Tur & retur

Ni vet hur det är.

Man tar en sväng i livet och plötsligt är man under omständigheter som knappast gick att förutspå.

Jag blev med dansk familj ungefär samtidigt som jag träffade Z. En brokig samling människor, generösa, omfamnande med var och en för sig sin infallsvinkel av det som utgör deras respektive erfarenheter och bakgrund.

Varje möte blir därför speciellt och berikande.

Med varje släkting kommer också ny medlemmar.

Till det uppvaktningar av födelsedagar, konfirmationer eller, i andra ändan sjukhusbesök och begravningar.

Vi har haft vår beskärda del det senare och slipper gärna det ett tag.

Nu en 21-åring som ska firas. Bättre så.

Bilen lämnar ett soligt Gbg lite för sent och vi kör oss snabbt in i dis och fint, fint regn som sprejarvindrutan.

Farten är stabilt maklig med någon kilometer för fort genom det böljande halländska landskapet.

Vi inser i höjd med Halmstad, att vi glömt våra sängkläder. Z skickar sms till vår värdinna och tillika Z:s storasyster T, vars son alltså fyller år. Vi brukar ha med det, men en tankelapsus ställer till det.

T lovar att ordna våra sängar ändå (bädden är hennes, som hon beredvilligt lånar ut för en natt).

Men efter detta kommunicerat pratar Z och jag om att ändå snabbt handla våra sänkkläder på Ikea i Helsingborg.

Vi gör så. Skyndar till färjan, glider direkt på fartyget som snudd på lika snabbt lämnar hamn.

Vi beställer tre smørrebrød plus en pilsner, för vi är lite osynkade gällande mat.

Mat på tur. Foto: Kai Martin

Det slinker ner och mättar i ungefär samtidigt som vi kommer till Helsingør. Så ut i eftermiddagens dunkla ljus. Vi fyller på bilen och kör mot København. Får en bit på väg en förfrågan från dottern om att bli hämtad i Vallby, där hon är på träningsläger. Det ör en rejäl omväg, söder om København mot norr om dit vi ska. Men vi kör i mörkret med det envetna, fina regnet som täcker vindrutan i en evig dans med torkarbladen.

Vi snitslar oss dit. Får vänta när en timme innan hon blir klar. Å andra Sidan hade hon kommit nära två timmar sent till tillställningen.

Vi färdas norrut ut i det utsiktslösa vädret. Åker med ansiktslösa främlingar mot olika okända mål på motorvägarna som tar oss runt den danska huvudstaden.

Kommer till Farum. Kommer lagom till att alla är på väg till bords.

Familjegemytet inleds.

Det är ett ivrigt sorl. En ljudvolym, så att jag knappt, med min ihållande tinnitus, kan sortera samtalen. Svårt nog på svenska, än värre med ett språk jag inte bemästrar.

Vi umgås, äter persiska läckerheter, eftersom det stod högst på listan hos den 21-årige ynglingen. Öl, vin och diverse läskedrycker går åt innan kaffe, te och tårta. Efter fyra intensiva timmar bryter några upp. Z väljer att stanna kvar. Jag och S, dottern, åker till Bagsværd för vårt nattkvarter.

Väl i säng kommer sömnen snabbt. Jag vaknar till av ljuset när Z kommer någon timme senare. Igen klockan fem när det tränger på och så halv åtta när dagen oundvikligen knackar på uppmärksamheten.

Z vaknar. Vi pratar bort en timme i varandras närhet innan jag gör frukost.

Så stökar vi undan. Ynglingen följer med oss till Lyngby där han med sin mosters goda smak ska sätta sprätt på ett presentkort på varuhuset Magasin.

De sveper runt på herravdelning. Jag med den. Hittar ett par skor, ja, två som lockar på rean. Finner en väst som jag bestämmer mig för och senare även ett par av skorna.

Jag är ohjälpligt förlorad.

Men expediten gör mig uppmärksam på ett hål på västen, så det blev ingen business. Tyvärr.

Ynglingen är mer framgångsrik.

Vi fortsätter mot den Konglige Byn. Parkerar under Illum, mitt i stan (en dyr historia, visar det sig).

