Vi är några stycken som några sommar haft förmånen att spela ishockey under den ljuva sommartiden. En avkoppling från beachen, får segelturen, från regnångest i sommarstugans trånga vrår eller en paus i semestern i ett överfyllt camping. Förra året utvecklades de sju istillfällena till en sommarserie där svarta ställdes mot röda. Prestigen ökade för varje omgång och, som av en slump, blev det en sista avgörande match efter tre vinster för respektive lag. Svarta gick då segrande ur striden, men det var en jämn batalj, trots att svarta hade dopat sitt lag med en 18-årig division 3-målvakt, vig som en gymnast och snabb som en panter, mot röda som fått se mig strida, 63 år gammal, med stumma lemmar och krumma ben.

Inför finalen hade organisatören fixat en pokal, som också gick till matchens bästa spelare. Vi är en ljuv förening av spelar från sena tonåren upp till mig som ålderstopp, män med vissa meriter och damer med elitserie-, ja, landslagsspel. Det blir fart då och det är, trots förluster (jag ska motvilligt erkänna det) oerhört roligt.

Lödöseborg, ja, det är där vi är, var allt annat än fullpackad. Men självklart anländer jag i kostym. I år i Armani. För att bryta trenden från förra året då jag bar Boss. Men snart skifte till målvaktsutrustningen. När jag kliver på isen är det fyra burar på plats, ingen borrmaskin för piggarna att fixera målen och inga vaktmästare. Vi löser borttransportera av de överflödiga målburarna. Jag lyckas hitta några piggar i stål, som egentligen borde ha borrats på plats, som jag bestämt får ned i isen och målet är på plats. Dax att ta plats. Hämtar mina handskar, klubba och vattenflaskan, som plötsligt är tom. Den var fylld då jag ställde den på plats; misstänker naturligtvis genast svarta, som vill få mig ur balans.

I år fick matchserien sitt, för mig oerhört smickrande, namn: The Legendary Kai Martin Cup. Efter sex matcher där röda ställts mot svarta var det återigen final efter tre–tre i matcher. Jag trodde ärligt talat inte det. I match fem dödade svarta röda fullkomligt. Totalt övergiven kunde jag konstatera att sållet inte var tätt någonstans. Förnedringens timmar var definitiva. Men på något mirakulöst sätt lyckades vi, med viss hjälp av inhyrda spelare, få till ett avgörande i den så beryktade game seven.

Svarta har mönstrat ett snabbt lag med landslagsspelare som Anna Kjellbin (HV71 på väg till Luleå), hennes lagkamrat Hanna Olsson (ursprungligen från Skärgården), Moa Eriksson med meriter från Göteborg HC, precis som Anna Borgfeldt och Matilda Wilfvander. Som säker och flegmatisk back finns Mathias Ahxner, som med sina 205 cm har en närmast  Zdeno Chára-räckvidd och dessutom en lugn när det blåser till storm. Inte så konstigt när han har elitseriemeriterade med Linköping. Lägg till spelar som Henrik Sellman, som spelat i alpligan, Markus Tagaris, Hisingskillen med TV-puckmeriter och några till. Längst bak står min äldsta kontrahent, Sören Meethz, fem år yngre än mina snart 65. Jo, det skulle bli tufft.

Men förra söndagens match gav råg i ryggen. Visserligen vilade Hanna Olsson på grund av ett ömmande knä den gången, men försvarspelet var bättre och även mitt agerande som målvakt. Nu hjälpte inte det då just Hanna Olsson snart kom fri och pricksköt mellan vänster benskydd och stolpe 1–0.

Nu kom inte det stora raset. Markeringen började fungera. Hemjobbet likaså. Väl med puck gick det snabbt att vända då backarna snabbt spelade upp puck i mittzon för omedelbart avancemang in i anfallszon. Övertaget blev snart det omvända. 1–1 blev 2–1 i rödas favör och mer mål blev det, samtidigt som jag lyckades rädda inte helt lätta situationer undan från påhälsning i kassen. Vi sträckte iväg till 6-2 innan svarta började äta sig i kapp ett tröttkört rött lag (väsentligt högre medelålder, inte bara på grund av mig). Plötsligt var de ivriga tjejerna som bålgetingar, Mathias Ahxner dominerade framför sin kasse och bildade gott teamwork med Sören Meethz, men fångade också upp kraftlösa försök till kontringar från röda på deras defensiva blå. Svarta sköljde över i anfalls våg efter anfalls våg. Hanna Olsson dominerade, gjorde mål på mål. Moa Eriksson kom fri både en och två gånger, utan att lyckas. Henrik Sellman försökte, men förgäves. Andreas Nyberg hittadel luckor som inte fanns och tråcklade in några baljor. Men röda lyckades sticka upp och få hål, både tursamt och skickligt, på Sören Meethz och lyckades hålla avstånd in i planket och matchens slut.

Överraskande, kanske. Men definitivt välförtjänt. Röda bestod av målvakt: Kai Martin. Backar: Christian Holmén, Per Lindeberg, Anders Skyttebol och Paul Brulenius. Forward: Niclas Wiking, Pelle Andersson, Basse, Joacim B Larsson, Fredrik Aronsson och Bosse Eriksson.

Nu andas vi ut och andas in. Snart är det dags för träningsläger.