Boule, brunch och en bit av Frankrike

När februari ligger grå och inte ens orkar vara vinter. Ja, då går det förstås att drömma sig bort, eller göra något åt det. Vi tog chansen. Brunch på Boule bar nere vid Feskekörka lockade, 350 kronor för mat i massor med allt från inledande brickor med charkuterier, ost, marmelad eller de vegetariska alternativet där de marinerade och friterade brysselkålen snabbt blev favoriter till huvudrätter och magnifik efterrättsbuffé. Yogurth, baguetter och croissanter serveras, förstås.

Till det kaffe/te och äppelmust. Jo, man kan ha det sämre. (Se menyn här!)

Vi sitter ett familjesällskap om sex personer (två fick förhinder, vi skulle ha varit åtta) och äter, samtalar och umgås för att successivt bli allt mättare – och nöjdare.

Samtidigt passar vi på att fira två födelsedagsbarn, den ena min Z, den andre min yngste son; 51 respektive 26 inom loppet av några dagar.

Det är svårt att låta bli frestelserna, men lyckligtvis tvingas vi att bryta upp efter att ha blivit suveränt betjänade av den trevliga serveringspersonalen (ett bra knep för hit återvänder man ju gärna).

Det vankas ju gudbevars inte bara mat utan också boule. Ingen av oss är väl några genier på spelet och det är en fördel, för då blir det jämnt. Vi delar in oss i två lag om tre och snart blir det behärskad kamp. Vi är ömsom skickliga, ömsom rätt usla. Men stämningen är god och vi hinner med två omgångar på den en och halv timme som vi spelar; både gångerna med sonen som vinnare för sina lag. Alla gånger med inslag av speldjävul och vinnarskalle hos oss.

Banorna narras oss och känns stumma, men ska vara kopior VM-banorna från Grenoble 2004, så det är klart att de håller måttet.

En trevlig stund på jorden blir det och gråvädret utanför hålls stången för några timmar. Gott så.

Storstilad hyllning inför match med frågetecken

Svensk ishockey har i allmänhet varit usel på att premiera sina legendarer. I paritete med hur man gör i NHL är det närmast usel. Undantaget Frölunda Indians, som med åren börjat få fart på att ära de som äras bör. Så hänger några matchtröjor i taket som minner om spelares storhet kopplat till de nummer de än gång haft.

_TH15298

Hyllad. Joel Lundqvist prisades för sina matcher och svarade med att göra två mål. Foto: TOMMY HOLL

Men nu handlade det inte om att prisa det förgångna utan det nu skedda. Joel Lundqvist, tidernas kapten i föreningen, har passerat sin tusende match och firas med rätta inför matchen mot Brynäs.

Broder Henrik finns med i ett inslag från Madison Square Garden. Niklas Andersson (715 matcher) fanns med, precis som Tomi Kallio, på storbildsskärmen. På isen hyllade dragkedjekamraterna Jari Tolsa och Magnus Kahnberg sin forne länk. Joel Lundqvists familj, utan vilken han skulle stå sig slätt, fanns vid hans sida och lagkamraterna gav sin lagkapten en ironisk gest med gåva av en elmotorcykel. Klubben hedrade förstås sin meste spelare och kapten innan han själv, vältalig, tackade med löfte om tusen matcher till.

Firades. Över tusen matcher. Klart att det ska firas. Som med sin familj och de forna lagkamraterna Jari Tolsa och Magnus Kahnberg. Foto: TOMMY HOLL

Han nöjde sig förstås inte med det. Det var ju match också. Mot Brynäs.

Frölundas serielunk har gått trögt med många förlorade matcher, men också med en viktig vinst i vändningen mot Luleå i kampen om en finalplats i CHL. Laget lyckades ju också vinna med uddamålet mot Färjestad i helgen. Men det har handlat mer om gnuggande än om effektivt spel. inte så konstigt. Samtidigt som laget är mitt i seriespelet förbereder sig spelarna för slutspel med att träna mycket fys. Det sätter sig förstås i kroppen, musklerna lyder inte riktigt, mycket kan kännas tungt.

Med en långt utdragen hyllning till Joel Lundqvist blev det med förlov sagt en matchstart som gjordes på stela ben för båda lagen. Jo, Frölunda började bäst och knep snabbt 1–0 innan Brynäs vände till 2–1 där Theodor Lennström stod för misstag nummer ett vid kvitteringen och misstag nummer två i utvisningen som satte honom på botbänken när motståndarna snabbt gjorde 2–1.

