Game, set & match för 3 x Pinter

Teater:

PINTER! PINTER! PINTER! (PRESSKONFERENS – FIRANDET (CELEBRATION) – PARTY TIME)

Gånger tre. Göteborgs dramatiska teater tar sig an tre av Harold Pinters pjäser på en och en halv timme. Foto: ELLIKA HENRIKSON

Att under en och en halv timme knô in tre pjäser baserade på verk av Harold Pinter (1930–2008), Nobelpristagaren i Litteratur 2005, låter som allt annat än en enkel match. Kanske är det just därför som regissören Mattias Nordkvist tillsammans med ensemblen och produktionen hos Göteborgs dramatiska teater antar utmaningen. Det är ju den lilla teatern vid Stigbergsliden som gör stor teater med minsta möjliga medel. Som enligt tesen ”All är möjligt” tar man sig an sina uppgifter från Franz Kafka, Karin Boye, Lars Norén till… ja, Harold Pinter. Men det här…!?

Harold Pinters texter är kärva, absurda, ironiska, brutala, fyllda tvära kast och av humor som raskt stoppas ner i halsen för att kväva en innan ett befriande gapskratt ger en luft igen. Det gäller oavsett om man agerar på scen eller sitter i salongen. ”Presskonferens”, ”Firandet” och ”Party time” är skilda pjäser i längd, uttryck och innehåll. Men på något vis tangerar de varandra.

Genomgående för dem alla är den vita klädseln. Som vore det en tennismatch, eller cricket. Maktfullkomlighet möter överklassmanér som möter nyrikas fasoner. Samtidigt spinner en dov ton under ytan. En vibrerande, mörk ton. Våldet löper som en bordun, vagt skiftande, starkt närvarande.

Skilda men förenade. Pjäserna ”Presskonferens”, ”Firandet” och ”Party time” är skilda pjäser i längd, uttryck och innehåll, men tangerar varandra. Foto: ELLIKA HENRIKSON

Inledande ”Presskonferens” är kort, men intensiv och ohyggligt otäck. Erik Åkerlind spelar den nyss utnämnde kulturministern, den före detta chefen för säkerhetspolisen. Med självsäker arrogans möter han pressen, som befinner sig bakom honom, anonyma, i skuggorna, under paraplyn. Han tar emot frågorna, svarar med en maktfullkomlig uppriktighet och visste jag inte att ”Presskonferens” var skriven för 24 år sedan skulle jag ha trott att det var en brutal reflektion över någon av alla presskonferenser som den självgode presidenten för Amerikas förenta stater hållit inför mellanårsvalet.

En lätt tablå, som i en blinkning, över till ”Firandet” med parmiddagen på en mycket flott restaurang. Paren – Erik Åkerlind, Malin Morgan, Carl-Markus Wickström och Hanna Ullerstam – är korsbefruktade med varandra. Brödra- och systrapar, männen gifta med kvinnorna, kvinnorna med männen. Nyrikedomen svämmar över med sprit- och drogintaget, barndoms- och ungdomsminnen minnen skiftar med makthierarki, männens dominans mot kvinnors list, storasyster/storebror mot småsyskon, sexuella utmaningar, fula flörtar. Allt i en spinnande motor som hämtade ur det nyckfulla våldet i ”Peaky blinders”. Hela ensemblen är på scen med Oskar Lundblad som ägaren av krogen, han som hela tiden går på tunn is för att behaga sina gäster, och KG Malm som servitören. Mannen som servilt flikar in berättelser om sin farfar och namndroppar författare, skådespelare, politiker, kungligheter, som inte har med sällskapet att göra, som inte har något med något alls att göra. Men som i sin absurditet fångar parens intresse. Lite som Erik Idles servitör Gaston i ”The meaning of Life, Monty Pythons film från 1983. Ni vet han som lägger en lite mintkaka på den voluminöse och frossande Mr Creosotes tunga, för att efter att denne exploderat på restaurangen tar med tittarna på en vandring mot ”Meningen med livet”.

Middagsbordet ställs på sned, efter att under denna längre pjäs ha placerats lite som vore det en replika från da Vincis ”Sista nattvarden”. Det är dags för dans, festyra och balansakt mot galenskap innan allt klingar av.

Ny tablå, så in med ”Party time”, som landar på en country club. Här agerar åter hela ensemblen med roller i olika schatteringar av överklass, som förstås även den har sin tydliga hierarki. I samtalet pendlar allt från lättsamt vimmel till den obesvarade frågan. Den som inte får ställas. Men…! Kvinnan – Hanna Ullerstam – gör det, men tystas av sin man. Allt återgår till det meningslösa normala. Kvinnan försvinner in i tystnaden med en fråga som aldrig får något svar.

”Pinter! Pinter! Pinter!” är en scenisk triumf för Göteborgs dramatiska teater – igen! Mattias Nordkvist har inte bara regisserat utan också översatt Harold Pinters texter. Format dem för scen med teaterns fantastiska ensemble, som är bäst när det gäller. Skådespelarna är så i nuet, så in i rollerna, spelar med en otäckt skicklig övertygelse och känslomässig balans. Carl-Markus Wickström har till och med skalat av sin blekingska för sina karaktärer. Scenografin – bordet, baren med glas och flaskor, fåtöljen – och kostym – de vita, tennislika – har Linda Wallgren med bravur skapat bedrägligt enkelt och detaljerat sublimt. Ljud och ljus suggestivt adderat. Komponenter som visar på noggrannheten när man tagit sig an ”Pinter! Pinter! Pinter!”. Här är ingenting lämnat åt slumpen. Allt är kalibrerat rätt. 3–0. Game, set and match!

”Pinter! Pinter! Pinter! (”Presskonferens”, ”Firandet” (”Celebration”), ”Party time”), Göteborgs dramatiska teater, premiär 6 November 2026. Spelas till och med 24 januari 2027.

Manus: Harold Pinter.

Översättning och regi: Mattias Nordkvist.

Scenografi och kostym: Linda Wallgren:

Ljus och teknik: Anna Fagerberg och Sebastian Revenvall.

På scen: Malin Morgan, Hanna Ullerstam, Erik Åkerlind, Carl-Markus Wickström, KG Malm och Oskar Lundblad.

Skådespelare (film): Aida Esmailzadeh Davani, Klara Bremberg, Bakri Wazzan och August Andersson.

”Doktor Glas” i fulländad ruelse

Teater:

DOKTOR GLAS

Går igen. Hjalmar Söderbergs klassiska roman ”Doktor Glas” går igen på scen i Jens Hulténs gestalt och bearbetning av texten. Foto: KAI MARTIN

2004, nära hundra år efter att Hjalmar Söderbergs klassiska ”Doktor Glas” kom ut, publicerar Bengt Ohlsson ”Gregorius” (Augustprisad samma år. En roman där pastor Gregorius får komma till tals ur sitt perspektiv. Han som till besatthet skildras från doktor Glas synvinkel. För två år sedan kom ”Helga” av samma författare där msan får följa Helga Gregorius vidare i livet. Detta år kom också ”Fru Gregorius” av Åsa Nilsonne, där historien ses ur Helgas, pastorshustruns, synvinkel. Nyligen kom thrillern ”Doktor Glas”, som film, Jo, Hjalmar Söderbergs”Doktor Glas” lever sannerligen vidare 125 år senare.

Jens Hultén har ju tidigare övertygat ensam på scen. I ”Sista matchen” (2022) kramade han skiten ur monologen – den han skrivit tillsammans med Martin Haag”. Jag såg den på Lisebergsteatern (läs här).

Nu har han tagit sig an ”Doktor Glas”, bearbetat Hjalmar Söderbergs roman för en scenisk framställan som är troget klassisk och bitvis uppfriskad. I ett scenrum som är generöst, Doktor Glas mottagningsrum med utsikt över Stockholm och Klara kyrka, lägger han ut texten. Allt andas tidigt 1900-tal. Miljö, klädsel, frisyr, tilltal. Men Eddie Hultén (ja, son till Jens Hultén) har skapat musik som leker med tiden. Ibland skirt trogen, ibland i bjärt kontrast. Det skapar ett titthål genom historien, som är listigt och tillika uppfriskande.

Men, förstås, det är ju texten som är den väsentliga. Jens Hultén har full kontroll över skeendena. Han fångar in essensen av Hjalmar Söderbergs berättelse. Låter allt strömma genom doktor Glas perspektiv. Allt från det sipprande föraktet för pastor Gregorius, om hur han med en knapp skulle vilja ta honom av daga, till den allt mer spirande förtjusningen i den unga pastorskan Helga Gregorius. Han är doktor Glas.

Doktor Glas är något av, vad man i dag skulle kalla, för en incel, men med skillnaden att det inte spiller över i kvinnohat. Han är 50-årsåldern, ungkarl, principfast och trogen sitt läkaryrke. Men kan en man som svurit sin läkared också begå ett brott, ett mord…? Detta för en platonisk, inbillad kärlek…? Jens Hultén sviker inte för en tum temat. Doktor Glas lever under ruelse, vrider och vänder på möjligheterna, kivas med sig själv i resonemang, skildrar möten med pastorn, Helga, hennes älskare, sina vänner. Allt hållet i strama, dramatiska tyglar där varje sinnesutbrott därför känns extra starkt. Det klassiska citatet ”Man vill bli älskad, i brist därpå beundrad, i brist därpå fruktad, i brist därpå avskydd och föraktad. Man vill ingiva människorna något slags känsla. Själen ryser för tomrummet och vill ha kontakt till varje pris som helst.” fräter sig in i 2026.

Jens Hultén gör ”Doktor Glas” en tjänst med att vara stilen trogen, att låta tiden andas just det tidiga 1900-talet med den victorianska moralen förhärskande och med den tidens hierarkiska, äktenskapliga ordningen på plats. Men Hjalmar Söderberg utmanar ju också densamma. Genom Jens Hulténs dramatik får historien ett slags genklang i nutiden. Doktor Glas ruelse går igen till fulländning.

”Doktor Glas”, Stora Teatern 4 och 5 november 2026. Denna recension baserad på föreställningen 5 november. Pjäsen hade premiär 29 oktober 2026 på Rival i Stockholm. Under våren kommer den åka på turné ut i riket med premiär 17 mars i Jönköping.

Av: Hjalmar Söderbergs i bearbetning av Jens Hultén.

Regi: Johan Hedenberg.

Musik: Eddie Hultén.

På scen: Jens Hultén.

”Jävla karlar” balanserar skickligt mellan det ömsinta och det brutala

Film:

JÄVLA KARLAR

!!!!

Skickligt spel. Aliette Opheim och Felix Östergren, som mor och son i filmatiseringen av Andrev Waldens roman ”Jävla karlar” är både ömsint och brutal. Foto: OLLE KIRCHMEIER

Framgången med Andrev Waldens självdokumentära succéroman ”Jävla karlar” (Augustpriset 2023) har knappt lagt sig förrän Shanti Roney far land och rike runt med regissör och manusförfattare Eva Dahlmans pjäs på boken. Sedan några år tillbaka har regissör Jens Sjögren arbetat med filmatisering, som nu har premiär i stor stil. Resultatet…? En film som angår och berör, som balanserar skickligt mellan det tidigare sedda och en bromans mellan Andrev och vännen Henrik. Det som i mångt och mycket bär filmen förbi brutalitet, vuxnas svek och tidens gång.

I ”Jävla karlar” skonas ingen. Allra minst barnet Andrev, som man får följa med en ung människas storögdhet, nyfikenhet och förvåning genom 80- och tidigt 90-tal. Skådespelartrion Vilgot Avenäs Thorslund, Felix Östergren och Ludvig Eriksson förvaltar rollen som Andrev från 8, 11 och 14 år på ett beundransvärt sätt. Kärleken till modern Mona (så skickligt spelad av Aliette Opheim) är intakt, trots de män som kommer in på en ondsint parad i hennes liv. Hon som ofta väljer bort sitt barn för fest, uppmärksamhet och bekräftelse. Men som alltid hittar en väg tillbaka på kärlekens stig till sin son.

Ja, det är en bitvis brutal film om mäns våld mot kvinnor och barn. Några scener är drabbande och ingenting man kan ducka ifrån. Men, med respekt och cyniskt för de som levt i sådana relationer, är det skildrat sedan förut. Det gör inte ”Jävla karlar” mindre smärtsam. Den är konstant. Men filmens styrka är dels barnets (Andrevs) perspektiv och dels hans förmåga att navigera i den världen han lever i. Tillsammans med vännen och skolkamraten, nörden, Henrik utspinner sig en vänskap som håller genom barndomsåren från 8, 11 och 14 år. Från det naiva, lek och skratt till pubertetens liv och kiv, lust och längtan. Det finns en fascinerande och fint skildrad uppriktighet mellan grabbarna. Det är också hos Henriks familj, både i stan och på landet, som Andrev hittar ett lugn och en trygghet.

