Staden i mitt hjärta

Göteborg fyller 400 år idag. Förmodligen är det så. För vem har egentligen koll på att det verkligen var 4 juni 1621 då Gustaf II Adolf ställde sig på Otterhällan, eller var det Kungshöjd, för att tydligt peka och säga orden som ingen vet att han sa ”Här ska staden ligga!”. Spelar roll. Det är nu som vi firar, om än så i skuggan av den fortfarande grasserande pandemin. 4 juni 2021.

Jag har ju varit med en bråkdel av stadens levnad. Men jag är inte desto mindre Göteborgs historia. Som alla dess invånare.

Detta är min resa.

Jag har haft förmånen att växa upp under 50-talet och fram mot detta nya decennium, i detta nya sekel, i detta nya millennium. Jag har sett staden från ett barns ögon, följt den med ungdomens ivrigt nyfikna blick, som vuxen modest konstaterat förändringar till det sämre och till det bättre. Göteborg har ständigt varigt stadd i rörelse på sin lerbädd mellan de ståtliga bergsknallarna, men så är det också en stad som rockar bättre än de flesta i Sverige.

1621 är förfärligt länge sedan. Mycket lite av det som fanns av staden finns kvar. Bränderna har tagit sitt i lågorna rov. Tidens tand har tagit annat. Nya kvarter har skissats fram, gamla har försvunnit. Kära byggnader har raserats för att likt Strindbergs ”Esplandadsystemet” skapa ljus och bättre förutsättningar: ””Här rivs för att få luft och ljus;//är kanske inte det tillräckligt?”.

Jag hade förmånen att få växa upp i den så kallade trädgårdsstaden Änggården. Nära till butiker, nära till lekplatser, nära till kamrater och nära till den stora staden i centrum, men också nära till de nya områdena som Högsbo, som byggdes blott några kilometer från oss. Stadsplanerarna hade dragit upp riktlinjerna, utanför oss skulle den stora, tunga Dag Hammarskjöldsleden bli verklighet på 60-talet. Den praktiska, men allt mindre utnyttjade Säröbanan – från Linnéplatsen till Särö – skrotades några år in på 60-talet, men fortfarande när jag började skolan kunde en rälsbuss vissla förbi oss Änggårdsbarn som stod och väntade på Tvåan mot Annedal och Annedalsskolan.

På promenadavstånd bodde mormor och morfar, hans som stod (och står) för vårt välstånd. Han som inte bara var en skicklig hantverkare med sinne för detaljer och design i sitt yrke som guldsmed utan också var en driven affärsman. Jag bodde hos dem emellanåt. Morfar skickade upp mormor på vinden, så var vi ensamma i deras sovrum för att lyssna på nattsändningen av Cassius Clay vs Sonny Liston. Morfar gjorde riktiga landgångar som vi åt, vackert dekorerade hönökakor; kanske drack han en öl. Om jag drack något alls, minns jag inte. Men jag satt storögd och höre på radiomannens refererande av matchen innan mina ögon slöts utan att jag fått veta vem som vann.

Morfar levde inte länge till. Prostatacancern tog hans liv hösten 1965. Mormor blev ensam, men jag höll henne sällskap och tillsammans med min syster gick jag och mormor för att se ”Sound of music” på Victoria, den stora biografen mitt på Kungsgatan. Bara några kvarter längre bort, på Drottninggatan, låg Alida Söderdahl, leksaksaffären vars skyltfönster lockade med alla sina bilar: Corgie Toys, Dinky Toys och exklusiva och dyra, danska, Tecnics. Jag älskade bilar. Älskade att leka med dem, bygga vägar som markerades av Legobitar, använde Fallerhus (som ju var till tågbanan) för att skapa en förort. Utanför mitt rum, i vardagsrummet var röllakanmattan perfekt i sitt mönster för att vara en storstad med imaginära höghus, staden vi inte fick åka till för vardagsrummet var förbjuden lekplats.

I hörnet Drottninggatan/Korsgatan låg Friluftsmagasinet. Butiken som sålde hockeyprylar som kunde tillfredsställa mitt nyfunna hockeyintresse. Staden blev större för varje meter som jag gick. På rasterna från Annedalsskolan gick vi. Upp på Nilssons berg för att utforska rivningshusen. In i Haga för gränderna och gårdarna. Annedals landshövdingehus där det ena inte var det andra likt och där Ehlers bageri låg på Albogatan med det mest spännande av alla. Hur jag visste det…? Jo, klasskamraten Hans var en i bagarfamiljen och jag fick följa med hem, upp för trapporna och in i lägenheten med alla halvtrappor och spännande prång.

Med klasskamraterna upptäckte jag kärleken och hur svårt det var. Sanning och konsekvens med Maggan och Sandra i huset där den senare bodde. Lill Lindfors ”Du är den ende” var soundtrack. Hos Sandra var jag på min första hippa, dansade min första dans, med Sandras femåriga syster Anna. Ingen i klassen ville.

Av tjejerna i klassen fick jag höra att jag inte hade pussmun. En besvikelse, förstås. När min klasskamrat Mikael och jag var ute på stan blev vi stoppade vid minst två tillfällen. Han som hade tre äldre systrar hade blivit klädd och klippt som en liten beatle. Jag hade också fått anamma längre hår, men klädstilen var knappast lika tuff. Dessutom var jag blond. Han mörk.

”Åh, vad söta ni är”, sa flickorna och plockade upp sina alldeles nya Instamatickameor.

”Får vi ta en bild?”.

”Nej, förresten. Inte du. Bara han”.

Jag klev ur bilden. ”Bara han”.

När band skulle bildas i skolan visste jag att jag kunde sjunga, till skillnad mot de andra. Men… bara mörkhåriga fick vara med.

Vid skolavslutningarna sjöng jag, för att jag fick, trots att de andra killarna inte hade lov till det och putte på mig för det. De sjöng illa. Jag bra. Det uppskattade fröken.

Frölunda torg invigdes. Åhlens hade blå byxor med gula revärer. Så nära ett par Sgt Pepperbyxor man kunde komma. Mamma sa nej. Frölundaborg invigdes. Bara ett stenkast från där jag bodde och alldeles bredvid Slottsskogsrinken, som var den första rinken jag spelade ishockey på efter mina stappliga steg på Stora dammen i Slottsskogen och Näcken uppe i Änggårdsbergen.

Vintrarna var kalla. Snön och kylan bet. Öroninflammationerna smet i legio in i mina öron. Sahlgrenska öron, näs och hals. Mammas tålamod. Min smärta. Läkare som stack hål på trumhinnan. Ofta utan bedövning, ibland blev jag nedsövd och drömde om hur jag smet med hela läkarkåren efter mig, ned på Liseberg, in i tunnelbanetåget med hela gänget efter mig.

