Det är en bakfull, slagen hockeyhjälte som vaknar till ett Richmond i gråväder och ruggighet. Jag äter frukost ensam. Går tillbaka till hotellrummet, packar min trunk, min resväska och ställer i ordning mina klubbor, som sedan vi anlände blivit tre istället för två. Ute vid Richmond Ice Center finns en lite hockeybutik med det nödvändigaste, men väldigt lite för en målvakt. Det fanns emellertid en Sheer-Wood-klubba i trä som lockade mitt nostalgiska sinne och den var dessutom på rean. Cirka 400 svenska kronor avgjorde det hela tidigare i veckan.

Finansmannen har gjort samma sak som jag. Det vill säga packat ihop. Tillsammans går vi ner i foajén för att checka ut och samtidigt lämna vårt gepäck för förvaring. Bussen till flygplatsen ska inte gå förrän vid tre och klockan är ännu inte tio. Det tajta schemat har gjort att vi inte haft mycket möjlighet till sightseeing, men finansmannen slår följe när jag far för att utforska två sportbutiker på West Broadway, i södra Vancouver. När vi kliver av högbanan som nu blivit tunnelbana och kommer upp i gråvädret har staden inte vaknat denna söndag morgon. Trafiken är gles, få är ute och rör på sig och vi orienterar oss mot Max-Performance Sports & More. Det är en kort promenad för en butik som andas och luktar hockey. Det finns mycket att kika på, butiken är trång, men dessvärre väldigt lite för en målvakt. Finansmannen frågar om en Vancouvertröja som kostar för mycket och hör sig för om skridskor, bara för att han är social och tränad av sina fyra år i amerikanskt college då han spelade hockey där.

Det blir ingen business och vi går vidare, passerar en Fjällräven-butik och lite andra kuriosa affärer för att gå över gatan till secondhandbutiken Sport’s Junkies & Clearance Center, men väl där förfäras jag mest över hur dyra begagnade skydd är. Visserligen lockar ett par urgulliga målvaktshandskar – plock och stöt – av CCM, som barnbarnet skulle få. Men, nej, jag avstår.

Sakta går vi längt Broadway. Foto: KAI MARTIN

Vi går vidare mot Sports Check med mycket idrottsplagg typ Intersport eller Stadium. Men det finns lite hockeyprylar. När jag var i Windsor 2016 för Carha Hockey World Cup var vi en dels en butik i Detroit dels en i just Windsor som var stora som varuhus fyllt av ishockeyskydd. Det är inget jag finner här, tyvärr. Finansmannen hittar en Vancouver Canucks-tröja med Elias Petterssons namn på ryggen till ett facilt pris och perfekt för äldsta barnbarnet. Det blir en deal. Mina trötta falkögon hittar en liten målvaktsklubba (CCM, perfekt!) som jag prutar på då den är lite skavd. Tillsammans med en puck i mjukt gummi som jag snodde från bordet vid banketten blir det en present till min sonson. Vi snicksnackar lite med personalen, eller framför allt finansmannen gör det. Jag är medtagen efter backanalen i går och håller tand för tung och ska inte dricka alkohol på en månad.

Vi går vidare ut och tillbaka mot Broadway City Hall Station för vidare transport norrut och down town Vancouver, där vi knappt har varit. Men en westernbutik på vägen lockar, vi kliver in och möts av westernkläder, boots och cowboyhattar högt och lågt. Bakom disken en vältatuerad herre i keps, som genast kommer i samspråk med finansmannen och berättar att han har varit journalist med flera uppdrag i afrikanska länder. Nu står han och säljer vintage i butiken Rockin’ cowboy. Jag smyger runt med min ryggsäck i butiken och försöker undvika för yviga rörelser av rädsla för att i mitt obalanserade tillstånd riva ned något. Långt in i butikens trånga vrår når jag och, tada!, en hatt som inte är en cowboyhatt. Jag provar den, en Conner, ett australiskt märke som jag inte känner till. Den sitter, om uttrycket tillåts, som en smäck. Kostar knappt 600 sekiner. Jag tar den till kassan och på vägen hittar jag en färgglad westernskjorta, där jag läser medium och måttar mig till att den passar. Betalar knappt tusen totalt för kalaset och känner mig nöjd. Låter hatten och skjortan tillsammans med klubban smita ned i en medhavd shoppingbag modell rymlig, som jag en gång fick vid en modevisning på NK i Göteborg. (Skjortan skulle, när jag väl kom hem, visa sig vara small och för kvinnor, det vill säga med knapparna på vänster sida. Bakrus kan göra många felbedömningar.)

