Hur man bryter sig in i sin bank

Jag hade ju för någon månad sedan ett parkeringsärende som gick till en överklagan som gick till ett avslag som blev ett inlägg på Facebook som gav ett oväntat telefonsamtal som gjorde att jag fick en mejladress och kunde göra ett nytt överklagande som bifölls.

Plötsligt stod jag med en check, ett omodernt utbetalningssystem som medför visst krångel och som dessutom är ett helsike att hålla reda på. När ska man ta med den? Hur ska man nu göra? Och om man gör, varför betala med den om du nu förlorar 50 kronor i inlösen oavsett om du fått 50 kronor eller, som nu, 850 kronor.

Jag hade bestämt mig för att utmana ödet och söka upp Nordea, men gamla bank, som jag delvis övergivit efter att den övergivit mig. (Ja, plötsligt, utan meddelande fanns inte min personlige bankman – det fick jag reda på via min hustru – och mitt lokala bankkontor, som jag inte visste förrän de hade flyttat). Nu fanns Nordea på en adress nere nära Gullbergskaj och det är ju ett flyktbeteende att utmana.

Men jag inledde med att göra ett jobb nere på Stadsmuséet tidigt och passade då på att göra mig själv en tjänst genom att hämta hem det material som jag lånat ut till utställningen ”Musiklivet Göteborg 1955–2018”, som stängde förra våren.

IMG_4917

Hämtat hem museiföremål.

Så med en kasse med bilder, skivor och affischer for jag ned mot mitt öde under regntunga skyar, som nöjde sig med lite skvätt.

Från att ha varit en bank med tillgänglighet och flertalet bankkontor är nu Nordea hemlighetsfullt gömd i ett kontorshus. Lite märkligt placerad på femte våningen och det lurar kanske bankrånaren, men å andra sidan var det länge sedan som banken hade kontanter.

Nordea

I receptionen, som är för fastigheten, inte enbart för banken, gör jag min anmälan, blir visad vägen och tar hissen upp och kliver in i en allt annan än välkommen hit-miljö. det är fascinerande vilken väg banken har tagit från kundvänlighet till det precis motsatta.

Samtidigt som vd:n Casper von Koskull vinnlägger sig om vinstmaximering får alltså kunderna klä skott för en allt sämre service.

Jag har mina misstankar kring att jag överhuvudtaget ska få hjälp med min check, men två unga kvinnor vid något slags disk ler vänligt och den ena fixar snabbt mitt ärende och förklarar att jag har två alternativ; dels att jag får pengarna direkt på mitt konto, men då med ett avdrag på 50 kronor (service!), dels att det administreras med en senare insättning och då utan extra kostnad (service!). Jag väljer det senare, tråcklar mig ut ur Fort Knox, för att snabbt tråckla mig in igen. Cykelhjälmen låg ju kvar där upp på femte våningen. Nå, jag ursäktar receptionisten där nere, får fri lejd in igen och åker upp, överraskar de unga kvinnorna men ler och förklarar varför jag kommer åter och önskar dem båda en trevlig dag och rinner ut ur Fort Knox för gott (kanske, det kan ju komma nya checker). Det ska inte vara lätt. Men nu har jag utmanat Nordeas serviceanda, fann den både krånglig och god. Men varför ska man överhuvudtaget behöva utmana något så självklart som kundtillgänglighet och service…?

Tur & retur

Ni vet hur det är.

Man tar en sväng i livet och plötsligt är man under omständigheter som knappast gick att förutspå.

Jag blev med dansk familj ungefär samtidigt som jag träffade Z. En brokig samling människor, generösa, omfamnande med var och en för sig sin infallsvinkel av det som utgör deras respektive erfarenheter och bakgrund.

Varje möte blir därför speciellt och berikande.

Med varje släkting kommer också ny medlemmar.

Till det uppvaktningar av födelsedagar, konfirmationer eller, i andra ändan sjukhusbesök och begravningar.

Vi har haft vår beskärda del det senare och slipper gärna det ett tag.

Nu en 21-åring som ska firas. Bättre så.

Bilen lämnar ett soligt Gbg lite för sent och vi kör oss snabbt in i dis och fint, fint regn som sprejarvindrutan.

