Drama med verklighetsbakgrund

Film:

438 dagar

!!!

438

Tillbaka till verkligheten. ”438 dagar” är baserad boken med samma namn.

Foto: CHARLIE SPERRING/MISO FILM

Regi: Jesper Ganslandt

Medverkande: Gustaf Skarsgård, Matias Varela, Philip Zandén med flera

Manus: Peter Birro

Premiär: 30 augusti 2019.

Frilansjournalisten Martin Shibbye och -fotografen Johan Perssons uppdrag var inte riskfritt, men klockrent. När de passerade gränsen in från Sudan 2011 var det för att försöka avslöja svenska Lundin Oils intressen i Etiopien, ett företag som i jakten på olja drog fördel av den etiopiska, den diktatoriska, staten och utnyttjade den fattiga befolkning. I gränsområdet Ogaden finns en gerillaarmé som strider mot den etiopiska regimen; svenskarna är med andra ord på minerad mark och använder sig dessutom av kontakter inom gerillaarmén för att ta sig in i Ogaden.

Båda är rutinerade, men var för sig. Uppdraget är det första tillsammans och det kommer, som historien visade sig, bli en prövning. Konvojen som tar dem över gränsen blir angripen, svenskarna blir inte bara beskjutna, skadade och gripna utan också anklagade för terrorism. Av häktningen blir det senare fängelse med en dom på 20 års fängelse, som föll hårt och skoningslöst med fabricerade bevis.

Martin Schibbye och Johan Persson har berättat sin historia i boken med samma namn som den film som nu har premiär med Gustaf Skarsgård och Matias Varela i huvudrollerna.

Det blir en gastkramande historia, men inte utan värme eller skratt. Peter Birro har i sitt manus skapat en nervkittlande historia som pendlar mellan desperation, uppgivenhet, iskallt hopp och en känsla av avståndstagande tillit till den tysta diplomati som ska få dem ut i frihet.

De båda inser ju galenskapen i att i Lundin Oils styrelse sitter, kanske svensk politiks mest arrogante minister någonsin, Carl Bildt. Till ytter mera visso är han utrikesminister. En tragikomisk effekt som Philip Zandén skoningslöst utnyttjar i sin roll.

Att Carl Bildt kom undan tyngre kritik, och att att karln över huvud taget verkar saknar självkritik, är en gåta. Nu är det en film baserad på en partsinlaga, men det är ingen vacker bild av Moderatpolitikern som ges.

Fredrik Evers agerar den balanserande ambassadör Jens Odlander med återhållsamt, och ja, diplomatiskt spel.

Drama med verkligheten som grund, alltså. Regissör Jens Ganslandt fångar det väl. Men trots att den är välgjord saknar jag klaustrofobi som borde funnits. Jag hittar heller inte in i den broderskapskärlek som uppstår, kanske av nödvändighet, journalisterna emellan. Däremot biter scenerna mellan Gustaf Skarsgård och Josefin Neldén, som spelar Schibbyes fru Linnéa, tag.

Men…

”438 dagar” är kanske ändå främst en film om journalistisk mod parat med den dårskap som det emellanåt krävs för att nå sanningen. En film om nödvändigheten av det fria ordet, reportrars granskande och journalistiskt ifrågasättandet. För det måste man, dessvärre, riskera mycket och satsa högt. Det gjorde Martin Schibbye och Johan Persson för att förlora, men efter 438 dagar ändå vinna ändå.

Sommarläsning till hösten

Ambitionen är ju att alltid komma med tips inför sommaren. Men sanningen är att det oftast kommer när, åtminstone, semestern är över. Inget undantag nu. Men rekommendationerna, eller kanske mer recensionerna, gäller ju över tid. Böcker är sällan någon dagslända. Ofta finns möjlighet att komma tillbaka till dem, eller att helt enkelt inte hasta. Tiden räcker till.

IMG_0524

Fyra. Sommarens fyra böcker som räcker längre än till hösten. Foto: KAI MARTIN

Arnaldur Indriðason: Skuggor över Reykjavik (Norstedts)

Isländske Arnaldur Indriðason har blivit en favorit. Visst. Han har låtit kommissarie Erlendur försvinna ute på barndomsfjället sedan några romaner tillbaka. Men har har hittat nytt motiv och nya karaktärer att bygga sina berättelser på. För vän av Island är det en fröjd att följa böckerna och dess intriger. Det finns en sävlighet och ett tålamod. han håller sig, i förhållande till många av sina kollegor inom deckarskrået, till ett författande av få sidor. Men här är verkligen less is more verklighet.

