Bortslarvad Lenny Bruce

Teater

EN DÖD KOMIKERS LIV – EN SAGA OM LENNY BRUCE

Räddare. Claes Malmberg, som Lenny Bruce, och Caroline Söderström, som hustrun Honey, räddar ”En död komikers liv – en saga om Lenny Bruce” med sitt briljanta spel. Foto: OLA KJELBYE

Under sin utbildning på teaterhögskolan i Stockholm (1996–2000) var Fredrik Evers på studieresa med sin teaterspelande klass i London. En kväll gick han ensam för att se Eddie Izzards föreställning ”Lenny” om den amerikanske ståuppkomikern Lenny Bruce (1925–1966). En uppsättning som bet sig fast och som långsamt formats till den pjäs han nu författat och regisserat för Stadsteaterns stora scen. Med på tåget har sedan länge Claes Malmberg varit och den folkkäre komikern, underhållaren och skådespelaren drar här ett tungt och stort lass.

”En död komikers liv – en saga om Lenny Bruce” är en ambitiös helaftonsföreställning på dryg tre timmar inklusive paus. En uppsättning som tangerar musikalens tematik med sång och dans, men som också famnar mer än vad den riktigt orkar greppa. Det är synd. Koncentrerat kring Lenny Bruces liv, mötet med hustrun Honey, deras samvaro, hans karriär och sylvassa satir hade varit nog. Hans utsatthet gentemot den amerikanske sedlighetspolisen likaså. Ja, drogberoendet och den ständiga pressen med.

Det är i miljön på nattklubben som ”En död komikers liv – en saga om Lenny Bruce” når sin brännpunkt. Där frodas dansen, stripteasen, ståuppen och jazzens frenesi (spelat med emfas av orkestern). Det är i denna 50- och 60-talsmyllan som storyn om Lenny Bruce berättas bäst av en engagerad och intensivt spelande Claes Malmberg. Caroline Söderström, som spelar Lenny Bruces hustru Honey, och Claes Malmberg formligen bär de scenerna, som är mörka, laddade, underhållande, paranoida och drabbande. Där är det lätt att glida över till scenerna i sovrummet, drömmarna och kärleken, domstolen och fängelset. Sven Dahlbergs scenografi kommer där till sin rätt, avskalad, effektiv och listig.

Men det är som om Fredrik Evers inte vågat lita på sagan om Lenny Bruce i sig självt. Pjäsen inleds med ett slags förspel med Gud, en hon spelad av Victoria Olmarker, som ser människan hon skapat till sin avbild jobba i samverkan. Men för att röra till det får människorna olika språk och missförstånden börjar samtidigt som de inser sin nakenhet och klär sig i skam och blygsel. Där någonstans kommer alltså Lenny Bruce in för en introduktion och vi kommer äntligen in i föreställningens kärna. Eller… ja, jo. Claes Malmberg är inte ju inte Claes Malmberg om han också inte får vara just Claes Malmberg. Så han bjuder på sedvanligt, jovialiskt vis in publiken, är direkt i sitt tilltal och omedelbart underhållande.

Det är en start som på något vis vill landa sagan om Lenny Bruce i en både omfattande och samtida kontext. Som om det behövs.

Andra aktens bjuder upp nummer som vore de hämtade från någon lokalrevy med överspel, trams och allvar. Charmerande i sina samtidsreflektioner och ur ett här och nu i Göteborg-perspektiv. Jag förstår tanken, att visa på att moralismen kring Lenny Bruce svidande satir, förbuden mot hans uppstudsiga och fräna komik speglar också vår tid. Rättsstatens rädsla för humor och politikers vilja att tala om vad som inom kultur är rätt och fel. Men om ”En död komikers liv – en saga om Lenny Bruce” fått vara just sagan om Lenny Bruce hade den här föreställningen varit formidabel och spot on. Istället blir det en både bortslarvad och vilsen uppsättning, som var så nära att hitta hem och hitta rätt.

”En död komikers liv – en saga om Lenny Bruce”, Göteborgs stadsteater, premiär 2 december 2022.

Manus och regi: Fredrik Evers.

Standuptexter: Lenny Bruce.

Dramatikerkonsult: Carl Otto Evers.

Regiassistent: Kajsa Steingård.

Komposition och musikarrangemang: Thomas Darelid.

Komposition och sångtexter: Fredrik Evers.

Scenografi: Sven Dahlberg.

Kostym: Helga Bumsch.

Maskdesign: Marina Ritvall.

Ljus: Fredrik Jönsson.

Ljud: Marcus Lilja.

Koreograf: Ambra Succi

I rollerna: Claes Malmberg (Lenny Bruce), Caroline Söderström (Honey), Victoria Olmarker (Gud, Ada, mrs Sippi, domare, präst), Jesper Söderblom (berättaren, Cliff, Osborn, försvarare, polis), Eline Høyer (Sugar, Beda, notarie), Johan Friberg (Milton, Kal, åklagare), Johan Lalér, (Dante, polis).

Musikalartister: Princess Lyka Alexander (Bounty), Amanda Arin (Candy, polis), Nyat Kibreab Fredriksson (Chesty), Vinga Magnusdotter (Lucky, journalist) och Ashaa Zaki Southerland (Foxy).

