Dråplig klassiker med clownnäsor

Teater:

ETT DRÖMSPEL med 123 Schtunk

IMG_8465

Slår dramaklassiker med häpnad. Foto: KAI MARTIN

Lorensbergsteatern, Göteborg:

Baserad på August Strindbergs drama ”Ett drömspel”.

I rollerna: Dick Karlsson, Josefine Andersson och Lasse Beischer.

Teknik: Thomas Pålsson.

Med improvisation och clownsmink är teatergruppen 123 Schtunk helt reservationslösa inför sina uppdrag. Nja, kanske ändå inte. För det finns en respekt för de klassiker som trion tar sig an, men samtidigt är det just den respekten som ständigt utmanas.

Med clownnäsa, dito smink och med cirkusens mest klassiska narrfigur slår de Shakespeares, Vilhelm Mobergs eller August Strindbergs klassiker med häpnad.

Under sin Schtunkival rullar de runt på fyra pjäser, dels barnföreställningen – den osminkade – ”Snödrottningen”, dels de tre pjäserna ”Rid i natt”, ”Raskens – vi går åt vilket håll vi vill” och ”Ett drömspel”. Det är naturligtvis en utmaning som sker på kortast möjligast tid i dagar räknade (”vuxen”-pjäserna mellan 27 och 30 december) men till största möjliga larm och stoj.

För det tar inte lång stund efter att mörkret släckts och spotlighterna riktats mot scenen förrän ljuset i salongen tänds och publiken bjuds in till både spott, spe och värmande humor.

Ja, 123 Schtunk är snabba på att driva med sig själv, med publiken och med den pjäs de spelar. Det sker improviserat och med utmaning mot sig själva och mot publiken. Det är sannerligen inte svårt att dras med i det höga tempot och de stolliga infallen. Skratten ekar och applåderna dånar, även om jag emellanåt kan tycka att teatergruppen kanske fikar just efter bekräftande handklapp lite för ofta.

Men trion på scen ror galenskaperna iland parallellt med berättandet och iscensättandet av den pjäs de gör. Efter att ha åkt offpist en längre tid hamnar de lika raskt och vördnadsfullt tillbaka i spåret, replikerna sitter med emfas för att i nästa stund hamna i raljansens utmaningen då någon oväntat använder sig av en dialekt aldrig tidigare prövas.

Det blir underhållning som värmer, men det är knappast så att den redan från början så obegripliga Strindbergpjäsen bjuds någon högre förklaring än ren och skär underhållning. Gott så.

 

Kassandras sång ekar i nutid

Teater:

SÅNG FÖR KASSANDRA

Kassandra

Regi: Maria Hörnelius.

Manus: Maria Hörnelius och Mirja Burlin efter Christa Wolfs bok ”Kassandra”.

I rollen som Kassandra: Mirja Burlin.

Musik: David Sperling Bolander.

Koreografi: Indra Lorentz.

Scenografi och kostym: Ger Olde Monnikhof

Maskör: Linda Bill

Ljus: Miranda B Wikström.

Ljud- och ljusteknik: David A Andersson.

Ja, tajmingen är väldigt olycklig. Jag ser sista föreställningen av ”Sång för Kassandra” på Teater Trixter, den intima scenen inklämd i skuggan av Stena Terminalen och Oskarsleden. Men tiden har inte medgett annat; det är så med tiden.

Så i en glest besökt salong hör jag hur bilar susar förbi i nutid. Jag hinner tänka ett ”vad synd” om att pjäsen inte lockar fler. Men när jag omsluts av mörker och tystnad, kliver plötsligt Mirja Burlins Kassandra genom pelare och tar med mig på en tidsresa.

Det är en desperat monolog. Kassandra står inför döden och försöker förklara sitt liv och sina livsval. Hon som varit i händerna på andra människors (mäns) beslut har själv velat styra över det självklara.

Mirja Burlin är ensam, så när som på musikern David Sperling Bolanders stämningsfulla musik. Tillsammans sjunger de sånger, vackert sprött, starkt. En harkling från hans sida gör honom plötsligt till en utmanare i monologen med repliker som för att stötta Mirja Burlins krävande insats. Det är snyggt och effektivt.

Men det är Mirja Burlin som bär fram den starka texten, som ångar av förtvivlan, vanmakt och stolthet. Ja, sierskan, som alla vill höra men då sedan hennes insikter blir verklighet gör henne till paria, bär en förtvivlande röst. Men också en från en kvinna som aldrig velat bli kuvad, som stått för sitt ord och försökt leva sitt liv uppriktigt och med högt buret huvud i en tid av galenskap. En tid som lika väl skulle kunna vara nu.

IMG_8253

Sista föreställningen av en uppsättning som borde få fortsätta. Foto: KAI MARTIN

Denna Maria Hörnelius och Mirja Burlins (ja, förstås även musikern David Sperling Bolanders) uppsättning förtjänar en fortsättning. Det här är en monolog med kraft och insikt, uppbyggd från den grekiska mytologin, som berör inte endast 2017 utan har något att att berätta framgent .

 

 

Djävulskt bra!

Teater:

GÖSTA BERLINGS SAGA

Ola Kjelbye

Den diaboliske intrigmakaren Sintram i förnämlig gestaltning av Jakob Eklund.

Foto: OLA KJELBYE

Göteborgs stadsteater

Av: Selma Lagerlöf.

Regi och dramatisering: Rikard Lekander.

Scenografi: Nina Fransson.

Kostym: Lena Lindgren,

Mask: Gunnar Lundgren.

Ljus: Joakim Brink.

