Litteratur | kaimartinblog

Stark final av ”Metamorfos” på Folkteatern

Teater:

METAMORFOS DEL 3 – SJÄLVRANNSAKAN

Stark final. Med två skilda pjäser förenas Sanna Hultman och Malin Morgan i finalen av ”Metamorfos” – denna triptyk till undersökande scenkonst från start till föreställning som bjudits på Göteborgs folkteater. Foto: ELLIKA HENRIKSON

I ett slags scenisk triptyk har regissör Malin Stenberg bjudit in en handfull till att följa teater i skapande under rubriken ”Metamorfos”. Allt i Folkteaterns alla skrymslen och vrår, från källarkorridorer till den stora salongen. Nu framme vid del 3 blir det final för ett svindlande teateräventyr i det lilla. Söker man en röd tråd kan man (läs jag) eventuellt bli lite förvirrad. Men kvinnor är, på olika sätt och vis, i ett feministiskt centrum.

Det första mötet skedde i december. En kollationering av texter inför öppen ridå. Nästa del kom i januari, där publiken (blott några få åt gången) kastades in i olika sceniska äventyr i olika utrymmen i teatern. Nu tas vi ner i Folkteaterns studio, placerad i källaren, för första delen av två monologer, som förenas i denna final av ”Metamorfos”.

Sanna Hultmans hukande karaktär är fången i byråkratin. En person som sköter sin uppgift till punkt och pricka, hämtar kassettinspelningar med hörbart meningslösa inspelningar ur arkivet, gör anteckningar, störs av telefoners ringande och en tv-skärm som spelar upp filmklipp. Hon är tyngd av sitt arbete, men lika väl tyngd av livet och dess meningslöshet. Ett perpetuum mobile, det ständiga ekorrhjulet eller Sisyfos eviga arbete. Det som görs om och om igen. Monologen bottnar i Dostojevskijs ”Anteckningar från källarhålet”, men också i de kassetter som Peter Apelgren hittade vid en loppis 1993, som senare kom att spelas i ”Morronpasset” i mitten av 90-talet. Reseskildringar som vokalt noterades av ”Kassettmannen”. Han som länge var okänd, men som genom Peter Gropmans fantastiska radiodokumentär för fem år sedan kunde säkerställas till Herbert Lindblad. Här finns också drag – och text – från Strindbergs ”Ockulta dagboken” i denna närmast klaustrofobiska pjäs, som utspelar sig i ett syrefattigt rum.

Avslutningen sker desto större. I den stora salongen, men med den fåhövdade publiken (elva) på scenen och med Malin Morgan högt upp i bänkraderna. Dramatikern Christina Ouzounidis pjäs ”Ordet – kött” från 2007 får ett eldfängt liv när Malin Morgan häller bensin på texten. Det är en frätande stark text, en inre monolog av en människas ringaktande av sig själv. Ett slags negativ identifikation i en flammande pamflett. Inte utan uppror. Hon håller ett lika stadigt grepp om texten här, när hon vandrar genom bänkraderna för att ställa sig öga mot öga mot publiken, som Sanna Hultman några våningar ner. Men skillnaden är total. Den ene osar och rasar, accelerera och hotar, den andre krymper, flackar med blicken och förminskar sin person under oket av livet. Den ena har ett stor rum att fylla – och fyller det. Den andra ett källarhål, som sluter tätt omkring allt utanför.

”Metamorfos” är med detta – finalen går under rubriken ”Självrannsakan” – slut. Teaterkonst som varit levande och i ständig förvandling. Lite har det varit att följa detta, som då teatrar och skådespelare i desperation under pandemin med alla restriktioner ändå ville spela sina pjäser och möta sin publik. Det blev hudlöst, nära, drabbande. Så också nu.

Fotnot: Här finns recensionerna av de två tidigare föreställningarna (här och här).

”Metamorfos del 3: Självrannsakan”, premiär 23 april 2026. Spelas till och med 16 maj.

Regi, idé och rum: Malin Stenberg.

Dramaturger: Klara Ejeby och Magnus Lindman.

Texter ur Fjodor Dostojevskijs ”Anteckningar från källarhålet” (översättning Ulla Roseen) och August Strindbergs ”Ockulta dagboken” samt utdrag ur ”Mysteriet med kassettmannen” (P4 Dikumentär, Sveriges Radio) förekommer. Dessutom ”Ordet – kött”, Christina Ouzounidis pjäs från 2007.

Ljudtekniker: Viktoria Ottosson.

Belysningsmästare: Elin Bengtsson och Johan Nyström.

Musik som förekommer i föreställningen: ”Koyannisqatsi” (Philip Glass) och ”Won’t be thing to become”, ”Ant still the move” och ”Never were she was” (Colin Stetson & Sarah Neufeld Duo).

Dessutom visas i första akten ”Anteckningar”, en kortfilm i regi av Malin Stenberg och Konstab.

Listig och roande ”Stilövningar”

Posted on 19 dagar sedan av Kai Martin

Teater:

STILÖVNINGAR – 23 sätt att skildra ett gräl på en buss

***Underfundigt roande. Ola Karlberg står ensam på scen och underhåller med 23 perspektiv på en och samma händelse. Foto: LINA IKSE***

Den står i bokhyllan, Raymond Quenaus ”Stilövningar”, den svenska översättningen utgiven 1988 efter originalet som publicerade 1947. Den som har blivit något av en fransk klassiker. Boken har stannat kvar genom utredningar, men inte lästs på nytt. Kanske hög tid för det efter Ola Karlbergs enmansföreställning ”Stilövningar – 23 sätt att skildra ett gräl på en buss”. För med ett roande anslag görs en underhållande enaktare som bjuder på mycket på kort tid.

Ola Karlberg är något av en frankofil. Kan sina chansoner, sitt anslag, sitt Paris och i det här fallet det 8:e arrondissementet. Med enkla medel (ett skrivbord, en stol, en ukele, en griffeltavla, en stege, en fönsterram – allt målat i rött, matchande Ola Karlbergs kläder i rött och svart ) bjuds man in till en närmast dadaistisk underhållning. ”Stilövningar – 23 sätt att skilda ett gräl på en buss” angriper just en händelse ur just 23 olika infallsvinklar. Som vanmakt, blankvers, prunkande, omstöpning, framtill – baktill etc. Det blir absurt, märkligt, utmanande, men aldrig frånvänt eller distanserat.

Det är en listig text, men den ska också presenteras väl för att bjuda på rätt slags underhållning. Det klarar Ola Karlberg med emfas.

