Tjernobyl, mon amour!

IMG_1860

Fredag

Vi kom i höstens blomning. En eftermiddags flygfärd från ett strålande Köpenhamn till ett Kiev i, fördomsfullt, öststatslikt stålgrått och tungt. Vi gjorde vår premiär i landet, satt med våra munnar tätt mot fönsterrutorna på taxin, där chauffören tystlåten tagit emot oss med en skylt med våra namn, för att inte missa någonting av färden från flygplatsen Boryspil med en tullare som nogsamt studerade mitt ansikte, jämförde skägget med den slätrakade på passbilden. Efter att ha tagit av mig mina glasögon fick jag godkänt.

Z och jag delade baksätet under färden in. En med blicken mot syd, en mot nord i den västliga riktning som chauffören tog oss i ilfart. Motorvägen, som visar sig vara E40, kantades av åkrar och inledningsvis gles bebyggelse, några enstaka cyklister kämpade mot fartdårarna i filerna som var indelade i två gånger 80 respektive två gånger 130. Någon mil innan den ukrainska huvudstaden, denna tremiljoners stad med sin anrika historia så långt tillbaka som troligen till 400-talet, började resa sin skyline samtidigt som det köade på. Solnedgången bryter igenom, sprakande färgstark i väster. Vi var i rusningstrafik. Chauffören hittade sina vägar, höll stadig fart i en bitvis hopplös konkurrens om utrymmet, men dumpade oss lika tystlåten som han hämtade oss. Fördomarna hade från start slagit klorna i mig, för trots hans oklanderliga insats och lika oklanderliga utseende tyckte jag att han utmärkt väl hade platsat som en ukrainska gangsterlakej redo för våld; svarta byxor, svart tröja, svart läderjacka, kärvt, sammanbitet ansikte, putsade skor.

Välkommen till Kiev. Foto: KAI MARTIN

Turyst, hotellet, reste sig väldigt med sina 23 våningar där vi kom att hamna i ett modest inrett rum på 13 våningen med utsikt österut. En spänstig säng, några fåtöljer, ett bord, två sängbord, en 14-tums tjockteve, en tavla, ett badrum med toalett, handfat och badkar, handskar, toapapper. Alles in ordnung. Men blekbrunt.

Vi installerar oss och Z, den driftige av oss båda, tog kommandot; ut i vimlet i den tynande oktoberdagen och den in i den mörknande kvällningen med sitt stim och sorl i kapp med den livliga trafiken.

Hon hade googlat till sig kunskapen om ett köpcenter. Vi har oss i riktning mot det när rusningstrafiken fortfarande är intensiv. Folk kommer i en strid myrparad med t-banan och kliver av vid Livoberehzna, stationen som vi fortfarande inte lokaliserat, men som ligger runt hörnet. Bärandes på sina kassar, ilande vidare för hemmet, för sysslorna efter dagen, för familjen, för – kanske – lite rast och ro.

Lockande. Foto: KAI MARTIN

Vi korsar Raisij Okipnoigatan som möter en med väsentlig mycket fler konsonanter. Går fel, går tillbaka, under viadukten där väldiga Borvarskij Avenyn leder in mot centrum, kommer till Komod, ett cirkelformat köpcenter med mycket lokala butiker, men också sitt Marks & Spencer. vi gör som vi brukar, tar oss upp till toppen för att ta oss ner, scannar av lite butiker, känner på lite varor, men inte mer än så. I bottenplan ligger en välsorterad mataffär med färskt allting och sprit och vin till låga priser. Vi talar om att köpa med oss mat till rummet, men avstyr det och i entréplan skissar Z fram vår plan för ett besök på en restaurang några hundra meter bort.

Vi går dit, guidade av hennes mobil, men missar hennes utsatta mål och blir invinkade i en annan restaurang, tackar ja till ett bord och blir varse att det handlar om ett ukrainskt kök. Utmärkt. Det blir vin och mums: jag får en förrätt av olika, lätt behandlade fiskar – sill, makrill och ansjovis med skivad, kokt potatis, färsklök och strimlad gullök samt saltgurka – och som huvudrätt, förstås, kyckling Kiev, som ju inte alls är någon ukrainsk rätt. Gott. Z ägnar sig åt, i huvudsak, borsjtj, rödbetssoppan. Allt smakar utmärkt, precis som vinet, kaffet och efterrätten. Det hela serverades av en utstuderad ung dam, som ägnat för mycket tid och pengar åt att inte lita på sitt ordinarie utseende, men som också skapade förtjust uppmärksamhet hos ett herrsällskap som, förmodligen gav henne förslag  som gjorde att hennes kollega himlade suckande med ögonen samtidigt som ”vår” servitris leende försökte slingra sig ur situationen.

Mat för en dag. Foto: KAI MARTIN

Dagen hade varit lång sedan den tidiga bilresan från Göteborg ned till Kastrup, timmarna på flygplatsen där med en rejält seg anka till lunch (nej, Le Sommelier kan jag inte rekommendera) innan avfärd och ankomst. Det var dags att krypa till kojs med en ny stad för oss vibrerande utanför och lockande med sina 24-timmars öppna etablissemang, som mest drog ett sorgligt intryck över sig (det finns några stycken i stan, skulle det visa sig).

Teven visar något samhällsprogram. Carl Bildt dyker upp. Vi somnar.

IMG_1566

Godnatt, Kiev. Foto: KAI MARTIN

Lördag

Vi har egentligen ingenting planerat men vill ta staden i besiktning, den vi vet så förfärande lite om. Vi är medvetna om att vi är i ett land som ligger i krig med väldiga Ryssland, men det är vidare österut, mot Krim och utanför vår horisont både politiskt och i verkligheten.

Utsikt i och från ett rum. Foto: KAI MARTIN

Frukosten ska egentligen ingå, men något förbiseende av researrangören har gjort att det inte blir så. Men vi besöker matsalen som är tom och öde, förutom några enstaka som förser sig av buffén. Ukrainsk frukost, något slags rökt juice, sur kefir med müsli, te, något torrt bröd med smör och rökt kött… jo, det gick an(norlunda).

Frukost för nyfikna. Foto: KAI MARTIN

Vi kikar på kartan och försöker förstå hur nära det är in till centrum. Kan man gå…? Finns det en promenadväg lags med t-banan och Borvarskij Avenyn…? Vi går till t-banan, försöker bli kloka på hur man betalar, om det går att köpa något slags 24-timmars- eller turistkort för att underlätta. Men språkförbistringarna med babusjkan i kassan gör det omöjligt. Jag föreslår för Z att vi ska gå till receptionen på hotellet, där personalen är engelskspråkiga, för att få hjälp via en lapp. Z tycker det räcker med Google translate, men jag vill inte hamna i Sibirien och är ihärdig. Hon accepterar.

IMG_1585

Mot tunnelbanan! Foto: KAI MARTIN

Vi kommer tillbaka till babusjkan med lappen, men kortet vi vill ha säljs inte på den här stationen. Hon erbjuder en annan färg, som vi inte vet vad det är. Lätt uppgiven fråga Z i kön, som tornar upp bakom oss, men skuldmedvetet rycker – nästan – alla på axlarna och skyndar vidare. En kvinna blir oss emellertid behjälplig, förklarar vilken station vi ska gå av för att kunna köpa vårt kort och att vi för att ta oss dit får åka meddelat en pollett. Z köper så en var till oss, ett slags plastmynt, som vi trycker in i passergrinden (som ändå är öppen) och när vi kommer till perrongen kommer ett fullastat tåg in, som vi ålar oss in i.

Tågen är som slitna kompisar till de som ursprungligen fanns i Stockholm, de gungar väldiga och Z och jag blir fnissiga. Vi passagerare Hydropark, som låter som ett rockband i Linkin Parkklassen, kliver av vid Dnipro i meningsskiljaktigheter, för den beredvilliga kvinnan i kön vid Livoberehzna, stationen sa att vi skulle kliva av efter två stationer. Vi inser, eller Z gör det, att det inte stämmer. Men efter vi precis har passerat den väldiga floden Dnepr, så vill jag fotografera och vi förundras över flodbåtar och sandstränder, som förmodligen är fyllda de heta sommarmånaderna för svalkanstörstande människor.

