Frölundas snopna sorti

Låt mig ta det positiva först.

Frölunda visade i större delen av första perioden upp ett spel som jag, och säkert också tränaren Roger Rönnberg, eftersökt hela säsongen. Hög press, bra fart och ett kompakt försvarsspel. Det gav också utrymme för mängder med chanser och första fem var ett konstant tryck mot tjeckiska Liberec.

Men första målet skulle dröja, inte enbart för att den tjeckiske målvakten Jaroslav Janus spelade bra. Frölunda må i den här matchen utövat ett större tryck mot kassen, men effektiviteten brister. Först 13.58 kommer det förlösande 1–0 från Pontus Widerström efter en tilltrasslad situation. Men med mål kommer också pyspunka för Frölunda. Med nära en minut kvar utnyttjar motståndarna Frölundas stressade defensiv, ett skott från blå slinker in och visst borde Johan Mattsson klara ett skott som till synes går rätt igenom honom.

CHL

Frölunda förlorade mot Liberec. Foto: KAI MARTIN

Oaktat vilket, så borde Frölunda med 14–5 i skott prestera bättre offensivt. I andra utjämnar tjeckerna spelet. En straff efter knappt en och en halv minut hade kunnat straffa Frölunda, men den slarvades bort av tjeckerna. Det var emellertid inget som slog ned tjeckerna, som mer och mer jobbade mot Frölundas kasse och satte press på hemmalagets försvar. Ändå var det Frölunda som åter kunde ta ledningen med sin specialuppställning vid powerplay. Mycket riktigt hittar Ryan Lasch en diagonalpassning till direktskjutande Victor Olofsson.

Det får igång Frölunda, som fortsätter med sin höga press och radar upp mängder med chanser. Men antingen så spelar Janus strålande alternativt saknas skärpan hos Frölunda. Fler mål blir det inte.

Istället inleder Liberec med att kvittera efter knappt fyra spelade. En rörig situation där pucken spelas in framför Frölundakassen och tar på en skridsko och in i mål. Frölunda kräver granskning, men den förändrar inte faktum. Kort därefter åker Simon Hjalmarsson på en smäll mot halsen och tvingas utgå. Ett tapp på en stabil spelare, som blir kännbar för hemmalaget.

Ryan Lasch radar upp ett gäng chanser och Jaroslav Janus höjer plötsligt sin nivå väsentligt. Så när det ringer nästa gång är det tjeckerna som går upp i ledningen efter knappt halva tredje spelade. Kvitteringen låter inte vänta på sig när Ryan Lasch dryga minuten senare gör mål. Men slarv i försvarszonen direkt efter tekning ger tjeckerna en chans de inte försitter. 3–4. Det är ett resultat som jämnar ut matcherna, efter Frölundas seger hos Liberec. Kvitterat och Frölunda går vidare. Laget spelar desperat, dumpar puck, stressar och bär inte på det lugnet som ger stabilitet i försvar som anfall. Men Ryan Lasch lyckas ändå kvittera 16.41 efter att sekunderna tidigare haft ett jätteläge som Janus räddar mirakulöst.

I ett försök att ta ut målvakten drabbas tjeckerna av för många spelare på isen. Men utvisningen till trots plockar de målvakten, lyckas få Joel Lundqvist utvisad för en onödig fasthållning med 1.20 kvar. Med 56 sekunder kvar tar laget åter ledningen och åter är det ett skott som Johan Matsson ska ta.

Förlängningen går sedan i Liberec favör och de dubbla CHL-mästarna är ute för den här gången.

Så… Frölunda kämpar fortfarande med sitt spel. Men positivt är att det åtminstone större delen av matchen var ett spel där det fungerade över hela banan. I anfallszonen är emellertid laget lika vekt framför mål som i försvaret. Det straffar duktiga motståndare skoningslöst – oavsett om det är i SHL eller CHL.

Darrig seger, Frölunda

När Roger Rönnberg kom till Frölunda 2013 jobbade han stenhårt med att genomföra sin spelidé, det vill säga vårdandet av pucken, oavsett om det var i försvars-, mitt eller anfallszonen. Han gnuggade verkligen sina backar i kreativt, defensivt spel där pucken inte skulle slarvas i väg, där lösningar med puck och pass alltid skulle öppna för anfall genom klokskap och inte desperation.

_TH16621

Frölunda firar. Foto: TOMMY HOLL

Det är något som hållit fram till i år. Hittills den här säsongen har försvarsspelet och den tidiga uppspelsfasen var oroligt och definitivt kännbart för hårt checkande motståndare. Börjar ett, säg,  HV71, Växjö eller Skellefteå gnugga på i anfallszon tappar Frölunda sitt defensiva spel, backarna blir stressade, deras kedjekamrater åker vilse och plötsligt blir det målchans eller värre.

Mot Växjö i torsdags var det ju jämnt i två perioder, men som bekant spelas elithockey i regel över tre perioder. Det glömde Frölunda av, som tappade slutperioden till ett nesligt 7–3 som slutresultat till hemmalaget Växjö.

