Den fröjdefulla tiden är nu

Det är nu det händer. Perioden som verkligen höjer pulsen. Från april till någon vecka in i juni. Ett stegrande av intensitet, av intresse, av kvalitet och spänning.

Jo, det är så med ishockey. För belackarna är sporten något som företrädesvis ska ske under vinterhalvåret. Trams, förstås. Ishockey spelas sällan, nu mer, under bar himmel. Det är en idrott som kräver förberedelser inför varje säsong och varje lag går allt tidigare på is.

Ja, grundserien kan, oavsett division och nivå ha drag av harvande. Men gillar man sporten är det en fröjd att se ishockey oavsett vilken rink det månde vara som kampen spelas i. Kan man dessutom, som jag, ha förmånen att utöva denna ädla, krävande och aldrig av fascination sinande sport är det förstås en fröjd.

För egen del är varje match (läs ispass, vilket det mer realistisk kan kallas) en slutspelsmatch. I höjd med att säsongen närmar sig sitt slut är det i mitt huvud vinna eller försvinna. Jag lever intensivt med det och vill vara den tungan på vågen som avgör för mitt lag på väg mot finalen.

I verkligheten är det inte jag som spelar de avgörande matcherna. Men från april till en bit in i juni har jag alltså glädjen att följa det svenska SM-slutspelet, vägen mot Stanley Cup och VM, denna gång i Finland och Lettland. Det är förstås mumma för den hockeyintresserade.

Favoritlaget Frölunda orkade inte mot Växjö i semifinalen. Men det gjorde sannerligen inte Skellefteå i finalen heller. Smålänningarna vara starkare och hade med sin målvakt Emil Larmi en keeper som gjorde det där osannolika räddningarna som avgjorde tillsammans med lagets i övrigt stabila, raka, effektiva spel. Kanske var det också logiskt, där Växjö över hela säsongen varit det starkaste laget och också fick bevisa det över hela finalspelet.

Men logik är inte alltid kopplat till ishockey. Inför Stanley Cup-slutspelet tippade jag Edmonton mot Boston. Två lag som bitvis spelat bländande hockey i grundserien och där de sistnämnda spelat med sådan klass att de ohotat borde knipa den åtråvärda bucklan. Utmanarna Edmonton har stjärnan Connor McDavid och ledsagaren tysken Leon Draisaitl, men eventuellt med ackilleshälen i målvaktspelet. Men där har hyfsat färske Stuart Skinner ändå visat på gott spel. Men förstås inte i klass med svenske Linus Ullmark, som varit outstanding i grundserien.

Jo, Toronto skulle kunna utmana. Carolina likaså.

Men mitt tips havererade tämligen snabbt. Boston åkte på stryk mot Florida, som kommit med tack vare ett så kallat wild card, sist in av lagen. Boston hade greppet, men björnarna förlorade det mot pantrarna som smidigt gled ur greppet. Där gjorde målvaktsskiftet från startade keepern i Alex Lyon till Sergej Bobrovskij sitt. Den senare har utvecklats till ett formidabelt monster i vägen mot den final laget nu ska spela. Florida har effektivt slagit ut först Boston, sedan Toronto för att därefter expediera Carolina.

Spegelvänt i slutspelsträdet är det Vegas Golden Knights som briljerat. Jo, ja, laget har under säsong varit starka. men att stå som finallag…? Nej, det var inte givet. Ledda av förre Bostoncoachen Bruce Cassidy har det emellertid hittat ett vinnande spel: rakt, stabilt och med en forechecking parat med tryggt försvarsspel som gjort att laget nu har gått långt. Inte ens det faktum att de med Adin Hill är inne på sin femte målvakt under säsongen har ställt till det. Tvärt om. I match tre mot Edmonton skadades storspelande Laurent Brossoit så illa att han var tvungen att kasta in handduken knappt tolv minuter in i första perioden. Hill kom in, spelade inte bara stabilt utan också briljant. Med hans lugna spel har laget tagit sig vidare och är med natten vinst mot Dallas (6–0, andra nolla i semifinalen för Hill) vidare till sin andra final (förlust mot Washington 2018) sedan laget kom in i ligan till säsongen 17/18. På bänken har han Jonathan Quick, förre Los Angeles Kings keepern, rutinerad och en mentor av rank tillsammans med målvaktstränaren, förre stormålvakten Sean Burke.

Det kommer, som alltid och till min stora glädje, förmodligen bli en målvaktskamp av rang mellan sagde Hill och Bobrovsky när finalserien startar på lördag. Här är spelet så utstuderat effektivt, snabbt och bländande att man tappar hakan. Den får man sedan hämta upp för att återigen tappa den när man ser de mästerliga räddningarna som målvakterna gör på omöjliga lägen. Det kommer att bli en fröjd, såsom Stanley Cupspelet hittills har varit. Det är också intressant att se hur klasspelare som O’Connor, när väl slutspelet inleds, får mindre och mindre manöverutrymme. Allt blir tajtare, svårare och kräver mer och mer av spelarna.

Tröttheten är dessutom en bedräglig faktor. När Dallas i match fyra mot Vegas vann skönjde jag ett trötthetstecken hos det senare laget. När Dallas sedan reducerade till 2–3 var jag övertygad om att laget skulle kvittera och sedan vinna i match sju. Där fanns en energi och kraft som saknades hos Golden Knights. Fel hade jag. Nattens match dominerade Vegas från start. Dallas, oljestaten till trots, hade slut på bensin.

Nu är det några dagars matchvila – fler för Florida som vann tämligen enkelt mot Carolina – innan dramat får sin upplösning med start lördag natt.

VM…? Ja, det blir lite som att jämföra äpplen och päron. Men… här hade ju USA grundseriens mest frejdiga spel, men klarade inte att ta med det in i slutspelet på vägen mot finalen. Kanada spelade mediokert, men man ska aldrig räkna ut kanadickerna. Sverige hade en övertro på sin egen kapacitet, men saknade spets. Lasse Johansson visade återigen, som i OS, att han inte klarade att briljera på det viset som krävs för en medalj i sådana här mästerskap. Finlands uttåg i kvartsfinalen måste ju vara ett än större debacle, som det talats väldigt lite om. Desto roligare att Tyskland överraskande igen (minns OS 2018) och tog sig till final och att Lettland knep bronset i den spännande matchen mot USA. Men överlag spelas VM-hockeyn med ett slags slocknad entusiasm. Närkamperna är för få, känslan av att matcherna betyder något saknas och den definitiva stoltheten över att spela för sitt land är inte helt lätt att finna.

Ja, jo, jag vet. Mängder med spelare från NHL har tackat nej med tusen och en skäl till att delta. Men samtidigt kan ett lag trimmas samman till stordåd. Det handlar om ledarskap och om spelarnas egna övertygelse. Finland har genom de senaste åren varit ett gott bevis på detta.

Så… ja, säsongen är på väg att klinga av och för egen del famlar jag i blindo efter nästa ispass. Men längtar desto mer till nästa säsong någon gång i augusti drar igång igen.

Hockeyäventyret i Kanada: paniken på Schipol

När planet töms är jag bland de första att komma av. Ryggsäcken i fast hand, kavajen på, kränger ryggsäcken upp på sin plats och ilar iväg för att passera genom passkontrollen, som går utan problem. Skyndar vidare till toaletten, gör det jag ska göra, borstar tänderna och en smula sömndrucken, jetlaggad men hyfsat fräsch kan jag ta mig an de timmar vi har att invänta innan det är dags att borda flyget till vår slutdestination Göteborg.

Så… men…

I min hand har jag ingenting. Jag saknar någonting. Min sömndruckna hjärna famlar i minnet. Så slår det mig. Påsen med hatten! Den la jag ju i bagageutrymmet ovanför min sittplats. Nej. Den måste gå att rädda. Jag tittar stressat efter någonstans där jag kan få hjälp, men av tusen skyltar på Schipol finns det ingenstans där man kan få information om var jag kan få information för att rädda min hatt.

Man med bekymmer. Foto: KAI MARTIN

Så ser jag något slags incheckningsdisk och förklarar för flygpersonalen där mitt problem. Jag håller upp mitt boardingkort, där även flygresan hem till Göteborg finns med. Berättar om den vita påsen och om hatten som finns däri. En flygvärdinna tar mitt boardingkort, säger att hon ska lösa det, ber mig sitta ner, men att det kan ta en stund.

Det gör så. Kanske tjugo minuter, en halvtimme. Men plötsligt har jag min påse med hatten åter i min hand. Jag tackar så mycket, uppskattar deras hjälp och är på väg därifrån. Men inser i mitt fortfarande uppstressade tillstånd att jag inte har fått tillbaka mitt boardingkort. Påkallar personalens uppmärksamhet ytterligare en gång, får vänta en smula, men begåvas åter med resebeviset som gör min hemresa möjlig.

