Jag vill kramas

Det är en annorlunda tid. Mycket som förändras. Tillstånd som en gång har varit givna är det inte längre. Nej, det går ingen nöd på mig. Men samtidigt kan ju vardagen skifta från ett läge till ett annat utan att alarmklockorna ringer.

Självklart vet jag att många, på riktigt, är allvarligt drabbad av covid-19, det i all hast spridda coronaviruset. Tack och lov tillhör jag inte den gruppen. Än. Men det verkar också vara ett virus som det är svårt att ducka ifrån.

För vår del, min och Z:s, har coronahotet varit påtagligt sedan i mitten av januari. Z, som är reumatiker och med en medicin som gör att hennes immunförsvar är obefintligt, har haft radarn påkopplad tidigt. Vi planerade för en resa till Kenya över två veckor i februari. En möjlighet att träffa en god vän till Z, kunna bo hos hennes familj och samtidigt gör utflykter och kunna resa till kusten. Men magkänslan gav att vi valde bort det.

Z skulle i mitten av april åka på en rehabresa till spanska solkusten. Så jag bokade in att jag skulle vara med henne över en helg plus några dagar. Flyg och boende bokades. Men en vecka senare bestämmer sig Z för att inte åka på resan, som avbokas.

Vi har goda vänner i Vietnam, inflyttade från Oslo sedan i höstas, som vi skulle hälsa på. Nu vet vi inte när det blir av.

Synd om oss…? Inte ett dugg. Men dagboksanteckningar från hur livet förändras, som adderas med mitt jobb där förutsättningar blivit helt annorlunda; inga skivsläpp (eller åtminstone få), inga konserter, inga pjäser eller andra uppsättningar.

Vi lever i en märklig tid.

Långt bort och nära. Närheten till Z är långt borta nu. Foto: PRIVAT

Några som definitivt vet om det är vännerna S och W som bor i Perugia i Italien. Han jobbar som musiker. Hon som makeupartist. Båda står utan jobb och därmed saknar de inkomst. Utanför håller italienska myndigheter folket i herrans tukt och förmaning. Restriktioner följs av nya. Läget är tufft. Utan lön inga pengar att betala mat eller hyra. Marginalerna krymper. De vill hem till Sverige, men hur…?

De flesta av mina vänner följer nyhetsflödena och Anders Tegnells riktlinjer och rekommendationer. Några har över en dag blivit experter och vet hur slipstenarna ska dras. Stefan Löfven får snytingar för sina uttalanden, eller hyllas för dem. För ingen vet. Ingen har en aning om vad som är rätt eller fel, samtidigt som folkhälsomyndigheten kämpar för en strategi som ska lindra att covid-19 drabbar en masse.

Folk drabbas av vansinne och förnekelse på samma sätt som många skrider in i förnuft och omtanke. Det är en märklig tid.

Märklig för mig och Z, där jag lever utanför husets väggar, jobbar och verkar ungefär som vanligt med den påföljden att jag också exponerar mig för smittan. Detta trots att jag är en försiktigt general, håller avstånd och är noga med hygienen.

Men sedan snart tre veckor är det en tillvaro utan hustruns närhet. De två senaste veckorna sover vi i chambre séparée. Ingen närhet. Avstånd beaktas och respekteras. För smittas jag henne blir det en fråga om liv och död.

Det uppstår ett slags koreograferat rörelsemönster där vi undviker närhet, samtidigt som vi dras till varandra. Vi, som byggt vår relationen på beröring, får nu inte mötas hud mot hud, läppar mot läppar, huvud mot skuldra, hand mot bröst, andetag mot andetag.

Jag som finner ro i hennes snusningar hör dem inte längre när jag faller i sömn.

Inga kyssar, inga kramar, inget samliv. Jag längtar efter det. Närheten som berikar vår liv på det där extraordinära viset som gör vår relation unik.

Jo, hon finns där. Hennes ord hör jag. Hur hon bekräftar mig, med orden ger mig kärlek. Men det är närheten jag vill ha (också). Jag vill ha en kram. Nu!

Tvillinghallar – ett sätt att lösa iskrisen i Göteborg

GP har just nu en artikelserie om ishallar, istider, hockeylag och skridskoutövare som kämpar om tiderna som finns utspridd över hart när varje stund på dygnet.

Utmärkt. Det är ett problem värt att uppmärksamma.

Hallarna är för få. De hallar som finns är många gånger uttjänta och hårt slitna. Nybyggen…? Nej, det kan de hågade se sig i stjärnorna efter. Den nya utlovade multiarenan som är tänkt att ersätta snart 50-åriga Scandinavium har blivit satt på politiska långbänken bland andra avbytare, som RIK:s handbollshall.

Dessvärre ser politiker ofta kortsiktig där ett vidare perspektiv är viktigt. Satsningar nu gagnar framtiden, ger möjlighet för unga människor att fostras i föreningslivet och för äldre att fortsätta där. Idrott främjar dessutom hälsa.

Jag spelar fortfarande hockey efter mer än 50 år. Är lyckligt lottade att som 63-årig målvakt kunna nyttja hallarna i Göteborgsområdet. Oavsett om det är med kamratgänget, 50-årsfirande Uppbackarna, med morgonhockey. Med Restauranggänget och Frölunda sponsorhockey vid lunchtid, eller med Frölunda och Kungälvs Oldtimers på kvällarna. Emellanåt kallas jag in till mina gamla förening, division 4-klubben IK Raid, där jag huserade som spelare i 18 säsonger (slutade där säsongen 2016/2017).

Jag pendlar mellan uppdragen, alltså, och skiftar mellan spel i Slottsskogsrinken, Marconihallen, Askimshallen, Oasen i Kungälv, Wallenstamshallen, Rambergsrinken, Tuve ishall, Isdala, Angereds arena och Frölundaborg. Ja, på somrarna har jag till och med haft förmånen att spela uppe i Lödöses ishall då isen ligger där för proffs och amatörer.

Men behovet är så mycket större än de hallar som finns.

Nu planeras en nya ishall vid Kviberg. Men då kommer Isdala att försvinna i detta som kommit att bli ett nollsummespel.

Jag har haft förmånen att spela i USA och Kanada och sett några ishallar där. Smarta lösningar, som effektivt fyller behovet från allt från beerleagueamatörer, knattelag, pojk- och flicklag över juniorlag och proffs. I Windsor, staden mittemot Detroit, fanns det i huvudarenan inte bara en rink med publikkapacitet ungefär i klass med Frölundaborg. Nej, i samma komplex fanns också fyra ytterligare rinkar. I flera av hallarna jag besökte var det tvillingrinkar, det vill säga entré, in i en korridor med omklädningsrum på vardera höger och vänster sida. Emellanåt var rummen i direkt anslutning till respektive rink, som var smart och tajt byggda, avbytarbås, utvisningsbås, sekretariat, utvisningsbås, avbytarbås, mittemot en liten läktare. Two for the price of one, som det så fint heter.

Dubbelt upp. Två ishallar (eller fler) i samma byggnad. Foto: KAI MARTIN

Men visst är det smart. Samma kylsystem, vaktmästarteamet sköter den ena isen för att sedan sköta den andra. Konstnadseffektivt och ett sätt att tillgodose de behov av istider som finns oavsett om det gäller hockey eller konståkning.

Låt dessutom en hockeykunnig vara med i processen. Allt för många omklädningsrum är  för små  eller smala för skrymmande utrustning (Rambergsrinken!) eller entréer som ligger helt felplacerade (Angered arena).

kaihockey

In action. Yours truly i Kanada 2016.

 

1112131415… 16

Det finns en låt som jag har skrivit, som kanske kommer ut.  Någon dag. ”Fyller år varje dag på året”, heter den och handlar om glädjen att ha någon att fira varje dag med.

Då, när den skrevs var det en from förhoppning. Men livet kom att arta sig väl och, faktiskt, det har blivit väldigt lätt att fira varje dag med kvinnan i mitt liv, hon som är min själsfrände, min vän, min klokskap, mitt motstånd, den ifrågasättande, den kärleksfulla, min älskarinna, mitt ressällskap bättre än någon annan…

IMG_1746

Min själsfrände. Min vän. Min reskamrat. Min älskade. Min hustru. Foto: KAI MARTIN

Just den här dagen, då barn och föräldrar tvingas upp i ottan för att fira Lucia (ja, det är helt frivilligt att göra så i några år till) firar vi något annorlunda. I år ytterligare extra, eftersom det på dagen är 20 år sedan jag flyttade in i det hus där vi nu bor och som Z flyttade in i maj 2012, efter en lång väntan på omständigheter som vi inte riktigt rådde över men valde att respektera.