Farten är stabilt maklig med någon kilometer för fort genom det böljande halländska landskapet.

Vi inser i höjd med Halmstad, att vi glömt våra sängkläder. Z skickar sms till vår värdinna och tillika Z:s storasyster T, vars son alltså fyller år. Vi brukar ha med det, men en tankelapsus ställer till det.

T lovar att ordna våra sängar ändå (bädden är hennes, som hon beredvilligt lånar ut för en natt).

Men efter detta kommunicerat pratar Z och jag om att ändå snabbt handla våra sänkkläder på Ikea i Helsingborg.

Vi gör så. Skyndar till färjan, glider direkt på fartyget som snudd på lika snabbt lämnar hamn.

Vi beställer tre smørrebrød plus en pilsner, för vi är lite osynkade gällande mat.

Mat på tur. Foto: Kai Martin

Det slinker ner och mättar i ungefär samtidigt som vi kommer till Helsingør. Så ut i eftermiddagens dunkla ljus. Vi fyller på bilen och kör mot København. Får en bit på väg en förfrågan från dottern om att bli hämtad i Vallby, där hon är på träningsläger. Det ör en rejäl omväg, söder om København mot norr om dit vi ska. Men vi kör i mörkret med det envetna, fina regnet som täcker vindrutan i en evig dans med torkarbladen.

Vi snitslar oss dit. Får vänta när en timme innan hon blir klar. Å andra Sidan hade hon kommit nära två timmar sent till tillställningen.

Vi färdas norrut ut i det utsiktslösa vädret. Åker med ansiktslösa främlingar mot olika okända mål på motorvägarna som tar oss runt den danska huvudstaden.

Kommer till Farum. Kommer lagom till att alla är på väg till bords.

Familjegemytet inleds.

Det är ett ivrigt sorl. En ljudvolym, så att jag knappt, med min ihållande tinnitus, kan sortera samtalen. Svårt nog på svenska, än värre med ett språk jag inte bemästrar.

Vi umgås, äter persiska läckerheter, eftersom det stod högst på listan hos den 21-årige ynglingen. Öl, vin och diverse läskedrycker går åt innan kaffe, te och tårta. Efter fyra intensiva timmar bryter några upp. Z väljer att stanna kvar. Jag och S, dottern, åker till Bagsværd för vårt nattkvarter.

Väl i säng kommer sömnen snabbt. Jag vaknar till av ljuset när Z kommer någon timme senare. Igen klockan fem när det tränger på och så halv åtta när dagen oundvikligen knackar på uppmärksamheten.

Z vaknar. Vi pratar bort en timme i varandras närhet innan jag gör frukost.

Så stökar vi undan. Ynglingen följer med oss till Lyngby där han med sin mosters goda smak ska sätta sprätt på ett presentkort på varuhuset Magasin.

De sveper runt på herravdelning. Jag med den. Hittar ett par skor, ja, två som lockar på rean. Finner en väst som jag bestämmer mig för och senare även ett par av skorna.

Jag är ohjälpligt förlorad.

Men expediten gör mig uppmärksam på ett hål på västen, så det blev ingen business. Tyvärr.

Ynglingen är mer framgångsrik.

Vi fortsätter mot den Konglige Byn. Parkerar under Illum, mitt i stan (en dyr historia, visar det sig).

Vi ger Illum någon timme. Men inget mer för mig. Ynglingen har spenderbyxorna på sig och utökar sin garderob, uppmuntrad av både sin moster och mig. Han blir stilig.

Vi tar även en sväng om Magasin i stan och Paul Smith innan hungern knackar på och jag övertrumfar min i Köpenhamn uppfödda hustru med att lotsa oss rätt till anrika Peder Oxe.

Det blir øl og smørrebrød för mig, hummersoppa för Z och burgare för ynglingen. Vi blir mätta.

Vi följd ned mot Strøget innan vi skiljs åt. Jag promenerar mot Hovedbanegården, checkar på tavlorna för avgångar, men hittar inget tåg till Gbg 15.47.

Det dröjer innan jag inser att jag ska byta i Malmö.

Detta gråkalla vatten. Foto: KAI MARTIN

Tåget tar mig via bron mot Sverige. Med blicken över det gråkalla vattnet tänker jag på det besinningslösa våld som Kim Wall utsattes för.

