1000

Firar. Min blog – kamartinblog.com – har nu passerat tusen inlägg.

Det hände sig vid den tiden där jag efter 35 år på GT hade avslutat min anställning. På tidningen hade jag ju genom Expressen försorg blivit med blogg, som startat 2005. En blogg som hade sina läsare, men jag var ju förstås inte i närheten av exempelvis Linda Skugge – något som Aftonbladets hovmobbare Fredrik Virtanen skrockade åt i ett inlägg när Expressens bloggare antal läsare presenterade. Hur som med det, jag var otroligt stolt över de läsare jag hade; skrev om mycket av det som inte platsade i tidningen: resor, möten, skeenden.

Men när jag valde ett avgångsvederlag våren 2014 visste jag att bloggens dagar var räknade. Min anställning tog slut och givet detta också bloggens. Men av dåvarande chefredaktören fick jag löfte om att jag i god tid skulle meddelas om när så skulle ske.

Det hände inte. I september var bloggen borta. Poff. Jag blev förstås sårad, som det är lätt att bli då garden ändå är nere, såsom det var med mig mina sista år på tidningen. Jag fick i och för sig en länk till min blogg, så att jag skulle kunna fylla på med de texterna i en ny blogg. Men den utbrändhet som jag då led av gjorde att jag aldrig kom att skrida till verket. Rädslan för att misslyckas gjorde att det inte blev av.

Så i oktober startade jag med darriga ben kaimartinblog.com inom WordPress. Ja, det blev kaimartinblog med ett g för att det var det som fanns. Jag orkade inte ordna något annat och det var väl inte hela värden. En fryst bild från Jonny Andreassons video till Punkrock Allstar GBG:s ”Nerv”, där jag medverkade i, blev vinjettbilden. Den har hängt kvar.

Valsspråket ”Om Sverige i tiden” också.

Det har blivit en hel del inlägg där sedan dess. Som arbetslös under några år var bloggen mitt verktyg för skrivande. Här kunde mina läsare följa mig på resa, men också personliga reflektioner ur mitt liv. Det har ju också blivit sport och förstås recensioner, det som mycket har följt mig genom livet. Recensioner av böcker, men inte så mycket skivor. Men förstås från scenerna i främst Göteborg, högt och lågt, från Mölndalsrevyn till Göteborgsoperan, från Pustervik och Musikens hus till Ullevi. Dans, teater, musikal, musik, konst. foto…

Jag har haft min intervjuserie med Farbror Blå. Kanske blir det en nytt intervjuformat med människor som jag tycker är spännande.

En och annan nyhet har jag haft, men med min tid på GöteborgDirekt (2017–2022) var det ju självklart prioritet för min uppdragsgivare.

I bloggen har man också kunnat följa Kai Martin & Stick!:s resan från hösten 2014 och framåt. Det blev ju en del spelningar efter comebacken i aprils början 2013, men också albumet [utan titel] som vi i trots och stolta gav ut på eget bolag med egen distribution under våren 2016. Till inledande ”Strändernas svall” gjordes en video, som fotograf Johan Carlén och jag gjorde sent i oktober 2015 nere vid Björkängs strand, söder om Varberg.

Jag fick för någon veckan sedan en notis från WordPress-gänget (som jag förstås inte känner, det går ju på automatik) om att jag hade gjort mitt tusende inlägg sedan den där starten i oktobers början 2014. I höst är det svindlande tio år sedan. Bra jobbat, Kai.

Jag är bortskämd med att ha mina läsare och uppskattar var och en av dem/ni.

Läsartoppen år för år:

2014 562 visningar – Ruckmans final

2015 3177 visningar – Farbror Blå går på Crippas café och imponeras

2016 7551 – Freddie Wadlings stora sorti

2017 874 – Nu lämnar kingen in

2018 888 – Rykande rockshow på Park Lane

2019 811 – En strålande stjärna

2020 697 – Mölndalsrevyn bjuder på skrattfest

2021 840 – Hockeyhaveri

2022 4238 – Hårdrock, hallelujah!

2023 647 – Snyggt serverad Dylan

2024 (så här långt) 549 – Ode över bortgången broder

Ja, det är siffror som jag stolt publicerar. Jag vill inte undanhålla dem för Fredrik Virtanen och försöka luras med att jag tillhör något annan än de lägre bloggdivisionerna.

Visningar mer år, undrar kanske någon. Här kommer de:

2014 2807

2015 23800

2016 37000

2017 28200

2018 19700

2019 19300

2020 16400

2021 18900

2022 29100

2023 32100

2024 (så här långt) 7049

Tack alla som läser. Jag hänger i.

Den tunna linjen mellan Lars Sundestrand och Anton Corbijn

Foto har alltid haft stor betydelse för mig. Främst genom pappas fotokonst, de familjealbum han gjorde med bilder från våra liv från min tids begynnelse (det vill säga så långt som jag minns) till en bit in på 90-talet. Han hade ett konstnärsöga, var duktig på att teckna, gjorde fina etsningar och oljemålningar, som klär hemmet. Dessvärre gick inte hans talang i sällskap med självförtroendet. Han var för sträng mot sig själv.

Hans svartvita foton – och senare i färg – är ju minnesalbum, men också konstverk. Till bilderna skrevs det om vad som hände, gärna med någon tecknad figur i tusch.

Senare, en bit mot 60-talets slut, blev han bekant med konstnärsfotografen Tom Benson, som var vikarie på GHT:s korrektur där pappa jobbade. På så vi kom denne excentriske bildkonstnär in i vårt hem. Pappa fick lite bilder, som borde ha vårdats, men inte har gjort det och nu försvunnit som löv för vinden i historien.

Tom Benson tog omslagsbilden till Nynningens album ”För full hals”. Bandet som 1973 spelade i Hvitfeldtska gymnasiets aula just musik från det albumet med översatta dikter från Majakovskijs produktion. Vid mikrofonen Totta Näslund. Allt oerhört imponerande.

Kanske satt fotograf Lars Sundestrand i samma aula och såg den konserten. Vi var gymnasiekamrater då, lärde känna varandra senare och jag fick någon bild av honom från Lou Reeds konsert i Scandinavium under den amerikanske artistens ”Rock and roll animal”-turné i maj 1974. Vi skildes åt efter studenten för att återförenas som punkare i den tidiga rörelsens oskuld i Göteborg. Hans som redaktör, skribent och fotograf för fanzinet Funtime, jag i egenskap av sångare i Stick! (som ju efter ett år blev Kai Martin & Stick!). Hans integritet och nyfikenhet var redan då stark. Tidigt knöt han band till Ebba Grön och Freddie Wadling. Det i sin tur har gett hans enastående bok om just Ebba Grön – ”Station Rågsved” (Albert Bonniers förlag, utgiven 2016) – och nu ”Freddie – my head is a crowded room” (Bly förlag). Ett praktverk med tusen och en konstverk av särlingen Freddie Wadling som dessutom innehåller samtal med hustrun Bella Wadling, bildkonstnären Annika von Hausswolff, musikern och producenten Henryk Lipp, musikern och låtskrivaren Robert Hurula, Kent Karlsson, Joakim Lindegren, museiintendent Maja Björk Lindahl och musikkonstnären Carl Michael von Hausswolff. För designen står Pär Wickholm, som förutom att han är sångare i eminenta Stormavd också har jobbat med omslag till Thåström.

Ja, ni ser. Väven spinns.

Wadlings konst Arto photo gallery visar Freddie Wadlings mångskiftande konst och några av Lars Sunderstrands foton på Wadling. Mittfoto: OSCAR MATTSON

För en knapp månad sedan var det boksläpp på Seriehörnan i Göteborg av Lars Sundestrands bok. Nog vecka senare var det vernissage på Freddie Wadlings konst på Art photo gallery, hörnet Olivedalsgatan/Alfhemsgatan i Göteborg. Det var förstås en tanke. På väggarna Freddies konst, som spänner över så mycket från collage – faktiskt minnande om Tom Benson (som också var Freddies vän) – till skräckmålningar i färgstark krita.

Han var en synnerligen kreativ och reseptiv person. Sög in allt och transformerade det i sin hjärna för vad det nu månde vara för hans personliga uttryck. Det gav rösten, det gav musiken, det gav konsten. Det sistnämnda som kanske främst kommit till uttryck på senare tid.

När han gick bort, knappt 65 år, i början av juni (skrev om det här!), hade han blivit folklig utan att ett fjäska en tum. Han var aktuell för ”Så mycket bättre”, där artisterna i programmet ändå ärade honom. Sörjd av många växte hans legendariska status och Göteborgs stadsmuseum lyckades på kort tid ordna en utställning om hans liv i skapande (läs om den här).

Vid hans begravning – på hans födelsedag den 2 augusti 2016 – var Vasakyrkan fylld av riddare och prinsessor kring Freddie Wadlings hov. Det blev en manifestation för hans person och konst (jag skrev om det här!).

Men det är ju så med en del konstnärer och artister, att de aldrig riktigt släpper greppet om sin publik.

Lars Sundestrands bok är ett exempel på det. Utställningen ett annat.

På vernissagen berättade Lars Sundestrand om att han var på väg till Genua för ett jobb. Han skulle helt enkelt söka upp den begravningsplats där Joy Divison hämtade omslaget till ”Closer”. På Staglieno ska han söka vidare på sitt oefterhärmliga vis. Han är också inviterad att medverka i ett nederländskt projekt om just Joy Divsion, och där är ju kopplingen till mästerfotografen, nederländaren Anton Corbijn tydlig. Han som var Manchesterbandets hovfotograf. Det som gav honom en språngbräda ut i karriären med band och artister porträtterade som Depeche Mode, U2, Morrissey, men också svenska artister som Ulf Lundell, Per Gessle, Sophie Zelmani…

Han blev med tiden filmare med videor för allt från Nirvana till Johnny Cash. Alltid med sin integritet och sin särart i varsam hand.

Genom Göteborgssoperans danskompanis nyfikenhet lockades han till ett projekt med just Danskompaniets föreställningar ”Skid” och ”SAABA” (skrev om den förstnämnda här och den sistnämnda här). Under ett gästbesök på prestigefyllda scen Sadler’s Wells i London fick Anton Corbijn exklusiv rätt att följa de 38 dansarna på och av scen, närgånget och på avstånd under tre dagar. Av tusentals digitala bilder (inte alltid ett format han använder sig av) har 21 bilder nu ställts ut i Göteborgsoperans foajé. Det som blivit ”Stillness thru movement” (3 november–12 december 2023).

Legendarer. Fotograf Anton Corbijn och Danskompaniets Katrín Hall närvarade vid vernissagen av ”Stillness thru movement” på Göteborgsoperan. Foto där jag medverkar: EMIL CARLSSON RINSTAD

Inititalt överraskas man av att bilderna är i färg. Corbijns signum är ju de utfrätta, svartvita bilderna. Men med färgen fångas också ett annat uttryck. Corbijn strävar som alla efter perfektion, men det är genom att skeende utmanar och det perfekta störs som bilden får sin kraft. Rörelseoskärpan i dansbilderna ger dansens kraft. Det är intensivt och närvarande. Precis som porträttbilderna där dansarna är såriga och nakna efter sina danspass. Bilder tagna med endast några få minuter till godo. På det hela taget var det ett uppdrag – och en utmaning – som Anton Corbijn aldrig ställts inför.

