Thrillers för hösten

IMG_2467

Nej, det är inte rykande aktuella och kanske borde den här texten har skrivits till semestern i juli istället för nu. Men samtidigt så förlorar inte böckerna i sitt värde och istället för heta sommardagar kanske de bättre passar för kulna höstkvällar, när mörkret sluter sig om oss och känslan för det hotfulla kan växa sig starkare.

Håll till godo:

Jan Sprangers: Tiggare kan ingen vara (Förlaget Orda)

Det är inte bara den briljanta titeln som är förtjänsten i denna Jan Sprangers tredje krimroman. Här har han än mer hittat formen kring sitt författande och spinner detta kring en kusligt verklig mordhistoria. Förvisso fiktiv, men med dramat utspelande i göteborgska närmiljöer som går att ta på och med situationer med tiggare utanför butiker som är ett faktum.

Nej, Jan Sprangers har inte förlorat intresset för polisens utredningsarbete. Han värnar det ömt. Men i ”Tiggare kan ingen vara” har han funnit ett drama som blir så mycket mer än de tidigare böckerna i serien. Ja, det handlar om seriemördande, men med ett slags trovärdighet som gör det kusligt vardagsnära.

Här har han också fått igång skrivtempot, så att det är svårt att lämna ett kapitel för nyfikenheten för nästa är stor.

Arnaldur Indriðason: Det tyska huset (Norstedts)

Islänningen Arnaldur Indriðason har sedan någon bok tillbaka lämnat kommisarie Erlendur Svensson på fjället för ett okänt öde. Men greppet om läsaren släpper han inte. Med ”Det tyska huset” låter han oss landa i ett Reykjavik under andra världskriget, klämt mellan amerikanska, engelska, tyska och ryska intressen. Förstås är det ett mord i centrum, som ska nystas upp och det görs nogsamt och med Indridasons som skicklig skildrare av både miljö och personer. Här brinner det aldrig i knutarna, allt tar sin tid, men i sällskap med Arnadlur Indriðason får man aldrig tråkigt. Han är helt enkelt en av vår tids mest skickliga thrillerförfattare.

Dennis Lehane: En äkta man (Bonniers)

Att amerikanen Dennis Lehane kan spinna en vild och spännande historia med omtumlande förvecklingar vet alla som läst hans ”Patient 67”. Att han gillar sitt Boston är heller ingen hemlighet. Inte heller att våldet är grovt och nära i det mesta som han skriver. Han är helt enkelt en krimförfattare som har gått i den hårdkokta skolan.

”En äkta man” är inget undantag. Det är en bok som åter – precis som i ”Patient 67” –arbetar med psykologiska effekter i dramat, men som spär på med bedrägligheter och oväntade tvister. Något som tar fart redan från start. Jo, han kan sitt jobb, men samtidigt så tuggar ”En äkta man” på samma kola som smakar som Dennis Lehanes tidigare skrivande. Bra, men kan bli bättre.

Jo Nesbø: Macbeth (Wahlström & Widstrand)

Han är intensivt flitig och allt mer spatiös i sitt skrivande, norrmannen Jo Nesbø. En favorit sedan första upptäckten med ”Rödhake” (2002) och jag har inte missat en bok av honom sedan dess. Nyligen kom hans ”Törst” (ja, ja, för ett år sedan) med kriminalaren Harry Hole återigen i centrum. Lite förvånande att denna hans nya roman kommer så tätt inpå. Det måste ju ta tid att skriva.

Nå… Jo Nesbø ingår i Hogarth Shakespeare-projektet, ett internationellt samarbete mellan ett 20-tal förlag med start 2016, alltså 400 år efter William Shakespeares död. Tanken är att den brittiske pjäsförfattarens verk ska se dagens ljus i ny kontext och med ny text. Jo Nesbø är inte ensam om att ha antagit utmaningen. Jeanette Winterson, Howard Jacobson, Anne Tyler, Gillian Flynn med flera tillhör denna illustra skara.

Den framgångsrike norrmannen har inte försuttit en sekund i denna prestigefyllda utmaning. ”Macbeth” är förlagd i en fiktiv miljö och i en fiktiv tid, men som skvallrar om något åt Glasgow och sent 60-tal, om man så vill. Det är inte nödvändigt. I ”Macbeth” regnar det mer än i ”Blade runner”. Våldet och korruptionen är ständigt närvarande. Macbeth är före detta drogmissbrukare, en kommissarie i karriären. Hans Lady driver en spelsalong med framgång. Allting är alltså nytt, men ändå shakespearskt in i minsta detalj.

