Räckmackor och segrar

Sommaren har stramat upp sig, klätt sig fint i blå himmel, måttliga vindar i håret och solsken i blick. Vi tar sikte mot Falkenberg för det är så traditionen bjuder; fantastiska Strandbaden väntar, där vi fick ett rum på återbud (i och för sig inte med havsutsikt, men gott nog ändå) och premiären på Vallarna. Vi tar två nätter, för mat, avkoppling och fotboll. Sverige ska försöka slå Tyskland, en bedrift som inte skett sedan 1995 och utsikterna var både de bästa på länge och samtidigt, med något slags vett i balans, en tuff uppgift. Men Peter Gerhardsson, som aldrig påstår sig kika på statistik, ser nuet, möjligheterna och har en rävfarm bakom öronen, som gör utsikterna ljusa.

Vi är sena ur startblocken när vi lämnar vårt hemman för färden söderut. Det har å andra sidan gjort det möjligt för mig att rensa mitt skrivbord; jag är på semester, har skrivit klart mina artiklar och tar mått på ledigheten som ska räcka juli ut.

E6:an är böljande, insmickrande och lagom trafiktät där den ringlar sig nedåt mot kontinenten. Nu ska vi inte mer än en timmes färd från Göteborg och resan går snabbt. Vi cruisar in mot vårt resmål, glider förbi Falkenbergs FF:s fina fotbollsarena, där jag fortfarande inte har varit, ser strålkastarna på och förstår av den ännu glesa tillströmningen av folk att det vankas match.

Vi checkar in, får ett rum som är behagligt och vätter mot spaavdelningen. Jag kikar inte bara ned i de olika bassängerna utan också ned i olika dekoltage, ser tatueringar som gud glömde och människor av olika sorter och slag, något som borde vara tankeväckande för den som tror att vi alla är lika som har bott lite längre i Sverige än somliga.

I fönstret står prosecco i en hink och två glas. En gåva från en vän och vi skålar uppskattande.

Matchstarten närmar sig, vi är samtidigt sultna, går till restaurangen, men ångrar oss halv. Z går för att se om det finns plats i bistron, dröjer sig borta en stund för att komma åter och berätta att receptionen har rekommenderat Ocean hotell, en bit bort på stranden, som inte bara har mat utan också visar matchen på storbildsskärm. Vi knallar dit och inser att vi inte är ensamma om idén. Det är kanske inte smockfullt, men tillräckligt för att det ska vara trångt. Z hittar en plats längst ned mot storbildsskärmen, jag ställer mig i kön för att beställa mat och dryck. Lagom till matchstart får jag fram min beställning och dramat kan börja.

Sällskapet bredvid, en ensam man, har plötsligt utökats med tre kvinnor som är ljuvt påstrukna, flörtiga mot mannen och mer intresserade av alkohol än av matchen. Kvinnan närmast mig sitter tätt, pratar högt och jag försöker stint fokusera på matchen som är spännande. Jag ser ett Sverige som är bestämt i sitt spel, som går tufft in i närkamperna och som vet vad det vill. Men det är Tyskland som gör första målet när ett misstag blir till en dominoeffekt som styggt straffar sig med en kvart spelad. Då har ändå tjejerna haft möjligheter till ledingsmål via Sara Jakobsson. Men Tyskland har Almut Schultz, som är både vig, placeringssäker och definitiv i sitt målvaktsspel.

Men efter Tysklands ledning viker inte laget ned sig och i takt med att alkoholdebatten blandas med tillfälliga ”kom igen tjejer!”, så visar det sig att svenskorna ger blanka fan i att känna sig besegrade. De fortsätter distinkt och tufft, tyskorna far som vilsna vantar i midvinterblåsten och ser häpna ut när svenskorna står och de faller.

Vinnare.

Så hittar Linda Sembrant en djupledsboll som skär effektivt hela vägen fram till Sofia Jakobsson som skjuter fart, viker in och placerar via Almut Schultz höger tå bollen i mål. Kvitterat och hopp.

Sverige visar ett förtroendeingivande spel som jag sällan har sett och plockar spelpoäng efter spelpoäng. Det glöder om tjejernas spel, i den olidliga hettan är det svenskorna som är kallast och skapar flest chanser. Som när Stina Blackstenius tvingar Schultz att tippa en målchans till hörna.

Det är fotbollskonst i den högre skolan och Peter Gerardsson har ingjutit ett självförtroende och ett jävlar anamma i laget, som nu bär frukt.

Knappt har andra halvlek startat förrän där Sofia Jakobsson skickar in den boll som Frida Rolfö knickar, där Schultz gör en prakträddning, men bara för att se Stina Blackstenius raka in returen. 2–1, osannolika 2-1!

Salongen jublar, förutom Oliva Schougs pappa Bertil, som lapar sol på uteservering och bara fläckvis följer den match som hans dotter följer från bänken i den stekande värmen i Rennes.

Sällskapet bredvid har bekymmer med en väninna och en och en troppar de av. kvinnan bredvid mig är sällskapssjuk, frågar om vi är vegetarianer, men blir varse då jag vinkar min skål med skuret kött bland salladen och börjar då prata om djurhållning, eller bristen på den. Hon försvinner senare och vi kan fullt ut fokusera på matchen samtidigt som en skärm inne vid baren visar hur Falkenbergs FF vinner över Elfsborg med 2–1, en match som flera följer trots VM-dramatiken.

Men tjejerna klarar sig utan deras stöd och vinner även de med 2–1, skapar historia och jag är rusig, stolt och glad. Glad för Peter Gerhardssons skull, för hans lags och för hans ledarteams skull efter denna fantastiska insats.

Utsikt över västerhavet och Falkenberg. Foto: KAI MARTIN

Vi går tillbaka mot hotellet, tar en utkik över den vackra, vidsträckta stranden, ser måsarna glida majestätiskt i uppvindarna, människor som dröjer sig kvar på stranden i kvällningen, vågorna som envetet slår in mot strand i sin repetitiva rytm.

Badsuget slår till. Vi hämtar badrockar och badkläder på vårt rum och gör premiär för året i västanhavet, som är behagligt och bryggan är full av lyckliga människor som badar, hoppar, simmar och några coola som sitter på räcket längst ut och dricker öl som om tiden inte har sin gång.

Vi drar oss mot spaområdet, kryper ned i en het bubbelpool som gör mig rastlös, men Z behaglig. Vi får sällskap av några småflickor och tittalar dem samtidigt som deras övervakande pappa strängt tittar på oss med både uppfordran och nonchalans. Inomhusbassängen i det vackra atriumrummet lockar och vi går dit, rastlösheten slår till igen medan Z gör sin övningar och njuter av värmen i vattnet som är som balsam för hennes kropp, som inte alltid är med henne.

Badnymf. Foto: KAI MARTIN

Badandet skapar hunger, vi kommer – sent  till restaurangen. Försöker beställa, men trots att klockan är cirka tio har köket stängt denna lördagskväll fylld av möjligheter. Vi får trots det ett bord och vi får varsin räkmacka som inte går av för hackor, jag med en Chablis till, Z med en öl, där det i valet av ljus eller mörk (!) blir den ljusa. Vi njuter. Bryter upp, går till sängs fortfarande rusiga över Sveriges seger och, ja, det erkännes, av alkoholen. Jag läser lite ur Jo Nesbøs ”Kniv” (som jag ber att få återkomma till) innan tröttheten slår till.