Det är ett hus att trivas i och vi bodde är fem personer som mest eftersom min äldste son precis innan den nya familjen flyttade in hade fått ett eget boende. Nu är det ett barn kvar, en hårt arbetande son som kliver upp tidigt på morgonen, fjärran från den skoltrötthet som kramade honom de sista terminerna på gymnasiet. Det är alltid lika fascinerande att se vuxenheten ta över hos ett barn, även om barnet aldrig lämnar en förälders ögon.

Men idag då, förutom jubiléet…?

Jo, det är vår förlovningsdag. Jag hade sagt till mig själv, att eftersom jag var gift en gång och skild, skulle jag inte gifta om mig. Det fick räcka med en gång. Men Z hade en längtan efter att ingå i det äkta ståndet och hur det nu var, så blev hösten 2011 en litania som krävde ljus, glädje och ett tvärt kast i levnadsomständigheterna. Prestigen kastade i papperskorgen.

Jag grunnade på att fria i november, men såg att 111111 var lite för blekt för min smak, en dag som så många andra valde för förlovning eller giftermål. Nej, istället såg jag ut 111213, det vill säga år 2011, månad 12, dag 13 och när jag ändå höll på, varför inte klockan 14 och 15. Sagt och gjort. Ringar fick jag låna av min kusin, en gång juvelerare och guldsmed, som slog in dem i ett fint paket som jag kunde stoppa i fickan (riktiga ringar med ingravering inköptes senare). Blommor handlades, men lades i bilen, noga utom synhåll för min tilltänkta.

IMG_2705

En dag och tid att fira.

Ty saken var den, att Z, när vi var på väg till Stockholm för en rejäl weekend med ”Spamalot” och Paul McCartney på Globen, hade dragit ryggen i ett försök att hoppa över en slaskpöl på väg till Mölndals station när hon skulle passa ett tåg till Göteborgs central där jag väntade.

Det bar sig inte bättre än att den smärtan som uppstod tog över hela helgen, lördagen blev en liderlig väntan på Södersjukhuset innan besked om förmodat diskbråck gavs och tabletter för lindring skrevs ut. En annorlunda vistelse i huvudstaden med min älskade.

Väl hemma hade hon först fått tid på måndagen den 12/12 för att kolla ryggen. Dagen efter var det dags för reumatologen, som Z frekventerar flitigt på grund av sin sjukdom.

Tid…?

14.30.

Jag följde förstås med, för så var det beslutat i min arma skalle att friandet skulle ske oavsett var 14.15 den 13 december 2011. 1112131415, som sagt.

Trots sin smärta var Z ivrig att vilja visa mig environgerna och jag följde med en stund innan tiden blev knapp och jag slöt henne i min famn. Hon försökte slingra sig loss, men jag bad om lugn och smög samtidigt upp mobilen för att kunna få klockslaget exakt.

Så 14.15 frågade jag henne om hon ville bli min. Svaret dröjde och utan att veta exakt tror jag att just 16 sekunder gick. Det blir vackrare så och jag låter det bero som en sanning.

Hon sa ja, den 22 september 2012 gifte vi oss och med henne vid min sida fyller jag år varje dag på året.

Så firar vi idag också att det är 20 år sedan jag, tillsammans med min x-hustru och våra söner, flyttade in i detta fina hus som jag försöker vårda och akta. Äktenskapet tog slut  2006, men jag stannade kvar. En ny tid drog in. Renoveringar har gjorts, kök, tvättstuga, badrum, hallen har fått en toalett, källaren har fått klinker, dränering har gjorts, huset har målats om, fönster har målats, tak har lagts om och yttertrappan har fixats. En hel del, med andra ord. Men tycker man om något är det också viktigt att sköta det.

Och apropå jubileum, 27 november var det 40 år sedan jag började min journalistiska bana. Något min hustru uppmärksammade the very day med ett fång om 40 rosor.

IMG_2592

Jubileumsrosor. Foto: ZEBA PEDERSEN LÖWEN-ÅBERG

Det var då jag klev in på GT:s korrektur nere i lokalerna i Västra Nordstan. Hårt slitna med blysätteriet mellan redaktionen och våra lokaler, bredvid ett fik, inpyrt och fettrikt, som var öppen några timmar för att serva sättarna – och oss korrekturläsare – med frukost då Göteborgsupplagan under svidande, intensivt stress gjordes för att vara klar strax efter åtta.

Nu kan jag sitta hemma och skriva direkt in i ett redaktionellt system, som jag når över hela världen. Korrekturläsare är passerade in i minnenas korridorer, men är i mina ögon saknade. Ja, både för mig själv och alla andra som skriver. Det granskande, dröjande ögat som nagelfor texter är något alla behöver.

Tjernobyl, mon amour!

IMG_1860

Fredag

Vi kom i höstens blomning. En eftermiddags flygfärd från ett strålande Köpenhamn till ett Kiev i, fördomsfullt, öststatslikt stålgrått och tungt. Vi gjorde vår premiär i landet, satt med våra munnar tätt mot fönsterrutorna på taxin, där chauffören tystlåten tagit emot oss med en skylt med våra namn, för att inte missa någonting av färden från flygplatsen Boryspil med en tullare som nogsamt studerade mitt ansikte, jämförde skägget med den slätrakade på passbilden. Efter att ha tagit av mig mina glasögon fick jag godkänt.

Z och jag delade baksätet under färden in. En med blicken mot syd, en mot nord i den västliga riktning som chauffören tog oss i ilfart. Motorvägen, som visar sig vara E40, kantades av åkrar och inledningsvis gles bebyggelse, några enstaka cyklister kämpade mot fartdårarna i filerna som var indelade i två gånger 80 respektive två gånger 130. Någon mil innan den ukrainska huvudstaden, denna tremiljoners stad med sin anrika historia så långt tillbaka som troligen till 400-talet, började resa sin skyline samtidigt som det köade på. Solnedgången bryter igenom, sprakande färgstark i väster. Vi var i rusningstrafik. Chauffören hittade sina vägar, höll stadig fart i en bitvis hopplös konkurrens om utrymmet, men dumpade oss lika tystlåten som han hämtade oss. Fördomarna hade från start slagit klorna i mig, för trots hans oklanderliga insats och lika oklanderliga utseende tyckte jag att han utmärkt väl hade platsat som en ukrainska gangsterlakej redo för våld; svarta byxor, svart tröja, svart läderjacka, kärvt, sammanbitet ansikte, putsade skor.

Välkommen till Kiev. Foto: KAI MARTIN

Turyst, hotellet, reste sig väldigt med sina 23 våningar där vi kom att hamna i ett modest inrett rum på 13 våningen med utsikt österut. En spänstig säng, några fåtöljer, ett bord, två sängbord, en 14-tums tjockteve, en tavla, ett badrum med toalett, handfat och badkar, handskar, toapapper. Alles in ordnung. Men blekbrunt.

Vi installerar oss och Z, den driftige av oss båda, tog kommandot; ut i vimlet i den tynande oktoberdagen och den in i den mörknande kvällningen med sitt stim och sorl i kapp med den livliga trafiken.

Hon hade googlat till sig kunskapen om ett köpcenter. Vi har oss i riktning mot det när rusningstrafiken fortfarande är intensiv. Folk kommer i en strid myrparad med t-banan och kliver av vid Livoberehzna, stationen som vi fortfarande inte lokaliserat, men som ligger runt hörnet. Bärandes på sina kassar, ilande vidare för hemmet, för sysslorna efter dagen, för familjen, för – kanske – lite rast och ro.

Lockande. Foto: KAI MARTIN

Vi korsar Raisij Okipnoigatan som möter en med väsentlig mycket fler konsonanter. Går fel, går tillbaka, under viadukten där väldiga Borvarskij Avenyn leder in mot centrum, kommer till Komod, ett cirkelformat köpcenter med mycket lokala butiker, men också sitt Marks & Spencer. vi gör som vi brukar, tar oss upp till toppen för att ta oss ner, scannar av lite butiker, känner på lite varor, men inte mer än så. I bottenplan ligger en välsorterad mataffär med färskt allting och sprit och vin till låga priser. Vi talar om att köpa med oss mat till rummet, men avstyr det och i entréplan skissar Z fram vår plan för ett besök på en restaurang några hundra meter bort.