Koreografi: Cecilia Milocco.

Ljud: Tommy Carlsson.

Kompositör: Anna von Hausswolff.

I rollerna: Jakob Eklund, Adam Lundgren, Anna Bjelkerud, Hassan Brihany, Sven-Åke Gustavsson, Victoria Olmarker, Melina Tranulis, Cecilia Milocco, Ylva Olaison, Johan Hafezi, Johanna Lundaahl och Vilmer Lygnholm.

Att Selma Lagerlöfs fantasyosande debutroman ”Gösta Berlings saga” från 1891 äger sin relevans på 2010-talet gör regissör Rikard Lekander tydligt. Inte med att sätta denna sin uppsättningen i ett nutida sammanhang, utan att låta texten från då få eka fritt, starkt och tydligt bland #metoo, kulturmän, svenska akademien med flera och mera.

Det behövs inte göras märkvärdigare än så.

För så är det ju, att höstens upprop (läs: uppror) rullar in även i föreställningar, som kanske i förstone inte haft den avsikten. Jag tror att Stadsteaterns konstnärliga ledning i stilla förnöjsamhet gnuggar sina händer när vi andra applådera denna tajming. För visst reflekterar kavaljererna på Ekeby de oantastliga Aderton… och, som Ebba Witt Brattström skriver i programbladet, även det förra amerikanske presidentvalet mellan Donald Trump och Hillary Clinton?

Det här är en pjäs som spänner musklerna i ett mustigt drama som också kräver det. Här smäller, sprakar, dundrar, lockar och kittlar Anna von Hausswolffs musik, så det dånar. Emellanåt lite för starkt, men alltid med en känsla som accentuerar stämningen. Det ger ett kraftfullt mervärde oavsett om det är till Cecilia Miloccos utsökta koreografi eller som stämningshöjare till dramats ut- och inveckling med Nina Franssons fantasifulla och effektfulla scenografi. Den sistnämndas lek med silhuetter är kittlande, scenkonst för ögat.

Ola Kjelbye

Spelande scenografi. Foto: OLA KJELBYE

Till detta Gunnar Lindgrens masker som bjuder in till bedrägligheter och Lena Lindgrens kostym med sin dova klang av vadmal som stämmer så väl in i denna komposition.

Ja, för ögat är ”Gösta Berlings saga” en lust, för örat likaså. Men ingenting utan texten och hur den framförs. Här bjuds det på klassiskt spel med Selma Lagerlöfs ord oanfrätt. Det skulle kunna falla tungt under den nära tre timmar långa scennärvaron. Det blir precis tvärt om.

Selma Lagerlöfs text lever och frustar, andas desperation och ondska. Livets grymma tillkortakommanden och människors narcissism blottas, i synnerhet i den ömklige Gösta Berling gestalt, som Adam Lundgren gör så starkt svag och tvivlande…

Männen rumlar, domderar och lever som härskare i en tradition där de kunde. Hederskulturen är på sin plats med hugg, slag och känslokalla beslut, förvisso med ekon från det tidiga 1800-tal då pjäsen (romanen) utspelar sig, men likväl här och nu.

Ola Kjelbye

Stark kvinna kuvas. Här Anna Bjelkeruds Majorskan, i bakgrunden Adam Lundgren som Gösta Berling. Foto: OLA KJELBYE

Så kvinnorna som hukar och är brickor i köphandel, med Majorskan (Anna Bjelkerud) som regerar sitt hov på Ekeby, men som den antika härskaren Zenobia bringas på fall för en händelse som skett lång tid tillbaka (se där också en reflektion över #metoo).

Här får ensemblen visa på sin skicklighet ut i minsta manöver och replik. Det är klasspel, men mest av alla är det Jakob Eklunds pjäs. Som den diaboliske berättaren och intrigmakaren Sintram är han allestädes närvarande, mullrande och frustande. Kokett som en påfågel trippar han omkring på scen för att bringa allt på fall, som på pin kiv. Gud eller djävul…? Vem vet. Djävulskt bra är det.

Drömsk poesi från hotat språk

Musikteater:

SHTOLTSE LIDER

Ida Louise

Drömskt berättande. Foto: KAI MARTIN

Cinnobe Teater

Med: Ida Gillner, sång och saxofon, och Louise Vase, sång och piano.

Regi: David Sperling Bolander.

Videoprojektioner: Donovan von Martens.

Ljusdesign: Karl Wassholm.

Kostym: Majli af Ekenstam.

Föreläsning och översättare: Beila Engelhardt Titelman.

Danska Louise Vase och svenska Ida Gillner fick i praktiken uppdraget i knät. Att skapa musik av kvinnors poesi på jiddisch, det språk som i östeuropa var ett slags vardagsspråk för många judar, men som sent, ja, en bit in på 1900-talet också blev ett språk för moderna författare och poeter. Det svämmade över. Ju mer de läste desto större blev målbilden, som nu har landat i föreställningen ”Shtoltse lider”, stolta dikter.

Föreställningen ingår den just nu pågående Planetafestivalen, speglar fem judiska kvinnors poesi i tolv nummer, alla komponerade av Louise Vase och Ida Gillner.

Det är en drömskt poetisk föreställning med reflektioner från jiddischpoesin högtid på 20- och 30-talen, då kvinnorna försökte göra sina röster hörda i en mansdominerande värld. Inget vet vad som kunna ha kommit av detta då förintelsen nära nog krossade både språket, människorna och visionerna.