Linköping är ju ett lag som i år borde kunna konkurrera om SM-guldet, men som inte fått spelet att stämma. Det var alltså två lag som båda lider av att inte ha hittat rätt och som blir straffade för det.

Men när Linköping trummar på i den gren som oftast varit Frölundas styrka, att starta första perioden med fart, fläkt och energi, vilar hemmalaget på hanen i Scandinavium.

Spelet jämnas ut och chanserna fördelas mer balanserat åt båda hållen, men när Victor Olofsson direktskjuter på en smeksamt pass från Lias Andersson, ja, då hinner inte Jonas Gustavsson upp med sin plockhand.

När sedan junioren Jesper Emanuelsson SHL-debuterar som målskytt med en knapp minut kvar av perioden är det inte helt oförtjänt.

Frölunda hade då fått ordning och balans på sitt spel över hela banan, något som höll i sig i den inledande första halvan av andra perioden. Med en ketchupeffekt av rang utökade Frölunda sin ledning till både 3–0 och 4–0 inom loppet av 15 sekunder (!) när första Ryan Lasch prickskjuter i powerplay och Simon Hjalmarsson petar in sitt första SHL-mål för året.

Sorti för ”Monstret” i målet och in med reserven Jacob Johansson, som genast sattes på prov. Men som därefter fick en rätt lugn eftermiddag då Frölunda plötsligt tappade fokus på sitt spel. Som tur var lyckades inte heller Linköping hitta rätt i sitt spel och när väl chanserna kom stod Johan Mattsson förtjänstfullt i vägen, som lyckades hålla sin andra nolla för säsongen.

Positivt för Frölunda med seger. Men fortfarande har laget mycket jobb kvar innan spelet klickar, främst i försvarszonen.

En dryg vecka

Tiden rinner. Tiden kryper. Tiden krälar. Tiden löper. Allt beroende på vad man har för händer. Eller inte.

Min tid rusar. Kanske den utmätta också. Men framför allt den vardagliga.

Jo, ja, jag har alltid haft mycket att göra. Har alltid velat ha det så. Men, och det ska erkännas, med arbetslösheten krävdes det mer att fylla agendan än då jobbschemat pockade på uppmärksamhet.

Från 1 september ändrades ju allt det. Jag blev med jobb, Fick plötsligt ansvar för nöjessidor i Göteborg Direkt. Gick knyta an till alla kontakter jag tidigare haft, fick chans på nya, hamnade i jobbmöten, träffade nya och gamla relationer. Hamnade i ett stim.

Det, i sin tur, har gjort att ambitionen med denna min blogg kanske har vacklat. Men jag ska försöka vara stadig. Det är trots allt skillnad på skrivande här och i en tidning.

Men i det flöde av händelser som runnit under mina broar den dryga senaste veckan har jag också känt ett behov av att bara pausa, andas ut, andas in. Bloggen kan vänta. Jag har kört ett race och kommer aldrig komma i mål förrän den feta damen sjunger. Jag är inte där. Än.

Så. Låt mig göra en summering från förra lördagen till nu, denna söndag.

Lördag:

Går på Pustervik. Ser fram emot Lustans Lakejer, som jag inte har sett på år och dag. ja, inte sedan någon spelning på Jazzhuset tidigt 00-tal, eller kanske till och med slutet på 90… jag vet inte.

Bandet flörtar med mina sinnen. Hela tredjealbumet ”En plats i solen” ska framföras på nu mer klassiskt manér. Generöst har jag beretts en plats på gästlistan. Jag tackar för det, minglar med vänner, pratar mer med andra, mindre med en del. Träffar före detta GT-folk, stämmer av, försöker göra min röst hörd i massans sorl. Det är fullt. Det är trångt. Det är förväntansfullt.

Jag tillhör dem som hoppas och vill. Framför allt eftersom bandet har lockat hit dåvarande producenten och förre Japankeyboardisten Richard Barbieri, en ikon och syntmakare av rang.

Vecka1

Eleganter i ett trasigt ljud. Foto: KAI MARTIN

Det utlovade klockslaget för starten av konserten överskrids med en halvtimma. Ett kort intro bjuder upp till albumet. Men från start störs konserten av dåligt ljud där bastrumma och bas slår ut alla ljuva nyanser. Det håller dessvärre i sig. När Kinde och hans mannar dessutom valt att inte spela albumet från start till mål utan kastar om i låtordningen fasar min förtjusning ut. Synd. Lustans Lakejer är för eleganta för att drabbas av dåligt ljud. Den oundvikliga melankolin, mondäniteten, den blasé livserfarenhet som musiken och texterna utstrålar kräver den bästa av inramningar.

Jag hälsar på bandet efteråt. Får möjlighet att prata med Richard Barbieri och säger att jag inte sett honom på scen sedan Japan spelade på Stockholms konserthus för 35 år sedan. ”Åh,” svarar han, ”det var senast jag bar kostym på scen”.

Inser efteråt att jag nog ljög. Såg honom med David Sylvian på Hammersmith Odean kring millennieskiftet. Nog bara han kostym då med. Två lögnare i medelålderns övre gräns.