Utsikt över floden Dnepr. Foto: KAI MARTIN

Så kommer nästa, lika överfulla, tåg in. Vi kliver på och kliver av vid Arsenalna, där vi startar en vådligt lång rulltrappefärd uppåt. Väl ute söker vi efter var vi kan köpa våra kommunikationskort, går till en turistkiosk, men blir hänvisade till t-banans entré. Z hamnar snabbt i kassan, tur det, för kort därefter växer en ansenlig kö som tigande får vänta. Vi får våra plastkort med åtta resor betalt. Men vi vänder åter ut i det vackra höstvädret. Vi ska till klosterområdet, vida berömt och, precis som staden i stort, anrikt. Vi promenerar nedför Ivana Mezepijgatan, som är närmast en kontinental boulevard kantad av restauranger, krimskramsförsäljare, blomsterbutiker och en och annan skadeskjuten tiggare utanför den omväxlande bebyggelsen av tillvarataget och tillkortakommande vårdnad.

Långa rulltrappor och vackra, men slitna

Vi kommer ned till Mor och barn-monumentet utanför Kievs barn- och ungdomspalats. Vid går närmare för där är utsikten över den östliga delen av staden magnifik, nedanför flyter ett stilla Dnepr och vi är ungefär rätt ovanför där vi först klev av, vid t-banestationen Dnipro.

Jag har tidigare fnissande konstaterat att en blomsterbutik heter Fan-Fan-Tulipan, innan dess sett reklam för ett företag kallat Glo och ser nu en vägarbetare som grävs flera hål; knyter samman detta till svensk punk och postpunk i form av Thåström, Glo och Stry Terrarie – ni får själva gå vidare i associationerna.

Svensk musikhistoria. Foto: KAI MARTIN

Z och jag knallar med ojämna steg in i parken med den okände soldatens grav och, ja, detta är ett land som inte skonats från krig och nöd, som bara som nation i modern tid är knappt 30 år och återigen drabbats av krig sedan fem år tillbaka. Sorgligt.

Vykort från Kiev. Foto: KAI MARTIN

Vi letar ivrigt efter klosterområdet, går otåligt efter något slags ström och hamnar vid Frälsaren av Berestoves kyrka, läser lite om den och vänder blicken för att inse att vi är vid en av entréerna till klosterområdet.

Vi betalar i luckan och inser inte då att det blir en dryg promenad i detta historiska område med fantastiska byggnader, klocktorn, kyrkor, museer och grottor. Vi får oss en duvning i Ukrainas hisnande historia, smiter sniker iväg ett och annat kort i kyrkorna, trots fotoförbud, men hedrar genom att Zeba täcker sitt huvud med min medhavda sjal plus att vi tänder ett ljus för var och en av våra avlidna föräldrar.

Fynd i Kiev. Foto: KAI MARTIN

Kyrkans makt har kostat, samtidigt som den odlat och utmanat konstnärskap, det står helt klart. Det är ett aldrig sinande praktfullt område från de glänsande kupolerna in till minsta detalj. Fascinerande.

Vilken historia! Vilken utsikt! Vilken insikt! Foto: KAI MARTIN

Fullmatade med historik, en märklig fika med te och kaka hos nunnorna samt intryck masar vi oss ur området, som med sin kuperade terräng verkligen utmanat, tränger oss ombord en buss som ska ta oss till centralstationen. Utmärkt, tycker vi. Det är ju där vi ska undersöka var någonstans vår buss till Tjernobyl går, vår huvudsakliga anledning till resan (mer om det senare).

Först fika, sen busstur. Foto: KAI MARTIN

En konduktör kontrollerar biljetter, tar betalt och langen går för de som har sedlar. Busschauffören basunerar ut efter varje avfärd något om Europa och vi fnissar och tror att det handlar om att vi inte är välkomna, vi västerlänningar, eller att han varnar för att vi är ombord. Men vi blir varse när vi kommer till Jevropeijskatorget och bussen tillfälligt stannar där som slutstation. Den fortsatta färden är omöjlig på grund av att väldiga Kreshatyk, avenyn, är avstängd. Vi promenerar. Inledningsvis via en gigantisk och spöklikt mörk gångtunnel för att plötsligt befinna oss på en snudd på trafiktom boulevard.

IMG_1653

Klaustrotunneln i Kiev. Foto: KAI MARTIN

Förklaringen, visar sig senare, är ett lopp som när vi kommer är i upphällningen. Fritt från bilar, alltså, men inte av folk. Vi Oberoendetorget är kommersen hög, en man med en falk försöker imponera, några andra med apor likaså. Vi skyndar vidare för att inte fångas i geschäften.

På parad på paradgatan. Foto: KAI MARTIN

Gatan är kantad av butiker, inhemska märken som konkurrerar med pråliga internationella. Vi stirrar storögt på allt och inget, försöker insupa vad vi ser, fånglor på löparna som gör sina sista steg på denna gatan innan de viker av vid Tsum, de snobbiga varuhuset som öppnar sina dörrar för en man i nöd.

Vi gör en snabb vända i huset för att konstatera att vi inte stämmer, men de övriga, eleganta klientelet gör det, oavsett kön; här finns pengar.

Avsikten är ju att försöka nå stationen och vi inser att avstånden är dryga. En liten buss hjälper oss på vägen, men där är det kontanter som gäller, något Z klokt sett till att växla till sig. Vi kliver av med stationen inom sikte, men har nära en kilometer innan vi kommer till Vokzalna, stationen där bussar, t-banan och tåg möts.

Med buss mot stationen via Kuba. Notera UEFA Europa Leaguereklamen – både MFF och København är med. Foto: KAI MARTIN

Vi går in i den väldiga stationsbyggnaden där sorlet och stimmet av folk är intensivt. Nystar reda på hur vi ska ta oss igenom hela området och kommer så ut på andra sidan, kikar på anvisningar om var bussen ska stå morgonen därpå och lyckas hitta platsen. Så. Ett av dagens viktigast uppgifter är klar, för transporten imorgon är arla, ingen tid får spillas.

Där och då inser vi också att vi har tur, för tunnelbanan från vårt hotell till Vokzalna är densamma. Det gör också att vi tar den tillbaka till Kreschatyk, kliver av vid stationen vid samman namn, frekventerar några butiker (Z handlar en kam) och går ned mot Metrograd, köpcentrat som ligger i flera våningsplan under marken (!). Jag är nöjt icke köpsugen, men däremot börjar hungern komma ungefär i takt med att mörkret smyger sig på.

Gogi – en restaurang att rekommendera. Foto: KAI MARTIN

Z googlar efter någon närliggande restaurang. Vi vill ju ha något lokalt, igen. Det blir georgiskt på Gogi på Lev Tolstojs gata. En upplevelse, där de förvisso har eget bryggeri, men där vi sörplar georgiskt vin (utmärkt) och äter hisnande gott, där Z:s dumplingsliknande svampar med buljong i var en sensation. Lägg till utmärkt service och trivsam miljö är det ett ställe att rekommendera om och om igen.

Vi äter oss inte bara mätta utan också både lyckliga och trötta. Tunnelbanan tar oss hem, sömnen famnar oss snabbt utan Carl Bildt. Imorgon tidig uppgång.

Söndag

Det är söndag morgon och trafiken är lite mer stilla när vi vid sjutiden tar tricken mot Vokzalna. Ändå är vagnarna hyfsat fyllda med folk som ska med. vi har nu orienterat oss rätt väl och räknar med att kunna äta något snabbt på vägen mot bussen som ska ta oss till Tjernobyl.

Morgontur på äventyr. Foto: KAI MARTIN

Tjernobyl? undrar den vetgirige skeptikern. Jo. Vi såg ju Johan Rencks utmärkta tv-serie i somras, blev nyfikna och gripna över den katastrof som hotande nära var på väg att drabba stora delar av Europa med en kärnvapenliknande explosion. Ja, det är ju ingen dokumentär, men speglar ändå väl tiden, dramatiken och de människor som drabbades likväl de som i sin vardag blev hjältar. Ungefär som det nu för tiden brukar dök ett erbjudande upp på nätet, nu i form av ett mejl från ett reseföretag. Vi nappade och tänkte att kanske var inledningen av oktober den bästa tiden för resan. Vi fick rätt och vi resonerade dessutom som så att vi skulle få släcka vår vetgirighet samtidigt som vi ville ge de drabbade någon form av respekt; ungefär som ett besök i Hiroshima, vid gravarna i Normandi eller Auschwitz. Historien talar, det är bara att lyssna med öppna öron och ögon.

