Tjernobyl, mon amour!

IMG_1860

Fredag

Vi kom i höstens blomning. En eftermiddags flygfärd från ett strålande Köpenhamn till ett Kiev i, fördomsfullt, öststatslikt stålgrått och tungt. Vi gjorde vår premiär i landet, satt med våra munnar tätt mot fönsterrutorna på taxin, där chauffören tystlåten tagit emot oss med en skylt med våra namn, för att inte missa någonting av färden från flygplatsen Boryspil med en tullare som nogsamt studerade mitt ansikte, jämförde skägget med den slätrakade på passbilden. Efter att ha tagit av mig mina glasögon fick jag godkänt.

Z och jag delade baksätet under färden in. En med blicken mot syd, en mot nord i den västliga riktning som chauffören tog oss i ilfart. Motorvägen, som visar sig vara E40, kantades av åkrar och inledningsvis gles bebyggelse, några enstaka cyklister kämpade mot fartdårarna i filerna som var indelade i två gånger 80 respektive två gånger 130. Någon mil innan den ukrainska huvudstaden, denna tremiljoners stad med sin anrika historia så långt tillbaka som troligen till 400-talet, började resa sin skyline samtidigt som det köade på. Solnedgången bryter igenom, sprakande färgstark i väster. Vi var i rusningstrafik. Chauffören hittade sina vägar, höll stadig fart i en bitvis hopplös konkurrens om utrymmet, men dumpade oss lika tystlåten som han hämtade oss. Fördomarna hade från start slagit klorna i mig, för trots hans oklanderliga insats och lika oklanderliga utseende tyckte jag att han utmärkt väl hade platsat som en ukrainska gangsterlakej redo för våld; svarta byxor, svart tröja, svart läderjacka, kärvt, sammanbitet ansikte, putsade skor.

Välkommen till Kiev. Foto: KAI MARTIN

Turyst, hotellet, reste sig väldigt med sina 23 våningar där vi kom att hamna i ett modest inrett rum på 13 våningen med utsikt österut. En spänstig säng, några fåtöljer, ett bord, två sängbord, en 14-tums tjockteve, en tavla, ett badrum med toalett, handfat och badkar, handskar, toapapper. Alles in ordnung. Men blekbrunt.

Vi installerar oss och Z, den driftige av oss båda, tog kommandot; ut i vimlet i den tynande oktoberdagen och den in i den mörknande kvällningen med sitt stim och sorl i kapp med den livliga trafiken.

Hon hade googlat till sig kunskapen om ett köpcenter. Vi har oss i riktning mot det när rusningstrafiken fortfarande är intensiv. Folk kommer i en strid myrparad med t-banan och kliver av vid Livoberehzna, stationen som vi fortfarande inte lokaliserat, men som ligger runt hörnet. Bärandes på sina kassar, ilande vidare för hemmet, för sysslorna efter dagen, för familjen, för – kanske – lite rast och ro.

Lockande. Foto: KAI MARTIN

Vi korsar Raisij Okipnoigatan som möter en med väsentlig mycket fler konsonanter. Går fel, går tillbaka, under viadukten där väldiga Borvarskij Avenyn leder in mot centrum, kommer till Komod, ett cirkelformat köpcenter med mycket lokala butiker, men också sitt Marks & Spencer. vi gör som vi brukar, tar oss upp till toppen för att ta oss ner, scannar av lite butiker, känner på lite varor, men inte mer än så. I bottenplan ligger en välsorterad mataffär med färskt allting och sprit och vin till låga priser. Vi talar om att köpa med oss mat till rummet, men avstyr det och i entréplan skissar Z fram vår plan för ett besök på en restaurang några hundra meter bort.

Vi går dit, guidade av hennes mobil, men missar hennes utsatta mål och blir invinkade i en annan restaurang, tackar ja till ett bord och blir varse att det handlar om ett ukrainskt kök. Utmärkt. Det blir vin och mums: jag får en förrätt av olika, lätt behandlade fiskar – sill, makrill och ansjovis med skivad, kokt potatis, färsklök och strimlad gullök samt saltgurka – och som huvudrätt, förstås, kyckling Kiev, som ju inte alls är någon ukrainsk rätt. Gott. Z ägnar sig åt, i huvudsak, borsjtj, rödbetssoppan. Allt smakar utmärkt, precis som vinet, kaffet och efterrätten. Det hela serverades av en utstuderad ung dam, som ägnat för mycket tid och pengar åt att inte lita på sitt ordinarie utseende, men som också skapade förtjust uppmärksamhet hos ett herrsällskap som, förmodligen gav henne förslag  som gjorde att hennes kollega himlade suckande med ögonen samtidigt som ”vår” servitris leende försökte slingra sig ur situationen.

Mat för en dag. Foto: KAI MARTIN

Dagen hade varit lång sedan den tidiga bilresan från Göteborg ned till Kastrup, timmarna på flygplatsen där med en rejält seg anka till lunch (nej, Le Sommelier kan jag inte rekommendera) innan avfärd och ankomst. Det var dags att krypa till kojs med en ny stad för oss vibrerande utanför och lockande med sina 24-timmars öppna etablissemang, som mest drog ett sorgligt intryck över sig (det finns några stycken i stan, skulle det visa sig).

Teven visar något samhällsprogram. Carl Bildt dyker upp. Vi somnar.

IMG_1566

Godnatt, Kiev. Foto: KAI MARTIN

Lördag

Vi har egentligen ingenting planerat men vill ta staden i besiktning, den vi vet så förfärande lite om. Vi är medvetna om att vi är i ett land som ligger i krig med väldiga Ryssland, men det är vidare österut, mot Krim och utanför vår horisont både politiskt och i verkligheten.

Utsikt i och från ett rum. Foto: KAI MARTIN

Frukosten ska egentligen ingå, men något förbiseende av researrangören har gjort att det inte blir så. Men vi besöker matsalen som är tom och öde, förutom några enstaka som förser sig av buffén. Ukrainsk frukost, något slags rökt juice, sur kefir med müsli, te, något torrt bröd med smör och rökt kött… jo, det gick an(norlunda).

Frukost för nyfikna. Foto: KAI MARTIN

Vi kikar på kartan och försöker förstå hur nära det är in till centrum. Kan man gå…? Finns det en promenadväg lags med t-banan och Borvarskij Avenyn…? Vi går till t-banan, försöker bli kloka på hur man betalar, om det går att köpa något slags 24-timmars- eller turistkort för att underlätta. Men språkförbistringarna med babusjkan i kassan gör det omöjligt. Jag föreslår för Z att vi ska gå till receptionen på hotellet, där personalen är engelskspråkiga, för att få hjälp via en lapp. Z tycker det räcker med Google translate, men jag vill inte hamna i Sibirien och är ihärdig. Hon accepterar.

IMG_1585

Mot tunnelbanan! Foto: KAI MARTIN

Vi kommer tillbaka till babusjkan med lappen, men kortet vi vill ha säljs inte på den här stationen. Hon erbjuder en annan färg, som vi inte vet vad det är. Lätt uppgiven fråga Z i kön, som tornar upp bakom oss, men skuldmedvetet rycker – nästan – alla på axlarna och skyndar vidare. En kvinna blir oss emellertid behjälplig, förklarar vilken station vi ska gå av för att kunna köpa vårt kort och att vi för att ta oss dit får åka meddelat en pollett. Z köper så en var till oss, ett slags plastmynt, som vi trycker in i passergrinden (som ändå är öppen) och när vi kommer till perrongen kommer ett fullastat tåg in, som vi ålar oss in i.

Tågen är som slitna kompisar till de som ursprungligen fanns i Stockholm, de gungar väldiga och Z och jag blir fnissiga. Vi passagerare Hydropark, som låter som ett rockband i Linkin Parkklassen, kliver av vid Dnipro i meningsskiljaktigheter, för den beredvilliga kvinnan i kön vid Livoberehzna, stationen sa att vi skulle kliva av efter två stationer. Vi inser, eller Z gör det, att det inte stämmer. Men efter vi precis har passerat den väldiga floden Dnepr, så vill jag fotografera och vi förundras över flodbåtar och sandstränder, som förmodligen är fyllda de heta sommarmånaderna för svalkanstörstande människor.

Utsikt över floden Dnepr. Foto: KAI MARTIN

Så kommer nästa, lika överfulla, tåg in. Vi kliver på och kliver av vid Arsenalna, där vi startar en vådligt lång rulltrappefärd uppåt. Väl ute söker vi efter var vi kan köpa våra kommunikationskort, går till en turistkiosk, men blir hänvisade till t-banans entré. Z hamnar snabbt i kassan, tur det, för kort därefter växer en ansenlig kö som tigande får vänta. Vi får våra plastkort med åtta resor betalt. Men vi vänder åter ut i det vackra höstvädret. Vi ska till klosterområdet, vida berömt och, precis som staden i stort, anrikt. Vi promenerar nedför Ivana Mezepijgatan, som är närmast en kontinental boulevard kantad av restauranger, krimskramsförsäljare, blomsterbutiker och en och annan skadeskjuten tiggare utanför den omväxlande bebyggelsen av tillvarataget och tillkortakommande vårdnad.

Långa rulltrappor och vackra, men slitna

Vi kommer ned till Mor och barn-monumentet utanför Kievs barn- och ungdomspalats. Vid går närmare för där är utsikten över den östliga delen av staden magnifik, nedanför flyter ett stilla Dnepr och vi är ungefär rätt ovanför där vi först klev av, vid t-banestationen Dnipro.

Jag har tidigare fnissande konstaterat att en blomsterbutik heter Fan-Fan-Tulipan, innan dess sett reklam för ett företag kallat Glo och ser nu en vägarbetare som grävs flera hål; knyter samman detta till svensk punk och postpunk i form av Thåström, Glo och Stry Terrarie – ni får själva gå vidare i associationerna.

Svensk musikhistoria. Foto: KAI MARTIN

Z och jag knallar med ojämna steg in i parken med den okände soldatens grav och, ja, detta är ett land som inte skonats från krig och nöd, som bara som nation i modern tid är knappt 30 år och återigen drabbats av krig sedan fem år tillbaka. Sorgligt.

Vykort från Kiev. Foto: KAI MARTIN

Vi letar ivrigt efter klosterområdet, går otåligt efter något slags ström och hamnar vid Frälsaren av Berestoves kyrka, läser lite om den och vänder blicken för att inse att vi är vid en av entréerna till klosterområdet.

Vi betalar i luckan och inser inte då att det blir en dryg promenad i detta historiska område med fantastiska byggnader, klocktorn, kyrkor, museer och grottor. Vi får oss en duvning i Ukrainas hisnande historia, smiter sniker iväg ett och annat kort i kyrkorna, trots fotoförbud, men hedrar genom att Zeba täcker sitt huvud med min medhavda sjal plus att vi tänder ett ljus för var och en av våra avlidna föräldrar.

Fynd i Kiev. Foto: KAI MARTIN

Kyrkans makt har kostat, samtidigt som den odlat och utmanat konstnärskap, det står helt klart. Det är ett aldrig sinande praktfullt område från de glänsande kupolerna in till minsta detalj. Fascinerande.

Vilken historia! Vilken utsikt! Vilken insikt! Foto: KAI MARTIN

Fullmatade med historik, en märklig fika med te och kaka hos nunnorna samt intryck masar vi oss ur området, som med sin kuperade terräng verkligen utmanat, tränger oss ombord en buss som ska ta oss till centralstationen. Utmärkt, tycker vi. Det är ju där vi ska undersöka var någonstans vår buss till Tjernobyl går, vår huvudsakliga anledning till resan (mer om det senare).

Först fika, sen busstur. Foto: KAI MARTIN

En konduktör kontrollerar biljetter, tar betalt och langen går för de som har sedlar. Busschauffören basunerar ut efter varje avfärd något om Europa och vi fnissar och tror att det handlar om att vi inte är välkomna, vi västerlänningar, eller att han varnar för att vi är ombord. Men vi blir varse när vi kommer till Jevropeijskatorget och bussen tillfälligt stannar där som slutstation. Den fortsatta färden är omöjlig på grund av att väldiga Kreshatyk, avenyn, är avstängd. Vi promenerar. Inledningsvis via en gigantisk och spöklikt mörk gångtunnel för att plötsligt befinna oss på en snudd på trafiktom boulevard.

IMG_1653

Klaustrotunneln i Kiev. Foto: KAI MARTIN

Förklaringen, visar sig senare, är ett lopp som när vi kommer är i upphällningen. Fritt från bilar, alltså, men inte av folk. Vi Oberoendetorget är kommersen hög, en man med en falk försöker imponera, några andra med apor likaså. Vi skyndar vidare för att inte fångas i geschäften.

På parad på paradgatan. Foto: KAI MARTIN

Gatan är kantad av butiker, inhemska märken som konkurrerar med pråliga internationella. Vi stirrar storögt på allt och inget, försöker insupa vad vi ser, fånglor på löparna som gör sina sista steg på denna gatan innan de viker av vid Tsum, de snobbiga varuhuset som öppnar sina dörrar för en man i nöd.

