Vi har matchstart 11.00. Inte mycket tid för något annat efter frukost, således.
Jag ska vara backupp för M, som nu äntligen fått sin utrusting och ska få begå sin debut på kanadensisk is. Vi möter Orient Express, som då laget startade bestod av asiater, främst japaner, som ville visa sina färdigheter i den transatlantiska sportkonsten.
M är ett under av benhård vilja, tjurskallighet och en iver som jag beundrar. Under förra våren kunde han konstatera att ett barnbarn kom med i ett elitlag i volleyboll. Men året kom också att kantas av sorg då hans yngste son hastigt gick bort. Under sensommaren drabbades M dessutom av en hjärtattack, men fick klartecken till spel av läkare till det träningsläger som hölls för SOHA Team Sweden i början av november, då jag först träffade honom. Han är märkligt glad, trevlig och jordnära inte bara för att han möter knappt 165 cm över jorden.
Matchen dominerar vi och leder. Men kanadensarna spelar som transatlanter gör. Vi gör mål som döms bort. Klockan tickar inte vår väg. Domarna, varav den kvinnliga är verkligt vass och har ordning på inte bara regler utan också tidtagningen som sekretiariatet inte riktigt bemästrar (det blir bitvis en fars, som den kvinnliga domaren himlar åt ögonen åt). Vi har lägen och samtidigt visar motståndarna prov på allt det som vi är vana att kanadensare gör när det går dem emot. Spelet blir tufft, chans till tjuvnyp ges, de är lipsillar för det mesta och är på domarparet och (!) de vänder vår seger till en för dem hedervärd oavgjord match.
En krigare. Foto: WILLY BJÖRKBACKA
M har kämpat väl. Verkligen stått på huvudet i flera situationer och sett ett mål som kanadensarna fick segla förbi honom, men som borde blivit bortdömt. Framför allt har han gjort sin debut. En hjälte som inte viker ner sig för något och var eskapader nu filmas och fotas för en dokumentation som hans son W gör om sin far, det som den yngre sonen var tänkt att göra.
Han är ett föredöme för mig. En person som får mig att fortsätta, på samma vis som de äldre spelarna i Uppbackarna (laget jag spelar måndag- och fredagshockey med på mornarna).
Vi har alltså en vinst och en förlust. Äventyret fortsätter.
Delar av gänget fortsätter efter att vi har packat upp trunkarna på våra respektive hotellrum och sköljt upp våra underställ (det luktar väldigt lite hockey i vårt rum, ordning och reda). Vi tar högbanan/tunnelbanan på Waterfront. Vancouver ler sitt soligaste leende när vi kliver av. Jag är klädd för våren i mina Jacob Cohen-jeans, Samsøe & Samsøe-skjorta, ett par Adidas sneakers och Sand-kavaj med snitsig snusnäsduk. Allt införskaffat secondhand i Göteborg. På huvudet den grå mössa vi fick av första motståndet i träningsmatchen i lördags kväll.
Vilse vid Waterfront. Foto: BENKE LARSSON
Vid Waterfront är vi vilsna. Jag ser ett ställe för information och finansmannen går med raska steg dit tillsammans med MT, +65-gruppens ledare, han som har koll på det mesta och informerar av rang. De dröjer kvar en bra stund, men efter en kvart kommer de tillbaka med karta och adress plus vart vi senare ska till Army Navy & Air Force Veterans, dit finska spelare av någon inte riktigt klar anledning har bjudit in oss till.
Vi samlar de vilsna fåren för en promenad. Men MT får telefonsamtal. Två får har gått vilse, gått av tunnelbanan vid fel uppgång och ska nu guidas rätt för att vi gemensamt ska ta oss till en restaurang som ska vara något i särklass. Sa jag att vi var hungriga. Vi är en tillslut en grupp om tio som i olika tempo går ned mot sjökanten, en vacker kaj-/strandpromenad som förmodligen upprustades inför OS 2010. Det är pampigt med höghusen på ena sidan, hamnen med båtarna som samsas med pontonplanen som ivrigt lyfter och landar och hamnkranarna som sträcker sig mot skyn som för att tävla mot de väldiga, snöklädda bergen i fonden.
Mäktig vy. Vacker promenad. Foto: KAI MARTIN
Vi går mot en marina med båtar i miljonklassen och närmar oss vårt mål, restaurang Cardero’s. Jag ångar på av två skäl. Dels för att tempot är lite makligt för min smak. Dels för att jag behöver få igång min ömmande rygg. Minnesvärda läsare kanske kommer ihåg att jag kom från ett ryggskott. När jag kommer fram sätter jag mig på en bänk för att vila innan de andra ansluter.
Jag ser hur en ung, asiatisk kvinna tittar på mig. Så kommer hon fram och ger mig komplimanger för hur jag är klädd. Smickrande, förstås. Hon undrar om det är okej att hon tar en bild, men då kommer hennes pojkvän (förmodar jag) in och hon instruerar honom att ta fotot. Jag säger att det är självklart, men då vill jag att också hon är med på bilden. När han plåtat färdigt ber jag honom ta en bild på henne och mig med min mobil. Vi tackar artigt, hon frågar om mitt namn, får det, och jag frågar om hennes, upprepar det. Men hon ler åt mitt misslyckande och säger att det går bra att kalla henne Bee, som insekten. Hon och pojkvännen är studenter, får jag reda på innan vi skiljs åt.
Möte mellan främlingar. Foto: BEES BOYFRIEND
Inne på restaurangen får vi ett generöst bord för samtliga, bordar oss och beställer hyfsat snabbt, mestadels mat från det så närliggande havet. Jag beställer grillad lax, finansmannen en halv portion fish’n’chips och en halv krabba, någon tar hälleflundra… Jag beställer in ett glas vitt vin och vatten. Inga excesser. Stämningen är trivsam. En av grabbarna i +65-gänget har med sin son, tillsammans ska de senare åka Whistler, skidorten två timmar från Vancouver. CS, som spelar med just +65 och som var med i Windsor (han är inte bara en duktig hockeyspelare utan också en fena på att åka utför) hyrde bil i måndags för fyra timmars egentid i backen.
När väl maten kommer på bordet låter vi oss väl smaka. Men är man uppvuxen i Göteborg med närheten till havets läckerhet var min rätt inget att göra vågen åt. En tillplattad, en gång, glad lax låg förskrämd, grillad på en bädd av torrt stekt ris och några primörer i kors. Men hungern har ingen lag. Maten försvann snabbare än ett slagskott.
Mat för man. Foto: KAI MARTIN
Vi har alltså blivit inviterade av något finskt lag till Army Navy & Air Force Veterans. Finansmannen har fått instruktioner om hur vi ska ta oss dit, tillbaka till Waterfront, tunnelbanan söderut till Langara för vidare transport med buss längs Oakridge 41st Avenue österut några busshållplatser. När vi väl kliver av ligger stället tvärs över gatan. Vi kliver in i samlad tropp och en kvinnan hälsar oss välkomna, men ber oss samtidigt ta av oss våra huvudbonader. Jag sveper med blicken över klientelet i lokalen, med krigsveteraner och allt det innebär av livslånga trauman, fysiska och psykiska skador, och det är något av en Roy Andersson-film över stämningen. Men att någon ska bestämma över mig vad jag ska ha på eller inte… nej tack. Jag vänder förnärmad i dörren. Behåller min nyfådda mössa på huvudet, tar bussen i motsatt riktning som jag kom, skiftar till högbanan och kommer hem till hotellet för lite egentid.
Det är dags. Turneringen börjar. Allvaret är här. Ett gäng hockeytokiga herrar kring 70 ska nu utmana sina likar från olika länder. I dag mötet med Wynd Beavers, ett lag som tagit sig från soliga Florida till Richmond och Ice Center söder om down town. Från flotta Olympic Oval till detta ishockeykomplex som rymmer sex rinkar bredvid varandra, alla med olika namn som Forum, Pond, Garage, Igloo etc. Det sistnämnda är fyndigt, för samtliga rinkar är iskalla så att vi funderar om det är hälsovådligt att spela i dem. Dessutom ligger det pölar av vatten på isen i den rinken där vi ska spela. Hm… vi försöker utröna om aggregatet är ur funktion eller om det är av någon annan orsak.
Nu börjar det. Foto: KAI MARTIN
I det trånga korridorerna med en och tusen omklädningsrum söker vi efter där vi ska hålla hus. Jag leder gänget rätt, men blir snabbt korrigerad. Längre ned i korridoren ska vi husera, så det är bara att dra trunken vidare längre ned för att komma rätt.
Det är old school-omklädningsrum, Rustika, enkla, måhända en smula trånga, men effektiva och de har krokar och hyllor.
Det andas ishockeykultur. Jag älskar det.
Att det är dags märks. Det finns en andakt i rummet där vi försöker fokusera. Det började redan på bussen då vi äntligen kommit på rätt (det är många transporter och ett gigantiskt logistiskt upplägg att få lag på på plats). Det har dividerats om när bussen skulle gå. 09.30 slår någon fast. Men sanningen är att vi ska åka nio, noll och noll. Att samla in fåren är en grannlaga uppgift och först 9.10 kommer vi iväg.
Inför matchen är det lite trams. Något skratt. Men mest tystnad och koncentration. Skydden ska på. Skridskorna ska snöras.
Fighting face. Foto: WILLY BJÖRKBACKA
Vi är redo, men har samtidigt ingen aning om motståndet. Vi har haft två träningsmatcher – ett för respektive lag +65 och +70. Båda med vinster. Men det här gänget…?
Lite tafflig uppvärming (varför är det så svårt att värma upp målvakter?) är det dags för nedsläpp. Rinken är tajtare än i Olympic Oval, som håller lite mer europeiska, eller olympiska mått. Så här… mellan tekningscirkeln och sargen är det knappt någon decimeter. Jag får erfara det en stund senare.
Matchen drar igång. Vi producerar skott och chanser på den duktiga målvakten på andra sidan. Med ålderns rätt är han definitivt old school, upprättstående, skär av vinklar, är duktig med plockhandsken. Ja, till och med utrustning en andas dazumal. Som Cooperhjälmen med Tretjak-galler. Coolt.
Idrottslig förbrödring. Foto: WILLY BJÖRKBACKA
Men det är motståndarna som gör första målet. En kontring där motståndaren rundar vänsterbacken och i höjd med tekningscirkelns mitt drar på ett skott som kommer snabbt och ställer mig. Jag tycker att jag täcker bra, men någonstans mellan plockhandske och kropp smiter pucken in. 1–0 till motståndarna. Skit också.
Men vi kvitterar och gör både två– och tre–ett innan matchen är slut. Jag får göra några, som det heter, avgörande räddningar. Men har ärligt talat inte mycket att göra. Som back har jag bland annat Christer Busk, född 1951, skridskoskicklig och med ett vackert spelsinne med god överblick över möjliga alternativ. Den Malungsfostrade Busk är en fröjd att ha på isen och tillsammans med honom och de övriga i laget blir det en seger.
Jag engagerar min målvaktskollegas son W, som är med på resan för att i förstone dokumentera sin fars fantastiska resa över Atlanten och vidare västerut för att som snart 75-åring spela ishockey. Men han ställer upp då jag ber honom slå några hastigt slagna rutor på motståndarmålvakten, som jag senare lär känna en smula och delar kontaktuppgifter med, Charlie Holland och yours truly.
Efteråt kommer en ledare för Carha in och meddelar vem som får priset som MVP (Most Valuable Player)och till min smickrade förvåning är det jag som kniper det. Stolt tar jag emot en t-shirt, som jag snabbt kränger på efter duschen.
Glad MVP. Foto: WILLY BJÖRKBACKA
Sedan börjar tvivlen Borde inte någon annan ha fått det? Jag får se statistiken. Fem räddningar och ett insläppt. Hm. Dessutom är det min 75-årige målvaktskollega som står uppställd som målvakt i matchen. Nja, det är nog lika slentrianmässigt valt som 2016-års Carha i Windsor, där vi upptäcker att MVP gick till den vars nummer överstämde med omklädningsrummets nummer.
Nå, jag försöker ta det var det är. Men kommer ändå, för ordningens skull, gå till game center för att få ordning på att jag faktiskt har spelat.
Vi har spelat tidigt (10.30) så väl tillbaka till hotellet är det ett hungrigt gäng som vill ha mat ”lige nu”, som det heter på danska. Någon får tips om en restaurang som ligger blott två minuters promenad från där vi står i hotellets foajé. Vi är 17 man som traskar iväg efter lite polsk riksdag. När vi kommer fram finns det förstås inte plats för alla och framför allt inte vid samma bord. Så sällskapet vänder i dörren. Jag försöker få ett gäng att hålla sina vilda hästar för att placera åtminstone några i lokalen, men mina invändningar står ohörda. Gänget vänder åter. Ny polsk riksdag väntar, tiden går och hungerklockan slår. Till slut förenas vi i en mindre skara om fyra som går tillbaka till the Story Café Eatery & Bar. Nu är naturligtvis lunchen över med två minuters marginal. (Någon som tänker ”Falling down”…?) Istället väntar happy hour.
Jag är hungergrinig och är på väg att gå därifrån. Men finansmannen är klok och sansad. Vi bestämmer att ta ett bord, beställa in rätter som vi delar på. Det visar sig inte bara vara en god idé, det är dessutom en utmärkt idé. Richmond/Vancouver är ju havsnära. Det blir lite mat från den kanadensiska norra västkusten plus annat. Mycket gott. Men öl blir det är sätt att komma tillbaka till sunda vätskor. Ytterligare en ansluter. Jag presenterar vår idé om delad kost, föreslår honom att komplettera – han tar av oss, vi av honom – och pekar ut rätterna som vi har beställt; han beställer för sig själv till jag kanske en aning för irriterat förstår att han inte har lyssnat (ett tema för resan, uppenbarligen inkluderat mig), förklarar igen med en smula höjd, anspänd röst och allt landar för något i gemensamhetens tecken.
När två till ansluter är redan vår backanal i full gång, så de får klara sig på egen hand.
The Story Café kan sin sak, köket är utmärkt, personalen likaså. Jag betalar för mitt sällskap om fem för senare ersättning via Swish. Notan klockar in på en hel del. Det är dyrt, men så är det med det mesta här i Kanada.