Finansmannen och jag fortsätter ut och tillbaka till högbanestationen för vidare färd norrut. Går av vid Vancouver City Center med tänkt promenad mot Waterfront och något att äta. Jag tar ut färdriktning på en karta och vi spatserar några kvarter när inte bara fikasuget utan även andra behov hemsöker oss. Jag inser då också, efter finansmannens påpekande om att vi nu vara nära arenorna BC Place och Rogers arena, att jag har gått mig helt vill. Vi har gått sydost. Lita aldrig på en bakfull man.

Men vi hittar till Browns social house, en restaurang vid Queen Elizabeth Theatre där finansmannen först lättar på trycket för att sedan beställa en lätt ceasarsallad och vatten där jag nöjer mig med en Cola. Där finns också wi-fi och när jag loggat in exploderar telefonen av meddelanden.

Hockeygänget har hört av sig en efter en med samtal och meddelanden i Messenger. Jag ringer tillbaka till en av dem, som undrar var vi är. De ska borda bussen som går tolv… Hm, tre timmar innan avtalad tid. Nja, det är inte finansmannen och jag speciellt lockade av. Sitta på flygplatsen i sex timmar innan take off. Nej, tack. Men jag lyckas styra upp det så att mina tre klubbor, som nu står i bagageförvaringen, kommer med i klubbbagen. Därefter tar vi vår varliga tid tillbaka. Orienterar oss på villovägar mot Waterfront, passerar en av Vancouvers många utslagna, en narkoman som sover djupt med en spruta i armvecket, långt från själens och kanske kroppens alla smärtor. Några andra slitna individer söker en toalett för vad nu än deras behov månde vara. Finansmannen och jag är båda glada att vi inte är en del av den misären.

Downtown Vancouver. Foto: KAI MARTIN

Waterfront hägrar. Utsikten likaså. Jag smiter snabbt från finansmannen för en lite stund. Vill fånga panoramat. Men det mitt öga ser är inte det som kameran ger. Närheten till de vilda, snöklädda och dimhöljda bergen, havet, de stora floderna… Det blir en påver bild.

Vi förenas utanför Waterfront, söker oss tåget som ska ta oss söderut och till hotellet. Vi är hungriga, gör ett nytt försök hos the Story Café, men förgäves. Finansmannen föreslår en pizza inne på kasinot. Ok, det får duga. Kvinnan i securityn undrar vad jag har i min ryggsäck respektive påse, får kontrollera dem och släpper in mig. Maskinerna för spelmissbrukarna och de kanske mer oskyldiga brukarna sprakar och låter, lyser och lockar; jag är förfärad, tänker på mamma som gillade Sessanlinjens enarmade banditer och vi går förbi till snabbmatsköket, beställer vår pizza, får den efter en kort stund och äter den försiktigt för den är het. Spelet för människorna med slocknade blickar fortsätter och fortsätter.

