En självupptagen dåres fria fall

Teater:

EN DÅRES FÖRSVARSTAL

Manligt självupptagen. Eskil Lundgren spelar, med brinnande närvaro, författaren i ”En dåres försvarstal”. Foto: JÄRNSTUDION

Av: August Strindberg, texten bearbetad av Eskil Lundgren.

Regi: Björn Melander.

Med: Eskil Lundgren.

Det är klart att August Strindbergs ”En dåres försvarstal”, den självömkande romanen han skrev efter uppbrottet från Siri von Essen, tidigare satts upp på scen. Som monolog. Som nu. Men knappast med den intimitet som Järnstudion, den lilla göteborgska teatergruppen, nu gör med Eskil Lundgren i ensamt majestät, porträttlik i Tornrummet, teaterns lilla kryp in. Här blir allt hudlöst nära. Med den avskalade närheten behöver aldrig Eskil Lundgren överdriva, gapa eller gestikulera. Här blir det lilla stort nog och det är en fröjd att sitta som en av fem på behörigt avstånd i den lilla salongen.

Ja, ni kan historien. Strindberg är utom sig av svartsjuka. Detta på gränsen till vansinne äter sig in och upp honom fullkomligt. Allt som inleds med mötet med fru Siri von Essen, som sedan blir en passionerad historia och, efter hennes skilsmässa, ett glödgat äktenskap där ingenting är nog för den kitslige författaren.

Det är en patetisk man, som inte kan stötta sin hustru, som inte kan lita på henne – eller hennes kärlek till sin man – och vars tärande fullkomligt sliter allt gott itu. ”Le plaidoyer d’un fou”, ja, den skrevs på franska, kom ut 1895. Den blev översatt starkt förmildrad först efter Strindbergs död 1912, men har senare fått löpa fritt i sin kverulans.

Man tänker, att över hundra år skulle placerat mannen i gemen i ett både mer modernt och modest sammanhang. Men pjäsen speglar sig väl i sin samtid. Tyvärr…

För några veckor sedan fick ”Druk” (på svenska ”En runda till”), danske regissören Thomas Vinterberg, en Oscar för bästa internationella film. Det är en historia som fyra rätt så misslyckade, medelålders krisande, män som med hjälp av en liten gnutta alkohol förhöjer sin livslust och sitt espri. Men mycket vill ha mer. Snart blir de självömkande herrarna allt mer självupptagna i takt med berusningen. Vad sambor/hustrur/kollegor/elever tycker är på något sätt egalt. Mig först, oavsett om jag så pissar ned mig i den äktenskapliga sängen.

Under våren har norska tv-serien ”Exit” kramat skiten ur manlig misär där finanashajarna i Oslo simmar bland droger, alkohol, våld och horor, där de sistnämnda är varor inhandlade för excesser man helst vill glömma. Men då männens hustrur söker något utanför rollen som kuttersmycken, ja, då slår den sårade manliga fåfängan till med blint raseri, svartsjuka, elakheter och våld.

I verkligheten så bjuder män fortsatt upp till rätten att ha total kontroll över ”sina” kvinnor, som ska slås till fostran och tuktelse. Knappast ett knep som är gångbart, ens för männen själva.

”En dåres försvarstal” är mannen skildrad i sin egen bleka ynkedom, som villigt låter sig bli offer för sina känslor, de mörka, uppslukande, som drar ned honom i ett svart hål. Som gör honom till offret. Ljuset…? Nej, det flämtar knappt. Lika lite som självdistansen och -kritiken.

Eskil Lundgren är kusligt bra i rollen som författaren. Från den stund han kommer in i salongen, där gästerna bjuds på tilltugg och, om så önskas, vin eller mousserande. Han presenterar sig själv, börjar berätta om pjäsen, för att sömlöst glida in i den roll som han aldrig släpper.

Många är de mindre teatrar i Göteborg som undvikit dårens självömkan, utan istället valt att anta utmaningen i dessa coronatider. Folkteatern likaså (spelar bland annat just Strindberg och hans ”Dödsdansen” i vår). Att ”våga” möta en liten publik med små uppsättningar, som blir hudlöst nära och gripande, är förstås modellen. Ett sätt att närma sig publiken som gärna för mig kan få en fortsättning, även om det förstås inte är så ekonomiskt försvarbart.

Järnstudion kan nu stoltsera med utsålda föreställningar under våren. Jag hoppas att ”En dåres försvarstal” får fortsätta sin självömkan även i höst.

Roadtrip i valda delar – 3

Vi har en plan. Men först frukost. Personalen är delvis utbytta. Men oavsett team är det trevliga människor, även om det inte har så stor koll på just de rekommenderade restriktioner som hotellets ledning själv förespråkar. Vi välkomnas till vår frukost, har redan packat och är startklara så fort morgonmaten har intagits. Z gör, med min milda hjälp, en ytterligare en beställning på tre löskokta ägg utöver den mat vi får. Servitrisen är uppmärksam, säger att hon ska se vad köket kan göra, återkommer och frågar hur många minuter som äggen ska koka. Får svaret: ”Fem minuter”. Vi äter vidare på den serverade maten, sörplar i oss det goda kaffet (högsta betyg vistelsen igenom) och in kommer tre ägg, som nu Z ska skalpera med sin manick.

Tada. På den tredje dagen vid det tredje försöket får Z sin tre löskokta ägg. Lyckan är total. Dessutom har hon nu övat upp färdigheten med äggkaparen, som allt går som en dans.

Vi är redo att checka ut. Har inte varit helt nöjda med vår vistelse, det finns några varv till att skruva på för etablissemanget som har varit öppet cirka ett år. Men vi har heller inte utnyttjat faciliteterna, valt att lata oss. Men av de ESS-hotell vi hittills gästat är Pigalle och Bellora i Göteborg bäst, följt av Steam i Västerås och förstås Ystad Saltsjöbad samt Falkenberg strandbad. Nu återstår Marienlyst utanför Helsingør, Fýr i Hemsedal, MJS i Malmö… om det nu inte finns fler.

Så vi checkar ut, betalar notan och backar ut Tiggan för en färd söderut. Jag har en from förhoppning om att stanna till vid Monkeysport i Södertälje. Z gör en tveksam tummen upp, tar ut färdriktningen och vi lämnar storstaden och närmar oss delmålet. In på snirkliga vägar i en stad jag aldrig besökt, känner igen lite namn och ser en skylt till Scaniarinken och kommer med Z:s hjälp till Monkeysport. Måndagar. Stängt. Idag? Måndag. Bara att styra kosan ut från Södertälje och vidare nedför E4. Vi tar sikte mot Norrköping, men kanske finns det några secondhandbutiker på vägen…? Nej, vi går bet. Men Norrköping har, centralt. Så Norrköping blir det. Men där fanns också en tanke om att stanna över natten, strax norr om stan, på det av en vän rekommenderade, mytiska Stenkullen. Hotellet man ser i backen från Kolmården. Z ringer på chans, får svar av den trevliga ägarinnan. Men, nej, det finns inte rum för oss. Vi ger oss dock inte så lätt. Så på återseende.

Tiggan tar oss till Norrköping centrum. Parkera på Gamla Rådstugugatan, promenerar mot angivna secondhandbutiker som stoltserar med tomma lokaler den ena efter den andra. Nå… vi kliver in i Linden, ett köpcentrum, där jag besöker toaletterna, smiter efteråt in i en butik som säljer herrkläder till outletpriser. Provar två skjortor med för långa ärmar för mig och tackar, går ut och lämnar lokalerna för nästa. Norrköping verkar ha pippi på tätt sammankopplade köpcentrum och i det tredje på raken finns en Stadsmissionen som vi rotar runt i en kort stund. Nä, här fanns inget att hämta.

