Sen på bandybollen

Ja, jag vet. Jag borde ha skrivit det här för en vecka sedan. Men… har hamnat i något slags postcoronastress eller kanske snarare coronakoma att energin bara har räckt till jobb.

Vi är ju ett gäng som är rätt svältfödda på sport. Både att själv får spela (fast det får jag ju och gör jag ju) och titta på. SHL. KHL, NHL föll ned i coronavirusets slukhål. Fotbollen hamnade där också med uppskjuten Allsvensk start och likaså nedåt i systemen. Den internationella fotbollen håller andan. Alla annan idrott likaså. EM i fotboll skjuts fram ett år. OS likaså. Damernas EM blir verklighet enligt dominoeffekten först 2022.

Jo, det är ett mindre kaos i något som annars är så väl organiserat – och självklart.

Men bandyn, denna älskade och fascinerande sport vägrade kasta in annat än VM-handduken. Efter att lyckats klara av slutspelet skulle det bli final på Studenternas i Uppsala.

Men upplägget var ju publiklöst. Det vill säga något helt annat än då jag begick min debut i de fina sammanhangen 2012 då Villa mötte Sandviken i en dramatisk final, som gick till gästrikarnas fördel.

Åtta år emellan. Från folkfest till folktomt – på grund av coronan. Foto: KAI MARTIN

Nu var det Villa igen, men mot Edsbyn. Linköpingslaget hade, efter en stark säsongsstart, fått rejält grus i maskineriet. Men lyckades gnissla sig mot final och, som alla vet, i en final kan allting hända.

Men först damernas, som alltid. Västerås mot Skutskär. Sol, någon plusgrad efter en natt på minus. En ihållande, skarp vind som skulle göra det kämpigt för respektive lag i respektive halvlek. Det blev en knackig start, där Skutskär aldrig riktigt lyckades få ordning på sitt försvar. Ett misstag där ger också Västerås möjligen att ta ledningen i nionde minuten. Skutskär vänder sedan på kuttingen och kvitterar den 25 minuten för att i andra, på hörna, först ta ledningen med 2–1 och sedan snitsa in 3–1 bakom utmärkta, och Karebyfostrade, Sara Carlström. Det hade då 83 minuter och det fanns ingenting som flaggade för att Västerås skulle kunna vända. Men, mina damer och herrar, det är bandy det handlar om. Framför tv-apparaten bevittnade jag ett sällan skådat drama där Västerås  lyfter upp allt vad de har och där Skutskär, kanske lite för säkra på att hålla undan, backar hem och slår ifrån sig.

Men Västerås desperation ger utdelning. Först reduceringen på ett lyft i 86 minuten. Sedan kvitteringen på straff i tilläggstidens andra minut. Därefter avgörandet när tiden klockat in på 95.18. 96.04 blåses matchen av. Västerås står som segrare efter en omöjlig vändning som laget gjorde möjlig.

IMG_3656

Från tv-soffan. Istället för att kunna vara på plats blev det en tv-sänd bandyfinal.

Foto: Kai Martin

Så paus och tid för återhämtning innan det är dags för herrarna. Edsbyn, seriesegrarna, är ju självklara favoriter. Villa, regerande svenska mästare, är uppstickarna som hoppas på en sådan där dag då allt kan hända.

Men förhoppningarna kom att eka lite tomt som det var på läktarna. Edsbyn var disciplinerat med ett försvar som redan högt på sin planhalva inte tillät Villa till mycket. När Lidköpingslaget för dagen saknade fantasi nog och en verktygslåda med rätt instrument för att dyrka upp Edsbyns kompakta försvarsspel… ja, då blev det snabbt givet vart guldet skulle. Dessutom; fick Villa chanser så stod suveräne målvakten Anders Svensson ivägen. Född som en nyårsraket 1 januari 1975 har han inte bara energi och kraft kvar. Han besitter också ett spelsinne parat med en vinnarskalle, som i slutändan blir avgörande.