Man i hatten. Foto: KAI MARTIN

Sedan promenerar jag Schipols eviga korridorer kors och tvärs. Möter på någon hockeykompis som gör ungefär som jag. Andra tar sig en öl, kanske något att äta. Men jag avstår. Jag ska inte dricka på en månad. Ryggsäcken på ryggen, påsen med hatten i fast hand.

Äntligen dags för sista flyget hem. Z ska hämta mig. Längtar. Vi lämnar Nederländerna och i samma stund somnar jag djupt för att vakna någonstans ovanför Danmark. Mellan molnen ser jag Limfjorden och Ålborg, så ut över Kattegatt och närmare Landvetter.

Vid sextiden på kvällen är vi åter på fast, svensk mark. Sommartiden har gett aftonen ljus, men snön yr i ett allt intensivare snöfall. Bagaget kommer med förbluffande snabbhet, så jag rumlar ut med bagagevagnen till bredden fylld av bag megagrande, resväska, ryggsäck, påse med hatt och tre målvaktsklubbor, förbi tullen och ut i ankomsthallen där ingen möter mig.

Min längtan som är så stor efter Z, så ingen famn att famnas av. Jag ringer. Hon är på väg i det ihållande ovädret. Jag har inget tålamod. Går ut och sveps in av yrande snö. Välkommen hem.

Hockeyäventyret i Kanada: Hemresan

Det är en bakfull, slagen hockeyhjälte som vaknar till ett Richmond i gråväder och ruggighet. Jag äter frukost ensam. Går tillbaka till hotellrummet, packar min trunk, min resväska och ställer i ordning mina klubbor, som sedan vi anlände blivit tre istället för två. Ute vid Richmond Ice Center finns en lite hockeybutik med det nödvändigaste, men väldigt lite för en målvakt. Det fanns emellertid en Sheer-Wood-klubba i trä som lockade mitt nostalgiska sinne och den var dessutom på rean. Cirka 400 svenska kronor avgjorde det hela tidigare i veckan.

Finansmannen har gjort samma sak som jag. Det vill säga packat ihop. Tillsammans går vi ner i foajén för att checka ut och samtidigt lämna vårt gepäck för förvaring. Bussen till flygplatsen ska inte gå förrän vid tre och klockan är ännu inte tio. Det tajta schemat har gjort att vi inte haft mycket möjlighet till sightseeing, men finansmannen slår följe när jag far för att utforska två sportbutiker på West Broadway, i södra Vancouver. När vi kliver av högbanan som nu blivit tunnelbana och kommer upp i gråvädret har staden inte vaknat denna söndag morgon. Trafiken är gles, få är ute och rör på sig och vi orienterar oss mot Max-Performance Sports & More. Det är en kort promenad för en butik som andas och luktar hockey. Det finns mycket att kika på, butiken är trång, men dessvärre väldigt lite för en målvakt. Finansmannen frågar om en Vancouvertröja som kostar för mycket och hör sig för om skridskor, bara för att han är social och tränad av sina fyra år i amerikanskt college då han spelade hockey där.

Det blir ingen business och vi går vidare, passerar en Fjällräven-butik och lite andra kuriosa affärer för att gå över gatan till secondhandbutiken Sport’s Junkies & Clearance Center, men väl där förfäras jag mest över hur dyra begagnade skydd är. Visserligen lockar ett par urgulliga målvaktshandskar – plock och stöt – av CCM, som barnbarnet skulle få. Men, nej, jag avstår.

Sakta går vi längt Broadway. Foto: KAI MARTIN

Vi går vidare mot Sports Check med mycket idrottsplagg typ Intersport eller Stadium. Men det finns lite hockeyprylar. När jag var i Windsor 2016 för Carha Hockey World Cup var vi en dels en butik i Detroit dels en i just Windsor som var stora som varuhus fyllt av ishockeyskydd. Det är inget jag finner här, tyvärr. Finansmannen hittar en Vancouver Canucks-tröja med Elias Petterssons namn på ryggen till ett facilt pris och perfekt för äldsta barnbarnet. Det blir en deal. Mina trötta falkögon hittar en liten målvaktsklubba (CCM, perfekt!) som jag prutar på då den är lite skavd. Tillsammans med en puck i mjukt gummi som jag snodde från bordet vid banketten blir det en present till min sonson. Vi snicksnackar lite med personalen, eller framför allt finansmannen gör det. Jag är medtagen efter backanalen i går och håller tand för tung och ska inte dricka alkohol på en månad.

Vi går vidare ut och tillbaka mot Broadway City Hall Station för vidare transport norrut och down town Vancouver, där vi knappt har varit. Men en westernbutik på vägen lockar, vi kliver in och möts av westernkläder, boots och cowboyhattar högt och lågt. Bakom disken en vältatuerad herre i keps, som genast kommer i samspråk med finansmannen och berättar att han har varit journalist med flera uppdrag i afrikanska länder. Nu står han och säljer vintage i butiken Rockin’ cowboy. Jag smyger runt med min ryggsäck i butiken och försöker undvika för yviga rörelser av rädsla för att i mitt obalanserade tillstånd riva ned något. Långt in i butikens trånga vrår når jag och, tada!, en hatt som inte är en cowboyhatt. Jag provar den, en Conner, ett australiskt märke som jag inte känner till. Den sitter, om uttrycket tillåts, som en smäck. Kostar knappt 600 sekiner. Jag tar den till kassan och på vägen hittar jag en färgglad westernskjorta, där jag läser medium och måttar mig till att den passar. Betalar knappt tusen totalt för kalaset och känner mig nöjd. Låter hatten och skjortan tillsammans med klubban smita ned i en medhavd shoppingbag modell rymlig, som jag en gång fick vid en modevisning på NK i Göteborg. (Skjortan skulle, när jag väl kom hem, visa sig vara small och för kvinnor, det vill säga med knapparna på vänster sida. Bakrus kan göra många felbedömningar.)

Finansmannen och jag fortsätter ut och tillbaka till högbanestationen för vidare färd norrut. Går av vid Vancouver City Center med tänkt promenad mot Waterfront och något att äta. Jag tar ut färdriktning på en karta och vi spatserar några kvarter när inte bara fikasuget utan även andra behov hemsöker oss. Jag inser då också, efter finansmannens påpekande om att vi nu vara nära arenorna BC Place och Rogers arena, att jag har gått mig helt vill. Vi har gått sydost. Lita aldrig på en bakfull man.

Men vi hittar till Browns social house, en restaurang vid Queen Elizabeth Theatre där finansmannen först lättar på trycket för att sedan beställa en lätt ceasarsallad och vatten där jag nöjer mig med en Cola. Där finns också wi-fi och när jag loggat in exploderar telefonen av meddelanden.

Hockeygänget har hört av sig en efter en med samtal och meddelanden i Messenger. Jag ringer tillbaka till en av dem, som undrar var vi är. De ska borda bussen som går tolv… Hm, tre timmar innan avtalad tid. Nja, det är inte finansmannen och jag speciellt lockade av. Sitta på flygplatsen i sex timmar innan take off. Nej, tack. Men jag lyckas styra upp det så att mina tre klubbor, som nu står i bagageförvaringen, kommer med i klubbbagen. Därefter tar vi vår varliga tid tillbaka. Orienterar oss på villovägar mot Waterfront, passerar en av Vancouvers många utslagna, en narkoman som sover djupt med en spruta i armvecket, långt från själens och kanske kroppens alla smärtor. Några andra slitna individer söker en toalett för vad nu än deras behov månde vara. Finansmannen och jag är båda glada att vi inte är en del av den misären.

Downtown Vancouver. Foto: KAI MARTIN

Waterfront hägrar. Utsikten likaså. Jag smiter snabbt från finansmannen för en lite stund. Vill fånga panoramat. Men det mitt öga ser är inte det som kameran ger. Närheten till de vilda, snöklädda och dimhöljda bergen, havet, de stora floderna… Det blir en påver bild.

Vi förenas utanför Waterfront, söker oss tåget som ska ta oss söderut och till hotellet. Vi är hungriga, gör ett nytt försök hos the Story Café, men förgäves. Finansmannen föreslår en pizza inne på kasinot. Ok, det får duga. Kvinnan i securityn undrar vad jag har i min ryggsäck respektive påse, får kontrollera dem och släpper in mig. Maskinerna för spelmissbrukarna och de kanske mer oskyldiga brukarna sprakar och låter, lyser och lockar; jag är förfärad, tänker på mamma som gillade Sessanlinjens enarmade banditer och vi går förbi till snabbmatsköket, beställer vår pizza, får den efter en kort stund och äter den försiktigt för den är het. Spelet för människorna med slocknade blickar fortsätter och fortsätter.

