Tonsäker ”Nyårsbubbel”

Revy:

NYÅRSBUBBEL

!!!

Revy i toner. Den musikalskolade ensemblen och den multiinstrumentella tvåmansorkestern bjuder på revy i toner. Foto: KAI MARTIN

Aftonstjärnan, Göteborg.

Bäst: Sonny Enells operasångare som tolkar Tomas Ledin.

Sämst: Den kräftliknande krabban gick på tomgång.

Fråga: Blir det ”Nyårsbubbel” även 2024…?

Revy eller cabaret…? Ja, den frågan ställs av konferencieren Sebastian Hagman själv från scen. Jag lutar nog åt att Aftonstjärnans ”Nyårsbubbel” är en klassisk nummerrevy med musikalisk bredd. På scen två musiker (Björn Regnér och David Timonen), som låter som en hel orkester när de skiftar instrument, och sex aktörer. Alla med musikal- och revy/farsbakgrund från alltifrån Vallarnas uppsättningar i Falkenberg till ”Annie” på Lisebergsteatern. Det är med andra ord en rutinerad skara som står på scen och det märks.

”Nyårsbubbel” är deras baby, ett skötebarn som de vårdar ömt, men heller inte drar sig för att med stolthet visa upp. Med en ensemble som alla är starka sångare och med denna multiinstrumentella duorkester, som svänger fint oavsett musik, är det ju förstår synd att inte låta musiken tala. Det görs med andra ord med emfas, från schlagerpotpurrier, en gospelarrangerad ”Lean on mean” (Bill Withers fina låt) till Lalehs soundtrack till ”Utvandrarna” – ”Minnet av ett hav” – och röstviga ”Oh my god!”, The Monikers hitlåt från Melodifestivalen 2011.

Sonny Enell gör en strålande operakt där Tomas Ledin bjuds på både svulstig sång och svulstiga arrangemang. Han är ett ett namn som gått mig förbi, men som jag gärna både ser och hör mer av.

Gänget kring ”Nyårsbubbel” vill verka i Kent Anderssons och Anders Wällhedes anda, duon som från 1996 inte bara var med om att rädda denna fina teater/bio utan också bjöd på starka revyer under en rad år. Ja, man kan ha sämre förebilder och vill man hitta lite modernare går det faktiskt att jämföra med Scalarevyn, som jobbar i lite samma andra. Där är emellertid inte riktigt årets ensemble än. Det finns att jobba på texterna och jag kan tycka att en del av sketcherna saknar djup om än att det är skickligt gjort. Samtidigt finns det nummer som Henrik Dorsin skulle ha älskat att komma på. Jag tänker på följetongen där Astrid Lindgren försöker övertyga förläggaren Bonnier om sina barnböckers förträfflighet, men gång efter annan blir avvisad; ett underbart samspel mellan Pernilla Karlsson och Sebastian Hagman i en text som bjuder på både igenkänning, skratt och med en sinnrik tvist.

”Nyårsbubbel” är en rapp föreställning med få longörer. Här är ett gäng som trivs på scen, med varandra och med att stå inför publik. Då blir det oftast både trivsamt och bra.

”Nyårsbubbel”, Aftonstjärnan, premiär 6 januari. Spelas till och med 15 januari.

Medverkande: Sara Axelsson, Sonny Enell, Emelie Hagman, Sebastian Hagman, Pernilla Karlsson och Robin Rösehag.

Orkester: Björn Regnér och David Timonen

Magister Andersson fångar publiken med humor och historia

Show:

MADE IN CHINA 2.0

!!!!

Underhållande. Stefan Andersson kan konsten att både roa och föreläsa, som i ”Made in China 2.0”, en show som kombinerar de tidigare föreställningar ”Skeppsråttan” och ”Made in China.

Foto: TOMMY HOLL

Kajskul 8, Göteborg.

Publik: Utsålt.

Bäst: Stefan Anderssons förmåga att fängsla publiken.

Sämst: Det där med att en sjöman på 1700-talet skriver brev till sin älskade känns inte så trovärdigt.

Fråga: Vad blir Stefan Andersson nästa historiska utmaning att ta sig an…?

Det är inte lätt det här med jubileer. Ta Göteborgs 300-årsfirande som sköts ut två år på grund av bristande ekonomi. Eller stadens 400-årsjubileum 2021 som mer eller mindre ställdes in på grund av pandemin. I dess följd tvingades Stefan Andersson också planera om sin krogshow ”Made in China 2.0”, som först i år ser sin premiär. För den är ju tänkt som en födelsedagshälsning till staden med anledning av 400-årsfirandet.

Nå, nu gör det inte så mycket. Han har sedan sin första musikhistoriska föreställning ”Marstrandsfånge no 90 Kleist” (2008) om Carlstens fästning på Marstrand hittat ett koncept som håller. Underhållning, nyskriven musik baserad på historia och har efter den första återkommit med ”Skeppsråttan” (2009), ”Teaterkungen” (2011), ”Made in China” (2015) och ”Flygblad över Berlin” (2018). Historier som är grundade på research om Svenska Ostindiska Compagniet och danskenorske Tordenskjolds försök att täppa till Sveriges port mot väster 1719, mordet på Gustav III, Ostindiefararen Göhteborgs äventyr och andra världskriget. Föreställningar han spelat på allt från krogscener till Carlstens fästning och kungliga slottet i Stockholm. Shower som kan plockas upp och packas ned. Exempelvis spelas ”Marstrandsfånge no 90 Kleist” regelbundet varje sommar på Marstrand.

