Roande Tartuffe i stenhård miljö

Komedi:

TARTUFFE

Tar4

Självgod. Kjell Wilhelmsen späckar sin Tartuffe utsökt. Foto: KAI MARTIN

Stallebrottet, Bohus-Malmön.

Spelas till och med 24 juli.

Regi och scenografi: Mirja Burlin.

Manus: Molières.

Bearbetning: Mirja Burlin och Maria Hörnelius.

I rollerna: Kjell Wilhelmsen, Regina Lund, Maria Hörnelius, Victor Trägårdh, Hanna Holmqvist, Bo Westerholm, Lilja Fredriksson, Lars Bethke, Challe Charlis, Adam Högblom, samt öns egna amatörer.

Koreografi: Camilo Ge Bresky 

Musikarrangemang: David Sperling Bolander

Kostym: Matilda Söderling

Åh, ”Tartuffe”, detta skälmstycke till komedi som bedrägligt bor nära både med kaos och Lars Norén och som har ett så ljuvligt deus exmachinaslut. Mer än 350 år efter premiären ser pjäsen nytt ljus i den bohuslänska graniten i vackra spelplatsen Stallebrottet. Men det är inte bara vördnad inför ålder och sceninramning som imponerar.

Mirja Burlin och Maria Hörnelius har med kärlek, omvårdnad och lekfullhet tagit sig an Molières text, förpassat handlingen i något slags nutid, bjudit in såväl bofasta som sommargästande Bohus-Malmönbor. Och se, spelet kan börja.

Tar3

Far och dotter. Orgon (Victor Trädgårdh) försöker övertyga sin dotter Mariane (Lilja Fredriksson) om något förträffligt – dumt. Foto: KAI MARTIN

Tartuffe, den självgode, bigotte tölpen spelad med förtjänst av Kjell Wilhelmsen i en av sin första komediroller, nästlar sig in hos Orgons familj och lindar den rike och faktaresistente Orgon (Victor Trädgårdh) kring sitt finger. Tartuffe som också tjusat Orgons lika faktaresistenta mamma, kärnfullt spelade av Maria Hörnelius. Det skapar naturligtvis ett farsartat ramverk som ekar frustande och lustfyllt i Stallebrottet.

Burlins och Hörnelius manus är troget förlagan, men också spänstigt humoristiskt med inpass och nutidsmarkörer, som uppskattas. Med Tartuffe som sakta lindar in sig mot makten, men så snart han avslöjas tar på sig offerkoftan för att värma sig med, speglar pjäsen också det politiska spelet i Sverige. Skickligt.

Lika skickligt har Matilda Söderling jobbat med kostym där barock, rokoko och krås möter Levisjeans, blingbling och fotbollsstrumpor i ett elegant mischmasch.

Det här är en föreställning med tempo, dramatik, slapstick, musik (mycket schlager från 60-tal till 2000-tal), sång, dans och humor.

Hanna Holmquist bereds mycket utrymme i första akten som den sanningsägande och klarsynta pigan, eller här au pairen. Hon som inte kan låta munnen tiga still när hon ser vad som sker när den lismande Tartuffe stormar på. Hon som försöker limma ihop kärleken när den i en komisk spinn sätts på prov för Mariane (Lilja Fredriksson) och den tilltänkte Valère (Charlie Challis). Här har vi en komedienn i vardande. Victor Trädgårdhs Orgon slukas av den lismande lögnare Tartuffe, men biter snart i ett surt äpple. Det är en bullrande karaktär som en Ulf Brunnbergfigur där han mot det blixtrande, humorfylld slutet genomströmmas av allt från Sven Wollter till Alfred i ”Emil i Lönneberga”. Mycket roligt.

Tar1

Brett register. Regina Lund visar upp hela sitt register. Här med Lars Bethke.

Foto: KAI MARTIN

Regina Lund vårdar sin koketterande Elmire med brett register och hon visar att överspel inte behöver vara av ondo. Här underhåller hon från minsta vink, blink till största gest. Hon är också den som sjunger bäst.

Till detta en ensemble som tillsammans med amatörerna från ön, som skapar förutsättningar för denna underhållning.

Visst, jag kan ha min invändning mot att den gudsfruktande om än svårt bigotte Tartuffe har en tjänare som är buddistisk munk (något som i andra akten får ett märkligt stort utrymme). Men det är en randanmärkning. ”Tartuffe” i Stallebrottet är värd sin resa, oavsett om man kommer till fots, med bil eller båt.

Björk i full blom

Konsert:

BJÖRK

!!!

Björk1

Konstfärdigheter. Björk är så mycket mer än sin musik.

Foto: SANTIAGO FELIPE (från Björks Facebooksida)

Dalhalla, Rättvik.

Publik: 5500.

Bäst: Björks konstnärliga integritet är okuvlig.

Sämst: ”Human behaviour” föll på oreda i tonarten.

Fråga: Hur märklig kan en konsert bli…?

Sugarcubes (1986–1992) var ju ett förtjusande band på både skiva och scen. När så en av bandet förgrundsfigurer väljer att gå sin egen väg borde det inte bli fel. Sjävklart inte. Björks ”Debut” tillhör en av mina favoritalbum späckad med bra musik, spännande arrangemang och den så karaktäristiska sången i fri blom.

