Annie har allt

Musikal:

ANNIE

!!!

annie-the-musical-098

Starka prestationer. Annie – här Ella Andersson Bessman – och Thomas Järvhedens Oliver Warbucks bidrar till succén med ”Annie”.

Foto: CESARE RIGHETTI

Lorensbergsteatern, Göteborg.

Bäst: Alltså, barnen! Vilka ungar på scen!

Sämst: Tekniken – ljud- och ljushaveri på premiären.

Fråga: Är det verkligen rätt med en familjeföreställningen med start 19.00…?

Ponera att det skulle ha skrivits en musikal om en 11-årig, föräldralös flicka som genom omständigheter inleder en relation med en väsentligt mycket äldre multimiljardär 2019, skulle det ens ha varit möjligt…?

Tror inte det.

Men nu vilar musikalen ”Annie” på en dikt, som blivit en serie från snart hundra år sedan, som blivit en musikal, som blivit en film…

När den här uppsättningen, som senast spelade i Malmö, når Göteborg är det med 30-talet och den amerikanska depressionen som kuliss. Annie, den 11-åriga och framåt flickan söker sina föräldrar. Övertygad om att de fortfarande lever och älskar henne blir det en ständig orsak till rymmande från det barnhem som hon bor på med sina olyckssystrar.

Så en dag kommer beskedet: miljardären Oliver Warbucks vill ha ett barnhemsbarn över jul, som välgörenhet och goodwill i samma ask. Annie blir utvald.

Se där en intrig som gjord för en musikal som har allt gällande musik, koreografi, sentimentalitet, hoppfullhet, dramatik och humor. Plus då en hel drös med ungar, som är alldeles fantastiska på scen. Tjejerna är uppdelade i två lag, men jag har svårt att tänka mig att det i regissör Eva Rydbergs ögon finns ett A- respektive B-lag. Här handlar det om kvalitet och slipade unga stjärnor, där yngsta, nio-åriga Caroline Enochsson, fullkomligt strålar i sin roll som Molly och väl konkurrerar med Annie, för kvällen Ella Andersson Bessman.

Jo, det här är en musikal som lutar sig mot en gammal story och som använder sig väl av 30-talets musikarrangemang, kläder och koreografi. För en älskar av den tidens musikaler är ”Annie” på Lorensbergsteatern mumma för ögon och öron.

Den store ensemblen – 27 personer plus hund och orkester – gör ett magnifikt jobb framför den läckra inramningen, som snyggt glider mellan barnhems-, miljardärs och presidentmiljöer. För så är det, Annie är flickan som fixar det mesta och som – enligt musikalen – är den som med sin optimism inspirerade president Franklin Roosevelt till the New Deal. Reformen som fick USA på fötter på 30-talet efter finanskraschen.

Jo, ni hör, det finns lite som man kanske ska blunda för rent storymässigt och tesen om att bara man tror att allt är möjligt så händer det gnuggas in rejält.

annie-the-musical-078

Girlpower. Flickorna i åldrarna mellan 8 och 17 år – är strålande. Foto: CESAR RIGHETTI

Flickorna – i åldrarna mellan 8 och 17 år – är som sagt värda sina applåder. Rejält. För de vuxna, slipade är det tacksamma roller, som sitter som hand i handske både röst- och spelmässigt. Oavsett om det är Nanne Grönvall som den berusade barnhemsföreståndaren Miss Hannigan, Anna Sahlene som den försiktiga sekreteraren Grace Farell eller Thomas Järvheden som miljardären Oliver Warbucks.

”Annie” är en sprakande musikal, som efter premiärens teknikstrul, bara kan bli bättre och med ”It’s a hard knock life” (på svenska ”Vilket uselt liv”)  med flickröster är girlpower, även utan Jay-Z:s inramning.

 

Annie – Lorensbergsteatern:

Av: Thomas Meehan/Charles Storuse/Martin Charnin

Regissör: Eva Rydberg

Koreograf: Siân Playsted

Musikarrangemang: Björn Claeson.

Scenografi: Peter och Marianne Dillberg.

Kostym: Marianne Lunderquist

Mask/peruk: Freja Täck.

Ljus: Palle Palmé.

Ljud: Peter Dahlström

Svensk översättning: Stefan Isaksson.

