Detta skrivs 2021 år sista skälvande timmar i Göteborg som för dagen bjuder som dagen bör, en stad insvept i gråkall dimma med ett flortunt, skirt regn som dansar lätt ned för att förstärka fukten. Inom kort låter GP sitt fyrverkeri brassa på, en tidning som på några år låtit sina prenumerationskostnader skjuta i höjden, men mer om det i senare inlägg. Nu ska vi fira. Nu ska vi minnas.

2021 har varit ett år i rörelse med en hög grad av skeenden; detta en pandemi till trots, som åter tvingat oss till återhållsamhet och då kanske framför allt gällande resande. Men vi hann med en del, Zeba och jag, som tangerat resandet och som emellanåt har blivit en tur, ja till och med utomlands.

Men låt oss ta det från början.

Januari:

Året inleddes i träningsoverall. Ja, inte för lättjan utan för en rejäl promenad i Änggårdsberg som avslutades i Botaniska trädgårdens café med en kopp varm choklad med vispgrädde. Allt enligt alltings konstant. Zeba cyklade på sin elcykel, en julgåva från maken 2020. Ofta hälsade vi på underbara barnbarnet, som strax efter årskiftet firade tre månader. JVM bevakades från tv-stolen, nattlig dramatik som väl ingen vill vara utan. Framför allt från min sida, som på grund av kommunala beslut tvingats från isen sedan tidigt november. En sport jag skulle vara förutan gällande eget spel fram till långt senare på året. Men snön och kylan kom och med den isen. Jag kunde snöra på mig skridskorna för några varv på Näcken, den tjärn i Änggårdsbergen där jag som barn har spelat, där allt tog sin början i denna oändliga, underbara hockeykarriär. Men just den turen fick ett snopet slut. Någon hade vi blidväder slängt småsten på isen, som bedrägligt smält fast. För min del blev det bom stopp och en enveten skada på högerknät med ihärdig svullnad i månader. Internets förbannelse kan också vara dess guldgruva. I ett meddelande på Messenger kommer bilder från en barndomskamrat, som ett eko från 60-talets sista år och en frusen Kungsbackafjord. Filmfestivalen drar igång och vi med den. Zeba och jag hyr in oss på Jonsered och Le Mat för att se på streamad film under helgen och få mat till dörren. Om ”Doin’ the annorlunda filmfestivale” skrev jag här, här, här och här samt här.

Februari:

Filmfestivalen glider över i en ny månad, men utan biosalongerna tjusning. Det blir hemma, men rikligt, tillsammans med hustrun. Jag jobbar ju fortfarande på GöteborgDirekt. Är idog, träffar människor, men hela tiden med klädsam distans och tack vare möjligheten att ses utomhus på kaféer. Men mest av allt träffar jag mitt barnbarn, som jag är fånigt förälskad i och märkligt, men han tycks också gilla sin farfar. Under månaden fyller Zeba år och kort därefter G, min yngste son. Vi äter semla, jag shoppar secondhand och gläds åt NHL:s Winter classic 20 februari mellan Colorado och Las Vegas i fantastisk miljö, dock utan publik. Jag får i uppdrag av min kusin och hans syssling att medverka som redaktör för boken om Cesons, min morfars och hans brors firma som startade 1918 och framgångsrikt sysslade med guldsmide. Jag engagerar i min tur en god vän för redigering och layout. Vi har vårt första möte av många under året.

Mars:

Jag jobbar på. Träffar fantastiska människor för intervjuer, som Ian Rusth, konstnären, som jag känner via fotbollsspel i Pushers BK på 80–90-talen, men som inte är så förtjust i publicitet. Men fortsatt är det möten med sonsonen som ligger mig närmast hjärtat. Så underbar och så fantastisk i sitt växande. Hans pappa och mamma planerar att köpa lägenhet och börjar se sig omkring för att flytta ifrån tvåan i Kärralund, den som – som av en slump – ligger mittemot huset där Tages sångare Tommy Blom växte upp i. Lönedagen firar vi T, yngste sonen i huset, som fyller 21. Nja, själva firandet sker inte på dagen, men något efter när vi hyr in oss i en biosalong i Bergakungen för datorspel. Tidigare under mars månad händer det sig att jag, på dåligt humör, ilsket cyklar hemåt via Vasagatans allé. I höjd med Handelshögskolan mötet jag ett bländande leende som är Daniel Lemmas. Väl hemkommen skriver jag till honom hur han ändrade min dag och tackar för det. I gengäld får jag erbjudande om att lyssna på hans svenskspråkiga material, tänkt för en ep och senare ett album, som visar sig vara ett av årets bästa. Det blir förstås en intervju, där jag får lov att berätta nyheten. Skattjakten på nya gamla kläder fortsätter med framgång. Garderoberna får bekänna färg.