Jag vill göra lite mer av dagen än att slå dank, men vill också gärna ha lite sällskap. Får inget napp, så jag skriver, läser, tittar på teve, försöker sträcka ut dagen innan jag anfalls av jetlag och somnar strax efter nio.
Det fanns en tid på 80-talet när svartklubbarna var legio i Göteborg. De var något av andningshålet för nöjessugna, som inte ville vistas inom etablerade etablissemangs väggar och framför allt ville fortsätta natten i nöjessvängen fram till en arla morgonstund. Det var en kreativ period i Göteborg som satte en mängd artister och band som sattes på scen. Glenn-Yngves var ett av dem. Bandet jag kom att ingå i, en orkester som bestod av trummor, spelande ståendes av Glenne, bas, Tompa, gitarr, Pierre, och jag på sång. Man fick sina gig, det fick man. Mest plågsamma och kanske minnesvärda var väl spelningarna som starta klockan tre, första set, som skulle följas upp av andra set vid femtiden. För mig som morgonmänniska, och som njuter av att lägga mig tidigt, var det något av ett äventyr. Fråga mig inte hur det gick, men det gjorde det.
Jag var också med Lenny Pane, dåtiden främsta Beatlestolkare, från Göteborg när de angjorde the Beatleweek augusti 2003. Jag hade haft förmånen att inte bara hänga in med vid lite spelningar (Slussens pensionat, Gillestugan, Trädgår’n, Älvsborgsfästning) och blev tillfrågad på denna min reportageresa om jag inte ville uppträda med bandet vid en pubspelning under anrika hotellet Adelphi… klockan tre på natten. Jag var tapper, höll mig vaken. Men inte längre än till ett. Jag var bara tvungen att sova. En timme. Disciplin. Så skulle jag vara pigg igen. Jag vaknade som om jag aldrig skulle göra det igen. Men kom på scen och rev av låtar som ”Helter skelter” och ”Birthday” i vargtimmen. En pärs.
Spelen kan börja. Foto: JAN PERSSON
Nu är det dags för Carha world cup, en av världens största hockeyturneringar med 17 divisioner och lag från Kanada, USA, Finland, Sverige, Norge, Schweiz, Italien, Kazakstan, Ukraina,England och Australien (!), i Vancouver. Länge emotsedd och uppskjuten på grund av pandemin. Jag deltar i ett lag kallat Team Sweden, som ingår i organisationen SOHA (Swedish Oldtimers Hockey Association), med spelare från hela landet, som representerar två låg: +65 och +70. Som 66-årig målvakt har jag blivit uppgraderad till att spela med seniorerna.
Vi börjar resan 06.00 från Landvetter, men min morgon startar redan 02.15 då jag vaknar innan klockan har ringt. Z ska köra, är redo och vi åker 03.30 till flygplatsen på biltomma vägar. I ankomsthallen ringlar en lång kö till två, snart tre diskar. Vi i hockeylaget placerar oss i den långtsamt framåtskridande kön. Fler passagerare ansluter till flygplatsen och snart börjar en del framfusiga gå förbi kön till vårt muttrande, men utan att vi agerar. En timme senare får vi checka in vårt bagage. Jag med en övertung målvaktstrunk får betala extra och gå till en separat disk för skrymmande och tungt bagage. 2016 kom min trunk på villovägar till Windsor, som jag skrev om här,. Hur skulle det går nu?
Genom säkerhetskontrollen är det också långa, vindlande köer och, nej, Landvetter är inget vidare på logistik eller ordning. När vi väl kommer igenom är det för att i hast bege oss till flyget för vidare transport till Schiphol, Amsterdams väldiga flygnav, där vi har fem timmar i väntan innan vi lyfter för den nio timmar långa flygningen till Vancouver. Möjlighet för mitt bagage att hinna med, med andra ord.
Jag kommer ju inte bara från en retning i ljumsken (förra måndagen), utan också från ett ryggskott som jag ådrog mig för en vecka sedan. Är alltså inte i toppskick för att spela ishockey, men klarade hyfsat av spel med Kungälv respektive Frölunda Oldtimers tis- och onsdagkväll. Jag har fått lite hjälp med behandling av Webster Body Therapy med lite förmaningar och råd inför resan. Jag har varit noga med uppvärming, har gått innan ispassen, har cyklat en del… allt för att få igång ryggen. men en stillasittande flygning är ju inte toppen för en kinkande rygg.
Schipol i vårdis. Foto: KAI MARTIN
Men resan går bra, jag sover två gånger om 40 minuter vardera, fördriver tiden med samtal med min ishockeykompis sedan drygt 20 år tillbaka (som var min motståndare i division 2 på 70-talet) och bio (ser den utmärkta dokumentären om Sparks och ”Belfast”, Kenneth Branaghs fina film om de beynnande ”troubles” i den Nordirländska huvudstaden.
När vi landar är det till en smittande vackert Vancouver där vårsolen och -värmen gör sitt till. I fonden de snöklädda bergskedjorna. Det börjar bra. Det dröjer innan bagaget kommer, men min trunk är med. Vi från Landvetter får det vi lämnat vid incheckningen. Värre är det för våra vänner som rest från Arlanda. Flera spelare saknar sina trunkar, bland dem båda målvakterna.
Landat. Foto: KAI MARTIN
Via en transferbuss kommer vi till vårt hotell (River Rock), jag checkar in, min rumskamrat (finansmannen med erfarenhet från juniorhockey i både Leksand och amerikansk collegehockey samt Huddinge) kommer lite senare. Rummet är spatiöst, vi har varsin king size bed och får plats med våra trunkar. När jag lägger mig för att vila ringer telefon. Jag behövs till träningsmatchen för +65-gänget. Det blir inte mycket ro. Packa upp, packa rätt och en snabb middag, en kort vila och därefter vidare transport till Richmond Olympic Oval, arenan som stod för skridskotävlingarna under OS 2010, där två rinkar står parallellt i den väldiga domen. Bredvid spelas det volleyboll, basket, pingis, där finns en avancerad klättervägg med överhäng; hallen sjuder av liv, högst upp, som på en balkong finns ett gym som vid tiden vi ankommer lördag kväll är sparsamt använd, precis som det lite längre bort i hallen..
Ja, vi kommer dit vid åttasnåret. Matchen börjar nio. Det är fem på morgonen svensk tid. Och, ja, nu förstår ni kopplingen till de göteborgska svartklubbarna. Tröttheten sliter i kroppen, men jag är ju i Kanada för att spela hockey och hockey, ja, det ska det bli.
Med plats för två. Foto: KAI MARTIN
Omklädningsrummen är stora och många. Inga trappor för att ta sig ned eller upp för (läs och lär Göteborgs kommun och Göteborg fritid), man passerar bara rätt in, förbi entrén och receptionen och vidare in till sitt omklädningsrum. Men… det finns glest med krokar och inga hyllor att lägga något på. Märkligt.
Rum utan knappt några krokar. Foto: KAI MARTIN
Rinkarna ligger en våning upp. (Ha, inga trappor skrev du, minns den notoriska kritikern). Sant. Men en rymlig hiss som tar två lag – åtminstone innan match.
Våra motståndare, ett kanadensiskt lag, är vi en smula bättre än. Men på sedvanligt kanadensiskt vis ger de aldrig upp. Vi tar hyfsat snabbt en 4–0-ledning, men motståndarna reducerar. Då har jag gjort ett stabilt intryck, räddat det jag ska rädda och lite till, men detta vinkelskottet borde jag ha agerat bättre på. Vi leder med 7–2 när kanadensarna gör ett ryck och pillar in både sitt tredje och fjärde mål när vårt målskytte har gått i stiltje. Men närmare än så kommer de inte. Vi gör 8–4 med någon minut kvar, tackar artigt efter den snälla matchen och packar ihop våra grejer, duschar och tar en taxi till hotellet för den efterlängtade sängen.
Stärkande. Foto: KAI MARTIN
Jag somnar snabbt. Vaknar pigg och utvilad 2.14 lokal tid. Hm. Inte läge för att gå upp, men lättar på trycket och återvänder till sängen för att övertala kroppen om ytterligare några timmars sömn. Vaknar definitivt klockan sex. En ny dag randas. Strax efter sju går rumskamraten och jag ned för frukost, där vi väljer en All Canadian breakfast med stekt ägg, skinka, stekt potatis, lite bär, sylt och toast samt juice och kaffe. 30 kanadensiska dollar per skalle inklusive dricksen. Mer om det senare.
Jag/vi missade ju utställningen ”Det kolde øje – Tyskland i 1920’erne” med en hårsmån, eller dag om man så vill, när Louisiana senast besöktes i mitten av oktober (skrev om det här). Snopet, för det är något med den tipsepoken som fascinerar. Framför allt perioden i Berlin under Weimarrepubliken på just 20-talet. Missen har lite grämt mig och jag har velat åka tillbaka. Satte en datum i slutet av februari för en ensamresa för att upptäcka via Z:s sinne för ordning och reda att den skulle gå ner 19 februari. Jag fick med andra ord lägga om mina planer, som ett tag till min stora glädje även omfattade Z. Men hon kikade vidare i programmet och lockades inte av de övriga utställningarna.
Nå, jag bokade min resa på egen hand, siktade in mig på pensionärsrabatterna på SJ och tog ett tåg som lämnade Göteborgs Central strax innan halv nio. Gråvädret och råkylan omfamnade mig med sedvanligt göteborgskt humör. Men väl på plats kunde jag låta kupén värma mig och med inköpt sandwich och äppelmust släcktes morgonens begynnande hunger.
Väl i Helsingborg skulle jag köpa en kombinerad färja/tåg/Louisiana-biljett, även den med pensionärsrabatt (man måste ju vara om och kring sig). Men där gick jag tydligen bet, något jag upptäckte först senare, då jag trots att jag påpekade att jag skulle ha prisavdraget på grund av att jag hade rätt åldern inne inte fick någon sådan. Nå, kanske ska ta det som smicker från kvinnan i kassan.
Öresund sträcker ut sig i det vackraste av väder. Det är en känsla av vår i luften, men på däck blåser det vinande kallt och tar ur mig den känslan. Åtminstone initialt. Så många gånger jag rest den här sträckan, men sällan utan Z, som är det bästa och mest kära av ressällskap. Nu får jag klara mig själv och känner mig vilsen. Tiden på färja är kort, jag kliver av med de andra resenärerna och tar mig den korta promenaden till stationen där jag precis ser ett tåg söderut lämna. Inga problem. Tågen i Danmark går tätt och nästa tåg mot Næstved via Hovedbanegården i København, och där med förbi Humlebæk, är redan inne. Jag fyller i min biljett med dagens datum och klockslag när tåget ska gå, som kvinnan i kassan instruerat mig att göra.
Kupén är hart när tom och resan tar ungefär som båtfärden, det vill säga tjugo minuter. Jag kliver av i Humlebæk, men väljer inte att gå de få hundra meterna till Louisiana bums. Istället går jag in i köpcentret där jag vet att det finns en secondhand. Blå kors genbrug är emellertid stängt. Men när jag kikar in i butiken för att se vad jag missar ser jag en man gå omkring där. Han noterar mig, kommer till dörren och trots att det är en dryg timme till öppningsdags låter han mig komma in. Jag strosar tacksam omkring, men hittar ingenting bland herrkläderna. Så går jag till barnavdelningen, ser en Burberryskjorta, en kortärmad, i storlek 80 för 40 kronor. Z köpte ju en trenchcoat av samma märke för en spottstyver till barnbarnet i somras. Så varför inte. En ny kortärmad skjorta går på svindlande 2400 kronor. Men även om skjortan kanske är för liten för mitt växande barnbarn är den för söt att inte inhandlas. Det blir också ett durkslag i blå emalj, Glad & Marstrand, som är i fint skick. 50 dkr. Jag vill ju bidra lite till Blå kors verksamhet. Mobilpay har jag inte – när ska ett gemensamt mobilt betalsystem ordnas mellan de nordiska länderna? – så jag får ta ut i den intilliggande bankomaten. Betalar och tackar för vänligheten, packar ned det jag köpt i min axelremsväska och promenerar mot min destination. Kliver in i museets salonger och går i dess environger, där man förbereder för den kommande utställningen av Dana Schutz, som öppnar i dag torsdag 9 februari, och går i korridoren mot Amedeo Modiglians underbara skulpturer, som jag aldrig tröttnar på, och det där rummet, vikt för hans konst, ett av museets vackraste och sig som ett ständigt skiftande konstverk beroende på klockslag, väder och årstid.
Den indiska fotografen Gauri Gills bilder har fått ett rejält utrymme från olika projekt hon gjort. Det är kittlande och närgånget på ett både humoristiskt, allvarsamt och ödmjukt vis. Bilderna öppnar upp människors hem, liv, själ och hjärta. det är skickligt.
Hennes amerikanske kollega, konstnären Richard Prince är närmast nonchalant punkig med sina fotografier, där han avfotograferat andras foton från exempelvis magasin. Men där finns också en uppfriskande filosofi där hans betraktande öga skärmar av och ger den ursprungliga bilden ett nytt sammanhang. Lite som hiphopens samplande.
Men det är alltså för utställningen ”Det kolde øje – Tyskland i 1920’erne”, som också omfamnar fotografen August Sanders bilder på över 260 stycken. Det är en epok för hundra år sedan som i mångt och mycket speglar vår tid. Då, i efterdyningarna av första världskriget, lever Tyskland i ett politiskt landskap med nerverna utanför kroppen. Socialdemokratin kämpar för demokrati samtidigt som nazister och kommunister möts i regelrätta drabbningar på gatorna. Ekonomin för landet är kört i botten, arbetslösheten är skriande, samtidigt som nöjeslivet och konstnärers, författares, arkitekters och musikers kreativitet är blomstrande. Det är en tid av tillåtande, med en känsla av att allt är möjligt. Industrialismen är expansiv, kvinnor har genom att ha tagit männens jobb under kriget också börjat ta en självklar plats i samhället. August Sands bilder visar på det samtidigt sprudlande och drabbade livet i Berlin med flera städer. Konsten går från expressionismen mot nya uttryck, något utställningen visar. Konsten är märkligt stram, kal och ren. Men samtidigt väldigt uttrycksfull. Jag undrar lite hur de prominenta såg på porträtten på dem som gjordes, för de är knappast förskönande bilder som skapats.
