Hockeydrama – mot Stanley Cup

Det finns de som tycker att ishockey i juni är galenskap. De som, kanske, många gånger tycker det är okej med fotboll en lerig lördag sent i december. Men… ishockey är en året-runt-sport. En idrott som, i regel, sker inomhus. Just nu är ishockeyns högtid: Stanley Cup-slutspelet. Dit dit alla NHL-spelare längtar. En tid då man ska vässa formen. Då alla meriter, tricks och trick under säsongen inte är vitten värt om du inte under hård press kan upprepa dessa dina bravader.

Nej, jag är ingen nattuggla som sitter och glanar mig glosögd mitt i natten. Fördelen med Viasat Play och morgontidighet är att jag kan kika när matcherna precis har slutat vid femsnåret och gubben i sin tur har vaknat. Jag snabbspolar mig fram till nedsläpp, förbi reklampauser och period-diton. Är det inte förlängning är det full underhållning med högklassig hockey på i runda slängar en och en halv timme. Jag har inte läst nyheterna, vet inte resultatet; jag är som en öppen bok och låter mig tjusas av klassen på spelet, speeden, tekniken, taktiken, målvaktsbravader – vilka målvakter! – och intensiteten. Går det att inte gilla ishockey på den här nivån? Tror inte det och de som missar detta är idrottens värsta losers.

Mot finalen. Tampa med Victor Hedman i spetsen vann konferensfinalen mot New York Rangers och är nu klara för sin tredje raka Stanley Cup-final.

Nej, jag har inte slaviskt följt hela slutspelet, men har knappt missat en match från kvartsfinalerna, semifinalerna fram till konferensfinalerna. Nu väntar alltså finalspelet. Bäst av sju. Mellan Tampa och Colorado. Kanske för första gången ingen högoddsare att det blev just förra årets Stanley Cup-vinnare (Tampa vann ju också 2020 års rumphuggna och av covidrestriktioner drabbade finalspel) och ska alltså tävla om sin tredje cup-vinst på raken mot förhandstippade finallaget Colorado

Tampa ställdes i konferensfinalen mot New York Rangers, som slitit sig fram till den med tuffa matchserier som sugit ben och märg ur spelarna. Förvisso inledde laget med två segrar mot Tampaefter att ha vunnit i en stentuff omgång om sju matcher mot Carolina. Då då två målvakter som ett tag stod i skuggan av Henrik Lundqvist möttes. Antti Ranta (Carolina) – i Rangers 15–17 – hade fått kliva in efter att Frederik Andersen skadats och i stort sett gjort det med äran. Igor Sjestiorkin tog ju över då Henke Lundqvist kroknade och har blommat till en fenomenal målvakt. Så var det också hans spel som tog laget så här långt.

I den andra konferensfinalen ställdes Colorado mot Edmonton och spelgenierna Connor McDavid och Leon Draisaitl. I målet för Colorado Darcy Kuemper som ställdes mot 40-årige kollegan Mike Smith. Men den förre drog på sig en skada som öppnade för reserven, tjecken, vänsterhänte Pavel Francouz, som med bland annat en hållen nolla och i övrigt stabilt spel hjälpte laget till vinst. Att se detta kreativa spel målvakterna emellan är en fröjd. Reaktionssnabba, god blick för spelet, improvisation när så krävs, positionssäkerhet och ett spel med klubban som många backar kan stirra sig avundsjuka på.

New York Rangers hade, som sagt, greppet om matchserien med sina två inledande vinster. Det var som om laget fortsatt gick på sin overdrive efter holmgången mot Carolina. Ryssen Andrej Vasilevskij, av många ansedd som världens bäste målvakt, ställdes mot sin landsman Igor Sjestiorkin. Rangers hittade snabbt Tampa-keeperns svaghet och gjorde gång efter annan mål på hans klubbhandssida, gärna högt. Tampa, som efter sin 4–0-vinst i matcher mot Florida, hade tappat matchtempo och positionerna. Men laget är vist av erfarenheten från tidigare Stanley Cup-spel. De vet vad som krävs för att komma till final och vidare fram till vinst av den åtråvärda pokalen. Så 2–0 i Rangers favör blev 2–1 och 2–2 i matcher. Så knep laget en bortaseger, otroligt rafflande precis som de övriga, för att kunna avgöra på hemmaplan i natt.

Redan hemma i Madison Square Garden syntes trötthetstecknen hos New York-spelarna. Än mer så nere i Tampa där hemmalaget dominerade totalt. Länge var det Igor Sjestiorkin mot ett ivrigt Tampa. Rangers försök var lama och sällan behövde Andrej Vasilevskij anstränga sig. Skottstatistiken visade en brutal sanning, även om målen länge uteblev.

Orken tröt. Mika Zibanejad sköt och sköt, men skotten gick inte i mål när Rangers jagade kvittering mot Tampa.

Så kommer Tampas lagkapten Steven Stamkos inseglandes på sin högerkant och skjuter ett skott från distans strax innanför blå. Skottet, som delvis skyms av hårt prövade och vilt kämpande Rangers-backen Ryan Lindgren, smiter mellan Igor Sjestiorkins höger benskydd och klubbhandske. På den nivån ett misstag, ett uns oskärpa som direkt straffade laget från New York.

Visst, Rangers kvitterade, men bara sekunder senare gör – återigen – Steven Stamkkos ett mål som en vilt kämpande Igor Sjestiorkin inte klarar att freda sin kasse ifrån.

2–1 står sig matchen ut, för New York Rangers hade helt enkelt inte mer energi, fantasi eller ork att utmana 2021 års Stanley Cup-mästare.

Tröst. Victor Hedman tröstar landsmannen Mika Zebanejad efter att Tampa slagit ut New York Rangers i jakten på Stanley Cup-finalen.

Nu väntar några dagars vila mot ett Colorado som har fått slicka sina sår sedan 4–0-vinsten mot Edmonton i den matchserien. Vännerna Gabriel Landeskog (Colorado) ska möta Victor Hedman (Tampa). Som jag längtar.

Fotnot: Finalserien startar natten till torsdagen.

Från Hanhals till NHL på några säsonger

6 januari 2019 var en vän till mig och jag nere i Kungsbacka för att se Hanhals möta Huddinge i division 1. Han har kopplingar till både staden och laget. När han bjöd med mig var det självklart, mitt hockeyintresse är stort. Det var ju dessutom lite extra kittlande att i hemma laget stod Frölundatalangen, på lån, Arvid Söderblom. Han hade då fått göra något inhopp i kassen i Frölundas A-lag, men då i matcher där laget hade varit på deken. Orättvist, kan man tycka. Nu skulle han gnuggas extra, som den 19-åring han fortfarande var, i A-lagshockey om än några divisioner längre ner i den svenska hockeyhierarkin.

Mot NHL. Arvid Söderblom i Hanhals 6 januari 2019. Foto: KAI MARTIN

Det ska väl sägas att Frölunda inte är kända för att odla sina målvaktstalanger. Få är de som gått vidare till några högre höjder och definitivt inte så som exempelvis Brynäs och Luleå har klarat av. Någonstans kan jag förstå att detta måste ha skavt hos Arvid Söderblom, som valde att hoppa av Frölunda för Tingsryd i hockeyallsvenskan säsongen 19/20 där han spelade 32 (av 52) matcher med en räddningsprocent på 92,4 och snitt på 2,38 insläppta mål per match. Det är inte illa, för ta i beaktande att han spelade i ett lag som kom tia i serien och där förlusterna var fler än vinsterna, precis som de insläppta målen dominerade mot de gjorda. Men förre Frölundamålvakten, målvaktstränaren Mikael Sandberg drillade sin adept med framgång och kvaliteten gick inte SHL-lagen förbi. Dock inte Frölunda, utan Skellefteå AIK, som knöt honom till sig för säsongen 20/21. Det blev lite färre matcher (22), men också färre insläppta mål med i snitt 2,03 och en förbättrad räddningsprocent, nu på 92,2. Under säsong fick han också möjlighet att möta sin lillebror, som är väsentligt längre än 190 cm långe Arvid Söderblom, Elmer Söderblom när SAIK ställdes mot Frölunda med fördel Skellefteå.

Trots att han inte matchades så flitigt väckte uppenbarligen hans spel vidare intresse. Till säsongen 21/22 knöts han till Chicago Blackhawks organisation. Inledningsvis har det väl varit lite kärvt med blott nio matcher i AHL-laget Rockford Iceogs. Under de matcherna har han haft en snitt på insläppt på 3,15. Men en räddningsprocent på 91,5 har visat att han hållit stången mot anstormande motståndare. Till det ska sägas att det är en rejäl omställning att få från spel i rinkar med europeiska mått mot de transantlantiska. Skotten kommer snabbare, hur alla möjliga vinklar och vrår, farten är betydligt högre och situationerna intensivare. Ett väl intrimmat spel hemma i Sverige kanske inte alls passar i USA och Kanada.

Efter nyår fick emellertid Arvid Söderblom chansen när tredjemålvakten Colin Delia blev utbytt efter en period mot Nashville. Förlust med 1–6, 15 räddningar, tre insläppta visar kanske mest att Chicago är ett lag utan organiserat spel än på målvakterna inkompetens. I söndagens match mot Calgary fick han förtroende från start. Noterbart att stjärnmålvakten Marc André Fleury, nyligen tillbaka efter funnit på lagets covid-lista, var placerad på bänken. Söderblom före ”Flower”, alltså. I andra kassen stod Jacob Markström, Sveriges nu främste keeper i NHL.

Det blev en intensiv match för Hovåskillen, men han spelade bitvis strålande. Tyvärr kunde han konstatera att hans lag missade i passningar, positioner och försvarsspel på ett ibland hårresande sätt. Efteråt fick han, trots 1–5 på hemmaplan, beröm av sin coach Derek King på den efterföljande presskonferensen.

