Halvbra fars med intressant botten

Teater

VI HADE I ALLA FALL TUR MED RAMAVTALET

Pendlande. ”Vi hade i alla fall tur med ramavtalet” – här med Fredrik Evers och Victoria Dyrstad – pendlar mellan humor och allvar. Foto: OLA KJELBYE

Med ”Tidningshuset som Gud glömde” (2017) skapades en svidande satir om GP och tidningens förehavanden, som slog så väl in i samtiden att familjen Hjörne tog illa vid sig. Något liknande hade väl inte hänt sen Nationalteatern och Stena-familjen på 70-talet. Det var en välspelad föreställning med en engagerad ensemble som till dramatiker Gertrud Larssons manus kramade ut varenda svettdroppe, allvar och humor ur pjäsen.

Med hennes ”Vi hade i alla fall tur med ramavtalet” är målbilden kanske mer diffus, nämligen Göteborgs kommun, NPM (new public management) och floskler som effektiviseringskrav, förändringsfaktorer, verksamhetsutveckling och rationaliseringar. Olika uttryck för en och samma sak, det vill säga att spara pengar i organisationen, men inte spara på personalens krafter och energi.

Nå… Vi hamnar i ett kargt scenbygge föreställande ett av Göteborg kommuns många kontor. Upptäckten av att vattenautomaten är borta blir så att säga den springande punkten och starkskottet till pjäsen. Byråkraten Roland (Fredrik Evers) håller i ramavtalen, dealar mellan ett göteborgskt företag, som är bättre, och ett kinesiskt, som är billigare och sämre, utan att ha kommit till skott förrän det avgående avtalet löpt ut. Fördomarna slår alltså igång inledningsvis och stärks med HR-konsulten Julias (Hannah Alem Davidson) ankomst. Hon som spelar ut den äldre kollegan Roland med ung, kvinnlig list och uppenbart är en trojansk häst i kommunens verksamhet. Här ska kineserna in. In kilas lite familjesammankomster, Rolands fru Gunillas (Carina M Johansson) strävan som förskolerektor och Rolands relation till sin på äldreboende boende mamma. Allt imploderar slutligen, oavsett plats, där även Västlänken får sig en släng av sleven, i en tveksam final.

Återigen slår Gertrud Larsson huvudet på spiken i en bitvis välskriven satir, som på Göteborgs stadsteater mer får drag av fars. Men… fars spelas bäst på privatteatrar. Gärna av rollinnehavare som har funny bones, det vill säga en irriterande och sällsynt förmåga att locka fram skratt, ha känsla för tajming och hur man levererar en replik.

Jag kan inte låta blir att tänka på om en Per Andersson hade gjort Roland, Annika Andersson Gunilla, Susanne Reuter Birgitta med flera… ja, då kanske ”Vi hade tur med ramavtalet” också haft tur med premiären.

Missförstå mig rätt. Skådespelarna i ”Vi hade i alla fall tur med ramavtalet” kan sin skådespelarkonst. Men komiker är de inte av naturen. Ej heller har de slipats till det. Därför får pjäsen störst spänst i det allvar, som den emellanåt bottnar i, mer än i de komiska scenerna.

Jo, Fredrik Evers parkbänksscen är potentiell Papphammarklass, tragisk och roande i samma andetag. Sylvia Rauan plockar komiska poänger med sin stramt, överspelat sexiga roll som chefen Lisbeth och Carina M Johansson vågar kliva över scenkanten även i denna hennes kanske inte starkaste roll.

Men spontant är det, för min del, inte roligt med manlig striptease. Även om den kvinnliga delen av publiken tjuter förtjust (men tänk det omvända; män som ylar över en kvinna som klär av sig). I den unkna lunken går föreställningen med planterad pornografi i datorn, sex-sms och dickpics. Nej, publiken skonas från det mer än i replikerna, så det får man vara tacksam för.

Vi hade i alla fall tur med ramavtalet (premiär 3 december 2021):

Regi: Jenny Nörbeck.

Av: Gertrud Larsson.

Scenografi/kostym: Martin Eriksson.

Mask: Ingela Collin.

Ljus/video: Ludde Falk.

Ljud: Karin Bloch-Jörgensen.

I rollerna: Fredrik Evers, Carina M Johansson, Marie Delleskog, Sylvia Rauan, Hannah Alem Davidson, Victoria Dyrstad samt statisterna Gun-Marie Josephson, Anne Stillbäck och Magnus Lindberg.

Hej mitt snöröj i vinterlandet

Set är vackert då snön faller. Vi är inte bortskämda med det på västkusten i allmänhet och i Göteborg i synnerhet. Framför allt inte att snön ligger kvar, att det är minusgrader och att mängden snö späs på med några centimeter efter nya snöfall. Så vi har rikliga mängder, just nu och i några dagar innan kung Bore tröttnar och släpper fram herr Slask.

