Aldrig glömd – alltid saknad

60-talssommar med pappa. Foto: PRIVAT

2013 blev ett konstigt år. I vår familj drabbades vi av ett år som gav sorg – och glädje. Fyra begravningar och ett bröllop säger väl det mest. Z fick i brådrasket och med en begynnande, svår ögonsjukdom som krävde snabb vård, åka till sjukhuset i Hillerød där hennes mamma var döende. Det var torsdagen 27 juni och jag fick på avstånd tröst henne för både hennes krånglande öga och för det faktum att hennes mamma var på väg ifrån oss. Ungefär samtidigt så höll pappa på att kasta förtöjningarna för sin sista seglats. Han som under våren haft ett hjärta som inte orkade slå som det skulle, det hjärta som genom hans liv alltid slagit vackert och ömmande.

Det är märkligt; jag kikar på en bild från februari 2013, då han är med på Svenska mässan där gymnasieelever ställer ut innovativa prylar, som de skapat under sitt sista år. Min yngste son är representerad. Pappa vill inte missa sitt barnbarns bravader. Med ålders rätt sitter pappa, kikar nyfiket på folkvimlet. Så som han gillade att göra uppe på Avenyn de sista åren.

Någon vecka senare har han promenerat från sitt hem nere vid Gamla Ullevi upp över Heden till sin husläkare på just Avenyn. Han tycker inte att hjärtat känns riktigt okej och det tar sin stund, med pauser, innan han kommer på plats. Väl där ringer kliniken mig och säger att de kommer skicka honom till Sahlgrenska och akuten. Vi skyndar oss, i omgångar, dit för att hålla honom sällskap och han skrivs så småningom in på kardiologen för vidare undersökning och analys om vad problemet är. de behåller honom ett par dagar och pappa viftar på svansen, lycklig över att träffa folk och vackra sköterskor. Jo, han hade varit ensam sedan mamma gått bort i januari 2011, en ensamhet som inte gick att helt skölja bort med flitigt besök av barn och barnbarn – för han var en älskad far/farfar/morfar.

En läkare stoppar mig för samtal, som vi i brist på något kontor gör i en skrubb. Beskedet är hårt och krasst; pappa har inte lång tid kvar; hjärtat sviktar, det vill inte slå friskt och starkt; en operation är inte möjlig.

Så valsas han runt till en annan avdelning innan han hamnar på Högsbo för eftervård och plötsligt, utan besked till mig, vidare till Krokslätts vårdhem innan han får plats på Örgrytehemmet. Samma avdelning som där mamma vårdades sin sista tid och med en personal som både kände honom och gillar honom.

I den här turbulenta tiden tar min yngste son studenten. Vi åker förstås till hans farfar för en möjlighet för honom att gratta sitt barnbarn. Jag tar bilder.

Så detta märkliga. Jag står med en bild från en frisk åldring i februari och en med en sjuk dito i maj. På några månader har en så kraftig förändring skett att jag har svårt att begripa att jag ingenting såg då. Men så var det; jag förstod att pappa var dålig, att han inte ville äta som han skulle, näringsdryckerna var inget för honom. Han bidade sin tid och de nakna väggarna på Krokslättshemmet blev till fantasier; han som alltid älskat konst började se syner. Sorgligt.

På Örgrytehemmet installerade vi honom i junis början. Möbler, konst på väggarna, teve så han kunde se sin älskade golf. Han fick omvårdnad och besök varje dag. Men jordgubbarna som vi frestad med på midsommar kunde han inte behålla.

Torsdagen då Z:s mamma avlider är jag på besök hos pappa, som vanligt. Men när jag kommer in på rummet ligger dagens tidning i konfetti kring honom samtidigt som teven står på. Jag börjar städa upp, men han avbryter mig. ”Kai, du skymmer sikte. Mamma och hennes väninna och jag har så trevligt.”

Jag får honom ur fantasin, där han fått umgås med sin älskade hustru, tillbaka till en verklighet han inte vill vara i. Jag berättar om Z:s mamma, han nickar och inser kanske att hans tid inte är långt ifrån att gå ut. Något dygn senare avlider han.

Det händer att jag tänker på den spröde mannen som var min pappa. Bilderna från februari respektive maj är så slående. Men när jag tänker på min pappa är det nog oftare bilder från hans kraft dagar, då jag var var väsentligt yngre, men också när han omslöts av barn och barnbarn efter att mamma gått bort.

Umgänge. Jul i juli 2012. Året efter var pappa borta. Foto: ZEBA PEDERSEN LÖWEN-ÅBERG

Pappa var kreativ. Svensk mästare i modellflyg under 40-talet, en man med konstnärsambitioner med flera utställningar, journalist med en livslång karriär som korrekturläsare på GHT och senare GT. Han skötte flera hus, vårt hemma i stan, mormors – efter morfars bortgång – några hus bortanför oss, sommarhuset och mormors sommarhus ovanför oss. Det innebar skötsel av trädgårdar och dessutom ett gäng träbåtar: snipan, GKSS-ekan, segeljollen, tvåmannakanoten och dingen. Jo, han hade att göra, men hittade tid till umgänge med både sin hustru, oss barn och vänkretsen. Han fanns. Han var närvarande. Han var sympatisk, empatisk. Han gillade litteratur, musik och, förstås, konst. Att resa med mamma var en favorit. Oavsett om det var skid- eller golfresor. Från sena 70-talet blev just golfen ett stort intresse. På 80-talet kom barnbarn på min systers sida. På 90-talet mina söner.

Saknade. Minnesbilderna från pappa och mamma är mer från deras krafts dagar än de sista av sjukdom drabbade. Foto: PRIVAT

Jag vet inte hur han fick tiden att räcka till. Pensionen i maj 1989 öppnade ju upp för möjligheter, men schemat var ständigt späckat.