Det har hänt en del sedan 1993. Björk Guðmundsdóttir är en fri konstnärssjäl, men också en rastlös sådan. Det är inte bara från ett album till en annan som hon utforskar musikens möjligheter, utan också från låt till låt. Jag såg henne i Dublin 1995 i samband med utgivningen av ”Post”, ett framträdande som kunde mer. Men så blev det inte när hon senare den sommaren gästade Göteborg och Heden i ett cirkustält. För i mångt och mycket har inte alltid Björks ambitioner med sin musik förenats mellan inspelningar och scen.

Skam till sägandes har jag inte varit på någon spelning med henne sedan dess. Hög tid nu, alltså.

Min tanke var att i just Dalhallas fantastiska inramning kan så mycket ske och just där borde Björks pretentioner stämma in.

När man så vandrar nedför vägarna mot den amfiteater där scenen är placerad längst ner i kalkbrottet hörs fågelsång, som om vi klivit ned i en ny värld mer gränsande till någon regnskog eller djungel snarare än Dalaskogarna i trakterna kring Rättvik.

Björk3

Björk i full blom. Foto: SANTIAGO FELIPE (från Björks Facebooksida)

På scenen förstärks de intrycket. Det är stora blomblad och växtlighet, förutom slagverks- och keyobard/dj-podiet samt den uppställda harpan inga instrument över huvudtaget. Ska det bli elektroniskt? Ska det en orkester dyka upp ur grönskan?

Det blir allt det och så mycket annat. För Björk på scen är något oändligt över en konsert. Mer av ett slags performance, en iscensatt musikalisk resa där skärmen bakom henne integreras med bilder av blommor, djur och natur plus videor från de låtar som just spelas.

Tio av spelningens 16 låtar är från senaste albumet ”Utopia”. Kanske hade spelningen mått bra av en bättre mix med material från fler av hennes album.

Björk2

Koreograferad show. Foto: SANTIAGO FELIPE (från Björks Facebooksida)

På scen tvärflöjtsseptett Viibra från Island, som böljar som ett sädesfält, koreograferade paner som lockar och tjusar i sällsamma arrangemang. Till detta alltså en slagverkare, en man som sköter de elektroniska ljuden och en harpist. I all särklass en säregen sättning. Till detta Björk och hennes röst, som hämtar allt från själen. Kraft och styrka, smeksamt och ömsint. Ej heller att glömma hennes och de andras kreationer, som härtappat från någon scen ur ”Trollkarlen från Oz”; drömskt och utstuderat.

Jo, det är en fröjd för ögat. Men för örat…?

Nja, den flöjtarrangerade musiken med stänk av slagverk, harpa och elektronika fastnar lite väl mycket i formen, även om det emellanåt är förföriskt förtjusande. När sedan Björk i sin tidiga sololåt ”Human behaviour” kommer in i fel tornart, ja då klarar inte denna så fantastiska sångerska att rädda hem detta hennes mästerstycke.

Det är dock den enda blamagen i ett konstnärligt och pretentiöst framträdande som inte liknar någonting annat. Märkvärdigare, på gott och ont, kan det inte bli.

Låtlista, Dalhalla 14 juli:

1. Arisen my senses

2. The gate

3. Utopia

4. Blissing me

5. Claimstaker

6. Isobel

7. Courtship

8. Human behaviour

9. Tabula rasa

10. Pleasure is all mine

11. Wanderlust

12. Features creatures

13. Losss

14. Sue me

Extranummer:

15. The anchor song (på isländska)

16. Notget

Anarki och kaos i stillhetens rike

Resan från då till nu

Jag for genom Sverige i ett slags diametral, från Göteborg upp förbi Skara, Mariestad, Filipstad, Vansbro mot Orsa. Rättvik väntade, eller snarare Dalhalla, för först GES där jag i all hast fått biljett och sedan Björk, som jag också i all hast hade fått biljett.

Att resa på vägar med husvagnsekipage, husbilar, lastbilar, traktorer och människor som inte vet att köra efter hastighetsskyltar eller bereda plats för dem som har mer bråttom är krävande för den som har brist på tålamod. Men jag kom fram, borstade bort resdammet, slöt min vän Gomer i min famn, vilket är en ryggövning som kräver sin atlet eftersom han är 202 cm lång. Han har dambesök och jag hälsar artigt, får anvisad en sovplats och hinner bestämma att vi självklart att inleda morgondagen med att bada.

IMG_0740

Vän med miner. Foto: KAI MARTIN

Sedan beger jag mig mot Rättvik och Dalhalla för konserten (som jag har skrivit om här).

Jag är, efter konserten, restrött och vägen tillbaka till Orsa tar. Ändå kan jag inte somna bums och när jag väl slutit ögonen blir det för en intensiv resa in i drömmarnas rike med händelser väl så innehållsfyllda som det liv jag lever, om inte mer.