April:

Vårens första månad inleds med SM-finalen i bandy herrar mellan AIK och Villa, där Lidköpingslaget kniper guldet efter en sanslöst underhållande match. Ja, en av de bästa jag har beskådat. Sportdramatik då den är som bäst. Helgen innan hade Villas damlag snott åt sig sitt första SM-guld. Frölunda åker ur slutspelet efter blekt spel mot, senare, SM-finalisterna Rögle. Jag blir inbjuden att äta lunch på Kuruyas på Aschebergsgatan, lokalen som tidigare (av samma familj) hyste exklusiva Koizen (nu på Nordenskiöldsgatan). Japansk snabbmat med stil. Rekommenderas. Vi firar påsk i läckerheternas tecken, men också i stillhet. En tur ut till Lilla Askerön, där den lilla familjen är, förgyller helgen och sonsonen har ju blivit sex månader gammal. Z och jag styrde kosan mot Lidingö för ytterligare boende på ett ESS-hotell (vi har klarat av Ystad Saltsjöbad, Falkenberg strandbad, Steam i Västerås, Pigalle och Belloras – det två sistnämnda i Göteborg. Alla förstklassiga. Nu passade vi på att testa Ellery Beach House, så långt upp nordost man kan komma på Lidingön. Men först Uddevalla, hej till kära vänner, sedan på tvärsan ned mot Jönköping för en natt på Stora hotellet där innan vidare färd mot Vivenne Westwoodutställningen på Millesgården och vidare till vår vistelse, där vi också hann hälsa på min kära faster och ett par goda vänner innan vi styr kosan söderut via Norrköping och Brahe hus. (Om resan finns att läsa här, här och här.) Våren är mild, solen, om än blek, värmer. Zeba och jag tittar, för skojs skull, på spatiösa lägenheter till salu på Linnégatan. Ser ”En dåres försvarstal” i Järnstudions regi, en av årets bästa teaterupplevelser. I körsbärsblomningens tid får jag min första vaccindos.

Maj:

Tulpanerna prunkar i Botaniska trädgården. Solen lyser stark och klar. Barnbarnet växer så det knakar och är nu på väg från Kärralund till Kålltorp, dit familjen på gränsen till Vidkärr/Munkebäck har köpt lägenhet. Hisingsbron invigs och jag tar en cykeltur när den är blott någon dag gammal. Fortsatta secondhandfynd gör. Genom lyckliga omständigheter och en öppen ishall i Lödöse börjar ishockeyspelandet igen. Högerknät har läkt och benen är förvånansvärt fräsch. Hamnar på sista plats i den glest besatta publiken (pga av restriktionerna) av musikalen ”Silverhjärtats hemlighet” av Jenny och Martin Schaub. Njuter av varje sekund. Hoppas den får evigt liv. Lyckas också få se Folkteaterns uppsättning av ”Dödsdansen”, en extraordinär teaterupplevelse. En annan sorts storartad upplevelse är när Zeba och jag får möjlighet att åka Göta kanal från Karlsborg till Sjötorp när maj är som allra vackrast. Upptäcker via ett tv-program att Gunde Svan och jag har likadana underställ. rotar i garderoben och hittar mitt gamla Björn Borg och travesterar bilden på Gunde till Instagrams och Facebooks oförställda glädje.

Juni:

Sverige gör ett håglöst VM i Lettland, något som Kanada också gör inledningsvis för att slutligen vinna hela skiten. Jag fortsätter mitt engagemang i Lödöse där en tajt – förutom en match där försvaret inklusive jag ekade som ett hålrum – serie slutade med vinst för mitt lag och jag kunde med mina spelare bärga hem pokalen med mitt namn. Stort. Och dramatiskt med avgörande i det så kallade game seven. Badsäsongen börjar för Zeba och undertecknad. Vinnare av Stanley Cup blir, efter en ojämn final mot Montreal, Tampa Lightning. Fruktansvärda scener utspelade sig på Parken när Danmark mötte Finland i inledande kamperna i EM. Stjärnan Christian Eriksen föll ihop, drabbad av hjärtstillestånd och världen höll andan med honom. Lyckligtvis lyckades medicins personal rädda hans liv, laget fortsatt på ett mirakulöst sätt turneringen och fick långt. Sverige för en ok turnering, men slarvar bort matchen mot Ukraina och slås ut. Midsommar firas i stillhet med promenad i Botaniska med den lilla familjen. Dagen efter förenas Paul och Sara i giftermål i Rådhuset där släkt och vänner väntade utanför. En promenad till Trädgårdsföreningen under mulen men regnfri himmel och därefter picknick med rymmande, krypande bäbis. I början av månaden får jag dos två.