29 juni 2013 var det slut på ett intensivt liv. Hans levnadsbana var ändad. Det finns inte en dag då jag inte tänker på honom.

I mars, när jag genom läkaren förstått att det var på väg att ta slut, kom en låt som jag skissat på under perioden som mamma var sjuk. Ett requiem, en sorgelåt i en genre jag tidigare aldrig gjort. Jag kontaktade Mattias Bylund, en vän och musiker av rang som aldrig har tid över, och frågade om han kunde hjälpa mig. Till min förvåning sa han ja. Jag åkte till honom, han lyssnade och sa ”Hm, det här är ju barockmusik. Inte riktigt det jag kan”. Men han gjorde en skiss, en demo som jag senare kunde spela för pappa. Däremot var det svårt att säga att jag hade för avsikt att spela den på hans begravning.

Dagarna efter pappas bortgång gick jag hem från jobbet. Med någon kilometer kvar kom en andra del, som jag omedvetet sökt, till mig. Jag ringer mæstro Bylund, som förvånar mig med att ha tid kommande dag. Dessutom tackar han ja till spela på pappas begravning. ”Roberts requiem” ställs färdig och spelas sedan några veckor senare avskedsceremonin i Östra kyrkogårdens kapell.

https://soundcloud.com/you/tracks

Generös Sting (men utan sting)

Konsert:

STING

!!!

Klappa händerna om ni mår riktigt bra. Sting underhåller med rik låtkatalog.

Trädgårdsföreningen, Göteborg.

Publik: Slutsålt.

Bäst: Otippat men ”Seven days”.

Sämst: Han såg ut att ha lite bråttom hem.

Fråga: Hur många i publiken vet vad ”Every breath you take” handlar om…?

Jag har haft mina ups and downs med Sting. Från 70-talets vurm för the Police, den synnerligen effektiva trion med Sting, bas och sång, gitarristen Andy Summers och trummisen Stewart Copeland, genom hans tidiga solokarriär över någon Scandinaviumkonsert (20 år sen? 30 år sen?) då han fick klockorna att stanna till den rätt förtjusande duetten ”Little something” med Melody Gardot förra året.

I stort är jag inte avog mot hans musik. Ibland till och med tvärt om. Hans ”If you love somebody set them free” är, förutom en svängig och catchy låt, ett riktmärke för mig. Man äger ingen: älskar, men ge frihet. Men det kan också smyga in sig ett slags självgodhet i hans musicerande och en arrogans från scen (de gånger jag har sett honom). Samtidigt var han tidigt ute att stötta Amnesty och jobba för regnskogens bevarande. Jo, komplext ur min synvinkel beträffande den Polarprisade (2017) artisten.

När han med band kommer till Trädgårdsföreningen är det inte bara en konsert som är två år försenad. Det är också Europapremiär efter en serie konserter i Las Vegas. Senaste 18 juni, så han har väl inte helt lyckats landat i Greenwich Mean Time. Å andra sidan, ska han starta sin Europaturné så är det väl i det mest engelska som Lilla London har att erbjuda: Trädgårdsföreningen. Det var snudd på tweedtvång, men mer avslappnad klädsel bjöds i parken.

Trots förmodad jetlag startade Sting med öppna famnen. ”Message in a bottle”, ”Englishman in New York” och ”If you love somebody set them free” samlar liksom både the Police och den tidiga solokarriären. Det i sin tur öppnar upp publiken, som genast låter sig slutas i brittens famntag. Det är ett grepp han inte släpper under den 20 låtar långa konserten.

Tillsammans med bandet – Dominic Miller (gitarr), Zach Jones (trummor), Rufus Miller (gitarr), Kevon Webster (keyboards) and Shane Sager (munspel) plus sångarna Melissa Musique och Gene Noble – blir det en konsert med både spänn- och svängvidd.

Sin bas trogen. Sting spelar på sin Fender Precision från 1954. Foto: KAI MARTIN

Sting är, sina 70 år till trots (det nya 50…?), fräsch och med en kroppsvikt och utseende som inte mycket har förändrats under de senaste 30 åren. Sak samma om hans röst. Visst, han kanske inte kan pressa sig lika högt som under the Polices glansdagar. Men han kan sjunga med emfas. Och spela! Med den fantastiskt slitna Fender Precisionsbasen från 1954 leker han fram sina låtar med lätthet, gung och effektivitet. Han släpper inte greppet om den (såg jag någonsin den stämmas om…?) förrän i avslutande ”Fragile” då han byter till akustisk gitarr.

Ja, spännvidd på konserten. Så the Polices reggaepop med rockjazzen från solokarriären. Ja, in i den arabiskt doftande ”Desert song”. Ibland blir det uppvisning, en lärare i jazzrock som vill briljera. Men oftast är det en konsert som underhållande – och smärtfritt – flyter på. När han bjuder in publiken till handklapp på polyrytmiska ”Seven days” blir det inget haveri, utan en skön förening av musikernas kunnande och publikens taktfasthet. Snyggt.

Sting 2022 känns oanfrätt av tidens tand. Men angelägen…? Nja. Jag kan sakna den vassa eggen. Som om musiken betydde något mer än bara underhållning. Nu blir det Sting utan sting. Helt ok, för all del.