”Jävla karlar” är både ömsint och brutal. Skoningslös i sitt berättande, men också med en fin känsla för det juvenila. Detta har Jens Sjögren med sitt team och skådespelare fångat skickligt. Filip Berg får briljera som Lars, som klarar alkoholen och sitt humör dåligt. Men skickligast i konsten att agera svin är ändå Viktor Norén, som den pundande tjuven Jonas. Så otäck att han blir verklig.

Pluspoäng också till fotograf Niklas Johansson, som tillsammans med Jens Sjögren håller våldet både närvarande och på avstånd. Många gånger är det ur barnets perspektiv med en stängd dörr emellan, en glipa, arga, grälande röster, som sipprar in, accelererande våld och tumult. Det är plågsamt att se. Att Andrev Waldens blivit hel efter den barndomen är ett under. Precis som det är att läsa om hans mammas liv i frid.

”Jävla karlar”, premiär 6 november 2026.

Regi: Jens Sjögren.

Manus: Jacob Beckman baserad på Andrev Waldens roman.

Fotograf: Niklas Johansson.

Klippning: Henning Mark.

Kostym: Marie Flyckt.

Komposititör: Joakim Åhlund.

I rollerna: Aliette Opheim (Mona), Vilgot Avenäs Thorslund (Andrev 8 år), Felix Östergren (Andrev 11 år), Ludvig Eriksson (Andrev 14 år), Ruben Hasselgren (Henrik 8 år), Tore Grebbestad (Henrik 11 år), Anakin Kamp (Henrik 14 år), Lily Fotiadis Forssjö (Lo 6 år), Amira Gardell (Lo 10 år), Maya Gradell (Lo 13 år), Livet Wallgren (Carro), Filip Berg (Lars), David Book (Jörgen), Jakob Öhrman (Jari), Viktor Norén (Jonas), Joel Spira (Lennart), Ulrika Nilsson (Louise, Lilla Molnet) med flera.

Uppför och nedför i Glasgow och Edinburgh

Torsdag

Det var den bästa av tider. Det var inte den bästa av tider. Som med allt finns det olika sidor av saken. Det negativa fick emellertid, med kraft, stå tillbaka för det positiva. Jag skulle fylla 70 år. Med det olika former av bestyr. Som en stor fest. Det hade ju inte mina kära vänner P dä och P dy haft i åtanke då de för ett år sedan bokade en resa för oss som trio till Glasgow och Edinburgh. Vi avreser alltså en vecka innan jag fyller. Planerad hemkost sent tisdag kväll med bara dagar inför det stora kalaset, som ska hållas.

Nå. Det fick gå. Kanske var det till och med avlastande.

Orsaken var i förstone för att kolla in Joe Jackson, artisten som jag såg på Kåren i Göteborg i november 1980 och från denna konsert skrev min första recension. Starten på en livslång karriär, alltså. Om konserten kan ni läsa här, så jag går raskt vidare (men kommer kanske skriva några rader om omständigheterna kring den senare). Jag har inte sett honom sedan dess, så hög tid för ett slags återförening. Men åker man till Glasgow kan man likaväl ta Edinburgh också. Två städer av helt olika karaktär. Vi får att göra.

Att fylla tiden är inga som helst problem med dessa herrar. Vi trivs i varandras sällskap, fyller dagarna med att kolla in sevärdheter, äter, shoppar, går på någon match och konsert. Det finns att göra.

Så vi förenas på Landvetter för flyg till Köpenhamn en mulen, grå oktoberdag då det vackra höstvädret flytt. Vi checkar in var och en för sig, träffas efter säkerhetskontrollen och ordnas in i loungen via P dy:s öppnande möjligheter. Vi äter en gulasch, som är ok (men jag får del av någon plastförpackning i min mat), tar ett eller två glas vin, kaffe och godis samt snacks innan det är dags för den korta turen till Kastrup. Ja, det går inga direktflyg till Edinburgh. På Kastrup blir det en kort väntan innan det är dags för take off mot Skottland och vår destination.

Eller… det är ju till Glasgow som vi ska först. Vädret är fortsatt dystert, även om solen skiner ovan molnen innan mörkret dunklar vyerna. I Edinburgh blir regnet vårt ackompanjemang. Vi tar oss ut, tar sikte mot flygbussarna mot den västra skotska storstaden och tuffar på M8 västerut med maklig fart med några stopp på vägen. Så checkar vi in på Buchanan Bus station i centrala Glasgow. Tar våra resväskor, tar ut riktningen mot hotellet, som ligger på promenadavstånd.

Buchanan bus station…!? Åh, namnet kittlar. Det var ju the Blue Nile-sångaren Paul Buchanan som vi såg för svindlande, nära nog exakt, 20 år sedan i Usher Hall i Edinburgh. En kort tur som innehöll så mycket, från Säve till Prestwick, tåg in till Glasgow Central, promenad till Queen Street Station och tåg till Edinburgh. Inkvartering i ett B&B i New Town, en viktoriansk lägenhet. Hur vi snabbt tog oss till Usher Hall för att säkerställa att biljetterna var på plats, maten på den italienska restaurangen, den magiska konserten, mötet med Paul Buchanan efteråt. Fotboll mellan Hibernian och Celtic, tåget till Glasgow, den indiska maten, vandrarhemmet med sina knarrande våningssängar, whiskyn på en pub under valven till Glasgow Central, det tidiga planet hem. Jag har fortfarande kvar yllebyxorna, de bruna med utanpåliggande fickor som jag köpte på Gap, som då låg på Princes Street, Edinburgh. Ja, jag kommer i dem.

På busstationen, som på kanske all världens busstationer, samlas samhällets olycksbarn. En man i rullstol, tatuerad över hela kroppen, skiftar tröja omgiven av sin till spillogivna familj, en hålögd missbrukar vandrar som en osalig ande i transithallen, en ung, kraftig flicka går med bara ben i en alldeles för kort kjol. Vi lämnar dem alla.

Vi går Renfrew Street fram, viker av vid Hope Street, fortsätter längs Bath Street. Noterar att de flesta etablissemang är en trappa ned i källaren. Kommer till Holland Street och når Sandman Signatur Glasgow Hotel, som P dä bokat. Checkar in, tar hissen, irrar fram i märkliga korridorer och får ett rum för tre som är handikappanpassat. Badrummet definitivt med ett handfat som är för rullstolsburna. På plats för handdukar för två. Vi noterar att vi inte ska glömma att påpeka det i receptionen. Packar upp och ger oss ut. Vi behöver äta innan timmen blir för sent slagen. Ett klokt beslut.

I receptionen frågar vi den trevlige unge, mycket skotske portiern om en pub med mat. Vi tyckte inte att vi hade sett någon på vägen. Han blir, skämtsamt, förfärad. Men ger oss lite tips. Vi tar samma väg tillbaka som vi kom. Hittar den rekommenderade Butterfly & the Pig och vi kommer i grevens tid. Köket är precis på väg att stänga, men skyndar vi på med beställningen så ska det nog hinnas med. Vi enas samtliga om fish & chips och öl, skotsk ale. Ölen är försvinnande god, när sedan maten kommer lättar vi från marken. Det är förmodligen den godaste fish & chips vi har ätit och då har det ändå i Storbritannien blivit en hel del av den rätten. Det blir en öl till till ackompanjemang av en folkmusikduo som med fiol och akustisk gitarr trevar sig fram i någon form av reel.

Vi betalar och försvinner ut i gråtvädret. Tar oss till hotellet och knyter oss.

Fredag

Vi tar oss snabbt till matsalen efter att vi har krånglat oss ur våra sängar. P dä och P dy delar en generös säng där de också broderligt delar på täcket. Jag sover i bäddsoffan med den tunnast av fleecefiltar och ett lakan. Det är iskallt i rummet, jag fryser, välsignar mig själv för att jag tog med mig pyjamas och jag lovar mig själv att sova med strumpor på nästa natt. Frukosten är generös och god, skotsk frukost i sin prydno med haggis, stekta ägg, blodkorvar, bacon, rostat bröd, te, marmelad… Vi njuter, men vill också fånga dagen. Upp på hotellrummet, borsta tänderna, tvätta ansiktet och ut och iväg.

Vi ska stadsvandra. Bekanta oss med den inre kärnan av Glasgows brokiga gatunät. Skivaffärer ska besökas, en och annan secondhandbutik, eller charity shop, någon pub, ett eller annat museum. På vägen kanske vi kan återkalla minnet av de få timmarna vi gästade stan senast. Valet blir att gå nedför Holland Street och vika av till vänster på St Vincent Street. The Blue Nile sjunger och ”Hills” och jag förstår nu vad de menar. Glasgow liksom böljar våglikt, upp och ned, upp och ned. Det är en sliten stad. Grå och svart. De monumentala byggnaderna kanske en gång var vita, men är solkiga, liksom bortglömda. Staden vaknar denna fredag, trafikens intensitet ökar, det är en strålande höstdag. Perfekt för en promenad.

Vi passerar, som av en slump – eller också är det inte det, P dy yngre har gjort upp en promenadguide som tar oss till de mest skilda ställen – King Tut’s Wah Wah Hut. Klubben där Oasis spelade då managern Alan McGee upptäckte bröderna Gallagher och sajnade dem och deras orkester. Vi svävar iväg nära 35 år i tiden. Hisnande. Det blir lite selfies utanför innan vi fortsätter. Vid Hope Street tar vi höger och hamnar vid den imponerande Glasgow Central, som vi går in i för att kika. Ankomsthallen, eller är det avgångshallen?, är magnifik. Vi irrar efter någon annan utgång än den varifrån vi kom, men går bet. Anslutet åter till Hope Street och jag anar att under någon av valven under järnvägsstationen finns den pub där vi drack whisky 2006. Då borde också vandrarhemmet vid bodde på vara nära och jag tror att jag spanar in rätt byggnad. Med andra ord ligger eller låg den indiska restaurangen vi frekventerade någonstans i närheten.

På andra sidan gatan hittar P dä och P dy en hägring. En skivbutik som på utsidan ser anspråkslös ut, men på insidan är gigantisk. Åtminstone efter att man tagit sig vidare efter det första rummet. Missing Records på Oswald Street får sin stund av dessa skivkonnässörer. Men trots ett gediget utbud går båda ut tomhänta.

Vid hörnet Oswald Street/Broomielaw ligger The prince and princess of Wales hospices shop, som herrarna nådigast låter mig kika in i. Det går fort. Jag scannar av och ser att där inte finns något för mig. Samtidigt är min mättnad på fler kläder grasserande. Kanske nyttigt. Men… man vet ju aldrig.

Vi skådar floden Clyde, går över King George V-bron… eller, till mitten för lite bilder innan vi går tillbaka och under bron, en låg passage där vi ska samsas med andra gående, joggare och cyklister. Vi enas alla tre om att miljön är perfekt för någon brottsplats. Vi går längs med Clyde en kort bit innan vi korsar Broomielaw pulserande trafik för Dixon Street innan vi når St Enoch Square, där ett tivoli håller på att sättas upp. Varuhuset House of Fraser skådar mitt norra öga, framför allt Burberry-butiken dit jag ska återvända för att se om jag kan hitta de låga gummistövlarna som märket gjort i samarbete med Paul Smith. Men först en secondhand som jag anat. Men jag leder mina vänner fel. In i trånga gränden Mitchell Street som stinker av urin, vi tar oss snabbt förbi, runt hörnet ett kvarter om nedför Union Street där British Heart Foundation ligger. Jag går in. P dä och dy går tvås över gatan till skivbutiken Fopp. Jag går ut tomhänt. Det gör inte mina vänner, som har shoppat måttligt men stolt. P dä, Bowieälskare av rang, hittar ”The Shel Talmy Recordings” på vinyl i en numrerad upplaga. Skivorna de hittat placeras i svarta plastpåsar utan bevis om varifrån de har handlats.

Vi fortsätter runt kvarteret. Nöden har ingen lag. Bokaffären Waterstones, ytterst välsorterad, har ett kafé och toalett. Det ena ger det andra. Fast i rätt ordning. Där ser P dy Ian Rankins senaste roman – inte en Rebus-deckare – för halva priset. Jag tvekar. Den ska ju köpas i författarens hemstad Edinburgh. Men… jag faller till föga. Så in på House of Fraser där jag försöker hitta stövlarna utan framgång. P dä lider sotdöden av klädbutiker, så vi går ut i det vackra höstvädret. Tar oss uppför Buchanan Street och irrar runt för att komma till lite charity shops, som P dy förtjänstfullt tagit ut riktning mot för min skull. Vi hittar några, hos The prince and princess of Wales hospices shop på Queen Street hittar jag ett par Burberry badshorts för 25 pund. Helt nya, med etikett och det hela. Förmodligen inte original, men jag köper dem med planen att titta in i den gigantiska butiken på Regent Street, London för att få verifierat äktheten. Det blir också en piké i kashmir/bomull, Debenhams 1778, den brittiska varuhuskedjans signaturmodell.

