När världen stannar av

Ibland är det som om allt håller andan. Som om tiden står still och världen stannar av.

Så var det när beskedet om David Bowie hade gått bort i sviterna av cancer bara dagarna efter att han fyllt 69 år 2016. Visst hade bilder skvallrat om att hans hälsa inte var bra, samtidigt hade han ju besökt repetitionsarbetet av Broadwayuppsättningen ”Lazarus”. Och visst hade han på sitt sista album ”Blackstar”, som ju kom på hans födelsedag 8 januari 2016, gett tecken på att han visste att jordelivet var över. Johan Rencks videor ”Blackstar” och ”Lazarus” gav hintar om det.

Men dö blott 69 år gammal…? Nej! Nej!

Sina sista album ”The next day” (2013) och ”Blackstar” var konstnärligt vitala och visade på en aldrig sinande inspirerad konstnär. Singeln ”Where are we now”, som även den kom på hans födelsedag (8 januari 2013) var visserligen en överraskande nostalgisk tillbakablick av denne ikon som så sällan ville titta tillbaka. Men jag såg den då som en äldre mans (han var då ungefär som jag är nu) reflektioner av en tid som flytt och det iklätt i vacker musikalisk dräkt. Låten blev Z:s och mitt soundtrack på vår bröllopsresa Berlin–Paris–London där det blev ett slags final på resan med besök på den imponerande Bowieutställningen på Victoria & Albert Museum i London.

Nej, det gick liksom aldrig att tröttna på David Bowie. Han var så mycket: musiker, konstnär, visionär, estet, pionjär, kompositör…

Han, som var musikalisk ledstjärna för mig från sommaren 1973 och framåt, fanns inte mer, men hans musik, hans skapelser, ja, hans universum, gjorde det förstås.

Jag har sett på honom på scen några gånger (allt för få): båda Scandinaviumkonserterna på 70-talet och Ullevikonserten 1983. Bannar att jag var så dåligt på tårna då jag hade chansen att se honom sommaren 1974 i Birmingham, när jag var i krokarna på språkresa. Men så är det…

Men 13 september 2002 fick jag en kvarts audiens med honom på Elite Plaza på Västra Hamngatan i Göteborg. Jag har för mig att det var för ett Bingolottobesök hos Lasse Kronér, som förenades med en signeringsvända för albumet ”Heathen” på Bengans denna varma, sköna septemberfredag. Köerna ringlade ned förbi Sjöfartsmuseet och David Bowie satt plikttroget och betade av alla som ville ha hans autograf på albumet.

Jag satt alltså i 15 minuter med en person som jag beundrade. Ja, det fanns nerver med. Men kanske mer respekt. Men jag minns att precis då dörren in till sviten på hotellet öppnades infann sig ett lugn. Vi hade ett trevligt samtal, som spann på till det knackade på dörren och mina 15 minuter var över.

Han var full av inspiration. Ville fortsätta skapa. Hade turnéer på gång. Året efter startade ”A reality tour” i Köpenhamn (7 oktober 2003). Det som kom att bli hans mest omfattande turné i karriären. Han kom inte, som utlovat, till Göteborg, men spelade i Globen dagen efter. I slutet av juni var det över. Det blev inte fler turnéer efter det. Det satte en hjärtattack på scen under spelningen i tyska Scheeßel stopp för 25 juni 2004.

Idag skulle David Bowi ha fyllt 74 år. Ingen ålder, nu för tiden. Men för en man, en artist, av hans rang kanske tiden ändå var utmätt till 69 människoår. I verkligheten vet vi ju alla att han levde så mycket mer än vad vi andra gör och skapade så oändligt mycket mer samtidigt som vi vet att han fortfarande lever på ett sätt som vi andra dödliga aldrig kommer komma i närheten av.

Happy birthday, mr Jones.

#davidbowie

Göteborgs-Posten – kärlek och prövning

Vi har bildat ett ojämnt team i cirka 40 år, Göteborgs-Posten och jag. En prenumeration som har satts på prövning, framför allt de senaste åren. Inte främst för innehållet, men självklart drog jag ögonen åt mig när Alice Teodorescu började på ledarsidorna och visade en välvilja mot SD på ett sätt som stod i bjärt kontrast mot de liberala värderingar som tidningen hävdade att den hade.

Det var heller inte helt lätt att fortsätta prenumerationen när tidningen gick igenom ett ekonomisk haveri regisserat Tomas Brunegård, som våren tvingade moderbolaget Stampen till att äska om en företagsrekonstruktion våren 2016. Något som i förlängningen gjorde att trogna, frilansande medarbetare ställdes på bar backe utan de ekonomiska ersättningarna som de hade innestående. Samtidigt som Peter Hjörne, tredje generationens ägare, fortsatt ägnade sig åt sina ledarkåserier på söndagar uppburen av en furstlig lön som nu staten, det vill säga svenska folket, betalade. Jag väljer fortfarande bort hans texter i ett slags inre protest.

