Den fröjdefulla tiden är nu

Det är nu det händer. Perioden som verkligen höjer pulsen. Från april till någon vecka in i juni. Ett stegrande av intensitet, av intresse, av kvalitet och spänning.

Jo, det är så med ishockey. För belackarna är sporten något som företrädesvis ska ske under vinterhalvåret. Trams, förstås. Ishockey spelas sällan, nu mer, under bar himmel. Det är en idrott som kräver förberedelser inför varje säsong och varje lag går allt tidigare på is.

Ja, grundserien kan, oavsett division och nivå ha drag av harvande. Men gillar man sporten är det en fröjd att se ishockey oavsett vilken rink det månde vara som kampen spelas i. Kan man dessutom, som jag, ha förmånen att utöva denna ädla, krävande och aldrig av fascination sinande sport är det förstås en fröjd.

För egen del är varje match (läs ispass, vilket det mer realistisk kan kallas) en slutspelsmatch. I höjd med att säsongen närmar sig sitt slut är det i mitt huvud vinna eller försvinna. Jag lever intensivt med det och vill vara den tungan på vågen som avgör för mitt lag på väg mot finalen.

I verkligheten är det inte jag som spelar de avgörande matcherna. Men från april till en bit in i juni har jag alltså glädjen att följa det svenska SM-slutspelet, vägen mot Stanley Cup och VM, denna gång i Finland och Lettland. Det är förstås mumma för den hockeyintresserade.

Favoritlaget Frölunda orkade inte mot Växjö i semifinalen. Men det gjorde sannerligen inte Skellefteå i finalen heller. Smålänningarna vara starkare och hade med sin målvakt Emil Larmi en keeper som gjorde det där osannolika räddningarna som avgjorde tillsammans med lagets i övrigt stabila, raka, effektiva spel. Kanske var det också logiskt, där Växjö över hela säsongen varit det starkaste laget och också fick bevisa det över hela finalspelet.

Men logik är inte alltid kopplat till ishockey. Inför Stanley Cup-slutspelet tippade jag Edmonton mot Boston. Två lag som bitvis spelat bländande hockey i grundserien och där de sistnämnda spelat med sådan klass att de ohotat borde knipa den åtråvärda bucklan. Utmanarna Edmonton har stjärnan Connor McDavid och ledsagaren tysken Leon Draisaitl, men eventuellt med ackilleshälen i målvaktspelet. Men där har hyfsat färske Stuart Skinner ändå visat på gott spel. Men förstås inte i klass med svenske Linus Ullmark, som varit outstanding i grundserien.

Jo, Toronto skulle kunna utmana. Carolina likaså.

Men mitt tips havererade tämligen snabbt. Boston åkte på stryk mot Florida, som kommit med tack vare ett så kallat wild card, sist in av lagen. Boston hade greppet, men björnarna förlorade det mot pantrarna som smidigt gled ur greppet. Där gjorde målvaktsskiftet från startade keepern i Alex Lyon till Sergej Bobrovskij sitt. Den senare har utvecklats till ett formidabelt monster i vägen mot den final laget nu ska spela. Florida har effektivt slagit ut först Boston, sedan Toronto för att därefter expediera Carolina.

Spegelvänt i slutspelsträdet är det Vegas Golden Knights som briljerat. Jo, ja, laget har under säsong varit starka. men att stå som finallag…? Nej, det var inte givet. Ledda av förre Bostoncoachen Bruce Cassidy har det emellertid hittat ett vinnande spel: rakt, stabilt och med en forechecking parat med tryggt försvarsspel som gjort att laget nu har gått långt. Inte ens det faktum att de med Adin Hill är inne på sin femte målvakt under säsongen har ställt till det. Tvärt om. I match tre mot Edmonton skadades storspelande Laurent Brossoit så illa att han var tvungen att kasta in handduken knappt tolv minuter in i första perioden. Hill kom in, spelade inte bara stabilt utan också briljant. Med hans lugna spel har laget tagit sig vidare och är med natten vinst mot Dallas (6–0, andra nolla i semifinalen för Hill) vidare till sin andra final (förlust mot Washington 2018) sedan laget kom in i ligan till säsongen 17/18. På bänken har han Jonathan Quick, förre Los Angeles Kings keepern, rutinerad och en mentor av rank tillsammans med målvaktstränaren, förre stormålvakten Sean Burke.

Det kommer, som alltid och till min stora glädje, förmodligen bli en målvaktskamp av rang mellan sagde Hill och Bobrovsky när finalserien startar på lördag. Här är spelet så utstuderat effektivt, snabbt och bländande att man tappar hakan. Den får man sedan hämta upp för att återigen tappa den när man ser de mästerliga räddningarna som målvakterna gör på omöjliga lägen. Det kommer att bli en fröjd, såsom Stanley Cupspelet hittills har varit. Det är också intressant att se hur klasspelare som O’Connor, när väl slutspelet inleds, får mindre och mindre manöverutrymme. Allt blir tajtare, svårare och kräver mer och mer av spelarna.

Tröttheten är dessutom en bedräglig faktor. När Dallas i match fyra mot Vegas vann skönjde jag ett trötthetstecken hos det senare laget. När Dallas sedan reducerade till 2–3 var jag övertygad om att laget skulle kvittera och sedan vinna i match sju. Där fanns en energi och kraft som saknades hos Golden Knights. Fel hade jag. Nattens match dominerade Vegas från start. Dallas, oljestaten till trots, hade slut på bensin.

Nu är det några dagars matchvila – fler för Florida som vann tämligen enkelt mot Carolina – innan dramat får sin upplösning med start lördag natt.

VM…? Ja, det blir lite som att jämföra äpplen och päron. Men… här hade ju USA grundseriens mest frejdiga spel, men klarade inte att ta med det in i slutspelet på vägen mot finalen. Kanada spelade mediokert, men man ska aldrig räkna ut kanadickerna. Sverige hade en övertro på sin egen kapacitet, men saknade spets. Lasse Johansson visade återigen, som i OS, att han inte klarade att briljera på det viset som krävs för en medalj i sådana här mästerskap. Finlands uttåg i kvartsfinalen måste ju vara ett än större debacle, som det talats väldigt lite om. Desto roligare att Tyskland överraskande igen (minns OS 2018) och tog sig till final och att Lettland knep bronset i den spännande matchen mot USA. Men överlag spelas VM-hockeyn med ett slags slocknad entusiasm. Närkamperna är för få, känslan av att matcherna betyder något saknas och den definitiva stoltheten över att spela för sitt land är inte helt lätt att finna.

