Farten i slowmotion på isen

När man spelar ishockey på den nivån som jag gör (rekreationshockey, nu mer med något gästspel på träningarna med gamla division 4-klubben IK Raid) så går det inte fort. Kanske inte i slowmotion, men ändå är ju tempot av självklara skäl väsentligt lägre än på elitnivå. Inget konstigt med det.

IMG_8413

70-tal. Masken, plocken och stöten är från 70-talet. Jag är från 50-talet.

Bilden är tagen 2016. Foto: SIMON RÖNNBERG

Jag älskar ishockey, Tittar mycket på sporten och beundrar den skicklighet som spelare, men framför allt målvakter besitter. Kontrollen, fokuset, förmåga till att läsa spelet, hitta pucken och, kanske, framför allt, de reptilsnabba insatserna med plockhandsken.

Nej, jag har aldrig varit där, men har naturligtvis lärt mig under årens lopp efter mer än 50 år på isen. Jag har spelat från division 5 upp till division 2 (den gamla tvåa, som då måste ha varit den tredje serien i Sverige). Mött tonvis med spelare och puckar, varit usel och har varit fantastisk.

Genom Facebook har jag lyckats knyta kontakt med min tränare från 70-talet, han som såg något i mig, som backade mig och gav de första väsentliga råden då jag gick från vilsen gymnasiekille med drömmar om bravader på isen till att faktiskt genomföra dem; åtminstone då och då. Han kan fortfarande fråga om det är så att jag är snabb i närkampsspelet och usel på långskott och ja, så är det. Men jag har ändå blivit väsentligt bättre på just den senare detaljen.

IMG_8599

Tröttsamt med kul. Bilden är taget i samband med ett reportage i tidning Magasinet Kombi som kom i december förra året. Foto: PATRIK OLSSON

Ishockey går snabbt egentligen på vilken nivå som helst, men i SHL, KHL, NHL eller några av de toppligor som finns i Schweiz, Tjeckien och Tyskland går det undan på ett sätt som är svårt att begripa.

Där ska ju nu inte jag husera, även om jag i något slags inbilskhet undrar hur jag skulle ha klarat mig med ett stabilt försvar och spelar som jobbar över hela banan. Det är ju inte riktigt så nu och det är ok. Hockey är kul, även om jag surar över en förlust, men kanske mest över min dåliga insats då de inträffar med jämna mellanrum. Men mest är jag innerligt tacksam att jag som 62-åring fortfarande kan spela och att jag gör det ofta. För det kan handla om tre till fyra gånger på is i veckan.

Som sagt, farten är inte alltid så hög. Men ibland får jag smaka på den. Som när jag får ynnesten att bli inbjuden i Kungälv Oldtimers, när välutbildade spelare vet att pucken går snabbare än spelaren, där distinkta pass sitter (oftast) på bladet och där skotten kommer raskt och koncist. Några av spelarna har spelat på en hög nivå och med det kommer överraskningar och oväntade moment. Oerhört roligt, men svårt.

IMG_2739

Ynnest. Spela med Frölunda, även om det är oldtimers, är stort. Foto: KAI MARTIN

Jag har också glädjen att emellanåt få spela med Frölunda Oldtimers, som stoltserar med ex-proffs som Patrik Carnbäck och Jonas Johnson. Jag har hängt in där någon gång då och då de senaste åren, inledningsvis spänd, men allt mer avslappnad. Det är en tuff min lustfylld miljö. Röda mot vita är prestige, vinnarskallen tas på ungefär samtidigt som hjälmen, på isen är det vinna, ingenting annat.

Men det är ju det här med tempot. Visst, det går fortfarande undan när spelarna väl bestämmer sig. Däremot är skotten vassa, välplacerade och dribblingarna underhållande och svårlästa. Med andra ord alltid en tuff uppgift för en målvakt i lag som satsar enligt devisen anfall är bättre än försvar.