Nu var det här en SHL-match med öppna ytor och saktfärdigt målvakts- och försvarsspel.

Inför ett utsålt Scandinavium blev det ändå hemmalaget som vann matchen övertygande med 8–4, där det redan i andra perioden kändes som om tre hade spelats. Naturligtvis fick Joel Lundqvist göra två mål, välregisserat och självklart för en kapten som vill gå i bräschen för sitt lag.

Framåt ser det oftast bra ut. Men jag är tveksam till försvaret. Frölunda saknar spelande backar och de som har den rollen är inte skickliga nog. Brandon Gormley kan vara rent stabbig, Theodor Lennström har lika hög som låg nivå i sitt spel – alltid osäker på vad det blir. Karl Stollery skulle bli den som ersatte spelskicklige och för motståndarna nyckfulle Chay Genoway, men har inte presterat efter förhoppningarna. Jacob Moverare har, enligt vad jag sett, inte fått den utveckling som jag antar att Los Angeles Kings hade hoppats.

Lägg till detta att målvakterna Johan Mattsson och Niklas Rubin inte övertygat fullt ut. Även här skulle jag önska en högre lägstanivå och emellanåt är det vidöppet i deras spel plus att spelet runt kassen lämnar mycket övrigt att önska.

Det är många omgångar kvar att spela om. De nedtränade Frölundaspelarna ska ändå nu vara på väg uppåt. Den 4 februari väntar CHL-final mot Mountfield i Tjeckien. Frölunda har en pokal att försvara och minns med emfas vilket schvung laget fick efter den segern, som i förlängningen gav en dos självförtroende mot SM-finalen och segern där mot Djurgården.

Frölunda–Brynäs 8–4 (4–2, 2–1, 2–1)

Mest spelade matcher 20200123:

Joel Lundqvist 1002

Ronnie Sundin 870

Magnus Kahnberg 720

Niklas Andersson 715

Stefan Larsson 675

Jonas Johnson 613

Nicklas Lasu 612

Christian Bäckman 581

Peter Ström 572

Jonas Esbjörs 570

 

Tvillinghallar – ett sätt att lösa iskrisen i Göteborg

GP har just nu en artikelserie om ishallar, istider, hockeylag och skridskoutövare som kämpar om tiderna som finns utspridd över hart när varje stund på dygnet.

Utmärkt. Det är ett problem värt att uppmärksamma.

Hallarna är för få. De hallar som finns är många gånger uttjänta och hårt slitna. Nybyggen…? Nej, det kan de hågade se sig i stjärnorna efter. Den nya utlovade multiarenan som är tänkt att ersätta snart 50-åriga Scandinavium har blivit satt på politiska långbänken bland andra avbytare, som RIK:s handbollshall.

Dessvärre ser politiker ofta kortsiktig där ett vidare perspektiv är viktigt. Satsningar nu gagnar framtiden, ger möjlighet för unga människor att fostras i föreningslivet och för äldre att fortsätta där. Idrott främjar dessutom hälsa.

Jag spelar fortfarande hockey efter mer än 50 år. Är lyckligt lottade att som 63-årig målvakt kunna nyttja hallarna i Göteborgsområdet. Oavsett om det är med kamratgänget, 50-årsfirande Uppbackarna, med morgonhockey. Med Restauranggänget och Frölunda sponsorhockey vid lunchtid, eller med Frölunda och Kungälvs Oldtimers på kvällarna. Emellanåt kallas jag in till mina gamla förening, division 4-klubben IK Raid, där jag huserade som spelare i 18 säsonger (slutade där säsongen 2016/2017).

Jag pendlar mellan uppdragen, alltså, och skiftar mellan spel i Slottsskogsrinken, Marconihallen, Askimshallen, Oasen i Kungälv, Wallenstamshallen, Rambergsrinken, Tuve ishall, Isdala, Angereds arena och Frölundaborg. Ja, på somrarna har jag till och med haft förmånen att spela uppe i Lödöses ishall då isen ligger där för proffs och amatörer.

Men behovet är så mycket större än de hallar som finns.

Nu planeras en nya ishall vid Kviberg. Men då kommer Isdala att försvinna i detta som kommit att bli ett nollsummespel.

