USA gjorde Amerika framgångsrikt igen – och Finlands sak för svår för Ryssland

Finalkvällen, eller om ni så vill -natten, i JVM bjöd på storartad underhållning. Jag inleder med bataljen mellan favorittippade och – tyngda Kanada mot USA. Där hemmanationen varit dominanter i Edmonton och spelat ett så övertygande spel att det var svårt att se något annat än en given utgång för kanadickerna.

Men, som alla vet, det krävs två till tango och det krävs sannerligen två lag till match. Jag erkänner, jag hade svårt att se att USA:s lag, med korta, lätta spelare mot Kanadas kraftfulla eleganter skulle kunna gå på ett annat vis.

Så var det också hemmanationen som dominerade mot ett vilt försvarande och emellanåt lätt kaotiskt amerikanskt lag. Men Spencer Knight i USA:s kasse spelade lugnt och övertygande och tillsammans med ett alltmer organiserat försvar började amerikanarna att ta för sig och utmana.

Ha i åtanke hur Kanadas resa mot final varit ”lätt”. Laget har övertygande tagit sig vidare från gruppspel och slutspel utan att egentligen ha satts på prov. I gruppspelet hade Kanada 33–4 i målskillnad. Bara fyra insläppta, alltså. Mål bakåt som inte blev fler i slutspelets matcher mot Tjeckien och Ryssland.

USA, däremot, har tuktats av motgångar och svårare motstånd. Ingen match har varit given, men laget har växt från en match till en annan och kunde via ett hårnålsmål besegra Finland i sin väg mot finalen.

Det gör ju förstås att amerikanarna har vuxit som lag, hittat en tillit till att de alltid kan och orkar komma tillbaka.

Så också i finalen, där de störde hemmalaget och utmanade allt mer. Så kom också 1–0 13.35 in i den första perioden då Alex Turcotte styrde in Drew Hellesons skott. Därmed USA först i turneringen att göra mål mot Kanada i spel fem mot fem.

Man kunde där och då i USA:s outtröttliga gnuggande, som aldrig gav Kanadas spelare lugn och ro någonstans på banan, en skälvning av oro hos hemmalaget. Något som fick mig att undra om laget haft någon mental spelplan över eventuellt underläge och spelmässiga överlägsenhet från motståndarna; det verkade inte så.

Kanada förmådde aldrig ta tag i taktpinnen. De ettriga amerikanerna fanns hela tiden tätt på och med väl pucken spelade sig laget ut ur alla eventuella trångmål. Till det Spencer Knight, som spelade mer stabilt än under hela turneringen. I andra kassen utmanades Devon Levi, JVM:s succémålvakt med nära 97 i räddningsprocent, och när bålgetingarna från USA flög ut i samlad tropp i andra perioden dröjde det på sedvanligt manér inte mer än 32 sekunder (!) innan poängkung Trevor Zegras utnyttjade en studs på målkamerans baksida och tämligen enkelt kunde lura en bortfintad Devon Levi.

Normalt sätt skulle det ha blivit en tändvätska för Kanada, men här spred sig oron från nedre däck upp till lagledarbänken. Teamet försökte vaska om i grytan och det kom förvisso chanser, men aldrig mer än så.

USA höll skickligt undan och vann finalen, överraskande och välförtjänt, med 2–0 till hockeynationen Kanadas stora besvikelse.

Lagkapten Anton Lundell firar Finlands brons.

Finland mot Ryssland i bronsmatchen var ingen given sak. Men precis som USA har vårt kära grannland steppat upp rejält och funnit ett vinnande spel med försvarsspel över hela banan parat med effektiva kontringar och stabilt anfallsspel, väl i den offensiva zonen. Och precis som USA har laget fått mål emot sig, men envetet gnuggat vidare. Så när Ryssland gör första målet på en målvaktsretur på ett rätt harmlöst backhandskott är det efter total rysk dominans. Men finsk sisu är hårdare än stål. Laget kommer tillbaka, Kvitterar och gör 2–1. När ryssarna mot slutet av matchen trycker på med sex man utnyttjar Finland situation till sin fördel inte mindre än två gånger. Brons till laget Finland, som verkligen spelade för varandra på ett sätt som man önskat att juniorkronorna hade gjort.

Så nu kan man vända dygnet rätt igen. Åtminstone några dagar innan NHL-säsongen drar igång 13 januari.

Uselt Ryssland – snopet Suomi

Att backa tillbaka och spela ängsligt är knappast en melodi i hockey som är finstämd och skapar en vinnande harmoni. Det syntes med emfas då juniorkronorna mötte Finland i kvartsfinalen, en match där laget ledde med 2–0, men där slutsiffrorna blev 2–3. Finnarna vände för att det ville vinna, svenskarna förlorade för att de blekt försökte säkra sin 2–0-ledning, men inte hade nog tryggat spel för att göra det.