Tillbaka till bilen, men innan dess ett varv i kvarteren där bilen står. Upprustade kvarter där gamla kåkar fått stå kvar. Charmigt och med en historia. Vi är nära Motala ström, ja, så nära att vi förstår att Strykjärnet inte är långt borta. Hämtar bilen för att komma nära och inser långt efteråt att bilen hade kunnat stå kvar. Vi var ju där, fast på andra sidan. Men det blir mot Kungsgatan och ny parkering vid Korsgatan, nära strömmens vilda vatten. Så blir det en rejäl promenad, där jag har lite för lite kläder på mig, i mina grå Zarabyxor (secondhand, Mölndal), svart skjorta (loppisfynd från Holte), Oscar Jacobsonväst (Hede outlet), röda handskar, vinröd Stetsonmössa ( precis som handskarna Ragtime herr, Göteborg, secondhand), svarta Sneaky Steveskor (secondhand) och H&M-kavajen, den svarta i sammet (Stadsmissionen, Mölndal). Men det får gå.

Strömmen är evigt rasande och vilt vacker. Vi går över broar och promenadspångar, Z köper kaffe och glass och vi går in i Kärleksparken där vi förärar varandra en kyss vid pusshållplatsen innan vi sätter oss ned och dricker hett kaffe, tittar på det aldrig sinande vattnets eviga flöde och äter våra glassar. Så in i museiområdet, som de gamla industriområdet nu har blivit. Så många män och kvinnor som slitit där för brödfödan, de som byggt det land som nu lever i. Nej, måndag är museet stängt. Ja, kanske också på grund av pandemiska skäl. Men kraften i historien är lika stark som Motala ström är strid.

Vi tar en sväng om kafé Broadway, det anrika konditoriet som hyste medlemmarna i Eldkvarn. Men dessvärre är lykta dörrar vår sorgliga melodi denna dag.

Vi ser en klassisk gul spårvagn passera, väljer att ta adjö av Norrköping. Men känslan är att vi kommer återvända någon dag.

Så vidare söderut. Depåstopp, återigen, i Mjölby och med full tank ut på E4 igen. Hungern gör sig påmind och Z är bestämd. Det ska vara mat och utsikt. Jag kommer på Brahe hus och har för mig att där finns en parkering. Så låt oss hitta någon hyfsad mat som vi kan sitta och äta i bilen. Z är smartare än så och finner ut att Brahe hus har en restaurang, en vägkrog som dessutom får goda betyg och dessutom är coronasäkrad.

Topp. Det tar vi.

Vi hittar rätt, efter att jag har kört av för tidigt. Parkerar och finner en restaurang som har vidsträckt utsikt och en lockande meny. Z tar fisksoppa. Jag raggmunk med fläsk. Samt dricka därtill. Det smakar förträffligt och utsikten är i toppklass, även om man gärna skulle ha sluppit lastbilarna och trafiken som dundrar förbi på motorvägen.

Nå, vi förser oss med reskost och Z köper karameller till sonen på beställning. Men när vi nu ändå är där måste vi ju gå tunneln under motorvägen och se ruinen som ekar tom och mystisk, men som aldrig tidigare blivit besökt av en förbiilande bilist som jag.

Jag förstår att Per Brahe dy valde platsen för detta palats. Maken till vy. Synd att inte mycket blev som det var tänkt och att huset bara 58 år efter att det stått klart härjades av en brand och blev en ruin. Enastående utsikt är det, hur som.

Jo, vi hade under gång bestämt oss för att skippa en övernattning tll. Hemmet i Göteborg lockade och vi trotsade aprilvädret, som bjöd på sol, regn, snö och blåst innan vi kunde checka in på vårt eget boende. För som det heter, borta bra, men hemma bäst.

Samtidigt, med en firma som håller på med renovering av fönster och balkongdörrar var det ju rejält kallt inomhus. Lyckligtvis är sängen inte så stor och med närheten till Z blir allting ändå varmt.

Roadtrip i valda delar – 2

Vi reste oss efter en god natts sömn. Vi sträckte ut på morgon, hade vår frukosttid 09.30, så ingenting brådskade. Utanför, när vi lättade på de tunga draperier som gjorde rummet mörkt trots ljusets tidiga inbrott, kunde vi konstatera genom de flortunn gardinerna att poolen nedanför redan var fylld av aktivitet. Ja, någon låg i sin bikini och solade, som om det var juni, juli, augusti istället för en fin vårdag i april.

Så masade vi oss upp ur sängarna efter att jag har läst lite ur romanen ”Ett färgat liv” (skriver om den här), skrollat runt i mobilen, tagit del av nyheter och NHL-resultat och samtalat med Z. Morgontoalett, påklädning (min rödrutiga dress från LA, byxor och väst, Etonskjorta (secondhand) och scarf käckt knuten, ett par svarta myggjagare (Tiger, secondhand) på fötterna och vi kunde styra mot hotellets matsal.

Det var hyfsat glest med folk, vi blev snabbt placerade – efter att ha inväntat hovmästaren – vid ett bord med utsikt mot Höggarnsfjärden och Kummelnäs på andra sidan vattnet. Vi blev rekommenderade att hämta kaffe/te/drycker själva vid disken en bit bort, men annars kom frukosten – efter förfrågan om allergier eller kostval – till bordet: en skål med skramlade ägg, bacon och salladslöv, en korg med bröd, ett fat med pålägg, yougurt, en burk med frukt. Allting fräscht och tilltalande. Vi tog tid på oss. Lät oss smaka. Hade inte så mycket att jäkta för.

Klädd för frukost med den bästa. Foto: KAI MARTIN

Bröt så upp. Gick till rummet och borstade tänderna, tog våra jackor och begav oss av. Mot Stockholm. Men först ett stopp vid Elfviks gård, anrikt, som gav oss en smula historik (boplats sedan lång, lång tid) och lite kik in i en secondhandbutik för prylar. Fint, men dyrt och inte för oss. Så tog vi oss vidare, åter mot Lidingö Saluhall, men nu för den intilliggande Röda korsetbutiken. Dit var det en prydlig kö med avstånd, så vi tog vår plats och lät vårsolens strålar smeka våra bleka anleten. Väl inne gjorde vi våra lovar, men vi bedrog oss när vi trodde att Lidingö skulle borga för klass i butiken. Det var inte alls, som exempelvis favoritbutiken Røde kors i Lyngby. Men allt kan ju inte vara som man önskar. Så ut och in mot den kungliga huvudstaden där en dejt väntade.

Vi körde ner i de mäktiga tunnelsystemen, tog sikte mot Roslagstull, hamnade så småningom på Birger Jarlsgatan och vek in på Rehnsgatan för att hitta en p-plats på Tulegatan utanför Norra Real. Vi var tidiga, så det blev en promenad. Uppför Rehnsgatan, över Sveavägen, uppför Kungstensgatan och trapporna vid Obsevatorielunden, förbi parken och de spirande scillorna på kullen och en pausering för googlande. I närheten fann vi Myrorna på Norrtullsgatan som förärades ett besök. Vi hade redan innan konstaterat att avståndstagandet inte var en självklarhet. Folk, främst unga, snek gärna nära förbi. Men så gick det också att läsa i DN under helgen, att covid ökar bland barn och unga. Vi vände dem ryggen, pressade oss mot väggar och försökte visa med att tydlighet att distans är att föredra. Men vilka är vi att påpeka…?

I butiken tog man en galge för att expediten skulle kunna avgöra hur många som fanns inne. Ett smart drag och det fanns manöverutrymme, men ändå dras folk till en plats som jag står vi och kikar. Som om ingenting har hänt under ett drygt år. Jag masar mig undan för att konstatera att farsen ska upprepa sig. Vi gör processen kort i butiken. Hittar inget.

Går ut mot Obsevatoriegatan och knallar nedför Upplandsgatan, smiter in på Revolv, en vintagebutik med plats för två och en expedit/ägare som är beredvillig och trevlig. Z, för det handlar om damkläder, fastnar och vi tillbringar en knapp timme i butiken. Z provar plagg efter plagg, jag provar toan som fungerar utmärkt, men utan att fastna för något. Kanske främst för priset, som är en smula för högt. Så ut igen, fortsatt promenad på Upplandsgatan. En kik på klockan och det är dags att dra sig mot vårt ställe för den planerade dejten. Vi går Rådmansgatan ned, korsar ånyo Sveavägen där det i korsningen pågår en polisaktivitet; några poliser förklarar för några demonstranter att det är över, inte fler än åtta, det vet ni… och allt går lugnt och stilla till. Men de stackars poliserna tvingas att stå nära för att förklara. Vilket utsatt jobb.