Ja, det är klart. Han pepprades med 41 skott (24 skott bara i den andra perioden), släppte fyra (ett gjordes i tom kasse), räddade frilägen mot bland andra Mikael Backlund, snöt en straff och stod upp när de andra i laget föll.

Mot nästa match, den mot Colorado, är det emellertid klart att Marc André Fleury står. Han som innan årsskiftet hystade in sin femhundrade vinst i NH.

På några år har alltså Arvid Söderblom gått från Frölundas juniorverksamhet via spel i division 1, hockeyallsvenskan och SHL till NHL. Onekligen imponerande.

Så det är inte utan stolthet jag bär hans forna, vita Frölundatröja när jag spelar med lagets oldtimers.

Iskall vinterklassiker

NHL:s utomhusevenemang Winter Classic kittlar lite extra för en annan som vuxit upp på Näcken, tjärnen i Änggårdsbergen, där kamrater med mig lekte NHL-spelare till vi inte längre såg pucken framför oss. Det är nu en föreställning för att dels locka publik, dels skapa uppmärksamhet kring ishockey som spel samtidigt som man kan skapa något annat i det som många kallas serielunken.

Förra året var Winter Classic något extra. På grund av covidrestriktioner saknades publik, vilket ju var en sak i sig. Men när det försenade Winter Classic, som har hävd brukar gå förste eller andre januari, gick av stapeln var det ute vid sjön Tahoe i gränstrakterna av Nevada och Kalifornien. Las Vegas ställdes mot Colorado, solen stod på så den tidiga starten på matchen gjorde att isen inte höll, matchen fick avbrytas för att återupptas efter mörkrets inbrott. Miljön var förstklassig, omständigheterna annorlunda och matchen storslaget underhållande där Colorado drog det längsta strået.

Bländande miljö. 2021 års Winter Classic mellan Las Vegas och Colorado.

I år var det bäddat för dramatik i matchen mellan Minnesota Wild på hemmaplan, baseballstadion Target Field, mot St Louise Blues. Utmaningen, förutom själva spelet, är som alltid vädret. Denna gång iskylan som svept in över Minneapolis med minusgrader en bit under 20 celsius. Strax över 35000 människor hade, förutom lagen, masat sig till evenemanget, rejält påpälsade. Men med ett glatt humor och iver att få se tillställningen.

Annorlunda. Winter Classic bjuder på annorlunda utmaningar för både spelare och publik.

St Louise Blues gjorde något extra av det och klev ur hotellet till spelarbussen iklädda shorts och t-shirt, som vore det en trip till beachen. Hur Minnesota-spelarna laddade har inte framgått. Men det var gästerna som lekte hockey och lätt manövrerade ut hemmalaget som ständigt stod på hälarna.

Nej, det blev ingen hejdundrande ishockeypropaganda. Till det bjöd Minnesota upp till en ovanligt tam föreställning för att matcha namnet Wild. 6–2 efter två perioder talar sitt tydliga språk, och där Minnesota Wild fick se den svårbemästrade isen och den studsande pucken på fel sida manövreringslinjen lyckades St Louise Blues i dur med det mesta.

Visst, hemmalaget piskade på i tredje perioden för att lyckas göra match av det hela. Cam Talbott, medioker och samtidigt övergiven, byttes ut mot finske Kaapo Kähkönen, som spikade igen i de minuter han var på isen. Ja, coachen matchade ivrigt sitt lag åtta minuter från slutet med spel sex mot fyra, respektive sex mot fem med godkänt resultat, men försent för att skrapa ihop mer än ytterligare två mål.

Underhållande…? Jo, men ändå. Det blir ju en extra utmaning för spelarna att lira under omständigheter som kyla och utomhus. Isen är inte i harmoni med pucken som inomhus med jämn temperatur. Motståndet mot naturens element ska bekämpas. Nu trotsade St Louise Blues det bäst och lirkade tämligen lättvindigt upp ett vilset Wilds i en iskall vinterklassiker.

Gott nytt år – och ett år i retrospektiv

Detta skrivs 2021 år sista skälvande timmar i Göteborg som för dagen bjuder som dagen bör, en stad insvept i gråkall dimma med ett flortunt, skirt regn som dansar lätt ned för att förstärka fukten. Inom kort låter GP sitt fyrverkeri brassa på, en tidning som på några år låtit sina prenumerationskostnader skjuta i höjden, men mer om det i senare inlägg. Nu ska vi fira. Nu ska vi minnas.

2021 har varit ett år i rörelse med en hög grad av skeenden; detta en pandemi till trots, som åter tvingat oss till återhållsamhet och då kanske framför allt gällande resande. Men vi hann med en del, Zeba och jag, som tangerat resandet och som emellanåt har blivit en tur, ja till och med utomlands.

Men låt oss ta det från början.

Januari:

Laguppställning 1968. Övre raden, Ulf Jonasson, Ulf Martinsson, Neta (min syster), pappa och Robert Hellström. Nedre raden Carin Martinsson, jag och min mamma. Platsen, Kungsbackafjorden. Foto: HELGE MARTINSSON eller PER MARTINSSON

Året inleddes i träningsoverall. Ja, inte för lättjan utan för en rejäl promenad i Änggårdsberg som avslutades i Botaniska trädgårdens café med en kopp varm choklad med vispgrädde. Allt enligt alltings konstant. Zeba cyklade på sin elcykel, en julgåva från maken 2020. Ofta hälsade vi på underbara barnbarnet, som strax efter årskiftet firade tre månader. JVM bevakades från tv-stolen, nattlig dramatik som väl ingen vill vara utan. Framför allt från min sida, som på grund av kommunala beslut tvingats från isen sedan tidigt november. En sport jag skulle vara förutan gällande eget spel fram till långt senare på året. Men snön och kylan kom och med den isen. Jag kunde snöra på mig skridskorna för några varv på Näcken, den tjärn i Änggårdsbergen där jag som barn har spelat, där allt tog sin början i denna oändliga, underbara hockeykarriär. Men just den turen fick ett snopet slut. Någon hade vi blidväder slängt småsten på isen, som bedrägligt smält fast. För min del blev det bom stopp och en enveten skada på högerknät med ihärdig svullnad i månader. Internets förbannelse kan också vara dess guldgruva. I ett meddelande på Messenger kommer bilder från en barndomskamrat, som ett eko från 60-talets sista år och en frusen Kungsbackafjord. Filmfestivalen drar igång och vi med den. Zeba och jag hyr in oss på Jonsered och Le Mat för att se på streamad film under helgen och få mat till dörren. Om ”Doin’ the annorlunda filmfestivale” skrev jag här, här, här och här samt här.

Februari:

Kärlek. En spirande kärlek och nyfikenhet för varandra. Foto: ZEBA PEDERSEN LÖWEN-ÅBERG

Filmfestivalen glider över i en ny månad, men utan biosalongerna tjusning. Det blir hemma, men rikligt, tillsammans med hustrun. Jag jobbar ju fortfarande på GöteborgDirekt. Är idog, träffar människor, men hela tiden med klädsam distans och tack vare möjligheten att ses utomhus på kaféer. Men mest av allt träffar jag mitt barnbarn, som jag är fånigt förälskad i och märkligt, men han tycks också gilla sin farfar. Under månaden fyller Zeba år och kort därefter G, min yngste son. Vi äter semla, jag shoppar secondhand och gläds åt NHL:s Winter classic 20 februari mellan Colorado och Las Vegas i fantastisk miljö, dock utan publik. Jag får i uppdrag av min kusin och hans syssling att medverka som redaktör för boken om Cesons, min morfars och hans brors firma som startade 1918 och framgångsrikt sysslade med guldsmide. Jag engagerar i min tur en god vän för redigering och layout. Vi har vårt första möte av många under året.

Mars:

Jag jobbar på. Träffar fantastiska människor för intervjuer, som Ian Rusth, konstnären, som jag känner via fotbollsspel i Pushers BK på 80–90-talen, men som inte är så förtjust i publicitet. Men fortsatt är det möten med sonsonen som ligger mig närmast hjärtat. Så underbar och så fantastisk i sitt växande. Hans pappa och mamma planerar att köpa lägenhet och börjar se sig omkring för att flytta ifrån tvåan i Kärralund, den som – som av en slump – ligger mittemot huset där Tages sångare Tommy Blom växte upp i. Lönedagen firar vi T, yngste sonen i huset, som fyller 21. Nja, själva firandet sker inte på dagen, men något efter när vi hyr in oss i en biosalong i Bergakungen för datorspel. Tidigare under mars månad händer det sig att jag, på dåligt humör, ilsket cyklar hemåt via Vasagatans allé. I höjd med Handelshögskolan mötet jag ett bländande leende som är Daniel Lemmas. Väl hemkommen skriver jag till honom hur han ändrade min dag och tackar för det. I gengäld får jag erbjudande om att lyssna på hans svenskspråkiga material, tänkt för en ep och senare ett album, som visar sig vara ett av årets bästa. Det blir förstås en intervju, där jag får lov att berätta nyheten. Skattjakten på nya gamla kläder fortsätter med framgång. Garderoberna får bekänna färg.

Ett av årets bästa album.

