Juvelen i Gothia Cup-kronan

Efter en veckas intensivt matchande har agnarna sållats ur vete, bara de bästa är kvar. Med finalspel på Gamla Ullevi ställs så mycket på spets. Av alla meter som sprungits under de gångna matcherna ska nu ytterligare meter läggas till i ett allt eller inget. Allt bollinnehav är nu satt i brännande fokus. Varje misstag skärskådas i ditt minne efteråt, varje framgång bäddas in bland ljuva memoarer alltid värt att berätta.

Gamla Ullevis plan håller en hög temperatur, som väl egentligen alla planer under Gothia Cup-veckan. Jag hör en siffra om att det närmast spelytan är en temperatur på upp mot 40 grader, hur mycket svalare det är någon centimeter och vidare decimeter upp vet jag inte. Men varmt är det, hur som helst.

Jag hinner se några matcher: isländska Stjarna mot polska AP Top 54 i klass P15, IFK Göteborg–Right To Dream, Ghana, P17E och Norcal Premier, USA, mot Tokyo Verdy, F17E.

Det blir högklassig fotboll och stor dramatik. Polackerna är kraftfulla, islänningarna sega. Båda löpvilliga och tekniska, men utfallet i längd och storlek är till det polska lagets fördel. Det är också de som gör matchens första mål, som i andra halvlek kvitteras av islänningarna. Men AP Top 54 samlar sig till en kraftfull final i matchen som mynnar i ett skott från halvdistans som Stjarnas aningen för korte målvakt inte har en chans på. 2–1.

Göteborg Gothia cup final 2018  Stjernan- AP Polen   Foto Tommy Holl IBL

Punkterad match. Keanin Ayer har just gjort 2–0 till sitt lag. Foto: TOMMY HOLL

Så följer publikmatchen mellan IFK Göteborg och favoriterna, vinnarna tre år på raken, Right To Dream, som fostrat flera Häckenspelare. De har möts tidigare i turnering, till ghananernas fördel. Det är också Right To Dream som tar kommandot och efter en kvart gör Kelvin Ofori 0–1. Ett skott som IFK-målvakten försöker täcka genom att krympa utrymmet mellan benen när Ofori kommer ut snäv vinkel, men skottet passerar och Blåvittförsvaren stöter in bollen istället för ut. Right To Dream fortsätter spela ut ett Blåvitt som spelar ängsligt och tappar boll. Men i andra halvlek skiftar scenen. Redan i första minuten rullar IFK-spelarna upp ghananerna något vådligt och elegant, men belönas blott med ett rungande ribbskott. Hemmalaget fortsätter trycka på, har Right To Dream-spelarna i brygga. Men chanserna förvaltas inte, trots att gästerna får en man utvisad på grund av en våldsam och högspark. Jag räknar till ett skottläge som sitter tryggt i målvaktens famn utan större ansträngning och till ett inspel som passerar målvakten, men där Blåvitts spelare på kort avstånd och hela målet öppet skjuter över. Istället punkteras matchen med blott någon minut kvar av Keanin Ayer och 0–2 är ett faktum. IFK:s målman gör en förstklassig räddning, men återigen klarar den kvarvarande försvararen inte att rädda returen som inte såg helt omöjligt att klara.

Norcal Premier har rosat Gothia Cup de senaste åren med segrar i totalen. Nu ställs de mot spelskickliga Tokyolaget Verdy, som inför matchen hade 19–1 i favör. Det är också japanskorna som visar prov på ett bländande spel med lösningar på varje situation. Oavsett uppvaktning och hög press lirkar flickorna, var av flera bara är 14 år, sig ur situationen med precision och skicklighet. Det är också Kokona Iwasaki som rinner igenom och ensam med den skicklige amerikanske målvakten gör 1–0. Det blir 2–0 (Yuzuki Yamamoto) innan japanskorna får släppa in turneringens andra mål. Men längre än Madison Aysons mål i andra halvlek kommer inte amerikanskorna. Då har ändå japanskorna redan en bit in i första halvlek tvingats skifta målvakt på grund av en armbågsskada efter kollision. Istället dominerar Tokyotjejerna spelet och radar upp anfall på anfall, straffar Norcal Premiers inre försvar och utan duktigt målvaktsspel hade siffrorna blivit väsentligt mycket mer än 3–1, där slutresultatet gjordes av Yuzuki Yamamoto.

