Roadtrip i valda delar – 3

Vi har en plan. Men först frukost. Personalen är delvis utbytta. Men oavsett team är det trevliga människor, även om det inte har så stor koll på just de rekommenderade restriktioner som hotellets ledning själv förespråkar. Vi välkomnas till vår frukost, har redan packat och är startklara så fort morgonmaten har intagits. Z gör, med min milda hjälp, en ytterligare en beställning på tre löskokta ägg utöver den mat vi får. Servitrisen är uppmärksam, säger att hon ska se vad köket kan göra, återkommer och frågar hur många minuter som äggen ska koka. Får svaret: ”Fem minuter”. Vi äter vidare på den serverade maten, sörplar i oss det goda kaffet (högsta betyg vistelsen igenom) och in kommer tre ägg, som nu Z ska skalpera med sin manick.

Tada. På den tredje dagen vid det tredje försöket får Z sin tre löskokta ägg. Lyckan är total. Dessutom har hon nu övat upp färdigheten med äggkaparen, som allt går som en dans.

Vi är redo att checka ut. Har inte varit helt nöjda med vår vistelse, det finns några varv till att skruva på för etablissemanget som har varit öppet cirka ett år. Men vi har heller inte utnyttjat faciliteterna, valt att lata oss. Men av de ESS-hotell vi hittills gästat är Pigalle och Bellora i Göteborg bäst, följt av Steam i Västerås och förstås Ystad Saltsjöbad samt Falkenberg strandbad. Nu återstår Marienlyst utanför Helsingør, Fýr i Hemsedal, MJS i Malmö… om det nu inte finns fler.

Så vi checkar ut, betalar notan och backar ut Tiggan för en färd söderut. Jag har en from förhoppning om att stanna till vid Monkeysport i Södertälje. Z gör en tveksam tummen upp, tar ut färdriktningen och vi lämnar storstaden och närmar oss delmålet. In på snirkliga vägar i en stad jag aldrig besökt, känner igen lite namn och ser en skylt till Scaniarinken och kommer med Z:s hjälp till Monkeysport. Måndagar. Stängt. Idag? Måndag. Bara att styra kosan ut från Södertälje och vidare nedför E4. Vi tar sikte mot Norrköping, men kanske finns det några secondhandbutiker på vägen…? Nej, vi går bet. Men Norrköping har, centralt. Så Norrköping blir det. Men där fanns också en tanke om att stanna över natten, strax norr om stan, på det av en vän rekommenderade, mytiska Stenkullen. Hotellet man ser i backen från Kolmården. Z ringer på chans, får svar av den trevliga ägarinnan. Men, nej, det finns inte rum för oss. Vi ger oss dock inte så lätt. Så på återseende.

Tiggan tar oss till Norrköping centrum. Parkera på Gamla Rådstugugatan, promenerar mot angivna secondhandbutiker som stoltserar med tomma lokaler den ena efter den andra. Nå… vi kliver in i Linden, ett köpcentrum, där jag besöker toaletterna, smiter efteråt in i en butik som säljer herrkläder till outletpriser. Provar två skjortor med för långa ärmar för mig och tackar, går ut och lämnar lokalerna för nästa. Norrköping verkar ha pippi på tätt sammankopplade köpcentrum och i det tredje på raken finns en Stadsmissionen som vi rotar runt i en kort stund. Nä, här fanns inget att hämta.

Tillbaka till bilen, men innan dess ett varv i kvarteren där bilen står. Upprustade kvarter där gamla kåkar fått stå kvar. Charmigt och med en historia. Vi är nära Motala ström, ja, så nära att vi förstår att Strykjärnet inte är långt borta. Hämtar bilen för att komma nära och inser långt efteråt att bilen hade kunnat stå kvar. Vi var ju där, fast på andra sidan. Men det blir mot Kungsgatan och ny parkering vid Korsgatan, nära strömmens vilda vatten. Så blir det en rejäl promenad, där jag har lite för lite kläder på mig, i mina grå Zarabyxor (secondhand, Mölndal), svart skjorta (loppisfynd från Holte), Oscar Jacobsonväst (Hede outlet), röda handskar, vinröd Stetsonmössa ( precis som handskarna Ragtime herr, Göteborg, secondhand), svarta Sneaky Steveskor (secondhand) och H&M-kavajen, den svarta i sammet (Stadsmissionen, Mölndal). Men det får gå.

Strömmen är evigt rasande och vilt vacker. Vi går över broar och promenadspångar, Z köper kaffe och glass och vi går in i Kärleksparken där vi förärar varandra en kyss vid pusshållplatsen innan vi sätter oss ned och dricker hett kaffe, tittar på det aldrig sinande vattnets eviga flöde och äter våra glassar. Så in i museiområdet, som de gamla industriområdet nu har blivit. Så många män och kvinnor som slitit där för brödfödan, de som byggt det land som nu lever i. Nej, måndag är museet stängt. Ja, kanske också på grund av pandemiska skäl. Men kraften i historien är lika stark som Motala ström är strid.

Vi tar en sväng om kafé Broadway, det anrika konditoriet som hyste medlemmarna i Eldkvarn. Men dessvärre är lykta dörrar vår sorgliga melodi denna dag.

Vi ser en klassisk gul spårvagn passera, väljer att ta adjö av Norrköping. Men känslan är att vi kommer återvända någon dag.

Så vidare söderut. Depåstopp, återigen, i Mjölby och med full tank ut på E4 igen. Hungern gör sig påmind och Z är bestämd. Det ska vara mat och utsikt. Jag kommer på Brahe hus och har för mig att där finns en parkering. Så låt oss hitta någon hyfsad mat som vi kan sitta och äta i bilen. Z är smartare än så och finner ut att Brahe hus har en restaurang, en vägkrog som dessutom får goda betyg och dessutom är coronasäkrad.

Topp. Det tar vi.

Vi hittar rätt, efter att jag har kört av för tidigt. Parkerar och finner en restaurang som har vidsträckt utsikt och en lockande meny. Z tar fisksoppa. Jag raggmunk med fläsk. Samt dricka därtill. Det smakar förträffligt och utsikten är i toppklass, även om man gärna skulle ha sluppit lastbilarna och trafiken som dundrar förbi på motorvägen.

Nå, vi förser oss med reskost och Z köper karameller till sonen på beställning. Men när vi nu ändå är där måste vi ju gå tunneln under motorvägen och se ruinen som ekar tom och mystisk, men som aldrig tidigare blivit besökt av en förbiilande bilist som jag.

Jag förstår att Per Brahe dy valde platsen för detta palats. Maken till vy. Synd att inte mycket blev som det var tänkt och att huset bara 58 år efter att det stått klart härjades av en brand och blev en ruin. Enastående utsikt är det, hur som.

Jo, vi hade under gång bestämt oss för att skippa en övernattning tll. Hemmet i Göteborg lockade och vi trotsade aprilvädret, som bjöd på sol, regn, snö och blåst innan vi kunde checka in på vårt eget boende. För som det heter, borta bra, men hemma bäst.

Samtidigt, med en firma som håller på med renovering av fönster och balkongdörrar var det ju rejält kallt inomhus. Lyckligtvis är sängen inte så stor och med närheten till Z blir allting ändå varmt.

Roadtrip i valda delar – 2

Vi reste oss efter en god natts sömn. Vi sträckte ut på morgon, hade vår frukosttid 09.30, så ingenting brådskade. Utanför, när vi lättade på de tunga draperier som gjorde rummet mörkt trots ljusets tidiga inbrott, kunde vi konstatera genom de flortunn gardinerna att poolen nedanför redan var fylld av aktivitet. Ja, någon låg i sin bikini och solade, som om det var juni, juli, augusti istället för en fin vårdag i april.

Så masade vi oss upp ur sängarna efter att jag har läst lite ur romanen ”Ett färgat liv” (skriver om den här), skrollat runt i mobilen, tagit del av nyheter och NHL-resultat och samtalat med Z. Morgontoalett, påklädning (min rödrutiga dress från LA, byxor och väst, Etonskjorta (secondhand) och scarf käckt knuten, ett par svarta myggjagare (Tiger, secondhand) på fötterna och vi kunde styra mot hotellets matsal.

Det var hyfsat glest med folk, vi blev snabbt placerade – efter att ha inväntat hovmästaren – vid ett bord med utsikt mot Höggarnsfjärden och Kummelnäs på andra sidan vattnet. Vi blev rekommenderade att hämta kaffe/te/drycker själva vid disken en bit bort, men annars kom frukosten – efter förfrågan om allergier eller kostval – till bordet: en skål med skramlade ägg, bacon och salladslöv, en korg med bröd, ett fat med pålägg, yougurt, en burk med frukt. Allting fräscht och tilltalande. Vi tog tid på oss. Lät oss smaka. Hade inte så mycket att jäkta för.

Klädd för frukost med den bästa. Foto: KAI MARTIN

Bröt så upp. Gick till rummet och borstade tänderna, tog våra jackor och begav oss av. Mot Stockholm. Men först ett stopp vid Elfviks gård, anrikt, som gav oss en smula historik (boplats sedan lång, lång tid) och lite kik in i en secondhandbutik för prylar. Fint, men dyrt och inte för oss. Så tog vi oss vidare, åter mot Lidingö Saluhall, men nu för den intilliggande Röda korsetbutiken. Dit var det en prydlig kö med avstånd, så vi tog vår plats och lät vårsolens strålar smeka våra bleka anleten. Väl inne gjorde vi våra lovar, men vi bedrog oss när vi trodde att Lidingö skulle borga för klass i butiken. Det var inte alls, som exempelvis favoritbutiken Røde kors i Lyngby. Men allt kan ju inte vara som man önskar. Så ut och in mot den kungliga huvudstaden där en dejt väntade.

Vi körde ner i de mäktiga tunnelsystemen, tog sikte mot Roslagstull, hamnade så småningom på Birger Jarlsgatan och vek in på Rehnsgatan för att hitta en p-plats på Tulegatan utanför Norra Real. Vi var tidiga, så det blev en promenad. Uppför Rehnsgatan, över Sveavägen, uppför Kungstensgatan och trapporna vid Obsevatorielunden, förbi parken och de spirande scillorna på kullen och en pausering för googlande. I närheten fann vi Myrorna på Norrtullsgatan som förärades ett besök. Vi hade redan innan konstaterat att avståndstagandet inte var en självklarhet. Folk, främst unga, snek gärna nära förbi. Men så gick det också att läsa i DN under helgen, att covid ökar bland barn och unga. Vi vände dem ryggen, pressade oss mot väggar och försökte visa med att tydlighet att distans är att föredra. Men vilka är vi att påpeka…?

I butiken tog man en galge för att expediten skulle kunna avgöra hur många som fanns inne. Ett smart drag och det fanns manöverutrymme, men ändå dras folk till en plats som jag står vi och kikar. Som om ingenting har hänt under ett drygt år. Jag masar mig undan för att konstatera att farsen ska upprepa sig. Vi gör processen kort i butiken. Hittar inget.

Går ut mot Obsevatoriegatan och knallar nedför Upplandsgatan, smiter in på Revolv, en vintagebutik med plats för två och en expedit/ägare som är beredvillig och trevlig. Z, för det handlar om damkläder, fastnar och vi tillbringar en knapp timme i butiken. Z provar plagg efter plagg, jag provar toan som fungerar utmärkt, men utan att fastna för något. Kanske främst för priset, som är en smula för högt. Så ut igen, fortsatt promenad på Upplandsgatan. En kik på klockan och det är dags att dra sig mot vårt ställe för den planerade dejten. Vi går Rådmansgatan ned, korsar ånyo Sveavägen där det i korsningen pågår en polisaktivitet; några poliser förklarar för några demonstranter att det är över, inte fler än åtta, det vet ni… och allt går lugnt och stilla till. Men de stackars poliserna tvingas att stå nära för att förklara. Vilket utsatt jobb.

Vi närmare oss Sibirien, passerar de gamla spårvagnshallarna, korsar Birger Jarlsgatan och fortsätter på Rådmansgatan. Vårt mål är mr Cake, där vårt sällskap väntar och där det ska vara gott om plats att sitta. Z stannar till i en liten secondhandbutik, provar en Paul Smithblues, som dessvärre är för liten, men väldigt snygg. Men kommer ut med en vacker, grön filt från Hälsingland. Svenskt hantverk, alltså, som ägaren säger sig vilja ha 200 kronor och ändrar sig inte heller när prislappen visar det dubbla. Snyggt. Dessutom fick Z en tygkasse att bära fyndet i. Till den butiken återvänder vi, men jag har nu tappat namnet på den.

Det är bara några 20-tal meter till mr Cake, solen skiner och när vi kommer har vännerna P&K precis kommit. P har jag känt i över 40 år, från vårt första möte som punkare i Gallerian där han var hjärtlig, generös, öppen och nyfiken. Det visade sig senare att han var trummis och våra vägar kom att kantas framöver på mer än ett sätt. Hans ljuva fru K lärde vi känna i samband med NHL-matchen i Global Series när New Jersey och Edmonton möttes i Scandinavium. P är, förutom musiken, hängiven hockeyfan och dessutom (nu mer före detta) ishockeymålvakt. Så paret var nere i Göteborg och vi umgicks med middag, hotellnatt (var för sig i olika rum, vad tror ni…) samt såg matchen på bästa platserna.

Stockholmspromenad. Foto: KAI MARTIN

Vi valde solen utan mr Cake och efter lite dividerande och efter distanserade ömhetsbetygelser, då vi inte sett på ett tag, bestämdes att Z och jag skulle handla, för vi ville bjuda P&K på fika/maten. En lång kö ringlar sig in, en efter en blir insläppt i takt med att folk lämnar lokalen ur en annan dörr. Smidigt och smart. Men inne är det stimmigt. I och för sig en ambition med glest mellan borden, men bättre upp skulle jag säga och dessutom är kökulturen inne under all kritik. Två meters rekommendation krymper snabbt till en halv. Känner mig fångad. P ringer och säger att de fryser. Kan vi ordna bord inne. Vi görs så och försöker skapa utrymme utan att sitta för tätt. Inte helt lätt. Men vi har trevligt, äter vår mat, smakar vår kaka och dricker vårt kaffe och bubbelvatten. Tiden rusar iväg och vi har korkat nog bokat tid för middag klockan 17.00 på hotellet, så vi tvingas bryta upp samkvämet.

Går tillbaka efter avskedet till bilen. Styr mot Lidingö via de gigantiska tunnelsystemet, ut på Lidingö och tillbaka till Ellery Beach House.

Vi är inte överdrivet hungriga. Tajmingen är fel och vi har oss själva att skylla, biter i det sura äpplet, gör oss redo för den tidiga middagen efter den sena lunchen och kliver in i reception där det är trångt, ställer oss för att vänta på hovmästaren för vårt bort och konstaterar med en gång att här var ambitionerna låga beträffande utrymme. Bakom hovmästaren pulpet sitter ett större sällskap vid ett runt bort, mellan dem en trång passage som också har ytterligare ett bord för två. Sanslöst och osmart.

Loving distance…? Tror inte det. Foto: KAI MARTIN

Vi blir placerade vid ett bord med klädsam distans till andra sällskap. Jag sitter bra. Men Z får en placering där hon dels sjunker djupt ned och dels tvingas sitta med armarna högt upp. Vi ber om ett annat bord. Får det. Hamnar vid en passade ut till terrassen som är frekvent utnyttjad. Vi ber om ytterligare ett bord och landar nu rätt. Z sitter med blicken mot Höggarnsfjärden och får se en väldig Viking line-färja styra in i farleden mot hamn i Stockholm. Vi beställer mat. Z en blomkålsrätt. Jag en entrecote. Jag tar ett rekommenderat glas rött till. Z väljer bubbelvatten, som även jag får. Maten kommer. Men håller inte och definitivt inte med den prisnivån. Entrecoten, som gör vi bättre hemma, är skivad och ligger på en bädd av ratatouille. Till det kokt potatis. Det smakar inte mycket för de 395 kronorna. Z blomkål är delvis överkokt och delvis för aldente. Vi äter och tiger, sätter upp notan på rummet och avviker efter en kopp kaffe. Men vi tröstar oss med shuffleboard, där vi strider om segern i en jämn kamp innan vi bestämmer oss för rummet och vår egen relaxavdelning.

Teven går på för nyheter och ”Muren”, där vi klarar oss hyfsat bra, för att vid nio blir Kanal 5:s visning av ”BlacKkKlansmen”, som fängslar trots de ivriga reklamavbrotten. Regissör Spike Lee lyckas igen.

Söndag morgon är som en repris på lördagen. Frukosten dukas upp vid ett annat bord, återigen beställer Z tre löskokta ägg för att få tre hårdkokta. Hon använder sin äggtopsknipsare och börjar lära sig hantverket. Efter frukosten tar vi en promenad runt huset, kollar in poolerna, bastu, padelbanorna och bryggan för friskt och stärkande bad i fjärden; dock inte för oss. Vi klarar oss torrskodda, siktar in oss på nästa dejt. Nu är det min faster Anja, som snart fyller 87, som jag inte sett sedan november 2017, men talat med i telefon, förstås. Med ska också hennes dotter Anna, min kusin, vara. Inte heller henne jag sett sedan november 2017.

Z guidar den utsträckta vägen mot Täby och ned mot Hägernäs strand. Vi ska ses utomhus och jag vet inte riktigt i vilket skick min faster är. Att vara pigg och nyter i telefon är ju en sak. Vi parkerar, inväntar Anna, ser en ung människa med rollator och skyddsvisir komma ut ur min fasters hus. De alerta rörelser skvallrar om att det inte är min faster och vi bidar vår tid. Anna kommer, tittar mot min faster hus och säger ”Där är ju mamma”. Jaha, den pigga varelsen var alltså snart 87 år och inte några och 30 som jag trodde. När jag berättar det för henne, då vi väl har närmat oss och hälsat, blir hon självklart förtjust och bjuder på en lite balettföreställning. Viga och spänstig, men orolig för det där med balansen.

Det är en fröjd att få träffa henne och min kusin. Vi tar en stilla promenad i det område som en gång flygflottilj där pappa motvilligt gjorde lumpen som malaj. Han som var så flygintresserad och var flerfaldig svensk mästare i modellflyg, tvingades kvar på backen på grund av för dålig syn.