April:

Påskfin. Vi firar påsk och jag tar på mig den tredelade kostymen jag köpte på Next i Reyjakvik 2014. Slipsen och snusnäsduken, Paul Smith, är från Erikshjälpen, skjortan (vet ej) och hatten från Bostonresan 2017. Foto: ZEBA PEDERSEN LÖWEN-ÅBERG

Vårens första månad inleds med SM-finalen i bandy herrar mellan AIK och Villa, där Lidköpingslaget kniper guldet efter en sanslöst underhållande match. Ja, en av de bästa jag har beskådat. Sportdramatik då den är som bäst. Helgen innan hade Villas damlag snott åt sig sitt första SM-guld. Frölunda åker ur slutspelet efter blekt spel mot, senare, SM-finalisterna Rögle. Jag blir inbjuden att äta lunch på Kuruyas på Aschebergsgatan, lokalen som tidigare (av samma familj) hyste exklusiva Koizen (nu på Nordenskiöldsgatan). Japansk snabbmat med stil. Rekommenderas. Vi firar påsk i läckerheternas tecken, men också i stillhet. En tur ut till Lilla Askerön, där den lilla familjen är, förgyller helgen och sonsonen har ju blivit sex månader gammal. Z och jag styrde kosan mot Lidingö för ytterligare boende på ett ESS-hotell (vi har klarat av Ystad Saltsjöbad, Falkenberg strandbad, Steam i Västerås, Pigalle och Belloras – det två sistnämnda i Göteborg. Alla förstklassiga. Nu passade vi på att testa Ellery Beach House, så långt upp nordost man kan komma på Lidingön. Men först Uddevalla, hej till kära vänner, sedan på tvärsan ned mot Jönköping för en natt på Stora hotellet där innan vidare färd mot Vivenne Westwoodutställningen på Millesgården och vidare till vår vistelse, där vi också hann hälsa på min kära faster och ett par goda vänner innan vi styr kosan söderut via Norrköping och Brahe hus. (Om resan finns att läsa här, här och här.) Våren är mild, solen, om än blek, värmer. Zeba och jag tittar, för skojs skull, på spatiösa lägenheter till salu på Linnégatan. Ser ”En dåres försvarstal” i Järnstudions regi, en av årets bästa teaterupplevelser. I körsbärsblomningens tid får jag min första vaccindos.

Maj:

Favorit. En lägenhet töms, men barnbarnet glöms inte. Foto: KAI MARTIN

Tulpanerna prunkar i Botaniska trädgården. Solen lyser stark och klar. Barnbarnet växer så det knakar och är nu på väg från Kärralund till Kålltorp, dit familjen på gränsen till Vidkärr/Munkebäck har köpt lägenhet. Hisingsbron invigs och jag tar en cykeltur när den är blott någon dag gammal. Fortsatta secondhandfynd gör. Genom lyckliga omständigheter och en öppen ishall i Lödöse börjar ishockeyspelandet igen. Högerknät har läkt och benen är förvånansvärt fräsch. Hamnar på sista plats i den glest besatta publiken (pga av restriktionerna) av musikalen ”Silverhjärtats hemlighet” av Jenny och Martin Schaub. Njuter av varje sekund. Hoppas den får evigt liv. Lyckas också få se Folkteaterns uppsättning av ”Dödsdansen”, en extraordinär teaterupplevelse. En annan sorts storartad upplevelse är när Zeba och jag får möjlighet att åka Göta kanal från Karlsborg till Sjötorp när maj är som allra vackrast. Upptäcker via ett tv-program att Gunde Svan och jag har likadana underställ. rotar i garderoben och hittar mitt gamla Björn Borg och travesterar bilden på Gunde till Instagrams och Facebooks oförställda glädje.

Lika som bär.

Juni:

Cupvinst. Fånigt glad att vinna ”The legendary Kai Martin cup” 2021. Foto: PER LINDEBERG
Familjefest. Äntligen är föräldrarna gifta. Foto: KAI MARTIN

Sverige gör ett håglöst VM i Lettland, något som Kanada också gör inledningsvis för att slutligen vinna hela skiten. Jag fortsätter mitt engagemang i Lödöse där en tajt – förutom en match där försvaret inklusive jag ekade som ett hålrum – serie slutade med vinst för mitt lag och jag kunde med mina spelare bärga hem pokalen med mitt namn. Stort. Och dramatiskt med avgörande i det så kallade game seven. Badsäsongen börjar för Zeba och undertecknad. Vinnare av Stanley Cup blir, efter en ojämn final mot Montreal, Tampa Lightning. Fruktansvärda scener utspelade sig på Parken när Danmark mötte Finland i inledande kamperna i EM. Stjärnan Christian Eriksen föll ihop, drabbad av hjärtstillestånd och världen höll andan med honom. Lyckligtvis lyckades medicins personal rädda hans liv, laget fortsatt på ett mirakulöst sätt turneringen och fick långt. Sverige för en ok turnering, men slarvar bort matchen mot Ukraina och slås ut. Midsommar firas i stillhet med promenad i Botaniska med den lilla familjen. Dagen efter förenas Paul och Sara i giftermål i Rådhuset där släkt och vänner väntade utanför. En promenad till Trädgårdsföreningen under mulen men regnfri himmel och därefter picknick med rymmande, krypande bäbis. I början av månaden får jag dos två.

Juli:

Gnuggas. Peter ”Trötter” Andersson coachar mig, veteranen, mot fortsatta framgångar. Foto: ANDREAS LARSSON

Månaden inleds med träningsläger i Kungsbacka, där jag återigen coachas av en av Sveriges främsta målvaktstränare, Peter ”Trötter” Andersson, som är nyss hemkommen från sitt uppdrag för Italienska landslaget under VM. Fyra dagars gnuggande sitter i kroppen, men när jag i den avslutande internmatchen överraskande möter Lucas Raymond håller jag honom stången – och övriga – den period jag spelar. När Danmark spelar i EM ställer Zeba till med fest, smørrebrød og øl. Men så går det bra för laget också när vi hejar framför teven. Men mot England, på Wembley, blir det sorti efter en heroisk insats. Direkt efter mitt träningsläger åker vi till Falkenberg för fars, som roar även om det är repriser och glimtar från tidigare föreställningar. Revygänget med Annika Andersson i spetsen på Vallarna kan sin sak. Hemma i Göteborg testar familjen dart i nyöppnade Oche, något som definitivt gav mersmak både gällande spel, upplägg och mat. Vi har en tur till Malmö för att hälsa på gudsonen och hans familj med förtjusande lilla Sonja, nu över året. Hennes mormor, mina vän Anna, är bonus vid det några timmar hastiga besöket som ger picknick på St Pauli kyrkogårdar innan vi tar bron mot Bagsværd och en sedan länge emotsedd Danmarksvistelse på en dryg vecka. Vi har bröllop, student och en 18-årings födelsedag att se fram emot. Det börjar mulet men slutar i stekande sol. Nya fynd på loppisar där bootsen, RM Williams, knappt begagnade för 200 dkr var vinstlotten. Det blev mycket bad i Øresund, men också på sjællandska nordkusten. Läs om resan här, som inkluderar rød grad med fløde en promenad som blev lång och vilsen. Väl hemma blev det en överraskningsboende på Skäraton med mycket av det goda och en väldig het natt, som går att läsa om här. Jag hann också se Tofta teaters uppsättning av Ingemar Bergmans klassiker ”Scener ur ett äktenskap” i en smärtsam, i positiv bemärkelse, föreställning. Barnbarnet sover över för första gången, som en förberedelse för höstens farfarstorsdagar. Vi hinner också fira jul i juli, en tradition sedan 2008 i familjen, med dansk julmat och presentlek. En händelse ingen vill missa. Vi lyckades också komma i närkontakt med våra isländska vänner, som var på besök hos landsmän boende i Frösakull utan för Halmstad; det blev bad förstås. Gör äppelmust på de första transparant blanche som kommit. Hallonbuskarna bjuder på ljuvliga bär till frukost yoghurten.

Augusti:

Ljuvligt. Hovåsbadet lockar med klippor, kvällssol och salta bad. Foto: ZEBA PEDERSEN LÖWEN-ÅBERG

Zeba för en tur med sin dotter till Köpenhamn och kommer hem med loppisfynd för herrar till sig. Något jag snopet kan konstatera. Som om jag inte har kläder nog. Men den vackra Sandkavajen i sammet blir så småningom ändå min. OS börjar i ett av covid väldigt restriktivt Tokyo. Vissa svenska framgångar. Framför allt i fotboll där damerna bitvis spelar glimrande. Vi får besök av Zebas storasyster Tine med man Lars på deras hemväg från hytteäventyr i Norge. Zeba passar också på att hälsa på sin bror i Nice. Tiden är inne för äppelmos. Totalt gör jag 27 försvinnande goda liter. Vi växlar mellan morgondopp och kvällsbad. Fortsatt stimulerat umgänge med barnet, som växer så det knakar. Efter en kort paus i juli har hockeyn dragit igång med fyra pass i veckan. En av mina sista semestrar led mot sitt slut. Jag hade i år svarat på mejl från vissa hågade om att jag var ledig med en undran om vi kunde höras i augusti, då allt rullade igång. Det, i sin tur, gav en intervju med Rasmus Blomberg, en begåvad, okänd artist som överraskade mig ett album som jag räknar som ett av årets bästa. Lyckas få en plats till utsålda Eggstonespelningen – tillsammans med amerikanska Mommyheads – på Majas vid havet utanför Varberg genom att hjälpa banden att sälja t-shirtar. För mig var det en ljuv återförening med ett band som jag skattade högt på 90-talet, då jag också var med under en turné i Japan 1997.

2021 års bästa album.