Det blir utmärkt underhållning värd en väsentligt mycket större publik än då jag gästade salongen.

”Stilövningar – 23 sätt att skildra ett gräl på en buss”, Hus 8, Konstepidemin, Göteborg. Premiär 16 april 2026. Denna recension baserad på föreställningen 17 april. Spelas 18, 24 och 25 april.

Baserad på ”Stilövningar”, Raymond Queneau.

Svenska texter: Lars Hagström och Ola Karlberg.

Musik: Ola Karlberg och Kroppologerna (Harriet Olsson, Lotta Sjölin Cederblom och Ola Karlberg).

Regi, bearbetning och scenografi: Ole Forsberg.

Rekvisita och kostym: Cilla Klein.

På scen: Ola Karlberg.

Hög spänning

Posted on 27 dagar sedan av Kai Martin

Under vintersäsongen är det ju lätt att gå in i mörkrets värld. Ja, den kriminella eller den med thrillerspänning som håller andarna vid liv. Men när det nu ljusnar går det också alldeles utmärkt att läsa dem.

Här är ett urval av krim- eller spänningslitteratur. Några från Göteborg, men också utsocknes och från favoriter från Danmark och Norge.

Håll i er.

***Hög standard. Spänningslitteratur som håller greppet om sina läsare. Foto: KAI MARTIN***

Tony Fischier: Pauline Dunker och den sista sanningen (Lind & co)

Göeborgsbaserade Tony Fischier fortsätter målmedvetet och skickligt med sin svit om kriminalkommissarie Niklas Ragnvik och hans team. Alltid med hans sambo och privatdetektiven Maxine Adlerkrantz snokande i vad som ska visa sig vara samma terräng. I ”Pauline Dunker och den sista sanningen” rör sig handlingen, återigen, i något slags överklassmiljö med exklusiva kåkar i Hovås/Brottkärr. Men lika hemtamt spinner intrigen också runt i kvarter i Kungsladugård, Klippan, Majorna och Linnéstaden. Det är ju inte utan att en göteborgare som undertecknad blir förtjust och villigt låter sig åka med. Å andra sidan kan det slarvas lite, som om adresserna har hämtats från en snabb googling istället för att författaren de facto har varit på plats. Visst, Ica i Mölndals centrum har adressen Barnhemsgatan, men om du skulle fråga någon mölndalsbo skulle de skaka på huvudet och fråga ”Menar du den i Mölndals galleria?”. Men det är randanmärkningar.

Här uppstår en rad mord som snart visar sig vara sammankopplade. Samtidigt nystas fallet med den försvunna journalisten Pauline Dunker, den prisbelönta ”Uppdrag granskning”-reportern. Ett fall som lagts på hyllan efter ett år, men som plötsligt blivit intressant igen efter nya fynd. Dessutom får Maxine Adlerkrantz ett uppdrag från en nära släkting till Pauline Dunker att hitta henne. Spaning från två håll, alltså.

Tony Fischier är en mästare på att spinna intriger från olika håll för att sedan svetsa dem samman till ett infernaliskt slut. Så också den här gången. Men den här gången undrar jag om de intellektuella vindlingarna inte vävs lite ovanför mitt huvud. Jag drabbas inte på samma sätt som tidigare, för mycket händer på skilda håll och allt är inte samlat för öppnas som en big surprise på slutet. Det är förstås en balansgång, men jag upplever ”Pauline Dunker och den sista sanningen”, som lite för smart för sitt eget bästa.

Jensen & Gabay: Crypto (Nona)

Efter att i senaste boken ”Parabellum” har fått blodet att frysa till is på Svalbard låter Theodor Gabay och Morgan Jensen nu handlingen utspela sig i Dubai. Utan president Trumps inblandning blir det bomber och granater och en intensiv spänning på den arabiska halvön och i Persiska viken. Jodå, författarparet har inte förlorat greppet om göteborgarna, kriminalinspektörerna Milla Becker och Simon Kempe. Snyggt vävs handlingen samman med föregående böcker (detta är den fjärde) och herre min je vad det går undan. Oblygt skapar Jensen & Gaby en thriller som spänner bågen högt och som lika ogenerat flörtar med actionfilmer som ”Mission Impossible”. En kryptohandlare från Göteborg hittas bestialiskt mördad, bredvid vaknar Nina Amoudi, lika skräckslagen som oskyldig. Hon som funnits i kriminella kretsar i Göteborg, men som räddats undan av Göteborgspolisen och med ny identitet velat starta om.

Det kriminella nätverket som vet om att hon sitter på ett lösenord till en offentlig förmögenhet i kryptovaluta vilar inte på hanen. Spänningen tätnar och det blir Göteborgspolisen i samarbete med Dubais polis, som ska lösa fallet.

Jo, Jensen & Gabay är skickliga. Både gällande i att skriva och skapa spänning, men också i att aldrig låta handlingen vila för en sekund. Det gör att man som läsare andlöst drivs vidare och vidare från ett kapitel till ett annat innan man andtruten når bokens slut.

Jo Nesbø: Vargtimme (Albert Bonniers förlag)

Normannen Jo Nesbø är i en klass för sig gällande spänningslitteratur. Det är inte för inte som hans böcker översätts till andra språk med utgivningar i tusen och en länder. Nu har han lämnat Harry Hole hemma i Oslo. Handlingen är förlagd i ett krackelerande USA. Att originaltiteln ”Minnesota” emellertid på svenska fått titeln ”Vargtimme” är en smula egendomligt. För det är just i Minnesota som handlingen utspelar sig.

Ja, med tanke på vinterns händelser i Twin City i mellersta USA med ICE:s trakasserier, organisationens mord på öppen gata och motprotesterna är det närmast synskt att Jo Nesbø valt att förlägga handlingen här. Han lyckas dessutom beskriva staden som om allt verkligen sker här och nu i ett apokalyptiskt Amerika med korrupta poliser och politiker, gängkriminalitet, droger och våld. Men handlingen utspelar sig tio år tillbaka i tiden – och samtidigt i närtid. Det blir emellanåt en smula märkligt, men få kan som Jo Nesbø hålla sina läsare i ett fast grepp och föra dem genom handlingen med alla karaktärer och slutligen öppna för ett helt oväntat slut. ”Vargtimme” lämnar inget övrigt att önska i detta. Det är återigen en raffinerat skriven kriminalroman med mängder av undertoner. Visst är det för mig mer sofistikerat när han rör sig i ett Oslo med Harry Hole, även om denna boks centralfigur Bob Oz (med norsk härkomst) bär på drag av den väldige Oslopolisen. Men spänningen i Minnesota i ”Vargtimme” är hög nog.

