Spänning i Göteborg

Jeanette Bergenstav: Syndoffer (Norstedts)

Journalisten Jeanette Bergenstav deckardebuterar för en vuxenpublik med thrillergripande ”Syndoffer”. Här handlar det om hennes alter ego, frilansjournalisten Jennifer Sundin – precis som författaren själv med grava höftproblem efter förlossningar – som hamnar mitt i händelsernas centrum. Gullbergs kaj och Torslanda är platserna där det mesta utspelar sig och Jeanette Bergenstav vet hur man skruvar till en intrig och backar inte för blodtörst, våld och ständiga förvecklingar. ”Syndoffer” är en kittlande thriller, den första i en serie, som kramar skiten ur läsaren från start till mål. En snygg cliffhanger bjuder in läsaren även till nästa del i boken. Personligen kan jag knappt vänta.

Tony Fischier: I mästarens skugga (Lind & co)

Med debuten ”Mannen som försvann” satte Tony Fischier inte bara tonen utan också ribban för sitt författarskap. Även han är journalist och har ett skarpt öga för både intriger, detaljer och levande personporträtt. Kriminalkommissarie Niklas Ragnvik är återigen i huvudrollen precis som privatdetektiven Maxine Adlerkrantz, som inte står Lisbet Salander långt efter. Med ”I mästarens skugga” blir Göteborgs konstmuseum en raffinerad skådeplats för nära nog det perfekta brottet, men också för ett mord. Göteborg i övrigt tjänar som palett i den gastkramande historia, där Tony Fischier återigen visar hur slipstenen ska dras för en vass thriller.

Åke Edwardson: Det trettonde fallet (Albert Bonniers förlag)

Åke Edwardson är något av en nestor inom svenskt kriminalförfattarskap. Från den inledande serien om kriminalkommissarie Erik Winter har han gått från bestialiska mord till mer eftertänksamhet och inte lika mycket splatter. En fördel, tycker jag. Åke Edwardson är en strong författare, som både vet hur man bygger en story och en skarp mening. Med sin trettonde bok i Erik Winter-serien är han än mer nedtonad än tidigare. En kommissarie som nästan motvilligt vill utföra sitt uppdrag. Erik Winter är mollanstruken, men så är också den värld han vistas och arbetar i. Hans drömmar förblir drömmar. Tomten ute vid Amundön förblir obyggd. Relationen med hans hustru knackar. Han fastnar i sina tankar i den spatiösa lägenheten vid Vasaplatsen. Men skruvar samtidigt vidare på sin lösning av ett oväntat fall mot den inte helt givna upplösningen. ”Det trettonde fallet” är inte Åke Edwardsons starkaste roman i serien, men habil och han är fortfarande driven i sitt författarskap.

Stina Flodén: Nu dör vi (Bok fabriken)

Åter en debutant. Åter igen en nyboren Göteborgsförfattare. Återigen med thrillerberättandet som redskap, precis som de ovanstående kollegor. Men Göteborgsboende Stina Flodén placeras sin handling i Mariestadstrakten. Inte heller hon vilar på hanen. Redan i inledningen mördas huvudrollsinnehavaren Camilla Stensjös man brutalt. Polisen famlar i mörkret över vem som är gärningsmannen, tvivlar på Camillas vittnesmål och hennes dunkla förflutna flyter sakta upp till ytan. Stina Flodén vet väl hur man väver en spänningsväv. De 300 sidorna dansar iväg i den väl författade och snabbt gripande historien. Även här bjuds det på en cliffhanger av rang. Självklart. Stina Flodén har en hel serie om Camilla Stensjö i beredskap. Tack för det.

David Armini: Röda siffror (Ekström & Garay)

Hovås, överklass, rikedom, ärvda pengar, drömmen om snabba cash, ond, bråd död… Jo, ingredienserna känns igen, så när som på Hovås, då. Rikemansområdet söder om Göteborg med Sveriges äldsta golfbana och en taxeringskalender som skvallrar om boende med goda finanser. Så, ja, varför inte, som David Armini väva in just Hovås i sin berättelse. ”Röda siffror” är en thriller, men i lite lägre tempo än ovan nämnda romaner. En aning mer omständligt och inte lika gena vägar i berättandet som kollegorna. Men ”Röda siffror” är ändå inte dum med en desperation i relationer, som skapar avgrunder mellan både familjer och vänner. Och, nej, borgarklassens diskreta charm är inte heller här speciellt charmig. Snarare kall och avslagen som bortglömd, öppnad champagne.

Klurigt, roligt hotellboende

Mitt under Filmfestivalens mest stormande tid kanske det inte är det optimala att lägga fokus på något annat. Men samtidigt, när tillfälle bjuds är det svårt att låta bli. Vi, Z och jag, har fått en öppning, en möjlighet att bo på Radisson Blu Scandinavias popup-rum, liknande det vi gjorde i somras med rosa allt (som jag skrev om här). Ett kul, knäppt koncept. Nu handlar det om ett så kallat escape room (eller mer noggrant Berengaria esacape room), nytt tema och en helt annan ingång. Allt handlar om gåtor och de boendes förmåga att lösa dem. Jag är lyckligt lottad som har Z vid min sida; jag är en rastlös själ som inte, som hon som just nu sitter med pussel utan motiv men med just ledtrådar för möjligheten att lösa det, har tålamod att tänka en ren tanke klar. Det ska helst ske nu, klappat och klart för att gå vidare till nästa. Kanske därför som ishockeyspelet, och i synnerhet målvaktsposten, passar mig så bra.

Vi får någon vecka innan vistelse en påringning – på dörren – av en ung, snygg man som lämnar över ett paket. Det initierar starten på vårt boende och vi packar nyfiket upp innehållet, hittar en kista med kodlås, en karta och ett brev. Den första gåtan ska lösas och det går relativt lätt. Vi har fått blodad tand.

När vi checkar in är det till en concierge med en väl tilltagen blå, kraftig rock. Han vet mycket väl vilka vi är och välkomnar, berättar lite om vistelsen och rekommenderar oss att inleda i foajén där en speciell plats är vikt för att locka till detta mycket speciella boende. Vi får också rådet att, efter att ha fått vårt första brev, gå till baren för vidare ledtråd.

Vi tar till oss allt, försöker smälta det, sätter oss i vrån med stol, miljö och rekvisita, som för att göra en tidsresa tillbaka cirka hundar år. Det krävs fantasins makt, för hotellet vi bor på är ju från 80-talet och inte speciellt anrikt. Men det går, förstås. Vi får berättat att en kvinnlig detektiv, har haft som uppdrag att spana efter ett hemligt, förmodligen internationellt, sällskap. Allt är förstås mycket farligt och detektiven har spårlöst försvunnit, men i sitt rum lämnat ledtrådar hur vi – som gäster – ska lösa gåtan.

Vi tänker initialt att det är lämpligt att gå till bartendern för vidare tips på vägen, men där hamnar vi lite fel och han bjuder på något som vi kanske inte ska ha, vilket vi inser. Istället går vi till rummet där vi ska bo. Rum 255 är väsentligt annorlunda från i somras. Istället för en rosa galenskap är det brunmurrigt, tavlor på väggarna, en skrivmaskin, vitrinskåp, plysch och helt utan ljusinsläpp från de nogsamt igendragna, tungt hängande sammetsgardinerna. Ej att förglömma, rummet saknar teve!

Vi börjar snabbt med att scanna av rummet, letar efter ledtrådar, hittar en koffert med två kistor i olika storlek med varsina hänglås. Första uppgiften är alltså att läsa koderna till låsen. Vi arbetar fort, tror att det är en smal sak, men min rastlöshet driver mig till vila och apati, medan min mer företagsamma hustrun nogsamt borrar ned sig i uppdraget. Jag fortsätter leta, hittar lite som definitivt är ledtrådar, men hur ska vi använda dem. Det knackar på dörren, en hotellanställd kommer med en kylhink, två champagneglas och en flaska prosecco, som blir utmärkt till den frukt- och chokladkorg som fanns på rummet när vi kom.

Vi klurar vidare, eller… Z gör det. Jag chillar på schäslongen med frukt och godis samtidigt som jag sippar på proseccon.

Så knäcker vi koderna, öppnar etuierna för att, lite som ryska dockor, möta nya ledtrådar på vår väg mot gåtans lösning.

Jo, Mona Lisa är ett motiv. Stölden från Louvren av Vincenzo Peruggia 1911 är en ända av den röda tråd som hela detta gåtfulla äventyr spinner kring. Men i Göteborg!? Jo, personerna bakom Berengaria esacape room har jobbat väl på att skapa både miljöer och svårlösta gåtor, men också på att vara finurliga med sina ledtrådar.

Vi hamnar in tidsnöd (ingen bra grej när man ska lösa problem) för vi har bokat bord på restaurang Noot Nordik Kitchen Bar, som ligger i anslutning till hotellet. Vi har varit där tidigare och varit förtjust i deras tänk och rätter. Det är sparsamt med gäster och vi får snabbt en plats, berättar om vår vistelse och får reda på att det är avsatt en trerätters meny i samklang med den. Men först smörrebröd. Inte det danska, utan svamp på knäckebröd med variation på svamp, inlagd palsternacka, friterad rotselleri. En frisk lageröl från Rådanäs till, som blir en bra start på välsmakande och salig middag.

Jag försöker vädra bort gåtorna, men hur vi än vrider och vänder på det, så återkommer vi alltid till dem. Vi vet att vi har knappt med tid, för efter middagen har vi möjlighet till att ringa några samtal för att, likt livlinor, får hjälp på vägen. Men det sker inom ett visst tidsfönster. Samtidigt är mat på Noot inget man slarvar bort. Vi har bara sippat på ölen, så den får fortsätta in till nästa rätt, där Z valt sotad pilgrimsmussla med svartrot, äpple, tång och jag kanin med svart oliv, grillad frissé, salvia, majrova. Det, som Z brukar säga om något som är riktigt välsmakande, knullar i munnen. Till huvudrätten rekommenderas vi en rödvin, som passar till den hängmörade entrecôten med rostad jordärtskocka, äpple, pepparrot, råg, raps, som vi båda beställt. Och, jo, Jumilla (spanskt vin från Juan Gil) passar utmärkt till den välsmakande maten och retar till fler än ett glas.

Nej, vi glömmer inte av vår uppgift. Men först efterrätt – romglass, smörstekt russinbröd, rom- och russinkola för Z och blåbärsgranité, blåbärssorbet, vallmofrö, lakritsmaräng på kikärta för mig – plus kaffe innan vi mycket nöjda – och mätta – betalar för oss och beger oss upp till rum 255 för att knäcka koderna.

Det går inget vidare. Vi lyckas med en del, hamnar på en del blindspår, kontaktar för livlina, tar oss vidare och Z gnuggar på med den envishet som hon besitter samtidigt som jag kroknar allt mer innan jag finner för gott att borsta tänder och gå till sängs. Jag vet inte hur lång tid Z fortsätter med att lösa den gedigna, tungt vägande chiffermaskin, som vi – efter att ha betat oss fram till den ledtråden – har hämtat i receptionen. Vi är nära, men ändå långt borta. När hon väl kommer i säng har hon släckt samtlig lampor, den artificiella brasan och de batteridrivna ljusen och det är beckmörkt. I dubbel bemärkelse.

Låt mig säga att det inte är optimalt att ta del av en den här fantastiska upplevelsen med timglasets sand rinnandes mer än nödvändigt. Ja, det finns en in- och utcheckningstid. Men ta gärna den i anspråk. Vi kom lite för sent och omständigheter gjorde att först behövde Z lämna tidigt och jag en timme senare. Nu var det inte så att det var avhängigt om vi skulle komma ifrån rummet eller inte, tack och lov. Men jag lyckades, efter Z:s gedigna grundarbete, med lite hjälp med den sista livlinan att lösa chiffret till kodmaskinen, hittade ledtråden som gjorde att jag kunde lösa gåtan.

Jo, det var ett intensivt och roande äventyr, upplagt för en familjs vilja att gnugga geniknölarna och inte bara göra det uppenbara. Inget av det mest givna var givet, hela hotellet är på ett snillrikt sätt involverat, men det mesta av gåtlösandet görs på rummet. Vill man går man all in med tidstypisk dresscode, men vi tangerade bara det: Z i sin egendesignade klänning i grönton, jag i en Oscar Jacobsonkostym, en slipover från Morris, en grön fluga, vitskjorta från Jermyn Street Hawes & Curtis och mina nyrenoverade Clarksskor samt en Stetsonkeps från JJ Hat Center, NYC.

Berengaria esacape room är att rekommendera för den som vill fly verkligheten för ovanligt.

Föredömlig musikbiografi

Biografi:

EN SPARK RÄTT I SKALLEN

När punken krockade med proggen – historien om Fiendens Musik och Lunds rockscen 1977–1981

Av Karl G Jönsson

Musikhistoria. Karl G Jönsson har med ”En spark rätt i skallen” hittat en föredömlig ton och skapat initierad musikhistoria om bandet Fiendens Musik.

Det finns ju alltid tider när musik skapar band och släktskap i konstnärskap, kreativitet, yttrande och ton. För Kai Martin & Stick!, som startade april 1978, förenades vi mer med grupper som TT Reuter, Viva!, Brända Barn, Garbochock och Comsic Overdose – de sistnämnda som vi turnerade mycket med – än med många andra band från den tiden.