Reykjavik i centrum. Karaktärerna Flovent och Thorson från de två senaste romanerna – ”Det tyska huset” (2017) och ”Farlig flyktväg” (2018) – får sällskap av pensionerade, rastlöse och nyfikne kriminalkommissarie Konráð i ett möte mellan nutid och andra världskrigets slutskede. Är till och med han den Konráð Flovent som nämns i den första av de två böckerna…?

Islands nationalteater spelar sin roll, ännu inte helt färdigbyggd, i detta drama som kastar långa skuggor över år och tid. Fascinerande läsning där Arnaldur Indriðason återigen visar klassen av sitt författarskap.

Viveca Lärn: Sladdisen (Albert Bonniers förlag)

Kanske har Viveca Lärn lovat att hon ska sluta skriva. Kanske är det bara ett utfall av fåfänga för att skapa uppmärksamhet. Kanske har jag bara missförstått allt. Men drottningen av ”Saltö”-sviten gör ett slags comeback och nu med den självbiografiska ”Sladdisen”.

Den är en berättelse som följer författaren som pur till en bit in i tonåren. Hand i hand med glädje och vemod bjuder Viveca Lärn läsarna in till minnenas korridorer. Hon blickar storögt med ett barns ivriga uppmärksamhet. Kommer ihåg allt. Varje replik. Varje vrå. Varje skolgård och klassrum. Lärare. Goda. Onda. Vänner. Ovänner.

Det är en vacker självbiografi, inte så vidare värst tillrättalagd för att ställa sig själv i god dager. Viveca Lärns röst hörs genom hela boken, på samma trygga vis som Astrid Lindgrens, och detta utan ljudbok.

Av Viveca Lärns digra författande är ”Sladdisen” en av de absolut bästa. Jag längtar redan efter fortsättningen, där hon lyfter blicken från barnets och den unga tonåringens in i vuxenlivet. Skriv! Fortsätt skriv!

Grzegorz Flakierski: När kriget inte kom (Palaver press)

Grzegorz Flakierski kom från Polen, född i Warszawa, 1969 för att efter några år i Blekinge komma till Göteborg i tonåren och vidare ut i Sverige. Jag hade förmånen att träffa honom som gymnasiekamrat, en intellektuell som breddade mina sinnen. Därefter skildes våra vägar. Han fortsatte in i den akademiska världen och blev belönade, efter flit och nit, med en fil.kand-examen i humaniora vid Stockholms universitet. Nu lever han som frilansjournalist i Kramfors och ger också sin tid ett fint författarskap.

De tidiga utgivningar – ”Statskuppen i Norrland” (2010) och ”Knockout” (2014) – har jag missat. Men novellsamlingen ”Familjealbum” (2017) läste jag med förtjusning.

Där bjuder han på tolv berättelser, som ett dramatiskt galleri av bilder från historiens gång. Flera sorgliga, trasiga av andra världskrigets grymhet och med en judisk bakgrund  finns det en än djupare tragedi i historierna.

Med romanen ”När kriget inte kom” kastas vi åter tillbaka till den tiden. Eller precis när Polen förbereder sig för en invasion 1939. Ska Hitler verkställa sitt beslut eller inte?Ynglingen och den intellektuella kulturskribenten Dawid Kolomyjski är inkallad, men får snart veta att han på grund av trostillhörighet inte passar i sin roll som soldat. Antisemitismen passar på. Den unge mannen inser att Polen inte är platsen för honom och flyr till Berlin (!). ”När kriget inte kom” är en svindlande odyssé genom ett Europa inte helt olikt dagens. De blåsvarta högervindarna blåser och krymper varje väg att resa. Fördomarna mot människor växer för varje steg en flykting tar.

Grzegorz Flakierski är en strong författare, som vet att väga sina ord, balansera sina meningar och skapa sin story. Men jag kan sakna ett djupare grepp på denna hans huvudkaraktär, som emellanåt förvandlas till en schablon. Något som också drabbar några av romanens andra karaktärer, som inte riktigt fastnar i berättelsen.

