Resan med Hilda

Vi välkomnade en ny trotjänare i familjen. Ja, jag vet, trotjänare är någon/något som följer en länge. Det blev inte så med Tiggan, som var törstigare än ett fyllo och som började bli kinkig med reparationer som vi inte riktigt var så förtjusta i. Så adjö efter x antal mil och tack för den här tiden. Dricka kan du göra hos någon annan.

Vi hade filurat ett bra tag på vad vi hade för önskemål. Helt klart var att en bil med högt insteg var bra för min rygg, för det ska vi ge Tiggan; min dåliga rygg har mått bättre av en VW Tiguan. Vi ville gärna ha dragkrok. Men framför allt en bil som drog sparsamt med bensin, något som borde vara rimligt dessa dagar och som det är helt obegripligt att ingenjörer world wide inte lyckats med i någonstörre utsträckning att fixa. (Elbilar undanrakat.)

Vi testade. Vi provkörde. Vi diskuterade. Vi funderade på leasing, men avstod snabbt. Vi hamnade, efter tusen och en bilmärken och provkörningar, hos Toyota i Mölndal/Sisjön. Vi kom hem med ett signerat köpekontrakt på en Rav 4, en elhybrid, som hade allt vid kunde önska oss, förutom dragkrok. Nej, den var inte helt ny. Men en tre år gammal bil är ändå ny, även om den tidigare ägaren måste ha dragit på på en grusväg, något som motorhuven vittnade om, perforerad med stenskott i lacken. Det skulle firman fixa. Precis som stenskotten på rutan… just de detaljerna återkommer vi.

Z och jag har någon grej med registreringsnummer. Vi gillar kombinationer som ger associationer. Det gör bilresan roligare och en bil mer personlig. Som min Peugeot med RFU, som blev Rufus, ett kärt fordon som tog mig runt från 2006 och några år framåt.

Nu har det alltså blivit Hilda, som vi börjat känna in och som nu skulle få sin första gedigna långtur. Stämde våra teser med försäljarens löften om bränslesnål. Vi for mot söder. Skulle på konfirmation, som i Danmark är stort och prestigefyllt.

Z och jag hade tagit delar av eftermiddagen ledigt. Men vårt följe kunde inte riktigt det, så 16.15 var satt som avfärd. Det blev inte riktigt så. Skäl som packning inte klar, brobiz för färjan glömd, nyckel till vårt ”hem” i Bagsværd (Z:s syster T:s lägenhet) glömd plus att tre av fyra ville äta på vägen. Ankomsten till förorten till Köpenhamn blev sen, kvällen hade tagit över dagen och tiden mellan att vi installerat oss och jag skulle gå och lägga mig krympte. Ungdomarna…? Jo, de tog tåget in till Byen för en krogrunda, som unga mänskor pläga göra. Där är inte jag, om jag någonsin varit det.

Så istället randades åter en ny djärv dag där avfärden skulle vara tidig för klockan 10 började ceremonien i Udlejre kirke.

Hilda hade tagit oss tryggt och smidigt från Sverige över sundet ned till vår destination. Vidare västerut var det heller inga problem. Hon lydde villigt ackompanjerad av dansk fm-radio.

Förväntan utanför kyrkan var stor. Tio barn skulle konfirmeras och deras familjer skulle vara åstunda vittnen. Jag hade, förstås, klätt upp mig: en smårutig H&M-kostym med brittisk touch inköpt några mil från Ølstykke där kyrkan låg, en Charlestone Tie Rackslips till en vit Hawes & Curtisskjorta, ett par svarta brogueskor, Paul Smith; allt second hand, förstås. En snusnäsduk i vinrött kontrasterade den grönbrokiga slipsen. På huvudet en sotarmössa. Det var höst i luften, men solen sken milt mot en blå himmel med skira moln.

Danska psalmer är inte bara verser på Z:s modersmål utan också melodier som jag i stort inte känner igen. Jag försöker ändå, stöttad av en väninnan till tvillingarnas – de som ska konfirmeras – mamma. Med skolad, stark stämma i ryggen finner jag melodien och får en värmande kommentar från Z efteråt.

Ungdomarna välsignas, de är alla ostyriga 15-åringa, truliga, späda, grovlemmade, finniga, fina, förväntansfulla, spända. Det är vackert. Utanför gratuleras de. Olika slags vrålåk väntar på att ta dem iväg på en tur. Tvillingarna får en resa i en vit Porsche som spinner innan den ger sig iväg med ett vrål. Foton tas. Kramar delas ut. Pandemin är en bit bort; så nära ändå.

Vi har inte riktigt hunnit arrangera present till tvillingarna. Åker till ett närbeläget köpcenter. Hamnar i gräl. Går skilda håll. Jag hittar en Røda korsbutik som inte skänker någon tröst. Köper solrosor, men då jag ska betala med mitt danska Danske bankkort vägrar den acceptera min betalning – trots rätt inslagen kod. Hmmm. Har en hundring i plånboken, som ger mig två buketter solrosor. Z är i en Kvickly för att fixa grejer så att hon kan fixa buketter. Jag får sms var hon är. Går in i butiken med min blomsterkvast som en expedit tror är från hennes affär. Jag förklarar att jag har köpt dem på ett annat ställe och får engelska som svar. Jag upprepar på svenska, irriterat eftersom jag redan är det, och får slutligen hjälp som säger, fast på danska, det jag redan har sagt. Går ut. Väntar. Z kommer och tittar på min blommor, undrar varför jag har köpt dem. Efter en stund blir det en kompromiss. Z ordnar så att hennes och mina blommor binds om, men först ska var och en av hennes rosor dekoreras med en dansk hundring. Det blir fint, till slut, och blomsterbutiken gör ett vackert arrangemang av det hela. Z:s griniga gubbe tappar surheten och vänder sakta bog.

Vi åker till N, Z storasyster, var tvillingar S och L alltså har konfirmerats och nu ska hyllas. Välkomstdrink på verandan i en tidiga hösteftermiddagens klara väder. Rosa bubbel, specialbeställda M med tvillingarnas namn på i små pappkorgar, mixade nötter i andra pappkorgar; gäster kommer, fler anslutet. Festen börjar.

Bakom huset finns en liten gräsmatta där det i somras stod handbollsmål till de handbollsspelande tvillingarna. Nu stod där ett stort partytält. Borden var rund, utplacerade för att ingen skulle sitta för tätt, en riklig buffé – förrätt, varmrätt och efterrätt – dukades upp under gång, tal hölls, drycker dracks, det var ett liv och ett kiv och ett sorl, med styrkan i rösternas volym som steg ju längre vi satt där. Min tinnitus grumlar till min hörsel i massans sorl, att i detta försöka urskilja danskan gjorde min skalle trött.

Jag gick åt sidan. Valde enskildheten och stillheten. Blev inkallad för något tal som inte skulle missas. Blev utkallad till en gräsmatta, ett slags allmänning, där ungdomarna samlats för lek och spel. Stora uppblåsbara plastbollar, där man kryper in, och sedan ska tackla varandra under ett försök att spela fotboll. Tiden smet iväg. En ny kväll kom och med den en allt mer tilltagande, rå och fuktig, kyla. Strax efter åtta påkallar jag uppmärksamheten, att jag vill åka hem, att gubben är trött. Vi landar i soffan i Bagsværd med den längtande brittiska bulldoggen Max vid våra fötter. För mig tar tröttheten snabbt över, jag dricker den øl jag längtat efter, efter allt för många Coca-Cola till maten, som den chaufför jag har varit. Men märkligt nog rinner den ned på tvären, trots att det är en Classic, den av Tuborgs ädla drycker som jag föredrar.

Vi skådar en ny dag. Dimmorna lättar och solen tar över. Det är en förväntans stund. Jag ska äntligen få komma till Søllerød loppemarked, eller Holte loppmarknad som vi säger. Det ställe som på allvar 2008 triggade igång mitt secondhandintresse, som att det snudd på svämmat över. Något som också gjort att jag, kanske, föräras en medverkan i ”Antikrundan” (något jag skrev om här).