När jag igår blev inbjuden var det emellertid en viss skillnad. Anton Axelsson var med. Den 32-årige före detta spelaren var tvungen att lägga karriären på hyllan för två år sedan på grund av skador, men hade halvåret innan varit med och bidra till Frölundas senaste SM-guld. Han åker självklart inte lika fort som då, men farten! Oj, oj, oj. Det går undan. Visst sätter han sina kassar, men desto mer glädjande för mig är att jag räddar mer än vad han gör mål. Som när han kommer som andra man i ett två mot noll-läge, får ett pass i sidled och skjuter. Att jag hinner med från höger till vänster ska jag vara stolt över, men än mer att jag är där med armar och ben. Så när Anton Axelssons skott träffar klubbskaftet och ut är det för att det trots allt finns en viss snabbhet i den gamle gubben. Fåfängt slickar jag i mig hans kommentar efteråt ”Herregud, vilken save!”. Men jag låtsas inte om det utåt, men växer stolt inåt.

IMG_2214

Bakom masken. Foto: KAI MARTIN

Jag lyckas med mycket annat också, men armar och ben kroknar förstås efter hand, för det är att göra i en timme och tjugo minuter med lite tid över för att hinna dricka.

Att vita, som jag spelade med, vänder rödas offensiva inledning och 4–0-ledning till vinst, så småningom, stärker ytterligare. Det plus alla räddningar jag fick göra i en miljö som jag knappast trodde att jag skulle komma att tillhöra.

Men… det ska vara gott att leva och så är det. Fantastiskt jobb, spelningar med bandet, ishockey flera gånger i veckan, ett enastående liv med en enastående fru, en underbar familj. Sa jag att jag är bortskämd.

40 meter under ytan – 4000 upp och allt däremellan

Man kan ju se det som en tanke när GP:s lördagsbilaga avhandlar Jonas Stenberg och hans ESS-imperium. Men att vi på fredagseftermiddagen checkar in på Pigalle, hotellet i Palacehuset nere vid Brunnsparken, som drivs just av ESS är ingenting annat än en slump.

En god vän, musiker, punkare way back then, ishockeymålvakt med mera är nere i stan för att se NHL-hockey. Han och hans hustru bor på Pigalle och jag vill inte vara sämre, så jag överraskar Z med en natt där. Vi ska träffa Stockholmsparet i restaurang Atelier, som ligger högt upp i huset, klockan åtta. Men jag narras en smula och säger att vi ska vara där en timme tidigare, har smugglat ned ombyte och necessär samt en flaska vin, för det har nyligen vankats födelsedag för min väns hustru och sådant ska uppmärksammas.

Vagnen kommer bums, vi är båda stassade för kvällen; jag i min rutiga tredelade Michael Korskostym inhandlad på Macy’s i New York, lite gubbig, men klassisk, till det vit skjorta och en diskret, men ändå mönstrad slips från Tierack, secondhandfynd, samt de blå skorna, 3dm som Z köpte i födelsedagspresent för några år sedan, hon i en rödrutig, höstfärgad klänning från Next, inhandlad för ett år sedan, som sitter som den är sydd på henne.

Z vet alltså ingenting, men överraskningen tar slut med en gång i receptionen. Den å andra sidan inte desto mindre. Vi har bott på Pigalle tidigare, för fyra år sedan, då Z totaltöverraskade mig. Då vaknade jag strax efter fem av slamret från spårvagnar, en ovant ljud så göteborgare jag är. Hotellet är fantastiskt och att vi klätt oss som vi har gjort är något av en hommage till den stil stället bjuder. Det finns till och med ett rum där det också går att beställa garderob; jo, Pigalle har en idé som vi faller för. Men så är det med ESS Groups hotell, det finns en tanke bakom det mesta och vi har bott på de flesta, från Ystad Saltsjöbad, Falkenbergs havsbad, Pigalle, som sagt, och Belora på Avenyn. Vad jag förstår så återstår Steam i Västerås och MJ’s i Malmö, kanske något till.

