Musikal:

BOBHUNDMUSIKAL – för folk med tinnitus i hjärtat

!!!!

Stora Teatern, Göteborg.

Spelas till och med 21 november.

Koreografi och regi: Kajsa Giertz.

Manus: Hanna Nygren.

Musik och sångtexter: Bob hund.

Kapellmästare: Jonas Jonasson.

Scenografi, kostym och mask: Helle Damgård.

Ljus: Mikael Sylvest.

I rollerna: Elin Norin, Cecilia Borssén, Sasha Becker, Gisela Swarting och Karin Li Körsbärsdal.

I stället för musik, förvirring…? Jo, Bob hund var i sin begynnelse snabba att använda sig av Sovjetdiktatorn Josef Stalins omdöme om Dmitrij Sjostakovitjs ”Lady Macbeth från Mtsensk”. Det var 28 januari 1936 som han lämnade teatern i ursinne och dikterade ett ledarstick i Pravda med orden ”Förvirring istället för musik”. Låten ”Istället för musik förvirring” – från ep:n med samma namn 1996 – blev på något vis gruppens manifest.

Jo, Bob hund är en ständig nagel i ögat, ett rastlöst band ständigt berett att gå sin egen väg. Förvirring? Ständigt. Musik? Alltid. Gruppens turer har varit oändliga, omständligt underhållande och emellanåt har orkestern förvisso flörtat med finkultur, men aldrig blivit en del av den. Så det har blivit lustfyllda och märkliga samarbeten, som Bobhundoperan ”Och Bob hund dör i slutet” (2015). Då ett samarbete med Malmöoperan och dess orkester. Nu en liknande förening med Helsingborgs stadsteater och musikalen ”Bob hundmusikal – för folk med tinnitus i hjärtat”.

Musikalen hade premiär i Helsingborg 9 oktober och gästar nu Göteborg. En tillställning synd att missa.

Om Bob hund dog i slutet av sin opera är de i sin musikal definitivt döda. Bandet går omkring som gastande gaster, betraktare av den absurda verkligheten som finns nära men inte på riktigt för dem. Killarna upptäcker där Bob katt, ett av fem unga kvinnor bestående band. Bob hund känner igen sig i den jäsande konflikthärden hos tjejerna. Bestämmer sig, lite likt änglarna i Wim Wenders ”Himmel över Berlin”, för att rädda Bob katt från härdsmältan och få upp gruppen på scen, mot framgång och musikalisk kreativitet.

Det går väl så där. Men underhållningen blir inte desto mindre.

Hanna Nygrens manus är humoristiskt smittande och allvarsspäckad. Hennes inramning av ett modernt livsmedelsvaruhus med utrop med jämna mellanrum om att allt är tillgängligt, är svart komik och kärnfull nutidsorientering i färgstark prakt. Helle Damgård har gjort en smart scenografi som raskt förvandlar detta köpcentrum till replokal eller lägenhet. Hennes kostym kontrasterar Bob hunds, i regel, svarta skelett med Bob katts intensiva kulörer.

Inom finkulturens famn rör sig Bob hund förvånansvärt fritt. Visserligen kan bandmedlemmarnas repliker emellanåt kännas statiska. Sångaren Thomas Öbergs flammande scenspråk är nu manusbundet och inte lika intensivt. Men överlag landar de i med beröm godkänt. Självklart kontrasteras de av Bob katt-tjejerna, rutinerade skådespelare med löd i replikerna och med ett mångfacetterat känsloregister att utnyttja. Det är där föreställningens verkliga dynamik sitter.

Musiken är förstås Bob hunds. Nyskrivet tryfferat med passande klassiker. Växelvis framförda av bandet självt eller deras kvinnliga spegelbilder. Ibland blir det intensivt känslosamt, som när Karin Li Körsbärsdals Katja, med utsmetad läppstift, gör ”Tralala lilla molntuss, kom hit ska du få en puss” till en så smärtsamt stark version att låten aldrig mer borde framföras av Bob hund. För så är det, ”Bob hundmusikal – för folk med tinnitus i hjärtat” berör i perioder lika mycket som den roar och tjusar. På samma vis som ”Kärlek skonar ingen”, Håkan Hellström-musikalen aktuell på Göteborgsoperan, sätter den fingret på smärtan, på den grasserande mentala ohälsan. Ja, dessutom på en skenande konsumtion där allt kan reas ut, till och med en själ. I detta bottnar alltid Bob hunds musik och kanske framför allt texterna, som hittar till smittsamma refränger med tänkvärda ramarna.

Så, istället för musik förvirring? Ja, kanske för den som vill ha en klassisk Bob hund-konsert och inte förstått vilken rastlös jycke man har att göra. För oss andra är det hjärtskärande rätt.