Oslo mon amour

Det sägs att tågsträckan mellan Bodø–Trondheim och Trondheim–Oslo är världens vackraste. Jag vet inte hur man mäter och nog fick jag förtjusande och förföriska glimtar på den första sträckan innan natten dunklade min blick och sömnen försökte ta över.

Vi hade ju gjort Lofoten (om den resan kan ni läsa här!) och Trondheim (här!).

Nu var det dags att säga farväl av den vackra staden som hade gett oss mersmak, men också lite frågor; som varför väg och järnväg skiljer staden från fjorden. Men vi kommer tillbaka, rätar ut frågetecken och kanske får tid att bada i den vindlande djupa Trondheimsfjorden.

Vi har köpt lite mat, men inget som vi tänkt äta på tåget. En flaska vatten och två öl ska släcka vår törst. Restaurangvagnen får förse oss med resten. Tåget kommer och går på utsatt tid. Vi har bra platser, hamnar mitt emot en stickande ung norska som vi konverserar lite med innan utsikt och böcker fördriver de sju timmarna mot den norska huvudstaden.

Det är inte lätt att hålla koncentrationen. Utanför skriker panoraman ”Titta hit! Titta hit!” och vi ropar med i kören, för landskapet är både hissnande och fantastiskt.

 

Vacker vy. Foto: KAI MARTIN

Tåget går parallellt med E6, som ringlar sig i sakta mak. För i Norge är vägarna fortfarande smala. Sträckan mellan städerna om 500 kilometer tar sex och en halv timme med bil, ungefär samma med tåget, som villigt stannar vid varje, om inte mjölkpall, fjällstation. Folk går av. Folk går på. Stora packningar ska in och ut. Men allt går smidigt. Konduktören har att göra. En kvinna blir bortkörd från sin plats. En man med två yngre barn försöker hålla ordning utan större entusiasm, framför allt är dottern plågad av rastlöshet och det är timmar kvar innan slutstationen.

En ung, mycket vacker kvinna med mycket svallande hår kommer in med sin väldresserade hund. Z och jag tjuvkikar på henne; jag kanske mer. Hon är fängslande vacker, men är verkligen läpparna på riktigt…? Hon är helt osminkad, kommer med en försvarligt stor ryggsäck med ryggsäck. Hon har varit till fjälls och fått vad naturen ger.

Stationerna passerar revy vid snabb stopp. Vi fnissar vi Lillehammer och tänker på tv-serien ”Lillyhammer”, tar några misslyckade bilder, har bara kort tid kvar till Oslo, men Z hinner somna.

Resan som tar. Foto: KAI MARTIN

Det grånar på. Den vackra kvinnan pratar i mobilen och styr upp ett möte. Tar hunden och kommer tillbaka utan den. Vi får förklarat att den var bara till låns. Hon är verkligen slående vacker, lång, slank och med en naturlighet i det rena ansiktet som är fint och rent. Men är verkligen läpparna på riktigt…?  Oslo närmare sig, folk samlar ihop sitt pick och pack, så också vi. Vi kliver av när tåget med en suck öppnat stannat och öppnat dörrarna för samtliga passagerare att gå ut. Det regnar, vi söker oss med hjälp av den beredvilliga vackra kvinnan, som snabbt fixat sin Oslolook med smink, till taxistationen, tar en taxi till Aker brygge där vi ska bo hos älskade vännerna P&G.

Taxichauffören har inte koll på adressen, men jag styr honom nära nog mot målet. Han stannar mitt i spårvagnsspåren och naturligtvis kommer det en ringande vagn bakom, så han får göra en undanmanöver och ställa sig mer korrekt. Z, som har reskassan, betalar. Jag tar våra väskor och vi går in i de moderna kvarteren, så fjärran från Lofotens fiskesamhällen.

IMG_6766

Regn över Oslo. Foto: ZEBA PEDERSEN LÖWEN-ÅBERG

P&G, eller kanske mest G, har fixat indiskt att äta från en restaurang bredvid. Vi har mycket att prata om. De ska lämna Oslo för Vietnam, P har blivit VD för ett norskt företag i Nha Trang på ostkusten, 50 mil från Ho Chi Minh-staden. Det är med skräckblandad förtjusning som utmaning har antagits. Men Z och jag är de första att applådera. P&G har gjort en fantastisk resa i livet, de är de bästa av vänner och, ja, vi kommer packa vår väskor för att hälsa på.

P&G är också ett fantastiskt värdpar. På morgonen bjuds vi på närmast hotellfrukost med det hela. Utanför har Oslo sträckt upp sig, lämnat regnvädret på tork och bjuder upp till ett gassande leende som bara inbjuder till bad. Lyckligtvis är det bara promenadavstånd till Tjuvholmen och badet i Oslofjorden där. Förvisso inte lika salt som uppe i Lofoten, men gott nog och att bada med lyxkryssare och färjor som tillsammans med motor- och segelbåtar pilar förbi är något av magiskt.