Vi intar frukost, får med ungdomarna och T, kommer iväg, parkerar, tar ut pengar (återigen nekas jag använda mitt danska Danske bankkort, så jag får låna av Z) och kliver in på det nya området i Holte som huserar loppisen. (På det gamla är det tillfälligtvis ett covid-center för provtagning). Vi bestämmer ett stråk vi ska gå. Men det Z har sagt stämmer inte med det jag uppfattar. Hon vill gå i cirklar, som i öar, då jag tar ett motsolsvarv. Efter en stund inser jag att mitt sällskap är långt efter, ja till och med osynligt. Jag har hittar en hyfsat snygg Tigerkostym i min storlek för 250 kronor i den danska valutan, men vill ha Z granskande öga. Förstås är benen för långa, ärmarna likaså. Vill jag verkligen ge mer jobb till min skräddare…? Som vanligt är det en salig röra av skräp, fynd och den sedvanliga presentsatsen 75 procent damkläder, 20 procent barnkläder och resten herr av skiftande kvalitet.

Väl förenad med Z hittar jag en grön filthatt (inget egentligt märke, made in China), som blir min för en 20-peng. En gul Marlboroskjorta prutar jag ned från 50 till 30. En grå, snygg J Lindebergkofta blir min för en hundring. Z har har hittat en blå Tigerkostym i linne/ylle. Storlek 48, där jag en gång var, som kanske någon av sönerna vill ha. Köper den för 250 dkr. Z hittar en brödskivare, som hon länge letat efter, som inhandlas och hamnar i min kasse. Hon fyndar ett snyggt, smalt armband och i samma stånd finner jag en läcker läderväska som hon köper till sig.

Den första Tigerkostymen har nu gått, förstås, men den kunde jag ha och missa. Kvar finns en sobert grå Oscar Jacobsonkostym. Men 800 kronor är utanför min budget och heller ingen nödvändighet.

T måste lämnas, så vi bryter upp, går mot bilen med vår packning, som nu har blivit diger eftersom Z hittat en barnstol, Ikea, med jalusi, som är tänkt att roa barnbarnet.

Väl i Bagsværd tror alla att vi ska packa bilen för hemfärd via en tur till Reffen, det hippa restaurangområdet, på Refshaløen, en utsticker från Amager, med utsikt mot Kastellet och Den Lille Havfrue. Men mina intentioner har inte riktigt hörsammats. Jag vill hämta alla packning efteråt, för att inte locka tjuven. Så så blir det. Inresan till centrala Köpenhamn går inledningsvis galant, men i höjd med Bellahøj tjocknar trafiken på. Vi inser att det är något som inte stämmer och i mitt bakhuvud skaver något om Köpenhamns maraton… och ja, ett halvmaraton går av stapeln denna söndag. Vi är i trafikens och köernas grepp, men väl inne i Nørrebro mot Åboulevard så släpper det och färden går därefter geschwint.

Vi når Reffen, parkerar bilen. När ungdomarna tar en öl tar Z och jag ett bad i en Refshalebassin, uppfriskande och skönt när nu spetembersolen ler så rart. Bassängen är kantad av läckra containerbostäder, sådana som var på g också i Göteborg, men där kommunen som vanligt kroknade i sina långbänksbeslut. (Skrev om ett försök här.)

En kort promenad så var vi framme i det stojiga restaurangområdet med mat och dryck från all världens hörn. Vi beställer var och en för sig sin mat. S och jag fastnar för en nygrillad stek med pommes och nyslungad bearnaisesås. All mat görs och serveras med ett viss mått av tempo, köer bildas och glesas ut, barerna lockar med sin drycker… jag är sugen på en Pilsenr Urquell på flaska. Servitrisen häller upp en ekologisk Royal på fat. Jag undrar om den är min och upprepar min beställning. ”Den har vi inte”, svara hon. Jag pekar på flaskan i kylen bakom henne rygg och surt tar hon fram den, jag visar förnumstigt på etiketten och bokstaverar P-i-l-s-n-e-r U-r-q-u-e-l-l. Ännu surar svarar hon ”Ok, I got it”. Sätter mig med de andra som placerat sig under ett tak, som förvisso skyddar i solen, men också bjuder in en onödig kyla. På håll ser vi en bungyjump från en kran och jag tänker, aldrig.

Tiden rinner undan. Vi går till bilen, kör åter till Bagsværd, hämtar vår packning. Lyckas hårfint få in allt, trots barnstolen som skrymmer. I Prøvostenen är det dags för proviantering, øl, vin, koldskål, Ymer, kærnemjælk, rågbröd… Jo, Hilda rymmer med nåd det också. Färjan väntar. Fosterlandet likaså. Hilda har inte gnällt en enda gång, svarar fint mot vägen, är lite högljudd mot betongplattorna på E6:an kring Falkenberg, men är definitivt inte törstig på samma vis som Tiggan.

För gammal för att veta bättre

Ni som följer mig har förstått att ishockey är lite mer än ett intresse. Sedan tidigt 60-tal har det varit sporten som har varit mest intresserad av. Hand i hand med musiken något jag vårdat och till och med haft förmånen att utöva. Mina första stapplande skär som ishockeymålvakt, den ädlaste av positioner, togs 1966, 1967 någonting. Jag hade fått en ABC ishockeyhjälm, blå, i julklapp av farbror Sven som var inbjuden till oss på julafton. Sedan tidigare hade jag upptäckt sporten via min morbrors svartvita TV i huset i Toltorpsdalen, där den första matchen jag såg (Tre Kronor–Norge) naglade fast mig i fascination.

Ja, det har gått några år sedan dess och jag kan säga att intresset har inte minskat. Å andra sidan tog det ett tag innan jag blev etablerad. Var en medioker målvakt med större drömmar än kunnande och ambitioner. Där ishockeytidningarna gav idéer om en NHL-karriär utan att ha en aning om hur tufft det var att ta sig dit.

Men… jag har hållit i, vägrat ge upp och tog, förvisso, en paus, mellan 1992 och 1997, då barnen var små och min uppmärksamhet krävdes på annat håll än framför kassen i rinken.

Med millennieskiftet har emellertid framför allt spelande intensifieras. Jag sökte mig till en division 4-lag säsongen 99/00 och kom att bli kvar där till säsongen 2016/17, en rätt enastående karriär i det lilla. Samtidigt började jag spela morgonhockey på fredagar, som med tiden också gav möjlighet att spela även måndags- och torsdagsmornar. Ett gäng körde (kör fortfarande) lunchhockey på tisdagar. När det passade hängde jag in där.

Så har det hållit på. Förra sommaren blev det mitt första ishockeycamp någonsin, om man inte räknar några träningsläger på 70-talet. Mycket istid, målvaktsträning och en hel del fys med tränare som Andreas Larsson, en av Sveriges främst skridskocoacher och nu engagerad av Malmö, och hans team i Hockey PT. Ett gäng som drillar allt från pojklagsspelar till fullblodsproffs i SHL, KHL och NHL. Självklart fick vi samma övningar som elitgängen. Det var seriöst, men också med humor. För att se rekreationshockeyspelare försöka göra avancerade tekniker bjuder på skratt, varma sådana.

I år, strax efter midsommar, var det dags igen. Tre dagar blev fyra. Peter ”Trötter” Andersson, meriterad målvaktschoach (Henke Lundqvist, J-Kronorna, Frölundas ungdomsverksamhet, Italiens landslag) skötte träningen för oss sex målvakter på plats. En spännande, tålamodsprövande utmaning. 20 ispass på fyra dagar plus fys.

Fjärde dagen, på eftermiddagen var det dags för match där vi skulle ha chans att visa upp våra färdigheter. Jag inleder som målvakt (vi är tre som delar på uppgiften). Vi har fått förstärkning av Filip Roos, Hanhalsfostrad, som denna säsongen spelar för Skellefteå AIK. På andra sidan ser jag någon med gråa damasker och grön Frölundatröja. Kan inte definiera honom. Men då spelet börjar förstår jag att det är Lucas Raymond, som siktar på en plats i Detroit Red Wings. Jag har ju mött NHL-spelar förut, nollat Daniel Alfredsson (2001), och taggar till, spelar blixtrande. Räddar det ena efter det andra läget, låter plocken svepa och överraskar mig själv. Unge Lucas Raymond dribblar, fintar mig mot vänsterstolpen, men jag driver honom bort från chansen. Han passar effektivt in framför kassen. Jag plockar. Efter en kvart är det dags att ge upp, efter åter en stolt nolla mot en ung hockeyartist. Jag är helt enkelt för gammal att begripa bättre och är glad för det.

Under några somrar har jag också haft förmånen att spela med ett muntert gäng upp i Lödöse. En skön mix av tjejer och killar, där några av damerna spelar eller har spelat med svenska och finska landslagen. Bra speed, bra dramatik och förra året när det stod 3–3 mellan svarta och röda och det återstod ett ispass kvar, blev det förstås Game seven, en helt avgörande match. Mitt lag (röda) förlorade. Men jag fick känna på pokalen och fick min revansch i år, då bucklan dessutom förärats med mitt namn: ”The legendary Kai Martin cup”. Smickrande.