Och, jag, jag tänker på tv-serien ”Bron”, vars skildringar av brott vida övertrumfades av verkligheten den där augusti 2017.

Fan…

Malmö city. Foto: Kai Martin

Så glider tåget in på Malmö central till ett inre ackompanjemang av Stry & Stripparnas ”Malmö city”:

I Malmö City finns det folk som dansar
vi diggar det hjälper mot tristessen där
Någon att han stack iväg
Glömmer alla drömmar där
I Malmö City finns det vackra ansikten
vi diggar det hjälper mot tristessen där”.

Ni vet hur det är.

Man tar en sväng i livet och plötsligt är man under omständigheter som knappast gick att förutspå.

Men jag är på väg hem. Alltid med den där tomheten som uppstår då Z inte är med.

Returen

Jag vaknar förstås alldeles för tidigt. Framför allt med tanke på hur sent jag kom hem. Men så fungerar kroppen och förmodligen var den inställd på den ishockey som blev inställd på morgonen.

IMG_2125

Stockholmsgryning. Foto: KAI MARTIN

Jag läser lite, för jag inser att det är meningslöst att somna om. Det fina hotellrummet, högst upp och med en snedtak där jag på tå kunde skåda Stockholms innerstadstak, inbjöd till förpuppning. Men inte idag. Gjorde mig iordning, gick ned för frukost i en stilla, stimmigt matsal och åt snabbt utan tidning och ro. Upp igen för att packa det sista och sedan iväg mot den strida strömmen av människor jäktande med blank blick mot sina jobb. Jag gick avsiktligt i maklig takt, upp mot Hötorget, sneddade över detsamma där säljarna precis slått upp sina stånd och nu kacklade med varandra i väntan på dagens kunder. Ned Gamla Brogatan och sedan in på Drottninggatan där terrordådet från förra året höll mig i handen med all sin obegriplighet och fasa. Då skräck. Nu en septemberfredag som vilken som helst. För de flesta ett ytligt sår som läkte snabbt, för några en aldrig övergående smärta.

Vid Sergels torg konstaterar jag, precis som igår, att Klarabergsgatan blivit med spårvagn, som genar över torget där så mången svensk firat nationens sportsliga framgångar och vidare mot Hamngatan, där den tidigare gått mot Djurgården.

Eric Gadd hade funkat loss på Hamburger Börs kvällen innan. En premiär som jag skrivit om här. Precis innan jag skulle gå och precis svidat om fick jag ett telefonsamtal från en vän som jag träffade i Galleria för 40 år sedan. Han bjöd in mig på ett slags mingel på hotell Esplanad på Strandvägen. Franske fotografen Gérard Hervé, som var i Stockholm kring punkexplosionen, dokumenterade och har nu gett ut boken ”Sthlm ’77”. Alla skulle vara där, vilket i och för sig kändes som en paradox… på Strandvägen 40 år senare!? Men jag var ju frestad, men fick inte tiden att räcka till. Det fick bli kindpussar på Hamburger Börs istället.

Nu dagen efter. Jag rör mig ned mot Centralen och är där i lite för god tid före avgång.

IMG_2129

En hastig comeback för det japanska paret som sakta åter glider ur mitt liv.

Foto: KAI MARTIN

Sätter mig ungefär mitt i vänthallen med blicken mot en av rulltrapporna. Upp ur underjorden stiger ett japanskt par (jag förmodar att de kom därifrån), lite äldre än jag. Jag känner igen dem, för de var på samma tåg upp till huvudstaden som jag igår. Jag fipplar med mobilen och lyckas ta en bild på dem på långt håll. Men förundras främst över det osannolika att jag stöter på dem igen. Hur stor chans är det till det.

Pratar med hustrun och tiden löper iväg. Jag går ut mot perrongen. Träffar Hurrican Gilbert, det vill säga Daniel Gilbert, som är på väg för instudering av den musik som ska spelas av Augustifamiljen i kommande säsong av ”På spåret”. Med det förstår jag att min medverkan tillsammans med orkestern i programmet kommer att dröja ytterligare något år. Förutom förre partiledaren Bengt Westerberg vid Stureplan och de vimlande på Hamburger Börs är det de enda kändisarna jag stöter på.