Sommar i Oslo. Foto: GUNILLA EKLUND WITTING/KAI MARTIN

P och jag tar en promenad på byn. Kikar in i Steen & Strøm, det fina varuhuset, och känner och provar kläder, går upp på Karl Johan och tittar i ytterligare någon butik innan vi går tillbaka. Det är varmt, Oslo lockar till sig turister, Z och jag är en av dem. Vi tar lite till lunch, badar lite till, men nu med utsikt mot Rådhuset. Passande. För det var ju där, i februari 2018, som K&M gifte sig och dem ska vi ju nu hälsa på.

P tar oss till busshållplatsen för bussen vi ska ta. Z ordnar med en app så att vi kan åka och vi far iväg på en svindlande tur upp mot vårt mål förbi centrala Oslo och backarna upp mot Arkitekt Rivertz Plass. Vi handlar lite på vägen, pratar om busschauffören som stannade mellan två hållplatser utanför ett hotell för att släppa av två vilsna turister som vill komma rätt.

K&M har köpt nytt, en trivsam lägenhet med uteplats. Hunden, en entusiastisk sak med valpkänsla, hälsar och är nyfiken. Vi får mat och efterrätt, stämmer av våra respektive liv, K är ju min yngsta systerdotter, och vi har en trevlig stund i trevliga kvarter där jag anar att delar av tv-serien ”Halvbrodern”, som vi såg med förtjusning för några år sedan. Nej, jag snöt inte titeln ur näsan bara så där. Jag värkte fram den under kvällen och kom på den först innan jag skulle gå och lägga mig. Nu ser jag att den är baserad på en bok av Lars Saabye Christensen, som också ligger bakom ”Beatles”, som även den blivit utmärkt filmatiserad.

Vi lämnar paret K&M och tar bussen åter ned mot byn. Hoppar av lite tidigare och promenerar genom ett folktätt Oslo.

Ny dag. Mörka mål täcker staden. Z och jag går iväg för en promenad denna dag som blir vår sista i Oslo. Vi går mot 22 juli-senteret. Den tillfälliga, men nödvändiga, utställning om Breviks skoningslösa och grymma terrorhandling som döda 77 människor och skadade långt mycket fler 22 juli 2011. Det är åtta år sedan, men närvaron av dådet är tätt på. På Akers gata, när det bombade regeringskansliet på Grubbegata, ligger VG:s redaktion, på väg in mot finns ett tittskåp med krackelerade fönster, innanför den tidning som utgavs just den 22 juli 2011; oskuldsfulla nyheter den dag som ruvade på de brutala.

Sedan tavlan med alla dödades namn – från unga tonåringar till 50-åringar som tjänade i regeringskansliet eller på Utøya. Det är drabbande redan nu. Än mer inne i lokalen där tystnaden slår emot mig. I ett första rum ansikten på alla som dog, en kort beskrivning, namn. Jag börjar gråta. Tänker. Han var ingen galning, han var inte sjuk; jag skriver och citerar nu något som inte är redigerat utan bara författat i stunden: ”Hon var 14 år/hade ljuset i sitt hår/Och ljuset i sina ögon//Han var 17 år/Var bara ett barn/Såg solen vid första kyssen//Han sa sig vara utsänd av gud/Men var inte ens jävulen själv/Bara djävulskt ond/Utan religion//Hon hade blod på sina händer/Hon var polis/Hade försökt att hjälpa//Ur rök och damm/Ur kaos och skrik/Skulle Oslo aldrig mer bli sig likt”.

Jag andas genom munnen. I den stora salen visas en tidslinje, skoningslöst mot dådet, en video när han anländer med den bombbestyckade skåpbilen, alla misstag som begicks på vägen, hur han lyckades komma till Utøya, hur ondskan kom till ön. Jag är stum. Tittar under andlös tystnad på en film med intervjuer med de drabbade, de som blev vittnen…

En tyst betraktelse. Foto: KAI MARTIN

Utanför larmar staden, som om ingenting har hänt. Jag står och tittar mot den lokal på Teatergata där Sex Pistols spelade under Nordenturnén sommaren 1977. Anarki och kaos. En västanfläkt mot terrordådet.

Vi går ned mot Grubbegatan, där regeringskansliet är under byggnation. Gatorna kring är under rigoröst säkerhetspådrag. Youngstorget, där Sentrumscenen ligger där jag såg Coldplay november 2011 som ett helande plåster på ett varigt sår, vidare ned mot Storgata, in på en secondhandbutik på Dronningens gate, ut igen och Tollbugate, in och ut ur butiker, men vi bärs av något slags brist på tålamod, är irriterade och rastlöst griniga, förstås påverkade av grymheterna som vi bara anat på 22 juli-senteret.

P ringer och undrar var vi är. Z hittar en sybehörsaffär. Jag får till Steen & Strøm för ett akut behov, kommer lättad tillbaka och vi går för att göra P sällskap till bassängen i huskomplexet där han bor.