Och kändes det inte som han hade bråttom därifrån…? Låtlistan – med några undantag i stort sett som under Las Vegas-showerna – blev en låt kort jämfört med tidigare konserter. Dessutom kom han snabbt in för extranummer. Så fort att publiken knappt hunnit applådera färdigt

Låtlista, Trädgårdsföreningen, Göteborg, 21 juni 2022

  1. Message in a bottle
  2. Englishman in New York
  3. If you love somebody set them free
  4. Every little thing she does is magic
  5. If it’s love
  6. Loving you
  7. Rushing water
  8. Seven days
  9. Fields of gold
  10. Brand new day
  11. Shape of my heart (gästsång Gene Noble)
  12. Wrapped around your finger
  13. Walking on the moon
  14. So lonely (med inslag av Bob Marleys ”No woman no cry”
  15. Desert song
  16. King of pain
  17. Every breath you take
  18. Roxanne (extranummer)
  19. Driven to tears (extranummer med Joe Sumner – Stings son, som också värmde upp inför spelningen – på gästsång)
  20. Fragile (extranummer – Sting på akustisk gitarr)

Kärlekssviten

En sweet svit. Lars Wallin-sviten är sober och ska locka både bröllopspar och de som vill fira sin kärlek. Foto: KAI MARTIN

På ett drygt halv år har designern och haute couture-mästaren Lars Wallin förvandlat en hörnsvit på Radisson Blu Scandinavia till en kärlekssvit. Ursprungligen var tanken att den, vid omstarten för hotellet efter pandemi och restriktioner, i förstone locka bröllopsgäster. Men rätt snart kom Radissonledningen och Lars Wallin överens om att bredda konceptet. Ungefär som den initiala idén om att lyfta sviten med gardiner och kuddar snabbt blev allt för smal.

För Lars Wallin var det premiär. Han som redan gjort det mesta inom design och på senare tid också skapat både porslin och tapeter, fick nu ytterligare en utmaning. Självklart blev han kreativ. Självklart kom han att överskriva budget, men hela tiden efter dialog med hotelledningen.

Nu har sviten presenterats vid en visning, men det dröjer innan höga gäster kan boka in sig. Det sker först om några veckor, vid skiftet mellan juni och juli.

Sviten är sobert lockande. Lars Wallin har valt färgskalan greige – det vill säga gråbeige med svarta och vita detaljer samt guld. Rummet är öppet, men med en listig spaljé som avskärmar mellan matbord och vardagsrum. Tapeten på väggen är Lars Wallins egen, från början handbroderad för att sedan fotograferas av för att kunna bli tapet. Den stora spegeln på kortväggen gömmer listigt teven och pockar därför inte på onödig uppmärksamhet. På bordet står porslin dukat; design Lars Wallin, förstås. Himmelssängen är inbjudande, som hela sovrummet med höjd på garderoberna. Här ska ju bröllopsklänningar kunna hänga utan att behöva släpa. En herrbetjänt skvallrar om att brudgummen inte är bortglömd.

Badrummet vilar i samma färgskala som övriga rum, det ger en känsla av andas in, andas ut, en behaglighet och avstressande upplevelse. Sviten ligger i korsningen Drottninggatan/Östra Larmgatan och på andra våningen, vilket gör att den är en smula mörk. Badrummet inhyser också svitens enda toalett, så det finns risk för de kommande äkta paren att under förberedelserna hamna i trångmål. Men annars är det en svit med stort svängrum, ja, även för ett test av brudvalsen. Eller om man nu bor där för att fira sin kärlek och vill bjuda in ett mindre sällskap. Sviten ger en känsla av en smart inredd mindre tvåa med klass och stil.

I höst firar Z och jag våra tio år som gifta; kanske ska man celebrera det med lite lyxboende, mitt i stan…?

Kostnad för boendet? Där har jag inte hittat några uppgifter. Jag får återkomma om det.

Jesus Christ – superstark!

Rockopera

JESUS CHRIST SUPERSTAR

!!!!

Drabbande. ”Jesus Christ Superstar” med Peter Jöback som Jesus känns i ben, märg, hjärta och själ. Pressfoto: LIVE NATION

Scandinavium, Göteborg

Publik: Drygt 8000 – totalt över 33000 på fyra föreställningar.

Bäst: Andra akten är rafflande och intensiv.

Sämst: I en intimare salong hade föreställningen varit total.

Fråga: Kommer Peter Jöback och Ola Salo fortsätta detta sitt fruktsamma samarbete...?

50 år efter att den första svenska iscensättningen av Andrew Lloyd Webbers och Tim Rice rockopera gjordes når Fredrik ”Benke” Rydmans version samma arena. Då axlade Peter Winses rollen som Jesus, Arne Jansson var Judas och Agnetha Fältskog antog utmaningen som Maria Magdalena. 2022 är det Peter Jöback, Sveriges starkast lysande och mest meriterade musikalstjärna, som för första gången ikläder sig rollen som Jesus. Ola Salo, Ark-sångaren, som tidigare både gjort en översättning av Tim Rice texter och spelat rollen som Jesus, gör Judas. Maria Magdalena görs av Janice Maria. För regi och iscensättning alltså ”Benke” Rydman, en driven koreograf och regissör med sinne och smak för de stora salongerna.

Det är med andra ord en stark samling i de ledande rollerna.

Ja, ”Jesus Christ Superstar” har spelats i över 50 år. Man har stött och blött storyn i alla upptänkliga versioner; somt bra, annat mindre bra, en del i rejält laddade uppsättningar. Som den under påsken 2018 från USA direktsända med Erik Grönwall som Simon Ivraren, där Jesus spelades av superstjärnan John Legend och den gamla rockräven Alice Cooper gjorde Herodes.

Det finns med andra ord förlagor att jämföra med. ”Benke” Rydman antar utmaningen från start. Han som kan street dance bättre än de flesta låter ensemblen komma in som klev den direkt in från gatan. Det är kramar och lek under promenaden genom parkett innan ett öppet scen- och klädbyte sker och orkestern tar ton med ouvertyren. Vi far plötsligt över 2000 år tillbaka i tiden, ackompanjerad av Andrew Lloyd Webbers dramatiska musik och Tim Rice texter om Jesus sista dagar. Allt detta i en lätt rangerad hockeyarena daterad 1971.

