27 maj hände det. Skadan. Orsaken var en kombination av fåfäng och kärlek.

Nu var det äntligen dags för comeback på isen, i målet… ja, i Scandinavium.

På cupen blev det två CHL-finaler, där Frölunda vann båda med uddamålet.

När jag var i Spanien, på solkusten hände det. Fåfängan ville en selfie med mig och ressällskapet. Men en grop gjorde att jag med full belastning tog emot med högerben och, kanske, framför allt höger knä. Jag välsignade mina starka hockeyben att det inte gjorde ont. Så gjorde jag också dagen efter, då vi besteg Gibraltarklippan och när vi skulle få in i det väldiga bergets en av många grottor missade jag ett trappsteg. Höger ben/knä fick åter ta smällen. Men ont…? Nej, det hade jag inte.

Jag kom hem söndagen den 25 maj, i våras. Den 27 i samma månad började dagen med att spela medioker ishockey i vackra, men inte så funktionella ishallen i Kviberg. Senare på kvällen var det dags för den dramatiska finalen med Kungälv Oldtimers. Efter 18–18 i matcher under säsongen skulle allt avgöras. Vem skulle gå hem och fira hela sommaren och vem skulle sura sig igenom densamma? Ingen, skulle det visa sig. Det blev oavgjort och jag spelade som i trans, förutom att jag tabbade mig på ett mål. Men efteråt hade jag rejält ont i höger knä.

Det skulle långt senare, efter rehab och läkarkontroll visa sig vara en sprucken menisk. Antagligen, min teori, hade jag en svullnad. Med dubbla hockeypass och tung betlastning på knäna med mycket vridmoment uppstod skadan. I höstas opererade jag, hela sommaren körde jag rehab inför detta och efter likaså. Jag har saknat hockeyn, drömt om att jag har spelat, men jag har varit långt ifrån. Förra veckan provade jag på is med benskydd för första gången sedan en fatala dagen i maj. Jag träffade då min vän och målvaktskollega Sören Meethz, som frågade om jag kunde tänka mig att spela med/mot honom i en sponsormatch inför CHL-finalen den kommande veckan. Jag lovade att återkomma. Det var viktigt att höra med min fysioterapeut och läkare innan beslutet fattades. Men jag fick tummen upp, eller som läkaren sa ”Det är dags för dig att komma tillbaka till arbetsställningen igen”.

Jag har ju kört i IFK Klinikens rehabcenter i Frölundaborg, där som Frölundas lag kör gym och rehab. Med andra ord har jag sedan sent oktober mött spelarna och med tiden både hälsat och snackat med en del.

Nu var det alltså dags att packa trunken och bege sig till Scandinavium, arenan där jag både tränat och spelat seriespel (säsongen 77/78 i division 3). Det har skett några gånger sedan dess, men det var länge sedan. Jag är alltså på omvägar inbjuden av CHL-sponsorerna (bland annat Skoda och Warrior, som gör/säljer hockeyskydd och -klubbor). Sören är bestämd, han ska spela med Frölundas tröja. För mig blir det alltså Luleå. Ja, matchen ska bli mellan CHL-finalisterna, men i en helt annan skepnad.

Han har jag har kört med och mot varandra i några sekel och har för avsikt att fortsätta så (läs en text om om oss här). Han pushar för att jag ska komma tillbaka. Jag tackar för det.

In i korridorerna där jag träffar Frölundaspelarna där Max Friberg, lagkaptenen, hälsar och frågar ”Ska du spela?” och får ett ja till svar och jag förklarar att det tyvärr blir i Luleås tröja. Men att jag hoppas på ett positivt resultat som ska peka ut riktningen för kvällens match.

Jag värmer upp på en motionscykel, plockar på mig utrustning noggrant och får allt på plats. Jag är sammanbiten. Hur är spelarna? Vi värmer upp även på isen efter att en fotograf har fotograferat var och en av oss i spelargången innan vi gick på is. Väl där stod det klart att det fanns de med rutin, andra som knappt kunde åka skridskor. Efter uppvärmning ska vi gå in vid kortsidan. Ja, där Frölunda brukar göra sin magnifika, eldfängde entré. Tanken är att vi ska göra ett generalrep för arrangörerna, för på plats är inte bara två domare utan också sekretariat.

Vi i Luleås tröjor slipper buropen. men Frölundagänget får fullt ställ med Lillasysters Frölundalåt efter att hymnen spelats.

När jag kommer in på isen lyfter jag klubban som hälsning mot den fiktiva publiken. Senare på kvällen ska det bli lapp på luckan, 12044.

En drönare far över isen, två fotografer bevakar det långsamma spelet. Jag inleder med en räddning på ett långskott. Inget märkvärdigt. Men jag glider ner på höger knä och plockar pucken behärskat. Herregud vad jag har längtat. Herregud var skönt. Jag gör fler räddningar och håller ställningen nära nog perioden ut innan första målet kommer. Men Sören på andra sidan har släppt tre innan paus. Det blir kort vila och innan nedsläpp kommer en av de duktiga spelarna fram och ber mig släppa in en eller annan puck så att det blir kvitterat.

Jag svarar att jag räddar på instinkt, men jag ska se vad jag kan göra. Jag förstår ju att grabbarna är här för att ha kul och de som inte kan spela vill också göra mål.

Plötsligt har jag inget försvar längre. Det blir några returer, men på den fjärde blir det mål. Det upprepas och plötsligt är det kvitterat. ”Frölunda” gör två mål till innan vi i ”Luleå” vaknar till och kvitterar så småningom. Med tre sekunder kvar väljer en av mina försvarare att passa snyggt till en motståndare. Ensam mot tre blir det 6–5. En uddamålsvinst. Domaren ger oss en straff, men den förvaltas inte, trots att Sören gör sitt bästa för att vara snäll.

Jag är lite yr, men hel. Knät har hållit, trots att jag vid inte mindre än tre tillfällen fick gubbar över mig. Det blir lätt så med mindre duktiga hockeyspelare på is.