Men först lunch. Vi går till Oliva, den norska restaurangen med italiensk mat på menyn som i början öppnade på Avenyn (läs om den här!). Men nu blir det den på Tjuvholmen och en pizza som är ljuvlig, en för oss var. P gör oss sällskap, men snart blir det bad.

Det hjälper för att skingra tankarna.

Ett sista dopp. Foto: PATRIC WITTING/KAI MARTIN

Jag är ändå inte nöjd. Jag vill ner till fjorden för ett sista dopp. Får det och går till P&G:s hem för att packa. han har försett mig med en skjorta, Orian, och en skinnjacka, Julian Reed, exklusiva plagg som han tillsammans med de röda mockabootsen (Roberto Durville), som han ger till Z (storleken för stora för mig), med motiveringen att han inte behöver dem i Vietnam.

IMG_6826

Sverige. Foto: KAI MARTIN

Vår väskor är nu sprängfyllda av gåvor och shoppinggalenskap (i Bodø), vi tar dem, säger farväl för att ta bussen till bussen som tar oss till Göteborg. Några timmar senare är vi i vår hemstad för att försöka ta in vardagen; det klarar vi dåligt. Lofoten är med oss, Trondheim likaså och Oslo är mon amour.

Drama med verklighetsbakgrund

Film:

438 dagar

!!!

438

Tillbaka till verkligheten. ”438 dagar” är baserad boken med samma namn.

Foto: CHARLIE SPERRING/MISO FILM

Regi: Jesper Ganslandt

Medverkande: Gustaf Skarsgård, Matias Varela, Philip Zandén med flera

Manus: Peter Birro

Premiär: 30 augusti 2019.

Frilansjournalisten Martin Shibbye och -fotografen Johan Perssons uppdrag var inte riskfritt, men klockrent. När de passerade gränsen in från Sudan 2011 var det för att försöka avslöja svenska Lundin Oils intressen i Etiopien, ett företag som i jakten på olja drog fördel av den etiopiska, den diktatoriska, staten och utnyttjade den fattiga befolkning. I gränsområdet Ogaden finns en gerillaarmé som strider mot den etiopiska regimen; svenskarna är med andra ord på minerad mark och använder sig dessutom av kontakter inom gerillaarmén för att ta sig in i Ogaden.

Båda är rutinerade, men var för sig. Uppdraget är det första tillsammans och det kommer, som historien visade sig, bli en prövning. Konvojen som tar dem över gränsen blir angripen, svenskarna blir inte bara beskjutna, skadade och gripna utan också anklagade för terrorism. Av häktningen blir det senare fängelse med en dom på 20 års fängelse, som föll hårt och skoningslöst med fabricerade bevis.

Martin Schibbye och Johan Persson har berättat sin historia i boken med samma namn som den film som nu har premiär med Gustaf Skarsgård och Matias Varela i huvudrollerna.

Det blir en gastkramande historia, men inte utan värme eller skratt. Peter Birro har i sitt manus skapat en nervkittlande historia som pendlar mellan desperation, uppgivenhet, iskallt hopp och en känsla av avståndstagande tillit till den tysta diplomati som ska få dem ut i frihet.

De båda inser ju galenskapen i att i Lundin Oils styrelse sitter, kanske svensk politiks mest arrogante minister någonsin, Carl Bildt. Till ytter mera visso är han utrikesminister. En tragikomisk effekt som Philip Zandén skoningslöst utnyttjar i sin roll.

Att Carl Bildt kom undan tyngre kritik, och att att karln över huvud taget verkar saknar självkritik, är en gåta. Nu är det en film baserad på en partsinlaga, men det är ingen vacker bild av Moderatpolitikern som ges.

Fredrik Evers agerar den balanserande ambassadör Jens Odlander med återhållsamt, och ja, diplomatiskt spel.

Drama med verkligheten som grund, alltså. Regissör Jens Ganslandt fångar det väl. Men trots att den är välgjord saknar jag klaustrofobi som borde funnits. Jag hittar heller inte in i den broderskapskärlek som uppstår, kanske av nödvändighet, journalisterna emellan. Däremot biter scenerna mellan Gustaf Skarsgård och Josefin Neldén, som spelar Schibbyes fru Linnéa, tag.

Men…

”438 dagar” är kanske ändå främst en film om journalistisk mod parat med den dårskap som det emellanåt krävs för att nå sanningen. En film om nödvändigheten av det fria ordet, reportrars granskande och journalistiskt ifrågasättandet. För det måste man, dessvärre, riskera mycket och satsa högt. Det gjorde Martin Schibbye och Johan Persson för att förlora, men efter 438 dagar ändå vinna ändå.

Landslaget som rockar – oavsett var

Att följa svenska landslaget i fotboll under VM-veckorna har varit en fröjd. Oavsett om det varit hemma i tv-soffan eller framför en storbildsskärm vid Ocean vid Skrea strand.

Det är ett lag som på sedvanligt svenskt fotbollsvis startat på darrande ben för att sakta och smart ta sig vidare från gruppspel och sedan bjuda upp till dramatik, läcker fotboll, horribla misstag, vackra räddningar och snygga mål.