Musiker: Thomas Darelid (kapellmästare och piano), Per Boqvist (trummor), Björn Cedergren (tenor- och sopransaxofoner), Mats Lindberg (cello) och Matz Nilsson (kontrabas)

Bo Kaspers Orkester famnar om

Konsert:

!!!!

”I DENNA MÖRKA VINTERTID” med BO KASPERS ORKESTER

Stämningsfullt. Bo Kaspers Orkester bjuder generöst med sin konsert ”I denna mörka vintertid”. Foto: KAI MARTIN

Lorensbergsteatern, Göteborg (första av tre).

Bäst: Att slitna ”Fairytale of New York” gjordes så stark och innerlig.

Sämst: Att Bo Sundströms capotasto ställde till det.

Fråga: Finns det någon musikstil Bo Kaspers Orkester inte behärskar…?

Senast jag såg bandet var i mars 2020. En intensivt underhållande konsert med en orkester som spände sin svenska soulmuskler så att de bågnade. I somras slarvade jag bort spelningen på Villa Belparc, som enligt rapporter var en så lustfylld spelning att gruppen aldrig ville sluta spela. Jag grämer mig än. Jo, jag har följt bandet nedanför scen i åtminstone 25 av deras 31 år. Gillar deras vägar i musiken. Hur de har förenat jazzen med popen. Låtit låt efter låt beröra och alltid varit underhållande på scen. Hur Bo Sundström, Fredrik Dahl, Michael Malmgren och Mats Schubert utvecklasoch samtidigt håller den svenska traditionen av låtskrivande vid liv – med stor respekt för den svenska jazzen över Hasseåtage, Beppe Wolgers och Lars Forssells texter. Det finns en beundransvärt djup och kunnande i Bo Kaspers orkesters skapande.

Nu är Bo Kaspers Orkester inte bara aktuella som husband i ”På spåret” utan också ute på turnén ”I denna mörka vintertid”. En turné bandmedlemmarna gör förstärka med tiomanna stråkorkester, förutom gängse på blås, slagverk och gitarr: Pablo Cepeda, slagverk, John-Erik Bentlöv, trumpet, Björn Jansson, saxofon, och Robert Östlund, gitarr Bandet utmanar sin publik genom att bjuda in den till en konsert som inte smeker medhårs med hitlåtar genom de dryga 30 åren. Istället tar de avstamp i vackra albumet ”I denna mörka vintertid” från förra året, som ramar in julstämning, men också ensamhet, längtan och utanförskap, vemod och värme. När de lyfter upp musiken på scen blir det takt- och smakfullt. Hela tiden med Bo Sundströms underhållande mellansnack. Musiken löper på Bo Kaspers Orkestervis sömlöst mellan genrer på det vis som blivit gruppen signum. Så kan de göra ”Du kan väl stanna”, som vore den skriven av Jacques Brel, ”Just idag” som om den ingick i Svenska Hotkvintettens repertoar eller ”Jag längtar hem”, som kom den från kvarteren kring Tom Waits ”In the neighborhood”. Inte för en sekund förlorar Bo Kaspers Orkester sin identitet. Allt känns självklart. Och det svänger som katten.

Så när gästsångerskan Anna Maria Espinosa kommer in för Dolly Partons ”Hard candy Christmas” är den självklar, precis som efterföljande ”Islands in the stream” – duetten mellan sagda Dolly Parton och Kenny Rogers, ni minns. Så också Joni Mitchells förtjusande jullåt ”River”. Jag inser att jag saknat Anna Maria Espinosas röst utan att riktigt ha vetat om det. Så fin, så stark, så hjärtlig och på vilket utmärkt vis den förenas med Bo Sundströms.

Gästspel. Anna Maria Espinosa gästsjunger med Bo Kaspers Orkester under turnén ”I denna mörka vintertid”. Foto: KAI MARTIN

Bo Kaspers Orkester kan konsten att underhålla, vet hur man skapa dynamik i en konsert, roar och famnar om. Det är svårt att inte tycka om det som bjuds på scen då. Det blir inte sämre av att man vågar sig på Pogues se men inte röra-klassiker ”Fairytale of New York” överraskande stark och innerlig, göra ”Christmas time in New Orleans”, en finsk julsång eller ”Bella nötte” och ”Santa Lucia” på italienska för att avsluta konserten med Vera Lynns paradnummer ”Well meet again”.

Bowie genom ett kalejdoskop

Film:

MOONAGE DAYDREAM

!!!

Lång och myllrande. ”Moonage daydream” är ett sprakande flöde om David Bowies liv.

Så kom jag, känns det som, som en av de sista iväg på Brett Morgans inkännande hyllningsporträtt till film ”Moonage daydream” om David Bowie.

Försök att sätta fingret på denne mångfacetterade artist, som gled ut och in ur karaktärer, följde blott sin egen konstnärliga vilja och intentioner, influerade av tusen och en andra, men som alltid till syvende og sidst var sig själv mest trogen. Det går naturligtvis inte. Att göra en klassisk dokumentär om hans liv i något slags kronologisk ordning är knappast heller görligt. Att låta medarbetare, familjer, rockjournalister och gud vet vad-vetare få yttra sig känns också i sammanhanget futtigt.