IMG_2474

En karl för sin hatt. Foto: ZEBA PEDERSEN LÖWEN-ÅBERG

Vi fiskar upp en halv flaska rött vin och bjuder oss själva på ur rummets frestelser, tittar på teve och slappar en smula. Så upp till restaurangen, dit vårt sällskap ännu inte har kommit. Vi serveras mineralvatten och smuttar försiktigt på det till våra vänner kommer och snart börjar en backanal med mat och dryck, samtal, skratt, allvar och avstämningar. P och jag har en lång historia från första mötet i mars 1979 i Gallerian i Stockholm till nu. Hans hustru K är en ny bekantskap för mig, Z känner flyktigt P och inte K, så vi har att beta av. Det blir en fantastisk kväll med samtal högt och lågt under det dryga dygn som vi umgås. Båda är dykare, K nyutbildad och dito biten, de har varit nere på 40 meters djup. P, som jobbar inom musikbusinessen, har jorden som arbetsfält och pratar om en helvetesresa på smala vägar på höga höjder med bråddjupa stup. Ett trauma, som vi svindlande grips av. Jo, det finns att ösa ur och vi är nyfikna på varandra, skrattar och berörs. K kastar in handduken först, vi andra strax efter. Jag reser mig och Z skrattar, för det är precis som om kroppen har i sittande har knipa alkoholen, som nu rusar ut i benen och jag avslöjas som packad. Men jag hamnar rätt, får mina tänder borstade, hänger ordentligt upp min kostym efter vissa balansövningar och somnar sedan hårt. Vaknar av att Z påkallar min uppmärksamhet, matsalen stänger snart för frukosten, en snabb dusch, påklädning och upp till restaurangen för morgonmaten. Kaffet är perfekt, äggröran utmärkt, de stekta champinjonerna välsmakande, juicen likaså, brödet magiskt… jo, de kan sin sak. I andra änden av rummet sitter Fredrik Lindström, ”På spåret”-domaren, med sällskap. När jag är färdig med min frukost och går för att checka ut lämnar också han lokalen. Jag presenterar mig och vi småsparkar på vägen ned. På toaletten nere i receptionen får jag borstat mina tänder och inväntar sedan Z och vi tillsammans våra vänner. Så tar vi en promenad i sakta mak uppför Fredsgatan, nedför Kyrkogatan, uppför Östra Hamngatan och vidare på Avenyn med Konstmuseet som mål.

IMG_2480

Morgonstund har mål i mun. Foto: KAI MARTIN

Det blir en konstrunda med museets befintliga utställningar, de gästande har antingen precis stängt eller ännu inte öppnat. Nå, samlingen är utmärkt den här och vi fördriver en, två timmar med att samtala och titta på konst.

IMG_2486IMG_2487

Kul konst. Foto: KAI MARTIN

Ut i den friska höstdagen som är klädd i grått, men bjuder på en behaglig temperatur. Jag bjuder på fika på Viktors kaffe på Geijersgatan där samtalen fortsätter. Så bryter vi upp, promenerar ned till Valand där vi tar vagnen hem och de fortsätter ned till hotellet.

Några timmar senare möts vi igen, denna gång utanför Scandinavium där New Jersey Devils och Edmonton Oilers spelar premiärmatchen i NHL för säsongen. Det är utsålt i den nära 50 år gamla hallen och förväntningarna är stora från gäster från hela världen som är i stan. Men samtidigt är det människor från olika läger, så den här definitiva stämningen mellan hemma- och bortasupportrar infinner sig inte och när det blir liv är den ofta skapad av någon av de två lagens maskotar. Ändå är det fantastiskt att se två NHL-lag mötas, spelet böljar, är lite knackigt ibland, men i andra tar New Jersey över och tar knäcken på motståndarna som inte riktigt har ordning på grejerna.

Vi tar farväl av våra vänner, tackar så mycket för sällskap och generositet med hopp om snart utseende. Så ut i Göteborgsregnet och vagnen hem, som överfull gästas av Tomi Kallio med sin son i famnen. De går av som väldigt många andra på Drottningstorget, vi får lediga platser hela vägen hem och landar omtumlade i själ och sinne efter ett intensivt dygn.

Ängsliga Änglar mot trimmade Häcken

Nej, IFK Göteborg hade inte utlovat någon höjdarsäsong. Under Poya Asbaghis ledning skulle laget hamna i mitten, men med ett spel som skulle peka mot framtiden. Hyfsat långsiktigt för ett lag som låtit all klubbkultur trasas sönder av interna slitningar och tränarbyten plus en ekonomi som ingen verkar ha ordning på.

