En dryg vecka

Tiden rinner. Tiden kryper. Tiden krälar. Tiden löper. Allt beroende på vad man har för händer. Eller inte.

Min tid rusar. Kanske den utmätta också. Men framför allt den vardagliga.

Jo, ja, jag har alltid haft mycket att göra. Har alltid velat ha det så. Men, och det ska erkännas, med arbetslösheten krävdes det mer att fylla agendan än då jobbschemat pockade på uppmärksamhet.

Från 1 september ändrades ju allt det. Jag blev med jobb, Fick plötsligt ansvar för nöjessidor i Göteborg Direkt. Gick knyta an till alla kontakter jag tidigare haft, fick chans på nya, hamnade i jobbmöten, träffade nya och gamla relationer. Hamnade i ett stim.

Det, i sin tur, har gjort att ambitionen med denna min blogg kanske har vacklat. Men jag ska försöka vara stadig. Det är trots allt skillnad på skrivande här och i en tidning.

Men i det flöde av händelser som runnit under mina broar den dryga senaste veckan har jag också känt ett behov av att bara pausa, andas ut, andas in. Bloggen kan vänta. Jag har kört ett race och kommer aldrig komma i mål förrän den feta damen sjunger. Jag är inte där. Än.

Så. Låt mig göra en summering från förra lördagen till nu, denna söndag.

Lördag:

Går på Pustervik. Ser fram emot Lustans Lakejer, som jag inte har sett på år och dag. ja, inte sedan någon spelning på Jazzhuset tidigt 00-tal, eller kanske till och med slutet på 90… jag vet inte.

Bandet flörtar med mina sinnen. Hela tredjealbumet ”En plats i solen” ska framföras på nu mer klassiskt manér. Generöst har jag beretts en plats på gästlistan. Jag tackar för det, minglar med vänner, pratar mer med andra, mindre med en del. Träffar före detta GT-folk, stämmer av, försöker göra min röst hörd i massans sorl. Det är fullt. Det är trångt. Det är förväntansfullt.

Jag tillhör dem som hoppas och vill. Framför allt eftersom bandet har lockat hit dåvarande producenten och förre Japankeyboardisten Richard Barbieri, en ikon och syntmakare av rang.

Vecka1

Eleganter i ett trasigt ljud. Foto: KAI MARTIN

Det utlovade klockslaget för starten av konserten överskrids med en halvtimma. Ett kort intro bjuder upp till albumet. Men från start störs konserten av dåligt ljud där bastrumma och bas slår ut alla ljuva nyanser. Det håller dessvärre i sig. När Kinde och hans mannar dessutom valt att inte spela albumet från start till mål utan kastar om i låtordningen fasar min förtjusning ut. Synd. Lustans Lakejer är för eleganta för att drabbas av dåligt ljud. Den oundvikliga melankolin, mondäniteten, den blasé livserfarenhet som musiken och texterna utstrålar kräver den bästa av inramningar.

Jag hälsar på bandet efteråt. Får möjlighet att prata med Richard Barbieri och säger att jag inte sett honom på scen sedan Japan spelade på Stockholms konserthus för 35 år sedan. ”Åh,” svarar han, ”det var senast jag bar kostym på scen”.

Inser efteråt att jag nog ljög. Såg honom med David Sylvian på Hammersmith Odean kring millennieskiftet. Nog bara han kostym då med. Två lögnare i medelålderns övre gräns.

Söndag:

Jag vaknar av att jag nu kan skriva mig som 61 år gammal. Z ligger bredvid, vill inte att jag ska gå upp före henne och jag som alltid är den som vaknar först, lagar frukost och startar dagen tidigt. Jag sover räv, sträcker ut på tiden, efter att hon har pallrat sig upp och till köket. Slutligen kommer hon, ”väcker” mig med en kyss och en sång, förresten två, svensk och dansk, samt ett vackert dukat frukostbord.

Vecka3

Uppåt  väggarna. Foto: KAI MARTIN

Vi tar tid på oss och när vi väl har klätt oss är det för att gå och se Britt Ignells utställning på Galleri Aveny. Jag har inte träffat henne på 30 år, det är i dag hennes sista dag av utställningen, men jag har följt henne och hennes konst på distans. Nu dags för lite närkontakt.

Här jobbar hin i mindre skala, gör fina skulpturer främst för vägghängning och både Z och jag blir förtjusta, oberoende av varandra, i framför allt en skulptur. Vi får emellertid hålla i slantarna och bara gilla, nicka och kommentera. Dessutom blev det ju samspråk med konstnären själv och hennes fina hund.

Vi går till min gamla adress, Nordhemsgatan 60, där jag tror det ska finnas ett galleri. Jag har fel. Men runt hörnet är det lägenhetsvisning, så det får bli det. En liten ett och en halv på gatuplan. Fint renoverad, men nej tack. Längre ned i backen skyltas om nästa visning. Vi går in, tittar oss hastigt om, innan vi vänder och går ut. Vi bor bra. Men är nyfikna.

Så promenerar vi ner på stan. I hörnet Landsvägsgatan/Haga Nygata träffar vi bekanta, där kvinnan också har sin födelsedag i dag. Vi grattar, tar bilder, skrattar, stämmer av och skiljs åt. Ner på stan, går in på apoteket, vidare ner till Vapiano, där en bekant står utanför tillsammans med en kollega. De jobbar båda på stället, är lite bekymrade då en gäst har svimmat av. Nu väntar de in en ambulans som ska ta hand om gästen.

Vecka4

Mat för födelsedagsbarn. Foto: KAI MARTIN

Vi är lite för tidiga för mat och ska dessutom vänta in Z:s barn som är på ingång. Under tiden smiter vi in på Bengans, pratar med vännen Alex Gabay, blir grattad och smiter ut på Östra Hamngatan. Vi blir tre då den unge mannen kommer med vagnen, går in på Vapiano och inväntar dottern. Hon kommer, vi beställer mat och dryck, som när den väl kommer är alldeles utmärkt. Efterrätt och kaffe blir det också.

I passande pauser under dagen bockar jag av och tackar för födelsedagshälsningar på Facebook, Instagram och via mejl, telefon och sms. När dagen är slut räknar jag in över 700. Jag bugar mig.

Men innan dagen sluter sig går vi på bio för att se ”Blad runner 2049”. Dystopisk, långsam, grym och med ett ultravåld som jag tröttnar på. Men filmen är som en amerikan vill närma sig något av Tarkovskij, den ryske filmskaparen. Vackert på sitt sätt.