Edsbyn defilerar matchen mot slutsignalen. Fördelar målen med tre i första och två i andra, där också Villa tilläts göra ett.

Villa Lidköping spelade slokörat, som om de försökte köra med för lite bensin och snart stod och hackade utan att komma fram. Ingen lyckades lyfta sig ur kollektivet. Kollektivet lyckades inte samla sig för att överraska. Men, ärligt, en andra plats för Villa den här säsongen är nära nog ett guld.

Drömmen om NHL

Hockey har ju funnits i mitt liv sedan den där tv-sända landskampen mellan Tre Kronor och Norge (!) 1963. Om det var julen 1966, tror det, som jag fick en blå ABC-hjälm och mina drömmar tog fart, så var det också där min resa tog fart. För jultidningspengar köpte jag utrustning efter att ha lånat en klasskamrats gröna bandybenskydd i mitt första framträdande på Stora dammens frusna vatten en solskensdag i Slottsskogen i 1967 års inledning.

Svarta benskydd, vinröd plock och stöt i galon – allt från Jofa, precis som mask och senare hjälm. Cooper och CCM var för proffsen. Jag hade en bit att ta mig från där jag var.

SAMSUNG DIGITAL CAMERA

Drömmar på is. Tidig bild på ÄIK. Jag i liggande. Foto: ROBERT LÖWEN-ÅBERG

Vi bildade i barndomskvarteren ett hockeylag kallat ÄIK – Änggårdens Ishockeyklubb – och skaffa Frölundas tröjor där våra mammor sydde Änggården över Frölunda och förvandlade det gröna inslagen till blått. Jag började konsumera ishockey, drömma ishockey, prenumererade på tidningen Hockey och världen blev större än VM med ryssar, tjecker, finnar i mötet med det svenska landslaget.

Jag var inte bra. Men drömde mig det. Vi var några få som dröjde oss kvar på isen när alla gått hem för att leka NHL. Hjälmen togs av hos utespelaren, så också jag, men masken behöll jag. Så fortsatte det.

ÄIK blev historia. Flera gick till Bäcken och några blev TV-puckspelare och målvakten som var med från start i ÄIK blev också kallad till landslagsläger för att sedan aspirera på A-lagsspaden i Bäcken. Jag var inte i närheten. Började spela med Hovås och fick spela någon match, gick till Mölndal och var en katastrof, men då – i första ring i gymnasiet – träffade jag en skolkamrat som lockade mig till MPHC, Mölnlycke Pixbo Hockey Club, som precis startat och plötsligt hade jag en karriär som tog mig och laget, förstås, till spel i gamla division II för möte mot bland andra elitstjärnor som Ulf Sterner (spelande tränare i Vänersborg) och förra Frölundaspelarna Tosse Hedlund i KBA 67, Kjell-Ronnie Pettersson och Svante Granholm som spelade i Kungälv. Stort, förstås, att snudd på få huvudet avskjutet av en bindgalen och samtidigt genialisk Uffe Sterner.

IMG_3909

Rubrikernas man. Division II-spel mot Lerum.  Faksimil från Lerums Nytt.

MPHC förenade med Rävlanda, men gjorde ingen succé och säsongen 1979/80 lades laget ned delvis på grund av att det inte fanns någon plats att spela på. Mölndalsrinken hade tagits bort och Landvetter ishall var ännu inte byggd. Min forne tränare tog med mig som överårig målvakt till Tynnered juniorlag, där jag senare blev A-lagsmålvakt innan det laget la ner lagom till säsongsstart 1983. Det blev istället Chalmers Blue McRangers, som jag spelade med i division III–V fram till 1992. Ibland framgångsrik, ibland inte. Upp och ned som livet självt.

