Det ska göra ont, Frölunda!

Ja, det är tidigt på säsongen. Trots att vi skriver mitten av oktober. Ja, det är ett gäng omgångar kvar av säsongen. Och ja, förra året visade Frölunda starkt sina kvaliteter fram till årsskiftet för att sedan leta formen hela vägen genom slutspelet.

Men… så här långt har laget problem. Framför allt försvarsmässigt, där slarv blandat med markeringsmissar och framför allt en ovilja att låta det göra ont – ja, både för sig själv och motståndarna – blottar ytor som ger chanser om och om igen.

I ”derbyt” mot HV71, svenska mästarna, blev det återigen tydligt.

Frölunda inleder, som vanligt, starkt. Men förmågan att skapa press är inte samma sak som att skapa målfarligheter. De få möjligheter som kom var en enkel match för Linus Söderström i målet, som jobbar lugnt, täcker av väl och bjuder på minsta möjliga glipor.

Så blir det istället HV71:s Max Wärn, som vid en spelvändning, gör 1–0. Hur? Ja, en chansbrytning från Rasmus Dahlin i offensiv zon öppnade för det, som inte blev bättre av Matt Donovans liknande manöver i försvarszon, som möjliggjorde för Martin Thörnberg att enkelt manövrera pucken i sidled till målskytten.

DSC_2490

0–1. Foto: TOMMY HOLL

Då hade Johan Mattsson i Frölundas mål räddat sitt lag vid flera tillfällen, men han lyckades också ställa till det bakom mål; en situation hade genom tur och skicklighet i och för sig redde ut.

I andra perioden ökar tempot, det blir därmed mer chansartat. Men det är framför allt gästerna som behåller trycket när Frölunda vägrar ge sig in i svidande närkamper. Gång på gång är det HV-spelarna som går ur situationerna med pucken under kontroll. Gång på gång får Johan Mattsson räddat sitt lag.

Ändå är det Frölunda som genom en revanscherande Matt Donovan kvitterar och därmed skapar – åtminstone siffermässigt – en jämnare match.

Men i tredje perioden är det HV71 som växlar upp. 1–1 blir 1–2 via en soloprestation som Mattias Tedenby ska premieras för, men återigen är det ett försök till brytning, nu i mittzon, som skapar möjligheten.

DSC_3474

1–2. Foto: TOMMY HOLL

1–3 är snöpligt, ur Frölundaperspektiv. Viktor Ejdsell snor pucken, snirklar in och sätter pucken högt till vänster om Johan Mattsson, som har en hel del att fundera över. Samtliga mål kom på plockhandsidan. Förvisso högt, men…

Skottstatistiken (19–32) visar vilket lag som hade mesta vilja. Det syntes dessvärre också mer än i statistiken och i slutresultatet. Frölunda spelar vilset och utan stadga – och jag kan inte låta bli att undra vad förlusten av kulturbärare som Nicklas Lasu, Robin Figren och Patrik Carlsson har inneburit. För att inte tala om Johan Sundström.

Frölunda har genom säsongerna haft en stor genomströmning av spelare. En del faller ifrån. Nya kommer till. Ja, med Roger Rönnbergs spelidé får man kontinuitet. Men just nu känns det bara som Joel Lundqvist är Frölundas hjärta och han är som spelare inte riktigt frisk, något som var tydligt mot HV71.

Roger Rönnberg har en hel del att jobba med med sitt juvenila lag. Framför allt måste det börja göra ont. Nu undviker för många momenten där slitet framför både det egna och motståndarnas mål skapar momentum för Frölunda. Just nu är det bara förlusten som svider.

Kanske blir det bättre efter jul den här säsongen.

En dag i ett liv

När jag vaknar för tidigt igen funderar jag hur många varv jag måste göra i sängen för att somna om. Men jag viker undan den tanken med täcket, kliver upp, går ner och hämtar tidningen, släcker utomhusbelysningen trots att det fortfarande är mörkt.

Ja, jag vaknar alltså halv fem och gick ändå i säng inte helt tidigt. Sex timmars sömn är liksom inte riktigt jag.

Så samlar jag ihop tvätten, går ner och sätter på den första av denna dagens tre maskiner. Sedan äter jag frukost, läser tidningen, för att följa upp det hela med tandborstning och morgonhygien. Jag klär mig i svart skjorta och en grårutig kostym, är ute i god tid när jag lämnar hemmet för det årliga tandläkarbesöket.