Lousie Vase och Ida Gillner växlar mellan svenska, engelska och jiddisch och de växlar också musikaliskt, samtidigt som de är fria andar i sitt skapande. Ja, det går att höra reminiscenser från judisk folkmusik, kanske något drag från klezmer, men lika mycket från nordisk folkmusik eller försiktig tango. Tillsammans med Donovan von Martens projiceringar och Karl Wassholms ljus blir det en skir och stark föreställning, som tillsammans med Beila Engelhardt Titelmans föreläsning skapar ljus åt det som inte ska bli bortglömt.

 

Göteborgs stadsteaters höst går mot en ny vår

Traditionen bjuder att Göteborgs stadsteater under Kulturkalaset bjuder på en peepshow av vad som komma skall.

Det är ett fullmatat smörgårdsbord med mer eller mindre ambitiösa smakprov från den kommande säsongen. Ingen dum idé, för mycket som görs – om än i den yttersta lilla skalan – fungerar som aptitretare.

Jag självklart finns det givna succéer, hur de nu än kommer att hanteras av regissörer och ensembler, vilken inramning de än får i form av smart – eller osmart – scenografi, vilket soundtrack som skapas, vilket ljus som sätts, vilka dramaturgiska finesser som kommer ge pjäserna skärpa eller uddlöshet.

På rak arm vågar jag drista mig till att Tomas von Brömssen i rollen som Karl Gerhard i ”Karl Gerhard – en fantasi om en revykung” av Irena Kraus med Eva Bergman som regissör med premiär den 3 november blir en kassasuccé. Förmodligen också kritikerrosad.

Ja, det blir fokus på revykungen försommaren 1940 Norge och Danmark har ockuperats av Nazityskland, Karl Gerhards går till sitt angrepp med sin välskrivna och giftiga ”Den ökända hästen från Troja”, som blir en fråga för både Hitler, UD och Per Albin Hanssons regering.

Karl Gerhard i Tomas von Brömssens gestalt. Foto: KAI MARTIN

Rent publik kommer även tunga pjäser som August Strindbergs ”Hemsöborna” (premiär 2 mars), med Özz Nûjen som Karlsson och Mia Höglund-Melin som madam Flod, Selma Lagerlöfs ”Gösta Berlings saga” (premiär 15 december), med återvändarna Anna Bjelkerud, Jakob Eklund och Adam Lundgren, samt  ”Utvandrarna” (premiär 8 september), Vilhelm Mobergs romansvit, i ny dräkt med den konstnärlige ledaren Pontus Stenshäll som uttolkare, utmanare och regissör. Här kommer musiken spela roll med svenska skillingtryck för att accentuera texten och scenspelet. Precis som i ”Hemsöborna” där Daniel Lemma kommer spela Taube och andra skärgårdsklassiker interfolierat i handlingen.

SAMSUNG DIGITAL CAMERA

Daniel Lemma som soundtrack till ”Hemsöborna”. Foto: KAI MARTIN

Ett genomgående tema på Stadsteatern i ”svenskhet”, där man vill ställa frågor, göra sig till uttolkare av begreppet och ge svar istället för att andra definierar det. Klokt och spännande. Det är en tid av mycket frågor kring temat, där dualismen blivit norm, där vi ställs mot dem, istället för vi tillsammans.

Men det finns andra utmaningar under temat här och nu. Jag kan inte låta blir att jag hoppas på en rannsakan av ”Tidningshuset som gud glömde”, hyllade dramatikern Gertud Larssons pjäs om turerna kring Stampen, rekonstruktionen och Göteborgs-Posten med flera tidningar. Och minsann om inte Harry Hjörne dyker upp porträttlikt spelad av Sven-Åke Gustavsson.

Harry Hjörne går igen i ”Tidningshuset som gud glömde”. Foto: KAI MARTIN

För sannerligen, där finns frågor att ställa och svar som behöver ges parat med en intrig som kan bjuda på god underhållning ur mer än ett lokalt perspektiv. Pjäsen har premiär 23 september.

Det var tidigt i juni 50 år sedan Beatles album ”Sgt Pepper’s Lonely Hearts Club Band” kom ut och skakade och gjorde om musikvärlden. Det tar Göteborgs stadsteater fast på med ett av världens främsta uttolkare av det legendariska bandets musik, Pepperland från Göteborg, som ledda av Adde Malmberg som konferencier kommer bjuda på varje spår från plattan – ja även ”Within you without you” – tillsammans med historiska tillbakablickar, anekdoter och gästspel av gäster, alla 64 år gamla. Uppsättningen har premiär den 21 september, en liten olycklig krock när det är två andra stora premiärer i stan: Bo Kaspers Orkester på Rondo och Oscarsrevyn på Lorensbergsteatern.

Pjäs2

Pepperland spelar Beatles bättre än de flesta. Foto: KAI MARTIN

Musik blir det också i Carina M Johanssons ”De ensligas allé – Dylan, min bror och jag”, som hon inte bara har skrivit utan och regisserar och tillsammans med musiker gestaltar. Premiär 23 februari.

SAMSUNG DIGITAL CAMERA

Carina M Johansson bjuder på känslor och empati. Foto: KAI MARTIN

Till klassikerna ovan sällar sig också ”Flugorna – allt är ditt fel” av den rebelliske existentialisten och den nekande Nobelpristagaren Jean-Paul Sartre. Norska stjärnregissören Angelina Stojcevska regisserar uppsättningen som har premiär på Lilla scen 30 september.

Från Frankrike kommer också Sverigepremiären av ”Underkastelse” (premiär 12 januari) av kontroversielle Michel Houllebecq. En monolog och utmaning som skicklig Fredrik Evers antagit.