Iskall. I Tynnereds tröja när tidningen Schlager var på besök 1983 och i Chalmerströjan några år senare. Foto: LARS TORNDAHL och faksimil från GP-artikel

Jag blev pappa. Höll upp några år. Men efter en tidningskrönika i GT 1997, där jag skrev om att om jag vann på Triss skulle jag köpa en ny målvaktsutrusting och drömma om alla räddningar jag aldrig skulle komma att göra blev jag uppringd av Frölunda, för spel med något som kallades sponsorhockey. Det vill säga hockey vid lunch för de sponsorer som bidrog till Frölunda. Jag lånade utrustning, men hade kvar handskar (Koho), suspensoar och hjälm/mask samt skridskor), för att senare köpa loss OS-medaljör Håkan Algotssons gamla avlagda benskydd, väst och byxor.

SAMSUNG DIGITAL CAMERA

Comeback på is. Frölunda sponsorhockey 1997. Foto: LENNART REHNMAN/GT

1999 kröp det i kroppen efter att spela mer än lunchhockey. Jag ville tävla. Jag ringde runt till ett gäng division 4-gäng och fick positivt svar på sista försöket. Jag blev IK Raid trogen får säsongen 1999/2000 till 2016/17 med ett matchinhopp säsongen efter och något träningspass ytterligare senare.

IMG_0530

Division 4. Derby mot Ramberget, ärkerivalerna.

Under gång har jag fått möta stjärnor på is, som Daniel Alfredsson (nollade honom) 2001 då även Calle Johansson och Peppen Axelsson spelade – ett ljuvt tvåmålsspel. Morgonhockey, förstås, men aldrig utan prestige.

2001 började jag med uppbackarna, som kört fredagsmornar sedan 1969, som snart kom att utvecklas även till måndagar och varannan torsdag.

Jag gjorde intervjuer med profiler med tio straffar i potten. För varje insläppt straff drog en fråga av. Jerry Williams, Göteborg & co:s Leif Nilsson med flera.

IMG_0529

Posör. Allt för fotografen, då Leif Nilsson, lägger mål. Foto: GT-FOTOGRAF.

Plötsligt blev det mer hockey än någonsin. Skydden jag köpte 2003, Koho – benskydd och handskar –, trodde jag att jag skulle ha för resten av min hockeykarriär. Men efter några säsonger blev det nytt enär det gamla var slitet.

(F) VETERANHOCKY125

Utomhus. Ny outfit på Ullevis rink inför rekordmatchen Frölunda–Färjestad.

Vi skriver 2020 nu och jag håller fortfarande på. Två dagar på morgon, två på kvällen. Med Kungälv Oldtimers blir det fartfyllt. Med Frölunda Oldtimers detsamma. Tekniken finns där och med bra tryck i passen blir det tempo. De gamla rävarna – som Patrik Carnbäck, Jonas Johnson, Jerry Persson, Terho Koskela och färske veteranden Anton Axelsson – kan det där. Det är lätt att stå sig slätt, men underbart att stå emot.

IMG_8598

 

Coverboy.

Jag blev till och med omslagspojke till Kombispels tidning i samband med en intervju för två år sedan.

IMG_2945

Står emot. 2020 motas fortfarande puckar. 53 år efter att allt började. nu med CCM-skydd.

Foto: ANDREAS THENG

Så varför då allt detta…?

Jo, för drömmarna om NHL från barndomen väcks till liv med rapporterna om 42-årige David Ayres inhopp i Carolina Hurricanes. Med två målvakter i matchen som skadades klev ismaskinsföraren in när halva matchen spelats. Åtta räddningar senare och ett Toronto som inte klarade av att utnyttja tillfället klev David Ayres av som en vinnare då hans lag vann med 6–3. Han som inte spelat A-lagshockey sedan 2015 blev hjälte. Vackert och som en saga.

1582444614

42-årig debutant. David Ayres fick snabbt hoppa in mellan stolparna för Carolina Hurricanes i matchen mot Toronto. 

Om jag hade klarat det…? Nej, inte en chans. Men det hade varit fantastiskt.