Morgonen kommer tidigt. Men Z sover sin ljuva sömn, utsträckt som ett barn med händerna ovanför huvudet och med ett behagligt snusande som gör mig på samma gång rofylld som kär. Hon är fin, min hustru, även då hon sover.

Efter morgonbadet. Foto: KAI MARTIN

Så vaknar hon, vi bestämmer oss för ett morgondopp, går ut på piren i våra badrockar, möter lite badfolk och hälsar artigt godmorgon, finner ett yogagäng längst ut och tassar försiktigt ur våra badrockar och hoppar i det svalkande, friska havet med sina tunga vågor som slår och slår.

Upp för frukost, drar oss in mot Strandbadens väldiga byggnad, ser en kvinna som gör sin morgongymnastik efter badet, en äldre man som har placerat sina kläder och joggingskor på bryggan och nu med närmast en filosofisk hållning närmar sig vattnet, först fötterna, sedan en bit på vaderna för att andas in och ut, blicka över havet som för att blidka det, sedan en bit till, stanna… Jag vet fortfarande inte om han har kommit i.

Frukost med det hela. Foto: KAI MARTIN

Frukosten är grandios, ägg Benedict, äggröra, bacon, smörgåsar med diverse pålägg, filmjöl med frukt och müsli med nötter, kaffe, juice… Vi sträcker ut, samtalar, tittar på utsikt, kikar på folk. Jag har semester och äger nära nog min tid, Z är med mig. Livet kan inte bli vackrare och Sverige är klara för semifinal.

Hälsningar från Hamburg 3

Det är måndag och i den gamla hansastaden Hamburg ligger möjligheten öppen för kommers. Vi tar en lång morgon, kryper ur sängarna sent och är inte upp i matsalen för frühstück förrän vid halv tio. Å andra sidan, buffén ligger kvar och väntar på de svenska herrarna som nu ska frekventera matsalen för att stilla sin hunger. Det görs. Med råge, för tillgången är god.IMG_5120

Frühstücknisse, eller -Lasse. Foto: KAI MARTIN

Dagens schema är lagt. Förmiddag och tidig eftermiddag köpmännens dag. Kvällen middag och sedan iväg med marginal till Barclaycard Arena, som alltså ligger granne med Volkparkstadion, där vi ju såg den famösa fotbollen i lördags.

IMG_5130

Utsikt över en bro. Foto: KAI MARTIN

Vi tar promenadvägen över Steintordamm som leder oss över rangerbangården in till Hauptbahnhof. Siktet är inställt på Mönckebergstrasse och de stora varuhusen där Europapassage ligger och väntar med sina frestelser. Jag har spanat in, via en broschyr, en butik med skor för de med riktigt små eller väldigt stora fötter. Kanske kan jag hitta något till Z:s son som snart tar studenten och behöver något till sin nya, fina kostym.

Väl där går butiken inte att finna och naturligtvis ligger broschyren på hotellet. Men mallar på hans fötter finns med i väskan.

Så efter lite in och ut ur butiker bestämmer sig P dy för att söka sig till skivbutikernas underbara värld. Vi bestämmer tid för återträff och L och jag lämnas åt vårt öde.

IMG_5133

Kaufen muss man. Foto: KAI MARTIN

Vi finner oss snabbt. Hamnar i Kartstadt, som har allt i tyskt mode man kan önska. Inte riktigt min kopp té, men L hittar en brittiskinspirerad skjorta som provas, passar och köps. Vi gör varuhuset grundligt, men då vi ska lämna detsamma öser regnet ner så vi tar något varv till, besöker toaletterna, hittar ett par väldigt kinky kalsonger som jag inte köper för att det inte finns någon prislapp på och ingen verkar veta priset. Så den överraskningen gick hustrun miste om.

Så vidare till nästa varuhus och jag, som trots allt är intresserad av kläder, suckar över den överdrivna produktionen och alltings tillgänglighet. Vi kommer inte bara äta oss till döds, vi kommer även att konsumera oss till det som vi egentligen inte behöver. Ett sinnessjukt överflöd.

Klockan går och vi tar oss tillbaka till hotellet, sniker åt oss en liten rast, vila innan P dy kommer. L är sugen på att få något grillat, så jag har tittat ut St Georg Steakhous ett stenkast från hotellet. Vi går dit, får ett bord som om vi inte förtjänade något bättre i den snudd på tomma lokalen. Vi nöjer oss, beställer och får helt okej mat. Men efterrättens bär bjuder på ett ruttet bär, som jag upptäcker för sent och som redan hunnit slinka ned innan jag hann hejda det.

IMG_5138

Efterrätt med ruttet bär. Men vilket…? Foto: KAI MARTIN

Jag tar notan och vi spatserar iväg de få hundra meterna till Hauptbahhof där S-bahn ska ta oss till arenan. Nu kan vi vägen och allt går geschwint, förutom att det den här gången blir utan ölpauser, vilket inte hindrar herrarna från kisspauser som om de tidigare druckits öl.

IMG_5144

På väg. Foto: KAI MARTIN

Inne i arenan blir vi porträtterad (se nedan) och en av de två från tyska avisen NDR (eller är det en radiokanal…?) visade sig vara en ung norska. Lite hastigt snack med henne innan hennes nästa uppdrag.

IMG_5167

Trio på Hall & Oates. Foto: NDR

Väl på plats bjöds vi på en konsert om vilken ni kan läsa om här.

På vägen tillbaka väljer vi att åka skyttelbussarna hamnar nära två kvinnor som genast får vår uppmärksamhet, något som inte blir mindre att den ena säger ”Hej, hej!” till L då vi går av och vi förvandlas snabbt till 17 år och fnissiga.

På tåget in till Haubtbahnhof ser vi till att sitta nära dem och ser först den ena gå av och därefter den andra, för att aldrig mer mötas igen – oss alltså.

IMG_5161

Efterkonsertöl. Foto: KAI MARTIN

Vi tröstar oss med en öl på ett ställe som P dy sett ut tidigare under dagen. Servicen är väl så där och vi är tre trötta herrar, som kroknar i samma takt som ölen sjunker i glasen. Det är ju en dag i morgon också. Och P dy har en plan.

Auf wiedersehen

Tisdag morgon. Allt är packat och klart. Vi mumsar i oss vår sista frukost. Ställer bagaget i utrymmet som hotellet beredvilligt tillhandahåller till vår avfärd. Så ger vi oss åter ut på äventyr. Ned mot hamnen. Ned mot Elbe, det väldiga flödet av vatten som rinner ut 16 mil väster om Hamburg.

P dy har bestämt, ett lovvärt initiativ, att vi ska åka kommunalt på älven. Det har han sett ut. Och, ja, det finns ungefär som Älvsnabben i Hamburg. Vädret är fint, så varför inte. Vi tar U-bahn, kommer rätt och frågar oss så småningom vart vi ska ta oss för Elbeturen.

Elbesightseeing. Foto: KAI MARTIN

Vi är inte ensamma om idén, men båt 62 tar oss Landungsbrücken–Finkenwerder tur- och retur. Det blir en utmärkt sightseeing förbi varv, containerfartyg, Altonaer fiskmarknad, flådiga villor, hamnbyggnader, fiskerikontor, stränder, lekande barn, vaktande äldre och ett liv och ett kiv på Elbe med dess flitiga fartygstrafik.