Johan Theorin: Stugorna (Wahlström & Widstrand)

Johan Theorin har efter ett par böcker lämnat spänning och Stora Alvaret på Öland för de småländska skogarnas mörker och djup. Med det också kriminallitteraturen för något mer mystiskt. I en övergiven stugby möts handlingen så att säga från olika håll. Dels en flyende bankrånare, dels Pernilla som lämnar sin familj för en årlig återträff med människor som hon delar erfarenhet med från ett trasigt liv. Men även den unga affärsassistenten Ranja, som skickas på ett uppdrag till sin chefs barndomstrakter.

Skogarnas väldiga träd välver sig över historien – oavsett från vilken personvinkel man kikar. Johan Theorin skriver skickligt, möter naturen med respekt. Men med mysticismen förloras också greppet om historien en smula. Det är emellanåt svårt att skilja mellan vad som i boken ska vara verkligt och det som ska vara övernaturligt, sagolikt. Det gör mig vilsen i skogen.

Jeanette Bergenstav: ”Smaken av blod” (Storyside)

Göteborgskan Jeanette Bergenstav har verkligen spänt spänningsbågen hårt och skickligt med sin romanserie om frilansjournalisten Jennifer Sundin och hennes förmåga att hamna i den än mer dramatiska situationen efter den andra. Nu slungas man som läsare tillbaka tjugo år till när Jennifer Sundins journalistkarriär en gång startade. ”Smaken av blod” är en fristående prequel till Jeanette Bergenstavs serie. En roman i samarbete med Storyside, förlaget som i förstone ger ut ljudböcker. Något som den här boken också är.

Med sina knappt 260 sidor är det en kortare roman än vad Jeanette Bergenstav normalt brukar ge åt sin serie. Kanske är den också aningens hastigt skriven. Det är en känsla som skaver samtidigt som Jeanette Bergenstav sannerligen håller greppet om sina romanfigurer och om sina läsare.

Men…! Det som kanske är mer besvärande är att dåtidens händelser i ”Smaken av blod”, inte fått – vad jag minns av romanserien från starten med ”Syndoffer” (2021) – några spår i nutiden. Med tanke på de traumatiska upplevelserna i den här romanen borde så ha varit för att ge en känsla av trovärdighet.

Jussi Adler-Olsen med Line Holm och Stine Bolther: Döda själar sjunger inte (Bokförlaget Polaris)

Med ”Sjuk kvadratmeter med lås” satte Jussi Adler-Olsen en listigt signerad punkt för romanserie om Avdelning Q med den tjurige och egensinnige Carl Mørck i spetsen. Trodde jag. Den dödssjuke författaren ger sig dock inte och ger sin Avdelning Q ett fortsatt spännande liv. I samarbete journalisten och författaren Line Holm och kriminaljournalisten, tv-programledaren och författaren Stine Bolther öppnar han nu upp för en lång serie. Gott så. De tio tidigare böckerna har varit en fröjd att ta del av. Finurliga intriger. Väl författade. Underhållande. Dessutom har de en humor som är brutal och definitivt roande mitt i den högsta spänningen.

Inledningsvis är ”Döda själar sjunger inte” lite trevande. Som om författartrion inte vill dölja att detta är inledningen på ett samarbete. Carl Mørck har förvandlats till en staffagefigur, mer eller mindre, men är samtidigt inte oväsentlig för handlingen. Istället kliver de andra på Avdelning Q in i handlingen i ett kallt fall som öppnar upp för hiskelig dramatik med Nordsjælland, främst, som fond. Till persongalleriet har även fransk-danska, eller är det dansk-franska, polisen Helena Henry adderats. Hon som bär på en hemlighet, som det också ska nystas i och som i sin tur öppnar för ytterligare böcker i serien.

Det finns i denna romanen spår av ”Fasanjägaren” (på svenska 2008) med mobbning och en högre krets i ett litet sammanhang, här en gosskör. Dåtid vävs effektivt samman med nutid. Berättelsen är sedvanligt driven och med vändningar som få i Norden, undantaget Jo Nesbø, mäktar med. Här är är det bara att spänna fast säkerhetsbältet och åka med. ”Döda själar sjunger inte” är en fröjd att läsa för thrillersugna.

Klaustrofobisk ”1984” kuslig i nutid

Posted on mars 10 av Kai Martin

Teater:

1984

”Godhet är egoism”, ”Flyktingar är terrorister”, ”Nyheter är lögn” – rubriker från programbladets text signerad författaren Ola Larson, baserad på trollfabrikernas omkullkastande av sanning. Allt för att passa in i ett samhälle med skuldbeläggande, falskt ifrågasättande och underminering av forskningar och rön för egen, politiskt vinning. ”Krig är fred”, ”Frihet är slaveri”, ”Okunnighet är styrka” – citat från George Orwells roman ”1984”. Den som skulle fått titeln ”1948”, samma år som den skrevs. Nej, en dystopi, minsann. Baserad på dels Sovjetunions härskarteknik under Stalineran, men definitivt också från den nya besegrade nazismen och fascismen i Tyskland, Italien och Japan.

Nu känns 1984 långt ifrån, men precis som med millennieskiftet fanns det något ödesmättat över årsskiftet från 1983 till året efter. Då en tid tyngd av det kalla kriget av kärnvapenhot. Öst och Väst i ständig konflikt. Den fjättrade världen mot den fria. Planekonomi mot kommersialism och fri ekonomi, hårt skurna värderingar mot liberala.

Så revs muren, världen kunde andas och succesivt demokratiseras. Nu…? En tid av galenskap med maktfullkomliga ledare som driver sina länder in i krig. USA har en president som lätt och ledigt klistrar på etiketten fake news på allt som är betrodd journalistik. Han hyllas för att han mobbar och placeras klimatförnekare och vaccinmotståndare på centrala poster. Okunnighet är en styrka. Krig är fred. Vi skriver 2026. Backa teater sätter upp ”1984”.

Det är en vältajmad, brutal föreställning. Regissören och manusförfattaren Monica Wilderoth har skalat av romanen in på bara benet. Det smärtar i varje scen, varje replik blir som en örfil där man vet att tillit och förtroende blott är för att avslöja dissidenter. Ja, det är en föreställning i mollton med scenografin och kostymdesign från Josefin Hinders med Josefin Ekerås maskdesign skapas en grå skärpa. Tillsammans med – återigen – Jonas Redigs musik, som hämtad från något stenhårt av Nitzer Ebb eller Front 242 blir det en uppsättning som emellanåt sprakar och dånar.

