Med en röst större än världen

När jag hade lyckan att träffa Freddie Wadling var han redan mytomspunnen.

En lite äldre, väldigt mycket märkligare, visare, mer spirituell och hängiven människa än jag och dem jag då kände.

Han bodde i en liten etta vid Kaggeledstorget i Göteborgs östra stadsdelar.

Att komma in i hans lägenhet var som att kliva in i en annan värld, en mild häxdoktor med voodoo som kraft, som kunde tända själar med sin röst, med sina berättelser och med sina sånger.

Då var han sångare i Straitjackets, ett av Göteborgs allra första punkband. Jag hade några år tidigare sett en kaotisk musiktillställning med Freddie i något band, när GT höll en musiktävling i Lisebergsteatern.

Men det var 1978 jag lärde känna honom. Han sångare. Jag sångare. Två olika skolor. Men förenade i rocken, i uppsåtet och i punken.

Våren 1979 körade jag med Liket Lever på en Garageliganspelning vid Bjurslätts torg. Nej, jag var inte inbjuden, men den tiden gav möjligheter och det slutade med att jag under kraftig berusning, naken sjöng med i ”Levande begravd” (Straitjacketslåten ”I hate skateboards” i nytolkning), Liket Levers paradnummer och avslutade med ett desperat rop ”Mitt kön! Mitt kön!”.

Freddie hade redan då avverkat en mängd band i ett slags brinnande iver. Då, 1978, i den där lägenheten vid Kaggeledstorget sa han, 27 år gammal, att han inte skulle bli 30.

Kanske var det därför som han aldrig sa nej: Perverts, Lädernunnan, Rukorna… många band blev det.

30 år fyllde han, med råge. Han fick nära 40 år till med men allt bräckligare hälsa.

När Cortex bildades spelades så småningom albumet ”Spinal injuries” in 1981 i Lund med Henrik Venant som producent.

Jag hängde rätt mycket där och kom också att bli involverad i inspelning som körsångare. Fullt påklädd den här gången.

FW1

Min bild på omslaget till Musik Journalen i en längre intervju med Blue for Two.

Därefter tog våra karriärer mer separata vägar; jag med Kai Martin & Stick!; han med Cortex, Blue For Two och Fläskkvartetten. Jag med en växande civil karriär; han med det som han var predestinerad att göra: sjunga, musicera, göra musik, skapa konst…

Jag har kommit att möta Freddie Wadling i tjänsten och privat många, oändliga gånger.

Aldrig har det varit tråkigt, kanske undantaget då han inte varit så frisk. Men hos Freddie Wadling fanns alltid en historia, alltid en stor mängd kunskap och alltid en rävfarm bakom öronen.

Det har varit en ära att följa honom, få höra honom på scener i punkens begynnelse i Göteborg, på Roskilde, på Ullevi som gästartist med Håkan, i små och stora sammanhang.

Men bäst, de måste vara så, var ändå när han ensam tillsammans med gitarristen Henrik Cederblom spelade på Storan för knappt tio år sedan.

Då kom hans röst så väl till pass, den gränslösa, tillsammans med Cederbloms lyhördhet, hans förmåga att fånga upp Freddies nyanser, kraft och känsla för melodier; jag var stum av beundran.

Jag skrev om hans senaste album ”Efter regnet” (läs här), var inte helt översvallande, men gillade den nedtonade rösten, de finstämda arrangemangen och i skuggan av hans bortgång kommer den skivan att spelas om och om igen.

Freddie Wadling var så mycket mer än bara sin expanderande, känslostarka stämma; hans röst innehöll mer än livet, mer än glädje och sorg. Det fanns alltid en magnetism i hans stämma, något som lockade långt utanför låtens egen kraft.

FW2