Det tar sin tjusiga tid, men det gör inget. Efter att ha suttit och kurat på nedre däck går jag på återresa upp. Känner att i medvinden är det varmt och skönt, kallar upp de andra och vi defilerar tillbaka varifrån vi kom.

Nära där vi klev av (och på) finns ett öppet ställe för öl och korv, varför missa den chansen och älven suger.

Jag vill gå till Alter Elbetunnel, en tunnel som byggdes i 1900-talets inledande år och som binder samman den norra älvstranden med den södra, där varvsindustrin ligger. Den har farit illa genom årens lopp, tog stryk av kriget, men är nu i en ansenlig renoveringsfas.

Det är en fascinerande promenad nedåt i de nära 500 meterna i två parallella tunnelrören.

Mina kompanjoner rynkar på näsan åt mitt förslag, men följde plikttroget med och fick sig en upplevelse.

IMG_5220

På Elbes södra strand. Foto: NÅGON TYSK HERRE

IMG_5208

En tunnel och dess hissystem med passagerare. Foto: KAI MARTIN

Vi promenerar tillbaka längs kajen, ser marknader sättas upp och tar in på ett kafé för kaffe och bakelse enär sjön suger fortfarande.

IMG_5212

Fikafest. Foto: KAI MARTIN

Så in mot centrum. Mot rådhusplatsen och vi närmar oss slutet på vår resa. Jag hittar slutligen butiken med de mycket små och väldigt stora skorna, men inte något som verkar passa sonen. Det får bli en annan gång. Hamburg ligger kvar.

IMG_5214

Anrik plats med turistvarning. Foto: KAI MARTIN

Vi lämnar de stackars frysande hororna i kvarteren kring Hauptbahnhof, tar vårt gepäck och säger Auf wiedersehen, tar tåget ut mot flygplatsen, äter lite mat, dricker lite öl eller lite vin och tar sikte mot vårt hemman.

 

Vad håller jag på med (veckan som har gått)?

Om man ponerar att veckan börjar på en söndag, så som den plägade göra då jag var väsentligt yngre än jag nu är, så har jag varit en flitig kille på isen.

För en vecka sedan spelade jag match med Kungälv Oldtimers mot Hovås Coaches och förutom en darrig inledning så renderade 1–0 till Hovås så spelade jag anständigt, på gränsen till bra. Vinsten för del skrevs till 6–3 och borde ha varit större. Men tre perioder (3×15) och match istället för lite mer gamängartad tvåmål ger andra förutsättningar och nog var det lite enskridskoåkning i den tredje, då Hovås också lyckades peppra på bra mot mig, göra två mål och dessutom ha två stolpträffar.

IMG_4584

Redo för match. Foto: SELFIE

Så blir det då måndag och morgonen är arla och yr efter att sommartiden trätt i kraft. Uppgång klockan fem är egentligen klockan fyra normaltid. Det känns i kroppen plus att det var svårt att slockna, som alltid med en match eller fyspass i kroppen.

Men måndag morgon kräver sitt. Som morgonhockeyn i Marconihallen med Uppbackarna, kompisgänget som lirat favoritsporten sedan 1969 och som jag tillhört i 19 år med tillhörande samkväm som herrmiddagar, midsommarsittningar och julbord.

Det är ett darrigt gäng jag har framför mig och röda, som är mitt lag, råkar ut för en utspelning inledningsvis, som dock hämtas upp och efter en timmes fart och fläng har vi, om inte kommit ikapp, så hyfsat siffrorna något. Jag har en tidig intervju, så ombyte, dusch och uppfräschning får göras i hast. Jag hinner ned till Ullevi där jag ska träffa Lotta Nibell, Got Events vd, gör mitt jobb, hon gör sitt, och jag hem för att skriva, för texten ska ut pronto.

Jag hinner inte besöka redaktionen denna dag. Jag får en kort vila, äta min lunch och sticker iväg till Hisingen via färjan från Stenpiren till Lindholmen för nästa intervju på Aftonstjärnan. Hem och jobba samt fuska med tv-serien, den gastkramande franska ”Falsk identitet” som vännen J lurat på mig och som jag har smugit med på udda tider på dygnet. Jag somnar i ordentlig tid och har för nu mer sovmorgon på tisdagar, då lilla rinken i Frölundaborg är stängd för säsongen. Det gör att jag slipper två pass på en dag, för sedan ett drygt år spelar jag med Kungälv Oldtimers sent på tisdagskvällar, ett kul uppdrag med snabb, oftast, disciplinerad hockey.

Jag betar av min arbetsdag med två intervjuer, varav den med Jaqee om hennes medverkan i ”Little Shop of Horrors” kan läsas här.

Sedan någon timme vardagsliv innan bilen styr kosan norrut. Nu handlar det om en och en halv timme mot normalt en, röda mot svarta, i hockeyn. Jag i rött och vi håller jämnt skägg med de yngre i svart till en halvtimme har gått. Då dyker plötsligt tre spelare upp i svart, varav en precis slutat sin elitsatsning. Från 6–6 sticker det slutligen iväg till 7–19 och jag är helt slut, kräver syrgas och hemkörning, men utan någon annan respons än flin. Jag somnar tungt och kroppen ömmar, men känslan är ändå skön. I måndags hade jag pratat med min vän och målvaktskollega S, han och jag som länge kamperade i IK Raid som, förmodligen, världens äldsta målvaktspar i seriesystem. Han hade fått ett skott på adamsäpplet på uppvärmingen på söndagen och fått åka akut till Sahlgrenska. Med andra ord var han inte i form och skick för att träna med Frölunda Oldtimers. Jag tog hans plats och stod alltså på is även torsdag kväll, också det en och en halv timme. Onsdagar är den stadiga tiden som Frölundas gamla hockeyhjältar har, men denna veckan är det torsdag. Jag tar onsdag som en vilodag, trots att jag har mängder med intervjuer att skriva ut. Behöver det, skriver en låt, konstaterar att min överklagan om en p-bot inte bifallits, skriver ett upprört inlägg på Facebook för p-bolaget far med osanning, lämnar tillbaka lånade kläder från Tenson, som vi hade under vårt Islandsäventyr. Dagen går åt.

IMG_4604

Hockeykrigare. Foto: KAI MARTIN

Torsdag. Jag inser att jag har åtta oskrivna intervjuer att få ur händerna. Börjar jobba och är fläckvis effektiv. Hamnar i källaren, plockar bland gamla band – tvåtums och kvartstum med outgivet från både solokarriär och Kai Martin & Stick! – och hittar gamla brev och vykort, som jag förlorar mig i. Iväg till kvällspasset och får mig en omgång av hockey, där inledning är svajig från min sida, men fortsättning helt ok. Helt slut. Helt underbart.

Tung sömn, återigen, och uppstigande tidigt på fredagen för morgonhockey med Uppbackarna. Jämna lag på papperet, som det heter, men Röda blir utspelat och jag får slita ont. Hem för mat och vila, iväg till en intervju och sedan dags för ”Little Shop of Horrors”-premiären på Göteborgs stadsteater.