Det är mycket nybyggen i området, där husens fasader är inklädda för att komma till bukt med slarv med isolering som nu alltså måste göras om. Men kors i taket, den gamla, grå flyghangaren är kvar och minner om den tid som har varit och fortfarande landar pontonflygplan om somrarna vid strandkanten.

Bevarad hangar. Foto: KAI MARTIN

Vi tar farväl med ett vi ses igen. Styr ut mot E18, ringer ett samtal som förblir obesvarat. Med ett svar hade det kunnat ha blivit en kort färd nordost ut mot kusten och en väns sommarställe. Nu kör vi istället söderut, får för oss att Saltsjöbaden kanske vore värt ett besök. Z googlar fram att Grand Hotel Saltsjöbaden ska ha ett afternoon tea. Klart vi ska ha det. Krånglar oss via köer och vägar och tunnlar, ständigt dessa tunnlar, mot vårt deltidsresmål och hinner ut ur bilen då ett par som parkerat strax före oss återvänder. Stängt, är beskedet. Nej, något afternoon tea blir det inte, jag som har på mig min tredelad tweedkostym och alla. Snopet.

Men vi överger inte Saltsjöbaden helt. Strax intill ligger Vår Gård, slottsliknande. Kanske kan vi få oss en fika eller lunch där…? Nöden tränger och jag försvinner in i hotellet faciliteter. När jag kommer ut är Z försvunnen. Jag letar i den lätt besatta restaurangen, men ingen Z där. Går ut i foajén. Ingen Z. Tittar utanför, utan resultat. Ringer. Får svar. Hon är en våning upp, någonstans i environgerna. Jag lommar upp för trapporna, går i några konstförsedda korridorer och hittar så Z och vi slår följe. En matsal står öppen med dukade bord och förväntningar, ett kök ha belysningen påslagen, vinflaskor och bubbel kantar väggarna, men inte en kotte är där. Vi fortsätter får promenad tillbaka, förundrade över att allt är öppet, men övergivet och tomt. Stället har sin konst att betrakta, vi står och stirra uppskattande på några tavlor innan vi återvänder till bilen och kör mot Lidingö.

Men först ett stopp hos P, där jag ska hämta ett par topnotch målvaktskridskor som han inte längre använder. Tanken är att jag ska försöka sälja dem och hitta en potential köpare bland mina målvaktskollegor i Göteborg. Det blir snitslad bana, av från Essingeleden och in på Stora Essingen. Vi hittar snabbt rätt adress, kliver in i huset och upp i en fantastisk lägenhet där vi bjuds på kaffe och bubbelvatten. Vi stannar för någon timmes tjôt och hinner väntan i K, som har varit ute. Så tackar vi för oss, krånglar oss från en ö för att komma till nästa; det blir lätt så i Stockholm.

Vi funderar på mat. Hungern har ansatt oss hårt. Våra späda kroppar skriker efter föda. Jag minns en kiosk på vägen mot Elfsvik med japansk kost. Vi tar oss dit. Z hämtar en matsedel och vi dividerar om vad vi ska välja. Som vanligt då vi är hungriga blir det varken hackat eller malet. Istället åker vi till Coop i Lidingö centrum, där vi tidigare köpt blommor och choklad till kära faster. Tanken är återigen en kväll med plockmat, för det förbeställda bordet i hotellets restaurang har vi bokat av, av förklarliga skäl. Men det blir inte mycket av plockmaten. Någon åt. Någon efterrätt. Något godis. Istället tar vi japanen, det vill säga Miyabi, och får med oss varsin bento. Kommer med våra kassar till hotellet, dukar fram och slukar maten till något på teven. Kvällen går. Blir sent. Jag gör mig i ordning för natten. Läser min bok. Somnar.

Roadtrip i valda delar

Man gör så gott man kan när situationen är som den är. Så när resfebern sätter in löser Z och jag det på vårt eget vis. Jo, ständigt med covid i åtanken. Ständigt med respektabelt avstånd till allt och alla förutom oss själva. Ja, nu skulle det visa sig att just ett avstånd skulle uppstå mellan oss, men mer om det senare.

Hösten 2020 var ambitionen att vi skulle hälsa på våra kära vänner P&G i Vietnam, där han (P) leder ett norskt företag i kustorten Nha Trang. Nu blev det ju inte mycket av några resor alls detta coronaår och när de väl var hemma på semester så gick inte våra scheman ihop för en dejt. Men nu! De hade kommit till Oslo för att vara med då dottern skulle nedkomma med våra vänners förstfödda barnbarn. När allt väl landat lyckosamt tog sig P&G till Uddevalla, staden där vi först träffades, för att bo med sin son. Nära och bra, tänkte Z och jag och styrde kosan dit för ett första stopp på den roadtrip som vi nu iscensatte.

Strålande väder, E6:an norröver, lindrig trafik och med Z:s guidning tog vi rätt stigning uppför Uddevallas höjder, parkerade och kunde få träffa P&G, om än för en kort stund. Utomhus, förstås. Men kaffe blev det och ett kort hej till P, som är arbetsidog, går upp klockan tre på natten för att möta upp sin vietnamesiska personal och sedan stå på hela dagen med möten med sina norska arbetsgivare. Jag är stor beundrare av P och hans karriär i livet, från punkaren som jobbade på bandet på Saab till denna position. Och G, som så troget följer sin make, men inte för att vara devot. Istället tar hon chansen, skapar sitt eget liv och sina förutsättningar inför dessa nya utmaningar. Det är lätt att gilla dem.

Så kort audiens med P och en timmes sittning med G då solen valde att värma upp sydsidan på huset. Men när molnen svepte bort all värme i ett nafs var det också dags för oss att bege oss av. Vi taxade ut från parkeringen, körde ned mot Uddevalla centrum, in mot torget via Asplundsgatan där jag varit mycket hos kreatören Lars Wallin, som även han är en kär vän från U-valla city. Vi parkerar nedanför kyrkan, går ned mot en indier som fortfarande serverar lunch och får en hyfsat stabil bit mat för en hyfsat lindrig slant innan vi styr mot Jönköping via Vänersborg/Trollhättan/Grästorp/Vara/Falköping (där vi köper kaffe på McDonalds i farten) och vidare mot staden så vackert beläget vid Vätterns södra strand.

Sverige håller på att vakna med våren. Dagarna är ljusa, det blekgröna visar på ambition att öka till mer intensiva färger, träden knoppas; allt känns förhoppningsfullt. Z har letat reda på Elite Stora Hotellet, ett anrikt sådant, där vi ska tillbringa en natt. Vi lyckas få en parkering precis utanför och den annalkande stormen piskar redan Vättern vild och drar och sliter i träd och buskar. Snabb incheckning i det utmärkta rummet och snabbt promenad ut ur detsamma för en tur på stan som vi aldrig, egentligen, har besökt.

Vi är på jakt efter systembolaget och vi är på jakt efter plockmat för en afton i varandras sällskap på rummet och, ja, framför teven. Vi går en snitslad bana fram till systembolaget i något köpcentrumkomplex vid Munksjöns norra strand. Handlar tre flaskor vin (ja, inte bara för en kväll, men för den vidare färden), märker att det där med avstånd i köer är inte de trevliga jönköpingsbornas starkaste gren. Men just i den tävlingen skulle de snabbt bli besegrade, skulle det visa sig. Coop är nästa anhalt och vi plockar på oss vid delikatessdisken, fyller vår korg och betalar för att sedan fortsätta vår oguidade tur i Jönköpings centrum. Det är gågator, nedstängda butiker och inte speciellt mycket folk denna tidiga torsdagskväll strax innan stängning. Z hittar in i en Cerverabutik, köper en äggtoppsöppnare i hopp om att göra den dagliga dosen av ägg lättare. Sedan masar vi oss till hotellet för att förpuppa oss och njuta av mat, vin, frukt, teve och varandra.

Lite otippat för mig har vi blivit engagerade i ”Robinson” och följer nu serien dag för dag. Det är klart att det inte är helt oväsentligt att jag av produktionsbolaget blev anmodad att söka, men av olika skäl inte kom med. Vi kan inte låta bli att spekulera i vem som är ”jag” av de karaktärer som plockats ut.

Gäster på Stora Hotellet i Jönköping. Foto: KAI MARTIN

Natten kommer. Dagens randas. Vi går ned till frukostmatsalen i det stora hotellets tysta tomhet. Det finns några gäster till som låter sig smaka av frukostbuffén, men någon trängsel är det inte. Vi sitter och ser hur blåsten river i Munksjöns yta och de angränsande träden. Äter upp vår frukost, gör oss redo för att checka ut, men först en egen tur i det spatiösa hotellet; vi kommer in i några fina salar där man kan tänka baler och grandiosa fester, men också trista konferenser.

Så packade och klara tackar vi för oss efter en god natt och kör mot E4. Men första tanka på Tanka. När Z upptäcker vart vi ska har jag redan åkt för långt, sett några kommunalarbetare som står med lövblås och ska blåsa bort löven från trottoaren i den starka blåsten. Kämpa, grabbar! Men där Bilia är finns ingen Tanka, som brukligt är. Den krångliga vägen som jag tog efter bristande hörsamhet mot min codriver var alltså för jäves. Samtidigt kunde jag konstatera att tanken skulle räcka till Linköping, så vi tog ut ny kurs.

Vackra vyer vid Vättern. Foto: KAI MARTIN

Vägen mellan Jönköping och upp på höjderna längs med Vättern är ett panorama som man som förare sällan får se. Men snegla lite går ju och gör jag. Vi blåser på i frisk fart i de lika friska vindarna. Mot Mjölby och via Z:s guidande stämma in till en Tanka, där Tiggan får fylla buken med livsgivande bensin för fortsatt färd norrut. Utan stopp tar vi oss till den kungliga huvudstaden och vidare genom det enorma tunnelsystemet (så glad att Stockholm fått alla dessa pengar för vägbyggen när Göteborg stolt poserar med sin stillastående bilparad på E6 genom stan) och ut mot Lidingö, som är vår destination.

Ellery Beach House är målet, tre nätter i exklusiv miljö. ESS Group, som äger hotellet, är ju av ett Göteborgsföretag som startade med Ystad saltsjöbad för att senare växa. Vi försöker beta av deras hotell, har klarat av en del – även de i Göteborg – och det snobbiga hotellet med spa- och sportambitioner är nästa att bocka av.

Men först Millesgården och det egentliga syftet med resan. I denna sobra miljö med Carl Milles skulpturer i slående vacker omgivning finns ju också en utställningshall som nu huserar Vivienne Westwood, en ikon inom design. Som punkare har det sina skotskrutiga skäl att vara intresserad av henne, för tillsammans med förre maken Malcom McLaren startade hon ju butiken Sex på 430 Kings Road i London, affären som sålde hennes kreationer och där Sex Pistols skapades. John Lydon (Johnny Rotten) är fortfarande hennes kreationer trogen.

Känsla för fashion. Foto: KAI MARTIN

Det är en hisnande utställning med kläder som är fantasieggande, smarta och ständigt utmanande. För tröttnat har 80-åriga dame Westwood inte gjort; hon står på barrikaderna för miljötänk och allt annat än slit och släng. Men man har från Millesgården varit lite för prydlig och städad. Ingen musik finns som ackompanjerar kläderna genom hennes olika epoker och det är synd, där det är något väsentligt. Ändå, jag är glad att vi fick chansen att se denna utställning som stänger ner 9 maj.

Vi passade ju också på att kliva ut i friska luften för att se resten av Millesgården, för statyerna, utsikten, samlingarna, byggnaderna.

Så till hotellet för incheckning via en lång, snirklig väg över fina Lidingö för att nå vårt mål, som är placerat längst ut på Elfsviks udde. Det vill säga diagonalt så långt från bron som anslutet Stockholm och ön man kan komma. Vi parkerar, tar vårt pick och pack, går mot receptionen och vägen är friskt kantad av resliga tallar där vinden ruskar om deras väldiga kronor. Incheckning går smidigt, vi blir väl mottagna och hittar snart vårt rum. Som vanligt med ESS-hotellet finns det något preppy över rummen, ett slags amerikansk snobbig stil som går igen i de hotell vi har gästat (förutom Pigall i Göteborg, som är något extra utöver allt annat). Trivsamt, bekvämt och med en säng som sträcker 240 cm på bredden (!).

Men i rummet går det inte att öppna fönstren, så det är bara att förlita sig på luftkonditioneringen. Det finns inget skrivbord att sitta och jobba vid (om man nu önskar det) och bara en fåtölj. Vi har ju åter tänkt förpuppa oss på rummet och åker därför in mot Lidingös mer bebodda trakter. Z har googlat fram Lidingö Saluhall, en snilleblixt, beläget i en märkligt mediokert betongköpcentet. Men väl inne är klassen hög och servicen likaså. Återigen blir det plockmat, åtminstone för Z som satsar på ställets egen potatissallad, dito köttbullar och lax. Jag hugger på en koreansk råbiff. Lite ost och kex till oss båda. Vi noterar också en Röda korsetbutik, som för tillfället är stängd, men som öppnar på lördag morgon. Vi åker tillbaka, stannar vid en Ica för komplettering och vidare mot hotellet. Fredagskvällen kan börja.

Fest. Foto: ZEBA BJÖRN PEDERSEN LÖWEN-ÅBERG

Men… avsaknaden av ytterligare en sittplats är prekär. Z är lösningsorienterad, går ned till receptionen, blir lovad en stol som senare kommer med roomservice. Festen är snart igång och det blir ju lätt så i Z:s sällskap, timmarna glider från kväll mot natt och vi somnar i denna gigantiska säng. Vi, som tycker om varandras närhet, upptäcker på morgonen att vi ligger i varsin kant av sängen; den sociala distansen har tagit sig nya uttryck.

När världen stannar av

Ibland är det som om allt håller andan. Som om tiden står still och världen stannar av.

Så var det när beskedet om David Bowie hade gått bort i sviterna av cancer bara dagarna efter att han fyllt 69 år 2016. Visst hade bilder skvallrat om att hans hälsa inte var bra, samtidigt hade han ju besökt repetitionsarbetet av Broadwayuppsättningen ”Lazarus”. Och visst hade han på sitt sista album ”Blackstar”, som ju kom på hans födelsedag 8 januari 2016, gett tecken på att han visste att jordelivet var över. Johan Rencks videor ”Blackstar” och ”Lazarus” gav hintar om det.

Men dö blott 69 år gammal…? Nej! Nej!

Sina sista album ”The next day” (2013) och ”Blackstar” var konstnärligt vitala och visade på en aldrig sinande inspirerad konstnär. Singeln ”Where are we now”, som även den kom på hans födelsedag (8 januari 2013) var visserligen en överraskande nostalgisk tillbakablick av denne ikon som så sällan ville titta tillbaka. Men jag såg den då som en äldre mans (han var då ungefär som jag är nu) reflektioner av en tid som flytt och det iklätt i vacker musikalisk dräkt. Låten blev Z:s och mitt soundtrack på vår bröllopsresa Berlin–Paris–London där det blev ett slags final på resan med besök på den imponerande Bowieutställningen på Victoria & Albert Museum i London.

Nej, det gick liksom aldrig att tröttna på David Bowie. Han var så mycket: musiker, konstnär, visionär, estet, pionjär, kompositör…

Han, som var musikalisk ledstjärna för mig från sommaren 1973 och framåt, fanns inte mer, men hans musik, hans skapelser, ja, hans universum, gjorde det förstås.

Jag har sett på honom på scen några gånger (allt för få): båda Scandinaviumkonserterna på 70-talet och Ullevikonserten 1983. Bannar att jag var så dåligt på tårna då jag hade chansen att se honom sommaren 1974 i Birmingham, när jag var i krokarna på språkresa. Men så är det…

Men 13 september 2002 fick jag en kvarts audiens med honom på Elite Plaza på Västra Hamngatan i Göteborg. Jag har för mig att det var för ett Bingolottobesök hos Lasse Kronér, som förenades med en signeringsvända för albumet ”Heathen” på Bengans denna varma, sköna septemberfredag. Köerna ringlade ned förbi Sjöfartsmuseet och David Bowie satt plikttroget och betade av alla som ville ha hans autograf på albumet.

Jag satt alltså i 15 minuter med en person som jag beundrade. Ja, det fanns nerver med. Men kanske mer respekt. Men jag minns att precis då dörren in till sviten på hotellet öppnades infann sig ett lugn. Vi hade ett trevligt samtal, som spann på till det knackade på dörren och mina 15 minuter var över.

Han var full av inspiration. Ville fortsätta skapa. Hade turnéer på gång. Året efter startade ”A reality tour” i Köpenhamn (7 oktober 2003). Det som kom att bli hans mest omfattande turné i karriären. Han kom inte, som utlovat, till Göteborg, men spelade i Globen dagen efter. I slutet av juni var det över. Det blev inte fler turnéer efter det. Det satte en hjärtattack på scen under spelningen i tyska Scheeßel stopp för 25 juni 2004.

Idag skulle David Bowi ha fyllt 74 år. Ingen ålder, nu för tiden. Men för en man, en artist, av hans rang kanske tiden ändå var utmätt till 69 människoår. I verkligheten vet vi ju alla att han levde så mycket mer än vad vi andra gör och skapade så oändligt mycket mer samtidigt som vi vet att han fortfarande lever på ett sätt som vi andra dödliga aldrig kommer komma i närheten av.

Happy birthday, mr Jones.

#davidbowie

Hur julen sluter sig – ett år som kom av sig men ändå gav

Ute blåser allt annat än sommarvind. Redan tidigt vaknar jag av hur rutorna rister i den starka blåsten, där det intensiva regnet piskar på dramatiken; jag klarar inte att somna om. Går upp. Tar Ragnar Jónassons ”Vit död” i handen, smyger ut ur sovrummet där Z snusar sött och tassar in i arbetsrummet för att tända en lampa vid soffan, lägga mig i den och läsa en stund. Vinden blåser envetet i takt med regnet och de sidor jag avverkar i den skickligt komponerade boken som spänner över 50-, 80- och 2010-tal. Som alltid med romaner som fängslar sitter jag med kartan bredvid för att fånga stämningen ytterligare. Jag vill in i den världen. Boken nu är en gåva från yngste sonen. Jag såg den i bokhandeln och fångades av omslaget: Akureyri! Där, där Z och jag var med goda vänner i mars 2019; en annan tid, en annan plats.