Vi ger Illum någon timme. Men inget mer för mig. Ynglingen har spenderbyxorna på sig och utökar sin garderob, uppmuntrad av både sin moster och mig. Han blir stilig.

Vi tar även en sväng om Magasin i stan och Paul Smith innan hungern knackar på och jag övertrumfar min i Köpenhamn uppfödda hustru med att lotsa oss rätt till anrika Peder Oxe.

Det blir øl og smørrebrød för mig, hummersoppa för Z och burgare för ynglingen. Vi blir mätta.

Vi följd ned mot Strøget innan vi skiljs åt. Jag promenerar mot Hovedbanegården, checkar på tavlorna för avgångar, men hittar inget tåg till Gbg 15.47.

Det dröjer innan jag inser att jag ska byta i Malmö.

Detta gråkalla vatten. Foto: KAI MARTIN

Tåget tar mig via bron mot Sverige. Med blicken över det gråkalla vattnet tänker jag på det besinningslösa våld som Kim Wall utsattes för.

Och, jag, jag tänker på tv-serien ”Bron”, vars skildringar av brott vida övertrumfades av verkligheten den där augusti 2017.

Fan…

Malmö city. Foto: Kai Martin

Så glider tåget in på Malmö central till ett inre ackompanjemang av Stry & Stripparnas ”Malmö city”:

I Malmö City finns det folk som dansar
vi diggar det hjälper mot tristessen där
Någon att han stack iväg
Glömmer alla drömmar där
I Malmö City finns det vackra ansikten
vi diggar det hjälper mot tristessen där”.

Ni vet hur det är.

Man tar en sväng i livet och plötsligt är man under omständigheter som knappast gick att förutspå.

Men jag är på väg hem. Alltid med den där tomheten som uppstår då Z inte är med.

Stark och vågad krogshow av Stefan Andersson

Show:

FLYGBLAD ÖVER BERLIN

!!!!

img_3478

Ur kriget. Stefan Andersson utmanar sin krogshow med allvarstema. Foto: KAI MARTIN

Kajskjul 8, Göteborg.

Publik: Utsålt.

Bäst: Förmågan att spegla Andra världskriget i en släkting bara någon generation bort.

Sämst: Tidstypiska kostymer, men skorna, Stefan Andersson!

Fråga: Femte musikaliska historielektionen från magister Andersson, vad kommer härnäst?

Med: Stefan Andersson, sång och gitarr, Sebastian Hankers, bas och sång, Magnus ”Moffa” Törnqvist, gitarr och sång, Erika Risinger, fiol och sång, Michael Edlund, trummor, Michael Ottosson, keyboard och Gunnar Pedersen, skådespelare och sång.

Manus, musik och regi: Stefan Andersson.

Ljus, design och teknik: Jonathan Alenhag.

Ljud, design och teknik: Roger Krieg.

2008 gick startskottet för Stefan Andersson och hans musikaliska historielektioner. Då med bas på Marstrands fästning och berättelsen om ”Marstrandsfånge no 90 Kleist”. Under åren har det blivit fler, men hela tiden med historien på tryggt avstånd, som de om Gustav III och Ostindiekompaniet.

Det har blivit en nisch som var vinnande, både kommersiellt och i det konstnärliga skapande. För Stefan Andersson har fått med en växande publik i sin nyfikenhet gällande den svenska historien.

Med ”Flygblad över Berlin” har historien krupit närmare i tid. Inte bara för att det är i hyfsad närtid. Här utgår han från sin morfars oberättade historia om flykten från de tyska ockupanterna i Norge till Sverige. Minnen som fick morfaderns blick att bli mörk, men där förklaringen, ens den minsta detalj, yppades.

Stefan Andersson stannar inte vid det. Ytterligare män och kvinnor som i stort och smått haft betydelse i Andra världskriget: en styrman Ryberg, Arne Beurling, kodknäckaren, Jane Horney, Gösta Wollin, kartritaren.

Några vars släktingar sitter i salongen och med det skapar en känslomässig effekt.