Men GP innehåller så mycket mer som trots allt ger mervärde och som har gjort att vi (jag) fortsatt prenumerera på tidningen.

Men… nu börjar det kosta på och det är främst ekonomiska skäl. I slutet av december 2018 betalade jag 374 kronor efter att ha förhandlat fram detta pris några månader tidigare Rimligt, kanske, att man senare – utan ett ord – höjde priset till 415 kronor när vi via autogiro gjorde första betalningen i januari 2019. Det dröjde heller inte länge förrän priset plötsligt tickade upp till 449 kronor. På några månader alltså en stegring med 75 kronor.

Samtidigt har jag kunnat konstatera att papperstidningen – ja, jag gillar att läsa tidningen så, det ger ett mervärde som nätet saknar och jag har ingen padda, för jag gillar inte att läsa för mycket på skärm – hanterats ytterst styvmoderligt. Den har helt enkelt gjorts slarvigt och när man dessutom har en deadline kring 21.00 för tidig tryckstart, ja, då säger det sig själv att sportresultat och konsertrecensioner inte hinns med. Det är ju sorgligt, för en läsare som gillar just de sidorna.

Men vad värre är att tidningen så tydligt prioriterar nätläsarna framför printprenumeranterna. Artiklar som publiceras på webben kan ibland dröja i veckor innan de landar i papperstidningen. Det är ju otroligt nonchalant och när de så skedde i dag väcktes den vilande vreden.

GP 7 januari 2021.

27 december publicerade GP en artikel om ungdomar som hänger i Nordstan. Idag, 7 januari, kom den i print.

https://www.gp.se/nyheter/göteborg/nordstans-emo-trappa-har-samlat-missförstådda-tonåringar-i-generationer-1.38724500

I somras, juli, kom en artikel om cyklande ungdomar från Göteborg som hade Kebnekajse som mål. En dryg månad senare landade den i papperstidningen. Nonchalant, så det förslår.

Efter haveriet 2016 satsar GP. Och anställer. Fotografer har tagits till nåder (bra det). Chefredaktör Christofer Ahlqvist är noga i sina mejlutskick till prenumeranterna att påpeka detta. Så blir det en satsning på en Stockholmsredaktion, kanske för att göra GP great igen. Vad vet jag. Men när detta beskedet kom i höstas kom också beskedet att prenumerationspriset skulle öka till 529 kronor, detta efter att det under 2020 höjts till 499 kronor.

Ja, ni kan ju räkna själva, för en allt sämre printprodukt får jag alltså betala mer. Från 374 kronor i december 2018 till december 2020 har det plussats på 155 kronor. Det är en saftig ökning.

Nu kan man tycka att en dagstidning i brevlådan för nästan årets alla dagar à knappt 18 kronor inte är så mycket att yvas åt. Framför allt inte då lösnummerspriset är 35 kronor. Men det handlar, som Hans Alfredsons hemska karaktär i ”Den enfaldige mördaren” säger, om principen och mer om hur man värderar sina prenumeranter av papperstidningen; det tycks man inte göra alls, med en produkt som görs med vänster hand. Det är ingen som ringer eller kanske snarare mejlar från prenumerationsavdelningen och tackar för åren som prenumerant, ”Vi tänkte att du som är trogen nu ska får ett erbjudande under 2021 som är vida lägre än normalt”. Nej, skinna mig, bara. Samtidigt så gödslas det på kampanjer för att hitta nya prenumeranter som kan få pröva på under tre månader för 1 krona.

Ja, jo, det kanske är att jämföra äpplen och päron. Men til syvende og sidst handlar det om hur man bryr sig om kunden; det gör Göteborgs-Posten synnerligen dåligt. Så kanske är det dags att göra slut. Kanske ska jag pröva någon av de andra tidningarna som finns. Jag funderar i några veckor, så får vi se.

USA gjorde Amerika framgångsrikt igen – och Finlands sak för svår för Ryssland

Finalkvällen, eller om ni så vill -natten, i JVM bjöd på storartad underhållning. Jag inleder med bataljen mellan favorittippade och – tyngda Kanada mot USA. Där hemmanationen varit dominanter i Edmonton och spelat ett så övertygande spel att det var svårt att se något annat än en given utgång för kanadickerna.

Men, som alla vet, det krävs två till tango och det krävs sannerligen två lag till match. Jag erkänner, jag hade svårt att se att USA:s lag, med korta, lätta spelare mot Kanadas kraftfulla eleganter skulle kunna gå på ett annat vis.

Så var det också hemmanationen som dominerade mot ett vilt försvarande och emellanåt lätt kaotiskt amerikanskt lag. Men Spencer Knight i USA:s kasse spelade lugnt och övertygande och tillsammans med ett alltmer organiserat försvar började amerikanarna att ta för sig och utmana.