Med snille och smak lyckas han förena sina historielektioner med allvar, humor, skrönor och fakta i fint sammansatta föreställningar. Det är på sätt och vis förbluffande att Stefan Andersson som magister har sin publik i ett så fast grepp. Historia är väl knappast ett ämne som är förenat med krogshow, men han löser alltså denna sin uppgift med den äran.

”Made in China 2.0” är, som namnet ger, ett slags uppdatering av ”Made in China” från 2015 där han nu finurligt också vävt in historien från ”Skeppsråttan” från 2008. I ett samlat grepp får vi oss till livs en underhållande lektion om – i första akten – Göteborg och stadens ursprung från tiden 1611 till 1743 och – i andra akten – perioden 1743–1745. Han bjuder tillsammans med sitt band och skådespelarna Gunnar Pedersen och Ander ”Pippistrello” Rönnfors på skrönor, rena rama revynumren och historisk dramatik till ackompanjemang. Musiken är balanserat arrangerad och suggestiv. Stefan Andersson kan sitt singer/songwriterhantverk. Lägg till utsökt ljud och ljus och suggestionen från scen är total.

Det här är en show att bli båda road, underhållen, undervisad och fängslad av.

Roar. Stefan Andersson kan konsten att fånga och underhålla sin publik. Foto: TOMMY HOLL

Stefan Andersson, ”Made in China 2.0”, premiär 13 januari 2022. Spelas till och med 18 mars.

Manus, musik och regi: Stefan Andersson.

Ljud, design och teknik: Jonathan Alenhag.

Ljud, design och teknik: Roger Krieg.

Medverkande: Stefan Andersson, sång och gitarr, Sebastian Hankers, bas och sång, Magnus ”Moffa” Tjörnqvist, gitarr och sång, Erika Risinger, fiol och sång, Michael Edlund, trummor, John Lönnmyr, keyboard, Gunnar Pedersen, skådespelare och sång, och Anders ”Pipistrello” Rönnefors, skådespelare och sång.

Spänningsladdat för Mölndalsrevyn

Revy:

SPÄNNING & ELÄNDE – en revy mot strömmen

!!!

Laddat. Mölndalsrevyn hämtar energi ur elkrisen. Foto: KAI MARTIN

Mölndalsrevyn, Möllan

Bäst: ”Raymond och kapitalet” – pjäsen som kom 50 år försent.

Sämst: Övergångarna från ett nummer till ett annat.

Fråga: Hur går tankarna inför nästa års 50-årsjubileum…?

Gänget kring och i Mölndalsrevyn känns som de sista lokalrevysentusiasterna. Troget bjuder de upp varje år, ställer sig på scen för att underhålla och sliter och släpar med repetitioner och föreställningar. Beundransvärt och värd alla applåder de kan få. Har man, som jag, haft förmånen att följa Mölndalsrevyn sedan strax innan millenieskiftet har man bjudits på en resa i fråga om spets på skämt och underhållning. En berg och dal-banetur. Men så ska det också vara med lokalrevy. Glädjen som ensemblen bjuder från scen står på något vis över det som är lite sämre och blir i sin tur definitivt mycket bättre i det nummer som har klass.

De senaste åren är det gängets damer som ger stadga i föreställningen. De rutinerade scenrävarna Karin Mickelbo och Lena Gustafsson. vars grimaserande tanter bara det är stor underhållning, Sara Sanzén med sin återhållsamma, torra humor och Manda Strid Bomander, som har tajming, röst och dans i en skön förening. Det blir en bra balans med killarna – rutinerade Lars Magnus Larsson, Joel Berghé, Kjell Samuelsson och Anton Nordin, som tar en allt större, självklar plats på scen.

I år har Mölndalsrevyn tack och lov skrotat ramberättelsen. Istället kan man skönja en elektrisk tråd i föreställningen med de återkommande numren om elkrisen. Fortfarande kan jag tycka att man saknar den definitiva känslan för lokalrevy. Det räcker liksom inte att ha med något om vildsvin i Balltorp för att rädda hem det som under många år och föreställningar varit Mölndalsrevyns signum.

”Spänning & elände – en revy mot strömmen” bjuder på toppar och dalar. Precis så ska det vara med lokalrevy och är ett av skälen att älska Mölndalsrevyn.

Jag är personligen oerhört förtjust i numret med ”Möllans fria musikaliska teater” – Sara Sanzéns underhållande följetong sedan några år – som i år bjuder på ”Gris”. Ja, förstås en travesti på ”Grease” med succémusikalens musik i botten. Ett lite längre nummer, men fylld till bredden av förvecklingar och humor. I år har den konkurrens av Håkan Johnssons (Per Anderssons hovleverantör av manus) ”Raymond och kapitalet”. En pjäs grovt raljerande över arbetarkultur och klasskamp, presenterad idag, men 50 år för sent. Vasst manus, snabba, snärtiga repliker och snillrik, dråplig humor i Monty Pythonklass.

