Så är årets Göteborgs filmfestival över, den 46:e i ordningen. Gäster har kommit. Gäster har gått. Besökare har åter fått träda in i biosalongerna för att storögt se små och stora under skapade av regissörers, kameramäns, filmteams och skådespelares ambition och vilja. Somt fantastiskt. Annat mindre bra. Emellanåt sådant som kanske borde ha dröjt kvar vid en tanke.

Vinnarna i 2023 års Göteborgs filmfestival är utsedda. Ni kan hitta dem längre ned i texten. Men inledningsvis famnar jag dem jag sett.

Filmfestivalen är ju ett gigantiskt smörgårdsbord för cineaster och de som gillar film i allmänhet. Här kan man göra sin resa till länder man kanske aldrig kommer att besök. Jag har som vanligt siktat in mig filmerna i Nordic Competition, i synnerhet de nio som tävlar i Dragon Award Best Nordic Film med ett pris om 400000 kronor till vinnaren. Men det har förstås blivit lite annat också.

Av de nio filmerna i Festivalens finaste pris lyckades jag pricka in alla förutom Ola Giævers ”Ellos eatnu” (”Let the river flow”) om samer i nordligaste Norge. Så är det. Ambitionen ligger högt, men blott en bråkdel av Filmfestivalens samtliga filmer hinns med, trots möjligheten till streaming. Andra åtagande kommer emellan.

Favoriter. Hlynur Pálmasons storslagna ”Godland”, Henrik Martin Dahlsbakkens ”Munch”, Frederikke Aspöcks ”Empire” och Malou Reymanns ”Unruly” är filmer starkast har dröjt sig kvar av 2023 års Göteborgs filmfestival. Foto: PRESSBILDER

Mina favoriter:

”Ustyrlig” (”Unruly”), regi Malou Reymann, manus Malou Reymann och Sara Isabella Jønsson Vedde, foto Sverre Sørdal. Egentligen är konventionellt skapad film. Men som med sitt ämne berör och som med Sverre Sørdals kamera skapar försiktig dramatik, vacker närhet och inkännande. Vi skickas omedelbart till Köpenhamns intensiva nöjesliv på tidigt 30-tal. Unga Maren (Emilie Krøyer Koppel) njuter av att dansa, men också sex. Men i det moraliska 30-talet är det inte förenligt de kyska ramarna som samhället skapat. Hon anmäls och skickas till Sprogø, anstalten för ostyriga unga kvinnor, beläget mellan Fyn och Själland. Maren är rebellisk, men ska tuktas. Filmen har sin grund från verkliga händelser och ämnet har tidigare berörts, som i Jussi Adler Olsens dramatiska thriller ”Journal 64” (som också filmatiserats). Det är en mörk tid i dansk historia med tvångssterilisering, något vi i Sverige också kan spegla oss i. Autenticiteten i berättelsen gör förstås filmen än starkare. Men överhuvudtaget är ”Ustyrlig” en intensiv film med skådespelarinsatser som känns.

”Munch”, regi Henrik Martin Dahlsbakken, manus Henrik Martin Dahlsbakken, Fredrik Høyer, Mattis Herman Nyquist, Gine Cornelia Pedersen och Eivind Sæther, foto Oskar Dahlsbakken ochPål Ulvik Rokseth. Edvar Munch (1863–1944) är obestridligen Nordens främste konstnär, som fortfarande fascinerar. En produktiv konstnär som är långt mycket mer än ”Skriet”. Så hur sammanfattar man hans långa liv och konstnärskap…? Ja, regissören Henrik Martin Dahlsbakken har antagit utmaningen och har skapat en fantasifull film, som hyser stor vördnad för Edvard Munch. Vi får fyra olika tidsepoker centrala i hans skapande. Alla – likt ”I’m not there” som ju spelades av olika skådespelare – med skilda aktörer för vart och ett av tidsskeendena: Alfred Ekker Strande som den unge, porträttlike, Munch, Ola G Furuseth som konstnären under tiden i Köpenhamn, Mattis Herman Nyquist för Munch under Berlinperioden och Anne Krigsvoll som den åldrade konstnären i livets slutskede. Regissör Henrik Martin Dahlsbakken har sömlöst skapat en väv av de fyra olika tidsepokerna. Tiden i Berlin, med Lisa Carlehed som August Strindberg, är gjord som vore Munch en i dag verksam konstnär, inspelad på plats i den tyska huvudstaden med tidsmarkörer som technoklubb och mobiltelefon. Kittlande. Den mentalsjuka perioden i Köpenhamn är drabbande och skickligt skapad. Precis så också med Anne Krigsvoll åldrande Munch i sitt hem i Oslo under tyskarnas ockupation. Den unge Edvard Munch är kanske filmens mest ”vanliga” sekvens, men inte desto mindre skickligt kreerad.

