Snabb semester

Dejlige Danmark. Foto: KAI MARTIN

Måndag

Det är sen måndag eftermiddag när Z sammanfattar läget. Vi har x antal dagar på semestern, y av dem är uppbokade för besök, konserter, barbarn, kaninvakt och hundpassning. Ska vi få ihop ekvationen, som också ska inberäkna en resa är det, som det heter på danska, lige nu. Men i uträkningen ska vi få ihop en mängd saker, som vart vi ska, vad det fåt kosta och hur vi ska resa.

Jag vill till Danmark. Z är så där förtjust. Men om vi åker till någonstans där vi förutsättningslös kan vara för att bara koppla av och inte dras in i några förpliktelser, så fair enough.

Vi börjar med att Z kollar med sin moster om hennes sommarhus på Sjælland är ledigt. Ett samtal utspelar sig, en förfrågan görs, men utvecklar sig till att det huset nu är i mosterns styvdotters vård. Så en undran om möjligheten att få låna huset görs via Messenger.

Men vi är ett rastlöst par. Jag scannar möjligen att hyra ett hus, men det är bokat till bristningsgränsen och där ryker också en längtan till Lolland som jag har. Det dyker upp alternativ som hotell i Vedbæk, som är prisvärt och vi är nära att trycka på boka då hotel Frederiksværk dyker upp för ett förmånligt pris. Vi tar det med första natt redan samma kväll. Väskorna packas och vi kastar oss i Hilda, tror att vi kan äta på vägen som Street food to go på Mölndalsbro, hamburgare av klass, enligt Z. Men för andra gången på kort tid möter vi neddragna jalusier, noll info om öppettider; inte på plats, inte på hemsidan. Det blir sallad i Mölndals galleria och sedan söderut med fart. Semestertrafiken är moderat vid eftermiddagens sena timme, så resan går undan. Stopp vid Snapparp för en kopp kaffe och sedan i hast till färjan för en tur över Sundet. Det är mer trafikintensivt på färjan än våra off seasonresor, men den sväljer lätt samtliga resenärer för den knappa halvtimme långa färden. Bye bye Sverige och hej Danmark, vidare västerut och på, för oss, nya vägar till en, för oss, ny destination.

Mot nya äventyr. Foto: KAI MARTIN

Vi snirklar oss in i Frederiksværk och likaledes till hotellet beläget vid ett öde torg så när som på ett gäng parkerade bilar och en lekplats med ungdomar som stojar på ungdomars vis.

Klockan är åtta, i receptionen står en ung kvinna som hjälper oss med incheckning och berättar att nyckeln till vårt rum 26 sitter i dörren. Vi tar vårt pick och pack och går upp, ser nycklar i några dörrar, men inte till vårt rum. Z går ner, receptionisten följer med upp, beklagar, ringer ett samtal och ger oss sviten. Nå, nu är det förvisso ett stort rum, men svit… nja. Z jublar åt himmelssängen, något hon längtat efter att få sova i. Rummet är ok, möblerat med 1800-talsmöbler i hotellet med anor från 1700-talet, en soffa och två fåtöljer – inte så sittvänliga – och ett lågt bord. i andra ändan ett skrivbord med tillhörande stol. Det är spartanskt, men rymligt.

Badrummet är litet och opraktiskt disponerat, en dusch placerad alldeles för nära handfatet och toan. Men allt fungerar.

Vi är hungriga. Väljer att gå ut på byen, frågar i lekparken en av ungdomarna om någon restaurang och får höra att vid gågatan ligger en. Vi går dit och in på det som är Generalens Bar, en bodega med drickande – och rökande! – gäster, som vänder sig om inför de nya som kommer in. Z frågar om erbjudandet om smørrebrød från tavlan på utsidan fortfarande gäller. Bartendern kikar om det finns några läckerheter kvar, kommer ut med en kartong med det sista etablissemanget har att erbjuda. Det blir tre till oss var, men en av dem utan rågbröd, för den råkade bartendern i all hast slänga. Vi får med oss fyra Tuborg Classic och lånade bestick, beger oss rökosande till hotellet för vår sena aftonmat framför teve som visar EM-fotboll.

Vi låter oss väl smaka och underhålls av matchen, den häpnadsväckande mellan England och Norge (8–0). Z försöker locka in mig i ett danskt antikprogram, men gubben är gammal och trött, kroknar efter en intensiv dag med bilkörning och det hela. Jag somnar. Det gör hon också. Men senare.

Himmelsk frid. Foto: ZEBA PEDERSEN LÖWEN-ÅBERG

Tisdag

Ny dag. Nya möjligheter. Frukosten på hotellet är ok, men inte av förstklassig dansk kvalitet. Nu går det ingen nöd på oss, så det är mest en randanmärkning. Vi startar dagen, efter morgonens bestyr, med att ta staden i besiktning med målet att lämna tillbaka besticken till restaurangen, som öppnar redan klockan nio. Vi börjar med en loppis på vägen, kikar in, nyper i lite saker, noterar andra, men kommer ut tomhänta. Går till Generalen vars klientel inte verkar ha gått hem. Men, de törstnödiga ska ha sitt.

En öde stad.

Frederiksværks centrum är en öde plats, bortglömd av sina invånare, chanserad, skamfilad, där lokaler står tomma i väntan på merkantila hyresgäster som nog aldrig kommer komma. Vi fortsätter vår promenad mot ett köpcentrum, Z kollar skor, vidare ned mot en secondhand som utlovas i ett villaområde. Men där går vi bet, fortsätter i en cirkel tillbaka mot hotellet, går av en slump på Brydeklubben Heros lokaler, där Z:s systerson utövar sin färdigheter och som format honom till en av dansk brottnings mest lovande talanger. Vi tar oss vidare över järnvägen och mot Røde kors, en fin butik där jag inhandlar ett par nya kalsonger för 10 dkr.

Så tillbaka till hotellet och bilen. Vi ska på badtur. Z guidar mig ut ur staden, norrut, mot Liseleje, en av alla badorter på norrsjællandska nordkusten. Det är en knapp mil dit, men skyltar för 40 km/t gör resan långsam. Vi kör in i badorten, men missar avfarten mot stranden, fortsätter ned i samhället och viker västerut på en smal väg som tar oss längre och längre från Liseleje. Vägarna blir kringligare och krokigare. Slutligen hamnar vi vid en p-plats i en skogsdunge, tömmer bilen och tar med badkorgen; vi har hamnat vid Hylligebjerg där vi stannar en stund vid en bänk för att insupa utsikten över Kattegatt (se första bilden).

Det är en brant väg ner till stranden via en snyggt snickrad trappa med trånga passager där man får vänta in för att släppa in ned- respektive uppgående, beroende på vart man är på väg.

Vi är sena på beachen, men det finns plats denna soliga, om än lätt blåsiga dag. Vi går västerut, lägger oss i hyfsat lä och kan konstatera att ett tiotal meter från oss ligger ett segelfartyg som strandat. Vi får senare reda på att det är en båt som några inte så seglingsvana ungdomar precis köpt och efter att ha lämnat Hundested inte klarat av att bemästra seglen då motorn kärvade. Nu väntar en dyr bärgning och lagning av det sönderslagen skrovet. Trist.

Det dröjer inte längre förrän jag skiftar till badbyxor och kliver över den långgrunda stranden för att få mig ett stärkande, friskt salt bad. Det är skönt. Upp igen. Skifte till torra badbyxor och sedan en stunds läsning av Alice Daggostars ”Göra mig förtjänt”, som jag är på väg att avsluta.

Strandliv. Foto: KAI MARTIN/ZEBA PEDERSEN LÖWEN-ÅBERG

Vi nöjer oss efter ytterligare bad och tar den branta vägen uppför igen. Packar bilen och kör ut ur skogsdungen och på nya snirkliga vägar söder och senare nordost ut. Kommer så småningom till tillbaka till Liseleje, okynnesparkerar bilen, går ned mot den överbelamrade stranden, tillbaka igen och stannar slutligen på restaurangen Le Papillon för en stekt rödspätta med potatis, smörsås och rikligt med persilja, en Tuborg Classic till. Efterrätt den tungvrickande rätten rødgrød med fløde.

Dejligt. Foto: KAI MARTIN

Bilen står kvar. Olappad. Vi kör tillbaka mot hotellet. På vägen passerar vi, denna gången på rätt sida, kiosken med italienska delikatesser: viner, ost, charkuterier… Vi stannar. Provsmakar. Får ihop en försvarlig mängd ostar och salami samt en flaska Piemonte Albarossa (185 dkr). Dyrt, men förhoppningvis gott framför kvällsmatcherna i EM. Lite längre fram stannar vi vid Lidl för bubbelvatten och kex. Nu ska vi klara kvällen där vi missar delar av Danmark–Finland (1–0) och ser hela Frankrike–Spanien (2–0).

Det blir en fin kväll, men ostarna kunde ha bjudit på vildare smaker, enligt vårt ringa smakomdöme.

Delikatesser. Foto: KAI MARTIN

Onsdag

Solen lyser stark och klar på en blå himmel. Vi ska ta tåget från Frederiksværk till Hundested. Våra bleka skinn är aningen brända, så vi går till intilliggande Kirkens genbruk. där jag redan tidigare spanat in en Tiger of Sweden-skjorta. För 30 dkr fungerar den väl som solskydd för brända axlar, dess gråa ton matchar dessutom min Samsøe Samsøe-tischan jag köpte i våras. Jo, skjortan är slim och blir därmed för tajt för att knäppa, men bärs stilfullt öppen, fladdrande i den ihållande vinden. Z hittar en sjal för sina axlar. Vi är redo för stationen och kommer som av en slump i perfekt för det annalkande tåget.

Det är en fin resa med stopp om kanske 20 minuter, en halv timme och det stannar i Hundesteds hamn, där färjan pilar mellan hamnstaden och Rørvig (en resa vi tidigare har gjort). Vinden är ihållande och vi stirrar mot stranden – å ena sidan – och hamnområdet – å andra sidan.

Ankomst: Hundested. Foto: KAI MARTIN

Vi strosar förbi hamnen med sin lyxbåtar parat med bruksbåtar och mer anspråkslösa farkoster. Går mot Hundested sandskulpturfestival, men först in i lite butiker belägna i hamnmagasinen. In, ut, in, ut. Men utan att några affärer görs. Så betalar vi entrén till sandskulpturerna och förvånas och tjusas över tekniken. Så skickligt och så förgängligt.

Vi stirrar oss förtjusta innan vi går vidare. Nu upp mot affärsgatan Nørregade och Kirkens korshær genbrug, snokar runt lite, hittar ett par badshorts med Fantamotiv, lockas av lökigheten, köper dem och hamnar i Coca-Colas fång och, visar det sig, Primemarks, som tydligen en gång sålt plagget. Nå… nu kostar de 20 dkr och vi går vidare via en omväg mot stranden. Först nästa loppis, som också den ligger längs Nørregade. Loppe center är ett illa skött företag med prylar och ting högt och lågt i gångar i en ambition att vara ett alternativ till Kirppu. Z söker ett parasoll till skydd mot solen. Finner ett. Köper det för 80 dkr, provat i all hast.

Vi vänder tillbaka. Går in hos den prisade Nørregades slagterforrettning, lockas av varorna, beställer tre håndmadder (små versioner av smørrebrød), som blir fem, för vår strandpicknick. De görs på plats inför våra ögon, snyggt inpackade och vidare till Netto där jag köper ett sexpack pilsner. Så mot stranden. Det blåser vilt, medan jag frekventerar en toalett smiter Z in i en butik som lockar med secondhand. När jag väl kommer dit visar det sig snarare vara en outlet med mindre smickrande priser. Vi går ut. Vi går till stranden.

Strandliv. Foto: KAI MARTIN/ZEBA PEDERSEN LÖWEN-ÅBERG

Vi positionerar oss. Z lyckas, med krångel, veckla ut parasollet i den svåra blåsten. Jag badar, vi äter den medhavda maten och drycken. Sanden far in, knastrar gott mellan tänderna när vi tuggar. Men det går. Z badar. Vi skiftar ställe, men då vi kommer dit med fler av våra saker har två unga, sköna tyskor tagit plats någon meter från oss. Vi, blekfeta. De perfekt gyllenbruna med vältränade kroppar. Jag kikar hänfört, men diskret och väljer att fortsätta läsa Kire Nilssons ”Naturens drottning” innan jag åter badar. Väl tillbaka har nymferna valt att bryta upp; jag kan andas ut.

Vind och sol är bedrägligt. Trots att vi kyler oss tar solen. Även vi bryter upp, tar med oss vår packning och går mot hamnen för en is och en kaffe innan vi stävar mot stationen och tåget mot Frederiksværk. Vi kommer på minuten när. Väl på plats går tåget i retur mot vår avfärdsadress.

Återresan. Foto: KAI MARTIN

Vi promenerar upp mot hotellet, lastar av vårt pick och pack. Ser Sverige–Schweiz (2–1). Kvällen kommer med hungern, eller om det är tvärt om. Bredvid hotellet ligger en kinesrestaurang. Vi beställer mat där, vårrullar till Zeba och stekt ris med kyckling, nötkött och räkor till mig. Vi lämnar det på hotellet. Går ned mot Frederiksværks marina, en stadig promenad med duvor i bärträden, möter en blåsig, men folktom marina, ser solen stäva ned och går åter mot hotellet och den väntande maten som fortfarande är varm.

Resterna av den lika dramatiska matchen Nederländerna–Portugal (3–2) blir vårt sällskap innan vi mätta släcker för natten.

Torsdag

Himlen är oskyldigt grå med hotande regn. Vi åker på tur. Tar bilen mot Oles genbrug & antikmarked, stannar bilen vid väggrenen och går in i den förre detta lantbrukarfastigheten med ladugård och uthus belamrat med prylar, kläder och allsköns saker. Vi dröjer oss kvar och för Z blir det något av en promenad i minnenas allé med saker från hennes barndom (tidningar, möbler, lampor, hushållsprylar etc). För att vara så mycket är det ändå ordning och reda. Ole och hans fru har örnkoll på verksamheten och priserna där det finns viss prutmån. Men när vi försöker med ett skambud (500dkr) för en däcksstol med dyna får vi nej. Ändå kommer vi ut med en keramikskål fylld med prismor (åtminstone till botten fylld), två kannor (en röd, en blå) av emaljerat gods plus en skyffel i samma serie, en diskborste i plåt och nog något annat som jag nu har glömt. Under vår sejour hittar vi ett arkivskåp med lådor fyllda av bilder av okända, filmstjärnor med mera. Spännande historier anas. Men det visar sig att arkivskåpet är butikens egen där däremot innehållet i lådorna är från diverse håll.

Stopp på vägen. Foto: KAI MARTIN

Vi far vidare med lite mer last i bilen. Nu mot Ørby, nära Tilsvilde, där Z:s moster bor i skuggan av Kødsnedkeren, slakteriet som mosterns styvdotter med man driver. Vi pratar med slakteriägarna och blir efter ett tag visade mot huset där moster K bor med sin man P. Vi överraskar, en glad sådan, och blir bjuden på fika och samtal där Z berättar släktsaker som gått K förbi; P och jag förblir i stort sett statister i samtalet som domineras av Z.

Så påkallar jag diskret på uppmärksamheten, att vi behöver åka vidare och tar ungefär samma väg tillbaka. Men först får vi en hastigt guidad tur i slakteriet och handlar lite på vägen ut.

Nu styr vi nu kosan förbi Hillerød och väg 6 som tar oss mot Frederikssund. Z:s lillasyster I bor där med man, två söner och lika många hundar. Vi hämtar henne och åker mot Mission Afrika genbrug, där vi har varit förut. Jag hittar två tweedliknande västar som lockar, men isterbuken har jobbat och hårt åtsmitande korsetter är jag inte i behov av – än. Vi lämnar butiken med tomma händer, styr kosan mot centrum och Røde korsbutiken på strøget Jernbanegade. Ett gäng shorts, Only & sons i någon träningsoverallsliknande design, stirrar på mig. Helt nya. 10 dkr. Jag tar ett par. Några nya regnrockar, Select homme, för 85 dkr hänger flörtande. Eftersom det tokregnar ute passar jag på, trots plaggets långa ärmar.

I det regnrusiga vädret fortsätter jag mot Folkekirkens nødhjelp, går in men kommer tomhänt ut. Slår följe med Z och I, där den sistnämnda har hittat en balklänning, chic, för det kommande bröllopet hon ska på.

Vi går mot bilen, åker på Kirppu, loppisen där jag förra året fann årets köp, ett par RM Williamsboots, i praktiken obegagnade, för en dansk hundring och 2018 med Z:s hjälp köpte miljardärens kostymer (scrolla ned, men läs mer om det här), där Zegna-sviden blev värderad till 15000–20000 kronor i ”Antikrundan”.

Jo. Man kan göra sina fynd. Men inte den här gången. Inte för mig. Inte där. Vi åker hem till I och hundarna, äter lite kvällsmat – bland annat fantastiskt goda frikadeller inhandlade hos Køksnedkeren – innan jag vrider på mig och försiktigt gör Z påmind om konserten i Gjethuset i Frederiksværk, som börjar 19.30. Det tar tjugo minuter att köra, men det är ju käckt att vara i tid. Så. Vi bryter upp och far norrut.

Det är den unge talangen, 27-årige Gustav Piekut, bördig från Ålborg, som ska hålla en pianokonsert.

Vi kommer tio minuter innan, andas ut, köper biljettet och sitter på parkett med god utsikt över flygeln.

Han ska spela Claude Debussys ”Préludes, book III”, tolv sköna pianostycken som framförs med ackuratess och briljant fingerfärdighet, som blandar känslighet och attack med fjärils fladdrande intensitet.

Salongen är inte till bredden fylld, men Frederiksværks kulturnobless har letat sig ut på de folktomma gatorna för att ta sig till evenemanget i det fina kulturcentret när det vankar musikfestival.

Applåder, förstås. Välförtjänta. Vi är imponerade. Släcker ivrigt vår törst i pausen med en Tuborg Classic innan andra delen av konserten ska påbörjas.

Ekvilibrist. Foto: KAI MARTIN

Då bjuder Gustav Piekut upp till vild dans signerad Frédéric Chopin och hans ”4 Scherzi”. Om pianistens fingrar ivrigt sökte sig över tangentbordet under Debussykonserten är det nu något än mer. En växelverkan mellan finkänslig fäbless och en rasande attack under kontrollerade former. Gustav Piektuts spel tar andan ur oss.

På hotellrummet väntar Franrike–Belgien, en annan sorts dramatik som gav fördel Frankrike.