Mölndalsrevyn är en lokalrevy som håller i sina traditioner. Gott så. Man har med andra ord varit mån om att låta en duo spinna kring dåliga skämt. Då, då jag började gästa revyn, var det initialt Lennart Olsson, salig i åminnelse, och Per Andersson som stod för underhållningen. De har skiftat under åren, men Karin Mickelbo och Sara Sanzén som batteri respektive lampa kvalar in som ett av de mest lysande (!) under mina 25 år med Mölndalsrevyn. Strålande!

Karin Svenners sketch ”El-experten” – ett nummer i vardera akt – med Kjell Samuelsson och Manda Strid Bomander är heller inte dumt. Om faran med att försöka spara el och om hur allt kan gå åt pipan.

Årets Mölndalsrevyn pendlar mellan återblickar från nära respektive fjärran perspektiv. Mellan skratten bjuder man också in till allvar, som den fina hommagen till Sven-Bertil Taube. Totalt blir det en revy som roar, men där jag skulle önskat fler toppar, färre longörer mellan numren och mer gapskratt. Men kanske väntar man till nästa år. Då det är dags för jubileum.

Mölndalsrevyn (premiär 5 januari).

Regi: Erik Ståhlberg

Regiassisten och koreograf: Gustaf Jönsson.

Kostym: Doris Kjær.

Ljus: Henrik Johansson.

Med: Manda Strid Bomander, Lena Gustafsson, Lars Magnus Larsson, Karin Mickelbo, Anton Nordin, Kjell Samuelsson, Joel Berghé och Sara Sanzén.

ENO (Electric Night Orchestra): Andreas Nordanstig, kapellmästare, keyboard, gitarr, Bengt Bengan Holm, trummor, Janschie Börjesson, gitarr, och Börje Nilsson-Mäki, bas.

Jubilerande Falkenbergsrevyn gör det igen

Revy:

UPP & NER – MED ETT JUBILEENDE

!!!!

Pricksäkert. Falkenbergsrevyn bjuder på strålande underhållning när man 25-årsjubilerar. Foto: BO HÅKANSSON/BILDUPPDRAGET

Falkenbergsrevyn, Falkenbergs stadsteater.

Publik: Utsålt.

Bäst: Hela detta smörgåsbord av humor och god underhållning.

Sämst: Nja, kanske inte något. Möjligtvis någon säck som aldrig knöts ihop i något nummer.

Fråga: Vad hände med hyllningen till Sven-Bertil Taube…?

När Falkenbergsrevyn 25-årsjubilerar står man på en stabil grund. Inte bara för att flera av medlemmarna på scen och i det kreativa teamet varit med från starten (beundransvärt). Nej, kanske än mer för att man hittat en modell för den framgång som Falkenbergsrevyn har haft genom åren. Ja, de kan konsten att skämta, bjuda på underhållning av rang och hitta – år efter år – artister som vet hur man bäst gör sig på scen. Men också för att kärnan i denna deras show bottnar i ett djupt musikaliskt kunnande.

Med Bernt Bengtsson som basen i orkestern blir det tillsammans med Bertil Schough (gitarr, dragspel, fiol), Emelie Alm (piano, gitarr) och Beppe Wackelin (trummor) en ständigt svängande motor i föreställningen. Lägg till att ingen i ensemblen faller ur ramen gällande sången. Det här gänget klarar allt – från acapellasång, Tomas Ledin, Miss Li till Sweets ”Balroom blitz” (som blir det rappa bidraget om brittiska ”Partygate”) – och imponerar från det ena numret till det andra.

Det är dessutom en ensemble som gillar att möta sin publik och bjuder in den. Från start får vi ynnesten att inte bara känna oss välkomna utan exklusivt utvalda. Falkenbergsrevyn spelar just för dig/mig den här kvällen (och alla andra kvällar).

Som vanligt dukar man upp ett smörgåsbord inspirerat av händelser under år 2022: den svenska politiska röran, den brittiska politiska soppan, Sveriges fåfänga försök att komma med i Nato, familjen Wahlgrens ständiga närvaro i etern, miljöaktivism, de skenande elpriserna…

Även med i Falkenbergsrevyn. Familjen Wahlgren – Benjamin (Daniel Träff), Pernilla (Anna Carlsson), Christina Schollin (Håkan Runevad) och Bianca (Linnéa Lexfors) är allestädes närvarande inom svensk underhållning och förstås också i Falkenbergsrevyn. Foto: BO HÅKANSSON/BILDUPPDRAGET

Det är ett överdåd i humor, scenkonst, fiffiga lösningar, slapstick och rejäl bondhumor. Underbältet humor får också sitt utrymme, framför allt när vi får bevittna hantverkarbesök hos Lotta Engberg (klockren av Ana Carlsson) och Soldoktorn. Men trots all storslagenhet måste förstås även Falkenbergsrevyn hålla i slantarna och bjuder därför på billiga skämt i ett av aftonens kanske roligaste nummer.

En stunds allvar backar heller inte gänget för när man hyllar Sven Melander. Men någonstans på vägen tappades uppenbarligen Sven-Bertil Taubes bortgång bort, något som tillsammans med förlusten av andra svenska profiler under 2022 naturligtvis hade förtjänat sin plats på scenen. En randanmärkning, förstås. För på scen övertrumfar Anna Carlsson, Bernt Bengtsson, Beppe Wackelin, Bertil Schough, Daniel Träff, Emelie Alm, Håkan Runevad, Lena Petersson och Linnéa Lexfors varandra och utmanar ständigt sig själva. Vill man få en bra start på år 2023 ska man boka biljett till Falkenbergsrevyn. Jag kom på mig själv med att skratta så tårarna sprutade. Onekligen ett gott betyg.