September:

Redo för inslag. En bild tagen bara någon timme innan inslaget som gjordes med mig i ”Antikrundan”.
Foto: ZEBA PEDERSEN LÖWEN-ÅBERG

Det var på gång redan 2020, men blev avlyst. I år trodde jag mig vara bortglömd. Men det blev verkligen av. ”Antikrundan” med vintageexperten Malin Sveholm var nyfiken på min klädsamling. 1 september gästade programmet Tjolöholms slott och jag var ditbjuden. Kön ringlade lång i det gassande sensommarvädret. Jag hade med Zeba, som tur var, för jag hade en klädhäst preppad med kläder som jag skaffat genom år. Tidigare på dagen hade jag varit hos Sharper of Sweden Barbershop för att trimma skägget, min skräddare Samuel i Mölndal hade ordnat stassen på nolltid (en tredelad Paul Smith-kostym som hade blivit för trång) och jag var stassad för äventyret. Om det godkänt kommer inslaget att sändas någon bit in på det nya året. Det var omtumlande, men slogs ändå med hästlängder i känslomässig upplevelse av min första farfarstorsdag; under hösten hade jag fått i uppdrag att hjälpa barnbarnets föräldrar med torsdagar så att, framför allt min son, de skulle kunna jobba. Det blir ljuvliga dagar med bonus allt. Tittar på ”McCartney 1, 2, 3”, intervjuserien med den forne beatlen och producenten Rick Rubin. Änggårdens kommunalförening anordnar en loppis, men på så vis att hushållen själva får hålla i sitt. Vi dukar upp diverse produkter på garagenedfarten och bättrar på familjekassan samt glesar en del i garderoben. Begraver två kära vänner och inser att vi sladdat in på livets slutfas där en del av oss har många år kvar, andra inga alls. I början av september har vi skiftat bil, från törstiga Tiggan till elhybriden Hilda, VW mot Toyota. Vår första långfärd går till Köpenhamn där konfirmation väntar och banne mig om vi inte lyckas besöka Holte en solig söndagmorgon. Samma förmiddag kör till Amager och det hippa Reffen och ett bad i en Refshalebassin. Henke Lundqvist aviserar att han slutat på grund av sina hjärtproblem; jag fortsätter för mitt hjärta och min hjärna inte begriper bättre. Zeba och jag firar vår nioåriga bröllopsdag på Radisson, för detta Sheraton, med Hagabandet inkluderat och mat på Noot. Morgonen därpå är inget för latmaskar, åtminstone inte för mig som tidigt tar vagnen för att hämta sonsonen och en promenad i ett regnigt Göteborg. Får besked om att mitt seniorkort på Västtrafik är på väg i posten. Vi fortsätter badandet. Månaden slutar med en jävla smäll. En explosion väcker min gode vän Lasse och mängder med hushåll på Övre Husargatan. Rökutveckling och brand för att man inte kan ta sig ut. Men förvånansvärt få skadar sig, en person avlider plus gärningsmannen som efterlyst senare påträffas död i Göta älv. Många av de boende kommer inte tillbaka till sina lägenheter; för Lasses del dröjer det till i höst.

Oktober:

Underbara du. Foto: FARFAR

Barnbarnet fyller ett år och har redan börjat gå samt försöker formulera sig. Vad han vill råder det däremot aldrig någon tvekan om. Det gäller att vara lyhörd för hans behov, som att läsa, äta och sova. Vi trivs bra ihop och Zeba jobbar med glädje hemma väldigt många torsdagar. Zeba och jag går på premiärer: ”Mamma Mia – the party!” och Håkan Hellströmmusikalen ”Kärlek skonar ingen”. Stor scenkonst, framför allt uppsättningen på Göteborgsoperan. Hinner också se Pepperlands fina Beatleshyllning ”Yeah! Yeah! Yeah” på Stadsteatern. Vi hittar rådjur i trädgården som kalasar på fallfrukt. Men det finns inte mycket kvar. Det mesta av Ingrid Marie har gått åt till mustning. Vi äter hummer, färskfångad och köpt från båt av en Brännöfiskare. Vi åker till Oslo med buss, som ett led i firandet av min 65-årsdag. Bor på flott hotell, hälsar på yngsta systerdottern och hennes hustru i det nyköpta huset utanför storstaden. Så länge sedan vi sågs. Så trevligt att göra det. Dagen efter åker vi till Trondheim för några dagar på anrika och enastående Britannia hotel, ett boende jag lätt kunnat sträcka ut mot en vecka, minst! Det var en resa med all inclusive, som det lätt blir med Zeba.

Klart med tweed. Försöker hålla stilen när man får på Britannia hotel i Trondheim. Foto: ZEBA PEDERSEN LÖWEN-ÅBERG

Vi gör det mesta, men misslyckas med bad i Trondheimsfjorden. Det fick bli isbad i hotellets spaavdelning istället. Som final på badsäsongen lyckades jag emellertid komma i vid badstegen vid Hovåsbadet den siste oktober. I slutet av månaden får jag också äran att gästa Troublemakers, som firar 40 år som band, för att sjunga Likets Levers ”Levande begravd” hellre än bra.

November:

Inför take off. Foto: KAI MARTIN

Pensionär, javisst. Men bara på så vis att jag tar ut folkpensionen. Jag fortsätter mitt halvtidsvärv på GöteborgDirekt, men har också uppdraget för boken om Cesons och frilansjobb för Mitti Stockholm, där jag skriver en nöjesartikel i veckan. Det har plötsligt blivit mycket. Men farfarstorsdagarna är heliga. Ja, långt mycket mer än hockeyn, som jag för mitt liv inte vill missa. Men en knäskada i mitten av november (ja, efter att ha spelat åtta gånger på nio dagar) ger ett speluppehåll till veckan innan jul. Jag frekventerar secondhandbutiker och köper en del. Garderoben knorrar, men sväljer en del. Jag säljer också lite, utan att lyckas med balansräkningen. Överraskas av sönerna på fars dag där även sonsonen är med. Är stolt och lycklig över initiativet. Zeba går, efter en intensiv höst, in i väggen och blir sjukskriven. Vi går på Bob Hund-musikalen som roar, trots sin svärtade ton. Jag åker med jobbet på konferens till Stockholm, eller snarar allt annat en charmiga Kista. Ändå trevligt att träffa Stockholmskollegor. Kommer iväg på ”Saturday night fever” på Chinateatern, men av planerade ”Rain man” blir det intet på grund av sjukdom i ensemblen. Stannade på hotellrummet med take away och öl. Längtade hem till Zeba. Hinner med en julshow som inte är mycket att skriva hem om, men gjorde det ändå. Träffar goda vänner, umgås och passar också på att göra en intervju innan jag tar det långsamma tåget hem. Snön faller och uppenbarligen snörröjningen med den. Men det är vackert ett tag innan slasken slår till efter någon vecka.

December:

Gott nytt år! Foto: KAI MARTIN

Försöker köra rehab för att få igång styrkan i mitt knä. Cyklar på motionscykeln och lyfter benen växelvis när jag sitter framför teven. Köper senare viktmanschetter för att ge lite mer motstånd. Hittar en alldeles ny Weekdayjacka typ vadderad anorak för bara 200 kronor på KFUM-butiken på Nordenskiöldsgatan plus lite annat. Jobbar på i högt tempo för att säkerställa julledigheten över mellandagarna. Zeba är fortsatt sjukskriven. Torsdagarna är glädjeämnen med sonsonen, men vi missar några på grund av snor och förkylning. Ser en lysande julkonsert med Pernilla Andersson, men mäktar inte med att skriva den hyllande recension jag hade tänkt. Det blir så ibland. Köper julskinka och fläskstek i Saluhallen och försöker planerar för en lite snålare jul rent matmässigt. Zeba och jag kommer vara ensamma på julafton, men får till oss några av barnen för den traditionella julgröten. Senare på eftermiddagen åker vi till den unga familjen och firar med dem, inte som det var tänkt men så fint att vara med dem och få höra sonsonen säga wawa dai (farfar Kai) och le lyckligt. Lyckas tillsammans med Zeba se Världskulturmuseets utställning ”Kimono – från Kyouto till catwalk” som fascinerar, vilken klädkonst! Kommer iväg på några fina föreställningar, som suveräna ”Idlaflickorna” på Stadsteatern och Per Anderssons ”Räkhäst” på Lorensbergsteatern. Betar av Peter Jacksons fantastiska dokumentär ”Get back” om Beatles och får som extra bonus ”One, two, three, four” av Craig Brown och Paul McCartneys ”Texterna: ett självporträtt – mitt liv i 154 sånger”. Kommer också iväg, traditionsenligt, på Bröderna Brothers ”Carpe mañana” på Musikens hus. Inga mellandagar värda namnet utan dessa underhållande bröder. Så tickar då året mot sitt slut. Vi gjorde final i stilig stass. Jag i min Bossmoking från 2009, praktiskt tagen oanvänd då den inhandlades på en loppis för 200 dkr tillsammans med de svarta Sandskorna, obetydligt brukade, för 50 dkr. En Eton smokingskjorta, även den secondhand, plus en grå Oscar Jacobsonväst köpt på Hede outlet samt en fluga ärvd från pappa blev min nyårskostym till hummer och champagne, godis, ost och vin plus Zebas suveränt bakade kransekager.

Då detta skrivs för att avslutas har ett nytt börjat, ett oskrivet blad, eller kanske en oskriven bok, som ska fyllas. Gott nytt år!

Hockeyfeber

Jag har ju spelat seriehockey sedan 70-talet. Varit en passionerad utövare av sporten sedan 60-talet. Kan liksom inte sluta och när fortfarande drömmar om räddningar som från gud sänt. Sejouren med IK Raid, Hisingslaget som jag spelade med mellan 1999 och 2017 med ett gästspel för en match 2018 är över. Men emellanåt kan jag känna att det är matcherna jag vill åt. Då, då adrenalinpåslaget ger kickar, när benen är stumma av nervositet, när sinnena är skärpta och man är inne i det somliga kallar zonen.

Så har jag nu haft lyckan att få medverka i laget Kings & Queens, som man kan uttyda av namnet är ett sällskap hockeyentusiaster av både könen med lika skilda kompetenser som åldrar. Det är härligt. Laget medverkar i en rekreationshockeyserie i Göteborg, men förra året blev det bara en match där mig innan pandemin stängde alla fortsatta möjligheter.

Men nu var det dags igen. Åter igen Mölndal Ravens, det lag jag var med och besegrade förra året. Men det var då det. Nya förutsättningar nu.

Jag märker rätt snart att sinnena är inte riktigt med mig. Jag saknar fokus och det är i min position förödande. Uppvärmningen är en rad skilda missiler, inte i förstone för att värma upp målvakten utan för utespelarna att sikta in sig. Det, hur som helst, stärker inte min skärpa.