Vi gör en snabb vända i huset för att konstatera att vi inte stämmer, men de övriga, eleganta klientelet gör det, oavsett kön; här finns pengar.

Avsikten är ju att försöka nå stationen och vi inser att avstånden är dryga. En liten buss hjälper oss på vägen, men där är det kontanter som gäller, något Z klokt sett till att växla till sig. Vi kliver av med stationen inom sikte, men har nära en kilometer innan vi kommer till Vokzalna, stationen där bussar, t-banan och tåg möts.

Med buss mot stationen via Kuba. Notera UEFA Europa Leaguereklamen – både MFF och København är med. Foto: KAI MARTIN

Vi går in i den väldiga stationsbyggnaden där sorlet och stimmet av folk är intensivt. Nystar reda på hur vi ska ta oss igenom hela området och kommer så ut på andra sidan, kikar på anvisningar om var bussen ska stå morgonen därpå och lyckas hitta platsen. Så. Ett av dagens viktigast uppgifter är klar, för transporten imorgon är arla, ingen tid får spillas.

Där och då inser vi också att vi har tur, för tunnelbanan från vårt hotell till Vokzalna är densamma. Det gör också att vi tar den tillbaka till Kreschatyk, kliver av vid stationen vid samman namn, frekventerar några butiker (Z handlar en kam) och går ned mot Metrograd, köpcentrat som ligger i flera våningsplan under marken (!). Jag är nöjt icke köpsugen, men däremot börjar hungern komma ungefär i takt med att mörkret smyger sig på.

Gogi – en restaurang att rekommendera. Foto: KAI MARTIN

Z googlar efter någon närliggande restaurang. Vi vill ju ha något lokalt, igen. Det blir georgiskt på Gogi på Lev Tolstojs gata. En upplevelse, där de förvisso har eget bryggeri, men där vi sörplar georgiskt vin (utmärkt) och äter hisnande gott, där Z:s dumplingsliknande svampar med buljong i var en sensation. Lägg till utmärkt service och trivsam miljö är det ett ställe att rekommendera om och om igen.

Vi äter oss inte bara mätta utan också både lyckliga och trötta. Tunnelbanan tar oss hem, sömnen famnar oss snabbt utan Carl Bildt. Imorgon tidig uppgång.

Söndag

Det är söndag morgon och trafiken är lite mer stilla när vi vid sjutiden tar tricken mot Vokzalna. Ändå är vagnarna hyfsat fyllda med folk som ska med. vi har nu orienterat oss rätt väl och räknar med att kunna äta något snabbt på vägen mot bussen som ska ta oss till Tjernobyl.

Morgontur på äventyr. Foto: KAI MARTIN

Tjernobyl? undrar den vetgirige skeptikern. Jo. Vi såg ju Johan Rencks utmärkta tv-serie i somras, blev nyfikna och gripna över den katastrof som hotande nära var på väg att drabba stora delar av Europa med en kärnvapenliknande explosion. Ja, det är ju ingen dokumentär, men speglar ändå väl tiden, dramatiken och de människor som drabbades likväl de som i sin vardag blev hjältar. Ungefär som det nu för tiden brukar dök ett erbjudande upp på nätet, nu i form av ett mejl från ett reseföretag. Vi nappade och tänkte att kanske var inledningen av oktober den bästa tiden för resan. Vi fick rätt och vi resonerade dessutom som så att vi skulle få släcka vår vetgirighet samtidigt som vi ville ge de drabbade någon form av respekt; ungefär som ett besök i Hiroshima, vid gravarna i Normandi eller Auschwitz. Historien talar, det är bara att lyssna med öppna öron och ögon.

I den långa gången som leder till de olika perrongerna fanns inga frukosttillbud. Men när vi kommer upp ur den grunda underjorden finns ju hotel Ibis där och Z är snabbtänkt även tidigt, går in och frågar om vi kan köpa frukost, blir hänvisad från receptionen till frukosthovmästaren, betalar och vi kastar i oss en kontinental frukost, snor med oss frukt, hastigt bredd mackor, kaffe-i-farten med mera, för vi har en tolv timmar lång tur framför oss.

Bussen står stationerad på den plats inte långt ifrån hotellet och där vi igår mycket riktigt konstaterat att den skulle utgå ifrån. Flera har redan kommit och sitter ombord. Andra, som vi, står i en försiktig kö utanför med passet redo. Det är viktigt och än mer väsentligt senare. Vi är två stora turistbussar på väg norrut mot detta annorlunda och märkliga, kan tyckas, resmål Bussen fylls och klockan åtta-noll-och-noll går färden norröver.

Men ändå inte. Strax innan avfärd kommer tre norska gytter med rosenröda kinder, andan i halsen och en lätt panik i blick. Men det är bra tre och ska vara fem. Mobilsamtal, konferens med våra guider och tiden tickar. En av grabbarna himlar besvärat med ögonen, generad över vänner som inte kan hålla tid och plats. Det får tio minuter på sig, som blir en kvart innan alla är samlade och resan kan börja.

En strålande idé. Foto: KAI MARTIN

Vi åker norrut på de än så länge glest trafikerade vägarna. Himlen är grå och dyster, som ett extra ackompanjemang till det mollackord som slagit på allvaret tidigt. Samtalstonen i bussen är dämpad, men bryts snart av guiderna som ska ledsaga oss under denna långa dag och fylla oss med förmaningar och information. Inledningsis förklarar de att de inte alls är guider utan lärare. Det är är ingen turisttur utan en utbildningsresa. Några turister får nämligen inte vara i Tjernobyl, så har myndigheterna bestämt. Vi blir också uppmärksammade på att hålla koll på våra pass, för dessa behövs då vi ska passera in i det hårt bevakade Tjernobylområdet på tre mil i omkrets.

Vi färdas på allt sämre vägar. En färd om ett tiotal mil tar två timmar. Men dit får väl också gränskontrollen räknas. Guiderna, eller lärarna, förklarar att vi nu kommer åka in i gamla Sovjetunionen, har man inte ordning på passen kommer man inte in, gränspolisen skojar man inte med, tar under inga omständigheter bild på dem eller miljön där de jobbar. Gränspolisen kliver bister på, tar passen och våra myndighetspapper, som ger oss fri lejd in, jämför namn, uppgifter, ansikten med pass och lämnar tillbaka utan en nick. Det är en tuff värld.

Vi får kliva av bussen, som ensam passerar gränsen som vi ska kliva över gåendes. Några passa på att lätta på trycket; jag ger den ukrainska jorden lite av min friska, svenska urin.

Så samlas vi åter och färdas i omgångar in mot Tjernobylhelevetes själva epicentrum.

Ödebyn Zalissja, där hem, sjukhus och förskolor i all hast övergivits med minnen kvar. Hösten blir som starkast nu. Det lämnade i famn med förruttnelsen. Hur  naturen tagit över. Men också, förmodligen, de stalkers som smitit in olagligt, för spännings skull och som velat sätta sin signatur på sin närvaro.

Vi andas tyst med öppen mun. Allvaret sveper om oss. Det är vemodigt vackert. Som Lars Lerin har varit här med sina penslar. Något utfrätt. Något gammalt. Något glömt.

IMG_1711

När det stora allvaret sveper in. Foto: KAI MARTIN

Innan vi kliver på bussen ombeds vi att stampa rejält för att skaka av oss eventuellt radioaktivt stoff. Med för hög halt kan vi få problem att komma ur zonen, förklarar guiderna/lärarna.

Färden går vidare några kilometer. Ett nytt stopp, en ny gränsstation, som jag inte riktigt blir klar över. Men vi ska mätas. In i en maskin, hände hoch, ett klartecken och ut på anda sidan. så vidare. Ett barnhem står skamfilat vid vägens kant. Vi blir ombedda att vara observanta var vi sätter våra steg. Vid förstutrappen samlas vi hukande med våra geigermätare, som sprakar till och siffrorna på displayen ökar hastigt och oroväckande. Här är hög strålning.

Vi fortsätter ändå in i det murkna huset med spår av barns lek och vuxnas fostran i ett slags sorgligt stilleben som möter en installation.

 Stilleben. Foto: KAI MARTIN

Luften är fuktig, regnet lurar bakom de ödesmättade molnen. Vi kliver stampande in i bussen. Åker mollstämda vidare.

Vi har ju sett bilder från och upprörda röster om staden Pripjat, staden bara några kilometer från det ödedrabbade kärnkraftverket. Hur influencers fåfängt poserar i stadens ruiner för en klickfest bortom sans och vett. Men vi är på väg dit nu och försöker med böjt huvud och respektfull hållning ta varje steg i beaktning. Ändå blir det en selfie, bland alla andra bilder som tas.

Ödesmättat. Från idealstad till ruiner. Foto: KAI MARTIN

Stadens för Sovjetunionens ögonsten. En modern stad, grundad 1970, med 1986 cirka 50000 moderna invånare. Här fanns mycket som inte fanns i övriga staten. Lönen var här fyra gånger så hög, levnadsstandarden god. Egen bil kunde kombineras med egen mc eller båt. Första snabbköpet i det strängt styrda Sovjetunionen fanns här. 1 maj 1986 skulle nöjesfältet invigas, precis som idrottsstadion där det lokala fotbollslaget Dynamo Pripjat skulle spela (nej, något sådant lag vet jag inte om har existerat, jag skapar lite historierevision, bara). Men 26 april skrevs historien brutalt om. Några dagar senare var staden tom.

Så när en lycklig dag. Foto: KAI MARTIN

En man i sällskapet kommer till en av guiderna/lärarna och berättar att han tappat sitt pass. Vi går vidare efter att han har fått lov att leta efter det samma väg som han kom. Egentligen ska han vara i sällskap, eftersom polisen eller vakterna kan ta honom för en stalker. Men han går med sin hustru och kommer tillbaka moloken och tomhänt. Passet är borta. Känns som ett genidrag efter föreläsningen i bussen hit, men faktum är faktum. Å andra sidan stod det noga i instruktionerna att huvud skulle vara täckta, precis som ben och armar. Inte länge för en modeparad, alltså. Vi gillar mode, men följer reglerna. Z i sin rock från Boss-outleten utanför Stuttgart, jag i min Walker Slater-jacka i tweed, olika huvudbonader och klädsamt på bena samt bra skor där strumpa får möter byxben. Vi är rätt ensamma om det. Ja, möjligen klädstilen. Men att hålla på reglerna. Ordentliga svenskar, ni vet.

Via walki-talki kontaktas den andra guiden/läraren som också kontaktar busschauffören. Radiotystnaden som möter är iskall och tålamodsprövande. Men så knastrar det till. Passet är funnet. Låg precis utanför bussen. Lucky guy.

Vi kan slutföra vår promenad. Vi vet att vi tillsammans kommer kunna lämna detta gudsförgätna ställe utan att behöva hamna i ett förhörsrum med bländande strålkastarljus och en gastande rysk furir som ställer frågor på ryska utan att få något svar.

Vi lämnar Pripjat i sordin. Hösten glider sakta förbi i staden där naturen har tagit kommandot. Bussen tar sikte på kärnkraftverket, som nyligen fått sin ståtliga stålkatedral som täcker katastrofen och hindrar strålningen från att svepas iväg för vinden.

Mycket har grävts ned i vår tålmodiga natur. Men med skogsbränder frigörs allt och på vägen hit vittnar träd om att de blivit eldhärjade så sent som i somras. Naturen är inget tuktat djur.

Katastrofplatsen närmar sig. Vi är bara precis utanför där allt ställdes på sin spets. Ett minnesmonument vid en vändplats, en tysk kvinnlig journalist gör en inslag på egen hand – för sin podd, för sin tidning, för sin blogg, för sin tv-kanal… Jag vet inte.

Vi åker förbi brandstationen där de brandmän fanns som först kom på plats. De tappra som med något slags dåraktig envishet och stolthet sätter andras liv framför sina egna. De som visste risken, men ändå offrade allt. Som så många andra.

Döljer en katastrof. Foto: KAI MARTIN

Med allt detta svindlande i tankarna far vi för att äta. Kommer till en parkering, en väg som leder till en kantin, återigen ska vi strålsökas, kommer in i världens kanske tristaste bamba där kocken eller kokerskan glömt glädjen med maten. Bakom disken står en bestämd babusjka – och vi har återigen fått restriktioner om att inte ta bild på personalen. Men ser jag inte ett leende smygandes där hon står. Och blir det inte lite tydligare när hon för Z förklarar att hon pratar engelska.

IMG_1786

Mums. Foto: KAI MARTIN

Jag hade redan innan, men får känslan starkare nu ändå, att allt är iscensatt, att restriktionerna, gränskontrollerna, dessa bistra ansiktet, de stilleben vi möts av, geigermätarnas fräsande utslag… allt är gjort för att kittla vår turistiska frossa.