Jag tog min tid – och strid med pensionärer äldre än jag och skolklasser – för att få min stund av kontemplation. Så nöjde jag mig. Gick ut i det vackra vädret och insåg att jag missat en promenad i museiparken. Istället blev det en väg in i bostadsområdet som vätter mot Öresund och vidare till stationen som skulle ta mig till Helsingør för frokost.
Så fyller jag i min biljett, datum och klockslag. Men ingen kontrollant kommer för att inspektera att jag betalt. I Helsingør är vädret fortsatt kylslaget men strålande. Jag möter flest svenskar, tar en tur till lite olika secondhandbutiker utan att nappa på något (men jag var sugen på ett par J Lindeberg-jeans för 100 dkr) och gick in i Kvickly, matvarubutiken, för att köpa Ribena, den goda saften som av någon anledning inte finns i Sverige, och fastelavnsbolle (ett slags motsvarighet till våra semlor) som Z önskat sig. Det visar sig att sådana som hon minns från sin barndom inte längre görs. Det blir något slags variant bland utbudet och rågbröd.
Så ut till torget och Café Torvet för en öl, som blir två, en snaps och tre smørrebrød samt laddning av mobilen. Jag dröjer mig kvar där för en stund för mig själv, som om jag inte har nog av det, innan jag tackar för mig, betalar och går ut för att promenera mot färjan som går lika ofta som tågen, det vill säga var tjugonde minut. Väl ombord blir det lite godisköp innan jag sätter mig och softar (somnar) samtidigt som färjan lämnar land. På fast, svensk mark kliver jag rätt in i släktingar. Z:s lillasysters man med yngste son, som är där för ynglingens brottande. Han är en av Danmarks största talanger, som för att bli bättre brottas i en Helsingborgsklubb en dag i veckan. Det kallas ambition.
Vi snackar en smula innan de viker av för skjutsen de väntar på att jag ställer mig att vänta in tåget till Göteborg, som kommer en smula sent. Jag har valt första klass, sitter i ensamt majestät, läser lite ur min gymnasiekamrat Grzegorz Flakierskis senast novellsamling, somnar, tittar ut i bäckmörkret och kommer så småningom hem till Z:s famn och kyss.
Det är den 15 oktober 2022. Jag fyller 66 år. En svindlande ålder för en man som har barnets öga och en förfalskade tro om att allt är som det alltid har varit. Nej, jag är inte naiv. Jag vet min ålder. Min kropp känner den definitivt. Men det är en ständig och evig ekvation om vad som är rätt och fel, vad som är logiskt och inte rimligt. Jag kämpar vidare. Jag är 66 år.
Min önskan var att resa söderut, till Danmark, till Z:s syster T i Bagsværd, ett andra hem för mig, hennes trivsamma lägenhet någon mil utanför den danska huvudstaden. Så vi åkte. På torsdagen for vi söderut med Hilda, som blivit en kär färdkamrat. Hon tar oss stadigt i hög fart genom inledningsvis Västergötlands södra landskap, förbi Sandsjöbackas sköna ljunghedar, in i Halland och den böljande E6:an som tar oss nedför, passerar Viskan, Ätran, Nissan och Lagan, viskar ramsan från skolan och skjuter fart över Hallandsås innan Skåne breder ut sig med Öresund i horisonten. Färjan väntar vid Helsingborg, glider snart ut i det historiska vattnet mellan två länder som tidigare kivats, men nu håller klädsamt sams. Jag står på däck när färjan lämnar land. Så Helsingør i oktobers gråväder. Vi lämnar båten, får Själlands mark under Hildas däck, åker till Prøvestenens köpcenter, går in på Kræftens Bekæmpelse Genbrug – loppiskraften sitter starkt i kroppen – och vi köper lite ting innan vi går till slaktaren för en av de godaste kebaber som står att få. Vi beställer en rejäl portion för hemresan. Stället är stängt på söndagen, men slaktaren är där för att jobba och vi får exklusiv access inför vår hemfärd, så att vi slipper inkräkta på T:s frys i Bagsværd.
Så ned mot Strandvejen och Louisiana. Alex Da Cortes speciella konst ställs ut, utmanande, underhållande och undervisande. Vi vandrar vidare i museets korridorer, tjusas, som alltid, av Modiglianis skulpturer och framför allt dem i Louisianas allra vackraste rum som är som en tavla i sig själv. Några tillfälliga utställningar passerar revy och jag kliver in i ett rum där jag snabbt blir utvisad. Endast för Louisianas vänner för en förhandsinbjuden publik till ”De dolde øje – Tyskland i 1920’erne”. Jag vänder surt om, mumlar att då borde kanske dörren inte vara öppningsbar alternativt en klädsam skylt som förklarar saken. Z försökte vädja till vakten och påtalar att jag fyller år (vilket ju inte var riktigt sant, det var ju någon dag kvar). Vi missar utställning med något av ett nålsögas marginal. Det blir lite Andy Warhol innan vi kliver ut i den fallande skymningen.
Kulturfärd. Mot Danmark, mot Louisiana, mot Café Jorden Runt för mat. Foto: KAI MARTIN
Åker mot Rungsted med planer på att äta vid ortens kro, men far vidare i det tilltagande mörkret. Z pekar på det ena efter det andra minnesmärket ur hennes barndoms historia. Men vi stannar först vid Café Jorden Runt i Charlottenlund. Jag är inte överdrivet hungrig, men det blir en öl och något slags sandwich med kycklingsallad. Den räcker för en familj. Mörket famnar oss, regnet faller, det är den 13 oktober och vi kommer lite senare än vad det var tänkt till Bagsværds natthärbärge.
Fredag
Vi tar en sen morgon. Skyndar inte. Z:s syster T försvinner till jobbet, hunden Max rastas av hennes man L och vi tar frukost, klär oss och far. Gårdagens övervägande svarta klädsel – Nudiejeans, en grå Oscar Jacobsontröja, vit skjorta, svart H&M-sammetskavaj och grå hatt – är för dagen utbytt mot en höstgrön Lexingtonkostym från Ragtime med en adderande orange snusnäsduk, Etonskjortan i brandgul ton och Bossvästen inhandlad hösten 2020 i Köpenhamn, grön fluga från Beyond Retro, den svarta Selectregnrocken köpt i Frederikssunds Røde kors i somras samt tweedkepsen från Dublinresan sommaren 1995. Vi kikar in på Bagsværds Røde kors, jag hittar en rosarandig Sand-skjorta för 65 dkr, provar lite annat, men nöjer mig. Vi checkar ut, far vidare mot Buddinge och Kirppu där vi kommer att stanna en dryg och kostsam timme. Inte bara hittar Z en tavla som hon prompt vill ha (målad hennes födelseår) utan det blir lite annat också innan vi kommer ut till vår lappade Hilda. Vi hade glömt p-skivan och det i sin tur renderade en bot på 795 danska kronor. Surt. Packar bilen med en tavla av okänd konstnär med med Z:s födelseår som indikation på när den kreerades samt lite annat smått som vi fann. Vi far vidare till Herlev. Hamnar på Røde kors där, Z hittar några plagg hon vill ha, men jag står över. Några tio meter därifrån finns ännu en Kirppu som vi frekventerar och kommer ut med kassar fyllda till bredden plus en gigantiskt Angry Bird som yngste sonen ska ha.
Vårt idoga secondhandletandet har gjort oss hungriga, så på vägen till parkeringen stannar vi till för en flæskestegsburger och en øl innan vi åker till Søborgs Hovegade, som inte bara har flera loppisar utan också en hockeybutik. I den hittade jag i somras en målvaktsklubban till – trots den danska kronan – till starkt nedsatt pris. Den visade sig vara felmärkt, så det blev ingen business då. Nu står klubban kvar med samma prislapp, så nytt försök. Men jag nekas igen, men får ändå ett så bra pris att jag köper den som födelsedagspresent till mig själv. Så hade jag också gjort i Buddinges Kirppu där jag hittade ett par Birkenstocksandaler, nya, i guld för en bråkdel av utgångspriset i butik. Vi går vidare på Søborgs Hovedgade, kikar in på Folkekirkens Nødhjelp Genbrug och en till Søborg Torv, där Z hittar en elegant grön Armanitrench. Blå kors genbrug får en påhälsning, men där köper vi inget. Det gör vi däremot i Ismageriet som tillsammans med en kaffe blir dagens fika.
Dagens utflykt börjar ta ut sin rätt, så vi styr kosan åter mot Bagsværd och vårt natthärbärge och lite kvällsmat med familjen, tv och samkväm. Jag går och lägger mig hyfsat tidigt för att läsa bok (Deon Meyers ”Mörk flod”), somnar efter ett tag och vaknar av att det är min födelsedag. Jag har en önskan om att åka till Hellerup strand för att bada. Z vaknar och vi far den dryga milen till hamnen där med badplatsen. Det är tidigt, men inte folktomt. Folk promenerar ned i sina badrockar och tofflor från sina boenden för ett uppfriskande dopp, eller en simtur, i Sundet. Jag går ut på piren, klär av mig och står snart naken så när som på badshortsen redo för födelsedagsdoppet. Andra har redan djärvt klivit i och jag tvekar inte; gör detsamma och simmar runt för att sedan frustande kliva upp till handduken, som frotterar mig torr. På med kläderna. Morgenmad väntar. Vi stannar vid ett bageri på Bagsværds Hovedgade för danska delikatesser, kommer hem och startar förberedelserna för dagens första mål mat. Jag får i den vevan ett paket av Z. Peter Englunds ”Onda nätters drömmar”, som jag önskat, som handlar om andra världskrigets avgörande skede i november 80 år tillbaka i tiden. Den är tänkt som min följeslagare i novembers mörker… Tack. Så ringer den kära gudsonen tillsammans med dottern för ett underhållande Messengersamtal.
Vi tar turen in till Lyngby och vi är inte ensamma. Det är nu mer lite trixigt att åka dit då det byggs en spårväg mellan Ishøj och just Lyngby – tvärbanan, kallad Letbane har varit tänkt att stå klar 20/21, men är kraftigt försenad. Blir nog bra då allt är färdigt. Vi går in på Røde kors, som vi alltid frekventerar. Men vi nöjer oss. Fönstershoppar längs Lyngbys Hovedgade, ser förre danske statsministern Lars Løkke Rasmussen som valkampanjar för sitt nya parti Moderaterna (!) och vi smiter in på Magasin, går omkring, gästar en toa och landar så småningom för en fika utomhus i det milda höstvädret. Vi far vidare på vårt loppisstråk, åker till Birkerød där vi på Røde kors i ett anfall av spontanitet köper en Grön Anna-servis plus lite kläder och far sedan vidare till Hørsholms Røde kors, där vi denna gång inte hittar något. Så far vi åter till Bagsværd. T har lovat födelsedagsmiddag. Jo, man tackar.
Det blir gryta och gott vin, samtal och efterrätt och vin och ost. Men en incident mellan Z och mig gör att jag surar till, tackar för mig och går in på rummet för att läsa vidare i den spännande, och välskrivna, boken. Natten kommer som ett anfall och knockar mig. En ny dag väntar.
Jag vet, jag köper mycket kläder. Det är ett slags nöje, men också ett triggande av belöningssystemet i klass med ett missbruk. Målet med resan var Holteloppisen, som vi besökt miljarders gånger, och som jag älskar. För sitt folkliv. För chansen till fynd. För stämningen. Min idé var att den 16 oktober skulle jag sätta ned foten. Här skulle en gräns markeras. Från och med nu var det slutshoppat. I fortsättningen skulle kläder plockas ur garderoben, där jag dessutom skulle göra utrensningar, precis som i bok- och skivhyllan. Jag ville, som i Strindbergs dikt ”Esplanadsystemet” skapa luft och ljus i mitt hem.
Vi packar bilen tidigt för att efter Holte fara hem. Äter en stadig frukost och tar sikte mot loppmarknaden denna vackra höstmorgon. Holte loppmarknad är populär och lite av en catwalk där framför allt kvinnor klär sig spännande i sin egen gatas mode. Jag gillar det och paparazzifotograferar lite av vad jag ser. Jag vill inte vara sämre utan har på mig den tredelade Guide London-kostymen jag köpte där i våras. Till det en blåvitrutiga Sandskjortan från Røde kors i Hillerød i våras och Tigerslipsen från just Holte våren 2018. Vi har pengar på fickan, om vi ut i fall att hittat något vi inte kan tacka nej till. Som en par mörkblå Tiger-byxor med slag, som jag köper för 100 danska kronor. Men det blir sparsamt med fynd. Vi väljer istället att ta oss norröver, mot Helsingør. Men inte den snabbaste vägen. Istället kör vi mot Strandvejen och Z berättar om då hon för några år sedan promenerade de 45 kilometerna från Köpenhamn till Helsingør i ett FB-evenemang. Om hur de gjorde lite avstickare ner mot vattnet. Hon guidar oss ned mot Sletten, en lite hamnby nedanför Humlebæk. Vi orienterar oss lite fel, men kommer så småningom ned till hamnen, parkerar den fullastade Hilda och går ut på piren. Vi suktar efter fika, kanske en glass i det vackra, men blåsiga vädret. Men kiosken är stängd. Däremot är Slettens Bådeklub på väg att öppna med en buffé som lockar. Vi bidar vår tid och blir snart gäster på etablissemanget. De lokala gästerna, som nog alltid går dit på söndagar, kika i smyg på det okända paret som låter sig väl smaka av det klassiska danska delikatesserna och ølen. Vi låter det ta sin tid, kikar ut genom fönstret och njuter av den vackra vyn. Så bryter vi upp, tar de sista kilometerna mot Helsingør och slaktaren vi Prøvestenen, som öppnar för oss efter Z:s diskreta knackning. Vi handlar lite proviant vid Kvickly, öl och vin, innan vi far hem. På den svenska sidan spelar oss vädret ett spratt som vore det april. Vi var igenom ösregn, hagel, solsken… hela paletten av skiftande väder.
Så hur gick det då…? Med gränsen? Med markeringen mot mig själv?