När ishockeyn drog igång igen efter sommaruppehållet (total vila i juli) blev det snabbt fyra gånger i veckan, två gång på mornarna, två på kvällarna. Ben och armar får sitt. Tänjningar och ständiga rörelser, upp och ned, i sidled, fram och tillbaka, tar på kroppen. Men är samtidigt skönt.

I Kungälv Oldtimers på tisdagskvällar är det högt tempo och kreativt spel. En ständig utmaning. I Frölunda Oldtimers är tempot lite lägre, men kunnande så mycket högre. Förra veckan hade jag två 30-åriga Frölundafostrade spelare mot mig. Det gick i rasande fart. Jag jag överraskade mig och mina motståndare med old schoolslidningar och frilägesplockningar, där min Cristopher Nihlstorpplock (inhandlad av honom förra sommaren) fick bekänna färg ungefär som Benny Guldfots magiska kängor.

Men i förra veckan nöjde jag mig inte med mina fyra ispass. Det väntade också ett fjärde. Ur Lödösehockeyn har det uppstått ett rekreationshockeylag kallat Kings and Queens. Som man förstår är det entusiatiska ishockeyspelare ur båda könen, en del veteraner, en del som inte har den tid det krävs för att spela elithockey. Nu skulle vi möta Göteborgs HC, som ju representerar sin stad i SDHL, den svenska högstaligan för damer.

Jag packar trunken för bilresan upp till Angered Arena – den märkligt byggda, eller snarare placerade, kombinerade sim- och ishallen – som ligger oförskämt till med en entré så långt ifrån parkering som möjligt. När vaktmästarna sedan vägrar släppa in oss ordinarie ingång, med hissar för smidig transport, utan tvingar oss att gå ut och runt till baksidan i arenan… ja, då är det nära att Kai Martins proppskåp går. Inte blir jag gladare av att väl vid bakentrén mötas av en trappa! Har aldrig arkitekter som bygger ishallar spelat ishockey? Förstår man inte spelarnas eller lagens behov? Hallen, åtta år gammal, är förvisso fin. Men har changerat, flera duschar fungerar inte, golvbrunnarna sväljer inte vatten och papperskorgarna är överfylla.

Nå… har man spelat i en nordengelsk ishall med plåtklädda sarg, och en is som inte spolats sedan hallen byggdes 1938 och där omklädningsrummen rymde fem man och endast en – kallvatten- – dusch fanns att tillgå, är man inte bortskämd. Dessutom, det var ju match. Focus on, gamle man. Och det tog inte lång tid. Snart slöt jag mig inåt, hade spänt på mig skydden, fyllt vattenflaskan – nu med Resorb för att stärka saltbalansen – och dragit masken över huvudet. Uppvärmning och match mot de unga bålgetingarna, som skulle komma att svärma kring min kasse utan att slå sig till ro.

Jag spelar stabilt, överraskar återigen mig själv, eller kanske mest min kropp. Är aggressiv i mitt spelsätt, går ut och täcker, lyckas med sidledsförflyttningar, handskarna fladdrar ivrigt. Visst, det blir en och en annan retur för mycket. Men vi håller undan och på en kontring för vi 1–0. Men kort därefter får GHC straff, där jag blir fintad vänster, höger, vänster och eftersom jag har tagit av vid första höger och blivit kvar där är det kvitterat.

Vi gör 2–1 och trycker på. Men GHC kvitterar på retur från mig där vi tappat i markeringen. Slut på period 1. Skifte i GHC där nyförvärvet Sofia Reideborn går ut till förmån för Nicole Jackson, brittisk landslagsmålvakt. Jag får fortsatt förtroende av den enkla anledningen att jag är ensam. Vi gör snabbt 3–2 på en kontring, utökar till både 4–2, 5–2 och 6–2 när istiden närmar sig sitt slut. Men det finns ett gäng minuter kvar och vi bestämmer att utnyttja dem. Dessvärre har mitt lag packat ihop parat med trötthet. GHC gör några snabba mål där jag får kämpa väl ensam. Med kort stund kvar kommer ett högt skott från blå som jag tappar bort och den smiter ribba in. 6–5 och drama. GHC har tagit ut sin keeper och trycker på. Får en ny straff, som är en så kallad tjeckisk straff, det vill säga straffläggaren startar som vanligt med pucken vid tekningspunkten i mittcirkeln. Men vid blå linje bakom står hennes resterande spelare och motståndarna och väntar som glupska vargar för att hjälpa till alternativt avstyra attacken.

Jag räddar och tar även returen. Vi klarar 6–5 och det går som ett rus genom kroppen. För att jag är för gammal för att begripa bättre. Men det är ju så kul, även om kroppen är helt slut och är så flera dagar senare.

En dag – en värdering

Jag tror inte vi har missat ett avsnitt av ”Antikrundan”, Z och jag. Hon har till och med stått i den vindlande långa kön med hopp om att medverka. Har charmat Knut Knutson, fått ett eller annat föremål värderat. Men har aldrig fått chansen i medverka i programmet. Det är lätt att förstå när vi kommer till Tjolöholm med förhoppning om att delar av min klädkollektion ska få möjlighet att hamna i strålkastarskenet inför kamera, expertis och reporter.

Vi är inte ensamma om våra förhoppningar. Vi hör en siffra om att det är 1700 som fått en bokad tid. Flera av dem har med sig, som jag, sällskap. Det blir alltså några tusen på plats som hoppas att just deras prylar eller föremål är värt mödan att ta sig till den vackra slottsparken söder om Kungsbacka.

Jag är tacksam för att Z är med, för jag har tagit i. Köpte en klädhäst på Mio för ändamålet där jag placerat flera kostymer – allt från H&M, Boss till Zegna – och någon väst, en tweedblazer och en rock. Allt för att visa på bredden av mina kreationer. På plats fanns också delar av min skokollektion: mina nyfunna RM Williamsboots från i somras, Converse All Stars platådojjor, ett par svarta Paul Smith i broguemodell samt de svarta myggjagarna från Sand, som jag bar då jag gifte mig med älskade Z.

Väntar på värdering. Lång kö med förhoppningsfulla där jag är en av dem. Foto: ZEBA PEDERSEN LÖWEN-ÅBERG

Det blir alltså en grannlaga uppgift att bära denna klädställning med alla plagg och lite accessoarer och påsen med skor fram till området där vi ska granskas och värderas, åtminstone mina prylar. SVT-teamet har valt rätt dag. Denna höstens första dag har fått ett famntag av sommaren, som bjuder på värme, solsken och ett glittrande vackert Tjolöholm med Kungsbackafjorden ett stenkast därifrån.

Vi har tur. Mina kläder väcker intresse. Jag får lämna uppgifter om mig och träffar experten Malin Sveholm, charmant, stilfullt vacker i en djärv men ändå sober, svart Martin Margieladesignad klänning, och får en tid då ett inslag ska göras.

Trimmad. Foto: KAI MARTIN

Jag har för dagen klätt mig, inte rätt med tanke på vädret kanske, i en tredelad Paul Smithkostym, en lila Paul Smithskjorta och dito slips, de vackert blå Goldwinskorna, som Z hittat på en loppis i Spanien för 13 år sedan, samt en Stetson sommarhatt på huvudet. Jag har för dagen trimmat skägget hos Sharper of Sweden Barbershop i Viktoriapassagen och dessutom fått hjälp av Samuel Seffo, min skräddare, på Samuels skrädderi och högtidskläder, som gjort att jag kan andas i kostymen. Den jag köpte på Remisen i Köpenhamn för ett antal år sedan. Då, då jag inte hittade någonting av värde förrän precis i slutet av min runda när jag upptäckte en ung man som hade mängder av kvalitetskläder; det blev nämnda kostym, två Paul Smithskjortor, två slipsar av samma märke, en Paul Smith tweedkavaj och en folkloristisk, svart väst, även den Paul Smith, plus en hatt. Allt för 2300 danska kronor.

Klädd till tänderna, alltså.

Klädd för miljön. Foto: ZEBA PEDERSEN LÖWEN-ÅBERG

Så blir vi hämtade. Hela paketet ska bäras tillbaka till varifrån vi kom, snudd på, och sedan upp mot en skogsdunge där kamerateam, reporter Magnus Broni, som jag hälsat på precis innan, och Malin Sveholm står och väntar. Vi är lite i skymundan från händelsernas centrum i ”Antikrundan”, men det känns onekligen exklusivt att vara där och jag blir smickrad av det intresset jag får av teamet.

