Skoningslös. Kristin Falksten gör Lisa Montgomery avskalat skoningslös i iscensättningen av ”En liten roman”, Lars Noréns sista roman. Foto: ANNIE THOROLD
13 januari avrättades Lisa Montgomery, knappt 53 år gammal, efter att ha suttit i fängelse i 16 år. Hon blev den första amerikanska kvinnan som avrättades sedan 1953.
In i det sista pågick en juridisk dragkamp om benådning. Uppgifter om att Lisa Montgomery led av mentala hälsoproblem och inte kunde förstå regeringens skäl för avrättningen skulle beaktas. Åklagarsidans överklagan rev upp beslutet och avrättningen verkställdes.
Hennes brott var grymt. Hon hade mördat en ung, gravid kvinna, skurit ut det åtta månader gamla fostret och tagit det som sin baby. I månader hade hon lurat sin man och omgivning att hon var gravid. En omöjlighet, eftersom hon var steril genom ett operativt ingrepp, då hon inte ansågs kapabel att ta hand om ens de fyra barn hon redan hade.
Lisa Montgomerys liv var ett helvete. Kantat av sexuella övergrepp från styvpappan, från modern som sålde henne som liten flicka till pedofiler. Berättelsen är skoningslös. Den fångade Lars Norén upp, nämnde henne i sin femte dagbok och skrev sitt sista prosaverk, som kom att utges postumt 2024, som ”En liten roman” om detta. Hos regissören Svante Grogarn, i sin tur, väcktes intresset för ”En liten roman” och berättelsen, som han nu har omvandlat till en enaktare, som är brutalt bra.
Kristin Falksten är Lisa Montgomery på scen. Ensam vid ett bord med ett sterilt ljus som lyser över henne där hon sitter apatiskt och äter en torftig måltid. Scenen är rummet är cellen. Stolen där hon sitter vid bordet, ett handfat, en liten ask med triviala ting, en blodfläck på golvet.
Rösten är inledningsvis entonig, ettrigt frätande. Hon berättar sin historia. Rakt, avslöjande, naket och obeveklig. Vi får följa henne genom tiden. Tillbaka till henne som barn. In i rum där hon varit offer för övergrepp, knappt fattbara. Hon bjuder in oss i cellen där mediciner skapar klåda i armhålorna och skrevet, där ljuset är på dygnet runt. Hon berättar om den där dagen då hon åker för att köpa en hundvalp, men allt är bara en ursäkt för det hon har bestämt sig för; hon ska ta en havande kvinnas liv för att därefter utföra ett kirurgiskt ingrepp och göra fostret till sin baby.
Barnet överlevde, men fanns bara i Lisa Montgomerys vård i ett dygn innan hon greps. 16 år senare väntar hon nu på sin sista dag, en och en halv månad innan hon ska fylla år. Hennes reflektioner är enkla. Hon saknar sin storasyster. Hon saknar barnet hon stal. Hon hoppas på att få se sin man. Hon berättar om injektionen, som ska avsluta hennes liv.
Kristin Falksten håller sin roll i känslosamma, men strama tyglar. Hon är Lisa Montgomery. Emellanåt tappar hon replikerna, upprepar dem där hon stannat och får hjälp av Svante Grogarn och Annie Thorold, som är något mer än flankerande sufflörer. Vid var sina skrivbord vid sidan av scenen sitter de som protokollförare, han med stark röst, utan åthävor, för att leda Kristin Falksten rätt igen. Det är oerhört effektfullt. Annie Thorold, som än mer försiktig sufflör, emellanåt agerande som fångvaktare, som stilla skrider över scenen.
Men på scen – och i livet – och med sina tankar är Kristin Falkstens Lisa Montgomery egentligen helt ensam. Utlämnad åt ett brutalt liv.
”En liten roman” som pjäs har karvat ut essensen av Lars Noréns text. Ett mörker utan ljus, men där revor av förklaring för illdådet ändå tränger in. Inte som en ursäkt, men som en förklaring. En flicka som inte får vara ett barn, som förvandlas till ett monster, en mördare. Skyldig, utan tvekan, till mordet. Hon som egentligen mest av allt blev ett offer som skulle skyddats tidigt. Men som uppmärksammades av samhället först då allt gått för långt.
Ja, det är en sorglig historia. Iscensatt med skärpa. I salongen kunde inte en knappnål höras falla; inte ens en mobiltelefonsignal mitt i kunde bryta allvaret.
”En liten roman”, Teater Trixter. Premiär 9 september 2026. Spelas till och med 27 september. Rekommenderas från 15 år.
Av: Lars Norén (1944–2021), baserad på romanen ”En liten roman” (utgiven postumt 2024).
Vått och roande. ”Åsexuell – en våt kärlekshistoria” roar och bjuder på eftertanke och utmaning. Foto: KAI MARTIN
I Uddebo i skuggan av det forna väveriets nedlagda industri har en spirande kulturell startat. Huset har blivit till ett stort aktivitetshus med ateljéer, verkstäder, musikstudior och surdegsbageri. En kreativitet som lever och frodas. Genom Uddebo, beläget mellan Tranemo och Svenljunga, rinner ån Assman, vars vatten lustfyllt ger energi till denna märkliga, underhållande föreställning. Eller performance, som aktörerna väljer att kalla det.
Louise Halvardsson, författare och punkpoet, blev förälskad i Assman, i vattnet och dess renande kraft. Om detta skulle det nu berättas. En diktsamling skrevs och tillsammans med Badkaret Scenkonst, den konstnärliga performancegruppen från just Uddebo, har en timmes roande, underfundig och utmanande uppsättning skapats som det sannerligen skvätter om. Ja, vatten från ån används rikligt. Men publiken sitter trygg från vätan.
Allt inleds med ett slags preludium med en avtalsförklaring från Louise Halvardssons sida. Om varför hennes kärlek till ån blossat upp. Hur respekten för vattnet och dess renande, helande och energigivande effekt blivit till en kärlek. Ja, till en åtrå. (Jo, hon är inte sen att använda å som förtydligande i sin text, utan att det blir löjligt.)
Förspel. Författaren Louise Halvardsson inleder ”Åsexuell – en våt kärlekshistoria” med en kärleksförklaring till ån Assman. Foto: KAI MARTIN
En soppåse i plast med sitt prassel får bli det plaskande vattnet från Assman. Nedklivandet i vattnet, hur det omsluter henne, ger upphov till ett ”Å”, som vi badare förtjust förskräckt använder oss av. Men som också vidareutvecklas till det ”Å” som vi använder för att uttrycka njutning i det sexuella samlivet.
Det är listigt, det är underfundigt och roande. Men också eftertänksamt. Förklaringen av respekten för vattnet. Hur isen lägger sig som ett kyskhetsbälte, som man inte bör bryta, trots ambitionen att bada året om. Relationen till Assman är stark, beroendeframkallande och ackomponjeras av henne a capella-sång till tidiga punkbandet Buzzcocks ”Ever fallen in love (we someone you shouldn’t’ve?)”.
När Badkar Scenkonst med aktörerna Sarah-Bo Åkergren och Hedda Braun gör sin entré blir det vatten på riktigt. Sprayflaskors mjuka regn, försiktigt inledande efter en koreografisk, sökande ringlek, som sedan öppnas för att låta vattnet flöda över främst Louise Halvardssons och Sarah-Bo Åkergren. Det blir en sensuell lek. Njutning och med det återkommande ”Å”, som ju nu kan tolkas dubbelt och som publiken lystet stämmer in i. Hedda Braun ackompanjerar med sång och en regel, den lilla handorgeln, som ett spinnande mantra. Sarah-Bo Åkergren håller i en meditationsstund för ett ögonblick. Allvaret och tystnaden sänker sig för en stund innan berättelsen, eller underhållningen fortgår.