Nja, de som följer mig på Instagram och Facebook har ju snabbt konstaterat att den där Kai är en shopaholic av rang. Det har blivit fler plagg och skor sedan 16 oktober 2022. Men i huvudet maler fortfarande mitt intre esplanadsystem.
Fotnot: Lejonparten av denna text skrevs strax efter den gjorda resan. Men sammanställdes och slutfördes först nu, 5 februari 2023.
Man tänker hettan. Både i temperatur och i kryddning i maten. Man tänker kanske, måhända, på fredagstacos. Den svenska nationalrätten, fredagsmyset, som på samma vis som pizza och kebab blivit den självklara husmanskosten av modernt snitt. Men Tizne på Fjärde Långgatan väljer en annan väg. Bakom en diskret, plåtklädd dörr där det tidigare låg en kinesrestaurang, finns nu restaurangen som vill locka sinnena
Lokalen är avskalat skandinavisk, möblerna som hämtade från någon dansk designkatalog, väggarna kala i milda färger, ljuset dämpat men ändå klart. Restaurangen är så när nyöppnad när vi är på plats, men det har gått att beställa mat genom Foodora sedan i november.
Vi är på plats för en fyrarättersmeny, ett slags introduktion till köket som kocken Hector Mijares håller i.
Till varje rätt följer en cocktailmeny, en utmaning som vi antar (det finns mocktails, alkoholfria alternativ). Men det förstås möjlighet till andra drycker, så som öl.
Inledningsvis kommer en majsskum, en lättare slags gröt toppas med ost och chili. Till det en Paloma-cocktail, som serveras (likt de andra drinkarna) med en rejäl isbit som mot slutet prickar näsan. Smakerna harmonierar och entrérätten är överraskande mild, men smakrik. Rätt två är en Quesadilla med ost, svampen ”huitlacoche”och tagetas tillsammans med en salsa och en bit lime. Fräscht och fortfarande med en försiktig smak, trots salsan som inte hettar så mycket. Men allt gifter sig i gommen på samma sätt som det gör för blotta ögat. Margaritan biter ifrån och sältan från saltkransen runt glaset är frisk.
Som tredje rätt blir det en taco, men inte som det frossande i köttfärs med tillbehör som vi är vana vid kring familjebordet på fredagar. Här är en diskret anrättning av en black angus-entrocote serverad med en mole, en mustig och spännande sås bestående av bland annat rostade tomater och olika sorters chili, upplagda på en petite tacos. Drycken blir till denna välsmakande lilla rätt en Jamaica cocktail.
Sista rätten blir desserten. En majskaka som är täckt av majsskum och kondenserad mjölkglass. Mycket välsmakande, trots att vi inledningsvis var skeptiska till glassen gjord på kondenserad mjölk. Cacao cocktailen till bjöd på ytterligare smakharmoni. För att runda av det hela tog vi varsin ”fre can man”, en kryddrik, traditionell mexikansk kaffe med en lika traditionell mexikansk kaka föreställande en gris.
Tizne erbjuder fyra-, fem eller sjurättersmenyer ackompanjerad av cocktails för var och en av rätterna. Personligen kändes det som lite väl mycket alkohol bara för de fyra rätter som vi bjöds, att jag inte riktigt vågar tänka på hur lustig en sjurättersafton skulle bli. Förutom de olika menyerna finns också en loungemeny, som verkar vara den take away-menyn de flesta verkar hämta från.
Hector Mijares kök är spännande med rätter som är både vackra att se på och goda att äta, även om portionerna precis som smakerna är väl försiktiga. Men det är samtidigt spännande att, om så för några timmar, resa till Mexiko med skandinavisk inramning bara några spårvagnshållplatser bort.
Det är sen måndag eftermiddag när Z sammanfattar läget. Vi har x antal dagar på semestern, y av dem är uppbokade för besök, konserter, barbarn, kaninvakt och hundpassning. Ska vi få ihop ekvationen, som också ska inberäkna en resa är det, som det heter på danska, lige nu. Men i uträkningen ska vi få ihop en mängd saker, som vart vi ska, vad det fåt kosta och hur vi ska resa.
Jag vill till Danmark. Z är så där förtjust. Men om vi åker till någonstans där vi förutsättningslös kan vara för att bara koppla av och inte dras in i några förpliktelser, så fair enough.
Vi börjar med att Z kollar med sin moster om hennes sommarhus på Sjælland är ledigt. Ett samtal utspelar sig, en förfrågan görs, men utvecklar sig till att det huset nu är i mosterns styvdotters vård. Så en undran om möjligheten att få låna huset görs via Messenger.
Men vi är ett rastlöst par. Jag scannar möjligen att hyra ett hus, men det är bokat till bristningsgränsen och där ryker också en längtan till Lolland som jag har. Det dyker upp alternativ som hotell i Vedbæk, som är prisvärt och vi är nära att trycka på boka då hotel Frederiksværk dyker upp för ett förmånligt pris. Vi tar det med första natt redan samma kväll. Väskorna packas och vi kastar oss i Hilda, tror att vi kan äta på vägen som Street food to go på Mölndalsbro, hamburgare av klass, enligt Z. Men för andra gången på kort tid möter vi neddragna jalusier, noll info om öppettider; inte på plats, inte på hemsidan. Det blir sallad i Mölndals galleria och sedan söderut med fart. Semestertrafiken är moderat vid eftermiddagens sena timme, så resan går undan. Stopp vid Snapparp för en kopp kaffe och sedan i hast till färjan för en tur över Sundet. Det är mer trafikintensivt på färjan än våra off seasonresor, men den sväljer lätt samtliga resenärer för den knappa halvtimme långa färden. Bye bye Sverige och hej Danmark, vidare västerut och på, för oss, nya vägar till en, för oss, ny destination.
Mot nya äventyr. Foto: KAI MARTIN
Vi snirklar oss in i Frederiksværk och likaledes till hotellet beläget vid ett öde torg så när som på ett gäng parkerade bilar och en lekplats med ungdomar som stojar på ungdomars vis.
Klockan är åtta, i receptionen står en ung kvinna som hjälper oss med incheckning och berättar att nyckeln till vårt rum 26 sitter i dörren. Vi tar vårt pick och pack och går upp, ser nycklar i några dörrar, men inte till vårt rum. Z går ner, receptionisten följer med upp, beklagar, ringer ett samtal och ger oss sviten. Nå, nu är det förvisso ett stort rum, men svit… nja. Z jublar åt himmelssängen, något hon längtat efter att få sova i. Rummet är ok, möblerat med 1800-talsmöbler i hotellet med anor från 1700-talet, en soffa och två fåtöljer – inte så sittvänliga – och ett lågt bord. i andra ändan ett skrivbord med tillhörande stol. Det är spartanskt, men rymligt.
Badrummet är litet och opraktiskt disponerat, en dusch placerad alldeles för nära handfatet och toan. Men allt fungerar.
Vi är hungriga. Väljer att gå ut på byen, frågar i lekparken en av ungdomarna om någon restaurang och får höra att vid gågatan ligger en. Vi går dit och in på det som är Generalens Bar, en bodega med drickande – och rökande! – gäster, som vänder sig om inför de nya som kommer in. Z frågar om erbjudandet om smørrebrød från tavlan på utsidan fortfarande gäller. Bartendern kikar om det finns några läckerheter kvar, kommer ut med en kartong med det sista etablissemanget har att erbjuda. Det blir tre till oss var, men en av dem utan rågbröd, för den råkade bartendern i all hast slänga. Vi får med oss fyra Tuborg Classic och lånade bestick, beger oss rökosande till hotellet för vår sena aftonmat framför teve som visar EM-fotboll.
Vi låter oss väl smaka och underhålls av matchen, den häpnadsväckande mellan England och Norge (8–0). Z försöker locka in mig i ett danskt antikprogram, men gubben är gammal och trött, kroknar efter en intensiv dag med bilkörning och det hela. Jag somnar. Det gör hon också. Men senare.
Himmelsk frid. Foto: ZEBA PEDERSEN LÖWEN-ÅBERG
Tisdag
Ny dag. Nya möjligheter. Frukosten på hotellet är ok, men inte av förstklassig dansk kvalitet. Nu går det ingen nöd på oss, så det är mest en randanmärkning. Vi startar dagen, efter morgonens bestyr, med att ta staden i besiktning med målet att lämna tillbaka besticken till restaurangen, som öppnar redan klockan nio. Vi börjar med en loppis på vägen, kikar in, nyper i lite saker, noterar andra, men kommer ut tomhänta. Går till Generalen vars klientel inte verkar ha gått hem. Men, de törstnödiga ska ha sitt.
En öde stad.
Frederiksværks centrum är en öde plats, bortglömd av sina invånare, chanserad, skamfilad, där lokaler står tomma i väntan på merkantila hyresgäster som nog aldrig kommer komma. Vi fortsätter vår promenad mot ett köpcentrum, Z kollar skor, vidare ned mot en secondhand som utlovas i ett villaområde. Men där går vi bet, fortsätter i en cirkel tillbaka mot hotellet, går av en slump på Brydeklubben Heros lokaler, där Z:s systerson utövar sin färdigheter och som format honom till en av dansk brottnings mest lovande talanger. Vi tar oss vidare över järnvägen och mot Røde kors, en fin butik där jag inhandlar ett par nya kalsonger för 10 dkr.
Så tillbaka till hotellet och bilen. Vi ska på badtur. Z guidar mig ut ur staden, norrut, mot Liseleje, en av alla badorter på norrsjællandska nordkusten. Det är en knapp mil dit, men skyltar för 40 km/t gör resan långsam. Vi kör in i badorten, men missar avfarten mot stranden, fortsätter ned i samhället och viker västerut på en smal väg som tar oss längre och längre från Liseleje. Vägarna blir kringligare och krokigare. Slutligen hamnar vi vid en p-plats i en skogsdunge, tömmer bilen och tar med badkorgen; vi har hamnat vid Hylligebjerg där vi stannar en stund vid en bänk för att insupa utsikten över Kattegatt (se första bilden).
Det är en brant väg ner till stranden via en snyggt snickrad trappa med trånga passager där man får vänta in för att släppa in ned- respektive uppgående, beroende på vart man är på väg.
Vi är sena på beachen, men det finns plats denna soliga, om än lätt blåsiga dag. Vi går västerut, lägger oss i hyfsat lä och kan konstatera att ett tiotal meter från oss ligger ett segelfartyg som strandat. Vi får senare reda på att det är en båt som några inte så seglingsvana ungdomar precis köpt och efter att ha lämnat Hundested inte klarat av att bemästra seglen då motorn kärvade. Nu väntar en dyr bärgning och lagning av det sönderslagen skrovet. Trist.
Det dröjer inte längre förrän jag skiftar till badbyxor och kliver över den långgrunda stranden för att få mig ett stärkande, friskt salt bad. Det är skönt. Upp igen. Skifte till torra badbyxor och sedan en stunds läsning av Alice Daggostars ”Göra mig förtjänt”, som jag är på väg att avsluta.
Strandliv. Foto: KAI MARTIN/ZEBA PEDERSEN LÖWEN-ÅBERG
Vi nöjer oss efter ytterligare bad och tar den branta vägen uppför igen. Packar bilen och kör ut ur skogsdungen och på nya snirkliga vägar söder och senare nordost ut. Kommer så småningom till tillbaka till Liseleje, okynnesparkerar bilen, går ned mot den överbelamrade stranden, tillbaka igen och stannar slutligen på restaurangen Le Papillon för en stekt rödspätta med potatis, smörsås och rikligt med persilja, en Tuborg Classic till. Efterrätt den tungvrickande rätten rødgrød med fløde.
Dejligt. Foto: KAI MARTIN
Bilen står kvar. Olappad. Vi kör tillbaka mot hotellet. På vägen passerar vi, denna gången på rätt sida, kiosken med italienska delikatesser: viner, ost, charkuterier… Vi stannar. Provsmakar. Får ihop en försvarlig mängd ostar och salami samt en flaska Piemonte Albarossa (185 dkr). Dyrt, men förhoppningvis gott framför kvällsmatcherna i EM. Lite längre fram stannar vi vid Lidl för bubbelvatten och kex. Nu ska vi klara kvällen där vi missar delar av Danmark–Finland (1–0) och ser hela Frankrike–Spanien (2–0).
Det blir en fin kväll, men ostarna kunde ha bjudit på vildare smaker, enligt vårt ringa smakomdöme.
Delikatesser. Foto: KAI MARTIN
Onsdag
Solen lyser stark och klar på en blå himmel. Vi ska ta tåget från Frederiksværk till Hundested. Våra bleka skinn är aningen brända, så vi går till intilliggande Kirkens genbruk. där jag redan tidigare spanat in en Tiger of Sweden-skjorta. För 30 dkr fungerar den väl som solskydd för brända axlar, dess gråa ton matchar dessutom min Samsøe Samsøe-tischan jag köpte i våras. Jo, skjortan är slim och blir därmed för tajt för att knäppa, men bärs stilfullt öppen, fladdrande i den ihållande vinden. Z hittar en sjal för sina axlar. Vi är redo för stationen och kommer som av en slump i perfekt för det annalkande tåget.
Det är en fin resa med stopp om kanske 20 minuter, en halv timme och det stannar i Hundesteds hamn, där färjan pilar mellan hamnstaden och Rørvig (en resa vi tidigare har gjort). Vinden är ihållande och vi stirrar mot stranden – å ena sidan – och hamnområdet – å andra sidan.
Ankomst: Hundested. Foto: KAI MARTIN
Vi strosar förbi hamnen med sin lyxbåtar parat med bruksbåtar och mer anspråkslösa farkoster. Går mot Hundested sandskulpturfestival, men först in i lite butiker belägna i hamnmagasinen. In, ut, in, ut. Men utan att några affärer görs. Så betalar vi entrén till sandskulpturerna och förvånas och tjusas över tekniken. Så skickligt och så förgängligt.
Vi stirrar oss förtjusta innan vi går vidare. Nu upp mot affärsgatan Nørregade och Kirkens korshær genbrug, snokar runt lite, hittar ett par badshorts med Fantamotiv, lockas av lökigheten, köper dem och hamnar i Coca-Colas fång och, visar det sig, Primemarks, som tydligen en gång sålt plagget. Nå… nu kostar de 20 dkr och vi går vidare via en omväg mot stranden. Först nästa loppis, som också den ligger längs Nørregade. Loppe center är ett illa skött företag med prylar och ting högt och lågt i gångar i en ambition att vara ett alternativ till Kirppu. Z söker ett parasoll till skydd mot solen. Finner ett. Köper det för 80 dkr, provat i all hast.