Så blev det Ryssland som skulle ta sig an värdnationen Kanada i semifinalen i ena matchen. I den andra Finland–USA. Nattligt drama för oss svenska ishockeyfans, med andra ord. Men det blev inte riktigt så.

Jag var förvånad över hur Sverige öppnade mot USA i den sista gruppspelsmatchen, som om svenskarna inte hade en aning om transatlanternas frejdiga, hårt forecheckande spel med intensivt tryckt mot kassen och med skott ur alla vinklar och vrår. Som om vi inte har läst på det mest elementära kapitel i ishockeyns historia. Men jag blev än mer överraskad när ryssarna går på samma mina – från målvakt, backar till forwards. Här står Larionov, en rysk legendar inom inte bara rysk hockey, med rutin från det hårdföra sovjetiska styret och spel i NHL; den bästa mixen, kan man tycka. Men kanadickerna tilläts mala på med högt tempo, tufft närspel och inspel mot en för dagen förtvivlat darrig Askarov i ryska målet. Lägg till detta ett Kanada som spelade oerhört disciplinerat i sitt försvar. Ja, över hela banan. Faktiskt över hela matchen. Längst bak rookien i stora sammanhang, målvakten Levi, som övertygade med att spela lugnt, tryggt, positionssäkert och med en suverän spelintelligens.

Slut resultatet blev förnedrande 5–0, där förvisso ryssarna fick ett mål bortdömt efter en coach challenge, då ryssarna äntligen rullade upp lönnlövenspelarna och fick hål på Levi. Men med millimetrarna när visade det sig att ryske spelaren som tog in pucken i anfallszonen var på fel sida linje.

Märkligt att Ryssland inte våga spela sitt patenterade spel utan ängsligt ägnade sig åt annat. Det skulle mycket riktigt straffa sig.

Kanada första finallag, alltså.

Så USA–Finland, då. USA som spelmässigt övertygat nära nog genom hela turneringen. Ett lag som aldrig gett upp, som visat prov på både spelintelligens och typiska transatlantisk hockey med ett jädra go. Mot Finland, som spelar snarlikt och har gjort ungefär samma resa och återigen, bara att applådera, får spela om medaljerna i JVM där Sverige de senaste sju åren har fått titta på fem gånger.

Det är Finland som tar tag i taktpinnen, men USA som tar ledningen. Finland kvitterar och dominerar. Men utan att egentligen sätta USA:s målvakt Knight på speciellt svåra prov. Till det spelar hans försvar alltför tätt och håller en intensiv box, som gör att finnarna får hålla till längs sargen. Så blir det USA som gör både 2–1 och 3–1, där det sista målet görs vid ett powerplay där hemmalaget har fyra minuter till godo. De löser det efter en minut av det finska straffet.

Men inte var matchen över för det. Finnarna kommer tillbaka med både 2–3 och 3–3 och tar matchen till en dramatisk fortsättning. Med slutspelet har domarnas vilja att blåsa sänkts rejält. En klar fasthållning av en finsk spelare i anfallszon blir till en kontring, där USA på amerikanskt manér avgör matchen med dryga minuten kvar. Till det kunde ingen finsk sisu i världen göra något åt.

Kanada möter USA i finalmatchen. Finland Ryssland. JVM närmar sig sitt slut. Underhållning och dramatik på hög nivå har bjudits, precis som märkliga insatser. Men det är juniorer det handlar om. Misstag ska begås. Det är så man fostras i spelet. Så ytterst märkligt då att läsa om rapporterna om hot mot de svenska spelarna och laget; hur tänkte idioterna där…?

Fråga 1: Askarov spås en lysande framtid som målvakt, men visst har han sina brister…? Men noterbart är att han, förutom ett väl yvigt spel, är dels väldigt ihålig när puckarna kommer nära kropp och dels har problem med plocken. Det var ingen slump att Lucas Raymond i U18-VM avgjorde just på den sidan 2019. Fortfarande, knappt två år senare, är problemen där tydliga.

Fråga 2: Larionov som coach? Det pratas om ett nytt, mjukare ryskt sätt att leda. Men med det inte helt solida spelet i JVM och med, kanske, ett brons att ta med sig hem är det nog inte ett coachande som väcker gehör i hemlandet.

Fråga 3: Kan USA rubba Kanada…?

Ridå och sorti, Sverige!

Initialt syntes det. Det var ett Sverige som var på tårna, spelare som ville och en Lucas Raymonds ögon som glödde. Det skulle ge resultat. Resolut spel genom samtliga lagdelar gav utdelning, så det var inte överraskande när just Lucas Raymond, den Frölundafostrade juniorstjärnan, gör en tittfint, knycker med kroppen och trycker in 1–0 bakom den finske målvakten. När näste Frölundaspelare, väldige, tekniske Elmer Söderblom gör 2–0, en repris på sitt mål mot Tjeckien, så dansar Sverige vidare mot en drömd semifinal.

Men… pojkar, det är två perioder kvar.

