Urstark urpremiär av Håkanmusikalen

Musikal:

KÄRLEK SKONAR INGEN

Storslaget och smärtsamt. ”Kärlek skonar ingen” berör där Håkan Hellströms låtar hamnar i ett ny, svart sammanhang.
Foto: LENNART SJÖBERG

Lek med tanken att man slungas 21 år tillbaka i tiden. Ungefär då hade Håkan Hellströms första soloturné tagit sin början och blivit ett formidabelt segertåg, som sedan fortsatt förbi stationer som ”Allsång på Skansen”, turné med Magnus Uggla och the Ark, inspelningar i Brasilien, skivinspelningar, nya turné, allt större scener där utsålda Ullevikonserterna blev i legio. Bara det är svindlande. En indiekille från Göteborg med drömmar och musik från the Jam, the Smiths, Bob Dylan och Eldkvarn i bagaget, liksom. Och nu musikal med världspremiär på Göteborgsoperan. Osannolikt, eller hur…?

Men han kunde från start ge ett berättande som berörde. Hittade en sorgkantad, lätt trasig ram som omfattade de sköra, de som irrat fel, de som sökte kärlek men inte visste hur eller var man skulle hitta den, eller tröstade sig med droger och sprit, förlorade jobb och hopp… Allt i en Göteborgsmiljö som är allt annat än turistanpassad, men som på något vis ändå fått något romantiskt över sig.

Att musikalen ”Kärlek skonar ingen” öppnar för ett möte med flera av de gestalter Håkan Hellström skapat ur fantasi eller verklighet gör den närvarande, empatisk och stark från start.

Michali Koutsogiannakis, som jobbar dubbelt i Göteborg – ”Mamma Mia – the party”-premiär i fredag, nu sin roll som Allan här –, sitter på sin parkbänk, spelar på sina låtar (Håkans, förstås) och är trasigt vacker, en ensam man i avsaknad av sin hustru (Vera Veljovic), som lockar från andra sidan. Där sätts tonen, för det är ingen glammig, glättig tillställning vi bjuds.

”Kärlek skonar ingen” är inte heller en Håkan Hellströmsk låtkavalkad att sjunga hjärtat ur kroppen till, ingen Ullevikonsert för ung som gammal. Nej, det är en musikal i skuggan av containrar, en stad som rivs och byggs upp, en stad som glömmer sina medborgare i ivern att spänna musklerna inför framtiden.

Här finns skuggfigurerna, här sitter tre gånger Glenn (Anders Wängdahl, David Lundqvist och Tobias Ahlsell) som gamarna i ”Djungelboken” ivrigt kommenterande och raljerande skeenden. Här försöker Lena – starkt spelad av Anna-Maria Hallgarn – hela sitt trasiga jag. Kristina Issa, den ensamkommande flyktingen Amira, är både flyende och kontaktsökande i sin skarpa roll, precis som Sofia Pekkaris juvenila, sårbara kriminella Fernando på jakt efter kärlek och hämnd. Eller Timo Nieminens Karl-Johan, han som förlorade jobbet på Pååls bagerier, men nu blivit byråkrat på Stadsbyggnadskontoret med en allt mer hisnade arbetsbörda och en allt mer svindlande distans till varifrån han kom ifrån. Eller Nina Zinjanis Eva, som lider av mental ohälsa vilken driver henne allt mer över kanten där hon upptäcker pojkvännen Tommys (Vilhelm Blomgren) otrohetsaffär med Anna (Lisette T Pagler).

Nej, det är ingen omedelbar historia. Det tar en stund innan den utkristalliserar sig, men då bländar den desto mer. Här vävs ett derby mellan Gais och Blåvitt in och, ja, Änglarna åkte på pisk.

Regissör Victoria Brattström har fått jobba med små scener såväl som stora och lyckas väl. Här kan fokus sättas på ett solonummer likväl som alla på scen inkluderande kör, akrobater och orkestern Rymdens Fisk. Scenrummet är stramt men rörligt och levande där scenograf Karin Dahlström jobbat med containrar som bas. Elegant och effektivt i all sin enkelhet.