Jag har haft förmånen att spela i USA och Kanada och sett några ishallar där. Smarta lösningar, som effektivt fyller behovet från allt från beerleagueamatörer, knattelag, pojk- och flicklag över juniorlag och proffs. I Windsor, staden mittemot Detroit, fanns det i huvudarenan inte bara en rink med publikkapacitet ungefär i klass med Frölundaborg. Nej, i samma komplex fanns också fyra ytterligare rinkar. I flera av hallarna jag besökte var det tvillingrinkar, det vill säga entré, in i en korridor med omklädningsrum på vardera höger och vänster sida. Emellanåt var rummen i direkt anslutning till respektive rink, som var smart och tajt byggda, avbytarbås, utvisningsbås, sekretariat, utvisningsbås, avbytarbås, mittemot en liten läktare. Two for the price of one, som det så fint heter.

Dubbelt upp. Två ishallar (eller fler) i samma byggnad. Foto: KAI MARTIN

Men visst är det smart. Samma kylsystem, vaktmästarteamet sköter den ena isen för att sedan sköta den andra. Konstnadseffektivt och ett sätt att tillgodose de behov av istider som finns oavsett om det gäller hockey eller konståkning.

Låt dessutom en hockeykunnig vara med i processen. Allt för många omklädningsrum är  för små  eller smala för skrymmande utrustning (Rambergsrinken!) eller entréer som ligger helt felplacerade (Angered arena).

kaihockey

In action. Yours truly i Kanada 2016.

 

Poäng i ingenmansland

Det kan vara nyttigt att emellanåt kika i backspegeln för att se vad man en gång siat i spåkulan. Som Allsvenskan och hur det skulle få för IFK Göteborg respektive BK Häcken, de två lag som representerar Göteborg i den högsta herrligan i landet.

BK Häcken har tippats högt, om än inte högst, i en räcka år. Det som Peter Gerhardsson och hans team tillsammans med BK Häckens ledning byggt upp har gett ett lag med stabilitet. Även om laget aldrig räckt till för toppstriden under efterträdarna Mikael Stahre och Andreas Alm.

IFK Göteborg har å sin sida visat på ett kaos i både lag, ledning och ambitioner. Illa valda riktlinjer, en ledning som sparkas lika ofta som tränare byts ut. Det skapar inte trygghet hos någon förening, allra minst i en av Sveriges största. Allra minst i ett lag som definitivt behöver det.

Men med Max Markusson, klubbdirektör sedan ett drygt år, har visioner skapats. Tillsammans med tränaren Poya Asbaghi, som senare av delen av förra säsongen fick överge sina ambitioner om ett spel som inte passade spelarna, fick förnyat förtroende och tillsammans med assisterande tränaren Ferran Sibila skapat en grund som gett fart, finess, försvar och flygande anfall. Visst, det har blivit att bita i gräset några gånger (läs Hammarby-förlusten med 2–6 på Swedbankarena nyligen). Men i övrigt har laget övertygat på ett sätt som överraskat. För inte kunde jag se det hända efter en medioker säsong 2018 och med den inledande förlusten på Eskilstuna.

Men plötsligt har både Blåvitt och BK Häcken var lag som retats en smula i toppstriden och skapat frågetecken, som nu efter sommaren alltmer rätats ut. Det blir en kamp om SM-guldet mellan Djurgården och Malmö med Hammarby som hot.

IMG_1490

Delad poäng. Inga mål, men delad poäng blev det i derbyt. Foto: KAI MARTIN

Så när det då vankas derby i Göteborg är det med två lag som är avhängda toppstriden och som knappast heller kan sno åt sig någon chans till Europaspel.

Det gör nu inte så mycket. För ett derby är ett derby och BK Häcken har inte bara byggt upp ett stabilt allsvenskt topplag utan också börjat få ordningen på sin supporterskapar. Bortklacken tog för sig, fyllde nedre läktaren och var inledningsvis den som blygsamt hördes när IFK Göteborgs supportrar protesterade med både sin frånvaro och därmed också med sin tystnad i de föra tio inledande minuterna.

Spelmässigt brydde sig inte spelarna. IFK Göteborg drog i gång ett flygande anfall redan i den inledande minuten, som gav en hörna och som med bättre disciplin kunde gett något mer än det som rann ut i sanden. Men hemmalaget höll i taktpinnen.

Unge mittfältaren Emil Holm visade på både pondus i anfall och försvar, lyckades neutraliserar BK Häckens anfallshot i Paulinho under mer än 90 minuter. Under den första halvtimmen var det helt och hållet Blåvitts match och, utan att ha kikat på någon procentsats, skulle jag gissa på 70-30 fördel IFK i bollinnehav.