När laget kommer ut i andra är det som om svenskarna inte insett att finnarna har ett motdrag. Att motståndarna möter högt, ligger tätt och stör. Så börjar det som en skälvning bakom mål, när svenske målvakten Hugo Alnefelt inte har kompetens, som allt för många svenska målvakter, att distinkt spela pucken. Där fastnar backarnas snabba uppspel i bristande kommunikation allt för många gånger. Finnarna får vittring, svenskarna hastar iväg pucken och förlorar mer och mer av sitt spel.

När 2–1 kommer är det logiskt. 2–2 smärtar intensivt, för det är en formidabel upprullning av de unga finska lejonen, där samtliga svenska spelare på isen är sena in i situationen. Men juniorkronorna räddas av gonggongen, när målet utmanas för offside. Den i all hast inhyrda videocoachen, Edmontons Jason Pietrzykowski (uttalas pyet shyh kovski), som upptäckt den offside som faktiskt föregick kvitteringsmålet.

Andrum, alltså.

Visst kammar sig de svenska pojkarna till tredje perioden. Spelet balanseras en smula och svenskarna har några chanser. Men det är finnarna som dominerar med sin fart, sin vilja och sin skicklighet. Hur de svenska spelarna plötsligt står med mössan i hand och ber om att få vara med och leka efter den dominanta första perioden är en gåta.

Det dröjer till mitten av den sista perioden innan Finland via storstjärnan Lundell slutligen kvitterar. Mot slutet faller juniorkronornas spel, speciellt i försvaret, ihop som ett korthus. Finnarna vill vinna och gör det med ett mål med blott 24 sekunder kvar. Det svenska försvaret tappar fullständigt sina positioner, Alnefelt strider tappert, men förlorar också han sitt sätt att spela. Hans position vid 3–2-målet är under allt kritik; en split där han har ambition att täcka från stolpe till stolpe, men placerar vänsterbenet så det bildas en glipa som han försöker täppa till med plockhandsken. Det utnyttjar naturligtvis Hirvonen och adjö Sverige.

Samtidigt ska det sägas: som svenskarna agerade mot USA och i de två sista perioderna mot Finland förtjänade laget inte sin semifinalplats. Ja, det kan konstateras att laget inte haft optimala förberedelser med en ledarstab som föll i från som käglor i coronarelaterad problematik, där också viktiga spelare som centrarna Karl Henriksson (Frölunda) och William Eklund (Djurgården) tvingades stanna hemma på grund av covid-19. Men tyskarna hade väl i så fall än sämre förberedelse, där de tvingades spela med bara 14 man de första två matcherna. Ändå spelade de finfin hockey mot Ryssland i 1-2-förlusten i kvartsfinalen.

Ja, jo, jag vet att det är unga spelare som ännu inte är färdigutbildade. Men det är något som skaver när spelet inte håller, när mentaliteten inte stämmer, när rädslan att förlora är större än glädjen att försöka vinna.

Vakna Sverige – det vankas slutspel

Knappt hade den hisnande sviten om 54 segrar i grundspelet brutits förrän nästa satte in. Två förluster på raken för juniorkronorna. Jo, laget är bestående av spelare som ännu inte fyllt 20 år, en huvudcoach som blott är tio år äldre och med ett ledarteam som vaskats om från det tänkta på grund av coronarelaterad problematik. Men att efter den snöpliga förlusten i övertid mot Ryssland med 5,6 sekunder kvar (tror i och för sig inte att svenskarna klarat straffläggningen; just det momentet är ryske målvakten Askarovs specialgren) ta sig an USA med allt annat än högt huvud och strategi… Nej, det var förstås ingen bra idé.

Det kan ju inte vara en nyhet att transatlanter går ut hårt för att öka. Får laget vittring blir motståndarna ett sårat djur som dessa schakaler skoningslöst äter upp bit för bit. Att svenska målvakten Hugo Alnefelt inte är med i matchen från start är ytterst märkligt, inte bara för att han fick vila mot Ryssland. Han är helt enkelt inte beredd när nedsläpp sker och USA går till sin patenterade attack. Han, och svenska laget, måste ju veta (som svenska lag borde ha lärt sig efter alla år i internationell hockey) att amerikanarna älskar att starta frejdigt och, framför allt, att skott kommer från alla hörn och kanter.

Två mål till USA fördel kom inom kort, det första (Drew Helleson) från bakom förlängda mållinjen som Alnefelt styr in efter en dålig positionering, Det andra i sidledsförflyttning där prickskytten och eleganten Trevor Zegras sätter mellan Alnefelts högra skuldra och huvud i den lilla rektangel som uppstår mellan ribba och stolpe. Skickligt, javisst. Men det ska inte komma som en överraskning.