Nå, när matchen är igång är det vi som trummar på. Vi har ett gäng skridskostarka spelare, som kan det här med att förflytta puck snabbt och växla positioner. Så vi dominerar från start. Men det är motståndarna som gör första målet. En spelare kommer in från höger, driver på en bit ovanför den förlängda mållinjen och lurar mig från min främre stolpe och han har oceaner av yta att sprätta in 0–1. Nej, den var jag inte nöjd med. Vi kvitterar och andas ut. Fortsätta spela bra, men när gästerna gör en av sina få forecheckningar blir en av våra forwards lite väl ivrig. Han har förvisso pucken, vänder bort sina motståndare, men när han ska gå bakom målet och spela pucken vidare skjuter han istället mot mig, som ofokuserad släpper in skottet vid främsta stolpen. Nej, jag såg den inte komma, men som en av mina backar sa ”It takes two to tango” och, jo, jag skulle varit i position. Men ärligt, jag upplevde aldrig att jag blev uppbjuden till den dansen.

Matchtröja. Kings & Queens är ett rekreationshockeylag som jag spelar med.

Vi rycker emellertid upp oss. Kvittera åter och gör både 3–2 och 4–2 hyfsat snabbt innan pausvila. I andra rycker vi ifrån och radar upp målchanser, men är också effektiva i målskyttet.

Jag har en försvarare i Tilda Antonsson, som så sent som säsongen 2019/20 spelade SDHL med Göteborg HC, som är en dröm ha med med sig. Vältajmad, balanserad i sitt spel och med stötbrytningar som överraskar motståndarna hela tiden. Anny Källum Olusanmi spelar också back, en kvinna som för sju månader sedan blev mamma. Stort bara det. Hennes passion för ishockey är så stark att hon måste på is tidigt och är också en offensiv kraft med sina kraftfulla skridskoåkning. Moa Eriksson, en av initiativtagarna till Kings & Queens och även hon med SDHL-erfarenheter, gnuggar på kanten och gör mål. Precis som Tilda Antonsson, som i en offensiv raid serveras en macka. Ja, det är så det ser ut i Kings & Queens. Tjejer som briljerar och killar som strävar på, allt i något slags harmoniell balans. Och alla vill göra mål, så backarna ger sig gärna ut på utflykter i anfallet.

Jag har inte speciellt mycket att göra, för vi förlägger spelet i anfallszon, men motståndarna kommer i konstiga kontringar och det är precis som om jag inte ser pucken. Räddningarna är få, de gör sina mål. Men jag räddar en straff, å andra sidan för att släppa in nästa. Nej, jag är inte fas med mig själv och det är inte ett spel som passar mig, som gillar att ha och göra.

Vi behåller ledningen, men i tredje perioden gör gästerna en uppryckning och det börjar darra hos kungar och drottningar. Ja, det blir så då den gamle keepern där bak spelar inkontinent. Det ramlade in totalt sex puckar och jag tror att jag en normal dag skulle ha tagit samtliga. Å andra sidan gjorde vi tolv mål, snyggt fördelade mellan både kvinnor och män. Så en vinst är en vinst är en vinst, för att travestera Gertrude Steins över hundraåriga dikt om rosor. Trist bara att jag spelade så visset.

Hockeyhaveri

Jag drar runt min målvaktstrunk i olika arenor/ishallar i Göteborg och får därmed besök en räcka omklädningsrum på köpet. Lägg till det att jag haft förmånen att få spela inte bara i hemområdet utan också gästat hallar runt om i landet, i Norge, Danmark, Finland, Island, England, Skottland, USA och Kanada.

Förhoppningsvis finns det ju ett tänk när man bygger en hall som ska omfatta en isrink. Men ibland undrar jag om de som ritat ens har de mest elementära kunskaper om sporten. Som Angered arena, som blott har några år på nacken och som förutom simhall alltså också hyser en modern, fin rink inhyst i en hall i det stora sportkomplexet nära Angered centrum.

Felplacerad. Placeringen av Angered Arenas entré är tokig, långt från p-plats. Dessutom är omklädningsrummen till ishallen för trånga för ishockeylag. Foto: KAI MARTIN

Inledningsvis: man bygger inte ett sportkomplex av Angered Arena där huvudentrén är placerad, riktigt, långt från parkeringen. Då har man ingen aning om hur mycket trunkar väger när man fraktar dem till arenan, än mindre hur mycket de väger efter ispasset. Trappor? Tack, det undviker vi gärna. Kungälvs ishall Oasen är skräckexemplet med den lång trappa ned till omklädningsrummen. Men det finns också en till ishallen i Angered Arena. Inte bra. Framför allt då huvudentrén inte längre är för ishockeyspelare, som förpassats (kanske bara under pandemin, men fortfarande är det så) till bakdörren. Förvisso närmare ishallen, men med en trappa upp och ännu längre bort för ishockeyspelare sett från parkeringen.

Omklädningsrummen? Ja, här är det definitivt inte så att Göteborgs ishockeyförbund kan ha pratat med arkitekterna eller vice versa. De är långa och smala och blir därmed trånga, vilket i sin tur inte för dem funktionsdugliga för sporten ishockey. Hur tänkte man där…? Det är dessutom inte första gången arkitekter visar på dåliga sportmannasinne. De ”nybyggda” omklädningsrummen i Rambergsrinken gjordes för fotbollslag då de byggdes för knappt 20 år sedan. Varför…?

Nu ska Isdala, ishallen i Kortedala, försvinna till förmån för en ny ishall vid Kviberg där GIK ska husera. Det ska, vad jag förstår, blir två rinkar i samma byggnad. Bra. Isytor behövs. Men jag hoppas innerligt att det blir en arkitekt med insikt i sporten som ritar faciliteterna, så att hallen blir praktisk för utövarna. Samma sak när Slottsskogsrinken försvinner för ny ishall. Som det har blivit i Angered Arena är direkt pinsamt. Att upprepa liknade misstag är förkastligt.

Plushallar i Göteborgsområdet:

Kungsbacka ishall – ett föredöme. Spatiösa omklädningsrum till den stora hallen, något mindre till den lilla. Lätt att komma till och från. Flera ingångar för de aktiva.

Frölundaborg – en klassarena. Lätt att komma in och från. Bra och stora omklädningsrum med plats för de aktiva.

Marconihallen – lätt att komma in och ut från parkeringen, några stora omklädningsrum, men också några som är för små. Det kan bli trångt vid cuper och träningscamper när lag/spelare ska komma in respektive ut från omklädningsrum/arenan.

Minushallar i Göteborgsområdet:

Angered Arena – ”kilometer” från p-plats till entrén, ännu längre till bakdörren som nu används till ishallen. Trånga omklädningsrum.

Oasen – Kungsälvs ishall bjuder på en brant trappa ned till omklädningsrummen, som förvisso har hyfsat generösa ytor. Det är väl ok att släpa trunken nedför trappan, men uppför…? Hu!

Rambergsrinken – nybyggnationen av omklädningsrummen för knappt 20 år sedan gav plats för fotbollslag; inte för hockeydito.

Resan med Hilda

Vi välkomnade en ny trotjänare i familjen. Ja, jag vet, trotjänare är någon/något som följer en länge. Det blev inte så med Tiggan, som var törstigare än ett fyllo och som började bli kinkig med reparationer som vi inte riktigt var så förtjusta i. Så adjö efter x antal mil och tack för den här tiden. Dricka kan du göra hos någon annan.

Vi hade filurat ett bra tag på vad vi hade för önskemål. Helt klart var att en bil med högt insteg var bra för min rygg, för det ska vi ge Tiggan; min dåliga rygg har mått bättre av en VW Tiguan. Vi ville gärna ha dragkrok. Men framför allt en bil som drog sparsamt med bensin, något som borde vara rimligt dessa dagar och som det är helt obegripligt att ingenjörer world wide inte lyckats med i någonstörre utsträckning att fixa. (Elbilar undanrakat.)

Vi testade. Vi provkörde. Vi diskuterade. Vi funderade på leasing, men avstod snabbt. Vi hamnade, efter tusen och en bilmärken och provkörningar, hos Toyota i Mölndal/Sisjön. Vi kom hem med ett signerat köpekontrakt på en Rav 4, en elhybrid, som hade allt vid kunde önska oss, förutom dragkrok. Nej, den var inte helt ny. Men en tre år gammal bil är ändå ny, även om den tidigare ägaren måste ha dragit på på en grusväg, något som motorhuven vittnade om, perforerad med stenskott i lacken. Det skulle firman fixa. Precis som stenskotten på rutan… just de detaljerna återkommer vi.

Z och jag har någon grej med registreringsnummer. Vi gillar kombinationer som ger associationer. Det gör bilresan roligare och en bil mer personlig. Som min Peugeot med RFU, som blev Rufus, ett kärt fordon som tog mig runt från 2006 och några år framåt.

Nu har det alltså blivit Hilda, som vi börjat känna in och som nu skulle få sin första gedigna långtur. Stämde våra teser med försäljarens löften om bränslesnål. Vi for mot söder. Skulle på konfirmation, som i Danmark är stort och prestigefyllt.

Z och jag hade tagit delar av eftermiddagen ledigt. Men vårt följe kunde inte riktigt det, så 16.15 var satt som avfärd. Det blev inte riktigt så. Skäl som packning inte klar, brobiz för färjan glömd, nyckel till vårt ”hem” i Bagsværd (Z:s syster T:s lägenhet) glömd plus att tre av fyra ville äta på vägen. Ankomsten till förorten till Köpenhamn blev sen, kvällen hade tagit över dagen och tiden mellan att vi installerat oss och jag skulle gå och lägga mig krympte. Ungdomarna…? Jo, de tog tåget in till Byen för en krogrunda, som unga mänskor pläga göra. Där är inte jag, om jag någonsin varit det.