I rollerna: Nanne Grönvall, Thomas Järvhede, Anna Sahlene, Kalle Rydberg, Nina Pressing, Fredrik Dolk, barnskådespelarna Lily Wahlsteen/Ella Andersson Bessman, Klara Wemnér/Caroline Enochsson, Signe Olivecrona/Philippa Trygg, Bibi Lenhoff/Elvia Ramberg, Matilda Wemnér/Ängla Sigfridsson, Rebeca Fernández/Isabella Maga, Nora Kraft/Alice Wilgottsson, Johan Wennerstrand, Johan S Toloue, Carl-Johan Svensson, Emelie Dybeck, Ellen Lindström, Renée Jonsson, Anna-Helena Rosengren, Ellen Malmström, Mattias Ahlberg Franzén, Edith Aldgård, Freja Pennsäter, Andreas Lundell, Mattias Lenhoff och Per Guldstrand samt hund Sandy som spelas av Ziggie/Moj/Freja/Hubbe.

Orkester: Björn Claeson, kapellmästare, Ola Denward, Jesse Emmoth, Peter Wilgotsson, Ola Nordqvist, Niklas Fredin, Jaime Salazar och Jan Karlsson.

Utmanare i Göteborgs stadskärna

Jag beundrar de affärs- och restaurangidkare som dristar sig till att satsa innanför vallgraven i Göteborg. Med bristande kommunikationer, brobyggen och en, just nu, svårtillgänglig stadskärna är det modigt, men kanske inte dumdristigt.

Väskföretaget Sandqvist har verkat sedan 2004, inledningsvis just som tillverkare av sina alltmer trendiga ryggsäckar av modernt retrostuk som hart när är på var ung mans och kvinnas rygg. Men som snart också blev butik och nu är uppe i sju stycken, varav två ligger i centrala London (Soho) och Berlin (Mitte), samt också två i Göteborg.

Nummer två i rikets andra stad öppnar nu på Södra Larmgatan, som flämtar lite grand som trendig gata. Det finns hopp, men också stängda butiker och ägarskiften som visar att det är tufft att skapa kommers på denna, en av Göteborgs många gårdsgator.

Nu backar inte Sandqvist för den utmaningen och företaget gör det med ekologi och hållbarhet i sikte. Sedan ett år har väskmaskarna certifierat bomullsleveranser direkt från producenterna i Indien, fabrikerna där och i Vietnam ska vara säkerställda beträffande arbetsmiljö. Materialet är, förutom bomull, också nylon samt läder, där garvningen sker på ett miljövänligt sätt.

Enligt ett liknande koncept som Nudie, finns det också möjlighet att lämna in slitna väskor butik för reparation (dock till en kostnad som inte ska vara för hög) eller säga farväl till väskan för produktion till en ny generation.

Sandqvist har trendmässigt hamnat rätt i tiden och utmanar, exempelvis Herschel både gällande design och i att vara praktiska. Med dem har Kånken, Fjällrävens klassiker, fått en konkurrent inte bara i hipsterkretsar.

Med öppnandet av butiken på Södra Larmgatan kommer Sandqvistockså lämna den mindre på Andra Långgatan. Åtminstone i egen regim. Lite synd, kan jag tycka. För Andra Långgatan är ändå Göteborgs mest speciella gata, tätt följd av Magasinsgatan. Ok, då, Södra Larmgatan kvalar in på tredje plats.

Upptäcktsresande av musik

Konsert

West of Eden

!!!

Westof

Kärleken till musiken. West of Eden tummar inte på vad de vill. Foto: KAI MARTIN

Kronhuset, Göteborg

Publik: Snudd på utsålt.

Bäst: När ”The head, the heart, the tail” är ljuvligt vild.

Sämst: Att det blev väl stressigt mellan tåget från Stockholm och konserten, men det gick.

Fråga: Om nu jorden är platt, hur nära kanten är då West of Eden på sin exkursion…?

Det är med något slags dåres envishet och den passionerades tunnelseende till sin kärlek som West of Eden jobbat med sin musik. Den som startade som en blixtförälskelse till den irländska musiken någon gång i 90-talets allra sköraste inledning och som fortfarande bär frukt.

Jo, jag skriver envishet, för trots motgångar och huvudskakningar, klappar på huvuden av förståsigpåare har, främst, paret Jenny och Martin Schaub med mannar drivit på framåt och utan att fukta fingret och sätta det i luften för att känna varifrån de trendiga vindarna blåser. Så har det, förutom albumen, blivit både hyllningar till Kiss (”I love it loud” och ”Do you love me”) och till IFK Göteborg (”Glenntown”).