Han var förstår inte ensam om att hamna fel. De svenska juniorerna uppträdde precis som juniorer, individuella fel, stressat spel, pucktapp och bristande positionsspel. Lägg till detta det som jag tidigare varit inne på, ett anfallsspel som tenderar att bli händelse- och tempofattigt. Det är sällan juniorkronorna utmanar med direktskott och i efterföljden av det skymmande spelare som offrar sig för en smäll, men som också kan styra pucken utom räckhåll för målvakten. För det kostar att vinna. Det priset var inte svenska spelarna beredda att ta i det som borde ha blivit en gruppfinal, men som blev en lektion i huvudlöshet och bristande geist.

Hemma rundade vi av nyårsmiddagen med spelet ”Hjälp”. Ett frågesportsspel där de medtävlande kan hjälpa sina kombattanter. Det var inte utan att man, hemma i tv-soffan, skulle vilja dra kortet ”Behöver du hjälp?” för att väcka de svenska spelarna.

Hugo Alnefelt, som spelade allt annat än det normala, coola spel vi är vana vid, släppte in ytterligare två mål tidigt i andra perioden. Blev utbytt mot Jesper Wallstedt, som gjorde precis det som kollegan inte gjorde. Stoppade in huvudet i den glipan som uppstår mellan skuldra, huvud, ribba och stolpe. Reste sig i perfekt position när vinkelskotten kom. Med det fredade han sitt mål från ytterligare påhälsning.

Det gav dessvärre inte hans lagkamrater den energi som det borde. Visst, det var oflyt med missad straff, stolpträffar, oförmåga att raka in pucken i öppen kasse och domslut som inte gick lagets väg. Men framför allt var det ett svenskt lag som inte höll måttet.

Nu väntar Finland i kvartsfinalen den 2 januari. Nytt år. Nya utmaningar. Ett Finland som inte heller de lyckades övertyga mot ett Kanada som manglade på. 4–1-förlust där efter ett snarlikt scenario och finnarna som vill ta revansch för förra årets bronsmatchförlust. Vakna Sverige! Det är slutspel.

Bollen rullar vidare för Göteborg FC

Herregud, sådana turer. Ena dagen uppgifter om att 2020 års svenska mästare i Damallsvenskan lägger ned sin verksamhet. Sedan, som idag på årets sista dag, besked om att laget kommer spela i 2021 års serie och dessutom, i egenskap av vinnare av serien, satsa mot Champions League.

Någon som hänger med…?

I ett pressmeddelande nu på morgon, 31 december 2021, skriver föreningen:

”Vad vi däremot inte förväntade oss var det stora, överväldigande och positiva intresset från privatpersoner, företag och fotbollsföreningar för att behålla föreningens elitverksamhet. Vi överraskades av att så många klev fram och visade vilja att hjälpa till att finna lösningar för att behålla en elitverksamhet för damfotbollen i Göteborg.

Klubbens strategiska uppfattning, som vi givit uttryck för, att Kopparbergs/Göteborg FC behöver integreras med en större organisation står fast. Det är ett ovillkorligt krav för att sikt kunna fortsätta en elitsatsning med långsiktig konkurrenskraft nationellt och internationellt. 

Till vår stora glädje och tacksamhet har det kommit ett positivt gensvar från ett par föreningar om att utveckla damfotbollen i Göteborg i ett nära samarbete oss emellan. Vi kommer utan dröjsmål att sätta oss med de aktuella föreningarna och diskutera detta. Vår ambition är att ha en lösning klar under våren. 

Detta innebär också att vi kommer att spela i OBOS Damallsvenskan 2021 – och delta i Champions League till hösten.” (Min halvfetning.)

Det fanns i utspelet från tidigare i veckan något desperat, men också en vilja att skapa uppriktig uppmärksamhet över förhållanden i svensk damfotboll; om hur svårt det är att spela internationell fotboll på lika villkor och att Göteborg FC behövde en storklubb att hålla i handen för framtida spel.

Uppropet gav massmedial uppmärksamhet (jag blev själv upprörd och besviken, men lade till några frågetecken här), men också backning från alla möjliga håll.

På kort tid har gensvaret gett följande svar: Göteborg FC fortsätter spela i serien nästa år. Under våren kommer diskussioner om en fusion med något storlag i regionen att föras med en bra lösning för alla inblandade.

Rullar vidare. Efter veckans besked om nedläggning kommer nu nästa om fortsatt spel för Göteborg. Foto: KAI MARTIN

Ja, det ska ses som ett desperat besked, det som kom från klubben i veckan. Men det ramaskri som uppstod har uppenbarligen gett effekt.

Det som jag ställer mig tvivlande till är varför inte spelarna involverats i planerna, om det så har handlat om förhoppningar. Hela A-laget får alltså sitt besked ungefär samtidigt som massmedia får det i en mejl. Varför inte förklara att så här och så här tänker klubben, vi vill att detta hålls under embargo och att lagkaptenen är den som svarar på massmedias frågor vid sidan av presschefen, tränarna och ordförande.

Nu har en oro skapats i föreningen där brist på tillit kan bli en förlängning av det, något som knappast gagnar vare sig föreningen eller det spel som spelarna ska spela.

