Man gör så gott man kan när situationen är som den är. Så när resfebern sätter in löser Z och jag det på vårt eget vis. Jo, ständigt med covid i åtanken. Ständigt med respektabelt avstånd till allt och alla förutom oss själva. Ja, nu skulle det visa sig att just ett avstånd skulle uppstå mellan oss, men mer om det senare.

Hösten 2020 var ambitionen att vi skulle hälsa på våra kära vänner P&G i Vietnam, där han (P) leder ett norskt företag i kustorten Nha Trang. Nu blev det ju inte mycket av några resor alls detta coronaår och när de väl var hemma på semester så gick inte våra scheman ihop för en dejt. Men nu! De hade kommit till Oslo för att vara med då dottern skulle nedkomma med våra vänners förstfödda barnbarn. När allt väl landat lyckosamt tog sig P&G till Uddevalla, staden där vi först träffades, för att bo med sin son. Nära och bra, tänkte Z och jag och styrde kosan dit för ett första stopp på den roadtrip som vi nu iscensatte.

Strålande väder, E6:an norröver, lindrig trafik och med Z:s guidning tog vi rätt stigning uppför Uddevallas höjder, parkerade och kunde få träffa P&G, om än för en kort stund. Utomhus, förstås. Men kaffe blev det och ett kort hej till P, som är arbetsidog, går upp klockan tre på natten för att möta upp sin vietnamesiska personal och sedan stå på hela dagen med möten med sina norska arbetsgivare. Jag är stor beundrare av P och hans karriär i livet, från punkaren som jobbade på bandet på Saab till denna position. Och G, som så troget följer sin make, men inte för att vara devot. Istället tar hon chansen, skapar sitt eget liv och sina förutsättningar inför dessa nya utmaningar. Det är lätt att gilla dem.

Så kort audiens med P och en timmes sittning med G då solen valde att värma upp sydsidan på huset. Men när molnen svepte bort all värme i ett nafs var det också dags för oss att bege oss av. Vi taxade ut från parkeringen, körde ned mot Uddevalla centrum, in mot torget via Asplundsgatan där jag varit mycket hos kreatören Lars Wallin, som även han är en kär vän från U-valla city. Vi parkerar nedanför kyrkan, går ned mot en indier som fortfarande serverar lunch och får en hyfsat stabil bit mat för en hyfsat lindrig slant innan vi styr mot Jönköping via Vänersborg/Trollhättan/Grästorp/Vara/Falköping (där vi köper kaffe på McDonalds i farten) och vidare mot staden så vackert beläget vid Vätterns södra strand.

Sverige håller på att vakna med våren. Dagarna är ljusa, det blekgröna visar på ambition att öka till mer intensiva färger, träden knoppas; allt känns förhoppningsfullt. Z har letat reda på Elite Stora Hotellet, ett anrikt sådant, där vi ska tillbringa en natt. Vi lyckas få en parkering precis utanför och den annalkande stormen piskar redan Vättern vild och drar och sliter i träd och buskar. Snabb incheckning i det utmärkta rummet och snabbt promenad ut ur detsamma för en tur på stan som vi aldrig, egentligen, har besökt.

Vi är på jakt efter systembolaget och vi är på jakt efter plockmat för en afton i varandras sällskap på rummet och, ja, framför teven. Vi går en snitslad bana fram till systembolaget i något köpcentrumkomplex vid Munksjöns norra strand. Handlar tre flaskor vin (ja, inte bara för en kväll, men för den vidare färden), märker att det där med avstånd i köer är inte de trevliga jönköpingsbornas starkaste gren. Men just i den tävlingen skulle de snabbt bli besegrade, skulle det visa sig. Coop är nästa anhalt och vi plockar på oss vid delikatessdisken, fyller vår korg och betalar för att sedan fortsätta vår oguidade tur i Jönköpings centrum. Det är gågator, nedstängda butiker och inte speciellt mycket folk denna tidiga torsdagskväll strax innan stängning. Z hittar in i en Cerverabutik, köper en äggtoppsöppnare i hopp om att göra den dagliga dosen av ägg lättare. Sedan masar vi oss till hotellet för att förpuppa oss och njuta av mat, vin, frukt, teve och varandra.

Lite otippat för mig har vi blivit engagerade i ”Robinson” och följer nu serien dag för dag. Det är klart att det inte är helt oväsentligt att jag av produktionsbolaget blev anmodad att söka, men av olika skäl inte kom med. Vi kan inte låta bli att spekulera i vem som är ”jag” av de karaktärer som plockats ut.

Gäster på Stora Hotellet i Jönköping. Foto: KAI MARTIN

Natten kommer. Dagens randas. Vi går ned till frukostmatsalen i det stora hotellets tysta tomhet. Det finns några gäster till som låter sig smaka av frukostbuffén, men någon trängsel är det inte. Vi sitter och ser hur blåsten river i Munksjöns yta och de angränsande träden. Äter upp vår frukost, gör oss redo för att checka ut, men först en egen tur i det spatiösa hotellet; vi kommer in i några fina salar där man kan tänka baler och grandiosa fester, men också trista konferenser.