Sprayflaskorna växlar till dunkar och den lilla uppblåsbara plaskdammen fylls med inte bara med vatten utan också av skådespelarna. Scenlösningen är enkel. Avskalad. Ren. Tre emaljerade pottor står på scen. Långt in i föreställningen får de sin förklaring. Sara-Bo Åkergren drar ned byxorna och blottar sin bak med bokstäverna S och M på rumpan. Sedan följer Hedda Braun – med A och S – och Louise Halvardsson – med slutbokstäverna A och N. Assman. De låter sitt vatten gå, strila starkt ned i pottorna. Ett oklart statement där pottorna lyfts till ett skål.
Provocerande? Äh, jag vet inte. Mer ett konstaterande där Hedda Brauns viskande ”Jag kan inte” ekar i den förundrade salongen.
Ja, en märklig performance. Men också en föreställning som stämmer till eftertanke. Jag tänker mig att textilverksamheten i Uddbo var beroende av sitt vatten, vilket förstås invånarna i brukssamhället också var. Men med industrins kraft och dominans var vattnet säkerligen kraftigt förstört av textilberedningens gifter. Nu många, många år efter att väveriets verksamhet lagts ner har Assman återhämtat sig, renats och är värd att vårdas– och hyllas. Det gör ”Åsexuell – en våt kärlekshistoria”. Dessutom gör det mig sugen på att bada där. Får kanske ta mig de åtta milen österut för att testa.
”Åsexuell – en våt kärlekshistoria” med Louise Halvardsson & Badkaret Scenkonst, Göteborgs Dramatiska teater 2 september 2026. Gästspel under Gothenburg Firnge. Spelas även 3 september. Urpremiär i maj 2026.
Av och med: Louise Halvardsson och Badkaret Scenkonst (Sarah-Bo Åkergren och Hedda Braun).
Full fart. Barnmusikalen ”Pippi Långstrump” vid Spinneriet i Lindome håller hög fart från start. Här Prussiluskan (Saga Waermö) i ett av alla sina försök att försöka sätta Pippi (Alma Jonsson) på barnhem. (Foto: KAI MARTIN
Spinneriet, Lindome.
Publik: Utspridd på picknickfiltar på slänten ned mot ”scenen”.
Bäst: Att Astrid Lindgrens älskade Pippi håller i alla väder.
Sämst: Att det är svårt för de yngsta att hålla fokus i värmen.
Fråga: Två säsonger för Sommarteatern med ”Pippi Långstrump”, blir det fler…?
Jodå. Astrid Lindgrens älskade Pippi Långstrump håller än efter att i över 80 år tjusat svenska barn. Och, ja, musikalen från 1980 – då med Siw Malmkvist som Pippi på ”order” av Astrid Lindgren själv – gör det också. Sommarteatern ger i år sin andra sejour av musikalen och den älskade karaktären, som ju Inger Nilsson gav liv åt som Pippi i tv-serien från 1969.
Det blir en fartfylld föreställningen där bovarna Blom (Erik Olsson) och Dunder-Karlsson (Sigrid Persson) får känna på Pippis list och styrka. Poliserna Kling (Simon Agaton) och Klang (Adam Högblom) jagar Pippi i fåfänga försök att fånga henne. Och fru Prysselius (Saga Waermö), Prussiluskan, från barnavårdsnämnden, går åter bet i sina ivriga försök att sätta Pippi på barnhem.
På knappt två gånger 45 minuter bjuds man in i en komprimerad version av Pippi Långstrump liv och leverne. Hur hon flyttar in i Villa Villekulla, träffar vännerna Tommy (Eddie Jonasson/Axel Sand) och Annika (Elsa Nicklin/Freja Sillrén), visar på tokerier och utmanar normer samt återförenas med pappa, sjörövarkapten Efraim Långstrump (Sigrid Persson). Däremellan alltså bov- och polisjakter, ett urspårat kafferep, hysteriska tanter (lite väl högljudda och skrikande för min smak), fina dansscener och sånger, som pockar på uppmärksamhet.
Det är ett skickligt utfört arbete av ensemblen oavsett väder. För här ställs det bara in om åskan hotar. Så oavsett stekande hetta eller regn bjuder man in till Pippi Långstrumps virvlande värld.
Alma Jonsson gör sin Pippi med fartfylld energi och i lagom dos balans av eftertänksamhet och tokerier. Emellanåt blir farten på bekostnad av artikuleringen, så replikerna hörs inte alltid som de ska. Men man tjänar in på gungorna vad man förlorat på karusellen, för här är inte en död minut.
Kling och Klang är i ljuvsamklang. Utmanar kanske bäst Pippi om uppmärksamheten då de är på scen. Men det är förstås Alma Jonssons Pippi Långstrump som är i centrum och på scen i hart när varje sekund av den här föreställningen. Strongt.
”Pippi Långstrump”, Spinneriet, Lindome. Premiär torsdag 9 juli 2026. Denna recension baserad på föreställningen 17 juli, som också teckenspråkstolkades.
Av: Astrid Lindgren.
Bearbetning: Staffan Götestam.
Musik: Georg Riedel.
Regi: Erik Olsson.
Koreografi: Simon Agaton.
I rollerna: Alma Jonsson (Pippi), Eric Olsson (boven Blom med flera), Adam Högblom (konstapel Klang med flera), Simon Agaton (konstapel Kling med flera), Saga Waermö (fru Prysselius), Helena Houe Gustafsson (Marianne, Annika och Tommy mamma/pirat), Sigrid Persson (kapten Efraim Långstrump/boven Dunder-Karlsson), Ella Ydkvist (piraten Fridolf/fru Melin), Elsa Nicklin (Annika), Axel Sand (Tommy), Eddie Jonasson (Tommy) och Freja Sillrén (Annika).
Spänning för sommaren. Tre nya spänningsromaner och en lite äldre. Foto: KAI MARTIN
Spänning för lata dagar är något av en tradition.
Den här gången har jag lyckats läsa böcker innan ”ledigheten”.
Så här kommer några tips – högt och lågt – sommaren 2026.
Och, om någon undrar, rubriken är en travesti på Håkan Hellströms album från 2005.
Hasse Gänger: Allt är inte pengar som glimmar (Alternativ Media)
Andra romanen i serien om kommissarie Harry Munter. Ja, namnet är taget från Kjell Gredes film ”Harry Munter” från 1969. Men i övrigt anar jag inga likheter mellan romanerna och filmen. Hasse Gänger vurmar för sitt Stockholm i allmänhet och för Kungsholmen i synnerhet. Harry Munter är verksam med sitt effektiva team på Norrmalmspolisen. Bor nära Polishuset i kvarteret bakom Stockholms tingsrätt på Scheelegatan. Även de kriminella handlingarna sker i denna Harry Munters närmiljö, även om han och teamet gör sina avstickare från Kungsholmen. Detta är också Hasse Gängers heman sedan 1988. Han kan sina kvarter. Värnar om den.
Debuten ”Snart har du ingen luft kvar” (2025) var en okej debut av författaren och journalisten Hasse Gänger. Spännande till viss del, men väldigt dialogdriven. Dessutom med repliker som inte riktigt känns som talspråk, utan lite högtravande och – för – elegant. Lägg till störande felskrivningar och bristande korrekturläsning, så fick det mig inte att riktigt få upp aptiten.