När vi kommer hem är det kväll. På trappen sitter min yngste son för att gratulera. Den äldre dröjer någon dag. Älskade barn.

Måndag:

Morgonhockey pockar på sin uppmärksamhet. Jag har hyfsad ordning på spelet. Men efteråt har jag en dragning i höger skinka, som kommer besvära mig resten av veckan.

Jag har jobbet som kallar och har ett intensivt schema efter morgonmötet. Springer från den ena intervjun till den andra, men har lyckats ta fel på den första tiden, som först är i morgon, tisdag.

När jag kommer hem är jag rätt mör.

Tisdag:

Mer hockey är planerad. Men jag låter hockeyn vara för att vila kroppen. Ägnar mig åt stretchning. Gör intervjun jag trodde jag skulle gjort igår och tar mig till jobbet med cykeln, skriver, äter lunch med en kollega. Har ett bra samtal med henne. #metoo skallar uppfriskande över världen och skakar om Sverige, mig, alla.

Gör en tur i tvättstugan, kör några maskiner, hänger upp, stryker några skjortor. Tittar på Champions League, Real Madrid mot Tottenham i en sällsynt underhållande match.

Onsdag:

Klockan ringer tidigt. Det ska den göra. Min koas är ställd mot Säter. En vän, vars mamma nyligen har gott bort, behöver hjälp med skjuts hem till Göteborg. Jag vill passa på att färdas när det är mörkt upp till Alingsås för att möta ljuset när vägarna blir sämre och viltet kanske håller sig i skogen.

Jag smiter ut ur staden innan vägtullarna slår om från streck till nio kronor. Trafiken är gles och jag kan själv välja min fart inom rimliga gränser.

Vecka5

Färden mot ljuset. Foto: KAI MARTIN

Först upp mot Vårgårda, kanske Vara, kommer ljuset. Jag tvingas stanna innan Skara av nödvändiga skäl, men fortsätter med styv fart. Kommer till Örebro, tankar och fortsätter förbi Lindesberg och upp genom Bergslagen, förbi Fagersta, Hedemora och kommer fram klockan elva. Något som överraskar min vän, som hade räknat med ankomst någon timme senare. Han har varit minutiös i sina förberedelser. Allt är ihoppackat, lägenheten skinande ren och det tar inte lång tid att packa bilen full med det som ska med.

Vi ska lämna lite prytlar och nycklar innan vi kan åka söderut. Men på fastighetskontoret har de lunchstängt mellan elva och ett, generöst, så vi passar på att få oss något till livs. Rotmos och fläsklägg, stadig husmanskost, som är suveränt tillredd. Så gör vi lite sightseeing i Säter, besöker hans barndoms kvarter, ser Säters sjukhus på håll, sågverket, badstället, friluftsmuseet, alla timmerstugor i centrala byn. Historien ropar.

Vecka

Historisk promenad. Foto: KAI MARTIN

Så mot Göteborg genom ett höstvackert Sverige. Motsatt väg som jag kom. Kort stopp i Laxå och vidare hem. Mörkret har börjat komma när vi når hans adress. Allt lastas ur och bärs upp och in till ett nytt hem. Förutom en vacker skinnväska fullastad med tidningar och hemligheter, som jag får för hjälpen.

Middag med familjen. Åter Champions League. Åter underhållning. Benfica–Manchester United. Sömn.

Torsdag:

Har medvetet en ren dag, förutom en lunchdejt med en vän. Plockar ihop i tvättstugan. Stryker rent, viker ihop, levererar till var och en. Gör mig i ordning och cyklar ner till Järntorget.

Vi kommer ungefär samtidigt, styr kosan mot Bombay, den indiska restaurangen. Vi kommer en stund efter lunchrusningen och får bord direkt, sätter oss ned, beställer och stämmer av våra liv. Äter upp maten, dricker vårt vatten och bestämmer oss för kaffe på Cigarren. Efteråt följs vi åt för en promenad. Jag hinner knappt låsa upp cykeln förrän en bekant till min vän kommer tillsammans med en kompis. Det är slitna herrar som kommer direkt från rökande av substanser som jag håller mig ifrån. Jag kommer i samspråk med den äldre, några år fler än jag, som beklagar sig för att han rökt på och vad ska barnbarnen säga, och han som ska sälja Faktum… När vi bryter upp tackar jag för att inte jag hamnat där.

Dagen går i sitt stilla mak. Lagar mat, men låter Z plocka undan.

Kvällen ska ägnas åt humor och allvar. Olof Wretling har sin föreställning på Storan, yngste sonen följer med och vi roas. Det är en sällsam berättelse han har på scen, Olof Wretling, om diagnoser som ställts honom från det han har varit liten. Om sorg och egenanklagelser, om befrielse när ordens kraft kommit att stå honom bi.

Fredag:

Startar morgonen med hockey. Fast först efter frukostgröten och stillsam väckning av fru. Fikar efteråt. Den ömmande skinkan är lite bättre. #metoo skallar starkare för varje dag. Dejtar en vän för fika, vi ses på Järntorget, går mot Auktionsverkens innergårdar, träffar en vän till min kamrat, blir presenterad och hör namnet Fredrik, får förklarat senare att han är filmare. Märkligare blir det på kvällen då det visar sig vara Kim Anderzons son vars film ”Den skalliga primadonnan” visas på kvällen, som jag inte missar.

Min vän bjuder på kaffe och undrar om jag vill ha något till. Det blir hälsovådligt, men en dammsugare. Vi samtalar, försöker famna allt som inte berättats sedan vi senast sågs; barn, familj, jobb, musik, böcker…

Vecka6

Klassisk fika.

Vi sitter utomhus för vädret tillåter det och Auktionsverkens gamla gårdar har vårdats. Det är en trevlig miljö som andas Berlin och jag längtar dit.

Efter hockeyn hade jag handlat. Planerar mat för kvällen, fläskfilé med champinjoner, lök, vitlök, dijonsenap, tomatpuré, crème fraîche samt cocktailtomater. Ris till. Och vin. Z hade dagen innan köpt ost, som blir vår dessert till filmen och senare ”Skavlan”.

Under middagen pratar vi #metoo. Min hustru är klok. Jag försöker bli det också.

Lördag:

Vaknar tidigt. Väcker inte Z. Läser lite. Går upp för att göra iordning frukost. Väcker Z, som är morgontrött. Vi möts så småningom vid frukostbordet och sträcker ut med mat och tidningsläsning. Kanske de sista stunderna med GP, där min prenumeration upphör. Men, förutom räkningen, har ingen hört av sig om jag verkligen inte ska fortsätta. Bra jobbat. Trots att jag var vid tidningens monter på Bok- och biblioteksmässan, talade med dem och blev lovad att bli uppringd.