Ja, 2020 har ju varit eljest. En utmaning för alla, i synnerhet för de som insjuknat och för alla som tvingats jobba med dem. 2021 knackar snart på dörren. Jag har så här långt hållit mig frisk. Familjen i stort sett också. Vi har varit försiktiga, tvätta händerna torrt fnöskiga, hållit av varandra men på avstånd. Trist, krasst. Men viktigt. Men det är klart. När ett barnbarn kommer i oktobers början förvandlas mycket. Jag erkänner att jag föll till föga med det lilla livet framför mig och med sin son som nu blivit efterlängtad pappa. Det blev kramar.

Det lilla gossebarnet har passerat elva veckor, snart tolv. Växer och mår bra, charmar oss alla, så länge han får den omvårdnad han behöver och den mat att suktar efter. Det är ju på samma gång livets under och dess självklarhet, men som jag aldrig upphör att förundras över. Dessutom förvånar jag mig själv över att ha glömt mina söners litenhet och vad deras behov en gång var.

Juldagarna har tickat ut i stillhet. Maten som lagades och bröden som bakades har börjat ta slut, men räcker ett tag till. Julaftonsmorgon blev i familjens hägn, en sparsmakad skara för julgröt, så som traditionen bjuder. Vi höll distansen med något slags närhet i känslorna. Det gick bra. Sedan julstöket inför samlingen med en än mindre skara, Kalle Anka, förberedelser för det digra julbordet, sedan sittning och samkväm. det blev en fin stund, som bröts för Karl-Bertil Jonsson och sedan julklappar, sötsaker, frukter och senare paketleken plus spel.

I sin vrå glittrade den av Z inköpta och även klädda granen. Den som vi varje år dividerar om när den ska in. Jag förespråkar dan för dan. Z, med sin danska tradition, vill ha in den till första advent och ut på annandagen. Jag slänger ut julen tjugondag Knut. Nu kom granen från den fuktiga parkeringen vid Ica Maxi i Högsbo in i värmen någon dag innan dan före dan; det fick gå.

Bistert utanför, alltså. Men både julafton och juldagen bjöd på fint, insmickrande och friskt kyligt väder. Så det får gå. I skortstenspipan viner blåsten, det drar kallt in i köket, där jag plockar undan efter kvällen före, fyller hart när diskmaskinen, går ned i källaren med burkar, flaskor och sådant som ska återvinnas.

Det är tyst i huset, bara jag är vaken. Utanför ligger gatan stilla och reflekterar gatans ljus allt blekare ju mer gryningen tar över.

Vi har haft en fin jul med våra närmaste. Har delat julklappar försiktigtvis, men där Z skämde bort mig med en tredelad tweedkostym, måttbeställd från Tweedmaker, där uppgifterna sändes i sent november och en färdig kostym anlände, skräddad och klar från Singapore en vecka innan jul. Av dottern och hennes sambo fick jag ett par sockor i gult och rött med surströmmingsmotiv, surheten i sockarna får jag själv stå för, men underbar humor är det i gåvan. Z hade ju hörsammat min fåfänga jakt efter stickade slipsar och hittat på Nätet. Yngste sonen kom med Paul McCartneys senaste, den som jag oaktsamt innan jul köpt. Dessutom alltså den bok jag nu läser. Av Z fick jag dessutom en delikatesspåse med italienskt gottgott, som vi ska spisa på när julmaten tagit slut.

Bortskämd igen, ja vet. Jag är tacksam för det. Tacksam för hur jag har det och det som livet gett. Ingen självklarhet alls och något att vara ödmjuk inför varje dag. Ett år där jag förmodligen handlat fler kläder och skor än någonsin. Förvisso second hand, men inte desto mindre och de som minns minns mitt löfte – var det i 2015 års inledning? – om köpstopp. Nå, det har ju gått sisådär med det. Men kanske dags att infria 2021.

Jo, det är klart att jag saknar min hockey. Jag har inte spelat, än mindre rört mig, sedan hallarna stängde där i november. Ibland går jag ned i garaget och plockar med prylarna och luktar på dem som tjuren Ferdinand på blommorna. Ändå lyckades jag spela mig genom våren och till och med sommaren med mitt första sommarläger någonsin.

Årets dagar är räknad, inte många dagar är kvar. 2020 har varit utmanande, men ändå gett så mycket. Först ut med välsignelse var gudsonen förstfödda som kom mitt i det inledande coronakaoset, en frisk och vacker dotter bland ond död och pandemi; livets paradox.

Vi fick gjort några resor, trots allt. Så även om Tanzania, Spanien, Roskildefestivalen och Vietnam sattes på väntan har vi berikat oss en smula med det lilla. Jag vårdar fortfarande Västmanlands teaters uppsättning av ”Bellman 2.0” i ljuvt minne, den jag skrev om här. Tänk att få gå på premiär lördag 29 februari. Tror bara det kommer hända en gång i livet. Vi gjorde Västerås för en helg, bodde på fantastiska Steam hotel, som vi gärna återvänder till. ESS Group, som driver det, kan sina saker och vi har som en ambition att beta av kedjan samtliga hotell, även om det i Hemsedal (Fýri) och det utanför Helsingör (Marienlyst) av förklarliga skäl får vänta. Vi skulle checkat in på Ellery på Lidingö i skiftet november/december och passat på att se Vivienne Westwood-utställningen på Millesgården. Men den andra vågen av coronan kom ivägen för det äventyret.

Vårt ständiga resmål Köpenhamn blev av under tre av våra fyra Danmarksresor under året. Den första räknas inte; den var i januari för att uppmärksamma en ung släktings födelsedag och då var ju allt som vanligt i reatid.

Andra gången smet vi in några timmar för utomhusmöten med Z:s systrar, men var då aldrig i den danska huvudstaden. I september, då pandemin höll sig i schack, åkte vi ner för att fira Z:s tvillingsystrars 50-årsdag där en härlig brittsommardag medgav distanserat umgänge på en väldig altan under bar himmel. Det var då vi bodde nere i en hotelllägenhet i Nordhavn, den kreativa byggarbetsplats som allt mer visar på hur man skapar smarta, snygga och praktiska nya kvarter. Vi vågade oss till och med på att åka en folktom Metro och jag fick se Nick Cave-utställningen ”Stranger than kindness” i Den Sorte Diamant, den nya biblioteksbyggnaden. Jo, vi hann med en och annan secondhand också; jag kom hem med en snygg yllerock inhandlad på Røde kors för 350 dkr.

I oktober hinner jag celebrera 40 år sedan Kai Martin & Stick!:s debutalbum ”Biomusik” kom. Blir inviterad till målvaktsträning med en av Sveriges ledande målvaktstränare och får en timmes gnuggning som gör mig både trött och salig. Zeba har hunnit bli klar med sommarens projekt att rädda mormors och morfars trädgårdsmöbler. Men viktigast, förstås, mitt barnbarn Ivar, som föds kring lunchtid den 6 oktober.

Det blev en resa till precis när allt darrade till. En magisk resa till ett gråtrött Köpenhamn som ändå var blixtrande vackert. Jag hade tidigt på året, var det i januari…?, köpt biljetter till Suedekonserten på Falconerteatret 26 oktober. Jag närde en plan om att vi skulle kosta på oss att bo på anrika SAS-hotellet, det som nu ingår i Radisson Blu-kedjan, som stod färdigt i sina ståtliga skepnad med design av Arne Jacobsen 1960. Kanske kunde vi göra det inför vår take off till Vietnam, exklusivt, once in a liftetime… Det blev ju inte så, men ändå blev det. Den 29 oktober skulle Z:s mor ha fyllt 80 år. Hon som äntligen hade fått en gravsten vid platsen för sin sista vila skulle ägnas en minneshögtid, välförtjänt, med øl och smørrebrød bagefter på hennes favoritkro Sant Peders i Hellerup.

Z bokade hotellet, vi åkte onsdagen 28 oktober, smet åter in i Danmark i skydd av hennes danska pass, tog oss in till centrala Köpenhamn, fick beskrivet hur vi kunde parkera bilen i garaget under det väldiga hotellet, snirklande ner bilen via den smala passagen och parkera. Tog den slitna hissen en våning upp till lobbyn som prålade i dansk designpark. Jag skulle få bo där för första gången sedan juni 1964, då vi bara veckorna efter att Beatles bott där gjorde den sista resan med morfar. Vi – mamma, pappa, min syster och jag – reste med två bilar tillsammans med morfar och mormor till Österlen, Malmö och Köpenhamn där vi alltså fick en natt i det flotta och nybyggda hotellet. Jag drev min morfar till galenskap genom att snurra i Arne Jacobsenfåtöljen i rummet, nära den väldiga fönsterrutan; jag har sedan dess velat återvända.

Z är driftig. Frågar i receptionen vad det kostar att komma högre upp för bättre utsikt från rummet. Det slutar med att vi får en svit på artonde våningen med milsvid utsikt och detta för bara 200 kronor extra per natt. Det var ett erbjudande svårt att tacka nej till.

Precis som vid vår första vistelse tillsammans i Köpenhamn, midsommar 2007, så valde vi att sova utan persienner eller gardiner för fönstren. Stadens och dygnets skiften skulle bara komma till oss. Från toaletten/badrummet svindlade utsikten västerut, varje sittning tog därför sin tid. Vi hade Köpenhamns norra och västra kvarter och förorter framför våra fötter. Fantastiskt.

Första kvällen tog vi en middag i restaurangen på bottenvåning. Njöt bland få gäster i ett hotell som knappast skulle haft plats för oss under normala omständigheter. Vi går lite husesyn, kikar in i konferenslokaler, den för tillfället stängda skybarrestaurangen och smyger där i mörkret och tjusas. Vår svit är fantastisk med sin walk in closet där min lilla resegarderob med råge får plats.

Vi åker vår färd upp till vårt gentila boende, försöker se favoritserien ”Babylon Berlin” som före Sverige bjuder på nästa säsong. Men sömnen slutet oss för att timmar senare låta morgonen väcka oss till en disig utsikt. Frukosten intas nere i restaurangen där buffén plockas med munskydd och plasthandskar på. Vi har att göra innan ceremonin på kyrkogården i Sorgenfri och betar av våra ärenden.

Vi går västerut, Gl Kongevej, in i Frederiksberg, besöker en och annan secondhand utan att nappa, ned mot Frederiksbergs allé, in i någon blomsterbutik, in i ett konditori; gatorna är som en catwalk med människor, mest kvinnor, i spännande kreationer.

Jag har försökt klä mig diskret chict i fynd från både loppisar i Danmark som secondhand i Göteborg/Mölndal.

Vi hämtar ut bilen, snirklar den branta passagen uppför och ut för att sedan stäva via Vesterport norröver, Vestre och Nørre och Øster Farimagsgade, till vänster vid Botanisk have, över Fredensbro, förbi Rigshospitalet och ut ur Köpenhamn mot Lyngby och Sorgenfri. Regnet strilar oresonligt ned när vi parkerar bilen i väntan på de övriga sällskapet som ska närvara vid kyrkogården.

Men regnet välsignar oss med uppehåll när vi väl samlas och kliver ut ur bilarna in på kyrkogården. Den sena oktobereftermiddagen mörknar, men vi får en stunds samlad respekt för 80-åringen innan vi i ett mindre sällskap tar oss till Hellerup för en bit mat vid de bokade borden. Restaurangen är full, både på utsidans serveringar och på första våningsplan. Vi hade beställt bord på andra våningen, blir visade dit. Men ryggar tillbaka inför att de andra borden står alldeles för tätt. Coronadistansen fanns inte. Jag känner mig obekväm, men Z finner på råd och övertygar hovmästaren om en annan disponering av borden, så kommer vi till ro och får får øl och våra smørrebrød. Tätheten i restaurangen avtar inte och om någon tror att munskydd vid in- och utpassering räddar allt så tror de fel.

Vi tar bilen till hotellet fyllda av upplevelser och intryck, men inget slår utsikten från artonde våningen.

Vi klär oss. Tar hissen ned till matsalen. Beställer från à la carten och tar med våra plasthandskar från menyn. Låter frukosten sträcka ut, utanför väntar ett regngrått Köpenhamn och vi låter staden vänta. Väl färdiga med både mat och morgontoaletten tar vi väster ut: Vesterbrogade och ned mot Istegade, in i butiker, ut ur desamma och när Z fastnar in en secondhand som börjar bli lite väl frekventerad går jag ut för att promenera, rastlöst, fram och tillbaka på trottoaren. Så fastnar jag vid ett skyltfönster och inser att den här butiken kommer Z att älska.

När hon väl kommer ut går jag lite nonchalant vid hennes sida innan jag riktar hennes uppmärksamhet mot King Louis-butiken, det holländska märket som Z gjort till sitt. Det blir en blus, ett par strumpbyxor och ett par handskar, när hon är inne och provar smyger jag iväg ett par strumpor till expediten, som jag snabbt betalar för och stoppar i väskan; första julklappen klar.

Vi åker mot Z:s gamla hoods, Nordre Frihavnsgade där Z fyndar elegant och exklusivt. Plagg som klär henne, som den svepande Bossklänningen. Vi har en tid att passa, för vi är bjudna på mat hos Z:s syster T med man, kommer dit där vi inte varit sedan januari. En lägenhet som har blivit mitt danska hem. Vi låter oss väl smaka, men tappar kanske lite aptit då hundvalpen kissar på golvet under vårt bord. Det blir ett kort besök, vi kroknar helt enkelt, och tar oss till vår svit. På vägen beställer Z upp minibaren, som inte är laddad under dessa coronatider. Det blir drinkar, öl och bubbel under samtal samtidigt som blickarna växlar mellan att titta på varandra och en kittlande utsikten.

Morgonen är vår sista dag och festen från igår ligger ostädad kvar. Jag provar min Bossväst och Etonskjorta som jag köpt på second hand. Men växlar till Burberryskjortan, Mulberryslipsen, den bruna Morriströjan och de bruna Oscar Jacobson byxorna i manchester – allt secondhand – innan jag tar på mig H&M-rocken jag tidigare köpt. Vid är redo för brunchen nere i restaurangen.

Vi är tidiga, men ändå inte först, och kommer i skarven mellan frukost och brunch. Men som hotellets gäster fattas oss ingenting och efter en stund sippar vi på morgonchapmagnen till den goda maten. Allt med måtta, förstås, för även om vi har sen utcheckning först vid två så ska ju bilen köras hem till Sverige.

Så upp till utsikten, borstar våra tänder och beger oss fotledes västerut i jakt på en spritbutik för Z ska köpa till den duktige sonen som klarat Volvosteget och som en av få lyckats få en tillsvidaretjänst på Volvo Lastvagnar; klart att det ska premieras.

Vi hamnar på vår favoritgata, Værnedamsvej, mellan Frederiksbergs allé och Gl Kongevej. Där finns butiker och restauranger, som Les Trois Cochons som vi inte hann med den här gången. Men spritbutiken och japansk whisky hanns med innan vi bröt för promenad åter till hotellet och utcheckning med mersmak i munnen, ja, hela själen, efter ett magiskt boende.

Det är en resa jag tar med mig, exklusiv på så många sätt. Som trots gråväder och regn blev ljus, en resa och ett boende som kläs i minnets skimmer länge och med längtan efter igen och mer. Alltid med Z. Det blir bäst så.

Kaos och kul i Köpenhamn

De flitiga resorna till Danmark har av förklarliga skäl lyst med sin frånvaro under våren och sommaren. Borta har loppisbesöken varit och så också tittinnen till genbrugsbutiker. Jo, jag har saknat det. Saknat att hitta udda saker, känna fingrarnas känsliga beröring över tyg och material, hitta fynd som är unika och som ger mig ett uttryck jag gillar, som adderas till min personlighet.

Men när soliga septemer går mot sitt slut öppnas också fönstret för grannlandet. Z:s yngsta systrar fyller 50, oavsett hur coronastatusen är ska vi dit, om så bara för att sitta i en bil och vinka. Lyckligtvis slipper vi det, men om det senare.

Lördag

Vi startar tidigt, hämtat upp Z:s dotter S med pojkvän M på vägen. Kör dem till McDonalds för en närande och stärkande frukost för de unga tu. I väntan i bilen ser jag på mina fingrar och utbrister ett ”Nej” följt av ett ”Fan!”, varpå Z undrar, förstås, vad som står på.

Jag har ju inte ringarna på. De som deklarera förlovning och äktenskap, det senare som vi firar tisdag den 22 september och vi bestämt ska uppmärksammas under helgen då vi ändå är i Köpenhamn.

Vi ringer ungdomarna och meddelar att vi snabbt åker hem igen för att fiska upp ringarna, gör så och återvänder. Nu för definitiv avfärd söderut.

Tiggan, bilen vi köpte i somras, är törstig, men trivs bättre när det handlar om långturer än stadskörning. Vi tuffar på, Halland sveper förbi, Skåne breder ut sig och i Helsingborg gör vi en snabbt avstickare för födelsedagspresent till en av jubilarerna. Så mot färjan, där vi väljer att sitta kvar för att undvika trängsel och kontakt, trots att S varit duktig och köpt munskydd till familjen.

I tullen inga problem, vi viftas förbi, åker till Prøvestenen i Helsingør, pantar gamla danska burkar, handlar lite frukostmat samt några flaskor vin för någon kvällssittning. Där passar vi också på att äta lunch för stället har en fantastisk kebab, som varmt rekommenderas.

Där finns också en gengrugsbutik som vi smiter in i, tittar på olika prylar utan att fastna för något. Plaggen är inte min stil, men Z hittar några jumpsuits från Monkl där hon provar två och köper en för 75 dkr. Som hittat.

Sjælland bjuder upp till solsken och vägen ned mot Köpenhamn går som en dans. Jag vet vägen mot Nordhavn, där vi har hyrt ett rum i ett lägenhetshotell. Hundra kvadratmeter, tre rum och kök, allt tipptopp med fönster ut mot både hamnbassängen och byggplatsen som ska resa nya byggnader i det intensivt förtätade området som sett Metron invigas med en ny sträckning så sent som i mars.