Jag låter mig nöja, men går in och ut ur flera närliggande secondhandbutiker utan att få napp, om jag nu ville få det.

Vi hinner smita in på Gallery of modern art (GOMA) på Queen Street utan att slå volter av vad museets samlingar bjuder. Går tvärs över gatan till ett galleri (Castle Fine Art) som ställer ut konst av komikern Billy Connelly (inte så dum konst) och Nobelpristagaren i litteratur 2016, Bob Dylan, och hans konst (inte så dumt det heller).

Men vi ska vidare.

P dy har tagit ut kursen. Vi ska promenera till Saint Luke’s där Joe Jackson ska spela senare på kvällen. Bra att ha koll på både distanser och läget, så att vi får lite grepp om tiden.

Vi hinner smita in i en Celtic-shop med Henrik Larssons nuna ungefär överallt. Som svenskar blir vi stolta. Han har gjort avtryck i Glasgow i allmänhet och i Celtic i synnerhet.

Vi, göteborgare (nja, P dy yngre är från Lindome, men bor i Göteborg och P dä är från Trelleborg och bor i Kungälv, men ni fattar) skrattar när vi går på Osbourn Street. Dels åt kopplingen till Black Sabbath-sångaren, dels åt Kals kompis Osborn. Vi knallar österut till Kings Court där det både finns en vintagebutiker med mängder av tweed och en skivbutik inne i restaurangen Mono. Jag är nära att knipa en fräck tweedkostym från 50-talet, men omfånget som kavajen ger visar att jag måste växa till mig med råge. Jag förenas med pojkarna inne i skivbutiken, hittar Colin Steel Quartet ”The Blue Nile”, plattan där bandet gör sina tolkningar av ett urval av Glasgowbandets låtar. Hippa bandet Fountains DC har precis varit, på några dagar när, för signering. Kvar finns tygpåsar och affischer, som står fritt att knipa. Jag tar två påsar med avsikten att ge bort dem.

Vi förenas efteråt för var sin öl, återigen lokalproducerat, vilket verkar uppskattas av bartendern, men också av oss.

Innan avresan fick jag besök av ”min” producent och arrangör Mattias Bylund. Sent omsider ska det bli en uppföljare till ”Sol på svenska” från 2004, den som för tio år sedan hamnade på strömningstjänsterna som en 60-årspresent till mig själv. Det bestäms på torsdag förmiddag att ”Som en kung” (lyssna här) ska försöka ges ut på min födelsedag. P dä var ju mannen bakom omslag och booklet till ”Sol på svenska”, så jag förhör mig om han kan tänka sig att göra omslaget till denna nya singeln. Han är positiv. Nu, under ölpausen, har han filurat lite på det efter att han fått ett fotografi av mig som knappt tvååring med öroninflammation. Han presenterar idén. Vi snackar lite om den. Men bestämmer att gå vidare med den.

Så också med vår promenad. Vi fortsätter vår vandring på den stads gator som vi inte riktigt blir kloka på. Gatunätet är ett virrvarr, nyckfulla sträckningar. Osbourn Street böjer liksom, duckar under järnvägsbron och vi fortsätter kort på Saltmarket innan London Road och Barrowland Park leder oss vidare. Vid parken står en poliskiosk överraskande, kanske något som konstaplarna hukade i då det bistra vädret satte åt. I parken finns målningar på gången vi går, en regnbåge med namn som alla spelat på intilliggande Barrowland Ballroom, som ligger på Gallowgate, som vi snart når. Runt hörnet, på Bain Street, kikar vi efter Saint Luke’s & the Winged Ox. Spelstället med tillhörande restaurang. Vår förhoppning är att kunna göra en bokning för att äta och dricka in anslutning till konsertlokalen.

Men var ligger det…? Vi ser den förmodade turnébussen, ser en kyrka, ser en stor bild på en flygande oxe och drar slutligen slutsatsen att, ja, där är det.

Vi korsar gatan, går in i restaurangen med förhoppningsfulla steg. Men, tyvärr, det är fullbokat. Vi går ut, mot turnébussen, som öppnas. Ut stiger inte Joe Jackson, men hans trogne, genom alla år, basisten Graham Maby. Han nickar artigt mot oss och säger hello och får tre fågelholkar som svar. Vi går upp mot Gallowgate för att ta bussen åter till hotellet.

Mina vänner vilar inte på hanen. Snart är restaurangplanerna kirrade. En italiensk restaurang nära hotellet. Jag ska bli bjuden på middag.

Vi ar en kort paus på rummet innan vi beger oss. Vi ska några hundra meter till Sannio Italian Restaurant på Elmbank Street. P dä glömmer något på rummet, så P dy och jag väntar utanför. Men under tiden vi väntar kommer något av den mest brutala regnskur jag har varit med om. Vi tar skydd. Men det regnar inte våldsamt ned i backen utan på tvären. Farten i vattnet är intensivt, hårt och skoningslöst. Vi förvånas över kraften där vi står och hukar i vårt bristfälliga skydd. När P dä kommer är skuren över. Lite lätt dugg har inte skadat någon. Vi tar oss till restaurangen, går trapporne ner, får vårt bord och gör genast en beställning. Förrätter, varmrätter, vin, kaffe, njutning. Å, vad vi har det bra. Men vi måste bryta upp. En Über väntar, eller var det en Bolt, för snabb transport till Saint Luke’s. P dä sitter där framme och får en exklusivt guidad tur av Glasgow, som vi där bak inte riktigt hänger med på. Vi är snart framme i det som P dy fått förklarat är Celtic land med någon kilometer till Celtic Park. Är i god tid. En liten kö har redan börjat ta form utanför konsertlokalen. Vi tar vår plats. Väntar tålmodigt. Klockan är slagen då dörrarna inte öppnas. Otåligheten är stor, för strax innan den tänka öppningstiden (sju) kommer en skur som inte skonar någon. Några bultar på kyrkporten, men har ingenting för det. Någon ansvarig kommer ut och gåendes längs kön meddelar hon försening i arrangemanget. Väl inne skakar vi av oss vätan, positionerar oss. P dä i nära nog mitten, långt fram, för han ska plåta. Jag långt fram till höger. Även jag med ambitionen att fotografera. (Men P dä är proffset i sammanhanget.) P dy står ytterligare i mitten. Han har längden för att inte bli skymd av någon.

Joe Jackson börjar på utsatt tid. Det blir en förträfflig stund. men för P dy lite speciell. En man bredvid honom segnar ihop. Så småningom kallas på hjälp och P dy kan återvända med fullt fokus på konserten. En man krigar till sig en låtlista, som jag får lov att fota av.

Efteråt går vi euforiska ut den regntunga stadens gator. Tar bussen mot hotellet. Passerar entrén med målet att ta en öl på The State Bar på Holland Street. En klassisk pub utan mat. Vi lyckas sno åt oss platser i den välbesökta puben, snor åt också några öl och smiter dessutom in på herrarnas innan paniken slår till.

Det blir finalen på en utmärkt dag med toppbetyg på allt, från promenad, sällskap, mat, dryck och underhållning.

Lördag

Vi vaknar sista morgonen på hotellet i Edinburgh. Strumpor på fötterna gjorde natten. Sov mycket bättre. Det är dags att packa, vi gör det lite förstrött innan den sista frukosten, som vi avnjuter i maklig takt; te, äggröra, bacon, toast, ost, marmelad… P dy njuter av en croissant. Bara för att.

Vi vänder upp till rummet. Gör morgontoalett. Packar färdigt. Säger farväl till det märkliga rummet. Checkar ut och promenerar nedför West George Street. Mot Queen Street Station, där tåget ska ta oss till Edinburgh. Vi har några få minuter på oss innan tåget lämnar stationen. Jag får i uppdraget att köpa biljetter och gör det i hast och stress. Men enkla blir till tur och retur. Viss osämja uppstår, men P dä, diplomaten, förhör sig vid grindarna. Skillnaden mellan enkel och tur och retur är blott några pence. Irritationen lägger sig. Vi går på tåget, som snart visar sig fullt, men vi är lyckosamma att få plats, även om P dä sitter en bit från P dy och mig.

Tåget tuffar på. Förbi stationer och snart i sakta mak in mot centrala Edinburgh. Vi passerar den väldiga Murrayfield Stadion, som P dä har koll på att favoriten David Bowie spelade på någon gång anno dazumal. I skuggan av rugbyarenan ligger ishallen, dit vi ska ikväll. Match mellan Edinburgh Capitals och Dundee Rockets. Vid Haymarket kliver en försvarlig mängd passagerare av. Men de flesta, förstås, vid Waverly. Det står snart klart att vi inte är ensamma om att vilja besöka Edinburgh. Det är ett liv och ett kiv på stationen, köer för att komma ut från perrongområdet, köer för att komma in. Människor med lite packning, ingen packning, små eller stora resväskor. Ensamma, familjer, vänner. Mängder med olika språk hörs. Flackande blickar av osäkerhet om vart man ska gå konkurrerar med de som med bestämda steg vet exakt vilken riktning man ska ta.

Rulltrappor i olika etager tar oss upp till Princes Street och där har vi bara några hundra meter till hotellet Old Waverly Hotel, mitt emot de spatiösa monumentet… men för vem? Vi dividerar om vilken skotsk författare som ägnats detta resliga torn. Famlar i minnet. Robert Louis Stevenson? Sir Arthur Ignatius Conan Doyle? Ja, både äventyrsförfattaren, den förre, och Sherlock Holmes skapare, den senare, har ju Edinburgh som barndomsstad. Men, nej. Svaren skaver. Slutligen faller talgdanken ner. Sir Walter Scott är det ju. Poeten. Minsann.

Vi är tidiga. Vi får lov att ställa väskorna i ett rum avsett för detta i väntan på att få våra rum. Så beger vi oss ut på upptäcktsfärd. Vi rör oss upp mot New Town, som sannerligen inte är så gammal – snarare från den Victorianska eran –, och väljer George Street. Ett nog så rejält stråk med exklusiva butiker, restauranger och kaféer. Men med en väsentligt mindre trängsel än Princes Street. Nu är ju målet inte butiker, även om vi passerar den tweedbutiken som jag besökte våren 2025 och konstaterar att den slagit igen. Trist. Nej, vi ska till Oxford Bar och det är jag som får äran att ta ut riktningen, trots att det är P dä och P dy yngre som är de ordinarie spejarna och vet hur att ta ut kursen. Oxford Bar?! Ja, den pub som John Rebus i Ian Rankins Edinburghbaserade deckare frekventerar. Det är ju också så att författaren själv har ”the Ox”, som vattenhål. Ett etablissemang med anor, som öppnade 1811 och som är kulturmärkesklassat. Stället ligger på Young Street, en trång parallellgata till paradgatan George Street. Väl framme kan vi konstatera att vi är ungefär en halvtimme tidiga. Vi dödar tid och kommer åter kort efter att dörrarna öppnat. Bakom baren en trevlig, glasögonprydd ung man med försiktig rondör. Vi frågar om lokal öl, får våra rekommendationer och väljer – åtminstone två av oss – Stewart’s, som får utmärkelsen Scottish Brewery of the Year. Vi låter oss väl smaka. Frågar lite om Ian Rankin, som vi vet är ute på en signeringsrunda och inte är i Edinburgh någon av dagarna som vi är där. Pubvärden är informativ, van vid frågor, berättar vilket bord som han helst sitter vid. Vi tar förstås det, en trappa upp. Stället är inte stort. Baren, rummet och trånga toaletter. I min vilda fantasi är det inte här som jag har sett mig John Rebus. Nu vet jag bättre. P dy dröjer sig kvar i baren. Pratar med pubvärden. Berättar att vi planerar att gå på fotboll i de lägre divisionerna och senare på kvällen ska se hockey. Tanken är att vi ska se en match på Meadowbank Sports Center i östra delarna av staden. Men de väl insatte pubvärden har ett annat förslag, som dessutom för oss västerut och närmare Murrayfield där vi ju ska se ishockey.

Vi är inte sena att ändra oss. Det blir en cupmatch i de ännu lägre divisionerna. En match mellan Tynecastle FC och Stoneyburn FC. Det förstnämnda ett Edinburghlag, det andra räknas som West Lothian, väst om Edinburgh, en bit ifrån flygplatsen.