På gatan där jag bor får fastighetsägarna på egen hand stå för snöröjningen. Sedan några år är det dessutom en tjänst som man inte kan beställa inom kommunen. Alltså är det en firma som engagerat sköter uppdraget och skottar trottoarer gåvänliga. Kommunen är lite mer saktfärdiga, det syns framför allt på de trottoarstumpar som till kommunen, som vid lekplatser. Där blir det inte skottat alls.

Det kan tyckas märkligt, men det är som om de är meter mark inte finns med i planeringen för snöröjning.

Gällande gatorna är det en annan femma. Där stormar traktorer med vägplogar fram och skottar upp den av entreprenörens renskrapade trottoarer. Vid korsningar, där gående behöver kommer fram, barnvagnar och, ja, gud förbjude, rullstolar smart äldre med rollatorer, byggs det snövallar. Väg ut eller in i mina kvarter blir en gymnastisk promenad. Bron som leder mot spårvagnshållplatsen är snyggt skottad med plats för både gång- och cykeltrafik. Men övergångsställena…? Nej. Trapporna nedför – och uppför – till/från spårvagnshållplatsen är inte rengjorda alls. Folk får glida ner hängandes i räckena i en desperat manöver. Den sluttande kurvan för barnvagnar (kanske rullstolsburna, men den är väl brant) är inte skottad alls.

Jag förstår att snöröjningen har ett tajt schema. Det ska gå undan och ingen är nöjd. Men jag undrar ibland om det finns ett tänk utanför snöboxen; hur rör sig fotgängare, hur vill cyklister ha (inte cykelbana som möts av en snövall upplogad för bilar)…?

Äldre ställs på undantag. Handikappade ska vi inte tala om. Föräldrar med barnvagnar kan glömma sin promenad. Det är naturligtvis inte bra.

När jag var ung och bodde i samma område som i dag, fraktades snön bort för att samlas på hög vid de lekplatser som fanns. Snövallarna försvann till fromma för de som skulle ta sig fram. Nu kivas den av fastighetsägarna inhyrda firman med kommunen. Först rent på trottoarerna. Sedan gatorna, där snön hamnar på trottoaren i tjocka vallar. Smart? Nej.

Mörk ”Saturday night fever”

Musikal

SATURDAY NIGHT FEVER

!!!

Svänger. Koreografin är intensivt bra i ”Saturday night fever” med David Lindgren i huvudrollen.
Foto: MATS BÄCKER

China teatern, Stockholm (premiär 4 november)

Bäst: Koreografin är smittande.

Sämst: Trovärdigheten med en 39-årig David Lindgren som en 19-årig Tony Manero.

Fråga: Vad hände med låtarnas klassiska falsetter…?

Sverige 1977. Det är en halv mansålder sedan. Discofebern tävlade med punkslynglars upproriskhet mot allt som ställdes mot raggarer våldsamma konservatism och en cementerade proggrörelse. Man kan ha det i perspektiv när nu ”Saturday night fever” spelas på China Teatern i den första svenska uppsättningen, vad jag förstår, sedan 2005. Nu är det ju inte utrymme för det i regissör Anders Albiens version av musikalen. Den som så sent som 1998 sattes på scen i London West End, baserad på filmen från 1977, som han troget följer. Jo, han har elegant kapat en halvtimme av storyn, något som jag inte tror någon i publiken – eller ensemblen – saknar. Men i övrigt är det mesta intakt.

I fokus, förstås, dans, dans, dans! Tillsammans med scenografen Lehna Edwalls elegant flytande scenbygge – som sömlöst rör sig mellan gatu-, nattklubbs- och hemmiljöer – är det Zain Odelståls koreografi som är föreställningens främsta behållning. Framför allt då hela, effektivt agerande och dansande, ensemblen medverkar.

Värre är det i David Lindgrens scener. Jo, sympatiske Lindgren kämpar med sin roll. Men det knakar i lederna emellanåt och karisman hos en ung 19-årig danskung som Tony Manero har inte den 20 år äldre svensken. Emellanåt, framför allt i spelet mot hustrun Kristina Lindgren (som Stephanie Mangano), hittar man fram till en trevande juvinilitet parat med unga människors kaxighet på gränsen till osäkerhet.

Anders Albiens ”Saturday night fever” rör sig snyggt mellan gatuscener, Brooklynbrons dramatiska spann, nattklubbens dansfeber och familjen Maneros hem. Den rör sig lika elegant mellan discokulans förföriska glitter och den krassa verkligheten som skildras i det fattig hemmet. Men där Kajsa Ernst är utmärkt som mamman Flo Manero är Samuel Frölers pappa Frank är en trött kliché i dubbel bemärkelse.