Går det att få ihop…? Ja!

Det är en stark ensemble med dansare som vet att inte bara fylla en scen utan också en arena. Musikarrangemangen bär på en skärpa som jag sällan hört i ”Jesus Christ Superstar”-sammanhang. Det ger ett fundament för den musikdramatik som iscensätts i allmänhet, men för sångarna i synnerhet.

Peter Jöback har lärt sig enormt mycket under sina år som musikalartist och gjorde mer eller mindre mästarprovet som Fantomen i ”The Phantom of the opera”. Han kliver utanför sig själv, bjuder in andar och demoner och gestaltar en ny Jesus i denna sin roll. Ola Salo kan inte bara leda sitt band från scen utan också med allvar och kraft ikläda sig rollen som en förtvivlade Judas, en insats som i den här musikalen (eller rockoperan) kräver sin röst. I första akten svingar dessa de båda huvudrollerna agerandet och sina röster högt, starkt och intensivt. Inte alla falsetter sitter i sin högsta klang för Jöback, men här känns sången genom ben och märg, själ och hjärta.

När Janice Maria inleder försiktigt är det för att ta sats och imponera för varje gång hennes röst blir hörd. Hennes Maria Magdalena blir soulfylld, smärtsam och innerlig.

Simon Ivrarens roll har, kanske överraskande, gått till Linda Pritchard. Men varför inte? När hon väl tar ton i ”Poor Jerusalem”, klättrande i scenriggen, är det i en växande version som tar andan ur mig. Så också med David Lindströms, överste prästen, Annas. En marginell roll som med hans röst tar plats på bästa vis.

Utnyttjar arenan. ”Benke” Rydmans iscensättning av ”Jesus Christ Superstar” utnyttjar Scandinaviums storlek. Foto: KAI MARTIN

Anton Lundqvists Herodes tangerar Josh Mostels roll i Norman Jewisons film från 1973. Lite lätt fjollig, självupptagen och arrogant med stort underhållningsvärde.

Om första akten är fylld av upptåg, ögon- och örongodis sveper mörkret in över andra akten. Ja, helt enkelt för att dramatiken tätnar, men också för att det är som om Peter Jöback och Ola Salo än mer sjunger sina hjärtan ur kropparna. De är skoningslösa mot stämbanden, men viker inte en tum i avsikten att leverera från sitt inre. Det i sin tur gör att vägen mot Jesus död via Judas svek bjuder på stor musikdramatik. Ja, vi vet alla hur det ska gå. Ändå sitter man där med andan i halsen och när törnekronan trycks ned över Jesus skalle, efter alla piskrappen, smärtar det. Så en stark final i den till synes enkla, men smått geniala scenografin av Lars Österbergh och Robert Hvenströms ljussättning, där ensemblen åter klär om till vardag, ljuset i salongen tänds åter upp och vi kan gå ut och börja andas igen.

”Jesus Christ Superstar” har turnerat i Sverige sedan februari 2022 och gör sina sista föreställningar i Helsingfors 21 och 22 juni. Synd. Den hade, vad mig anbelangar, gärna fått fler chanser på en fast scen under en säsong.

Jesus Christ Superstar, Göteborg 16–18 juni.

Regi/Koreografi: Fredrik ”Benke” Rydman

Medverkande: Peter Jöback (Jesus), Ola Salo (Judas), Janice Maria (Magdalena), Anton Lundqvist (Herodes), Linda Pritchard (Simon Ivraren), Patrik Martinsson (Pontius Pilatus), David Lindström (Annas), Kristoffer Hellström (Kaiafas), mfl.

Scenografi: Lars Östbergh

Kostym: Lehna Edwall

Mask och peruk: Ida Eriksson

Ljusdesign: Robert Hvenström

Ljuddesign: Oscar Johansson

Hockeydrama – mot Stanley Cup

Det finns de som tycker att ishockey i juni är galenskap. De som, kanske, många gånger tycker det är okej med fotboll en lerig lördag sent i december. Men… ishockey är en året-runt-sport. En idrott som, i regel, sker inomhus. Just nu är ishockeyns högtid: Stanley Cup-slutspelet. Dit dit alla NHL-spelare längtar. En tid då man ska vässa formen. Då alla meriter, tricks och trick under säsongen inte är vitten värt om du inte under hård press kan upprepa dessa dina bravader.

Nej, jag är ingen nattuggla som sitter och glanar mig glosögd mitt i natten. Fördelen med Viasat Play och morgontidighet är att jag kan kika när matcherna precis har slutat vid femsnåret och gubben i sin tur har vaknat. Jag snabbspolar mig fram till nedsläpp, förbi reklampauser och period-diton. Är det inte förlängning är det full underhållning med högklassig hockey på i runda slängar en och en halv timme. Jag har inte läst nyheterna, vet inte resultatet; jag är som en öppen bok och låter mig tjusas av klassen på spelet, speeden, tekniken, taktiken, målvaktsbravader – vilka målvakter! – och intensiteten. Går det att inte gilla ishockey på den här nivån? Tror inte det och de som missar detta är idrottens värsta losers.

Mot finalen. Tampa med Victor Hedman i spetsen vann konferensfinalen mot New York Rangers och är nu klara för sin tredje raka Stanley Cup-final.