I den långa gången som leder till de olika perrongerna fanns inga frukosttillbud. Men när vi kommer upp ur den grunda underjorden finns ju hotel Ibis där och Z är snabbtänkt även tidigt, går in och frågar om vi kan köpa frukost, blir hänvisad från receptionen till frukosthovmästaren, betalar och vi kastar i oss en kontinental frukost, snor med oss frukt, hastigt bredd mackor, kaffe-i-farten med mera, för vi har en tolv timmar lång tur framför oss.

Bussen står stationerad på den plats inte långt ifrån hotellet och där vi igår mycket riktigt konstaterat att den skulle utgå ifrån. Flera har redan kommit och sitter ombord. Andra, som vi, står i en försiktig kö utanför med passet redo. Det är viktigt och än mer väsentligt senare. Vi är två stora turistbussar på väg norrut mot detta annorlunda och märkliga, kan tyckas, resmål Bussen fylls och klockan åtta-noll-och-noll går färden norröver.

Men ändå inte. Strax innan avfärd kommer tre norska gytter med rosenröda kinder, andan i halsen och en lätt panik i blick. Men det är bra tre och ska vara fem. Mobilsamtal, konferens med våra guider och tiden tickar. En av grabbarna himlar besvärat med ögonen, generad över vänner som inte kan hålla tid och plats. Det får tio minuter på sig, som blir en kvart innan alla är samlade och resan kan börja.

En strålande idé. Foto: KAI MARTIN

Vi åker norrut på de än så länge glest trafikerade vägarna. Himlen är grå och dyster, som ett extra ackompanjemang till det mollackord som slagit på allvaret tidigt. Samtalstonen i bussen är dämpad, men bryts snart av guiderna som ska ledsaga oss under denna långa dag och fylla oss med förmaningar och information. Inledningsis förklarar de att de inte alls är guider utan lärare. Det är är ingen turisttur utan en utbildningsresa. Några turister får nämligen inte vara i Tjernobyl, så har myndigheterna bestämt. Vi blir också uppmärksammade på att hålla koll på våra pass, för dessa behövs då vi ska passera in i det hårt bevakade Tjernobylområdet på tre mil i omkrets.

Vi färdas på allt sämre vägar. En färd om ett tiotal mil tar två timmar. Men dit får väl också gränskontrollen räknas. Guiderna, eller lärarna, förklarar att vi nu kommer åka in i gamla Sovjetunionen, har man inte ordning på passen kommer man inte in, gränspolisen skojar man inte med, tar under inga omständigheter bild på dem eller miljön där de jobbar. Gränspolisen kliver bister på, tar passen och våra myndighetspapper, som ger oss fri lejd in, jämför namn, uppgifter, ansikten med pass och lämnar tillbaka utan en nick. Det är en tuff värld.

Vi får kliva av bussen, som ensam passerar gränsen som vi ska kliva över gåendes. Några passa på att lätta på trycket; jag ger den ukrainska jorden lite av min friska, svenska urin.

Så samlas vi åter och färdas i omgångar in mot Tjernobylhelevetes själva epicentrum.

Ödebyn Zalissja, där hem, sjukhus och förskolor i all hast övergivits med minnen kvar. Hösten blir som starkast nu. Det lämnade i famn med förruttnelsen. Hur  naturen tagit över. Men också, förmodligen, de stalkers som smitit in olagligt, för spännings skull och som velat sätta sin signatur på sin närvaro.

Vi andas tyst med öppen mun. Allvaret sveper om oss. Det är vemodigt vackert. Som Lars Lerin har varit här med sina penslar. Något utfrätt. Något gammalt. Något glömt.

IMG_1711

När det stora allvaret sveper in. Foto: KAI MARTIN

Innan vi kliver på bussen ombeds vi att stampa rejält för att skaka av oss eventuellt radioaktivt stoff. Med för hög halt kan vi få problem att komma ur zonen, förklarar guiderna/lärarna.

Färden går vidare några kilometer. Ett nytt stopp, en ny gränsstation, som jag inte riktigt blir klar över. Men vi ska mätas. In i en maskin, hände hoch, ett klartecken och ut på anda sidan. så vidare. Ett barnhem står skamfilat vid vägens kant. Vi blir ombedda att vara observanta var vi sätter våra steg. Vid förstutrappen samlas vi hukande med våra geigermätare, som sprakar till och siffrorna på displayen ökar hastigt och oroväckande. Här är hög strålning.

Vi fortsätter ändå in i det murkna huset med spår av barns lek och vuxnas fostran i ett slags sorgligt stilleben som möter en installation.

 Stilleben. Foto: KAI MARTIN

Luften är fuktig, regnet lurar bakom de ödesmättade molnen. Vi kliver stampande in i bussen. Åker mollstämda vidare.

Vi har ju sett bilder från och upprörda röster om staden Pripjat, staden bara några kilometer från det ödedrabbade kärnkraftverket. Hur influencers fåfängt poserar i stadens ruiner för en klickfest bortom sans och vett. Men vi är på väg dit nu och försöker med böjt huvud och respektfull hållning ta varje steg i beaktning. Ändå blir det en selfie, bland alla andra bilder som tas.

Ödesmättat. Från idealstad till ruiner. Foto: KAI MARTIN

Stadens för Sovjetunionens ögonsten. En modern stad, grundad 1970, med 1986 cirka 50000 moderna invånare. Här fanns mycket som inte fanns i övriga staten. Lönen var här fyra gånger så hög, levnadsstandarden god. Egen bil kunde kombineras med egen mc eller båt. Första snabbköpet i det strängt styrda Sovjetunionen fanns här. 1 maj 1986 skulle nöjesfältet invigas, precis som idrottsstadion där det lokala fotbollslaget Dynamo Pripjat skulle spela (nej, något sådant lag vet jag inte om har existerat, jag skapar lite historierevision, bara). Men 26 april skrevs historien brutalt om. Några dagar senare var staden tom.

Så när en lycklig dag. Foto: KAI MARTIN

En man i sällskapet kommer till en av guiderna/lärarna och berättar att han tappat sitt pass. Vi går vidare efter att han har fått lov att leta efter det samma väg som han kom. Egentligen ska han vara i sällskap, eftersom polisen eller vakterna kan ta honom för en stalker. Men han går med sin hustru och kommer tillbaka moloken och tomhänt. Passet är borta. Känns som ett genidrag efter föreläsningen i bussen hit, men faktum är faktum. Å andra sidan stod det noga i instruktionerna att huvud skulle vara täckta, precis som ben och armar. Inte länge för en modeparad, alltså. Vi gillar mode, men följer reglerna. Z i sin rock från Boss-outleten utanför Stuttgart, jag i min Walker Slater-jacka i tweed, olika huvudbonader och klädsamt på bena samt bra skor där strumpa får möter byxben. Vi är rätt ensamma om det. Ja, möjligen klädstilen. Men att hålla på reglerna. Ordentliga svenskar, ni vet.

Via walki-talki kontaktas den andra guiden/läraren som också kontaktar busschauffören. Radiotystnaden som möter är iskall och tålamodsprövande. Men så knastrar det till. Passet är funnet. Låg precis utanför bussen. Lucky guy.

Vi kan slutföra vår promenad. Vi vet att vi tillsammans kommer kunna lämna detta gudsförgätna ställe utan att behöva hamna i ett förhörsrum med bländande strålkastarljus och en gastande rysk furir som ställer frågor på ryska utan att få något svar.

Vi lämnar Pripjat i sordin. Hösten glider sakta förbi i staden där naturen har tagit kommandot. Bussen tar sikte på kärnkraftverket, som nyligen fått sin ståtliga stålkatedral som täcker katastrofen och hindrar strålningen från att svepas iväg för vinden.

Mycket har grävts ned i vår tålmodiga natur. Men med skogsbränder frigörs allt och på vägen hit vittnar träd om att de blivit eldhärjade så sent som i somras. Naturen är inget tuktat djur.