Vi parkerar i ett häftigt p-hus, med motionsmöjligheter: trappor, närmast lejdare, på utsidan leder upp till taket där en stadspark och motionscentral finns för rekreation, gym och lek.

Lägenheten är verkligen spatiös. Men också könlöst modern och utan charm. Vi installerar oss och Z och jag tar naturligtvis det bästa rummet, som föräldrar plägar göra.

Så väntar dagen. Men jag inleder med att softa, ser Frölunda dominera mot HV71 i SHL-premiären, innan Z börjar skruva på sig och jag får finna mig att vi bör börja röra på oss. Ungdomarna beger sig på sitt äventyr.

Jag skiftar kläder. Tar på mig den plommonröda Selectkostymen som jag reafyndade i Bodø förra sommaren, till den en matchande Disguelskjorta, som Z gav mig när hon inte hittade något till sig för den julklappen jag gett henne, som inte passade. Skorna ett par svarta Sneaky Steve inhandlade i början av året som ett secondhandfynd, fast de var obegnade. Lila strumpor från Next, London, samt den nyligen införskaffade luvan, en Stetson, som jag köpte på Ragtime i Göteborg. Z bär med stolthet sin Monkl-jumpsuit. Vi är redo för København.

Klädd för Byen. Foto: ZEBA BJÖRN PEDERSEN LÖWEN-ÅBERG

Vi går upp mot Østerbro, Z:s gamla barndomskvarter, kikar i butiker, tar en sväng in i idylliska Brumleby med radhus enligt engelsk villastad, Z pratar med de inneboende som lapar sol på utsidan och vi får en bild av ett lätt boehemiskt storstadsliv.

Idyll i Byen. Foto: KAI MARTIN

Vi går nedför Østerbrogade mot Trianglen, kikar in i fler butiker, fortsätter nedför Østerbrogade innan vi korsar densamma och tar oss mot norra delen av Sortedamssøen, sätter oss i solen och njuter av stillheten samtidigt som hungern börjar smyga sig på.

Mitt förslag är Les Trois Cochon på Værnedamsvej, men dit är det en bit och dessutom vill Z pröva något annat. Vi har passerat italienaren L’imperatore på Olufsvej, en tvärgata till Østerbrogade, som berömmer sig för sin fisk- och skaldjur; det kommer bli en upplevelse.

På vägen dit möter vi en välbyggd man med hund som stirrar ilsket på mig och när vi passerar skäller han, men hunden tiger; kanske fick jag inte se ut om jag gjorde; oavhängigt detta var jag storstilad nog att låta honom göra det.

Vi får bord, men hamnar i stimmet mellan toalett och rusande servitörer från en den ena bordet till en det andra. Men vi har inte bokat, tar pliktskyldigt munskydden när vi går in och sätter oss där vi blir placerade. Menyn kommer, vi bestämmer oss för Kejsarens signatur, som är en skalddjurspelare med det hela: hummer, kräftor, insjökräftor, krabba, räkor. Till detta kan man ta en antipasto misto, som vi nappar på. Rödvin, chianti, till förrätten för mig och ett chardonnay till skaldjuren.

Showtime, men smaklös. Foto: KAI MARTIN

Vi får vänta på vår beställning. Ja, upp mot en halvtimme, trots Z:s gester om uppmärksamhet och en ström av serveringspersonal som cirkulerar utan att göra något. En melodi som restaurangen behåller under aftonen. Men när väl maten kommer utan större ursäkter är den superb, så vi låter det passera. Så kommer tornet med havets läckerheter, som en fyr tänds det ett litet bål högst upp och nedanför gör kolsyreis att allt effektfullt sveps in i en dimma. Showtime! Men inte för en romantisk middag och det borde vi ju ha begripit, att skaldjur utgör ett energiskt arbete med att krossa skal, pilla bort och slafsa med skvätt och sölighet som ackompanjemang. Men vad värre är: skaldjuren smakar ingenting. Det finns ingen sälta, ingen arom, ingenting! Z ger upp då jag kämpar vidare. Men till slut påkallar hon kyparens uppmärksamhet och ber att få menyn, för hon är hungrig. Maten hon/vi har fått går inte att äta, dessutom var jätteräkan rå. Det blir en fettuccine alla norma, toma, aubergine, ricottaost med basilika, och samtidigt som vi beställer den säger Z: efteråt vill vi ha tre ostar och därefter tiramisu och espresso. Klart och tydligt.

Kyparen förbereder för den nya rätten. Lägger besticken på det efter skaldjursattacken väldigt söliga bordet. Jag lyfter demonstrativt bort mina bestick och efter en stund får vi kyparen att förstå att bordet måste göras rent. Han tar då min använda servett och torkar bristfälligt rent bordet till vår häpnande förvåning.

Pastan kommer och återigen succé. Z delar med mig och vi kan se varandra i ögonen. För detta är ju kvällen vi firar vår åttaåriga bröllopsdag (några dagar tidigt). Tallrikarna slickas rena, vinet töms och vi väntar på ostarna som inte kommer. Inte heller en förfrågan om påfyllning av de tomma vinglasen.

Väntan passerar 30 minuter och när den tickar mot 35 så säger jag, som har haft störst tålamod under kvällen, att jag har fått nog. Jag reser mig och går ut. Z som står för ekonomin konfronterar först kyparen ”Hur svårt kan det vara att servera ost? Ska ni mjölka korna och ysta innan ni får fram dem…?”… ungefär. Han skyller ifrån sig, men hovmästaren kommer fram, tar över och säger att han inte vill att vi ska gå härifrån med en dålig känsla. Bjuder på en limoncello samtidigt som han ivrigt stryker i notan.

Vi landar slutligen på en kostnad på vad endast skaldjuren skulle ha kostat, snyggt, förvisso, men vi fick oss också en stukad kväll fylld av besvikelser.

På vägen hem jagar Z en specialglass, eskimois, som är på väg ut ur sortimentet. Först på fjärde försöket lyckas vi; det blir vår efterrätt. Hemma väntar vin, ost och kex. Vi reder oss och famnar sömnen.

Söndag

Söndagen är den stora dagen då tvillingarna fyller år. Jag vaknar tidigt. Möts av dimma och gråväder. Gör morgonmad och väcker min hustru försiktigt. Vi äter, hör hur ungdomarna vaknar som ungdomar brukar vakna. Jag klär mig i min van Gilskostym, som jag köpte förra sommaren för 30 dkr på loppisen i Frederiksberg. Där lät jag min skräddare göra shorts av de vida byxorna och fixa längd på ärmarna på kavajen. Till det en dito van Gilsskjorta, inhandlad i favoritbutiken Herrernas Magasin by David K, en klassisk herrbutik med det bästa, på Nørregade, för några år sedan. Sneaky Steveboots till det och en hatt inhandlad i Spitafields market för två år sedan.

Vi kör västerut, mot Frederiksund, där den tidiga eftermiddagens festligheter ska hållas; utomhus, förstås och när vi efter en vådlig ballonguppblåsning med förbipasserande bilar och iordningställande av presenter anländer spricker gråvädret upp och himlen blir vackert blå och solen ler inställsamt.

Det blir en fin hyllning på systrarna. Mat à la 70-talet serveras enligt alla konstens regler, till det sodavatten eller läskedryck. Ingen øl, inget vin; passar mig fint. Jag kör. Det serveras kaffe och kaka. Presentöppning, förstås och timmarna rullar iväg och i skyn segelflygplan som tar himlen i besiktning.

Jubilarer. Foto: KAI MARTIN

Vi tar farväl. Åker mot huvudstaden, skjutsar ungdomarna till Rådhusplatsen för att de ska gå på bio. Vi parkerar utanför Tivoli på HC Andersens Boulevard för Z vill äta aftonmad på Byens bästa shawarma, som ligger sedan 40 år i Strøgets öppning från Rådhusplatsen. Vi äter på plats, munskydd på för att komma in, förstås. Z får idén att köpa med sig ett kilo kött med hem, som ska skrapas loss från det väldiga köttspettet och förpackas. Det tar lite tid. Jag står utanför och betraktar det stilla folklivet en söndagkväll.

Vi tar hem. Parkerar bilen. Bestämmer oss för att besöka den närliggande bion, som precis ska starta sin sista föreställning av actionrullen ”Tenet”, som vi bestämmer oss för att sitta in på. Biografen visar sig ha Imax, det som ungdomarna hade efterfrågat och därför valt en bio i centrum. Vi tar plats, förvandlar stolarna till snudd på liggande och låter den öronbedövande volymen tävla med det intensiva tempot i en andefattig film som mest snurrade runt sina olika tidsaxlar. Inte min kopp té, men 1,90 långa Elizabeth Debicki var spännande att se. Så hem och invänta ungdomarna som kom senare än oss, men började se filmen tidigare.

Måndag

Måndag morgon är än dimmigare än söndagen. Vi har ärenden, pass för unga fröken, bankärenden för gamle herrn, gravbestyr för söta frun. Det blev passärendet först och via lite missförstånd kom vi rätt till Strandboulevarden för att åka vidare till Jagtvej och Ørbro Jagtvej Bibliotek där borgarservicen finns. Jag släpper av sällskapet, hinner knappt parkera, betala och komma in i byggnaden förrän ärendet är avklarat; det som tagit månadsvis av byråkrati att bestyra. Ungdomarna åker med Metron till stan. Z och jag åker till Lyngby. Jag vill till Röda Korsbutiken för att se om jag hittar något, enligt tesen att då inga loppisar finns skänker folk till välgörenhet. Men jag får inget napp.

Väl där går vi in på Danske Bank för mitt ärende, får hjälp och ett telefonummer som ska ringas. Vi sätter oss i bilen och gör så, löser ärendet, går in till banken igen för verifiering för att sedan åka till Z:s mors – och morföräldrars – grav i Sorgenfri för lite aktning och med en idé om att äntligen låta henne få en sten med inskrift.

Det är en vacker höstdag, klar luft, solen skiner, vinden är mild och kyrkogården vacker. Vi har, efter irrande vandringar på i gångarna efter rätt grav.

Z kommer i samspråk med en kyrkogårdsvaktmästare som rekommenderar en stenhuggare. Vi åker dit, en sten väljs ut och vi – eller Z och hennes systrar – ska återkomma gällande vad det ska stå. Betalat och klart levererar han stenen i god närtid, framför allt innan den 80-årsdag som moderns skulle ha firat i slutet av oktober.

Så vidare till Bagsværd där vi hade hoppats på en fika med Z:s storasyster T, men hon är på arbetet. Vi tittar in på ortens Röda Kors, men inte heller där med någon utdelning. Så vi åker tillbaka till Nordhavn, ställer bilen och tar Metron in till byn. Köpenhamn sträcker på sig denna vackra dag och den nya linjen från Orientkaj in till stan är snabb, effektiv och tom. Mask på, ändå, förstås. Jag ska fixa armbandet till min klocka, den danska, som jag ärvt av min far. Vi går av vid Nørreport, grälar om vart vi ska; jag har förklarat, men Z har en annan plan och det blir som hon bestämmer. Urmakaren vid Kultorvet har armbandet och skiftar samtidigt batteri. Vi äter en pølse och ler mot varandra igen, går ned mot Strøget via Herrarnas Magasin som lockar men, tack, nej tack. Ned till Röda Korsbutiken vid Vestergade/Gammeltorv där jag hittar en vacker höstrock för 450 dkr. Den passar, kanske lite trång runt midjan, men perfekt i ärmarna. Midjemåttet kan jag påverka, inte längden på mina armar. Men jag avstår.

Nick Cave och ”Stranger than kindnesss”

Vi går ned mot Den Sorte Diamant där vi ska se Nick Cave-utställningen ”Stranger than kindness”, irrar lite med bestämda steg och kommer fram. Men när vi ska köpa biljett bestämmer sig Z för att inte följa med. Hon skapar sig egentid i kaféet med utsikt mot Inderhavnen och det milda septembervädret som sträcker ut sig med solsken och de människor som valt att samlas i solgasset.

Jag…? Går ned i mörkret. Eller åtminstone försöker. Efter att ha scannat biljetten med visst bekymmer åker jag nedför en rulltrappa, hamnar i ett slags cylinder med olika dörrar, men ingen där det står entré. Jag ser en skylt vid en hiss och tänker att vägen till utställningen går via den, trycker på knappar utan att ha behörighet att åka till något etage utom, skulle det visa sig, entrévåningen. Jag kliver ut, går till kassan och ber om hjälp. Kvinnan i receptionen följer mig, vi åker rulltrappan ned och hon öppnar dörren rakt fram. En av dem utan skyltning om att det är här utställningen tar sin början; kanske hade den upplysningen varit klok för en inte fullt så anarkistisk, äldre svensk man som gärna vill gå rätt.

Jag hamnar i ett mörker med skavande, gnisslande musik; Nick Caves värld från barndom fram till konstskola, Melbourne, musik, sturm und drang, flytt till London, flytt till Berlin, samlande av brev, tavlor, hårtestar (!) och ett av Nina Simones tuggat tugggummi. Hör finns sovrum, sängar, skrivbord, böcker, skrivmaskiner, manus, fragment, utkast… Och jag tänker att det är inte helt olikt Freddie Wadling-utställningen på Göteborgs konstmuseum 2017. Samma slags samlarmani för inspiration, en irrationell för en kaotisk, men ändå begriplig konstnärsgärning.

Hörlurar och tv-skärmar gör det möjligt att lyssna på den konstnärliga, musikaliska utveckling från The Boys Next Door över Birthday Party till Nick Cave and the Bad Seeds.

I ett rum görs intervjuer med samtliga medlemmar ut Bad Seeds, där skärmen släcks alternativt tänds ut efter hur musikerna kommit och gått i den expansiva orkestern.

Jag är helt ensam i den cirkelformade lokalen där rum för rum tar mig djupare in i Nick Caves-värld. Det är fascinerande och uppslukande, som om jag ser något farligt, rör vid något orörbart, samtidigt som varje dokument, bild, skapade scenbild av det kreativa kaos han befunnit sig i med något slags nit och drivenhet också skapar en förståelse för detta mörkrets rike som blivit hans.

Nick Caves rum i Berlin. Foto: KAI MARTIN

En vagn knirrar med gummiskor gnidande mot golvet. Först tror jag att det tillhör denna väldiga installation, som man på något vis ändå får kalla utställningen, men det är en anställd som går med en vagn lastad, som en Karon i dödsriket; kanske var det trots allt en del av ”Stranger than kindness”. Det är dagen för Nick Caves 63-årsdag, vi är nästan jämngamla och har levt våra liv parallellt; jag välkammad, han vild. Ändå med musikaliska karriärer och uttryck. Fantastiskt ändå och när jag går ut i ljuset för att lämna mörkret tänker jag på det väckelsemöte som Nick Cave and the Bad Seeds hade i Dalhalla i juni 2018. Vilken konsert!

Z sitter och väntar, har fikat och fördrivit den tid som jag har spenderat (oklart hur länge jag var där ner, kanske en dryg timme), går på toaletten som jag redan frekventerat. Vi diskuterar om vi ska gå på Strøget dit Z vill gå, men inte jag och en liten storm rusar upp till en krusning på ytan, för jag tycker att hon kunde utnyttjat sin tid bättre än att vänta på mig. Men vi skakar av oss det, går ut i solen, går upp därifrån vi kom i avsikt om att jag trots allt ska köpa den där rocken. Men när vi väl kommer dit är butiken stängd, strax efter klockan fem, mitt i storstaden Köpenhamn!

Diskussionsklubben vid Den Sorte Diamant sinkas oss/mig. Men så kan det gå.

Vi tar bakvägarna mot Kongens Nytorv, insuper staden, den vackra med en arkitektur, gammal som ny, att häpna över. Kliver ned i Metron för att ta den mot Nordhavn, men hamnar på M3 istället för M4 och tvingas gå av vid Trianglen, som ju är Z:s barndomskvarter, och vi går nedför Nordre Frihavnsgade där Z, återigen, får peka ut var hon bodde och öppna minnesluckorna på vid gavel för historier från en tid för länge sedan.

Hör bodde jag. Foto: KAI MARTIN

Vi fortsätter hela vägen ned till Nordhavn där nya kvarter byggs med frenesi, tar oss ”bakvägen” upp mot vårt boende, passerar Göteborg plads där Tysklands ambassad tornar upp sig, ja, verkligen, med sina imponerande cylinderbyggnader.

Ambassad. Foto: KAI MARTIN

Ungdomarna är hemma och vill ha glass. Inte vilken glass som helst. Nej, vi ska till Lydolph’s isbar på Strandvejen, som bjuder på glass i stora lass ungefär som Triumglass hemma på Bruksgatan i Sandarna.

Men först bad. Både Z och jag har tagit med badkläder. Badplatsen i Hellerup, där de rika bor, är ofta välbesökt. Så också denna tidiga septemberkväll. Roddbåtar, långa, smäckra scullers bryter den den stilla havsytan av sin knusende roende besättning, ett gäng tävlar i paddel, alltså inte racketsporten, några badar ute på piren och det är alltså dit vi beger oss.

Ikapp med båtarna vid Hellerup strand. Foto: ZEBA BJÖRN PEDERSEN LÖWEN-ÅBERG

Jag har badbyxorna under, tar av mig, samtidigt som Z tackar nej. Det är för kallt i luften. Jag går i, känner Öresunds klara, friska vatten omsvepa mig, tar några simtag, och vi är där där askan av Z:s far spreds för några år sedan med familjen och några svanpar som enda vittnen.

Så tar jag mig upp ett det uppfriskande badet. Torkar av mig, tar på mig glasögonen, inser att handduken jag har med mig inte är den badhandduk jag trodde att det var och får hjälp av Z att hålla den om livet. Samtidigt kommer ett vackert par ned, obekymrad klär den vackra, gracila kvinnan av sig in på underkläderna. Tar av sig bh:n, låter spetstrosorna skyla bak och fram och klivet sedan i. Så så mycket för min diskretion.

Klassiskt coolt ställe. Foto: KAI MARTIN

Vi lämnar Hellerup strand när solen blekar ut för kvällen. Låter bilen stå på Onsgårdsvej upp mot glassbaren, maskklädd beställer Z min is och sin plus kaffe, hon är också ungdomarna behjälplig. Med strutar fyllda av olika smaker går vi sakta ned mot bilen igen, njuter av utsikten över Öresund och får en stilla stund på jorden innan bilen styr oss mot Nordhavn igen.