Jo Nesbø: Kniv (Albert Bonniers förlag)

Harry Hole är tillbaka. Full och fast i en svindlande, självömkande nedåtgående spiral. Jo Nesbø är tillbaka. Lika starkt övertygande i sitt författarskap och med intriger som vänds in och ut för att ständigt överraska.

Jo, det här är åter en gastkramande historia från start till slut med ett Oslo målat i sina mest dramatiskt gråa färger. Vem är vän? Vem är ovän? Vem är skyldig? Vem är oskyldig?

Som vanligt håller Jo Nesbø sina läsare på halster under tiden som Harry Hole seglar för fullt segel genom sina känslostormar och förbi alla de bedrägliga rev som kantar hans väg.

Jo Nesbø är en fenomenal krimförfattare, som bjuder på sina historier i högt tempo och stor, men ändå trovärdig, fantasi. Och ja, det här återigen en roman om ett rejält antal sidor (583); jag njöt av var och en.

#arnaldurindriðason #vivecalärn #grzegorzflakierski #jonesbø

Räckmackor och segrar

Sommaren har stramat upp sig, klätt sig fint i blå himmel, måttliga vindar i håret och solsken i blick. Vi tar sikte mot Falkenberg för det är så traditionen bjuder; fantastiska Strandbaden väntar, där vi fick ett rum på återbud (i och för sig inte med havsutsikt, men gott nog ändå) och premiären på Vallarna. Vi tar två nätter, för mat, avkoppling och fotboll. Sverige ska försöka slå Tyskland, en bedrift som inte skett sedan 1995 och utsikterna var både de bästa på länge och samtidigt, med något slags vett i balans, en tuff uppgift. Men Peter Gerhardsson, som aldrig påstår sig kika på statistik, ser nuet, möjligheterna och har en rävfarm bakom öronen, som gör utsikterna ljusa.

Vi är sena ur startblocken när vi lämnar vårt hemman för färden söderut. Det har å andra sidan gjort det möjligt för mig att rensa mitt skrivbord; jag är på semester, har skrivit klart mina artiklar och tar mått på ledigheten som ska räcka juli ut.

E6:an är böljande, insmickrande och lagom trafiktät där den ringlar sig nedåt mot kontinenten. Nu ska vi inte mer än en timmes färd från Göteborg och resan går snabbt. Vi cruisar in mot vårt resmål, glider förbi Falkenbergs FF:s fina fotbollsarena, där jag fortfarande inte har varit, ser strålkastarna på och förstår av den ännu glesa tillströmningen av folk att det vankas match.

Vi checkar in, får ett rum som är behagligt och vätter mot spaavdelningen. Jag kikar inte bara ned i de olika bassängerna utan också ned i olika dekoltage, ser tatueringar som gud glömde och människor av olika sorter och slag, något som borde vara tankeväckande för den som tror att vi alla är lika som har bott lite längre i Sverige än somliga.

I fönstret står prosecco i en hink och två glas. En gåva från en vän och vi skålar uppskattande.

Matchstarten närmar sig, vi är samtidigt sultna, går till restaurangen, men ångrar oss halv. Z går för att se om det finns plats i bistron, dröjer sig borta en stund för att komma åter och berätta att receptionen har rekommenderat Ocean hotell, en bit bort på stranden, som inte bara har mat utan också visar matchen på storbildsskärm. Vi knallar dit och inser att vi inte är ensamma om idén. Det är kanske inte smockfullt, men tillräckligt för att det ska vara trångt. Z hittar en plats längst ned mot storbildsskärmen, jag ställer mig i kön för att beställa mat och dryck. Lagom till matchstart får jag fram min beställning och dramat kan börja.

Sällskapet bredvid, en ensam man, har plötsligt utökats med tre kvinnor som är ljuvt påstrukna, flörtiga mot mannen och mer intresserade av alkohol än av matchen. Kvinnan närmast mig sitter tätt, pratar högt och jag försöker stint fokusera på matchen som är spännande. Jag ser ett Sverige som är bestämt i sitt spel, som går tufft in i närkamperna och som vet vad det vill. Men det är Tyskland som gör första målet när ett misstag blir till en dominoeffekt som styggt straffar sig med en kvart spelad. Då har ändå tjejerna haft möjligheter till ledingsmål via Sara Jakobsson. Men Tyskland har Almut Schultz, som är både vig, placeringssäker och definitiv i sitt målvaktsspel.