Så högstadiet, Nordhemsskolan, den väldiga borg högt uppe på berget, tronande med anor från 1914, kärv och sträng i sin storslagenhet. Jag var inget ljushuvud, men en drömmare som önskade att jag kunde vakna och kunna; det har inte förändrats. Men så kan jag min franska och tyska dåligt, trots alla år i skolan. Är heller inget vidare på engelska. Riktigt usel på matte. Jag har andra kvaliteter. Ett annat kunnande.

Tonår. Möten med elever från Askim och Hovås som tog bussen in till Nordhem. Kärlek. Taffliga kyssar. Så Agneta, hon som redan som 13-åring tagit abort, som ville bli ihop med mig. Hon som flyttat in från tuffa Bergsjön till Landala, rökte och såg till att vi blev ihop på en skoldans i den lokalen som sedan blev Sprängkullen. Men kyssar räckte inte, hon ville mer. Lockade med mig hem till någon av hennes kompisar på Guldheden. Jag kom dit i min stickade, tajta tröja med snörning och v-jeans. Bussen från Linnéplatsen. Tre tjejer, mötte, som plötsligt bara blev hon och jag. Hon visste hur man skulle göra; inte jag, som bara kunde kyssas trots bristen på pussmun. Så skulle jag hem, bröt upp från sängen och i öronvrån ser jag hur Agneta gör ett tecken om att det inte blev något. Det skulle dröja innan det blev det. Men då var det inte med henne.

Hvitfeldtska blev gymnasiet. 60-tal hade blivit 70-tal. Beatles hade gett upp. Ny musik rullade in. Den olyckliga kärleken drabbade mig. Mobbningen också. Den som höll i mot en annorlunda kille med känslor utanför och ett stort hjärta innanför och med famnen fylld av drömmar. Jag klarade mig, men fick gå om ett år. Började skriva poesi, drömde om att bli poet, men förstod – efter pappas förtvivlan över mitt livsval – att jag behövde en inkomst för att kunna vara poet. Så varför inte skribent på GP:s kulturavdelning, mina dikter var ju från start från ett underbarn. Det var i praktiken bara att skicka dem till Svenska akademien i Uppsala (!) för att framgångsstenen skulle sättas i rullning. Ogenerad delade jag med mig av min diktkonst, för min förträfflighet var ju så stor. Men efter första sommarlovet kom en klasskamrat med en diktsamling av sovjetiske diktaren Jevgenij Jevtusjenko, jag blev omtumlad, ödmjukt insåg jag mina tillkortakommande och började skriva orimmat, fritt och ständigt. Med klasskamrater startade jag band. Vi repade i skolan. Vi la ner. Startade nya konstellationer. Uppträdde med musik vi skapade själva under namnet Morsans Profeter.

Och hockeyn. Den som tog mig till rinkar inte bara runt om i Göteborg utan också utanför. Ja, så långt som till norra England och Skottland.

Studenten utan något mål. Efter sommarlovet som tog mig till USA blev det litteraturvetenskap. Nya vänner. Studier som den studietrötta inte riktigt klarade av, trots att jag egentligen älskade ämnet. Nytt band bildades i något slags proggfåra, en bit från den tidigare rockjazzen. Men så kom punken och jag sveptes med i energin, i uttrycket och hittade nya vänner, tog med några gamla och stod plötsligt med ett band – igen.

Från att storögt tittat på jobbade jag mig in i centrum. Errols på Magasinsgatan öppnade. Pulsen. Intensiteten. Infallen. Euforin. Självbekräftelsen. Jag var mitt i en ström, men skapade också mina egna virvlar. Det var berusning och självförhärligande. Men första stor kärlek. Jag lärde mig att älska. Jag lärde mig att bli sambo. Jag lärde mig att akta en morgontrötts känsliga mornar.

Jag lämnade mitt barndomshem för Majorna. En etta med kök och toa inne. Kallvatten. Inget badrum. Det var mitt. Möblerade med möbler jag ärvt av min älskade mormor som gått bort några år innan. Flytt till Nordhemsgatan, mitt emot skolan där jag gått. Fick ta över min systers lägenhet. Rotade mig. Skapade. Märkte förmodligen aldrig de telefonsamtal som kom från kvinnor som ville höra min röst; min flickvän tog dem och svarade att jag inte vara hemma och la på. Kai Martin & Stick! hade blivit så mycket mer än ett punkband i mängden. Vi gjorde skivor, turnerade, var med i radio och tv, blev intervjuade.

Kärleken tog slut. Jag flyttade. Men bara längre ned på Nordhemsgatan Insåg att jag trivdes med mitt jobb på GT. Vill inte bli en globetrotter, även om transsibiriska lockade. Skrev allt mer i min roll som journalist. Bandet stannade verksamheten 1985. Nytt band bildades. Nytt band bildades. Paria och Parad. Ungefär samtidigt.

Men inspirationskällan hade sinat. Kemin från kreatörerna i Kai Martin & Stick! kom inte med i det nya laboratoriet.

Så mötte jag hon som skulle bli mina barns mamma. Vi flyttade till Änggården, en bostadsrätt. Min lilla vandring från barndomshemmet slöt närmast en cirkel. En son föddes för att följas av ytterligare en. Karriär och familjeliv. Men allt mindre hockey och allt mindre musik, även om coverbandet Glenn-Yngves skördade sin framgångar med mig som sångare. I slutet av 90-talet köper vi hus. Bara några nummer ifrån där jag växte upp. Men efter 18 år bryter vi upp. Hon flyttar. Jag bor kvar. Så nej, jag har inte kommit så långt i livet. Efter ett år träffar jag min själsfrände, hon som är min sol, min måne, min glädje, min klokskap, min kärlek och min största kritiker. Efter kraschen med skilsmässan slickar jag såren och blir en hel man. Ja, kanske till och med en bättre människa.

Jag jobbar intensivt. Vårdar min kärlek, finns för mina barn och mina åldriga föräldrar. Det är en intensiv karusell där jobbets utmaningar och påfrestningar med mobbningsliknade omplaceringar till slut gör att jag går in i väggen. GT, min arbetsplats sedan 35, vill inte ha mig och spottar ut mig med ett generöst avgångsvederlag. Jag tror att jag ska få nytt jobb, så gott är väl ändå mitt renommé. Men fåfängan sträcker sig längre än verklighetens krassa grin. Det skulle dröja.