Mat och spel. Foto: KAI MARTIN

En buss står och väntar när vi är klara. Klockan är två, vi hämtar ut vårt bagage, men det dröjer innan det kommer. Finansmannen pratar med busschauffören, som på bristfällig engelska förklarar att han väntar på oss. Så flygplatsen, incheckning och betalning för min monstruösa bag, betalning för den och därefter i kö för säkerhetskontrollen. I kön börjar en ung, blond, vacker kanadensiska prata med oss. Säger att ni som är så snyggt klädda kan inte vara från Kanada, nickar när hon får höra att vi är från Sverige. Men säger sedan, när den socialt kompetente finansmannen berättat om vårt hockeyäventyr, att hon nog är den ende i hennes hemland som inte är intresserad av ishockey, själv är hon på väg till Mexiko och har en hatt på huvudet. Hatten fastnar sedan på bandet genom säkerhetskontrollen och håller på att haverera. Min hatt ligger skyddad i påsen och jag säger, förnumstigt men i ett försök att vara vänlig att jag vis av erfarenhet alltid gör så för att skydda huvudbonaden. Hon tackar för rådet, räddar hatten och vi skiljs åt.

Finansmannen fixar in oss i loungen, för han har de möjligheterna, ordnar med dryck, fika och lite smått och gott. Jag är bortskämd av hans generositet. Det närmar sig takeoff, jag köper en liter kanadensisk whisky till yngste grabben som precis har fyllt år. Så är det dags. Vi reser hem.

Jag hamnar bredvid en vacker holländska och en, förmodar jag, kanadensisk man som har sin storväxta hustru i sätet på andra sidan gången. Vid sidan om henne sitter Benke, min hockeykompis, inklämd. Lyckligtvis liten toch späd, så han klarar resan bra. Längre fram sitter Mats T som har haft med sig silverbucklan, något som inte gått kabinpersonalen obemärkt förbi. När planet lyfter är kaptenen, eller om det är styrmannen, svensk. Efter alla ritualer på engelska och holländska talar han svenska och sedan gratulerar han SOHA Team Sweden +65 till silvret med applåder som följd.

Resan är lång. Vi är många som är förkylda. Min hosta har börjat reta mig. Jag hostar i armvecken för att lindra spridning. Ser film, äter, dricker och tar en liten flaska vin (så gick det med de löftet om att inte dricka på en månad), somnar, vaknar, tänker, läser, somnar, ser film, kollar något tv-program (”Saturday night live”), kollar flygkartan, går på toan, gymnastiserar, somnar… timmarna går. Vid lunchtid på måndagen landar vi och jag skyndar av planet…

Vi är alltså två lag som har åkt. Soha Team Sweden +65 och +70. Båda lagen har klarat sig till de semifinalerna som i dag ska avgöras.

Juniorerna får åka ut på slätten och till Richmond Ice Center för att möta Richmond Cowboys, det lag de slog övertygande tidigare i veckan.

Vi ska få en repris på gårdagens match mot Vancouver Flames, men denna gång i Richmond Olympic Oval, blott tre kilometer med buss från hotellet.

Stämningen vid frukosten är spänd. Har det inte varit allvar tidigare är det det nu. Vi spelar 14.00. Den senaste tiden av alla, bortsett från träningsmatcherna. Vi slår dank, försöker skaka av oss anspänningen. När vi kliver på bussen halv ett är det ett fokuserat gäng där alla har koll på avgångstiden.

Vi tar plats i omklädningsrummet. Jag skiftar till understället och börjar min procedur där jag inleder med att promenera för att få igång min fortfarande trilskande rygg, går över till gymnastiska övningar och stretchning innan jag tar på mig utrustningen cirka en halv timme innan vi ska vara på is. Lite mer gymnastik innan det är dags att gå in i hissen upp till arenan och rinken.

Uppvärmingen på is är så där. Jo, jag gör mina övningar för att tänja på främst ljumskar och bål. Men fortfarande efter ett långt hockeyliv saknar jag medspelare som förstår vikten att värma upp sin målvakt med skott som just värmer upp. Att skjuta lågt nere vid stolpen eller dôna på i huvudhöjd för att göra mål är inte uppvärmning.

