Längtan till Byen

Jag har verkligen försökt. Vi har ju inte varit i Köpenhamn sedan april och det var en ljuvlig weekend, som borde gjort ett nytt besök inom en rimlig tidsrymd. Och visst, vi var där i några timmar efter vårt alpäventyr. Men att ta tid, hälsa på släktingar, promenera, andas, äta, dricka… nej, det har alltså inte blivit av.

Ja, undantaget resan i maj då det vankades ishockey-VM. Men det var en annan slags resa.

Har försökt vara enträgen, men den köpenhamnska, som också råkar vara Z och min fru, har vägrat. Men då hösten var mild, solen spred sin glans med årstidens allra vackraste kulörer och vi hade något som kanske kunde kalla brittsommar… ja, då gjorde jag en stöt till. Z sa ja vi åker, men det är för din skull.

Så vi packade, reste söderut en fredag eftermiddag då Sverige i den här landsändan verkligen stod i prakt.

Sundet glittrade, solen stod fortfarande högt, men visade på vilja på att snart stiga ned för några timmars vila. Det var vackert och Danmark låg som en hägring bara några kilometer bort.

IMG_2510

Förtrollande sund mot längtans land. Foto: KAI MARTIN

Vi gjorde ett stopp vid Prøvestenen i Helsingør, ett köpcenter där vi emellanåt provianterar. Där har de också en slaktare som inte bara säljer kött som är prima utan också shawarma av klass och för att tillgodose yngste familjemedlemmens aldrig sinande längtan efter denna mat köpte vid ett skålpund kött och vitlökssås till honom för att så småningom ta med hem.

Z:s storasyster T skulle husera oss, men hon skulle också bjuda på middag, förtjust över vår ankomst. Väl på plats utanför hennes hus ser vi henne och sonen på balkongen, välkomnande oss med vinkningar. I lägenheten doftade det ljuvligt. Det vankades flæskesteg med det hela, vin till och oj så gott det var då det väl landade på tallriken och i ett svep lassades in i den djupa brunnen som mun, strupe och magsäck utgjorde efter att inte ha ätit på hela dagen.

Det blev en ljuv vistelse och rekreation. Något jag behövde efter att ha hamnat i ett stresskov, som överraskade mig. Här fick jag andas, vila och känna endorfinerande springa och gömma sig för den här gången. Z och T hade, som alltid, mycket att prata om. Jag gick och la mig, läste Elena Ferrantes romansvit om Neapel, där jag var inne på den andra (jag vet, sent för den hippe, men jag tar allt i min takt). Sömnen kom, det gjorde inte Z som först fram mot tre kröp i säng.

Jag visste det. Hon kanske nekade mig att åka till sin hemstad, men jag vet att hon vill prata sitt språk, stämma av angelägenheter med sina syskon och andas den luft där hon som flicka har gått.

Morgonen möter mig. Men Z får sova. Så småningom vaknar huset, jag gör ordning morgonmad och mig själv, redo för dagen. Vi tar en tur, när alla mornat färdigt sig, till Lyngby, går i butiker, men håller i plånboken – åtminstone jag. Så vidare i T:s bil in till den kungliga huvudstaden. Vid parkeringen finns det en secondhandbutik där jag köper en blå parkas till min yngste son, märket Han København har jag inte stött på tidigare och jackan kostar halva priset av det ordinarie, är helt ny och… ja, lite 62.50 dkr är överkomligt. Hoppas bara nu att den kräsne, unge mannen gillar den.

Färden in till Byen går via Ryparken och den nybyggda Nordhavnsvej, ett slags motsvarighet till den göteborgska och mer spatiösa Röde orm, in i den tunnel och ut i höjd med Svanemøllen och ner på Kalkbrænderihavnsgade, som går längs med vattnet, och sedan in i på gator som sedan leder oss upp på Strandboulevarden och upp för Nordre Frihavnsgade, där vi också parkerar.

Trianglen. Foto:KAI MARTIN

Z och T har kvarteren kring Trianglen som sina barndomstrakter. Vi ställer bilen där, tar sikte mot en loppmarknad i Remisen, en gymnastiksal, där jag för några år sedan fyndade helt nya Paul Smithkläder för löjligt lite pengar. Jag har varit där senare utan att hitta något, men den här gången kliver vi in i ett stånd med Suit-kläder, ett danskt märke jag stötte på förra året. Där finns några storlekar som passar och jag provar några byxor, jackor och kavajer och kommer därifrån med med två par byxor och en bonjourkavaj som matchar ett par av byxorna. 500 kronor får anses som överkomligt. Vi tillbringar ytterligare tid där, men T tröttnar och väntar på utsidan. Z och jag nöjer oss, slår följe med T och promenerar ut. Magen pockar på uppmärksamhet och T letar reda på en restaurang som serverar smørrebrød, som ligger runt hörnet.

Søpromenaden ger oss den kost vi önskar. Frokostplatter med allt man kan önska sig och lite till, där man själv kreerar sina smørrebrød.

Självklart blir det med øl och en snaps till.

Danska läckerheter. Foto: KAI MARTIN

Z och T saknar inte ord och har så mycket att stämma av, så då rastlösheten slår in i mig tar jag och går ut för att få luft. Restaurangen ligger i hörnet av Østerbrogade och Sortedam dossering, precis vid Sortedam Sø, den sista av fem sjöar som löper som ett pärlband från Gammal Kongevej mot nordost.

Jag kunde redan på den inglasade verandan konstatera att det här var ett utmärkt tillhåll för att se den ström av danskar som passerade förbi på sin vardagliga catwalk. Det är spännande att se på människor, studera hur de klär sig, rör sig och väljer att ge för intryck. Utanför sinar inte strömmen. Tvärt om. Jag tittar söderut, ser en man gå ut på något slags avloppsrör som löper ut mot sjön från strandkanten, stadens siluett skymtar i horisonten. Det är vackert.

IMG_2523

Vacker vy i vacker by. Foto: KAI MARTIN

Så kommer kvinnorna och vi rör oss mot bilen, men Z ”måste” titta in i en affär och T och jag blir sittande i väntan på henne. Vid Trianglen är trafiken lätt intensiv, vi rör oss dock ifrån den och ser mot huset där Z och T bodde på Nordre Frihavnsgade. Vi manövrerar oss förbi Parken och ut mot Bagsværd.

Maten vi åt till lunch är god för hela kvällen, där frukt och godis samt te får bli får efterrätt. Vi kikar på lite teve, en film sätts på, men jag mäktar inte mer, går och lägger mig, läser en smula och slocknar i god tid innan midnatt.

Söndagen är spikad. Det handlar om finalen på Holte loppmarknad, vår favorit i den genren. Vädret är stadigt vackert, så vi bestämmer oss efter frukost för att ta svängen om Lyngby, som också håller kvalitet med sin söndagsloppis. Men där har man valt att packa ihop för säsongen.

I Holte är det full rulljans och inte en plats är ledig. Stället är fullt med folk, köpare och säljare, prutande och schackrande, fynd och mindre fynd samt rent skräp. Ögonen pendlar fram och tillbaka. Z och jag har våra rutiner, jag scannar snabbt av vad som kan vara av intresse. Z tar mer god tid på sig, men så nöjer hon sig dels inte bara med kläder, dels är utbudet större för kvinnor.IMG_2537

Utbud. Foto: KAI MARTIN

Jag kommer ur det hela helskinnad, eller åtminstone plånboken som inte tagit så mycket stryk. Vad blev det…? En Paul Smithskjorta för 20 kronor (som sedan visade sig vara för trång för min trinda kropp) och ett par blå, ökenkängsliknande moccaskor av okänt ursprung men tillverkade i Italien, en kvalitetsstämpel som gjorde att jag betalade de där 50 kronorna.

Värre var det för Z som skaffat sig uppdraget att pressa T:s son, som fått ett plötsligt uppvaknande för kläder och stil. Jag gick i förtrupperna, nöp i skjortor, kollade märken, kände på byxor och letade storlekar. Han kom hem med kassar av kläder och jag sögs in i vurmandet och gav gentilt bort ett par J Lindeberg för 50 kronor, som när jag sedan såg dem på honom grämde mig över att jag passade över. Men så kan det gå.

Vi passade förstås också på att köpa bröd hos den lokale bagaren, för danskt bröd smakar godast hvergang.

Så stuvade vi in allt och for mot Nivå för att hälsa på Z:s faster, som visade sig bo i ett alldeles nytt område en bit från Strandvejen. Hon hade en trevlig om än aningen kal lägenhet med mycket ljusinsläpp. Vi bjöds på kaffe, smörgås och kaka, fick smaka en Havarti som var så god att det sjöng om det. Men när vi tackat för oss och åter tog vägen om Prøvestenen hittade vi inte sådan ost. Det fick bli vin, øl, ymer, koldskål, solgryn och andra danska specerier.

Bilen var törstig, så den fick också sitt innan vi tog turen åter till Sverige och den verklighet som vi ändå känner bäst.

På vägen norrut vänder sig Z mot mig och säger ”Tack, för att du var påstridig. Det var en fin helg”. Kärlek, kallas det visst.

40 meter under ytan – 4000 upp och allt däremellan

Man kan ju se det som en tanke när GP:s lördagsbilaga avhandlar Jonas Stenberg och hans ESS-imperium. Men att vi på fredagseftermiddagen checkar in på Pigalle, hotellet i Palacehuset nere vid Brunnsparken, som drivs just av ESS är ingenting annat än en slump.

En god vän, musiker, punkare way back then, ishockeymålvakt med mera är nere i stan för att se NHL-hockey. Han och hans hustru bor på Pigalle och jag vill inte vara sämre, så jag överraskar Z med en natt där. Vi ska träffa Stockholmsparet i restaurang Atelier, som ligger högt upp i huset, klockan åtta. Men jag narras en smula och säger att vi ska vara där en timme tidigare, har smugglat ned ombyte och necessär samt en flaska vin, för det har nyligen vankats födelsedag för min väns hustru och sådant ska uppmärksammas.

Vagnen kommer bums, vi är båda stassade för kvällen; jag i min rutiga tredelade Michael Korskostym inhandlad på Macy’s i New York, lite gubbig, men klassisk, till det vit skjorta och en diskret, men ändå mönstrad slips från Tierack, secondhandfynd, samt de blå skorna, 3dm som Z köpte i födelsedagspresent för några år sedan, hon i en rödrutig, höstfärgad klänning från Next, inhandlad för ett år sedan, som sitter som den är sydd på henne.

Z vet alltså ingenting, men överraskningen tar slut med en gång i receptionen. Den å andra sidan inte desto mindre. Vi har bott på Pigalle tidigare, för fyra år sedan, då Z totaltöverraskade mig. Då vaknade jag strax efter fem av slamret från spårvagnar, en ovant ljud så göteborgare jag är. Hotellet är fantastiskt och att vi klätt oss som vi har gjort är något av en hommage till den stil stället bjuder. Det finns till och med ett rum där det också går att beställa garderob; jo, Pigalle har en idé som vi faller för. Men så är det med ESS Groups hotell, det finns en tanke bakom det mesta och vi har bott på de flesta, från Ystad Saltsjöbad, Falkenbergs havsbad, Pigalle, som sagt, och Belora på Avenyn. Vad jag förstår så återstår Steam i Västerås och MJ’s i Malmö, kanske något till.

IMG_2474

En karl för sin hatt. Foto: ZEBA PEDERSEN LÖWEN-ÅBERG

Vi fiskar upp en halv flaska rött vin och bjuder oss själva på ur rummets frestelser, tittar på teve och slappar en smula. Så upp till restaurangen, dit vårt sällskap ännu inte har kommit. Vi serveras mineralvatten och smuttar försiktigt på det till våra vänner kommer och snart börjar en backanal med mat och dryck, samtal, skratt, allvar och avstämningar. P och jag har en lång historia från första mötet i mars 1979 i Gallerian i Stockholm till nu. Hans hustru K är en ny bekantskap för mig, Z känner flyktigt P och inte K, så vi har att beta av. Det blir en fantastisk kväll med samtal högt och lågt under det dryga dygn som vi umgås. Båda är dykare, K nyutbildad och dito biten, de har varit nere på 40 meters djup. P, som jobbar inom musikbusinessen, har jorden som arbetsfält och pratar om en helvetesresa på smala vägar på höga höjder med bråddjupa stup. Ett trauma, som vi svindlande grips av. Jo, det finns att ösa ur och vi är nyfikna på varandra, skrattar och berörs. K kastar in handduken först, vi andra strax efter. Jag reser mig och Z skrattar, för det är precis som om kroppen har i sittande har knipa alkoholen, som nu rusar ut i benen och jag avslöjas som packad. Men jag hamnar rätt, får mina tänder borstade, hänger ordentligt upp min kostym efter vissa balansövningar och somnar sedan hårt. Vaknar av att Z påkallar min uppmärksamhet, matsalen stänger snart för frukosten, en snabb dusch, påklädning och upp till restaurangen för morgonmaten. Kaffet är perfekt, äggröran utmärkt, de stekta champinjonerna välsmakande, juicen likaså, brödet magiskt… jo, de kan sin sak. I andra änden av rummet sitter Fredrik Lindström, ”På spåret”-domaren, med sällskap. När jag är färdig med min frukost och går för att checka ut lämnar också han lokalen. Jag presenterar mig och vi småsparkar på vägen ned. På toaletten nere i receptionen får jag borstat mina tänder och inväntar sedan Z och vi tillsammans våra vänner. Så tar vi en promenad i sakta mak uppför Fredsgatan, nedför Kyrkogatan, uppför Östra Hamngatan och vidare på Avenyn med Konstmuseet som mål.

IMG_2480

Morgonstund har mål i mun. Foto: KAI MARTIN

Det blir en konstrunda med museets befintliga utställningar, de gästande har antingen precis stängt eller ännu inte öppnat. Nå, samlingen är utmärkt den här och vi fördriver en, två timmar med att samtala och titta på konst.

IMG_2486IMG_2487

Kul konst. Foto: KAI MARTIN

Ut i den friska höstdagen som är klädd i grått, men bjuder på en behaglig temperatur. Jag bjuder på fika på Viktors kaffe på Geijersgatan där samtalen fortsätter. Så bryter vi upp, promenerar ned till Valand där vi tar vagnen hem och de fortsätter ned till hotellet.

Några timmar senare möts vi igen, denna gång utanför Scandinavium där New Jersey Devils och Edmonton Oilers spelar premiärmatchen i NHL för säsongen. Det är utsålt i den nära 50 år gamla hallen och förväntningarna är stora från gäster från hela världen som är i stan. Men samtidigt är det människor från olika läger, så den här definitiva stämningen mellan hemma- och bortasupportrar infinner sig inte och när det blir liv är den ofta skapad av någon av de två lagens maskotar. Ändå är det fantastiskt att se två NHL-lag mötas, spelet böljar, är lite knackigt ibland, men i andra tar New Jersey över och tar knäcken på motståndarna som inte riktigt har ordning på grejerna.

Vi tar farväl av våra vänner, tackar så mycket för sällskap och generositet med hopp om snart utseende. Så ut i Göteborgsregnet och vagnen hem, som överfull gästas av Tomi Kallio med sin son i famnen. De går av som väldigt många andra på Drottningstorget, vi får lediga platser hela vägen hem och landar omtumlade i själ och sinne efter ett intensivt dygn.