Så istället randades åter en ny djärv dag där avfärden skulle vara tidig för klockan 10 började ceremonien i Udlejre kirke.

Hilda hade tagit oss tryggt och smidigt från Sverige över sundet ned till vår destination. Vidare västerut var det heller inga problem. Hon lydde villigt ackompanjerad av dansk fm-radio.

Förväntan utanför kyrkan var stor. Tio barn skulle konfirmeras och deras familjer skulle vara åstunda vittnen. Jag hade, förstås, klätt upp mig: en smårutig H&M-kostym med brittisk touch inköpt några mil från Ølstykke där kyrkan låg, en Charlestone Tie Rackslips till en vit Hawes & Curtisskjorta, ett par svarta brogueskor, Paul Smith; allt second hand, förstås. En snusnäsduk i vinrött kontrasterade den grönbrokiga slipsen. På huvudet en sotarmössa. Det var höst i luften, men solen sken milt mot en blå himmel med skira moln.

Danska psalmer är inte bara verser på Z:s modersmål utan också melodier som jag i stort inte känner igen. Jag försöker ändå, stöttad av en väninnan till tvillingarnas – de som ska konfirmeras – mamma. Med skolad, stark stämma i ryggen finner jag melodien och får en värmande kommentar från Z efteråt.

Ungdomarna välsignas, de är alla ostyriga 15-åringa, truliga, späda, grovlemmade, finniga, fina, förväntansfulla, spända. Det är vackert. Utanför gratuleras de. Olika slags vrålåk väntar på att ta dem iväg på en tur. Tvillingarna får en resa i en vit Porsche som spinner innan den ger sig iväg med ett vrål. Foton tas. Kramar delas ut. Pandemin är en bit bort; så nära ändå.

Vi har inte riktigt hunnit arrangera present till tvillingarna. Åker till ett närbeläget köpcenter. Hamnar i gräl. Går skilda håll. Jag hittar en Røda korsbutik som inte skänker någon tröst. Köper solrosor, men då jag ska betala med mitt danska Danske bankkort vägrar den acceptera min betalning – trots rätt inslagen kod. Hmmm. Har en hundring i plånboken, som ger mig två buketter solrosor. Z är i en Kvickly för att fixa grejer så att hon kan fixa buketter. Jag får sms var hon är. Går in i butiken med min blomsterkvast som en expedit tror är från hennes affär. Jag förklarar att jag har köpt dem på ett annat ställe och får engelska som svar. Jag upprepar på svenska, irriterat eftersom jag redan är det, och får slutligen hjälp som säger, fast på danska, det jag redan har sagt. Går ut. Väntar. Z kommer och tittar på min blommor, undrar varför jag har köpt dem. Efter en stund blir det en kompromiss. Z ordnar så att hennes och mina blommor binds om, men först ska var och en av hennes rosor dekoreras med en dansk hundring. Det blir fint, till slut, och blomsterbutiken gör ett vackert arrangemang av det hela. Z:s griniga gubbe tappar surheten och vänder sakta bog.

Vi åker till N, Z storasyster, var tvillingar S och L alltså har konfirmerats och nu ska hyllas. Välkomstdrink på verandan i en tidiga hösteftermiddagens klara väder. Rosa bubbel, specialbeställda M med tvillingarnas namn på i små pappkorgar, mixade nötter i andra pappkorgar; gäster kommer, fler anslutet. Festen börjar.

Bakom huset finns en liten gräsmatta där det i somras stod handbollsmål till de handbollsspelande tvillingarna. Nu stod där ett stort partytält. Borden var rund, utplacerade för att ingen skulle sitta för tätt, en riklig buffé – förrätt, varmrätt och efterrätt – dukades upp under gång, tal hölls, drycker dracks, det var ett liv och ett kiv och ett sorl, med styrkan i rösternas volym som steg ju längre vi satt där. Min tinnitus grumlar till min hörsel i massans sorl, att i detta försöka urskilja danskan gjorde min skalle trött.

Jag gick åt sidan. Valde enskildheten och stillheten. Blev inkallad för något tal som inte skulle missas. Blev utkallad till en gräsmatta, ett slags allmänning, där ungdomarna samlats för lek och spel. Stora uppblåsbara plastbollar, där man kryper in, och sedan ska tackla varandra under ett försök att spela fotboll. Tiden smet iväg. En ny kväll kom och med den en allt mer tilltagande, rå och fuktig, kyla. Strax efter åtta påkallar jag uppmärksamheten, att jag vill åka hem, att gubben är trött. Vi landar i soffan i Bagsværd med den längtande brittiska bulldoggen Max vid våra fötter. För mig tar tröttheten snabbt över, jag dricker den øl jag längtat efter, efter allt för många Coca-Cola till maten, som den chaufför jag har varit. Men märkligt nog rinner den ned på tvären, trots att det är en Classic, den av Tuborgs ädla drycker som jag föredrar.

Vi skådar en ny dag. Dimmorna lättar och solen tar över. Det är en förväntans stund. Jag ska äntligen få komma till Søllerød loppemarked, eller Holte loppmarknad som vi säger. Det ställe som på allvar 2008 triggade igång mitt secondhandintresse, som att det snudd på svämmat över. Något som också gjort att jag, kanske, föräras en medverkan i ”Antikrundan” (något jag skrev om här).

Vi intar frukost, får med ungdomarna och T, kommer iväg, parkerar, tar ut pengar (återigen nekas jag använda mitt danska Danske bankkort, så jag får låna av Z) och kliver in på det nya området i Holte som huserar loppisen. (På det gamla är det tillfälligtvis ett covid-center för provtagning). Vi bestämmer ett stråk vi ska gå. Men det Z har sagt stämmer inte med det jag uppfattar. Hon vill gå i cirklar, som i öar, då jag tar ett motsolsvarv. Efter en stund inser jag att mitt sällskap är långt efter, ja till och med osynligt. Jag har hittar en hyfsat snygg Tigerkostym i min storlek för 250 kronor i den danska valutan, men vill ha Z granskande öga. Förstås är benen för långa, ärmarna likaså. Vill jag verkligen ge mer jobb till min skräddare…? Som vanligt är det en salig röra av skräp, fynd och den sedvanliga presentsatsen 75 procent damkläder, 20 procent barnkläder och resten herr av skiftande kvalitet.

Väl förenad med Z hittar jag en grön filthatt (inget egentligt märke, made in China), som blir min för en 20-peng. En gul Marlboroskjorta prutar jag ned från 50 till 30. En grå, snygg J Lindebergkofta blir min för en hundring. Z har har hittat en blå Tigerkostym i linne/ylle. Storlek 48, där jag en gång var, som kanske någon av sönerna vill ha. Köper den för 250 dkr. Z hittar en brödskivare, som hon länge letat efter, som inhandlas och hamnar i min kasse. Hon fyndar ett snyggt, smalt armband och i samma stånd finner jag en läcker läderväska som hon köper till sig.

Den första Tigerkostymen har nu gått, förstås, men den kunde jag ha och missa. Kvar finns en sobert grå Oscar Jacobsonkostym. Men 800 kronor är utanför min budget och heller ingen nödvändighet.

T måste lämnas, så vi bryter upp, går mot bilen med vår packning, som nu har blivit diger eftersom Z hittat en barnstol, Ikea, med jalusi, som är tänkt att roa barnbarnet.

Väl i Bagsværd tror alla att vi ska packa bilen för hemfärd via en tur till Reffen, det hippa restaurangområdet, på Refshaleøen, en utsticker från Amager, med utsikt mot Kastellet och Den Lille Havfrue. Men mina intentioner har inte riktigt hörsammats. Jag vill hämta alla packning efteråt, för att inte locka tjuven. Så så blir det. Inresan till centrala Köpenhamn går inledningsvis galant, men i höjd med Bellahøj tjocknar trafiken på. Vi inser att det är något som inte stämmer och i mitt bakhuvud skaver något om Köpenhamns maraton… och ja, ett halvmaraton går av stapeln denna söndag. Vi är i trafikens och köernas grepp, men väl inne i Nørrebro mot Åboulevard så släpper det och färden går därefter geschwint.

Vi når Reffen, parkerar bilen. När ungdomarna tar en öl tar Z och jag ett bad i en Refshalebassin, uppfriskande och skönt när nu spetembersolen ler så rart. Bassängen är kantad av läckra containerbostäder, sådana som var på g också i Göteborg, men där kommunen som vanligt kroknade i sina långbänksbeslut. (Skrev om ett försök här.)

En kort promenad så var vi framme i det stojiga restaurangområdet med mat och dryck från all världens hörn. Vi beställer var och en för sig sin mat. S och jag fastnar för en nygrillad stek med pommes och nyslungad bearnaisesås. All mat görs och serveras med ett viss mått av tempo, köer bildas och glesas ut, barerna lockar med sin drycker… jag är sugen på en Pilsenr Urquell på flaska. Servitrisen häller upp en ekologisk Royal på fat. Jag undrar om den är min och upprepar min beställning. ”Den har vi inte”, svara hon. Jag pekar på flaskan i kylen bakom henne rygg och surt tar hon fram den, jag visar förnumstigt på etiketten och bokstaverar P-i-l-s-n-e-r U-r-q-u-e-l-l. Ännu surar svarar hon ”Ok, I got it”. Sätter mig med de andra som placerat sig under ett tak, som förvisso skyddar i solen, men också bjuder in en onödig kyla. På håll ser vi en bungyjump från en kran och jag tänker, aldrig.

Tiden rinner undan. Vi går till bilen, kör åter till Bagsværd, hämtar vår packning. Lyckas hårfint få in allt, trots barnstolen som skrymmer. I Prøvostenen är det dags för proviantering, øl, vin, koldskål, Ymer, kærnemjælk, rågbröd… Jo, Hilda rymmer med nåd det också. Färjan väntar. Fosterlandet likaså. Hilda har inte gnällt en enda gång, svarar fint mot vägen, är lite högljudd mot betongplattorna på E6:an kring Falkenberg, men är definitivt inte törstig på samma vis som Tiggan.