Katastrofplatsen närmar sig. Vi är bara precis utanför där allt ställdes på sin spets. Ett minnesmonument vid en vändplats, en tysk kvinnlig journalist gör en inslag på egen hand – för sin podd, för sin tidning, för sin blogg, för sin tv-kanal… Jag vet inte.

Vi åker förbi brandstationen där de brandmän fanns som först kom på plats. De tappra som med något slags dåraktig envishet och stolthet sätter andras liv framför sina egna. De som visste risken, men ändå offrade allt. Som så många andra.

Döljer en katastrof. Foto: KAI MARTIN

Med allt detta svindlande i tankarna far vi för att äta. Kommer till en parkering, en väg som leder till en kantin, återigen ska vi strålsökas, kommer in i världens kanske tristaste bamba där kocken eller kokerskan glömt glädjen med maten. Bakom disken står en bestämd babusjka – och vi har återigen fått restriktioner om att inte ta bild på personalen. Men ser jag inte ett leende smygandes där hon står. Och blir det inte lite tydligare när hon för Z förklarar att hon pratar engelska.

IMG_1786

Mums. Foto: KAI MARTIN

Jag hade redan innan, men får känslan starkare nu ändå, att allt är iscensatt, att restriktionerna, gränskontrollerna, dessa bistra ansiktet, de stilleben vi möts av, geigermätarnas fräsande utslag… allt är gjort för att kittla vår turistiska frossa.

Ändå är historien skriven. Den går inte att ducka på. Men av det har det gjort pengar på förut.

På resande fot i strålande landskap. Foto: KAI MARTIN

Vi har några timmar kvar. Men resan börjar närma sig sitt slut. I kantinens turistshop, eller är det läromedelshandel, köper Z några ting. Sedan fylls bussen av stampande individer. Vi är på väg.

Chauffören, som enligt våra guider/lärare ska ha jobbat inom Tjernobylområdet, tar oss till Radar Duga. Spioncentralen som ingen skulle känna till, med radarkraft som sträckte sig långt över jorden och som skulle håla ordning på västvärldens, främst USA, illasinnade kärnvapenattacker. Vi får höra om Stanislav Petrov, överstelöjtnant i den sovjetiska armén, som 1083 trotsade varningssignalerna om en just sådan attack, gick på sin magkänsla och därmed förhindrade en kontraattack och också ett fullödigt kärnvapenkrig. Han blev aldrig prisad av sitt land, för då skulle ju det avslöjas att radarsystemet inte var fullgott. Men han straffades heller inte.

Området är, precis som allt annat här, övergivet. Den magnifika 150 meter höga och flera hundra meter långa radarn ses förstås på håll. Den vilar på ett fundament som sträcker sig sex våningar ner i marken. Därför har radarstationen heller inte kunnat sprängas bort, eftersom vibrationerna vid ett sådant tilltag skulle kunna hot de känsliga kärnkraftruinerna och dessutom frigöra radioaktivitet i jorden.

Så där står den som ett gapande skelett över historien och kalla krigets galenskap, som om vi har lärt oss någonting av den tiden.

Rester från ett kallt krig. Foto: KAI MARTIN

Vi börjar närma oss ett farväl. Går igenom en sista check i radiummaskinen och passerar så Tjernobyl innan vi också passerar gränsen. Vi är fullmatade med bilder, minnen och intryck. Lämnar de strykrädda hundarna. Alla har sina pass med och guidernas/lärarnas röster tystnar på hemfärden då många sluter sin ögon för en stunds intre frid.

Farväl. Foto: KAI MARTIN

Vi kommer fram till där vi började. Tar tricken några stationer. Går åter av Khreshchatyk, men tar en annan uppgång än senast och hamnar galet, eftersom Z har tagit sikte på Avalon som ett ställe vid skulle frekventera. Nå, vi får en promenad genom en höstligt, kuperat Kiev och jag blir mer och mer förtjust i staden. När vi så kommer till det extravaganta Avalon inser jag två saker, dels hade det varit närmare att gå av en station tidigare, dels var det en till nattklubb bedrägligt förrätt gangsterställe. När de mer om min jacka, vänder jag på klacken. Jag kände mig inte bekväm, av flera skäl. Dessutom passade inte mina röda, gummistövlarboots in i miljön.

Kiev by evening. Foto: KAI MARTIN

Z ville däremot se. Så jag ställde mig som en livvakt bland de andra, fast de hade stora bilar med tonade rutor, med armarna i kors och såg svenskt sur ut. Så småningom kom hon. Vi gick till en italiensk restaurang mitt emot operan, för att skölja bort radioaktiviteten från dagen och gömma oss från mafiosomiljön (kanske en paradox). Z frågar hovmästaren om det finns bord för två, han ler snett och sveper med handen i den tomma lokalen och säger ”Pick a choise”. Vi får föredömlig servering, gott vin och utmärkt mat. Precis som vid våra tidigare besök på lokal i Kiev är allt för en ringa peng. Vi rundar av en händelserik dag, går mot tunnelbanan, åker den fantasifulla nedfärden mot tricken och utanför hotellet irrar en igelkott. Kiev är fylld av överraskningar.

IMG_1814

IMG_1829IMG_1830

Måndag

Väskorna är packade. Vi är uppe tidigt, men inte dramatiskt tidigt. Vi har bestämt att strunta i frukosten på hotellet för något på flygplatsen. Fem minuter före utsatt tid kommer chauffören och stoppar sin mobilskärm med våra namn under våra näsor, tar våras väskor och hastar ut till sin oklanderligt rena bil. Vi är på väg hem efter en intensiv helg. Han snirklar sig ut mot E40 via bakgator som är lite mindre trafikerade än de mest trafikerade. Det går på ett kick, vi blir insläppta på flygplatsen via två säkerhetskontroller och tulltjänstemannen stämplar oss vidare.

Adjö, Kiev. På återseende. Foto: KAI MARTIN

Frukosten är okej, någon omelett, lite te, lite lax, lite juice och bröd. Bredvid sitter två kinesiska kvinnor, varav en plötsligt sprejar något desinficerande rätt ut i luften till Z:s vilda protest.

Frukost på flygplats. Foto: KAI MARTIN

Z har uppgraderat oss, så vi sitter längst fram på planet. Flygturen väster ut går i nära nog strålande solsken och kan kan konstatera Skånes sydkust och den pilande båttrafiken av lastfartyg och färjor till och från. Så landar vi på Kastrup, går ut i den skandinaviska friheten, tar bilen, åker mot Helsingør, handlar vid Prøvestenen sånt som vi brukar handla, men också smørrebrød att äta då vi kommer hem. Fast på färjan glufsar vi oss shiwarman från Prøvestenen. Sedan en behaglig färd norröver mot Göteborg.  På kvällen väntar premiären av Claes Erikssons ”Vardagsmat”.

Så nära vårt eget och så långt bort från det vi nyss sett.

Från Tjernobyl till premiär. Foto: KAI MARTIN

 

 

 

 

 

 

En dag på mässan

Bokmässan är något av ett himmel och helvete, en resa in i en litterär, pretentiös, intensivt snabbgående centrifug som vill krama ur det bästa och mesta ur några få dagar. Alla skriker efter ”Se mig! Hör mig!”, brackiga författare bredvid försynta poeter, nyfikna bibliotekarier hand i hand med upplevelsetörstande barn. Mitt i detta föräldrar med spädbarn i barnvagnar, eller tätt knutna till bröstet, som kivas om utrymmet med dramatenkvinnor, som alla utgör en snubbelrisk i de tätt besökta environgerna. Glöm heller inte filosoferna, de som plötsligt stannar i något hörne och låter sig dröjas kvar mitt i en mening eller fundering, helt ovetande om den trafikstockning som de just förorsakar.

Jo, alla ska få plats. Så också jag.