Efter matchen får alla en vinnande CHL-keps.Det blir bildtagning. Dels hela gruppen.Dels individuellt. Vi står vid CHL-bucklan. Sören rör den inte; det gör jag. Alla vet att en pokal ska man inte röra om innan man säkert vet att man har vunnit den. Kanske jinxade jag matchen med detta beteende.

Omklädning, nedpackning i trunken och hem. Vi har fått biljetter till matchen, så det bli kort vila. Men jag har helt slut i kroppen. Skönt och fantastiskt att få göra comeback, om än i ett makligt tempo. Nu får jag fortsätta makligt fram och öka farten.

Sören och jag tar vagnen till Scandinavium, tar oss till restaurangen, för vi är båda hungriga. Han tar fisk och en stor stark. Jag anka och ett glas rött vin. Nota visar 666 kronor.

Så till våra platser som är på rad noll. Det vill säga snett bakom Luleås bås. Perfekt sikt i zonen där, men resten av banan får vi följa på storbildsskärmen. Det blir en fartfylld match där Frölunda tar tag i taktpinnen utan att kunna överlista Luleå. Första perioden slutar 0–0. Domarna har bestämt sig. Hellre fria än fälla. Dessvärre är det till Luleås fördel. Spelförstörande moment beivras inte, vilket jag tycker är märkligt. När det slutligen blir en utvisning är det Frölunda som får den. Men laget spelar smart och kontrollerat. Med få sekunder kvar stressar laget till sig en kontring, som Niklas Lasu förtjänstfullt förvaltar med en skott mellan benskydd och stöthandske på Luleås skickliga målvakt Matteus Ward.

Då har Frölundas målvakt Tobias Normann, norrmannen, gjort en mirakulös räddningen med armen/plocken vid en snabb kontring där pucken raskt gick från vänsterkanten ut till högerkanten och kvickt skott. Men perioden höll Frölunda hela tiden ut.

Luleå kvitterar i tredje perioden efter en situation där ett skott lite slumpmässigt kastas mot mål och snyggt styrs in. 1–1 efter två perioder. Ja, det är en tajt och intensiv match och fantastiskt att få se den så nära, även om sikten är skymd.

Genom en styrning, kort därefter, av Jacob Peterson tar Frölunda åter ledningen och håller den i en chansartad period där hemmalaget har möjlighet att utöka. Men en märklig utvisning på backklippan Christian Folin med få minuter kvar tar Luleå kommandot. Man tar också ut målvakten Ward och pressar motståndarna tungt och hårt. Förvisso kommer Folin in, men trycket är för mycket. Med 16 sekunder (!) kvar kvitterar norrbottningarna.

Förlängning, alltså. 20 minuter tre mot tre. Tufft. Spelet böljar. Chanser byts. Men slutligen begår Luleås bäste poänggörare i CHL, Mathias Bromé för en fasthållning (på tiden!) och med tålamod lyckas slutligen Frölunda göra det avgörande målet. En raket i krysset på ett direktskott från Jere Innala. Ja, från sin höger position i tekningscirkelns utkant. Jublet i Scandinavium har inte slut. Publiken stannar kvar mangrant för att hylla sitt lag. Dessvärre göra en supporter skara vid målet en rusning ned mot avspärrningen, som släpper. Några fans skadar sig och blöder ymnigt. Men blir efter ett tag ompysslade.

Tommy Holl, min forna gymnasiekamrat och GT-kollega, har fångat allt i bilderna nedan. Nästa vecka ska jag träffa Frölundaspelarna i gymmet. Jag tänkte ha min CHL Champions 2026-keps på mig då.

Hälsningar

Er man i kassen och vid sargkanten

För dagen iklädd – på isen – i min CCM-utrustning. Och för kvällen i boots, Playboy, köpta på Røde kors i Bagsværd i höstas, Morrisjeans, Stadsmissionen Arkaden, J Lindeberg-tischa (syns ej), Oscar Jacobsonpolo från Hede outlet, Oscar Jacobson-kavaj från KFUM secondhand, Nordenskiöldsgatan, Oscar Jacobson-glasögon från Sustain by Oscar Jacobson i Viktoriapassagen. Kepsen, minns inte märket, från SOP AB, Sisjön. Totalt inte ens en tusing för outfiten.

Det var förstås en knall då Gripen vann med 4–1 på bortaplan mot Villa – årets Elitserie- och förra årets SM-vinnare.

Det gav råg i ryggen och förhoppningar om att utjämna matchserien. Men Villa ville annat.

12–1 hemma i Villa Villekulla i första kvartsfinalen gav 7–2 på bortaplan i de två första kvartsfinalmatcherna för förmodade SM-finalisterna Villa-Lidköping. För Trollhättelaget Gripen, ledda av forne storspelaren, den hårdskjutande Joakim Hedqvist, var det naturligtvis ett styrkebesked att bara komma med i slutspelet. Laget som har försökt stabilisera sig som ett Elitserielag de senaste säsongerna i den ädla sporten bandy. Men inte skulle väl Gripenspelarna med lättare talang, förvisso med stor offervilja, kunna rucka på storlaget Villa med spetskompetens på samtliga positioner…?

Jodå, i den tredje matchen bjöd Trollhättelaget på en knall i Lidköping. Mot ett Villa som nonchalant ställde ut skridskorna och inte gjorde jobbet var det Gripen som stod för vinsten med 4-1. En grinig match fylld av incidenter – bland annat skallade Villabacken Ludvig Johansson Gripens August Klang i slutminuterna, som senare gav två matchers avstängning som påföljd – som visade att ett slutspel är ett slutspel är ett slutspel.

Vinst mot Villa på bortais har, enligt rapporterna, knappast hänt Gripen sedan 60-talet och definitivt inte i modern tid. För Villas del var det första hemmaförlusten i en kvartsfinal på 23 år.

Med andra ord var förväntningarna höga i den kalla Slättbergshallen, som därför också ismässigt ger de bäst förutsättningarna för bra bandy.

Gripen skulle gripa detta halmstrå som bjudit på en tuppkam hos spelarna för att utmana Villa. Vinst och matchserien skulle vara oavgjord. Det vet vem som helst att även mästare kan darra på manschetterna.