Hemma landar jag framför teven med vin och ost, slocknar strax efter midnatt för att ta en lång morgon, fixar tvätten, stryker och viker, sätter på två maskiner, gör frukost till min älskade Z, väcker henne, äter frukosten, diskar, går ut med komposten, gör rent slaskhinken, läser GP, åtminstone kultur- och sportdelen samt Tvådagar där Martin Röshammar skrivit om Liverpool på ett sätt som gör mig akut sugen på att åka dit, typ nu.

Skriver recension på ”Little Shop of Horrors” (läs här). Hänger upp tvätten, bäddar rent och packar sedan trunken för den årliga kampen mellan Chalmers Blue McRangers slocknade och de nu spelande ”juniorerna”. Vi ska mötas i Angereds ishall, som är fantastisk på alla sätt och vis. Bra faciliteter, helt ok omklädningsrum, men inga hängare för handdukarna i duschrummen. Men placeringen. Det är ju en kilometer att få från parkeringen till entrén, där man dessutom ska forcera något slags grind för att komma in och sedan ta sig en våning ner. Spelar inte de som planerar idrottshallar de sporter som planerar för? Eller, åtminstone, tar man inte reda på idrottarnas behov? Pinsamt.

Det blir mycket hockey under de två timmarna som är till förfogande. Två jämnstarka lag, mycket beroende på att några av de slocknade är nysstillkomna, det vill säga de har nyligen lagt av. Jag får jobba för pengen och armar och ben far som skottspolar. Borde tagit det första, men sedan dröjer det rejält innan jag räknar in ett eget misstag. Tröttheten gör att jag glömmer hybridicing och inte sticker ut på en sådan situation, något som straffar sig, på slutet kommer ett isskott som jag inte orkar bry mig om. En nätt förlust, men så ska det väl vara då man möter blixtsnabba juniorer, eller åtminstone några och tjugo-spelare.

IMG_4614

Gamla mot nya. Foto: EDVIN LIDHOLM

Tänker på min gamle tränare från 70-talet, som nyligen sa ”Är du fortfarande bra på närskott och usel på långskott?”, när jag släpper ett skott från blålinjen. Men å andra sidan har jag faktiskt blivit bättre på långskott och har bättre blick för spelet. Hur jag hinner med ibland är en gåta, men jag finns där och jag älskar att rädda på samma vis som jag hatar att släppa in puckar.

Tröttheten är påtaglig efteråt. Jag är helt genomsur, dricker mängder med vatten, men släcker inte min törst. Är hungrig, eftersom det logistiskt inte gått att stoppa i sig någon mat mellan frukost och match. Åker för McDonalds, beställer en plusmeny och äter och dricker girigt. Kommer hem för att dricka mer, öppnar den sista bag-in-boxen av vår äppelmust och sveper två stora glas innan det blir teve och te med Z med en maratonsittning av tv-serien ”Onda aningar”.

Så söndag igen, vilodag. Kroppen ömmar. Frukosten är uppäten, hustrun väckt, en tvättmaskin har snurrat färdigt sin tvätt, gårdagens är vikt och uppburen.

Om någon timme väntar Sjömagasinet och samkväm. En vecka går fort. Framför allt om man spelar hockey se gånger på sju dagar.

 

Island förför och tjusar

Uppdraget var enkelt, men inte utan äventyr. E skulle fylla 60. Via hans hustru S skulle han överraskas. Allt har var arrangerat redan i höstas. För våra vänner, som jag lärde känna för 25 år sedan, bor i Hafnarfjörður, strax söder om Reykjavik. Z och jag åker via Köpenhamn och ett regnigt och snögloppet Göteborg och kommer fram till ett gråmulet, men välkomnande Keflavik där S möter oss.

På väg. Foto: KAI MARTIN

Redan på vägen in avslöjar S en överraskning för mig, för oss; hon har bokat in en guidad tur på Nationalteatern i Reykjavik. Den där min farfar, teknisk chef på Dramaten, har varit verksam.

Men först surprisen. Vi har varit uppe länge, haft blott några få timmars sömn och får någon timmes vila väl installerade i vännernas fantastiska hus. Det gör susen och då E kommer hem vid tretiden från sitt arbete står vi där som extra presenter och en överraskning som biter. Gäster kom, gäster går, men vi består och ska göra en fin, knapp vecka i vännernas sällskap.

Vänner. En fortfarande chockad 60-åring med surpriserna.

Foto: ZEBA PEDERSEN LÖWEN-ÅBERG/KAI MARTIN

Onsdag blir till torsdag och Reykjavik väntar. Besöker på teatern är satt till klockan tio och vi ska vara där i god tid. Jag har minnen från att min farfar var i Reykjavik för arbete där i slutet på 60-talet. Mannen som guidar oss har jobbat där sedan 1969, men minns – kanske av förklarliga skäl – inte min farfar, men bjuder oss på en svindlande tur genom teaterns alla environger, från källare, verkstäder, genom dess fem scener, loger, kostymförråd, dockverkstäder, genom sömmerskornas arbete med kläder, perukatteljén, VD:ns rum (hälsar på honom) och upp till taket med utsikt över hela den isländska huvudstaden.

Rundvandring. Foto: ZEBA PEDERSEN LÖWEN-ÅBERG/KAI MARTIN

Fascinerande i allt och i två timmar som vi åt av glupskt intresse. Senare skulle S googla fram uppgifter om att min farfar var med redan 1947, då teatern var på väg att färdigställas. Mitt klena minne säger att han jobbade med den vridscen som fortfarande är i bruk, men jag får rådfråga min faster om just detta.

Kul kulturvandring. Foto: ZEBA PEDERSEN LÖWEN-ÅBERG/KAI MARTIN

Vädret har klarnat, himlen är fläckvis blå, kylan moderat och frisk. Utanför staden reser sig de mäktiga bergen, snöklädda, men inte i Reykjavik är gatorna torra och rena.

Vi säger farväl till teaterns värld och kliver in i den kommersiella marknaden. Jag kommer ut med ett par gula manchesterbyxor från en butik som gärna säljer dyrt och exklusivt, bland annat Vivienne Westwood, men byxorna jag inhandlar håller ett helt ok pris. Vi försvinner också ned i källaren på något slags köpcentrum för en exklusiv herrbutik som lockar, men det blir titta, röra, beundra, tjusas, men inte handla.

Vi är sugna, åker upp mot Hallgrimskirkja, Reykjaviks ståtliga katedral som tronar på höjden. Den byggnad som har samma arkitekt, Guðjón Samúelsson, som teatern och som har sin historia. Han ville att teatern skulle ligga där kyrkan nu ligger. Men fick nej. Han jobbade intensivt med sin teater och dog bara dagen efter invigningen 1950.

Med utsikt mot kyrkan slår vi oss ned på Rok, en restaurang som bjuder på både vacker och smaklig spis.

Smaklig spis på Rok. Foto: ZEBA PEDERSEN LÖWEN-ÅBERG/KAI MARTIN

Därefter väntar med sightseeing med mer överraskningar där S och E tar oss till punkmuseet, som i all sin enkelhet är genialt. Punken kom till Island ungefär som till Sverige, en smula sent, men var inte desto mindre tongivande. I en tidigare, centralt belägen, herrtoalett ligger nu Pönksafn Ísland, eller The icelandic punk museum  på Bankastæti. En trapp ner öppnar sig en historisk värld. I pissoaren och toabåsen är artiklar och bilder från den isländska punkvågen tapetserade. Björk, förstås, men också Kukl, Þeyr med flera.

