Berörande Kafka

Teater

KAFKA OCH DOCKAN

Lekfull. ”Kafka och dockan” är en barnpjäs som berör och roar. Foto: PETER NYLUND

Göteborgs dramatiska teater

Enkelheten är oftast barnteaterns signum. Att med små medel öppna upp en fantasivärld och leka fram ett innehåll, som lockar både till skratt och allvar. Göteborgs dramatiska teaters ”Kafka och dockan”, med dessvärre allt för kort spelperiod, baserar sig på en historia om Franz Kafka berättad av Dora Diamant, hans partner. Om hur han, under en av sina promenader i Stegltiz Park i Berlin hittar en gråtande ficka som förlorat sin docka. Av detta har Hans Blomqvist och Robin Pohlstrand Björkman skapat en lustfylld pjäs fylld av empati och fantasi.

Erik Åkerlinds Kafka är möjligen en något yvigare och mer bullrig figur än vad jag skulle ha fantiserat fram av den lungsiktige författare, men hans karaktär är omfamnande och roande. Hanna Ullerstams Elsie, flickan som förlorar dockan, med barnslig iver. Hon gör också dockan som i Kafkas fantasivärld får göra en resa runt världen och förmedlar sig med brev till Elsie, förmedlade via Kafka. Brev som Kafka enligt Dora Diamant, skrivit med stort allvar. Allt för att förvandla Elsies förtvivlan till spänd förväntan och glädje.

Vi är i starten av lättnaderna av restriktionerna, så publiken är försiktig och inte så entusiastiskt spontan som barnteater så charmigt kan vara. Men skådespelarparet lockar och pockar, dyrkar försiktigt och ibland med lättsamma överdrifter upp sin publik. Får den till både andaktsfull tystnad och ivrigt deltagande.

Att låta en ung publik möta Kafka är både vågat och kanske lite dumdristigt. Men ”Kafka och dockan” berör, är charmig och har i Lasse Beischers regi hittat en ton som klingar varm.

Kafka och dockan

Manus: Hans Blomqvist och Robin Pohlstrand Björkman

Regi: Lasse Beischer

På scen: Erik Åkerlind och Hanna Ullerstam

Kostym: Fianna Robijn

Scenografi: Nicklas Jörgner

Ljus: Nicklas Jörgner

Ljud och komposition: Ludvig Sjöstrand

Böcker direkt från hängmattan

Jag vet, ambitionen var ju att skriva om de här böckerna inför semestern. Som tips om böcker av till Göteborg knutna författare. Nu fastnade jag i hängmattan, texten har blivit liggande i väntan på att bli skriven och kommer nu, så istället för rekommendationer inför sommaren blir det böcker inför hösten. Går ju lika bra det.

Marie Hermanson: ”Pestön” (Albert Bonniers förlag)

Göteborgskan Marie Hermanson har genom hart när hela sitt författarskap närt en känsla för spänning och tangerat thrillerskapandet. Parat med en god portion mystik blir hennes romaner något extra allt. Med hennes ”Himmelsdalen” (2011) tog hon definitivt klivet över; en roman som drevs framåt med en story fylld av det en god thriller ska ha. Så med ”Den stora utställningen” (2018) fortsätter hon effektivt på inslaget spår och reser dessutom tillbaka i tiden och landar i Göteborg 1923. I ”Pestön”, utkommen sent i våras, adderar hon två år, men är Göteborg i en annan tid trogen. Trogen är hon också spänningen med överkonstapel Nils Gunnarsson nit i fokus. Marie Hermanson kan sitt forna Göteborg, skarvar förstås i miljö för att skapa nerv och känsla. Men målar upp en utmärkt bild av Göteborg som då precis nyss lite sent firat sina 300 år. Hon har språket, hon har drivet i berättandet, kompositionen likaså. Thrillernerven är utmärkt och bjuder in läsaren från första kapitlet. Marie Hermansons stil är också så målande att det är rent sceniskt, vilket också skapar bilder som för en snyggt producerad tv-serie à la ”Babylon Berlin”.

Anna Fock: ”Kustobservationer” (Natur & Kultur)

Hon skulle kunna ha hemstaden Göteborg som utsikt för sina ”Kustobservationer”, men genom Anna Focks författarskap löper en förtjusning som tar henne österut. Ja, till våra östra grannländer som Ryssland och nu Estland. För det är i Tallinn som ”Kustobservationer” utspelar sig med Liis, en ung, begåvad kvinna som förlorat sina ambitioner och sin kärlek. Vilsen styr hon utan roder i ett grått, trist och kargt liv som piggas upp av rus och tillfälliga affärer. Anna Fock slår ann en mollton som är vacker och trovärdig. Med ett levande språk ser man inte bara in i Liis liv utan får också se den värld hon lever med hennes ögon; det är skickligt och ger ökad nyfikenhet kring Anna Focks prisade författarskap från debuten ”Absolut noll” (2013) och framåt. Något jag helt har missat.

Johan Nilsson: ”Jubelår” (Offside press)

Vänner av prenumeration till GP har, på tidningens sidor ”Världens gång”, kunnat följa Johan Nilssons skrivande. Hur han sorgearbetat och skrivit om förlusten av tonårssonen, som för några år sedan förlorade kampen mot cancern. Det har i det lilla varit stor och gripande litteratur, som tagit andan ur mig vid frukostbordet. Men som skribent har han ju, förstås, också skrivit annat. Med ”Jubelår” förenar han intressen kring fotboll , supporterskap och de bakomliggande orsakerna till matchfixning. Med detta som ingredienser är det som upplagt för en spänningsroman. Johan Nilssons använder sig av thrillerknep för att skapa sin berättelse, men balanserar också mellan vardagsbetraktelser och tankar, oavsett om det är en spelare, en supporter eller en kriminalare, med det rafflande drivet som ska öka pulsen i boken. Det håller nästan i mål. Det är en effektivt och skickligt författad roman om en händelse i ett fiktivt land gränsande till Nederländerna/Belgien, med fiktiva lag och därtill fiktiva personer. Allt med en stor kontakt med något slags verklighet. Men i sin ambition att jonglera med flera bollar i sitt persongalleri tappar han några. Så blir supporterns historia ett allt större sidospår, som tillslut leder in i en återvändsgränd. Det gör också att man som läsare delvis förlorar greppet om spänningen.

Bosse Norrhem: ”Den enögde akvarellmålaren” (Whip media)

Som boende i Göteborg hela sitt vuxna liv har Ludvikasonen Bosse Norrhem inte valt staden som utgångspunkt för sin andra roman. ”Den enögde akvarellmålaren” utspelar sig istället på den dalsländska landsbygden. Här utspelar sig en historia som har spänningsromanens ingredienser, men där Bosse Norrhem skickligt skriver någonstans i skarven mellan Henning Mankells författarskap utanför Wallanderserien eller Åke Edwardson vid sidan av sina romaner om kommissarie Winter. Lägg till stråk av Stig ”Slas” Claessons böcker med dennes blick för ett Sverige på landet med vemodet lika nära som skogarnas stora skugga. Här vibrerar den svenska högsommarens hetta. Här glittrar insjön med sin mystik och svalka. Här ruvar en granne på en hemlighet lika gäckande som en getings surr. Här målar en enögd akvarellmålare sin duk med motiv som skapas ur själens innersta rum och låter honom samtidigt berätta historien om varför han är där han är, här och nu. Det är en bok med ett makligt, behagligt tempo, väl författad och med en fin story som snabbt lockar till läsning.

Staden i mitt hjärta

Göteborg fyller 400 år idag. Förmodligen är det så. För vem har egentligen koll på att det verkligen var 4 juni 1621 då Gustaf II Adolf ställde sig på Otterhällan, eller var det Kungshöjd, för att tydligt peka och säga orden som ingen vet att han sa ”Här ska staden ligga!”. Spelar roll. Det är nu som vi firar, om än så i skuggan av den fortfarande grasserande pandemin. 4 juni 2021.

Jag har ju varit med en bråkdel av stadens levnad. Men jag är inte desto mindre Göteborgs historia. Som alla dess invånare.

Detta är min resa.

Jag har haft förmånen att växa upp under 50-talet och fram mot detta nya decennium, i detta nya sekel, i detta nya millennium. Jag har sett staden från ett barns ögon, följt den med ungdomens ivrigt nyfikna blick, som vuxen modest konstaterat förändringar till det sämre och till det bättre. Göteborg har ständigt varigt stadd i rörelse på sin lerbädd mellan de ståtliga bergsknallarna, men så är det också en stad som rockar bättre än de flesta i Sverige.

1621 är förfärligt länge sedan. Mycket lite av det som fanns av staden finns kvar. Bränderna har tagit sitt i lågorna rov. Tidens tand har tagit annat. Nya kvarter har skissats fram, gamla har försvunnit. Kära byggnader har raserats för att likt Strindbergs ”Esplandadsystemet” skapa ljus och bättre förutsättningar: ””Här rivs för att få luft och ljus;//är kanske inte det tillräckligt?”.