En diskret mikrofon (så kallad mygga) fästs på kavajslaget, tråden till sändaren, som placeras i vänster ficka, döljs innanför västen. En av kameramännen noterar några av mina galgar, de jag köpte med skoblock från Skokungen i våras, med mitt namn ingraverat. ”Ah, är det ett märke?”, frågar han och jag vet inte vad jag svarade förrän allt plötsligt drog igång. Malin Sveholm har kikat lite på mina plagg, fastnat för miljardärens kostym, en Zegna som var en av två jag köpte på loppisen Kirppu i Frederikssund i april 2018 (skrev om det här). Hon berättar initierat om familjen Zegnas väg från fårfarmare till att fabricera kvalitativa ylletyger och senare exklusiva kostymer. Jag stannar där, som ett slags cliff hanger, för om min medverkan blir ett inslag i ”Antikrundan” ska inte resten avslöjas.

Posören poserar. Foto: ZEBA PEDERSEN LÖWEN-ÅBERG

Det är kul att prata kläder, kameramannen som frågade om galgarna kommer fram igen och säger, eller snarare utbrister, ”Kai Martin!”. Inser att jag är jag och vill ta en selfie. Jo, jag blir bekräftad med råge. Malin Sveholm är förtjusande och uppmuntrande. Något att bära med sig.

Samlaren och expertisen. Foto: ZEBA PEDERSEN LÖWEN-ÅBERG

Omtumlad efter en dag av anspänning åker vi tillbaka till Göteborg. Z har önskemål om mat, som ett slags tack för hennes insats. En lätt sak att bejaka. Vi köper sushi, äter i trädgården och pratar om äventyret, hoppas förstås att inslaget ska vara värt för ”Antikrundan” att ta med. Om det återstår att se.

Känslan av bekräftelse tar jag med mig till kvällshockeyn några timmar senare, där jag spelar spirituellt och räddar mot vindsnabba ungdomar, gör flera frilägesräddningar, en galet effektiv slajdning (old school) och en blixtrande plockning på närskott, där Cristopher Nihlstorps plock (den jag köpte för drygt ett år sedan) är som en motsvarighet till Benny Guldfots magiska sko – åtminstone innan mjölksyran sätter in efter en timme.

Ändå, lätt att somna med ett leende efter en kittlande dag.

Värd segern efter straffdrama

Att som supporter hålla på Blåvitt har de senaste åren skapat gråa hår på en skalle som saknar kalufs. Änglarna har spelat allt annat är klang och jubel-fotboll. Ångest har snarare präglat spelet. Förhoppningar med nyförvärv har fastnat med dobbarna i gräset. Topplaceringar har istället blivit en strid om fortsatt existens i Allsvenska. Det ska naturligtvis inte vara så. Tränarbyten har skett allt för ofta efter bristande framgång och resultat som fört laget nedåt i tabellen. Så ersatte innan EM-pausen forne Blåvittränare Mikael Stahre, som en gång fick sparken till förmån för Jörgen Lennartsson, Roland Nilsson som i sin tur ersatte Poya Asbaghi förra året. Det har knappast blivit några tränareffekter av det ena eller det andra, även om Roland Nilssons defensiva tänkt gav IFK Göteborg fortsatt allsvensk plats 2021.

När Blåvitt mötte Hammarby var det bitvis en trist match att skåda i förra veckan. Men i andra halvlek radades chanser upp, främst för bortalaget, utan att någon spelare kunde förvalta sina lägen. 0–0 var en välsignelse för Blåvitt som såg ut som om laget skulle behöva ytterligare ett mittfält för att täta mellan det lågt liggande försvaret med mittfält och den ocean av yta som skapades upp till anfallarna.

Det är ett vilset spel av ett vilset lag med vilsna spelare.

Nu var det alltså dags för MFF, som effektivt och inte utan drama manövrerade ut storlaget Glasgow Rangers i en imponerande match i Champions Leaguekvalet på bortaplan tidigare i veckan. Malmö valde, trots att man i en halvlek då spelade med blott tio man, att ställa åtta av sina spelare från kvalet på plan mot Blåvitt. Det gav inledningsvis resultat, där hemmalaget kunde göra 1–0 i den sjätte minuten. Men darriga IFK skulle visa på nerver, det komponerade laget från 4-4-2 hade skiftats till 3-5-2 och Marcus Berg kvitterar var förlösande, om än inte rättvist. När Tobias Sanas inlägg i den 55 minuten blir ett självmål så står gästerna plötsligt med 2–1 i ryggen. Med en kvart kvar gör MFF byten som skapar tryck mot ett Blåvitt som knappt hinner andas. En onödig nick till hörna av Carl Johansson blir till mål av nyss inbytte Malik Abubakari efter bristande markering från nämnde Johansson. Kvitterat, alltså, i 86 minuten. MFF slog förstås inte av på takten. Men med Robin Söder, som ersatte en slutkörd och hårt kämpande Kolbeinn Sigþórsson med en kvart kvar, fick IFK en toppdynamo med Söder-Berg som kunde hålla kvar vilt uppsparkade bollar i enstaka hot. En frispark offensivt gav bortalaget en förströdd chans knappt tio meter utan MFF:s straffområde. Tobias Sana slår mot Marcus Berg, som på väg in i straffområdet från en oförsiktig spark (läs stämpling) i bröstet av Peter Gwargis. Berg faller av farten (eller skickligheten) inne i straffområdet, spelet fortgår, men Berg blir liggande kvar. MFF får i nästa spelsekvens en frispark där Blåvitts Oscar Wendt blir rasande, tar bollen och rusar mot domare Glenn Nyberg. Gult kort, förstås. Men Wendt lyckas uppmärksamma domaren på Bergs situation och vad som var orsaken, rådfrågar linjemannen som hävdar att det är straff. Rött kort för Peter Gwargis, glasklart. Men straff…?

Nerver. På tilläggstidens sista skälvande minut avgör Tobias Sana till IFK Göteborgs fördel på straff.

Jag vet inte. Expertis säger att en förseelse utanför straffområdet som fortsätter in i detsamma ger straff. I så fall. Palaver, förstås. Upprörda MFF-spelare, förstås. Men när allt väl lägger sig i denna matchens sista skälvande tilläggsminut står Tobias Sana där med bollen på straffpunkten mot Johan Dahlin, MFF-keepern. Han som går mot sitt vänstra hörne när Tobias Sana lägger den i det andra. 3–2 till Blåvitt och välförtjänt enligt den enkla devisen flest mål vinner.

En liten bit av den ångest som spelarna så generöst delat med sig av till sina fans släpper, alltså. Dramat i toppen fortsätter därmed där Djurgården jagar MFF, som leder. För Blåvitt ger segern, som också är MFF:s första hemmaförlust sedan 2019, sköna poäng efter 15 spelade omgångar och lika många kvar. Skönt, så sett.

Habs får vänta – Tampa för svåra

Så är det över. En snöpt serie med start precis efter nyår såg sin final i natt med ett ovanligt sent Stanley Cup. Men inte så sent som 2020, då den prestigefyllda pokalen restes i skyn av Tampas lagkapten Steven Stamkos i oktober efter spel inför tomma läktare och i den så kallad bubblan i Edmonton där slutspelet avgjordes efter en rejäl paus efter covid-utbrottet i mars.

Nu spelade alltså NHL en förhållandevis kort serie innan slutspelsfasen drog igång. Alla hade sina givna favoriter. Alla visste så väl att det var dags för Edmonton, för Colorado, att Las Vegas eller Toronto skulle stå där som segrare i denna tuffa, intensiva och ständigt dramatiska sport.

Men det blev inte så. Montreal Canadiens överraskade med att slå ut Toronto och besegra Las Vegas. Plötsligt stod laget i final för första gången sedan 1993, då man vann över Los Angeles Kings. Montreal, med sina fans som andas och lever ishockey, har suktat efter ett framgångsrikt slutspel. Staden som såg ishockeyn som modern sport födas 1885 med första inomhusmatchen ar längtat, för traditionen är djup, rik och stark med Habs, som det mest framgångsrika i NHL med över 20 vunna Stanley Cup.