”Volaða land” (”Godland”/”Vanskapte land”), regi och manus Hlynur Pálmasson, foto Maria von Hausswolff. Har man gästat Island får man aldrig landet och dess natur ur kroppen. Hlynur Pálmassons storslagna film om en dansk präst (Island var ju danskt fram till 1944) med uppgiften att bygga en kyrka på en plats på sydkusten. Här har Hlymur Pálmasson byggt sin fascinerande och dramatiska berättelse på fotografier från just en dansk präst som levde på Islands sydkust i slutet av 1800-talet, den tid då filmen utspelar sig. Med kolonisatörens sinne för hierarki och prästerskapets känsla för tingens ordning blir islänningarna prästen (Elliott Crosset Hove) möter endast nyttiga idioter. Det skapar i sin tur spänningar som ger intriger. Maria von Hausswolffs foto är mästerligt, dröjande och storslaget. Formatet på filmen är också speciellt, som fångat med en Super 8, vilket ger en ytterligare skärpa till filmens kraftfullhet.

”Viften” (”Empire”), regissör Frederikke Aspöck, manus Anna Neye, foto Linda Wassberg. Danmarks tid som kolonialmakt i Västindien är kanske inte så vida känd. Men med emfas landar Frederikke Aspøcks film på St Croix i mitten av 1800-talet med slaveri och härskarmentalitet. ”Viften” (fläktaren) är en humoristiskt berättad historia där man snabbt sätter skratten i halsen. Den växlar skickligt mellan det absurda, humoristiska och dramatiska där strukturfacismen (katten på råttan, råttan på repet) är i legio med en människosyn som inte är annat än fruktansvärd. Anna Neyes manus (hon spelar också den ledande huvudrollen som den fria, färgade kvinnan Anna Elizabeth Heegaard, förmögen och ägare av flera slavar) grundar sig på historiska fakta och bjuder på en både insiktsfull, stark och gripande historia som Frederikke Aspöck skickligt fångat i sin färgstarka film.

Övrigt att nämna:

”Neljä pientä aikuista” (Four little adults”), regi Selma Vilhunen. Feelgoodfilm med polyamoriskt tema tryfferad med både humor och förvecklingar. Bra skådespelarinsatser med favoriten Alma Pöysti i huvudrollen som partiledaren Juulia. ”Exodus”, regi Abbe Hassan, skrev jag om här. ”København finnes ikke”, regi Martin Skovbjerg, är en film som pendlar mellan drömmande minnen och ett slags här och nu. Temat om mental ohälsa är viktigt och filmen är skickligt vävd i sin story, där man inte riktigt vet vad som är fantasi eller verklighet. Bra spel av de få skådespelarna Vilmer Trier Brøgger, Angela Bundalovic (”Copenhagen cowboy”), Zltaco Buric (”Triangle of sadness”) och Jonas Holst Schmidt. Manus är författat av Eskil Vogts, som Oscarsnominerades för det till prisade ”Världens värsta människa”. ”Dogborn” regi Isabella Carbonell. En drabbande, iskall film i samma anda som Lukas Modyssons ”Lilja forever”. Silvana Imam gör en strong skådespelardebut i dramat om flyktingar som tar jobb till nästa vilket pris som helst. Mörk och stark.