Backa Teater står kanske ändå för de främsta utmaningarna. Inte bara för teaterns uppdrag att spela för en yngre publik utan också på vilket sätt den väljer att göra det.

Journalisten Ylva Mårtens har intervjuat barn från Göteborg i 10–12-årsåldern om livsavgörande händelser eller val i de ungas liv. Av detta underlag har sedan ”Som att jag ska bestiga Mount Everest på tio minuter” skapats. En pjäs av Johanna Larsson och Kristina Ros med premiär 23 februari.

”Tynneredsprojektet” bygger också på autentiskt material och förhandsinformationen jag såg bjuder på dramatisk fakta från barn i vår närmaste närhet, barn som blottar sitt mörka jag. Uppsättningen, under ledning av regissör Gunilla Johansson, har urpremiär den 20 april, för barn och stora från 15 år.

Gunilla Johansson är också med i Stefan Åkessons ”Glängtan” med urpremiär 4 oktober, en förställningen för de yngre barnen.

SAMSUNG DIGITAL CAMERA

Backa Teater, för de stora upp till de äldre och vuxna barnen. Foto: KAI MARTIN

På Backa Teater kommer också ”Jeanne d’Arc” spelas (med premiär den 16 september) och Mattias Anderssons uppsättning ”Skuggorna av Mart” baserad på Stig Dagermans pjäs. Premiär den 24 mars.

Jo, det artar sig mot en omtumlande scenhöst på några av de mest etablerade teaterhusen i Göteborg. Samtidigt finns det så mycket mer, inte bara på Göteborgsoperan, Folkteatern, Angeredsteater utan alla fristående scener.

Det är lätt att missa något, men värt att se mycket.

För mer information läs här.

Böcker att ha och missa i semestern

Ja, jag vet. Vi skriver mitt i juli och ledigheterna för de flesta börjar ta slut. Men ändå…

Och, ja, jag vet, några av böckerna är utgivna sedan en tid tillbaka och några är dessutom pocket. Men ändå.

Det här är ett gäng deckare som man definitivt kan (ja, någon också att mista) ha i hängmattan eller framför höstbrasan.

 

Böcker

Mats Lerneby: Desertören (Skabetti books)

Mats Lerneby är Göteborgsjournalisten med tålamod som dygd i en rastlös kropp. Som grävande journalist, fotbollsspelare och musiker med ett stort och passionerat intresse för Italien i allmänhet och landets fotboll i synnerhet blir det kanske lätt så.

Med sin andra bok, men första thriller förenar han sina intressen. ”Desertören” håller sig i lokal Göteborgsmiljö och trakterna kring Rom och i den italienska huvudstaden i nutid. Han kan dessa och det känns. Med ett populärt grepp bland deckarförfattare speglar han sin story också i dåtid, här andra världskriget, och spinner med intensivt vibrerande trådar samman en hel väv av drama, ond bråd död och maffia.

”Desertören” är en strong debut, som kom tidigt i höstas, och den skvallrar om en fortsättning, som inte bör ligga för långt bort.

Jan Sprangers: Sova med fiskarna (Förlaget Orda)

Förre GT-journalisten och kriminalreportern Jan Sprangers vet inte bara hur en Windsorknut ska knytas. Han visade också med sin debut ”En boxares fall” (2014) att han kan kriminalpolisernas jobb med ackuratess. Då saknade jag tempo, ett driv i berättelsen, som i övrigt var en alldeles utmärkt debut.

Det är åtgärdat nu. Jan Sprangers jobbar åter ur Göteborgsperspektiv och rör sig denna gången i trakterna kring Långedrag och Vasastan i miljöer som på samma gång är bekanta och helt nya. Jag gillar det. Gillar gör jag också att han i denna sin andra krimroman, som kom i julas, har blivit bättre på personporträtten. Vissa känner man igen, företrädesvis poliserna. Nya har kommit till, som Anna Grentze, en slipad kriminalpolis som utmanar kollegan Peter van Rijssen och ska bli spännande att följa i fortsättningen av serien.

Jo, med Jan Sprangers är man som läsare trygg i polisens utredningsarbete och även i journalisternas. Till denna noggrannhet adderar han en slipad krimhistoria, som underhåller med humor, drama och intressant vändningar.

”Sova med fiskarna” är en driven thriller med förkärlek för polisens tålmodighet i sitt jobb att utreda brott.

Jo Nesbø: Törst (Albert Bonniers förlag)

Norske krim- och barnboksförfattaren Jo Nesbø har sedan jag upptäckte honom för drygt tio år sedan varit en favorit. Jo, hans böcker har emellanåt blivit groteska berättelser i allt mer dignande volymer, framför allt när de haft kriminalaren Harry Hole som epicentrum för all grymhet som företrädesvis begås i den norska huvudstaden. Men han kan skapa spänning, han har ett driv i sitt författande, att nära 600 hundra sidor slukas som en svalkande gintonic.

”Törst”, där han åter sätter Harry Hole i fokus, är just nära 600 sidor och gör ingen Nesbøvän besviken. Ändå vill jag påstå att detta är hans svagaste bok i serien. Helt enkelt på grund av att han har satt berättandet på repeat. Ja. det är nya människor som begår brotten, det är nya miljöer i Oslo och dess utkanter. Men det är verkligen same same but different. Jag har inte upplevt att Jo Nesbø skriver mallat, men här är det så och det gör mig förvånad och lite uttråkad.