Vi promenerar vidare på Reykjaviks gator, smyger in på någon second hand, men smyger lika snabbt ut. Hem till Hafnarfjörður för att rasta hunden, en charmig blandrasjycke. Det blir en promenad i den fascinerande terrängen en bit söder om staden. Det blir en timme i ett väder och med en utsikt som förför. Det oändliga isländska landskapet är ändligt och föränderligt, ständigt hotat av jordbävningar och rastlösa vulkaner, i en brutal skönhet som jag aldrig får nog om.

Sagolik natur. Foto: ZEBA PEDERSEN LÖWEN-ÅBERG/KAI MARTIN

Nyrastade åker vi hem för badtunnan, som E har iordningställt sedan något år tillbaka. Det är ljuvligt att kliva i det heta vattnet med den kalla luften som biter i kroppen innan doppet. Avslappning mega grande innan E slår på grillen för det mest välsmakande lamm som står att finna. Han kan det där. Vi njuter av varandras sällskap, men gör kvällen kort. Fredag morgon ska vi stå tidigt opp för avresa mot nordkusten och Akureyri, en nätt färd på cirka fem timmar om så ”bara” 35 mil.

IMG_4161

Renade och rastade. Foto: ZEBA PEDERSEN LÖWEN-ÅBERG

S har varit orolig för resan. Vädret har varit lite mer ruggigt och snöbehängt oroligt än det vi har nu och kanske skulle det inte alls gå att åka. Men vi får en enastående vacker resa i deras fyrhjulsdrivna monster till Ford. E kör tryggt och färden kantas av det ena sceneriet vackrare än det andra. Jag sitter med kartboken i handen, följer sida efter sida med de märkliga, isländska ortsnamnen, älvar, berg, orter, gårdar, som kantar Þjóðvegur, det vill säga riksväg 1, som löper runt hela Island. Vi gör ett stopp Blönduós för mat, en god laxsoppa med bröd, tog tidigare ett för fika vid Staðarskáli mitt ute i ingenstans och får oss en flotyrboll kallad kärlekspung till kaffet. Ja, varför inte? Äter man fårtestiklar, så kan man väl äta kärlekspung…

Färdkost och -vy. Ett bett på en kärlekspung, god soppar och utsikt. Foto: KAI MARTIN

I mars har dagarna sträckt ut. Det är ljus när vi kommer till Akureyri och vi hittar lägenheten som vi ska låna/hyra via banken som S jobbar på. Centralt belägen med fin utsikt över både staden och den långa fjordens innersta väsen. Vi installerar oss. Bergen reser sig väldiga runt om och snart kommer mörkret. Men vi hinner ta en tur till huset där det är jul året om. Jólagarðurinn saknar inget gällande julting, oavsett om det är isländsk eller för all del svensk jul. Huset dignar från entrén ned i den spatiösa källaren: jul, jul, jul. Bredvid ligger en heminredningsbutik, som drar nytta av julen utan att tillhöra den.

Julstämning i mars. Foto: ZEBA PEDERSEN LÖWEN-ÅBERG

Skymningen kommer i sakta mak. Vi har tagit oss tillbaka till Akureyri och promenerar runt. Vi tar en fika på ett kafé och jag passar på att ta ett toabesök, hör nere i källaren hur någon soundcheckar, checkar vilken artist det är och då jag meddelar våra isländska vänner att det är Mugison, blir de eld och lågor. Han är en stor, men annorlunda artist med bred repertoar och ett tänk som definitivt är alternativt. Exempelvis bjöd han på en gratiskonsert i Reykjaviks fina konserthall Harpa. Nu är han på turné och vi finner snart ut att de två konserterna i Akureyri är utsålda, men S tar inte ett nej för ett nej och vi blir rekommenderade att komma vid tio, så kanske vi får en chans.

Rum med fallande utsikt. Foto: KAI MARTIN

Vi promenerar ut den den allt kallare kvällen. Z och jag gläds åt våra Tensonjackor, nyss införskaffade, replicas på klassiska Himalaya från 1971 som använts både uppe på världens högsta berg och på oceaniska segeltävlingar. Fungerar utmärkt även en isländsk marskväll med temperatur ned mot minus 14.

Två profiler. Islandskyrkor, den i Akureyri och den i Reykjavik. Foto: KAI MARTIN

Vi tar alla stegen upp mot Akureyris domkyrka, som ligger med vidsträckt utsikt och andas den friska luften, syresätter de hårt ansatta lungorna (jag sprang uppför) och går hem för att kort break inför kvällen egentliga mål, en måltid på Rub 23, en restaurang som är lite eljest med sin kombination av japanskt och isländskt med lite italienskt. Maten är ljuvlig, halstrad maki annorlunda med smakrik, kött som gifter sig i munnen och till det vin. Tiden rinner iväg med drycken som löper genom halsen. Livet är ljuvt. Vi tittar på klockan. Hon är tio i elva.

Smaklig middagsspis. Foto: KAI MARTIN

Chansen att se Mugison har krympt till alls inget. Vi går lite slokörade förbi, ser människor röka utanför Götubarinn, där han spelar. Inser att det är paus. E skakar på huvudet. Är det fullt så är det fullt. Vi går dröjande iväg, men inser att S fattas. Plötsligt ser vi hennes hand vifta med en gest ”Kom! Kom! Kom!”.

Rockös och glädje. Foto: KAI MARTIN

Jo, hon hade lyckats snacka oss in och se, det blev en musikalisk upplevelse som ingen av oss ångrar. Mugison har ett band som är tajt och spelglatt, trummisen spelar verkligen trummor och har till det en mimik som är gymnastisk och en tunga längre än Gene Simmons. Bandet, förutom trummisen, består av gitarr, barytonsax och bas plus då Mugison på en akustisk gitarr som han troligtvis fick som ung pojk, men som han sedan vägrat släppa greppet om. Den är ihoptejpad och -limmad, med effektpedaler blir den ett rytande eller ett taktfast ackompanjemang. Hans musik är, då den är som vildast, som hämtad från Nick Caves eller Tom Waits källare, men är sin egen nog. Han blandar isländska med engelska, är en stark personlighet som plötsligt står någon meter ifrån oss för att spela dragspel till snabbt startad allsång.

Lyssna på honom här.

Vi lämnar efter en extatisk afton för konjak och samtal, däckar halv två efter en lång, lång dag.

Lördag morgon går långsamt, men vi har dagen klar för oss. S har bokat bad i öl, det gör några mil norr om Akureyri i Árskógssandur, en bit innan Dalvik. Där har Bruggsmidjan Kaldi bryggt öl ett tag, men också inrättat ett spa med möjlighet att bada i restprodukter från ölproduktionen, dricka öl samtidigt och ha det allmänt gott. Vi gjorde lite mer än så och kom dit tidigt för att hinna med en omgång i badtunnan i det bländandet vädret med utsikt över Hrísey, ön i Eylafjöður. Känslan av de kyliga vindarna, den skariga snön som Z och jag knäcker med våra kroppar och det varma vattnet i badtunnan är exempellöst och ljuvligt. Ölbadet sker parvis. Z och jag för sig, E och S för sig. Vi tar en glas öl, njuter våra 25 minuter innan vi leds upp på vinden för en halvtimme av fullständig avkoppling, som till slut blir för mycket för min rastlösa kropp. Upp och ned, ombyte och ut i den klara luften med ett väder som till och med överraskar islänningarna. Ovädret finns runt hörnet, men når oss aldrig. Så kan det vara och naturligtvis ackompanjerar det väl S:s välregisserade tur för oss.