Centralt finns också Anettes (Lovisa Bengtsson gör kanske sin livs roll här) kärlekstörstande. Andreas Lundstedts DJ Monty är både stor humor och yppersta klass, ett slags föreställningens spin doctor eller dynamo, om man så vill.

Utan att tveka djupdyker den också ner i den mörka tonen, som ju också finns i filmen, med Bobby C (utmärkt spelad av Rikard Björk) som livstvivlaren som ingen lyssnar på. På plats gängbråken, skärmytslingar om trivialiteter, eskalerande rivalitet, som man – om man vill – kan koppla till svenska förorten idag.

”Saturday night fever” dansar – förutom en trevande start – iväg under aftonens två och en halv timme (inklusive paus). Men visst saknar jag falsetterna, Bee Gees-brödernas signaturer till låtarna som förförde en hel värld (även mig, trots att jag nog inte öppet erkände det som dåvarande, nyväckt punkare). Synd, för rösterna finns i ensemblen hos utmärkta showartisterna Nils Reinholtz och Alvaro Estrella.

I rollerna: David Lindgren och hans hustru Kristina Lindgren, Kajsa Ernst, Andreas Lundstedt, Samuel Fröhler, Peter Eggers och Rikard Björk. På scen dessutom Sveriges bästa dansare utvalda av Bounce-koreografen Jennie Widegren.

Regi: Anders Albien, som också gjort översättningen.

Underhållande och lärande om en sjöluffares äventyr

Musikteater

AINA – EN SJÖLUFFARES ÄVENTYR

Spännande. ”Aina – en sjöluffares äventyr” kittlar fantasin med sin verklighetsbaserade föreställning. Foto: OLA KJELBYE

Konstepidemin, Grön rummet

Premiär: 20 november, spelas 21 och 25 november.

Manus/regi: Gunilla Johansson Gyllenspetz.

Musik, text och på scen: Lotta Sjölin Cederblom och Henrik Cederblom.

Sångtexter: Lotta Sjölin Cederblom, Henrik Cederblom och Gunilla Johansson Gyllenspetz.

Scenografi/kostym: Jens Langert.

Ljus: Thomas Heyman.

Om Aina Cederbloms spännande liv visste få i allmänheten om förrän hennes medverkan i Lasse Holmquists populära intervjuserie ”Här är ditt liv” 1980. Hon var då 84 år och hennes gärningar och äventyr, som hennes släktingar skakade på huvudet åt, hamnade nu i rampljuset när Statens Television sände programmet. Men en som både träffade och fascinerades av henne var Henrik Cederblom, Aina var hans gammelfaster och kunde berätta sina historier. För det fanns mycket att berätta, om båtfärder i en roddbåt från Sverige till Färöarna, vidare till Grönland. Fortsatta båtturer på egen hand i Svarta havet, Medelhavet eller längs Indiens ostkust. Aina Cederblom var en sjöluffare som utmanade äventyren med sin båt Rospiggen, men som också såg till sina medmänniskor. I Brasilien startade hon Cederblom Escola Artesanal Sueca Brasil i Olinda. Drygt 30 år tidigare arbetade hon som textillärare i Västbengalen.

Jag misstänker att Henrik Cederblom har värkt på dessa hennes berättelser och äventyr under lång tid. Nu är de, tillsammans med hustrun Lotta Sjölin Cederblom och Gunilla Johansson Gyllenspetz, samlade i en föreställning tänkt för lågstadieelever, men nog så kittlande också för alla från sex år och uppåt.

Det är en avskalad föreställning med mycket musikdramatik. Vi får snart åka med på Aina Cederbloms äventyr från flicka till kvinna. Möta strapatser och ständiga tvivel.

Jens Langerts effektiva scenografi skapar ett djup till iscensättningen av Aina Cederbloms livsresa på hav, men även land. ”Aina – en sjöluffares äventyr” är spännande, men aldrig hemsk; snarare väcker den en fascination över den kvinna som valde sin egen väg, våghalsigt, trotsigt och utan kompass; hon visste ju ändå vart hon var på väg.

Sprakande julshow utan tingeltangel

Show:

SCHLAGER VS ROCK – EN JUL MED DRAG

!!

Närkontakt. När Martin Westerstrand, Linda Bengtzing, Jessica Andersson och Jacob Samuel drar på är publiken med.
Foto: KAI MARTIN

Trädgår’n, Göteborg

Publik: Entusiastiskt fullsatt.

Bäst: Publiken äter ur Linda Bengtzings hand.

Sämst: Det här var inte Stefan Odelbergs bästa kväll.

Fråga: När ska julshower våga köra julteman igen…?