Söndag:

Jag vaknar av att jag nu kan skriva mig som 61 år gammal. Z ligger bredvid, vill inte att jag ska gå upp före henne och jag som alltid är den som vaknar först, lagar frukost och startar dagen tidigt. Jag sover räv, sträcker ut på tiden, efter att hon har pallrat sig upp och till köket. Slutligen kommer hon, ”väcker” mig med en kyss och en sång, förresten två, svensk och dansk, samt ett vackert dukat frukostbord.

Vecka3

Uppåt  väggarna. Foto: KAI MARTIN

Vi tar tid på oss och när vi väl har klätt oss är det för att gå och se Britt Ignells utställning på Galleri Aveny. Jag har inte träffat henne på 30 år, det är i dag hennes sista dag av utställningen, men jag har följt henne och hennes konst på distans. Nu dags för lite närkontakt.

Här jobbar hin i mindre skala, gör fina skulpturer främst för vägghängning och både Z och jag blir förtjusta, oberoende av varandra, i framför allt en skulptur. Vi får emellertid hålla i slantarna och bara gilla, nicka och kommentera. Dessutom blev det ju samspråk med konstnären själv och hennes fina hund.

Vi går till min gamla adress, Nordhemsgatan 60, där jag tror det ska finnas ett galleri. Jag har fel. Men runt hörnet är det lägenhetsvisning, så det får bli det. En liten ett och en halv på gatuplan. Fint renoverad, men nej tack. Längre ned i backen skyltas om nästa visning. Vi går in, tittar oss hastigt om, innan vi vänder och går ut. Vi bor bra. Men är nyfikna.

Så promenerar vi ner på stan. I hörnet Landsvägsgatan/Haga Nygata träffar vi bekanta, där kvinnan också har sin födelsedag i dag. Vi grattar, tar bilder, skrattar, stämmer av och skiljs åt. Ner på stan, går in på apoteket, vidare ner till Vapiano, där en bekant står utanför tillsammans med en kollega. De jobbar båda på stället, är lite bekymrade då en gäst har svimmat av. Nu väntar de in en ambulans som ska ta hand om gästen.

Vecka4

Mat för födelsedagsbarn. Foto: KAI MARTIN

Vi är lite för tidiga för mat och ska dessutom vänta in Z:s barn som är på ingång. Under tiden smiter vi in på Bengans, pratar med vännen Alex Gabay, blir grattad och smiter ut på Östra Hamngatan. Vi blir tre då den unge mannen kommer med vagnen, går in på Vapiano och inväntar dottern. Hon kommer, vi beställer mat och dryck, som när den väl kommer är alldeles utmärkt. Efterrätt och kaffe blir det också.

I passande pauser under dagen bockar jag av och tackar för födelsedagshälsningar på Facebook, Instagram och via mejl, telefon och sms. När dagen är slut räknar jag in över 700. Jag bugar mig.

Men innan dagen sluter sig går vi på bio för att se ”Blad runner 2049”. Dystopisk, långsam, grym och med ett ultravåld som jag tröttnar på. Men filmen är som en amerikan vill närma sig något av Tarkovskij, den ryske filmskaparen. Vackert på sitt sätt.

När vi kommer hem är det kväll. På trappen sitter min yngste son för att gratulera. Den äldre dröjer någon dag. Älskade barn.

Måndag:

Morgonhockey pockar på sin uppmärksamhet. Jag har hyfsad ordning på spelet. Men efteråt har jag en dragning i höger skinka, som kommer besvära mig resten av veckan.

Jag har jobbet som kallar och har ett intensivt schema efter morgonmötet. Springer från den ena intervjun till den andra, men har lyckats ta fel på den första tiden, som först är i morgon, tisdag.

När jag kommer hem är jag rätt mör.

Tisdag:

Mer hockey är planerad. Men jag låter hockeyn vara för att vila kroppen. Ägnar mig åt stretchning. Gör intervjun jag trodde jag skulle gjort igår och tar mig till jobbet med cykeln, skriver, äter lunch med en kollega. Har ett bra samtal med henne. #metoo skallar uppfriskande över världen och skakar om Sverige, mig, alla.

Gör en tur i tvättstugan, kör några maskiner, hänger upp, stryker några skjortor. Tittar på Champions League, Real Madrid mot Tottenham i en sällsynt underhållande match.

Onsdag:

Klockan ringer tidigt. Det ska den göra. Min koas är ställd mot Säter. En vän, vars mamma nyligen har gott bort, behöver hjälp med skjuts hem till Göteborg. Jag vill passa på att färdas när det är mörkt upp till Alingsås för att möta ljuset när vägarna blir sämre och viltet kanske håller sig i skogen.

Jag smiter ut ur staden innan vägtullarna slår om från streck till nio kronor. Trafiken är gles och jag kan själv välja min fart inom rimliga gränser.

Vecka5

Färden mot ljuset. Foto: KAI MARTIN

Först upp mot Vårgårda, kanske Vara, kommer ljuset. Jag tvingas stanna innan Skara av nödvändiga skäl, men fortsätter med styv fart. Kommer till Örebro, tankar och fortsätter förbi Lindesberg och upp genom Bergslagen, förbi Fagersta, Hedemora och kommer fram klockan elva. Något som överraskar min vän, som hade räknat med ankomst någon timme senare. Han har varit minutiös i sina förberedelser. Allt är ihoppackat, lägenheten skinande ren och det tar inte lång tid att packa bilen full med det som ska med.

