Roskilde är ju en tätort som lever sitt lugna liv större delen av året. Staden med sina drygt 50000 vid Roskildefjordens inre och södra skydd 30 kilometer väster om Köpenhamn. Den anrika domkyrkan reser sig stolt sedan 1000-talet.

Studenter samsas med arbetande. Turister kommer för att besöka Vikingaskeppmuseet och Domkyrkan. Vardagen är sig stilla lik som i andra städer.

Från några dagar in i juli till nästkommande års sista dagar i juni då allt förändras. Då genomgår Roskilde årligen, sedan 1971, en metamorfos. På fältet för Roskilde djurmarknad några få kilometer från bymitten kommer på kort tid 140000 människor – volontärer och betalande gäster – umgås för musik, mat, fest, camping, glädje och kaos.

Att inte vara en vinstdrivande organisation och arbeta för välgörande ändamål låter både fantastiskt och som en rest från en svunnen hippieera. Men sedan 1971 är det just med detta som Roskildefestivalen jobbat så framgångsrikt. Från en mindre skala till detta gigantiska projekt som lätt kunde ha blivit ett monster.

Från starten och de nästkommande åren hade man mellan 10000 och 30000 betalande gäster och volontärer. När Kai Martin & Stick! spelade på Roskildefestivalen 1984 (läs här) fanns nära 65000 på plats. Ett toppår. De närmaste år bjöd på nära tiotusen färre besökare för att under 90-talet växa väsentligt med upp till 100000 festivaldeltagare.

Det kräver sin logistik. Från hur man bokar band, placerar dem i god dramaturgisk ordning på rätt scen till vilka dagar artisterna ska uppträda. Från resor från och till Köpenhamn – och andra orter – för biljettköpare (från endagars till samtliga dagar) till camping, plats för de tältande, hygienfaciliteter, mat och dryck. Dessutom ska camparna, som kommer dagar innan musiken på festivalen startar för att få bästa plats närmast festivalområdet, underhållas för att inte skapa tjuv- och rackarspel av tristessen regniga, soliga, blåsiga, eller vilka dagar som helst.

För det är helt klart: Roskildefestivalen grandiosa organisation bor granne med kaos. Det är en djärv balansgång mellan största möjliga ordning och rena oredan. Ja, för vilken musikfestival som helst.

Med andra ord, det kräver sina män och kvinnor samt de där emellan och då handlar det inte om några förströdda möten. Organisationen kring Roskildefestivalen är enorm gällande allt. Från säkerhet – de nio omkomna under Pearl Jams konsert det regniga festivalåret 2000 lever fortfarande i smärtsamt minne – att skapa ett välkomnande tilltal.

För man ska komma till festivalen med ett smil och detta leende ska vara konstant och okonstlat genom samtliga dagar som evenemanget håller på.

Funkar detta då…?

Ja, i stort sett. Mitt första år som ackrediterad sedan 1989 blev lite rumphugget. Z, min älskade och entusiastiska festivalbesökare och -volontär, hade åkt ner redan veckan innan. Dels av familjeskäl (studenter). Dels för att just njuta av festivalen från de första dagarna av uppbyggnad då camparna kommer. De dagar som bjuder på mindre konserter och uppträdande, dj:s och andra aktiviteter.

Vi hade, genom Z:s storasyster T som är volontär sedan ett tjugotal år tillbaka och håller en hyfsat rankning i position, fått tillgång till ett tält på volontärområdet. Lite mer ordnat. Lite mer stilla. Flott så, trots att jag inte är någon campare. Något Z är. Med förtjusning.

Men när festivalen öppnade 1 juli och slog på stora trumman med the Cure fanns inte jag på plats. En begravning hade kommit emellan. Nynningens, Totta Bluesbands och Nationalteaterns (med fleras) basist och filantrop hade avlidit. Han skulle begravas 2 juli. Jag kunde inte för själ och hjärta inte delta i detta sista farväl (läs här).