Jag hade förmånen att få växa upp i den så kallade trädgårdsstaden Änggården. Nära till butiker, nära till lekplatser, nära till kamrater och nära till den stora staden i centrum, men också nära till de nya områdena som Högsbo, som byggdes blott några kilometer från oss. Stadsplanerarna hade dragit upp riktlinjerna, utanför oss skulle den stora, tunga Dag Hammarskjöldsleden bli verklighet på 60-talet. Den praktiska, men allt mindre utnyttjade Säröbanan – från Linnéplatsen till Särö – skrotades några år in på 60-talet, men fortfarande när jag började skolan kunde en rälsbuss vissla förbi oss Änggårdsbarn som stod och väntade på Tvåan mot Annedal och Annedalsskolan.

På promenadavstånd bodde mormor och morfar, hans som stod (och står) för vårt välstånd. Han som inte bara var en skicklig hantverkare med sinne för detaljer och design i sitt yrke som guldsmed utan också var en driven affärsman. Jag bodde hos dem emellanåt. Morfar skickade upp mormor på vinden, så var vi ensamma i deras sovrum för att lyssna på nattsändningen av Cassius Clay vs Sonny Liston. Morfar gjorde riktiga landgångar som vi åt, vackert dekorerade hönökakor; kanske drack han en öl. Om jag drack något alls, minns jag inte. Men jag satt storögd och höre på radiomannens refererande av matchen innan mina ögon slöts utan att jag fått veta vem som vann.

Morfar levde inte länge till. Prostatacancern tog hans liv hösten 1965. Mormor blev ensam, men jag höll henne sällskap och tillsammans med min syster gick jag och mormor för att se ”Sound of music” på Victoria, den stora biografen mitt på Kungsgatan. Bara några kvarter längre bort, på Drottninggatan, låg Alida Söderdahl, leksaksaffären vars skyltfönster lockade med alla sina bilar: Corgie Toys, Dinky Toys och exklusiva och dyra, danska, Tecnics. Jag älskade bilar. Älskade att leka med dem, bygga vägar som markerades av Legobitar, använde Fallerhus (som ju var till tågbanan) för att skapa en förort. Utanför mitt rum, i vardagsrummet var röllakanmattan perfekt i sitt mönster för att vara en storstad med imaginära höghus, staden vi inte fick åka till för vardagsrummet var förbjuden lekplats.

I hörnet Drottninggatan/Korsgatan låg Friluftsmagasinet. Butiken som sålde hockeyprylar som kunde tillfredsställa mitt nyfunna hockeyintresse. Staden blev större för varje meter som jag gick. På rasterna från Annedalsskolan gick vi. Upp på Nilssons berg för att utforska rivningshusen. In i Haga för gränderna och gårdarna. Annedals landshövdingehus där det ena inte var det andra likt och där Ehlers bageri låg på Albogatan med det mest spännande av alla. Hur jag visste det…? Jo, klasskamraten Hans var en i bagarfamiljen och jag fick följa med hem, upp för trapporna och in i lägenheten med alla halvtrappor och spännande prång.

Med klasskamraterna upptäckte jag kärleken och hur svårt det var. Sanning och konsekvens med Maggan och Sandra i huset där den senare bodde. Lill Lindfors ”Du är den ende” var soundtrack. Hos Sandra var jag på min första hippa, dansade min första dans, med Sandras femåriga syster Anna. Ingen i klassen ville.

Av tjejerna i klassen fick jag höra att jag inte hade pussmun. En besvikelse, förstås. När min klasskamrat Mikael och jag var ute på stan blev vi stoppade vid minst två tillfällen. Han som hade tre äldre systrar hade blivit klädd och klippt som en liten beatle. Jag hade också fått anamma längre hår, men klädstilen var knappast lika tuff. Dessutom var jag blond. Han mörk.

”Åh, vad söta ni är”, sa flickorna och plockade upp sina alldeles nya Instamatickameor.

”Får vi ta en bild?”.

”Nej, förresten. Inte du. Bara han”.

Jag klev ur bilden. ”Bara han”.

När band skulle bildas i skolan visste jag att jag kunde sjunga, till skillnad mot de andra. Men… bara mörkhåriga fick vara med.

Vid skolavslutningarna sjöng jag, för att jag fick, trots att de andra killarna inte hade lov till det och putte på mig för det. De sjöng illa. Jag bra. Det uppskattade fröken.

Frölunda torg invigdes. Åhlens hade blå byxor med gula revärer. Så nära ett par Sgt Pepperbyxor man kunde komma. Mamma sa nej. Frölundaborg invigdes. Bara ett stenkast från där jag bodde och alldeles bredvid Slottsskogsrinken, som var den första rinken jag spelade ishockey på efter mina stappliga steg på Stora dammen i Slottsskogen och Näcken uppe i Änggårdsbergen.

Vintrarna var kalla. Snön och kylan bet. Öroninflammationerna smet i legio in i mina öron. Sahlgrenska öron, näs och hals. Mammas tålamod. Min smärta. Läkare som stack hål på trumhinnan. Ofta utan bedövning, ibland blev jag nedsövd och drömde om hur jag smet med hela läkarkåren efter mig, ned på Liseberg, in i tunnelbanetåget med hela gänget efter mig.

Så högstadiet, Nordhemsskolan, den väldiga borg högt uppe på berget, tronande med anor från 1914, kärv och sträng i sin storslagenhet. Jag var inget ljushuvud, men en drömmare som önskade att jag kunde vakna och kunna; det har inte förändrats. Men så kan jag min franska och tyska dåligt, trots alla år i skolan. Är heller inget vidare på engelska. Riktigt usel på matte. Jag har andra kvaliteter. Ett annat kunnande.

Tonår. Möten med elever från Askim och Hovås som tog bussen in till Nordhem. Kärlek. Taffliga kyssar. Så Agneta, hon som redan som 13-åring tagit abort, som ville bli ihop med mig. Hon som flyttat in från tuffa Bergsjön till Landala, rökte och såg till att vi blev ihop på en skoldans i den lokalen som sedan blev Sprängkullen. Men kyssar räckte inte, hon ville mer. Lockade med mig hem till någon av hennes kompisar på Guldheden. Jag kom dit i min stickade, tajta tröja med snörning och v-jeans. Bussen från Linnéplatsen. Tre tjejer, mötte, som plötsligt bara blev hon och jag. Hon visste hur man skulle göra; inte jag, som bara kunde kyssas trots bristen på pussmun. Så skulle jag hem, bröt upp från sängen och i öronvrån ser jag hur Agneta gör ett tecken om att det inte blev något. Det skulle dröja innan det blev det. Men då var det inte med henne.

Hvitfeldtska blev gymnasiet. 60-tal hade blivit 70-tal. Beatles hade gett upp. Ny musik rullade in. Den olyckliga kärleken drabbade mig. Mobbningen också. Den som höll i mot en annorlunda kille med känslor utanför och ett stort hjärta innanför och med famnen fylld av drömmar. Jag klarade mig, men fick gå om ett år. Började skriva poesi, drömde om att bli poet, men förstod – efter pappas förtvivlan över mitt livsval – att jag behövde en inkomst för att kunna vara poet. Så varför inte skribent på GP:s kulturavdelning, mina dikter var ju från start från ett underbarn. Det var i praktiken bara att skicka dem till Svenska akademien i Uppsala (!) för att framgångsstenen skulle sättas i rullning. Ogenerad delade jag med mig av min diktkonst, för min förträfflighet var ju så stor. Men efter första sommarlovet kom en klasskamrat med en diktsamling av sovjetiske diktaren Jevgenij Jevtusjenko, jag blev omtumlad, ödmjukt insåg jag mina tillkortakommande och började skriva orimmat, fritt och ständigt. Med klasskamrater startade jag band. Vi repade i skolan. Vi la ner. Startade nya konstellationer. Uppträdde med musik vi skapade själva under namnet Morsans Profeter.

Och hockeyn. Den som tog mig till rinkar inte bara runt om i Göteborg utan också utanför. Ja, så långt som till norra England och Skottland.

Studenten utan något mål. Efter sommarlovet som tog mig till USA blev det litteraturvetenskap. Nya vänner. Studier som den studietrötta inte riktigt klarade av, trots att jag egentligen älskade ämnet. Nytt band bildades i något slags proggfåra, en bit från den tidigare rockjazzen. Men så kom punken och jag sveptes med i energin, i uttrycket och hittade nya vänner, tog med några gamla och stod plötsligt med ett band – igen.