Kosovare Asllani har, 166 centimeter, vuxit till en gigant under turneringen. Tagit mer stryk än vad en spelare normalt klarar. Åker på en knock mot Nederländerna, reser sig i bronsmatch mot England, men efter sitt mål tackar välförtjänt för sig inför andra halvlek. Sofia Jakobsson som spring mil efter mil som om det inte finns någon ände på kraften och energin. Hittar möjligheter där ingen annan ser, finner den där fina luckan som gör 2–0 mot England möjligt. Poesi i rörelse och en rocker på plan.

Sofia

Rockar. Sofia Jakobsson njöt av varje sekund vid hyllningen på Götaplatsen. Foto: JOACHIM NYWALL

Linda Sembrant, mittlåset och spelstrategen som sällan gick bort sig och som hittade djupledspass vackra som gryningsljuset i december – ni vet, ögonblicket som är så hastigt att det är lätt att missa det.

Nilla Fischer, dominanten, som inte vek en tum och som slog krampen ur vader och lår som en besvärjelse. Ge upp…? Aldrig! Och hennes pannan är nog nu den mest kända vi har i Sverige.

Hedvig Lindahl, som på Ravellivis varit ifrågasatt, men som till OS i Brasilien visade på harmoni och blev en straffmålvakt av rang. Återigen visade hon sin betydelse, även om jag tycker att hon var – förutom vid andra spelmoment – snett ute på båda Englands mål (ja, även det bortdömda, där hon stod för nära stolpen).

Bakom allt Peter Gerhardsson – mannen som gjorde BK Häcken till en stadig kandidat till SM-guld de senaste tio åren – och hans team.

Ja, det är ett lag som visat klass, som vuxit med ansvaret och som förlorade finalplatsen med minsta marginal. Det är ingenting annat än att jubla, applådera och göra vågen för.

Insatsen har varit fantastisk och den har gått rätt in i den svenska folksjälen, oavsett varifrån man kommer.

_TH15499

Folkets jubel. Svenska landslaget fick möta en publik på nära 30000 som ville hylla bronsmedaljörerna. Foto: TOMMMY HOLL

För detta ska laget prisas och det blev Götaplatsen av förklarliga skäl, då Gamla Ullevi är tjejerna i landslagets hemmaarena. Det sticker emellertid i ögonen på skribenten och krönikören Emanuel Karlsten, som normalt sett är en klok karl. I en krönika i GP, som nu har blivit två,  menar han att bronset borde ha firats i Stockholm, med skäl som att det är rikets huvudstad. Aftonbladets Robert Laul går till svars i en underhållande attack och vidgar VM-perspektivet till något globalt – helt rimligt.

Jag, för min del, tar hem resonemanget till nationell nivå och undrar: Varför ta bort glädjen med en hypotetisk diskussion?

Jag var på plats på Götaplatsen (var Karlsten det…?) och njöt av både uppslutningen och den oförställda glädje som landslaget och dess team erfor under sin resa i den öppna bussfärden mot Götaplatsen. Det gick ilningar genom kroppen, ögonen tårades när jag inser hur stort, starkt och vackert det är för dessa tjejer som jobbar stenhårt för den sport de älskar, men under helt andra premisser och inför andra åskådarantal än vad deras manliga kollegor gör. Den stolthet de känner delar jag. Här är ett gäng som får vända på sina kronor för att göra det som är deras självklara val, att spela fotboll för det är det bästa och finaste som finns. Alltså oceaner ifråga om ekonomi i jämförelse med männen.

_TH15655

Vinnare. Trea i VM – vinnare hos folket. Helt välförtjänt. Foto: TOMMY HOLL

Där och då på Götaplatsen är Karlstens diskussion en ickefråga. Mellan 25000 och 30000 åskådare kommer för att hylla ett landslag som är värt det flera gånger om. Svenska fotbollförbundets ordförande Karl-Erik Nilsson lockas, kuppartat (?), fram till sång; Åby Ericsons VM-favorit från 1974 där ”Vi är svenska fotbollsgrabbar” blir ”Vi är svenska fotbollstjejer”. Det är glädje, stolthet och skönhet – samt fokus på damidrott på ett sätt som är värdigt, spontant och rörande stort. En kröning av sportslig idoghet som gett en VM-medalj. Bronsmedaljen – och VM över huvud taget – är en seger långt utanför fotbollsplanen. Då passar en krönikör på att pilla ut den söta karamellen för att plantera in en sur istället.

Så dumt.

 

Banksy – bluff eller båg

 

IMG_5234

Kontroversiell. Brittiske konstnären är alltid kontroversiell.

Med utställningen ”Art of Banksy” på galleri Fredstan, ja, där till nyligen huserade en Titanicutställning, försöker galleristen placera den upproriske brittiske gatukreatören Banksy inom tak och väggar.