Ja, denne legendar var på plats för att öppna utställningen tillsammans med Danskompaniets konstnärlige ledare Katrín Hall, isländskan som format sitt danslag till ett av världens främsta.

Så fotokonsten har tagit mig på en resa. Från mina fars familjealbum till skivomslag och bilder på favoritpopgrupper och dito artister. Min medverkan som sångare i Kai Martin & Stick! gav mig en förståelse för bildens sprängkraft. Så som Lauri Dammerts bilder på oss när allt startade och några år framåt. Där fanns, förstås, också Lars Sundestrand, men också Schlagers och ETC:s fotografer som Mats Bäcker, Hatte Stiwenius (nu aktuell med sina bilder på Stockholms stadsmuseum) och Lars Torndahl. Så vidare framåt mot ett här och nu. Foto fascinerar fortfarande.

Upp och ned på Way out West + mitt vimmel

Våtast i klassen. Håkan Hellströms finalspelning på Way out West var också festivalens bästa. Foto: PETER BIRGERSTAM

Det är ju aldrig lätt att summera en festival. Jag har varit på samtliga Way out West sedan starten 2007, undantaget 2013 då vi kunde höra både Alabama Shakes och Alicia Keys från trädgården hemma. Det var förmodligen också första gången som jag missade Håkan Hellström på hemmaplan. Det var ju dumt. Men vad är bäst? Vad är bättre än åren tidigare? Vad kan gå upp mot Broder Daniels ödesmättade avskedskonsert 2008 efter att gitarristen Anders Göthberg så fatalt ändat sitt liv i april samma år? Eller Nick Caves dramatiska gospelmangel för ett år sedan? Eller Kraftwerk 2012? Prince 2011? Grace Jones 2016? Hello Saferide och Säkert! 2007? Jag vet inte.

Men min känsla är ändå att 2023 års upplaga av Way out West inte var lika himlastormande som året dessförinnan. Det kan å andra sidan har berott på den förlösande känslan av att pandemin äntligen lättat på trycket. Vi fick för första gången på somrar mötas igen utan avstånd och med musik från band och artister som inte ville annat än visa upp sina scenfärdigheter.

Hur som helst: ett Way out West bjuder ändå upp. Somt som tumlar om. Somt som flimrar förbi. Och somt som väcker nyfikenhet för stunden. Räkna därtill de möten som görs med vänner från förr eller vänner just nu. Det blir lätt trevligt på Way out West i mixen av folk, högt och lågt över generationer och ursprung och härkomst. Förutom mixen av musik, förstås.

Om mina dagar på Way out West kan ni läsa här: torsdag, fredag, lördag samt Håkankonserten!

Bäst:

  1. Starterna. Torsdagen med Sara Parkman, den underbara urladdning med en artist med band som kickade igång festen. Fredagen med finstämda Maja Francis. Lördagen med stillsamme, närmast blyge José González.
  2. Finalen. Håkan Hellström är alltid Håkan Hellström. I ösregn skapade han sin egen plaskis på catwalken. Blev dygnsur från topp till tå, men skapar artistiskt under ändå.
  3. Röj. Viagra Boys. Man vet vad man får, men får alltid mer ändå.
  4. Linné. Det nya tältet som mer var som en hangar.
  5. Modet. Way out West är en evig cat walk.

Friskt startat. Hälften vunnet. Sara Parkman, Maja Francis och Jose González inledde strong torsdag, fredag respektive lördag med kraft. Foto: KAI MARTIN

Stilfull comeback:

  1. Soundtrack of Our Lives. Göteborgsbandet var laddat till tänderna och bjöd upp till en stilfull återförening och vilken låtskatt bandet sitter på.
  2. Blur. vet inte om det var en riktig comeback (bandet gör ju de lite för ofta). Men punkigt, slarmigt och trevligt blev det.

Återförenade. Blur och Soundtrack Of Our Lives återförenades med glatt humör. Foto: PETER BIRGERSTAM

Underhållande:

  1. Devo. Kanske festivalen mest relevanta bokning där bandet dystopiska filosofi – devolution – så här 50 år senare fortfarande har sin relevans gällande miljöförstöring, politisk makt, polisvåld och kommersialism. Dessutom helt i linje med Way out Wests miljötänk.
  2. Amyl & the Sniffers. Utan Amy Taylor är then Sniffers ingenting. Men samtidigt är Amyl & the Sniffers ett band och hon ett energiknippe, charmigt, busigt underhållande som få.
  3. Tove Lo har klass och utmanar inte bara sig själv utan också sin publik – både beträffande musiken och klädstilen.
Helt rätt. Devo – en av Way out Wests mest väsentliga bokningar. Foto: PETER BIRGERSTAM

Mest märkligt:

  1. GP:s Jonathan Bengtssons recension av Devo med den rubricerande frågan ”Är Devo festivalens dummaste bokning?”.
  2. Christine & the Queens performance – queer och topless.
  3. Återigen Jonathan Bengtsson. Nu hans Blur-recension. Konserten slutade strax innan tolv. 23.58 har han analysen klar och texten ligger ute på gp.se. Ett smärre under, om ni frågar mig.

Trängsel:

  1. Höjden. Den lilla scenen där alla hörde, men få såg. Det är ju en detalj som åtminstone för mig tog udden av besöket.
  2. Finaldagen. 40000 – rekord – på området var åtminstone 10000 för många. Med tanke på vädret med dygnsura gräsmattor som inte tålde trycket från alla var det kanske inte helt övertänkt.

Käckast:

  1. Onekligen Billy Strings bluesgrassrotade musik. Skickligt, flinkt.
  2. Norskan Aurora, som i mellansnacken var hurtigt charmig. Men i musiken som Enyas emosmittade lillasyster.

Käckast. Billy Strings och Aurora. Foto: PETER BIRGERSTAM

Larmigast:

  1. Yo La Tengo kan det där med att skifta mellan popsött och fullkomligt oljud.
Larmade bäst. Yo La Tengo vann larmklassen på Way out West. Foto: PETER BIRGERSTAM

Dubbelt upp:

  1. Dungen. som fick hoppa in för avhoppade Johnny Marr. Bandet spelade också på torsdagen, men då på Stay out West.

Skvallret:

  1. Stefan Sporsén, som tidigare spelat med Håkan sedan 23 år tillbaka, dök upp med José González. Men skulle också ha spelat med Blur. Men efter spelningen på Wembley i London bestämde sig bandet för att steka blåset. Därmed rök Sporséns gig med britterna.
  2. DN:s sommarbilaga gjord med AI, som rekommenderade festivaler som Hultsfred och Arvika för sommaren 2023 (har inte hunnit kolla upp, men det låter ju fantastiskt… korkat).

Problem:

  1. När förre ministern, socialdemokraten, Leif Pagrotsky försöker krångla på sig rock och regnrock samtidigt. Det löser undertecknad, som går bakom honom. Vem jag är har han ingen aning om, så där får fåfängan sig en stukning, men vi hinner prata politik och konst på Götaplatsen (”Drömmarna monument), där vi är eniga om att Hampus Magnusson är ute och cyklar.
  2. Sittplatser. Way out West ska vara en festival för alla. Men ont om sittplatser är det gott om.
  3. Matpriserna. 140 kronor för enklare form av mackor är galet dyrt.

Bättre upp:

  1. Jacob Banks hade en gospel/soulröst som slog knock. Men uppbackad av en gitarrist/keyboardist och en trummis plus förinspelat gjorde ändå spelningen blek.
  2. Kelela kan sin r’n’b. Men untan band och med ett USB-minne som ackompanjemang blev det torftigt. Än värre då hon spelade framför Viagra Boys nödtorftigt övertäckta instrument och utan backdrop som skapade någon en identitet.
  3. Sam Fender, som saknade DNA.

Fråga:

  1. Vem var det som spelade Siouxsie & the Banshees ”Hong Kong garden” på VIP-området.
  2. Vem tror att den egentliga festen är på just VIP-området?
  3. Vad blir 2024 års stora dragplåster?

Vimmel:

Torsdag – Cain & Abels/Dunderhoneys/Kingstone Air Forces sångare, creative directorns, författaren Marc Eastmond, min älskade hustru, mästerfotograf och galleriägare Oscar Mattsson, läkaren och William-keyboardisten Linda Lindmark, journalisten och författaren, ärkeängeln, Martin Röshammar, mästerfotografen, layoutaren, journalisten Peter Birgerstam, journalisten och författaren Klas Ekman samt mästersångaren, musikalartisten och skådespelaren Timo Nieminen.

Fredag – Red Top Larsson, eventarrangör och delägare av Pustervik, aktiv med nya projekt på Ringön. Webstrarna – Ola Jameson, Petter Eklund och Sten Tjäder – som nyligen kom med en sommarlåt och som under ett år mellan 2021 och 2022 gav ut en låt per månad. Min älskade fru. Journalisten, författaren, föreläsaren och researrangören, ägaren av Afrikakompaniet och VD för Nestius kommunikation, Tina Sayed Nestius.

Lördag – Aftonbladets fotograf Anders Deros tillhör en av de flitigaste i diket under Way out West. Hustrun med före detta läraren, min vän sedan gymnasietiden, Eva Gometz. Musikälskande politikern Leif Pagrotsky missar sällan ett Way out West. Håkan Hellström-gitarristen Simon Ljungman hann med ett peace and love innan konserten. Indiemästaren och oklanderligt klädde (alltid kostym på Way out West) Terry Ericsson höll fanan högt. Elsa Gometz (ja, dotter till Eva och som av en slump gymnasiekamrat med min ena son, då det begav sig), nyexaminerad sjuksköterska. Musikälskaren, fotografen och förre TV4-medarbetaren Michael Kleber missade inte mycket på Way out West. Förre ad:n, musikkonnässören Håkan Sandsjö tar tillfället i akt att både lyssna på favoriter, njuta av nytt och träffa vänner. Efter 23 år har Stefan Sporsén hoppat av Håkan Hellströms band för egna projekt. På Way out West gästade han José González på scen. Timmar innan finalspelningen lyckades Labbe Grimelund, Håkan Hellströms och Bongo Riots trummis, stanna för en kort pratstund. Mästerfotograf Johan Bergmark älskar rock’n’roll. Här flankerad av Håkan Sandsjön, Brian Fuller från Austin, Texas, och undertecknad.

Klädsel:

  1. Torsdag – Wezc-jacka (Erikshjälpen), Samsøe Samsøe-tischa (Folkekirkens Nødhjelp, Søborg), NN07-byxor (KFUM), samt Tretorn-stövlar (Afound).
  2. Fredag – Boss-kavaj, sammet (Holte loppmarknad), Adventure Bound Originals Since 1899-väst (Röda korset, Reykjavik), Day Birger Mikkelsen-skjorta (Holte loppmarknad), These Glory Days-slips (Myrorna). Junk de Luxe-byxor (Kirppu, Hillerød), Nudie-mössa (Ragtime) samt Tretorn-stövlar (Afound).
  3. Lördag – Oscar Jacobson-kavaj (Erikshjälpen), Nudie-tischa (Erikshjälpen), Dockersbyxor (KFUM), Nudie-mössa (Ragtime herr) samt Tretorn-stövlar (Afound). Senare på kvällen regnjackan Regatta (inhandlad i Reykjavik, nyköp).