Upplysningsresan

Redan på perrongen i Göteborg ser jag henne. En vacker kvinna i medelåldern, blont, långt hår (kanske tonat), klädd i brunt i olika nyanser, kring 170. Kanske växelkikar vi på varandra; det kan bli så. Det slumpar sig att vi kliver på samma vagn och det slumpar sig som så att hon kommer att sitta raden framför Z och mig. Vi är alla på väg till Stockholm, åtminstone vi; det vet jag med säkerhet.

Jag läser lite tidning, läser lite bok, låter Sverige passera med begynnande höstkulörer som snabbt hastar förbi utanför. Stationer passeras, några stannas det vid, passagerare kliver av och kliver på, men vi sitter lugnt kvar. Kvinnan från perrongen i Göteborg som nu sitter framför oss likaså.

Strax efter Skövde svarar hon i telefon och under en timmes intensivt samtal får Z och jag ta del av hennes liv, om kärlek, om barnen, om yrket, om vad helgen ska bestå i, om mötet med hennes systrar, vilket hotell hon ska bo på.

Z:s öron kroknar snabbt. Jag sitter med växande öron och slukas in i hennes samtala med väninnan. Jag får alltså veta att sonen har problem med droger, men att han försöker få ordning på det, att dotters ätstörningar stillats, men kvinnan är tveksam till att så sker. Hon lever i en relation, men han är mer förälskad i henne än vad hon är i honom. Hon gillar ömhet, men inte den intima samvaron; den kan hon vara utan. Livmodern är bortopererad sedan några år. Hennes man, som hon har barnen med, lever i en ny relation och väntar en ny omgång barn med sin väsentligt yngre kvinna. Dessutom har de hund, som kvinnan på tåget ibland måste passa och hon skrattar när hon säger att ”Jag kanske får passa den nya ungen också”. Nej, hon är inte elak. Samtalet löper på utan intriger, men bjuder ändå på ett privat drama som jag inte förstår varför man offentliggör.

När jag pratar i mobilen i offentlig miljö håller jag det kort, talar med låg röst och ville inte skrodera om någonting. Men det är ju inte alltid så. Minns hur en höjdare på det stora morgonbladet satt på Bromma flygplats och pratade business, om hur nedskärningar och åtstramningspaket skulle drabba tidningen. Bakom honom satt en GT-reporter, som nogsamt noterade allt och delgav en kollega resultatet av anteckningarna. Högdjuret på morgonbladet blev märkbart förvånad när han fick ett telefonsamtal strax efter landning där den irriterande kvällstidningen initierat hade så många detaljer om vad som komma skulle.

Nå… i höjd med Flen slår hon av. Vänder sig mot mig och undrar om hon kan få ladda sin mobil i Z:s och mitt jack. Jag är ju chevaleresk och säger självklart. Z höjer ögonbrynen, för hon hade aningen diffust sagt att hon behövde ladda sin mobil. Aj, aj, då.

IMG_2259

Och Stockholm är skönt. Foto: KAI MARTIN

Hösten är mild, solen skiner och Stockholm glittrar när vi glider in mot vår mål. Jo, Stockholm är vackert, kylan inte för stark. Jag har klätt mig rätt, mina grå Tigerbyxor (150 dkr) från favoritloppisen i somras, en svart Sandskjorta (också secondhand, oklart när den införskaffades), Oscar Jacobsonväst (449 kr) från Hede outlet i somras, blå Bosskavaj (inhandlad på en loppis i Lyngby för 50 dkr), den brandgula Tigertrenschen från Majornaloppis i våras (200 kr) och ett par spetsiga, svarta Tiger lågskor från Erikshjälpen (150 kr). På huvudet hatten av okänt märke från senaste Londonäventyr. Klädd för succé, med andra ord.

Z:s kondition för dagen är sisådär. Ena knät krånglar och därför är vår promenad genom Cityterminalen och till Kungsgatan i makligt tempo. Vi reser lätt och Z:s packning är mindre än min, så jag lassar på hennes på min dragbara väska. Vi passerar Högtorget och Sveagatan och siktar vidare ned mot Stureplan. Genar via Norrlandsgatan och kommer strax till Elit Plaza på Birger Jarlsgatan. Checkar in och tar hissen upp till femte våningen och får ett rum utan utsikt. Trångt, men smakfullt inrätt, dubbelsäng, ordentligt med kuddar, ett badrum med badkar. Jag hänger upp mina medhavda kläder snyggt och prydligt, byter om eftersom vi ska träffa T på en drink innan kvällens äventyr.

Men innan skiftet av elegans, från loppisfynd till nyköpt, en liten kort vila. Z somnar, jag läser, gör mig så i ordning och väcker henne försiktigt. Det är dags för dejt.

Jo, det blir tweedkostymen som jag köpte i London med Paul Smithskjortan inhandlad vid samma tillfälle, bruna lågskor, som också är utmärkta att promenera i, samt Stetsonkepsen från NY-resan 2014 käckt på svaj.

Z kommer inte riktigt ur startblocken, så jag går för henne ner för att möta T som är punktlig, trots att jag har skrivit att vi bor på 21 istället för 31 gällande gatunumret.

Z kommer snart efter och vi promenerar ivrigt samtalande, ned mot Stureplan, förbi och jag försöker ta sikte på PA & Co, men vi hamnar på Teatergrillen. I ett hörn sitter Krister Henrikssson och pluggar manus till något på Dramaten. Han tittar hastigt upp, våra blickar möts; kan undrar han var han har sett mig förut och det kan jag berätta men gör inte så utan viker undan min blick. Beställer istället ett glas rött till T, ett till mig och ett glas öl till Z. Vi samtalar i en knapp timme innan det är dags för Z och mig att ta oss ned till Nybroplan för att ta vagnen ut till Djurgårn. Peter Jöbacks nya show – ”Med hjärtat som insats” – väntar. Vi är från landet och kommer tidigt. Z vill ta en kaffe, jag vill gå på toaletten, Hasselbacken erbjuder de möjligheterna, men det är bara jag som utnyttjar tillfället för Z vill titta på folk samtidigt som hon dricker sin java.

Väl i den sakta växande kön visar det sig att även en prominent artist som Jan Malmsjö är från landet; han står först.

Jö1

Lysande stjärna. Foto: KAI MARTIN

Det blir en enastående kväll, som jag skriver om här, träffar modejournalisten Susanne Ljung och pratar med henne och vi kommer sent hem på samma vis som vi kom dit. Sakta går vi sedan genom stan för att komma till vårt enkla härbärge. Dagen har tagit på krafterna och sömnen kommer bums, men natten är drömmarnas tid och jag gör det intensivt, vaknar tidigt och allt annan är pigg.

IMG_2284

I väntan. Foto: KAI MARTIN

Vi gör oss iordning, går ned till frukosten, förser oss av hotellet rikliga morgonbuffé där det mesta smakar utmärkt, men där de skramlade äggen är gjorda av någon som både glömt saltet och finessen. Vi konstaterar båda att min äggröra är i toppklass.

Z har ont i sitt knä och vi skissar på möjligheter att ta oss runt om i stan utan att behöva gå för mycket. Det blir slutligen en promenad ned till Stureplan och buss till Slussen. Kring Gamla stan och Slussen är det mest kaos, av denna anrika plats finns nu ett slags anarki med förslutna vägar, enkelriktat, bussfiler, korsande cykelbanor och istället för trafik förvirring.

Vi kliver av, promenerar sakta uppför Götgatan, in på Emmaus på Peter Myndes Backe och ut igen, för målet är parallellgatan och Tygverkets lilla, eleganta butik på St Paulsgatan, en affär som Z av förståeliga skäl är förtjust i.

IMG_2291

Tyger i meter. Foto: KAI MARTIN

Det blir några stuvbitar och lite till innan vi går till den större butiken närmare Mariatorget. Men den är inte av samma kvalitet, smutsig och stökig. Mot Mariatorget, genar genom trädgården och mot Röda korsets och Stadsmissionens butiker. Vi hittar inget… eller, jag tyckte en Kenzohalsduk för 300 kronor var snygg, men aningen för dyr för dagen. Vi korsar Hornsgatan och tittar in på Blåkulla för en snabb kik. Snygga kläder till hisnande priser. Väl ute så behöver Z vila, vi bestämmer oss för lunch på Kalf & Hansen, där vi varit tidigare och inte blivit besvikna. Det blir inte den här gången när vi inmundigar vår lunch bestående av köttbullar och dito vegetariska.

Efter maten står vi och velar en stund, tillräckligt för att DN.s TV-krönikör Johan Croneman ska komma och vi hälsar helt kort och en smula ansträngt. Han har precis fått ett samtal från sin son om en elev på skolan som bestämt sig för att hoppa från ett tak.

Vi skakas om och skakar av oss det. Hoppar på bussen och tar oss åter mot hotellet, men att skifta från en buss till en annan är ingen lätt sak för i Stockholm börjar det inte bara bli kallt, det är också kaos.

Vi kliver av på Regeringsgatan, runt hörnet av NK:s entré, viker av mot Mäster Samuelsgatan och sedan till Norrlandsgatan där vi stannar för en kaffe utomhus på Espresso House. Efter fikat kikar vi lite på herrkläder på Best of Brands, kul koncept, men bara titta. Ut igen och en stilla promenad till hotellet för vila.

Z har ont och pausen behövs. Men vi har en liten surprise som ska ske ungefär varifrån vi kom vid Slussen. Så i sakta mak till bussen och tillbaka till Slussen, därefter på irrfärd mot Katarinavägen och Sjömanshotellet där en god vän med hustru ska bo. Han fyller 60 dagen efter, men ska överraskningsfira denna afton. Vi ska inte med, men jag vill ju uppmärksamma honom. Vi kommer lagom till att det är på väg att sätta sig i taxin, slår följe med dem mot Wallmans salonger, som jag till min överraskning blir varse ligger på Teatergatan 3 där Atlantis låg som huserade klubb Roxy där Kai Martin & Stick! spelade i april 1981.

Vi tar farväl och går upp mot NK för att ta en buss till Oscarsteatern, som ska stå för underhållningen denna kväll. Men där spårvagnarna går går inga bussar, så dumt av mig att tänka så. Vi går till Regeringsgatan och väntar på en buss som inte kommer och bestämmer oss för taxi, som tar oss rätt.

Sultna men ändå inte fullt kommer Z på den geniala idén att beställa mat för pausen av ”Såsom i himmelen” (som jag skriver om här).

Vi får vår mat. Vi får vårt bord. Vi får vår dryck. Att leva med Z är att leva med en smart kvinna. Men efter pausen lämnar hon mig.

Ja, jo. Vi har platser i mitten av salongen, men där har hon inte kunnat sträcka ut sitt ben. Så när hennes falkögon svept under första akten har hon upptäckt en ledig plats på flanken, perfekt för att låta benet fälls ut i hela sin längd.

Men oroas inte. Vi förenades efter föreställningen, klev ut på Kungsgatan i det strilande regnet, skyndade uppför backen och ställde oss i skydd i väntan på bussen som tog oss till Stureplan och när till vårt tillfälliga boende.

Ny natt. Nya drömmar. Jag sov bättre. Men Z klagade över madrassen, som hon inte var nöjd med. Det problemet hade inte jag. Dessutom var kuddarna bra. Kunde stannat några nätter till, men nu blev det denna vår andra som också blev vår sista.

Frukosten blev ungefär som dagen innan, men äggröran hoppade vi över. Vi hade packat och försvann efter inmundigandet tillbaka på hotellrummet för att borsta tänder och ta vårt pick och pack för att checka ut.

Vi tar hissen ner, den med spegeln i taket som vi inte kan låta bli att kika i för reflektionernas skull.

IMG_2288

Reflekterar över reflektioner. Foto: KAI MARTIN

Bussen kom för att föra oss samma sträcka men motsatt håll som kvällen innan. Genom Cityterminalen och i kanske för god tid för avfärd, men jag fick säga hej till Nomads som stod och väntade på tåget till Oslo där bandet skulle spela. Såg så enkelt ut, gitarrerna i handen, lätt packning och iväg.

Tåget avgick som klockan. Lite fika var införskaffat, precis som på uppvägen. Nedresan bjöd inte på några sensationer, mer än att vi var 20 minuter senare på grund av en brand i Flen precis bredvid rälsen.

IMG_2304

Farväl, Stockholm, på återseende. Foto: KAI MARTIN

Väl hemma var det snabbt ombyte. ”Ringaren i Notre Dame” väntade med sitt väl utförda musikaldrama. Vad jag tyckte om det…? Läs här.

Även här räddade pausen oss från svältdöden. Z hade bokat bord, räkmackor och en tysk öl, Karl Johan, som tillsammans smakade himmelskt.

IMG_2310

Himmelskt gott. Foto: KAI MARTIN

P hade hämtat oss, skulle själv på föreställningen men satt inte med oss. P hade också godheten att köra hem oss. Bortskämda…? Jo, tack.

Gravar och minnen i London och Brighton rocks

IMG_1980Vi har varit en vältrimmad kombo i resandes form sedan 20 år tillbaka. London, Edinburgh, London, Berlin, Boston, Köpenhamn. Som ett gammalt par på tre har vi betat av fotboll, rock, öl, mat, sevärdheter, museer, promenader, ishockey och, kanske, några öl igen. Vi har rest med öppna ögon, slitit nötta hotellsängar, ätit frukostar som har varit mindre hälsosamma än andra. Valt ut dagens färdväg, smugit ned i tunnelbanor, klivit på bussar, tagit flyg och spårvagnar. Det har blivit ett gäng resor, ett gäng matcher, massor av middagar, konserter, museer, skratt och – ibland – gnissel, alltid med siktet mot nästa sensation, i allvarssamtal, i skratt, i förtjusning.

Nu. London. Och Brighton. Bara för att.

London för att Pretenders och Simple Minds spelade och det var ju inte så dumt, 39 år efter att P-O och jag såg det sistnämnda på Errols hösten 1979. P-O hade ju dessutom sett Pretenders vid, tror jag, deras tredje gig någonsin och har bilder därifrån, en klubb i Swinging London, förstås. Men… bara dagar innan vi ska fara kommer beskedet att spelningen är inställd.

Vi sitter inte lamslagna. P-O nosar upp ett evenemang på Rough Trade på Old Truman Brewery nära Old Spitafields Market i Östra London. Bandet Stone Foundation ska släppa skiva, köp albumet och du har inträde till konserten. Ett smart winwin-koncept.

Vi åker en måndag. Ja, dagen efter att P-O har fyllt jämna 60 år. Peter och jag har bokat vår resa för sig, P-O sin, för han kommer stanna lite längre och umgås med dottern S, som bor och jobbar i London.

Ut ur Gatwick, tåget in till Victoria station och resa underground till nästa mål.

IMG_1734

Ressällskap. Foto: KAI MARTIN

Ungefär vid lunchtid har vi anlänt till vårt hotell nära Paddington station. Vi checkar in, får lyckligtvis genast vårt hotellrum som bjuder på tre enskilda sängar, inte för trångt och med ett badrum som med engelska mått får godkänt.