Det blir puss från Scottmonumentet och vidare västerut. Förbi Usher Hall, upp för Lothian Road. Kvarter jag lärde känna i april förra året. Vi växlar över till Earl Grey Street, men det är inte te vi längtar efter utan lunch. Bussen tar oss nedför Gilmore Place som blir till Granville Terrace, Polwarth Grove, Polwarth Terrace. och senare Colinton Road. Vi närmar oss. Har tagit ut hållplatsen där det inte bara är nära till Meggetland Sports Complex utan också till restaurangen Dine Craiglockhart. Där blir det, lite fattigt fantasimässigt, hamburgare. Vännerna tar öl. Jag nöjer mig med en Cola. Maten har drag av Whimpy’s, den klassiska brittiska hamburgerkedjan. Inte så mycket att yvas över med andra ord. Vi betalar, efter lång väntan, och tar den korta promenaden till den vindpinade arenan, som påminner om Valhalla IP. Skillnaden är att här finns två planer. Den ena spelas det fotboll på, den andra väntar en landhockeymatch.

Om maten inte är mycket att yvas över är definitivt inte matchen det heller. Hemmalaget Tynecastle dominerar, Stoneyburn försvarar sig. Flera spelare har en försvarlig rondör, men spelar smart och vet när kraften ska sättas in. Vi spekulerar i om det finns något före detta ess, men inser snart att den funderingen kan vi lägga åt sidan. Det blåser kallt. Himlen är blekt blå med söndertrasade moln. Vi ställer oss på kortändan, väljer så småningom att gå in i Boroughmuir Rugby and Community Sports Club bar/kafé för något att stoppa sötsuget. Jag tar en kopp choklad och en torr kaka. Vi sitter inne en stund och värmer oss. Någon, bland alla som kikar på rugby på teve, frågar om resultatet i matchen utanför. Jag redovisar 1–0 till Tynecastle. Men kort därefter, då i vi gått ut igen, kvitterar otippat Stoneyburn. Ett resultat som står sig och som jag sedan, när jag går in för att besöka herrarnas får redovisa för samma man.

Någon, tror det är P dä, tar reda på att vi just nu bevittnat en match i den skotska division åtta! Jo, mycket ska man vara med om. Vi tar bussen tillbaka. Sitter förtjust längst fram och inser att vi hinner till hotellet innan ishockeyn.

Old Waverly Hotel har sina trappor. Ja, redan från entrén upp till receptionen. Nu är det incheckningsdags. Väskorna hämtas. Vi tar den enda, trånga hissen, till våning sex. Högst upp. Det visar sig att vi har ett vindsrum med god plats för oss alla tre. Jag tar sängen vid fönstret, det runda, med utsikt över Princes Street, Old towns höjder och slottet samt, förstås Scottmonumentet. Det är pampigt.

Vi dröjer inte länge på rummet. Det är dags att ta spårvagnen – ja, Edinburgh har sedan 2014 åter en spårvagnslinje, en sträcka som förlängdes 2023 – mot Murrayfield Stadium. Vi tar vagnen från Saint Andrew Square Square. Dividerar lite om hur vi bäst ska köpa biljetter, men på varje hållplats finns maskiner, så det är rätt enkelt. Men man måste köpa innan man kliver ombord. Det går fort till arenan och därefter en liten kort promenad mot hockeyhallen, som byggdes 1938 till 1939, men andra världskriget kom emellan så först en bit in på 50-talet var det dags för hockey. Jag var ju där för en hockeycup med Swedish Oldtimers Hockey Association (Soha) i april 2025. Men spelade där ju också i april 1977. Om det skriver jag här.

Väl på plats kan vi konstatera att det är välbesökt. Parkeringsplatserna är fulla, en liten kö innan vi kommer in. Biljetterna till oss har jag i mobilen. Det är fri placering och vi kommer lagom till nedsläpp. Hallen är charmig, men bedagad. Stolarna är från då arenan byggdes, det är trångt och har man väl satt sig är det svårt att komma därifrån.

Vi får se en medioker match, hockeymässigt, men underhållande ändå. Det är en toppmatch i den skotska ligan. Lagarbetet är knappast på topp. Istället är det individuella prestationer som gäller. Spelet böljar fram och tillbaka. Gästernas målvakt, 24-årige Dale Shearer, briljerar och räddar sitt lag till en knapp seger. Slagsmål bjuds och, banne mig, en hyllning till oss tre svenskar på läktaren. Jag hade kort kommunicerat vår ankomst, berättat lite om min historia och skickat en bild på mig spelandes i den Edinburgh Capitalströjan, som jag köpte förra året. Svaret från organisationens Instagramansvarig var om han/hon fick nämna våra namn i pausen. Det skedde mellan första och andra perioden, men högtalarsystemet var så uselt att bara om man visste det gick det att ana. Jag fick berätta för P dy, P dä äldre var och lättade på trycket.

1700 på läktarna lät sig roas. Så också vi. Men vi bryter upp i andra pausen, går till arenans pub för en öl och ställer oss sedan på kortsidan för att se sista perioden. Därefter tog vi spårvagnen in mot staden, var hungriga och tog in på någon asiatisk snabbmatsrestaurang för mat och öl innan stängning och läggdags. Det hade blivit en lång dag, fylld av intryck. Sängarna väntade och vila.

Söndag

Söndag och vi tänker att allt väl är stängt. Men Edinburgh är en turiststad. Att stänga sina butiker gör man inte onödan. Men vi siktar på att promenera. Vädret är ljuvligt, hög, klar luft, solsken, 14 grader. Jag har ju planerat min klädsel för det skotska lynniga vädret. Paul Smith-jeans, Barbourskjorta, John Henric-slips, en slipover (made in Scotland), Barbourjacka med vaxat tyg, tweedkeps (från Irland!), Paul Smithssneakers alternativt ett par Lloyd, bruna, bekväma lågskor. Som skydd för eventuellt regn även en Oscar Jacobsonrock, men den klarar inte vätan speciellt bra. Allt secondhand, förstås. Förutom Barbourskjortan, som inhandlades i butik i London i november för ett år sedan. Jo, jag hade lite mer ombyten; någon t-shirt, ett par Ralph Lauren-byxor, brandgula, manchester, kalsonger, strumpor och någon skjorta till och slips.

Men allt var för mycket. Vi gick våra modiga steg varje dag och jag blev snabbt sjöblöt. Så också denna förmiddag, då vi korsar stationsområdet och the Mound för att klättra uppför gatorna i Old Town. Uppför Cockburn Street och mot Royal Mile – ett gäng förenade gator, ungefär som Strøget i Köpenhamn – som lockar med butiker, barer och turistattraktioner. Vi tar oss upp mot slottet, som tronar så ståtligt och vackert högst upp på berget, synligt för var och envar som besöker Edinburgh. Men vi nöjer oss med utsikten och dessutom är alla besök utsålda. På plats finns något slags konvent med mängder av män i kilt och paraduniformer. Många av dem köar till en kiosk som säljer haggis. Men inte vi, för området där de står är avspärrat.

Vi går ner för en trappa ned mot Grassmarket, som ju är ett slags epicentrum för turism med alla sina restauranger och butiker. Jag lotsar vännerna uppför den fina, kullerstensbeklädda West Bow, som snabbt blir Victoria Street, för där ligger ju Walker Slaters fantastiska butiker. Först dam, sedan juvelen i tweedkronan, herrbutiken. Jo, de har öppet. Jag besökte ju den i april 2025, men konstaterade lite besviket att den tredelade kostymen jag önskade inte fanns i min storlek. (Det blev ett besök och köp hos Londonbutiken vid Covent Garden istället i fjol.)

Motvilligt följer mina kamrater in. P dä håg ligger till annat. P dy är inte ointresserad, men kanske inte just av tweed. Han är mer popkille med snille och smak. Jag gör en lov, känner på kvaliteter, grubblar om jag ska köpa en tweedrock. Men jag lägger köpnerven på väntan. Tids nog. Om ens det.

Vi fortsätter ut, nedför Saint Giles’ Street och trapporna the News Steps och tar oss tillbaka varifrån vi kom. På ett ungefär. Vi hade nämligen Calton Hill i sikte. Bergsknallen som ståtar med både utsikt och lord Nelsonmonument. Vi traskar Princes Street som övergår till Waterloo Place, smiter in på Old Calton Cemetery, en vacker, men ack så bedagad kyrkogård, med sorgligt försakade, en gång så ståtliga, gravar. Så vägen uppför, trapporna – åter – uppför. Nej, jag är inte rätt klädd. Men vägrar lätta på trycket. Det får vara som det är.

Vi är ensamma om att denna höstdag vilja besöka Calton Hill. Något gäng äldre ungdomar som uppenbarligen livear är utklädda, som om det handlar om något Harry Potteraktigt. Men de flesta är bara nyfikna, rastlösa turister. Som vi. Playfairmonumentet lockar för klättring. För den vige är det ingen match, men det krävs balans och rätt placerade muskler. Jag vill upp, men avsatsen att klättra på är för smal. Det går inte. Trots P dä som beredvilligt knuffar mig i rumpan. P dä? Han filmar det hela. Bra att ha om jag någon gång i framtiden skulle få för mig att göra något dumt. Jag får nöja mig med utsikten, som är magnifik. Jag ser hela Leith, ned mot hamnen, fotbollsarenan Easter Roads där Herbenian spelar skymtar. Vi drar oss mot observatoriet och kaféet som ligger bredvid. En fika lockar. Jag tar plats. De andra beställer och förenas snart med mig. En servitris/servitör ska komma med beställningen. Vi sitter ute, för vädret medger det, insuper atmosfär och beundrar utsikten, låter oss väl smaka av fikan när den kommer. En stund för kontemplation.

Så bryter vi upp. Till glädje för några äldre – ja, äldre än vi – spanska turister som hovrat runt våra platser i hopp om att vi ska ge oss av.

Nedför Calton Hill, men nu uppför Regent Road, förbi den Stalintidsliknande byggnaden som hyser Scottish Goverment, fortsätter mot Burnsmonumentet (Robert Burn – 1959–1796 – skotsk poet) och ner genom New Calton Burial Ground. Vi har nybyggda skotska parlamentet i sikte. Kommer dit, lockas av intilliggande Kings Gallery och Holyroodhousepalatset. Men trots anrik historia vänder vi ut igen, kikar förstrött på parlamentsbyggnaden innan vi lufsar uppför Canongate. Utanför Canongatekyrkan är det ett publikt uppbåd, poliser och avspärrningar. Vi kikar men förstår inte vad som lockar. Men så ser jag plötsligt en kort, propert klädd kvinna i rött komma ut för att efter en kort posering kliva in i en eskorterande bil. Ah, prinsessan Anne, minsann. Tyvärr stod P dä, som alltid är flink med att ta bilder i vägen, så det blev inget dokumenterat av det kungliga mötet. Jag har inte varit så nära en kunglighet av dignitet sedan jag gick mot kronprinsessan Viktoria på Drottninggatan i Stockholm för många år sedan.

Vi stävar ifrån folkhopen och upp för Canongate. Vid hörnet High Street/Jeffrey Street smiter vi in på vattenhålet No 1 High Street. En regelrätt pub. Jag beställer öl till vännerna, som tagit plats. En ung kvinna serverar utan entusiasm. Jag betalar. Sedan vänder hon ryggen mot. Jag harklar mig, för jag vill ha ett kvitto. Trött stämplar hon ut ett. Jag mumlar på svenska, att det inte verkar som det var hennes dag i dag. Hon svarar, på svenska, ”tack så mycket”. Lika likgiltigt som innan.

Nej, vi dricker inte bara öl. Vi äter emellanåt mat också. Söndag! Då ska man ju äta söndagsstek. Och det på brittiskt vis. Det har bokats bord på the Dome på George Street. Ett snofsigt ställe med rapp personal, som löser vår önskan om söndagssteken trots att vi är sena. (Fast vi är ju inte det, vi är tidiga och i vår beställning var det tydligt uttalat att vi skulle ha just söndagssteken.) Det blir mycket mat, kött i olika former, potatis och såser plus vin. Vi förser oss. Vi har ju gått rejält många kilometer och är värda det bästa.

Nöjda nöjer vi oss. Går till hotellet för en stunds paus innan vi åter går mot Old Town. För P dy har nosat reda på, och i god tid skaffat biljetter till, en konsert med 30-årsjubilerande Arab Strap på Liquid Room, mitt emot Walker Slater. Ja, bandet vi såg på Way Out West 2022. Vi går genom Princes Street Garden, förbi en utställning som minner om kriget i Ukrainas grymheter. knatar uppför backar och trappor, tar oss till Victorian Terrace och en pub där för några öl innan konsert. Vi är i god tid för spelningen, går alla trapporna ner till stället som påminner om Sticky Fingers Top Floor, fast trängre. Nödutgångar…? Kanske det. Jag borde ha kollat.