Vimmelfoton: KAI MARTIN/ZEBA PEDERSEN LÖWEN-ÅBERG

Det hände sig på Gröna Lund

Denna bild har ett alt-attribut som är tomt. Dess filnamn är img_0154.jpg
Sturm und drang. De sista skälvande låtarna spelas på Gröna Lund av Kai Martin & Stick!-spelningen 17 augusti 2015.
Foto: ZEBA PEDERSEN LÖWEN-ÅBERG

Det var ett galet dygn som svepte in 2015 med start 17 augusti och final morgonen därpå. Med en energi som om allt var möjligt. Upp till Stockholm. Ned från Stockholm. Allt där emellan.

Det var Ronnys kontakter som löste spelningen på Gröna Lund, nöjesparken som naturligtvis inte ville vara sämre efter Kai Martin & Stick!-comebacken än vad Liseberg var, där bandet spelade året innan. Jag vet inte vilka förhoppningar vi hade med vårt återförenande, men det mesta gick över förväntan när vi återsågs och repade långfredagen 2013 för spelningarna i Stockholm och Göteborg helgen efter. Intresset från media var modest, men GT skrev och P4 Göteborg med Stefan Livh som eftermiddagsvärd bjöd in oss för en livespelning som kvartett – Gomer Explensch, Markus Larsson, Alex Gabay och jag – fredagen den 5 april, dagen innan comebackspelningen på Scandic Grand Central och senare Pustervik 7 april.

Detta var 2013. Om det sedan var hybris eller sunt förnuft som gjorde att vi satsade vidare vet jag inte. Men spelningarna då gav mersmak. Vi mötte en publik som gillade oss då, men förvånande stod också intresserade framför scen som näppeligen inte sett oss då det begav sig. Kanske var det det. Kanske var det bara det faktum att vi ville fortsätta för att det var kul, att musiken ägde relevans och att vi faktiskt kände att vi kanske borde göra ny musik.

Till spelningarna 2014 hade vi gjort det. Till spelningen på Gröna Lund hade vi dessutom bokat in tid i Charles Storms studio Cloudchamber för ett nytt album, som redan vid nedfärden från spelningar i Dalarna augusti 2013 fått namnet [utan titel]. Jo, Cremonese och jag måste ha pratat om att vi eventuellt skulle skapa nytt redan då.

Spelningen på Gröna Lund fick vi i februari. I mars hittade jag, i en secondhandbutik på Västergatan i Göteborg, scenkläderna. En ormskinnskostym förvånande nog i design av H&M, en ko eller gris som fått sätta livet till för att återuppstå som ormskinn. Tiger of Sweden-skjortan köpte jag på Garageloppisen i Slottsskogen. Hatten var inhandlad i Williamsburg vintern 2014å då vi var på resa hela familjen. Skorna, ett par svarta Rizzo inhandlade på någon från NK för hundra år sedan. Klar för scen tidigt, alltså.

Vi testade våra nya låtar i slutet av maj 2015. Kompositioner där några bara kvällen innan rephelgen hade fått texter. Allt var med kniven mot strupen. Individuellt mådde närmast samtliga bandmedlemmar dåligt av tusen och en skäl. Vi gick in i replokalen med krumma ryggar, knäande och mentalt svaga; vi gick ur samma lokal tre dygn senare med högt burna huvuden, rätade ryggar och ett osvikligt självförtroende.

Det. Här. Skulle. Bära.

Första albumet sedan ”Uppståndelse!” 1985 skulle bli verklighet. Mer än så. Det skulle bli väldigt bra.

Gröna Lund var en del på vägen. Inför spelningen fick vi åter träffas för repetitioner. Dagarna efter spelningen skulle vi in i studion. Vi hade alltså pulsen uppe och sinnena påslagna.

Jag hade fått på min lott att ordna med låtlistan. Att vi skulle börja med nyskrivna ”Strändernas svall” var givet. Låten om den aldrig sinande flyktingströmmen över Medelhavet var både stark och angelägen. Att överraska publiken med nytt var dessutom helt i linje med hur vi ville jobba. Inget fjäsk.

Men jag ville också ha något slags intro. Musik som kopplade på publikens nerver och förväntan. En natt i juli vaknade jag:

Charles Trenet! ”La mer”, hans fantastiska schlager om längtan till havet mot ”Strändernas svall” och flyktingens desperation, den i verkligheten enda vägen ut som kanske skulle skörda liv (och ju gör det, fortfarande).

Vi reser tidigt från Göteborg i en minibuss fullpackade med instrument, merch och förhoppningar. Z är med och ska tillsammans med Ronnys barn hjälpa till att sälja skivor, dikthäften och t-shirtar… Vi var laddade.

Denna bild har ett alt-attribut som är tomt. Dess filnamn är img_0508.jpg
Redo. Kai Martin & Stick! timmarna innan spelningen på Gröna Lund Foto: ZEBA PEDERSEN LÖWEN-ÅBERG

Vi kommer till porten nära scenen, dansbanan, lastar ur och riggar. Cremonsese har ordnat en ljudtekniker från Stockholm, en klenod från 80-talet som inte bara kan vår musik utan också är en fena på att ratta ljud. Soundcheck, mat och en stund över till kontemplation. Z har sedan förra årets Lisebergsspelning på Taubescenen ordnat med bokstäver som hängandes på ett snöra tillsammans bildar bandnamnet. Vår anspråkslösa backdrop får även denna gång på detta nöjesfält tjäna sitt syfte.

Det närmar sig speldags. Cremonese och Alex går ut för att stämma sina instrument. Kommer tillbaka förkrossade. ”Der är ju ingen publik!”

Jag tar det lugnt. Vi ska göra vårt jobb oavsett antalet som valt att komma.

Så tar Charles Trenet över. Allvaret börjar. Gomer Explensch är som vanligt sen, något som i sista stund ska göras. Vi gör entré. Hela bandet. En efter en. Han före mig mig, reser sin väldiga 202 cm långa lekamen, sträcker triumfatoriskt händer i luften och håller på att riva ned bokstäverna. Framför scen är det fullt av nyfikna människor. Alex slår in den mäktiga basgången till ”Strändernas svall”. Vi följer upp med ”Gå in clinch”, avslutningslåten från ”Uppståndelse!”. Knyter samman då och nu. Flätar ihop det förflutna med ett ögonblick här där vi är. Som om ingenting har hänt och ändå allt. Det är fantastiskt. Vi gör tolv låtar i grundsetet. Adderar tre extranummer och kliver av med en hög puls och en adrenalinnivå som nätt opp skenar.

En högtidsstund. Kai Martin & Stick! Gröna Lund 2015, 17 augusti. Foto: ZEBA PEDERSEN LÖWEN-ÅBERG

Vi gör en av våra bättre spelningar. Publiken har varit fantastisk från start. Det här är stort.

Jag sitter en stund i logen. Tar in atmosfären, väl medveten om att den stunden är unik och inte kommer upprepas. Jag är stolt. Så går jag ut och möter en glädjerusig publik, som tackar och jag tackar dem.

Denna bild har ett alt-attribut som är tomt. Dess filnamn är img_0510.jpg
Nöjd. Sångaren samlar sig i Gröna Lunds loge. Foto: KAI MARTIN

Tiden rusar. Nöjesparken ska stänga. Vi måste packa ned skyndsamt och få in allt i bilen. Vi sover inte över utan drar direkt till Göteborg. Men först nattmat vid någon korvkiosk på Karlavägen.

Några dagar senare börjar vi spela in [utan titel], som blir ett fulländat album. Responsen? Nja. Jag hade hoppats på väsentlig mycket mer. Tidningar som DN, Aftonbladet, Expressen, Dagens Industri och Sonic möttes oss med tystnad. Inte ens omnämnande på sociala medier från personer som då var aktade skribenter, som gillade oss. Det var skivexemplar rätt ned i det tomma intet. Men vi gnetade på med vår försäljning, gjorde ett break even, lanserade videon som eminente fotograf Johan Karlén filmade och regisserade (delvis efter mitt huvud). GT publicerar den. Tack. Några år senare var det över. Igen. Nalen 27 oktober 2018, nästan exakt 40 år efter vår första spelning, blev vår sista.

”Strändernas svall”. Inspelade på stranden vid Björkängs camping, söder om Varberg 26 oktober 2015.

Läsvärda biografier med betoning på musik

Underhållande nörderi. Ett gäng biografier med tonvikt på musik presenteras i bloggen.

Sture Karlsson och PO Almqvist: The Beatles i Göteborg (eget förlag)

Sverige hade ju förmånen att som första land kunna bjuda in the Beatles på en turné (bandets Hamburgsejourer var ju ingen turné). En räcka spelningar gjordes i oktober 1963, som också inkluderade det klassiska tv-programmet ”Drop in”. En av platserna som bandet från Liverpool var på var Cirkus i Göteborg. 27 oktober står bandet på scen vid tre tillfällen med 1700 i publiken på samtliga. En av konserterna hade Sture Carlsson som ung, ivrig entusiast som dessutom stod med filmkameran i högsta hugg. De rörliga, men stumma, bilderna har visats förut. Men nu har stillbilder gjorts från filmerna och tillsammans med PO Almqvist, journalist, har Sture Karlsson nördat ned sig i 27 oktober 1963. Framlidne arrangören Bengt-Åke Bengtsson får utrymme via sin minnesbok ”Så gick det till när the Beatles kom till Sverige”. Trio me’ Bumbas Jan-Åke Lindqvist intervjuas, för bandet var ju med på turnén som var formade till popgalor med flera andra artister och band. Vart och ett av banden på Cirkus får sin rättmätiga plats. Fler journalister som Håkan Sandblad, Hans Sidén och Viveca Lärn, alla på plats, intervjuas tillsammans med bland andra dåvarande sångaren i Streaplers, Gert Lengstrand. Detta, som författarna kallar det, minnesalbum är måhända blott på 44 sidor, men sprängfullt av fakta, unika bilder och fina hågkomster om ett speciellt datum i Göteborgs musikhistoria . 31 oktober 1963 lämnar the Beatles Sverige och när bandet landar på Heathrow, London, möts de av beatlemania. Resten är historia.

Troublemakers från staden Göteborg (redaktör Roine Lundström, skribent Erik Jullander – Dunderförlaget)

När Troublemakers startade som en fågel Fenix ur askan från banden Perverts och Göteborg Sound var det för att under gamängartade former dricka pilsner och spela rak, enkel rock’n’roll med punkstuk. Precis som från de band medlemmarna kom ifrån. ”Troublemakers från staden Göteborg” är en charmig, välskriven, initierad och underhållande bok om ett band som aldrig lagt av. Men från gamängerna har bandet blir mer noggranna och professionella, utan att för en sekund bli förmer eller förlora sitt ursprung. Troublemakers 2023 är strålande punkunderhållning med bandets enda kvarvarande originalmedlem, sångaren Christer Blomgren i spetsen. Boken har vinnlagt sig om bjuda in varje medlem som passerat revy i bandet sedan starten och alla ger sitt speciella perspektiv till gruppens resa. Mest underhållande är Lars-Olof ”Lob” Bengtsson, vass frontman i Göteborg Sound, som tar heder och vanära av sig själv som sångare. Så blev han också gitarrist i Troublemakers. Rörande, förstås, är att läsa Dennis Johansson, gitarristen från Göteborg Sound, som under en period på 80-talet var basist i Troublemakers. Kort efter intervjun avled han efter en tids sjukdom. Det här är en bok som utan författaren Erik Jullanders nit och Roine Lundströms foton inte alls hade blivit lika bra. ”Troublemakers från staden Göteborg” är en utmärkt biografi om ett band som vägrar att dö.