Min avresa blev istället tidigt fredag morgon från Göteborg, så därmed krympte mitt festivaldeltagande till två dagar. Snopet. Men jag skulle hinna till David Byrne. Mitt primära konsertmål. Gorillaz, the Cure, Lily Allen och Zara Larsson har ju Way out West förtjänstfullt bokat, så det är upplevelser jag kan hämta hem – på sätt och vis.

När jag, efter avstigning i Malmö och byte från SJ till Øresundståget, anlände till Hovedbanegården avgick ett tåg till Roskilde närmast bums. Jag behövde inte jäkta, men skynda på mina steg.

Tåget fylldes snart av förväntansfulla festivalbesökare. Vi for alla ut i gråvädret vidare västerut för att tumla av vid Roskilde central. Jag hade varit i kontakt med T, som undrade var jag var och när jag kunde förmodas anlända till festivalen. Jag trodde att jag skulle vara där vid elva med god marginal.

Tipset var att ta en shuttlebuss och den hittade jag med betäckningen ”East”. Slumpen, en trevlig sådan, gör att den jag betalar till är L, son till Z:s nästa äldsta syster. Jo, Roskildefestivalen är en familjeangelägenhet.

När jag kliver av vid festivalens östra område känns det fel. Jag frågar några unga fyrar om vart jag ska vända mig för min ackreditering. Vad det är för något har de ingen aning om, men pekar mot en plats där armband ska delas ut och sedan scannas för entré.

Det är blåsigt, grått, kallt, trist, stökigt och ovisst. Men jag promenerar upp till den anvisade platsen och en fryntlig man försöker hjälpa mig. Men han går bet. Frågar en annan. Och… det står klart att jag är på helt fel ställe.

Jag får en förklaring på vägen jag ska ta för att komma till pressackrediteringen, en tjugo minuters promenad i nordvästlig riktning. Min ledsagare i livet kontaktas och Z beger sig från väster för en ungefär lika lång promenad för att vi ska slå följe.

Ja, jag borde ha läst instruktionerna om hur jag hämtar ut mitt armband bättre. Men vetskapen om hur geschwint det var på 80-talet lever kvar. Jag kommer så småningom fram till artistentrén, som en gång också var de pressackrediterades ingång och där armbanden delades ut. Här söker jag så slutligen i mejlen och hittar var jag ska hämta mitt armband. Över bron över den brusande, stormiga motorvägen där vinden försöker slita min CCM-keps av huvudet.

Jag är chict festivalklädd. Har ett slags workwearset i grönt på mig (Dalsy Tekniker-jacka och -byxor, 70-tal, typ Fristads, med VDN och det hela),en randig gulgrön Nudie-tischa, gula Dr Martens (allt second hand, som ju dessutom omfamnar ett av Roskildefestivalens många teman) toppat med en Stetson-hatt för ””solen”. Den skiftar jag sedan mot en CCM-keps när det passar. Min Björn Borgryggsäck, en gång inhandlad på någon outlet i Lysekil på 90-talet, är rymlig och med mig. Men nu klibbar den mot min rygg.

(Senare får jag uppskattande kommentarer om min klädstil. Dels från en ung man jag passerar. Dels från en ung kvinna som rusar mot mig från sidan och utbrister: ”Men åh, hvor var du dog pænt klædt på!”)

Jag kommer till incheckningsområdet och ställer mig i rätt kö. Men den unga damen säger att jag förutom min QR-kod också behöver en streckkod. Mina ögon vindlar. Vad är det för mening med en QR-kod om man också ska ha en streckkod…?

Z är på väg. Hon, min danska tolk, ska lösa allt. Som hon alltid gör.

Vi möts. Men som vanligt ser hon mig inte. Jag busvisslar fult. Men hon reagerar. Kommer mot mig. Vi möts i en längtansfull kyss och omfamning. Kanske inte lika öm som då vi skildes 2007 utanför festivalområdet efter en öm, het helg i Köpenhamn. Hon skulle jobba på festivalen, jag skulle hem.

Z skrider snabbt till verket och vi får fatt på en man, som genast lämnar över ärendet till en annan.