Också sett:

”Vi Masthuggspojkar” från 1940. Käcka repliker på skojig göteborgska. Mer sevärd för Göteborgsmiljöerna från en svunnen hamnstad än för handlingen. ”Kolibrin”, regi Francesca Archibugi. Italienskt familjedrama baserat på Sandro Veronesis roman. Intensivt spelad och skickligt hanterat av en svårberättad historia som pendlar i tider och miljöer. ”Glorious ashes” ”Fucking Bornholm”, regi Anna Kazejak. Smått roande familjedrama om en polsk familj som med vänner tar båten till Bornholm för husvagnssemester. Snart på plats börjar förvecklingarna med barnen i centrum som snabbt spiller över på de vuxna. Magnus Krepper kan ses i en biroll. ”Korsett”, regi Marie Kreutzer. Kostymdrama med Elisabeth av Österrike i centrum. Sent 1800-tal, mästerligt filmad och berättad med lika starkt skådespeleri främst hos Vicky Kripes drottning. Prisad i Cannes. ”De fem djävlarna”, regi Léa Mysius. Franskt drama om en ung deprimerad mamma med en karismatisk dotter med ett starkt luktsinne. Långsamt skruvas berättelsen fram genom mobbning, kärlek och svek mot något som skulle ses som ett slags mörkt lyckligt slut. ”The visitor”, regi Martin Boulocq. Boliviansk film om en man som kommit ut ur fängelset och vill återupprätta kontakten med sin tonåriga dotter, som bor hos sina morföräldrar. Stillsamt drama om en mans tillkortakommande och kamp för överlevnad med inte alltid så smarta medel. ”Andra akten”, regi Mårten Klingberg. Även detta en feelgoodfilm med Lena Ohlin, mästerlig, och Rolf Lassgård, som spelar så som han plägar att göra. Underhållande möte mellan fysioterapeuten på väg in i pensionen som möter Den Store Dramatenskådisen. ”Kagefabrikken”, regi Christian Lollike. Den danska filmen lockade kanske fram flest skratt med sin dråpliga berättelse om kakfabriken, familjedynastin, i kris. Lysande spel av Nicolas Bro och Bahar Pars där fördomar om danskar och muslimer kivas om uppmärksamheten. ”Driving mum”, regi Hilmar Oddsen. Isländsk svartvit roadmovie med underhållande svart och absurd humor om en man som kör mot isländska sydkusten med sin döda mamma i baksätet.

Vinnarna av 46:e Göteborgs filmfestival:

Dragon award best Nordic film: ”Ustyrlig”, regi Malou Reymann.

Dragon award best acting: Alma Pöysti.

Sven Nykvist cinematography award: Jacob Møller (”København findes ikke”)

FIPRESCI-priset (kritikerpriset): Ola Giævers ”Ellos eatnu” (”Let the river flow”)

Audience Dragon award best Nordic film: ”Ellos eatnu” (”Let the river flow”)

Dragon award best documentary: Lea Glob för filmen ”Apolonia, Apolonia”.

The Ingmar Bergman international debut award: ”Runner” av Marian Mathias. 

dragon award best international film: ”Den blå kaftanen” av Maryam Touzani. 

Draken film award (”Eftersörjare” av Hanna Högstedt. (Priset ges en svensk kortfilm i festivalens program som utmärker sig i sin gestaltning, konstnärliga höjd eller genom att utmana och vidga berättandet i det korta formatet.)

Mai Zetterlingpriset: Mårten Nilsson.

Tidigare har följande priser delats ut under festivalen:

Nordic Honorary Dragon Award gavs till Jan Troell under Festivalens invigningsceremonin på Stora teatern. 

”Startsladden” (som jag skrev om här), för årets bästa kortfilm, tilldelades ”Madden” av Malin Ingrid Johansson.

Publikens pris för bästa kortfilm i ”Startsladden” gick till ”Jörgen Hyltes svåger” av Edvin Hallberg och Anton Hellström.

Angelospriset, Svenska Kyrkans pris på 50 000 kronor, tilldelades Annika Fredriksson för ”Puss hej då”.

Nordisk Film & TV Fond Prize fick till manusförfattaren Kenneth Karlstad för den norska tv-serien ”Kids in crime”.

”Startsladden” är Göteborgs filmfestivals kortfilmstävling. En prestigefylld sådan med pristagare som Johannes Nyholm och Niklas Rådström bland genom åren sedan starten 2004. Priset är värt 350 000 kronor, som förut i en viss del i kontanter också utgörs i form av filmteknik och tjänster. Det räknas därmed som ett av världens största.