Nej, jag har inte slaviskt följt hela slutspelet, men har knappt missat en match från kvartsfinalerna, semifinalerna fram till konferensfinalerna. Nu väntar alltså finalspelet. Bäst av sju. Mellan Tampa och Colorado. Kanske för första gången ingen högoddsare att det blev just förra årets Stanley Cup-vinnare (Tampa vann ju också 2020 års rumphuggna och av covidrestriktioner drabbade finalspel) och ska alltså tävla om sin tredje cup-vinst på raken mot förhandstippade finallaget Colorado

Tampa ställdes i konferensfinalen mot New York Rangers, som slitit sig fram till den med tuffa matchserier som sugit ben och märg ur spelarna. Förvisso inledde laget med två segrar mot Tampaefter att ha vunnit i en stentuff omgång om sju matcher mot Carolina. Då då två målvakter som ett tag stod i skuggan av Henrik Lundqvist möttes. Antti Ranta (Carolina) – i Rangers 15–17 – hade fått kliva in efter att Frederik Andersen skadats och i stort sett gjort det med äran. Igor Sjestiorkin tog ju över då Henke Lundqvist kroknade och har blommat till en fenomenal målvakt. Så var det också hans spel som tog laget så här långt.

I den andra konferensfinalen ställdes Colorado mot Edmonton och spelgenierna Connor McDavid och Leon Draisaitl. I målet för Colorado Darcy Kuemper som ställdes mot 40-årige kollegan Mike Smith. Men den förre drog på sig en skada som öppnade för reserven, tjecken, vänsterhänte Pavel Francouz, som med bland annat en hållen nolla och i övrigt stabilt spel hjälpte laget till vinst. Att se detta kreativa spel målvakterna emellan är en fröjd. Reaktionssnabba, god blick för spelet, improvisation när så krävs, positionssäkerhet och ett spel med klubban som många backar kan stirra sig avundsjuka på.

New York Rangers hade, som sagt, greppet om matchserien med sina två inledande vinster. Det var som om laget fortsatt gick på sin overdrive efter holmgången mot Carolina. Ryssen Andrej Vasilevskij, av många ansedd som världens bäste målvakt, ställdes mot sin landsman Igor Sjestiorkin. Rangers hittade snabbt Tampa-keeperns svaghet och gjorde gång efter annan mål på hans klubbhandssida, gärna högt. Tampa, som efter sin 4–0-vinst i matcher mot Florida, hade tappat matchtempo och positionerna. Men laget är vist av erfarenheten från tidigare Stanley Cup-spel. De vet vad som krävs för att komma till final och vidare fram till vinst av den åtråvärda pokalen. Så 2–0 i Rangers favör blev 2–1 och 2–2 i matcher. Så knep laget en bortaseger, otroligt rafflande precis som de övriga, för att kunna avgöra på hemmaplan i natt.

Redan hemma i Madison Square Garden syntes trötthetstecknen hos New York-spelarna. Än mer så nere i Tampa där hemmalaget dominerade totalt. Länge var det Igor Sjestiorkin mot ett ivrigt Tampa. Rangers försök var lama och sällan behövde Andrej Vasilevskij anstränga sig. Skottstatistiken visade en brutal sanning, även om målen länge uteblev.

Orken tröt. Mika Zibanejad sköt och sköt, men skotten gick inte i mål när Rangers jagade kvittering mot Tampa.

Så kommer Tampas lagkapten Steven Stamkos inseglandes på sin högerkant och skjuter ett skott från distans strax innanför blå. Skottet, som delvis skyms av hårt prövade och vilt kämpande Rangers-backen Ryan Lindgren, smiter mellan Igor Sjestiorkins höger benskydd och klubbhandske. På den nivån ett misstag, ett uns oskärpa som direkt straffade laget från New York.

Visst, Rangers kvitterade, men bara sekunder senare gör – återigen – Steven Stamkkos ett mål som en vilt kämpande Igor Sjestiorkin inte klarar att freda sin kasse ifrån.

2–1 står sig matchen ut, för New York Rangers hade helt enkelt inte mer energi, fantasi eller ork att utmana 2021 års Stanley Cup-mästare.

Tröst. Victor Hedman tröstar landsmannen Mika Zebanejad efter att Tampa slagit ut New York Rangers i jakten på Stanley Cup-finalen.

Nu väntar några dagars vila mot ett Colorado som har fått slicka sina sår sedan 4–0-vinsten mot Edmonton i den matchserien. Vännerna Gabriel Landeskog (Colorado) ska möta Victor Hedman (Tampa). Som jag längtar.

Fotnot: Finalserien startar natten till torsdagen.

Laleh charmar

Konsert

LALEH

!!!

Storslaget. Laleh hade, förutom sitt band, även Hvitfeldtskas Kammarkör och Göteborgssymfonikerna på scen på Ullevi. Foto: STEFAN NELANDER

Ullevi, Göteborg

Publik: 35192.

Bäst: Lalehs musik gifter sig fantastiskt med Göteborgssymfonikerna.

Sämst: Att inte låta publiken sjunga ”Ja må hon leva”.

Fråga: Vem blir nästa svenska, kvinnliga artist att hålla konsert på Ullevi.

Ingen ska säga att det är lätt att dels fylla en arena av Ullevis storlek, dels engagera publiken. Det kräver sin artist och få är kallade, om än väldigt många har försökt.

Vi har tio konserter på UIlevi i sommar och jag tror mig redan veta vilka som skapar den där intima känslan, trots storleken på arenan.

Laleh…? Nja. Men låt mig återkomma till det.

Få artister i landet lockar en så bred publik som Laleh. Hon fångar upp hela åldersspektrat från yngre barn, ungdomar, unga vuxna, vuxna till äldre. Alla ska med och alla ska trivas. Kanske var det därför som konserter bjöd på en moderat, närmast samtalsvänlig volym.