Men jag fick ju trycka Louise Hoffstens späda hand och berätta om hur jag räddade henne (och hennes band) i en prekär situation. Det var på den tiden, förmodligen tidigt 90-tal, som GT hade musikpriset Måzart. Lousie Hoffsten var i Göteborg på uppdrag av tidningen, sov med sitt band på Panorama hotell och skulle åka förbeställd taxi till Landvetter för hemfärd till Landvetter.

Ingen taxi kom, hon ringde redaktionen, jag svarade i egenskap av morgonredaktör. Kastade mig i bilen, åkte till Panorama och stuvade in hela gänget i min 245:a och körde till Landvetter. De hann. Jag mindes. Inte hon. Men hon log rart.

IMG_2134

Söder ut. Väster ut. Foto: KAI MARTIN

Tågen kommer in. Tåget lämnar. Alla har satt sig på sina platser. Åtminstone där jag sitter. Ett stilla sorl, någon enveten mobilsignal, ett par (mor och dotter?) pratar oupphörligen och har trevligt, någon jobbar, någon halvslumrar. Jag fäller upp datorn och försöker skriva, men sjögången på tåget är svår. Blir åtminstone färdig innan Katrineholm. Slumrar en smula mellan Hallsberg och Töreboda, läser mellan Skövde och Alingsås. Regnet som föll i Skövde upphör på vägen, men gråvädret betäcker Göteborg när vi anländer 20 minuter sent.

I Stockholm var det milt, friskt i luften och tidig, klar höst. Undrar om det jäktande folket förmår att uppskatta det.

Jag promenad en bit, förbi nya Bengans på Drottninggatan, uppför Fredsgatan, nedför Kyrkogatan, genar genom Domkyrkoplan, uppför Västra Hamngatan, in på Akademibokhandeln för ett ärende, går upp mot spårvagnshållplatsen vid Södra Larmgatan. Utanför Gourmetkorv står två tidigare GT-kollegor för sin traditionella fredagskorv. Jag går över och hälsar. Blir stående då vagnarna passerar och bestämmer mig för att göra en beställning. Då jag kommer ut har de gått. Men det hade en av dem, fotografen, meddelat. Det blev istället en stunds kontemplation och mättnad innan vagnen hem.

Resan mot ett farväl

Jag har önskat. Haft min längtan efter en lång natt sömn. Men vad jag tar i ena ändan snöps i den andra.

När jag inte klarar att ens se en halvlek av Champions League innan jag blir punchigt sömndrucken ger jag upp. Borstar tänderna, lägger mig och får i gränsen till dvalan ömma kyssar av Z, kvinnan jag älskar.

Natten tar mig ned i varv, men kroppens ringsignaler djävlas med mig och jag vaknar halv fem.

Nå, det har varit en timme tidigare ett tag. Så tack…

Försöker vrida mig till sömns igen, men systemet slås på och efter ett tag går jag upp, ser snötäcket och det vackra snöfallet; en bedräglig skönhet som ska bli till ful slask i ett hastigt väderomslag.

Tar på mig jacka och träskor, borstar trappan ren från snö, plockar in GP:n, gör frukost och väcker Z.

Jag är på väg. En bekant till familjen har gått bort. En av de sista länkarna till mina föräldrar har vittrat till rost och fallit isär.

Jag ska till London för begravning av den man som gifte sig med min mors barndomsvän.

Det känns självklart att åka. Jag är dessutom gudfar till den avlidnes sonson.

Bilar står på led i det otjänliga vädret. Men vagnarna går som schweizerur. Byte vid Korsvägen till Flygbussen som kommer om två minuter, som blir till en ickehändelse några gånger om innan en överfull och kraftigt försenad buss kommer.

Jag har beskäftigt ring för information, men kvinnan som svarade visste inte ens att det inte kom bussar i tid. Hon kollade emellertid tålmodigt upp och meddelade sedan att den borde vara vid Berzeliigatan, som hon uttalade med betoning på ii-na, som vi pratade.

Jag hade blivit lite av en informationscentralen innan, men hade inte så mycket att komma med för fransoser, spanjorer eller svenskar.

Men… jag är i god tid. Kommer fram med marginaler och planet är sedan försinkat med en halvtimme som blir en timme innan takeoff.