Vi närmare oss Sibirien, passerar de gamla spårvagnshallarna, korsar Birger Jarlsgatan och fortsätter på Rådmansgatan. Vårt mål är mr Cake, där vårt sällskap väntar och där det ska vara gott om plats att sitta. Z stannar till i en liten secondhandbutik, provar en Paul Smithblues, som dessvärre är för liten, men väldigt snygg. Men kommer ut med en vacker, grön filt från Hälsingland. Svenskt hantverk, alltså, som ägaren säger sig vilja ha 200 kronor och ändrar sig inte heller när prislappen visar det dubbla. Snyggt. Dessutom fick Z en tygkasse att bära fyndet i. Till den butiken återvänder vi, men jag har nu tappat namnet på den.

Det är bara några 20-tal meter till mr Cake, solen skiner och när vi kommer har vännerna P&K precis kommit. P har jag känt i över 40 år, från vårt första möte som punkare i Gallerian där han var hjärtlig, generös, öppen och nyfiken. Det visade sig senare att han var trummis och våra vägar kom att kantas framöver på mer än ett sätt. Hans ljuva fru K lärde vi känna i samband med NHL-matchen i Global Series när New Jersey och Edmonton möttes i Scandinavium. P är, förutom musiken, hängiven hockeyfan och dessutom (nu mer före detta) ishockeymålvakt. Så paret var nere i Göteborg och vi umgicks med middag, hotellnatt (var för sig i olika rum, vad tror ni…) samt såg matchen på bästa platserna.

Stockholmspromenad. Foto: KAI MARTIN

Vi valde solen utan mr Cake och efter lite dividerande och efter distanserade ömhetsbetygelser, då vi inte sett på ett tag, bestämdes att Z och jag skulle handla, för vi ville bjuda P&K på fika/maten. En lång kö ringlar sig in, en efter en blir insläppt i takt med att folk lämnar lokalen ur en annan dörr. Smidigt och smart. Men inne är det stimmigt. I och för sig en ambition med glest mellan borden, men bättre upp skulle jag säga och dessutom är kökulturen inne under all kritik. Två meters rekommendation krymper snabbt till en halv. Känner mig fångad. P ringer och säger att de fryser. Kan vi ordna bord inne. Vi görs så och försöker skapa utrymme utan att sitta för tätt. Inte helt lätt. Men vi har trevligt, äter vår mat, smakar vår kaka och dricker vårt kaffe och bubbelvatten. Tiden rusar iväg och vi har korkat nog bokat tid för middag klockan 17.00 på hotellet, så vi tvingas bryta upp samkvämet.

Går tillbaka efter avskedet till bilen. Styr mot Lidingö via de gigantiska tunnelsystemet, ut på Lidingö och tillbaka till Ellery Beach House.

Vi är inte överdrivet hungriga. Tajmingen är fel och vi har oss själva att skylla, biter i det sura äpplet, gör oss redo för den tidiga middagen efter den sena lunchen och kliver in i reception där det är trångt, ställer oss för att vänta på hovmästaren för vårt bort och konstaterar med en gång att här var ambitionerna låga beträffande utrymme. Bakom hovmästaren pulpet sitter ett större sällskap vid ett runt bort, mellan dem en trång passage som också har ytterligare ett bord för två. Sanslöst och osmart.

Loving distance…? Tror inte det. Foto: KAI MARTIN

Vi blir placerade vid ett bord med klädsam distans till andra sällskap. Jag sitter bra. Men Z får en placering där hon dels sjunker djupt ned och dels tvingas sitta med armarna högt upp. Vi ber om ett annat bord. Får det. Hamnar vid en passade ut till terrassen som är frekvent utnyttjad. Vi ber om ytterligare ett bord och landar nu rätt. Z sitter med blicken mot Höggarnsfjärden och får se en väldig Viking line-färja styra in i farleden mot hamn i Stockholm. Vi beställer mat. Z en blomkålsrätt. Jag en entrecote. Jag tar ett rekommenderat glas rött till. Z väljer bubbelvatten, som även jag får. Maten kommer. Men håller inte och definitivt inte med den prisnivån. Entrecoten, som gör vi bättre hemma, är skivad och ligger på en bädd av ratatouille. Till det kokt potatis. Det smakar inte mycket för de 395 kronorna. Z blomkål är delvis överkokt och delvis för aldente. Vi äter och tiger, sätter upp notan på rummet och avviker efter en kopp kaffe. Men vi tröstar oss med shuffleboard, där vi strider om segern i en jämn kamp innan vi bestämmer oss för rummet och vår egen relaxavdelning.

Teven går på för nyheter och ”Muren”, där vi klarar oss hyfsat bra, för att vid nio blir Kanal 5:s visning av ”BlacKkKlansmen”, som fängslar trots de ivriga reklamavbrotten. Regissör Spike Lee lyckas igen.

Söndag morgon är som en repris på lördagen. Frukosten dukas upp vid ett annat bord, återigen beställer Z tre löskokta ägg för att få tre hårdkokta. Hon använder sin äggtopsknipsare och börjar lära sig hantverket. Efter frukosten tar vi en promenad runt huset, kollar in poolerna, bastu, padelbanorna och bryggan för friskt och stärkande bad i fjärden; dock inte för oss. Vi klarar oss torrskodda, siktar in oss på nästa dejt. Nu är det min faster Anja, som snart fyller 87, som jag inte sett sedan november 2017, men talat med i telefon, förstås. Med ska också hennes dotter Anna, min kusin, vara. Inte heller henne jag sett sedan november 2017.

Z guidar den utsträckta vägen mot Täby och ned mot Hägernäs strand. Vi ska ses utomhus och jag vet inte riktigt i vilket skick min faster är. Att vara pigg och nyter i telefon är ju en sak. Vi parkerar, inväntar Anna, ser en ung människa med rollator och skyddsvisir komma ut ur min fasters hus. De alerta rörelser skvallrar om att det inte är min faster och vi bidar vår tid. Anna kommer, tittar mot min faster hus och säger ”Där är ju mamma”. Jaha, den pigga varelsen var alltså snart 87 år och inte några och 30 som jag trodde. När jag berättar det för henne, då vi väl har närmat oss och hälsat, blir hon självklart förtjust och bjuder på en lite balettföreställning. Viga och spänstig, men orolig för det där med balansen.

Det är en fröjd att få träffa henne och min kusin. Vi tar en stilla promenad i det område som en gång flygflottilj där pappa motvilligt gjorde lumpen som malaj. Han som var så flygintresserad och var flerfaldig svensk mästare i modellflyg, tvingades kvar på backen på grund av för dålig syn.

Det är mycket nybyggen i området, där husens fasader är inklädda för att komma till bukt med slarv med isolering som nu alltså måste göras om. Men kors i taket, den gamla, grå flyghangaren är kvar och minner om den tid som har varit och fortfarande landar pontonflygplan om somrarna vid strandkanten.

Bevarad hangar. Foto: KAI MARTIN

Vi tar farväl med ett vi ses igen. Styr ut mot E18, ringer ett samtal som förblir obesvarat. Med ett svar hade det kunnat ha blivit en kort färd nordost ut mot kusten och en väns sommarställe. Nu kör vi istället söderut, får för oss att Saltsjöbaden kanske vore värt ett besök. Z googlar fram att Grand Hotel Saltsjöbaden ska ha ett afternoon tea. Klart vi ska ha det. Krånglar oss via köer och vägar och tunnlar, ständigt dessa tunnlar, mot vårt deltidsresmål och hinner ut ur bilen då ett par som parkerat strax före oss återvänder. Stängt, är beskedet. Nej, något afternoon tea blir det inte, jag som har på mig min tredelad tweedkostym och alla. Snopet.

Men vi överger inte Saltsjöbaden helt. Strax intill ligger Vår Gård, slottsliknande. Kanske kan vi få oss en fika eller lunch där…? Nöden tränger och jag försvinner in i hotellet faciliteter. När jag kommer ut är Z försvunnen. Jag letar i den lätt besatta restaurangen, men ingen Z där. Går ut i foajén. Ingen Z. Tittar utanför, utan resultat. Ringer. Får svar. Hon är en våning upp, någonstans i environgerna. Jag lommar upp för trapporna, går i några konstförsedda korridorer och hittar så Z och vi slår följe. En matsal står öppen med dukade bord och förväntningar, ett kök ha belysningen påslagen, vinflaskor och bubbel kantar väggarna, men inte en kotte är där. Vi fortsätter får promenad tillbaka, förundrade över att allt är öppet, men övergivet och tomt. Stället har sin konst att betrakta, vi står och stirra uppskattande på några tavlor innan vi återvänder till bilen och kör mot Lidingö.

