Rosa’s wedding – regi Icíar Bollain, Spanien

!!!

Skådespelaren Candela Peña (bland annat ”Allt om min mamma” vittnar om kvalitet och gör knappast någon besviken i komedin ”Rosa’s wedding”. Den ständigt påpassade Rosa tröttnar på att vara allas avlastare, bryter upp, växlar spår och vill vara trogen sig själv och sina drömmar. Varför då inte gifta sig – med sig själv…? Det är en rappt berättad story med stort underhållningsvärd, lättsam men med en väl förankrat djup och en rejäl portion feel good-känsla.

Startsladden – svenska kortfilmstävlingen med sex filmer

Nattåget – regi Jery Carlsson

!!!

Kärlek på tåg. Blickar som utväxlas och som utvecklas till hångel i tågtoaletten. Fint fångat av Jerry Carlsson, som också finns med under rubriken ”2121” med sin ”Lyckad upptining av herr Moro”. ”Nattåget” laddar ungdomlig, hastigt uppblossande passion med homoerotisk touch.

”En lång utdragen olyckshändelse” – regi Lisa Rydberg och Lars Henrik Andersson

!!!!

En animation som är en tillbaka blick på en regissören Lars Henrik Anderssons barndom. En smärtsam sådan, med dova klanger som ekar från en missbrukande mamma med skenande mental ohälsa och en pappa som inte landar i problematiken. Filmen är skickligt berättande, i färg men med en känsla av svartvitt, ångestladdad, men samtidigt med en befriande humor som gör andningen lite lättare.

”Först här” – Clara Bodén

!!

En film som vill utforska den tilltagande skillnaden mellan stad och landsbygd. Men filmen går vilse på kalhyggen och når inte riktigt fram till mig.

”Förhör” – Jakob Márky

!!!

En kvinna har uppbådat all sin kraft att gå till polisen för att anmäla sin man för ett grovt brott. Men hon möts med skepsis och en undvikande – kvinnlig – polis. Via telefonsamtal får man höra kvinnans mans förklaring till polisen. Vem bär på sanningen? ”Förhör” är en film som mycket väl skulle kunna bli en gastkramande thriller i större format och med rätt manus.

”Du är alltid 20” – regi Christer Wallgren

!!!!

Christer Wallgrens film är både en uppgörelse och en dokumentär om tonårstiden, festandet och drömmarna. Barndomsvännen som han är oskiljaktig från ska göra filmen ”Knark”, samtidigt som de som 19-åringar jagar kickar med GHB, den förrädiska drogen. ”Du är alltid 20” skakar om och griper tag. Är naket och uppriktigt berättad med scener hur filmen som aldrig blev av parat med klipp där tittaren får kliva rätt in i en vilsen, men engagerad tonårstid.

”The expected” – regi Carolina Sandvik

!!!!

Absurt komisk och med väl valda skräckinslag. Det är regissör Carolina Sandviks recept i denna animation, gjord med stop motion-teknik om en gravid kvinna och hennes man där utvecklingen är allt annan än den förväntade.

”Punami steam” – regi Emma Pål Brunzell

!!!

Filmen om influenser Isabell bjuder på Startsladdens största garv i en scen som egentligen är smärtsam. Regissör Emma På Brunzell lyckas skickligt på kort tid skapa stämningar, bjuda på mental ohälsa, glorifiera influencers och nogsamt klä av desamma.

”Det bäst med Corona” – Roozbeh Behtaji och Astrid Söderberg

!!

Det regisserande Göteborgsparet har coronaåret som utgångspunkt i sin film. Inte dumt tema. Men metafilm, en film om en film, landar aldrig riktigt i de dramatisk och dynamiska förhoppningar som det känns som filmen önskar.

”Persona non grata” – regi Lisa Jespersen (Danmark)

!!!

Irina har inte bara bytt namn från barndomens Laura, hon har också skapat sig en ny identitet som författare inne i den hippa, köpenhamnska kultureliten. Självklart blir det en bjärt kontrast när hon kommer hem till föräldrarnas gård på Jylland för att närvara vid sin brors bröllop. Ett bröllop som dessutom ska ske med den som mobbade henne som värst i tonåren. Öppet för förvecklingar och med en kärv humor gör så Irina upp med både mobbare, föräldrar, sig själv och den krets hon spunnit kring i den danska huvudstaden. Där finns vissa moment som bjuder upp till likheter med Thomas Vinterbergs ”Festen”. Men ”Har kragerne vender”, som är den danska titeln inte helt lätt att översätta men tänk ”långt bort i Hälsingland”, står definitivt på egna ben.

”Mama” – regi Li Dongmei, Kina

!