Trots moderat tempo ner på stan blänker pannan svettig då jag glider ner i tandläkarstolen. Men efter en kort besiktning, röntgen och tandhygiensiska åtgärder är jag ur stolen och ut ur lokalerna efter att ha betalt en dryg tusing för besväret.

Septemberdagen är mild om än med en blekgrå himmel. Jag sätter mig på en parkbänk vid domkyrkan och läser mejl, går sedan in i lite butiker som precis har öppnat, hälsar på hos Mug, musikaffären, innan jag sätter mig på cykeln för hemfärd.

Fixar lite lunch (skramlade ägg och sallad) efter några skrivjobb. Hastar sedan iväg till Backa Teater, vilket inbegriper en färjetur över älven. En tur jag alltid uppskattar. Pjäsen, ”Jeanne d’Arc” likaså. (som jag skriver här).

Så tillbaka över älven och Göteborg har spruckit upp. Det är en fin höstdag, men jag kliver in i arbetsrummet för recensionen på bloggen.

Hinner andas lite innan jag ska sätta mig på cykeln för biobesök med yngsta sonen. Då ringer telefonen och jag blir erbjuden att spela med Frölunda Oldtimers, något jag inte kan tacka nej till. Men innan detta har jag utsatt dottern för ett skämt. Hon har köpt nya kängor som står i en kartong i en påse i hallen. Jag springer ner i källaren och byter ut dem mot ett par gamla kängor, ställer de nya i köket, hyfsat lätta att hitta.

En dag fylld av händelser.

Så iväg till bio och vi ser ”The Nile Hilton incident” (som jag skriver om här).

Förhandsvisningar är alltid lite tröga i starten, så när filmen väl är slut är jag tvungen att rusa. Dels är jag tvungen att kasta i mig lite mat, dels kommer min vän och hämtar mig för avfärd till hockeytemplet Frölundaborg.

Det blir mjölk, äppelmos och flingor i all hast. Trunken är packad, så när kompisen ringer och säger att han är på väg går jag hemifrån och väntar in honom.

På plats i Borgen blir det tjôt med vänner, omklädning och förberedelser.

Men på isen är jag i och för sig på plats, men mentalt uppenbarligen någon annanstans. Fem snabba puckar bakom mig, jag svettas som en tok och är redan slut. Vilken start!

Men jag repar mig och laget styr upp spelet, så börjar puckarna trilla in på andra sidan parat med att jag börjar rädda. Strax innan jag tuppar av av utmattning räddas jag av att istiden är slut. Det tar tid att ta sig till omklädningsrummet, men väl hemma är jag behaglig trött och det är ju kul med hockey, så jag är lycklig, somnar vid midnatt och vaknar sex för åter en ny djärv dag.

Bland stukade Änglar och vilsna Indianer

Jag har skrivit det förr och skriver det igen: Göteborg är en fantastisk stad med tusen och en möjligheter för den hågade. För den som önskar roas, för den som vill söka en krydda till vardagen, till livet.

Som denna septemberlördag som är lynnig vädermässigt som en aprildag, men också fylld av händelser som det är svårt att ducka för.

Som IFK Göteborg mot Jönköping Södra, matchstart 14.00, där vädret lekt tjuv och rackarspel, men hämtade andan vid nedsläpp och bjöd på uppehåll och med tiden en alltmer envetet värmande höstsol.

Blåvitt har inte rosat den här säsongen. Tränarbyten och ständigt skifte i kanske ett lags viktigaste positioner, backlinjen, bäddar inte för tipptoppspel och nye tränaren Alf Westerberg fick klara sig utan assisterande tränaren Torbjörn Nilsson, som drog av hälsenan tidigare i veckan i ett försök att lira fotboll med sina adepter.

Laget backas av ett starkt och vackert supporterstöd. Tillsammans med Joel Almes inmarchlåt ”Snart skiner Poseidon”, allsvenskan vackraste, är det ju en omfamnande styrkekram att känna inför match, för stolthet, för glädje, för mod.