Men möjligheten har alltså dröjt. Nu var laget i och för sig aldrig nära. Förra årets finalister Tampa Bay Lightning dominerade finalserien 2021 med ett lag som har bredd och kunnande. En kedja är inte den andra lik. Men samtliga formationer har vassa anfallsvapen och signifikativa spetsegenskaper. Försvarsspelet är effektivt med Victor Hedman som anförare och Ryan McDonagh som defensiv kraft. Till det slovaken Erik Cernak, ryssen Michail Tjergakov och tjecken Jan Rutta… Med en ledare som Steven Stamkos och en kreatör som Nikita Kucherov, så fanns medel att dyrka upp Montreals stabila försvar och hitta in bakom målvaktslegendaren Carey Price.

Greppar bucklan. Steven Stamkos på väg att lyfta Stanley Cup för andra året i rad.

Ja, målvaktsduellen skulle ju komma att bli magnifik med två av världen just nu främsta målmän med två olika spelstilar. Prices positionssäkra och förmåga att läsa spelet mot Andrej Vasilevskijs smidiga, följsamma och explosiva. Båda var genom finalserien magnifika att se, undantaget Montreals första på hemmaplan (den tredje totalt) där Carey Price föll igenom och släppt mål – tillsammans med laget – som han normalt sett inte tappar. Men i vinstmatchen, match fyra, fanns lugnet och stabiliteten samtidigt som Tampa Bay Lightning trampade tomgång.

Väl på hemmaplan märktes inte det i match fem. Förvisso stod laget bara för ett mål, överraskande Ross Colton 13.57 i andra perioden. Men i spelet dominerade Tampa och Montreal fick sällan någon chans. Om det ens blev något såg Andrej Vasilevskij till att tryggt stänga till.

Nu har laget för andra året på rad snott till sig Stanley Cup på ett övertygande vis. Hockeysäsongen är över för den här gången. Så också för min del. En månads vila innan det är dags för is igen… för sjuttielfte gången med samma entusiasm. Det spel som aldrig slutar att fascinera med sin fart, elegans, intelligens, balans, spelförståelse, sina färdigheter, individualism, kollektiva styrka och kraft.

Mitt i prick

Att efter ett pandemiår starta ett nytt etablissemang är kanske både djärvt och dumdristigt. Men Oche vågar och satsar. Under begreppet gastro gaming kan man alltså här på Norra Allégatan, ett stenkast från Järntorget i Göteborg och granne med O’Learys, få möjligheten att äta, dricka och spela dart.

Nytt med spets. Oche, på Norra Allégatan, förenar mat och dart i ett pricksäkert koncept. Foto: KAI MARTIN

Oche må vara nytt i Göteborg, men konceptet har funnits ett tag och restauranger finns sedan tidigare i Oslo och Amsterdam. Lite internationell prägel, alltså. Precis som spelet dart, som kanske mest kopplas samman med något anrikt pubbesök i Storbritannien. Här är det emellertid sober miljö i nya, spatiösa lokaler, som (när restriktionerna släpper) kan husera flera sällskap. Vill man går det att vara ett gäng på tolv, men man får då sikta på att dela in sig i lag för att samsas kring darttavlorna. Rekommendabelt är annars fyra eller sex. Vi var det förstnämnda och det passade bra för vi vara alla noviser på spelet.

Här finns det möjlighet för alla gracer, nybörjare som semiproffs. Darttavlan i kork är listigt kopplade till en dator som känner av var pilarna landar. På så sätt räknar den ut poängen beroende på vilka spel man spelar. Spelupplägget är också hyfsat pedagogiskt, men inte desto mindre utmanande.

Man startar med att ge sig själv ett spelaralias kopplat till en selfie och väljer sedan vilken grad av spel man vill utmana. Enkelt, inledningsvis, svarar då man sedan ska hantera pilarna. Men så roligt. Här är det lätt att fastna.

Vi valde, klokt, att inleda med dryck och mat, där vi fick en smakmeny som övertygade. Med snabb, trevlig, effektiv och informativ (kanske lite för hastig) service blev vi upplysta om maten och serverad den. Här handlade det om plockmat att äta med händerna, men bestick och tallrikar fanns att tillgå samt, förstås, servetter.

Vi inleder med välsmakande pitabröd med hummus med rökt peppar. En effektiv starter, som kryddades på med fräscha, friterade räkcrackers med dillsalt och limemajonnäs till tonfisktärningar. Allt snyggt och aptitligt upplagt, ett tema som skulle följa under den kulinariska delen av kvällen.

Räkor på tostadacrisp med koriander, lime, avocado och habanero retade aptiten ytterligare. En röra upplagd på blåmajsskal gav även det mersmak. Så kom pizzan gånger två. Dels en lätt kryddstark med n’duja, burrata och salladslök, dels en med löjrom, rödlök och gräddfil… mums.

Efterrätten med egenhändigt gjord pinnglass med mild moccasmak gjorde succé till kaffet.

Så, ja, vi var i lagom balans för att spela dart efteråt. Vi drack några öl/cider till, men helt klart är att vill man att kvällen ska vara länge ska man kanske inte vara för törstig. Dart är svårt.

Oche rekommenderas varmt och har i familjen blivit en tuff utmanare till Boulebaren.

Danmarks sak för svår

Det var ju den omöjliga semifinalen. På Wembley. I fiendeland. På en arena med en publik som häcklar sina motståndare och förbehållslöst hyllar sina egna. Danmark, som av alla lag i EM i fotboll för herrar, haft den svåraste, tuffaste och mest omöjliga resan med starten mot Finland, då lagets främste stjärna Christian Eriksen fall ihop livlös på planen och räddas genom en snabb vårdinsats. Allt medan ett chockat lag skyddar sin lagkamrat mot paparazziallmänhetens hyenablickar och produktionsteamens okänslighet när ett liv står på spel. Det blev, dessutom, förlust, när matchen märkligt nog fortsatte efter en längre paus.

Förlust även i den andra matchen, mot Belgien, av ett helt klart påverkat landslag som inte klarat att vända traumat till en triumf. Men så i den nödvändiga matchen mot Ryssland vände det.

Lagandan, individualismen, den enskilde som kuggade samman med sin lagkamrats espri, ledares taktik, det klassiska laget före jaget och nationen för Christian Eriksen. Danmark gick vidare till slutspel och gick vidare genom åttondels- och kvartsfinaler med ett bländande effektivt spel. Rutinerade spelare som Simon Kjær, Martin Braithwaite, Thomas Delaney, målvakten Kasper Schmeichel med flera skapade stabilitet och oförtrutlighet, ”gymnasisterna” Mikkel Damsgaard och Kasper Dolberg blev kreatörerna, konstnärerna som skapade på ytor som ingen tidigare sett. Yussuf Poulsen nötte, höll boll, hotade, blev skadad för att återvända för senare kamper. Danskarna hittade en väg genom det svåra mot framgång…

Så nu England. På Wembley. I London. I England.

Det är klart att Danmarks sak skulle bli för svår.

Men… danskarna spelade ogenerat sitt eget spel. Mötte engelsmännen högt. Vågade utmana efter att britterna inlett förvisso malande tungt men utan att kunna hota. Så blev det en böljande spel. Så blev det intressanta hörnor för Danmark där man samlade sina egna och motståndarna i klungor för att likt biljardkulor sprängas vid den slagna frisparken för att skapa målchans. Precis som vid frisparken där klungsituationen gav en ny frispark för danskarna till vänster utanför engelsmännens målområde. Det blev en klassisk frispark. Slagen med precision, men mer som en poets beskrivningen av en rörelse än en ingenjörs kalkylerande. Mikkel Damsgaard, nyss fyllda 21, slår bollen med kraft men på samma gång som en smekning med en bredsida som når Harry Kanes och Harry Maguires luggar, som fladdrar i vinden vid upphoppet, över muren, mot Jordan Pickfords förtvivlat utsträckta hand, som känner bollen svida in i mål.

Det är fotbollskonst. 30 minuter är spelade och Danmark leder med 1–0. Mot England. På Wembley. I London. I England.

Men, som all sport, kan det sköna snabbt ändras till en brutal verklighet. England vilade inte på hanen. Utmanar direkt. Kvicksilvret Raheem Sterling löper i djupled. En gånger. Två gånger. Kasper Schmeichel är en reaktionssnabb, placeringssäker gigant i målet. Hindrar målet från påhälsning. Men… På kanten rinner Bukayo Saka. Danmarks försvar revas, blottor öppnas och när Saka skickar in bollen tvärt och djärvt parallellt med mållinjen är det inte attackerande Raheem Sterling som stöter bollen i mål utan Danmarks försvarare Simon Kjær.