Jo, finalspelet i Gothia Cup innehåller både kvalitet och dramatik. Dagen blir i mångt och mycket juvelen i den fina Gothia Cup-kronan.

Den högdramatiska sista matchen, Göteborgsderby mellan Öis och Västra Frölunda, missade jag dessvärre. Men i P18-gruppen vann Öis, genom ett självmål.

En vinnares ansikte

Så är det över. Jag försöker sätta mig in i hur det är att förutom förberedelser för en säsong som elitidrottsman dessutom ska addera en säsong med spel i det lag man tillhör, eventuella matcher i Europa League eller Champions League (som i sin tur blir fler ju bättre det går) och dessutom ska spela ett VM. När man sedan med sitt landslag går vidare från gruppspel och därefter vinner match efter match för att slutligen stå vid en final… den anspänningen, den längtan efter att få spela, men också känslan efter att allt är slut; vinnare, förlorare; tomheten; euforin?

IMG_0818

Vinnarens ansikte. Antoine Griezmann tappar det efter vinsten.

Vi fick se ett Frankrike som vårdade sin disciplin med ett stringent försvarsspel och med en för laget lyhörd Pogba, som slet på ett sätt som jag aldrig tidigare har sett. Griezmann vände och vred med sin kreativitet när laget väl vände. Mbappé, 19-åringen, hotade med sin speed och fantasi. Llori gjorde under VM avgörande räddningar (men i finalen ställdes han aldrig inför några svåra prov och lyckades ju drälla in Kroatiens reducering), Och så vidare. Det var musketörer – alla för en, en för alla – i en försvarsstrategi som få lyckades rucka på. Inte en förlust i VM. Bara Argentinas desperat forcering på slutet i åttondelsfinalen skapade oro, men bastiljen höll. Så färden mot VM-finalen blev kontinuerlig.

Det blev en fortsatt fotbollstaktisk triumf. Kreativa kroater mot väl formerade fransoser.

När väl slutsignalen ljuder har Frankrike fått mål på en tveksam frispark, som gav ett självmål, och en straff som likaväl kunde ha kvittat. Totalt 4–2, ett fantastisk slutresultat i ett världsmästerskap som överraskat och underhållit, men där det mest försvarsinriktade laget knep triumfen att lyfta pokalen. Samtidigt gör laget 14 mål på sina sju VM-matcher.

Kroatien…? Det har varit laget som slagit ur underläge gång efter annan, som vänt och vunnit, så åkt på stryk hängandes mot repen, men punchiga lyckats kliva ur matcherna som segrare. Det har varit härligt att se och laget har haft en enorm mental styrka, som slutligen ebbade ut. Dessutom har i stort sett samma lag spelat i alla matcher, vilket, med min inledning i perspektiv, har slitit hårt.

Ändå… att vinna ett silver är förnämligt. Någon gång landar den känslan.

För Antoine Griezman var det tydligt; hans anspänning i finalen, hans långa säsong var till ända. Allting släppte och bara tomheten finns kvar, som så småningom ska fyllas med stolthet.

 

 

Tack och adjö

Så var det över. 2–0 mot England. Egentligen inget att skämmas över. Men ändå finns det en besvikelse. Fast hur är det med den saken egentligen.

Sverige lyckades ta sig till VM, för första gången sedan 2002, gör det med en bravad genom kvalspel mot Italien. Väl på plats hamnar vi i en grupp som inte är helt enkel: Sydkorea, Tyskland och Mexiko. Väl i gruppen löser svenskarna det på bästa vis: vinst mot Sydkorea, 1–2-förlust mot Tyskland som inkluderar en straff som uteblev och 3–0-vinsten mot Mexiko som gav Sverige vinsten i gruppen.

Redan där var det svenska landslaget värt att applådera. När så Sverige ställs mot Schweiz bjuder det upp till en chans att gå vidare från åttondelsfinalen till kvarten.

