Sinnlig och roande. Sara Klingvall och Charlotta Grimfjord Cederblads ”Njutning och kontroll” är en intensiv och roande föreställning där publiken bjuds in. Foto: KAI MARTIN
Vi lever i en narcissistisk tid förstärkta av sociala medier. Vi ska framstå som perfekta, söka det perfekta och lockas av njutning. Njutning då vi gör något. Njutning av vad vi intar i form av mat och dryck. Gärna ska det se snyggt ut. Utom på en afterwork, då allt spiller över. Ett glas för mycket. Några bitar mat som blir frossa istället för ett lagom. Vi som inte bara vill ha gränslös njutning utan också sträng kontroll faller ned i ångest och självförakt.
Detta famnar duon Sara Klingvall och Charlotta Grimfjord Cederblad i sin lustfyllda, insiktsfulla och roande föreställning ”Njutning och kontroll” på intima Cinnober på Masthuggsterrassen.
Här har paret dukat upp furstligt. Glasen med bubbel i entrén (ja, det finns alkoholfria alternativ) uppmanas man att ta med in i salongen. För det vankas mer.
Det blir en fest för ögat, örat, hjärnan och själen. Men också frestelser i form av snittar, mer vin och godis. Vi lever i inte bara i ett narcissistiskt tidevarv utan också i ett hedonistiskt. Det är i njutningen föreställningen tar sitt avstamp, sneglar tillbaka till grekerna och romarna om orden orgie och hedenomi ursprungliga betydelse. Ett raskt hopp till brittiske filosofen Jeremy Bentham, som i mitten av 1800-talet skapade riktningen utilitarism. En teori inom normativ etik som föreskriver att den rätta handlingen är den som maximerar nyttan, det vill säga maximera utfallet av lycka och minimera utfallet av lidande. Eller, som Bentham sa ”all njutning är god”.
Men filosoferandet hos Klingvall–Grimfjord Cederblad löper raskt vidare till det egna erfarenheterna. Det gör också att föreställningen eventuella pretentioner och von oben-perspektiv snabbt landar på golvet. Det är ett friskt sammelsurium av koreografi och musik hämtat från allsköns håll. Kläd- och scenbyten i ett högt tempo, utan att dramaturgin går förlorad i något hafsigt.
Det blir tillbaka till filmer som duon minns – och iscensätter. Demi Moore i Sara Klingvalls gestaltning i den klassiska drejscenen i ”Ghost” där Patrick Swayze (komiskt gjord i ”muskulös” t-shirt av Charlotta Grimfjord Cederblad) glider över till ”Dirty dancing”. En film Demi Moore inte fick göra mot Patrick Swayze. Så fortsätter det: ”En officer och gentleman”, ”Titanic”… för allt Demi Moore (Sara Klingvall) är ju att flyga, hennes stora längtan efter njutning.
Ja, vi hamnar till med i Jane Austins kyska värld, som via de strålande skickliga projektionerna/animeringarna signerad Carmen Fetz, som utmanar det pryda och könsreglerade för något mer lustfyllt.
Så landar vi i ”När Harry mötte Sally” och ”orgasm”-scenen på en lunchrestaurang med Charlotta Grimefjord Cederblad som Meg Ryan. Där Charlotta Grimfjord Cederblad utmanar och tycker inte att Meg Ryan tappar kontrollen tillräckligt för att vara övertygande i sin roll. Efter några fatala försök talar hon sig varm om ett Youtubeklipp med operasångerskan Montserrat Caballé, där operadivan med slutna ögon mottar publikens flera minuter långa ovationer. Det drömmer Charlotta Grimfjord Cederblad om och förvandlar scenen till dödsmetal där hon growlande tar över – förstås till publikens ovationer.
Ja, infallen är många och publiken bjuds hela tiden in i föreställningen inte bara som åskådare. Man njuter helt enkelt mer och bättre av denna tokiga föreställning ju större deltagande man tillåter sig.
Det är lätt. För det är generöst, levande, lustfyllt, roande och njutningsfullt – där sensmoralen nog mest av allt handlar om att våga tappa kontrollen för att njuta. Det gör ”Njutning och kontroll” på ett begåvat och underhållande vis utan att tappa koncepten.
”Njutning och kontroll”, Cinnober, Masthuggsterrassen, premiär 26 april 2024. Spelas också 27 och 28 april.
Koncept, text, regi, kostym, scenbild och framförande: Sara Klingvall och Charlotta Grimfjord Cederblad.
Laddat med allt. ”Moulin Rouge – the musical” på China teatern i Stockholm är fullproppad med godis. Foto: MATS BÄCKER
China teatern, Stockholm.
Publik: 1230 (utsålt).
Bäst: Överdådet från start till mål.
Sämst: Ljudvolymen – framför allt i början.
Fråga: Vad fanns inte med i denna välfyllda musikal…?
Ur Baz Luhrmans färgsprakande succéfilm ”Moulin Rouge” från 2001 skapades ”Mouline Rouge – the musical” (premiär 2018). En show tryfferad med allt: drama, romantik, drömmar, humor, allvar, färgstark kostym, vild koreografi, våld och musik hämtad från allt annat än det 1890-talets Paris som föreställningen ska spegla.
När nu musikalen har satts upp på China teatern (premiär 14 september 2023) har det inte sparats på krutet. Här ska allt med. Det är en stor ensemble som från start får slita med dans- och sångnummer som är hisnande och färgsprakande. I centrum, förstås, fantastiska Marsha Songcome i praktrollen som artisten, nöjespalatset Moulin Rouges stolthet och stjärna Satine. Men Moulin Rouge är i denna berättelse så mycket mer än en scen för uppträdande. Här förväntas artisterna också agera prostituerade uppmuntrade av teaterchefen Harold Zidler, som agerar cynisk hallick.
Ja, vi är alltså i ett slags både pråligt, vilt, sorgligt, lyckligt, romantiserat Paris Montmartre, konstnärskvarten. Men nöjesetablissemanget är på ekonomisk dekis. Ekonomiskt tillskott krävs. In kommer den onde greven (Fred Johnson) in med krav som hotar den konstnärliga frihet artisterna vurmar för. Konfliktfyllt…? Jo, det är bara förnamnet. Trovärdigt? Nja? Jag tror inte på några artister som lyckligt tjänar extra som sexarbetare. Men nu är ju storyn som den är.
In i denna mustiga gryta kommer den naive Christian (Andreas Wijk), en låtskrivare som snart hamnar i Henri Toulouse Lautrecs (ja, den tidstypiska konstnären finns med – här i Alexander Larsson gestalt) och spanjoren Santiagos klor. De som har kompositörsdrömmar med önskan om att sätta upp ett verk på just Moulin Rouge.
Intrigen är vävd med lösa sömmar. Men säg vilken musikal som inte är det…? Lassa in lite ”La Bohème” – Puccinioperan – med en tuberkulosdrabbad huvudrollsinnehavare, så har man en story att berätta.
Allt går i en vindlande can can-fart med cabaret-, burlesque-, varieté-nummer uppblandat i denna friskt generösa och berusande cocktail. Lägg till att artisterna musikern har att förhålla till nära nog 70 låtar (om jag räknat rätt) i späckade potpurrier med tungvrickande arrangemang. Här swingar man sig friskt mellan diskohits eller musik av Bowie, A-ha, Police, Sia, Talking Heads, Seal, Bizet och Eurythmics. Ja, till med ur ”Sound of music”. Allt ska med i detta sjöslag av musik.
Jo, det krävs sina lättklädda och hårt sminkade sångare och dansare för att göra denna show rättvisa. Men så är musikalartisterna i ”Moulin Rouge” i toppklass.
Romantik på scen. Marsha Songcome som Satine och Andreas Wijk som Christian har pusskalas på scen. Foto: MATS BÄCKER
Marsha Songcome sjunger med hjärtat och gör sin roll med själ, pendlande mellan Satines längtan efter kärlek och strävan efter ett värdigt liv. Andreas Wijks Christian görs med naivistisk skörhet och styrka – han är en bländande sångare med vacker klang och öm ton. Santiago i Anton Ewalds gestaltning är frustande och härlig, som rollen kräver en smula parodisk men med vass sång. Alexander Larsson gör Henri Toulouse Lautrecs haltande karaktär skönsjungande och drivet drömmande. Morgan Allings pondus och energi ger Harold Zidler lyster. Fred Johnsons Greve är inledningsvis fyrkantig och alltför stel, men denna diaboliska gestalt växer genom föreställningen.
Så då ensemblen, som är så bländande och som med de stora scenerna med sång och dans skänker ”Moulin Rouge” ljus, kraft och färg och gör den sprakande intensiv.
”Mouline Rouge – the musical”, China teatern, Stockholm. Premiär 14 september 2023. Denna recension baserad på föreställningen från 16 mars 2024.
Manus: John Logan (baserad på Baz Luhrmans film med samma namn från 2001).
Arrangemang, orkestrering, kompletterande musik & text: Justin Levine.
Dansarrangemang: Justin Levine & Matt Stine.
Medorkestrering: Katie Kresek, Charlie Rosen & Matt Stine.
Medverkande: Marsha Songcombe (Satine), Andreas Wijk (Christian), Morgan Alling (Harold Zidler), Fred Johanson (greven), Alexander Larsson (Toulouse-Lautrec), Anton Ewald (Santiago), Lovisa Bengtsson (Nini/ensemblen)), Joanna Perera (la Chocolat/ensemblen), Rachelle Larsson (Arabia/ensemblen) och Nils Reinholtz (Baby Doll/ensemblen).
Ensemblen: Ulrika Ånäs, Victor Morell, Patrik Riber, Zain Odelstål, Liza stockseth, Sanna Jansson, Louise Wallentin, Robin Lake, Albin Lindén, Martin Jonsson, Hanna Carlbrand, Emilia Hallstensson, Martin Wallin Andersson, Agnes Lindgren, Edin Jusuframic och Marlene Lindahl.
Orkester: Jan Radesjö (kapellmästare och klaviatur), Mats ”Limpan” Lindberg (bas), Tobbe Stener (gitarr), Magnus Fritz (trummor), Mats Sundström (klaviatur och träblås) och Ulf Hellerstedt (gitarr).
När jag sommaren 2022 såg Ådalsbandets musikdramatiska föreställning ”Eldupphör” på Villa Belparc blev jag genast förtjust. Att berätta svensk historia till nyskriven musik och text har ju magister Stefan Andersson lärt oss sedan 2008. Han är nu något av en rektor för den skola som funnit fler och fler läromästare. Ådalsbandet tillhör en av dessa.
Tidsresa. Ådalsbandet gör en tidsresa med ”Byen som forsvant”. Foto: KAI MARTIN
I somras fick jag reda på att bandet fått engagemang från Narviksfestivalen Vinterfestuka om att skriva om stadens historia och tillkomst. Narvik har ju sina tydliga kopplingar till svensk malmindustri och är ungefär lika gammal som Kiruna, som stad betraktad. Vinterfestuka är en festival med anor. Sedan starten 1956 har man underhållit sin kommun och tillresta. Det har också blivit ett sätt för invånarna att hylla och ära den bygd som de kommer ifrån. Man ställer under denna vecka upp mangrant ock klär sig som för en tidsresa drygt hundra år tillbaka i tiden; männen i vidbrättad slokhatt, vit skjorta och väst, som för att minna om de rallar som byggde Ofotsbanan, den delen på den norska sidan av järnvägen mellan Luleå–Kiruna–Narvik, och kvinnorna i långa kjolar och blusar eller klänningar samt gärna hatt.
Nu ville alltså Vinterfestuka göra en beställning av den svenska orkestern. Allt baserat på en tio minuters peepshow av ”Eldupphör”, ett slags snabb version, framförd av låtskrivarna Tony Naima och Lars Bodén tillsammans med bandets excellenta och uttrycksfulla sångerska Mathilda Lindgren. Tio minuter alltså! Det räckte.
Vinterfestukas tillresta delegation som närvarade vid Utbudsdagarna, där kultur högt och lågt saluförs, jublade som männen i ”Tjuren Ferdinand” som trodde sig ha hittat inte bara en bjässe till tjur utan också en vild och stark kombattant till den tappre matadoren. Nu ropade de inte unisont ”Honom ska vi ha!”, utan vid en öl senare på kvällen slöts ett muntligt avtal som sedan blev skriftligt. Från den första kontakten i september 2022 till påskrivet kontrakt i januari 2023 har duon, barndomsvännerna Tony Naima och Lars Bodén skrivit låtar baserad på den research de gjort om Narviks tillblivelse.
Det har blivit ”Byen som forsvant”, baserad på historien om Rombaksbotn, staden någon mil öster om nuvarande Narvik som uppfördes i all hast vid bygget av Ofotsbanan i slutet av 1890-talet och en bit in på 1900-talets början.
I ett samarbete mellan Musikk i Nordland och Stiftelsen Vinterfestuka har Ådalsbandet inte bara antagit utmaningen. Den 8 mars 2024 skulle det vara premiär i Narvik Kulturhus.
När jag fick reda på detta var det fortfarande sommar 2023, men jag var ivrig att berätta att jag ville dit. Detta ville jag inte missa. Så gick tiden. Jag glömde inte av det hela, men la det liksom åt sidan.
Så för några veckor sedan kom beskedet. ”Vi ha premiär 8 mars. Du har lovat att komma!”
Haha, jo, det förpliktigar ju. Men att i hast resa till Narvik. Jag skissade i huvudet, men vågade inte riktigt fråga Z om det ens var ok. Men när det väl blev gjort var hennes svar som alltid klokt. ”Om du nu har sagt att du har köpstopp, så är det väl bara att åka. Med två månaders köpstopp har du tjänat in till både buss- och flygbiljett.”
Hon syftar på min ambition att ha köpstopp beträffande kläder (ja, vi pratar min shopaholic beträffande secondhand och loppis, som måste sättas på paus).
Torsdag
Över gränsen. Foto: KAI MARTIN
Plötsligt är resa löst och boende. Jag kontaktar mina rara vänner i Oslo för boende på upp och nedresa, så att jag får möjlighet att umgås lite. Reser upp torsdag den soliga, vårlika 7 mars, blir mött av G och tar en promenad genom ett lika soligt glatt Oslo, som vore våren redan här. Vi går förbi Oslo Spektrum, arenan, där tonårsflickor sitter och väntar på bästaplatsen inför kvällens konsert. G frågar vilket bandet är och får svaret 1975 och talgdanken trillar inte ner förrän först långt senare. Just där och då framstår vi som dinosaurier. Vi tar en tur förbi M&E, secondhandbutiken som jag hittade när Z och jag var i den norska huvudstaden senast (en resa beskriven här). Ja, där jag hittade den där spännande, blå leopardmönstrade rocken från Zara. Nu blir det ingenting. Jag behövde bara rasta av mig en smula. Vi fortsätter in i en skobutik för G ska hitta skor till sin far, köper ett par och sedan går vi ut ned mot Karl Johan och mot Rådhuset och vidare ned till Aker brygge och Tjuvholmen där G och hennes man P har sin fina lägenhet.
Det är lätt att känna sig hemma i deras sällskap och samtalet löper fritt och ledigt. Vi går ut med deras hund och tittar på Oslo i solnedgång, pratar på och går sedan hem för att sluta kvällen. P ska upp tidigt och jag kroknar efter ett tag (Z har ju haft en förfärlig hosta som utvecklats till lunginflammation, så ingen av oss har sovit något vidare). Jag läser vidare på min krimroman av Jørgen Jæger (”Villospår”). Han är en driven författare där man ivrigt vänder blad och kapitel för att stilla nyfikenheten. Allt utspelar sig i Drammen och delvis i hotellmiljö, som får sina fantasifulla effekter när jag väl checkar in på Scandic Narvik. Men först en god natts sömn i paret G:s och P:s gästsäng.
Fredag
Morgonen skakar liv i kroppen. P har redan åkt när jag kliver upp. G är på gång och tillsammans äter vi frukost. När jag väl fått samlat mitt pick och pack, inklusive en blå- och vitprickig Amanda Christensensjal som P gett mig ur sin samling av saker han inte behöver, promenerar vi med hunden upp mot Cort Adelers gate där G guidar på med berättelser om Gestapos högkvarter som nogsamt sparades när tyskarna bombade staden under den fruktansvärda tid som andra världskriget utgjorde. Vi passerar detta hus, en skola med lekande, högljudda barn som om de sett någon kändis i den exklusiva sportbilen som drog därifrån. En annan tid. Ett annat liv än då för 80 år sedan. Jag ser Konserthuset, den inte så vackra byggnaden, där Kai Martin & Stick! i källaren på Club 7 gjorde en speciell spelning som final på vår ”Röd plåt”-turné 1982.
Vid Nationaltheatret finns en station som tar mig direkt till flygplatsen i ett svep. Jag köper biljett och vi tar farväl med en förhoppning om snart återseende, då helst med en frisk Z.
Tåget till Gardemoen är modernt och jag slussas i ilfart ut ur staden efter ett mellanstopp vid Oslo Sentralstasjon. Så vidare utan några större vidder. En flera kilometer lång tunnel skyddar från in- och utsyn innan vi ankommer till Lillestrøm, sista anhalten innan Gardemoen.
Jag hastar, trots att jag är i god tid, upp till transithallen och hamnar i säkerhetskontrollens kö, som ännu är sparsamt lång. Packar upp min påse med after shave, raklödder, tandkräm, och datorn, placerar allt med jackan och kepsen i lådor för scanning. Går igenom utan problem. Skyndar mig att ta vara på allt, lita inte på någon, packar ned allt i min ryggsäck, tar på mig jackan och kepsen. Tar en lov i taxfreen med varor som är allt annat än taxfree. Sätter mig för att ladda telefonen, läser min spännande roman och tiden går till det är dags att gå ombord.
Jag är nöjd. Jag har fixat fönsterplats och vädret är strålande. Det här bli bra. Men ombord blir det tvärt om. Fönsterplats, ja. Men inget fönster. Just den platsen där jag sitter saknar det. Det blir ingen utsikt över Norge. Det bli envist läsande mer i boken och så somnar jag för en stund.
Vi har kort tid kvar. Bänkgrannen framför lutar huvudet mot sitt fönster, så den möjliga skärva till utsikt omöjliggörs. Jag läser mer i boken. Finner mig i mitt öde.