Z tar en lat dag. Jag gör mig i ordning för jag har blivit inbjuden till hockeyn mellan Frölunda och Skellefteå. Men inte nog med det, legendaren Niklas Anderssons tröja ska hissas vid en ceremoni.

DSC_8749

Niklas Andersson hyllades välförtjänt. Foto: TOMMY HOLL

DSC_8733

Rörda söner Noah och Lias Andersson när pappa Niklas hyllas. Foto: TOMMY HOLL

Det blir känslosam inför fullsatta läktare. Gamla lagkamrater till den förre Frölundaspelaren är på plats, laget, förstås, alla med nummer 24. De i livet som fått sina tröjor hissade (Patrik Carnbäck, Stefan Larsson, Lars-Eric Lundvall, Ronnie Sundin, Jörgen Pettersson). Så Niklas Andersson, hans fru och söner. Det är en strålande manifestation för en spelare som betytt så oerhört mycket för laget under den period han spelade där. Väl värd en hyllning.

Matchen blir en kvart försenad och starten i första perioden är lite trevande från båda lagen. Men där hemmalaget tar kommandot och radar upp chansen utan att riktigt komma till.

_TH15671

2–0 av John Nyberg. Foto: TOMMY HOLL

Det dröjer till andra perioden. Ja, 13 sekunder in, då Joel Lundqvist vinner en tekning, som går tillbaka till Ramsus Dahlin, som dansar in sidled och knäpper iväg ett skott som ställer en skymd Skellefteåmålvakt. Frölunda tar sedan ledningen med 2–0 innan Skellefteå jagar ikapp och kvitterar. Återigen lite onödigt, där laget inte kan skaka av sig motståndarnas gnuggande och därmed skapar lägen som blir mål. Och fortfarande darrar Frölundas försvar. Nu kan laget tacka Johan Mattssons målvaktsspel. Jag vet inte hur många svåra räddningar han gjorde, framför allt nere i gubbhörnet mellan klubbhandske och benskydd. Men han löste det mesta med bravur.

Övertidsmålet som gav vinst för Frölunda, kan diskuteras. Men det blev vinst.

Väl hemma blev det repris på gårdagens kost plus ost och vin. Men nu till ”Så mycket bättre” och ”Skyfall”, som reklamavbrotten dödade fullständigt. Ja, så mycket att jag gick och la mig. Men… jag har sett filmen förut.

Svidande satir på Stadsteatern

Teater:

TIDNINGSHUSET SOM GUD GLÖMDE

Ola Kjelbye

GP:s rekonstruktion synas och spelas syrligt på Stadsteatern. Foto: OLA KJELBYE

Av: Gertrud Larsson.

Regi: Michaela Granberg.

Med: Sven-Åke Gustavsson, Lisa Lindgren, Victoria Olmarker, Victoria Dyrstad och fredrik Lundin.

Scenografi: Henrik Ekberg.

Kostym: Ingrid Trullijo Berg.

Mask: Maria Agaton.

Ljud: Christian Abrahamsson.

Ljus: Tommy Carlsson.

Ibland överträffar verkligheten dikten. Men dikten kan också ta verkligheten som en språngbräda till något annat. Som Gertrud Larssons bitska pjäs om GP:s rekonstruktion, om skattemiljonerna som gick för att rädda Göteborgstidningen från ond bråd tidningsdöd.

Hon gör det pedagogiskt. Följer historien tillbaka till 70-talet och berättar den emellanåt i direkt tilltal så att publiken inte ska missa sanningshalten. På scen fem skådespelare som bjuder upp publiken till en virvlande satir, där Lisa Lindgren raskt iklär sig rollen som koncernen Stampens verkställande direktör Tomas Brunegård. Ivrigare ändå är Victoria Olmarkers Peter Hjörne, först ut av de båda. Så simsalabim har vi kvällens huvudaktörer. De som i sin girighet och iver gjorde affärer som äventyrade företaget. Men kanske än värre alla dess anställda, som sträcker sig långt utanför GP:s spridningsområde.

Om detta kan det alltså berättas och så görs.

Sjävklart finns det många sidor på detta märkliga mynt som kastats i svensk publiceringshistorien. Men Gertrude Larsson är påläst, använder sig, om jag inte helt missat det, av direkta citat från presskonferenser och artiklar. Det blir initierat. Men självklart också raljant. För här handlar det inte om att förstå duon Brunegård och Hjörnes gärningar eller att hitta deras orsak bakom. Men ibland behöver en historia bli god, då är det inte alltid nödvändigt att söka alla svar eller låta alla sidor komma till tals.

Poängen står över det hela. Som i ”Tidningshuset som Gud glömde”.

Ola Kjelbye

Harry Hjörne (Sven-Åke Gustavsson) bannar och tröstar sin sonson. Foto: OLA KJELBYE

Första akten skapar grunden, är mer dokumentär, om nu uttrycket ska användas i detta sammanhang av satirisk pjäs. Andra akten är ett rent drömspel och kanske är de båda akterna aningen löst sammansatta i fogarna. Men helt klart är Alice Teodorescu närvaro som vampyr en scen med bett. Precis som Harry Hjörne, Peter Hjörnes farfar, som går igen och läxar upp sonsonen. För att inte tala om parodin på Bergmans ”Sjunde inseglet” där replikföringen delvis är hämtad från den klassiska schackscenen. Men där det är Tidningsdöden som går vid Peter Hjörnes sida, som får respit på ett okonventionellt sätt.

Ja, humor i stort slag med en ensemblen som älskar varje minut av denna scen. Väsentligt bättre än ”Oscarsrevyn” tvärs över gatan.

Så är Göteborg emellanåt en liten stad. Det stora teaterhuset målar upp en svart satir över det stora tidningshusets förehavande. Där surar de inblandade istället för att anta utmaningen.

Varför inte hyra in sig på första raden…? Jag vet inte vem som skulle få den största överraskningen, tidningsmännen eller skådespelarna.

 

Göteborgs stadsteaters höst går mot en ny vår

Traditionen bjuder att Göteborgs stadsteater under Kulturkalaset bjuder på en peepshow av vad som komma skall.

Det är ett fullmatat smörgårdsbord med mer eller mindre ambitiösa smakprov från den kommande säsongen. Ingen dum idé, för mycket som görs – om än i den yttersta lilla skalan – fungerar som aptitretare.

