I min skivsamling finns ”Get back”-vinylen med en bok, som inte bara tiden naggat i kanten utan också min undulat, som fick smak på Beatles på ett annat sätt än jag. Jag har ärligt inte vågat bläddra i den sedan tidigt 70-talet, rädd att den ska falla sönder. Men den finns där och väcker minnen över hur fascinerad jag var av inspelningen av ”Let it be” och hur jag förstod att Beatles inte var så goda kamrater.

Det var hisnande att förstå att ens favoriter spelade på taket till Apple Corps, vid 3 Savile Row i London 30 januari 1969, att se bilderna därifrån. De fyra coolaste katterna förstärkta av Billy Preston.

Jag har, långt senare, fånglott nedanför, fortfarande fascinerad över idén, genomförandet och framträdandet. Avundsjukt konstaterat att jag har varit där, men vid fel tidpunkt; har inte ens stått på gatan den där kalla januaridagen, då jag helst av allt skulle ha önskat att jag fanns på taket för att se bandet, hör det…

Men jag kom aldrig närmare än så. Även om jag fick förmånen att sjunga ”Don’t let me down” med Lenny Pane, Göteborgsbandet som då var ett av världens främsta Beatlesband, på ett utsålt Trädgår’n 5 oktober 2002. Då, då det firades att det var 40 år sedan Beatles första singel ”Love me do” kom.

Med regissör Peter Jacksons tålmodiga restaurerande av 60 timmar film och 150 timmar ljudupptagningar. Det som spelades in 1969 när gruppen samlades för att spela in ett sista album – och dokumentärfilmen ”Let it be”.

Det har blivit en tv-serie om tre avsnitt på sammanlagt nära åtta timmar om bandets resa på upplösning. Fascinerande, bara det.

Tittarna kastas in i en rask historisk, inledningsvis, från Liverpool, Hamburg, Beatlemania, galen framgång och succé, turnétröttheten och de sista åren av utveckling som studioband. Så plötsligt är det vardag i en filmstudio i Twickenham några dagar efter nyår 1969. Nytt år, nya förhoppningar. Åtminstone för Paul McCartney, som när en dröm om att dokumentera resan mot en, enda stor spelningen med bandet med stort B. Det går ju så där. John Lennons är tramsig, ofokuserad, ovillig till det mesta förutom att presentera sina nya låtar eller att pussa på Yoko Ono, allestädes närvarande. Ringo Starr är som ett omen, medveten om den förestående kraschen, trött, resignerad och samtidigt något av ett kitt för att hålla allt samman. George Harrison är trulig, gör det mesta motvilligt, blir mutistisk när Paul McCartney försöker styra arrangemangen åt sitt håll.

Har man spelat i band är det hög igenkänningsfaktor hos alla fyra. Runt omkring dem kretsar entouraget, främst Mel Evans, bandet turnémanager, en allt i allo sedan Liverpooltiden, och teknikern/producenten Glyn Johns. Ja, till och med några hare Krishnas ”vänner” till George Harrison. I centrum också regissören Michael Lindsay-Hogg, som har fått det dödsdömda uppdraget att filma hela sejouren, och horder av filmarbetare.

Peter Jackson har spaltat upp tv-serien kalendervis och bockar av dag för dag mot den hägrande spelningen. Som tittare blir man flugan på väggen, som får höra irriterat, viskande konversationer mellan George Harrison och Paul McCartney, där den förre inte vill bli mästrad och den senare försöker vara pedagogisk i sitt försök att förklara sina visioner.

Låtar strömmar ut och in. Taffliga, inledande versioner växer. Pusselbit för pusselbit läggs till det som vi som har hört musiken vet ska komma. Det är fascinerade om än lite långtråkigt, för rep är sällan kul för andra än de inblandade.

Det är först när hela projektet flyttat till Apple corps lokaler i centrala London som det börjar hända någonting. Energi är tillbaka. George Harrison också, han som brådstörtat flydde och lämnade bandet för några dagar. Billy Preston kommer förbi för att hälsa, men blir kvar och blir väsentlig för utvecklingen av både låtar och humör. Det upptrissade stämningsläget skruvas ned. George Martin, Beatles producent, lyser allt mer med sin närvaro, lugn, resonerade och med en insikt i hur bandmedlemmarna funkar och vad de kan och vill.

Jag slukar minut för minut. Slås av hur vacker Linda Eastman (senare Pauls fru) är. Hur otroligt snygga kläder främst betalarna klär sig i. George Harrison mot slutet i en rosarandig kostym med illila skjorta eller Ringo Starrs intensivt gröna manchesterkostym med skjorta i samma färg… alltså! Så fräckt. Glyn Johns står inte bandet långt efter, är en cool katt genom tv-seriens alla timmar.

Repen i all ära. Ja, det är en glädje att se hur låtarna växer från några ackord och idéer till att bli fullödiga. Men det är takkonserten som, åtminstone för mig, är syftet med tv-serien. Att få möjlighet i dessa restaurerade filmer få se 42 minuters historia som om jag verkligen var där på plats på taket är kittlande och rörande. Jo, jag gråter. Det är stort. Men jag grät ju också när Ringo Starr sjöng ”Yellow submarine” på Liseberg 10 juni 2009, så jag är väl både lite fånig och lättrörd.

Jag undrar hur poliserna som avbröt konserten kände sig? Hur de 30 (!) klagomålen kunde vinna över alla lyckligt intresserade? Varför man inte med brittiskt lugn kunde luta sig tillbaka med att det var ett historiskt ögonblick som skulle vara över på en lunchrast…? Frågor vi inte får svar på. Det får vi inte heller gällande hur bandet kände sig däruppe.

Men det är uppenbart att Paul McCartney är taggad från start och njuter av varje sekvens att få spela live med Beatles igen. Han kickar okynnigt igång lite extra när polisen bevärdigar takkonserten med sin närvaro. John Lennon är trögstartad, men smälter och slappnar så småningom av. Ringo Starr är stadigt svängig, vet vad som krävs och är tacksam att få spela med sina kompisar och George Harrison står på sin kant utan att falla ur ramen. Det är ett sagolikt ögonblick, väl värd all väntan genom alla surmulna rep.