Men det är ju också detta med att komma in i boxen och där skapa något. BK Häcken har ett solitt försvar, som inte bjuder på några glipor. Till detta en målvakt av högsta klass i Peter Abrahamsson, den förre ÖIS-keeper som med råge ersatt veteranen Christoffer Källqvist. I slutet av halvleken får han också visa sin klass. Hosam Aiesh drar till från distans. Skottet stys på Gustav Berggren, som kan se göra en fenomenal tippning i ribban och ut. Detta i 43 minuten. Dessförinnan fick IFK-målvakten visa på klass då han snabbt gled ut och tätt täckte Paulinhos frilägesförsök. Lägg till att Blåvitt – undantaget Hammarbymatchen – trots rejält skifte i försvarslinjen har bra ordning innanför straffområdet och säkrar det mesta.

Så…

Det blev inte så mycket mer än så. Ett ribbskott till från Giorgi Kharaishvili efter en frispark strax höger utanför straffområdet.

Några diskutabla straffsituationer och eventuellt ett rött kort för Blåvitts mittback Kristopher da Graca i 30 minuten för eventuellt en frilägessituation.

Men…

Det blev ett mållöst derby med känslor och bitvis utmärkt fart och kvalitet. Delad poäng och därmed fortsatt placering i toppen av ingenmansland.

En dag på mässan

Bokmässan är något av ett himmel och helvete, en resa in i en litterär, pretentiös, intensivt snabbgående centrifug som vill krama ur det bästa och mesta ur några få dagar. Alla skriker efter ”Se mig! Hör mig!”, brackiga författare bredvid försynta poeter, nyfikna bibliotekarier hand i hand med upplevelsetörstande barn. Mitt i detta föräldrar med spädbarn i barnvagnar, eller tätt knutna till bröstet, som kivas om utrymmet med dramatenkvinnor, som alla utgör en snubbelrisk i de tätt besökta environgerna. Glöm heller inte filosoferna, de som plötsligt stannar i något hörne och låter sig dröjas kvar mitt i en mening eller fundering, helt ovetande om den trafikstockning som de just förorsakar.

Jo, alla ska få plats. Så också jag.

IMG_1454

Rätt vagn. Änna rätt vagn för att ta sig i Göteborg. Foto: KAI MARTIN

Jag tar vagnen för jag ska inleda med en lunchdejt. Klädseln är färgstark. Ett par ljusbruna lågskor från London, tvärrandiga, mossgröna strumpor från Next, London, kalsonger från Resteröd inhandlade på Magasin i Kphm, det par Those Glory Daysbyxor, gröna med smala rita ränder som jag köpte i Bodø i somras, Zegnaskjortan från Stadsmissionen (också i somras), en slipover från Morris Sthlm där även den brandgula slipsen kom ifrån, över allt den orange trenchcoaten från Tiger från Majornaloppisen 2018 plus Stetsonkepsen från Magasin i Lyngby.

Jag stormar in på mötesplatsen Gothia Towers, landar nästan bums i Viveca Lärns varma famn innan jag ställer mig och väntar på min dejt.

Pelle, hängiven AIK:are, fotbollsmålvakt som i vuxen ålder fuskat på avancerad nivå som hockeykeeper, och jag har känt varandra i 40 år. Sedan jag, kanske naivt, som militärande punkare på permis gick in på Gallerian i centrala Stockholm för att träffa mina likar, blev uttittad för mina trasiga jeans, mockajacka med klistermärken på. Jag såg ju inte ut som Stockholmspunkarna. Men en tog emot mig med öppet sinne: Pelle. Så är det än i dag. Vi som följt varandra i band med respekt och gliringar och möts genom livet i dess olika skiftningar. Nu vankades det lunch, Heaven 23, räkmacka och isterband, Chablis och Cola samt samtal där vi sträckte ut rejält. Det är lätt att umgås, vi svingar högt och lågt, smalt och brett, allvar och garv; en avstämning som emellanåt behövs.

IMG_1455

Förlagsman. En enkel arbetargrabb som älskar musik. Foto: KAI MARTIN

Han är på plats för en scenintervju om musik i allmänhet och K popen i synnerhet. Något han gör med begåvade låtskrivaren Moa Carlebecker, som under artistnamnet Cazzi Opeia gör succé långt mer än på Sydkoreas topplistor.