Vi är hungriga. Maten väntar. En pub nära stationen öppnar ungefär samtidigt som vi rycker i dörren. Fish and chips och öl, förstås. Bra start på Londonäventyret.

IMG_1735IMG_1736

Brittisk hälsokost. Foto: KAI MARTIN

Vi diskuterar lite dagens utflykt, som ska gå till den gotiska kyrkogården Abney Park Cemetery. Peter har ställt in kompassen, P-O sin app och jag följer med. Vi väljer buss och får oss en spatiös busstur med ett byte, österut, en oguidad tur längs Marylebone Road, förbi Madam Tussauds, de stora stationerna och vidare, vidare, vidare mot, för oss, tidigare okända mark.

IMG_1739

Londonbuss i turistklass. Foto: KAI MARTIN

Nja, kanske inte för Peter, som besökt kyrkogården tidigare.

Vi far förbi en pub som ståtar med epitetet som number one i stan. Vi lägger adressen på minnet. Fortsätter resan och kommer så fram till vårt mål.

Abney Park Cemetery är ett fascinerande ställe, som om döden döden glömts av. Gravstenar som lutade mot varandra, vackra gipsänglar ligger omkullvälta, ogräs famnar allt, vilt och galet, någonstans finns en nya gravsättning, men oftast har tiden förlorats och vi pratar om vilken video ett rockband skulle kunna göra här.

IMG_1743IMG_1746IMG_1747IMG_1755

En plats där döden glömts av. Foto: KAI MARTIN

Det finns några kändisar som har hittat sin sista vila. Framför allt Frälsningsarméns grundare, William Both.

Vi lämnar detta sällsamma ställe, som uppenbarligen fungerar som kontaktställe för kelsjuka herrar och narkomaner, men också för kontemplation och detta syresatta stadsrum där larm och trafikbrus stängs ute.

Så kliver vi ut. Jag tar en kik i en secondhandbutik, men vänder snabbt och sällar mig till de andra. Vi tar bussen västerut. Tror oss klippt rätt hållplats för Londons bästa pub, tar fel, får gå en smula, men hittar rätt. Väl där visar det sig att all lokal öl är slut och, ja, det är bank holiday, britterna har väl druckit upp det mesta och leveranser på en måndag som är en röd dag är inte att tänka på.

P-O tar ut appriktningen mot Canonbury station, som ska ta oss ned till Shoreditch High Street, som i sin tur leder oss mot Rough Trade.

Vi hinner inte fram till stationen förrän en rask, ung kvinnas promenad korsar vår väg. Ju närmar hon kommer, desto mer sliten ser vi att hon är. Hon bedyrar att hon inte är det hon är, det vill säga missbrukare eller hemlös, men undrar om vi kan undvara lite växel. Vi säger ”sorry” och tittar skamset bort, vandrar mot stationen där tåget är på väg in. Jag springer, ska kliva på när jag ser att de andra inte är mig i hasorna; fel tåg, fel perrong. Jag lommar uppför trapporna och till de leende andra.

Kvarteren kring Shoreditch är måhända slitna, men också levande. Här andas hipt och restaurangerna och butikerna är medvetna och lockande. Vi passerar dock, för vi har ju redan siktet inställt. Passerar någon affär, kikar in och kikar ut.

IMG_1761

Brick Lane, London. Foto: KAI MARTIN

Rough Trade är ett eldorado för Peter och P-O. Men jag har fyllt min kvot sedan länge och vandrar, efter att ha laddat mobilens batteri och druckit en kopp kaffe med de andra i skivaffären, ut på gatorna för att komma upp till Old Spitafields Market.

Jag tar en rejäl sväng, men navigerar rätt, kliver in i den gamla marknadsplatsen och hittar bums ett stånd med herrhattar, provar en, köper den, men vissa av mina kontanter är gamla, så jag får hämta ut nya. Stoppar ned min medhavda keps i väskan och promenerar till Rough Trade med en grå hatt, med okänd design men med tryckt 100 procent ylle och made in England, till priset av 35 pund på huvudet.

Väl framme står de andra två i en hyfsat lång kö och väntar på att komma in. Vi är jämngamla med de andra i kön, några stilfullt northern soulklädda. Något som ger en hint om vad bandet har att bjuda. P-O tycker att jag smälter väl in med min Baracutajacka, blå, smala byxor, boots och hatt. Kanske det. Men jag är ju ingen Northern Souler.

Publiken skockas glest framför scenen. Den långa kön visade sig bakom hörnet inte slingra sig så lång som jag trodde. Men det är trivsamt och till viss del familjärt. Flera har uppenbarligen något slags relation till bandet. Fint så. När Stone Foundation väl är på scen är det en för kvällen förstärkt orkester med blåsare. Det handlar om musik som kretsar kring Paul Wellers Style Council och Blow Monkeys. Det visar sig också att både förre the Jam-profilen och Dr Robert, sångaren i Blow Monkeys, har gjort sin insatser på det nya albumet. Där finns också ingredienser av Doobie Brothers och kanske främst låten ”Long train coming”. Men där fastnar också bandet i sin formel. Det blir liksom musik utan egg och bacon.

IMG_1767

Jam Council. Stone Foundation blandar och ger med hjälp av Paul Weller.

Foto: KAI MARTIN

Men det blir en trevlig stund. Rough Trade har en god idé där vid release av band som Bengans definitivt kunde ta efter.

Det har mörknat på då vi går därifrån. Vi tar sikte mot Liverpool Station och irrar rätt med hjälp av P-O:s app, tidigare skulle London A–Z varit vår guide.

Vi tar, efter lite dividerande Circle Line till Paddington, kommer upp ur underjorden och är sultna. Vi kliver in på en pub strax efter åtta för att se en Manchester United-match, dricka öl och äta skräpmat. Ölen går fint. Men på grund av bank holiday stängde köket ungefär då vi klev in på etablissemanget. Vi fick chips att tugga på, som Peter förtjänstfullt försåg oss med. Men det förslog förstås inte. Vi klev tvärs över gatan till en grek som det visade sig inte hade gått kock- och serveringsskolan. En äldre man och dito kvinna tog emot. Hon placerade oss. Han gav oss menyn. När vi skulle beställa ett av det tre vinmöjligheterna – rött, vin, grekiskt – visade det sig att retsinan var slut. När vi, efter mycket om och men lyckades beställa dröjde det också innan maten kom på plats. Tzatzikin saknade vitlök och maten var blekt kryddad. Nå, vi åt oss mätta och sämre umgänge än Peter och P-O kan man ha, men det är dumt att chansa.

Så till hotellet. Sömnen svepte oss, men för min del en rastlös nattro fylld av drömmar och extra resor till platser och personer jag aldrig kommer ha en chans att få uppleva i det vi kallar verkligheten.

Dag två – tisdag

P-O har bokat ett hotell som visar sig ha full english breakfast. Jag är som alltid tveksam, men den kommer på skam. Matsalen, som ståtar med en hord av kvinnor redo att servera, är modest, placerade som sig bör längst ner i hotellet. Vi får te, toast, marmelad, smör, flingor och så småningom tallriken med vita bönor, stekt ägg, burkchampinjoner och bacon. Vi äter förtjust. Lämnar inget åt slumpen. Slickar tallrikarna rena. Redo för dagen.

IMG_1773

Frukost på engelskt vis. Foto: KAI MARTIN

Dagens första uppdrag är att orientera mitt möte med ex Sex Pistolsbasisten Glen Matlock som jag ska intervjua inför hans Göteborgsbesök 14 september med anledning av hans nyligen komna album ”Good to go” (singeln ”Keep on pushing” kan ni höra i länken här).

Vi ska träffas något norr om Paddington, hans kvarter sedan barnsben. Vi bestämmer oss för att gå. Morgonen är fortfarande arla när vi knallar från hotellet upp till Paddington och Pread Street för att vika upp på den brokiga Edgware Road, som vi följer norrut. Vi passerar under den väldiga A40, vägen in och ut mot och från London i östvästlig riktning, via Joe Strummer Subway, en gångtunnel som allt annat än hedrar den forne Clashmedlemmen som bodde i höghuset här.

IMG_1779

Minnet över en punkare. Foto: KAI MARTIN

Strax efter att vi passerat den ser jag en bank som kanske kan växla mina gamla mynt. Så blir det av en tjänstvillig banktjänsteman och Peter, P-O och jag kan så småningom fortsätta marschen norrut uppför Edgware Road mot Maida Vale. Byggnationen är enorm. Stora, eleganta hus reses mot de äldre försummade; kontrasterna slår, som ofta i London, rika mot fattiga. På bilderna som bostadsbolagen har för att locka hyresgäster finns bara vita, redan från starten är gentrifiering slående.

Där Edgware Road och Maida Vale möts finns också Little Venice, med Regent’s Canal som löper nedanför. Vi står och kikar en stund, tar ut riktningen mot Warwick Avenue Station där mötet med rocklegendaren ska ske någon timme eller mer bort.

IMG_1781

Idyllisk ro i stor stad. Foto: KAI MARTIN

Jag pekar ut var vi bodde då för 20 år sedan, då vi fick låna rum i Expressens tjänstebostad, som då hyste en GT-kollega. Jag vet också att vi inte är långt från EMI:s studio på Abbey Road och föreslår att vi ska ta oss dit.

Det blir så. Men appen föreslår en bussresa som tar oss på en svängom, eller… bussen kör rakt fram men än mer norrut och när vi sedan promenadledes når Abbey Road är det som svettiga och i fel ända av gatan. Nå, inte värre än att våra raska kliv tar oss rätt. Utanför står en stor lastbil och lastar av symfoniska instrument där tydligen Esa-Pekka Salonen ska står för dirigerandet vid en inspelning.

På klassisk mark. Foto: KAI MARTIN

Vi tar naturligtvis våra steg och bilder på och vid övergångsstället. Bilister stannar tålmodigt, som de gjort sedan bilden på det klassiska omslaget togs den heta 8 augusti 1969. Besöket  i souvernirshopen är snudd på obligatoriskt, men trots att vi dröjer där en stund är det ingen av oss som köper något.

Jag kikar på klockan. Känner att tiden rusar. Jag har tolv som ett magiskt klockslag. Det är dags att gå. Vi viker av runt hörnet av Abbey Road ned mot Hall Road som tar oss ned mot Warwick Avenue Station i ett kick.

Jag tittar på klockan igen och inser att vi är trekvart tidiga. Men vi kan ju i alla fall göra en ockulär besiktning av Toast, fiket på Formosa Street. Det ligger bara några steg från station och när gatan uppenbarar sig tittar jag åt vänster, men mer åt höger och se där ligger det och se, där sitter han. Redan!

IMG_1790

Legendar på kontoret. Foto: KAI MARTIN

Jag blir nervös. Hur ska vi fördriva tiden? Peter är klok och tycker, ungefär som min hustru skulle sagt, att jag ska gå fram och presentera mig, beklaga att jag är tidig.

Det blir så. Han är artig och säger att han har lite kontorsgöromål att göra, så vi går in i kaféet och tar en kopp kaffe med wienerbröd (inte jag) och ser tiden an. Jag har bett honom att ge en signal om när han känner sig redo, efter en kvart får jag det och går ut och sätter mig för en knapp timmes samtal där delar av det kommer i Göteborg Direkt.

Han är jovialisk, artig och har ett flöde av historier. Vi avhandlar en del. Han berättar att i krokarna bor Chrissie Hynde (Pretenders), Paul Weller (the Jam, Style Council) och Ronnie Wood (Rolling Stones, Faces) och han själv bara några promenadmeter från Toast.

IMG_1798

Bara en och en halv månad och ett helt skilt liv emellan. Foto: PETER BIRGERSTAM

Jag ber Peter ta lite bilder, för han är bättre på det än jag, och när det är gjort strövar vi gemensamt mot hans adress längre upp på gatan enär han vill ge mig sin nya skiva. Glen och P-O samtalar. P-O har berättat att han ska på spelningen på 100 Club senare i veckan (då Peter och jag har åkt hem). Han berättar också att hans dotter jobbar i krokarna. Glen returnerar information med att ge oss en guidekurs i närområdet och rekommenderar oss att gå ner till Paddington Arm, kanalen där mängder av pråmar ligger förtöjda. Vi går som han har sagt efter vårt farväl och kommer ned till något av en idyll. Kvarteren kring Warwick Avenue station är lugna och nere vid kanalen andas det fridfullhet och ett bohemiskt liv. Jag slås av att visst var det så att Richard Branson, Virgingrundaren, bodde på det här viset när han startade sitt skivbolag 1972.

IMG_1792

Över den gröna kanalen. Foto: KAI MARTIN

Vi går över en gångbro och promenerar mot Paddington på kanalens högra sida österut. Men vägen är inte helt rimlig och så som vi vill gå går inte, så vi krånglar oss genom Rembrandt Gardens så småningom åter upp till Warwick Avenue Station, med en fin entré som påminner om Paris Metro.

Vårt nästa mål är uttaget. Bar Italia, på Frith Street i Soho. Vi kliver av i Piccadillys myller, går via Shaftesbury Avenue in i China town där P-O vill peka ut var David Bowies video till ”Blue Jean” spelades in.

Han har varit där tidigare, men förirrar sig och vi ger upp tanken på guidningen för lunchtarmen suger ivrigt.

Så med några bestämda kliv är vi på Frith Street, lyckas få ett bord ute och ett livstrött bi kämpar om uppmärksamheten vid vårt bord.

IMG_6862

Klassiskt ställe. Foto: KAI MARTIN

Vi äter, dricker vårt kaffe och vatten, för det är varmt i London och solen står högt. En kvinna kommer fram, sliten och tärd, och ber om pengar. Vi nekar och får en svordom tillbaka. Sekunden senare står Bar Italias kypare med en påse och tittar ut mot gatan, går in igen. Tio minuter gör han om proceduren, ser kvinnan, visslar på henne och hon kommer, tar på påsen utan att tacka. Han går in igen.

Modeparaden på Frith Street är brokig, elegant och utstuderade med uteliggare och ointresserade. Allt är fascinerande att beskåda i vegeterandet vid kafébordet.

Vi bryter upp, jag betalar men drabbas av sifferblindhet och får inte ihop vad servitrisen har sagt med sedlarna jag lägger upp. Men jag blir informerad om att jag inte bara haft gamla mynt utan också 25 pund i ogiltiga sedlar. Dags att leta upp en bank igen, alltså.

Mitt mål är klart. De två andras också. De mot Imperial War Museum. Jag ned mot Covent Garden där jag på Great Queen Street hade passerat en tweedbutik i november, men då inte haft tid att titta in utan fått nöja mig med det lockande skyltfönstret.

Efter det har drömmar väckts till liv. En tweedkostym till hösten. Jag har varit inne på Walker Slaters hemsida och närt funderingar och låtit mig inspireras. Dessutom har jag lagt undan pengar för att kunna köpa en tredelad, som jag vill känna mig nöjd med i år och år ytterligare.

Jag promenerar efter minnet, men får traska runt kvarteret och ned till Kingsway och uppför för att komma rätt, för det var från det hållet jag kom i november.