Jo Nesbø griper tag, förvandlar ”Macbeth” till sin och lyckas ändå både hylla originalet och dess författare. Snyggt.

Jussi Adler-Olsen: Hon tackade gudarna (Bonniers)

Serien med extraordinäre kommissarien Carl Mørck och hans samling udda figurer i avdelning Q är ofta stor underhållning. Det handlar om en författare som kan sitt hantverk, som vet att hitta bra historier, har en fot väl förankrad i verkligheten och den andra i en inte allt för vild fantasi. Till detta har Jussi Adler-Olsen humor, inte helt vanlig i den tuffa krimvärlden. Men dråpligheten kan verkligen ge poäng.

Men avdelning Q är inte bara i fokus gällande danskens författarskap. Innan den spann igång 2007 med ”Kvinnan i rummet” (på svenska 2011) hade han skrivit tre romaner: ”Alfabethuset” (1997), ”Hon tackade gudarna” (2003) och ”Washingtondekretet” (2006). Den först- och sistnämnda har kommit ut på svenska 2001 respektive 2016. Nu har det alltså varit dags för ”Hon tackade gudarna”. Om debuten utspelar sig under andra världskriget, britter i tysk fångenskap, och den tredje romanen i ett kuslig amerikanskt politiskt haveri är denna med Nederländerna i centrum och flygolyckan utanför Amsterdam 1992 då ett israeliskt fraktplan kraschade i en förort. Med denna som en spinoff skapar Jussi Adler-Olsen en effektiv story med internationellt politiskt rävspel, korruption, cyniska affärer och våld som några av ingredienserna.

Danske Jussie Adler-Olsen kan sin dramatik, vet redan här med sin andra bok hur man skapar spänning och förvecklingar. Samtidigt är detta en förutsägbar historia. Något som kanske förklarar att det dröjt så länge med översättandet.

Hyss- och nyckfull ”Hemsöborna”

Teater:

HEMSÖBORNA

Ola Kjelbye

Utmanande. ”Hemsöborna” kliver utanför romanens och pjäsens ram.  Foto: OLA KJELBYE

Baserad på August Strindbergs roman.

Regi och dramatisering: Andreas Boonstra.

Scenografi och kostym: Åsa Berglund Cowburn.

Ljus: Joakim Brink.

Mask: Christoffer Nordin.

Musik: Simon Steensland.

Ljud: Tommy Carlsson.

Dramaturger: Lucia Cajchanova och Joel Nordström.

I rollerna: Özz Nûjen (Carlsson), Mia Höglund-Melin (madam Flod), Anders Berg (Gusten), Marie Delleskog (pastorn, professorns fru), Amanda Gordon (Lotten, Ida), Sven-Åke Gustavsson (Rundqvist, professorn), Vilgot Paulsen (Norman), Melina Tranulis (Clara) samt musikerna Daniel Lemma, Bernt Andersson och Henrik Cederblom.

I föreställningen spelas, förutom Simon Steenslands stämningsmusik, också musik av Evert Taube, Fred Åkerström, Lisa Ekdahl, Per Gessle, Orup, Hasseåtage med flera.

Det är klart att en skådespelare med sina främsta meriter inom ståupp ska utnyttjas också för det. Det dröjer alltså inte länge förrän Özz Nûjen stävat in med sin plastbåt runt midjan inleder ett direkt anförande riktad till publiken. Precis som i privatteatrarna med en en van farspublik applåderas det vid hans entré.

Se, Andreas Boonstras uppsättning av ”Hemsöborna” ska inte likna någonting annat.

Knappt har Özz Nûjen gjort sin inledande kontakt och reciterat första raderna av Strindbergs ”Hemsöborna” förrän Daniel Lemma blir den berättande trubaduren, en bardroll som han ska återvända till under föreställningen och som en av de tre utmärkta musikerna på scen.

Jo, det kan ju finnas en poäng att ha värmlänningen Carlsson i Özz Nûjens gestalt eller ha etiopienfödde Daniel Lemma, klädd i något slags svensk folkdräkt, som spelman när det pratas om svenskhet och ursprung. Det finns säker också en poäng med att Mia Höglund-Melin får bre på sin madam Flod med uppväxtens västmanländska eller att Sven-Åke Gustavssons Rundqvist får använda sig av långa bohuslänska iiii:n.