Så startar matchen. Kanadensarna har bestämt sig. Redan i första anfallet skjuter de lågt i stolpen och ut. Jag får göra lite räddningar och jag har dessutom glädjen att ha backarna, masarna Busk–Ernlund plus Leksandsfostrade finansmannen framför mig. Det är en ynnest. Malungsfostrade Busk har en blick för spelet som imponerar. Han kuggar fint in med Ernlund med meriter från Mora och Björklöven. Finansmannen kompletterar fint med sin längd, eleganta skridskoåkning och en blick för spelet som Nicklas Lidström.

Innan matchen tog jag ordet och betonade vikten att forwards hjälpte till i hemjobbet och att vi skulle gå på returer, i försvaret skulle vi vårda puck och försvara vår egen kasse. Det hade sett lite si och så ut med det under veckan. Men under matchen i semifinalen vankades under.

Fast först en katastrof.

Vi har tagit tag i spelet efter den darriga inledningen. Men så kommer den kvicke Gary Little på högerkanten mot Busk, som tillsynes har pucken, blir hakad och dessutom förbiåkt på insidan planket. Little kommer lågt, driver från höger till vänster. Men den här gången släpper han inte pucken mitt i dragningen utan gör en lång manöver och lyckas med marginal lyfta in pucken ovanför vänster benskydd och klubbhandske. 0–1 04.18 och inte den starten vi önskat.

Men vi trummar på, utmanar målvakten John Fairfax där både han och hans försvar biter ifrån. Med en dryg minut blir det stökigt framför hans kasse. En situation som värmlänningen Benny Eklöf älskar att utnyttja. Han river loss pucken som Fairfax tror sig ha blockerat och tjurar in kvitteringen. Vi är med i matchen.

Huvuddomaren, en kvinnlig, är alert och överallt. Hon ser allt, missar lite och tuggar oavbrutet på sitt tuggummi. Vi har haft henne tidigare och det känns betryggande att ha henne ledande även denna matchen. Båda lagen håller sig i skinnet, eller om hennes bedömningsnivå är en smula högre i denna vår semifinal.

Vi, SOHA Team Sweden +70, får luft under vingarna. Alla jobbar över hela banan. Inget slarvas bort, förutom då vi får en utvisning för för många man på banan. Busk blev grinig vid 0–1-målet, men har fokuserat all energi åt rätt håll. Vid en uppåkning från egen zon lurar han hela motståndarlaget och lyfter in vårt ledningsmål med lite drygt en och en halv minut kvar av andra perioden.

Finalklara. Foto: WILLY BJÖRKBACKA

Han nöjer sig inte med det utan gör även 3–1 med två minuter kvar av matchen och för säkerhets skull 4-1 i tom kasse med knappa minuten kvar.

Vi tackar motståndare och domare. Till huvuddomaren säger jag att jag vill ha med henne till Sverige. För att hon dömer så bra. Så blir det förstås inte. Men en selfie blir det. Som hon uppmanar till.

I hissen ner frågar motståndarkeepern hur gammal jag är. För är jag 70 vill han ha receptet. Jag svarar sanningsenligt att jag är född 1956, man får ju ha minderåriga målvakter i turneringen, och han låter sig nöjas.

Vi är i final och vi har spelat utmärkt hockey på alla positioner och som lag. Glädjen är stor. Ja, eufori.

Efter att vi med glädje packat ihop och tagit oss till hotellet, packat upp och andats ut bestämmer vi oss – finansmannen, Kurt och jag – att ta oss till Sheraton för lite häng. Det är där som turneringens nav sitter, men också en bar där man kan utnyttja de drinkbiljetter vi har fått. Vi tar högbanan dit, siktar på ett steakhous som finansmannen känner till nära Richmond Brighouse, ändhållplatsen. Men restaurangen har inte bord förrän någon timme bort, så vi går till grannen Cactus Club Café, som är mer sportsbarinspirerat men utan tv-skärmar. Det blir öl och en stek, som försvinner i ett andetag innan vi går igenom det stora köpkomplexet som blir en genväg till Sheraton.