Det fanns också ett slags släktskap med Fiendens Musik. Inte så konstigt. På samma sätt som de bildades vi av medlemmar från en brokig bakgrund som blev en smältdegel av konstruktiv vilja att spela, skapa, synas och höras. Generationskamrater, lite äldre än de yngre punkarna, men likt förbannat en del av den tidens energi och uttryck samt i ett storts uppror mot rådande tid; mot progg, mot tungrodd hård- och symfonirock.

Om Fiendens Musik har Karl G Jönsson skrivit en utmärkt, föredömlig och initierad biografi. Inte så konstigt. Han var bandet textskrivare, tillhörde det journalistkollektiv som delar av bandet var sprungna ur. Med det sagt finns det givna beståndsdelar turen bra musikbiografi ska skrivas: en duglig journalist, närhet till arkivmaterial inklusive fotografier. Lägg till att Mats Bäcker, en av landets främsta rockfotografer, fanns med i bandet som saxofonist, så har ni ingredienser för något bra.

Men det ska skrivas också. Det ska harmoniera, finnas tempo, en röd tråd, storys värda att berättas, motstånd, medgång, uppgång, fall och en dynamik. Det har ”En spark rätt i skallen”.

Titeln är bandets första singel och tillika genombrottslåt från 1978, en rakt upp berättad händelse om en misshandel i Göteborg som kunde kostat Karl G Jönsson livet.

Det här en bok som handlar om tiden då, om spänningarna mellan en totalitär syn på kultur som yttersta vänstern hade, och som i viss mån var förhärskande, och ett nytt garde som ville slå sig fri. Namnet Fiendens Musik var listigt taget från en pamflett signerad SKP (Sveriges Kommunistiska Parti) med titeln ”Folket har aldrig segrat till fiendens musik”, det vill säga rockmusik var reaktionär och imperialistisk eftersom den kom från USA. (Att den rest en vid resa med slavtransporterna från Afrika till USA nämns inte.)

Det var en politiskt polariserad tid, en tid för uppbrott, uppror och utbrott. Punken stod för den.

Nej, det ska sägas att Fiendens Musik aldrig var något punkband, men – precis som Kai Martin & Stick! – var gruppen ett uttryck för uppbrott, uppror och utbrott. Ingen skulle berätta vad som skulle spelas. Ingen skulle förklara vad som var rätt eller fel.

Fiendens Musik startade 1977 förenade i glädjen över att vilja, mer än kunna, spela musik. Om detta har det alltså nu berättats.

Karl G Jönsson sätter allt i ett prydligt levande sammanhang. Alla bandmedlemmarna får komma till tals. Därmed blir det en levande historia om ett band berättat genom olika infallsvinklar. Tillsammans med tidningsklipp – sura kritiker och hyllande dito – blandas med berättelser om vägarna från och till scener, till och från låtar, medlemmars in- och utträde. Dessutom kommentar från fans, de som tidigt upptäckte bandet och blev det troget.

”En spark rätt i skallen” är en kulturgärning, men också en utmärkt komponerad biografi om ett bands tillblivelse, uppgång och splittring. Allt snyggt placerad i sin kontext i en komplicerad, men också underbart kreativ, tid.

Låt mig också säga, att Kai Martin & Stick! finns med i boken och i synnerhet en passage som jag själv delvis har bidragit till. Misshandeln i Lund pingstafton 1980 då ett gäng raggare överföll vårt nattkvarter hemma hos Henrik Venant, stark musikprofil i Lund då och TT Reuters sångare och låtskrivare, vid Bantorget.

Tyvärr haltar historiebeskrivingen just där. Förvisso blir det så med olika minnesbilder som ska samsas till något gemensamt. Men… I boken står att det skedde i november 1979, efter Kai Martin & Stick!:s första spelning i Lund i Stadsbibliotekets hörsal. Korrekt är att det var alltså halv två på natten efter vår spelning i en tillfällig konsertlokal i arrangemang av notoriskt ihärdige Henrik Ventant på pingstdagen. Jag skrev följande till Karl G Jönsson, när han efterfrågade en text om händelse (så lite onödigt med felet), varav (förstås) bara en bråkdel är med i boken:

”Lund hade på kort tid blivit ett favoritställe för Kai Martin & Stick!. Efter att TT Reuter imponerat stor på scen under Slottsskogsfestivalen i augusti 1979 knöts band banden emellan. Något som senare på hösten, genom driftige Henrik Venants försorg, gav det en spelning i Stadsbibliotekets lokaler i studentstaden.

Senare bestämdes att Kai Martin & Stick!:s andra singel – ‘Måndag måndag’/’Slav i vår tid’ – skulle spelas in med just Venant som producent tillsammans med gruppen och ges ut på hans skivbolag Heartwork records. I februari 1980 gjordes inspelningarna och allt mer knöts Lund, Kai Martin & Stick!, Heartwork och Henrik Venant samman. Jag gjorde på egen hand flera resor ned, vilket resulterade i medverkan på både Rädslas och Cortex inspelningar. När Clash skulle besöka Olympen tog jag tåget ned. Vi skulle spela i Malmö på fredagen den 23 maj för att dagen efter gästa en av Henrik Venants scener i centrala Lund.

Malmö och Kai Martin & Stick! var aldrig en ekvation som gick ihop. Den här gången hamnade vi på något slags studentdisco i ett studentcampus. Att vi gick på till DJ:ns val av Sylvia Vrethammars ‘Viva Espana’, säger väl rätt mycket om hur malplacé vi var.

Våren var dramatisk för Kai Martin & Stick! – och kreativ. Vi fick en förfrågan om att medverka på Strandeds första LP, samlingsalbumet ‘Popjob’, och gjorde inspelningar för det. Sent i april åkte vi till Arvika för att visa upp oss för skivbolaget Silence, som visat intresse. Vi hade alltså ett gäng oberoende skivbolag som lockade. På vägen till Arvika var bandet uppdelat i två fordon. Det som Tony Vibrato, Ronny Rock Svensson och jag åkte i hamnade i ett accelererande aprilväder, som gav blixthalka. Utanför Ucklum körde vi av vägen, voltade ned i ett dike, men klarade oss utan en skråma. Bärgare och bilbyte gjorde det möjligt att åka vidare till Arvika och sedan till Silences studio i Koppom; vi fick ja från dem, en skiva skulle spelas in i augusti. Snabba ryck.

Efter spelningen i Malmö åkte vi till Lund för att bo hos Henrik Venant vid Bantorget. Vi var hungriga, tog vägen om Mårtenstorget till en korvkiosk där. Det var kö, trots den sena timmen, och plötsligt kommer en kille i jeansjacka och moppemustasch för att tränga sig före. Han vänder sig om mot oss, tar fram sin kuk, varpå vår gitarrist Peter Bryx ropar ”Hit med senapen!”. Ridå för provokatören, skratt i kön. Kanske var det där det började… jag har funderat mycket på det.

Dagen efter, pingstafton, spelar vi framgångsrikt i den av Henrik Venant ordnade konserten. Det är en tidig konsert och jag går till en pizzeria mittemot Henrik Venants bostad vid Bantorget. Äter och dricker ett glas mjölk, hör på sportradion om att New York Islanders har tagit sitt första Stanley Cup och bestämmer mig för att gå och lägga mig tidigt; dagarna i Lund har krävt sin tribut. Men mer skulle komma. Jag somnar i min soffsäck placerad i soffan som stod i det innersta rummet i Henrik Venants hus. Övriga medlemmar i bandet har mer energi och vid halv tvåtiden går de 25 meter till korvkiosken nära järnvägen för att köpa nattamat. Ronny Svensson går därifrån med två Pucko i sin hand.

Killarna kommer in i huset, stänger dörren, men hinner inte sätta sig förrän en gemensam attack utifrån krossar samtliga fönster på gatuplan. Dörren öppnas och in stormar ett gäng raggare. Samtliga bandmedlemmar, förutom Rasta-Kaj och jag, flyr ut på gården. Ronny försöker klättra på stegen över planket till den granngården, men inser att han har sina flaskor med chokladdrycken i sin hand. Slänger dem hastigt för att se den 202 centimeter långe Romer Explensch slå världsrekord i höjdhopp och utan stege tas sig över till grannarna, som i sin tur tror att de är attackerade.

Raggarna har avancerat in i lägenheten. Inne på toaletten har Garbochocks Anna Gustavsson låst in sig och river i rädsla och panik ned allt. På vinden trycker ytterligare två personer i sällskapet utan att bli upptäckta. Det blir emellertid jag, som överfalls av två raggare varav den mest aktive slår mig med en gummibatong. Huvudet tar de första och mesta slagen för att sedan bli höger arm som jag lyckats slita upp ur sovsäcken. Jag skriker desperat och undrar vad jag har gjort. Får till svar ett sammanbitet ”Håll käften, din jävla punkare!”. Han kommenderar mig att stå upp och då överöser både mig med slag, som jag desperat försöker skydda mig från.

Så är det över. Som av ett trollslag. Jag är kraftig nedblodad, ur huvudet pumpar blodet, kletar ned väggar, soffan är en röra, sovsäcken söndersliten. I det angränsande rummet finns Henrik Venants ex, Susanne, deras gemensamma baby och Stry Terrarie, som då var tillsammans med henne. De sitter upp som en parafras av den galne Fröding, ser mig går som en vålnad in i det lilla köket där Rasta-Kaj hukar vid kylskåpet.

Plötsligt kommer det in en satt kille i skinnjacka, säger att han är polis, att allt är över. Jag förstår att han tillsammans med en kollega sett överfallet, hur raggarna attackerade, men också hur några få av dem dröjt sig kvar i huset. Två av dem mina misshandlare. En som slog sönder vardagsrummet. De var civilklädda poliser och jag misstänker att de inte var i tjänst. Mannen som kom in i lägenheten såg jag aldrig senare, det var – förmodligen – hans kollega som vittnade i rätten senare på hösten samma år.

Bandet samlas, Anna Gustavsson kommer ut från toaletten, de gömda på vinden visar sig, lugnet lägras, men jag är i chock. En taxi tillkallas för att köra mig till Universitetssjukhuset. När jag sitter i den ser jag mig själv stå utanför och titta in på mig, kroppen darrar, Tony Vibrato är mitt sällskap.

På sjukhuset kommer läkaren som ska sätta några stygn i skallen och i armen, som är kraftigt svullen. Ingenting är brutet. Läkaren tittar på mig, som då hade en frisyr där jag var kortklipp på ena sidan och hade längre på den andra med tillhörande lugg. ‘Varför ska ni se ut på det där viset?’, säger han till mig, som om det vore mitt fel att jag blev misshandlad. Väl tillbaka hos Henrik Venant tog vi beslutet att åka hem till Göteborg. Misshandeln satte sin spår. Under en paus i inspelningen av vårt debutalbum ”Biomusik” i augusti åkte vi in till Arvika för att gå på bio. Efter det ville de andra ta en fika. Nedanför såg jag raggarna cruisa med sina amerikanare och jag bröt ihop. Vi åkte tillbaka till Koppom och Silences studio. Jag insåg att jag behövde professionell hjälp, gick i terapi, hade funderingar på att klä mig i grått, inte synas. Men jag insåg att jag skulle dö själsligt och repade mod. Rädslan blev jag aldrig av med, även om den har klingat av. Vi besökte Lund många gånger efter händelsen, men sov aldrig över hos Henrik Venant så länge han bodde vid Bantorget.”

Gott nytt år – och ett år i retrospektiv

Detta skrivs 2021 år sista skälvande timmar i Göteborg som för dagen bjuder som dagen bör, en stad insvept i gråkall dimma med ett flortunt, skirt regn som dansar lätt ned för att förstärka fukten. Inom kort låter GP sitt fyrverkeri brassa på, en tidning som på några år låtit sina prenumerationskostnader skjuta i höjden, men mer om det i senare inlägg. Nu ska vi fira. Nu ska vi minnas.

2021 har varit ett år i rörelse med en hög grad av skeenden; detta en pandemi till trots, som åter tvingat oss till återhållsamhet och då kanske framför allt gällande resande. Men vi hann med en del, Zeba och jag, som tangerat resandet och som emellanåt har blivit en tur, ja till och med utomlands.

Men låt oss ta det från början.

Januari:

Laguppställning 1968. Övre raden, Ulf Jonasson, Ulf Martinsson, Neta (min syster), pappa och Robert Hellström. Nedre raden Carin Martinsson, jag och min mamma. Platsen, Kungsbackafjorden. Foto: HELGE MARTINSSON eller PER MARTINSSON

Året inleddes i träningsoverall. Ja, inte för lättjan utan för en rejäl promenad i Änggårdsberg som avslutades i Botaniska trädgårdens café med en kopp varm choklad med vispgrädde. Allt enligt alltings konstant. Zeba cyklade på sin elcykel, en julgåva från maken 2020. Ofta hälsade vi på underbara barnbarnet, som strax efter årskiftet firade tre månader. JVM bevakades från tv-stolen, nattlig dramatik som väl ingen vill vara utan. Framför allt från min sida, som på grund av kommunala beslut tvingats från isen sedan tidigt november. En sport jag skulle vara förutan gällande eget spel fram till långt senare på året. Men snön och kylan kom och med den isen. Jag kunde snöra på mig skridskorna för några varv på Näcken, den tjärn i Änggårdsbergen där jag som barn har spelat, där allt tog sin början i denna oändliga, underbara hockeykarriär. Men just den turen fick ett snopet slut. Någon hade vi blidväder slängt småsten på isen, som bedrägligt smält fast. För min del blev det bom stopp och en enveten skada på högerknät med ihärdig svullnad i månader. Internets förbannelse kan också vara dess guldgruva. I ett meddelande på Messenger kommer bilder från en barndomskamrat, som ett eko från 60-talets sista år och en frusen Kungsbackafjord. Filmfestivalen drar igång och vi med den. Zeba och jag hyr in oss på Jonsered och Le Mat för att se på streamad film under helgen och få mat till dörren. Om ”Doin’ the annorlunda filmfestivale” skrev jag här, här, här och här samt här.

