Bowie genom ett kalejdoskop

Film:

MOONAGE DAYDREAM

!!!

Lång och myllrande. ”Moonage daydream” är ett sprakande flöde om David Bowies liv.

Så kom jag, känns det som, som en av de sista iväg på Brett Morgans inkännande hyllningsporträtt till film ”Moonage daydream” om David Bowie.

Försök att sätta fingret på denne mångfacetterade artist, som gled ut och in ur karaktärer, följde blott sin egen konstnärliga vilja och intentioner, influerade av tusen och en andra, men som alltid till syvende og sidst var sig själv mest trogen. Det går naturligtvis inte. Att göra en klassisk dokumentär om hans liv i något slags kronologisk ordning är knappast heller görligt. Att låta medarbetare, familjer, rockjournalister och gud vet vad-vetare få yttra sig känns också i sammanhanget futtigt.

Brett Morgan har valt en annan väg. I ett sprakande flöde har han låtit David Bowies karriär synas genom ett kalejdoskop. I ett högt drivet tempo under drygt två timmar sveps man in och ut ur David Bowies liv och karriär på samma vis som man fått dras in och ut ur hans karaktärer och skeende i livet. Allt är huller om buller. Ingen ordning alls, egentligen, men med David Bowies liv och kreativitet i ständigt färgstarkt fokus. Det är livesekvenser, tv–showsintervjuer, samtal med David Bowie, utsnitt från hans arbete i konstnärsateljén, en tyst kamera som följer honom på sin livsresa: USA, Asien, Europa. De påträngande fansens hängivenhet, det intensiva livet som rockstjärna med få privata stunder, det ständiga påkopplandet. Allt är ifrån distans, om än bitvis nära. Hans sista år nämns knappt alls. Men det är med en anmärkningsvärd känslosamhet jag berörs då jag först hör hans stämma i filmen och hur den fortsätter med ett slags distanserad, brittisk upphöjdhet förhålla sig till allt, framför allt i intervjuernas desperation att knäcka Bowiekoden. Hans integritet är total, precis som hans musik och konstnärskap var det – om än färgsprakande starkt och bitvis utåtriktat.

”Moonage daydream” är intensiv, men för en icke Bowiekännare ska man inte göra sig besvär. Denna, i många stycken för långa, film måste te sig märklig och obegriplig gällande en av popmusikens främsta kreatörer om man inte är bekant med hans karriär.

Klaustrofobisk ”Boy from heaven”

Film:

!!!!

Religion möter politik. I Tarik Salehs senast film hamnar den unge studenten Adam (Tawfeek Barhom) i en mardrömssituation. Foto: PRESSBILD

Regi: Tarik Saleh

I rollerna: Fares Fares, Tawfeek Barhom, Mohammad Bakri med flera.

Svensk premiär: 18 november 2022.

Det är andra filmen från svenske regissören och manusförfattaren Tarik Saleh med en handling utspelad i Egypten och Kairo. Med förra – ”The Nile Hilton incident” (2017) – rörde han som om i grytan med storyn om polisens korruption att han förklarades som persona non grata i Egypten, landet där hans far kommer ifrån. Då, som nu, finns Fares Fares i en stark huvudroll. Den här gången är det det anrika Al-Azhar-universitetet, tredje äldst i världen, som är i skottgluggen. En ny rektor ska utses efter den förres hastiga död. Men säkerhetspolisen vill, genom maktens boningar, ha ett finger med i spelet. Unge, intelligente och fromme fiskarsonen har fått möjlighet att studera där, men blir snart indragen i maktkampen, en bricka i det skoningslösa positionerandet..

Fares Fares säkerhetspolis är intensivt spelad, lufsig, skarp och samtidigt med en växande empati för den utsatte Adam. Han, i sin tur, spelas med återhållsam skicklighet av Tawfeek Barhom. Med minimalistiskt minspel förstår man varje brydd situation.

Filmen utspelar sig i Kairo, men är till stora delar inspelad i Istanbul. Tarik Salehs förvandlingsnummer är stort, spännande och klaustrofobiskt. Adams balansnummer likaså. ”Boy from heaven” är långsamt malande film, gastkramande och närgången med hisnande scener. Göteborgsföretaget Haymaker har med sin teknik med visuella effekter bland annat skapat masscener på ett häpnadsväckande sätt. Som tittare är man med i varje scen, från Al-Azhar-universitetet environger och minareter till det myllrande gatlivet utanför, och det känns.

Att filmen fick manuspriset på Cannes Filmfestival och är Sveriges Oscarsbidrag för 2022 är begripligt. ”Boy from heaven” är en storfilm svår att få ur kroppen.

Svidande satir och spyfest av Ruben Östlund

Film:

TRIANGLE OF SADNESS

!!!!

Yta och djup. Charlbi Dean och Harris Dickinson i Ruben Östlunds Guldpalmenvinnande film som vann Guldpalmen i Cannes ”Triangle of sadness”. Foto: SF Film

I takt med tiden och framgångarna har Ruben Östlunds filmer blivit mer omfattande, mer komplexa och mer påkostade. Resan från ”Gitarrmongot” (2004) över ”De ofrivilliga” (2008), ”Play” (2011), ”Turist” (2014) och ”The square” (2018) till ”Triangle of sadness” är vindlande, men framgångsrik och prisad. Han har också med vuxit med uppgifterna. På samma sätt som Göteborgs främsta underhållare, Håkan Hellström, kan han konsten att roa med djup, bredd och färger från hela paletten som att det når ut till en stor publik.

”Triangle of sadness” har inte en död punkt. Varje akt och scen är noga utmejslade med sublimt skådespeleri av samtliga i både nedtonade och spektakulära scener. Vi tas från yta – audition för manliga modeller – till trendig miljökamp, hierarkisk jämlikhet, felriktade feminism, mäns tillkortakommanden över till nyrikedom, vapenlobbyns förlorade charm, kapitalism kontra marxism och matriarkat under två timmar och tjugo underhållande minuter.

Det är svart, svidande satir i starka färger och med en, som det kommer bli, klassisk spyfest.

Japp, Ruben Östlund famnar vitt, brett och starkt och släpper inte taget för en sekund. Fredrik Wenzels kamera är ständigt närvarande och bjuder in tittarna som vore vi på plats i detta omtumlande drama. Ruben Östlund frossar i sina teman från detta smörgåsbord av känslor och kryssar sedan mellan de olika borden av karaktärer. Det är skickligt, det är roande, det är tankeväckande, förvirrande och upplyftande.

Han spänner bågen i denna hans film. Låter scenerna ta tid, låter karaktärerna både ta och skifta plats utefter händelsernas utveckling.

”Triangle of sadness” kränger, bänder, vidgar och vänder under sina snabbt passerande två timmar och tjugo minuter. En filmfest för både öga och hjärna.

Fotonot: Skådespelaren Charlbi Dean avled hastigt, blott 32 år gammal, 29 augusti i år.

”Triangle of sadness”, svensk premiär 7 oktober

Regi och manus: Ruben Östlund

Foto: Fredrik Wenzel

I rollerna bland andra: Charlbi Dean, Harris Dickinson, Woody Harrelson, Henrik Dorsin, Vicki Berlin, Zlatko Buric, Carolina Gynning, Dolly De Leon…