Vi ska lämna lite prytlar och nycklar innan vi kan åka söderut. Men på fastighetskontoret har de lunchstängt mellan elva och ett, generöst, så vi passar på att få oss något till livs. Rotmos och fläsklägg, stadig husmanskost, som är suveränt tillredd. Så gör vi lite sightseeing i Säter, besöker hans barndoms kvarter, ser Säters sjukhus på håll, sågverket, badstället, friluftsmuseet, alla timmerstugor i centrala byn. Historien ropar.

Vecka

Historisk promenad. Foto: KAI MARTIN

Så mot Göteborg genom ett höstvackert Sverige. Motsatt väg som jag kom. Kort stopp i Laxå och vidare hem. Mörkret har börjat komma när vi når hans adress. Allt lastas ur och bärs upp och in till ett nytt hem. Förutom en vacker skinnväska fullastad med tidningar och hemligheter, som jag får för hjälpen.

Middag med familjen. Åter Champions League. Åter underhållning. Benfica–Manchester United. Sömn.

Torsdag:

Har medvetet en ren dag, förutom en lunchdejt med en vän. Plockar ihop i tvättstugan. Stryker rent, viker ihop, levererar till var och en. Gör mig i ordning och cyklar ner till Järntorget.

Vi kommer ungefär samtidigt, styr kosan mot Bombay, den indiska restaurangen. Vi kommer en stund efter lunchrusningen och får bord direkt, sätter oss ned, beställer och stämmer av våra liv. Äter upp maten, dricker vårt vatten och bestämmer oss för kaffe på Cigarren. Efteråt följs vi åt för en promenad. Jag hinner knappt låsa upp cykeln förrän en bekant till min vän kommer tillsammans med en kompis. Det är slitna herrar som kommer direkt från rökande av substanser som jag håller mig ifrån. Jag kommer i samspråk med den äldre, några år fler än jag, som beklagar sig för att han rökt på och vad ska barnbarnen säga, och han som ska sälja Faktum… När vi bryter upp tackar jag för att inte jag hamnat där.

Dagen går i sitt stilla mak. Lagar mat, men låter Z plocka undan.

Kvällen ska ägnas åt humor och allvar. Olof Wretling har sin föreställning på Storan, yngste sonen följer med och vi roas. Det är en sällsam berättelse han har på scen, Olof Wretling, om diagnoser som ställts honom från det han har varit liten. Om sorg och egenanklagelser, om befrielse när ordens kraft kommit att stå honom bi.

Fredag:

Startar morgonen med hockey. Fast först efter frukostgröten och stillsam väckning av fru. Fikar efteråt. Den ömmande skinkan är lite bättre. #metoo skallar starkare för varje dag. Dejtar en vän för fika, vi ses på Järntorget, går mot Auktionsverkens innergårdar, träffar en vän till min kamrat, blir presenterad och hör namnet Fredrik, får förklarat senare att han är filmare. Märkligare blir det på kvällen då det visar sig vara Kim Anderzons son vars film ”Den skalliga primadonnan” visas på kvällen, som jag inte missar.

Min vän bjuder på kaffe och undrar om jag vill ha något till. Det blir hälsovådligt, men en dammsugare. Vi samtalar, försöker famna allt som inte berättats sedan vi senast sågs; barn, familj, jobb, musik, böcker…

Vecka6

Klassisk fika.

Vi sitter utomhus för vädret tillåter det och Auktionsverkens gamla gårdar har vårdats. Det är en trevlig miljö som andas Berlin och jag längtar dit.

Efter hockeyn hade jag handlat. Planerar mat för kvällen, fläskfilé med champinjoner, lök, vitlök, dijonsenap, tomatpuré, crème fraîche samt cocktailtomater. Ris till. Och vin. Z hade dagen innan köpt ost, som blir vår dessert till filmen och senare ”Skavlan”.

Under middagen pratar vi #metoo. Min hustru är klok. Jag försöker bli det också.

Lördag:

Vaknar tidigt. Väcker inte Z. Läser lite. Går upp för att göra iordning frukost. Väcker Z, som är morgontrött. Vi möts så småningom vid frukostbordet och sträcker ut med mat och tidningsläsning. Kanske de sista stunderna med GP, där min prenumeration upphör. Men, förutom räkningen, har ingen hört av sig om jag verkligen inte ska fortsätta. Bra jobbat. Trots att jag var vid tidningens monter på Bok- och biblioteksmässan, talade med dem och blev lovad att bli uppringd.

Z tar en lat dag. Jag gör mig i ordning för jag har blivit inbjuden till hockeyn mellan Frölunda och Skellefteå. Men inte nog med det, legendaren Niklas Anderssons tröja ska hissas vid en ceremoni.