Våra lagkamrater är på plats och vi hänger där ett tag. Men jag känner att anspänningen från matchen ligger kvar och jag vill inte ladda ur den med mer än ett glas vin (som blev två). Vi återvänder till River Rock, kikar på teve innan natten tar över tillsammans med sömnen.

Efter 3–1 på Wynd Breakers, laget från Florida, i måndags, oavgjort (4–4) i onsdags mot de lokala laget Orient Express, startat för cirka 30 år sedan av hockeyintresserade asiater i området, var det nu dags för den tredje matchen. Den som skulle avgöra om vi klarade oss vidare till slutspel.

Vancouver Flames, är som namnet antyder, från trakten. Ett gäng ärrade hockeyhjältar. Precis som i de tidigare matcherna är det hugg, slag och hakningar. Alltid i ögonblick när domarna har blicken mot ett annat håll. För vår del handlar det om tålamod.

Jag stod ju i premiären, för min målvaktskollega M hade ju inte fått sin trunk. Men lagom till match två fanns också hans utrustning på plats. Den här dagen får jag förtroendet att starta. Lagledningen, och M själv, vill ha det så. Framför allt M uttrycker det att för honom går laget före jaget och du är ju inne i ett flow just nu, Kai.

Det är bitvis stökigt på isen. Kanadensarna åker på några utvisningar, som vi inte kan på ordning på. Vi skjuter en del, men inte bättre än att Flames Jon Fairfax kan rädda med tur och skicklighet. Jag har en hyfsat lugn morgon. Men på klassiskt transatlantiskt vis jobbar motståndarna hela vägen in i slutsekunderna; vi å andra sidan tar paus innan tiden är ute. Det ger ett vasst läge i första periodens slutsekunder, där chansen på min retur på skottet som kom rinner ut i sanden i och med att klockan ringer. Samma sak i andra periodens definitiva slutskede.

Vi ligger på, men klarar inte av att göra mål. Besvärande. Så lyckas vi ändå. Norrlänningen Anders Westman, gör 1–0 efter drygt fem minuter. Håller vi ihop detta är vi vidare. Så trampar motståndarnas Gary Little runt vår vänsterback och närmar sig mitt mål snabbt. Han drar mig, jag följer med, men han lägger en macka mellan mina ben precis i glipan jag öppnar vid sidledsförflyttningen. 1–1. De får fler chanser, men laget och jag håller undan.

Resultatet står sig perioden ut och övertid väntar. Men irriterande nog har vi ett mål inne som blir bortdömd för hög klubba. Naturligtvis lipsillar sig kanadickerna till en fördel hos domaren. Men sekvensen var filmad och visar att vi skulle haft mål. Nu gick inte det att använda, så övertid it is. Chanser utväxlas i spel fyra mot fyra i fem minuter. Men inget av lagen mäktar med något avgörande. Det blir inte heller några straffar. Det oavgjorda resultatet står sig, det räcker och vi är därmed klara för semifinal mot just Vancouver Flames.

Drama på is. Efter oavgjort mot Vancouver Flames ärrade hockeyhjältar väntar semifinal mot just Vancouver Flames. Foto: WILLY BJÖRKBACKA