Det går, faktiskt, så där. Även om utställningen med många av hens massproducerade verk i det mörka ljuset inne i galleriet skapar fokus å många kärnämnen, som uppror, miljökris och kommersialism.

Det blir också märkligt att den konst som på gatan är allas blir en utställning för några av några som samlat delar av verken, som genom konstens tombola blivit dyrgripar.

Men knappt hinner utställningen ha vernissage för de nobla göteborgarna förrän galleri Fredstans skyltfönster och fasad nedklottras av något som till äventyrs kan tolkas som B-a… för att sedan rinna ut till oformliga streck. Attentat iscensatt av Banksy själv? På uppdrag av någon av hens handgångne kompanjoner. Eller helt enkelt en kupp som galleriet självt står för för uppmärksamhetens skull…?

Nja, det är inte lätt att dra några slutsatser. Medialt blev det succé, åtminstone.

IMG_5239

Allvar. En del av Banksys konst är effektiv i sin tydlighet.

Utställningen är ett verk av Steve Lazarides ( en intervju i Göteborg Direkt går att läsa här), som påstår sig vara vän med konstnären, men som heller inte längre kontakt med honom efter ett bråk för tio år sedan. Jag skriver påstår, för kring Banksy är mycket höljt i dunkel och när någon gör anspråk på hans konst eller på hans vänskap kan mycket ifrågasättande ligga skvalpande emellan.

”Art of Banksy” kostar sina pengar i entré, ska pågå till slutet av augusti och jag är tveksam om den orkar distansen ut.

Inte för att den inte är fascinerande med de verk som Banksy ligger bakom, men kanske mer för priset och för konsten inom något slags lås och bom. Den trivs inte där, det blir för polerat och av tyglat uppror blir allt en loj tiger i bur.

IMG_5241

Humor. Pricksäker gatukonst. Nu på en vägg i ett galleri. 

Krasst är Banksy, ute eller inne, fullt kreativ eller på en vägg i ett galleri ständigt ifrågasättande och full av liv, bus och blixtsnabb till allvar. En värdig arvtagare till Andy Warhols popkonst tätt följd av den politiska konsten med, framför allt, Vietnamkriget och drogliberalismen som fond.

IMG_5253

Omtumlande. Popkonst som gått vidare till politisk dito.

Emellanåt är konsten effektiv och omtumlande. Men fortfarande mest funktionell i sitt verkliga sammanhang, som i något slags happening ute där man minst anar det.

Sonen, som är stor fan av Banksy, valde efter utställningen att åka hem och titta på bilderna på nätet och lyssna på triphop från Bristol, staden som räknas som Banksys hemstad.

Vad håller jag på med (veckan som har gått)?

Om man ponerar att veckan börjar på en söndag, så som den plägade göra då jag var väsentligt yngre än jag nu är, så har jag varit en flitig kille på isen.

För en vecka sedan spelade jag match med Kungälv Oldtimers mot Hovås Coaches och förutom en darrig inledning så renderade 1–0 till Hovås så spelade jag anständigt, på gränsen till bra. Vinsten för del skrevs till 6–3 och borde ha varit större. Men tre perioder (3×15) och match istället för lite mer gamängartad tvåmål ger andra förutsättningar och nog var det lite enskridskoåkning i den tredje, då Hovås också lyckades peppra på bra mot mig, göra två mål och dessutom ha två stolpträffar.

IMG_4584

Redo för match. Foto: SELFIE

Så blir det då måndag och morgonen är arla och yr efter att sommartiden trätt i kraft. Uppgång klockan fem är egentligen klockan fyra normaltid. Det känns i kroppen plus att det var svårt att slockna, som alltid med en match eller fyspass i kroppen.

Men måndag morgon kräver sitt. Som morgonhockeyn i Marconihallen med Uppbackarna, kompisgänget som lirat favoritsporten sedan 1969 och som jag tillhört i 19 år med tillhörande samkväm som herrmiddagar, midsommarsittningar och julbord.

Det är ett darrigt gäng jag har framför mig och röda, som är mitt lag, råkar ut för en utspelning inledningsvis, som dock hämtas upp och efter en timmes fart och fläng har vi, om inte kommit ikapp, så hyfsat siffrorna något. Jag har en tidig intervju, så ombyte, dusch och uppfräschning får göras i hast. Jag hinner ned till Ullevi där jag ska träffa Lotta Nibell, Got Events vd, gör mitt jobb, hon gör sitt, och jag hem för att skriva, för texten ska ut pronto.

Jag hinner inte besöka redaktionen denna dag. Jag får en kort vila, äta min lunch och sticker iväg till Hisingen via färjan från Stenpiren till Lindholmen för nästa intervju på Aftonstjärnan. Hem och jobba samt fuska med tv-serien, den gastkramande franska ”Falsk identitet” som vännen J lurat på mig och som jag har smugit med på udda tider på dygnet. Jag somnar i ordentlig tid och har för nu mer sovmorgon på tisdagar, då lilla rinken i Frölundaborg är stängd för säsongen. Det gör att jag slipper två pass på en dag, för sedan ett drygt år spelar jag med Kungälv Oldtimers sent på tisdagskvällar, ett kul uppdrag med snabb, oftast, disciplinerad hockey.