Inledningsvis är det tålamod från göteborgarnas sida. Inget chansspel, tillbakaspel ned till sitt position, upp med bollen igen. Allt i ett försök att lirka upp motståndarnas kompakta spel. Jönköping Södra bjuder emellertid inte på några blottor, täpper till alla möjligheter och tålamodet tryter definitivt när Jönköping Södra kommer upp i ett av sina få anfall, som i den 16 minuten belönas med 0–1.

Blåvittspelarna viftar för hands, men försvaret stod passivt när Dzenis Kozica får på en rökare, som Pontus Dahlberg saknar möjlighet att ta.

Kikar man på bollinnehavet så regerar IFK Göteborg. Chansmässigt likaså. Visst, Sören Rieks kanon i ribbans underkant i 26 minuten var värt ett bättre öde. Men övriga möjligheter är försiktiga och av ett lag som inte riktigt tror på sig, där tvivlet kväver tilltron i de avgörande situationer.

Ja, Patrik Karlsson Lagemyr, som gör sin första start för säsongen, är irrationell och lurig. Men också en bit ifrån att skoja skjortan av sina motståndare.

Sebastian Eriksson, med Blåvitts största fajterhjärta, sliter kopiöst och blandar bländande teknik med ett all in-spel som emellanåt känns väl riskfyllt.

Det är Jönköping Södra som går av planen i halvtid med sitt mål och Blåvitt med huvudbry.

Nu gör Patrik Karlsson Lagemyr den befriande kvitteringen rätt snart in i andra halvlek när han tar tillvara på Emil Salomonsson inspel och placerar distinkt bollen till höger om Anton Cajtoft.

_TH19559

Första matchstarten för Paka och första målet för säsongen. Foto: TOMMY HOLL

Med fortsatt bollinnehav var det bäddat för en Blåvitt seger, men det går grus i maskineriet gång efter annan.

När sedan Anton Cajtoft tvingas ge upp i 74 minuten på grund av en knäskada lämnar det möjlighet för IFK Göteborg att säkra tre poäng. Francisco Mancilla kommer in ouppvärmd och hamnar snart i svårigheter. Sören Rieks utmanar i en duell, får med sig bollen och lobbar den i ribban – igen! Men mot matchens slut står det klart att inte heller Francisco Mancilla kan fortsätta matchen. Ett skadat lår omöjliggör spel och in kliver lagkaptenen Tommy Thelin med målvaktströjan och -handskar.

Men situationen att utmana försitter IFK Göteborg fullständigt. Ja, Jönköping Södra parkerar skickligt sin gröna buss. Av det givna matandet av långbollar på Mikael Boman för att skapa oroligheter i motståndarnas försvar blir det intet. Istället tröstlösa tillbakabollar till Pontus Dahlberg.

Så spelar bara ett ängsligt lag, inte ett änglalikt.

MOT NY ARENA

För den definitivt fotbollstokige väntade ju avspark mellan Häcken och Elfsborg på Bravida arena klockan 16.00. Den från fredagen uppskjutna matchen skulle nu avgöras. Men något måtta får det vara, så en promenad mot Scandinavium, lite mat på vägen och sedan matchen Frölunda mot Mora.

Frölunda har siktet inställt på en topposition i SHL. Nykomlingen Mora vill befästa sin plats i ligan, kommer spela efter sina resurser, täppa till spelet för motståndarna och förlita sig på sitt försvarsspel och sin målvakt. För dagen var det Christian Engstrand som stod i Moras mål och det skulle bli avgörande.

Frölunda inledde snabbt och effektivt. När Joel Lundqvist efter kort tid serverades en macka, nöp han till direkt. Men Christian Engstrand var snabbt med och snodde den vackert i plocken.

Med självförtroende i ryggen höll han Frölunda stången helt i första perioden. Precis som Johan Gustafsson i andra kassen. 0–0, alltså.

Här kunde kanske Frölunda kunnat spela ut lite mer, visat lite större iver att ha puck och bredda spelet snabbt och distinkt. Allt för att skaka om Mora. Men i andra hade motståndarna hittat rytmen. Så när laget äter sig fast i Frölundazonen blir det till ett läge som ger matchens första mål. Emil Bejmo utnyttjar effektivt Johan Gustafsson bristande uppmärksamhet och trycker in pucken 6.56 in i andra. Ja, i den positionen som Frölundakeepern står ska han täppa till efter stolpe och is. Men som jag ser det förlorar han en millisekund av fokus, som gör att han släpper den där glipan.