NHL kan verkligen vara sagolikt men sådana här stories. För bara något år sedan klev revisorn Scott Foster, med meriter i ölligorna kring Chicago, in som reserv för Chicago Blackhawks. Även då vinst.

David Ayres är med sitt inhopp den äldste debutanten i NHL under pågående serie, ett rekord som har hållit sig sedan 1926.

Roligare än Henrik Lundqvists situation i New York Rangers, som jag skrev om här!

Tror jag fortsätter några år till!

IMG_8413

Oldschool. Minnen från 70-talet. Foto: SIMON RÖNNBERG

 

Iskall på bänken, Henke!

Han är välmeriterad. Har en astronomisk lön. Han har blivit kultförklarad i New York. Men just nu blåser det iskallt. För Henrik Lundqvist sitter på bänken.

Orsakerna kanske går att förstå rent sportsligt. Är man inte tillräckligt bra är det där man hamnar. Men sättet det sker på är beklagligt och samtidigt krass verklighet i en dollarstyrd värld, för NHL är kommersiell. Där ser man till resultat och New York Rangers 2020 är ett lag i förändring för en ny framtid, som kanske kan ta laget till en ny Stanley Cupfinal (förlust mot Los Angeles Kings – förkrossande 1–4 i matcher – senast 2014) och möjligen vinst (senast 1994).

IMG_0943

Hamnar snart på hylla. Är Henrik Lundqvist karriär hotad…? Foto: KAI MARTIN

Men här har laget en extremt solidarisk spelare, som vill spela sin karriär ut i Rangers och som stått i fram- och motgång med passion och lidelse; hyllad för framgångarna, spottade för misstagen. Sådan är nu målvaktsposten. Nu hånas han av sina arbetsgivare och tränare på ett sätt som närmast är shakespeareiskt.

Men New York Rangers har en plan och säsongen 2019/20 är den märkligare än någonsin. Säsongen startade med Henrik Lundqvist i kamp om måvaktsposten med unge Alexandar Georgiev. I januari kom ytterligare en ryss, än yngre talangen Igor Sjestiorkin. Plötsligt handlade det om en rotation på tre målmän, men där Henrik Lundqvist allt som oftast satt på bänken. Noterbart är, att oavsett om Igor Sjestiorkin eller Alexandar Georgiev spelade så sitter den svenske keepern alltid på bänken.

Det är extremt sorgligt och få ögon talar så tydligt som Henrik Lundqvists. Brinnande i kampen, blixtrande i förlusten, glittrande i vinsten… men här…? Bara tomhet.

Ingen vet vad som går igenom hans skalle just nu. Än mindre då New York Rangers engagerat ytterligare en målvakt, 28-årige (alltså tio år yngre än Henke, som fyller 38 2 mars) Jean-Francois Béubé, med erfarenhet  från bland annat New York Flyers, Chicago Blackhawks och Philadelphia, men utan att göra några större intryck på hockeykartan.

Det går naturligtvis att spekulera i hur Rangers organisation resonerar. Det är just nu vilda västern i NHL Just nu tredjes det friskt, men den 24 klocka 21 svensk tid stängs möjligheterna. Det gäller att både portionera sig inför kommande slutspel (som nog New York Rangers inte klarar av att komma till, trots just nu god form), dels att se framtiden an både gällande kommande säsonger och möjlighet till draften i sommar.

Men behandlingen av Henrik Lundqvist är hur som helst inte snygg. Han är på utgång, finns inte med i klubben av sentimentala skäl eller på historiska meriter; det är här och nu som gäller. Rent mentalt kan det vara tärande och Gud och många andra vet att just det mentala är det värsta spöke en målvakt kan drabbas av. Bristen på självförtroende och tillit till sin kompetens vibrerar hela vägen ut i systemet; enkla räddningar blir svåra, pucken blir en tvål svår att greppa, givna positioner för tryggt spel hamnar utanför den mentala radarn med för mycket nät att försvarar, försvarets tillit till sin målvakt skjuts i sank. Ja, det blir en dominoeffekt.