I ”Kärlek skonar ingen” blottas ett Göteborg långt från Kals och Adas, det andra sidan myntet av Lasse Dahlquists käcka stad. Här möter istället de ekande skotten, de hukande kvartsfigurerna, de kriminella, de kärlekskranka och -törstande i Håkan Hellströms låtar, som får nya och djupare dimensioner. Starkt och berörande. Men Göteborgsoperans ljudtekniker har en del att jobba med. Premiärens ljudnivåer skilde sig allt för mycket mellan de agerande på scen; ibland var det helt enkelt svårt att höra vad som sades eller sjöngs.

Kärlek skonar ingen:

Musikal i två akter av Victoria Brattström, Simon Ljungman,

Håkan Hellström och Mirja Unge.

Koncept & idé: Victoria Brattström, Simon Ljungman och Håkan Hellström.

Musik: Håkan Hellström och Björn Olsson.

Sångtexter: Håkan Hellström.

Dialog: Mirja Unge.

Story och karaktärsutveckling: Mirja Unge och Victoria Brattström.

Dramaturgi och manusutveckling: Eva-Maria Dahlin.

Musikalisk bearbetning, vokalarrangemang: Simon Ljungman.

Orkestrering: Jonas Nydesjö.

Orkesterarrangemang: Simon Ljungman och Jonas Nydesjö.

Musikalisk ledare och dirigent: Nick Davies.

Dirigenter: Jonas Nydesjö och Bjorn Dobbelaere.

Regissör: Victoria Brattström.

Koreograf: Gunilla Olsson Karlsson och Gustaf Jönsson (koreografassistent).

Scenograf: Karin Dahlström och Linda Wallgren (biträdande scenograf).

Kostymdesigner: Bente Rolandsdotter och Mary-Anne Buyondo (kostymdesignassistent).

Ljusdesigner: Anna Wemmert.

Videodesigner: Leif Eriksson och Patrik Gunnar Helin, filmbolaget Peter Arnbert & co AB.

Ljuddesigner: Dennis Barkevall.

Konstnärlig konsult: Staffan Aspegren

I rollerna: Timo Nieminen, Sofia Pekkari, Kristina Issa, Michali Koutsogiannakis, Vera Veljovic, Vilhelm Blomgren, Nina Zanjani, Lars Väringer, Lisette T Pagler, Anders Wängdahl, David Lundqvist och Tobias Ahlsell plus ensemble och akrobater.

Rymdens Fisk: Simon Ljungman (gitarr och sång), Daniel Lindén (piano), Finn Björulfsson (slagverk), Helena Winkler (bas och sång), Tobias Ljungman (trummor) och Nils Sundberg (gitarr och sång).

Göteborgsoperans orkester och kör.

Låtlista:

1. Ouvertyr & underscore

(Känn ingen sorg för mig Göteborg, Din tid kommer,

Hoppas att det ska gå bra för de yngre också)

2. Bara dårar rusar in

3. Det kommer aldrig va över för mig

4. Tro och tvivel

5. Dom där jag kommer från (kort version)

6. Hoppas att det ska gå bra för de yngre också

(underscore)

7. En vän med en bil

8. Vi visste inte vart kärlek skulle ta oss

9. Vid protesfabrikens stängsel

10. Dom där jag kommer från

11. Dom där jag kommer från (underscore)

12. Inte skyldig nån nåt

13. Vänta tills våren

14. Fernando (underscore. Arr.)

15. Vem vill vara din vän när du har tappat glansen

16. När lyktorna tänds

17. Nordhemsgatan leder rakt in i himlen

18. Jag vet inte vem jag är men jag vet att jag är din

19. Gårdakvarnar och skit

Akt 2

20. Valborg

21. Det tog så lång tid att bli ung

22. Bit dig i läppen

23. I sprickorna kommer ljuset in

24. Pärlor

25. Din tid kommer

26. Sång i buss på villovägar

27. Du kan gå din egen väg & Förhoppningar och

regnbågar

28. Pärlor

29. Mitt Gullbergskaj paradis

30. Ramlar

31. När lyktorna tänds (repris)

32. Du är snart där

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s