Det är respekt och med den har bandet också klarat sig, växt sig starka, men framför allt nått aktning utanför de svenska, njugga, gränserna. Jag tycker det är beundransvärt.

När de så under sin Kinaturné 2017 kom på att ”varför inte spela in nya albumet i England och Skottland, på olika ställen med olika gästmusiker”, så var det inte bara en vild tanke. Den slog naturligtvis rot just för att West of Eden har månat om sina kontakter inom den brittiska folkmusiken, något som främst deras Celtics Christmas-konserter genom åren i Göteborg har bäddat för. Dit har aktade folkmusikernamn från Irland och Storbritannien kommit och med dem har också West of Eden blivit ett respekterat namn. Som man sår får man skörda och det gör West of Eden nu.

Det blev nionde studioalbumet ”Flat earth society” och releasen av det ska naturligtvis firas. Naturligtvis är det inte med gästmusiker, men väl med bandet samlat – förstås med influensa och förkylningar som kantat vägen till konserten – går det bra ändå.

Fokus är inställt på albumet under den dryga timmen som spelningen är. Kanske framför med darriga fingrar och stämband av ovan förklarade skäl, men också för att låtarna ännu inte är satta under flerårigt spelande.

Inför en entusiastisk publik gör nu det inte så mycket. West of Eden månar om sin tradition med lyriska melodier, fina arrangemang och drivet spel till Jenny Schaubs fjällbäcksrena, lekande stämma.

Musiken går från stillsamma, melodiösa ballader till energistinna jiggar där Lars Broman intensiva fiolspel duellerar med Henning Sernhedes Mark Knopleranstrukna gitarrspel. Det blir inte mer sprittande än så.

Det finns de som tycker att West of Eden skulle må bra av ett ruffigare sound och att Jenny Schaub skulle krama om stämbanden en smula. Jag har nog tillhört den skaran, men inser att om bandet velat ha en Tom Waits på sång hade det handlat om något annat. West of Eden är bäst på att vara just West of Eden. Bandet som utforskar musiken och melodierna på sitt sätt, oavsett om jorden är rund eller platt.

Sannaligen en show

Show

MITT SANNA JAG med Sanna Nielsen

!!!!

Sanna1

Showtime. Sanna Nielsen sparar inte på krutet. Foto: KAI MARTIN

Hamburger börs, Stockholm

Bäst: Rösten strålar, vågar och spänner över det mesta.

Sämsta: Sanna Nielsens dans.

Fråga: Kommer hon gästspela ute i landet nu…?

Alltså. Att hon kan sjunga har jag varit varse sedan lång tid tillbaka. Sanna Nielsen har röstresurser som få andra i Sverige och en kontroll på sin röst, som svindlar henne från högt till lågt, från känslomässigt och innerligt till hisnande och häpnadsväckande.

Hon ha ju också visat sig vara en stabil programledare, oavsett om det handlat om ”Allsång på Skansen” eller Melodifestivalen. Så kanske var steget till en egen show inte så långt, egentligen.

Med hjälp av Camilla Läckberg (underhållande manus) och Vera Pradas snygga regi och iscensättning blir ”Mitt Sanna jag” underhållande från start till mål.

Entrén kan mycket väl vara en av de snyggaste som jag sett på en svensk showscen där, förstås, Lars Wallins kreation klär Sanna Nielsen Grace Jonessnygg. Oerhört tjusigt och skarpt.

Men det är förstås en show som bjuder på både öron- och ögongodis. Visst kan jag önska mer livfull koreografi, men mer avancerade danssteg får hon öva på till nästa show. Tillsammans med orkestern, snygga arrangemang och underbart svängig musik till klockrent ljud, blir det snart liv både på scen och i salongen.

Sanna2

Kommer nära. Sanna Nielsen backar inte för närkontakt med publiken. Foto: KAI MARTIN

Sanna Nielsen hanterar sitt mellansnack med skärpa, humor och allvar. Möter sin publik med öppet sinne och lyhördhet. Hon backar inte för närkontakt. Ventilerar favoritlåtar som Burt Bacharchs ”Anyone who had a heart”, Fleetwood Macs ”Big love” till sina egna ”Empty room”, ”I’m in love och ”Undo”. Gör låtar av Donna Summer, Patti Labelle och Destiny Child till sina egna stronga versioner.

