Känsloladdad musikal

Musikal

SÅ SOM I HIMMELEN

!!!

043fb226-45ae-47a8-a3b8-82365cd3e931

Känslostark. ”Så som i himmelen” – här med Philip Jalmelid och Tuva Børgedotter Larsen – spelar på alla känslosträngarna. Foto: MATS BÄCKER

Oscarsteatern, Stockholm.

Bäst: Tuva Børgedotter Larsen är fantastisk.

Sämst: Malena Ernmans överdrivna sång.

Fråga: Går det att komma närmare Björn & Benny än vad Fredrik Kempe gjort i sin musikalkomposition…?

Kay Pollacks ”Så som i himmelen” från 2004 var ju en film som starkt spelade på ett rikt register av känslosträngar. Lägg till ”Gabriellas sång”, Stefan Nilssons och Py Bäckmans låt, som Helen Sjöholm gjorde till sin och hela svenska folkets.

Att Vicky von der Lancken med sonen Johan valt att göra om den till en musikal 14 år senare känns rimligt och logiskt. Självklart skalas mycket av. Men med Lars Östberghs fantastiska scenrum och -lösningar landar vi i den norrländska byn dit mästardirigenten Daniel (Philip Jalmelid) återvänder. Ja, just den by han flytt från med sin trångsinthet, sitt intrigskapande och sin hierarki. Nej, filmen gav aldrig något på svar på det. Musikalen gör det inte heller.

Men med en smart sammansatt ensemble, där det har varit ett medvetet val att inte låta någon från filmen medverka, skapas en fin grund för just trångsintheten, intrigskapandet och hierarkin. Där allt hotas av Daniels återkomst och den pockande nyfikenheten.

Fredrik Kempe har gjort ett strongt jobb med sin musik, fast kanske svär jag i någons kyrka, men nog har han hämtat väsentligt från något som Björn Ullvæus och Benny Andersson har gjort vad det gäller tonspråk och stämningar…? Självklart kan man ha sämre förebilder. Så därför blir det en musikal med kvalitet, men också med klichéer. Plus, dock, för sångtexterna, som fint ramar in historien.

Philip Jalmelid svajar en smula inledningsvis i sin rollkaraktär, men växer och blommar starkt och övertygande till finalen.

I rollen som Lena triumferar norska Tuva Børgedotter Larsen desto mer. Om man till nöds skulle sakna Frida Hellström från filmen kan man bums sluta med det. Tuva Børgedotter Larsen är kvällens stjärna från start till mål.

c6ed561a-b8f8-49f5-ac16-52474fc4767c

Fint möte. Modigt att våga göra ”Så som i himmelen” till en musikal. Foto: MATS BÄCKER

Brutalt bra är också Christopher Wollter, som den misshandlande mannen Conny. En otäck roll som han gör övertygande precis som Anders Ekborgs präst Stig, som snyggt pendlar mellan patriark och spillra, både i tal och sång.

Björn Kjellman gör handlaren Arne som inte kan sluta prata. Med en norrländsk dialekt blir han föreställningens humordynamo. Men det är oklart varför han ska prata norrländska när ingen annan gör det. Däremot lyckas han snyggt få in sin elaka fotskada (från repetitionerna) i rollen och låter kryckan svepa som ett trollspö när så behövs. Dock kommer han i november att ersättas av Morgan Alling, som ju tvingades till sjukskrivning tätt in på premiären. Undrar vilken dialekt han ska lägga sig till med…?

Rikard Björks roll som Tore är också värd att prisas. En insats i paritet med Leonardo DiCaprio i ”Gilbert Grape”. Sara Jangfeldts gör sin Inger med stor bredd och styrka. Ja, hela ensemblen får sitt utrymme och utnyttjar det väl.