Juli:

Månaden inleds med träningsläger i Kungsbacka, där jag återigen coachas av en av Sveriges främsta målvaktstränare, Peter ”Trötter” Andersson, som är nyss hemkommen från sitt uppdrag för Italienska landslaget under VM. Fyra dagars gnuggande sitter i kroppen, men när jag i den avslutande internmatchen överraskande möter Lucas Raymond håller jag honom stången – och övriga – den period jag spelar. När Danmark spelar i EM ställer Zeba till med fest, smørrebrød og øl. Men så går det bra för laget också när vi hejar framför teven. Men mot England, på Wembley, blir det sorti efter en heroisk insats. Direkt efter mitt träningsläger åker vi till Falkenberg för fars, som roar även om det är repriser och glimtar från tidigare föreställningar. Revygänget med Annika Andersson i spetsen på Vallarna kan sin sak. Hemma i Göteborg testar familjen dart i nyöppnade Oche, något som definitivt gav mersmak både gällande spel, upplägg och mat. Vi har en tur till Malmö för att hälsa på gudsonen och hans familj med förtjusande lilla Sonja, nu över året. Hennes mormor, mina vän Anna, är bonus vid det några timmar hastiga besöket som ger picknick på St Pauli kyrkogårdar innan vi tar bron mot Bagsværd och en sedan länge emotsedd Danmarksvistelse på en dryg vecka. Vi har bröllop, student och en 18-årings födelsedag att se fram emot. Det börjar mulet men slutar i stekande sol. Nya fynd på loppisar där bootsen, RM Williams, knappt begagnade för 200 dkr var vinstlotten. Det blev mycket bad i Øresund, men också på sjællandska nordkusten. Läs om resan här, som inkluderar rød grad med fløde en promenad som blev lång och vilsen. Väl hemma blev det en överraskningsboende på Skäraton med mycket av det goda och en väldig het natt, som går att läsa om här. Jag hann också se Tofta teaters uppsättning av Ingemar Bergmans klassiker ”Scener ur ett äktenskap” i en smärtsam, i positiv bemärkelse, föreställning. Barnbarnet sover över för första gången, som en förberedelse för höstens farfarstorsdagar. Vi hinner också fira jul i juli, en tradition sedan 2008 i familjen, med dansk julmat och presentlek. En händelse ingen vill missa. Vi lyckades också komma i närkontakt med våra isländska vänner, som var på besök hos landsmän boende i Frösakull utan för Halmstad; det blev bad förstås. Gör äppelmust på de första transparant blanche som kommit. Hallonbuskarna bjuder på ljuvliga bär till frukost yoghurten.

Augusti:

Zeba för en tur med sin dotter till Köpenhamn och kommer hem med loppisfynd för herrar till sig. Något jag snopet kan konstatera. Som om jag inte har kläder nog. Men den vackra Sandkavajen i sammet blir så småningom ändå min. OS börjar i ett av covid väldigt restriktivt Tokyo. Vissa svenska framgångar. Framför allt i fotboll där damerna bitvis spelar glimrande. Vi får besök av Zebas storasyster Tine med man Lars på deras hemväg från hytteäventyr i Norge. Zeba passar också på att hälsa på sin bror i Nice. Tiden är inne för äppelmos. Totalt gör jag 27 försvinnande goda liter. Vi växlar mellan morgondopp och kvällsbad. Fortsatt stimulerat umgänge med barnet, som växer så det knakar. Efter en kort paus i juli har hockeyn dragit igång med fyra pass i veckan. En av mina sista semestrar led mot sitt slut. Jag hade i år svarat på mejl från vissa hågade om att jag var ledig med en undran om vi kunde höras i augusti, då allt rullade igång. Det, i sin tur, gav en intervju med Rasmus Blomberg, en begåvad, okänd artist som överraskade mig ett album som jag räknar som ett av årets bästa. Lyckas få en plats till utsålda Eggstonespelningen – tillsammans med amerikanska Mommyheads – på Majas vid havet utanför Varberg genom att hjälpa banden att sälja t-shirtar. För mig var det en ljuv återförening med ett band som jag skattade högt på 90-talet, då jag också var med under en turné i Japan 1997.