När vi kommer till p-huset släpper jag inte av ungdomarna längst ned. Istället gör jag den snurriga cirkeln upp, upp, upp för att finna en p-plats på femte våningen, närmast högst upp. Gärningen uppskattas inte, men avsikten var att ge dem nya insiktet och utsikter. För när de surt stolpar iväg för att ta hissen (ja, varför använda trapporna…) går Z och jag upp på taket och upptäcker den där stadsparken med träningsmöjligheter. Det är så sinnrikt, rekreation för den målmedvetna eller lekfulle. Träningsredskap samsas med gungor och studsmattor. Över cylindern som leder bilvägen in, upp, ut och nedför p-huset är det spänt ett nät som den djärve kan gå över. Min svindel sätter stopp, men jag gör det. Två gånger.

Svindlande utsikter. Foto: KAI MARTIN

Så går vi nedför den utomliggande trappan, som några använder som träning.

Ordningen har inte varit klockren under dagen. Åtminstone inte beträffande matintag, så jag är middagshungrig. Vi går in på Netto och jag hittar lite kött att steka plus sallad. Z har mat hemma, så en stund senare sitter vi till bords. Tv:n står på, flimrar förbi med något program, kvällen blir sen och jag trött.

Tisdag

Jag väcker Z försiktigt. Det är tisdag den 22 september. Vår bröllopsdag. Framför hennes ögon, som hon har svårt att öppna, fortfarande kvar i drömriket, ligger ett litet paket, omsorgsfullt inslaget med rött band knutet i en rosett. Hon vaknar genast till, öppnar och blir förtjust över ringen hon får. Trär den på sitt finger, där den genast klär henne. Det är åtta år sedan vi förenades genom vårt giftermål. Åtta år som dansat iväg, men ändå innehållit så mycket glädje och sorg på vägen. Då hade både hon och jag våra fäder i livet, hon också sin mor samt väninnan B med sin särbo K. Nu är de borta för ett fortsatt levende i en annan dimension.

Morgonstämning i Nordhavn. Foto: ZEBA BJÖRN PEDERSEN LÖWEN-ÅBERG

Vi packar ihop efter morgonmaden. Plockar ut kylskåp, frys, garderober. Samlar våra pinaler och tar farväl av vårt spatiösa boende. Kliver ut i den täta dimman, som omsluter Nordhavn. Jag ser motivet. Tar en bild över hamnen med kranarna, ber Z ta bild på mig i motljuset. Hon tar flera. Vi kommer ur dimman, kör in mot Byen, parkera i ett p-hus vid Tivoli där en entrévärd är oss behjälplig med en p-plats som gjord för Tiggan.

Ungdomarna har vi släppt för några timmar på Glyptoteket. Z och jag tar sikte mot Strøget, som denna förmiddag inte har sitt turistiska stim, om ens någonsin under dessa coronatider. Vi konstaterar att Röda kortbutiken med den eftertraktade rocken inte öppnar förrän klockan ett (!) och meddelar ungdomarna att nu samlingstid är just det klockslaget, sedan ska vi åka hem med omväg runt stenhuggaren i Sorgenfri för betalning.

Vi knallar återigen runt, hamnar på Illum för toabesök, sedan vid ett kafé med utsikt vid Amagertorv och samlingspunkten Stork Fountain. Vi sitter på första rad, Z med kortet beställer och vi blir serverade, sitter en bra stund och bara kontemplerar, insuper atmosfär, tittar på gatumodet som passerar förbi, rika, mindre bemedlade, konstnärer, wannabes, unga, gamla, tjocka, smala… ingen den andre lik och jag tänker, som alltid, hur kan kan kategorisera människor…?

Vi besöker butiker, fastnar i några, nyper i kläder och i en stannar tiden, Z provar plagg och köper senare ett av dem, en beige klänning i manchester.

Det är dags för Röda korset och öppningsdags. Vi är några minuter i, jag ser hur de öppnar, kliver in i butiken, lyfter ned rocken, som är kvar, betalar, lägger den över armen och är ett fint plagg, helt nytt, men secondhand, i ylle och kashmir rikare, men några hundra kronor fattigare.

Rockrik. Foto: KAI MARTIN

Så mot p-platsen där inga ungdomar står. Vi söker dem. Får svar om att de är på väg. Ser dem efter en kvart på andra sidan Rådhusplatsen för att plötsligen går in i en Sevenelevenbutik. Det ringer. Vill vi ha glass? Jag säger nej, surt, Z säger ja, glatt. Det dröjer ytterligare och saktfärdigt kommer paret gående medan jag äts av tiden eftersom jag har tid att passa hemma senare i kväll.

Tjurigt styr jag mot Lyngby och Sorgenfri. Tankar så vi är redo för hemfärden. Stannar i bilen under tiden som affärerna hos stenhuggaren i Sorgenfri görs. Så ut mot motorvägen och mot Helsingør och för ett stopp, åter, i Prøvestenen. Kvickly har mat, mejerier, smørrebrød, rågbröd och vin, som vi köper. Under protest, men efter viss ekonomisk övertalning, åker vi till Føtex för inhandling av öl som är billigare där. Så till färjan där vi återigen väljer att stanna kvar. Z köpte kebab i Prøvestenen, som jag inmundigar för att stilla hungern samtidigt som irritationen börjar lägga sig, trots att min tid kommer bli knapp när jag väl kommer hem.

Resan hem går geschwint, vi lämnar ungdomarna och kommer hem för att packa upp efter ett hastigt besök hos apoteket. Den planerad middagen med smørrebrød hinns inte med. Men kebaben täcker fortfarande kostintaget. Jag beger mig efter den korta mellanlandningen iväg. Mot Kungälv. Mot hockey och av bara farten spelar jag som i trans. En halvtimme. Sedan rasar lagets spel och mitt som ett korthus. Trött slutet jag dagen väl hemma och somnar efter några intensiva dagar och smak på Danmark med längtan tillbaka; till loppisar, till secondhandäventyr, till umgänge, spel, middagar, dryck och skratt. Snart, så… snart.

Vykort från Örebro

IMG_5111

Utsikt från ett hotellfönster i Örebro. Foto: KAI MARTIN

Yngste grabben har varit flitig. Kört med sin pappa under sen höst, vinter och vår och är nu nära examen. Men coronavåren har gjort uppkörningsmöjligheterna svåra samtidigt som rådet att gå i något slags trafikskola hörsammats. Tillsamman med sin mamma, Z, har T hittat en körskola i Kumla (!), som med hyfsat kort varsel tagit honom under sina vingars beskydd, ordnat med ett gäng lektioner, teoriprov i Karlstad (!) och uppkörningstid i Örebro. Z åker med honom omgång ett och fördriver dagarna i en slocknad småstad och lämmar förströdda rapporter om dagar som släpar sig mot kväll. T är mer aktiv, kör sina lektioner med flit och nit. En vecka passerar, en veckas vila väntar, därefter Karlstad för första provet, sedan åter till Kumla för finalen i Örebro.

Z kör Tiggan, vår nyinförskaffad VW Tiguan, E45 norrut, tar två nätter i Karlstad för att konstatera att T klarar provet med glans. Örebro väntar. Hotell där och kvalitetstid. Jag fixar hemma, tvättar, klipper gräset, bakar, gör äppelmust, bäddar rent. Men då en vän skvallrar om en Marilyn Monroeutställning i Örebros konserthus skickar jag rastlösheten ur kroppen, bestämmer mig för att ansluta till familjen i Närkes största stad, anrika Örebro. Meddelar mitt beslut, men där Z vill att jag ska komma en dag tidigare. Så… det blir avfärd onsdag istället för torsdag.

Jag bokar en förstaklassbiljett, dyr, med avstigning Hallsberg enär Z är med T i Kumla, där han gör några av sina sista lektioner. Knappt tio mindre från Kumla ligger järnvägsmetropolen. Några minuter efter utsatt tid rullar tåget från Göteborg C, men det där med förstaklass vet jag inte. En våning upp sitter jag förvisso med utsikt, ensam vid fönstret där tre säten ekar tomma. Positivt, tänker jag, som vill hålla avstånd och har gått ned till stationen under regntunga skyar. Biljetterna har granskats innan ombordstigningen och det finns ett respektfullt dröjande hos de flesta av passagerarna. Skönt, tänker jag.

Mobilen behöver laddas, men det finns inga uttag i denna förstaklassalong.

Någon rad bakom mig sitter en kvinna som andas tungt och hostar med ett rosslande. Avståndet till henne gör mig en smula lugnare, men i Falköping kommer fler mänskor ombord, tomma platser fylls och platsen bredvid damen krävs av en man, vilket gör att kvinnan flyttar snett emot mig. Jag vrider på mig mot fönstret, läser min sedan länge olästa Uncut, om Beatles ”Let it be”, om den arrogante excentrikern Robert Fripp som i intervjun pratar om sig själv i tredje person, om Siouxsie and the Banshees. Håller tidningen i en ansträngd sköld mot omvärlden och den tungt andandes kvinnan, som rosslande skvallrar om ett liv med cigaretter. Jag andas genom näsan, ser landskapet passera förbi och räknar mjölkpallarna som passerar innan jag kan kliva av i friheten i Hallsberg.

Nöden tränger. Med mobilens dränerade batteri fylls urinblåsan på. Jag ser en restaurang, men tänker att stationen måste ha toaletter. Kommer in i vänthallen, finner faciliteterna som kräver betalning; inte mynt, men kort. Halar fram mitt, men får inget positivt svar. Vrider mig som en agnad mask. Gör nya försök. Misslyckas. Igen. Succé. In. Snabbt. Står länge. Slappnar av. Tvättar mig noga. Använder torrt papper för dörrvreden och går ut för att vänta på Z.

Utanför stationen står en Volvo, med NCC stolt markerat på bakre sidorna, på tomgång. Föraren läser tidningen. Det är svensk högsommar, i och för sig inte väldigt varmt… men tomgång? För vad? En liten park med en staty gästas av två kvinnor som äter glass. Bilar pilar förbi, in mot stationsparkeringen för att lämna eller hämta. Mitt emot stationen ligger Fonus begravningsbyrå, bredvid Sverigedemokraterna; ett Sverige sorgligt nu.

Z låter mig dröja en halvtimme innan hon svänger in med vår nya bil. Hon kliver ut, ger mig en kyss. Jag tar bilnycklarna.

Mot Kumla för att hämta T, som snart kört klart. Innan han kommer tar vi en kort promenad för att skaka rastlösheten ur min kropp, men vi möts efter några hundra meter av ett skyfall, tar skydd och går sedan tillbaka till bilen ungefär samtidigt som T är klar med körlektionen.

Vi tar sikte mot Örebro, staden jag inte har varit i sedan våren 1983, då Kai Martin & Stick! gjorde sin Tour de Machine med spelstopp där. Det var vår andra spelning, vi hade startat i Göteborg där jag på Kårens scen hoppat lyckligt för att landa olyckligt, ett snedsteg som smärtade så mycket vid ankomsten till Örebro att jag fick ta mig till sjukhuset. Där hittade man en spricka i foten, samma fot där man också konstaterade att min synål fanns kvar, den som smitit in då barn jag var. Kanske dold i mammas ryamatta, för att sedan inkapslas, förhoppningsvis, för livet. Vi spelade senare på kvällen på ett diskotek, som jag inte minns namnet på. Men utan den publik som skämt bort oss på Rockmagasinet, där vi gästat flitigt tidigare. En konstig turné.

Z har bokat in sig på hotell Hjalmar – ”mitt i smeten”, som hon säger, men inte mycket är långt ifrån i Örebro. Det är något av de tristaste hotellrummen i mannaminne. Grått cellikt kalt, utsikt ut mot Polisen, ingen trivsel, sängar som har har olika höjd och som inte bjuder in till en bekväm natt. Men vi har tak över huvudet.

Bilen ställer vi i ett intilliggande garage, trångt, men jag smiter smidigt in bilen med snudd på marginal att komma ut.

Örebro väntar. Middagen också. Z har tagit ut siktet mot en syrian, eller libanes. Men väl framme är det stängt då vi kommer och vi vill äta nu! Det blir greken som Z & T frekventerat kvällen innan och det är ok, mycket mat och mättnad faller som en kloss.

T går till hotellrummet för att kolla Yotubeklipp inför uppkörning. Z och jag vandrar lite planlöst kring, tar en kaffe på Espresso house vid Våghustorget, slottet passeras, lockar, Stora hotellet likaså, där Thåström såg Clash och det blev aldrig större än så. Men för oss väntar den aldrig sinade förtjusningen och fascinationen över Marilyn Monroe.

Den exklusiva världsutställning Marilyn Monroe – The untold storylänk till annan webbplats presenterar 1900-talets mest fotograferade kvinna – skådespelerskan, sångerskan och stilikonen Marilyn Monroe. Utställningen, ”The Untold Story”, visar en hittills outforskad privat sida av Monroe, lika fascinerande och inflytelserik även 58 år efter hennes död 1962.

Så står det. Men utställningen är knappast någon ”untold story”. Den tyske samlaren Ted Stampfers objekt är både nördiga och intressanta, allt från räkningar till kläder, skor och, förstås, bilder. Bilder jag aldrig kan sluta titta på.

Vi är indelade i grupper för att hålla ned trängseln, men en kvinna med barnvagn vill inte, vägrar, kan inte förstå hur man håller avstånd. Hon skapar mer än en irriterande situation för mer än mig. Jag kan heller inte riktigt förstå hur den gruppen som kom in innan oss kan dröja sig kvar så att det uppstår kö vid montrarna…

Nå. Fascinationen över ikonen dröjer sig kvar, sina aldrig. Så vacker. Så olycklig. Så stark. Så skör.

IMG_5166

En aldrig sinande fascination.

Vi tar oss tillbaka till hotellet. Landar i sängen. Tittar på teve innan jag, som det senaste vaknar tidigt, slocknar för en rastlös sömn i ett alldeles för varmt rum.

Ja, men visst vaknar jag tidigt. Gör mina bestyr. Läser lite. Sätter mig vid det lilla bordet och fördriver min tid samtidigt som Z snusar sött. Så äntligen frukost, som i matsalen består av påsar när nu buffén är stängd. En god tanke för att slippa trängsel. Men den uppstår istället vid kaffet. Z har redan gjort dem uppmärksam på detta dagen innan och får en termos till bordet av den beredvilliga personalen. Vi äter, pratar, T kommer, äter, pratar. Det är en stor dag. Jag tvivlar inte på att han inte klarar det, men vad rör sig i hans till synes trygga, opåverkade sinne…?

Vi checkar ut. Hämtar bilen. Kör mot Kumla, som blir utgångspunkten för T:s sista körlektioner med sikte mot Örebro och uppkörningen.

Förra gången Z var i Kumla hade hon hittat Konst på hög, utställningen i det fria i Kvarntorp. Bilderna från hennes besök då lockade mig, så vi åker dit, tar alla 427 stegen uppför den 18-procentiga lutningen på den restavfallshög som skapades från tidigt 40-tal under utvinningen av olja – en fascinerande, för mig okänd, del av den svenska industrihistorien.

Utsikten är hänförande. Konsten många gånger likaså. Konst som utmanar och roar, som vågar och bjuder på tankar.

Peter Johansson låter sitt efternamn stråla milsvitt med bokstäver liknande de i Hollywood. Stor humor och genialt samtidigt som jag upplever ironin i konstnärskapets fåfänga strävan efter uppmärksamhet.

Serious Namazis balkong med parabol och Arijana Kajfes och Anders Boqvists besninpump är liknande installationer; vardag som hamnar i ett nytt förvirrande landskap; jag gillar det.

Mark Broos ”Var är konstverket?” är lockande komik, en plats för fotografering.

IMG_5139

Precis som Torgny Larssons ”Koncentrator”.

IMG_5130

Arken, som Olle Medin gjort, är på samma gång utställningshall för berättelsen om verksamheten i Kvarntorp och en utsikts plats där fönstren blir sitt eget konstverk.

Jo, det finns mycket att tjusas över på denna av mänskor skapade hög som doftar olja och svavel, med partier som ryker osläckta restprodukter. Lägg till att sporten här möter konsten. De alpint intresserade kan här få sitt lystmäte, precis som de som vilt vill kasta sig utför med sina cyklar. Om man nu inte nöjer sig med att springa uppför för att springa nedför.

Tiden rinner ut och vi rinner som en fjällbäck nedför den hundra meter höga höjden. Sätter oss i bilen mot Örebro med avsikten att besöka slottet. Men först Nehsports, hockeybutiken inhyst i Behrn arena. På Instagram har jag sett skydd till ”Sveriges bästa veteranmålis”, inser att de inte är till mig, men skönheterna vill jag beskåda och längta efter.

IMG_5165

Skönheter. Snart på is.

H Svensson står det i skydden. H ska stå för Håkan, 54 år gammal satsar han rejält. Snyggt. Jag handlar lite av den trevlige ägaren, men CCM-skydden kan jag bara drömma om.

Så mot slottet. Men tiden rinner iväg och p-platsen vi får är för långt ifrån för en snabb in, snabb ut. Det får bli nästa gång. T väntar och vi vill inte vara sena. Z lotsar mig ut mot Trafiksäkerhetsverket precis norr om centrum och E18.

Efter en stund har tiden gått för långt, vi måste stå på fel plats och jo, precis då Z går i väg för att kolla kliver T ut. Självklart hade han klarat det. Ett nytt körkort till familjen.

Resa mot södern, galenskap och firande

Det var någon gång i flödet i en Facebookgrupp för försäljning eller köp av målvaktsprylar, som bilden dök upp. SM-mästaren Cristopher Nilstorp hade en i princip ny plock till försäljning. En CCM (det märket jag premierar), svart (går ihop med mina nya benskydd) och förstås en högerplock ety Nilstorp precis som undertecknad håller hårt på att greppa klubban med vänster hand och plocken, följaktligen, i höger.