Brett Morgan har valt en annan väg. I ett sprakande flöde har han låtit David Bowies karriär synas genom ett kalejdoskop. I ett högt drivet tempo under drygt två timmar sveps man in och ut ur David Bowies liv och karriär på samma vis som man fått dras in och ut ur hans karaktärer och skeende i livet. Allt är huller om buller. Ingen ordning alls, egentligen, men med David Bowies liv och kreativitet i ständigt färgstarkt fokus. Det är livesekvenser, tv–showsintervjuer, samtal med David Bowie, utsnitt från hans arbete i konstnärsateljén, en tyst kamera som följer honom på sin livsresa: USA, Asien, Europa. De påträngande fansens hängivenhet, det intensiva livet som rockstjärna med få privata stunder, det ständiga påkopplandet. Allt är ifrån distans, om än bitvis nära. Hans sista år nämns knappt alls. Men det är med en anmärkningsvärd känslosamhet jag berörs då jag först hör hans stämma i filmen och hur den fortsätter med ett slags distanserad, brittisk upphöjdhet förhålla sig till allt, framför allt i intervjuernas desperation att knäcka Bowiekoden. Hans integritet är total, precis som hans musik och konstnärskap var det – om än färgsprakande starkt och bitvis utåtriktat.

”Moonage daydream” är intensiv, men för en icke Bowiekännare ska man inte göra sig besvär. Denna, i många stycken för långa, film måste te sig märklig och obegriplig gällande en av popmusikens främsta kreatörer om man inte är bekant med hans karriär.

Klaustrofobisk ”Boy from heaven”

Film:

!!!!

Religion möter politik. I Tarik Salehs senast film hamnar den unge studenten Adam (Tawfeek Barhom) i en mardrömssituation. Foto: PRESSBILD

Regi: Tarik Saleh

I rollerna: Fares Fares, Tawfeek Barhom, Mohammad Bakri med flera.

Svensk premiär: 18 november 2022.

Det är andra filmen från svenske regissören och manusförfattaren Tarik Saleh med en handling utspelad i Egypten och Kairo. Med förra – ”The Nile Hilton incident” (2017) – rörde han som om i grytan med storyn om polisens korruption att han förklarades som persona non grata i Egypten, landet där hans far kommer ifrån. Då, som nu, finns Fares Fares i en stark huvudroll. Den här gången är det det anrika Al-Azhar-universitetet, tredje äldst i världen, som är i skottgluggen. En ny rektor ska utses efter den förres hastiga död. Men säkerhetspolisen vill, genom maktens boningar, ha ett finger med i spelet. Unge, intelligente och fromme fiskarsonen har fått möjlighet att studera där, men blir snart indragen i maktkampen, en bricka i det skoningslösa positionerandet..

Fares Fares säkerhetspolis är intensivt spelad, lufsig, skarp och samtidigt med en växande empati för den utsatte Adam. Han, i sin tur, spelas med återhållsam skicklighet av Tawfeek Barhom. Med minimalistiskt minspel förstår man varje brydd situation.

Filmen utspelar sig i Kairo, men är till stora delar inspelad i Istanbul. Tarik Salehs förvandlingsnummer är stort, spännande och klaustrofobiskt. Adams balansnummer likaså. ”Boy from heaven” är långsamt malande film, gastkramande och närgången med hisnande scener. Göteborgsföretaget Haymaker har med sin teknik med visuella effekter bland annat skapat masscener på ett häpnadsväckande sätt. Som tittare är man med i varje scen, från Al-Azhar-universitetet environger och minareter till det myllrande gatlivet utanför, och det känns.

Att filmen fick manuspriset på Cannes Filmfestival och är Sveriges Oscarsbidrag för 2022 är begripligt. ”Boy from heaven” är en storfilm svår att få ur kroppen.

Hemmaseger för Joel Alme

Konsert

JOEL ALME

!!!!

Känslosamt. Joel Alme möter Göteborgs konserthus publik med värme, styrka och elegans. Foto: KAI MARTIN

Göteborgs konserthus.

Publik: Utsålt.

Bäst: Rösten, ljudet, låtarna…

Sämst: Lite mer slipat mellansnack hade inte skadat.

Fråga: Vilket blir Joel Almes nästa steg nu efter trilogin med de svenskspråkiga plattorna…?

Det är inget fel på Joel Almes tre första engelskspråkiga album. Tvärt om bär de på både charm, bra melodier och välkomponerade låtar. Men det är med trilogin ”Flyktligan” (2015), ”Bort bort bort” (2019) och, i höstas komna, ”Sköt er själva så sköter jag inte mitt” som det har bränt till på riktigt. I synnerhet det sistnämnda albumet som tillhör en av de starkaste plattorna under 2022.

På scen har Joel Alme varit en blyg charmör, som låter sin musik få vingar utan några större gester. Det finns de som vill jämföra honom med Håkan Hellström, men där Hellström är en fullfjädrad entertainer som med skicklighet når en 70000-hövdad publik är Joel Alme en vemodsromantiker, en sjungande låtskrivare, som hellre vill – och bör – nå ut till en mindre skara.