40a6b44f-95bf-4e01-b099-abadd09e6636

I centrum. Fin rollinsats. Sämre med sången för Malena Ernman. Foto: MATS BÄCKER

Malena Ernman då…? Jo, allt gott, där hon kanske egentligen har den svåraste uppgiften. För vem klår Helen Sjöholms prestation från filmen…? Gabriella är en svår roll. Den skönsjungande kvinnan som hukande får ta emot hugg och slag av sin make. Jo, hon gör det med stark övertygelse och trovärdighet. Rädslan känns äkta, osäkerheten likaså. Men… och detta är märkligt. När hon ska sjunga finns inte samma känslostämningar i rösten. Emellanåt vill hon övertyga med sin kraft och sin spännvidd. Men i mina öron faller det platt. Sång i musikal måste bygga på en ödmjukhet inför rollen; sångmässigt saknar Malena Ernman det, trots ovationerna vid ”Gabriellas sång”.

Jo, ”Så som i himmelen” är en fin musikal och jag är förtjust i modet att ha vågat ta språnget från en populär film till en nyskriven musikal. Men jag som är snabb att bli känslomässigt berörd skakar här av mig när musikalen börjar spela på samtliga känslosträngar. Som om det blir för mycket grädde till moset.

Så som i himmelen:

Regi: Markus Virta.

Manus: Kay Pollak efter hans film från 2004.

Manus/sångtexter: Carin Pollack.

Kompositör/låttexter: Fredrik Kempe.

Musikalisk ledning/arrangemang: Karl-Johan Ankarblom med orkester.

Koreografi: Roger Lybeck.

Scenografi: Lars Östbergh.

Med: Philip Jalmelind, Tuva Børgedotter Larsen, Malena Ernman, Björn Kjellman, Anders Ekborg, Sara Jangfeldt, Christopher Wollter, Kajsa Reingardt, Thérèse Andersson Lewis, Linus Eklund Adolphson, Rikard Björk, Magnus Loftsson, Karolin Funke, Annica Edstam, David Alvefjord, Rolf Christianson, Joakim Jennefors, Johan Karlsson, Kristin Lidström, Klara Nilsson plus barnskådespelare.

Jöbacks kalejodskop skapar pur magi

Show:

MED HJÄRTAT SOM INSATS med Peter Jöback

!!!!!

Peter Jöback foto Mats Bäcker -4423

Scenmagi. Peter Jöback skapar under med sin orkester och ensemble.

Foto: MATS BÄCKER

Cirkus, Stockholm.

Publik: Nästan fullt.

Bäst: Versionen av REM:s ”Everybody hurts” är smärtsamt bra.

Sämst: Några små tekniska skavanker. Inget att orda om.

Fråga: Kan svensk show bli bättre…?

Jag hade förmånen att se finalen av Peter Jöbacks ”Phantom of the opera” på Cirkus för ett och ett halvt år sedan. En uppsättning där den svenske entertainern fullkomligt slet hjärtat ur kroppen och målade upp en mörk fantom. En karaktär som jag ärligt inte trodde han var mäktig. Inte för att han inte är en enastående showman och sångare, men för att jag emellanåt tyckt att det har blivit mer av Peter Jöback och mindre av en rollkaraktär i de uppsättningar som jag har sett.

Men där och då visade han prov på kvalitet som berörde långt utanför vad jag sett och hört honom göra. Smärtan och den vassa eggen gick både att ta och skära sig på.

Men att stå på scen är att ständigt ställas inför nya utmaningar. Konkurrensen i Sverige har ökat markant de senaste åren. När sedan Danny Saucedo höjer ribban för vad som är svensk showkonsts möjligheter med sin ”Nu!” (skrev om dess Göteborgspremiär här), ja, då förstår alla att jag undrar hur Peter Jöback skulle svara på det.

Det vet jag nu.

”Med hjärtat som insats” är inte bara med just hjärtat utan också livet som insats. Det är en djärv, kanske ibland smal, men alldeles enastående show. Den löper från en inledning som flörtar grovt med både ”Cabaret” och en dovare ton av ”Good ol’ days”. Det är varietéartister, som om Peter Jöback tagit en kik på Carl-Einar Häckners tidigare föreställningar på Liseberg, dans, mörkt vässade humor och en gripande röd tråd som spinner kring Artistens (Peter Jöback) liv.

Här duckar han för sina främsta hits. Musiken ekar bekant, men är i kapellmästare Kristofer Nergårds arrangemang utmanande och möts med nytt ljus. Det obekant bekanta är det som driver Peter Jöback framåt.