Men efter Tysklands ledning viker inte laget ned sig och i takt med att alkoholdebatten blandas med tillfälliga ”kom igen tjejer!”, så visar det sig att svenskorna ger blanka fan i att känna sig besegrade. De fortsätter distinkt och tufft, tyskorna far som vilsna vantar i midvinterblåsten och ser häpna ut när svenskorna står och de faller.

Vinnare.

Så hittar Linda Sembrant en djupledsboll som skär effektivt hela vägen fram till Sofia Jakobsson som skjuter fart, viker in och placerar via Almut Schultz höger tå bollen i mål. Kvitterat och hopp.

Sverige visar ett förtroendeingivande spel som jag sällan har sett och plockar spelpoäng efter spelpoäng. Det glöder om tjejernas spel, i den olidliga hettan är det svenskorna som är kallast och skapar flest chanser. Som när Stina Blackstenius tvingar Schultz att tippa en målchans till hörna.

Det är fotbollskonst i den högre skolan och Peter Gerardsson har ingjutit ett självförtroende och ett jävlar anamma i laget, som nu bär frukt.

Knappt har andra halvlek startat förrän där Sofia Jakobsson skickar in den boll som Frida Rolfö knickar, där Schultz gör en prakträddning, men bara för att se Stina Blackstenius raka in returen. 2–1, osannolika 2-1!

Salongen jublar, förutom Oliva Schougs pappa Bertil, som lapar sol på uteservering och bara fläckvis följer den match som hans dotter följer från bänken i den stekande värmen i Rennes.

Sällskapet bredvid har bekymmer med en väninna och en och en troppar de av. kvinnan bredvid mig är sällskapssjuk, frågar om vi är vegetarianer, men blir varse då jag vinkar min skål med skuret kött bland salladen och börjar då prata om djurhållning, eller bristen på den. Hon försvinner senare och vi kan fullt ut fokusera på matchen samtidigt som en skärm inne vid baren visar hur Falkenbergs FF vinner över Elfsborg med 2–1, en match som flera följer trots VM-dramatiken.

Men tjejerna klarar sig utan deras stöd och vinner även de med 2–1, skapar historia och jag är rusig, stolt och glad. Glad för Peter Gerhardssons skull, för hans lags och för hans ledarteams skull efter denna fantastiska insats.

Utsikt över västerhavet och Falkenberg. Foto: KAI MARTIN

Vi går tillbaka mot hotellet, tar en utkik över den vackra, vidsträckta stranden, ser måsarna glida majestätiskt i uppvindarna, människor som dröjer sig kvar på stranden i kvällningen, vågorna som envetet slår in mot strand i sin repetitiva rytm.

Badsuget slår till. Vi hämtar badrockar och badkläder på vårt rum och gör premiär för året i västanhavet, som är behagligt och bryggan är full av lyckliga människor som badar, hoppar, simmar och några coola som sitter på räcket längst ut och dricker öl som om tiden inte har sin gång.

Vi drar oss mot spaområdet, kryper ned i en het bubbelpool som gör mig rastlös, men Z behaglig. Vi får sällskap av några småflickor och tittalar dem samtidigt som deras övervakande pappa strängt tittar på oss med både uppfordran och nonchalans. Inomhusbassängen i det vackra atriumrummet lockar och vi går dit, rastlösheten slår till igen medan Z gör sin övningar och njuter av värmen i vattnet som är som balsam för hennes kropp, som inte alltid är med henne.

Badnymf. Foto: KAI MARTIN

Badandet skapar hunger, vi kommer – sent  till restaurangen. Försöker beställa, men trots att klockan är cirka tio har köket stängt denna lördagskväll fylld av möjligheter. Vi får trots det ett bord och vi får varsin räkmacka som inte går av för hackor, jag med en Chablis till, Z med en öl, där det i valet av ljus eller mörk (!) blir den ljusa. Vi njuter. Bryter upp, går till sängs fortfarande rusiga över Sveriges seger och, ja, det erkännes, av alkoholen. Jag läser lite ur Jo Nesbøs ”Kniv” (som jag ber att få återkomma till) innan tröttheten slår till.

Morgonen kommer tidigt. Men Z sover sin ljuva sömn, utsträckt som ett barn med händerna ovanför huvudet och med ett behagligt snusande som gör mig på samma gång rofylld som kär. Hon är fin, min hustru, även då hon sover.