Fredag

Dagen börjar. Vi packar. Gör oss redo för att checka ut efter några fina dagar på Sjællands nord- och nordvästkust. Frukost, som blir lätt, och sedan upp på rummet för tandborstning. Vi bär ner vår packning, lite mer än då vi kom, till bilen och stuvar in allt. Promenerar förbi domkyrkan, öppnar porten, går in för en stunds andakt och frid.

Ett sorts farväl. Foto: KAI MARTIN

Så en sista tur till Loppehjørnet, som vi tidigare frekventerat, för köp av ett bäddlakan och lite andra ting tänkta för vårt jul i juli, det traditionella familjeevenemanget som hålls varje år kring 24 juli (mer eller mindre). Så iväg mot Hillerød och Kirppu där.

Vi hälsade på där i april då vi hade vår kärlekssemester för att fira våra 15 år som par (läs om den resan här). Via lite guidning från Z hittar jag rätt och vi går tålmodigt gång upp och gång ned. Redan i den första gången hittar vi fårsskinnsfällar och -kuddar, där vi fastnar för två kuddar med vildare hårbeklädnad än vad vi någonsin kan drömma om. Z hittar ett par plagg, men jag famlar vidare i överflödet av begagnat där man undrar över en del saker, varför de överhuvudtaget har hamnat i en förhoppning om att säljas vidare.

Hittar emellertid två finmönstrade skjortor, NN07, för 60 dkr plagget. Men det står M på dem. Passar de min allt mer trinda kropp…? Hon som har avdelningen står och plockar bland plaggen. Jag frågar sonika. Hennes svar är nedslående. Slim. Denna förödande trend för alla män som saknar tvättbrädor. Jag tackar för svar och snokar uppgivet vidare.

Z, som varit på toa, dyker åter upp och vi förenas i våra irrfärder i gångarna, upp och ned, först höger sida, därefter den motsatta. När vi kommer till skjortorna jag nyss kikat på bestämmer vi att jag åtminstone kan prova. Går i väg och gör så. De passar, men med en hårsmån.

Vi avslutar vår runda. Går till kassan med kuddarna och lite plagg och lite annat krimskrams, som ett munstycke till en vattenslang (bra att ha, som Z tycker). Ett plagg har hamnat fel och kostar därför mer än vad det var tänkt. Vi returnerar det och nöjer oss. Tar vägen in till centrum, där de bygger om rejält. Att skylta är ingen konst, de annars konstfärdiga danskarna är duktiga på, våra landsmän kan skryta om. Det blir som cykelbanor hemma. Plötsligt slutar det och lämnar färden för vidare frågor. Men vi reder oss. Parkerar för en timmes parkering, går upp mot city, hittar en secondhand som vi missade senast. Jag köpte en vattenkanna för en hundring, vi går ut och kikar in på Kirkens korshær, vänder åter mot gatan och vidare mot Røde kors. Där hittar jag en blå och vit-randig Sand-skjorta för 50 dkr och en Select homme-kostym för 90 dkr. Som flitiga besökare köper vi oss varsitt Røde kors, för att ytterligare stödja verksamheten.

In på Tingstedet, en utmärkt antikvitetsbutik, för en kik. Han vurmar för Beatles, som snurrar på grammofonen. Han vurmar också för höga priser. Så det är se, men inte köpa. Jag kikar på klockan och vår tid är ute. Mot bilen. Mot Helsingør.

Vi tar vårt sedvanliga stopp vid Prøvestenen för att fylla på våra reserver. Först en snabb kebab och beställning åt sonen, som älskar maten från hålet i väggen bredvid slaktaren med halalkött. Men! Etablissemanget har stängt för semester. Snopna går vi till gatuköket och tröstar oss med en ribbensteksandwish, som är nästa lika bra och brus till det.

Frokost. Foto: KAI MARTIN

Mätta och ändå nöjda går vi mot secondhanden, Kræftens bekæmpelse genbrug. Jag kommer ut lika tomhänt som jag kom in. Z med något litet, bara för att.

Så till Kvickly och köp av mat och dryck. På vägen ut köper hon en gigantisk melon, som fyller halva bilen.

Hilda bågnar av allt som handlats till oss och till barnen. Nu styr vi kosan mot färjan, står och vilar i kön innan vi kör på. Samma intensitet som på hitresan. Mycket folk, precis som det initialt är på E6. Vi kör för att lämna varor till dottern och sedan till sonen innan vi kan landa hemma, laga kvällsmat och se Norge halvt om halvt revanscherna sig efter debaclet mot England (0–8!) när de möter Österrike (1–0). Sedan sängen. Den mjuka, sköna, så välbekanta sängen hemma.

Ett urval. Garderoben ska ha sitt. Kroppen också. Några av plaggen från senast Danmarksresan. Foto: KAI MARTIN

Kärlekssviten

En sweet svit. Lars Wallin-sviten är sober och ska locka både bröllopspar och de som vill fira sin kärlek. Foto: KAI MARTIN

På ett drygt halv år har designern och haute couture-mästaren Lars Wallin förvandlat en hörnsvit på Radisson Blu Scandinavia till en kärlekssvit. Ursprungligen var tanken att den, vid omstarten för hotellet efter pandemi och restriktioner, i förstone locka bröllopsgäster. Men rätt snart kom Radissonledningen och Lars Wallin överens om att bredda konceptet. Ungefär som den initiala idén om att lyfta sviten med gardiner och kuddar snabbt blev allt för smal.

För Lars Wallin var det premiär. Han som redan gjort det mesta inom design och på senare tid också skapat både porslin och tapeter, fick nu ytterligare en utmaning. Självklart blev han kreativ. Självklart kom han att överskriva budget, men hela tiden efter dialog med hotelledningen.

Nu har sviten presenterats vid en visning, men det dröjer innan höga gäster kan boka in sig. Det sker först om några veckor, vid skiftet mellan juni och juli.

Sviten är sobert lockande. Lars Wallin har valt färgskalan greige – det vill säga gråbeige med svarta och vita detaljer samt guld. Rummet är öppet, men med en listig spaljé som avskärmar mellan matbord och vardagsrum. Tapeten på väggen är Lars Wallins egen, från början handbroderad för att sedan fotograferas av för att kunna bli tapet. Den stora spegeln på kortväggen gömmer listigt teven och pockar därför inte på onödig uppmärksamhet. På bordet står porslin dukat; design Lars Wallin, förstås. Himmelssängen är inbjudande, som hela sovrummet med höjd på garderoberna. Här ska ju bröllopsklänningar kunna hänga utan att behöva släpa. En herrbetjänt skvallrar om att brudgummen inte är bortglömd.

Badrummet vilar i samma färgskala som övriga rum, det ger en känsla av andas in, andas ut, en behaglighet och avstressande upplevelse. Sviten ligger i korsningen Drottninggatan/Östra Larmgatan och på andra våningen, vilket gör att den är en smula mörk. Badrummet inhyser också svitens enda toalett, så det finns risk för de kommande äkta paren att under förberedelserna hamna i trångmål. Men annars är det en svit med stort svängrum, ja, även för ett test av brudvalsen. Eller om man nu bor där för att fira sin kärlek och vill bjuda in ett mindre sällskap. Sviten ger en känsla av en smart inredd mindre tvåa med klass och stil.

I höst firar Z och jag våra tio år som gifta; kanske ska man celebrera det med lite lyxboende, mitt i stan…?

Kostnad för boendet? Där har jag inte hittat några uppgifter. Jag får återkomma om det.

De firande två

Vi insåg rätt snart att vi hade mycket att fira. Fira för att vi funnit varandra. För kärleken. För livet. För den tillgivenhet, uppmärksamhet och lyhördhet vi gav varandra. För äventyren i vardagen. För möjlighet att göra det enkla till fest. Så plötsligt stod vi där med månadsdagar som blev halvårsdagar som blev år och vi har haft fler och fler anledningar att jubilera.

Vi har blivit förlovade och gifta, någonstans mellan där har vi blivit sambor och vi har fortsatt in i äktenskapet, kanske inte med den inledande kärlekens berusning, men med en trygg förvissning om att det är vi nu och framåt till döden skiljer oss åt.

Vi har satt datumet till firandet från den första dagen vi sågs. Inte för att vi då blev ett par, men för att det var då allt tog sin början. Där på Da Matteo i Viktoriapassagen klockan 14.05, efter Z var fem minuter sen, 19 april. Det är nu 15 år sedan och en fin orsak att fira lite extra.

Z hade fått en övernattning på ESS-hotellet, anrika Marienlyst utanför Helsingør. Snart adderade ytterligare en natt till kanske en aningen för svidande hög slant, men totalt skulle vi få en trerätters middag och afternoon tea samt inträde till det intilliggande kasinot. Det sistnämnda inte riktigt min genever, men Z uppskattar desto mer att utmana det ekonomiska ödet.

Vi bokade för att stanna där just kring vårt jubileum. Kanske skulle vi kunna sträcka ut hos Z:s storasyster i Bagsværd några dagar innan, för häng och umgänge…

Så blev det, men ändå inte. Vi lyckades i brådrasket få biljetter till Daði Freyr på Pustervik på påskafton, så Danmark fick snällt vänta till dagen därpå.

Vi steg upp tidigt efter en kort natts sömn. Avsikten var dels att utnyttja dagen, dels att komma i inledningen av Sølleørd loppemarked, favoriten i Holte som gett allt från bröllopskostym, skor, skjortor, byxor, bälten, klänningar, blusar, skor och kostymer under en räcka år.

Vi är kungar på vägen, glider med Hilda i maklig fart söderut längs den böljande E6:an, stannar för kaffe i Snapparp och fortsätter resan över Hallandsås väldiga krön för att möta utsikten över den skånska slätten, vyn mot sundet och Själland där i fjärran.

Känslan av äventyr kittlar alltid där och avståndet till Helsingborg är ju nu inte långt. När vi kommer ned till färjeläget är vi ensamma, men kan också konstatera att en minut tidigare hade gett oss den sista platsen på båten som nu sakta lämnar kaj.

Lämnar. Väl på färjan ser vi sakta Sverige lämnas bakom oss. Foto: KAI MARTIN

Väl på E47 riktning Köpenhamn hamnar vi i ett gräl om radiofrekvenser om hur man bäst ställer in danska radiostationer, så resterande resan söderut blir under en tystnad, tyst radio, tyst par, som släpper när vi närmar oss målet. Vi parkerar mitt emot Holte station, går mot de intilliggande bankomaterna för att ta ut de kontanter som kan tänkas behövas för de eventuella inköp vi ska göra. Men mitt danska Danskebankkort kärvar och äts plötsligt upp maskinen. Jag prövar med mitt svenska Danskebank, som nekar behörighet. Jag provar med mitt Nordeakort i Nordeaautomaten och tredje gången gillt välsignas jag med danska kontanter. Vi är så redo för loppisen. Men…

… där det normalt sett är trångt mellan stånden är det nu glest. Trots att evenemanget är tillbaka till sin ursprungliga plats efter covidåren. Nå, vi gillar läget. Betar av stånd för stånd, kikar på prylar och kläder enligt ett givet mönster för att inte missa något. Det går rätt raskt, men det går ju också att spana in folklivet, som alltid fascinerar.

Vi anar att påsken gör att det inte är fullt. Området kring Holte är något av Köpenhamns Djursholm, människor med tillgångar som emellanåt tycker det är trevligt att göra utrensningar av sina garderober och gör det till något roligt, en happening en söndag. Men påsk…? Nej, då är man i sommarhuset i Tilsvildeleje eller på skidtur i Gausta.

Plats för fynd. Färgstarka plagg med färgstarka personligheter. Foto: KAI MARTIN

Vi nöjes oss rätt snart. Jag har köpt förvånansvärt lite; en Burberry linneskjorta, kortärmad för sommaren och en mossgrön Selected homme-skjorta i fin manchester. Inhandlade utan att jag provade dem, men om de inte passar så kanske yngste sonen skulle visa intresse.

”Hem” till Bagsværd, vi lastar ur, bär packningen upp för alla trappor till T:s trivsamma lägenhet. Installerar oss i gästrummet, där vi ska stanna blott för en natt. T och jag går och handlar, inte så lätt på påskdagen då allt är stängt. Går ut för att köpa ägg, bland annat, kommer hem med vin bland annat och inga ägg. T:s man Lars kommer så småningom, nyss hemkommen efter jobb som sjuksyster på Grönlands västkust i ett halvår. Nu har han tillsammans med deras hund Max varit i parets koloniträdgård i Ballerup. Max stormar entusiastiskt in i lägenheten för att hälsa noga, Lars gör det också, men mer modest och på människors vis; han har mycket att berätta och både eftermiddag och kväll går.

ANNANDAG PÅSK

Vakthund. Foto: KAI MARTIN

Vi får en ny dag. Jag vaknar tidigt. Jag är till och med uppe innan hunden, som jag genom glipan in till L:s och T:s sovrum ser ligga i sängen, slö och slumrig, orädd för de nya gästerna som han sedan tidigare har bekantat sig med. Fåglarna utanför gör mig sällskap, jag läser ur Jussi Adler Olsens ”Natriumklorid”, som ju utspelar sig i de trakter jag nu rör mig kring. Åtminstone nästan. Han är en fenomenal thrillerförfattare, som lyckas balansera in en smula humor mitt i den bestialiska dramatiken.

Så vaknar sakta de övriga. Kaffe kokas, fyller köket med lockande doft, morgonmaten dukas fram, vi förser oss, samtalar, gör morgontoalett, packar och tar farväl. Hilda tar oss norrut, mot Helsingør och Marienlyst. Vi har bott på flera av ESS-hotellen, har väl egentligen bara det i Malmö (MJS), och Hemsedal (Fýrir) samt Villa Strandvägen i Ystad kvar. Plus, förstås, jättesatsningen med Jimmy’z, nöjesskrapan i Gårda i Göteborg. Boendena har sällan gjort oss besvikna, men där Pigalle, Bellora och Steam ligger i topp.

När vi styr in på p-platsen framför hotellet är samtliga platser fullbelagda. Vi har lite ont om tid, efter vårt afternoon tea ska serveras klockan tre, så vi bestämmer oss för att vänta med check in. Klokt, eftersom det är en lång kö till receptionen. Bagaget får vänta i bilen. Vi stävar in mot de spatiösa salongerna, väntar tålmodigt på vår plats till varande där afternoon tea ska serveras, får vårt bord och väntar ytterligare på serveringen. Personalen har att göra, men det dröjer en smula för länge innan vi får uppmärksamhet, göra vårt val av te och väntar sedan igen. In kommer kakfatet med scones, sandwiches och smågott. Teet kommer, vi häller upp och finner båda två att det är utan färg. När vi smakar inser vi att det förvisso finns te i kannorna, men vattnet är inte ens pissljummet. Vi påkallar servitrisens uppmärksamhet och hon lovar att återkomma med nytt, hett te. Vi väntar. Och väntar. Så väntar vi igen. Påkallar en annan servitris uppmärksamhet och efter en alltför lång väntan kommer teet, hett och rätt, men försent. Vi har redan tömt våra fat. Vi gnyr och gnäller en smula, men tar våra servetter, torkar oss om munnen och reser oss för att hämta vårt bagage och checka in.

Afternoon ljummet te. Foto: KAI MARTIN

Med bagaget i handen kommer vi fram till receptionen, möts av en trevlig portier. Vi stämmer av våra beställningar, förklarar att vi skiftat afternoon tea från tisdag till måndag samtidigt som Z flikar in att det inte var en så tillfredsställande service. Portiern beklagar detta och plötsligt, men lite initiativ från min driftiga fru, blir vi lovad mat från barmenyn senare på kvällen.

Vi får nycklarna till våra rum med en förklaring av hur man går dit; vi går fel. Får erinra oss hur vi ska ta oss till våra rum, och snirklar oss rätt i det väldiga hotellkomplexet. Rummet har utsikt över Öresund, om man står på balkongen, och kasinot. Det är ett spatiöst rum, helt i ESS anda med en slags amerikansk överklass på ostkusten uppe vid Martha’s Vinyard, Kennedyfamiljen etc. Två divaner lockar till att slappa, sängen är stor och skön, badrummet välutrustat, men till Z:s besvikelse i avsaknad av badkar.

Rum med utsikt. Foto: KAI MARTIN

Vi dressar om. Åtminstone jag, som klämmer in mig i den tredelade kostymen jag köpte på Macy’s, New York, vecka 7 2014. Den stramar kring isterbuken, men ger ju samtidigt hållning på västen får tjäna som korsett. Vit skjorta och fluga till det. För 15 år sedan kände vi inte varandra. Nu gör vi det. Fattar varandras händer, tar en promenad i omgivningarna, pratar om att bada i det lockande Öresundsvattnet, rekognoserar var, men hittar inget lämpligt ställe, kanske en strand, fast vi gör nog det i morgon…

I den blå timmen med den bästa. Foto: ZEBA PEDERSEN LÖWEN-ÅBERG/KAI MARTIN

Så närmar sig klockan sju och vårt bord i baren med utsikt över norra Öresund och Kullen i fjärran. Vi välkomnas av en ung fyr, sätter oss tillrätta och väntar på att han ska komma tillbaka för att ta vår beställning. Bli väntar. Och väntar. Samt väntar igen. Så reser sig Z och påkallar den unge fyrens uppmärksamhet, frågar om han har glömt av oss och han erkänner direkt, lovar oss var sitt glas som kompensation. Z skrattar och förklarar hur dagen på hotellet har sett ut och det blir än mer pinsamt för vår servitör. Men väl med mat och dryck på plats är allt klockrent. Vi sträcker ut i tid, tar in kaffe och varsin cognac innan vi tackar för oss och går till rummet för tv och säng.

TISDAG

Det är vår dag. Men klockslaget är viktigt. Först 14.05 ska den uppmärksammas. Vi äter vår frukost i en av de stora matsalarna, som båda är fullbelamrade; hotellet är uppenbarligen välbesökt. Det är frukost i toppklass, danska läckerheter, skramlade ägg to die for… ja, det hela. Nja, vi pratar törstande om Park Inn Radisson vid Alexanderplatz i Berlin med en kok som på plats försedde en med läckerheter som omelett, Radisson Collection Royal Copenhagen, det gamla SAS-hotellet, som dukade upp en furstlig brunch med champagne, och Britannia hotel i Trondheim med egg benedict, bland annat, som serverade till perfektion. Men annars var det bra.