Matchen har gått på förmiddagen med start 10.00. Vi har alltså varit uppe med tuppen. Juniorlaget (+65) har sin tredje match 11.30 och har häng på slutspel efter övertygande segrar och noll insläppta mål så här långt. Med skydden äntligen på plats håller Ove Eneryd tätt. Nu väntar Cyclone Taylor Sports, även de obesegrade. Men vad värre är, laget har spelare med meriter från NHL och finska ligan. Det sägs att det har gjorts en utgallring av 1000 spelare för att hitta rätt lag. Efter ombyte (jag fick återigen en MVP) tar jag mig en kik på matchen. Precis när jag kommer släpper Ove sitt andra mål, ett skott som han så när tar, men tappar in. Det står då 2–0. Matchen slutar 3–0 till kanadensarna och juniorerna har inte mycket att sätta till. Det går dessutom en våg av förkylning i laget, som satt några av dem ur spel. Lagets mest meriterade forward, Christer Stovell, åkte skidor i Whistler under måndagen och föll. Han spelar nu med smärtor i höger handled, nog som vid hemkomsten visar sig vara en fraktur. Det är alltså ett stukat lag som ändå står upp mot de erfarna motståndet. Ove Eneryd har 49 skott mot sig och räddar alltså 46. Imponerande. Även han belönas med en MVP.

Prisbelönt målvakt. Foto: KAI MARTIN

+70-laget dricker öl på andra våningen med utsikt över två av idrottskomplexets rinkar. De läpp- och bröstförstorade servitriserna häller upp kannor med pilsner, vi släcker törsten. Jag går ner till +65-laget, tröstar, men bestämmer mig för att gå ut och ta bussen till hotellet. Men de öldrickande lagkamraterna syns inte till. Samtliga har lyckats komma med en buss, som hastigt dragit iväg.

Jag pratar med en busschaufför och frågar om han vet när nästa buss går till River Rock. Han ringer och tar reda på detta och säger kvart över tre. Klockan är kvar i ett. Hoppsan. Men han är generös och frågor om jag vill följa med, vilket jag vill, och om jag är ensam. Nja, det står ett lag i duschen som säker vill hänga på. Ok, hur lång tid tar det? Jag förklarar att det är bättre att han bestämmer en tid när han behöver åka. Så bestäms avfärd ett, men först måste han lämna det lag han först har för avsikt att dumpa. Jag springer in till juniorerna, gör min röst hörd och säger att klockan ett går bussen. Nästa först över två timmar senare. Döm om min förvåning när samtliga spela bordar bussen i god tid innan avfärd.

Nu väntar lite mat. Jag inser att det inte är någon idé att vänta på +65-gänget, utan åker snabbt upp till mitt rum, kör in trunken utan att packa upp den och går sedan i rask takt vidare till the Story Café där en hyfsad del av +70-lahet sitter. Vid backarna Busk-Ernlund finns en plats ledig. De har precis avslutat sin carbonara och jag bestämmer mig snabbt för en likadan, ett glas vin och vatten. Vi samtalar en stund innan de bryter upp och jag lämnas ensam med min mat. Helt ok. Maten mättar inte bara mun utan också hungern. Jag betalar, går tillbaka till hotellet där vi har gått om tid till bussen går 17.30 vid Sheraton, som ska ta oss vidare till Rogers Arena och matchen Vancouver–San José.

Mästarorganisatören gör +65 Mats T har våra biljetter – finansmannen, Kurt och jag – för vi tillhör en skara spelare som flyttats upp till +70-laget. Vi möts i foajén. Där sitter några spelare från Kanada och den ena och jag kommer överens om att skifta tröja. han får min med svenska flaggan, jag hans med lönnlövet på. När vi ska åka med en shuttle från vårt hotell till Sheraton är vi i god tid till bussen som ska gå 17.00, enligt organisatörerna. Men då den väl kommer väljer chauffören att ta rast. Det måste han enligt lag och den ska vara på en kvart. Jag blir irriterad, säger att jag förstår, men hävdar samtidigt med en representant för Carha att vi dels har fått uppgiften att shuttlen ska gå 17.00, dels att vi har en buss att passa. Chauffören suckar, lägger tillbaka sina mackor, går en säkerhetsrunda kring sitt fordon och kör i sakta mak från hotellet tio minuter senare än utsatt tid. Efter ett tag ringer Mats T och undrar var vi är. Det visar sig att det uppstått ett missförstånd. Det är sista bussen av ett gäng, som går 17.30. Hela +65-gänget sitter redan på en som är på väg. Nå, vi hinner och stävar i rusningstrafik norrut genom ett böljande centralt Vancouver från villakvarter till alltmer växande hus för att slutligen landa i arenaområdet på en parkeringsplats blott några hundra meter från arenan. Där står Mats T tålmodigt och väntar. Matchen kan börja.