DSC_8749

Niklas Andersson hyllades välförtjänt. Foto: TOMMY HOLL

DSC_8733

Rörda söner Noah och Lias Andersson när pappa Niklas hyllas. Foto: TOMMY HOLL

Det blir känslosam inför fullsatta läktare. Gamla lagkamrater till den förre Frölundaspelaren är på plats, laget, förstås, alla med nummer 24. De i livet som fått sina tröjor hissade (Patrik Carnbäck, Stefan Larsson, Lars-Eric Lundvall, Ronnie Sundin, Jörgen Pettersson). Så Niklas Andersson, hans fru och söner. Det är en strålande manifestation för en spelare som betytt så oerhört mycket för laget under den period han spelade där. Väl värd en hyllning.

Matchen blir en kvart försenad och starten i första perioden är lite trevande från båda lagen. Men där hemmalaget tar kommandot och radar upp chansen utan att riktigt komma till.

_TH15671

2–0 av John Nyberg. Foto: TOMMY HOLL

Det dröjer till andra perioden. Ja, 13 sekunder in, då Joel Lundqvist vinner en tekning, som går tillbaka till Ramsus Dahlin, som dansar in sidled och knäpper iväg ett skott som ställer en skymd Skellefteåmålvakt. Frölunda tar sedan ledningen med 2–0 innan Skellefteå jagar ikapp och kvitterar. Återigen lite onödigt, där laget inte kan skaka av sig motståndarnas gnuggande och därmed skapar lägen som blir mål. Och fortfarande darrar Frölundas försvar. Nu kan laget tacka Johan Mattssons målvaktsspel. Jag vet inte hur många svåra räddningar han gjorde, framför allt nere i gubbhörnet mellan klubbhandske och benskydd. Men han löste det mesta med bravur.

Övertidsmålet som gav vinst för Frölunda, kan diskuteras. Men det blev vinst.

Väl hemma blev det repris på gårdagens kost plus ost och vin. Men nu till ”Så mycket bättre” och ”Skyfall”, som reklamavbrotten dödade fullständigt. Ja, så mycket att jag gick och la mig. Men… jag har sett filmen förut.

Det ska göra ont, Frölunda!

Ja, det är tidigt på säsongen. Trots att vi skriver mitten av oktober. Ja, det är ett gäng omgångar kvar av säsongen. Och ja, förra året visade Frölunda starkt sina kvaliteter fram till årsskiftet för att sedan leta formen hela vägen genom slutspelet.

Men… så här långt har laget problem. Framför allt försvarsmässigt, där slarv blandat med markeringsmissar och framför allt en ovilja att låta det göra ont – ja, både för sig själv och motståndarna – blottar ytor som ger chanser om och om igen.

I ”derbyt” mot HV71, svenska mästarna, blev det återigen tydligt.

Frölunda inleder, som vanligt, starkt. Men förmågan att skapa press är inte samma sak som att skapa målfarligheter. De få möjligheter som kom var en enkel match för Linus Söderström i målet, som jobbar lugnt, täcker av väl och bjuder på minsta möjliga glipor.

Så blir det istället HV71:s Max Wärn, som vid en spelvändning, gör 1–0. Hur? Ja, en chansbrytning från Rasmus Dahlin i offensiv zon öppnade för det, som inte blev bättre av Matt Donovans liknande manöver i försvarszon, som möjliggjorde för Martin Thörnberg att enkelt manövrera pucken i sidled till målskytten.

DSC_2490

0–1. Foto: TOMMY HOLL

Då hade Johan Mattsson i Frölundas mål räddat sitt lag vid flera tillfällen, men han lyckades också ställa till det bakom mål; en situation hade genom tur och skicklighet i och för sig redde ut.

I andra perioden ökar tempot, det blir därmed mer chansartat. Men det är framför allt gästerna som behåller trycket när Frölunda vägrar ge sig in i svidande närkamper. Gång på gång är det HV-spelarna som går ur situationerna med pucken under kontroll. Gång på gång får Johan Mattsson räddat sitt lag.

Ändå är det Frölunda som genom en revanscherande Matt Donovan kvitterar och därmed skapar – åtminstone siffermässigt – en jämnare match.

Men i tredje perioden är det HV71 som växlar upp. 1–1 blir 1–2 via en soloprestation som Mattias Tedenby ska premieras för, men återigen är det ett försök till brytning, nu i mittzon, som skapar möjligheten.

DSC_3474

1–2. Foto: TOMMY HOLL

1–3 är snöpligt, ur Frölundaperspektiv. Viktor Ejdsell snor pucken, snirklar in och sätter pucken högt till vänster om Johan Mattsson, som har en hel del att fundera över. Samtliga mål kom på plockhandsidan. Förvisso högt, men…

Skottstatistiken (19–32) visar vilket lag som hade mesta vilja. Det syntes dessvärre också mer än i statistiken och i slutresultatet. Frölunda spelar vilset och utan stadga – och jag kan inte låta bli att undra vad förlusten av kulturbärare som Nicklas Lasu, Robin Figren och Patrik Carlsson har inneburit. För att inte tala om Johan Sundström.

Frölunda har genom säsongerna haft en stor genomströmning av spelare. En del faller ifrån. Nya kommer till. Ja, med Roger Rönnbergs spelidé får man kontinuitet. Men just nu känns det bara som Joel Lundqvist är Frölundas hjärta och han är som spelare inte riktigt frisk, något som var tydligt mot HV71.