Mat och spel. Foto: KAI MARTIN

En buss står och väntar när vi är klara. Klockan är två, vi hämtar ut vårt bagage, men det dröjer innan det kommer. Finansmannen pratar med busschauffören, som på bristfällig engelska förklarar att han väntar på oss. Så flygplatsen, incheckning och betalning för min monstruösa bag, betalning för den och därefter i kö för säkerhetskontrollen. I kön börjar en ung, blond, vacker kanadensiska prata med oss. Säger att ni som är så snyggt klädda kan inte vara från Kanada, nickar när hon får höra att vi är från Sverige. Men säger sedan, när den socialt kompetente finansmannen berättat om vårt hockeyäventyr, att hon nog är den ende i hennes hemland som inte är intresserad av ishockey, själv är hon på väg till Mexiko och har en hatt på huvudet. Hatten fastnar sedan på bandet genom säkerhetskontrollen och håller på att haverera. Min hatt ligger skyddad i påsen och jag säger, förnumstigt men i ett försök att vara vänlig att jag vis av erfarenhet alltid gör så för att skydda huvudbonaden. Hon tackar för rådet, räddar hatten och vi skiljs åt.

Finansmannen fixar in oss i loungen, för han har de möjligheterna, ordnar med dryck, fika och lite smått och gott. Jag är bortskämd av hans generositet. Det närmar sig takeoff, jag köper en liter kanadensisk whisky till yngste grabben som precis har fyllt år. Så är det dags. Vi reser hem.

Jag hamnar bredvid en vacker holländska och en, förmodar jag, kanadensisk man som har sin storväxta hustru i sätet på andra sidan gången. Vid sidan om henne sitter Benke, min hockeykompis, inklämd. Lyckligtvis liten toch späd, så han klarar resan bra. Längre fram sitter Mats T som har haft med sig silverbucklan, något som inte gått kabinpersonalen obemärkt förbi. När planet lyfter är kaptenen, eller om det är styrmannen, svensk. Efter alla ritualer på engelska och holländska talar han svenska och sedan gratulerar han SOHA Team Sweden +65 till silvret med applåder som följd.

Resan är lång. Vi är många som är förkylda. Min hosta har börjat reta mig. Jag hostar i armvecken för att lindra spridning. Ser film, äter, dricker och tar en liten flaska vin (så gick det med de löftet om att inte dricka på en månad), somnar, vaknar, tänker, läser, somnar, ser film, kollar något tv-program (”Saturday night live”), kollar flygkartan, går på toan, gymnastiserar, somnar… timmarna går. Vid lunchtid på måndagen landar vi och jag skyndar av planet…

Hockeyäventyret i Kanada: Finalen!

Det är ju smått otroligt. Båda SOHA Team Sweden-lagen, +65 och +70, är till final och ska alltså representera Sverige i sina respektive kategorier. Nej, vi är inget landslag, trots de landslagslika ställen. Men vi är inte desto mindre representanter för vårt land och för vår sport. Stort nog.

Vi spelar vår final kvart i elva mot obesegrade LSH Antiques. Jag har sedan ankomstdagen för en vecka sedan spelat lördag, söndag, måndag, torsdag och fredag. Det är alltså dags för mitt sjätte framträdande på is. Ryggen som besvärat mig redan sedan innan vi åkte har hållit sig i schack. Ljumsken som trilskades någon vecka innan avfärd likaså. Men jag har varit noga med att värma, går i slingor inne i arenan, trappor upp, trappor ner, gör tjolahopplansteg, gymnastiserar, stretchar… som av ett under har den mesta smärtan, som gått som ett bälte ovanför svanskotan, släppt. Förhoppningsvis ska det gynna vårt spel.

Bussen är i tid. Vi är i tid. Frukost har ätits under samlad tystnad. Samma procedur som under veckan, All Canadian Breakfast, men med lite variationer på äggen (skramlade eller stekta med den soliga sidan upp), vitt bröd istället för brunt, lite mer sylt än det som lite snålt erbjudits oss. Så det bleka kaffet, som vi bälgar i oss.

När vi kommer till arenan och ska äntra vårt rum är det upptaget av ett stukat lag som förlorat sin finalmatch och nu tröstar sig med öl. De ångar från duscharna och killarna tar god tid på sig. Vi står uppfodrande utanför omklädningsrummet och väntar medan klockan tickar. Men till slut droppar de sista ur faciliteterna och vi kan gå in. Vi är i vår iver inte uppmärksamma på att vi har en timme och en kvar till matchstart. Killarna för oss skulle haft god tid att få byta om utan ett svenskt lag som stod och knackade dörr alldeles för tidigt.

Uppe i rinkarna spelas det för fullt. Carha Hockey World Cup ska avgöras under dagen.

Vi är samlade. Vi är fokuserade. När det väl är dags att beträda isen är vi fast beslutna om att ta hem det här. Men efter nedsläpp börjar det som vid inledningen av semifinalmatchen. Motståndarna är på tårna; det är inte vi. En av deras forwards kommer in och skjuter direkt – i stolpen! Puh!

Vi balanserar emellertid upp spelet i första perioden och genom vår tunge, välväxte forward Anders Westman gör vi 1–0 efter drygt sju och en halv minut. Det är ett resultat som står sig över andra perioden, men kanadensarna har fått vittring som kanadensarna plägar att göra. Av få skott/räddningar i första blir det mer för mig att göra. Vi har våra chanser, men lyckas inte överlista målvakten Phil Stoesser och hans lag.

Allt ska komma att avgöras i den sista perioden. Det är uppenbart att vi inte orkar upprätta hålla spelet från första perioden och definitivt inte från gårdagens exemplariska semifinal. Vi har möjligheten att avgöra, men får inget tryck i chanserna. Vi motståndarnas kontringar finns det inte kraft att följa hem i det defensiva arbetet. Har någon av våra backar gjort offensiva försök har inte den naturliga platsväxlingen satt in, då blir det för få (läs en) som försvarar. Så sker vid 11.06 då Walter Epp blir frispelad vid min bortre stolpe och skjuter direkt. Jag är med på sidledsförflyttningen, men känner pucken kittla insida lår och när jag konstaterar att pucken är i mål är det blott med några millimeter till godo.

Några minuter senare händer det igen. Wayne Seed skördar vid ett friläge, skär in från höger, går mot min vänstra stolpe och jag tror att jag räddar med mitt utsträckta vänster benskydd. Men utan någon markering av mitt tillspillogivna försvar går pucken in med återigen några milli, eller centimeter till godo. 1–2.

Vi försöker trycka på. Tar ut mig med någon minut kvar. Det förändrar ingenting. Vi förlorar guldet. Vinner silvret. Som Busk sa efter matchen: Idag var det soppatorsk. Inte konstigt, kanske. Det har varit mycket hockey och inför finalen fick herrarna i egenskap av att de vann gruppen spelledigt medan vi spelade semifinal. Kanske var det avgörande.

Scener från en (förlorad) final. Foto: WILLY BJÖRKBACKA

Vi tackar varandra för matchen. Tar lite bilder. Men jag är inte road. Åker av banan. Ser i ögonvrån hur en lagbild tas på oss med silverbucklan, men besvikelsen är för stor. Jag tar hissen ned med motståndarna, går till fel omklädningsrum, som är låst av förklarliga skäl, sätter mig och väntar till jag upptäcker att dörren till vårt rum står öppen.

Jag går in, släcker törsten. En man från organisationen delar ut sportdryck och en snygg blå vindjacka med Carha-märket på. Jag har med min andra MVP-tröja, som jag ger till Matti för att han är en sann hjälte och värd så mycket.

Silverbucklan kommer till mig, men jag kan inte glädjas och ber om ett foto som tas med en surgubbe till Kai.

Det tar tid att duscha. Tid att byta om. Tid att gå ut i den richmondska vårluften och andas för att smälta förlusten. Ingen buss har kommit. Två stycken står och väntar på att åka till Sheraton, men ingen till River Rock. En tredje buss kommer. Men den ska också gå till Sheraton. Då börjar topplocket gå på Kai. Samtidigt som jag ser chaufförerna diskutera och den ena bussen till Sheraton går… tom!

Andas in. Andas ut. Ingen i laget verkar ha bråttom. Några är till och med inne i arenan och ser andra matcher. Jag vill bara till hotellet, packa upp, hänga upp underställ, byta om, äta, slappa, sura…

Jag går in i arenan där organisationen har något slags interimskontor. Förklarar bussläget och mannen jag pratar med är flink, ringer ungefär samtidigt som jag pratar och jag får besked om att en buss är på väg. Jag tackar, går ut och inom kort kommer en buss. Nu ska vi bara vänta på de två som tittar på någon av matcherna inne i arenan.