Ramones i Sverige – världens första punkband skruvar upp tempot i folkhemmet (författare Sven Lindström, Jan Lagerström, Petter Lönegård och Kjell Magnusson – Premium Publishing)

Få band har väl blivit så ikoniska som Ramones. Punkbandet från New York har med sin energistinna och effektfulla musik skapat efterföljare än in i våra dagar samtidigt som bandets egen musik spelas med självklarhet högt och lågt. Det var ju inte alltid så. Ramones sågs länge som icke rumsrena, men fick i Europa en kommersiell bas att stå på som inte var fallet i USA. ”Ramones i Sverige” fokuserar på bandets första Sverigespelning på Jarlteatern 15 maj 1977 och vidare på deras övriga spelningar i landet samt även Oslo och Roskilde genom åren. Ribban är högt lagd, men ambitionen håller. Här lämnas inget åt slumpen vare sig det gäller texter, hågkomster, intervjuobjekt eller bilder. Allt är tipptopp. Noterbart är att Kortedalagrabben, fotografen Roine Lundström (som ju också förestår Ramonesmuseet i Kållered) är orsaken till boken. När han samlat sina bilder, tidningsurklipp och kuriosa för en egenproducerad bok fick Jan Lagerström se den och tände på alla cylindrar. Det blev startskottet till ”Ramones i Sverige”. Nu är detta praktexemplar till biografi över svensk musikhistoria något som borde finnas i var seriöst musikintresserads hem.

Eldkvarn – dö med stövlarna på (författare Håkan Lahger – Mondial)

I sommar gör Eldkvarn den comeback som länge aviserats. När de står på scen 25 och 26 juli i hemstaden Norrköping, där allt en gång startade, är det en emotsedd återförening för publiken. Men för bandet…? Det har gått cirka åtta år sedan Sveriges mest hårt turnerande band ställde in verksamheten. Sångaren och låtskrivaren Plura Jonsson hade tröttnat. Försök har gjorts att hitta tillbaka men det mesta har gått i träda, allt från rep till samtal. Ovissheten har gnagt i bandmedlemmarna. Om detta har journalisten Håkan Lahger velat berätta, han som följt bandet sedan 70-talet och som kan gruppen utan och innan. Var och en får sitt utrymme. Var och en får sätt sin prägel på historien utefter den synvinkel som finns. Det är intressant, rimligt, men visar också upp ett vemod över ett band som tröskade på, spelade mer än andra, men som egentligen sällan pratade med varandra. De kunde inte vara med varandra, men heller inte utan. På scen uppstod magin, framför allt då bandet de senaste åren valt att vara nyktert. Mötet med publiken, lekfullheten i musiken, i sättet att skapa energi och glädje var en dynamo. Men i ”Eldkvarn – dö med stövlarna på” visar på bandet utanför scenen. Hur svårt det är att hitta tillbaka till varandra. Boken är dessutom en utmärkt vandring i minnenas korridorer, som ger en bakgrund som bas för det som är nu.

Lasse Brandeby – vad gör jag nu då? (författare Anna Brandeby Harström och Lasse Råde – Lindelöws förlag)

Det är egentligen rätt givet att biografin om Lasse Brandeby hamnar bland musiklitteraturen. Han var ju inte i förstone journalist, radioprofil och skådespelare. Nej, grunden till att han kom upp på scenen var musiken. Den som sedan med emfas blev en bidragande orsak till framgången med Kurt Olsson och Damorkestern. Dottern Anna Brandeby Harström har, förstås, blivit impregnerad av historier från sin far. För en berättare var han av rang, ofta spunna ur en galen, händelserik vardag och verklighet. Planerna har länge funnits på en biografi för att hedra fadern som gick bort i november 2011, inte bara sörjd av sina nära och kära utan av kollegor och en stor publik. Men först i mötet med journalisten, min före detta kollega på GT, Lasse Råde blev det slag i saken. Han som också länge spunnit på idén om en biografi om sagde Lasse Brandeby. Med hennes personligt hållna texter och Lasse Rådes intervjuer med allt från radiokollegor som Janne Josefsson till kollegor som Maria Lundqvist och vänner som Lasse Kronér blir det en biografi som famnar mycket. Tonen är varm och inte utan humor. Lasse Brandebys liv var fyllt av hyss och upptåg samt dråpliga händelser som roar att läsa om så här tolv år efter hans bortgång. Fram tonar en person som var varm, omtänksam och innerlig, men samtidigt med en sviktande tilltro till sig själv. ”Lasse Brandeby – Vad gör jag nu då?” är en initierad och rörande läsning, som bjuder på både allvar och skratt i en fin mix.

Gott nytt år – och ett år i retrospektiv

Detta skrivs 2021 år sista skälvande timmar i Göteborg som för dagen bjuder som dagen bör, en stad insvept i gråkall dimma med ett flortunt, skirt regn som dansar lätt ned för att förstärka fukten. Inom kort låter GP sitt fyrverkeri brassa på, en tidning som på några år låtit sina prenumerationskostnader skjuta i höjden, men mer om det i senare inlägg. Nu ska vi fira. Nu ska vi minnas.

2021 har varit ett år i rörelse med en hög grad av skeenden; detta en pandemi till trots, som åter tvingat oss till återhållsamhet och då kanske framför allt gällande resande. Men vi hann med en del, Zeba och jag, som tangerat resandet och som emellanåt har blivit en tur, ja till och med utomlands.

Men låt oss ta det från början.

Januari:

Laguppställning 1968. Övre raden, Ulf Jonasson, Ulf Martinsson, Neta (min syster), pappa och Robert Hellström. Nedre raden Carin Martinsson, jag och min mamma. Platsen, Kungsbackafjorden. Foto: HELGE MARTINSSON eller PER MARTINSSON

Året inleddes i träningsoverall. Ja, inte för lättjan utan för en rejäl promenad i Änggårdsberg som avslutades i Botaniska trädgårdens café med en kopp varm choklad med vispgrädde. Allt enligt alltings konstant. Zeba cyklade på sin elcykel, en julgåva från maken 2020. Ofta hälsade vi på underbara barnbarnet, som strax efter årskiftet firade tre månader. JVM bevakades från tv-stolen, nattlig dramatik som väl ingen vill vara utan. Framför allt från min sida, som på grund av kommunala beslut tvingats från isen sedan tidigt november. En sport jag skulle vara förutan gällande eget spel fram till långt senare på året. Men snön och kylan kom och med den isen. Jag kunde snöra på mig skridskorna för några varv på Näcken, den tjärn i Änggårdsbergen där jag som barn har spelat, där allt tog sin början i denna oändliga, underbara hockeykarriär. Men just den turen fick ett snopet slut. Någon hade vi blidväder slängt småsten på isen, som bedrägligt smält fast. För min del blev det bom stopp och en enveten skada på högerknät med ihärdig svullnad i månader. Internets förbannelse kan också vara dess guldgruva. I ett meddelande på Messenger kommer bilder från en barndomskamrat, som ett eko från 60-talets sista år och en frusen Kungsbackafjord. Filmfestivalen drar igång och vi med den. Zeba och jag hyr in oss på Jonsered och Le Mat för att se på streamad film under helgen och få mat till dörren. Om ”Doin’ the annorlunda filmfestivale” skrev jag här, här, här och här samt här.

Februari:

Kärlek. En spirande kärlek och nyfikenhet för varandra. Foto: ZEBA PEDERSEN LÖWEN-ÅBERG

Filmfestivalen glider över i en ny månad, men utan biosalongerna tjusning. Det blir hemma, men rikligt, tillsammans med hustrun. Jag jobbar ju fortfarande på GöteborgDirekt. Är idog, träffar människor, men hela tiden med klädsam distans och tack vare möjligheten att ses utomhus på kaféer. Men mest av allt träffar jag mitt barnbarn, som jag är fånigt förälskad i och märkligt, men han tycks också gilla sin farfar. Under månaden fyller Zeba år och kort därefter G, min yngste son. Vi äter semla, jag shoppar secondhand och gläds åt NHL:s Winter classic 20 februari mellan Colorado och Las Vegas i fantastisk miljö, dock utan publik. Jag får i uppdrag av min kusin och hans syssling att medverka som redaktör för boken om Cesons, min morfars och hans brors firma som startade 1918 och framgångsrikt sysslade med guldsmide. Jag engagerar i min tur en god vän för redigering och layout. Vi har vårt första möte av många under året.

Mars:

Jag jobbar på. Träffar fantastiska människor för intervjuer, som Ian Rusth, konstnären, som jag känner via fotbollsspel i Pushers BK på 80–90-talen, men som inte är så förtjust i publicitet. Men fortsatt är det möten med sonsonen som ligger mig närmast hjärtat. Så underbar och så fantastisk i sitt växande. Hans pappa och mamma planerar att köpa lägenhet och börjar se sig omkring för att flytta ifrån tvåan i Kärralund, den som – som av en slump – ligger mittemot huset där Tages sångare Tommy Blom växte upp i. Lönedagen firar vi T, yngste sonen i huset, som fyller 21. Nja, själva firandet sker inte på dagen, men något efter när vi hyr in oss i en biosalong i Bergakungen för datorspel. Tidigare under mars månad händer det sig att jag, på dåligt humör, ilsket cyklar hemåt via Vasagatans allé. I höjd med Handelshögskolan mötet jag ett bländande leende som är Daniel Lemmas. Väl hemkommen skriver jag till honom hur han ändrade min dag och tackar för det. I gengäld får jag erbjudande om att lyssna på hans svenskspråkiga material, tänkt för en ep och senare ett album, som visar sig vara ett av årets bästa. Det blir förstås en intervju, där jag får lov att berätta nyheten. Skattjakten på nya gamla kläder fortsätter med framgång. Garderoberna får bekänna färg.

Ett av årets bästa album.