Jag betar av min arbetsdag med två intervjuer, varav den med Jaqee om hennes medverkan i ”Little Shop of Horrors” kan läsas här.

Sedan någon timme vardagsliv innan bilen styr kosan norrut. Nu handlar det om en och en halv timme mot normalt en, röda mot svarta, i hockeyn. Jag i rött och vi håller jämnt skägg med de yngre i svart till en halvtimme har gått. Då dyker plötsligt tre spelare upp i svart, varav en precis slutat sin elitsatsning. Från 6–6 sticker det slutligen iväg till 7–19 och jag är helt slut, kräver syrgas och hemkörning, men utan någon annan respons än flin. Jag somnar tungt och kroppen ömmar, men känslan är ändå skön. I måndags hade jag pratat med min vän och målvaktskollega S, han och jag som länge kamperade i IK Raid som, förmodligen, världens äldsta målvaktspar i seriesystem. Han hade fått ett skott på adamsäpplet på uppvärmingen på söndagen och fått åka akut till Sahlgrenska. Med andra ord var han inte i form och skick för att träna med Frölunda Oldtimers. Jag tog hans plats och stod alltså på is även torsdag kväll, också det en och en halv timme. Onsdagar är den stadiga tiden som Frölundas gamla hockeyhjältar har, men denna veckan är det torsdag. Jag tar onsdag som en vilodag, trots att jag har mängder med intervjuer att skriva ut. Behöver det, skriver en låt, konstaterar att min överklagan om en p-bot inte bifallits, skriver ett upprört inlägg på Facebook för p-bolaget far med osanning, lämnar tillbaka lånade kläder från Tenson, som vi hade under vårt Islandsäventyr. Dagen går åt.

IMG_4604

Hockeykrigare. Foto: KAI MARTIN

Torsdag. Jag inser att jag har åtta oskrivna intervjuer att få ur händerna. Börjar jobba och är fläckvis effektiv. Hamnar i källaren, plockar bland gamla band – tvåtums och kvartstum med outgivet från både solokarriär och Kai Martin & Stick! – och hittar gamla brev och vykort, som jag förlorar mig i. Iväg till kvällspasset och får mig en omgång av hockey, där inledning är svajig från min sida, men fortsättning helt ok. Helt slut. Helt underbart.

Tung sömn, återigen, och uppstigande tidigt på fredagen för morgonhockey med Uppbackarna. Jämna lag på papperet, som det heter, men Röda blir utspelat och jag får slita ont. Hem för mat och vila, iväg till en intervju och sedan dags för ”Little Shop of Horrors”-premiären på Göteborgs stadsteater.

Hemma landar jag framför teven med vin och ost, slocknar strax efter midnatt för att ta en lång morgon, fixar tvätten, stryker och viker, sätter på två maskiner, gör frukost till min älskade Z, väcker henne, äter frukosten, diskar, går ut med komposten, gör rent slaskhinken, läser GP, åtminstone kultur- och sportdelen samt Tvådagar där Martin Röshammar skrivit om Liverpool på ett sätt som gör mig akut sugen på att åka dit, typ nu.

Skriver recension på ”Little Shop of Horrors” (läs här). Hänger upp tvätten, bäddar rent och packar sedan trunken för den årliga kampen mellan Chalmers Blue McRangers slocknade och de nu spelande ”juniorerna”. Vi ska mötas i Angereds ishall, som är fantastisk på alla sätt och vis. Bra faciliteter, helt ok omklädningsrum, men inga hängare för handdukarna i duschrummen. Men placeringen. Det är ju en kilometer att få från parkeringen till entrén, där man dessutom ska forcera något slags grind för att komma in och sedan ta sig en våning ner. Spelar inte de som planerar idrottshallar de sporter som planerar för? Eller, åtminstone, tar man inte reda på idrottarnas behov? Pinsamt.

Det blir mycket hockey under de två timmarna som är till förfogande. Två jämnstarka lag, mycket beroende på att några av de slocknade är nysstillkomna, det vill säga de har nyligen lagt av. Jag får jobba för pengen och armar och ben far som skottspolar. Borde tagit det första, men sedan dröjer det rejält innan jag räknar in ett eget misstag. Tröttheten gör att jag glömmer hybridicing och inte sticker ut på en sådan situation, något som straffar sig, på slutet kommer ett isskott som jag inte orkar bry mig om. En nätt förlust, men så ska det väl vara då man möter blixtsnabba juniorer, eller åtminstone några och tjugo-spelare.

IMG_4614

Gamla mot nya. Foto: EDVIN LIDHOLM

Tänker på min gamle tränare från 70-talet, som nyligen sa ”Är du fortfarande bra på närskott och usel på långskott?”, när jag släpper ett skott från blålinjen. Men å andra sidan har jag faktiskt blivit bättre på långskott och har bättre blick för spelet. Hur jag hinner med ibland är en gåta, men jag finns där och jag älskar att rädda på samma vis som jag hatar att släppa in puckar.