Priset var hanterbart. Jag skrev att jag var intresserad. Inget svar. Ett meddelande på iMessage gjorde däremot susen. Kontakt etablerades och jag skissade på en plan att åka söderut, till Malmö där han bor, för att hämta hem fyndet. För att förgylla resan villa jag ha med Z, om inte på tåget så åtminstone i bilen. Jag lockade dessutom med att vi, äntligen, skulle få möjlighet att fira min producent, arrangör, mæstro Mattias Bylund, som nyligen fyllde 50. Han har, med sin hustru, författaren Helena Stjernström, ett sommarhus i Jonstorp. Vi hade ju haft för avsikt att åka förbi när vi var nere i Malmö i slutet av maj, men omständigheterna gav något annat istället (om det kan man läsa här, bland annat).  Kanske kunde vi också åka lite planlöst och ta in på något hotell på vägen, bada, äta gott…

Jo, möjligheterna öppnade sig. Men Z var tvär. Eller åtminstone inte spontant öppen för förslaget. Hockey är mina business. Gör din resa själv. Typ.

Men… jag är lierad med den här fantastiska kvinnan sedan 13 fina, starka, underbara år. Det fanns liksom inte att jag skulle resa Malmö t/r via Jonstorp själv. Hon skulle med. Basta.

Övertalningen, en mjuk sådan, lyckades och efter att vi lämnat den duktigt Volvoarbetande sonen klockan kvart över sex vid Tuvefabriken styrde vi kosan söderut. Badkläder var med, en lättare packning likaså samt matsäck, ur vilken Z serverade mig frukost under färdens gång genom den böljande, vackra E6:an.

Trafiken var måttlig. Ja, till och med gles. Nilstorp (som alltså knep SM-guld efter strålande spel för sitt Färjestad 2011 och därefter gjorde ett äventyr i Dallas med några NHL-matcher men främst i AHL) ville att jag skulle höra av mig då vi närmade oss. Men resan gick så raskt att när vi var i höjd med Landskrona var jag en timme före utsatt tid.

Jag ringde, men möttes av upptaget. Jag skickade ett SMS som förblev obesvarat. Vi hade en knapp halv timme till vårt mål strax utanför Malmö där han bor. Hm, hur fördriva tiden…? Så slog det mig. Den där nybyggda, medeltida staden… låg inte den i trakterna? Jag googlade fram, fann Jakriborg, denna sent byggda hansastad och mycket riktigt, den låg på vägen om man tog en mindre alternativ tur. Sagt och gjort. Z rådfrågade kartan i mobilen, tog ut kursen och jag lystrade, höll händerna på ratten och blev guidad in på småvägar med de mest fantastiska, blommande, vackra fält som kantade. Fyllda av andakt inför naturens under tog vi ett kort stopp för beundran innan färden fortsatte på smala, kringelikrokvägar fram till vårt delmål.

IMG_4770

Skånsk prakt. Foto: KAI MARTIN

Jakriborg vid niotiden en fredag morgon är en stilla plats, närmast spöklik. Husen står som kulisser när vi, efter att ha parkerat, promenerar in. Enstaka boende möter, på de bilfria gatorna smiter en cyklist förbi, i en nära fjärran slår en pålkran sina taktfasta slag i enveten rytm; morgonfriden är brutalt bruten. Vi gillar tanken med Jakriborg, byggt kring millennieskiftet, men blir inte riktigt klok på hur det är att bo där. Trånga gränder, kullerstenstorg och -gator. Husen som om det vore någon av Hansastäderna Lübeck eller Visby, men på något vis utan själ. Utanför ”stadsmuren” väntar stationen som kan ta dig till de kringliggande städerna eller stränderna. Ja, ända till kontinenten, om man så önskar. Nya spår byggs, därav pålkranens intensiva dunkande.

Minner om fornstora dar. Foto: KAI MARTIN

På vägen ut mot bilen går Z in på Tempo för att köpa handsprit och jag blir kvar utanför ReHifi:s fönster, Skandinaviens största butik för begagnad Hifi. Jag ser ett Yamaha kassettdäck, design av en japan som jag nu inte har namnet på. Men denna trekantiga bandspelare hade vi i hemmet på 70-talet, syrran köpte också en (har nog kvar den) och jag blir nyfiken, öppnar den halvöppna dörren och frågar om priset. Ägaren möter, svarar att det inte är öppet, men är inte ovänlig, meddelar att spelaren dessvärre inte är i skick och därför inte kan säljas, letar lite bland sina prylar och ger mig slutligen ett reklamblad för hemsida och Facebook innan jag hövligt tar farväl.

Mot plockhandsken.

Det är bara några minuter bort och innan vi åker ringer jag och får nu svar. Vi är på plats några tiotalet minuter innan det var sagt. Barn leker i trädgården med en vältränad, ung man som inte är Nilstorp. Men Cristopher öppnar dörren, kommer ut med den vackra handsken (jo, jag är nörd), som ser oanvänd ut. Han berättar att han haft den högst 20 minuter, men inte varför han inte vill ha kvar den och jag glömmer fråga. Han har efter 15 år i hockeyns tjänst bestämt sig för att rota sig utanför hemstaden. Förra säsongen gällde Österrike och Graz99ers. Nu väntar spel i danska ligan i Rungsted, en nätt resa över Sundet tillsammans med tre andra lagkamrater. Vi pratar lite om hockey, förstås, och han undrar om jag spelar själv. Berättigad fråga, jag kunde lika väl ha köpt till någon aspirerande son. Jag berätta om min karriär, om hur jag håller på, att det var synd att han inte kom till Frölunda, som det var tänkt till säsongen 2016/17 (läs här), för då hade jag kunnat få en och annan klubba för mitt spel i Frölunda Oldtimers. Så swish går både tiden och pengarna. Jag tackar för mig. Z tar en bild på oss och vi åker vidare och jag nämner i hasten att hon och han har något gemensamt; födelsedag 16 februari. Man har ju gjort lite research.

IMG_0098

Lätt fångat, lätt förgånget. Foto: ZEBA PEDERSEN LÖWEN-ÅBERG

Jo, jag erkänner. Jag hade också ett annat mål när vi ändå var nere i Malmötrakten. Den gigantiska hockeybutiken Monkeysports ligger i närheten. Jag/vi var där senast för en dryg månad sedan, men jag köpte aldrig den där hägrande målvaktsklubban. Den som så bedrägligt hade realapp, men som visade sig vara felmärkt. Det blev inget köp då, men…

Nu. Det blev en dyr historia och är förmodligen en klubba långt över min kompetens. Men jag vill inte gärna slå in en kil av förnuft bland drömmarna och den här ju så snygg med sin vinröda färg med det vita bokstäverna CCM.

Nå, nu då… mot Jonstorp med ballonger och paket.

Mattias Bylund spelade på, arrangerade och producerade ”Sol på svenska”, min solodebut som kom i slutet av 2004. Förra året började vi jobba på en uppföljare. Fas två i popmusik för fullvuxna. Grunderna lades i hans hem i januari, i mars var jag över i Los Angeles, där han också var, för sångpålägg. I sakta mak har arbetet sedan fortsatt, för detta är en strängt upptagen herre, som förutom kapellmästarskapet i ”Bingolotto” är hovarrangör för Max Martinteamet.

Vi stävar norröver mot denne musikmagnat, som på fem år jobbat upp ett sanslöst cv. Vid Helsingborg sover Z och jag kör på känsla, som blir till ett misstag. Istället för den planerade vägen mot Höganäs tar jag första avfarten som leder mig mot Stockholm. Z vaknar av min tysta svordom, tar kommandot och via en omväg om Åstorp hamnar vi rätt.

När vi sakta cruisar in i Jonstorp för att komma rätt möter vi mæstro som är på väg till butiken. Vi är tidiga, igen!, och han skrockar att det kommer ställa till det för hans hustrus planering. Vi parkerar utanför det lilla torpet som är under en rejäl renovering. Tomten prunkar och i köket står Helena och förbereder lunchen. Hon fortsätter sitt arbete, men inte utan att berätta om jobbet med huset och tomten, som med åren växt sig så hög att dörrar till byggnader inte kunnat öppnas. På ett år har lager på lager tagit bort, jord fixats och en gräsmatta lagts ut. En bit kvar, förstås, innan allt är färdigt. Men det går redan nu att se att det här kommer bli fantastiskt.

Mæstro firas och jobbar. Foto: KAI MARTIN

Maten serveras på utsatt tid, vi får en fin stund för samtal, umgänge och avstämning. Mattias spelar upp ett fullfjädrat gospelarrangemang till en av mina låtar och jag låter mig både förtjusas och häpnas.

Så är det dags att bege sig. Vi är mätta, glada och har sluppit regn, men vinden har vält parasollet några gånger. Vi tar vägen mot Ängelholm, kör in på måfå innan vi hamnar på  väg 105 mot Torekov/Båstad. Landskapet är betagande. Hallandsås reser sig och vi skymtar havet, åker förbi Birgit Nilssonland, Kvinnaböske och är plötsligt på väg ned mot Hovs Hallar, en plats jag inte har varit sedan liten grabb då pappa tog familjen dit.

Z guidar snyggt mig på rätt väg och vi kommer fram till parkering, ställer bilen och börjar promenaden ned mot klipporna. Naturen har slipat klipporna till fulländad konst. Platsen har tjänat i den berömda schackscenen i ”Sjunde inseglet”, men även ”Ingenjör Andrées luftfärd” har haft Hovs Hallar som kuliss för Svalbard. Bland annat.

Men då vi är där är filmteamen långt borta. Jo, några står med kameror, men de känns mer som fågelskådare.

Det är dramatiskt vackert, branterna ned mot klapperstensstranden, klipporna av den röda urbergsgnejsen lyser stark och reser sig emellanåt tio meter höga, havet slår envetet mot strand i eviga brott och stänk. Enbuskar och björnbärssnår dekorerar.

Vi tar oss långt ut, men klättrar försiktigt. Jag i Sneaky Steveskor gjorda för stadspromenad, ett par gråa Universal Worksbyxor i bomull och lin, en Ted Bakerskjorta gammelrosafärgad och lätt spräcklig samt min Paul Smithkavaj, fynd från Holte loppmarknad för en dansk hundring. På toppen min Stetson sommarkeps. allt inhandlat secondhand till en secondhandman.

IMG_4791IMG_4794IMG_4796IMG_4802

Naturens kraft och skönhet. Foto: KAI MARTIN

Vi tar oss tillbaka till parkeringen, sätter oss i bilen. Funderar på om vi ska stanna på hotellet som ligger precis där vi är, men tar sikte mot Båstad via Kattvik på svindlande, slingrande, smala vägar. Här skulle man kunna bo, tänker vi i kör innan vi slår bort tanken när vi glider in i Båstad. Z är hungrig, har hittat ett ställe i Halmstad och varför inte också bo där…?

Vi åker dit. Kappkör (ja, jag erkänner) med en juvenil bildåre som efter påfart försöker köra om mig på insidan. Han ger sig vid 170 och kan sedan, för fort, köra om mig där han ska. Vi åker in i Halmstad, hittar stället som Z sett ut, men ångrar oss redan på utsidan. Jag säger: ”Ska vi åka hem”. Någon dryg timme senare äter jag pizza framför teven efter en resa på nära 15 timmar.

Mot babyland

IMG_4330

En resa mödan värd. Foto: KAI MARTIN

I mars blev jag glädjande nog gudfarfar. Min käre gudson med flickvän fick Sonja precis i dagarna innan Coronan släckte ned samhället. Gudsonens mamma, min vän A, har längtat sig trasig efter sitt barn och barnbarn. Jag har varit henne hack i häl. Men av den planerade resan till Malmö efter påsk blev intet av skäl som ni redan vet. Vi har bidat vår tid. Till nu. Hon från Umeå till Göteborg, jag med biltransport söderut där Z kom att bli sällskap med kort varsel, ja, en halvtimma när.

Vi kände oss olydiga, för resan skulle utgöra mer än två timmar från våra respektive hem. Men…

Så for vi i ilfart ner genom ett försommar-Sverige som sträcker upp sig i blomstrande prakt med grönska, blommande, böljande gula rapsfält och blå himmel med en leende sol. Kan det finns något ont i världen då…?

Vid Rasta på Hallandsås tar vi just rast vila för kisspaus och lite mat. På lastbilsparkeringen står Leif Manneström, ja, inte han i egen person men spårvagnen med hans namn. Lastad för transport. Men vart? Jag tar bild, skickar till redaktionen och kommenterar senare, väl framme i Malmö, att vi passerade ekipaget i höjd med Ängelholm och se, det blev till den här artikeln.

A och jag scannade matsedeln. Hon tog klokt nog dagens och fick därmed dryck. Jag frestades av raggmunk, fläsk och rårörda lingon, tog vatten och lingondricka (väldigt utspädd) där priset för maten – 119 kronor – slutade på 30 kronor till för drycken. Hmm.

IMG_4237

Blek och dyr lingonsaft. Foto: KAI MARTIN

Z håller sig till sin diet, valde att sitta i bilen och äta det medhavda. Efter ett snabbt besök i kiosken for vi vidare söderut, passerade alltså Leif Mannerström på väg till Tjeckien och angjorde snart Malmö city. Men först till Babyringen för inköp av en present till Sonja.

Jag hade för hennes farmor berättat att jag skulle köpa en mobil, men det tog någon dröjande stund innan den ömma farmodern förstod att det inte handlade om en smartphone av något märke utan något som ska hänga ovanför den lilla säng att spana in till rofylld sömn deller spädbarnskontemplation.

Vi åker fel i Jägersros alla köpcenter, men guidar oss så småningom rätt, handlar det som planerats och vidare till lägenheten där A ska bo, ett stenkast från de unga tus hem i Sofielund. Z och jag tar oss vidare ned mot Centralen där vi ska bo på Moment hotell på Norra Vallgatan med utsikt över centralstationsområdet. Vi parkerar bilen i hotellets garage, trångt, efter att vi checkat in och blir gående till och från dit vi ska under vår vistelse. Malmö är bra på det viset, både promenad- och cykelvänligt.

Vi pausar en stund i det mycket lilla, men också smart inredda hotellrummet. Men ger oss sedan av för promenad i motsatt riktning som vi kom, det vill säga uppför Amiralsgatan mot Sofielund med beryktade Rosengård i fjärran.

Det är lite som Hamburg eller Berlin, på en kort sträcka förvandlas området från svenskt cityliv till en mix av Sverige och Fjärran Östern både gällande matställe och klientel.

Vi kommer på klockslaget när fram till vår adress och lyckas nästla oss in på gården, där vi tror att vi ska ses. Men efter lite kommunikationsutredande och vinkande från fönstret kommer gudsonen ner för att hämta oss. Lägenheten är en förtjusande trea, öppen, ljus och från 1950-talet mest smarta, funktionalistiska era. Men mest förtjusande är förstås Sonja, som sover sin tidiga kvällssömn omedveten om gästerna som kommit och farmor som sedan tidigare anlänt.

Det blir mat och prat, Sonja vaknar, kräver uppfodrande mat och äter med god aptit för att sedan charma oss med ett så världsvant leende som bara en ung flicka på två och en halv månad kan ge. Bedövande.

Vi låter kvällen bli kort och promenerar hem när dagen börjar skymma. När vi är nära centrum försvinner jag. Jag har råkat trappa på ett brunnslock vid Amiralsgatan 18. Det är en ren fälla då det vippar, fäst bara vid två ställen. Det blir totalstopp och hade olyckan varit värre hade jag kunnat slagit av smalbenet och än värre även skadat knät. Jag står handfallen på alla fyra, känner efter om jag är okej. Har klarat mig utan värre blessyrer än smuts på byxor, skarpmärke på högerskon och, visar det sig senare, en lättare smäll på höger knä.

IMG_9925

Fällan. Foto: ZEBA PEDERSEN LÖWEN-ÅBERG

Efter eder värdiga kapten Haddock promenerar vi vidare, kommer till vårt hotell, gör ordning oss för natten och somnar för nästa dag.

Jag har på morgon bokat ett möte med en Göteborgsprofil som nu mer har en uppsatt position i Skåne med bas i Malmö. Lite jobb på fredagsmorgonen, som ni kommer att få läsa om senare. Så jag är uppe med tuppen, äter min frukost och gör min morgontoalett innan den korta promenaden mot mötesplatsen.

Malmö är både anrikt och modernt, har lite av Köpenhamn över sig där de moderna byggnaderna i Västra Hamnen möter citykärnans väsentligt äldre byggnader.

IMG_4300

Passage med anor. Foto: KAI MARTIN

Jag blir klar med mitt jobb och hämtar Z, som efter en orolig natt vill ha en kort vila, så jag gör henne sällskap, vaknar efter en halvtimme och fångar, som det så vackert heter, vidare dagen. Upp igen mot Sofielund och lunch på gården med samma fina sällskap som från kvällen innan.

Det blir någon timme där innan det är dags att ge sig av ned mot centrum igen. Jag har en dejt. En ung kvinna som jag lärde känna 2015 då hon hade en secondhandbutik i Vasastan i Göteborg, där jag hittade den ormskinnskostym som blev min scendräkt bland annat vid Kai Martin & Stick!-spelningen på Gröna Lund i augusti samma år.

101137786_10157586849095432_7271224128542081024_o

Klar för dejt. Foto: ZEBA PEDERSEN LÖWEN-ÅBERG

Vi ska träffas på Lilla Kafferosteriet på Baltzarsgatan och hon kommer, om än lite sent. Vi har mycket att prata om, bland annat om hennes flytt ned till Malmö sedan ett år och om livet i smått och om livet i stort. Tiden svindlar iväg och plötsligt står en väninna till henne vid bordet. Det är dags. Jag ska tjäna som reklammodell för något slags deodorant.  Jag är klädd i Van Gilkostymen jag köpte på Frederiksbergs loppis i augusti för 20 kronor, som jag låtit skrädda om och där de vida byxorna blivit till chica shorts. Till det ett par blå strumpor, nedrullade, från Next, ett par svarta Sneaky Steveskor, den vit- och svartrandiga skjorta från H&M köpt på rea när vi var i Bodö i somras samt sommarhatten, Stetson, som jag reafyndade i Stockholm i september. Filmandet går på ett kick. Ett klipp som är tänkt för sociala medier. Jobbet sätts igång och är färdigt ungefär samtidigt som Z kommer från sitt besök hos en håranalyserare. Vi bryter upp efter till mer småsnack och Z har fått sitt kaffe och jag mitt toabesök.