Med ett för bandy förvånande lågt – och kompakt – försvar var det också ett hemmalag som ställde till bryderier för motståndarna. Villa försökte komma in från kanten, i djupet, med långbollar, kortpassningsspel, tråckla sig in i mitten, eller skott från halvdistans. Eller klassiska målchanser på hörnor (två stolpträffar inkluderat). Ingenting hjälpte. Gripens mannar stod emot och rann det någon gång i väg stod Isak Skog ivägen med ett utmärkt och spektakulärt målvaktsspel.

Gripen smet emellanåt upp för någon kontring, men fångades elegant in av Villas massiva och spelskickliga försvar. En och annan hörna gav knappt en viskning av försök för hemmalaget.

Anfallsmässigt stod man sig helt enkelt blekt. Försvarsmässigt var det annorlunda. Gripen stod upp som ett lag, eller som en konservburk som Villa hade svårt att öppna.

Men när Gripen blottar sitt försvar i ett anfall efter lite drygt nio minuter, där Villas väldige keeper Jesper Thimfors får göra sitt första ingripande, är det bortalaget som vindsnabbt kontrar. Joel Broberg spelas fram på högerkanten och sätter 0–1 framspelad av bandyfenomenet Christoffer Edlund.

Ja, han är ett fenomen. Gör han inte mål spelar han fram. Han är enormt spelskicklig och kan ensam sätta tonen och tempot i en match och avgöra desamma. Vetlandasonen är nyss fyllda 39 år, kom våren 2020 till Villa från framgångsrika år i Sandviken och Ryssland och är kontrakterad för ytterligare någon säsong i Lidköpingslaget. Han är som en kraftfull smekning på is och har ett fågelperspektiv över den väldiga bandybanan från sin position på isen. Det här imponerande.

Gripenspelarna försöker skaka av sig målet och utmanar för kvittering med två chanser på hörnor. Men det blir återigen Joel Broberg, klasspelare även han, som spelas fram till 0–2 av Tobias Augustsson. Då har matchen spelats i drygt en kvart. Mycket kan hända och i bandy händer det fort.

Men vill man utmana Villa måste man vara skärpt och i största möjliga mån undvika misstag. Framför allt framför det egna målet. Så gör Isak Skog ytterligare en av alla sina räddningar. Istället för ett precisionsriktat utkast – han är duktigt på det – väljer han att lägga ner bollen till sina tre närmaste försvarsspelare. Men ingen av dem tar bollen. Det gör, förstås, ständigt närvarande Christoffer Edlund som retfullt enkelt spelar fram Alfred Malm som petar in 0–3 i 24 minuten.

Där och då krackelerar Gripens hopp. Man inser att man gett bortalaget fingret och därmed sålt ut hela handen. Visst, det dröjer innan Villa, på hörna distinkt skjuten av Erik Säfström med ett lika distinkt avslut ribba in av Christoffer Edlund ger 0–4 i 36 minuten. Men två minutera senare förvaltar skarprättare Edlund en straff och det står 0–5, som en minut senare blir ett spelmål för 0–6 av samma Christoffer Edlund och matchen är i praktiken över. Trots att det återstår över en halvlek.

Gripens spelar kroknar, även om Kalle Lempinen sticker emellan med 1-6 innan Alfred Mann punkterar första halvlek med 1–7. Ja, publiken kroknar den med. Gripens stolta supportrar kivar och hejaklackledaren försöker förtvivlat gjuta mod i sin skara utan någon större respons. (Den kommer och trots förlusten stöttar man sitt lag massivt in i slutsignalen.)

Andra halvlek blir en defilering av Villa. Matchen slutar 4–12 (Christoffer Edlund gör fyra mål och spelar fram till två!) och blott någon händelse då och då vittnar om att det här var en slutspelsmatch. För att spela med kniven mot strupen blottade sig slutligen Gripen för mycket och blev ett lätt offer för 2025 års svenska mästare. Ja, det är – och ska vara – klasskillnad. Villa Lidköping har under en lång tid satsat på sin bandy i alla led och blivit en toppklubb med de bästa förutsättningarna. Med legendariske Pelle Fosshaug som huvudtränare (sedan 2024) har man upprätthållit sin position som landets främsta lag. Svenska mästare 2019, 2020 och 2024 sträcktes under hans ledning ut även till 2025. Nu siktar man mot sitt femte guld. Men först ska svåra Västerås klaras av i semifinalen med start på lördag. En matchserie som förmodligen kommer bli en strid in på målsnöret i sista avgörande, femte matchen i Villa Villekulla måndag 9 mars.

Gripen Trollhättan BK–Villa-Lidköping 4–12 (1–7)

Mål, Gripen: Kalle Lempinen (43′), Philip Florén (60′), Christoffer Norlin (81′) och Felix Carlander (90′).

Mål, Villa: Joel Broberg (10′, 16′), Alfred Mann (24′, 44′), Christoffer Edlund (36′, 38′, 39′, 48′), Martin Andreasson (53′), Victor Petersson (69′) och William Arvidsson (76′, 92′).

Om jag hade fått kondis som åskådare i paritet med den arbetsuppgift deltagarna i olympiska spelen har, skulle jag ha i gott trim. Det är jag inte. Men å andra sidan har jag fått njuta av – och förtvivlas över – insatser som (främst) svenska idrottsmän och -kvinnor bjudit. Bäst har tjejerna varit, som kammat hem merparten av medaljerna och som finaldagen knep guld i femmilen genom fenomenala Ebba Andersson och curlingdamerna. De senare med precision i tionde och sista omgången. Snyggt.

Ishockeyn föll inte väl ut för de svenska lagen. Damerna spelade bitvis fenomenal hockey. Åkte förvisso på en tuff förlust på USA i semifinalen, men stod egentligen upp bra trots 0–5. Mot Schweiz i bronsmatchen ledde laget med 1–0, men tappade till kvittering kort efter och förlorade sedan på övertid. Bittert, förstås. Men svensk damhockeys landslagsprestationer har höjt sig rejält efter att ha varit nere i källaren ett tag. Förhoppningsvis var det här vändning och att Tre Kronor kan utmana de tuffaste nationerna i form av USA och Kanada samt Finland och Schweiz.