Det fanns en tid, inte allt för avlägsen, när julshower var ett sätt för både etablissemangen och artisterna att trygga kassan inför storhelgerna och årsskiftet. Någonstans där på vägen, efter en del rätt ambitiösa scenprojekt, kroknade ambitionsnivån. Åtminstone i Göteborg.Julshowerna krängde av sig stämningar, tingeltangel och en tillönskan om en god jul. Istället dundrade något slags after ski/beachvrål in. Tätt förpackat med allt, helst på en och samma gång.

Så är det när Trädgår’n bjuder på en ”julshow” där det förvisso dukas upp med julbord (utan vörtbröd!). Men där musiken pliktskyldigt drar igenom hart när varje julsång i ett hysterisk potpurri, som en försmak av den kommande showen. Roande, men knappast så att det kliar i fingrarna att börja klä granen och lukta på glöggen.

Istället ska vi får möte en slag mellan schlager och rock. Schlagerprimadonnorna Jessica Andersson och Linda Bengtzing mot Lillasysters Martin Westerstrand och Poodles Jacob Samuel. Någonstans mitt emellan, som en sekond, en konferencier eller pausfågel finns Stefan Odelberg, magikern med rejäl förmåga att snacka omkull vem som helst. Lillasyster är kompetent kompband och Jessica Anderssons ackompanjatör Lisa Ljungberg agerar keyboardist och kapellmästare. Bäddat för en holmgång av både Melodifestivallåtar och rockrökare med andra ord.

När väl showen drar igång dröjer det inte länge förrän den ljuva krocken uppstår och ändå inte. För i dag ryms det mesta inom Melodifestivalens ramar, det kan lika väl blir schlager som rock. Se bara på italienska Måneskin, som tog hem hela Eurovision med sin ”Zitti e buoni” i våras. Och, ja, både Puudles och Lillasyster har ju förärat Mellot med sin medverkan.

Så vad finns då kvar mer än ett rejält tuta och kör, locka upp en festvillig publik på tårna och bara dôna på.

Det blir med andra ett mischmasch av det mesta, tyvärr till ett skrällande ljud som emellanåt blir till desperat oljud. Linda Bengtzing får snart publiken att äta ur sin hand. Hon spänner friskt över sin egna Mellobidrag till rockcovers. Jessica Andersson har ju en botten i hårdrocken och är en mångfacetterad sångerska med stor kvalitet som klarar det mesta. Martin Westerstrand kan mullra igång det vilket trögstartat gig som helst, men detta kompakta energipaket har utvecklats också till en stark sångare. Lägg till hans smittande glädjehumör och hälften av showen är i hamn. Jakob Samuel kan sin hårdrockfalsett, är kompetent och har dynamik. Det mesta är på plats för party, alltså.

Jo, man försöker ta ner showen en smula med ballader någonstans i mitten. Men redan i inledande Led Zeppelinlåten ”Stairway to heaven” tappar publiken intresset. Samtalens volym tenderar att överrösta försöken på scen. Det är bara att komma igen. Det gör artisterna med energi och ständig publikkontakt samtidigt som man gör ett rejält uttag på coverbanken. Efter att ha gått i mål kan det inte ha varit många låtar kvar att stöpa om i denna show.

Men julstämning efter denna show…? Nej.

Bob hund är död – leve Bob hund!

Musikal:

BOBHUNDMUSIKAL – för folk med tinnitus i hjärtat

!!!!

Färgstark. ”Bob hundmusikal – för folk med tinnitus i hjärtat” är svart, färgstark underhållning. Foto: EMMALISA PAULY

Stora Teatern, Göteborg.

Spelas till och med 21 november.

Koreografi och regi: Kajsa Giertz.

Manus: Hanna Nygren.

Musik och sångtexter: Bob hund.

Kapellmästare: Jonas Jonasson.

Scenografi, kostym och mask: Helle Damgård.

Ljus: Mikael Sylvest.

I rollerna: Elin Norin, Cecilia Borssén, Sasha Becker, Gisela Swarting och Karin Li Körsbärsdal.

I stället för musik, förvirring…? Jo, Bob hund var i sin begynnelse snabba att använda sig av Sovjetdiktatorn Josef Stalins omdöme om Dmitrij Sjostakovitjs ”Lady Macbeth från Mtsensk”. Det var 28 januari 1936 som han lämnade teatern i ursinne och dikterade ett ledarstick i Pravda med orden ”Förvirring istället för musik”. Låten ”Istället för musik förvirring” – från ep:n med samma namn 1996 – blev på något vis gruppens manifest.