Tillbaka till hotellet efter ett besök i en herrbutik som slängde kläder och skor på mig, men jag tackade artigt nej efter att ha provat en del. På med långbyxor för den planerade grillning i Sofielund och det var dags för det tredje besöket hos Sonja med familj.

Jag smet in på systemet för några flaskor vin och sedan promenad vi över Kaptensbron och uppför Kaptensgatan för att vidga våra vyer. Men den gatan går ju inte parallellt med Amiralsgatan, som vi blir varse och vi genar små småningom genom Folkets park och kommer lite sent till middagen, där grillningen ställts in på grund av blåst.

IMG_4326

Det förlovade paret. Foto: KAI MARTIN

Vi får en fin kväll, som svindlar iväg i samtal och babygull. Värdparet bekräftar sin förlovning och kvällens första tårar kommer från undertecknad. Jag har ju hållit mitt avstånd till alla, inklusive den alldeles bedårande Sonja. Men då jag blir erbjuden, strax innan vi ska gå, att med spritade händer få röra hennes små fötter… ja, då faller jag till föga och då faller jag i gråt. Så fint. Så vackert. Lilla liv.

Lördagmorgonen rör dig långsamt. Av planerna på att besöka maestro B, min producent, utanför Höganäs blir det intet. Han har fått förhinder. Så Z smider en plan: Köpenhamn!

IMG_9935

I hockeyparadis. Foto: ZEBA PEDERSEN LÖWEN-ÅBERG

Under frukosten läser hon på om det går och vi bestämmer oss för att utmana reglerna och byråkratin. Men först Monkeysport, den ena av två riktiga hockeybutiken i landet. Alltså där det bara handlar om hockey. Jag måste dit. Z guidar mig ur det trånga garaget och sedan mot målet. Väl framme är jag i ett mindre paradis och hade nog kunnat stanna längre. Jag nyper ett par knäskydd och en undertröja, förstås av klassiska märket CCM, samt en otroligt cool, röd kompositklubba som är kraftigt nedsatt. Jag går till kassan, ställer lite frågor, men stannar vid det jag har med mig. Så slår expediten in klubban, som landar vid ett pris på cirka 2500 istället för de knappa 900 kronor som reaetiketten visar. Felmärkt, blir svaret, och snopet blev jag utan klubba. Men 2500 är för mycket för en recreationhockeykeeper av min valör. Hur fin på isen jag än vill vara.

Så mot Danmark!

IMG_9943

På väg. Foto: ZEBA PEDERSEN LÖWEN-ÅBERG

Motorvägen är inbjudande, men vi känner oss som illegala. Vi passerar tullarna, betalar och försvinner över bron och dess väldiga spann över Öresund. Trafiken är gles, men vid Peberholm är det stopp och polis slussar in oss för att fråga om våra göromål. Vi visar våra svenska körkort och den leende polisen säger vänligt: ”Jaha, nu har jag sett två svenska körkort. Nu vill jag höra anledning till att ni ska in i Danmark.”

Så jag låter Z:s danska modersmål fylla kupén och förklaringen hon ger ger oss i sin tur fri lejd in i det Danmark vi inte varit i sedan årets inledning.

Det blir ett besök i Z:s storasyster T:s koloniträdgård utanför Köpenhamn, där hennes man och hans dotter med pojkvän finns. Men framför allt Max, en Old English Bulldog, en valp på några månader. Det blir alltså ett nytt babybesök som senare förstärks av Z:s lillasyster I, som ansvarat för valperiet och där hennes tik gett tio valpar. Hon har med sig Max storebror Bøff, några kilo lättare.

IMG_4374

Två sötnosar: Z och Bøff. Foto: KAI MARTIN

Avståndskramar, avståndssamtal och avståndsfarväl för vidare transport till nästa storasyster väster om Köpenhamn. Mer fika och mera avståndskramar, avståndssamtal och, senare, avståndsfarväl. Vi tar väg 6 norröver, men Z hittar en variant och vi snirklar oss snett upp via Lynge, Lillerød, Blovstrød och Hørsholm innan vi anslutet E47 mot Helsingør. Vi checkar in vid Prøvestenen och Coop för proviantering, handlar middagsmat – det danska köket – där dagens portioner går för en dansk tia. Det blir några stycken samt två förpackningar smørrebrød om sex i varje för reapriset 50 danska kronor. Lägg till øl, vin, rågbröd samt lite annat, så blev bilen fylld för hemresan.

IMG_4379

Mat och dryck på aftonkvisten. Foto: KAI MARTIN

Väl på färjan satt vi kvar med tanken att avstånd är en dygd. Vi har iakttagit den under resan, även om det är smärtande att inte få ge en kram till nära och kära. Men vi har också konstaterat att människor många gånger saknar omdöme, går flera i bredd, trängs eller hostar ogenerat rätt ut. Eh, varför…?

Ja, jo, vi har utsatt oss för det. Dumt, kanske. Men Z har har varit i karantän sedan aprils början, har jobbat hemifrån från mars mitt och ska börja arbeta på måndag. Rastlösheten drog oss iväg. Vi vet inte förrän senare om det var ansvarslöst eller om vi lyckades med vår strategi.

Men en sak vet jag. Sonja gjorde mig kär.

IMG_4281

Kärlek. Foto: KAI MARTIN

Tjernobyl, mon amour!

IMG_1860

Fredag

Vi kom i höstens blomning. En eftermiddags flygfärd från ett strålande Köpenhamn till ett Kiev i, fördomsfullt, öststatslikt stålgrått och tungt. Vi gjorde vår premiär i landet, satt med våra munnar tätt mot fönsterrutorna på taxin, där chauffören tystlåten tagit emot oss med en skylt med våra namn, för att inte missa någonting av färden från flygplatsen Boryspil med en tullare som nogsamt studerade mitt ansikte, jämförde skägget med den slätrakade på passbilden. Efter att ha tagit av mig mina glasögon fick jag godkänt.

Z och jag delade baksätet under färden in. En med blicken mot syd, en mot nord i den västliga riktning som chauffören tog oss i ilfart. Motorvägen, som visar sig vara E40, kantades av åkrar och inledningsvis gles bebyggelse, några enstaka cyklister kämpade mot fartdårarna i filerna som var indelade i två gånger 80 respektive två gånger 130. Någon mil innan den ukrainska huvudstaden, denna tremiljoners stad med sin anrika historia så långt tillbaka som troligen till 400-talet, började resa sin skyline samtidigt som det köade på. Solnedgången bryter igenom, sprakande färgstark i väster. Vi var i rusningstrafik. Chauffören hittade sina vägar, höll stadig fart i en bitvis hopplös konkurrens om utrymmet, men dumpade oss lika tystlåten som han hämtade oss. Fördomarna hade från start slagit klorna i mig, för trots hans oklanderliga insats och lika oklanderliga utseende tyckte jag att han utmärkt väl hade platsat som en ukrainska gangsterlakej redo för våld; svarta byxor, svart tröja, svart läderjacka, kärvt, sammanbitet ansikte, putsade skor.

Välkommen till Kiev. Foto: KAI MARTIN

Turyst, hotellet, reste sig väldigt med sina 23 våningar där vi kom att hamna i ett modest inrett rum på 13 våningen med utsikt österut. En spänstig säng, några fåtöljer, ett bord, två sängbord, en 14-tums tjockteve, en tavla, ett badrum med toalett, handfat och badkar, handskar, toapapper. Alles in ordnung. Men blekbrunt.

Vi installerar oss och Z, den driftige av oss båda, tog kommandot; ut i vimlet i den tynande oktoberdagen och den in i den mörknande kvällningen med sitt stim och sorl i kapp med den livliga trafiken.

Hon hade googlat till sig kunskapen om ett köpcenter. Vi har oss i riktning mot det när rusningstrafiken fortfarande är intensiv. Folk kommer i en strid myrparad med t-banan och kliver av vid Livoberehzna, stationen som vi fortfarande inte lokaliserat, men som ligger runt hörnet. Bärandes på sina kassar, ilande vidare för hemmet, för sysslorna efter dagen, för familjen, för – kanske – lite rast och ro.

Lockande. Foto: KAI MARTIN

Vi korsar Raisij Okipnoigatan som möter en med väsentlig mycket fler konsonanter. Går fel, går tillbaka, under viadukten där väldiga Borvarskij Avenyn leder in mot centrum, kommer till Komod, ett cirkelformat köpcenter med mycket lokala butiker, men också sitt Marks & Spencer. vi gör som vi brukar, tar oss upp till toppen för att ta oss ner, scannar av lite butiker, känner på lite varor, men inte mer än så. I bottenplan ligger en välsorterad mataffär med färskt allting och sprit och vin till låga priser. Vi talar om att köpa med oss mat till rummet, men avstyr det och i entréplan skissar Z fram vår plan för ett besök på en restaurang några hundra meter bort.

Vi går dit, guidade av hennes mobil, men missar hennes utsatta mål och blir invinkade i en annan restaurang, tackar ja till ett bord och blir varse att det handlar om ett ukrainskt kök. Utmärkt. Det blir vin och mums: jag får en förrätt av olika, lätt behandlade fiskar – sill, makrill och ansjovis med skivad, kokt potatis, färsklök och strimlad gullök samt saltgurka – och som huvudrätt, förstås, kyckling Kiev, som ju inte alls är någon ukrainsk rätt. Gott. Z ägnar sig åt, i huvudsak, borsjtj, rödbetssoppan. Allt smakar utmärkt, precis som vinet, kaffet och efterrätten. Det hela serverades av en utstuderad ung dam, som ägnat för mycket tid och pengar åt att inte lita på sitt ordinarie utseende, men som också skapade förtjust uppmärksamhet hos ett herrsällskap som, förmodligen gav henne förslag  som gjorde att hennes kollega himlade suckande med ögonen samtidigt som ”vår” servitris leende försökte slingra sig ur situationen.

Mat för en dag. Foto: KAI MARTIN

Dagen hade varit lång sedan den tidiga bilresan från Göteborg ned till Kastrup, timmarna på flygplatsen där med en rejält seg anka till lunch (nej, Le Sommelier kan jag inte rekommendera) innan avfärd och ankomst. Det var dags att krypa till kojs med en ny stad för oss vibrerande utanför och lockande med sina 24-timmars öppna etablissemang, som mest drog ett sorgligt intryck över sig (det finns några stycken i stan, skulle det visa sig).

Teven visar något samhällsprogram. Carl Bildt dyker upp. Vi somnar.

IMG_1566

Godnatt, Kiev. Foto: KAI MARTIN

Lördag

Vi har egentligen ingenting planerat men vill ta staden i besiktning, den vi vet så förfärande lite om. Vi är medvetna om att vi är i ett land som ligger i krig med väldiga Ryssland, men det är vidare österut, mot Krim och utanför vår horisont både politiskt och i verkligheten.

Utsikt i och från ett rum. Foto: KAI MARTIN

Frukosten ska egentligen ingå, men något förbiseende av researrangören har gjort att det inte blir så. Men vi besöker matsalen som är tom och öde, förutom några enstaka som förser sig av buffén. Ukrainsk frukost, något slags rökt juice, sur kefir med müsli, te, något torrt bröd med smör och rökt kött… jo, det gick an(norlunda).

Frukost för nyfikna. Foto: KAI MARTIN

Vi kikar på kartan och försöker förstå hur nära det är in till centrum. Kan man gå…? Finns det en promenadväg lags med t-banan och Borvarskij Avenyn…? Vi går till t-banan, försöker bli kloka på hur man betalar, om det går att köpa något slags 24-timmars- eller turistkort för att underlätta. Men språkförbistringarna med babusjkan i kassan gör det omöjligt. Jag föreslår för Z att vi ska gå till receptionen på hotellet, där personalen är engelskspråkiga, för att få hjälp via en lapp. Z tycker det räcker med Google translate, men jag vill inte hamna i Sibirien och är ihärdig. Hon accepterar.

IMG_1585

Mot tunnelbanan! Foto: KAI MARTIN

Vi kommer tillbaka till babusjkan med lappen, men kortet vi vill ha säljs inte på den här stationen. Hon erbjuder en annan färg, som vi inte vet vad det är. Lätt uppgiven fråga Z i kön, som tornar upp bakom oss, men skuldmedvetet rycker – nästan – alla på axlarna och skyndar vidare. En kvinna blir oss emellertid behjälplig, förklarar vilken station vi ska gå av för att kunna köpa vårt kort och att vi för att ta oss dit får åka meddelat en pollett. Z köper så en var till oss, ett slags plastmynt, som vi trycker in i passergrinden (som ändå är öppen) och när vi kommer till perrongen kommer ett fullastat tåg in, som vi ålar oss in i.

Tågen är som slitna kompisar till de som ursprungligen fanns i Stockholm, de gungar väldiga och Z och jag blir fnissiga. Vi passagerare Hydropark, som låter som ett rockband i Linkin Parkklassen, kliver av vid Dnipro i meningsskiljaktigheter, för den beredvilliga kvinnan i kön vid Livoberehzna, stationen sa att vi skulle kliva av efter två stationer. Vi inser, eller Z gör det, att det inte stämmer. Men efter vi precis har passerat den väldiga floden Dnepr, så vill jag fotografera och vi förundras över flodbåtar och sandstränder, som förmodligen är fyllda de heta sommarmånaderna för svalkanstörstande människor.

Utsikt över floden Dnepr. Foto: KAI MARTIN

Så kommer nästa, lika överfulla, tåg in. Vi kliver på och kliver av vid Arsenalna, där vi startar en vådligt lång rulltrappefärd uppåt. Väl ute söker vi efter var vi kan köpa våra kommunikationskort, går till en turistkiosk, men blir hänvisade till t-banans entré. Z hamnar snabbt i kassan, tur det, för kort därefter växer en ansenlig kö som tigande får vänta. Vi får våra plastkort med åtta resor betalt. Men vi vänder åter ut i det vackra höstvädret. Vi ska till klosterområdet, vida berömt och, precis som staden i stort, anrikt. Vi promenerar nedför Ivana Mezepijgatan, som är närmast en kontinental boulevard kantad av restauranger, krimskramsförsäljare, blomsterbutiker och en och annan skadeskjuten tiggare utanför den omväxlande bebyggelsen av tillvarataget och tillkortakommande vårdnad.

Långa rulltrappor och vackra, men slitna

Vi kommer ned till Mor och barn-monumentet utanför Kievs barn- och ungdomspalats. Vid går närmare för där är utsikten över den östliga delen av staden magnifik, nedanför flyter ett stilla Dnepr och vi är ungefär rätt ovanför där vi först klev av, vid t-banestationen Dnipro.

Jag har tidigare fnissande konstaterat att en blomsterbutik heter Fan-Fan-Tulipan, innan dess sett reklam för ett företag kallat Glo och ser nu en vägarbetare som grävs flera hål; knyter samman detta till svensk punk och postpunk i form av Thåström, Glo och Stry Terrarie – ni får själva gå vidare i associationerna.

Svensk musikhistoria. Foto: KAI MARTIN

Z och jag knallar med ojämna steg in i parken med den okände soldatens grav och, ja, detta är ett land som inte skonats från krig och nöd, som bara som nation i modern tid är knappt 30 år och återigen drabbats av krig sedan fem år tillbaka. Sorgligt.

Vykort från Kiev. Foto: KAI MARTIN

Vi letar ivrigt efter klosterområdet, går otåligt efter något slags ström och hamnar vid Frälsaren av Berestoves kyrka, läser lite om den och vänder blicken för att inse att vi är vid en av entréerna till klosterområdet.

Vi betalar i luckan och inser inte då att det blir en dryg promenad i detta historiska område med fantastiska byggnader, klocktorn, kyrkor, museer och grottor. Vi får oss en duvning i Ukrainas hisnande historia, smiter sniker iväg ett och annat kort i kyrkorna, trots fotoförbud, men hedrar genom att Zeba täcker sitt huvud med min medhavda sjal plus att vi tänder ett ljus för var och en av våra avlidna föräldrar.

Fynd i Kiev. Foto: KAI MARTIN

Kyrkans makt har kostat, samtidigt som den odlat och utmanat konstnärskap, det står helt klart. Det är ett aldrig sinande praktfullt område från de glänsande kupolerna in till minsta detalj. Fascinerande.

Vilken historia! Vilken utsikt! Vilken insikt! Foto: KAI MARTIN

Fullmatade med historik, en märklig fika med te och kaka hos nunnorna samt intryck masar vi oss ur området, som med sin kuperade terräng verkligen utmanat, tränger oss ombord en buss som ska ta oss till centralstationen. Utmärkt, tycker vi. Det är ju där vi ska undersöka var någonstans vår buss till Tjernobyl går, vår huvudsakliga anledning till resan (mer om det senare).

Först fika, sen busstur. Foto: KAI MARTIN

En konduktör kontrollerar biljetter, tar betalt och langen går för de som har sedlar. Busschauffören basunerar ut efter varje avfärd något om Europa och vi fnissar och tror att det handlar om att vi inte är välkomna, vi västerlänningar, eller att han varnar för att vi är ombord. Men vi blir varse när vi kommer till Jevropeijskatorget och bussen tillfälligt stannar där som slutstation. Den fortsatta färden är omöjlig på grund av att väldiga Kreshatyk, avenyn, är avstängd. Vi promenerar. Inledningsvis via en gigantisk och spöklikt mörk gångtunnel för att plötsligt befinna oss på en snudd på trafiktom boulevard.

IMG_1653

Klaustrotunneln i Kiev. Foto: KAI MARTIN

Förklaringen, visar sig senare, är ett lopp som när vi kommer är i upphällningen. Fritt från bilar, alltså, men inte av folk. Vi Oberoendetorget är kommersen hög, en man med en falk försöker imponera, några andra med apor likaså. Vi skyndar vidare för att inte fångas i geschäften.

På parad på paradgatan. Foto: KAI MARTIN

Gatan är kantad av butiker, inhemska märken som konkurrerar med pråliga internationella. Vi stirrar storögt på allt och inget, försöker insupa vad vi ser, fånglor på löparna som gör sina sista steg på denna gatan innan de viker av vid Tsum, de snobbiga varuhuset som öppnar sina dörrar för en man i nöd.