Så också i ”Allt är inte pengar som glimmar”,där åter en seriemördare verkar. Samtidigt är Harry Munter mentalt stukad efter förra bokens händelser – där hans otrohet parades samman med brottsbekämpande och vardagsliv. Nu är han en smula på deken, dricker och tänker en aning för mycket för sitt eget bästa. Ältar en hel del, men kommer mer och mer in i arbetet med den mystiska mördaren av kvinnor. Kvinnor som har det gemensamt att de verkar inom Vendetta. En samling av kvinnor som agerar utanför lagen för att ta hämnd på män som våldför sig på det motsatta könet.
Hasse Gänger bjuder på en intressant intrig, skruvar skickligt sin historia och på sina karaktärer. I sina bästa stunder förenar han något slags Stockholmsromantik à la Per Anders Fogelström och krimförfattande i Sjöwall Wahlöös anda. Han smyger också in Harry Munters musikintresse likt Jo Nesbøs Harry Hole-serie.
”Allt är inte pengar som glimmar” är ett steg framåt. Men den vibrerande spänningsnerven darrar inte riktig.
Mohlin Nyström: Det lovliga bytet (Norstedts)
Barndomsvännen Peter Mohlin och Peter Nyström fortsätter drivet och skickligt på sin historia om FBI-agenten John Adderly. Han som på flykt från den nigerianska maffians amerikanske förgreningar har bosatt sig i barndomens Karlstad. Under namnet Fredrik Adamsson jobbar han som utredare inom Karlstadpolisen och han har ständigt att göra. Dels med sitt jobb, där han hamnar i den ena dramatiska händelsen efter den andra. Dels med privatlivet där han är styvpappa inkognito åt sin brorsdotter. Ingen, förutom en polischef, vet om hans bakgrund. Balansgången är hårfin. När han nu dessutom har blivit kär och inlett ett förhållande… ja, då kan fasaden spricka fullkomligt.
I denna författarduons femte fristående, men ändå sammanhängande, roman skickas läsarna omedelbart in i händelsernas centrum. Fredrik Adamsson/John Adderly hittar av en slump ett lik i bakluckan på en bil vars förare flyr till skogs. Samtidigt ska han lösa ett kidnappningsdrama. Och, ja, den döde är den kidnappade kvinnans älskare.
Trots givna förutsättningar och med en känsla för att i förstone ana vem mördaren är, lyckas Mohlin Nyström snabbt skapa en effektiv spänning. Listigt bjuder de in till en omtumlande jakt där det givna svaret inte alltid är så självklart.
Det finns drag av en teve-serie och varför inte. Sedan är, om någonsin, gjordes det en krimserie med Karlstad som bas.
”Det lovliga bytet” håller sedvanliga klass från Mohlin Nyström. Men när ska den nigerianska maffian kliva in i handlingen…?
Jensen & Gabay: Carnevale (Nona)
Om det anas en tv-serie i Mohlin Nyströms bokserie så är det vidöppet gällande Jensen & Gabay. Göteborgsförfattaran Morgan Jensen och Theo Gaby har från starten i sin serie Simon Kemper och Milla Becker skapat spänningslitteratur som lätt låter sig överföras till något kittlande i ”Mission Impossible”-klass.
”Carnevale” är deras femte roman i serien sedan debuten med ”Justitia” 2024. Det är raskt marscherat och detta görs utan att man tummar på kvaliteten. Göteborgarna har i de två senaste romanerna skickat iväg Göteborgskrimmarna Kemper och Becker till Svalbard respektive Dubai. Högoktanig spänning, hur som, där man svårligen kan lägga ifrån sig boken från ett kapitel till ett annat.
Med ”Carnevale” är paret åter tillbaka i Göteborg. Det blir inte mindre spännande för det. Med samma driv som Stieg Larsson i serien om män som hatar kvinnor spinner Jensen & Gaby på samma tema. En kvinna flyr naken för att nära nog blir räddad på motorvägen mellan Göteborg och Borås. Men olyckligtvis blir hon påkörd och omkommer. Vem är hon? Varifrån kommer hon? Hon lyckas säga ett sista ord: ”Carnevale”. Vad betyder det?
Milla Becker och Simon Kempe är inte bara stukade efter äventyret i Dubai. De är också satta under utredning eftersom de jobbade utanför regelverket. Visst, resultatet blev gott. Men rätt ska vara rätt. De får också en ny högsta chef, som ger ett allt annat än fördelaktigt intryck. När nu den hårt ansatta Göteborgspolisen får detta brott att utreda står det snart klart att paret Becker–Kempe behöver återinträda i tjänst.
Samtidigt slits med känslorna för varandra. En attraktion som gav en kyss i förra boken. Vad ska det bli nu.
Jensen & Gabay lyckas väva in privatsfären med polisarbetet i en väl avvägd balans. Ja, Kempes dotter blir återigen indragen i storyn – och hennes väninna.
”Carnevale” är skoningslöst spännande och ger läsandet ett högt tempo. Återigen läser jag en roman av Jensen & Gabay och vågar knappt andas förrän jag har slagit igen boken efter den dramatiska finalen. Överdrivet? Jajamensan. Men det naglar fast mig oavsett.
Christoffer Carlsson: En liten droppe blod (Albert Bonniers förlag)
Kriminologen Christoffer Carlsson jämförs gärna med Leif GW Persson. Men kanske mer på grund av deras gemensamma yrke än gällande författandet. Kommen från Tofta utanför Halmstad har Christoffer Carlsson mer och mer låtit sina romaners handlingar utspela sig i den halländska myllan. Så också, delvis, med ”En lite droppe blod”, som skickligt spelar mellan dåtid och nutid, mellan författarskap, vänskap och polisarbete.
Författarjaget Christoffer dras in i handlingen genom vännen, och författaren, Johan Oskarssons död. Självmord, hävdar Vidar Jörgensson. Ja, den polisen som följer genom Christoffer Carlssons Hallandssvit – ”Järtecken” (2019), ”Brinn mig en sol” (2021) och ”Levande döda (2023) – som nu ”En liten droppe blod” sällar sig till.
Ja, den är utgiven 2025, så jag är sen med denna recension. Men…
Christoffer Carlsson skriver från Hägersten med siktet mot sina halländska trakter. Han gör det med skärpa och skicklighet, med intellektuell list. ”En liten droppe blod” utvecklar sig till något existentiellt, men också till något av en spionroman med Johan Oskarssons ambition att skriva en biografi om författaren Ingrid Klinga. Men döden kommer emellan. Varför? Och vem är hon? Författarjaget Christoffer tar på sig att ta över uppdraget och intrigen tätnar och handlingen. Den som nu skiftar från den åldrade Klinga på den halländska landsbygden till hennes ungdom i Uppsala. Dit hon har kommit med författarambitioner för att snart dras in i kalla krigets skumraskaffärer.
Christoffer Carlsson har måhända inte John le Carrés snille, men är inte långt efter. ”En lite droppe blod” är modest spännande, lever på sin smarta intrig och de listiga spelet mellan det som är nu och det som är då.
Hans författarskap har egentligen aldrig riktigt fängslat mig, men samtidigt kan jag inte sluta läsa honom. Han skriver omsorgsfullt. Jäktar inte i sin handling. Lite som Arnaldur Indriðason i sitt författande av krim på Island. Christoffer Carlsson har ett djup i författandet som lockar. Så också nu och bokens handling dröjer kvar. Det är inte alla som har den talangen.
Det tar ju bara några knapptryckningar i mobilen så är det ordnat. Biljetter tur och retur Kalmar. Jag ska se premiären av ”Fångad på nätet” (läs recensionen här), sista säsongen i Krusenstiernska gårdens trädgården och har bokat in mig på Stadshotellet. När och bra till det mesta.
Jo, jag skulle egentligen åkt snålskjuts med min vän fotografen Tommy Holl. Men när han fyllde 70 (grattis) måndagen innan resan, blev den korta Spanienresa för att fira honom ovetandes mycket längre. Jag fick alltså i brådrasket boka en tågresa och kliva upp tidigt torsdag morgon för att ta mig till Göteborgs centralstation för den, i timmar räknat, långa resan i tid räknat (drygt fyra timmar) till Kalmar (34 mil).