Iskall och varm njutning. Foto: ZEBA PEDERSEN LÖWEN-ÅBERG/KAI MARTIN

Vi åker in mot Akureyri, åker förbi Skautahöllin, länge Islands enda ishall och landets vagga för den ishockey som spelas. Jag får mig lite ishallskänsla, känner på några reliker till målvaktsbenskydd, ser två grabbar som skottränar samtidigt som ett damlag värmer upp vid sidan av isen. På väggarna memorabilia med bilder från den isländska ishockeyhistorian, från spel på fjorden med låg sarg och entusiasm till hallen som haft det lokala laget SA Vikingar (startade 1937) som gäster sedan den byggdes (minnet säger att jag hörde 20 år sedan, men jag tror den är äldre). Det är en fin arena, lite som ett mindre Frölundaborg.

Möte med is och kollegor. Foto: ZEBA PEDERSEN LÖWEN-ÅBERG/KAI MARTIN

Det kurrar i magen och vi stannar vi macken som ligger där den nybygga vallen eller bron leder över fjorden och äter en annorlunda korv med bröd med extra allt.

IMG_4159

Kvicklunch. Foto: KAI MARTIN

Vi fortsätter upp mot den isländska alpvärlden och skidområdet för de som gillar att åka utför. Det är en brant stigande färd på vindlande vägar för att komma dit, men väl på plats bjuder Hliðarfjall på en vidunderlig utsikt. Liftarna är på väg att stänga och vi har inte tid att hyra utrustning, det blir lite poserande i våra Tensonställ innan färden går nedför. Middag väntar. E har nosat reda på en grill på balkongen och bjuder så småningom på grillfest med fisk och havskräftstjärtar. Gott, smakrikt och bortskämda glufsar vi oss och dricker champagne till. Men som om gårdagens övningar tagit hårt, det hade de, kryper vi till kojs tidigt för att vakna tidigt och förbereda för avfärd.

Fjällklädda. Foto: ZEBA PEDERSEN LÖWEN-ÅBERG/KAI MARTIN

Söndagsmorgonen ägnas åt hastig frukost, packning och städning. Sedan avfärd. Vädret tjusar vår färd tillbaka till Reykjavik, vi gör ett stopp på vägen (åter vid Staðarskáli) och äter lammlägg, en rejäl portion. Isländska vägkrogar har satt en ära i att bjuda på isländsk mat för den som önskar alternativ till snabbmaten. Utmärkt.

IMG_4289

Vacker utsikt i vacker tröja. Foto: KAI MARTIN

Z vill ta bilder i sin nya islandströja som S stickat och gett. Vi får göra många försök utan att hon blir riktigt nöjd. Men så småningom kommer vi till Reykjavik för lite ärenden, stannar sedan till i köpcentrumet Kringlan för köp av strumpor till islänningarnas version av mustaschkampen eller movember. Jag kikar också in på Next och kommer ut med två skjortor.

Vi är möra efter resan, äter en carbonara i vännernas hus, dricker det goda vattnet till, kallt och friskt, för att sedan ta en promenad down town Hafnarfjörður när solen sänker sig över hamnen.

IMG_4300

Solen tar farväl. Foto: ZEBA PEDERSEN LÖWEN-ÅBERG

Vår resa har kommit till vägs ände. Dagen efter tar vi farväl, får skjuts till Keflavik och kveðjum Island vi ses snart igen. Snön kommer med vinden, vi lyfter utan bekymmer. Väl hemma får vi beskedet. Stormen har svept över Hafnarfjörður med 28 sekundmeter.

IMG_4302IMG_4303

Tack och adjö. Foto: KAI MARTIN

En norsk italienare på Avenyn

Göteborgaren och kanske gud ska veta att det finns italienska krogar i Göteborg så att det räcker och blir över. Flera med hög kvalitet, som La Cucina Italia på Skånegatan,  Ristoria mitt emot,  eller Enoteca Maglia vid Mariaplan. Senast i somras/våras öppnade Sorellina på Västra Hamngatan, en krog med höga ambitioner, men just nu på en stympad gata i centrala Göteborg.

På Avenyn ligger restaurangerna tätt ihop och, ja, där finns också en och annan italienare. Som La Gondola, som ligger bredvid Bellora. Att då öppna en italienare tvärs över gatan på Göteborgs, om än skamslitna, paradgata kan verka dåraktigt.

Satsar italienskt. Olivia vågar på Avenyn. Foto: KAI MARTIN

Men friskt vågat av norska entreprenörerna som med Olivia på Avenyn 1 nu öppnat sin åttonde restaurang och den första utanför norska gränsen. De fyra restaurangerna i Oslo, de i Stavanger, Bergen och Trondheim är förvisso satta under samma ledarskap, men drivs var och en för sig med skilda karaktär. För det italienska köket skiljer ju sig geografiskt, Neapels är inte samma som Roms, Sardiniens i all väsentlighet inte som Milanos.

Gemensamt, förutom ägarskapet, för restaurangerna inom Olivia är råvarorna. Direktimport löser parmesanen, parman eller mozzarellan, om man säger så.

Vinen hämtas både med export och från Systembolaget, något som gör att ett gott vin inte behöver vara mer exotiskt att få hem än ett besök på Bolaget.

Lokalerna är spatiösa i källaren av en av Göteborgs finaste adresser. Olivia har tagit över den argentinska stekrestaurangen Buenos Aires. Det vilar något rastlöst över adressen för krögare. Det hindrar inte de entusiastiska norrmännen från att försöka. Här kan man sitta med utsikt över Avenyn och folkrörelsen utanför, men man kan också välja ett krypin längre in.

Invigningen som var i helgen var generös och köerna för att komma och se och smaka av godsakerna var långa. Plötsligt har de etablerade italienska krogarna i stan fått en tuff utmaning, sådant som ju bara gör det bättre för restaurangbesökaren. Och visst verkar det som om göteborgarna inte kan få nog av det italienska köket…

Längtan till Byen

Jag har verkligen försökt. Vi har ju inte varit i Köpenhamn sedan april och det var en ljuvlig weekend, som borde gjort ett nytt besök inom en rimlig tidsrymd. Och visst, vi var där i några timmar efter vårt alpäventyr. Men att ta tid, hälsa på släktingar, promenera, andas, äta, dricka… nej, det har alltså inte blivit av.

Ja, undantaget resan i maj då det vankades ishockey-VM. Men det var en annan slags resa.

Har försökt vara enträgen, men den köpenhamnska, som också råkar vara Z och min fru, har vägrat. Men då hösten var mild, solen spred sin glans med årstidens allra vackraste kulörer och vi hade något som kanske kunde kalla brittsommar… ja, då gjorde jag en stöt till. Z sa ja vi åker, men det är för din skull.

Så vi packade, reste söderut en fredag eftermiddag då Sverige i den här landsändan verkligen stod i prakt.