För Stefan Andersson vet att minnet av kriget ligger bara en släkting eller granne bort

Han är en singer/songwriter som vet att hitta sina guldkorn i krigets grymma och rika historia. Som ”Flygblad över Berlin”, mötet mellan den svenska diplomaten  och SS-Obersturmführer Kurt Gerstein, som i en tågkupé 1942 mellan Warszawa och Berlin bekänner grymheterna i koncentrationslägren. Vittnesskildringar som sedan fördes vidare till det svenska utrikesdepartementet för spridningen ut i världen.

img_3475

Musikdramatik. Stefan Andersson vet att berätta sina historier. Foto: KAI MARTIN

Ja, ni förstår. Det handlar inte om en vanlig svensk krogshow med tjo och tjim. Med effektiv dramaturgi sugs publiken in i hans berättelser, men det är ingen föreställning med mörker som ett sänke. Gravallvaret följs av humor, kunskap och research följs av roande skrönor. Till sin hjälp har han Gunnar Pedersen, som i inledningen av de båda akterna tjänar som Torgny Segerstedt, chefredaktören för Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning och stark motståndare till den tyska regimen, och kryptören Arne Beurling.

Måhända finns de somliga som sätter vinet i halsen, men Stefan Anderssons ”Flygblad över Berlin” är en modig föreställning som vågar lita på allvarstystnaden. Det blir så då man skapar ett förtroende med sin publik, som mellan den bästa magistern och hans elever.

Fotnot: Musiken finns på albumet med samma namn som showen på Kajskjul 8

Drama på hög nivå

Charmen med JVM i ishockey är inte alltid spelet i sig utan snarare att skeendena i matcherna kan växla. Välspel kan skifta till katastrof på noll sekunder, det som skenbart ser ut som rutin och mognad kan med ett felbeslut vara resultatet av omognad och brist på omdöme.

img_3429

Nattsudd. Finland vann välförtjänst JVM i natt.

Självklart. Det är ungdomar det handlar om. Killar födda -00 eller senare. Ändå ställs kraven på dessa unga elitspelare högt, ja, lika högt som förväntningarna. Egentligen märkligt, med tanke på att ett lag sällan ser likadant ut från ett år till ett annat och att de bästa talangerna oftast försvinner till högre spel (läs NHL), som Rasmus Dahlin (nu i Buffalo).

För junior-kronornas del var förra årets skuffelse med förlusten mot Kanada en morot i sig. I grundspelet fanns det mycket kvalitet i spelet, men sällan sett över 60 minuter. Det var också det som skulle komma att straffa sig. Förvisso 47 rakar gruppspelsmatcher utan förlust, men med tendenser i de två sist spelade i gruppen mot USA respektive Kazakstan som väckte farhågor inför kvartsfinalen mot Schweiz.

Där gick också laget på pumpen, fick aldrig igång sitt eget spel, fastnade i schweizarnas disciplinerade offensiv och försvarsspel, och klarade aldrig att diktera villkoren i matchen. Möjligen låg magsjukan och lurade, den som gick hos delas av laget, i antingen tarmar eller hjärna. Men prestationen var klen och fantasilös på ett sätt som juniorkronorna inte visat tidigare.

Men framförallt i JVM är resultaten mellan två jämna lag ett lotteri. Som när Finland sensationellt slår ut Kanada inför hemmapubliken. Stor underhållning, men också ett sanslöst flyt för finnarna. Inte bara för kvitteringen med knappa minuten kvar på en situation som gav maximal utdelning på minimalt utrymme. Utan också för dramatiken med det avgörande målet i sudden då Kanada har chansen med öppet mål, som går till spillo på grund av en klubba som går itu och Finland i den påföljande kontringen avgör tillställningen.

Så också i finalen, som böljade fram och tillbaka i högt, närmast galet tempo. Skönspel? Inte ett dugg. Men detta galenskap till spel är charmigt och med två storspelande målvakter. De som får agera i vid förvirrade, chansartade situationer som jag inte avundas dem.

Det blir Finland som drar det längsta stråt. Laget som vuxit sig starkare ju längre turneringen pågått, men som också har haft det välförtjänta flytet som gjort att det kunnat besegra två stora hockeynationer.

Falkenbergsrevyn firar nya triumfer

Revy:

UPPSKRUVAT

!!!!

alla pratar med alla (b2_8238)

Pricksäkert. När Falkenbergsrevyn gör svensk politik till pajaserier. Foto: BO HÅKANSSON/BILDUPPDRAGET.

