Dannys hyllning till Rikard Wolff

Danny Saucedos show ”Nu” på Hamburger Börs förtjänar sin uppmärksamhet.

Förutom en tajt förpackad föreställning med ett personligt tilltal möts publiken av skönsång, stark, effektfull koreografi och ett band som kan sin sak mer än väl.

En dryg månad kvar i huvudstaden och på den med förlov sagt trånga krogscenen. I slutet av mars blir det en ny utmaning när han och ensemblen kommer till the Theatre i Gothia Towers. Rejält med utrymme på den breda och djupa scenen samt den stora salongen kommer Danny Saucedo få möjlighet att ta ut svängarna i denna tekniskt briljanta show. Men det blir en balansgång, för han får inte förlora det intima anslaget.

Danny hyllade Rikard Wolff. Foto: KAI MARTIN

När jag ”Nu” i Stockholm adderades låtlistan med ”Röd luftballong”, en hyllning till nyss avlidne Rikard Wolff, som Danny skrev till skådespelaren efter att de båda medverkat i Mia Skäringers ”Mia på Grötö”.

På scen i showen blev det känslosamt, Danny glömde av Mia Skäringer i presentationen (”något skärgårdsprogram typ Renée Nybergs…”) och låten har inte spelat på många år, så för perfektionisten Danny Saucedo blev det några felspel på pianot. Men störst av allt är känslorna, uppriktigheten och innerligheten. En fin stund i en fin show.

T/r Gbg-Sthlm

Ute dansar älvorna i en gryning som är fuktig och kall. Landet sveper förbi, trolskt, mystiskt, vackert.

Vy över gryningsland. Foto: KAI MARTIN

Gatorna jag lämnat bakom mig var nypna av frost. En tunn hinna av bedräglig halka, som manövreras bort av försiktiga steg.

På hållplatsen två moltigande män som jag gör sällskap ivrigt stirrande mot ankommande vagnar med minuter kvar.

Jag har lämnat min hustru för Stockholm. En avskedskyss och kärleksord.

Har lämnat hennes närhet. Sängvärmen har flytt för en sömndrucken gestalt, som försöker skaka liv i en lätt åldrande kropp.

Jag är på väg, som människan alltid är på väg; även den som alltid tror sig vara stilla.

Tre dygn i Stockholm för nöje och vänskap, kanske lite kultur, något museum, definitivt kvällsliv, helst inte nattliv, då jag helgar nattens timma som andra vilodagen.

Dagen är på väg. Foto: KAI MARTIN

Jag är på väg. Utan Z och det känns alltid lika halvt. Som symbiosen skapat ett siamesiskt tvillingförhållande där närheten är närmast fysisk även då vi inte ör intima.

Morgon kommer. Solen sträcker på sig långsamt som en katt.

Jag är på väg.

Undret på is

Det hände sig som så. För några veckor sedan fick jag, via en Facebookgrupp jag är med i, upp ögonen för ett par målvaktshandskar som, förutom det försvarliga priset, också såg oklanderliga ut.

Förvisso inte nya. Men med blott några puckmärken kändes de obetydligt begagnade.

De hade tillhört förre Frölunda- och Örebro- samt tillika Slovakiske landslagsmålvakten Julius Hudacek. Märket Reebok skvallrade om att handskarna nog legat en två, tre säsonger. Senaste åren har han kört CCM och senare Vaughn.

De fanns att köpa i Stockholmstrakten och via en vän blev det affär. Vännen tjänade inte bara som bullvan utan också som garant för handskarnas kvalitet.

SMS:et jag fick fick mig inte att tveka. Handskarna var i kanonskick. Som nya. Pengarna swishades och handskarnas hamnade på vännens kontor. Han skulle dagen efter åka till LA, så leveransen skulle komma att dröja en vecka.

Julle

Ett paket kommer packat. Foto: KAI MARTIN

Så hemma igen kommer så ett paket, inte på posten, men via bud, direkt till dörren.

Det är fredag och jag hade morgon innan spelat det som skulle bli en av säsongens sista ispass.

En halvtimme efter att jag packat upp paketet och känt på de fina handskarna får jag ett meddelande om jag kan vara med Frölunda sponsorhockey med start 13.00…

Jag svarar omedelbart ja och så hastigt det nu kom att bli att få testa de nyinköpta.