Jag självklart finns det givna succéer, hur de nu än kommer att hanteras av regissörer och ensembler, vilken inramning de än får i form av smart – eller osmart – scenografi, vilket soundtrack som skapas, vilket ljus som sätts, vilka dramaturgiska finesser som kommer ge pjäserna skärpa eller uddlöshet.

På rak arm vågar jag drista mig till att Tomas von Brömssen i rollen som Karl Gerhard i ”Karl Gerhard – en fantasi om en revykung” av Irena Kraus med Eva Bergman som regissör med premiär den 3 november blir en kassasuccé. Förmodligen också kritikerrosad.

Ja, det blir fokus på revykungen försommaren 1940 Norge och Danmark har ockuperats av Nazityskland, Karl Gerhards går till sitt angrepp med sin välskrivna och giftiga ”Den ökända hästen från Troja”, som blir en fråga för både Hitler, UD och Per Albin Hanssons regering.

Karl Gerhard i Tomas von Brömssens gestalt. Foto: KAI MARTIN

Rent publik kommer även tunga pjäser som August Strindbergs ”Hemsöborna” (premiär 2 mars), med Özz Nûjen som Karlsson och Mia Höglund-Melin som madam Flod, Selma Lagerlöfs ”Gösta Berlings saga” (premiär 15 december), med återvändarna Anna Bjelkerud, Jakob Eklund och Adam Lundgren, samt  ”Utvandrarna” (premiär 8 september), Vilhelm Mobergs romansvit, i ny dräkt med den konstnärlige ledaren Pontus Stenshäll som uttolkare, utmanare och regissör. Här kommer musiken spela roll med svenska skillingtryck för att accentuera texten och scenspelet. Precis som i ”Hemsöborna” där Daniel Lemma kommer spela Taube och andra skärgårdsklassiker interfolierat i handlingen.

SAMSUNG DIGITAL CAMERA

Daniel Lemma som soundtrack till ”Hemsöborna”. Foto: KAI MARTIN

Ett genomgående tema på Stadsteatern i ”svenskhet”, där man vill ställa frågor, göra sig till uttolkare av begreppet och ge svar istället för att andra definierar det. Klokt och spännande. Det är en tid av mycket frågor kring temat, där dualismen blivit norm, där vi ställs mot dem, istället för vi tillsammans.

Men det finns andra utmaningar under temat här och nu. Jag kan inte låta blir att jag hoppas på en rannsakan av ”Tidningshuset som gud glömde”, hyllade dramatikern Gertud Larssons pjäs om turerna kring Stampen, rekonstruktionen och Göteborgs-Posten med flera tidningar. Och minsann om inte Harry Hjörne dyker upp porträttlikt spelad av Sven-Åke Gustavsson.

Harry Hjörne går igen i ”Tidningshuset som gud glömde”. Foto: KAI MARTIN

För sannerligen, där finns frågor att ställa och svar som behöver ges parat med en intrig som kan bjuda på god underhållning ur mer än ett lokalt perspektiv. Pjäsen har premiär 23 september.

Det var tidigt i juni 50 år sedan Beatles album ”Sgt Pepper’s Lonely Hearts Club Band” kom ut och skakade och gjorde om musikvärlden. Det tar Göteborgs stadsteater fast på med ett av världens främsta uttolkare av det legendariska bandets musik, Pepperland från Göteborg, som ledda av Adde Malmberg som konferencier kommer bjuda på varje spår från plattan – ja även ”Within you without you” – tillsammans med historiska tillbakablickar, anekdoter och gästspel av gäster, alla 64 år gamla. Uppsättningen har premiär den 21 september, en liten olycklig krock när det är två andra stora premiärer i stan: Bo Kaspers Orkester på Rondo och Oscarsrevyn på Lorensbergsteatern.

Pjäs2

Pepperland spelar Beatles bättre än de flesta. Foto: KAI MARTIN

Musik blir det också i Carina M Johanssons ”De ensligas allé – Dylan, min bror och jag”, som hon inte bara har skrivit utan och regisserar och tillsammans med musiker gestaltar. Premiär 23 februari.

SAMSUNG DIGITAL CAMERA

Carina M Johansson bjuder på känslor och empati. Foto: KAI MARTIN

Till klassikerna ovan sällar sig också ”Flugorna – allt är ditt fel” av den rebelliske existentialisten och den nekande Nobelpristagaren Jean-Paul Sartre. Norska stjärnregissören Angelina Stojcevska regisserar uppsättningen som har premiär på Lilla scen 30 september.

Från Frankrike kommer också Sverigepremiären av ”Underkastelse” (premiär 12 januari) av kontroversielle Michel Houllebecq. En monolog och utmaning som skicklig Fredrik Evers antagit.

Backa Teater står kanske ändå för de främsta utmaningarna. Inte bara för teaterns uppdrag att spela för en yngre publik utan också på vilket sätt den väljer att göra det.

Journalisten Ylva Mårtens har intervjuat barn från Göteborg i 10–12-årsåldern om livsavgörande händelser eller val i de ungas liv. Av detta underlag har sedan ”Som att jag ska bestiga Mount Everest på tio minuter” skapats. En pjäs av Johanna Larsson och Kristina Ros med premiär 23 februari.

”Tynneredsprojektet” bygger också på autentiskt material och förhandsinformationen jag såg bjuder på dramatisk fakta från barn i vår närmaste närhet, barn som blottar sitt mörka jag. Uppsättningen, under ledning av regissör Gunilla Johansson, har urpremiär den 20 april, för barn och stora från 15 år.

Gunilla Johansson är också med i Stefan Åkessons ”Glängtan” med urpremiär 4 oktober, en förställningen för de yngre barnen.

SAMSUNG DIGITAL CAMERA

Backa Teater, för de stora upp till de äldre och vuxna barnen. Foto: KAI MARTIN

På Backa Teater kommer också ”Jeanne d’Arc” spelas (med premiär den 16 september) och Mattias Anderssons uppsättning ”Skuggorna av Mart” baserad på Stig Dagermans pjäs. Premiär den 24 mars.

Jo, det artar sig mot en omtumlande scenhöst på några av de mest etablerade teaterhusen i Göteborg. Samtidigt finns det så mycket mer, inte bara på Göteborgsoperan, Folkteatern, Angeredsteater utan alla fristående scener.

Det är lätt att missa något, men värt att se mycket.

För mer information läs här.