Gomer är min vän sedan svindlande 45 år tillbaka i tiden. Då träffades vi i Hvitfeldtska gymnasiets gymnastiksal, basketspelande kom snart att bli musik i bandet Hittebandet, som sedan blev Morsans Profeter, jazzrock, och Fulgörans, en proggorkester där jag smet innan speldebuten (jag sjukskrev mig pinsamt nog, utan att egentligen vara sjuk). Så blev det Stick! och in i punkens virvlande, energistinna värld där Gomer Explensch äntligen fick tillfälle att utnyttja det artistnamn som han redan under mellanstadietiden hade kreerat. Vi blev en snart en fantastisk orkester som gjorde en enastående resa under åren 1978 till 1985, då vi den 10 augusti avslutade vårt åtagande i postpunkens tjänst.

I ett band lever man tätt ihop, slitningar paras med hängiven kärlek, gräl blandas med skratt. Vi hade, då Kai Martin & Stick! la ner, haft en 12-årig relation, Gomer och jag. Vackert så och den fortsatte även om det inte var till musik. Även om vi inte kom att bo i samma stad. Även om intressesfären skilde oss åt; han åt sitt, jag åt mitt.

När jag  blev pappa nästa på dagen fem år efter att avskedskonserten ägt rum kändes det självklart att Gomer skulle bli gudfar åt den förstfödde sonen.

Min musikaliska kreativitet hade gått i träda gällande låtskrivande. Men artisteriet upprätthölls i coverbandet Glenn-Yngves, en orkester om fyra man (bas, trummor, gitarr och sång) som oavsett vilken låt som spelades höll samma fart som Ramones. det var lustfyllt.

Gomer, däremot, skapade och slet med sina attribut, han som kunde gå från jazzdude till oi-punkare på en vecka, eller raggare till knutte, mods eller hippie. Alltid med högt buret huvud och rak rygg, vilket blir en ansenligt stolt syn.

Jag minns inte riktigt när, men han hade något releasekalas ut vid Lövgärdet för något projekt med hårdrock i bagaget. Vi stod ett gäng och väntade när han och bandet kom i något slags limousine med musiken dånande.

Musiken

Musiken har alltid varit viktig för honom och punken kom allt mer att bli en väsentligt del av hans identitet, framför allt efter flytten till Stockholm i slutet på 90-talet.

Men under några år, nära sju, så försvann den med honom i en andlig resa med Alexandria som bas. Kontakten upphörde, för att snabbt kopplas på i januari 2013 då han var på besök i Göteborg och vi plötsligt kunde göra verklighet av Kai Martin & Stick!-återföreningen (hade aldrig gått utan denne eminente och excentriske saxofonist).

IMG_0752

Vacker utsikt. Foto: KAI MARTIN

Han hade nu Skattungbyn utanför Orsa som sitt läger. Han behövde frid och ett lugnt tempo, han fann det. Men med tiden satt det uppdämda behovet av musik en gräns, det blev låtar och texter, blues, sedan punk, sedan bandet the Budokan.

Han blir engagerad i Orsayran och om han inte har varit en profil tidigare jobbar han hårt på att vara det där han nu bor, han hälsar på alla, pratar med alla, vet allt om alla och han vill att alla ska vara välkomna i hans värld, som det sociala geni han är.

IMG_0738

Klipp från Dalarnas Tidningar.

Under förra året spelade det in en dokumentär om en relation han hade med en kvinna från Holland 1980. Den ingick i ett program där förlorad kärlek ska återfinnas, så han får träffa sin nederländska 35 år senare. Ett svindlande snyftprogram, fint för att han är fin och med mycket bilder från hans vardagsliv i norra Dalarna. Till programmet hade han också gjort en låt, som i våras blev en video av Maria Mäki.

 

Festival

Nu var jag i hans hemtrakter för några dagar. Denna så förunderliga sommar 2018 med en värme av sällan skådat slag och med utevaro från behövligt regn. The Budokan skulle spela på Inspirationsfestivalen i Skattungbyn, ett hippieparadis som vilt kontrasterande nynazisterna kring Ludvika 150 kilometer söderut.

Här bland folkmusik, kulningar, ragor, meditation och yoga skulle alltså punkens larm slå in en kil i stillheten.

Jag var humpare och scentekniker, hade ställt mig till tjänst för min vän och hans mannar – The K – bas – sång, Flix Gotem Trix – gitarr – sång, Tapper – trummor, John Blaklogos – lead gitarr – kör, Gomer Explensch – lead sång, gitarr, saxofon.

Festivalen hålls bara några fäbodar ifrån där en gång porrkultfilmen ”Fäbodjäntan”, som jag förövrigt aldrig har sett. Miljön är med utsikten enastående. The Budokan ska spela på en liten marknära scen där en fäbod tjänar som skydd för instrument och även som ett slags backstage.

IMG_0756

Pre gig food. Foto: KAI MARTIN

Jag har inte ätit på hela dagen, hungern pockar på uppmärksamhet och vi går för att äta vegansk gryta med sallad. Jag betalar. Äter som en svulten, men Gomer än mer, som alltid. En portion blir en till som backning.

Spelningen

The Budokan har varit flitiga. Han en omfattande låtbank som de nu ska ösa ur. Jag har hört somt tidigare, framför allt låten ”I am the skinhead in your life” som härjat på Siljanstoppen i lokalradio i över ett år.