Kloke Per Bjurman, Aftonbladet, skriver in sin krönika att Henrik Lundqvist borde se sig om efter en annan klubb och föreslår Colorado, som har problem på den sidan, men ligger bra till inför fortsättningen med slutspel inom räckhåll.

I ett fortsatt resonemang, som naturligtvis förs av NHL-expertis i USA/Kanada just nu, spekuleras det mycket om Henrik Lundqvist framtid. Han som för ett drygt år sedan blev uttagen till All Star-helgen är nu placerad i isboxen ställd på New York Rangers avbytarbänk. Man kan ha det roligare.

SAMSUNG DIGITAL CAMERA

Ensam. Henrik Lundqvist har efter framgångsrika år hamnat i kylan. Foto: KAI MARTIN

GP:s Johan Rylander tycker att Henrik Lundqvist ska förenas med Joel Lundqvist i Frölunda. En rar tanke, men det kommer inte att hända. En sak är dock säker att hockey är showbusiness och som det heter, there’s no business as show business och det är ingen vacker värld och inget för de ömhudade.

 

 

Boule, brunch och en bit av Frankrike

När februari ligger grå och inte ens orkar vara vinter. Ja, då går det förstås att drömma sig bort, eller göra något åt det. Vi tog chansen. Brunch på Boule bar nere vid Feskekörka lockade, 350 kronor för mat i massor med allt från inledande brickor med charkuterier, ost, marmelad eller de vegetariska alternativet där de marinerade och friterade brysselkålen snabbt blev favoriter till huvudrätter och magnifik efterrättsbuffé. Yogurth, baguetter och croissanter serveras, förstås.

Till det kaffe/te och äppelmust. Jo, man kan ha det sämre. (Se menyn här!)

Vi sitter ett familjesällskap om sex personer (två fick förhinder, vi skulle ha varit åtta) och äter, samtalar och umgås för att successivt bli allt mättare – och nöjdare.

Samtidigt passar vi på att fira två födelsedagsbarn, den ena min Z, den andre min yngste son; 51 respektive 26 inom loppet av några dagar.

Det är svårt att låta bli frestelserna, men lyckligtvis tvingas vi att bryta upp efter att ha blivit suveränt betjänade av den trevliga serveringspersonalen (ett bra knep för hit återvänder man ju gärna).

Det vankas ju gudbevars inte bara mat utan också boule. Ingen av oss är väl några genier på spelet och det är en fördel, för då blir det jämnt. Vi delar in oss i två lag om tre och snart blir det behärskad kamp. Vi är ömsom skickliga, ömsom rätt usla. Men stämningen är god och vi hinner med två omgångar på den en och halv timme som vi spelar; både gångerna med sonen som vinnare för sina lag. Alla gånger med inslag av speldjävul och vinnarskalle hos oss.

Banorna narras oss och känns stumma, men ska vara kopior VM-banorna från Grenoble 2004, så det är klart att de håller måttet.

En trevlig stund på jorden blir det och gråvädret utanför hålls stången för några timmar. Gott så.

Storstilad hyllning inför match med frågetecken

Svensk ishockey har i allmänhet varit usel på att premiera sina legendarer. I paritete med hur man gör i NHL är det närmast usel. Undantaget Frölunda Indians, som med åren börjat få fart på att ära de som äras bör. Så hänger några matchtröjor i taket som minner om spelares storhet kopplat till de nummer de än gång haft.

_TH15298

Hyllad. Joel Lundqvist prisades för sina matcher och svarade med att göra två mål. Foto: TOMMY HOLL

Men nu handlade det inte om att prisa det förgångna utan det nu skedda. Joel Lundqvist, tidernas kapten i föreningen, har passerat sin tusende match och firas med rätta inför matchen mot Brynäs.