Klubbland – en hyllning inte bara till Håkan

När Liseberg kastar ut Evert Taubes värld för Håkan Hellström är det naturligtvis en krass beräkning som ligger bakom.

Den i och för sig fina utställningen nära Stora scenen lockade inte tillräckligt med folk; i valet nostalgi och här och nu blev det enkelt.

Lisebergs nöjesansvarige Per Alexandersson kan inte ha varit svårövertalad när det kom på tal att Håkan Hellströmhyllningen ”Klubbland” skulle ersätta.

Så nu har den haft premiär och intresset är stort, för så är det Håkan Hellström väcker känslor och det är ingen tillfällighet att han lockar flera utsålda Ullevikonserter; han förmår också att leverera på denna Sveriges största aren som ingen annan svensk artist någonsin varit i närheten av.

IMG_4801

Klubbland – en inblick i Håkan Hellströms fascinerande väg mot framgång.

Klubbland kan ses som en förstoring eller fokusering av just den delen som handlar om Håkan Hellström i utställningen om Göteborgs musikliv som ställs ut på Göteborgs stadsmuseum.

Den är inspirerad av Bowie utställningen, som först visades på Victoria & Albert museum i London 2013 för att vandra över världen. Men också av mindre poputställningar som den om the Jam, som jag såg i samma stad 2015.

På Liseberg förstoras alltså allt, men sätts samtidigt i sitt sammanhang.

Göteborgs musikhistoria har en relevans i Hellströms musik, det speglas väl i Klubbland där utställningen börjar med fanziner från punktiden i 70-talets slut och senare en bild från svensk pops främsta 60-talsband Tages. Ja, det blir Broder Daniel, det är Håkans vurmande för the Jam, tidningsklipp och braskande rubriker samsas med kläder, foton, möjligheter att sjunga i en Håkanlåt, plåtas med honom och slutligen gå på Ullevi för att förenas med 70000 från i somras.

Jo, Håkan Hellström förenar det mesta och flesta och Klubbland visar väl varför. Inspirationerna är många och han döljer väldigt lite av det, något som blir tydligt här.

Och visst är jag smickrad av att närvara med lite tidningsklipp och som omslagskille till ett av fanzinen som visas. Men framför allt är jag fascinerad över Håkan Hellströms väg till framgången och den accelererande fart han haft sedan genombrottet 2000.

Liseberg gör inga utfästelser om hur länge Klubbland kommer vara kvar i lokalerna. Men intresset är stort och jag är övertygad om att det kommer så vara över överskådlig tid.

Lång tids färd mot föreställning

När jag i mitten av december blev kallad var det, som det heter, ett erbjudande jag inte kunde tacka nej till.

Att tjäna som marknadsassistent för nystartade Teater Bauer, makarna Erik Ståhlbergs och Josephine Bauers projekt som de driver tillsammans med en drös rutinerade teaterfolk.

Det hela tog sin start i början på januari.

Snart satt jag i marknadsmöten med entusiastiska, kunniga människor och lika snabbt hamnade jag in i teaterns, närmast innersta, kärna med kollationering och textnötning.

Men, tiden var knapp.

Från min början till premiär handlade det om två månader för att sälja in inte bara den, redan på papperet, fantastiska revyn ”Vanligt folk” utan också en teater som ingen kände till på en spelplats där teater inte spelats.

TB1

Delar av en förhoppningsfull ensemble. fr v Lars Magnus Larsson, Jill Ung, Erik Ståhlberg och Josephine Bauer. Foto: KAI MARTIN

Nej, ingen lätt uppgift och motståndet var från start tufft. Att få in artiklar i tidningar, väcka mina (forna) kollegors intresse för något som egentligen borde vara givet för den nyfikens nöjes- eller kulturredaktören var lättar sagt än gjort; oavsett om det handlade om radio, teve eller press.

Ja, jo, jag är ju en rookie på detta. Har liksom aldrig suttit på den sidan bordet innan. Men jag hoppas innerligt att mitt intresse för nytt varit större än det jag mötte.

Jag önskar att jag kunde säga att det är deras misstag, för det är det. Men samtidigt så missar både teatern möjliga intressenter och läsarna/lyssnarna/tittarna information om sådant som faktiskt skulle kunna intressera.

Vi annonserade, skådespelarna repade, nötte texter, författare Håkan Johnsson skrev om, Erik Ståhlberg, som inte bara regisserade utan också skulle spela strök och ändrade.

Revyn ”Vanligt folk” var en sten i rullning men också stadd i ständig förändring.

Det är en rörelse som jag naturligtvis veta om i den kulturella processen, inte minst som musiker. Men om jag tror att jag varit nära teaterns själ har jag aldrig varit en del av den; det har varit en ynnest och en förmån att få den inblicken.

TB2

Du är välkommen… repetitionsbilder med Lasse Dahlquistsångarna i bakgrunden och

Lars Magnus Larsson längst fram. Foto: KAI MARTIN

Marknadsavdelningen affischerade och delade ut flygblad. Vi förhandlade med annonskontor om utrymmen till ett bra pris i tidningar, ringde och mejlade nöjes- och kulturavdelningar, lyckades få utrymme i Göteborgdirekt, gästa Stefan Livhs förmiddagsprogram i P4 Göteborg, komma på besök i Radio 88 Partille där Stefan Garyd satt som programledare. Min gamla tidning GT meddelade att den inte längre skriver om lokalt nöje, om det inte handlar om något större; så kan det gå på några få år.

GP kom på slutet. En hallå där med Erik Ståhlberg och en finfin recension.

Facebook har gnuggats med föreställningen inför premiären den 3 mars.

Men hur säljer man biljetter till en publik som inte vet om att föreställningen finns, inte heller teatern och knappast var Brewhouse arena ligger…?

Ett tufft uppdrag.

Och samtidigt sliter skådespelarna med sitt och jag växer i min beundran.

Riksteatern bjuder in till sina utbudsdagar i Helsingborg (4-5 februari) och Borås (25–26 februari).

Det är ju en försmak om vad som komma skall. Inte bara en peepshow för att väcka intresse hos hugade intressenter och arrangörer utan också vilket gensvar de scener som spelas upp ska väcka.

TB3

Väcker fniss, skapar skratt. Foto: KAI MARTIN

Jag är ju part i målet, hade redan på kollationeringen fnissat åt texterna som Viktoria Folkesson, Lars Magnus Larsson, Kim Lantz, Josephine Bauer, Jill Ung och Erik Ståhlberg läste upp (Anneli Abrahamssons insatser kom in senare). Men jag var aldrig orolig då jag var med i Helsingborg, en helg där jag kastades mellan min svärfars begravning och skådespelarförhoppningar i en bister skånsk stad på norra västkusten.