Sundet glittrade, solen stod fortfarande högt, men visade på vilja på att snart stiga ned för några timmars vila. Det var vackert och Danmark låg som en hägring bara några kilometer bort.

IMG_2510

Förtrollande sund mot längtans land. Foto: KAI MARTIN

Vi gjorde ett stopp vid Prøvestenen i Helsingør, ett köpcenter där vi emellanåt provianterar. Där har de också en slaktare som inte bara säljer kött som är prima utan också shawarma av klass och för att tillgodose yngste familjemedlemmens aldrig sinande längtan efter denna mat köpte vid ett skålpund kött och vitlökssås till honom för att så småningom ta med hem.

Z:s storasyster T skulle husera oss, men hon skulle också bjuda på middag, förtjust över vår ankomst. Väl på plats utanför hennes hus ser vi henne och sonen på balkongen, välkomnande oss med vinkningar. I lägenheten doftade det ljuvligt. Det vankades flæskesteg med det hela, vin till och oj så gott det var då det väl landade på tallriken och i ett svep lassades in i den djupa brunnen som mun, strupe och magsäck utgjorde efter att inte ha ätit på hela dagen.

Det blev en ljuv vistelse och rekreation. Något jag behövde efter att ha hamnat i ett stresskov, som överraskade mig. Här fick jag andas, vila och känna endorfinerande springa och gömma sig för den här gången. Z och T hade, som alltid, mycket att prata om. Jag gick och la mig, läste Elena Ferrantes romansvit om Neapel, där jag var inne på den andra (jag vet, sent för den hippe, men jag tar allt i min takt). Sömnen kom, det gjorde inte Z som först fram mot tre kröp i säng.

Jag visste det. Hon kanske nekade mig att åka till sin hemstad, men jag vet att hon vill prata sitt språk, stämma av angelägenheter med sina syskon och andas den luft där hon som flicka har gått.

Morgonen möter mig. Men Z får sova. Så småningom vaknar huset, jag gör ordning morgonmad och mig själv, redo för dagen. Vi tar en tur, när alla mornat färdigt sig, till Lyngby, går i butiker, men håller i plånboken – åtminstone jag. Så vidare i T:s bil in till den kungliga huvudstaden. Vid parkeringen finns det en secondhandbutik där jag köper en blå parkas till min yngste son, märket Han København har jag inte stött på tidigare och jackan kostar halva priset av det ordinarie, är helt ny och… ja, lite 62.50 dkr är överkomligt. Hoppas bara nu att den kräsne, unge mannen gillar den.

Färden in till Byen går via Ryparken och den nybyggda Nordhavnsvej, ett slags motsvarighet till den göteborgska och mer spatiösa Röde orm, in i den tunnel och ut i höjd med Svanemøllen och ner på Kalkbrænderihavnsgade, som går längs med vattnet, och sedan in i på gator som sedan leder oss upp på Strandboulevarden och upp för Nordre Frihavnsgade, där vi också parkerar.

Trianglen. Foto:KAI MARTIN

Z och T har kvarteren kring Trianglen som sina barndomstrakter. Vi ställer bilen där, tar sikte mot en loppmarknad i Remisen, en gymnastiksal, där jag för några år sedan fyndade helt nya Paul Smithkläder för löjligt lite pengar. Jag har varit där senare utan att hitta något, men den här gången kliver vi in i ett stånd med Suit-kläder, ett danskt märke jag stötte på förra året. Där finns några storlekar som passar och jag provar några byxor, jackor och kavajer och kommer därifrån med med två par byxor och en bonjourkavaj som matchar ett par av byxorna. 500 kronor får anses som överkomligt. Vi tillbringar ytterligare tid där, men T tröttnar och väntar på utsidan. Z och jag nöjer oss, slår följe med T och promenerar ut. Magen pockar på uppmärksamhet och T letar reda på en restaurang som serverar smørrebrød, som ligger runt hörnet.

Søpromenaden ger oss den kost vi önskar. Frokostplatter med allt man kan önska sig och lite till, där man själv kreerar sina smørrebrød.

Självklart blir det med øl och en snaps till.

Danska läckerheter. Foto: KAI MARTIN

Z och T saknar inte ord och har så mycket att stämma av, så då rastlösheten slår in i mig tar jag och går ut för att få luft. Restaurangen ligger i hörnet av Østerbrogade och Sortedam dossering, precis vid Sortedam Sø, den sista av fem sjöar som löper som ett pärlband från Gammal Kongevej mot nordost.

Jag kunde redan på den inglasade verandan konstatera att det här var ett utmärkt tillhåll för att se den ström av danskar som passerade förbi på sin vardagliga catwalk. Det är spännande att se på människor, studera hur de klär sig, rör sig och väljer att ge för intryck. Utanför sinar inte strömmen. Tvärt om. Jag tittar söderut, ser en man gå ut på något slags avloppsrör som löper ut mot sjön från strandkanten, stadens siluett skymtar i horisonten. Det är vackert.

IMG_2523

Vacker vy i vacker by. Foto: KAI MARTIN

Så kommer kvinnorna och vi rör oss mot bilen, men Z ”måste” titta in i en affär och T och jag blir sittande i väntan på henne. Vid Trianglen är trafiken lätt intensiv, vi rör oss dock ifrån den och ser mot huset där Z och T bodde på Nordre Frihavnsgade. Vi manövrerar oss förbi Parken och ut mot Bagsværd.

Maten vi åt till lunch är god för hela kvällen, där frukt och godis samt te får bli får efterrätt. Vi kikar på lite teve, en film sätts på, men jag mäktar inte mer, går och lägger mig, läser en smula och slocknar i god tid innan midnatt.

Söndagen är spikad. Det handlar om finalen på Holte loppmarknad, vår favorit i den genren. Vädret är stadigt vackert, så vi bestämmer oss efter frukost för att ta svängen om Lyngby, som också håller kvalitet med sin söndagsloppis. Men där har man valt att packa ihop för säsongen.

I Holte är det full rulljans och inte en plats är ledig. Stället är fullt med folk, köpare och säljare, prutande och schackrande, fynd och mindre fynd samt rent skräp. Ögonen pendlar fram och tillbaka. Z och jag har våra rutiner, jag scannar snabbt av vad som kan vara av intresse. Z tar mer god tid på sig, men så nöjer hon sig dels inte bara med kläder, dels är utbudet större för kvinnor.IMG_2537

Utbud. Foto: KAI MARTIN

Jag kommer ur det hela helskinnad, eller åtminstone plånboken som inte tagit så mycket stryk. Vad blev det…? En Paul Smithskjorta för 20 kronor (som sedan visade sig vara för trång för min trinda kropp) och ett par blå, ökenkängsliknande moccaskor av okänt ursprung men tillverkade i Italien, en kvalitetsstämpel som gjorde att jag betalade de där 50 kronorna.

Värre var det för Z som skaffat sig uppdraget att pressa T:s son, som fått ett plötsligt uppvaknande för kläder och stil. Jag gick i förtrupperna, nöp i skjortor, kollade märken, kände på byxor och letade storlekar. Han kom hem med kassar av kläder och jag sögs in i vurmandet och gav gentilt bort ett par J Lindeberg för 50 kronor, som när jag sedan såg dem på honom grämde mig över att jag passade över. Men så kan det gå.