Och, nej, det var inte en fartfylld match mot alplandet, men en vinst och det gav största framgången sedan 1994. Men det är klart, möter Sverige England är det klasskillnad, där bara britternas arrogans skulle kunna ställa till det.

IMG_0669

Robin Olsen räckte inte till.

Båda lagen har gått långt i turneringen, det tar på krafterna. Kanske inte konstigt att löpvilligheten och tempot inte var det bästa. När så Sverige möter ett lag med klass på varje position, men det matchar de svenska spelarna på direktiv från Janne Anderssons skissblock. Så kommer de fasta situationerna och där kommer Sverige fel.

Dels hörnan, som inledningsvis Victor Lindelöf Nilsson kunde släppt till inspark, oattackerad som han var. Dels så ställer Ola Toivonen, en av Sveriges inte bara längsta utan också mest nickstarka spelare, vid närmsta stolpen. En position som knappt några lag använder sig av i den moderna fotbollen.

Det andra målet visar på engelsmännens rörlighet i boxen, så nära offside men på rätt sida straffar de svenskarna som förgäves försöker hålla offsidelinjen.

IMG_0668

Starkt VM av Viktor Claesson som inte räckte till idag.

Nej, Sverige saknade inte chanser. Men det är här som det är viktigt att minnas. Svenskarna är divisioner från sitt motstånd. Marcus Berg spelar inte i Premier League, Viktor Claesson, fantastisk i detta EM, spelar inte i La Liga. Ola Toivonen har inte ens en plats i sitt klubblag.

Det är tajming och tåspetsar som avgör. Sverige har gjort ett fantastiskt VM, men har inte orkat fortsätta i detta mästerskapet. Kanske för att laget egentligen inte på riktigt har trott på möjligheten att gå så här långt. Plus att England är ett nytt England, fritt från arrogans, med respekt för motstånd och varandra samt med ett spel som de litar på. Lägg till detta kraften i de fasta situationerna.

Applåd, Sverige och Good luck, England!

VM-drömmen vibrerar

Sverige mot Schweiz, förvirrande för länder med invånare som missade Europakartan i geografin. Två länder som är små i världen, men som sätter sina avtryck, oavsett om det är det långsmala landet i Norden eller det i alperna. Men Sverige vet var Schweiz ligger och hur de ligger. För bara en och en halv månad sedan straffade Tre Kronor alplandet när ishockey-VM avgjordes. Nytt möte i en annan, väsentligt större sport, men fortfarande VM och dessutom  i en avgörande match.

IMG_0617

Svårt välja sida. Två neutrala länder ska välja vilken sida inför starten av åttondelsfinalen.

Att det är två neutrala länder kunde satt sitt avtryck på fotbollsplan ungefär som Monty Pythons match mellan de grekiska och tyska filosoferna. Men sjätterankade Schweiz överraskades av ett taktiskt forecheckande, för att använda hockeyspråk, Sverige, som dessutom radade upp chanser. Förvisso sköts det vitt och vint, högt och galet. Men schweizarna var tagna av sina nordiska kollegor som av Fifa rankas någonstans i höjd med Fiji.

Men Sverige gick vidare efter att ha vunnit sin grupp. Har ett försvarsspel över hela banan som är vinnande och dessutom ett lag som spelar för varandra. Jo, Janne Andersson har byggt detta lag, som stöttar varandra även när trollfabriken försöker koka ihop en hatkampanj.

Vinnare i gruppen och nu också vinnare i åttondelsfinalen. Dags för en kvartsfinal, som är bästa prestationen sedan VM 1994, som ju räckte till brons. Ja, Sverige var nära 2002 där Anders Svenssons magiska piruettfint var värd ett bättre öde en stolpen mot Senegal, som slutligen i förlängningen avgjorde.