Jo, Bob hund är en ständig nagel i ögat, ett rastlöst band ständigt berett att gå sin egen väg. Förvirring? Ständigt. Musik? Alltid. Gruppens turer har varit oändliga, omständligt underhållande och emellanåt har orkestern förvisso flörtat med finkultur, men aldrig blivit en del av den. Så det har blivit lustfyllda och märkliga samarbeten, som Bobhundoperan ”Och Bob hund dör i slutet” (2015). Då ett samarbete med Malmöoperan och dess orkester. Nu en liknande förening med Helsingborgs stadsteater och musikalen ”Bob hundmusikal – för folk med tinnitus i hjärtat”.

Musikalen hade premiär i Helsingborg 9 oktober och gästar nu Göteborg. En tillställning synd att missa.

Om Bob hund dog i slutet av sin opera är de i sin musikal definitivt döda. Bandet går omkring som gastande gaster, betraktare av den absurda verkligheten som finns nära men inte på riktigt för dem. Killarna upptäcker där Bob katt, ett av fem unga kvinnor bestående band. Bob hund känner igen sig i den jäsande konflikthärden hos tjejerna. Bestämmer sig, lite likt änglarna i Wim Wenders ”Himmel över Berlin”, för att rädda Bob katt från härdsmältan och få upp gruppen på scen, mot framgång och musikalisk kreativitet.

Det går väl så där. Men underhållningen blir inte desto mindre.

Starkt. Bob katt är Bob hunds levande orkester som slits mellan internbråk och mental ohälsa. Foto: EMMALISA PAULY

Hanna Nygrens manus är humoristiskt smittande och allvarsspäckad. Hennes inramning av ett modernt livsmedelsvaruhus med utrop med jämna mellanrum om att allt är tillgängligt, är svart komik och kärnfull nutidsorientering i färgstark prakt. Helle Damgård har gjort en smart scenografi som raskt förvandlar detta köpcentrum till replokal eller lägenhet. Hennes kostym kontrasterar Bob hunds, i regel, svarta skelett med Bob katts intensiva kulörer.

Inom finkulturens famn rör sig Bob hund förvånansvärt fritt. Visserligen kan bandmedlemmarnas repliker emellanåt kännas statiska. Sångaren Thomas Öbergs flammande scenspråk är nu manusbundet och inte lika intensivt. Men överlag landar de i med beröm godkänt. Självklart kontrasteras de av Bob katt-tjejerna, rutinerade skådespelare med löd i replikerna och med ett mångfacetterat känsloregister att utnyttja. Det är där föreställningens verkliga dynamik sitter.

Musiken är förstås Bob hunds. Nyskrivet tryfferat med passande klassiker. Växelvis framförda av bandet självt eller deras kvinnliga spegelbilder. Ibland blir det intensivt känslosamt, som när Karin Li Körsbärsdals Katja, med utsmetad läppstift, gör ”Tralala lilla molntuss, kom hit ska du få en puss” till en så smärtsamt stark version att låten aldrig mer borde framföras av Bob hund. För så är det, ”Bob hundmusikal – för folk med tinnitus i hjärtat” berör i perioder lika mycket som den roar och tjusar. På samma vis som ”Kärlek skonar ingen”, Håkan Hellström-musikalen aktuell på Göteborgsoperan, sätter den fingret på smärtan, på den grasserande mentala ohälsan. Ja, dessutom på en skenande konsumtion där allt kan reas ut, till och med en själ. I detta bottnar alltid Bob hunds musik och kanske framför allt texterna, som hittar till smittsamma refränger med tänkvärda ramarna.

Så, istället för musik förvirring? Ja, kanske för den som vill ha en klassisk Bob hund-konsert och inte förstått vilken rastlös jycke man har att göra. För oss andra är det hjärtskärande rätt.

Småtrevligt med 25-årsjubilerande Syster Sören

Show:

VUXEN – KAN JAG SLÄPPA UT MAGEN NU?

!!

Underhåller. Karin Blennermark, Annika Lindhe Rydh och Katrin Pellmé firar 25 år som Syster Sören. Foto: KAI MARTIN

2Lång, Andra Långgatan

Premiär 12 november, spelas lördag 13 och lördag 20 november.

Publik: Fullsatt.

Bäst: Tandläkarsketchen får mig att gapa stort.

Sämst: Ljudet var under all kritik.

Fråga: Blir det 25 år till…?

Det är klart att man ska fira 25 år som komiker- och sånggrupp. Det vill Syster Sören – Karin Blennermark, Annika Lindhe Rydh och Katrin Pellmé – understryka. Trion tar sats där de står utan tillbakablickar. Det vill säga, de står rakryggat i sin glimrande medelålder. Kvinnor mellan 49 och 56, där barnen är självständiga och kanske till och med utflugna. Tjernas åldrar skarvas det med, men landar alltid med något slags trygghet i den där de faktiskt är. Det blir chosefritt, en smula charmigt och småtrevligt om hur det är att vara vuxen.