Blåvitt har alltså en trupp som inte ska förväntas göra några storverk, men som ska kunna spela habilt och emellanåt göra en och annan supporter glad med en och annan överraskning.

IMG_2321

Ängsligt IFK. Foto: KAI MARTIN

Det har under året inte varit mycket av den varan. Tvärt om. Matcher som suttit som hand i handske har givits bort genom slarv och oförmåga att stänga matchen med klokt spel.

Senast mot Elfsborg lyckades laget spela bra i inledande tio minuterna för att sedan tappa allt av spel till förmån för motståndarna som tämligen enkelt kunde triumfera med 2–0 i halvlek. I andra halvlek första darrande minuter var motståndarna blott en kalasräddning från Erik Dahlins sida från att utöka sin ledning. Det såg heller inte vackert ut i en halvtimme innan IFK på något vis lyckade gnugga sig in i matchen och med skicklighet och tur få en kvittering.

Lärdom av detta…? Uppenbarligen ingenting. Blåvitt är ett ängsligt lag, som uppbådar mod inledningsvis, men som vi första motgång tappar allt. Så också i derbyt mot Häcken.

Jo, förvisso hade Änglarna en spirituell första kvart och utmanade hemmalaget med offensiv fotboll och ett och annat avslut, där framför allt vänsterkantlöparen, Victor Wernerssons friska vilja kunde resulterat i något mål. Men icke så. Istället är det Häcken som vrider över till sin fördel och hade det inte varit för reservmålvakten Tom Amos briljanta spel (Erik Dahlin sjuk) hade målen kommit tidigare än var de gjorde.

Men när Blåvitt går bort sig passar Häcken på. I 26 minuten ordnar ett snabbt samspel ett inspel strax innanför straffområdesgränsen för Viktor Lundberg, som placerar bollen utom räckhåll för Blåvitkeepern.

Sex minuter senare ringer det igen. Ett ryck och snabbt inspel från högerkanten längsmed mållinjen ger en skarv från en omarkerad Daleho Irandust. Tappad markering och 2–0 är ett faktum.

IFK-spelarna samlar sig i en klunga för att repa mod. Men förvirring fortsätter. Pass som ska sitt på foten är meter ifrån. Bollar som ska vara enkla att ta ner studsar förargligt iväg. Den pondus som en elitspelar bör ha är ersatt av nervositet och ängslighet. Det är sorgligt att se.

Klart då att Häcken tar tillvara på Blåvitts tvehågsenhet och tvekan.

Andra halvlek hinner knappt starta förrän Paulo De Oliviera får en frispark i vänster ytterläge. Paulinhos smeksamma frispark når stolpen är millimeter från Tom Amos fingertoppar, går ut i en retur som Alexander Jeremejeff trycker in.

3–0. Foto: KAI MARTIN

Paulinho ligger sedan bakom 4–0 då Viktor Lundberg gör mål. Visst, Robin Söder reducerar med 20 kvar. Men det är en tröst för tigerhjärtan. Blåvittklacken har redan börjat sikta in sig på AIK-matchen på Gamla Ullevi på torsdag genom att värma upp med hatramsor. Vet i katten om det hjälper det heller. IFK Göteborg får blunda och köra igenom de två kommande matcherna (AIK hemma 27/9 och Hammarby borta 1/10). För med det här spelet finns det inga förhoppningar.

Bättre upp då för Häcken, som spelar liv- och kraftfullt. Med backlinjen är solid, mittfältet kreativt, anfallet hotfullt och hela laget är rörligt med ett stort ansvar för varandra. Se och lär, IFK! För av det utlovade mittenlaget har Blåvitt blivit ett bottenlag.

Juvelen i Gothia Cup-kronan

Efter en veckas intensivt matchande har agnarna sållats ur vete, bara de bästa är kvar. Med finalspel på Gamla Ullevi ställs så mycket på spets. Av alla meter som sprungits under de gångna matcherna ska nu ytterligare meter läggas till i ett allt eller inget. Allt bollinnehav är nu satt i brännande fokus. Varje misstag skärskådas i ditt minne efteråt, varje framgång bäddas in bland ljuva memoarer alltid värt att berätta.