Ja, jo, jag vet. Mängder med spelare från NHL har tackat nej med tusen och en skäl till att delta. Men samtidigt kan ett lag trimmas samman till stordåd. Det handlar om ledarskap och om spelarnas egna övertygelse. Finland har genom de senaste åren varit ett gott bevis på detta.

Så… ja, säsongen är på väg att klinga av och för egen del famlar jag i blindo efter nästa ispass. Men längtar desto mer till nästa säsong någon gång i augusti drar igång igen.

Spännande ingång till Exit North

Konsert:

!!!!

EXIT NORTH

Mörka musikaliska rum. Exit North flörtar inte med publiken, men bjuder på en spännande musikalisk upplevelse också live. Foto: KAI MARTIN

Stora Teatern, Göteborg

Publik: Nära nog fullt på parkett och delvis balkong.

Bäst: ”Bled out” är en kraftfull låt.

Sämst: Förvisso 15 låtar, men fler hade inte suttit fel.

Fråga: Med hunden Ester på scen undrar man vad nästa steg ska bli… en kennel?

Med debutalbumet ”Book of romance and dust” hösten 2018 gav Exit North i min bok årets starkaste album. Göteborgstrion Ulf Jansson, klaviatur – företrädesvis piano –, Charles Storm, syntar, gitarrer, bas – ja, det mesta – och Thomas Feiner, sång och diverse instrument, förenades då i skivform med Steve Jansen. Den senare en trumslagare extraordinär med meriter från Japan, Rain Tree Crow och storebror David Sylvians album, plus Dolphin Brothers, där han också greppade sångmikrofonen och stod för komponerandet.

Albumet föregicks av år av arbete, ett precisionsarbete som fick ta tid innan allt var klart.

Tillsammans blev det musik murrig, rik och kraftfull som naturen om just hösten: stormig, stilla, färgrik, inbjudande. Ulf Janssons känsliga pianospel bar på spår av Debussy, Erik Satie såväl som Jan Johansson. Rent, klangrikt och bedrägligt enkelt. Steve Jansens spel som aldrig överdriver, som mer adderar än håller rytmen i musiken.Till det Thomas Feiners röst, mörk, djup, kraftfull med en timbre som tjusade redan i Anywhen, Göteborgsbandet som med albumet ”The opiates” för drygt 20 år sedan fick mig på fall. Så Charles storms ljudlandskap, fyllda av hyss och infall som fascinerar och lockar till mer lyssning efter varje gång albumet hade klingat ut. Jo, det är ett album att återkomma till.

Nu har bandet precis kommit med uppföljaren: ”Anywhen, still”. Medlemmarna fortsätter på den inslagna vägen. Rikt orkestrerad, spännande och oupphörligen fascinerande musik som förenar David Sylvians musik kring ”Dead bees on a cake” (1999) och ”Blemish” (2003) med just Anywhens musik från ”The opiates” och Thomas Feiners skapande som soloartist. Musik som också hämtar sin näring från andra artister, utan att förlora sin särart. Så är det också med Exit North, som skapat sitt eget DNA. Det är välproducerat och -arrangerat. En studioprodukt i sin prydno.

Med denna deras ny release har bandets musik också lyfts upp på scen. Gruppen har nyligen kommit hem från ett antal konserter i Japan, där de också spelade med anledning av debuten. Exit North har emellertid varit sparsmakad med spelningar. Planerade konserter nere på kontinenten fick ställas in på grund av pandemin. Nu var det alltså dags för premiär på europeisk mark och då på Stora Teatern i Göteborg.

Att ställa denna deras så välproducerade musik med alla infall och arrangemang är ingen smal sak. Men redan från start står det klart att Exit North inte tummat på någonting. På scen är bandet förstärkta med Sven Lindvall på kontrabas och elbas, en stråkkvartett samt senare blåsarduon Janne Bjerger, trumpet, och Niclas Rydh, trombon, plus Johanna Hjort på sång. Lägg till de första numren som ackompanjerades av projiceringar för att sätta extra ton till konserten.

Famnar mycket. Exit North lyckas lyfta sin fascinerande musik upp på scen. Foto: KAI MARTIN

Ja, det är märkvärdig musik. Musik som vill utmana och kittla sinnena. De vackra skira melodierna möter motstånd i arrangemangens mörka vrår. Det skaver och rister, vemodstonen löper blodröd genom musiken som växelvis låter de enkla klangerna vila mot Thomas Feiners mäktiga, mjuka, men uppfordrande röst, som har ett rikt register. Det är bitvis melankoliskt lekfullt för att i nästa stund brisera i något som skulle kunna kallas kakofoni. Men allt är samtidigt stramt arrangerat. Hänger det på en kant ska det hänga på en kant. Det fula ska vara fult på samma vis som det osvikligt vackra ska vara skönt. Exit North rymmer allt. Både på scen och på skiva.

Låtlista, Stora Teatern, Göteborg, 16 maj 2023:

  1. Your story mine
  2. The unforseen
  3. Bested bones
  4. Passenger’s wake
  5. Bled out
  6. Short of one dimension
  7. Where the coin fell
  8. A battle cried
  9. I only believe in untold stories
  10. Lessons in doubt
  11. Let their hearts desire
  12. Us in half
  13. In the game
  14. Signals (första extranummer)
  15. Another chance

Björn Skifs ställer allt till rätta på Rondo

Showman. Björn Skifs har Göteborgspremiär på sin senaste show ”En värld av Skifs” på Rondo 1 februari 2024. (Bilden är från turnén ”Bitar ur mitt liv” från 2018.) Foto: KAI MARTIN

Hösten 2020 stod Rondo klar med sin extreme makeover, som förvandlade den anrika showlokalen till Nikos Taverna. Det var ju då tänkt att ”Mamma Mia, the party” skulle haft premiär. Det blev ett år senare, som startskottet gick för den så populära krogshowen med extra allt och allra mest Abba. Den har sedan dess huserat i Rondos lokaler och fått gästerna att få en snabbcharter till Grekland, in i en krogmiljö som är häpnadsväckande och annorlunda för en helkväll värd namnet. (Jag var på premiären och skrev om föreställningen här.)

Men nu ska Taverna åter förvandlas till klassiska Rondo. Efter sista säsongen i höst väntar Björn Skifs. Från Abba till ”Hooked on a feeling”, om man så vill. 1 februari 2024 har ”En värld av Skifs” premiär, den showen som gått som tåget på Hamburger Börs i Stockholm.