Ändå är historien skriven. Den går inte att ducka på. Men av det har det gjort pengar på förut.

På resande fot i strålande landskap. Foto: KAI MARTIN

Vi har några timmar kvar. Men resan börjar närma sig sitt slut. I kantinens turistshop, eller är det läromedelshandel, köper Z några ting. Sedan fylls bussen av stampande individer. Vi är på väg.

Chauffören, som enligt våra guider/lärare ska ha jobbat inom Tjernobylområdet, tar oss till Radar Duga. Spioncentralen som ingen skulle känna till, med radarkraft som sträckte sig långt över jorden och som skulle håla ordning på västvärldens, främst USA, illasinnade kärnvapenattacker. Vi får höra om Stanislav Petrov, överstelöjtnant i den sovjetiska armén, som 1083 trotsade varningssignalerna om en just sådan attack, gick på sin magkänsla och därmed förhindrade en kontraattack och också ett fullödigt kärnvapenkrig. Han blev aldrig prisad av sitt land, för då skulle ju det avslöjas att radarsystemet inte var fullgott. Men han straffades heller inte.

Området är, precis som allt annat här, övergivet. Den magnifika 150 meter höga och flera hundra meter långa radarn ses förstås på håll. Den vilar på ett fundament som sträcker sig sex våningar ner i marken. Därför har radarstationen heller inte kunnat sprängas bort, eftersom vibrationerna vid ett sådant tilltag skulle kunna hot de känsliga kärnkraftruinerna och dessutom frigöra radioaktivitet i jorden.

Så där står den som ett gapande skelett över historien och kalla krigets galenskap, som om vi har lärt oss någonting av den tiden.

Rester från ett kallt krig. Foto: KAI MARTIN

Vi börjar närma oss ett farväl. Går igenom en sista check i radiummaskinen och passerar så Tjernobyl innan vi också passerar gränsen. Vi är fullmatade med bilder, minnen och intryck. Lämnar de strykrädda hundarna. Alla har sina pass med och guidernas/lärarnas röster tystnar på hemfärden då många sluter sin ögon för en stunds intre frid.

Farväl. Foto: KAI MARTIN

Vi kommer fram till där vi började. Tar tricken några stationer. Går åter av Khreshchatyk, men tar en annan uppgång än senast och hamnar galet, eftersom Z har tagit sikte på Avalon som ett ställe vid skulle frekventera. Nå, vi får en promenad genom en höstligt, kuperat Kiev och jag blir mer och mer förtjust i staden. När vi så kommer till det extravaganta Avalon inser jag två saker, dels hade det varit närmare att gå av en station tidigare, dels var det en till nattklubb bedrägligt förrätt gangsterställe. När de mer om min jacka, vänder jag på klacken. Jag kände mig inte bekväm, av flera skäl. Dessutom passade inte mina röda, gummistövlarboots in i miljön.

Kiev by evening. Foto: KAI MARTIN

Z ville däremot se. Så jag ställde mig som en livvakt bland de andra, fast de hade stora bilar med tonade rutor, med armarna i kors och såg svenskt sur ut. Så småningom kom hon. Vi gick till en italiensk restaurang mitt emot operan, för att skölja bort radioaktiviteten från dagen och gömma oss från mafiosomiljön (kanske en paradox). Z frågar hovmästaren om det finns bord för två, han ler snett och sveper med handen i den tomma lokalen och säger ”Pick a choise”. Vi får föredömlig servering, gott vin och utmärkt mat. Precis som vid våra tidigare besök på lokal i Kiev är allt för en ringa peng. Vi rundar av en händelserik dag, går mot tunnelbanan, åker den fantasifulla nedfärden mot tricken och utanför hotellet irrar en igelkott. Kiev är fylld av överraskningar.

IMG_1814

IMG_1829IMG_1830

Måndag

Väskorna är packade. Vi är uppe tidigt, men inte dramatiskt tidigt. Vi har bestämt att strunta i frukosten på hotellet för något på flygplatsen. Fem minuter före utsatt tid kommer chauffören och stoppar sin mobilskärm med våra namn under våra näsor, tar våras väskor och hastar ut till sin oklanderligt rena bil. Vi är på väg hem efter en intensiv helg. Han snirklar sig ut mot E40 via bakgator som är lite mindre trafikerade än de mest trafikerade. Det går på ett kick, vi blir insläppta på flygplatsen via två säkerhetskontroller och tulltjänstemannen stämplar oss vidare.

Adjö, Kiev. På återseende. Foto: KAI MARTIN

Frukosten är okej, någon omelett, lite te, lite lax, lite juice och bröd. Bredvid sitter två kinesiska kvinnor, varav en plötsligt sprejar något desinficerande rätt ut i luften till Z:s vilda protest.

Frukost på flygplats. Foto: KAI MARTIN

Z har uppgraderat oss, så vi sitter längst fram på planet. Flygturen väster ut går i nära nog strålande solsken och kan kan konstatera Skånes sydkust och den pilande båttrafiken av lastfartyg och färjor till och från. Så landar vi på Kastrup, går ut i den skandinaviska friheten, tar bilen, åker mot Helsingør, handlar vid Prøvestenen sånt som vi brukar handla, men också smørrebrød att äta då vi kommer hem. Fast på färjan glufsar vi oss shiwarman från Prøvestenen. Sedan en behaglig färd norröver mot Göteborg.  På kvällen väntar premiären av Claes Erikssons ”Vardagsmat”.

Så nära vårt eget och så långt bort från det vi nyss sett.

Från Tjernobyl till premiär. Foto: KAI MARTIN

 

 

 

 

 

 

Sprakande Park Lane Show

Show:

THE GREATEST STARS

!!!

IMG_1062

Full fart. Park Lane Show är späckat från start till mål. Foto: KAI MARTIN

Park Lane, Göteborg.

Med: Alfred Olsson, Rebecka Landing, Elisabeth Hagberg, Johan Larsson, Sofie Bergman med musikerna André Egbo, keyboard/saxofon/sång, Robin Egbo, bas/syntbas/sång/, Johan Svärd Sagerfors, gitarr/sång, och Anton Davidsson Norén, trummor. Pia Karlsson, regi och koreografi, Emil Söder, koreografi, Mikaela Magnusson, kostym, och Joel Börjesson, sångcoach.

Bäst: Måttlösheten – allt ska med.

Sämst: Jag hittar inte den röda tråden.

Fråga: Hur många steg och låtar går det att fylla en nybakad musikalartist med…?

Tesen ”Less is more” är något som Park Lane Show friskt kastar på dynghögen med sin nya satsning ”The greatest stars”. Här ska allt med och det görs med friskt humör, ettusen och en danssteg och – om jag räknat rätt – nära 80 låtar som sveper förbi i en blixtrande kavalkad. Det krävs sina röster, det krävs disciplin och kunnande. Lägg till att de fem artisterna, förutom kläd- (det är många) och genrebyten, dessutom inledningsvis på kvällen ska servera vid borden… ja, så då inser ni att showbiz inte är någon dans på rosor.

Inledningsvis blir det en blick och hyllning till klassisk Las Vegasunderhållning: Barry Manilow, Frank Sinatra, Liza Minnelli eller Tom Jones och det är slående hur väl de fem – Rebecka Landing, Elisabeth Hagberg, Sofie Bergman, Alfred Olsson och Johan Larsson – klarar den svåra croonerkonsten. Här härmas inte, tack och lov. Här tar gänget sina egna röster och det låter alldeles utmärkt till ”New York, New York”, ”Cobacabana (at the Copa)” eller om det är ”It’s not unusal”.

En show med extra allt. Foto: KAI MARTIN

Redan här spräcker showen sin klädbudget med plymer och glitter. Men det ska komma mera.

Showerna på Park Lane är uppbyggda så att publiken, de ätande gästerna, inte får någon ro. Före, ibland under, och efter måltiderna pockar scenerna på sin uppmärksamhet. Man får sannerligen valuta för nedlagda slantar, även om det emellanåt kan vara jobbigt att vrida kroppen efter var nu showen pågår någonstans. För salongen utnyttjas till bristningsgränsen – från loungemusiken i entrén till underhållning mellan borden.

”The greatest stars” famnar allt. Så från Las Vegas vandrar gänget lätt och ledigt till svenska folkparkerna och dansbandsbonanza för att kliva över till svenska favoriter som Ledin och Orup. Eurytmics och Pretenders låtar luftas, så också Bowies, Ferrys, Kim Wildes och Queens. Jo, den som vill följa den röda tråden i detta generösa utbud har att göra. Jag tappar bort mig bland alla stil- och klädbyten (fantastiska kreationer signerade Mikaela Magnusson) samt alla de tusen och en dansstegen. Lyckligtvis gör inte artisterna det. Inte heller bandet, som har ett styvt jobb att skifta, men klarar det med bravur.

Röst-, spel och dansmässigt är ensemblen hemma alla dar i veckan. Elisabeth Hagberg kan mycket väl vara den starkaste sångerskan sedan Lollo Gardtman. Hon klipper avancerade Aha-numret ”Take on me”, som spänner över två och en halv oktaver, och bjuder sedan på en personlig ”Saving all my love for you”, inte heller den en speciellt lätt låt att sjunga.

Så, jo, ”The greatest stars” underhåller med bravur. Men jag tror ärligt att man kunde vågat vila mer i det färgsprakande och spinna mer kring ett tema. Nu är det extra allt hela tiden från disco till svensktopp, från Las Vegas till melodifestival, från hårdrock till pop. Dessutom borde man låta fler låtar klinga ut till fullo innan nästa tar över. Det hiskeliga tempot gör mig andfådd. Men det kanske bara är åldern.

Trondheim förtrollar

Lofoten156

Vi är packade och klara för att lämna Bodø för Trondheim med tåget. På vår promenad med packningen från det fantastiska hotellet och skeppet Bishop’s Horizon (som jag ju skrev om här) smet vi in på ett gatukök med världens kök; det blev kinesmat, vårrullar, biff i curry, kyckling i någon sås och vi hade sedan tidigare vår Nordlands pils till dryck.

Tåget stod och väntade på oss när kvällningen gav sig till känna ack så lite. Det var skönt i luften, solen lyste stark och på perrongen stod människor i väntan på att få gå ombord.

Bodø charmade med sin närhet. Promenadavstånd från flygplatsen till hotellet, promenadavstånd från hotellet till stationen och utanför naturen som bara slukade våra törstande ögon.

Lofoten44

Kulinarisk resa. Foto: KAI MARTIN

Men resan började nå vägs ände och när vi väl fått vår kabin i sovvagnen, stuvat in vårt bagage och tåget började rulla, så dukade vi upp vår mat och dryck, lät panoramat svepa förbi tågfönstret i korridoren och vi tjusades igen och igen över det norska landskapet, som aldrig tröttnade på att bjuda upp.

Panoramatåg. Foto: KAI MARTIN

Vi ser bron som spände över Saltstraumen i fjärran, klättrar med tåget över fjäll och vackra stationer i mitten av ingenting; folk kliver av, folk kliver på, rosenkindade och friska, hivar upp sina packningar efter sin tur i naturen.

Tåget gungar vidare mot natten, vi tar en fika i restaurangvagnen – våffla med mesost, sylt och grädde plus kaffe – och tittar oss andlösa på när solen har sin gång i det skiftande landskapet.

IMG_6595

Gofika. Foto: KAI MARTIN

Det blir aningens lite mörkare. Jag lägger mig för att läsa, somnar, men det blir en rastlös sömn. Ute i korridoren håller Z vakt på utsikten, outsläcklig i sin iver att inte missa något av det vackra som bjuds utanför. Sent kryper hon till kojs.

Vi vaknar vid sex, eller åtminstone är det då som det är dags att göra sig redo. Tåget närmar sig inte med någon större hastighet vårt slutmål för den här gången. Trondheim. Vi har tagit en natt där för att få se lite på denna norska storstad, rik på anor.

Vi passerar Hell, ett fantastiskt namn på en ort, och Trondheims flygplats där många tar sitt pick och pack och stiger av. När vi kommer till Trondheims central är klockan åtta på morgon, det är söndag och allting är stängt. Gråvädret skvallrar om regn, men håller sig i skinnet när vi går vår morgonpromenad mot hotell Blue Radison. Z guidar och det blir en omväg, som egentligen inte hade spelat så stor roll om inte hela det peristaltiska systemet gav sig till känna. Jag behövde med andra ord gå på toaletten pronto.

Vi får göra en smärre u-sväng, ned ett annat kvarter och gå tillbaka norrut efter att promenerat söderut. Men vi räddar situationen, kommer till hotellet där rummet naturligtvis inte är klart, lämnar in våra väskor, placerar mig på toaletten (jag klarade den detaljen på egen hand) och var därefter redo för en hotellfrukost, både för att fördriva hungern och fördriva tiden. Det skulle ju dröja innan vi kom till vårt rum.