Så packade och klara tackar vi för oss efter en god natt och kör mot E4. Men första tanka på Tanka. När Z upptäcker vart vi ska har jag redan åkt för långt, sett några kommunalarbetare som står med lövblås och ska blåsa bort löven från trottoaren i den starka blåsten. Kämpa, grabbar! Men där Bilia är finns ingen Tanka, som brukligt är. Den krångliga vägen som jag tog efter bristande hörsamhet mot min codriver var alltså för jäves. Samtidigt kunde jag konstatera att tanken skulle räcka till Linköping, så vi tog ut ny kurs.

Vackra vyer vid Vättern. Foto: KAI MARTIN

Vägen mellan Jönköping och upp på höjderna längs med Vättern är ett panorama som man som förare sällan får se. Men snegla lite går ju och gör jag. Vi blåser på i frisk fart i de lika friska vindarna. Mot Mjölby och via Z:s guidande stämma in till en Tanka, där Tiggan får fylla buken med livsgivande bensin för fortsatt färd norrut. Utan stopp tar vi oss till den kungliga huvudstaden och vidare genom det enorma tunnelsystemet (så glad att Stockholm fått alla dessa pengar för vägbyggen när Göteborg stolt poserar med sin stillastående bilparad på E6 genom stan) och ut mot Lidingö, som är vår destination.

Ellery Beach House är målet, tre nätter i exklusiv miljö. ESS Group, som äger hotellet, är ju av ett Göteborgsföretag som startade med Ystad saltsjöbad för att senare växa. Vi försöker beta av deras hotell, har klarat av en del – även de i Göteborg – och det snobbiga hotellet med spa- och sportambitioner är nästa att bocka av.

Men först Millesgården och det egentliga syftet med resan. I denna sobra miljö med Carl Milles skulpturer i slående vacker omgivning finns ju också en utställningshall som nu huserar Vivienne Westwood, en ikon inom design. Som punkare har det sina skotskrutiga skäl att vara intresserad av henne, för tillsammans med förre maken Malcom McLaren startade hon ju butiken Sex på 430 Kings Road i London, affären som sålde hennes kreationer och där Sex Pistols skapades. John Lydon (Johnny Rotten) är fortfarande hennes kreationer trogen.

Känsla för fashion. Foto: KAI MARTIN

Det är en hisnande utställning med kläder som är fantasieggande, smarta och ständigt utmanande. För tröttnat har 80-åriga dame Westwood inte gjort; hon står på barrikaderna för miljötänk och allt annat än slit och släng. Men man har från Millesgården varit lite för prydlig och städad. Ingen musik finns som ackompanjerar kläderna genom hennes olika epoker och det är synd, där det är något väsentligt. Ändå, jag är glad att vi fick chansen att se denna utställning som stänger ner 9 maj.

Vi passade ju också på att kliva ut i friska luften för att se resten av Millesgården, för statyerna, utsikten, samlingarna, byggnaderna.

Så till hotellet för incheckning via en lång, snirklig väg över fina Lidingö för att nå vårt mål, som är placerat längst ut på Elfsviks udde. Det vill säga diagonalt så långt från bron som anslutet Stockholm och ön man kan komma. Vi parkerar, tar vårt pick och pack, går mot receptionen och vägen är friskt kantad av resliga tallar där vinden ruskar om deras väldiga kronor. Incheckning går smidigt, vi blir väl mottagna och hittar snart vårt rum. Som vanligt med ESS-hotellet finns det något preppy över rummen, ett slags amerikansk snobbig stil som går igen i de hotell vi har gästat (förutom Pigall i Göteborg, som är något extra utöver allt annat). Trivsamt, bekvämt och med en säng som sträcker 240 cm på bredden (!).

Men i rummet går det inte att öppna fönstren, så det är bara att förlita sig på luftkonditioneringen. Det finns inget skrivbord att sitta och jobba vid (om man nu önskar det) och bara en fåtölj. Vi har ju åter tänkt förpuppa oss på rummet och åker därför in mot Lidingös mer bebodda trakter. Z har googlat fram Lidingö Saluhall, en snilleblixt, beläget i en märkligt mediokert betongköpcentet. Men väl inne är klassen hög och servicen likaså. Återigen blir det plockmat, åtminstone för Z som satsar på ställets egen potatissallad, dito köttbullar och lax. Jag hugger på en koreansk råbiff. Lite ost och kex till oss båda. Vi noterar också en Röda korsetbutik, som för tillfället är stängd, men som öppnar på lördag morgon. Vi åker tillbaka, stannar vid en Ica för komplettering och vidare mot hotellet. Fredagskvällen kan börja.

Men… avsaknaden av ytterligare en sittplats är prekär. Z är lösningsorienterad, går ned till receptionen, blir lovad en stol som senare kommer med roomservice. Festen är snart igång och det blir ju lätt så i Z:s sällskap, timmarna glider från kväll mot natt och vi somnar i denna gigantiska säng. Vi, som tycker om varandras närhet, upptäcker på morgonen att vi ligger i varsin kant av sängen; den sociala distansen har tagit sig nya uttryck.