Li Dongmeis regidebut arbetar med ett tålamod som inte jag har. ”Mama” är en film i ultrarapid, som utspelar sig i långa scener växelvis på den kinesiska landsbygden och i en mindre stad. Allt för lite händer, allt för lite fascinerar, allt för lite lockar… mer än sömn.

”Never gonna snow again” – regi Malgorzata Szumowska, Polen

!!!!

Filmen om den frilansande massören Zhenia (Alec Utgoff), med sin barndom i Tjernobyl, är poetisk, vacker, dramatisk och mollstämt humoristisk. Han har fått hugg i den fina gated communityn utanför Warszawa där varje villa är den andre lik. Innanför möter vi olika människoöden, som möter Zhenias mjuka händer och besynnerliga krafter. Lite som temat under festivalen har givit är också detta en film berättad med lågt tempo. Men den har en närhet och innerlighet som berör och som lever kvar.

”Slalom” – regi – Charlène Favier, Frankrike

!!!

Charlène Faviers debutfilm tangerar Ronnie Sandahls ”Tiger”. Men istället för tuff fotbollsmiljö handlar om det om det lovande alpina löftet, 15-åriga Lyz, som lämnas av sin mor för att träna för att tävla i något slags skidgymnasium. Miljöerna är bekanta från Ruben Östlunds ”Turist”, inspelad på samma plats Les Arcs. Lyz (fantastiskt spelad av Noée Abita) utmanas av sin lärare/tränare Fred (intensivt spelad av Jérémie Renier), som snabbt kliver över alla gränser. Först verbalt senare sexuellt.

Filmen tar avstamp från Charlène Faviers egna erfarenhet som inom alpin skidåkning. Den är obehagligt närgången med svindlande skidscener, tonårsförtvivlan som glider över till mental ohälsa och övergrepp utan skyddsnät. Obehagligt bra.

”Night of the kings” – regi Philippe Lacôte, Elfenbenskusten

!!!

Jag tänker ibland på vad det är som lockar med gangsterdrama, eller kriminalitet i verkliga livet? Baksidan ser man ju sällan, även om det finns dramatiseringar från fängelsen. Jag har ju haft vinstlotten att inte behöva dras in någon brottslig verksamhet. Skattar min lycka än högre när jag ser ”Night of the kings”, som är ett episkt drama i fängelsemiljö i Elfenbenskusten. Där finns en förhärskande hierarki, som ständigt utmanas. Det är dit en ung ficktjuv skickas för att snabbt bli berättaren ”Roman”, ofrivilligt satt att underhålla. Afrikansk berättartradition är stark, så det är upp till bevis för den kräsna, och brutala, publiken. Motvilligt, och med livet som insats, antar han utmaningen, som när det är som bäst ackompanjeras av sång och dans. Det är en mörk film men paradoxalt vackert berättad i en miljö jag alltså är tacksam att möta endast på film.

”Quo vadis, Aida?” – regi Jasmila Zbanic, Bosnien-Herçegovina

!!!!

Så här långt Filmfestivalens starkaste film med en smärtsam påminnelse om inbördeskriget i forna Jugoslavien och den etniska resning som de bosnien-serbiska styrkorna stod för. Tolken Aida (spelad med nerv och intensitet av suveräna Jasna Duricic) verkar i ett hårt ansatt Srebrenica, som 1995 skulle skyddas av FN:s styrkor. Men de bosnien-serbiska intar staden och invånarna flyr till platsen där FN har sin lokala förläggning. 30000 bosniaker söker skydd när fienden utmanar FN, som lokalt helt saknar stöd från EU, Nato och högsta ansvariga inom FN. Bland dem Aidas man och två söner, som hon desperat försöker skydda. Vi kan historiens utveckling; hur bosnien-serberna under ledning av general Mladic separerar män och kvinnor, för att frakta bort dem och i lönndom avrätta 8383 bosniaker av manligt kön. Filmen är gastkramande och omskakande från start till mål. Men sannningen tätt inpå, oundvikligen, är det obegripligt att västvärlden kunde titta på med armarna i kors i detta som hände för blott 25 år sedan. Och att vi i förlängningen kunde ha den inhumana flyktingretorik då, något som blivit än värre nu. ”Quo vadis, Aida?” är smärtsamt stark.

”Limbo” – regi Ben Sharrock, Storbritannien

!!!