I år har åtta bidrag tävlar om att vinna och det har varit högt och lågt. Vinnaren är redan klar och gick till Malin Ingrid Johanssons film ”Maiden”.

Vinnare. Malin Ingrid Johanssons film ”Maiden” vann ”Starsladden”, Filmfestivalens kortfilmspris. Foto: YLVA OLAISON

Efter att ha sett samtliga filmer (försöker följa samtliga ”Startsladden”-filmer varje år) kan jag konstatera att det varit högt och lågt utan att verkligen bli så givet omtumlande som exempelvis Johannes Nyholms underhållande ”Las Palmas” (vinnare 2011), Lovisa Siréns ”Puss have the power” (2014) eller ”Hopptornet”, Axel Danielsons och Maximilien van Aertrycks vinnarfilm från 2016.

Men ”Madden” har sina poänger, är ömsint berättad om den unga flickan som slits mellan jobbet på familjegården med kreaturen och sin längtan till kompisarna inne i stan, att få gå i högklackat, uppklädd, sminkad och fin i håret.

En kort resumé av de övrigas filmerna kommer här.

”Surprise” (regi Lærke Herthoni) är ambitiös med bland andra Pernilla August, Rolf Lassgård och Aliette Opheim i huvudrollerna. Den akta, världsberömda skådespelerskan (Pernilla August) överraskar sin dotter vid denna 35-årskalas. Men den frånvarande moderns överraskning faller inte så väl ut. ”Surprise” är en tragikomisk historia, som inte ger några större avtryck.

”Svanmön” (regi Jane Magnusson). Måste ha konkurrerat om förstapriset. Den dokumentära historien om ”svankvinnan” i Stockholm, som räddar svanar och vårdar dem i sin lilla lägenhet på Kungsholmen, är snyggt journalistiskt fångad ur flera olika perspektiv. En rörande film om en ensam, kanske missförstådd, människa.

”Jörgen Hyltes svåger” (regi Anton Hellström och Edvin Hallberg). En absurd, komisk film där en man introduceras på sitt nya jobb och bjuds in för privat samkväm. Ett smått roande och skickligt författar manus fyllt av tomt prat. Även här stoltserar regissörsparet med klass på skådespelarna, som Gunilla Johansson, Fredrik Evers, Martin MacManus med flera.

”Vernissage” (regi Arvin Kananian). En film på tomgång som inleds med ett samlag som inkluderar strypsex och örfilar (på kvinnan, förstås) och går vidare till samma pars parterapi (mannen inte sedd, förstås) vidare till en vernissage med döda djur. En tillställning som mynnar i att mannen får ett spel och försöker strypa en man som han kort dansar med. Frågor på det…?

”I think of silence when I think of you” (regi Jonelle Twum). Ett porträtt av regissörens mamma (?), där tystnaden varit ett sätt att uttrycka sig från hemlandet Ghana till en ny tillvaro i Europa. Intressant om än inte drabbande.

”Twerka för Jemen” (regi Tanja Holm). Filmaren Tanja Holm, som bott i Jemen, vill sätta fokus på tragedin med det över åtta år långa kriget i Jemen. Med kameran som vapen ställer hon folk på gatan till svars, vad ska var och en göra för att få stopp på kriget och rädda landets utsatta befolkning. Lovvärt, men filmen är något av det mest enerverande jag sett.

”Galatea” (regi Arvida och Hampus Byström). En listigt berättad historia där en kvinnokropp hittas i skogen, polis tillkallas. Men ingenting är som det ser ut att vara. Topp tre i årets ”Startsladden”.

En regissör regisserar sin publik. Ruben Östlund vill inte bara regissera sina filmer utan också sin publik. Foto: KAI MARTIN

Så har Göteborgs filmfestival, den 46, rullat igång med galapremiär. På grund av pandemin och ombyggnation i Folkets hus och bygget av hotell Draken, som i sin tur påverkat biograf Draken, har Stora Teatern flaggat upp som röda mattan-salong. Den trånga foajén skapar allt annat än översyn över kreti och pleti, dignitärer och vanligt folk. Synd, tycker jag, som utan att vara en vimmelkille ändå gillar att kika på när kändisar – filmskådespelare och regissörer samt andra filmarbetare – ställer upp sig vid vimmelväggen. Nu var den i ett inre rum, bredvid kristallsalen där dryck och mat intogs i ett allt stigande sorl.