Han får mer att göra sedan och i en dubbelräddning av den mer gymnastiska sorten fredar han målet och revanscherar sig rejält.

_TH11158

Akrobatisk insats räddar målet från påhälsning. Foto: TOMMY HOLL

Samtidigt finns det mycket att jobba på i hans spel, som jag upplever som väl chanstagande, och framför allt i de returer som han sprider.

Frölunda straffar sig onödigt med flera utvisningar och efter två perioder är det Mora som står fast vid sin 1–0-ledning.

Men hemmalaget, med ett fantastiskt stöd från sina fans, trummar på. Efter nära fem minuter i tredje perioden gör Sean Bergenheim just den där sidledsförflyttningen, som gör det jobbigt för Christian Engstrand, snyggt framspelad av Simon Hjalmarsson.

När Ryan Lasch sedan på egen hand prickskjuter 2–1 en bit in från blå är saken klar. Åtminstone verkar det så med ett självgott Frölunda, som inte jobbar klart matchen.

Det gör att vilt satsande Mora, som tar upp sin keeper med nära tre minuter kvar, äter sig in i situationer. Visst, några gånger har Frölunda chansen att avgöra. Men utan skärpa går det inte. Så istället är Jacob Lagace som kvitterar i en ytterst tilltrasslad situation med båda lagen i, kring, över, framför och bakom Johan Gustafsson när det bara är elva sekunder kvar av ordinarie speltid.

Så matchen går till förlängning där det inte hinner gå en minut innan den är över.

Ryan Lasch har siktet inställt och trots att Christian Engstrand, 183 cm, pressar sin väldiga kropp mot stolpe och ribba hittar den amerikanske snipern det lilla, lilla utrymmet som krävs i krysset för att pucken ska smita in och trilla ner bakom mållinjen.

Rättvist…?

Tja, sett till puckinnehav och chanser. Men Frölundas spel behöver skärpas till några snäpp för att klara sin målsättning. Men… det är ju 51 omgångar kvar att spela om.

”Borg” – en nagelbitare

Film:

BORG

!!!!

Unknown Filmen om Björn Borg är ett drama

med många bottnar.

Regissör: Janus Metz Pedersen.

Manus: Ronnie Sandahl.

I rollerna: Sverrir Gudnason (Björn Borg), Shia LaBeouf (John McEnroe), Stellan Skarsgård (Lennart Bergelin), Tuva Novotny (Marian Simionescu) med flera.

Produktionsbolag: Svensk Filmindustri.

1 timme, 40 minuter.

Premiär: 8 september 2017.

Is mot eld. Metodik mot furiösitet. Mötet på tennisbanorna mellan John McEnroe, den hetlevrade, och Björn Borg, den coole, har fått många epitet.

Men med Ronnie Sandahls djupträngande, in under huden, manus blir denna envig – och vänskap – så mycket mer.

Ja, ”Borg” är med i trenden om att utforska ytterligare svenska 70-talsikoner (Ronnie Peterson och Ted Gärdestad) och dito fenom (när kommer filmen om Frank Andersson, Ingemar Stenmark eller Linda Haglund?). Det var en tid i Sverige då Sveriges televisions två tillhandahållna kanaler gav enkla diskussionsämnen i skola och på jobb.

Idrotthändelser som Björn Borgs sanslösa tenniskarriär från deltagande i svenska Davis Cuplandslaget som 15-åring till de fem Wimbledonsegrarna mellan 1976 och 1980 svetsade samman nationen. Men bjöd också på en andlös spänning.

Några få har kommit Björn Borg nära. Men har hans historia någonsin berättats….?

Ronnie Sandahl gör det och han gör det med omsorg om denna legendar, som ju lever och har hälsan. Manusförfattaren har tagit ett rejält grepp om Björn Borgs komplexitet, spinner en intensiv tråd med start i den tidiga ungdomstennisen (med bland annat Björn Borgs yngste son Leo som utmärkt juvenilt tennisess från Södertälje) med starkt humör och en vinnarskalle av sällan skådat slag.

Det blir en resa inte bara tillbaka till 70-talets miljöer och händelser utan kanske främst en resa in i Björn Borgs huvud och själ.