För gammal för att veta bättre

Ni som följer mig har förstått att ishockey är lite mer än ett intresse. Sedan tidigt 60-tal har det varit sporten som har varit mest intresserad av. Hand i hand med musiken något jag vårdat och till och med haft förmånen att utöva. Mina första stapplande skär som ishockeymålvakt, den ädlaste av positioner, togs 1966, 1967 någonting. Jag hade fått en ABC ishockeyhjälm, blå, i julklapp av farbror Sven som var inbjuden till oss på julafton. Sedan tidigare hade jag upptäckt sporten via min morbrors svartvita TV i huset i Toltorpsdalen, där den första matchen jag såg (Tre Kronor–Norge) naglade fast mig i fascination.

Ja, det har gått några år sedan dess och jag kan säga att intresset har inte minskat. Å andra sidan tog det ett tag innan jag blev etablerad. Var en medioker målvakt med större drömmar än kunnande och ambitioner. Där ishockeytidningarna gav idéer om en NHL-karriär utan att ha en aning om hur tufft det var att ta sig dit.

Men… jag har hållit i, vägrat ge upp och tog, förvisso, en paus, mellan 1992 och 1997, då barnen var små och min uppmärksamhet krävdes på annat håll än framför kassen i rinken.

Med millennieskiftet har emellertid framför allt spelande intensifieras. Jag sökte mig till en division 4-lag säsongen 99/00 och kom att bli kvar där till säsongen 2016/17, en rätt enastående karriär i det lilla. Samtidigt började jag spela morgonhockey på fredagar, som med tiden också gav möjlighet att spela även måndags- och torsdagsmornar. Ett gäng körde (kör fortfarande) lunchhockey på tisdagar. När det passade hängde jag in där.

Så har det hållit på. Förra sommaren blev det mitt första ishockeycamp någonsin, om man inte räknar några träningsläger på 70-talet. Mycket istid, målvaktsträning och en hel del fys med tränare som Andreas Larsson, en av Sveriges främst skridskocoacher och nu engagerad av Malmö, och hans team i Hockey PT. Ett gäng som drillar allt från pojklagsspelar till fullblodsproffs i SHL, KHL och NHL. Självklart fick vi samma övningar som elitgängen. Det var seriöst, men också med humor. För att se rekreationshockeyspelare försöka göra avancerade tekniker bjuder på skratt, varma sådana.

I år, strax efter midsommar, var det dags igen. Tre dagar blev fyra. Peter ”Trötter” Andersson, meriterad målvaktschoach (Henke Lundqvist, J-Kronorna, Frölundas ungdomsverksamhet, Italiens landslag) skötte träningen för oss sex målvakter på plats. En spännande, tålamodsprövande utmaning. 20 ispass på fyra dagar plus fys.

Fjärde dagen, på eftermiddagen var det dags för match där vi skulle ha chans att visa upp våra färdigheter. Jag inleder som målvakt (vi är tre som delar på uppgiften). Vi har fått förstärkning av Filip Roos, Hanhalsfostrad, som denna säsongen spelar för Skellefteå AIK. På andra sidan ser jag någon med gråa damasker och grön Frölundatröja. Kan inte definiera honom. Men då spelet börjar förstår jag att det är Lucas Raymond, som siktar på en plats i Detroit Red Wings. Jag har ju mött NHL-spelar förut, nollat Daniel Alfredsson (2001), och taggar till, spelar blixtrande. Räddar det ena efter det andra läget, låter plocken svepa och överraskar mig själv. Unge Lucas Raymond dribblar, fintar mig mot vänsterstolpen, men jag driver honom bort från chansen. Han passar effektivt in framför kassen. Jag plockar. Efter en kvart är det dags att ge upp, efter åter en stolt nolla mot en ung hockeyartist. Jag är helt enkelt för gammal att begripa bättre och är glad för det.

Under några somrar har jag också haft förmånen att spela med ett muntert gäng upp i Lödöse. En skön mix av tjejer och killar, där några av damerna spelar eller har spelat med svenska och finska landslagen. Bra speed, bra dramatik och förra året när det stod 3–3 mellan svarta och röda och det återstod ett ispass kvar, blev det förstås Game seven, en helt avgörande match. Mitt lag (röda) förlorade. Men jag fick känna på pokalen och fick min revansch i år, då bucklan dessutom förärats med mitt namn: ”The legendary Kai Martin cup”. Smickrande.

När ishockeyn drog igång igen efter sommaruppehållet (total vila i juli) blev det snabbt fyra gånger i veckan, två gång på mornarna, två på kvällarna. Ben och armar får sitt. Tänjningar och ständiga rörelser, upp och ned, i sidled, fram och tillbaka, tar på kroppen. Men är samtidigt skönt.

I Kungälv Oldtimers på tisdagskvällar är det högt tempo och kreativt spel. En ständig utmaning. I Frölunda Oldtimers är tempot lite lägre, men kunnande så mycket högre. Förra veckan hade jag två 30-åriga Frölundafostrade spelare mot mig. Det gick i rasande fart. Jag jag överraskade mig och mina motståndare med old schoolslidningar och frilägesplockningar, där min Cristopher Nihlstorpplock (inhandlad av honom förra sommaren) fick bekänna färg ungefär som Benny Guldfots magiska kängor.

Men i förra veckan nöjde jag mig inte med mina fyra ispass. Det väntade också ett fjärde. Ur Lödösehockeyn har det uppstått ett rekreationshockeylag kallat Kings and Queens. Som man förstår är det entusiatiska ishockeyspelare ur båda könen, en del veteraner, en del som inte har den tid det krävs för att spela elithockey. Nu skulle vi möta Göteborgs HC, som ju representerar sin stad i SDHL, den svenska högstaligan för damer.

Jag packar trunken för bilresan upp till Angered Arena – den märkligt byggda, eller snarare placerade, kombinerade sim- och ishallen – som ligger oförskämt till med en entré så långt ifrån parkering som möjligt. När vaktmästarna sedan vägrar släppa in oss ordinarie ingång, med hissar för smidig transport, utan tvingar oss att gå ut och runt till baksidan i arenan… ja, då är det nära att Kai Martins proppskåp går. Inte blir jag gladare av att väl vid bakentrén mötas av en trappa! Har aldrig arkitekter som bygger ishallar spelat ishockey? Förstår man inte spelarnas eller lagens behov? Hallen, åtta år gammal, är förvisso fin. Men har changerat, flera duschar fungerar inte, golvbrunnarna sväljer inte vatten och papperskorgarna är överfylla.

Nå… har man spelat i en nordengelsk ishall med plåtklädda sarg, och en is som inte spolats sedan hallen byggdes 1938 och där omklädningsrummen rymde fem man och endast en – kallvatten- – dusch fanns att tillgå, är man inte bortskämd. Dessutom, det var ju match. Focus on, gamle man. Och det tog inte lång tid. Snart slöt jag mig inåt, hade spänt på mig skydden, fyllt vattenflaskan – nu med Resorb för att stärka saltbalansen – och dragit masken över huvudet. Uppvärmning och match mot de unga bålgetingarna, som skulle komma att svärma kring min kasse utan att slå sig till ro.

Jag spelar stabilt, överraskar återigen mig själv, eller kanske mest min kropp. Är aggressiv i mitt spelsätt, går ut och täcker, lyckas med sidledsförflyttningar, handskarna fladdrar ivrigt. Visst, det blir en och en annan retur för mycket. Men vi håller undan och på en kontring för vi 1–0. Men kort därefter får GHC straff, där jag blir fintad vänster, höger, vänster och eftersom jag har tagit av vid första höger och blivit kvar där är det kvitterat.

Vi gör 2–1 och trycker på. Men GHC kvitterar på retur från mig där vi tappat i markeringen. Slut på period 1. Skifte i GHC där nyförvärvet Sofia Reideborn går ut till förmån för Nicole Jackson, brittisk landslagsmålvakt. Jag får fortsatt förtroende av den enkla anledningen att jag är ensam. Vi gör snabbt 3–2 på en kontring, utökar till både 4–2, 5–2 och 6–2 när istiden närmar sig sitt slut. Men det finns ett gäng minuter kvar och vi bestämmer att utnyttja dem. Dessvärre har mitt lag packat ihop parat med trötthet. GHC gör några snabba mål där jag får kämpa väl ensam. Med kort stund kvar kommer ett högt skott från blå som jag tappar bort och den smiter ribba in. 6–5 och drama. GHC har tagit ut sin keeper och trycker på. Får en ny straff, som är en så kallad tjeckisk straff, det vill säga straffläggaren startar som vanligt med pucken vid tekningspunkten i mittcirkeln. Men vid blå linje bakom står hennes resterande spelare och motståndarna och väntar som glupska vargar för att hjälpa till alternativt avstyra attacken.

Jag räddar och tar även returen. Vi klarar 6–5 och det går som ett rus genom kroppen. För att jag är för gammal för att begripa bättre. Men det är ju så kul, även om kroppen är helt slut och är så flera dagar senare.

En dag – en värdering

Jag tror inte vi har missat ett avsnitt av ”Antikrundan”, Z och jag. Hon har till och med stått i den vindlande långa kön med hopp om att medverka. Har charmat Knut Knutson, fått ett eller annat föremål värderat. Men har aldrig fått chansen i medverka i programmet. Det är lätt att förstå när vi kommer till Tjolöholm med förhoppning om att delar av min klädkollektion ska få möjlighet att hamna i strålkastarskenet inför kamera, expertis och reporter.

Vi är inte ensamma om våra förhoppningar. Vi hör en siffra om att det är 1700 som fått en bokad tid. Flera av dem har med sig, som jag, sällskap. Det blir alltså några tusen på plats som hoppas att just deras prylar eller föremål är värt mödan att ta sig till den vackra slottsparken söder om Kungsbacka.