Jag som famnar Göteborg får genom min kärlek Köpenhamn att upptäcka, staden hon kommer ifrån. Jag tittar på bilder, besöker gator, kvarter och tjusas av historien. Men lämna Göteborg, aldrig. Det är den lilla storstaden, möjligheternas stad och intryckens stad. 400 år och jag, som snart är 65 år och bara har levt en bråkdel av Göteborgs existens, vill fortsätta verka här. Jag har, som sagt, inte kommit så långt i livet. Jag spelar min ishockey, gör emellanåt min musik, skriver, det som jag en gång sa att jag skulle min försörjning från. Jag lever ett gott liv. Har min kärlek, mina barn, mina barnbarn och jag lever i den stad jag kan, älskar och verkar i. Gott så, eller hur…?

Frölunda som Bob Lindeman

Ni minns kanske Hasseåtages improviserade Lindeman… ja, den om fotbollstränaren Bob Lindeman. En karaktär som Hasse Alfredson målade upp med komisk skärpa och där Bob Lindeman uppmanade centerforwarden Nisse att springa och ställa sig i hörnet i det runda tornet i Halmstad.

Lite där har Roger Rönnberg, Frölundas tränare hamnat med sina spelare. En förklaring, bland flera, varför laget gjorde neslig sorti i slutspelet mot Rögle. Från vässad form i höstas till mer än medioker efter nyår var det kanske inte att vänta annat. Men att Frölunda hamnar just i hörnet utan att ha kreativitet att komma in på mål är ju förstås inte bara lagets fel utan också motståndarnas förtjänst.

Kanske är det så att Roger Rönnberg, som lett laget framgångsrikt sedan 2012, är renons på idéer, kanske har hans röst börjat eka tomt i omklädningsrummet och på isen – en inte helt oväsentlig idrottspsykologisk tes. Möjligen har den nya tränartrojkan inte hittat rätt – de assisterande tränarna har ju kommit och gått under åren – och därför inte gett Rönnbergs spelidéer full kraft.

Sorti för Frölunda.

Men låt oss börja bakifrån. Målvaktsteamet Johan Mattsson och Niklas Rubin har, precis som föregångarna har haft, Kristoffer Martin som målvaktstränare. Få av Frölundas målvakter, Lars Johansson undantaget, har utvecklats som de borde och har potential till. Spelet runt kassen är för taffligt för att sorteras in som okej på den här nivån. Agerandet mot skytten är, framför allt i Mattssons fall, mer i positionering nära kassen än ett agerande för att krympa ytan för skotten att leta sig in. Det är förstås ett samarbete med försvaret, ett arbete där målvakten ska känna sig trygg i sitt handlande. Men där har det kärvat.

Men helt klart måste Frölunda se över målvaktspositionerna och hur man tränar sina keeprar. Och, väldigt väsentligt, hur många målvakter från juniorleden har gått vidare till A-laget…? Nej, där har laget inte mycket att slå sig för indianenbröstet.

Lägg till att Frölundas backar har blivit för omständliga. De snabba omställningarna är för saktfärdiga och lättlästa. Med laget väl i anfallszon hamnar man i ett vridande och vändande längs sargen utan att skapa situationer som hotar framför mål. Ja, Ryan Lasch saknas. Hans förmåga att hålla i puck och leverera passningar är unikt och ledde till Frölundas framgångar de säsonger han var med. Men om han inte är på isen får man väl rätta mun efter matsäck och skapat ett annat spelsystem. För någonstans är det där laget har hamnat, i ett stereotypt spel som motståndarna lärt sig och där de snabbt klär av Frölundas hot.

Visst. Rögle är inte ett favoritmotstånd för Frölunda. Men som det har sett ut i kvartsfinalspelet är inte ok. 3–20 över fyra matcher. Var fanns hjärtat? Var fanns vilja i försvaret att hålla motståndarna stången? Var fanns kreativiteten i anfallet? Uppoffringen framför mål som skapar den oreda som i sin tur skapar möjligheter till mål? Vem eller vilka ville kliva fram som hjältar, som jokrar för att överraska…? Ingen, visade det sig.

Nu blir det räfts och rättarting efter att Frölunda svalt den sura karamellen. För andra säsongen på raken har laget hamnat i brygga efter nyår utan att krångla sig ur den positionen. Det är minst en säsong för mycket. Det finns mycket att fundera över, men Bob Lindemans taktik är passé.

Final med bandypropaganda

När jag, hösten 2011, blev omplacerad från nöjesreporter till sportreporter blev bandyn min räddning. Det hade uppstått ett glapp när KK – Kenneth Karlsson, uppskattad och kunnig sportreporter – tvingades att kasta in handduken, som jag utnyttjade. GT hade då att bevaka, gärna på plats, fyra elitlag i bandy: Gais, IFK Kungälv, IFK Vänersborg och Villa Lidköping.

Jag kastade mig in i denna vilda dans med iver och en stor portion okunskap, som jag räddade längs vägen och stärkte med insikter, respekt för sporten och de hårt jobbande lagen. Jag blev förälskad i sporten, denna så svåra, intensivt snabba och omväxlande sport, där en anteckning, en stunds förlorad fokusering, kan göra att man missar både ett eller två mål. Det hände att jag, som någon januarimatch i Villa Villerkulla, Villas hemmaarena i Lidköping, mellan hemmalaget och starka Västerås, kunde bli alldeles andfådd, som om jag spelat själv. Min första bandysäsong gav också min första bandyfinal på plats, då Villa efter en stark säsong knep finalplatsen mot favorittippade Sandviken. Det blev en final sent att glömma, där Sandviken dominerade första halvlek och bara skulle defilera in mot slutsignal, men där Villa skakade av sig finalnerverna och plockade in mål efter mål i jakten på en kvittering och en förlängning. Sandvikens målvakt Joel Othén fick vantarna på det som kunde blivit Villa kvittering i slutminuterna när lagets stjärna, Daniel Andersson, sköt från vänster ur snäv vinkel. ”Han flaxade som en kolibri”, var den besvikna Villaspelarens kommentar efteråt till en, återigen, andfådd GT-reporter i Studenternas environger.

Efterlängtat SM-guld

Det har blivit några SM-finaler sedan dess för Villa, men inte för mig. Åtminstone inte på plats. Men det kommer. För två år sedan fick så Lidköpingslaget sitt efterlängtade, första, SM-guld. Men då var jag på väg hem från Los Angeles, tog del av rapporteringen från matchen via Sportbladet och kunde, väl hemma, se matchen på SVT Play.

Då hade Daniel Andersson lagt skridskorna och sitt gamla susp (jag gjorde ett reportage om honom och fick se det sunkigaste suspensoarer ever, en relik från hans år som proffs i Ryssland… ja, förmodligen från starten som ung i Nässjö)på hyllan. Så något SM-guld med det lag han tjänat mest och bäst blev det aldrig.

Förra året tog sig Villa återigen till final. Denna gång mot Edsbyn. Men där knöt det sig rejält för västgötarna, igen, och matchen blev aldrig ens dramatisk.