Z har en plan. Vi är ju förenade i vårt intresse av loppisar och secondhand. Hon har tagit ut en rutt i, som det verkar, det ärendet välförsedda Helsingør. Allt inom promenadavstånd. Vädret är på sin mest soliga sida, så vi tar på våra promenadskor och beger oss ut längs stranden från hotellet in mot byn. Först ut Danmission genbrug, där vi endast kommer ut med ett set barnbestick till sonsonen. In i Helsingørs gamla stadsdel, där butiker kantas av mäklarfirmor, kaféer och restauranger. Vi går och går fel, går rätt igen. Avstånden är korta. Jag som aldrig riktigt har varit i den nordsjälländska byn ser mig förtjust om. Det är en vital stad, inte som Frederikshavn, som verkar sorgligt bortglömt där på Nordjyllands norra ostkust.

Vi hittar till Folkekirkens nødhjælp genbrug, men hittar inget där. Travar vidare längs gator och gränder, passerar en lockande vintagebutik som har stängt denna tisdag och knallar vidare till Røde kors då Z får ett viktigt samtal som påkallar hennes uppmärksamhet. Jag får in ensam, nyper i lite kläder och accessoarer, men kommer ut tomhänt. Vi kikar på klockan, inser att det närmar sig. Vi stannar. Sitter på en bänk. Håller andan. 14.05. Tack för dig, älskling. Kyss. 15 år. Wow!

Tiden har ju gått och vi med den genom Helsingør. Vi har passerat Axeltorvet och sett restaurangerna, sett folk suga på en öl och äta något gott till i solskenet. Det är 19 april, det är i påskens efterdyningar och vi har det bra. Så vi går in på en restaurang på hörnet som utlovar smørrebrød, beställer och med det öl och för mig också en gammeldansk. Vi sätter oss i solskenet, njuter av stillheten och eftermiddagsfriden, ser i ögonvrån en milt sagt berusad stamgäst som både personal och gäster har koll på, precis som hans vän. Vi äter, njuter och konstaterar att vi har tid för backgammon, som jag kan dåligt, Z väsentligt bättre. Men jag vinner första. Hon den andra. Men istället för ett avförande parti griper rastlösheten; jag vill vidare.

En stund i solen. Foto: ZEBA PEDERSEN LÖWEN-ÅBERG/KAI MARTIN

Vi går nedför Bjergegade igen, passerar lite olika butiker, går in, går ut, men när jag ser hattarna och kläderna i skyltfönstret hos A. Florisson lockar det. Vi går in. Blir överfallna av en entusiastisk expedit och vi försöker förklara att vi bara vill ta en titt, kanske mest kepsar och hattar. Hon trollar fram den ena hatten efter den andra som landar på Z:s huvud. Men allt resulterar i något osålt. Så tittar hon lystet på mig och är på väg mot någon hatt, men jag pekar på den lila kepsen som lockar. Hon har mätt Z:s huvud, jag är säker på min storlek (57) och hon plockar fram den och sätter den på mitt huvud. Appappapp. Jag kan själv. Tar av den. Knixar till den för att den ska landa rätt på skulten, vilket den inte gör. Tyvärr. Ingen affär. Men hennes vackra Libertyskjortor då…? Jag får en att prova. Den konstateras sitter lite tajt. Upp en storlek. Men då blir ärmarna för långa. Så hänger där en väst, som dessutom visar sig vara Walker Slater, märket (och butiken) som jag upptäckte i London 2018 och återvände till 2019 för att köpa en vacker tredelad tweed. Jag provar en, som sitter så där. Provar en annan som sitter perfekt. 1000 danska pengar är nära 1500 svenska. Men… det blir affär. Hon slår nogsamt in västen i ett vackert paket samtidigt som Z hittar en pilothuvva i skyltfönstret. Den entusiastiska expediten kliver upp i skylten för att hämta ned den för att Z ska får prova. Den sitter som en, eh, smäck. Men Z vill fundera. Så vi tackar och kliver ut i det vackra vädret för vår expedition.

Butik att uppleva. Foto: KAI MARTIN

Vi viker av mot Stengade, ytterligare ett strøg med både klädbutiker och mataffärer. Vi stävar mot en secondhand som Z märkt ut på kartan, men väl framme visar den sig vara nedlagd. Mängder med människor är ute och flanerar i eftermiddagssolen. Vi slinker in i en gränd för vintagebutik som har allt, går ned i butikens källare, hukar i prången och i de smala passagerna. Men, nej. I butiken finns heller inget som lockar och om det gör det är det en för hög prislapp.

Tisdagsfynd.

På Stengade finns en Ilse Jacobsen outlet och Z gillar det exklusiva danska märket och hon klär dessutom utmärkt väl i plaggen. Det blir en del provande samtidigt som jag hittar ett par klacklösa stövletter i min storlek, brandgula och blå, pälsklädd på insidan. Inte säsong, men hundra danske är prisvärt. Jag provar och tackar ja. Z i sin tur har valt ut ett tjog klänningar och bestämmer sig för två, varav den ena blir på min bekostnad då jag vill uppvakta henne på hennes 15-årsdag med mig.

Det är hög tid att gå hem. Men vi smiter in i en ostbutik med allsköns danska, framför allt, ostar som lockar. Vi äter med ögonen, men minns var butiken finns. Går tillbaka mot Marienlyst. Vi ska hinna bada innan vår trerätters om aftonen.

Vi har lyckats tigga till oss badrockar av den vänliga receptionisten, badrockar som annars bara tillfaller hotellets spagäster och några sådana är inte vi. Så iklädda de svarta badrockarna och badkläder tar vi hissen ned, går ut bakvägen och smiter förbi kasinoentrén mot en lite strand vid sidan av hotellet. I bakgrunden Kronborgs slott, i fjärran Sverige och Mölle by the sea. Jag tar resolut av mig badrocken, kliver obekymrat i vattnet, känner hur kylan kniper om mina vader, efter ett femtontal meter kastar jag mig och frustande tar mig upp. Z följer mitt exempel nära nog.

Inga badkrukor. Foto: KAI MARTIN

Vår tête à tête närmar sig. Dags att skifta från badrock till finklädsel. Ikväll blir det miljardärens kostym, den ni har kunnat se i ”Antikrundan”. Vit skjorta och slips till det. Z i sin nyinköpta, eller nyfådda, Ilse Jacobsenklänning. Ett smaching par, helt enkelt.

Fint par till fin mat.

Vi slår oss ned vi vårt bord. Blir bums betjänade. Får välja ur menyn, tar råbiff som entré och torsk till huvudrätt. En vinmeny till, anpassat efter våra beställningar. Förutom efterrätten beställer jag, inspirerad av dagen, en ostbricka. Vi låter oss väl smaka av allt, tar in kaffe till desserten och smälter både maten och dagens intryck. En bra dag tillsammans med kvinnan jag älskar, som jag träffade för 15 år sedan. Som det kan gå.

Nu väntar bara kasinot, som jag motvilligt sagt ja till att följa med på. Där står nogsamt om dresscode och den klarar vi med råge. Z växlar in till marker, satsar 500 danska kronor. Vi går runt och kikar, enarmade banditer, andra slags spelmaskiner, rouletten… men det är black jack som Z gillar. Där finns två spelar, Z blir den tredje, jag hennes kuttersmycke bredvid. Pengar vinns, pengar förloras. Men Z lägger hela tiden undan så att hon ska kunna gå därifrån med samma summa som hon kom. En ung man i luvtröja och t-shirt spräcker inte bara klädkoden utan också sin egen bank. Han sprider ut 4500 danska kronor i sedlar på spelbordet och förlorar dem nästa lika snabbt. Han växlar in fler spelmarker för en summa som är svindlande hög, förlorar igen med en axelryckning. Personligen tycker jag det är sorgligt. Ur många aspekter. Men främst att pengarna kunde ha gjort nytt till något annat och dessutom, vad kommer dess lättförsnillade pengar ifrån?

Vi tackar för oss. Glider ut ut en artificiell värld som inte är för mig. Bilder. Tyvärr. Det är inte tillåten på kasinot. Kanske var, som med dresscoden, en regel man kunde bryta mot.

ONSDAG

Vi ska checka ut tidigt och vinner oss därför om en tidigt frukost. Samma fina kvalitet som gårdagens och vi förser oss. Så går vi upp, packar och beger oss, tackar för den här gången, betalar räkningen och tar Hilda på äventyr. Z har nosat reda på att Hillerød, staden på norra Sjælland som man annars bara passerar, ska ha ett pärlband av secondhandbutiker. Mot Hillerød, alltså, på väg 6. Vi inleder med Kirppu, loppiskedjan som finns på olika orter och där man hänger in sina kläder, sätter ett pris och butiken får avans på den försålda varan. Ja, det var där jag hittade miljardärens kostymer för 500 dkr stycket 2018 och, ja, det var där jag hittade mina RM Williamsboots för 100 dkr i somras, men då i Frederikssund.

Z lotsar mig rätt och väl på plats i den stora butiken gör vi som vi brukar, korridor högersida upp och vänstersida ned. Det tar sin tid, men efter en timme har jag hittat Björn Borg-kalsonger till ett ringa pris (självklart obegagnade, vad tror ni?), en Paul Smith, kraglös, skjorta, ett set strumpor samt lite kläder och skor till sonsonen, där den blå overallen och Pippi-t-shirten blir favoriter. Vi far vidare in mot centrum och nära det vackra Frederiksborgs slott, parkerar bilen och smiter in i en antikbutik som gör oss förtjusta, bortsett från priserna, med mycket dansk design. Bredvid ligger ett Røde kors, men utan varor som lockar. Fortsätter till Kirkens korshær genbrug, nyper i lite ting utan att fastna. Går vidare på Slotsgade, går över Torvet mot Helsingørsgade och till Lumi genbruk och Blå kors genbrug. Hos den sistnämnda hittar jag ett par Tiger of Sweden-byxor för 30 danska, för små för mig, men kanske för yngste sonen. Vi fortsätter upp till Østergade och Kræftens bekæmpelse genbrug, nosar runt utan att lukta till oss något fynd. Dags för hemfärd, p-tiden är på väg att ta slut. Så samma väg tillbaka, förutom ett depåstopp för den nödige på Torvet där en underjordisk toalett räddar den nödställde. Vi kommer till p-platsen på minuten när och styr ut ur Hillerød samma väg som vi kom och når en dryg halvtimme senare Helsingør, där det vi Prøvesten inte bara finns världens bästa kebab och en utmärkt Kvickly utan också Kræftens bekæmpelse genbrug. Vi startar med den sistnämnda där jag lustigt nog hittar obegagnade plagg från Ted Bernhardtz, företaget/butiken nere vid Järntorget i Göteborg. jag provar en slipover i svart och en blå väst för rimliga pengar, men magkänslan är mättnad. Jag avstår. Vi går istället och pantar våra danska burkar och får drygt hundra kronor att handla för i Kvickly, lite egensponsring till dansk mat, öl och vin som inhandlas. Vid kebaben äter vi får lunch och tar dessutom med några skålpund kött till den hungrige ynglingen hemmavid. Så hemfärd för firarna, med lite mer bagage än när de for, men också väldigt mycket nöjdare.

Loppisfynd för ringa pengar. Foto: KAI MARTIN

Klurigt, roligt hotellboende

Mitt under Filmfestivalens mest stormande tid kanske det inte är det optimala att lägga fokus på något annat. Men samtidigt, när tillfälle bjuds är det svårt att låta bli. Vi, Z och jag, har fått en öppning, en möjlighet att bo på Radisson Blu Scandinavias popup-rum, liknande det vi gjorde i somras med rosa allt (som jag skrev om här). Ett kul, knäppt koncept. Nu handlar det om ett så kallat escape room (eller mer noggrant Berengaria esacape room), nytt tema och en helt annan ingång. Allt handlar om gåtor och de boendes förmåga att lösa dem. Jag är lyckligt lottad som har Z vid min sida; jag är en rastlös själ som inte, som hon som just nu sitter med pussel utan motiv men med just ledtrådar för möjligheten att lösa det, har tålamod att tänka en ren tanke klar. Det ska helst ske nu, klappat och klart för att gå vidare till nästa. Kanske därför som ishockeyspelet, och i synnerhet målvaktsposten, passar mig så bra.

Vi får någon vecka innan vistelse en påringning – på dörren – av en ung, snygg man som lämnar över ett paket. Det initierar starten på vårt boende och vi packar nyfiket upp innehållet, hittar en kista med kodlås, en karta och ett brev. Den första gåtan ska lösas och det går relativt lätt. Vi har fått blodad tand.

När vi checkar in är det till en concierge med en väl tilltagen blå, kraftig rock. Han vet mycket väl vilka vi är och välkomnar, berättar lite om vistelsen och rekommenderar oss att inleda i foajén där en speciell plats är vikt för att locka till detta mycket speciella boende. Vi får också rådet att, efter att ha fått vårt första brev, gå till baren för vidare ledtråd.

Vi tar till oss allt, försöker smälta det, sätter oss i vrån med stol, miljö och rekvisita, som för att göra en tidsresa tillbaka cirka hundar år. Det krävs fantasins makt, för hotellet vi bor på är ju från 80-talet och inte speciellt anrikt. Men det går, förstås. Vi får berättat att en kvinnlig detektiv, har haft som uppdrag att spana efter ett hemligt, förmodligen internationellt, sällskap. Allt är förstås mycket farligt och detektiven har spårlöst försvunnit, men i sitt rum lämnat ledtrådar hur vi – som gäster – ska lösa gåtan.

Vi tänker initialt att det är lämpligt att gå till bartendern för vidare tips på vägen, men där hamnar vi lite fel och han bjuder på något som vi kanske inte ska ha, vilket vi inser. Istället går vi till rummet där vi ska bo. Rum 255 är väsentligt annorlunda från i somras. Istället för en rosa galenskap är det brunmurrigt, tavlor på väggarna, en skrivmaskin, vitrinskåp, plysch och helt utan ljusinsläpp från de nogsamt igendragna, tungt hängande sammetsgardinerna. Ej att förglömma, rummet saknar teve!

Vi börjar snabbt med att scanna av rummet, letar efter ledtrådar, hittar en koffert med två kistor i olika storlek med varsina hänglås. Första uppgiften är alltså att läsa koderna till låsen. Vi arbetar fort, tror att det är en smal sak, men min rastlöshet driver mig till vila och apati, medan min mer företagsamma hustrun nogsamt borrar ned sig i uppdraget. Jag fortsätter leta, hittar lite som definitivt är ledtrådar, men hur ska vi använda dem. Det knackar på dörren, en hotellanställd kommer med en kylhink, två champagneglas och en flaska prosecco, som blir utmärkt till den frukt- och chokladkorg som fanns på rummet när vi kom.

Vi klurar vidare, eller… Z gör det. Jag chillar på schäslongen med frukt och godis samtidigt som jag sippar på proseccon.

Så knäcker vi koderna, öppnar etuierna för att, lite som ryska dockor, möta nya ledtrådar på vår väg mot gåtans lösning.

Jo, Mona Lisa är ett motiv. Stölden från Louvren av Vincenzo Peruggia 1911 är en ända av den röda tråd som hela detta gåtfulla äventyr spinner kring. Men i Göteborg!? Jo, personerna bakom Berengaria esacape room har jobbat väl på att skapa både miljöer och svårlösta gåtor, men också på att vara finurliga med sina ledtrådar.

Vi hamnar in tidsnöd (ingen bra grej när man ska lösa problem) för vi har bokat bord på restaurang Noot Nordik Kitchen Bar, som ligger i anslutning till hotellet. Vi har varit där tidigare och varit förtjust i deras tänk och rätter. Det är sparsamt med gäster och vi får snabbt en plats, berättar om vår vistelse och får reda på att det är avsatt en trerätters meny i samklang med den. Men först smörrebröd. Inte det danska, utan svamp på knäckebröd med variation på svamp, inlagd palsternacka, friterad rotselleri. En frisk lageröl från Rådanäs till, som blir en bra start på välsmakande och salig middag.

Jag försöker vädra bort gåtorna, men hur vi än vrider och vänder på det, så återkommer vi alltid till dem. Vi vet att vi har knappt med tid, för efter middagen har vi möjlighet till att ringa några samtal för att, likt livlinor, får hjälp på vägen. Men det sker inom ett visst tidsfönster. Samtidigt är mat på Noot inget man slarvar bort. Vi har bara sippat på ölen, så den får fortsätta in till nästa rätt, där Z valt sotad pilgrimsmussla med svartrot, äpple, tång och jag kanin med svart oliv, grillad frissé, salvia, majrova. Det, som Z brukar säga om något som är riktigt välsmakande, knullar i munnen. Till huvudrätten rekommenderas vi en rödvin, som passar till den hängmörade entrecôten med rostad jordärtskocka, äpple, pepparrot, råg, raps, som vi båda beställt. Och, jo, Jumilla (spanskt vin från Juan Gil) passar utmärkt till den välsmakande maten och retar till fler än ett glas.

Nej, vi glömmer inte av vår uppgift. Men först efterrätt – romglass, smörstekt russinbröd, rom- och russinkola för Z och blåbärsgranité, blåbärssorbet, vallmofrö, lakritsmaräng på kikärta för mig – plus kaffe innan vi mycket nöjda – och mätta – betalar för oss och beger oss upp till rum 255 för att knäcka koderna.

Det går inget vidare. Vi lyckas med en del, hamnar på en del blindspår, kontaktar för livlina, tar oss vidare och Z gnuggar på med den envishet som hon besitter samtidigt som jag kroknar allt mer innan jag finner för gott att borsta tänder och gå till sängs. Jag vet inte hur lång tid Z fortsätter med att lösa den gedigna, tungt vägande chiffermaskin, som vi – efter att ha betat oss fram till den ledtråden – har hämtat i receptionen. Vi är nära, men ändå långt borta. När hon väl kommer i säng har hon släckt samtlig lampor, den artificiella brasan och de batteridrivna ljusen och det är beckmörkt. I dubbel bemärkelse.

Låt mig säga att det inte är optimalt att ta del av en den här fantastiska upplevelsen med timglasets sand rinnandes mer än nödvändigt. Ja, det finns en in- och utcheckningstid. Men ta gärna den i anspråk. Vi kom lite för sent och omständigheter gjorde att först behövde Z lämna tidigt och jag en timme senare. Nu var det inte så att det var avhängigt om vi skulle komma ifrån rummet eller inte, tack och lov. Men jag lyckades, efter Z:s gedigna grundarbete, med lite hjälp med den sista livlinan att lösa chiffret till kodmaskinen, hittade ledtråden som gjorde att jag kunde lösa gåtan.

Jo, det var ett intensivt och roande äventyr, upplagt för en familjs vilja att gnugga geniknölarna och inte bara göra det uppenbara. Inget av det mest givna var givet, hela hotellet är på ett snillrikt sätt involverat, men det mesta av gåtlösandet görs på rummet. Vill man går man all in med tidstypisk dresscode, men vi tangerade bara det: Z i sin egendesignade klänning i grönton, jag i en Oscar Jacobsonkostym, en slipover från Morris, en grön fluga, vitskjorta från Jermyn Street Hawes & Curtis och mina nyrenoverade Clarksskor samt en Stetsonkeps från JJ Hat Center, NYC.