Vi går dit, guidade av hennes mobil, men missar hennes utsatta mål och blir invinkade i en annan restaurang, tackar ja till ett bord och blir varse att det handlar om ett ukrainskt kök. Utmärkt. Det blir vin och mums: jag får en förrätt av olika, lätt behandlade fiskar – sill, makrill och ansjovis med skivad, kokt potatis, färsklök och strimlad gullök samt saltgurka – och som huvudrätt, förstås, kyckling Kiev, som ju inte alls är någon ukrainsk rätt. Gott. Z ägnar sig åt, i huvudsak, borsjtj, rödbetssoppan. Allt smakar utmärkt, precis som vinet, kaffet och efterrätten. Det hela serverades av en utstuderad ung dam, som ägnat för mycket tid och pengar åt att inte lita på sitt ordinarie utseende, men som också skapade förtjust uppmärksamhet hos ett herrsällskap som, förmodligen gav henne förslag  som gjorde att hennes kollega himlade suckande med ögonen samtidigt som ”vår” servitris leende försökte slingra sig ur situationen.

Mat för en dag. Foto: KAI MARTIN

Dagen hade varit lång sedan den tidiga bilresan från Göteborg ned till Kastrup, timmarna på flygplatsen där med en rejält seg anka till lunch (nej, Le Sommelier kan jag inte rekommendera) innan avfärd och ankomst. Det var dags att krypa till kojs med en ny stad för oss vibrerande utanför och lockande med sina 24-timmars öppna etablissemang, som mest drog ett sorgligt intryck över sig (det finns några stycken i stan, skulle det visa sig).

Teven visar något samhällsprogram. Carl Bildt dyker upp. Vi somnar.

IMG_1566

Godnatt, Kiev. Foto: KAI MARTIN

Lördag

Vi har egentligen ingenting planerat men vill ta staden i besiktning, den vi vet så förfärande lite om. Vi är medvetna om att vi är i ett land som ligger i krig med väldiga Ryssland, men det är vidare österut, mot Krim och utanför vår horisont både politiskt och i verkligheten.

Utsikt i och från ett rum. Foto: KAI MARTIN

Frukosten ska egentligen ingå, men något förbiseende av researrangören har gjort att det inte blir så. Men vi besöker matsalen som är tom och öde, förutom några enstaka som förser sig av buffén. Ukrainsk frukost, något slags rökt juice, sur kefir med müsli, te, något torrt bröd med smör och rökt kött… jo, det gick an(norlunda).

Frukost för nyfikna. Foto: KAI MARTIN

Vi kikar på kartan och försöker förstå hur nära det är in till centrum. Kan man gå…? Finns det en promenadväg lags med t-banan och Borvarskij Avenyn…? Vi går till t-banan, försöker bli kloka på hur man betalar, om det går att köpa något slags 24-timmars- eller turistkort för att underlätta. Men språkförbistringarna med babusjkan i kassan gör det omöjligt. Jag föreslår för Z att vi ska gå till receptionen på hotellet, där personalen är engelskspråkiga, för att få hjälp via en lapp. Z tycker det räcker med Google translate, men jag vill inte hamna i Sibirien och är ihärdig. Hon accepterar.

IMG_1585

Mot tunnelbanan! Foto: KAI MARTIN

Vi kommer tillbaka till babusjkan med lappen, men kortet vi vill ha säljs inte på den här stationen. Hon erbjuder en annan färg, som vi inte vet vad det är. Lätt uppgiven fråga Z i kön, som tornar upp bakom oss, men skuldmedvetet rycker – nästan – alla på axlarna och skyndar vidare. En kvinna blir oss emellertid behjälplig, förklarar vilken station vi ska gå av för att kunna köpa vårt kort och att vi för att ta oss dit får åka meddelat en pollett. Z köper så en var till oss, ett slags plastmynt, som vi trycker in i passergrinden (som ändå är öppen) och när vi kommer till perrongen kommer ett fullastat tåg in, som vi ålar oss in i.

Tågen är som slitna kompisar till de som ursprungligen fanns i Stockholm, de gungar väldiga och Z och jag blir fnissiga. Vi passagerare Hydropark, som låter som ett rockband i Linkin Parkklassen, kliver av vid Dnipro i meningsskiljaktigheter, för den beredvilliga kvinnan i kön vid Livoberehzna, stationen sa att vi skulle kliva av efter två stationer. Vi inser, eller Z gör det, att det inte stämmer. Men efter vi precis har passerat den väldiga floden Dnepr, så vill jag fotografera och vi förundras över flodbåtar och sandstränder, som förmodligen är fyllda de heta sommarmånaderna för svalkanstörstande människor.

Utsikt över floden Dnepr. Foto: KAI MARTIN

Så kommer nästa, lika överfulla, tåg in. Vi kliver på och kliver av vid Arsenalna, där vi startar en vådligt lång rulltrappefärd uppåt. Väl ute söker vi efter var vi kan köpa våra kommunikationskort, går till en turistkiosk, men blir hänvisade till t-banans entré. Z hamnar snabbt i kassan, tur det, för kort därefter växer en ansenlig kö som tigande får vänta. Vi får våra plastkort med åtta resor betalt. Men vi vänder åter ut i det vackra höstvädret. Vi ska till klosterområdet, vida berömt och, precis som staden i stort, anrikt. Vi promenerar nedför Ivana Mezepijgatan, som är närmast en kontinental boulevard kantad av restauranger, krimskramsförsäljare, blomsterbutiker och en och annan skadeskjuten tiggare utanför den omväxlande bebyggelsen av tillvarataget och tillkortakommande vårdnad.

Långa rulltrappor och vackra, men slitna

Vi kommer ned till Mor och barn-monumentet utanför Kievs barn- och ungdomspalats. Vid går närmare för där är utsikten över den östliga delen av staden magnifik, nedanför flyter ett stilla Dnepr och vi är ungefär rätt ovanför där vi först klev av, vid t-banestationen Dnipro.

Jag har tidigare fnissande konstaterat att en blomsterbutik heter Fan-Fan-Tulipan, innan dess sett reklam för ett företag kallat Glo och ser nu en vägarbetare som grävs flera hål; knyter samman detta till svensk punk och postpunk i form av Thåström, Glo och Stry Terrarie – ni får själva gå vidare i associationerna.

Svensk musikhistoria. Foto: KAI MARTIN

Z och jag knallar med ojämna steg in i parken med den okände soldatens grav och, ja, detta är ett land som inte skonats från krig och nöd, som bara som nation i modern tid är knappt 30 år och återigen drabbats av krig sedan fem år tillbaka. Sorgligt.

Vykort från Kiev. Foto: KAI MARTIN

Vi letar ivrigt efter klosterområdet, går otåligt efter något slags ström och hamnar vid Frälsaren av Berestoves kyrka, läser lite om den och vänder blicken för att inse att vi är vid en av entréerna till klosterområdet.

Vi betalar i luckan och inser inte då att det blir en dryg promenad i detta historiska område med fantastiska byggnader, klocktorn, kyrkor, museer och grottor. Vi får oss en duvning i Ukrainas hisnande historia, smiter sniker iväg ett och annat kort i kyrkorna, trots fotoförbud, men hedrar genom att Zeba täcker sitt huvud med min medhavda sjal plus att vi tänder ett ljus för var och en av våra avlidna föräldrar.

Fynd i Kiev. Foto: KAI MARTIN

Kyrkans makt har kostat, samtidigt som den odlat och utmanat konstnärskap, det står helt klart. Det är ett aldrig sinande praktfullt område från de glänsande kupolerna in till minsta detalj. Fascinerande.

Vilken historia! Vilken utsikt! Vilken insikt! Foto: KAI MARTIN

Fullmatade med historik, en märklig fika med te och kaka hos nunnorna samt intryck masar vi oss ur området, som med sin kuperade terräng verkligen utmanat, tränger oss ombord en buss som ska ta oss till centralstationen. Utmärkt, tycker vi. Det är ju där vi ska undersöka var någonstans vår buss till Tjernobyl går, vår huvudsakliga anledning till resan (mer om det senare).