Ja, fokus är på den dramatiska och vettlöst spännande femsetaren i Wimbledonfinalen 1980 mellan John McEnroe och Björn Borg. Men inte dit utan en förklaring över hur resan dit tedde sig.

Sverrir Gudnason är inte bara ett under av porträttlikhet, han lyckas också nå in i kärnan av en tennisstjärnas inre, han som på blott några och 20 år har hela världens blickar på sig och dessutom inre krav på att lyckas. Detta parat med tvivel på sin kapacitet, tusen och en affärsförfrågningar och ett stundande bröllop med Marina Simionescu (suveränt, som alltid, spelad av Tuva Novotny) inför denna hans femte Wimbledonfinal.

Så motpolen; Shia LaBeouf som John McEnroe, från ung till sitt livs match mer rapsodiskt men inte desto mindre viktigt berättad.

Det är starka porträtt spelade av kärntruppen Sverrir Gudnason, Stellan Skarsgård, Shia LaBeouf och Tuva Novtny. För det här är en film som bryr sig om huvudpersonerna, om karaktärerna och som fångar ett sturm und drang mitt i en målmedvetenhet och äregirighet.

Janus Metz har till detta också skapat tennisscener som känns som hämtade från McEnroes och Borgs verkliga dueller. Det är skickligt koreograferat och utnyttjande av modern teknik som gjort det möjligt. Än mer skickligt är att, trots att jag förstås innan vet hur matchen slutade och med vilka setsiffror, skildra en närvaro som vore det en just nu pågående match. Jag är med andra ord helt slut efter filmen.

”Borg” tar både game, set och match – igen.

 

 

Frölundas flygande start

När Frölundas tränare Roger Rönnberg samlat sitt manskap är det inte samma gäng som han lämnade i våras efter sortin i slutspelet. Mängder med spelare har droppat av, mängder har kommit in.

Några saker är dock säkra. Joel Lundqvist är kvar och är motorn i lagbygget, klubbens själ och hjärta, som ställer höga krav på sig själv och lika höga krav på dem han spelar med.

Till detta Roger Rönnbergs förlängda kontrakt. Han har grejat två CHL-guld, ett SM-guld och det med ett lag som från en säsong till en annan inte ser likadant ut. Det gör man bara med en skarp idé om hur spelet ska spelas och vad som krävs av varje individ.

Nu kontinuitet i detta hans arbete. Bra.

Frölunda har haft en god start inför premiären i CHL, som ju är en bättre form av träningsmatcher just för att grundserien gäller något och i synnerhet för Frölunda som gärna försvarar sin senaste titel.

_TH23239

Fredrik Petterssons 1–0-mål sitter perfekt. Foto: TOMMY HOLL

I matchen mot Zürich, med förre frölundaiten och favoriten Fredrik Pettersson, gnisslade det emellertid betänkligt. Just Fredrik Pettersson såg till att på pass från Robert Nilsson göra 1–0 till gästerna efter en försvarsmiss. Matchen gick länge i Zürichs favör med strongt målvaktsspel från Lukas Flüeler och ett friskt offensivt satsande lag. Men Frölundas driv och kraft vägde så småningom över vågskålen till hemmalagets fördel.

_TH26243

Joel Lundqvist, Frölundas motor, hjärta och själ, kvitterar sent till 4–4. Foto: TOMMY HOLL

Ändå höll det på att gå åt pipan med ett sent mål av gästerna, åter igen en försvarsmiss, innan ännu en senare kvittering och så småningom vinst på övertid av Ryan Lasch.

Med återvändande Ryan Lasch och Max Friberg har Frölunda ett starkt vapen i powerplay. Frölundas första och andra mål var snudd på identiska, där de båda låg bakom passen fram till Victor Olofssons direktskott. Ungefär på samma vis som Boston länge var framgångsrika med senare delen av säsongen, diagonalpass i närheten av kassen och, pang, bom, skott. Oerhört svårt att försvara sig mot.

Mot tyska  Klagenfurt några dagar senare vinner Frölunda med 2–1. Men återigen uppstår glipor i försvaret, där spelarna liksom försvinner från sina positioner. Något som naturligtvis motståndarna glatt utnyttjar. Anfallsmässigt önskar jag en större iver i spelet mot mål och mer trafik framför motståndarmålvakten. Detaljer som kommer.