Från att storögt tittat på jobbade jag mig in i centrum. Errols på Magasinsgatan öppnade. Pulsen. Intensiteten. Infallen. Euforin. Självbekräftelsen. Jag var mitt i en ström, men skapade också mina egna virvlar. Det var berusning och självförhärligande. Men första stor kärlek. Jag lärde mig att älska. Jag lärde mig att bli sambo. Jag lärde mig att akta en morgontrötts känsliga mornar.

Jag lämnade mitt barndomshem för Majorna. En etta med kök och toa inne. Kallvatten. Inget badrum. Det var mitt. Möblerade med möbler jag ärvt av min älskade mormor som gått bort några år innan. Flytt till Nordhemsgatan, mitt emot skolan där jag gått. Fick ta över min systers lägenhet. Rotade mig. Skapade. Märkte förmodligen aldrig de telefonsamtal som kom från kvinnor som ville höra min röst; min flickvän tog dem och svarade att jag inte vara hemma och la på. Kai Martin & Stick! hade blivit så mycket mer än ett punkband i mängden. Vi gjorde skivor, turnerade, var med i radio och tv, blev intervjuade.

Kärleken tog slut. Jag flyttade. Men bara längre ned på Nordhemsgatan Insåg att jag trivdes med mitt jobb på GT. Vill inte bli en globetrotter, även om transsibiriska lockade. Skrev allt mer i min roll som journalist. Bandet stannade verksamheten 1985. Nytt band bildades. Nytt band bildades. Paria och Parad. Ungefär samtidigt.

Men inspirationskällan hade sinat. Kemin från kreatörerna i Kai Martin & Stick! kom inte med i det nya laboratoriet.

Så mötte jag hon som skulle bli mina barns mamma. Vi flyttade till Änggården, en bostadsrätt. Min lilla vandring från barndomshemmet slöt närmast en cirkel. En son föddes för att följas av ytterligare en. Karriär och familjeliv. Men allt mindre hockey och allt mindre musik, även om coverbandet Glenn-Yngves skördade sin framgångar med mig som sångare. I slutet av 90-talet köper vi hus. Bara några nummer ifrån där jag växte upp. Men efter 18 år bryter vi upp. Hon flyttar. Jag bor kvar. Så nej, jag har inte kommit så långt i livet. Efter ett år träffar jag min själsfrände, hon som är min sol, min måne, min glädje, min klokskap, min kärlek och min största kritiker. Efter kraschen med skilsmässan slickar jag såren och blir en hel man. Ja, kanske till och med en bättre människa.

Jag jobbar intensivt. Vårdar min kärlek, finns för mina barn och mina åldriga föräldrar. Det är en intensiv karusell där jobbets utmaningar och påfrestningar med mobbningsliknade omplaceringar till slut gör att jag går in i väggen. GT, min arbetsplats sedan 35, vill inte ha mig och spottar ut mig med ett generöst avgångsvederlag. Jag tror att jag ska få nytt jobb, så gott är väl ändå mitt renommé. Men fåfängan sträcker sig längre än verklighetens krassa grin. Det skulle dröja.

Jag som famnar Göteborg får genom min kärlek Köpenhamn att upptäcka, staden hon kommer ifrån. Jag tittar på bilder, besöker gator, kvarter och tjusas av historien. Men lämna Göteborg, aldrig. Det är den lilla storstaden, möjligheternas stad och intryckens stad. 400 år och jag, som snart är 65 år och bara har levt en bråkdel av Göteborgs existens, vill fortsätta verka här. Jag har, som sagt, inte kommit så långt i livet. Jag spelar min ishockey, gör emellanåt min musik, skriver, det som jag en gång sa att jag skulle min försörjning från. Jag lever ett gott liv. Har min kärlek, mina barn, mina barnbarn och jag lever i den stad jag kan, älskar och verkar i. Gott så, eller hur…?

Närkontakt av första graden

Teater:

DÖDSDANSEN

Närgånget. I ”Dödsdansen”, på hemlig scen, blir Strindbergs drama inte bara närgånget utan också placerat i nutid med Lena B Nilsson och Andrea Paddington Edwards i huvudrollerna . Foto: NADIM ELAZZEH

Idé och koncept: Anton Källrot, Ylva Olaison och Jonathan Silén (Ögat)

Regi: Anton Källrot

Bearbetning: Magnus Lindman

Medverkande: Andrea Paddington Edwards, Lena B Nilsson, Jonas Sjöqvist, Sara Wikström/Ylva Olaison

Det är ju dramatikens elegans och märkliga möjligheter att röra sig i tid och rymd som gör den levande. Så kan August Strindbergs 121 år gamla pjäs få en aktualitet i denna nådens pandemiår. För när Folkteatern vill väcka liv i den förtynade tillvaron där kulturlivet dansar limbo är det med en uppdaterad version. Magnus Lindmans text har landat 2020/2021. Det vässade, förgrämda relationsdramat mellan artillerikaptenen Edgar och den före detta skådespelerskan Alice är nu mellan Hedvig och Alice. En dränerad relation som satts på sin yttersta spets i ett lockdown som blivit härdsmälta dem emellan. En karantän som blivit ett skruvstäd. Hedvid som gärna dansar till Robert Wells utmanas av Alices faiblesse för Rammstein och aldrig mötas de två, trots 25 års äktenskap. Silverbröllop väntar. Att fira, när obetalda räkningar samlas på hög, är en bedräglig chimär. Hela korthuset vibrerar och väntar på att rasa.

Scenen är hemlig, en spelplats vi inte ska avslöja, men interaktiv för oss sorgliga deltagare i detta närgångna drama. Torget, där vi samlas, blir snart en omedelbar spelplats där vi genom hörlurar och inspelningar guidas, väldigt suggestivt, in i dramat. Rösterna bakom oss… är de på riktigt eller tillhör de pjäsen? Den som så strategiskt går över torget, är det en roll spelad av Folkteaterns ensemble. Mannen på bänken…?

Vi går en och en, med klädsam social distans, in i huset och visas in i rum som alla är en del av iscensättningen, går en trappa upp, för att slutligen komma in i den sal där den egentliga föreställningen kan börja. Det är som att vara inbjuden till ett cocktailparty där vi snabbt blir panelhönor, ett med tapeterna. Vi hör, vi ser, men vågar ingenting säga.

Det är raffinerad scenkonst. Skoningslös, på sitt sätt. Där närvaron är omedelbar. Kraften total och ordets styrka total. Lena B Nilssons bittra Hedvig dominerar. Andrea Paddington Edwards Alice pendlar mellan uppgivenhet, en vuxen kvinnas tonårstrots och vilja att våga vara stolt självständighet.

Så kommer vännen Kurt (Jonas Sjöqvist), som en timid kil mellan de grälsjuka, på besök. Han som snart befinner sig förtvivlad i detta inferno av känslor och snart sätter eld på hans känslor. Som en skuggfigur dansar vår ciceron (för kvällen Ylva Olaison) in som en krockkudde, mildrande de stormiga känslorna. Hon är en av oss och ändå inte, den panelhönan som gör sig tydlig och visar oss vägen genom galenskapernas olika tempon.

Så dirigerar hon oss mot salens fönster. Vi står och blickar ut mot torget. Ett ensamt barn irrar över kullerstenarna. En kvinna rusar mot flickan. Mor och dotter förenas. Dramat vi är på plats för får en annan dimension. Strindbergs text i Magnus Lindmans uppdatering en annan stringens. Så står plötsligt vår cicerons där i samklang med berättarrösten i lurarna och vi är tillbaka i pjäsens famn. Vi voyeurer, som närmast ofrivilligt blivit betraktar av något vi inte kan vända blicken ifrån.

Personligen är jag väldigt förtjust i närheten som uppsättningar som ”Dödsdansen” ger (eller för all del ”En dåres försvarstal”, Järnstudions fina uppsättning, som går just nu), där man som publik så skoningslöst interagerar med uppsättning, med skådespelarnas närhet, där känslorna aldrig distanseras, utan med kraft landar rätt i ansiktet. Nej, nedsläckningen av kulturlivet under pandemin är inte av godo. Men kulturarbetarnas, oavsett om det är institutioner eller frilansare, vilja att skapa ur det omöjliga är stark och drabbande. ”Dödsdansen” är inget undantag. Det fiffiga med denna Folkteaterns pjäs är att den mycket lätt och elegant går att spela också på en större scen. Men ett så starkt möte, som detta, tror jag inte att det kan bli.

En självupptagen dåres fria fall

Teater:

EN DÅRES FÖRSVARSTAL

Manligt självupptagen. Eskil Lundgren spelar, med brinnande närvaro, författaren i ”En dåres försvarstal”. Foto: JÄRNSTUDION

Av: August Strindberg, texten bearbetad av Eskil Lundgren.

Regi: Björn Melander.

Med: Eskil Lundgren.