Jag är positiv till att Göteborg FC fortsätter sin uppgift att spela underhållande fotboll och med ambitionen att bli ett bättre och större lag. Men den knappa veckans turer är ytterst märkliga.

Heroisk match av Sverige – men sviten bröts

JVM utmanar mina sovvanor. Men när vi idkar skiftbyte, hustrun lägger sig när jag går upp, är det ändå för att vakna till Sverige–Ryssland, den näst sista av matcherna i grundserien i detta JVM. Ryssland åkte ju på en överraskande förlust mot Tjeckien med 0–2. Men är annars obesegrat. Sverige har hållit sin fantastiska svit av 54 obrutna vinster i grundserien, något som måhända kalenderbitare och statistiker vill odla. Men i sak är det egentligen mer noterbart än väsentligt. För varje år kommer ju nya juniorer in med nya förutsättningar. Starkt ändå.

Första perioden blir total dominans av Ryssland, som redan i inledning får ett mål bortdömt när det bedöms att Rodion Amirov åkt på Jesper Wallstedt, svensk målvakt för dagen. Nja, jo, kanske. Ryssen går hårt in mot mål, i sin rörelse flyttar han Wallstedt, men är också hårt uppvaktad av det svenska försvaret. Men bortdömt, hur som. Då hade svenskarna inte vaknat. Inte heller SVT:s kommentatorer Chris Härenstam och Jonas Andersson, som inte ens märker att diskussion om målet vara eller icke var sker. Inte ens då ryska ledarna sedan väljer att utmana beslutet, som domarna sedan slår fast. Godmorgon!

Nu trummade ryssarna på oförtrutet och vägrade hänga läpp över ett domslut, något som de senare skulle ägna sig åt. Så när första målet i matchen kommer är det ryskt och det efter sju minuter. Att Sverige, trots dominansen, klarar att kvittera via ett trolltrick från Arvid Costmar efter en kort, men intensiv forechecking från Sverige. Men ryssarna tar åter kommandot och Amirov får sin revansch och får ett mål med sig när svenskarna hamnar i brygga.

Ändå, svenskarna håller spelet väl upp. Även om jag tycker att det tappar för ofta i uppspelningsfasen där kladdandes med puck kostar för mycket energi, trots att de svenska spelarna lyckas återerövra pucken. Lägg till det allt för många förlorade tekningar och allt för sällan direktskott, så har ni moment som måste skärpas till när aggressiva USA väntar på nyårsaftons sena natt, ja, när 2021 ringt in sedan några timmar.

Nu hämtar Sverige hem ytterligare en kvittering när Sverige rullar upp ryska försvaret och vallar in pucken på skicklige målvakten Askarov, som i momentet innan gjort en monsterräddning på just Alexander Holtz läge.

Snart kvitterat för andra gången.

Om första perioden var rysk propagandehockey, som hämtad från Sovjettiden, var den andra svenskarna. Mes imponerande frenesi, teknik, fart och idoghet utmanövrerade juniorkronorna de ryska spelarna. Så inför tredje perioden skulle det definitivt bli en holmgång, något som indikerats av grinighet, emellanåt fult spel.

När Alexander Holtz åker ut utnyttjar ryssarna för andra gången i matchen övertaget och gör 3–2. Den obrutna vinstsviten är hotad. Men Sverige trycker på, dominerar återigen, plockar utmärkt spelande Wallstedt med drygt två minuter kvar och då klockan ger 19.59 kan Noel Gunler konstatera att Alexander Holtz äntligen dragit på ett direktskott, som tar på Gunlers benskydd och in i mål.

Mot förlängning.

Förlängning och dramatik, där spelet är ett lotteri. Frölundas Elmer Söderblom, med både längd, räckvidd och teknik är så när den som avgör. Men med en tveksam utvisning får ryssarna möjlighet till spel fyra mot tre. Då de dessutom slipper undan en hakning på svenske försvararen Tobias Björnfot bakom svenska målet, så innebär det tre saker: Björnfot lyckas inte trycka pucken ut zonen, ryssarna kan återta den och i efterföljande spelet skjuta med retur som följd där Wallstedt inte kan hålla emot med bara 5,6 sekunder kvar.

Plus: Svenskarna visar att det klarar att matcha det tuffaste motståndet.

Minus: Kladdet i egen zon, förlorade tekningar och för få direktskott kommer straffa sig.

Fråga: Vad håller SVT:s produktion på med? I presentationen av Jesper Wallstedt visade Hugo Alnefelt. När Jaroslav Askarov diskuterade visades en vinjettbild på hans tjeckiske kollega.

Ett hårt slag för damfotbollen

När jag i morse fick mejlet fick jag läsa det flera gånger innan jag förstod: Göteborg FC lägger ned sin elitsatsning. Det lag som bara för någon månad sedan vann sitt första SM-guld kommer säsongen 2021 inte till start. Endast klubbens ungdomslag F17 och F19 samt integrationsprojektet Shake Hands fortsätter sin verksamhet.