Bandet inte bara soundcheckar med låten utan inleder också sin spelning med den. Det är punkigt, engagerat och larmigt. Gomer är frontmannen som älskar att möta sin publik, nu inte bara som saxofonist i ett band utan som sångare. Publiken går snart bananas, som om det är en fördrivningsrit. Det pogas, brottas, dansas intensivt samtidigt som gruppen brottas med sin musik och en trilskande mikrofon.

Gomer

Anarki och kaos med Gomer Explensch the Budokan. Foto: KAI MARTIN

Det blir anarki och kaos under en timme. När allt är över är tystnaden bedövande, publiken svettrusiga av glädje och vi plockar snabbt undan.

Gomer undrar förstås vad jag tycker och jag försöker vara öppenhjärtig; bara energi, fascinerande med punkkraften (han är ju trots allt över 60), men låtarna är för långa. Av den där timmen skulle det med kortare låtar kunnat bli stint och tätt över 40 minuter. Packat och klart om man dödar lite darlingar. Samtidigt älskar jag oredan i allt, okynnet, att vilja göra och göra, skaparkraften och det obändliga. Fint.

Avskedet

Vi har två biljetter till Björk och åker dit i en trång bil på kurviga vägar. Är med om en uppsättning mer än en konsert och jag skjutsas hem till den bostaden jag lånar. Det blir ett farväl där i Dalanatten. Men tidigare på dagen har han lurat iväg mig mot Orsa flygplats och en badsjö där stillheten endast bryts av en badande familj med småbarn och Gomer Explensch hov, som ligger i gräset vid sjöns kant som en målning av Édouard Manet.

IMG_0799

Utsikt. Foto: KAI MARTIN

Gos med GES

Konsert:

GLENMARK, ERIKSSON och STRÖMSTEDT

!!!

bild

Trallande trio. Glenmark, Eriksson och Strömstedt underhåller.

Foto: MADDOC PHOTOGRAPHY AB (från Borgholm 2017)

Dalhalla, Rättvik (torsdag 12 juli)

Publik: Knappt 5000.

Bäst: Orups förmåga att tända publiken.

Sämst: Att en gång vända ryggen åt åskådarna må vara hänt. Men flera gånger!

Fråga: Kan GES-killarna verkligen hålla sig ifrån att göra något nytt…?

De skulle inte ens ha dansat en sommar. Trion som sattes att skriva VM-landslagets kamplåt 1994 hamnade i en präriebrand av känslor och kunde inte sluta. Av en låt blev det ett album och en flammande, succéfylld turné sommaren därpå.

Jo, det ska smidas medan järnet är varmt. Men jag tror samtidigt att utan kvalitet i det som smiddes i de här tre låtskrivarnas smedja hade det aldrig gått. För är det något herrar Glenmark, Eriksson och Strömstedt kan, så är det pop.

De kan hantverket, vet att influeras och sätta ackord mot melodi till en text som kan bita sig fast och vara lättviktigt underhållande och med igenkänningens smarta estetik.

Med bara två album i ryggen och med en radda egenhändigt skrivna svenska popklassiker är ju manegen krattad för att det ska bli god underhållning. Så när producenten Patrik Krall fick en idé att väcka trion för en spelning eller två i Borgholm förra sommaren (det blev sex utsålda!) sa plötsligt GES inte längre nej. Dessutom, när de väl landat förra sommarens spelningar fick de feeling för fler. Det blev en rejäl turné denna sommar, där första spelningen gjordes i Dalhalla den 11 juli.

Omständigheter gjorde att jag landade på plats först andra spelningen. Det publikrekord (5 739) från kvällen innan skulle inte komma att slås. Men det är ett avslappnat, busigt och förtjust gäng som står på scenen.

Kanske inte så konstigt. Niklas Strömstedt och Orup (alltså Thomas Eriksson, om nu någon missat det) har båda rejäla krogshower i ryggen, där fokus från låt ett till finalen varit intensivt. Här är det förvisso uppstyrt, men mindre kravlöst. Mer plats för lek och definitivt publikfrieri.

De inleder med ”Sångerna om sommaren”, från andra albumet, svensk pop i sin prydno som följs av första albumets ”Ingenting som minner om dig”, vilken smart förenar ELO/Jeff Lynn-harmonier. Så stökar Orup till inledningen på punkvis på ”Älska din älskling” och där och då sätter han tonen för kvällen. För i mångt och mycket är det han som är kungen, han som bjuder upp och in publiken, han vars låtar varenda en kan sjunga; det är imponerande.

Nej, Anders Glenmark och Niklas Strömstedt är inga staffagefigurer. Deras respektive solomaterial omfamnas ömt av publiken, men Orup har en jävel bakom örat, ett uppror som ständigt ska göras. Som om han ständigt behöver ta revansch för de slitsamma åren innan genombrottet, alltid medveten om att diskjobbet står och lurar.

GES 2018 blir eufori och en parad av låter från förr – merparten från första albumet, mindre från det andra och sedan jämnt fördelat mellan herrarnas respektive hits. Stolt förkunnar Niklas Strömstedt tidigt att det inte ska bli något nytt, något som ger applåder. Och där finns kanske min enda invändning, att GES-grabbarna inte ville anta utmaningen att skriva en ny hit att lägga till de andra. Det hade de ju klarat.