Kompisen som frågade mig är en rutinerad spelare med stort kontaktnät, han har själv spelat på lite lägre nivå i Schweiz, så bara att han är med visar att det kommer bli kvalitet. Men han trumfar med beskedet att Oscar Fantenberg också ska vara med. Landslagsspelare som nyligen kritat på för Los Angeles Kings och NHL efter en säsong i KHL och Sochi, som han gick till efter att ha spelat hem SM-guldet till Frölunda 2016.

Jo, en habil lirare alltså.

Jag har haft förmånen de senare åren att få spela med Fredrik Sjöström, Fredrik Pettersson, Patrik Carnbäck, Daniel Alfredsson och flera andra digniteter som nyligen spelat med Frölunda.

Självklart är jag inte i nivå med deras kunnande, men jag kittlas ändå lite extra av närvaron och gör så även nu. Med eller emot är egalt.

Inledningsvis är han med mig i röda. Det är poesi att se hans puckbehandling och skridskoåkning. Trots att han inte håller högsta tempo går det att ana den skicklighet han besitter. Han ligger nära pucken med klubban när motståndarna försöker sig på ett genombrott, han smeker in pucken retsamt enkelt när han avvärjer och närmast irrationellt, fast det är tvärt om, väljer han vägar ut ur situationen.

Jag får slita, men målvakten i andra kassen desto mer. Kanske främst för att Oscar Fantenberg, trots fria lägen, nära nog alltid väljer att passa. Men keepern gör det bra, en brandman ett tiotal år yngre än jag som har nattpass och innan hoppats på en lugn eftermiddag och en lugn natt.

Mina handskar är stela och plocken kommer ta en stund att få till. Men den jag har nu, som jag köpte i Kanada förra året och som har suttit som handsken, är för vek, där skotten slår igenom; så blir det inte nu.

Jag gör mina räddningar och plötsligt sveper Oscar Fantenberg förbi och slå mig på benskydden; en uppmuntrande gest, ett slags tummen upp. Smickrande, förstås.

Tiden går och några av motståndarna i motståndarlaget behöver ge sig av. Oscar Fantenberg byter och jag får plötsligt än mer att göra. Han får sina lägen, men jag avvärjer dem, förutom en situation där pucken fastnar i målnätet på baksidan. Jag är för snabb över till högersidan då han gräver loss den till vänster och med noll och ingen marginal gör han mål. Men dessförinnan har jag snuvat honom på ett friläge. Han kommer rakt framifrån, drar åt mitt högerhåll och lättar den mellan benen på mig då jag glipar. Min rörelse är dock en smula okonventionell, en fulslajd där högerbenet följs av vänsterbenet, som täcker glipan och pucken försvinner förbi stolpen. Ytterligare en räddning på ett snabbt skott som jag blockerar med bröstet i en snabb förflyttning.

Plötligt ser jag hur min kompis är på väg av banan. han har lovat mig en bild på Fantenberg och mig, så jag åker mitt under brinnande spel bort till honom.

Fant

Närmare NHL-spel(are) kommer jag nog inte. Foto: PÄR JOHANSSON

Jag får min bild, som tas av Frölundas assisterande tränar Pär Johansson. En stunds magi på isen, allt i det lilla; stort nog för mig.

35 svindlande år sedan

Kai Martin & Stick! kom med det epokgörande andra albumet ”Röd plåt” sent i april 1982.

Det kom snart att bli vårat mest bästsäljande album, men där försäljningskurva avbröts på grund av att presseriet inte kunde trycka fler då det hade fullt fokus på ett nytt Björn Afzeliusalbum, som skulle skeppas ut till massorna.

Nå, det var tv-program (läs ”Chrome 22), rikligt med recensioner samt en omfattande turné där vi spelade som minst inför 25 och som mest inför 40000.


Från turnépremiären april 1982 på Kåren i Göteborg. Foto: LAURI DAMMERT

Vi hade bemödat oss på ett sätt som få om ens något svenskt band gjorde på den tiden; introtape, triggad synt som löpte in i första låten ”Rör, rör, rör dig nu” från det nya albumet. Vi hade snyggt ljus, bra ljud och persienner som backdrop som reflekterade ljuset snyggt.