Lars Kepler: Kaninjägaren (Albert Bonniers förlag)

Författarduo, pseudonymen Lars Kepler, är däremot nischade i sitt berättande. Visst byter de omständigheter, men kontentan av deras romaner är densamma. Och framför allt är det ett frosseri i våld och mord, som mättar.

En vän la nyligen upp en status på Facebook, som jag dristar mig att citera:

Måste säga det igen, nu när skiten är utläst och kastad i återvinningen…
Keplers ”Kaninjägaren” är, var och kommer alltid bli ihågkommen som ett lågvattenmärke inom svensk litteratur!
Betyget blir en nolla enligt alla tillgängliga mätsystem…

Jag är inte lika sträng i omdömet, men ändå benägen att hålla med.

Alexander Ahndoril och Alexandra Coelho Ahndoril har helt enkelt vridit trasan torr. Här finns inget mer att säga om det inte tas nya grepp.

Jussi Adler-Olsen: Selfies (Albert Bonniers förlag)

Jag har haft förmånen att följa danske Jussi Alder-Olsens författarskap sedan första översättning på svenska – ”Alfabethuset” (2001), en smart skriven spänningsroman med avstamp i andra världskriget.

Men sin serie om kriminalpolis Carl Mørck och hans lilla tema håller han sig i regel inom Danmarks gränser och helst då i Köpenhamnstrakten. Så också i den sjunde boken i serien.

Få kan som Jussi Adler-Olsen kombinera rå humor, pricksäkert iakttagande av rådande trender med sociala skeende. Han sätter dem under lupp, skapar pricksäkra historier och berättelserna drar iväg på ett både underhållande och dramatiskt vis.

”Selfies” är inget undantag där slipade socialfall möter socialsekreterare som fått nog. Till detta Carl Mørcks vedermödor med sin avdelning, sin personal och fall från då som ska lösas tillsammans med fall från nu.

Kanske inte den bäste i serien, men underhållningen bättre än de flesta.

Jussi Adler-Olsen: Washingtondekretet (Bonnierpocket)

Ja, två utgivningar i nära tidsrymd för dansken. Det här handlar om sent uppvaknande från förlaget, men den svenska översättningen får ändå en skrämmande god tajming med det amerikanska valet och Donald Trumps tillträde.

Som titeln skvallrar om är det i Washington DC den här romanen främst utspelar sig. Och, ja, det är rävspel mellan högt uppsatta, konspirationer och politisk övertygelse till galenskapens gräns.

Jussi Adler-Olsen skriver med frenesi och lyckas i denna kaotiska, flammande historia hålla ihop berättelsen och dessutom bjuda på ett slut som tar andan ur läsaren.

Låt inte denna tjocka pocket på över 600 tättskrivna sidor avskräcka. Det här är en bom som biter sig fast.

Alexander Söderberg: Den goda vargen (Pocketförlaget)

Med debuten ”Den andalusiska vännen” kastade Alexander Söderberg bums in sin huvudperson, sjuksköterskan Sophie Brinkman i ett ofrivilligt äventyr. Nu är han framme vid sin sista bok i trilogin, fem år efter den första, och huvudpersonerna är i huvudsak intakta. Om än väsentligt präglade av historien.

Alexander Söderberg kan sin sak och vet att berätta väl. Han har ett tempo i sitt strama skrivande, som ger puls till dramatiken. Till detta är hans story sinnrik med oväntade grepp.

Jag kan också tycka att det är föredömligt att hålla sig till tre böcker i en serie, att inte känna behovet att klamra sig fast vid sina romanfigurer för nästa utgivning och nästa.

Här sätter han tydligt punkt utan att göra mig ett dugg besviken eller sugen på mer.

Deon Meyer: Kobra (Weyler)

Sydafrikanske författaren Deon Meyer har sedan en tid tillbaka blivit en favorit gällande krimlitteratur. Han överraskar både i sitt skrivande, i sina berättelser och i själva skeendet i dem och detta från en bok till en annan.

I ”Kobra” (på svenska 2016) är det åter den sargade, nyktre alkoholisten Bennie Griessel som ska reda ut händelserna. Man kan möjligen skaka på huvudet åt ytterligare en kuf till snut, men denna Meyers huvudkaraktär kommer undan klichéerna. Dessutom i en miljö, som för en västeuropé boendes i denna norra delen av kontinenten, känns exotisk med miljön från Kapstaden.

Deon Meyer är nog med sina personporträtt och skäms inte för att bjuda på ett rikt galleri. Han känns närvarande i ett nuvarande Sydafrika, backar inte för vare sig bakgator, gränder eller lyxkvarter. Så inte heller i ”Kobra”, som bjuder på intensiv läsning från ficktjuvars vardag till legosoldaters kall.

Mats Olsson: I de bästa familjer (Pocketförlaget)

Expressenprofilen har taggat ner sitt skrivande i kvällstidningen. Delvis för att njuta sitt otium, men också för att ägna sig åt eget författande.

Det här är hans andra bok i serien om den frilansande journalisten Harry Svensson, Olssons alter ego, som vill leva ett lugnt och njutningsfullt liv, men som alltid hamnar i situationer han måste reda ut.

”Straffa och låta dö” var ingen bok jag gjorde vågen åt. En lite för krystad story och lite för skitnödigt berättad. Men här håller Mats Olsson sig i stramare tyglar och behöver vare sig piska eller läder för att få spinn på sin berättelse.

En god berättare har han förvisso varit länge, men jag bannar mig själv för att jag läste boken några veckor innan resan till Kullahalvön. Det är här det mesta utspelar sig och jag gillar att sätta det fiktiva i perspektiv till verkligheten. Men det får anstå till nästa bok om Harry Svensson.