Spelningen på Göteborgs konserthus är, väl?, hans största i hemstaden. Han är sedan drygt tio år boende i Stockholm och har ett friskt perspektiv på Göteborg. Han kan skärskåda både sin barndom, ungdomstid, familjeband och staden han växte upp i med distans och närhet. Hans persongalleri är losers, människor i hans krets som är trasiga, vänner som inte klarat livet efter 20 och försvunnit ut i evigheten. Det är kanske signifikativt. Romantikern Hellström, som på något vis också använder sig av ett liknande persongalleri med människor med trasiga kanter och svarta själar, sjunger ”Nordhemsgatan leder rakt in i himlen”. På omslaget till Joel Almes ”Sköt er själva så sköter jag inte mitt” står han i backen till samma gatas långa stigning, men med perspektivet nedför.

Stora kliv på scen. Joel Alme håller självföraktet på klädsamt avstånd och har blivit starkare på scen. Foto: KAI MARTIN

Det är också detta omslag som tjänar som ett slags pliktskyldigt backdrop bakom Konserthusets vida och djupa scen. Joel Almes band – Moussa Fadera (slagverk), Dungens Gustav Ejstes (tamburin, marackas, tvärflöjt, sång), Christoffer Gunrup (bas),  barndomsvännen Oskar Arvidsson (trummor), Ramo Spatalovic (gitarr, sång) och Per Larsson (piano, sång) – är tätt sammanpackat med kvällens huvudperson inom armlängds avstånd. Det är intimt, snart känslosamt och med Joel Almes varma och förtjusta blick en spelning som snabbt når utanför scenkanten.

Om han tidigare varit lite hafsig och nervöst charmigt slarvig på scen är denna hans spelning på hemmaplan klockren. Ljudet är excellent, rent och klart som på skiva, men med livespelningens extra egg. Joel Alme sjunger starkt, vackert, känsligt och berörande. Han visslar några solon i ett slags fascinerande falsetton. Oerhört elegant. Hans band är lyhört drivet.

Joel Alme har tagit stora kliv på scenen sedan jag senast såg honom (svindlande länge sedan, en stund innan pandemin). Sommarens i två år uppskjutna sommarturné med Lars Winnerbäck har gjort honom gott. Han har ett större självförtroende i mötet med publiken. Han och banden vilar i låtarnas styrka och kan därför addera energi och dynamik. Det finns en trygghet, en närkontakt mellan både honom och hans låtar, men också gentemot hans publik som fyller salongen. Jo, han sjunger om sig själv som ”sopan från Linné”, men självföraktet låter han nu stå på klädsamt avstånd. Joel Alme bjuder in och bjuder ut både själ och hjärta med sin musik. Det känns.

Låtlistan, Joel Alme, Göteborgs konserthus 17 november 2022

  1. Håller mig på kanten
  2. Innan staden vaknar
  3. Jag kommer inte undan
  4. Blomman
  5. Jaga dagen
  6. För väldigt många lögner sen
  7. Backa tiden
  8. Våran sort
  9. Slå hjärta slå
  10. Hinsan
  11. Ge mig nåt som ger mig nåt
  12. Brev från botten
  13. Kronan
  14. Aldrig bra på livet
  15. Kom igen nu morgonen
  16. Röda bolaget (extranummer)
  17. Snart skiner Poseidon (extra extranummer)

Gastkramande på Gest

Teater:

GHOST STORIES

Rysare. Gothenburg English Studio Theatres senaste uppsättning ”Ghost stories” utmanar publikens rädslor. Foto: LINA IKSE

Sedan 2005 har Gest (Gothenburg English Studio Theatre) utmanat den göteborgska publiken med sina uppsättningar på engelska. Lovvärt och ett sätt för en teatervan svensk publik att vidga sina sinnen.

Med ”Ghost stories” gör det lite extra allt. Som titeln antyder är det en invitation till spökhistorier och kittlande av publikens rädslor. Dr Philip Goodman (James Hogg) är professor i parapsykologi och håller en föreläsning inför publiken som sina rön. Jo, det är engelska på hög ekvilibristisk nivå. Tungvrickande och underhållande, med James Hogg förtjust i rollen, som något av en Leonard Sachs, konferenciern i klassiska tv-programmet ”Good old days” (1953–1983). Han frågar publiken om hur många som tror på spöken (hälften) och senare hur många som upplever något övernaturligt (färre). En inledningsvis stökig grupp gymnasieelever fastnar direkt (jag var alltså inte premiären 29/10) och naglas sedan fast under de cirka 85 minuterna som föreställningen tar att spela.

För att förklara sin tes har professor Goodman tre vittne, som var för sig får berätta om sina upplevelser: nattvakten Tony Matthews (Bradley Gardner), tonårsflickan Simone Rifkind (Maria Busurca) och mäklaren Mika Priddle (Kristina Bränden Whitaker). Det blir i princip fyra monologer, professorns föreläsning inräknat, skickligt iscensatt av både det som berättas och gestaltas och scenograftrions, Anthony Charles Heads, Ger Olde Monnikhof och Diblik Rabia, snillrika lösningar. Till det Betty Wallingfords kostym rekvisita och mask.

Var och en av de tre vittnena har sina berättelser. Nattvakten, som försöker bibehålla sin manschauvinistiska attityd, men är ett rö för vinden efter sina upplevelser. Tonårsflickan som ljuger om det mesta för sina föräldrar, inklusive att hon inte klarade uppkörningen men nu är ute och kör pappas bil mitt i natten. Den ständigt buy mäklaren som tillsammans med sin flickvän väntar barn, ett förlopp med komplikationer.