Jens Hultén har krupit undan sin machoroll i spelreklamsbranschen och istället iklätt sig  den som konferencier, reflektor och ledsagare. Han är också en Persbrandtlik pappa till Artisten.  Med Gunilla Backman som mamma. Väsentliga i sin prestation i videoprojeceringarna. Än mer på scen.

Den sju man och kvinnor starka ensemblen bjuder på ett enastående starkt motstånd. Blir speglarna, hotfullt och med dovt anslag, i detta Jöbacks kalejdoskop.

Peter Jöback foto Mats Bäcker -9500

Mörk Mörck. Marianne Mörck bidrar starkt till Peter Jöbacks show kvalitet.

Foto: MATS BÄCKER

Elin König Andersson står för dramatisk varieté, vigt och utmanande vackert. Marianne Mörck bjuder på djup, rutin och enastående humor (hennes tal i rollen som Oscarspresentatör är både gripande och svindlande humoristisk). Frida Öhrn visar att hon har en av Sveriges vassaste pipor. Gunilla Backman… ja Mamma mia vilken bredd hon har som showartist. Till detta de burleska Karl Noremo och Daniel Mauricio, som tar oss till platser som kanske de flesta inte trodde de skulle få möjlighet till.

Jö4

En artists tvivel. Foto: KAI MARTIN

Det är ett underbart spektakel där Peter Jöback som den av föräldrarna utspottade Artisten glömmer bort barnet i sig och i sin ambition mot framgång därmed också sig själv. ”Med hjärtat av insats” är inte en självbiografisk show, men Peter Jöbacks liv löper parallellt, reflekterar när så behövs och skapar resonans till storyn för att skapa väsentlighet. En artist ständiga tvivel på sin egen förmåga och kvalitet. Trots framgångarna.

Jö1

Stark show med paralleller till Peter Jöbacks eget liv. Foto: KAI MARTIN

Det här är starkt, smärtsam och innerligt. Emellanåt glömmer man av att det just är en show, låter sig luras av falska finaler och sugs in i Peter Jöbacks enastående prestation som Artisten. Det är först då premiärblommorna kommer in som den illusionen släpper.

Med: Peter Jöback (sång, dans, idé, manus och form), Marianne Mörck, Frida Öhrn, Elin König Andersson, Gunilla Backman, Jens Hultén, Daniel Mauricio, Karl Noremo, John Österlund och Erik Kallsäter.

Orkester: Kristoffer Nergård (kapellmästare), Andreas Habo Johansson, Göran Eriksson, Petter Gunnarsson, Niklas Tinnborg, Peter Fredman, Magnus Wiklund, Karl Olandersson och Isabelle Andö.

Regi och koreograf: Hans Marklund.

Idé och manus: Magnus Renfors.

Scenograf: Viktor Brattström

Video: David Nordström.

 

 

Smärtsamt stark Madame Butterfly

Opera

MADAME BUTTERFLY

Madam2

Sorglig historia på Operan. Foto: MATS BÄCKER.

Göteborgsoperan.

Spelas till och med 4 oktober 2018.

Regi: Yoshi Oïda.

Dirigent: Henrik Schaeffer.

Scenografi: Tom Schenk.

Kostym: Thibault Vancraenenbrock.

Ljus: Fabrice Kebour.

Med: Karah Son (Madame Butterfly/Cio-cio-san), Katarina Giotas (Suzuki), Ann-Kristin Jones (Kate Pinkerton), Aaron Cawley (FB Pinkerton), Daniel Hällström (Sharpless) med flera samt Göteborgsoperans kör och orkester.

”Madame Butterfly”, Giacomi Puccinis opera från 1904 var inledningsvis ett fiasko och inspirerat från pjäsen ”Madame Butterfly: a tragedi of Japan”. En historia byggd på hörsängen som blev en bok som sedan blev en pjäs, som grep den italienske tonsättaren när han såg den i London, trots att hans engelska var mer än bristfällig.