Dörrarna öppnades 18.00. Visning av Abbe Hassans premiärfilm ”Exodus” skulle visas, men också föregås av tal från Filmfestivalens VD Mirja Wester och konstnärlige ledare Jonas Holmberg, konferencier Tomas von Brömssen och, i sedvanlig ordning, kulturminister Parisa Liljestrand, som startade sin karriär med att pricka in Ruben Östlunds senaste, omtalade och prisade film, ”Triangle of sadness” som en roman hon inte läst. Nu plockade hon upp den bollen snyggt och leende under ”Guldbaggegalan”, då detta raljerades” och fortsatte spelet i sitt invigningstal. Ett tal som kämpade med inkludering, men som knappast fick nya röster bland cineasterna och smått diskret gavs artiga applåder. Kanske klokt att inte dra på några större växlar av löften och hopp, även om hon var noga med att konsten ska stå fri gentemot staten.

Jan Troell tilldelades Nordic Honorary Dragon Award, ett pris som tidigare gått till tunga namn inom film som Liv Ullmann, Susanne Bier, Alicia Vikander, Lane Scherfig, Mads Mikkelsen, Stellan Skarsgård och förra året till Baltasar Kormákur. Det var en skröplig, men hedrad pristagare som tog emot utmärkelsen. Men inte utan humor och stolthet. Med sig hade han också sin fyra minuter och fem sekunder långa (korta) betraktelse av en bärfis, hans senaste skapelse i ett över 75 år lång tjänst inom filmen.

Ruben Östlund var förstås på plats på första rad vid premiären av filmfestivalen i sin hemstad. Han prisades välförtjänt under Guldbaggegalan i måndags (men visst borde Tarik Salehs ”Boy from heaven” fått något) och fick under veckan också se ”Triangle of sadness” nominerad till tre Oscars (bästa film, bästa regi, bästa originalmanus). Onekligen tungt och imponerade.

Under filmfestivalen (läs idag lördag 28 januari) ska han också hålla en lektion i hur man ska se på bio, hur publiken ska uppträda. Under titeln ”This is cinema” kommer han regissera publiken. Naturligtvis ville han under ett tal på invigningen bjuda på en försmak om hur det skulle gå till. Han berättade om biografkulturen i Frankrike, med en engagerad publik som ofta får möjlighet att möta filmerna regissörer, om hur han vill uppmana svenska regissörer att turnera med sina filmer i Sverige för att träffa sin publik ansikte mot ansikte. Gott så. Men när han börjar tala om för mig och övriga publiken hur man ska reagera på en film drar jag öronen åt mig.

Jag har varit utsatt för regissörer tidigare, som vill interagera med sin publik, får den att göra saker på uppmaning för att bli en del av skådespelet. Jag skruvade på mig åt tilltaget då. Jag gör det nu. En publik är inte en kropp – det påstår för all del inte Ruben Östlund, som delar in delar av publiken i olika kategorier som ska agera på skilda sätt. Men…! Var och en åt sin upplevelse. Ruben Östlund ska inte regissera min filmupplevelse, kräva min uppmärksamhet. De ska jag få genom upp- och inlevelse av filmen jag ser. Jag värderar min egna känslor, låter dem flöda i ett slags harmoni med min analys. Efter filmen kan vi prata om den, men ge fan i mitt biobesök, Ruben Östlund.

Premiärfilmen kom, efter en lång väntan, så småningom igång. Recension nedan:

”Exodus” – empatisk film om angeläget ämne

!!!

När den stora flyktingvågen eskalerade till följd av kriget i Syrien agerade omvärlden på vitt skilda vis. EU, som inledningsvis öppnade famnen, blev mer tillslutet. Ett stort ansvar lade på Turkiet, Sverige var generöst, men Sverigedemokraterna åkte ned till de traumatiserade flyktingarna med beskedet om att Sverige var fullt – en allt annan en empatisk handling. Ja, mer hånfull.

