Den fröjdefulla tiden är nu
Det är nu det händer. Perioden som verkligen höjer pulsen. Från april till någon vecka in i juni. Ett stegrande av intensitet, av intresse, av kvalitet och spänning.
Jo, det är så med ishockey. För belackarna är sporten något som företrädesvis ska ske under vinterhalvåret. Trams, förstås. Ishockey spelas sällan, nu mer, under bar himmel. Det är en idrott som kräver förberedelser inför varje säsong och varje lag går allt tidigare på is.
Ja, grundserien kan, oavsett division och nivå ha drag av harvande. Men gillar man sporten är det en fröjd att se ishockey oavsett vilken rink det månde vara som kampen spelas i. Kan man dessutom, som jag, ha förmånen att utöva denna ädla, krävande och aldrig av fascination sinande sport är det förstås en fröjd.
För egen del är varje match (läs ispass, vilket det mer realistisk kan kallas) en slutspelsmatch. I höjd med att säsongen närmar sig sitt slut är det i mitt huvud vinna eller försvinna. Jag lever intensivt med det och vill vara den tungan på vågen som avgör för mitt lag på väg mot finalen.
I verkligheten är det inte jag som spelar de avgörande matcherna. Men från april till en bit in i juni har jag alltså glädjen att följa det svenska SM-slutspelet, vägen mot Stanley Cup och VM, denna gång i Finland och Lettland. Det är förstås mumma för den hockeyintresserade.
Favoritlaget Frölunda orkade inte mot Växjö i semifinalen. Men det gjorde sannerligen inte Skellefteå i finalen heller. Smålänningarna vara starkare och hade med sin målvakt Emil Larmi en keeper som gjorde det där osannolika räddningarna som avgjorde tillsammans med lagets i övrigt stabila, raka, effektiva spel. Kanske var det också logiskt, där Växjö över hela säsongen varit det starkaste laget och också fick bevisa det över hela finalspelet.
Men logik är inte alltid kopplat till ishockey. Inför Stanley Cup-slutspelet tippade jag Edmonton mot Boston. Två lag som bitvis spelat bländande hockey i grundserien och där de sistnämnda spelat med sådan klass att de ohotat borde knipa den åtråvärda bucklan. Utmanarna Edmonton har stjärnan Connor McDavid och ledsagaren tysken Leon Draisaitl, men eventuellt med ackilleshälen i målvaktspelet. Men där har hyfsat färske Stuart Skinner ändå visat på gott spel. Men förstås inte i klass med svenske Linus Ullmark, som varit outstanding i grundserien.
Jo, Toronto skulle kunna utmana. Carolina likaså.
Men mitt tips havererade tämligen snabbt. Boston åkte på stryk mot Florida, som kommit med tack vare ett så kallat wild card, sist in av lagen. Boston hade greppet, men björnarna förlorade det mot pantrarna som smidigt gled ur greppet. Där gjorde målvaktsskiftet från startade keepern i Alex Lyon till Sergej Bobrovskij sitt. Den senare har utvecklats till ett formidabelt monster i vägen mot den final laget nu ska spela. Florida har effektivt slagit ut först Boston, sedan Toronto för att därefter expediera Carolina.
Spegelvänt i slutspelsträdet är det Vegas Golden Knights som briljerat. Jo, ja, laget har under säsong varit starka. men att stå som finallag…? Nej, det var inte givet. Ledda av förre Bostoncoachen Bruce Cassidy har det emellertid hittat ett vinnande spel: rakt, stabilt och med en forechecking parat med tryggt försvarsspel som gjort att laget nu har gått långt. Inte ens det faktum att de med Adin Hill är inne på sin femte målvakt under säsongen har ställt till det. Tvärt om. I match tre mot Edmonton skadades storspelande Laurent Brossoit så illa att han var tvungen att kasta in handduken knappt tolv minuter in i första perioden. Hill kom in, spelade inte bara stabilt utan också briljant. Med hans lugna spel har laget tagit sig vidare och är med natten vinst mot Dallas (6–0, andra nolla i semifinalen för Hill) vidare till sin andra final (förlust mot Washington 2018) sedan laget kom in i ligan till säsongen 17/18. På bänken har han Jonathan Quick, förre Los Angeles Kings keepern, rutinerad och en mentor av rank tillsammans med målvaktstränaren, förre stormålvakten Sean Burke.
Det kommer, som alltid och till min stora glädje, förmodligen bli en målvaktskamp av rang mellan sagde Hill och Bobrovsky när finalserien startar på lördag. Här är spelet så utstuderat effektivt, snabbt och bländande att man tappar hakan. Den får man sedan hämta upp för att återigen tappa den när man ser de mästerliga räddningarna som målvakterna gör på omöjliga lägen. Det kommer att bli en fröjd, såsom Stanley Cupspelet hittills har varit. Det är också intressant att se hur klasspelare som O’Connor, när väl slutspelet inleds, får mindre och mindre manöverutrymme. Allt blir tajtare, svårare och kräver mer och mer av spelarna.
Tröttheten är dessutom en bedräglig faktor. När Dallas i match fyra mot Vegas vann skönjde jag ett trötthetstecken hos det senare laget. När Dallas sedan reducerade till 2–3 var jag övertygad om att laget skulle kvittera och sedan vinna i match sju. Där fanns en energi och kraft som saknades hos Golden Knights. Fel hade jag. Nattens match dominerade Vegas från start. Dallas, oljestaten till trots, hade slut på bensin.
Nu är det några dagars matchvila – fler för Florida som vann tämligen enkelt mot Carolina – innan dramat får sin upplösning med start lördag natt.
VM…? Ja, det blir lite som att jämföra äpplen och päron. Men… här hade ju USA grundseriens mest frejdiga spel, men klarade inte att ta med det in i slutspelet på vägen mot finalen. Kanada spelade mediokert, men man ska aldrig räkna ut kanadickerna. Sverige hade en övertro på sin egen kapacitet, men saknade spets. Lasse Johansson visade återigen, som i OS, att han inte klarade att briljera på det viset som krävs för en medalj i sådana här mästerskap. Finlands uttåg i kvartsfinalen måste ju vara ett än större debacle, som det talats väldigt lite om. Desto roligare att Tyskland överraskande igen (minns OS 2018) och tog sig till final och att Lettland knep bronset i den spännande matchen mot USA. Men överlag spelas VM-hockeyn med ett slags slocknad entusiasm. Närkamperna är för få, känslan av att matcherna betyder något saknas och den definitiva stoltheten över att spela för sitt land är inte helt lätt att finna.
Ja, jo, jag vet. Mängder med spelare från NHL har tackat nej med tusen och en skäl till att delta. Men samtidigt kan ett lag trimmas samman till stordåd. Det handlar om ledarskap och om spelarnas egna övertygelse. Finland har genom de senaste åren varit ett gott bevis på detta.
Så… ja, säsongen är på väg att klinga av och för egen del famlar jag i blindo efter nästa ispass. Men längtar desto mer till nästa säsong någon gång i augusti drar igång igen.
kaimartinblog 