Februari:

Kärlek. En spirande kärlek och nyfikenhet för varandra. Foto: ZEBA PEDERSEN LÖWEN-ÅBERG

Filmfestivalen glider över i en ny månad, men utan biosalongerna tjusning. Det blir hemma, men rikligt, tillsammans med hustrun. Jag jobbar ju fortfarande på GöteborgDirekt. Är idog, träffar människor, men hela tiden med klädsam distans och tack vare möjligheten att ses utomhus på kaféer. Men mest av allt träffar jag mitt barnbarn, som jag är fånigt förälskad i och märkligt, men han tycks också gilla sin farfar. Under månaden fyller Zeba år och kort därefter G, min yngste son. Vi äter semla, jag shoppar secondhand och gläds åt NHL:s Winter classic 20 februari mellan Colorado och Las Vegas i fantastisk miljö, dock utan publik. Jag får i uppdrag av min kusin och hans syssling att medverka som redaktör för boken om Cesons, min morfars och hans brors firma som startade 1918 och framgångsrikt sysslade med guldsmide. Jag engagerar i min tur en god vän för redigering och layout. Vi har vårt första möte av många under året.

Mars:

Jag jobbar på. Träffar fantastiska människor för intervjuer, som Ian Rusth, konstnären, som jag känner via fotbollsspel i Pushers BK på 80–90-talen, men som inte är så förtjust i publicitet. Men fortsatt är det möten med sonsonen som ligger mig närmast hjärtat. Så underbar och så fantastisk i sitt växande. Hans pappa och mamma planerar att köpa lägenhet och börjar se sig omkring för att flytta ifrån tvåan i Kärralund, den som – som av en slump – ligger mittemot huset där Tages sångare Tommy Blom växte upp i. Lönedagen firar vi T, yngste sonen i huset, som fyller 21. Nja, själva firandet sker inte på dagen, men något efter när vi hyr in oss i en biosalong i Bergakungen för datorspel. Tidigare under mars månad händer det sig att jag, på dåligt humör, ilsket cyklar hemåt via Vasagatans allé. I höjd med Handelshögskolan mötet jag ett bländande leende som är Daniel Lemmas. Väl hemkommen skriver jag till honom hur han ändrade min dag och tackar för det. I gengäld får jag erbjudande om att lyssna på hans svenskspråkiga material, tänkt för en ep och senare ett album, som visar sig vara ett av årets bästa. Det blir förstås en intervju, där jag får lov att berätta nyheten. Skattjakten på nya gamla kläder fortsätter med framgång. Garderoberna får bekänna färg.

Ett av årets bästa album.

April:

Påskfin. Vi firar påsk och jag tar på mig den tredelade kostymen jag köpte på Next i Reyjakvik 2014. Slipsen och snusnäsduken, Paul Smith, är från Erikshjälpen, skjortan (vet ej) och hatten från Bostonresan 2017. Foto: ZEBA PEDERSEN LÖWEN-ÅBERG

Vårens första månad inleds med SM-finalen i bandy herrar mellan AIK och Villa, där Lidköpingslaget kniper guldet efter en sanslöst underhållande match. Ja, en av de bästa jag har beskådat. Sportdramatik då den är som bäst. Helgen innan hade Villas damlag snott åt sig sitt första SM-guld. Frölunda åker ur slutspelet efter blekt spel mot, senare, SM-finalisterna Rögle. Jag blir inbjuden att äta lunch på Kuruyas på Aschebergsgatan, lokalen som tidigare (av samma familj) hyste exklusiva Koizen (nu på Nordenskiöldsgatan). Japansk snabbmat med stil. Rekommenderas. Vi firar påsk i läckerheternas tecken, men också i stillhet. En tur ut till Lilla Askerön, där den lilla familjen är, förgyller helgen och sonsonen har ju blivit sex månader gammal. Z och jag styrde kosan mot Lidingö för ytterligare boende på ett ESS-hotell (vi har klarat av Ystad Saltsjöbad, Falkenberg strandbad, Steam i Västerås, Pigalle och Belloras – det två sistnämnda i Göteborg. Alla förstklassiga. Nu passade vi på att testa Ellery Beach House, så långt upp nordost man kan komma på Lidingön. Men först Uddevalla, hej till kära vänner, sedan på tvärsan ned mot Jönköping för en natt på Stora hotellet där innan vidare färd mot Vivenne Westwoodutställningen på Millesgården och vidare till vår vistelse, där vi också hann hälsa på min kära faster och ett par goda vänner innan vi styr kosan söderut via Norrköping och Brahe hus. (Om resan finns att läsa här, här och här.) Våren är mild, solen, om än blek, värmer. Zeba och jag tittar, för skojs skull, på spatiösa lägenheter till salu på Linnégatan. Ser ”En dåres försvarstal” i Järnstudions regi, en av årets bästa teaterupplevelser. I körsbärsblomningens tid får jag min första vaccindos.

Maj:

Favorit. En lägenhet töms, men barnbarnet glöms inte. Foto: KAI MARTIN

Tulpanerna prunkar i Botaniska trädgården. Solen lyser stark och klar. Barnbarnet växer så det knakar och är nu på väg från Kärralund till Kålltorp, dit familjen på gränsen till Vidkärr/Munkebäck har köpt lägenhet. Hisingsbron invigs och jag tar en cykeltur när den är blott någon dag gammal. Fortsatta secondhandfynd gör. Genom lyckliga omständigheter och en öppen ishall i Lödöse börjar ishockeyspelandet igen. Högerknät har läkt och benen är förvånansvärt fräsch. Hamnar på sista plats i den glest besatta publiken (pga av restriktionerna) av musikalen ”Silverhjärtats hemlighet” av Jenny och Martin Schaub. Njuter av varje sekund. Hoppas den får evigt liv. Lyckas också få se Folkteaterns uppsättning av ”Dödsdansen”, en extraordinär teaterupplevelse. En annan sorts storartad upplevelse är när Zeba och jag får möjlighet att åka Göta kanal från Karlsborg till Sjötorp när maj är som allra vackrast. Upptäcker via ett tv-program att Gunde Svan och jag har likadana underställ. rotar i garderoben och hittar mitt gamla Björn Borg och travesterar bilden på Gunde till Instagrams och Facebooks oförställda glädje.

Lika som bär.

Juni:

Cupvinst. Fånigt glad att vinna ”The legendary Kai Martin cup” 2021. Foto: PER LINDEBERG
Familjefest. Äntligen är föräldrarna gifta. Foto: KAI MARTIN

Sverige gör ett håglöst VM i Lettland, något som Kanada också gör inledningsvis för att slutligen vinna hela skiten. Jag fortsätter mitt engagemang i Lödöse där en tajt – förutom en match där försvaret inklusive jag ekade som ett hålrum – serie slutade med vinst för mitt lag och jag kunde med mina spelare bärga hem pokalen med mitt namn. Stort. Och dramatiskt med avgörande i det så kallade game seven. Badsäsongen börjar för Zeba och undertecknad. Vinnare av Stanley Cup blir, efter en ojämn final mot Montreal, Tampa Lightning. Fruktansvärda scener utspelade sig på Parken när Danmark mötte Finland i inledande kamperna i EM. Stjärnan Christian Eriksen föll ihop, drabbad av hjärtstillestånd och världen höll andan med honom. Lyckligtvis lyckades medicins personal rädda hans liv, laget fortsatt på ett mirakulöst sätt turneringen och fick långt. Sverige för en ok turnering, men slarvar bort matchen mot Ukraina och slås ut. Midsommar firas i stillhet med promenad i Botaniska med den lilla familjen. Dagen efter förenas Paul och Sara i giftermål i Rådhuset där släkt och vänner väntade utanför. En promenad till Trädgårdsföreningen under mulen men regnfri himmel och därefter picknick med rymmande, krypande bäbis. I början av månaden får jag dos två.

Juli:

Gnuggas. Peter ”Trötter” Andersson coachar mig, veteranen, mot fortsatta framgångar. Foto: ANDREAS LARSSON

Månaden inleds med träningsläger i Kungsbacka, där jag återigen coachas av en av Sveriges främsta målvaktstränare, Peter ”Trötter” Andersson, som är nyss hemkommen från sitt uppdrag för Italienska landslaget under VM. Fyra dagars gnuggande sitter i kroppen, men när jag i den avslutande internmatchen överraskande möter Lucas Raymond håller jag honom stången – och övriga – den period jag spelar. När Danmark spelar i EM ställer Zeba till med fest, smørrebrød og øl. Men så går det bra för laget också när vi hejar framför teven. Men mot England, på Wembley, blir det sorti efter en heroisk insats. Direkt efter mitt träningsläger åker vi till Falkenberg för fars, som roar även om det är repriser och glimtar från tidigare föreställningar. Revygänget med Annika Andersson i spetsen på Vallarna kan sin sak. Hemma i Göteborg testar familjen dart i nyöppnade Oche, något som definitivt gav mersmak både gällande spel, upplägg och mat. Vi har en tur till Malmö för att hälsa på gudsonen och hans familj med förtjusande lilla Sonja, nu över året. Hennes mormor, mina vän Anna, är bonus vid det några timmar hastiga besöket som ger picknick på St Pauli kyrkogårdar innan vi tar bron mot Bagsværd och en sedan länge emotsedd Danmarksvistelse på en dryg vecka. Vi har bröllop, student och en 18-årings födelsedag att se fram emot. Det börjar mulet men slutar i stekande sol. Nya fynd på loppisar där bootsen, RM Williams, knappt begagnade för 200 dkr var vinstlotten. Det blev mycket bad i Øresund, men också på sjællandska nordkusten. Läs om resan här, som inkluderar rød grad med fløde en promenad som blev lång och vilsen. Väl hemma blev det en överraskningsboende på Skäraton med mycket av det goda och en väldig het natt, som går att läsa om här. Jag hann också se Tofta teaters uppsättning av Ingemar Bergmans klassiker ”Scener ur ett äktenskap” i en smärtsam, i positiv bemärkelse, föreställning. Barnbarnet sover över för första gången, som en förberedelse för höstens farfarstorsdagar. Vi hinner också fira jul i juli, en tradition sedan 2008 i familjen, med dansk julmat och presentlek. En händelse ingen vill missa. Vi lyckades också komma i närkontakt med våra isländska vänner, som var på besök hos landsmän boende i Frösakull utan för Halmstad; det blev bad förstås. Gör äppelmust på de första transparant blanche som kommit. Hallonbuskarna bjuder på ljuvliga bär till frukost yoghurten.

Augusti:

Ljuvligt. Hovåsbadet lockar med klippor, kvällssol och salta bad. Foto: ZEBA PEDERSEN LÖWEN-ÅBERG

Zeba för en tur med sin dotter till Köpenhamn och kommer hem med loppisfynd för herrar till sig. Något jag snopet kan konstatera. Som om jag inte har kläder nog. Men den vackra Sandkavajen i sammet blir så småningom ändå min. OS börjar i ett av covid väldigt restriktivt Tokyo. Vissa svenska framgångar. Framför allt i fotboll där damerna bitvis spelar glimrande. Vi får besök av Zebas storasyster Tine med man Lars på deras hemväg från hytteäventyr i Norge. Zeba passar också på att hälsa på sin bror i Nice. Tiden är inne för äppelmos. Totalt gör jag 27 försvinnande goda liter. Vi växlar mellan morgondopp och kvällsbad. Fortsatt stimulerat umgänge med barnet, som växer så det knakar. Efter en kort paus i juli har hockeyn dragit igång med fyra pass i veckan. En av mina sista semestrar led mot sitt slut. Jag hade i år svarat på mejl från vissa hågade om att jag var ledig med en undran om vi kunde höras i augusti, då allt rullade igång. Det, i sin tur, gav en intervju med Rasmus Blomberg, en begåvad, okänd artist som överraskade mig ett album som jag räknar som ett av årets bästa. Lyckas få en plats till utsålda Eggstonespelningen – tillsammans med amerikanska Mommyheads – på Majas vid havet utanför Varberg genom att hjälpa banden att sälja t-shirtar. För mig var det en ljuv återförening med ett band som jag skattade högt på 90-talet, då jag också var med under en turné i Japan 1997.

2021 års bästa album.