Flygplatsen Hardstad-Narvik ligger utspilld på lågland någonstans mellan just städerna Harstad och Narvik, en knappt timme och vardera håll. Jag tar min ryggsäck och går ut i vädret som nu har blivit grått, som för att förena sig med vintern här med vitt och svart i ett naturens famntag nu när vintern är på väg att tappa taget för våren.
Luften är frisk, men flygbussen gör sitt bästa för att störa den. Jag får reda på att det är billigare att köpa biljett via nätet än ombord. Hittar en lätt krånglig hemsida och naturligtvis hänger det sig när väl betalningen ska göras. Nytt, stressat försök. Nu med större framgång. Nära 500 norska kronor fattigare kliver jag ombord på en buss som snabbt blir full. Vi far österut på vindlande vägar i storslagen natur med resliga fjäll som med sina snöklädda spetsar strävar mot himlen.
Till höger Ofotsfjorden, den som leder in mot Narvik och Rombaksfjorden österut och åt det andra hållet mynnar mot Lofoten, där Z och jag gjorde en seglingstur sommaren 2019 som vi aldrig glömmer (läs om den här). Men nu är det Narvik som gäller, staden med den dramatiska historien under sina 122 år.
Bussen stannar utanför hotellet. Jag går in som den enda resenären från resan från flygplatsen och hit. Receptionisten letar efter mitt namn. Frågar om jag heter Geir och jag tänker på Ylvis och deras suveräna ”Jag heter Finn”. Men jag förtydligar: Kai. ”Ah”, säger den unge mannen, när han hittar mitt namn i systemet. ”Där har vi dig ju!”, så får jag mitt kort och en tur upp med den snabba hissen till rum 1102 med utsikt över byn och fjället med den hisnande skidbacken som är upplyst för kvällen.
Rummet är för två, men jag är allene. Spatiöst, men utan åthävor. Jag ställer iordning i badrummet, lägger boken vid nattduksbordet och klär om till min Oscar Jacobsonkostym, som min skräddare Samuel har ordnat så att jag nu mer kan komma i byxorna utan problem, linne/bomullsskjortan som är det senaste jag köpte (ja, jo, köpstoppet från mars början fick sig en knäck, men denna fina skjorta kostade ju bara 45 kronor), min Acneslips från Vintagefamiljen och min keps – en Aran Sweater Market från Røde kors-resan till Virum nyligen (läs om den här). På fötterna Canada Snow-bootsen som jag fick av Z i julklapp och som ska hålla mig på fötter då det är halt, som det fläckvis är här. Jag är redo för ”Byen som forsvant” och Narviks kulturliv.
Jag har inte hunnit äta sedan frukosten i morse i Oslo. Men det går ingen nöd på mig, även om det suger en smula i magen. Kulturhuset ligger blott några hundra meter från hotellet, så jag struntar i jackan och spatserar i det tilltagande marsmörkret ut i endast min kostym med ovan beskrivna tillbehör.
Smutsig, hårt frusen snö kantar trottoaren på min väg. Det kan vara bedrägligt halt och jag ser noga vad jag sätter mina fötter. Jag korsar Kongens gate, som också är E6 som börjat sin vindlande väg upp i Kirkenes och ringlat 1030 kilometer därifrån via Karasjok och Alta innan den når Narvik för fortsatt färd söderut genom Fauske, Mo i Rana och Trondheim och vidare mot slutstationen i Trelleborg efter 3 058 modiga kilometer.
På andra sidan gatan är det torrare, där burrar de stänga butikerna upp sig med sina upplysta skyltfönster. Jag går via Torgsvingen och direkt till Kulturhuset där kvällens föreställning hålls. Publiken kommer galaklädd à la Narvik. Det är ett stilla sorl. Jag håller upp dörren för ett sällskap och får ett försiktigt tack av några och ett glatt ”Jobbar du som dörrvakt?” av någon annan.
I foajén ringer jag ett nummer som jag har fått för att få hjälp med biljett. En kvinna svarar och meddelar att hon kommer och möter mig. Det är en skir, liten varselse. En ung dam som tar sin spröda hand i min, som sannerligen inte är stor, men hennes är betydligt mindre. Hon välkomnar mig, ordnar så att jag får besked om min plats och jag är inne i Kulturhuset som är lika gammalt som Vinterfestuka och jag, det vill säga byggt 1956. Det är en försvarlig mängd trappor – ned till baren och nedre foajén med garderober och upp till toaletterna. Jag tänker att det måste vara en arkitekt utan kunskap om rörelse- och funktionshindrades behovs av att lätt komma till och från. I baren beställer jag en prosecco och firar premiären innan delar av bandet gör ett slags öppning av kvällen när de välkomnar publiken i trappan ned.
Salongen är fin, har 500 platser (tusen stående när det vankas rockkonsert) och snart strömmar publiken in. Jag hamnar på första raden längst ut till vänster med bra överblick över vad som ska komma att ske. Inledningvis är det lite tal och sång, en blåsorkester spelar och slutligen är det en kort introduktion av ”Byens som forsvant” och showtime. Den som jag har skrivit om här.
Jo, jag är imponerad. All musik är nyskriven och försöker inte förhålla sig till hur det lät då; allt är satt i ett nytt sammanhang med dagens preferenser i skenet av händelserna för över 120 år sedan. Myter och sanningar listigt sammanflätat med de fyra sångarna – Jardar Johansen, Mari Lerberg Fossum och Niko Valkeapää tillsammans med bandet egna Mathilda Lindgren – som var och en har sina skilda karaktärer. Men som alla så uppenbart älskar att sjunga dessa så färska låtarna. Lägg till snygga arrangemang, så blir det än mer imponerade.
Det blir succé, förstås. Och jag blir inbjuden backstage, kliver upp på scenen och försvinner bakom densamma, hälsar på bandet, på de övriga artisterna, som skiner av både lättnad och glädje.
Vi skålar och efter klädskifte från de inblandade promenerar vi mot mitt hotell där middag för de prominenta ska hållas. Jag ingår plötsligt i den illustra skaran och går till bords med några medlemmar ur bandet. Narviksspecialiteten saltkött serveras – lamm- och svinkött, korv plus rotmos – som kallas rallarmat, men som då egentligen var exklusiv mat. Rallarna fick nöja sig med gröt eller fisk, som det fanns i mängder, och emellanåt ren.
Det blir norsk snaps till, och valfri dryck (öl, vin, soda…). Tal hålls. Jardar Johansen sjunger ”You’ll never walk alone” – låten som sedan 1963 har blivit Liverpool FC:s hymn efter Gerry & the Pacemakers version och hit samma år av musikallåten från ”Carousel” (1945) –ackompanjerad av fantastiske Stefan Wingefors, Göteborgspianisten/kontrabasisten, som ingår i Ådalsbandet. Tillsammans blir det som en mäktig gospelhymn och stadens borgmästare rörs till tårar. Ja, säkert fler ändå under allsången som ljuder.
Kvällen fortsätter innan den tar slut och alla bryter upp. Musikerna går till sitt hotell. Jag tar hissen till mitt och undviker baren på 16:e våningen. En lång dags färd mot premiär har nått sitt slut.
Lördag
Jag är medbjuden av Ådalsbandet att åka med upp på fjällets topp, där man kan ana en svindlande utsikt över nejden. Några i ensemblem har valt att åka skidor och det borde kanske jag också gjort, men…
Efter frukost i en stimmig matsal där jag dinerar med samma kines som jag tog hissen ned med. Han tar efter denna gemenskap helt sonika platsen mitt emot mig och äter med ett bordskick som inte är mitt. Men miljarder av kineser kan inte ha fel; jag fascineras mest. Frukostbuffén är generös, men logistiken i matsalen är kass. Därför fastnar folk i onödiga köer när utrymmet smalnar av. Jag tänker att Z, med sin smartness, hade löst det hela på ett kick.
Jag åker upp. Har lite tid på mig. Läser, efter att ha gjort min morgontoalett, min roman som är gastkramande. Klockan tickar och jag har letat reda på en Frälsningsarmébutik, secondhand, som ska föräras ett besök. När jag kommer ut den gråa, trista lördagen är det i ett folkhav. Människorna är åter festklädda för Vinterfestuke, men barnen är också klädda som vore det maskerad. Jag inser snart att det handlar om en parad och när den väl kommer i rörelse är det från det hållet jag går emot. Det är en försvarlig mängd människor, unga som gamla, som paraderar med en blåsorkester med trumslagare som taktfast leder allt framåt. Uppsluppenheten och glädjen går inte att ta miste på. Barnen är allt från Super Marios till drakar, lejon och dinosaurier. Det är en fröjd.
Butiken jag ska till visar sig inte vara något vidare och Røda kors-butiken på Kongens gate har stängt för att öppna på tisdag (så dumt). Så det blir inget fysiskt minne från Narvik av secondhandsnitt (ja, köpstoppet måste ju undantas då man är utomlands, eller hur?).
Jag kikar också in i de två stora köpcentren som finns och förvånas över den kommersiella likriktningen som är; samma butikskedjor, samma utbud. Så trist. Men med undantag. Denna veckan har varje klädbutiks sortiment betoning på rallartemat i famntag med Vinterfestuka.
Nu tränger jag mig igenom folksamlingen och älgar på upp mot Grand Royal, hotellet med anor från mycket sent 1800-tal, men det kan man inte se något av i dag. Där väntar mitt toppsällskap och gemensamt får vi skjuts upp till kabinliften som ska ta oss upp till nära nog Narviksfjällets topp med sina ståtliga 882 meter. Den kilometerlånga kabinliften bjuder på en alltmer grandios utsikt och jag kan förstå att skidområdet klassas som en av de förnämligaste – åtminstone gällande vad vyerna beträffar – med den kalla, gråblå fjorden nedanför och fjällens vidder spännande är uppe.
Men ingen skidåkning, alltså. Vi möter resten av gänget. Går till Fjellheisrestauranten för en våffla med sylt och brunost (mycket gott) och, för min del, en kopp choklad. Det blir en fin stund, lite skratt och skidåkarnas rosiga kinder gör mig en smula avundsjuk.
Utanför blir jag fotograf och tar en gruppbild på samtliga, förutom Tony Naima som valt att stanna på hotellet.
Alla har sina armar, händer, fingrar och ben i behåll. Tur det. Det väntar ju en andra föreställning i kväll.
Vi tar liften den lika branta vägen nedför som uppåt. Inväntar skjuts ned till stan och tar var och en för sig en stunds siesta innan den lunch som ska intas på Rallar’n Pub & Kro, dit vi blivit inbjudna. Eller… fått en bord bokat åt oss. Det uppstår förvecklingar om hur notan ska hanteras, men allt reds ut.
Jag beställer en öl och får in en Ringnes till den fiskrätt som jag beställer, som är något lutfiskliknande. Mycket, men gott. Notera att jag undviker menyns Hockeypasta.
Så en promenad tillbaka till hotellet, en sväng in förbi snabbkedjan Joker för norsk choklad och Coca-Cola, en titt in i Røde kors-butiks mörka skyltfönster och upp till mitt hotellrum. Jag ska byta om för kvällen (samma outfit som kvällen innan, men så reser jag också lätt; bara en ryggsäck), lite läsning och vidare ut i Narvikskvällen för en andra dos ”Byen som forsvant”. Jag har gjort en intervju med Lars Bodén och Tony Naima, med förhoppning att sälja in den någonstans, och ska nu ta bilder på orkestern efter soundcheck.
Ådalsbandet. Från vänster Stefan Wingefors, Tony Naima, Patrik Grundström, Mathilda Lindgren, Josef Eriksson, Christian Sundeqvist och Lars Bodén. Foto: KAI MARTIN
Senare förenas vi för att tillsammans gå in på etablissemangets sceningång. Jag lyckas samla dem och styr upp bilder som kanske kan duga. Lämnar artisterna för sina förberedelser, var och en har sina knep i form av att sjunga upp, slappna av, värma upp…
Jag tar reda på vad jag ska sitta och får en plats långt bak intill väggen i salongen. Bra, då får jag en ny upplevelse av föreställningen.
Salen fylls snabbt på igen för denna den andra föreställningen av hittills planerad två. Men Vinterfestukas organisationsteam jobbar redan för fler och det är den definitivt värd. Den kan ju med fördel spelas inte bara i Norge, som en reflektion och berättande om landets historia där Narvik spelat en stor roll, utan också i Sverige. För malmbrytningen i Kiruna och väg ut mot världen via malmbanan och Narviks hamn är väsentlig för vårt välstånd och en historia väl värd att berätta.
Jag tänker på när vi, ett gäng grabbar skulle bestiga Kebnekaise. Vi kom nära nog upp till toppen innan ett oväder överraskade oss. Vädret var sedan inte med oss resterande dagar vid fjällets fot, så vi tog oss tillbaka till Kiruna, sov över hos släktingar till några av deltagarna i Laxforsen nära Jukkasjärvi. Det visade sig att en av släktingarna var den första kvinnan i gruvan och då, 2001 då vi var där, guide för densamma. Vi fick en resa nedåt. Kom 1114 meter under jord och berättelsen om malmens värde för nationen.
Bredvid mig i salongen kommer en man, som lite otympligt sätter sig ned efter att ha kränkt av sig jackan. Han frågar mig om det är ok att ha med sig glas i salongen, för han har inte släppt greppet om sin sejdel. Han konstaterar tryggt att flera andra har gjort detsamma, andra har till och med sig en flaska av den proseccon som jag drack premiärkvällen. Mannen berättar han är i Narvik tillfälligtvis för jobb och passar på att göra något på sin lediga kväll. Samtalet utvecklar sig och han berättar att han är lokförare, trots att han egentligen har gått i pension. Han ska till Göteborg om någon vecka, men först ska han köra malm här i Nordland på Ofotsbanan mot malmbanan och Kiruna. Så kan också en historia bindas samman.
Föreställningen börjar och det är som han både se den på nytt och känna igen något jag redan sett. Perspektivet gör sitt, men också upptäckten av hur bra låtarna är och hur sinnrika arrangemangen gjorts. Det är en sprudlande, innerlig föreställning, som jag är otroligt glad att jag får bevittna.
Även denna kväll går jag backstage, gratulerar till väl genomförd föreställning och blir inbjuden till ett slags afterwork, en middag som arrangörerna bjuder på. Vi tar bil dit, förbi mitt hotell och ned mot järnvägsområdet.
I en av de gamla lokstallarna är det fullt ös med Wig Wam, ett hårdrocksnamn som klingar bekant. Vi tror att vi ska in där, men i dunklet blir vi avvisade av vakterna, som pekar mot en barack upp på höjden. Ja, det är där som Stiftelsen Vinterfestuka har sin verksamhet, där som de sörjer för de många volontärernas mat och platsen tjänar också som en värmestuga. Där serveras renskav, potatismos och lingon till öl eller vin.
Det blir återigen en trevlig kväll, där jag efter några timmar – med ålderns rätt – tackar för mig och promenerar ut i kylan och tar mig via den märkliga Sleggesvingen upp mot hotellet och en god natts sömn.
Jørgen Jæggers roman har jag läst ut. Nu är det dags för Denise Minas ”De mindre döda”, från Drammen till Glasgow. Så kan man också resa.
Det blir lite Facetime med hustrun, precis som dagarna innan. Hon har hamnat på Sahlgrenska på grund av de envetna hostningarna som inte bara håller henne vaken utan också nära nog river bröstet itu, men har idag kommit hem. Kanske lika bra det, även om hennes make inte är där för att ta hand om henne.
Söndag:
Jag vaknar tidigt. Som alltid. Innan ljuset kommit till Narvik. Innan staden har vaknat. Jag läser vidare i ”De mindre döda”, en fascinerande bok om en kvinna som adopterades som babis, men som nu söker sina rötter; skilda världar träder fram oundvikligen. Skickligt författad, som det mesta av denna Skottlands deckardrottning, och ur ett friskt feministiskt perspektiv.
Klockan åtta står jag i kö för frukost och det är jag inte ensam om. Jag inleder med att sitta ensam, men matsalen fylls på och jag förvånas över hur vissa gäster breder ut sig som om ingen annan ska sitta bredvid dem, trots att behovet finns. Väskor och jackor blockerar, som på spårvagnen här hemma i rusningstrafik.
Nu får jag sällskap av ett asiatiskt par, där han diskret och leende frågar om det är ok att slå sig ned. Inga problem. Jag äter upp i stillhet, kikar på utsikten, reser mig efter att paret har gått. Ställer in den stol som hon inte orkat med att göra och tar hissen till mitt rum för morgontoalett och packning. Jag ska checka ut vid tolv. Men måste fördriva tiden fram till strax innan halv två, då flygbussen kommer.
Jag läser vidare i boken, kollar folk i foajén efter att jag krånglat mig ur utcheckningen från en nyanställd. Men det löste sig. Folk kommer. Folk går. Jag smygtittar. Kollar in en man som är häftigt extravagant klädd. Ser en kvinna, som nära på är likadant klädd. Smygfotar.
Tiden går och flygbussen kommer. Jag kliver på som första och så här långt enda passageraren. Men vid nästa busstopp, nere Narvik busstatjon fylls det på med råge utan att bussen blir helt full. Vi styr ut efter stopp vid Grand Royal ur Narvik, passerar den korta tunnel som sedan bjuder den Håloglandsbroa – som stolt och vackert spänner drygt 1500 meter med 40 meters segelhöjd över Rombaksfjorden – för vidare färd västerut mot flygplatsen vid Evensmarka.
In för incheckning, ny säkerhetskontroll efter en blygsam kö, som efter att jag kommit förbi växer markant. Jag dödar lite tid i transithallen, läser lite mer ur romanen. Känner en aningens hunger, men väljer att vänta till Oslo med att äta. Där har jag ju gott om tid innan bussen ska ta mig hem till Göteborg för en ankomst vid midnatt.
Efter en viss väntan får vi gå ombord på planet. Nu har jag fönsterplats med fönster och får, väl upp i luften, en fantastisk vy över Lofoten, siktar ön Skrova (första anhalten på vår segling sommaren 2019), Solvær (Lars Lerins hemvist under Lofotenåren, men dit vi aldrig kom), Kabelsvåg och Hennungsvær och de övriga hamnarna som vi gästade, som från luften är alltför små för att se. Sedan breder sig ett vackert, intensivt molntäcke upp, som emellanåt glesar ut och jag kan bara ana vilka fjordar vi passerar.