Gamla Ullevis plan håller en hög temperatur, som väl egentligen alla planer under Gothia Cup-veckan. Jag hör en siffra om att det närmast spelytan är en temperatur på upp mot 40 grader, hur mycket svalare det är någon centimeter och vidare decimeter upp vet jag inte. Men varmt är det, hur som helst.

Jag hinner se några matcher: isländska Stjarna mot polska AP Top 54 i klass P15, IFK Göteborg–Right To Dream, Ghana, P17E och Norcal Premier, USA, mot Tokyo Verdy, F17E.

Det blir högklassig fotboll och stor dramatik. Polackerna är kraftfulla, islänningarna sega. Båda löpvilliga och tekniska, men utfallet i längd och storlek är till det polska lagets fördel. Det är också de som gör matchens första mål, som i andra halvlek kvitteras av islänningarna. Men AP Top 54 samlar sig till en kraftfull final i matchen som mynnar i ett skott från halvdistans som Stjarnas aningen för korte målvakt inte har en chans på. 2–1.

Göteborg Gothia cup final 2018  Stjernan- AP Polen   Foto Tommy Holl IBL

Punkterad match. Keanin Ayer har just gjort 2–0 till sitt lag. Foto: TOMMY HOLL

Så följer publikmatchen mellan IFK Göteborg och favoriterna, vinnarna tre år på raken, Right To Dream, som fostrat flera Häckenspelare. De har möts tidigare i turnering, till ghananernas fördel. Det är också Right To Dream som tar kommandot och efter en kvart gör Kelvin Ofori 0–1. Ett skott som IFK-målvakten försöker täcka genom att krympa utrymmet mellan benen när Ofori kommer ut snäv vinkel, men skottet passerar och Blåvittförsvaren stöter in bollen istället för ut. Right To Dream fortsätter spela ut ett Blåvitt som spelar ängsligt och tappar boll. Men i andra halvlek skiftar scenen. Redan i första minuten rullar IFK-spelarna upp ghananerna något vådligt och elegant, men belönas blott med ett rungande ribbskott. Hemmalaget fortsätter trycka på, har Right To Dream-spelarna i brygga. Men chanserna förvaltas inte, trots att gästerna får en man utvisad på grund av en våldsam och högspark. Jag räknar till ett skottläge som sitter tryggt i målvaktens famn utan större ansträngning och till ett inspel som passerar målvakten, men där Blåvitts spelare på kort avstånd och hela målet öppet skjuter över. Istället punkteras matchen med blott någon minut kvar av Keanin Ayer och 0–2 är ett faktum. IFK:s målman gör en förstklassig räddning, men återigen klarar den kvarvarande försvararen inte att rädda returen som inte såg helt omöjligt att klara.

Norcal Premier har rosat Gothia Cup de senaste åren med segrar i totalen. Nu ställs de mot spelskickliga Tokyolaget Verdy, som inför matchen hade 19–1 i favör. Det är också japanskorna som visar prov på ett bländande spel med lösningar på varje situation. Oavsett uppvaktning och hög press lirkar flickorna, var av flera bara är 14 år, sig ur situationen med precision och skicklighet. Det är också Kokona Iwasaki som rinner igenom och ensam med den skicklige amerikanske målvakten gör 1–0. Det blir 2–0 (Yuzuki Yamamoto) innan japanskorna får släppa in turneringens andra mål. Men längre än Madison Aysons mål i andra halvlek kommer inte amerikanskorna. Då har ändå japanskorna redan en bit in i första halvlek tvingats skifta målvakt på grund av en armbågsskada efter kollision. Istället dominerar Tokyotjejerna spelet och radar upp anfall på anfall, straffar Norcal Premiers inre försvar och utan duktigt målvaktsspel hade siffrorna blivit väsentligt mycket mer än 3–1, där slutresultatet gjordes av Yuzuki Yamamoto.