Roger Rönnberg har en hel del att jobba med med sitt juvenila lag. Framför allt måste det börja göra ont. Nu undviker för många momenten där slitet framför både det egna och motståndarnas mål skapar momentum för Frölunda. Just nu är det bara förlusten som svider.

Kanske blir det bättre efter jul den här säsongen.

En dag i ett liv

När jag vaknar för tidigt igen funderar jag hur många varv jag måste göra i sängen för att somna om. Men jag viker undan den tanken med täcket, kliver upp, går ner och hämtar tidningen, släcker utomhusbelysningen trots att det fortfarande är mörkt.

Ja, jag vaknar alltså halv fem och gick ändå i säng inte helt tidigt. Sex timmars sömn är liksom inte riktigt jag.

Så samlar jag ihop tvätten, går ner och sätter på den första av denna dagens tre maskiner. Sedan äter jag frukost, läser tidningen, för att följa upp det hela med tandborstning och morgonhygien. Jag klär mig i svart skjorta och en grårutig kostym, är ute i god tid när jag lämnar hemmet för det årliga tandläkarbesöket.

Trots moderat tempo ner på stan blänker pannan svettig då jag glider ner i tandläkarstolen. Men efter en kort besiktning, röntgen och tandhygiensiska åtgärder är jag ur stolen och ut ur lokalerna efter att ha betalt en dryg tusing för besväret.

Septemberdagen är mild om än med en blekgrå himmel. Jag sätter mig på en parkbänk vid domkyrkan och läser mejl, går sedan in i lite butiker som precis har öppnat, hälsar på hos Mug, musikaffären, innan jag sätter mig på cykeln för hemfärd.

Fixar lite lunch (skramlade ägg och sallad) efter några skrivjobb. Hastar sedan iväg till Backa Teater, vilket inbegriper en färjetur över älven. En tur jag alltid uppskattar. Pjäsen, ”Jeanne d’Arc” likaså. (som jag skriver här).

Så tillbaka över älven och Göteborg har spruckit upp. Det är en fin höstdag, men jag kliver in i arbetsrummet för recensionen på bloggen.

Hinner andas lite innan jag ska sätta mig på cykeln för biobesök med yngsta sonen. Då ringer telefonen och jag blir erbjuden att spela med Frölunda Oldtimers, något jag inte kan tacka nej till. Men innan detta har jag utsatt dottern för ett skämt. Hon har köpt nya kängor som står i en kartong i en påse i hallen. Jag springer ner i källaren och byter ut dem mot ett par gamla kängor, ställer de nya i köket, hyfsat lätta att hitta.

En dag fylld av händelser.

Så iväg till bio och vi ser ”The Nile Hilton incident” (som jag skriver om här).

Förhandsvisningar är alltid lite tröga i starten, så när filmen väl är slut är jag tvungen att rusa. Dels är jag tvungen att kasta i mig lite mat, dels kommer min vän och hämtar mig för avfärd till hockeytemplet Frölundaborg.

Det blir mjölk, äppelmos och flingor i all hast. Trunken är packad, så när kompisen ringer och säger att han är på väg går jag hemifrån och väntar in honom.

På plats i Borgen blir det tjôt med vänner, omklädning och förberedelser.

Men på isen är jag i och för sig på plats, men mentalt uppenbarligen någon annanstans. Fem snabba puckar bakom mig, jag svettas som en tok och är redan slut. Vilken start!

Men jag repar mig och laget styr upp spelet, så börjar puckarna trilla in på andra sidan parat med att jag börjar rädda. Strax innan jag tuppar av av utmattning räddas jag av att istiden är slut. Det tar tid att ta sig till omklädningsrummet, men väl hemma är jag behaglig trött och det är ju kul med hockey, så jag är lycklig, somnar vid midnatt och vaknar sex för åter en ny djärv dag.

Bland stukade Änglar och vilsna Indianer

Jag har skrivit det förr och skriver det igen: Göteborg är en fantastisk stad med tusen och en möjligheter för den hågade. För den som önskar roas, för den som vill söka en krydda till vardagen, till livet.

Som denna septemberlördag som är lynnig vädermässigt som en aprildag, men också fylld av händelser som det är svårt att ducka för.

Som IFK Göteborg mot Jönköping Södra, matchstart 14.00, där vädret lekt tjuv och rackarspel, men hämtade andan vid nedsläpp och bjöd på uppehåll och med tiden en alltmer envetet värmande höstsol.

Blåvitt har inte rosat den här säsongen. Tränarbyten och ständigt skifte i kanske ett lags viktigaste positioner, backlinjen, bäddar inte för tipptoppspel och nye tränaren Alf Westerberg fick klara sig utan assisterande tränaren Torbjörn Nilsson, som drog av hälsenan tidigare i veckan i ett försök att lira fotboll med sina adepter.

Laget backas av ett starkt och vackert supporterstöd. Tillsammans med Joel Almes inmarchlåt ”Snart skiner Poseidon”, allsvenskan vackraste, är det ju en omfamnande styrkekram att känna inför match, för stolthet, för glädje, för mod.

