Vi reste oss efter en god natts sömn. Vi sträckte ut på morgon, hade vår frukosttid 09.30, så ingenting brådskade. Utanför, när vi lättade på de tunga draperier som gjorde rummet mörkt trots ljusets tidiga inbrott, kunde vi konstatera genom de flortunn gardinerna att poolen nedanför redan var fylld av aktivitet. Ja, någon låg i sin bikini och solade, som om det var juni, juli, augusti istället för en fin vårdag i april.

Så masade vi oss upp ur sängarna efter att jag har läst lite ur romanen ”Ett färgat liv” (skriver om den här), skrollat runt i mobilen, tagit del av nyheter och NHL-resultat och samtalat med Z. Morgontoalett, påklädning (min rödrutiga dress från LA, byxor och väst, Etonskjorta (secondhand) och scarf käckt knuten, ett par svarta myggjagare (Tiger, secondhand) på fötterna och vi kunde styra mot hotellets matsal.

Det var hyfsat glest med folk, vi blev snabbt placerade – efter att ha inväntat hovmästaren – vid ett bord med utsikt mot Höggarnsfjärden och Kummelnäs på andra sidan vattnet. Vi blev rekommenderade att hämta kaffe/te/drycker själva vid disken en bit bort, men annars kom frukosten – efter förfrågan om allergier eller kostval – till bordet: en skål med skramlade ägg, bacon och salladslöv, en korg med bröd, ett fat med pålägg, yougurt, en burk med frukt. Allting fräscht och tilltalande. Vi tog tid på oss. Lät oss smaka. Hade inte så mycket att jäkta för.

Klädd för frukost med den bästa. Foto: KAI MARTIN

Bröt så upp. Gick till rummet och borstade tänderna, tog våra jackor och begav oss av. Mot Stockholm. Men först ett stopp vid Elfviks gård, anrikt, som gav oss en smula historik (boplats sedan lång, lång tid) och lite kik in i en secondhandbutik för prylar. Fint, men dyrt och inte för oss. Så tog vi oss vidare, åter mot Lidingö Saluhall, men nu för den intilliggande Röda korsetbutiken. Dit var det en prydlig kö med avstånd, så vi tog vår plats och lät vårsolens strålar smeka våra bleka anleten. Väl inne gjorde vi våra lovar, men vi bedrog oss när vi trodde att Lidingö skulle borga för klass i butiken. Det var inte alls, som exempelvis favoritbutiken Røde kors i Lyngby. Men allt kan ju inte vara som man önskar. Så ut och in mot den kungliga huvudstaden där en dejt väntade.

Vi körde ner i de mäktiga tunnelsystemen, tog sikte mot Roslagstull, hamnade så småningom på Birger Jarlsgatan och vek in på Rehnsgatan för att hitta en p-plats på Tulegatan utanför Norra Real. Vi var tidiga, så det blev en promenad. Uppför Rehnsgatan, över Sveavägen, uppför Kungstensgatan och trapporna vid Obsevatorielunden, förbi parken och de spirande scillorna på kullen och en pausering för googlande. I närheten fann vi Myrorna på Norrtullsgatan som förärades ett besök. Vi hade redan innan konstaterat att avståndstagandet inte var en självklarhet. Folk, främst unga, snek gärna nära förbi. Men så gick det också att läsa i DN under helgen, att covid ökar bland barn och unga. Vi vände dem ryggen, pressade oss mot väggar och försökte visa med att tydlighet att distans är att föredra. Men vilka är vi att påpeka…?

I butiken tog man en galge för att expediten skulle kunna avgöra hur många som fanns inne. Ett smart drag och det fanns manöverutrymme, men ändå dras folk till en plats som jag står vi och kikar. Som om ingenting har hänt under ett drygt år. Jag masar mig undan för att konstatera att farsen ska upprepa sig. Vi gör processen kort i butiken. Hittar inget.

Går ut mot Obsevatoriegatan och knallar nedför Upplandsgatan, smiter in på Revolv, en vintagebutik med plats för två och en expedit/ägare som är beredvillig och trevlig. Z, för det handlar om damkläder, fastnar och vi tillbringar en knapp timme i butiken. Z provar plagg efter plagg, jag provar toan som fungerar utmärkt, men utan att fastna för något. Kanske främst för priset, som är en smula för högt. Så ut igen, fortsatt promenad på Upplandsgatan. En kik på klockan och det är dags att dra sig mot vårt ställe för den planerade dejten. Vi går Rådmansgatan ned, korsar ånyo Sveavägen där det i korsningen pågår en polisaktivitet; några poliser förklarar för några demonstranter att det är över, inte fler än åtta, det vet ni… och allt går lugnt och stilla till. Men de stackars poliserna tvingas att stå nära för att förklara. Vilket utsatt jobb.