Det är klart att August Strindbergs ”En dåres försvarstal”, den självömkande romanen han skrev efter uppbrottet från Siri von Essen, tidigare satts upp på scen. Som monolog. Som nu. Men knappast med den intimitet som Järnstudion, den lilla göteborgska teatergruppen, nu gör med Eskil Lundgren i ensamt majestät, porträttlik i Tornrummet, teaterns lilla kryp in. Här blir allt hudlöst nära. Med den avskalade närheten behöver aldrig Eskil Lundgren överdriva, gapa eller gestikulera. Här blir det lilla stort nog och det är en fröjd att sitta som en av fem på behörigt avstånd i den lilla salongen.

Ja, ni kan historien. Strindberg är utom sig av svartsjuka. Detta på gränsen till vansinne äter sig in och upp honom fullkomligt. Allt som inleds med mötet med fru Siri von Essen, som sedan blir en passionerad historia och, efter hennes skilsmässa, ett glödgat äktenskap där ingenting är nog för den kitslige författaren.

Det är en patetisk man, som inte kan stötta sin hustru, som inte kan lita på henne – eller hennes kärlek till sin man – och vars tärande fullkomligt sliter allt gott itu. ”Le plaidoyer d’un fou”, ja, den skrevs på franska, kom ut 1895. Den blev översatt starkt förmildrad först efter Strindbergs död 1912, men har senare fått löpa fritt i sin kverulans.

Man tänker, att över hundra år skulle placerat mannen i gemen i ett både mer modernt och modest sammanhang. Men pjäsen speglar sig väl i sin samtid. Tyvärr…

För några veckor sedan fick ”Druk” (på svenska ”En runda till”), danske regissören Thomas Vinterberg, en Oscar för bästa internationella film. Det är en historia som fyra rätt så misslyckade, medelålders krisande, män som med hjälp av en liten gnutta alkohol förhöjer sin livslust och sitt espri. Men mycket vill ha mer. Snart blir de självömkande herrarna allt mer självupptagna i takt med berusningen. Vad sambor/hustrur/kollegor/elever tycker är på något sätt egalt. Mig först, oavsett om jag så pissar ned mig i den äktenskapliga sängen.

Under våren har norska tv-serien ”Exit” kramat skiten ur manlig misär där finanashajarna i Oslo simmar bland droger, alkohol, våld och horor, där de sistnämnda är varor inhandlade för excesser man helst vill glömma. Men då männens hustrur söker något utanför rollen som kuttersmycken, ja, då slår den sårade manliga fåfängan till med blint raseri, svartsjuka, elakheter och våld.

I verkligheten så bjuder män fortsatt upp till rätten att ha total kontroll över ”sina” kvinnor, som ska slås till fostran och tuktelse. Knappast ett knep som är gångbart, ens för männen själva.

”En dåres försvarstal” är mannen skildrad i sin egen bleka ynkedom, som villigt låter sig bli offer för sina känslor, de mörka, uppslukande, som drar ned honom i ett svart hål. Som gör honom till offret. Ljuset…? Nej, det flämtar knappt. Lika lite som självdistansen och -kritiken.

Eskil Lundgren är kusligt bra i rollen som författaren. Från den stund han kommer in i salongen, där gästerna bjuds på tilltugg och, om så önskas, vin eller mousserande. Han presenterar sig själv, börjar berätta om pjäsen, för att sömlöst glida in i den roll som han aldrig släpper.

Många är de mindre teatrar i Göteborg som undvikit dårens självömkan, utan istället valt att anta utmaningen i dessa coronatider. Folkteatern likaså (spelar bland annat just Strindberg och hans ”Dödsdansen” i vår). Att ”våga” möta en liten publik med små uppsättningar, som blir hudlöst nära och gripande, är förstås modellen. Ett sätt att närma sig publiken som gärna för mig kan få en fortsättning, även om det förstås inte är så ekonomiskt försvarbart.

Järnstudion kan nu stoltsera med utsålda föreställningar under våren. Jag hoppas att ”En dåres försvarstal” får fortsätta sin självömkan även i höst.

Drama, mord och feelgood med Göteborg i centrum

Blandat bokligt. Fem Göteborgsförfattare som speglar sin stad på olika vis.

Ulrika Nandra: Ett färgat liv (Forum)

Att journalisten och författaren Ulrika Nandra har en delvis indisk bakgrund är inte oväsentligt i denna hennes debutroman. Med en sårig dotter–far-relation i centrum blottas en hel värld med Göteborg, New York, London, Tanzania och Bombay som fond. Den framgångsrike konstnären Amal är född i Tanzania av indiska föräldrar, präglad av kultur, men är också en man som färgats av 60-talets frigörelse. Den som har gjort att han träffat svenska Siri, förälskat sig i henne och flyttat från multikulturella London till ett Lilla London stadd i förändring. De båda bildar familj där dottern Saskia fostras till självständighet. Men med ålderdomen radikaliseras Amal i sin sikhiska tro, så när Saskia meddelar att hon är gravid med en muslimsk man brister det och en avgrund öppnar sig mellan far och dotter. Bara denna relationen är värd sin historia, men Ulrika Nandra vill mer. In vävs också Saskias frilansande journalistiska gärning, där hon i Bombay jobbar med ett reportage om korruption, sexuellt utnyttjande och makt kontra fattigdom. Det är farlig mark, men under gång kommer information om sin far, som inte ens han vet om. ”Ett färgat liv” öppnar för rasism, radikalism, förtryck och cementerade strukturer. Hur lever man som färgad i Sverige…? Hur möter man en allt mer radikaliserad make/far…? Ulrika Nandra har författat en väl hållen historia, som aldrig släpper taget, men engagerar desto mer.

Peter Gissy: En avgörande ledtråd (Hoi förlag)

Landskronafödde göteborgaren Peter Gissy vet hur en kriminalstory ska dras. Sedan 1996 har han varit flitig inom genren och skapar skickligt bladvändare i syfte att underhålla. ”En avgörande ledtråd” spinner måhända lite slentrianmässigt kring mordet på en ung kvinna. Förre polisen, nu rättspsykolog Michelle Mohlin sätts motvilligt på fallet och dras in i en våldsam historia med livet som insats. Peter Gissy trissar skickligt upp tempot i berättandet. Göteborgsmiljöer svischar förbi i en rasande fart precis som genrens schabloner med seriemördare och utsatta kvinnor, tidspressad polis och en stad stadd i både kyla, mörker och fukt. Men ur detta hittar ändå Peter Gissy sina karaktärer och skapar ett krimdrama som fungerar väl för förströelse.

Tony Fischier: Mannen som försvann (Lind & co)

Tony Fischiers bakgrund är brokig: punkare, plit, musik- och filmrecensent, pennsamlare, journalist och nu, vid 58 års ålder, författare. Han kastar sig huvudstupa in i krimgenren med sin kriminalkommissarie Niklas Ragnvik i centrum, en karaktär med en plågad bakgrund med en försvunnen storasyster sedan många år och en skilsmässa. Ragnvik må vara en ensamvarg, men är inte genrens klassiska kommissarie; faktiskt lite mer mångfacetterad än så med en väl avvägd mix av styrkor, svagheter och känslomässiga tillkortakommande. Tony Fischier nöjer sig inte med bara en seriemördare utan två, som båda härjar samtidigt. Han har också hittat en Lisbeth Salander-karaktär i vardande med privatdeckaren Maxine Adlercrantz, men hon fasas ut en aning ju längre historien lider. Lite synd. Men jag är övertygad om att hon kommer ta mer plats i de kommande böckerna som Tony Fischier har inom sig. ”Mannen som försvann” rör sig, precis som Peter Gissys ”En avgörande ledtråd”, inom bekanta krimrevir. Men Fischier har tålamod med sin berättelse, vågar ta sidospår för att senare knyta dem samman till den röda tråden. Han är dessutom införstådd med det polisiära arbetet. Bara polisradiokommunikationen i slutet av boken är en fröjd att ta del av. ”Mannen som försvann” är skickligt författad med en driven story som göra boken svår att släppa ifrån sig.

Jessika Devert: Dagboken jag aldrig skrev (Printz publishing)

Inspirerad av ”Bridget Jones dagbok” har journalisten och författaren Jessika Devert skapat en underhållande feelgoodroman med plats för mycket skratt. Istället för en 30-någonting kvinna är det 50-åriga läkaren som kraschar in i klimakteriet och mormoderskap under ett svindlande och underhållande år. Varje kapitel är alltså en vecka, det handlar med andra ord om 52 under detta år med dagar insprängda som underkapitel. Skriver man feelgood ska det vara lättsamt, men inte utan djup. Detta klarar Jessika Devert utmärkt väl, som kan sin karaktär och har empati med också distans till henne, för det är definitivt ingen biografi. Hon är all in med sin läkare, både vad det handlar om för- och nackdelar, som stormar känslomässigt trots ett tryggt förhållande.