Först fika, sen busstur. Foto: KAI MARTIN

En konduktör kontrollerar biljetter, tar betalt och langen går för de som har sedlar. Busschauffören basunerar ut efter varje avfärd något om Europa och vi fnissar och tror att det handlar om att vi inte är välkomna, vi västerlänningar, eller att han varnar för att vi är ombord. Men vi blir varse när vi kommer till Jevropeijskatorget och bussen tillfälligt stannar där som slutstation. Den fortsatta färden är omöjlig på grund av att väldiga Kreshatyk, avenyn, är avstängd. Vi promenerar. Inledningsvis via en gigantisk och spöklikt mörk gångtunnel för att plötsligt befinna oss på en snudd på trafiktom boulevard.

IMG_1653

Klaustrotunneln i Kiev. Foto: KAI MARTIN

Förklaringen, visar sig senare, är ett lopp som när vi kommer är i upphällningen. Fritt från bilar, alltså, men inte av folk. Vi Oberoendetorget är kommersen hög, en man med en falk försöker imponera, några andra med apor likaså. Vi skyndar vidare för att inte fångas i geschäften.

På parad på paradgatan. Foto: KAI MARTIN

Gatan är kantad av butiker, inhemska märken som konkurrerar med pråliga internationella. Vi stirrar storögt på allt och inget, försöker insupa vad vi ser, fånglor på löparna som gör sina sista steg på denna gatan innan de viker av vid Tsum, de snobbiga varuhuset som öppnar sina dörrar för en man i nöd.

Vi gör en snabb vända i huset för att konstatera att vi inte stämmer, men de övriga, eleganta klientelet gör det, oavsett kön; här finns pengar.

Avsikten är ju att försöka nå stationen och vi inser att avstånden är dryga. En liten buss hjälper oss på vägen, men där är det kontanter som gäller, något Z klokt sett till att växla till sig. Vi kliver av med stationen inom sikte, men har nära en kilometer innan vi kommer till Vokzalna, stationen där bussar, t-banan och tåg möts.

Med buss mot stationen via Kuba. Notera UEFA Europa Leaguereklamen – både MFF och København är med. Foto: KAI MARTIN

Vi går in i den väldiga stationsbyggnaden där sorlet och stimmet av folk är intensivt. Nystar reda på hur vi ska ta oss igenom hela området och kommer så ut på andra sidan, kikar på anvisningar om var bussen ska stå morgonen därpå och lyckas hitta platsen. Så. Ett av dagens viktigast uppgifter är klar, för transporten imorgon är arla, ingen tid får spillas.

Där och då inser vi också att vi har tur, för tunnelbanan från vårt hotell till Vokzalna är densamma. Det gör också att vi tar den tillbaka till Kreschatyk, kliver av vid stationen vid samman namn, frekventerar några butiker (Z handlar en kam) och går ned mot Metrograd, köpcentrat som ligger i flera våningsplan under marken (!). Jag är nöjt icke köpsugen, men däremot börjar hungern komma ungefär i takt med att mörkret smyger sig på.

Gogi – en restaurang att rekommendera. Foto: KAI MARTIN

Z googlar efter någon närliggande restaurang. Vi vill ju ha något lokalt, igen. Det blir georgiskt på Gogi på Lev Tolstojs gata. En upplevelse, där de förvisso har eget bryggeri, men där vi sörplar georgiskt vin (utmärkt) och äter hisnande gott, där Z:s dumplingsliknande svampar med buljong i var en sensation. Lägg till utmärkt service och trivsam miljö är det ett ställe att rekommendera om och om igen.

Vi äter oss inte bara mätta utan också både lyckliga och trötta. Tunnelbanan tar oss hem, sömnen famnar oss snabbt utan Carl Bildt. Imorgon tidig uppgång.

Söndag

Det är söndag morgon och trafiken är lite mer stilla när vi vid sjutiden tar tricken mot Vokzalna. Ändå är vagnarna hyfsat fyllda med folk som ska med. vi har nu orienterat oss rätt väl och räknar med att kunna äta något snabbt på vägen mot bussen som ska ta oss till Tjernobyl.

Morgontur på äventyr. Foto: KAI MARTIN

Tjernobyl? undrar den vetgirige skeptikern. Jo. Vi såg ju Johan Rencks utmärkta tv-serie i somras, blev nyfikna och gripna över den katastrof som hotande nära var på väg att drabba stora delar av Europa med en kärnvapenliknande explosion. Ja, det är ju ingen dokumentär, men speglar ändå väl tiden, dramatiken och de människor som drabbades likväl de som i sin vardag blev hjältar. Ungefär som det nu för tiden brukar dök ett erbjudande upp på nätet, nu i form av ett mejl från ett reseföretag. Vi nappade och tänkte att kanske var inledningen av oktober den bästa tiden för resan. Vi fick rätt och vi resonerade dessutom som så att vi skulle få släcka vår vetgirighet samtidigt som vi ville ge de drabbade någon form av respekt; ungefär som ett besök i Hiroshima, vid gravarna i Normandi eller Auschwitz. Historien talar, det är bara att lyssna med öppna öron och ögon.

I den långa gången som leder till de olika perrongerna fanns inga frukosttillbud. Men när vi kommer upp ur den grunda underjorden finns ju hotel Ibis där och Z är snabbtänkt även tidigt, går in och frågar om vi kan köpa frukost, blir hänvisad från receptionen till frukosthovmästaren, betalar och vi kastar i oss en kontinental frukost, snor med oss frukt, hastigt bredd mackor, kaffe-i-farten med mera, för vi har en tolv timmar lång tur framför oss.

Bussen står stationerad på den plats inte långt ifrån hotellet och där vi igår mycket riktigt konstaterat att den skulle utgå ifrån. Flera har redan kommit och sitter ombord. Andra, som vi, står i en försiktig kö utanför med passet redo. Det är viktigt och än mer väsentligt senare. Vi är två stora turistbussar på väg norrut mot detta annorlunda och märkliga, kan tyckas, resmål Bussen fylls och klockan åtta-noll-och-noll går färden norröver.

Men ändå inte. Strax innan avfärd kommer tre norska gytter med rosenröda kinder, andan i halsen och en lätt panik i blick. Men det är bra tre och ska vara fem. Mobilsamtal, konferens med våra guider och tiden tickar. En av grabbarna himlar besvärat med ögonen, generad över vänner som inte kan hålla tid och plats. Det får tio minuter på sig, som blir en kvart innan alla är samlade och resan kan börja.

En strålande idé. Foto: KAI MARTIN

Vi åker norrut på de än så länge glest trafikerade vägarna. Himlen är grå och dyster, som ett extra ackompanjemang till det mollackord som slagit på allvaret tidigt. Samtalstonen i bussen är dämpad, men bryts snart av guiderna som ska ledsaga oss under denna långa dag och fylla oss med förmaningar och information. Inledningsis förklarar de att de inte alls är guider utan lärare. Det är är ingen turisttur utan en utbildningsresa. Några turister får nämligen inte vara i Tjernobyl, så har myndigheterna bestämt. Vi blir också uppmärksammade på att hålla koll på våra pass, för dessa behövs då vi ska passera in i det hårt bevakade Tjernobylområdet på tre mil i omkrets.

Vi färdas på allt sämre vägar. En färd om ett tiotal mil tar två timmar. Men dit får väl också gränskontrollen räknas. Guiderna, eller lärarna, förklarar att vi nu kommer åka in i gamla Sovjetunionen, har man inte ordning på passen kommer man inte in, gränspolisen skojar man inte med, tar under inga omständigheter bild på dem eller miljön där de jobbar. Gränspolisen kliver bister på, tar passen och våra myndighetspapper, som ger oss fri lejd in, jämför namn, uppgifter, ansikten med pass och lämnar tillbaka utan en nick. Det är en tuff värld.

Vi får kliva av bussen, som ensam passerar gränsen som vi ska kliva över gåendes. Några passa på att lätta på trycket; jag ger den ukrainska jorden lite av min friska, svenska urin.

Så samlas vi åter och färdas i omgångar in mot Tjernobylhelevetes själva epicentrum.