Att en stor skara Carha-spelare från alla nationer är på plats uppmärksammas. Vi hamnar på storbildsskärm och får applåder. Vancouver vinner en match som inte betyder något för de bägge sedan länge avhängda lagen. Samtidigt, det är en fantastisk show både på och utanför isen. Så mot bussarna uti natten och hem till hotellet. Matchdag igen i morgon.

Det är dags. Turneringen börjar. Allvaret är här. Ett gäng hockeytokiga herrar kring 70 ska nu utmana sina likar från olika länder. I dag mötet med Wynd Beavers, ett lag som tagit sig från soliga Florida till Richmond och Ice Center söder om down town. Från flotta Olympic Oval till detta ishockeykomplex som rymmer sex rinkar bredvid varandra, alla med olika namn som Forum, Pond, Garage, Igloo etc. Det sistnämnda är fyndigt, för samtliga rinkar är iskalla så att vi funderar om det är hälsovådligt att spela i dem. Dessutom ligger det pölar av vatten på isen i den rinken där vi ska spela. Hm… vi försöker utröna om aggregatet är ur funktion eller om det är av någon annan orsak.

I det trånga korridorerna med en och tusen omklädningsrum söker vi efter där vi ska hålla hus. Jag leder gänget rätt, men blir snabbt korrigerad. Längre ned i korridoren ska vi husera, så det är bara att dra trunken vidare längre ned för att komma rätt.

Det är old school-omklädningsrum, Rustika, enkla, måhända en smula trånga, men effektiva och de har krokar och hyllor.

Det andas ishockeykultur. Jag älskar det.

Att det är dags märks. Det finns en andakt i rummet där vi försöker fokusera. Det började redan på bussen då vi äntligen kommit på rätt (det är många transporter och ett gigantiskt logistiskt upplägg att få lag på på plats). Det har dividerats om när bussen skulle gå. 09.30 slår någon fast. Men sanningen är att vi ska åka nio, noll och noll. Att samla in fåren är en grannlaga uppgift och först 9.10 kommer vi iväg.

Inför matchen är det lite trams. Något skratt. Men mest tystnad och koncentration. Skydden ska på. Skridskorna ska snöras.

Vi är redo, men har samtidigt ingen aning om motståndet. Vi har haft två träningsmatcher – ett för respektive lag +65 och +70. Båda med vinster. Men det här gänget…?

Lite tafflig uppvärming (varför är det så svårt att värma upp målvakter?) är det dags för nedsläpp. Rinken är tajtare än i Olympic Oval, som håller lite mer europeiska, eller olympiska mått. Så här… mellan tekningscirkeln och sargen är det knappt någon decimeter. Jag får erfara det en stund senare.

Matchen drar igång. Vi producerar skott och chanser på den duktiga målvakten på andra sidan. Med ålderns rätt är han definitivt old school, upprättstående, skär av vinklar, är duktig med plockhandsken. Ja, till och med utrustning en andas dazumal. Som Cooperhjälmen med Tretjak-galler. Coolt.

Men det är motståndarna som gör första målet. En kontring där motståndaren rundar vänsterbacken och i höjd med tekningscirkelns mitt drar på ett skott som kommer snabbt och ställer mig. Jag tycker att jag täcker bra, men någonstans mellan plockhandske och kropp smiter pucken in. 1–0 till motståndarna. Skit också.