Efter morgonbadet. Foto: KAI MARTIN

Så vaknar hon, vi bestämmer oss för ett morgondopp, går ut på piren i våra badrockar, möter lite badfolk och hälsar artigt godmorgon, finner ett yogagäng längst ut och tassar försiktigt ur våra badrockar och hoppar i det svalkande, friska havet med sina tunga vågor som slår och slår.

Upp för frukost, drar oss in mot Strandbadens väldiga byggnad, ser en kvinna som gör sin morgongymnastik efter badet, en äldre man som har placerat sina kläder och joggingskor på bryggan och nu med närmast en filosofisk hållning närmar sig vattnet, först fötterna, sedan en bit på vaderna för att andas in och ut, blicka över havet som för att blidka det, sedan en bit till, stanna… Jag vet fortfarande inte om han har kommit i.

Frukost med det hela. Foto: KAI MARTIN

Frukosten är grandios, ägg Benedict, äggröra, bacon, smörgåsar med diverse pålägg, filmjöl med frukt och müsli med nötter, kaffe, juice… Vi sträcker ut, samtalar, tittar på utsikt, kikar på folk. Jag har semester och äger nära nog min tid, Z är med mig. Livet kan inte bli vackrare och Sverige är klara för semifinal.

Charmig men lång Emil

Barnteater/-musikal:

EMIL I LÖNNEBERGA

!!!

IMG_3292

Fart och fläkt. ”Emil i Lönneberga” känns igen också på scen. Foto: KAI MARTIN

Lisebergsteatern, från 3 år.

Regi: Kålle Gunnarsson.

Av: Astrid Lindgren.

Musik: Georg Riedel.

Koreografi: Emil Söder.

Med: Wilfred Andersson/Petter Borén, Nova Heimroth/Freja Nyroos, Annika Andersson/Pernilla Karlsson, Kent Vickell, Emil Söder, Sara Axelsson/Emma Karlsson, Sussi Björninger, Robin Rösehag, Tove Holm, Benjamin Alinder, David Timonen, Nikolina Alinder, Joakim Södergren Norin och Einar Borén.

Det är något speciellt med barnteater. Dels för de ungas entusiasm och förmåga att inte skilja på dikt och verklighet. Dels för bristen på tålamod. Det gäller verkligen för ensemblen att vara på tårna, både vad det gäller handling och spontana utrop.

På Lisebergsteatern har det blivit något av en tradition att locka med uppsättningar i Astrid Lindgrens berättartradition. I år alltså ”Emil i Lönneberga”, som både blir ett slags musikal och dels en tätt packad när många av berättelserna om Emil, den förgrymmade ungen, ska få plats. Det är ett bra koncept med slapstickhumor och eldfängda scener. Första akten är utmärkt underhållning för hela familjen. I den andra, efter 20 minuters paus, dras det hela lite mer i långbänk. Därmed blir uppsättningen direkt straffade av den otåliga publiken.

Men det är en charmig föreställning med bländande spela av Annika Anderssons son Wilfred (de delar rollerna som mor Alma och Emil med Pernilla Karlsson och Petter Borén). Han är spjuveraktig, rar och hyssfull. Till det Ida, fint spelad av Nova Heimroth (som delar rollen med Freja Nyroos).

Kent Vickel är pappa Anton, kärv men kärvänlig. Annika Andersson gör sin Alma återhållsam, så som rollen kräver. Men, förutom barnen, är det ändå Emil Söders Alfred och Sara Axelssons Lina, som ger lyster till föreställningen.

Två timmar med paus är alltså en smula för mycket. Men å andra sidan är den här julkakan tryfferad rikt. Till och med hästen Lukas får plats på scenen.

 

Thrillers för hösten

IMG_2467

Nej, det är inte rykande aktuella och kanske borde den här texten har skrivits till semestern i juli istället för nu. Men samtidigt så förlorar inte böckerna i sitt värde och istället för heta sommardagar kanske de bättre passar för kulna höstkvällar, när mörkret sluter sig om oss och känslan för det hotfulla kan växa sig starkare.

Håll till godo:

Jan Sprangers: Tiggare kan ingen vara (Förlaget Orda)

Det är inte bara den briljanta titeln som är förtjänsten i denna Jan Sprangers tredje krimroman. Här har han än mer hittat formen kring sitt författande och spinner detta kring en kusligt verklig mordhistoria. Förvisso fiktiv, men med dramat utspelande i göteborgska närmiljöer som går att ta på och med situationer med tiggare utanför butiker som är ett faktum.

