Show:

SCHLAGER VS ROCK – EN JUL MED DRAG

!!

Trädgår’n, Göteborg

Publik: Entusiastiskt fullsatt.

Bäst: Publiken äter ur Linda Bengtzings hand.

Sämst: Det här var inte Stefan Odelbergs bästa kväll.

Fråga: När ska julshower våga köra julteman igen…?

Det fanns en tid, inte allt för avlägsen, när julshower var ett sätt för både etablissemangen och artisterna att trygga kassan inför storhelgerna och årsskiftet. Någonstans där på vägen, efter en del rätt ambitiösa scenprojekt, kroknade ambitionsnivån. Åtminstone i Göteborg.Julshowerna krängde av sig stämningar, tingeltangel och en tillönskan om en god jul. Istället dundrade något slags after ski/beachvrål in. Tätt förpackat med allt, helst på en och samma gång.

Så är det när Trädgår’n bjuder på en ”julshow” där det förvisso dukas upp med julbord (utan vörtbröd!). Men där musiken pliktskyldigt drar igenom hart när varje julsång i ett hysterisk potpurri, som en försmak av den kommande showen. Roande, men knappast så att det kliar i fingrarna att börja klä granen och lukta på glöggen.

Istället ska vi får möte en slag mellan schlager och rock. Schlagerprimadonnorna Jessica Andersson och Linda Bengtzing mot Lillasysters Martin Westerstrand och Poodles Jacob Samuel. Någonstans mitt emellan, som en sekond, en konferencier eller pausfågel finns Stefan Odelberg, magikern med rejäl förmåga att snacka omkull vem som helst. Lillasyster är kompetent kompband och Jessica Anderssons ackompanjatör Lisa Ljungberg agerar keyboardist och kapellmästare. Bäddat för en holmgång av både Melodifestivallåtar och rockrökare med andra ord.

När väl showen drar igång dröjer det inte länge förrän den ljuva krocken uppstår och ändå inte. För i dag ryms det mesta inom Melodifestivalens ramar, det kan lika väl blir schlager som rock. Se bara på italienska Måneskin, som tog hem hela Eurovision med sin ”Zitti e buoni” i våras. Och, ja, både Puudles och Lillasyster har ju förärat Mellot med sin medverkan.

Så vad finns då kvar mer än ett rejält tuta och kör, locka upp en festvillig publik på tårna och bara dôna på.

Det blir med andra ett mischmasch av det mesta, tyvärr till ett skrällande ljud som emellanåt blir till desperat oljud. Linda Bengtzing får snart publiken att äta ur sin hand. Hon spänner friskt över sin egna Mellobidrag till rockcovers. Jessica Andersson har ju en botten i hårdrocken och är en mångfacetterad sångerska med stor kvalitet som klarar det mesta. Martin Westerstrand kan mullra igång det vilket trögstartat gig som helst, men detta kompakta energipaket har utvecklats också till en stark sångare. Lägg till hans smittande glädjehumör och hälften av showen är i hamn. Jakob Samuel kan sin hårdrockfalsett, är kompetent och har dynamik. Det mesta är på plats för party, alltså.

Jo, man försöker ta ner showen en smula med ballader någonstans i mitten. Men redan i inledande Led Zeppelinlåten ”Stairway to heaven” tappar publiken intresset. Samtalens volym tenderar att överrösta försöken på scen. Det är bara att komma igen. Det gör artisterna med energi och ständig publikkontakt samtidigt som man gör ett rejält uttag på coverbanken. Efter att ha gått i mål kan det inte ha varit många låtar kvar att stöpa om i denna show.

Men julstämning efter denna show…? Nej.