Märkligt covidår

Nu, detta märkliga covidår, ställdes så Villa Lidköping mot AIK bandy; två av Sveriges mest hårdsatsande bandylag i en rätt så logisk final, där de förra Villaspelarna Johan Esplund (som spelade final förra året för det förlorande laget) och, just, Daniel Andersson hamnat efter, förmodar jag, fina ekonomiska villkor i AIK (nota bene, i bandy handlar det aldrig som stora pengar, så det är begripligt att man vill ha in slantarna). En värvning som väckt ont blod hos Villasupportrarna, där några tramsigt nog gick till hot och överdrifter (hör ni, livegenskapen fick aldrig fotfäste i Sverige och via Magnus Erikssons Skarastadga 1335 upphörde landet med trälar). Så, jo, det här skulle redan på pappret bli en holmgång något över det extra.

Nej, det blev aldrig en folkfest. Restriktionerna ställde till det, så istället för strålande sol på Studenternas i Uppsala inför 20000–250000 blev det en publiktom Revoverhallen i studentstaden istället. Nu fick man bänka sig framför teven och det skulle inte dröja förrän dramatiken drog igång.

Misstag ger mål

Elitseriens vassaste målskytt, Villas Christoffer Edlund skjuter i första minuten ur snäv vinkel, men utanför. I fjärde minuten tappar Johan Esplund boll långt nere på egen planhalva och Joel Broberg gör inget misstag med AIK-målvakten, snart 47-årige, Andreas Bergwall och gör 1–0. Knappt hinner spelet starta igen förrän AIK-stjärnan, en av Sveriges, ja, kanske världens bästa bandyspelare, Erik Pettersson blir omkullriven i Villas straffområde. Men domare Christoffer Adelsjö slår bort den straff som borde ha varit.

Men AIK skakar av sig det, kvitterar minuten efter genom Sebastian Ytterell. Det böljar fram och tillbaka i spelet, men det är trots allt Villa som har det dominerande bollinnehavet. Det syns tydligt att Villa har studerat hur AIK-försvaret står för långbollarna är i legio med lyror som singlar över planen för att friställa högt cirklande Christoffer Edlund. Men han blåses av för offside vid de tillfällen som ges, istället är det Petter Björling, den så Villasolidariske spelaren oavsett position, som smiter upp. I en märklig situation där samtliga spelare, inklusive Björling själv och Bergwall, väntar på signal för offside är just Petter Björling den som vaknar till och gör 2–1 i den 23 minuten.

Upprörda känslor

Upprörda känslor hos Solnalaget, förstås, men för tv-tittaren är det svårt att avgöra när bollen slogs och var Björling stod då. Så tar Villa fortsatt tag i spelet, Andreas Bergwall får visa varför han fortfarande är en av världens bästa målvakter med räddning på räddning på chans efter chans. När så Villa hämtar andan precis innan signal för halvtid smiter AIK:s Tobias Nyberg snyggt in i straffområdet efter en Zlatanpassning av Daniel Andersson där Johan Esplund på sedvanligt manér balanserat sig igenom en tilltrasslad situation och levererat ett öppnade pass. 2–2 och vila i en tillställning som redan efter 45 minuter hade allt.

Det skulle komma mera.

Villa fick ju sitt slutspel mot semifinalmotståndarna Sandviken präglat av covidfall i lagen, både motståndarna och det egna spelarna i Villa drabbades. Det innebär ju att lungorna tar stryk, om det vill sig illa, så att Villas spelmässiga dominans tog stryk i andra, var kanske inte så konstigt.

Ett lägre tempo passade AIK bättre, men ändå lyckades Villas Christoffer Edlund på måltjuvsvis trycka in 3–2 snyggt framspelad av Joel Broberg i 54 minuten. Några minuter efter gör Petter Björling återigen mål, återigen på en situation som VAR-rummet (om det nu hade funnits i bandyns SM-final) kanske viftat bort för offside. Men samtidigt, Villa har studerat AIK:s försvarslinje inför finalen. Uppenbarligen var det en medveten strategi att straffa Solnalagets högt ställda försvar med lyrbollar, som nu hittade rätt. För inte bara var Petter Björling med utan också Tim Persson. Självklart kunde inte Bergwall reda ut den 2–0-situationen.

Knyter inte ihop säcken

Med 4–2 gjorde nu Villa det som laget inte borde. Istället för att hålla i boll, spela sitt spel, försökte laget knyta ihop säcken och lägga sig på försvar. AIK:s bollskickliga individualister älskade ju den utmaningen och skapade inte bara chanser, utan utnyttjade dem. Ur snäv vinkel prickskjuter Erik Pettersson in reduceringen i 65:e minuten; ett skott som Villas Jesper Thimfors kanske borde ha tagit, för visst hamnade den 190 (i strumplästen) väldige målvakt lite ur position.

Med Villa på försvar kunde AIK trycka på och när Villa försökte försvara sig mot bolltrollkarlarna i Solnalaget… ja, då kom förseelserna. Först Joel Broberg (71:a minuten). Sedan Martin Andreasson (75:e). Med två man av banan blev övertaget för stort för AIK och bara sekunder efter den sistnämndes utvisning slog Daniel Andersson in kvitteringen på volley, ett skott som Thimfors var på, men aldrig lyckades styra utanför.

Dramatik…? Ja. Men det skulle komma mera. Två trötta lag öppnar för chanser åt båda hållen. Klockan tickar ivrigt mot ett avgörande i sudden. Johan Esplund drar i slutsekunderna av ordinarie tid på sig en utvisning, men trots en spatiös tilläggstid klarar Villa inte att avgöra.

Nära ögat

Detta till trots, AIK:s Tobias Nyberg kommer in från sin högerkant på tilläggstid, skjuter, men Jesper Thimfors flaxar till med vänsterarmen och styr bort bollen. I anfallet efter kommer Villas store, lille spelare Tim Persson in i AIK:s straffområde, rivs ner och straff utdöms… men! Domarteamet ändras sig. AIK:s försvarare Linus Pettersson träffar bollen innan han klipper Tim Perssons ben.

Så…

Sudden, it is. Dramat fortsätter. Fem minuter in drar AIK:s Ilara Moisala på sig en utvisning. Villa ligger på, men när Martin Andreasson minuterna senare utvisas för andra gången utjämnas oddsen. Så åker AIK:s ryss, Alexandr Kim på en tiominutare i nionde förlängningsminuten och fördel Villa med spelövertaget.

Men det är tröttkörda spelare, som ändå håller ett virvlande tempo. Spelet väger jämnt för att emellanåt brisera i någon chans som avstyrs av duktiga målvakter. Sidbyte och fortsatt dramatik. Johan Esplund dräller återigen med bollen, ånyo är Joel Broberg framme, men ännu en gång avstyr Andreas Bergwall förtjänstfull. Anfallet efter får till en dramatisk hörna för AIK med räddning av Thimfors, kalabalik på mållinjen, men ingen boll över densamma.

