När jag får ett erbjudande om att bo i det av av Milajki Style Factoh!ry (jo, det ska var ett oh! lite här och var, enligt det kreativa teamet tillika Göteborgsbaserade företaget) stajlade popuprummet på Skäraton (Radisson Blu Scandinavia hotel, gamla Sheraton), så var det ju svår att tacka nej. Z visste inget mer än att vi skulle klä oss färggrant. Jag valde mina färgglada flamingomönstradebyxor från Scotch & Soda (Ragtime), den vita NN07skjortan, från Holte loppmarknad, och Mood of Norwaykavajen, Stadsmission, Mölndals galleria) samt 3dm Lifestyleskorna, de blå, som jag fick av Z i födelsedagspresent för 100 år sedan. Mest secondhand, alltså, men definitivt färgglatt.

Jag försökte nå hotellet för att höra om det fanns möjlighet att parkera våra cyklar, men det var omöjligt att komma fram. Förklaringen kom senare. Då hade vi med sparsam packning (typ, allt i min blå Sandqvistryggsäck) valt att promenera ner till stan. Väl framme är det en låååång kö till receptionen. Alla ska bo. Alla ska turista. Alla ska checka in. Samtidigt. Men alla ska inte bo i Milajkirummet, som vi.

Det är trångt, men ändå hyfsat och respektfullt avstånd i kön och receptionen. Snart är det vår tur och vi får våra rumsbrickor och går med förväntan mot rummet. Det står helt klart vilket det handlar om. Dörren är klädd i vit teddy, inte helt försluten, och då vi öppnar är det för en rosa chock. Härligt! Galet! Barnsligt och uppiggande. Vi hinner knappt in förrän vi börjar ta för oss, eller framför tar bilder av varandra och selfies i det Instagramvänliga rummet. Det är verkligen all in, fullt av trams och glädje, accessoarer att förstärka intrycken, kläder, peruker, hattar… I badrummet tronar lämpligt nog några flamingor i plast, resterna av ett bollhav i duschen, rosa hjärtan på duschväggen… Ja, ni förstår.

Ljuset är också rosa och kanske är det en missräkning. För just rött ljus är fotografens värsta fiende. Det blir med andra ord svår att göra rummet rättvisa.

Vi hänger i rummet en stund. Gör det intensivt. Så till den milda grad att när Z ska öppna balkongdörren river hon ned en kornisch, som lätt faller över hennes ena axel. Ingen skada skedd, förutom på inredningen och vi rapporterar incidenten till receptionen pronto.

Så gör vi stan. Planerar att äta och går längs med Stora Nygatan mot Bastillionplatsen, stannar vi den nyöppnade restaurangen Klang Market, som trots en stor uteplats inte har något bord ledigt, men som dessutom verkar vara lite för mycket av hippt hamburgerhak. Upp Trädgårdsgatan mot Dorsia, men Z får svindel av priserna. Jag nämner Tavolo på Magasinsgatan, restaurangen i de gamla artilleristallarna, så vi styr mot Vallgatan över Kungsportsplatsens stimmiga rus mot vårt nya mål. Men väl där finns det inte en plats över, förutom i baren. Jag vill inte. Z vill. Men jag känner, att ska jag äta där vill jag insupa atmosfären och lokalen, inte sitta som på nålar på en barstol… Det blir ingen diskussion; jag vänder i dörren och går oförskämt. Så det blir Sorellina på Västra Hamngatan, som vi tidigare haft god erfarenhet av och som inte heller nu gör oss besvikna. Vi gör det lätt för oss, lite lättjefullt, och går på en meny som erbjuder en tunt, fint skuren älgcarpaccio med kantareller, parmesan, ruccola, lime som förrätt, till huvudrätt carbonara med guanciale, pecorino romano, äggula och svartpeppar plus en tiramisu, som efterrätt (den enda som föll ur ramen i denna annars så perfekta middag) och mineralvatten samt Amarone della Valpolicella till plus kaffe till desserten.

Vi promenerar genom vår stad hem. Västra Hamngatan ner till Hamnkanalen och Södra Hamngatan, över Tyska bron och kika på installationer och restaurangen där, innan vi vänder åter mot vår rosa dröm och en natt på Skäraton.

Morgonen når oss. Vi har bokat frukost i matsalen, en tid som alla andra har gjort. Men å andra sidan kommer vi sent efter en seg, långsam morgon till matsalen. Konstaterar att jag fortfarande gör bättre äggröra än hotellen vi gästat, men det är säker en ekonomisk fråga. Så checkar vi ut, lättar med vårt lätta bagage och hemestrar vidare som turister i vår egen stad. Z går på skattjakt enligt det kända mönstret butik in, butik ut och kommer hem med lite väl funna plagg från Cos i gamla, fina Palladiumhuset, där biografen länge stoltserade.

I boendet på Skäraton i Milajkirummet ingick också entré till Oh! I scream bar, som förutom glass också är rena, färgsprakande äventyret, väsentligt mer expansivt än popuprummet. Vänner av Dolly Style eller mer japanska kulturfenomen som lolita, fariy kei och gyaru får sitt lystmäte. Oavsett ålder – här möts alla barn från 8 till över 80 år – för en resa in i en kulör fantasivärld.

Milajkis idé är underhållande och lite nytänkande. Rent strategiskt utnyttjar företaget tomma, attraktiva affärslokaler i centrum på korttidskontrakt. Hur länge just Oh! I scream bar håller hus på Korsgatan vet bara tillgång och efterfrågan.

Leklusten drabbar oss. Kanske mest Z, som är all in. Mobilkameran får jobba för foton, poserande, selfies ur alla vinklar och vrår. Precis som på rummet finns det möjlighet att låna peruker, hattar, kläder (men då bara för kvinnor) för att maximera uttrycken. Efter ett bra tag griper rastlösheten mig. Vi tackar för oss och går ut i den vanliga, inte fullt så färgstarka, världen fylld av intryck.

Foto: Kai Martin och Zeba Pedersen Löwen-Åberg