Jo, det ska finnas en streckkod som jag via mejl och länkar ska ha fått. Jag trodde att jag följt alla direktiven. Men han guidar mig rätt med tålamod och med ett leende som lugna mitt stressade sinne. Jag hittar mejlet, hittar länken och han tar över min mobil för att ledsaga mig rätt genom cyberrymdens irrvägar till Roskildefestivalens hemman.

Det visar sig att jag bara fullföljt min ackreditering till hälften. Ja, jag hade fått ja. Men nu skulle jag gå vidare med upplysningar som jag trodde att jag redan hade gett. Mannen fortsätter, klickar i och snart får jag en kod som jag ska fylla i på ansökningsformuläret och, tada, nu dök länken upp. Med den kunde jag sedan gå till den unga damen och, trolleri, armbandet satt på handen.

Med ryggsäcken på ryggen och Z i handen var det så dags att ge sig iväg till tältplatsen. Ett ytterligare armband sattes fast runt handleden, så inpassagen till volontärområdet skulle fungera. För… volontär var jag ju inte.

Nå. Jag kollade hastigt in tältet, som var stort. Det vill säga två sovalkover – en för T en för Z och mig – och ett ”vardagsrum” där stolar och bord samt packning huserade. Under några dagar hade det varit varmt, nu betydligt bistrare och regn hotade festivalen. För så är det. Mycket kan festivalens organisation rå på, men väder? Icke.

Z hade också tagit med vår uppblåsbara madrass på 120 centimeters bredd där vi skulle placera våra äktenskapliga kroppar för nattens vila.

Lite orolig var jag över den detaljen. För dels är en dylig madrass ofta en rörlig organism, svår att hitta rätt läge på. Dels är hustrun en flyende gestalt på Roskildefestivalen. Hon vill se allt och hade kvällen innan varit igång från bittida till sent. Skulle jag i min åldrande kropp palla det…?

Men varför vila på hanen? Det är festival. Z tar ut riktningen. Vi stormar ut och in på festivalområdet. Hon vet ett ställe på volontärområdet där vi kan ladda telefonerna och i närheten få oss något till livs. Så vi startar med en flæskestegsandwich för att ladda vår kroppar innan vi går in och bereder oss plats vid två fullsatta bänkar med bord med kontakter för laddning av mobiler.

Z är väl utrustad. Drar ur en kontakt, som någon redan har ockuperat. Men fiskar upp en grendosa ur väskan för att placera våra kontakter i och den vars kontakt hon dragit ur. Win win för alla. Lite så är Roskildefestivalen. Man delar, man bjuder in. Man gör det med ett smil. Lite annorlunda för en man som emellanåt vill vara Ove.

Med platserna och mobilerna väl på plats råddar Z även för lite lemonad att släcka törsten med samt även kaffe. Vi kommer snart också i kontakt med våra bänkgrannar, unga kvinnor från olika delar av världen som är i Danmark för att studera och via volontärarbetet får uppleva Roskildefestivalen.

För det är ju så. Den här festivalen grundas på frivilligarbete. 95 jobbar heltidsanställda för att ta tillvara på den dagliga planeringen och driften. Denna administrativa kärna stöttas sedan under året av 2000 helårsvolontärer, för att sedan inför, under och efter festivalen utökas till 27000 personer. Det handlar om scenarbetare, vakter, sjukpersonal (allt från sjukvårdare, sjuksystrar till läkare), brandmän, bartenders, serveringspersonal, elektriker, städare. Det finns en man som har varit volontär samtliga år festivalen funnits sedan 1971! Imponerande.

Vid laddstationen hörs ljuv, vemodig musik. Vi tar reda på att det är Chezile, det vill säga Alejandro Sanchez, från Albuquerque, New Mexico, USA. Det är dags för oss att röra på oss. Mobilerna är laddade, så också jag. Z har varit det sedan förra veckan.

Men… mina musikupplevelser väntar jag med att skriva om.

Precis som med Way out West – jämförelser går svårligen att göra, som New York mot Göteborg – är utbudet ett smörgåsbord. Här finns så mycket att smaka, så mycket att se, så mycket att ta del av. Det finns nakenlopp, klätterväggar, skateramper, utsiktstorn, badsjö, bio, champagnebar, yoga… varje dag en fest, varje dag en öppning för var och ens sinne.