Nej, 76-årige Björn Skifs slår inte av på takten och vill fortfarande underhålla.

– Det var Hamburger Börs som kom till oss och undrade om vi ville hålla en show där. De hade renoverat och tyckte det var lämpligt med mig på scen eftersom jag varit där tidigare, säger han.

Med hustrun Pernilla Skifs, som regissör och koreograf, skred han till verket med entusiasm. Det var ju ett sätt att komma ur pandemindvalan och sorgen över att inte kunnat stå på scen, så ivern infann sig snart.

– Jag har ju vissa nummer som jag inte kommer undan, som jag måste göra. Men jag vill också bjuda på någonting nytt, som överraskning till publiken. Det är också viktigt för mig. Något hitparad vill jag inte göra, säger han.

Trots en över 60 år lång scenkarriär har han aldrig haft en stadigvarande show i Göteborg. Åtminstone inte som soloartist.

– Nej, det har mest blivit de shower vi har gjort turnéer med.

Men han hade, precis efter att Slam Creepers – Vansbrobandet med Björn Skifs som sångare och organist – avslutat karriären i slutet av 60-talet en show tillsamman med Janne Önnerud och Eleanor Bodel på Trädgårn i Göteborg. Men nu är det alltså dags för en regelrätt show i Björn Skifs namn.

– Det gick ju rätt bra i Stockholm, säger han ödmjukt.

– Vi skulle spelat några veckor förra hösten, men det blev fram till jul och nu också i vår, förklarar han som i helgen gjorde sina sista föreställningar av ”En värld av Skifs”.

5 oktober har han Malmöpremiär och kommer spela där hela hösten. Björn Skifs ser fram emot att få möta en ny publik.

– Ja, det ska bli kul att få spela påvra breddgrader också, säger han, som också lockas av att få känna på det ambulerande livet som det nu blir med tre föreställningar i veckan med boende på hotell.

– Det är märkligt, men det suger i turnétarmen, erkänner han.

Björn Skifs är fylld av tillförsikt inför Malmö- och Göteborgssejourerna och kanske får malakiterna och göteborgarna delvis får se en annorlunda show.

– Vi kommer inte ändra så mycket, men kanske något i pratorna eller att vi byter ut någon låt. Vi ska titta på det i sommar, säger han som nästa år blir 77 år och är still going strong.

Senast Björn Skifs gästade Göteborg var det i Scandinavium under konsertturnén ”Bitar ur mitt liv” (recension här) hösten 2018.

Fotnot: Biljetterna till ”En värld av Skifs” är till försäljning från 24 maj på Showtic.se och Liseberg.se.

Två tenorer. En showman och en före detta sångare i ett glatt möte. Foto: ANDERS WESTIN

Starkt kvinnoporträtt ur Belarus historia

Teater:

MAMA ZOYA, BELARUS

Drabbande. Belarusiska Zoya skildras i olika åldrar av de tre skådespelarna Sviatlana Haidalionak, Lisbeth Johansson och Fia Adler Sandblad.

Varje land har sin historia. Varje lands landsdel har sin. Varje individ bär på sin berättelse, sina intryck och upplevelser. När Ukraina för drygt ett år sedan utsattes för det angrepp som fortfarande pågår från Ryssland bär historien och landets identitet sin väsentliga och starka roll. Ukraina har sin historia, sina berättelser och sina upplevelser. Precis som grannlandet Belarus. Måhända självständigt. Men ändå inte. Ett land som ockuperats, som styrts av tsarer och sovjeter. Men inom landet finns en röst som vuxit sig stark. Som vill berätta. Demonstrationerna härom sommaren vittnar om detta. Diktatorn Aleksandr Lukasjenko har inte folkets stöd, är inte folkets röst. Men som vän till Vladimir Putin hukar landet under hans dekret, ett land som, som alla, vill vara fritt.

”Mama Zoya, Belarus” är en skickligt berättad pjäs om Zoya. En kvinna formad av många. En föreställning av Adas teater, som skett i samarbete med belarusiska teatergruppen Kryly Khalopa. Pjäsen har sin bärighet från verkliga händelser och personer, men har koncentrerats effektivt och drabbande. Inledningsvis reser man snabbt igenom Belarus historia, för att efter några år efter andra världskrigets slut landa i 50-talet och Zoyas födelse. En kvinna som kommer formas av det sovjetiska systemet, men som också nyfiket ser på världen med andra ögon och gör sitt eget uppror mot män, styrande i allmänhet och regimen i stort.

Zoya spelas i olika åldrar och skeenden av skådespelartrion Sviatlana Haidalionak, Lisbeth Johansson och Fia Adler Sandblad. Alla med sina uttryck och sinnesstämningar. Sömlöst sker det och driver snyggt berättelsen framåt, uppåt, inåt, mot trots, glädje, förtvivlan och desperation.

Sviatlana Haidalionak pratar bruten svenska, engelska och belarusiska och äger på så vis ett slags autencitet, som är svår att förbise. Hon växlar mellan humor och allvar, dråplighet och påstridighet på ett självklart vis. Fia Adler Sandblad kan sin dans och vet att utnyttja koreografin i pjäsen, skiftar skickligt mellan Zoyas olika humör och sinnesstämningar. Lisbeth Johansson är mästerlig på subtiliteter och överdrifter, kan med mimik och hållning ändra allt på en sekund. Hennes scen av en (kanske rättmätigt) paranoiddrabbad Zoya på en västeuropeisk flygplats är andlös teater. Och nej, Zoyas ålder är inte per automatik kopplad till respektive skådespelares ålder. De skapar med sitt språk och sitt uttryck olika identiteter och skeenden utan för en sekund förlora trovärdigheten i det Zoya vill berätta eller det hon representerar. Alla målar Zoyas liv med fina, starka penseldrag. Ett liv. En historia. En kvinnas liv. En kvinnas historia. Ett lands liv. Ett lands historia.

Återkommande, som ett mantra, säger Zoya ”En sann mänska ger inte upp”. Nej, människan ger inte upp för människan vill vara fri. Rätt sjävklart, egentligen.

”Mama Zoya, Belarus” berör starkt, har något väsentligt att berätta och Aksana Haiko och Fia Adler Sandblad förmedlar med denna deras pjäs detta med emfas.