Micha Foss-Ghazarian: De som inte syns (Tallbergs förlag)

En präst som bokdebuterar och gör det inom krimgenren…? Jo, så är det. Med ”De som inte syns” kliver Micha Foss-Ghazarian tillbaka i tiden till ett Göteborg strax innan millennieskiftet. I Vasaparken, bakom universitetsbyggnaden, hittas flera a-lagare döda. Mördade, visar det sig. Poliserna Gustav Nyberg och Lisa Forss med kollegor på spaningsroteln får att göra i ett listigt flätad historia med solkiga kanter. För Foss-Ghazarian bryr sig inte bara om polisens arbete för att trigga historien utan också om offren; vilka är det, varför har de hamnat där de hamnat…? ”De som inte syns” är den första i raden om Gustav Nyberg och Lisa Forss i en planerad trilogi, som ska röra sig framåt i tiden.

Spänning och insikt

Grzegorz Flakierski: Familjebilder (Alyasiri förlag)

Författare och kulturjournalisten Grzegorz Flakierski gräver med ackuratess i sitt mörka förflutna. Det har han visat tidigare med ”Familjealbum”, som precis som nyss utkomna ”Familjebilder” blickar mot släktens judiska resa i Polen mot förintelse och överlevnad. I kärva kapitel öppnar han sina personliga historieböcker, bjuder in och blottar både grymhet och humor, överlevnadsstrategier genom nazism och kommunism. Han, som kom från Polen till Sverige 1969, släpper in greppet om historierna för en sekund. Det är berättelser från avgrunden, men samtidigt skrivna med lakonisk humor, iakttagelser som han skickligt fångat upp från andras berättelser. ”Familjebilder” är mörk, men inte desto mindre nödvändig underhållning om en tid som till synes kan verka vara från en annan tid, men som ligger farligt nära vår egen.

Ragnar Jónasson: Vit död (Modernista)

Med sin serie om kriminalinspektören Hulda Hermansdottír har isländske författaren Ragnar Jónasson mutat in sig som en av de mest glimrande i den mörka nordic crimegenren. Ja, det finns, inte bara för att de är landsmän, paralleller att dra mellan honom och Arnaldur Indriðason, för de rör sig i samma litterära landskap och med snarlika karaktärer som historierna bygger på. Hulda Hermansdottír tog Ragnar Jonasson livet av redan i första boken i serien för att sedan sinnrikt jobba sig bakåt. Med ”Vit död” finns hon i kulisserna, men istället är fokus satt på unga polisen Helgi Reykdal, som ska skriva en avhandling om några olösta mord i Akureyri på isländska nordkusten. det blir starten på en intensiv räcka handlingar som leder från dåtid in i en brutal nutid i en skickligt spunnen intrig.

Jo Nesbø: Kungariket (Albert Bonniers)

Har man följt norske krimkungen Jo Nesbø sedan starten med ”Fladdermusmannen” 1997 vet man att han är en ytterst slipad författare, som överraskar från en bok till en annan. Detta oavsett om Harry Hole, den dysfunktionella kommissarien vid Oslopolisen, är i huvudrollen eller om historierna utspelar sig med andra personer ur Nesbøs rika persongalleri. Med ”Kungariket” är det bröderna Roy och Carl på norska landsbygden som historien spinner kring. Ett hotell ska byggas enligt Carls djärva planer. En stor satsning som kräver bygdens medgivande. Han, nyss hemkommen till barndomstrakterna med sin fru, vill bygga framgång med revanschlusta där storebrodern, och beskyddaren, Roy ställs på stora lojalitetsprov. Få kan som Jo Nesbø bygga starka, svindlande intriger där överraskningarna ständigt gäckar den givna utgången. Detta praktverk om över 600 sidor är inget undantag.

Eva Gussarsson: Bränn allt som var (bokförlaget Semic)

Om Jo Nesbø är den rutinerade storsäljaren är Eva Gussarsson hans motsats som debutant. Men med ”Bränn allt som var” kliver hon oförskräckt in i spänningsromansgenren och sätter snabbt sin egen ton. Två kvinnor möts med olika bakgrund. Den fogliga, skötsamma, äldre Marilyn, fast i sina rutiner i ett liv utan utrymme för vidare perspektiv. F, en ung kvinna på flykt från en relation fylld av våld, som hittar sin utkomst som tillfällig städare på just den arbetsplats där Marilyn tjänar. ”Bränn allt som var” är en drivet berättad historia, som inte väntar en sekund på att gripa tag. Men som heller inte nödvändigtvis behöva rusa iväg i tempo. Boken är en utmärkt debut med mersmak.

Per-Strömbro & Thomas Lindgren: A tribute to the Last Waltz (Newgrey productions)

Det kan tyckas snudd på galet att iscensätta en idé som, kanske, vaskats fram över några öl i berusad beundran över the Bands final, livealbumet ”The Last Waltz” från 25 november. Den konsert som Martin Scorsese filmade och där artister som Van Morrison, Neil Young, Bob Dylan, Eric Clapton, Neil Diamond, Joni Mitchell, Emmylou Harris, Dr John med flera medverkade som gäster. För mig har konserten varit mytomspunnen för att min vän, art direktorn, Håkan Sandsjö genomförde en USA-resa från kust till kust som inleddes med Patti Smithkonsert med Televison som förband till just denna the Bands final i Winterland Ballroom i San Franscico som också blev finalen på kamratens och hans ressällskaps äventyr. Men… knappt fyrtio år senare blir denna konsert en kärleksfull replika av, i huvudsak, Skellefteåbaserade musiker, som senare inte bara spelade i hemstaden utan också i Stockholm och Göteborg. Jag var på plats i min hemstad och skrev om det här. En text som repriserats i denna bok som handlar om resan från idé till verklighet med ”A tribute to the Last Waltz”. Ja, jag är ju delvis part i målet, men min insats är ringa som åhörare av ett projekt som aldrig blev galet och inte bara av utan också blev alldeles lysande. Berättelsen om resan dit är fascinerande, om hur tankens kraft kan besegra så mycket och ett frö till en idé kan slå rot och bli verklighet. Fint.

Doin’ the annorlunda filmfestivale II – recensioner del 1

Att matas med filmer i massor är också att matas av intryck och känslor. Här följer ett koppel kortrecensioner av filmer som passerat revy sedan i torsdags för en vecka sedan.

Gripande. Tyska filmen ”Udine” – en av flera starka filmer från Göteborgs filmfestival.

”Gagarine” – regi Jéremy Trouilh och Fanny Liatard, Frankrike

!!!!

En film som på samma gång är poetisk, smeksamt dramatisk och långsamt berättande utan att tappa fokus. Gagarine är bostadsområdet utanför Paris, uppkallat efter den ryske kosmonauten. Miljonprogramsområdet är illa underhållit och ska nu, trots hyresgästernas protester, rivas. Youri (underbart namn på ) är en 16-årig grabb med austronatdrömmar i en tuffa förortsmiljön. Tillsammans med några vänner försöker han hindra områdets utplånande. ”Gagarine” är en skön motklang mot gängse bilder av förorten med ungdomar som hittar en väg utanför utanförskap, kriminalitet, drogmissbruk och våld för något högre och vackrare. Filmen är inspelade på plats med de boende innan rivningen 2019.

”Tove” – regi Zaida Bergroth, Finland

!!!

Norden vårdar sin historia i en trend där allt från kungligheter, motståndsmän- och kvinnor till artister och författare. 2017 års filmfestival inleddes med finska ”Tom av Finland”, bögikonen, med världsrykte, med samma artistnamn som titeln. Nu, 2021, är det dags för den finska tittarsuccén ”Tove” om Tove Jansson, konstnären som också hon blev ett världsnamn i än högre grad med sina berättelser och teckningar om Mumintrollen.

”Tove” är ett rakt berättar historia baserad på den finska konstnärens och författarens liv från tonåren fram till 50-talet. Den är skickligt gjord, ger en varm och inkännande inblick i Tove Janssons liv med Helsingfors inre kulturkrets innan, under och efter andra världskriget.

Alma Pöysti – dotterdotter till Lasse Pöysti och Birgitta Ulfsson som ju spelat muminpappa och -mamma i tv-serien – gör ett fin porträtt av Tove Jansson, som rymmer både envetenhet, självförtroende och tvivel.

”The killing of two lovers” – regi Robert Machoian, USA

!!

En separation som tär, precis som den påvra tillvaron i en slättstad i Utah i skuggan av Klippiga Bergen. Det är kargt, kallt, blåsigt, torrt, brunt, trist… som för att förstärka känslorna mellan David (Clayne Crawford) och Niki (Sepideh Moafi). Han, som pendlar mellan den varmt omtänksamma pappa och de oventilerade vrede han känner inför separationen. Hon som skaffat sig en älskare, som de tre barnen skyr.

Filmen skildrar tröstlösheten, men tragglar på i ett lunkande tempo, som inte ett försök till crescendo i finalen kan ändra på.

”Conference” – regi Ivan I Tverdovskij, Ryssland

!!!