Abbe Hassan, greps förstås av detta. Han som själv gjort resan till Sverige som flykting. ”Exodus” är hans film om en 12-årig flicka, Amal, (spelad med bravur av Jwan Alqatami) som lierar sig med flyktingsmugglaren Sam (kärvt skickligt agerat av Ashraf Barhoum) mot hans vilja. Det är en gripande odyssé genom ett ogästvänligt Europa. En resa kantad av våld, desperation och sorg men heller inte utan humor, den lilla revan i mörkret som får ljuset att sippra in.

”Exodus” är en empatisk film om ett angeläget ämne. En film som manar till förståelse för flyktingar och som bjuder på en insyn i en flyktings liv med otrygghet och traumatisering som följd. Den är rakt berättad, emellanåt närmast långsamt poetisk i scenerna, som kan växla om till intensitet med en polisraid eller hastig flykt.

Startar i dag. Dagarna innan Göteborgs filmfestivalspremiär andas inte biograf Draken så mycket av glamour. Men det kommer. Foto: KAI MARTIN

Göteborg är ju på många sett och vis en fantastisk nöjesstad. Men när Sveriges Radio lägger sitt största evenemang, ”P3 guld”, samma dag som Göteborgs filmfestival startar… ja, då har man inte tänkt riktigt klart.

Normalt sett ”P3 guld” hållits veckan innan filmfestivalen. Nu krockar evenemangen med kraft, vilket förstås är beklagligt. Filmfestivalen rullar ju igång med premiärfilmen ”Exodus” på Stora Teatern, som i väntan på att hotellbygget vid Järntorget som också involverar biograf Draken, är premiärbiograf. Därefter väntas festivalfesten på Trädgår’n med band, artister och dj:s som Titiyo, Familjen och Deki Alem. Samtidigt så bullar alltså Sveriges Radio upp sin direktsända musikfest från Partille arena i både radio och teve. Märkligt, tycker jag.

Mitt val är enkelt. Jag väljer Göteborgs filmfestival som traditionen bjuder. För egen del har jag närvarat vid nära nog samtliga premiärer sedan starten 1979 (då ju Kai Martin & Stick! spelade till Derek Jarmans film ”Jubilee” – något jag skrev om här!). Festivalen har ju sedan dess vuxit väsentligt men också ställts inför nya utmaningar, där kanske pandemin var den största. 2020 var festivalen som vanligt för att året efter definitivt vara präglat av restriktioner. Det blev digitala visningar och Z och jag checkad in på ett av Festivalens anmodade hotell – i Jonsered – för en annorlunda start på festivalen (som jag bland annat skrev om här!).

Förra året var publik, men ändå inte. Några veckor innan premiären kom nya restriktioner och den publika satsningen i salong kom på skam.

Nu, 2023, ska alltså publiken få mötas igen, köer ska bildas till Festivalens samtliga salonger i Göteborg – och ut i landet. Samtidigt upprätthåller man de digitala visningarna, så för den som önskar går det att hålla Göteborgs filmfestivalen utanför den röda mattan och hemma i soffan, eller både och.

Programkatalogen är sedvanligt tjock och omfattande. Det är ett med andra ord ett digert program och en hel värld av filmkonst som öppnar upp denna dryga veckan med start idag.

Jag kommer som vanligt att fokusera på filmerna i Nordic Competition, som ju också ger också ger det finaste filmpriset Dragon Award, ett av filmvärldens största i prispengar räknat.

Det blir med andra ord ”Exodus” (regi Abbe Hassan, Sverige), ”Ellos eatnu – la elva leva” (regi Ola Giæver, Norge), ”Viften” (regi Frederikke Aspöck, Danmark/Sverige/Spanien), ”Munch” (regi Henrik Martin Dahlsbakken, Norge), ”Ustyrlig” (regi Malou Reymann, Danmark/Sverige), ”Neljä pientä aikuista” (regi Selma Vilhunen, Finland/Sverige/Frankrike), ”Volaða land” (regi Hlynur Pálmason, Island/Danmark/Frankrike), ”København findes ikke” (regi Martin Skovbjerg, Danmark) och ”Dogborn” (regi Isabella Carbonell, Sverige). Men förstås mycket, mycket mer.