Nu är det ett lag som krigar som sällan skådat. Varje position är viktig, varje positionering likaså. Kanske är det inte skön fotbollskonst för den som vill ha kreativitet blandad med finess. Men fotboll är ett i allra högsta grad taktiskt spel. Med disciplin och tålamod i 90 minuter kan man rucka på det mest finurliga motstånd. Nu räckte inte den smarta schweizerkniven att dyrka upp svenskarnas försvar. Och det är inte utan stolthet jag ser på en grabb som växte upp i mina kvarter göra sin första startmatch – i en åttondelsfinal.IMG_0621

Svensk vinst. 1–0 och Sverige är vidare till kvartsfinal.

Den osannolika verkligheten

Fotbolls fascination är inte primadonnorna, skådespelet, de lätt fallande och än mer smärtkänsliga. Istället är det lagspelet, tekniken, taktiken. Sverige försökte, mot Tyskland, spelar smart defensivt, men räckte inte till plus en utebliven, solklar straff och olyckliga byten som Janne Andersson har försvarat, men som inte blir mer begripliga för det.

Nå. Mot Mexiko gällde återigen att stå på de defensiva tårna mot ett lag som är snabbt i omställningarna och tekniskt skickliga i både djup- och sidled.

Den här gången stod svenska laget rätt, lite högre och mer vaksamt mot de tre mexikanska anfallarna som hotade. Det var laget framför allt enligt en svensk musketörinställning som är vinnande.

Men det skulle dröja innan svenskarna fick utdelning. Första halvlek saknade inte chanser och åter igen fattar domaren det huvudlösa beslutet att en solklar straff inte blir straff, trots utnyttjandet av Var.

Nu skulle tålamod och det idoga spelet med höga bollar mot det kortare mexikanska försvaret. I 50 minuten lyckas alltså Ludwig Augustinsson trycka in första målet. Han som jag, både då och nu, inte utan stolthet intervjuade när han var tillbaka efter en jobbig, skadedrabbad period. Ja, jag tog också fotot, som inte håller den klass som hans mål, men ändå.

IMG_0515

Så då Andreas Granqvists mål på straff. Så bestämd, så okuvlig, så opåverkad av Mexikospelarnas provokationer där åtminstone ett gult kort borde ha varit givet.

Till detta självmålet som gav slutresultatet 3–0 och mexikaner på läktarna och på planen är tillspillogivna, fruktlösa försök hamnar inte närmare en att Robin Olsen kan rädda eller se chanserna hamna utanför.

Men det är ju inte över förrän det är över. På läktarna står det mexikanska supportrarna mer och mer och följer matchen Tyskland–Sydkorea där jublet börjar sprida sig allt mer då dels koreanerna får tilldömt ett 1–0 via ett Var-beslut för att senare göra 2–0, även det på tilläggstid.

Något som med slutresultatet 3–0 till Sverige ändå gav jubel i Mexiko och med en sluttabell som visar på Sverige som otippad segrare, och klart för åttondelsfinal, men än mer otippat: Tyskland sist och ute från VM. Auf wiedersehen Deutschland. Turneringens värsta knall.

 

Chocken

Inför matchen Tyskland–Sverige stod det ju klart att det är skulle bli en defensiv match ur svenskt perspektiv. Jag ska villigt erkänna att jag trodde på en kross, samtidigt som svenska landslagets matcher mot Holland, Frankrike och Italien under kvalet har visat på kapacitet i både taktik och möjligheter. Sverige är ju faktiskt i VM 2018 just tack vare sina färdigheter, inte genom något slags lottens förtjänst.

Men nu handlade det trots allt om de regerande världsmästarna, en lagmaskin som i och för sig har haft grus i maskineriet, men som är tungt, malande och skickligt när allt kuggar i. Till yttermera visso finns det kvalitetsspelare på varje post, något som Sverige inte matchar i någon utsträckning. Lita till kollektivet och det svenska tålamodet, alltså.

Tyskarna inleder ursinnigt och min tes stärks om kross efter de första fem, de första tio, för att efter den första kvarten klinga av. Då har svenskarna haft två kontringar som så när kunde gett ledningen, först Emil Forsberg som rann igenom, blev dragen i tröjan – en åtgärd som naturligtvis skulle renderat både en frispark och ett gult kort – och Marcus Bergs friläge där han blir fälld i straffområdet av Boateng i tolfte minuten utan åtgärd.