Men på plats inför garvade teatermänniskor och luttrade arrangörer på Helsingborgs vackra och suggestiva stadsteater sätts allt ljus på de fyra skådespelarna Erik Ståhlberg, Viktoria Folkesson, Josephine Bauer och Lars Magnus Larsson.

Jo, de gör en manusläsning, men levandegör två scener ur ”Vanligt folk” med sådan kraft och humor och salongen vänds ut och in av mullrande skratt.

350 personer som alltså ser utsnitt av olika hågade, som vill sälja in just sitt.

När vi återvänder till vårt bord där vi ska marknadsföra teatern och revyn kommer det vid första paus en hoper människor och det fylls på. Skåne och Blekinge samt delar av Småland är intresserade av ”Vanligt folk” och det smakar gott i munnen.

Jag förstår dem. Efter att ha suttit med på inläsningarna och följt innötandet av texter och sånger, så väcks fortfarande munterhet och skratt från min sida. Ja, det är i växande.

Det är med en känsla av eufori, ”Vanligt folk” roar och når ut, lockar och engagerar.

I Borås blir gensvaret lika stort.

Men hur lockar vi…? Hur att nå publiken? Sälja biljetter?

Samtal och möten följs av samtal och marknadsmöten. Idéer lanserar, annonser görs ut och bokas. Små filmer görs för att locka Facebookläsarna. Kampanjer skissas. Planer utformas. En del skrotas, annat förfinas.

Men allt är mot klockan. De knappt två månader som var kvar till premiär då jag började är nu snöpta till veckor i krympande.

Ensemblen jobbar  mot deadline och oron börjar som tics, irriterande och kliande.

TB5

Freudiansk romans med Erik Stålhberg. Foto: KAI MARTIN

Jag reser bort, föreställningen går in ett slags meditativ träda med sportlovet; som för att hålla andan, sortera tankar, samla krafter, få ny luft, syre sätta blodet och ta sikte mot premiären som bara är två veckor bort.

Mitt i detta drabbas jag av en förkylningsliknande influensa med hosta, som retar och river i bröst och sinne. Jag är inte mycket till hjälp på plats, sitter hemma och jobbar och lobbar för att skapa uppmärksamhet.

Mina kollegor i press och media är lama fåglar, som inte ens med väl ansat material låter sig matas med nyheterna om Teater Bauer.

Jag är förvånad. Här startar en ny teater i Göteborg av professionella skådespelare, som har en idé, en längtan, en vision. På hemsidan står det bland annat:

Vi är en teater i rörelse; ett resande centrum för teaterkonst, humanism och levande samhällsdebatt, och vi vill stärka förutsättningarna för teaterkonsten att vara en dynamisk del i samhällsbygget.

Men draghjälpen, som absolut inte är självklar, från media uteblir.

Sista veckan innan premiär. Oron sitter som feber i kroppen på ensemblen, som ändå var och en för sig driver sina göromål, sina agerande, sina prestationer mot mål.

Vi har sålt dåligt. Ingen vill hymla med det. Men krökta ryggar behöver rätas. Det är snart premiär.

Jag sitter in på tisdag, den långa dagen med repetitioner från bittida till sent. Lasse Dahlquistsångarna, friska, engagerade och härliga körmedlemmar, är på plats för att sjunga med i ett av numren på scen. Det är kaos och mål och riktning på samma gång.

Någon skådespelare suckar och viskar i mungipan att det här aldrig kommer att gå. En annan ler för att släta över stressen samtidigt som hen mumlar manus maniskt för att få in varje rad. Någon pusslar ihop sitt livsschema med barn och andra jobb för att göra sitt yttersta, famlar med texten och flackar med blicken. En annan ändrar om och om igen i sin text.

Flackande blickar, himlande ögon… men också fokus, mot akt och mening. Skruven drivs in i bygget; det blir stabilt.

Med kort varsel, bara några veckor till godo då den påtänkte tackade för sig, hoppar kapellmästare Per Johansson in, en strong arrangör och pianist som klippt och skuren för jobbet. Med hans orkestermedlemmar – Ossian Ward, trummor och akustisk gitarr, Viktor Lundin, kontrabas, och Niklas Robertsson, klarinett, sax och flöjt – blir musiken ett helande kitt, ett livselixir som berikar och pumpar in blod och syre i hårt ansatta skådespelarkroppar.

TB4

Orkester i fokus. Foto: KAI MARTIN

Ludde Falks scenprojektioner och ljusdesign går från kittlande fantasi till strålande verklighet. Scenkostymerna, som Frida Carlsson inhandlat och kreerat ger tyngd och fnitter och gestaltningen och för varje plagg växer skådespelarna in i sina roller och sin sceniska trygghet. Till det Lars Carlssons väl balanserade smink och peruker, polisonger och mustascher som ska av och på.

Koreografen Peter Svenzon har tryggt och säker instruerat ensemblen steg som lever och växer för varje fotnedsättning. Håkan Johnsson sitter med och följer sitt manus, sina filmade ”reklaminslag” och journalfilmer samt sina melodier, noterar och ändrar, påpekar och rättar med ödmjuk men driven hand, nu när Erik Ståhlberg är klämd mellan uppdraget som skådespelare och regissör.

I rummet på Brewhouse arena växer ljud och ljus med försiktiga öron och blick av Therese Larsson och Martin Jönsson.

Från tisdagens osäkerhet till onsdagens publikrep; två dagar som skillnad mellan mulet och soligt väder. Jag sitter som sufflör, stöttar när de så behövs, men låter framför allt skådespelarna andas in sina misstag och andas ut sin egen rytm och rätta sig själva. Det går bra. Det här blir bra.

Jag säger det till ensemblen efteråt. För att jag menar det. En klapp på ryggen, utdelning av styrkande råg och berömmande av orkestern som berikar föreställningen på ett så elegant sätt att jag häpnar.

TB7

Teater Bauer – för alla små och stora barn. Foto: KAI MARTIN

Torsdag, genrep för blott en handfull människor. Ensemblem ryser inför detta faktum, men knyter nävarna och fokuserar. Skratten blir få, responsen ekar märkligt tom; oron sprider sig, inte helt adekvat men befogad. Bär detta eller brister det…?

Erik Ståhlberg brinner, sitter med manus och stryker strängt, ändrar in i det sista.