Med Ryan Lasch åter i laget har man en poängkung. Redan sex poäng efter två matcher. Imponerande.

Målvaktsspelet…? Nja, jag är som bekant inte så förtjust i Johan Gustafssons spel. Det är för mycket chansande, han hamnar ofta på mage och förvisso var Fredrik Petterssons skott en raktet, men – något som syns på bilden ovan – hamnar Johan Gustafssons lågt i sin sidledsförflyttning vänster till höger och nätet blir oroväckande öppet. Övriga mål går också att diskutera, precis som hans spel runt kassen.

Johan Mattsson är en utmanare på posten som förstemålvakt. Han har tidigare haft problem med tilltron på sig själv, men har ett balanserat spel. Återstår att se om det räcker.

Frölundas matcher i CHL:

24 augusti: Frölunda-Zürich 5–4 (sd)
26 augusti: Frölunda-Klagenfurt 2–1
31 augusti: Klagenfurt-Frölunda, Stadthalle, 19.30.
2 september: Zürich-Frölunda, Hallenstadion, 19.45.
3 oktober: Frölunda-Gap, Frölundaborg, 18.30.
10 oktober: Gap-Frölunda, Alp Arena, 20.30.

Undret på is

Det hände sig som så. För några veckor sedan fick jag, via en Facebookgrupp jag är med i, upp ögonen för ett par målvaktshandskar som, förutom det försvarliga priset, också såg oklanderliga ut.

Förvisso inte nya. Men med blott några puckmärken kändes de obetydligt begagnade.

De hade tillhört förre Frölunda- och Örebro- samt tillika Slovakiske landslagsmålvakten Julius Hudacek. Märket Reebok skvallrade om att handskarna nog legat en två, tre säsonger. Senaste åren har han kört CCM och senare Vaughn.

De fanns att köpa i Stockholmstrakten och via en vän blev det affär. Vännen tjänade inte bara som bullvan utan också som garant för handskarnas kvalitet.

SMS:et jag fick fick mig inte att tveka. Handskarna var i kanonskick. Som nya. Pengarna swishades och handskarnas hamnade på vännens kontor. Han skulle dagen efter åka till LA, så leveransen skulle komma att dröja en vecka.

Julle

Ett paket kommer packat. Foto: KAI MARTIN

Så hemma igen kommer så ett paket, inte på posten, men via bud, direkt till dörren.

Det är fredag och jag hade morgon innan spelat det som skulle bli en av säsongens sista ispass.

En halvtimme efter att jag packat upp paketet och känt på de fina handskarna får jag ett meddelande om jag kan vara med Frölunda sponsorhockey med start 13.00…

Jag svarar omedelbart ja och så hastigt det nu kom att bli att få testa de nyinköpta.

Kompisen som frågade mig är en rutinerad spelare med stort kontaktnät, han har själv spelat på lite lägre nivå i Schweiz, så bara att han är med visar att det kommer bli kvalitet. Men han trumfar med beskedet att Oscar Fantenberg också ska vara med. Landslagsspelare som nyligen kritat på för Los Angeles Kings och NHL efter en säsong i KHL och Sochi, som han gick till efter att ha spelat hem SM-guldet till Frölunda 2016.

Jo, en habil lirare alltså.

Jag har haft förmånen de senare åren att få spela med Fredrik Sjöström, Fredrik Pettersson, Patrik Carnbäck, Daniel Alfredsson och flera andra digniteter som nyligen spelat med Frölunda.

Självklart är jag inte i nivå med deras kunnande, men jag kittlas ändå lite extra av närvaron och gör så även nu. Med eller emot är egalt.

Inledningsvis är han med mig i röda. Det är poesi att se hans puckbehandling och skridskoåkning. Trots att han inte håller högsta tempo går det att ana den skicklighet han besitter. Han ligger nära pucken med klubban när motståndarna försöker sig på ett genombrott, han smeker in pucken retsamt enkelt när han avvärjer och närmast irrationellt, fast det är tvärt om, väljer han vägar ut ur situationen.

Jag får slita, men målvakten i andra kassen desto mer. Kanske främst för att Oscar Fantenberg, trots fria lägen, nära nog alltid väljer att passa. Men keepern gör det bra, en brandman ett tiotal år yngre än jag som har nattpass och innan hoppats på en lugn eftermiddag och en lugn natt.

