Arkellujah!

Passion. Ledda av Ola Salo gjorde the Ark en streamad konsert som gav mersmak.

Alla, åtminstone de flesta, vet att 2020 skulle vara det stora återerövringståget för Sveriges främsta glamrockare i modern tid, the Ark. Anförda av den mässande och vackert sjungande överste prästen Ola Salo skulle riket förgyllas med ett pärlband av konserter. Det kom en pandemi emellan, som krossade dessa ljuva planer inte bara en sommar utan två. För när 2020 sket sig skulle väl 2021 göra det…? Det blev som bekant inte så.

Men the Ark har legat i startblocken. Redan när jag intervjuade bandet i februari förra året hade killarna träffats i replokalen. Och redan innan Ola Salos magnifika show på Rondo, som ju till många delar var en hyllning till the Ark, var det klart att en återförening skulle ske. De var med andra ord på tårna.

Men Ola Salo, sång, Mikael Jepson, gitarr, Martin Axén, gitarr, Lars Leari Ljungberg, bas, Sylvester Schlegel, trummor och sång, och Jens Andersson, keyboard har fått hålla tand för tunga utan att ändå inte göra det. För det har filats, slipats, hamrats och snickrats på den där där comebacken.

Så för ett tag sedan kom besked. En streamad konsert från bandets replokal skulle lätta på trycket. För bandet självt. Men förstås också för gruppens fans.

Jag, som inte är överförtjust i streamade konserter och tycker att pandemin har gett ett överdrivet skärmtittande, bänkade mig med en blandning av förväntan och skepsis. Jag har ju ändå, förutom en räcka spelningar i Sverige från allt från Bananpiren, Trädgårdsföreningen, Liseberg till premiärspelningen på Trädgår’n för ”We are the Ark”-turnén hösten 2000, starten på triumftåget (även om jag då tyckte det fanns mer att hämta), också sett gruppen spela på Troubadour i LA, sett Ola Salo klättra på spröd inredning på en liten klubb i Austin och röja på CBGB i New York. det är en grupp med både karisma, låtar och kapacitet.

Från start är det ett taggat the Ark, som sprutar entusiasm långt utanför kameravinklar och skärmar. Har blir man som tittare med emfas inbjuden till en virvlande, om än kort session. Killarna är passionerade och njuter av stunden, det låter fantastiskt och produktionen är magnifik med kristallklar bild, som vore man där själv. Det är närgånget, värmande och inbjudande med en så ivrig Ola Salo att han glömmer sina internationella fans en lång bit in i konserten när han pratar svenska (och glömmer dem sen igen!).

Underbart är kort, heter det. Ja, sannerligen. Men så gav också the Ark löften om en ljuv återförening sommaren 2022.

Tack!

Låtlista 9 juni 2021:

1. Prayer for the Weekend 2. Clamour for Glamour 3. One Of Us Is Gonna Die Young 4. Have You Ever Heard A Song 5. It Takes A Fool To Remain Sane 6. The Worrying Kind 7. Calleth You, Cometh I

Staden i mitt hjärta

Göteborg fyller 400 år idag. Förmodligen är det så. För vem har egentligen koll på att det verkligen var 4 juni 1621 då Gustaf II Adolf ställde sig på Otterhällan, eller var det Kungshöjd, för att tydligt peka och säga orden som ingen vet att han sa ”Här ska staden ligga!”. Spelar roll. Det är nu som vi firar, om än så i skuggan av den fortfarande grasserande pandemin. 4 juni 2021.

Jag har ju varit med en bråkdel av stadens levnad. Men jag är inte desto mindre Göteborgs historia. Som alla dess invånare.

Detta är min resa.

Jag har haft förmånen att växa upp under 50-talet och fram mot detta nya decennium, i detta nya sekel, i detta nya millennium. Jag har sett staden från ett barns ögon, följt den med ungdomens ivrigt nyfikna blick, som vuxen modest konstaterat förändringar till det sämre och till det bättre. Göteborg har ständigt varigt stadd i rörelse på sin lerbädd mellan de ståtliga bergsknallarna, men så är det också en stad som rockar bättre än de flesta i Sverige.

1621 är förfärligt länge sedan. Mycket lite av det som fanns av staden finns kvar. Bränderna har tagit sitt i lågorna rov. Tidens tand har tagit annat. Nya kvarter har skissats fram, gamla har försvunnit. Kära byggnader har raserats för att likt Strindbergs ”Esplandadsystemet” skapa ljus och bättre förutsättningar: ””Här rivs för att få luft och ljus;//är kanske inte det tillräckligt?”.

Jag hade förmånen att få växa upp i den så kallade trädgårdsstaden Änggården. Nära till butiker, nära till lekplatser, nära till kamrater och nära till den stora staden i centrum, men också nära till de nya områdena som Högsbo, som byggdes blott några kilometer från oss. Stadsplanerarna hade dragit upp riktlinjerna, utanför oss skulle den stora, tunga Dag Hammarskjöldsleden bli verklighet på 60-talet. Den praktiska, men allt mindre utnyttjade Säröbanan – från Linnéplatsen till Särö – skrotades några år in på 60-talet, men fortfarande när jag började skolan kunde en rälsbuss vissla förbi oss Änggårdsbarn som stod och väntade på Tvåan mot Annedal och Annedalsskolan.