Nej, det går inte att skriva i sak handlingen. Till det är den allt för raffinerad. Men skådespelarna kramar ur sina roller till minsta svettdroppe med närvaro, inlevelse och trovärdighet. Uppsättningen är en utmaning för publiken, oavsett om man tror på spöken, det övernaturliga eller inte, med förvecklingar och plötslig dramatik som skapar denna gastkramande uppsättning. Gothenburg English Studio Theatre bjuder med ”Ghost stories” på en föreställning som tas emot med skräckblandad förtjusning. Koncentrationen från publiken går att ta på, anspänningen under föreställningen är total och det är en befrielse när ljuset tänds i salongen och gråvädret i Göteborg väntar utanför med sin verklighet.

Ghost stories, Gothenburg English Studio Theatre, premiär 29 oktober. Spelas till och med 3 december.

Av: Jeremy Dyson och Andy Nyman

Regissör: Gary Whitaker.

Scenografi: Anthony Charles Heads, Ger Olde Monnikhof och Diblik Rabia.

Ljus: Max Mitle.

Ljud: Karl Wassholm.

Kostym, rekvisita och mask: Betty Wallingford.

I rollerna: James Hogg, Bradley Gardner, Maria Busurca och Kristina Bränden Whitaker.

Omtumlande dans på Göteborgsoperan

Dans:

HAMMER

Stark, roande och fascinerande. Alexander Ekmans ”Hammer” svämmar tillsammans med Göteborgsoperans danskompani över inte bara på scen utan i salongen i en fascinerande föreställning.

Foto: LENNART SJÖBERG

Att Göteborgsoperans danskompani tillhör några av de främsta är inte svårt att förstå. Gång efter annan har den konstnärliga ledaren Katrín Hall lockat till sig ledande koreografer som utmanar Danskompaniets skickliga dansare. Nu är det svenske koreografen Alexander Ekman som bjudits in för en helaftonsföreställning, som från start tumlar om och väcker sinnena. Han har till sin hjälp samarbetspartnern Mikael Karlsson, den i New York boende kompositören, som skickligt spänner över musiken som minner om David Sylvians låtar, filmkompositören David Arnold storvulna och böljande musik och Philip Glass rytmiska kompositioner, men med en egen signatur. Lägg till danske designer Henrik Vibskovs sinnesutvigdande kreationer, Joakim Brinks ljusdesign och dramaturgen Carina Nildalens insatser och man får något för sinnena.

Göteborgsoperans stora scen tas snart och effektivt i besittning. Danskompaniet bildar en kollektiv helhet i symmetri och rytmisk elegans hos de drygt 30 dansarna. Alla värnar om alla, en mänsklig omtanke. Men knappt synbar för ögat vittrar det, någon osynk som skaver, någon rörelse som inte riktigt följer. Det är, förstår man, raffinerat uttänkt. ”Hammer” tummar inte på någonting och sveper intensivt från kollektivets värn mot narcissismens självförhärligande. Här har dansen inte räckt till. Ljud kommer från dansarna och senare också repliker. Det skapar extra kraft och hela tiden denna poesi i rörelse, en dansupplevelse av yttersta klass som paras med ett slags catwalk med Henrik Vibskovs fantasifulla kläder.

När scenen inte räcker till. Foto: KAI MARTIN

I första aktens slutscener svämmar plötsligt dansarna över ut i bänkraderna. Det är en kittlande som förvisso inte är ny inom scenkonsten, men som inte desto mindre får en stark effekt. I närkontakt med de svettiga, gracila dansarna åker mobiltelefonerna fram. Selfies tas och uppmuntras till det för att efter ett ögonblick vara en fälla. Alexander Ekmans ”Hammer” och elegant lockat in publiken i moi-kulturen och excellerar den med kraft när väl dansarna är tillbaka på scen och vi i publiken sitter med långa näsor.

Stor danskonst. ”Hammer” bjuder på ett stycke stor danskonst på Göteborgsoperan. Foto: LENNART SJÖBERG

”Hammer” är allstädes närvarande. Inte ens i pausen får publiken vara ifred. Dansarna kommer ut som skuggfigurer med moln som huvudbonader, minglar och socialiserar utan att säga ett ljud. I andra akten stramas självcentreringen åt, en tv-show och blabla-repliker från både programvärden och den inbjudna influencern. ”Hammer” hade kunnat lämna oss i ytligheten med sin svarta ibland groteska satir. Men återvänder cykliskt till inledningen. Och allt börjar igen. Skickligt. Omtumlande. Fascinerande starkt.

”Hammer”, Göteborgsoperan. Premiär 29 oktober 2022. Sista föreställningen 10 december.

Koreografi, regi, scenografi och ljusdesign: Alexander Ekman.

Musik: Mikael Karlsson.

Dramaturgi: Carina Nildalen.

Kostymdesign: Henrik Vibskov.

Ljusdesign. Joakim Brink.

Dansare: Benjamin Behrends, Mei Chen, Nathan Chips, Zander Constant, Miguel Duarte, Zachary Enquist, Viola Esmeralda Grappiolo, Sabine Groenendijk, Mai Lisa Guinoo, Logan Hernandez, Hiroki Ichinose, Bettina Jurák, Janina Koertge, Fan Luo, Rachel McNamee, Waldean Nelson, Einar Nikkerud, Riley O’Flynn, Anna Ozerskaia, Auguste Palayer, Christoph von Riedemann, Duncan C Schultz, Endre Schumicky, Frida Dam Seidel, Satoko Takahashi, Lee Yan Tu, Daniella de Vries, Johanna Wernemo, Arika Yamada, Joseba Yerro Izaguirre, Zenon Zubyk och Amanda Åkesson.