Vi skils så småningom åt, jag hämtar min ackreditering, får Maria Svedland bakom mig (man blir lite notorisk på Bokmässan med att pinpointa varje ansikte), blir trevlig bemött av kvinnan i receptionen som printar ut mitt kort (jag hade glömt min egen utskrift), plastar in det och ordnar med halsbandet så att jag kan träda allt över halsen och smidigt komma in. I securityn blir jag avscannad med ett leende och igenkännande: Bokmässan here I come.

IMG_1459

Bokmässan, here I come. Mumintrollet och Lilla My välkomnar. Foto: KAI MARTIN

Jag tar en promenad runt för att orientera mig i folkhavet. Redan nu, tidig eftermiddag, är luften mättad. Jag träffar lite människor jag känner, ser före detta kollegor, författare på språng, mässplatser tomma på folk med någon stackare ståendes med tomma ögon och släckta förhoppningar granne med storförlagen där publiktillströmningen är gigantisk.

Mumintrollet och Lilla My står nedanför rulltrappan som jag glider nedför. En pappa ursäktar sig med att fråga om han får lov att ta en bild – till sina barn! Jo, tack.

Snart står en man jag känner igen. En man som betytt mer för mig än vad han själv begriper och har fått veta. Mitt första gymnasieår – 1972/73 – var tufft, mobbning, stulna skolböcker parat med en läströtthet som var bedövande. Bland klasskamraterna fanns Grzegorz Flakierski, inflyttad från Blekinge, men ursprungligen från Polen. En basketspelande intellektuell, fylld av energi, ett stort, burrigt hår och humor. När jag började skriva dikter, våren 1973, var jag ogenerad i min övertygelse om min egen förträfflighet. Jag var en ny Nils Ferlin, som snart skulle upptäckas av Svenska akademien i Uppsala (!), så ung jag var. Grzegorz var en av dem som fick läsa vad jag skrivit. Uppskattande, men förmodligen inte omfamnade. Jag fick, på grund av mina påvra studieresultat, gå om ettan. Han stävade vidare i tvåan, men kom vid höstterminens början med en bok av ryske poeten Jevgenij Jevtusjenko, som öppnade ögonen och skakade om mig. ”Babi Jar” var inte bara en samling dikter utan en berättelse om förintelsen, orimmat, fritt och fängslande. Grzegorz uppmuntrade mig, utan ord eller krav, att våga mer och upptäcka litteraturens rikedom. Jag började skriva på ett annat sätt, var intensiv i mitt författande och en fördämning släppte; jag har honom allt att tacka för och kunde så nu göra, ansikte mot ansikte mer än 45 år senare.

IMG_1460

Möte. En betydelsefull man för mitt liv och mitt skapande. Foto: PRIVAT

Vi är nu äldre, har väsentligt mindre hår än då, han kulturjournalist, boende i Kramfors, som skrivit en rad böcker (där jag jag skrivit om den senaste här), jag journalist med inslag av kultur. Två karriärer och levnadsöden som möts igen efter så många år.

Jag springer också på Jan Bertoft, en av alla dessa ambitiösa kollegor från GT-tiden, som kommit ut som författare. Jag köper hans två deckare och pratar lite med honom. Går vidare i röran, köper på mig lite böcker och drar mig sedan mot intervjun med Pelle och Moa, får en stunds inblick i musikverkstadens kreativitet.

IMG_1462

Snack och mycket verkstad. Foto: KAI MARTIN

Stimmar vidare, träffar Morgan Larsson och köper han senaste. Går ut i den friska luften, det intensiva regnande har stannat av, hållplatserna är överfulla, vagnarna går inte som de ska på grund av demonstrationerna i centrala Göteborg, så det blir spårvagn 1 genom ljuva livet hem.

IMG_1463

Att läsa. Foto: KAI MARTIN

Hem till hustrun för en kyss och en snabbt skriven recension av Magnus Ugglas show från i torsdags kväll. Sedan vidare till premiären av ”Antigone”.

Raskt jobbat för en dag som började på isen med ett hockeypass.

Landslaget som rockar – oavsett var

Att följa svenska landslaget i fotboll under VM-veckorna har varit en fröjd. Oavsett om det varit hemma i tv-soffan eller framför en storbildsskärm vid Ocean vid Skrea strand.

Det är ett lag som på sedvanligt svenskt fotbollsvis startat på darrande ben för att sakta och smart ta sig vidare från gruppspel och sedan bjuda upp till dramatik, läcker fotboll, horribla misstag, vackra räddningar och snygga mål.