Ryske regissören Ivan I Tverdovskij skapar en långsamt, försiktigt berättade film på reminiscenserna av terrorhandlingen då 50 tjetjenska terrorister belägrade en fullsatt Dubrovkateatern i Moskva 2002.

När en nunna vill ordna en minnesstund i teatern 17 år senare spänns bågen vibrerande till det olidliga. Efterlevande och de som förlorat anhöriga möts för att prata om vad som hände. Minnesbild för minnesbild skapar en sällsam dramatik med sorgkantad inramning.

”Aalto” – regi Vipa Suutari, Finland

!!!

Dokumentär som innehållsrikt berättar om aktade, finske arkitekten Alvar Aalto, hans drivkraft, han visioner och skapande. Men som utan skrupler också visar upp honom som kvinnokarl, som alltid höll sin hustru Aina närmast hjärtat. Ett geni, men som också lever ett liv på dåtidens geniers (kanske gäller även nu) villkor. Mycket resor, långt från familjen, arbete före samvaro med barnen vars bristande närvaro dessvärre också präglar filmen; jag saknar deras röst.

”2121” (fem svenska kortfilmer)

!!!

”Jordbundna” (regi Baker Karim), ”Skönheten” (Beata Gårdeler), ”Finito” (Patrik Eklund), ”Folly (regi Hugo Lilja) och ”Lyckad upptining av herr Moro” är fem filmer som i samarbete med Svenska filminstitutet och SVT:s kortfilmssatsning fått uppdraget att skildra världen om hundra år. Filmskaparna har gjort ett strongt arbete med vitt skilda infallsvinklar, men samtidigt under frågeställningarna ”Hur ser livet ut, hur mår jorden och vilken nya dilemman, främmande i dag, upptar våra tankar och känslor?”

Mest eftertänksam är ”Skönheten” om just skönhetsideal i en fjärran framtid som gränsar till vår. Mest humoristisk är ”Finito” med jorden på väg till undergång. Samtliga filmer bär på embryon till större och längre produktioner.

”Tigrar” – regi Ronni Sandahl, Sverige

!!!

”Sen om du ska vara på den här nivån – du måste vara stark mentalt. Är du svag, då ska du inte vara på den här nivån. Då ska du spela i Allsvenskan, i Superettan, vakna varje dag och käka kanelbulle och bara gå ut för att ha kul.” Orden är Zlatan Ibrahimovic i Erik Nivas utmärkta intervju i Aftonbladet när Sveriges främste fotbollsspelare som 39-åring vunnit ytterligare Guldbollen.

Journalisten och författaren Ronnie Sandahl är en förkärlek för sport och de mekanismer som leder till framgång, som i filmen om Björn Borg. Då stod han för ett dramatiskt manus. Nu är han regissör och har baserat sin film på Martin Bengtsson självbiografi ”I skuggan av San Siro”. 16-årige fotbollstalangen Martin Bengtsson får chansen att förverkliga sin dröm, skriver på ett kontrakt med italienska storklubben Inter. Han är tekniskt förberedd, men mentalt…? ”Tigrar” gör utan omsvep upp med en brutalt tuff miljö, som knappast kan ha gagnat spelutveckling och som än mindre har sett till de unga spelarnas mentala hälsa. Om och om igen ger den juvenile svensken sig själv övningar utanför träningarna för att bli bäst. Om och om igen skalar han sina två ägg, det han äter till frukost. Om och om igen tar han klivet mot det oundvikliga. ”Tigrar” är brutal, men inte omskakande. Den har kraft, men saknar full karisma. Men mest nödvändig är den kanske ändå, precis som boken, för debatten om att synliggöra den mentala ohälsa som finns i sportvärlden.

”Udine” – Christian Petzold, Tyskland

!!!!

En kärleksfilm som är udda och gripande. Udine, som blir lämnade och djupt sårad, träffar dykaren Christophe. Hon, historiker som föreläser om Berlins historia, blir upphöjd och bekräftad. Hon i sin tur bekräftar honom. Vackert, så långt. Men regissör Christian Petzold vill mer. Blandar in mysticism, leker med fantasin och trollar därmed ett sorgligt drama som med lågmält skådespel etsar sig kvar.

Hur julen sluter sig – ett år som kom av sig men ändå gav

Ute blåser allt annat än sommarvind. Redan tidigt vaknar jag av hur rutorna rister i den starka blåsten, där det intensiva regnet piskar på dramatiken; jag klarar inte att somna om. Går upp. Tar Ragnar Jónassons ”Vit död” i handen, smyger ut ur sovrummet där Z snusar sött och tassar in i arbetsrummet för att tända en lampa vid soffan, lägga mig i den och läsa en stund. Vinden blåser envetet i takt med regnet och de sidor jag avverkar i den skickligt komponerade boken som spänner över 50-, 80- och 2010-tal. Som alltid med romaner som fängslar sitter jag med kartan bredvid för att fånga stämningen ytterligare. Jag vill in i den världen. Boken nu är en gåva från yngste sonen. Jag såg den i bokhandeln och fångades av omslaget: Akureyri! Där, där Z och jag var med goda vänner i mars 2019; en annan tid, en annan plats.

Ja, 2020 har ju varit eljest. En utmaning för alla, i synnerhet för de som insjuknat och för alla som tvingats jobba med dem. 2021 knackar snart på dörren. Jag har så här långt hållit mig frisk. Familjen i stort sett också. Vi har varit försiktiga, tvätta händerna torrt fnöskiga, hållit av varandra men på avstånd. Trist, krasst. Men viktigt. Men det är klart. När ett barnbarn kommer i oktobers början förvandlas mycket. Jag erkänner att jag föll till föga med det lilla livet framför mig och med sin son som nu blivit efterlängtad pappa. Det blev kramar.

Det lilla gossebarnet har passerat elva veckor, snart tolv. Växer och mår bra, charmar oss alla, så länge han får den omvårdnad han behöver och den mat att suktar efter. Det är ju på samma gång livets under och dess självklarhet, men som jag aldrig upphör att förundras över. Dessutom förvånar jag mig själv över att ha glömt mina söners litenhet och vad deras behov en gång var.

Juldagarna har tickat ut i stillhet. Maten som lagades och bröden som bakades har börjat ta slut, men räcker ett tag till. Julaftonsmorgon blev i familjens hägn, en sparsmakad skara för julgröt, så som traditionen bjuder. Vi höll distansen med något slags närhet i känslorna. Det gick bra. Sedan julstöket inför samlingen med en än mindre skara, Kalle Anka, förberedelser för det digra julbordet, sedan sittning och samkväm. det blev en fin stund, som bröts för Karl-Bertil Jonsson och sedan julklappar, sötsaker, frukter och senare paketleken plus spel.

I sin vrå glittrade den av Z inköpta och även klädda granen. Den som vi varje år dividerar om när den ska in. Jag förespråkar dan för dan. Z, med sin danska tradition, vill ha in den till första advent och ut på annandagen. Jag slänger ut julen tjugondag Knut. Nu kom granen från den fuktiga parkeringen vid Ica Maxi i Högsbo in i värmen någon dag innan dan före dan; det fick gå.

Bistert utanför, alltså. Men både julafton och juldagen bjöd på fint, insmickrande och friskt kyligt väder. Så det får gå. I skortstenspipan viner blåsten, det drar kallt in i köket, där jag plockar undan efter kvällen före, fyller hart när diskmaskinen, går ned i källaren med burkar, flaskor och sådant som ska återvinnas.

Det är tyst i huset, bara jag är vaken. Utanför ligger gatan stilla och reflekterar gatans ljus allt blekare ju mer gryningen tar över.

Vi har haft en fin jul med våra närmaste. Har delat julklappar försiktigtvis, men där Z skämde bort mig med en tredelad tweedkostym, måttbeställd från Tweedmaker, där uppgifterna sändes i sent november och en färdig kostym anlände, skräddad och klar från Singapore en vecka innan jul. Av dottern och hennes sambo fick jag ett par sockor i gult och rött med surströmmingsmotiv, surheten i sockarna får jag själv stå för, men underbar humor är det i gåvan. Z hade ju hörsammat min fåfänga jakt efter stickade slipsar och hittat på Nätet. Yngste sonen kom med Paul McCartneys senaste, den som jag oaktsamt innan jul köpt. Dessutom alltså den bok jag nu läser. Av Z fick jag dessutom en delikatesspåse med italienskt gottgott, som vi ska spisa på när julmaten tagit slut.

Bortskämd igen, ja vet. Jag är tacksam för det. Tacksam för hur jag har det och det som livet gett. Ingen självklarhet alls och något att vara ödmjuk inför varje dag. Ett år där jag förmodligen handlat fler kläder och skor än någonsin. Förvisso second hand, men inte desto mindre och de som minns minns mitt löfte – var det i 2015 års inledning? – om köpstopp. Nå, det har ju gått sisådär med det. Men kanske dags att infria 2021.