Ödebyn Zalissja, där hem, sjukhus och förskolor i all hast övergivits med minnen kvar. Hösten blir som starkast nu. Det lämnade i famn med förruttnelsen. Hur  naturen tagit över. Men också, förmodligen, de stalkers som smitit in olagligt, för spännings skull och som velat sätta sin signatur på sin närvaro.

Vi andas tyst med öppen mun. Allvaret sveper om oss. Det är vemodigt vackert. Som Lars Lerin har varit här med sina penslar. Något utfrätt. Något gammalt. Något glömt.

IMG_1711

När det stora allvaret sveper in. Foto: KAI MARTIN

Innan vi kliver på bussen ombeds vi att stampa rejält för att skaka av oss eventuellt radioaktivt stoff. Med för hög halt kan vi få problem att komma ur zonen, förklarar guiderna/lärarna.

Färden går vidare några kilometer. Ett nytt stopp, en ny gränsstation, som jag inte riktigt blir klar över. Men vi ska mätas. In i en maskin, hände hoch, ett klartecken och ut på anda sidan. så vidare. Ett barnhem står skamfilat vid vägens kant. Vi blir ombedda att vara observanta var vi sätter våra steg. Vid förstutrappen samlas vi hukande med våra geigermätare, som sprakar till och siffrorna på displayen ökar hastigt och oroväckande. Här är hög strålning.

Vi fortsätter ändå in i det murkna huset med spår av barns lek och vuxnas fostran i ett slags sorgligt stilleben som möter en installation.

 Stilleben. Foto: KAI MARTIN

Luften är fuktig, regnet lurar bakom de ödesmättade molnen. Vi kliver stampande in i bussen. Åker mollstämda vidare.

Vi har ju sett bilder från och upprörda röster om staden Pripjat, staden bara några kilometer från det ödedrabbade kärnkraftverket. Hur influencers fåfängt poserar i stadens ruiner för en klickfest bortom sans och vett. Men vi är på väg dit nu och försöker med böjt huvud och respektfull hållning ta varje steg i beaktning. Ändå blir det en selfie, bland alla andra bilder som tas.

Ödesmättat. Från idealstad till ruiner. Foto: KAI MARTIN

Stadens för Sovjetunionens ögonsten. En modern stad, grundad 1970, med 1986 cirka 50000 moderna invånare. Här fanns mycket som inte fanns i övriga staten. Lönen var här fyra gånger så hög, levnadsstandarden god. Egen bil kunde kombineras med egen mc eller båt. Första snabbköpet i det strängt styrda Sovjetunionen fanns här. 1 maj 1986 skulle nöjesfältet invigas, precis som idrottsstadion där det lokala fotbollslaget Dynamo Pripjat skulle spela (nej, något sådant lag vet jag inte om har existerat, jag skapar lite historierevision, bara). Men 26 april skrevs historien brutalt om. Några dagar senare var staden tom.

Så när en lycklig dag. Foto: KAI MARTIN

En man i sällskapet kommer till en av guiderna/lärarna och berättar att han tappat sitt pass. Vi går vidare efter att han har fått lov att leta efter det samma väg som han kom. Egentligen ska han vara i sällskap, eftersom polisen eller vakterna kan ta honom för en stalker. Men han går med sin hustru och kommer tillbaka moloken och tomhänt. Passet är borta. Känns som ett genidrag efter föreläsningen i bussen hit, men faktum är faktum. Å andra sidan stod det noga i instruktionerna att huvud skulle vara täckta, precis som ben och armar. Inte länge för en modeparad, alltså. Vi gillar mode, men följer reglerna. Z i sin rock från Boss-outleten utanför Stuttgart, jag i min Walker Slater-jacka i tweed, olika huvudbonader och klädsamt på bena samt bra skor där strumpa får möter byxben. Vi är rätt ensamma om det. Ja, möjligen klädstilen. Men att hålla på reglerna. Ordentliga svenskar, ni vet.

Via walki-talki kontaktas den andra guiden/läraren som också kontaktar busschauffören. Radiotystnaden som möter är iskall och tålamodsprövande. Men så knastrar det till. Passet är funnet. Låg precis utanför bussen. Lucky guy.

Vi kan slutföra vår promenad. Vi vet att vi tillsammans kommer kunna lämna detta gudsförgätna ställe utan att behöva hamna i ett förhörsrum med bländande strålkastarljus och en gastande rysk furir som ställer frågor på ryska utan att få något svar.

Vi lämnar Pripjat i sordin. Hösten glider sakta förbi i staden där naturen har tagit kommandot. Bussen tar sikte på kärnkraftverket, som nyligen fått sin ståtliga stålkatedral som täcker katastrofen och hindrar strålningen från att svepas iväg för vinden.

Mycket har grävts ned i vår tålmodiga natur. Men med skogsbränder frigörs allt och på vägen hit vittnar träd om att de blivit eldhärjade så sent som i somras. Naturen är inget tuktat djur.

Katastrofplatsen närmar sig. Vi är bara precis utanför där allt ställdes på sin spets. Ett minnesmonument vid en vändplats, en tysk kvinnlig journalist gör en inslag på egen hand – för sin podd, för sin tidning, för sin blogg, för sin tv-kanal… Jag vet inte.

Vi åker förbi brandstationen där de brandmän fanns som först kom på plats. De tappra som med något slags dåraktig envishet och stolthet sätter andras liv framför sina egna. De som visste risken, men ändå offrade allt. Som så många andra.

Döljer en katastrof. Foto: KAI MARTIN

Med allt detta svindlande i tankarna far vi för att äta. Kommer till en parkering, en väg som leder till en kantin, återigen ska vi strålsökas, kommer in i världens kanske tristaste bamba där kocken eller kokerskan glömt glädjen med maten. Bakom disken står en bestämd babusjka – och vi har återigen fått restriktioner om att inte ta bild på personalen. Men ser jag inte ett leende smygandes där hon står. Och blir det inte lite tydligare när hon för Z förklarar att hon pratar engelska.

IMG_1786

Mums. Foto: KAI MARTIN

Jag hade redan innan, men får känslan starkare nu ändå, att allt är iscensatt, att restriktionerna, gränskontrollerna, dessa bistra ansiktet, de stilleben vi möts av, geigermätarnas fräsande utslag… allt är gjort för att kittla vår turistiska frossa.

Ändå är historien skriven. Den går inte att ducka på. Men av det har det gjort pengar på förut.

På resande fot i strålande landskap. Foto: KAI MARTIN

Vi har några timmar kvar. Men resan börjar närma sig sitt slut. I kantinens turistshop, eller är det läromedelshandel, köper Z några ting. Sedan fylls bussen av stampande individer. Vi är på väg.

Chauffören, som enligt våra guider/lärare ska ha jobbat inom Tjernobylområdet, tar oss till Radar Duga. Spioncentralen som ingen skulle känna till, med radarkraft som sträckte sig långt över jorden och som skulle håla ordning på västvärldens, främst USA, illasinnade kärnvapenattacker. Vi får höra om Stanislav Petrov, överstelöjtnant i den sovjetiska armén, som 1083 trotsade varningssignalerna om en just sådan attack, gick på sin magkänsla och därmed förhindrade en kontraattack och också ett fullödigt kärnvapenkrig. Han blev aldrig prisad av sitt land, för då skulle ju det avslöjas att radarsystemet inte var fullgott. Men han straffades heller inte.

Området är, precis som allt annat här, övergivet. Den magnifika 150 meter höga och flera hundra meter långa radarn ses förstås på håll. Den vilar på ett fundament som sträcker sig sex våningar ner i marken. Därför har radarstationen heller inte kunnat sprängas bort, eftersom vibrationerna vid ett sådant tilltag skulle kunna hot de känsliga kärnkraftruinerna och dessutom frigöra radioaktivitet i jorden.

Så där står den som ett gapande skelett över historien och kalla krigets galenskap, som om vi har lärt oss någonting av den tiden.

Rester från ett kallt krig. Foto: KAI MARTIN

Vi börjar närma oss ett farväl. Går igenom en sista check i radiummaskinen och passerar så Tjernobyl innan vi också passerar gränsen. Vi är fullmatade med bilder, minnen och intryck. Lämnar de strykrädda hundarna. Alla har sina pass med och guidernas/lärarnas röster tystnar på hemfärden då många sluter sin ögon för en stunds intre frid.