Roskildefestivalen är i år också för första gången Svanenmärkt. Miljöarbetet är viktigt. Dessvärre är det något som de flesta festivalbesökarna, precis som på Way out West, högaktligen struntar i. Burkar slängs ogenerat för, oftast, romer att rädda för pant. Ölmuggarna har pant och ingår i ett smart cirkulationssystem. Men även dessa dumpas. Rökare, det finns för många av men förvånansvärt få jazztobakister, släpper nonchalant fimparna på marken för någon annan att städa upp. Jag har instinktivt väldigt svårt för det, men tycker också att det finns för få ställen att, exempelvis, slänga just burkar. Å andra sidan är inte flertalet av festivalbesökarna sopsorteringsbenägna.

Det finns shoppingställen. Som Røde kors, där jag hittade ett par Clarks, seglarskor som jag kunde använda för de tofflor jag glömt, tänkt för mina nattliga promenader till och från toa. 75 danska kronor. Det fick gå. Z hade besökt Roskildes merchtält och efter the Cure. eller innan, skaffat sig en unik t-shirt från bandet. Där fanns också möjlighet att köpa årets Roskildesouvenirer: tröjor, kepsar, bandanas, väskor. Inte gratis. (Jag blev senare kunde där för en orange väska.)

Vi är allt fullproppade med möjligheter att få oss något till livs. Både mentalt och rent fysiskt, om man nu kan säga det om matintag och handlande. Men jag saknar under gång en kolarem, eller dito med hallon- eller laktritssmak. Men det är en pavlovsk reflex, som även dyker upp på Way out West sedan många år tillbaka då man slutade sälja dylika sötsaker.

Alla är på plats. Ja, till och med kungligheter. Det ryktas om att kong Frederik var och såg Gorillaz. Men när vi var och kollade in David Byrne (som sagt, text kommer) stod han definitivt där snett bakom oss tillsammans med två livakter och njöt av upplevelsen. Han som tillsammans sin bror Joachim var gymnasiekamrat med Z i Hellerup.

Z guidar mig med van hand och rask steg genom det inre festivalområdet. Hela området är gigantiskt. Det är ju plötsligt ett invånarantal i snudd med Odense (Danmarks tredje största stad om 187000 invånare), som skapas under någon vecka. Bara på festivalområdet inklusive campingen är det fler människor än vad det bor i Ålborg (122000).

Det är värt att applådera, trots allt. För det mesta fungerar allt stor artat. Ja, det kommer in rapporter om två våldtäkter – en i ett tält, en på en toalett – och ett avbrutet våldtäktsförsök. Grymt och hemskt, traumatiskt för den drabbande. Tvivels utan. Precis som några händelser av oprovocerat våld. Men, utan att förminska något, så vågar jag påstå att de händelserna är färre än i just Odense eller Ålborg under samma tidsperiod.

Det blir en natt i tält, som blir två som trotsar regn och vindens skakande vindar. Vädret är lynnigt. Lördagen breder ut sig med ett danskt smil och de låga temperaturerna smiter upp till behaglig sommarvärme.

Förutom konserter och mat- och dryckespauser (maten är, ska tilläggas, fantastisk med stor variation från italienska, indiska, danska, thailändska etc kök) blir det vandringar över stora delar av arealerna. Vi vandrar förbi raserade tältbyar, där stormvindarna slitigt partytält till revor och ryckt upp boplatser och förvandlat dem till kaos. Delar ser sorliga ut, som något som någon har glömt bort. Det som för någon vecka sedan rest på sig stolt, nytt och ivrigt är nu solkigt, trött och håglöst. Festivalbesökare är inga omtänksamma gäster. Snarar är många närmast som en hord osnutna, oinbjudna festgäster som larmar, sabbar och står i. Det är en fest utan konsekvenstänk och utan ansvar.

Men, antar jag, det är ju festivalernas kynne. Det ska vara stök, bök och vara kaos som bor granne med gud.