Herrarna misskötte väl sig inte, men klarade aldrig av att toppa sin prestation. Utslagna i kvartsfinal av USA i en tajt match som gick till övertid blev det inte ens spel om medaljerna. Trist och så grym att sporten vara. Det var inte oturen som grinade svenska herrarna – överlag – i OS. För det är inte otur då man inte är bäst. Det är helt andra faktorer, som dålig planering, dåligt spel, dålig träning och dålig coachning. Förutsättningarna för att göra något riktigt bra finns där. Men…

OS i Milano/Cortina avslutades med ishockey – finalen mellan USA och Kanada.

Hur kan en match roa mellan två nationer som man inte gillar…?

Tja, genom intresset för sporten kanske. Jag försöker skala av lagen som nationer och titta på spelet. Jag håller inte på något lag, men vill ha underhållning. Den här finalen gav full pott på allt som man kan önska att en final i ishockey ska ha. Tajt, tufft, välspelat, dramatiskt, fullt av målchanser, raffinerade spelare som breder ut sitt kunnande både defensivt och offensivt plus målvaktsspel utöver det vanliga. Den ekvationen fick man ihop med råge.

USA inleder med fart och intensitet. Kanada har inte en chans och 1–0-målet borde bara vara början på en formidabel utklassning. Men Kanada samlar sig, spelar mer kompakt försvarsspel och börjar allt mer ta fart. I andra perioden sköljer laget över amerikanarna, där målvakten – Winnipegs – Connor Hellebuyck med enorm skicklig och en skopa tur, som man förtjänar då man är bra, håller undan chans efter chans.

Visst. Kanadensarna kvitterar. Men båda målvakterna –St Louis Blues Jordan Binnington för Kanada och USA Hellebuyck – är strålande i sitt spel. Plus att båda lagen spelar självuppoffrande i försvaret. Det är en fröjd för ögat och det oavgjorda resultatet står sig ordinarie matchtid ut.

En dramatisk förlängning, alltså. Tre mot tre. Här skulle ju kanadensarna spelskicklighet konkurrera ut amerikanarna. Men de förstnämndas iver ställde till det. Istället för att etablera spel i anfallszon satsade kanadensarna på snabba avslut. Som blockades, fångades upp och gav kontringar. Det var just en sådan som gav USA segern, när Jack Hughes avgjorde med knappt två minuter spelade. Det gav i sin tur USA sitt första OS-guld i ishockey sedan den famösa turnering – miracle on ice – i Lake Placid 1980. Då, då USA slog förhandstippade Sovjet och sedan via sista matchen mot Finland (4-2) säkrade OS-guldet helt sensationellt. Laget bestod nämligen av amatörer, spelare från collegelag.

Idag var det en giganternas kamp mellan drivna NHL-proffs. Det blev en match svår att glömma.

Förutsättningarna var givna. Brynäs var tvungna att hämta in Frölundas försprång med 2–0 på bortaplan och gå förbi för att knipa finalplatsen.

Från start visade Gävlelaget energi och ett jävlaranamma, som Frölunda stod sig slätt emot.

Men efter tre perioder gick ändå mesta CHL-mästarna vidare till final – efter 2–2 i Frölundaborg.

det är onekligen något speciellt, närmast en ynnest att få uppleva ishockey på elitnivå i Frölundaborg. Fråga de drygt 4000 på plats som fick se en eldig uppgörelse mellan Frölunda och Brynäs med en finalplats i CHL i potten.

För min del är det, förutom någon J20-match JVM i Göteborg som det senast hände.

Nu stod allt på spel när Brynäs skulle hämta in och gå förbi den 2–0-ledning laget hade efter triumfen i Gävle 13 januari. Då spikade Lasse Johansson igen totalt. Det gjorde han inte nu. Tvärt om bidrog han till bortalaget 0–1 efter att onödigt trippat en motståndare. den utvisningen som följde utnyttjade Brynäs till fullo och med en knappt halv minut kvar kunde Johannes Kinnvall göra matchens första mål efter knapp 3.32 spelad av matchen.

Då hade Gävlelaget dominerat och checkat Frölunda över hela banan.

Ett flängigt spel följde mellan två lag som inte bjöd på mycket utrymme oavsett var på isen pucken befann sig. Det stod ju klart från start att Brynäs inte hade gett upp drömmen om en CHL-final, men det hade definitivt inte Frölunda heller.

Nej, det var inget skönspel eller finlir som kännetecknade matchen. Med knappt tio minuter spelade skapade en intensiv händelse framför Eric Källgrens mål i Brynäs ren skada på målvakten. Han slet av sig masken och handskarna för att åka till avbytarbåset. Uppenbarligen en ögonskada, men oklart hur den hade gått till. Han lämnar så isen och in kommer en ouppvärmd Damian Clara in.

Inledningsvis håller reserven motståndarna stången, men efter att ha varit på isen i drygt två minuter kan han konstatera att Frölundas Isac Heens kvitterat tillställningen. Matchen fortsätter bölja fram och tillbaka utan att något av lagen lyckas etablera något spel i anfallszon.

16.06 kommer Eric Källgren tillbaka i spel och lämnar Damian Clara med en räddningsprocent som en handbollsmålvakt varit stolt över. Med sin förstekeeper tillbaka mellan stolparna lyckas också brynäs driva upp tempot och under en enorm forcering gör Johan Larsson 1–2 med 43 sekunder kvar av perioden. En händelse som såg ut som om Frölunda redan hade gjort klart de inledande 20 minuterna.

Det var totalt sett en match utan harmoni med mycket stök och bök. Intensivt med stark kämpavilja från båda teamen. Det är då som det i år märks att Frölunda har en större trygghet i sitt försvarsspel. För även om spelarna kuggar i varandra – mycket tack vare motståndarnas intensiva närkampsspel och förmåga att ligga tätt på – så fortsätter man. Om och om igen.

Visst. Jere Innala fick en chans på ett friläge efter halva perioden, men en slashing gav Johannes Kinnvall gav hemmalaget chansen att kvittera på straff. En möjlighet Filip Cederqvist inte förvaltade med en svagt slagen straff.