Broder Henrik finns med i ett inslag från Madison Square Garden. Niklas Andersson (715 matcher) fanns med, precis som Tomi Kallio, på storbildsskärmen. På isen hyllade dragkedjekamraterna Jari Tolsa och Magnus Kahnberg sin forne länk. Joel Lundqvists familj, utan vilken han skulle stå sig slätt, fanns vid hans sida och lagkamraterna gav sin lagkapten en ironisk gest med gåva av en elmotorcykel. Klubben hedrade förstås sin meste spelare och kapten innan han själv, vältalig, tackade med löfte om tusen matcher till.

Firades. Över tusen matcher. Klart att det ska firas. Som med sin familj och de forna lagkamraterna Jari Tolsa och Magnus Kahnberg. Foto: TOMMY HOLL

Han nöjde sig förstås inte med det. Det var ju match också. Mot Brynäs.

Frölundas serielunk har gått trögt med många förlorade matcher, men också med en viktig vinst i vändningen mot Luleå i kampen om en finalplats i CHL. Laget lyckades ju också vinna med uddamålet mot Färjestad i helgen. Men det har handlat mer om gnuggande än om effektivt spel. inte så konstigt. Samtidigt som laget är mitt i seriespelet förbereder sig spelarna för slutspel med att träna mycket fys. Det sätter sig förstås i kroppen, musklerna lyder inte riktigt, mycket kan kännas tungt.

Med en långt utdragen hyllning till Joel Lundqvist blev det med förlov sagt en matchstart som gjordes på stela ben för båda lagen. Jo, Frölunda började bäst och knep snabbt 1–0 innan Brynäs vände till 2–1 där Theodor Lennström stod för misstag nummer ett vid kvitteringen och misstag nummer två i utvisningen som satte honom på botbänken när motståndarna snabbt gjorde 2–1.

Nu var det här en SHL-match med öppna ytor och saktfärdigt målvakts- och försvarsspel.

Inför ett utsålt Scandinavium blev det ändå hemmalaget som vann matchen övertygande med 8–4, där det redan i andra perioden kändes som om tre hade spelats. Naturligtvis fick Joel Lundqvist göra två mål, välregisserat och självklart för en kapten som vill gå i bräschen för sitt lag.

Framåt ser det oftast bra ut. Men jag är tveksam till försvaret. Frölunda saknar spelande backar och de som har den rollen är inte skickliga nog. Brandon Gormley kan vara rent stabbig, Theodor Lennström har lika hög som låg nivå i sitt spel – alltid osäker på vad det blir. Karl Stollery skulle bli den som ersatte spelskicklige och för motståndarna nyckfulle Chay Genoway, men har inte presterat efter förhoppningarna. Jacob Moverare har, enligt vad jag sett, inte fått den utveckling som jag antar att Los Angeles Kings hade hoppats.

Lägg till detta att målvakterna Johan Mattsson och Niklas Rubin inte övertygat fullt ut. Även här skulle jag önska en högre lägstanivå och emellanåt är det vidöppet i deras spel plus att spelet runt kassen lämnar mycket övrigt att önska.

Det är många omgångar kvar att spela om. De nedtränade Frölundaspelarna ska ändå nu vara på väg uppåt. Den 4 februari väntar CHL-final mot Mountfield i Tjeckien. Frölunda har en pokal att försvara och minns med emfas vilket schvung laget fick efter den segern, som i förlängningen gav en dos självförtroende mot SM-finalen och segern där mot Djurgården.

Frölunda–Brynäs 8–4 (4–2, 2–1, 2–1)

Mest spelade matcher 20200123:

Joel Lundqvist 1002

Ronnie Sundin 870

Magnus Kahnberg 720

Niklas Andersson 715

Stefan Larsson 675

Jonas Johnson 613

Nicklas Lasu 612

Christian Bäckman 581

Peter Ström 572

Jonas Esbjörs 570

 

Tvillinghallar – ett sätt att lösa iskrisen i Göteborg

GP har just nu en artikelserie om ishallar, istider, hockeylag och skridskoutövare som kämpar om tiderna som finns utspridd över hart när varje stund på dygnet.