Men först ett stopp hos P, där jag ska hämta ett par topnotch målvaktskridskor som han inte längre använder. Tanken är att jag ska försöka sälja dem och hitta en potential köpare bland mina målvaktskollegor i Göteborg. Det blir snitslad bana, av från Essingeleden och in på Stora Essingen. Vi hittar snabbt rätt adress, kliver in i huset och upp i en fantastisk lägenhet där vi bjuds på kaffe och bubbelvatten. Vi stannar för någon timmes tjôt och hinner väntan i K, som har varit ute. Så tackar vi för oss, krånglar oss från en ö för att komma till nästa; det blir lätt så i Stockholm.

Vi funderar på mat. Hungern har ansatt oss hårt. Våra späda kroppar skriker efter föda. Jag minns en kiosk på vägen mot Elfsvik med japansk kost. Vi tar oss dit. Z hämtar en matsedel och vi dividerar om vad vi ska välja. Som vanligt då vi är hungriga blir det varken hackat eller malet. Istället åker vi till Coop i Lidingö centrum, där vi tidigare köpt blommor och choklad till kära faster. Tanken är återigen en kväll med plockmat, för det förbeställda bordet i hotellets restaurang har vi bokat av, av förklarliga skäl. Men det blir inte mycket av plockmaten. Någon åt. Någon efterrätt. Något godis. Istället tar vi japanen, det vill säga Miyabi, och får med oss varsin bento. Kommer med våra kassar till hotellet, dukar fram och slukar maten till något på teven. Kvällen går. Blir sent. Jag gör mig i ordning för natten. Läser min bok. Somnar.

Roadtrip i valda delar

Man gör så gott man kan när situationen är som den är. Så när resfebern sätter in löser Z och jag det på vårt eget vis. Jo, ständigt med covid i åtanken. Ständigt med respektabelt avstånd till allt och alla förutom oss själva. Ja, nu skulle det visa sig att just ett avstånd skulle uppstå mellan oss, men mer om det senare.

Hösten 2020 var ambitionen att vi skulle hälsa på våra kära vänner P&G i Vietnam, där han (P) leder ett norskt företag i kustorten Nha Trang. Nu blev det ju inte mycket av några resor alls detta coronaår och när de väl var hemma på semester så gick inte våra scheman ihop för en dejt. Men nu! De hade kommit till Oslo för att vara med då dottern skulle nedkomma med våra vänners förstfödda barnbarn. När allt väl landat lyckosamt tog sig P&G till Uddevalla, staden där vi först träffades, för att bo med sin son. Nära och bra, tänkte Z och jag och styrde kosan dit för ett första stopp på den roadtrip som vi nu iscensatte.

Strålande väder, E6:an norröver, lindrig trafik och med Z:s guidning tog vi rätt stigning uppför Uddevallas höjder, parkerade och kunde få träffa P&G, om än för en kort stund. Utomhus, förstås. Men kaffe blev det och ett kort hej till P, som är arbetsidog, går upp klockan tre på natten för att möta upp sin vietnamesiska personal och sedan stå på hela dagen med möten med sina norska arbetsgivare. Jag är stor beundrare av P och hans karriär i livet, från punkaren som jobbade på bandet på Saab till denna position. Och G, som så troget följer sin make, men inte för att vara devot. Istället tar hon chansen, skapar sitt eget liv och sina förutsättningar inför dessa nya utmaningar. Det är lätt att gilla dem.

Så kort audiens med P och en timmes sittning med G då solen valde att värma upp sydsidan på huset. Men när molnen svepte bort all värme i ett nafs var det också dags för oss att bege oss av. Vi taxade ut från parkeringen, körde ned mot Uddevalla centrum, in mot torget via Asplundsgatan där jag varit mycket hos kreatören Lars Wallin, som även han är en kär vän från U-valla city. Vi parkerar nedanför kyrkan, går ned mot en indier som fortfarande serverar lunch och får en hyfsat stabil bit mat för en hyfsat lindrig slant innan vi styr mot Jönköping via Vänersborg/Trollhättan/Grästorp/Vara/Falköping (där vi köper kaffe på McDonalds i farten) och vidare mot staden så vackert beläget vid Vätterns södra strand.

Sverige håller på att vakna med våren. Dagarna är ljusa, det blekgröna visar på ambition att öka till mer intensiva färger, träden knoppas; allt känns förhoppningsfullt. Z har letat reda på Elite Stora Hotellet, ett anrikt sådant, där vi ska tillbringa en natt. Vi lyckas få en parkering precis utanför och den annalkande stormen piskar redan Vättern vild och drar och sliter i träd och buskar. Snabb incheckning i det utmärkta rummet och snabbt promenad ut ur detsamma för en tur på stan som vi aldrig, egentligen, har besökt.

Vi är på jakt efter systembolaget och vi är på jakt efter plockmat för en afton i varandras sällskap på rummet och, ja, framför teven. Vi går en snitslad bana fram till systembolaget i något köpcentrumkomplex vid Munksjöns norra strand. Handlar tre flaskor vin (ja, inte bara för en kväll, men för den vidare färden), märker att det där med avstånd i köer är inte de trevliga jönköpingsbornas starkaste gren. Men just i den tävlingen skulle de snabbt bli besegrade, skulle det visa sig. Coop är nästa anhalt och vi plockar på oss vid delikatessdisken, fyller vår korg och betalar för att sedan fortsätta vår oguidade tur i Jönköpings centrum. Det är gågator, nedstängda butiker och inte speciellt mycket folk denna tidiga torsdagskväll strax innan stängning. Z hittar in i en Cerverabutik, köper en äggtoppsöppnare i hopp om att göra den dagliga dosen av ägg lättare. Sedan masar vi oss till hotellet för att förpuppa oss och njuta av mat, vin, frukt, teve och varandra.

Lite otippat för mig har vi blivit engagerade i ”Robinson” och följer nu serien dag för dag. Det är klart att det inte är helt oväsentligt att jag av produktionsbolaget blev anmodad att söka, men av olika skäl inte kom med. Vi kan inte låta bli att spekulera i vem som är ”jag” av de karaktärer som plockats ut.

Gäster på Stora Hotellet i Jönköping. Foto: KAI MARTIN

Natten kommer. Dagens randas. Vi går ned till frukostmatsalen i det stora hotellets tysta tomhet. Det finns några gäster till som låter sig smaka av frukostbuffén, men någon trängsel är det inte. Vi sitter och ser hur blåsten river i Munksjöns yta och de angränsande träden. Äter upp vår frukost, gör oss redo för att checka ut, men först en egen tur i det spatiösa hotellet; vi kommer in i några fina salar där man kan tänka baler och grandiosa fester, men också trista konferenser.

Så packade och klara tackar vi för oss efter en god natt och kör mot E4. Men första tanka på Tanka. När Z upptäcker vart vi ska har jag redan åkt för långt, sett några kommunalarbetare som står med lövblås och ska blåsa bort löven från trottoaren i den starka blåsten. Kämpa, grabbar! Men där Bilia är finns ingen Tanka, som brukligt är. Den krångliga vägen som jag tog efter bristande hörsamhet mot min codriver var alltså för jäves. Samtidigt kunde jag konstatera att tanken skulle räcka till Linköping, så vi tog ut ny kurs.

Vackra vyer vid Vättern. Foto: KAI MARTIN

Vägen mellan Jönköping och upp på höjderna längs med Vättern är ett panorama som man som förare sällan får se. Men snegla lite går ju och gör jag. Vi blåser på i frisk fart i de lika friska vindarna. Mot Mjölby och via Z:s guidande stämma in till en Tanka, där Tiggan får fylla buken med livsgivande bensin för fortsatt färd norrut. Utan stopp tar vi oss till den kungliga huvudstaden och vidare genom det enorma tunnelsystemet (så glad att Stockholm fått alla dessa pengar för vägbyggen när Göteborg stolt poserar med sin stillastående bilparad på E6 genom stan) och ut mot Lidingö, som är vår destination.