September:

Det var på gång redan 2020, men blev avlyst. I år trodde jag mig vara bortglömd. Men det blev verkligen av. ”Antikrundan” med vintageexperten Malin Sveholm var nyfiken på min klädsamling. 1 september gästade programmet Tjolöholms slott och jag var ditbjuden. Kön ringlade lång i det gassande sensommarvädret. Jag hade med Zeba, som tur var, för jag hade en klädhäst preppad med kläder som jag skaffat genom år. Tidigare på dagen hade jag varit hos Sharper of Sweden Barbershop för att trimma skägget, min skräddare Samuel i Mölndal hade ordnat stassen på nolltid (en tredelad Paul Smith-kostym som hade blivit för trång) och jag var stassad för äventyret. Om det godkänt kommer inslaget att sändas någon bit in på det nya året. Det var omtumlande, men slogs ändå med hästlängder i känslomässig upplevelse av min första farfarstorsdag; under hösten hade jag fått i uppdrag att hjälpa barnbarnets föräldrar med torsdagar så att, framför allt min son, de skulle kunna jobba. Det blir ljuvliga dagar med bonus allt. Tittar på ”McCartney 1, 2, 3”, intervjuserien med den forne beatlen och producenten Rick Rubin. Änggårdens kommunalförening anordnar en loppis, men på så vis att hushållen själva får hålla i sitt. Vi dukar upp diverse produkter på garagenedfarten och bättrar på familjekassan samt glesar en del i garderoben. Begraver två kära vänner och inser att vi sladdat in på livets slutfas där en del av oss har många år kvar, andra inga alls. I början av september har vi skiftat bil, från törstiga Tiggan till elhybriden Hilda, VW mot Toyota. Vår första långfärd går till Köpenhamn där konfirmation väntar och banne mig om vi inte lyckas besöka Holte en solig söndagmorgon. Samma förmiddag kör till Amager och det hippa Reffen och ett bad i en Refshalebassin. Henke Lundqvist aviserar att han slutat på grund av sina hjärtproblem; jag fortsätter för mitt hjärta och min hjärna inte begriper bättre. Zeba och jag firar vår nioåriga bröllopsdag på Radisson, för detta Sheraton, med Hagabandet inkluderat och mat på Noot. Morgonen därpå är inget för latmaskar, åtminstone inte för mig som tidigt tar vagnen för att hämta sonsonen och en promenad i ett regnigt Göteborg. Får besked om att mitt seniorkort på Västtrafik är på väg i posten. Vi fortsätter badandet. Månaden slutar med en jävla smäll. En explosion väcker min gode vän Lasse och mängder med hushåll på Övre Husargatan. Rökutveckling och brand för att man inte kan ta sig ut. Men förvånansvärt få skadar sig, en person avlider plus gärningsmannen som efterlyst senare påträffas död i Göta älv. Många av de boende kommer inte tillbaka till sina lägenheter; för Lasses del dröjer det till i höst.

Oktober:

Barnbarnet fyller ett år och har redan börjat gå samt försöker formulera sig. Vad han vill råder det däremot aldrig någon tvekan om. Det gäller att vara lyhörd för hans behov, som att läsa, äta och sova. Vi trivs bra ihop och Zeba jobbar med glädje hemma väldigt många torsdagar. Zeba och jag går på premiärer: ”Mamma Mia – the party!” och Håkan Hellströmmusikalen ”Kärlek skonar ingen”. Stor scenkonst, framför allt uppsättningen på Göteborgsoperan. Hinner också se Pepperlands fina Beatleshyllning ”Yeah! Yeah! Yeah” på Stadsteatern. Vi hittar rådjur i trädgården som kalasar på fallfrukt. Men det finns inte mycket kvar. Det mesta av Ingrid Marie har gått åt till mustning. Vi äter hummer, färskfångad och köpt från båt av en Brännöfiskare. Vi åker till Oslo med buss, som ett led i firandet av min 65-årsdag. Bor på flott hotell, hälsar på yngsta systerdottern och hennes hustru i det nyköpta huset utanför storstaden. Så länge sedan vi sågs. Så trevligt att göra det. Dagen efter åker vi till Trondheim för några dagar på anrika och enastående Britannia hotel, ett boende jag lätt kunnat sträcka ut mot en vecka, minst! Det var en resa med all inclusive, som det lätt blir med Zeba.

Vi gör det mesta, men misslyckas med bad i Trondheimsfjorden. Det fick bli isbad i hotellets spaavdelning istället. Som final på badsäsongen lyckades jag emellertid komma i vid badstegen vid Hovåsbadet den siste oktober. I slutet av månaden får jag också äran att gästa Troublemakers, som firar 40 år som band, för att sjunga Likets Levers ”Levande begravd” hellre än bra.