Vi vänder tillbaka. Går in hos den prisade Nørregades slagterforrettning, lockas av varorna, beställer tre håndmadder (små versioner av smørrebrød), som blir fem, för vår strandpicknick. De görs på plats inför våra ögon, snyggt inpackade och vidare till Netto där jag köper ett sexpack pilsner. Så mot stranden. Det blåser vilt, medan jag frekventerar en toalett smiter Z in i en butik som lockar med secondhand. När jag väl kommer dit visar det sig snarare vara en outlet med mindre smickrande priser. Vi går ut. Vi går till stranden.
Strandliv. Foto: KAI MARTIN/ZEBA PEDERSEN LÖWEN-ÅBERG
Vi positionerar oss. Z lyckas, med krångel, veckla ut parasollet i den svåra blåsten. Jag badar, vi äter den medhavda maten och drycken. Sanden far in, knastrar gott mellan tänderna när vi tuggar. Men det går. Z badar. Vi skiftar ställe, men då vi kommer dit med fler av våra saker har två unga, sköna tyskor tagit plats någon meter från oss. Vi, blekfeta. De perfekt gyllenbruna med vältränade kroppar. Jag kikar hänfört, men diskret och väljer att fortsätta läsa Kire Nilssons ”Naturens drottning” innan jag åter badar. Väl tillbaka har nymferna valt att bryta upp; jag kan andas ut.
Vind och sol är bedrägligt. Trots att vi kyler oss tar solen. Även vi bryter upp, tar med oss vår packning och går mot hamnen för en is och en kaffe innan vi stävar mot stationen och tåget mot Frederiksværk. Vi kommer på minuten när. Väl på plats går tåget i retur mot vår avfärdsadress.
Återresan. Foto: KAI MARTIN
Vi promenerar upp mot hotellet, lastar av vårt pick och pack. Ser Sverige–Schweiz (2–1). Kvällen kommer med hungern, eller om det är tvärt om. Bredvid hotellet ligger en kinesrestaurang. Vi beställer mat där, vårrullar till Zeba och stekt ris med kyckling, nötkött och räkor till mig. Vi lämnar det på hotellet. Går ned mot Frederiksværks marina, en stadig promenad med duvor i bärträden, möter en blåsig, men folktom marina, ser solen stäva ned och går åter mot hotellet och den väntande maten som fortfarande är varm.
Resterna av den lika dramatiska matchen Nederländerna–Portugal (3–2) blir vårt sällskap innan vi mätta släcker för natten.
Torsdag
Himlen är oskyldigt grå med hotande regn. Vi åker på tur. Tar bilen mot Oles genbrug & antikmarked, stannar bilen vid väggrenen och går in i den förre detta lantbrukarfastigheten med ladugård och uthus belamrat med prylar, kläder och allsköns saker. Vi dröjer oss kvar och för Z blir det något av en promenad i minnenas allé med saker från hennes barndom (tidningar, möbler, lampor, hushållsprylar etc). För att vara så mycket är det ändå ordning och reda. Ole och hans fru har örnkoll på verksamheten och priserna där det finns viss prutmån. Men när vi försöker med ett skambud (500dkr) för en däcksstol med dyna får vi nej. Ändå kommer vi ut med en keramikskål fylld med prismor (åtminstone till botten fylld), två kannor (en röd, en blå) av emaljerat gods plus en skyffel i samma serie, en diskborste i plåt och nog något annat som jag nu har glömt. Under vår sejour hittar vi ett arkivskåp med lådor fyllda av bilder av okända, filmstjärnor med mera. Spännande historier anas. Men det visar sig att arkivskåpet är butikens egen där däremot innehållet i lådorna är från diverse håll.
Stopp på vägen. Foto: KAI MARTIN
Vi far vidare med lite mer last i bilen. Nu mot Ørby, nära Tilsvilde, där Z:s moster bor i skuggan av Kødsnedkeren, slakteriet som mosterns styvdotter med man driver. Vi pratar med slakteriägarna och blir efter ett tag visade mot huset där moster K bor med sin man P. Vi överraskar, en glad sådan, och blir bjuden på fika och samtal där Z berättar släktsaker som gått K förbi; P och jag förblir i stort sett statister i samtalet som domineras av Z.
Så påkallar jag diskret på uppmärksamheten, att vi behöver åka vidare och tar ungefär samma väg tillbaka. Men först får vi en hastigt guidad tur i slakteriet och handlar lite på vägen ut.
Nu styr vi nu kosan förbi Hillerød och väg 6 som tar oss mot Frederikssund. Z:s lillasyster I bor där med man, två söner och lika många hundar. Vi hämtar henne och åker mot Mission Afrika genbrug, där vi har varit förut. Jag hittar två tweedliknande västar som lockar, men isterbuken har jobbat och hårt åtsmitande korsetter är jag inte i behov av – än. Vi lämnar butiken med tomma händer, styr kosan mot centrum och Røde korsbutiken på strøget Jernbanegade. Ett gäng shorts, Only & sons i någon träningsoverallsliknande design, stirrar på mig. Helt nya. 10 dkr. Jag tar ett par. Några nya regnrockar, Select homme, för 85 dkr hänger flörtande. Eftersom det tokregnar ute passar jag på, trots plaggets långa ärmar.
I det regnrusiga vädret fortsätter jag mot Folkekirkens nødhjelp, går in men kommer tomhänt ut. Slår följe med Z och I, där den sistnämnda har hittat en balklänning, chic, för det kommande bröllopet hon ska på.
Vi går mot bilen, åker på Kirppu, loppisen där jag förra året fann årets köp, ett par RM Williamsboots, i praktiken obegagnade, för en dansk hundring och 2018 med Z:s hjälp köpte miljardärens kostymer (scrolla ned, men läs mer om det här), där Zegna-sviden blev värderad till 15000–20000 kronor i ”Antikrundan”.
Jo. Man kan göra sina fynd. Men inte den här gången. Inte för mig. Inte där. Vi åker hem till I och hundarna, äter lite kvällsmat – bland annat fantastiskt goda frikadeller inhandlade hos Køksnedkeren – innan jag vrider på mig och försiktigt gör Z påmind om konserten i Gjethuset i Frederiksværk, som börjar 19.30. Det tar tjugo minuter att köra, men det är ju käckt att vara i tid. Så. Vi bryter upp och far norrut.
Det är den unge talangen, 27-årige Gustav Piekut, bördig från Ålborg, som ska hålla en pianokonsert.
Vi kommer tio minuter innan, andas ut, köper biljettet och sitter på parkett med god utsikt över flygeln.
Han ska spela Claude Debussys ”Préludes, book III”, tolv sköna pianostycken som framförs med ackuratess och briljant fingerfärdighet, som blandar känslighet och attack med fjärils fladdrande intensitet.
Salongen är inte till bredden fylld, men Frederiksværks kulturnobless har letat sig ut på de folktomma gatorna för att ta sig till evenemanget i det fina kulturcentret när det vankar musikfestival.
Applåder, förstås. Välförtjänta. Vi är imponerade. Släcker ivrigt vår törst i pausen med en Tuborg Classic innan andra delen av konserten ska påbörjas.
Ekvilibrist. Foto: KAI MARTIN
Då bjuder Gustav Piekut upp till vild dans signerad Frédéric Chopin och hans ”4 Scherzi”. Om pianistens fingrar ivrigt sökte sig över tangentbordet under Debussykonserten är det nu något än mer. En växelverkan mellan finkänslig fäbless och en rasande attack under kontrollerade former. Gustav Piektuts spel tar andan ur oss.
På hotellrummet väntar Franrike–Belgien, en annan sorts dramatik som gav fördel Frankrike.
Fredag
Dagen börjar. Vi packar. Gör oss redo för att checka ut efter några fina dagar på Sjællands nord- och nordvästkust. Frukost, som blir lätt, och sedan upp på rummet för tandborstning. Vi bär ner vår packning, lite mer än då vi kom, till bilen och stuvar in allt. Promenerar förbi domkyrkan, öppnar porten, går in för en stunds andakt och frid.
Ett sorts farväl. Foto: KAI MARTIN
Så en sista tur till Loppehjørnet, som vi tidigare frekventerat, för köp av ett bäddlakan och lite andra ting tänkta för vårt jul i juli, det traditionella familjeevenemanget som hålls varje år kring 24 juli (mer eller mindre). Så iväg mot Hillerød och Kirppu där.
Vi hälsade på där i april då vi hade vår kärlekssemester för att fira våra 15 år som par (läs om den resan här). Via lite guidning från Z hittar jag rätt och vi går tålmodigt gång upp och gång ned. Redan i den första gången hittar vi fårsskinnsfällar och -kuddar, där vi fastnar för två kuddar med vildare hårbeklädnad än vad vi någonsin kan drömma om. Z hittar ett par plagg, men jag famlar vidare i överflödet av begagnat där man undrar över en del saker, varför de överhuvudtaget har hamnat i en förhoppning om att säljas vidare.
Hittar emellertid två finmönstrade skjortor, NN07, för 60 dkr plagget. Men det står M på dem. Passar de min allt mer trinda kropp…? Hon som har avdelningen står och plockar bland plaggen. Jag frågar sonika. Hennes svar är nedslående. Slim. Denna förödande trend för alla män som saknar tvättbrädor. Jag tackar för svar och snokar uppgivet vidare.
Z, som varit på toa, dyker åter upp och vi förenas i våra irrfärder i gångarna, upp och ned, först höger sida, därefter den motsatta. När vi kommer till skjortorna jag nyss kikat på bestämmer vi att jag åtminstone kan prova. Går i väg och gör så. De passar, men med en hårsmån.
Vi avslutar vår runda. Går till kassan med kuddarna och lite plagg och lite annat krimskrams, som ett munstycke till en vattenslang (bra att ha, som Z tycker). Ett plagg har hamnat fel och kostar därför mer än vad det var tänkt. Vi returnerar det och nöjer oss. Tar vägen in till centrum, där de bygger om rejält. Att skylta är ingen konst, de annars konstfärdiga danskarna är duktiga på, våra landsmän kan skryta om. Det blir som cykelbanor hemma. Plötsligt slutar det och lämnar färden för vidare frågor. Men vi reder oss. Parkerar för en timmes parkering, går upp mot city, hittar en secondhand som vi missade senast. Jag köpte en vattenkanna för en hundring, vi går ut och kikar in på Kirkens korshær, vänder åter mot gatan och vidare mot Røde kors. Där hittar jag en blå och vit-randig Sand-skjorta för 50 dkr och en Select homme-kostym för 90 dkr. Som flitiga besökare köper vi oss varsitt Røde kors, för att ytterligare stödja verksamheten.
In på Tingstedet, en utmärkt antikvitetsbutik, för en kik. Han vurmar för Beatles, som snurrar på grammofonen. Han vurmar också för höga priser. Så det är se, men inte köpa. Jag kikar på klockan och vår tid är ute. Mot bilen. Mot Helsingør.
Vi tar vårt sedvanliga stopp vid Prøvestenen för att fylla på våra reserver. Först en snabb kebab och beställning åt sonen, som älskar maten från hålet i väggen bredvid slaktaren med halalkött. Men! Etablissemanget har stängt för semester. Snopna går vi till gatuköket och tröstar oss med en ribbensteksandwish, som är nästa lika bra och brus till det.
Frokost. Foto: KAI MARTIN
Mätta och ändå nöjda går vi mot secondhanden, Kræftens bekæmpelse genbrug. Jag kommer ut lika tomhänt som jag kom in. Z med något litet, bara för att.
Så till Kvickly och köp av mat och dryck. På vägen ut köper hon en gigantisk melon, som fyller halva bilen.
Hilda bågnar av allt som handlats till oss och till barnen. Nu styr vi kosan mot färjan, står och vilar i kön innan vi kör på. Samma intensitet som på hitresan. Mycket folk, precis som det initialt är på E6. Vi kör för att lämna varor till dottern och sedan till sonen innan vi kan landa hemma, laga kvällsmat och se Norge halvt om halvt revanscherna sig efter debaclet mot England (0–8!) när de möter Österrike (1–0). Sedan sängen. Den mjuka, sköna, så välbekanta sängen hemma.
Ett urval. Garderoben ska ha sitt. Kroppen också. Några av plaggen från senast Danmarksresan. Foto: KAI MARTIN
Vi insåg rätt snart att vi hade mycket att fira. Fira för att vi funnit varandra. För kärleken. För livet. För den tillgivenhet, uppmärksamhet och lyhördhet vi gav varandra. För äventyren i vardagen. För möjlighet att göra det enkla till fest. Så plötsligt stod vi där med månadsdagar som blev halvårsdagar som blev år och vi har haft fler och fler anledningar att jubilera.
Vi har blivit förlovade och gifta, någonstans mellan där har vi blivit sambor och vi har fortsatt in i äktenskapet, kanske inte med den inledande kärlekens berusning, men med en trygg förvissning om att det är vi nu och framåt till döden skiljer oss åt.
Vi har satt datumet till firandet från den första dagen vi sågs. Inte för att vi då blev ett par, men för att det var då allt tog sin början. Där på Da Matteo i Viktoriapassagen klockan 14.05, efter Z var fem minuter sen, 19 april. Det är nu 15 år sedan och en fin orsak att fira lite extra.
Z hade fått en övernattning på ESS-hotellet, anrika Marienlyst utanför Helsingør. Snart adderade ytterligare en natt till kanske en aningen för svidande hög slant, men totalt skulle vi få en trerätters middag och afternoon tea samt inträde till det intilliggande kasinot. Det sistnämnda inte riktigt min genever, men Z uppskattar desto mer att utmana det ekonomiska ödet.
Vi bokade för att stanna där just kring vårt jubileum. Kanske skulle vi kunna sträcka ut hos Z:s storasyster i Bagsværd några dagar innan, för häng och umgänge…
Så blev det, men ändå inte. Vi lyckades i brådrasket få biljetter till Daði Freyr på Pustervik på påskafton, så Danmark fick snällt vänta till dagen därpå.