Jo, det är klart att jag saknar min hockey. Jag har inte spelat, än mindre rört mig, sedan hallarna stängde där i november. Ibland går jag ned i garaget och plockar med prylarna och luktar på dem som tjuren Ferdinand på blommorna. Ändå lyckades jag spela mig genom våren och till och med sommaren med mitt första sommarläger någonsin.

Årets dagar är räknad, inte många dagar är kvar. 2020 har varit utmanande, men ändå gett så mycket. Först ut med välsignelse var gudsonen förstfödda som kom mitt i det inledande coronakaoset, en frisk och vacker dotter bland ond död och pandemi; livets paradox.

Vi fick gjort några resor, trots allt. Så även om Tanzania, Spanien, Roskildefestivalen och Vietnam sattes på väntan har vi berikat oss en smula med det lilla. Jag vårdar fortfarande Västmanlands teaters uppsättning av ”Bellman 2.0” i ljuvt minne, den jag skrev om här. Tänk att få gå på premiär lördag 29 februari. Tror bara det kommer hända en gång i livet. Vi gjorde Västerås för en helg, bodde på fantastiska Steam hotel, som vi gärna återvänder till. ESS Group, som driver det, kan sina saker och vi har som en ambition att beta av kedjan samtliga hotell, även om det i Hemsedal (Fýri) och det utanför Helsingör (Marienlyst) av förklarliga skäl får vänta. Vi skulle checkat in på Ellery på Lidingö i skiftet november/december och passat på att se Vivienne Westwood-utställningen på Millesgården. Men den andra vågen av coronan kom ivägen för det äventyret.

Vårt ständiga resmål Köpenhamn blev av under tre av våra fyra Danmarksresor under året. Den första räknas inte; den var i januari för att uppmärksamma en ung släktings födelsedag och då var ju allt som vanligt i reatid.

Andra gången smet vi in några timmar för utomhusmöten med Z:s systrar, men var då aldrig i den danska huvudstaden. I september, då pandemin höll sig i schack, åkte vi ner för att fira Z:s tvillingsystrars 50-årsdag där en härlig brittsommardag medgav distanserat umgänge på en väldig altan under bar himmel. Det var då vi bodde nere i en hotelllägenhet i Nordhavn, den kreativa byggarbetsplats som allt mer visar på hur man skapar smarta, snygga och praktiska nya kvarter. Vi vågade oss till och med på att åka en folktom Metro och jag fick se Nick Cave-utställningen ”Stranger than kindness” i Den Sorte Diamant, den nya biblioteksbyggnaden. Jo, vi hann med en och annan secondhand också; jag kom hem med en snygg yllerock inhandlad på Røde kors för 350 dkr.

I oktober hinner jag celebrera 40 år sedan Kai Martin & Stick!:s debutalbum ”Biomusik” kom. Blir inviterad till målvaktsträning med en av Sveriges ledande målvaktstränare och får en timmes gnuggning som gör mig både trött och salig. Zeba har hunnit bli klar med sommarens projekt att rädda mormors och morfars trädgårdsmöbler. Men viktigast, förstås, mitt barnbarn Ivar, som föds kring lunchtid den 6 oktober.

Det blev en resa till precis när allt darrade till. En magisk resa till ett gråtrött Köpenhamn som ändå var blixtrande vackert. Jag hade tidigt på året, var det i januari…?, köpt biljetter till Suedekonserten på Falconerteatret 26 oktober. Jag närde en plan om att vi skulle kosta på oss att bo på anrika SAS-hotellet, det som nu ingår i Radisson Blu-kedjan, som stod färdigt i sina ståtliga skepnad med design av Arne Jacobsen 1960. Kanske kunde vi göra det inför vår take off till Vietnam, exklusivt, once in a liftetime… Det blev ju inte så, men ändå blev det. Den 29 oktober skulle Z:s mor ha fyllt 80 år. Hon som äntligen hade fått en gravsten vid platsen för sin sista vila skulle ägnas en minneshögtid, välförtjänt, med øl och smørrebrød bagefter på hennes favoritkro Sant Peders i Hellerup.

Z bokade hotellet, vi åkte onsdagen 28 oktober, smet åter in i Danmark i skydd av hennes danska pass, tog oss in till centrala Köpenhamn, fick beskrivet hur vi kunde parkera bilen i garaget under det väldiga hotellet, snirklande ner bilen via den smala passagen och parkera. Tog den slitna hissen en våning upp till lobbyn som prålade i dansk designpark. Jag skulle få bo där för första gången sedan juni 1964, då vi bara veckorna efter att Beatles bott där gjorde den sista resan med morfar. Vi – mamma, pappa, min syster och jag – reste med två bilar tillsammans med morfar och mormor till Österlen, Malmö och Köpenhamn där vi alltså fick en natt i det flotta och nybyggda hotellet. Jag drev min morfar till galenskap genom att snurra i Arne Jacobsenfåtöljen i rummet, nära den väldiga fönsterrutan; jag har sedan dess velat återvända.

Z är driftig. Frågar i receptionen vad det kostar att komma högre upp för bättre utsikt från rummet. Det slutar med att vi får en svit på artonde våningen med milsvid utsikt och detta för bara 200 kronor extra per natt. Det var ett erbjudande svårt att tacka nej till.

Precis som vid vår första vistelse tillsammans i Köpenhamn, midsommar 2007, så valde vi att sova utan persienner eller gardiner för fönstren. Stadens och dygnets skiften skulle bara komma till oss. Från toaletten/badrummet svindlade utsikten västerut, varje sittning tog därför sin tid. Vi hade Köpenhamns norra och västra kvarter och förorter framför våra fötter. Fantastiskt.

Första kvällen tog vi en middag i restaurangen på bottenvåning. Njöt bland få gäster i ett hotell som knappast skulle haft plats för oss under normala omständigheter. Vi går lite husesyn, kikar in i konferenslokaler, den för tillfället stängda skybarrestaurangen och smyger där i mörkret och tjusas. Vår svit är fantastisk med sin walk in closet där min lilla resegarderob med råge får plats.

Vi åker vår färd upp till vårt gentila boende, försöker se favoritserien ”Babylon Berlin” som före Sverige bjuder på nästa säsong. Men sömnen slutet oss för att timmar senare låta morgonen väcka oss till en disig utsikt. Frukosten intas nere i restaurangen där buffén plockas med munskydd och plasthandskar på. Vi har att göra innan ceremonin på kyrkogården i Sorgenfri och betar av våra ärenden.

Vi går västerut, Gl Kongevej, in i Frederiksberg, besöker en och annan secondhand utan att nappa, ned mot Frederiksbergs allé, in i någon blomsterbutik, in i ett konditori; gatorna är som en catwalk med människor, mest kvinnor, i spännande kreationer.

Jag har försökt klä mig diskret chict i fynd från både loppisar i Danmark som secondhand i Göteborg/Mölndal.

Vi hämtar ut bilen, snirklar den branta passagen uppför och ut för att sedan stäva via Vesterport norröver, Vestre och Nørre och Øster Farimagsgade, till vänster vid Botanisk have, över Fredensbro, förbi Rigshospitalet och ut ur Köpenhamn mot Lyngby och Sorgenfri. Regnet strilar oresonligt ned när vi parkerar bilen i väntan på de övriga sällskapet som ska närvara vid kyrkogården.

Men regnet välsignar oss med uppehåll när vi väl samlas och kliver ut ur bilarna in på kyrkogården. Den sena oktobereftermiddagen mörknar, men vi får en stunds samlad respekt för 80-åringen innan vi i ett mindre sällskap tar oss till Hellerup för en bit mat vid de bokade borden. Restaurangen är full, både på utsidans serveringar och på första våningsplan. Vi hade beställt bord på andra våningen, blir visade dit. Men ryggar tillbaka inför att de andra borden står alldeles för tätt. Coronadistansen fanns inte. Jag känner mig obekväm, men Z finner på råd och övertygar hovmästaren om en annan disponering av borden, så kommer vi till ro och får får øl och våra smørrebrød. Tätheten i restaurangen avtar inte och om någon tror att munskydd vid in- och utpassering räddar allt så tror de fel.

Vi tar bilen till hotellet fyllda av upplevelser och intryck, men inget slår utsikten från artonde våningen.

Vi klär oss. Tar hissen ned till matsalen. Beställer från à la carten och tar med våra plasthandskar från menyn. Låter frukosten sträcka ut, utanför väntar ett regngrått Köpenhamn och vi låter staden vänta. Väl färdiga med både mat och morgontoaletten tar vi väster ut: Vesterbrogade och ned mot Istegade, in i butiker, ut ur desamma och när Z fastnar in en secondhand som börjar bli lite väl frekventerad går jag ut för att promenera, rastlöst, fram och tillbaka på trottoaren. Så fastnar jag vid ett skyltfönster och inser att den här butiken kommer Z att älska.