Det är en behaglig tur med stopp vid varje mjölkpall. Det blir en stund för kontemplation och en chans att se sydöstra Västergötlands natur växla till den småländska med sina täta skogar. Mölnlycke, Hindås, Rävlanda, Bollebygd, Borås, Limmared, Gislaved, Bredaryd, Värnamo, Alvesta, Växjö…
Kalmar tar emot mig med strålande sol och behaglig värme samt en bris som fläktar. Stadshotellet har redan mitt singelrum klart och jag tackar, placera mina saker där och bestämmer mig för en promenad. Jag är lätt klädd, ett par smalrandiga, blåvita, somriga Bosshorts, en grå och vitrandiga Samsø Samsøs-tischa, en blå utanpåskjorta i linne made by Oscar Jacobson, blåvitrödrandiga strumpor (Happy Socks) och ett par Clarks cognacsbruna lågskor med gröna snören. Allt secondhand, som sommarhatten från Stetson.
Jag lämnar utanpåskjorta på rummet, tar med mig min axelremsväska (som jag fått av en vän) i läder (renhud plus spännen från renhorn) från 50-talet och beger mig ut på en promenad. Jag går Järnvägsgatan västerut, som snart transformeras till Södra Vägen, viker av över järnvägsspåren efter att Øresundståget passerat nedfälld bommarna mot Esplanaden och vidare till vänster längs Lorensbergsleden.
Jag har Röda korset på Perstorpsgatan i sikte och sedan ska jag ta mig mot Stadsmissionen i köpkomplexet Giraffen.
För två år sedan gick jag samma väg. För två år sedan hamnade jag i samma dilemma som i år. Det är lätt att komma till Kalmar, men svårt att komma därifrån. (Mer om det nedan.)
Vid en rondell tar jag vänster över en bro och förundras över att jag korsar järnvägen, men fortsätter traska på. Jag försöker orientera mig och läsa av gatuskyltar, men erkänner mig förlorad till dess att jag inser att jag gått ett vänstervarv och i princip är där jag började då jag korsade järnvägen.
Gör ett nytt försök. Går rakt fram i rondellen. Svetten tränger igenom t-shirten och framför allt vid axelremsväskan är det fuktigt. Men jag knatar på och kommer fram med mina målmedvetna steg. Men butiken, som jag senare på lära mig är en gammal Konsumbutik, har inget som lockar. Så ut igen, tar mig mot Giraffen och det trista köpcentret ger välbehövlig svalka. Hos Stadsmissionen provar jag ett par Gant-jeans för 120 kronor. Men det var länge sedan jag hade 33″ och får dem inte ens upp mot midjan. Däremot frestar ett par Morris Stockholm-skor, blå mocka, oxfordstil för 150 kronor. Min storlek. Jag som inte behöver fler skor står med dem i handen och går mot kassan då jag hittar ett par Adidas i Rum DMC-stil (klassiker som det amerikanska hiphopgänget från 80-talet hade), men med något annorlunda ränder. Det visar sig vara skor i samarbete med Marimekko från 2021. Maija Isolas tryck Unikko från 60-talet som en försiktigt signatur. Snyggt. 300 kronor? Taget.
Med en påse från butiken går jag ut och rör mig ned mot Hatstore arena, som hyser sim- och ishall med mera, och ned mot Fredrikskans, Kalmar FF:s gamla hemmaarena, där vindarna från Kalmarsund sveper in och kämpar med uppmärksamheten från det glittrande vattnet bara hundra meter bort. In mot centrum och Stortorget med den vackra domkyrkan, som är under renovering. Uppför Storgatan i den gassande hettan och in på Kalmar kött & bar vid Larmtorget för lunch (raggmunk, fläsk, rårörda lingon och något slags råkostsallad) med vatten (mycket) till.
Så tillbaka till hotellet, där jag tar en siesta. Vaknar och bestämmer mig för ett bad från Kalmarsundsbadet långa brygga. Promenaden längs vattnet, förbi slottet, in i parken, in i kyrkogården och sedan mot piren är fin. Det är denna dag inte lika frekvent med badande som för två år sedan, då det var smockat. Jag tar mig hela väg ut, ser Öland vacker i fonden, badbyxorna är på så det är bara att ta av sig tofflorna och t-shirten, glasögon och hoppa i. Det är svalkande skönt.
På vägen tillbaka ser jag en karaktär komma ut på bryggan i syftet att göra det som jag precis har gjort. Det är Mats Bäcker, föreställningsfotograf och gammal plåtslagare på tidningen Schlager rån 80-talet. Han är också saxofonist i Fiendens Musik, som spelade under samma period som vi i Kai Martin & Stick!, och som gjort comeback och upprätthållit spelandet.
Det blir ett kärt möte och jag följer med honom ut för att övervaka hans simtur. Sedan sällskapar vi varandra tillbaka till hotellet. Nära 50 år av vänskap ger många beröringspunkter.
Han har med sig några flaskor av det nybrygda Fiendens Musikölet, där han generöst ger mig en ljummen flaska, som jag säger att jag väntar med att dricka då den har blivit kyld.
Så upp på rummet, gör mig i ordning för kvällen (ett par EastWest linnebyxor, en skjorta från samarbetet mellan H&M och brittiska Morris & co, en Natural Bacis linneväst, en Fil Big-keps på huvudet och de nyinköpta Morris Stockholmskorna på fötterna – allt utom kepsen second hand), går ner på gården där nästan varje bord är ockuperat i den tidiga sommarkvällen. Jag beställer en räkmacka och ett glas Arnaud Lambert bréze ’midi’ chenin blanc. Mats Bäcker gör mig sällskap en kort stund innan min vän Olle Tyrbo, som ska gå med mig på teatern, kommer.
Vi får sällskap av en ny bekantskap upp till teatern. Så blir det underhållning innan den ljumma kvällen glider in i den lika ljumma natten.
Sommartradition. Olle Tyrbo och jag ses varje sommar sedan några år tillbaka då sommarunderhållningen i Krusenstiernska gårdens trädgård i Kalmar har premiär. Foto: SUVAD MRKONJIC
Jag bestämmer mig för att skriva min recension, håller mig vaken till Sverige–Japan-matchen, men somnar i halvtid. Vaknar av jubel utanför fönstret. I Stadsparken har det arrangerats en visning av matchen. Jag knäpper på mobilen, förstår att Sverige har kvitterat. Försöker se reprisen, men är för sömndrucken för att ordningen på det. Somnar om för en rastlös sömn.
Vaknar. Funderar på morgonbadet som Mats Bäcker och jag har pratat om. Men han skriver att han sovit illa och behöver sin sömn. Så en bra idé stannar vid tanken. Jag klär mig, går ner, äter min frukost utomhus. Ännu har få gäster vaknat. Det är stilla vid frukostbuffén. Jag ställer vända efter vända maten på det bord jag har valt ute på gården i skydd av parasollerna. Lägger en Barometern – den lokala morgontidningen över – till skydd för hågade fåglar. Får en stilla stund, läser tidningen. Går upp för att packa och göra mig i ordning, men har en försvarlig mängd tid över innan tåget ska gå vid tolv. Lägger mig för att läsa ”Allt är inte pengar som glimmar” – Hasse Gängers andra krimroman om kommissarie Harry Munter – och låter tiden gå. Tjugo minuter i elva går jag ned för att checka ut.