Gardemoen bjuder på gråväder. Snöhögarna, som ligger uppskottade efter vinterns rikliga snöfall, töar trist smutsbrunt vid sidan om landningsbanorna. Vi tömmer planet i ivrig sävlighet och jag stävar ut i transithallen på jakt efter en toa, som ligger på tok för långt från gaten. När även jag är tömd siktar jag mot flygtåget mot Oslo och väl på detsamma, som går strax efter att jag har satt mig, inser jag att jag kan hinna med en tidigare buss. Jag bokar om på tåget, får en ensamplats – skiftar från Flixbuss lite mer sunkigare bussar till Vy Bus for Yous högre kvalitet (färre stopp).
Väl av tåget får jag skynda mig, har emellertid tid att köpa något att äta. Men inte i någon av butikerna lockas jag av vad som finns att köpa. Jag går ombord på bussen med suget i magen, men vet att jag klarar mig till Göteborg. Dessutom har jag kvar den norska chokladen som nödproviant och Denise Minas ”De mindre döda” som sällskap.
Oslo bye bye, och vi krokar arm med den E6:a som jag knöt kontakt i Narvik, nu för vidare färd mot min hemstad. Z vet att jag kommer tidigare. Hon längtar. Jag längtar. Moss, Fredrikstad, Sarpsborg, Halden och Svinesundsbron passeras. Bohuslän swishar förbi med stopp i Torp utanför Uddevalla och sedan Uddevallabron, en tur på gamla E6 förbi Ucklum – på grund av raset på motorvägen strax vid avfarten Stenungssund norra – och tidssanden rinner snabbt undan. Kungälv, Angeredsbron och tada (!) Nils Ericsonsterminalen.
Jag skyndar ivrigt ut ur terminalen och Göteborgs centralstation ut på Drottningtorget. Ser en Etta försvinna, men konstaterar väl på hållplatsen att en Sju är på väg in. Strax innan halv elva är jag hemma. Resan är över. Min sjuka Z får en lång kram.
Beroende. Har ett beteende som är svårt att krångla mig ur. Foto: KAI MARTIN
Det är ju så, att jag utan rimliga tvivel inte är riktigt klok. Förvisso påhejad av Z. Men ändå.
Ni som följer mig vet; jag har ett intresse av secondhand- och loppiskläder. Jag köper mycket, använder dem. Men lockas av mer. Ja, enligt det belöningssystemet som vilken person i beroende som helst. Ett slags shopaholic. Ja, jag vet.
I Göteborg går jag mina stadsvandringar. Start i Arkaden där jag tittar till Stadsmissionen, sedan förbi NK och Vintagefamiljen, som nu har stängt, vidare till Abiti, in på Akademibokhandeln – gamla Wettergrens – och upp till Ragtime herr, som jag frekventerat i över 40 år. Jag promenerar vidare till Erikshjälpen nere i Rosenlund och så till Myrornas vid Pustervik. På Järntorget kan jag rasta mig vid Cigarren för att sedan strosa Linnégatan ner, titta in på Björkå frihet och därefter fortsätta mer mot Linnéplatsen, men vika av till höger på Nordenskiöldsgatan och KFUM innan det dags att ta hem. ja, jag besöker förstås också Erikshjälpen, Högsbo, Reningsborg, Frölunda, och Stadsmissionens butiker runt om i stan med flera.
Nu är det så att hustrun, som har sina danska fostran djupt rotad, är uppvuxen med loppisar och antikvitetsbutiker. Vi kan väl säga som så att det är hon som lockat in mig i fördärvet och med list och pock fått mig dit där jag nu är. Dels genom att mata mig med danska delikatesser, mat och dryck. Dels genom att plikttroget ta med mig på loppisrundor redan tidigt under vår relation.
Jag var inledningsvis tveksam. Jag var klar med loppisar. Klädinköpen var på den tiden modesta och jag tyckte att loppisar, där fanns det mest lump.
Men… en söndag då solen sken och det, förmodligen var tidig sommar, så hamnade vi på Holte loppemarked. En p-plats i förorten till Köpenhamn, den som är något av ett Djursholm i förhållande till huvudstaden, som lockar de rika till att tömma sina garderober och för en, ibland, billig penning locka med design och märken av klass. Ett förtjusande, ungt par gjorde just så. Där hittade jag en Boss-smoking, knappt använd, för 200 dkr plus ett par lindrigt, handsydda Sand-skor för 50 dkr. I smokingen hittade jag senare ett paket oöppnat Stimorol samt en fluga. Kostymen och skorna kom senare att bli grunden till min utstyrsel då Z och jag blev gifta 22 september 2012.
Gifta och beroende. En secondhandman gifter sig i en loppiskostym. Foto: JONAS EKLÖF
Nå, nu är det ju inget som påverkar hälsan. Loppis- och secondhandhandlandet. Plånboken påverkas, men ibland går köpen till välgörenhet och det är positivt. I takt med det välmående äktenskapet har också min kropp expanderat och därmed är plagg köpta för säg 15 år sedan inte riktigt i samma välsittande form nu som då.
Jo, ja, det rensas ut. Skänks bort eller sälja. Men det som kommer in står sällan i paritet med det som åker ut.
Nå, allt detta vet ni.
Men… för någon vecka sedan kom ett meddelande från Z:s storasyster T. Hon som bor i Bagsværd som kommit att bli mitt danska hem. Hon skickade en länk om att Røde kors skulle öppna en stor butik i Virum lördag 24 februari.
Vi skojade om att jag redan stod i kö, men av skämtet blev det mer och mer allvar. Jag klippte med mina vädjande hundögon och sa till Z ”Kan vi inte åka?”. Hon föll för blicken och snart var det bestämt att vi skulle deltaga vid öppnandet av denna butik en station innan Holte.
Ja, jag skrev ju att jag utan tvivel inte är riktigt klok.
Mot Danmark. Mot en secondhandmission. Foto: KAI MARTIN
Så vi åker en grå regnvädersfredag efter att jag spelat färdig min ishockey och Z avslutat sin halva arbetsdag. Korsar Sundet vid Helsingborg/Helsingør, där vädret är mer generöst. Stannar till för en kebab vid Prøvestenen (förmodligen den bästa kebaben i landet) där Kirkens korshærs genbrug finns. Så in där. Ett eldorado av tweedvästar och huvudbonader uppenbarar sig. Men allt är i större storlekar än störst. Det är förmodligen A Florisson, klädbutiken med exklusiva dam- och herrkläder i centrala Helsingør, som skänkt delar av sin kollektion.
Men jag hittar en Sand-skjorta för 50 dkr och en Junk de Lux-tröja för 75 dkr, som inhandlas de sista skälvande minuterna innan stängningsdags.
Sistaminutenfynd. Foto: KAI MARTIN
Så in på Kvickly för köp av morgenmad, några flaskor vin till osten vid tagit med från Sverige och därefter vidare transport till Bagsværd.
Det går snabbt att installera sig hos T där Max, den glada jycken, överfaller oss i sin entusiasm. Jag håller honom kort. Är förtjust i honom, men inte i hoppandet. Men han lugnar ner sig, blir klappad. Vid bjuds på aftonspisning med smørrebrød med pålägg av det som bjuds i huset. Det blir bra. Vinet likaså. Vi bygger oss. har kvällen med ro. Kikar lite på teve innan vi ändar en lång dag.
Jag vaknar ju alltid tidigt. Går upp så småningom och gör sedan morgenmad till Z, som somnat om efter att hon klippt med ögonen och släppt in morgonljuset. Jag konstaterar att vi är tidigt ute. Butiken i Virum öppnar inte förrän klockan elva.
Tiden går. När vi lämnar lägenheten för bilen blir det ett stopp vid Bagsværds Røde kors där jag hittar en Paul Smith-skjorta för 75 dkr. Nu mot Virum.
Fynd i Bagsværd. Foto: KAI MARTIN
Denna danska lördag bjuder på strålande sol och vårkänslor. När vi kommer fram inser vi snabbt att vi inte är ensamma om att vilja besöka denna Røde kors nya, stolta butik. Kön ringlar längre än lång och det finns inte en p-plats att tillgå.
Vi kör ner i villaområdet och hittar en plats en kort promenad från vårt mål. Det som i förstone verkar vara högre ståndskvarter naggas i glansen en smula av att väldigt många bostäder är till salu. Vi spekulerar lite om det, men har inget riktigt bra svar.
Så korsar vi den tvåfiliga leden med rusande trafik för att bli en av många i den rejäla kön. Vi är på plats en stund innan öppningsdags och kön rör sig sakta framåt. Vi är en salig blandning av hågade spekulanter: gamla, unga, män, kvinnor. Sådan som är ute efter klipp har förstås varit på plats tidigt. En bank är på plats och bjuder på kaffe, kakor och sötsaker. Dansk TV2 gjorde ett inslag om butiken redan på fredagen. Den har blivit omskriven i medier. Det är populärt med secondhand och jag kan förstå det. De Røde kors-butiker som vi har besökt genom åren har varit snyggt skötta med bra varor. Det här är ju något av juvelen i kronan.
När vi kommit en bit räknar Z ut att vi rimligtvis borde vara inne inom en timme. Med tålamod rör vi oss i mycket maklig takt framåt. Framme vid huset kan vi ana vad som finns därinne. Någon går fram och vänder åter och säger att det verkar som priserna är högt satta. Men inget får oss att bryta kön. I skyltfönstret hänger uppklädd på en skyltdocka en elegant blå, tredelad kostym med vit skjorta och en snygg scarf. Den ska granskas närmare.
När vi har ett U kvar innan vi når entrén går Z upp på det som liknar en scen (det är också där banken bjuder på kaffe) för att trösta oss med fika. Vad vi inte vet är att en drönare i samma stund tar bilder för butikens Facebooksida.
Z synd i ensamt majestät på scenen norra kant. Jag lite mer modest vid en stolpe bland den övriga pöbeln. (Foton skärmdumpade från Røde kors Virums FB-sida.)
Vi pratar med en kvinna som påminner en smula om glaskonstnären Helena Gibson, men i dansk skepnad, om ni förstår. Hon röker åtminstone vid sex tillfällen innan vid kommer fram till entrén. Hon har en chihuahua innanför sin pilotjacka, som hon släpper ned för en kort rastning innan det är dags att gå in. Z noterar i sammanhanget att det råder hundförbud i butiken, säger det till kvinnan som tror att en med en sådan liten hund och dessutom innanför jackan ska det nog gå bra.
Vi ser folk komma ut ur butiken försedda med tavlor, möbler, stora leksaksdjur, porslin… ja, allt en secondhandbutik har att erbjuda.
När vi blir insläppta ringlar fortfarande en rejäl kö bakom oss. Kvinnan med hunden är på platsen efter oss, men om hon kom in eller inte vet vi inte; jag såg henne aldrig inne i butiken i det rika vimlet.
Z har spanat in några koppar i skyltfönstret vid sidan om entrén. Vi bestämmer att gå var för sig och jag ålar mig bort mot herrkläderna. Jag konstaterar att kostymen på skyltdockan är en Boss i min storlek, men jag vill inte betala 1000 dkr för den. Men klär av snusnäsduken (30 dkr), som tillsammans med en Tiger of Sweden-kavaj, ett slags leasurplagg med dragkedja, ett par kalsonger (50 dkr), strumpor (40 dkr) och – ser man på – en blå Boss-kostym för bara 190 dkr! Jag köper också en grå ylleslips som matchar den Aran Sweater Market-keps, som ny hänger på en skylttorso med en AC/DC-tröja. Det är naturligtvis en koppling till bandets sångare Brian Johnson, men de äldre expediterna skrockar förtjust om en Kim Larsen-kaskett. Nå, det blir den dyraste enskilda varan som inhandlas denna lördag (250 dkr). Jo, Z köper sitt. Men jag är förstås värre. Lärd av den bästa.
När vi åker har vi varit där ungefär lika länge som vi köade för att komma in. Så tar vi en sväng om Lyngby och Røde kors där. Hittar en fin, troligtvis ny, Eton-skjorta som kommer klä T:s son A som hand i handske.
Hungern slår till, men det blir inget i Lyngby (som vi borde) utan vi tar mot Herlev och Kirppu, en loppisbutik som finns där. I byns centrum finns en restaurang som serverar flæskestekssandwich og øl. Det blir vår räddning. Kirppun är den här gången sådär, men jag kommer därifrån med en Burburry-skjorta för 50 dkr. Jag svindlas förstås av nypriset av ett sådant här plagg, som ligger på 6000 kronor. Men, trots att den är i gott skick är den ändå begagnad. Ny visar det sig att den passar perfekt, trots storleksmarkeringen XL. Eller har jag växt än mer…?
Jag vill hem. Z vill annat. Efter lite dividerande blir det Kirppu i Søborg, en kort bit från Herlev. Vi går korridor upp och ner utan att jag hittar något och inte Z heller. Så hem till en tom lägenhet. T är på 60-årsfest. A är hos sin moster I i Frederikssund. Bara Max är kvar och är glad för att se oss. Z är rastlös och plötsligt bestäms det att vi ska gå på bio. Vid biblioteket i Bagsværd finns också filmvisning. Vi siktar in oss på ”Rom”, den danska komedin med Bodid Jørgensen och Rolf Lassgård.
Max rastas i hast. När Z går upp för att lämna honom står jag kvar. Som en skugga ser jag något röra sig i rummet där på fjärde våningen. Plötslig blir han ut genom fönstret som en Batman.
Vi går ut i den mörknande kvällen. Mot bion. Men först mat på Unkaku sushi där en Sapporo slinker ner. Maten är god, ungefär som den lättsamma komedin. Förvisso späckad med klichéer, men utmärkt humor för äldre medelålders människor.
Så hem till eftersändning av Melodifestivalen. I fönstren står Max och väntar. Han blir glad när vi kommer hem och Z ger honom en chans till rastning, en kort promenad i det stilla regnet som han inte gillar. Väl hemma finner han ro i vårt sällskap.
Sover tryggt.
Det är dags att åka hem. Garderoben har fått tillskott. Kostym, skjortor, kalsonger, snusnäsduk, keps, slips, strumpor.
Men vi är inte färdiga. Z, som fylld år nyss, ställer till med kalas hos sin näst äldsta syster N i Ølstykke en bit väster ut från Köpenhamn. Till detta ska det köpas bakverk hos bagaren i Bagsværd. Det blir sött, rågbröd och rågfrallor. Så iväg västerut där vi passerar Ølstykke för Kirppu i Frederikssund. Ja, jo, det blir något handlat där med, men inte till mig personligen. Men kanske blir någon glad för den här…?
Så kalas i Ølstykke med kaffe, bröd, ost och bullar. Vi lyckas pricka in alla N:s barn, som kommer i omgångar och det blir en mindre släktträff till Z:s stora glädje. Lillasyster I har bakat en kaka, trots Z:s förmaningar om att hon har köpt bakverk; en fin, danskt välsmakande.
Tiden lider och snart är vi på väg norröver. Ett stopp vid Prøvestenen och Kvickly för dansk proviantering och med en fullastad bil kör vi på färjan och av densamma. Några timmar senare, efter en resa i regn, är vi hemma. Där konstaterar jag att min ena Hush Puppie-toffla har slunkit ur bagaget. Den finns inte i Bagsværd, inte hemma, inte i bilen eller utanför densamma. Någonstans finns den. Men var…?
Firar. Min blog – kamartinblog.com – har nu passerat tusen inlägg.
Det hände sig vid den tiden där jag efter 35 år på GT hade avslutat min anställning. På tidningen hade jag ju genom Expressen försorg blivit med blogg, som startat 2005. En blogg som hade sina läsare, men jag var ju förstås inte i närheten av exempelvis Linda Skugge – något som Aftonbladets hovmobbare Fredrik Virtanen skrockade åt i ett inlägg när Expressens bloggare antal läsare presenterade. Hur som med det, jag var otroligt stolt över de läsare jag hade; skrev om mycket av det som inte platsade i tidningen: resor, möten, skeenden.
Men när jag valde ett avgångsvederlag våren 2014 visste jag att bloggens dagar var räknade. Min anställning tog slut och givet detta också bloggens. Men av dåvarande chefredaktören fick jag löfte om att jag i god tid skulle meddelas om när så skulle ske.
Det hände inte. I september var bloggen borta. Poff. Jag blev förstås sårad, som det är lätt att bli då garden ändå är nere, såsom det var med mig mina sista år på tidningen. Jag fick i och för sig en länk till min blogg, så att jag skulle kunna fylla på med de texterna i en ny blogg. Men den utbrändhet som jag då led av gjorde att jag aldrig kom att skrida till verket. Rädslan för att misslyckas gjorde att det inte blev av.
Så i oktober startade jag med darriga ben kaimartinblog.com inom WordPress. Ja, det blev kaimartinblog med ett g för att det var det som fanns. Jag orkade inte ordna något annat och det var väl inte hela värden. En fryst bild från Jonny Andreassons video till Punkrock Allstar GBG:s ”Nerv”, där jag medverkade i, blev vinjettbilden. Den har hängt kvar.
Valsspråket ”Om Sverige i tiden” också.
Det har blivit en hel del inlägg där sedan dess. Som arbetslös under några år var bloggen mitt verktyg för skrivande. Här kunde mina läsare följa mig på resa, men också personliga reflektioner ur mitt liv. Det har ju också blivit sport och förstås recensioner, det som mycket har följt mig genom livet. Recensioner av böcker, men inte så mycket skivor. Men förstås från scenerna i främst Göteborg, högt och lågt, från Mölndalsrevyn till Göteborgsoperan, från Pustervik och Musikens hus till Ullevi. Dans, teater, musikal, musik, konst. foto…
Jag har haft min intervjuserie med Farbror Blå. Kanske blir det en nytt intervjuformat med människor som jag tycker är spännande.
En och annan nyhet har jag haft, men med min tid på GöteborgDirekt (2017–2022) var det ju självklart prioritet för min uppdragsgivare.