September:

Redo för inslag. En bild tagen bara någon timme innan inslaget som gjordes med mig i ”Antikrundan”.
Foto: ZEBA PEDERSEN LÖWEN-ÅBERG

Det var på gång redan 2020, men blev avlyst. I år trodde jag mig vara bortglömd. Men det blev verkligen av. ”Antikrundan” med vintageexperten Malin Sveholm var nyfiken på min klädsamling. 1 september gästade programmet Tjolöholms slott och jag var ditbjuden. Kön ringlade lång i det gassande sensommarvädret. Jag hade med Zeba, som tur var, för jag hade en klädhäst preppad med kläder som jag skaffat genom år. Tidigare på dagen hade jag varit hos Sharper of Sweden Barbershop för att trimma skägget, min skräddare Samuel i Mölndal hade ordnat stassen på nolltid (en tredelad Paul Smith-kostym som hade blivit för trång) och jag var stassad för äventyret. Om det godkänt kommer inslaget att sändas någon bit in på det nya året. Det var omtumlande, men slogs ändå med hästlängder i känslomässig upplevelse av min första farfarstorsdag; under hösten hade jag fått i uppdrag att hjälpa barnbarnets föräldrar med torsdagar så att, framför allt min son, de skulle kunna jobba. Det blir ljuvliga dagar med bonus allt. Tittar på ”McCartney 1, 2, 3”, intervjuserien med den forne beatlen och producenten Rick Rubin. Änggårdens kommunalförening anordnar en loppis, men på så vis att hushållen själva får hålla i sitt. Vi dukar upp diverse produkter på garagenedfarten och bättrar på familjekassan samt glesar en del i garderoben. Begraver två kära vänner och inser att vi sladdat in på livets slutfas där en del av oss har många år kvar, andra inga alls. I början av september har vi skiftat bil, från törstiga Tiggan till elhybriden Hilda, VW mot Toyota. Vår första långfärd går till Köpenhamn där konfirmation väntar och banne mig om vi inte lyckas besöka Holte en solig söndagmorgon. Samma förmiddag kör till Amager och det hippa Reffen och ett bad i en Refshalebassin. Henke Lundqvist aviserar att han slutat på grund av sina hjärtproblem; jag fortsätter för mitt hjärta och min hjärna inte begriper bättre. Zeba och jag firar vår nioåriga bröllopsdag på Radisson, för detta Sheraton, med Hagabandet inkluderat och mat på Noot. Morgonen därpå är inget för latmaskar, åtminstone inte för mig som tidigt tar vagnen för att hämta sonsonen och en promenad i ett regnigt Göteborg. Får besked om att mitt seniorkort på Västtrafik är på väg i posten. Vi fortsätter badandet. Månaden slutar med en jävla smäll. En explosion väcker min gode vän Lasse och mängder med hushåll på Övre Husargatan. Rökutveckling och brand för att man inte kan ta sig ut. Men förvånansvärt få skadar sig, en person avlider plus gärningsmannen som efterlyst senare påträffas död i Göta älv. Många av de boende kommer inte tillbaka till sina lägenheter; för Lasses del dröjer det till i höst.

Oktober:

Underbara du. Foto: FARFAR

Barnbarnet fyller ett år och har redan börjat gå samt försöker formulera sig. Vad han vill råder det däremot aldrig någon tvekan om. Det gäller att vara lyhörd för hans behov, som att läsa, äta och sova. Vi trivs bra ihop och Zeba jobbar med glädje hemma väldigt många torsdagar. Zeba och jag går på premiärer: ”Mamma Mia – the party!” och Håkan Hellströmmusikalen ”Kärlek skonar ingen”. Stor scenkonst, framför allt uppsättningen på Göteborgsoperan. Hinner också se Pepperlands fina Beatleshyllning ”Yeah! Yeah! Yeah” på Stadsteatern. Vi hittar rådjur i trädgården som kalasar på fallfrukt. Men det finns inte mycket kvar. Det mesta av Ingrid Marie har gått åt till mustning. Vi äter hummer, färskfångad och köpt från båt av en Brännöfiskare. Vi åker till Oslo med buss, som ett led i firandet av min 65-årsdag. Bor på flott hotell, hälsar på yngsta systerdottern och hennes hustru i det nyköpta huset utanför storstaden. Så länge sedan vi sågs. Så trevligt att göra det. Dagen efter åker vi till Trondheim för några dagar på anrika och enastående Britannia hotel, ett boende jag lätt kunnat sträcka ut mot en vecka, minst! Det var en resa med all inclusive, som det lätt blir med Zeba.

Klart med tweed. Försöker hålla stilen när man får på Britannia hotel i Trondheim. Foto: ZEBA PEDERSEN LÖWEN-ÅBERG

Vi gör det mesta, men misslyckas med bad i Trondheimsfjorden. Det fick bli isbad i hotellets spaavdelning istället. Som final på badsäsongen lyckades jag emellertid komma i vid badstegen vid Hovåsbadet den siste oktober. I slutet av månaden får jag också äran att gästa Troublemakers, som firar 40 år som band, för att sjunga Likets Levers ”Levande begravd” hellre än bra.

November:

Inför take off. Foto: KAI MARTIN

Pensionär, javisst. Men bara på så vis att jag tar ut folkpensionen. Jag fortsätter mitt halvtidsvärv på GöteborgDirekt, men har också uppdraget för boken om Cesons och frilansjobb för Mitti Stockholm, där jag skriver en nöjesartikel i veckan. Det har plötsligt blivit mycket. Men farfarstorsdagarna är heliga. Ja, långt mycket mer än hockeyn, som jag för mitt liv inte vill missa. Men en knäskada i mitten av november (ja, efter att ha spelat åtta gånger på nio dagar) ger ett speluppehåll till veckan innan jul. Jag frekventerar secondhandbutiker och köper en del. Garderoben knorrar, men sväljer en del. Jag säljer också lite, utan att lyckas med balansräkningen. Överraskas av sönerna på fars dag där även sonsonen är med. Är stolt och lycklig över initiativet. Zeba går, efter en intensiv höst, in i väggen och blir sjukskriven. Vi går på Bob Hund-musikalen som roar, trots sin svärtade ton. Jag åker med jobbet på konferens till Stockholm, eller snarar allt annat en charmiga Kista. Ändå trevligt att träffa Stockholmskollegor. Kommer iväg på ”Saturday night fever” på Chinateatern, men av planerade ”Rain man” blir det intet på grund av sjukdom i ensemblen. Stannade på hotellrummet med take away och öl. Längtade hem till Zeba. Hinner med en julshow som inte är mycket att skriva hem om, men gjorde det ändå. Träffar goda vänner, umgås och passar också på att göra en intervju innan jag tar det långsamma tåget hem. Snön faller och uppenbarligen snörröjningen med den. Men det är vackert ett tag innan slasken slår till efter någon vecka.

December:

Gott nytt år! Foto: KAI MARTIN

Försöker köra rehab för att få igång styrkan i mitt knä. Cyklar på motionscykeln och lyfter benen växelvis när jag sitter framför teven. Köper senare viktmanschetter för att ge lite mer motstånd. Hittar en alldeles ny Weekdayjacka typ vadderad anorak för bara 200 kronor på KFUM-butiken på Nordenskiöldsgatan plus lite annat. Jobbar på i högt tempo för att säkerställa julledigheten över mellandagarna. Zeba är fortsatt sjukskriven. Torsdagarna är glädjeämnen med sonsonen, men vi missar några på grund av snor och förkylning. Ser en lysande julkonsert med Pernilla Andersson, men mäktar inte med att skriva den hyllande recension jag hade tänkt. Det blir så ibland. Köper julskinka och fläskstek i Saluhallen och försöker planerar för en lite snålare jul rent matmässigt. Zeba och jag kommer vara ensamma på julafton, men får till oss några av barnen för den traditionella julgröten. Senare på eftermiddagen åker vi till den unga familjen och firar med dem, inte som det var tänkt men så fint att vara med dem och få höra sonsonen säga wawa dai (farfar Kai) och le lyckligt. Lyckas tillsammans med Zeba se Världskulturmuseets utställning ”Kimono – från Kyouto till catwalk” som fascinerar, vilken klädkonst! Kommer iväg på några fina föreställningar, som suveräna ”Idlaflickorna” på Stadsteatern och Per Anderssons ”Räkhäst” på Lorensbergsteatern. Betar av Peter Jacksons fantastiska dokumentär ”Get back” om Beatles och får som extra bonus ”One, two, three, four” av Craig Brown och Paul McCartneys ”Texterna: ett självporträtt – mitt liv i 154 sånger”. Kommer också iväg, traditionsenligt, på Bröderna Brothers ”Carpe mañana” på Musikens hus. Inga mellandagar värda namnet utan dessa underhållande bröder. Så tickar då året mot sitt slut. Vi gjorde final i stilig stass. Jag i min Bossmoking från 2009, praktiskt tagen oanvänd då den inhandlades på en loppis för 200 dkr tillsammans med de svarta Sandskorna, obetydligt brukade, för 50 dkr. En Eton smokingskjorta, även den secondhand, plus en grå Oscar Jacobsonväst köpt på Hede outlet samt en fluga ärvd från pappa blev min nyårskostym till hummer och champagne, godis, ost och vin plus Zebas suveränt bakade kransekager.

Då detta skrivs för att avslutas har ett nytt börjat, ett oskrivet blad, eller kanske en oskriven bok, som ska fyllas. Gott nytt år!

”När du fyller sextiofem tror du kommer upp till himlen”

Den som säger att det regnar ofta i Göteborg har aldrig varit i Stockholm. Eller ens Borås. Knappast heller i Bergen. Men ändå, jag tror Trondheim tar priset.

Trondheim…? Ja, hur hamnar man där? kan man undra. I oktober? Jo, det finns, som oftast, ett skäl. Sommaren 2019 gjorde vi en svindlande segelresa uppe i Lofoten (går att läsa om här), blev förälskade, njöt av varje dag, av sältan i vattnet, av maten ombord, av allt vi såg och upplevde, inkluderat finalen i Bodö. Vi tog flyget upp, men tåget ned. Det blev ett stopp i Trondheim, en natt på hotell (Radisson Blu) där, där vi kom att besöka Britannia hotel, ett anrikt hotell som precis öppnat efter år av renovering till en svindlande kostnad av 1,3 miljard. Vi åt en rekommenderad sommarbuffé, mat som var lokalproducerad, fick en guidad tur av hovmästaren och bara blev så förtjusta att vi på stående fot sa att dit skulle vi igen. För att bo.

Det skulle komma att dröja. Men nu var det dags. Vi hade tagit min 65-årsdag som tillfälle, eller ursäkt. Ja, det är därför jag citerar Grisen Skrikers punkklassiker från 1978 i rubriken. 65, liksom… så definitivt. Z hade bokat in oss på Britannia hotel från torsdag 14 oktober till söndag den 17. Allt för att vi skulle bo in oss, få sträcka ut, njuta av hotellets faciliteter och bara koppla av. Ja, det skulle innebära att jag fick stryka min farfarstorsdag med mitt barnbarn, men jag fick träffa honom på tisdagen innan avfärden. För vi åkte tidigt onsdag morgon, lämnade en sprakande Göteborgsmorgon för buss till Oslo, drog norrut på E6, njöt av utsikten mot Uddevalla vid den vackra bron där jag annars måste fokusera på bilkörning. Bron över gränsen likaså, där den gamla bron spänner över en svunnen tid i öster.

Z hade förstås bokat första parkett, eller snarare balkong i dubbeldäckaren som med fart tog oss mot Norge och Oslo. Ett grandiost panorama bredde ut sig under vår färd och kittlingen infann sig av äventyr vid den vackra infarten längs fjorden in till den norska huvudstaden. Hotell var bokat. Radisson Blu Plaza hotel, som sträcker sig mer än 30 våningar högt bredvid Oslo sentral. Vi fick rum med utsikt över fjorden, svindlande 27 våningen, fick checka in tidigt, satt in oss, provade sängen, tog en varsin kopp kaffe, men bestämde oss för att bege oss ut på byn. Det var lunchtid, så i hasten blev det Burger King lite slarvigt, men snart satt vi på tricken från Jernbanetorgets undergrunder mot Holmenkollens svindlande höjder mot ändhållplatsen Frogneseteren. En plats som äger sin historia, men som också har ett utställningscenter för att ständigt minnas nazisterna maktövertag under andra världskriget. Vi kunde valt att drabbas, vilket är rimligt, men gjorde halt, tog nästa tåg i motsatt riktning, fick se Oslofjorden långt nedanför, de luxuösa kåkarna omväxlande med hytter som om några fortfarande har sina sommarvistelser kvar i de exklusiva kvarteren.

Vi har blivit bortbjudna för kvällen, har en tid att passa strax efter fyra, inser att vi har både tid att köpa en flaska vin och att ta en lur, eftersom natten blev kort innan resan. När vi kraschar i hotellets sängar är det för omedelbar sömn och en knapp timme senare skakar vi liv i våra sömndruckna kroppar, klär oss, tittar på utsikten, tar hissen ned och möter så småningom vår dejt vid busshållplatsen för färd återigen på E6 med buss österut. Syrrans yngsta dotter och hennes fru har köpt hus och efter sin år i Oslo etablerat sig allt mer. Vi har inte setts sedan hennes födelsedag sommaren 2019, så det finns mycket att ta igen. När vi kliver av möter hennes fruga med hund och samkvämet fortsätter. Parhuset de bor i är fantastiskt och sakta formar det unga paret det till sitt. Maten slukas av både under och njutning, vin dricker, en cognac slank ned som uppvärmning, en finrom efter efterrätten. Jag firas med en fantastisk present från paret och syrrans övriga ungar med familjer. Sedan tackade vi för oss, fick sällskap på hundpromenaden, ned till Ellingsrudåsens trickenstation, som man når via en lååååång tunnel. Så in mot Oslo centrum, hotellet och godnatt utan att stänga den vidunderliga utsikten ute.