Under dygnet har jag fått besked från SJ om att urspårningen i Olsfors väster om Borås har ställt till det. Ett 600 meter långt godståg från Göteborg har några timmar efter att mitt tåg har passerat råkat ut för en förmodad solkurva. Tolv vagnar spårade ut. Totalstopp i trafiken, som dessutom drabbar sträckan Göteborg–Stockholm. Eftersom SJ på grund av spårarbete mellan Göteborg och Alingsås valt att köra över Borås.
Jag tänker att SJ löser min resa till Borås, så får jag ta bussen därifrån. Jag tänker fel. Logistikföretaget SJ erbjuder inga sådana möjligheter.
En dryg timme innan tåget ska gå kommer besked. Tåget är inställt. Inga alternativ. Som resenär ställs jag utan alternativ på hemresa. Uselt.
Samma sak hände för två år sedan. Men då fanns det ingen olycka bakom beskedet. Jag tror det handlade om förarbrist. Då hade jag turen att jag kunde åka med Tommy Holl, som var på plats för fotograferingsuppdrag, hem.
Nu ser jag, fyra minuter i elva, ett Øresundståg mot Malmö/Köpenhamn med avgång 11.00 stå på perrongen. Jag kliver ombord. Sätter mig som en av tre vid en fyrsits i den tysta avdelningen. Undrar försiktigt den äldre damen om platsen är ledig, eftersom hon – modernt – har ställt sin handväska där. Får ett jakande svar. Betalar för resan aningen stressad och tåget rullar iväg ut ur Kalmar. Nu gäller det att hitta ett tåg från Malmö till Göteborg.
Ett räddande Øresundståg från Kalmar.
Går in via SJ-appen. Har sedan tidigare fått en förfrågan om jag vill ha pengarna tillbaka för den inställda resan och med ett ja kommer pengarna åter med ett Swish.
Hittar en enkel tur till Göteborg från Malmö 16.01. Väljer pensionär, första klass. Men glömmer i hasten att kolla om jag efter fönsterplats, som jag helst vill ha. Tåget mot Malmö sveper förbi Nybro, Emmaboda, vidare mot Växjö och Alvesta. Hela tiden blir passagerarantalet fler och fler. I Älmhult blir vi stående länge och sinkas i vår ankomsttid strax efter två. Jag välsignar min klokskap att inte ha satsat på ett tåg hem med tajt avfärd, så jag sitter lugnt.
Rätt snart efter att färden har börjat från Kalmar och mitt stressade hjärta och min högpulserande hjärna har sansat sig inser jag att snett emot mig, damens man, sitter Bo Hermansson (1937), legendarisk regissör (klassiska Göteborgsproduktioner för teve som ”Jubel i busken” och ”Albert och Herbert” samt mängder med uppsättningar av farser på bland annat Oscarsteatern).
Han sneglar på mig. Känner han igen mig? Hur skulle han kunna göra det…? Ingen av oss ger sig till känna.
Tåget rullar in i ett Malmö där värmen slår rekord och luften står stilla. Jag tar en promenad upp mot Stortorget och Lilla Torg, in i skuggan på Skomakaregatan, nedför Södergatan, in på Stads Hamburgsgatan där Kai Martin & Stick! spelade 10 maj 1985 med fantastiska Jönköpingsbandet Dansdepartementet som förband. Killarna överglänste oss med råge och några månader senare (10 augusti) gjorde vi vad vi trodde var vår sista spelningen.
Jag lämnar Memory Lane och tar mig via en kort spatsertur via Kalendegatan, Södra Promenaden och Studentgatan in i det stora köpkomplexet med allsköns butiker för en stunds svalka. Nå, lite lindrigare, kanske. Men inte mycket. Passerar några herrbutiker och noterar att reafynden kostar skjortan. Går ut igen och nedför Studentgatan som blir Djäknegatan. Tvärs över gatan ligger Loppis Lounge – en butik som har ungefär samma koncept som Kirppu i Danmark – och jag korsar gatan och kliver in i röran. Idén med butiken är att man som säljer av prylar hyr sin plats. Men allt för många exponerar dels sina saker för dåligt och dels tar för höga priser. Är det dessutom av blek kvalitet kroknar åtminstone jag snabbt.
Så ut igen och Djäknegatan förvandlas vid en krok till Mäster Nilsgatan. Tar sikte mot Malmö Centralstation och känner en viss hunger suga tag i magtrakten. Det blir kyckling och ris plus en Coca-Cola, väl kyld, innan det är dags att ta tåget hem. Äntligen!
Jo, jag har lyckats, med tur, få en fönsterplats. Framför mig, i raden framför vid en fyrsits sitter en barnfamilj med en sovande, fyraårig dotter, och en sprudlande glad ettårig grabb. Men det kan ju skifta. Det gör det inte. Tåget är fullbokat. Jag har tur. Kommer hem ordentligt. Men många timmar senare än planerat och endast på grund av eget intiativ. SJ var endast behjälplig med att snabbt betala pengarna för min Kalmar–Göteborg-resa åter.
Dagen efter min hemkomst spårar ett tåg ut på sträckan strax efter Falkenberg. Återigen strandsatta resenärer.
Fascinerande. ”Ship song” spelas inte bara inom den gamla kinarestaurangen Kinesiska Murens väggar utan också på gatan utanför. Foto: LINA IKSE
När skådespelaren, manusförfattaren och regissören Emelie Strandberg inspireras av Marguerite Duras roman ”Emily L” blir det som ett drömspel. Men också ett spel med längtan, flykt, saknad, hopp och rädsla ständigt närvarande som en verklighetsmarkering. Duras bar vid Seines utlopp har blivit Kinesiska Muren i Göteborg. Den forna kinarestaurangen nere vid Skeppsbron med Göta älv bara meter bort. Utanför passerar promenerande människor, cyklister som hastar förbi, färjor som korsar älven. Gatan utanför och de som är där blir snart vittnen, ja, statister, till detta skådespel, som valt att inte stanna innanför den forna restaurangens väggar.
Caroline Andréason är den sköra kvinnan, som väntar. Väntar på sin väninna, sin käraste, på att forna tiders stämningar ska uppstå igen. Hon vill prata om dem. Inte ältande, men som om hon måste konfirmera minnet för att väcka allt till liv. Annika Nordin spelar väninnan, hon som går, som lämnar, som har ett nonchalant, lätt världsvant anslag. Hon spelar på svaren, som den allvetande som inte egentligen vill bära på ansvaret för sin kunskap.
Platsen är en bar/restaurang/kafé som växlar mellan att heta Glömska, Smärta, Memoria eller Le Temps de Ceries beroende på var i pjäsen man är.
Skiften. Ägarinnan (Johanna Westfelt) och hennes dotter (Hanna Holmqvist) ändrar kostym efter etablissemangets namnbyten under pjäsen. Foto: LINA IKSE
På ett elegant sätt skiftar så ägarinnan (Johanna Westfelt) och hennes dotter (Hanna Holmqvist) kläder – utsökt kreerade – utifrån etablissemangets namnbyten. På samma sätt ändrar de subtilt sina karaktärer. Ägarinnan som vill lämna för Vietnam, lämna över till den vuxna dottern, som osäker inte klarar ansvaret.
I baren sitter paret som ömmar för en konstant berusning. Allt i saknaden av ett förlorat barn och en förlupen hund.
Dialogen är vackert applicerad från romanen. Avskalad, dröjande, eftertänksam, men med dramaturgins skickliga tempon som ständigt pockar på uppmärksamhet. De sex skådespelarna vårdar texten ömt, i en närmast poetiskt vardagston. Ständigt närvarande är också koreografin. Annika Söderling druckna kvinna är otäckt skickligt gestaltad i både kroppsspråk och mimik utan att ett ord, emellanåt, yttras.