Farväl. Foto: KAI MARTIN

Vi kommer fram till där vi började. Tar tricken några stationer. Går åter av Khreshchatyk, men tar en annan uppgång än senast och hamnar galet, eftersom Z har tagit sikte på Avalon som ett ställe vid skulle frekventera. Nå, vi får en promenad genom en höstligt, kuperat Kiev och jag blir mer och mer förtjust i staden. När vi så kommer till det extravaganta Avalon inser jag två saker, dels hade det varit närmare att gå av en station tidigare, dels var det en till nattklubb bedrägligt förrätt gangsterställe. När de mer om min jacka, vänder jag på klacken. Jag kände mig inte bekväm, av flera skäl. Dessutom passade inte mina röda, gummistövlarboots in i miljön.

Kiev by evening. Foto: KAI MARTIN

Z ville däremot se. Så jag ställde mig som en livvakt bland de andra, fast de hade stora bilar med tonade rutor, med armarna i kors och såg svenskt sur ut. Så småningom kom hon. Vi gick till en italiensk restaurang mitt emot operan, för att skölja bort radioaktiviteten från dagen och gömma oss från mafiosomiljön (kanske en paradox). Z frågar hovmästaren om det finns bord för två, han ler snett och sveper med handen i den tomma lokalen och säger ”Pick a choise”. Vi får föredömlig servering, gott vin och utmärkt mat. Precis som vid våra tidigare besök på lokal i Kiev är allt för en ringa peng. Vi rundar av en händelserik dag, går mot tunnelbanan, åker den fantasifulla nedfärden mot tricken och utanför hotellet irrar en igelkott. Kiev är fylld av överraskningar.

IMG_1814

IMG_1829IMG_1830

Måndag

Väskorna är packade. Vi är uppe tidigt, men inte dramatiskt tidigt. Vi har bestämt att strunta i frukosten på hotellet för något på flygplatsen. Fem minuter före utsatt tid kommer chauffören och stoppar sin mobilskärm med våra namn under våra näsor, tar våras väskor och hastar ut till sin oklanderligt rena bil. Vi är på väg hem efter en intensiv helg. Han snirklar sig ut mot E40 via bakgator som är lite mindre trafikerade än de mest trafikerade. Det går på ett kick, vi blir insläppta på flygplatsen via två säkerhetskontroller och tulltjänstemannen stämplar oss vidare.

Adjö, Kiev. På återseende. Foto: KAI MARTIN

Frukosten är okej, någon omelett, lite te, lite lax, lite juice och bröd. Bredvid sitter två kinesiska kvinnor, varav en plötsligt sprejar något desinficerande rätt ut i luften till Z:s vilda protest.

Frukost på flygplats. Foto: KAI MARTIN

Z har uppgraderat oss, så vi sitter längst fram på planet. Flygturen väster ut går i nära nog strålande solsken och kan kan konstatera Skånes sydkust och den pilande båttrafiken av lastfartyg och färjor till och från. Så landar vi på Kastrup, går ut i den skandinaviska friheten, tar bilen, åker mot Helsingør, handlar vid Prøvestenen sånt som vi brukar handla, men också smørrebrød att äta då vi kommer hem. Fast på färjan glufsar vi oss shiwarman från Prøvestenen. Sedan en behaglig färd norröver mot Göteborg.  På kvällen väntar premiären av Claes Erikssons ”Vardagsmat”.

Så nära vårt eget och så långt bort från det vi nyss sett.

Från Tjernobyl till premiär. Foto: KAI MARTIN

 

 

 

 

 

 

En dag på mässan

Bokmässan är något av ett himmel och helvete, en resa in i en litterär, pretentiös, intensivt snabbgående centrifug som vill krama ur det bästa och mesta ur några få dagar. Alla skriker efter ”Se mig! Hör mig!”, brackiga författare bredvid försynta poeter, nyfikna bibliotekarier hand i hand med upplevelsetörstande barn. Mitt i detta föräldrar med spädbarn i barnvagnar, eller tätt knutna till bröstet, som kivas om utrymmet med dramatenkvinnor, som alla utgör en snubbelrisk i de tätt besökta environgerna. Glöm heller inte filosoferna, de som plötsligt stannar i något hörne och låter sig dröjas kvar mitt i en mening eller fundering, helt ovetande om den trafikstockning som de just förorsakar.

Jo, alla ska få plats. Så också jag.

IMG_1454

Rätt vagn. Änna rätt vagn för att ta sig i Göteborg. Foto: KAI MARTIN

Jag tar vagnen för jag ska inleda med en lunchdejt. Klädseln är färgstark. Ett par ljusbruna lågskor från London, tvärrandiga, mossgröna strumpor från Next, London, kalsonger från Resteröd inhandlade på Magasin i Kphm, det par Those Glory Daysbyxor, gröna med smala rita ränder som jag köpte i Bodø i somras, Zegnaskjortan från Stadsmissionen (också i somras), en slipover från Morris Sthlm där även den brandgula slipsen kom ifrån, över allt den orange trenchcoaten från Tiger från Majornaloppisen 2018 plus Stetsonkepsen från Magasin i Lyngby.

Jag stormar in på mötesplatsen Gothia Towers, landar nästan bums i Viveca Lärns varma famn innan jag ställer mig och väntar på min dejt.

Pelle, hängiven AIK:are, fotbollsmålvakt som i vuxen ålder fuskat på avancerad nivå som hockeykeeper, och jag har känt varandra i 40 år. Sedan jag, kanske naivt, som militärande punkare på permis gick in på Gallerian i centrala Stockholm för att träffa mina likar, blev uttittad för mina trasiga jeans, mockajacka med klistermärken på. Jag såg ju inte ut som Stockholmspunkarna. Men en tog emot mig med öppet sinne: Pelle. Så är det än i dag. Vi som följt varandra i band med respekt och gliringar och möts genom livet i dess olika skiftningar. Nu vankades det lunch, Heaven 23, räkmacka och isterband, Chablis och Cola samt samtal där vi sträckte ut rejält. Det är lätt att umgås, vi svingar högt och lågt, smalt och brett, allvar och garv; en avstämning som emellanåt behövs.

IMG_1455

Förlagsman. En enkel arbetargrabb som älskar musik. Foto: KAI MARTIN

Han är på plats för en scenintervju om musik i allmänhet och K popen i synnerhet. Något han gör med begåvade låtskrivaren Moa Carlebecker, som under artistnamnet Cazzi Opeia gör succé långt mer än på Sydkoreas topplistor.

Vi skils så småningom åt, jag hämtar min ackreditering, får Maria Svedland bakom mig (man blir lite notorisk på Bokmässan med att pinpointa varje ansikte), blir trevlig bemött av kvinnan i receptionen som printar ut mitt kort (jag hade glömt min egen utskrift), plastar in det och ordnar med halsbandet så att jag kan träda allt över halsen och smidigt komma in. I securityn blir jag avscannad med ett leende och igenkännande: Bokmässan here I come.

IMG_1459

Bokmässan, here I come. Mumintrollet och Lilla My välkomnar. Foto: KAI MARTIN

Jag tar en promenad runt för att orientera mig i folkhavet. Redan nu, tidig eftermiddag, är luften mättad. Jag träffar lite människor jag känner, ser före detta kollegor, författare på språng, mässplatser tomma på folk med någon stackare ståendes med tomma ögon och släckta förhoppningar granne med storförlagen där publiktillströmningen är gigantisk.

Mumintrollet och Lilla My står nedanför rulltrappan som jag glider nedför. En pappa ursäktar sig med att fråga om han får lov att ta en bild – till sina barn! Jo, tack.