Vi steg upp tidigt efter en kort natts sömn. Avsikten var dels att utnyttja dagen, dels att komma i inledningen av Sølleørd loppemarked, favoriten i Holte som gett allt från bröllopskostym, skor, skjortor, byxor, bälten, klänningar, blusar, skor och kostymer under en räcka år.
Vi är kungar på vägen, glider med Hilda i maklig fart söderut längs den böljande E6:an, stannar för kaffe i Snapparp och fortsätter resan över Hallandsås väldiga krön för att möta utsikten över den skånska slätten, vyn mot sundet och Själland där i fjärran.
Känslan av äventyr kittlar alltid där och avståndet till Helsingborg är ju nu inte långt. När vi kommer ned till färjeläget är vi ensamma, men kan också konstatera att en minut tidigare hade gett oss den sista platsen på båten som nu sakta lämnar kaj.
Lämnar. Väl på färjan ser vi sakta Sverige lämnas bakom oss. Foto: KAI MARTIN
Väl på E47 riktning Köpenhamn hamnar vi i ett gräl om radiofrekvenser om hur man bäst ställer in danska radiostationer, så resterande resan söderut blir under en tystnad, tyst radio, tyst par, som släpper när vi närmar oss målet. Vi parkerar mitt emot Holte station, går mot de intilliggande bankomaterna för att ta ut de kontanter som kan tänkas behövas för de eventuella inköp vi ska göra. Men mitt danska Danskebankkort kärvar och äts plötsligt upp maskinen. Jag prövar med mitt svenska Danskebank, som nekar behörighet. Jag provar med mitt Nordeakort i Nordeaautomaten och tredje gången gillt välsignas jag med danska kontanter. Vi är så redo för loppisen. Men…
… där det normalt sett är trångt mellan stånden är det nu glest. Trots att evenemanget är tillbaka till sin ursprungliga plats efter covidåren. Nå, vi gillar läget. Betar av stånd för stånd, kikar på prylar och kläder enligt ett givet mönster för att inte missa något. Det går rätt raskt, men det går ju också att spana in folklivet, som alltid fascinerar.
Vi anar att påsken gör att det inte är fullt. Området kring Holte är något av Köpenhamns Djursholm, människor med tillgångar som emellanåt tycker det är trevligt att göra utrensningar av sina garderober och gör det till något roligt, en happening en söndag. Men påsk…? Nej, då är man i sommarhuset i Tilsvildeleje eller på skidtur i Gausta.
Plats för fynd. Färgstarka plagg med färgstarka personligheter. Foto: KAI MARTIN
Vi nöjes oss rätt snart. Jag har köpt förvånansvärt lite; en Burberry linneskjorta, kortärmad för sommaren och en mossgrön Selected homme-skjorta i fin manchester. Inhandlade utan att jag provade dem, men om de inte passar så kanske yngste sonen skulle visa intresse.
”Hem” till Bagsværd, vi lastar ur, bär packningen upp för alla trappor till T:s trivsamma lägenhet. Installerar oss i gästrummet, där vi ska stanna blott för en natt. T och jag går och handlar, inte så lätt på påskdagen då allt är stängt. Går ut för att köpa ägg, bland annat, kommer hem med vin bland annat och inga ägg. T:s man Lars kommer så småningom, nyss hemkommen efter jobb som sjuksyster på Grönlands västkust i ett halvår. Nu har han tillsammans med deras hund Max varit i parets koloniträdgård i Ballerup. Max stormar entusiastiskt in i lägenheten för att hälsa noga, Lars gör det också, men mer modest och på människors vis; han har mycket att berätta och både eftermiddag och kväll går.
ANNANDAG PÅSK
Vakthund. Foto: KAI MARTIN
Vi får en ny dag. Jag vaknar tidigt. Jag är till och med uppe innan hunden, som jag genom glipan in till L:s och T:s sovrum ser ligga i sängen, slö och slumrig, orädd för de nya gästerna som han sedan tidigare har bekantat sig med. Fåglarna utanför gör mig sällskap, jag läser ur Jussi Adler Olsens ”Natriumklorid”, som ju utspelar sig i de trakter jag nu rör mig kring. Åtminstone nästan. Han är en fenomenal thrillerförfattare, som lyckas balansera in en smula humor mitt i den bestialiska dramatiken.
Så vaknar sakta de övriga. Kaffe kokas, fyller köket med lockande doft, morgonmaten dukas fram, vi förser oss, samtalar, gör morgontoalett, packar och tar farväl. Hilda tar oss norrut, mot Helsingør och Marienlyst. Vi har bott på flera av ESS-hotellen, har väl egentligen bara det i Malmö (MJS), och Hemsedal (Fýrir) samt Villa Strandvägen i Ystad kvar. Plus, förstås, jättesatsningen med Jimmy’z, nöjesskrapan i Gårda i Göteborg. Boendena har sällan gjort oss besvikna, men där Pigalle, Bellora och Steam ligger i topp.
När vi styr in på p-platsen framför hotellet är samtliga platser fullbelagda. Vi har lite ont om tid, efter vårt afternoon tea ska serveras klockan tre, så vi bestämmer oss för att vänta med check in. Klokt, eftersom det är en lång kö till receptionen. Bagaget får vänta i bilen. Vi stävar in mot de spatiösa salongerna, väntar tålmodigt på vår plats till varande där afternoon tea ska serveras, får vårt bord och väntar ytterligare på serveringen. Personalen har att göra, men det dröjer en smula för länge innan vi får uppmärksamhet, göra vårt val av te och väntar sedan igen. In kommer kakfatet med scones, sandwiches och smågott. Teet kommer, vi häller upp och finner båda två att det är utan färg. När vi smakar inser vi att det förvisso finns te i kannorna, men vattnet är inte ens pissljummet. Vi påkallar servitrisens uppmärksamhet och hon lovar att återkomma med nytt, hett te. Vi väntar. Och väntar. Så väntar vi igen. Påkallar en annan servitris uppmärksamhet och efter en alltför lång väntan kommer teet, hett och rätt, men försent. Vi har redan tömt våra fat. Vi gnyr och gnäller en smula, men tar våra servetter, torkar oss om munnen och reser oss för att hämta vårt bagage och checka in.
Afternoon ljummet te. Foto: KAI MARTIN
Med bagaget i handen kommer vi fram till receptionen, möts av en trevlig portier. Vi stämmer av våra beställningar, förklarar att vi skiftat afternoon tea från tisdag till måndag samtidigt som Z flikar in att det inte var en så tillfredsställande service. Portiern beklagar detta och plötsligt, men lite initiativ från min driftiga fru, blir vi lovad mat från barmenyn senare på kvällen.
Vi får nycklarna till våra rum med en förklaring av hur man går dit; vi går fel. Får erinra oss hur vi ska ta oss till våra rum, och snirklar oss rätt i det väldiga hotellkomplexet. Rummet har utsikt över Öresund, om man står på balkongen, och kasinot. Det är ett spatiöst rum, helt i ESS anda med en slags amerikansk överklass på ostkusten uppe vid Martha’s Vinyard, Kennedyfamiljen etc. Två divaner lockar till att slappa, sängen är stor och skön, badrummet välutrustat, men till Z:s besvikelse i avsaknad av badkar.
Rum med utsikt. Foto: KAI MARTIN
Vi dressar om. Åtminstone jag, som klämmer in mig i den tredelade kostymen jag köpte på Macy’s, New York, vecka 7 2014. Den stramar kring isterbuken, men ger ju samtidigt hållning på västen får tjäna som korsett. Vit skjorta och fluga till det. För 15 år sedan kände vi inte varandra. Nu gör vi det. Fattar varandras händer, tar en promenad i omgivningarna, pratar om att bada i det lockande Öresundsvattnet, rekognoserar var, men hittar inget lämpligt ställe, kanske en strand, fast vi gör nog det i morgon…
I den blå timmen med den bästa. Foto: ZEBA PEDERSEN LÖWEN-ÅBERG/KAI MARTIN
Så närmar sig klockan sju och vårt bord i baren med utsikt över norra Öresund och Kullen i fjärran. Vi välkomnas av en ung fyr, sätter oss tillrätta och väntar på att han ska komma tillbaka för att ta vår beställning. Bli väntar. Och väntar. Samt väntar igen. Så reser sig Z och påkallar den unge fyrens uppmärksamhet, frågar om han har glömt av oss och han erkänner direkt, lovar oss var sitt glas som kompensation. Z skrattar och förklarar hur dagen på hotellet har sett ut och det blir än mer pinsamt för vår servitör. Men väl med mat och dryck på plats är allt klockrent. Vi sträcker ut i tid, tar in kaffe och varsin cognac innan vi tackar för oss och går till rummet för tv och säng.
TISDAG
Det är vår dag. Men klockslaget är viktigt. Först 14.05 ska den uppmärksammas. Vi äter vår frukost i en av de stora matsalarna, som båda är fullbelamrade; hotellet är uppenbarligen välbesökt. Det är frukost i toppklass, danska läckerheter, skramlade ägg to die for… ja, det hela. Nja, vi pratar törstande om Park Inn Radisson vid Alexanderplatz i Berlin med en kok som på plats försedde en med läckerheter som omelett, Radisson Collection Royal Copenhagen, det gamla SAS-hotellet, som dukade upp en furstlig brunch med champagne, och Britannia hotel i Trondheim med egg benedict, bland annat, som serverade till perfektion. Men annars var det bra.
Z har en plan. Vi är ju förenade i vårt intresse av loppisar och secondhand. Hon har tagit ut en rutt i, som det verkar, det ärendet välförsedda Helsingør. Allt inom promenadavstånd. Vädret är på sin mest soliga sida, så vi tar på våra promenadskor och beger oss ut längs stranden från hotellet in mot byn. Först ut Danmission genbrug, där vi endast kommer ut med ett set barnbestick till sonsonen. In i Helsingørs gamla stadsdel, där butiker kantas av mäklarfirmor, kaféer och restauranger. Vi går och går fel, går rätt igen. Avstånden är korta. Jag som aldrig riktigt har varit i den nordsjälländska byn ser mig förtjust om. Det är en vital stad, inte som Frederikshavn, som verkar sorgligt bortglömt där på Nordjyllands norra ostkust.
Vi hittar till Folkekirkens nødhjælp genbrug, men hittar inget där. Travar vidare längs gator och gränder, passerar en lockande vintagebutik som har stängt denna tisdag och knallar vidare till Røde kors då Z får ett viktigt samtal som påkallar hennes uppmärksamhet. Jag får in ensam, nyper i lite kläder och accessoarer, men kommer ut tomhänt. Vi kikar på klockan, inser att det närmar sig. Vi stannar. Sitter på en bänk. Håller andan. 14.05. Tack för dig, älskling. Kyss. 15 år. Wow!
Tiden har ju gått och vi med den genom Helsingør. Vi har passerat Axeltorvet och sett restaurangerna, sett folk suga på en öl och äta något gott till i solskenet. Det är 19 april, det är i påskens efterdyningar och vi har det bra. Så vi går in på en restaurang på hörnet som utlovar smørrebrød, beställer och med det öl och för mig också en gammeldansk. Vi sätter oss i solskenet, njuter av stillheten och eftermiddagsfriden, ser i ögonvrån en milt sagt berusad stamgäst som både personal och gäster har koll på, precis som hans vän. Vi äter, njuter och konstaterar att vi har tid för backgammon, som jag kan dåligt, Z väsentligt bättre. Men jag vinner första. Hon den andra. Men istället för ett avförande parti griper rastlösheten; jag vill vidare.
En stund i solen. Foto:ZEBA PEDERSEN LÖWEN-ÅBERG/KAI MARTIN
Vi går nedför Bjergegade igen, passerar lite olika butiker, går in, går ut, men när jag ser hattarna och kläderna i skyltfönstret hos A. Florisson lockar det. Vi går in. Blir överfallna av en entusiastisk expedit och vi försöker förklara att vi bara vill ta en titt, kanske mest kepsar och hattar. Hon trollar fram den ena hatten efter den andra som landar på Z:s huvud. Men allt resulterar i något osålt. Så tittar hon lystet på mig och är på väg mot någon hatt, men jag pekar på den lila kepsen som lockar. Hon har mätt Z:s huvud, jag är säker på min storlek (57) och hon plockar fram den och sätter den på mitt huvud. Appappapp. Jag kan själv. Tar av den. Knixar till den för att den ska landa rätt på skulten, vilket den inte gör. Tyvärr. Ingen affär. Men hennes vackra Libertyskjortor då…? Jag får en att prova. Den konstateras sitter lite tajt. Upp en storlek. Men då blir ärmarna för långa. Så hänger där en väst, som dessutom visar sig vara Walker Slater, märket (och butiken) som jag upptäckte i London 2018 och återvände till 2019 för att köpa en vacker tredelad tweed. Jag provar en, som sitter så där. Provar en annan som sitter perfekt. 1000 danska pengar är nära 1500 svenska. Men… det blir affär. Hon slår nogsamt in västen i ett vackert paket samtidigt som Z hittar en pilothuvva i skyltfönstret. Den entusiastiska expediten kliver upp i skylten för att hämta ned den för att Z ska får prova. Den sitter som en, eh, smäck. Men Z vill fundera. Så vi tackar och kliver ut i det vackra vädret för vår expedition.
Butik att uppleva. Foto: KAI MARTIN
Vi viker av mot Stengade, ytterligare ett strøg med både klädbutiker och mataffärer. Vi stävar mot en secondhand som Z märkt ut på kartan, men väl framme visar den sig vara nedlagd. Mängder med människor är ute och flanerar i eftermiddagssolen. Vi slinker in i en gränd för vintagebutik som har allt, går ned i butikens källare, hukar i prången och i de smala passagerna. Men, nej. I butiken finns heller inget som lockar och om det gör det är det en för hög prislapp.
Tisdagsfynd.
På Stengade finns en Ilse Jacobsen outlet och Z gillar det exklusiva danska märket och hon klär dessutom utmärkt väl i plaggen. Det blir en del provande samtidigt som jag hittar ett par klacklösa stövletter i min storlek, brandgula och blå, pälsklädd på insidan. Inte säsong, men hundra danske är prisvärt. Jag provar och tackar ja. Z i sin tur har valt ut ett tjog klänningar och bestämmer sig för två, varav den ena blir på min bekostnad då jag vill uppvakta henne på hennes 15-årsdag med mig.