Falkenbergs stadsteater.

Publik: Utsålt.

Bäst: När Krister & Stefan blir Stefan Löfven och Ulf Kristersson.

Sämst: Hyllningen till Dante blev inklämd.

Fråga: Har Falkenbergsrevyn någon utmanare i Sverige…?

I programbladet står det att det till premiären att det varit 158 dagar från start till premiär. Jag tror, med respekt, att det är mycket mer än så. Istället inbillar jag mig att så fort startskottet har gått för en revy börjar arbetet, åtminstone mentalt, med nästa.

För en bra revy scannar av året från start till mål, höjer ett fuktat finger i luften för att sedan låta det bläddra genom dagstidningar efter nyheter väl värda att höjas upp eller sänkas med en effektiv punchline.

Falkenbergsrevyn kan det här bättre än de flesta. När ensemblen dessutom har ett gäng utmärka musiker och till detta månar om kvalitet i sångröster… ja, då har man redan tagit hem mycket av kvalitet.

Många gånger är det till och med så att de avancerade, svängiga och flerstämmiga musikarrangemangen innehåller revyns verkliga höjdpunkter beträffande humor och text.

Med musiken på topp blir också Falkenbergsrevyn en tempostark historia, där första akten hart när fladdrar förbi med en hög lägstanivån beträffande underhållning.

Årets tillskott är rutinerade Anna Carlsson, multibegåvad med stark utstrålning. Hon kan dans, mimik, tajming, sång och imitationer. Förvisso inte helt främmande för Falkenberg, hon har spelat på Vallarnas friluftsteater flera säsonger, är hon en frisk fläkt i detta rutinerad team. Här finns egentligen inte en enda svag kugge i detta väloljad maskineri. Väl på plats är det bara att luta sig tillbaka och njuta av Falkenbergsrevyns uppskruvade tempo och underhållning.

Här får vi möta brandmännen från i somras som är lågutbildade och har ett brinnande intresse, men som drabbas av skattmasens nit. Här rimmar Sara Danius med Horace Engdahl är en lus och knytblus, Postnord får sig sina paket varma, kungafamiljen sätts i fokus med den långtidsregerande majestäten (i Andreas Skölds gestalt mer V Gustav-lik än nu sittande). Lill-Babs hyllas. Trump och Kim John-Un kramas kärvänligt. Och Oboy-krisen från i somras får sin rättmätiga uppmärksamhet via Bertil Schoughs härliga imitation av Peps Persson och hans låt.

Falkenbergsrevyn Uppskruvat 2019.
Bild: Bo Håkansson, Bilduppdraget

Porträttlik. Oboykrisen får sin uppmärksamhet. Foto: BERTIL HÅKANSSON(BILDUPPDRAGET

Jo, det är svep över hela landet, högt och lågt. Allt presenterar med fingertoppskänsla, finfin kostym och inte alltid helt lätt koreografi.

Men mest underhållande och en verklig energikick som sveper över hela salongen är när striden om regeringsmakten i Sverige hamnar i en fars på Vallarna. Annika Andersson (Anna Carlsson) försöker balansera en sävligt dryg Stefan Lövfen (Håkan Runevad) i Olverts gestalt och, förstås, Ulf Kristersson (Linnéa Lexfors) i Birgers. Här firar både humorn och Linnéa Lexfors triumfer. Strålande.

2018-12-29 - GTU1483

Hysteriskt. Linnéa Lexfors som Birger är rent hysteriskt kul. Foto: GLENN T UNGER

Visst, det finns ett och annat nummer som drar ner på tempot. Men totalt håller Falkenbersgrevyn hög kvalitet fart också in i 2019.

Uppskruvat:

Regi: Mats Sandelius.

Koreografi: Emelie Hag Sandelius.

Kapellmästare: Bernt Bengtsson.

Scenografi/ljus- och produktionsdesign: Fredrik Dillberg.

Peruk/mask: Tiina Bengtsson.

Kostym: Caroline Eriksson.