Festivalens tema är ”Homecoming”, som ju är omfattande. Lämnar man nu inte sin hemstad, som också är min uppväxtstad, blir det ju inte mycket att komma hem till. Men samtidigt visar Festivalen på Göteborgs filmhistoria, som har sin berättelse, som på sätt och vis är ett slags sätt att knyta an till sin stad ett vidare perspektiv. Gratisvisningar i Bio Nordstan bjuder på arkivfilm och lokala filmklassiker. I ”Filmisk salong” på Aftonstjärnan kan man se ”Göteborgsbilden”, en tretimmarsvisning om hur staden förändrats framför våra ögon. En visning som också innehåller ”Vi masthuggspojkar”, men som också kommer bjuda på samtal med författaren Lydia Sandgren, arkitektdebattören Mark Isitt och regissören,tillika konstnärlig ledaren för Göthenburgo och ordförande för Öppna kanalen Göteborg, Roozbeh Behtaji.

Ja, det finns många programpunkter som Göteborgs filmfestival bjuder på. Kika in på Festivalens hemsida, så förstår man vidden.

Nu kan det rulla igång.

Film:

MOONAGE DAYDREAM

!!!

Lång och myllrande. ”Moonage daydream” är ett sprakande flöde om David Bowies liv.

Så kom jag, känns det som, som en av de sista iväg på Brett Morgans inkännande hyllningsporträtt till film ”Moonage daydream” om David Bowie.

Försök att sätta fingret på denne mångfacetterade artist, som gled ut och in ur karaktärer, följde blott sin egen konstnärliga vilja och intentioner, influerade av tusen och en andra, men som alltid till syvende og sidst var sig själv mest trogen. Det går naturligtvis inte. Att göra en klassisk dokumentär om hans liv i något slags kronologisk ordning är knappast heller görligt. Att låta medarbetare, familjer, rockjournalister och gud vet vad-vetare få yttra sig känns också i sammanhanget futtigt.

Brett Morgan har valt en annan väg. I ett sprakande flöde har han låtit David Bowies karriär synas genom ett kalejdoskop. I ett högt drivet tempo under drygt två timmar sveps man in och ut ur David Bowies liv och karriär på samma vis som man fått dras in och ut ur hans karaktärer och skeende i livet. Allt är huller om buller. Ingen ordning alls, egentligen, men med David Bowies liv och kreativitet i ständigt färgstarkt fokus. Det är livesekvenser, tv–showsintervjuer, samtal med David Bowie, utsnitt från hans arbete i konstnärsateljén, en tyst kamera som följer honom på sin livsresa: USA, Asien, Europa. De påträngande fansens hängivenhet, det intensiva livet som rockstjärna med få privata stunder, det ständiga påkopplandet. Allt är ifrån distans, om än bitvis nära. Hans sista år nämns knappt alls. Men det är med en anmärkningsvärd känslosamhet jag berörs då jag först hör hans stämma i filmen och hur den fortsätter med ett slags distanserad, brittisk upphöjdhet förhålla sig till allt, framför allt i intervjuernas desperation att knäcka Bowiekoden. Hans integritet är total, precis som hans musik och konstnärskap var det – om än färgsprakande starkt och bitvis utåtriktat.

”Moonage daydream” är intensiv, men för en icke Bowiekännare ska man inte göra sig besvär. Denna, i många stycken för långa, film måste te sig märklig och obegriplig gällande en av popmusikens främsta kreatörer om man inte är bekant med hans karriär.

Film:

!!!!

Religion möter politik. I Tarik Salehs senast film hamnar den unge studenten Adam (Tawfeek Barhom) i en mardrömssituation. Foto: PRESSBILD

Regi: Tarik Saleh

I rollerna: Fares Fares, Tawfeek Barhom, Mohammad Bakri med flera.

Svensk premiär: 18 november 2022.