Det märks att de är tre kvinnor som är trygga i själva och ihop. Det skojas med varandra, om varandra men sällan om någon annan. Var finns männen? Borde inte de vara tacksamma att raljera om? Relationsproblematiken? Inte för att det blir för självcentrerat, ämnena rör många och igenkänningsfaktorn är stor, men att kliva utanför de här tre kvinnornas ramar hade kanske skapat en frisk distans i sketcherna. De som tjejerna heller inte riktigt fått till knorren på, där man lite för ofta väntar på det förlösande, förklarande skrattet utan att det riktigt kommer. Nu blir det som en utandning, paus och över till nästa sketch/sång.

Haltar det i sketcherna är det desto stabilare i sångerna. Ambitiösa, empatiska och roande sångtexter med egna melodier, som emellanåt kan flörta med en Muddy Waters, klassisk rock’n’roll (underhållande och skickligt gjorda ”Bouppteckningsboogie”) eller klassisk gospel, tangerande en ”Oh, happy days”. Som i avslutande ”hyllandet” till vallningar. Trestämmigt, ibland fyrstämmigt då enmansorkestern Peter Jacobsson stöttar.

Ljudet för dagen fördärvar dessvärre upplevelsen. Inte för att jag suktar efter starkare volym, men nu når Syster Sören knappt utanför scenkanten med sin föreställningen med ”Vuxen – kan jag släppa ut magen nu?”. Det är förstås synd.

Karl-Bertil i Tage Danielssons anda

Film:

SAGAN OM KARL-BERTIL JONSSONS JULAFTON

!!!

Nostalgi. Hannes Holms version av Tage Danielssons – och Per Åhlins – ”Sagan om Karl-Bertil Jonssons julafton” utgår från originalet men med en större vision. Foto: NIKLAS MAUPOIX/SF

Regi: Hannes Holm.

Manus: Hannes Holm, Mickael Hjort och Johan Kindblom.

Foto: Göran Hallberg.

Musik: Gaute Storaas.

I rollerna: Jonas Karlsson, Simon Larsson, Sonja Holm, Jennie Silverhjelm, Vanna Rosenberg, Dag Malmberg, Robin Stegmar med flera.

Av Tage Danielssons novell ”Sagan om Karl-Bertil Jonsson julafton”, ur samlingen ”Sagor för barn över 18 år”, från 1964 blev det den klassiska tecknade filmen gjord av Per Åhlin elva år senare. En favorit för många i juletid och också en nödvändighet för många i generationen 50-, 60- och 70-talister på julafton. Ja, kanske mer än ”Kalle Ankas julafton”. Men temat har också retat. När Karl-Bertil avslöjar sitt paketknep vid posten, ”ta från de rika, ge till de fattiga”, brister det hos pappa Tyko Jonsson, varuhuschefen. Hans utbrott är klassiskt ”Jag har närt en kommunist vid min barm”. 14-årige sonens naiva välvilja, måhända inte helt legal, blir politik. Där och då stämplas också den fina animerade julsagan till ”vänsterpropaganda. Något som gör att det finns de som väljer bort filmen.

Det har förstås inte Hannes Holm gjort. Han väljer istället att hålla hårt i originalberättelsen, men har sedan tryfferat den rejält och dessutom vävt in en historia om fattighus, krigsbarn och än mer klasskillnader. Så, krasst, de som har svårt för Tage Danielssons och Per Åhlins saga lär knappast ta den här till sitt hjärta. Hannes Holm förvånansvärt trogen den nära 46 år gamla filmen. Här kliver karaktärer in i denna hans spelfilm, de tecknade blir ”otecknat” – ett begrepp som mina barn använde sig när det begav sig för 25 år sedan. Med detta sagt, de som kan sin ”Sagan om Karl-Bertil Jonssons julafton” kan frossa i igenkännande, rabbla sin repliker och peka instämmande på den ena efter den andra figuren.

Men Hannes Holm vill förstås så mycket mer. Fattigflickan Vera (spelad av karismatiska Sonja Holm), krigsbarn (förmodat från Finland), lever med sin syster på ett barnhem i fattigkvarteren. Ficktjuveri ger mat och knapra inkomster. Föreståndaren, fru Hedqvist (Vanna Rosenberg) kämpar med skrala medel med sin verksamhet. Fattig möter oförstående rik, där välgörenhet (populärt ämne för dagen) skyler eventuella dåliga samveten hos överklassen. Det finns också en adderad sidoberättelse med kärlekshistorien mellan familjen Jonssons chaufför Ruben (Filip Berg) och husan Beata (Carla Sehn) plus att verksamheten vid Postens huvudkontor får ett större fokus, precis som Tyko Jonssons varuhus.