Nej, Jan Sprangers har inte förlorat intresset för polisens utredningsarbete. Han värnar det ömt. Men i ”Tiggare kan ingen vara” har han funnit ett drama som blir så mycket mer än de tidigare böckerna i serien. Ja, det handlar om seriemördande, men med ett slags trovärdighet som gör det kusligt vardagsnära.

Här har han också fått igång skrivtempot, så att det är svårt att lämna ett kapitel för nyfikenheten för nästa är stor.

Arnaldur Indriðason: Det tyska huset (Norstedts)

Islänningen Arnaldur Indriðason har sedan någon bok tillbaka lämnat kommisarie Erlendur Svensson på fjället för ett okänt öde. Men greppet om läsaren släpper han inte. Med ”Det tyska huset” låter han oss landa i ett Reykjavik under andra världskriget, klämt mellan amerikanska, engelska, tyska och ryska intressen. Förstås är det ett mord i centrum, som ska nystas upp och det görs nogsamt och med Indridasons som skicklig skildrare av både miljö och personer. Här brinner det aldrig i knutarna, allt tar sin tid, men i sällskap med Arnadlur Indriðason får man aldrig tråkigt. Han är helt enkelt en av vår tids mest skickliga thrillerförfattare.

Dennis Lehane: En äkta man (Bonniers)

Att amerikanen Dennis Lehane kan spinna en vild och spännande historia med omtumlande förvecklingar vet alla som läst hans ”Patient 67”. Att han gillar sitt Boston är heller ingen hemlighet. Inte heller att våldet är grovt och nära i det mesta som han skriver. Han är helt enkelt en krimförfattare som har gått i den hårdkokta skolan.

”En äkta man” är inget undantag. Det är en bok som åter – precis som i ”Patient 67” –arbetar med psykologiska effekter i dramat, men som spär på med bedrägligheter och oväntade tvister. Något som tar fart redan från start. Jo, han kan sitt jobb, men samtidigt så tuggar ”En äkta man” på samma kola som smakar som Dennis Lehanes tidigare skrivande. Bra, men kan bli bättre.

Jo Nesbø: Macbeth (Wahlström & Widstrand)

Han är intensivt flitig och allt mer spatiös i sitt skrivande, norrmannen Jo Nesbø. En favorit sedan första upptäckten med ”Rödhake” (2002) och jag har inte missat en bok av honom sedan dess. Nyligen kom hans ”Törst” (ja, ja, för ett år sedan) med kriminalaren Harry Hole återigen i centrum. Lite förvånande att denna hans nya roman kommer så tätt inpå. Det måste ju ta tid att skriva.

Nå… Jo Nesbø ingår i Hogarth Shakespeare-projektet, ett internationellt samarbete mellan ett 20-tal förlag med start 2016, alltså 400 år efter William Shakespeares död. Tanken är att den brittiske pjäsförfattarens verk ska se dagens ljus i ny kontext och med ny text. Jo Nesbø är inte ensam om att ha antagit utmaningen. Jeanette Winterson, Howard Jacobson, Anne Tyler, Gillian Flynn med flera tillhör denna illustra skara.

Den framgångsrike norrmannen har inte försuttit en sekund i denna prestigefyllda utmaning. ”Macbeth” är förlagd i en fiktiv miljö och i en fiktiv tid, men som skvallrar om något åt Glasgow och sent 60-tal, om man så vill. Det är inte nödvändigt. I ”Macbeth” regnar det mer än i ”Blade runner”. Våldet och korruptionen är ständigt närvarande. Macbeth är före detta drogmissbrukare, en kommissarie i karriären. Hans Lady driver en spelsalong med framgång. Allting är alltså nytt, men ändå shakespearskt in i minsta detalj.

Jo Nesbø griper tag, förvandlar ”Macbeth” till sin och lyckas ändå både hylla originalet och dess författare. Snyggt.

Jussi Adler-Olsen: Hon tackade gudarna (Bonniers)

Serien med extraordinäre kommissarien Carl Mørck och hans samling udda figurer i avdelning Q är ofta stor underhållning. Det handlar om en författare som kan sitt hantverk, som vet att hitta bra historier, har en fot väl förankrad i verkligheten och den andra i en inte allt för vild fantasi. Till detta har Jussi Adler-Olsen humor, inte helt vanlig i den tuffa krimvärlden. Men dråpligheten kan verkligen ge poäng.

