Så kom beskedet som jag grunnat på skulle komma. Ja, kanske redan förra året efter den missade titeln om SM-guldet, den andra chansen för Daniel Andersson med Villa.

Samtidigt förstår jag 35-åringen. Säsongen 2016/17 var som klippt och skuren för att laget skulle nypa en av platserna i SM-finalen, men respass i semin mot Bollnäs släckte de förhoppningarna och Villa får fortsätta drömma om ett SM guld i – snar – framtid.

Men nu kom alltså avskedsbrevet, som postades på Villas hemsida; Daniel Andersson är trött, hans kropp värker, han längtar efter vila, men framför allt, han vill vara hemma med sina barn, han vill vara en god far, en familjemedlem som finns tillgänglig och som inte tvingas resa bort för matcher eller ned på träningarna i bandyns tjänst.

Bandykingen slutar glida in. Foto: JAN WIRIDÉN

Han lämnar med högt buret huvud, det huvud som varit fyllt av spelförståelse och -fantasi. Daniel Andersson är lätt en av Sveriges främste och, förstås som alla idrottsmän och -kvinnor, en vinnarskalle av rang. Men aldrig sämre än att han, om än sammanbitet, kunde möta pressen efter en svidande förlust.

Nu slipper han det. Nu kan han gå hem till familjen, finnas för den och vårda den som vilken svenssonsk Andersson som helst.

Ja, jag hade förmånen att, i min hastigt iklädda roll som bandyreporter för GT mellan 2011 och 2013, möta honom ett flertal gånger. Det är en sympatisk fyr, som alltid var tillgänglig och som var lätt att intervjua. Vi kunde skratta ihop, men också ta på allvaret när så krävdes; en ömsesidig respekt och när jag slutade på GT fick jag innerligt värmande ord från honom, som min kollega Sten Jutéus hade hämtat in. Det gick in i hjärtat.

Jo, bandy blev min sport och det omfamnandet jag fick av sporten grundades mycket på Villas, IFK Kungälv, Gais och IFK Vänersborgs öppenhet. Framför allt i Lidköping möttes jag av en sällan skådad generositet, även om spelarna inte alltid var förtjusta i det jag skrev, men det var ju heller inte min poäng; goda relationer, ja, men att inte kunna kritisera fanns liksom inte på kartan.

Daniel Andersson var definitivt en av dem som öppnade dörrarna. Det blev som sagt mängder med matcher som jag bevakade och större och mindre intervjuer som jag gjorde med denne lirare.

Han fick sitt SM-guld, men inte med Villa, det lag som kom att tillhöra Nässjösonens hjärta. Efter tre säsonger med Villa stack han till Edsbyn 2005–2006 och belönades där med SM-guld. Några VM-guld hann han också med, så sent som i år. Jag skrev då till honom och gratulerade med hopp om att han också skulle få fira säsongsavslutningen med ett SM-guld. Det blev inte så, nu får han nöja sig med att lyfta guldklimparna hemma; stor sak det.

Tack, Daniel!