Falkenbergsrevyn: Upp & ner – med ett jubileende, premiär 5 januari 2023, spelas till och med 24 mars.

Regi: Pär Nymark.

Koreografi: Emil Söder.

Kapellmästare: Bernt Bengtsson.

Scenografi: Fredrik Dillberg.

Peruk och mask: Tiina Bengtsson och Ronja Sandell.

Kostym: Caroline Eriksson.

På scen: Anna Carlsson, Bernt Bengtsson, Beppe Wackelin, Bertil Schough, Daniel Träff, Emelie Alm, Håkan Runevad, Lena Petersson och Linnéa Lexfors.

Juniorkronornas problem större än på isen

I en ytterst dramatisk match förlorade Juniorkronorna möjligheten att möta Kanada i finalen i Halifax. Efter att ha gjort sin bästa match i turneringen höll laget det tjeckiska motståndet stången i nära nog tre perioder utan att släppa in något mål. Så långt räckte 1–0 och det effektiva spelet.

Jo, jag har slitit det lilla hår jag har efter att ha sett de tidigare matcherna. Juniorkronorna har spelat ett usel spel i uppspelsfasen. Av tre zoner har laget mäktat med blott den i anfallszon. I egen och i mittzon har man gett bort alltför många puckar på grund av slarv eller för dåligt tempo. Spelet uppe vid blålinjen intill sargerna har varit förbluffande illa. Där pucken ska ut och in i mittzon har den istället kommit i retur i fördel motståndarna. Det är naturligtvis förödande i ett så snabbt spel som ishockey, oavsett på vilken nivå man nu må spela på.

Lyckligtvis har laget haft Djurgårdens målvaktstalang Carl Lindbom mellan stolparna, som spelat prickfritt i samtliga matcher i samtliga perioder förutom just den där ödesdigra minuten och vid den lika fatala förlängningens avgörande ögonblick. När försvaret irrat bort sig eller när man gett bort puckar i försöken att bygga upp anfallen… ja, då har han varit där, trygg, säker och med en spelförståelse som oftast övertrumfat motståndet.

Jag har flera gånger häpnat att laget har gått så långt som man gjort. Att det blev en övertygande vinst mot Österrike var givet. Men spelet var inte bra. Det visade sig i matchen mot Tyskland, som svenskarna vann med blott 1–0. Att laget sedan lyckades vinna över tjeckien på övertid i gruppspelet är fortfarande en gåta. Motståndarna var kostymen större i allt, bättre teknik, giftigare chanser, snabbare, elegantare och effektivare spel. Men återigen, Carl Lindbom räddade laget och förmågan att göra mål i avgörande lägen gav segern. Men rättvist…? Nja, flest mål vinner, så är det ju.

Avgörandets sekund. Tjeckien vinner på övertid mot Juniorkronorna och är klara för final.

Sverige blev sedan, i sista gruppspelsmatchen, en munsbit för hemmanationen. Ändå gick svenskarna vidare, mötte Finland i kvartsfinalen och envisades med samma brist på spel. Ändå vann laget mirakulöst för att hamna i semifinal och återigen ställas mot tjeckerna, som tillsammans med grannlandet Slovakien och Kanada visat på bäst spel i turneringen.

Här blommade äntligen det svenska spelet. Speldel för speldel kuggade tag i varandra. Passen satt, speeden hade kommit, rörligheten likaså; allt fungerade från försvars- till anfallszon. Man jobbade för varandra och visade viljan att vinna.

Men med kort tid kvar satte tjeckerna press på svenskarna. Ut med målvakten, in med en extra spelare och man började mala ned det motstånd som så duktigt hållit allt stången. Men knappt en minut kvar hamnar pucken i mittzon och skjuts av en svensk spelare ned till icing. Så onödigt.

Tekningen i den svenska zonen vanns av tjeckerna som med dryga halv minuten kvar kunde skjuta ett isskott som gick in i mål, ett skott Lindbom klarat vilken dag i veckan som helst, men nu lämnade en glipa lämnas med isen på. 1–1 och förlängning, där svenskarna dominerar och har en puck vibrerande på mållinjen, men där det är tjeckerna som gör det avgörande målet. Inte mycket att säga om. En förlängning är en förlängning, ett chansande. Nu drog Tjeckien vinstlotten.

Problem med spelet under turneringen, alltså. Men svenska juniorlandslaget har större problem än så.

Innan turneringen kunde Aftonbladet avslöja att lagets målvaktstränare, Peter ”Trötter” Andersson, inte var med på resan i till Kanada. En, jag säger en!, spelare hade ställt som ultimatum att målvaktstränaren, efter en tidigare kontrovers, skulle stanna hemma. Nyheten var förbluffande. Inte för att den unge mannen uppenbarligen drabbats av hybris och ställt jaget före laget, utan för att Juniorkronornas ledning och Svenska ishockeyförbundet ställde sig bakom honom.

Det är ju ett ledarskap som snabbt krackelerar om en enda spelare ska diktera villkor.