Det är hög tid att gå hem. Men vi smiter in i en ostbutik med allsköns danska, framför allt, ostar som lockar. Vi äter med ögonen, men minns var butiken finns. Går tillbaka mot Marienlyst. Vi ska hinna bada innan vår trerätters om aftonen.
Vi har lyckats tigga till oss badrockar av den vänliga receptionisten, badrockar som annars bara tillfaller hotellets spagäster och några sådana är inte vi. Så iklädda de svarta badrockarna och badkläder tar vi hissen ned, går ut bakvägen och smiter förbi kasinoentrén mot en lite strand vid sidan av hotellet. I bakgrunden Kronborgs slott, i fjärran Sverige och Mölle by the sea. Jag tar resolut av mig badrocken, kliver obekymrat i vattnet, känner hur kylan kniper om mina vader, efter ett femtontal meter kastar jag mig och frustande tar mig upp. Z följer mitt exempel nära nog.
Inga badkrukor.Foto: KAI MARTIN
Vår tête à tête närmar sig. Dags att skifta från badrock till finklädsel. Ikväll blir det miljardärens kostym, den ni har kunnat se i ”Antikrundan”. Vit skjorta och slips till det. Z i sin nyinköpta, eller nyfådda, Ilse Jacobsenklänning. Ett smaching par, helt enkelt.
Fint par till fin mat.
Vi slår oss ned vi vårt bord. Blir bums betjänade. Får välja ur menyn, tar råbiff som entré och torsk till huvudrätt. En vinmeny till, anpassat efter våra beställningar. Förutom efterrätten beställer jag, inspirerad av dagen, en ostbricka. Vi låter oss väl smaka av allt, tar in kaffe till desserten och smälter både maten och dagens intryck. En bra dag tillsammans med kvinnan jag älskar, som jag träffade för 15 år sedan. Som det kan gå.
Nu väntar bara kasinot, som jag motvilligt sagt ja till att följa med på. Där står nogsamt om dresscode och den klarar vi med råge. Z växlar in till marker, satsar 500 danska kronor. Vi går runt och kikar, enarmade banditer, andra slags spelmaskiner, rouletten… men det är black jack som Z gillar. Där finns två spelar, Z blir den tredje, jag hennes kuttersmycke bredvid. Pengar vinns, pengar förloras. Men Z lägger hela tiden undan så att hon ska kunna gå därifrån med samma summa som hon kom. En ung man i luvtröja och t-shirt spräcker inte bara klädkoden utan också sin egen bank. Han sprider ut 4500 danska kronor i sedlar på spelbordet och förlorar dem nästa lika snabbt. Han växlar in fler spelmarker för en summa som är svindlande hög, förlorar igen med en axelryckning. Personligen tycker jag det är sorgligt. Ur många aspekter. Men främst att pengarna kunde ha gjort nytt till något annat och dessutom, vad kommer dess lättförsnillade pengar ifrån?
Vi tackar för oss. Glider ut ut en artificiell värld som inte är för mig. Bilder. Tyvärr. Det är inte tillåten på kasinot. Kanske var, som med dresscoden, en regel man kunde bryta mot.
ONSDAG
Vi ska checka ut tidigt och vinner oss därför om en tidigt frukost. Samma fina kvalitet som gårdagens och vi förser oss. Så går vi upp, packar och beger oss, tackar för den här gången, betalar räkningen och tar Hilda på äventyr. Z har nosat reda på att Hillerød, staden på norra Sjælland som man annars bara passerar, ska ha ett pärlband av secondhandbutiker. Mot Hillerød, alltså, på väg 6. Vi inleder med Kirppu, loppiskedjan som finns på olika orter och där man hänger in sina kläder, sätter ett pris och butiken får avans på den försålda varan. Ja, det var där jag hittade miljardärens kostymer för 500 dkr stycket 2018 och, ja, det var där jag hittade mina RM Williamsboots för 100 dkr i somras, men då i Frederikssund.
Z lotsar mig rätt och väl på plats i den stora butiken gör vi som vi brukar, korridor högersida upp och vänstersida ned. Det tar sin tid, men efter en timme har jag hittat Björn Borg-kalsonger till ett ringa pris (självklart obegagnade, vad tror ni?), en Paul Smith, kraglös, skjorta, ett set strumpor samt lite kläder och skor till sonsonen, där den blå overallen och Pippi-t-shirten blir favoriter. Vi far vidare in mot centrum och nära det vackra Frederiksborgs slott, parkerar bilen och smiter in i en antikbutik som gör oss förtjusta, bortsett från priserna, med mycket dansk design. Bredvid ligger ett Røde kors, men utan varor som lockar. Fortsätter till Kirkens korshær genbrug, nyper i lite ting utan att fastna. Går vidare på Slotsgade, går över Torvet mot Helsingørsgade och till Lumi genbruk och Blå kors genbrug. Hos den sistnämnda hittar jag ett par Tiger of Sweden-byxor för 30 danska, för små för mig, men kanske för yngste sonen. Vi fortsätter upp till Østergade och Kræftens bekæmpelse genbrug, nosar runt utan att lukta till oss något fynd. Dags för hemfärd, p-tiden är på väg att ta slut. Så samma väg tillbaka, förutom ett depåstopp för den nödige på Torvet där en underjordisk toalett räddar den nödställde. Vi kommer till p-platsen på minuten när och styr ut ur Hillerød samma väg som vi kom och når en dryg halvtimme senare Helsingør, där det vi Prøvesten inte bara finns världens bästa kebab och en utmärkt Kvickly utan också Kræftens bekæmpelse genbrug. Vi startar med den sistnämnda där jag lustigt nog hittar obegagnade plagg från Ted Bernhardtz, företaget/butiken nere vid Järntorget i Göteborg. jag provar en slipover i svart och en blå väst för rimliga pengar, men magkänslan är mättnad. Jag avstår. Vi går istället och pantar våra danska burkar och får drygt hundra kronor att handla för i Kvickly, lite egensponsring till dansk mat, öl och vin som inhandlas. Vid kebaben äter vi får lunch och tar dessutom med några skålpund kött till den hungrige ynglingen hemmavid. Så hemfärd för firarna, med lite mer bagage än när de for, men också väldigt mycket nöjdare.
Mitt under Filmfestivalens mest stormande tid kanske det inte är det optimala att lägga fokus på något annat. Men samtidigt, när tillfälle bjuds är det svårt att låta bli. Vi, Z och jag, har fått en öppning, en möjlighet att bo på Radisson Blu Scandinavias popup-rum, liknande det vi gjorde i somras med rosa allt (som jag skrev om här). Ett kul, knäppt koncept. Nu handlar det om ett så kallat escape room (eller mer noggrant Berengaria esacape room), nytt tema och en helt annan ingång. Allt handlar om gåtor och de boendes förmåga att lösa dem. Jag är lyckligt lottad som har Z vid min sida; jag är en rastlös själ som inte, som hon som just nu sitter med pussel utan motiv men med just ledtrådar för möjligheten att lösa det, har tålamod att tänka en ren tanke klar. Det ska helst ske nu, klappat och klart för att gå vidare till nästa. Kanske därför som ishockeyspelet, och i synnerhet målvaktsposten, passar mig så bra.
Vi får någon vecka innan vistelse en påringning – på dörren – av en ung, snygg man som lämnar över ett paket. Det initierar starten på vårt boende och vi packar nyfiket upp innehållet, hittar en kista med kodlås, en karta och ett brev. Den första gåtan ska lösas och det går relativt lätt. Vi har fått blodad tand.
En frestare. Foto: KAI MARTIN
När vi checkar in är det till en concierge med en väl tilltagen blå, kraftig rock. Han vet mycket väl vilka vi är och välkomnar, berättar lite om vistelsen och rekommenderar oss att inleda i foajén där en speciell plats är vikt för att locka till detta mycket speciella boende. Vi får också rådet att, efter att ha fått vårt första brev, gå till baren för vidare ledtråd.
Vi tar till oss allt, försöker smälta det, sätter oss i vrån med stol, miljö och rekvisita, som för att göra en tidsresa tillbaka cirka hundar år. Det krävs fantasins makt, för hotellet vi bor på är ju från 80-talet och inte speciellt anrikt. Men det går, förstås. Vi får berättat att en kvinnlig detektiv, har haft som uppdrag att spana efter ett hemligt, förmodligen internationellt, sällskap. Allt är förstås mycket farligt och detektiven har spårlöst försvunnit, men i sitt rum lämnat ledtrådar hur vi – som gäster – ska lösa gåtan.
Början på ett äventyr. Foto: KAI MARTIN/ZEBA PEDERSEN LÖWEN-ÅBERG
Vi tänker initialt att det är lämpligt att gå till bartendern för vidare tips på vägen, men där hamnar vi lite fel och han bjuder på något som vi kanske inte ska ha, vilket vi inser. Istället går vi till rummet där vi ska bo. Rum 255 är väsentligt annorlunda från i somras. Istället för en rosa galenskap är det brunmurrigt, tavlor på väggarna, en skrivmaskin, vitrinskåp, plysch och helt utan ljusinsläpp från de nogsamt igendragna, tungt hängande sammetsgardinerna. Ej att förglömma, rummet saknar teve!
Vi börjar snabbt med att scanna av rummet, letar efter ledtrådar, hittar en koffert med två kistor i olika storlek med varsina hänglås. Första uppgiften är alltså att läsa koderna till låsen. Vi arbetar fort, tror att det är en smal sak, men min rastlöshet driver mig till vila och apati, medan min mer företagsamma hustrun nogsamt borrar ned sig i uppdraget. Jag fortsätter leta, hittar lite som definitivt är ledtrådar, men hur ska vi använda dem. Det knackar på dörren, en hotellanställd kommer med en kylhink, två champagneglas och en flaska prosecco, som blir utmärkt till den frukt- och chokladkorg som fanns på rummet när vi kom.
På plats. Foto: KAI MARTIN
Vi klurar vidare, eller… Z gör det. Jag chillar på schäslongen med frukt och godis samtidigt som jag sippar på proseccon.
Så knäcker vi koderna, öppnar etuierna för att, lite som ryska dockor, möta nya ledtrådar på vår väg mot gåtans lösning.
Jo, Mona Lisa är ett motiv. Stölden från Louvren av Vincenzo Peruggia 1911 är en ända av den röda tråd som hela detta gåtfulla äventyr spinner kring. Men i Göteborg!? Jo, personerna bakom Berengaria esacape room har jobbat väl på att skapa både miljöer och svårlösta gåtor, men också på att vara finurliga med sina ledtrådar.
Vi hamnar in tidsnöd (ingen bra grej när man ska lösa problem) för vi har bokat bord på restaurang Noot Nordik Kitchen Bar, som ligger i anslutning till hotellet. Vi har varit där tidigare och varit förtjust i deras tänk och rätter. Det är sparsamt med gäster och vi får snabbt en plats, berättar om vår vistelse och får reda på att det är avsatt en trerätters meny i samklang med den. Men först smörrebröd. Inte det danska, utan svamp på knäckebröd med variation på svamp, inlagd palsternacka, friterad rotselleri. En frisk lageröl från Rådanäs till, som blir en bra start på välsmakande och salig middag.
Jag försöker vädra bort gåtorna, men hur vi än vrider och vänder på det, så återkommer vi alltid till dem. Vi vet att vi har knappt med tid, för efter middagen har vi möjlighet till att ringa några samtal för att, likt livlinor, får hjälp på vägen. Men det sker inom ett visst tidsfönster. Samtidigt är mat på Noot inget man slarvar bort. Vi har bara sippat på ölen, så den får fortsätta in till nästa rätt, där Z valt sotad pilgrimsmussla med svartrot, äpple, tång och jag kanin med svart oliv, grillad frissé, salvia, majrova. Det, som Z brukar säga om något som är riktigt välsmakande, knullar i munnen. Till huvudrätten rekommenderas vi en rödvin, som passar till den hängmörade entrecôten med rostad jordärtskocka, äpple, pepparrot, råg, raps, som vi båda beställt. Och, jo, Jumilla (spanskt vin från Juan Gil) passar utmärkt till den välsmakande maten och retar till fler än ett glas.
Nej, vi glömmer inte av vår uppgift. Men först efterrätt – romglass, smörstekt russinbröd, rom- och russinkola för Z och blåbärsgranité, blåbärssorbet, vallmofrö, lakritsmaräng på kikärta för mig – plus kaffe innan vi mycket nöjda – och mätta – betalar för oss och beger oss upp till rum 255 för att knäcka koderna.
Det går inget vidare. Vi lyckas med en del, hamnar på en del blindspår, kontaktar för livlina, tar oss vidare och Z gnuggar på med den envishet som hon besitter samtidigt som jag kroknar allt mer innan jag finner för gott att borsta tänder och gå till sängs. Jag vet inte hur lång tid Z fortsätter med att lösa den gedigna, tungt vägande chiffermaskin, som vi – efter att ha betat oss fram till den ledtråden – har hämtat i receptionen. Vi är nära, men ändå långt borta. När hon väl kommer i säng har hon släckt samtlig lampor, den artificiella brasan och de batteridrivna ljusen och det är beckmörkt. I dubbel bemärkelse.
Låt mig säga att det inte är optimalt att ta del av en den här fantastiska upplevelsen med timglasets sand rinnandes mer än nödvändigt. Ja, det finns en in- och utcheckningstid. Men ta gärna den i anspråk. Vi kom lite för sent och omständigheter gjorde att först behövde Z lämna tidigt och jag en timme senare. Nu var det inte så att det var avhängigt om vi skulle komma ifrån rummet eller inte, tack och lov. Men jag lyckades, efter Z:s gedigna grundarbete, med lite hjälp med den sista livlinan att lösa chiffret till kodmaskinen, hittade ledtråden som gjorde att jag kunde lösa gåtan.