Mama Zoya, Belarus, Adas teater, Hus 8, Konstepidemin, Göteborg. Premiär 30 april 2023. Spelas till och med 12 maj.

Av: Aksana Haiko, Fia Adler Sandblad
Med: Sviatlana Haidalionak, Lisbeth Johansson, Fia Adler Sandblad 
Yttre öga: Peter Elmers 
Dramaturg: Samuel Ek 
Scenografi, kostym & bilder: Tatsiana Dzivakova, Nonno Nordqvist 
Musik & ljud: Vitali Darashuk, Jonas Franke-Blom 
Ljus & projektioner: Christofer W Fogelberg
Fotograf: Ola Kjelbye

Roande tvåmansfars

Teater:

SÅDAN FAR

Roar. Ola Hedén och Claes Månsson underhåller i tvåmansfarsen ”Sådan far”. Foto: URBAN JURÉN

Att duon Ola Hedén och Claes Månsson är ett samtrimmat par är tydligt. Den förstnämndes tvåmansfars ”Sådan far” har gjort sina vändor i Sverige genom Riksteatern, urpremiär i Umeå hösten 2021, med de båda i huvudrollerna.

Med helgens framträdande på Aftonstjärnan avrundade man den senaste sejouren, som pågått under våren. Herrarna på scen är trygga med varandra, kan replikerna utan och innan på det snillrika vis att de kan improvisera lätt och överraska varandra – och publiken. Något som ger total närvaro och bjuder in till skratt utanför manus.

Pjäsen bär på farsens alla knep och knåp, så få de nu är på scen. Dörrspring saknas, men tekniken är densamma. Gemensamt agerande, ensam på scen under tiden den andre är ute i köket, rapp replikföring etc. Telefonsamtal och påringningar på dörren få utgöra den där extra ingrediensen om att fler är involverade. För det är det.

Den pensionerade postiljonen och änkemannen Einar Persson bor med sin 45-årige son Göran i en slentrianmässig relation. Men ovetande om vad den ena har för planer för den andre smids ränker för att få bo ensam… eller åtminstone med sin käraste. För det har båda skaffat utan att berätta om det för den andre.

Klart att det skapar öppningar för förvecklingar av klassiskt farssnitt. ”Sådan far” är snillrikt författad av Ola Hedén. Han är också den utmärkta motspelare till Claes Månsson; mer modest i sitt spel, inte lika yvig och med förnuftet att inte förhäva sig mot sin aktade scenkollega. Claes Månsson, å sin sida, vet att utnyttja sitt kunnande. Han kan sin tajming, han vet att vänta in publiken och han kan definitivt lyssna av salongen för att få de skratt som både driver föreställningen vidare, men som också ger utrymme för rejäla skratt.

Men ”Sådan far” är ingen fars utan allvaret som ger igenkänning. Det finns förstås något tragikomiskt i det strävsamma paret far och son, som framlever livet så stereotypt. Med de vita lögnerna som fladdrar alltmer intensivt försöker båda upprätthålla en illusion av omtanke. Det blir förstås en bubbla som spricker.

Ola Hedén och Claes Månsson värderar både komiken och det seriösa, låter ”Sådan far” vara lustfylld med botten. Det är liksom lättare att skratta då.

Sådan far, Aftonstjärnan, Göteborg, 23 april. Avslutande föreställning efter en omfattande turné i Västsverige.

Av: Ola Hedén.

Regi: Ulf Dohlsten.

Medverkande: Claes Månsson och Ola Hedén.

Outsägligt tramsig – och alldeles underbar

Operett:

DET VAR EN GÅNG PÅ GRAND HÔTEL

Fånigt underhållande. Anders Wängdahl, David Lundqvist och Micaela Sjöstedt vet hur att underhålla i skruvade operetten ”Det var en gång på Grand hôtel” på Göteborgsoperan. Foto: LENNART SJÖBERG

Egentligen är kompositören Paul Abrahams (1882–1960) levnadsöde ett verkligt skäl till en musikal med tyngd, allvar och kraft. Uppvuxen i Österrike-Ungern, gick från handelsskola till musikkonservatorium för att efter olagliga spekulationer på börsen med fängelsestraff som följd komma till Weimarrepubliken i Berlin. Framgångarna inom musikindustrin som kompositör, psykisk ohälsa, misshandlad av nazister, lurad av sin ”trogne” chaufför. Efter nazisternas övertagande 1933 förbjöds hans musik, flykt till Ungern, vidare till Wien, efter annekteringen till Paris och sedan Casablanca för Miami med en accelererande mental ohälsa, som hindrade hans karriär. Tada! En story som skulle gett en musikal värd namnet.

Nu är det istället hans ”Det var en gång på Grand hôtel”, som spelas. Hans komposition från 1934 som först 2018 fick premiär. En operett som förvandlats till mer av en musikal med det triviala och komiska som lystmäte och ögonfägnad. Jo, så är det. Göteborgsoperans grandiosa uppsättning av denna musikal, i regi av Mirja Burlin, är outsägligt tramsig, fånig, överspelad… och alldeles fantastiskt underbar.

Historien i korthet: en filmmagnat i Hollywood har problem med att konkurrenten snor alla de bästa idéerna. Nästa film måste bli en succé, annars är det bankrutt. Filmmagnatens enda barn, dottern Marylou, lovar att fixa biffen, får efter tvekan förtroendet och åker till ett hotell på Rivieran för att på plats sy ihop ett synopsis. Där bor kungligheter. Där finns den klumpige kyparen Albert, som blivit blixtförälskad i arvsprinsessan Isabell som är förlovad med kvinnotjusaren prins Andreas Stephan. Kungligheternas ekonomi är milt sagt lika urholkad som deras uppblåsta egon. Vi har intriger värda namnet.

Extra allt. ”Det var en gång på Grand hôtel” bjuder upp rejält på Göteborgsoperan. Foto: LENNART SJÖBERG

Det är farsartade förvecklingar utan spring i dörrar. Men Göteborgsoperans stor scen används rejält m. Heidi Saikkonens scenografi är stramt effektiv med vridscenen som får jobba för fullt. Hennes kostymer är i full prakt, från gala till baddräkter. Det här är helt enkelt inte en uppsättning som, trots kort speltid, sparar på krutet. Det är härligt. Stora dansscener med ensemblespel blandas med ett mer intimt format. Projeceringar skvallrar om Hollywoodögat: Det här ska bli film! Musiken är som hämtad ur något ur Disneys repertoar från 1930-talet, tänk snabbt växlande från ”Kalle Ankas jul” till ”Snövit” och ”Lady & Lufsen”.