Vi är inte så många inledningsvis, men det plockar på. När uppvärmingsakten Sin Clair inleder har det tätnat på lite. Men inte mycket. Vi får en märkligt monoton föreställning från en kvinna som inte kommunicerar mycket mer än med musik. Hon spelar, sjunger, adderar med lager på lager sina arrangemang på plats. Som en Ed Sheeran på keyboard och utan mycket till melodier. Det blir monotont och trist. P dy blir förbannad. Går ut och andas ut och in (tror jag, jag var ju inte där). Kommer tillbaka lugn och lagom till Arab Strap med sångaren Aidan Moffat som väldig, dovt fryntlig frontman. Men om spelningen kan ni läsa här.

Spelningen tar slut. Vi rinner ut ur lokalen. Uppför trapporna. Ut i den friska höstluften och de klassiska gatorna i Old Town. Hittar till en pub för en sista öl innan vi tar oss hem.

Måndag

Vi vaknar i sakta mak. Tar oss till frukostmatsalen. Äter en stadig frukost. Bereder oss för dagens utflykt. Vädret är gråmulet. Men det ska vara utan regn. Vi ska mot Morningside. Området som leder söderut från Edinburgh. Jag tog ju en rejäl promenad på Morningside Road i april 2025. Blev förtjust. Mindes det som om det varvades secondhandbutiker, skivhandlare, kaféer med pubar. Perfekt för alla.

Men först en Teamskonferens med vännen som har ingångar till strömningstjänsterna. På morgonen har Mattias Bylund presenterar en klar mix av ”Som en kung” (den kan ni lyssna på här – gärna flera gånger). Vi lyssnar på hotellrummet. Jag får beröm. De lämnar för shoppingstråket utanför. Låten ska nu läggas upp. Men själva förfarandet tar min vän pedagogiskt via Teams. Omslaget har han fått, som P dä fixat klart. Nu ska vi bara hålla tummarna för det makalösa att den ska komma ut på mina födelsedag.

Mötet är slut. Jag kan återfå till turistandet. Vi förenas och tar bussen mot nya äventyr. Kliver av vid Morningside Station. Vi rör oss norröver. Jag hittar snabbt några charity shops. Pojkarna vandrar vidare. Stannar vi Oxfam Bookshop där det också finns skivor. Vi väver om varandra. De går för sig. Jag ensam. In och ut ur butiker. Ser en kilt. Men i syntet. Nej, så roligt ska vi inte ha det. Går in på Cancer Research Charity. Går ut med en Paul Smith-skjorta, som kanske är för liten. Men jag har ju söner. Forsätter uppför Morningside Road. Drabbas av nöd. Går in på Costa Coffé där Morningside Road möter Colinton Road. Mina vänner är några hundra meter före. De har – äntligen – hittat en skivbutik värd namnet. Vi förenas i Thorne Records butik på Bruntsfield Place, ett stenkast från där John Rebus rastar sin hund och ytterligare något stenkast från där han har sin lägenhet.

Kanske, säger kanske, ska vi gå i den fiktive kriminalkommissarien fotspår. Lämnar vinylen för att hitta ett vattenhål. Lättare sagt en gjort. Kommer ner till Home Street utan att lyckas pricka rätt. Viker av upp på Brougham Street när vi inser att vi behöver något att äta. Hittar en bit upp kaféet Babka där vi käkar mackor och dricker lemonad (!). Korsar gatan och kliver in på Cloister Bar, som är mer pub än något annat. Beställer ljuvlig ale och låter oss väl smaka. En öl räcker för mig, men inte för herrarna. Efter att ha lättat på trycket går jag vidare. De stannar kvar.

Nedför mot Earl Grey Street. In på Cancer Research Charity där jag hittar en Barbourskjorta, rutig med brandgula inslag. Den blir min. Vandrar vidare på East Fontainbridge mot Grassmarket, knallar förbi och mot universitetsområdet och vidare mot Nicolson Street. Men inte utan desperat nödlandning på en pub på vägen. Ja, inte för öl, utan för att lätta på trycket. Hittar lite välgörenhetsbutiker utan att få napp. Men hos Oxfam (en kedja i klass med Stadsmissionen) hänger ett par Barbourbyxor och väntar på mig. Handlar av den tandlösa kvinnan bakom kassan, som önskar mig en trevlig dag.

Knallar tillbaka, men känner… äh, jag tar en buss. Är inte ensam om det, men jag får en sittplats och åker de märkligt få hållplatserna till Scottmonumentet, går till hotellet för att pusta ut. det har så här långt varit en intensiv dag. Men än återstår en hel del.

Som en måndagsmiddag med paj. Vi går när det mörknar. Mot The Queens Arms på Frederick Street, en tvärgata till George Street. Vi har beställt bord och det var tur. Måndag kväll, måhända. Men stället är tvärfullt. Vi får vårt bord. Krånglar oss ned på de trånga sätena och är glada att vi bara är tre. Jag kan så att säga sitter mittemot de två andra, som kan sträcka ut sina långa ben på var sin sida om mina korta och krumma.

Vi beställer öl. P dä och jag tar haggis till förrätt. Får rotmos och potatismos till. P dy väljer pilgrimsmusslor. Gemensamt blir det sheppard pie till huvudrätt. Till detta serveras det potatismos (!). Vi äter artigt. Vi berömmer vår haggis. Pajen är helt ok. Vi avrundar med efterrätt – hur vi nu tänkte där – och jag väljer en cheesecake (utan potatismos). Vi är tokmätta, men vill ju avrunda kvällen på Oxford Bar några steg från restaurangen. Där blir det en whisky, för utan en whisky kan man ju inte lämna Skottland.

Baren är halvfull. Några äldre – och någon yngre – män har samlats kring disken. Lätt på strukna. Börjar prata med oss och blir förtjusta i att vi är hela vägen från Sverige. Vi får vår whisky och går upp och sätter oss i rummet. Avnjuter spriten under trevlig samkväm innan det är dags att bryta upp.

Tisdag

Dags att åka hem. Men inte utan en rejäl frukost. Jag smiter upp på rummet i förväg. Tar trapporna med de tartanmönstrade mattorna upp för att träna knä och ben. I badrummet krånglar jag för sjuttielfte gången med den obegripliga blandaren för en snabb dusch. Borstar tänder. Utanför vårt runda panoramafönster klättrar djärva människor i Scottmonumenter för att i det strålande vädret jobba med underhåll. Det är en hisnande skådeplats; ingenting jag skulle vilja göra hur många garantier jag än skulle få om säkerhet. Vi checkar ut. Ställer väskorna i samma rum som dagen då vi kom. Sedan är det fri lek.

Jag har föresatt mig att ta mig till nordvästra, centrala Edinburgh. I Stockbridge har jag nosat reda på att det finns någon Röda Kors-butik. Det är en fantastisk dag att promenera i. Luften är hög och klar, knappt en moln på himlen. Jag börjar med att knalla nedför Princes Street. In i någon skivhandel, vidare till Waterstones bokhandel, där jag kan konstatera att Ian Rebus senast roman säljs för halva priset. Utnyttjar kaféets toalett och går lättad vidare uppför North Castle Street, tar vänster på Queen Street, korsar gatan och för att knalla vidare nedför Wemyss Place, som snabbt blir Gloucester Lane, som bara blir trängre och trängre, men med trivsamma bostäder som kantar gatan (eller? Flera lägenheter är till salu). Så kommer jag ner till den brusande Stockbridge Market och Kerr Street. Passerar idylliska Water of Leith, en liten kanal, som snabbt blir Deanhaugh Street och efterföljande Raeburn Place ett paradis för den vintagesugne. Jag går in och ur butiker. Hittar i Debra Stockbridge Charity Shop en Paul Smithskjorta som saknar prismärkning. Får den för 7 pund. Går vidare. In och ut ur butiker. Här finns kaféer, matvarubutiker, fiskhandlare, bagerier, bokhandlare, ett sprudlande folkliv, trasiga människor blandas med förmodat hela. Bilar och bussar trängs i trafiken. Jag går en bit ner och vänder åter. Solen strålar. Livet är gott. Tar ena sida och sedan den andra av gatan. Hittar ett par manchesterbyxor – White Stuff, ett märke jag precis har lärt mig av P dä, vars hustru diggar det – på British Heart Foundation. Så vänder jag åter.

Vi har bestämt att ses på hotellet. Äta något innan vi hämtar väskorna för att ta flygbussen till flygplatsen. Jag går uppför India Street, upp mot Herriot Row och Queen Streetparkerna som bara vissa har tillträde till. Jag blir yr och lätt förtjust över alla miljöer, som jag inte kan låta bli att undra om de hamnat i någon av Ian Rankins böcker, vilket i sin tur ger ett gott skäl att läsa om dem. Knallar österut och ned mot Princes Street och mot den väldiga gallerian Westfield St James Quarter med tusen och en butiker men ingenting av det som jag söker. Solen skiner när en hastig skur räddas av gallerians tak. Jag irrar runt, kikar på en magnifik utsikt med regnbåge norröver. Hittar en toalett. Kliver ut månglarnas tempel efter en hastig kik hos Next. Genar över Saint Andrew Square där några poserar vid Melvillemonumentet. Stövlar nedför George Street. Kollar in Barbourstövlar på en outletbutik på George Street. Nyper i ett par lågskaftade stövlar med Barbourmönstret, det klassiska, men det är ju kombinationen, samarbetet med Paul Smith jag suktat efter. Så står över. På samma gata finns också White Stuff har sitt residens. Vädret har växlat om till bistert, eller molnigt med regn som mer än hotar. Hamnar på åter på Fredrick Street, kikar in på Barker shoes och får förträfflig service, trots att jag inte ska ha något. Jag smiter emellan på trånga Rose Street, som är något av ett shoppingstråk. Går tillbaka till hotellet efter att ha frekventerat några tweedbutiker. Hustrun suktar efter 3, gärna 4, meter äkta tweedtyg. Men här är allt turistanpassat, färdigskräddat och inte det som eftersöks för den nyfikne.

Jag pausar på hotellet, för jag har gått rejält. Snart förenas vi. Dags för lunch. Det blir italienaren Amarone vi hörnet av Saint James Square och George Street. Lokalen är pampig, kanske är det någon gammal banklokal eller helt enkelt en restaurang genom tiderna. Men akustiken är förskräcklig. Det blir lite pasta, vi delar på vår sista flaska vin, dricker vatten, tar en espresso, betalar och tackar för oss. Går så för sista gången till hotellet, betalar för vår frukost och för vårt boende. Tar våra väskor och går mot flygbussarna utanför Waverlystationen. Men inte utan att först smita in i Waverly Mall. P dy vet att där finns en bra skivbutik. Jag är lojt intresserad men kommer ut med två av Arab Strabsångaren Aidan Moffats soloalbum (varav den ena var den här – passande till jul). Går ut, men vännerna dröjer kvar. Jag ser dem genom skyltfönstret prata med en av expediterna.

Så är det dags för dubbeldäckaren till flygplatsen. Jag hade föreslagit spårvagnen, men bussen var billigare och snabbare. Påstods det. Nå, vi hade tid på oss. Klev ombord, fick platser med utsikt över bagaget och for nu västerut ur Edinburgh, förbi Haymarket, förbi Murrayfield, förbi alla villaområden och förorter. Regnet föll, gråvädret hade fått grepp om staden.

incheckningen går lätt. Men jag blir utvald att kontrolleras lite extra. Av med skor-proceduren. Fick godkänt av den avmätta säkerhetspersonalen. Ja, jag vet, de gör sitt jobb. Så fördriver vi en stund i den tullfria zonen, som knappast är så gynnsam för plånboken. Köper skönhetskräm till min hustru, hittar inget pris, frågar en trevlig, välparfymerad och makeupad yngre kvinna, som ler och också gör sitt jobb. Vi går för att ta oss en Guinness, får en bord (jag vägrar sitta på en barpall, för då börjar min rygg att krångla). När servitrisen kommer för att ta vår beställningen upplyser hon om att platserna bara är för ätande gäster. Lokalen är mer än halvtom. Jag blir förbannad och ber henne hälla ut ölen vi har beställt. Ja, hon gjorde också bara sitt jobb. Vi går till Wetherspoons, som är knôkat, där man inte är så knusslig om man äter eller inte. De gör också bara sitt jobb. Så dags för att gå till gaten, dags för att gå ombord, dags för take off. Edinburgh gråter sitt farväl. Vi har haft fina dagar med, mestadels, strålande väder. Umgänget har varit enastående. Det är lätt att trivas med P dä och P dy. I vår fyller den förstnämnda år och kommer ikapp mig. Så en ny resa är något vi siktar mot. 2028 har P dy kommit ifatt oss. Jo, vi har att göra.