Så vänder allt, Joel Broberg driver upp bollen, skjuter med en benparad av Bergwall där kamikazepiloten Christoffer Edlund kommer flygandes på returen. Bollen rinner ifrån honom, men en klubba, eller bollen, träffar honom i ögat och han blir liggandes med svåra smärtor. In med läkare, spelavbrott, andhämtning och spänningspåslag. Med svullnad vid höger öga reser sig Edlund upp, förs till avbytarbänken. Spelet startar och med bara någon minut in på den fördröjda andra sudden-kvarten kommer avgörandet. Självklart är det Villas lagkapten Martin Karlsson avgör ett av svensk sports främsta och största drama. Ett skott från höger som inte ens Andreas Bergwall kan klara. AIK står Puh! Och tack! AIK bandy står utan sitt första SM-guld på 90 år. Villa med sitt andra på herrsidan sedan på tio år efter att ha spelat flera finaler. Damerna tog ju sitt första för en vecka sedan. Grattis.

Viva Villa!

Det kunde varit den första matchen av två möjliga för viktoria Villa den här helgen. Men på grund av att både Sandvikens och Villas respektive herrlag har drabbats av covid-19 har SM-finalen skjutits upp till påskhelgen och semifinalserien avgörs i veckan. Så än så länge oklart om det blir en utmaning för Villas herrar mot AIK, som ju byggt upp ett vasst team av veteraner och ivriga yngre spelare; laget som redan tidigare slog ut förra årets segrare i SM-finalen, Edsbyn.

Men Villas damlag hade, efter en rekordsvit under säsongen utan en enda förlust, tillskansat sig en plats i dam-finalen. Mot Västers SK Bandy. Det rutinerade laget som bjöd upp till en sensationell SM-final förra året. Då då de på nolltid vände på kuttingen och snöt åt sig segern mot ett snopet Skutskär, som glömde knyta ihop säcken. Bandypropaganda i sin prydno.

I år färska elitlaget Villa, som envetet och lika målmedvetet siktat mot att vara ett topplag att räkna med, precis som herrarna. Det har alltså gett resultat. I lagets första final ställdes alltså ett lag utan större rutin (som lag innehåller Villa förstås rutinerade spelare) mot ett som har erfarenheten.

Det blev sprudlande bandy i ett, inledningsvis, hisnande tempo.V

V som i viktoria. Villa vann sitt första SM-guld för damer.

I sjunde matchminuten tog Villa, lite logiskt med tanke på bollinnehav, ledningen på hörna, ett distinkt skott av Julia Wallgren. Men om någon trodde att det skulle rinna iväg, så hade man glömt berätta detta för Västeråsspelarna. Snyggt täppte laget till på kanterna, omöjliggjorde för Villas flinka spelare att få tid med boll och komma runt. Det blev ett intensivt ställningskrig som samtidigt inte saknade chanser.

Så logiskt då Västerås i den trettonde minuten via Charlotte Selbekk kvitterade med ett lurigt långskott.

Det var en kamp inte bara mellan två finalsugna lag utan också mellan Villas målvakt Pernilla Elardt och Västerås Isabelle Larsson, med storspel från båda. Den senare fick visa sin kvalitet när Villa fick skott, en snygg benparad rädda 2-1 där, men tyvärr rakade Lisa Östman in bollen på returen.

Det var en jämn batalj, som det ska vara i en SM-final. Villa rykte ifrån, men aldrig längre än med ett måls överläge. För Västerås åt sig hela tiden ikapp. Följaktligen blev Villas 3–2-ledning i halvtidspausen kvitterad i andra halvleks början. Men om tempot hade gått ned sista kvarten i första halvlek gav det inte Västerås någon fördel i andra. För plötsligt blev spelövertaget större för motståndarna. Villa dominerade med ett lugn som övertygade. Där Västerås tidigare täppt till gavs nu öppningar, samtidigt som chanser gavs och togs till Villa gjorde 4–3 på en hörna som Matilda Svenler utnyttjade i 75:e minuten. Så följde 5–3 som senare blev den definitiva punkten i matchen med 6–3 i 90:e minuten. De tre tilläggsminuterna räckte inte till för Västerås för att skaka Villa som kunde inhysta sitt första SM-guld för damer.

I semifinalen mellan herrlaget och SAIK avgick Villa med seger (9–2). Därmed tar Villa ett steg närmare ytterligare en SM-final.

Proppen ur, Zibanejad

Det har ju gått att ta på hopplösheten. Att läsa uppgivenheten i ögonen. Se hur kroppen liksom kommer de där ögonblicken, hundra-, ja, tusendelarna, för sent in i situationer. Hur allting har krupit upp från tentaklerna till hjärncellerna och skapat oreda. Det är nu kanske inte så konstigt. New York Rangers svenske forwardstjärna Mika Zibanejad drabbades av covid och har fått kämpa för att komma tillbaka, tappade där både vikt, styrka och självkänsla. Det magiska trollspö han hade när NHL stängde ner för ett år sedan har förvandlats till en käpp att hålla balansen med. Då, när han i hemmamatchen mot Washington, gjorde fem mål i en och samma match. Nu, när han knappt mäktat med ens några passningspoäng och knappt några mål (innan nattens match mot Philadelphia Flyers hade han mäktat med tre mål och åtta assist jämfört med förra säsongen då han, innan allt släcktes ned, gjorde 41 mål.

Men steg för steg med ett tålamod som fått kliva in där självförtroendet och självkänslan saknats har han hittat tillbaka.

Så mot Philadelphia Flyers blev det proppen ur och på vilket sätt. Rangers hade en 2–0-ledning inför andra perioden. De klev ur densamma med 9–0, efter alltså ha gjort sju mål i en och samma period. Till saken hör att Mika Zibanejad då kunde notera tre mål i ett äkta hattrick och dessutom tre assist. Något som är NHL-rekord. För detta har skett endast en gång i proffsligan hundraåriga historia, då New York Islander legendar Bryan Trottier gjorde denna bedrift mot just Rangers, december 1978. Strongt.

Mål- och assistfest. Mika Zibanejad blev historisk i matchen mot Philadelphia Flyers inatt.

Lägg till detta att New York Rangers saknade sitt ledarteam, då David Quinn med assistenter isolerades inför matchen i enlighet med NHL:s covid-protokoll. Istället fick Hartford, Rangers farmarlag i AHL, hastigt ställa upp med sina coacher med Kris Knoblauch i spetsen och med bland andra assisterande general managern Chris Drury som assistent.