Närande och gott. Foto: KAI MARTIN

Så kommer vi iväg, får packa upp och jag får fixa till mig. Finansmannen ordnar en kaffe på rummet och jag ber om ursäkt för min trumpenhet och att det kommer gå över. Vi går tillsammans med Kurt en promenad bort till the Story Café för tröstätande. Men det är ett populärt ställe och inte ett bord i sikte på trekvart. Finansmannen har haft spann på ett ramenställe nära. Vi irrar iväg utan att riktigt minnas var det är, korsar breda gator, frågar och kommer slutligen rätt. Maruhachi-Ra-men Richmond är spartanskt inrätt, men maten vi får är god (finansmannen och jag tar en Wonton Ram med kyckling, fisk, fläsk och räkor och en buljong som känns närande och stark), till det Maruhachiöl som vi närmast andas in.

Vi är ett knappt stenkast från hotellet, går tillbaka dit för lite vila innan det är dags att svida om till banketten. Jag har med en Armanikostym, som tillsammans med downbottom Ljung-skjorta (ljusblå) och en röd silkesslips med vita prickar, som får utgöra min secondhandstass för kvällen. På fötterna ett par Paul Smithskor, även de secondhand. Jag är stukad, men redo för festkvällen.

Secondhandmannen på väg till bankett. Foto: KAI MARTIN

I samma hall som invigningen hölls i Richmond Olympic Oval hålls också segerceremonierna. Allt är furstligt dukat. Öl- och vinsponsorer har placerat sina drycker generöst på borden. Vi låter oss väl smaka. Maten hämtar vi vid något som närmast liknar kantiner och allt smakar ungefär som i bamba, men vi förser oss och alla är hungriga.

Jag har slukat en Molsom-öl med specialdesignad ölburk för Carha och siktar in mig på Lulu Island Merlot, det lokalproducerade rödvinet, där flaska efter flaska går åt vid bordet. Jag pratar och umgås. Konstaterar att jag denna gången inte har vunnit något på något lotteri och att ceremonierna från scen inte går att fästa någon uppmärksamhet på, dels för att vi sitter längst bort, dels för att ljudanläggningen är under all kritik.

Fest för vinnare och förlorare samt för övriga deltagare. Foto: KAI MARTIN

Så känner jag att det får räcka. Rund under fötterna tar jag mig till en av bussarna som tar mig hem. Finansmannen kommer strax efter, men jag somnar snabbt och håller honom för, nog, första gången vaken med mitt fyllesnarkande. Besvärande, förstås, för en man som är modest gällande intag av alkohol och som redan innan turneringen, när det stod klart att vi skulle dela rum, undrade om jag snarkade.

Men samtidigt berättade han morgon därpå att han hade haft ont i kroppen och haft svårt att sova, så det hade inte varit så farligt. Nå, resten av veckan skötte jag mig (tror jag).

Hockeyäventyret i Kanada: Dramat!

Vi är alltså två lag som har åkt. Soha Team Sweden +65 och +70. Båda lagen har klarat sig till de semifinalerna som i dag ska avgöras.

Juniorerna får åka ut på slätten och till Richmond Ice Center för att möta Richmond Cowboys, det lag de slog övertygande tidigare i veckan.

Vi ska få en repris på gårdagens match mot Vancouver Flames, men denna gång i Richmond Olympic Oval, blott tre kilometer med buss från hotellet.

Stämningen vid frukosten är spänd. Har det inte varit allvar tidigare är det det nu. Vi spelar 14.00. Den senaste tiden av alla, bortsett från träningsmatcherna. Vi slår dank, försöker skaka av oss anspänningen. När vi kliver på bussen halv ett är det ett fokuserat gäng där alla har koll på avgångstiden.

Vi tar plats i omklädningsrummet. Jag skiftar till understället och börjar min procedur där jag inleder med att promenera för att få igång min fortfarande trilskande rygg, går över till gymnastiska övningar och stretchning innan jag tar på mig utrustningen cirka en halv timme innan vi ska vara på is. Lite mer gymnastik innan det är dags att gå in i hissen upp till arenan och rinken.

Uppvärmingen på is är så där. Jo, jag gör mina övningar för att tänja på främst ljumskar och bål. Men fortfarande efter ett långt hockeyliv saknar jag medspelare som förstår vikten att värma upp sin målvakt med skott som just värmer upp. Att skjuta lågt nere vid stolpen eller dôna på i huvudhöjd för att göra mål är inte uppvärmning.

Så startar matchen. Kanadensarna har bestämt sig. Redan i första anfallet skjuter de lågt i stolpen och ut. Jag får göra lite räddningar och jag har dessutom glädjen att ha backarna, masarna Busk–Ernlund plus Leksandsfostrade finansmannen framför mig. Det är en ynnest. Malungsfostrade Busk har en blick för spelet som imponerar. Han kuggar fint in med Ernlund med meriter från Mora och Björklöven. Finansmannen kompletterar fint med sin längd, eleganta skridskoåkning och en blick för spelet som Nicklas Lidström.

Innan matchen tog jag ordet och betonade vikten att forwards hjälpte till i hemjobbet och att vi skulle gå på returer, i försvaret skulle vi vårda puck och försvara vår egen kasse. Det hade sett lite si och så ut med det under veckan. Men under matchen i semifinalen vankades under.

Fast först en katastrof.

Vi har tagit tag i spelet efter den darriga inledningen. Men så kommer den kvicke Gary Little på högerkanten mot Busk, som tillsynes har pucken, blir hakad och dessutom förbiåkt på insidan planket. Little kommer lågt, driver från höger till vänster. Men den här gången släpper han inte pucken mitt i dragningen utan gör en lång manöver och lyckas med marginal lyfta in pucken ovanför vänster benskydd och klubbhandske. 0–1 04.18 och inte den starten vi önskat.

Men vi trummar på, utmanar målvakten John Fairfax där både han och hans försvar biter ifrån. Med en dryg minut blir det stökigt framför hans kasse. En situation som värmlänningen Benny Eklöf älskar att utnyttja. Han river loss pucken som Fairfax tror sig ha blockerat och tjurar in kvitteringen. Vi är med i matchen.

Huvuddomaren, en kvinnlig, är alert och överallt. Hon ser allt, missar lite och tuggar oavbrutet på sitt tuggummi. Vi har haft henne tidigare och det känns betryggande att ha henne ledande även denna matchen. Båda lagen håller sig i skinnet, eller om hennes bedömningsnivå är en smula högre i denna vår semifinal.

Vi, SOHA Team Sweden +70, får luft under vingarna. Alla jobbar över hela banan. Inget slarvas bort, förutom då vi får en utvisning för för många man på banan. Busk blev grinig vid 0–1-målet, men har fokuserat all energi åt rätt håll. Vid en uppåkning från egen zon lurar han hela motståndarlaget och lyfter in vårt ledningsmål med lite drygt en och en halv minut kvar av andra perioden.

Finalklara. Foto: WILLY BJÖRKBACKA

Han nöjer sig inte med det utan gör även 3–1 med två minuter kvar av matchen och för säkerhets skull 4-1 i tom kasse med knappa minuten kvar.

Vi tackar motståndare och domare. Till huvuddomaren säger jag att jag vill ha med henne till Sverige. För att hon dömer så bra. Så blir det förstås inte. Men en selfie blir det. Som hon uppmanar till.

I hissen ner frågar motståndarkeepern hur gammal jag är. För är jag 70 vill han ha receptet. Jag svarar sanningsenligt att jag är född 1956, man får ju ha minderåriga målvakter i turneringen, och han låter sig nöjas.

Vi är i final och vi har spelat utmärkt hockey på alla positioner och som lag. Glädjen är stor. Ja, eufori.

Efter att vi med glädje packat ihop och tagit oss till hotellet, packat upp och andats ut bestämmer vi oss – finansmannen, Kurt och jag – att ta oss till Sheraton för lite häng. Det är där som turneringens nav sitter, men också en bar där man kan utnyttja de drinkbiljetter vi har fått. Vi tar högbanan dit, siktar på ett steakhous som finansmannen känner till nära Richmond Brighouse, ändhållplatsen. Men restaurangen har inte bord förrän någon timme bort, så vi går till grannen Cactus Club Café, som är mer sportsbarinspirerat men utan tv-skärmar. Det blir öl och en stek, som försvinner i ett andetag innan vi går igenom det stora köpkomplexet som blir en genväg till Sheraton.

Våra lagkamrater är på plats och vi hänger där ett tag. Men jag känner att anspänningen från matchen ligger kvar och jag vill inte ladda ur den med mer än ett glas vin (som blev två). Vi återvänder till River Rock, kikar på teve innan natten tar över tillsammans med sömnen.

Hockeyäventyret i Kanada: Mot målet

Efter 3–1 på Wynd Breakers, laget från Florida, i måndags, oavgjort (4–4) i onsdags mot de lokala laget Orient Express, startat för cirka 30 år sedan av hockeyintresserade asiater i området, var det nu dags för den tredje matchen. Den som skulle avgöra om vi klarade oss vidare till slutspel.

Vancouver Flames, är som namnet antyder, från trakten. Ett gäng ärrade hockeyhjältar. Precis som i de tidigare matcherna är det hugg, slag och hakningar. Alltid i ögonblick när domarna har blicken mot ett annat håll. För vår del handlar det om tålamod.