 

Låtlistan GES torsdag 12 juli 2018, Dalhalla:

  1. Sånger om sommaren
  2. Ingenting minner om dej
  3. Älska din älsking
  4. Jag gråter inte mer
  5. Handen på hjärtat
  6. Från dag till dag
  7. Regn hos mej
  8. Greyhoundbus
  9. Människor som vi
  10. Magaluf
  11. Om
  12. Mare Mare
  13. Den sista morgonen
  14. Händerna på täcket
  15. Upp över mina öron
  16. Hon är min
  17. En jävel på kärlek

Extra

18. Stanna världen en stund

19. Hon har blommor i sitt hår

20. Oslagbara

21. Då står pojkarna på rad

22. När vi gräver guld i USA

En vinnares ansikte

Så är det över. Jag försöker sätta mig in i hur det är att förutom förberedelser för en säsong som elitidrottsman dessutom ska addera en säsong med spel i det lag man tillhör, eventuella matcher i Europa League eller Champions League (som i sin tur blir fler ju bättre det går) och dessutom ska spela ett VM. När man sedan med sitt landslag går vidare från gruppspel och därefter vinner match efter match för att slutligen stå vid en final… den anspänningen, den längtan efter att få spela, men också känslan efter att allt är slut; vinnare, förlorare; tomheten; euforin?

IMG_0818

Vinnarens ansikte. Antoine Griezmann tappar det efter vinsten.

Vi fick se ett Frankrike som vårdade sin disciplin med ett stringent försvarsspel och med en för laget lyhörd Pogba, som slet på ett sätt som jag aldrig tidigare har sett. Griezmann vände och vred med sin kreativitet när laget väl vände. Mbappé, 19-åringen, hotade med sin speed och fantasi. Llori gjorde under VM avgörande räddningar (men i finalen ställdes han aldrig inför några svåra prov och lyckades ju drälla in Kroatiens reducering), Och så vidare. Det var musketörer – alla för en, en för alla – i en försvarsstrategi som få lyckades rucka på. Inte en förlust i VM. Bara Argentinas desperat forcering på slutet i åttondelsfinalen skapade oro, men bastiljen höll. Så färden mot VM-finalen blev kontinuerlig.

Det blev en fortsatt fotbollstaktisk triumf. Kreativa kroater mot väl formerade fransoser.

När väl slutsignalen ljuder har Frankrike fått mål på en tveksam frispark, som gav ett självmål, och en straff som likaväl kunde ha kvittat. Totalt 4–2, ett fantastisk slutresultat i ett världsmästerskap som överraskat och underhållit, men där det mest försvarsinriktade laget knep triumfen att lyfta pokalen. Samtidigt gör laget 14 mål på sina sju VM-matcher.

Kroatien…? Det har varit laget som slagit ur underläge gång efter annan, som vänt och vunnit, så åkt på stryk hängandes mot repen, men punchiga lyckats kliva ur matcherna som segrare. Det har varit härligt att se och laget har haft en enorm mental styrka, som slutligen ebbade ut. Dessutom har i stort sett samma lag spelat i alla matcher, vilket, med min inledning i perspektiv, har slitit hårt.

Ändå… att vinna ett silver är förnämligt. Någon gång landar den känslan.

För Antoine Griezman var det tydligt; hans anspänning i finalen, hans långa säsong var till ända. Allting släppte och bara tomheten finns kvar, som så småningom ska fyllas med stolthet.

 

 

Tack och adjö

Så var det över. 2–0 mot England. Egentligen inget att skämmas över. Men ändå finns det en besvikelse. Fast hur är det med den saken egentligen.

Sverige lyckades ta sig till VM, för första gången sedan 2002, gör det med en bravad genom kvalspel mot Italien. Väl på plats hamnar vi i en grupp som inte är helt enkel: Sydkorea, Tyskland och Mexiko. Väl i gruppen löser svenskarna det på bästa vis: vinst mot Sydkorea, 1–2-förlust mot Tyskland som inkluderar en straff som uteblev och 3–0-vinsten mot Mexiko som gav Sverige vinsten i gruppen.

Redan där var det svenska landslaget värt att applådera. När så Sverige ställs mot Schweiz bjuder det upp till en chans att gå vidare från åttondelsfinalen till kvarten.

Och, nej, det var inte en fartfylld match mot alplandet, men en vinst och det gav största framgången sedan 1994. Men det är klart, möter Sverige England är det klasskillnad, där bara britternas arrogans skulle kunna ställa till det.

IMG_0669

Robin Olsen räckte inte till.

Båda lagen har gått långt i turneringen, det tar på krafterna. Kanske inte konstigt att löpvilligheten och tempot inte var det bästa. När så Sverige möter ett lag med klass på varje position, men det matchar de svenska spelarna på direktiv från Janne Anderssons skissblock. Så kommer de fasta situationerna och där kommer Sverige fel.

Dels hörnan, som inledningsvis Victor Lindelöf Nilsson kunde släppt till inspark, oattackerad som han var. Dels så ställer Ola Toivonen, en av Sveriges inte bara längsta utan också mest nickstarka spelare, vid närmsta stolpen. En position som knappt några lag använder sig av i den moderna fotbollen.

Det andra målet visar på engelsmännens rörlighet i boxen, så nära offside men på rätt sida straffar de svenskarna som förgäves försöker hålla offsidelinjen.