Då hade Eric Källgren hos motståndarna växt ut till en gigant och effektivt motat flera chanser. Men kort efter skulle ändå kvitteringen komma. Återigen från Isac Heens klubba när klockan stod på 31.18.

Sedan gick lagen i clinch igen och bytte förvånansvärt få chanser. Normalt så trygga och solida Lasse Johansson var ovanligt släpphänt, men ändå inte utan att situationerna reddes ut. Tredje perioden var fortsatt jämn och med tre minuter kvar fick Eric Källgren återigen lämna kassen. Denna gång för att laget skulle spela sex mot fem i ett försök att ta in Frölundas totala 2–0-ledning. Och, ja, större under har skett i ishockey. Men inte denna gång. Trots ett massivt tryck, med bland annat en monsterräddning av Lasse Johansson mot slutet, höll Frölunda undan. Återigen är laget i CHL-final. Nu med förhoppningen att knipa sin femte vinst.

Nej, Frölunda spelade inte någon drömhockey. Brynäs bjöd upp till en tajt match. Men med kämpaglöd kommer man långt. Som till ännu en CHL-final, som går av stapeln i Scandinavium 3 mars med senaste Svenska mästarna Luleå som motståndare.

Då kanske den skadade skaran viktiga spelare – Christian Folin, Jacob Petersson, Erik Thorell och Arttu Ruotsalainen – vara tillbaka.

Det blir tufft. Och glöm inte, senast Luleå var i Göteborg – 8 januari – vann laget med 2–1. Om det var det som gjorde att tränaren Thomas ”Bulan” Berglund med kollegan Henrik Stridh dröjde sig kvar i stan ska jag låta vara osagt. Men dagen efter var de på Magnus Uggla på Lorensbergsteatern. Om det skrev jag här.

Det var en speciell match. Bröderna Söderblom – Arvid (målvakt i Chicago Blackhawks) mot Elmer (forward i Detroit Red Wings) – ställdes mot varandra i går kväll. En tidig match för lagen, men perfekt tid för oss på rätt sidan Atlanten.

Speciellt, eftersom det skulle kunna avgöras om det blev första gången som en svensk spelare gjorde mål på sin bror i motståndarlaget. Eller om målvakten räddade någon chans som händelsevis skulle komma att dyka upp för brorsan.

Jag har ju tidigare skrivit om Arvid Söderbloms karriär (läs här). Om hur han lånades ut från Frölundas J20-lag till Hanhals i division 1 och sedan tog klivet till SHL och Skellefteå via spel i Allsvenskan med Tingsryd. Hur han efter en säsong i den svenska högstaserien tog chansen och åkte över till USA för att kämpa sig till en plats i NHL och Chicago Blackhawks.

Han har blivit kvar där. Debuten, om jag minns rätt, kom efter harvande i AHL, i början av 2022. Han har sedan etablerat sig som en stabil andrekeeper i det legendariska NHL-laget från Chicago. Framför honom har målvakter som legendaren, kanadensaren Marc-André Fleury, tjecken Petr Mrázek och nu amerikanen Spencer Knight, som frejdades från Florida Panthers i våras.

Arvid Söderblom vet sin roll och kämpar ut efter de förutsättningarna. Men att ha ett fast grepp om andraspaden i den konkurrensutsatta situationen som spel i ett NHL-lag omfattar är sannerligen inte illa.

Nu har Spencer Knight matchats flitigt under den inledande säsongen. På elva matcher har han ett målsnitt på 2,33 och en räddningsprocent på 92,6 mot den svenske målvaktens fem matcher, målsnitt på 2,63 och en räddningsprocent på 9,13.

En chans för Arvid Söderblom, 26, att förbättra statistiken när han nu skulle ställas mot lillebrorsan Elmer, 24, i rivalmötet Detroit–Chicago. 190 centimeter och 81 kilo storebror mot 202 centimeter och 114 kilo lillebror. Målvakt mot forward.

Oddsen var intressanta.Det kunde bli första gången som en svensk spelare skulle kunna göra mål på sin bror. Det skulle också kunna bli första gången som en svensk målvakt räddade skott från sin bror.

Jo, Joel Lundqvist spelade mot sin framgångsrike tvillingbror Henrik Lundqvist när Dallas mötte New York Rangers. Men Joel Lundqvist fick inte iväg ett enda skott. Så tufft är det.

Nu var det Chicago som kickstartade med att utnyttja ett tidigt powerplay. Talangen Connor Bedard, 20, pricksköt 1–0 i matchens inledning. Förvisso kvitterade hemmalaget Detroit genom Colin Larkin efter att Lucas Raymond nära nog skjutit igenom Arvid Söderblom, som nesligt kunde konstatera att pucken långsamt rann under honom för Larkin att peta in.

Men sedan växte den svenska målvakten till en vägg. Elmer Söderblom kom igenom och lurade så när sin storebror, som lyckades limma pucken mot isen vid högerstolpen. Chansen i slutet av första perioden blev Elmers enda chans i matchen. Men Detroit saknade sannerligen inte lägen.

Mest spektakulära räddningen gjorde Arvid Söderblom när Lucas Raymond väggspelade med Colin Larkin, som direktsköt efter isen. Mirakulöst hann Arvid Söderblom över och med skridskospetsen styrde han undan ett givet Detroit-mål.

Trots ett spelövertag för Detroit både under ordinarie spel och i powerplay höll Chicago inte bara undan utan kunde också utöka målskörden. Matchen slutade 5–1 efter att André Burakowski, svensken som är dubbel Stanley Cup-mästare, lobbat in det definitivt avgörande 4–1-målet i öppen kasse. (Oliver Moores mål, hans första i NHL som gav 5–1, kom med bara sekunder kvar.)

Arvid Söderblom gjorde kanske sin mest gedigna match under de säsonger som han nu spelat i NHL. 44 räddningar, trygg och stabil i sitt spel, innebar att han gav sitt lag möjligheten att vinna matchen. Den chansen tog Chicago. Detroit saknade speeden, tålamodet att knäcka Chicagos defensiva kod och var svaga i försvaret.