Ha i åtanke hur Kanadas resa mot final varit ”lätt”. Laget har övertygande tagit sig vidare från gruppspel och slutspel utan att egentligen ha satts på prov. I gruppspelet hade Kanada 33–4 i målskillnad. Bara fyra insläppta, alltså. Mål bakåt som inte blev fler i slutspelets matcher mot Tjeckien och Ryssland.

USA, däremot, har tuktats av motgångar och svårare motstånd. Ingen match har varit given, men laget har växt från en match till en annan och kunde via ett hårnålsmål besegra Finland i sin väg mot finalen.

Det gör ju förstås att amerikanarna har vuxit som lag, hittat en tillit till att de alltid kan och orkar komma tillbaka.

Så också i finalen, där de störde hemmalaget och utmanade allt mer. Så kom också 1–0 13.35 in i den första perioden då Alex Turcotte styrde in Drew Hellesons skott. Därmed USA först i turneringen att göra mål mot Kanada i spel fem mot fem.

Man kunde där och då i USA:s outtröttliga gnuggande, som aldrig gav Kanadas spelare lugn och ro någonstans på banan, en skälvning av oro hos hemmalaget. Något som fick mig att undra om laget haft någon mental spelplan över eventuellt underläge och spelmässiga överlägsenhet från motståndarna; det verkade inte så.

Kanada förmådde aldrig ta tag i taktpinnen. De ettriga amerikanerna fanns hela tiden tätt på och med väl pucken spelade sig laget ut ur alla eventuella trångmål. Till det Spencer Knight, som spelade mer stabilt än under hela turneringen. I andra kassen utmanades Devon Levi, JVM:s succémålvakt med nära 97 i räddningsprocent, och när bålgetingarna från USA flög ut i samlad tropp i andra perioden dröjde det på sedvanligt manér inte mer än 32 sekunder (!) innan poängkung Trevor Zegras utnyttjade en studs på målkamerans baksida och tämligen enkelt kunde lura en bortfintad Devon Levi.

Normalt sätt skulle det ha blivit en tändvätska för Kanada, men här spred sig oron från nedre däck upp till lagledarbänken. Teamet försökte vaska om i grytan och det kom förvisso chanser, men aldrig mer än så.

USA höll skickligt undan och vann finalen, överraskande och välförtjänt, med 2–0 till hockeynationen Kanadas stora besvikelse.

Lagkapten Anton Lundell firar Finlands brons.

Finland mot Ryssland i bronsmatchen var ingen given sak. Men precis som USA har vårt kära grannland steppat upp rejält och funnit ett vinnande spel med försvarsspel över hela banan parat med effektiva kontringar och stabilt anfallsspel, väl i den offensiva zonen. Och precis som USA har laget fått mål emot sig, men envetet gnuggat vidare. Så när Ryssland gör första målet på en målvaktsretur på ett rätt harmlöst backhandskott är det efter total rysk dominans. Men finsk sisu är hårdare än stål. Laget kommer tillbaka, Kvitterar och gör 2–1. När ryssarna mot slutet av matchen trycker på med sex man utnyttjar Finland situation till sin fördel inte mindre än två gånger. Brons till laget Finland, som verkligen spelade för varandra på ett sätt som man önskat att juniorkronorna hade gjort.

Så nu kan man vända dygnet rätt igen. Åtminstone några dagar innan NHL-säsongen drar igång 13 januari.

Hörde jag seniorrabatt…?

Står i kassan på Ica Maxi efter att ha handlat inte så värst mycket, men pantat för 100 kronor jämnt. Beloppet jag ska betala kommer upp på skärmen då jag hör expediten, den unga fröken, knappt hörbart viska: ”Vill du utnyttja seniorrabatten…?”.

I all hast svarar jag ja, utan att veta vad det egentligen är. Initialt tänker jag att det kanske är utvalda produkter som välsignats med ett sänkt pris för de som har kommit upp i mogen ålder och tänkte inte mer på det.

Men seniorrabatt…? Jo, det är ju så att vi 56:or – Björn Borg, Thomas Wassberg, Ingemar Stenmark, Pekka Lindmark och jag med flera – i år fyller 65 år och kan därför bli, om vi inte sett till det tidigare, pensionärer. Klart för en vardag med dragspelsmusik till kvart i trefikat, alltså. Jo, jag har ägnat detta faktum någon förströdd tanke, men eftersom jag fyller först i höst har det inte känts så akut.

Men Ica sveper generöst med hela handen och bjuder på seniorrabatt redan under ingången av själva år som man fyller, oavsett om det är den 1 januari eller 31 december. Jo, jag tackar, jag.

Några timmar senare kommer posten och med det en förklaring till allt. Jag berätta för hustrun om händelsen, visar erbjudandet om seniorrabatten där jag vid ett köptillfälle får fem procents avdrag. Förutom att Z skrattar åt sin åldriga gubbe konstaterar hon krasst att det hade ju varit bättre att ha utnyttjat rabatten vid ett senare tillfälle då jag kunde adderat en nolla på köpesumman och därmed fått ett bättre avdrag.