Kastrup väntar i regn. Jag hamnar på förkälken och smiter igenom passkontrollen snabbt. Men… vi är inte i brådska. De andra kommer, köper något snabbt att äta. Men jag tycker det är försent. Klockan är lite över elva på kvällen när planet lyser mot ett mulet Göteborg. På Landvetter öser det ner. P dä och P dy väljer att ta på regnjackor, eftersom vi ska gå ner på landningsbanan för en väntande buss. Det struntar jag i och kommer med den första vändan som har plats över. Med mitt handbagage rinner jag igenom tullen, alltid med samma känsla av skuld, för att komma ut i vänthallen. Där står inte P dy:s hustru L, som är chauffören som ska ta oss mot stan. P dä har en buss mot Kungälv med vissa avgångstider, som är glest utspridda efter midnatt. Men! Den bussen som ska ta gänget från flygplan till transithall dröjer och dröjer och dröjer. Jag får vänta i, kanske, upp till en halvtimme innan de kommer. Då har den mest passande bussen åkt och det är på håret om den andra går att hinnas med. Nästa är timmen bort. L står på parkeringen och väntar. Vi packar in oss, krånglar fast säkerhetsbältena och kommer iväg. Men bussen som P dä skulle kunna ha hunnit med vid Delsjömotet hinns inte med. Vi fortsätter mot Korsvägen, där det är bättre att stå. Lämnar honom i det avtagande regnet och far mot våra respektive slutstationer. Jag får finfin skjuts hem, kommer till en vaken hustru med min väska fylld av saker. Resan är över. Nu väntar 70-årsdagen, skivreleasen (den första sedan ”Sol på svenska” från 2004 kom på strömningstjänsterna som ett slags 60-årspresent till mig och min första solosingel någonsin – men det kommer jag skriva om senare) och det kommande stora kalaset.

Foto: KAI MARTIN/PETER BIRGERSTAM/P-O STRÖM

”Peer Gynt” utmanande och utforskande

Teater:

PEER GYNT

Nya perspektiv. I koreograf och regissör Örjan Anderssons uppsättning av Henrik Ibsens klassiska drama ”Peer Gynt” möter publiken – och skådespelarna – pjäsen ur ett nytt perspektiv. Foto: TALE HENDNE

Sedan den norske litteraturgiganten Henrik Ibsen (1828–1906) först 1867 presenterade ”Peer Gynt” har den på scen stöpts om i många former. Detta hyllade versdrama om fem akter har fått sina tolkningar och duvningar. Ja, till och med Edvard Grieg (1843–1907), nationalkompositören, gjorde sin knappt tio år efter att ”Peer Gynt” kommit ut och ungefär i höjd med de första iscensättningarna.

Men sällan har väl detta drama om den självupptagne lögnhalsen Peer Gynt fått sig en sådan omgång som i Örjan Anderssons tolkning av verket, som nu spelas på Folkteatern i Göteborg.

Med sitt väl sammansvetsade team – dramaturgen Magnus Lindman, Chrisander Brun, scenograf och ljusdesigner, kompositören och ljuddesigner Franz Edvards Cedrins – har han tidigare utmanat ”Hamlet” (2017) och ”Ett drömspel” (2023 – läs recension här) på samma scen. Den senare också med Jenny Nordberg, kostym- och maskedesign, på det kreativa tåget, som nu.

Det är med andra ord ett tummelartat skådespel med inslag av dans och intensivt skådespeleri.

Publiken är placerad i två gradänger, där man till andra akten får skifta sin plats för nya perspektiv. Scenen, två väggar och öppningar mot publiken, är kal där ljud- och ljusdesignen används för att förstärka spelet tillsammans med utdrag av Edvard Griegs musik. Kanske blir temat ”I bergakungens sal”, förvisso suggestivt, för upprepat. Men då det må vara hänt.

Inledningsvis är öppningen mot scenen plastklädd. Vi ser aktörerna rastlöst vanka av och an eller dansande som älvor i det skira, grumliga ljuset. Emellanåt pressas deras ansikten ut för att kolla in oss på plats. Den rivs ner av Jonas Sjöqvist, en av tre Peer Gynt, som gör sin gestalt som den förnumstige, äldre och mer högtravande. De två andra – Elin Skarin och Jonatan Falk – skapar gestalter som är mer juvenila, trotsiga och flyktiga. Från starten vill faktiskt samtliga på scen vara Peer Gynt och utmanar varandra med att vara ”Jeg” (= jag) i en utmaning mot alla andra karaktärer i dramat. Peer uttalas överdrivet ”Peeer”. Men i slutändan blir det alltså för blott tre att gestalta Peer Gynt.

Jenny Nordberg har dressat skådespelarna – oavsett kön – som en transsexuell utmaning. Silkiga, ärmlösa klänningar av olika längder, några med stilettklackar, andra med lågt skurna strumpor eller ballerinaskor; alla avskalat sminkade, närmast förfulade och med få undantag med könsöverskridande frisyrer.

Den flyende Peer Gynt är här extra svår att fånga. Men i Örjan Anderssons version reser man från den norska landsbygden ut i världen, ut i såväl öken som hav, för att åter komma tillbaka till hembygden. I ”Peer Gynt” vävs folklore, sagor, lögner, verklighet samman med rena drömsekvenser. Hos Örjan Andersson är snarare allt ett drömspel, svårtolkat, men fascinerande. Ibland fokuserat, ibland som hela havet stormar.

Andra akten har scenen förvandlats till ett grustag, som sedan blir både öken och stormande hav – för framför allt dansarna Janine Koertge, Jernej Bizjak, Beda Åsbrink och Daniel Staaf – att agera i.

Magnus Lindman har skickligt låtit texten vara trogen de rimmade verserna emellanåt, men låter lika fantasieggande replikerna flöda fritt i förhållande till originalet. Det blir lek och drama i samma koncentrerade format. Här finns, om man så vill, reflektioner av vår tids narcissistiska ledare, där kunskap och forskning häcklas för självcentrerad filosofi, som ett slags rättesnöre.

Det flödande persongalleriet i dramat (totalt cirka 50) är här väsentligt färre. Det blir med andra ord ett destillat, som larmar och står i, men som samtidigt fångar essensen av pjäsen.

”Peer Gynt” är på samma gång utmanande, utforskande och fascinerande inte bara för publiken utan – inbillar jag mig – även för de tio på scen. Scenkonst som vågar och tilltalar, men som också förbryllar.

”Peer Gynt”, Göteborgs Folkteater. Premiär 26 september 2026. Spelas till och med 21 november. Denna recension baserad på föreställningen 1 oktober.

Av: Henrik Ibsen.

Översättning och bearbetning: Magnus Lindman.

Koreografi och regi: Örjan Andersson.

Originalmusik, bearbetning och ljuddesign: Franz Edvard Cedrins.

Musik fritt tolkad och arrangerad utifrån Edvard Griegs ”Peer Gynt”sviter ”No 1” och ”No 2”.

Musiker: FEC Irchestra och Stockholm Strings.

Scenografi och ljusdesign: Chrisander Brun.

Kostymdesign: Jenny Nordberg.

Maskdesign: Jenny Nordberg och Suz Åberg.

På scen: Jernej Bizjak, Lisbeth Johansson, Janine Koertge, Jonas Sjöqvist, Elin Skarin, Daniel Staaf, Ludvig Stynsberg, Beda Åsbrink, Britan Lemo Rebandi och Jonatan Falk. De två sistnämnda praktikanter från skådespelarutbildningen vid Högskolan från scen och musik i Göteborg.

Succé för ny musikal med allvarstema

Musikal:

TORKA ALDRIG TÅRAR UTAN HANDSKAR

!!!!

Gripande. Valdemar Wahlbeck (Rasmus) och Martin Stokke Mathiesen (Benjamin) är i ett fantastisk centrum i musikalen ”Torka aldrig tårar utan handskar”. Foto: PETER KNUTSON

Göta Lejon, Stockholm.

Publik: Utsålt (1100).

Bäst: Martin Stokke Mathiesen och Nils Weibull är sångare som berör.

Sämst: Det är svårt att applådera ett självmord.

Fråga: Hur lyckas kompositör Fredrik Kempe med sådan bravur åter att sätta tonen i en musikal…?

Knappt hade homosexualiten friskförklarats (1979) och bögar och flator kunde skrida in i en friare tillvaro förrän dråpslaget med hiv/aids slog till. En sjukdom som var fruktansvärd och främst drabbade manliga homosexuella från tidigt 80-tal och framåt. Ja, det var förstås bögarnas fel redan då.

Sverige var inte förskonat. Den fria sexualiteten som tog fart med p-piller på 60-talet inkluderade ju alla. Men här var detta virus, obotligt då, förödande.

Jonas Gardell har skildrat ”sitt” 80 och 90-tal i romantrilogi ”Torka aldrig tårar utan handskar” (”Kärleken” 2012, ”Sjukdomen” 2013 och ”Döden” 2013). Där delar av romansvitens handling kom att bli den fantastiska och drabbande tv-serien ”Torka aldrig tårar utan handskar” (2012). Nu har den djärvt blivit musikal. Jonas Gardell har hållit hårt i sin story och är både manus- och textförfattare. Fredrik Kempe står för musiken. Han som fått filmerna ”Så som i himmelen” och ”Änglagård” att stråla så vackert på scen.

Om Jonas Gardell hållit hårt i sitt manus så är det för att vårda denna sin historia. Den om Jehovas vittnet Benjamins (Martin Stokke Mathiesen) och landsortsgrabben Rasmus (Valdemar Wahlbeck) möte i den virvlande storstaden Stockholms möjligheter. Hur de snabbt sugs in i gayikonen Pauls (Ola Salo) dekadenta virvlar. Kärlek möter rå lust, vänskap ersätter familj, snabb sex för att döva ångest… Nej, här knusslas till det inte då det knullas på scen.

Magdalena Åbergs scenografi är avskalat effektiv. Stora kolonner skiftas på scen för att rama in Pauls spatiösa lägenhet eller för att hamna i bakgrunden då man kikar in i Rasmus och Benjamins enkla lägenhet. Redan tidigt reser den höj- och sänkbara scenen en sjuksals drama med en aidssjuk i dödsplågor. Effektivt och starkt. Pelarna tjänar som miljöer för nattliga, erotiska eskapader, eller som kulisser för en kyrka eller konsertsal. Pauls ”julfirande” blir som Da Vincis ”Nattvarden”. Allt i ett elegant sätt att levandegöra scenrummet för olika ändamål.

Effektfullt. Scenografin för ”Torka aldirg tårar utan handskar” skiftar effektivt mellan scenrummen. Foto: PETER KNUTSON

Fredrik Kempes musik är levande och lyrisk. Från entrén med kören (hela ensemblen) i titellåten ”Torka alla tårar” till finalens känslomässiga kraft. Förstås har huvudrollsinnehavarna sina strålande ögonblick. Ola Salo gör sin Paul prålig, ljuvt fjollig och härligt sarkastisk och humoristisk. Lev här och nu. Njut ogenerat och ta för dig, liksom.

Starkast intryck gör Martin Stokke Mathiesen som gör sin Benjamin intensiv och skör. Han sjunger med ren, inkännande röst, behärskar de svåra passagerna med en bedräglig enkelhet. Hans röst berör. Valdemar Wahlbeck, musikaldebutant, kämpar mer med både sång och repliker. Men tar sig allt starkare under föreställningens gång.

Reine i Nils Weibulls gestalt är en biroll som känns. Hans sång är, som Martin Stokke Mathiesen, kraftfullt ren och skirt vacker. Men samtliga på scen gör sina roller med styrka och inkännande kraft.

Musiken är rikt blommande. Fredrik Kempe kan sin musikalhistoria och mer därtill. Så kan han enkelt ger blinkningar till både ”Cabaret” och ”Bordellmammas visor”, men också den tonalitet som Benny Andersson och Björn Ulvaues skämt bort oss med i sina musikaler. Det skabrösa hand i hand med det ljuvt melodiska. Det är skickligt. Till detta Jonas Gardells balanserande texter.

Jo, ”Torka aldrig tårar utan handskar” är en berättelse i mollton, som berör. Det är en solkig, dyster historia som berättas. Familjer som begraver sina söner i förnekelse för deras homosexualitet. Som om det har varit en skam som ska tigas ihjäl. Eller Benjamins familj som vänder honom ryggen när han kommer ut. Så infamt. Men det är inte en föreställningen utan skärvor av humor och innerlig vänskap. Bögeriet lockar kanske inte i sin allt tilltagande misär, men tjusar med sina storvulna fester. Men aids-vågen genomströmmar trots allt handlingen. Djärvt duckar den inte för det. Här blir det en jävla massa begravningar och inte ett enda bröllop.