Gladys Knight & the Pips ”Midnight train from Georgia”  blir i Calle Norléns fina och roande text ”Sanna från Bromölla” och tar henne från uppväxten i skånska Edenryd till Bromölla och vidare till Stockholm och New York. I en snygg balansgång mellan allvar och humor blottar hon sin osäkerhet och blygsel med längtan efter att få sjunga och stå i rampljuset.

Sanna3

Vasst. ”Mitt Sanna jag” är en svänig och vass show. Foto: KAI MARTIN

Och sanna mina ord, ”Mitt Sanna jag” är både underhållande och rörande. Men framför allt en svängig show, där musiken gör det svårt att sitta still. Fast kanske viktigare ändå: Sanna Nielsen sjunger bättre än någonsin. Utmanar sina stämband och ger en rivig egg som jag inte hört tidigare. Riktigt vasst.

Regi/iscensättning/ koreograf: Vera Prada
Manus/text: Camilla Läckberg, Sanna Nielsen, Vera Prada
Text ”Sanna från Bromölla”: Calle Norlén
Scenograf: Tobias Brodd
Ljusdesign: Palle Palmé
Ljuddesign: David Granditsky
Sylist/kostymdesign: Dennis Bröchner
Kostymdesign/ateljésömnad: Lars Wallin/Ida Lanto
Plym/hattarbete: Tim Mårtensson
Videodesign/content: Fredrik Stormby/Robert Lund
Makeupartist: Clara Lindmark
Projektledare visual act: Jonas Ek

Musiker:

Kapellmästare, keyboard, kör: Stefan Brunzell
Gitarr, kör: Joakim Ramsell
Trummor: Jonas Lidholm
Violin, akustisk gitarr, kör: Malin My Wall
Bas, kör: Per Björling
Saxofon, flöjt, keyboard: Wojtek Goral
Trumpet, kör: Agnes Grahn
Gospelkör: Tensta Joyful Noise under ledning av Paris Renita

50

Det hände sig vid ungefär den här tiden att jag fick syn på ett piggt ansikte, en utstrålning som lockade, en energi som alstrades kring denna person, som jag definitivt inte visste mycket om.

Jag hade i nära ett år varit skild, men vid årsskiftet 2006/2007 känt att ett vuxet sällskap, utanför jobbet, kunde vara trevligt. Fika, gå på bio, samtala. För jag kände mig inte riktigt redo för en relation.

Jag gick ut på nätet i januaris början, la upp en bildlös profil på någon nätdejtingsajt, men var tydligen var en smula för vag då jag fick två svar; en kvinna och en man. Förhörde mig hos väninnor som var i samma sits som jag, som sökte ute i den svindlande vida världswebben efter någon. Blev rekommenderad Match.com och gjorde ett nytt försök där.

Det var efter en månad det där ansiktet dök upp. Ungefär. I en strid ström flöt profiler på kvinnor förbi och inledningsvis var det både fascinerande och lockande. Men i slutändan blev jag bara sorgsen, vilsen och slungades tillbaka till en tonårsperiod som aldrig var speciellt lycklig.

Jag fick sällan någon respons, inte heller då jag adderat bilder. Kanske var Lonely Heart 007 inte tillräckligt lockande. Nå, månaderna gick och plötsligt stod april för dörren. Jag hade inte landat i en enda seriös förfrågan och de som jag försökt dejta hade gett mig kalla handen.

Så dök den där kvinnan upp i flödet igen och jag tänkte, en sista chans. Jag skrev, undrade om vi kunde träffas för en fika och se om vi kunde spinna vidare därifrån.

Svaret ekade tomt. Men det var också påsk. Jag bidade min tid, men hade också bestämt mig för att avsluta mitt engagemang i Match.com. Så efter påsken, kanske var det annandagen, fick jag ett svar. Visst, vi kan ses. Efter lite småskrivande fram och tillbaka till hon som kallade sig Björntjej och var Danish dynamite, bestämdes det att vi skulle ses.