Men vi kvitterar och gör både två– och tre–ett innan matchen är slut. Jag får göra några, som det heter, avgörande räddningar. Men har ärligt talat inte mycket att göra. Som back har jag bland annat Christer Busk, född 1951, skridskoskicklig och med ett vackert spelsinne med god överblick över möjliga alternativ. Den Malungsfostrade Busk är en fröjd att ha på isen och tillsammans med honom och de övriga i laget blir det en seger.

Jag engagerar min målvaktskollegas son W, som är med på resan för att i förstone dokumentera sin fars fantastiska resa över Atlanten och vidare västerut för att som snart 75-åring spela ishockey. Men han ställer upp då jag ber honom slå några hastigt slagna rutor på motståndarmålvakten, som jag senare lär känna en smula och delar kontaktuppgifter med, Charlie Holland och yours truly.

Efteråt kommer en ledare för Carha in och meddelar vem som får priset som MVP (Most Valuable Player)och till min smickrade förvåning är det jag som kniper det. Stolt tar jag emot en t-shirt, som jag snabbt kränger på efter duschen.

Sedan börjar tvivlen Borde inte någon annan ha fått det? Jag får se statistiken. Fem räddningar och ett insläppt. Hm. Dessutom är det min 75-årige målvaktskollega som står uppställd som målvakt i matchen. Nja, det är nog lika slentrianmässigt valt som 2016-års Carha i Windsor, där vi upptäcker att MVP gick till den vars nummer överstämde med omklädningsrummets nummer.

Nå, jag försöker ta det var det är. Men kommer ändå, för ordningens skull, gå till game center för att få ordning på att jag faktiskt har spelat.

Vi har spelat tidigt (10.30) så väl tillbaka till hotellet är det ett hungrigt gäng som vill ha mat ”lige nu”, som det heter på danska. Någon får tips om en restaurang som ligger blott två minuters promenad från där vi står i hotellets foajé. Vi är 17 man som traskar iväg efter lite polsk riksdag. När vi kommer fram finns det förstås inte plats för alla och framför allt inte vid samma bord. Så sällskapet vänder i dörren. Jag försöker få ett gäng att hålla sina vilda hästar för att placera åtminstone några i lokalen, men mina invändningar står ohörda. Gänget vänder åter. Ny polsk riksdag väntar, tiden går och hungerklockan slår. Till slut förenas vi i en mindre skara om fyra som går tillbaka till the Story Café Eatery & Bar. Nu är naturligtvis lunchen över med två minuters marginal. (Någon som tänker ”Falling down”…?) Istället väntar happy hour.

Jag är hungergrinig och är på väg att gå därifrån. Men finansmannen är klok och sansad. Vi bestämmer att ta ett bord, beställa in rätter som vi delar på. Det visar sig inte bara vara en god idé, det är dessutom en utmärkt idé. Richmond/Vancouver är ju havsnära. Det blir lite mat från den kanadensiska norra västkusten plus annat. Mycket gott. Men öl blir det är sätt att komma tillbaka till sunda vätskor. Ytterligare en ansluter. Jag presenterar vår idé om delad kost, föreslår honom att komplettera – han tar av oss, vi av honom – och pekar ut rätterna som vi har beställt; han beställer för sig själv till jag kanske en aning för irriterat förstår att han inte har lyssnat (ett tema för resan, uppenbarligen inkluderat mig), förklarar igen med en smula höjd, anspänd röst och allt landar för något i gemensamhetens tecken.

När två till ansluter är redan vår backanal i full gång, så de får klara sig på egen hand.

The Story Café kan sin sak, köket är utmärkt, personalen likaså. Jag betalar för mitt sällskap om fem för senare ersättning via Swish. Notan klockar in på en hel del. Det är dyrt, men så är det med det mesta här i Kanada.

Jag vill göra lite mer av dagen än att slå dank, men vill också gärna ha lite sällskap. Får inget napp, så jag skriver, läser, tittar på teve, försöker sträcka ut dagen innan jag anfalls av jetlag och somnar strax efter nio.