Det spiller över på en övertydlighet, som är onödig även om jag gillar den satta tonen gällande utmaningen om vad som är svenskt och den ständiga gliringen på detta tema.

För ”Hemsöborna” är i sin essens utbölingen Carlsson entré till det slutna samhället på Hemsö; där nya tag ifrågasätts, där det gamla är gott nog utan att vara det, där personstrider och hierarkiska utmaningar inte dröjer.

Behövs det större och mer braskande rubriker…?

”Hemsöborna” på Stadsteatern är en tidsmarkör och vill vörda Strindbergs originaltext. Så löper skådespelarna ut och in i repliker hämtade från pjäsen för att pausa och vända sig direkt till publiken i förklarande, emellanåt sedelärande, texter av pågående scener eller samhälleliga reflektioner om här och nu.

Det blir underhållande och inbjuder till skratt. Men det landar också nära farsen och det må vara avsikten, men när man jagar humorn med slapstick och billiga poäng snubblar föreställningen också lätt på eget grepp. Dessutom vänder jag mig mot att skådespelarna ska förklara för sin publik skeende och tekniska lösningar, som om vi inte begriper bättre.

Emellanåt är det också som om Andreas Boonstras inte riktigt vågar lita på Strindbergs förlaga utan måste förstärka texten. Det spiller sedan över i skådespelarnas insatser, där originalens karikatyrer målas med grova drag och förlorar därmed det subtila i rollerna.

Samtidigt… Stadsteaterns uppsättning av denna svenska klassiker är inte ointressant. Mia Höglund-Melin är precis så balanserad och känslig, som madam Flod, att hon bjuder på ett nytt, inkännande porträtt av en karaktär som varit dömd att gå i Sif Ruuds fotspår.

Med musikernas kavalkad av svenska musikfavoriter (låtlistan längre ner) får pjäsen ett snyggt ackompanjemang och Daniel Lemma har en röst som berör.

Och, ja, Özz Nûjen är en frejdig Carlsson, som bjuder karaktären motstånd och spännvidd. Till detta Åsa Berlund Cowburns scenografi, ett Saltkråkan i grått som med snygg videoteknik målas upp i förföriska färger. Snyggt. På ytan.

Låtlistan:

Så skimrande var aldrig havet

Ack Värmeland du sköna

Ute blåser sommarvind

Jag ger dig min morgon

Den som inga byxor har

I en sal på lasarett

Små lätta moln

En vänlig grönskas rika dräkt

I denna ljuva sommartid

Vem vet

Himlen är oskyldigt blå

Öppna landskap

Det börjar verka kärlek banne mig

I folkviseton

Sommartider

Att angöra en brygga

Ej med flit

 

Svidande monolog

Teater:

UNDERKASTELSE

Ola Kjelbye

Stark och otäck. Foto: OLA KJELBYE

Av: Michel Houellebecq.

Regi: Emil Graffman.

Översättning: Kristian Leandoer.

Dramatisering: Lucas Svensson/Emil Graffman.

Scenografi: Tobas Hagström-Ståhl/Emil Graffman.

Kostym: Jenny Ljungberg.

Mask: Ingela Collin.

Ljus: Tobias Hagström-Ståhl.

Musik: Fredrik Möller.

Ljud: Jörgen Ericsson.

Dramaturg: Sisela Lindblom.

I huvudrollen: Fredrik Evers.

När jag kommer iväg till ”Underkastelse” är det i grevens tid. Föreställningen har fått en alltför kort speltid, men bättre sent än aldrig. Jag tackar för det. Michel Houellebecqs roman, utgiven samma dag som attentatet mot tidskriften Charlie Hebdos redaktion den 8 januari 2015, är svidande dystopisk; i Frankrike har presidentvalet gett det Musliska brödraskapets kandidat makten. Ur Francois, lärare i litteraturvetenskap på Sorbonne, synvinkel speglas skeenden med samma reflektioner som hans cynism präglar en liv fullt av tillkortakommande.