Pensionärslivet väntar. Foto: KAI MARTIN

Nå, sak samma. Jag är i en ny fas i livet och samtidigt inte. För just pensionärsrabatt har jag testat tidigare. 2018, närmare bestämt. Den ljuva tiden då man kunde resa obehindrat och PO, Peter och jag åkte till London och därefter Brighton för några dagars rekreation och upplevelser (läs om resan här). Sista dagen passar vi på att gå på Brighton Museum & Art Gallery, bland annat för deras utställning om Gilbert & George, konstikonerna. Vi noterar då att det finns en rabatt för personer över 60 och eftersom PO nyligen, sist i raden av oss tre, passerat den gränsen, kan vi inte låta bli att, fnissande, utnyttja detta tillfälle. Fler väntar.

Uselt Ryssland – snopet Suomi

Att backa tillbaka och spela ängsligt är knappast en melodi i hockey som är finstämd och skapar en vinnande harmoni. Det syntes med emfas då juniorkronorna mötte Finland i kvartsfinalen, en match där laget ledde med 2–0, men där slutsiffrorna blev 2–3. Finnarna vände för att det ville vinna, svenskarna förlorade för att de blekt försökte säkra sin 2–0-ledning, men inte hade nog tryggat spel för att göra det.

Så blev det Ryssland som skulle ta sig an värdnationen Kanada i semifinalen i ena matchen. I den andra Finland–USA. Nattligt drama för oss svenska ishockeyfans, med andra ord. Men det blev inte riktigt så.

Jag var förvånad över hur Sverige öppnade mot USA i den sista gruppspelsmatchen, som om svenskarna inte hade en aning om transatlanternas frejdiga, hårt forecheckande spel med intensivt tryckt mot kassen och med skott ur alla vinklar och vrår. Som om vi inte har läst på det mest elementära kapitel i ishockeyns historia. Men jag blev än mer överraskad när ryssarna går på samma mina – från målvakt, backar till forwards. Här står Larionov, en rysk legendar inom inte bara rysk hockey, med rutin från det hårdföra sovjetiska styret och spel i NHL; den bästa mixen, kan man tycka. Men kanadickerna tilläts mala på med högt tempo, tufft närspel och inspel mot en för dagen förtvivlat darrig Askarov i ryska målet. Lägg till detta ett Kanada som spelade oerhört disciplinerat i sitt försvar. Ja, över hela banan. Faktiskt över hela matchen. Längst bak rookien i stora sammanhang, målvakten Levi, som övertygade med att spela lugnt, tryggt, positionssäkert och med en suverän spelintelligens.

Slut resultatet blev förnedrande 5–0, där förvisso ryssarna fick ett mål bortdömt efter en coach challenge, då ryssarna äntligen rullade upp lönnlövenspelarna och fick hål på Levi. Men med millimetrarna när visade det sig att ryske spelaren som tog in pucken i anfallszonen var på fel sida linje.

Märkligt att Ryssland inte våga spela sitt patenterade spel utan ängsligt ägnade sig åt annat. Det skulle mycket riktigt straffa sig.

Kanada första finallag, alltså.

Så USA–Finland, då. USA som spelmässigt övertygat nära nog genom hela turneringen. Ett lag som aldrig gett upp, som visat prov på både spelintelligens och typiska transatlantisk hockey med ett jädra go. Mot Finland, som spelar snarlikt och har gjort ungefär samma resa och återigen, bara att applådera, får spela om medaljerna i JVM där Sverige de senaste sju åren har fått titta på fem gånger.

Det är Finland som tar tag i taktpinnen, men USA som tar ledningen. Finland kvitterar och dominerar. Men utan att egentligen sätta USA:s målvakt Knight på speciellt svåra prov. Till det spelar hans försvar alltför tätt och håller en intensiv box, som gör att finnarna får hålla till längs sargen. Så blir det USA som gör både 2–1 och 3–1, där det sista målet görs vid ett powerplay där hemmalaget har fyra minuter till godo. De löser det efter en minut av det finska straffet.

Men inte var matchen över för det. Finnarna kommer tillbaka med både 2–3 och 3–3 och tar matchen till en dramatisk fortsättning. Med slutspelet har domarnas vilja att blåsa sänkts rejält. En klar fasthållning av en finsk spelare i anfallszon blir till en kontring, där USA på amerikanskt manér avgör matchen med dryga minuten kvar. Till det kunde ingen finsk sisu i världen göra något åt.

Kanada möter USA i finalmatchen. Finland Ryssland. JVM närmar sig sitt slut. Underhållning och dramatik på hög nivå har bjudits, precis som märkliga insatser. Men det är juniorer det handlar om. Misstag ska begås. Det är så man fostras i spelet. Så ytterst märkligt då att läsa om rapporterna om hot mot de svenska spelarna och laget; hur tänkte idioterna där…?