Allt är överlastat, ironiskt och grovt humoristiskt. Dessutom med ett lyckligt slut.

Anders Wängdahl är strålande som den kärlekssuktande Albert. Micaela Sjöstedts arvsprinsessa förvandlas från upphöjd till jordnära utan att förlora glamouren. Mest tokrolig med en smittande underhållande final är David Lundqvists prins Andreas Stephan. ”Det var en gång på Grand hôtel” är helt enkelt extra allt.

Det var en gång på Grand hôtel, Göteborgsoperan, premiär 22 april. Spelas till och med 9 juni 2023.

Av: Paul Abraham.

Libretto: Alfred Grünewald och Fritz Löhner-Beda, efter en pjäs av Alfred Savoir.

Ny svensk översättning: Fredrik Fischer och Linnea Sjunnesson.

Dirigent: Alexander Hanson/Aivis Greters.

Regi: Mirja Burlin.

Koreografi: Magnus Lundgren.

Scenografi/kostym: Heidi Saikkonen.

Ljus: Joakim Brink.

Ljud: Jonathan Assarsson.

Assisterande koreograf: Jacob Walleberg.

Medverkande: Åke Zetterström (Sam Makintosh, filmmagnat), Karin Mårtenson Ghods (Marylou, hans dotter), Anders Wängdahl (Albert, kypare, son till hotellägaren), Micaela Sjöstedt (arvsprinsessan Isabella), David Lundqvist (prins Andreas Stephan), Lars Hjertner (herr Chamoix, hotellägare), Ingahlill Wagelin (Matard, hotelldirektör), Natasja Jean-Charles (grevinnan Inez de Ramirez), Åsa Sjöblom (Mabel, Marylous kammarjungfru), Jacob Andreas (springpojke, cover för Albert), Tobias Ahlsell (Barry, sekreterare, sångare i kvartetten), Jonathan Böiers (Dryser, dramaturg, sångare i kvartetten), Sami Yousri (baron don Lossas San Diego, sångare i kvartetten), Markus Christensen (storfurste Peter Paul, sångare i kvartetten), Bernard Matracki (scenmusiker) samt ensemble Julia Carlström (cover på Marylou), Hilma Gudjunsdottir (cover på arvsprinsessan), Elin Ljungberg, Robert Sillberg, Jesper Blomberg (cover på prinsen) och Gustav Jönsson.

Musiker: Göteborgsoperans orkester.

Skratt och allvar med Marika Carlsson

Show:

SMALAST NÄR MAN DÖR VINNER

!!!!

Stark show. Marika Carlsson pendlar skickligt mellan humor och allvar i sin nya show. Foto: JOHAN THOLSON

Lisebergsteatern, Göteborg.

Bäst: Skickligheten att snabbt växla från gapflabb till gravallvar.

Sämst: Om man nu inte ska dra några växlar av övervikt ska man heller inte göra det med dem från Östermalm.

Fråga: Varför pratar de flesta bikaraktärer i hennes show stockholmska…?

Nyss fyllda 50 drar Marika Carlsson på en svindlande Sverigeturné med sin enmansshow ”Smalast när man dör vinner” – om vikt- och träningshets, men också sockerberoende. Enmans och enmans, förresten. Hon har vid sin sida Pernilla, en teckenspråkstolk, som hänger med i denna berg- och dalbanetur som showen innebär. För det blir åka av när Marika Carlsson sätter fart.

Inledningen är frisk. Ett gympingpass i högt tempo och ett generöst inbjudande till den publik som från början äter direkt ur Marika Carlssons hand. För hon kan det här med att stå på scen. Är generös, gränslöst rolig med en smittande plastik och skapar med sin monolog en rejäl resa av igenkänning, ifrågasättande, avslöjande och ironiserande av sina egna tillkortakommande.

Men Marika Carlsson är inte den hon är om hon inte också delade allvaret. I det här fallet hennes sockerberoende, ett missbruk som präglat hennes liv, hennes humörsvängningar och hennes sinnesstämningar. Jag vet ärligt talat få manliga kollegor till henne som bottnar sin humor i ett personligt allvar, som gör att ämnet bränns och känns, att man som publik brutalt kastas mellan gapflabb och gravallvar. Det är skickligt.

Marika Carlsson piskar skickligt upp stämningen i salongen. Tilltalar med en givande energi publiken, vänder sig direkt till några enskilda i bänkraderna och återkommer rutinerat till dem vid tillfällen. Skakar av sig fel respons och vänder på en femöring för att gå vidare.

Hon kan sitt jobb och bjuder inte på en enda tråkig minut. Visst suktar hon efter applåder. Men samtidigt vet hon bättre än att bara köra komik i kubik. ”Smalast när man dör vinner” har en utmärkt dramaturgi, ett växlande humör genom denna föreställning som engagerar. En komiker är aldrig så rolig utan att också visa djupet, sorgkanterna eller svärtan livet bjuder. Utan Marika Carlssons ettriga demoner hade den här showen inte fått  samma bärkraft. Tack för att hon också bjuder in även dem och inte bara lockar oss till skratt.

”Smalast när man där vinner” hade premiär i Hässleholm 12 april.

Resten av turnén spelas i: Falun (20/4), Uppsala (21/4), Örebro (22/4), Gävle (26/4), Karlstad (27/4), Eskilstuna (28/4), Stockholm (tre föreställningar på Rival, dubbelt 29/4 och 3/5), Sundsvall (4/5), Östersund (5/5) och Umeå (6/5).

Snyggt serverad Dylan

Musikföreställning:

GOTTA SERVE SOMEBODY

Hyllar Bob Dylan. Bandet Valdemar förstärkta med Kristina Issa, gospelkör och med Stig Hansén som ciceron bjuder upp och in till Bob Dylan med musikföreställningen ”Gotta serve somebody” på Göteborgs stadsteater. Foto: JONAS KÜNDING

Den gäckande Bob Dylan lockar alltid. Med sin musik, med sina texter, med sina spelningar. Denne flyende bard från Dulluth, som gäckar döden och spelar sig in i evigheten snart 82 år gammal. Det är klart att Göteborgs stadsteaters avgående konstnärlige ledare Pontus Stenshäll som en sista gärning upplåter den stora scenen för denna populärmusikens gigant: mannen, myten, musikern, låtskrivaren Bob Dylan. Ja, som på samma vis har skett med Beatles då Pepperland dels hyllat ”Sgt Pepper’s Lonely Hearts Club Band” i synnerhet med en föreställning och Liverpoolbandets musik i allmänhet i aldrig sinande ”Yeah! Yeah! Yeah!”.