November:

Pensionär, javisst. Men bara på så vis att jag tar ut folkpensionen. Jag fortsätter mitt halvtidsvärv på GöteborgDirekt, men har också uppdraget för boken om Cesons och frilansjobb för Mitti Stockholm, där jag skriver en nöjesartikel i veckan. Det har plötsligt blivit mycket. Men farfarstorsdagarna är heliga. Ja, långt mycket mer än hockeyn, som jag för mitt liv inte vill missa. Men en knäskada i mitten av november (ja, efter att ha spelat åtta gånger på nio dagar) ger ett speluppehåll till veckan innan jul. Jag frekventerar secondhandbutiker och köper en del. Garderoben knorrar, men sväljer en del. Jag säljer också lite, utan att lyckas med balansräkningen. Överraskas av sönerna på fars dag där även sonsonen är med. Är stolt och lycklig över initiativet. Zeba går, efter en intensiv höst, in i väggen och blir sjukskriven. Vi går på Bob Hund-musikalen som roar, trots sin svärtade ton. Jag åker med jobbet på konferens till Stockholm, eller snarar allt annat en charmiga Kista. Ändå trevligt att träffa Stockholmskollegor. Kommer iväg på ”Saturday night fever” på Chinateatern, men av planerade ”Rain man” blir det intet på grund av sjukdom i ensemblen. Stannade på hotellrummet med take away och öl. Längtade hem till Zeba. Hinner med en julshow som inte är mycket att skriva hem om, men gjorde det ändå. Träffar goda vänner, umgås och passar också på att göra en intervju innan jag tar det långsamma tåget hem. Snön faller och uppenbarligen snörröjningen med den. Men det är vackert ett tag innan slasken slår till efter någon vecka.

December:

Försöker köra rehab för att få igång styrkan i mitt knä. Cyklar på motionscykeln och lyfter benen växelvis när jag sitter framför teven. Köper senare viktmanschetter för att ge lite mer motstånd. Hittar en alldeles ny Weekdayjacka typ vadderad anorak för bara 200 kronor på KFUM-butiken på Nordenskiöldsgatan plus lite annat. Jobbar på i högt tempo för att säkerställa julledigheten över mellandagarna. Zeba är fortsatt sjukskriven. Torsdagarna är glädjeämnen med sonsonen, men vi missar några på grund av snor och förkylning. Ser en lysande julkonsert med Pernilla Andersson, men mäktar inte med att skriva den hyllande recension jag hade tänkt. Det blir så ibland. Köper julskinka och fläskstek i Saluhallen och försöker planerar för en lite snålare jul rent matmässigt. Zeba och jag kommer vara ensamma på julafton, men får till oss några av barnen för den traditionella julgröten. Senare på eftermiddagen åker vi till den unga familjen och firar med dem, inte som det var tänkt men så fint att vara med dem och få höra sonsonen säga wawa dai (farfar Kai) och le lyckligt. Lyckas tillsammans med Zeba se Världskulturmuseets utställning ”Kimono – från Kyouto till catwalk” som fascinerar, vilken klädkonst! Kommer iväg på några fina föreställningar, som suveräna ”Idlaflickorna” på Stadsteatern och Per Anderssons ”Räkhäst” på Lorensbergsteatern. Betar av Peter Jacksons fantastiska dokumentär ”Get back” om Beatles och får som extra bonus ”One, two, three, four” av Craig Brown och Paul McCartneys ”Texterna: ett självporträtt – mitt liv i 154 sånger”. Kommer också iväg, traditionsenligt, på Bröderna Brothers ”Carpe mañana” på Musikens hus. Inga mellandagar värda namnet utan dessa underhållande bröder. Så tickar då året mot sitt slut. Vi gjorde final i stilig stass. Jag i min Bossmoking från 2009, praktiskt tagen oanvänd då den inhandlades på en loppis för 200 dkr tillsammans med de svarta Sandskorna, obetydligt brukade, för 50 dkr. En Eton smokingskjorta, även den secondhand, plus en grå Oscar Jacobsonväst köpt på Hede outlet samt en fluga ärvd från pappa blev min nyårskostym till hummer och champagne, godis, ost och vin plus Zebas suveränt bakade kransekager.

Då detta skrivs för att avslutas har ett nytt börjat, ett oskrivet blad, eller kanske en oskriven bok, som ska fyllas. Gott nytt år!

Göteborg fyller 400 år idag. Förmodligen är det så. För vem har egentligen koll på att det verkligen var 4 juni 1621 då Gustaf II Adolf ställde sig på Otterhällan, eller var det Kungshöjd, för att tydligt peka och säga orden som ingen vet att han sa ”Här ska staden ligga!”. Spelar roll. Det är nu som vi firar, om än så i skuggan av den fortfarande grasserande pandemin. 4 juni 2021.