Jag stod ju i premiären, för min målvaktskollega M hade ju inte fått sin trunk. Men lagom till match två fanns också hans utrustning på plats. Den här dagen får jag förtroendet att starta. Lagledningen, och M själv, vill ha det så. Framför allt M uttrycker det att för honom går laget före jaget och du är ju inne i ett flow just nu, Kai.

Det är bitvis stökigt på isen. Kanadensarna åker på några utvisningar, som vi inte kan på ordning på. Vi skjuter en del, men inte bättre än att Flames Jon Fairfax kan rädda med tur och skicklighet. Jag har en hyfsat lugn morgon. Men på klassiskt transatlantiskt vis jobbar motståndarna hela vägen in i slutsekunderna; vi å andra sidan tar paus innan tiden är ute. Det ger ett vasst läge i första periodens slutsekunder, där chansen på min retur på skottet som kom rinner ut i sanden i och med att klockan ringer. Samma sak i andra periodens definitiva slutskede.

Vi ligger på, men klarar inte av att göra mål. Besvärande. Så lyckas vi ändå. Norrlänningen Anders Westman, gör 1–0 efter drygt fem minuter. Håller vi ihop detta är vi vidare. Så trampar motståndarnas Gary Little runt vår vänsterback och närmar sig mitt mål snabbt. Han drar mig, jag följer med, men han lägger en macka mellan mina ben precis i glipan jag öppnar vid sidledsförflyttningen. 1–1. De får fler chanser, men laget och jag håller undan.

Resultatet står sig perioden ut och övertid väntar. Men irriterande nog har vi ett mål inne som blir bortdömd för hög klubba. Naturligtvis lipsillar sig kanadickerna till en fördel hos domaren. Men sekvensen var filmad och visar att vi skulle haft mål. Nu gick inte det att använda, så övertid it is. Chanser utväxlas i spel fyra mot fyra i fem minuter. Men inget av lagen mäktar med något avgörande. Det blir inte heller några straffar. Det oavgjorda resultatet står sig, det räcker och vi är därmed klara för semifinal mot just Vancouver Flames.

Drama på is. Efter oavgjort mot Vancouver Flames ärrade hockeyhjältar väntar semifinal mot just Vancouver Flames. Foto: WILLY BJÖRKBACKA

Matchen har gått på förmiddagen med start 10.00. Vi har alltså varit uppe med tuppen. Juniorlaget (+65) har sin tredje match 11.30 och har häng på slutspel efter övertygande segrar och noll insläppta mål så här långt. Med skydden äntligen på plats håller Ove Eneryd tätt. Nu väntar Cyclone Taylor Sports, även de obesegrade. Men vad värre är, laget har spelare med meriter från NHL och finska ligan. Det sägs att det har gjorts en utgallring av 1000 spelare för att hitta rätt lag. Efter ombyte (jag fick återigen en MVP) tar jag mig en kik på matchen. Precis när jag kommer släpper Ove sitt andra mål, ett skott som han så när tar, men tappar in. Det står då 2–0. Matchen slutar 3–0 till kanadensarna och juniorerna har inte mycket att sätta till. Det går dessutom en våg av förkylning i laget, som satt några av dem ur spel. Lagets mest meriterade forward, Christer Stovell, åkte skidor i Whistler under måndagen och föll. Han spelar nu med smärtor i höger handled, nog som vid hemkomsten visar sig vara en fraktur. Det är alltså ett stukat lag som ändå står upp mot de erfarna motståndet. Ove Eneryd har 49 skott mot sig och räddar alltså 46. Imponerande. Även han belönas med en MVP.

Prisbelönt målvakt. Foto: KAI MARTIN

+70-laget dricker öl på andra våningen med utsikt över två av idrottskomplexets rinkar. De läpp- och bröstförstorade servitriserna häller upp kannor med pilsner, vi släcker törsten. Jag går ner till +65-laget, tröstar, men bestämmer mig för att gå ut och ta bussen till hotellet. Men de öldrickande lagkamraterna syns inte till. Samtliga har lyckats komma med en buss, som hastigt dragit iväg.

Jag pratar med en busschaufför och frågar om han vet när nästa buss går till River Rock. Han ringer och tar reda på detta och säger kvart över tre. Klockan är kvar i ett. Hoppsan. Men han är generös och frågor om jag vill följa med, vilket jag vill, och om jag är ensam. Nja, det står ett lag i duschen som säker vill hänga på. Ok, hur lång tid tar det? Jag förklarar att det är bättre att han bestämmer en tid när han behöver åka. Så bestäms avfärd ett, men först måste han lämna det lag han först har för avsikt att dumpa. Jag springer in till juniorerna, gör min röst hörd och säger att klockan ett går bussen. Nästa först över två timmar senare. Döm om min förvåning när samtliga spela bordar bussen i god tid innan avfärd.

Nu väntar lite mat. Jag inser att det inte är någon idé att vänta på +65-gänget, utan åker snabbt upp till mitt rum, kör in trunken utan att packa upp den och går sedan i rask takt vidare till the Story Café där en hyfsad del av +70-lahet sitter. Vid backarna Busk-Ernlund finns en plats ledig. De har precis avslutat sin carbonara och jag bestämmer mig snabbt för en likadan, ett glas vin och vatten. Vi samtalar en stund innan de bryter upp och jag lämnas ensam med min mat. Helt ok. Maten mättar inte bara mun utan också hungern. Jag betalar, går tillbaka till hotellet där vi har gått om tid till bussen går 17.30 vid Sheraton, som ska ta oss vidare till Rogers Arena och matchen Vancouver–San José.

Mästarorganisatören gör +65 Mats T har våra biljetter – finansmannen, Kurt och jag – för vi tillhör en skara spelare som flyttats upp till +70-laget. Vi möts i foajén. Där sitter några spelare från Kanada och den ena och jag kommer överens om att skifta tröja. han får min med svenska flaggan, jag hans med lönnlövet på. När vi ska åka med en shuttle från vårt hotell till Sheraton är vi i god tid till bussen som ska gå 17.00, enligt organisatörerna. Men då den väl kommer väljer chauffören att ta rast. Det måste han enligt lag och den ska vara på en kvart. Jag blir irriterad, säger att jag förstår, men hävdar samtidigt med en representant för Carha att vi dels har fått uppgiften att shuttlen ska gå 17.00, dels att vi har en buss att passa. Chauffören suckar, lägger tillbaka sina mackor, går en säkerhetsrunda kring sitt fordon och kör i sakta mak från hotellet tio minuter senare än utsatt tid. Efter ett tag ringer Mats T och undrar var vi är. Det visar sig att det uppstått ett missförstånd. Det är sista bussen av ett gäng, som går 17.30. Hela +65-gänget sitter redan på en som är på väg. Nå, vi hinner och stävar i rusningstrafik norrut genom ett böljande centralt Vancouver från villakvarter till alltmer växande hus för att slutligen landa i arenaområdet på en parkeringsplats blott några hundra meter från arenan. Där står Mats T tålmodigt och väntar. Matchen kan börja.

Att en stor skara Carha-spelare från alla nationer är på plats uppmärksammas. Vi hamnar på storbildsskärm och får applåder. Vancouver vinner en match som inte betyder något för de bägge sedan länge avhängda lagen. Samtidigt, det är en fantastisk show både på och utanför isen. Så mot bussarna uti natten och hem till hotellet. Matchdag igen i morgon.

Hockeyäventyr i Kanada: Hjälten

Vi har matchstart 11.00. Inte mycket tid för något annat efter frukost, således.

Jag ska vara backupp för M, som nu äntligen fått sin utrusting och ska få begå sin debut på kanadensisk is. Vi möter Orient Express, som då laget startade bestod av asiater, främst japaner, som ville visa sina färdigheter i den transatlantiska sportkonsten.

M är ett under av benhård vilja, tjurskallighet och en iver som jag beundrar. Under förra våren kunde han konstatera att ett barnbarn kom med i ett elitlag i volleyboll. Men året kom också att kantas av sorg då hans yngste son hastigt gick bort. Under sensommaren drabbades M dessutom av en hjärtattack, men fick klartecken till spel av läkare till det träningsläger som hölls för SOHA Team Sweden i början av november, då jag först träffade honom. Han är märkligt glad, trevlig och jordnära inte bara för att han möter knappt 165 cm över jorden.

Matchen dominerar vi och leder. Men kanadensarna spelar som transatlanter gör. Vi gör mål som döms bort. Klockan tickar inte vår väg. Domarna, varav den kvinnliga är verkligt vass och har ordning på inte bara regler utan också tidtagningen som sekretiariatet inte riktigt bemästrar (det blir bitvis en fars, som den kvinnliga domaren himlar åt ögonen åt). Vi har lägen och samtidigt visar motståndarna prov på allt det som vi är vana att kanadensare gör när det går dem emot. Spelet blir tufft, chans till tjuvnyp ges, de är lipsillar för det mesta och är på domarparet och (!) de vänder vår seger till en för dem hedervärd oavgjord match.