Torsdag

Nu väntar Trondheim. Vi ska, efter en generös frukost, ta vårt pick och pack, checka ut och styra kosan via flygtåget mot Gardemoen för en knappt timme flyg mot Norges tredje största stad. Ja, vi reser med ett styng av dåligt samvete, men har – utan att det är någon tröst för miljön, men för plånboken – innestående resor sedan tidigt, där vi utnyttjar en för ändamålet. Inser att flyg är trist, åtminstone vägen från incheckning, säkerhetskontroller till den pliktskyldiga patrullering genom alla taxfreebutiker för att döda tiden innan vi får gå ombord. Norge bjuder på molnigt, jag slocknar. Tror Z gör detsamma och vi lämnar den grådaskiga himlen för Hell. Jo, så heter orten som möter oss strax efter flygplatsen vid Stjørdal (tror det var rätt givet att flygplatsen inte fick namnet Hell). Vi hämtar våra väskor, tar flygbussen in mot vårt resmål och blir efter 40 minuter avsläppta vid Britannia hotels entré.

Det är kö in till incheckningen och vi inser efter en stund att hotellet är fullbelagt av två skäl. Dels på grund av höstlovet. Dels på grund av det stundande bröllopet som ska hållas i helgen. Vi får vårt rum utan dröjsmål, får erbjudande om att vårt bagage kan transportera av en flink fyr, men tackar vänligt nej; resväskorna har hjul. Något ska vi klara själva.

Z har bokat rummen i god tid. Hon har valt lyx för sin man som ska fylla definitivt gubbe inom någon dag. Trots att vi gick husesyn den där sommaren 2019 är det med vidöppna ögon vi går genom hotellet och öppnar dörren till vårt rum. Nej, det är inget stort rum, men det finns en omfamnade känsla, inte bara för de inbjudande Hästensängarna. Badrummets golv är skönt värmande, allt är stil från toalett till tvättstället med två hoar, som vi inte behöver konkurrera om, och den behagliga duschen.

I fotändan av sängen, eller mer korrekt väggen en bit ifrån sängen, tronar en spegel från golv till tag. Jag frågar Z om det verkligen inte finns någon teve, men kanske har hotellet en tanke med det, att man ska till vara på varandra och inte fastna fram Netflix när man nu lyxar till det. Min hustru är smart, hittar en fjärrkontroll och slår på en tv, som plötsligt, som trolleri, dyker upp i spegeln. Vi knockas återigen. Här kommer vi trivas.

På grund av pandemin har Z inte vågat boka någonting av hotellets inbjudande restauranger. Inte heller det populära afternoon tea, prisat. Kanske lite dumt, för hade vi inte rest hade vi ju också bokat av rummen och därmed eventuella restaurangbesök. Men hon dröjer sig kvar hos receptionisten, som välvilligt ska försöka göra vad han kan.

Vi smiter ut på stan, möter med trots regnet i Trondheim, som är intensivt och skoningslöst. Z lånar ett paraply av conciergen, precis som sommaren 2019, fast vi då trodde att vi gick paraplyet. Vi går upp mot Torvet, med sikte på att hitta något att äta på hotellrummet och kanske något att dricka. Vi passar på att köpa lite plagg på H&M till mitt barnbarn. Orsaken är den, att han förstås är värd allt, att jag spela ishockey i februari 1991, då min son var ett halvår. Då handlade jag en fin lite overall i två delar, storlek 74, som telningen hade ett bra tag. Klar att hans son ska ha något liknade. Se det som en tradition.

Regnet hämtar andan för att släppa på igen. Vi går in på Rema 1000 på Torvet, köper bubbelvatten, jordnötter, chips och konstaterar att julmusten är tidig till försäljning även i Norge. Z hittar en blomsterbutik och köper ett fång rosor som nogsamt slås in i cellofan för den hågade pensionisten. På vägen till hotellet smiter vi in på Kaffebrenneriet för köp av macka och quiche lorrain till lunch. Väl på plats låter vi oss smaka, dricker te till och lite bubbelvatten och färdas sedan in i våra drömmar ett tag. Jag läser lite ur Ragnar Jónassons ”Aska” för en tur till norra Island. Vi kikar på tv ur spegeln, gör oss i ordning för kvällen, för Z har bokat bord nere i vinbaren. En plats som lockades oss den där magiska stunden, juli 2019, med sina charkuterier och viner. Vi har bord 20.00. 21.00 kommer underhållningen. Allt är sobert. Jag har, eftersom vi bor på Britannia hotel, valt brittisk. Så det blir bruna manchesterbyxor (Oscar Jacobson, Reningsborg för några år sedan), en Burberryskjorta med tillhörande slips (Cirkeln secondhand i Mölndal respektive Ragtime herr, Göteborg) enligt tesen more is more. På fötterna mina Clarks, med brandgula skosnören, som renoverats med orange sula och klack hos Mölndals skomakeri. Samma skor som jag förövrigt, av slumpen, hade senast jag frekventerade hotellet.Z är smashing i en ylleklänning från Next, som jag köpte till henne vid ett Londonbesök.

Vi väljer, förstås, en charkbricka med ostar, allt lokalproducerat – något hotellet sätter en ära i att göra vid sina restauranger. Servitören rekommenderar vin, vi nickar förtjust, smakar av och glömmer sedan bort både tid och rum, men framför allt vad det är för gott vi dricker. Jo, ja, vi tog också en västerbottenostpaj med kalixrom, som kanske stack utanför det lokalproducerade. Men då var vi redan på väg i njutningens lustfyllda resa, så en tur in i norra Sverige gick an.

Bandet, en trio med instrumenteringen xylofon, kontrabas och sång, soundcheckade. Om igen med den smittande ”What’ll do”, som bland andra Nat King Cole gjort till sin. Men i denna deras version blev det mer lounge, mer vals, lite lätt upptempo och i mina öron (efter att ha jämfört med klassiker som Sinatra och nämnde Cole, ja, till och med Dylan) en vinnare. Mycket snyggt. När de väl drog i gång sitt set höll de fast vid det lättsamma, eleganta. Sångerskan vågade sig på scatsång, utmanade därmed xylofonistens och kontrabasistens soloutflykter. Men efter att ha sett Ella Fitzgeralddokumentären på Svtplay är det också lätt att inse hur svår konsten är. Vi har en lov runt vinbaren (över 10000 flaskor kvalitetsvin), den som lockade oss vi vårt senaste besök och då hovmästaren berättade att man kunde köpa ett vin, som sedan lagrades. Väl färdiglagrat får man besked om att det är dags att avsmakas. Vi borde ju naturligtvis gjort det, men någon from förhoppning om att det skulle falla ut just vid den vistelse. Men just då kunde vi inte spå i stjärnorna.

Vi går mätta, nöjda och lyckliga upp till vårt hotellrum. Omfamnas av varandra, men också av sängen, kikar på ”Kastanjemannen” (jag vet vem som är mördaren; jag har läst den spännande boken av Søren Sveistrup) innan vi somnar i den av hotellets kvällspersonal uppbäddade sängen. Jo, mellan 18 och 20 kommer de och gör iordning för natten, tar bort prydnadskuddar och filtar, bäddar försiktigt upp, fluffar till kuddarna, placera en flaska vatten med glas vid vardera nattduksbord, sänker temperaturen och ställer in belysning på kvällsmood. Bortskämt…? Japp. Men trevligt.

Fredag – dagen!

Har jag berättat att vi bor på Britannia hotel...? Ett hotell med anor, invigt 1870 som har hyst kungligheter som drottning Elizabeth II och den japanske kejsaren, men också musikerikoner som tidigare nämnda Ella Fitzgerald, men också Beyoncé med make Jay Z. Vi tror också att Metallica har bott på hotellet och att James Hatfield bodde i tornrummet, sviten högst upp i hotellet. Den som vi också fick möjlighet att kliva in i under vår generösa rundvandring juli 2019. Sviten har egen vinkällare, en personlig kock som använder svitens kök till sina kokkonster. Där finns också ett gyllen badkar, öppen spis med mera. Till en kostnad mellan 60000 och 100000 kronor dygnet kan man njuta dessa faciliteter. Så gjorde dock inte vi. Man vill ju vara modest, ja, snudd på anspråkslös.

Men denna första morgon på hotellet gick ändå inte av för hackor. Ja, det var alltså nu jag klev in i den aktningsvärda åldern 65. Rosorna var ju inhandlade, stod i en vas som hotellet hade tillhandahållit, bredvid snusade min älskade Z; jag vaknade först, försökte sova räv. Insåg att jag missat ett samtal från den äldste sonen och att klockan trots allt var halv åtta. Vi hade tid i matsalen, Palmehaven (ja, där vi hade ätit den makalösa sommarmenyn), 08.30. Jag surfade in på mobilen och födelsedagshälsningarna hade redan börjat trilla in på Facebook, andra sociala medier, via SMS och i Messenger låg det videosamtal från sonen och hans familj som jag alltså missat. Praktiskt. En födelsedagssång från mina kära.

Rummet är mörklagt. Man sover gott och länge. Sängarna är sköna. Jag förstår att hustrun passar på. Men ska verkligen jag väcka henne? Hon har ju en make att gratulera! Nå, jag gör mig i ordning, hon vaknar sakta till liv. Vi förenas för en promenad nedför hotellkorridoren, hissen ned till foajén och mot frukostmatsalen, där gästerna samlats tidigt. Vi får vårt bord, en ung norska med pigg blick visar oss, kommer med kaffe och vi kan börja ta för oss av den digra buffén, där inget finns att sakna. Om man till äventyrs ändå gör det finns en meny som man kan beställa från, så varför inte pocherade ägg…? De kommer snabbare än vi hinner andas, är så delikata som man bara kan drömma om och när jag ser ett sällskap få in champagne till morgonmaten noterar älskade Z detta, beställer utan att blinka varsitt glas till oss och vi skålar för min ålderdom, eller vad man nu ska kalla det.

Britannia hotel, alltså. Jo, min garderob var given. Till resan hade jag packat ned min tweedkostym (Tweedmaker) , den tredelade, som jag fick av Z i julklapp senast. Till det en grön Stenströmskjorta (köpt i Halmstad), två alternativa slipsar – Morris/Ralph Laurent Polo – och mina Dr Martens brogskor med fransade flärpar i ett slags försök att ge en golflook. Sällan använda och 30 år gamla, men nu fyller de syftet. På resan upp har jag mina Jacob Cohenjeans (Ragtime herr), en ljusblårutig Etonskjorta (Stadsmissionen Mölndal galleria), en en rutig Oscar Jacobsonväst (Ragtime herr), min fina Vardoc of Oxfordslips (Cirkeln secondhand, Mölndal), Barbourjacka (Ragtime herr), en Johnston of Elginhaldsduk (Stadsmissionen, Mölndal galleria), min tweedkeps från Dublin och de tidigare nämna Clarkskorna. Dessutom, som extra allt, Burberrytrenschen som jag fyndade på Reningsborg våren 2015. Som komplement till garderoben – även de nämnda – manchesterbyxorna, de bruna Oscar Jacobson, Burberryskjortan, en röd- och vitrutig Fred Perryskjorta, en Morrisslipover. Jo, resväskan var stinn.

Till frukosten blev det lite sömndrucket, trots det ”tidiga” vaknandet, jeansen, Etonskjorta och slipovern. Ingen slips, även om det kändes naket.

Njöt jag…? Verkligen. Dels för att i sällskap med Z kan man ingenting annat. Men också för att stunden gav det. Vi tog vår tid, åt och lät oss väl smaka. Drog ut på stunden innan det var dags att gå omvända vägen tillbaka för tandborstning. Regnet gör halt, men Z lånar ett nytt paraply. I Trondheim går ingen säker för vädrets makter.

Vi besöker butiker, hittar till secondhandbutiken Arven med både herr- och damkläder, lite åt Beoynd retro, det vill säga inte riktigt min – eller Z:s – stil. Går in i NMS Gjenbruk bredvid, hittar ett snyggt brunt Rörstrandsporslin. Men hur få hem det…? Vi låter bli. Fortsätter ut i det ostadiga vädret, som dessutom bjuder på rejäl blåst från norr. Vi passerar ett vackert funkishus, som antagligen varit ett varuhus, men nu är ett köpcenter med olika butiker. Ambitionen om att ta oss ett dopp i Trondheimfjorden kommer på skam. Av flera anledningar, faktiskt. Dels för det lynniga vädret. Dels för att möjligheterna att komma till fjorden är strikt begränsade. Visst skiljer järnvägen staden från fjorden, men en bro gör att det går att komma ned till hamnen. Men där finns ett staket som avgränsar. Visst, det stoltserar ett badhus – Pirbadet – där, med möjlighet att bada utomhus, men… nej, det är inte samma sak. Receptionens försök att komma i kontakt med vinterbadarklubben, för medlemmar endast, har misslyckats. Så vi går med vår kasse med handdukar och badkläder utan att få möjlighet att utnyttja dem. Väljer annat. Som en kopp kaffe i det nybyggda kvarteret precis där bron över järnvägen landar. Vi kurar ihop, som om vi även inomhus känner av vindarna som vränger kläderna ut och in. I närheten finns musikmuseet Rockheim, som avhandlar norsk rockmusiks historia. Vi lockas, går in, betalar, tar hissen upp till utställningen som bjuder på en röd tråd norsk hytterocksmys från 50-talet, förvillande lik den svenska rockresan men mer lusekofta. Men utställningen, som vill vara interaktiv och generös, är i mina ögon lite för mycket för de redan invigda. En dörr in till norsk black metal bjuder ett rum med ölflaskor på ett soffbord, ett trumset, musikriggar, som om vi hamnat i ren replokal. Men musiken… nej, det kvittrar fåglar istället för malande metal. Rockheim borde ha kunnat bjuda på mer, då norsk musik är världsomspännande, även om vi svenskar inte riktigt har landat i det.