Mina handskar är stela och plocken kommer ta en stund att få till. Men den jag har nu, som jag köpte i Kanada förra året och som har suttit som handsken, är för vek, där skotten slår igenom; så blir det inte nu.

Jag gör mina räddningar och plötsligt sveper Oscar Fantenberg förbi och slå mig på benskydden; en uppmuntrande gest, ett slags tummen upp. Smickrande, förstås.

Tiden går och några av motståndarna i motståndarlaget behöver ge sig av. Oscar Fantenberg byter och jag får plötsligt än mer att göra. Han får sina lägen, men jag avvärjer dem, förutom en situation där pucken fastnar i målnätet på baksidan. Jag är för snabb över till högersidan då han gräver loss den till vänster och med noll och ingen marginal gör han mål. Men dessförinnan har jag snuvat honom på ett friläge. Han kommer rakt framifrån, drar åt mitt högerhåll och lättar den mellan benen på mig då jag glipar. Min rörelse är dock en smula okonventionell, en fulslajd där högerbenet följs av vänsterbenet, som täcker glipan och pucken försvinner förbi stolpen. Ytterligare en räddning på ett snabbt skott som jag blockerar med bröstet i en snabb förflyttning.

Plötligt ser jag hur min kompis är på väg av banan. han har lovat mig en bild på Fantenberg och mig, så jag åker mitt under brinnande spel bort till honom.

Fant

Närmare NHL-spel(are) kommer jag nog inte. Foto: PÄR JOHANSSON

Jag får min bild, som tas av Frölundas assisterande tränar Pär Johansson. En stunds magi på isen, allt i det lilla; stort nog för mig.

VM-spel (för tio år sedan)

Att spela internationell ishockey är alltid något speciellt.

Sålunda var det alltså något extra att få delta i den internationella klubbturneringen i Göteborg, ett VM för klubblag, med gubbgänget Uppbackarna, det som jag spelat med sedan 2000 på morgnarna, en till tre gånger i veckan från augusti till trakten runt midsommar.

Nå, vi skulle komma att möta två kanadensiska lag och två svenska i den grupp som vi placerats i.

Först ut var matchen mot Oshawa, ett väl samlat kanadensiskt gäng mot detta ihopsamlade gäng hockeyentusiaster som Uppbackarna var och är.

Det var tisdagen den 17 april och matchen skulle gå av stapeln i Wallenstamhallen, nästgårds med Scandinavium. Kanadickerna kom mangrant och dessutom med stil. Min upplevelse var att de var som kuber, satta, kompakta och dessutom klädda i svart; svarta damasker, svarta byxor, svarta tröjor med lönnlövet på, svarta handskar och svarta hjälmar. Vi…? Tja, Pippi Långstrump hade platsar klädesmässigt. Men vi hade åtminstone våra tröjor.

Det blev, vid nedsläpp, en farlig fart på kanadensarna och jag fick att göra. Jag slet ont, men kunde inget göra åt målen som trillade in med jämna mellanrum. Vi hade en målchans, som missades och slutresultatet blev 8–0 till de långväga gästerna, som var snabba framme och gratulerade mig till en bra match.

Ny match den 18 april och vinst mot Bohuslän.

kai

Vem ville dejta denne man 2007? Foto: LEIF GUSTAFSSON

Dagen efter var speciellt för jag hade en dejt, som ransonerades till en timme (mer om den senare) innan jag var tvungen att ge mig av för nytt ishockeyäventyr. Förlust mot Gothenburg Oldtimers. Ingen av de två närmaste matcherna stod jag.

Så fredag den 20 dags för nästa kanadensare. En tajt match som vi vinner och där jag bidrar och därmed rakar vi hem en bronspeng i VM, som stolt hänger hemma.

Mest minnesvärt i den sista och avgörande matchen var råkurret som var på väg att blomma upp. Jag hade räddat och blockerat, två kanadensare hugger men hålls undan av min back. Ordväxling med f-orden uppstår, då jag reser mig upp och säger ”Gentlemen, gentlemen, mind your language!”, varpå tystnad uppstod och spelarna åkte och sitt håll.

oshawa4 3

Glada vinnare, hyfsat glada förlorare.