Kosovare Asllani har, 166 centimeter, vuxit till en gigant under turneringen. Tagit mer stryk än vad en spelare normalt klarar. Åker på en knock mot Nederländerna, reser sig i bronsmatch mot England, men efter sitt mål tackar välförtjänt för sig inför andra halvlek. Sofia Jakobsson som spring mil efter mil som om det inte finns någon ände på kraften och energin. Hittar möjligheter där ingen annan ser, finner den där fina luckan som gör 2–0 mot England möjligt. Poesi i rörelse och en rocker på plan.

Sofia

Rockar. Sofia Jakobsson njöt av varje sekund vid hyllningen på Götaplatsen. Foto: JOACHIM NYWALL

Linda Sembrant, mittlåset och spelstrategen som sällan gick bort sig och som hittade djupledspass vackra som gryningsljuset i december – ni vet, ögonblicket som är så hastigt att det är lätt att missa det.

Nilla Fischer, dominanten, som inte vek en tum och som slog krampen ur vader och lår som en besvärjelse. Ge upp…? Aldrig! Och hennes pannan är nog nu den mest kända vi har i Sverige.

Hedvig Lindahl, som på Ravellivis varit ifrågasatt, men som till OS i Brasilien visade på harmoni och blev en straffmålvakt av rang. Återigen visade hon sin betydelse, även om jag tycker att hon var – förutom vid andra spelmoment – snett ute på båda Englands mål (ja, även det bortdömda, där hon stod för nära stolpen).

Bakom allt Peter Gerhardsson – mannen som gjorde BK Häcken till en stadig kandidat till SM-guld de senaste tio åren – och hans team.

Ja, det är ett lag som visat klass, som vuxit med ansvaret och som förlorade finalplatsen med minsta marginal. Det är ingenting annat än att jubla, applådera och göra vågen för.

Insatsen har varit fantastisk och den har gått rätt in i den svenska folksjälen, oavsett varifrån man kommer.

_TH15499

Folkets jubel. Svenska landslaget fick möta en publik på nära 30000 som ville hylla bronsmedaljörerna. Foto: TOMMMY HOLL

För detta ska laget prisas och det blev Götaplatsen av förklarliga skäl, då Gamla Ullevi är tjejerna i landslagets hemmaarena. Det sticker emellertid i ögonen på skribenten och krönikören Emanuel Karlsten, som normalt sett är en klok karl. I en krönika i GP, som nu har blivit två,  menar han att bronset borde ha firats i Stockholm, med skäl som att det är rikets huvudstad. Aftonbladets Robert Laul går till svars i en underhållande attack och vidgar VM-perspektivet till något globalt – helt rimligt.

Jag, för min del, tar hem resonemanget till nationell nivå och undrar: Varför ta bort glädjen med en hypotetisk diskussion?

Jag var på plats på Götaplatsen (var Karlsten det…?) och njöt av både uppslutningen och den oförställda glädje som landslaget och dess team erfor under sin resa i den öppna bussfärden mot Götaplatsen. Det gick ilningar genom kroppen, ögonen tårades när jag inser hur stort, starkt och vackert det är för dessa tjejer som jobbar stenhårt för den sport de älskar, men under helt andra premisser och inför andra åskådarantal än vad deras manliga kollegor gör. Den stolthet de känner delar jag. Här är ett gäng som får vända på sina kronor för att göra det som är deras självklara val, att spela fotboll för det är det bästa och finaste som finns. Alltså oceaner ifråga om ekonomi i jämförelse med männen.

_TH15655

Vinnare. Trea i VM – vinnare hos folket. Helt välförtjänt. Foto: TOMMY HOLL

Där och då på Götaplatsen är Karlstens diskussion en ickefråga. Mellan 25000 och 30000 åskådare kommer för att hylla ett landslag som är värt det flera gånger om. Svenska fotbollförbundets ordförande Karl-Erik Nilsson lockas, kuppartat (?), fram till sång; Åby Ericsons VM-favorit från 1974 där ”Vi är svenska fotbollsgrabbar” blir ”Vi är svenska fotbollstjejer”. Det är glädje, stolthet och skönhet – samt fokus på damidrott på ett sätt som är värdigt, spontant och rörande stort. En kröning av sportslig idoghet som gett en VM-medalj. Bronsmedaljen – och VM över huvud taget – är en seger långt utanför fotbollsplanen. Då passar en krönikör på att pilla ut den söta karamellen för att plantera in en sur istället.

Så dumt.