Vi går ut, promenerar i blåsten bakvägen upp mot byn och tar sikte mot Solsidan där det ska finns en secondhand i Frälsningsarméns regim. Kartan guidar oss rätt i takt med det tilltagande regnet. I köpcentret på andra sidan Verftsbrua smiter vi in i gamla varvslokalerna som nu hyser restuaranger, butiker och Meny, matvarukedjan. I den senare handlar vi frallor och en fiskburgare för lunch. Z får användning av hotellets paraply i british racing green och min irländska tweedkeps och Barbourjacka håller ovädret stången, även om fukten kryper innanför.

Vi når vårt mål. En fräsch butik med öppna ytor, men fyndar gör vi inte. Så ut i rusket med sikte mot hotellet. Vi går som i en cirkel i förhållande till när vi startade tidigare under dagen. Vandrar över Bakke bru som leder över Nidelva och in mot centrum på lövhala trottoarer. Hotellet ger oss skydd från ovädret, vi äter vår mat, smakar på vinet vi köpt i torsdag, slappnar av fullständigt och eftermiddagssömnen värmer oss skönt och stänger ute ovädret utanför.

Jag har under dagen försökt beta av gratulationerna från alla möjliga håll. En blomsterbutik undrar när de kan leverera blommor och jag säger måndag eftermiddag. Telefonen ringer när jag är in en UFF-butik, en kär vän som uppmärksammar dagen. Min yngste son ringer. Senare Z:s dotter. Det kommer mejl och sms. Facebook svämmar över och upp till över en vecka senare möts jag av gratulationer. Smickrande, förstås. Men Facebook är misstänksamma och vägrar låta mig svara på inläggen var för sig, så i perioder blir jag stoppad från ett vänligt tack till var och en; en märklig hantering i sin iver att hålla ordning.

Hotellet har fullt i sina gourmetmatsalar sedan månader tillbaka, så där får vi inte plats. Men man har varit oss behjälpliga med bokning på en närliggande restaurang. To rom og kjøkken ska bjuda oss på födelsedagsmiddag. Eller, det är ju Z som gör det. Vi lotsas dit via vår karta, en rask promenad på några hundratal meter, får vårt bord och kikar på menyn. Bestämmer oss för en sjurättersmeny med en tillhörande vinmeny, för vi tänker att kvällen ska bli lång.

Maten kommer in i maklig takt med lite smakprover inledningsvis. Allt är väl lagat, vinerna balanserade och det är lätt att luta sig tillbaka och ha det bra. Vi överraskas av betjäningen där vi serveras av totalt fem servitörer under kvällen. Något som gör att det inte blir så personligt som man kan önska. Snett bakom oss sitter ett större sällskap som är stadda vid kassa. Bordet är belamrat med vinglas, som delvis fylls på, delvis plockas bort och emellanåt dricks ur. Någon maträtt kommer in. De satt där då vi kom. De dröjde kvar då vi gick. Men vår sorti kom att dröja. Z beställde notan, som inte kom. Ett annat par gjorde samma sak och betalade i samma andetag. Personalen cirkulerade kring, gav vinsällskapet stor uppmärksamhet; oss ingen. Efter 20 minuter, en halvtimme är jag beredd att resa mig och gå. Z lyckas påkalla personalens uppmärksamhet och vi kan slutligen komma ur lokalen ett antal norska kronor fattigare.

På stan är det yra. Ett grabbgäng tjoar mot mig under vår promenad hem innan allt klingar av och vi når vårt hotell och tar skydd i vårt rum för ytterligare avsnitt av ”Kastanjemannen”.

Lördag

Frukosten upphör inte att tjusa. Vi beställer mer från menyn med vetskapen om att vår – sena – lunch blir afternoon tea. Jo, receptionen har lyckats ordna plats åt oss. Morgonen denna lördag är stilla. Vi förstår senare att norrmännen har sovmorgon. Få har beställt bord halv nio, som vi. Inte oss emot. Det är en behaglig start på dagen. Vi äter oss lika behagligt mätta, möter dagen hyfsat tidigt. Vi går ut för inhandling av ett styck kalsong på intilliggande Dressman (hade räknat fel i planeringen), smiter in i en secondhand för barnkläder utan att hitta något till sonsonen, så mot Nidarosdomen för att få möjlighet att kliva ner i dess katakomber. Men väl framme vid den imponerade byggnaden, som började resas redan 1070, får vi besked att allt är fullt. Ja, sedan månader tillbaka. Ok, vi nöjer oss med minnena från den grandiosa gudstjänsten den där söndagen i juli 2019, promenar lite vilsna västerut på snudd på folktomma gator, då jag undrar över om vi inte ska sätta oss på spårvagnen, ungefär på samma vis som vi gjorde i Oslo. Gråkallbanan är privatägd, den är världens nordligaste och nära hundra år gammal.

Sträckan, på nära 9 kilometer, tar oss från Sankt Olavs gate i centrala stan till Lian, en nätt klättring 233 meter ovanför havet, förbi stadsmiljön, upp genom förortens villakvarter till Trondheims nära fjällmiljö och friluftsliv. Vi hittar rätt, får hjälp av föraren att ladda ner giltig app, betalar för vår resa och efter en stund rör sig vagnen för vår färd på 50 minuter tur och retur.

Vi kommer ned efter utflykten och utsikterna i god tid för att skifta kläder till vårt afternoon tea. Nu är det dags för min tweedkostym, Z stassar till sig med sin vackra Ilse Jacobsenklänning. Palmehaven är fylld av sorl, loungemusik från mannen vid flygeln, serveringspersonalen löper gatlopp med ställningarna med läckerheterna: fingersandwich, scones med sylt/marmelad, kakor… Ja, te till, förstås. Jag väljer husets egen blandning av Earl Grey.

Miljön är som stämningen sober. Vi är som gäster till något som inte är vi, men som vi ändå stämmer in i. Timmen, den dryga, dansar iväg och vi dansar förtjusta ut och upp på hotellrummet för att planera resten av eftermiddagen och kvällen. Det blir hotellets spa, där vi bryter av mot det stundande bröllopets gäster med kvinnor i vackra klänningar och männen i pingvinuniformer när vi kommer gående i tofflor och bakrockar med badkläder inunder. Vi tar hissen ned till källaren, går i korridorerna och träder in i spavärlden. Inleder med bassängen, några längders simmande, tar en varmvatten pool, går vidare till de olika bastur som finns, värmen driver oss på flykt och vi svalkar oss med isbitar (!) innan vi går in i en ångbastu, tar en dusch, upptäcker kallvattensbassängen som jag kliver ned i för att stanna en kort, men ändå inte hastig, stund. Det är behagligt. Vi nöjer oss, går upp till rummet och klär på våra rentvagade kroppar.

Det har gått några timmar sedan vårt afternoon tea och vi funderar på om vi ska gå till Solsidans Meny för att inhandla lite charkvaror och ostar för en sittning på rummet. Vi går ut i rusket, tar våra kliv över Verftsbrua där vi utan skydd för vind och regn får känna på Trondheimvädrets makter. Ungefär där och då lockar en sittning på Olivia – den norska restaurangkedjan som också finns på Avenyn – med sin italienska meny. Men de har bara bord på den inglasade utomhusserveringen att erbjuda, så vi avböjer och går vidare. I nästa kvarter ligger Egon, en uppskattad och prisad restaurang och den med italienskt på menyn. Där går det bättre, efter att vi äntligen begripit – och gått runt huset – hur man ska gå in. Vi får fönsterplats, där regnet droppar in, men stället håller annars ovädret på utsidan. Dagens pasta blir valet, ett glas rött till, lite parmesan och det bästa sällskapet. Så kan man också fördriva en lördagskväll. Men varför avsluta den för tidigt. Vi hade ju en drink i baren att ta, den som vi inte hann med vid vårt första besök då vi var så dråpligt nära att kliva in där Kai Martin & Stick!:s första basist satt efter en arbetsdag. Nu var det alltså hög tid och vi fick plats, Z siktade in sig på sin favorit Bloody Mary och jag en Day Martini. Bartendern var multitasking, jonglerade och rörde ihop sina drinkar med stor skicklighet. Vi njöt av skådespelet, men också av våra drinkar som var bedrägligt lena och välsmakande.

Det är vår sista i Trondheim, men båda är överens om att vi lätt skulle kunna stanna en vecka till på hotellet. Lyx och komfort parat med ett vänligt och generöst bemötande är vinnande överallt utom i plånboken. Men så får det bli ibland.

Söndag

Vi vaknar medvetna om att vi gör våra sista timmar på Britannia hotel, kanske någonsin. Vi packar, gör oss i ordning för morgonen och vår final i frukostmatsalen. Njuter av varje tugga, sköljer för dagen ned med te, beställer in ägg Benedict, låter stunden stanna tiden, hör pianisten ta över och kikar sedan på klockan. Flygbussen väntar. Dags att ta farväl och checka ut.

Vi har en lång resa hem, inte bara räknat i kilometer. Z har kalkylerat med tidsmässig generositet, vilket skulle göra en mer än nödvändigt långt stopp i Oslo och hemkomst vid midnatt. Men när vi landat, efter en bländande inflygning över ett soligt Oslo med fjorden glittrande – där jag innan lokaliserat Hønefoss, Tyrifjorden med Utøya –, så kikar vi på möjliga alternativ att komma med en tidigare buss. Z ringer på vägen in till Oslo med flygbussen, lyckas få plats på en buss söderut klockan fem, betalar med lite mackelimang en extraslant för ombokningen och plötsligt känns Göteborg närmare.

Bussen pinnar på bra på E6, men tar sedan en tur in mot centrum där man stannar vid varje hållplats som vore det en linje i stadstrafik. Nå, en guidad tur genom Oslo kan man ju ta. När vi så når busstationen har vi tid att gå och äta, hittar en kebab där Z väljer falafel och jag en kebab i pitabröd; hon valde rätt, jag fel. Men maten håller hungern stången resten av resan plus det godis vi köper innan avfärd.

Våra platser på bussen är trånga, men chauffören Lars-Börje, Bulan kallad, styr och med fast hand i sin Frillesås Bandybuss söderut. Vid nio på kvällen kan vi låsa upp hemmet, välkomnas av Z:s son och börja ta in vardagen efter dagar av flärd. Jag, ett år äldre, med min första pensionsutbetalning väntande dagen efter. En ny tid. Ett nytt liv. Men bara nästan. Jag kommer ju fortsätta jobba ett tag till, så parkbänken och duvorna får vänta.

Berörande Kafka

Teater

KAFKA OCH DOCKAN

Lekfull. ”Kafka och dockan” är en barnpjäs som berör och roar. Foto: PETER NYLUND

Göteborgs dramatiska teater

Enkelheten är oftast barnteaterns signum. Att med små medel öppna upp en fantasivärld och leka fram ett innehåll, som lockar både till skratt och allvar. Göteborgs dramatiska teaters ”Kafka och dockan”, med dessvärre allt för kort spelperiod, baserar sig på en historia om Franz Kafka berättad av Dora Diamant, hans partner. Om hur han, under en av sina promenader i Stegltiz Park i Berlin hittar en gråtande ficka som förlorat sin docka. Av detta har Hans Blomqvist och Robin Pohlstrand Björkman skapat en lustfylld pjäs fylld av empati och fantasi.

Erik Åkerlinds Kafka är möjligen en något yvigare och mer bullrig figur än vad jag skulle ha fantiserat fram av den lungsiktige författare, men hans karaktär är omfamnande och roande. Hanna Ullerstams Elsie, flickan som förlorar dockan, med barnslig iver. Hon gör också dockan som i Kafkas fantasivärld får göra en resa runt världen och förmedlar sig med brev till Elsie, förmedlade via Kafka. Brev som Kafka enligt Dora Diamant, skrivit med stort allvar. Allt för att förvandla Elsies förtvivlan till spänd förväntan och glädje.

Vi är i starten av lättnaderna av restriktionerna, så publiken är försiktig och inte så entusiastiskt spontan som barnteater så charmigt kan vara. Men skådespelarparet lockar och pockar, dyrkar försiktigt och ibland med lättsamma överdrifter upp sin publik. Får den till både andaktsfull tystnad och ivrigt deltagande.

Att låta en ung publik möta Kafka är både vågat och kanske lite dumdristigt. Men ”Kafka och dockan” berör, är charmig och har i Lasse Beischers regi hittat en ton som klingar varm.

Kafka och dockan

Manus: Hans Blomqvist och Robin Pohlstrand Björkman

Regi: Lasse Beischer

På scen: Erik Åkerlind och Hanna Ullerstam

Kostym: Fianna Robijn

Scenografi: Nicklas Jörgner

Ljus: Nicklas Jörgner

Ljud och komposition: Ludvig Sjöstrand

Böcker direkt från hängmattan

Jag vet, ambitionen var ju att skriva om de här böckerna inför semestern. Som tips om böcker av till Göteborg knutna författare. Nu fastnade jag i hängmattan, texten har blivit liggande i väntan på att bli skriven och kommer nu, så istället för rekommendationer inför sommaren blir det böcker inför hösten. Går ju lika bra det.