”Torka aldrig tåtar utan handskar” är en sorglig historia. Väl värd varje sekund på scen.

”Torka aldrig tårar utan handskar”, Göta Lejon, Stockholm. Premiär 24 september 2026. Spelas till och med 6 mars 2027.

Av: Jonas Gardell och Fredrik Kempe – baserad på Jonas Gardells romantrilogi.

Regi: Carl Johan Karlson.

Manus och sångtexter: Jonas Gardell.

Kompositör: Fredrik Kempe.

Musikalisk ledning och arrangemang: Karl-Johan Ankarblom.

Scenograf: Magdalena Åberg.

Koreograf: Melker Sörensen.

Mark- och perukdesign: Alexander Wernerson.

Kostymdesign: Jasminda Asplund Blanco.

Ljusdesign: Palle Palmé.

Ljuddesigner: Oskar Johansson.

Orkester: Karl-Johan Ankarblom (keyboard 1/kapellmästare), Daniel Migdal (violin), Åse-Maria Bygland Larsen (cello), Per Texas Johansson (träblås), Adam Dahlström (keyboard 2), Nicklas Thelin (gitarrer/keyboard 3), Kristofer Krydda Sundström (bas) och Lars Olsson (slagverk).

På scen: Ola Salo (Paul), Valdemar Wahlbeck (Rasmus), Martin Stokke Mathiesen (Benjamin), Lucas Krüger (Bengt), Nils Weibull (Reine), Olle Roberg (Seppo), Per Öhagen (Lars-Åke), Sara Jangfeldt (Sara), Rolf Lydahl (Harald), Joakim Jennerfors (Ingmar), Vanna Rosenberg (Britta), Aline Littwold (Madde) och Andrea Stahnke Holm (Margareta) samt Timothy Garnham (ensemble/US Lars-Åke/US Bengt), Samuel Rörström (ensemble/US Reine/US Rasmus), Henric Flodin (ensemble/US Seppo/US Reine), Annica Edstam (ensemble/US Britta/US Sara), Niklas Löjdmark Chressman (ensemble/US Ingmar) och Alvaro Estrella (ensemble/swing).

Brutalt bra – Noréns sista roman blir smärtsam pjäs

Teater:

EN LITEN ROMAN

Teater Trixter

Skoningslös. Kristin Falksten gör Lisa Montgomery avskalat skoningslös i iscensättningen av ”En liten roman”, Lars Noréns sista roman. Foto: ANNIE THOROLD

13 januari avrättades Lisa Montgomery, knappt 53 år gammal, efter att ha suttit i fängelse i 16 år. Hon blev den första amerikanska kvinnan som avrättades sedan 1953.

In i det sista pågick en juridisk dragkamp om benådning. Uppgifter om att Lisa Montgomery led av mentala hälsoproblem och inte kunde förstå regeringens skäl för avrättningen skulle beaktas. Åklagarsidans överklagan rev upp beslutet och avrättningen verkställdes.

Hennes brott var grymt. Hon hade mördat en ung, gravid kvinna, skurit ut det åtta månader gamla fostret och tagit det som sin baby. I månader hade hon lurat sin man och omgivning att hon var gravid. En omöjlighet, eftersom hon var steril genom ett operativt ingrepp, då hon inte ansågs kapabel att ta hand om ens de fyra barn hon redan hade.

Lisa Montgomerys liv var ett helvete. Kantat av sexuella övergrepp från styvpappan, från modern som sålde henne som liten flicka till pedofiler. Berättelsen är skoningslös. Den fångade Lars Norén upp, nämnde henne i sin femte dagbok och skrev sitt sista prosaverk, som kom att utges postumt 2024, som ”En liten roman” om detta. Hos regissören Svante Grogarn, i sin tur, väcktes intresset för ”En liten roman” och berättelsen, som han nu har omvandlat till en enaktare, som är brutalt bra.

Kristin Falksten är Lisa Montgomery på scen. Ensam vid ett bord med ett sterilt ljus som lyser över henne där hon sitter apatiskt och äter en torftig måltid. Scenen är rummet är cellen. Stolen där hon sitter vid bordet, ett handfat, en liten ask med triviala ting, en blodfläck på golvet.

Rösten är inledningsvis entonig, ettrigt frätande. Hon berättar sin historia. Rakt, avslöjande, naket och obeveklig. Vi får följa henne genom tiden. Tillbaka till henne som barn. In i rum där hon varit offer för övergrepp, knappt fattbara. Hon bjuder in oss i cellen där mediciner skapar klåda i armhålorna och skrevet, där ljuset är på dygnet runt. Hon berättar om den där dagen då hon åker för att köpa en hundvalp, men allt är bara en ursäkt för det hon har bestämt sig för; hon ska ta en havande kvinnas liv för att därefter utföra ett kirurgiskt ingrepp och göra fostret till sin baby.

Barnet överlevde, men fanns bara i Lisa Montgomerys vård i ett dygn innan hon greps. 16 år senare väntar hon nu på sin sista dag, en och en halv månad innan hon ska fylla år. Hennes reflektioner är enkla. Hon saknar sin storasyster. Hon saknar barnet hon stal. Hon hoppas på att få se sin man. Hon berättar om injektionen, som ska avsluta hennes liv.

Kristin Falksten håller sin roll i känslosamma, men strama tyglar. Hon är Lisa Montgomery. Emellanåt tappar hon replikerna, upprepar dem där hon stannat och får hjälp av Svante Grogarn och Annie Thorold, som är något mer än flankerande sufflörer. Vid var sina skrivbord vid sidan av scenen sitter de som protokollförare, han med stark röst, utan åthävor, för att leda Kristin Falksten rätt igen. Det är oerhört effektfullt. Annie Thorold, som än mer försiktig sufflör, emellanåt agerande som fångvaktare, som stilla skrider över scenen.

Men på scen – och i livet – och med sina tankar är Kristin Falkstens Lisa Montgomery egentligen helt ensam. Utlämnad åt ett brutalt liv.

”En liten roman” som pjäs har karvat ut essensen av Lars Noréns text. Ett mörker utan ljus, men där revor av förklaring för illdådet ändå tränger in. Inte som en ursäkt, men som en förklaring. En flicka som inte får vara ett barn, som förvandlas till ett monster, en mördare. Skyldig, utan tvekan, till mordet. Hon som egentligen mest av allt blev ett offer som skulle skyddats tidigt. Men som uppmärksammades av samhället först då allt gått för långt.

Ja, det är en sorglig historia. Iscensatt med skärpa. I salongen kunde inte en knappnål höras falla; inte ens en mobiltelefonsignal mitt i kunde bryta allvaret.

”En liten roman”, Teater Trixter. Premiär 9 september 2026. Spelas till och med 27 september. Rekommenderas från 15 år.

Av: Lars Norén (1944–2021), baserad på romanen ”En liten roman” (utgiven postumt 2024).

Bearbetning: Svante Grogarn.

Iscensättning och figurant: Svante Grogran.

Producent och figurant: Annie Thorold.

Nonno Nordqvist: Kostymör.

Dramaturg och producent: Åke Östergren.

I rollen som Lisa Montgomery: Kristin Falksten.

Våta drömmar – kärleken till en å blir naket underhållande

Teater:

ÅSEXUELL – EN VÅT KÄRLEKSHISTORIA

Vått och roande. ”Åsexuell – en våt kärlekshistoria” roar och bjuder på eftertanke och utmaning. Foto: KAI MARTIN

I Uddebo i skuggan av det forna väveriets nedlagda industri har en spirande kulturell startat. Huset har blivit till ett stort aktivitetshus med ateljéer, verkstäder, musikstudior och surdegsbageri. En kreativitet som lever och frodas. Genom Uddebo, beläget mellan Tranemo och Svenljunga, rinner ån Assman, vars vatten lustfyllt ger energi till denna märkliga, underhållande föreställning. Eller performance, som aktörerna väljer att kalla det.

Louise Halvardsson, författare och punkpoet, blev förälskad i Assman, i vattnet och dess renande kraft. Om detta skulle det nu berättas. En diktsamling skrevs och tillsammans med Badkaret Scenkonst, den konstnärliga performancegruppen från just Uddebo, har en timmes roande, underfundig och utmanande uppsättning skapats som det sannerligen skvätter om. Ja, vatten från ån används rikligt. Men publiken sitter trygg från vätan.

Allt inleds med ett slags preludium med en avtalsförklaring från Louise Halvardssons sida. Om varför hennes kärlek till ån blossat upp. Hur respekten för vattnet och dess renande, helande och energigivande effekt blivit till en kärlek. Ja, till en åtrå. (Jo, hon är inte sen att använda å som förtydligande i sin text, utan att det blir löjligt.)

Förspel. Författaren Louise Halvardsson inleder ”Åsexuell – en våt kärlekshistoria” med en kärleksförklaring till ån Assman. Foto: KAI MARTIN

En soppåse i plast med sitt prassel får bli det plaskande vattnet från Assman. Nedklivandet i vattnet, hur det omsluter henne, ger upphov till ett ”Å”, som vi badare förtjust förskräckt använder oss av. Men som också vidareutvecklas till det ”Å” som vi använder för att uttrycka njutning i det sexuella samlivet.

Det är listigt, det är underfundigt och roande. Men också eftertänksamt. Förklaringen av respekten för vattnet. Hur isen lägger sig som ett kyskhetsbälte, som man inte bör bryta, trots ambitionen att bada året om. Relationen till Assman är stark, beroendeframkallande och ackomponjeras av henne a capella-sång till tidiga punkbandet Buzzcocks ”Ever fallen in love (we someone you shouldn’t’ve?)”.

När Badkar Scenkonst med aktörerna Sarah-Bo Åkergren och Hedda Braun gör sin entré blir det vatten på riktigt. Sprayflaskors mjuka regn, försiktigt inledande efter en koreografisk, sökande ringlek, som sedan öppnas för att låta vattnet flöda över främst Louise Halvardssons och Sarah-Bo Åkergren. Det blir en sensuell lek. Njutning och med det återkommande ”Å”, som ju nu kan tolkas dubbelt och som publiken lystet stämmer in i. Hedda Braun ackompanjerar med sång och en regel, den lilla handorgeln, som ett spinnande mantra. Sarah-Bo Åkergren håller i en meditationsstund för ett ögonblick. Allvaret och tystnaden sänker sig för en stund innan berättelsen, eller underhållningen fortgår.

Sprayflaskorna växlar till dunkar och den lilla uppblåsbara plaskdammen fylls med inte bara med vatten utan också av skådespelarna. Scenlösningen är enkel. Avskalad. Ren. Tre emaljerade pottor står på scen. Långt in i föreställningen får de sin förklaring. Sara-Bo Åkergren drar ned byxorna och blottar sin bak med bokstäverna S och M på rumpan. Sedan följer Hedda Braun – med A och S – och Louise Halvardsson – med slutbokstäverna A och N. Assman. De låter sitt vatten gå, strila starkt ned i pottorna. Ett oklart statement där pottorna lyfts till ett skål.

Provocerande? Äh, jag vet inte. Mer ett konstaterande där Hedda Brauns viskande ”Jag kan inte” ekar i den förundrade salongen.

Ja, en märklig performance. Men också en föreställning som stämmer till eftertanke. Jag tänker mig att textilverksamheten i Uddbo var beroende av sitt vatten, vilket förstås invånarna i brukssamhället också var. Men med industrins kraft och dominans var vattnet säkerligen kraftigt förstört av textilberedningens gifter. Nu många, många år efter att väveriets verksamhet lagts ner har Assman återhämtat sig, renats och är värd att vårdas– och hyllas. Det gör ”Åsexuell – en våt kärlekshistoria”. Dessutom gör det mig sugen på att bada där. Får kanske ta mig de åtta milen österut för att testa.

”Åsexuell – en våt kärlekshistoria” med Louise Halvardsson & Badkaret Scenkonst, Göteborgs Dramatiska teater 2 september 2026. Gästspel under Gothenburg Firnge. Spelas även 3 september. Urpremiär i maj 2026.

Av och med: Louise Halvardsson och Badkaret Scenkonst (Sarah-Bo Åkergren och Hedda Braun).

Intensiv Pippi i Lindome

Barnteater/-musikal:

PIPPI LÅNGSTRUMP

!!!

Full fart. Barnmusikalen ”Pippi Långstrump” vid Spinneriet i Lindome håller hög fart från start. Här Prussiluskan (Saga Waermö) i ett av alla sina försök att försöka sätta Pippi (Alma Jonsson) på barnhem. (Foto: KAI MARTIN

Spinneriet, Lindome.