Lalehs scen hade också placerats längs långlinjen, så som det var vid några andra tillfällen som Genesis (1992) och Elton John (1998). Det skapade en närhet, åtminstone för ståplatspubliken. Ullevikonserten är ett sätt för henne att fira sin 40-årsdag och det kan ju inte bli sämre förutsättningar. In på arena kommer över 35000 för att hylla henne. Även på scen är det fullt med hennes band – Gustaf Thörn, kapellmästare, gitarr, saxofon, Andreas Unge, bas, Nils Törnqvist, trummor, Charlotte Centerwall, gitarrer, Mikaela Hansson, keyboards tillsammans med Diana Ellman, Sara Scott och Emma Rickfjord med kör och dans – tillsammans med Göteborgssymfonikerna och Hvitfeldtskas Kammarkör.

Hon inleder med symfonikerna och bandet. Det är slående hur väl hennes popmusik, som inte är så beatbaserat, gifter sig med dessa stora arrangemang (bland annat signerat Martin Schaub). Hon har gjort det förut, som vid Göteborgskalaset 15 augusti 2014, i en magisk konsert med en fullt koncentrerad Laleh.

Skärpan finns förstås här nu också, men också ett slags uppsluppenhet, en känsla av ”äntligen” som smittar. För inte bara Lalehs musik är varm och innerlig, så är även hon.

Men i dessa starka arrangemang uppstår märkligt nog också en likhet från en låt till en annan. Sällan skapas en dynamik och med det uppstår också en brist på energi. Den där längtan efter eufori är en längtan som blir bestående. Det är förstås synd. Synd är det också att konserten är så mallad att det inte bjuds på några öppningar för att egentligen ta in publiken. Hur…? Jo, här har Laleh en uppskattande publik på 35000 huvuden, där några försöker dra igång ”Ja må hon leva”. Men istället för att pausa symfonikerna – ingen lätt sak, jag vet, men det går – så börjar nästa låt. Jag tror inte det hade hänt på en Håkan Hellström-konsert, utan vidare jämförelser.

Det går förstås att uppskatta Lalehs största konsert någonsin. Hon visar med emfas vilken mångfacetterad kompositör och tillika sångerska hon är. Popmusik, javisst. Men hon står helt fri i hur den ska skrivas och arrangeras. Till det med en röst som är lekfullt gränslös skapar det en fascination och njutning.

Med Göteborgsymfonikerna – och Hvitfeldtskas Kammarkör – blir det storslaget men aldrig bombastiskt. När Darin kommer in och ensam inleder ”Bara få va mig själv” uppstår en unik stund som förstärks när han och Laleh förenas i sången. Men jag kommer på mig själv med att hon skulle kunna haft en eller två gäster till den här kvällen.

Laleh är en säregen artist som alltid velat gå sin egen väg. Så blev det också på hennes 40-årsdag med stans största fest med drag av ett sobert cocktailparty ackompanjerad av Symfonikerna för loungemusiken.

Låtlista, Laleh, Ullevi 10 juni 2022

1. Vattenlilja

2. Vatten

3. Behåll ditt huvud

4. Change

5. Ett slag

6. Snö

7. Kristaller

8. Live tomorrow

9. Some die young

10. Vårens första dag

11. Bjurö klubb

12. Sand över allt

13. Vänta!

14. Der yek gosche

15. Svenska 2

16. Elephant

17. Hallå vänta!

18. Ramla hela vägen hem

19. Socker och vatten

20. En stund på jorden med Hvitfeldtskas kammarkör

22. Tack förlåt

23. In the comet

24. Colors

25. Video med Mia Skäringer

26. Leopard

27. Bara få va mig själv tillsammans med Darin

28. Goliath

29. Minnet av ett hav

Extranummer: Det kommer bli bra med Hvitfeldtskas kammarkör

Utmanande Melody Gardot

Konsert

MELODY GARDOT & PHILIPPE POWELL

!!!

Utmanar. Färska albumet ”Entre eux deux” tar plats på scen på Melody Gardots turnépremiär i Göteborg. Foto: KAI MARTIN

Stora Teatern, Göteborg

Publik: Utsålt.

Bäst: Hennes osvikliga musikalitet.

Sämst: Någon av hennes evergreens hade varit klädsamt att få höra.

Fråga: Kommer den här låtlistan att hålla genom hela turnén…?

För två månader sedan kom beskedet om att Melody Gardot, den amerikanske storstjärnan, skulle komma till Stora Teatern i Göteborg. För knappt två veckor sedan kom hennes – och pianisten Philippe Powells – album ”Entre eux deux”. Det har gått fort och lika fort sålde salongen slut till det som visar sig vara Melody Gardots turnépremiär. Exklusivt? Javisst.

Följer man Melody Gardot, som jag har gjort både från skiva – sedan genombrottet med ”My one and only thrill” 2009 – eller via scenframträdanden (har sett en räcka konserter), så vet man att en konsert aldrig är den andra lik. Förväntar man sig klädsamma versioner av det man får från hennes färgstarka album kan man bli lätt besviken. Melody Gardot gillar helt enkelt att utmana, är jazzmusiker i grunden. Hennes låtar får helt enkelt på scen en helt annan språkdräkt, allt utifrån hennes humör, spelglädje och ambition. Det kan bli rasande vackert. Alltid med groove. Det kan bli en konsert markerad med ett frågetecken. Men alltid med en känsla av ett här och nu. Ett avtryck av en musiker som vill och vill lite mer ändå.

Samarbetet med franskbrasilianske pianisten Philippe Powell, son till brasilianske gitarristen Baden Powell, verkar – av förklaringen från scen – ha varit ett spontant uppstått möte som snabbt bar frukt. Ett kreativt samarbete av ge och ta. Uppmuntran och respekt från varandra.