IMG_0668

Starkt VM av Viktor Claesson som inte räckte till idag.

Nej, Sverige saknade inte chanser. Men det är här som det är viktigt att minnas. Svenskarna är divisioner från sitt motstånd. Marcus Berg spelar inte i Premier League, Viktor Claesson, fantastisk i detta EM, spelar inte i La Liga. Ola Toivonen har inte ens en plats i sitt klubblag.

Det är tajming och tåspetsar som avgör. Sverige har gjort ett fantastiskt VM, men har inte orkat fortsätta i detta mästerskapet. Kanske för att laget egentligen inte på riktigt har trott på möjligheten att gå så här långt. Plus att England är ett nytt England, fritt från arrogans, med respekt för motstånd och varandra samt med ett spel som de litar på. Lägg till detta kraften i de fasta situationerna.

Applåd, Sverige och Good luck, England!

Tur och retur Malmö

Avfärd

Det kom sig att Z blev extrainkallad. Så den inledande semesterveckan ströks för hennes del och lämnade mig till leda och ensamhet. Nå, nu är jag i och för sig inte handfallen, dessutom äter fotbolls-VM en hel del tid. Men när jag såg att min kära vän A var i Malmö tänkte jag ändå att det kanske vore en idé att åka dit över ett dygn för att hälsa på henne och hennes son, min gudson. Några telefonsamtal, sms och bokningar av tåg senare är det dags för avfärd. Efter en oroliga natt där jag dels kommit sent i säng efter att ha skrivit recension på omtumlande och galet roliga farsen ”Kuta och kör”, dels ridits av drömmar som ju på något vis, åtminstone i mitt fall, förlänger dygnet och upplevelserna till det dubbla. Men jag ”vaknar” trots allt innan klockan bestämt att jag ska gå upp, stänger av larmet, gör min morgontoalett och känner för en gångs skulle ingen frukosthunger, borstar därmed mina tänder, klär mig, bestämmer mig för i sista stund att ta på mig Paul Smith-kavajen som jag köpte på loppmarknaden i Holte för 200 dkr, men där jag fått skrädda om ärmarna till en summa av drygt 400 kronor. En svart armélookskjorta, Tiger, även det secondhandfynd i Gbg, ett par militärgröna byxor från H&M inhandlade i Oslo nu nyligen för 100 norska kronor samt ett par svarta Lloydskor, även de secondhand, fick bli min utstyrsel då jag lämnade hemmet med lätt packning.

Vagnen strax före sju var full av håglösa, trötta människor som i den kvalmiga luften sippade efter syre och vakenhet. Jag läste min bok, Timur Veres debutroman ”Han är tillbaka” – en absurd och satirisk historia om Adolf Hitler som vaknar 2011 och inte alls är död och som nu blir tv-stjärna med samma retorik som då. En bok jag fått av min vän L, som tyckte jag behövde något roligt att läsa och, ja, det blev så, om än med mycket av skratt som fastnade i halsen.

Jag lyfter blicken ibland, registrerar mina medpassagerare och hinner tänka varför, som om de ska bli till nytta i en roman jag inte kommer skriva, när 7:an efter Chalmers kilar in i tunneln ned till Korsvägen. Min tid är inte knapp, så jag förbereder avstigning antingen vid Korsvägen eller Ullevi Södra för promenad till Centralen, för den här vägen är ju inte linjens sträckning.

Men vagnen krånglar sin på 4:ans hållplats och jag förstår då att den efter Valand kommer sluta an till sin ordinarie rutt.

Folk kliver av. Folk kliver på. Parfymer blandas med svettodör, lite för mycket av det ena, lite för mycket av det andra. I Brunnsparken blir vagnen stående en stund, jag funderar på att gå av för den korta promenaden, men samtidigt rycker ekipaget igång och Drottningtorget väntar.

Jag kliver av, på övergångsstället vid Burggrevegatan står ett stånd med broschyrer och en banderoll för Jehovas Vittne med två vittnen, en kvinna och en man, som frejdigt pratar och jag hinner tänka ”Gav Gud dig lov att köpa den skjortan och para ihop den med de blekgråa byxorna” innan jag inser att det är en synd och hukande skyndar jag in mot myllret i Centralen av människor som kommer och går i en strid ström.

Pressbyrån bjuder inte på frukost, men jag köper en baconmacka, apelsinjuice och tuggummi, går ut på perrongen, vandrar hela vägen mot slutet, eller början beroende på hur man ser det.

IMG_0636

Mot fjärran mål. Foto: KAI MARTIN

Jag går tillbaka, göra mina registreringar och skapar mina historier av människor jag inte känner; till vilken nytt och varför…?