Festivalen firar ut med Zara Larsson på Orange scen. Det är det fjärde Orange scen. Det som ärvdes, togs över, köptes av Rolling Stones (ja, även Queen använde den) för att komma på plats första gången 1980. 1983 var det dags för den andra och nu större scenen. Nästa gång 2001. Den har alltså hållit i 25 år, då det var dags för det fjärde skiftet.

Jag får höra om Anders And (ja, han kallas så), som har ansvarat – på frivillig basis – för bygget av denna Roskildefestivalens största och mest klassisk scen sedan 2001. Han har sedan flera år tillbaka haft som signatur att sätta en badanka modell större mitt på taket. Synlig för den som vet. När sedan scenen har rivits har ankan försvunnit för att skicka hälsningar från runt om i världen. Men den kommer alltid åter till festivalen för att trona på tältduken – till Anders Ands glädje.

Roskildefestivalen arberar med välgörenhet. Till sin hjälp med volontärer finns också allt från idrottsklubbar till andra organisationer, som på så sätt får in pengar till sin verksamhet. Festivalens överskott har under åren genererat äver 476 miljoner danska kronor, som sedan fördelats till olika välgörande ändamål. Hisnande siffror. Visst. Det kan slå fel ibland. Som 2007 års festival som skulle tillägnas Tibets folk och deras kamp för frigörelse. Men då brandgula kepsar delas ut till de volontärer som skulle öppna festivalen upptäcktes det fatala. Alla var made in China. Kepsarna fick stanna i sina kartonger.

Nej, det är inte lätt att göra rätt. Men Roskildefestivalen gör så oändligt mycket mer rätt att fel förbises med ett smil och har dessutom en otroligt hög ambitionsnivå gällande allt. Från förstklassiga bokningar till hur man ser till festivalbesökarnas – och volontärernas – bästa.

Årets festival blev utsålt.

Det fascinerande stöket med nedskräpning överallt och campingplatser som Gud glömde är efter några dagar väck. Platsen är återställd. De lååånga köerna till tåget från festivalens sista kväll lyser med sin frånvaro. Så när som på den stora scenen, Orange, som så vitt jag begriper ska stå permanent som ett slags signatur över Roskildefestivalen.

Intrycken av blott två dagar här är omtumlande. Men jag ger er ändå lite plus och minus (musiken borträknad).

Plus:

Organisationen – så imponerande.

Logistiken – fascinerande smart

Stämningen – här hygger sig alla

Maten – varierande och vällagad

Dryck – det mesta finns

Scenerna – flera som sällan krockar ljudmässigt med varandra

Faciliteterna – allt från toaletter till butiker och möjligheter att hitta underhållning utanför musikscenerna

Minus:

Nedskräpningen – jag begriper det inte

Trängseln – en självklarhet med 110000 besökare, men den pockar på min klaustrofobi

Ölen – som tog slut när törsten var som stört efter Zara Larssons spelning

Priserna – höga, inte bara för oss svenska

Rökarna – så omodernt men framför allt störande för flertalet ickerökare som tvingas andas in skiten

För första gången sedan 1989 har jag varit ackrediterad till Roskildefestivalen. David Byrne lockade, förstås, men också så mycket annat.

Mer om det senare. För nu ska jag försöka minnas det som var. Det som en gång började med debuten på den stora danska festivalen och som också var den enda spelning som Kai Martin & Stick! – nämligen 1984.

Titta på Lars Torndahls bild. Jag sitter på en stol helt utpumpad. Jag är klädd i något slags work wear gällande byxor och jacka, blått, inhandlade under året, matchande chelseabootsen från London 1979. Den röd, vit, blå-randiga T-shirten med det djupa dekolletaget är ett minne från min språkkursresa i Weston-Super-Mare 1973. På den tiden växte man inte årsvis, som nu.

I bakgrunden Ronny Rock, Kai Martin & Stick!-trummisen, som hart nog var nära att missa spelningen. Han hade tagit av sitt festivalarmband för att det var i vägen då han skulle spela. De stränga scenvakterna ville inte ha någon på scen utan armband, begripligt, och situationen räddades av vår basist Henrik Cederberg. Han övertygade vakterna om att Ronny var betydelsefull för spelningen. Tur!