Apropå flyktingproblematik… brittiska regissören Ben Sharrock förlägger sin film på blåsiga Yttre Hebriderna. Ett gäng manliga flyktingar placerade på de vindpinade öarna för att lära sig engelska och hur man förväntas agera i det brittiska samhället. Det är lågmäld humor med den syriske flyktingen Omar i centrum. Han som i hemlandet tjänade som uppskattad musiker med oud, som sitt huvudinstrument. Det är en film om utanförskap, om längtan, drömmar och otillräcklighet. Men Omar slits också mellan förpliktelser till sin familj, som strandat i Istanbul och sin bror som strider i Syrien. Det skapar en oförmåga att spela på det instrument som han ständigt går och bär på i något slags väntan. Telefonsamtalen är återkommande från den ensligt placerade telefonkiosken, som väcker minnen om ”Local hero”, men med helt andra stämningar.

Gritt – regi Itonje Søimer Guttormsen, Norge

!

Norsk film har tagit stormsteg de senaste 10–15 åren med spännande produktioner från storslagenhet till mindre draman. Men med ”Gritt” tappar jag tålamodet i den segt berättade historien om den misslyckade performancekonstnären Gritt. Hon som på något märkligt vis nästlar sig in överallt och i de mest märkliga sammanhang. Det kunde ha blivit en humoristisk betraktelse av kulturen, men blir en sorgligt saktfärdigt redogörelse som börjar i källaren för att aldrig komma upp i ljuset.

”The father” – regi Florian Zeller, Storbritannien

!!!!!

Florian Zellers framgångsrika pjäs blir också hans mästerliga film. Anthony Hopkins spelar med intensiv bravur den demente Anthony (ja, Florian Zeller har tagit namnet på sin huvudkaraktär från sin favoritskådespelare) i detta kammardrama. Här kämpar Anthonys dotter (strålande insats av Oliva Colman) för sin fars välmående. I hastiga scenväxlingar och intensiva svängningar i både repliker och humör bjuds man in i den senildemente Anthonys värld. Det märks, men stör inte alls, att det är en film baserad på en pjäs. Dialogen är utsökt, väl balanserad och både varm, dramatisk och sorgligt igenkännande och inkännande. Bättre än så kan det inte bli och frågan är om Anthony Hopkins någonsin gjort en starkare roll…

”En runda till” – regi Thomas Vinterberg, Danmark

!!

Gud vad trött jag är på män som gör som pojkar alltid har gjort. Som spelar ut sina tillkortakommande med utmaningar som ska stärka bristande självförtroende och krydda liv som går på tomgång. Thomas Vinterbergs film, som heter ”Druk” på danska (återigen svåröversatt) möts man av fyra lärare som var och en för sig hamnat på tomgång i både karriär och familjeliv. Varför då inte utmana livet enligt norske psykologen Finn Skårderuds tes om att människan fötts med 0.5 för lite promille i blodet. Så med salongsberusning på jobbet och fram till klockan åtta på kvällen höjer de fyra kvaliteten på sina liv och sin undervisning. Men varför nöja sig…? Med danskt gemyt ökas intaget och blir till holmgångar som utsätter både arbete och familjelivet för påfrestningar utanför rimlighetens gränser. Roligt…? Nej. Jag tycker, måhända prudentligt, inte det. Ser man dessutom i perspektivet att Thomas Vinterbergs 19-åriga dotter Ida omkom i en bilolycka bara dagar in på inspelningen, tycker man kanske att filmen kunde utvecklats till ett mer ödmjukt förhållningssätt till livet. Men, nejdå, dansk machomanér och skål hela vägen in i slutet. Men, med detta sagt, så gör skådespelarna Mads Mikkelsen, Thomas Bo Larsen (förfärligt bra i sin accelererande alkoholism), Lars Ranthe och Magnus Millang stronga insatser. Dock i en genre som känns så daterad.

”Beginning” – regi Dea Kulumbegashvili, Georgien

!!

Georgiska regissören Dea Kulumbegashvilis debutfilm har utmålats som en festivalsensation och har prisats i såväl Toronto och San Sebastián. Men hos mig lämnar den frågetecken med sina vaga ramar, långa, på gränsen till uttråkande, scener och en berättelse som jag inte blir klok på. Det börjar intensivt med ett attentat med molotovcocktails mot Rikets sal på den georgiska landsbygden där en församling har samlats för gudstjänst. Yana är gift med ledaren för församlingen, har en son med honom, men där hon nu börjar ifrågasätta hur hon lever. Fint så. På andra sidan står inte bara en oförstående man utan också en polis som vill tona ned händelsen. En påstådd polis söker upp Yana när hennes man inte är hemma och utsätter henne för övergrepp. Men ramarna i berättelsen är så vaga att allting bågnar i takt med att alla frågetecken i filmen behöver rätas ut. Det långsamma tempot i filmen gör heller inte mycket till.