Fråga 1: Askarov spås en lysande framtid som målvakt, men visst har han sina brister…? Men noterbart är att han, förutom ett väl yvigt spel, är dels väldigt ihålig när puckarna kommer nära kropp och dels har problem med plocken. Det var ingen slump att Lucas Raymond i U18-VM avgjorde just på den sidan 2019. Fortfarande, knappt två år senare, är problemen där tydliga.

Fråga 2: Larionov som coach? Det pratas om ett nytt, mjukare ryskt sätt att leda. Men med det inte helt solida spelet i JVM och med, kanske, ett brons att ta med sig hem är det nog inte ett coachande som väcker gehör i hemlandet.

Fråga 3: Kan USA rubba Kanada…?

Ridå och sorti, Sverige!

Initialt syntes det. Det var ett Sverige som var på tårna, spelare som ville och en Lucas Raymonds ögon som glödde. Det skulle ge resultat. Resolut spel genom samtliga lagdelar gav utdelning, så det var inte överraskande när just Lucas Raymond, den Frölundafostrade juniorstjärnan, gör en tittfint, knycker med kroppen och trycker in 1–0 bakom den finske målvakten. När näste Frölundaspelare, väldige, tekniske Elmer Söderblom gör 2–0, en repris på sitt mål mot Tjeckien, så dansar Sverige vidare mot en drömd semifinal.

Men… pojkar, det är två perioder kvar.

När laget kommer ut i andra är det som om svenskarna inte insett att finnarna har ett motdrag. Att motståndarna möter högt, ligger tätt och stör. Så börjar det som en skälvning bakom mål, när svenske målvakten Hugo Alnefelt inte har kompetens, som allt för många svenska målvakter, att distinkt spela pucken. Där fastnar backarnas snabba uppspel i bristande kommunikation allt för många gånger. Finnarna får vittring, svenskarna hastar iväg pucken och förlorar mer och mer av sitt spel.

När 2–1 kommer är det logiskt. 2–2 smärtar intensivt, för det är en formidabel upprullning av de unga finska lejonen, där samtliga svenska spelare på isen är sena in i situationen. Men juniorkronorna räddas av gonggongen, när målet utmanas för offside. Den i all hast inhyrda videocoachen, Edmontons Jason Pietrzykowski (uttalas pyet shyh kovski), som upptäckt den offside som faktiskt föregick kvitteringsmålet.

Andrum, alltså.

Visst kammar sig de svenska pojkarna till tredje perioden. Spelet balanseras en smula och svenskarna har några chanser. Men det är finnarna som dominerar med sin fart, sin vilja och sin skicklighet. Hur de svenska spelarna plötsligt står med mössan i hand och ber om att få vara med och leka efter den dominanta första perioden är en gåta.

Det dröjer till mitten av den sista perioden innan Finland via storstjärnan Lundell slutligen kvitterar. Mot slutet faller juniorkronornas spel, speciellt i försvaret, ihop som ett korthus. Finnarna vill vinna och gör det med ett mål med blott 24 sekunder kvar. Det svenska försvaret tappar fullständigt sina positioner, Alnefelt strider tappert, men förlorar också han sitt sätt att spela. Hans position vid 3–2-målet är under allt kritik; en split där han har ambition att täcka från stolpe till stolpe, men placerar vänsterbenet så det bildas en glipa som han försöker täppa till med plockhandsken. Det utnyttjar naturligtvis Hirvonen och adjö Sverige.

Samtidigt ska det sägas: som svenskarna agerade mot USA och i de två sista perioderna mot Finland förtjänade laget inte sin semifinalplats. Ja, det kan konstateras att laget inte haft optimala förberedelser med en ledarstab som föll i från som käglor i coronarelaterad problematik, där också viktiga spelare som centrarna Karl Henriksson (Frölunda) och William Eklund (Djurgården) tvingades stanna hemma på grund av covid-19. Men tyskarna hade väl i så fall än sämre förberedelse, där de tvingades spela med bara 14 man de första två matcherna. Ändå spelade de finfin hockey mot Ryssland i 1-2-förlusten i kvartsfinalen.

Ja, jo, jag vet att det är unga spelare som ännu inte är färdigutbildade. Men det är något som skaver när spelet inte håller, när mentaliteten inte stämmer, när rädslan att förlora är större än glädjen att försöka vinna.