Men det kunde också inte ha blivit någon spelning alls. Vi kom naiva till färjeläget i Helsingborg (det fanns inte någon bro på den tiden) och trodde att det bara var att köra på färjan och vidare ned mot Roskilde. Men köerna var enorma. Vi skulle ha stått i timmar om det inte varit för vår kloke och driftige turnémanager Peo Ström, som också höll i bandets skrala finanser. Han gick snabbt till verket, hastade förbi alla bilar, bussar och lastbilar och kom fram till någon ansvarig som lika raskt förstod vårt dilemma.

Vår buss lotsades förbi köerna och ombord. Vi hann till Roskilde med råge, men jag tror inte att någon i bandet begrep då vilken insats Peo Ström gjorde och hur nära det var att det inte blev någon Roskildefestival för oss. Han kom att bli oss oumbärlig även efter spelningen. Men mer om det senare.

Jag minns inte så mycket av vårt framträdande i Rytmeteltet, det som nu – med ett nytt större tält – blivit Arena, var att det var smockat med människor och att det rymde 5000. Några minns spelningen, som musikjournalisten Per Sinding Larsen, som jag träffade nu 2026. Han berättade att han trodde att det skulle vara en konsert enbart för de trogna svenska fansen och besökarna. Men i publiken hördes både danska och tyska. Jag minns att jag efteråt gjorde en intervju med en finsk tidning. Vad jag sa och om jag någonsin fick se resultatet saknas i minnesbanken. Och faktiskt likaså vårt framträdande.

Få bilder finns, men Per-Åke Wärn – fortfarande aktiv konsertfotograf – var på plats och sköt några foton med sin kamera. Det finns också någon ljudupptagning – eller fanns. Något jag hittade då jag googlat spelningen på Nätet.

Däremot minns jag vår eufori efter spelning. Den som gjorde att vi rusade in för ett extranummer. Ett big no no på en festival. Scenvakterna svor och försökte hindra oss, men var chanslösa. Vi rev av, kanske, ”Man ska vara som ett vilddjur i år” och lämnade scenen i hast. Men vi hade överskridit vår tid och satte därmed festivalens hela logistik i fara denna dag.

Nu skred åter Peo Ström till verket. Han fick, i egenskap av att vara turnéledare, ta all skit. Men med tusen och en ursäkter och en fantastisk förhandlingsförmåga lyckades han krångla oss ur något bötesbelopp.

Roskildefestivalen 1984 var fyllt av spännande band. Som Lou Reed, the Band, New Order och the Smiths. Kommer jag ihåg något av dem…? Nej. Jag vet att vi var och kollade in en fantastisk konsert med Killing Joke. I snålblåsten och den kalla väderleken höll hukande gitarristen Georgies gitarrtekniker en blåslampa på lagom avstånd. Antingen för att hålla gitarristens fingrar varma eller hålla stämningen på instrumentet.

På Lars Torndahls bild finns också vår gitarrist Jörgen Cremonese med flickvän Hanna och i bakgrunden Ulf Reneland, då Henriksson. Han som boende i Koppom praktiserade som ljudtekniker hos Silence, för att senare flytta till Göteborg och bli ljudtekniker för bland annat Attentat och senare avancera till Sveriges Radio där han nu är chef någonstans uppe i toppen. Han går att höras som Gunde, bland andra, i legendariska programmet och fredagsunderhållningen ”Rally” (1996–2002) I P3.

Några i bandet åkte hem med bussen. Jag valde, av oklar anledning, att stanna kvar. Utnyttjade möjligheten att bo på hotell i Roskilde, få serverat mig den ljuvliga danska frukosten och åkte sedan hem med basisten Henrik Cederberg och hans fru Inger i deras röda Opel. (Var det en Kadett Caravan? Jag har för mig den var liten, fyrkantig, men rymlig.)

Men hur fick Kai Martin & Stick! en spelning på Roskildefestivalen. Efter ”Röd plåt”, som var vårt mest framgångsrika album följt av vår mest framgångsrika turné, så gick det ju utför gällande popularitet.