Utmärkt. Det är ett problem värt att uppmärksamma.

Hallarna är för få. De hallar som finns är många gånger uttjänta och hårt slitna. Nybyggen…? Nej, det kan de hågade se sig i stjärnorna efter. Den nya utlovade multiarenan som är tänkt att ersätta snart 50-åriga Scandinavium har blivit satt på politiska långbänken bland andra avbytare, som RIK:s handbollshall.

Dessvärre ser politiker ofta kortsiktig där ett vidare perspektiv är viktigt. Satsningar nu gagnar framtiden, ger möjlighet för unga människor att fostras i föreningslivet och för äldre att fortsätta där. Idrott främjar dessutom hälsa.

Jag spelar fortfarande hockey efter mer än 50 år. Är lyckligt lottade att som 63-årig målvakt kunna nyttja hallarna i Göteborgsområdet. Oavsett om det är med kamratgänget, 50-årsfirande Uppbackarna, med morgonhockey. Med Restauranggänget och Frölunda sponsorhockey vid lunchtid, eller med Frölunda och Kungälvs Oldtimers på kvällarna. Emellanåt kallas jag in till mina gamla förening, division 4-klubben IK Raid, där jag huserade som spelare i 18 säsonger (slutade där säsongen 2016/2017).

Jag pendlar mellan uppdragen, alltså, och skiftar mellan spel i Slottsskogsrinken, Marconihallen, Askimshallen, Oasen i Kungälv, Wallenstamshallen, Rambergsrinken, Tuve ishall, Isdala, Angereds arena och Frölundaborg. Ja, på somrarna har jag till och med haft förmånen att spela uppe i Lödöses ishall då isen ligger där för proffs och amatörer.

Men behovet är så mycket större än de hallar som finns.

Nu planeras en nya ishall vid Kviberg. Men då kommer Isdala att försvinna i detta som kommit att bli ett nollsummespel.

Jag har haft förmånen att spela i USA och Kanada och sett några ishallar där. Smarta lösningar, som effektivt fyller behovet från allt från beerleagueamatörer, knattelag, pojk- och flicklag över juniorlag och proffs. I Windsor, staden mittemot Detroit, fanns det i huvudarenan inte bara en rink med publikkapacitet ungefär i klass med Frölundaborg. Nej, i samma komplex fanns också fyra ytterligare rinkar. I flera av hallarna jag besökte var det tvillingrinkar, det vill säga entré, in i en korridor med omklädningsrum på vardera höger och vänster sida. Emellanåt var rummen i direkt anslutning till respektive rink, som var smart och tajt byggda, avbytarbås, utvisningsbås, sekretariat, utvisningsbås, avbytarbås, mittemot en liten läktare. Two for the price of one, som det så fint heter.

Dubbelt upp. Två ishallar (eller fler) i samma byggnad. Foto: KAI MARTIN

Men visst är det smart. Samma kylsystem, vaktmästarteamet sköter den ena isen för att sedan sköta den andra. Konstnadseffektivt och ett sätt att tillgodose de behov av istider som finns oavsett om det gäller hockey eller konståkning.

Låt dessutom en hockeykunnig vara med i processen. Allt för många omklädningsrum är  för små  eller smala för skrymmande utrustning (Rambergsrinken!) eller entréer som ligger helt felplacerade (Angered arena).

kaihockey

In action. Yours truly i Kanada 2016.

 

Poäng i ingenmansland

Det kan vara nyttigt att emellanåt kika i backspegeln för att se vad man en gång siat i spåkulan. Som Allsvenskan och hur det skulle få för IFK Göteborg respektive BK Häcken, de två lag som representerar Göteborg i den högsta herrligan i landet.

BK Häcken har tippats högt, om än inte högst, i en räcka år. Det som Peter Gerhardsson och hans team tillsammans med BK Häckens ledning byggt upp har gett ett lag med stabilitet. Även om laget aldrig räckt till för toppstriden under efterträdarna Mikael Stahre och Andreas Alm.