En vacker, men en smula sliten stad. Foto: KAI MARTIN

Vi var sömndruckna, eller kanske snarare tvärt om; vi suktade efter sömn efter den oroliga natten. Men efter frukost blev det promenad ut på byn. Vi var medvetna om att Norge en söndag är ett stängt samhälle. Men på vägen i den panikartade promenaden till hotellet och den välsignade toan, så hade vi upptäckt en loppis bara några hundra meter från där vi skulle bo. Vi gick tillbaka dit, tog oss en kik, jag hittade ett par jeans (Zara), men 100 norska kronor var lite för mycket. Annars mycket krimskrams, så vi sökte oss upp mot domkyrkan där aktiviteten var stillsam vi tiotiden. Dörrarna stod öppna in till den väldiga domen, där man väl inne inte får ta några bilder. Högmässan förbereddes, i källaren hördes en kör repetera, det kontemplativa lugnet som uppstår i en kyrka, den andaktsfulla tystnaden, gav frid. För att fördriva tiden bestämde vi oss för att tacka ja till inviten om att gå till högmässan.

Det blev en rejäl show med två officianter, sångare, körer, organister och en församling som var heligt dedikerade sitt uppdrag. De kunde sin sak och bidrog till att vi inte nickade till i onödan när ritualerna sög musten ur oss. Men när nattvarden skulle spisas tackade vi försiktigt för oss och smet ut med vetskapen om att den här högmässan var något extra. Nidarosdomen har en tusenårig historia. Men förfallet och bristen på underhåll höll på att göra den anrika katedralens saga all. Men 1869 startade ett omfattande renoveringsarbete, som fortfarande pågår och som nu har 22 heltidsanställda. Det är ett grannlaga jobb som har gjorts och just denna högmässa var för att fira att det var just 150 år sedan arbetet startade.

IMG_6618

Imponerande. Nidarosdomen imponerar. Foto: KAI MARTIN

Lyckligtvis, visade det sig, fick vi också se kyrkan utan att ens betala någon kollekt (shame on us), för efter klockan ett var det dags för nyfikna att köpa biljett för att få komma in. För dem som har långa, anklagande fingrar kan jag ursäkta mig med att vi fick inte reda på detta förrän vi kom tillbaka för ett andra besök.

Nu sökte vi oss tillbaka till hotellet. Sängarna kallade och vi föll in en timmes tung, helande och välbehövlig sömn.

Så ut på stan, tillbaka till loppisen där jag bjöd halva priset för Zarajeansen och 50 kronor för en mossgrön These Glory Daysskjorta, fick ja och berikade en sprängfylld garderob med ytterligare kläder.

Vi gick längs med ringlande Nideelva, som delar staden itu, tjusas av de väldiga, färgglada träkåkarna som kantar kajerna, men som bitvis är slitna och i behov av renovering.

Vi promenerar upp mot Nidarosdomen, går in i besökscentret och blir varse kostnaderna för att gå in i kyrkan och för all del även där kronjuvelerna finns. Några Hells Angelsherrar passerar malplacerat, men kanske kom de helt enkelt från tidigare nämnda ort Hell…

Vi nöjer oss med att i regnet se den utställningen som i korta drag berättar kyrkans historia, hur man räddade väsentliga statyer från tyskarna förstörelselusta under andra världskriget och hur renoveringen gått till. Vid en dansbana hör jag tango, två par dansar gracilt med nogsamma fotnedsättningar; vackert i regnet.

Tango i regnet.

Z och jag funderar på bio; vädret bjuder ju in till det. Men programmet och filmerna stämmer inte ihop. Först på kvällen kan det vara aktuellt, förvisso en mainstreamfilm men ”Rocket man” lockade. Vad göra fram till dess…?

Vi irrar i en planlös vandring i det inre av Trondheim. Z googlar. Hittar något om hotell Britannia, som vi hade sett en skymt av när vi kommit. Där fanns restauranger, hotellet hade en rejäl historia sedan starten på 1870-talet och som nu nyligen återöppnats efter renovering i tre, fyra år. Men… restaurangerna var stängda. Kanske en kaffe? Det måste gå.

Med Tenson med mera i regnet. Foto: KAI MARTIN

Vi går dit, går in och möts genast av en entusiastisk bartender. Vi förklarar vårt ärende och att vi också är nyfikna på Speilsalen, som Z läst om, medvetna om att det är stängt, men om vi ändå inte kunde få ta oss en titt. Han informerade oss generöst om att tre av fem restauranger var öppna, beklagade bristen på information på nätet och sa att det nog inte skull vara något problem att få se Speilsalen. Jag smet iväg på toaletten och kom tillbaka när Z hade försvunnit i sin tur. Vi fann varandra, hade blivit rekommenderade sommarmenyn i Palmhaven och gick för att förhöra oss om bord när där väl öppnade klockan sex. Hovmästaren vill placera oss vid ett bord i den vackra salen med fontän i mitten och en interiör i något slags kolonial stil med bambustolar, bord med vita linnedukar och allt väldigt sobert och elegant. Men vi avböjde, sa att vi ville ha en halvtimme på oss för att klä oss anständigt. Hovmästaren höjde diskret på ögonbrynen och försökte få oss att förstå att vår klädsel dög. Men, nej, Tenson i alla ära; regnkläder klär inte dylika lokaler. Tillbaka till hotellet, ombyte som förnöjer: Z i en dress, jag i byxorna jag köpt i Bodø plus skjortan jag även inhandlat där, min blå Bosskavaj, 50 danska kronor, från en loppis i Lyngby sommaren 2015, de ljusbruna Clarkskorna från Köpenhamn, till dem de brandgula skosnörena inhandlade i Williamsburg den bistra månaden februari 2014.

Hovmästaren log mjukt när vi kom tillbaka, placerade oss vid ett bord i den glest besatta salen. Bara på vår korta promenad från entrén till bordet insåg vi att vi hade hamnat rätt. Ostbordet var en syn för gudar, efterrättsbuffén hisnande…

Magisk mat. Foto: KAI MARTIN

Vi beställde en Bordeaux till maten och gick sedan för att plocka för oss av maten. Vi varje station (förrätt, varmrätt, osten, desserten) fanns en kock/konditor som guidade oss. Allting var lokalproducerat (ja, inte vinet då) och vi förstod att inte frossa; lite av allt. Det var fantastiskt. Om vi hade fått själslig frid vid högmässan uppstod nu den sinnliga, där välmåendet omfamnade oss innerligt. När kaffet anländer och jag får för att ta dessert – allt från praliner till bakelsebitar – dröjde sig Z kvar vid matborden för att fotografera. Jag äter i solitär, njuter av sötsakerna som jag tidigare njutit av förrätt, varmrätt och ostarna. Sitter och tittar förstrött på bordsgrannarna, låter fantasin skicka iväg mig om varifrån de kommer och vad de gör. Närmast slentrianmässigt låter jag en chokladpralin smita in i munnen. Jag har noterat att det är mörk choklad, men smaken ger mig en vällust som överraskar. Jag en chokladchock. När Z kommer tillbaka ser jag att hon har tagit en likadan, säger att hon det finns två saker av det hon valt som inte faller henne i smaken blir det skilsmässa. Hon inleder, som av en slump, med pralinen. Hon tystnar. Tittar mig i ögonen. Nej, det blir ingen skilsmässa. Chokladen är magisk, mörk choklad som välver vackert över en botten av ljus nougat och med en lakritskräm som trollar fram det godaste av det goda.

Vi är omtumlade, lyckliga, inte för mätta, men enastående nöjda. Vår servitör, en servil ung man från Polen, frågar om vi är nöjda och vi försöker utan att göra volter förklara att det är vi sannerligen. Z undrar om pralinerna, går i sällskap med den servila servitören till konditorn som berättar att det inte är hotellets egna, men var de finns att köpa – vi hinner innan tåget går måndag eftermiddag.

När vi kommer tillbaka till bordet har Z undrat om det möjligen fanns en chans att se Speilsalen, hovmästaren kommer och undrar om vi inte vill se hela hotellet, tar med oss på en husesyn som heter duga, från fantastiska konferenslokaler med väggar dekorerade av Trondheimskonstnären Håkon Bleken, 90 år, fortfarande aktiv och med ett stambord på hotellet. Det skulle visa sig att hans konst fanns i hela huset – enastående – med skilda motiv och stilar.

Men innan vi går för den guidade turen undrar den servile servitören om vi inte vill ha med några praliner (vi hade frågat om det gick att köpa dem), återvänder med ett lite paket, som jag bär med största vördnad och försiktighet.

Ett hotell med resurser. Foto: KAI MARTIN

Det blir en rejäl promenad från vinkällaren i botten (Nordens största), där man kan köpa sitt vin för att sedan färdiglagrat inmundiga det, säg, 2021, till köket med plats för 60 man att jobba i, upp till den eleganta sviten, tornrummet, för två med egen vinkällare, eget kök med tillhörande kock, två badrum, flygel… ja, det hela till det facila priset på mellan 65000 och 100000  beroende på säsong.

Både jag och Z kunde i och för sig tänka oss sviten i prisklassen under och kände båda, utan att sväva iväg, att ibland skulle det vara gott att vara miljonär, obekymrad om priser.

Z och jag hade tänkt avrunda i baren för att tacka bartendern som så generöst välkomnade oss på eftermiddagen. Men tiden rinner iväg. Vi står i foajén och pratar, tackar hovmästaren för den guidade turen, han följer oss ut på gatan där han får sällskap av conciergen, elegant i uniform och höghatt, som visar oss vägen till biografen samtidigt som han undrar om vi vill ha ett paraply mot regnet…? Ja, kanske ett till?

Överväldigade tackar vi ja. Till ett.

Om vi kan rekommendera hotel Britannia…? Tillåt mig utbrista i diskret leende, inte helt olikt Mona Lisas.

Vi är lyckliga i Trondheimregnet, njuter av ”Rocket man” och kommer till hotellet omtumlade av intryck. Ska det inte ta slut…? Nej. Det kommer mera.

Måndagmorgonen i matsalen är lite mer dämpad en den var dygnet innan. Vi äter vår frukost för att sedan packa våra väskor, göra vår toalett och sedan checka ut med löfte om att få ställa väskorna där för att hämtas senare. Det blir ny promenad på byn, nu på jakt efter turistbyrån som skulle ha pralinerna vi suktade efter. Där kammar vi noll. Just under sommaren finns de inte. Men det finns en turistshop som kan ha dem, så vi går dit. Kartan vi har fått använder vi flitigt. Jag, som var i Trondheim för en hockeyturnering februari 1991, är lagom lost, men hämtar hem meter för meter. Inte för att jag minns mycket av den resan, mer än att jag köpte en söt overall på H&M till min då halvår gamla son.

Vi hittar butiken, köper en ask med blandade praliner (fanns inte enbart de förföriska) och knallar vidare till köpcentrum Solsidan där vi ska ragga lokalproducerad ost. Det blir några kläd- och skobutiker, men inget handlat. Visst, det blir ost, men också valkött, som vi får med oss vakuumförpackat. Vi hastar iväg. Tåget väntar och packningen ska hämtas. Regnet har flytt sin kos, Trondheim är en lätt pulserande, mindre storstad med turister flackande fram och åter. Vi är en av dem. Går mot stationen. Tar farväl med ett löfte om att komma tillbaka då plånboken är fylld. Hotel Britannia väntar.

 Tack och adjö, Trondheim. Foto: KAI MARTIN

#awayoflivingsince1951 #trondheim #hotelbritanniatrondheim

 

Lofoten lockade

Lofoten156

Det kom hastigt på. Tillfället fångades i flykten, eller på volley, eller på studs. Hur som, vi antog utmaningen, erbjudandet, möjligheten och såg oss plötsligt på väg till Bodø för att mönstra på båten Bishop’s Horizon med skepparen Dan Fors som kapten. Ja, det var genom honom som öppningarna hastigt stod på vid gavel, månen, solen och stjärnorna stod rätt plus att våra semesterkalendrar stod vidöppna, trånande efter äventyr.

Dan Fors har ju gjort en fantastisk resa från framgångsrik inom reklambranschen, sadlat om till taxichaufför på Brännö innan talgdanken slog ned och han bestämde sig för att bli sjökapten. Han är tio år yngre än jag, nu några och 50, men såg möjligheterna istället för hindren och har nu en färdigutbildning, men ännu inte det definitiva papperet på högsta rangen som kapten för de stora fartygen. Men… han och hans fiancée Frida, tillika styrman, köpte skonaren Bishop’s Horizon, seglade upp henne i mars 2018 från Nederländerna till Göteborg med sikte på Svalbard. Det blev inte så, av olika anledningar. Men Lofoten blev alternativet och förra sommaren började paret segla sina gästande besättningsmän (krävs inga förkunskaper) för sitt företag Get the horizon.

Jag hade sett några inlägg på Instagram, eller var det Facebook…, och var lättförförd. Bilderna, filmerna och förklaringarna om resorna lockade. Z sa ja och vi hade alltså packat våra väskor för ett sjöäventyr.