När ”Simmarna” kom hösten 1983 var riksmedierna inte inte speciellt intresserade. Sveriges Radio spelade inget. SVT valde istället Viva la Stick! – samarbetet mellan Kai Martin & Stick! och våra postpunkkollegor Viva! – för ”Guldslipsen”.

Vår dramatiska och pretentiösa musik falnade, om inte i glöd, så i intresse.

Men vårt skivbolag, i synnerhet Eva Wilke som jobbade med promotion och ekonomen Nikolaj Steenstrup (bild på dem nedan) hade täta band med den stora danska festivalen. Tillsammans med vårt bokningsbolag Musik! Musik! syddes arrangemanget ihop. Vi är glada för det.

1985 var jag åter på plats i Roskilde. Återigen med Peo Ström. Den här gången agerade vi journalist/musikskribent och fotograf. Det sistnämnda uppdraget hade jag lyckats få någon av tidningarna jag jobbade för (Ritz…?) att tacka ja till.

Det blev resa tur och retur i hans bil, den som vi också sov i. Jag tror att orsaken till att vi ville åka till Roskildefestivalen var att the Associates spelade. Åtminstone resterna av samarbetet mellan multimusikerna Alan Rankin och den enastående, svindlande bra sångaren Billy MacKenzie. Han som nu stod ensam och fått något av en hitlåt med ”Waiting for the loveboat”.

Han uppträdde med band i just Rytmeteltet, festivalens näst största scen. Vi var där. Tjusades av hans sång, men hur fantastisk var konserten. Av övriga band – som Clash, the Cure, Leonard Cohen, Nina Hagen, Ramones och Style Council – minns jag ingenting. Peo Ström vet att han har bilder de sistnämnda.

Vi kunde ha sett isländska Kukl, franska Indochine, Billy Bragg… och det kanske vi gjorde.

1986 blev det en paus. Men året efter var jag åter ackrediterad och då, förmodligen, genom radioprofilen Lars Aldmans (”Bommen”, ”Lilla Bommen”) försorg. Sannolikt hade han också ordnat boende för oss båda. Men den bortskämde kommer inte ihåg det. Minns ej heller att vi såg några av de stora akterna the Pretender, Europe, Iggy Pop, Van Morrison eller, eh, Gnags.

Vi träffade Echo & the Bunnymen, som ju hade spelat i Göteborg i april och maj samma år. Men just vid detta tillfället var sångaren Ian McCulloch någon annanstans. Såg vi spelningen? Det borde vi ha gjort. Minns jag det. Nej. det blev Triffids, kanske Philip Boa & the Voodoo Club, the Go-Betweens samt några till. Men främst Camouflage, som jag plåtade både inför och under konserten. Vänersborgsbandet hade flyttat till Göteborg och med det också flyttat fram sina positioner. Gruppen hade albumdebuterat några år tidigare med Kai Martin & Stick!-basisten Henrik Cederberg som producent och låg på samma etikett som Kai Martin & Stick! en gång gjort.

Men i övrigt är hågkomsten skrämmande låg. Så också året efter när jag var ackrediterad för GT:s räkning, men väl också gjorde jobb för Lars Aldman. Huvudakterna Sting, Bryan Adams, Leonard Cohen (igen!?), INXS, the Jesus & Mary Chain ratades för Young Gods och Sator. Den sistnämnda spelningen var väldigt speciell. Publiken kastade, av någon anledning, upp skor. Men inte i par.

1987. Eva Wilke och Nikolaj Steenstrup från Silence. Ingvar Larsson, keyboardist och posör i Camouflage. Echo & the Bunnymens Pete de Fritas, Will Sergeant och Les Pattinson med Lars Aldman. Lindy Morrison, trummis i Go-Betweens. Camouflage på scen.

Foto: KAI MARTIN

Jag intervjuade Sugarcubes, islänningarna med Björk som sångerska, med bandet i en ring i gräset nedanför scenen som de senare skulle äntra. Gruppens debutalbum hade kommit, producerat av Ray Shulman, mitt favoritband Gentle Giants basist. Jag var imponerad av valet av producent, men bandet avfärdade honom som en gammal hippie.