Men til syvende og sidst är det ju skådespelarna som bär replikerna igenom scenerna. Gunilla Johansson Spetz roll som O’Brien är utstuderat iskall och skoningslös med en monoton, melodilös replikföring. En otäck människa som lockar med förtroende för att härska och söndra. Julian i Oliver Anderssons gestaltning förvandlas från sin Hitlerjugendgestalt till en blid upprorsgestalt. Romansen med bokens – och pjäsens – tvivlare av Storebrors regim, Winston, blir som ett förtvivlat irrbloss i mörkret. Agnes Hargne Wallander famlar för tilliten, för kärleken, för friheten, för sanningen, för hoppet… En sårbar, frasig karaktär som hon vårdar ömt och allt mer desperat.

Medlöparna eller de regimtrogna – Adel Darwish (Syme), Eleftheria Gerofoka (Charrington), Gunnar Klint (Parson) och Emelie Strömberg (Martin) – är vasst utmejslade marionetter i detta snyggt och emellanåt effektivt koreograferade drama. ”1984” är en lavett, en naken, skarp och klaustrofobiskt kuslig uppsättning 2026. En och en halvtimmes scenkonst går fort, men gör också ont.

”1984”, Backa teater, premiär 6 mars 2026. Spelas till och med 19 maj. Denna recension baserad på föreställningen 9 mars.

Av: George Orwell.

Regi och dramatisering: Monica Wilderoth.

Scenografi och kostymdesign: Josefin Hinders.

Ljusdesign: Bella Oldenqvist.

Maskdesign: Josefin Ekerås.

Videodesign: William Sjöberg.

Kompositör och ljuddesign: Jonas Redig.

I rollerna: Oliver Andersson (Julian), Adel Darwish (Syme), Eleftheria Gerofoka (Charrington), Gunilla Johansson Gyllenspetz (O’Brien), Gunnar Klint (Parson), Emelie Strömberg (Martin) och Agnes Hargne Wallander (Winston).

Anarki och kaos in på bara skinnet i en utmanande ”Black rider”

Posted on februari 15 av Kai Martin

Teater/musikal:

BLACK RIDER

Bara kombinationen Tom Waits (1949), beatnick-författaren William S Burroughs (1914–1997) och manusförfattaren och regissören Robert Wilson (1941–2025) både skaver utmanade och kittlar. Så blev också musikalen ”Black rider – the casting of the magic bullets” – premiär i Hamburg 1990 – från starten något annorlunda för scenkonsten. 1997 antog Dramaten och Elverket utmaningen, då med Tom Waits-musikern Bebe Risenfors med flera från Bad Livet som medlemmar i orkestern. Denna burleska, mustiga musikal – baserad på den tyska folksagan ”Friskytten” – har irrat vidare i olika uppsättningar. Men när den nu landar på Göteborgs folkteaters scen är den både eklektisk och elektrisk, vågad, galen och så nära anarki och kaos man kan komma. Som en febrigt berusad ”Cabaret”.

Tom Waits musik är närvarande konstant (ja, till och med i en ljudupptagning av artisten själv vid ett tillfälle), men nu i Tonbrukets och Per ”Texas” Johanssons musikaliska och dramatiska dräkt. Musik med all respekt för originalmusiken, men vågat nog för att hitta sin egen ton. Men den starkaste och mörkaste tonen sätter ändå regissör Mellika Melouani Melani. Hon har djärvt satt skådespelarna i pant, fått dem att vrida och vända sig ut och in och, ja, in på bara skinnet. Det är naket, orgiastisk, utmanande, närgånget, expressionistiskt, galet och omtumlande. Som publik får man helt enkelt spänna fast säkerhetsbältet i denna hisnande berg- och dalbanefärd av känslor, uttryck och trots. För här kommer ingen undan.

Musiken gungar och skenar i en förening av disharmoni, cirkus- eller teatermusik i kombination med Kurt Weill och klezmer i Tom Waits karaktäristiska dräkt. William S Burroughs meskalinpåverkade text bjuds upp till en surrealistisk dans av de skickliga skådespelarna där ingen duckar för det omöjliga.

Mitt i detta virrvarr landar humor, från starten med ensemblen tätt förenade som heroinister eller zombier. Redan här är mörkret det dominerande. Redan här tar det burleska greppet om föreställningen. Men det som är början är verkligen endast i sin linda. Allt ska bli värre, bättre, kaxigare för att mynna i en skoningslös backanal innan sista kulan träffar fel… för ”Black rider” är scenkonst på randen till haveri och fulländning. Allt i ett kippande andetag. Efter drygt två timmars föreställning är man, som publik, svettigare än skådespelarna, som ändå har manglat ur sig sitt yttersta.

Jag som sett/hört Tom Waits på Konserthuset 1985, på Cirkus 1999 (två bländande konserter väsensskilda från varandra) och haft förmånen att höra hans musik i Betty Nansen Teatrets uppsättning av ”Woyzeck” i Köpenhamn (premiär 2000) har adderat ytterligare ett kapitel till hans kompositioner. Tillsammans med regissör Mellika Melouani Melani närmast besatta uppsättning av ”Black rider” – har hon sålt, precis som friskytten, sin själ till djävulen för att uppnå denna sceniska fulländning? – landar det tungt i själens mörkaste vrår av minnen.

Teater-/musikalåret har startat starkt.

”Black rider”, Göteborgs folkteater, premiär 14 februari 2026. Spelas till och med 1 april.

Av: William S Burroughs med musik av Tom Waits.

Översättning: Einar Heckscher.

Sångtexter: Tom Waits och Kathleen Brennan.

Originalorkestrering: Greg Cohen och Tom Waits.

Regi, originalproduktion: Robert Wilson.

Regi: Mellika Melouani Melani.

Musikalisk ledning: Johan Lindström och Oscar Micaelsson.

Scenografi: Mats Sahlström.

Ljusdesign: Joakim Brink.

Kostymdesign: Jenny Ljungberg.

Maskdesign: Sun Åberg.

Koreografi: Lidia Wos.

Videodesign: Johannes Ferm Winkler.

Musiker: Tonbruket – Dan Berglund, kontrabas, Martin Hederos, klaviatur och fiol, Johan Lindström, steel guitar, gitarr och klaviatur, och Ola Winkler, trummor – och Per ”Texas” Johansson, saxofoner och klarinetter.

