Teater:

EN DÅRES FÖRSVARSTAL

Av: August Strindberg, texten bearbetad av Eskil Lundgren.

Regi: Björn Melander.

Med: Eskil Lundgren.

Det är klart att August Strindbergs ”En dåres försvarstal”, den självömkande romanen han skrev efter uppbrottet från Siri von Essen, tidigare satts upp på scen. Som monolog. Som nu. Men knappast med den intimitet som Järnstudion, den lilla göteborgska teatergruppen, nu gör med Eskil Lundgren i ensamt majestät, porträttlik i Tornrummet, teaterns lilla kryp in. Här blir allt hudlöst nära. Med den avskalade närheten behöver aldrig Eskil Lundgren överdriva, gapa eller gestikulera. Här blir det lilla stort nog och det är en fröjd att sitta som en av fem på behörigt avstånd i den lilla salongen.

Ja, ni kan historien. Strindberg är utom sig av svartsjuka. Detta på gränsen till vansinne äter sig in och upp honom fullkomligt. Allt som inleds med mötet med fru Siri von Essen, som sedan blir en passionerad historia och, efter hennes skilsmässa, ett glödgat äktenskap där ingenting är nog för den kitslige författaren.

Det är en patetisk man, som inte kan stötta sin hustru, som inte kan lita på henne – eller hennes kärlek till sin man – och vars tärande fullkomligt sliter allt gott itu. ”Le plaidoyer d’un fou”, ja, den skrevs på franska, kom ut 1895. Den blev översatt starkt förmildrad först efter Strindbergs död 1912, men har senare fått löpa fritt i sin kverulans.

Man tänker, att över hundra år skulle placerat mannen i gemen i ett både mer modernt och modest sammanhang. Men pjäsen speglar sig väl i sin samtid. Tyvärr…

För några veckor sedan fick ”Druk” (på svenska ”En runda till”), danske regissören Thomas Vinterberg, en Oscar för bästa internationella film. Det är en historia som fyra rätt så misslyckade, medelålders krisande, män som med hjälp av en liten gnutta alkohol förhöjer sin livslust och sitt espri. Men mycket vill ha mer. Snart blir de självömkande herrarna allt mer självupptagna i takt med berusningen. Vad sambor/hustrur/kollegor/elever tycker är på något sätt egalt. Mig först, oavsett om jag så pissar ned mig i den äktenskapliga sängen.

Under våren har norska tv-serien ”Exit” kramat skiten ur manlig misär där finanashajarna i Oslo simmar bland droger, alkohol, våld och horor, där de sistnämnda är varor inhandlade för excesser man helst vill glömma. Men då männens hustrur söker något utanför rollen som kuttersmycken, ja, då slår den sårade manliga fåfängan till med blint raseri, svartsjuka, elakheter och våld.

I verkligheten så bjuder män fortsatt upp till rätten att ha total kontroll över ”sina” kvinnor, som ska slås till fostran och tuktelse. Knappast ett knep som är gångbart, ens för männen själva.

”En dåres försvarstal” är mannen skildrad i sin egen bleka ynkedom, som villigt låter sig bli offer för sina känslor, de mörka, uppslukande, som drar ned honom i ett svart hål. Som gör honom till offret. Ljuset…? Nej, det flämtar knappt. Lika lite som självdistansen och -kritiken.

Eskil Lundgren är kusligt bra i rollen som författaren. Från den stund han kommer in i salongen, där gästerna bjuds på tilltugg och, om så önskas, vin eller mousserande. Han presenterar sig själv, börjar berätta om pjäsen, för att sömlöst glida in i den roll som han aldrig släpper.

Många är de mindre teatrar i Göteborg som undvikit dårens självömkan, utan istället valt att anta utmaningen i dessa coronatider. Folkteatern likaså (spelar bland annat just Strindberg och hans ”Dödsdansen” i vår). Att ”våga” möta en liten publik med små uppsättningar, som blir hudlöst nära och gripande, är förstås modellen. Ett sätt att närma sig publiken som gärna för mig kan få en fortsättning, även om det förstås inte är så ekonomiskt försvarbart.

Järnstudion kan nu stoltsera med utsålda föreställningar under våren. Jag hoppas att ”En dåres försvarstal” får fortsätta sin självömkan även i höst.