Försiktigt öppnar jag dörren. Jag, en 60-årig svensk iklädd grön skinnjacka från Zara, militärgrön långärmad piké från Polo och matchande byxor från H&M plus hatten av okänt märke från kvällen innan, börjar med att känna på kvaliteten på tygerna på plaggen samtidigt som de två expediterna hälsar vänligt. Jag nyper i plagg efter plagg, stryker med fingrarna för att känna på kvaliteten, läser prislapparna och förstår att det kommer sticka iväg.

Så ber jag att få prova en kostym, en grön, klassisk, med markerade rutor åt brandgult. Den manliga expediten måttar med ögonen, tar fram en kavaj som jag tar på mig, hämtar en något vidare väst och ett par byxor. Jag går in i hörnet där ett draperi skiljer mig från butiken och klär av mig för att klä på mig. Allt sitter fantastiskt, men skjortan passar illa, för att inte prata om skorna, de par Clarks med generös vidd inköpta efter akut skavsår bröllopsresan i Berlin april 2013. Jo, byxorna måste förstås läggas upp.

Jag testar med en brun kostym, en blå och en grå. Men så håller expediten upp en som är lite murrigare grön, mer höstig och tycker att jag ska prova den. Jag tror att jag nu är upp i en timme av tvehågsenhet; ska jag köpa ska det vara rätt; ingen tvekan.

Så jag tar på den, men är missnöjd med ljuset. Vi går utanför och jag jämför med den grå och den jag har på mig och säger ”Du har rätt” och får ett ”Ett utmärkt val, sir” till svar. Så går vi in och gör business.

IMG_1956

Mr Tweed. Foto: PETER BIRGERSTAM

Jag går ut som en måhända fattigare man, men känslomässigt och klädesmässigt rikare. Har fått en snygg resegarderob om plaggen och promenerar ned mot Convent Garden, går förbi Paul Smith-butiken på Floral Street, men passerar. Jag har ju min kostym.

IMG_1803

En frestelse. Foto: KAI MARTIN

Går vidare runt hörnet bara för att kika in i Paul Smiths PS-butik och även där gå förbi. Ut på Long Acre, in på GAP, ut och sedan in på TK Maxx, en centralt belägen butikskedja med ett outletkoncept. Det finns mängder med kläder, jag frestas, provar skor, som jag inte passar och ålar mig ur kommersens käftar. Får en idé om att titta till 3 Saville Row där Beatles gjorde sin sista spelning på taket till Apple en kall januaridag 1969… ja, nästan 50 år sedan. Går lite fel, men stannar sedan stirrande tillsammans med ett ungt par upphakade av fascination över bettlarnas gärningar.

Går vidar för att hitta gränden Heddon Street där David Bowie plåtade för omslaget till fantastiska ”The rise and fall of Ziggy Stardust and the Spiders From Mars” 1972.

Telefonkiosken är sedan länge flyttad längre in i gränden, men en plakett visar var denna klassiska fotosession utspelade sig.

IMG_1806

Ziggy Kai utan några spindlar från Mars. Foto: KAI MARTIN

När jag åter är uppe på Regent Street får jag ett meddelande från P-O om att de är färdiga med museet. Han undrar var jag är och rekommenderar mig Paul Smiths outletbutik på Avery Row i Mayfair. Klart intressant för en person som nu mer lockas mer av att kika på kläder än på skivor. Men först uppför turiststråket på Regent Street. Stod utanför Hacketts väldiga butik, men inte mer än för att skicka en bild till en vän. Istället såg jag att skobutiken, exklusiva, Barkers shoes ståtade med rea på utvalda skor. Först med reducerat pris kändes det aktuellt med ett försök och jag nosade på några snygga par. Frågade om de fanns i min storlek, blev betjänad av en ung expedit som sprang upp- och nedför trapporna till förrådet i källaren. Mina fötter ville inte riktigt. Men slutligen passade ett par läderskor med tweeddetaljer mina prinsfötter. 165 pund är mycket pengar, men en bit från ursprungspriset så jag slog till och hade kontrollerat att de matchade med min kostym, den nyligen inhandlade. Expediten slår in priset, jag stoppar in kortet och betalar. Men i brådskan ser jag först efteråt att hon tagit fullt pris för skorna.

Jag undrar förstås varför och hon säger att det inte var rea på de paren. Well, sorry. Hon fick göra en återbetalningen och min plånboks djup blev lite grundare.

Nå, ut mot Avery Row, som jag letar mig mot förbi Hanover Square och Brook Street, korsar Bond Street och viker sedan av ned mot butiken. Det hänger en djuriskt snygg skjorta i skyltfönstret till den lilla butiken med en aningens arrogant personal. Men där inne finns den inte. Tre strumpor för 22 pund lockar, men nej. Jag provar ett par skor till ett rimligt pris. Men nej, mina fötter är inte med mig storleksmässigt idag. Går ut, men tänker… Vilken storlek är det på skjortan i fönstret. Går tillbaka och frågar. Då hänvisar personalen mig till våningen ovanför och se där! Där är en Paul Smithbutik värd namnet med skjortor, kostymer, tröjor etc, men inte med skjortan i storleken jag vill. Däremot hänger det en mörkgrön, pastellfärgad, kostym som jag provar tillsammans med några skjortor som är anständig i pris. Kostymen sitter snyggt, men jag orkar inte få ärmarna skräddade enär mina armar är korta i förhållande till normallängd.

Jag hänger tillbaka plaggen, förutom den skjortan som ni ser på bilden med kostymen ovan. Hållet i plånboken öppnade sig igen.

Så knallade jag upp mot Oxford Street med mina kassar, blygsamma i antalet om man jämför med de som kom ut från helveteskommersen Primemark. Å andra sidan är det många som inte kommer med några kassar alls.

Jag stångar mig igenom folkmängden i något slags ambition att gå till hotellet, men när jag ser buss 7 komma hoppar jag på och seglar sakta nedför Oxford Street, in mot Hyde Park, rundar Marble Arch och uppför Edgwar Road, in på Sussex Gardens där jag hoppar av.

Grabbarna har inte kommit till hotellet än, så jag vilar mina ben, mina fötter, min hjärna och kanske slumrar en stund innan det knackar på dörren.

Vi har någon timme på oss innan vi ska bege oss mot Notting Hill för en dejt med en ung, vacker dam. Kanske onödigt för henne att slösa bort sin tid på gamla gubbar, men en av dem är hennes far så det må vara hänt. Hon har bokat in oss på en restaurang, the Shed, med ett tapaskoncept, men med brittisk touch.

Vi tar bussen från Lancaster Gate vidare österut och kliver av strax innan Notting Hill Gates undergrundstation. Vi går över gatan, men plötsligt har P-O sin dotter i örat och därifrån vi kom står hon och viftar. Hon guidar oss rätt och kliver med vana steg in i salongen, ett shabbychickställe, rustikt och trivsamt. Men det är stökigt i lokalen med ganska hög ljudvolym, uruselt för någon med tinnitus som jag, men atmosfären övervinner. Vi beställer en meny, så att vi slipper att välja och vi blir inte besvikna. Maten är förträfflig. Umgänget likaså. Yra tumlar vi ut i Londonnatten mot vår sista natt i Englands huvudstad.

Dag tre – onsdag

Frukosten är serverad. Vi har packat våra väskor. Vi äter, går upp på hotellrummet, fixar det sista och borstar tanden, checkar ut och lämnar Storbritanniens långsammaste hiss bakom oss, den med heltäckningsmattor ända upp på väggarna. Mot Paddington, mot underjorden, mot Victoria station, mot Brighton, mot havet, mot horisonten.

Tåget går smidigt, resan är på knapp en timme och Brighton välkomnar oss med järnvägshallen som är enorm och vacker med sitt valv spänt som en extra himmel.

Stationen ligger på en höjd, men där jag trodde att jag skulle få se ett panorama över Engelska kanalen blev det istället en större småstads myller av trafik och människor, en bit nedför till havet.

IMG_1824IMG_1827IMG_1823

Brighton Beach Boys. Foto: KAI MARTIN och PETER BIRGERSTAM

Vi går förstås först till hotellet som ligger en rask promenad öster ut. P-O tar kommandot, guidar oss säker nedför Queens Road för att ta in på Church Street och fram till Brighton Dome, som är klassisk mark för oss svenskar, genar genom Pavillion Gardens och ner mot North Street, över Steine Gardens och försiktigt undrande fram till Madeira Place där vårt hotell ligger med havet bara några hundra meter ifrån.

Rummet är inte klart. Men vi får ställa väskorna i receptionen och knallar åter ut på stan och, förstås mot piren. Brighton är ett myller av gator, prång och gränder. Mängder med butiker och restauranger, dessutom med pubar. Vi tar sikte på en, the Markett Inn, för resans andra fish and chips med tillhörande öl. Ett utmärkt ställe där jag också fick tillfälle att ladda mobilen i baren, men sen kunde konstatera att vid väggen där jag satt fanns det ett jack. Mätta och belåtna ut på stan och ned mot havet.

Piren är ikonisk. Frekvent besökt även off season, som nu. Vi gör inget undantag. Rör oss försiktigt i riktning mot den och sedan in i den hysteriska spelhallen som inleder spektaklet. Förstår är vi ivriga att fotografera oss i sådana där uppställningsplatser, där motivet är så att säga fast men ett hål för huvudet gör att just den detaljen varierar.

Vi tar en fika, kaffe och glass, och Peter hoppas förtjust på en måsattack så att han kan ta den bild han drömt om. Nå, nog attackerar måsarna. Men bilden blir aldrig tagen, inte min glass i rån heller. Vi fortsätter ut och nöjesfältet uppenbarar sig och se där, en Heller Skelter! Något för Beatlesfantasterna att bita i och för mig att bli fotograferad framför.

IMG_1838

When I get to the bottom… Foto: PETER BIRGERSTAM

Piren är alltså livligt besökt. En, förmodligen, japansk man hjälper till med att ta en bild på oss alla tre längst ut, men den bilden är förbehållen Peter, med vars mobil bilden togs. Vi tittar med skräckblandad förtjusning på den ena gala attraktionen efter den andra, men väljer att vara åskådare; vi är ju alla över 60 och njuter livets otium.

Jag tänker på ”Funny bones”, den fantastiska filmen från 1995 med Jerry Lewis, Oliver Platt och Lee Evans i ledande roller. Men den utspelas i Blackpool, visar det sig. Nå, brittisk badort som brittisk badort.

Vi irrar oss upp och in i den trånga stadskärnan, hittar butiker som genomsöks, passerar restauranger som noteras och, förstås, P-O och Peter slukar skivaffärer när de kommer åt. En Dr Martensbutik lockar med ett par läckert brandgula skor, som jag noterar i minnet.

Jo, Brighton har för oss alla, utom för de stackars utslagna som inte har något alls.

Och apropå att ha, men inte ha så har jag ju mina 25 pund i sedlar som jag ska försöka växla in. Men bankerna nekar mig gång efter annan; ”Tyvärr, bara om du har ett konto i banken”. Tack för servicen. Men jag blir rekommenderad Virgin Bank, jo sir Richard Branson har tydligen startat en sådan också, och kliver in. Efter lite väntan förklarar jag mitt ärende, men får ett nedslående besked. En man i min ålder överhör samtalet och säger att han nog kan ordna det. ”Jag har konto och ärende in till banken här bredvid, så har du tid kan vi se om det går att lösa”.

Vännerna står utanför banken och väntar trofast. Men jag släpper dem fria, inväntar mannen som efter en stund kommer ut. Tillsammans går vi in i den stora banken, står i kö, samtalar och bjuder på glimtar från varandras liv. Han hinner förklara att han till för ett tid sedan förestod en modebutik i Brighton, men plötsligt tröttnade och nu har avyttrat den. Han har varit i Stockholm, bott i Schweiz och så närmade sig det avgörande momentet där jag sa ”Jag tror jag sätter mig” och han nickade diskret samtidigt som han fick mina pengar i handen. Han gled fram till kassan, gjorde sin ärenden och förklarade också som av en händelse att han som av en händelse hade hittat gamla pengar någonstans och ville växla in dem. En kort stund senare skildes vi åt och jag fick de nya punden att försnilla, tackade ödmjukt och två livsöden särades för att, förmodligen, aldrig åter mötas.

Peter och P-O leder in mig på frestelsernas gata, Bond Street, ett stråk pepprat med butiker, tingeltangel, exklusivt, kaféer… Jag passerar en outlet som säljer väskor, ser en där det står skrivet min hustrus namn på och bestämmer mig att kika in där dagen därpå. För tiden är knapp, klockan är strax sex och det är stängningsdags och vi vill se mer.

IMG_1847

Intressant hus. Foto: KAI MARTIN

Hungern slår till. Vi är samstämmiga om att italienskt blir bra. Vi går tillbaka ned mot kvarteren närmast Engelska kanalen, där vi har passerat restaurangen Zizzi. Vi får bord ute, för inne är det fullt, men det gör inget. Kvällen är varm och behaglig, stadslivet passerar sakta förbi med människor som kommer och går. Uppenbarligen är huset mittemot av intresse, för flera stannar till och fotograferar. En öppen BMW parkerar på hörnet. Ett ospartanskt flyttlass. En kvinna kliver ur, får sällskap av en annan. Bilen töms. Vi undrar vart flytten går och blir snart varse då ett fönster öppnas två våningar upp. Tre män kring ett bord spinner snabbt igång en historia om vad som har hänt, hur kvinnan i hast lämnat sin otrogne man, att det är hans bil som hon upprört snott, att hon är en hyfsat framgångsrik singer/songwriter som ska flytta in hos sin syster, både vackra och i karriären.

Vi har förstås inte en aning. Det hade inte kocken på Zizzi heller, som bjuder på överkokt pasta. Ja, vi borde klagat, men orkade inte och hellre mätt och gnällig än bara gnällig.

Tiden krälar iväg även i trevligt sällskap. P-O har nosat upp att klubben Hope & Ruin har amerikanska bandet The Asteroid no 4 på besök. Han har köpt biljetter för oss alla och vi knallar upp till Queen Street och lokalen som visar sig vara en pub som är lite eljest. Vegansk mat, inredning där ett trasig badkar tjänar som en soffa, en tvättmaskin dj-bord… Ja, ni fattar. Väggar där putsen skalats av in på bara tegelstenen och en toalett som inspirerad av legendariska CBGB’s i New York.

Trendigt möter old fashion. Foto: KAI MARTIN

Herrarna hittar ett bord. Herrarna dricker öl. Herrarna går på toaletten. Herrarna dricker öl. Men herrarna har också noterat att kvällen inte bara består av ett band, så när det börjar bli liv och rörelse i lokalen och folk hastigt lämnar densamma kanske det är dags att göra detsamma. Vi går in genom en mörk dörr, uppför en slående bred trätrappa, förklarar att vi har betalt, blir granskade på en lista, får en stämpel och bli insläppta i den intima lokalen som kanske totalt kan rymma 150 personer.

På scen det lokala bandet Heirloom, androgyn, stilfulla, men också i sin linda en smula anonyma. Bättre upp för det andra bandet från Brighton för kvällen, Something Leather. En trio som förenar Doors med Black Mountain och har ett sjuhelvets ös på scenen, trots sättningen trummor, gitarr och keyboard/sång. Kul och det slår mig att hade det här bandet spelat i tältet på Way out West hade det känts helt naturligt.