På scen är det förstås inte basisten Tony Garnier, pedal steelgitarristen Donnie Herron, gitarristen Bob Britt, trummisen Charley Drayton eller gitarristen Doug Lancio. Självklart inte heller huvudrollsinnehavaren för kvällen heller. Tillsammans är de upptagna med spelningar, just nu i Japan, på the never ending tour. Istället syns Göteborgs stolhet Valdemar, bandet lett av sångaren och låtskrivaren Valdemar Erling, som sedan gymnasiet spisar Bob Dylan till frukost, lunch, middag och aftonmål samt drömmer om honom varje natt. Man kan sämre ersättare. Bandet är förstärkt av Kristina Issa, karismatisk sångerska och skådespelare, som ständigt har en rör som berör, och en gospelkör om fyra sångare ledda av Malin Abrahamsson.

Det är alltså Bob Dylans musik och texter i centrum. Men inte utan anekdoter och stämningsförstärkning av ciceronerna Andrea Edwards, skådespelare, och författaren och tillika Dylankännaren Stig Hansén. Andrea Edwards ikläder sig från start rollen som Sara Danius presenterande 2016 års Nobelpris i litteratur. Iklädd den färgsprakande, brandgula och rosa, klänning buren vid högtidligheten i december, så som man kan spela med tiden på en teaterscen. Hon växlar sedan till att vara sig själv och självaste Bob Dylan i svart kostym och solglasögon, som ett slags hommage till Cate Blanchett i filmen ”I’m not there”. Stig Hansén är den trygge berättaren, som kanske spiller över en smula i sin iver att förklara sitt vurmande för sin idol. Men samtidigt… anekdoterna knyter Dylan närmare scenen och i sin tur också publiken på plats.

Men det är förstås musiken som är i centrum. Valdemar står tätt packade tillsammans på den stora scenen. Spelar med en närvaro, en glädje och ett allvar som ingenting får försnillas av denna heliga stund på scen. Bob Dylans låtar slarvar man inte bort. Så just i inledningen av föreställningen är anspänningen så total att det snubblas på textrader innan allt faller på plats. Andas in. Andas ut. Mikrofonstativ välts, räddas och musiken fortsätter. Närvaron finns och fortsätter så under kvällen.

Närvaro och anspänning. Bandet Valdemar med gästartisten Kristina Issa vårdade Dylans musik med värdighet. Foto: KAI MARTIN

Valle Erling, Kungsladugårds egen Robert Zimmerman, må inte ha idolens burr och står på Stadsteaterns scen som en väsentligt mer välkammad frontman. Men lidelsen är det inget fel på. Han kan texterna – och betydelsen av dem (åtminstone i hans tolkning) – utan och innan, som vore de hans egna. Attackerar sångerna på ett annat vis, men utan att förlora vördnaden för originalen, Bandet är vältrimmat, allt sitter samman och sticker ändå ut. Som Hammondorganisten Dan Helgesen, som med vetskapen om vad en pandemi kan ställa till det i form av uteblivna intäkter och konserter spelar varje ton som vore det hans sista.

Kristina Issa är gästartisten som kryddar kvällen ytterligare. Hon glider in som en Patti Smith på Nobelkvällen, ersättandes pristagaren själv där i december 2016. Tvekar och famlar i ”A hard rain’s a-gonna fall” som Patti Smith gjorde, för att starta om och kicka igång ett rock’n’rollfyrverkeri. Ett spel för galleriet, men effektivt.

Så paus och omstart. In med gospelkören och Bob Dylans religiösa perspektiv. Musiken växer ytterligare i detta urval av en rik låtskatt, som inte faller ut i någon slags kronologisk ordning. Stämningarna avgör, berättelsernas perspektiv. Det blir en fin kväll. En fin hyllning med bitvis starka tolkningar av Bob Dylans musik. Men där allt bättre kan falla på plats.

Några frågetecken: Varför inte ha ett högre podie för gospelkören, som försvinner för publiken på parkett? Och vilket syfte hade dansen i ”Knockin’ on heaven’s door”…?

Gotta serve somebody, Göteborgs stadsteater, premiär 14 april 2023. Spelas till och med 15, 18 och 19 april samt 19 och 20 maj.

Manus: Stig Hansén och Håkan Westesson.

Ljus: Bella Oldenqvist och Anna Lundahl.

Kostym: Hélène Otterbeck.

Pjäsansvarig kostym: Augusta Chavarria Persson.

Ljud: Daniel Johansson och Claudio Orellana Real.

Medverkande: Bandet Valdemar med Valle Erling, sång, gitarr och munspel, Pär Öjerot, gitarr och sång, Dan Helgesen, Hammondorgel och sång, Gunnar Frick, pedal street, gitarr och dragspel, Claes Johansson, piano och sång, Daniel Gibson, trummor och sång, och Anders Sjöling, bas och sång (ersätts av Julia Falthin 19 och 20 maj). Gästartist: Kristina Issa, sång och gitarr, och gospelkör med Tina Sunnero, Matilda Skön och William Stridfeldt ledda av Malin Abrahamsson.

Ciceroner: Andrea Edwards och Stig Hansén.

Koreografi och dans: Sonny Koroschetz.

Låtlista:

  1. Lika a rolling stone
  2. Chimes of freedom
  3. Ballad of a thin man
  4. It’s all over now, baby blue
  5. I’ll be your baby tonight
  6. bara om min älskade väntar (Andrea Edwards)
  7. Sweetheart like you
  8. A hard rain’s a-gonna fall (Kristina Issa)
  9. Every grain of sand
  10. Gotta serve somebody
  11. Pressing on
  12. Political world
  13. I shall be released
  14. Lay, lady, lay (Andrea Edwards)
  15. I want you
  16. Make you feel my love (Kristina Issa)
  17. Knockin’ on heaven’s door
  18. Precious angel (extranummer)

Hockeyäventyret i Kanada: paniken på Schipol

När planet töms är jag bland de första att komma av. Ryggsäcken i fast hand, kavajen på, kränger ryggsäcken upp på sin plats och ilar iväg för att passera genom passkontrollen, som går utan problem. Skyndar vidare till toaletten, gör det jag ska göra, borstar tänderna och en smula sömndrucken, jetlaggad men hyfsat fräsch kan jag ta mig an de timmar vi har att invänta innan det är dags att borda flyget till vår slutdestination Göteborg.