Så fullt uppblommad feber på premiären. Min förkylning är nu stadd i rethosta. Inte smittande sedan några dagar. Men att  sitta med hosta som sufflör är inte så käckt, men måste göras.

Det provisoriska backstage är ett myller av kaos och känslor. En gigantisk skål fylld med smågodis pockar på uppmärksamheten för de nervösa. Rösterna värms upp, instrumenten stäms, rastlösheten sätts in.

Z och jag är publikvärdar, ska lotsa in de inbjudna till bubbel och de som köpt biljetter till salongen. Platser är reserverade där det så har krävts, jag är ett irrbloss på plats över allt och ingenstans, kittlas av premiärnerver trots att min roll är modest och med vetskapen om att ensemblen har en klåda som inte kommer släppa förrän applådtacken klingat ut och då är det dags för självkritik mellan blomsterkvastar och ryggdunkar; en balansakt för varje konstnär värd aktning.

Det blir en hisnande premiär där skratten ekar spontant och starkt för att bekräfta materialet i både text, sång och framförande.

Det här professionella underhållare som kan sitt scenspråk, som vet att bjuda upp till show, dans, allvar och skratt i en väl balanserad akt med mersmak.

I skarpt läge är de briljanta:

Lars Magnus Larsson bär föreställningen med sin texter med ansvar och humor för att lägga till de sånger han sjunger med glödande hjärta. Viktoria Folkesson smeker sensuellt, retar och kittlar i sin uppfordrande roll. Jill Ung briljerar med tajming och en utstrålning man kan äta med sked utan att bli mätt. Anneli Abrahamssons Bullmannen är den grå i strålkastarljuset som blixtrar med rollens utanförskap. Pondus och auktoritet står Kim Lantz för med sina syrliga texter hämtade från GP och Peter Hjörnes hjärna. Så Erik Ståhlberg och Josephine Bauer, som står med sitt skötebarn och strålar, som insuper scenen, berusas av den utan att tappa fattningen och njuter av närvaron med denna balansakt mellan humor, fniss, allvar och fullständig galenskap… Det kanske behövs som producenter av detta deras projekt.

TB6

Jill Ung – en comédienne med tajming och strålande utstrålning. Foto: KAI MARTIN

I eftermiddag är det sista föreställningen innan den läggs i malpåse inför turnén i höst i Västra Götalandsregionen, Skåne och Blekinge.

Ribban sattes högt och, nej, så många föreställningar som teatern hoppas på uppnåddes aldrig. Synd, mycket synd. För göteborgarna hade mått bra av att roas av Teater Bauers ”Vanligt folk”. Och Teater Bauer utmanar teatrarna i Göteborg. Tar hand om  ett kunnande från etablerade artister, som strålar på scen och bjuder på både själ, hjärta, svärta och smärta till rungande skratt.

Nu får ensemblen tröstas av att det konstnärliga målet nåddes med råge, när det kommersiella på kort sikt inte gjorde så, och ta sikte på en turné i höst som ska frodas i den skånska myllan.

TB8

Final för Teater Bauer… för den här gången. Foto: KAI MARTIN

Så det är med tillförsikt jag ser ”Vanligt folk” från insidan och ut. Min beundran för den engagerade ensemblen, det kunnande som bjuds från scen och salong, är stort.

Tack Erik Ståhlberg, Josephine Bauer, Viktoria Folkesson, Lars Magnus Larsson, Jill Ung, Kim Lantz, Anneli Abrahamsson, Per Johansson med orkester, Ludde Falk, Therese Larsson, Martin Jönsson, Frida Carlsson, Lars Carlsson, Peter Svenzon och Håkan Johnsson … ni har gjort mina dagar!

Invigningsfilm med bögikon utan hetta

Så har Göteborgs filmfestival rullat ut röda mattan. Nu med lite extra allt. 547 filmer på elva dagar och det för att fira sitt 40-årsjubileum.

Det är nu racet börjat för filmentusiasten, för cineasten och för den som vill slukas av festligheterna, seminarierna eller bara för att se en film av en b-regissör som ingen annan hört talat om med skådespelare som alla glömt.

Göteborgs filmfestival rymmer allt.

Ja, festivalen vill eka i den stora filmfestivalvärlden. Kallar sig Göteborg Film Festival och ska alltså uttalas på engelska (hur man nu uttalar Göteborg på engelska)… jag är mer modest, väljer det lokala, men är stolt och glad över festivalen och, nej, det är inte många år som jag missat den och inte missat invigningen.

Så var jag också på den första, men då i egenskap av artist (vilket jag skriver om här) och därefter har det rullat på rejält.

Mina fem toppfilmer kan ni se längst ner.

40-ÅRSJUBILEUM OCH 10-ÅRS

40-års jubileum, alltså, och 10-årsjubileum för Z och mig. Allt ska firas.

Men jubileet till trots är det mesta sig likt. Drakens foajé fylls med kändisar och megakändisar, vänner strålar och sammanlänkas, samtal, sorl och lite alkohol, intervjuer och vimmelfotografering för att sedan alla ska slussas in i den fantastiska salongen, den som höjer biotittandet till den där meganivån som aldrig en teveskärm klarar.

Bianca Kronlöf är en fnittrigt plump konferencier, som gör en snubblande entré iklädd regnställ till ackompanjemang av regnsmatter. Well, Göteborg, liksom… i fördomarnas värld. Vi som har varit på filmfestivalen vet ju att det snarare är slask, snålblåst, ispiskande snöglop och rå vind som följer festivaldeltagarna på golgatavandringen mellan visningarna.

Men hon är min humor. Lite över gränsen, lite fel; därmed rätt.

PRISER OCH TAL

Så tal av Ann-Sofie Hermansson, kommunstyrelsens ordförande, som på härligt klingande göteborgska talar om Filmfestivalens betydelse för Göteborg.

Därefter följer prisutdelningar – Ahang Bashi fick Mai Zetterlingstipendiet och 200000 kronor, danska Lone Scherfig belönas med Nordic Honorary Dragon Award (ja, den där engelskan) – och allt direktsänd på 40 biografer ut i landet samt dessutom på det gränslösa www. Och jag kan inte låta bli att tänka, hur ser det ut? För invigningen är fumlig, snubblig och konferenciern växlar mellan svenska och engelska, talarna blandar mellan språken hej vilt och vissa ceremonier glöms av och räddas.

Charmigt, javisst. Proffsigt och värdigt en 40-årsjubilerande festival? Knappast.