I bloggen har man också kunnat följa Kai Martin & Stick!:s resan från hösten 2014 och framåt. Det blev ju en del spelningar efter comebacken i aprils början 2013, men också albumet [utan titel] som vi i trots och stolta gav ut på eget bolag med egen distribution under våren 2016. Till inledande ”Strändernas svall” gjordes en video, som fotograf Johan Carlén och jag gjorde sent i oktober 2015 nere vid Björkängs strand, söder om Varberg.
Jag fick för någon veckan sedan en notis från WordPress-gänget (som jag förstås inte känner, det går ju på automatik) om att jag hade gjort mitt tusende inlägg sedan den där starten i oktobers början 2014. I höst är det svindlande tio år sedan. Bra jobbat, Kai.
Jag är bortskämd med att ha mina läsare och uppskattar var och en av dem/ni.
Ja, det är siffror som jag stolt publicerar. Jag vill inte undanhålla dem för Fredrik Virtanen och försöka luras med att jag tillhör något annan än de lägre bloggdivisionerna.
Visningar mer år, undrar kanske någon. Här kommer de:
Det har varit många Filmfestivaler för min del. Från den första 1979 på Kåren där Kai Martin & Stick! fick äran och förtroendet att vara uppvärmare för Derek Jarmans film ”Jubilee” vid båda visningar till nu. För den 47:e Göteborgs filmfestival är nu invigd.
Det har under åren blivit en del premiärer, men den här var på något vis ett stort hemvändande. Festivalen fick åter kommer till Draken efter pandemier, restriktioner och det stora hotellbygget, som rest hotel Draken.
Det pratades tidigt om att hotellverksamheten skulle vara en del av Göteborgs filmfestival och vice versa. Biosalongen, den anrika från 1956, skulle bjuda på mer än bio. Så har det varit sedan hotellet invigdes i början av oktober (skrev om byggandet här) med konserter och shower med bland andra Jill Johnson.
Men nu var det filmtajm och hela huset ställde upp för festen. Alla var där och, förstås också jag, för kvällen klädd i den tredelade blå kostymen jag köpte på Next i köpcentrat Kringlan 2014. Det stod ju snabbt klart att själva kostymen kunde jag pressa in min kropp i – om jag tog bort västen, där bara den översta knappen gick att knäppa. Nå… jag har en plan för att få allt på plats. Får se om jag lyckas. Det blev hur som helst kostym utan, västen blå Blue Industry-skjorta (lite modsinspirerad, inhandlad för några danska kronor på Holte loppmarknad 2014) och en snusnäsduk samt slips, Paul Smith, (200 kronor för ett set med även slipsklämma och manschettknappar fyndat på Erikshjälpen samma år). Plus, inte minst kubben som jag hittade på Herr Judit på Hornsgatan, Stockholm, även det 2014. På fötterna de vackra blå skorna (3dm Lifestyle), som jag fick av Z i födelsedagspresent för en herrans massa år sedan, med matchande strumpor, Happy Socks som jag hittade på Stadsmissionen, Arkaden, i år.
Vi var några till som var stassade, men ändå förvånansvärt få. En premiär är ju ändå en premiär, en tid för fest och möjlighet att klä upp sig. Ja, till och med överdriva. Men… nu är ju inte alla som jag.
Kommer snabbt i samspråk med kreatören Erik Nissen Johansen från Stylt Trampoli AB, som legat bakom mycket av det konceptuella tänket i just hotel Draken. Han var där i sällskap med sin käraste, Apey Bloom och vi slog tillsammans följe den inledande timmen innan filmen. Det blev förstås cocktailsnack med andra premiärhågade lejon, bland andra förre kulturministern Amanada Lind. Så ringde klockan för ceremonierna och jag tog plats på tredje raden i mitten. Fick omedelbart sällskap av just paret Bloom-Nissen Johansen.
Festivalens vd Mirja Wester och konstnärlige ledare Jonas Holmberg, som gör sin sista festival efter tio år på posten, håller entusiastiska tal. Konferencieren Ayan Jamal håller låda, men är för manusbunden och läser trots det fel på korten när hon säger att Draken invigdes 1965, vilket förnumstige herrn (jag) påpekar (herregud, 1956 är ju mitt födelseår. Och hon replikerar något om kåt på att ha rätt. Tja, då är jag väl det, om hon är kåt på att ha fel.
Virginia and the Flood spelar och det är bra, Cornelia Adamsson har en spännande röst och bandet bjuder på coola arrangemang i all sin enkelhet.
Vimlig start på Filmfestivalen. Foto: KAI MARTIN och ERIK NISSEN JOHANSEN
Så kommer då kulturministern Parisa Liljestrands tal för att öppna denna den 47:e upplagan av Göteborgs filmfestival. Inte heller hon håller måttet, hon pratar om filmfestivalen som den största i Norden som om vi inte skulle vara medveten om det och varit det i över 40 år. Nej, det var ingen överraskning där. Inte heller de politiska flosklerna som kom. En regering som jobbar mot kulturen får svårt att övertyga om dess motsats. Men så möttes hon också av svala applåder. Bäst var att hon fattade sig kort innan invigningsfilm ”Hanteringen av odöda” (skriver om den separat). Men helt kort: den handlar om döden samtidigt som en tilltagande isande kall vind smet in i salongen, som vore det en tanke (eller fel på luftkonditioneringen).
Hela hotel Draken har upplåtit sina publika lokaler för invigningsfesten. Så när vi ska strömma ur biosalongen är det många som vill strömma in där vi strömmar ut. Det blir trångt, stillastående och en logistisk härdsmälta, några får panik och rusar ut trängseln med uppspärrade ögon. Vakterna som står vid insläppen gör så gott de kan, men vet heller inte riktigt besked om vart man ska gå… Men det löser sig. Det gjorde så småningom trängseln också.
Jag hamnar i en uppåtgående hiss tillsammans med mannen från Balder, som var ansvarig för resandet av byggnaden. Han som jag åt lunch med under pressträffen då jag fick förmånen att gå husesyn. Han kom inte ihåg mig alls, var mest intresserad av sin hustru/flickvän/älskarinnan och blir påtagligt störd då jag lite vill går av vid 29:e våningen där han och hans sällskap går av. Jag ber om ursäkt och frågar om det går att ta trappan, blir visad mot en anonym dörr (var det verkligen inga skyltar om nödutgång…?), kämpar mig upp stegvis upp till den 33:e våningen där Brasseriet ligger. Utsikten är som alltid svindlande. Jag ställer mig vid hovmästaren bara för att ta mig en kik. På 34:e våningen är baren och full fest. Jag avstår.
Så kommer sommelier, han som var så rasande trevlig på pressträffen. När jag var där, då i slutet av september, lockade en magnumbutelj av en cognac på en spritvagn. Flaskorna var ännu inte deflorerade, stod där i sin oskuld. Han pratade sig varm om just den cognacen, sa att den skulle finnas på Systemet och jag la namnet på minnet för att genast tappa bort det.
Nu hade jag chansen. Han var fortfarande trevlig, trots stressen med den intensiva tillströmningen av människor (så också den kvinnliga hovmästaren, som tyckte att jag kunde stå bredvid henne hela kvällen eftersom min outfit matchade hennes pulpet). När jag frågade, svarade han ”Ge mig ett ögonblick”. Jag stod staty vid hovmästarinnan, pratade med lite folk och lät tiden sakta gå.
Så kom han med sin spritvagn och där stod flaskan. Nu öppnad och tullad på, förstås. Jag frågade om det fanns möjlighet att köpa sig några centiliter, trots att jag inte hade något bord att sitta vid.
Inga problem. ”Du verkar både nykter, trevlig och skötsam”, sa han. Hällde upp en fyra och mitt i stimmet av servitörer som skulle hämta vin eller fylla på glas stod jag i allsköns ro och avnjöt min Delamain. Det var en alldeles fantastisk stund och ja, den var god.
Jag betalade, tackade varmt, lovade att återkomma och smet sedan in på toaletten som bjuder på en utsikt som heter duga. Så mot hissen som i ilfart tar dig ner till bottenvåningen, väl ute ut den konstatera jag en rejäl kö för att åka upp – ungefär som till en Lisebergsattraktion. Så runt lite grand, säger hej, går trappan upp för att gå till garderoben. Smiter in i den syntpark som står i foajén till bion där aktade elektroniska musiker duellerar i konsten att ratta ljud. Hämtar ut min brandgula Tenson Himalaya, som skyddar mot väder och vind plus att kapuschongen håller kubben på plats. Jag får vänta på vagnen, men kommer sedan hem för att avsluta en intensiv dag.
Med Soha Team Sweden fick jag ett oförglömligt minne när vi, ärrade veteraner i +65 och +70, åkte till Vancouver för spel i Carha Hockey World Cup i slutet av mars 2023. Vi hade haft lite träningsläger under 2022 och starten av 2023.
Efter Kanadaresan, som slutade med silver för båda lagen, har det varit lite ytterligare läger, som i Mariefred/Åkers styckebruk i september. Nu var det dags för cup i Mariehamn, Åland. Senior Winter Games med åtta lag i gruppen +60 och sju i +45. Vi var ansenliga till vår ålder, hade ingen under 63, men å andra sidan mönstrade vi ett gäng på femton utespelare och två målvakter. De andra lagen hade, precis som vi, möjligheten att plocka in fem underåriga – +55. Men det gjorde inte vi.
Onsdag
Vår resan började dagen innan cupen. Det är långt till Åland, om än inte fågelvägen. Vid lunchtid på onsdagen for vi E20 norrut med Christer elladdade Mercedes. Längs vägen sträckte rimfrosten sig ut och gjorde träden till glittrande underverk. Men med kyla kommer också snabbt urladdade batterier. Vi nödgades snabbladda strax innan Laxå. Åkte in på vintriga vägar i lika vintriga landskap och landade på en frusen parkering mitt ute i ingenting med en högrest byggnad där ett gäng yrkesfordon stod parkerade. Det fanns en laddstolpe, som inte fungerade. Över detta bryderier fick vi anledning att återkomma till när en del av det femhövdade sällskapet valde att kliva in i byggnaden, som jag vagt kände igen. Men vinterdräkten och en annan ingång än då förvrängde perspektiven. Vi hade hamnat i Norrkvarn, en hamn på Göta kanals sträckning i närheten av Töreboda.
Där Z och jag hade varit för en övernattning när vi fick den stora glädje att resa på delar av detta svenska blå band våren 2021. Vinterklädd var ingenting att känna igen. Då gick vi in från kanalen; nu från parkeringen. Sagt förvreds mina minnen rätt och en promenad runt huset gav ordning och reda på det hela.
Arbetarna som besökte matsalen för lunch höll på med att förstärka kanalens murar. Kanalen var dränerad i kylan. Ett tungt jobb för killarna. Klart de behövde stärkande kost. Vi också. Trots att vår arbetsbörda varit modest.
Det fanns mat till oss också. Efter att den trevliga och pratglada receptionisten hört sig för oss kocken ställde mat fram för fem sultna. Fläskkarré med sås, potatis och grönsaker. Öl av olika styrka och smak för de hågade.
Vår chaufför hade fått laddning av etablissemangets ägare, som hade en egen laddstolpe i fungerande skick. Det räckte för några mil. Efter maten var vi tvungna att ladda mer i Laxå, för att orka ta oss till Örebro där styrkan var större och som i sin tur skulle göra resan till Norrtälje där vi skulle övernatta för vidare färd till Kapellskär och båten till Långnäs på Åland.
Så i skuggan av den väldiga svampen i Örebro tog vi ytterligare en paus för laddning, passade på att fika och gå på toa. Det tog sin ansenliga tid innan vi kom fram till pensionat Granbacken i Norrtälje. Under infarten passerar vi en bandymatch i de lägre divisionerna, som spelas klassiskt utomhus i blekt strålkastarljus.
Håkan och Janne, som förtjänstfullt transporterade våra hockeytrunkar plus bagage i Håkans VW Transit, hade anlänt tidigare och var reda ute på byn för en öl och något att äta. Vi följer de tidigare anländas instruktioner och tar en promenad för att förenas med dem på Little Dublin för en öl och, kanske, något att äta. Jag avstår. Det handlar om friterat – lökringar etc – eller fish’n’chips. Jag höll mig till ölen och lät den mätta.
Det var i anrika kvarter, som vittnar om att Norrtälje vågat värna om småstadskaraktären, samtidigt som nybyggda hus tronade upp vid Norrtäljeviken.
Vi styrde så småning om kosan mot vårt boende. Installerade oss. Per och jag delade rum, som vi har för vana att göra. De andra tar sina rum i besiktning. Vi drog oss inte, men sov ändå tillräckligt länge för att vara utvilade för nästa etapp mot Åland.
Torsdag
En frukostbuffé mättade och snart satt vi i bilarna på väg på Kapellskär för vårt nya hockeyäventyr.
Fraktfartyget, ja mer så än en färja, stävar ut på ett fruset och kallt hav. Solen ligger på men värmer inte. En buffé bjuds på båten, men det är för tätt på efter frukost. Vi är några som avstår. Tiden rör sig sakta österut. Taxfreeshopen har sina erbjudanden. Bland annat några exklusiva Amaroneviner till nedsatt pris. Magnus J, som anslutit med sitt ressällskap från norra Stockholm, kan det där med viner och handlar några flaskor. Jag tar det på hemresan, tänker ja, och nöjer mig med ett flak finländskt öl.
Det grånar till samtidigt som isen försöker lägga sig i den Åländska innerskärgården. Vi stävar förbi öarna och in mot Långnäs och har sedan en knapp halvtimme in till Mariehamn och hotell Arkipelag, där vi fått boende till facila priser. Vi kommer samtidigt som Vallentunagänget, som vi senare ska möta. Unga, starka – åtminstone i jämförelse med oss åldermän.
Rummen är spatiösa och Per och jag installeras oss i ytterligare ett boende. Hungern pockar på, så vi väljer efter att vi har packat upp, att söka oss till restaurang Compagniet i samma byggnad som hotellet. När jag, som första gäst, kommer dit, står en älvlik, ung, späd, vacker, blond kvinna bakom disken. Jag frågar, eftersom det är tomt i lokalen, om det är öppet. Jo, blir hennes svar. Finns det något att äta? Jo, svarar hon igen. Inget leende. Inget inbjudande. Bara korrekt om än en smula avmätt.
Hur många blir ni? frågar hon så mig och jag säger två, men vi blir nog tre. Det blev väsentligt fler när alla väl hade kommit in. En rejäl hamburgare och en cola stävjade hungern. Vi skulle ju ha match klockan åtta och jag skulle stå. Så inte för mycket av det goda.
Jag har också kollat in secondhandmarknaden i Mariehamn och bakom hotellet ligger Emmaus. Jag halkar dit på det islagda trottoarerna och bannar mig själv för att jag inte fällt upp taggarna/dobbarna på de Canada Snow-kängor som jag fick av Z i julklapp.
Butiken är stor och det finns en hel del som lockar. Lite kavajer, några skjortor. Allt provas. Men jag avstår. Samtidigt, den där Eton-skjortan, brunrutig i grov bomull… skulle inte den passa Per?
Jag återvänder till hotellet tomhänt och utan att ha halkat.
Vi åker till hallen och får vårt rum, IFK Mariehamns damers, som vi ska dela med Sundsvall, som spelar i den yngre gruppen. Jag tar en bänk för mina saker, hänger upp allt noggrant och förbereder mig för matchen mot IFK Mariehamn Seniors.
Så nedsläpp och tävlingsanspänningen slår till. Så märkligt med tanke på att jag är så glad och förtjust i att få spela. Jag får och göra från start och mer än då efter hand. Räddar och räddar. Vi gör 1–0, som förvandlas till både 2–0, 3–0 och 4–0, som också blir slutresultatet. Jag är stolt och våning glad över den hålla nollan. Det var länge sedan senast och ingenting jag är bortskämd med. Men den var inte given. Med 50 sekunder kvar gjorde tre man ett byte som gav motståndarna en autostrada mot mig. Jag trodde inte mina ögon. Ville inte laget stå upp för sin målvakt?! Nå, jag räddade den situationen med en sidledsförflytning och plock för att sedan skälla argt på mina medspelare. Men vi höll motståndarna stången och jag fick min MVP, mest värdefulla spelare; en p-skiva och en vattenflaska. Jag är stolt som en tupp.
En glad keeper. Foto: OVE ENRYD och BENKE LARSSON
Det blir några öl efter matchen. Ansluter med de andra som samlats i Compagniet för att dricka öl och äta mat. Jag nöjer mig ölen. Men turneringen har ju bara börjat. I morgon väntar svåra Vallentuna. Ett lag som min målvaktskollega Ove har spelat för, så han tycker att jag ska ta den matchen.
Fredag
Första matchen är tolv. Jag hinner få till Emmaus. Köper skjortan (3,5 euro) till Per och en Stetsonhatt (5 euro), som gjord för en fågelskådare. Inte snygg, men rolig. En storlek för liten, men jag pressar ned den på skallen. Det funkar. Ove har följt med och jag har agerat hans personal shopper när han är på jakt efter en kavaj. Han kommer ut med en som sitter utmärkt, plus en gråmelerad Tiger of Sweden-skjorta.
Secondhandfynd på Åland. Foto: KAI MARTIN
Frukoststinna och en med en vag känsla av att den sista ölen aldrig skulle ha tagits kommer jag till arenan. Mina grejer, som jag nogsamt hängt upp för att både torka och finnas på plats var slarvigt utsorterat av någon flane till Sundsvallsspelare. Jag får ett psykbryt, gnäller, slänger undan hans och hänger allt mitt på plats igen. Till saken hör att de är två femmor plus målvakt. Vi är 15 plus två målvakter. Han skulle med råge få plats med sina lagkamrater utan att ta den bänk jag har tagit i besiktning.
Men… fokus Kai.
Vallentuna dominerar, men vi lyckas utmana och jag lyckas rädda. En puck slås in i zonen till vänster om mig och jag visar att min högerback ska ta ansvar för den. Jag skiftar från vänster- till högerstolpe för att höra att motståndarna jublar och domaren blåser.
Det visar sig att pucken har tagit en olycklig studs rätt ut i banan till vänster om mig. Något som gav en Valletunaspelare rent mål. 1–0. Det har gått två minuter av matchen.