Vakna Sverige – det vankas slutspel

Knappt hade den hisnande sviten om 54 segrar i grundspelet brutits förrän nästa satte in. Två förluster på raken för juniorkronorna. Jo, laget är bestående av spelare som ännu inte fyllt 20 år, en huvudcoach som blott är tio år äldre och med ett ledarteam som vaskats om från det tänkta på grund av coronarelaterad problematik. Men att efter den snöpliga förlusten i övertid mot Ryssland med 5,6 sekunder kvar (tror i och för sig inte att svenskarna klarat straffläggningen; just det momentet är ryske målvakten Askarovs specialgren) ta sig an USA med allt annat än högt huvud och strategi… Nej, det var förstås ingen bra idé.

Det kan ju inte vara en nyhet att transatlanter går ut hårt för att öka. Får laget vittring blir motståndarna ett sårat djur som dessa schakaler skoningslöst äter upp bit för bit. Att svenska målvakten Hugo Alnefelt inte är med i matchen från start är ytterst märkligt, inte bara för att han fick vila mot Ryssland. Han är helt enkelt inte beredd när nedsläpp sker och USA går till sin patenterade attack. Han, och svenska laget, måste ju veta (som svenska lag borde ha lärt sig efter alla år i internationell hockey) att amerikanarna älskar att starta frejdigt och, framför allt, att skott kommer från alla hörn och kanter.

Två mål till USA fördel kom inom kort, det första (Drew Helleson) från bakom förlängda mållinjen som Alnefelt styr in efter en dålig positionering, Det andra i sidledsförflyttning där prickskytten och eleganten Trevor Zegras sätter mellan Alnefelts högra skuldra och huvud i den lilla rektangel som uppstår mellan ribba och stolpe. Skickligt, javisst. Men det ska inte komma som en överraskning.

Han var förstår inte ensam om att hamna fel. De svenska juniorerna uppträdde precis som juniorer, individuella fel, stressat spel, pucktapp och bristande positionsspel. Lägg till detta det som jag tidigare varit inne på, ett anfallsspel som tenderar att bli händelse- och tempofattigt. Det är sällan juniorkronorna utmanar med direktskott och i efterföljden av det skymmande spelare som offrar sig för en smäll, men som också kan styra pucken utom räckhåll för målvakten. För det kostar att vinna. Det priset var inte svenska spelarna beredda att ta i det som borde ha blivit en gruppfinal, men som blev en lektion i huvudlöshet och bristande geist.

Hemma rundade vi av nyårsmiddagen med spelet ”Hjälp”. Ett frågesportsspel där de medtävlande kan hjälpa sina kombattanter. Det var inte utan att man, hemma i tv-soffan, skulle vilja dra kortet ”Behöver du hjälp?” för att väcka de svenska spelarna.

Hugo Alnefelt, som spelade allt annat än det normala, coola spel vi är vana vid, släppte in ytterligare två mål tidigt i andra perioden. Blev utbytt mot Jesper Wallstedt, som gjorde precis det som kollegan inte gjorde. Stoppade in huvudet i den glipan som uppstår mellan skuldra, huvud, ribba och stolpe. Reste sig i perfekt position när vinkelskotten kom. Med det fredade han sitt mål från ytterligare påhälsning.

Det gav dessvärre inte hans lagkamrater den energi som det borde. Visst, det var oflyt med missad straff, stolpträffar, oförmåga att raka in pucken i öppen kasse och domslut som inte gick lagets väg. Men framför allt var det ett svenskt lag som inte höll måttet.

Nu väntar Finland i kvartsfinalen den 2 januari. Nytt år. Nya utmaningar. Ett Finland som inte heller de lyckades övertyga mot ett Kanada som manglade på. 4–1-förlust där efter ett snarlikt scenario och finnarna som vill ta revansch för förra årets bronsmatchförlust. Vakna Sverige! Det är slutspel.

Bollen rullar vidare för Göteborg FC

Herregud, sådana turer. Ena dagen uppgifter om att 2020 års svenska mästare i Damallsvenskan lägger ned sin verksamhet. Sedan, som idag på årets sista dag, besked om att laget kommer spela i 2021 års serie och dessutom, i egenskap av vinnare av serien, satsa mot Champions League.

Någon som hänger med…?

I ett pressmeddelande nu på morgon, 31 december 2021, skriver föreningen:

”Vad vi däremot inte förväntade oss var det stora, överväldigande och positiva intresset från privatpersoner, företag och fotbollsföreningar för att behålla föreningens elitverksamhet. Vi överraskades av att så många klev fram och visade vilja att hjälpa till att finna lösningar för att behålla en elitverksamhet för damfotbollen i Göteborg.

Klubbens strategiska uppfattning, som vi givit uttryck för, att Kopparbergs/Göteborg FC behöver integreras med en större organisation står fast. Det är ett ovillkorligt krav för att sikt kunna fortsätta en elitsatsning med långsiktig konkurrenskraft nationellt och internationellt. 

Till vår stora glädje och tacksamhet har det kommit ett positivt gensvar från ett par föreningar om att utveckla damfotbollen i Göteborg i ett nära samarbete oss emellan. Vi kommer utan dröjsmål att sätta oss med de aktuella föreningarna och diskutera detta. Vår ambition är att ha en lösning klar under våren. 