Matchen…? Nja, det var inget skönspel. I första perioden begick Rangers misstag som kunde kostat dem dyrt, men målvakten Alexander Georgijev räddade laget och fick slutligen, inte utan slit och högoktaniga räddningar inkassera nollan. Men det var i andra perioden som Philadelphia Flyers kollektivt gick bort sig och lämnade sina målvakter, Brian Elliott (fem insläppta) och Carter Hart (fyra) i sticket.

Det gav Rangers utrymme för lekstuga där alltså Mika Zibanejad excellerade med både mål- och assistexplosion. Förhoppningsvis släpper det för den snart 28-årige stockholmaren. För anspänningen har tärt. Inte så konstigt då att forwardkollegan Chris Kreider gav svensken en björnkram efter det första målet.

Hockeykärlek. Chris Kreider kramar om Mika Zibanejad efter hans första mål.

Frölunda – laget som inte vill vinna

Håglöst. Frölunda allt annat än vinnare.

Det är som ett tecken. När spelare börjar bli för bekväma, inte spelar uppoffrande, inte förstår var målet i anfallszonen är beläget respektive det i försvarszon… ja, då är det är ett lag som inte vill vinna. Frölunda är just nu inne i ett negativt stim. Ett lagmaskineri där beståndsdelarna inte kuggar in i varandra. Där effektiviteten lyser med beklaglig frånvaro.

I torsdags kunde Frölunda åtminstone tagit med sig en poäng i den viktiga striden om topp-sex. Istället kramar laget inte ur allt som behövs och Skellefteå AIK kunde, turligt och lite tveksamt (får man verkligen styra pucken i mål med en handrörelse?), avgöra med mindre än en minut kvar.

Nu? Ja, Frölunda åker till Gävle för att möta säsongens sensationella lag i negativ bemärkelse. Ett Brynäs som har haft otroligt svårt att hitta ett effektivt spel och som har förlorat för att därmed hamna i limbo. Men det är alltså hemmalaget som tar tag i taktpinnen, visar på den berömda viljan och också gör välförtjänt 1–0 i första perioden. I andra släpper Niklas Rubin ett mål som det inte ens är okej att jag släpper i oldboyssammanhang. En enkelt backhand längs isen, där pucken knappt har styrfart. Senare i perioden gör Oula Palve sitt andra mål när han bjuder upp förre Brynässpelaren Jonathan Sigalet i en yster dansuppvisning. Han lurar både Frölundabacken och Niklas Rubin, som får lämna tillställningen, efter målet som innebär 3–0.

Får Frölunda några chanser? Nja. Som jag ser det har laget inte ett enda avancerat målförsök. Inte en enda situation under hela matchen där det osar katt kring Brynäsmålet. Här finns inga spelare som gör det uppoffrande arbetet framför mål, som tar smällarna och skapar utrymme för sitt lag att låta pucken löpa runt för att ge målchans. Istället kan Brynäs tämligen enkelt boxa ut motståndarna, samtidigt som hemmalagets spelare ligger väl i pucklinjen för att förhindra eventuellt skottförsök.

Nej, det här duger inte för ett lag som siktar mot toppen både gällande i serien och i slutspelet. Det finns helt enkelt ingenting som tyder på att Frölunda vill vinna. Inget som visar på att laget har en hunger som kan föra mot segrar.

Det hjälper heller inte att det, för andra matchen i rad, haltar med beslut från domarna som gynnar Frölunda. Bara utvisningen av Robin Alvarez i andra perioden för interference. Brynässpelare åker in tätt mot Alvarez som stöter lätt med klubban så att motståndaren står på näsan. Interference!? Det finns dussintalet situationer som inte leder till utvisning.

Men, det är inte domarna som avgör matcherna. Det är spelarna på isen. Som Frölunda spelar nu finns det inte en chans i världen att laget ens kommer nå topp-sex. Än mindre lyckas i den längre vägen mot ett SM-guld.

USA gjorde Amerika framgångsrikt igen – och Finlands sak för svår för Ryssland

Finalkvällen, eller om ni så vill -natten, i JVM bjöd på storartad underhållning. Jag inleder med bataljen mellan favorittippade och – tyngda Kanada mot USA. Där hemmanationen varit dominanter i Edmonton och spelat ett så övertygande spel att det var svårt att se något annat än en given utgång för kanadickerna.

Men, som alla vet, det krävs två till tango och det krävs sannerligen två lag till match. Jag erkänner, jag hade svårt att se att USA:s lag, med korta, lätta spelare mot Kanadas kraftfulla eleganter skulle kunna gå på ett annat vis.

Så var det också hemmanationen som dominerade mot ett vilt försvarande och emellanåt lätt kaotiskt amerikanskt lag. Men Spencer Knight i USA:s kasse spelade lugnt och övertygande och tillsammans med ett alltmer organiserat försvar började amerikanarna att ta för sig och utmana.

Ha i åtanke hur Kanadas resa mot final varit ”lätt”. Laget har övertygande tagit sig vidare från gruppspel och slutspel utan att egentligen ha satts på prov. I gruppspelet hade Kanada 33–4 i målskillnad. Bara fyra insläppta, alltså. Mål bakåt som inte blev fler i slutspelets matcher mot Tjeckien och Ryssland.

USA, däremot, har tuktats av motgångar och svårare motstånd. Ingen match har varit given, men laget har växt från en match till en annan och kunde via ett hårnålsmål besegra Finland i sin väg mot finalen.

Det gör ju förstås att amerikanarna har vuxit som lag, hittat en tillit till att de alltid kan och orkar komma tillbaka.

Så också i finalen, där de störde hemmalaget och utmanade allt mer. Så kom också 1–0 13.35 in i den första perioden då Alex Turcotte styrde in Drew Hellesons skott. Därmed USA först i turneringen att göra mål mot Kanada i spel fem mot fem.

Man kunde där och då i USA:s outtröttliga gnuggande, som aldrig gav Kanadas spelare lugn och ro någonstans på banan, en skälvning av oro hos hemmalaget. Något som fick mig att undra om laget haft någon mental spelplan över eventuellt underläge och spelmässiga överlägsenhet från motståndarna; det verkade inte så.

Kanada förmådde aldrig ta tag i taktpinnen. De ettriga amerikanerna fanns hela tiden tätt på och med väl pucken spelade sig laget ut ur alla eventuella trångmål. Till det Spencer Knight, som spelade mer stabilt än under hela turneringen. I andra kassen utmanades Devon Levi, JVM:s succémålvakt med nära 97 i räddningsprocent, och när bålgetingarna från USA flög ut i samlad tropp i andra perioden dröjde det på sedvanligt manér inte mer än 32 sekunder (!) innan poängkung Trevor Zegras utnyttjade en studs på målkamerans baksida och tämligen enkelt kunde lura en bortfintad Devon Levi.