Det blev en timme på Da Matteo. 19 april, 14.05, för hon var fem minuter sen. Jag stod i portalen till Viktoriapassagen och såg henne släntra skyndsamt runt hörnet uppe vid Biopalatset, vi hälsade, hon fick mitt namn, jag hennes. Jag tyckte om det, tyckte om hennes röst och hon hade ett coolt sätt som attraherande. Vi fann varandra snabbt i ett samtal som bröts efter en knapp timme. Jag hade ärenden. Kanske hon också.

Vi sågs dagen efter. En lång promenad på tre timmar i Änggårdsbergen där jag fick hennes livs historia. Jag minns att det kändes som jag fick allt på en bricka, där bit för bit lades till; ett förtroende. Skulle jag bära det vidare, skulle jag säga ja eller skulle jag släppa allt och glömma det här.

Vi träffades igen efter helgen. Fortsatte träffas än mer och skapade plötsligt ett beroende av varandra, som jag inte trodde var möjligt. Hon ville inte bli omskriven i min blogg, men så småningom dök historierna om Z upp.

Av Z och mig blev det ett par, en relation som intensifierats. Ett liv ihop som aldrig är självklart, men alltid underbart. När livet var mörkt hösten 2011 sökte vi näring i ljuset, förlovade oss 111213 klockan 14.15. Året efter flyttade vi ihop och senare det året gifte vi oss.

Vi är varandras lycka, varandras trygghet och kärlek. Hon är mitt allt, min sol, min måne, ebb och flod, min ström, min eftertanke, klokskap, mitt skratt, min tröst i sorg.

Z är min rikedom, mitt stöd, min glädje, min närhet och tillit, den jag delar allt med. Hon är min bästa vän, min älskarinna, mitt tidsfördriv, min reskamrat och mitt stora tomrum; utan henne är jag inte halv, jag är utan…

Jag är otroligt glad att jag fick träffa den där 38-åriga kvinna, hon som 1988 i november bestämde sig för att söka lyckan i Sverige, fann bostad, jobb, man och fick så småningom barn med honom. Den relationen tog slut, en annan inleddes som ska vara till dess döden skiljer oss åt. Något annat är inte möjligt.

Idag fyller hon 50 år och ska firas, från bittida till sent. Med vänner, arbetskamrater, med släktingar från Danmark, med barn, med styvbarn, med mig.

Hon har självklart styrt upp allting, för något annat är inte möjligt. Z vet vad hon vill och hon har en plan. Det har hon också för livet och i den ingår jag. Det är jag väldigt lycklig för och oerhört stolt över att få vara hennes man, han som famnar henne, somnar  med ansiktet mot hennes hud, väcker henne med en kyss, bjuder på frukost och försöker göra livet vackert, men också lättare när hon drivs i sin ambition på sitt arbete.

Z är min kärlek. Mitt liv. Mitt allt.

IMG_3430

Grattis, grattis, grattis, min kära!

 

Gripande ny musikal

Musikal:

NÄRMARE KANTEN

Närmare1

Starkt. Karoline Dons gör Jonna med stor inlevelse och skicklig sång.

Foto: ANNICA ENGSTRÖM

Det sätts inte upp många nyskrivna musikaler i Sverige. Senast, väl, ”Så som i himmelen”, Kaj Pollackfilmen som blev iscensatt med premiär tidigare i  höstas. Dessförinnan…?

Jag vet inte. Kanske just Martin Schaubs och Patrick Rydmans ”Lilly” våren 2015, som snarare var mer ett försök, ett slags utkast till musikal och satt på scen med sträng och stram budget.

Det blev ingen fortsättning för den uppsättningen eller musikalen. Men kompositörsparet Schaub-Rydman har inte gett upp. Idogt har de fortsatt, förvissade om att lyckas och har nu greppet om inte mindre än två musikaler. Dels den av Malmö opera beställda ”We never sleep” och dels ”Närmare kanten”, som nu har haft sin premiär.

Det är på alla sätt och vis imponerande och värd sina applåder. Men inga rosor förrän allt egentligen är satt på scen och upp till bevis.

Med ”Närmare kanten” är det en speciell musikal som tillkommit som en idé från stiftelsen Gyllenkroken, som jobbar med människor med psykisk sjukdom eller dito funktionsnedsättning. Tillsammans med rutinerade regissören Mattias Palm och paret Schaub-Rydman har historien om den unga kvinnan Jonna skapats genom grupparbeten och diskussioner under två år. Det har blivit en stark och hjärtskärande historia till skickligt skrivna kompositioner.