Men avdelning Q är inte bara i fokus gällande danskens författarskap. Innan den spann igång 2007 med ”Kvinnan i rummet” (på svenska 2011) hade han skrivit tre romaner: ”Alfabethuset” (1997), ”Hon tackade gudarna” (2003) och ”Washingtondekretet” (2006). Den först- och sistnämnda har kommit ut på svenska 2001 respektive 2016. Nu har det alltså varit dags för ”Hon tackade gudarna”. Om debuten utspelar sig under andra världskriget, britter i tysk fångenskap, och den tredje romanen i ett kuslig amerikanskt politiskt haveri är denna med Nederländerna i centrum och flygolyckan utanför Amsterdam 1992 då ett israeliskt fraktplan kraschade i en förort. Med denna som en spinoff skapar Jussi Adler-Olsen en effektiv story med internationellt politiskt rävspel, korruption, cyniska affärer och våld som några av ingredienserna.

Danske Jussie Adler-Olsen kan sin dramatik, vet redan här med sin andra bok hur man skapar spänning och förvecklingar. Samtidigt är detta en förutsägbar historia. Något som kanske förklarar att det dröjt så länge med översättandet.

Hyss- och nyckfull ”Hemsöborna”

Teater:

HEMSÖBORNA

Ola Kjelbye

Utmanande. ”Hemsöborna” kliver utanför romanens och pjäsens ram.  Foto: OLA KJELBYE

Baserad på August Strindbergs roman.

Regi och dramatisering: Andreas Boonstra.

Scenografi och kostym: Åsa Berglund Cowburn.

Ljus: Joakim Brink.

Mask: Christoffer Nordin.

Musik: Simon Steensland.

Ljud: Tommy Carlsson.

Dramaturger: Lucia Cajchanova och Joel Nordström.

I rollerna: Özz Nûjen (Carlsson), Mia Höglund-Melin (madam Flod), Anders Berg (Gusten), Marie Delleskog (pastorn, professorns fru), Amanda Gordon (Lotten, Ida), Sven-Åke Gustavsson (Rundqvist, professorn), Vilgot Paulsen (Norman), Melina Tranulis (Clara) samt musikerna Daniel Lemma, Bernt Andersson och Henrik Cederblom.

I föreställningen spelas, förutom Simon Steenslands stämningsmusik, också musik av Evert Taube, Fred Åkerström, Lisa Ekdahl, Per Gessle, Orup, Hasseåtage med flera.

Det är klart att en skådespelare med sina främsta meriter inom ståupp ska utnyttjas också för det. Det dröjer alltså inte länge förrän Özz Nûjen stävat in med sin plastbåt runt midjan inleder ett direkt anförande riktad till publiken. Precis som i privatteatrarna med en en van farspublik applåderas det vid hans entré.

Se, Andreas Boonstras uppsättning av ”Hemsöborna” ska inte likna någonting annat.

Knappt har Özz Nûjen gjort sin inledande kontakt och reciterat första raderna av Strindbergs ”Hemsöborna” förrän Daniel Lemma blir den berättande trubaduren, en bardroll som han ska återvända till under föreställningen och som en av de tre utmärkta musikerna på scen.

Jo, det kan ju finnas en poäng att ha värmlänningen Carlsson i Özz Nûjens gestalt eller ha etiopienfödde Daniel Lemma, klädd i något slags svensk folkdräkt, som spelman när det pratas om svenskhet och ursprung. Det finns säker också en poäng med att Mia Höglund-Melin får bre på sin madam Flod med uppväxtens västmanländska eller att Sven-Åke Gustavssons Rundqvist får använda sig av långa bohuslänska iiii:n.

Det spiller över på en övertydlighet, som är onödig även om jag gillar den satta tonen gällande utmaningen om vad som är svenskt och den ständiga gliringen på detta tema.

För ”Hemsöborna” är i sin essens utbölingen Carlsson entré till det slutna samhället på Hemsö; där nya tag ifrågasätts, där det gamla är gott nog utan att vara det, där personstrider och hierarkiska utmaningar inte dröjer.

Behövs det större och mer braskande rubriker…?

”Hemsöborna” på Stadsteatern är en tidsmarkör och vill vörda Strindbergs originaltext. Så löper skådespelarna ut och in i repliker hämtade från pjäsen för att pausa och vända sig direkt till publiken i förklarande, emellanåt sedelärande, texter av pågående scener eller samhälleliga reflektioner om här och nu.