 

Räckmackor och segrar

Sommaren har stramat upp sig, klätt sig fint i blå himmel, måttliga vindar i håret och solsken i blick. Vi tar sikte mot Falkenberg för det är så traditionen bjuder; fantastiska Strandbaden väntar, där vi fick ett rum på återbud (i och för sig inte med havsutsikt, men gott nog ändå) och premiären på Vallarna. Vi tar två nätter, för mat, avkoppling och fotboll. Sverige ska försöka slå Tyskland, en bedrift som inte skett sedan 1995 och utsikterna var både de bästa på länge och samtidigt, med något slags vett i balans, en tuff uppgift. Men Peter Gerhardsson, som aldrig påstår sig kika på statistik, ser nuet, möjligheterna och har en rävfarm bakom öronen, som gör utsikterna ljusa.

Vi är sena ur startblocken när vi lämnar vårt hemman för färden söderut. Det har å andra sidan gjort det möjligt för mig att rensa mitt skrivbord; jag är på semester, har skrivit klart mina artiklar och tar mått på ledigheten som ska räcka juli ut.

E6:an är böljande, insmickrande och lagom trafiktät där den ringlar sig nedåt mot kontinenten. Nu ska vi inte mer än en timmes färd från Göteborg och resan går snabbt. Vi cruisar in mot vårt resmål, glider förbi Falkenbergs FF:s fina fotbollsarena, där jag fortfarande inte har varit, ser strålkastarna på och förstår av den ännu glesa tillströmningen av folk att det vankas match.

Vi checkar in, får ett rum som är behagligt och vätter mot spaavdelningen. Jag kikar inte bara ned i de olika bassängerna utan också ned i olika dekoltage, ser tatueringar som gud glömde och människor av olika sorter och slag, något som borde vara tankeväckande för den som tror att vi alla är lika som har bott lite längre i Sverige än somliga.

I fönstret står prosecco i en hink och två glas. En gåva från en vän och vi skålar uppskattande.

Matchstarten närmar sig, vi är samtidigt sultna, går till restaurangen, men ångrar oss halv. Z går för att se om det finns plats i bistron, dröjer sig borta en stund för att komma åter och berätta att receptionen har rekommenderat Ocean hotell, en bit bort på stranden, som inte bara har mat utan också visar matchen på storbildsskärm. Vi knallar dit och inser att vi inte är ensamma om idén. Det är kanske inte smockfullt, men tillräckligt för att det ska vara trångt. Z hittar en plats längst ned mot storbildsskärmen, jag ställer mig i kön för att beställa mat och dryck. Lagom till matchstart får jag fram min beställning och dramat kan börja.

Sällskapet bredvid, en ensam man, har plötsligt utökats med tre kvinnor som är ljuvt påstrukna, flörtiga mot mannen och mer intresserade av alkohol än av matchen. Kvinnan närmast mig sitter tätt, pratar högt och jag försöker stint fokusera på matchen som är spännande. Jag ser ett Sverige som är bestämt i sitt spel, som går tufft in i närkamperna och som vet vad det vill. Men det är Tyskland som gör första målet när ett misstag blir till en dominoeffekt som styggt straffar sig med en kvart spelad. Då har ändå tjejerna haft möjligheter till ledingsmål via Sara Jakobsson. Men Tyskland har Almut Schultz, som är både vig, placeringssäker och definitiv i sitt målvaktsspel.

Men efter Tysklands ledning viker inte laget ned sig och i takt med att alkoholdebatten blandas med tillfälliga ”kom igen tjejer!”, så visar det sig att svenskorna ger blanka fan i att känna sig besegrade. De fortsätter distinkt och tufft, tyskorna far som vilsna vantar i midvinterblåsten och ser häpna ut när svenskorna står och de faller.

Vinnare.

Så hittar Linda Sembrant en djupledsboll som skär effektivt hela vägen fram till Sofia Jakobsson som skjuter fart, viker in och placerar via Almut Schultz höger tå bollen i mål. Kvitterat och hopp.

Sverige visar ett förtroendeingivande spel som jag sällan har sett och plockar spelpoäng efter spelpoäng. Det glöder om tjejernas spel, i den olidliga hettan är det svenskorna som är kallast och skapar flest chanser. Som när Stina Blackstenius tvingar Schultz att tippa en målchans till hörna.

Det är fotbollskonst i den högre skolan och Peter Gerardsson har ingjutit ett självförtroende och ett jävlar anamma i laget, som nu bär frukt.