Fredrik Evers är från start till mål excellent i denna roll; syrlig, skarp, lismande. Han bjuder Houellebecqs provocerande text motstånd och smörjmedel. Under en och en halv timme kramar han ur varenda stavelse, vartenda skeende och spelar med och mot sig själv med övertygelse och hängivenhet. Det är ett stycke skicklig scenkost i den karga miljö som Emil Graffmans och Tobias Hagström-Ståhls scenografi ger. Det är kargt, desperat och Francois machoman i sliten kostym, desillusionerad plus 40, som av rädsla att förlora sin manlighet istället förlorar all värdighet och den gnutta av självrespekt som han har.

Ja, igen för han en medlöpare, precis som i Pontus Stenshälls uppsättning av Klaus Manns ”Mephisto”. Men där föreställningen då tappade all egg i Stadsteaterns vindlande korridorer är den här föreställningen värd ett längre liv än den nu fått. Fredrik Evers kan med denna sin gestaltning mycket väl redan nu stå för 2018-års främsta skådespelarprestation i Göteborg.

 

Hämtat andan

Det finns stunder då jag ibland undrar om det inte är som i Tage Danielssons ”Sagor för barn över 18 år”, nio vet den novellen/sagan om en politiker som gradvis gör slut på de antal ord han har till sitt förfogande under sitt liv.

Efter att ha jobbat intensivt under hösten var tanken att slipa kanten mot för mycket skrivande, andas ut och ta in. Men januari kan vara grå, kall och omfattande mörk. Men under månaden händer också mycket, från nyårsrevyer med premiär runt trettondagshelgen över P3-guldgalan, Guldbaggegalan och Filmfestivalen i Göteborg. Lägg till detta ett bröllop i Oslo som under inga omständigheter får missas, så märker ni; plötsligt äter tiden mig i alla ändar och jag vill ju göra ett ordentligt jobb, men bloggen får ta paus.

Orden räcker inte till. Eller är mina bokstäver slut. Har jag nått vägs ände gällande författande utanför yrkesrollen…?

IMG_8974

Klämd mellan tiden. Foto: KAI MARTIN

Jag försökte för en helg sedan att sparka igång orden, som jag förbrukat, lånat eller vad ni vill. Men det blev istället en dag som gick åt till umgänge med Z, inte fel i det, men platserna vi höll till på och fördrev min dyrbara tid på var inte så inspirerande; köpcentrum, jakt på kläder, utprovning av kläder, matinköp etc. Jag kroknade där lite, inte för att det inte var fokus på mig (för en gångs skull), utan för att då jag vaknade på morgonen var det med en ambition, som hade siktet inställt mot skrivande i lugn och ro.

Jo, jag har lagt mycket annat åt sidan. Har inte varit överambitiös gällande städningen, till exempel, men det har å andra sidan ingen annan varit heller. Tvätten har jag gjort snabbt och effektivt och någon säng har väl hunnit bli renbäddad. Matlagningen har gått på sparlåga, för det har inte riktigt funnits energi.

Men nu tänkte jag sparka igång skrivandet här på bloggen.

Så håll utkik. Planen är att sätta ett streck för följande texter:

• Året 2017 (med råge).

• Filmfestivalen

• Eran – tv-serien om svensk punk, men ur det perspektiv som saknades.

• Bröllopet i Oslo.

Åtminstone inledningsvis. Jag har dessutom den omfattande texten om mitt, nu, drygt 50-åriga liv som ishockeymålvakt att författa. Så, jo, jag har att göra vid sidan om mina andra gärningar som journalist, man, älskare, kock, städare, tvättade, strykare och samtalspartner.

Dråplig klassiker med clownnäsor

Teater:

ETT DRÖMSPEL med 123 Schtunk

IMG_8465

Slår dramaklassiker med häpnad. Foto: KAI MARTIN

Lorensbergsteatern, Göteborg:

Baserad på August Strindbergs drama ”Ett drömspel”.

I rollerna: Dick Karlsson, Josefine Andersson och Lasse Beischer.

Teknik: Thomas Pålsson.

Med improvisation och clownsmink är teatergruppen 123 Schtunk helt reservationslösa inför sina uppdrag. Nja, kanske ändå inte. För det finns en respekt för de klassiker som trion tar sig an, men samtidigt är det just den respekten som ständigt utmanas.

Med clownnäsa, dito smink och med cirkusens mest klassiska narrfigur slår de Shakespeares, Vilhelm Mobergs eller August Strindbergs klassiker med häpnad.