Nio minuters ledning förvandlas i hast till en kvittering och dramat får en fortsatt anspänning med lika fortsatt utbyte av målchanser. Nu blir England mer och mer skoningslösa i sin ambition att avgöra under ordinarie tid. Danmark är i limbo, det kreativa, över hela banan så aktiva, försvarsspelet ligger nu lågt, stångas, kämpar, lider, slår i från sig. England vill annat. Slår. Slår hårt. Slår igen. Danmarks spel knäar, men lyckas hålla ihop över 90 minuter med tilläggstid.

Förlängningen väntar. Den nu så obalanserade balansakten fortsätter. Förutom någon fruktlös omställning från danskarna med skott från stinna ben är det inte mycket chanser spelarna från vårt broderland får. Strax innan första förlängningskvarten är slut kommer det. Den bestraffande straffen. Raheem Sterling glider in från höger, får en lätt känning mot knät när Joakim Mæhle försvarar. Ur alla vinklar och vrår på reprisbilderna är det ingen straff. Hellre fria än fälla. Men så inte för Danny Makkelie, domaren. Så inte för det tekniska hjälpmedlet VAR, som stöttar domarens beslut istället för att hjälpa honom. Harry Kane är skoningslös mot Kasper Schmeichel, men först på returen då den danske målmannen med kraft räddat den slagna straffen. 2–1, ett resultat som Danmark aldrig klarade att krångla sig ur.

Men, handen på hjärtat, om Danmark klarat att rida ut förlängningsstormen med ett oavgjortresultat, hade man då klarat straffarna. Jag tror inte det. De danska spelarna hade fått löpa ordentligt utan boll, försvarat sig ned på fotknölarna. Jag tror helt enkelt inte deras mjölksyrefyllda ben hade klarat straffkampen.

Nu blir det istället en idealfinal: England mot Italien. Som Uefa önskar.

Tack och adjö

Portugal, Tyskland, Nederländerna, Kroatien, Wales, Österrike, Frankrike och Sverige. Det är, om man ser på det, ingen dålig samling fotbollsnationer. Problemet för samtliga är att åttondelsfinalen blev för svår. Givna vinster förvandlade gulddrömmar, eller åtminstone kvartsfinalchanser, till grus och haveri. Fråga Tyskland. Fråga Frankrike. Fråga Nederländerna. Fråga Portugal. Fyra länder som definitivt hade siktat mot den åtråvärda EM-pokalen.

Kroatien var ju det otippade finallaget i senaste VM, där laget förlorade mot Frankrike. Men den klang- och jubelföreställningen då blev till intet nu. Portugal, EM-vinnare senast, orkade inte upprepa bedriften. Nu blev favoriterna Belgien för svårt.

Österrike, Wales och Sverige siktade väl mest på att gå vidare, egalt om det blev som grupp tre, två eller etta. Så ruskar Sverige om och tar sin grupp. Det lyfter vi på hatten för.

Men hur såg det ut sedan…? Janne Anderssons manskap har från målvakt, försvar och mittfält sett likadant ut. Men anfallsparen har skiftat. Marcus Berg och Alexander Isak var snubblande nära succé mot Spanien, när Sverige slog rekord i brist på bollinnehav och skapade ett så lågt stående försvar att motståndarna tog siesta. I andra matchen fick de fortsatt förtroende, men först då Robin Quasion kom in mot Slovakien gav anfallet resultat. Han fixade den straff som via Emil Forsberg förvaltade och därmed säkrade Sverige första trepoängare. Det gjorde att han fick starta i matchen mot Polen på Marcus Bergs bekostnad. Men chansen tog han inte. Det gjorde istället Dejan Kulusevski med emfas, två framspelningar till Emil Forsbergs andra mål och Viktor Claessons avgörande mål i 3–2-matchen mot Polen.

Så… med Janne Anderssons logik blev det Alexander Isak och Dejan Kulusevski, som fick starta i åttondelsfinalen mot Ukraina.

Det gick så där. Det blev som om Dejan Kulusevskis manövrar tog ut Alexander Isaks kreativitet. Det blev aldrig hotande nära, aldrig en utmaning för det Ukrainska försvaret. På mittfältet höll Kristoffer Olsson, Albin Ekdal och Sebastian Larsson motståndarnas anfalls försök stången. På vänsterkanten ständigt vandrande in centralt och offensivt gjorde Emil Forsberg som han behagade och var också den som kvitterade Ukrainas ledning. Men vem hade han att skapa anfallsfotboll med…?

Försvarslinjen höll nivån, förutom vid Ukrainas ledningsmål där Sebastian Larsson glömde räkna och tappade sin markering.

Runt omkring målen var det försiktiga generaler på planen med visst strategiskt övertag för Sverige med Emil Forsbergs stolp- och ribbträffar, som någonstans indikerade att den här matchen nog kommer gå stolpe ut.

Så efter promenadfotboll i klassiskt svenskt snitt blev det förlängning och i förlängningen blev det katastrof. En omdömeslös bortspark av Marcus Danielsson träffade förvisso bollen, men desto mer på Artem Besedins ben, som otäckt sviktade bakåt. Efter lite VAR-funderingar kom det röda kortet och Sverige hamnade i brygga.

Skulle laget klara distansen ut. Ja, jo, det såg banne mig ut så. Men så kom det där hastiga anfallet, matchens sista suck, där en snygg nick från Artem Dovbryk gav Ukraina segern på dagen 312 år efter att Sverige åkt på däng i Poltava, där man förlorade nära 7000 av 8000 döda och tappat allt vad stormaktstatus anbelangar. Så illa var det inte nu, men surt ändå.

Samtidigt… Sverige har spelat på strikt taktik mer än på fotbollskonst. Det gav poäng mot Spanien. Det gav segern mot Slovakien. Det gjorde att landslaget, med mycket möda och stort besvär, kunde besegra Polen. Men skönspel, tempo och intensiv anfallsfotboll… ja, det får andra nationer stå för. Men visst borde Sverige kunna förlita sig mer på sitt eget kunnande och ett eget spel än att bara förhålla sig till motståndarna. Nu är det som om laget ber om ursäkt för att det räknas som favoriter mot Ukraina, som i sin tur listigt bjöd upp till ett starkt försvarsspel och ett snabbt omställningsspel med kontringar som ständigt utmanade och som slutligen fick Sverige på fall.

Så sorti, Sverige. Förvisso i fint sällskap med Portugal, Tyskland, Nederländerna, Kroatien, Wales, Österrike och Frankrike.

Vinnare eller försvinnare

Vi är några stycken som några sommar haft förmånen att spela ishockey under den ljuva sommartiden. En avkoppling från beachen, får segelturen, från regnångest i sommarstugans trånga vrår eller en paus i semestern i ett överfyllt camping. Förra året utvecklades de sju istillfällena till en sommarserie där svarta ställdes mot röda. Prestigen ökade för varje omgång och, som av en slump, blev det en sista avgörande match efter tre vinster för respektive lag. Svarta gick då segrande ur striden, men det var en jämn batalj, trots att svarta hade dopat sitt lag med en 18-årig division 3-målvakt, vig som en gymnast och snabb som en panter, mot röda som fått se mig strida, 63 år gammal, med stumma lemmar och krumma ben.

Förra året MVP och vinnare med svarta, Alexandra Carlbom, jublar.

Inför finalen hade organisatören fixat en pokal, som också gick till matchens bästa spelare. Vi är en ljuv förening av spelar från sena tonåren upp till mig som ålderstopp, män med vissa meriter och damer med elitserie-, ja, landslagsspel. Det blir fart då och det är, trots förluster (jag ska motvilligt erkänna det) oerhört roligt.

Lödöseborg, ja, det är där vi är, var allt annat än fullpackad. Men självklart anländer jag i kostym. I år i Armani. För att bryta trenden från förra året då jag bar Boss. Men snart skifte till målvaktsutrustningen. När jag kliver på isen är det fyra burar på plats, ingen borrmaskin för piggarna att fixera målen och inga vaktmästare. Vi löser borttransportera av de överflödiga målburarna. Jag lyckas hitta några piggar i stål, som egentligen borde ha borrats på plats, som jag bestämt får ned i isen och målet är på plats. Dax att ta plats. Hämtar mina handskar, klubba och vattenflaskan, som plötsligt är tom. Den var fylld då jag ställde den på plats; misstänker naturligtvis genast svarta, som vill få mig ur balans.