Dörrarna öppnas. Jag tar min plats, ställer läderväskan som x-hustrun och jag inhandlade under en segelresa i den grekiska arkipelagen maj 1989 där delfiner slog följe på vår färd. Jag sitter på en ytterplats, men missar, då konduktören väl kommer, att fråga om den lediga fönsterplatsen verkligen är ledig. Så den tänkta slummern kommer inte till och färden ner blir längre än avsedd med först 25 minuters stopp i Kållered på grund av växelarbete. Därefter sinkar två händelser resan ytterligare:

Dels när en man kommer med en mamma och hennes sju-årige son i släptåg precis efter avgång från Halmstad. Hon har inte förstått att själv öppna dörren, utan trott på automatiken. Konduktören löser det suckande med att beordra lokföraren stopp i Laholm, som låg utanför planeringen. Jag ser mamma och sonen gå av, vilsna och med ett språk som inte är svenska, men åtminstone med engelskan som möjlighet att kommunicera; alla har inte det.

Dels i Lund, där tågvärden meddelar att tåget har problem med bromsarna, som måste kollas så att de inte riskerar att slå gnistor och tända eld på den torr omgivningen. En timme sen kommer jag till Malmö, har under färden både flyttat in till den tomma fönsterplatsen och hunnit äta min sena frukost.

Lund passerades, som sagt, och där slår alltid minnena till om misshandeln pingstafton 1980 då ett stort gäng raggare bröts sig in och slog mig som låg i en sovsäck i en soffa i huset som vi, Kai Martin & Stick!, bodde i efter en spelning.

Malmö city

Av A hade jag fått instruktioner om min packning; lakan och badkläder samt handduk. På väg in till Malmö central tänker jag tanken om det kanske fanns möjlighet att åka till Ribersborgs kallbadhus, anrikt (120 år gammalt) men aldrig besökt av mig. När jag så träffar A är det precis det hon föreslår, för hon ska luncha med gamla bekanta där. Hon föreslår dessutom att vi ska hyra cyklar, vilket sker på turistbyrån bakom Centralen.

A är en kär vän, där det är lätt att koppla av i sällskapet och där vi, oavsett tid, alltid kan koppla på vänskapens förtroliga band. Hon har bott i Malmö i många år, men missat uppbyggnaden av Malmö live, där Z och jag såg Eggstones fantastiska återförening förra året.

Vi kivas lite om vägen västerut. Jag är bra på färdriktningar och har ett bra kartminne. Men vi har ju aldrig cyklat ihop och vad vet hon om min kunskap i geografi…

IMG_0644

Mot stranden. Foto: KAI MARTIN

Vi krånglar oss ned till Norra Vallgatan, trots skylten jag såg om en bättre väg, och vidare förbi slottet på Malmöhusvägen och kommer så fram till cykelparkeringen med kallbadhuset i fonden som en hägring.

Vädret har varit mulet sedan jag for från Göteborg. Jag är nöjd med att jag trädde över Paul Smith-kavajen över Tiger-skjortan, lagom tunn, lagom skydd.

Kallbadhuset

Vi låser omsorgsfullt cyklarna och promenerar sakta ut på piren, ser Malmö bitvis spatiösa skyline med Turning Torso som en krumbuktad erigering i luften. Bron åt andra hållet och där, där borta skymtar Köpenhamn, som blivit mitt färdmål så många gånger sedan jag träffade Z.

IMG_0647

Ett kallbadhusparadis. Foto: KAI MARTIN

Väninnorna kommer en efter en. De är, förstås, lätta att umgås med och jag blir en del av sällskapet till lunch, utan, tror jag, att ställa till för mycket bekymmer i samtalstonen. A och jag väljer sillamacka, som när den serveras mer är panerad strömming än sill, men likväl väldigt god. En öl för mig, en kaffe för A. Döttrar till två av väninnorna ansluter, alla äter innan uppbrottet för bad. P, som är frekvent gäst på kallbadhuset året om, har ett klippkort där hon generöst bjuder på entrén för oss fyra (döttrarna väljer bad vid stranden). Men vi separeras där; herrar för sig, damer för sig. Nakenbad, det bästa, väntar. Det är alltså genuin miljö jag kliver in i. Inte så välbesökt denna molniga och lite kalla dag. Jag finner en hytt, som jag inte kan låsa, men där jag placerar mina väskor, klär av mig, hänger kavaj och skjorta på en galge som kommer till pass och i all min nakenhet tillsammans med frottéhandduken går jag ut för att bada. Herrar i all sin prakt passerar in och ut från bastufaciliteterna, men bastu hör, enligt min ringa mening, hösten och vintern till.

IMG_0650

Utsikt från en hytt. Foto: KAI MARTIN

Jo, det blåser, men är ljumma vindar och ja, solen lyser med sin frånvaro, men det är ändå skönt. Jag nickar hejande till de jag passerar. Några nickar till gensvar, andra inte. När jag kliver ned för trappan till de böljande vågorna i Öresund står där en liten grabb på väg ned, hans pappa i vattnet tillsammans en kompis. Jag säger ”Det är inte mycket att be för” och hoppar i. Skönt. Friskt. Stimulerande. Med min grumliga syn ser jag bort mot kvinnornas avdelning, men kan inte utan glasögon avgöra om det är mina vänner eller inte. Jag går upp. Låter vinden torka min kropp. Tar ett nytt dopp och gör om proceduren med lufttorkad skinka. En av männen jag tidigare hälsat på är på väg och jag säger ”Vilket paradis du har här!” och han blir förtjust. Dröjer sig kvar, pratar och säger som svar på vad jag sa att ”Jo, men bäst är det på vintern.”. Vi tar farväl, jag tar på mig, känner lite regnstänk och sätter mig på en bänk utanför restaurangen med blicken vänd in mot stranden.