I rollerna: Pelle Grytt (Pegleg), Bror Gunnar Jansson (Mannen på hjorten/Georg Schmid), Nina Jeppsson (Wilhelm), Anna Lundström (Kätchen), Andres Rothlin Svensson (Bertram), Jonas Sjöqvist (Robert, konferencier), Elin Skarin (Anne), Birthe Wingren (hertiginnan/Ernest Hemingway), Lidia Wos (husan/unge Kuno) samt burleskartisterna Andreas Hammarström och Inga Kolbrún Gunnlaugsdottír Söring.

En hyllning till Karin Boye – ett hurra till fantasin

Posted on februari 15 av Kai Martin

Teater:

TRÄDET UNDER JORDEN

Ur boken ”Trädet under jorden” av Kristina Sigunsdotter och Jenny Lucander har Göteborgs Dramatiska Teater med Cecilia Milocco som regissör gjort någonting alldeles fantastiskt. En fantasifull uppsättning som kittlar och berusar, som utmanar och leker, som vågar spela på strängar mellan allvarets djup och det naiva hur ett barns perspektiv.

Med Carina Backmans skickligt gjorda scenbild skapas ”barnteater” – pjäsen är från åtta år och uppåt – som skickligt förenar skuggspel med pantomim och skådespel med spännande ljussättning. Emellanåt är det bara är en ficklampa som spelar runt i det trånga scenrummet. Allt som en laterna magica, som bjuder in i fantasins värld.

Rekvisitan är enkel, några stolar, ett bord, skira, genomskinliga tyger som inledningsvis formar ett hus där vi ser in i ett vardagsrum, en matsal, ett kök… runt bordet sitter en åttaårig Karin Boye (Karin Lycke) med sina föräldrar (Hanna Ullerstam och Erik Åkerlind). Det pendlar mellan kärleksfullhet och dramatik, men en mor som är labil och, måhända, benägen och en far som lättjefullt ägnar sig åt sagor istället för verkligheten.

Tygerna kläs av ”huset” och blir segel på ett skepp, eller draperingar för något helt annat. Det är hela tiden ett aldrig sinande flöde av möjligheter.

Ur allt bjuds det på en hisnande resa genom tid och rum, verklighet och dröm, som en hyllning till Karin Boye, men kanske främst som ett stort hurra till fantasin.

Karin Lycke är lysande som den trevande flickan Karin Boye, hon som rids av sagorna så starkt att de blir till hennes verklighet. Få kan spela så skör och stark som hon. Hanna Ullerstam är lika bländande genom sina roller, där varje karaktär får ta plats och får sina schatteringar. Så Erik Åkerlind som den ömsinte fadern som ömsar skinn för att kliva in i sina andra karaktärer närmast sömlöst.

Med Jacki Románs musik, scenografins starka effekter och skådespelarnas spel skapas storartad, smart och kittlande teater i det lilla formatet på Göteborgs Dramatiska Teater.

”Trädet under jorden”, Göteborgs Dramatiska Teater, premiär 14 februari 2026. Spelas till och med 11 april. En föreställning på cirka en timme och för barn från åtta år och uppåt.

Manus: Kristina Sigunsdotter baserad på boken med samma namn av Kristina Sigunsdotter och Jenny Lucander.

Regi: Cecilia Milocco.

Scenbild: Carina Backman.

Musik/teknik: Jacki Román.

I rollerna: Karin Lycke (Karin Boye), Hanna Ullerstam (mor, kammarjungfru, prinsessa med mera) och Erik Åkerlind (far, spågumma, kapten, militär med mera).

Lekfull och utmanande ”Stolhet och fördom”

Posted on februari 8 av Kai Martin

Teater:

STOLTHET OCH FÖRDOM

**Glänser. Beata Hedman är strålande som ståndaktig, självständig, stolt och fördomsfull Lizzy Bennet. Foto: OLA KJELBYE**

Det måste sägas från start. Koreografin! Den som inleder ”Stolthet och fördom” med tissel och tasslet mellan de fyra systrarna Bennet – Lizzy, Jane, Mary och Lydia – i kittlande rörelse innan de klassiska raderna kommer som ekon. Lidia Wos koreografi lever vidare i hela föreställning, som för att behaga, som för att utmana, som för att förstärka. Det är alldeles underbart.

De inledande raderna…? Ja, ”Det är en allmän erkänd sanning, att en ogift man som äger en stor förmögenhet måste vara i behov av en hustru” bjuder in till Jane Austens (1775–1817) roman från 1813.

På samma vis som, exempelvis, William Shakespeare verk kan få relevans i nutid (som ”Sonetter” på Studion på Stadsteatern just nu – läs här), får Jane Austens roman det. Britten Robert Shearmans adaption från 2000 från romanen har regissören Ragna Wei, senast på Stadsteatern med ”Monicas vals” 2023, gjort till sin. Det blir en lustfylld uppsättning fylld av hyss och med en flödande, humoristisk och smart text. Till det hennes favoritkompositör Chris Lancaster, cellisten som väl senast på svensk mark jobbade med henne på Folkteatern och ”Jane Eyre” 2019, som skapar skira melodier i ett vackert elektroniskt skimmer. Så scenografin som är enkel och öppen och ställer skådespelarna inför utmaningen att agera närmast hela pjäsen igenom på ett sluttande plan. Ja, Helga Bumsch har har också gjort en kongeniala kostymerna, som flörtar med tidigt 1800-tal, men som också är är placerade på ett gäng som lajvar sig tillbaka 200 år i tiden.

Det skulle kunna vara tramsigt och larvigt, men textens skärpa och skådespelarnas skickliga balansgång håller föreställningen i schack utan att spilla över till det banala. Det gör, till exempel, att Marie Delleskog (som hastigt och skickligt ersätter Carina M Johansson) just kan göra sin Lady Catherine de Bourgh så prålig och vulgär. Eller Lukas Feurst låta sin prudentliges Mr Coffins, ogenerat bli en Percy Nilegård. Allt skapas i ett balanserat sammanhang.

Historien om de fyra systrarna som Mrs Bennet (Marie Delleskog) inte annat än vill ska giftas rikt är långt mycket mer än en berättelse om dåtidens normer och konventioner. Systrarna är för det första olika i kynne och ”Lizzy” är den ståndaktiga, inte helt vackra, som ifrågasätter, utmanar och som bär på både stolhet och fördom. Detta i en tid där unga kvinnor i synnerhet skulle vara kyska, tysta och inordna sig formen för hur man skulle vara.