Göteborg krånglar sig ur kung Bores grepp. Foto: Kai Martin

Samtalar med en målvaktskollega med världen som arbetsfält. Vi bordar och jag slumrar, läser, slumrar.

Infart till Heathrow är magnifik. Molnen viker under och bjuder på ett panorama.

London ur ett fågelperspektiv. Foto: Kai Martin

Landningen är skakig. Vädret har mulnat på. Jag tar mig ur terminal 5 för transport till terminal 2. Väntar in vänner från Stockholm för vidare transport med hyrbil dit vi ska nordväst om London.

Kvicklunch. Foto: Kai Martin

Äter lite skräp, chips och sandwich med en Cola till. Läser vidare ur ”Mannen som sökte sin skugga”, en blek fortsättning på Stieg Larssontrilogin.

Dödar tid. Väntar in.

Dannys hyllning till Rikard Wolff

Danny Saucedos show ”Nu” på Hamburger Börs förtjänar sin uppmärksamhet.

Förutom en tajt förpackad föreställning med ett personligt tilltal möts publiken av skönsång, stark, effektfull koreografi och ett band som kan sin sak mer än väl.

En dryg månad kvar i huvudstaden och på den med förlov sagt trånga krogscenen. I slutet av mars blir det en ny utmaning när han och ensemblen kommer till the Theatre i Gothia Towers. Rejält med utrymme på den breda och djupa scenen samt den stora salongen kommer Danny Saucedo få möjlighet att ta ut svängarna i denna tekniskt briljanta show. Men det blir en balansgång, för han får inte förlora det intima anslaget.

Danny hyllade Rikard Wolff. Foto: KAI MARTIN

När jag såg ”Nu” i Stockholm adderades låtlistan med ”Röd luftballong”, en hyllning till nyss avlidne Rikard Wolff, som Danny skrev till skådespelaren efter att de båda medverkat i Mia Skäringers ”Mia på Grötö”.

På scen i showen blev det känslosamt, Danny glömde av Mia Skäringer i presentationen (”något skärgårdsprogram typ Renée Nybergs…”) och låten har han inte spelat på många år, så för perfektionisten Danny Saucedo blev det några felspel på pianot. Men störst av allt är känslorna, uppriktigheten och innerligheten. En fin stund i en fin show.

T/r Gbg-Sthlm

Ute dansar älvorna i en gryning som är fuktig och kall. Landet sveper förbi, trolskt, mystiskt, vackert.

Vy över gryningsland. Foto: KAI MARTIN

Gatorna jag lämnat bakom mig var nypna av frost. En tunn hinna av bedräglig halka, som manövreras bort av försiktiga steg.

På hållplatsen två moltigande män som jag gör sällskap ivrigt stirrande mot ankommande vagnar med minuter kvar.

Jag har lämnat min hustru för Stockholm. En avskedskyss och kärleksord.

Har lämnat hennes närhet. Sängvärmen har flytt för en sömndrucken gestalt, som försöker skaka liv i en lätt åldrande kropp.

Jag är på väg, som människan alltid är på väg; även den som alltid tror sig vara stilla.

Tre dygn i Stockholm för nöje och vänskap, kanske lite kultur, något museum, definitivt kvällsliv, helst inte nattliv, då jag helgar nattens timma som andra vilodagen.

Dagen är på väg. Foto: KAI MARTIN

Jag är på väg. Utan Z och det känns alltid lika halvt. Som symbiosen skapat ett siamesiskt tvillingförhållande där närheten är närmast fysisk även då vi inte ör intima.

Morgon kommer. Solen sträcker på sig långsamt som en katt.

Jag är på väg.

Undret på is

Det hände sig som så. För några veckor sedan fick jag, via en Facebookgrupp jag är med i, upp ögonen för ett par målvaktshandskar som, förutom det försvarliga priset, också såg oklanderliga ut.

Förvisso inte nya. Men med blott några puckmärken kändes de obetydligt begagnade.

De hade tillhört förre Frölunda- och Örebro- samt tillika Slovakiske landslagsmålvakten Julius Hudacek. Märket Reebok skvallrade om att handskarna nog legat en två, tre säsonger. Senaste åren har han kört CCM och senare Vaughn.