M har kämpat väl. Verkligen stått på huvudet i flera situationer och sett ett mål som kanadensarna fick segla förbi honom, men som borde blivit bortdömt. Framför allt har han gjort sin debut. En hjälte som inte viker ner sig för något och var eskapader nu filmas och fotas för en dokumentation som hans son W gör om sin far, det som den yngre sonen var tänkt att göra.

Han är ett föredöme för mig. En person som får mig att fortsätta, på samma vis som de äldre spelarna i Uppbackarna (laget jag spelar måndag- och fredagshockey med på mornarna).

Vi har alltså en vinst och en förlust. Äventyret fortsätter.

Delar av gänget fortsätter efter att vi har packat upp trunkarna på våra respektive hotellrum och sköljt upp våra underställ (det luktar väldigt lite hockey i vårt rum, ordning och reda). Vi tar högbanan/tunnelbanan på Waterfront. Vancouver ler sitt soligaste leende när vi kliver av. Jag är klädd för våren i mina Jacob Cohen-jeans, Samsøe & Samsøe-skjorta, ett par Adidas sneakers och Sand-kavaj med snitsig snusnäsduk. Allt införskaffat secondhand i Göteborg. På huvudet den grå mössa vi fick av första motståndet i träningsmatchen i lördags kväll.

Vilse vid Waterfront. Foto: BENKE LARSSON

Vid Waterfront är vi vilsna. Jag ser ett ställe för information och finansmannen går med raska steg dit tillsammans med MT, +65-gruppens ledare, han som har koll på det mesta och informerar av rang. De dröjer kvar en bra stund, men efter en kvart kommer de tillbaka med karta och adress plus vart vi senare ska till Army Navy & Air Force Veterans, dit finska spelare av någon inte riktigt klar anledning har bjudit in oss till.

Vi samlar de vilsna fåren för en promenad. Men MT får telefonsamtal. Två får har gått vilse, gått av tunnelbanan vid fel uppgång och ska nu guidas rätt för att vi gemensamt ska ta oss till en restaurang som ska vara något i särklass. Sa jag att vi var hungriga. Vi är en tillslut en grupp om tio som i olika tempo går ned mot sjökanten, en vacker kaj-/strandpromenad som förmodligen upprustades inför OS 2010. Det är pampigt med höghusen på ena sidan, hamnen med båtarna som samsas med pontonplanen som ivrigt lyfter och landar och hamnkranarna som sträcker sig mot skyn som för att tävla mot de väldiga, snöklädda bergen i fonden.

Vi går mot en marina med båtar i miljonklassen och närmar oss vårt mål, restaurang Cardero’s. Jag ångar på av två skäl. Dels för att tempot är lite makligt för min smak. Dels för att jag behöver få igång min ömmande rygg. Minnesvärda läsare kanske kommer ihåg att jag kom från ett ryggskott. När jag kommer fram sätter jag mig på en bänk för att vila innan de andra ansluter.

Jag ser hur en ung, asiatisk kvinna tittar på mig. Så kommer hon fram och ger mig komplimanger för hur jag är klädd. Smickrande, förstås. Hon undrar om det är okej att hon tar en bild, men då kommer hennes pojkvän (förmodar jag) in och hon instruerar honom att ta fotot. Jag säger att det är självklart, men då vill jag att också hon är med på bilden. När han plåtat färdigt ber jag honom ta en bild på henne och mig med min mobil. Vi tackar artigt, hon frågar om mitt namn, får det, och jag frågar om hennes, upprepar det. Men hon ler åt mitt misslyckande och säger att det går bra att kalla henne Bee, som insekten. Hon och pojkvännen är studenter, får jag reda på innan vi skiljs åt.

Möte mellan främlingar. Foto: BEES BOYFRIEND

Inne på restaurangen får vi ett generöst bord för samtliga, bordar oss och beställer hyfsat snabbt, mestadels mat från det så närliggande havet. Jag beställer grillad lax, finansmannen en halv portion fish’n’chips och en halv krabba, någon tar hälleflundra… Jag beställer in ett glas vitt vin och vatten. Inga excesser. Stämningen är trivsam. En av grabbarna i +65-gänget har med sin son, tillsammans ska de senare åka Whistler, skidorten två timmar från Vancouver. CS, som spelar med just +65 och som var med i Windsor (han är inte bara en duktig hockeyspelare utan också en fena på att åka utför) hyrde bil i måndags för fyra timmars egentid i backen.

När väl maten kommer på bordet låter vi oss väl smaka. Men är man uppvuxen i Göteborg med närheten till havets läckerhet var min rätt inget att göra vågen åt. En tillplattad, en gång, glad lax låg förskrämd, grillad på en bädd av torrt stekt ris och några primörer i kors. Men hungern har ingen lag. Maten försvann snabbare än ett slagskott.

Mat för man. Foto: KAI MARTIN

Vi har alltså blivit inviterade av något finskt lag till Army Navy & Air Force Veterans. Finansmannen har fått instruktioner om hur vi ska ta oss dit, tillbaka till Waterfront, tunnelbanan söderut till Langara för vidare transport med buss längs Oakridge 41st Avenue österut några busshållplatser. När vi väl kliver av ligger stället tvärs över gatan. Vi kliver in i samlad tropp och en kvinnan hälsar oss välkomna, men ber oss samtidigt ta av oss våra huvudbonader. Jag sveper med blicken över klientelet i lokalen, med krigsveteraner och allt det innebär av livslånga trauman, fysiska och psykiska skador, och det är något av en Roy Andersson-film över stämningen. Men att någon ska bestämma över mig vad jag ska ha på eller inte… nej tack. Jag vänder förnärmad i dörren. Behåller min nyfådda mössa på huvudet, tar bussen i motsatt riktning som jag kom, skiftar till högbanan och kommer hem till hotellet för lite egentid.

Hockeyäventyret i Kanada: Japansk hot dog och NHL

Den här spellediga dagen kommer väl till pass. Jag har en plan som jag involverat N, min vän sedan 35 år och som jag var rumskamrat med under äventyret i Windsor 2016. Han ska spela match, men ingår inte i gänget bland mina klubbkamrater i +65 utan i ett snabbt ihopsamlat gäng med bland andra Brynäsbacken Jan Asplund, som jag född 1956, kallat SSM. De har fått en tuff start i turneringen med en av deras få spelare som fick hjärtproblem i första matchen och nu undersöker Vancouvers sjukvård inlagd som han är. Det är alltså ett stukat lag som ska spela ungefär samtidigt som vårt +65-lag, så jag är på plats i Richmond Ice Center rustika och frusna lokaler.

Vänner från förr. Foto: KAI MARTIN

SSM åker på stryk. Det gör inte 65+, som vinner och min vän och målvaktskollega O håller nollan. Totalt är alltså SOHO Team Sweden obesegrat.

Vi firar seger med några pitchers, det vill säga kannor med öl, serverade av två servitriser med yppiga bröst och läppar. Inget som kommit till dem naturligt.

Ölglädje. Foto: KAI MARTIN

Jag dröjer kvar med SSM-gänget, snackar med Asplund och ditt och datt, slår följe med vännen N och åker med honom först till hans hotell på Sheraton och därefter vidare till McArthurGlen, outleten som ligger precis vid flygplatsen.

Några av er läsare kanske känner till mitt klädintresse och, ja, här kanske det går att göra fynd. Men det är först och främst tipset om Japadog, en snabbmatskedja som förenar det japanska köket med hot dog-kulturen. Restaurangen på outleten ligger geografiskt närmast oss, därav valet. Men förstås lockar alltid kläddesign till rimliga priser.

Japadog, som är – vad jag förstår –grundat i just Vancouver med start 2005. Förutom korvkiosker finns det också restauranger. När vi snabbt hittar vad vi söker blir vi varse att det handlar om klassisk snabbmatsstuk på faciliteterna. Det finns ett tjugotal rätter att välja mellan med tillbehör och dryck. Vi hugger varsin korv i menyn – jag väljer en okonomi, som jag uttalar som engelska economi och blir tillrättavisad av kassörskan gällande mitt uttal – och pommesfrites som är soja-spetsad. Det. Här. Är. Verkligen. Gott.

Nöjda går vi ut i den bleka vårsolen som värmer i kapp med de kyliga Stilla havsvindarna som kommer i pustar. Vi går in och ut ur butiker och jag häpnar. Allt är prismässigt högre i outletpriser än vad det är i nypris hemma. Hede outlet, du välsignade.