Vi dricker mer öl. Talar uppskattande med gitarristen i Heirloom, tar bilder och dricker öl.

IMG_1866

When in Brighton, smile! Foto: KAI MARTIN

Herrarna är rusiga, åtminstone P-O och jag, för Peter är väsentligt mer försiktig. När Something Leather är klara och The Andreoid no 4 startat samlar jag det förstnämnda för en bild. Den kan ju bli ikonisk.

IMG_1913

Tama nedanför scen, vilda på. Foto: KAI MARTIN

Bakom baren står en vacker ung man som serverar öl med ett leende. Han blir glad och ger ett jakande svar när jag frågar om jag får plåta honom. Så här blev det.

IMG_1904

Snyggaste bartendern i Brighton. Foto: KAI MARTIN

Huvudakten? Jovars. Psykedelisk rock med släktskap till Pink Floyd, Byrds och Spiritualized. Lockade minst publik, men spelade förstås längst och i mitt stilla sinne undrade jag hur de kunde få turnélivet att gå ihop.

IMG_1919

Psykrock på tolvsträngat. Foto: KAI MARTIN

Kvällen stängde, hotellsängarna väntade och en ny dag skulle randas.

Dag fyra – torsdag

Dagens mål är i sikte. Efter frukosten spetsar vi in oss på en turistbyrå för vi ska vidare österut, mot Seven Sisters, de vackra kalkstensväggarna som ju också tjusar i Dover.

Men först ett dopp i Engelska kanalen. P-O och jag är Brightons beach boys. På grund av förkylningen är Peter dokumentatör och vittne. Vi tar oss ned genom den lätta morgonrusningen och promenad på den stenrika stranden som ger balansen en omgång. Himlen är grå, luften sval men vi är målmedvetna i vår ambition. Ebb gör att det är långgrunt. Några män går med metalldetektorer och letar tappade ringar, förmodar jag, någon rastar sin hund. Medan vi byter om kliver en kvinna upp som vi inte noterat. Antagligen en kanalsimmare från Frankrike, som ligger mil ifrån. En dykare följer och följs i sin tur av åter en. Jag börjar, vattnet är ok, friskt men inte för kallt. Jag doppar mig, simmar ut en bit och sedan åter. Sältan biter uppfriskande. P-O följer efter. Stolta står vi sedan torrgnuggade av hotellhanddukarna: premiärdopp i den Engelska kanalen!

Brighton Beach Boys

Brighton Beach Boys. Foto: PETER BIRGERSTAM

Vederkvickelesen är total. Vi angriper, väl tillbaka på hotellet, frukosten som svultna och dricker te med förtjusning. Nu på väg mot andra jaktmarker, men hur…?

Det blir så att kartorna vi kikar på som pekar ut turistinformation inte stämmer med verkligheten. Vi går ned mot piren, P-O har glömt något på hotellet och går tillbaka, Peter stövlar ut mot en kiosk för information, men den är obemannad. Dock finns där broschyrer som passar vårt ändamål. Jag har med mig mina byxor, de i tweed, som behöver läggas upp och min ambition är att innan vi åker hinna gå upp till den skräddare som vi passerade på Queens Road för att få dem upplagda. Jag har nämligen en plan.

Jag hade tidigt flaggat för detta, men det blev nu ändå något missförstånd. Men jag fick min respit och ångade på upp genom myllret av gator, kom halvt svettig fram, fick mina byxor och halvt om halvt joggade jag ned mot piren igen för att upptäcka att vännerna inte var där. Istället fanns det ett missat samtal och så småningom fick jag platsen där de stod – ungefär halvvägs mellan piren och därifrån jag kom.

De hade listat ut hur vi skulle ta oss och det var medelst vanliga busskommunikationer och en dagsbiljett. Tätt med turerna, alltså. Så vi klev ombord, fick hjälp av en jovialisk och beredvillig busschaufför som pedagogiskt skrapade fram rätt datum för giltigt färdbevis. De andra hade därefter bara att haka på och resan startade.

IMG_2053

En bussbiljett för hela dagen.

Andra våningen, förstås och utsikt över färden genom mindre samhällen, svindlade landskap och tvära svängar mot Cuckmer Valley och porten mot Seven Sisters Country Park.

Vi passerade Rottingdean, Peacehaven, New Haven, där vi för ett ögonblick släppte den vackra kustvägen, och förbi Seaford till den hållplats väsentligt ute på vischan, där vi skulle gå av. Det blev en tur på styvt en timme och timmarna hade gått sedan frukost och enär vi inte hade koll på hur lång tid vi skulle vara ute därefter bestämde vi oss för lunch.

Av en herre i informationen får vi reda på att det finns två bra sätt att ta sig an området; det ena är en och en halvtimmes promenad i Cuckmere där man ser den vackra klippvägen på håll; den andra är promenaden på över tre timmar längs randen och mot East Dean någon mil väster om Eastbourne. Vi är ju city lads, så vandrarkängorna är hemma i garderoben. Det blir alltså det förstnämnda.

Där finns också en restaurang där vi tar en snabbt serverad lunch, panini och något att dricka (inte öl).

IMG_1930

Lunch på utflykt. Foto: KAI MARTIN

Därefter promenerar vi några hundra meter åter varifrån vi kom, går över en bro och vid en lägligt placerad pub går vi ut i det generösa naturområdet.

Vädret är fantastiskt, luften klar och solen står högt på himlen, några enstaka moln oroar inte. Kanske är det en smula för varmt, men det går an.Vi går mot Cuckemere Haven, utan att vi egentligen vet om det. Vi följer lite på intuition och lite från kartan en stig som  tar oss närmare havet. Naturen är böljande, inga flugor som stör, på kullarna får som äter i stilla ro.

IMG_1937

Vandraren. Foto: KAI MARTIN

När vi kommer fram till de gamla kustbevakningshusen slår vi rast vila, tar fram de vattenflaskor av glas som vi köpte vid lunchen, sätter oss på en bänk som är dekorerad med minnesplaketter från avlidna som i livet älskat att sitta just här och se den slående utsikten. Vi vill inte vara sämre, placerar oss för en stunds kontemplation och vegeterande, torkar våra blanka hjässor rena från svett, svalkar oss med vattnet. En stilla stund som är rofylld och betagande.

Två män och en bänk. Foto: KAI MARTIN

Rastlösheten slår till och jag promenerar lite längre bort mot den porösa kanten där skyltar varnar för risken att gå för nära. Jag håller mig på behörigt avstånd, men sätter mig på en bänk, ser ett par – förmodat – japanskor, där den ena poserar och den andra dokumentärer.

Det är ett vackert panorama och Seven Sisters och havet fungerar fint på håll.

IMG_1946IMG_1945

Vackert, bara vackert. Foto: KAI MARTIN

Så rör de på sig, efter att jag har hämtat dem. Ner mot vattnet, förbi de två husen som inte verkar ha någon elförsörjning, och ner mot stranden där de finns människor som vilar, andra som leker. Ett fotografteam håller på och ställer upp för, som vi tror, en modesejour. Vi sätter oss en stund bland de miljarder av stenar, alla olika, som bildar kustlinjen just där. Tittar oss mätta på utsikten innan vi börjar vandra tillbaka.

IMG_1947

IMG_1949

Kustnära. Foto: KAI MARTIN

 När vi vänt åter är det en öl som väntar. Men jag har behov av den tyngre arten, smiter in på toan för att konstatera att där finns inget papper. Ut och fråga, väntar, ärendet skickas iväg till någon annan och väntan blir onödigt (!) lång. Men så småningom ordnar det sig. Jag beställer, väl färdig, en öl som går under namnet Pale Ubu, som naturligtvis är ett lysande namn för den som känner till bandet Pere Ubu, eller om det nu är pjäsen som inspirerat. Ölen var helt ok.

Färdigdruckna är det dags för bussen åter till Brighton. Jag hinner hämta mina byxor med en halvtimme till godo innan stängningsdags. Jag hinner också gå och köpa väskan till Z, den som det stod hennes namn skrivet på. Men det gjordes med andan i halsen och med viss oro. I skylten stod den inte kvar och när jag gick in i butiken fanns den inte. Jag hittade två liknande, men det var inte rätt modell. Men så kikar jag lite längre ned på en hylla och – tada! – där var den. Dyr, trots utförsäljningen. Men den ska hem. Väskan betalas, placeras in en tygpåse för att sedan läggas i en papperskasse. Hmmm…

Vi har också tid att ta oss upp till järnvägsstationen, där P-O och Peter har fått tips om puben Prince Albert, som ska vara något speciellt, kombinerat spelställe och bar. Vi tar en vid sväng runt hela stationen innan vi kommer rätt. Men, ja, Prince Albert är ett spännande ställe. Vi tar en öl, ser ett större sällskap som vi ändrar från after work till efter begravning. Det är en brokig skara sörjande, som nu släpper på sorgen i jämn takt med den öl som dricks.

När jag går in på toaletten hamnar jag i samspråk med en man i min ålder, som utan att sluddra, men ändå i obalans, berättar att det är en forn rockhjälte som tackat för sig. Det gick inte att höra den avlidnes namn, men den sörjande mannen var trevlig och snabb till skämt, presenterade mig som sin pojkvän för en vän. Men då P-O kom ut och jag sa att det var min pojkvän tystnade han betänksamt och vi valde skilda ställen att uträtta våra behov.

IMG_1955

Bye, bye Prince Albert. Foto: KAI MARTIN

Tillbaka till hotellet  och väl där tar vi en stunds vila innan vi ska iväg och fira P-O som fyllde jämnt för några dagar sedan.

Det är en flott restaurang, Bohemia, belägen i myllret av smågator i den gamla delen av Brighton nära vattnet, men ändå en bit ifrån. Vi får utmärkt mat där lamrack är allas vår favorit. Under tiden som vi äter oss mätta och mer därtill bär musiker in sina instrument för kvällens gig. En jazzfunkig coverorkester som svänger när det väl är dags.

Sista kvällen i Brighton är till enda. Vi letar oss ut på North Street och ned mot vårt hotell, passerar en klubb där pumpande musik strömmar ut. Utanför rökande ungdomar, festklädda för kvällen, bredvid en åldrad uteliggare som utslagen precis gör på sig med en stril av urin som rinner ut mot rännstenen. Sorgligt.

Dag 5 – fredag

Vi packar, gör oss i ordning, äter vår engelska frukost, borstar våra tänder och checkar sedan ut med viss krångel då vår reception är stängd. Men i grannhotellet, där också frukostmatsalen finns, går det bättre. Det är också där som vi ställer våra väskor. För vi har några timmar att göra på stan.

Vi börjar med Brighton Museum & Art Gallery. Framför allt är det två utställningar som lockar, dels en utställning om transpersoner som sedan går över i ett slags modeutställning gällande olika typer från 50-talet och framåt: teddyboys, mods etc. Dels den om Gilbert & George, det udda konstnärsparet som sedan 60-talet utmanat och influerat allt från David Bowie till Pet Shop Boys.

Vi står utanför museet minuterna innan det ska öppna och jag noterar att det finns rabatter för äldre, det vill säga om man fyllt 60. Vi fnittrar förtjust, för vi har ju nu alla passerat den gränsen, och jag är först ut att utnyttja detta och betalar en pund mindre än ordinarie pris.

Vi gör museet på en timme, går ut på Church Street och passerar Brighton Dome, där ju Abba vann med ”Waterloo” 1974.

Där skiljs vi åt. Peter vill till Sea Life, det anrika akvariet med gotiska inslag. När jag senare ser Peters bilder ångrar jag mig. Men TK Maxx lockar. När jag väl provar kläder jag valt ut har köplusten slocknat. Klokt, förstås. P-O kommer dit, efter att ha varit i skivbutiker. Handlar några tröjor och vi går ut och upp till väldiga köpcentret vid Churchill Square. Butikerna är som de brukar och vi scrollar oss snabbt igenom. Men så får P-O se en HMV-butik, som vi efter att ha hastat igenom Next, går ner till. Precis då ser jag Thorntons, som nog bjuder på världens godast kola och som jag jagat i London utan framgång. HMV har rejält med skivor och jag köper Albin Lee Meldaus och Artics Monkeys senaste innan det är dags för Thorntons.

Så ut i det fria och vi siktar på att vi ska äta något slags mat. Kontaktar Peter som fastnat i en intervju för turistbyråns räkning i Pavlions Garden. Kvinnan som intervjuar har greppet om honom och det tar sin modiga tid innan vi kan bege oss mot maten. Jo, det blir fish and chips på Seven Stars som serverar den bästa hittills.

IMG_1971Bäst i stan. Foto: KAI MARTIN

En sista sväng till hotellet, sedan promenaden till stationen och biljetter som Peter och jag köper till Gatwick och P-O till London, där han ska stanna över helgen.

Tåget glider från staden som varit vårt hem i några dygn. På återseende, säger vi, kliver senare av på Gatwick och säger hejdå till P-O, checkar in, passerar säkerhetskontrollen och börjar väntan som blir längre än det var tänkt.

Vi tittar på människor, ser ett par där mannen häller över gin i en vattenflaska för att sedan blanda i Seven up. En grogg för resan, alltså. Ok. Peter och jag laddar våra mobiler, äter en bit mat och sedan tar jag min väska och går in på toaletten. Där skiftar jag kläder. På med min tweedkostym och min Paul Smithskjorta. Det är så jag vill kliva ut i transferhallen då min hustru möter mig…

Alptoppar och besvikelser – en resa tur och retur III

… vi hade ju inte, som andra, rest hela vägen från Japana för att se ”Carmen” i Bregenz. En tröst för tigerhjärtan.

När vi så lämnar hotellet med de hårda sängarna och den friskt och intensivt porlande toaletten är det med tunga huvuden och en besvikelse som inte morgonduschen kunde skölja bort.

IMG_1211

Adjö till den hårda natten. Foto: KAI MARTIN

Bregenz hade ju verkat så lovande och vi hade ju, fram till skyfallet med tillhörande åskoväder mega grande, haft en fin stund i den lilla österrikiska staden, som efter kriget bestämt sig för att förvalta en operatradition och har gjort det med emfas.

Efter att vi checkat in hade vi av hotellet fått frikort till Bregenz Strandbad, som var frekvent besökt av gamla som unga. Ett myller av människor som nyttjade Bodensjöns sköna svalka eller Strandbadens gräsmattor. Vinden låg på, vågorna friskade i och vattnet orkade vi mer än en gång. Det var ljuvligt

Men nu var det dagen efter. Solen sken som den inte hade gjort något annat. Vi gick tillbaka till Festspiele och receptionen för att lösa återbetalningen av biljetterna. Z tar kommandot, en trevlig unga dam i kassan är behjälplig och beklagande. Hon hjälper oss med byråkratin, för det besked vi hade fått via webben var på tyska. Z frågar, som om det möjligen fanns en öppning, om kvällens utsålda konsert möjligen hade nåtts av något återbud. Jo, blev svaret, men dessvärre gick de två biljetterna till paret här bredvid.

Snopenheten grinade oss alltså i ansiktet när vi tog och lommade iväg till stationen. ”Carmen” i Bregenz skulle gå ner den 20 augusti, vi drabbades av säsongens hittills enda inställda föreställning. Så vi köpte dvd:n.