Vi kikade på olika resealternativ för att ta oss norröver, fann inga riktigt bra ur miljövinkeln, så vi landade på Bodø flygplats strax efter midnatt efter att lyft från Landvetter tidigare på dagen, mellanlandat på Gardemoen, tagit en hastig öl innan stängningsdags (22.00) och dessutom shoppat lite i taxfreen.

Bodø är ingen stor stad, så när vi fått våra väskor knallade vi helt sonika de dubbla kilometerna till Radisson Blu Hotel, checkar in, men är knappast sovmyndiga i midnattssolen. Så vi tar hissen upp till panoramabaren, tolfte våningen, och låter oss slås av häpnad över solens hastiga ned- och uppgång samtidigt som vi slukar ett par Nordlands pilsner. Vi tar bilder, de första av trillioner under resan, innan vi släcker för natten vid strax efter två.

Första mötet med Bodø. Foto: KAI MARTIN

Vi vaknar lagom till frukost. Får oss ett skrovmål i matsalen som tillhandahåller det mesta man kan önska sig. Skonaren Bishop’s Horizon väntar och vi på den, men vi har några timmar att döda innan det dags att lämna kaj för äventyret. Vi checkar emellertid ut, lämnar bagaget på båten efter att ha hälsat på kapten och styrman, som välkomnade med en kram, samt Roy, som jag trodde var besättningsman, men som kommit med samma flygrutt som vi och bara ville ha lite äventyr. Vi väntade in ytterligare folk – danskarna Lasse och Henning, hans svenska fru Eva – alla pensionärer –, samt kompisarna David och Markus. Tillsammans med kocken Njord var vi alltså ett sällskap på elva personer.

Z och jag strövade omkring på Bodøs gator, hamnade i affärer (som vanligt), men först efter ett trängande toalettbesök (som vanligt). Köptrötta konstaterade vi att det var skönt att slippa, en secondhandbutik lockade inte och vi promenerade tillbaka för att gå ut på piren för att äta de sandwichar som handlat på Gardemoen, men inte fått i oss.

Så plötsligt står jag vid ett stånd utanför en Jack & Jonesbutik i det lokala köpcentrat. Nyper i en skjorta och ett par byxor och hör mig själv säga till Z ”Ska jag inte prova…? Går in, byter om, visar upp mig och för tummen upp av Z som säger ”Den här då…?” och håller plommonröd kostym – även den på rea. Jaha, jag provar och allt sitter som det ska, och kommer ut ur butiken med 1500 norska kronor instoppade i försäljarens kassaskrin.

Jag lider av mitt begär, men gynnar åtminstone den lokala näringen någonstans ovanför polcirkeln. Vi tar oss ut mot piren, ser Bishop’s Horizon inne vid kaj och en flitig båttrafik till och från Bodø under tiden som vi mumsar på våra inte så välsmakande mackor och slukar en Coca-Cola.

Första anhalt. Foto: KAI MARTIN/ZEBA PEDERSEN LÖWEN-ÅBERG

Så mönstrar vi på, manskapet utökas efter hand och när vi så är fulltaliga säger kapten Fors att han ämnar lämna redan under kvällen, inte dagen efter, arla morgon. Vi missar därmed den elitmatch i fotboll med start klockan nio, som vi hade våra funderingar kring att gå på. Men det går an. Så vi stuvar in vår packning, sjösäkrar allt och befinner oss snart på väg ut från Bodø i en skymning som aldrig blir natt.

Kapten har delat in oss i lag för att vi parvis eller hyttvis, om man så vill, ska gå vakt. Z och jag har det sista och efter en ostyrig natts sömn vaknar vi av oss själva, men definitivt av en hård klapp på kabindörren strax innan fem. Vi är redo, går upp i gråvädret där ändå sikten är klar och milsvid. Vi har gått norröver för motor på grund av motvind, har någon timme kvar innan vi kommer till Skrova, första stoppet på vår färd och en ö med fisk-, ja, till och med valnäring som tjänar de bofasta. När vi anländer arla söndag morgon är det, efter tilläggning för att belönas med en så kallad tilläggare. Några shot whisky per man, som Roy servade oss med. Också ett sätt att vakna, sedan frukost och därefter ön, där en promenad fick oss att sträcka på benen och där kapten och styrman ledde oss mot en strand som var förförisk vacker med en omgivning som kombinerade Thailands ljuva stränder, fjäll och Medelhavets turkosblå vatten. Jag hade inte några badkläder med mig, inte heller Z, men när kapten utan att skämmas klädde sig i naturlig dräkt gjorde också ja det. David, som också var med, var mer ordentlig inför barnfamiljerna några tiotal meter därifrån och hade prudentligt sina badshorts på.

Det var ljuvligt, vattnet bet i skinnet, men sältan var frisk, så också temperaturen på 14 grader. Vi njöt och jag fick mersmak, doppade mig några gånger till innan luften fick torka mitt nakna skinn.

På vägen tillbaka såg fågelskådaren David havsörn, på avstånd kunde vi se den gracila fågeln sväva i cirklar för att upptäcka att det handlade om fyra stycken. Långt borta, men ändå när.

Sällskapet skildes och några av oss gick till en y-formad grotta som bjöd på en fotoutställning om Skrovas historia med tufft fiske under alla årstider från då till nu.

Naturens sköna kraft och lite till. Foto: KAI MARTIN

På vägen fanns torkställningar för att torka fisk, en sysselsättning som Skrova inte är ensamma om på Lofoten.

Vi lämnade Skrova för Kabelvåg, passade på att fiska och Z drog upp sin första fisk någonsin, precis som de andra sej och av måttlig storlek, men ingenting för en kock som Njord som trollade fram en superb måltid med rotmos och stekt fisk tillsammans med ärtor.

 

Mat för dagen. Foto: KAI MARTIN

Kabelvåg är Lofoten äldsta fiskeläge och då talar vi om ett fiske på tusenåriga traditioner. Vi glider in i stillhet och hinner knappt lägga till förrän kapten hörs dragspelstoner från en fritidsbåt en bit ifrån. Han blir snabb på sitt eget dragspel och har plötsligt lämnat sin båt för att landa i musikerkollegans sittbrunn för musikaliskt samkväm. Snart är han i fullt majestät och underhåller med Taube, något som senare blir en ömsint dragspelsduell på den intilliggande krogen till gästerna förtjusning.

Underhållare. Foto: KAI MARTIN

Jo, Dan Fors kan sin musik och sin underhållning, har ett gäng plattor bakom sig och har, förutom sin karriär inom reklamen några försvarliga år inom showbiz.

Men innan den sistnämnda konserten tar vi oss ut på en promenad mot Vågan kirke, eller Lofotskatedralen som den heter med sina 1200 platser och 120-åriga historia.

Sommaridyll i Kabelvåg – redo för stora och små utryckningar. Foto: KAI MARTIN

Tillbaka på krogen får vi vår musikaliska dos i en stilla idyll. Gråvädret har hållit solen frånvarande dygnet runt och vi vet knappt vad klockan är slagen. Men några öl blir det innan vi kryper till kojs.

P1000149

Kvällsöl. Foto: KAI MARTIN

Vi styr ut från Kabelvågs vik till hamn, passerar några rejäla kåkar ihopsnickrade i modern arkitektur, tätt tillsammans i ett slags tävlan om bäst utsikt eller värst skymmande sikt.

Vi är snart utanför kustlinjen med sikte mot Hopen, där ett valslakteri finns. Uppdraget är att handla mat för kvällens grillning och kapten pläderar för just val, där han menar att vikvalen inte är hotad och berättar om jakten, som han menar är modest och effektiv – långt från forna tiders harpunering och Moby Dick-dramatiserad romantik.

Vi lägger till, känner oss som tjuvar när vi äntrar kajen och smyger in på gården och den offentliga entrén där en febril aktivitet pågår. Staket ställs upp och det är bråttom. Vi får reda på av ägaren att den demonstration är på gång inom någon knapp timme, de har blivit varslade om demonstranterna från mediahåll och säkerhetsmanövern med staket sätts in. Men val får vi köpa och lägger ut efter inhandlingen för nästa mål: Henningsvær.

En pärla i Lofoten. Foto: KAI MARTIN

Vi lägger till vid ett hotell med lastplats också för fiskebåtar. Men Bishop’s Horizon är en stor båt och kräver sin plats. Väl förtöjd går Z och jag iland, jag smiter in på hotellets toa och sedan traskar vi söderut på den ena ön som utför samhället. Det är solsken, bedövande vackert, moln på den blå himlen som slits sönder av blåsten, kallt i vinden, men ändå behagligt.

Vi blir nyfikna på den fotbollsarena som kapten tipsat om och går uppför en liten bergsknalle, passerar mängder med torkad fisk som just hämtas hem och förpackas av en flitig herre med en framlastare.

Den moderna fotbollsplanen är klipporna som läktare och en utsikt vida omkring. Man kan ha sämre förutsättningar för fotboll, men fel vind och riktning på skotten och bollarna kan riskera att hamna i havet.

Vi fortsätter in mot samhällets centrum där trafiken är intensiv av bilar, turistbussar och gående. Det här är något av det ställe som man ska vara på när Lofoten gästas. Jag förstår det, för det är en dos av både pittoreskt och fart och fläkt.

Vi passerar en kiosk som är ett slags bageri, köper något wienerbrödsliknande för senare fika på båten, går iväg för att på uppdrag av kapten köpa en bok om Lofoten som ska finnas billig, träffar Eva från båten som precis handlat ett exemplar och berättar att det bara finns fyra exemplar kvar. Hon berättar var det är, men vi går fel, irrar runt, jag springer tillbaka, får fatt på Eva och talgdanken slår ned – nu vet jag ju var böckerna finns att köpa. Går tillbaka och där finns nu tre exemplar och en hög med andra turistböcker för endast 60 norska kronor per bok. Rena raman rean. Vi tar de tre exemplaren, men behöver ett till. Jag hittar det under hyllan, där fler finns. Uppdraget är räddat.

Så träffar vi David och Markus, bestämmer oss för att ta en öl i det vindpinade solskenet. Z fastnar i kassan inne i baren, men vi bestämmer oss för att byta plats och går mot lä där Henning sitter med Roy. De berättar entusiastiskt om en ung svenska i baren, som charmat dem helt och när Z kommer är det samma sak där. Kvinnan är från Lerum, har lägenhet i centrala Linnéstaden, men åkte förra året till Lofoten för jobb tillsammans med pojkvännen, som gjorde slut. Hon stannade kvar, förtjust i Henningsvær, blev ihop med en australier och har nu börjat surfa. Jo, hon charmade mig med och var väldigt förtjust i att få träffa göteborgare.

Charmiga Henningsvær. Foto: KAI MARTIN

Z och jag går tillbaka. Jag jagar en toalett, Z ett frimärke till vykortet hon nyss köpt. Vi hittar vad vi vill ha, tar en glass, går ned till Trevarefabrikken, som visar sig vara ett charmigt, om än slitet, hipsterställe, som jag kollar in för att frekventera deras toalett. Går ut till Z, som sitter och stirrar på den ändlösa utsikten, ser ett hus som verkar vara en bastu, ser två unga kvinnor springa ut och nedför klipporna för ett iskallt bad.

Z pratar med dem och vi inser, närmare byggnaden, att det är en bastu med ett panoramafönster med den allra vackraste av utsikter. Jag bestämmer mig genast för att bada där, Z vill det också. Men först vid midnatt, när det är som vackrast.

Så vi går tillbaka till båten, som måste flytta på sig på grund av yrkestrafiken, så vi landar ungefär där vi kom ifrån och handlade våra böcker.

Kapten ångar på grillen, Njord har lagt valen i saltlake och dragit ur transmaken, köttet är mört och fint, vi har vin med från Gardemoen och låter oss väl smaka utan skuld i ett här och nu som ingen kan stjäla ifrån oss.

Kvällen går i lustfyllt umgänge, stoj och stök samt en och annan melodi från kapten och hans besättning.

Så kommer midnatt. Vi smyger iväg med våra badkläder. Ned till Nattmålsvika, till klipporna nedanför Trevarefabrikken. Vinden sveper in vågorna mot klipporna, Z tvekar över om hon ska orka att dra sig upp med hjälp av den röda linan som finns till hands. Jag hoppar, naken, och omsveps av det salta, friska, kalla vattnet, simmar snart mot land och drar med visst besvär upp mig för att hoppa igen. Z blir mitt vittne, men hon väljer att stanna på land.

Nedanför Trevarefabrikken – ett himmelskt ställe.

Foto: KAI MARTIN/ZEBA PEDERSEN LÖWEN-ÅBERG

Vi går till kojs och vaggas till en rofylld om än drömrik sömn efter dagar av intryck och äventyr.