IMG_1454

Rätt vagn. Änna rätt vagn för att ta sig i Göteborg. Foto: KAI MARTIN

Jag tar vagnen för jag ska inleda med en lunchdejt. Klädseln är färgstark. Ett par ljusbruna lågskor från London, tvärrandiga, mossgröna strumpor från Next, London, kalsonger från Resteröd inhandlade på Magasin i Kphm, det par Those Glory Daysbyxor, gröna med smala rita ränder som jag köpte i Bodø i somras, Zegnaskjortan från Stadsmissionen (också i somras), en slipover från Morris Sthlm där även den brandgula slipsen kom ifrån, över allt den orange trenchcoaten från Tiger från Majornaloppisen 2018 plus Stetsonkepsen från Magasin i Lyngby.

Jag stormar in på mötesplatsen Gothia Towers, landar nästan bums i Viveca Lärns varma famn innan jag ställer mig och väntar på min dejt.

Pelle, hängiven AIK:are, fotbollsmålvakt som i vuxen ålder fuskat på avancerad nivå som hockeykeeper, och jag har känt varandra i 40 år. Sedan jag, kanske naivt, som militärande punkare på permis gick in på Gallerian i centrala Stockholm för att träffa mina likar, blev uttittad för mina trasiga jeans, mockajacka med klistermärken på. Jag såg ju inte ut som Stockholmspunkarna. Men en tog emot mig med öppet sinne: Pelle. Så är det än i dag. Vi som följt varandra i band med respekt och gliringar och möts genom livet i dess olika skiftningar. Nu vankades det lunch, Heaven 23, räkmacka och isterband, Chablis och Cola samt samtal där vi sträckte ut rejält. Det är lätt att umgås, vi svingar högt och lågt, smalt och brett, allvar och garv; en avstämning som emellanåt behövs.

IMG_1455

Förlagsman. En enkel arbetargrabb som älskar musik. Foto: KAI MARTIN

Han är på plats för en scenintervju om musik i allmänhet och K popen i synnerhet. Något han gör med begåvade låtskrivaren Moa Carlebecker, som under artistnamnet Cazzi Opeia gör succé långt mer än på Sydkoreas topplistor.

Vi skils så småningom åt, jag hämtar min ackreditering, får Maria Svedland bakom mig (man blir lite notorisk på Bokmässan med att pinpointa varje ansikte), blir trevlig bemött av kvinnan i receptionen som printar ut mitt kort (jag hade glömt min egen utskrift), plastar in det och ordnar med halsbandet så att jag kan träda allt över halsen och smidigt komma in. I securityn blir jag avscannad med ett leende och igenkännande: Bokmässan here I come.

IMG_1459

Bokmässan, here I come. Mumintrollet och Lilla My välkomnar. Foto: KAI MARTIN

Jag tar en promenad runt för att orientera mig i folkhavet. Redan nu, tidig eftermiddag, är luften mättad. Jag träffar lite människor jag känner, ser före detta kollegor, författare på språng, mässplatser tomma på folk med någon stackare ståendes med tomma ögon och släckta förhoppningar granne med storförlagen där publiktillströmningen är gigantisk.

Mumintrollet och Lilla My står nedanför rulltrappan som jag glider nedför. En pappa ursäktar sig med att fråga om han får lov att ta en bild – till sina barn! Jo, tack.

Snart står en man jag känner igen. En man som betytt mer för mig än vad han själv begriper och har fått veta. Mitt första gymnasieår – 1972/73 – var tufft, mobbning, stulna skolböcker parat med en läströtthet som var bedövande. Bland klasskamraterna fanns Grzegorz Flakierski, inflyttad från Blekinge, men ursprungligen från Polen. En basketspelande intellektuell, fylld av energi, ett stort, burrigt hår och humor. När jag började skriva dikter, våren 1973, var jag ogenerad i min övertygelse om min egen förträfflighet. Jag var en ny Nils Ferlin, som snart skulle upptäckas av Svenska akademien i Uppsala (!), så ung jag var. Grzegorz var en av dem som fick läsa vad jag skrivit. Uppskattande, men förmodligen inte omfamnade. Jag fick, på grund av mina påvra studieresultat, gå om ettan. Han stävade vidare i tvåan, men kom vid höstterminens början med en bok av ryske poeten Jevgenij Jevtusjenko, som öppnade ögonen och skakade om mig. ”Babi Jar” var inte bara en samling dikter utan en berättelse om förintelsen, orimmat, fritt och fängslande. Grzegorz uppmuntrade mig, utan ord eller krav, att våga mer och upptäcka litteraturens rikedom. Jag började skriva på ett annat sätt, var intensiv i mitt författande och en fördämning släppte; jag har honom allt att tacka för och kunde så nu göra, ansikte mot ansikte mer än 45 år senare.

IMG_1460

Möte. En betydelsefull man för mitt liv och mitt skapande. Foto: PRIVAT

Vi är nu äldre, har väsentligt mindre hår än då, han kulturjournalist, boende i Kramfors, som skrivit en rad böcker (där jag jag skrivit om den senaste här), jag journalist med inslag av kultur. Två karriärer och levnadsöden som möts igen efter så många år.

Jag springer också på Jan Bertoft, en av alla dessa ambitiösa kollegor från GT-tiden, som kommit ut som författare. Jag köper hans två deckare och pratar lite med honom. Går vidare i röran, köper på mig lite böcker och drar mig sedan mot intervjun med Pelle och Moa, får en stunds inblick i musikverkstadens kreativitet.

IMG_1462

Snack och mycket verkstad. Foto: KAI MARTIN

Stimmar vidare, träffar Morgan Larsson och köper han senaste. Går ut i den friska luften, det intensiva regnande har stannat av, hållplatserna är överfulla, vagnarna går inte som de ska på grund av demonstrationerna i centrala Göteborg, så det blir spårvagn 1 genom ljuva livet hem.

IMG_1463

Att läsa. Foto: KAI MARTIN

Hem till hustrun för en kyss och en snabbt skriven recension av Magnus Ugglas show från i torsdags kväll. Sedan vidare till premiären av ”Antigone”.

Raskt jobbat för en dag som började på isen med ett hockeypass.

Drama med verklighetsbakgrund

Film:

438 dagar

!!!

438

Tillbaka till verkligheten. ”438 dagar” är baserad boken med samma namn.

Foto: CHARLIE SPERRING/MISO FILM

Regi: Jesper Ganslandt

Medverkande: Gustaf Skarsgård, Matias Varela, Philip Zandén med flera

Manus: Peter Birro

Premiär: 30 augusti 2019.

Frilansjournalisten Martin Shibbye och -fotografen Johan Perssons uppdrag var inte riskfritt, men klockrent. När de passerade gränsen in från Sudan 2011 var det för att försöka avslöja svenska Lundin Oils intressen i Etiopien, ett företag som i jakten på olja drog fördel av den etiopiska, den diktatoriska, staten och utnyttjade den fattiga befolkning. I gränsområdet Ogaden finns en gerillaarmé som strider mot den etiopiska regimen; svenskarna är med andra ord på minerad mark och använder sig dessutom av kontakter inom gerillaarmén för att ta sig in i Ogaden.

Båda är rutinerade, men var för sig. Uppdraget är det första tillsammans och det kommer, som historien visade sig, bli en prövning. Konvojen som tar dem över gränsen blir angripen, svenskarna blir inte bara beskjutna, skadade och gripna utan också anklagade för terrorism. Av häktningen blir det senare fängelse med en dom på 20 års fängelse, som föll hårt och skoningslöst med fabricerade bevis.

Martin Schibbye och Johan Persson har berättat sin historia i boken med samma namn som den film som nu har premiär med Gustaf Skarsgård och Matias Varela i huvudrollerna.

Det blir en gastkramande historia, men inte utan värme eller skratt. Peter Birro har i sitt manus skapat en nervkittlande historia som pendlar mellan desperation, uppgivenhet, iskallt hopp och en känsla av avståndstagande tillit till den tysta diplomati som ska få dem ut i frihet.

De båda inser ju galenskapen i att i Lundin Oils styrelse sitter, kanske svensk politiks mest arrogante minister någonsin, Carl Bildt. Till ytter mera visso är han utrikesminister. En tragikomisk effekt som Philip Zandén skoningslöst utnyttjar i sin roll.

Att Carl Bildt kom undan tyngre kritik, och att att karln över huvud taget verkar saknar självkritik, är en gåta. Nu är det en film baserad på en partsinlaga, men det är ingen vacker bild av Moderatpolitikern som ges.