Tröttheten är påtaglig efteråt. Jag är helt genomsur, dricker mängder med vatten, men släcker inte min törst. Är hungrig, eftersom det logistiskt inte gått att stoppa i sig någon mat mellan frukost och match. Åker för McDonalds, beställer en plusmeny och äter och dricker girigt. Kommer hem för att dricka mer, öppnar den sista bag-in-boxen av vår äppelmust och sveper två stora glas innan det blir teve och te med Z med en maratonsittning av tv-serien ”Onda aningar”.

Så söndag igen, vilodag. Kroppen ömmar. Frukosten är uppäten, hustrun väckt, en tvättmaskin har snurrat färdigt sin tvätt, gårdagens är vikt och uppburen.

Om någon timme väntar Sjömagasinet och samkväm. En vecka går fort. Framför allt om man spelar hockey se gånger på sju dagar.

 

December

Det hände sig vid den här tiden. När november gått över till årets sista månad. Året var 2013 och jag hade nästa exakt två år tidigare definitivt klivit över från år som nöjesreporter till att, motvilligt, bli sportreporter. Nu hade ledningen, återigen, omplacerat mig, en trogen och hårt arbetande reporter, på en ny tjänst. Nu som webbreporter, alltså en som skulle publicera 20–25 artiklar på en dag i stort och smått (om det berättades ingenting, men det var planen i den textproducerande nyhetsfabriken). Jag skulle alltså flyttas från ett schema, som trots att det var intensivt ändå medgav ledig tid att andas, till ett som innebar måndag till fredag. Inget märkvärdigt med det, men definitivt ovant för någon som jobbat annorlunda hela livet.

Under hösten hade jag tilldelats en chef som jag från start visste inte gillade mig, vad jag inte visste var att hans uppdrag var att köra slut på mig och mina kollegor. Anledningen? Jo, i strategin att rensa ut äldre medarbetare skruvades tempot upp väsentligt. Oavsett om du jobbat intensivt genom åren och legat bland de, textproduktionsmässigt, högpresterande skulle du producera mer. Men med elakt chefskap skulle vi också krokna. Anfall från två håll, alltså.

GTKai

Bränd. En sista bylinebild efter 35 år på GT. Foto: ROBIN ARON

Jag hade i oktober varit på läkarkontroll hos en läkare som mer pratade om sig själv än var intresserad av mig. Men där fyllde jag i en enkät om hur jag mådde, plus att jag vädrade min oro för en krånglande prostata. Jag fick en ny tid i början på december och när jag kom dit var det alltså klart att jag skulle börja min tjänst som webbreporter. Jag som under mina två år börjat jobba upp min sportjournalistskap, blivit en omtyckt och läst bandyreporter och -krönikör, börjat hitta min profil och kontaktnät.

Hos doktorn blev jag remitterad till en urolog för bättre koll på mina värden, men läkaren som inte lyssnat frågade också hur jag det stod till. Jag ryckte till, för den självupptagne läkaren lyssnade plötsligt. Mitt svar var att jag var väldigt trött, för hösten hade verkligen kramat musten ur mig. Hans replik kom oväntat snabbt. Han förstod det och tyckte att jag borde bli sjukskriven. Två månader blev det, som senare, av en annan läkare, förlängdes till tre. Jag gick hem, som om min vandring gick bakåtlutad i slowmotion. Senare blev ytterligare två av mina tre kollegor på sportredaktionen sjukskrivna. Jo, ledningen hade jobbat på bra och om ni undrar varför facket inte gjorde något berodde det på att ordförande var satt i limbo på samma vis. Skickligt och utstuderat.

Jag kom tillbaka i början på mars 2014, välkomnad med ett slappt handslag. Under min sjukskrivning uppmärksammade facket mig i mellandagarna 2013, redaktionschefen en bit in på det nya året och chefredaktören mer än en månad efter min sjukskrivning. Kärlek på det.

Min återkomst premierade ytterligare när en fotograf kom tillbaka efter en kortare tids sjukskrivning på grund av en operation. Chefredaktörens respons vid dennes återkomst var ”Nu köper vi bullar för att fira XX:s återkomst!”. Min…? Ingen alls.

Kort därefter fick vi ett erbjudande avgångsvederlag. Jo, företagsledningen hade lyckats med sitt uppdrag. Av 19 anställda journalister var vi elva som äskade om det, tio som så småningom gick. Min sista dag, efter 35 år på tidningen, var 30 april. Det var vår. Det var ljust. Jag gick med högt buret huvud och hopp om jobb. Det gick så där. Jag sov mig igenom de första månaderna innan jag darrigt sökte alla de jobb jag aldrig gick. Inte förrän 1 september 2017 klev jag in på en redaktion igen. Tacksam för min tjänst som nöjesreporter på Göteborg Direkt.