Det var bara att bita ihop. Men två och en halv minuter kommer motståndarna instormandes på vänsterkanten. Vår vänsterback hinner inte med och ett pass över centrallinjen gör i sin tur att min högerback inte når den Vallentunaspelaren som direktskjuter, tätt intill stolpen, lagets andra mål. En ung och vig Kai hade kanske lyckats sträcka ut där. Men inte nu. 2–0.
Men efter drygt elva minuter reducerar vi. Min favoritback, den långe, ståtlige och elegante finansmannen – min rumskompis i Vancouver, gör en raid ned bakom motståndarnas mål och spelar in framför kassen där meriterade Alf gör vårt första mål. 1–2.
Jag får bekänna färg både två, tre, fyra… ja, en radda gånger. Får till och med motståndarna att skaka på huvudet och publiken att applådera mina räddningar. Andra perioden är emellertid blott fyra minuter gammal när en framstormande Vallentunaspelare kommer in på högerkanten, pressar sig förbi den försvarande forwarden och glider in framför mig och lyfter pucken mellan kropp och vänsterarm. 3–1. En manöver, som han enligt Ove, gör förtjänstfullt från gång efter annan.
Vi reducerar med fem minuter kvar. Men orkar aldrig forcera in en kvittering.
Jag är trött och besviken efter matchen. Framför allt för deras snöpliga 1–0-mål. Men hur skulle jag kunna ha förhindrat det…?
Sur och fundersam. Foto: KAI MARTIN
Vi har två timmar till nästa match, då vi ska möta Kringelstaden. Sundsvall spelar matchen efter, så plötsligt kommer laget in för att byta om när vi är på väg ut. Han som slängt mina grejer i en röra muttrar att vi får väl samsas om bänken. Nå, det var ju inte så att jag hade utnyttjat hela utrymmet. Så det kunde du ha tänkt på innan du bredde ut dig, sa jag inte.
Det är Oves tur nu och vi är det bättre laget från start och dominerar hela matchen, som onödigt slutar 1–1. Så totalt i gruppspelet har vi en vinst, en förlust och en oavgjort. Det räcker för spel om tredjepriset på lördagen.
Kämpande hockeyentusiaster. Foto: KAI MARTIN
Ove och jag lämnar arenan för en promenad ner på stan. Går på de hala gatorna, där nu har fält ut piggarna och har bra grepp. Mariehamn överraskar med att inte ha så mycket gammal bebyggelse, men biblioteket i funkissduk är fint.
Funkar i Mariehamn. Foto: KAI MARTIN
Vi är på väg till en secondhandbutik åt andra hållet sett från Emmaus. På beskrivningen på nätet anar jag en butik som Kirppu i Danmark, där jag gjort några fantastiska fynd. Det vill säga en loppisbutik där säljarna hyr ett stånd och butiken tar kommission på sålda varor.
Men där det är ordning och reda på Kirppu, relativt sett (jag ändå besökt ett antal), så är Loppis & Sånt rörig och trång. Men ett bord med Muminporslin lockar mig. Där finns muggar och tillbringare. Allt är nytt, förstås. Men priserna verkar relevanta. Jag frågar om priset på en kanna och expediten/innehavaren säger ”Oj, oj, försiktigt!”, som om jag skulle kasta kannan i golvet. ”Priset står på eller i kannan”. Nej, svarar jag och kommer med den till henne. Hon konstaterar att jag har rätt, men fortsätter med att priset står på kannan bredvid. Ok…? Jag ber henne ändå att ställa den på disken för jag vill köpa något fint till Z, även om den går på drygt 50 euro. Jag hittar inga kläder, men Ove finner en fågelbok som han traktat efter och som är billig här. Vid en ny runda hittar jag en mycket vacker Desigual-kappa, blå i ylle, för 5 euro. För billig och välhållen för att gå mig förbi. Nej, den är inte i Z:s storlek. Men kanske sonhustrun kan passa i den…? Jag chansar. Betalar och går ut i halkan.
Tillbaka på hotellet bestämmer sig Ove, hans rumskompis Magnus – vinkännaren – och jag för att bada bastu. Det är perfekt för gamla kroppar. Ove är flink med skopan och ångar på. Vi sitter en stund, svettas, samtalar och sedan går jag ut för en bad i den kalla bassängen. Tar några längder innan duschen får värma.
Sedan upp på rummet efter att ha poserat med min fågelskådarhatt och Oves nyfångna fågelbok. Per får skjortan som han blir både glad för och snygg i. Ärmarna är lite långa, men antingen fixar en skräddare det eller också får han vika upp dem.
Vi softar lite på rummet, men jag går ner till restaurangen där de andra sitter. Beställer en generöst tilltagen lammbiff och blir både mätt och nöjd. Jag känner mig trött och inte så social. Går upp på rummet när de andra smiter ut på stan. För min del blir det svensk teve, ”På spåret” med efterföljande program och jag somnar ungefär när Per kommer hem.
Lördag:
Det vankas spel om tredjepris. Men matchen är först 17.00, så vi har tid att slå ihjäl. Jag är hyfsat tidigt till frukost tillsammans med Per. Ligger och läser lite, kollar teve innan rastlösheten slår till. Det blir återigen en promenad på de glashala trottoarerna till Emmaus. Köper Ian Rankins ”Öppet hus”, som inte är en John Rebus-deckare (jag har förmodligen den redan och har läst den, men pocketupplagan kan tjäna som tidsfördriv), och några snusnäsdukar i bomull. Provar några kostymer, men är för tjock och ointresserad.
Vinden yr. Jag går ut för att gå in på Hesburger i Sittkoff-gallerian. Äter något slags McDonaldsvariant för att mätta innan den långa dagen till banketten med middag som inte börjar förrän klockan nio. Ska vi får brons?
Gallerian är trist. Jag vandrar ut på isiga gator där inte ens mina Canada Snow-kängor orkar hålla stånd. Jag ser människor halka omkring, äldre som vägrar broddar riskera sina lemmar i våghalsiga balansakter…
Jag slår dank. Vi slår dank. Fördriver tiden i väntan på matchen. Vi tar oss till arenan så småningom där match efter match spelas i turneringen. Det handlar om totalt 31 matcher på tre dagar. Ett intensivt schema från bittida till sent.
Mina grejer är torra sedan i fredags. Ska ju inte stå annat än som backup för Ove, som skötte sig fint mot Kringelstaden. Jag är ombytt tidigt och ställer mig på läktaren i överdragströja, men utan kombinatet, och tittar på matchen innan. Får en förfrågan om att låna ut min mask till en målvakt vars egen gått sönder. Hämtar den. Men väl på isen har han en vit; jag har en blå.
Det börjar närma sig matchstart. Jag får tillbaka min mask. Oanvänd. Tar på mig kombinatet och tröjan med landslagsfärgerna gult och blott. Placerar mig lite utanför båset för att kunna fotografera med kameran.
Det står snart klart att våra finska motståndare – Pallojussit – är oss överlägsna på samtliga punkter. Nja, målvakten vet jag inte, för att han testas sällan. Vi blir tillbakatryckta av de spelskickliga motståndarna som gladeligen går på mål. Vid ett tillfälle, rätt tidigt i matchen, får Ove en kraftig finne över sig och ropar till av smärta. Jag avvaktar, men är redo om han skulle tvingas byta. Men han reser sig och fortsätter matchen. Snart får han se de första skottet passera honom. 1–0. Ett skott tar i masken och senare visar det sig att inte bara spännet gått upp utan att halsskyddet lossnat. Han får låna min medan jag knyter fast skyddet igen. Finnarna hinner göra två mål innan Ove får skifta till sin egen mask igen. Matchen slutar 4–0, men det kunde ha blivit väsentligt fler mål bakåt.
Finska pojkar slår svenska gossar i +60-matchen om tredjepris. Foto: KAI MARTIN
Det är som det emellanåt saknas ett lugn och ett hockeykunnande om hur man ska spela under press. Nå, nu blev det en fjärde plats att trösta sig med. För min del handlade det om 1,5 insläppta mål på två matcher och väldigt mycket att göra. Jag får vara nöjd.
Jag packar ihop min trunk. Tar en dusch och inväntar sedan mina lagkamrater. Vi är en smula stukade, men inser nog samtliga att Pallojussit var för skickligt. De hittade ytor, öppnade upp vårt försvar och sköt med precision.
Senior Winter Games är över för den här gången. Nu återstår bara banketten och prisutdelningen där vi alltså kom att bli lottlösa. Nära nog.
Vi softar återigen på hotellet, Per och jag. I korridoren står dörrarna till finnarnas rum öppna. Där är det fest, musik, skrål. Vi byter om. Jag till mina Oscar Jacobson-byxor och -kavaj, som jag köpte på Hede outlet innan jul, som tillsammans med min rosa Gant-skjorta (gåva från min vän P i Oslo) och Tiger of Sweden-loafers blir min outfit för kvällen.
Tiden segdrar sig mot banketten, men till slut är det dags. För är hungriga. Placerar oss vid våra bord. Lag efter lag slår sig ner. Äntligen kommer maten och vinet. Vi äter i hast, men hinner också prata och roa oss. Prisutdelningen sätter igång och vår ålderman Roine, 72, får pris för äldste spelare i turneringen. Chaufför Christer tilldelas också ett pris, men varför hängde jag inte riktigt med på.
Frånbankett och priser till suckarnas gång. Foto: KAI MARTIN
Efter banketten, maten, prisutdelning börjar barkriget. Jag ställer mig i kö bakom en lirare som beställer 14 irish coffee. Det tar sin tid och kön växer. Bredvid ”vår” bartender står en annan som serverar en annan gäst en öl. Så bryter sig en kille ur kön och går fram till den andre bartender och får omedelbar service. Så går topplocket på Kai igen, som skäller ut den andre bartendern för att han inte sköter kön snyggare. Han skiter fullständigt i mig och det gör mig bara än mer förbannad. Magnus kommer och vill bjuda på ett glas vin. Jag tackar ja, men det tar evigheter innan glaset landar i min hand. Hatar dålig service.
Glaset är tömt. Dansbandet Högtryck spelar upp och lokalen är plötsligt full. Det är hit Ålandsborna går på en lördag. Oavsett ålder. Dansband är inte min musik. Det svänger inte, trots att det ska göra det. Istället kryper det i mig. Men mina lagkamrater är flinka på att bjuda upp. Jag vill ha mer vin, söker mig till våningen ner där det är disko och ett ungdomligt klientel. Baren där saknar någon kö att prata om. Där står den svala skönheten från i torsdags som bjuder på ett leende. För kunderna innan jag kommer fram. När jag väl beställer är hon adekvat kylig. Fantastiskt. Det roar mig.
Kvällen går. Timmarna likaså. Jag söker mig till mitt hotellrum. Somnar vid ett. Jag hinner höra Per komma in i mörkret innan drömmarna fångar mig.
Söndag:
Vi tar vår frukost med lätt bakfulla gester. Pratar om våra dagar. Våra hockeybagar är i arenan, så de ska hämtas innan avfärd. Det finns tid att slå ihjäl innan vi checkar ut. Jag tittar, efter frukost och borstade tänder, på TV4-nyheterna där de vid klockan tio gör ett nedslag. En ny regent i Danmark ska tillsättas, eller vad man nu gör i grannlandet nu när drottning Margrethe abdikerat och lämnar över till sonen Frederik. Han som tillsammans med sin bror Joakim var skolkamrater med Z på gymnasiet och där en skandal blossade upp kring prinsarnas hang arounds. Något som kom att drabba prinsarna, som drottningen lät stanna hemma från skolan som straff, som sedan följdes av samtliga i kretsen kring dem. Hur och varför tar vi en annan gång.
Nu är TV4 i Köpenhamn för att berätta om tronskiftet och står på plats centralt i den snart kungliga huvudstaden. Inslaget är en smula längre än vanligt och plötsligt ser jag Z med dotter på bild. I och för sig i bakgrunden. Jag skriker till så att Per ryggar tillbaka och undrar vad som försiggår. Men då är inslaget över.
Märkligt, ändå, att titta på tv-nyheter och få se sin fru som lite slumpmässigt fångats av TV4:s kameraman.
Vi beger oss ut från hotellet, checkar ut och tackar för oss. Nu ska vi ta oss till arenan, hämta våra bagar, packar och fördriver tiden på ett fik i väntan på att vi i sakta mak ska åka på isiga vägar mot färjan. Jag har bestämt mig att slå på stort och köpa det där Amaronevinet som kostade sina hundralappar på färjan till Åland. Ett vin som ändå var prisvärt.
Vi står i gråtungt vinterväder och väntar. Plötsligt kommer en långt mycket större färja än vid reste dit med. Ombordlastningen går med fart och snart är vi iväg exakt i tid. Färjan är gigantisk, modern och den utlovade buffén som ingick i priset saknas på den här turen. Vi installerar oss i restaurangen där vi beställer mat. Hamburgare igen. Utan öl, men med mineralvatten för jag hittar ingen cola.
Färjan stävar ut genom issörjan i Ålands skärgård samtidigt som skymningen sakta sluter gråvädret till mörker. Vi går så småningom till taxfreen. Men där vankas ett helt annat utbud än i det påvra som godsfärjan på utresan hade. Men det fina vinet saknas. Snopet. Det blir rom, cognac, lakrits och Fazer choklad istället.
Christer har ladd för en resa ned mot Norrköping, men inte mer. För att säkra resan stannar vi i den tilltagande snöyran i Stavsjö. Men laddstolparna ger inte tillräckligt kräm under vår fika. Vi behöver göra ett stopp till, förslagsvis i Jönköping för att fylla på batterierna för vidare färd mot Göteborg.
Snöovädret tilltar, men trafiken är gles. Christer kör tryggt och säker med sin fyrhjulsdrivna Merca. Vi passerar Östgötaslätten, passerar Ödeshög och någonstans till höger ligger Vättern, men det kan ingen jävel se. Förbi Brahe hus, Gränna och ned mo Huskvarna och sedan in till Max hamburgare, där det finns laddstolpar och mat. En sen middag. Hamburgare igen. Med laddade batterier ger vi oss ut i mörkret.
Någonstans på vägen har jag väl knoppat in. Men inte länge. Vi lägger mil efter mil bakom oss i mörkret. Ulrciehamn. Borås. Bollebygd. Härryda. Landvetter. Snart seglar vi in i Göteborg. Åker till den gemensamma p-platsen där Benke och Per har sina bilar. Christer skjutsar oss övriga hem.
Jag packar upp och förbereder för en tvätt på morgonen. Klockan är två på natten, så jag somnar snabbt. Z är fortfarande i Danmark och kommer först måndag kväll. Det finns mycket att berätta när hon kommer.
Det är ju hög tid att summera ett gånget år. Jag har i och för sig lagt jobbet på hyllan rent löneyrkesmässigt (i stort sett). Men är ju runt på mycket, lyssnar på mycket, läser en försvarlig del och har dessutom haft förmånen att delta röstmässigt. Så här en lista på favoriter under året plus några som hamnade på minussidan.
Ja, jag kommer att ha ett Göteborgsperspektiv – i stort sett. Världen är så stor ändå och bevakas säkerligen bättre av andra som kan famna den.
Dubbelt starkt. Paperwing gjorde inte bara årets album utan också årets föreställning. Foto: KAI MARTIN
Favoritalbum:
Paperwing: String fling. Excentrisk, vacker, levande och stark.
Daniel Lemma: Addis. Få kan som Daniel Lemma förmedla glädje i sin musik. Här än lite mer med musik inspelad från Addis Abeba, Etiopiens huvudstad.
Exit North: Anyway, still. Konstfärdigt, pretentiöst och alldeles outgrundligt vackert.
Anders Boson Jazz Ensemble: Blåa dar. Håller den göteborgska jazztradionens fana högt.
Slob78: Helvetes förbannad jävla skit. Avknoppningen från Slobobans Undergång är jag delvis själv delaktig i (två spår). Det gör inte detta friska punkpopalbum sämre. Herregud vilken energi och vilka melodier. Tack.
Favoritkonsert:
Paperwing på Stora Teatern. Något av det bästa jag har sett. Hennes release av albumet ”String fling” blev en föreställning som helt tog andan ur mig. Magnifikt.
Exit North på Stora Teatern. Med starka två album i ryggen visade detta Göteborgsbaserade band med Japantrummisen Steve Jansen att det finns en extra dimension i musik från scen.
Håkan Hellström, Razzmatazz, Barcelona. Det var inte den bästa av Håkan-konserter, men stort nog att få höra och se honom på klubb igen. Hoppas det gav mersmak.
Ossler, Skeppet. Pelle Ossler och hans manskap gjorde albumet ”Ett brus” i legendariska Hansa Tonstudio i Berlin 2008. Med vinylen väl ute 2023 gjordes en konsertturné som var bländande svart och tung.
Rasmus Blomgren, Café Hängmatta. Med ”River’s call” gjorde han 2021 års album. Att äntligen få ta del av musiken live var en stark upplevelse.
Favoritföreställning:
Stadsteatern: Caligula. En föreställning som spänner musklerna och visar att stor teater kan imponera.
Hagateatern: Jag ser allt du gör. Annika Norlins noveller blir starkt berörande scenkonst med små gester.
Göteborgs Dramatiska Teater: Den sårande divan. På scen förenas Agnes von Krusenstjernas (1884–1940), konstnären Sigrid Hjerténs (1885-1948) och poeten, tysksvenska Nelly Sachs (1891–1970) levnadsöden i denna drabbande pjäs.
Folkteatern: Ett drömspel. En fascinerande och fantasifull tolkning av Strindbergs absurda klassiker.
Favoritmusikal/-operett/-dans/-magi:
Göteborgsoperans Danskompani: 12 song och Saaba. Med ”Hammer” 2022 satte Danskompaniet ribban högt. 2023 fortsatte man med högkvalitativa föreställningar med samarbetet med sångerskan och låtskrivaren One Brun som en favorit.
Folketeateret, Oslo: Miss Saigon. Fin och berörande uppsättning i anrik lokal.
Park Avenue: Get ready for my close up. Stefan Odelberg trollade bort mig fullkomligt under en helt magisk kväll.