Beata Hedman klär i rollen. Hon, som senast gjorde den juvenila Camille (mot just Marie Dellskog) i Kristina Lugns ”Silver Star” på Lilla scenen på Stadsteatern i höstas, hittar balansen mellan självrespekt och ifrågasättande (både av sig själv och andra), mod och rädsla, ungdomligt oförstånd och ung vuxens klokskap. Hon utmanas under kort tid av flera kavaljerer, men attraheras av få. Stolt tackar hon nej, till moderns förtvivlan.

Istället blir det väninnan Charlotte Lucas (Ania Scheja) som fångas i tråkmånsen Mr Collins garn och förvandlas från levnadsglad till en devot hustru. Den tonårsbrusiga Lydia (fryntligt spelad av Omeýa Simbizi) vill ha soldater, för att de är spännande och snygga i sin uniformer. Så faller hon för den förföriske Mr Wickham (i ett roande porträtt av Morten Vang), mannen med tvivelaktigt rykte, och rymmer med honom. Den naiva Jane (Ellen Linder) blir försmådd av sin friare, den nya grannen Mr Bingley (Joel Möller) och går in i hjärtesorg.

Så hela tiden Mr Dancy, som stramt spelas av Christoffer Svensson, som är fyrkantig som ett kylskåp och lika romantisk som ett. Han som svämmar över av känslor för ”Lizzy”, som avfärdar honom av stolhet och fördom. Han som likt en skuggfigur inte försvinner ur bild eller handling, ur känslor eller i sitt hemliga uppdrag att ställa allt till rätta för den utsatta familjen Bennet. Den med den fromme patriarken Mr Bennet (nedtonad och humoristisk av Johan Friberg), som bara vill vattna sina blommor och få läsa sin bok; inte behöva strida för sina döttrars rätt att få gifta sig med vem de vill.

Jane Austens roman är en modig bok bortom kärleksbestyren, komiken och intrigerna. Just för att hon där och då har flyttat fram positionerna för vad en kvinna kunde, vågade och fick göra. Mycket har ju hänt för kvinnors rättigheter över de 200 åren. Men… Vi lever just nu i en på många sätt och vis märklig tid. Som bland annat där SD:s ordförande för ungdomsförbundet Ungsvenskarna i GP (20260206) lobbar för trenden med hemmafruar: ”Att skaffa stora familjer med många barn, kanske fyra–fem stycken. Jag hoppas att fler går in i relationer tidigare, gifter sig och skaffar familj. Att det inte finns några ekonomiska hinder eller andra hinder i samhället för att kunna ta sådana beslut.” Emanciaptionen är inte inne, lika lite som att läsa eller titta på nyheter. Jämlikheten får kämpa. Håll käften och var söt.

Sett med detta framför ögon blir ”Stolhet och fördom” på Stadsteatern en pjäs som inte bara roar elegant och skickligt utan också belyser en nutid på ett sluttande plan.

”Stolthet och fördom”, Göteborgs stadsteater, premiär 5 december 2025. Spelas till och med 28 februari. Denna recension baserad på föreställningen 7 februari.

Av: Robert Shearman efter Jane Austens roman.

Bearbetning: Ragna Wei.

Översättning: Anna Berg och Ragna Wei.

Scenografi och kostymdesign: Helga Bumsch.

Maskdesign: Maria Agaton.

Ljusdesign: Carina Backman.

Musik: Chris Lancaster (som spelade live några föreställningar, därefter inspelat).

Ljuddesign: Dan Andersson och Karin Bloch-Jörgensen.

Koreografi: Lidia Wos.

På scen: Beata Hedman (Elizabeth ”Lizzy” Bennet), Oméya Simbizi (Lydiga Bennet), Ellen Linder (Jane Bennet/Anne de Bourgh), Joel Möller (Mary Bennet/Mr Bingley), Johan Friberg (Mr bennet/trumpetaren/hushållerska/Gregory), Marie Delleskog (Mrs bennet/lady Catherine de Bourgh – ersättare med kort varsel för Carin M Johansson), Christoffer Svensson (Mr Darcy), Morten Van (Mrs Lucas/Mr Wickham), Lukas Feurst (CarolineBingley/Mr Coffins) och Ania Scheja (Charlotte Lucas/Anne de Bourgh).

Poesi i rörelse – lek när allvar får plats i Shakespeares sonetter

Posted on februari 5 av Kai Martin

Teater:

SONETTER

Kenneth Kvarnströms känsla för rörelse är oomtvistad. Som en av Sveriges ledande koreografer kan han skapa tyngdlöshet och dramatik av det mest. Skickligt förenar han musik med motorik. Med ”Sonetter” på Studion på Stadsteatern förenar han dessutom text. Och då inte vilken text som helst, utan ett urval av William Shakespeares sonetter. Under en timme och en kvar skapas en lustfylld föreställning som omfamnar texternas allvar och lek, som får de sex aktörerna på scen att utmana både sig själva och sonetterna. De är överraskande, underhållande, fascinerande och uppslukande.

Jonas Nordberg är väl i förstone ingen skådespelare, men en desto säkrare lutspelare. En i sammanhanget inte oväsentlig uppgift. Han trakterar instrumenten med stor skicklighet och skapar med sin musik en passande anakronism. Dansaren Rachel McNamee rör sig normalt sett med Danskompaniet på Göteborgsoperans scen, men får här ta steget som skådespelare – oftast på engelska – men förstås med scener som blommar i vacker koreografi. De här två bildar en helhet med de övrigas – Philip Zandén, Karin de Frumerie, Emil Ljungstig och Maria Salomaa – skilda skickligheter och rutin.

Till det den symbios som Joonas Tikkanens ljus- och videodesign bildar med Dan Andersson subtila, ibland uträtta ljuddesign och den scenografi som Kenneth Kvarnström skapat med Joonas Tikkanen. Det är poesi i rörelse med dramatik, vackert och fult, drabbande och pulserande. Musik – ni kan se varifrån i listan nedan – är från vitt skilda håll. Ensemblen bjuder upp, som ljuvt sjungande Philip Zandén eller Emil Ljungstig, eller i flerstämmigt. Men, och det ska jag erkänna, jag hörde varken Bryan Ferrys magnifikt känsliga ”Sonnet 18” eller Rufus Wainwrights ”Sonnet 20” (kanske har de strukits ur ljudbilden för Jonas Nordbergs skicklighet sedan premiären). Å andra sidan är Prodigys larmande ravepunkiga ”Firestarter” med Emil Ljungstig som en kanin uppflugen ur något hål från Alices Underland svår att ducka för. Friskt!

Ja, det är ett mischmasch av stilar och stämningar. Just därför så härligt att få bevittna, då allt hålls samman så skickligt av såväl ensemblen som regissör, scenografi, ljud, ljus, video och musik.