April:

Påskfin. Vi firar påsk och jag tar på mig den tredelade kostymen jag köpte på Next i Reyjakvik 2014. Slipsen och snusnäsduken, Paul Smith, är från Erikshjälpen, skjortan (vet ej) och hatten från Bostonresan 2017. Foto: ZEBA PEDERSEN LÖWEN-ÅBERG

Vårens första månad inleds med SM-finalen i bandy herrar mellan AIK och Villa, där Lidköpingslaget kniper guldet efter en sanslöst underhållande match. Ja, en av de bästa jag har beskådat. Sportdramatik då den är som bäst. Helgen innan hade Villas damlag snott åt sig sitt första SM-guld. Frölunda åker ur slutspelet efter blekt spel mot, senare, SM-finalisterna Rögle. Jag blir inbjuden att äta lunch på Kuruyas på Aschebergsgatan, lokalen som tidigare (av samma familj) hyste exklusiva Koizen (nu på Nordenskiöldsgatan). Japansk snabbmat med stil. Rekommenderas. Vi firar påsk i läckerheternas tecken, men också i stillhet. En tur ut till Lilla Askerön, där den lilla familjen är, förgyller helgen och sonsonen har ju blivit sex månader gammal. Z och jag styrde kosan mot Lidingö för ytterligare boende på ett ESS-hotell (vi har klarat av Ystad Saltsjöbad, Falkenberg strandbad, Steam i Västerås, Pigalle och Belloras – det två sistnämnda i Göteborg. Alla förstklassiga. Nu passade vi på att testa Ellery Beach House, så långt upp nordost man kan komma på Lidingön. Men först Uddevalla, hej till kära vänner, sedan på tvärsan ned mot Jönköping för en natt på Stora hotellet där innan vidare färd mot Vivenne Westwoodutställningen på Millesgården och vidare till vår vistelse, där vi också hann hälsa på min kära faster och ett par goda vänner innan vi styr kosan söderut via Norrköping och Brahe hus. (Om resan finns att läsa här, här och här.) Våren är mild, solen, om än blek, värmer. Zeba och jag tittar, för skojs skull, på spatiösa lägenheter till salu på Linnégatan. Ser ”En dåres försvarstal” i Järnstudions regi, en av årets bästa teaterupplevelser. I körsbärsblomningens tid får jag min första vaccindos.

Maj:

Favorit. En lägenhet töms, men barnbarnet glöms inte. Foto: KAI MARTIN

Tulpanerna prunkar i Botaniska trädgården. Solen lyser stark och klar. Barnbarnet växer så det knakar och är nu på väg från Kärralund till Kålltorp, dit familjen på gränsen till Vidkärr/Munkebäck har köpt lägenhet. Hisingsbron invigs och jag tar en cykeltur när den är blott någon dag gammal. Fortsatta secondhandfynd gör. Genom lyckliga omständigheter och en öppen ishall i Lödöse börjar ishockeyspelandet igen. Högerknät har läkt och benen är förvånansvärt fräsch. Hamnar på sista plats i den glest besatta publiken (pga av restriktionerna) av musikalen ”Silverhjärtats hemlighet” av Jenny och Martin Schaub. Njuter av varje sekund. Hoppas den får evigt liv. Lyckas också få se Folkteaterns uppsättning av ”Dödsdansen”, en extraordinär teaterupplevelse. En annan sorts storartad upplevelse är när Zeba och jag får möjlighet att åka Göta kanal från Karlsborg till Sjötorp när maj är som allra vackrast. Upptäcker via ett tv-program att Gunde Svan och jag har likadana underställ. rotar i garderoben och hittar mitt gamla Björn Borg och travesterar bilden på Gunde till Instagrams och Facebooks oförställda glädje.

Lika som bär.

Juni:

Cupvinst. Fånigt glad att vinna ”The legendary Kai Martin cup” 2021. Foto: PER LINDEBERG
Familjefest. Äntligen är föräldrarna gifta. Foto: KAI MARTIN

Sverige gör ett håglöst VM i Lettland, något som Kanada också gör inledningsvis för att slutligen vinna hela skiten. Jag fortsätter mitt engagemang i Lödöse där en tajt – förutom en match där försvaret inklusive jag ekade som ett hålrum – serie slutade med vinst för mitt lag och jag kunde med mina spelare bärga hem pokalen med mitt namn. Stort. Och dramatiskt med avgörande i det så kallade game seven. Badsäsongen börjar för Zeba och undertecknad. Vinnare av Stanley Cup blir, efter en ojämn final mot Montreal, Tampa Lightning. Fruktansvärda scener utspelade sig på Parken när Danmark mötte Finland i inledande kamperna i EM. Stjärnan Christian Eriksen föll ihop, drabbad av hjärtstillestånd och världen höll andan med honom. Lyckligtvis lyckades medicins personal rädda hans liv, laget fortsatt på ett mirakulöst sätt turneringen och fick långt. Sverige för en ok turnering, men slarvar bort matchen mot Ukraina och slås ut. Midsommar firas i stillhet med promenad i Botaniska med den lilla familjen. Dagen efter förenas Paul och Sara i giftermål i Rådhuset där släkt och vänner väntade utanför. En promenad till Trädgårdsföreningen under mulen men regnfri himmel och därefter picknick med rymmande, krypande bäbis. I början av månaden får jag dos två.

Juli:

Gnuggas. Peter ”Trötter” Andersson coachar mig, veteranen, mot fortsatta framgångar. Foto: ANDREAS LARSSON

Månaden inleds med träningsläger i Kungsbacka, där jag återigen coachas av en av Sveriges främsta målvaktstränare, Peter ”Trötter” Andersson, som är nyss hemkommen från sitt uppdrag för Italienska landslaget under VM. Fyra dagars gnuggande sitter i kroppen, men när jag i den avslutande internmatchen överraskande möter Lucas Raymond håller jag honom stången – och övriga – den period jag spelar. När Danmark spelar i EM ställer Zeba till med fest, smørrebrød og øl. Men så går det bra för laget också när vi hejar framför teven. Men mot England, på Wembley, blir det sorti efter en heroisk insats. Direkt efter mitt träningsläger åker vi till Falkenberg för fars, som roar även om det är repriser och glimtar från tidigare föreställningar. Revygänget med Annika Andersson i spetsen på Vallarna kan sin sak. Hemma i Göteborg testar familjen dart i nyöppnade Oche, något som definitivt gav mersmak både gällande spel, upplägg och mat. Vi har en tur till Malmö för att hälsa på gudsonen och hans familj med förtjusande lilla Sonja, nu över året. Hennes mormor, mina vän Anna, är bonus vid det några timmar hastiga besöket som ger picknick på St Pauli kyrkogårdar innan vi tar bron mot Bagsværd och en sedan länge emotsedd Danmarksvistelse på en dryg vecka. Vi har bröllop, student och en 18-årings födelsedag att se fram emot. Det börjar mulet men slutar i stekande sol. Nya fynd på loppisar där bootsen, RM Williams, knappt begagnade för 200 dkr var vinstlotten. Det blev mycket bad i Øresund, men också på sjællandska nordkusten. Läs om resan här, som inkluderar rød grad med fløde en promenad som blev lång och vilsen. Väl hemma blev det en överraskningsboende på Skäraton med mycket av det goda och en väldig het natt, som går att läsa om här. Jag hann också se Tofta teaters uppsättning av Ingemar Bergmans klassiker ”Scener ur ett äktenskap” i en smärtsam, i positiv bemärkelse, föreställning. Barnbarnet sover över för första gången, som en förberedelse för höstens farfarstorsdagar. Vi hinner också fira jul i juli, en tradition sedan 2008 i familjen, med dansk julmat och presentlek. En händelse ingen vill missa. Vi lyckades också komma i närkontakt med våra isländska vänner, som var på besök hos landsmän boende i Frösakull utan för Halmstad; det blev bad förstås. Gör äppelmust på de första transparant blanche som kommit. Hallonbuskarna bjuder på ljuvliga bär till frukost yoghurten.

Augusti:

Ljuvligt. Hovåsbadet lockar med klippor, kvällssol och salta bad. Foto: ZEBA PEDERSEN LÖWEN-ÅBERG

Zeba för en tur med sin dotter till Köpenhamn och kommer hem med loppisfynd för herrar till sig. Något jag snopet kan konstatera. Som om jag inte har kläder nog. Men den vackra Sandkavajen i sammet blir så småningom ändå min. OS börjar i ett av covid väldigt restriktivt Tokyo. Vissa svenska framgångar. Framför allt i fotboll där damerna bitvis spelar glimrande. Vi får besök av Zebas storasyster Tine med man Lars på deras hemväg från hytteäventyr i Norge. Zeba passar också på att hälsa på sin bror i Nice. Tiden är inne för äppelmos. Totalt gör jag 27 försvinnande goda liter. Vi växlar mellan morgondopp och kvällsbad. Fortsatt stimulerat umgänge med barnet, som växer så det knakar. Efter en kort paus i juli har hockeyn dragit igång med fyra pass i veckan. En av mina sista semestrar led mot sitt slut. Jag hade i år svarat på mejl från vissa hågade om att jag var ledig med en undran om vi kunde höras i augusti, då allt rullade igång. Det, i sin tur, gav en intervju med Rasmus Blomberg, en begåvad, okänd artist som överraskade mig ett album som jag räknar som ett av årets bästa. Lyckas få en plats till utsålda Eggstonespelningen – tillsammans med amerikanska Mommyheads – på Majas vid havet utanför Varberg genom att hjälpa banden att sälja t-shirtar. För mig var det en ljuv återförening med ett band som jag skattade högt på 90-talet, då jag också var med under en turné i Japan 1997.

2021 års bästa album.

September:

Redo för inslag. En bild tagen bara någon timme innan inslaget som gjordes med mig i ”Antikrundan”.
Foto: ZEBA PEDERSEN LÖWEN-ÅBERG

Det var på gång redan 2020, men blev avlyst. I år trodde jag mig vara bortglömd. Men det blev verkligen av. ”Antikrundan” med vintageexperten Malin Sveholm var nyfiken på min klädsamling. 1 september gästade programmet Tjolöholms slott och jag var ditbjuden. Kön ringlade lång i det gassande sensommarvädret. Jag hade med Zeba, som tur var, för jag hade en klädhäst preppad med kläder som jag skaffat genom år. Tidigare på dagen hade jag varit hos Sharper of Sweden Barbershop för att trimma skägget, min skräddare Samuel i Mölndal hade ordnat stassen på nolltid (en tredelad Paul Smith-kostym som hade blivit för trång) och jag var stassad för äventyret. Om det godkänt kommer inslaget att sändas någon bit in på det nya året. Det var omtumlande, men slogs ändå med hästlängder i känslomässig upplevelse av min första farfarstorsdag; under hösten hade jag fått i uppdrag att hjälpa barnbarnets föräldrar med torsdagar så att, framför allt min son, de skulle kunna jobba. Det blir ljuvliga dagar med bonus allt. Tittar på ”McCartney 1, 2, 3”, intervjuserien med den forne beatlen och producenten Rick Rubin. Änggårdens kommunalförening anordnar en loppis, men på så vis att hushållen själva får hålla i sitt. Vi dukar upp diverse produkter på garagenedfarten och bättrar på familjekassan samt glesar en del i garderoben. Begraver två kära vänner och inser att vi sladdat in på livets slutfas där en del av oss har många år kvar, andra inga alls. I början av september har vi skiftat bil, från törstiga Tiggan till elhybriden Hilda, VW mot Toyota. Vår första långfärd går till Köpenhamn där konfirmation väntar och banne mig om vi inte lyckas besöka Holte en solig söndagmorgon. Samma förmiddag kör till Amager och det hippa Reffen och ett bad i en Refshalebassin. Henke Lundqvist aviserar att han slutat på grund av sina hjärtproblem; jag fortsätter för mitt hjärta och min hjärna inte begriper bättre. Zeba och jag firar vår nioåriga bröllopsdag på Radisson, för detta Sheraton, med Hagabandet inkluderat och mat på Noot. Morgonen därpå är inget för latmaskar, åtminstone inte för mig som tidigt tar vagnen för att hämta sonsonen och en promenad i ett regnigt Göteborg. Får besked om att mitt seniorkort på Västtrafik är på väg i posten. Vi fortsätter badandet. Månaden slutar med en jävla smäll. En explosion väcker min gode vän Lasse och mängder med hushåll på Övre Husargatan. Rökutveckling och brand för att man inte kan ta sig ut. Men förvånansvärt få skadar sig, en person avlider plus gärningsmannen som efterlyst senare påträffas död i Göta älv. Många av de boende kommer inte tillbaka till sina lägenheter; för Lasses del dröjer det till i höst.