I år fick matchserien sitt, för mig oerhört smickrande, namn: The Legendary Kai Martin Cup. Efter sex matcher där röda ställts mot svarta var det återigen final efter tre–tre i matcher. Jag trodde ärligt talat inte det. I match fem dödade svarta röda fullkomligt. Totalt övergiven kunde jag konstatera att sållet inte var tätt någonstans. Förnedringens timmar var definitiva. Men på något mirakulöst sätt lyckades vi, med viss hjälp av inhyrda spelare, få till ett avgörande i den så beryktade game seven.

Armani mot seger.

Svarta har mönstrat ett snabbt lag med landslagsspelare som Anna Kjellbin (HV71 på väg till Luleå), hennes lagkamrat Hanna Olsson (ursprungligen från Skärgården), Moa Eriksson med meriter från Göteborg HC, precis som Anna Borgfeldt och Matilda Wilfvander. Som säker och flegmatisk back finns Mathias Ahxner, som med sina 205 cm har en närmast  Zdeno Chára-räckvidd och dessutom en lugn när det blåser till storm. Inte så konstigt när han har elitseriemeriterade med Linköping. Lägg till spelar som Henrik Sellman, som spelat i alpligan, Markus Tagaris, Hisingskillen med TV-puckmeriter och några till. Längst bak står min äldsta kontrahent, Sören Meethz, fem år yngre än mina snart 65. Jo, det skulle bli tufft.

Men förra söndagens match gav råg i ryggen. Visserligen vilade Hanna Olsson på grund av ett ömmande knä den gången, men försvarspelet var bättre och även mitt agerande som målvakt. Nu hjälpte inte det då just Hanna Olsson snart kom fri och pricksköt mellan vänster benskydd och stolpe 1–0.

Nu kom inte det stora raset. Markeringen började fungera. Hemjobbet likaså. Väl med puck gick det snabbt att vända då backarna snabbt spelade upp puck i mittzon för omedelbart avancemang in i anfallszon. Övertaget blev snart det omvända. 1–1 blev 2–1 i rödas favör och mer mål blev det, samtidigt som jag lyckades rädda inte helt lätta situationer undan från påhälsning i kassen. Vi sträckte iväg till 6-2 innan svarta började äta sig i kapp ett tröttkört rött lag (väsentligt högre medelålder, inte bara på grund av mig). Plötsligt var de ivriga tjejerna som bålgetingar, Mathias Ahxner dominerade fram sin kasse och bildade gott teamwork med Sören Meethz, men fångade också upp kraftlösa försök till kontringar från röda på deras defensiva blå. Svarta sköljde över i anfalls våg efter anfalls våg. Hanna Olsson dominerade, gjorde mål på mål. Moa Eriksson kom fri både en och två gånger, utan att lyckas. Henrik Sellman försökte, men förgäves. Andreas Nyberg hittadel luckor som inte fanns och tråcklade in några baljor. Men röda lyckades sticka upp och få hål, både tursamt och skickligt, på Sören Meethz och lyckades hålla avstånd in i planket och matchens slut.

Vinnarlaget.

Överraskande, kanske. Men definitivt välförtjänt. Röda bestod av målvakt: Kai Martin. Backar: Christian Holmén, Per Lindeberg, Anders Skyttebol och Paul Brulenius. Forward: Niclas Wiking, Pelle Andersson, Basse, Joacim B Larsson, Fredrik Aronsson och Bosse Eriksson.

Stolt och trött efter vinsten.

Nu andas vi ut och andas in. Snart är det dags för träningsläger.

Staden i mitt hjärta

Göteborg fyller 400 år idag. Förmodligen är det så. För vem har egentligen koll på att det verkligen var 4 juni 1621 då Gustaf II Adolf ställde sig på Otterhällan, eller var det Kungshöjd, för att tydligt peka och säga orden som ingen vet att han sa ”Här ska staden ligga!”. Spelar roll. Det är nu som vi firar, om än så i skuggan av den fortfarande grasserande pandemin. 4 juni 2021.

Jag har ju varit med en bråkdel av stadens levnad. Men jag är inte desto mindre Göteborgs historia. Som alla dess invånare.

Detta är min resa.

Jag har haft förmånen att växa upp under 50-talet och fram mot detta nya decennium, i detta nya sekel, i detta nya millennium. Jag har sett staden från ett barns ögon, följt den med ungdomens ivrigt nyfikna blick, som vuxen modest konstaterat förändringar till det sämre och till det bättre. Göteborg har ständigt varigt stadd i rörelse på sin lerbädd mellan de ståtliga bergsknallarna, men så är det också en stad som rockar bättre än de flesta i Sverige.

1621 är förfärligt länge sedan. Mycket lite av det som fanns av staden finns kvar. Bränderna har tagit sitt i lågorna rov. Tidens tand har tagit annat. Nya kvarter har skissats fram, gamla har försvunnit. Kära byggnader har raserats för att likt Strindbergs ”Esplandadsystemet” skapa ljus och bättre förutsättningar: ””Här rivs för att få luft och ljus;//är kanske inte det tillräckligt?”.

Jag hade förmånen att få växa upp i den så kallade trädgårdsstaden Änggården. Nära till butiker, nära till lekplatser, nära till kamrater och nära till den stora staden i centrum, men också nära till de nya områdena som Högsbo, som byggdes blott några kilometer från oss. Stadsplanerarna hade dragit upp riktlinjerna, utanför oss skulle den stora, tunga Dag Hammarskjöldsleden bli verklighet på 60-talet. Den praktiska, men allt mindre utnyttjade Säröbanan – från Linnéplatsen till Särö – skrotades några år in på 60-talet, men fortfarande när jag började skolan kunde en rälsbuss vissla förbi oss Änggårdsbarn som stod och väntade på Tvåan mot Annedal och Annedalsskolan.

På promenadavstånd bodde mormor och morfar, hans som stod (och står) för vårt välstånd. Han som inte bara var en skicklig hantverkare med sinne för detaljer och design i sitt yrke som guldsmed utan också var en driven affärsman. Jag bodde hos dem emellanåt. Morfar skickade upp mormor på vinden, så var vi ensamma i deras sovrum för att lyssna på nattsändningen av Cassius Clay vs Sonny Liston. Morfar gjorde riktiga landgångar som vi åt, vackert dekorerade hönökakor; kanske drack han en öl. Om jag drack något alls, minns jag inte. Men jag satt storögd och höre på radiomannens refererande av matchen innan mina ögon slöts utan att jag fått veta vem som vann.

Morfar levde inte länge till. Prostatacancern tog hans liv hösten 1965. Mormor blev ensam, men jag höll henne sällskap och tillsammans med min syster gick jag och mormor för att se ”Sound of music” på Victoria, den stora biografen mitt på Kungsgatan. Bara några kvarter längre bort, på Drottninggatan, låg Alida Söderdahl, leksaksaffären vars skyltfönster lockade med alla sina bilar: Corgie Toys, Dinky Toys och exklusiva och dyra, danska, Tecnics. Jag älskade bilar. Älskade att leka med dem, bygga vägar som markerades av Legobitar, använde Fallerhus (som ju var till tågbanan) för att skapa en förort. Utanför mitt rum, i vardagsrummet var röllakanmattan perfekt i sitt mönster för att vara en storstad med imaginära höghus, staden vi inte fick åka till för vardagsrummet var förbjuden lekplats.

I hörnet Drottninggatan/Korsgatan låg Friluftsmagasinet. Butiken som sålde hockeyprylar som kunde tillfredsställa mitt nyfunna hockeyintresse. Staden blev större för varje meter som jag gick. På rasterna från Annedalsskolan gick vi. Upp på Nilssons berg för att utforska rivningshusen. In i Haga för gränderna och gårdarna. Annedals landshövdingehus där det ena inte var det andra likt och där Ehlers bageri låg på Albogatan med det mest spännande av alla. Hur jag visste det…? Jo, klasskamraten Hans var en i bagarfamiljen och jag fick följa med hem, upp för trapporna och in i lägenheten med alla halvtrappor och spännande prång.

Med klasskamraterna upptäckte jag kärleken och hur svårt det var. Sanning och konsekvens med Maggan och Sandra i huset där den senare bodde. Lill Lindfors ”Du är den ende” var soundtrack. Hos Sandra var jag på min första hippa, dansade min första dans, med Sandras femåriga syster Anna. Ingen i klassen ville.

Av tjejerna i klassen fick jag höra att jag inte hade pussmun. En besvikelse, förstås. När min klasskamrat Mikael och jag var ute på stan blev vi stoppade vid minst två tillfällen. Han som hade tre äldre systrar hade blivit klädd och klippt som en liten beatle. Jag hade också fått anamma längre hår, men klädstilen var knappast lika tuff. Dessutom var jag blond. Han mörk.