Knappt har andra halvlek startat förrän där Sofia Jakobsson skickar in den boll som Frida Rolfö knickar, där Schultz gör en prakträddning, men bara för att se Stina Blackstenius raka in returen. 2–1, osannolika 2-1!

Salongen jublar, förutom Oliva Schougs pappa Bertil, som lapar sol på uteservering och bara fläckvis följer den match som hans dotter följer från bänken i den stekande värmen i Rennes.

Sällskapet bredvid har bekymmer med en väninna och en och en troppar de av. kvinnan bredvid mig är sällskapssjuk, frågar om vi är vegetarianer, men blir varse då jag vinkar min skål med skuret kött bland salladen och börjar då prata om djurhållning, eller bristen på den. Hon försvinner senare och vi kan fullt ut fokusera på matchen samtidigt som en skärm inne vid baren visar hur Falkenbergs FF vinner över Elfsborg med 2–1, en match som flera följer trots VM-dramatiken.

Men tjejerna klarar sig utan deras stöd och vinner även de med 2–1, skapar historia och jag är rusig, stolt och glad. Glad för Peter Gerhardssons skull, för hans lags och för hans ledarteams skull efter denna fantastiska insats.

Utsikt över västerhavet och Falkenberg. Foto: KAI MARTIN

Vi går tillbaka mot hotellet, tar en utkik över den vackra, vidsträckta stranden, ser måsarna glida majestätiskt i uppvindarna, människor som dröjer sig kvar på stranden i kvällningen, vågorna som envetet slår in mot strand i sin repetitiva rytm.

Badsuget slår till. Vi hämtar badrockar och badkläder på vårt rum och gör premiär för året i västanhavet, som är behagligt och bryggan är full av lyckliga människor som badar, hoppar, simmar och några coola som sitter på räcket längst ut och dricker öl som om tiden inte har sin gång.

Vi drar oss mot spaområdet, kryper ned i en het bubbelpool som gör mig rastlös, men Z behaglig. Vi får sällskap av några småflickor och tittalar dem samtidigt som deras övervakande pappa strängt tittar på oss med både uppfordran och nonchalans. Inomhusbassängen i det vackra atriumrummet lockar och vi går dit, rastlösheten slår till igen medan Z gör sin övningar och njuter av värmen i vattnet som är som balsam för hennes kropp, som inte alltid är med henne.

Badnymf. Foto: KAI MARTIN

Badandet skapar hunger, vi kommer – sent  till restaurangen. Försöker beställa, men trots att klockan är cirka tio har köket stängt denna lördagskväll fylld av möjligheter. Vi får trots det ett bord och vi får varsin räkmacka som inte går av för hackor, jag med en Chablis till, Z med en öl, där det i valet av ljus eller mörk (!) blir den ljusa. Vi njuter. Bryter upp, går till sängs fortfarande rusiga över Sveriges seger och, ja, det erkännes, av alkoholen. Jag läser lite ur Jo Nesbøs ”Kniv” (som jag ber att få återkomma till) innan tröttheten slår till.

Morgonen kommer tidigt. Men Z sover sin ljuva sömn, utsträckt som ett barn med händerna ovanför huvudet och med ett behagligt snusande som gör mig på samma gång rofylld som kär. Hon är fin, min hustru, även då hon sover.

Efter morgonbadet. Foto: KAI MARTIN

Så vaknar hon, vi bestämmer oss för ett morgondopp, går ut på piren i våra badrockar, möter lite badfolk och hälsar artigt godmorgon, finner ett yogagäng längst ut och tassar försiktigt ur våra badrockar och hoppar i det svalkande, friska havet med sina tunga vågor som slår och slår.

Upp för frukost, drar oss in mot Strandbadens väldiga byggnad, ser en kvinna som gör sin morgongymnastik efter badet, en äldre man som har placerat sina kläder och joggingskor på bryggan och nu med närmast en filosofisk hållning närmar sig vattnet, först fötterna, sedan en bit på vaderna för att andas in och ut, blicka över havet som för att blidka det, sedan en bit till, stanna… Jag vet fortfarande inte om han har kommit i.

Frukost med det hela. Foto: KAI MARTIN

Frukosten är grandios, ägg Benedict, äggröra, bacon, smörgåsar med diverse pålägg, filmjöl med frukt och müsli med nötter, kaffe, juice… Vi sträcker ut, samtalar, tittar på utsikt, kikar på folk. Jag har semester och äger nära nog min tid, Z är med mig. Livet kan inte bli vackrare och Sverige är klara för semifinal.