Nej, jag kan inte alla turer. Men känner ändå till tillräckligt för att förstå att de stora problemen inte är på isen utan i ledarskapet.

Och nej, spelaren var inte heller av den dignitet som exempelvis Kanadas Connor Bedard, 17-åringen som styr och ställer på isen, men är ödmjuk utanför. Faktum är att den svenska spelare inte gjorde något vidare avtryck alls under turneringen. Kanske skulle denne fokuserat på sin egen uppgift istället för att ställa korkade ultimatum…?

Nu slipper Juniorkronorna finalen mot starka Kanada, som istället möter Tjeckien som vann över hemmanationen med 5–2 i gruppspelet. Kan bli hur spännande som helst. Svenskarna ställs mot USA i en kamp om bronspengen och kan kanske göras match av matchen. Om man fokuserar på det som ska ske på isen.

För Svenska ishockeyförbundet och teamet kring Juniorkronorna gäller det att släppa upp. I mellandagarna om tolv månader börjar hemma-VM i Göteborg. Förhoppningsvis utan intriger och hot från enskilda spelare om vilka ledare som ska finnas på plats.

Musik från alla ljusa och mörka vrår

Konsert

PERNILLA ANDERSSON

!!!!

Sångare och berättare. Få kan som Pernilla Andersson ge konserterna – och låtarna – ett djupare värde med sitt mellansnack som bjuder på både djup, allvar och skratt. Foto: KAI MARTIN

Stora Teatern, Göteborg.

Publik: Fullt på parkett. Glest på balkong.

Bäst: Nya låten ”Ängel i snö (kyrie)”.

Sämst: Petitess, men den den fantastiska historien om bilen knöts aldrig ihop.

Fråga: Är det här början på en fortsatt tradition för mig att gå och se Pernilla Anderssons julkonsert…?

Hon knyter ihop turnésäcken för i år och med denna hennes julkonsertsvända i Göteborg. En turnésväng som har varvats mellan spelningar med sedan 18-årsålder, trogne följeslagaren, gitarristen Fredrik Rönnqvist och förstärkta av rytmsektionen, trummisen Mikael Häggström och basisten Jerker Odelholm. Det är en på samma gång avslappnad och förväntansfull Pernilla Andersson. Som att hon känner slutet, men inte för en sekund tummar på att denna hennes – och bandets – final för året ska bli annat än tipptopp. Hon är strikt professionell därvidlag. Samtidigt är hon en underbar kombination av charmig virrpanna som snabbt bjuder in till skratt, en artist som har bredd, djup och humor och också högoktanigt artisteri.

Jo, det är mycket på en gång. Men frågan är om det finns någon artist i Sverige, med en förmåga att växla mellan låtar hämtade från både de allra mörkaste som ljusaste vrår.

Som följaren av henne på hennes sociala medier får man en ytterligare privat sida av henne, där hon generöst delar med sig av sitt liv. Så har man fått följa allt från ständiga p-bekymmer, operationer, moderskapets oro och glädje till hennes, nu avlidne, älskade pappas resa längre och längre in i alzheimermörkret. Hon mänskliggör sig, är en hårt arbetande kvinna och karriärist med fötterna på jorden och ett rikt, rättvist hjärta. På scen är det det som svämmar över.

Så får vi berättelser från livet sett ur hennes lins, men med det allmängiltiga perspektivet; skilsmässa, födsel, död och allt där emellan.

Om man såg henne på Stora Teatern för ett år sedan så är det en föreställning som tangerar vad som då bjöds. Men som den skickliga artist hon är blir det som vore det alldeles nytt. Alltid är det något nytt som bjuder upp till något spontant för henne att fånga upp. Som när mikrofonen till klockspelet säckar ihop, personifieras som Micko som inte riktigt klarade av senaste spelningen på Södra Teatern och som har kroknat efter ett för yrt leverne. Hon är bra på det, Pernilla Andersson, att både hålla sig till manus och samtidigt våga spåra ur, glida ifrån manus och den strikta ordningen. Det blir med andra en levande, underhållande kväll som oavsett vilket känns unik.

Pernilla Andersson är en driven musiker och låtskrivare, som genom sitt kunnande som ljudtekniker, arrangör och producent vet vad hon vill. Tillsammans med sitt band – den ständigt oklanderligt klädde och så eminent spelande Fredrik Rönnqvist med den svängigt sammansatt rytmduon Jerker Odelholm och Mikale Häggström – blir det skarpt, men avslappnat läge på scen. Ljudet är utsökt, låtvalet likaså där de sparsmakade arrangemangen ligger vackert i örat. Musiken har albumet ”Vintersånger från Garbo” (2017), som en löst sammansatt ram. Men på självklart vis vävs även ”Johnny Cash & Nina P” och ”Desperado” in med ”Weatherman”, som på Ratpack-vis får titeln ”Winterman”.

Pernilla Andersson har en unik förmåga att smeka ljuvt och lättsamt i P4 och på scen, där hon bottnar sina texter och låtar, bjuda in till allvaret och bakgrunden till hur de kom till. Det är en hisnande och underhållande resa som aldrig blir tråkig, som skiftar sinnelag mellan gråt och skratt. Skickligt och hjärtligt.