Fiasko vid premiären i Milano, alltså. Men tiden har gett Puccini rätt. Operan är bara i sin musikaliska struktur och melodi en upplevelse. I Göteborgsoperans uppsättning än mer. Denna nypremiär är värd sin tid, sitt öra och sitt öga. För så är det ofta med uppsättningar här att det bjuds inte bara på den musikalisk upplevelse. Med en sinnrik scenografi öppnas det för ytterligare toner i de dramor som sätts upp.

”Madame Butterfly” är en grandios upplevelse. Den 85-årige, japanske regissören Yoshi Osïda var bara tio år då USA segrade över Japan i andra världskriget. Vinnarens kultur kom att påverka honom starkt genom ungdomen. Det är en ton som han låter strömma genom uppsättningen, samtidigt som han placerar handlingen kring förra sekelskiftet.

Madam

Vacker scenkonst. Foto: MATS BÄCKER

Det är vackert och till det musiken, som letar sig in i hjärtats och själens vrår och skrymslen. Det estetiska är viktigt och den japanska hovsamheten mot den amerikanska bullrigheten och självgodheten är slående.

Storyn i all enkelhet: den 15-åriga geishan Cio-cio-san ska giftas bort med den amerikanske löjtnanten Pinkerton. En krass affär för honom för att förlusta sig under sin stationering i det fjärran landet. Hon bryter med sin familj, går med hela sitt hjärta in för att behaga sin make och väntar på honom troget då han återvänder till USA.

Molltonen går med andra ord som ett stråk genom föreställning för att accelerera i andra akten mot den smärtsamma finalen. Sydkoreanska sångerskan Karah Son sliter hjärtat ur kroppen med sin sång och agerar så raffinerat med både mimik och koreografi att trovärdigheten inte viker en tum. Då är det svårt att inte bli berörd.

Rykande rockshow på Park Lane

Show:

PARK LANE ROCK SHOW

!!!!

IMG_2185

Fullt ös – från start till mål. Foto: KAI MARTIN

Park Lane, Göteborg.

Publik: Fullt.

Med: Alfred Olsson, Aurora Byrbäck, Elin Tossavainen, Hampus Schreiber, Rebecka Landin och musikerna André Egbo, kapellmästare och klaviatur, Robin Egbo, bas, Anton Davidsson, trummor, och Jonathan Sagerfors, gitarr.

Bäst: Nära hundra låtar imponerar.

Sämst: Lite tekniska missar, som inte störde något nämnvärt.

Fråga: Har Park Lane satt ribban för kommande säsonger nu…?

Jag har inte riktigt varit överens om kvaliteten på Park Lanes senaste shower. Dels för att jag genom åren har blivit bortskämd med några riktigt bra omgångar. Dels för att jag helt enkelt tycker att så mycket kunde ha varit bättre.

I år har koreograf Pia Karlsson, en showräv som under flera år var Cabaret Lorensbergs primadonna, tillsammans med sångcoach Joel Börjesson, en av de vassaste rösterna på denna scen, trummat ihop en på alla sätt och vis fantastisk show.

IMG_2195

Ett ess. Elin Tossavaien är en av röstessen i Park Lanes show. Foto: KAI MARTIN

Räknar jag rätt så handlar det om cirka 90 låtar som i olika längd och utförande som framförs av den här väl trimmade ensemblen. Bandet och sångarna får verkligen slita för mödan, men vad som kommer fram och vad som bjuds är pur klass. Imponerande. Att de som står för den vokala insatsen dessutom ska hinna med servering och ett otal klädbyten… puh, ja, ni förstår att de har att göra.

Här sitter dansstegen, som även Emil Söder har hjälpt till med,  med precision utan att bli för yviga eller – åt andra hållet – försiktiga. Låtarna växlar mellan klassisk rock från Elvis, Beatles 60-tal, Kiss 70-tal och vidare fram till pudelrock, Metallica, Hole och Darkness.

 

För att utmana än mer kilas det in ett moment med hårdrock mot synt. Ett humoristiskt battle där där Iron Maiden och Black Sabbath får kivas med Depeche Mode, Soft Cell och Eurythmics. Bland flera.