Jag har ju varit med en bråkdel av stadens levnad. Men jag är inte desto mindre Göteborgs historia. Som alla dess invånare.

Detta är min resa.

• 

• 

• 

• 

• 

• 

Jag har haft förmånen att växa upp under 50-talet och fram mot detta nya decennium, i detta nya sekel, i detta nya millennium. Jag har sett staden från ett barns ögon, följt den med ungdomens ivrigt nyfikna blick, som vuxen modest konstaterat förändringar till det sämre och till det bättre. Göteborg har ständigt varigt stadd i rörelse på sin lerbädd mellan de ståtliga bergsknallarna, men så är det också en stad som rockar bättre än de flesta i Sverige.

1621 är förfärligt länge sedan. Mycket lite av det som fanns av staden finns kvar. Bränderna har tagit sitt i lågorna rov. Tidens tand har tagit annat. Nya kvarter har skissats fram, gamla har försvunnit. Kära byggnader har raserats för att likt Strindbergs ”Esplandadsystemet” skapa ljus och bättre förutsättningar: ””Här rivs för att få luft och ljus;//är kanske inte det tillräckligt?”.

Jag hade förmånen att få växa upp i den så kallade trädgårdsstaden Änggården. Nära till butiker, nära till lekplatser, nära till kamrater och nära till den stora staden i centrum, men också nära till de nya områdena som Högsbo, som byggdes blott några kilometer från oss. Stadsplanerarna hade dragit upp riktlinjerna, utanför oss skulle den stora, tunga Dag Hammarskjöldsleden bli verklighet på 60-talet. Den praktiska, men allt mindre utnyttjade Säröbanan – från Linnéplatsen till Särö – skrotades några år in på 60-talet, men fortfarande när jag började skolan kunde en rälsbuss vissla förbi oss Änggårdsbarn som stod och väntade på Tvåan mot Annedal och Annedalsskolan.

På promenadavstånd bodde mormor och morfar, hans som stod (och står) för vårt välstånd. Han som inte bara var en skicklig hantverkare med sinne för detaljer och design i sitt yrke som guldsmed utan också var en driven affärsman. Jag bodde hos dem emellanåt. Morfar skickade upp mormor på vinden, så var vi ensamma i deras sovrum för att lyssna på nattsändningen av Cassius Clay vs Sonny Liston. Morfar gjorde riktiga landgångar som vi åt, vackert dekorerade hönökakor; kanske drack han en öl. Om jag drack något alls, minns jag inte. Men jag satt storögd och höre på radiomannens refererande av matchen innan mina ögon slöts utan att jag fått veta vem som vann.

Morfar levde inte länge till. Prostatacancern tog hans liv hösten 1965. Mormor blev ensam, men jag höll henne sällskap och tillsammans med min syster gick jag och mormor för att se ”Sound of music” på Victoria, den stora biografen mitt på Kungsgatan. Bara några kvarter längre bort, på Drottninggatan, låg Alida Söderdahl, leksaksaffären vars skyltfönster lockade med alla sina bilar: Corgie Toys, Dinky Toys och exklusiva och dyra, danska, Tecnics. Jag älskade bilar. Älskade att leka med dem, bygga vägar som markerades av Legobitar, använde Fallerhus (som ju var till tågbanan) för att skapa en förort. Utanför mitt rum, i vardagsrummet var röllakanmattan perfekt i sitt mönster för att vara en storstad med imaginära höghus, staden vi inte fick åka till för vardagsrummet var förbjuden lekplats.

I hörnet Drottninggatan/Korsgatan låg Friluftsmagasinet. Butiken som sålde hockeyprylar som kunde tillfredsställa mitt nyfunna hockeyintresse. Staden blev större för varje meter som jag gick. På rasterna från Annedalsskolan gick vi. Upp på Nilssons berg för att utforska rivningshusen. In i Haga för gränderna och gårdarna. Annedals landshövdingehus där det ena inte var det andra likt och där Ehlers bageri låg på Albogatan med det mest spännande av alla. Hur jag visste det…? Jo, klasskamraten Hans var en i bagarfamiljen och jag fick följa med hem, upp för trapporna och in i lägenheten med alla halvtrappor och spännande prång.

Med klasskamraterna upptäckte jag kärleken och hur svårt det var. Sanning och konsekvens med Maggan och Sandra i huset där den senare bodde. Lill Lindfors ”Du är den ende” var soundtrack. Hos Sandra var jag på min första hippa, dansade min första dans, med Sandras femåriga syster Anna. Ingen i klassen ville.