Nå, jag upptäckte december 2014 att jag drabbades av en snudd på okontrollerbar irritation. Blev arg för lite, var vred under ishockeyn och tappade humöret för minsta lilla.

Efter nyår tog jag ett snack med mig själv. Vad ville jag med livet? Hur skulle jag förhålla mig till det som hände? Jag förstod långt senare att det var min utbrändhet som knackade på och invaderade skallen. Jag råkade ut för samma fenomen i maj. Det har fortsatt så, men jag har blivit bättre på att hantera det.

Skoven kommer, ibland när jag minst anar det.

Men nu är det december och hjärnan lyser rött. Jag försöker att ta det lugnt. Med bibehållna rutiner är ambitionen att hålla mig på banan. Det går bra. Jag andas ut. Jag andas in.

Z tycker att jag jobbar för mycket. av min 50 procentiga tjänst bjuder jag kanske på 100 procent till. Nå, det är inte riktigt sant.

IMG_2938

Iskall. Nydressad och redo för att göra nya räddningar. Foto: ANDREAS THENG

Men jag njuter samtidigt av mitt liv, av mitt uppdrag. Ishockeyn levandegör mig, musiken likaså. Men sporten tär också. Så emellanåt är jag (ursäkta) under isen och nu har jag återigen glömt av vad det är som sker i mitt inre system. Jag kom på det efter morgonens övning i tisdag, där jag inte räckte till. (Som om det skulle spela någon roll, jag är ju 62!) Men så åker jag trött och sliten till Kungälv för spel med oldtimers. Tiden 22–23 är ju väldigt sent för någon som gärna går och lägger sig då. Men spelet är fartfyllt och intelligent, flera har spelat på hög nivå och utmaningarna är sporrande.

Jag har ju haft förmånen att få nya handskar och håller på att spela in dem. Den här gången går det över förväntan. Ben och armar är i harmoni, jag läser spelet och räddar. Pucken stannar snyggt i plockhandsken. Till och med höga skott som tar på bröst eller skuldra landar tryggt i plocken.

Efteråt är jag genomsvett och helt slut, men fysiskt. Jag har liksom fördrivit trötthetssyndromet, lurat hjärnan och åker hem för kontemplation med en öl och mackor framför teven innan sömnen gör sig på mind. Jag sover länge, för en gångs skull, och vaknar utvilad och otrött. En kort respit i min kamp mot hjärnan som gärna vill krama om mig till trötthet i årets sista månad. Jag ger inte upp.

Hämtat andan

Det finns stunder då jag ibland undrar om det inte är som i Tage Danielssons ”Sagor för barn över 18 år”, nio vet den novellen/sagan om en politiker som gradvis gör slut på de antal ord han har till sitt förfogande under sitt liv.

Efter att ha jobbat intensivt under hösten var tanken att slipa kanten mot för mycket skrivande, andas ut och ta in. Men januari kan vara grå, kall och omfattande mörk. Men under månaden händer också mycket, från nyårsrevyer med premiär runt trettondagshelgen över P3-guldgalan, Guldbaggegalan och Filmfestivalen i Göteborg. Lägg till detta ett bröllop i Oslo som under inga omständigheter får missas, så märker ni; plötsligt äter tiden mig i alla ändar och jag vill ju göra ett ordentligt jobb, men bloggen får ta paus.

Orden räcker inte till. Eller är mina bokstäver slut. Har jag nått vägs ände gällande författande utanför yrkesrollen…?

IMG_8974

Klämd mellan tiden. Foto: KAI MARTIN

Jag försökte för en helg sedan att sparka igång orden, som jag förbrukat, lånat eller vad ni vill. Men det blev istället en dag som gick åt till umgänge med Z, inte fel i det, men platserna vi höll till på och fördrev min dyrbara tid på var inte så inspirerande; köpcentrum, jakt på kläder, utprovning av kläder, matinköp etc. Jag kroknade där lite, inte för att det inte var fokus på mig (för en gångs skull), utan för att då jag vaknade på morgonen var det med en ambition, som hade siktet inställt mot skrivande i lugn och ro.

Jo, jag har lagt mycket annat åt sidan. Har inte varit överambitiös gällande städningen, till exempel, men det har å andra sidan ingen annan varit heller. Tvätten har jag gjort snabbt och effektivt och någon säng har väl hunnit bli renbäddad. Matlagningen har gått på sparlåga, för det har inte riktigt funnits energi.

Men nu tänkte jag sparka igång skrivandet här på bloggen.

Så håll utkik. Planen är att sätta ett streck för följande texter:

• Året 2017 (med råge).

• Filmfestivalen

• Eran – tv-serien om svensk punk, men ur det perspektiv som saknades.

• Bröllopet i Oslo.

Åtminstone inledningsvis. Jag har dessutom den omfattande texten om mitt, nu, drygt 50-åriga liv som ishockeymålvakt att författa. Så, jo, jag har att göra vid sidan om mina andra gärningar som journalist, man, älskare, kock, städare, tvättade, strykare och samtalspartner.