Slagkraftig men lång monolog

Teater:

SISTA MATCHEN

Tung. Jens Hultén slår tunga slag mot sin karaktär i monologen ”Sista matchen”. Foto: FELIX BERG

Hans cv är svindlande stort. Jens Hultén har spelat i stora filmproduktioner som internationella ”Mission Impossible”, ”Skyfall”, ”Alpha” och i nationella framgångar som ”Hundraåringen”. Som Seth Rydell i filmserien om ”Johan Falk” har han blivit något av en rikskändis. Men han har också erfarenhet av musikal, som i Peter Jöbacks svindlande starka ”Med hjärtat som insats” (läs recension här!). För att inte tala om spelreklamprofilen, den som Mikael Persbrandt axlat med samma machopondus.

I ”Sista matchen” axlar Jens Hultén återigen rollen machomannen. Med honom som grund skalas hårdheten av som en lök i en föreställning som sträcker ut sig över tre timmar med paus. Det kräver sin man och är en uppgift som Jens Hultén klarar av. Även om jag tycker att texten – författad av honom och Martin Haag – hade mått bra av att stramas åt.

I ”Sista matchen” möter vi en man som gått sin ronder i livet och som reflekterat över dem. Omklädningsrummet är scenen, en bänk med krokar, plåtskåpen att hänga in kläder i. En enkel scenografi och lika enkel rekvisita. Jens Hulténs karaktär byter om, klär av och på. Han har sedan 14-års ålder tränat kampsport, visar fortfarande en spänst (snart 59-årige Jens Hultén sträcker vigt ut sina ben mot omklädningsrummets krokar så att det smärtar i ljumskarna hos publiken), men är en karaktär på deken. Som en sköld framför sin osäkerhet har han hållit alkohol och droger, som sedan kantat livets resas gång med på hisnande äventyr och ett grasserande missbruk.

Jo, vi kan den där storyn. Män med stort M som skoningslöst härjat sig igenom livet och nu får sona för sina gärningar. Men ”Sista matchen” bär på en frisk distans, en satir över dessa Män som burit sina offerkoftor med högburet huvud, som skrattande kan berätta om totala misslyckanden som vore de underhållande historier: allt är alla andras fel, inget ansvar är mitt eget.

Jens Hultén bär den lång monologen med kraft och ömsinthet, med humor och svärta. Har ett direkt tilltal som bjuder in publiken. Han är avslappnad i sin roll, som han spänner till det yttersta. ”Sista matchen” delar ut tunga slag på den självömkande machomannen och slutligen står han där ömklig, naken och sårbar, så som han en gång föddes, nu beredd för ansvar de sista skälvande åren av ett omtumlande, grumligt liv. Ingen kan som Jens Hultén spelar rollen som machomannen, hårdingen. Kanske just därför är han så väl lämpad att vara den som också klär av denna Man till sårbarhet.

Sista matchen, turnerande föreställning, premiär 19 oktober 2022 på Scalateatern, Stockholm. Sista föreställning 6 Hjalmar Bergmanteatern, Örebro. I Göteborg, Lisebergsteatern, 3 november.

Av: Martin Haag och Jens Hultén.

Regi: Rickard Günther.

Med: Jens Hultén.

Musiker och komposition: Eddie Hultén.

Tungt gripande ”Titanic – the musical”

Musikal

TITANIC – THE MUSICAL

!!!!

Kollektiv seger. Wermland operas uppsättning av ”Titanic – the musical” är ensemblen musikalens styrka – oavsett om det är på kommandobryggan, första, andra eller tredje klass eller ned till eldarna. Foto: MATS BÄCKER

Wermland opera, Karlstad

Bäst: Modet att våga famna ett tungt ämne med givet slut.

Sämst: Första aktens aningen rapsodiska berättande.

Fråga: Hur många scenaktörer kan man klämma in på Wermland operas scen utan att det blir trångt…?

Tragedin med ”Titanic” – det osänkbara fartyget med cirka 2225 personer ombord – rymmer naturligtvis sin egen dramatik. Denna oceanångare, den största och mest luxuösa som då hittills byggts, gjorde sin jungfruresa med fatal följd och sjönk på knappt tre timmar 15 april 1912, två veckor efter att fartyget kastat loss från Southampton. Fartyget som var byggt av drömmar, gjord för de med drömmar. För oavsett om du var fartygskontruktör eller ägare av rederiet var det drömmen om sensationen som gällde. Ett fartyg som skulle slå världen med häpnad och dessutom klara sträckan till New Yorks hamn på nya rekordtider. För passagerarna var det drömmen om att komma till Amerika för ett nytt liv, som irländare, svensk, tysk, östeuropé, jude, kristen eller göra en lyxresa bara för sakens skull. Personalen ombord närde drömmen om att få jobba på detta fartyg byggt av drömmar. Kapten Smith ville sätta punkt för sin karriär med ”Titanics” jungfrufärd, en dröm.