Under sin Schtunkival rullar de runt på fyra pjäser, dels barnföreställningen – den osminkade – ”Snödrottningen”, dels de tre pjäserna ”Rid i natt”, ”Raskens – vi går åt vilket håll vi vill” och ”Ett drömspel”. Det är naturligtvis en utmaning som sker på kortast möjligast tid i dagar räknade (”vuxen”-pjäserna mellan 27 och 30 december) men till största möjliga larm och stoj.

För det tar inte lång stund efter att mörkret släckts och spotlighterna riktats mot scenen förrän ljuset i salongen tänds och publiken bjuds in till både spott, spe och värmande humor.

Ja, 123 Schtunk är snabba på att driva med sig själv, med publiken och med den pjäs de spelar. Det sker improviserat och med utmaning mot sig själva och mot publiken. Det är sannerligen inte svårt att dras med i det höga tempot och de stolliga infallen. Skratten ekar och applåderna dånar, även om jag emellanåt kan tycka att teatergruppen kanske fikar just efter bekräftande handklapp lite för ofta.

Men trion på scen ror galenskaperna iland parallellt med berättandet och iscensättandet av den pjäs de gör. Efter att ha åkt offpist en längre tid hamnar de lika raskt och vördnadsfullt tillbaka i spåret, replikerna sitter med emfas för att i nästa stund hamna i raljansens utmaningen då någon oväntat använder sig av en dialekt aldrig tidigare prövas.

Det blir underhållning som värmer, men det är knappast så att den redan från början så obegripliga Strindbergpjäsen bjuds någon högre förklaring än ren och skär underhållning. Gott så.

 

Kassandras sång ekar i nutid

Teater:

SÅNG FÖR KASSANDRA

Kassandra

Regi: Maria Hörnelius.

Manus: Maria Hörnelius och Mirja Burlin efter Christa Wolfs bok ”Kassandra”.

I rollen som Kassandra: Mirja Burlin.

Musik: David Sperling Bolander.

Koreografi: Indra Lorentz.

Scenografi och kostym: Ger Olde Monnikhof

Maskör: Linda Bill

Ljus: Miranda B Wikström.

Ljud- och ljusteknik: David A Andersson.

Ja, tajmingen är väldigt olycklig. Jag ser sista föreställningen av ”Sång för Kassandra” på Teater Trixter, den intima scenen inklämd i skuggan av Stena Terminalen och Oskarsleden. Men tiden har inte medgett annat; det är så med tiden.

Så i en glest besökt salong hör jag hur bilar susar förbi i nutid. Jag hinner tänka ett ”vad synd” om att pjäsen inte lockar fler. Men när jag omsluts av mörker och tystnad, kliver plötsligt Mirja Burlins Kassandra genom pelare och tar med mig på en tidsresa.

Det är en desperat monolog. Kassandra står inför döden och försöker förklara sitt liv och sina livsval. Hon som varit i händerna på andra människors (mäns) beslut har själv velat styra över det självklara.

Mirja Burlin är ensam, så när som på musikern David Sperling Bolanders stämningsfulla musik. Tillsammans sjunger de sånger, vackert sprött, starkt. En harkling från hans sida gör honom plötsligt till en utmanare i monologen med repliker som för att stötta Mirja Burlins krävande insats. Det är snyggt och effektivt.

Men det är Mirja Burlin som bär fram den starka texten, som ångar av förtvivlan, vanmakt och stolthet. Ja, sierskan, som alla vill höra men då sedan hennes insikter blir verklighet gör henne till paria, bär en förtvivlande röst. Men också en från en kvinna som aldrig velat bli kuvad, som stått för sitt ord och försökt leva sitt liv uppriktigt och med högt buret huvud i en tid av galenskap. En tid som lika väl skulle kunna vara nu.

IMG_8253

Sista föreställningen av en uppsättning som borde få fortsätta. Foto: KAI MARTIN

Denna Maria Hörnelius och Mirja Burlins (ja, förstås även musikern David Sperling Bolanders) uppsättning förtjänar en fortsättning. Det här är en monolog med kraft och insikt, uppbyggd från den grekiska mytologin, som berör inte endast 2017 utan har något att att berätta framgent .

 

 

Djävulskt bra!

Teater:

GÖSTA BERLINGS SAGA

Ola Kjelbye

Den diaboliske intrigmakaren Sintram i förnämlig gestaltning av Jakob Eklund.