Nej, det var inte en match med hög intensitet. Snarare en mellanmjölksmatch. Men samtidigt går det inte att undgå att imponeras av farten och skickligheten.

En undran bara: Varför envisas bröderna Söderblom att ha stavningen Söderblom på sina tröjor? Flera svenska och finska spelare är nu mer noga med att använda sina svenska bokstäver på tröjorna för sitt spel i NHL, varför inte då Arvid och Elmer?

Bara elitspelare. Översta raden: Elmer Söderblom (Detroit) , Filip Roos (Färjestad), Lucas Raymond (Detroit), Samuel Fagemo Manitoba Mouse), Jacob Moverare (LA Kings), Arvid Caderoth (Vimmerby) och David Gustafsson (Manitoba Mouse). Nedre raden: John Klingberg (San José), Adam Brodecki EHC Visp), William Lagesson Grand Rapids Griffins), tomten (Nordpolen HC), Erik Brännström (Lausanne), Daniel Torgesson (JPY Jyväskylä) och Arvid Söderblom (Chicago). Foto: PRIVAT

Kul för mig att se killarna spela. Framför allt eftersom jag, förra året, fick chansen att träna med dem. Tre pass på en vecka i slutet av augusti tog på den då snart 68-årige veterankeepern. Det var oerhört roligt, helt galet, ett tempo som sök musten ur mig och en precision som var beundransvärd. Då ställdes jag mot utespelare som just Elmer Söderblom och Lucas Raymond (båda Detroit), men också John Klingberg, då i full fart med att rehabilitera sin höft efter operation och därför klubblös. Men han kom ju senare att spela Stanley Cup-final med Edmonton mot Floria. Nu tillhöra han San José och spelar med den äran.

Jag…? Hm. Har inte spelat sedan 27 maj i Kungälv där jag storspelade i den sista och avgörande matchen för säsongen, den mellan Röda och Svarta. Det stod 18–18 i matcher. Seger för endera av lagen skulle innebära en tung sommar för förlorarna. Det blev oavgjort. Men jag fick ont efter matchen. Senare konstaterades en meniskskada. Det har varit rehab under sommaren och den 22 oktober blev jag opererad, så rehab igen. Oklart när jag kan komma tillbaka, men tillbaka ska jag.

Inder tiden får jag kolla in elithockey och drömma om räddningar som jag aldrig kommer göra. Eller…?

Nattens drama var aldrig på förhand skrivet. Men med resultatet i min hand känns det ändå givet. Florida Panthers sköljde över Edmonton Oilers, som atlantvågorna utanför Fort Lauderdale.

Kanadensarna hade kniven på strupen. Det här var en vinna eller försvinna-match. De lyckade ju skaka om i Floridalägret med att hämta hem 1–0 första matchen och kvittera. Sedan göra det igen efter att Florida övertygande vunnit match tre med 6–1. Men darrade någonsin Floridaspelarna på manschetten. De vann ju den infernaliskt spännande matchserien mot just Edmonton förra året, men då först i sjunde och avgörande.

Man skulle kunna tycka att Edmonton lyckats gjuta olja på vågorna efter att ha kvitterat. Att det hade initiativet, det som en del kallar momentum, efter att ha kommit igen så starkt. Men på hemmaplan gick laget tvärt om bort sig och Florida tog greppet.

Ja, i match fem ställde coachen Kris Knoblauch Stuart Skinner till förmån andre målvakten Calvin Pickard, som kom in efter att Florida fullkomligt manglat Edmonton på deras hemmaplan i första perioden. Nej, det var inte Skinners fel. Tvärt om spelade han lysande och hade egentligen inte så mycket att göra på målen, men 0–3 krävde något för att skaka om laget.

Matchserien inleddes tajt med två övertidsvinster vardera. Match fyra knep Oilers även då på övertid. Men… över tid stod det allt mer klart att Florida hade det bättre spelet, de bättre spelarna och den bättre målvakten i Sergej Bobrovskij.

Nej, match fem gav ingen Pickard-effekt. Tvärt om såg han ut att vara tagen av stundens allvar och gjorde ett blekt intryck i 2–5-förlusten i Edmonton.

Så nu in med Stuart Skinner och med löfte från stjärnforwarden Leon Draisaitl om att inte släppa till någon 2–0-ledning för Florida. För då skulle det bli en jobbig uppförsbacke; det blev det. 2–0 efter första perioden var ett resultat som Edmonton inte önskade. Då hade ändå laget startat starkt de första minuterna, utan att egentligen skapa några riktigt farliga chanser.

Istället lita Florida på sitt spel och de är verkligen överallt. Laget fångar ständigt Edmonton i sitt nät, oavsett om det är i anfallszon, försvars- eller mittzon. De spelar ett slags totalhockey med ett försvars- eller anfallsspel över hela banan. Och det man inte fångar tar Bobrovskij hand om.

Försvarsgeneral är svensken Gustav Forsling, som är mästerlig i sitt defensiva spela och utmanövrera tunga, snabba pjäser som Connor McDavid och Leon Draisaitl. Det är imponerande. En situation där han tillsynes är överspelad löser han med finess och blir per definition aldrig bortgjord.

Det kan man dessvärre inte säga om landsmäns- och försvarskollegorna Mattias Ekholm och John Klingberg i Oilers, som under matchserien gått bort sig gång efter annan. Klingberg har till och med varit petad, men återkom till denna matchen.

Med ett förbluffande dåligt agerande från Stuart Skinner innan 3–0 i andra perioden gick Oilers från långsam pyspunka till platt däck. Laget körde resten av matchen på fälgen.

Målet…? Ja, ett lamt skott stötte Skinner lika lamt ut till ett offensivt forecheckande Florida där lagkapten Aleksander Barkov, den finske landslagsmannen, lyckades spela fram den notoriske målskytten Sam Reinhart som styrde in pucken med tvärställda skridskor.

Det blev hans andra för kvällen och totalt skulle det bli två till, då i tom kasse då Oilers desperat försökte komma ikapp.