Jag är häpen, förvånad, men gränsar mest till att bli förbannad. Ett lag som satsade högt, med svenska mått mätt, och kommit ut till internationellt spel, ser sig nu som förening tvungna att lägga ned.

Platt fall. Efter SM-guldet har Göteborg FC nu beslutat sig för att avsluta elitsatsningen. Endast klubbens ungdomslag F17 och F19 samt integrationsprojektet Shake Hands fortsätter sin verksamhet. Foto: KAI MARTIN

I mejlet står det i en hälsning från ordförande Peter Bronsman, tillika föreningen främste sponsor Kopparberg, ett företag som också finns i klubbens namn: ”Under nästan 20 års tid har vi utvecklat och drivit damfotbollen i Göteborg och Sverige framåt. Att trampa på i samma gamla fotspår är inget vi tror på. För att kunna hävda sig internationellt är jag övertygad om att damfotbollen bör integreras i och vara en likvärdig del, få ta del av samma resurser som herrfotbollen, i en elitklubb.  Det är förstås ett tråkigt beslut för oss att ta på kort sikt, men sett över lång sikt är det definitivt rätt beslut att ta nu”.

Jag förstår, men fattar det inte. Till den här säsongen tvingades Kungsbacka att tacka för sig efter att ha degraderats från Allsvenskan, men också levt på för stor fot. Jitex lyckades, efter sin elitår, komma tillbaka till damseriernas andradivision i år och lyckades efter förutsättningar väl.

Men Göteborg FC!? Ja, laget har alltså tagit SM-guld, spelade utmärkt fotboll och mätte sig, åtminstone i första matchen, med Manchester City i första omgången av Champions League. Laget kryllar av landslagsspelare med fantastiska sista utposten Jennifer Falk som årets definitiva utropstecken.

Nu lämnas alla spelare plötsligt klubblösa. Ett av Sveriges främsta elitlag går upp i rök, alla ambitioner och förhoppningar följer med för spelare, ledare och unga aspiranter som vill nå högt.

Det är så oerhört trist och jag kan inse att det stavas pengar. Men laget, som strävat på sedan 2003, har ju varit en möjlig dröm för fotbollsspelande- och älskande flickor i upptagningsområdet kring Göteborg. Nu slocknar den drömmen.

Det är synd och förbannad skam att denna satsning nu upphör, men något slags märkligt from, eller snarare falsk, förhoppning om att IFK Göteborg och Öis ska ta över; de lag som precis startat sin satsning på damlag, men ligger i de nedre divisionerna – mil från svensk elitfotboll. För inte kommer de spelare som nu blivit entledigade söka sig till de föreningarna eller ens Jitex. Nej, de tvingas dra upp bopålarna och söka uppdrag någon annanstans. Och Göteborg går miste om ett elitlag, den här säsongens bästa.

17 år fick Göteborg FC. 17 år hade Peter Bronsman tålamod. Det ska han ha tack för, samtidigt som jag önskat att viljan var starkare än så.

Överlägset i allt utom mål

Det är ju inte utan att man blir imponerad av Österrikes målvakt Sebastian Wraneschitz. 6–65 i skott, bara fyra insläppta. Bristande effektivitet av juniorkronorna…? Både och, får jag nog säga. Sverige drev på för att hålla tempo och locka Österrike i försåtliga fällor. Men alplaget hade kammat sig väsentligt efter att ha blivit överkörda av USA i inledningsmatchen och förlorat med 11-0.

Då kunde man ju tycka att Sverige, efter den övertygande vinsten mot Tjeckien (7–1), skulle dominera inte bara spelmässigt utan också i antal gjorde mål i JVM:s andra match. Men nu är inte sport någon matematik med helt givna resultat.

Matchen Österrike–Sverige påminde en del om Tjeckien mot Ryssland. Ett stabilt försvarsspel, spelare som ligger i linje som göra att det blir hyfsat lätt att blockera skott, ett boxutförsvar där motståndarna tvingas till hörnorna och där skotten kommer från vinklar som är tämligen enkla för en modern målvakt att ta. Statiskt och effektivt försvarsspel. Statiskt och ineffektivt anfallsspel.

Skillnaden var förstås att Österrike inte hade något anfall, inga blixtrande kontringar som sitt norra grannland Tjeckien. Det vittnar matchen mot USA om med noll mål gjorda. Det vittnade matchen mot Sverige om, med lika sorgligt resultat.