Oktober:

Underbara du. Foto: FARFAR

Barnbarnet fyller ett år och har redan börjat gå samt försöker formulera sig. Vad han vill råder det däremot aldrig någon tvekan om. Det gäller att vara lyhörd för hans behov, som att läsa, äta och sova. Vi trivs bra ihop och Zeba jobbar med glädje hemma väldigt många torsdagar. Zeba och jag går på premiärer: ”Mamma Mia – the party!” och Håkan Hellströmmusikalen ”Kärlek skonar ingen”. Stor scenkonst, framför allt uppsättningen på Göteborgsoperan. Hinner också se Pepperlands fina Beatleshyllning ”Yeah! Yeah! Yeah” på Stadsteatern. Vi hittar rådjur i trädgården som kalasar på fallfrukt. Men det finns inte mycket kvar. Det mesta av Ingrid Marie har gått åt till mustning. Vi äter hummer, färskfångad och köpt från båt av en Brännöfiskare. Vi åker till Oslo med buss, som ett led i firandet av min 65-årsdag. Bor på flott hotell, hälsar på yngsta systerdottern och hennes hustru i det nyköpta huset utanför storstaden. Så länge sedan vi sågs. Så trevligt att göra det. Dagen efter åker vi till Trondheim för några dagar på anrika och enastående Britannia hotel, ett boende jag lätt kunnat sträcka ut mot en vecka, minst! Det var en resa med all inclusive, som det lätt blir med Zeba.

Klart med tweed. Försöker hålla stilen när man får på Britannia hotel i Trondheim. Foto: ZEBA PEDERSEN LÖWEN-ÅBERG

Vi gör det mesta, men misslyckas med bad i Trondheimsfjorden. Det fick bli isbad i hotellets spaavdelning istället. Som final på badsäsongen lyckades jag emellertid komma i vid badstegen vid Hovåsbadet den siste oktober. I slutet av månaden får jag också äran att gästa Troublemakers, som firar 40 år som band, för att sjunga Likets Levers ”Levande begravd” hellre än bra.

November:

Inför take off. Foto: KAI MARTIN

Pensionär, javisst. Men bara på så vis att jag tar ut folkpensionen. Jag fortsätter mitt halvtidsvärv på GöteborgDirekt, men har också uppdraget för boken om Cesons och frilansjobb för Mitti Stockholm, där jag skriver en nöjesartikel i veckan. Det har plötsligt blivit mycket. Men farfarstorsdagarna är heliga. Ja, långt mycket mer än hockeyn, som jag för mitt liv inte vill missa. Men en knäskada i mitten av november (ja, efter att ha spelat åtta gånger på nio dagar) ger ett speluppehåll till veckan innan jul. Jag frekventerar secondhandbutiker och köper en del. Garderoben knorrar, men sväljer en del. Jag säljer också lite, utan att lyckas med balansräkningen. Överraskas av sönerna på fars dag där även sonsonen är med. Är stolt och lycklig över initiativet. Zeba går, efter en intensiv höst, in i väggen och blir sjukskriven. Vi går på Bob Hund-musikalen som roar, trots sin svärtade ton. Jag åker med jobbet på konferens till Stockholm, eller snarar allt annat en charmiga Kista. Ändå trevligt att träffa Stockholmskollegor. Kommer iväg på ”Saturday night fever” på Chinateatern, men av planerade ”Rain man” blir det intet på grund av sjukdom i ensemblen. Stannade på hotellrummet med take away och öl. Längtade hem till Zeba. Hinner med en julshow som inte är mycket att skriva hem om, men gjorde det ändå. Träffar goda vänner, umgås och passar också på att göra en intervju innan jag tar det långsamma tåget hem. Snön faller och uppenbarligen snörröjningen med den. Men det är vackert ett tag innan slasken slår till efter någon vecka.

December:

Gott nytt år! Foto: KAI MARTIN

Försöker köra rehab för att få igång styrkan i mitt knä. Cyklar på motionscykeln och lyfter benen växelvis när jag sitter framför teven. Köper senare viktmanschetter för att ge lite mer motstånd. Hittar en alldeles ny Weekdayjacka typ vadderad anorak för bara 200 kronor på KFUM-butiken på Nordenskiöldsgatan plus lite annat. Jobbar på i högt tempo för att säkerställa julledigheten över mellandagarna. Zeba är fortsatt sjukskriven. Torsdagarna är glädjeämnen med sonsonen, men vi missar några på grund av snor och förkylning. Ser en lysande julkonsert med Pernilla Andersson, men mäktar inte med att skriva den hyllande recension jag hade tänkt. Det blir så ibland. Köper julskinka och fläskstek i Saluhallen och försöker planerar för en lite snålare jul rent matmässigt. Zeba och jag kommer vara ensamma på julafton, men får till oss några av barnen för den traditionella julgröten. Senare på eftermiddagen åker vi till den unga familjen och firar med dem, inte som det var tänkt men så fint att vara med dem och få höra sonsonen säga wawa dai (farfar Kai) och le lyckligt. Lyckas tillsammans med Zeba se Världskulturmuseets utställning ”Kimono – från Kyouto till catwalk” som fascinerar, vilken klädkonst! Kommer iväg på några fina föreställningar, som suveräna ”Idlaflickorna” på Stadsteatern och Per Anderssons ”Räkhäst” på Lorensbergsteatern. Betar av Peter Jacksons fantastiska dokumentär ”Get back” om Beatles och får som extra bonus ”One, two, three, four” av Craig Brown och Paul McCartneys ”Texterna: ett självporträtt – mitt liv i 154 sånger”. Kommer också iväg, traditionsenligt, på Bröderna Brothers ”Carpe mañana” på Musikens hus. Inga mellandagar värda namnet utan dessa underhållande bröder. Så tickar då året mot sitt slut. Vi gjorde final i stilig stass. Jag i min Bossmoking från 2009, praktiskt tagen oanvänd då den inhandlades på en loppis för 200 dkr tillsammans med de svarta Sandskorna, obetydligt brukade, för 50 dkr. En Eton smokingskjorta, även den secondhand, plus en grå Oscar Jacobsonväst köpt på Hede outlet samt en fluga ärvd från pappa blev min nyårskostym till hummer och champagne, godis, ost och vin plus Zebas suveränt bakade kransekager.

Då detta skrivs för att avslutas har ett nytt börjat, ett oskrivet blad, eller kanske en oskriven bok, som ska fyllas. Gott nytt år!

Staden i mitt hjärta

Göteborg fyller 400 år idag. Förmodligen är det så. För vem har egentligen koll på att det verkligen var 4 juni 1621 då Gustaf II Adolf ställde sig på Otterhällan, eller var det Kungshöjd, för att tydligt peka och säga orden som ingen vet att han sa ”Här ska staden ligga!”. Spelar roll. Det är nu som vi firar, om än så i skuggan av den fortfarande grasserande pandemin. 4 juni 2021.

Jag har ju varit med en bråkdel av stadens levnad. Men jag är inte desto mindre Göteborgs historia. Som alla dess invånare.

Detta är min resa.

Jag har haft förmånen att växa upp under 50-talet och fram mot detta nya decennium, i detta nya sekel, i detta nya millennium. Jag har sett staden från ett barns ögon, följt den med ungdomens ivrigt nyfikna blick, som vuxen modest konstaterat förändringar till det sämre och till det bättre. Göteborg har ständigt varigt stadd i rörelse på sin lerbädd mellan de ståtliga bergsknallarna, men så är det också en stad som rockar bättre än de flesta i Sverige.

1621 är förfärligt länge sedan. Mycket lite av det som fanns av staden finns kvar. Bränderna har tagit sitt i lågorna rov. Tidens tand har tagit annat. Nya kvarter har skissats fram, gamla har försvunnit. Kära byggnader har raserats för att likt Strindbergs ”Esplandadsystemet” skapa ljus och bättre förutsättningar: ””Här rivs för att få luft och ljus;//är kanske inte det tillräckligt?”.

Jag hade förmånen att få växa upp i den så kallade trädgårdsstaden Änggården. Nära till butiker, nära till lekplatser, nära till kamrater och nära till den stora staden i centrum, men också nära till de nya områdena som Högsbo, som byggdes blott några kilometer från oss. Stadsplanerarna hade dragit upp riktlinjerna, utanför oss skulle den stora, tunga Dag Hammarskjöldsleden bli verklighet på 60-talet. Den praktiska, men allt mindre utnyttjade Säröbanan – från Linnéplatsen till Särö – skrotades några år in på 60-talet, men fortfarande när jag började skolan kunde en rälsbuss vissla förbi oss Änggårdsbarn som stod och väntade på Tvåan mot Annedal och Annedalsskolan.

På promenadavstånd bodde mormor och morfar, hans som stod (och står) för vårt välstånd. Han som inte bara var en skicklig hantverkare med sinne för detaljer och design i sitt yrke som guldsmed utan också var en driven affärsman. Jag bodde hos dem emellanåt. Morfar skickade upp mormor på vinden, så var vi ensamma i deras sovrum för att lyssna på nattsändningen av Cassius Clay vs Sonny Liston. Morfar gjorde riktiga landgångar som vi åt, vackert dekorerade hönökakor; kanske drack han en öl. Om jag drack något alls, minns jag inte. Men jag satt storögd och höre på radiomannens refererande av matchen innan mina ögon slöts utan att jag fått veta vem som vann.

Morfar levde inte länge till. Prostatacancern tog hans liv hösten 1965. Mormor blev ensam, men jag höll henne sällskap och tillsammans med min syster gick jag och mormor för att se ”Sound of music” på Victoria, den stora biografen mitt på Kungsgatan. Bara några kvarter längre bort, på Drottninggatan, låg Alida Söderdahl, leksaksaffären vars skyltfönster lockade med alla sina bilar: Corgie Toys, Dinky Toys och exklusiva och dyra, danska, Tecnics. Jag älskade bilar. Älskade att leka med dem, bygga vägar som markerades av Legobitar, använde Fallerhus (som ju var till tågbanan) för att skapa en förort. Utanför mitt rum, i vardagsrummet var röllakanmattan perfekt i sitt mönster för att vara en storstad med imaginära höghus, staden vi inte fick åka till för vardagsrummet var förbjuden lekplats.