”Sonetter”, Studion, Göteborgs stadsteater. Premiär 16 januari 2026. Denna recension baserad på föreställningen 4 februari. Spelas till och med 21 februari.

Text: William Shakespeare i översättning av Lena R Nilsson.

Regi, kostymdesign och scenografi: Kenneth Kvarnström.

Ljus- och videodesign samt scenografi: Joonas Tikkanen.

Maskdesign: Katrin Lind.

Ljuddesign: Dan Andersson.

På scen: Karin de Frumerie, Emil Ljungstig, Rachel McNamee (från Göteborgsoperans Danskompani), Jonas Nordberg (även lutspelare), Maria Salomaa och Philip Zandén samt Johan Gry (inspelad röst) och Lena R Nilsson (inspelad röst).

Musik i föreställningen:

Bryan Ferry: Sonnet 18

John Dowland: Lachrimae P. 15

Rufus Wainwright: Sonnet 20

Alessandro Piccinini: Toccata XIII

The Prodigy: Firestarter

John Dowland: The Frog Galliard P. 23a

John Dowland: Now, Oh Now I Needs Must Part

Henry Purcell: Rondeau ur The Fairy Queen

John Dowland: Can She Excuse P. 42

Loscil: Estuarine

Murcof: Ruido

Giulio Caccini: Amarilli Mia Bella

John Dowland: Orlando Sleepeth

Elvis Presley: Can’t Help Falling In Love

samt improvisationer av Jonas Nordberg

Intim, närgången och underhållande teater

Posted on januari 23 av Kai Martin

Teater:

METAMORFOS DEL 2: DÖDEN, DÖDEN, DÖDEN

När jag var på ”Metamorfos: Kollationeringen” innan jul var det med en beskärd del skepsis, men inte utan att det fanns en rejäl portion nyfikenhet om vad detta startskott skulle leda till (skrev om det här).

Jag kan direkt säga, att när nu del två kommit (”Metamorfos, del 2: döden, döden, döden”) kommer alla dubier på skam. Ja, de sveps bort. Det här är teater i intimformat för en liten skara människor. Vi är fyra i den grupp som jag ingår och vi leds av en guide till de olika scenrummen där skådespelen kan börja. Här utnyttjas utrymmen på Folkteatern, som teatern självt knappast visste fanns som resurs. För första stycket – Tove Wiréen gör en monolog av något kapitel från Anna-Karin Palms roman ”Jag skriver över ditt ansikte” – spelas i en smal, kort korridor med en nödutgång som fond. Underrubriken är ”Matriarkatet” och Tove Wiréen är genialt närvarande, som vore vi i ett samtal där hon ensamt håller hov. Uppgörelsen med den allestädes modern som försvinner i alzheimers, men aldrig någonsin släpper taget efter sin död, är gripande.

Jag tror inte jag har varit med om sådan här närgången och underhållande teater sedan pandemin, då lösningsorienterade teatermänniskor skapade konst utefter sina resurser och förutsättningar inför en lite, gles skara, publik.

Så uppbrott och rask marsch ut i kylan igen för att komma in i foajén och ner till garderoben där det bredvid denna finns en dörr som leder till lite kontor utan fönster. Här håller Lisbeth Johansson hov i ett spel med olika slags lampor, som tänds och släcks och skapar en förtätad stämning i berättelsen om ”Riddar blåskägg”. Nu under rubriken ”Patriarkatet”. Hon är hastigt inkastad i sammanhanget efter att Sanna Hultman tvingats hoppa av denna del två. Lisbeth Johansson är rutinerad, hennes berättande blir strongt och dramatiskt, en saga med ett allomslutande mörker som förstärks av hennes spel med ljuset som ger hennes vackert fårade ansikte ökad dramatik i paritet med storyn. Allt till en 20-talsbrusig radioutsändning med musik av Béla Bartók. Hon rör sig fritt i rummet, kommer nära, nära. Som om den osynliga väggen mellan publik och skådespel helt upphör.

Återigen en promenad ut i kylan och ingång på baksidan av teatern. Uppför trappor och in i ett mötesrum/bibliotek. Här ”föreläser” Malin Morgan om ”Queerskapet” och framför allt om de udda karaktärerna Claude Cahun (1894–1954) och hens halvsyskon/partner Marcel Moore (1892–1972). Deras performanceartade konstnärskap inspirerat av dadaismen och surrealismen samt deras trots mot nazismen. Uppslukande. Fascinerande. Starkt. Där Malin Morgan plötsligt – som genom en metamorfos – plötsligt går helt upp i sitt berättande och blir en del av den. Vi ombeds av guiden att lämna lokalen för att hon ska fö möjlighet att lugna ner sig och försvinner för en paus.

Närgånget. ”Metamorfos del 2: döden, döden, döden” bjuder på stort skådespel i det lilla formatet. Foto: ELLIKA HENRIKSON

Vi är alltså tre grupper om fyra, fem personer som alternerar runt på dessa små scener. Skådespelarna får alltså inom kort tidsrymd göra om sina framträdande. Det ger ett kittlande perspektiv, men framför allt är det ett agerande värt att applådera. Malin Morgan, Lisbeth Johansson och Tove Wiréen kan sitt yrke till perfektion, bjuder var för sig på tre helt väsensskilda roller och skådespel. Lekfullt, allvarligt och imponerande.

Akt 2 bär rubriken ”Kvinnor som dör” och huserar i Palmes Pentry, lokalen som gränsar till restaurang Folk. Nu är de tre skådespelarna utklädda till serveringspersonal och ska under femton nummer servera scener där kvinnor i teaterhistorien dör. Ett pling på att sagda rätt är klar bjuder in till nästa. Det blir en kavalkad från Henrik Ibsens ”Hedda Gabler” till August Strindbergs ”Ett drömspel”. Däremellan tryfferas tillställningen med scener ut ”Medea”, Fedra”, ”Fröken Julie”, ”Romeo och Julia” och ”Anna Karenina” – bland andra. Det är lättsamt, men underhållande.

Har man, som jag, varit med på ”Kollationeringen” känner man igen texterna, som då lästes upp. Nu instuderande och med fördjupning hos skådespelarna under regissör Malin Stenbergs och dramaturgen Klara Ejebys försorg har allt – som genom en metamorfos – blivit till stor teaterkonst i det lilla formatet.

”Metamorfos, del 2: döden, döden, döden”, Folkteatern, Göteborg. Premiär 22 januari 2026. Spelas till och med 7 februari.

Regi, idé och rum: Malin Stenberg.