Inledningsvis är det tålamod från göteborgarnas sida. Inget chansspel, tillbakaspel ned till sitt position, upp med bollen igen. Allt i ett försök att lirka upp motståndarnas kompakta spel. Jönköping Södra bjuder emellertid inte på några blottor, täpper till alla möjligheter och tålamodet tryter definitivt när Jönköping Södra kommer upp i ett av sina få anfall, som i den 16 minuten belönas med 0–1.

Blåvittspelarna viftar för hands, men försvaret stod passivt när Dzenis Kozica får på en rökare, som Pontus Dahlberg saknar möjlighet att ta.

Kikar man på bollinnehavet så regerar IFK Göteborg. Chansmässigt likaså. Visst, Sören Rieks kanon i ribbans underkant i 26 minuten var värt ett bättre öde. Men övriga möjligheter är försiktiga och av ett lag som inte riktigt tror på sig, där tvivlet kväver tilltron i de avgörande situationer.

Ja, Patrik Karlsson Lagemyr, som gör sin första start för säsongen, är irrationell och lurig. Men också en bit ifrån att skoja skjortan av sina motståndare.

Sebastian Eriksson, med Blåvitts största fajterhjärta, sliter kopiöst och blandar bländande teknik med ett all in-spel som emellanåt känns väl riskfyllt.

Det är Jönköping Södra som går av planen i halvtid med sitt mål och Blåvitt med huvudbry.

Nu gör Patrik Karlsson Lagemyr den befriande kvitteringen rätt snart in i andra halvlek när han tar tillvara på Emil Salomonsson inspel och placerar distinkt bollen till höger om Anton Cajtoft.

_TH19559

Första matchstarten för Paka och första målet för säsongen. Foto: TOMMY HOLL

Med fortsatt bollinnehav var det bäddat för en Blåvitt seger, men det går grus i maskineriet gång efter annan.

När sedan Anton Cajtoft tvingas ge upp i 74 minuten på grund av en knäskada lämnar det möjlighet för IFK Göteborg att säkra tre poäng. Francisco Mancilla kommer in ouppvärmd och hamnar snart i svårigheter. Sören Rieks utmanar i en duell, får med sig bollen och lobbar den i ribban – igen! Men mot matchens slut står det klart att inte heller Francisco Mancilla kan fortsätta matchen. Ett skadat lår omöjliggör spel och in kliver lagkaptenen Tommy Thelin med målvaktströjan och -handskar.

Men situationen att utmana försitter IFK Göteborg fullständigt. Ja, Jönköping Södra parkerar skickligt sin gröna buss. Av det givna matandet av långbollar på Mikael Boman för att skapa oroligheter i motståndarnas försvar blir det intet. Istället tröstlösa tillbakabollar till Pontus Dahlberg.

Så spelar bara ett ängsligt lag, inte ett änglalikt.

MOT NY ARENA

För den definitivt fotbollstokige väntade ju avspark mellan Häcken och Elfsborg på Bravida arena klockan 16.00. Den från fredagen uppskjutna matchen skulle nu avgöras. Men något måtta får det vara, så en promenad mot Scandinavium, lite mat på vägen och sedan matchen Frölunda mot Mora.

Frölunda har siktet inställt på en topposition i SHL. Nykomlingen Mora vill befästa sin plats i ligan, kommer spela efter sina resurser, täppa till spelet för motståndarna och förlita sig på sitt försvarsspel och sin målvakt. För dagen var det Christian Engstrand som stod i Moras mål och det skulle bli avgörande.

Frölunda inledde snabbt och effektivt. När Joel Lundqvist efter kort tid serverades en macka, nöp han till direkt. Men Christian Engstrand var snabbt med och snodde den vackert i plocken.

Med självförtroende i ryggen höll han Frölunda stången helt i första perioden. Precis som Johan Gustafsson i andra kassen. 0–0, alltså.

Här kunde kanske Frölunda kunnat spela ut lite mer, visat lite större iver att ha puck och bredda spelet snabbt och distinkt. Allt för att skaka om Mora. Men i andra hade motståndarna hittat rytmen. Så när laget äter sig fast i Frölundazonen blir det till ett läge som ger matchens första mål. Emil Bejmo utnyttjar effektivt Johan Gustafsson bristande uppmärksamhet och trycker in pucken 6.56 in i andra. Ja, i den positionen som Frölundakeepern står ska han täppa till efter stolpe och is. Men som jag ser det förlorar han en millisekund av fokus, som gör att han släpper den där glipan.

Han får mer att göra sedan och i en dubbelräddning av den mer gymnastiska sorten fredar han målet och revanscherar sig rejält.

_TH11158

Akrobatisk insats räddar målet från påhälsning. Foto: TOMMY HOLL

Samtidigt finns det mycket att jobba på i hans spel, som jag upplever som väl chanstagande, och framför allt i de returer som han sprider.

Frölunda straffar sig onödigt med flera utvisningar och efter två perioder är det Mora som står fast vid sin 1–0-ledning.