Berengaria esacape room är att rekommendera för den som vill fly verkligheten för ovanligt.

Umeå – utan undantag

Vy över Umeå. Foto: KAI MARTIN

En av mina allra närmaste vänner är Anna. En kärleksfull vänrelation sedan 80-talets första år, som består, är trygg, bejakande, självklar. Hon bodde då i Göteborg, kom från Umeå, har återvänt till den staden, flyttat till Malmö, återvänt till Umeå. Vi har setts under åren, men kanske egentligen för klent för att vara riktigt vettigt. Enklast har det ju varit när vi har kunnat ses i Malmö, där finns hennes son, min gudson och hans familj som för snart två år sedan välsignades med en dotter. Så var jag där sommaren 2018 med bad på Ribersborgs kallbadhus en vackert gråmulen dag där vi cyklade genom staden från centralen. Två år senare, i maj när göken förmodligen gol, for Anna, Z och jag från Göteborg till Malmö för första besöket till den lilla som var blott några månader gammal. Restriktioner förbjöd närhet och beröring, men vi fick se undret och Anna fick träffa sitt barnbarn. I somras på väg till Köpenhamn tog vi en sväng om Malmö, hälsade på Anna som hälsade på sin sons familj och jag ville förstås träffa honom, men person jag håller nära och kär. Men när var jag i Umeå senast…?

Jo, det skulle visa sig med en allt annan än klädsam genans.

Annas mamma gick bort på nyårsdagen. Passande för en underbar kvinna som älskade nyårsafton och fyrverkerier. Hon lät helt enkelt vänta på sin sorti till tolvslaget klingat ut och ett nytt år inletts. Jag höll av henne och hon var en varm, innerlig människa som inte bara stickade värmande sockar till mig utan också gjorde de bästa av kroppkakor.

Min avsikt har hela tiden under de senaste två åren varit att åka upp till Umeå, träffa henne och, förstås, Anna och kanske få chansen att besöka Norrlandsoperan för någon föreställning som Anna har varit involverad i som kostymör.

Men som med så mycket annat gällande mig har jag skjutit upp allt för en det ena, än det andra.

Jag, som inte bara missat (har inget bra skäl) gudsonens dop 1985 eller Annas bröllop några år senare (inte heller där finns det godtagbara skäl), hade varit på Annas 40-årsfest sommaren 2002. Innan dess hade jag gjort besök hösten -85 och i mars -86. Inte så frekvent, med andra ord. Istället är det alltså Anna som stått för fliten i resandet söderut, som möjliggjort våra möten.

Inflygning. Foto: KAI MARTIN

Nu gick det inte att vänta längre. En begravning är en begravning och en begravning ska man respektera för att akta och hedra den avliden, men också akta och hedra dennes familj. Jag bokade biljett, insåg att jag nu mer kan utnyttja seniorrabatt och tar ett tidigt plan till Umeå den sista av januaris fredagar. Det är samma dag som begravningen, ett litet risktagande, alltså, men planet håller avgångstiderna både från Landvetter och Bromma och jag landar enligt tidtabell. Inflygningen är magnifik, i fjärran skymtar Holmön, under oss skymtar Holmsund. Umeälven ligger frusen, pudrad av snö, vinterdagen bjuder på blå himmel och strålande sol, utanför ankomsthallen väntar ett gäng taxibilar och jag väljer en av dem där jag meddelar chauffören vilken adress jag ska till. ”Var ligger det?”, frågar han och jag svarar ”Det vet du.”, eftersom det är hans skyldighet. Han tar hängbron över älven mot Gimonäs, passerar Sofiehem… namn jag känner igen och kommer efter tio minuters färd till rätt adress.

Gudsonen med familj är där. Anna, förstås. Jag skiftar kläder snabbt, för vi ska iväg till kapellet och hjälpa till att ordna kring begravningen. Min skräddare har ordnat ärmlängden på min kavaj, tillhörande en Bosskostym jag köpte för åtta år sedan (secondhand), vit Arketskjorta (secondhand) till, en Amanda Christensenslips, svart (secondhand) och en Paul Smith-väst (secondhand), svart botten med aningen folkloristiskt, blommigt motiv. Den spänner lite oroväckande över isterbuken. Men det går bra. På fötterna ett par Paul Smith-skor, svarta (secondhand) och för att hålla värmen, min fantastiska Tenson Himalaya-jacka.

Klädd. Boss möter Paul Smith och Amanda Christensen. Foto: KAI MARTIN

Vi väntar på en taxi som ska ta oss rätt, men som inte kommer. Anna ringer och företaget hittar inte beställningen, undrar om hon verkligen ringt det nummer som hon ringt (svårt att ringa något annat än det hon ringt och beställt bilen på flera timmar tidigare. Så kommer det en bil, slutligen, och utan ursäkter ska han ta oss mot kyrkogården och kapellet, som han inte vet var det ligger.

Han kör fort över alla vägbulor och gnäller över dem samtidigt, hittar så småningom Norra Kyrkogården, men vill släppa av oss utanför murarna, en bit att gå till trons kapell. Det är inte Anna intresserad av, som skadat foten, och till slut snirklar chauffören sig in på kyrkogården mot kapellet och vi kan äntligen börja ordna inför begravningsakten.

Förenade i sorgen. Foto: KAI MARTIN

Annas mamma var inte bara en fena på att sticka, hon vävde trasmattor också. Vackert färgglada. En försvarlig mängd av dem är med och vi lägger dem som en väg upp mot altaret och bordet där urnan kommer stå. Kapellet är ritat av Gunnar Jacobsson, restes 1952 och är rent, avskalat med fönster som vackert släpper in ljus i lokalen på ett närmast skirt och poetiskt vis.

Det blir en fin, borgerlig, ceremoni, där den avlidnas tre döttrar var och en för sig hedrar sin mamma på sitt vis. Officianten är en vän till Anna, sköter sitt uppdrag med innerlighet, dikter läses, ”När lillan kom till jorden” sjungs och vi tar farväl av en varm, hjärtlig människa. En taxibuss tar oss, med god service, tillbaka; den unga familjen, Anna och jag. Efteråt träffas vi i en samlingslokal nära Annas hem, äter smörgåstårta, dricker vin, pratar och låter timmarna gå till det blir sen kväll.

Klassiker. Foto: KAI MARTIN

Anna har ordnat med en övernattningslägenhet i det av Ralph Erskine-ritade, drygt 30 år gamla bostadsområdet, öster om centrum, nära Umeälven. Jag somnar, efter att ha bäddat, vid midnatt och sover tungt efter en lång dag. Vaknar lagom tidigt, tittar på hyllningen av Henrik Lundqvist innan jag går upp till Anna och gudsonens familj för frukost och planering av dagen.

Den lilla är sjuk och dessutom kraftigt skeptisk mot göteborgaren som kom inflygandes dygnet tidigare. Jag bidar min tid. Låter barnet komma till mig av nyfikenhet. Inte av tvång. Vi gör oss redo för en promenad, in mot centrum, i sällskap med den unga familjen, Anna, hennes storasyster och jag. Temperaturen denna gråa dag ligger kring nollstrecket, och vi går på snöklädda gator och trottoarer längs Östra Strandgatan, uppför Residensgatan, möter djärva cyklister i halkan och en och annan joggare innan vi når Residenset, som har sin historia men som efter ryssar och bränder har stått intakt sedan 1890-talet med tillbyggnad 1934. Vi passerar vackra Scharinska villan, som vittnar om en familj med ekonomiska resurser, och magnifika Moritzka gården, viker av vid Vänortsparken innan vi når centrum, där man på håll hör en politiker prata utan avbrott och utan publik (skulle det visa sig). Vi gör lite ärenden, gudsonen smiter in på anrika Burmans musik, hans flickvän och barn sovande i barnvagnen slår följe med mig efter secondhandkläder eller vintage. Men flickebarnet vaknar, så vi skiljs åt, för att hon åter ska få ro genom sin moders vyssjande och långsamt promenerande med barnvagn. Jag hittar en Röda korset-butik, på Rådhusesplanaden, och ställer mig snällt i kön eftersom blott sju personer åt gången får vara i lokalen. När det är min tur går jag in i butiken, scannar vant av och hittar ett rum med herrkläder, men får nu vänta på en ung man som har ockuperat stället. Jag hittar ett par snygga, fodrade läderhandskar, provar senare en skjorta (en grannlaga uppgift med att ta av alla vinterkläder), men väljer slutligen att endast köpa handskarna för 120 kronor till välgörenhet.

Efter ett besök på Systemet sluter jag upp med Anna, som sitter på O’Learys vid busstorget på Skolgatan, släcker törsten med en Pepsi, tänker på Michael Jackson, dricker upp och så småningom går vi iväg till Guitars the museum, där vi bokat tid för visning klockan 15.00. Vi blir guidade av Max Fenders basist Anders Östman, Tove Styrkes pappa, och får en svindlande resa i gitarrens historia, både lokalt, nationellt och internationellt, men kanske framför allt i tvillingarna Samuel och Michael Åhdéns flitiga samlande av instrument, som gett detta imponerande museum. Bröderna har också samlat lite tidstypiska prylar och banne mig om jag inte hittar en liknande CCM-mask, en Jacques Plante-modell, som jag hade i mitten av 70-talet.

Anna och jag blir fullmatade av historier, den ena mer svindlande än den andra, parallellt med information om gitarrbyggen: Hagström, Fender, Gibson… ja, också sådant som från det lokalt byggda akustiska gitarrerna från Granström & Sundquist.

Vi stapplar ut efter den exklusiva sejouren och söker oss mot en vintagebutik som ska ha kläder som kanske kan locka. Vi går fler, får ringa för att hamna rätt och får oss en rejäl promenad, som kanske inte är det bästa för Annas ömmande, stukade fot. Inte blir det bättre av att butiken är en lumpbod, få kläder och mycket prylar som inte är värt något närmare öga. Vi travar vidare, tar en buss österut och kliver av något kvarter ovanför restaurang Gröna Älgen, som ska ha Umeås bästa pizza, men som också ligger nära Annas mamma hem och var en restaurang hon gillade och frekventerade flitigt. Vi är först i sällskapet i en övrigt fullsatt restaurang. Bord är bokat, vi slår oss ner och väntar in Annas systrar, den yngsta med familj, och gudsonen med familj. Vi är ett stort sällskap. Vi väljer lite olika maträtter och jag dricker vin till min À la Parma, San Marzano tomatsås, mozzarella, soltorkade tomater, toppad med parmaskinka, ruccola och Västerbottensost, som smakar mums. Det är något av ett hipsterställe, hippt, men vad vet jag, jag är ny i stan. Så bryter vi upp, promenerar de några och hundra meterna hem, dricker lite mer vin, samtalar och så går jag ner, i den kalla vinternatten, ned till mitt tillfälliga boende för en godnatts sömn.

Det är min sista dag i Umeå, för den här gången. Det är redan klart att jag ska återvända, nu med Z, när Anna fyller 60 år i sommar. Men första ska jag städa ur lägenheten och ägnar en timme åt att packa och göra fint. Sedan förenas jag med packningen och familjen för frukost. Somnar en stund på soffan, till den lillas förtjusning, som hittat sitt eget namn på mig: Kalle Martin, innan vi tar en promenad i kylan för att gå några knappa hundra meter till Bildmuseet. Det är en vacker byggnad med genomtänkt arkitektur, generös med fönster som skapar bildkonst genom utsikten. Listigt. Vi börjar längst ned med att hänga av oss och tar oss sedan högst upp och betar nogsamt av plan för plan, utställning för utställning med fascinerande bilder av sydafrikanske fotografen Zanele Munoli, nordiska arkitekters skapande, Umeåkonstnären Iwo Myrin med mera. BIldmuseet är spännande och det är både lätt att känna sig välkommen och vilja komma tillbaka.

Den unga familjen har gått hem och lagt sitt barn, så när Anna och jag kommer dit byter vi av dem och låter de unga tu gå på konstnärstur på egen hand. När de vänder åter är det dags för mig att bege mig mot flygbussen. Stormen Malik har härjat och jag är osäker på hur flygen går, men vill ändå var där i tid. Det blir en promenad till busstorget vid Skolgatan, läser av att bussen ska gå 17.00 från hållplats O, har skaffat biljett via en app och är redo. Men klockan går och plötsligt, men minuter kvar, inser jag att jag står vid C, som skymd bakom en pelare kan tas för ett O. Jag hastar rätt och hinner med en hårsmån till bussen och kommer till flygplatsen för att konstatera att flyget är försenat. Innebär det att jag missar anslutningsflyg till Göteborg från Bromma. Ingen vet säker. Jag bidar min tid, äter en Caesars sallad, dricker rött vin till, letar efter möjlighet till vatten, men efter att jag har serverats är serveringspersonalen spårlöst försvunnen. Jag läser lokaltidningen, läser ur min medhavda bok och snart är det dags för avfärd. Stormen har mojnat men rycker och sliter ändå i planet vid take off. Uppe i lyften går resan lugnt, jag ser ett mörkt Sverige passera förbi, ser kustlinjen med flämtande ljus innan vi tar Stockholm med storm, flyger in från öster västerut, över Lidingö, Djurgården med Gröna Lund, Stadshuset, Kungsholmen, Alvik och sedan Bromma flygplats, en knyckig landning och i all hast till det, tack och lov, väntande Göteborgsflyget. Ny resa och Svealand blir Götaland och orter jag inte kan identifiera passerar revy under mig. Jag skymtar Lidköping, Läckö slott och hinner förstå att vi tar en vid sväng för att flyga in söder ifrån på Landvetter. Så ut, så möte med Z som hämtar mig, så hem.

Gott nytt år – och ett år i retrospektiv

Detta skrivs 2021 år sista skälvande timmar i Göteborg som för dagen bjuder som dagen bör, en stad insvept i gråkall dimma med ett flortunt, skirt regn som dansar lätt ned för att förstärka fukten. Inom kort låter GP sitt fyrverkeri brassa på, en tidning som på några år låtit sina prenumerationskostnader skjuta i höjden, men mer om det i senare inlägg. Nu ska vi fira. Nu ska vi minnas.

2021 har varit ett år i rörelse med en hög grad av skeenden; detta en pandemi till trots, som åter tvingat oss till återhållsamhet och då kanske framför allt gällande resande. Men vi hann med en del, Zeba och jag, som tangerat resandet och som emellanåt har blivit en tur, ja till och med utomlands.

Men låt oss ta det från början.

Januari:

Laguppställning 1968. Övre raden, Ulf Jonasson, Ulf Martinsson, Neta (min syster), pappa och Robert Hellström. Nedre raden Carin Martinsson, jag och min mamma. Platsen, Kungsbackafjorden. Foto: HELGE MARTINSSON eller PER MARTINSSON

Året inleddes i träningsoverall. Ja, inte för lättjan utan för en rejäl promenad i Änggårdsberg som avslutades i Botaniska trädgårdens café med en kopp varm choklad med vispgrädde. Allt enligt alltings konstant. Zeba cyklade på sin elcykel, en julgåva från maken 2020. Ofta hälsade vi på underbara barnbarnet, som strax efter årskiftet firade tre månader. JVM bevakades från tv-stolen, nattlig dramatik som väl ingen vill vara utan. Framför allt från min sida, som på grund av kommunala beslut tvingats från isen sedan tidigt november. En sport jag skulle vara förutan gällande eget spel fram till långt senare på året. Men snön och kylan kom och med den isen. Jag kunde snöra på mig skridskorna för några varv på Näcken, den tjärn i Änggårdsbergen där jag som barn har spelat, där allt tog sin början i denna oändliga, underbara hockeykarriär. Men just den turen fick ett snopet slut. Någon hade vi blidväder slängt småsten på isen, som bedrägligt smält fast. För min del blev det bom stopp och en enveten skada på högerknät med ihärdig svullnad i månader. Internets förbannelse kan också vara dess guldgruva. I ett meddelande på Messenger kommer bilder från en barndomskamrat, som ett eko från 60-talets sista år och en frusen Kungsbackafjord. Filmfestivalen drar igång och vi med den. Zeba och jag hyr in oss på Jonsered och Le Mat för att se på streamad film under helgen och få mat till dörren. Om ”Doin’ the annorlunda filmfestivale” skrev jag här, här, här och här samt här.

Februari:

Kärlek. En spirande kärlek och nyfikenhet för varandra. Foto: ZEBA PEDERSEN LÖWEN-ÅBERG

Filmfestivalen glider över i en ny månad, men utan biosalongerna tjusning. Det blir hemma, men rikligt, tillsammans med hustrun. Jag jobbar ju fortfarande på GöteborgDirekt. Är idog, träffar människor, men hela tiden med klädsam distans och tack vare möjligheten att ses utomhus på kaféer. Men mest av allt träffar jag mitt barnbarn, som jag är fånigt förälskad i och märkligt, men han tycks också gilla sin farfar. Under månaden fyller Zeba år och kort därefter G, min yngste son. Vi äter semla, jag shoppar secondhand och gläds åt NHL:s Winter classic 20 februari mellan Colorado och Las Vegas i fantastisk miljö, dock utan publik. Jag får i uppdrag av min kusin och hans syssling att medverka som redaktör för boken om Cesons, min morfars och hans brors firma som startade 1918 och framgångsrikt sysslade med guldsmide. Jag engagerar i min tur en god vän för redigering och layout. Vi har vårt första möte av många under året.

Mars:

Jag jobbar på. Träffar fantastiska människor för intervjuer, som Ian Rusth, konstnären, som jag känner via fotbollsspel i Pushers BK på 80–90-talen, men som inte är så förtjust i publicitet. Men fortsatt är det möten med sonsonen som ligger mig närmast hjärtat. Så underbar och så fantastisk i sitt växande. Hans pappa och mamma planerar att köpa lägenhet och börjar se sig omkring för att flytta ifrån tvåan i Kärralund, den som – som av en slump – ligger mittemot huset där Tages sångare Tommy Blom växte upp i. Lönedagen firar vi T, yngste sonen i huset, som fyller 21. Nja, själva firandet sker inte på dagen, men något efter när vi hyr in oss i en biosalong i Bergakungen för datorspel. Tidigare under mars månad händer det sig att jag, på dåligt humör, ilsket cyklar hemåt via Vasagatans allé. I höjd med Handelshögskolan mötet jag ett bländande leende som är Daniel Lemmas. Väl hemkommen skriver jag till honom hur han ändrade min dag och tackar för det. I gengäld får jag erbjudande om att lyssna på hans svenskspråkiga material, tänkt för en ep och senare ett album, som visar sig vara ett av årets bästa. Det blir förstås en intervju, där jag får lov att berätta nyheten. Skattjakten på nya gamla kläder fortsätter med framgång. Garderoberna får bekänna färg.