Jo, det var ett intensivt och roande äventyr, upplagt för en familjs vilja att gnugga geniknölarna och inte bara göra det uppenbara. Inget av det mest givna var givet, hela hotellet är på ett snillrikt sätt involverat, men det mesta av gåtlösandet görs på rummet. Vill man går man all in med tidstypisk dresscode, men vi tangerade bara det: Z i sin egendesignade klänning i grönton, jag i en Oscar Jacobsonkostym, en slipover från Morris, en grön fluga, vitskjorta från Jermyn Street Hawes & Curtis och mina nyrenoverade Clarksskor samt en Stetsonkeps från JJ Hat Center, NYC.
Berengaria esacape room är att rekommendera för den som vill fly verkligheten för ovanligt.
En av mina allra närmaste vänner är Anna. En kärleksfull vänrelation sedan 80-talets första år, som består, är trygg, bejakande, självklar. Hon bodde då i Göteborg, kom från Umeå, har återvänt till den staden, flyttat till Malmö, återvänt till Umeå. Vi har setts under åren, men kanske egentligen för klent för att vara riktigt vettigt. Enklast har det ju varit när vi har kunnat ses i Malmö, där finns hennes son, min gudson och hans familj som för snart två år sedan välsignades med en dotter. Så var jag där sommaren 2018 med bad på Ribersborgs kallbadhus en vackert gråmulen dag där vi cyklade genom staden från centralen. Två år senare, i maj när göken förmodligen gol, for Anna, Z och jag från Göteborg till Malmö för första besöket till den lilla som var blott några månader gammal. Restriktioner förbjöd närhet och beröring, men vi fick se undret och Anna fick träffa sitt barnbarn. I somras på väg till Köpenhamn tog vi en sväng om Malmö, hälsade på Anna som hälsade på sin sons familj och jag ville förstås träffa honom, men person jag håller nära och kär. Men när var jag i Umeå senast…?
Jo, det skulle visa sig med en allt annan än klädsam genans.
Annas mamma gick bort på nyårsdagen. Passande för en underbar kvinna som älskade nyårsafton och fyrverkerier. Hon lät helt enkelt vänta på sin sorti till tolvslaget klingat ut och ett nytt år inletts. Jag höll av henne och hon var en varm, innerlig människa som inte bara stickade värmande sockar till mig utan också gjorde de bästa av kroppkakor.
Min avsikt har hela tiden under de senaste två åren varit att åka upp till Umeå, träffa henne och, förstås, Anna och kanske få chansen att besöka Norrlandsoperan för någon föreställning som Anna har varit involverad i som kostymör.
Men som med så mycket annat gällande mig har jag skjutit upp allt för en det ena, än det andra.
Jag, som inte bara missat (har inget bra skäl) gudsonens dop 1985 eller Annas bröllop några år senare (inte heller där finns det godtagbara skäl), hade varit på Annas 40-årsfest sommaren 2002. Innan dess hade jag gjort besök hösten -85 och i mars -86. Inte så frekvent, med andra ord. Istället är det alltså Anna som stått för fliten i resandet söderut, som möjliggjort våra möten.
Inflygning. Foto: KAI MARTIN
Nu gick det inte att vänta längre. En begravning är en begravning och en begravning ska man respektera för att akta och hedra den avliden, men också akta och hedra dennes familj. Jag bokade biljett, insåg att jag nu mer kan utnyttja seniorrabatt och tar ett tidigt plan till Umeå den sista av januaris fredagar. Det är samma dag som begravningen, ett litet risktagande, alltså, men planet håller avgångstiderna både från Landvetter och Bromma och jag landar enligt tidtabell. Inflygningen är magnifik, i fjärran skymtar Holmön, under oss skymtar Holmsund. Umeälven ligger frusen, pudrad av snö, vinterdagen bjuder på blå himmel och strålande sol, utanför ankomsthallen väntar ett gäng taxibilar och jag väljer en av dem där jag meddelar chauffören vilken adress jag ska till. ”Var ligger det?”, frågar han och jag svarar ”Det vet du.”, eftersom det är hans skyldighet. Han tar hängbron över älven mot Gimonäs, passerar Sofiehem… namn jag känner igen och kommer efter tio minuters färd till rätt adress.
Gudsonen med familj är där. Anna, förstås. Jag skiftar kläder snabbt, för vi ska iväg till kapellet och hjälpa till att ordna kring begravningen. Min skräddare har ordnat ärmlängden på min kavaj, tillhörande en Bosskostym jag köpte för åtta år sedan (secondhand), vit Arketskjorta (secondhand) till, en Amanda Christensenslips, svart (secondhand) och en Paul Smith-väst (secondhand), svart botten med aningen folkloristiskt, blommigt motiv. Den spänner lite oroväckande över isterbuken. Men det går bra. På fötterna ett par Paul Smith-skor, svarta (secondhand) och för att hålla värmen, min fantastiska Tenson Himalaya-jacka.
Klädd. Boss möter Paul Smith och Amanda Christensen. Foto: KAI MARTIN
Vi väntar på en taxi som ska ta oss rätt, men som inte kommer. Anna ringer och företaget hittar inte beställningen, undrar om hon verkligen ringt det nummer som hon ringt (svårt att ringa något annat än det hon ringt och beställt bilen på flera timmar tidigare. Så kommer det en bil, slutligen, och utan ursäkter ska han ta oss mot kyrkogården och kapellet, som han inte vet var det ligger.
Han kör fort över alla vägbulor och gnäller över dem samtidigt, hittar så småningom Norra Kyrkogården, men vill släppa av oss utanför murarna, en bit att gå till trons kapell. Det är inte Anna intresserad av, som skadat foten, och till slut snirklar chauffören sig in på kyrkogården mot kapellet och vi kan äntligen börja ordna inför begravningsakten.
Förenade i sorgen. Foto: KAI MARTIN
Annas mamma var inte bara en fena på att sticka, hon vävde trasmattor också. Vackert färgglada. En försvarlig mängd av dem är med och vi lägger dem som en väg upp mot altaret och bordet där urnan kommer stå. Kapellet är ritat av Gunnar Jacobsson, restes 1952 och är rent, avskalat med fönster som vackert släpper in ljus i lokalen på ett närmast skirt och poetiskt vis.
Det blir en fin, borgerlig, ceremoni, där den avlidnas tre döttrar var och en för sig hedrar sin mamma på sitt vis. Officianten är en vän till Anna, sköter sitt uppdrag med innerlighet, dikter läses, ”När lillan kom till jorden” sjungs och vi tar farväl av en varm, hjärtlig människa. En taxibuss tar oss, med god service, tillbaka; den unga familjen, Anna och jag. Efteråt träffas vi i en samlingslokal nära Annas hem, äter smörgåstårta, dricker vin, pratar och låter timmarna gå till det blir sen kväll.
Klassiker. Foto: KAI MARTIN
Anna har ordnat med en övernattningslägenhet i det av Ralph Erskine-ritade, drygt 30 år gamla bostadsområdet, öster om centrum, nära Umeälven. Jag somnar, efter att ha bäddat, vid midnatt och sover tungt efter en lång dag. Vaknar lagom tidigt, tittar på hyllningen av Henrik Lundqvist innan jag går upp till Anna och gudsonens familj för frukost och planering av dagen.
Den lilla är sjuk och dessutom kraftigt skeptisk mot göteborgaren som kom inflygandes dygnet tidigare. Jag bidar min tid. Låter barnet komma till mig av nyfikenhet. Inte av tvång. Vi gör oss redo för en promenad, in mot centrum, i sällskap med den unga familjen, Anna, hennes storasyster och jag. Temperaturen denna gråa dag ligger kring nollstrecket, och vi går på snöklädda gator och trottoarer längs Östra Strandgatan, uppför Residensgatan, möter djärva cyklister i halkan och en och annan joggare innan vi når Residenset, som har sin historia men som efter ryssar och bränder har stått intakt sedan 1890-talet med tillbyggnad 1934. Vi passerar vackra Scharinska villan, som vittnar om en familj med ekonomiska resurser, och magnifika Moritzka gården, viker av vid Vänortsparken innan vi når centrum, där man på håll hör en politiker prata utan avbrott och utan publik (skulle det visa sig). Vi gör lite ärenden, gudsonen smiter in på anrika Burmans musik, hans flickvän och barn sovande i barnvagnen slår följe med mig efter secondhandkläder eller vintage. Men flickebarnet vaknar, så vi skiljs åt, för att hon åter ska få ro genom sin moders vyssjande och långsamt promenerande med barnvagn. Jag hittar en Röda korset-butik, på Rådhusesplanaden, och ställer mig snällt i kön eftersom blott sju personer åt gången får vara i lokalen. När det är min tur går jag in i butiken, scannar vant av och hittar ett rum med herrkläder, men får nu vänta på en ung man som har ockuperat stället. Jag hittar ett par snygga, fodrade läderhandskar, provar senare en skjorta (en grannlaga uppgift med att ta av alla vinterkläder), men väljer slutligen att endast köpa handskarna för 120 kronor till välgörenhet.
Sakta vi gå genom stan. Foto: KAI MARTIN
Efter ett besök på Systemet sluter jag upp med Anna, som sitter på O’Learys vid busstorget på Skolgatan, släcker törsten med en Pepsi, tänker på Michael Jackson, dricker upp och så småningom går vi iväg till Guitars the museum, där vi bokat tid för visning klockan 15.00. Vi blir guidade av Max Fenders basist Anders Östman, Tove Styrkes pappa, och får en svindlande resa i gitarrens historia, både lokalt, nationellt och internationellt, men kanske framför allt i tvillingarna Samuel och Michael Åhdéns flitiga samlande av instrument, som gett detta imponerande museum. Bröderna har också samlat lite tidstypiska prylar och banne mig om jag inte hittar en liknande CCM-mask, en Jacques Plante-modell, som jag hade i mitten av 70-talet.
Ståtlig samling. Foto: KAI MARTIN
Anna och jag blir fullmatade av historier, den ena mer svindlande än den andra, parallellt med information om gitarrbyggen: Hagström, Fender, Gibson… ja, också sådant som från det lokalt byggda akustiska gitarrerna från Granström & Sundquist.
Fåfängans jakt på vintage. Foto: KAI MARTIN
Vi stapplar ut efter den exklusiva sejouren och söker oss mot en vintagebutik som ska ha kläder som kanske kan locka. Vi går fler, får ringa för att hamna rätt och får oss en rejäl promenad, som kanske inte är det bästa för Annas ömmande, stukade fot. Inte blir det bättre av att butiken är en lumpbod, få kläder och mycket prylar som inte är värt något närmare öga. Vi travar vidare, tar en buss österut och kliver av något kvarter ovanför restaurang Gröna Älgen, som ska ha Umeås bästa pizza, men som också ligger nära Annas mamma hem och var en restaurang hon gillade och frekventerade flitigt. Vi är först i sällskapet i en övrigt fullsatt restaurang. Bord är bokat, vi slår oss ner och väntar in Annas systrar, den yngsta med familj, och gudsonen med familj. Vi är ett stort sällskap. Vi väljer lite olika maträtter och jag dricker vin till min À la Parma, San Marzano tomatsås, mozzarella, soltorkade tomater, toppad med parmaskinka, ruccola och Västerbottensost, som smakar mums. Det är något av ett hipsterställe, hippt, men vad vet jag, jag är ny i stan. Så bryter vi upp, promenerar de några och hundra meterna hem, dricker lite mer vin, samtalar och så går jag ner, i den kalla vinternatten, ned till mitt tillfälliga boende för en godnatts sömn.
Det är min sista dag i Umeå, för den här gången. Det är redan klart att jag ska återvända, nu med Z, när Anna fyller 60 år i sommar. Men första ska jag städa ur lägenheten och ägnar en timme åt att packa och göra fint. Sedan förenas jag med packningen och familjen för frukost. Somnar en stund på soffan, till den lillas förtjusning, som hittat sitt eget namn på mig: Kalle Martin, innan vi tar en promenad i kylan för att gå några knappa hundra meter till Bildmuseet. Det är en vacker byggnad med genomtänkt arkitektur, generös med fönster som skapar bildkonst genom utsikten. Listigt. Vi börjar längst ned med att hänga av oss och tar oss sedan högst upp och betar nogsamt av plan för plan, utställning för utställning med fascinerande bilder av sydafrikanske fotografen Zanele Munoli, nordiska arkitekters skapande, Umeåkonstnären Iwo Myrin med mera. BIldmuseet är spännande och det är både lätt att känna sig välkommen och vilja komma tillbaka.
Sevärt. Foto: KAI MARTIN
Den unga familjen har gått hem och lagt sitt barn, så när Anna och jag kommer dit byter vi av dem och låter de unga tu gå på konstnärstur på egen hand. När de vänder åter är det dags för mig att bege mig mot flygbussen. Stormen Malik har härjat och jag är osäker på hur flygen går, men vill ändå var där i tid. Det blir en promenad till busstorget vid Skolgatan, läser av att bussen ska gå 17.00 från hållplats O, har skaffat biljett via en app och är redo. Men klockan går och plötsligt, men minuter kvar, inser jag att jag står vid C, som skymd bakom en pelare kan tas för ett O. Jag hastar rätt och hinner med en hårsmån till bussen och kommer till flygplatsen för att konstatera att flyget är försenat. Innebär det att jag missar anslutningsflyg till Göteborg från Bromma. Ingen vet säker. Jag bidar min tid, äter en Caesars sallad, dricker rött vin till, letar efter möjlighet till vatten, men efter att jag har serverats är serveringspersonalen spårlöst försvunnen. Jag läser lokaltidningen, läser ur min medhavda bok och snart är det dags för avfärd. Stormen har mojnat men rycker och sliter ändå i planet vid take off. Uppe i lyften går resan lugnt, jag ser ett mörkt Sverige passera förbi, ser kustlinjen med flämtande ljus innan vi tar Stockholm med storm, flyger in från öster västerut, över Lidingö, Djurgården med Gröna Lund, Stadshuset, Kungsholmen, Alvik och sedan Bromma flygplats, en knyckig landning och i all hast till det, tack och lov, väntande Göteborgsflyget. Ny resa och Svealand blir Götaland och orter jag inte kan identifiera passerar revy under mig. Jag skymtar Lidköping, Läckö slott och hinner förstå att vi tar en vid sväng för att flyga in söder ifrån på Landvetter. Så ut, så möte med Z som hämtar mig, så hem.
kaimartinblog 