5–1 blev segerresultatet och det var aldrig något tvivel om att Florida var värdiga vinnare av Stanley Cup. Och sällan har jag sett ett så håglöst lag stå för motståndet. Edmonton Oilers hade ingenting att bjuda emot och lyckades knappt utmana Sergej Bobrovskij på allvar under matchen.

Så, nu är säsongen slut för båda lagen. Kort vila, lite rehab för en del och sedan på för att förbereda sig inför kommande säsong, som ju också – för en del – kommer innebära OS-spel i Milano i februari.

Jaha, och du då, Kai…?

Nja, jag skulle ha spelat mitt sista pass för säsongen nu torsdag innan midsommar. Men tyvärr dras jag med en knäskada som jag långsamt försöker rehabilitera med hjälp av en fysioterapeut.

Det hände för tre veckor sedan, sista, avgörande matchen mellan Röda och Svarta i Kungälv. Vi har 18 segrar vardera under säsongen. Nu skulle det avgöras. Vår egen Stanley Cupfinal i mitt huvud (ja, varje match är det, jag måste ju gå igång på allvar, annars kan det kvitta). Jag står på huvudet och spelar som vore jag 25 (nåja!). Medspelare tjoar. Motståndarna skakar på huvudet, men klappar uppmuntrande på benskydden. Jag förvånas själv.

Det går alltså förträffligt, förutom två mål som jag borde ha klarat. En lobbpuck från blå som försvann utom synhåll (jag förstår nu Tommy Salo) och plötsligt dök upp och träffade axeln och in samt ett skott från blå där plocken borde ha gjort jobbet.

Nu blev det 5–5. Ingen övertid (det medgav inte istiden som vi har till förfogande) och därmed ingen mästare i Kungälv Oldtimers evighetslånga matchserie säsongen 2024/2025.

Efteråt hade jag ett ömmande knä. Kunde det vara yttre ledband. Jag fick hjälp att bära upp trunken uppför de besvärliga trapporna och krånglade mig till bilen. Åkte hem för att vakna med rejält ont i knät. Så småningom kikade Frölundas läkare på det och konstaterade glädjande att ledbanden var ok (men att höger, yttre ledband nog fått sig tänjning), så också korsband och menisk. Rehab i all försiktighet. Gärna under en fysioterapeuts överinseende.

Där blev det nya undersökning. Han gav Frölundasläkare rätt, men trodde inte riktigt att det var yttre ledbandet. Lite övningar på det och nu väntar tålmodig rehab istället för ispass, det jag älskar mest om jag ska göra något fysiskt.

Hoppas att jag står ut. Fel… jag måste det. För i mitten av augusti börjar säsongen.

På en månad har jag spelat tre ishockeycuper. Förutom de normala ispassen i veckan. För en månad sedan var det med delar av Kungälvs Oldtimers (gänget jag spelar med på tisdagskvällar) i en turnering med spel tre mot tre plus målvakt i en zon. Intensivt och roligt. En turnering som var populär med 16 anmälda lag och därmed en herrans massa spelare i detta första upplagan av Kungälv Hockey Old Players Cup. Nej, det var ingen regelrätt oldboysturnering utan mer spel för rekreationshockey. Du kunde ha slutat spela för bara något tag sedan, men håller igång kroppen med lite spel på kul. Så inga åldersgränser. Här kunde alltså några och 20 år gamla spelare möta uvar som jag på 68 år.

Det stod klart i första matchen att de yngre Robbans Riddare dominerade mot oss lite äldre, långsammare och mer vilsna Thengans Gäng. 2–6 på den korta speltiden var en välsignelse. De visste precis hur man skulle spela detta zonspel, parkerade med glädje en lång fyr framför mig och sköt med precision när jag var skymd.

Det skulle ju visa sig att just dessa våra första motståndare skulle gå hela vägen till final och sedan vinna. Vi fick nöja oss med två vunna och två förlorade, men en glädjens dag med efterföljande bankett på O’Learys i Kungälv.

Kort efter stod ju Edinburgh Ice Hockey Cup på tapeten med Soha (Swedish Oldtimers Hockey Association), som med spelare från hela landet representerade Sverige med två lag i plus 60-klassen (Gula respektive Blåa). Om detta har jag skrivit här.

Jag hann knappt landa från det äventyret förrän jag åkte till Aftonstjärna för att se revyn ”Påskbubbel” (recension här), kastade mig på tåget till Köpenhamn för att förenas med hustrun och på måndagen kolla in Billie Eilish på Royal Arena (recension här). Ja, intensivt, så det förslås för denne 68-årige man som inte begriper bättre.

Väl hemma packar jag trunken för spel i Kungälv på kvällen. Ett dygn senare väntar Frölunda Oldtimers i Frölundaborg. Säsongsfinal. Åtminstone när på (mer om det senare). Så sista spelet med kamratföreningen Uppbackarna fredag morgon i Maronihallen, som stänger som denna söndag då detta skrivs och öppnar först i mitten av augusti.

På eftermiddagen skyndar jag mig till Kungsbacka teater för att kolla in nya musikalen ”Handbok för superhjältar” (recension här) innan jag hastar hem för att laga mat till en hungrande hustru.

Så tidigt i säng för en rastlös själ, för på lördagsmorgonen vankades det Veterancup i Göteborgs ishockeys regim. Lag som Hanhals, Hovås och Skärgården skulle med sina veteraner möta Gothenburg Oldtimers och Frölunda Oldtimers. I det senare laget kom jag att ingå. Jag har spelat med laget i några år, kämpat på och sett den ena efter den andre elitspelaren fått kasta in handduken på grund av skada.

Nu skulle jag alltså få förtroendet i Frölunda, som 68-åring målvakt. På tiden, kan man ju tycka. Jo, jag var med i en träningsmatch efter nyår då vi mötte ett lag från Fredrikshavn. Och, ja, jag fick fem minuter av forne storbacken, legendariska Anders Broström, då han var coach då denna veterancup gick av stapeln senast, i april 2019. Då var det målvakten Ulrik Sannes cup. Jag var backup. Han skulle operera höfterna och med det lägga benskydden på hyllan.

Vi vann turnering då.