Än mer elegant blir det alltså då Skeppsbron utanför blir scen. Först dörren ut, som tjänar som både entré och sorti. Sedan kafébordet utanför, där koreografin åter står i centrum för händelsen i samtalet som sker där samtidigt som John Lalér läser skeendet i skydd för väder och vind. Därefter en triodans med stolar en bit ut på gatan med Anna Söderling, Hanna Holmqvist och Caroline Andérsen när John Lalér upprätthåller recitationen.
Något som förstås ger stark effekt denna soliga torsdagskväll då ljuset lyser starkt utifrån och agerar effektfulla strålkastare. Men det här är en föreställning som också kommer anta utmaningen med definitivt bistrare väder.
Det är i sanning fascinerande teater. Som om det inte räcker med att pjäsen spelas i rummet som också är restaurang med möjlighet att äta för den som önskar. Eller utanför med restaurangens fönster mot gatan som tittskåp för ett stumfilmsagerande. Ja, det blir ett drömspel med verklighetsanknytning. Allt blir påtagligt nära, skådespelarna stryker kring borden, varje fras och skiftning i karaktärernas förändringar är hudnära utan att vara påträngande. Vi får ett skådespel i rummet som vore det i en bar vid Seines mynning. Till detta Fanny Umærus pianospel med franska chansoner och, förstås, Nick Caves ”Ship song” i en skir, närmast lyrisk version.
”Ship song”, Kinesiska Muren, Göteborg. Premiär 21 maj 2026. Spelas till och med 30 maj.
Manus och regi: Emelie Strandberg, pjäsen baserad och inspirerad på Marguerite Duras roman ”Emily L”.
Rumslig gestaltning och kostym: Maria Safronova Wahlström.
Koreograf: Sara Suneson.
Musik/musiker: Fanny Umærus.
Skådespelare: Annika Nordin (hon som gick), Caroline Andréason (den väntande), Johanna Westfelt (ägarinnan), Hanna Holmqvist (ägarinnans dotter), John Lalér (den store mannen) och Anna Söderling (en mycket liten kvinna).
Stark final. Med två skilda pjäser förenas Sanna Hultman och Malin Morgan i finalen av ”Metamorfos” – denna triptyk till undersökande scenkonst från start till föreställning som bjudits på Göteborgs folkteater. Foto: ELLIKA HENRIKSON
I ett slags scenisk triptyk har regissör Malin Stenberg bjudit in en handfull till att följa teater i skapande under rubriken ”Metamorfos”. Allt i Folkteaterns alla skrymslen och vrår, från källarkorridorer till den stora salongen. Nu framme vid del 3 blir det final för ett svindlande teateräventyr i det lilla. Söker man en röd tråd kan man (läs jag) eventuellt bli lite förvirrad. Men kvinnor är, på olika sätt och vis, i ett feministiskt centrum.
Det första mötet skedde i december. En kollationering av texter inför öppen ridå. Nästa del kom i januari, där publiken (blott några få åt gången) kastades in i olika sceniska äventyr i olika utrymmen i teatern. Nu tas vi ner i Folkteaterns studio, placerad i källaren, för första delen av två monologer, som förenas i denna final av ”Metamorfos”.
Sanna Hultmans hukande karaktär är fången i byråkratin. En person som sköter sin uppgift till punkt och pricka, hämtar kassettinspelningar med hörbart meningslösa inspelningar ur arkivet, gör anteckningar, störs av telefoners ringande och en tv-skärm som spelar upp filmklipp. Hon är tyngd av sitt arbete, men lika väl tyngd av livet och dess meningslöshet. Ett perpetuum mobile, det ständiga ekorrhjulet eller Sisyfos eviga arbete. Det som görs om och om igen. Monologen bottnar i Dostojevskijs ”Anteckningar från källarhålet”, men också i de kassetter som Peter Apelgren hittade vid en loppis 1993, som senare kom att spelas i ”Morronpasset” i mitten av 90-talet. Reseskildringar som vokalt noterades av ”Kassettmannen”. Han som länge var okänd, men som genom Peter Gropmans fantastiska radiodokumentär för fem år sedan kunde säkerställas till Herbert Lindblad. Här finns också drag – och text – från Strindbergs ”Ockulta dagboken” i denna närmast klaustrofobiska pjäs, som utspelar sig i ett syrefattigt rum.
Avslutningen sker desto större. I den stora salongen, men med den fåhövdade publiken (elva) på scenen och med Malin Morgan högt upp i bänkraderna. Dramatikern Christina Ouzounidis pjäs ”Ordet – kött” från 2007 får ett eldfängt liv när Malin Morgan häller bensin på texten. Det är en frätande stark text, en inre monolog av en människas ringaktande av sig själv. Ett slags negativ identifikation i en flammande pamflett. Inte utan uppror. Hon håller ett lika stadigt grepp om texten här, när hon vandrar genom bänkraderna för att ställa sig öga mot öga mot publiken, som Sanna Hultman några våningar ner. Men skillnaden är total. Den ene osar och rasar, accelerera och hotar, den andre krymper, flackar med blicken och förminskar sin person under oket av livet. Den ena har ett stor rum att fylla – och fyller det. Den andra ett källarhål, som sluter tätt omkring allt utanför.
”Metamorfos” är med detta – finalen går under rubriken ”Självrannsakan” – slut. Teaterkonst som varit levande och i ständig förvandling. Lite har det varit att följa detta, som då teatrar och skådespelare i desperation under pandemin med alla restriktioner ändå ville spela sina pjäser och möta sin publik. Det blev hudlöst, nära, drabbande. Så också nu.
Fotnot: Här finns recensionerna av de två tidigare föreställningarna (här och här).
”Metamorfos del 3: Självrannsakan”, premiär 23 april 2026. Spelas till och med 16 maj.
Regi, idé och rum: Malin Stenberg.
Dramaturger: Klara Ejeby och Magnus Lindman.
Texter ur Fjodor Dostojevskijs ”Anteckningar från källarhålet” (översättning Ulla Roseen) och August Strindbergs ”Ockulta dagboken” samt utdrag ur ”Mysteriet med kassettmannen” (P4 Dikumentär, Sveriges Radio) förekommer. Dessutom ”Ordet – kött”, Christina Ouzounidis pjäs från 2007.
Ljudtekniker: Viktoria Ottosson.
Belysningsmästare: Elin Bengtsson och Johan Nyström.
Musik som förekommer i föreställningen: ”Koyannisqatsi” (Philip Glass) och ”Won’t be thing to become”, ”Ant still the move” och ”Never were she was” (Colin Stetson & Sarah Neufeld Duo).
Dessutom visas i första akten ”Anteckningar”, en kortfilm i regi av Malin Stenberg och Konstab.
STILÖVNINGAR – 23 sätt att skildra ett gräl på en buss
Underfundigt roande. Ola Karlberg står ensam på scen och underhåller med 23 perspektiv på en och samma händelse. Foto: LINA IKSE
Den står i bokhyllan, Raymond Quenaus ”Stilövningar”, den svenska översättningen utgiven 1988 efter originalet som publicerade 1947. Den som har blivit något av en fransk klassiker. Boken har stannat kvar genom utredningar, men inte lästs på nytt. Kanske hög tid för det efter Ola Karlbergs enmansföreställning ”Stilövningar – 23 sätt att skildra ett gräl på en buss”. För med ett roande anslag görs en underhållande enaktare som bjuder på mycket på kort tid.