Det är i de här situationerna som Var – det nya videomomentet som kan rädda tvivelaktiga domslut eller uteblivna domslut – skulle trätt i kraft, men så skedde inte. Det i sin tur får mig att känna att Fifa är korrupt, för vem vill att sketna Sverige ska få fördel mot världsmästarna…? Det är ju bara att se tillbaka under turneringen hur Ronaldo och Neymar har behandlats för sina filmingar; utan åtgärd, trots att hela världen ser detta skådespel.

Det är klart att det är tyskarna som är dominanterna, men de är också brydda över Sveriges lågt stående – för lågt stående, om ni frågar mig – försvar.

Chanserna kommer, men svenskarna packar samman försvarslinjen och lyckas med tur och skicklighet plus några fantastiska räddningar av Robin Olsen i målet.

Så kommer då den där drömkontringen i 32 andra minuten och med Ola Toivonen, som väl egentligen inte är den där omställningsspelaren utan mer en target player, och han gör ett skickligt mål via en snabb nedtagning med bröstet och en lyra över Nuer, som förtvivlat försöker vifta till sig en offside, en hands, en vad som helst utan det definitiva beskedet om 0–1.

Svenskarna strider vidare halvleken ut där Marcus Bergs nick tvingar Manuel Neuer till en kvalificerade räddning i sista sekunden. Men det är ju 45 minuter kvar. Minst.

Så får tyskarna sin start med kvittering genom Reus med bara några minuter spelade och ångar på. Den tyska maskinen pressar det svenska försvaret ned i gräset, benen förvandlas till stenstoder och tyskarnas kantspelare trycker inspelen stenhårt längs gräset till, som det tycks, svenskarna oerhördas förvåning. Inga inlägg luften? Va’!?

Men minuterna går och tiden rinner ut för tyskarna som efter Jérôme Boatengs andra gula kort och sorti för honom från matchen. Här borde svenskarna vågat hålla i bollen mer än vad som skedde, men tyskarna är skoningslöst effektiva mot alltmer tröttkörda svenskarna. Byten med Durmaz och Guidetti in och Victor Claesson och Ola Toivonen ut. Senare skifte med Kiese Thelin in mot Berg ut. Inte så defensivt, som jag skulle önskat. Här borde väl erkänt skicklige matchdödaren Gustav Svensson kommit in på mitten, kanske ut med Sebastian Larsson på kanten. Istället för spel inom laget blir det ånyo kontringsförsök, Durmaz dribblar, tappar bollen. Guidetti dribblar, tappar bollen. Med omställningar som följd. Ja, John Guidetti hade en hisnande chans i matchens slutskede. Men de tidigare lämnade momenten hade mått bättre av tillbakaspel och tidsödande än att försöka vinna matchen. Så när Jimmy Durmaz löper hem för att försvara och fäller Timo Werner just utanför svenskt straffområde är det just där och då inte ett klokt beslut. Dels för att han, som nyss inbytt borde ha en friskare skalle och tillika ben, dels för att Sebastian Larsson fanns nedanför honom för att kunna täcka upp och Werner fått springa vidare. Frisparken blir fatal. Toni Kroos gör ett enastående vackert mål, i och för sig delvis orsakat av att Robin Olsen tar ett litet kliv åt höger då frisparken slås, något som i sin tur gör att han trots att han kastar sig spänstigt i sin fulla längd inte når bollen som borrar sig obevekligt in i det bortre krysset. Poängen är förlorad. Matchen vunnen för Tyskland, som därmed räddar sig vidare i turneringen med större marginaler än vid ett oavgjort resultat.

Nej, jag var inte förtjust i Durmaz och Guidettis insatser. Men vilka direktiv fick de av lagledningen, som trots allt ansvarade för bytena…? Det är där fotbollsskon skaver och de som ägnar sig åt hat på sociala medier mot Jimmy Durmaz hamnar långt ner på intelligensskalan. Väldigt långt ned.