Vi närmare oss Sibirien, passerar de gamla spårvagnshallarna, korsar Birger Jarlsgatan och fortsätter på Rådmansgatan. Vårt mål är mr Cake, där vårt sällskap väntar och där det ska vara gott om plats att sitta. Z stannar till i en liten secondhandbutik, provar en Paul Smithblues, som dessvärre är för liten, men väldigt snygg. Men kommer ut med en vacker, grön filt från Hälsingland. Svenskt hantverk, alltså, som ägaren säger sig vilja ha 200 kronor och ändrar sig inte heller när prislappen visar det dubbla. Snyggt. Dessutom fick Z en tygkasse att bära fyndet i. Till den butiken återvänder vi, men jag har nu tappat namnet på den.

Det är bara några 20-tal meter till mr Cake, solen skiner och när vi kommer har vännerna P&K precis kommit. P har jag känt i över 40 år, från vårt första möte som punkare i Gallerian där han var hjärtlig, generös, öppen och nyfiken. Det visade sig senare att han var trummis och våra vägar kom att kantas framöver på mer än ett sätt. Hans ljuva fru K lärde vi känna i samband med NHL-matchen i Global Series när New Jersey och Edmonton möttes i Scandinavium. P är, förutom musiken, hängiven hockeyfan och dessutom (nu mer före detta) ishockeymålvakt. Så paret var nere i Göteborg och vi umgicks med middag, hotellnatt (var för sig i olika rum, vad tror ni…) samt såg matchen på bästa platserna.

Stockholmspromenad. Foto: KAI MARTIN

Vi valde solen utan mr Cake och efter lite dividerande och efter distanserade ömhetsbetygelser, då vi inte sett på ett tag, bestämdes att Z och jag skulle handla, för vi ville bjuda P&K på fika/maten. En lång kö ringlar sig in, en efter en blir insläppt i takt med att folk lämnar lokalen ur en annan dörr. Smidigt och smart. Men inne är det stimmigt. I och för sig en ambition med glest mellan borden, men bättre upp skulle jag säga och dessutom är kökulturen inne under all kritik. Två meters rekommendation krymper snabbt till en halv. Känner mig fångad. P ringer och säger att de fryser. Kan vi ordna bord inne. Vi görs så och försöker skapa utrymme utan att sitta för tätt. Inte helt lätt. Men vi har trevligt, äter vår mat, smakar vår kaka och dricker vårt kaffe och bubbelvatten. Tiden rusar iväg och vi har korkat nog bokat tid för middag klockan 17.00 på hotellet, så vi tvingas bryta upp samkvämet.

Går tillbaka efter avskedet till bilen. Styr mot Lidingö via de gigantiska tunnelsystemet, ut på Lidingö och tillbaka till Ellery Beach House.

Vi är inte överdrivet hungriga. Tajmingen är fel och vi har oss själva att skylla, biter i det sura äpplet, gör oss redo för den tidiga middagen efter den sena lunchen och kliver in i reception där det är trångt, ställer oss för att vänta på hovmästaren för vårt bort och konstaterar med en gång att här var ambitionerna låga beträffande utrymme. Bakom hovmästaren pulpet sitter ett större sällskap vid ett runt bort, mellan dem en trång passage som också har ytterligare ett bord för två. Sanslöst och osmart.

Vi blir placerade vid ett bord med klädsam distans till andra sällskap. Jag sitter bra. Men Z får en placering där hon dels sjunker djupt ned och dels tvingas sitta med armarna högt upp. Vi ber om ett annat bord. Får det. Hamnar vid en passade ut till terrassen som är frekvent utnyttjad. Vi ber om ytterligare ett bord och landar nu rätt. Z sitter med blicken mot Höggarnsfjärden och får se en väldig Viking line-färja styra in i farleden mot hamn i Stockholm. Vi beställer mat. Z en blomkålsrätt. Jag en entrecote. Jag tar ett rekommenderat glas rött till. Z väljer bubbelvatten, som även jag får. Maten kommer. Men håller inte och definitivt inte med den prisnivån. Entrecoten, som gör vi bättre hemma, är skivad och ligger på en bädd av ratatouille. Till det kokt potatis. Det smakar inte mycket för de 395 kronorna. Z blomkål är delvis överkokt och delvis för aldente. Vi äter och tiger, sätter upp notan på rummet och avviker efter en kopp kaffe. Men vi tröstar oss med shuffleboard, där vi strider om segern i en jämn kamp innan vi bestämmer oss för rummet och vår egen relaxavdelning.

Teven går på för nyheter och ”Muren”, där vi klarar oss hyfsat bra, för att vid nio blir Kanal 5:s visning av ”BlacKkKlansmen”, som fängslar trots de ivriga reklamavbrotten. Regissör Spike Lee lyckas igen.

Söndag morgon är som en repris på lördagen. Frukosten dukas upp vid ett annat bord, återigen beställer Z tre löskokta ägg för att få tre hårdkokta. Hon använder sin äggtopsknipsare och börjar lära sig hantverket. Efter frukosten tar vi en promenad runt huset, kollar in poolerna, bastu, padelbanorna och bryggan för friskt och stärkande bad i fjärden; dock inte för oss. Vi klarar oss torrskodda, siktar in oss på nästa dejt. Nu är det min faster Anja, som snart fyller 87, som jag inte sett sedan november 2017, men talat med i telefon, förstås. Med ska också hennes dotter Anna, min kusin, vara. Inte heller henne jag sett sedan november 2017.