Ellery Beach House är målet, tre nätter i exklusiv miljö. ESS Group, som äger hotellet, är ju av ett Göteborgsföretag som startade med Ystad saltsjöbad för att senare växa. Vi försöker beta av deras hotell, har klarat av en del – även de i Göteborg – och det snobbiga hotellet med spa- och sportambitioner är nästa att bocka av.

Men först Millesgården och det egentliga syftet med resan. I denna sobra miljö med Carl Milles skulpturer i slående vacker omgivning finns ju också en utställningshall som nu huserar Vivienne Westwood, en ikon inom design. Som punkare har det sina skotskrutiga skäl att vara intresserad av henne, för tillsammans med förre maken Malcom McLaren startade hon ju butiken Sex på 430 Kings Road i London, affären som sålde hennes kreationer och där Sex Pistols skapades. John Lydon (Johnny Rotten) är fortfarande hennes kreationer trogen.

Känsla för fashion. Foto: KAI MARTIN

Det är en hisnande utställning med kläder som är fantasieggande, smarta och ständigt utmanande. För tröttnat har 80-åriga dame Westwood inte gjort; hon står på barrikaderna för miljötänk och allt annat än slit och släng. Men man har från Millesgården varit lite för prydlig och städad. Ingen musik finns som ackompanjerar kläderna genom hennes olika epoker och det är synd, där det är något väsentligt. Ändå, jag är glad att vi fick chansen att se denna utställning som stänger ner 9 maj.

Vi passade ju också på att kliva ut i friska luften för att se resten av Millesgården, för statyerna, utsikten, samlingarna, byggnaderna.

Så till hotellet för incheckning via en lång, snirklig väg över fina Lidingö för att nå vårt mål, som är placerat längst ut på Elfsviks udde. Det vill säga diagonalt så långt från bron som anslutet Stockholm och ön man kan komma. Vi parkerar, tar vårt pick och pack, går mot receptionen och vägen är friskt kantad av resliga tallar där vinden ruskar om deras väldiga kronor. Incheckning går smidigt, vi blir väl mottagna och hittar snart vårt rum. Som vanligt med ESS-hotellet finns det något preppy över rummen, ett slags amerikansk snobbig stil som går igen i de hotell vi har gästat (förutom Pigall i Göteborg, som är något extra utöver allt annat). Trivsamt, bekvämt och med en säng som sträcker 240 cm på bredden (!).

Men i rummet går det inte att öppna fönstren, så det är bara att förlita sig på luftkonditioneringen. Det finns inget skrivbord att sitta och jobba vid (om man nu önskar det) och bara en fåtölj. Vi har ju åter tänkt förpuppa oss på rummet och åker därför in mot Lidingös mer bebodda trakter. Z har googlat fram Lidingö Saluhall, en snilleblixt, beläget i en märkligt mediokert betongköpcentet. Men väl inne är klassen hög och servicen likaså. Återigen blir det plockmat, åtminstone för Z som satsar på ställets egen potatissallad, dito köttbullar och lax. Jag hugger på en koreansk råbiff. Lite ost och kex till oss båda. Vi noterar också en Röda korsetbutik, som för tillfället är stängd, men som öppnar på lördag morgon. Vi åker tillbaka, stannar vid en Ica för komplettering och vidare mot hotellet. Fredagskvällen kan börja.

Fest. Foto: ZEBA BJÖRN PEDERSEN LÖWEN-ÅBERG

Men… avsaknaden av ytterligare en sittplats är prekär. Z är lösningsorienterad, går ned till receptionen, blir lovad en stol som senare kommer med roomservice. Festen är snart igång och det blir ju lätt så i Z:s sällskap, timmarna glider från kväll mot natt och vi somnar i denna gigantiska säng. Vi, som tycker om varandras närhet, upptäcker på morgonen att vi ligger i varsin kant av sängen; den sociala distansen har tagit sig nya uttryck.

Drama, mord och feelgood med Göteborg i centrum

Blandat bokligt. Fem Göteborgsförfattare som speglar sin stad på olika vis.

Ulrika Nandra: Ett färgat liv (Forum)

Att journalisten och författaren Ulrika Nandra har en delvis indisk bakgrund är inte oväsentligt i denna hennes debutroman. Med en sårig dotter–far-relation i centrum blottas en hel värld med Göteborg, New York, London, Tanzania och Bombay som fond. Den framgångsrike konstnären Amal är född i Tanzania av indiska föräldrar, präglad av kultur, men är också en man som färgats av 60-talets frigörelse. Den som har gjort att han träffat svenska Siri, förälskat sig i henne och flyttat från multikulturella London till ett Lilla London stadd i förändring. De båda bildar familj där dottern Saskia fostras till självständighet. Men med ålderdomen radikaliseras Amal i sin sikhiska tro, så när Saskia meddelar att hon är gravid med en muslimsk man brister det och en avgrund öppnar sig mellan far och dotter. Bara denna relationen är värd sin historia, men Ulrika Nandra vill mer. In vävs också Saskias frilansande journalistiska gärning, där hon i Bombay jobbar med ett reportage om korruption, sexuellt utnyttjande och makt kontra fattigdom. Det är farlig mark, men under gång kommer information om sin far, som inte ens han vet om. ”Ett färgat liv” öppnar för rasism, radikalism, förtryck och cementerade strukturer. Hur lever man som färgad i Sverige…? Hur möter man en allt mer radikaliserad make/far…? Ulrika Nandra har författat en väl hållen historia, som aldrig släpper taget, men engagerar desto mer.

Peter Gissy: En avgörande ledtråd (Hoi förlag)

Landskronafödde göteborgaren Peter Gissy vet hur en kriminalstory ska dras. Sedan 1996 har han varit flitig inom genren och skapar skickligt bladvändare i syfte att underhålla. ”En avgörande ledtråd” spinner måhända lite slentrianmässigt kring mordet på en ung kvinna. Förre polisen, nu rättspsykolog Michelle Mohlin sätts motvilligt på fallet och dras in i en våldsam historia med livet som insats. Peter Gissy trissar skickligt upp tempot i berättandet. Göteborgsmiljöer svischar förbi i en rasande fart precis som genrens schabloner med seriemördare och utsatta kvinnor, tidspressad polis och en stad stadd i både kyla, mörker och fukt. Men ur detta hittar ändå Peter Gissy sina karaktärer och skapar ett krimdrama som fungerar väl för förströelse.

Tony Fischier: Mannen som försvann (Lind & co)

Tony Fischiers bakgrund är brokig: punkare, plit, musik- och filmrecensent, pennsamlare, journalist och nu, vid 58 års ålder, författare. Han kastar sig huvudstupa in i krimgenren med sin kriminalkommissarie Niklas Ragnvik i centrum, en karaktär med en plågad bakgrund med en försvunnen storasyster sedan många år och en skilsmässa. Ragnvik må vara en ensamvarg, men är inte genrens klassiska kommissarie; faktiskt lite mer mångfacetterad än så med en väl avvägd mix av styrkor, svagheter och känslomässiga tillkortakommande. Tony Fischier nöjer sig inte med bara en seriemördare utan två, som båda härjar samtidigt. Han har också hittat en Lisbeth Salander-karaktär i vardande med privatdeckaren Maxine Adlercrantz, men hon fasas ut en aning ju längre historien lider. Lite synd. Men jag är övertygad om att hon kommer ta mer plats i de kommande böckerna som Tony Fischier har inom sig. ”Mannen som försvann” rör sig, precis som Peter Gissys ”En avgörande ledtråd”, inom bekanta krimrevir. Men Fischier har tålamod med sin berättelse, vågar ta sidospår för att senare knyta dem samman till den röda tråden. Han är dessutom införstådd med det polisiära arbetet. Bara polisradiokommunikationen i slutet av boken är en fröjd att ta del av. ”Mannen som försvann” är skickligt författad med en driven story som göra boken svår att släppa ifrån sig.