”Åh, vad söta ni är”, sa flickorna och plockade upp sina alldeles nya Instamatickameor.

”Får vi ta en bild?”.

”Nej, förresten. Inte du. Bara han”.

Jag klev ur bilden. ”Bara han”.

När band skulle bildas i skolan visste jag att jag kunde sjunga, till skillnad mot de andra. Men… bara mörkhåriga fick vara med.

Vid skolavslutningarna sjöng jag, för att jag fick, trots att de andra killarna inte hade lov till det och putte på mig för det. De sjöng illa. Jag bra. Det uppskattade fröken.

Frölunda torg invigdes. Åhlens hade blå byxor med gula revärer. Så nära ett par Sgt Pepperbyxor man kunde komma. Mamma sa nej. Frölundaborg invigdes. Bara ett stenkast från där jag bodde och alldeles bredvid Slottsskogsrinken, som var den första rinken jag spelade ishockey på efter mina stappliga steg på Stora dammen i Slottsskogen och Näcken uppe i Änggårdsbergen.

Vintrarna var kalla. Snön och kylan bet. Öroninflammationerna smet i legio in i mina öron. Sahlgrenska öron, näs och hals. Mammas tålamod. Min smärta. Läkare som stack hål på trumhinnan. Ofta utan bedövning, ibland blev jag nedsövd och drömde om hur jag smet med hela läkarkåren efter mig, ned på Liseberg, in i tunnelbanetåget med hela gänget efter mig.

Så högstadiet, Nordhemsskolan, den väldiga borg högt uppe på berget, tronande med anor från 1914, kärv och sträng i sin storslagenhet. Jag var inget ljushuvud, men en drömmare som önskade att jag kunde vakna och kunna; det har inte förändrats. Men så kan jag min franska och tyska dåligt, trots alla år i skolan. Är heller inget vidare på engelska. Riktigt usel på matte. Jag har andra kvaliteter. Ett annat kunnande.

Tonår. Möten med elever från Askim och Hovås som tog bussen in till Nordhem. Kärlek. Taffliga kyssar. Så Agneta, hon som redan som 13-åring tagit abort, som ville bli ihop med mig. Hon som flyttat in från tuffa Bergsjön till Landala, rökte och såg till att vi blev ihop på en skoldans i den lokalen som sedan blev Sprängkullen. Men kyssar räckte inte, hon ville mer. Lockade med mig hem till någon av hennes kompisar på Guldheden. Jag kom dit i min stickade, tajta tröja med snörning och v-jeans. Bussen från Linnéplatsen. Tre tjejer, mötte, som plötsligt bara blev hon och jag. Hon visste hur man skulle göra; inte jag, som bara kunde kyssas trots bristen på pussmun. Så skulle jag hem, bröt upp från sängen och i öronvrån ser jag hur Agneta gör ett tecken om att det inte blev något. Det skulle dröja innan det blev det. Men då var det inte med henne.

Hvitfeldtska blev gymnasiet. 60-tal hade blivit 70-tal. Beatles hade gett upp. Ny musik rullade in. Den olyckliga kärleken drabbade mig. Mobbningen också. Den som höll i mot en annorlunda kille med känslor utanför och ett stort hjärta innanför och med famnen fylld av drömmar. Jag klarade mig, men fick gå om ett år. Började skriva poesi, drömde om att bli poet, men förstod – efter pappas förtvivlan över mitt livsval – att jag behövde en inkomst för att kunna vara poet. Så varför inte skribent på GP:s kulturavdelning, mina dikter var ju från start från ett underbarn. Det var i praktiken bara att skicka dem till Svenska akademien i Uppsala (!) för att framgångsstenen skulle sättas i rullning. Ogenerad delade jag med mig av min diktkonst, för min förträfflighet var ju så stor. Men efter första sommarlovet kom en klasskamrat med en diktsamling av sovjetiske diktaren Jevgenij Jevtusjenko, jag blev omtumlad, ödmjukt insåg jag mina tillkortakommande och började skriva orimmat, fritt och ständigt. Med klasskamrater startade jag band. Vi repade i skolan. Vi la ner. Startade nya konstellationer. Uppträdde med musik vi skapade själva under namnet Morsans Profeter.

Och hockeyn. Den som tog mig till rinkar inte bara runt om i Göteborg utan också utanför. Ja, så långt som till norra England och Skottland.

Studenten utan något mål. Efter sommarlovet som tog mig till USA blev det litteraturvetenskap. Nya vänner. Studier som den studietrötta inte riktigt klarade av, trots att jag egentligen älskade ämnet. Nytt band bildades i något slags proggfåra, en bit från den tidigare rockjazzen. Men så kom punken och jag sveptes med i energin, i uttrycket och hittade nya vänner, tog med några gamla och stod plötsligt med ett band – igen.

Från att storögt tittat på jobbade jag mig in i centrum. Errols på Magasinsgatan öppnade. Pulsen. Intensiteten. Infallen. Euforin. Självbekräftelsen. Jag var mitt i en ström, men skapade också mina egna virvlar. Det var berusning och självförhärligande. Men första stor kärlek. Jag lärde mig att älska. Jag lärde mig att bli sambo. Jag lärde mig att akta en morgontrötts känsliga mornar.

Jag lämnade mitt barndomshem för Majorna. En etta med kök och toa inne. Kallvatten. Inget badrum. Det var mitt. Möblerade med möbler jag ärvt av min älskade mormor som gått bort några år innan. Flytt till Nordhemsgatan, mitt emot skolan där jag gått. Fick ta över min systers lägenhet. Rotade mig. Skapade. Märkte förmodligen aldrig de telefonsamtal som kom från kvinnor som ville höra min röst; min flickvän tog dem och svarade att jag inte vara hemma och la på. Kai Martin & Stick! hade blivit så mycket mer än ett punkband i mängden. Vi gjorde skivor, turnerade, var med i radio och tv, blev intervjuade.

Kärleken tog slut. Jag flyttade. Men bara längre ned på Nordhemsgatan Insåg att jag trivdes med mitt jobb på GT. Vill inte bli en globetrotter, även om transsibiriska lockade. Skrev allt mer i min roll som journalist. Bandet stannade verksamheten 1985. Nytt band bildades. Nytt band bildades. Paria och Parad. Ungefär samtidigt.

Men inspirationskällan hade sinat. Kemin från kreatörerna i Kai Martin & Stick! kom inte med i det nya laboratoriet.

Så mötte jag hon som skulle bli mina barns mamma. Vi flyttade till Änggården, en bostadsrätt. Min lilla vandring från barndomshemmet slöt närmast en cirkel. En son föddes för att följas av ytterligare en. Karriär och familjeliv. Men allt mindre hockey och allt mindre musik, även om coverbandet Glenn-Yngves skördade sin framgångar med mig som sångare. I slutet av 90-talet köper vi hus. Bara några nummer ifrån där jag växte upp. Men efter 18 år bryter vi upp. Hon flyttar. Jag bor kvar. Så nej, jag har inte kommit så långt i livet. Efter ett år träffar jag min själsfrände, hon som är min sol, min måne, min glädje, min klokskap, min kärlek och min största kritiker. Efter kraschen med skilsmässan slickar jag såren och blir en hel man. Ja, kanske till och med en bättre människa.

Jag jobbar intensivt. Vårdar min kärlek, finns för mina barn och mina åldriga föräldrar. Det är en intensiv karusell där jobbets utmaningar och påfrestningar med mobbningsliknade omplaceringar till slut gör att jag går in i väggen. GT, min arbetsplats sedan 35, vill inte ha mig och spottar ut mig med ett generöst avgångsvederlag. Jag tror att jag ska få nytt jobb, så gott är väl ändå mitt renommé. Men fåfängan sträcker sig längre än verklighetens krassa grin. Det skulle dröja.

Jag som famnar Göteborg får genom min kärlek Köpenhamn att upptäcka, staden hon kommer ifrån. Jag tittar på bilder, besöker gator, kvarter och tjusas av historien. Men lämna Göteborg, aldrig. Det är den lilla storstaden, möjligheternas stad och intryckens stad. 400 år och jag, som snart är 65 år och bara har levt en bråkdel av Göteborgs existens, vill fortsätta verka här. Jag har, som sagt, inte kommit så långt i livet. Jag spelar min ishockey, gör emellanåt min musik, skriver, det som jag en gång sa att jag skulle min försörjning från. Jag lever ett gott liv. Har min kärlek, mina barn, mina barnbarn och jag lever i den stad jag kan, älskar och verkar i. Gott så, eller hur…?