Dramaturg: Klara Ejeby.

Skådespelare: Malin Morgan, Lisbeth Johansson och Tove Wiréen.

Texter från allsköns håll, som verk av William Shakespeare, August Strindberg, Henrik Ibsen, Euripides, Oscar Wilde, Victoria Benedictsson med flera.

Mitt nöjesår – favoriter från 2025

Posted on januari 8 av Kai Martin

Man kan tycka att jag lever i en liten sfär, som huvudsakligen håller mig till nöje och kultur i Göteborg med omnejd.

Men faktum är att det räcker. Stan är rik på det mesta. Det gäller bara att vara fortsatt nyfiken. Jag har så att det räcker och blir över. Jag vill egentligen se och höra mycket mer än jag mäktar med.

För i Göteborg finns mängder av scener som bjuder högt och lågt, stora som små akter, stora som mindre scener. Ambitionen på konstnärskapet är det inget fel på. Så låt mig presentera mina favoriter från 2025 – och ja, jag håller mig till Göteborg och västkusten.

Favoriter 2025. Foto: TOMMY HOLL/STELLA PICTURES/BO HÅKANSOSN/BILDUPPDRAGET, TILO STENGEL/HARALD NILSSON/KAI MARTIN

Favoritkonserter:

Paperwing: ”Age of Pisces”, Annedalskyrkan 8 november. Så eget, så starkt, så pretensiöst, så ambitiöst.

Håkan Hellström, Ullevi, andra konserten 7 juni. Ingen kan underhålla över 70000 kväll efter kväll som Håkan kan.

Delines, Pustervik, 8 maj. Inget kan vara så bitterljuv och mörkt och samtidigt vackert som Delines.

Yukimi Nagano, Way out West, 8 august. Little Dragon-sångerskan övertygar som soloartist.

Negar Zarassi, Stora Teatern, 22 februari. Senare på året knep hon förstapriset i ”Kontrapunkt”. Där och då knep hon mitt hjärta med musik från operans värld, Iran till Édith Piaf.

Märta Fransson, Maj12:an, 4 december. Eva Cassidy tolkade andra artister som få andra. Märta Fransson tolkar i sin tur henne som få andra.

Favoritrevyer:

Falkenbergsrevyn, 5 januari. Så makalös bra underhållning med all inclusive: dans, sång, musik, humor…

Paraden, Varberg, 18 januari. Annika Andersson med familj och underhållningskollegor håller hov.

Påskbubbel, Aftonstjärnan, 27 april. De har flyttat revyn från nyår till påsk. Inte sämre för det.

Favoritshower/-musikaler/-dans:

”Miss Saigon”, Göteborgsoperan, 27 september. Världsklass och värd att ses om och om igen.

”Moline Rouge”, Rondo, 25 september. Trots att intimiteten går förlorad på Rondo är det en färgstark och intensiv musikal av klass.

”Into the woods”, Balettakademien, 11 oktober. Eleverna på Balettakademien övertrumfar sig själva.

”In-action”, Göteborgsoperans Danskompani, 11 oktober. Styckena ”Cross” och ”Spirit killing” visar åter igen på Danskompaniets oövertrumfade kompetens.

Favoritteater:

”Den lilla svarta”, Hagateatern, 3 oktober. Med små medel görs stor teater.

”Romeo och Julia”, Folkteatern, 4 oktober. Shakespeares klassiska pjäs i en vital och sprudlande uppsättning.

”Bränder”, Studion, Göteborgs stadsteater, 28 februari. Smärtsam och intensiv.

”Katt på hett plåttak”, Göteborgs stadsteater, 18 september. Tennessee Williams pjäs glöder på nytt.

”Fear”, Backa Teater, 21 oktober. Att bara månader efter det fruktansvärda dådet i Örebro våga presentera en pjäs i ämnet visar på mod. Dessutom är den smärtsamt bra.

”Stormen”, Stallebrottet, Bohus Malmön. I kärv miljö med en blandning av amatörer och proffs blir Shakespeares drama autentisk.

”Macbeth”, 123 Schtunk, Arena Varberg. Improvisationsteater av clownerna som är bäst – och tokigast – i klassen.

Favoritalbum:

Paperwing: ”Age of Pisces”. Hennes skapande är värd så mycket mer uppmärksamhet än hon får. Både gällande album och scen.

Håkan Hellström: ”Svensk rost”. Ett fascinerande album, 25 år efter debuten, som lockar till lyssning om och om igen.

Anna von Hausswolff: ”Iconoclasts”. Med stor integritet skapar Anna von Hausswolff stor musik.

Anders Boson Jazz Ensemble: ”Slottsskogen”. Han är flitig, den gode Anders Boson, men tummar aldrig på kvaliteten. Med sin Jazz Ensemble gör han ett väldigt starkt album.

Valter Nilsson, ”Bland de gyllene och de allmänt brända”. Han säljer ut Nefertiti och Pustervik för att senare också sälja ut Bananpiren. Berättigad hausse för denne göteborgare som förenar Joel Alme med Håkan Hellström till ett eget uttryck.

Markus Hasselblom: ”07.01 hemifrån”. Northern soul på svenska och från västkusten. Glittrigt med svärta, själ och sinnlighet.

Favoritromaner:

Randi Olausson: ”Jag glömmer att glömma – Ingentinget”. Det är kanske inte den mest välskrivna, men inte desto mindre drabbande. En självbiografi som är plågsam att läsa om en kvinna i fritt fall (och resning).

Grzegorz Flakierski: ”Mormor Lea”. En resa genom generationer av judisk fattigdom i östra Europa skriven flyhänt, underhållande och lärorikt om onda tider.

Göran Parkrud: ”Rädd att drunkna”. Debutroman som dröjer sig kvar och väcker frågor om både manlig arvssynd, arv och flykt från ansvar.

Jenette Bergenstav: ”Skugglik”. Andlöst spännande – igen – av Göteborgs deckardrottning nummer ett.

Åke Edwardson: ”Den smutsiga floden”. Mäster Edwardson lämnar ingen läsare besviken i sin sista (?) roman om kriminalkommissarie Winter.

Tony Fischier: ”Sardonicus fyra visioner”. Han sprutar ur sig kriminalromaner med Göteborg med omnejd i centrum. Alltid lika spännande.

Jensen & Gabay: ”Parabellum”. Duon Morgan Jensen och Theo Gabay kan det där med spänning och är som de tre ovan nämnda krimförfattarna väldigt flitiga. Här nöjer de sig inte med Göteborg utan landar i ett rafflande drama på Svalbard.