Snart står en man jag känner igen. En man som betytt mer för mig än vad han själv begriper och har fått veta. Mitt första gymnasieår – 1972/73 – var tufft, mobbning, stulna skolböcker parat med en läströtthet som var bedövande. Bland klasskamraterna fanns Grzegorz Flakierski, inflyttad från Blekinge, men ursprungligen från Polen. En basketspelande intellektuell, fylld av energi, ett stort, burrigt hår och humor. När jag började skriva dikter, våren 1973, var jag ogenerad i min övertygelse om min egen förträfflighet. Jag var en ny Nils Ferlin, som snart skulle upptäckas av Svenska akademien i Uppsala (!), så ung jag var. Grzegorz var en av dem som fick läsa vad jag skrivit. Uppskattande, men förmodligen inte omfamnade. Jag fick, på grund av mina påvra studieresultat, gå om ettan. Han stävade vidare i tvåan, men kom vid höstterminens början med en bok av ryske poeten Jevgenij Jevtusjenko, som öppnade ögonen och skakade om mig. ”Babi Jar” var inte bara en samling dikter utan en berättelse om förintelsen, orimmat, fritt och fängslande. Grzegorz uppmuntrade mig, utan ord eller krav, att våga mer och upptäcka litteraturens rikedom. Jag började skriva på ett annat sätt, var intensiv i mitt författande och en fördämning släppte; jag har honom allt att tacka för och kunde så nu göra, ansikte mot ansikte mer än 45 år senare.

IMG_1460

Möte. En betydelsefull man för mitt liv och mitt skapande. Foto: PRIVAT

Vi är nu äldre, har väsentligt mindre hår än då, han kulturjournalist, boende i Kramfors, som skrivit en rad böcker (där jag jag skrivit om den senaste här), jag journalist med inslag av kultur. Två karriärer och levnadsöden som möts igen efter så många år.

Jag springer också på Jan Bertoft, en av alla dessa ambitiösa kollegor från GT-tiden, som kommit ut som författare. Jag köper hans två deckare och pratar lite med honom. Går vidare i röran, köper på mig lite böcker och drar mig sedan mot intervjun med Pelle och Moa, får en stunds inblick i musikverkstadens kreativitet.

IMG_1462

Snack och mycket verkstad. Foto: KAI MARTIN

Stimmar vidare, träffar Morgan Larsson och köper han senaste. Går ut i den friska luften, det intensiva regnande har stannat av, hållplatserna är överfulla, vagnarna går inte som de ska på grund av demonstrationerna i centrala Göteborg, så det blir spårvagn 1 genom ljuva livet hem.

IMG_1463

Att läsa. Foto: KAI MARTIN

Hem till hustrun för en kyss och en snabbt skriven recension av Magnus Ugglas show från i torsdags kväll. Sedan vidare till premiären av ”Antigone”.

Raskt jobbat för en dag som började på isen med ett hockeypass.

Oslo mon amour

Det sägs att tågsträckan mellan Bodø–Trondheim och Trondheim–Oslo är världens vackraste. Jag vet inte hur man mäter och nog fick jag förtjusande och förföriska glimtar på den första sträckan innan natten dunklade min blick och sömnen försökte ta över.

Vi hade ju gjort Lofoten (om den resan kan ni läsa här!) och Trondheim (här!).

Nu var det dags att säga farväl av den vackra staden som hade gett oss mersmak, men också lite frågor; som varför väg och järnväg skiljer staden från fjorden. Men vi kommer tillbaka, rätar ut frågetecken och kanske får tid att bada i den vindlande djupa Trondheimsfjorden.

Vi har köpt lite mat, men inget som vi tänkt äta på tåget. En flaska vatten och två öl ska släcka vår törst. Restaurangvagnen får förse oss med resten. Tåget kommer och går på utsatt tid. Vi har bra platser, hamnar mitt emot en stickande ung norska som vi konverserar lite med innan utsikt och böcker fördriver de sju timmarna mot den norska huvudstaden.

Det är inte lätt att hålla koncentrationen. Utanför skriker panoraman ”Titta hit! Titta hit!” och vi ropar med i kören, för landskapet är både hissnande och fantastiskt.

 

Vacker vy. Foto: KAI MARTIN

Tåget går parallellt med E6, som ringlar sig i sakta mak. För i Norge är vägarna fortfarande smala. Sträckan mellan städerna om 500 kilometer tar sex och en halv timme med bil, ungefär samma med tåget, som villigt stannar vid varje, om inte mjölkpall, fjällstation. Folk går av. Folk går på. Stora packningar ska in och ut. Men allt går smidigt. Konduktören har att göra. En kvinna blir bortkörd från sin plats. En man med två yngre barn försöker hålla ordning utan större entusiasm, framför allt är dottern plågad av rastlöshet och det är timmar kvar innan slutstationen.

En ung, mycket vacker kvinna med mycket svallande hår kommer in med sin väldresserade hund. Z och jag tjuvkikar på henne; jag kanske mer. Hon är fängslande vacker, men är verkligen läpparna på riktigt…? Hon är helt osminkad, kommer med en försvarligt stor ryggsäck med ryggsäck. Hon har varit till fjälls och fått vad naturen ger.

Stationerna passerar revy vid snabb stopp. Vi fnissar vi Lillehammer och tänker på tv-serien ”Lillyhammer”, tar några misslyckade bilder, har bara kort tid kvar till Oslo, men Z hinner somna.

Resan som tar. Foto: KAI MARTIN

Det grånar på. Den vackra kvinnan pratar i mobilen och styr upp ett möte. Tar hunden och kommer tillbaka utan den. Vi får förklarat att den var bara till låns. Hon är verkligen slående vacker, lång, slank och med en naturlighet i det rena ansiktet som är fint och rent. Men är verkligen läpparna på riktigt…?  Oslo närmare sig, folk samlar ihop sitt pick och pack, så också vi. Vi kliver av när tåget med en suck öppnat stannat och öppnat dörrarna för samtliga passagerare att gå ut. Det regnar, vi söker oss med hjälp av den beredvilliga vackra kvinnan, som snabbt fixat sin Oslolook med smink, till taxistationen, tar en taxi till Aker brygge där vi ska bo hos älskade vännerna P&G.

Taxichauffören har inte koll på adressen, men jag styr honom nära nog mot målet. Han stannar mitt i spårvagnsspåren och naturligtvis kommer det en ringande vagn bakom, så han får göra en undanmanöver och ställa sig mer korrekt. Z, som har reskassan, betalar. Jag tar våra väskor och vi går in i de moderna kvarteren, så fjärran från Lofotens fiskesamhällen.

IMG_6766

Regn över Oslo. Foto: ZEBA PEDERSEN LÖWEN-ÅBERG

P&G, eller kanske mest G, har fixat indiskt att äta från en restaurang bredvid. Vi har mycket att prata om. De ska lämna Oslo för Vietnam, P har blivit VD för ett norskt företag i Nha Trang på ostkusten, 50 mil från Ho Chi Minh-staden. Det är med skräckblandad förtjusning som utmaning har antagits. Men Z och jag är de första att applådera. P&G har gjort en fantastisk resa i livet, de är de bästa av vänner och, ja, vi kommer packa vår väskor för att hälsa på.

P&G är också ett fantastiskt värdpar. På morgonen bjuds vi på närmast hotellfrukost med det hela. Utanför har Oslo sträckt upp sig, lämnat regnvädret på tork och bjuder upp till ett gassande leende som bara inbjuder till bad. Lyckligtvis är det bara promenadavstånd till Tjuvholmen och badet i Oslofjorden där. Förvisso inte lika salt som uppe i Lofoten, men gott nog och att bada med lyxkryssare och färjor som tillsammans med motor- och segelbåtar pilar förbi är något av magiskt.

Sommar i Oslo. Foto: GUNILLA EKLUND WITTING/KAI MARTIN

P och jag tar en promenad på byn. Kikar in i Steen & Strøm, det fina varuhuset, och känner och provar kläder, går upp på Karl Johan och tittar i ytterligare någon butik innan vi går tillbaka. Det är varmt, Oslo lockar till sig turister, Z och jag är en av dem. Vi tar lite till lunch, badar lite till, men nu med utsikt mot Rådhuset. Passande. För det var ju där, i februari 2018, som K&M gifte sig och dem ska vi ju nu hälsa på.

P tar oss till busshållplatsen för bussen vi ska ta. Z ordnar med en app så att vi kan åka och vi far iväg på en svindlande tur upp mot vårt mål förbi centrala Oslo och backarna upp mot Arkitekt Rivertz Plass. Vi handlar lite på vägen, pratar om busschauffören som stannade mellan två hållplatser utanför ett hotell för att släppa av två vilsna turister som vill komma rätt.