Publik: Utspridd på picknickfiltar på slänten ned mot ”scenen”.

Bäst: Att Astrid Lindgrens älskade Pippi håller i alla väder.

Sämst: Att det är svårt för de yngsta att hålla fokus i värmen.

Fråga: Två säsonger för Sommarteatern med ”Pippi Långstrump”, blir det fler…?

Jodå. Astrid Lindgrens älskade Pippi Långstrump håller än efter att i över 80 år tjusat svenska barn. Och, ja, musikalen från 1980 – då med Siw Malmkvist som Pippi på ”order” av Astrid Lindgren själv – gör det också. Sommarteatern ger i år sin andra sejour av musikalen och den älskade karaktären, som ju Inger Nilsson gav liv åt som Pippi i tv-serien från 1969.

Det blir en fartfylld föreställningen där bovarna Blom (Erik Olsson) och Dunder-Karlsson (Sigrid Persson) får känna på Pippis list och styrka. Poliserna Kling (Simon Agaton) och Klang (Adam Högblom) jagar Pippi i fåfänga försök att fånga henne. Och fru Prysselius (Saga Waermö), Prussiluskan, från barnavårdsnämnden, går åter bet i sina ivriga försök att sätta Pippi på barnhem.

På knappt två gånger 45 minuter bjuds man in i en komprimerad version av Pippi Långstrump liv och leverne. Hur hon flyttar in i Villa Villekulla, träffar vännerna Tommy (Eddie Jonasson/Axel Sand) och Annika (Elsa Nicklin/Freja Sillrén), visar på tokerier och utmanar normer samt återförenas med pappa, sjörövarkapten Efraim Långstrump (Sigrid Persson). Däremellan alltså bov- och polisjakter, ett urspårat kafferep, hysteriska tanter (lite väl högljudda och skrikande för min smak), fina dansscener och sånger, som pockar på uppmärksamhet.

Det är ett skickligt utfört arbete av ensemblen oavsett väder. För här ställs det bara in om åskan hotar. Så oavsett stekande hetta eller regn bjuder man in till Pippi Långstrumps virvlande värld.

Alma Jonsson gör sin Pippi med fartfylld energi och i lagom dos balans av eftertänksamhet och tokerier. Emellanåt blir farten på bekostnad av artikuleringen, så replikerna hörs inte alltid som de ska. Men man tjänar in på gungorna vad man förlorat på karusellen, för här är inte en död minut.

Kling och Klang är i ljuvsamklang. Utmanar kanske bäst Pippi om uppmärksamheten då de är på scen. Men det är förstås Alma Jonssons Pippi Långstrump som är i centrum och på scen i hart när varje sekund av den här föreställningen. Strongt.

”Pippi Långstrump”, Spinneriet, Lindome. Premiär torsdag 9 juli 2026. Denna recension baserad på föreställningen 17 juli, som också teckenspråkstolkades.

Av: Astrid Lindgren.

Bearbetning: Staffan Götestam.

Musik: Georg Riedel.

Regi: Erik Olsson.

Koreografi: Simon Agaton.

I rollerna: Alma Jonsson (Pippi), Eric Olsson (boven Blom med flera), Adam Högblom (konstapel Klang med flera), Simon Agaton (konstapel Kling med flera), Saga Waermö (fru Prysselius), Helena Houe Gustafsson (Marianne, Annika och Tommy mamma/pirat), Sigrid Persson (kapten Efraim Långstrump/boven Dunder-Karlsson), Ella Ydkvist (piraten Fridolf/fru Melin), Elsa Nicklin (Annika), Axel Sand (Tommy), Eddie Jonasson (Tommy) och Freja Sillrén (Annika).

Nåt gammalt, nåt nytt, nåt spännande – för sommaren

Spänning för sommaren. Tre nya spänningsromaner och en lite äldre. Foto: KAI MARTIN

Spänning för lata dagar är något av en tradition.

Den här gången har jag lyckats läsa böcker innan ”ledigheten”.

Så här kommer några tips – högt och lågt – sommaren 2026.

Och, om någon undrar, rubriken är en travesti på Håkan Hellströms album från 2005.

Hasse Gänger: Allt är inte pengar som glimmar (Alternativ Media)

Andra romanen i serien om kommissarie Harry Munter. Ja, namnet är taget från Kjell Gredes film ”Harry Munter” från 1969. Men i övrigt anar jag inga likheter mellan romanerna och filmen. Hasse Gänger vurmar för sitt Stockholm i allmänhet och för Kungsholmen i synnerhet. Harry Munter är verksam med sitt effektiva team på Norrmalmspolisen. Bor nära Polishuset i kvarteret bakom Stockholms tingsrätt på Scheelegatan. Även de kriminella handlingarna sker i denna Harry Munters närmiljö, även om han och teamet gör sina avstickare från Kungsholmen. Detta är också Hasse Gängers heman sedan 1988. Han kan sina kvarter. Värnar om den.

Debuten ”Snart har du ingen luft kvar” (2025) var en okej debut av författaren och journalisten Hasse Gänger. Spännande till viss del, men väldigt dialogdriven. Dessutom med repliker som inte riktigt känns som talspråk, utan lite högtravande och – för – elegant. Lägg till störande felskrivningar och bristande korrekturläsning, så fick det mig inte att riktigt få upp aptiten.

Så också i ”Allt är inte pengar som glimmar”,där åter en seriemördare verkar. Samtidigt är Harry Munter mentalt stukad efter förra bokens händelser – där hans otrohet parades samman med brottsbekämpande och vardagsliv. Nu är han en smula på deken, dricker och tänker en aning för mycket för sitt eget bästa. Ältar en hel del, men kommer mer och mer in i arbetet med den mystiska mördaren av kvinnor. Kvinnor som har det gemensamt att de verkar inom Vendetta. En samling av kvinnor som agerar utanför lagen för att ta hämnd på män som våldför sig på det motsatta könet.

Hasse Gänger bjuder på en intressant intrig, skruvar skickligt sin historia och på sina karaktärer. I sina bästa stunder förenar han något slags Stockholmsromantik à la Per Anders Fogelström och krimförfattande i Sjöwall Wahlöös anda. Han smyger också in Harry Munters musikintresse likt Jo Nesbøs Harry Hole-serie.

”Allt är inte pengar som glimmar” är ett steg framåt. Men den vibrerande spänningsnerven darrar inte riktig.

Mohlin Nyström: Det lovliga bytet (Norstedts)

Barndomsvännen Peter Mohlin och Peter Nyström fortsätter drivet och skickligt på sin historia om FBI-agenten John Adderly. Han som på flykt från den nigerianska maffians amerikanske förgreningar har bosatt sig i barndomens Karlstad. Under namnet Fredrik Adamsson jobbar han som utredare inom Karlstadpolisen och han har ständigt att göra. Dels med sitt jobb, där han hamnar i den ena dramatiska händelsen efter den andra. Dels med privatlivet där han är styvpappa inkognito åt sin brorsdotter. Ingen, förutom en polischef, vet om hans bakgrund. Balansgången är hårfin. När han nu dessutom har blivit kär och inlett ett förhållande… ja, då kan fasaden spricka fullkomligt.

I denna författarduons femte fristående, men ändå sammanhängande, roman skickas läsarna omedelbart in i händelsernas centrum. Fredrik Adamsson/John Adderly hittar av en slump ett lik i bakluckan på en bil vars förare flyr till skogs. Samtidigt ska han lösa ett kidnappningsdrama. Och, ja, den döde är den kidnappade kvinnans älskare.

Trots givna förutsättningar och med en känsla för att i förstone ana vem mördaren är, lyckas Mohlin Nyström snabbt skapa en effektiv spänning. Listigt bjuder de in till en omtumlande jakt där det givna svaret inte alltid är så självklart.

Det finns drag av en teve-serie och varför inte. Sedan är, om någonsin, gjordes det en krimserie med Karlstad som bas.

”Det lovliga bytet” håller sedvanliga klass från Mohlin Nyström. Men när ska den nigerianska maffian kliva in i handlingen…?

Jensen & Gabay: Carnevale (Nona)

Om det anas en tv-serie i Mohlin Nyströms bokserie så är det vidöppet gällande Jensen & Gabay. Göteborgsförfattaran Morgan Jensen och Theo Gaby har från starten i sin serie Simon Kemper och Milla Becker skapat spänningslitteratur som lätt låter sig överföras till något kittlande i ”Mission Impossible”-klass.

”Carnevale” är deras femte roman i serien sedan debuten med ”Justitia” 2024. Det är raskt marscherat och detta görs utan att man tummar på kvaliteten. Göteborgarna har i de två senaste romanerna skickat iväg Göteborgskrimmarna Kemper och Becker till Svalbard respektive Dubai. Högoktanig spänning, hur som, där man svårligen kan lägga ifrån sig boken från ett kapitel till ett annat.

Med ”Carnevale” är paret åter tillbaka i Göteborg. Det blir inte mindre spännande för det. Med samma driv som Stieg Larsson i serien om män som hatar kvinnor spinner Jensen & Gaby på samma tema. En kvinna flyr naken för att nära nog blir räddad på motorvägen mellan Göteborg och Borås. Men olyckligtvis blir hon påkörd och omkommer. Vem är hon? Varifrån kommer hon? Hon lyckas säga ett sista ord: ”Carnevale”. Vad betyder det?

Milla Becker och Simon Kempe är inte bara stukade efter äventyret i Dubai. De är också satta under utredning eftersom de jobbade utanför regelverket. Visst, resultatet blev gott. Men rätt ska vara rätt. De får också en ny högsta chef, som ger ett allt annat än fördelaktigt intryck. När nu den hårt ansatta Göteborgspolisen får detta brott att utreda står det snart klart att paret Becker–Kempe behöver återinträda i tjänst.

Samtidigt slits med känslorna för varandra. En attraktion som gav en kyss i förra boken. Vad ska det bli nu.

Jensen & Gabay lyckas väva in privatsfären med polisarbetet i en väl avvägd balans. Ja, Kempes dotter blir återigen indragen i storyn – och hennes väninna.

”Carnevale” är skoningslöst spännande och ger läsandet ett högt tempo. Återigen läser jag en roman av Jensen & Gabay och vågar knappt andas förrän jag har slagit igen boken efter den dramatiska finalen. Överdrivet? Jajamensan. Men det naglar fast mig oavsett.

Christoffer Carlsson: En liten droppe blod (Albert Bonniers förlag)

Kriminologen Christoffer Carlsson jämförs gärna med Leif GW Persson. Men kanske mer på grund av deras gemensamma yrke än gällande författandet. Kommen från Tofta utanför Halmstad har Christoffer Carlsson mer och mer låtit sina romaners handlingar utspela sig i den halländska myllan. Så också, delvis, med ”En lite droppe blod”, som skickligt spelar mellan dåtid och nutid, mellan författarskap, vänskap och polisarbete.

Författarjaget Christoffer dras in i handlingen genom vännen, och författaren, Johan Oskarssons död. Självmord, hävdar Vidar Jörgensson. Ja, den polisen som följer genom Christoffer Carlssons Hallandssvit – ”Järtecken” (2019), ”Brinn mig en sol” (2021) och ”Levande döda (2023) – som nu ”En liten droppe blod” sällar sig till.

Ja, den är utgiven 2025, så jag är sen med denna recension. Men…

Christoffer Carlsson skriver från Hägersten med siktet mot sina halländska trakter. Han gör det med skärpa och skicklighet, med intellektuell list. ”En liten droppe blod” utvecklar sig till något existentiellt, men också till något av en spionroman med Johan Oskarssons ambition att skriva en biografi om författaren Ingrid Klinga. Men döden kommer emellan. Varför? Och vem är hon? Författarjaget Christoffer tar på sig att ta över uppdraget och intrigen tätnar och handlingen. Den som nu skiftar från den åldrade Klinga på den halländska landsbygden till hennes ungdom i Uppsala. Dit hon har kommit med författarambitioner för att snart dras in i kalla krigets skumraskaffärer.

Christoffer Carlsson har måhända inte John le Carrés snille, men är inte långt efter. ”En lite droppe blod” är modest spännande, lever på sin smarta intrig och de listiga spelet mellan det som är nu och det som är då.

Hans författarskap har egentligen aldrig riktigt fängslat mig, men samtidigt kan jag inte sluta läsa honom. Han skriver omsorgsfullt. Jäktar inte i sin handling. Lite som Arnaldur Indriðason i sitt författande av krim på Island. Christoffer Carlsson har ett djup i författandet som lockar. Så också nu och bokens handling dröjer kvar. Det är inte alla som har den talangen.