Morgon är klar och löftesrik. Jag har bestämt mig för att handla färskt bröd i kiosken där vi handlade vårt fika. Är där lite för den egentliga öppningstiden, men brödet är klart och kassan trots allt tillgänglig, så jag är tillbaka lite tidigare för att överraska med färskt bröd till frukost.

När vi lägger ut och säger farväl, eller kanske på återseende, till Henningsvær är det snudd på bleke. Kapten beordrar fiske en kort bit utanför hamnen vi lämnade. Vi är inte ensamma om uppdraget och inledningsvis går det så där. Men så får Z ett rejält napp, en sej på fyra till fem kilo som hon förtjust drar upp. Sedan tar Roy en kolja i samma viktklass och Lasse en torsk som håller de andra firrarna sällskap i antal kilo, men då har jag törnat in för en lur, men middagen är räddad.

Under fiskafänget sitter kapten med sitt dragspel på fördäck. Omständigheterna är de bästa, njutning av stillheten total.

Fiskafänge till dragspelsmusik. Foto: KAI MARTIN

Vinden har kommit och men inte tillräckligt. Men för att skapa lite stabilitet sätts ändå focken och vi tar sikte mot Ballstad och efter några timmars färd glider vi in i den skyddande Reinesjøen, lägger till och bekantar oss med hamnen, tar så småningom en promenad runt bukten till andra sidan, där samhället ligger på Ballstadøya. Kapten och styrman bestämmer sig för att flytta båten, går tillbaka, vi andra tar en öl, en glass och kikar på utsikten, tittar på varvet som fixar fiskebåtar med bekymmer. Markus och David har haft ambitionen att bestiga Nostinden, men har hamnat på en inte så tjänlig genväg och har gett upp och blir snart vårt sällskap kring ölbordet utomhus i hamnen. Vi tar en liten promenad mot Solsiden, ser ett modernt vikingaskepp vid restaurangen och knallar tillbaka lagom för att hjälpa till att förtöja Bishop’s Horizon.

Det blir fisk till middag, stek – och efter visst rabalder – kokt. En middag som inte får av hackor. Lofotenøl blir vårt friska dryckesalternativ.

Natthamn utan mörker. Foto: KAI MARTIN

Morgon kommer, efter frukost bryter vi upp, kastar loss och väl utanför Ballstad utnyttjar vi den vind som har tilltagit. Dags att sätta segel mot vår nästa hamn. Det blir spännande att äntligen får se skonaren sträcka ut för sin egentliga avsikt, att segla. Disciplinen är stenhård och arbetet går, trots noviserna på däck, snabbt och effektivt under överinseende från kapten och styrman.

Vi kommer upp i ungefär de fem till sex knop som motorn vid gynnsamt vatten tagit oss. Men känsla att segla är så oerhört mycket mer.

Sätt segel! Foto: KAI MARTIN

Förhoppningen är sköna Reine, men där är det fullt vid vår ankomst. Åtminstone för en skonare av Bishop’s Horizons dignitet. Vi vänder istället mot Sørvågen och får napp i form av en kajplats. Väl förtöjda tar Z och jag oss i land och börjar promenera mot Å, sista samhället på Lofoten som förbinds med vägnätet. Det är alltså ändhållplats och vändpunkt för E10.

Vi kan nästa smeka fjällen på vår väg, passerar lilla Tind och är snart i Å dit turisterna flockas med måsarna. Vi jagar badplats på klipporna, men vinden ligger på och sjön suger lömskt. Vi hittar ingen bra, trygg badplats och får istället en vacker promenad på de fascinerande klipporna, slipade av inlandsisen.

En öl blir det på en restaurang vid havet innan vi går tillbaka och förenar oss med de andra för mat och samkväm.

Vägs ände. Foto: KAI MARTIN

Detta är vår sista hamn på Lofoten. Sista natten i detta dramatiska paradis, så utsatt för väder och vind, men också så förföriskt vackert när solen och den blå himlen bjuder upp till prakt.

Vi har vinden från sidan när vi lämnar Sørvågen och återigen är det dags att sätta segel. Fler den här gången och vi får bra med fart i den trilskande sjön. Z blir lite orolig i magen, men blir satt att styra skutan. Hon som var orolig var att trilla i sjön och för att drabbas av sjösjukan tar nu kurs uttagen av Frida och Dan, vår trygga styrman och kapten. Snart vrider vinden och vi får slör, den behagligaste av vindar för en sailor.

Vi är klädda för väder Z och jag. Genom en vän på Tenson har det blivit kläder som skyddar via skaltänket. Jag har fått låna och testar ett underställ som ser ut som en fantomendräkt, men som gör sitt jobb med överdragsbyxor, tröja och regnjacka.

IMG_6256

En Tensonman i hamn tidigare under resan. Foto: ZEBA PEDERSEN LÖWEN-ÅBERG

Vi betar av timme för timme, sjömil efter sjömil för att snart börja sikta flygplanen som har Bodø som mål. Snart skönjer vi stadens höga byggnader och vi är alltså nära resans mål. Plötsligt kommer musik till mig. Jag tar upp mobilen, sjunger in melodin och rytmen. Sätter mig sedan att skriva en text. Det blir ”Bodø blues”, som Dan sedan hjälper mig att få ordning på.

Vidare österut. Foto: KAI MARTIN

Den framförs till middagen vår sista natt på båten. Men då har David och Markus gett sig av på en krogrunda, som Z och jag senare ansluter till utan att träffa vår vännen. Istället tar vi sikte på panoramabaren på Radisson Blu, där vi bodde första natten. Utsikten är återigen magisk. Ölen likaså. Men vi har bestämt oss. Det ska bli en hotellnatt. Vi frågar på Radisson Blu om priset, går till Clarion strax efter midnatt, men där har Z via nätet fått napp på Scandic Havet, Bodøs högsta byggnad. Det blir tolfte våningen, när vi checkar in visar det sig att vi, förutom badkar till Z:s förtjusning, också har fönster mot hamnen. Nedanför ligger Bishop’s Horizon, vårt hem för några fantastiska dagar.

Vi tar farväl av våra vänner. David och Markus har bråttom att komma iväg till flyget. Eva och Lasse bokade om för tåg kvällen innan. Henning har bestämt sig att följa med de två veckorna till Göteborg. Roy kommer göra det en bit för att förlänga äventyret. Anders och Bengt mönstrar på för resan till Göteborg.

Z och jag njuter av vårt hotellrum. Hon så mycket att det blir en timme i badrummet, badkarets varma vatten sluter henne till sömn, det hade knappast Lofotens kalla vatten gjort. Jag tar en promenad på byn. Träffar Roy på Burger King, sjön suger, och köper sedan en snusnäsduk i siden på Dressman att ha till min kostym.

Vi har blivit inviterade till båten på middag. Då gör vi en version av ”Bodø blues” och av ”Man ska vara som ett vilddjur i år”, Kai Martin & Stick!-dängan, som kapten Fors gjort tango av. Jag kommer förstås i min nyinköpta kostym, Bodøstassen.

Lite musik från däck. Film: ZEBA PEDERSEN LÖWEN-ÅBERG

Det är vin och Njords pasta har åter gjort under. Jag njuter, vi gör lite fler sånger ur den svenska – och även amerikanska – låtskatten. Men så säger Z att vi ska gå. Vinet glider mig ur näven, för hon har en plan.

Vi går tillbaka till hotellet. Byter om. Jag i jeansskjorta från Nudie, en långärmad T-shirt som jag köpte i Liverpool december 2010 då jag också köpte den keps jag bär samt ett par Birkenstocksandaler med remmar bakom hälen. Inga strumpor.

Vi börjar gå. Z har siktet inställt mot Keiservarden, den 366 meter höga toppen med vidunderlig utsikt. Under dagen har Z, jag var i och för sig med, fått information om denna vår promenadtur om 16 kilometer tur och retur.

Vi tar oss ut från centrala Bodø, konstaterar att stationen inte ligger så långt bort, passerar ett industriområde för att snart kliva in i villaidyllen som bryts av ett tonårsgäng som välter en soptunna som jag ställer till rätta.

Klockan är strax efter elva på kvällen, en ungdomsfest lockar de rusiga grabbarna, vi passerar dem, och vandrar vidare på allt mer stigande gator, frågar om vägen, kommer till en brant serpentinväg, som vi genar via en än brantare stig, kommer upp till en parkering och fortsätter på mer lättillgänglig stig och ett område inte helt annorlunda Änggårdsbergen med sina små tjärnar. På turistbyrån hade den unga, beredvilliga kvinnan pratat om trappor, rätt nya. Vi blev allt mer varse dessa, gjorda av stora klippblock och ju mer klippor vi steg uppför desto mer fascinerande blev dessa att bestiga. Vem hade gjort jobbet…?

Snart var vi framme för att konstatera att det saknades några hundra meter. När vi kommit dit var det dags för nästa mål. När vi passerat dessa antal delmål med förförande utsikt kom vi så till den vindpinade toppen. Såg solen har sin gång i färgsprakande prakt samtidigt som månen, åt andra hållet, fåfängt försökte visa upp sin blyga rund över fjällen i öster. Vi stod andlösa och fascinerade över vad naturen kan bjuda, men snart började de uppvärmda kropparna frysa till. Det var dags för nedfärd. Men inte utan lite information. Jag blev snart varse, via några skyltar, om de sherpas från Nepal som under några månader från hösten 2015 till våren 2016 byggt trapporna, som var omfattande. Ett bygge som väckte eko och gav gänget fler uppdrag, men framför allt lön för att kunna bygga upp sin av jordbävning drabbade hembygd.

Naturen bjuder. Foto: KAI MARTIN

Att gå ned var inte så lätt som det låter. Krumma ben spjärnar på ett vis som de inte gjorde uppför. Men vi tar oss ned samma väg som vi gick upp. Vi möter en mor med två döttrar och hund på väg upp för att rasta jycken till fjälls. Klockan har passerat ett. Nere i villastaden Vollen är ungdomsfesten på sin upphällning, en kille mår dåligt och får hjälp av den nyktrare flickorna som tittar bekymrat på honom. Några hundra meter står ett mirakel i form av en taxi och väntar på oss. Vi tar den de få kilometerna till hotellet, tar hissen till 17 våningen för en sista utsikt innan vi knyter oss för några timmars sömn.

Lofoten22

Ståtligt natthärbärge. Foto: KAI MARTIN

Kropparna är slitna efter den utmanande midnattssolspromenaden uppför och nedför. I matsalen är det tjockt med sultna människor. Vi placerar oss bredvid ett tysk, äldre par på tågluff norr om polcirkeln. Språkförbistringarna till trots lyckas vi väcka deras intresse för vår båttur och hon visar sig ha skepparexamen, vilket spär på hennes förtjusning över vår resa och nyfikenhet på resan.

Vi checkar ut. Lämnar bagaget på hotellet. Tar en promenad runt Bodø och fottur tar oss till  domkyrkan som är från 1956 efter tyskarnas bombattack i maj 1940 då stora av delar av staden lades i ruiner – längre bort i tiden är inte krigets grymheter. Vi hamnar efter en fika på en orgelkonsert för en stund kontemplation innan vi sätter oss på en buss för att efter en halvtimmes färd hamna vid, inte i – lyckligtvis –, Saltstraumen, det starka, virvlande vattnet påverkade av ebb och flod. Naturens krafter som inte är att leka med, ändå åker ribbåtar med turister ut på det vilda vattnet för att uppkäftigt utmana strömmarna.

Turister i Bodø. Foto: KAI MARTIN

Det regnar och bussen dröjer en smula. På tillbakavägen bestämmer vi oss för att gå av och döda tid vid köpcentrat City Nord. Inte köpa. Bara titta. Jag kommer därifrån med två new waveskjortor, som trendigt hämtade från sent 70-tal, på H&M och ett par Those Glory Daysbyxor, gröna med smala rita ränder plus en blå bussarong – Human Scales – tänkt för min yngste son. Jag är inte klok.

Vi hamnar så småningom på en buss in mot centrum varifrån vi kom. Tar oss ned till hamnen för en sen lunch, en utmärkt fisksoppa, inomhus då solen nu lyser starkt intensiv. Badsuget är intensivt och vi tar oss till Bishop’s Horizon, som ännu inte lämnat kaj och jag badar från båten i sällskap med nypåmönstrade Anders, som svingar sig i meddelst ett fall. Det är friskt och klart trots att det är inte Bodø hamns intensiva vatten.

Vi bestämmer att vi ska gå ut på piren för att ta farväl på håll från skonaren – och vännerna – som vi fått svårt att skilja ifrån. Men äventyret är över. Åtminstone med båten.

Lofoten42

Vidare söderut. Foto: KAI MARTIN

Z och jag kommer precis ut för att se Bishop’s Horizon lämna kaj för sin seglats söderut. Med skeppet i solgatan vinkar vi hejdå och på återseende.