I hörnet Drottninggatan/Korsgatan låg Friluftsmagasinet. Butiken som sålde hockeyprylar som kunde tillfredsställa mitt nyfunna hockeyintresse. Staden blev större för varje meter som jag gick. På rasterna från Annedalsskolan gick vi. Upp på Nilssons berg för att utforska rivningshusen. In i Haga för gränderna och gårdarna. Annedals landshövdingehus där det ena inte var det andra likt och där Ehlers bageri låg på Albogatan med det mest spännande av alla. Hur jag visste det…? Jo, klasskamraten Hans var en i bagarfamiljen och jag fick följa med hem, upp för trapporna och in i lägenheten med alla halvtrappor och spännande prång.

Med klasskamraterna upptäckte jag kärleken och hur svårt det var. Sanning och konsekvens med Maggan och Sandra i huset där den senare bodde. Lill Lindfors ”Du är den ende” var soundtrack. Hos Sandra var jag på min första hippa, dansade min första dans, med Sandras femåriga syster Anna. Ingen i klassen ville.

Av tjejerna i klassen fick jag höra att jag inte hade pussmun. En besvikelse, förstås. När min klasskamrat Mikael och jag var ute på stan blev vi stoppade vid minst två tillfällen. Han som hade tre äldre systrar hade blivit klädd och klippt som en liten beatle. Jag hade också fått anamma längre hår, men klädstilen var knappast lika tuff. Dessutom var jag blond. Han mörk.

”Åh, vad söta ni är”, sa flickorna och plockade upp sina alldeles nya Instamatickameor.

”Får vi ta en bild?”.

”Nej, förresten. Inte du. Bara han”.

Jag klev ur bilden. ”Bara han”.

När band skulle bildas i skolan visste jag att jag kunde sjunga, till skillnad mot de andra. Men… bara mörkhåriga fick vara med.

Vid skolavslutningarna sjöng jag, för att jag fick, trots att de andra killarna inte hade lov till det och putte på mig för det. De sjöng illa. Jag bra. Det uppskattade fröken.

Frölunda torg invigdes. Åhlens hade blå byxor med gula revärer. Så nära ett par Sgt Pepperbyxor man kunde komma. Mamma sa nej. Frölundaborg invigdes. Bara ett stenkast från där jag bodde och alldeles bredvid Slottsskogsrinken, som var den första rinken jag spelade ishockey på efter mina stappliga steg på Stora dammen i Slottsskogen och Näcken uppe i Änggårdsbergen.

Vintrarna var kalla. Snön och kylan bet. Öroninflammationerna smet i legio in i mina öron. Sahlgrenska öron, näs och hals. Mammas tålamod. Min smärta. Läkare som stack hål på trumhinnan. Ofta utan bedövning, ibland blev jag nedsövd och drömde om hur jag smet med hela läkarkåren efter mig, ned på Liseberg, in i tunnelbanetåget med hela gänget efter mig.

Så högstadiet, Nordhemsskolan, den väldiga borg högt uppe på berget, tronande med anor från 1914, kärv och sträng i sin storslagenhet. Jag var inget ljushuvud, men en drömmare som önskade att jag kunde vakna och kunna; det har inte förändrats. Men så kan jag min franska och tyska dåligt, trots alla år i skolan. Är heller inget vidare på engelska. Riktigt usel på matte. Jag har andra kvaliteter. Ett annat kunnande.

Tonår. Möten med elever från Askim och Hovås som tog bussen in till Nordhem. Kärlek. Taffliga kyssar. Så Agneta, hon som redan som 13-åring tagit abort, som ville bli ihop med mig. Hon som flyttat in från tuffa Bergsjön till Landala, rökte och såg till att vi blev ihop på en skoldans i den lokalen som sedan blev Sprängkullen. Men kyssar räckte inte, hon ville mer. Lockade med mig hem till någon av hennes kompisar på Guldheden. Jag kom dit i min stickade, tajta tröja med snörning och v-jeans. Bussen från Linnéplatsen. Tre tjejer, mötte, som plötsligt bara blev hon och jag. Hon visste hur man skulle göra; inte jag, som bara kunde kyssas trots bristen på pussmun. Så skulle jag hem, bröt upp från sängen och i öronvrån ser jag hur Agneta gör ett tecken om att det inte blev något. Det skulle dröja innan det blev det. Men då var det inte med henne.

Hvitfeldtska blev gymnasiet. 60-tal hade blivit 70-tal. Beatles hade gett upp. Ny musik rullade in. Den olyckliga kärleken drabbade mig. Mobbningen också. Den som höll i mot en annorlunda kille med känslor utanför och ett stort hjärta innanför och med famnen fylld av drömmar. Jag klarade mig, men fick gå om ett år. Började skriva poesi, drömde om att bli poet, men förstod – efter pappas förtvivlan över mitt livsval – att jag behövde en inkomst för att kunna vara poet. Så varför inte skribent på GP:s kulturavdelning, mina dikter var ju från start från ett underbarn. Det var i praktiken bara att skicka dem till Svenska akademien i Uppsala (!) för att framgångsstenen skulle sättas i rullning. Ogenerad delade jag med mig av min diktkonst, för min förträfflighet var ju så stor. Men efter första sommarlovet kom en klasskamrat med en diktsamling av sovjetiske diktaren Jevgenij Jevtusjenko, jag blev omtumlad, ödmjukt insåg jag mina tillkortakommande och började skriva orimmat, fritt och ständigt. Med klasskamrater startade jag band. Vi repade i skolan. Vi la ner. Startade nya konstellationer. Uppträdde med musik vi skapade själva under namnet Morsans Profeter.

Och hockeyn. Den som tog mig till rinkar inte bara runt om i Göteborg utan också utanför. Ja, så långt som till norra England och Skottland.

Studenten utan något mål. Efter sommarlovet som tog mig till USA blev det litteraturvetenskap. Nya vänner. Studier som den studietrötta inte riktigt klarade av, trots att jag egentligen älskade ämnet. Nytt band bildades i något slags proggfåra, en bit från den tidigare rockjazzen. Men så kom punken och jag sveptes med i energin, i uttrycket och hittade nya vänner, tog med några gamla och stod plötsligt med ett band – igen.

Från att storögt tittat på jobbade jag mig in i centrum. Errols på Magasinsgatan öppnade. Pulsen. Intensiteten. Infallen. Euforin. Självbekräftelsen. Jag var mitt i en ström, men skapade också mina egna virvlar. Det var berusning och självförhärligande. Men första stor kärlek. Jag lärde mig att älska. Jag lärde mig att bli sambo. Jag lärde mig att akta en morgontrötts känsliga mornar.

Jag lämnade mitt barndomshem för Majorna. En etta med kök och toa inne. Kallvatten. Inget badrum. Det var mitt. Möblerade med möbler jag ärvt av min älskade mormor som gått bort några år innan. Flytt till Nordhemsgatan, mitt emot skolan där jag gått. Fick ta över min systers lägenhet. Rotade mig. Skapade. Märkte förmodligen aldrig de telefonsamtal som kom från kvinnor som ville höra min röst; min flickvän tog dem och svarade att jag inte vara hemma och la på. Kai Martin & Stick! hade blivit så mycket mer än ett punkband i mängden. Vi gjorde skivor, turnerade, var med i radio och tv, blev intervjuade.

Kärleken tog slut. Jag flyttade. Men bara längre ned på Nordhemsgatan Insåg att jag trivdes med mitt jobb på GT. Vill inte bli en globetrotter, även om transsibiriska lockade. Skrev allt mer i min roll som journalist. Bandet stannade verksamheten 1985. Nytt band bildades. Nytt band bildades. Paria och Parad. Ungefär samtidigt.

Men inspirationskällan hade sinat. Kemin från kreatörerna i Kai Martin & Stick! kom inte med i det nya laboratoriet.

Så mötte jag hon som skulle bli mina barns mamma. Vi flyttade till Änggården, en bostadsrätt. Min lilla vandring från barndomshemmet slöt närmast en cirkel. En son föddes för att följas av ytterligare en. Karriär och familjeliv. Men allt mindre hockey och allt mindre musik, även om coverbandet Glenn-Yngves skördade sin framgångar med mig som sångare. I slutet av 90-talet köper vi hus. Bara några nummer ifrån där jag växte upp. Men efter 18 år bryter vi upp. Hon flyttar. Jag bor kvar. Så nej, jag har inte kommit så långt i livet. Efter ett år träffar jag min själsfrände, hon som är min sol, min måne, min glädje, min klokskap, min kärlek och min största kritiker. Efter kraschen med skilsmässan slickar jag såren och blir en hel man. Ja, kanske till och med en bättre människa.

Jag jobbar intensivt. Vårdar min kärlek, finns för mina barn och mina åldriga föräldrar. Det är en intensiv karusell där jobbets utmaningar och påfrestningar med mobbningsliknade omplaceringar till slut gör att jag går in i väggen. GT, min arbetsplats sedan 35, vill inte ha mig och spottar ut mig med ett generöst avgångsvederlag. Jag tror att jag ska få nytt jobb, så gott är väl ändå mitt renommé. Men fåfängan sträcker sig längre än verklighetens krassa grin. Det skulle dröja.

Jag som famnar Göteborg får genom min kärlek Köpenhamn att upptäcka, staden hon kommer ifrån. Jag tittar på bilder, besöker gator, kvarter och tjusas av historien. Men lämna Göteborg, aldrig. Det är den lilla storstaden, möjligheternas stad och intryckens stad. 400 år och jag, som snart är 65 år och bara har levt en bråkdel av Göteborgs existens, vill fortsätta verka här. Jag har, som sagt, inte kommit så långt i livet. Jag spelar min ishockey, gör emellanåt min musik, skriver, det som jag en gång sa att jag skulle min försörjning från. Jag lever ett gott liv. Har min kärlek, mina barn, mina barnbarn och jag lever i den stad jag kan, älskar och verkar i. Gott så, eller hur…?

När världen stannar av

Ibland är det som om allt håller andan. Som om tiden står still och världen stannar av.

Så var det när beskedet om David Bowie hade gått bort i sviterna av cancer bara dagarna efter att han fyllt 69 år 2016. Visst hade bilder skvallrat om att hans hälsa inte var bra, samtidigt hade han ju besökt repetitionsarbetet av Broadwayuppsättningen ”Lazarus”. Och visst hade han på sitt sista album ”Blackstar”, som ju kom på hans födelsedag 8 januari 2016, gett tecken på att han visste att jordelivet var över. Johan Rencks videor ”Blackstar” och ”Lazarus” gav hintar om det.

Men dö blott 69 år gammal…? Nej! Nej!

Sina sista album ”The next day” (2013) och ”Blackstar” var konstnärligt vitala och visade på en aldrig sinande inspirerad konstnär. Singeln ”Where are we now”, som även den kom på hans födelsedag (8 januari 2013) var visserligen en överraskande nostalgisk tillbakablick av denne ikon som så sällan ville titta tillbaka. Men jag såg den då som en äldre mans (han var då ungefär som jag är nu) reflektioner av en tid som flytt och det iklätt i vacker musikalisk dräkt. Låten blev Z:s och mitt soundtrack på vår bröllopsresa Berlin–Paris–London där det blev ett slags final på resan med besök på den imponerande Bowieutställningen på Victoria & Albert Museum i London.