 

 

 

 

 

Prag för en dag – eller mer

Hustrun har ju kryssat i tre helger i höst där jag ingenting vet om vad som ska hända.

Jag skrev om det här, men anade inte då att jag skulle bli fullkomligt förd bakom ljuset.

Hon hade gett mig besked om hur jag skulle packa, där det var lämpligt att jag hade med promenadskor, badkläder och lättare casualplagg för alla eventualiteters skull.

Hon packade sin väska och jag började njuta av den resan vi skulle göra. Men vart…?

Till Mallorca för lite off season, Gran Canaria för en gnutta sol, skulle vi ge Paris en chans till…? Rom, Budapest, en hastig, galen weekendtrip till New York? Eller väntade vännerna på Island?

Jag var öppen för allt och ville inte veta, så långt det nu var möjligt.

SAMSUNG DIGITAL CAMERA

Yngste sonen är med på resan till Landvetter, som sker vi lunchtid torsdag 20 oktober. Jag har alltså knappt landat efter mitt födelsedagsäventyr förrän jag ska iväg igen.

Sonen ska ta bilen tillbaka och dumpar oss på flygplatsen, kramar oss farväl. Jag kikar efter honom, men han får aldrig igång bilen. Jag tittar igen och åter en gång innan jag ser att han kommer iväg.

Hustrun och jag går in i vänthallen. Jag tittar inte på skärmarna om avgångstider när hon ber mig sätta mig, för hon ska checka in. Hon börjar med en maskin, för att avbryta och gå till nästa. Så kan det ju vara, att det krånglar.

Så är hon färdig, jag går iväg på toaletten, kommer tillbaka och förväntar mig att vi ska gå in i taxfreen, men plötsligt dyker yngste sonen upp med resväska och snart också den äldste med packning. Hustrun säger farväl och jag inser, det här är mina älskade söners present till sin far, en resa på tremanhand. Jag är överväldigad, samtidigt som jag inte blir kvitt besvikelsen över att det inte blir hustrun och jag. Men… den känslan är kort, som ett andetag, ett passerat ögonblick på någon sekund.

Vi är ute i god tid, tar en öl – tjeckisk, förstås – i baren i väntan på avfärden. Det är alltså Prag som väntar, ett ställe jag aldrig varit på, inte de heller och de har ordnat inte bara resan utan också boende genom air’n’b.

Vi flyger över Frankfurt, korta turer på cirka en timme och kommer fram sen eftermiddag, tar en gul taxi på rekommendation och efter lite irrande hittar den lätt stinkande chauffören sitt mål.

prag2

Panorama över en vacker stad. Foto: KAI MARTIN

Vi bor på Hermanova i stadsdelen Holesovice, en bit utanför centrum och på norra sidan Moldau. Det är en spatiös tre belägen på första våning med utsikt över en liten park, som jag misstänker tjänar som dealarställe för småknarkare.

Mitt emot ligger Kavarna Liberal, kaféet som vi kommer frekventera för lunch varje morgon under vår vistelse.

Vi packar upp, funderar över hur våra dagar ska te sig och vi är alla öppna för vad staden har att erbjuda. Sönerna har gjort lite research över vad som finns tillgängligt i form av sevärt, muséer och restauranger. Hustrun har bidragit med pengar för ett restaurangbesök, resten kommer vi dela på.

prag3

Unga män i vid ett gammalt torg i en gammal stad. Foto: KAI MARTIN

Men första kvällen går vi bara runt kvarteret upp till Domazlicka Jizba, en rustik inrättning med öl och bastant tjeckisk mat beläget vid torget Strossmayerovo nam.

Det är förträffligt, precis som sällskapet. Men vi lär oss snart att det där med rökförbud inte existerar i Prag. En kväll är lika med ett bad i en askkopp.

Fredagen väntar på oss och staden.

Frukost på det som kom att bli vårt stamställe, Kavarna Liberal, där en ung, milt leende kvinna tar upp vår beställning och guidar oss genom den tjeckiska menyn.

Vi är hungriga, men kanske inte riktigt till den desperationen som våra beställningar visar; förutom kaffe får vi en några rejäla korvar, skramlade ägg nog för en middag, yoghurt med flingor som inte är den müsli vi beställt, bröd… Ja, bordet dignar och vi äter med ett fniss och förstår att vi ska vara mer modesta i våra matambitioner framgent.

Så tandborstning och iväg.

Upp till en second hand i grannkvarteret där Hermanova möter Dukelskysh Hrdinuh.

Vi bestämmer oss för att gå in och tar vägen via en kortare promenad genom Letnaparken, som bjuder på en vidunderlig utsikt.

Bron Stefanikuv bär oss över strida strömmar och gatan Revolucni fram till Republikyplatsen. Vi smiter in på varuhuset där för att göra prisjämförelser och kanske kika på den fotoutställning som finns där. Grabbarna provar lite kläder när vi utforskar lokalerna. Men vi anar att det är nog är en varuhus på dekis eller under renovering, oklart vilket, och då vi går in i en herrbutik för ett tjeckiskt klädmärke där en kostym intresserar mig, blir vi snart varse att det där med service och avståndet till tiden före järnridån nog inte är så fjärran ändå.

Expediten, den kvinnliga, följer efter oss i tystnad för att plötsligt börja prata på tjeckiska då äldste sonen provar en snygg kavaj. Vi förklarar med ett leende att vi inte kan språket, men att vi gärna talar engelska. Hon fortsätter på tjeckiska och småmumlar bakom ryggen på oss till vi känner att där är vi inte välkomna.