IMG_2141

Närkontakt. Aurora Byrbäck och hennes kollegor går i närkontakt med publiken.

Foto: KAI MARTIN

Jo, det är fullt ös från start till mål. Allt levererat med humor, övertygelse, fart och beundransvärd frenesi. Självklart finns det dynamik. Några ballader, någon hastighetssänkt låt. Men i huvudsak är det 180 på 70-väg som gäller.

IMG_2197

Duett. Elin Tossavainen och Hampus Schreiber sjunger tillsammans. Foto: KAI MARTIN

Mycket utländskt. Men inte utan att den svenska musiken får ett rejält utrymme med musik från Sven-Ingvars, Mikael Rickfors till Ebba Grön och Europe.

Det finns med andra ord så att det räcker och blir över för alla i salongen. Det märks. Jag har sällan sett en så uppsluppen och galen publik när det gällt Park Lanes shower.

Sångarna Alfred Olsson, Aurora Byrbäck, Elin Tossavainen, Hambus Schreiber och Rebecka Landin bemästrar med bravur alla genrer och får gång efter annan visa prov på strong röstteknik.

Om jag blev förtjust andfådd efter föreställningen vill jag inte tänka på hur ensemblen mådde efteråt.  Men nöjda ska de vara. Park Lane show 2018 imponerar.

Returen

Jag vaknar förstås alldeles för tidigt. Framför allt med tanke på hur sent jag kom hem. Men så fungerar kroppen och förmodligen var den inställd på den ishockey som blev inställd på morgonen.

IMG_2125

Stockholmsgryning. Foto: KAI MARTIN

Jag läser lite, för jag inser att det är meningslöst att somna om. Det fina hotellrummet, högst upp och med en snedtag där jag på tå kunde skåda Stockholms innerstadstak, inbjöd till förpuppning. Men inte idag. Gjorde mig iordning, gick ned för frukost i en stilla, stimmigt matsal och åt snabbt utan tidning och ro. Upp igen för att packa det sista och sedan iväg mot den strida strömmen av människor jäktande med blank blick mot sina jobb. Jag gick avsiktligt i maklig takt, upp mot Hötorget, sneddade över detsamma där säljarna precis slått upp sina stånd och nu kacklade med varandra i väntan på dagens kunder. Ned Gamla Brogatan och sedan in på Drottninggatan där terrordådet från förra året höll mig i handen med all sin obegriplighet och fasa. Då skräck. Nu en septemberfredag som vilken som helst. För de flesta ett ytligt sår som läkte snabbt, för några en aldrig övergående smärta.

Vid Sergels torg konstaterar jag, precis som igår, att Klarabergsgatan blivit med spårvagn, som genar över torget där så mången svensk firat nationens sportsliga framgångar och vidare mot Hamngatan, där den tidigare gått mot Djurgården.

Eric Gadd hade funkat loss på Hamburger Börs kvällen innan. En premiär som jag skrivit om här. Precis innan jag skulle gå och precis svidat om fick jag ett telefonsamtal från en vän som jag träffade i Galleria för 40 år sedan. Han bjöd in mig på ett slags mingel på hotell Esplanad på Strandvägen. Franske fotografen Gérard Hervé, som var i Stockholm kring punkexplosionen, dokumenterade och har nu gett ut boken ”Sthlm ’77”. Alla skulle vara där, vilket i och för sig kändes som en paradox… på Strandvägen 40 år senare!? Men jag var ju frestad, men fick inte tiden att räcka till. Det fick bli kindpussar på Hamburger Börs istället.

Nu dagen efter. Jag rör mig ned mot Centralen och är där i lite för god tid före avgång.

IMG_2129

En hastig comeback för det japanska paret som sakta åter glider ur mitt liv.

Foto: KAI MARTIN

Sätter mig ungefär mitt i vänthallen med blicken mot en av rulltrapporna. Upp ur underjorden stiger ett japanskt par (jag förmodar att de kom därifrån), lite äldre än jag. Jag känner igen dem, för de var på samma tåg upp till huvudstaden som jag igår. Jag fipplar med mobilen och lyckas ta en bild på dem på långt håll. Men förundras främst över det osannolika att jag stöter på dem igen. Hur stor chans är det till det.