Charmig country från Söder

Konsert:

DAVID RITSCHARD & KROKODILTÅRARNA

!!!!

Berör. David Ritschard med bandet Krokodiltårarna spänner mellan humor och allvar med en närvaro som berör. Foto: KAI MARTIN

Pustervik, Göteborg.

Publik: Utsålt för andra veckan i rad.

Bäst: ”Sverigerocken” är en modern klassiker.

Sämst: Nja, möjligen att låtarna kunde vara mer varierade.

Fråga: Vad blir David Ritschards nästa steg.

Han agerar som en väckelsepredikant i profan miljö. En mjuk agitator som nu står på Pusterviks scen bara en vecka efter att han och bandet Krokodiltårarna sålde ut. En scen bara några tiotal meter från Folkets hus och en gång mäster August Palms hemman i kvarteren i Haga då den svenska arbetarrörelsen byggdes upp. Han har gett den svenska rödvinsvänstern drömmar från klunkarna från Systembolaget på Folkungagatan i huvudstaden. Han bjuder svensk country. Musik från Söder som bottnar i Södern. Det är logiskt. Lika logiskt som att han bjuder upp Alf Robertsons musik och texter med Anna-Lena Löfgrens, tar en sväng om med Gunnar Wiklunds och Kacka Israelsons schlager-Sverige och placerar allt i en nutid. För David Ritschard är i allra högsta grad närvarande. Han tummar inte på texternas kvalitet. Bor granne med Ted Ströms ”Vintersaga” och låter det stora vemodet rulla in.

Helst hör han hemma i Stockholm och på Söder i synnerhet. Det är vardagsbetraktelser, självupplevt eller inte spelar ingen roll. Han berör med en närvaro i texterna som går igen i tilltalet på scen.

”Finns det några blandmissbrukar bland oss i kväll? Då är ni bland vänner?”. Eller ”Är det någon här som känt sig som en Hank Williams-refräng? Då är ni bland vänner?”. Det är chosefritt med maner. Inbjudan och en hand utsträckt mot en publik som får och ger. Jo, David Ritschard kan konsten att underhålla.

Han kantas av sina båda sidekicks, sångerskan och gitarristen Amanda Forssman Östberg och hustrun Agnes Nalle Odén på fiol. De tillsammans med bandet – Fabian Ris Lundblad, Gustav Erlandsson Holmqvist, Peter Strömquist och Daniel Wigstrand – är som de bortglömda på skolgården som ingen ville hänga med, men som hade en högre plan. Som hittade vägen ut, famnade musiken, vågade tro på sig själva och blev stolta, vackra, självklara på ett sätt som mobbarna aldrig kommer kunna bli. David Ritschard ser ut som någon som kunde ha platsat i Palmeutredningen, gör en grej av det och är både retro och här och nu på ett högst självklart vis.

Med honom på scen går det inte att ha tråkigt. Han är verbal och roande i mellansnacket och uppriktigt känslosam i sina sånger. Amanda Forssman Östberg får ta plats, sjunger Nationalteaterns ”Bängen trålar” med en emfas och se där, en självklar tråd mellan David Ritschards musik och den svenska proggen vardagsrealism spinns. Det är ett soundtrack till det krackelerade folkhemmet som vi har nu 2022.

David Ritschard & Krokodiltårarna, Pustervik 9 december 2022, låtlista:

  1. Tradartuttar
  2. Rockbotten
  3. Nya slusse
  4. Frågar åt en vän
  5. Behöver en vinst/en dag blir man sjuk
  6. Sockenplan
  7. Än går det vågor (Amanda Forssman Östberg och David Ritschard)
  8. Bängen trålar (Amanda)
  9. Hank Williams-refräng 
  10. Förlikat mig med tanken
  11. Inte här (när jag är här)
  12. He stopped loving her (Fabian Ris Lundblad) – extranummer
  13. Sverigerocken – extranummer
  14. Aldrig lämna – extranummer
  15. Goldrush – extranummer

Bortslarvad Lenny Bruce

Teater

EN DÖD KOMIKERS LIV – EN SAGA OM LENNY BRUCE

Räddare. Claes Malmberg, som Lenny Bruce, och Caroline Söderström, som hustrun Honey, räddar ”En död komikers liv – en saga om Lenny Bruce” med sitt briljanta spel. Foto: OLA KJELBYE

Under sin utbildning på teaterhögskolan i Stockholm (1996–2000) var Fredrik Evers på studieresa med sin teaterspelande klass i London. En kväll gick han ensam för att se Eddie Izzards föreställning ”Lenny” om den amerikanske ståuppkomikern Lenny Bruce (1925–1966). En uppsättning som bet sig fast och som långsamt formats till den pjäs han nu författat och regisserat för Stadsteaterns stora scen. Med på tåget har sedan länge Claes Malmberg varit och den folkkäre komikern, underhållaren och skådespelaren drar här ett tungt och stort lass.

”En död komikers liv – en saga om Lenny Bruce” är en ambitiös helaftonsföreställning på dryg tre timmar inklusive paus. En uppsättning som tangerar musikalens tematik med sång och dans, men som också famnar mer än vad den riktigt orkar greppa. Det är synd. Koncentrerat kring Lenny Bruces liv, mötet med hustrun Honey, deras samvaro, hans karriär och sylvassa satir hade varit nog. Hans utsatthet gentemot den amerikanske sedlighetspolisen likaså. Ja, drogberoendet och den ständiga pressen med.