Marie Hermanson: ”Pestön” (Albert Bonniers förlag)

Göteborgskan Marie Hermanson har genom hart när hela sitt författarskap närt en känsla för spänning och tangerat thrillerskapandet. Parat med en god portion mystik blir hennes romaner något extra allt. Med hennes ”Himmelsdalen” (2011) tog hon definitivt klivet över; en roman som drevs framåt med en story fylld av det en god thriller ska ha. Så med ”Den stora utställningen” (2018) fortsätter hon effektivt på inslaget spår och reser dessutom tillbaka i tiden och landar i Göteborg 1923. I ”Pestön”, utkommen sent i våras, adderar hon två år, men är Göteborg i en annan tid trogen. Trogen är hon också spänningen med överkonstapel Nils Gunnarsson nit i fokus. Marie Hermanson kan sitt forna Göteborg, skarvar förstås i miljö för att skapa nerv och känsla. Men målar upp en utmärkt bild av Göteborg som då precis nyss lite sent firat sina 300 år. Hon har språket, hon har drivet i berättandet, kompositionen likaså. Thrillernerven är utmärkt och bjuder in läsaren från första kapitlet. Marie Hermansons stil är också så målande att det är rent sceniskt, vilket också skapar bilder som för en snyggt producerad tv-serie à la ”Babylon Berlin”.

Anna Fock: ”Kustobservationer” (Natur & Kultur)

Hon skulle kunna ha hemstaden Göteborg som utsikt för sina ”Kustobservationer”, men genom Anna Focks författarskap löper en förtjusning som tar henne österut. Ja, till våra östra grannländer som Ryssland och nu Estland. För det är i Tallinn som ”Kustobservationer” utspelar sig med Liis, en ung, begåvad kvinna som förlorat sina ambitioner och sin kärlek. Vilsen styr hon utan roder i ett grått, trist och kargt liv som piggas upp av rus och tillfälliga affärer. Anna Fock slår ann en mollton som är vacker och trovärdig. Med ett levande språk ser man inte bara in i Liis liv utan får också se den värld hon lever med hennes ögon; det är skickligt och ger ökad nyfikenhet kring Anna Focks prisade författarskap från debuten ”Absolut noll” (2013) och framåt. Något jag helt har missat.

Johan Nilsson: ”Jubelår” (Offside press)

Vänner av prenumeration till GP har, på tidningens sidor ”Världens gång”, kunnat följa Johan Nilssons skrivande. Hur han sorgearbetat och skrivit om förlusten av tonårssonen, som för några år sedan förlorade kampen mot cancern. Det har i det lilla varit stor och gripande litteratur, som tagit andan ur mig vid frukostbordet. Men som skribent har han ju, förstås, också skrivit annat. Med ”Jubelår” förenar han intressen kring fotboll , supporterskap och de bakomliggande orsakerna till matchfixning. Med detta som ingredienser är det som upplagt för en spänningsroman. Johan Nilssons använder sig av thrillerknep för att skapa sin berättelse, men balanserar också mellan vardagsbetraktelser och tankar, oavsett om det är en spelare, en supporter eller en kriminalare, med det rafflande drivet som ska öka pulsen i boken. Det håller nästan i mål. Det är en effektivt och skickligt författad roman om en händelse i ett fiktivt land gränsande till Nederländerna/Belgien, med fiktiva lag och därtill fiktiva personer. Allt med en stor kontakt med något slags verklighet. Men i sin ambition att jonglera med flera bollar i sitt persongalleri tappar han några. Så blir supporterns historia ett allt större sidospår, som tillslut leder in i en återvändsgränd. Det gör också att man som läsare delvis förlorar greppet om spänningen.

Bosse Norrhem: ”Den enögde akvarellmålaren” (Whip media)

Som boende i Göteborg hela sitt vuxna liv har Ludvikasonen Bosse Norrhem inte valt staden som utgångspunkt för sin andra roman. ”Den enögde akvarellmålaren” utspelar sig istället på den dalsländska landsbygden. Här utspelar sig en historia som har spänningsromanens ingredienser, men där Bosse Norrhem skickligt skriver någonstans i skarven mellan Henning Mankells författarskap utanför Wallanderserien eller Åke Edwardson vid sidan av sina romaner om kommissarie Winter. Lägg till stråk av Stig ”Slas” Claessons böcker med dennes blick för ett Sverige på landet med vemodet lika nära som skogarnas stora skugga. Här vibrerar den svenska högsommarens hetta. Här glittrar insjön med sin mystik och svalka. Här ruvar en granne på en hemlighet lika gäckande som en getings surr. Här målar en enögd akvarellmålare sin duk med motiv som skapas ur själens innersta rum och låter honom samtidigt berätta historien om varför han är där han är, här och nu. Det är en bok med ett makligt, behagligt tempo, väl författad och med en fin story som snabbt lockar till läsning.

Staden i mitt hjärta

Göteborg fyller 400 år idag. Förmodligen är det så. För vem har egentligen koll på att det verkligen var 4 juni 1621 då Gustaf II Adolf ställde sig på Otterhällan, eller var det Kungshöjd, för att tydligt peka och säga orden som ingen vet att han sa ”Här ska staden ligga!”. Spelar roll. Det är nu som vi firar, om än så i skuggan av den fortfarande grasserande pandemin. 4 juni 2021.

Jag har ju varit med en bråkdel av stadens levnad. Men jag är inte desto mindre Göteborgs historia. Som alla dess invånare.

Detta är min resa.

Jag har haft förmånen att växa upp under 50-talet och fram mot detta nya decennium, i detta nya sekel, i detta nya millennium. Jag har sett staden från ett barns ögon, följt den med ungdomens ivrigt nyfikna blick, som vuxen modest konstaterat förändringar till det sämre och till det bättre. Göteborg har ständigt varigt stadd i rörelse på sin lerbädd mellan de ståtliga bergsknallarna, men så är det också en stad som rockar bättre än de flesta i Sverige.

1621 är förfärligt länge sedan. Mycket lite av det som fanns av staden finns kvar. Bränderna har tagit sitt i lågorna rov. Tidens tand har tagit annat. Nya kvarter har skissats fram, gamla har försvunnit. Kära byggnader har raserats för att likt Strindbergs ”Esplandadsystemet” skapa ljus och bättre förutsättningar: ””Här rivs för att få luft och ljus;//är kanske inte det tillräckligt?”.

Jag hade förmånen att få växa upp i den så kallade trädgårdsstaden Änggården. Nära till butiker, nära till lekplatser, nära till kamrater och nära till den stora staden i centrum, men också nära till de nya områdena som Högsbo, som byggdes blott några kilometer från oss. Stadsplanerarna hade dragit upp riktlinjerna, utanför oss skulle den stora, tunga Dag Hammarskjöldsleden bli verklighet på 60-talet. Den praktiska, men allt mindre utnyttjade Säröbanan – från Linnéplatsen till Särö – skrotades några år in på 60-talet, men fortfarande när jag började skolan kunde en rälsbuss vissla förbi oss Änggårdsbarn som stod och väntade på Tvåan mot Annedal och Annedalsskolan.

På promenadavstånd bodde mormor och morfar, hans som stod (och står) för vårt välstånd. Han som inte bara var en skicklig hantverkare med sinne för detaljer och design i sitt yrke som guldsmed utan också var en driven affärsman. Jag bodde hos dem emellanåt. Morfar skickade upp mormor på vinden, så var vi ensamma i deras sovrum för att lyssna på nattsändningen av Cassius Clay vs Sonny Liston. Morfar gjorde riktiga landgångar som vi åt, vackert dekorerade hönökakor; kanske drack han en öl. Om jag drack något alls, minns jag inte. Men jag satt storögd och höre på radiomannens refererande av matchen innan mina ögon slöts utan att jag fått veta vem som vann.

Morfar levde inte länge till. Prostatacancern tog hans liv hösten 1965. Mormor blev ensam, men jag höll henne sällskap och tillsammans med min syster gick jag och mormor för att se ”Sound of music” på Victoria, den stora biografen mitt på Kungsgatan. Bara några kvarter längre bort, på Drottninggatan, låg Alida Söderdahl, leksaksaffären vars skyltfönster lockade med alla sina bilar: Corgie Toys, Dinky Toys och exklusiva och dyra, danska, Tecnics. Jag älskade bilar. Älskade att leka med dem, bygga vägar som markerades av Legobitar, använde Fallerhus (som ju var till tågbanan) för att skapa en förort. Utanför mitt rum, i vardagsrummet var röllakanmattan perfekt i sitt mönster för att vara en storstad med imaginära höghus, staden vi inte fick åka till för vardagsrummet var förbjuden lekplats.

I hörnet Drottninggatan/Korsgatan låg Friluftsmagasinet. Butiken som sålde hockeyprylar som kunde tillfredsställa mitt nyfunna hockeyintresse. Staden blev större för varje meter som jag gick. På rasterna från Annedalsskolan gick vi. Upp på Nilssons berg för att utforska rivningshusen. In i Haga för gränderna och gårdarna. Annedals landshövdingehus där det ena inte var det andra likt och där Ehlers bageri låg på Albogatan med det mest spännande av alla. Hur jag visste det…? Jo, klasskamraten Hans var en i bagarfamiljen och jag fick följa med hem, upp för trapporna och in i lägenheten med alla halvtrappor och spännande prång.

Med klasskamraterna upptäckte jag kärleken och hur svårt det var. Sanning och konsekvens med Maggan och Sandra i huset där den senare bodde. Lill Lindfors ”Du är den ende” var soundtrack. Hos Sandra var jag på min första hippa, dansade min första dans, med Sandras femåriga syster Anna. Ingen i klassen ville.

Av tjejerna i klassen fick jag höra att jag inte hade pussmun. En besvikelse, förstås. När min klasskamrat Mikael och jag var ute på stan blev vi stoppade vid minst två tillfällen. Han som hade tre äldre systrar hade blivit klädd och klippt som en liten beatle. Jag hade också fått anamma längre hår, men klädstilen var knappast lika tuff. Dessutom var jag blond. Han mörk.

”Åh, vad söta ni är”, sa flickorna och plockade upp sina alldeles nya Instamatickameor.

”Får vi ta en bild?”.

”Nej, förresten. Inte du. Bara han”.

Jag klev ur bilden. ”Bara han”.

När band skulle bildas i skolan visste jag att jag kunde sjunga, till skillnad mot de andra. Men… bara mörkhåriga fick vara med.

Vid skolavslutningarna sjöng jag, för att jag fick, trots att de andra killarna inte hade lov till det och putte på mig för det. De sjöng illa. Jag bra. Det uppskattade fröken.

Frölunda torg invigdes. Åhlens hade blå byxor med gula revärer. Så nära ett par Sgt Pepperbyxor man kunde komma. Mamma sa nej. Frölundaborg invigdes. Bara ett stenkast från där jag bodde och alldeles bredvid Slottsskogsrinken, som var den första rinken jag spelade ishockey på efter mina stappliga steg på Stora dammen i Slottsskogen och Näcken uppe i Änggårdsbergen.

Vintrarna var kalla. Snön och kylan bet. Öroninflammationerna smet i legio in i mina öron. Sahlgrenska öron, näs och hals. Mammas tålamod. Min smärta. Läkare som stack hål på trumhinnan. Ofta utan bedövning, ibland blev jag nedsövd och drömde om hur jag smet med hela läkarkåren efter mig, ned på Liseberg, in i tunnelbanetåget med hela gänget efter mig.

Så högstadiet, Nordhemsskolan, den väldiga borg högt uppe på berget, tronande med anor från 1914, kärv och sträng i sin storslagenhet. Jag var inget ljushuvud, men en drömmare som önskade att jag kunde vakna och kunna; det har inte förändrats. Men så kan jag min franska och tyska dåligt, trots alla år i skolan. Är heller inget vidare på engelska. Riktigt usel på matte. Jag har andra kvaliteter. Ett annat kunnande.

Tonår. Möten med elever från Askim och Hovås som tog bussen in till Nordhem. Kärlek. Taffliga kyssar. Så Agneta, hon som redan som 13-åring tagit abort, som ville bli ihop med mig. Hon som flyttat in från tuffa Bergsjön till Landala, rökte och såg till att vi blev ihop på en skoldans i den lokalen som sedan blev Sprängkullen. Men kyssar räckte inte, hon ville mer. Lockade med mig hem till någon av hennes kompisar på Guldheden. Jag kom dit i min stickade, tajta tröja med snörning och v-jeans. Bussen från Linnéplatsen. Tre tjejer, mötte, som plötsligt bara blev hon och jag. Hon visste hur man skulle göra; inte jag, som bara kunde kyssas trots bristen på pussmun. Så skulle jag hem, bröt upp från sängen och i öronvrån ser jag hur Agneta gör ett tecken om att det inte blev något. Det skulle dröja innan det blev det. Men då var det inte med henne.

Hvitfeldtska blev gymnasiet. 60-tal hade blivit 70-tal. Beatles hade gett upp. Ny musik rullade in. Den olyckliga kärleken drabbade mig. Mobbningen också. Den som höll i mot en annorlunda kille med känslor utanför och ett stort hjärta innanför och med famnen fylld av drömmar. Jag klarade mig, men fick gå om ett år. Började skriva poesi, drömde om att bli poet, men förstod – efter pappas förtvivlan över mitt livsval – att jag behövde en inkomst för att kunna vara poet. Så varför inte skribent på GP:s kulturavdelning, mina dikter var ju från start från ett underbarn. Det var i praktiken bara att skicka dem till Svenska akademien i Uppsala (!) för att framgångsstenen skulle sättas i rullning. Ogenerad delade jag med mig av min diktkonst, för min förträfflighet var ju så stor. Men efter första sommarlovet kom en klasskamrat med en diktsamling av sovjetiske diktaren Jevgenij Jevtusjenko, jag blev omtumlad, ödmjukt insåg jag mina tillkortakommande och började skriva orimmat, fritt och ständigt. Med klasskamrater startade jag band. Vi repade i skolan. Vi la ner. Startade nya konstellationer. Uppträdde med musik vi skapade själva under namnet Morsans Profeter.