Pratar med hustrun och tiden löper iväg. Jag går ut mot perrongen. Träffar Hurrican Gilbert, det vill säga Daniel Gilbert, som är på väg för instudering av den musik som ska spelas av Augustifamiljen i kommande säsong av ”På spåret”. Med det förstår jag att min medverkan tillsammans med orkestern i programmet kommer att dröja ytterligare något år. Förutom förre partiledaren Bengt Westerberg vid Stureplan och de vimlande på Hamburger Börs är det de enda kändisarna jag stöter på.

Men jag fick ju trycka Louise Hoffstens späda hand och berätta om hur jag räddade henne (och hennes band) i en prekär situation. Det var på den tiden, förmodligen tidigt 90-tal, som GT hade musikpriset Måzart. Lousie Hoffsten var i Göteborg på uppdrag av tidningen, sov med sitt band på Panorama hotell och skulle åka förbeställd taxi till Landvetter för hemfärd till Landvetter.

Ingen taxi kom, hon ringde redaktionen, jag svarade i egenskap av morgonredaktör. Kastade mig i bilen, åkte till Panorama och stuvade in hela gänget i min 245:a och körde till Landvetter. De hann. Jag mindes. Inte hon. Men hon log rart.

IMG_2134

Söder ut. Väster ut. Foto: KAI MARTIN

Tågen kommer in. Tåget lämnar. Alla har satt sig på sina platser. Åtminstone där jag sitter. Ett stilla sorl, någon enveten mobilsignal, ett par (mor och dotter?) pratar oupphörligen och har trevligt, någon jobbar, någon halvslumrar. Jag fäller upp datorn och försöker skriva, men sjögången på tåget är svår. Blir åtminstone färdig innan Katrineholm. Slumrar en smula mellan Hallsberg och Töreboda, läser mellan Skövde och Alingsås. Regnet som föll i Skövde upphör på vägen, men gråvädret betäcker Göteborg när vi anländer 20 minuter sent.

I Stockholm var det milt, friskt i luften och tidig, klar höst. Undrar om det jäktande folket förmår att uppskatta det.

Jag promenad en bit, förbi nya Bengans på Drottninggatan, uppför Fredsgatan, nedför Kyrkogatan, genar genom Domkyrkoplan, uppför Västra Hamngatan, in på Akademibokhandeln för ett ärende, går upp mot spårvagnshållplatsen vid Södra Larmgatan. Utanför Gourmetkorv står två tidigare GT-kollegor för sin traditionella fredagskorv. Jag går över och hälsar. Blir stående då vagnarna passerar och bestämmer mig för att göra en beställning. Då jag kommer ut har de gått. Men det hade en av dem, fotografen, meddelat. Det blev istället en stunds kontemplation och mättnad innan vagnen hem.

Funkfest med Eric Gadd

Show:

OMG med ERIC GADD

!!!

Sprakande. Eric Gadd bjuder upp till en fest som kan bli lite bättre. Foto: KAI MARTIN

Hamburger Börs, Stockholm.

Publik: Fullt.

Bandet: Emanuel Norrby, kapellmästare och keyboard, Helmer Norrby, bas, Calle von Schoenberg, gitarr, Anders Hedlund, trummor, Rebecca Meiselbach, slagverk, Peter Zimny, saxofon, Albin Grahn, trumpet, Lisa Bodelius, trombon, och Gabriella Kaiser, kör, slagverk och dans.

Bäst: När Eric Gadd bjuder på vilka låtar och artister han ”lånat av”.

Sämst: Koreografin behöver vässas.

Fråga: Är det inte dags att uppdatera och spela ”Ett ensamt hjärta”…?

Förra året gjorde han något slags test på Kajakjul 8 i Göteborg; en kväll akustiskt, en kväll med band. I somras värmde han solo upp för GES. Jo, han har förberett sig väl för denna sin första show. Förutom att han då har en drygt 30-årig karriär bakom sig som soul- och funkkung i Sverige.