Jag är tacksam för att Z är med, för jag har tagit i. Köpte en klädhäst på Mio för ändamålet där jag placerat flera kostymer – allt från H&M, Boss till Zegna – och någon väst, en tweedblazer och en rock. Allt för att visa på bredden av mina kreationer. På plats fanns också delar av min skokollektion: mina nyfunna RM Williamsboots från i somras, Converse All Stars platådojjor, ett par svarta Paul Smith i broguemodell samt de svarta myggjagarna från Sand, som jag bar då jag gifte mig med älskade Z.

Väntar på värdering. Lång kö med förhoppningsfulla där jag är en av dem. Foto: ZEBA PEDERSEN LÖWEN-ÅBERG

Det blir alltså en grannlaga uppgift att bära denna klädställning med alla plagg och lite accessoarer och påsen med skor fram till området där vi ska granskas och värderas, åtminstone mina prylar. SVT-teamet har valt rätt dag. Denna höstens första dag har fått ett famntag av sommaren, som bjuder på värme, solsken och ett glittrande vackert Tjolöholm med Kungsbackafjorden ett stenkast därifrån.

Vi har tur. Mina kläder väcker intresse. Jag får lämna uppgifter om mig och träffar experten Malin Sveholm, charmant, stilfullt vacker i en djärv men ändå sober, svart Martin Margieladesignad klänning, och får en tid då ett inslag ska göras.

Trimmad. Foto: KAI MARTIN

Jag har för dagen klätt mig, inte rätt med tanke på vädret kanske, i en tredelad Paul Smithkostym, en lila Paul Smithskjorta och dito slips, de vackert blå Goldwinskorna, som Z hittat på en loppis i Spanien för 13 år sedan, samt en Stetson sommarhatt på huvudet. Jag har för dagen trimmat skägget hos Sharper of Sweden Barbershop i Viktoriapassagen och dessutom fått hjälp av Samuel Seffo, min skräddare, på Samuels skrädderi och högtidskläder, som gjort att jag kan andas i kostymen. Den jag köpte på Remisen i Köpenhamn för ett antal år sedan. Då, då jag inte hittade någonting av värde förrän precis i slutet av min runda när jag upptäckte en ung man som hade mängder av kvalitetskläder; det blev nämnda kostym, två Paul Smithskjortor, två slipsar av samma märke, en Paul Smith tweedkavaj och en folkloristisk, svart väst, även den Paul Smith, plus en hatt. Allt för 2300 danska kronor.

Klädd till tänderna, alltså.

Klädd för miljön. Foto: ZEBA PEDERSEN LÖWEN-ÅBERG

Så blir vi hämtade. Hela paketet ska bäras tillbaka till varifrån vi kom, snudd på, och sedan upp mot en skogsdunge där kamerateam, reporter Magnus Broni, som jag hälsat på precis innan, och Malin Sveholm står och väntar. Vi är lite i skymundan från händelsernas centrum i ”Antikrundan”, men det känns onekligen exklusivt att vara där och jag blir smickrad av det intresset jag får av teamet.

En diskret mikrofon (så kallad mygga) fästs på kavajslaget, tråden till sändaren, som placeras i vänster ficka, döljs innanför västen. En av kameramännen noterar några av mina galgar, de jag köpte med skoblock från Skokungen i våras, med mitt namn ingraverat. ”Ah, är det ett märke?”, frågar han och jag vet inte vad jag svarade förrän allt plötsligt drog igång. Malin Sveholm har kikat lite på mina plagg, fastnat för miljardärens kostym, en Zegna som var en av två jag köpte på loppisen Kirppu i Frederikssund i april 2018 (skrev om det här). Hon berättar initierat om familjen Zegnas väg från fårfarmare till att fabricera kvalitativa ylletyger och senare exklusiva kostymer. Jag stannar där, som ett slags cliff hanger, för om min medverkan blir ett inslag i ”Antikrundan” ska inte resten avslöjas.

Posören poserar. Foto: ZEBA PEDERSEN LÖWEN-ÅBERG

Det är kul att prata kläder, kameramannen som frågade om galgarna kommer fram igen och säger, eller snarare utbrister, ”Kai Martin!”. Inser att jag är jag och vill ta en selfie. Jo, jag blir bekräftad med råge. Malin Sveholm är förtjusande och uppmuntrande. Något att bära med sig.

Samlaren och expertisen. Foto: ZEBA PEDERSEN LÖWEN-ÅBERG

Omtumlad efter en dag av anspänning åker vi tillbaka till Göteborg. Z har önskemål om mat, som ett slags tack för hennes insats. En lätt sak att bejaka. Vi köper sushi, äter i trädgården och pratar om äventyret, hoppas förstås att inslaget ska vara värt för ”Antikrundan” att ta med. Om det återstår att se.

Känslan av bekräftelse tar jag med mig till kvällshockeyn några timmar senare, där jag spelar spirituellt och räddar mot vindsnabba ungdomar, gör flera frilägesräddningar, en galet effektiv slajdning (old school) och en blixtrande plockning på närskott, där Cristopher Nihlstorps plock (den jag köpte för drygt ett år sedan) är som en motsvarighet till Benny Guldfots magiska sko – åtminstone innan mjölksyran sätter in efter en timme.

Ändå, lätt att somna med ett leende efter en kittlande dag.

Värd segern efter straffdrama

Att som supporter hålla på Blåvitt har de senaste åren skapat gråa hår på en skalle som saknar kalufs. Änglarna har spelat allt annat är klang och jubel-fotboll. Ångest har snarare präglat spelet. Förhoppningar med nyförvärv har fastnat med dobbarna i gräset. Topplaceringar har istället blivit en strid om fortsatt existens i Allsvenska. Det ska naturligtvis inte vara så. Tränarbyten har skett allt för ofta efter bristande framgång och resultat som fört laget nedåt i tabellen. Så ersatte innan EM-pausen forne Blåvittränare Mikael Stahre, som en gång fick sparken till förmån för Jörgen Lennartsson, Roland Nilsson som i sin tur ersatte Poya Asbaghi förra året. Det har knappast blivit några tränareffekter av det ena eller det andra, även om Roland Nilssons defensiva tänkt gav IFK Göteborg fortsatt allsvensk plats 2021.

När Blåvitt mötte Hammarby var det bitvis en trist match att skåda i förra veckan. Men i andra halvlek radades chanser upp, främst för bortalaget, utan att någon spelare kunde förvalta sina lägen. 0–0 var en välsignelse för Blåvitt som såg ut som om laget skulle behöva ytterligare ett mittfält för att täta mellan det lågt liggande försvaret med mittfält och den ocean av yta som skapades upp till anfallarna.

Det är ett vilset spel av ett vilset lag med vilsna spelare.

Nu var det alltså dags för MFF, som effektivt och inte utan drama manövrerade ut storlaget Glasgow Rangers i en imponerande match i Champions Leaguekvalet på bortaplan tidigare i veckan. Malmö valde, trots att man i en halvlek då spelade med blott tio man, att ställa åtta av sina spelare från kvalet på plan mot Blåvitt. Det gav inledningsvis resultat, där hemmalaget kunde göra 1–0 i den sjätte minuten. Men darriga IFK skulle visa på nerver, det komponerade laget från 4-4-2 hade skiftats till 3-5-2 och Marcus Berg kvitterar var förlösande, om än inte rättvist. När Tobias Sanas inlägg i den 55 minuten blir ett självmål så står gästerna plötsligt med 2–1 i ryggen. Med en kvart kvar gör MFF byten som skapar tryck mot ett Blåvitt som knappt hinner andas. En onödig nick till hörna av Carl Johansson blir till mål av nyss inbytte Malik Abubakari efter bristande markering från nämnde Johansson. Kvitterat, alltså, i 86 minuten. MFF slog förstås inte av på takten. Men med Robin Söder, som ersatte en slutkörd och hårt kämpande Kolbeinn Sigþórsson med en kvart kvar, fick IFK en toppdynamo med Söder-Berg som kunde hålla kvar vilt uppsparkade bollar i enstaka hot. En frispark offensivt gav bortalaget en förströdd chans knappt tio meter utan MFF:s straffområde. Tobias Sana slår mot Marcus Berg, som på väg in i straffområdet från en oförsiktig spark (läs stämpling) i bröstet av Peter Gwargis. Berg faller av farten (eller skickligheten) inne i straffområdet, spelet fortgår, men Berg blir liggande kvar. MFF får i nästa spelsekvens en frispark där Blåvitts Oscar Wendt blir rasande, tar bollen och rusar mot domare Glenn Nyberg. Gult kort, förstås. Men Wendt lyckas uppmärksamma domaren på Bergs situation och vad som var orsaken, rådfrågar linjemannen som hävdar att det är straff. Rött kort för Peter Gwargis, glasklart. Men straff…?

Nerver. På tilläggstidens sista skälvande minut avgör Tobias Sana till IFK Göteborgs fördel på straff.

Jag vet inte. Expertis säger att en förseelse utanför straffområdet som fortsätter in i detsamma ger straff. I så fall. Palaver, förstås. Upprörda MFF-spelare, förstås. Men när allt väl lägger sig i denna matchens sista skälvande tilläggsminut står Tobias Sana där med bollen på straffpunkten mot Johan Dahlin, MFF-keepern. Han som går mot sitt vänstra hörne när Tobias Sana lägger den i det andra. 3–2 till Blåvitt och välförtjänt enligt den enkla devisen flest mål vinner.

En liten bit av den ångest som spelarna så generöst delat med sig av till sina fans släpper, alltså. Dramat i toppen fortsätter därmed där Djurgården jagar MFF, som leder. För Blåvitt ger segern, som också är MFF:s första hemmaförlust sedan 2019, sköna poäng efter 15 spelade omgångar och lika många kvar. Skönt, så sett.