När hon väl kommer ut går jag lite nonchalant vid hennes sida innan jag riktar hennes uppmärksamhet mot King Louis-butiken, det holländska märket som Z gjort till sitt. Det blir en blus, ett par strumpbyxor och ett par handskar, när hon är inne och provar smyger jag iväg ett par strumpor till expediten, som jag snabbt betalar för och stoppar i väskan; första julklappen klar.

Vi åker mot Z:s gamla hoods, Nordre Frihavnsgade där Z fyndar elegant och exklusivt. Plagg som klär henne, som den svepande Bossklänningen. Vi har en tid att passa, för vi är bjudna på mat hos Z:s syster T med man, kommer dit där vi inte varit sedan januari. En lägenhet som har blivit mitt danska hem. Vi låter oss väl smaka, men tappar kanske lite aptit då hundvalpen kissar på golvet under vårt bord. Det blir ett kort besök, vi kroknar helt enkelt, och tar oss till vår svit. På vägen beställer Z upp minibaren, som inte är laddad under dessa coronatider. Det blir drinkar, öl och bubbel under samtal samtidigt som blickarna växlar mellan att titta på varandra och en kittlande utsikten.

Morgonen är vår sista dag och festen från igår ligger ostädad kvar. Jag provar min Bossväst och Etonskjorta som jag köpt på second hand. Men växlar till Burberryskjortan, Mulberryslipsen, den bruna Morriströjan och de bruna Oscar Jacobson byxorna i manchester – allt secondhand – innan jag tar på mig H&M-rocken jag tidigare köpt. Vid är redo för brunchen nere i restaurangen.

Vi är tidiga, men ändå inte först, och kommer i skarven mellan frukost och brunch. Men som hotellets gäster fattas oss ingenting och efter en stund sippar vi på morgonchapmagnen till den goda maten. Allt med måtta, förstås, för även om vi har sen utcheckning först vid två så ska ju bilen köras hem till Sverige.

Så upp till utsikten, borstar våra tänder och beger oss fotledes västerut i jakt på en spritbutik för Z ska köpa till den duktige sonen som klarat Volvosteget och som en av få lyckats få en tillsvidaretjänst på Volvo Lastvagnar; klart att det ska premieras.

Vi hamnar på vår favoritgata, Værnedamsvej, mellan Frederiksbergs allé och Gl Kongevej. Där finns butiker och restauranger, som Les Trois Cochons som vi inte hann med den här gången. Men spritbutiken och japansk whisky hanns med innan vi bröt för promenad åter till hotellet och utcheckning med mersmak i munnen, ja, hela själen, efter ett magiskt boende.

Det är en resa jag tar med mig, exklusiv på så många sätt. Som trots gråväder och regn blev ljus, en resa och ett boende som kläs i minnets skimmer länge och med längtan efter igen och mer. Alltid med Z. Det blir bäst så.

Från västfronten lite nytt

Blandat att läsa. Foto: KAI MARTIN

Magdalena Väpnargård: Landskap utan karta (Book on demand)

I Stadsmissionens reklam inför julen finns rubriken ”Fattigdom syns inte alltid. Men den känns.”. För människor uppväxta i det svenska folkhemmet kan det tyckas vara så med fattigdom att det hör statartiden till, någonstans i ett diffust 30-tal och en bit in i 40-talet, att livet därefter blev både bättre och rikare, själsligt och materiellt med det moderna Sveriges framväxt.

Att det inte riktigt är så finns det många vittnesmål om. Som Nike Markelius (punkare, kreatör, trummis, författare) skriver om i sin drabbande självbiografi ”Trumslag hjärtslag”, som kom för några år sedan. Eller Patrik Lundberg, i sin hyllade ”Fjärilsvägen” med sin mor i fokus, som strävade i armod och med knappa medel för sina barns skull slet sönder sin kropp.

Journalisten, programledaren och författaren Magdalena Väpnargård är nästa vittne om fattigdomen i ett växande välfärds-Sverige. Hennes ”Landskap utan karta” (utmärkt titel) är en bok som måhända har värkts fram efter barndomens trauman och med bilder som med ålderns blivit okuvligt klara. Men om detta skulle det helt enkelt berättas och boken är den första i en tänkt trilogi.

Hon växer upp i mörkaste Dalsland, hos en vårdande, efter sin bästa vilja och kunnande, farmor och en farfar som begår övergrepp på det lilla flickebarnet och som lever som en ond skugga under barndomen.

Kvar finns en längtan efter den mor som inte vill ha henne och en far som valt bort henne. Så, fattigdom behöver inte bara vara materiell utan kan också vara det känslomässig.

Det är en smärtsam resa tillbaka till sin barndom som Magdalena Väpnargård bjuder. Men hon lyckas ändå balanser mörker med ljus, elakheter med godheter, möjligheter med strama tyglar.

Hon är en knubbig och lortig lite unge, men nyfiken och gladare än vad hon kanske borde vara. Hon tar plats, vill verka och vara. Men definieras allt mer av rundheten och smutsen. Den som stigmatiserar för framtiden.

Det är alltså ett starkt vittnesmål, med ett flöde av minnen som målas upp där man som läsare omsluts av berättelsen, känner doften av huset i skogen, ser miljöerna som målas upp.

”Karta utan kompass” kunde ha blivit lite vassare med en redaktörs milda och hjälpande hand. Exempelvis löper texten oavbrutet, men med en, för mig, märklig komposition. En mening, blankrad. Nästa mening. Blankrad. Och så vidare.

Det bromsar mitt öga.

Jag saknar stycken och kapitel, för en mer driven läsning. Men totalt sätt är det en randanmärkning mer än en röd bock i kanten.

Johanna Schreiber: Tolv veckor med dig (Norstedts)

Göteborgskan, journalisten och nu författaren, Johanna Schreiber är en fena på berättelser och skriver rappt, intelligent, humoristiskt och allvarsamt. ”Tolv veckor med dig” är inget undantag, där de 350 sidorna dansar iväg i högt, underhållande tempo.

Vill man kan man smyga in denna hennes sjunde bok i kategorin chic lit. Men det är samtidigt lite orättvis. ”Tolv veckor med dig” vill lite mer, tar djup för något samtidigt som den vill vara underhållande.

Så blir det inledande one night standet en resa mot existentiell kamp, ett diskussonsämne om abort eller inte (knappast ett helt vanligt ämne, åtminstone inte i underhållningslitteratur) och kärlek. Alltså både trivialt, inkännande och allvarsamt. Johanna Schreiber klarar den balansen väl och bjuder på en roman som mycket väl skulle kunna tjäna som en förlaga till en tv-serie eller film.

Isabelle Törnqvist: Kirin (Hoi förlag)

Med sin andra fantasyroman i trilogin om huvudkaraktären ”Svala” bygger inte göteborgskan Isabelle Törnqvist bara upp en fantasifull historia utan också ett rikt, kontrastrikt persongalleri och ett fortsatt skapande av en helt ny värld.

Det är imponerande. Hennes språk är koncist, rikt och hon har ett driv i sitt författarskap. Emellanåt är det smått obegripligt hur hon håller igång denna sin värld med alla dessa personer i ett myller av händelser.

Ja, det är förstås en kamp med det goda mot det onda. Strider och hot. Lömska monster som hotar och lika lömska motståndare. Allt är som det ska vara i fantasyvärlden, alltså. Dessvärre, det måste sägas, är den inte riktigt min. Jag sugs inte in i berättelsen, tycker att inledningen tuggar lite för mycket, att när väl Svala från första boken ”Fågeln” kliver in i handlingen trampar handlingen en smula vatten. Först i bokens tredjedel tar spänningen fart för att trissas upp mot det dramatiska slutet, som alltså bara är en cliff hanger i väntan på nästa bok i denna hennes ”Enigma”-serie.

Andreas Roman: Större än störst (LB förlag)

Göteborgsfödde Andreas Roman jobbar till vardags med speldesign och apputveckling. Han har också tidigare publicerat romaner inom så vitt skilda genrer som skräck och fantasy. ”Större än störst” är emellertid hans första skönlitterära verk och förstås tar han då avstamp från den verklighet han känner, nämligen spelbranschen.

Det är en bok om vänskap i ett västkustskt samhälle vid havet, två udda grabbar som finner en växande vänskap som strax involverar några till.

”Större än störst” växlar mellan då- och nutid, mellan det juvenila, det rena och den stora upptäckarlustan och framgång, mättnad och depression.

Andreas Roman målar upp konflikter, hot, hopp och strategier. Men jag dras aldrig riktigt med i dramatiken, känner inte med huvudkaraktärerna och rycker lite på axlarna åt det som skulle bädda för spänning. Det som ju, med tanke på Andreas Romans författarbakgrund, borde ha varit hans paradgren.