Fredrik Evers agerar den balanserande ambassadör Jens Odlander med återhållsamt, och ja, diplomatiskt spel.

Drama med verkligheten som grund, alltså. Regissör Jens Ganslandt fångar det väl. Men trots att den är välgjord saknar jag klaustrofobi som borde funnits. Jag hittar heller inte in i den broderskapskärlek som uppstår, kanske av nödvändighet, journalisterna emellan. Däremot biter scenerna mellan Gustaf Skarsgård och Josefin Neldén, som spelar Schibbyes fru Linnéa, tag.

Men…

”438 dagar” är kanske ändå främst en film om journalistisk mod parat med den dårskap som det emellanåt krävs för att nå sanningen. En film om nödvändigheten av det fria ordet, reportrars granskande och journalistiskt ifrågasättandet. För det måste man, dessvärre, riskera mycket och satsa högt. Det gjorde Martin Schibbye och Johan Persson för att förlora, men efter 438 dagar ändå vinna ändå.

Sommarläsning till hösten

Ambitionen är ju att alltid komma med tips inför sommaren. Men sanningen är att det oftast kommer när, åtminstone, semestern är över. Inget undantag nu. Men rekommendationerna, eller kanske mer recensionerna, gäller ju över tid. Böcker är sällan någon dagslända. Ofta finns möjlighet att komma tillbaka till dem, eller att helt enkelt inte hasta. Tiden räcker till.

IMG_0524

Fyra. Sommarens fyra böcker som räcker längre än till hösten. Foto: KAI MARTIN

Arnaldur Indriðason: Skuggor över Reykjavik (Norstedts)

Isländske Arnaldur Indriðason har blivit en favorit. Visst. Han har låtit kommissarie Erlendur försvinna ute på barndomsfjället sedan några romaner tillbaka. Men har har hittat nytt motiv och nya karaktärer att bygga sina berättelser på. För vän av Island är det en fröjd att följa böckerna och dess intriger. Det finns en sävlighet och ett tålamod. han håller sig, i förhållande till många av sina kollegor inom deckarskrået, till ett författande av få sidor. Men här är verkligen less is more verklighet.

Reykjavik i centrum. Karaktärerna Flovent och Thorson från de två senaste romanerna – ”Det tyska huset” (2017) och ”Farlig flyktväg” (2018) – får sällskap av pensionerade, rastlöse och nyfikne kriminalkommissarie Konráð i ett möte mellan nutid och andra världskrigets slutskede. Är till och med han den Konráð Flovent som nämns i den första av de två böckerna…?

Islands nationalteater spelar sin roll, ännu inte helt färdigbyggd, i detta drama som kastar långa skuggor över år och tid. Fascinerande läsning där Arnaldur Indriðason återigen visar klassen av sitt författarskap.

Viveca Lärn: Sladdisen (Albert Bonniers förlag)

Kanske har Viveca Lärn lovat att hon ska sluta skriva. Kanske är det bara ett utfall av fåfänga för att skapa uppmärksamhet. Kanske har jag bara missförstått allt. Men drottningen av ”Saltö”-sviten gör ett slags comeback och nu med den självbiografiska ”Sladdisen”.

Den är en berättelse som följer författaren som pur till en bit in i tonåren. Hand i hand med glädje och vemod bjuder Viveca Lärn läsarna in till minnenas korridorer. Hon blickar storögt med ett barns ivriga uppmärksamhet. Kommer ihåg allt. Varje replik. Varje vrå. Varje skolgård och klassrum. Lärare. Goda. Onda. Vänner. Ovänner.

Det är en vacker självbiografi, inte så vidare värst tillrättalagd för att ställa sig själv i god dager. Viveca Lärns röst hörs genom hela boken, på samma trygga vis som Astrid Lindgrens, och detta utan ljudbok.

Av Viveca Lärns digra författande är ”Sladdisen” en av de absolut bästa. Jag längtar redan efter fortsättningen, där hon lyfter blicken från barnets och den unga tonåringens in i vuxenlivet. Skriv! Fortsätt skriv!

Grzegorz Flakierski: När kriget inte kom (Palaver press)

Grzegorz Flakierski kom från Polen, född i Warszawa, 1969 för att efter några år i Blekinge komma till Göteborg i tonåren och vidare ut i Sverige. Jag hade förmånen att träffa honom som gymnasiekamrat, en intellektuell som breddade mina sinnen. Därefter skildes våra vägar. Han fortsatte in i den akademiska världen och blev belönade, efter flit och nit, med en fil.kand-examen i humaniora vid Stockholms universitet. Nu lever han som frilansjournalist i Kramfors och ger också sin tid ett fint författarskap.

De tidiga utgivningar – ”Statskuppen i Norrland” (2010) och ”Knockout” (2014) – har jag missat. Men novellsamlingen ”Familjealbum” (2017) läste jag med förtjusning.

Där bjuder han på tolv berättelser, som ett dramatiskt galleri av bilder från historiens gång. Flera sorgliga, trasiga av andra världskrigets grymhet och med en judisk bakgrund  finns det en än djupare tragedi i historierna.

Med romanen ”När kriget inte kom” kastas vi åter tillbaka till den tiden. Eller precis när Polen förbereder sig för en invasion 1939. Ska Hitler verkställa sitt beslut eller inte?Ynglingen och den intellektuella kulturskribenten Dawid Kolomyjski är inkallad, men får snart veta att han på grund av trostillhörighet inte passar i sin roll som soldat. Antisemitismen passar på. Den unge mannen inser att Polen inte är platsen för honom och flyr till Berlin (!). ”När kriget inte kom” är en svindlande odyssé genom ett Europa inte helt olikt dagens. De blåsvarta högervindarna blåser och krymper varje väg att resa. Fördomarna mot människor växer för varje steg en flykting tar.

Grzegorz Flakierski är en strong författare, som vet att väga sina ord, balansera sina meningar och skapa sin story. Men jag kan sakna ett djupare grepp på denna hans huvudkaraktär, som emellanåt förvandlas till en schablon. Något som också drabbar några av romanens andra karaktärer, som inte riktigt fastnar i berättelsen.

Jo Nesbø: Kniv (Albert Bonniers förlag)

Harry Hole är tillbaka. Full och fast i en svindlande, självömkande nedåtgående spiral. Jo Nesbø är tillbaka. Lika starkt övertygande i sitt författarskap och med intriger som vänds in och ut för att ständigt överraska.

Jo, det här är åter en gastkramande historia från start till slut med ett Oslo målat i sina mest dramatiskt gråa färger. Vem är vän? Vem är ovän? Vem är skyldig? Vem är oskyldig?

Som vanligt håller Jo Nesbø sina läsare på halster under tiden som Harry Hole seglar för fullt segel genom sina känslostormar och förbi alla de bedrägliga rev som kantar hans väg.

Jo Nesbø är en fenomenal krimförfattare, som bjuder på sina historier i högt tempo och stor, men ändå trovärdig, fantasi. Och ja, det här återigen en roman om ett rejält antal sidor (583); jag njöt av var och en.

#arnaldurindriðason #vivecalärn #grzegorzflakierski #jonesbø

Räckmackor och segrar

Sommaren har stramat upp sig, klätt sig fint i blå himmel, måttliga vindar i håret och solsken i blick. Vi tar sikte mot Falkenberg för det är så traditionen bjuder; fantastiska Strandbaden väntar, där vi fick ett rum på återbud (i och för sig inte med havsutsikt, men gott nog ändå) och premiären på Vallarna. Vi tar två nätter, för mat, avkoppling och fotboll. Sverige ska försöka slå Tyskland, en bedrift som inte skett sedan 1995 och utsikterna var både de bästa på länge och samtidigt, med något slags vett i balans, en tuff uppgift. Men Peter Gerhardsson, som aldrig påstår sig kika på statistik, ser nuet, möjligheterna och har en rävfarm bakom öronen, som gör utsikterna ljusa.

Vi är sena ur startblocken när vi lämnar vårt hemman för färden söderut. Det har å andra sidan gjort det möjligt för mig att rensa mitt skrivbord; jag är på semester, har skrivit klart mina artiklar och tar mått på ledigheten som ska räcka juli ut.