Vi gör en snabb vända i huset för att konstatera att vi inte stämmer, men de övriga, eleganta klientelet gör det, oavsett kön; här finns pengar.

Avsikten är ju att försöka nå stationen och vi inser att avstånden är dryga. En liten buss hjälper oss på vägen, men där är det kontanter som gäller, något Z klokt sett till att växla till sig. Vi kliver av med stationen inom sikte, men har nära en kilometer innan vi kommer till Vokzalna, stationen där bussar, t-banan och tåg möts.

Med buss mot stationen via Kuba. Notera UEFA Europa Leaguereklamen – både MFF och København är med. Foto: KAI MARTIN

Vi går in i den väldiga stationsbyggnaden där sorlet och stimmet av folk är intensivt. Nystar reda på hur vi ska ta oss igenom hela området och kommer så ut på andra sidan, kikar på anvisningar om var bussen ska stå morgonen därpå och lyckas hitta platsen. Så. Ett av dagens viktigast uppgifter är klar, för transporten imorgon är arla, ingen tid får spillas.

Där och då inser vi också att vi har tur, för tunnelbanan från vårt hotell till Vokzalna är densamma. Det gör också att vi tar den tillbaka till Kreschatyk, kliver av vid stationen vid samman namn, frekventerar några butiker (Z handlar en kam) och går ned mot Metrograd, köpcentrat som ligger i flera våningsplan under marken (!). Jag är nöjt icke köpsugen, men däremot börjar hungern komma ungefär i takt med att mörkret smyger sig på.

Gogi – en restaurang att rekommendera. Foto: KAI MARTIN

Z googlar efter någon närliggande restaurang. Vi vill ju ha något lokalt, igen. Det blir georgiskt på Gogi på Lev Tolstojs gata. En upplevelse, där de förvisso har eget bryggeri, men där vi sörplar georgiskt vin (utmärkt) och äter hisnande gott, där Z:s dumplingsliknande svampar med buljong i var en sensation. Lägg till utmärkt service och trivsam miljö är det ett ställe att rekommendera om och om igen.

Vi äter oss inte bara mätta utan också både lyckliga och trötta. Tunnelbanan tar oss hem, sömnen famnar oss snabbt utan Carl Bildt. Imorgon tidig uppgång.

Söndag

Det är söndag morgon och trafiken är lite mer stilla när vi vid sjutiden tar tricken mot Vokzalna. Ändå är vagnarna hyfsat fyllda med folk som ska med. vi har nu orienterat oss rätt väl och räknar med att kunna äta något snabbt på vägen mot bussen som ska ta oss till Tjernobyl.

Morgontur på äventyr. Foto: KAI MARTIN

Tjernobyl? undrar den vetgirige skeptikern. Jo. Vi såg ju Johan Rencks utmärkta tv-serie i somras, blev nyfikna och gripna över den katastrof som hotande nära var på väg att drabba stora delar av Europa med en kärnvapenliknande explosion. Ja, det är ju ingen dokumentär, men speglar ändå väl tiden, dramatiken och de människor som drabbades likväl de som i sin vardag blev hjältar. Ungefär som det nu för tiden brukar dök ett erbjudande upp på nätet, nu i form av ett mejl från ett reseföretag. Vi nappade och tänkte att kanske var inledningen av oktober den bästa tiden för resan. Vi fick rätt och vi resonerade dessutom som så att vi skulle få släcka vår vetgirighet samtidigt som vi ville ge de drabbade någon form av respekt; ungefär som ett besök i Hiroshima, vid gravarna i Normandi eller Auschwitz. Historien talar, det är bara att lyssna med öppna öron och ögon.

I den långa gången som leder till de olika perrongerna fanns inga frukosttillbud. Men när vi kommer upp ur den grunda underjorden finns ju hotel Ibis där och Z är snabbtänkt även tidigt, går in och frågar om vi kan köpa frukost, blir hänvisad från receptionen till frukosthovmästaren, betalar och vi kastar i oss en kontinental frukost, snor med oss frukt, hastigt bredd mackor, kaffe-i-farten med mera, för vi har en tolv timmar lång tur framför oss.

Bussen står stationerad på den plats inte långt ifrån hotellet och där vi igår mycket riktigt konstaterat att den skulle utgå ifrån. Flera har redan kommit och sitter ombord. Andra, som vi, står i en försiktig kö utanför med passet redo. Det är viktigt och än mer väsentligt senare. Vi är två stora turistbussar på väg norrut mot detta annorlunda och märkliga, kan tyckas, resmål Bussen fylls och klockan åtta-noll-och-noll går färden norröver.

Men ändå inte. Strax innan avfärd kommer tre norska gytter med rosenröda kinder, andan i halsen och en lätt panik i blick. Men det är bra tre och ska vara fem. Mobilsamtal, konferens med våra guider och tiden tickar. En av grabbarna himlar besvärat med ögonen, generad över vänner som inte kan hålla tid och plats. Det får tio minuter på sig, som blir en kvart innan alla är samlade och resan kan börja.

En strålande idé. Foto: KAI MARTIN

Vi åker norrut på de än så länge glest trafikerade vägarna. Himlen är grå och dyster, som ett extra ackompanjemang till det mollackord som slagit på allvaret tidigt. Samtalstonen i bussen är dämpad, men bryts snart av guiderna som ska ledsaga oss under denna långa dag och fylla oss med förmaningar och information. Inledningsis förklarar de att de inte alls är guider utan lärare. Det är är ingen turisttur utan en utbildningsresa. Några turister får nämligen inte vara i Tjernobyl, så har myndigheterna bestämt. Vi blir också uppmärksammade på att hålla koll på våra pass, för dessa behövs då vi ska passera in i det hårt bevakade Tjernobylområdet på tre mil i omkrets.

Vi färdas på allt sämre vägar. En färd om ett tiotal mil tar två timmar. Men dit får väl också gränskontrollen räknas. Guiderna, eller lärarna, förklarar att vi nu kommer åka in i gamla Sovjetunionen, har man inte ordning på passen kommer man inte in, gränspolisen skojar man inte med, tar under inga omständigheter bild på dem eller miljön där de jobbar. Gränspolisen kliver bister på, tar passen och våra myndighetspapper, som ger oss fri lejd in, jämför namn, uppgifter, ansikten med pass och lämnar tillbaka utan en nick. Det är en tuff värld.

Vi får kliva av bussen, som ensam passerar gränsen som vi ska kliva över gåendes. Några passa på att lätta på trycket; jag ger den ukrainska jorden lite av min friska, svenska urin.

Så samlas vi åter och färdas i omgångar in mot Tjernobylhelevetes själva epicentrum.

Ödebyn Zalissja, där hem, sjukhus och förskolor i all hast övergivits med minnen kvar. Hösten blir som starkast nu. Det lämnade i famn med förruttnelsen. Hur  naturen tagit över. Men också, förmodligen, de stalkers som smitit in olagligt, för spännings skull och som velat sätta sin signatur på sin närvaro.

Vi andas tyst med öppen mun. Allvaret sveper om oss. Det är vemodigt vackert. Som Lars Lerin har varit här med sina penslar. Något utfrätt. Något gammalt. Något glömt.

IMG_1711

När det stora allvaret sveper in. Foto: KAI MARTIN

Innan vi kliver på bussen ombeds vi att stampa rejält för att skaka av oss eventuellt radioaktivt stoff. Med för hög halt kan vi få problem att komma ur zonen, förklarar guiderna/lärarna.

Färden går vidare några kilometer. Ett nytt stopp, en ny gränsstation, som jag inte riktigt blir klar över. Men vi ska mätas. In i en maskin, hände hoch, ett klartecken och ut på anda sidan. så vidare. Ett barnhem står skamfilat vid vägens kant. Vi blir ombedda att vara observanta var vi sätter våra steg. Vid förstutrappen samlas vi hukande med våra geigermätare, som sprakar till och siffrorna på displayen ökar hastigt och oroväckande. Här är hög strålning.

Vi fortsätter ändå in i det murkna huset med spår av barns lek och vuxnas fostran i ett slags sorgligt stilleben som möter en installation.

 Stilleben. Foto: KAI MARTIN

Luften är fuktig, regnet lurar bakom de ödesmättade molnen. Vi kliver stampande in i bussen. Åker mollstämda vidare.

Vi har ju sett bilder från och upprörda röster om staden Pripjat, staden bara några kilometer från det ödedrabbade kärnkraftverket. Hur influencers fåfängt poserar i stadens ruiner för en klickfest bortom sans och vett. Men vi är på väg dit nu och försöker med böjt huvud och respektfull hållning ta varje steg i beaktning. Ändå blir det en selfie, bland alla andra bilder som tas.

Ödesmättat. Från idealstad till ruiner. Foto: KAI MARTIN

Stadens för Sovjetunionens ögonsten. En modern stad, grundad 1970, med 1986 cirka 50000 moderna invånare. Här fanns mycket som inte fanns i övriga staten. Lönen var här fyra gånger så hög, levnadsstandarden god. Egen bil kunde kombineras med egen mc eller båt. Första snabbköpet i det strängt styrda Sovjetunionen fanns här. 1 maj 1986 skulle nöjesfältet invigas, precis som idrottsstadion där det lokala fotbollslaget Dynamo Pripjat skulle spela (nej, något sådant lag vet jag inte om har existerat, jag skapar lite historierevision, bara). Men 26 april skrevs historien brutalt om. Några dagar senare var staden tom.

Så när en lycklig dag. Foto: KAI MARTIN

En man i sällskapet kommer till en av guiderna/lärarna och berättar att han tappat sitt pass. Vi går vidare efter att han har fått lov att leta efter det samma väg som han kom. Egentligen ska han vara i sällskap, eftersom polisen eller vakterna kan ta honom för en stalker. Men han går med sin hustru och kommer tillbaka moloken och tomhänt. Passet är borta. Känns som ett genidrag efter föreläsningen i bussen hit, men faktum är faktum. Å andra sidan stod det noga i instruktionerna att huvud skulle vara täckta, precis som ben och armar. Inte länge för en modeparad, alltså. Vi gillar mode, men följer reglerna. Z i sin rock från Boss-outleten utanför Stuttgart, jag i min Walker Slater-jacka i tweed, olika huvudbonader och klädsamt på bena samt bra skor där strumpa får möter byxben. Vi är rätt ensamma om det. Ja, möjligen klädstilen. Men att hålla på reglerna. Ordentliga svenskar, ni vet.

Via walki-talki kontaktas den andra guiden/läraren som också kontaktar busschauffören. Radiotystnaden som möter är iskall och tålamodsprövande. Men så knastrar det till. Passet är funnet. Låg precis utanför bussen. Lucky guy.

Vi kan slutföra vår promenad. Vi vet att vi tillsammans kommer kunna lämna detta gudsförgätna ställe utan att behöva hamna i ett förhörsrum med bländande strålkastarljus och en gastande rysk furir som ställer frågor på ryska utan att få något svar.

Vi lämnar Pripjat i sordin. Hösten glider sakta förbi i staden där naturen har tagit kommandot. Bussen tar sikte på kärnkraftverket, som nyligen fått sin ståtliga stålkatedral som täcker katastrofen och hindrar strålningen från att svepas iväg för vinden.

Mycket har grävts ned i vår tålmodiga natur. Men med skogsbränder frigörs allt och på vägen hit vittnar träd om att de blivit eldhärjade så sent som i somras. Naturen är inget tuktat djur.

Katastrofplatsen närmar sig. Vi är bara precis utanför där allt ställdes på sin spets. Ett minnesmonument vid en vändplats, en tysk kvinnlig journalist gör en inslag på egen hand – för sin podd, för sin tidning, för sin blogg, för sin tv-kanal… Jag vet inte.

Vi åker förbi brandstationen där de brandmän fanns som först kom på plats. De tappra som med något slags dåraktig envishet och stolthet sätter andras liv framför sina egna. De som visste risken, men ändå offrade allt. Som så många andra.

Döljer en katastrof. Foto: KAI MARTIN

Med allt detta svindlande i tankarna far vi för att äta. Kommer till en parkering, en väg som leder till en kantin, återigen ska vi strålsökas, kommer in i världens kanske tristaste bamba där kocken eller kokerskan glömt glädjen med maten. Bakom disken står en bestämd babusjka – och vi har återigen fått restriktioner om att inte ta bild på personalen. Men ser jag inte ett leende smygandes där hon står. Och blir det inte lite tydligare när hon för Z förklarar att hon pratar engelska.

IMG_1786

Mums. Foto: KAI MARTIN

Jag hade redan innan, men får känslan starkare nu ändå, att allt är iscensatt, att restriktionerna, gränskontrollerna, dessa bistra ansiktet, de stilleben vi möts av, geigermätarnas fräsande utslag… allt är gjort för att kittla vår turistiska frossa.

Ändå är historien skriven. Den går inte att ducka på. Men av det har det gjort pengar på förut.

På resande fot i strålande landskap. Foto: KAI MARTIN

Vi har några timmar kvar. Men resan börjar närma sig sitt slut. I kantinens turistshop, eller är det läromedelshandel, köper Z några ting. Sedan fylls bussen av stampande individer. Vi är på väg.

Chauffören, som enligt våra guider/lärare ska ha jobbat inom Tjernobylområdet, tar oss till Radar Duga. Spioncentralen som ingen skulle känna till, med radarkraft som sträckte sig långt över jorden och som skulle håla ordning på västvärldens, främst USA, illasinnade kärnvapenattacker. Vi får höra om Stanislav Petrov, överstelöjtnant i den sovjetiska armén, som 1083 trotsade varningssignalerna om en just sådan attack, gick på sin magkänsla och därmed förhindrade en kontraattack och också ett fullödigt kärnvapenkrig. Han blev aldrig prisad av sitt land, för då skulle ju det avslöjas att radarsystemet inte var fullgott. Men han straffades heller inte.

Området är, precis som allt annat här, övergivet. Den magnifika 150 meter höga och flera hundra meter långa radarn ses förstås på håll. Den vilar på ett fundament som sträcker sig sex våningar ner i marken. Därför har radarstationen heller inte kunnat sprängas bort, eftersom vibrationerna vid ett sådant tilltag skulle kunna hot de känsliga kärnkraftruinerna och dessutom frigöra radioaktivitet i jorden.

Så där står den som ett gapande skelett över historien och kalla krigets galenskap, som om vi har lärt oss någonting av den tiden.

Rester från ett kallt krig. Foto: KAI MARTIN

Vi börjar närma oss ett farväl. Går igenom en sista check i radiummaskinen och passerar så Tjernobyl innan vi också passerar gränsen. Vi är fullmatade med bilder, minnen och intryck. Lämnar de strykrädda hundarna. Alla har sina pass med och guidernas/lärarnas röster tystnar på hemfärden då många sluter sin ögon för en stunds intre frid.

Farväl. Foto: KAI MARTIN

Vi kommer fram till där vi började. Tar tricken några stationer. Går åter av Khreshchatyk, men tar en annan uppgång än senast och hamnar galet, eftersom Z har tagit sikte på Avalon som ett ställe vid skulle frekventera. Nå, vi får en promenad genom en höstligt, kuperat Kiev och jag blir mer och mer förtjust i staden. När vi så kommer till det extravaganta Avalon inser jag två saker, dels hade det varit närmare att gå av en station tidigare, dels var det en till nattklubb bedrägligt förrätt gangsterställe. När de mer om min jacka, vänder jag på klacken. Jag kände mig inte bekväm, av flera skäl. Dessutom passade inte mina röda, gummistövlarboots in i miljön.

Kiev by evening. Foto: KAI MARTIN

Z ville däremot se. Så jag ställde mig som en livvakt bland de andra, fast de hade stora bilar med tonade rutor, med armarna i kors och såg svenskt sur ut. Så småningom kom hon. Vi gick till en italiensk restaurang mitt emot operan, för att skölja bort radioaktiviteten från dagen och gömma oss från mafiosomiljön (kanske en paradox). Z frågar hovmästaren om det finns bord för två, han ler snett och sveper med handen i den tomma lokalen och säger ”Pick a choise”. Vi får föredömlig servering, gott vin och utmärkt mat. Precis som vid våra tidigare besök på lokal i Kiev är allt för en ringa peng. Vi rundar av en händelserik dag, går mot tunnelbanan, åker den fantasifulla nedfärden mot tricken och utanför hotellet irrar en igelkott. Kiev är fylld av överraskningar.

IMG_1814

IMG_1829IMG_1830

Måndag

Väskorna är packade. Vi är uppe tidigt, men inte dramatiskt tidigt. Vi har bestämt att strunta i frukosten på hotellet för något på flygplatsen. Fem minuter före utsatt tid kommer chauffören och stoppar sin mobilskärm med våra namn under våra näsor, tar våras väskor och hastar ut till sin oklanderligt rena bil. Vi är på väg hem efter en intensiv helg. Han snirklar sig ut mot E40 via bakgator som är lite mindre trafikerade än de mest trafikerade. Det går på ett kick, vi blir insläppta på flygplatsen via två säkerhetskontroller och tulltjänstemannen stämplar oss vidare.

Adjö, Kiev. På återseende. Foto: KAI MARTIN

Frukosten är okej, någon omelett, lite te, lite lax, lite juice och bröd. Bredvid sitter två kinesiska kvinnor, varav en plötsligt sprejar något desinficerande rätt ut i luften till Z:s vilda protest.

Frukost på flygplats. Foto: KAI MARTIN

Z har uppgraderat oss, så vi sitter längst fram på planet. Flygturen väster ut går i nära nog strålande solsken och kan kan konstatera Skånes sydkust och den pilande båttrafiken av lastfartyg och färjor till och från. Så landar vi på Kastrup, går ut i den skandinaviska friheten, tar bilen, åker mot Helsingør, handlar vid Prøvestenen sånt som vi brukar handla, men också smørrebrød att äta då vi kommer hem. Fast på färjan glufsar vi oss shiwarman från Prøvestenen. Sedan en behaglig färd norröver mot Göteborg.  På kvällen väntar premiären av Claes Erikssons ”Vardagsmat”.

Så nära vårt eget och så långt bort från det vi nyss sett.

Från Tjernobyl till premiär. Foto: KAI MARTIN