Det blir underhållande och inbjuder till skratt. Men det landar också nära farsen och det må vara avsikten, men när man jagar humorn med slapstick och billiga poäng snubblar föreställningen också lätt på eget grepp. Dessutom vänder jag mig mot att skådespelarna ska förklara för sin publik skeende och tekniska lösningar, som om vi inte begriper bättre.

Emellanåt är det också som om Andreas Boonstras inte riktigt vågar lita på Strindbergs förlaga utan måste förstärka texten. Det spiller sedan över i skådespelarnas insatser, där originalens karikatyrer målas med grova drag och förlorar därmed det subtila i rollerna.

Samtidigt… Stadsteaterns uppsättning av denna svenska klassiker är inte ointressant. Mia Höglund-Melin är precis så balanserad och känslig, som madam Flod, att hon bjuder på ett nytt, inkännande porträtt av en karaktär som varit dömd att gå i Sif Ruuds fotspår.

Med musikernas kavalkad av svenska musikfavoriter (låtlistan längre ner) får pjäsen ett snyggt ackompanjemang och Daniel Lemma har en röst som berör.

Och, ja, Özz Nûjen är en frejdig Carlsson, som bjuder karaktären motstånd och spännvidd. Till detta Åsa Berlund Cowburns scenografi, ett Saltkråkan i grått som med snygg videoteknik målas upp i förföriska färger. Snyggt. På ytan.

Låtlistan:

Så skimrande var aldrig havet

Ack Värmeland du sköna

Ute blåser sommarvind

Jag ger dig min morgon

Den som inga byxor har

I en sal på lasarett

Små lätta moln

En vänlig grönskas rika dräkt

I denna ljuva sommartid

Vem vet

Himlen är oskyldigt blå

Öppna landskap

Det börjar verka kärlek banne mig

I folkviseton

Sommartider

Att angöra en brygga

Ej med flit

 

Svidande monolog

Teater:

UNDERKASTELSE

Ola Kjelbye

Stark och otäck. Foto: OLA KJELBYE

Av: Michel Houellebecq.

Regi: Emil Graffman.

Översättning: Kristian Leandoer.

Dramatisering: Lucas Svensson/Emil Graffman.

Scenografi: Tobas Hagström-Ståhl/Emil Graffman.

Kostym: Jenny Ljungberg.

Mask: Ingela Collin.

Ljus: Tobias Hagström-Ståhl.

Musik: Fredrik Möller.

Ljud: Jörgen Ericsson.

Dramaturg: Sisela Lindblom.

I huvudrollen: Fredrik Evers.

När jag kommer iväg till ”Underkastelse” är det i grevens tid. Föreställningen har fått en alltför kort speltid, men bättre sent än aldrig. Jag tackar för det. Michel Houellebecqs roman, utgiven samma dag som attentatet mot tidskriften Charlie Hebdos redaktion den 8 januari 2015, är svidande dystopisk; i Frankrike har presidentvalet gett det Musliska brödraskapets kandidat makten. Ur Francois, lärare i litteraturvetenskap på Sorbonne, synvinkel speglas skeenden med samma reflektioner som hans cynism präglar en liv fullt av tillkortakommande.

Fredrik Evers är från start till mål excellent i denna roll; syrlig, skarp, lismande. Han bjuder Houellebecqs provocerande text motstånd och smörjmedel. Under en och en halv timme kramar han ur varenda stavelse, vartenda skeende och spelar med och mot sig själv med övertygelse och hängivenhet. Det är ett stycke skicklig scenkost i den karga miljö som Emil Graffmans och Tobias Hagström-Ståhls scenografi ger. Det är kargt, desperat och Francois machoman i sliten kostym, desillusionerad plus 40, som av rädsla att förlora sin manlighet istället förlorar all värdighet och den gnutta av självrespekt som han har.

Ja, igen för han en medlöpare, precis som i Pontus Stenshälls uppsättning av Klaus Manns ”Mephisto”. Men där föreställningen då tappade all egg i Stadsteaterns vindlande korridorer är den här föreställningen värd ett längre liv än den nu fått. Fredrik Evers kan med denna sin gestaltning mycket väl redan nu stå för 2018-års främsta skådespelarprestation i Göteborg.