Ola Karlberg är något av en frankofil. Kan sina chansoner, sitt anslag, sitt Paris och i det här fallet det 8:e arrondissementet. Med enkla medel (ett skrivbord, en stol, en ukele, en griffeltavla, en stege, en fönsterram – allt målat i rött, matchande Ola Karlbergs kläder i rött och svart ) bjuds man in till en närmast dadaistisk underhållning. ”Stilövningar – 23 sätt att skilda ett gräl på en buss” angriper just en händelse ur just 23 olika infallsvinklar. Som vanmakt, blankvers, prunkande, omstöpning, framtill – baktill etc. Det blir absurt, märkligt, utmanande, men aldrig frånvänt eller distanserat.
Det är en listig text, men den ska också presenteras väl för att bjuda på rätt slags underhållning. Det klarar Ola Karlberg med emfas.
Det blir utmärkt underhållning värd en väsentligt mycket större publik än då jag gästade salongen.
”Stilövningar – 23 sätt att skildra ett gräl på en buss”, Hus 8, Konstepidemin, Göteborg. Premiär 16 april 2026. Denna recension baserad på föreställningen 17 april. Spelas 18, 24 och 25 april.
Baserad på ”Stilövningar”, Raymond Queneau.
Svenska texter: Lars Hagström och Ola Karlberg.
Musik: Ola Karlberg och Kroppologerna (Harriet Olsson, Lotta Sjölin Cederblom och Ola Karlberg).
Under vintersäsongen är det ju lätt att gå in i mörkrets värld. Ja, den kriminella eller den med thrillerspänning som håller andarna vid liv.Men när det nu ljusnar går det också alldeles utmärkt att läsa dem.
Här är ett urval av krim- eller spänningslitteratur. Några från Göteborg, men också utsocknes och från favoriter från Danmark och Norge.
Håll i er.
Hög standard. Spänningslitteratur som håller greppet om sina läsare. Foto: KAI MARTIN
Tony Fischier: Pauline Dunker och den sista sanningen (Lind & co)
Göeborgsbaserade Tony Fischier fortsätter målmedvetet och skickligt med sin svit om kriminalkommissarie Niklas Ragnvik och hans team. Alltid med hans sambo och privatdetektiven Maxine Adlerkrantz snokande i vad som ska visa sig vara samma terräng. I ”Pauline Dunker och den sista sanningen” rör sig handlingen, återigen, i något slags överklassmiljö med exklusiva kåkar i Hovås/Brottkärr. Men lika hemtamt spinner intrigen också runt i kvarter i Kungsladugård, Klippan, Majorna och Linnéstaden. Det är ju inte utan att en göteborgare som undertecknad blir förtjust och villigt låter sig åka med. Å andra sidan kan det slarvas lite, som om adresserna har hämtats från en snabb googling istället för att författaren de facto har varit på plats. Visst, Ica i Mölndals centrum har adressen Barnhemsgatan, men om du skulle fråga någon mölndalsbo skulle de skaka på huvudet och fråga ”Menar du den i Mölndals galleria?”. Men det är randanmärkningar.
Här uppstår en rad mord som snart visar sig vara sammankopplade. Samtidigt nystas fallet med den försvunna journalisten Pauline Dunker, den prisbelönta ”Uppdrag granskning”-reportern. Ett fall som lagts på hyllan efter ett år, men som plötsligt blivit intressant igen efter nya fynd. Dessutom får Maxine Adlerkrantz ett uppdrag från en nära släkting till Pauline Dunker att hitta henne. Spaning från två håll, alltså.
Tony Fischier är en mästare på att spinna intriger från olika håll för att sedan svetsa dem samman till ett infernaliskt slut. Så också den här gången. Men den här gången undrar jag om de intellektuella vindlingarna inte vävs lite ovanför mitt huvud. Jag drabbas inte på samma sätt som tidigare, för mycket händer på skilda håll och allt är inte samlat för öppnas som en big surprise på slutet. Det är förstås en balansgång, men jag upplever ”Pauline Dunker och den sista sanningen”, som lite för smart för sitt eget bästa.
Jensen & Gabay: Crypto (Nona)
Efter att i senaste boken ”Parabellum” har fått blodet att frysa till is på Svalbard låter Theodor Gabay och Morgan Jensen nu handlingen utspela sig i Dubai. Utan president Trumps inblandning blir det bomber och granater och en intensiv spänning på den arabiska halvön och i Persiska viken. Jodå, författarparet har inte förlorat greppet om göteborgarna, kriminalinspektörerna Milla Becker och Simon Kempe. Snyggt vävs handlingen samman med föregående böcker (detta är den fjärde) och herre min je vad det går undan. Oblygt skapar Jensen & Gaby en thriller som spänner bågen högt och som lika ogenerat flörtar med actionfilmer som ”Mission Impossible”. En kryptohandlare från Göteborg hittas bestialiskt mördad, bredvid vaknar Nina Amoudi, lika skräckslagen som oskyldig. Hon som funnits i kriminella kretsar i Göteborg, men som räddats undan av Göteborgspolisen och med ny identitet velat starta om.
Det kriminella nätverket som vet om att hon sitter på ett lösenord till en offentlig förmögenhet i kryptovaluta vilar inte på hanen. Spänningen tätnar och det blir Göteborgspolisen i samarbete med Dubais polis, som ska lösa fallet.
Jo, Jensen & Gabay är skickliga. Både gällande i att skriva och skapa spänning, men också i att aldrig låta handlingen vila för en sekund. Det gör att man som läsare andlöst drivs vidare och vidare från ett kapitel till ett annat innan man andtruten når bokens slut.
Jo Nesbø: Vargtimme (Albert Bonniers förlag)
Normannen Jo Nesbø är i en klass för sig gällande spänningslitteratur. Det är inte för inte som hans böcker översätts till andra språk med utgivningar i tusen och en länder. Nu har han lämnat Harry Hole hemma i Oslo. Handlingen är förlagd i ett krackelerande USA. Att originaltiteln ”Minnesota” emellertid på svenska fått titeln ”Vargtimme” är en smula egendomligt. För det är just i Minnesota som handlingen utspelar sig.
Ja, med tanke på vinterns händelser i Twin City i mellersta USA med ICE:s trakasserier, organisationens mord på öppen gata och motprotesterna är det närmast synskt att Jo Nesbø valt att förlägga handlingen här. Han lyckas dessutom beskriva staden som om allt verkligen sker här och nu i ett apokalyptiskt Amerika med korrupta poliser och politiker, gängkriminalitet, droger och våld. Men handlingen utspelar sig tio år tillbaka i tiden – och samtidigt i närtid. Det blir emellanåt en smula märkligt, men få kan som Jo Nesbø hålla sina läsare i ett fast grepp och föra dem genom handlingen med alla karaktärer och slutligen öppna för ett helt oväntat slut. ”Vargtimme” lämnar inget övrigt att önska i detta. Det är återigen en raffinerat skriven kriminalroman med mängder av undertoner. Visst är det för mig mer sofistikerat när han rör sig i ett Oslo med Harry Hole, även om denna boks centralfigur Bob Oz (med norsk härkomst) bär på drag av den väldige Oslopolisen. Men spänningen i Minnesota i ”Vargtimme” är hög nog.
Johan Theorin: Stugorna (Wahlström & Widstrand)
Johan Theorin har efter ett par böcker lämnat spänning och Stora Alvaret på Öland för de småländska skogarnas mörker och djup. Med det också kriminallitteraturen för något mer mystiskt. I en övergiven stugby möts handlingen så att säga från olika håll. Dels en flyende bankrånare, dels Pernilla som lämnar sin familj för en årlig återträff med människor som hon delar erfarenhet med från ett trasigt liv. Men även den unga affärsassistenten Ranja, som skickas på ett uppdrag till sin chefs barndomstrakter.
Skogarnas väldiga träd välver sig över historien – oavsett från vilken personvinkel man kikar. Johan Theorin skriver skickligt, möter naturen med respekt. Men med mysticismen förloras också greppet om historien en smula. Det är emellanåt svårt att skilja mellan vad som i boken ska vara verkligt och det som ska vara övernaturligt, sagolikt. Det gör mig vilsen i skogen.
