Show:

YEAH! YEAH! YEAH!

Göteborgs stadsteater

Medverkande: Pepperland med Micke Isacson (gitarrer, sång, keyboards, munspel, skrattloop, prat, dans med mera), Mathias Kündig (bas, sång, slagverk, prat, dans med mera), Benny Karlsson (trummor, sång, slagverk, fodral-beats, prat, schackspel med mera), Stephen Sahlin (keyboards, sång, slagverk, autoharp, megafon, diskhandskar, prat, dans med mera), Stefan Sporsén (keyboards, sång, slagverk, dragspel, trumpet, horn, diskhandskar, prat, dans med mera) och Per Umaerus (gitarrer, keyboards, sång, slagverk, ukulele, såpbubblor, prat, dans med mera) samt Karin de Frumerie (prat, sång, hink & kedja med mera).

Pepperland är inte bara ett av världens främsta tolkare av Beatles musik. De har också fått visa sina färdigheter på Stadsteaterns scen tidigare. Som med Liverpoolskådisen Mark McGanns ”In my life” (om John Lennons liv) 2016 och ”Sgt Pepper”-jubileet 2017. ”Yeah! Yeah! Yeah!” spänner över något annat. Göteborgsbandet iklär sig rollen som musiker i klassiska Abbey Road studio 2, där Beatles framför allt efter slutturnerandet 1966 blev ett studioband av rang; kreativa, produktiva och fantasifulla ivriga att utnyttja teknikens alla möjligheter. Pepperland är inte sena att ta efter. Få kan som de sex killarna skapa något slags beatlesk autenticitet. Så varför inte börja föreställningen med ”Tomorrow never knows”, från just 1966, med alla märkliga baklängesljud, loopar och rytmer. Det sker naturligtvis med ackuratess.

”Yeah! Yeah! Yeah” djupdyker ned i rent nördigt berättande om bandets inspelningar – från ”Love me do” 1962, gruppens första, till de sista från finalen med ”Abbey Road” – men vågar också vara tramsigt triviala. Mycket har sagts om Beatles och, nej, Pepparland har inte gjort några nya forskningsrön, men har varit noga tillräckligt för att presentera en underhållande historia ackompanjerad till Beatles musik.

Lika noga är de i musikens arrangemang, allt från akustiska låtar, stämsången i ”Because” till ”Sgt Pepper’s Lonely Hearts Club Band”, där publiken instrueras och bjuds in för att skapa ljudeffekter.

Pepperland väljer inte någon kronologisk ordning i berättandet. Ibland haltar manus en smula. Men man väver ändå samman väsentligheter från de fyra Liverpoolkillarnas och vännernas märkliga och starka historia.

Karin de Frumeries medverkan är inledningsvis apart. Men blir allt mer något slags extra berättande och en utmaning gentemot Pepperland för att mot slutet bli en alltmer självklar del av gruppen.

Finalen med ”Yesterday” som allsång, där sträcken från Abbey Roads övergångsställe blir textskyltar, över till Beatlesmedlemmarnas solomusik – Ringo Starrs ”Photograph”, George Harrisons ”My sweet Lord”, Paul McCartneys ”Band on the run” och John Lennons ”Imagine” – är direkt rörande.

Pepperland kan sitt Beatles med emfas. Härligt att de också kan både underhålla och lära ut om bandets 60-åriga historia utan att det för en sekund känns daterat.