Så drömmarna strömmar från kommandobryggan över konstruktörens och ingenjörernas ritbord ned mot rederiet och passagerarna, från första klass till tredje klass, och vidare till allt från stewarder och stewardesser, telegrafister till eldarna längst ned i maskinrummet.

Att ”Titanic” och myten om fartygens fatala öde har väckt inspiration är lätt att förstå. Oavsett om det är musik, som för Mikael Wiehe (”Titanic (andraklasspassagerens sista sång)”, film, som Oscarsprisade ”Titanic” från 1997 eller musikal. Samma år som James Camerons film fick sin premiär hade Maury Yestons musikal ”Titanic – the musical” premiär på Broadway. Efter en aningens trög start blev den så småningom en succé, men har till dags dato aldrig spelats på en svensk scen. Med Wermland operas magnifika uppsättning har det nu blivit ändring på det.

Karlstad teater, byggt 1893, skapar en perfekt inramning för dramat. Vi rör oss i nära nog samma epok i salongen. På scen har scenograf Gary McCann skickligt baxat in fartyget med scener som snyggt växlar mellan ombordstigningens stimmiga entuasiasm, kommandobryggans strama korrekthet, maskinrummets hetta och kontrasterna mellan första, andra och tredje klassens passagerare. 22 aktörer på scen gör 60 roller i ett skickligt skifte som skapar både myller och fokus för enskilda scener.

Styrkan hos denna musikalen är kollektivet. Både gällande berättelse och i agerandet. Allt hänger samman, allas öden, drömmarna, mardrömmarna. Det är oväntat på en musikalscen, men är ett grepp som fungerar. Så finns det heller ingen given solistroll, ingen som tränger sig fram i rampljuset för att ta mer plats än någon annan. ”Titanic – the musical” är ensemblens seger mot succé i en skickligt komponerad föreställning av regissör Niklas Riesbeck.

Första akten bjuder möjligen på en aningens för rapsodisk berättelse för att trygga dramat mot det öde vi alla vet ska komma. Där blir det aldrig någon riktig nerv, mer än en väv av just ovan beskrivna drömmar. Men man kan ana striden mellan rederiets ägare J Bruce Ismays (kärvt lynnigt spelad av Glenn Edell) önskningar mot fartygets möjligheter uppmuntrad av konstruktören Thomas Andrews, som Christer Nerfont gör skickligt inställsam, kontra kapten EJ Smith (Timo Nieminen i en bastant stram roll), som med erfarenhet bäst vet hur skeppet ska klara sin rutt. Telegrafisten Harold Bride (Johan Hwatz) möter eldaren Fred Barrett (Markus Lindberg). Så passagerarna, irländskorna (spelade av Caroline Gustafsson, Charlotte Mannerstråle och Johanne Rishaug Hellman) förenade i förnamnet Kate och ödet, snobbarna i första klass, Alice Beane (strålande insats av Cecilie Nerfont Thorgersen) som från sin andraklassposition dras mot första klassens strålglans in i det sista.

Ja, det är ett myller av skeenden med skickliga sångare där händelserna sakta stramas åt och i andra akten är fartygets öde beseglat. I salongen håller vi andan, det blir kallt och fartygets besättnings förtvivlade försök att upprätthålla lugn ses inte annat än som fåfänga. Ett fartyg med livbåtar som rymmer väsentligt färre än de antal passagerare ”Titanic” har. Så cyniskt. Och plötsligt seglar detta drama in i nutid. För visst kantar lögner vår tillvaro där vi lever med drömmar som hopp. Om än att vi inte befinner oss på ett – ännu – sjunkande skepp…

Titanic – the musical, premiär 29 september 2022 på Wermland opera, Karlstad. Spelas till och med 31 december 2022.

Av: Maury Yeston (musik och text) baserat på Peter Stones historia och bok.

Översättning. Rikard Björk och Sanne Skjervik.

Regi: Niklas Riesbeck.

Dirigent: Jonas Nydesjömed Wermland operas orkester.

Scenografi och kostym: Gary McCann.

Koreografi och regiassistent: Adrienne Åbjörn.

Ljus: Palle Palmé.

Ljud: Hans Surte Norin.

Videoprojektion: Johannes Ferm Winkler.

Mask och peruk: Robin Karlsson.

Ensemble: Christer Nerfont (Andrews), Timo Nieminen (kapten Smith), Glenn Edell (Ismay), Ole Aleksander Bang (Charles), Lasse Carlsson (Isidor Straus), Otto Falk (Jim Farrel), Caroline Gustafsson (Kate McGowan), Johan Hwatz (Bride), Anna-Maria Kraw (Caroline), Markus Lindberg (Barrett), Anton Ljungqvist (Edgar), AnnLouice Lögdlund (Ida Straus), Charlotte Mannerstr och Johaåle (Kate Murphey), Martin Mossberg (Lightoller), Cecilie Nerfont Thorgersen (Alice), Olof Ramel (Etches/Pitman), Johanne Rishage Hellman (Kate Mullins), Oskar Roslund (Fleet/Carlson), Oscar Sundling Wallin (reward/on stage swing), Hanna Ulvan (stewardess/on stage swing), Elias Wallin (bellboy/Hartley) och Joel Zerpe (Murdoch).

Imponerande ”Annie”

Show:

ANNIE

!!!!