De fanns att köpa i Stockholmstrakten och via en vän blev det affär. Vännen tjänade inte bara som bullvan utan också som garant för handskarnas kvalitet.

SMS:et jag fick fick mig inte att tveka. Handskarna var i kanonskick. Som nya. Pengarna swishades och handskarnas hamnade på vännens kontor. Han skulle dagen efter åka till LA, så leveransen skulle komma att dröja en vecka.

Julle

Ett paket kommer packat. Foto: KAI MARTIN

Så hemma igen kommer så ett paket, inte på posten, men via bud, direkt till dörren.

Det är fredag och jag hade morgon innan spelat det som skulle bli en av säsongens sista ispass.

En halvtimme efter att jag packat upp paketet och känt på de fina handskarna får jag ett meddelande om jag kan vara med Frölunda sponsorhockey med start 13.00…

Jag svarar omedelbart ja och så hastigt det nu kom att bli att få testa de nyinköpta.

Kompisen som frågade mig är en rutinerad spelare med stort kontaktnät, han har själv spelat på lite lägre nivå i Schweiz, så bara att han är med visar att det kommer bli kvalitet. Men han trumfar med beskedet att Oscar Fantenberg också ska vara med. Landslagsspelare som nyligen kritat på för Los Angeles Kings och NHL efter en säsong i KHL och Sochi, som han gick till efter att ha spelat hem SM-guldet till Frölunda 2016.

Jo, en habil lirare alltså.

Jag har haft förmånen de senare åren att få spela med Fredrik Sjöström, Fredrik Pettersson, Patrik Carnbäck, Daniel Alfredsson och flera andra digniteter som nyligen spelat med Frölunda.

Självklart är jag inte i nivå med deras kunnande, men jag kittlas ändå lite extra av närvaron och gör så även nu. Med eller emot är egalt.

Inledningsvis är han med mig i röda. Det är poesi att se hans puckbehandling och skridskoåkning. Trots att han inte håller högsta tempo går det att ana den skicklighet han besitter. Han ligger nära pucken med klubban när motståndarna försöker sig på ett genombrott, han smeker in pucken retsamt enkelt när han avvärjer och närmast irrationellt, fast det är tvärt om, väljer han vägar ut ur situationen.

Jag får slita, men målvakten i andra kassen desto mer. Kanske främst för att Oscar Fantenberg, trots fria lägen, nära nog alltid väljer att passa. Men keepern gör det bra, en brandman ett tiotal år yngre än jag som har nattpass och innan hoppats på en lugn eftermiddag och en lugn natt.

Mina handskar är stela och plocken kommer ta en stund att få till. Men den jag har nu, som jag köpte i Kanada förra året och som har suttit som handsken, är för vek, där skotten slår igenom; så blir det inte nu.

Jag gör mina räddningar och plötsligt sveper Oscar Fantenberg förbi och slå mig på benskydden; en uppmuntrande gest, ett slags tummen upp. Smickrande, förstås.

Tiden går och några av motståndarna i motståndarlaget behöver ge sig av. Oscar Fantenberg byter och jag får plötsligt än mer att göra. Han får sina lägen, men jag avvärjer dem, förutom en situation där pucken fastnar i målnätet på baksidan. Jag är för snabb över till högersidan då han gräver loss den till vänster och med noll och ingen marginal gör han mål. Men dessförinnan har jag snuvat honom på ett friläge. Han kommer rakt framifrån, drar åt mitt högerhåll och lättar den mellan benen på mig då jag glipar. Min rörelse är dock en smula okonventionell, en fulslajd där högerbenet följs av vänsterbenet, som täcker glipan och pucken försvinner förbi stolpen. Ytterligare en räddning på ett snabbt skott som jag blockerar med bröstet i en snabb förflyttning.

Plötligt ser jag hur min kompis är på väg av banan. han har lovat mig en bild på Fantenberg och mig, så jag åker mitt under brinnande spel bort till honom.

Fant

Närmare NHL-spel(are) kommer jag nog inte. Foto: PÄR JOHANSSON

Jag får min bild, som tas av Frölundas assisterande tränar Pär Johansson. En stunds magi på isen, allt i det lilla; stort nog för mig.