Konserten i Göteborg inleds med just Philippe Powell och slagverkaren Jorge Bezerra, som kommer in spelandes på varsin kora – det västafrikanska stränginstrumentet – och sätter därmed tonen för en annorlunda kväll. För detta det färska albumet hamnar helt i fokus. Av Melody Gardots rika låtskatt i övrigt blir det inte. Ja, förvånande och – med erfarenhet från hennes musikaliska och sceniska integritet – samtidigt inte.

Melody Gardot har en faiblesse för melankoli, hon hittar blåtonen oavsett om det är jazz, blues, fado, bossa nova eller franska chansoner. Hennes röst är vemodigt vacker, följsam, lekfull och förförisk. Så också i detta knippe låtar, som rör sig kring brasiliansk och fransk musiktradition i ett slags utmaning av den amerikanske sångboken. Här finns en hommage till Bill Evans, om man vill, under hans prime time tidigt 60-tal.

Albumet är med henne i fokus såväl som Philippe Powell. Alltså blir det också så på scen. Växelvis sång, växelvis uppmärksamhet. En uppvisning i ett förtjust samarbete. Bakom dem står Melody Gardots kontrabasisten Christopher Thomas (Norah Jones, Joni Mitchell med flera) och den karismatiske slagverkaren Jorge Bezerra, en man som spelar på allt inklusive plastpåse och vatten (!). Det blir en livfull, expansiv konsert där tanken svävar att Melody Gardot 2022 med ”Entre eux deux” vill vara en i bandet. Ibland i ramljuset, ibland vid sidan av.

Jag får också en känsla av hur det kunde vara under jazzfestivalen i Montreux på det expansiva 60-talet. Man fick vara beredd på det mesta när man fick chans att se de bästa. Vi applåderar artigt och entusiastiskt, men vill egentligen något mer. Som att få höra någon av favoriterna från hennes tidigare produktion. Det blev vi lämnade förutan.

Det är alltså en konsert som utmanar, som emellanåt förför och tjusar. Men där jag också, som publik, kan känna mig en smula övergiven av att inte fått höra någon av den räcka favoriter från Melody Gardots tidigare produktion.

Suggestivt då Little Dragon förenas med Danskompaniet

Dans/konsert:

LITTLE DRAGON & GÖTEBORGSOPERANS DANSKOMPANI

!!!!

Suggestiv förening. När Little Dragon möter Danskompaniets dansare skapas ett suggestivt möte.
Foto: DAN OFFERLIND

Göteborgsoperan 22 maj

Bäst: När dans och musik förenas till den helhet.

Sämst: För lite dans i förhållande till låtlistan.

Fråga: Kan det vara det nya konceptet för Göteborgsoperans danskompani att locka en ny publik…?

Little Dragon är ju ett dansband. Deras grooviga, elektroniskt baserade pop med drag och influenser från dubreggaen är smittande. Så idén att låta Göteborgsbandet bjuda upp till dans med några dansare från Göteborgsoperans danskompani som final på operans dansfestival känns logisk.

Men hur skulle det te sig? Musiken är ju fix och färdig, men går alltid att tänja på. Ska det vara nogsam koreografi, utmejslad efter Little Dragons låtar och låtlista? Eller ska det ske i något slags improviserad symbios? Slumpbetonad, vågad, på gränsen…?

Nja, kanske någonstans emellan.

Bandet är i centrum. Uppställda på Operans gigantiska scen som vore det ett rockgig extraordinär. Det är det förvisso. För det dröjer inte lång tid innan bandet får sällskap av dansarna Pascal Marty, Lee-Yuan Tu, Sabine Groenendijk, Christoph von Riedemann och Hiroki Ichinose.

Först in av dem, i ett böljande sjöhav, Sabine Groenendijk. Då har Little Dragons Yukimi Nagano smugit in i flor, som en skepnad, innan hon tagit plats på podiet.

Redan där blir dansen integrerad för att växa ytterligare i ett slags sömlös kommunikation mellan steg, toner, rytmer.

Dansarna går inte på beatet. De jobbar istället som med en akvarell; mjuka penseldrag som fuktar papperet med olika temperament och färger. Allt utifrån musikens kraft, dynamik och suggestion.

Little Dragon gör sin popmusik med lättsam smartness, med ett driv, en uppfinningsrikedom och en känsla för både melodi, arrangemang, rytm och lekfullhet. Över allt svävar Yukimi Naganos expressiva röst som ledigt rör sig utanför och ini låtarna, svävandes fri och samtidigt behärskad. Adderat till detta dansarnas visioner, tolkningar av några av bandets låtar. Det blir bitvis bländande bra med ett underhållande, kaotiskt slut med stolar överallt på scen.

Vi bjuds upp till detta integrerade äventyr på ungefär en och en halvtimme. Hamnar emellanåt i egna, stapplande danssteg (men så är det också svårt att sitta still). Men av bandets låtlista är det egentligen alldeles för lite koreografi. Synd, tycker jag, som gillade den här ambitionen att på plats förena dansarnas kunnande med Little Dragons.

Drabbande ömhetslängtan

Teater:

EFTER FEDRA

Stark monolog. Lisbeth Johansson visar att ensam är stark i ”Efter Fedra”, som gästspelar på Hagateatern. Foto: KEVIN CHANG

Hagateatern, Göteborg, gästspel 16, 17 och 18 maj 2022

Regi: Hanna Nygårds 

Medverkande: Lisbeth Johansson 

Medverkande röster: Agneta Ahlin, Anna-Carin Franzén, Pia Oscarsson, Inger Gawell, Vanja Blomkvist

Ljusdesign: Jacob Willén 

Ljuddesign: Sabina Wärme 

Scenograf: Anne Hellandsjö

Att Göteborgsskådisen Lisbeth Johansson ensam kan fylla en scen vet vi som haft förmånen att se henne i ”Stalins mamma” och ”Moa om Moa”. Monologer som blir skarpa, intensiva och direkta tack vare hennes skådespelarkonst. Det är inte alla förunnat att bära den där timmen på scen, få den att glöda och följa dynamiken, låta repliker vila eller avlossas med precision.