Av tjejerna i klassen fick jag höra att jag inte hade pussmun. En besvikelse, förstås. När min klasskamrat Mikael och jag var ute på stan blev vi stoppade vid minst två tillfällen. Han som hade tre äldre systrar hade blivit klädd och klippt som en liten beatle. Jag hade också fått anamma längre hår, men klädstilen var knappast lika tuff. Dessutom var jag blond. Han mörk.

”Åh, vad söta ni är”, sa flickorna och plockade upp sina alldeles nya Instamatickameor.

”Får vi ta en bild?”.

”Nej, förresten. Inte du. Bara han”.

Jag klev ur bilden. ”Bara han”.

När band skulle bildas i skolan visste jag att jag kunde sjunga, till skillnad mot de andra. Men… bara mörkhåriga fick vara med.

Vid skolavslutningarna sjöng jag, för att jag fick, trots att de andra killarna inte hade lov till det och putte på mig för det. De sjöng illa. Jag bra. Det uppskattade fröken.

Frölunda torg invigdes. Åhlens hade blå byxor med gula revärer. Så nära ett par Sgt Pepperbyxor man kunde komma. Mamma sa nej. Frölundaborg invigdes. Bara ett stenkast från där jag bodde och alldeles bredvid Slottsskogsrinken, som var den första rinken jag spelade ishockey på efter mina stappliga steg på Stora dammen i Slottsskogen och Näcken uppe i Änggårdsbergen.

Vintrarna var kalla. Snön och kylan bet. Öroninflammationerna smet i legio in i mina öron. Sahlgrenska öron, näs och hals. Mammas tålamod. Min smärta. Läkare som stack hål på trumhinnan. Ofta utan bedövning, ibland blev jag nedsövd och drömde om hur jag smet med hela läkarkåren efter mig, ned på Liseberg, in i tunnelbanetåget med hela gänget efter mig.

Så högstadiet, Nordhemsskolan, den väldiga borg högt uppe på berget, tronande med anor från 1914, kärv och sträng i sin storslagenhet. Jag var inget ljushuvud, men en drömmare som önskade att jag kunde vakna och kunna; det har inte förändrats. Men så kan jag min franska och tyska dåligt, trots alla år i skolan. Är heller inget vidare på engelska. Riktigt usel på matte. Jag har andra kvaliteter. Ett annat kunnande.

Tonår. Möten med elever från Askim och Hovås som tog bussen in till Nordhem. Kärlek. Taffliga kyssar. Så Agneta, hon som redan som 13-åring tagit abort, som ville bli ihop med mig. Hon som flyttat in från tuffa Bergsjön till Landala, rökte och såg till att vi blev ihop på en skoldans i den lokalen som sedan blev Sprängkullen. Men kyssar räckte inte, hon ville mer. Lockade med mig hem till någon av hennes kompisar på Guldheden. Jag kom dit i min stickade, tajta tröja med snörning och v-jeans. Bussen från Linnéplatsen. Tre tjejer, mötte, som plötsligt bara blev hon och jag. Hon visste hur man skulle göra; inte jag, som bara kunde kyssas trots bristen på pussmun. Så skulle jag hem, bröt upp från sängen och i öronvrån ser jag hur Agneta gör ett tecken om att det inte blev något. Det skulle dröja innan det blev det. Men då var det inte med henne.

Hvitfeldtska blev gymnasiet. 60-tal hade blivit 70-tal. Beatles hade gett upp. Ny musik rullade in. Den olyckliga kärleken drabbade mig. Mobbningen också. Den som höll i mot en annorlunda kille med känslor utanför och ett stort hjärta innanför och med famnen fylld av drömmar. Jag klarade mig, men fick gå om ett år. Började skriva poesi, drömde om att bli poet, men förstod – efter pappas förtvivlan över mitt livsval – att jag behövde en inkomst för att kunna vara poet. Så varför inte skribent på GP:s kulturavdelning, mina dikter var ju från start från ett underbarn. Det var i praktiken bara att skicka dem till Svenska akademien i Uppsala (!) för att framgångsstenen skulle sättas i rullning. Ogenerad delade jag med mig av min diktkonst, för min förträfflighet var ju så stor. Men efter första sommarlovet kom en klasskamrat med en diktsamling av sovjetiske diktaren Jevgenij Jevtusjenko, jag blev omtumlad, ödmjukt insåg jag mina tillkortakommande och började skriva orimmat, fritt och ständigt. Med klasskamrater startade jag band. Vi repade i skolan. Vi la ner. Startade nya konstellationer. Uppträdde med musik vi skapade själva under namnet Morsans Profeter.