Ett av årets bästa album.

April:

Påskfin. Vi firar påsk och jag tar på mig den tredelade kostymen jag köpte på Next i Reyjakvik 2014. Slipsen och snusnäsduken, Paul Smith, är från Erikshjälpen, skjortan (vet ej) och hatten från Bostonresan 2017. Foto: ZEBA PEDERSEN LÖWEN-ÅBERG

Vårens första månad inleds med SM-finalen i bandy herrar mellan AIK och Villa, där Lidköpingslaget kniper guldet efter en sanslöst underhållande match. Ja, en av de bästa jag har beskådat. Sportdramatik då den är som bäst. Helgen innan hade Villas damlag snott åt sig sitt första SM-guld. Frölunda åker ur slutspelet efter blekt spel mot, senare, SM-finalisterna Rögle. Jag blir inbjuden att äta lunch på Kuruyas på Aschebergsgatan, lokalen som tidigare (av samma familj) hyste exklusiva Koizen (nu på Nordenskiöldsgatan). Japansk snabbmat med stil. Rekommenderas. Vi firar påsk i läckerheternas tecken, men också i stillhet. En tur ut till Lilla Askerön, där den lilla familjen är, förgyller helgen och sonsonen har ju blivit sex månader gammal. Z och jag styrde kosan mot Lidingö för ytterligare boende på ett ESS-hotell (vi har klarat av Ystad Saltsjöbad, Falkenberg strandbad, Steam i Västerås, Pigalle och Belloras – det två sistnämnda i Göteborg. Alla förstklassiga. Nu passade vi på att testa Ellery Beach House, så långt upp nordost man kan komma på Lidingön. Men först Uddevalla, hej till kära vänner, sedan på tvärsan ned mot Jönköping för en natt på Stora hotellet där innan vidare färd mot Vivenne Westwoodutställningen på Millesgården och vidare till vår vistelse, där vi också hann hälsa på min kära faster och ett par goda vänner innan vi styr kosan söderut via Norrköping och Brahe hus. (Om resan finns att läsa här, här och här.) Våren är mild, solen, om än blek, värmer. Zeba och jag tittar, för skojs skull, på spatiösa lägenheter till salu på Linnégatan. Ser ”En dåres försvarstal” i Järnstudions regi, en av årets bästa teaterupplevelser. I körsbärsblomningens tid får jag min första vaccindos.

Maj:

Favorit. En lägenhet töms, men barnbarnet glöms inte. Foto: KAI MARTIN

Tulpanerna prunkar i Botaniska trädgården. Solen lyser stark och klar. Barnbarnet växer så det knakar och är nu på väg från Kärralund till Kålltorp, dit familjen på gränsen till Vidkärr/Munkebäck har köpt lägenhet. Hisingsbron invigs och jag tar en cykeltur när den är blott någon dag gammal. Fortsatta secondhandfynd gör. Genom lyckliga omständigheter och en öppen ishall i Lödöse börjar ishockeyspelandet igen. Högerknät har läkt och benen är förvånansvärt fräsch. Hamnar på sista plats i den glest besatta publiken (pga av restriktionerna) av musikalen ”Silverhjärtats hemlighet” av Jenny och Martin Schaub. Njuter av varje sekund. Hoppas den får evigt liv. Lyckas också få se Folkteaterns uppsättning av ”Dödsdansen”, en extraordinär teaterupplevelse. En annan sorts storartad upplevelse är när Zeba och jag får möjlighet att åka Göta kanal från Karlsborg till Sjötorp när maj är som allra vackrast. Upptäcker via ett tv-program att Gunde Svan och jag har likadana underställ. rotar i garderoben och hittar mitt gamla Björn Borg och travesterar bilden på Gunde till Instagrams och Facebooks oförställda glädje.

Lika som bär.

Juni:

Cupvinst. Fånigt glad att vinna ”The legendary Kai Martin cup” 2021. Foto: PER LINDEBERG
Familjefest. Äntligen är föräldrarna gifta. Foto: KAI MARTIN

Sverige gör ett håglöst VM i Lettland, något som Kanada också gör inledningsvis för att slutligen vinna hela skiten. Jag fortsätter mitt engagemang i Lödöse där en tajt – förutom en match där försvaret inklusive jag ekade som ett hålrum – serie slutade med vinst för mitt lag och jag kunde med mina spelare bärga hem pokalen med mitt namn. Stort. Och dramatiskt med avgörande i det så kallade game seven. Badsäsongen börjar för Zeba och undertecknad. Vinnare av Stanley Cup blir, efter en ojämn final mot Montreal, Tampa Lightning. Fruktansvärda scener utspelade sig på Parken när Danmark mötte Finland i inledande kamperna i EM. Stjärnan Christian Eriksen föll ihop, drabbad av hjärtstillestånd och världen höll andan med honom. Lyckligtvis lyckades medicins personal rädda hans liv, laget fortsatt på ett mirakulöst sätt turneringen och fick långt. Sverige för en ok turnering, men slarvar bort matchen mot Ukraina och slås ut. Midsommar firas i stillhet med promenad i Botaniska med den lilla familjen. Dagen efter förenas Paul och Sara i giftermål i Rådhuset där släkt och vänner väntade utanför. En promenad till Trädgårdsföreningen under mulen men regnfri himmel och därefter picknick med rymmande, krypande bäbis. I början av månaden får jag dos två.

Juli:

Gnuggas. Peter ”Trötter” Andersson coachar mig, veteranen, mot fortsatta framgångar. Foto: ANDREAS LARSSON

Månaden inleds med träningsläger i Kungsbacka, där jag återigen coachas av en av Sveriges främsta målvaktstränare, Peter ”Trötter” Andersson, som är nyss hemkommen från sitt uppdrag för Italienska landslaget under VM. Fyra dagars gnuggande sitter i kroppen, men när jag i den avslutande internmatchen överraskande möter Lucas Raymond håller jag honom stången – och övriga – den period jag spelar. När Danmark spelar i EM ställer Zeba till med fest, smørrebrød og øl. Men så går det bra för laget också när vi hejar framför teven. Men mot England, på Wembley, blir det sorti efter en heroisk insats. Direkt efter mitt träningsläger åker vi till Falkenberg för fars, som roar även om det är repriser och glimtar från tidigare föreställningar. Revygänget med Annika Andersson i spetsen på Vallarna kan sin sak. Hemma i Göteborg testar familjen dart i nyöppnade Oche, något som definitivt gav mersmak både gällande spel, upplägg och mat. Vi har en tur till Malmö för att hälsa på gudsonen och hans familj med förtjusande lilla Sonja, nu över året. Hennes mormor, mina vän Anna, är bonus vid det några timmar hastiga besöket som ger picknick på St Pauli kyrkogårdar innan vi tar bron mot Bagsværd och en sedan länge emotsedd Danmarksvistelse på en dryg vecka. Vi har bröllop, student och en 18-årings födelsedag att se fram emot. Det börjar mulet men slutar i stekande sol. Nya fynd på loppisar där bootsen, RM Williams, knappt begagnade för 200 dkr var vinstlotten. Det blev mycket bad i Øresund, men också på sjællandska nordkusten. Läs om resan här, som inkluderar rød grad med fløde en promenad som blev lång och vilsen. Väl hemma blev det en överraskningsboende på Skäraton med mycket av det goda och en väldig het natt, som går att läsa om här. Jag hann också se Tofta teaters uppsättning av Ingemar Bergmans klassiker ”Scener ur ett äktenskap” i en smärtsam, i positiv bemärkelse, föreställning. Barnbarnet sover över för första gången, som en förberedelse för höstens farfarstorsdagar. Vi hinner också fira jul i juli, en tradition sedan 2008 i familjen, med dansk julmat och presentlek. En händelse ingen vill missa. Vi lyckades också komma i närkontakt med våra isländska vänner, som var på besök hos landsmän boende i Frösakull utan för Halmstad; det blev bad förstås. Gör äppelmust på de första transparant blanche som kommit. Hallonbuskarna bjuder på ljuvliga bär till frukost yoghurten.

Augusti:

Ljuvligt. Hovåsbadet lockar med klippor, kvällssol och salta bad. Foto: ZEBA PEDERSEN LÖWEN-ÅBERG

Zeba för en tur med sin dotter till Köpenhamn och kommer hem med loppisfynd för herrar till sig. Något jag snopet kan konstatera. Som om jag inte har kläder nog. Men den vackra Sandkavajen i sammet blir så småningom ändå min. OS börjar i ett av covid väldigt restriktivt Tokyo. Vissa svenska framgångar. Framför allt i fotboll där damerna bitvis spelar glimrande. Vi får besök av Zebas storasyster Tine med man Lars på deras hemväg från hytteäventyr i Norge. Zeba passar också på att hälsa på sin bror i Nice. Tiden är inne för äppelmos. Totalt gör jag 27 försvinnande goda liter. Vi växlar mellan morgondopp och kvällsbad. Fortsatt stimulerat umgänge med barnet, som växer så det knakar. Efter en kort paus i juli har hockeyn dragit igång med fyra pass i veckan. En av mina sista semestrar led mot sitt slut. Jag hade i år svarat på mejl från vissa hågade om att jag var ledig med en undran om vi kunde höras i augusti, då allt rullade igång. Det, i sin tur, gav en intervju med Rasmus Blomberg, en begåvad, okänd artist som överraskade mig ett album som jag räknar som ett av årets bästa. Lyckas få en plats till utsålda Eggstonespelningen – tillsammans med amerikanska Mommyheads – på Majas vid havet utanför Varberg genom att hjälpa banden att sälja t-shirtar. För mig var det en ljuv återförening med ett band som jag skattade högt på 90-talet, då jag också var med under en turné i Japan 1997.

2021 års bästa album.

September:

Redo för inslag. En bild tagen bara någon timme innan inslaget som gjordes med mig i ”Antikrundan”.
Foto: ZEBA PEDERSEN LÖWEN-ÅBERG

Det var på gång redan 2020, men blev avlyst. I år trodde jag mig vara bortglömd. Men det blev verkligen av. ”Antikrundan” med vintageexperten Malin Sveholm var nyfiken på min klädsamling. 1 september gästade programmet Tjolöholms slott och jag var ditbjuden. Kön ringlade lång i det gassande sensommarvädret. Jag hade med Zeba, som tur var, för jag hade en klädhäst preppad med kläder som jag skaffat genom år. Tidigare på dagen hade jag varit hos Sharper of Sweden Barbershop för att trimma skägget, min skräddare Samuel i Mölndal hade ordnat stassen på nolltid (en tredelad Paul Smith-kostym som hade blivit för trång) och jag var stassad för äventyret. Om det godkänt kommer inslaget att sändas någon bit in på det nya året. Det var omtumlande, men slogs ändå med hästlängder i känslomässig upplevelse av min första farfarstorsdag; under hösten hade jag fått i uppdrag att hjälpa barnbarnets föräldrar med torsdagar så att, framför allt min son, de skulle kunna jobba. Det blir ljuvliga dagar med bonus allt. Tittar på ”McCartney 1, 2, 3”, intervjuserien med den forne beatlen och producenten Rick Rubin. Änggårdens kommunalförening anordnar en loppis, men på så vis att hushållen själva får hålla i sitt. Vi dukar upp diverse produkter på garagenedfarten och bättrar på familjekassan samt glesar en del i garderoben. Begraver två kära vänner och inser att vi sladdat in på livets slutfas där en del av oss har många år kvar, andra inga alls. I början av september har vi skiftat bil, från törstiga Tiggan till elhybriden Hilda, VW mot Toyota. Vår första långfärd går till Köpenhamn där konfirmation väntar och banne mig om vi inte lyckas besöka Holte en solig söndagmorgon. Samma förmiddag kör till Amager och det hippa Reffen och ett bad i en Refshalebassin. Henke Lundqvist aviserar att han slutat på grund av sina hjärtproblem; jag fortsätter för mitt hjärta och min hjärna inte begriper bättre. Zeba och jag firar vår nioåriga bröllopsdag på Radisson, för detta Sheraton, med Hagabandet inkluderat och mat på Noot. Morgonen därpå är inget för latmaskar, åtminstone inte för mig som tidigt tar vagnen för att hämta sonsonen och en promenad i ett regnigt Göteborg. Får besked om att mitt seniorkort på Västtrafik är på väg i posten. Vi fortsätter badandet. Månaden slutar med en jävla smäll. En explosion väcker min gode vän Lasse och mängder med hushåll på Övre Husargatan. Rökutveckling och brand för att man inte kan ta sig ut. Men förvånansvärt få skadar sig, en person avlider plus gärningsmannen som efterlyst senare påträffas död i Göta älv. Många av de boende kommer inte tillbaka till sina lägenheter; för Lasses del dröjer det till i höst.

Oktober:

Underbara du. Foto: FARFAR

Barnbarnet fyller ett år och har redan börjat gå samt försöker formulera sig. Vad han vill råder det däremot aldrig någon tvekan om. Det gäller att vara lyhörd för hans behov, som att läsa, äta och sova. Vi trivs bra ihop och Zeba jobbar med glädje hemma väldigt många torsdagar. Zeba och jag går på premiärer: ”Mamma Mia – the party!” och Håkan Hellströmmusikalen ”Kärlek skonar ingen”. Stor scenkonst, framför allt uppsättningen på Göteborgsoperan. Hinner också se Pepperlands fina Beatleshyllning ”Yeah! Yeah! Yeah” på Stadsteatern. Vi hittar rådjur i trädgården som kalasar på fallfrukt. Men det finns inte mycket kvar. Det mesta av Ingrid Marie har gått åt till mustning. Vi äter hummer, färskfångad och köpt från båt av en Brännöfiskare. Vi åker till Oslo med buss, som ett led i firandet av min 65-årsdag. Bor på flott hotell, hälsar på yngsta systerdottern och hennes hustru i det nyköpta huset utanför storstaden. Så länge sedan vi sågs. Så trevligt att göra det. Dagen efter åker vi till Trondheim för några dagar på anrika och enastående Britannia hotel, ett boende jag lätt kunnat sträcka ut mot en vecka, minst! Det var en resa med all inclusive, som det lätt blir med Zeba.

Klart med tweed. Försöker hålla stilen när man får på Britannia hotel i Trondheim. Foto: ZEBA PEDERSEN LÖWEN-ÅBERG

Vi gör det mesta, men misslyckas med bad i Trondheimsfjorden. Det fick bli isbad i hotellets spaavdelning istället. Som final på badsäsongen lyckades jag emellertid komma i vid badstegen vid Hovåsbadet den siste oktober. I slutet av månaden får jag också äran att gästa Troublemakers, som firar 40 år som band, för att sjunga Likets Levers ”Levande begravd” hellre än bra.

November:

Inför take off. Foto: KAI MARTIN

Pensionär, javisst. Men bara på så vis att jag tar ut folkpensionen. Jag fortsätter mitt halvtidsvärv på GöteborgDirekt, men har också uppdraget för boken om Cesons och frilansjobb för Mitti Stockholm, där jag skriver en nöjesartikel i veckan. Det har plötsligt blivit mycket. Men farfarstorsdagarna är heliga. Ja, långt mycket mer än hockeyn, som jag för mitt liv inte vill missa. Men en knäskada i mitten av november (ja, efter att ha spelat åtta gånger på nio dagar) ger ett speluppehåll till veckan innan jul. Jag frekventerar secondhandbutiker och köper en del. Garderoben knorrar, men sväljer en del. Jag säljer också lite, utan att lyckas med balansräkningen. Överraskas av sönerna på fars dag där även sonsonen är med. Är stolt och lycklig över initiativet. Zeba går, efter en intensiv höst, in i väggen och blir sjukskriven. Vi går på Bob Hund-musikalen som roar, trots sin svärtade ton. Jag åker med jobbet på konferens till Stockholm, eller snarar allt annat en charmiga Kista. Ändå trevligt att träffa Stockholmskollegor. Kommer iväg på ”Saturday night fever” på Chinateatern, men av planerade ”Rain man” blir det intet på grund av sjukdom i ensemblen. Stannade på hotellrummet med take away och öl. Längtade hem till Zeba. Hinner med en julshow som inte är mycket att skriva hem om, men gjorde det ändå. Träffar goda vänner, umgås och passar också på att göra en intervju innan jag tar det långsamma tåget hem. Snön faller och uppenbarligen snörröjningen med den. Men det är vackert ett tag innan slasken slår till efter någon vecka.

December:

Gott nytt år! Foto: KAI MARTIN

Försöker köra rehab för att få igång styrkan i mitt knä. Cyklar på motionscykeln och lyfter benen växelvis när jag sitter framför teven. Köper senare viktmanschetter för att ge lite mer motstånd. Hittar en alldeles ny Weekdayjacka typ vadderad anorak för bara 200 kronor på KFUM-butiken på Nordenskiöldsgatan plus lite annat. Jobbar på i högt tempo för att säkerställa julledigheten över mellandagarna. Zeba är fortsatt sjukskriven. Torsdagarna är glädjeämnen med sonsonen, men vi missar några på grund av snor och förkylning. Ser en lysande julkonsert med Pernilla Andersson, men mäktar inte med att skriva den hyllande recension jag hade tänkt. Det blir så ibland. Köper julskinka och fläskstek i Saluhallen och försöker planerar för en lite snålare jul rent matmässigt. Zeba och jag kommer vara ensamma på julafton, men får till oss några av barnen för den traditionella julgröten. Senare på eftermiddagen åker vi till den unga familjen och firar med dem, inte som det var tänkt men så fint att vara med dem och få höra sonsonen säga wawa dai (farfar Kai) och le lyckligt. Lyckas tillsammans med Zeba se Världskulturmuseets utställning ”Kimono – från Kyouto till catwalk” som fascinerar, vilken klädkonst! Kommer iväg på några fina föreställningar, som suveräna ”Idlaflickorna” på Stadsteatern och Per Anderssons ”Räkhäst” på Lorensbergsteatern. Betar av Peter Jacksons fantastiska dokumentär ”Get back” om Beatles och får som extra bonus ”One, two, three, four” av Craig Brown och Paul McCartneys ”Texterna: ett självporträtt – mitt liv i 154 sånger”. Kommer också iväg, traditionsenligt, på Bröderna Brothers ”Carpe mañana” på Musikens hus. Inga mellandagar värda namnet utan dessa underhållande bröder. Så tickar då året mot sitt slut. Vi gjorde final i stilig stass. Jag i min Bossmoking från 2009, praktiskt tagen oanvänd då den inhandlades på en loppis för 200 dkr tillsammans med de svarta Sandskorna, obetydligt brukade, för 50 dkr. En Eton smokingskjorta, även den secondhand, plus en grå Oscar Jacobsonväst köpt på Hede outlet samt en fluga ärvd från pappa blev min nyårskostym till hummer och champagne, godis, ost och vin plus Zebas suveränt bakade kransekager.