Skeptisk kund i kanadensisk outletby. Foto: KAI MARTIN

N vill in på Roots, ett märke som inte är etabablerat i Sverige, menar han. Lite åt Fjällräven, om man så vill. N har packat lite illa, eller… i hans övernattningslägenhet i Gbg fanns inte så mycket som behovet för resan krävde. Så för honom blir det en skjorta, som jag guidar honom till. Jag får syn på ett par mysbyxor i stretch, som jag vill prova. N blir också nyfiken. Jag köper mina och han provar dem och köper ett par likadana. Outletpris med skatt blir ungefär 600 svenska kronor. Inte överkomligt. Men jag gillar brallorna.

Vi fortsätter förskräckta in och ut ur butiker. Priserna är verkligen remarkabla. På Ralph Lauren hittar N, via min hjälp, en långärmad t-shirt som snyggt kommer komplettera hans byxor. Kalla mig personal shopper. Jag fingrar på ett storpack kalsonger till halva priset, som till nöds är ett fynd också i Sverige. Men väl i kassan var det inte alls halva priset, så där blev det ingen affär.

Vi tar oss ut i vårsolen, kommer till informationen och hör hur vi lämpligast ska ta oss härifrån. Det går en shuttle till Sheraton där N bor, men det dröjer. Tunnelbanan eller om det är högbanan (den går både över och under jord) ligger en bit bort. Det blir taxi.

Planen är att jag ska hänga på N och hans gäng på matchen Vancouver–Las Vegas. N:s rumskamrat Loui, en legosoldat i hockeyns tjänst, står för inköpen och vi får två biljetter till oss (övriga i sällskapet har redan fått sitt) för 600 kronor vardera, typ för vad man kan köpa ett par byxor på en outlet för. Innan avfärd hänger i N:s hotellrum, laddar mobil. Det dricks öl och någon whisky. Men jag avstår.

Så går sällskapet i väg till högbanan/tunnelbanan för färd mot Rogers arena, en resa på en halvtimme, ungefär. Det förarlösa tåget går snabbt och effektivt. Folk går på. Folk går av. Vagnarna är nästa ständigt fulla. Vi byter vid Waterfront och är snart vid den väldiga arenan, som ändå skyms av den ännu större BC Place, hemmaarena för Vancouver Whitecaps, fotbollslaget i stan. Arenorna är lite som Ullevi och Scandinavium, men i väsentligt uppdaterad form.

På plats hos Rogers plejs. Foto: KAI MARTIN

N och jag går in i arenan, passerar ett av de många kioskerna som säljer mat och dryck, popcorn och annat tilltugg. I en av dem fastnar vi när vi ser någon skära upp bitar från en stek. Vi är i hungerstämning, backar och går in i den tomma fållan som leder oss till disken och vi beställer. N handlar öl till med coleslow till sin sandwish, jag chips till min och cola att dricka.

NHL-drömmar. Foto: KAI MARTIN

Vi bär med oss maten och drycken till våra platser högt upp i arenan. Inser att det är smart att äta pronto, för att slippa spring i bänkraderna. Det går så där. Mackan med köttet är inte helt lätt att tugga i sig, men jag hinner få i mig det bästa innan det är dags för första utsläpp av granne. Det finns inga avlastningsytor, ingenstans att placera muggen, så det är något av en balansakt att få ordning på. Bänkgrannen bufflar på, så jag snäser lite försiktigt om att han bör ge mig tid. Annars är de flesta vänligt sinnade på ett sätt jag skulle önska oss svenskar.

Matchen drar igång och med den en stor underhållningsapparat, publiken ska vara delaktiga oavsett ålder. På isen gör Vancouver snabbt misstag, som i längden blir avgörande i förlusten mot Vancouver.

Vi går ut i den kyliga natten, tar tunnelbanan samma väg som hem. Jag får problem med utcheckningen vid min station och smiter ut. Kommer hem och smyger in i det mörka rummet där min rumskamrat redan sover. Det dröjer inte längre förrän natten också är min i drömmarnas land.

Hockeyäventyr i Kanada: Allvaret

Det är dags. Turneringen börjar. Allvaret är här. Ett gäng hockeytokiga herrar kring 70 ska nu utmana sina likar från olika länder. I dag mötet med Wynd Beavers, ett lag som tagit sig från soliga Florida till Richmond och Ice Center söder om down town. Från flotta Olympic Oval till detta ishockeykomplex som rymmer sex rinkar bredvid varandra, alla med olika namn som Forum, Pond, Garage, Igloo etc. Det sistnämnda är fyndigt, för samtliga rinkar är iskalla så att vi funderar om det är hälsovådligt att spela i dem. Dessutom ligger det pölar av vatten på isen i den rinken där vi ska spela. Hm… vi försöker utröna om aggregatet är ur funktion eller om det är av någon annan orsak.

I det trånga korridorerna med en och tusen omklädningsrum söker vi efter där vi ska hålla hus. Jag leder gänget rätt, men blir snabbt korrigerad. Längre ned i korridoren ska vi husera, så det är bara att dra trunken vidare längre ned för att komma rätt.

Det är old school-omklädningsrum, Rustika, enkla, måhända en smula trånga, men effektiva och de har krokar och hyllor.

Det andas ishockeykultur. Jag älskar det.

Att det är dags märks. Det finns en andakt i rummet där vi försöker fokusera. Det började redan på bussen då vi äntligen kommit på rätt (det är många transporter och ett gigantiskt logistiskt upplägg att få lag på på plats). Det har dividerats om när bussen skulle gå. 09.30 slår någon fast. Men sanningen är att vi ska åka nio, noll och noll. Att samla in fåren är en grannlaga uppgift och först 9.10 kommer vi iväg.

Inför matchen är det lite trams. Något skratt. Men mest tystnad och koncentration. Skydden ska på. Skridskorna ska snöras.

Fighting face. Foto: WILLY BJÖRKBACKA

Vi är redo, men har samtidigt ingen aning om motståndet. Vi har haft två träningsmatcher – ett för respektive lag +65 och +70. Båda med vinster. Men det här gänget…?

Lite tafflig uppvärming (varför är det så svårt att värma upp målvakter?) är det dags för nedsläpp. Rinken är tajtare än i Olympic Oval, som håller lite mer europeiska, eller olympiska mått. Så här… mellan tekningscirkeln och sargen är det knappt någon decimeter. Jag får erfara det en stund senare.

Matchen drar igång. Vi producerar skott och chanser på den duktiga målvakten på andra sidan. Med ålderns rätt är han definitivt old school, upprättstående, skär av vinklar, är duktig med plockhandsken. Ja, till och med utrustning en andas dazumal. Som Cooperhjälmen med Tretjak-galler. Coolt.

Men det är motståndarna som gör första målet. En kontring där motståndaren rundar vänsterbacken och i höjd med tekningscirkelns mitt drar på ett skott som kommer snabbt och ställer mig. Jag tycker att jag täcker bra, men någonstans mellan plockhandske och kropp smiter pucken in. 1–0 till motståndarna. Skit också.

Men vi kvitterar och gör både två– och tre–ett innan matchen är slut. Jag får göra några, som det heter, avgörande räddningar. Men har ärligt talat inte mycket att göra. Som back har jag bland annat Christer Busk, född 1951, skridskoskicklig och med ett vackert spelsinne med god överblick över möjliga alternativ. Den Malungsfostrade Busk är en fröjd att ha på isen och tillsammans med honom och de övriga i laget blir det en seger.

Jag engagerar min målvaktskollegas son W, som är med på resan för att i förstone dokumentera sin fars fantastiska resa över Atlanten och vidare västerut för att som snart 75-åring spela ishockey. Men han ställer upp då jag ber honom slå några hastigt slagna rutor på motståndarmålvakten, som jag senare lär känna en smula och delar kontaktuppgifter med, Charlie Holland och yours truly.

Efteråt kommer en ledare för Carha in och meddelar vem som får priset som MVP (Most Valuable Player)och till min smickrade förvåning är det jag som kniper det. Stolt tar jag emot en t-shirt, som jag snabbt kränger på efter duschen.

Glad MVP. Foto: WILLY BJÖRKBACKA

Sedan börjar tvivlen Borde inte någon annan ha fått det? Jag får se statistiken. Fem räddningar och ett insläppt. Hm. Dessutom är det min 75-årige målvaktskollega som står uppställd som målvakt i matchen. Nja, det är nog lika slentrianmässigt valt som 2016-års Carha i Windsor, där vi upptäcker att MVP gick till den vars nummer överstämde med omklädningsrummets nummer.

Nå, jag försöker ta det var det är. Men kommer ändå, för ordningens skull, gå till game center för att få ordning på att jag faktiskt har spelat.