Vi passade förstås också på att köpa bröd hos den lokale bagaren, för danskt bröd smakar godast hvergang.

Så stuvade vi in allt och for mot Nivå för att hälsa på Z:s faster, som visade sig bo i ett alldeles nytt område en bit från Strandvejen. Hon hade en trevlig om än aningen kal lägenhet med mycket ljusinsläpp. Vi bjöds på kaffe, smörgås och kaka, fick smaka en Havarti som var så god att det sjöng om det. Men när vi tackat för oss och åter tog vägen om Prøvestenen hittade vi inte sådan ost. Det fick bli vin, øl, ymer, koldskål, solgryn och andra danska specerier.

Bilen var törstig, så den fick också sitt innan vi tog turen åter till Sverige och den verklighet som vi ändå känner bäst.

På vägen norrut vänder sig Z mot mig och säger ”Tack, för att du var påstridig. Det var en fin helg”. Kärlek, kallas det visst.

40 meter under ytan – 4000 upp och allt däremellan

Man kan ju se det som en tanke när GP:s lördagsbilaga avhandlar Jonas Stenberg och hans ESS-imperium. Men att vi på fredagseftermiddagen checkar in på Pigalle, hotellet i Palacehuset nere vid Brunnsparken, som drivs just av ESS är ingenting annat än en slump.

En god vän, musiker, punkare way back then, ishockeymålvakt med mera är nere i stan för att se NHL-hockey. Han och hans hustru bor på Pigalle och jag vill inte vara sämre, så jag överraskar Z med en natt där. Vi ska träffa Stockholmsparet i restaurang Atelier, som ligger högt upp i huset, klockan åtta. Men jag narras en smula och säger att vi ska vara där en timme tidigare, har smugglat ned ombyte och necessär samt en flaska vin, för det har nyligen vankats födelsedag för min väns hustru och sådant ska uppmärksammas.

Vagnen kommer bums, vi är båda stassade för kvällen; jag i min rutiga tredelade Michael Korskostym inhandlad på Macy’s i New York, lite gubbig, men klassisk, till det vit skjorta och en diskret, men ändå mönstrad slips från Tierack, secondhandfynd, samt de blå skorna, 3dm som Z köpte i födelsedagspresent för några år sedan, hon i en rödrutig, höstfärgad klänning från Next, inhandlad för ett år sedan, som sitter som den är sydd på henne.

Z vet alltså ingenting, men överraskningen tar slut med en gång i receptionen. Den å andra sidan inte desto mindre. Vi har bott på Pigalle tidigare, för fyra år sedan, då Z totaltöverraskade mig. Då vaknade jag strax efter fem av slamret från spårvagnar, en ovant ljud så göteborgare jag är. Hotellet är fantastiskt och att vi klätt oss som vi har gjort är något av en hommage till den stil stället bjuder. Det finns till och med ett rum där det också går att beställa garderob; jo, Pigalle har en idé som vi faller för. Men så är det med ESS Groups hotell, det finns en tanke bakom det mesta och vi har bott på de flesta, från Ystad Saltsjöbad, Falkenbergs havsbad, Pigalle, som sagt, och Belora på Avenyn. Vad jag förstår så återstår Steam i Västerås och MJ’s i Malmö, kanske något till.

IMG_2474

En karl för sin hatt. Foto: ZEBA PEDERSEN LÖWEN-ÅBERG

Vi fiskar upp en halv flaska rött vin och bjuder oss själva på ur rummets frestelser, tittar på teve och slappar en smula. Så upp till restaurangen, dit vårt sällskap ännu inte har kommit. Vi serveras mineralvatten och smuttar försiktigt på det till våra vänner kommer och snart börjar en backanal med mat och dryck, samtal, skratt, allvar och avstämningar. P och jag har en lång historia från första mötet i mars 1979 i Gallerian i Stockholm till nu. Hans hustru K är en ny bekantskap för mig, Z känner flyktigt P och inte K, så vi har att beta av. Det blir en fantastisk kväll med samtal högt och lågt under det dryga dygn som vi umgås. Båda är dykare, K nyutbildad och dito biten, de har varit nere på 40 meters djup. P, som jobbar inom musikbusinessen, har jorden som arbetsfält och pratar om en helvetesresa på smala vägar på höga höjder med bråddjupa stup. Ett trauma, som vi svindlande grips av. Jo, det finns att ösa ur och vi är nyfikna på varandra, skrattar och berörs. K kastar in handduken först, vi andra strax efter. Jag reser mig och Z skrattar, för det är precis som om kroppen har i sittande har knipa alkoholen, som nu rusar ut i benen och jag avslöjas som packad. Men jag hamnar rätt, får mina tänder borstade, hänger ordentligt upp min kostym efter vissa balansövningar och somnar sedan hårt. Vaknar av att Z påkallar min uppmärksamhet, matsalen stänger snart för frukosten, en snabb dusch, påklädning och upp till restaurangen för morgonmaten. Kaffet är perfekt, äggröran utmärkt, de stekta champinjonerna välsmakande, juicen likaså, brödet magiskt… jo, de kan sin sak. I andra änden av rummet sitter Fredrik Lindström, ”På spåret”-domaren, med sällskap. När jag är färdig med min frukost och går för att checka ut lämnar också han lokalen. Jag presenterar mig och vi småsparkar på vägen ned. På toaletten nere i receptionen får jag borstat mina tänder och inväntar sedan Z och vi tillsammans våra vänner. Så tar vi en promenad i sakta mak uppför Fredsgatan, nedför Kyrkogatan, uppför Östra Hamngatan och vidare på Avenyn med Konstmuseet som mål.

IMG_2480

Morgonstund har mål i mun. Foto: KAI MARTIN

Det blir en konstrunda med museets befintliga utställningar, de gästande har antingen precis stängt eller ännu inte öppnat. Nå, samlingen är utmärkt den här och vi fördriver en, två timmar med att samtala och titta på konst.

IMG_2486IMG_2487

Kul konst. Foto: KAI MARTIN

Ut i den friska höstdagen som är klädd i grått, men bjuder på en behaglig temperatur. Jag bjuder på fika på Viktors kaffe på Geijersgatan där samtalen fortsätter. Så bryter vi upp, promenerar ned till Valand där vi tar vagnen hem och de fortsätter ned till hotellet.

Några timmar senare möts vi igen, denna gång utanför Scandinavium där New Jersey Devils och Edmonton Oilers spelar premiärmatchen i NHL för säsongen. Det är utsålt i den nära 50 år gamla hallen och förväntningarna är stora från gäster från hela världen som är i stan. Men samtidigt är det människor från olika läger, så den här definitiva stämningen mellan hemma- och bortasupportrar infinner sig inte och när det blir liv är den ofta skapad av någon av de två lagens maskotar. Ändå är det fantastiskt att se två NHL-lag mötas, spelet böljar, är lite knackigt ibland, men i andra tar New Jersey över och tar knäcken på motståndarna som inte riktigt har ordning på grejerna.

Vi tar farväl av våra vänner, tackar så mycket för sällskap och generositet med hopp om snart utseende. Så ut i Göteborgsregnet och vagnen hem, som överfull gästas av Tomi Kallio med sin son i famnen. De går av som väldigt många andra på Drottningstorget, vi får lediga platser hela vägen hem och landar omtumlade i själ och sinne efter ett intensivt dygn.