”Närmare kanten” är också gjord i samarbete med Högskolan för scen och musik där musikaleleverna fått något reellt och nyskapat att jobba med. En fantastisk möjlighet.

Att dels skriva musik och text för en historia om psykisk ohälsa är att gå försiktigt fram, men samtidigt inte backa för känslor oavsett om de är utåtagerande och inkapslade.

Här finns en fin balans mellan eufori och kärlek och förtvivlan och den nedåtgående manin med destruktiv självcentrering.

Karoline Dons Jonna är skör och stark i samma andetag. Med en väsentlig del av sin barndom förträngd försöker hon söka lycka och framtid med sin nyfunna pojkvän Gabriel (David Lindell). Men historien gör sina utkast och fångar henne alltmer där frågor kräver svar. Svar som den beskyddande, men av sorg krossade modern (Irina Sirén) inte klarar av att ge.

Närmare2

Känslosamt. Spelet mellan Jonna (Karoline Dons), Anna (Irina Sirén) och Kim (Alma Bengtsson) är skickligt.

Just i spelet mellan mor och dotter uppstår stor musikalisk dramatik där, faktiskt, tystnaden får stor plats och bereder dramatik. Skickligt. Det blir också speciellt med Karoline Dons sång, vackert modulerad, mot Irina Siréns repliker – ett grepp som tar sig hela vägen in i hjärtat. Senare också tillsammans med Jonnas syster Kim (skickligt agerat och sjungit av Alma Bengtsson).

I ensemblen finns nio personer från stiftelsen Gyllenkroken, alla med erfarenhet av just psykisk ohälsa. De finns som ett slags grekisk kör, bidrar med stämningslager som föreställningen inte kan vara förutan. Några av dem agerar också mot de nio musikaleleverna, som ser sin chans i rampljuset men får sin match av amatörerna.

Så är det underbart att se kaféinnehavaren Ingvilds (Marie Gårseth Gathe) entré fylld av förtvivlan och ivrig strävan efter att skapa en kommersiellt gångbar stil för sitt ställe.

Och scenen med Hugo (Walfrid Lindsgård), Gabriels bäste vän, tillsammans med dansläraren och pojkvännen Pepe (Olof Åhman) till en livfull tango är på många sätt och vis fantastisk.

Fint också att låta samtliga nio roller får utrymme för presentation av sina karaktärer.

Jo, ”Närmare kanten” är en skicklig musikal som omfamnar mycket musikaliskt – pop, en smula rock, tango, jazz och klassisk musikal. Historien har en utmärkt dramaturgi och vågar famna ett komplicerat ämne utan att göra den patetisk eller till för dramatisk. ”Närmare kanten” känns in i hjärtat och berör själen.

Visst kan jag emellanåt längta efter ett starkare utspel och större desperation. Ibland vill jag ha dissonans för att förstärka det psykiska kaoset, eller rocklarm för att höja känslorna. Men framför allt är jag tagen av modet att våga iscensätta det här, på detta viset och med det resultatet. Det förtjänar både blommor, rosor och en fortsättning på en angelägen musikal i andra, större sammanhang. Det håller den för.

Närmare kanten

Högskolan för scen och musik

Musik och sångtexter: Martin Schaub och Patrick Rydman.

Regi och manus: Mattias Palm i samarbete med kompositörerna och deltagarna från Stiftelsen Gyllenkroken.

Orkesterarrangemang: Martin Schaub och Axel Mårdsjö.

Kapellmästare: Daniel Lindén.

Scenografi och projektioner: Annica Engström.

Ljuddesign: Anders Kempe.

Ljusdesign: Fredrik Magnusson.

I rollerna: Karoline Dons, David Lindell, Natasja Jean-Charles, Ester Hedlund, Walfrid Lindsgård, Olof Åhman, Alma Bengtsson, Frida Linell, Marie Gårseth Gathe, Irina Sirén tillsammans med Stig Andersson, Cecilia Augustsson, Anneli Björk, Anna Brodin, Frida Gollnik, Mirella Hetekivi, Mona Johansson och Ulrika Karlsson.

Orkester: Marcus Fenn, bas, Maja Molander, cello, Anton Olsson, trummor, Theodor Hedström, gitarr, Axel Mårdsjö, träblås och synt, Anna Brodon, trumpet, och Daniel Lindén, piano.