E6:an är böljande, insmickrande och lagom trafiktät där den ringlar sig nedåt mot kontinenten. Nu ska vi inte mer än en timmes färd från Göteborg och resan går snabbt. Vi cruisar in mot vårt resmål, glider förbi Falkenbergs FF:s fina fotbollsarena, där jag fortfarande inte har varit, ser strålkastarna på och förstår av den ännu glesa tillströmningen av folk att det vankas match.

Vi checkar in, får ett rum som är behagligt och vätter mot spaavdelningen. Jag kikar inte bara ned i de olika bassängerna utan också ned i olika dekoltage, ser tatueringar som gud glömde och människor av olika sorter och slag, något som borde vara tankeväckande för den som tror att vi alla är lika som har bott lite längre i Sverige än somliga.

I fönstret står prosecco i en hink och två glas. En gåva från en vän och vi skålar uppskattande.

Matchstarten närmar sig, vi är samtidigt sultna, går till restaurangen, men ångrar oss halv. Z går för att se om det finns plats i bistron, dröjer sig borta en stund för att komma åter och berätta att receptionen har rekommenderat Ocean hotell, en bit bort på stranden, som inte bara har mat utan också visar matchen på storbildsskärm. Vi knallar dit och inser att vi inte är ensamma om idén. Det är kanske inte smockfullt, men tillräckligt för att det ska vara trångt. Z hittar en plats längst ned mot storbildsskärmen, jag ställer mig i kön för att beställa mat och dryck. Lagom till matchstart får jag fram min beställning och dramat kan börja.

Sällskapet bredvid, en ensam man, har plötsligt utökats med tre kvinnor som är ljuvt påstrukna, flörtiga mot mannen och mer intresserade av alkohol än av matchen. Kvinnan närmast mig sitter tätt, pratar högt och jag försöker stint fokusera på matchen som är spännande. Jag ser ett Sverige som är bestämt i sitt spel, som går tufft in i närkamperna och som vet vad det vill. Men det är Tyskland som gör första målet när ett misstag blir till en dominoeffekt som styggt straffar sig med en kvart spelad. Då har ändå tjejerna haft möjligheter till ledingsmål via Sara Jakobsson. Men Tyskland har Almut Schultz, som är både vig, placeringssäker och definitiv i sitt målvaktsspel.

Men efter Tysklands ledning viker inte laget ned sig och i takt med att alkoholdebatten blandas med tillfälliga ”kom igen tjejer!”, så visar det sig att svenskorna ger blanka fan i att känna sig besegrade. De fortsätter distinkt och tufft, tyskorna far som vilsna vantar i midvinterblåsten och ser häpna ut när svenskorna står och de faller.

Vinnare.

Så hittar Linda Sembrant en djupledsboll som skär effektivt hela vägen fram till Sofia Jakobsson som skjuter fart, viker in och placerar via Almut Schultz höger tå bollen i mål. Kvitterat och hopp.

Sverige visar ett förtroendeingivande spel som jag sällan har sett och plockar spelpoäng efter spelpoäng. Det glöder om tjejernas spel, i den olidliga hettan är det svenskorna som är kallast och skapar flest chanser. Som när Stina Blackstenius tvingar Schultz att tippa en målchans till hörna.

Det är fotbollskonst i den högre skolan och Peter Gerardsson har ingjutit ett självförtroende och ett jävlar anamma i laget, som nu bär frukt.

Knappt har andra halvlek startat förrän där Sofia Jakobsson skickar in den boll som Frida Rolfö knickar, där Schultz gör en prakträddning, men bara för att se Stina Blackstenius raka in returen. 2–1, osannolika 2-1!

Salongen jublar, förutom Oliva Schougs pappa Bertil, som lapar sol på uteservering och bara fläckvis följer den match som hans dotter följer från bänken i den stekande värmen i Rennes.

Sällskapet bredvid har bekymmer med en väninna och en och en troppar de av. kvinnan bredvid mig är sällskapssjuk, frågar om vi är vegetarianer, men blir varse då jag vinkar min skål med skuret kött bland salladen och börjar då prata om djurhållning, eller bristen på den. Hon försvinner senare och vi kan fullt ut fokusera på matchen samtidigt som en skärm inne vid baren visar hur Falkenbergs FF vinner över Elfsborg med 2–1, en match som flera följer trots VM-dramatiken.

Men tjejerna klarar sig utan deras stöd och vinner även de med 2–1, skapar historia och jag är rusig, stolt och glad. Glad för Peter Gerhardssons skull, för hans lags och för hans ledarteams skull efter denna fantastiska insats.

Utsikt över västerhavet och Falkenberg. Foto: KAI MARTIN

Vi går tillbaka mot hotellet, tar en utkik över den vackra, vidsträckta stranden, ser måsarna glida majestätiskt i uppvindarna, människor som dröjer sig kvar på stranden i kvällningen, vågorna som envetet slår in mot strand i sin repetitiva rytm.

Badsuget slår till. Vi hämtar badrockar och badkläder på vårt rum och gör premiär för året i västanhavet, som är behagligt och bryggan är full av lyckliga människor som badar, hoppar, simmar och några coola som sitter på räcket längst ut och dricker öl som om tiden inte har sin gång.

Vi drar oss mot spaområdet, kryper ned i en het bubbelpool som gör mig rastlös, men Z behaglig. Vi får sällskap av några småflickor och tittalar dem samtidigt som deras övervakande pappa strängt tittar på oss med både uppfordran och nonchalans. Inomhusbassängen i det vackra atriumrummet lockar och vi går dit, rastlösheten slår till igen medan Z gör sin övningar och njuter av värmen i vattnet som är som balsam för hennes kropp, som inte alltid är med henne.

Badnymf. Foto: KAI MARTIN

Badandet skapar hunger, vi kommer – sent  till restaurangen. Försöker beställa, men trots att klockan är cirka tio har köket stängt denna lördagskväll fylld av möjligheter. Vi får trots det ett bord och vi får varsin räkmacka som inte går av för hackor, jag med en Chablis till, Z med en öl, där det i valet av ljus eller mörk (!) blir den ljusa. Vi njuter. Bryter upp, går till sängs fortfarande rusiga över Sveriges seger och, ja, det erkännes, av alkoholen. Jag läser lite ur Jo Nesbøs ”Kniv” (som jag ber att få återkomma till) innan tröttheten slår till.

Morgonen kommer tidigt. Men Z sover sin ljuva sömn, utsträckt som ett barn med händerna ovanför huvudet och med ett behagligt snusande som gör mig på samma gång rofylld som kär. Hon är fin, min hustru, även då hon sover.

Efter morgonbadet. Foto: KAI MARTIN

Så vaknar hon, vi bestämmer oss för ett morgondopp, går ut på piren i våra badrockar, möter lite badfolk och hälsar artigt godmorgon, finner ett yogagäng längst ut och tassar försiktigt ur våra badrockar och hoppar i det svalkande, friska havet med sina tunga vågor som slår och slår.

Upp för frukost, drar oss in mot Strandbadens väldiga byggnad, ser en kvinna som gör sin morgongymnastik efter badet, en äldre man som har placerat sina kläder och joggingskor på bryggan och nu med närmast en filosofisk hållning närmar sig vattnet, först fötterna, sedan en bit på vaderna för att andas in och ut, blicka över havet som för att blidka det, sedan en bit till, stanna… Jag vet fortfarande inte om han har kommit i.

Frukost med det hela. Foto: KAI MARTIN

Frukosten är grandios, ägg Benedict, äggröra, bacon, smörgåsar med diverse pålägg, filmjöl med frukt och müsli med nötter, kaffe, juice… Vi sträcker ut, samtalar, tittar på utsikt, kikar på folk. Jag har semester och äger nära nog min tid, Z är med mig. Livet kan inte bli vackrare och Sverige är klara för semifinal.

Charmig men lång Emil

Barnteater/-musikal:

EMIL I LÖNNEBERGA

!!!

IMG_3292

Fart och fläkt. ”Emil i Lönneberga” känns igen också på scen. Foto: KAI MARTIN

Lisebergsteatern, från 3 år.

Regi: Kålle Gunnarsson.

Av: Astrid Lindgren.

Musik: Georg Riedel.

Koreografi: Emil Söder.