Om det var då Lars Aldman och jag såg Lars Hug, en dansk sångare och artist jag håller högt sedan tiden i Klichée, gör ett märkligt och starkt intryck med sin konsert. I, väl?, Rytmeteltet gjorde han rökfylld entré till en Doorslåt (minns inte vilken) och publiken jublade. Så som ett trollslag försvann både röken och sångaren vi alla trodde var Lars Hug och in kom istället den verkligen Lars Hug. Jag begriper än i dag inte hur det gick till.

Efteråt ville vi prata med honom och tog oss till den barack, som tjänade som hans loge, backstage, vad du vill. Vi knackade på. Någon öppnade och vi frågade efter Lars Hug, som tillkallades. Han kom på rullskridskor, vi undrade om vi fick ställa några frågor. Han stängde dörren i hast.

På den tiden låg de pressackrediterades område precis bredvid Orangescen. Journalister umgicks med enkelhet med artisterna. Här åt man och drack vid sidan om varandra. Som 1987 då Plura Jonsson, Eldkvarns frontman och låtskrivare, var i par med Kajsa Grytt, som tillsammans med Malena Jönsson spelade på festivalen. Jag satt och smaskade på revbensspjäll och potatissallad då en på den tiden trådsmal Plura satte sig mitt emot. Vi snicksnackade medan jag åt och först senare insåg jag att han var hungrig. Han frågade mig om han fick ta mina rester, vilket inte var mycket. Han hade glömt ta ut pengar ur bankomaten och var pank. Så där fick han suga på de avgnagda revbensspjällen för att lindra sin hunger.

1989 var jag åter tillbaka med block och penna och öronen på skaft. Nu för att få möjlighet att träffa och se nya artister. Jag borde ju ha sett Nick Cave & the Bad Seeds, men oklart är varför det inte blev så. Jag såg Orup göra en glittrande konsert. Pixies larmade fanatastiskt och Lars Aldman och tog ett snack med Frank Black efteråt. Jag fick se både danska hiphopakten Rockers By Choise och franska Les Negresse Vertes göra improviserade spelningar backstage. Men mest minnesvärt var att träffar Vernon Reid, gitarrist och afroamerikanska metalbandet Living Colours starke man.

Jag var ute i god tid för den presskonferens som skulle hållas i en av byssjorna som festivalen ställt till skivbolagets förfogande. Jag var helt enkelt först på plats och satt mig vid det enda bordet. Den lilla boden fylldes av kollegor och så småningom kom Vernon Reid, satt sig mitt emot mig och bevärdigade mig inte med ett ord eller blick. Han åt mat i tystnad.

Plötsligt kommer en kvinna från skivbolaget in med en affisch som ska ha hittats på festivalområdet med texten ”Wanted dead or alive” med en bild på Living Colour. Vernon Reid tittar på den och vänder långsamt upp blicken mot mig och säger ”Det är detta jag som afroamerikan vaknar till varje morgon. Vetskapen att vara svart.” Det blev en intervju som fortfarande ger mig rysningar. Det var ett samtal mellan honom och mig, främst lett av honom. En lektion i rasism, som jag aldrig kommer glömma. Ingen annan i rummet sa något. Alla höll andan. Mikrofoner hölls fram från radiomedier, men det var bara Vernon Reids och min röst som hördes.

Det blev inget mer Roskilde för mig efter det. Annat kom emellan. Andra prioriteringar. Roskildefestivalen hade under de här åren vuxit rejält. Men var ändå inte uppe i den nivån som man är i nu. Nordens största och mest idoga musikfestival slukar 140000 människor, inkluderat volontärer. Ett gigantiskt maskineri av logistik, som fungerar fantastisk och som har klarat kriser, som oväder, dödsfall (tragedin med de omkomna under Pearl Jams spelning 2000 i starkt minne) och pandemiåren.

Nu är det alltså dags igen för mig. Mer text kommer.