IFK Göteborg har å sin sida visat på ett kaos i både lag, ledning och ambitioner. Illa valda riktlinjer, en ledning som sparkas lika ofta som tränare byts ut. Det skapar inte trygghet hos någon förening, allra minst i en av Sveriges största. Allra minst i ett lag som definitivt behöver det.

Men med Max Markusson, klubbdirektör sedan ett drygt år, har visioner skapats. Tillsammans med tränaren Poya Asbaghi, som senare av delen av förra säsongen fick överge sina ambitioner om ett spel som inte passade spelarna, fick förnyat förtroende och tillsammans med assisterande tränaren Ferran Sibila skapat en grund som gett fart, finess, försvar och flygande anfall. Visst, det har blivit att bita i gräset några gånger (läs Hammarby-förlusten med 2–6 på Swedbankarena nyligen). Men i övrigt har laget övertygat på ett sätt som överraskat. För inte kunde jag se det hända efter en medioker säsong 2018 och med den inledande förlusten på Eskilstuna.

Men plötsligt har både Blåvitt och BK Häcken var lag som retats en smula i toppstriden och skapat frågetecken, som nu efter sommaren alltmer rätats ut. Det blir en kamp om SM-guldet mellan Djurgården och Malmö med Hammarby som hot.

IMG_1490

Delad poäng. Inga mål, men delad poäng blev det i derbyt. Foto: KAI MARTIN

Så när det då vankas derby i Göteborg är det med två lag som är avhängda toppstriden och som knappast heller kan sno åt sig någon chans till Europaspel.

Det gör nu inte så mycket. För ett derby är ett derby och BK Häcken har inte bara byggt upp ett stabilt allsvenskt topplag utan också börjat få ordningen på sin supporterskapar. Bortklacken tog för sig, fyllde nedre läktaren och var inledningsvis den som blygsamt hördes när IFK Göteborgs supportrar protesterade med både sin frånvaro och därmed också med sin tystnad i de föra tio inledande minuterna.

Spelmässigt brydde sig inte spelarna. IFK Göteborg drog i gång ett flygande anfall redan i den inledande minuten, som gav en hörna och som med bättre disciplin kunde gett något mer än det som rann ut i sanden. Men hemmalaget höll i taktpinnen.

Unge mittfältaren Emil Holm visade på både pondus i anfall och försvar, lyckades neutraliserar BK Häckens anfallshot i Paulinho under mer än 90 minuter. Under den första halvtimmen var det helt och hållet Blåvitts match och, utan att ha kikat på någon procentsats, skulle jag gissa på 70-30 fördel IFK i bollinnehav.

Men det är ju också detta med att komma in i boxen och där skapa något. BK Häcken har ett solitt försvar, som inte bjuder på några glipor. Till detta en målvakt av högsta klass i Peter Abrahamsson, den förre ÖIS-keeper som med råge ersatt veteranen Christoffer Källqvist. I slutet av halvleken får han också visa sin klass. Hosam Aiesh drar till från distans. Skottet stys på Gustav Berggren, som kan se göra en fenomenal tippning i ribban och ut. Detta i 43 minuten. Dessförinnan fick IFK-målvakten visa på klass då han snabbt gled ut och tätt täckte Paulinhos frilägesförsök. Lägg till att Blåvitt – undantaget Hammarbymatchen – trots rejält skifte i försvarslinjen har bra ordning innanför straffområdet och säkrar det mesta.

Så…

Det blev inte så mycket mer än så. Ett ribbskott till från Giorgi Kharaishvili efter en frispark strax höger utanför straffområdet.

Några diskutabla straffsituationer och eventuellt ett rött kort för Blåvitts mittback Kristopher da Graca i 30 minuten för eventuellt en frilägessituation.

Men…

Det blev ett mållöst derby med känslor och bitvis utmärkt fart och kvalitet. Delad poäng och därmed fortsatt placering i toppen av ingenmansland.