Det är i miljön på nattklubben som ”En död komikers liv – en saga om Lenny Bruce” når sin brännpunkt. Där frodas dansen, stripteasen, ståuppen och jazzens frenesi (spelat med emfas av orkestern). Det är i denna 50- och 60-talsmyllan som storyn om Lenny Bruce berättas bäst av en engagerad och intensivt spelande Claes Malmberg. Caroline Söderström, som spelar Lenny Bruces hustru Honey, och Claes Malmberg formligen bär de scenerna, som är mörka, laddade, underhållande, paranoida och drabbande. Där är det lätt att glida över till scenerna i sovrummet, drömmarna och kärleken, domstolen och fängelset. Sven Dahlbergs scenografi kommer där till sin rätt, avskalad, effektiv och listig.

Men det är som om Fredrik Evers inte vågat lita på sagan om Lenny Bruce i sig självt. Pjäsen inleds med ett slags förspel med Gud, en hon spelad av Victoria Olmarker, som ser människan hon skapat till sin avbild jobba i samverkan. Men för att röra till det får människorna olika språk och missförstånden börjar samtidigt som de inser sin nakenhet och klär sig i skam och blygsel. Där någonstans kommer alltså Lenny Bruce in för en introduktion och vi kommer äntligen in i föreställningens kärna. Eller… ja, jo. Claes Malmberg är inte ju inte Claes Malmberg om han också inte får vara just Claes Malmberg. Så han bjuder på sedvanligt, jovialiskt vis in publiken, är direkt i sitt tilltal och omedelbart underhållande.

Det är en start som på något vis vill landa sagan om Lenny Bruce i en både omfattande och samtida kontext. Som om det behövs.

Andra aktens bjuder upp nummer som vore de hämtade från någon lokalrevy med överspel, trams och allvar. Charmerande i sina samtidsreflektioner och ur ett här och nu i Göteborg-perspektiv. Jag förstår tanken, att visa på att moralismen kring Lenny Bruce svidande satir, förbuden mot hans uppstudsiga och fräna komik speglar också vår tid. Rättsstatens rädsla för humor och politikers vilja att tala om vad som inom kultur är rätt och fel. Men om ”En död komikers liv – en saga om Lenny Bruce” fått vara just sagan om Lenny Bruce hade den här föreställningen varit formidabel och spot on. Istället blir det en både bortslarvad och vilsen uppsättning, som var så nära att hitta hem och hitta rätt.

”En död komikers liv – en saga om Lenny Bruce”, Göteborgs stadsteater, premiär 2 december 2022.

Manus och regi: Fredrik Evers.

Standuptexter: Lenny Bruce.

Dramatikerkonsult: Carl Otto Evers.

Regiassistent: Kajsa Steingård.

Komposition och musikarrangemang: Thomas Darelid.

Komposition och sångtexter: Fredrik Evers.

Scenografi: Sven Dahlberg.

Kostym: Helga Bumsch.

Maskdesign: Marina Ritvall.

Ljus: Fredrik Jönsson.

Ljud: Marcus Lilja.

Koreograf: Ambra Succi

I rollerna: Claes Malmberg (Lenny Bruce), Caroline Söderström (Honey), Victoria Olmarker (Gud, Ada, mrs Sippi, domare, präst), Jesper Söderblom (berättaren, Cliff, Osborn, försvarare, polis), Eline Høyer (Sugar, Beda, notarie), Johan Friberg (Milton, Kal, åklagare), Johan Lalér, (Dante, polis).

Musikalartister: Princess Lyka Alexander (Bounty), Amanda Arin (Candy, polis), Nyat Kibreab Fredriksson (Chesty), Vinga Magnusdotter (Lucky, journalist) och Ashaa Zaki Southerland (Foxy).

Musiker: Thomas Darelid (kapellmästare och piano), Per Boqvist (trummor), Björn Cedergren (tenor- och sopransaxofoner), Mats Lindberg (cello) och Matz Nilsson (kontrabas)

Bo Kaspers Orkester famnar om

Konsert:

!!!!

”I DENNA MÖRKA VINTERTID” med BO KASPERS ORKESTER

Stämningsfullt. Bo Kaspers Orkester bjuder generöst med sin konsert ”I denna mörka vintertid”. Foto: KAI MARTIN

Lorensbergsteatern, Göteborg (första av tre).

Bäst: Att slitna ”Fairytale of New York” gjordes så stark och innerlig.

Sämst: Att Bo Sundströms capotasto ställde till det.

Fråga: Finns det någon musikstil Bo Kaspers Orkester inte behärskar…?

Senast jag såg bandet var i mars 2020. En intensivt underhållande konsert med en orkester som spände sin svenska soulmuskler så att de bågnade. I somras slarvade jag bort spelningen på Villa Belparc, som enligt rapporter var en så lustfylld spelning att gruppen aldrig ville sluta spela. Jag grämer mig än. Jo, jag har följt bandet nedanför scen i åtminstone 25 av deras 31 år. Gillar deras vägar i musiken. Hur de har förenat jazzen med popen. Låtit låt efter låt beröra och alltid varit underhållande på scen. Hur Bo Sundström, Fredrik Dahl, Michael Malmgren och Mats Schubert utvecklasoch samtidigt håller den svenska traditionen av låtskrivande vid liv – med stor respekt för den svenska jazzen över Hasseåtage, Beppe Wolgers och Lars Forssells texter. Det finns en beundransvärt djup och kunnande i Bo Kaspers orkesters skapande.