K&M har köpt nytt, en trivsam lägenhet med uteplats. Hunden, en entusiastisk sak med valpkänsla, hälsar och är nyfiken. Vi får mat och efterrätt, stämmer av våra respektive liv, K är ju min yngsta systerdotter, och vi har en trevlig stund i trevliga kvarter där jag anar att delar av tv-serien ”Halvbrodern”, som vi såg med förtjusning för några år sedan. Nej, jag snöt inte titeln ur näsan bara så där. Jag värkte fram den under kvällen och kom på den först innan jag skulle gå och lägga mig. Nu ser jag att den är baserad på en bok av Lars Saabye Christensen, som också ligger bakom ”Beatles”, som även den blivit utmärkt filmatiserad.

Vi lämnar paret K&M och tar bussen åter ned mot byn. Hoppar av lite tidigare och promenerar genom ett folktätt Oslo.

Ny dag. Mörka mål täcker staden. Z och jag går iväg för en promenad denna dag som blir vår sista i Oslo. Vi går mot 22 juli-senteret. Den tillfälliga, men nödvändiga, utställning om Breviks skoningslösa och grymma terrorhandling som döda 77 människor och skadade långt mycket fler 22 juli 2011. Det är åtta år sedan, men närvaron av dådet är tätt på. På Akers gata, när det bombade regeringskansliet på Grubbegata, ligger VG:s redaktion, på väg in mot finns ett tittskåp med krackelerade fönster, innanför den tidning som utgavs just den 22 juli 2011; oskuldsfulla nyheter den dag som ruvade på de brutala.

Sedan tavlan med alla dödades namn – från unga tonåringar till 50-åringar som tjänade i regeringskansliet eller på Utøya. Det är drabbande redan nu. Än mer inne i lokalen där tystnaden slår emot mig. I ett första rum ansikten på alla som dog, en kort beskrivning, namn. Jag börjar gråta. Tänker. Han var ingen galning, han var inte sjuk; jag skriver och citerar nu något som inte är redigerat utan bara författat i stunden: ”Hon var 14 år/hade ljuset i sitt hår/Och ljuset i sina ögon//Han var 17 år/Var bara ett barn/Såg solen vid första kyssen//Han sa sig vara utsänd av gud/Men var inte ens jävulen själv/Bara djävulskt ond/Utan religion//Hon hade blod på sina händer/Hon var polis/Hade försökt att hjälpa//Ur rök och damm/Ur kaos och skrik/Skulle Oslo aldrig mer bli sig likt”.

Jag andas genom munnen. I den stora salen visas en tidslinje, skoningslöst mot dådet, en video när han anländer med den bombbestyckade skåpbilen, alla misstag som begicks på vägen, hur han lyckades komma till Utøya, hur ondskan kom till ön. Jag är stum. Tittar under andlös tystnad på en film med intervjuer med de drabbade, de som blev vittnen…

En tyst betraktelse. Foto: KAI MARTIN

Utanför larmar staden, som om ingenting har hänt. Jag står och tittar mot den lokal på Teatergata där Sex Pistols spelade under Nordenturnén sommaren 1977. Anarki och kaos. En västanfläkt mot terrordådet.

Vi går ned mot Grubbegatan, där regeringskansliet är under byggnation. Gatorna kring är under rigoröst säkerhetspådrag. Youngstorget, där Sentrumscenen ligger där jag såg Coldplay november 2011 som ett helande plåster på ett varigt sår, vidare ned mot Storgata, in på en secondhandbutik på Dronningens gate, ut igen och Tollbugate, in och ut ur butiker, men vi bärs av något slags brist på tålamod, är irriterade och rastlöst griniga, förstås påverkade av grymheterna som vi bara anat på 22 juli-senteret.

P ringer och undrar var vi är. Z hittar en sybehörsaffär. Jag får till Steen & Strøm för ett akut behov, kommer lättad tillbaka och vi går för att göra P sällskap till bassängen i huskomplexet där han bor.

Men först lunch. Vi går till Oliva, den norska restaurangen med italiensk mat på menyn som i början öppnade på Avenyn (läs om den här!). Men nu blir det den på Tjuvholmen och en pizza som är ljuvlig, en för oss var. P gör oss sällskap, men snart blir det bad.

Det hjälper för att skingra tankarna.

Ett sista dopp. Foto: PATRIC WITTING/KAI MARTIN

Jag är ändå inte nöjd. Jag vill ner till fjorden för ett sista dopp. Får det och går till P&G:s hem för att packa. han har försett mig med en skjorta, Orian, och en skinnjacka, Julian Reed, exklusiva plagg som han tillsammans med de röda mockabootsen (Roberto Durville), som han ger till Z (storleken för stora för mig), med motiveringen att han inte behöver dem i Vietnam.

IMG_6826

Sverige. Foto: KAI MARTIN

Vår väskor är nu sprängfyllda av gåvor och shoppinggalenskap (i Bodø), vi tar dem, säger farväl för att ta bussen till bussen som tar oss till Göteborg. Några timmar senare är vi i vår hemstad för att försöka ta in vardagen; det klarar vi dåligt. Lofoten är med oss, Trondheim likaså och Oslo är mon amour.

Drama med verklighetsbakgrund

Film:

438 dagar

!!!

438

Tillbaka till verkligheten. ”438 dagar” är baserad boken med samma namn.

Foto: CHARLIE SPERRING/MISO FILM

Regi: Jesper Ganslandt

Medverkande: Gustaf Skarsgård, Matias Varela, Philip Zandén med flera

Manus: Peter Birro

Premiär: 30 augusti 2019.

Frilansjournalisten Martin Shibbye och -fotografen Johan Perssons uppdrag var inte riskfritt, men klockrent. När de passerade gränsen in från Sudan 2011 var det för att försöka avslöja svenska Lundin Oils intressen i Etiopien, ett företag som i jakten på olja drog fördel av den etiopiska, den diktatoriska, staten och utnyttjade den fattiga befolkning. I gränsområdet Ogaden finns en gerillaarmé som strider mot den etiopiska regimen; svenskarna är med andra ord på minerad mark och använder sig dessutom av kontakter inom gerillaarmén för att ta sig in i Ogaden.

Båda är rutinerade, men var för sig. Uppdraget är det första tillsammans och det kommer, som historien visade sig, bli en prövning. Konvojen som tar dem över gränsen blir angripen, svenskarna blir inte bara beskjutna, skadade och gripna utan också anklagade för terrorism. Av häktningen blir det senare fängelse med en dom på 20 års fängelse, som föll hårt och skoningslöst med fabricerade bevis.

Martin Schibbye och Johan Persson har berättat sin historia i boken med samma namn som den film som nu har premiär med Gustaf Skarsgård och Matias Varela i huvudrollerna.

Det blir en gastkramande historia, men inte utan värme eller skratt. Peter Birro har i sitt manus skapat en nervkittlande historia som pendlar mellan desperation, uppgivenhet, iskallt hopp och en känsla av avståndstagande tillit till den tysta diplomati som ska få dem ut i frihet.

De båda inser ju galenskapen i att i Lundin Oils styrelse sitter, kanske svensk politiks mest arrogante minister någonsin, Carl Bildt. Till ytter mera visso är han utrikesminister. En tragikomisk effekt som Philip Zandén skoningslöst utnyttjar i sin roll.

Att Carl Bildt kom undan tyngre kritik, och att att karln över huvud taget verkar saknar självkritik, är en gåta. Nu är det en film baserad på en partsinlaga, men det är ingen vacker bild av Moderatpolitikern som ges.

Fredrik Evers agerar den balanserande ambassadör Jens Odlander med återhållsamt, och ja, diplomatiskt spel.

Drama med verkligheten som grund, alltså. Regissör Jens Ganslandt fångar det väl. Men trots att den är välgjord saknar jag klaustrofobi som borde funnits. Jag hittar heller inte in i den broderskapskärlek som uppstår, kanske av nödvändighet, journalisterna emellan. Däremot biter scenerna mellan Gustaf Skarsgård och Josefin Neldén, som spelar Schibbyes fru Linnéa, tag.

Men…

”438 dagar” är kanske ändå främst en film om journalistisk mod parat med den dårskap som det emellanåt krävs för att nå sanningen. En film om nödvändigheten av det fria ordet, reportrars granskande och journalistiskt ifrågasättandet. För det måste man, dessvärre, riskera mycket och satsa högt. Det gjorde Martin Schibbye och Johan Persson för att förlora, men efter 438 dagar ändå vinna ändå.