Mår väl. Foto: KAI MARTIN

Ute och cyklar

P och hennes dotter slår följe. Eller, det är nog snarare tvärt om. P har visat A var det finns lite secondhandbutiker. Vi cyklar upp mot Fridhemstorget och in på Regementsgatan, efter något kvarter ställer vi hojarna där för runt hörnet bor P med sin familj i en stor lägenhet, som delvis tidigare varit butik. Samtalet fortsätter, vi serveras en öl och lite nötter och när dryck och tilltugg är slut tillsammans med lägenhetsvisningen far vi vidare, A och jag. Vi passerar Kronprinsen, biblioteket, simhallsbadet, gamla polishuset, upp mot Davidhalls torg, in på en vintagebutik på David Hallsgatan där A hittar en ring och jag ingenting. Vidare till Emmaus på Södra Förstadsgatan där jag står och bläddrar bland kläderna då en grabb med en påträngande svettlukt ställer sig bredvid mig. A och jag flyr från honom. Vi går omvägar för att slippa honom, hittat en gräslig kostym som jag tar med till provrummet och klämmer in mig i, trots en storlek för trång.

IMG_0658

Nej tack till dollar. Foto: ANNA ELIASSON

Vi fortsätter ut. Cyklar mot gudsonens hem där det senare ska vankas mat. Men framför allt vill jag dumpa mina väskor, som jag släpat på. Vi cyklar österut, Storgatan som förvandlas till Kungsgatan, St Paulikyrkan där jag varit på gudsonens skolavslutning, Värnhemstorget, fram till det väldiga köpcenter Malmö Entré för vidare färd till lägenheten som delvis vätter mot larviga Nobelvägen.

Det är en trevlig lägenhet om tre rum och kök som han nu har förstahandskontrakt på.

A och jag blir kortvariga. Vi smiter ned till våra cyklar, förbi Entré där den förlovade gudsonen står på väg hem efter jobbet. Han går åt sitt håll, vi cyklar åt vårt. Tar oss på lagliga och olagliga vägar till Östra Förstadsgatan där både Stadsmissionen och Westerblads aktade hattbutik ligger, den som funnits sedan 1904. Stadsmissionen lever inte riktigt upp till den kvalitet av secondhand som jag är van vid från Göteborg. En Sand-skjorta med solkig krage tar man inte betalt för alls, den skulle sorterats ut… exempelvis.

Jag tröttnar med andra ord snabbt. Det gör jag inte hos Westergren som i veckan precis fått en ny ägare. En kvinna som blir den fjärde att förestå etablissemanget och som tar över efter en nöjesprofil i Malmös innekretsar då diskoteken var som hetast. Jag provar hattar och kepsar, men tiden springer iväg och vi måste handla lite plus att gudsonen har låst sig ute, så mamma A får fara dit och låsa upp.

Jag dumpas vid Entré, som snart visar sig vara ett köpcenter från helvetet. Ogästvänlig entré från det håller jag kommer, kala väggar, korridorer som suckar och vem vill köpa där. Smiter in på systemet, köper två flaskor vin. Köper ost och kex på Hemköp. Möter upp A, går in på H&M:s outlet som har samma reapriser som i vilken butik som helst i landet. Suck…

Matdags

Gudsonen lagar mat. Bra. Jag är hungrig. När allt serveras går maten åt i ett nafs och hans flickvän kommer precis för att också få något. Osten serveras, vinet hälls upp och kvällen går i samkväm med berättelser och avstämningar om livet, berättelser, minnen…

Gudsonen ska jobba dagen efter och går och knyter sig. Bredvid strömmar radion med P2 och klassisk musik på. Kvällen kliver över till natten och den långa dagen famnar även mig . Jag går och lägger mig, somnar bums, endast väckt av nattens nödvändigheter, och jag sover till A säger att hantverkare är här för att måla. Behöver jag på på toa är det nu. Rummet är kvavt. Utanför larmar Nobelvägen i rusningentrafiken. A fixar frukost och vi pratar vidare i sällskap med E, gudsonens fina flickvän. Målaren varslar om att han är klar. Morgontoalett görs och en ny dag väntar.

IMG_0661

Hattparadis. Foto: KAI MARTIN

Vi startar med samma vända som aftonen tidigare. Stadsmissionen och Westerberg, där jag köper en svart Stetson-keps, som sitter som en keps.

Vi far via Rörsjöparken bort mot kvarteret Korpen, som ju också är namnet på en av Bo Widerbergs första filmer med Thommy Berggren och Keve Hjelm tillsamman med Emy Storm i huvudrollerna. Det ser ju inte som då, de slitna arbetarkvarteren ersattes ju av nya, nu slitna kåkar. Till Friisgatan och Öppna Hjärtan second hand där jag hittar ett Tommy Hilfigerskärp för 35 kronor. A köper vinglas till gudsonen, för han hade ju bara ett.

IMG_0662

Den sista färden. Foto: KAI MARTIN

Så ned mot city, lämnar tillbaka cyklarna och A och jag skiljs med en kram. Ett välbehövligt vänmöte är över och tåget tar mig åter till Gbg.