Men kulturminister Alice Bah Kunke är stringent i sitt tal och väljer att ta strid mot de allt mer konservativa och kulturfientliga strömningarna i Europa, ja världen, med en allt merökande brist på öppenhet och humanistiska värderingar.

FILMTAJM

Så filmerna. Först ut, förstås, vinjettfilmen, som Johannes Nyholm gjort en fnittrigt brutal och absurd historia. Långt från senare års pompösa serie om den växande draken…

”Min börda” – Niki Lindroth von Bahrs ambitiösa kortfilm – åtknyter till det absurda temat. En musikal med skev musik och en animation som lever kvar.

Men det är världspremiären av finska ”Tom of Finland” som pockar på störst uppmärksamhet. En film, som förstås, har lockat stora delar av filmteamet med regissör Dome Karukoski, producent och skådespelare. Att delar av filmen är inspelad i Göteborg väcker naturligtvis extra intresse.

Så hur är filmen om bögikonen Tuoko Laaksonen…? Han som med pennan och sin fantasi öppnade upp för en hel gaykultur, straffades för det, kämpade för det och hyllades för det.

Det är en film i retrospektiv. Från andra världskriget med Laaksonen som löjtnant i en värld av grymhet, men också som homosexuell i en värld fylld av unga män.

Kan man sin historia om homosexualitet finns kunskapen om fördomar och en ständig kamp att fullt få leva ut sin kärlek eller längtan efter den. Oftast i hemlighet, alltid med skuld i stadigt sällskap.

Filmen tappar inte fokus från detta för en sekund. Men är också en stilla, vackert flytande flod av händelser där dramatiken sällan bränner och där lusten liksom blir på avstånd.

Det är synd. För ”Tom of Finland” är en angelägen film med fenomenalt skådespeleri framför allt av den allestädes närvarande Pekka Strang i huvudrollen. Miljödetaljerna är på pricken, kostym likaså… men känslorna? Jag saknar dem.

tom-of-finland

”Tom of Finland” – en angelägen film som inte bränner till.

Wim Wenders ”Himmel över Berlin” (1988) – förändrade mig, förändrade mitt beteende, stor filmkonst.

Lisa Ashans ”Apflickorna” (2012) – gav mig nya perspektiv och fångade suveränt och dramatiskt juvenila relationer med – här – barn/flickor på väg mot vuxenlivet.

Tobias Lindholm och Michael Noer ”R” (2010) – ett dansk fängelsedrama som kryper in under huden.

Rob Reiners ”This is Spinal Tap” (1984) – rockparodin som är mer än en parodi, som nu lever sitt eget liv. Hela Kai Martin & Stick! var och såg den på Atalante.

Johannes Nyholms ”Las Palmas” (2011) – en kortfilm som gör stor humor på kort tid och med regissörens bäbis i en absurd huvudroll.

Fotnot: Listan är flytande och kan när som helst ändras och ifrågasättas.

Filmfestivalens fabulösa falsarie

Så firar Göteborgs filmfestival 40 år.

Det är klart att ett jubileum ska få arrangörerna att slå på stora trumman.

Men…

Hur sant är det där med 40 år i filmens tjänst och mission?

Nja, så där va’…

Den första festivalen gick av stapeln i februari 1979.

Knappast fyrtionde gången,  hur mycket någon än vill.

Och hur gick det då till med räknemissen?

Jo, den var kalkylerad av två skäl: dels var festivalen skrockfulla och undvek därmed den 13 festivalen vid namn (13 blev hastigt 14, alltså) och dels vill festivalledningen skynda på den 15:e eftersom tioårsjubiléet var så lyckosamt.

Nå, Göteborgs filmfestivals ledning har styrt upp detta. Fredagen den 13 januari hölls  den 13 festivalen och detta på ett alldeles speciellt vis. Med visningar på platser som Lagerhaus på Östra Hamngatan och Mayday på Kungsgatan där tidigare biografer låg (Cosmorama och Victoria) med refuserade manus från högt och lågt.

Också ett sätt att fira en bortglömd, avsiktligt eller ej, festival.

Jag har gästat ett otal festivaler. Var på den första och då på ett mycket speciellt sätt.

Kai Martin & Stick! – på den tiden bandet fortfarande bara hette Stick! – hade engagerats för förband till Derek Jarmans punkfilm ”Jubilee”. Det var ju förstår smickrande, men också problematiskt. Vi hade ju under vår första höst lånat Perverts trummis Lollo Banco, men hans förordnande hade gått ut vid nyår. Vi sökte alltså en ny, men inte lyckats.

Nu hade vi tackat ja till denna prestigefyllda spelning på Kåren i Göteborg, i aulan en våning upp där visningen skulle ske. (Jag tror att samtliga filmer på festivalen visades i Kårhuset.)

För att lösa dilemmat lånade vi in en av ägarna till rockklubben Errols (Rasta-Kaj Farai var ju fullvärdig medlem), det vill säga Carlos Johansson, som egentligen var (är) gitarrist.

Vi repade hårt för uppdraget och genomförde vår spelning med fullt ställ.

Tony Vibrato gick hem efteråt för ett varmt bad. Carlos gick till baren för en kall öl. Det blev fler än en. Plötsligt kommer arrangören och meddelar att vi också ska spela inför kvällens andra visning av ”Jubilee”).

Hoppsan!

Vi ringde och fick tag på Tony Vibrato, som kammade löddret ur håret och kom som ett skott. Men var var Carlos…?

img_3913img_3912img_3911

Ös på festival. Pressklipp från Aftonbladet och GT februari 1979.

Vi hittade honom aningens mer salongsberusad efter sitt första och trodde han, enda punkgig. Lite slirig satte han sig bakom trummorna och spelade hellre än bra och avslutade det hela med att på äkta Keith Moonvis välta trummorna över ända med ett brak.

Någon vecka senare hade vi knutit Ronny Svensson (aka Jotten, Rock, Rim Shoot) till oss och erövringen av rockvärlden kunde både fortsätta och egentligen börja. I slutet av mars inledde vi inspelningen av vår första singel, sedan väntade radioinspelning i början av april och spelningar och spelningar igen mellan repande och komponerande.

Så ja, när festivalen nu håller jubileum – falsk eller sann – som ett minne av den där festivalen 1979 hade det ju varit rimligt med Kai Martin & Stick! på scen. Men historielösheten visar sitt ansikte även där.

Så, nej, när Göteborgs filmfestival håller fest saknas det mest givna av band.

Återstår att se om detta vårt gig återspeglas i den bok som kommer om festivalen i samband med årets begivenheter…