Ut på gatan, mitt emot ligger Palladium, ett ännu större köpcenter och det visar sig att priserna är ungefär som i Sverige och då kan det ju kvitta. Men jag hittar en after shavebalsam på Mark & Spencer för en sposstyver, som jag köper för jag har inte fått med min.

Ja, priserna är desamma, men inte på restaurangerna. Något vi upptäckte redan första kvällen. En rejäl öl för 17 kronor och maten håller även den låga priser.

Vi promenerar omkring och söker efter en turistbyrå för att orientera oss om begivenheter under helgen. Går vilse, men hittar slutligen en vid Gamla stans torg. Vi frågar om det möjligen finns någon hockeymatch i helgen, förutom den som Sparta Prag spelar på söndag ungefär då vi ska flyga hem…? Jodå, det spelas en klockan fem, säger mannen bakom disken självsäkert, ritar på kartan var och fortsätter med information om var vi kan gå på jazzklubb.

Snett över torget ligger Nationalgalleriet som bjuder på en utställning av Henri Rosseau, som vi inte vill missa. Personalen är ljuvt tjurig, men utställningen är desto mer ljuvlig.

Efteråt bestämmer vi oss för att promenera till arena, som vi fått visat oss, kanske ta något lättare på vägen, ta en öl och korv till matchen och sedan äta något mer efteråt.

Vi knallar till Checkuvbron, längs Moldau mot nästa bro och överfölls av sjömän, som verkar vara avhoppad Natosoldater, som vill erbjuda oss guidade båtturer och kommer så småningom fram till Karlsbron, som inte en turist i Prag vill missa.

Inte heller vi.

Vi går över den i folkmyllret, fortsätter ner mot Lennonväggen, som ligger vid Velproversketorget. Jag blir inte riktigt klok på varför den uppstått, men det var ett önskemål från killarna att se den och det blir gjort. Men den bär på sin inte helt oväsentliga del i historien om vilken man kan läsa här.

Vi fortsätter i den strida turistströmmen upp mot slottet, en rejäl promenad uppför och den imponerande stenläggningen får mig att undra vem som har har slitit så med den.

prag9

Uppför, uppför mot vyerna. Foto: KAI MARTIN

Väl upp i det på nytt en slående utsikt. Vi fortsätter förbi en vaktparad och vidare genom något som skulle kunna vara diplomatdistrikten med tanke på de välbevakade entréerna.

Vi snirklar oss uppför och vidare genom trafikerade leder och följer sedan M Horakove mot arenan, vi passerar Hradcanska, stationen som vi blivit rekommenderade att gå av vid. Vi har då ytterligare någon kilometer att gå och väl framme vid arenan inser vi att mannen vid turistinformationen inte visste någonting. Sparta Prag har bortamatch och den spelas inte vid fotbollsarenan Generali där FC Sparta normalt spelar.

Vi tar oss hem, vilar en stund efter vår dryga tolv kilometers promenad och tar sedan spårvagnen in till centrum. Hustruns middag väntar och hon har rekommenderat en restaurang som hon gästade i ett annat liv i annan tid för 20 år sedan. Men stället har inga bord och inte heller nästa dag. Vi går ut på torget, försöker med några andra, men blir nekade på grund av platsbrist. Jo, det går att sitta ut, men infravärmen hindrar inte snålblåsten som viner.

Det blir en turistfälla vid Gamla stans torg och vi faller vidare i fällan och bestämmer ett Emperor’s sword, som det heter på den engelska menyn, en rätt för tre köttslukande män. Öl till, förstås och anrättning är imponerande med två heta svärd som bär på maten för kvällen.

Vi har trevligt, det är svårt att inte ha det med dessa unga män, som bär på klokskap och nyfikenhet, som är sympatiska, empatiska och vad som som för en kväll vidare.

Vagnen hem kallar efter att vi tagit någon söt historia till efterrätt vid något gatukök. Till sönernas glädje syns det i ansiktet att jag valde en med choklad.

En öl hinns med på ett ölhak nära där vi bor. Natten lockar med sömn.

Lördag morgon. Ny mer modest frukost serverad av samma milt leende servitris. Dagen är utstakad och efter morgonbestyren bestämmer vi oss för att gå över Hlakovbron, något som är lättare sagt än gjort. Den är en tung trafikled och det östeuropeiska arkitektteamet har gjort sin bästa för att omöjliggöra promenader längs leden. Vi lyckas med list och envetenhet och vi får se Prag från en annorlunda sida.

prag4

Praghistorik, arbetets söner. Foto: KAI MARTIN

Vi vill komma till Vaclavplatsen, inte helt lätt, men vi lyckas via hockeybutiker och passerande av järnvägsstationen som är under stark omrenovering.

Stadens paradgata är kort och bred, höst upp ligger Nationalmuséet som är under renovering. Vi stannar vi den lilla minnesplacketten över Jan Palach, en av studenterna som offrade sitt liv i samband med Pragvåren 1968/69.

prag5

En plats för eftertanke. Foto: KAI MARTIN

Vi går ner i tunnlarna som leder till tunnelbanestationen, en trafikcirkus som i sin tur avgränsar muséet från Vaclavplatsen på ett illa genomtänkt sätt.

Så kommer vi upp vid där Nationalmuséet är inhyst, en koloss med stark östeuropeisk anda i arkitektur. Vi lockas av en retroutställning, som är så där, en utställning om en arkitektutställning gällande ett Palachmuseum med hans barndomshem i centrum och en utställning baserad på de uppstoppade djur det gamla muséet bland annat haft i sina samlingar.