Så Sverige vinner med 4–0 efter att ha spelat ut motståndarna, men egentligen aldrig riktigt utmanat. Disciplinen hos österrikarna var häpnadsväckande över 60 minuter. Normalt sätt brukar den tryta med orken, men här höll laget motståndet stången. Samtidigt är juniorkronornas spel en smula för saktfärdigt och omständligt med för få direktskott, för lite distinkta sidledspass och för få som verkligen vill in och stöka framför mål. Man lyckas allt för sällan dra isär det där kompakta försvaret, vilket bara ger ett mål – Lucas Raymonds 4–0 – där sidledsspelet ställer både försvaret och duktige Sebastian Wraneschitz. Istället är det Noel Gunlers fruktade bössa som ger två mål, precisionsskytte à la Elias Pettersson, oerhört svårt för en målvakt att ta.

Positivt ändå att Sverige orkade trumma på, trots bristande utdelning. Positivt också att Lucas Raymond fick göra sitt första mål i turneringen. Och, förstås, positivt att han kom tillbaka efter sargkraschen i andra perioden.

Österrike–Sverige 0–4 (0–1, 0–2, 0–1)
Målskyttar: Noel Gunler 2, Simon Holmström och Lucas Raymond,

Platt fall för Ryssland

Det är ju förstås en av jul- och nyårshelgernas verkliga höjdpunkter när JVM i ishockey drar igång. Trots pandemi lyckas de kanadensiska arrangörerna ro turneringen i hamn. Åtminstone så här långt. Vis av erfarenheten från Stanley Cup-slutspelet i somras/höstas får lagen leva och agera i en bubbla; arenan med flera isar och hotellen är där man häckar. Tufft, förstås, för rastlösa juniorer. Men samtidigt vet lagen vad som gäller och utgår från det.

Sverige inledde, efter coronaorskade omständigheter som gjorde att juniorkronorna inte fick någon träningsmatch, mot tjeckerna och vann snyggt med 7–1. När nu Tjeckien skulle ställas mot Ryssland, som haft sitt lag samlat i över en månad och trimmade spelarna samman i Karjala Cup, var det en förväntad utspelning som väntade. För så övertygande har det ryska laget spelat.

Så trummade ryssarna på de första tio innan tjeckerna började stabilisera sitt spel och balansera det inledande övertaget. Tjeckerna samlade styrkorna i mittzon och var sedan i försvarsspelet solida och lyckades boxa ut förbryllade ryssar. Det var något av hjärnornas kamp där man tycker att Rysslands meriterade coach Larionov skulle ha klarat att dyrka upp det hermetiska täta tjeckiska försvaret. Men det blev inte så. Trots ett massivt övertag rent spelmässigt stack Tjeckien upp i farliga kontringar och skottmässigt var det jämnt fördelat lagen emellan.

I andra periodens slut lyckades just en kontring avgöras till tjeckernas fördel. Då hade ryssarna pressat tungt utan att lyckas skapa egentligen en enda riktigt vass chans. Men… Jakub Rychlovsky tog alltså med sig pucken i en snabb omställning, drog med sig bevakningen från de ryska försvararna, tittade påpassligt upp för att finns Filip Koffer med både blick och puck, som direktsköt förbi ryske målvaktstalangen Askarvo. 1–0. Väldigt vackert.

Det fanns ju förstås en period till att spela på för ryssarna för att vända på kuttingen. Men laget spelade runt utan effektivitet. Istället är det återigen via en patenterad tjeckisk kontring som matchens och tillika tjeckernas andra mål kommer via Martin Langs klubba.

Tjeckerna håller ifrån ett alltmer håglöst Ryssland, som aldrig klarade att dyrka upp Tjeckiens försvarslås och JVM:s första skräll var ett faktum.

Vådan av lättjan

Julen är ju en tid för överraskningar. Men alla kanske inte är så positiva, som andra kan vara. Som beskedet innan jul från skattemyndigheterna, ett ärende som ska tas om hand efter helgerna. Eller det som jag nåddes av då jag för första gången på länge klev upp på vågen nu i morse.

Jag vet. Jag har hamnat i något slags koma efter att ishockeyn fick ett abrupt avbrott i november. Jag förmådde inte förvalta min energi till annat än att bara sitta och glo. Ungefär. Visst. Jag tog mig till och från jobbet med cykel. Ibland. Jag springer i trapporna upp och ned för mina göromål hemma. Emellanåt tar Z med mig på en ovillig promenad, som oftast blir för kort, för lite av intensitet och för lite av utmaning. Och det är mitt fel. Hon har varit duktig att fånga dagen innan den ens har vaknat. Efter coronasäker skjuts av yngste sonen till hans arbete har hon gått ut på en intensiv stadspromenad i mörkret, passat på att gå trapporna från Linnégatan upp till Nordhemsgatan. Flitigt upp och ned. Hon har hittat nya stråk, nya trappor. Hon har fått den ork och energi innan jobbet som jag kanske har saknat.

Med hockeyn, som i sina bästa veckor kunde bjuda på fem pass i veckan, fick jag röra på mig rejält. Som målvakt är det mycket upp och ned, sidledsförflyttningar, tänjningar och mer skridsko än kanske många tror. Det är ett rörelsemönster som passar min kropp fortfarande; jag är tacksam för det.