Med: Wilfred Andersson/Petter Borén, Nova Heimroth/Freja Nyroos, Annika Andersson/Pernilla Karlsson, Kent Vickell, Emil Söder, Sara Axelsson/Emma Karlsson, Sussi Björninger, Robin Rösehag, Tove Holm, Benjamin Alinder, David Timonen, Nikolina Alinder, Joakim Södergren Norin och Einar Borén.

Det är något speciellt med barnteater. Dels för de ungas entusiasm och förmåga att inte skilja på dikt och verklighet. Dels för bristen på tålamod. Det gäller verkligen för ensemblen att vara på tårna, både vad det gäller handling och spontana utrop.

På Lisebergsteatern har det blivit något av en tradition att locka med uppsättningar i Astrid Lindgrens berättartradition. I år alltså ”Emil i Lönneberga”, som både blir ett slags musikal och dels en tätt packad när många av berättelserna om Emil, den förgrymmade ungen, ska få plats. Det är ett bra koncept med slapstickhumor och eldfängda scener. Första akten är utmärkt underhållning för hela familjen. I den andra, efter 20 minuters paus, dras det hela lite mer i långbänk. Därmed blir uppsättningen direkt straffade av den otåliga publiken.

Men det är en charmig föreställning med bländande spela av Annika Anderssons son Wilfred (de delar rollerna som mor Alma och Emil med Pernilla Karlsson och Petter Borén). Han är spjuveraktig, rar och hyssfull. Till det Ida, fint spelad av Nova Heimroth (som delar rollen med Freja Nyroos).

Kent Vickel är pappa Anton, kärv men kärvänlig. Annika Andersson gör sin Alma återhållsam, så som rollen kräver. Men, förutom barnen, är det ändå Emil Söders Alfred och Sara Axelssons Lina, som ger lyster till föreställningen.

Två timmar med paus är alltså en smula för mycket. Men å andra sidan är den här julkakan tryfferad rikt. Till och med hästen Lukas får plats på scenen.

 

Thrillers för hösten

IMG_2467

Nej, det är inte rykande aktuella och kanske borde den här texten har skrivits till semestern i juli istället för nu. Men samtidigt så förlorar inte böckerna i sitt värde och istället för heta sommardagar kanske de bättre passar för kulna höstkvällar, när mörkret sluter sig om oss och känslan för det hotfulla kan växa sig starkare.

Håll till godo:

Jan Sprangers: Tiggare kan ingen vara (Förlaget Orda)

Det är inte bara den briljanta titeln som är förtjänsten i denna Jan Sprangers tredje krimroman. Här har han än mer hittat formen kring sitt författande och spinner detta kring en kusligt verklig mordhistoria. Förvisso fiktiv, men med dramat utspelande i göteborgska närmiljöer som går att ta på och med situationer med tiggare utanför butiker som är ett faktum.

Nej, Jan Sprangers har inte förlorat intresset för polisens utredningsarbete. Han värnar det ömt. Men i ”Tiggare kan ingen vara” har han funnit ett drama som blir så mycket mer än de tidigare böckerna i serien. Ja, det handlar om seriemördande, men med ett slags trovärdighet som gör det kusligt vardagsnära.

Här har han också fått igång skrivtempot, så att det är svårt att lämna ett kapitel för nyfikenheten för nästa är stor.

Arnaldur Indriðason: Det tyska huset (Norstedts)

Islänningen Arnaldur Indriðason har sedan någon bok tillbaka lämnat kommisarie Erlendur Svensson på fjället för ett okänt öde. Men greppet om läsaren släpper han inte. Med ”Det tyska huset” låter han oss landa i ett Reykjavik under andra världskriget, klämt mellan amerikanska, engelska, tyska och ryska intressen. Förstås är det ett mord i centrum, som ska nystas upp och det görs nogsamt och med Indridasons som skicklig skildrare av både miljö och personer. Här brinner det aldrig i knutarna, allt tar sin tid, men i sällskap med Arnadlur Indriðason får man aldrig tråkigt. Han är helt enkelt en av vår tids mest skickliga thrillerförfattare.

Dennis Lehane: En äkta man (Bonniers)

Att amerikanen Dennis Lehane kan spinna en vild och spännande historia med omtumlande förvecklingar vet alla som läst hans ”Patient 67”. Att han gillar sitt Boston är heller ingen hemlighet. Inte heller att våldet är grovt och nära i det mesta som han skriver. Han är helt enkelt en krimförfattare som har gått i den hårdkokta skolan.

”En äkta man” är inget undantag. Det är en bok som åter – precis som i ”Patient 67” –arbetar med psykologiska effekter i dramat, men som spär på med bedrägligheter och oväntade tvister. Något som tar fart redan från start. Jo, han kan sitt jobb, men samtidigt så tuggar ”En äkta man” på samma kola som smakar som Dennis Lehanes tidigare skrivande. Bra, men kan bli bättre.

Jo Nesbø: Macbeth (Wahlström & Widstrand)

Han är intensivt flitig och allt mer spatiös i sitt skrivande, norrmannen Jo Nesbø. En favorit sedan första upptäckten med ”Rödhake” (2002) och jag har inte missat en bok av honom sedan dess. Nyligen kom hans ”Törst” (ja, ja, för ett år sedan) med kriminalaren Harry Hole återigen i centrum. Lite förvånande att denna hans nya roman kommer så tätt inpå. Det måste ju ta tid att skriva.

Nå… Jo Nesbø ingår i Hogarth Shakespeare-projektet, ett internationellt samarbete mellan ett 20-tal förlag med start 2016, alltså 400 år efter William Shakespeares död. Tanken är att den brittiske pjäsförfattarens verk ska se dagens ljus i ny kontext och med ny text. Jo Nesbø är inte ensam om att ha antagit utmaningen. Jeanette Winterson, Howard Jacobson, Anne Tyler, Gillian Flynn med flera tillhör denna illustra skara.

Den framgångsrike norrmannen har inte försuttit en sekund i denna prestigefyllda utmaning. ”Macbeth” är förlagd i en fiktiv miljö och i en fiktiv tid, men som skvallrar om något åt Glasgow och sent 60-tal, om man så vill. Det är inte nödvändigt. I ”Macbeth” regnar det mer än i ”Blade runner”. Våldet och korruptionen är ständigt närvarande. Macbeth är före detta drogmissbrukare, en kommissarie i karriären. Hans Lady driver en spelsalong med framgång. Allting är alltså nytt, men ändå shakespearskt in i minsta detalj.

Jo Nesbø griper tag, förvandlar ”Macbeth” till sin och lyckas ändå både hylla originalet och dess författare. Snyggt.

Jussi Adler-Olsen: Hon tackade gudarna (Bonniers)

Serien med extraordinäre kommissarien Carl Mørck och hans samling udda figurer i avdelning Q är ofta stor underhållning. Det handlar om en författare som kan sitt hantverk, som vet att hitta bra historier, har en fot väl förankrad i verkligheten och den andra i en inte allt för vild fantasi. Till detta har Jussi Adler-Olsen humor, inte helt vanlig i den tuffa krimvärlden. Men dråpligheten kan verkligen ge poäng.

Men avdelning Q är inte bara i fokus gällande danskens författarskap. Innan den spann igång 2007 med ”Kvinnan i rummet” (på svenska 2011) hade han skrivit tre romaner: ”Alfabethuset” (1997), ”Hon tackade gudarna” (2003) och ”Washingtondekretet” (2006). Den först- och sistnämnda har kommit ut på svenska 2001 respektive 2016. Nu har det alltså varit dags för ”Hon tackade gudarna”. Om debuten utspelar sig under andra världskriget, britter i tysk fångenskap, och den tredje romanen i ett kuslig amerikanskt politiskt haveri är denna med Nederländerna i centrum och flygolyckan utanför Amsterdam 1992 då ett israeliskt fraktplan kraschade i en förort. Med denna som en spinoff skapar Jussi Adler-Olsen en effektiv story med internationellt politiskt rävspel, korruption, cyniska affärer och våld som några av ingredienserna.

Danske Jussie Adler-Olsen kan sin dramatik, vet redan här med sin andra bok hur man skapar spänning och förvecklingar. Samtidigt är detta en förutsägbar historia. Något som kanske förklarar att det dröjt så länge med översättandet.