Men förstås är det Karl-Bertil Jonssons arbete på posten, där han inspirerad av Robin Hood (humoristiskt agerat av Adam Pålsson) har julklappar från rika för att ge till de fattiga, som förstås mest är i händelsernas centrum. I denna följer Hannes Holm originalet med kärleksfull plikttrogenhet. Väver fint in mötet mellan Vera och den glosögde Karl-Bertil – fint och porträttlikt spelad av Sebastian Larsson och parallellhistorierna blir till en fungerande helhet.

Ja, Jonas Karlsson är till oigenkännlighet en bullrande butter Tyko Jonsson, det vill säga att han är lik det tecknade originalet, men fjärran sig själv. Det måste ha varit en drömroll, för enkelt och smidigt för han över karaktären med Toivo Pawlos röst från 1975 till nu med en självklarhet. Men heller inte med något ytterligare att lägga till. Hans hulda maka Marianne (Jennie Silverhjelm) är mer fri i sin karaktär, men inte desto mindre än förstående och öm moder. HK Bergdahls är som gjord för Dag Malmberg, som kan sin fikonreplik. Och, ja, så fortsätter det.

”Sagan om Karl-Bertil Jonssons julafton” överraskar inte, men värmer fint ändå. Hannes Holm lyfter flyktingfrågan från 40-talets krigsår till nutid, men inte mer än att vi kan luta oss tillbaka i biosalongernas bekväma fåtöljer och betrakta de inklippta journalfilmerna från då. Känna empati och distans, men också ytterligare skapa det glapp mellan fattig och rik som har blivit så gapande stort 2021.

Drabbande ”Tystnaden”

Teater:

TYSTNADEN

Multiteater. Göteborgs stadsteaters samarbete med irländska Dead Center har gett en drabbande version av Ingmar Bergmans ”Tystnaden”.
Foto: OLA KJELBYE

Ingmar Bergmans filmer – eller tv-serier – på scen är ingalunda något nytt. Inte ens på Göteborgs stadsteater. 2016 sattes ”Höstsonaten” upp i en stark iscensättning. Två år senare var det dags för regissören (och Ingmars dotter) Eva Bergmans fantasi- och kärleksfulla ”Fanny och Alexander”. I somras satte Teater Tofta upp ”Scener ur äktenskap” i en smärtsamt bra nytolkning. Ja, Ingmar Bergman berör långt efter sin död, se bara Teater Trixters ”Ingeborgs manifest” 2020, där manusförfattarna Petra Revenue och Gilda Stillbäck vände på könsrollerna och lät Ingmar bli Ingeborg med sin demoner. Både intressant och kraftfullt.

Så nu Stadsteatern samarbete med Irlandsbaserade Dead Center där ”Tystnaden”, Bergmans film från 1963, för första gången sätts upp på scen.

Filmen blir också startpunkten för denna uppsättning. Inledningen projiceras på den flortunna ridån; Gunnel Lindbom som Anna, hennes nyfikne son Johan (Jörgen Lindström) och Ester (Ingrid Thulin), Annas sjuka syster, på väg hem till Sverige. På grund av Esters sjukdom tvingas de till ett stopp i den fiktiva staden Timoka och plötsligt glider filmens fiktiva verklighet över i scenens. Anna är nu Sandra Redalff, Ester Mia Höglund-Melin och Johan kameraögat hos den ständigt närvarande fotografen Farrokh Tavakoli. Ett hotell, varietéartisterna är sexarbetare, språkförbistringarna är stora, men rum får trion med ett inbördeskrig hotande utanför. Innanför hotellets väggar i allmänhet, men i synnerhet i de svenska gästernas rum, vilar en förtryckt stämning. Den ständigt utmanande Anna mot den försmådda Ester, översättaren med intellektuell kraft. De vilar aldrig i det outtalade, det incestuösa, skammen. Allt rivs och rörs som ett ivrigt pillande på en sårskorpa.

Johan, det vill säga kameran där hans blick projiceras samtidigt med händelserna på scen, är den stumme voyeuren, som glider ut och in ur rummen, ser sin nakna mamma i badkaret, som de delar, möter moster Esters blick och samtal, vandrar ut i hotellets korridorer, möter receptionistens (Christer Fjellström) spefullhet, sexarbetarna/dansarnas (Anna Jukić, Marta Andersson Larsson och Berna Inceoglu) flörter. Scenograf Jeremy Herberts utnyttjande av vridscenen är fantasifullt, elegant och glider in och ut ur de svartvita projiceringarna. Scenen räcker inte alltid till, ett av Göteborgs hotells korridorer får tjäna som kulisser vid Johans vandringar, men också Stadsteaterns irrvarv av korridorer, loger och rum.

Jag är i regel skeptisk till kameror på en teaterscen, som om scenens, skådespelarnas och textens kraft inte räcker till. Som om man måste spänna bågen till bristningsgränsen för uttrycket. Men här kittlar projiceringarna sinnena till ett slags effektfull multiteater.