Och hockeyn. Den som tog mig till rinkar inte bara runt om i Göteborg utan också utanför. Ja, så långt som till norra England och Skottland.

Studenten utan något mål. Efter sommarlovet som tog mig till USA blev det litteraturvetenskap. Nya vänner. Studier som den studietrötta inte riktigt klarade av, trots att jag egentligen älskade ämnet. Nytt band bildades i något slags proggfåra, en bit från den tidigare rockjazzen. Men så kom punken och jag sveptes med i energin, i uttrycket och hittade nya vänner, tog med några gamla och stod plötsligt med ett band – igen.

Från att storögt tittat på jobbade jag mig in i centrum. Errols på Magasinsgatan öppnade. Pulsen. Intensiteten. Infallen. Euforin. Självbekräftelsen. Jag var mitt i en ström, men skapade också mina egna virvlar. Det var berusning och självförhärligande. Men första stor kärlek. Jag lärde mig att älska. Jag lärde mig att bli sambo. Jag lärde mig att akta en morgontrötts känsliga mornar.

Jag lämnade mitt barndomshem för Majorna. En etta med kök och toa inne. Kallvatten. Inget badrum. Det var mitt. Möblerade med möbler jag ärvt av min älskade mormor som gått bort några år innan. Flytt till Nordhemsgatan, mitt emot skolan där jag gått. Fick ta över min systers lägenhet. Rotade mig. Skapade. Märkte förmodligen aldrig de telefonsamtal som kom från kvinnor som ville höra min röst; min flickvän tog dem och svarade att jag inte vara hemma och la på. Kai Martin & Stick! hade blivit så mycket mer än ett punkband i mängden. Vi gjorde skivor, turnerade, var med i radio och tv, blev intervjuade.

Kärleken tog slut. Jag flyttade. Men bara längre ned på Nordhemsgatan Insåg att jag trivdes med mitt jobb på GT. Vill inte bli en globetrotter, även om transsibiriska lockade. Skrev allt mer i min roll som journalist. Bandet stannade verksamheten 1985. Nytt band bildades. Nytt band bildades. Paria och Parad. Ungefär samtidigt.

Men inspirationskällan hade sinat. Kemin från kreatörerna i Kai Martin & Stick! kom inte med i det nya laboratoriet.

Så mötte jag hon som skulle bli mina barns mamma. Vi flyttade till Änggården, en bostadsrätt. Min lilla vandring från barndomshemmet slöt närmast en cirkel. En son föddes för att följas av ytterligare en. Karriär och familjeliv. Men allt mindre hockey och allt mindre musik, även om coverbandet Glenn-Yngves skördade sin framgångar med mig som sångare. I slutet av 90-talet köper vi hus. Bara några nummer ifrån där jag växte upp. Men efter 18 år bryter vi upp. Hon flyttar. Jag bor kvar. Så nej, jag har inte kommit så långt i livet. Efter ett år träffar jag min själsfrände, hon som är min sol, min måne, min glädje, min klokskap, min kärlek och min största kritiker. Efter kraschen med skilsmässan slickar jag såren och blir en hel man. Ja, kanske till och med en bättre människa.

Jag jobbar intensivt. Vårdar min kärlek, finns för mina barn och mina åldriga föräldrar. Det är en intensiv karusell där jobbets utmaningar och påfrestningar med mobbningsliknade omplaceringar till slut gör att jag går in i väggen. GT, min arbetsplats sedan 35, vill inte ha mig och spottar ut mig med ett generöst avgångsvederlag. Jag tror att jag ska få nytt jobb, så gott är väl ändå mitt renommé. Men fåfängan sträcker sig längre än verklighetens krassa grin. Det skulle dröja.

Jag som famnar Göteborg får genom min kärlek Köpenhamn att upptäcka, staden hon kommer ifrån. Jag tittar på bilder, besöker gator, kvarter och tjusas av historien. Men lämna Göteborg, aldrig. Det är den lilla storstaden, möjligheternas stad och intryckens stad. 400 år och jag, som snart är 65 år och bara har levt en bråkdel av Göteborgs existens, vill fortsätta verka här. Jag har, som sagt, inte kommit så långt i livet. Jag spelar min ishockey, gör emellanåt min musik, skriver, det som jag en gång sa att jag skulle min försörjning från. Jag lever ett gott liv. Har min kärlek, mina barn, mina barnbarn och jag lever i den stad jag kan, älskar och verkar i. Gott så, eller hur…?

Närkontakt av första graden

Teater:

DÖDSDANSEN

Närgånget. I ”Dödsdansen”, på hemlig scen, blir Strindbergs drama inte bara närgånget utan också placerat i nutid med Lena B Nilsson och Andrea Paddington Edwards i huvudrollerna . Foto: NADIM ELAZZEH

Idé och koncept: Anton Källrot, Ylva Olaison och Jonathan Silén (Ögat)

Regi: Anton Källrot

Bearbetning: Magnus Lindman

Medverkande: Andrea Paddington Edwards, Lena B Nilsson, Jonas Sjöqvist, Sara Wikström/Ylva Olaison

Det är ju dramatikens elegans och märkliga möjligheter att röra sig i tid och rymd som gör den levande. Så kan August Strindbergs 121 år gamla pjäs få en aktualitet i denna nådens pandemiår. För när Folkteatern vill väcka liv i den förtynade tillvaron där kulturlivet dansar limbo är det med en uppdaterad version. Magnus Lindmans text har landat 2020/2021. Det vässade, förgrämda relationsdramat mellan artillerikaptenen Edgar och den före detta skådespelerskan Alice är nu mellan Hedvig och Alice. En dränerad relation som satts på sin yttersta spets i ett lockdown som blivit härdsmälta dem emellan. En karantän som blivit ett skruvstäd. Hedvid som gärna dansar till Robert Wells utmanas av Alices faiblesse för Rammstein och aldrig mötas de två, trots 25 års äktenskap. Silverbröllop väntar. Att fira, när obetalda räkningar samlas på hög, är en bedräglig chimär. Hela korthuset vibrerar och väntar på att rasa.

Scenen är hemlig, en spelplats vi inte ska avslöja, men interaktiv för oss sorgliga deltagare i detta närgångna drama. Torget, där vi samlas, blir snart en omedelbar spelplats där vi genom hörlurar och inspelningar guidas, väldigt suggestivt, in i dramat. Rösterna bakom oss… är de på riktigt eller tillhör de pjäsen? Den som så strategiskt går över torget, är det en roll spelad av Folkteaterns ensemble. Mannen på bänken…?

Vi går en och en, med klädsam social distans, in i huset och visas in i rum som alla är en del av iscensättningen, går en trappa upp, för att slutligen komma in i den sal där den egentliga föreställningen kan börja. Det är som att vara inbjuden till ett cocktailparty där vi snabbt blir panelhönor, ett med tapeterna. Vi hör, vi ser, men vågar ingenting säga.

Det är raffinerad scenkonst. Skoningslös, på sitt sätt. Där närvaron är omedelbar. Kraften total och ordets styrka total. Lena B Nilssons bittra Hedvig dominerar. Andrea Paddington Edwards Alice pendlar mellan uppgivenhet, en vuxen kvinnas tonårstrots och vilja att våga vara stolt självständighet.

Så kommer vännen Kurt (Jonas Sjöqvist), som en timid kil mellan de grälsjuka, på besök. Han som snart befinner sig förtvivlad i detta inferno av känslor och snart sätter eld på hans känslor. Som en skuggfigur dansar vår ciceron (för kvällen Ylva Olaison) in som en krockkudde, mildrande de stormiga känslorna. Hon är en av oss och ändå inte, den panelhönan som gör sig tydlig och visar oss vägen genom galenskapernas olika tempon.

Så dirigerar hon oss mot salens fönster. Vi står och blickar ut mot torget. Ett ensamt barn irrar över kullerstenarna. En kvinna rusar mot flickan. Mor och dotter förenas. Dramat vi är på plats för får en annan dimension. Strindbergs text i Magnus Lindmans uppdatering en annan stringens. Så står plötsligt vår cicerons där i samklang med berättarrösten i lurarna och vi är tillbaka i pjäsens famn. Vi voyeurer, som närmast ofrivilligt blivit betraktar av något vi inte kan vända blicken ifrån.

Personligen är jag väldigt förtjust i närheten som uppsättningar som ”Dödsdansen” ger (eller för all del ”En dåres försvarstal”, Järnstudions fina uppsättning, som går just nu), där man som publik så skoningslöst interagerar med uppsättning, med skådespelarnas närhet, där känslorna aldrig distanseras, utan med kraft landar rätt i ansiktet. Nej, nedsläckningen av kulturlivet under pandemin är inte av godo. Men kulturarbetarnas, oavsett om det är institutioner eller frilansare, vilja att skapa ur det omöjliga är stark och drabbande. ”Dödsdansen” är inget undantag. Det fiffiga med denna Folkteaterns pjäs är att den mycket lätt och elegant går att spela också på en större scen. Men ett så starkt möte, som detta, tror jag inte att det kan bli.

En självupptagen dåres fria fall

Teater:

EN DÅRES FÖRSVARSTAL

Manligt självupptagen. Eskil Lundgren spelar, med brinnande närvaro, författaren i ”En dåres försvarstal”. Foto: JÄRNSTUDION

Av: August Strindberg, texten bearbetad av Eskil Lundgren.

Regi: Björn Melander.

Med: Eskil Lundgren.

Det är klart att August Strindbergs ”En dåres försvarstal”, den självömkande romanen han skrev efter uppbrottet från Siri von Essen, tidigare satts upp på scen. Som monolog. Som nu. Men knappast med den intimitet som Järnstudion, den lilla göteborgska teatergruppen, nu gör med Eskil Lundgren i ensamt majestät, porträttlik i Tornrummet, teaterns lilla kryp in. Här blir allt hudlöst nära. Med den avskalade närheten behöver aldrig Eskil Lundgren överdriva, gapa eller gestikulera. Här blir det lilla stort nog och det är en fröjd att sitta som en av fem på behörigt avstånd i den lilla salongen.

Ja, ni kan historien. Strindberg är utom sig av svartsjuka. Detta på gränsen till vansinne äter sig in och upp honom fullkomligt. Allt som inleds med mötet med fru Siri von Essen, som sedan blir en passionerad historia och, efter hennes skilsmässa, ett glödgat äktenskap där ingenting är nog för den kitslige författaren.

Det är en patetisk man, som inte kan stötta sin hustru, som inte kan lita på henne – eller hennes kärlek till sin man – och vars tärande fullkomligt sliter allt gott itu. ”Le plaidoyer d’un fou”, ja, den skrevs på franska, kom ut 1895. Den blev översatt starkt förmildrad först efter Strindbergs död 1912, men har senare fått löpa fritt i sin kverulans.

Man tänker, att över hundra år skulle placerat mannen i gemen i ett både mer modernt och modest sammanhang. Men pjäsen speglar sig väl i sin samtid. Tyvärr…

För några veckor sedan fick ”Druk” (på svenska ”En runda till”), danske regissören Thomas Vinterberg, en Oscar för bästa internationella film. Det är en historia som fyra rätt så misslyckade, medelålders krisande, män som med hjälp av en liten gnutta alkohol förhöjer sin livslust och sitt espri. Men mycket vill ha mer. Snart blir de självömkande herrarna allt mer självupptagna i takt med berusningen. Vad sambor/hustrur/kollegor/elever tycker är på något sätt egalt. Mig först, oavsett om jag så pissar ned mig i den äktenskapliga sängen.

Under våren har norska tv-serien ”Exit” kramat skiten ur manlig misär där finanashajarna i Oslo simmar bland droger, alkohol, våld och horor, där de sistnämnda är varor inhandlade för excesser man helst vill glömma. Men då männens hustrur söker något utanför rollen som kuttersmycken, ja, då slår den sårade manliga fåfängan till med blint raseri, svartsjuka, elakheter och våld.

I verkligheten så bjuder män fortsatt upp till rätten att ha total kontroll över ”sina” kvinnor, som ska slås till fostran och tuktelse. Knappast ett knep som är gångbart, ens för männen själva.

”En dåres försvarstal” är mannen skildrad i sin egen bleka ynkedom, som villigt låter sig bli offer för sina känslor, de mörka, uppslukande, som drar ned honom i ett svart hål. Som gör honom till offret. Ljuset…? Nej, det flämtar knappt. Lika lite som självdistansen och -kritiken.

Eskil Lundgren är kusligt bra i rollen som författaren. Från den stund han kommer in i salongen, där gästerna bjuds på tilltugg och, om så önskas, vin eller mousserande. Han presenterar sig själv, börjar berätta om pjäsen, för att sömlöst glida in i den roll som han aldrig släpper.

Många är de mindre teatrar i Göteborg som undvikit dårens självömkan, utan istället valt att anta utmaningen i dessa coronatider. Folkteatern likaså (spelar bland annat just Strindberg och hans ”Dödsdansen” i vår). Att ”våga” möta en liten publik med små uppsättningar, som blir hudlöst nära och gripande, är förstås modellen. Ett sätt att närma sig publiken som gärna för mig kan få en fortsättning, även om det förstås inte är så ekonomiskt försvarbart.

Järnstudion kan nu stoltsera med utsålda föreställningar under våren. Jag hoppas att ”En dåres försvarstal” får fortsätta sin självömkan även i höst.