Med: Bernt Bengtsson, Anna Carlsson, Bengt Ivarsson, Linnéa Lexfors, Håkan Runevad, Bertil Schough, Andreas Sköld och Beppe Wackelin.

Taktsamt, Bröderna

Show:

TAKT DET RÄCKER

!!!

IMG_3355

Älskade Bröder. Bröderna Rolf, Alf och Ralf utgör underhållningsorkestern Bröderna Brothers. Foto: KAI MARTIN

2Lång, Göteborg.

Publik: 150, utsålt.

Bäst: Finalnumret ”Knä dig ut” är varmare än korv.

Sämst: Tempot var lite väl makligt.

Fråga: Vilken inspirationskälla går Bröderna Brothers till…?

I mer än 30 år har Bröderna Brothers underhållit göteborgarna i synnerhet och övriga Sverige, väldigt glest, i allmänhet. Av dessa 30 år har traditionen att bjuda på julshow varit något oundvikligt, som Kalle Anka, skinka eller Karl Bertil Jonsson. Det blir liksom inte riktigt jul utan Bröderna Brothers underfundigheter.

Sedan några år har trio med gästmusiker – i år Henrik ”Pilen” Pilquist, gitarr och trummor, och Michael Krönlein, bas, keyboard och trummor – huserat på trivsamma 2Långs intima scen.

I år är det med rytmen i fokus. ”Takt det räcker – rytmisk terapi i mellandagarna” är för dem med trumfobi, som inte får vardagen att svänga, som gruvar sig var ettan sitter och som inte får takt och fason på livet i stort. Jo, omtanke är Bröderna Brothers ledord.

IMG_3349

Generös. Alf, Robert W Ljung, bjuder till. Foto: KAI MARTIN

Generositet ett annat. För här bjuder gossarna till med mängder med nyskrivet, som alltid underhållande, underfundigt och med en humor som hellre kramar än smärtar. Eller vad sägs om låttitlar som ”Kärlek börjar alltid med musik”, ”Alla hjärtans slag” och ”Hjärteborg” där man é go’ i  Majorna och dansar i Hammarkullen.

Med Bröderna Brothers får man alltid en hjärtinnerlig underhållning, som värmer som vilken glögg som helst i decembermörkret. Det är småskalig genialitet från herrar Robert W Ljung, Sverker Stenbäcken och Per Umaerus, det vill säga Alf, Rolf och Ralf, tillsammans med morbror Glenn (Michael Krönlein) och Pilen, som denna gången ersätter kusin Douglas – Stefan Sandberg är ju upptagen med ”Fanny och Alexander” på Stadsteatern. Med det skiftet blir det mer brittisk blues (tänk Eric Clapton eller David Gilmour) än den flyhänt bluesjazzorienterade spelstil Sandberg besitter.

Men kärnan är förstås Bröderna, som glider in och ut ur musikstilar med samma elegans som en hand passar en handske. Som nyårsrevyn baserad Family Fives enda, ännu inte färdigskrivna (det sker, as we play, som broder Ralf säger på scen) ”Happy new yeah! Yeah! Yeah”. Ja, ni förstår. Och samma orkester från Falköping har fått uppdraget att stå för musiken till karnevalen den 19 januari, lättklätt, där refrängen går ”Vad gör det om det svänger när vårdcentraler stänger”.

IMG_3360

Diskhofeber. Vardagsakrobaterna kom, underhöll och hinkade in beröm.

Foto: KAI MARTIN

Jo, som sagt, det är lätt att ha kul i Bröderna Brothers värld. Det är om inte annat Vardagsakrobaterna med sin ”Diskho tanzen” eller kommissarie McKenziedramat ”Död i fyrtakt” bevis på och för all del även rockymentären ”Andra Långgatan” med Stig Wetlin.

Men årets upplaga har, trots temat, problem med tempot denna premiärafton. Det är mysigt som i en gillestuga, men skratten blir små fniss och inte lössläppta och ystra.

Fast finalen med ”Knä dig ut” är fin.

Charmig men lång Emil

Barnteater/-musikal:

EMIL I LÖNNEBERGA

!!!

IMG_3292

Fart och fläkt. ”Emil i Lönneberga” känns igen också på scen. Foto: KAI MARTIN

Lisebergsteatern, från 3 år.