Favoritläst:
Jo Nesbø: Blodmåne. Mästaren i genren är still going strong.
Tony Fischier: Ett stråk av karma. Flitige Tony Fischiers hittills bästa.
Mohlin Nyström: Den tysta fågeln. Åmålsduon fortsätter med framgång spinna intriger om förre FBI-agenten John Adderly i värmländsk miljö.
Grzegorz Flakierski: Familjeminnen. Min gymnasiekamrat, nu i Kramforsboende, vädrar flitigt sorgkantade minnen från en familjs judiska historia i Östeuropa. Denna hans senaste samling texter är vackert mollstämt och samtidigt inte utan humor.
Arnaldur Indriðason: Tyst som muren. Stillsamt och listigt berättande. Stor dramatik.
Dessutom: Knut och Eric Carlson. Berättelsen om guldvarufabriken Cesons 1918–1980. Boken om min morfars och hans brors fascinerande klassresa till framgång och välstånd.
Favoritmat:
Baccalá, Hauganes, Island. Tork så enkel, men välsmakande att allt stannar för en stund.
Santamadre Restaurant de tapes, Barcelona. En sjurätter tapaskväll blev mer. Magiskt.
Korvkiosken i Hørsholm midtpunkt. Mannen gjorde flæskestegsandwich som vore det fine dining.
Brasseri Draken. Stans utsikt kunde ha räckt. Men även köket bjuder högt, generöst och smakligt.
Japadog, McArthur Glen Outlet Mall, Richmond, Kanada. Mixen av hotdogkulturen och det japanska köket var speciellt – och gott.
Favoritfynd:
Ett par blå Barker Baileys, 5000-kronors skor för 149 kronor på Myrornas.
Ett par helt nya mysbyxor från Oscar Jacobson för 30 danska kronor på loppisen i Charlottenlund.
Ett par Bally-skor, brogues. 225 danska kronor för ett par 5000-kronors skor. Hittad hos Blå kors i Ølstykke.
En blå Boss-kavaj i manchester. Dyr men snygg och originell. Hittad hos Extraloppan i Reykjavik.
Ett par guldskimrande Dockersbyxor. 59 kronor på Myrornas.
Favoritresa:
Island. 28 grader plus i Akureyri säger det mesta. Lägg till Húsavik i strålande sol och ett regnigt Reyjakicv plus de bästa av vänner.
Barcelona. Håkan väntade i skiftet maj/juni. Där öppnade sig en hel stad som fått oss att längta dit igen… och igen.
Bled. Hockeyn tog mig till denna vackra slovenska by för ett minne för livet.
Vancouver. Hockeyturnering i landet där alla spela ishockey. Kom hem med en silvermedalj.
Krakow, Auschwitz. En resa jag länge velat göra som blev mer drabbande än vad jag trodde.
Favoritsett på tv:
Babylon Berlin, SVT. Senast säsongen är kanske den starkaste i denna favoritserie.
Slow horses, Apple TV. Vasst manus, bländande intrig och strålande skådespeleri.
Lessons in Chemistry, Apple TV. Stramt spelad med underfundig humor och snyggt underliggande budskap i 50-talsmiljö.
Berlin, Netflix. Spinoff på ”Las casa de papel”. Inte lika stark som denna spanska ursprungsserie. Men vass nog ändå.
If these walls could sing, Disney. Dokumentären om Abbey Road, EMI:s studio, innehöll allt. Tänk att jag har varit där!
Favoritsett på bio:
Hammarskjöld. Per Fly har gjort en grandios film med Mikael Persbrandt i en strålande huvudroll som den svenska FN-ordföranden.
Munch. Inspirerade av ”I’m not there”, där flera skådespelare spelar Bob Dylan skildrar norske regissören Henrik Martin Dahlsbakken konstnären Munchs liv på ett utmärkt sätt.
Volaða land. Islänningen Hlynur Pálmassons film med fantastiskt foto av Maria von Hausswolff är kärvt dramatisk.
Ustyrlig. I regi Malou Reymann, manus Malou Reymann och Sara Isabella Jønsson Vedde, om en ung kvinna som hamnar på tukthus i 30-talets Danmark.
Tillsammans 99. Lukas Moodysson låter skådespelarna från succéfilmen ”Tillsammans” mötas i sina roller 25 år senare. Kittlande och underhållande.
Bottennapp:
IFK Göteborgs säsong.
JVM i Frölundaborg. Toppenhockey inför nära nog tomma läktare. Vilken arrangörsmiss.
Lyckades missa Coldplay på Ullevi.
Sjukdom gjorde att jag inte bara missade Publik Image Ltd på Pustervik i oktober utan också Tills Lindemann i Malmö i december.
Diggiloo i Skatås. Regn, regntung mark och dåligt upplyst var inte den bästa finalen på detta turnépaket.
Det fladdrade förbi. 2023. Hann knappt starta förrän det nu skälver i sina sista timmar för att tyna bort och skugglikt glida över till ett nytt år. Ett 2024 med förhoppningar, löften och motsägelser.
Mitt 2023 startade drastiskt. Från att ha varit anställd 2022 fram till midnatt 31 december var jag nu ställd utan jobb. Efter drygt fem fantastiska år på GöteborgDirekt med likaledes fantastiska arbetskamrater var jag, efter uppsägningen i november, utan jobb.
Jo, jag ska erkänna att jag då beskedet kom darrade till. En besvikelse som inledningsvis var svår att svälja, men rätt snart efter att den första känslosamma stunden ebbat ut och klingat ut i sans blev ett fait accompli. Väl på den här sidan det nya året var det med ett stort lugn. Jag hade en deadline kvar, skönt, och den har jag inte för avsikt att jaga.
Bokjobb. Foto: KAI MARTIN
Januari:
Nå, jag inledde det nya året i stillhet. Z och jag kom iväg på Falkenbergsrevyn, som höll sedvanlig hög nivå (läs recension här!). Därefter vankades Mölndalsrevyn, den revy jag varit mest trogen och följt i nära 25 år (läs recension här!). Och det blev ett besök på Aftonstjärnan och revyn ”Nyårsbubbel”, som roade.
Arbetet med boken om Cesons, min morfars och hans brors företag, fortgick i något som skulle kallas en slutspurt. Tillsammans med min kusin Leif – den sista i raden av guldsmeder i familjen –, hans syssling och min vän och kollega Peter Birgerstam var den en ambitiös coffetablebok i förstone tänkt för familjen. En summering av bröderna nit, som i slutändan har gett ett välstånd som de nya ledande ätteläggarna vilar på.
Jag gick efter knappt två veckor ett telefonsamtal från en arrangör i Göteborg, som ville ha med mig på tåget gällande Unplugged live. Konserter varje lördag efter löning där det var tänkt att jag skulle intervjua från scen. Något extra förutom den musik som artisterna/banden skulle framför.
Jag tackade ja och såg mig själv framträda med artister som Ebbot, Mikkey Dee (allt annat än unplugged då han dônade på med sin Motörheadhyllning), Noices Peo Thyrén, Lustans Lakejers Johan Kinde och senare Kikki Danielsson. Det blev en succé och ett fungerande koncept, som ser ut att fortsätta nu i vår.
Stefan Andersson underhåll på Kajskjul 8 med en föreställning som förenade ”Skeppsråttan” med ”Made in China” på ett underhållande vis (recension här!). Han kan det där med historieundervisning till musik.
Filmfestivalen kom, som jag skrev om på i denna min blogg (läs om den bland annat här!).
Självklart spelade jag ishockey. Morgon som kväll. Allt som en förberedelse för det stora äventyret i Richmond, Vancouver i slutet av mars, då jag skulle spela med Soha Team Sweden, som hade två lag representerade i den stora hockeyturneringen Carha Hockey World Cup.
Jag umgicks förstås med min älskade hustru. Bland annat åkte vi till Mexiko för en kväll. Åtminstone för restaurangen Tizne på Fjärde Långgatan, där vi fick god mat och spritiga drinkar (skrev om det här!).
Självklart blev det häng med mitt älskade barnbarn. Torsdagarna med honom vill jag/vi inte gärna missa. Även om det nu är hämtning från förskolan och inte hela dagar av umgänge.
Jag om också iväg på Tommy Körbergs ”Grand finale”, som imponerade. Filmen show, vilken sångare (läs om det här!).
Om jag någon gång pratat om köpstopp gällande kläder, så är det ett löfte som på något vis har preskriberats. Ja, första månaden på året gav fynd, som under året skulle följas av fler.
Jag blev också kontaktad av Staffan Hassling, sångare i Slobobans Undergång, legendariskt punkband från Partille och generationskamrater med oss i Kai Martin & Stick!. Han ville ha med mig på en låt med sitt nya band Slob78. Smickrande, förstås, så det tackade ja jag till. Väl på plats i studion i slutet av månaden kändes det inte som om jag bidrog till mycket. Låten ”nittonhundrasjuttiofem” lät helt enkelt komplett. Men han och medmusikern/producenten/inspelningsteknikern Björn Holmudd (en gång gitarrist i förstaupplagan av Slobobans Undergång) var väldigt nöjda. Jag har sedan inte kunnat få låten hur skallen. Pur poppunk med härlig energi. Låten finns på utmärkta albumet ”helvets förbannade jävla skit”, där jag även gästar på Grisen Skrikers låt ”sextiofem”, som bandet med hjälp av gamla Göteborgspunkare plus Brodde från Brända Barn gör en version av. Lyssna på albumet här!
Jobb. Foto: EVA MARTHA LARSSON
Februari:
Ja, det blev ju en intensiv start på det år som skulle bli början på något mer stillsamt. Årets andra månad fylldes av mer hockey, som ett förberedande läger i mitten av månaden för Kanadaresan. Jag fick äntligen se Göeborgsbandet the Halo Effect, som spelade på Pustervik. Med en mix av medlemmar från Dark Tranquillity, In Flames och Haunted är de ju en essens av the Gothenburg Sound, metalgenren som med framgång spritts över jorden i 30 år. (Jag skrev om spelningen här!)
Filmfestivalen fick sitt slut med vinnare i olika kategorier och filmupplevelser för den enskilde. Vilken ynnest att få uppleva detta år efter år. Göteborg är en rik kulturstad, högt och lågt; ett smörgåsbord som man ständigt kan gå och smaka av.
Så fick jag möjligheten att se Ane Brun med dansare från Göteborgsoperans Danskompani i den fascinerande föreställningen ”12 songs”. Det blev några föreställningar/pjäser till som ”Tusen år hos gud” på kreativa, intima Göteborgs dramatiska teater och ”Lyckliga i alla våra dagar” på Backa teater, som kan sin konst att nå unga.
Jag tog en ensamtur till Louisiana, tåg och färja tur och retur, för att få uppleva ”Det kolde øje – Tyskland i 1920’erne”, en utställning som kittlade om en epok som har greppet om mig. Det blev en fin resa, men trots att jag inte har något problem med att resa ensam vet jag att det är så oerhört mycket rikare med Z. Så som det varit från dag ett i vår relation.
Jag hade satsat stort på att vara fin inför Kanadaresan och hade därför köpt en ny målvaktsutrustning. En bländande vit CCM-rustning, som förmodligen blir den sista som jag köper.
Jag umgicks med min familj, vi åt våra semlor, firade Z som fyller år i februari precis som min yngste son. Självklart firade vi fastelavn, den danska fastlagstraditionen som mer liknar den på kontinenten med utklädning. Några timmar i Danska kyrkan, som ligger på vår gata, blev det i den danska traditionens tjänst.
Månaden slutade med Mikkey Dee och hans två musiker som larmade loss med sin Motörheadhyllning. En ynnest att på nära håll få ta del av denne skicklige musikers rytmkonster.
Möte på is, oh Canada. Foto: WILLY BJÖRKBACKA
Mars
Från hård rock till jazz. Ja, allt ryms för den som är hågad. Jag hamnade på Westman Boson Standard Quartet på Wauxhall i Linnéstaden. Jag har följt Anders Boson genom åren och han har en cool stil, som trumpetare och sångare. Under året kom han med sin jazzensemble med albumet ”Blåa dar”. Strålande svensk jazz.
På Stadsteatern sång jag ”Caligula”, en stark uppsättning med Andrea Edwards i huvudrollen. Det blev också några pjäser till, som Hagateaterns pjäs ”Jag ser allt du gör” baserad på Annika Norlins noveller och Gothenburg English Studio Theatres ””Fair play”, som båda visar kvalitet utanför institutionsteatrarna.
Jag kom också iväg till Västerås för att se ”En folkefiende” på Västmanlands teater. En spännande uppsättning på en teater som bjuder på mycket kvalitet.
På hemresan tog jag en sväng om Katrineholm för att kika på en fotoutställning med Lars Johanssons bilder från rocklivet i järnvägsknuten. Bland annat fanns det bilder från Kai Martin & Stick!-turnén våren 1982, som landade där. Spännande.
Jag umgås med vänner. Hämtar hem min kära Z, som varit hos sin bror utanför Nice. Snön ligger kall och vintern dröjer sig kvar.
Cesonsboken går i tryck. Vi har gått i mål med ett projekt som tagit styvt två år. Men resultatet blir fantastiskt.
18 mars är trunken packad. Vi är ett gäng från Göteborg som reser mot Kanada för att förenas med resterande lagkamrater på Schiphol för vidare transport till Vancouver. Det blir en resa i hockeyns tjänst och ett minne för livet. Båda lagen Soha Team Sweden – +65 och +70 – kniper en silvermedalj. Jag skrev om resan bland annat här.
Inför resan hade jag upptäckt att Hålan Hellström skulle spela på klubb i Barcelona senare under våren. Jag lyckade genom omvägar fixa biljetter. Tillsammans med Z ordnades på boende och resa. Men mer om det senare.
Om jag köpte några kläder i Vancouver…? Jodå. Och en hatt.
Jag hinner knappt skaka av mig jetlagen förrän jag blir sjuk. Flera av lagkamraterna likaså. En del i covid. Men den är jag förskonad ifrån.
Skor med mera. Foto: KAI MARTIN
April
Månaden inleds med jobbet för Unplugged live på Lindholmen event. Ja, där jag en gång hade min 60-årsfest. nu ska jag intervjua Peo Thyrén från bland annat Noice. Månaden fortsätter med umgänge med Z och min kära familj. Kläder köps med stor regelbundenhet och emellanåt hamnar jag hos min skräddare Samuel vid Mölndals torg. För mina armar är oftast för korta för kavajernas ärmar.
Hockeyn har ju inte tagit slut bara för att jag har landat efter hockeyresan i Kanada. Nej då, säsongen är lång.
Z och jag firar att den tjeckiska restaurangen Gyllen Prag fyller 50 år, äter mat, dricker öl och lyssnar på musik.
Påsken är sen och firas med familjen.
Min vän Lasse kommer hem för en paus från tränaruppdraget i Bled, Slovenien. Knappt har jag hämtat honom från Landvetter förrän vi styr kosan på Oves gatukök i Sävedalen. Halvspecial inmundigas med god aptit.
Jag kommer i väg på föreställningen ”Gotta serve somebody” på Stadsteatern. En hyllning till Bob Dylan med bandet Valdemar som levande orkester. Jag hinner också med Marika Carlssons skickliga enmansshow ”Smalast när man dör vinner” och den roande tvåmansfarsen ”Sådan far” med Ola Hedén och Claes Månsson.
En god vän avlider efter en tids sjukdom. Han och jag bildade Viva la Stick! där banden Viva! och Kai Martin & Stick! gjorde en gemensam sak med singeln ”Regnperioden” 1983, som också gav en medverkan i tv-programmet ”Guldslipsen”. Han var också redaktör för musiktidningar där han gav mig lite uppdrag. En fin man på många sätt.
Z har raggat på en Ægget, den danska designstolen, på auktion. Nu måste vi åka till Stockholm för att hämta hem den. Vi bokar in oss på Långholmen och får en cell som sovrum. En sällsam men positiv upplevelse. Vi hinner träffa vänner, hälsa på min faster och gå på utställning på Nordiska museet. Snabbt upp. Snabbt ner.
Så hinner vi fira vår jubileumsdag, Z och jag. Synd att missa.
”Grand hotel” på Göteborgsoperan är en barnsligt underhållande musikal/operett, som även den är synd att missa.
Jag tar också del av Göteborgsbandet Rödtjuts spelning på Bengans. Stadig rock’n’roll med hårdrockska förtecken.
Slutspel i ishockey startar i SHL och NHL samt en spännande kvalserie där Djurgården gör upp med Modo om en SHL-plats. Stor hockeyunderhållning.
Månaden avslutas med intervju på scen då Johan Kinde gästar Unplugged live. Då har jag precis blivit frisk efter en ny vecka av sängliggande.
Kläder? Jovars. Det blir under månaden sin beskärda del. Men kapet på Myrornas när jag hittar ett par nya (åtminstone knappt använda blå Barker Baileys i min storlek för 149 kronor gör mig euforisk. Ja, jag vet att det är belöningssystemet som klickar in. Men nypris på dessa par exklusiva brittiska herrskor är 5000 kronor.
Möte. Foto: ANDERS WESTIN
Maj:
Våren kommer och rasar ut den bistra vintern, som dröjde sig kvar. Det knoppas i rabatterna, tulpanerna spirar och träden brister i lövsång. Vädret tillåter till och med utomhuslunch på altanen på baksidan av vårt hus.
Det Göteborgsbaserade bandet Exit North, som ju har förre Japantrummisen Steve Jansen på trummor/slagverk, kommer med sitt nya album ”Anyway, still”, som förstås är lysande. Men än mer kittlande är att bandet ska spela på Stora Teatern och jag har köpt biljetter till Z och mig. Det blir förstås en bländande konsert (läs om den här!)
Jag ser föreställningen ”Mama Zoya, Belarus” på Konstepidemin, en pjäs som tar andan ur mig.
Jag får möjligheten att träffa Björn Skifs vars show ska komma till Rondo 1 februari 2024. Det blir en intervju för bloggen, men hastigt och lustigt också en för Hemmets Journal. För att hämta hem material till intervjun åker jag till Varberg över dagen (Skifs presskille bor där och det är han som arrangerat allt för mig, tacknämligt nog). Jag begår där min badsäsongsdebut och hälsar dessutom på en underbar kollega, unga Alice, som förgyllde tiden på GöteborgDirekt.