”Efter Fedra” är nyskriven och uruppfördes nyligen i Stockholm. Den är ett slags samarbete mellan regissören Hanna Nygårds tillsammans med Lisbeth Johansson och ett tiotal äldre kvinnor i en spegel av Euripides. Intervjuer, eller kanske snarare samtal, med kvinnor mellan 60 och 90 år blandat med repliker från den grekiska tragedin ”Fedra” har gett en föreställning som är inkännande, ömsint, sorglig och fantastiskt rolig. Kvinnors – ja, kanske till och med människors – längtan efter ömhet, hudnära eller/och sex som äldre är i fokus.

Lisbeth Johansson har ett direkt tilltal. Är öppen mot publiken oavsett om det är i repliker eller sitt elastiska kroppsspråk. Hon är snabb att bjuda in och bjuda ut. Skratten är lika omedelbara som igenkänningsfaktorn. Från start strösslas känslorna oavsett om det handlar om styrka eller sårbarhet. Åldern som hot eller tillgång. Lusten som given eller som något förfluget, drömskt från då.

”Efter Fedra” vågar ta avstamp från humorn med samma självklarhet som allvaret. Den fina fernissan krackelerar till förtvivlan, självförtroendet rämnar efter hand och självkänslan störtdyker. Känslorna kommer på en och samma gång och vänder lika snabbt uppåt igen. Allt detta balanserar Lisbeth Johansson med ackuratess och stor scennärvaro.

Sprakande Suede

Konsert

SUEDE

!!!!

Elektriskt. Brett Andersons och hans mannar är fullt sprakande relevanta över 30 år efter starten. Foto: KAI MARTIN

Falconer salen, Köpenhamn

Publik: Mestadels stående, balkong sittande. Utsålt.

Bäst: Den definitiva spelglädjen.

Sämst: Den märkliga pausen efter tio låtar.

Fråga: Hur länge håller Brett Andersons röst…?

Det står 26 oktober 2020 på biljetten. Men även den 12 maj 2022 berättigar den till entré. Kanske finns det ett slags logik i det. Brittiska Suede vill fira 30 år med publiken, men fick snällt vänta. Laddade blev bandet. Laddade var vi som hållits på halster.

Suede flög över, kröp under och sipprade emellan då britpopen tog grepp som västvärlden och då striden om Oasis eller Blur fyllde brittisk musikpress. Med sin glaminfluerade rock smälte de samman Bowies Ziggy Stardust-era med Bauhus postpunk. Brett Andersson var en androgynt förtjusande och dekadent frontman. Skivomslagen – från singlar till album – var som filmaffischer. Lockande, oprecisa och med en air av strum und drang med glittrande strössel.

Svårt att inte gilla ett band då. Svårt att inte gilla ett sådant band nu.

Ja, det har gått svindlande år mellan bandet som nytt, hett och åtråvärt och nu. För egen del har jag inte sett bandet sedan sex år tillbaka. Då då de spännande spelade hela färska albumet ”Night thoughts” tillsammans med Roger Sargents film (skrev om konserten här!) i Danmarks radios konserthall. Några dagar senare satt jag på scen på Stora Teatern och intervjuad Brett Anderson och basisten Mat Osman för Göteborgs filmfestivals räkning.

Närvaro. Brett Anderson och Suede sviker inte publiken en sekund. Foto: KAI MARTIN

Nu handlar det inte om någon lansering av något nytt album. Det är en ren och skär uppvisning av Suedes finest med en imponerande låtlista, som skiftar kväll efter kväll. Åtminstone efter de inledande tio låtarna.

Det finns en relation mellan Suede och Danmark, som man som svensk kan vara avundsjuk på. Blott en spelning i Sverige (Annexet 10 maj) mot sex i vårt grannland. Men det är en ömsesidig relation. Publiken älskar Suede förbehållslöst och bandet älskar hängivet tillbaka. Det skapar en sällsam energi, som märks på scen och som märks i publikhavet.

Suede är ett relevant band 2022, trots att det har gått 30 år sedan de var unga, vilda, kompromisslösa, gränsöverskridande, drogtörstande, sexiga och livsbejakande (inte nödvändigtvis i nämnd ordning). Bandet har behållit sin särart. Klarade en comeback 2010 efter 2003 års krasch och splittring.

Suede duckar inte för sitt tillkortakommande. När gitarristen Richard Oakes (blott 17 år då han ersatte originalgitarrist Bernard Buttler 1994) och Brett Anderson kom in för första numret säger sångaren utan omsvep att de ska spela en låt de sällan spelar från ett album som var en katastrof. Men just ”Obsession” var tillsammans med ett gömt spår de enda låtarna från ”A new morning” (2002) värt att spara för eftervärlden.

Jo, Suede larmar och charmar i nära två timmar. Brett Andersons omfångsrika röst håller nästintill hela tiden. Men framför allt: Suede håller hela vägen.

Låtlista, Falconer salen 12 maj 2022:

  1. Trash
  2. Filmstar
  3. Lazy
  4. By the sea
  5. She play
  6. Beautfiful ones
  7. Star carzy
  8. Picnic by the motorway (akustisk)
  9. The chemistry between us
  10. Saturday night (paus)
  11. Snowblind
  12. Killing of the flashboy
  13. We are the pigs
  14. Can’t get enough
  15. It starts an ends with you
  16. Sometimes I feel I’ll float away
  17. The wild ones (Brett Andersson ensam på akustisk gitarr)
  18. So young
  19. Metal Mickey
  20. Animal nitrate

Extranummer:

21. Obsession

22. New generation