Brevet från Västtrafik förkunnar att jag om rimlig tid är berättigad att resa med seniorbiljett. I början på året överraskade Ica mig med en pensionärsrabatt på fem procent av det jag handlat. Jo, åren krymper ihop, samlar sig på hög, men ståtar samtidigt med en allt mer aktningsvärd siffra.

Om några veckor fyller jag 65. Jo, vi födda 1956 är där nu. Födelsedagar ska förstås firas, men endast de jämna har varit skäl nog att uppmärksamma (även om Z kärleksfullt överraskar även de gånger som saknar större relevans av firande). Så 50 och 60. Gott så.

Men nu… 65. Ojämnt. Ett årtal som skaver lite grand. Det är en skarp gräns, som jag snart ska skrida över med försiktiga steg. Nej, jag slutar inte jobba. Istället blir det fortsatt verksamhet i det yrke som kommit att bli mitt, nöjesjournalisten, där jag de senaste åren haft förmånen att vara verksam på GöteborgDirekt.

Efter att ha slutat som nöjesreporter på GT hösten 2011 och istället klivit in på sportredaktionen för två år i ett högt uppskruvat tempo tog ju min GT-saga slut 30 april 2014. Jag behövde sluta. Anfrätt av stress och en inre ohälsa på en redaktion som gått från att vara omtänksam till galen på bara några år var det ett beslut av nödvändighet att fatta.

Där och då trodde jag att jag, med mitt goda renommé (fåfängt, jag vet), skulle få ett nytt jobb. Det blev inte så. Det kom att dröja. Men väl på plats på redaktionen i Högsbo var det som om en förlorad nyckel hade återfunnits. Jag låste upp, gick in i mitt ”rum” och där var alla: artister, promotionmänniskor, teaterfolk… Alla vände sig om, välkomnade mig, några undrade var jag hade varit, och plötsligt var allt som vanligt.

Bland alla de som uppmärksammade min återkomst var Pekka Lunde, som tillsammans med sin hustru Evalena Jönsson Lunde, hade uppvaktat mig på min 60-årsdag. Han, den förre Ensamma Hjärtan-keyboardisten och -grundaren, hade sedan några år återvänt från Malmö till Göteborg. Teatermusik hade blivit hans melodi. Men också det exotiska, spännande instrumentet thermin, som hade kommit att sluka hans intresse och mångfacetterade kunnande.

Han skrev ett ”välkommen tillbaka” blott några dagar efter att jag hade börjat och vidare ”I år har jag ett special-projekt – eftersom bandet Pekkanini & The Thereminland Band inte kommer att släppa någon platta före nästa sommar har jag skapat ett projekt som heter Lupec-2. Det är jag själv, helt solo, med 10 egna instrumental-låtar framförda på mjukvarusyntar, trummaskiner, theremin och lite gitarr. Det började som ett sidoprojekt men blev så pass bra att jag vann årets ‘Clouzine International Music Awards’ i klassen Bästa Elektroniska Album. Jag är även med och tävlar i årets upplaga av amerikanska Grammy Awards.”

Stort, förstås. Jag svarade och gratulerade, erkände att jag levde i en omtumlande tid, bad honom mejla till min jobbadress (han hade skickat via Messenger) med en baktanke att jag skulle återkomma till honom. Jag sköt upp det och igen. Vi möttes, som man gör i den här staden, snackade. Han fanns ju där. Han fanns ju här. Det är klart att jag skulle skriva om honom. I somras, dagarna före 69-årsdagen, lämnade han efter en tids sjukdom. För mig var det försent. För honom var det över.

I söndags var det en minnesstund för honom och alla tjommarna, kvinnliga som manliga, var där. Vi från förr, några yngre och äldre släktingar, teater- och musikerfolk. Det blev en minnesstund inte bara för Pekka utan också för oss, vi som var där som knöt samman band som tiden löst upp, men aldrig hårt och oförsonligt. I en sorglig stund står man där och fnissar, äntligen kramas och rör och berör varandra. Gråter inför orden från scenen, hämtar andan, biter i madeleinekakan, dricker proseccon eller den rejäla dra martini som serveras.

• 

• 

65 om några veckor, alltså. Jag är där nu. Här där vi fortsätter leva och promenerar på den livsstig som inte alltid är utstakad, men definitivt utmätt. Precis som man föds, så dör man. Just döden kommer ju närmare för varje dag man lever. Som för Pekka, där döden kom tidigt för denne man som var så kreativ, vacker och som lite från sidan, vid sidan av Gunnar Danielsson var den elegante, den i dubbel betydelse skarpa profilen.

Nu är det bara musiken och minnen kvar. Vackert så.

Så i tisdags nästan minnesstund. En begravningsakt i Varbergs vackra St Jörgen kapell en, precis som i söndags, gråmulen dag där regnet höll andan. Jag hade bara för en vecka sedan fått beskedet att en kär, men sällan sedd vän, gått ur tiden. Jag var inviterad till stunden som skulle hedra hennes minna och det var självklart att komma, men försent för att gästa hennes sommarställe. Det som vi pratat om så många gånger.

Jo, jag skjuter upp, precis som vi alla, så mycket att det staplas på hög i ett ”sen” som riskerar att aldrig bli av.

I augusti hade jag bläddrat i fotoalbum, sett bilder på hennes döttrar som små, mina söner, de som lekte ihop. Foton på henne. Strålande. Vacker. Levande. Jag skickar dem. Får tacksamt svar.

Nu kliver jag in, ljust klädd, för att ge henne min sista hälsning. Min barndomskamrat, han som var hennes man under några år och som gav dem de vackra döttrarna, var på plats och jag satte bredvid honom. Vi viskade, kramades hastigt; har inte sett varandra på allt för många år.

Kistan var svept i grått, i den låg en kvinna som var färgstark. Något porträttet på bordet bredvid med de flämtande ljuset visade. Hon som gav intryck. En slipad strateg, som också hade regisserat sin egen begravning med Per Gessles ”Här kommer alla känslorna (på en och samma gång)”. Ironi, humor och sorg i samma andetag, som livet, som Lilo.

Tack för dig.

Tack för er.

Så har ni undflytt oss. Gått vidare för något annat. För ett rum där vi andra inte kan samlas där vi vandrar vidare och minns.

Farväl.