Men trots att vi upplevde en hausse så var det en knaper turné där omkostnaderna inte tänktes av inkomsterna.


Rubrikernas band maj 1982.

Sista spelningen var därför synnerligen viktig, den på Osloscenen Club 7, en klubb som startat drygt tio år tidigare och som huserade i Oslo konserthus källare.

Men… det uppstod ett problem.

Dagen innan avfärd 7 juni hade basisten insjuknat i vattkoppor. Med en feber gränsande till 40 var spelningen i farozonen.

Men han sa ”Vi kör”, proppades full med febernedsättande, stuvades in längst bak i bussen. Där fick han sova till ankomsten till down town Oslo där vi bar in honom till det intilliggande hotellet, blott något kvarter från Club 7.

Vi riggade, soundcheckade utan honom, strök i låtlistan och solen sken vänligt mot ett band som njöt av livet just då.

Hotellet var ett Oslos svar på Chelsea hotell, det anrika rockhotellet i New York som hyst så mången celebritet.

Kai Martin & Stick!-keyboardisten Tony Vibrato hittade en färdigladdad kanyl bredvid Gideonsbibel i lådan till nattduksbordet.

Ett par hade livlig sexuell aktivitet i amfetaminrus i en knarrande säng, där ljudet inte upphörde förrän den ljuva sommarnatten hunnit bli vacker, men både sömn- och drömlös morgon.

Innan dess spelning.

Vi hämtar vår sjuke basist. Ställer in ljudet en sista gång, placerar oss i logen som är mellan scen och publik, allt i väntan på att spelningen ska börja.

Folk kommer, det tätnar på framför scen. Intromusiken börjar och ”Rör, rör, rör dig nu” ska inledas med basens maniska, metalliska funkanslag format av postpunkens maniska, statiska upprepning.

Han är ensam på scen med sin bas, den triggade synten och ljuset.

Han står med ryggen mot publiken när vi andra klyver publikhavet för att kunna gå på scen.

Då vänder han sig om. Ansiktet är fullt av koppor, i pannan pärlar sig svetten, tungan hänger ute, anslaget, annars så rappt och distinkt, är trött och segt.

Vi lyckas genomföra spelningen.

Packar ihop, packar ned basisten i hotellsängen med feberdimmorna som sällskap, angör sedan Oslonatten för en svartklubb där festen inte tog slut förrän i sen timma, eller tidig.

Något försök till sömn innan den knirrande sängen från grannarna mitt emot hade tystnat.

35 år sedan idag.


Nedanför, under Oslo konserthus, låg Club 7, konsertställe där Kai Martin & Stick! senast spelade i Norge. Foto: KAI MARTIN

Inspiration Håkan

Vi satt vid samma bord när Freddie Wadling och Henryk Lipp fyllde år.

Vi skrev år 2015, det var näst sista gången jag träffade Freddie, som höll i i ett sargat men samtidigt fantastiskt liv knappt ett år till.

På dagen när han skulle ha fyllt 65 begravdes han under en praktfull ceremoni, som jag skrev om.

Nå, den där dagen året innan, där och då på Gyllene Prag satt jag med Håkan Hellström, som storögt fick förklarat att delar av Freddie Wadlings bandkollegor i Liket Lever satt något bord bort.

Bandet Håkan sjunger om i ”Dom där jag kommer från”.

Vi pratar vidare. Och när jag läser rapporterna från Håkan Hellströms Berlinkonsert inser jag hur inspirationen kommer till honom. Flyktigt, som i en bisats, som något hastigt förbipasserande, som blir väsentligt…


Från GP.se 20170528.

Vi pratade alltså då, 2 augusti 2015, om musik och jag nämnde en fräck kollaboration där fantastiska duon Midaircondo värmde upp för Soundtrack Of Our Lives vid en spelning på trädgård, hur förbandets sista låt interfolierades med Sools första.

I Håkans ögon blinkade det till. En gnista tändes.

Men det sparades i minnesbanken. Inte för 2016-års Ullevikonserter eller höstens turné, utan till nu.

Erik Lundin värmer upp. Hans sista låt blir också starten på Håkans första.

Bravo. Och, ja, jag tar åt mig äran. Precis som vid upplägget vid spelningarna på turnén 2002, då jag tipsade honom om först ett ordinarie set om 40 minuter, sedan in igen för en halvtimme och därefter något, eller några extranummer.