Strålande. Barnen i ”Annie” är den starkaste behållning i Lisebergsteaterns uppsättning. Foto: FREDRIC BORGILLE

Lisebergsteatern, Göteborg.

Publik: Utsålt.

Bäst: Barnen med, för kvällen Lilly Bengtsson som Annie i spetsen.

Sämst: Tempot, som emellanåt var snubblande för högt.

Fråga: Vad hände med hunden Sandy i föreställningen…?

Våren 2019 spelades ”Annie”, i regi av Eva Rydberg, på Lorensbergsteatern. En utmärkt föreställningen av Broadwaymusikalen som var svår att värja sig emot med unga aktörer som fullständigt briljerade från huvudroll till biroll (läs recension här). Nu satsar regissör Kålle Gunnarsson på samma musikal i sin egen tappning. Han, som är något av underhållningsföretaget 2entertains hovregissör gällande barnproduktioner, kan förstås sin sak. Han vet hur man väljer rätt unge för rätt roll och fortsätter så skruva sin ensemble till fulländning. Så också här.

Det är egentligen häpnadsväckande. Nej, inte att han lyckas. Men att det finns så mycket begåvade barn inom showbiz i Göteborg. Våren 2019 ”Annie”. Hösten 2019 ”Oliver Twist” på Göteborgsoperan med mängder med barnskådespelare. Tidigt 2020 audition för ”Såsom i himlen” där barn köade för en roll i musikalen vars Göteborgspremiär kom att skjutas fram till i våras på grund av pandemin.

Problemet med barn i föreställningar är att de är färskvara i mycket större utsträckning än äldre artister. Deras tid är här och nu, kan förvisso ge en karriär (ja, allas vår Pernilla Wahlgren fick sitt första stora genombrott 1979 i just ”Annie”). Men knappast i roller som Annie i ”Annie” eller som något barnhusbarn. Så en eloge till Kålle Gunnarsson som funnit sina juveler till denna i mångt och mycket storslagna föreställning.

Föreställningen i Göteborg har sin förlaga i den som just Kålle Gunnarsson satte upp på Intiman i Stockholm.

Nu, alltså, på Lisebergsteaterns lilla scen med en härlig närhet till publiken. På scen trängs 21 personer, en hund samt trion i orkestern. Trångt om saligheten, men scenen blir på teaterns vis stor. Från barnhemmet som styrs av den försupna miss Hannigan till New Yorks gator och gränder och senare till miljardären Olive Warbucks spatiösa lägenhet på Femte Avenyn.

Det här är en musikal som reser sig från misär till lycka. Musiken är i mångt och mycket klassiker, framför allt Annies ”I morgon” (fint sjungen av Lilly Bengtsson med klar och stark stämma) och barnhemsbarnens ”It’s a hard knock life”, som ju Jay Z satt tänderna i.

Jo, det är barnen som tar hem spelet med ren ock skär energi tillsammans med snygga danssteg och finfin sång. Miss Hannigan ska ju vara en roll som ska spilla över, men kanske inte så intensivt som Pernilla Karlsson gör henne, även om det väcker skratt. Hennes sång är däremot stark och oklanderlig. Pierre Hagman gör den kärve finansmannen mr Warbucks långt mycket vekare än tidigare uppsättningar jag har sätt. Det dröjer inte länge förrän Annie här har honom i sitt grepp med charm och sitt rättframma sätt. Passar å andra sidan bra med Pierre Hagmans vackert silkeslena stämma.

Ja, det är en uppsättning som är stor och strålande på Lisebergsteaterns lilla scen. Visserligen kan jag känna att en del scener jäktas fram, men i stort är ”Annie” en imponerande uppsättning i Kålle Gunnarssons regi. En perfekt musikal för hela familjen.

”Annie”, Lisebergsteatern, premiär 16 september, spelas till och med den 4 december.

Regi: Kålle Gunnarsson.

Manus: Thomas Meehan.

Musik: Charles Strouse.

Sångtexter: Martin Charnin.

Svensk översättning: Beppe Wolgers.

Koreografer: Daniel Larsson och Emil Söder.

Kostym: Caroline Eriksson.

Dekor/ljus: Ljus och Dekor.

Ljud: PM Audio.

I rollerna (för kvällen): barnhusbarnen Lilly Bengtsson (Annie), Viola Bengtsson (Molly), Thelma Modig (Duffy), Theo Axelsson (Jeff), Vera Freytag (July), Nova Qvarnström (Tone), Ingrid Bosæus (Tessie), Andrea Wærnqvist (Pepper/ensemble), Darius Manzoor (Carl/ensemble). Hunden Smilla (Sally). Pernilla Karlsson (miss Hannigan), Pierre Hagman (mr Oliver Warbucks), Angelina Rautalin (Grace Farrell), Emil Söder (Rooster Hannigan) och Johanna Lovis Håkansson (Lily). Ensemble: Mikael Hjelm, Simon Petersson/Hampus Berander, Samuel kling/Axel Jonsson, Christofer Nilsson, Kristin Skåre, Liv Sundblad och Sussi Björninger.

Musiker: David Eckstein/Jonatan Bengtsson (kapellmästare, klaviatur), Anders Ljungberg (kontrabas, klaviatur och fiol) och Mattias Undeback/Max Johansson (trummor, slagverk och klaviatur).