Allt är tungrott, men den sistnämnda åtminstone tankeväckande.

prag6

Ut- och insikter från Nationalmuseum. Foto: KAI MARTIN

Ut i regnet, nedför paradgatan, in mot Gamla stan och ett kafé där vi frestas av en cheesecake och festar en för var och en av oss till kaffe.

Vi försöker hitta jazzstället som killen vid turistbyrån tipsat om, men går bet (det visar sig vara en fråga om att ta till vänster i stället för höger vid ett gathörn, nåja…). Tar tunnelbanan hem och tar sikte mot matstället, en kombinerad restaurang och antikvariat.

Återigen är det bara i våra ”hoods”, det vill säga vi ut ur porten och i nästa kvartet på ”vår” gata ligger Ouky Douky, som lockat oss med sina skyltfönster där bokhyllor fyllda med litterär konst bakom soffor och bord där människor hängt och sett ut att njuta.

Vi får ett paradbord, längst in i själva antikvariatet, inte så rökigt, om ens alls, vid fönstret, så nära att vi blir ett med skylten.

prag7

Ouky Douky, en plats för mat och litterär spis. Foto: KAI MARTIN

Maten är inte tjeckisk, som vi trodde, utan mer mexikansk där en dubbel wrap blir målet för kvällen och mängder med öl.

Vi har allvarssnack, stämmer av, lyssnar och refererar. Vi ser fem timmar löpa förbi, som om ingen tid gått alls. Det är en fin stund, mina söner är värda sin vikt i guld. Jag är oändligt stolt över dem, deras tankar, deras görande och varande.

Söndag är hemdag. Men vi har några timmar att göra och vill utnyttja dem väl och vi gör det på det vis som vi mest har gjort, med kroppen. Vi promenerar in i Letnaparken via en bitvis annan väg än den i fredags.

Solen leker över höstkall, blekblå himmel. Det är en vacker dag med löv som kulört skvallrar om årstiden. Många är ute på söndagspromenad. Ett par frågar oss om detta är vägen till slottet och vi försöker förklara att det är cirka två och en halv kilometer dit, men att Metronomen, den stora mobila statyn som ligger där en gång Stalinmonumentet låg fanns 900 meter bort.

Den förmodade ryske mannen sa frankt ”Tack, 900 meter räcker precis för mig i dag”.

Platsen är nedklottrad, men bjuder på en av stadens finaste panoramor och mängder med människor som på plats njuter av utsikten..

En kristallklar dag som denna bjuds det på en perfekt vy över staden.

Vi väljer att gå nedför alla trapporna, möter ett gäng parcourkillar på väg upp, till Checkuvbron och går sedan vidare längs floden med Franz Kafkamuseet som mål, beläget strax efter Manesuvbron.

Utanför Kafkamuséet finns en mobil skulptur, som inte gör det lätt för den inkontinente. Ni kan se den här…

Det är ett litet museum, men utställningen möter med kraft både i ord, bild och ljud.

Vi tappar lite av andan, men vill stärka oss med en kaffe, går över närmaste bro och smiter in på ett kafé som bjuder på blaskigt kaffe och en kaka som är mastig även delad på tre. Men tack och lov har stället tillgång till toa, för den nödigaste av dessa tre gäster.

Så fortsätter vi vår promenad i ett Prag som säger farväl. Några dagar med några av de finaste jag vet, stunder av ro och stolthet, skratt och allvar.

Vi packar ihop våra tillhörigheter, lämnar lägenheten, går ut för att skaffa taxi och lyckas efter lite mackelemang få en som till yngste sonenes upprördhet skörtar upp priset med 150 tjeckiska kronor mot vad inresan kostade.

Vi kommer emellertid fram i den lätt sunkiga taxin körd av en man av gigantiska mått.

Kliver ur, äter vår sista tjeckiska måltid på flygplatsen och checkar in. Där förklarar mannen vid disken att planet från Bryssel, som vi mellanlandar i, till Göteborg är överbokat och att vi får räkna med att ta ett annat flyg hem.

4ff02168-5e3b-427f-8f1c-3bf7da9fb716

Vykort från Prag. Foto: KAI MARTIN

Jag tänker ”I h-e heller”, yngste sonen pratar med flygvärdinnan, som lovar att styra upp så att vi kommer snabbt av planet. Men när planet inte taxar ut i tid utan bjuder på 20–30 minuters sen start växer oron om att vi överhuvudtaget kommer hinna ombord Göteborgsplanet.

När vi så landar med snåla Brussells Airlines (ingen bjuds extra där, som Lufthansa gjorde) är vi i kraftig tidsnöd.

Gaten till Bryssel-Gbg ska alltså vara stängd då vi kommer fram. Mitt hopp är närmast släckt. Flygvärdinnan vädjar om att de med skiften ska få möjlighet att snabbt komma av; alla reser sig.

När vi kommer in i ankomsthallen är nästa flygs gate mittemot. Där står fortfarande en kö och även det planet är försenat. Men kommer vi med…? Vi ställer oss i kön som sakta rör sig, en kör börjar sjunga på en svensk psalm; vackert för en stressad själ. Yngste sonen, som tagit vuxen- eller reseledarerollen, går fram till desken, pratar med kvinnan där, han går snabbt tillbaka till oss med en fråga om pass och de boardingpass som utdelats i Prag, återvänder till desken och kommer snart till oss med ett leende med fixad resa hem.

Väl på Landvetter står hustrun och väntar, hon som lurat mig så bara för några dagar sedan; det var det värt.