Då detta skrivs för att avslutas har ett nytt börjat, ett oskrivet blad, eller kanske en oskriven bok, som ska fyllas. Gott nytt år!

Beatles ”Get back” – tålamod mot en grand finale

Fluga på väggen. Med Peter Jacksons ”Get back” får man följa Beatles under inspelningen av ”Let it be”. Foto: LINDA MCCARTNEY

I min skivsamling finns ”Get back”-vinylen med en bok, som inte bara tiden naggat i kanten utan också min undulat, som fick smak på Beatles på ett annat sätt än jag. Jag har ärligt inte vågat bläddra i den sedan tidigt 70-talet, rädd att den ska falla sönder. Men den finns där och väcker minnen över hur fascinerad jag var av inspelningen av ”Let it be” och hur jag förstod att Beatles inte var så goda kamrater.

Det var hisnande att förstå att ens favoriter spelade på taket till Apple Corps, vid 3 Savile Row i London 30 januari 1969, att se bilderna därifrån. De fyra coolaste katterna förstärkta av Billy Preston.

Jag har, långt senare, fånglott nedanför, fortfarande fascinerad över idén, genomförandet och framträdandet. Avundsjukt konstaterat att jag har varit där, men vid fel tidpunkt; har inte ens stått på gatan den där kalla januaridagen, då jag helst av allt skulle ha önskat att jag fanns på taket för att se bandet, hör det…

Men jag kom aldrig närmare än så. Även om jag fick förmånen att sjunga ”Don’t let me down” med Lenny Pane, Göteborgsbandet som då var ett av världens främsta Beatlesband, på ett utsålt Trädgår’n 5 oktober 2002. Då, då det firades att det var 40 år sedan Beatles första singel ”Love me do” kom.

Så nära. ”Don’t let med down” med Lenny Bane på Trädgår’n för nära 20 år sedan. Så nära Beatles takkonsert jag kunde komma. Foto: PER WISSING

Med regissör Peter Jacksons tålmodiga restaurerande av 60 timmar film och 150 timmar ljudupptagningar. Det som spelades in 1969 när gruppen samlades för att spela in ett sista album – och dokumentärfilmen ”Let it be”.

Det har blivit en tv-serie om tre avsnitt på sammanlagt nära åtta timmar om bandets resa på upplösning. Fascinerande, bara det.

Tittarna kastas in i en rask historisk, inledningsvis, från Liverpool, Hamburg, Beatlemania, galen framgång och succé, turnétröttheten och de sista åren av utveckling som studioband. Så plötsligt är det vardag i en filmstudio i Twickenham några dagar efter nyår 1969. Nytt år, nya förhoppningar. Åtminstone för Paul McCartney, som när en dröm om att dokumentera resan mot en, enda stor spelningen med bandet med stort B. Det går ju så där. John Lennons är tramsig, ofokuserad, ovillig till det mesta förutom att presentera sina nya låtar eller att pussa på Yoko Ono, allestädes närvarande. Ringo Starr är som ett omen, medveten om den förestående kraschen, trött, resignerad och samtidigt något av ett kitt för att hålla allt samman. George Harrison är trulig, gör det mesta motvilligt, blir mutistisk när Paul McCartney försöker styra arrangemangen åt sitt håll.

Har man spelat i band är det hög igenkänningsfaktor hos alla fyra. Runt omkring dem kretsar entouraget, främst Mel Evans, bandet turnémanager, en allt i allo sedan Liverpooltiden, och teknikern/producenten Glyn Johns. Ja, till och med några hare Krishnas ”vänner” till George Harrison. I centrum också regissören Michael Lindsay-Hogg, som har fått det dödsdömda uppdraget att filma hela sejouren, och horder av filmarbetare.

Peter Jackson har spaltat upp tv-serien kalendervis och bockar av dag för dag mot den hägrande spelningen. Som tittare blir man flugan på väggen, som får höra irriterat, viskande konversationer mellan George Harrison och Paul McCartney, där den förre inte vill bli mästrad och den senare försöker vara pedagogisk i sitt försök att förklara sina visioner.

Låtar strömmar ut och in. Taffliga, inledande versioner växer. Pusselbit för pusselbit läggs till det som vi som har hört musiken vet ska komma. Det är fascinerade om än lite långtråkigt, för rep är sällan kul för andra än de inblandade.

Det är först när hela projektet flyttat till Apple corps lokaler i centrala London som det börjar hända någonting. Energi är tillbaka. George Harrison också, han som brådstörtat flydde och lämnade bandet för några dagar. Billy Preston kommer förbi för att hälsa, men blir kvar och blir väsentlig för utvecklingen av både låtar och humör. Det upptrissade stämningsläget skruvas ned. George Martin, Beatles producent, lyser allt mer med sin närvaro, lugn, resonerade och med en insikt i hur bandmedlemmarna funkar och vad de kan och vill.

Jag slukar minut för minut. Slås av hur vacker Linda Eastman (senare Pauls fru) är. Hur otroligt snygga kläder främst betalarna klär sig i. George Harrison mot slutet i en rosarandig kostym med illila skjorta eller Ringo Starrs intensivt gröna manchesterkostym med skjorta i samma färg… alltså! Så fräckt. Glyn Johns står inte bandet långt efter, är en cool katt genom tv-seriens alla timmar.

Närvaro. Beatles sista konsert, 30 januari 1969, är i Peter Jacksons tv-serie som om man vore där. Foto: APPLE CORPS

Repen i all ära. Ja, det är en glädje att se hur låtarna växer från några ackord och idéer till att bli fullödiga. Men det är takkonserten som, åtminstone för mig, är syftet med tv-serien. Att få möjlighet i dessa restaurerade filmer få se 42 minuters historia som om jag verkligen var där på plats på taket är kittlande och rörande. Jo, jag gråter. Det är stort. Men jag grät ju också när Ringo Starr sjöng ”Yellow submarine” på Liseberg 10 juni 2009, så jag är väl både lite fånig och lättrörd.

Jag undrar hur poliserna som avbröt konserten kände sig? Hur de 30 (!) klagomålen kunde vinna över alla lyckligt intresserade? Varför man inte med brittiskt lugn kunde luta sig tillbaka med att det var ett historiskt ögonblick som skulle vara över på en lunchrast…? Frågor vi inte får svar på. Det får vi inte heller gällande hur bandet kände sig däruppe.

Men det är uppenbart att Paul McCartney är taggad från start och njuter av varje sekvens att få spela live med Beatles igen. Han kickar okynnigt igång lite extra när polisen bevärdigar takkonserten med sin närvaro. John Lennon är trögstartad, men smälter och slappnar så småningom av. Ringo Starr är stadigt svängig, vet vad som krävs och är tacksam att få spela med sina kompisar och George Harrison står på sin kant utan att falla ur ramen. Det är ett sagolikt ögonblick, väl värd all väntan genom alla surmulna rep.

”När du fyller sextiofem tror du kommer upp till himlen”

Den som säger att det regnar ofta i Göteborg har aldrig varit i Stockholm. Eller ens Borås. Knappast heller i Bergen. Men ändå, jag tror Trondheim tar priset.

Trondheim…? Ja, hur hamnar man där? kan man undra. I oktober? Jo, det finns, som oftast, ett skäl. Sommaren 2019 gjorde vi en svindlande segelresa uppe i Lofoten (går att läsa om här), blev förälskade, njöt av varje dag, av sältan i vattnet, av maten ombord, av allt vi såg och upplevde, inkluderat finalen i Bodö. Vi tog flyget upp, men tåget ned. Det blev ett stopp i Trondheim, en natt på hotell (Radisson Blu) där, där vi kom att besöka Britannia hotel, ett anrikt hotell som precis öppnat efter år av renovering till en svindlande kostnad av 1,3 miljard. Vi åt en rekommenderad sommarbuffé, mat som var lokalproducerad, fick en guidad tur runt i hotellet av hovmästaren och bara blev så förtjusta att vi på stående fot sa att dit skulle vi igen. För att bo.

Det skulle komma att dröja. Men nu var det dags. Vi hade tagit min 65-årsdag som tillfälle, eller ursäkt. Ja, det är därför jag citerar Grisen Skrikers punkklassiker från 1978 i rubriken. 65, liksom… så definitivt. Z hade bokat in oss på Britannia hotel från torsdag 14 oktober till söndag den 17. Allt för att vi skulle bo in oss, få sträcka ut, njuta av hotellets faciliteter och bara koppla av. Ja, det skulle innebära att jag fick stryka min farfarstorsdag med mitt barnbarn, men jag fick träffa honom på tisdagen innan avfärden. För vi åkte tidigt onsdag morgon, lämnade en sprakande Göteborgsmorgon för buss till Oslo, drog norrut på E6, njöt av utsikten mot Uddevalla vid den vackra bron där jag annars måste fokusera på bilkörning. Bron över gränsen likaså, där den gamla bron spänner över en svunnen tid i öster.

Z hade förstås bokat första parkett, eller snarare balkong i dubbeldäckaren som med fart tog oss mot Norge och Oslo. Ett grandiost panorama bredde ut sig under vår färd och kittlingen infann sig av äventyr vid den vackra infarten längs fjorden in till den norska huvudstaden. Hotell var bokat. Radisson Blu Plaza hotel, som sträcker sig mer än 30 våningar högt bredvid Oslo sentral. Vi fick rum med utsikt över fjorden, svindlande 27 våningen, fick checka in tidigt, satt in oss, provade sängen, tog varsin kopp kaffe, men bestämde oss för att bege oss ut på byn. Det var lunchtid, så i hasten blev det Burger King lite slarvigt, men snart satt vi på tricken från Jernbanetorgets undergrunder mot Holmenkollens svindlande höjder mot ändhållplatsen Frogneseteren. En plats som äger sin historia, men som också har ett utställningscenter för att ständigt minnas nazisterna maktövertag under andra världskriget. Vi kunde valt att drabbas, vilket är rimligt, men gjorde halt, tog nästa tåg i motsatt riktning, fick se Oslofjorden långt nedanför, de luxuösa kåkarna omväxlande med hytter som om några fortfarande har sina sommarvistelser kvar i de exklusiva kvarteren.

Vi har blivit bortbjudna för kvällen, har en tid att passa strax efter fyra, inser att vi har både tid att köpa en flaska vin och att ta en lur, eftersom natten blev kort innan resan. När vi kraschar i hotellets sängar är det för omedelbar sömn och en knapp timme senare skakar vi liv i våra sömndruckna kroppar, klär oss, tittar på utsikten, tar hissen ned och möter så småningom vår dejt vid busshållplatsen för färd återigen på E6 med buss österut. Syrrans yngsta dotter och hennes fru har köpt hus och efter sina år i Oslo etablerat sig allt mer. Vi har inte setts sedan hennes födelsedag sommaren 2019, så det finns mycket att ta igen. När vi kliver av möter hennes fruga med hund och samkvämet fortsätter. Parhuset de bor i är fantastiskt och sakta formar det unga paret det till sitt. Maten slukas av under och njutning, vin dricks, en cognac slank ned som uppvärmning, en finrom efter efterrätten. Jag firas med en fantastisk present från paret och syrrans övriga ungar med familjer. Sedan tackade vi för oss, fick sällskap på hundpromenaden, ned till Ellingsrudåsens trickenstation, som man når via en lååååång tunnel. Så in mot Oslo centrum, hotellet och godnatt utan att stänga den vidunderliga utsikten ute.

Torsdag

Nu väntar Trondheim. Vi ska, efter en generös frukost, ta vårt pick och pack, checka ut och styra kosan via flygtåget mot Gardemoen för en knappt timme flyg mot Norges tredje största stad. Ja, vi reser med ett styng av dåligt samvete, men har – utan att det är någon tröst för miljön, men för plånboken – innestående resor sedan tidigt, där vi utnyttjar en för ändamålet. Inser att flyg är trist, åtminstone vägen från incheckning, säkerhetskontroller till den pliktskyldiga patrullering genom alla taxfreebutiker för att döda tiden innan vi får gå ombord. Norge bjuder på molnigt, jag slocknar. Tror Z gör detsamma och vi lämnar den grådaskiga himlen för Hell. Jo, så heter orten som möter oss strax efter flygplatsen vid Stjørdal (tror det var rätt givet att flygplatsen inte fick namnet Hell). Vi hämtar våra väskor, tar flygbussen in mot vårt resmål och blir efter 40 minuter avsläppta vid Britannia hotels entré.

Det är kö in till incheckningen och vi inser efter en stund att hotellet är fullbelagt av två skäl. Dels på grund av höstlovet. Dels på grund av det stundande bröllopet som ska hållas i helgen. Vi får vårt rum utan dröjsmål, får erbjudande om att vårt bagage kan transportera av en flink fyr, men tackar vänligt nej; resväskorna har hjul. Något ska vi klara själva.

Z har bokat rummen i god tid. Hon har valt lyx för sin man som ska fylla definitivt gubbe inom någon dag. Trots att vi gick husesyn den där sommaren 2019 är det med vidöppna ögon vi går genom hotellet och öppnar dörren till vårt rum. Nej, det är inget stort rum, men det finns en omfamnade känsla, inte bara för de inbjudande Hästensängarna. Badrummets golv är skönt värmande, allt är stil från toalett till tvättstället med två hoar, som vi inte behöver konkurrera om, och den behagliga duschen.

I fotändan av sängen, eller mer korrekt väggen en bit ifrån sängen, tronar en spegel från golv till tag. Jag frågar Z om det verkligen inte finns någon teve, men kanske har hotellet en tanke med det, att man ska till vara på varandra och inte fastna fram Netflix när man nu lyxar till det. Min hustru är smart, hittar en fjärrkontroll och slår på en tv, som plötsligt, som trolleri, dyker upp i spegeln. Vi knockas återigen. Här kommer vi trivas.

På grund av pandemin har Z inte vågat boka någonting av hotellets inbjudande restauranger. Inte heller det populära afternoon tea, prisat. Kanske lite dumt, för hade vi inte rest hade vi ju också bokat av rummen och därmed eventuella restaurangbesök. Men hon dröjer sig kvar hos receptionisten, som välvilligt ska försöka göra vad han kan.

Vi smiter ut på stan, möter med trots regnet i Trondheim, som är intensivt och skoningslöst. Z lånar ett paraply av conciergen, precis som sommaren 2019, fast vi då trodde att vi fick paraplyet. Vi går upp mot Torvet, med sikte på att hitta något att äta på hotellrummet och kanske något att dricka. Vi passar på att köpa lite plagg på H&M till mitt barnbarn. Orsaken är den, att han förstås är värd allt, att jag spelade ishockey i februari 1991, då min son var ett halvår. Då handlade jag en fin lite overall i två delar, storlek 74, som telningen hade ett bra tag. Klar att hans son ska ha något liknade. Se det som en tradition.

Regnet hämtar andan för att släppa på igen. Vi går in på Rema 1000 på Torvet, köper bubbelvatten, jordnötter, chips och konstaterar att julmusten är tidig till försäljning även i Norge. Z hittar en blomsterbutik och köper ett fång rosor som nogsamt slås in i cellofan för den hågade pensionisten. På vägen till hotellet smiter vi in på Kaffebrenneriet för köp av macka och quiche lorrain till lunch. Väl på plats låter vi oss smaka, dricker te till och lite bubbelvatten och färdas sedan in i våra drömmar ett tag. Jag läser lite ur Ragnar Jónassons ”Aska” för en tur till norra Island. Vi kikar på tv ur spegeln, gör oss i ordning för kvällen, för Z har bokat bord nere i vinbaren. En plats som lockades oss den där magiska stunden, juli 2019, med sina charkuterier och viner. Vi har bord 20.00. 21.00 kommer underhållningen. Allt är sobert. Jag har, eftersom vi bor på Britannia hotel, valt brittisk. Så det blir bruna manchesterbyxor (Oscar Jacobson, Reningsborg för några år sedan), en Burberryskjorta med tillhörande slips (Cirkeln secondhand i Mölndal respektive Ragtime herr, Göteborg) enligt tesen more is more. På fötterna mina Clarks, med brandgula skosnören, som renoverats med orange sula och klack hos Mölndals skomakeri. Samma skor som jag förövrigt, av slumpen, hade senast jag frekventerade hotellet.Z är smashing i en ylleklänning från Next, som jag köpte till henne vid ett Londonbesök.

Vi väljer, förstås, en charkbricka med ostar, allt lokalproducerat – något hotellet sätter en ära i att göra vid sina restauranger. Servitören rekommenderar vin, vi nickar förtjust, smakar av och glömmer sedan bort både tid och rum, men framför allt vad det är för gott vi dricker. Jo, ja, vi tog också en västerbottenostpaj med kalixrom, som kanske stack utanför det lokalproducerade. Men då var vi redan på väg i njutningens lustfyllda resa, så en tur in i norra Sverige gick an.

Bandet, en trio med instrumenteringen xylofon, kontrabas och sång, soundcheckade. Om igen med den smittande ”What’ll do”, som bland andra Nat King Cole gjort till sin. Men i denna deras version blev det mer lounge, mer vals, lite lätt upptempo och i mina öron (efter att ha jämfört med klassiker som Sinatra och nämnde Cole, ja, till och med Dylan) en vinnare. Mycket snyggt. När de väl drog i gång sitt set höll de fast vid det lättsamma, eleganta. Sångerskan vågade sig på scatsång, utmanade därmed xylofonistens och kontrabasistens soloutflykter. Men efter att ha sett Ella Fitzgeralddokumentären på Svtplay är det också lätt att inse hur svår konsten är. Vi har en lov runt vinbaren (över 10000 flaskor kvalitetsvin), den som lockade oss vi vårt senaste besök och då hovmästaren berättade att man kunde köpa ett vin, som sedan lagrades. Väl färdiglagrat får man besked om att det är dags att avsmakas. Vi borde ju naturligtvis gjort det, men någon from förhoppning om att det skulle falla ut just vid den vistelse. Men just då kunde vi inte spå i stjärnorna.

Vi går mätta, nöjda och lyckliga upp till vårt hotellrum. Omfamnas av varandra, men också av sängen, kikar på ”Kastanjemannen” (jag vet vem som är mördaren; jag har läst den spännande boken av Søren Sveistrup) innan vi somnar i den av hotellets kvällspersonal uppbäddade sängen. Jo, mellan 18 och 20 kommer de och gör iordning för natten, tar bort prydnadskuddar och filtar, bäddar försiktigt upp, fluffar till kuddarna, placera en flaska vatten med glas vid vardera nattduksbord, sänker temperaturen och ställer in belysning på kvällsmood. Bortskämt…? Japp. Men trevligt.