Jessika Devert: Dagboken jag aldrig skrev (Printz publishing)

Inspirerad av ”Bridget Jones dagbok” har journalisten och författaren Jessika Devert skapat en underhållande feelgoodroman med plats för mycket skratt. Istället för en 30-någonting kvinna är det 50-åriga läkaren som kraschar in i klimakteriet och mormoderskap under ett svindlande och underhållande år. Varje kapitel är alltså en vecka, det handlar med andra ord om 52 under detta år med dagar insprängda som underkapitel. Skriver man feelgood ska det vara lättsamt, men inte utan djup. Detta klarar Jessika Devert utmärkt väl, som kan sin karaktär och har empati med också distans till henne, för det är definitivt ingen biografi. Hon är all in med sin läkare, både vad det handlar om för- och nackdelar, som stormar känslomässigt trots ett tryggt förhållande.

Micha Foss-Ghazarian: De som inte syns (Tallbergs förlag)

En präst som bokdebuterar och gör det inom krimgenren…? Jo, så är det. Med ”De som inte syns” kliver Micha Foss-Ghazarian tillbaka i tiden till ett Göteborg strax innan millennieskiftet. I Vasaparken, bakom universitetsbyggnaden, hittas flera a-lagare döda. Mördade, visar det sig. Poliserna Gustav Nyberg och Lisa Forss med kollegor på spaningsroteln får att göra i ett listigt flätad historia med solkiga kanter. För Foss-Ghazarian bryr sig inte bara om polisens arbete för att trigga historien utan också om offren; vilka är det, varför har de hamnat där de hamnat…? ”De som inte syns” är den första i raden om Gustav Nyberg och Lisa Forss i en planerad trilogi, som ska röra sig framåt i tiden.

Frölunda som Bob Lindeman

Ni minns kanske Hasseåtages improviserade Lindeman… ja, den om fotbollstränaren Bob Lindeman. En karaktär som Hasse Alfredson målade upp med komisk skärpa och där Bob Lindeman uppmanade centerforwarden Nisse att springa och ställa sig i hörnet i det runda tornet i Halmstad.

Lite där har Roger Rönnberg, Frölundas tränare hamnat med sina spelare. En förklaring, bland flera, varför laget gjorde neslig sorti i slutspelet mot Rögle. Från vässad form i höstas till mer än medioker efter nyår var det kanske inte att vänta annat. Men att Frölunda hamnar just i hörnet utan att ha kreativitet att komma in på mål är ju förstås inte bara lagets fel utan också motståndarnas förtjänst.

Kanske är det så att Roger Rönnberg, som lett laget framgångsrikt sedan 2012, är renons på idéer, kanske har hans röst börjat eka tomt i omklädningsrummet och på isen – en inte helt oväsentlig idrottspsykologisk tes. Möjligen har den nya tränartrojkan inte hittat rätt – de assisterande tränarna har ju kommit och gått under åren – och därför inte gett Rönnbergs spelidéer full kraft.

Sorti för Frölunda.

Men låt oss börja bakifrån. Målvaktsteamet Johan Mattsson och Niklas Rubin har, precis som föregångarna har haft, Kristoffer Martin som målvaktstränare. Få av Frölundas målvakter, Lars Johansson undantaget, har utvecklats som de borde och har potential till. Spelet runt kassen är för taffligt för att sorteras in som okej på den här nivån. Agerandet mot skytten är, framför allt i Mattssons fall, mer i positionering nära kassen än ett agerande för att krympa ytan för skotten att leta sig in. Det är förstås ett samarbete med försvaret, ett arbete där målvakten ska känna sig trygg i sitt handlande. Men där har det kärvat.

Men helt klart måste Frölunda se över målvaktspositionerna och hur man tränar sina keeprar. Och, väldigt väsentligt, hur många målvakter från juniorleden har gått vidare till A-laget…? Nej, där har laget inte mycket att slå sig för indianenbröstet.

Lägg till att Frölundas backar har blivit för omständliga. De snabba omställningarna är för saktfärdiga och lättlästa. Med laget väl i anfallszon hamnar man i ett vridande och vändande längs sargen utan att skapa situationer som hotar framför mål. Ja, Ryan Lasch saknas. Hans förmåga att hålla i puck och leverera passningar är unikt och ledde till Frölundas framgångar de säsonger han var med. Men om han inte är på isen får man väl rätta mun efter matsäck och skapat ett annat spelsystem. För någonstans är det där laget har hamnat, i ett stereotypt spel som motståndarna lärt sig och där de snabbt klär av Frölundas hot.

Visst. Rögle är inte ett favoritmotstånd för Frölunda. Men som det har sett ut i kvartsfinalspelet är inte ok. 3–20 över fyra matcher. Var fanns hjärtat? Var fanns vilja i försvaret att hålla motståndarna stången? Var fanns kreativiteten i anfallet? Uppoffringen framför mål som skapar den oreda som i sin tur skapar möjligheter till mål? Vem eller vilka ville kliva fram som hjältar, som jokrar för att överraska…? Ingen, visade det sig.

Nu blir det räfts och rättarting efter att Frölunda svalt den sura karamellen. För andra säsongen på raken har laget hamnat i brygga efter nyår utan att krångla sig ur den positionen. Det är minst en säsong för mycket. Det finns mycket att fundera över, men Bob Lindemans taktik är passé.

Final med bandypropaganda

När jag, hösten 2011, blev omplacerad från nöjesreporter till sportreporter blev bandyn min räddning. Det hade uppstått ett glapp när KK – Kenneth Karlsson, uppskattad och kunnig sportreporter – tvingades att kasta in handduken, som jag utnyttjade. GT hade då att bevaka, gärna på plats, fyra elitlag i bandy: Gais, IFK Kungälv, IFK Vänersborg och Villa Lidköping.

Jag kastade mig in i denna vilda dans med iver och en stor portion okunskap, som jag räddade längs vägen och stärkte med insikter, respekt för sporten och de hårt jobbande lagen. Jag blev förälskad i sporten, denna så svåra, intensivt snabba och omväxlande sport, där en anteckning, en stunds förlorad fokusering, kan göra att man missar både ett eller två mål. Det hände att jag, som någon januarimatch i Villa Villerkulla, Villas hemmaarena i Lidköping, mellan hemmalaget och starka Västerås, kunde bli alldeles andfådd, som om jag spelat själv. Min första bandysäsong gav också min första bandyfinal på plats, då Villa efter en stark säsong knep finalplatsen mot favorittippade Sandviken. Det blev en final sent att glömma, där Sandviken dominerade första halvlek och bara skulle defilera in mot slutsignal, men där Villa skakade av sig finalnerverna och plockade in mål efter mål i jakten på en kvittering och en förlängning. Sandvikens målvakt Joel Othén fick vantarna på det som kunde blivit Villa kvittering i slutminuterna när lagets stjärna, Daniel Andersson, sköt från vänster ur snäv vinkel. ”Han flaxade som en kolibri”, var den besvikna Villaspelarens kommentar efteråt till en, återigen, andfådd GT-reporter i Studenternas environger.

Efterlängtat SM-guld

Det har blivit några SM-finaler sedan dess för Villa, men inte för mig. Åtminstone inte på plats. Men det kommer. För två år sedan fick så Lidköpingslaget sitt efterlängtade, första, SM-guld. Men då var jag på väg hem från Los Angeles, tog del av rapporteringen från matchen via Sportbladet och kunde, väl hemma, se matchen på SVT Play.

Då hade Daniel Andersson lagt skridskorna och sitt gamla susp (jag gjorde ett reportage om honom och fick se det sunkigaste suspensoarer ever, en relik från hans år som proffs i Ryssland… ja, förmodligen från starten som ung i Nässjö)på hyllan. Så något SM-guld med det lag han tjänat mest och bäst blev det aldrig.

Förra året tog sig Villa återigen till final. Denna gång mot Edsbyn. Men där knöt det sig rejält för västgötarna, igen, och matchen blev aldrig ens dramatisk.

Märkligt covidår

Nu, detta märkliga covidår, ställdes så Villa Lidköping mot AIK bandy; två av Sveriges mest hårdsatsande bandylag i en rätt så logisk final, där de förra Villaspelarna Johan Esplund (som spelade final förra året för det förlorande laget) och, just, Daniel Andersson hamnat efter, förmodar jag, fina ekonomiska villkor i AIK (nota bene, i bandy handlar det aldrig som stora pengar, så det är begripligt att man vill ha in slantarna). En värvning som väckt ont blod hos Villasupportrarna, där några tramsigt nog gick till hot och överdrifter (hör ni, livegenskapen fick aldrig fotfäste i Sverige och via Magnus Erikssons Skarastadga 1335 upphörde landet med trälar). Så, jo, det här skulle redan på pappret bli en holmgång något över det extra.