Så… men…

I min hand har jag ingenting. Jag saknar någonting. Min sömndruckna hjärna famlar i minnet. Så slår det mig. Påsen med hatten! Den la jag ju i bagageutrymmet ovanför min sittplats. Nej. Den måste gå att rädda. Jag tittar stressat efter någonstans där jag kan få hjälp, men av tusen skyltar på Schipol finns det ingenstans där man kan få information om var jag kan få information för att rädda min hatt.

Man med bekymmer. Foto: KAI MARTIN

Så ser jag något slags incheckningsdisk och förklarar för flygpersonalen där mitt problem. Jag håller upp mitt boardingkort, där även flygresan hem till Göteborg finns med. Berättar om den vita påsen och om hatten som finns däri. En flygvärdinna tar mitt boardingkort, säger att hon ska lösa det, ber mig sitta ner, men att det kan ta en stund.

Det gör så. Kanske tjugo minuter, en halvtimme. Men plötsligt har jag min påse med hatten åter i min hand. Jag tackar så mycket, uppskattar deras hjälp och är på väg därifrån. Men inser i mitt fortfarande uppstressade tillstånd att jag inte har fått tillbaka mitt boardingkort. Påkallar personalens uppmärksamhet ytterligare en gång, får vänta en smula, men begåvas åter med resebeviset som gör min hemresa möjlig.

Man i hatten. Foto: KAI MARTIN

Sedan promenerar jag Schipols eviga korridorer kors och tvärs. Möter på någon hockeykompis som gör ungefär som jag. Andra tar sig en öl, kanske något att äta. Men jag avstår. Jag ska inte dricka på en månad. Ryggsäcken på ryggen, påsen med hatten i fast hand.

Äntligen dags för sista flyget hem. Z ska hämta mig. Längtar. Vi lämnar Nederländerna och i samma stund somnar jag djupt för att vakna någonstans ovanför Danmark. Mellan molnen ser jag Limfjorden och Ålborg, så ut över Kattegatt och närmare Landvetter.

Vid sextiden på kvällen är vi åter på fast, svensk mark. Sommartiden har gett aftonen ljus, men snön yr i ett allt intensivare snöfall. Bagaget kommer med förbluffande snabbhet, så jag rumlar ut med bagagevagnen till bredden fylld av bag megagrande, resväska, ryggsäck, påse med hatt och tre målvaktsklubbor, förbi tullen och ut i ankomsthallen där ingen möter mig.

Min längtan som är så stor efter Z, så ingen famn att famnas av. Jag ringer. Hon är på väg i det ihållande ovädret. Jag har inget tålamod. Går ut och sveps in av yrande snö. Välkommen hem.

Hockeyäventyret i Kanada: Hemresan

Det är en bakfull, slagen hockeyhjälte som vaknar till ett Richmond i gråväder och ruggighet. Jag äter frukost ensam. Går tillbaka till hotellrummet, packar min trunk, min resväska och ställer i ordning mina klubbor, som sedan vi anlände blivit tre istället för två. Ute vid Richmond Ice Center finns en lite hockeybutik med det nödvändigaste, men väldigt lite för en målvakt. Det fanns emellertid en Sheer-Wood-klubba i trä som lockade mitt nostalgiska sinne och den var dessutom på rean. Cirka 400 svenska kronor avgjorde det hela tidigare i veckan.

Finansmannen har gjort samma sak som jag. Det vill säga packat ihop. Tillsammans går vi ner i foajén för att checka ut och samtidigt lämna vårt gepäck för förvaring. Bussen till flygplatsen ska inte gå förrän vid tre och klockan är ännu inte tio. Det tajta schemat har gjort att vi inte haft mycket möjlighet till sightseeing, men finansmannen slår följe när jag far för att utforska två sportbutiker på West Broadway, i södra Vancouver. När vi kliver av högbanan som nu blivit tunnelbana och kommer upp i gråvädret har staden inte vaknat denna söndag morgon. Trafiken är gles, få är ute och rör på sig och vi orienterar oss mot Max-Performance Sports & More. Det är en kort promenad för en butik som andas och luktar hockey. Det finns mycket att kika på, butiken är trång, men dessvärre väldigt lite för en målvakt. Finansmannen frågar om en Vancouvertröja som kostar för mycket och hör sig för om skridskor, bara för att han är social och tränad av sina fyra år i amerikanskt college då han spelade hockey där.

Det blir ingen business och vi går vidare, passerar en Fjällräven-butik och lite andra kuriosa affärer för att gå över gatan till secondhandbutiken Sport’s Junkies & Clearance Center, men väl där förfäras jag mest över hur dyra begagnade skydd är. Visserligen lockar ett par urgulliga målvaktshandskar – plock och stöt – av CCM, som barnbarnet skulle få. Men, nej, jag avstår.

Sakta går vi längt Broadway. Foto: KAI MARTIN

Vi går vidare mot Sports Check med mycket idrottsplagg typ Intersport eller Stadium. Men det finns lite hockeyprylar. När jag var i Windsor 2016 för Carha Hockey World Cup var vi en dels en butik i Detroit dels en i just Windsor som var stora som varuhus fyllt av ishockeyskydd. Det är inget jag finner här, tyvärr. Finansmannen hittar en Vancouver Canucks-tröja med Elias Petterssons namn på ryggen till ett facilt pris och perfekt för äldsta barnbarnet. Det blir en deal. Mina trötta falkögon hittar en liten målvaktsklubba (CCM, perfekt!) som jag prutar på då den är lite skavd. Tillsammans med en puck i mjukt gummi som jag snodde från bordet vid banketten blir det en present till min sonson. Vi snicksnackar lite med personalen, eller framför allt finansmannen gör det. Jag är medtagen efter backanalen i går och håller tand för tung och ska inte dricka alkohol på en månad.