Jeanette Bergenstav: ”Smaken av blod” (Storyside)
Göteborgskan Jeanette Bergenstav har verkligen spänt spänningsbågen hårt och skickligt med sin romanserie om frilansjournalisten Jennifer Sundin och hennes förmåga att hamna i den än mer dramatiska situationen efter den andra. Nu slungas man som läsare tillbaka tjugo år till när Jennifer Sundins journalistkarriär en gång startade. ”Smaken av blod” är en fristående prequel till Jeanette Bergenstavs serie. En roman i samarbete med Storyside, förlaget som i förstone ger ut ljudböcker. Något som den här boken också är.
Med sina knappt 260 sidor är det en kortare roman än vad Jeanette Bergenstav normalt brukar ge åt sin serie. Kanske är den också aningens hastigt skriven. Det är en känsla som skaver samtidigt som Jeanette Bergenstav sannerligen håller greppet om sina romanfigurer och om sina läsare.
Men…! Det som kanske är mer besvärande är att dåtidens händelser i ”Smaken av blod”, inte fått – vad jag minns av romanserien från starten med ”Syndoffer” (2021) – några spår i nutiden. Med tanke på de traumatiska upplevelserna i den här romanen borde så ha varit för att ge en känsla av trovärdighet.
Jussi Adler-Olsen med Line Holm och Stine Bolther: Döda själar sjunger inte (Bokförlaget Polaris)
Med ”Sjuk kvadratmeter med lås” satte Jussi Adler-Olsen en listigt signerad punkt för romanserie om Avdelning Q med den tjurige och egensinnige Carl Mørck i spetsen. Trodde jag. Den dödssjuke författaren ger sig dock inte och ger sin Avdelning Q ett fortsatt spännande liv. I samarbete journalisten och författaren Line Holm och kriminaljournalisten, tv-programledaren och författaren Stine Bolther öppnar han nu upp för en lång serie. Gott så. De tio tidigare böckerna har varit en fröjd att ta del av. Finurliga intriger. Väl författade. Underhållande. Dessutom har de en humor som är brutal och definitivt roande mitt i den högsta spänningen.
Inledningsvis är ”Döda själar sjunger inte” lite trevande. Som om författartrion inte vill dölja att detta är inledningen på ett samarbete. Carl Mørck har förvandlats till en staffagefigur, mer eller mindre, men är samtidigt inte oväsentlig för handlingen. Istället kliver de andra på Avdelning Q in i handlingen i ett kallt fall som öppnar upp för hiskelig dramatik med Nordsjælland, främst, som fond. Till persongalleriet har även fransk-danska, eller är det dansk-franska, polisen Helena Henry adderats. Hon som bär på en hemlighet, som det också ska nystas i och som i sin tur öppnar för ytterligare böcker i serien.
Det finns i denna romanen spår av ”Fasanjägaren” (på svenska 2008) med mobbning och en högre krets i ett litet sammanhang, här en gosskör. Dåtid vävs effektivt samman med nutid. Berättelsen är sedvanligt driven och med vändningar som få i Norden, undantaget Jo Nesbø, mäktar med. Här är är det bara att spänna fast säkerhetsbältet och åka med. ”Döda själar sjunger inte” är en fröjd att läsa för thrillersugna.
Skoningslös. Backa teaters ”1984” duckar inte för det brutalt klaustrofobiska i George Orwells roman ”1984”. Foto: ELLIKA HENRIKSON
”Godhet är egoism”, ”Flyktingar är terrorister”, ”Nyheter är lögn” – rubriker från programbladets text signerad författaren Ola Larson, baserad på trollfabrikernas omkullkastande av sanning. Allt för att passa in i ett samhälle med skuldbeläggande, falskt ifrågasättande och underminering av forskningar och rön för egen, politiskt vinning. ”Krig är fred”, ”Frihet är slaveri”, ”Okunnighet är styrka” – citat från George Orwells roman ”1984”. Den som skulle fått titeln ”1948”, samma år som den skrevs. Nej, en dystopi, minsann. Baserad på dels Sovjetunions härskarteknik under Stalineran, men definitivt också från den nya besegrade nazismen och fascismen i Tyskland, Italien och Japan.
Nu känns 1984 långt ifrån, men precis som med millennieskiftet fanns det något ödesmättat över årsskiftet från 1983 till året efter. Då en tid tyngd av det kalla kriget av kärnvapenhot. Öst och Väst i ständig konflikt. Den fjättrade världen mot den fria. Planekonomi mot kommersialism och fri ekonomi, hårt skurna värderingar mot liberala.
Så revs muren, världen kunde andas och succesivt demokratiseras. Nu…? En tid av galenskap med maktfullkomliga ledare som driver sina länder in i krig. USA har en president som lätt och ledigt klistrar på etiketten fake news på allt som är betrodd journalistik. Han hyllas för att han mobbar och placeras klimatförnekare och vaccinmotståndare på centrala poster. Okunnighet är en styrka. Krig är fred. Vi skriver 2026. Backa teater sätter upp ”1984”.
Det är en vältajmad, brutal föreställning. Regissören och manusförfattaren Monica Wilderoth har skalat av romanen in på bara benet. Det smärtar i varje scen, varje replik blir som en örfil där man vet att tillit och förtroende blott är för att avslöja dissidenter. Ja, det är en föreställning i mollton med scenografin och kostymdesign från Josefin Hinders med Josefin Ekerås maskdesign skapas en grå skärpa. Tillsammans med – återigen – Jonas Redigs musik, som hämtad från något stenhårt av Nitzer Ebb eller Front 242 blir det en uppsättning som emellanåt sprakar och dånar.
Men til syvende og sidst är det ju skådespelarna som bär replikerna igenom scenerna. Gunilla Johansson Spetz roll som O’Brien är utstuderat iskall och skoningslös med en monoton, melodilös replikföring. En otäck människa som lockar med förtroende för att härska och söndra. Julian i Oliver Anderssons gestaltning förvandlas från sin Hitlerjugendgestalt till en blid upprorsgestalt. Romansen med bokens – och pjäsens – tvivlare av Storebrors regim, Winston, blir som ett förtvivlat irrbloss i mörkret. Agnes Hargne Wallander famlar för tilliten, för kärleken, för friheten, för sanningen, för hoppet… En sårbar, frasig karaktär som hon vårdar ömt och allt mer desperat.
Medlöparna eller de regimtrogna – Adel Darwish (Syme), Eleftheria Gerofoka (Charrington), Gunnar Klint (Parson) och Emelie Strömberg (Martin) – är vasst utmejslade marionetter i detta snyggt och emellanåt effektivt koreograferade drama. ”1984” är en lavett, en naken, skarp och klaustrofobiskt kuslig uppsättning 2026. En och en halvtimmes scenkonst går fort, men gör också ont.
”1984”, Backa teater, premiär 6 mars 2026. Spelas till och med 19 maj. Denna recension baserad på föreställningen 9 mars.
Av: George Orwell.
Regi och dramatisering: Monica Wilderoth.
Scenografi och kostymdesign: Josefin Hinders.
Ljusdesign: Bella Oldenqvist.
Maskdesign: Josefin Ekerås.
Videodesign: William Sjöberg.
Kompositör och ljuddesign: Jonas Redig.
I rollerna: Oliver Andersson (Julian), Adel Darwish (Syme), Eleftheria Gerofoka (Charrington), Gunilla Johansson Gyllenspetz (O’Brien), Gunnar Klint (Parson), Emelie Strömberg (Martin) och Agnes Hargne Wallander (Winston).