Jo, ”Tystnaden” kräver sin publik, för det är mycket att titta på och ta in, ett virrvarr av tekniker, allt på en gång, emellanåt. Ja, till och med luktsensationer där en doft av rökelse glider in i salongen. I detta samlar skådespelarna pjäsens repliker till sordinerat sprängstoff. I utmärkt skådespeleri blir Sandra Redallfs Anna utmanande, utlevande, desperat kåt och vemodig mot Mia Höglund-Melins dämpade Ester, som lider av avund, jalusi och en sjukdom som sakta kväver henne. De två som levt med, men också mot, varandra hela livet utan rannsakan, förståelse eller förlåtelse.

”Tystnaden” är drabbande, mörk, dov och otäck. Men, som tröst, med en skir final ut och nedför Avenyn en höstkväll i november.

Tystnaden, Göteborgs stadsteater, premiär 5 november 2021

Fritt efter Ingmar Bergman

Regi: Bush Moukarzel.

Videoregi: Grant Gee.

Bearbetning: Mark O’Halloran, Dead Center.

Översättning: Joel Nordström.

Scenografi: Jeremy Herbert.

Kostym: Maja Kall.

Mask: Patricia Svajger.

Ljus: Max Mitle.

Kompostitör och ljud: Kevin Gleeson.

I rollerna: Sandra Redlaff, Mia Höglund-Melin, Marta Andersson Larson, Christer Fjellström, Karin Lycke, Ramtin Parvaneh, Berna Inceoglu, Anna Jukić samt fotograf Farrokh Tavakoli.

Tack och adjö, Viruspojkarna

Show:

HEJ DÅ VIRUSPOJKARNA

Final. Viruspojkarna tackade för sig tillsammans med gäster, som Bengt-Åke Nilsson, trummor. Foto: KAI MARTIN

Lorensbergsteatern, Göteborg

Bäst: Virusversionen av Miss Lis ”Komplicerad”.

Sämst: Att det är slut.

Fråga: Vill de verkligen inte fortsätta, trots att pandemin (kanske) ändå är över…?

Slumpen skapar möjligheter och trion Per Umaerus, Henrik Wallgren och Stefan Sporsén var inte snara att ta till vara på det som gavs. När pandemin startade i mars förra året och snabbt stängde ner Sverige i allmänhet och Kultursverige i synnerhet luftade de sina känslor på det enda viset som de kan, det vill säga genom musik och text. Gamla svenska örhängen, som ”Det är så hälsosamt och stärkande i fjällen”, fick dagsaktuella texter om rådande virusrekommendationer. Så också David Bowies ”Life on Mars?” med flera. Snabbt blev Youtube- och Facebookinslagen virala, fåfängan kittlade och nya utmaningar antogs, texter skrevs och sånger repades. Viruspojkarna blev snart i var mans öra och öga, till glädje och tröst under en tid då inget var speciellt kul.

Nu har restriktionerna lättat. Viruspojkarnas uppdrag är över, men först en grand final. På Lorensbergsteatern. Det är klart att det är skillnad på att göra sina egna inslag på sociala medier, oavsett om de är inspelade på Ullevi eller Götaplatsen, och att sätta samman en föreställning med start, paus och slut. Men samtidigt, varför inte.

Nej, Lorensbergsteatern var inte utsåld, men ändå tillräckligt full för att skapa både stämning och förväntan. Det är tre rutinerade herrar som kan både skämta och musicera ihop. De kan dessutom sätta trestämmigt så att det stå härliga till och då är ju redan hälften vunnet. Det finns ett slags manus som allt spinner kring, men det är mer åt mellan låtarnasnack, som en förklaring till det ena eller andra numret. För att stärka upp och fylla scenen kommer dessutom Claes Eriksson in som pausfågel (i första akten) och inslag (i den andra), så att trion får möjlighet att byta om och/eller hämta andan.

Det är klart att detta är en hastigt ihopsatt historia. Paddorna hjälper Viruspojkarna med texterna, men det är med en förvånansvärt hög nivå som Viruspojkarna ändå går i mål med denna sin ett och halvtåriga satsning. Det är charmigt, begåvat, lustigt och trevligt. Jazztrummisen, Stefan Sporséns styvfar, Beng-Åke Nilsson hoppar in i ett nummer. Sambaflickorna Paula de Hollanda och Yoanna Eek Björnulfson kryddade färgstarkt och rytmiskt à la Riokarnevalen finalen med sin närvaro med allsång som höll hela vägen ut ur salongen: ”Hejdå, covid! Hejdå!”. Sämre kvällar kan man ha en höstkväll i Göteborg.

Tack för underhållningen, pojkar.