#getthehorizon #bishopshorizon #lofoten #awayoflivingsince1951

 

 

Krossade drömmar om vackra skor – varning för ilifos.se

Ni vet hur det är. Kommersialismens käftar slår igen när frestelsen pockar. Så var jag i Brighton i slutet av augusti 2018, strosade omkring i gränderna närmast stranden och nära den legendariska piren. Hittar en Dr Martensbutik inte långt ifrån där vi, mina vänner och jag, intagit en middag. I butiken finns ett par brandgula Dr Martens, uppfriskande i sin färg, klassiska skor från det snudd på evigt trendiga märket. Men dessvärre fanns ju inte dojjorna i min storlek. Slog allt ur hågen.

Och ändå inte.

Så för någon månad sedan började Z och jag leta Dr Martensskor av någon anledning och jag sökte efter den färg som jag sett i Brighton. Så dyker de upp på en hemsida till en kostnad av nära 700 kronor. Jag slår till, trots att jag bara för några månader sedan blivit lurad vid postordernäsan när jag beställde en zebrarandig skjorta av märket danska Lindbergh och fick en rutig av mindre känt slag.

Orange

Snygga. Men jag fick aldrig möjlighet att gå in dem. Skärmdump från fejksajten ilifos.se.

Jag försöker scanna av om sidan är trovärdig, Googlar och får en tumme upp. Affärens görs, pengar skickas genom cyberrymden och väntan kan börjas. Precis som med skjortan är tullen framme och vill ha moms, en vara blir plötsligt väsentligt högre och jag som inbillade mig – vid båda tillfällena – att jag handlade från en svensk sajt.

Men, nej, trots .se är inte ilifos.se svenskt och – ja – så här efteråt borde fler varningsklockor ha ringt. Men snålvattnet rinner lätt till när köpkraften drar.

IMG_6043

Lurad. Bruna, kinesiska lågskor…? Nej, tack. Foto: KAI MARTIN

Så… jag betalar momsen för att få varan och börjar sedan väntan. Det tar en och en halv vecka och i en Jiffypåse ligger min vara. Jag öppnar ärligt talat inte med förtjusning. Dr Martens levereras i kartong avsedd för skorna och med märkets logo på. Det här var något annat. Det stämde. Ett par bruna lågskor av ett okänt kinesiskt märke, där det enda  som stämde var att det var ett par höger/vänsterskor, att det fanns skosnören och sula till båda dojjorna. Resten var en avgrund av besvikelse.

Jag mejLar naturligtvis kundsupporten, men det har gått ett dygn utan svar och jag tror knappast heller inte att det blir något. Jag har blivit dragen vid näsan.

Värre är, som någon nogsamt påpekade, att jag borde ha reagerat på priset som var 682,8 kronor. Där borde varningsklockorna ha ringt något å det grövsta. Det är ju en prissättning som saknas i Sverige. Mitt fel, men bedrägligt av säljarna och jag förstår inte, i min enfald, varför man ändå skickar en vara. Om den ändå är helt fel, skit i försändelsen och lura mig rätt upp och ner på pengarna. Känns mer begripligt.

Hälsningar från Hamburg 3

Det är måndag och i den gamla hansastaden Hamburg ligger möjligheten öppen för kommers. Vi tar en lång morgon, kryper ur sängarna sent och är inte upp i matsalen för frühstück förrän vid halv tio. Å andra sidan, buffén ligger kvar och väntar på de svenska herrarna som nu ska frekventera matsalen för att stilla sin hunger. Det görs. Med råge, för tillgången är god.IMG_5120

Frühstücknisse, eller -Lasse. Foto: KAI MARTIN

Dagens schema är lagt. Förmiddag och tidig eftermiddag köpmännens dag. Kvällen middag och sedan iväg med marginal till Barclaycard Arena, som alltså ligger granne med Volkparkstadion, där vi ju såg den famösa fotbollen i lördags.

IMG_5130

Utsikt över en bro. Foto: KAI MARTIN

Vi tar promenadvägen över Steintordamm som leder oss över rangerbangården in till Hauptbahnhof. Siktet är inställt på Mönckebergstrasse och de stora varuhusen där Europapassage ligger och väntar med sina frestelser. Jag har spanat in, via en broschyr, en butik med skor för de med riktigt små eller väldigt stora fötter. Kanske kan jag hitta något till Z:s son som snart tar studenten och behöver något till sin nya, fina kostym.

Väl där går butiken inte att finna och naturligtvis ligger broschyren på hotellet. Men mallar på hans fötter finns med i väskan.

Så efter lite in och ut ur butiker bestämmer sig P dy för att söka sig till skivbutikernas underbara värld. Vi bestämmer tid för återträff och L och jag lämnas åt vårt öde.

IMG_5133

Kaufen muss man. Foto: KAI MARTIN

Vi finner oss snabbt. Hamnar i Kartstadt, som har allt i tyskt mode man kan önska. Inte riktigt min kopp té, men L hittar en brittiskinspirerad skjorta som provas, passar och köps. Vi gör varuhuset grundligt, men då vi ska lämna detsamma öser regnet ner så vi tar något varv till, besöker toaletterna, hittar ett par väldigt kinky kalsonger som jag inte köper för att det inte finns någon prislapp på och ingen verkar veta priset. Så den överraskningen gick hustrun miste om.

Så vidare till nästa varuhus och jag, som trots allt är intresserad av kläder, suckar över den överdrivna produktionen och alltings tillgänglighet. Vi kommer inte bara äta oss till döds, vi kommer även att konsumera oss till det som vi egentligen inte behöver. Ett sinnessjukt överflöd.

Klockan går och vi tar oss tillbaka till hotellet, sniker åt oss en liten rast, vila innan P dy kommer. L är sugen på att få något grillat, så jag har tittat ut St Georg Steakhous ett stenkast från hotellet. Vi går dit, får ett bord som om vi inte förtjänade något bättre i den snudd på tomma lokalen. Vi nöjer oss, beställer och får helt okej mat. Men efterrättens bär bjuder på ett ruttet bär, som jag upptäcker för sent och som redan hunnit slinka ned innan jag hann hejda det.

IMG_5138

Efterrätt med ruttet bär. Men vilket…? Foto: KAI MARTIN

Jag tar notan och vi spatserar iväg de få hundra meterna till Hauptbahhof där S-bahn ska ta oss till arenan. Nu kan vi vägen och allt går geschwint, förutom att det den här gången blir utan ölpauser, vilket inte hindrar herrarna från kisspauser som om de tidigare druckits öl.

IMG_5144

På väg. Foto: KAI MARTIN

Inne i arenan blir vi porträtterad (se nedan) och en av de två från tyska avisen NDR (eller är det en radiokanal…?) visade sig vara en ung norska. Lite hastigt snack med henne innan hennes nästa uppdrag.

IMG_5167

Trio på Hall & Oates. Foto: NDR

Väl på plats bjöds vi på en konsert om vilken ni kan läsa om här.

På vägen tillbaka väljer vi att åka skyttelbussarna hamnar nära två kvinnor som genast får vår uppmärksamhet, något som inte blir mindre att den ena säger ”Hej, hej!” till L då vi går av och vi förvandlas snabbt till 17 år och fnissiga.

På tåget in till Haubtbahnhof ser vi till att sitta nära dem och ser först den ena gå av och därefter den andra, för att aldrig mer mötas igen – oss alltså.

IMG_5161

Efterkonsertöl. Foto: KAI MARTIN

Vi tröstar oss med en öl på ett ställe som P dy sett ut tidigare under dagen. Servicen är väl så där och vi är tre trötta herrar, som kroknar i samma takt som ölen sjunker i glasen. Det är ju en dag i morgon också. Och P dy har en plan.

Auf wiedersehen

Tisdag morgon. Allt är packat och klart. Vi mumsar i oss vår sista frukost. Ställer bagaget i utrymmet som hotellet beredvilligt tillhandahåller till vår avfärd. Så ger vi oss åter ut på äventyr. Ned mot hamnen. Ned mot Elbe, det väldiga flödet av vatten som rinner ut 16 mil väster om Hamburg.

P dy har bestämt, ett lovvärt initiativ, att vi ska åka kommunalt på älven. Det har han sett ut. Och, ja, det finns ungefär som Älvsnabben i Hamburg. Vädret är fint, så varför inte. Vi tar U-bahn, kommer rätt och frågar oss så småningom vart vi ska ta oss för Elbeturen.

Elbesightseeing. Foto: KAI MARTIN

Vi är inte ensamma om idén, men båt 62 tar oss Landungsbrücken–Finkenwerder tur- och retur. Det blir en utmärkt sightseeing förbi varv, containerfartyg, Altonaer fiskmarknad, flådiga villor, hamnbyggnader, fiskerikontor, stränder, lekande barn, vaktande äldre och ett liv och ett kiv på Elbe med dess flitiga fartygstrafik.

Det tar sin tjusiga tid, men det gör inget. Efter att ha suttit och kurat på nedre däck går jag på återresa upp. Känner att i medvinden är det varmt och skönt, kallar upp de andra och vi defilerar tillbaka varifrån vi kom.

Nära där vi klev av (och på) finns ett öppet ställe för öl och korv, varför missa den chansen och älven suger.

Jag vill gå till Alter Elbetunnel, en tunnel som byggdes i 1900-talets inledande år och som binder samman den norra älvstranden med den södra, där varvsindustrin ligger. Den har farit illa genom årens lopp, tog stryk av kriget, men är nu i en ansenlig renoveringsfas.

Det är en fascinerande promenad nedåt i de nära 500 meterna i två parallella tunnelrören.

Mina kompanjoner rynkar på näsan åt mitt förslag, men följde plikttroget med och fick sig en upplevelse.

IMG_5220

På Elbes södra strand. Foto: NÅGON TYSK HERRE

IMG_5208

En tunnel och dess hissystem med passagerare. Foto: KAI MARTIN

Vi promenerar tillbaka längs kajen, ser marknader sättas upp och tar in på ett kafé för kaffe och bakelse enär sjön suger fortfarande.

IMG_5212

Fikafest. Foto: KAI MARTIN

Så in mot centrum. Mot rådhusplatsen och vi närmar oss slutet på vår resa. Jag hittar slutligen butiken med de mycket små och väldigt stora skorna, men inte något som verkar passa sonen. Det får bli en annan gång. Hamburg ligger kvar.

IMG_5214

Anrik plats med turistvarning. Foto: KAI MARTIN

Vi lämnar de stackars frysande hororna i kvarteren kring Hauptbahnhof, tar vårt gepäck och säger Auf wiedersehen, tar tåget ut mot flygplatsen, äter lite mat, dricker lite öl eller lite vin och tar sikte mot vårt hemman.

 

Island förför och tjusar

Uppdraget var enkelt, men inte utan äventyr. E skulle fylla 60. Via hans hustru S skulle han överraskas. Allt har var arrangerat redan i höstas. För våra vänner, som jag lärde känna för 25 år sedan, bor i Hafnarfjörður, strax söder om Reykjavik. Z och jag åker via Köpenhamn och ett regnigt och snögloppet Göteborg och kommer fram till ett gråmulet, men välkomnande Keflavik där S möter oss.

På väg. Foto: KAI MARTIN

Redan på vägen in avslöjar S en överraskning för mig, för oss; hon har bokat in en guidad tur på Nationalteatern i Reykjavik. Den där min farfar, teknisk chef på Dramaten, har varit verksam.

Men först surprisen. Vi har varit uppe länge, haft blott några få timmars sömn och får någon timmes vila väl installerade i vännernas fantastiska hus. Det gör susen och då E kommer hem vid tretiden från sitt arbete står vi där som extra presenter och en överraskning som biter. Gäster kom, gäster går, men vi består och ska göra en fin, knapp vecka i vännernas sällskap.

Vänner. En fortfarande chockad 60-åring med surpriserna.

Foto: ZEBA PEDERSEN LÖWEN-ÅBERG/KAI MARTIN

Onsdag blir till torsdag och Reykjavik väntar. Besöker på teatern är satt till klockan tio och vi ska vara där i god tid. Jag har minnen från att min farfar var i Reykjavik för arbete där i slutet på 60-talet. Mannen som guidar oss har jobbat där sedan 1969, men minns – kanske av förklarliga skäl – inte min farfar, men bjuder oss på en svindlande tur genom teaterns alla environger, från källare, verkstäder, genom dess fem scener, loger, kostymförråd, dockverkstäder, genom sömmerskornas arbete med kläder, perukatteljén, VD:ns rum (hälsar på honom) och upp till taket med utsikt över hela den isländska huvudstaden.

Rundvandring. Foto: ZEBA PEDERSEN LÖWEN-ÅBERG/KAI MARTIN

Fascinerande i allt och i två timmar som vi åt av glupskt intresse. Senare skulle S googla fram uppgifter om att min farfar var med redan 1947, då teatern var på väg att färdigställas. Mitt klena minne säger att han jobbade med den vridscen som fortfarande är i bruk, men jag får rådfråga min faster om just detta.