Jo, finalspelet i Gothia Cup innehåller både kvalitet och dramatik. Dagen blir i mångt och mycket juvelen i den fina Gothia Cup-kronan.

Den högdramatiska sista matchen, Göteborgsderby mellan Öis och Västra Frölunda, missade jag dessvärre. Men i P18-gruppen vann Öis, genom ett självmål.

En vinnares ansikte

Så är det över. Jag försöker sätta mig in i hur det är att förutom förberedelser för en säsong som elitidrottsman dessutom ska addera en säsong med spel i det lag man tillhör, eventuella matcher i Europa League eller Champions League (som i sin tur blir fler ju bättre det går) och dessutom ska spela ett VM. När man sedan med sitt landslag går vidare från gruppspel och därefter vinner match efter match för att slutligen stå vid en final… den anspänningen, den längtan efter att få spela, men också känslan efter att allt är slut; vinnare, förlorare; tomheten; euforin?

IMG_0818

Vinnarens ansikte. Antoine Griezmann tappar det efter vinsten.

Vi fick se ett Frankrike som vårdade sin disciplin med ett stringent försvarsspel och med en för laget lyhörd Pogba, som slet på ett sätt som jag aldrig tidigare har sett. Griezmann vände och vred med sin kreativitet när laget väl vände. Mbappé, 19-åringen, hotade med sin speed och fantasi. Llori gjorde under VM avgörande räddningar (men i finalen ställdes han aldrig inför några svåra prov och lyckades ju drälla in Kroatiens reducering), Och så vidare. Det var musketörer – alla för en, en för alla – i en försvarsstrategi som få lyckades rucka på. Inte en förlust i VM. Bara Argentinas desperat forcering på slutet i åttondelsfinalen skapade oro, men bastiljen höll. Så färden mot VM-finalen blev kontinuerlig.

Det blev en fortsatt fotbollstaktisk triumf. Kreativa kroater mot väl formerade fransoser.

När väl slutsignalen ljuder har Frankrike fått mål på en tveksam frispark, som gav ett självmål, och en straff som likaväl kunde ha kvittat. Totalt 4–2, ett fantastisk slutresultat i ett världsmästerskap som överraskat och underhållit, men där det mest försvarsinriktade laget knep triumfen att lyfta pokalen. Samtidigt gör laget 14 mål på sina sju VM-matcher.

Kroatien…? Det har varit laget som slagit ur underläge gång efter annan, som vänt och vunnit, så åkt på stryk hängandes mot repen, men punchiga lyckats kliva ur matcherna som segrare. Det har varit härligt att se och laget har haft en enorm mental styrka, som slutligen ebbade ut. Dessutom har i stort sett samma lag spelat i alla matcher, vilket, med min inledning i perspektiv, har slitit hårt.

Ändå… att vinna ett silver är förnämligt. Någon gång landar den känslan.

För Antoine Griezman var det tydligt; hans anspänning i finalen, hans långa säsong var till ända. Allting släppte och bara tomheten finns kvar, som så småningom ska fyllas med stolthet.

 

 

Tack och adjö

Så var det över. 2–0 mot England. Egentligen inget att skämmas över. Men ändå finns det en besvikelse. Fast hur är det med den saken egentligen.

Sverige lyckades ta sig till VM, för första gången sedan 2002, gör det med en bravad genom kvalspel mot Italien. Väl på plats hamnar vi i en grupp som inte är helt enkel: Sydkorea, Tyskland och Mexiko. Väl i gruppen löser svenskarna det på bästa vis: vinst mot Sydkorea, 1–2-förlust mot Tyskland som inkluderar en straff som uteblev och 3–0-vinsten mot Mexiko som gav Sverige vinsten i gruppen.

Redan där var det svenska landslaget värt att applådera. När så Sverige ställs mot Schweiz bjuder det upp till en chans att gå vidare från åttondelsfinalen till kvarten.

Och, nej, det var inte en fartfylld match mot alplandet, men en vinst och det gav största framgången sedan 1994. Men det är klart, möter Sverige England är det klasskillnad, där bara britternas arrogans skulle kunna ställa till det.

IMG_0669

Robin Olsen räckte inte till.