Ekvilibrist. Eric Gadd visar sin färdighet på basen. Foto: KAI MARTIN

När han nu showdebuterar har han med andra ord rejäla dansskor på fötterna och ett band som kanske inte är Princetajt, men som från starten lockar till dans.

Ja, det är väl egentligen den enda nackdelen med ”OMG” (ska väl utläsas Oh, my Gadd). För det är trångt mellan borden när danssjukan slår till med full kraft.

Han går på knock direkt med ”Kom hit och ta”, från genombrottsplattan ”Hurra du lever – Pang du är död” från 1989 och sedan följer en distinkt hitkavalkad. Det är spets på det mesta, men med en koreografi som kan bättre och bli mer distinkt, med en uppenbart förtjust Eric Gadd som generöst får ösa på. Han kan det där, vet att driva på både publik och band. Har låtar som sitter i ryggmärgen i en stor del av det mondäna, svenska folkhemmet.

Ensam är också stark. Foto: KAI MARTIN

Eric Gadd kan också väl showens dynamik efter sin otaliga varv som artist på, främst, svenska scener. Så tar han ner allt med senaste singeln ”Stay away från mej” efter den inledande urladdningen. Han är alltså inte rädd för det intima, nedtonade, på samma gång som han älskar funkfasonerna i mer svettiga låtar. Och han återkommer till det både en och två gånger. Självklart får han visa på sin basekvilibrism och stuffar fint med sin gyllene Les Paul och tar några danssteg med ensembeln.

Funkkung. Med över 30 år vet Eric Gadd hur han ska få till en dansfest. Foto: KAI MARTIN

”OMG” bjuder på det förväntade. En show med hög kvalitet och med tillika ambition. Det är väl egentligen bara den där överraskningen som behövs för att höja betyget, förutom att allt kommer bli bättre ju mer showen sitter.

Låtlistan:

  1. Kom hit och ta

  2. Cold sweat/ Plus Minus

  3. Why don’t you why don’t I

  4. Heaven is asleep

  5. Sold your soul

  6. Power of music

  7. Stay away från mig

  8. The Right way

  9. Excuse me hallelujah

  10. Covers/Original: I found someone (Eric Gadd) – If You want me to stay (Sly & the Family stone)/Wish I (Eric Gadd) – Got to be real (Cheryl Lynn)/There’s no one like U

  11. Riding high

  12. My personality

  13. One touch

  14. Do you believe in me

  15. Wish I

  16. FINAL: Tvåhundratusen

  17. Vi kommer aldrig att förlora

  18. Applådtack: Bara himlen ser på

Resan till huvudstaden

När jag rundar hörnet vid Kungsgatan/Birger Jarlsgatan sveper historiens vingslag över mig. Här vek pappa av, in på Kungsgatan, fredsdagen 1945, för att mötas av ett konfettiregn. Kriget var över. Folk firade.

Av det märks naturligtvis ingenting. Stadens brus och myller av hastigt promenerande människor är ovetande om dåtiden eufori. Det var en annan tid. Detta är ett annat liv.

Hotellet ligger bara några hundra meter därifrån. När jag är på väg in hör jag rullandet av väskor, vänder mig om och som en chevaleresk gest öppnar jag dörren för paret, en man och en kvinna. Han går först, grymtar ett tack som om jag gjort honom något oförskämt. Hon ler, nickar och möter min blick. Båda stövlar snabbt till receptionen, checkar in och verkar inte vara på en smekmånad, precis.

Stockholm, Stockholm, stad i världen. Foto: KAI MARTIN

Det verkar vara en sådan resa. På tåget är det en man ock kvinna som jag förmodar är gifta sedan länge, som är med från Göteborg. Hon pratar och ber honom om misosoppan, som han verkar har svårt att förstå att han ska ha. Det sitter inte bredvid varandra utan med gången emellan. När konduktören kommer frågar hon om platserna kring dem är lediga och han konstaterar att det är så. Ändå är det ingen av de båda i paret som gör anspråk på att vilja flytta på sig.