Vi har spelat tidigt (10.30) så väl tillbaka till hotellet är det ett hungrigt gäng som vill ha mat ”lige nu”, som det heter på danska. Någon får tips om en restaurang som ligger blott två minuters promenad från där vi står i hotellets foajé. Vi är 17 man som traskar iväg efter lite polsk riksdag. När vi kommer fram finns det förstås inte plats för alla och framför allt inte vid samma bord. Så sällskapet vänder i dörren. Jag försöker få ett gäng att hålla sina vilda hästar för att placera åtminstone några i lokalen, men mina invändningar står ohörda. Gänget vänder åter. Ny polsk riksdag väntar, tiden går och hungerklockan slår. Till slut förenas vi i en mindre skara om fyra som går tillbaka till the Story Café Eatery & Bar. Nu är naturligtvis lunchen över med två minuters marginal. (Någon som tänker ”Falling down”…?) Istället väntar happy hour.

Jag är hungergrinig och är på väg att gå därifrån. Men finansmannen är klok och sansad. Vi bestämmer att ta ett bord, beställa in rätter som vi delar på. Det visar sig inte bara vara en god idé, det är dessutom en utmärkt idé. Richmond/Vancouver är ju havsnära. Det blir lite mat från den kanadensiska norra västkusten plus annat. Mycket gott. Men öl blir det är sätt att komma tillbaka till sunda vätskor. Ytterligare en ansluter. Jag presenterar vår idé om delad kost, föreslår honom att komplettera – han tar av oss, vi av honom – och pekar ut rätterna som vi har beställt; han beställer för sig själv till jag kanske en aning för irriterat förstår att han inte har lyssnat (ett tema för resan, uppenbarligen inkluderat mig), förklarar igen med en smula höjd, anspänd röst och allt landar för något i gemensamhetens tecken.

När två till ansluter är redan vår backanal i full gång, så de får klara sig på egen hand.

The Story Café kan sin sak, köket är utmärkt, personalen likaså. Jag betalar för mitt sällskap om fem för senare ersättning via Swish. Notan klockar in på en hel del. Det är dyrt, men så är det med det mesta här i Kanada.

Jag vill göra lite mer av dagen än att slå dank, men vill också gärna ha lite sällskap. Får inget napp, så jag skriver, läser, tittar på teve, försöker sträcka ut dagen innan jag anfalls av jetlag och somnar strax efter nio.

Hockeyäventyr i Kanada: vidare i vilda västern

River Rock Casino Resort ligger i Richmond på andra sidan Fraserfloden nära den flygplats vi landade på i lördags. Mitt emot själva kasinokomplexet, som inhyser restauranger och ett Starbucks, finns det hotell som vi bor på. Kasinots verksamhet verkar vara 24/7, lockar inte ett dugg och fascinerar mer med sin sorgsenhet över de öden som frekventerar stället. Glamour…? Tror inte det.

Efter att vi ätit frukost söndag morgon, och ska förbereda oss för match två av de träningskamper vi fått förmånen att genomför, går jag från restaurangen och min All Canadian Breakfast med kaffe och juice genom foajén. Till vänster sitter ett gäng unga tjejer på golvet, i två stolar två ledare med skärm formad som en ishockeyplan indelad i zoner. En något yngre ledare står nära mig och jag frågar om det är hockeyskola och hur gamla tjejerna är. Gruppen är i sju-, åttaårsåldern och ja, de ska fostras i hockeykulturen den finaste av kulturer i det väldiga landet Kanada.

Efter att trunkarna är packade, vi som har fått våra – fortfarande saknas samtliga förlorade – denna söndag förmiddag då Vancouver har klätt i grått med stänk av regn -, tar vi taxi till Richmond Olympic Oval, vars environger vi nu känner.

Ensam när laget anfaller. Foto: WILLY BJÖRKBACKA

Med självförtroende kliver vi in i arenan, tar sikte mot anslagstavlan där det noga står vilket rum vi ska ta i besiktning. När vi kommer dit är det låst för att efter en stund öppnas av en nyduschad finsk hockeylirare. Våra grannpojkar tar tid på sig, någon i vårt gäng pratar om att de nog bastar också. Men jag väcker frågan om vi inte kan ta det lediga rummet bredvid, någon flink – min vän Benke – rusar raskt ut i foajén, löser det hela och vi har ett tomt omklädningsrum att nyttja.

Vi ska möta Slowhands. Ett finskt +70-lag med en och annan med meriter, men jag har ännu inte lyckats utröna vem. Jag får stå igen. För min målvaktskollegas trunk är ju fortfarande försvunnen till hans allt större sorg.

Finnkampen föll till slut ut väl. Foto: WILLY BJÖRKBACKA

Initialt går det bra. Ungefär som i lördagens sena match. Vi tar ledning efter en aningens virrigt spel och drar ifrån. Men finnarna har sisu. Efter eter ett misslyckat försök att göra en lugn och sansad plockning, där pucken lyckas smita förbi mig och in i kassen, reducerar finnarna och börjar äta ikapp avståndet. Vi går bort oss oroväckande i försvarszon, några kassar till ramlar in och något till som jag får ta på mig. Men vi håller laget stången och avgår med vår andra vinst på kanadensisk mark.

Vi duschar, packar ihop och fixar taxi för hemfärd till hotellet. Eftermiddagen är redan bokad. 16.00 startar den omfattande invigningsceremonin i Sheraton, där själva turneringscentrumet finns, om förutom mingel och öl kommer bjuda på en promenad genom centrala Richmond till Olympic Oval där invigningen ska gå av stapeln.

Min målvaktskollega i +65-laget jagar frenetiskt efter det förlupna bagaget. Åker med sin hustru, som är med, ut till flygplatsen. men han får ingen lön för mödan.

Redo för ceremoni. Foto: KAI MARTIN

Han, med hustrun, är på plats för minglet som föregår den stora paraden genom down town Richmond. Han, som förstås +70-målvakten, är besvikna på att se sin dröm gå upp i rök. Jag har fått två matcher, mot bara en halv, som det var tänkt. Men… det förstås, då har det handlat om träningsmatcher med lag som där vi spelare normalt sett aldrig spelar med varandra.

Det blir umgänge, lite tröst, lite snack för att känna in varandra. Det är – i SOHA Team Sweden – spelare med vitt skilda erfarenheter; skoterförare, taxichaufför, advokater, fullblodspensionärer, finansmän, it-genier, militärer. Så då en journalist, en murvel som checkat ut. Åtminstone delvis.

På parad. Foto: KAI MARTIN

Vi samlar ihop oss nationsvis för paraden. Alla svenska lag, de kazakstanska, finska, engelska, amerikanska, kanadensiska (som är digrast representerade, men färst i paraden), australiensiska, italienska, ukrainska… svenskarna, ja, vi alltså, stämmer upp i den svenska nationalsången, finnarna svarar, laget från Kazakstan mullrar i gång någon hejaramsa… så håller det på innan vi kommer till Richmond Olympic Oval där invigningsceremonien hålls.

Stor-Vancouver rymmer ett mångfald av rang, nationaliteter från när och fjärran med en population på nära tre miljoner innan skogen tar vid och björnarna. En taxichaufför första dagen gav mig infon och sa dessutom att ingen med sina sinnen i behåll gå ut i skogen nu när björnarna är nyvakna och hungriga. ”De är hungriga och äter allt! Men i maj är de mätta och då funkar det att ge sig ut i skogen.”

Framför allt bor det en stor mängd kineser. Dels de som stammar från dem som kom på 1800-talets mitt för järnvägsbyggena. Dels de som kommit i modern tid. Det speglas i samhället och utanför arenan dansar några drakar, förhoppningsvis, inbjudan till oss deltagare i Carha World Cup.

Inne på arenan har idrottsverksamheten i halva den väldiga hallen fått ge plats för ishockeydeltagare från hela världen.

Det är ett liv och kiv. Drinkbiljetterna går åt. Jag provar ett lokalt Merlot som är mustigt, men som när vi väl får maten är väl matchat till det vi äter. Det blir broccoli, morötter, gurka i stavar och några cocktailtomater tillsammans med hummus. Men inget att äta med. Man får lösa det med medhavda bestick, det vill säga fingrarna. Men det blir kladdigt. Senare kommer pizzabitar och pulled pork-hamburgare med mera. Allt går åt i ett nafs. Musiken dundrar, någon Spice Girls-remix får de australiska flickorna på tårna och de dansar glatt runt farbror som spankulerar i röran av människor.

Posör och posörer med styltor. Foto: THE REFEREE

Några hockeyspelare på styltor passerar. Jag tar bild på dem, men deras tillhörande domare kommer strängt fram till mig och ger mig uppmaningen att låta honom ta bild på dem och mig. Domare har alltid rätt.

Jetlagen snurrar i skallen och vi är några som så småningom viker av för att ta oss hem till hotellet. Väl där kroknar ögon och hjärnan. Boken jag läser blir suddig. Min rumskamrat vill titta på golf, men somnar direkt då vi fått in kanalen. Jag försöker styra om till NHL, men hamnar i baseball och repriser på snyggt fångade bollar. Men efter tio sådana släcker jag både teven och lampan.