Detta innebär också att vi kommer att spela i OBOS Damallsvenskan 2021 – och delta i Champions League till hösten.” (Min halvfetning.)

Det fanns i utspelet från tidigare i veckan något desperat, men också en vilja att skapa uppriktig uppmärksamhet över förhållanden i svensk damfotboll; om hur svårt det är att spela internationell fotboll på lika villkor och att Göteborg FC behövde en storklubb att hålla i handen för framtida spel.

Uppropet gav massmedial uppmärksamhet (jag blev själv upprörd och besviken, men lade till några frågetecken här), men också backning från alla möjliga håll.

På kort tid har gensvaret gett följande svar: Göteborg FC fortsätter spela i serien nästa år. Under våren kommer diskussioner om en fusion med något storlag i regionen att föras med en bra lösning för alla inblandade.

Rullar vidare. Efter veckans besked om nedläggning kommer nu nästa om fortsatt spel för Göteborg. Foto: KAI MARTIN

Ja, det ska ses som ett desperat besked, det som kom från klubben i veckan. Men det ramaskri som uppstod har uppenbarligen gett effekt.

Det som jag ställer mig tvivlande till är varför inte spelarna involverats i planerna, om det så har handlat om förhoppningar. Hela A-laget får alltså sitt besked ungefär samtidigt som massmedia får det i en mejl. Varför inte förklara att så här och så här tänker klubben, vi vill att detta hålls under embargo och att lagkaptenen är den som svarar på massmedias frågor vid sidan av presschefen, tränarna och ordförande.

Nu har en oro skapats i föreningen där brist på tillit kan bli en förlängning av det, något som knappast gagnar vare sig föreningen eller det spel som spelarna ska spela.

Jag är positiv till att Göteborg FC fortsätter sin uppgift att spela underhållande fotboll och med ambitionen att bli ett bättre och större lag. Men den knappa veckans turer är ytterst märkliga.

Heroisk match av Sverige – men sviten bröts

JVM utmanar mina sovvanor. Men när vi idkar skiftbyte, hustrun lägger sig när jag går upp, är det ändå för att vakna till Sverige–Ryssland, den näst sista av matcherna i grundserien i detta JVM. Ryssland åkte ju på en överraskande förlust mot Tjeckien med 0–2. Men är annars obesegrat. Sverige har hållit sin fantastiska svit av 54 obrutna vinster i grundserien, något som måhända kalenderbitare och statistiker vill odla. Men i sak är det egentligen mer noterbart än väsentligt. För varje år kommer ju nya juniorer in med nya förutsättningar. Starkt ändå.

Första perioden blir total dominans av Ryssland, som redan i inledning får ett mål bortdömt när det bedöms att Rodion Amirov åkt på Jesper Wallstedt, svensk målvakt för dagen. Nja, jo, kanske. Ryssen går hårt in mot mål, i sin rörelse flyttar han Wallstedt, men är också hårt uppvaktad av det svenska försvaret. Men bortdömt, hur som. Då hade svenskarna inte vaknat. Inte heller SVT:s kommentatorer Chris Härenstam och Jonas Andersson, som inte ens märker att diskussion om målet vara eller icke var sker. Inte ens då ryska ledarna sedan väljer att utmana beslutet, som domarna sedan slår fast. Godmorgon!

Nu trummade ryssarna på oförtrutet och vägrade hänga läpp över ett domslut, något som de senare skulle ägna sig åt. Så när första målet i matchen kommer är det ryskt och det efter sju minuter. Att Sverige, trots dominansen, klarar att kvittera via ett trolltrick från Arvid Costmar efter en kort, men intensiv forechecking från Sverige. Men ryssarna tar åter kommandot och Amirov får sin revansch och får ett mål med sig när svenskarna hamnar i brygga.

Ändå, svenskarna håller spelet väl upp. Även om jag tycker att det tappar för ofta i uppspelningsfasen där kladdandes med puck kostar för mycket energi, trots att de svenska spelarna lyckas återerövra pucken. Lägg till det allt för många förlorade tekningar och allt för sällan direktskott, så har ni moment som måste skärpas till när aggressiva USA väntar på nyårsaftons sena natt, ja, när 2021 ringt in sedan några timmar.

Nu hämtar Sverige hem ytterligare en kvittering när Sverige rullar upp ryska försvaret och vallar in pucken på skicklige målvakten Askarov, som i momentet innan gjort en monsterräddning på just Alexander Holtz läge.

Snart kvitterat för andra gången.

Om första perioden var rysk propagandehockey, som hämtad från Sovjettiden, var den andra svenskarna. Mes imponerande frenesi, teknik, fart och idoghet utmanövrerade juniorkronorna de ryska spelarna. Så inför tredje perioden skulle det definitivt bli en holmgång, något som indikerats av grinighet, emellanåt fult spel.

