Musikföreställning:

GOTTA SERVE SOMEBODY

Den gäckande Bob Dylan lockar alltid. Med sin musik, med sina texter, med sina spelningar. Denne flyende bard från Dulluth, som gäckar döden och spelar sig in i evigheten snart 82 år gammal. Det är klart att Göteborgs stadsteaters avgående konstnärlige ledare Pontus Stenshäll som en sista gärning upplåter den stora scenen för denna populärmusikens gigant: mannen, myten, musikern, låtskrivaren Bob Dylan. Ja, som på samma vis har skett med Beatles då Pepperland dels hyllat ”Sgt Pepper’s Lonely Hearts Club Band” i synnerhet med en föreställning och Liverpoolbandets musik i allmänhet i aldrig sinande ”Yeah! Yeah! Yeah!”.

På scen är det förstås inte basisten Tony Garnier, pedal steelgitarristen Donnie Herron, gitarristen Bob Britt, trummisen Charley Drayton eller gitarristen Doug Lancio. Självklart inte heller huvudrollsinnehavaren för kvällen heller. Tillsammans är de upptagna med spelningar, just nu i Japan, på the never ending tour. Istället syns Göteborgs stolhet Valdemar, bandet lett av sångaren och låtskrivaren Valdemar Erling, som sedan gymnasiet spisar Bob Dylan till frukost, lunch, middag och aftonmål samt drömmer om honom varje natt. Man kan sämre ersättare. Bandet är förstärkt av Kristina Issa, karismatisk sångerska och skådespelare, som ständigt har en rör som berör, och en gospelkör om fyra sångare ledda av Malin Abrahamsson.

Det är alltså Bob Dylans musik och texter i centrum. Men inte utan anekdoter och stämningsförstärkning av ciceronerna Andrea Edwards, skådespelare, och författaren och tillika Dylankännaren Stig Hansén. Andrea Edwards ikläder sig från start rollen som Sara Danius presenterande 2016 års Nobelpris i litteratur. Iklädd den färgsprakande, brandgula och rosa, klänning buren vid högtidligheten i december, så som man kan spela med tiden på en teaterscen. Hon växlar sedan till att vara sig själv och självaste Bob Dylan i svart kostym och solglasögon, som ett slags hommage till Cate Blanchett i filmen ”I’m not there”. Stig Hansén är den trygge berättaren, som kanske spiller över en smula i sin iver att förklara sitt vurmande för sin idol. Men samtidigt… anekdoterna knyter Dylan närmare scenen och i sin tur också publiken på plats.

Men det är förstås musiken som är i centrum. Valdemar står tätt packade tillsammans på den stora scenen. Spelar med en närvaro, en glädje och ett allvar som ingenting får försnillas av denna heliga stund på scen. Bob Dylans låtar slarvar man inte bort. Så just i inledningen av föreställningen är anspänningen så total att det snubblas på textrader innan allt faller på plats. Andas in. Andas ut. Mikrofonstativ välts, räddas och musiken fortsätter. Närvaron finns och fortsätter så under kvällen.

Närvaro och anspänning. Bandet Valdemar med gästartisten Kristina Issa vårdade Dylans musik med värdighet. Foto: KAI MARTIN

Valle Erling, Kungsladugårds egen Robert Zimmerman, må inte ha idolens burr och står på Stadsteaterns scen som en väsentligt mer välkammad frontman. Men lidelsen är det inget fel på. Han kan texterna – och betydelsen av dem (åtminstone i hans tolkning) – utan och innan, som vore de hans egna. Attackerar sångerna på ett annat vis, men utan att förlora vördnaden för originalen, Bandet är vältrimmat, allt sitter samman och sticker ändå ut. Som Hammondorganisten Dan Helgesen, som med vetskapen om vad en pandemi kan ställa till det i form av uteblivna intäkter och konserter spelar varje ton som vore det hans sista.

Kristina Issa är gästartisten som kryddar kvällen ytterligare. Hon glider in som en Patti Smith på Nobelkvällen, ersättandes pristagaren själv där i december 2016. Tvekar och famlar i ”A hard rain’s a-gonna fall” som Patti Smith gjorde, för att starta om och kicka igång ett rock’n’rollfyrverkeri. Ett spel för galleriet, men effektivt.

Så paus och omstart. In med gospelkören och Bob Dylans religiösa perspektiv. Musiken växer ytterligare i detta urval av en rik låtskatt, som inte faller ut i någon slags kronologisk ordning. Stämningarna avgör, berättelsernas perspektiv. Det blir en fin kväll. En fin hyllning med bitvis starka tolkningar av Bob Dylans musik. Men där allt bättre kan falla på plats.

Några frågetecken: Varför inte ha ett högre podie för gospelkören, som försvinner för publiken på parkett? Och vilket syfte hade dansen i ”Knockin’ on heaven’s door”…?

Gotta serve somebody, Göteborgs stadsteater, premiär 14 april 2023. Spelas till och med 15, 18 och 19 april samt 19 och 20 maj.

Manus: Stig Hansén och Håkan Westesson.

Ljus: Bella Oldenqvist och Anna Lundahl.

Kostym: Hélène Otterbeck.

Pjäsansvarig kostym: Augusta Chavarria Persson.

Ljud: Daniel Johansson och Claudio Orellana Real.

Medverkande: Bandet Valdemar med Valle Erling, sång, gitarr och munspel, Pär Öjerot, gitarr och sång, Dan Helgesen, Hammondorgel och sång, Gunnar Frick, pedal street, gitarr och dragspel, Claes Johansson, piano och sång, Daniel Gibson, trummor och sång, och Anders Sjöling, bas och sång (ersätts av Julia Falthin 19 och 20 maj). Gästartist: Kristina Issa, sång och gitarr, och gospelkör med Tina Sunnero, Matilda Skön och William Stridfeldt ledda av Malin Abrahamsson.

Ciceroner: Andrea Edwards och Stig Hansén.

Koreografi och dans: Sonny Koroschetz.

Låtlista:

1. Lika a rolling stone
2. Chimes of freedom
3. Ballad of a thin man
4. It’s all over now, baby blue
5. I’ll be your baby tonight
6. bara om min älskade väntar (Andrea Edwards)
7. Sweetheart like you
8. A hard rain’s a-gonna fall (Kristina Issa)
9. Every grain of sand
10. Gotta serve somebody
11. Pressing on
12. Political world
13. I shall be released
14. Lay, lady, lay (Andrea Edwards)
15. I want you
16. Make you feel my love (Kristina Issa)
17. Knockin’ on heaven’s door
18. Precious angel (extranummer)