Regi: Kålle Gunnarsson.

Av: Astrid Lindgren.

Musik: Georg Riedel.

Koreografi: Emil Söder.

Med: Wilfred Andersson/Petter Borén, Nova Heimroth/Freja Nyroos, Annika Andersson/Pernilla Karlsson, Kent Vickell, Emil Söder, Sara Axelsson/Emma Karlsson, Sussi Björninger, Robin Rösehag, Tove Holm, Benjamin Alinder, David Timonen, Nikolina Alinder, Joakim Södergren Norin och Einar Borén.

Det är något speciellt med barnteater. Dels för de ungas entusiasm och förmåga att inte skilja på dikt och verklighet. Dels för bristen på tålamod. Det gäller verkligen för ensemblen att vara på tårna, både vad det gäller handling och spontana utrop.

På Lisebergsteatern har det blivit något av en tradition att locka med uppsättningar i Astrid Lindgrens berättartradition. I år alltså ”Emil i Lönneberga”, som både blir ett slags musikal och dels en tätt packad när många av berättelserna om Emil, den förgrymmade ungen, ska få plats. Det är ett bra koncept med slapstickhumor och eldfängda scener. Första akten är utmärkt underhållning för hela familjen. I den andra, efter 20 minuters paus, dras det hela lite mer i långbänk. Därmed blir uppsättningen direkt straffade av den otåliga publiken.

Men det är en charmig föreställning med bländande spela av Annika Anderssons son Wilfred (de delar rollerna som mor Alma och Emil med Pernilla Karlsson och Petter Borén). Han är spjuveraktig, rar och hyssfull. Till det Ida, fint spelad av Nova Heimroth (som delar rollen med Freja Nyroos).

Kent Vickel är pappa Anton, kärv men kärvänlig. Annika Andersson gör sin Alma återhållsam, så som rollen kräver. Men, förutom barnen, är det ändå Emil Söders Alfred och Sara Axelssons Lina, som ger lyster till föreställningen.

Två timmar med paus är alltså en smula för mycket. Men å andra sidan är den här julkakan tryfferad rikt. Till och med hästen Lukas får plats på scenen.

 

Mörkrets drottning

Konsert:

ANNA VON HAUSWOLFF

!!!!IMG_3265

Mörkt. Anna von Hauswolff kramar ur energi och allt ljus. Foto: KAI MARTIN

Truckstop Alaska, Göteborg.

Publik: Utsålt.

Bäst: Det fullständiga mörkrets energi.

Sämst: Lite väl mörkt, ljudmässigt, emellanåt.

Fråga: Hur mycket volym finns det i denna späda kropp…?

Slaktkyrkan i Stockholm, Plan B i Malmö, Truckstop Alaska, Göteborg.

Hotade medlemsklubbar med en dedikerad filosofi. Jo, Anna von Hauswolff gör ett ställningstagande och säljer ut med sina dubbla konserter på dessa ställen. Jag vet inte, men jag inbillar mig att det är sista gången vi får förmånen att se denna mörkrets drottning på en så här intim scen. Noterbart är också att hon klev ned från Nobelfestligheterna måndagen den 10 december för att dagen efter spela på Slaktkyrkan. Det vilar något stort och respektabelt över det.

Hon har under sin karriär gått från något slags Nicoinspirerat till musik som är hennes egen, med ett dna som genomsyrar allt, oanfrätt. Här finns inget insmickrande, det är starkt, intensivt, mörkt och i ekon av musik från dödsriket av en klagande Eurydike. Det är smärtsamt och som en ritual, ett slags exorcism.

IMG_3269

Starkt. Ur mörket lyser Anna von Hauswolffs musik starkt. Foto: KAI MARTIN

Bandet är lyhört från tyst till starkt, rytmiskt till svävande. Till det Anna von Hausswolffs mäktiga stämma som är kristallklart brutal genom skri, förtvivlan och melodisk tjusning.

Hon gästas av sin syster Maria, kreativ som filmskapare, på sång. Tillsammans går de ut i publiken som två lucior i en vackert regisserad final med visst fnitter. Fint, det kan inte vara allvar ständigt.