Båda lagen har gått långt i turneringen, det tar på krafterna. Kanske inte konstigt att löpvilligheten och tempot inte var det bästa. När så Sverige möter ett lag med klass på varje position, men det matchar de svenska spelarna på direktiv från Janne Anderssons skissblock. Så kommer de fasta situationerna och där kommer Sverige fel.

Dels hörnan, som inledningsvis Victor Lindelöf Nilsson kunde släppt till inspark, oattackerad som han var. Dels så ställer Ola Toivonen, en av Sveriges inte bara längsta utan också mest nickstarka spelare, vid närmsta stolpen. En position som knappt några lag använder sig av i den moderna fotbollen.

Det andra målet visar på engelsmännens rörlighet i boxen, så nära offside men på rätt sida straffar de svenskarna som förgäves försöker hålla offsidelinjen.

IMG_0668

Starkt VM av Viktor Claesson som inte räckte till idag.

Nej, Sverige saknade inte chanser. Men det är här som det är viktigt att minnas. Svenskarna är divisioner från sitt motstånd. Marcus Berg spelar inte i Premier League, Viktor Claesson, fantastisk i detta EM, spelar inte i La Liga. Ola Toivonen har inte ens en plats i sitt klubblag.

Det är tajming och tåspetsar som avgör. Sverige har gjort ett fantastiskt VM, men har inte orkat fortsätta i detta mästerskapet. Kanske för att laget egentligen inte på riktigt har trott på möjligheten att gå så här långt. Plus att England är ett nytt England, fritt från arrogans, med respekt för motstånd och varandra samt med ett spel som de litar på. Lägg till detta kraften i de fasta situationerna.

Applåd, Sverige och Good luck, England!

VM-drömmen vibrerar

Sverige mot Schweiz, förvirrande för länder med invånare som missade Europakartan i geografin. Två länder som är små i världen, men som sätter sina avtryck, oavsett om det är det långsmala landet i Norden eller det i alperna. Men Sverige vet var Schweiz ligger och hur de ligger. För bara en och en halv månad sedan straffade Tre Kronor alplandet när ishockey-VM avgjordes. Nytt möte i en annan, väsentligt större sport, men fortfarande VM och dessutom  i en avgörande match.

IMG_0617

Svårt välja sida. Två neutrala länder ska välja vilken sida inför starten av åttondelsfinalen.

Att det är två neutrala länder kunde satt sitt avtryck på fotbollsplan ungefär som Monty Pythons match mellan de grekiska och tyska filosoferna. Men sjätterankade Schweiz överraskades av ett taktiskt forecheckande, för att använda hockeyspråk, Sverige, som dessutom radade upp chanser. Förvisso sköts det vitt och vint, högt och galet. Men schweizarna var tagna av sina nordiska kollegor som av Fifa rankas någonstans i höjd med Fiji.

Men Sverige gick vidare efter att ha vunnit sin grupp. Har ett försvarsspel över hela banan som är vinnande och dessutom ett lag som spelar för varandra. Jo, Janne Andersson har byggt detta lag, som stöttar varandra även när trollfabriken försöker koka ihop en hatkampanj.

Vinnare i gruppen och nu också vinnare i åttondelsfinalen. Dags för en kvartsfinal, som är bästa prestationen sedan VM 1994, som ju räckte till brons. Ja, Sverige var nära 2002 där Anders Svenssons magiska piruettfint var värd ett bättre öde en stolpen mot Senegal, som slutligen i förlängningen avgjorde.

Nu är det ett lag som krigar som sällan skådat. Varje position är viktig, varje positionering likaså. Kanske är det inte skön fotbollskonst för den som vill ha kreativitet blandad med finess. Men fotboll är ett i allra högsta grad taktiskt spel. Med disciplin och tålamod i 90 minuter kan man rucka på det mest finurliga motstånd. Nu räckte inte den smarta schweizerkniven att dyrka upp svenskarnas försvar. Och det är inte utan stolthet jag ser på en grabb som växte upp i mina kvarter göra sin första startmatch – i en åttondelsfinal.IMG_0621

Svensk vinst. 1–0 och Sverige är vidare till kvartsfinal.