Slutspelen i ishockey håller i och VM kommer också in och underhåller, även om Sveriges insats ska glömmas. Och apropå hockey har jag förmånen att få spela med NHL-proffs och ett gäng rutinerade spelare när Kings and Queens – rekreationslaget jag spelar i serie med – förlänger säsongen.
Z studerar och naturligtvis har Barcelonaresan hamnat mitt i en tentaperiod. Men vi far och får en resa vi sent ska glömma som inte bara handlar om Håkan Hellströms konsert utan om så oändligt mycket mer. Läs om det här och här!
Delikatesser. Foto: ZEBA PEDERSEN LÖWEN-ÅBERG
Juni:
Maj går hastigt över i juni under tiden vi är i Barcelona och njuter vårt otium. Men vi hinner knappt komma hem förrän vi både firar Göteborgs 400-årsjubileum på Bananpiren och nationaldag med barnbarnet i Slottsskogen och lyssna på Göteborgs symfoniker ledda av favoriten Barbara Hannigan.
Firar gör ju vi också yngste sonen, som tagit examen och kliver rätt in i programmeringsvärlden med ett jobb på firman där han praktiserat.
Knappt hinner jag andas ut förrän jag sitter på Stenafärjan till Frederikshavn med mina älskade, forna, kollegor från GöteborgDirekt. En dagstur i strålande väder gör susen och jag får tanka lite Danmark, köpa rådbröd, ymer och øl.
Z och jag passar också på att se Carl-Einar Häckner som gör comeback på Lisebergs stora scen med sin älskade – och saknade – varieté. Mystiska brittiska konstnären Banksy hyllas med en utställing på Eriksberg, som jag kollar in (läs om den här!).
Men först får jag ett telefonsamtal från min vän i Bled… ja, Lasse som är ungdomscoach där. Han säger frankt ”Nu är det klart!”. Jag undrar förstås vad det handlar om. Men han vill ha ner mig som assisterande målvaktscoach under ett hockeyläger i den idylliska slovenska bergsbyn i början av augusti. Jag var påtänkt redan sommaren 2022, men kunde inte. Nu var det alltså dags. Smickrande. Men var jag rätt man på rätt plats…?
Jag ser Vegas Knights vinna finalen i Stanley Cup och min hockeysäsong är därmed över en smula tidigare än vad den brukar. Ja, jag brukar ju ha förmånen att få spela en bit in i juni och till och med kunna idka denna min favoritsport även i juli.
Vi har knappt hunnit komma till rätta efter Barcelonaresan förrän det är dags för nästa. I januari ringer vår älskade vän på Island (ja, hennes man är lika älskad, men nu var det hon som ringde) och undrade var vi skulle göra i juni. Jag vet ju att hon fyller år på landets nationaldag, men trodde att hon fyllde 60 först nästa år. Jag fann mig emellertid snabbt och undrade om hon skulle ha fest? (Maken hade en hejdundrande 50-årsfest som vi gästade i mars 2009.) Nej, blev svaret. Jag vill bara vara med er. Sa jag att vi bokade biljetter snabbare än en inandning…?
Så vi tog åter flyget från Landvetter för att landa på ett grått och regntungt, men aldrig trist, Island. Återigen fick vi en resa vi sent ska glömma. Bland annat tog oss våra vänner upp till Akureyri och vidare till Húsavik. Bländande vackra dagar, som kröntes ju på national/födelsedagen med hisnande 28 grader och strålande sol. Läs om resan här.
Väl hemma får vi en solig midsommar och vänners lag. Men
Bruce Springsteen gästade Ullevi i tre dagar för vad som jag tror är hans sista besök i Göteborg. Jag fixade biljetter till den sista och fick hjälp av vännen, förre GT-kollegan och gymnasiekamraten Tommy Holl med bilder. Se dem här där det också går att läsa om konserten.
Någon dag efter spelar Generation Sex, det vill säga valda delar av Generation X och Sex Pistols, på Lisebergs stora scen. Förbandet Sator snor delvis showen, men samtidigt var punklegendarernas konsert kul och de är ju i min generation, har haft sin betydelse, så. Tack vara Johnny Käpääs fina bilder blev det inte bättre fräs än vanligt på bloggen.
Det blev en rastlös start på sommaren. Helgen efter midsommar väntade studentfirande i Danmark. Z:s näst äldsta systers äldsta dotter gick ut gymnasiet. Det får man inte missa. Vi hyrde hus via air b’n’b ett fint hus i Virum utanför Köpenhamn och det blev sedan starten på en dryg två veckors resa i Z:s hemland, som kom att innehålla lån av sommarhus på halvön som skiljer Ise- och Roskildefjordarna och tältning i Charlottenlund. Jag skrev om denna vår resa här och där är vi redan över i…
Bad. Foto: KAI MARTIN
Juli:
Ja, det blev en omfattande resa. Med Z blir det alltid bra och äventyrligt. Vi avslutade resan med att se det nyzeeländcskabandet Fat Freddy’s Drop, en favorit hos en god vän till mig och ett band som Z såg på Roskildefestivalen 2006 och velat se igen. Den spelningen på Stagebox gav i sin tur och förmånen att besöka Refshalveøen på Amager.
Väl hemma reser vi till Falkenberg för att se, som traditionen bjuder, fars på Vallarna. I år ”Skrot, hopp och kärlek”. Premiären missade vi på grund av studentfirandet, ovan nämnt, så det fick bli nu. Resan från fars i Falkenberg till seriös teater på Tofta utanför Kungälv kan tyckas lång. Men det är likväl scenunderhållning och sommarteater som jag sällan vill missa. Inte nu heller, även om Danmarksresan gjorde att jag inte prickade in premiären på ”Arkivet”.
Det blev en kort dagstur norröver till Lilla Askerön där äldste sonen bor med sin familj, så det blev bad med barnbarnen en vacker dag.
Jag hade under Danmarksresan bestämt mig för att komma igång med träning. Gick tidigt på morgonen och gjorde sedan lite work out. En hint till mig om att detta skulle bli en melodi för inte bara sommaren utan en rutin att vila på framgent. Bra jobbat, Kai. Men skulle det hålla…?
Resorna till Barcelona, Island och Danmark hade fyllt på garderoben rejält. Vem vill missa ett loppisfynd? Inte jag.
Villa Belparc har kanske Göteborgs bästa sommarscen med ett starkt startfält av artister. Jag hann med Eric Gadd, som kan konsten att få det att svänga.
Kring 24 juli har vi som tradition att hålla Jul i juli, något som ingen i familjen vill missa. Dansk julmat och -dryck tillsammans med presentlek för dagen till en höjdpunkt under året.
Det blev en rask tur- och returresa till Malmö för att hälsa på gudsonen med familj och hans mamma, en av mina allra bästa vänner, som var på besök från Umeå.
Då har jag också hunnit med ett besök hos urologen. Efter en hälsoundersökning (ja, man får bekosta den själv, men det är det värt), visa PSA-provet på en smula för höga värden. Min läkare skickade en remiss, som snabbt blev till en tid. Urologen på Carlanderska gjorde en grundlig undersökning, tyckte att det verkade bra. Men han ville för säkerhets skull skicka mig på magnetröntgen. Eller som han sa ”Det ser bra ut, men jag ville utesluta så mycket som möjligt. Å andra sidan dör alla män av prostatacancer för eller senare. Ja, om man inte dör av något annat.”.
Framtiden är ljus, med andra ord.
Men jag hann knappt pusta ut förrän det var dags för resan till Slovenien och hockeylägret i Bled.
Jag är på gång att skriva om detta, men hösten har slukat tid och energi för annat. Men ett work in progress, alltså. Det blev hur som en intervju med Lasse om hans jobb där nere, som jag sålde till GP.
Notera att det inte blev något endaste klädköp under min tio dagar långa Slovenienresa. Å andra sidan blev det rejält av den varan i både Barcelona, Reykjavik och den drygt två veckor långa semestern i dyra, men dejliga Danmark.
Resa. Foto: KAI MARTIN
Augusti:
Det blir inte bara hockey i Bled utan också umgänge, promenader och mat med dryck. När jag rullar av planet är det dags att ta hand om den digra äppelskörden. Våra transparent blanche ska bli äppelmos. Jag tror att det i år gav knappt 30 liter.
Jag hann med min magnetröntgen, men fick bida min tid gällande resultatet.
Istället startade Way out West, där jag – och Z – har varit på samtliga förutom en. Det blev omtumlande dagar med en final med Håkan Hellström i ösregn. Läs den recensionen här och övriga way out West-texter här (torsdag), här (fredag), här (lördag) och här (summering).
Vi lagar mat, dricker drycker, umgås med familjen, hyllar äldsta sonen som fyller svindlande 33 och pappa i graven som firade 99 år.
På Kafé Hängmatta får jag äntligen höra Rasmus Blomgren, han som med gjorde årets album 2021 med ”River’s call”. Hur han lät live kan ni läsa här.
Vi kollar fotboll. Damlandslagets äventyr i VM i Australien och Blåvitts hisnande fiaskosäsong i Allsvenskan.
Jag får äntligen gå på is igen och gör mina första räddningar denna mina sjuttielfte säsong.
Daniel Ståhl klår i sitt sista kast i diskusfinalen slovenen Kristjan Čeh i VM. En storartad bragd. Precis som Armand Duplantis svindlande stavhopp.
Vi gör tillsammans med son och dotter en rask resa till Hebergs auktioner, strax söder om Falkenberg. Rekar för köp, äter en bit grillat inne i stan innan vi susar hem.
Hinner gå på Stadsteaterns peepshow av kommande säsongs program. Z följer med på premiären av årets Cabaret Lorensberg (recension här) och Diggiloos final i Skatås i allt annat än solsken.
Njuter av att Blåvitt slås BK Häcken i derbyt med 4–2. Men det blir efteråt något av en smolk i bägaren, då målkungen Marcus Berg aviserar att han slutat på grund av krånglande rygg.
Får istället trösta mig med lite punkenergi då Slog 78 samlar Brodde från Brända Barn, Jönsson från Attentat, Tobbe från Bruset, Per Hassling från Slobobans Undergång och undertecknad för sång på covern av Grisen Skrikers klassiker ”Sextiofem”.
Åker i ensamt mak till Stockholm för att se utställningarna med Laurie Anderson och David Bowie på Moderna Museet respektive Kulturhuset. Blir en konsert med Pernilla Andersson som bonus. (Läs om resan här!) Det var de sista skälvande dagarna för utställningarna och finalen på hennes sommarturné.
Men det mesta bleknar… ja, allt under året som jag sett och hört när jag kommer till Stora Teatern för att bevittna Paperwings föreställning och releasespelning av albumet ”String fling”.
Z och jag bevittnar Göteborg maraton, jubileumsloppet som går av stapeln två år försent, både vid start och mål. Tacksamma att vi slipper delta med än som åskådare.
Efter ett hockeypass en fredagsmorgon får den andra målvakten och jag förfrågan om vi vill träna vidare. Det är ett gäng rutinerade lirare. Eller vad sägs om Eric Hjort (Laval Rocket AHL), Filip Roos (Chicago Blackhawks NHL), David Gustafsson (Winnipeg Jets NHL), Viktor Svedberg (jagar kontrakt), Samuel Fagemo (Ontario Reign AHL) och Adam Brodecki ( jagade kontrakt, men kör nu på korttidskontrakt med Frölunda).
Ja, det blir klädköp, men också försäljning då vi deltar i Änggårdens promenadloppis.
Jag deltar i ett hockeyläger med Soha Team Sweden. Denna gång i Åkers styckebruk i Sörmland med övernattning i Mariefred. Där tar jag ett morgondopp i Mälaren alldeles näck. På kvällen blir det säsongens sista i västerhavet när jag sänker min lekamen i vattnet vid Hovåsbadet.
Låter mig underhållas av föreställningarna ”Kulturbärarna” på Lorensbergsteatern och ”Wicked” på Göteborgsoperan. Men också jubileumskonserten med Triple & Touch. Vilken rik kulturstad Göteborg är.
Lunchar med mina kära ex-kollegor på GöteborgDirekt, som i sin tur leder till att jag får följa med på pressvisningen av hotel Draken. En svindlande tur från källare till utsikt över hela Göteborg.
Månaden rasar på: familj, ishockey, nöjen, jobb (ja!).
Så hamnar Z och jag på Ola Salo på Kajskjul 8 där han tillsammans med pianisten Christopher Dominique. Jag går på teaterföreställningar, filmpremiärer (som ”Tillsammans 99” och reser till Malmö för att ånyo göra Mikkey Dee. Hinner senare med Kikki Dee, det vill säga Kikki Danielsson i Göteborg innan Unplugged är slut för säsongen. Malmöresan gör att jag missar mitt barnbarns treårskalas, men firar honom rejält både före och efter. Å andra sidan får jag träffa min gudson, om än väldigt kort, när jag är i Malmö.
Får återse Talking Heads-filmen ”Stop making sense” i en nyrestaurerad version och blir lycklig, även om det är en tillfällig paus från den sjukdom som rammat mig kring min 67-årsdag. Ser ”Den sårade divan” på Göteborgs dramatiska teater och imponeras åter av den lilla teaters scenkonst.
Hamnar på Banff filmfestival med extremsportare i fokus – en udda festival med lika udda filmer och tillika udda människor som utmanar sig själva.
Knarkar Beatles med dels en föreläsning om Beatles spelningar på Cirkus i Göteborg 27 oktober 1963 och dels Pepperland på Stadsteatern med ”Yeah! Yeah! Yeah! It was 60 years ago today”. Beatlesbandet från Göteborg kan sin sak på det mest skickliga vis.
Läser böcker och köper böcker, som Lars Sundestrands om Freddie Wadling. Men förstås en del deckare, som jag oftast skriver om på här på bloggen. Håller också på med praktverket om Galenskaparna och After Shave författad av Henrik Jutbring och Kalle Lind. Jag låter helt enkelt det ta sin modiga tid.
Resa. Foto: ZEBA PEDERSEN LÖWEN-ÅBERG
November:
Den mörka, gråa, våta månaden inleds med ovanligt mycket sol. Jag lunchdejtar med vänner, går mitt stråk från Brunnsparken in i Arkaden, tittar in på Stadsmissionen, vidare till NK och Vintagebutiken på tredje våningen, korsar Östra Hamngatan för att gå ned Kyrkogatan, spatserar vidare över Domkyrkoplan, in genom Åhlén, ut på Vallgatan in på den gård som ligger bredvid Victoriapassagen. Där finns Abiti, en secondhandbutik med inriktning på herrkläder. Lite dyrare, lite hippare, men det har hänt att jag vädrat plånboken där. Ut på Södra Larmgatan. Nedför – eller är det uppför – densamma och in till Akademibokhandeln, som jag fortfarande envisas med att kalla Wettergrens vid hörnet av Västra Hamngatan, öven den av bil-, cykel-, buss- och spårvagnstrafik strida gatan för att åter vika av mot Vallgatan och upp till Ragtime herr, butiken jag frekventerat i över 40 år. Kolla plagg för att gå vidare till Erikshjälpen vid Rosenlund, fortsätter till Myrornas vid Pustervik och sedan en fika vid Cigarren.
Jag kan sedan välja att ta en kik in hos Björkå frihet på Linnégatan och fortsätta denna paradgata ner till Nordenskiöldsgatan och KFUM-butiken där innan jag promenerar hem eller också tar jag vagnen från Järntorget.
Näst yngste sonen bjuder på ishockey – Frölunda–Modo – i födelsedagspresent där hans flickvän och min älskade hustru är med. Vi hamnar mitt i Modo-klacken, men det har den ingenting för. Frölunda vinner.
Mästerfotografen Anton Corbijn ställer ut på Göteborgsoperan och jag är där, tar en selfie och skriver sedan om en text med kopplingen mellan honom och Lars Sundestrand. Z och jag blir förtrollade av Stefan Odelbergs closeup-show, som är rent magisk.
Hamnar på punk och så mycket av det som jag tagit del av är det hisnande att det är 45 år sedan som jag var mitt i centrifugen av känslor och skapande. Kai Martin & Stick! har ju tackat för sig. Men Slobobans Undergång och Attentat är alive and kicking. För speciellt det sistnämnda bandet är det något av ett under med tanke på hur illa sångaren och energisprutan Jönsson var våren 2022. Spelningen…? Jag skrev om den här.
Jag får möjlighet att dagtid se Folkteaterns underhållande uppsättning av Strindbergs svåra och märkliga ”Ett drömspel”, Teater Trixters ”The art of being many Hannah Arendt”, som bjuder på kittlande perspektiv och Backa Teaters underhållande dockteater (!) i pjäsen ”Oxytocin”. Det blir också Gothenburg English Studio Theatres starka ”A hundred words for snow”. Mycket bra teater på några få dagar.
Z och jag har inte varit i Oslo på gud vet hur många år. Det var hög tid nu. Det blev en fin resa över helgen med besök på Munchmuseet, sista föreställningen av ”Miss Saigon” på vackra på Folketeateret och dessutom äntligen få träffa våra kära vänner som bor där sedan tio år.
Per Fritzell och Jan Rippe från After Shave öppnar minnesluckorna på vid gavel i en generös och roande show på Kajskjul 8, där jag får mig med min gamla GT-kollega och vän Tore Lund.
På Skeppet, förra Sjömanskyrkan vid Stigberget, får jag en dos musik två helger å rad. Först the Mannequins of Death och Then Comes Silence i en postpunktriumf och därefter Ossler, gitarristen Pelle Ossler med band, som manglade ljuvt. Förband var Paperwing, nu i helt annan dräkt. En fin och berusande kväll.
Jag träffar Orup för en intervju inför hans soloshow som har premiär i dagarna på Rival i Stockholm, men som i höst kommer till Draken live. Det blir en bråd dag, då jag hastar från att ha hämtat mitt barnbarn på förskolan, hinna fika med honom och sedan lämna honom i tryggheten hos hans föräldrar.
Kläder? Jo, den här månaden med.