Fredag – dagen!

Har jag berättat att vi bor på Britannia hotel...? Ett hotell med anor, invigt 1870 som har hyst kungligheter som drottning Elizabeth II och den japanske kejsaren, men också musikerikoner som tidigare nämnda Ella Fitzgerald, men också Beyoncé med make Jay Z. Vi tror också att Metallica har bott på hotellet och att James Hatfield bodde i tornrummet, sviten högst upp i hotellet. Den som vi också fick möjlighet att kliva in i under vår generösa rundvandring juli 2019. Sviten har egen vinkällare, en personlig kock som använder svitens kök till sina kokkonster. Där finns också ett gyllen badkar, öppen spis med mera. Till en kostnad mellan 60000 och 100000 kronor dygnet kan man njuta dessa faciliteter. Så gjorde dock inte vi. Man vill ju vara modest, ja, snudd på anspråkslös.

Men denna första morgon på hotellet gick ändå inte av för hackor. Ja, det var alltså nu jag klev in i den aktningsvärda åldern 65. Rosorna var ju inhandlade, stod i en vas som hotellet hade tillhandahållit, bredvid snusade min älskade Z; jag vaknade först, försökte sova räv. Insåg att jag missat ett samtal från den äldste sonen och att klockan trots allt var halv åtta. Vi hade tid i matsalen, Palmehaven (ja, där vi hade ätit den makalösa sommarmenyn), 08.30. Jag surfade in på mobilen och födelsedagshälsningarna hade redan börjat trilla in på Facebook, andra sociala medier, via SMS och i Messenger låg det videosamtal från sonen och hans familj som jag alltså missat. Praktiskt. En födelsedagssång från mina kära.

Rummet är mörklagt. Man sover gott och länge. Sängarna är sköna. Jag förstår att hustrun passar på. Men ska verkligen jag väcka henne? Hon har ju en make att gratulera! Nå, jag gör mig i ordning, hon vaknar sakta till liv. Vi förenas för en promenad nedför hotellkorridoren, hissen ned till foajén och mot frukostmatsalen, där gästerna samlats tidigt. Vi får vårt bord, en ung norska med pigg blick visar oss, kommer med kaffe och vi kan börja ta för oss av den digra buffén, där inget finns att sakna. Om man till äventyrs ändå gör det finns en meny som man kan beställa från, så varför inte pocherade ägg…? De kommer snabbare än vi hinner andas, är så delikata som man bara kan drömma om och när jag ser ett sällskap få in champagne till morgonmaten noterar älskade Z detta, beställer utan att blinka varsitt glas till oss och vi skålar för min ålderdom, eller vad man nu ska kalla det.

Britannia hotel, alltså. Jo, min garderob var given. Till resan hade jag packat ned min tweedkostym (Tweedmaker) , den tredelade, som jag fick av Z i julklapp senast. Till det en grön Stenströmskjorta (köpt i Halmstad), två alternativa slipsar – Morris/Ralph Laurent Polo – och mina Dr Martens brogskor med fransade flärpar i ett slags försök att ge en golflook. Sällan använda och 30 år gamla, men nu fyller de syftet. På resan upp har jag mina Jacob Cohenjeans (Ragtime herr), en ljusblårutig Etonskjorta (Stadsmissionen Mölndal galleria), en en rutig Oscar Jacobsonväst (Ragtime herr), min fina Vardoc of Oxfordslips (Cirkeln secondhand, Mölndal), Barbourjacka (Ragtime herr), en Johnston of Elginhaldsduk (Stadsmissionen, Mölndal galleria), min tweedkeps från Dublin och de tidigare nämna Clarkskorna. Dessutom, som extra allt, Burberrytrenschen som jag fyndade på Reningsborg våren 2015. Som komplement till garderoben – även de nämnda – manchesterbyxorna, de bruna Oscar Jacobson, Burberryskjortan, en röd- och vitrutig Fred Perryskjorta, en Morrisslipover. Jo, resväskan var stinn.

Till frukosten blev det lite sömndrucket, trots det ”tidiga” vaknandet, jeansen, Etonskjorta och slipovern. Ingen slips, även om det kändes naket.

Njöt jag…? Verkligen. Dels för att i sällskap med Z kan man ingenting annat. Men också för att stunden gav det. Vi tog vår tid, åt och lät oss väl smaka. Drog ut på stunden innan det var dags att gå omvända vägen tillbaka för tandborstning. Regnet gör halt, men Z lånar ett nytt paraply. I Trondheim går ingen säker för vädrets makter.

Vi besöker butiker, hittar till secondhandbutiken Arven med både herr- och damkläder, lite åt Beoynd retro, det vill säga inte riktigt min – eller Z:s – stil. Går in i NMS Gjenbruk bredvid, hittar ett snyggt brunt Rörstrandsporslin. Men hur få hem det…? Vi låter bli. Fortsätter ut i det ostadiga vädret, som dessutom bjuder på rejäl blåst från norr. Vi passerar ett vackert funkishus, som antagligen varit ett varuhus, men nu är ett köpcenter med olika butiker. Ambitionen om att ta oss ett dopp i Trondheimfjorden kommer på skam. Av flera anledningar, faktiskt. Dels för det lynniga vädret. Dels för att möjligheterna att komma till fjorden är strikt begränsade. Visst skiljer järnvägen staden från fjorden, men en bro gör att det går att komma ned till hamnen. Men där finns ett staket som avgränsar. Visst, det stoltserar ett badhus – Pirbadet – där, med möjlighet att bada utomhus, men… nej, det är inte samma sak. Receptionens försök att komma i kontakt med vinterbadarklubben, för medlemmar endast, har misslyckats. Så vi går med vår kasse med handdukar och badkläder utan att få möjlighet att utnyttja dem. Väljer annat. Som en kopp kaffe i det nybyggda kvarteret precis där bron över järnvägen landar. Vi kurar ihop, som om vi även inomhus känner av vindarna som vränger kläderna ut och in. I närheten finns musikmuseet Rockheim, som avhandlar norsk rockmusiks historia. Vi lockas, går in, betalar, tar hissen upp till utställningen som bjuder på en röd tråd norsk hytterocksmys från 50-talet, förvillande lik den svenska rockresan men mer lusekofta. Men utställningen, som vill vara interaktiv och generös, är i mina ögon lite för mycket för de redan invigda. En dörr in till norsk black metal bjuder ett rum med ölflaskor på ett soffbord, ett trumset, musikriggar, som om vi hamnat i ren replokal. Men musiken… nej, det kvittrar fåglar istället för malande metal. Rockheim borde ha kunnat bjuda på mer, då norsk musik är världsomspännande, även om vi svenskar inte riktigt har landat i det.

Vi går ut, promenerar i blåsten bakvägen upp mot byn och tar sikte mot Solsidan där det ska finns en secondhand i Frälsningsarméns regim. Kartan guidar oss rätt i takt med det tilltagande regnet. I köpcentret på andra sidan Verftsbrua smiter vi in i gamla varvslokalerna som nu hyser restuaranger, butiker och Meny, matvarukedjan. I den senare handlar vi frallor och en fiskburgare för lunch. Z får användning av hotellets paraply i british racing green och min irländska tweedkeps och Barbourjacka håller ovädret stången, även om fukten kryper innanför.

Vi når vårt mål. En fräsch butik med öppna ytor, men fyndar gör vi inte. Så ut i rusket med sikte mot hotellet. Vi går som i en cirkel i förhållande till när vi startade tidigare under dagen. Vandrar över Bakke bru som leder över Nidelva och in mot centrum på lövhala trottoarer. Hotellet ger oss skydd från ovädret, vi äter vår mat, smakar på vinet vi köpt i torsdag, slappnar av fullständigt och eftermiddagssömnen värmer oss skönt och stänger ute ovädret utanför.

Jag har under dagen försökt beta av gratulationerna från alla möjliga håll. En blomsterbutik undrar när de kan leverera blommor och jag säger måndag eftermiddag. Telefonen ringer när jag är in en UFF-butik, en kär vän som uppmärksammar dagen. Min yngste son ringer. Senare Z:s dotter. Det kommer mejl och sms. Facebook svämmar över och upp till över en vecka senare möts jag av gratulationer. Smickrande, förstås. Men Facebook är misstänksamma och vägrar låta mig svara på inläggen var för sig, så i perioder blir jag stoppad från ett vänligt tack till var och en; en märklig hantering i sin iver att hålla ordning.

Hotellet har fullt i sina gourmetmatsalar sedan månader tillbaka, så där får vi inte plats. Men man har varit oss behjälpliga med bokning på en närliggande restaurang. To rom og kjøkken ska bjuda oss på födelsedagsmiddag. Eller, det är ju Z som gör det. Vi lotsas dit via vår karta, en rask promenad på några hundratal meter, får vårt bord och kikar på menyn. Bestämmer oss för en sjurättersmeny med en tillhörande vinmeny, för vi tänker att kvällen ska bli lång.

Maten kommer in i maklig takt med lite smakprover inledningsvis. Allt är väl lagat, vinerna balanserade och det är lätt att luta sig tillbaka och ha det bra. Vi överraskas av betjäningen där vi serveras av totalt fem servitörer under kvällen. Något som gör att det inte blir så personligt som man kan önska. Snett bakom oss sitter ett större sällskap som är stadda vid kassa. Bordet är belamrat med vinglas, som delvis fylls på, delvis plockas bort och emellanåt dricks ur. Någon maträtt kommer in. De satt där då vi kom. De dröjde kvar då vi gick. Men vår sorti kom att dröja. Z beställde notan, som inte kom. Ett annat par gjorde samma sak och betalade i samma andetag. Personalen cirkulerade kring, gav vinsällskapet stor uppmärksamhet; oss ingen. Efter 20 minuter, en halvtimme är jag beredd att resa mig och gå. Z lyckas påkalla personalens uppmärksamhet och vi kan slutligen komma ur lokalen ett antal norska kronor fattigare.

På stan är det yra. Ett grabbgäng tjoar mot mig under vår promenad hem innan allt klingar av och vi når vårt hotell och tar skydd i vårt rum för ytterligare avsnitt av ”Kastanjemannen”.

Lördag

Frukosten upphör inte att tjusa. Vi beställer mer från menyn med vetskapen om att vår – sena – lunch blir afternoon tea. Jo, receptionen har lyckats ordna plats åt oss. Morgonen denna lördag är stilla. Vi förstår senare att norrmännen har sovmorgon. Få har beställt bord halv nio, som vi. Inte oss emot. Det är en behaglig start på dagen. Vi äter oss lika behagligt mätta, möter dagen hyfsat tidigt. Vi går ut för inhandling av ett styck kalsong på intilliggande Dressman (hade räknat fel i planeringen), smiter in i en secondhand för barnkläder utan att hitta något till sonsonen, så mot Nidarosdomen för att få möjlighet att kliva ner i dess katakomber. Men väl framme vid den imponerade byggnaden, som började resas redan 1070, får vi besked att allt är fullt. Ja, sedan månader tillbaka. Ok, vi nöjer oss med minnena från den grandiosa gudstjänsten den där söndagen i juli 2019, promenar lite vilsna västerut på snudd på folktomma gator, då jag undrar över om vi inte ska sätta oss på spårvagnen, ungefär på samma vis som vi gjorde i Oslo. Gråkallbanan är privatägd, den är världens nordligaste och nära hundra år gammal.

Sträckan, på nära 9 kilometer, tar oss från Sankt Olavs gate i centrala stan till Lian, en nätt klättring 233 meter ovanför havet, förbi stadsmiljön, upp genom förortens villakvarter till Trondheims nära fjällmiljö och friluftsliv. Vi hittar rätt, får hjälp av föraren att ladda ner giltig app, betalar för vår resa och efter en stund rör sig vagnen för vår färd på 50 minuter tur och retur.

Vi kommer ned efter utflykten och utsikterna i god tid för att skifta kläder till vårt afternoon tea. Nu är det dags för min tweedkostym, Z stassar till sig med sin vackra Ilse Jacobsenklänning. Palmehaven är fylld av sorl, loungemusik från mannen vid flygeln, serveringspersonalen löper gatlopp med ställningarna med läckerheterna: fingersandwich, scones med sylt/marmelad, kakor… Ja, te till, förstås. Jag väljer husets egen blandning av Earl Grey.

Miljön är som stämningen sober. Vi är som gäster till något som inte är vi, men som vi ändå stämmer in i. Timmen, den dryga, dansar iväg och vi dansar förtjusta ut och upp på hotellrummet för att planera resten av eftermiddagen och kvällen. Det blir hotellets spa, där vi bryter av mot det stundande bröllopets gäster med kvinnor i vackra klänningar och männen i pingvinuniformer när vi kommer gående i tofflor och bakrockar med badkläder inunder. Vi tar hissen ned till källaren, går i korridorerna och träder in i spavärlden. Inleder med bassängen, några längders simmande, tar en varmvatten pool, går vidare till de olika bastur som finns, värmen driver oss på flykt och vi svalkar oss med isbitar (!) innan vi går in i en ångbastu, tar en dusch, upptäcker kallvattensbassängen som jag kliver ned i för att stanna en kort, men ändå inte hastig, stund. Det är behagligt. Vi nöjer oss, går upp till rummet och klär på våra rentvagade kroppar.

Det har gått några timmar sedan vårt afternoon tea och vi funderar på om vi ska gå till Solsidans Meny för att inhandla lite charkvaror och ostar för en sittning på rummet. Vi går ut i rusket, tar våra kliv över Verftsbrua där vi utan skydd för vind och regn får känna på Trondheimvädrets makter. Ungefär där och då lockar en sittning på Olivia – den norska restaurangkedjan som också finns på Avenyn – med sin italienska meny. Men de har bara bord på den inglasade utomhusserveringen att erbjuda, så vi avböjer och går vidare. I nästa kvarter ligger Egon, en uppskattad och prisad restaurang och den med italienskt på menyn. Där går det bättre, efter att vi äntligen begripit – och gått runt huset – hur man ska gå in. Vi får fönsterplats, där regnet droppar in, men stället håller annars ovädret på utsidan. Dagens pasta blir valet, ett glas rött till, lite parmesan och det bästa sällskapet. Så kan man också fördriva en lördagskväll. Men varför avsluta den för tidigt. Vi hade ju en drink i baren att ta, den som vi inte hann med vid vårt första besök då vi var så dråpligt nära att kliva in där Kai Martin & Stick!:s första basist satt efter en arbetsdag. Nu var det alltså hög tid och vi fick plats, Z siktade in sig på sin favorit Bloody Mary och jag en Day Martini. Bartendern var multitasking, jonglerade och rörde ihop sina drinkar med stor skicklighet. Vi njöt av skådespelet, men också av våra drinkar som var bedrägligt lena och välsmakande.

Det är vår sista i Trondheim, men båda är överens om att vi lätt skulle kunna stanna en vecka till på hotellet. Lyx och komfort parat med ett vänligt och generöst bemötande är vinnande överallt utom i plånboken. Men så får det bli ibland.

Söndag

Vi vaknar medvetna om att vi gör våra sista timmar på Britannia hotel, kanske någonsin. Vi packar, gör oss i ordning för morgonen och vår final i frukostmatsalen. Njuter av varje tugga, sköljer för dagen ned med te, beställer in ägg Benedict, låter stunden stanna tiden, hör pianisten ta över och kikar sedan på klockan. Flygbussen väntar. Dags att ta farväl och checka ut.

Vi har en lång resa hem, inte bara räknat i kilometer. Z har kalkylerat med tidsmässig generositet, vilket skulle göra en mer än nödvändigt långt stopp i Oslo och hemkomst vid midnatt. Men när vi landat, efter en bländande inflygning över ett soligt Oslo med fjorden glittrande – där jag innan lokaliserat Hønefoss, Tyrifjorden med Utøya –, så kikar vi på möjliga alternativ att komma med en tidigare buss. Z ringer på vägen in till Oslo med flygbussen, lyckas få plats på en buss söderut klockan fem, betalar med lite mackelimang en extraslant för ombokningen och plötsligt känns Göteborg närmare.

Bussen pinnar på bra på E6, men tar sedan en tur in mot centrum där man stannar vid varje hållplats som vore det en linje i stadstrafik. Nå, en guidad tur genom Oslo kan man ju ta. När vi så når busstationen har vi tid att gå och äta, hittar en kebab där Z väljer falafel och jag en kebab i pitabröd; hon valde rätt, jag fel. Men maten håller hungern stången resten av resan plus det godis vi köper innan avfärd.

Våra platser på bussen är trånga, men chauffören Lars-Börje, Bulan kallad, styr och med fast hand i sin Frillesås Bandybuss söderut. Vid nio på kvällen kan vi låsa upp hemmet, välkomnas av Z:s son och börja ta in vardagen efter dagar av flärd. Jag, ett år äldre, med min första pensionsutbetalning väntande dagen efter. En ny tid. Ett nytt liv. Men bara nästan. Jag kommer ju fortsätta jobba ett tag till, så parkbänken och duvorna får vänta.

Rendez-vous på Radisson

Kärleken är viktigt. Oavsett om det är vardag eller fest. Det ska alltid finns skäl att hitta en öppning för hyllning av den man älskar. Även om man hamnar i trångmål beträffande tid och späckade scheman. Bröllopsdagar är ju alltid något extra, så varför inte något extra allt… Det var ju ändå då, vid bröllopet, som man manifesterade sin kärlek, den som en gång startade mellan – i regel – två främlingar och som sedan växt sig till något större.

Med Z träffade jag inte bara min käraste utan också min själsfrände, den soulmate som det är lätt att dela livet med, som är den vän man behöver, den älskade nära, det motstånd och klokskap man behöver när livet sveper in en i tvivlets dimma. Det är lyx att ha det så.

När vi nu firade linnebröllop (ja, det finns ju namn för varje år att fira från bomullsbröllop – ett år – till platinabröllop – 80 år), så varför inte skatta den dagen lite extra…? Vi tog in på hotell. Ja, Skäraton från i somras fick bli Käraton nu. Vi hade fått ett erbjudande synd att tacka nej till, så vi checkade ut tidigt från våra jobb för att checka in tidigt på Radisson Blu Scandinavia vid Drottningtorget, gamla Sheraton, som vi äldre göteborgare fortfarande dristar att kalla det.

Vi har fått en juniorsvit, två rum, en generös hall som möter, terrass som vätter mot Östra Larmgatan och takåsarna över centrala Göteborg, ett stort sovrum med bekväm säng och ett badrum som kunnat erbjuda badkar, men å andra sidan hade vid Hagabadet inbokat några våningar ner.