På promenadavstånd bodde mormor och morfar, hans som stod (och står) för vårt välstånd. Han som inte bara var en skicklig hantverkare med sinne för detaljer och design i sitt yrke som guldsmed utan också var en driven affärsman. Jag bodde hos dem emellanåt. Morfar skickade upp mormor på vinden, så var vi ensamma i deras sovrum för att lyssna på nattsändningen av Cassius Clay vs Sonny Liston. Morfar gjorde riktiga landgångar som vi åt, vackert dekorerade hönökakor; kanske drack han en öl. Om jag drack något alls, minns jag inte. Men jag satt storögd och höre på radiomannens refererande av matchen innan mina ögon slöts utan att jag fått veta vem som vann.

Morfar levde inte länge till. Prostatacancern tog hans liv hösten 1965. Mormor blev ensam, men jag höll henne sällskap och tillsammans med min syster gick jag och mormor för att se ”Sound of music” på Victoria, den stora biografen mitt på Kungsgatan. Bara några kvarter längre bort, på Drottninggatan, låg Alida Söderdahl, leksaksaffären vars skyltfönster lockade med alla sina bilar: Corgie Toys, Dinky Toys och exklusiva och dyra, danska, Tecnics. Jag älskade bilar. Älskade att leka med dem, bygga vägar som markerades av Legobitar, använde Fallerhus (som ju var till tågbanan) för att skapa en förort. Utanför mitt rum, i vardagsrummet var röllakanmattan perfekt i sitt mönster för att vara en storstad med imaginära höghus, staden vi inte fick åka till för vardagsrummet var förbjuden lekplats.

I hörnet Drottninggatan/Korsgatan låg Friluftsmagasinet. Butiken som sålde hockeyprylar som kunde tillfredsställa mitt nyfunna hockeyintresse. Staden blev större för varje meter som jag gick. På rasterna från Annedalsskolan gick vi. Upp på Nilssons berg för att utforska rivningshusen. In i Haga för gränderna och gårdarna. Annedals landshövdingehus där det ena inte var det andra likt och där Ehlers bageri låg på Albogatan med det mest spännande av alla. Hur jag visste det…? Jo, klasskamraten Hans var en i bagarfamiljen och jag fick följa med hem, upp för trapporna och in i lägenheten med alla halvtrappor och spännande prång.

Med klasskamraterna upptäckte jag kärleken och hur svårt det var. Sanning och konsekvens med Maggan och Sandra i huset där den senare bodde. Lill Lindfors ”Du är den ende” var soundtrack. Hos Sandra var jag på min första hippa, dansade min första dans, med Sandras femåriga syster Anna. Ingen i klassen ville.

Av tjejerna i klassen fick jag höra att jag inte hade pussmun. En besvikelse, förstås. När min klasskamrat Mikael och jag var ute på stan blev vi stoppade vid minst två tillfällen. Han som hade tre äldre systrar hade blivit klädd och klippt som en liten beatle. Jag hade också fått anamma längre hår, men klädstilen var knappast lika tuff. Dessutom var jag blond. Han mörk.

”Åh, vad söta ni är”, sa flickorna och plockade upp sina alldeles nya Instamatickameor.

”Får vi ta en bild?”.

”Nej, förresten. Inte du. Bara han”.

Jag klev ur bilden. ”Bara han”.

När band skulle bildas i skolan visste jag att jag kunde sjunga, till skillnad mot de andra. Men… bara mörkhåriga fick vara med.

Vid skolavslutningarna sjöng jag, för att jag fick, trots att de andra killarna inte hade lov till det och putte på mig för det. De sjöng illa. Jag bra. Det uppskattade fröken.

Frölunda torg invigdes. Åhlens hade blå byxor med gula revärer. Så nära ett par Sgt Pepperbyxor man kunde komma. Mamma sa nej. Frölundaborg invigdes. Bara ett stenkast från där jag bodde och alldeles bredvid Slottsskogsrinken, som var den första rinken jag spelade ishockey på efter mina stappliga steg på Stora dammen i Slottsskogen och Näcken uppe i Änggårdsbergen.

Vintrarna var kalla. Snön och kylan bet. Öroninflammationerna smet i legio in i mina öron. Sahlgrenska öron, näs och hals. Mammas tålamod. Min smärta. Läkare som stack hål på trumhinnan. Ofta utan bedövning, ibland blev jag nedsövd och drömde om hur jag smet med hela läkarkåren efter mig, ned på Liseberg, in i tunnelbanetåget med hela gänget efter mig.

Så högstadiet, Nordhemsskolan, den väldiga borg högt uppe på berget, tronande med anor från 1914, kärv och sträng i sin storslagenhet. Jag var inget ljushuvud, men en drömmare som önskade att jag kunde vakna och kunna; det har inte förändrats. Men så kan jag min franska och tyska dåligt, trots alla år i skolan. Är heller inget vidare på engelska. Riktigt usel på matte. Jag har andra kvaliteter. Ett annat kunnande.