Vi går vidare ut och tillbaka mot Broadway City Hall Station för vidare transport norrut och down town Vancouver, där vi knappt har varit. Men en westernbutik på vägen lockar, vi kliver in och möts av westernkläder, boots och cowboyhattar högt och lågt. Bakom disken en vältatuerad herre i keps, som genast kommer i samspråk med finansmannen och berättar att han har varit journalist med flera uppdrag i afrikanska länder. Nu står han och säljer vintage i butiken Rockin’ cowboy. Jag smyger runt med min ryggsäck i butiken och försöker undvika för yviga rörelser av rädsla för att i mitt obalanserade tillstånd riva ned något. Långt in i butikens trånga vrår når jag och, tada!, en hatt som inte är en cowboyhatt. Jag provar den, en Conner, ett australiskt märke som jag inte känner till. Den sitter, om uttrycket tillåts, som en smäck. Kostar knappt 600 sekiner. Jag tar den till kassan och på vägen hittar jag en färgglad westernskjorta, där jag läser medium och måttar mig till att den passar. Betalar knappt tusen totalt för kalaset och känner mig nöjd. Låter hatten och skjortan tillsammans med klubban smita ned i en medhavd shoppingbag modell rymlig, som jag en gång fick vid en modevisning på NK i Göteborg. (Skjortan skulle, när jag väl kom hem, visa sig vara small och för kvinnor, det vill säga med knapparna på vänster sida. Bakrus kan göra många felbedömningar.)

Finansmannen och jag fortsätter ut och tillbaka till högbanestationen för vidare färd norrut. Går av vid Vancouver City Center med tänkt promenad mot Waterfront och något att äta. Jag tar ut färdriktning på en karta och vi spatserar några kvarter när inte bara fikasuget utan även andra behov hemsöker oss. Jag inser då också, efter finansmannens påpekande om att vi nu vara nära arenorna BC Place och Rogers arena, att jag har gått mig helt vill. Vi har gått sydost. Lita aldrig på en bakfull man.

Men vi hittar till Browns social house, en restaurang vid Queen Elizabeth Theatre där finansmannen först lättar på trycket för att sedan beställa en lätt ceasarsallad och vatten där jag nöjer mig med en Cola. Där finns också wi-fi och när jag loggat in exploderar telefonen av meddelanden.

Hockeygänget har hört av sig en efter en med samtal och meddelanden i Messenger. Jag ringer tillbaka till en av dem, som undrar var vi är. De ska borda bussen som går tolv… Hm, tre timmar innan avtalad tid. Nja, det är inte finansmannen och jag speciellt lockade av. Sitta på flygplatsen i sex timmar innan take off. Nej, tack. Men jag lyckas styra upp det så att mina tre klubbor, som nu står i bagageförvaringen, kommer med i klubbbagen. Därefter tar vi vår varliga tid tillbaka. Orienterar oss på villovägar mot Waterfront, passerar en av Vancouvers många utslagna, en narkoman som sover djupt med en spruta i armvecket, långt från själens och kanske kroppens alla smärtor. Några andra slitna individer söker en toalett för vad nu än deras behov månde vara. Finansmannen och jag är båda glada att vi inte är en del av den misären.

Downtown Vancouver. Foto: KAI MARTIN

Waterfront hägrar. Utsikten likaså. Jag smiter snabbt från finansmannen för en lite stund. Vill fånga panoramat. Men det mitt öga ser är inte det som kameran ger. Närheten till de vilda, snöklädda och dimhöljda bergen, havet, de stora floderna… Det blir en påver bild.

Vi förenas utanför Waterfront, söker oss tåget som ska ta oss söderut och till hotellet. Vi är hungriga, gör ett nytt försök hos the Story Café, men förgäves. Finansmannen föreslår en pizza inne på kasinot. Ok, det får duga. Kvinnan i securityn undrar vad jag har i min ryggsäck respektive påse, får kontrollera dem och släpper in mig. Maskinerna för spelmissbrukarna och de kanske mer oskyldiga brukarna sprakar och låter, lyser och lockar; jag är förfärad, tänker på mamma som gillade Sessanlinjens enarmade banditer och vi går förbi till snabbmatsköket, beställer vår pizza, får den efter en kort stund och äter den försiktigt för den är het. Spelet för människorna med slocknade blickar fortsätter och fortsätter.

Mat och spel. Foto: KAI MARTIN

En buss står och väntar när vi är klara. Klockan är två, vi hämtar ut vårt bagage, men det dröjer innan det kommer. Finansmannen pratar med busschauffören, som på bristfällig engelska förklarar att han väntar på oss. Så flygplatsen, incheckning och betalning för min monstruösa bag, betalning för den och därefter i kö för säkerhetskontrollen. I kön börjar en ung, blond, vacker kanadensiska prata med oss. Säger att ni som är så snyggt klädda kan inte vara från Kanada, nickar när hon får höra att vi är från Sverige. Men säger sedan, när den socialt kompetente finansmannen berättat om vårt hockeyäventyr, att hon nog är den ende i hennes hemland som inte är intresserad av ishockey, själv är hon på väg till Mexiko och har en hatt på huvudet. Hatten fastnar sedan på bandet genom säkerhetskontrollen och håller på att haverera. Min hatt ligger skyddad i påsen och jag säger, förnumstigt men i ett försök att vara vänlig att jag vis av erfarenhet alltid gör så för att skydda huvudbonaden. Hon tackar för rådet, räddar hatten och vi skiljs åt.

Finansmannen fixar in oss i loungen, för han har de möjligheterna, ordnar med dryck, fika och lite smått och gott. Jag är bortskämd av hans generositet. Det närmar sig takeoff, jag köper en liter kanadensisk whisky till yngste grabben som precis har fyllt år. Så är det dags. Vi reser hem.

Jag hamnar bredvid en vacker holländska och en, förmodar jag, kanadensisk man som har sin storväxta hustru i sätet på andra sidan gången. Vid sidan om henne sitter Benke, min hockeykompis, inklämd. Lyckligtvis liten toch späd, så han klarar resan bra. Längre fram sitter Mats T som har haft med sig silverbucklan, något som inte gått kabinpersonalen obemärkt förbi. När planet lyfter är kaptenen, eller om det är styrmannen, svensk. Efter alla ritualer på engelska och holländska talar han svenska och sedan gratulerar han SOHA Team Sweden +65 till silvret med applåder som följd.

Resan är lång. Vi är många som är förkylda. Min hosta har börjat reta mig. Jag hostar i armvecken för att lindra spridning. Ser film, äter, dricker och tar en liten flaska vin (så gick det med de löftet om att inte dricka på en månad), somnar, vaknar, tänker, läser, somnar, ser film, kollar något tv-program (”Saturday night live”), kollar flygkartan, går på toan, gymnastiserar, somnar… timmarna går. Vid lunchtid på måndagen landar vi och jag skyndar av planet…