Tåget skulle ta oss till Feldkirch, en stad i västra Österrike på gränsen till både Schweiz och Liechtenstein. Vi borde naturligtvis läst på mer, men har till vår resa varit fokuserade på just Bregenz och i viss mån Lindau. De andra hållpunkterna fick vi ta efter  hand. Feldkirch har ett hockeylag och centralt ligger ishallen, någonstans i bakhuvudet gnager ett minne om att Frölunda mött dem i något europeiskt sammanhang. Men när jag backcheckar minnet via Google så blir det ingen respons.

Det är smidigt att åka tåg nere på kontinenten. I alpländerna korsas järnvägen flitigt av tåg som tar resenärer vart som helst, känns det som.

Vi reser en dryg halvtimme söderut, kliver av, placerar våra väskor i ett skåp, får hjälp av en beredvillig stationsvakt och börjar så vår vandring in mitt centrum där vårt mål egentligen är att ta en buss för vidare transport mot furstendömet Liechtenstein.

Det är kvavt i luften, solen lyser på en inte helt fläckfri himmel. Alptopparna reser sig båda sidor av den österrikiska staden.

Det är ingen vacker stad vi ägnar promenaden, men vi har åtminstone studerat in vilka bussar som tar oss till Liechtenstein, kliver så på en och får viss guidning om hur vi ska ta oss och vart av en tjänstvillig, väldigt ung, busschaufför. Vi betalar, sätter oss tillrätta i den mer än halv fullsatta bussen och färden går söderut i dalgången som breder ut sig med sina åkrar och med alpernas vilda resning som kantar den.

Så gränsövergången, som inte sinkas av någon kontroll och plötsligt är vi i ett annat land. Premiär för oss båda vad beträffar Liechtenstein. Bussen snirklar sig mot Schaan, där vi tvingas till ett byte mot Vaduz.

IMG_1226

Kung för en dag. Foto: KAI MARTIN

Väl i Vaduz är det inte svårt att se furstens borg högt upp med vida utsikt. En välbeställd herre som ombesörjt  för sitt rike så att det är bland världens rikaste. Vi rör oss in mot stadens lilla centrum, kommer till platsen vid rådhuset eller stadshuset där det är liv och rörelse. Läktare är uppbyggda, musik pumpas upp, och i centrum av den provisoriska arenan är en beachvolleybollplan anlagd.

IMG_1299

Den glada familjen Vaduz. Foto: NÅGON TURIST

Vi fortsätter till turistbyrån, förhör oss om vägen till furstens borg, tar några fåniga kort och fortsätter vår promenad åt ett helt annat håll, ner mot Rhen och Alte Rheinbrücke. Den täckta träbron är egentligen inte alls så gammal, klar 1901, men vacker att se och fin att gå över. Någonstans på mitten är man plötsligt i Schweiz, mitt andra besök under resan, Z:s första.

IMG_1324IMG_1321IMG_1325

Allt annat än gränslös. Foto: KAI MARTIN

Vi går bron fram och tillbaka, tar en annan väg in till stan, går in i en butik med rea på tyrolerkläder. Z provar nyfiket, men storlekarna stämmer inte.

Så tillbaka till en restaurang i omedelbart närhet av volleybollplanen där dj:n ljudtestar musiken allt mer kraftfullt och rastlöst. Inte en låt spelas klart och volymen ökar i takt med att en ny låt åker på.

Vi beställer lemonad, vatten och omelett. Får in maten med drycken. Omeletterna är serverad i något liknande hamburgerbröd, som vi omsorgsfullt lyfter bort. Allt är annars ok, om än i en prisgrad en smula högre än i Österrike.

Så betala vi, strosar mot bussen, väntar en stund och är sedan på väg tillbaka efter våran korta utflykt i furstendömet, ett delmål i vår resa som åtminstone gick enligt planen.

I Feldkirch hämtar vi ut våra väskor och tar en taxi. Vi har nämligen bestämt oss för att inte bo i byn, istället ska vi upp, upp, upp på en alptopp. Åtminstone nästan. Chauffören tar emot adressen, styr bilen från stationen och mot A14, som om man vill kan gå till Innsbruck och vidare österut, men som skulle ta oss en kvarts resa till Gurtis och pensionatet Brunella som klättrade på berget med, skulle det visa sig, en skidlift i vila på grund av säsongen.

IMG_1332

Utsikt från ett fönster. Foto: KAI MARTIN

Z hisnade av chaufförens färd längs de stigande serpentinvägarna som ju högre upp vi kom bjöd på ett allt vidare panorama. Så var vi fram vid vår alphydda, tog vårt gepäck och klev in i restaurangen som också var receptionen. Värdinnan tog emot oss, visade oss på vårt rum högst upp. Stillheten slog mot oss med samma kraft som skönheten utanför.

Vi vilade en kort stund, tog en dusch och försökte vädra ut den kvalmiga luften i rummet som genast stötte på patrull från det lika kvalmiga vädret utanför. Hungern smög sig på och detta anspråkslösa pensionat hade sitt kök och visste att bjuda på välsmakande österrikisk mat. Vi hade fått plats med utsikt, drack vårt öl och himlade i takt med vad vi såg och med vad vi åt och drack. Det var en still stund på jorden och fred och frihet höjde sig fjärran från världens oroshärdar. Orättvis, måhända, men så var det.

Vi tog efterrätt, åt oss oförskämt mätta och banne mig om vi inte också hann med ytterligare en välsmakande öl innan desserten och kaffet. Med skymningen kom också tröttheten, vi försökte slukas av sömnen med dunbolstren som himmelsfröjdande täcken. men värmen gick inte att få ut ur rummet och den svalkande natten ville inte in och dansa ut luften till något fräscht. Utmattad slocknade vi emellertid och sov en rastlös sömn.

Plötsligt väcks vi brutalt. Kyrkans klockor ringer som besatta; inte för att säga godmorgon, eller klart och koncist berätta att nu är klockan sex. Nej, ihållande larmade dessa klockor i en kvart. För att varna? För brand? För fara?

Klockorna i Gurtis. Foto: KAI MARTIN

Varför just när natten äntligen tvingat ut värmen ur rummet och sömnen var så behaglig…

Nå, vi skakade liv i våra arma kroppar, gjorde morgontoalett och bestämde oss för en stärkande promenad innan solen hade kopplat på sitt starkaste värmeaggregat.

Vi knallar uppför vägen, lämnar den lilla byn och tar oss kanske någon kilometer för vyns skull. Vi hittar ett lägenhetshotell som lockar för någon annan gång. Vi går tillbaka, går mot skidbackarna, passerar böljande kullar och tjusas åter av utsikten, som om vi aldrig sett utsikt förut.

IMG_1345

Svindlande landskap. Foto: KAI MARTIN

Så åter tillbaka till pensionatet och frühstück och vilken sådan. Färska frallor, ost, skinka, ägg, müsli på ett vis vi aldrig stött på förut, juice, äg…. Kaffe brännande starkt och friskt varmt. Livsandarna kom oss åter och vi fylldes av välmod.

IMG_1347

Alpfrukost med en allt annat än mättande utsikt. Foto: KAI MARTIN

Så tackade vi för oss, den förbeställda taxin var i antågande och jag stod utanför och väntade under tiden som  Z ordnade med finanserna. Så kom en Mercedes där jag genom rutan möts av ett strålande leende från en ung kvinna som tillika är vår chaufför. Hon pratar ivrigt, berömmer mig för att jag använder knappen till att stänga bagageluckan och fortsätter sitt porlande prat till en leende, men inte så konversabel Kai. Först när Z kommer och börja prata engelska skiftar hon språk och lika lekande lätt dansar vi ned för alpvägarna med henne ivrigt pratande om miljö, om en önskan att åka till Sverige, om att vilja komma till ensamheten, om konservativa österrikare som pratar men inte gör, om miljö, om att vårda miljön.

Vi blir förtjusta i henne. Hon är sprudlande, är generös med sig själv och gör, redan tidigt denna morgon, vår dag, Z betalar för våra sista euro, vi går ut och in i stationshallen och pratar med varandra. Så får Z fick visitkort, går ut till henne och tackar igen och säger att hon är välkommen att kontakta oss om hon vill komma till Sverige. Hon heter Anna. Världens bästa taxichaufför.

IMG_1349

Världens bästa taxichaufför med världens bästa kvinna. Foto: KAI MARTIN

Vi går ut på perrongen. Z har provianterat för resan till Zürich, som blir vår sista anhalt på resan. Vi ska åter igen korsa Liechtensteins gräns för att åka vidare västerut, passera sjöarna Wallensee, Obersee och Zürichsee.

IMG_1359

Sjötransport. Foto: KAI MARTIN

Men först tog det moderna tåget där vi förskansade oss på de bästa av platser en lov i motsatt riktning för en vid sväng runt Feldkirch innan det stävade mot ut ur Österrike genom Liechtenstein för att stanna i schweiziska Buchs där vi anmodades att lämna vårt tåg och borda ett nytt. En aning förvirrande, men inte mycket att be för och plötsligt satt vi på ett bedagat tåg utan AC och som snabbt blev packat. Z tyckte att vi borde ha tagit första klass utan att fråga. Men hennes man är försynt, inte en djärv danska uppvuxen i Köpenhamns finare kvarter och förorter. Vid drog ned rutorna och lät luften vädra ut kupén, som var belamrad med resenärer och resenärers bagage. När konduktören kommer är han den första vi stöter på på vår resa. Z frågar honom om det är ledigt i första klass (nej, hon är inte en kvinna som ger sig) och plötsligt har vi förnämliga, om än gammaldags, säten och vi ser sjöarna passera revy med alperna resligt och stolta som kuliss.

IMG_1350

Österrikisk Pommac, försvinnande god. Foto: KAI MARTIN

Z har köpt något slags kolsyrad äppeldryck som väcker min förtjusning. Pommac! Fast den inte hette så.

Utanför tågfönstret lever folk lata dagar, seglar, badar eller paddlar i sjön. Zürich närmar sig och kring den väldiga stationen byggs det, precis som i Stuttgart, för framtiden. Den som vi är så ängsliga för i Göteborg.

Vi behöver göra av med vårt bagage och löser det geschwint med kort. Men samtidigt behöver yours truly nyttja toaletten, vilket inte låter sig göras utan franc. Vi får rådet att besöka någon av restaurangerna. Hamnar på Burger King där Z köper en dyr kaffe och jag får mina behov uträttade och är redo för en promenad på stan.

IMG_1361

Gratis utsikt i en dyr stad. Foto: KAI MARTIN

Zürich är en stad att upptäcka, men kanske på mer än de få timmar som vi gav den schweiziska staden. Men vi gjorde ett försök. Efter att ha rådfrågat turistbyrån och snabbt avfärdat förslaget att ta en turistbuss för sightseeing (för dyrt) knallade vi iväg mot den gamla stan som delas av floden Limmat. Vi väljer den östra sidan, går förbi tingeltangelbutiker och turistfällor till restauranger för att ändå, på grund av obeslutsamhet, hamna på en för en sallad och en öl. Helt ok i lunchtider.

IMG_1367

På väg uppför. Foto: KAI MARTIN

Z har siktet inställt mot bergbanan för utsikt över staden vi hastigt gästar. Vi traskar uppför på kullerstenar, passerar sevärdheter i rask takt, går in i livsmedelsbutiker för svalka och godisjakt, men fortsätter raskt.

IMG_1362

Kulturhistorisk plats. Foto: KAI MARTIN

Vid passerar museer och teatrar, hamnar på Hottingerstrasse, men vägrar spårvagnarna som pilar förbi. Kilar in på en secondhand med svindlande priser och små storlekar, vidare uppför i den stekheta solen med temperaturer i stigande precis som backarna. Vi snirklar oss via Asylstrasse upp mot Römerhof, där vi lyckas missa entrén till bergbanan som verkligen inte gör storstilad reklam. Vi lyckas betala, sätter oss tillrätta och på samma vis som i Bergamo lämnar vi nere för att ta oss upp. Men av den hisnande utsikten, som vi låtit oss skämmas bort med, blir det intet. När vi kommer upp är sikten skymd, en väg kan ta oss vidare mot ett zoo (vi tackar nej till det), en annan mot en tennisbana och ett garage. Vilsna tar vi mot garaget och tar någon trappa ner för att plötsligt hamna på ett rikemanshotell. Utanför kör Lamborghini- och Porschebilarna upp för att av personal parkeras på rätt plats.

IMG_1369

Van vid lyx. Foto: KAI MARTIN

Jag känner mig obekväm, men med Z i handen bestämmer vi oss ändå för att nyttja toaletterna. Herrarnas badar i lyx på ett vis som gör att jag känner mig skyldig, som om jag skulle kunna bli påkommen med att inte ha tillräckligt med geld för att kunna betala vattnet jag tvättar mina händer med.

Jag skakar av mig tankarna, går ut i den nedre foajén, sätter mig i en beige läderfåtölj där jag konstaterar att sömmen delvis släppt. Även solen har sina fläckar.

IMG_1371

Nära, men aldrig på toppen. Foto: KAI MARTIN

Vi lämnar lyxen. Tar bergbanan ner och hastar på en spårvagn där jag inte begriper hur man ska betala. (Z hade ju förstås upptäckt biljettautomaterna på hållplatsen.) Vi åker nedför, in mot stan och hoppar av innan centralstationen. Cirkeln är sluten. Men Z vill mer. Hon har hittat en Löwenplatz, vilket med tanke på vårt efternamn passar att besöka. Vi promenerar dit, fotograferar varandra och fortsätter spatserandet mot affärsgatan Bahnhofstrasse.

IMG_1372

IMG_1373

På rätt plats. Foto: ZEBA PEDERSEN LÖWEN-ÅBERG

På en tvärgata hamnar vi på anrika konditoriet Honold där vi bestämmer oss för en kaffe och en cassataglass, som jag inte ätit sedan Trollhätteglass hade den i sitt sortiment för 50 år sedan. Vi dividerar om vad café crème är för något, får hjälp med att det är en slät kopp kaffe, beställer och fortsätter i väntan på vår beställning av prata med varandra på uteserveringen. Bredvid oss sitter ett par, där det visar sig att mannen, några år äldre än jag, är från Kalmar, men precis har flyttat till Stralsund i norra Tyskland. De är på tillfälligt besök i Zürich, hon tyska men med barn boendes i både Sverige och Finland. Fördelade gracer. Han och jag försöker hitta närmare bekanta utan att riktigt lyckas.

Så bryter Z och jag upp. Vi promenerar vidare in i gränder och förirrar oss och missförstår varandra. Z vill tillbaka till Bahnhofstrasse, jag ville ner till floden och upp mot stationen. Värmen spär på irritationen, men allt sansar sig och vi hämtar vårt bagage och tar sikte på tåget som ska ta oss till flygplatsen för det är vid ett hotell där som vi ska bo.

Anvisningarna om var tåget ska gå är en smula förvirrande, men vi hittar så småningom rätt och efter tio minuter lämnar vi tåget för flygplatsen. Efter lite oreda lyckas vi hitta till bussen som ska ta oss till hotellet och efter en stunds väntan är vi på väg från flygplatsen och ut på vägar som tar oss till vårt boende. Holiday Inn, minsann, som skryter om wifi av rang. Vi får vårt rum, svalt och skönt, modernt men inte pråligt och med ett bedrövligt wifi. Vi softar lite, försöker bo in oss. Jag duschar av mig dagens klibbiga svett, byter om och vi går ner för att äta middag i restaurangen, som visar sig servera kass mat till hiskeliga priser.