När Alexander Holtz åker ut utnyttjar ryssarna för andra gången i matchen övertaget och gör 3–2. Den obrutna vinstsviten är hotad. Men Sverige trycker på, dominerar återigen, plockar utmärkt spelande Wallstedt med drygt två minuter kvar och då klockan ger 19.59 kan Noel Gunler konstatera att Alexander Holtz äntligen dragit på ett direktskott, som tar på Gunlers benskydd och in i mål.

Mot förlängning.

Förlängning och dramatik, där spelet är ett lotteri. Frölundas Elmer Söderblom, med både längd, räckvidd och teknik är så när den som avgör. Men med en tveksam utvisning får ryssarna möjlighet till spel fyra mot tre. Då de dessutom slipper undan en hakning på svenske försvararen Tobias Björnfot bakom svenska målet, så innebär det tre saker: Björnfot lyckas inte trycka pucken ut zonen, ryssarna kan återta den och i efterföljande spelet skjuta med retur som följd där Wallstedt inte kan hålla emot med bara 5,6 sekunder kvar.

Plus: Svenskarna visar att det klarar att matcha det tuffaste motståndet.

Minus: Kladdet i egen zon, förlorade tekningar och för få direktskott kommer straffa sig.

Fråga: Vad håller SVT:s produktion på med? I presentationen av Jesper Wallstedt visade Hugo Alnefelt. När Jaroslav Askarov diskuterade visades en vinjettbild på hans tjeckiske kollega.

Ett hårt slag för damfotbollen

När jag i morse fick mejlet fick jag läsa det flera gånger innan jag förstod: Göteborg FC lägger ned sin elitsatsning. Det lag som bara för någon månad sedan vann sitt första SM-guld kommer säsongen 2021 inte till start. Endast klubbens ungdomslag F17 och F19 samt integrationsprojektet Shake Hands fortsätter sin verksamhet.

Jag är häpen, förvånad, men gränsar mest till att bli förbannad. Ett lag som satsade högt, med svenska mått mätt, och kommit ut till internationellt spel, ser sig nu som förening tvungna att lägga ned.

Platt fall. Efter SM-guldet har Göteborg FC nu beslutat sig för att avsluta elitsatsningen. Endast klubbens ungdomslag F17 och F19 samt integrationsprojektet Shake Hands fortsätter sin verksamhet. Foto: KAI MARTIN

I mejlet står det i en hälsning från ordförande Peter Bronsman, tillika föreningen främste sponsor Kopparberg, ett företag som också finns i klubbens namn: ”Under nästan 20 års tid har vi utvecklat och drivit damfotbollen i Göteborg och Sverige framåt. Att trampa på i samma gamla fotspår är inget vi tror på. För att kunna hävda sig internationellt är jag övertygad om att damfotbollen bör integreras i och vara en likvärdig del, få ta del av samma resurser som herrfotbollen, i en elitklubb.  Det är förstås ett tråkigt beslut för oss att ta på kort sikt, men sett över lång sikt är det definitivt rätt beslut att ta nu”.

Jag förstår, men fattar det inte. Till den här säsongen tvingades Kungsbacka att tacka för sig efter att ha degraderats från Allsvenskan, men också levt på för stor fot. Jitex lyckades, efter sin elitår, komma tillbaka till damseriernas andradivision i år och lyckades efter förutsättningar väl.

Men Göteborg FC!? Ja, laget har alltså tagit SM-guld, spelade utmärkt fotboll och mätte sig, åtminstone i första matchen, med Manchester City i första omgången av Champions League. Laget kryllar av landslagsspelare med fantastiska sista utposten Jennifer Falk som årets definitiva utropstecken.

Nu lämnas alla spelare plötsligt klubblösa. Ett av Sveriges främsta elitlag går upp i rök, alla ambitioner och förhoppningar följer med för spelare, ledare och unga aspiranter som vill nå högt.

Det är så oerhört trist och jag kan inse att det stavas pengar. Men laget, som strävat på sedan 2003, har ju varit en möjlig dröm för fotbollsspelande- och älskande flickor i upptagningsområdet kring Göteborg. Nu slocknar den drömmen.

Det är synd och förbannad skam att denna satsning nu upphör, men något slags märkligt from, eller snarare falsk, förhoppning om att IFK Göteborg och Öis ska ta över; de lag som precis startat sin satsning på damlag, men ligger i de nedre divisionerna – mil från svensk elitfotboll. För inte kommer de spelare som nu blivit entledigade söka sig till de föreningarna eller ens Jitex. Nej, de tvingas dra upp bopålarna och söka uppdrag någon annanstans. Och Göteborg går miste om ett elitlag, den här säsongens bästa.

17 år fick Göteborg FC. 17 år hade Peter Bronsman tålamod. Det ska han ha tack för, samtidigt som jag önskat att viljan var starkare än så.