Normalt sätt skulle det ha blivit en tändvätska för Kanada, men här spred sig oron från nedre däck upp till lagledarbänken. Teamet försökte vaska om i grytan och det kom förvisso chanser, men aldrig mer än så.

USA höll skickligt undan och vann finalen, överraskande och välförtjänt, med 2–0 till hockeynationen Kanadas stora besvikelse.

Lagkapten Anton Lundell firar Finlands brons.

Finland mot Ryssland i bronsmatchen var ingen given sak. Men precis som USA har vårt kära grannland steppat upp rejält och funnit ett vinnande spel med försvarsspel över hela banan parat med effektiva kontringar och stabilt anfallsspel, väl i den offensiva zonen. Och precis som USA har laget fått mål emot sig, men envetet gnuggat vidare. Så när Ryssland gör första målet på en målvaktsretur på ett rätt harmlöst backhandskott är det efter total rysk dominans. Men finsk sisu är hårdare än stål. Laget kommer tillbaka, Kvitterar och gör 2–1. När ryssarna mot slutet av matchen trycker på med sex man utnyttjar Finland situation till sin fördel inte mindre än två gånger. Brons till laget Finland, som verkligen spelade för varandra på ett sätt som man önskat att juniorkronorna hade gjort.

Så nu kan man vända dygnet rätt igen. Åtminstone några dagar innan NHL-säsongen drar igång 13 januari.

Uselt Ryssland – snopet Suomi

Att backa tillbaka och spela ängsligt är knappast en melodi i hockey som är finstämd och skapar en vinnande harmoni. Det syntes med emfas då juniorkronorna mötte Finland i kvartsfinalen, en match där laget ledde med 2–0, men där slutsiffrorna blev 2–3. Finnarna vände för att det ville vinna, svenskarna förlorade för att de blekt försökte säkra sin 2–0-ledning, men inte hade nog tryggat spel för att göra det.

Så blev det Ryssland som skulle ta sig an värdnationen Kanada i semifinalen i ena matchen. I den andra Finland–USA. Nattligt drama för oss svenska ishockeyfans, med andra ord. Men det blev inte riktigt så.

Jag var förvånad över hur Sverige öppnade mot USA i den sista gruppspelsmatchen, som om svenskarna inte hade en aning om transatlanternas frejdiga, hårt forecheckande spel med intensivt tryckt mot kassen och med skott ur alla vinklar och vrår. Som om vi inte har läst på det mest elementära kapitel i ishockeyns historia. Men jag blev än mer överraskad när ryssarna går på samma mina – från målvakt, backar till forwards. Här står Larionov, en rysk legendar inom inte bara rysk hockey, med rutin från det hårdföra sovjetiska styret och spel i NHL; den bästa mixen, kan man tycka. Men kanadickerna tilläts mala på med högt tempo, tufft närspel och inspel mot en för dagen förtvivlat darrig Askarov i ryska målet. Lägg till detta ett Kanada som spelade oerhört disciplinerat i sitt försvar. Ja, över hela banan. Faktiskt över hela matchen. Längst bak rookien i stora sammanhang, målvakten Levi, som övertygade med att spela lugnt, tryggt, positionssäkert och med en suverän spelintelligens.

Slut resultatet blev förnedrande 5–0, där förvisso ryssarna fick ett mål bortdömt efter en coach challenge, då ryssarna äntligen rullade upp lönnlövenspelarna och fick hål på Levi. Men med millimetrarna när visade det sig att ryske spelaren som tog in pucken i anfallszonen var på fel sida linje.

Märkligt att Ryssland inte våga spela sitt patenterade spel utan ängsligt ägnade sig åt annat. Det skulle mycket riktigt straffa sig.

Kanada första finallag, alltså.

Så USA–Finland, då. USA som spelmässigt övertygat nära nog genom hela turneringen. Ett lag som aldrig gett upp, som visat prov på både spelintelligens och typiska transatlantisk hockey med ett jädra go. Mot Finland, som spelar snarlikt och har gjort ungefär samma resa och återigen, bara att applådera, får spela om medaljerna i JVM där Sverige de senaste sju åren har fått titta på fem gånger.

Det är Finland som tar tag i taktpinnen, men USA som tar ledningen. Finland kvitterar och dominerar. Men utan att egentligen sätta USA:s målvakt Knight på speciellt svåra prov. Till det spelar hans försvar alltför tätt och håller en intensiv box, som gör att finnarna får hålla till längs sargen. Så blir det USA som gör både 2–1 och 3–1, där det sista målet görs vid ett powerplay där hemmalaget har fyra minuter till godo. De löser det efter en minut av det finska straffet.

Men inte var matchen över för det. Finnarna kommer tillbaka med både 2–3 och 3–3 och tar matchen till en dramatisk fortsättning. Med slutspelet har domarnas vilja att blåsa sänkts rejält. En klar fasthållning av en finsk spelare i anfallszon blir till en kontring, där USA på amerikanskt manér avgör matchen med dryga minuten kvar. Till det kunde ingen finsk sisu i världen göra något åt.

Kanada möter USA i finalmatchen. Finland Ryssland. JVM närmar sig sitt slut. Underhållning och dramatik på hög nivå har bjudits, precis som märkliga insatser. Men det är juniorer det handlar om. Misstag ska begås. Det är så man fostras i spelet. Så ytterst märkligt då att läsa om rapporterna om hot mot de svenska spelarna och laget; hur tänkte idioterna där…?

Fråga 1: Askarov spås en lysande framtid som målvakt, men visst har han sina brister…? Men noterbart är att han, förutom ett väl yvigt spel, är dels väldigt ihålig när puckarna kommer nära kropp och dels har problem med plocken. Det var ingen slump att Lucas Raymond i U18-VM avgjorde just på den sidan 2019. Fortfarande, knappt två år senare, är problemen där tydliga.

Fråga 2: Larionov som coach? Det pratas om ett nytt, mjukare ryskt sätt att leda. Men med det inte helt solida spelet i JVM och med, kanske, ett brons att ta med sig hem är det nog inte ett coachande som väcker gehör i hemlandet.

Fråga 3: Kan USA rubba Kanada…?

Ridå och sorti, Sverige!

Initialt syntes det. Det var ett Sverige som var på tårna, spelare som ville och en Lucas Raymonds ögon som glödde. Det skulle ge resultat. Resolut spel genom samtliga lagdelar gav utdelning, så det var inte överraskande när just Lucas Raymond, den Frölundafostrade juniorstjärnan, gör en tittfint, knycker med kroppen och trycker in 1–0 bakom den finske målvakten. När näste Frölundaspelare, väldige, tekniske Elmer Söderblom gör 2–0, en repris på sitt mål mot Tjeckien, så dansar Sverige vidare mot en drömd semifinal.

Men… pojkar, det är två perioder kvar.