Vi lämnar hotellet, promenerar ut mot eventuell livsmedelsbutik, går bet med tio minuter och traskar vidare. Hittar en matvarubutik i kombination med en bensinstation. Köper vin, bröd, korv, ost och oliver samt vatten. Traskar åter hem, dukar upp, tittar på Wallace & Gromits ”Nära ögat” medan vi äter. En måltid lika god som någon annan och väsentligt billigare än vad restaurangen ville erbjuda.

IMG_1377

Kvällsmat. Foto: KAI MARTIN

Vi vaknar i god tid, packar, äter frukost i en kaotisk matsal, gör oss redo för avfärd och transporteras till flygplatsen av en chaufför som spelar Beatles ”Help”, som om det skulle behövas. Vi checkar in, passerar säkerhetskontroller och är på plats för avresan hem via Köpenhamn. Vi har några timmar i den danska huvudstaden som vi tänker utnyttja.

Vi får en magnifik inflygning: Puttgarden med sina pilande färjor över Femer bælt, Lolland, Falster, Själland, Køge bugt, Skanör och Falsterbo, Öresunds blänkande vatten och en stilla tur allt närmare Kastrups landningsbanor.

Det är ett litet plan vi åkt med, utgång bak och vi sitter nästan längst fram, så allt tar sin tid. Ut till bussen som tar oss till terminalen och vidare ut med vårt bagage i transithallen som är nedlusad med resenärer. Vi söker något slags bagageförvaring, letar och frågar och får besked. Vi krånglar oss ut till ett p-hus där det i nedre plan finns möjlighet att låsa in våra väskor. Hittar var sina skåp, betalar, får en kod och traskar lättade iväg mot Metron för transport in till den danska huvudstaden. Vi har stämt möte med T, Z:s storasyster, som kommer i sällskap med sin son A. Magasine, det stora varuhuset vid Kongens Nytorv är samlingspunkten och vi går igenom herravdelningen för inspektion. Z ser till så att A kommer ut ur varuhuset med en ny kollektion. Jag med två par kalsonger.

Nestgårds ligger Hviids Vinstue som erbjuder tre smørrebrød och Tuborg. Det blir en fin lunch, men en getingattack driver in oss från uteplatsen till ett bord på insidan.

IMG_1389

Frokost i Byn. Foto: KAI MARTIN

Vi äter och dricker upp. Tar en spatsertur på Strøget, kikar lite på folk och i butiker, går upp någon tvärgata och ner en annan, hinner med en svalkande glass innan det är dags att återvända till Kastrup. Vi går för att hämta väskorna men koden stämmer in. Vi vrider och vänder på möjligheterna, oförstående och med stressiga pannor blanka av svett. Så inser vi med ens, vi har lurats att gå ut för tidigt. Raden med skåp är inte våra. Klart inte koden fungerar.

Så dags för dagens andra incheckning och säkerhetskontroll. Snart är vi inne i taxfreen, men godiset handlades redan på Zürichs flygplats så det får räcka med en kaffe och en Cola.

Den korta flygturen hem försvinner hisnande snabbt. Vi går ned för landning, tar våra väskor och promenad ut till parkeringen där G, min yngste son, står och väntar med den nyservade bilen.  Hemma igen. En sväng om en indier i Krokslätt och middagsmat med sönerna G och T, packa upp, andas ut och sömn i egen säng, som är guld värd. Trots allt.

 

Alptoppar och besvikelsens dalar – en resa tur och retur II

… och med en betagande utsikt mot de österrikiska och schweiziska alperna.

Jo, Bodensjöns norra strand är flack och bördig, fruktträdgårdar- och odlingar står på parad och genererar generösa skördar. På sjöns motsatta sida reser sig alperna, de blånande bergen, i en aldrig sinande konkurrens om reslighet och grace, den ena bättre än den andra.

IMG_1153

Högt flyga de djärva. Foto: KAI MARTIN

På vår promenad mot svalkande böljan blå ser vi en zeppelinare som seglar på himlen fram och åter med djärv höjd. För en kostnad av 250 euro får man chansen; vi avstår, men tjusas av den tysta färden där uppe på himlens hav.

Lindau är en förtjusande stad med trånga gator, gränder och prång. Den mesta arkitekturen vittnar om omsorg och vård av det förgångna. Någon byggande skriker nytt och bristande omdöme, som om någon försökt göra ett onödigt uppror i en stilla miljö.

IMG_1155

Med ögon känsliga för grönt. Foto: KAI MARTIN

Vi tar oss tillbaka till hotellet, behagar oss med eftermiddagens slummer i den heta hettan som stöddigt klättrat över 30 grader. Vi vill inte sinka dagen för mycket och ormar oss ur sängen och ned på byn.

Nu ska vi åter ta sikte mot Bil Gut Halles biergarten för den mat vi gick miste om kvällen som gick. Vi är i god tid, vädret ler i kapp med kvällen och Z, som står för finanserna, ställer sig åter i kön för beställning. Expediten känner igen henne och ber om ursäkt, tar med ett leende emot beställningen. Men då Z fiskar upp kontokortet blir expediten förfärad och ber åter om ursäkt och säger att de bara tar kontanter; intressant hipsterställe som lever i den ekonomiska forntiden. Nå, Z öppnar den kontanta kassan och lyckas på euron när att betala det etablissemanget ska ha. Maten är räddad, denna vår andra kväll i Lindau. Vi får ett nummer för vår beställning och den ropas snart upp på bruten tyskengelska och serveras på ett tippande bord. Tomatsallad med mozzarella, kyckling med ytterligare sallad instoppat i en glasburk, rödvin, vatten… det låter sig väl smakad.

Vi vegeterar. Ser på folk. Ett par ställer sig vid räcket ned mot vattnet och börjar medelst en selfiepinne fotografera sig själva. Hon med chic hatt, båda i blått, ton i ton, hon med en överdrivet feminin pose där hon lyfter ena benet och håller i sin hatt. Hon smäller av leenden, han är mer modest, men inte mindre beredvillig till att posera. En ung kvinna tillfrågas om hon kan ta fler bilder med en systemkamera som paret har. Så nya ställningar vid räcket innan paret är nöjt. Så upptäcker vi en liten grabb som går som en vilsen hund i parets släptåg. Även han klädd i blått, kanske sju, åtta år. När paret går följer han efter, men liksom på håll. Jag undrar om han tillhör, följer dem med blicken, reser mig upp och går med några stef för att jag ytterligare ska se om det är parets pojk.

IMG_1162

Det narcissistiska paret. Foto: PAPA RAZZI

Jag ser hur paret poserar ytterligare längre ned mot staden, hur pojken dröjer i sina steg för att slutligen gå fram till duon för att slutligen få en klapp på huvudet, lite avmätt, av kvinnan.

Z:s och mina tolkningar om det nyss skedda öppnar för en novell, åtminstone, kanske två.

Jag går tillbaka, ställer mig vid räcket där paret tidigare stått. Ser en ångbåt som stävar ut på sjön. En äldre herre ställer sig bredvid och tilltalar mig på tyska, jag förklarar uselt på samma språk att jag dessvärre inte talar tyska och han fortsätter med elegant engelska. Han förklarar att båten är över hundra år, att den renoverades för fem år sedan med de flesta detaljer intakta, att båten paddelsystem är speciellt – och ja, när jag kikar ser jag de röda paddlarna driva båten framåt – men att båtens motor är utbytt från ångmaskin till en med dieseldrift.

IMG_1164

För full och ny maskin. Foto: KAI MARTIN

Vi reser oss upp, går till kaféet bredvid, tar en glass och softar, som om vi behövde det, i solstolarna placerad på en arrangerad sandstrand. Vi har det behagligt, fortsätter för en promenad västerut, runt strandpromenaden som verkar vila på en befästning, där utkiksplatser är strategiskt placerade, men lätt sorglöst underhållet. Kvällen är ljum på gränsen till het, när vi rundar det gamla kruttornet och hospitalet öppnas det för en badplats som är frekvent besökt simmande, lekande ungdomar i vattnet och äldre som söker svalkan i närheten av sjön.

Vi går över Thierschbrücke, som är under ombyggnad, över järnvägen och åter in mot staden. Vi har ett kvällsmål att ta hand om, den flaska vin, det vatten vi köpt, de ostar och kex som inhandlats ska drickas och ätas på balkongen.

Värmen är slående när vi öppnar balkongdörrarna mot Lindaus nattliv. Ett par underhåller, där sångerskan är väsentligt bättre än mjäket kvällen innan. Men stämsången i ”Hallelujah” skär sig. Det gör inte vårt vin och vatten med osten och kexet. Vi samtalar, låtet kvällen svepa oss för natten.

 

IMG_1167

 Kvällsmat. Foto: KAI MARTIN

Onsdag morgon är starten på en ny etapp på vår resa och också inledningen på själva färdens epicentrum; det är i dag vi ska till Bregenz för att se uppsättningen av ”Carmen” på utomhusscenen, där själva skådeplatsen, iscensättningen av Bizets opera, sker på en scen som ligger i själva Bodensjön. Vi lockades ju av den då vi såg en utställning av operascenografi på Victoria & Albert i London då vi var där för Pink Floyd-utställningen som gick ner 15 oktober. Både Z och jag fastnade för ett finger, ville ha hela handen, sedan armen. Det var just skärvor av scenografen Es Devlins skapelse till ”Carmen”. Vi hade vårt väl för sommaren 2018.

 

Vi har valt att ta en långsam morgon med en utdragen utcheckning från rummet. Lämnar nyckelkortet prick elva och tar oss upp på gatorna i Lindau för ett fåfängt försök för Z att lyckas byta en blus, som inhandlats i fel storlek. Under tiden kikar jag in i en hattaffär med kvalitet. Men jag håller mig till ögonens tjusning av huvudbonaderna.

Z misslyckas, så vi går ner mot hamnen. Väl där ska vi handla något att dricka, men det är bara reda pengar som gäller, så Z får traska iväg till en bankomat. Väl tillbaka försvinner hon för att komma åter med en glass åt oss var.

IMG_1169

Generös hustru. Foto: KAI MARTIN

Vi ställer oss i kön till båten från Lindau till Bregenz och ser den stäva in, packar oss ombord med vårt gepäck och ser Lindau glida ifrån oss efter några fina dagar.

Turen tar en knapp halvtimme, alperna kryper inpå och väl iland på den österrikiska sidan tar vi genast en rask promenad mot vårt hotell. Z har lyckats boka ett som ligger nära festplatsen, så vi passerar den när vi går mot vårt boende. Solen strålar, värmen trycker på, men vägen in mot scenen är också öppen. Vi bestämmer oss för att dra med oss våra väskor in för att se hur allt ser ut i verkligheten och ta en kik på våra platser.

Z har, förstår, även här ordnat de bästa. Vi sitter på andra raden, inte bredvid varandra, för det var uddaplatser vi fick, men med en slående utsikt över operafesten.

IMG_1175

Skådeplats in spe. Foto: KAI MARTIN

Vi passar också på att boka bord för kvällen på den intilliggande restaurangen, ett bord för två, trerätters och vägen in till en fullbordad kväll.

Så fortsätter vi mot hotellet, kliver in i en byggnad som ser putsad ut på utsidan med sitt röda tegel, men lite mer stramt 70-tal på insidan. När vi kommer är förstås rummet inte iordning. Ingen fara. Vi får lämna bagaget, tar en fika.

IMG_1177

Fika i Bregenz. Foto: KAI MARTIN

 Istället går vi genom centrala Bregenz, efter lite debatt om rätt väg där Z vann då jag var på väg mot det intilliggande kasinot. Nå, min kompass kan inte alltid vara rätt inställd.

Vi passerar också det moderna resecentrumet, som ser ut som hämtat från Ale fast större, och passar på att fråga kommunikationen till Feldkirch, som vi ska till dagen därpå.

Vi har siktet ställt mot toppen, som alltid mot det bästa. För i Bregenz finns en kabinbana som kan ta oss upp till Pfänder och utsikt över det mesta – norr, söder, öster, väster. Z köper biljetter och lyckas köpa senior till mig och får tre biljetter. Hmm, en för upp-, en för nedresan för henne…?

Det är en milt kittlande färd och vi konstaterar att hon gör sin tredje kabinlifttur det här håret – Benalmádena, Gibraltar och nu, alltså, Bregenz. Bodensjön försvinner i närbild och öppnar sig i panoramat.

IMG_1186

Uppför. Foto: KAI MARTIN

Väl uppe är vi på 900 meter, någonting, ser oss om på utkiksplatsen, men vill förstås upp på toppen av berget, som med alpiska mått mätt är beskedliga 1064 meter över havet.

Vägen upp är brant och det är bara att inse att den vägen borde vi ta som motionspass gånger tio under några veckors tid. Självklart är utsikten än mer bedårande där upp. Alperna öppnar sig med sina djärva toppar och branta dalar. Vi tjusas och njuter i det fantastiska vädret, försöker ana vilka vägar genom dalarna som går vart och fascineras över vad naturen har gett ifråga om skönhet och dramatik.

IMG_1193

Sehr schön. Foto: KAI MARTIN

Högst ligger även en restaurang, så öl och bratwurst hamnar på mitt bord. Z köper något ugnspannkakeliknande med det kittlande namnet kaiserschmarren mot apfelmuss, mer efterrätt än regelrätt lunchrätt, om ni frågar mig. Men gott.

IMG_1199

Österrikiskt mums och törstsläckaren. Foto: KAI MARTIN

Väl på toppen börjar Z intressera sig för sina två biljetter och inser att hon av någon anledning köpt dubbelt av kassörskan, som inte hanterade engelska så bra. Vi tog, efter inmundigandet av mat, promenaden nedför berget mot kabinbanan för nedfärd. Väl där återställdes återköpet raskt och utan krångel. Z hade plötsligt klirr i fickan och åtgärdade det genom att köpa en kraftigt nedsatt Tonkaskjorta, röd (inte grön som jag trodde) och väldigt svalkande material för fjällpromenader (kanske kommer).

Hettan är nu intensiv och 35 grader känns när vinden står stilla utan att darra det minsta. Vi tar oss till hotellet, får vårt rum, som är spatiöst och med en toalett utan handfat direkt till höger i den lilla hallen. Vi upptäcker att spolningen står på konstant och trots försök till åtgärder upphör inte det intensiva porlandet. Z går ned till receptionen och förklarar problemet, men flickan bakom disken är handfallen. Vid en ytterligare påstötning någon timme senare tas det mer på allvar, en ny receptionist ska se vad hon kan göra, men får inte tag på chefen för det hela och har dessvärre heller inget annat rum att erbjuda. Istället ska vi, när hon kommer upp till vårt rum, få 10 procent på kostnaden för rummet. Vi säger att vi fortsätter de förhandlingarna imorgon då chefen är på plats. Vi har ju viktigare saker än så i görningen. Detta ska bli vår stora kväll. Vi är exalterade. Jag så till den milda grad att jag packat ned allt för mycket för att komma i något slags operamatchande dresscode. Det blir det lätta gardet för farbror, blåa stretchchinos och en vit skjorta, som inte riktigt fungerar som en gördel för min svällande mage, och de lågt skurna strumporna från Lindau och de ljusbruna Lloydskorna från Köpenhamn 2008 med de brandgula skosnörena från Williamsburg den smällkalla vintern 2014. Z är som alltid smashing med små medel.