 

Personligt och starkt, Jöback!

Musik:

PETER JÖBACK

!!!!

JÖB2

Intimt. Peter jöback  bjuder in publiken. Foto: KAI MARTIN

Stora Teatern, Göteborg

Publik: Utsålt.

Bäst: Jag är svag för ”Stockholm i natt”.

Sämst: ”Wicked game” föll ur ramen.

Fråga: Har Peter Jöback någonsin varit så personlig och hudlös på scen…?

Han skakade om mig med sin roll i ”Phantom of the opera”, som jag fick förmånen att se först finalkvällen på Cirkus i Stockholm. Jag, som alltid hållit Peter Jöback högt, fick se och höra en artist som fullkomligt klivit in i rollen och gjort den till sin med hjärtat som insats. Fantomen brände fast och bort försvann de tvivel jag tidigare haft om att Peter Jöback mest blev Peter Jöback på scen – inte illa, för han är en fantastisk musikalartist och sångare. Men jag ville ha mer själ, mer hjärta, mer blod, svett och tårar. Nu fick jag det.

Så då showen, återigen på Cirkus, i höstas – ”Med hjärtat som insats” – som skakade om mig fullkomligt. Här bjöd Peter Jöback på ett kalejdoskop av musik, berättelser, som ett parallellt universum av sitt eget. En fullödig, djärv tillställning.

Då lämnade han sina mest hyllade stycken hemma.

Men nu, med två utsålda konserter på Stora Teatern, är det annorlunda. Här bjuder Peter Jöback upp till en intim kväll med mycket musik och än mer prat. Just det som inte har varit hans starkast gren blir plötsligt något helt annat. Med öppenhjärtiga monologer om sitt liv, om vägen till musiken, om misstag, högmod, fall, stolthet, succé och komiska sekvenser blir helt enkelt låtarna han presenterar så mycket bättre.

Som om han efter att ha följt manus till strikta föreställningar nu släpper alla spärrar.

Jag gillar det.

JÖB1

Underhållare. Mycket prat och mycket musik med Peter Jöback. Foto: KAI MARTIN

Jo, han har fokus på sitt senast album ”Humanology”, tar också sikte mot ”East side stories”, som får sitt utrymme. Men också publikfavoriten ”Guldet blir till sand”, som ju blev Peter Jöbacks massiva, svenska genombrott och vägen ut mot framtida succéer och utmaningar.

Det blir fräckt arrangerad och orkestrerad musik, som ibland tenderar att låta lite Northern souligt, men också bombastiskt som i ”What if tomorrow never comes” – en Bondtemawannebe som är pricksäker och stark. På scen med mer egg än på albumet och mer Shirley Basseydramatisk.

IMG_7503

Duettpartner. Frida Öhrn duetterar snyggt med Peter Jöback. Foto: KAI MARTIN

Han sjunger strålande och utmanas snyggt av Frida Öhrn i duetter och körsång. Synd bara att han med en så bra sångerska på scen inte gjorde vackra Laaksolåten ”Italy vs Helsinki”, den där Peter Jöback är med i duett. En låt som hade suttit som en smäck denna kväll.

Men det blir en förstås ändå fin kväll, som är personligt och stark med en på alla sätt och vis närvarande Peter Jöback.

Måhända var spelningarna på Stora Teatern aptitretare, för i vår/sommar blir det  nämligen mer.

Då åker Peter Jöback på turné med start i Linköping 18 maj.

Låtlista – Stora Teatern 10 februari

  1. Shape of you
  2. I want to know
  3. Sing
  4. What if tomorrow never comes
  5. Wicked game
  6. Jag har dig nu
  7. Everybody hurts
  8. Addicted
  9. A horse with no name
  10. Guldet blev till sand
  11. Music of the night
  12. The mask
  13. Medley från ”Humanology” (Rushing into love”, ”Dancing”, ”Believer”)
  14. Stockholm i natt

Extra:

Call me by your name

How great it is

I feel good

Här kan du se Peter Jöback i vår/sommar:

Linköping (18/5), Norrköping (19/5), Örebro (30/5), Västerås (31/5), Oslo (1/6), Helsingfors (7/6), Stockholm (9/6), Liseberg, Göteborg (28/6), Uppsala (29/6), Dalhalla, Rättvik (1/7), Furuvik (6/7), Tylösand, Halmstad (17/7).