Underhållning. Foto: KAI MARTIN
December:
Vi har hastat genom året. Plötsligt är sista månaden här. Vi klär huset i ljus som en besvärjelse mot det omslutande mörkret. Snön faller, temperaturen. Vi får besök från Frankrike till första advent. Z:s brorson är på besök. Jag blir sjuk och ligger i sängen medan Z fyller huset för traditionellt adventsfirande och dito -stök. Vi skulle gemensamt åka ner till Malmö för att se Till Lindemann, Rammsteinsångaren, och den spektakulära showen. Sedan skulle vi ta några dagar i Köpenhamn. Det blir inte så. Men Z åker med dotter och brorson. Han fortsätter över Sundet efter konserten. De åker i snöyran en långsam väg hem längs E6. Sjukdom har nu gjort att jag missat två konserter som jag velat se; Public Image på Pustervik i oktober och nu denna. Trist.
Innan sjukdomen slår mig hinner jag komma iväg på premiären av ”Monica Z”, den fina hyllningen av Monica Zetterlund på Stadsteatern med musik – och handling – som mycket spinner kring det klassiska albumet med Bill Evans från 1964.
Efter en dryg vecka reser jag mig för att åka på vintriga vägar till Jönköping med en vän för att se HV71 mot Frölunda – vi håller på varsitt av lagen – där hemmalaget drar det längsta strået.
Dagen efter ger Bröderna Brothers oss värme och kärlek med sin ”Bröderna Brothers i mysrörsbelysning”. Förra året blev det inget av denna deras tradition, så behovet var uppdämt från både scenpersonligheterna och oss i publiken.
Z och jag kom också iväg på Göteborgsoperans danskompanis ”In a heartbeat”. Vilken rikedom att få se dessa skickliga dansare i sina omtumlande uppsättningar.
Franska Trion brukar fira in julen med sin udda musik på Pustervik. Smet iväg på den konserten och senare samma kväll på Dogsmiles releasespelning i Matsalen hos Pustervik. En helkväll.
Z och jag kommer iväg på Göteborgspremiären av ”Hammarskjöld” regisserad av dansken Per Fly, som Z förstås tar ett snack med.
Sedan tog förberedelserna över för julen. Klappar skulle handlas, mat skulle lagas. Jag lyckas baka surdegsbröd för första gången på 20 år efter att ha fått en surdegskultur av äldste sonen, som är en fena på att baka. Just det var inte julbröd, men det bakades också och den godaste sillsalladen jag har gjort, precis som med köttbullarna. Vi fick en välsignad jul och ett fint nyår.
Jo, jag spelade ishockey. Bland annat i ett kompisgäng som traditionellt höll sitt Winter classic. Tillsammans med en annan målvakt blev jag inbjuden att delta, för det saknade sista utposter. Det föll väl ut för min del, som blev MVP och därmed vann två biljetter till tisdagen den 2 januaris kvartsfinaler i JVM, som ju spelas i stan.
Tack vare mitt möte i Bled i somras med managern för det slovakiska laget blev jag också tilldelad biljetter till två kamper i Frölundaborg. Kvalitetshockey i närliggande Frölundaborg på annandagen och en av mellandagarna, men bara ett pass för mig på is. Nå man kan ha det sämre. 2023 ringde ut fint.
Det var inte den bästa av helger. Åtminstone inte kalendermässigt. Åtminstone inte för en överraskning. Det blev som det blev. Med lite framförhållning gick det ju ändå att stuva in. Besöket i Oslo.
Z, min flitiga, fantastiska hustru, jobbat inte bara hårt; hon studerar. Gärna flera kurser samtidigt. Just den här helgen var det inlämning/tenta. Men hur skulle jag kunna veta det då jag tog på mig att äntligen komma till Oslo.
Vi har inte varit där sedan hösten 2021 i samband med min 65-årsdag som firade i Trondheim (läs om den resan här). Då snek vi till oss ett hastigt besök hos yngsta dottern till min syster. Fick komma på hembesök till systerdotter med fru som precis köpt hus strax utanför Oslo. Då förärades jag ett presentkort på Folketeateret för valfri musikal tillsammans med Z. Det var hög tid att lösa in det och finalen på omtalade – och kritikerrosade – ”Miss Saigon” hägrade.
Något saknades emellertid de där snabba besöket i Oslo i mitten på oktober 2021. Vi fick aldrig tillfälle att träffa kära vännerna G&P. Nu var det tänkt att det skulle åtgärdas och dessutom skulle vi kose oss med syrrans dotter med fru.
En strålande plan. Men…
När jag aviserade att jag inte bara bokat in oss på ”Miss Saigon” utan också fixat bussresan gnydde hustrun. Inte för att hon i förstone inte gillar överraskningar, men för att det tajmade dåligt med hennes studier. Men hon hackade i sig det hela och, som sagt, jag var ute i god tid. Ja, i slutet av augusti till och med.
Det var heller inte optimalt att resa halv tolv som vi skulle göra. Då gick ju en arbetsdag. Men sådant tänker ju inte en glad pensionär på. Nu kom vi ändå iväg. Precis som hustrun då hon bokar hade jag valt förstaplats, högst upp i bussen. Som om vi körde, men slapp ta ansvar för färden. Nå, vädret kunde ha varit bättre. Regnet pepprade rutan och föraren var inte överdrivet glad att använda vindrutetorkarna för oss på övre däck.
På väg. E6 tar oss mot Oslo. Foto: KAI MARTIN
Men E6 svepte förbi och förhoppningarna om en helg i goda vänners lag likaså. Det unga paret hade styrt till Sverige just som vi drog till Oslo. Snopet. Det äldre paret likaså då barnbarnen drog. Men där fanns eventuellt en öppning på söndag.
Nå. Vi skulle reda oss, så som vi alltid gjort.
Efter kringelikrokvägarna längs med Oslofjorden öppnar sig Norges huvudstad. Vi kliver av och orienterar oss ut från bussterminalen och Oslo Sentralstasjon. Mot Karl Johan och lite om- och felvägar förbi varuhuset Steen & Strøm ned mot Rådhuset och Fridtjof Nansens Plads där som vår hotell ligger nära.
Z har bokat hotellet och vi bor alltså centralt. När vi checkar in uppgraderar vi för 200 kronor för att få ett större rum och det var klokt, för väl på plats är det inte mycket svängrum. Men hotel Verdandi fyller sin funktion och Z är nöjd med att vi bor på Tordenskiolds gate, uppkallad efter den i Trondheim födde sjömilitären som tjänstgjorde för den danska flottan och gjorde livet surt för göteborgarna, blott 27 år gammal, 1719.
Hon är sådan, Z. Danska i grund och botten, som ärar sin historia utan försonande drag. Lyckligt vis ligger inte vi i krig – vare sig hon och jag eller Sverige och Danmark. Vi tar rummet i besiktning, får ordning på krånglande kort, packar upp och går ut i den mörknande Osloeftermiddagen.
I Spikersuppa, parken som kantas av Karl Johan och Stortingsgata, är julmarknaden i full gång. Strålande belysning samsas med bord som säljer allsköns krimskrams, godis och drycker, ett pariserhjul skickar hågade runt, runt, en helter skelter ger en åktur för de som så önskar, en ljusarkad förför med sin ljussättning och gör besökarna – inklusive oss – förtjusta och selfiebenägna. Vi går dock förbi efter en kort besiktning och går ned Wessels plass där Stortinget burrar upp sig i det tilltagande mörket. Vi fortsätter på Övre Slottsgate, går in på UFF Vintage Heaven på hörnet vid Prinsens gate/Fred Olsens gate. Men… nja, det är – åtminstone inte för män – så fräscha kläder. Snarare åt lumphållet. Vi går ut och vidare mot vårt mål: det nya Munchmuseet.
Som den Jo Nesbø-fantast jag är har jag förstås läst hans senaste i Harry Hole-serien. I ”Blodmåne” nämner Harry Hole det nya museet, invigt hösten 2021 (vi dividerade om det, Z och jag; hon vann) i inte särskilt smickrande drag.
Väl på plats står vi utanför och försöker ta in den höga byggnaden som försöker stila sig i mörkret, som nu slutit sig om oss, om staden. Från bottenplan, som är som ett slags sockel reser sig det flera våningarna huset lutande framåt. Som för att spänna sig. Som om den inte tar nog plats ändå. Vi betalar våra biljetter, konstaterar att det pågår någon festival i huset, som rymmer inte bara utställningslokaler utan också konserthall, restaurang, fik och museibutik. Men priset för entrén omfamnar inte festivalen, så vi avstår kvällen akt Eartheater och det ståupprogram som vankas innan.
Det blir fokus på Munchs konst – och det räcker och blir över – plus Alice Neels, amerikansk konstnär, som vi omedelbart blir både förtjusta och nyfikna på. Det blir en rejäl promenad upp och nedför husets alla utställningssalar, även om rulltrapporna färdar oss upp och ned. Tiden går och vi inser att det kanske är dags att få i oss något denna fredagskväll.
Vi går utmed vattnet och förbi Operahuset, där fönstren vi passerar ger oss en inblick i både syateljé och verkstad. Vi fortsätter Operagate och Tollbugate bort mot hotellet där vi spanat in DimSum på Taste of China på samma gata som vi bor. Kinamat är det väl ingen som äter i Oslo och de dumplings som Z suktar efter är hon väl ensam om…?
Kön in höll sig i och för sig innanför dörren denna köldslagna kväll, men något bord skulle vi inte kunna få – eftersom vi inte bokat – förrän inom en dryg timme. Folk kom och gick i parti och minut. Stället var minst sagt populärt. Men hovmästaren, en servil kvinna, bad oss dröja och plötsligt fick vi ett bord och en meny som vi glupskt kollade in samtidigt som vi han beställa var sin Tsing Tao, som kom in iskall och frestande väl skummande upphälld i våra glas. Vi bestämde oss för en middag att dela på med allt det bästa som köket förmådde att erbjuda. Vi blev inte besvikna. Sju läckra rätter plus efterrätt.
Mätta och förtjust omtumlade av den god maten tog vi den korta promenaden till hotellet. Z skulle studera, jag låg och läste, men kroknade efter ett tag och somnade till en orolig sömn på grund av att taklampan var tänd.
Lördag morgon började med frukost, som vi köpt till på hotellet. En buffé som rikligt höll måttet. Vi skulle stå oss ett tag. Vi gör oss sedan i ordning och går ut i det gråa Oslovädret där snön lurar i luften.
Först en tur ut på Fridtjof Nansens plass, men ändrar snart riktning. Jag vill ta reda på var Folketeatret ligger, där som vi vid halv tre ska se ”Miss Saigon” (den sista föreställningen av den rosade föreställningen). Anledningen är vi ska vara orienterade, så att vi inte irrar och förlorar tid på att komma dit.
Som i Göteborg är Oslo en promenadvänlig stad. Framför allt i centrum där det mesta finns inom räckhåll. Vi knatar förbi Spikersuppa, passerar Storting plats där Christian Krohg står, eller sitter, staty. På den norske konstnären och journalisten huvud i brons tronar en trut vars träck besudlat statyn.
Vi fortsätter upp mot Grensen, passerar en secondhandbutik som ännu inte har öppnat, går ned mot Stortorvet och viker av ned mot Storgata där vi går in och ut ur butiker. Vi får i den vevan reda på att våra vänner är på väg hem från sitt besök hos barn och barnbarn i Sverige. Vi har en dejt efter musikalen. Vi glädjer oss redan innan den sker.
Så prickar vi Folketeateret (det var ju inte så svårt att hitta) och fortsätter korsande Storgata in på Brukthandeln med secondhand, som inte lockade. Vidare ut igen och nedför Hausmanns gate, över Akerselva mot Grønland, som inte ligger så långt bort som man kan tro. Stadsdelen i Oslo är ett myller av folk, butiker och restauranger. Z vet att det finns några välsorterade tygbutiker där, som hon inte vill missa. Vi hittar också Fretex, Frälsningsarméns secondhand, där jag kommer ut med en brandgul ylletröja (Sand, det danska exklusiva märket) och en sjal i babyalpacka och silke (Elvang, danskt flott märke).
Vi lämnar den charmiga stadsdelen och passerar den mindre charmiga trafikkarusellen i betong och asfalt, passerar Oslo Forum och in mot centrum. Vi kommer till M&E secondhand vid Grensen, butiken där E står för Erikshjälpen, som vi ofta besöker i Göteborg. En trappa ner och i generösa lokaler finns mängder att kika på. Men mitt framför näsa hänger en herrock som fångar mitt intresse. Jo, jag får anstränga mig för att knäppa rocken, men inte onödigt mycket. Priset är ok. En Zara med ett vilddjursmönster som passar en fåfäng rocker.
Oslofynd på secondhand. Foto: KAI MARTIN
Klockan tickar mot showtime. Men först ska vi hitta något till våra vänner. Men vad…? Vi vill ju inte komma tomhänta när vi väl ses. Vi har redan bokat restaurang för vår tête-à-tête. Den italienska Casa Pisano, där vi redan kvällen innan hade funderingar på att gå, men då det dels var fullbokat och dels drog kinesen längre ned på Tordenskiolds gate mer.
Vi letar efter chokladpraliner på Glasmagasinet, men utan att känna att det stämmer. Vidare till ett köpcenter mittemot Folketeateret på Storgata där vi senare kommer ut med en blomsterkvast. Så mot teatern, den anrika, kulturmärkta och vackra från slutet av 20-talet, som nu är omfamnad av Clarion hotel och införlivad i en anskrämlig, modern arkad som inte ger teatern det utrymme utåt som man skulle önska.
Det är stimmigt och folkligt festligt i arkaden. Vi siktar på en snabb kopp kaffe, hittar ett kafé, beställer med kaffet också en chokladkaka att dela på. Det dröjer innan beställningen landar på bordet, men vi har tid. Kaffet är dyrt, men ok. Kaka torr och trist. Efteråt upptäcker vi ett kafé med större konditorikänsla än det vi hamnade på, men så dags.
Så betalar vi, masar oss in efter att ha visat biljetterna in i den spatiösa, resliga teaterfoajén. Den andas art deco. Ja, hela teatern gör det, som efter att vi lämnat in plagg, kassar och blommor i garderoben, öppnar sig en reslig trappa upp mot barerna en våning upp. Vi är en av 1400 som ska se denna den sista föreställningen av ”Miss Saigon”, har platser långt bak, men med god utsikt över den sinnrika scenen som fångar ett Vietnam i krig för 50 år sedan.
Teatermörkret sveper snabbt in oss i stämning och handlingen, inte så l långt från den i ”Madama Butterfly”, griper tag. Catharina Vu gör huvudrollen Kim med känsla och förtvivlad kraft.
Pausen ger oss luft och något att dricka i någon av teaterns salonger. Det är verkligen en byggnad som interiört imponerar. Föreställningen rasar vidare mot sin grand finale och berörda går vi ut i Oslos gråväder och aftonmörker.
”Miss Saigon” på anrika Folketeateret i Oslo. Foto: KAI MARTIN (föreställningsbild pressbild från Folketeateret)
Vid Stortorvet står en ensam lång vagn med något att sälja. Vi går nyfiket mot den och ser att det är ostar och charkuterier, främst korvar, som är till försäljning. Ni får allt för minst halv priset, säger mannen bakom disken på engelska. Han är från Nederländerna, gör sin sista dag på torget och vill tömma sitt lager. Vi frestas att smaka av fler än en ost och gör en affär som slutar på 800 kronor, men i gengäld gav det smakrika ostar och korvar som vi kommer njuta av länge. Dessutom vacuumförpackar han ostarna, så i obruten förpackning håller de över tid.
Vi hastar hem för att lämna vår packning, pusta ut en smula och sedan gå till vår dejt, som sedan ska ge oss mat på restaurang Casa Pisano, där Z bokat bord. Vi möter våra vänner som står och väntar på oss strax nedanför Stortinget. Så gott att se dem igen och så mycket vi har att prata om.
Det blir en fin kväll tillsammans, som inleds med en öl på hotellet i inväntan på restaurangen. Så beger vi oss i en råkalla kvällen några tiotal meter upp för gatan. Vi koser oss, beställer in vår respektive mat (jag tar en carbonara som är allt annat än en riklig portion och ett glas vin som blir två). Så ska vi bryta upp när P plötsligt tar notan. Kan man annat än älska sådana vänner. Vi skils åt, men med löfte om att vi ska komma förbi efter att vi har checkat ut från hotellet.
Så är det ny dag. Vi packar. Äter vår frukost. Checkar ut och tar vårt gepäck på en promenad ned till Akerbrygge och Tjuvholmen där P&G bor. Vi har inte varit där på evigheter, har glömt av vilken våning de bor på, men prickar till slut rätt bland hissens alla knappar.
Vi blir kvar där en stund, men så slår rastlösheten till. Dels min. Dels P, som vill ut på sin dagliga powerwalk (han är ett föredöme, även om jag inte kommit upp i hans stadiga rutiner). Dessutom är det en hund som ska rastas.
P går åt sitt håll, G, Z och jag plus hund går ut i det regntunga gråvädret. Tjuvholmen börjar julpyntas, vattnet är nära och med den den norska historien med motståndsrörelse, andra världskriget, hamnen, attentat med mera. Men nu är det stilla. Kung Harald V:s smäckra båt ligger förtöjd på andra sidan, nedanför något slags magasin som tjänar som sport/kulturcenter. Utanpå tronar svartvita bilder på norska idrottsmän, bland annat fotbollsfenomenet Erling Haaland som viking. Vi fortsätter utåt, G stannar för att prata med någon granne och tillika hundägare. Vi fortsätter ut mot badplatsen där jag på somrarna sällan missar en chans till ett dopp. Och se, där är en friskus som simmar i det kalla vattnet. Märkligt nog blir jag sugen. Men avstår. Vi går inåt, längs med kajen, ser fler badande men de har en bastu i kroppen. Vi viker av in mot en av gågatorna i det stängda köpcentret som varvsbyggnaderna har blivit och köper sushi av en kock, restauratör som kommer från Kortedala. Maten äter vi hemma hos våra vänner. Så är tiden för vårt Oslobesök utmätt. Vi går i det tilltalande mörkret upp mot julmarknaden i Spikersuppa. Z tar en bild på mig vid helter skeltern. Så mot bussterminalen, lite fika att ha på vägen, på bussen och hem till vårt.
kaimartinblog 