Vi går till restaurangen, får ett utmärkt bord för två, beställer av en chevaleresk kypare. Maten ska hämtas vid kantiner, förrätt, varmrätt och efterrätt. Det är lite bambavarning över det hela, men maten är bättre, om än inte tipptopp.

IMG_1206

Mittag essen. Foto: KAI MARTIN

Vi har det oförskämt bra, men är också medveten om att det är lit regn på väg in, kanske också åska. Några bord längre bort sitter vår värdinna på hotellet i Lindau och Z frågar henne om prognoserna och får lugnade besked. Det kommer blåsa över och i princip ställs inga föreställningar in.

Skönt. Men en dryg timme innan föreställningens start 21.00 börjar regnet ackompanjera det allt mer intensiva mullrande där blixtarna lyser upp himlen med kraftiga ljussättning. Ovädret ber inte om ursäkt utan stormar in med full kraft. Det i och för sig välbehövliga regnet tvingar folk till skydd, Vår vertikalt ösregn piskar nu vinden i så att det faller från sidan. Sällskapet vid bordet bredvid och utanför oss flyttar sig längre och längre in. En röst meddelar att besked om föreställningen ska ske vid 20.30. Vid 20.30 kommer besked om att besked ska ges 21.00. Vid 21.00 kommer besked om nytt besked 21.10 och vid 21.10 blåser arrangörerna av föreställningen, den första inställda den här säsongen. Snopet är ett för vagt ord. Vi är tillspillogivna, förbannar vår otur, grämer oss, sitter kvar och äter efterrätten som knappt smakar i besvikelsen, efter att vi har fått jaga bort ett par som försökte sno vårt bord under tiden vid hämtade delikatesserna.

IMG_1207

Finns det hopp när regnet faller och åskan dånar…? Foto: KAI MARTIN

Vid tio är det skenande skyfallet en smulare mildare och vi reser oss för att gå till hotellet. Z, förutseende av kyparen tacksam, hade sett till att betala redan innan kaoset nådde sin kraft. Vi har har av hotellet fått drinkbiljetter som något slags fåfängt försökt till plåster på såren för den stritt forsande vårflodstoaletten, så vi utnyttjar dem till… öl!

IMG_1209

Suröl. Foto: KAI MARTIN

Det trösta föga och tänker att kanske kan en god natts sömn ge lindring, men väl till sängs möts vi av madrasser hårdare än Harry Callahan, Clint Eastwoods tuffe San Franciscosnut. Timmarna av sömn blir få, vi lämnar sovsalen till hotellrum och en skallande toalett utan saknad… fel, vi saknar att vi inte fick se föreställningen och besvikelsen blir inte mindre när vi är på plats i biljettkassan för att lösa återköpet av biljetterna. Det visar sig att paret bredvid precis har köpt biljetter till torsdagens föreställningen; så nära och så långt borta. Men vi hade ju inte, som andra, rest hela vägen från Japana för att se ”Carmen” i Bregenz. En tröst för tigerhjärtan.

 

 

Alptoppar och besvikelsens dalar – en resa tur och retur

IMG_1393

När detta skrivs är det söndag. Söndag var det också då vi for. Eftermiddagsplanet till Bryssel tog oss efter landning där till Stuttgart där kvällen slagit till, mörkret lagt sig och tröttheten slagit till. Vi hade försökt proviantera på Bryssels flygplats efter den sköna flygturen över Kattegatt med ett lockande Anholt tusentalsmeter nedanför, in över Jylland, Ebeltoft, Samsø innan några få molnbankar skuggade färden vidare över Tyskland, Holland och Belgien, floden Senne och landets förtätade landskap, land och stad. Men maten blev några baguetter och mineralvatten, någon belgisk choklad och sedan take off.

Planen var ju klar. Fyra länder på några dagar där Bregenz och uppsättningen av ”Carmen” var huvudmålet, som skulle infalla på onsdagen. Fyra länder…? Jo, ja, det skulle bli fem.

IMG_1078

Par på tur. Foto: KAI MARTIN

Stuttgart by night. En flygplats som inte var överväldigande stor, lite åt Landvetterhållet, men som smidigt föste oss ur terminalen och ned till tåget som lika smidigt tog oss in till en av dessa tusen och en säckstationer som finns i Europa, ja, kanske världen. Fast nu i de undre regionerna. Promenaden till hotel Unger var kort och knappast ens stärkande, värmen slog mot oss som en vägg och nattportieren såg väldigt tysk ut, om föredömen godkänns: lång, smal, hästsvans, litet tunt skägg och med en generös brytning på engelska. Rummet var spatiöst i brunton, men när schampo och tvål saknades gav sig Z på en tur ned till receptionen för att inte komma tillbaka…

förrän långt senare. Den vänlige nattportieren hittade inte något av det efterfrågade förrän efter en lång stund och jag hann undra om hon gett sig ut på en skattjakt by night.

Nå, väl i säng visade det sig att huvudänden i min säng lutade betänkligt. Jag vände mig om, kudden där fötterna skulle vara och viecversa, för att efter nattens toabesök känna längtan efter min hustrus närhet. Så jag lägger mig ner och söker efter henne, men når hennes fötter; hon har alltså gjort som jag.

Natten blir ändå god och luftkonditioneringen räddar svalkan under detta som ska bli en het resa.

IMG_1096

Früstück, Stuttgart. Foto: KAI MARTIN

Frukosten är fantastisk, en buffé med det mesta: frukt, yogurth, kallskuret, olika sorters bröd, marmelad, korvar, omeletter, grönsaker… Vi äter som det anstår, sköljer ned allt med några baljor utmärkt kaffe. Så checkar vi ut, men får lov att låta bagaget stå enär vårt tåg mot vidare djärva mål inte går förrän vid fyra. Det fanns väl en ambition om att ta ett smärre grepp om Stuttgart, men under natten slog drömmen till och Boss outletshop i Metzingen. När jag så fick med hustrun med på detta kommersiella vanvett blev det alltså inget turistande utan shopaholicskador som gjorde sig påmint.

Det blev tåg och en promenad genom Stuttgart Haubtbahnhof efter att fått hjälp av en rar, ung, engelskspråkig tyska som guidade oss genom biljettsystemet.

Stationen är under byggnation och jag hinner tänka fler än en gång om protesterna mot detta omfattande bygge som har med kommunikation att göra har varit lika starka som dem mot Västlänken…?

IMG_1103

Westlink Stuttgart. Foto: KAI MARTIN

Utanför reser sig branta, resliga kullar med vinodlingar djärvt klättrande längs vår väg ut ur Stuggart. En stad hinner inte ta slut förrän nästa samhälle börjar. Tåget stannar nogsamt på varje adress, men det tar inte mer än en dryg halvtimme innan vi är framme i byn Metzingen som alltså hyser en vitt omtalad outletby. Det tar en tio minuter, en kvart att promenera genom den lilla staden och vi inleder, efter att hämtat en karta över området på informationen, med just Boss. Först ut provkollektionbutiken, som har en hel del roligt som inte ligger under det ordinarie sortimentet.

Jag provar, känner efter, provar igen, gör en catwalk för Z och provar nya plagg igen.

Om jag köpte något…? Det får ni se i höst.

Så vidare ut till den stora Bossbutiken som är gigantisk. Vi irrar runt, provar, känner, klämmer, roas och förskräcks, delar på oss för allt är så omfattande att det skulle ta timmar och åter timmar i anspråk om vi skulle göra på gängse sätt, det vill säga följa varandra steg och göra tummen upp eller ned för de plagg vi väljer på vägen.

Vi hade ju redan på Landvetter slagit till med en blus (Z) och ett par boots (jag), så egentligen var behovet inte så stort och dessutom var ju packningen lätt för de dagar nere på kontinentens förhöjda delar som vi skulle besöka.

Värmen accelererar, jag smiter in på Zegnas, Burberrys, Hacketts, Calvin Kleins och Armanis butiker för lite svalka och inser vilka enorma fynd jag gjort på mina loppisvändor. Z och jag förenas, checkar ut från galenskapen och för den nyfikne blev det kassar som sällskapade oss ut.

Vi går mot stationen, känner hungern slår till samtidigt som törsten. Tåget ska inte gå på 40 minuter, så vi hinner beställa in en bratwurst och en bier, som dunstar betänkligt. Självklart tar etablissemanget inte kort, så ansvarig för reskassekortet får pinna iväg till en bankomat. Men vi hinner både att äta, dricka och betala samt ta inkommande tåg mot Stuttgart.

IMG_1104

Frestelser i Stuttgart. Foto: KAI MARTIN

Väl tillbaka har vi tid över och Z har bestämt sig för en kik i prylbutik under tiden som undertecknad hämtar bagaget på hotellet. Vi hinner också en snabb tur på Königsstrasse, gågatan med butiker som lockade med reapriser bättre än ute i Metzinger. Jag snubblar ned för trapporna till Benettons herravdelning och snubblar upp med en skjorta och ett par coola byxor för knappt 50 euro. Z hittar några blusar till sig och dottern samt en sjal.

Så ut. Mot centralen. Mot tåget. Mot Lindau. Vi har av någon oklar klokskap bokat förstaklass, som väl på plats visar sig vara i klass med SJ:s andraklass. Tåget blir snabbt fullt och mer än så, alla söker plats, men Z och jag sitter tryggt, om än med bagaget en stolsrad bakom oss. Vi har en färd söderut på drygt tre timmar och det tyska landskapet är förvånande flackt, folk går av, folk går på. Men först vid Friedrichshafen lättar det betänkligt. Vi har ju kommit upp till Bodensjön, men inte siktat dess vatten. Banvallen kantas nu av fruktodlingar: vin, päron, men framför allt äpplen. Så tuffar vi in i Lindau, denna fantastiska station belägen på en liten ö, som ändå hyser en rangerbangård för stora tåg som vårt.IMG_1123

Säckstationernas säckstation. Lindau. Foto: KAI MARTIN

Z är min guid i livet, så också nu. Hon pekar ut riktningen mot hotellet och vi promenerar några få hundra meter, som man gör i Lindau, och kommer direkt på hotel Schreier vid en gränd nere i hamnen. Eftersom vi kommer en timme efter att receptionen har stängt har Z fått instruktioner om hur vi ska komma in, via en kodbox och nyckelkort. Men det fungerar inte. Beredvillig personal på restaurangen hjälper till, via lite mackelemang med telefonsamtal med ägarna får vi hjälp av en man att komma in, blir lotsade till vårt rum och, tada!, där ligger, på bordet ligger kortet vi skulle haft, men som ägarinnan missat att lägga i kodboxlådan. Rummet är charmigt, luftkonditioneringen kämpar, men vi väljer att smälla upp balkongdörrarna och möta utsikten mot hamnen. Här ska vi stanna i två nätter och det gör vi rätt i.

Ett ljuvt rum i Lindau. Provvisning av Benettonkläderna samt utsikt. Foto: KAI MARTIN

Matintaget har varit magert under dagen, där vi mest ätit jordnötter med sälta och druckit vatten och Coca-Cola. Så när hungern slår till simultant blir vi inte nådigt. Vi rör oss snabbt mot en restaurang som ligger precis mellan där järnvägsrälsen tar slut och den väldiga Bodensjön börjar.

Eil Gut Halle är en imponerande restauration och Z har gjort sin läxa väl. Inne i restaurangen finns en lyxbilsutställning, men också för tillfället rätt få med gäster. En vänlig man i baren rekommenderar oss att gå ut till biergarten utanför, så vi gör så. Z beställer samtidigt som jag sätter mig vid ett bod med utsikt för sägen. Här vill vi sitta länge. Men när hon väl är framme vid öppningen för beställningen på detta hipsterlikande ställe hör jag ett rop. Maten är slut. Snopna och sultna lommar vi iväg, tillbaka till hotellet, förbi detsamma i hungerns obeslutsamma grepp. Vi landar på ett ställe där friteringen är upphöjd till en konst, knappast det vi vill ha, men okej. så får vi reda på att kycklingen är slut och vi reser oss abrupt och går vidare. Så hamnar vi på restaurangen bredvid vårt hotell, beställer en trerätters meny, men får höra att köket kanske inte hinner innan det stänger. Förtvivlans väntan innan beskedet kommer att förrätten inte finns, men den går att ersätta. Servitrisen får kämpa med de sura svenskarna, men får så småningom över oss på rätt sida ju mer mat vi får i oss på det röda vinet med mineralvatten svalkande bredvid. Nu uppstår den ljuva stunden vi jagat, kvällen är förvisso varm, men inte kvalmig, maten är god och sällskapet, som alltid, det bästa.

Men en lång dag fylld av intryck är till ända. Vi tackar och betalar, går de får meterna till vårt tillfälliga boende och låter sömnen famna oss i en rastlös dvala; värmen vill inte släppa greppet ens när solen vilar.

Morgonen är skön. Frukosten på det lilla hotellet utsökt och vi bestämmer oss för en båttur på sjön.

Båtfärd på Bodensjön. Foto: KAI MARTIN

Återigen ett klokt val. På sjön myllrar det inte bara av segelbåtar, där finns också svalkan. Vi gör en tur på två timmar med stopp i Bad Schachen och schweiziska Rorschach, får skönhet, höga berg och svalkande vindar. Väl tillbaka i Lindau strövar vi runt i makligt tempo, kikar på lite butiker, drabbas av vällingklockan och äter lunch på en italienare, som serverar utmärkt pasta. Denna dag är vi på rätt sida gränsen, precis efter vår beställning stänger restaurangen för lunchen och pausar inför kvällen. Begripligt. I köket är temperaturen hög och personalen slitet ont i hettan.

IMG_1146

Mums och mättnad. Foto: KAI MARTIN

Vi fortsätter vår promenad. Bestämmer oss för att köpa ost, kex och vin att äta på balkongen efter kvällsvarden. En Nettobutik ger oss det vi behöver och precis innan har jag handlat två par låga strumpor för tre euro. Vi är varma, men fortsätter vår promenad runt Lindau, som är en liten ort med behagligt tempo, anrik, men också en semesterort som vet att sätta sina priser när det är säsong.

Altes Rathaus, Lindau. Foto: KAI MARTIN

Vi ser var man kan bada, men har också sett ut ett ställe som ser ut som ett kallbad. Så efter ett snabbt besök på hotellet för att ställa in varorna, drar vi iväg nu med badkläder nära till hands.

Kallbadhuset visade sig vara för endast medlemmar, så vi fick strosa vidare. Fann slutligen en plats vid en park med en trappa ned i det svalkande, nåja, vattnet. Hur som helst skönt och med en betagande utsikt mot de österrikiska och schweiziska alperna.

AlpKai

Im Bodensee man muss baden. Foto: ZEBA PEDERSEN LÖWEN-ÅBERG

En berättelse om en resa som fortsätter…