Nej, det gick liksom aldrig att tröttna på David Bowie. Han var så mycket: musiker, konstnär, visionär, estet, pionjär, kompositör…

Han, som var musikalisk ledstjärna för mig från sommaren 1973 och framåt, fanns inte mer, men hans musik, hans skapelser, ja, hans universum, gjorde det förstås.

Jag har sett på honom på scen några gånger (allt för få): båda Scandinaviumkonserterna på 70-talet och Ullevikonserten 1983. Bannar att jag var så dåligt på tårna då jag hade chansen att se honom sommaren 1974 i Birmingham, när jag var i krokarna på språkresa. Men så är det…

Men 13 september 2002 fick jag en kvarts audiens med honom på Elite Plaza på Västra Hamngatan i Göteborg. Jag har för mig att det var för ett Bingolottobesök hos Lasse Kronér, som förenades med en signeringsvända för albumet ”Heathen” på Bengans denna varma, sköna septemberfredag. Köerna ringlade ned förbi Sjöfartsmuseet och David Bowie satt plikttroget och betade av alla som ville ha hans autograf på albumet.

Jag satt alltså i 15 minuter med en person som jag beundrade. Ja, det fanns nerver med. Men kanske mer respekt. Men jag minns att precis då dörren in till sviten på hotellet öppnades infann sig ett lugn. Vi hade ett trevligt samtal, som spann på till det knackade på dörren och mina 15 minuter var över.

Han var full av inspiration. Ville fortsätta skapa. Hade turnéer på gång. Året efter startade ”A reality tour” i Köpenhamn (7 oktober 2003). Det som kom att bli hans mest omfattande turné i karriären. Han kom inte, som utlovat, till Göteborg, men spelade i Globen dagen efter. I slutet av juni var det över. Det blev inte fler turnéer efter det. Det satte en hjärtattack på scen under spelningen i tyska Scheeßel stopp för 25 juni 2004.

Idag skulle David Bowi ha fyllt 74 år. Ingen ålder, nu för tiden. Men för en man, en artist, av hans rang kanske tiden ändå var utmätt till 69 människoår. I verkligheten vet vi ju alla att han levde så mycket mer än vad vi andra gör och skapade så oändligt mycket mer samtidigt som vi vet att han fortfarande lever på ett sätt som vi andra dödliga aldrig kommer komma i närheten av.

Happy birthday, mr Jones.

#davidbowie

Göteborgs-Posten – kärlek och prövning

Vi har bildat ett ojämnt team i cirka 40 år, Göteborgs-Posten och jag. En prenumeration som har satts på prövning, framför allt de senaste åren. Inte främst för innehållet, men självklart drog jag ögonen åt mig när Alice Teodorescu började på ledarsidorna och visade en välvilja mot SD på ett sätt som stod i bjärt kontrast mot de liberala värderingar som tidningen hävdade att den hade.

Det var heller inte helt lätt att fortsätta prenumerationen när tidningen gick igenom ett ekonomisk haveri regisserat Tomas Brunegård, som våren tvingade moderbolaget Stampen till att äska om en företagsrekonstruktion våren 2016. Något som i förlängningen gjorde att trogna, frilansande medarbetare ställdes på bar backe utan de ekonomiska ersättningarna som de hade innestående. Samtidigt som Peter Hjörne, tredje generationens ägare, fortsatt ägnade sig åt sina ledarkåserier på söndagar uppburen av en furstlig lön som nu staten, det vill säga svenska folket, betalade. Jag väljer fortfarande bort hans texter i ett slags inre protest.

Men GP innehåller så mycket mer som trots allt ger mervärde och som har gjort att vi (jag) fortsatt prenumerera på tidningen.

Men… nu börjar det kosta på och det är främst ekonomiska skäl. I slutet av december 2018 betalade jag 374 kronor efter att ha förhandlat fram detta pris några månader tidigare Rimligt, kanske, att man senare – utan ett ord – höjde priset till 415 kronor när vi via autogiro gjorde första betalningen i januari 2019. Det dröjde heller inte länge förrän priset plötsligt tickade upp till 449 kronor. På några månader alltså en stegring med 75 kronor.

Samtidigt har jag kunnat konstatera att papperstidningen – ja, jag gillar att läsa tidningen så, det ger ett mervärde som nätet saknar och jag har ingen padda, för jag gillar inte att läsa för mycket på skärm – hanterats ytterst styvmoderligt. Den har helt enkelt gjorts slarvigt och när man dessutom har en deadline kring 21.00 för tidig tryckstart, ja, då säger det sig själv att sportresultat och konsertrecensioner inte hinns med. Det är ju sorgligt, för en läsare som gillar just de sidorna.

Men vad värre är att tidningen så tydligt prioriterar nätläsarna framför printprenumeranterna. Artiklar som publiceras på webben kan ibland dröja i veckor innan de landar i papperstidningen. Det är ju otroligt nonchalant och när de så skedde i dag väcktes den vilande vreden.

GP 7 januari 2021.

27 december publicerade GP en artikel om ungdomar som hänger i Nordstan. Idag, 7 januari, kom den i print.

https://www.gp.se/nyheter/göteborg/nordstans-emo-trappa-har-samlat-missförstådda-tonåringar-i-generationer-1.38724500

I somras, juli, kom en artikel om cyklande ungdomar från Göteborg som hade Kebnekajse som mål. En dryg månad senare landade den i papperstidningen. Nonchalant, så det förslår.

Efter haveriet 2016 satsar GP. Och anställer. Fotografer har tagits till nåder (bra det). Chefredaktör Christofer Ahlqvist är noga i sina mejlutskick till prenumeranterna att påpeka detta. Så blir det en satsning på en Stockholmsredaktion, kanske för att göra GP great igen. Vad vet jag. Men när detta beskedet kom i höstas kom också beskedet att prenumerationspriset skulle öka till 529 kronor, detta efter att det under 2020 höjts till 499 kronor.

Ja, ni kan ju räkna själva, för en allt sämre printprodukt får jag alltså betala mer. Från 374 kronor i december 2018 till december 2020 har det plussats på 155 kronor. Det är en saftig ökning.

Nu kan man tycka att en dagstidning i brevlådan för nästan årets alla dagar à knappt 18 kronor inte är så mycket att yvas åt. Framför allt inte då lösnummerspriset är 35 kronor. Men det handlar, som Hans Alfredsons hemska karaktär i ”Den enfaldige mördaren” säger, om principen och mer om hur man värderar sina prenumeranter av papperstidningen; det tycks man inte göra alls, med en produkt som görs med vänster hand. Det är ingen som ringer eller kanske snarare mejlar från prenumerationsavdelningen och tackar för åren som prenumerant, ”Vi tänkte att du som är trogen nu ska får ett erbjudande under 2021 som är vida lägre än normalt”. Nej, skinna mig, bara. Samtidigt så gödslas det på kampanjer för att hitta nya prenumeranter som kan få pröva på under tre månader för 1 krona.

Ja, jo, det kanske är att jämföra äpplen och päron. Men til syvende og sidst handlar det om hur man bryr sig om kunden; det gör Göteborgs-Posten synnerligen dåligt. Så kanske är det dags att göra slut. Kanske ska jag pröva någon av de andra tidningarna som finns. Jag funderar i några veckor, så får vi se.

Jag vill kramas

Det är en annorlunda tid. Mycket som förändras. Tillstånd som en gång har varit givna är det inte längre. Nej, det går ingen nöd på mig. Men samtidigt kan ju vardagen skifta från ett läge till ett annat utan att alarmklockorna ringer.

Självklart vet jag att många, på riktigt, är allvarligt drabbad av covid-19, det i all hast spridda coronaviruset. Tack och lov tillhör jag inte den gruppen. Än. Men det verkar också vara ett virus som det är svårt att ducka ifrån.

För vår del, min och Z:s, har coronahotet varit påtagligt sedan i mitten av januari. Z, som är reumatiker och med en medicin som gör att hennes immunförsvar är obefintligt, har haft radarn påkopplad tidigt. Vi planerade för en resa till Kenya över två veckor i februari. En möjlighet att träffa en god vän till Z, kunna bo hos hennes familj och samtidigt gör utflykter och kunna resa till kusten. Men magkänslan gav att vi valde bort det.

Z skulle i mitten av april åka på en rehabresa till spanska solkusten. Så jag bokade in att jag skulle vara med henne över en helg plus några dagar. Flyg och boende bokades. Men en vecka senare bestämmer sig Z för att inte åka på resan, som avbokas.

Vi har goda vänner i Vietnam, inflyttade från Oslo sedan i höstas, som vi skulle hälsa på. Nu vet vi inte när det blir av.

Synd om oss…? Inte ett dugg. Men dagboksanteckningar från hur livet förändras, som adderas med mitt jobb där förutsättningar blivit helt annorlunda; inga skivsläpp (eller åtminstone få), inga konserter, inga pjäser eller andra uppsättningar.

Vi lever i en märklig tid.

Långt bort och nära. Närheten till Z är långt borta nu. Foto: PRIVAT

Några som definitivt vet om det är vännerna S och W som bor i Perugia i Italien. Han jobbar som musiker. Hon som makeupartist. Båda står utan jobb och därmed saknar de inkomst. Utanför håller italienska myndigheter folket i herrans tukt och förmaning. Restriktioner följs av nya. Läget är tufft. Utan lön inga pengar att betala mat eller hyra. Marginalerna krymper. De vill hem till Sverige, men hur…?

De flesta av mina vänner följer nyhetsflödena och Anders Tegnells riktlinjer och rekommendationer. Några har över en dag blivit experter och vet hur slipstenarna ska dras. Stefan Löfven får snytingar för sina uttalanden, eller hyllas för dem. För ingen vet. Ingen har en aning om vad som är rätt eller fel, samtidigt som folkhälsomyndigheten kämpar för en strategi som ska lindra att covid-19 drabbar en masse.

Folk drabbas av vansinne och förnekelse på samma sätt som många skrider in i förnuft och omtanke. Det är en märklig tid.

Märklig för mig och Z, där jag lever utanför husets väggar, jobbar och verkar ungefär som vanligt med den påföljden att jag också exponerar mig för smittan. Detta trots att jag är en försiktigt general, håller avstånd och är noga med hygienen.

Men sedan snart tre veckor är det en tillvaro utan hustruns närhet. De två senaste veckorna sover vi i chambre séparée. Ingen närhet. Avstånd beaktas och respekteras. För smittas jag henne blir det en fråga om liv och död.

Det uppstår ett slags koreograferat rörelsemönster där vi undviker närhet, samtidigt som vi dras till varandra. Vi, som byggt vår relationen på beröring, får nu inte mötas hud mot hud, läppar mot läppar, huvud mot skuldra, hand mot bröst, andetag mot andetag.

Jag som finner ro i hennes snusningar hör dem inte längre när jag faller i sömn.

Inga kyssar, inga kramar, inget samliv. Jag längtar efter det. Närheten som berikar vår liv på det där extraordinära viset som gör vår relation unik.

Jo, hon finns där. Hennes ord hör jag. Hur hon bekräftar mig, med orden ger mig kärlek. Men det är närheten jag vill ha (också). Jag vill ha en kram. Nu!