Så var det dags igen. Men av tidigare Frölundaspelare var det klent beställt. Terho Koskela och Peter Berntsson, båda med i den minnesvärda finalen mot Luleå 1996 i Frölundaborg, har båda fyllt 60 år och fick ensamma representera klubben. Vi andra fick vara med på olika grunder. Så försover sig en, en annan har missat att det är just den här dagen och kommer inte alls, en tredje har varit på sjukhuset med sjukt barn och kommer sent. Den redan klena truppen drabbas.

Men vi inleder stabilt mot Hanhals. Laget som jag emellanåt spelar med på tisdagar. Jag håller nollan och den straff som vi tilldöms (straff istället för utvisning i denna turnering) blir matchens enda mål. En bra start.

Inför matchen mot Skärgården, som har ett lag bestående av i regel yngre spelare (det är en plus 40-turnering), hejar jag på deras väldige målvakt och gratulerar honom till hjälm och galler, Cooper, som målvakter hade på 80-talet. Vid uppvärmningen ser jag honom stretcha i spagat med skridskorna från en stolpe till en annan. Men vi gör första målet. En snygg styrning på ett backskott, som ställer den duktiga motståndarmålvakten. Vi får en straff, men Koskela missar. 1–0 står sig. Så kommer en av de äldre i motståndarna, ned längs vänstra sargen och lägger in pucken nära längs förlängda mållinjen. Jag släpper otåligt stolpen och tjuvar till höger, men pucken går som en flipperkula och studsar i mål. 1-1. Kort senare kommer en Skärgårdsspelare fri, vänder snyggt från vänster till höger och skjuter i mitt bortre kryss. 1–2. Samme spelare har chansen att helt punktera matchen när han fintar bort mitt försvar och från nära håll skjuter, återigen till höger. Men han jublar förgäves. Jag har nypt den i plocken. Vi ligger på för en kvittering. Har öppet mål, men lyckas inte tråckla in pucken. Jag skrinnar i hast ut för att vi ska spela sex mot fem. Två stolpträffar. Närmare än så kommer vi inte.

Två matcher på kort tid. Två återstår.

Nu gäller det att dricka och äta lite. Jag har tagit med två bananer. Dricker vatten med Resorb. Med drabbas av akut nödighet. Får krångla av mig benskydden och trixa mig in på toan. Det händer för många gånger, men får gå.

Peter Berntsson, som är vaktmästare i Marconihallen, har ordnat så att vi har Bäckens A-lags omklädningsrum. Spatiöst och snyggt med soffor att chilla i. Lagets respektive målvakters platser är ockuperade av just dessa målmäns skydd. Jag får ta ett tomt, lite trängre. Men det går.

Väntan är över. Nu står Hovås för motståndet. Vi utmanar. Har chanser, men förvaltar dem dåligt. Snön ställer till det. Min försvarare tappar pucken snett framför mig. Hovås anfallare är skoningslös och sätter pucken högt till höger om mig. Chanslös. Innan dess har jag fått göra några vassa räddningar från motståndarnas tunga anfallsgarde. Men 0–1 blir 0–2 där en motståndare kommer in från höger och skjuter till vänster om mig. Vi reducerar, men inte mer än så. Straffen vi får förvaltas inte.

Så ska vi avsluta mot rivalerna GoHoc, det vill säger Gothenburg Oldtimers. De har mängder med spelare och kan vädra dem utefter vilket motstånd som står på isen. Men taktiken har inte lyckats. Laget var turneringsfavoriter. Nu stod de med tre raka förluster och skulle, för att rädda hedern, spöa oss.

Inledningen är den mest intensiva jag kan minnas att jag har varit med om. GoHoc pepprar mig med skott och jag räddar, räddar, räddar. Motståndarna blir mer och mer desperata och konfunderade. Hur gör han? Efter tio minuter är jag helt slut. Men vi har haft kylan att reda ut trycket. Gjort kontringar som gett resultat. 1–0 blev 2–0 på straff där Koskela resolut, tredje gången gillt, gjorde slag i saken. 3–0 kom på ett imponerande vis. Peter Berntsson är ingen dribbler, men plötsligt från han en lidnersk knäpp, dribblar sig igenom två försvarare, går förbi ytterligare en, tappar balans och puck, som glider in framför ett övergivet mål där Strempel kan skyffla pucken i mål.

GoHoc ligger på för reducering. Men vi håller undan. En minut kvar. Trycket är som i början. Pucken är som en tvål. Men jag lägger handsken på den, känner ett slag och ser pucken glida ur plocken och rafsas in i mål. Domaren dömer 3–1 och jag blir vansinnig. Skäller och gapar. Med tre sekunder kvar får Gohoc 3–2 med ett skott som är tveksamt, men det smiter in vid stolproten. Sekretariatet säger efter matchen att det var slagskott, förbjudet i rekreationshockey. Men resultatet kvarstår. Vi vinner och jag var nära att hålla nollan.

Sex insläppta på fyra matcher. Två vinster och två förluster. En okej turnering. Jag tar mig hem med hustruns hjälp, tvättar mina underställ, sover lite, gör mig redo för samkvämet på Morino vid Stigbergstorget där öl, shots och mat väntar.

Samtliga lag är på plats, förutom Skärgården. Som vinnare ville de väl fira hemma i norra skärgården. Flera motståndare kommer fram och hyllar min insats. Jag bockar och bugar. Några undrar hur mina ljumskar mår. Men allt känns bra. Mina spelare gör detsamma. Det rutinerade spelarna med elitmeriter är normalt sett sparsamma med beröm, men det kommer därifrån också.

Peter Berntsson får förvånat skriva autograf på en motståndares arm. Han tror det är någon som skämtar, men uppsåtet är ärligt. Ni år i Frölunda har satt sina spår.

Jag tackar för mig vid nio efter en lång dag för en gammal man. Kommer hem och lägger mig tidigt. Får en rastlös sömn.

Vaknar av att hela kroppen är öm. Jag rör mig långsamt. Tar varje steg försiktigt. Hockeyn för säsongen börjar klinga av. Istillfällena blir färre. Men sluta… nej, det finns inte på kartan.