Och hockeyn. Den som tog mig till rinkar inte bara runt om i Göteborg utan också utanför. Ja, så långt som till norra England och Skottland.

Studenten utan något mål. Efter sommarlovet som tog mig till USA blev det litteraturvetenskap. Nya vänner. Studier som den studietrötta inte riktigt klarade av, trots att jag egentligen älskade ämnet. Nytt band bildades i något slags proggfåra, en bit från den tidigare rockjazzen. Men så kom punken och jag sveptes med i energin, i uttrycket och hittade nya vänner, tog med några gamla och stod plötsligt med ett band – igen.

Från att storögt tittat på jobbade jag mig in i centrum. Errols på Magasinsgatan öppnade. Pulsen. Intensiteten. Infallen. Euforin. Självbekräftelsen. Jag var mitt i en ström, men skapade också mina egna virvlar. Det var berusning och självförhärligande. Men första stor kärlek. Jag lärde mig att älska. Jag lärde mig att bli sambo. Jag lärde mig att akta en morgontrötts känsliga mornar.

Jag lämnade mitt barndomshem för Majorna. En etta med kök och toa inne. Kallvatten. Inget badrum. Det var mitt. Möblerade med möbler jag ärvt av min älskade mormor som gått bort några år innan. Flytt till Nordhemsgatan, mitt emot skolan där jag gått. Fick ta över min systers lägenhet. Rotade mig. Skapade. Märkte förmodligen aldrig de telefonsamtal som kom från kvinnor som ville höra min röst; min flickvän tog dem och svarade att jag inte vara hemma och la på. Kai Martin & Stick! hade blivit så mycket mer än ett punkband i mängden. Vi gjorde skivor, turnerade, var med i radio och tv, blev intervjuade.

Kärleken tog slut. Jag flyttade. Men bara längre ned på Nordhemsgatan Insåg att jag trivdes med mitt jobb på GT. Vill inte bli en globetrotter, även om transsibiriska lockade. Skrev allt mer i min roll som journalist. Bandet stannade verksamheten 1985. Nytt band bildades. Nytt band bildades. Paria och Parad. Ungefär samtidigt.

Men inspirationskällan hade sinat. Kemin från kreatörerna i Kai Martin & Stick! kom inte med i det nya laboratoriet.

Så mötte jag hon som skulle bli mina barns mamma. Vi flyttade till Änggården, en bostadsrätt. Min lilla vandring från barndomshemmet slöt närmast en cirkel. En son föddes för att följas av ytterligare en. Karriär och familjeliv. Men allt mindre hockey och allt mindre musik, även om coverbandet Glenn-Yngves skördade sin framgångar med mig som sångare. I slutet av 90-talet köper vi hus. Bara några nummer ifrån där jag växte upp. Men efter 18 år bryter vi upp. Hon flyttar. Jag bor kvar. Så nej, jag har inte kommit så långt i livet. Efter ett år träffar jag min själsfrände, hon som är min sol, min måne, min glädje, min klokskap, min kärlek och min största kritiker. Efter kraschen med skilsmässan slickar jag såren och blir en hel man. Ja, kanske till och med en bättre människa.

Jag jobbar intensivt. Vårdar min kärlek, finns för mina barn och mina åldriga föräldrar. Det är en intensiv karusell där jobbets utmaningar och påfrestningar med mobbningsliknade omplaceringar till slut gör att jag går in i väggen. GT, min arbetsplats sedan 35, vill inte ha mig och spottar ut mig med ett generöst avgångsvederlag. Jag tror att jag ska få nytt jobb, så gott är väl ändå mitt renommé. Men fåfängan sträcker sig längre än verklighetens krassa grin. Det skulle dröja.

Jag som famnar Göteborg får genom min kärlek Köpenhamn att upptäcka, staden hon kommer ifrån. Jag tittar på bilder, besöker gator, kvarter och tjusas av historien. Men lämna Göteborg, aldrig. Det är den lilla storstaden, möjligheternas stad och intryckens stad. 400 år och jag, som snart är 65 år och bara har levt en bråkdel av Göteborgs existens, vill fortsätta verka här. Jag har, som sagt, inte kommit så långt i livet. Jag spelar min ishockey, gör emellanåt min musik, skriver, det som jag en gång sa att jag skulle min försörjning från. Jag lever ett gott liv. Har min kärlek, mina barn, mina barnbarn och jag lever i den stad jag kan, älskar och verkar i. Gott så, eller hur…?