Kul kulturvandring. Foto: ZEBA PEDERSEN LÖWEN-ÅBERG/KAI MARTIN

Vädret har klarnat, himlen är fläckvis blå, kylan moderat och frisk. Utanför staden reser sig de mäktiga bergen, snöklädda, men inte i Reykjavik är gatorna torra och rena.

Vi säger farväl till teaterns värld och kliver in i den kommersiella marknaden. Jag kommer ut med ett par gula manchesterbyxor från en butik som gärna säljer dyrt och exklusivt, bland annat Vivienne Westwood, men byxorna jag inhandlar håller ett helt ok pris. Vi försvinner också ned i källaren på något slags köpcentrum för en exklusiv herrbutik som lockar, men det blir titta, röra, beundra, tjusas, men inte handla.

Vi är sugna, åker upp mot Hallgrimskirkja, Reykjaviks ståtliga katedral som tronar på höjden. Den byggnad som har samma arkitekt, Guðjón Samúelsson, som teatern och som har sin historia. Han ville att teatern skulle ligga där kyrkan nu ligger. Men fick nej. Han jobbade intensivt med sin teater och dog bara dagen efter invigningen 1950.

Med utsikt mot kyrkan slår vi oss ned på Rok, en restaurang som bjuder på både vacker och smaklig spis.

Smaklig spis på Rok. Foto: ZEBA PEDERSEN LÖWEN-ÅBERG/KAI MARTIN

Därefter väntar med sightseeing med mer överraskningar där S och E tar oss till punkmuseet, som i all sin enkelhet är genialt. Punken kom till Island ungefär som till Sverige, en smula sent, men var inte desto mindre tongivande. I en tidigare, centralt belägen, herrtoalett ligger nu Pönksafn Ísland, eller The icelandic punk museum  på Bankastæti. En trapp ner öppnar sig en historisk värld. I pissoaren och toabåsen är artiklar och bilder från den isländska punkvågen tapetserade. Björk, förstås, men också Kukl, Þeyr med flera.

Vi promenerar vidare på Reykjaviks gator, smyger in på någon second hand, men smyger lika snabbt ut. Hem till Hafnarfjörður för att rasta hunden, en charmig blandrasjycke. Det blir en promenad i den fascinerande terrängen en bit söder om staden. Det blir en timme i ett väder och med en utsikt som förför. Det oändliga isländska landskapet är ändligt och föränderligt, ständigt hotat av jordbävningar och rastlösa vulkaner, i en brutal skönhet som jag aldrig får nog om.

Sagolik natur. Foto: ZEBA PEDERSEN LÖWEN-ÅBERG/KAI MARTIN

Nyrastade åker vi hem för badtunnan, som E har iordningställt sedan något år tillbaka. Det är ljuvligt att kliva i det heta vattnet med den kalla luften som biter i kroppen innan doppet. Avslappning mega grande innan E slår på grillen för det mest välsmakande lamm som står att finna. Han kan det där. Vi njuter av varandras sällskap, men gör kvällen kort. Fredag morgon ska vi stå tidigt opp för avresa mot nordkusten och Akureyri, en nätt färd på cirka fem timmar om så ”bara” 35 mil.

IMG_4161

Renade och rastade. Foto: ZEBA PEDERSEN LÖWEN-ÅBERG

S har varit orolig för resan. Vädret har varit lite mer ruggigt och snöbehängt oroligt än det vi har nu och kanske skulle det inte alls gå att åka. Men vi får en enastående vacker resa i deras fyrhjulsdrivna monster till Ford. E kör tryggt och färden kantas av det ena sceneriet vackrare än det andra. Jag sitter med kartboken i handen, följer sida efter sida med de märkliga, isländska ortsnamnen, älvar, berg, orter, gårdar, som kantar Þjóðvegur, det vill säga riksväg 1, som löper runt hela Island. Vi gör ett stopp Blönduós för mat, en god laxsoppa med bröd, tog tidigare ett för fika vid Staðarskáli mitt ute i ingenstans och får oss en flotyrboll kallad kärlekspung till kaffet. Ja, varför inte? Äter man fårtestiklar, så kan man väl äta kärlekspung…

Färdkost och -vy. Ett bett på en kärlekspung, god soppar och utsikt. Foto: KAI MARTIN

I mars har dagarna sträckt ut. Det är ljus när vi kommer till Akureyri och vi hittar lägenheten som vi ska låna/hyra via banken som S jobbar på. Centralt belägen med fin utsikt över både staden och den långa fjordens innersta väsen. Vi installerar oss. Bergen reser sig väldiga runt om och snart kommer mörkret. Men vi hinner ta en tur till huset där det är jul året om. Jólagarðurinn saknar inget gällande julting, oavsett om det är isländsk eller för all del svensk jul. Huset dignar från entrén ned i den spatiösa källaren: jul, jul, jul. Bredvid ligger en heminredningsbutik, som drar nytta av julen utan att tillhöra den.

Julstämning i mars. Foto: ZEBA PEDERSEN LÖWEN-ÅBERG

Skymningen kommer i sakta mak. Vi har tagit oss tillbaka till Akureyri och promenerar runt. Vi tar en fika på ett kafé och jag passar på att ta ett toabesök, hör nere i källaren hur någon soundcheckar, checkar vilken artist det är och då jag meddelar våra isländska vänner att det är Mugison, blir de eld och lågor. Han är en stor, men annorlunda artist med bred repertoar och ett tänk som definitivt är alternativt. Exempelvis bjöd han på en gratiskonsert i Reykjaviks fina konserthall Harpa. Nu är han på turné och vi finner snart ut att de två konserterna i Akureyri är utsålda, men S tar inte ett nej för ett nej och vi blir rekommenderade att komma vid tio, så kanske vi får en chans.

Rum med fallande utsikt. Foto: KAI MARTIN

Vi promenerar ut den den allt kallare kvällen. Z och jag gläds åt våra Tensonjackor, nyss införskaffade, replicas på klassiska Himalaya från 1971 som använts både uppe på världens högsta berg och på oceaniska segeltävlingar. Fungerar utmärkt även en isländsk marskväll med temperatur ned mot minus 14.

Två profiler. Islandskyrkor, den i Akureyri och den i Reykjavik. Foto: KAI MARTIN

Vi tar alla stegen upp mot Akureyris domkyrka, som ligger med vidsträckt utsikt och andas den friska luften, syresätter de hårt ansatta lungorna (jag sprang uppför) och går hem för att kort break inför kvällen egentliga mål, en måltid på Rub 23, en restaurang som är lite eljest med sin kombination av japanskt och isländskt med lite italienskt. Maten är ljuvlig, halstrad maki annorlunda med smakrik, kött som gifter sig i munnen och till det vin. Tiden rinner iväg med drycken som löper genom halsen. Livet är ljuvt. Vi tittar på klockan. Hon är tio i elva.

Smaklig middagsspis. Foto: KAI MARTIN

Chansen att se Mugison har krympt till alls inget. Vi går lite slokörade förbi, ser människor röka utanför Götubarinn, där han spelar. Inser att det är paus. E skakar på huvudet. Är det fullt så är det fullt. Vi går dröjande iväg, men inser att S fattas. Plötsligt ser vi hennes hand vifta med en gest ”Kom! Kom! Kom!”.

Rockös och glädje. Foto: KAI MARTIN

Jo, hon hade lyckats snacka oss in och se, det blev en musikalisk upplevelse som ingen av oss ångrar. Mugison har ett band som är tajt och spelglatt, trummisen spelar verkligen trummor och har till det en mimik som är gymnastisk och en tunga längre än Gene Simmons. Bandet, förutom trummisen, består av gitarr, barytonsax och bas plus då Mugison på en akustisk gitarr som han troligtvis fick som ung pojk, men som han sedan vägrat släppa greppet om. Den är ihoptejpad och -limmad, med effektpedaler blir den ett rytande eller ett taktfast ackompanjemang. Hans musik är, då den är som vildast, som hämtad från Nick Caves eller Tom Waits källare, men är sin egen nog. Han blandar isländska med engelska, är en stark personlighet som plötsligt står någon meter ifrån oss för att spela dragspel till snabbt startad allsång.

Lyssna på honom här.

Vi lämnar efter en extatisk afton för konjak och samtal, däckar halv två efter en lång, lång dag.

Lördag morgon går långsamt, men vi har dagen klar för oss. S har bokat bad i öl, det gör några mil norr om Akureyri i Árskógssandur, en bit innan Dalvik. Där har Bruggsmidjan Kaldi bryggt öl ett tag, men också inrättat ett spa med möjlighet att bada i restprodukter från ölproduktionen, dricka öl samtidigt och ha det allmänt gott. Vi gjorde lite mer än så och kom dit tidigt för att hinna med en omgång i badtunnan i det bländandet vädret med utsikt över Hrísey, ön i Eylafjöður. Känslan av de kyliga vindarna, den skariga snön som Z och jag knäcker med våra kroppar och det varma vattnet i badtunnan är exempellöst och ljuvligt. Ölbadet sker parvis. Z och jag för sig, E och S för sig. Vi tar en glas öl, njuter våra 25 minuter innan vi leds upp på vinden för en halvtimme av fullständig avkoppling, som till slut blir för mycket för min rastlösa kropp. Upp och ned, ombyte och ut i den klara luften med ett väder som till och med överraskar islänningarna. Ovädret finns runt hörnet, men når oss aldrig. Så kan det vara och naturligtvis ackompanjerar det väl S:s välregisserade tur för oss.

Iskall och varm njutning. Foto: ZEBA PEDERSEN LÖWEN-ÅBERG/KAI MARTIN

Vi åker in mot Akureyri, åker förbi Skautahöllin, länge Islands enda ishall och landets vagga för den ishockey som spelas. Jag får mig lite ishallskänsla, känner på några reliker till målvaktsbenskydd, ser två grabbar som skottränar samtidigt som ett damlag värmer upp vid sidan av isen. På väggarna memorabilia med bilder från den isländska ishockeyhistorian, från spel på fjorden med låg sarg och entusiasm till hallen som haft det lokala laget SA Vikingar (startade 1937) som gäster sedan den byggdes (minnet säger att jag hörde 20 år sedan, men jag tror den är äldre). Det är en fin arena, lite som ett mindre Frölundaborg.

Möte med is och kollegor. Foto: ZEBA PEDERSEN LÖWEN-ÅBERG/KAI MARTIN

Det kurrar i magen och vi stannar vi macken som ligger där den nybygga vallen eller bron leder över fjorden och äter en annorlunda korv med bröd med extra allt.

IMG_4159

Kvicklunch. Foto: KAI MARTIN

Vi fortsätter upp mot den isländska alpvärlden och skidområdet för de som gillar att åka utför. Det är en brant stigande färd på vindlande vägar för att komma dit, men väl på plats bjuder Hliðarfjall på en vidunderlig utsikt. Liftarna är på väg att stänga och vi har inte tid att hyra utrustning, det blir lite poserande i våra Tensonställ innan färden går nedför. Middag väntar. E har nosat reda på en grill på balkongen och bjuder så småningom på grillfest med fisk och havskräftstjärtar. Gott, smakrikt och bortskämda glufsar vi oss och dricker champagne till. Men som om gårdagens övningar tagit hårt, det hade de, kryper vi till kojs tidigt för att vakna tidigt och förbereda för avfärd.

Fjällklädda. Foto: ZEBA PEDERSEN LÖWEN-ÅBERG/KAI MARTIN

Söndagsmorgonen ägnas åt hastig frukost, packning och städning. Sedan avfärd. Vädret tjusar vår färd tillbaka till Reykjavik, vi gör ett stopp på vägen (åter vid Staðarskáli) och äter lammlägg, en rejäl portion. Isländska vägkrogar har satt en ära i att bjuda på isländsk mat för den som önskar alternativ till snabbmaten. Utmärkt.

IMG_4289

Vacker utsikt i vacker tröja. Foto: KAI MARTIN

Z vill ta bilder i sin nya islandströja som S stickat och gett. Vi får göra många försök utan att hon blir riktigt nöjd. Men så småningom kommer vi till Reykjavik för lite ärenden, stannar sedan till i köpcentrumet Kringlan för köp av strumpor till islänningarnas version av mustaschkampen eller movember. Jag kikar också in på Next och kommer ut med två skjortor.

Vi är möra efter resan, äter en carbonara i vännernas hus, dricker det goda vattnet till, kallt och friskt, för att sedan ta en promenad down town Hafnarfjörður när solen sänker sig över hamnen.

IMG_4300

Solen tar farväl. Foto: ZEBA PEDERSEN LÖWEN-ÅBERG

Vår resa har kommit till vägs ände. Dagen efter tar vi farväl, får skjuts till Keflavik och kveðjum Island vi ses snart igen. Snön kommer med vinden, vi lyfter utan bekymmer. Väl hemma får vi beskedet. Stormen har svept över Hafnarfjörður med 28 sekundmeter.

IMG_4302IMG_4303

Tack och adjö. Foto: KAI MARTIN