Det är andra filmen från svenske regissören och manusförfattaren Tarik Saleh med en handling utspelad i Egypten och Kairo. Med förra – ”The Nile Hilton incident” (2017) – rörde han som om i grytan med storyn om polisens korruption att han förklarades som persona non grata i Egypten, landet där hans far kommer ifrån. Då, som nu, finns Fares Fares i en stark huvudroll. Den här gången är det det anrika Al-Azhar-universitetet, tredje äldst i världen, som är i skottgluggen. En ny rektor ska utses efter den förres hastiga död. Men säkerhetspolisen vill, genom maktens boningar, ha ett finger med i spelet. Unge, intelligente och fromme fiskarsonen har fått möjlighet att studera där, men blir snart indragen i maktkampen, en bricka i det skoningslösa positionerandet..

Fares Fares säkerhetspolis är intensivt spelad, lufsig, skarp och samtidigt med en växande empati för den utsatte Adam. Han, i sin tur, spelas med återhållsam skicklighet av Tawfeek Barhom. Med minimalistiskt minspel förstår man varje brydd situation.

Filmen utspelar sig i Kairo, men är till stora delar inspelad i Istanbul. Tarik Salehs förvandlingsnummer är stort, spännande och klaustrofobiskt. Adams balansnummer likaså. ”Boy from heaven” är långsamt malande film, gastkramande och närgången med hisnande scener. Göteborgsföretaget Haymaker har med sin teknik med visuella effekter bland annat skapat masscener på ett häpnadsväckande sätt. Som tittare är man med i varje scen, från Al-Azhar-universitetet environger och minareter till det myllrande gatlivet utanför, och det känns.

Att filmen fick manuspriset på Cannes Filmfestival och är Sveriges Oscarsbidrag för 2022 är begripligt. ”Boy from heaven” är en storfilm svår att få ur kroppen.

Film:

TRIANGLE OF SADNESS

!!!!

I takt med tiden och framgångarna har Ruben Östlunds filmer blivit mer omfattande, mer komplexa och mer påkostade. Resan från ”Gitarrmongot” (2004) över ”De ofrivilliga” (2008), ”Play” (2011), ”Turist” (2014) och ”The square” (2018) till ”Triangle of sadness” är vindlande, men framgångsrik och prisad. Han har också med vuxit med uppgifterna. På samma sätt som Göteborgs främsta underhållare, Håkan Hellström, kan han konsten att roa med djup, bredd och färger från hela paletten som att det når ut till en stor publik.

”Triangle of sadness” har inte en död punkt. Varje akt och scen är noga utmejslade med sublimt skådespeleri av samtliga i både nedtonade och spektakulära scener. Vi tas från yta – audition för manliga modeller – till trendig miljökamp, hierarkisk jämlikhet, felriktade feminism, mäns tillkortakommanden över till nyrikedom, vapenlobbyns förlorade charm, kapitalism kontra marxism och matriarkat under två timmar och tjugo underhållande minuter.

Det är svart, svidande satir i starka färger och med en, som det kommer bli, klassisk spyfest.

Japp, Ruben Östlund famnar vitt, brett och starkt och släpper inte taget för en sekund. Fredrik Wenzels kamera är ständigt närvarande och bjuder in tittarna som vore vi på plats i detta omtumlande drama. Ruben Östlund frossar i sina teman från detta smörgåsbord av känslor och kryssar sedan mellan de olika borden av karaktärer. Det är skickligt, det är roande, det är tankeväckande, förvirrande och upplyftande.

Han spänner bågen i denna hans film. Låter scenerna ta tid, låter karaktärerna både ta och skifta plats utefter händelsernas utveckling.

”Triangle of sadness” kränger, bänder, vidgar och vänder under sina snabbt passerande två timmar och tjugo minuter. En filmfest för både öga och hjärna.

Fotonot: Skådespelaren Charlbi Dean avled hastigt, blott 32 år gammal, 29 augusti i år.

”Triangle of sadness”, svensk premiär 7 oktober

Regi och manus: Ruben Östlund

Foto: Fredrik Wenzel

I rollerna bland andra: Charlbi Dean, Harris Dickinson, Woody Harrelson, Henrik Dorsin, Vicki Berlin, Zlatko Buric, Carolina Gynning, Dolly De Leon…