Allt refererat till den spelning med Dylan i Scandinavium som jag sett något år tidigare.

Jag vet och berömmer mig själv. Frågar du Håkan var det hans idé, precis som länken mellan Erik Lundin och Berlinkonserten.

Men jag, jag vet vad det kommer ifrån.

Lustans Lakejer + Richard Barbieri = sant

Det är 35 år sedan Lustans Lakejers ”En plats i solen kom” med Japankeyboardisten Richard Barbieri som producent.

Avundsjuka blickar riktades då mot Åkersbergaorkestern, men kanske främst en känsla av beundran inför hur unge Johan Kinde, då 21 år, lyckades med så mycket.

Lika stor var denna förundran och avundsjuka då Japan gästade Stockholms konserthus samma år, en magnifik konsert av ett band som senare valde att gå skilda vägar, och medlemmarna i LL fick följa med i ett chambre separé med Japan på nattklubben Atlantis.

Ja, det kändes snopet att stå bredvid och se de svenska musikerkollegerna paradera förbi och uppför trappan för ett hemligt möte.


Ett album på turné.

Men ”En plats i solen” blev en samling fin musik där Richard Barbieri lotsade LL vidare i karriären på ett varsamt sätt.

I höst gör den legendariske keyboardisten sällskap med Lustans Lakejer då en höstturné med start 13 oktober

Inte fullt så unge Johan Kinde upphör fortfarande inte att förvåna.

”En plats i solen”-turnén sätter förstås albumet i fokus och intresset blir inte mindre med Richard Barbieri som ackompanjetör.

Statisk elektricitet

Musik:

KITE

!!

Kite2

Kite – en programmerad duo fullt av elektronik. Foto: KAI MARTIN

Pustervik, Göteborg

Publik: 780 (fullt)

Bäst: Niklas Stenemos sång är fantastisk.

Sämst: Låtarna är för statiska.

Fråga: Vad händer om Kite har lite mer tålamod med sina kompositioner?

En polare i hockeylaget bär gärna en tröja med Kite på bröstet. Jag har alltför många gånger glömt fråga något om det uppenbara bandet.

En vän kom ner från Stockholm och ville bo, som tack fick jag följa med på Kites konsert på Pustervik. Utsålt.

Ett plus ett blir två. Enkel logik.

Jo, kompisen i hockeylaget är från Tranås. Han skulle inte till Pustervik utan hem, för på påskafton skulle Kite spela traditionsenligt på hemmaplan.

Så… hur tar man sig an ett band som är nytt för öron och tanke, för hjärta och själ…?

Med vidöppet sinne, förstås. Som vilken ny som helst. Så som det borde vara.

Det står klart rätt snart att en klubbspelningen egentligen är för litet för Niklas Stenemo, sång, keyboard, och Christian Berg, keyboard, video och scenografi.

I sina pretentioner stakar duon snabbt upp något mycket större. Kite är helt enkelt ett arenaband, om inte Scandinavium så åtminstone Lisebergshallen.

För det är en ljud- och ljusshow som kräver sina resurser, ambitiöst med tre runda bildskärmar som förstärker synintrycken och som bjuder upp till suggestionen med den programmerade musiken förstärkta av den analoga syntparken de använder sig av..

Med Niklas Stenemos ljusa och på samma gång kärva och klara röst adderas ytterligare kvalitet till showen, där musikerna står mitt emot varandra med sina syntar, förutom då Stenemo sjunger.

Jag hör storslagna referenser som ett möte mellan the Ark och Ultravox kring första albumet med Midge Ure.

Men…

… musikaliskt fastnar Kite med foten i syntklaveret. Låtarna blir statiska, som om de aldrig riktigt kommer ur de smutsigt bombastiska låtarna som hämtade ur något slags versioner av ”Vienna” – och det hade varit gott nog om det inte upprepades för ofta.

Någonstans dras jag till tanken att de haft större tålamod med scenbilden än med låtskrivandet, som att den där sista vändan av självkritik fått falla undan.

Synd, för i Kite finns så mycket kvalitet, men än så länge oförlöst gällande duons musik.

KiteJPG

Kite är storslagna och ambitiösa, men låtarna blir stereotypa. Foto: KAI MARTIN