Z guidar den utsträckta vägen mot Täby och ned mot Hägernäs strand. Vi ska ses utomhus och jag vet inte riktigt i vilket skick min faster är. Att vara pigg och nyter i telefon är ju en sak. Vi parkerar, inväntar Anna, ser en ung människa med rollator och skyddsvisir komma ut ur min fasters hus. De alerta rörelser skvallrar om att det inte är min faster och vi bidar vår tid. Anna kommer, tittar mot min faster hus och säger ”Där är ju mamma”. Jaha, den pigga varelsen var alltså snart 87 år och inte några och 30 som jag trodde. När jag berättar det för henne, då vi väl har närmat oss och hälsat, blir hon självklart förtjust och bjuder på en lite balettföreställning. Viga och spänstig, men orolig för det där med balansen.

Det är en fröjd att få träffa henne och min kusin. Vi tar en stilla promenad i det område som en gång flygflottilj där pappa motvilligt gjorde lumpen som malaj. Han som var så flygintresserad och var flerfaldig svensk mästare i modellflyg, tvingades kvar på backen på grund av för dålig syn.

Det är mycket nybyggen i området, där husens fasader är inklädda för att komma till bukt med slarv med isolering som nu alltså måste göras om. Men kors i taket, den gamla, grå flyghangaren är kvar och minner om den tid som har varit och fortfarande landar pontonflygplan om somrarna vid strandkanten.

Vi tar farväl med ett vi ses igen. Styr ut mot E18, ringer ett samtal som förblir obesvarat. Med ett svar hade det kunnat ha blivit en kort färd nordost ut mot kusten och en väns sommarställe. Nu kör vi istället söderut, får för oss att Saltsjöbaden kanske vore värt ett besök. Z googlar fram att Grand Hotel Saltsjöbaden ska ha ett afternoon tea. Klart vi ska ha det. Krånglar oss via köer och vägar och tunnlar, ständigt dessa tunnlar, mot vårt deltidsresmål och hinner ut ur bilen då ett par som parkerat strax före oss återvänder. Stängt, är beskedet. Nej, något afternoon tea blir det inte, jag som har på mig min tredelad tweedkostym och alla. Snopet.

• 

• 

Men vi överger inte Saltsjöbaden helt. Strax intill ligger Vår Gård, slottsliknande. Kanske kan vi få oss en fika eller lunch där…? Nöden tränger och jag försvinner in i hotellet faciliteter. När jag kommer ut är Z försvunnen. Jag letar i den lätt besatta restaurangen, men ingen Z där. Går ut i foajén. Ingen Z. Tittar utanför, utan resultat. Ringer. Får svar. Hon är en våning upp, någonstans i environgerna. Jag lommar upp för trapporna, går i några konstförsedda korridorer och hittar så Z och vi slår följe. En matsal står öppen med dukade bord och förväntningar, ett kök ha belysningen påslagen, vinflaskor och bubbel kantar väggarna, men inte en kotte är där. Vi fortsätter får promenad tillbaka, förundrade över att allt är öppet, men övergivet och tomt. Stället har sin konst att betrakta, vi står och stirra uppskattande på några tavlor innan vi återvänder till bilen och kör mot Lidingö.

Men först ett stopp hos P, där jag ska hämta ett par topnotch målvaktskridskor som han inte längre använder. Tanken är att jag ska försöka sälja dem och hitta en potential köpare bland mina målvaktskollegor i Göteborg. Det blir snitslad bana, av från Essingeleden och in på Stora Essingen. Vi hittar snabbt rätt adress, kliver in i huset och upp i en fantastisk lägenhet där vi bjuds på kaffe och bubbelvatten. Vi stannar för någon timmes tjôt och hinner väntan i K, som har varit ute. Så tackar vi för oss, krånglar oss från en ö för att komma till nästa; det blir lätt så i Stockholm.

Vi funderar på mat. Hungern har ansatt oss hårt. Våra späda kroppar skriker efter föda. Jag minns en kiosk på vägen mot Elfsvik med japansk kost. Vi tar oss dit. Z hämtar en matsedel och vi dividerar om vad vi ska välja. Som vanligt då vi är hungriga blir det varken hackat eller malet. Istället åker vi till Coop i Lidingö centrum, där vi tidigare köpt blommor och choklad till kära faster. Tanken är återigen en kväll med plockmat, för det förbeställda bordet i hotellets restaurang har vi bokat av, av förklarliga skäl. Men det blir inte mycket av plockmaten. Någon åt. Någon efterrätt. Något godis. Istället tar vi japanen, det vill säga Miyabi, och får med oss varsin bento. Kommer med våra kassar till hotellet, dukar fram och slukar maten till något på teven. Kvällen går. Blir sent. Jag gör mig i ordning för natten. Läser min bok. Somnar.