 

Änglarna lyfte

Att haussa ett derby mellan IFK Göteborg och BK Häcken är ingen lätt sak. Synd. Under Peter Gerhardssons tid som tränare i Hisingslaget har kvalitetsspel visats upp, något som både Mikael Stahre och nye tränaren Andreas Alm förvaltat, vilket i förlängningen borde göra möten mellan de två Göteborgslagen i Allsvenskan hetare. Men BK Häcken har en oförtjänt liten fanskara, förvisso i växande, men som inte räcker för att skapa derbykänsla Nu kommer drygt 12000 en solig, om än kylslagen, aprileftermiddag.

Nå, man kan inte få allt.

Desto varma då spelet från IFK Göteborgs sida. Den anrika klubben har inte haft ordning på vare sig organisation eller spel de senaste åren. Förra året var spelet mer ängsligt än änglalikt, med ett ständigt bakåtpassande som gjorde att det mer eller mindre var lagets burväktare som, överdrivet, hade mest bollinnehav.

Men med årets nytillskott på tränarfronten, Poya Asbaghi har spelet mellan lagdelarna prioriterats. Kanske ett försök att få rädhågsenheten att fly för självförtroendet, eller bara för att hitta ett konstruktivt spel.

Det har inte alltid fallit väl ut och mot AIK senast var intrycket blekt. Helt det motsatta mot BK Häcken, laget som med sina snabba omställningar gjorde processen kort förra året med sitt 4–0 på hemmaplan. För tämligen bums är det IFK Göteborg som tar kommandot. Och som laget gör det. Bollen går mellan spelarna utan onödigt bolltapp. Tvärt om utmanar Blåvitt motståndarna med attacker som blir allt mer hotande.

Första halvtimmen har laget mer boll än vad det totalt hade under de matcher jag såg förra säsongen. Det ger resultat. Efter en kvart spelad hittat August Erlingmark Elías Már Ómarsson, som med en kvickvändning lyckas ställa Peter Abrahamsson i Häckenmålet med en kombinerad klack, bredsida.

IFK Göteborg slår inte av på takten. När laget dessutom lyckas täppa till BK Häckens offensiv effektivt och bestämt.

Visst, sista tio i första halvlek kroknar både koncentrationen och orken, men Erik Dahlin, för dagen i Blåvitts mål, har inga större problem att hålla BK Häckens bleka attacker stången.

Undantaget Mustapha El Kabirs träff i ribban i 41 minuten, som naturligtvis var värd ett bättre öde.

Islänningen Elías Már Ómarssons förra säsong var vissen. Den här gången finns det, efter en hyfsat försäsong som gett ett och annat mål, en annan iver. För så är det med idrottspsykologi, en och samma spelare kan ikläda sig helt olika förutsättningar på grund av hjärnans kraft. Så är det också han som med ett slags bicicletas snyggt gör 2–0 i 60 minuten för att efter firande bli utbytt mot Giorgi Kharaishvili.

_TH21736

Klassmål. Elías Már Ómarssons skott smiter förbi både försvarande Joel Andersson och Kari Arkivuo samt, förstås Peter Abrahamsson. Foto: TOMMY HOLL

IFK Göteborg faller tillbaka för att försvara sin ledning, orkar med en eller annan kontring. Men det är nu BK Häcken som håller i taktpinnen, men utan att egentligen orka utmana.

_TH20986

Skäl att fira. Änglarna lyfte spelet och fick anledning att fira med seger.

Foto: TOMMY HOLL

Nu blir ändå finalen dramatisk. I 90 minuten drar Sebastian Eriksson på sig en onödig frispark i straffområdets utkant. Något som inte är så välbetänkt med tanke på Paulo de Olivieras kvaliteter som frisparksskytt. Han försitter inte chansen utan placerar snyggt in reduceringen. Dock orkar hårt kämpande Blåvitt hålla motståndarna från vidare chanser, trots en och annan tilltrasslad situation. Ett resultat som gör att laget nu fördelat intäkter och utgifter på det mest balanserade vis; tre vinster mot tre förluster. Men orkar laget behålla sitt spel över större delen av matchen kan den här säsongen arta sig mot något väsentligt mycket bättre än debaclet förra året.

Om än försiktigt, Änglarna har lyft.