Bredvid sitter en färgstark, lång karl med en arsenal av teknik; dator, padda och telefon. Plötsligt ringer telefonen med en fruktansvärd signal (varför rekommenderar inte tågbolagen resenärerna att använda ljudlöst?) och han börjar bullrande och högljutt prata, för att avbryta sig och fråga mig ”Ursäkta, är detta tysta avdelning?”, får ett nekande svar av både mig och konduktören, som kommer precis, och fortsätter prata väldigt läääänge. Han berättar om sina resor: Trondheim, Lappland, Stockholm och om att det kommer dröja innan han kommer hem till New York. Sedan börjar businesssnacket och jag förlorar mig i hans terminologi och ägnar mig åt att försöka få igång SJ:s wifi som kinkar. Ger upp. Kollar istället mobilen innan jag bestämmer mig för att skriva recensionen av ”Till varje pris” på ett skrivprogram och kopiera över senare.

Resan går vidare i sitt hastiga mak och efter Södertälje börjar paret bakom mig att prata igen. Hon berättar om ditten och datten och där någonstans förstår jag att de inte hör samman. När hon sedan säger förtjust skrattande, att det var så trevligt att träffa honom och resa med honom och han bara svarar med tystnad… ja, då inser jag att även han är en buffel.

Berättade jag förresten att X2000 gjorde ett av sina sällsynta stopp i Jonsered. Varför? Jo, två tjuvåkare hade ertappats med att vara inlåsta på toaletten. Snopna fick de kliva av och okänt öde väntade dem.

Och berättade jag förresten om händelsen på spårvagnen…? Om hur jag satt på en singelplats, längst bak i vagnen, en sådan som vätter inåt gången. Hade lagt undan mobilen och tittade på folk, vegeterade och lät resan ta sin tid. I Brunnsparken reser sig en ung kvinna för att gå av, men innan dess går hon fram till mig och säger ”Ursäkta, jag tycker bara att din stil är så klok”.

Jag tackar smickrat och ler. Känns fint. Går till stationen och väl vid perrongen med tjugo minuter kvar försöker jag fåfängt ta en selfie, för Instagram, för hustrun, för världen. Ställer mig längst ner på perrongen, men lyckas inte så bra. Ringer Z och berättar om spårvagnshändelse och hon frågar hur jag ser ut. ja, inte negativt och uppfordrande, utan nyfiket. Jag berättar och hon tycker att jag ska låta någon ta en bild på mig. Jag känner mig inte bekväm med det, men har på senare tid utmanat mig med just detta. En kvinna i 30-årsåldern som också ska med tåget står och väntar på att få gå ombord. Jag frågar henne och förklarar att min hustru vill se hur jag ser ut. Hon ler förtjust och tackar jag till uppdraget.

Klädd för resa. Foto: OKÄND KVINNA MEN TACK

Klädseln…? Jo, Bosskostymen, den grå, brokigt rutiga i ylle, inhandlad på Hede Outlet då jag skulle dämpa sorgen efter Z:s pappas bortgång på vägen upp från Köpenhamn. Bara titta, var det. Jag kom hem med ett par röda Clarksskor (350 kronor, har jag för mig) och då kostymen (strax över 2000, om jag minns rätt). Skjortan är en svartblommig Tiger of Sweden, inhandlad secondhand förra året för någon hundring, rocken Bruun & Stengade, som jag köpte i somras. Helt ny, men på rea i en secondhand butik för halva priset, dvs 225 kronor. Skorna, Sneaky Steve (700 kronor), som köptes på Landvetter inför Alpäventyret. På det hatten, av okänt märke, som jag inhandlade i London på Old Spitafield Market för 35 pund. Till detta den brandgula väskan som jag fyndade på Stadsmissionen vid Frölunda torg för, kanske, 500 kronor. En Georgio Fedon 1919, ett märke jag inte är så bevandrad i.

Nu, alltså, Stockholm. Högst upp i ett hotell vars rum är litet men listigt disponerat (se och lär engelsmän) och dessutom nyligen renoverat. Storstaden väntar. Kvällen med premiär på Hamburgerbörs av ”OMG”, Eric Gadds show, står på programmet.

En stunds rekreation innan klädombyte och det inställda siktet mot kvällens begivenhet.

Jag återkommer om den senare.