Foto: OLA KJELBYE

Göteborgs stadsteater

Av: Selma Lagerlöf.

Regi och dramatisering: Rikard Lekander.

Scenografi: Nina Fransson.

Kostym: Lena Lindgren,

Mask: Gunnar Lundgren.

Ljus: Joakim Brink.

Koreografi: Cecilia Milocco.

Ljud: Tommy Carlsson.

Kompositör: Anna von Hausswolff.

I rollerna: Jakob Eklund, Adam Lundgren, Anna Bjelkerud, Hassan Brihany, Sven-Åke Gustavsson, Victoria Olmarker, Melina Tranulis, Cecilia Milocco, Ylva Olaison, Johan Hafezi, Johanna Lundaahl och Vilmer Lygnholm.

Att Selma Lagerlöfs fantasyosande debutroman ”Gösta Berlings saga” från 1891 äger sin relevans på 2010-talet gör regissör Rikard Lekander tydligt. Inte med att sätta denna sin uppsättningen i ett nutida sammanhang, utan att låta texten från då få eka fritt, starkt och tydligt bland #metoo, kulturmän, svenska akademien med flera och mera.

Det behövs inte göras märkvärdigare än så.

För så är det ju, att höstens upprop (läs: uppror) rullar in även i föreställningar, som kanske i förstone inte haft den avsikten. Jag tror att Stadsteaterns konstnärliga ledning i stilla förnöjsamhet gnuggar sina händer när vi andra applådera denna tajming. För visst reflekterar kavaljererna på Ekeby de oantastliga Aderton… och, som Ebba Witt Brattström skriver i programbladet, även det förra amerikanske presidentvalet mellan Donald Trump och Hillary Clinton?

Det här är en pjäs som spänner musklerna i ett mustigt drama som också kräver det. Här smäller, sprakar, dundrar, lockar och kittlar Anna von Hausswolffs musik, så det dånar. Emellanåt lite för starkt, men alltid med en känsla som accentuerar stämningen. Det ger ett kraftfullt mervärde oavsett om det är till Cecilia Miloccos utsökta koreografi eller som stämningshöjare till dramats ut- och inveckling med Nina Franssons fantasifulla och effektfulla scenografi. Den sistnämndas lek med silhuetter är kittlande, scenkonst för ögat.

Ola Kjelbye

Spelande scenografi. Foto: OLA KJELBYE

Till detta Gunnar Lindgrens masker som bjuder in till bedrägligheter och Lena Lindgrens kostym med sin dova klang av vadmal som stämmer så väl in i denna komposition.

Ja, för ögat är ”Gösta Berlings saga” en lust, för örat likaså. Men ingenting utan texten och hur den framförs. Här bjuds det på klassiskt spel med Selma Lagerlöfs ord oanfrätt. Det skulle kunna falla tungt under den nära tre timmar långa scennärvaron. Det blir precis tvärt om.

Selma Lagerlöfs text lever och frustar, andas desperation och ondska. Livets grymma tillkortakommanden och människors narcissism blottas, i synnerhet i den ömklige Gösta Berling gestalt, som Adam Lundgren gör så starkt svag och tvivlande…

Männen rumlar, domderar och lever som härskare i en tradition där de kunde. Hederskulturen är på sin plats med hugg, slag och känslokalla beslut, förvisso med ekon från det tidiga 1800-tal då pjäsen (romanen) utspelar sig, men likväl här och nu.

Ola Kjelbye

Stark kvinna kuvas. Här Anna Bjelkeruds Majorskan, i bakgrunden Adam Lundgren som Gösta Berling. Foto: OLA KJELBYE

Så kvinnorna som hukar och är brickor i köphandel, med Majorskan (Anna Bjelkerud) som regerar sitt hov på Ekeby, men som den antika härskaren Zenobia bringas på fall för en händelse som skett lång tid tillbaka (se där också en reflektion över #metoo).

Här får ensemblen visa på sin skicklighet ut i minsta manöver och replik. Det är klasspel, men mest av alla är det Jakob Eklunds pjäs. Som den diaboliske berättaren och intrigmakaren Sintram är han allestädes närvarande, mullrande och frustande. Kokett som en påfågel trippar han omkring på scen för att bringa allt på fall, som på pin kiv. Gud eller djävul…? Vem vet. Djävulskt bra är det.