Nu är Bo Kaspers Orkester inte bara aktuella som husband i ”På spåret” utan också ute på turnén ”I denna mörka vintertid”. En turné bandmedlemmarna gör förstärka med tiomanna stråkorkester, förutom gängse på blås, slagverk och gitarr: Pablo Cepeda, slagverk, John-Erik Bentlöv, trumpet, Björn Jansson, saxofon, och Robert Östlund, gitarr Bandet utmanar sin publik genom att bjuda in den till en konsert som inte smeker medhårs med hitlåtar genom de dryga 30 åren. Istället tar de avstamp i vackra albumet ”I denna mörka vintertid” från förra året, som ramar in julstämning, men också ensamhet, längtan och utanförskap, vemod och värme. När de lyfter upp musiken på scen blir det takt- och smakfullt. Hela tiden med Bo Sundströms underhållande mellansnack. Musiken löper på Bo Kaspers Orkestervis sömlöst mellan genrer på det vis som blivit gruppen signum. Så kan de göra ”Du kan väl stanna”, som vore den skriven av Jacques Brel, ”Just idag” som om den ingick i Svenska Hotkvintettens repertoar eller ”Jag längtar hem”, som kom den från kvarteren kring Tom Waits ”In the neighborhood”. Inte för en sekund förlorar Bo Kaspers Orkester sin identitet. Allt känns självklart. Och det svänger som katten.

Så när gästsångerskan Anna Maria Espinosa kommer in för Dolly Partons ”Hard candy Christmas” är den självklar, precis som efterföljande ”Islands in the stream” – duetten mellan sagda Dolly Parton och Kenny Rogers, ni minns. Så också Joni Mitchells förtjusande jullåt ”River”. Jag inser att jag saknat Anna Maria Espinosas röst utan att riktigt ha vetat om det. Så fin, så stark, så hjärtlig och på vilket utmärkt vis den förenas med Bo Sundströms.

Gästspel. Anna Maria Espinosa gästsjunger med Bo Kaspers Orkester under turnén ”I denna mörka vintertid”. Foto: KAI MARTIN

Bo Kaspers Orkester kan konsten att underhålla, vet hur man skapa dynamik i en konsert, roar och famnar om. Det är svårt att inte tycka om det som bjuds på scen då. Det blir inte sämre av att man vågar sig på Pogues se men inte röra-klassiker ”Fairytale of New York” överraskande stark och innerlig, göra ”Christmas time in New Orleans”, en finsk julsång eller ”Bella nötte” och ”Santa Lucia” på italienska för att avsluta konserten med Vera Lynns paradnummer ”Well meet again”.

Bowie genom ett kalejdoskop

Film:

MOONAGE DAYDREAM

!!!

Lång och myllrande. ”Moonage daydream” är ett sprakande flöde om David Bowies liv.

Så kom jag, känns det som, som en av de sista iväg på Brett Morgans inkännande hyllningsporträtt till film ”Moonage daydream” om David Bowie.

Försök att sätta fingret på denne mångfacetterade artist, som gled ut och in ur karaktärer, följde blott sin egen konstnärliga vilja och intentioner, influerade av tusen och en andra, men som alltid till syvende og sidst var sig själv mest trogen. Det går naturligtvis inte. Att göra en klassisk dokumentär om hans liv i något slags kronologisk ordning är knappast heller görligt. Att låta medarbetare, familjer, rockjournalister och gud vet vad-vetare få yttra sig känns också i sammanhanget futtigt.

Brett Morgan har valt en annan väg. I ett sprakande flöde har han låtit David Bowies karriär synas genom ett kalejdoskop. I ett högt drivet tempo under drygt två timmar sveps man in och ut ur David Bowies liv och karriär på samma vis som man fått dras in och ut ur hans karaktärer och skeende i livet. Allt är huller om buller. Ingen ordning alls, egentligen, men med David Bowies liv och kreativitet i ständigt färgstarkt fokus. Det är livesekvenser, tv–showsintervjuer, samtal med David Bowie, utsnitt från hans arbete i konstnärsateljén, en tyst kamera som följer honom på sin livsresa: USA, Asien, Europa. De påträngande fansens hängivenhet, det intensiva livet som rockstjärna med få privata stunder, det ständiga påkopplandet. Allt är ifrån distans, om än bitvis nära. Hans sista år nämns knappt alls. Men det är med en anmärkningsvärd känslosamhet jag berörs då jag först hör hans stämma i filmen och hur den fortsätter med ett slags distanserad, brittisk upphöjdhet förhålla sig till allt, framför allt i intervjuernas desperation att knäcka Bowiekoden. Hans integritet är total, precis som hans musik och konstnärskap var det – om än färgsprakande starkt och bitvis utåtriktat.

”Moonage daydream” är intensiv, men för en icke Bowiekännare ska man inte göra sig besvär. Denna, i många stycken för långa, film måste te sig märklig och obegriplig gällande en av popmusikens främsta kreatörer om man inte är bekant med hans karriär.