Men hemmalaget, med ett fantastiskt stöd från sina fans, trummar på. Efter nära fem minuter i tredje perioden gör Sean Bergenheim just den där sidledsförflyttningen, som gör det jobbigt för Christian Engstrand, snyggt framspelad av Simon Hjalmarsson.

När Ryan Lasch sedan på egen hand prickskjuter 2–1 en bit in från blå är saken klar. Åtminstone verkar det så med ett självgott Frölunda, som inte jobbar klart matchen.

Det gör att vilt satsande Mora, som tar upp sin keeper med nära tre minuter kvar, äter sig in i situationer. Visst, några gånger har Frölunda chansen att avgöra. Men utan skärpa går det inte. Så istället är Jacob Lagace som kvitterar i en ytterst tilltrasslad situation med båda lagen i, kring, över, framför och bakom Johan Gustafsson när det bara är elva sekunder kvar av ordinarie speltid.

Så matchen går till förlängning där det inte hinner gå en minut innan den är över.

Ryan Lasch har siktet inställt och trots att Christian Engstrand, 183 cm, pressar sin väldiga kropp mot stolpe och ribba hittar den amerikanske snipern det lilla, lilla utrymmet som krävs i krysset för att pucken ska smita in och trilla ner bakom mållinjen.

Rättvist…?

Tja, sett till puckinnehav och chanser. Men Frölundas spel behöver skärpas till några snäpp för att klara sin målsättning. Men… det är ju 51 omgångar kvar att spela om.

”Borg” – en nagelbitare

Film:

BORG

!!!!

Unknown Filmen om Björn Borg är ett drama

med många bottnar.

Regissör: Janus Metz Pedersen.

Manus: Ronnie Sandahl.

I rollerna: Sverrir Gudnason (Björn Borg), Shia LaBeouf (John McEnroe), Stellan Skarsgård (Lennart Bergelin), Tuva Novotny (Marian Simionescu) med flera.

Produktionsbolag: Svensk Filmindustri.

1 timme, 40 minuter.

Premiär: 8 september 2017.

Is mot eld. Metodik mot furiösitet. Mötet på tennisbanorna mellan John McEnroe, den hetlevrade, och Björn Borg, den coole, har fått många epitet.

Men med Ronnie Sandahls djupträngande, in under huden, manus blir denna envig – och vänskap – så mycket mer.

Ja, ”Borg” är med i trenden om att utforska ytterligare svenska 70-talsikoner (Ronnie Peterson och Ted Gärdestad) och dito fenom (när kommer filmen om Frank Andersson, Ingemar Stenmark eller Linda Haglund?). Det var en tid i Sverige då Sveriges televisions två tillhandahållna kanaler gav enkla diskussionsämnen i skola och på jobb.

Idrotthändelser som Björn Borgs sanslösa tenniskarriär från deltagande i svenska Davis Cuplandslaget som 15-åring till de fem Wimbledonsegrarna mellan 1976 och 1980 svetsade samman nationen. Men bjöd också på en andlös spänning.

Några få har kommit Björn Borg nära. Men har hans historia någonsin berättats….?

Ronnie Sandahl gör det och han gör det med omsorg om denna legendar, som ju lever och har hälsan. Manusförfattaren har tagit ett rejält grepp om Björn Borgs komplexitet, spinner en intensiv tråd med start i den tidiga ungdomstennisen (med bland annat Björn Borgs yngste son Leo som utmärkt juvenilt tennisess från Södertälje) med starkt humör och en vinnarskalle av sällan skådat slag.

Det blir en resa inte bara tillbaka till 70-talets miljöer och händelser utan kanske främst en resa in i Björn Borgs huvud och själ.

Ja, fokus är på den dramatiska och vettlöst spännande femsetaren i Wimbledonfinalen 1980 mellan John McEnroe och Björn Borg. Men inte dit utan en förklaring över hur resan dit tedde sig.

Sverrir Gudnason är inte bara ett under av porträttlikhet, han lyckas också nå in i kärnan av en tennisstjärnas inre, han som på blott några och 20 år har hela världens blickar på sig och dessutom inre krav på att lyckas. Detta parat med tvivel på sin kapacitet, tusen och en affärsförfrågningar och ett stundande bröllop med Marina Simionescu (suveränt, som alltid, spelad av Tuva Novotny) inför denna hans femte Wimbledonfinal.

Så motpolen; Shia LaBeouf som John McEnroe, från ung till sitt livs match mer rapsodiskt men inte desto mindre viktigt berättad.

Det är starka porträtt spelade av kärntruppen Sverrir Gudnason, Stellan Skarsgård, Shia LaBeouf och Tuva Novtny. För det här är en film som bryr sig om huvudpersonerna, om karaktärerna och som fångar ett sturm und drang mitt i en målmedvetenhet och äregirighet.

Janus Metz har till detta också skapat tennisscener som känns som hämtade från McEnroes och Borgs verkliga dueller. Det är skickligt koreograferat och utnyttjande av modern teknik som gjort det möjligt. Än mer skickligt är att, trots att jag förstås innan vet hur matchen slutade och med vilka setsiffror, skildra en närvaro som vore det en just nu pågående match. Jag är med andra ord helt slut efter filmen.

”Borg” tar både game, set och match – igen.