Incheckat bröllopsdagspar. Foto: KAI MARTIN/ZEBA PEDERSEN LÖWEN-ÅBERG

Vi väljer att byta om direkt från våra festkläder – Zeba i den zebrarandiga klänningen från Monki som jag köpte till henne i 50-årspresent och de tuffa Dr Martens vinröda kängorna från butiken vid Covent Garden, London hösten 2017; jag i min tredelade, svarrutiga Oscar Jacobson, fynd från Hede, december 2017, en vit, buttondownskjorta, Hawes & Curtis, secondhand, en Amanda Christensenslips, lilarandig, secondhand, en lila snusnäsduk (John Henric), ett par randiga strumpor (Claudio) inhandlade som gåva från Z under Danmarkshelgen nedstoppade i ett par svarta Tiger of Sweden, myggjagare fyndade på Erikshjälpen för några år sedan. Men stassarna skulle vi ju återkomma till, men nu var det badkläder under, hotellets badrockar och tofflor som fick tjäna som skylande plagg våningarna ned till spaavdelningen i hotellets källare.

I spalandskapet. Foto: KAI MARTIN

Det är ju som att komma till en annan värld. Musiken är nedtonad, ambient, som gjord för att andas in, andas ut till. Vi blir rekommenderade att byta till badhusets tofflor då golven kan vara för hala för hotellets mystofflor. Vi får en broschyr, ja två, om hur man kan gå till väga och i vilka steg man rekommenderas ta för att nå maximum spa. Vi inleder med duschande… eller, jag gör det. Z måste i all hast styra upp något och kommer då jag svettas i ångbastun tillsammans med en för mig okänd kvinna. Jag sitter på behörigt avstånd i dimman, ser dubbelt ingenting; utan glasögon och i det tätta dis som belägrar bastun. Z kommer och tillsammans sitter vi en stund innan vi låter en kall dusch växla mellan en varm. Vi provar fotbad, utan att jag blir nämnvärt exalterad. Musiken vilar i provocerande stillhet, som David Silvians solostycken i instrumentalform på valium. Det börjar krypa i kroppen. Avslappning är inte min grej. Z är bättre på det. Vi hamnar i bassängen, där några medbadare kopplar av med stilla samtal. Vi pratar med, men det känns som våra röster ekar i stillheten. Vi går upp. Testar lite andra faciliteter, en dusch som ska få en att bli en riktigt göteborgare. Jag som redan är det roas dock av duschandet på korsan och tvärsan. Dagen efter ska jag roas igen, men då ute i verkligheten. Peter Apelgrens målningar hänger på väggarna, men blir liksom kulisser i spalandskapet och får inte den uppmärksamhet som de förtjänar. Det kryper i kroppen och medan Z kör en sista behandling i något slags dusch väntar jag otåligt för att vi gemensamt ska troppa av. Jag smiter iväg i ett hörne för att skifta våta badbyxor till torra kallingar, upptäcker att ett man följt efter, men han smiter iväg när jag vänder mig om. Och, ja, jag hade badrocken på.

Så kommer vi ut, passar på att boka bord på Noot, går upp för att dressa om, plundrar minibaren, tar en glas vin på terrassen och undrar när regnet, som den gråmulna himlen skvallrar om, ska komma. Så tar vi hissen ner, ser att någon tagit in i popup-rummet som vi frekventerade i slutet av juli, och sätter oss till bords på Noot. Får fin service, bestämmer oss för en egenkomponerad trerätters meny – Z äter grillad vitkål, stekta, svenska vita bönor, inlagda mandlar, svampemulsion och jag blåmussla med smörinkokt gulbeta, salvia, inlagd gulbeta, torkad svart oliv. Hon dricker det spanska röda Merlotvinet vi beställt en flaska av, jag tar ett glas vitt. Allt smakar utmärkt och spaeffekten slår till. Vi umgås, är med varandra och fortsätter våra outsinliga samtal i livet. Huvudrätterna – vildsvinsköttbullar, potatispuré, inlagd gurka, rårörda lingon och gräddsås för henne; råbiff på innanlår med fläderkapris, rödkål inlagd med enbär, machesallad, rostade frön, potatis och persiljeemulsion till mig – är utmärkt kökskonst. Så kaffe och efterrätt: inlagda plommon för Z och chokladtryffel till mig. Klart man blir glad, mätt och nöjd då.

Magisk mat med nordisk touch. Foto: KAI MARTIN

Vid bordet bredvid sitter regissör Staffan Aspegren, som jobbar med ”Kärleken skonar ingen” på Göteborgsoperan, så jag smiter över för ett kort hej innan Z och jag fortsätter kvällen på rummet. Vi har haft en lång dag och väljer att avsluta firandet tidigt. Dessutom ska jag upp tidigt, eftersom mina förpliktelser som farfar kräver min närvaro i Kålltorp 08.00.

Nattlig utsikt. På hotell Royal lär poeten Gunnar Ekelöf bott och di

Så jag stiger upp 06.00. Märker hur regnet slår mot fönstren. Z sover djupt. Jag gör min morgontoalett, klär mig i vardagsklädsel – Jacob Cohen-jeans och en gråspräcklig Samsø & Samsøskjorta (second hand, förstås). Z vaknar långsamt, men vill äta frukost med mig, så vi ansluter med till de morgontidigas, glesa, skara i matsalen, där varje slammer från en sked, kopp eller tallrik ekar.

Vardagsmorgon i Göteborg. Foto: KAI MARTIN

Så får jag skynda, lämna min älskade för en regntung Göteborgmorgon i rusningstrafik. Jag, som inte åkt spårvagn sedan tidigt mars 2020, har nu på några dagar gjort resor med skräckblandad förtjusning. Nu väntar en resa på en glest besatt trean mot Kålltorp, farfarsdag med sonsonen; hedersuppdraget under hösten, som jag inte vill missa för något i världen. Z…? Hon gick upp på rummet och utnyttjade möjligheten med sen utcheckning innan vi förenades i hemmet dit barnbarnet och jag anslutit för en förmiddagslur.

Resan med Hilda

Vi välkomnade en ny trotjänare i familjen. Ja, jag vet, trotjänare är någon/något som följer en länge. Det blev inte så med Tiggan, som var törstigare än ett fyllo och som började bli kinkig med reparationer som vi inte riktigt var så förtjusta i. Så adjö efter x antal mil och tack för den här tiden. Dricka kan du göra hos någon annan.

Vi hade filurat ett bra tag på vad vi hade för önskemål. Helt klart var att en bil med högt insteg var bra för min rygg, för det ska vi ge Tiggan; min dåliga rygg har mått bättre av en VW Tiguan. Vi ville gärna ha dragkrok. Men framför allt en bil som drog sparsamt med bensin, något som borde vara rimligt dessa dagar och som det är helt obegripligt att ingenjörer world wide inte lyckats med i någonstörre utsträckning att fixa. (Elbilar undanrakat.)

Vi testade. Vi provkörde. Vi diskuterade. Vi funderade på leasing, men avstod snabbt. Vi hamnade, efter tusen och en bilmärken och provkörningar, hos Toyota i Mölndal/Sisjön. Vi kom hem med ett signerat köpekontrakt på en Rav 4, en elhybrid, som hade allt vid kunde önska oss, förutom dragkrok. Nej, den var inte helt ny. Men en tre år gammal bil är ändå ny, även om den tidigare ägaren måste ha dragit på på en grusväg, något som motorhuven vittnade om, perforerad med stenskott i lacken. Det skulle firman fixa. Precis som stenskotten på rutan… just de detaljerna återkommer vi.

Z och jag har någon grej med registreringsnummer. Vi gillar kombinationer som ger associationer. Det gör bilresan roligare och en bil mer personlig. Som min Peugeot med RFU, som blev Rufus, ett kärt fordon som tog mig runt från 2006 och några år framåt.

Nu har det alltså blivit Hilda, som vi börjat känna in och som nu skulle få sin första gedigna långtur. Stämde våra teser med försäljarens löften om bränslesnål. Vi for mot söder. Skulle på konfirmation, som i Danmark är stort och prestigefyllt.

Z och jag hade tagit delar av eftermiddagen ledigt. Men vårt följe kunde inte riktigt det, så 16.15 var satt som avfärd. Det blev inte riktigt så. Skäl som packning inte klar, brobiz för färjan glömd, nyckel till vårt ”hem” i Bagsværd (Z:s syster T:s lägenhet) glömd plus att tre av fyra ville äta på vägen. Ankomsten till förorten till Köpenhamn blev sen, kvällen hade tagit över dagen och tiden mellan att vi installerat oss och jag skulle gå och lägga mig krympte. Ungdomarna…? Jo, de tog tåget in till Byen för en krogrunda, som unga mänskor pläga göra. Där är inte jag, om jag någonsin varit det.

Så istället randades åter en ny djärv dag där avfärden skulle vara tidig för klockan 10 började ceremonien i Udlejre kirke.

Hilda hade tagit oss tryggt och smidigt från Sverige över sundet ned till vår destination. Vidare västerut var det heller inga problem. Hon lydde villigt ackompanjerad av dansk fm-radio.

Förväntan utanför kyrkan var stor. Tio barn skulle konfirmeras och deras familjer skulle vara åstunda vittnen. Jag hade, förstås, klätt upp mig: en smårutig H&M-kostym med brittisk touch inköpt några mil från Ølstykke där kyrkan låg, en Charlestone Tie Rackslips till en vit Hawes & Curtisskjorta, ett par svarta brogueskor, Paul Smith; allt second hand, förstås. En snusnäsduk i vinrött kontrasterade den grönbrokiga slipsen. På huvudet en sotarmössa. Det var höst i luften, men solen sken milt mot en blå himmel med skira moln.

Danska psalmer är inte bara verser på Z:s modersmål utan också melodier som jag i stort inte känner igen. Jag försöker ändå, stöttad av en väninnan till tvillingarnas – de som ska konfirmeras – mamma. Med skolad, stark stämma i ryggen finner jag melodien och får en värmande kommentar från Z efteråt.

Ungdomarna välsignas, de är alla ostyriga 15-åringa, truliga, späda, grovlemmade, finniga, fina, förväntansfulla, spända. Det är vackert. Utanför gratuleras de. Olika slags vrålåk väntar på att ta dem iväg på en tur. Tvillingarna får en resa i en vit Porsche som spinner innan den ger sig iväg med ett vrål. Foton tas. Kramar delas ut. Pandemin är en bit bort; så nära ändå.

Vi har inte riktigt hunnit arrangera present till tvillingarna. Åker till ett närbeläget köpcenter. Hamnar i gräl. Går skilda håll. Jag hittar en Røda korsbutik som inte skänker någon tröst. Köper solrosor, men då jag ska betala med mitt danska Danske bankkort vägrar den acceptera min betalning – trots rätt inslagen kod. Hmmm. Har en hundring i plånboken, som ger mig två buketter solrosor. Z är i en Kvickly för att fixa grejer så att hon kan fixa buketter. Jag får sms var hon är. Går in i butiken med min blomsterkvast som en expedit tror är från hennes affär. Jag förklarar att jag har köpt dem på ett annat ställe och får engelska som svar. Jag upprepar på svenska, irriterat eftersom jag redan är det, och får slutligen hjälp som säger, fast på danska, det jag redan har sagt. Går ut. Väntar. Z kommer och tittar på min blommor, undrar varför jag har köpt dem. Efter en stund blir det en kompromiss. Z ordnar så att hennes och mina blommor binds om, men först ska var och en av hennes rosor dekoreras med en dansk hundring. Det blir fint, till slut, och blomsterbutiken gör ett vackert arrangemang av det hela. Z:s griniga gubbe tappar surheten och vänder sakta bog.

Vi åker till N, Z storasyster, var tvillingar S och L alltså har konfirmerats och nu ska hyllas. Välkomstdrink på verandan i en tidiga hösteftermiddagens klara väder. Rosa bubbel, specialbeställda M med tvillingarnas namn på i små pappkorgar, mixade nötter i andra pappkorgar; gäster kommer, fler anslutet. Festen börjar.

Bakom huset finns en liten gräsmatta där det i somras stod handbollsmål till de handbollsspelande tvillingarna. Nu stod där ett stort partytält. Borden var rund, utplacerade för att ingen skulle sitta för tätt, en riklig buffé – förrätt, varmrätt och efterrätt – dukades upp under gång, tal hölls, drycker dracks, det var ett liv och ett kiv och ett sorl, med styrkan i rösternas volym som steg ju längre vi satt där. Min tinnitus grumlar till min hörsel i massans sorl, att i detta försöka urskilja danskan gjorde min skalle trött.

Jag gick åt sidan. Valde enskildheten och stillheten. Blev inkallad för något tal som inte skulle missas. Blev utkallad till en gräsmatta, ett slags allmänning, där ungdomarna samlats för lek och spel. Stora uppblåsbara plastbollar, där man kryper in, och sedan ska tackla varandra under ett försök att spela fotboll. Tiden smet iväg. En ny kväll kom och med den en allt mer tilltagande, rå och fuktig, kyla. Strax efter åtta påkallar jag uppmärksamheten, att jag vill åka hem, att gubben är trött. Vi landar i soffan i Bagsværd med den längtande brittiska bulldoggen Max vid våra fötter. För mig tar tröttheten snabbt över, jag dricker den øl jag längtat efter, efter allt för många Coca-Cola till maten, som den chaufför jag har varit. Men märkligt nog rinner den ned på tvären, trots att det är en Classic, den av Tuborgs ädla drycker som jag föredrar.

Vi skådar en ny dag. Dimmorna lättar och solen tar över. Det är en förväntans stund. Jag ska äntligen få komma till Søllerød loppemarked, eller Holte loppmarknad som vi säger. Det ställe som på allvar 2008 triggade igång mitt secondhandintresse, som att det snudd på svämmat över. Något som också gjort att jag, kanske, föräras en medverkan i ”Antikrundan” (något jag skrev om här).

Vi intar frukost, får med ungdomarna och T, kommer iväg, parkerar, tar ut pengar (återigen nekas jag använda mitt danska Danske bankkort, så jag får låna av Z) och kliver in på det nya området i Holte som huserar loppisen. (På det gamla är det tillfälligtvis ett covid-center för provtagning). Vi bestämmer ett stråk vi ska gå. Men det Z har sagt stämmer inte med det jag uppfattar. Hon vill gå i cirklar, som i öar, då jag tar ett motsolsvarv. Efter en stund inser jag att mitt sällskap är långt efter, ja till och med osynligt. Jag har hittar en hyfsat snygg Tigerkostym i min storlek för 250 kronor i den danska valutan, men vill ha Z granskande öga. Förstås är benen för långa, ärmarna likaså. Vill jag verkligen ge mer jobb till min skräddare…? Som vanligt är det en salig röra av skräp, fynd och den sedvanliga presentsatsen 75 procent damkläder, 20 procent barnkläder och resten herr av skiftande kvalitet.

Väl förenad med Z hittar jag en grön filthatt (inget egentligt märke, made in China), som blir min för en 20-peng. En gul Marlboroskjorta prutar jag ned från 50 till 30. En grå, snygg J Lindebergkofta blir min för en hundring. Z har har hittat en blå Tigerkostym i linne/ylle. Storlek 48, där jag en gång var, som kanske någon av sönerna vill ha. Köper den för 250 dkr. Z hittar en brödskivare, som hon länge letat efter, som inhandlas och hamnar i min kasse. Hon fyndar ett snyggt, smalt armband och i samma stånd finner jag en läcker läderväska som hon köper till sig.

Den första Tigerkostymen har nu gått, förstås, men den kunde jag ha och missa. Kvar finns en sobert grå Oscar Jacobsonkostym. Men 800 kronor är utanför min budget och heller ingen nödvändighet.

T måste lämnas, så vi bryter upp, går mot bilen med vår packning, som nu har blivit diger eftersom Z hittat en barnstol, Ikea, med jalusi, som är tänkt att roa barnbarnet.

Väl i Bagsværd tror alla att vi ska packa bilen för hemfärd via en tur till Reffen, det hippa restaurangområdet, på Refshaleøen, en utsticker från Amager, med utsikt mot Kastellet och Den Lille Havfrue. Men mina intentioner har inte riktigt hörsammats. Jag vill hämta alla packning efteråt, för att inte locka tjuven. Så så blir det. Inresan till centrala Köpenhamn går inledningsvis galant, men i höjd med Bellahøj tjocknar trafiken på. Vi inser att det är något som inte stämmer och i mitt bakhuvud skaver något om Köpenhamns maraton… och ja, ett halvmaraton går av stapeln denna söndag. Vi är i trafikens och köernas grepp, men väl inne i Nørrebro mot Åboulevard så släpper det och färden går därefter geschwint.

Vi når Reffen, parkerar bilen. När ungdomarna tar en öl tar Z och jag ett bad i en Refshalebassin, uppfriskande och skönt när nu spetembersolen ler så rart. Bassängen är kantad av läckra containerbostäder, sådana som var på g också i Göteborg, men där kommunen som vanligt kroknade i sina långbänksbeslut. (Skrev om ett försök här.)

En kort promenad så var vi framme i det stojiga restaurangområdet med mat och dryck från all världens hörn. Vi beställer var och en för sig sin mat. S och jag fastnar för en nygrillad stek med pommes och nyslungad bearnaisesås. All mat görs och serveras med ett viss mått av tempo, köer bildas och glesas ut, barerna lockar med sin drycker… jag är sugen på en Pilsenr Urquell på flaska. Servitrisen häller upp en ekologisk Royal på fat. Jag undrar om den är min och upprepar min beställning. ”Den har vi inte”, svara hon. Jag pekar på flaskan i kylen bakom henne rygg och surt tar hon fram den, jag visar förnumstigt på etiketten och bokstaverar P-i-l-s-n-e-r U-r-q-u-e-l-l. Ännu surar svarar hon ”Ok, I got it”. Sätter mig med de andra som placerat sig under ett tak, som förvisso skyddar i solen, men också bjuder in en onödig kyla. På håll ser vi en bungyjump från en kran och jag tänker, aldrig.

Tiden rinner undan. Vi går till bilen, kör åter till Bagsværd, hämtar vår packning. Lyckas hårfint få in allt, trots barnstolen som skrymmer. I Prøvostenen är det dags för proviantering, øl, vin, koldskål, Ymer, kærnemjælk, rågbröd… Jo, Hilda rymmer med nåd det också. Färjan väntar. Fosterlandet likaså. Hilda har inte gnällt en enda gång, svarar fint mot vägen, är lite högljudd mot betongplattorna på E6:an kring Falkenberg, men är definitivt inte törstig på samma vis som Tiggan.