Men nu har jag blivit sittande.

När jag nu, efter julens festmåltider med god mat och dryck, klev upp på vågen peakade den all time high. För första gången nådde den över 90 kilo, vilket förstås är för mycket för en man på 177 i krympande.

Då jag var i min ungdoms allra fagraste vår låg vikten på 65 kilo, kanske 67, definitivt 63 under en period då jag våren 1983 separerade efter ett längre förhållande. När jag 1990 blev pappa för första gången och var 34 år, låg kilotalet på 70. Det ökade en smula med åren, men stabiliserades till 78 kilo, ett vikttal jag hade då jag träffade Z 50 år gammal våren 2007. Kärlek och vällust har plussat på några kilon. Men under hösten har den varit stabilt 87 kilo.

Nej, jag räknar egentligen inte några hekton hit eller dit. Tycker mest att kurvan är intressant. Jag är 64 och per definition gubbe, men sedan kan man ju vara det mer eller mindre. Men med den tilltagande rondören har också klädmåtten ökat. Jag som under så många år slank in i ett par jeans med 32″ i midjan får söka mig till 34″. Skjortor med kragstorlek 39 är nu 41 eller 42 (samtidigt som jag misstänker att modekedjorna inte är helt tillförlitliga i sina storlekar; jag kommer ju fortfarande i gamla 39 eller åtminstone 40). Kostymerna har rakat i höjden från 48 till 52.

Det har förstås öppnat för att gammalt har fått åka ut och nytt (läs secondhand/loppisfynd) har kommit in. Och det är ju kul, eftersom det också är mitt intresse.

Men drygt 90 kilo! Nä, där får väl ändå ett slags gräns vara nådd…

Så jag tog mig en promenad mega grande nu på morgonen. Slottsskogen fick sig en duvning, precis som jag. Förbi Stora Dammen, upp mot djurgårdarna vid Säldammen. Förbi älgarna som låg i alla sina magnifika skepnader och idisslande bligade på mig. Utsikt mot Högsbo, utsikt mot Sandarna och Majorna, utsikt över älven. Men jag stannade inte för dem. Upp till Masthugget och Paradisgatan, nedför trapporna till Ljungmansgatan, ned mot Vegagatan, Nordenkiöldsgatan – där fantastiska restaurangen Koizen äntligen blivit av med de skymmande byggställningarna – för att passera Linnégatan i raska kliv och fortsatt högt tempo. Över Övre Husargatan i trots mot det försiktigt sprejande duggregnet, genom passagen till Västergatan, mot Engelska parken och upp till norra Guldhedens svindlande höjder. Lövskogsgatan med sina pelare till tegelstens hus som tjusar med sin utsikt över södra och västra stan, upp mot Källsprångsgatan och ned mot Änggårdskolonin, uppför Medicinareberget med sina byggnader som är helt i avsaknad av harmoni och tillhörighet och då kanske främst gentemot Sahlgrenskas första byggnader, men också de som byggdes på 50-talet.

Bristande byggnadsharmoni. Foto: KAI MARTIN

Jag hamnar på återvändsgränder, asfalterade stigar som lovar passage ned till gamla barnsjukhuset och Annedalskyrkan. Får vända om. Kommer till en märklig terrass där jag kliver in för att gjuta mina fotspår i den slaskiga hinnan som dröjt sig kvar efter nattens blöta snöfall. Jag ser ned mot Änggården och en himmel som vägra glipa för sol och blå himmel, som tjurigt håller på sin fuktiga grånad.

Fotsteg. Foto: KAI MARTIN

Jag fortsätter förbi Odontologen och över den glesa trafiken på Per Dubbsgatan och ned för Apotekaregatan i främre Änggården. Jag passerar Botaniskas entré, fortsätter på Carl Skottsbergs Gata, huset där mamma och pappa träffades, et andra huset, blott några nummer från det först nämnda, där mormor och morfar bodde. Hon som fyllde år på juldagen och som alltid fick ställa upp med stor fest för släktingar och vänner, emellanåt med hjälp av svartvitt i köket. Så vek jag av vid Torild Wulffsgatan och igen vid Änggårdsgatan, min barndoms gata. Utanför huset där jag växte upp står en bil med en trailer; det är flyttbestyr på gång. Jag kikar nyfiket in i hallen, men inte mer än så, där jag inte stått sedan mina föräldrar flyttade därifrån 1982.

Därborta där barn jag lekt. Foto: KAI MARTIN

Nu är jag hemma. Jag trotsade vädret, men kanske främst mig själv. Smidde planer för att komma upp på motionshästen igen. Sätta mig på träningscykeln i källaren, använda de vikter som finns där, gör utfallsövningar parat med smidighetsditon, försöka stretcha igång kroppen, som förhoppningsvis ska få känna på de gamla kära skydden igen och möta alla dessa illvilliga motståndare som inget hellre vill än att göra mål på en gammal man.