Nej, det blev aldrig en folkfest. Restriktionerna ställde till det, så istället för strålande sol på Studenternas i Uppsala inför 20000–250000 blev det en publiktom Revoverhallen i studentstaden istället. Nu fick man bänka sig framför teven och det skulle inte dröja förrän dramatiken drog igång.

Misstag ger mål

Elitseriens vassaste målskytt, Villas Christoffer Edlund skjuter i första minuten ur snäv vinkel, men utanför. I fjärde minuten tappar Johan Esplund boll långt nere på egen planhalva och Joel Broberg gör inget misstag med AIK-målvakten, snart 47-årige, Andreas Bergwall och gör 1–0. Knappt hinner spelet starta igen förrän AIK-stjärnan, en av Sveriges, ja, kanske världens bästa bandyspelare, Erik Pettersson blir omkullriven i Villas straffområde. Men domare Christoffer Adelsjö slår bort den straff som borde ha varit.

Men AIK skakar av sig det, kvitterar minuten efter genom Sebastian Ytterell. Det böljar fram och tillbaka i spelet, men det är trots allt Villa som har det dominerande bollinnehavet. Det syns tydligt att Villa har studerat hur AIK-försvaret står för långbollarna är i legio med lyror som singlar över planen för att friställa högt cirklande Christoffer Edlund. Men han blåses av för offside vid de tillfällen som ges, istället är det Petter Björling, den så Villasolidariske spelaren oavsett position, som smiter upp. I en märklig situation där samtliga spelare, inklusive Björling själv och Bergwall, väntar på signal för offside är just Petter Björling den som vaknar till och gör 2–1 i den 23 minuten.

Upprörda känslor

Upprörda känslor hos Solnalaget, förstås, men för tv-tittaren är det svårt att avgöra när bollen slogs och var Björling stod då. Så tar Villa fortsatt tag i spelet, Andreas Bergwall får visa varför han fortfarande är en av världens bästa målvakter med räddning på räddning på chans efter chans. När så Villa hämtar andan precis innan signal för halvtid smiter AIK:s Tobias Nyberg snyggt in i straffområdet efter en Zlatanpassning av Daniel Andersson där Johan Esplund på sedvanligt manér balanserat sig igenom en tilltrasslad situation och levererat ett öppnade pass. 2–2 och vila i en tillställning som redan efter 45 minuter hade allt.

Det skulle komma mera.

Villa fick ju sitt slutspel mot semifinalmotståndarna Sandviken präglat av covidfall i lagen, både motståndarna och det egna spelarna i Villa drabbades. Det innebär ju att lungorna tar stryk, om det vill sig illa, så att Villas spelmässiga dominans tog stryk i andra, var kanske inte så konstigt.

Ett lägre tempo passade AIK bättre, men ändå lyckades Villas Christoffer Edlund på måltjuvsvis trycka in 3–2 snyggt framspelad av Joel Broberg i 54 minuten. Några minuter efter gör Petter Björling återigen mål, återigen på en situation som VAR-rummet (om det nu hade funnits i bandyns SM-final) kanske viftat bort för offside. Men samtidigt, Villa har studerat AIK:s försvarslinje inför finalen. Uppenbarligen var det en medveten strategi att straffa Solnalagets högt ställda försvar med lyrbollar, som nu hittade rätt. För inte bara var Petter Björling med utan också Tim Persson. Självklart kunde inte Bergwall reda ut den 2–0-situationen.

Knyter inte ihop säcken

Med 4–2 gjorde nu Villa det som laget inte borde. Istället för att hålla i boll, spela sitt spel, försökte laget knyta ihop säcken och lägga sig på försvar. AIK:s bollskickliga individualister älskade ju den utmaningen och skapade inte bara chanser, utan utnyttjade dem. Ur snäv vinkel prickskjuter Erik Pettersson in reduceringen i 65:e minuten; ett skott som Villas Jesper Thimfors kanske borde ha tagit, för visst hamnade den 190 (i strumplästen) väldige målvakt lite ur position.

Med Villa på försvar kunde AIK trycka på och när Villa försökte försvara sig mot bolltrollkarlarna i Solnalaget… ja, då kom förseelserna. Först Joel Broberg (71:a minuten). Sedan Martin Andreasson (75:e). Med två man av banan blev övertaget för stort för AIK och bara sekunder efter den sistnämndes utvisning slog Daniel Andersson in kvitteringen på volley, ett skott som Thimfors var på, men aldrig lyckades styra utanför.

Dramatik…? Ja. Men det skulle komma mera. Två trötta lag öppnar för chanser åt båda hållen. Klockan tickar ivrigt mot ett avgörande i sudden. Johan Esplund drar i slutsekunderna av ordinarie tid på sig en utvisning, men trots en spatiös tilläggstid klarar Villa inte att avgöra.

Nära ögat

Detta till trots, AIK:s Tobias Nyberg kommer in från sin högerkant på tilläggstid, skjuter, men Jesper Thimfors flaxar till med vänsterarmen och styr bort bollen. I anfallet efter kommer Villas store, lille spelare Tim Persson in i AIK:s straffområde, rivs ner och straff utdöms… men! Domarteamet ändras sig. AIK:s försvarare Linus Pettersson träffar bollen innan han klipper Tim Perssons ben.

Så…

Sudden, it is. Dramat fortsätter. Fem minuter in drar AIK:s Ilara Moisala på sig en utvisning. Villa ligger på, men när Martin Andreasson minuterna senare utvisas för andra gången utjämnas oddsen. Så åker AIK:s ryss, Alexandr Kim på en tiominutare i nionde förlängningsminuten och fördel Villa med spelövertaget.

Men det är tröttkörda spelare, som ändå håller ett virvlande tempo. Spelet väger jämnt för att emellanåt brisera i någon chans som avstyrs av duktiga målvakter. Sidbyte och fortsatt dramatik. Johan Esplund dräller återigen med bollen, ånyo är Joel Broberg framme, men ännu en gång avstyr Andreas Bergwall förtjänstfull. Anfallet efter får till en dramatisk hörna för AIK med räddning av Thimfors, kalabalik på mållinjen, men ingen boll över densamma.

Så vänder allt, Joel Broberg driver upp bollen, skjuter med en benparad av Bergwall där kamikazepiloten Christoffer Edlund kommer flygandes på returen. Bollen rinner ifrån honom, men en klubba, eller bollen, träffar honom i ögat och han blir liggandes med svåra smärtor. In med läkare, spelavbrott, andhämtning och spänningspåslag. Med svullnad vid höger öga reser sig Edlund upp, förs till avbytarbänken. Spelet startar och med bara någon minut in på den fördröjda andra sudden-kvarten kommer avgörandet. Självklart är det Villas lagkapten Martin Karlsson avgör ett av svensk sports främsta och största drama. Ett skott från höger som inte ens Andreas Bergwall kan klara. AIK står Puh! Och tack! AIK bandy står utan sitt första SM-guld på 90 år. Villa med sitt andra på herrsidan sedan på tio år efter att ha spelat flera finaler. Damerna tog ju sitt första för en vecka sedan. Grattis.

Japan tur och retur på en dryg timme

Sedan ett år ser ju inte världen lika dan ut, om än att den gör det. Men resandet är ju inte lika självklart längre och för vår del har det blivit kortare bilutflykter, vilket är helt ok samtidigt som det är lite trist. Nu finns det ju alternativ för den som vill drömma sig bort och få en känsla av att resa. Som när man kliver in i nyöppnade Kuruyas lokaler, restaurangen som tidigare syster Koizen och köksmästaren Alvin Chus omakasefinesser, på Aschebergsgatan i Göteborg.