När laget kommer ut i andra är det som om svenskarna inte insett att finnarna har ett motdrag. Att motståndarna möter högt, ligger tätt och stör. Så börjar det som en skälvning bakom mål, när svenske målvakten Hugo Alnefelt inte har kompetens, som allt för många svenska målvakter, att distinkt spela pucken. Där fastnar backarnas snabba uppspel i bristande kommunikation allt för många gånger. Finnarna får vittring, svenskarna hastar iväg pucken och förlorar mer och mer av sitt spel.

När 2–1 kommer är det logiskt. 2–2 smärtar intensivt, för det är en formidabel upprullning av de unga finska lejonen, där samtliga svenska spelare på isen är sena in i situationen. Men juniorkronorna räddas av gonggongen, när målet utmanas för offside. Den i all hast inhyrda videocoachen, Edmontons Jason Pietrzykowski (uttalas pyet shyh kovski), som upptäckt den offside som faktiskt föregick kvitteringsmålet.

Andrum, alltså.

Visst kammar sig de svenska pojkarna till tredje perioden. Spelet balanseras en smula och svenskarna har några chanser. Men det är finnarna som dominerar med sin fart, sin vilja och sin skicklighet. Hur de svenska spelarna plötsligt står med mössan i hand och ber om att få vara med och leka efter den dominanta första perioden är en gåta.

Det dröjer till mitten av den sista perioden innan Finland via storstjärnan Lundell slutligen kvitterar. Mot slutet faller juniorkronornas spel, speciellt i försvaret, ihop som ett korthus. Finnarna vill vinna och gör det med ett mål med blott 24 sekunder kvar. Det svenska försvaret tappar fullständigt sina positioner, Alnefelt strider tappert, men förlorar också han sitt sätt att spela. Hans position vid 3–2-målet är under allt kritik; en split där han har ambition att täcka från stolpe till stolpe, men placerar vänsterbenet så det bildas en glipa som han försöker täppa till med plockhandsken. Det utnyttjar naturligtvis Hirvonen och adjö Sverige.

Samtidigt ska det sägas: som svenskarna agerade mot USA och i de två sista perioderna mot Finland förtjänade laget inte sin semifinalplats. Ja, det kan konstateras att laget inte haft optimala förberedelser med en ledarstab som föll i från som käglor i coronarelaterad problematik, där också viktiga spelare som centrarna Karl Henriksson (Frölunda) och William Eklund (Djurgården) tvingades stanna hemma på grund av covid-19. Men tyskarna hade väl i så fall än sämre förberedelse, där de tvingades spela med bara 14 man de första två matcherna. Ändå spelade de finfin hockey mot Ryssland i 1-2-förlusten i kvartsfinalen.

Ja, jo, jag vet att det är unga spelare som ännu inte är färdigutbildade. Men det är något som skaver när spelet inte håller, när mentaliteten inte stämmer, när rädslan att förlora är större än glädjen att försöka vinna.

Vakna Sverige – det vankas slutspel

Knappt hade den hisnande sviten om 54 segrar i grundspelet brutits förrän nästa satte in. Två förluster på raken för juniorkronorna. Jo, laget är bestående av spelare som ännu inte fyllt 20 år, en huvudcoach som blott är tio år äldre och med ett ledarteam som vaskats om från det tänkta på grund av coronarelaterad problematik. Men att efter den snöpliga förlusten i övertid mot Ryssland med 5,6 sekunder kvar (tror i och för sig inte att svenskarna klarat straffläggningen; just det momentet är ryske målvakten Askarovs specialgren) ta sig an USA med allt annat än högt huvud och strategi… Nej, det var förstås ingen bra idé.

Det kan ju inte vara en nyhet att transatlanter går ut hårt för att öka. Får laget vittring blir motståndarna ett sårat djur som dessa schakaler skoningslöst äter upp bit för bit. Att svenska målvakten Hugo Alnefelt inte är med i matchen från start är ytterst märkligt, inte bara för att han fick vila mot Ryssland. Han är helt enkelt inte beredd när nedsläpp sker och USA går till sin patenterade attack. Han, och svenska laget, måste ju veta (som svenska lag borde ha lärt sig efter alla år i internationell hockey) att amerikanarna älskar att starta frejdigt och, framför allt, att skott kommer från alla hörn och kanter.

Två mål till USA fördel kom inom kort, det första (Drew Helleson) från bakom förlängda mållinjen som Alnefelt styr in efter en dålig positionering, Det andra i sidledsförflyttning där prickskytten och eleganten Trevor Zegras sätter mellan Alnefelts högra skuldra och huvud i den lilla rektangel som uppstår mellan ribba och stolpe. Skickligt, javisst. Men det ska inte komma som en överraskning.

Han var förstår inte ensam om att hamna fel. De svenska juniorerna uppträdde precis som juniorer, individuella fel, stressat spel, pucktapp och bristande positionsspel. Lägg till detta det som jag tidigare varit inne på, ett anfallsspel som tenderar att bli händelse- och tempofattigt. Det är sällan juniorkronorna utmanar med direktskott och i efterföljden av det skymmande spelare som offrar sig för en smäll, men som också kan styra pucken utom räckhåll för målvakten. För det kostar att vinna. Det priset var inte svenska spelarna beredda att ta i det som borde ha blivit en gruppfinal, men som blev en lektion i huvudlöshet och bristande geist.

Hemma rundade vi av nyårsmiddagen med spelet ”Hjälp”. Ett frågesportsspel där de medtävlande kan hjälpa sina kombattanter. Det var inte utan att man, hemma i tv-soffan, skulle vilja dra kortet ”Behöver du hjälp?” för att väcka de svenska spelarna.

Hugo Alnefelt, som spelade allt annat än det normala, coola spel vi är vana vid, släppte in ytterligare två mål tidigt i andra perioden. Blev utbytt mot Jesper Wallstedt, som gjorde precis det som kollegan inte gjorde. Stoppade in huvudet i den glipan som uppstår mellan skuldra, huvud, ribba och stolpe. Reste sig i perfekt position när vinkelskotten kom. Med det fredade han sitt mål från ytterligare påhälsning.

Det gav dessvärre inte hans lagkamrater den energi som det borde. Visst, det var oflyt med missad straff, stolpträffar, oförmåga att raka in pucken i öppen kasse och domslut som inte gick lagets väg. Men framför allt var det ett svenskt lag som inte höll måttet.

Nu väntar Finland i kvartsfinalen den 2 januari. Nytt år. Nya utmaningar. Ett Finland som inte heller de lyckades övertyga mot ett Kanada som manglade på. 4–1-förlust där efter ett snarlikt scenario och finnarna som vill ta revansch för förra årets bronsmatchförlust. Vakna Sverige! Det är slutspel.