Nyöppnat. Foto: KAI MARTIN

Jo, familjen Chu har inte lämnat sitt etablissemang, men öppnat en ny restaurang nu när Koizen etablerat sig i Linnéstaden på Nordenskiöldsgatan (har skrivit om båda ställena här och här). Nu är det Alvin Chus lillebror Viktor som med hjälp av sin bror och mamma Teresa, som kommit med tips och insikter, står nu han för inriktningen. Nu handlar det om något slags japansk after work, mer inriktning på mat än på dryck, kallat donburi. Lite åt tapashållet med flera rätter (man kan också välja något litet plus något stort portionsmässigt) eller poke bowl, om man så vill. Men, förstår, med den japanska faiblessen för ett estetiskt kök med rätter som var och en får ta plats.

Kuruya bjuder verkligen på en resa till Japan och jag, som var där 1997, känner minnesluckorna slå upp på vid gavel i den trånga, men charmiga och nyrenoverade lokalen i Vasastan.

Det finns säkert någon som kan sin donburi, som märker att nyligen examinerade maskiningenjören Viktor Chu är ny på jobbet; jag gör det inte. Han är omsorgsfull och nyfiken i sin matkonst, noggrann och serverar allt med lågmälda kommentarer om vad som bjuds.

När jag äter izakaya moriawase (en smakmeny) kommer en parad av de rätter som annars finns på menyn och emellanåt någon överraskning. Det är äggvita, lax, tonfisk, fläsk, svamp, picklad gurka… allt upplagd i de små skålarna med sådan ackuratess att det egentligen svårt att bryta taffeln eller ens börja äta. För det här är matkonst för både öga och gom. Den panerade kyckling tappar mig helt och den försvinner innan rätten hann bli fotograferad. Men egentligen är allt så otroligt vällagat och gott.

För en västerlänning från kalla Norden är det en spännande kulinarisk utflykt på en dryg timme i restaurangen (ja, hade lätt kunnat ta en längre lunch än vad som skedde) och med transittiden på cykeln får jag en resa till Tokyo på en och en halvtimme. Man kan ha det sämre.

Viva Villa!

Det kunde varit den första matchen av två möjliga för viktoria Villa den här helgen. Men på grund av att både Sandvikens och Villas respektive herrlag har drabbats av covid-19 har SM-finalen skjutits upp till påskhelgen och semifinalserien avgörs i veckan. Så än så länge oklart om det blir en utmaning för Villas herrar mot AIK, som ju byggt upp ett vasst team av veteraner och ivriga yngre spelare; laget som redan tidigare slog ut förra årets segrare i SM-finalen, Edsbyn.

Men Villas damlag hade, efter en rekordsvit under säsongen utan en enda förlust, tillskansat sig en plats i dam-finalen. Mot Västers SK Bandy. Det rutinerade laget som bjöd upp till en sensationell SM-final förra året. Då då de på nolltid vände på kuttingen och snöt åt sig segern mot ett snopet Skutskär, som glömde knyta ihop säcken. Bandypropaganda i sin prydno.

I år färska elitlaget Villa, som envetet och lika målmedvetet siktat mot att vara ett topplag att räkna med, precis som herrarna. Det har alltså gett resultat. I lagets första final ställdes alltså ett lag utan större rutin (som lag innehåller Villa förstås rutinerade spelare) mot ett som har erfarenheten.

Det blev sprudlande bandy i ett, inledningsvis, hisnande tempo.V

V som i viktoria. Villa vann sitt första SM-guld för damer.

I sjunde matchminuten tog Villa, lite logiskt med tanke på bollinnehav, ledningen på hörna, ett distinkt skott av Julia Wallgren. Men om någon trodde att det skulle rinna iväg, så hade man glömt berätta detta för Västeråsspelarna. Snyggt täppte laget till på kanterna, omöjliggjorde för Villas flinka spelare att få tid med boll och komma runt. Det blev ett intensivt ställningskrig som samtidigt inte saknade chanser.

Så logiskt då Västerås i den trettonde minuten via Charlotte Selbekk kvitterade med ett lurigt långskott.

Det var en kamp inte bara mellan två finalsugna lag utan också mellan Villas målvakt Pernilla Elardt och Västerås Isabelle Larsson, med storspel från båda. Den senare fick visa sin kvalitet när Villa fick skott, en snygg benparad rädda 2-1 där, men tyvärr rakade Lisa Östman in bollen på returen.

Det var en jämn batalj, som det ska vara i en SM-final. Villa rykte ifrån, men aldrig längre än med ett måls överläge. För Västerås åt sig hela tiden ikapp. Följaktligen blev Villas 3–2-ledning i halvtidspausen kvitterad i andra halvleks början. Men om tempot hade gått ned sista kvarten i första halvlek gav det inte Västerås någon fördel i andra. För plötsligt blev spelövertaget större för motståndarna. Villa dominerade med ett lugn som övertygade. Där Västerås tidigare täppt till gavs nu öppningar, samtidigt som chanser gavs och togs till Villa gjorde 4–3 på en hörna som Matilda Svenler utnyttjade i 75:e minuten. Så följde 5–3 som senare blev den definitiva punkten i matchen med 6–3 i 90:e minuten. De tre tilläggsminuterna räckte inte till för Västerås för att skaka Villa som kunde inhysta sitt första SM-guld för damer.

I semifinalen mellan herrlaget och SAIK avgick Villa med seger (9–2). Därmed tar Villa ett steg närmare ytterligare en SM-final.

Proppen ur, Zibanejad

Det har ju gått att ta på hopplösheten. Att läsa uppgivenheten i ögonen. Se hur kroppen liksom kommer de där ögonblicken, hundra-, ja, tusendelarna, för sent in i situationer. Hur allting har krupit upp från tentaklerna till hjärncellerna och skapat oreda. Det är nu kanske inte så konstigt. New York Rangers svenske forwardstjärna Mika Zibanejad drabbades av covid och har fått kämpa för att komma tillbaka, tappade där både vikt, styrka och självkänsla. Det magiska trollspö han hade när NHL stängde ner för ett år sedan har förvandlats till en käpp att hålla balansen med. Då, när han i hemmamatchen mot Washington, gjorde fem mål i en och samma match. Nu, när han knappt mäktat med ens några passningspoäng och knappt några mål (innan nattens match mot Philadelphia Flyers hade han mäktat med tre mål och åtta assist jämfört med förra säsongen då han, innan allt släcktes ned, gjorde 41 mål.

Men steg för steg med ett tålamod som fått kliva in där självförtroendet och självkänslan saknats har han hittat tillbaka.

Så mot Philadelphia Flyers blev det proppen ur och på vilket sätt. Rangers hade en 2–0-ledning inför andra perioden. De klev ur densamma med 9–0, efter alltså ha gjort sju mål i en och samma period. Till saken hör att Mika Zibanejad då kunde notera tre mål i ett äkta hattrick och dessutom tre assist. Något som är NHL-rekord. För detta har skett endast en gång i proffsligan hundraåriga historia, då New York Islander legendar Bryan Trottier gjorde denna bedrift mot just Rangers, december 1978. Strongt.

Mål- och assistfest. Mika Zibanejad blev historisk i matchen mot Philadelphia Flyers inatt.

Lägg till detta att New York Rangers saknade sitt ledarteam, då David Quinn med assistenter isolerades inför matchen i enlighet med NHL:s covid-protokoll. Istället fick Hartford, Rangers farmarlag i AHL, hastigt ställa upp med sina coacher med Kris Knoblauch i spetsen och med bland andra assisterande general managern Chris Drury som assistent.

Matchen…? Nja, det var inget skönspel. I första perioden begick Rangers misstag som kunde kostat dem dyrt, men målvakten Alexander Georgijev räddade laget och fick slutligen, inte utan slit och högoktaniga räddningar inkassera nollan. Men det var i andra perioden som Philadelphia Flyers kollektivt gick bort sig och lämnade sina målvakter, Brian Elliott (fem insläppta) och Carter Hart (fyra) i sticket.

Det gav Rangers utrymme för lekstuga där alltså Mika Zibanejad excellerade med både mål- och assistexplosion. Förhoppningsvis släpper det för den snart 28-årige stockholmaren. För anspänningen har tärt. Inte så konstigt då att forwardkollegan Chris Kreider gav svensken en björnkram efter det första målet.

Hockeykärlek. Chris Kreider kramar om Mika Zibanejad efter hans första mål.