Tonår. Möten med elever från Askim och Hovås som tog bussen in till Nordhem. Kärlek. Taffliga kyssar. Så Agneta, hon som redan som 13-åring tagit abort, som ville bli ihop med mig. Hon som flyttat in från tuffa Bergsjön till Landala, rökte och såg till att vi blev ihop på en skoldans i den lokalen som sedan blev Sprängkullen. Men kyssar räckte inte, hon ville mer. Lockade med mig hem till någon av hennes kompisar på Guldheden. Jag kom dit i min stickade, tajta tröja med snörning och v-jeans. Bussen från Linnéplatsen. Tre tjejer, mötte, som plötsligt bara blev hon och jag. Hon visste hur man skulle göra; inte jag, som bara kunde kyssas trots bristen på pussmun. Så skulle jag hem, bröt upp från sängen och i öronvrån ser jag hur Agneta gör ett tecken om att det inte blev något. Det skulle dröja innan det blev det. Men då var det inte med henne.

Hvitfeldtska blev gymnasiet. 60-tal hade blivit 70-tal. Beatles hade gett upp. Ny musik rullade in. Den olyckliga kärleken drabbade mig. Mobbningen också. Den som höll i mot en annorlunda kille med känslor utanför och ett stort hjärta innanför och med famnen fylld av drömmar. Jag klarade mig, men fick gå om ett år. Började skriva poesi, drömde om att bli poet, men förstod – efter pappas förtvivlan över mitt livsval – att jag behövde en inkomst för att kunna vara poet. Så varför inte skribent på GP:s kulturavdelning, mina dikter var ju från start från ett underbarn. Det var i praktiken bara att skicka dem till Svenska akademien i Uppsala (!) för att framgångsstenen skulle sättas i rullning. Ogenerad delade jag med mig av min diktkonst, för min förträfflighet var ju så stor. Men efter första sommarlovet kom en klasskamrat med en diktsamling av sovjetiske diktaren Jevgenij Jevtusjenko, jag blev omtumlad, ödmjukt insåg jag mina tillkortakommande och började skriva orimmat, fritt och ständigt. Med klasskamrater startade jag band. Vi repade i skolan. Vi la ner. Startade nya konstellationer. Uppträdde med musik vi skapade själva under namnet Morsans Profeter.

Och hockeyn. Den som tog mig till rinkar inte bara runt om i Göteborg utan också utanför. Ja, så långt som till norra England och Skottland.

Studenten utan något mål. Efter sommarlovet som tog mig till USA blev det litteraturvetenskap. Nya vänner. Studier som den studietrötta inte riktigt klarade av, trots att jag egentligen älskade ämnet. Nytt band bildades i något slags proggfåra, en bit från den tidigare rockjazzen. Men så kom punken och jag sveptes med i energin, i uttrycket och hittade nya vänner, tog med några gamla och stod plötsligt med ett band – igen.

Från att storögt tittat på jobbade jag mig in i centrum. Errols på Magasinsgatan öppnade. Pulsen. Intensiteten. Infallen. Euforin. Självbekräftelsen. Jag var mitt i en ström, men skapade också mina egna virvlar. Det var berusning och självförhärligande. Men första stor kärlek. Jag lärde mig att älska. Jag lärde mig att bli sambo. Jag lärde mig att akta en morgontrötts känsliga mornar.

Jag lämnade mitt barndomshem för Majorna. En etta med kök och toa inne. Kallvatten. Inget badrum. Det var mitt. Möblerade med möbler jag ärvt av min älskade mormor som gått bort några år innan. Flytt till Nordhemsgatan, mitt emot skolan där jag gått. Fick ta över min systers lägenhet. Rotade mig. Skapade. Märkte förmodligen aldrig de telefonsamtal som kom från kvinnor som ville höra min röst; min flickvän tog dem och svarade att jag inte vara hemma och la på. Kai Martin & Stick! hade blivit så mycket mer än ett punkband i mängden. Vi gjorde skivor, turnerade, var med i radio och tv, blev intervjuade.

Kärleken tog slut. Jag flyttade. Men bara längre ned på Nordhemsgatan Insåg att jag trivdes med mitt jobb på GT. Vill inte bli en globetrotter, även om transsibiriska lockade. Skrev allt mer i min roll som journalist. Bandet stannade verksamheten 1985. Nytt band bildades. Nytt band bildades. Paria och Parad. Ungefär samtidigt.

Men inspirationskällan hade sinat. Kemin från kreatörerna i Kai Martin & Stick! kom inte med i det nya laboratoriet.

Så mötte jag hon som skulle bli mina barns mamma. Vi flyttade till Änggården, en bostadsrätt. Min lilla vandring från barndomshemmet slöt närmast en cirkel. En son föddes för att följas av ytterligare en. Karriär och familjeliv. Men allt mindre hockey och allt mindre musik, även om coverbandet Glenn-Yngves skördade sin framgångar med mig som sångare. I slutet av 90-talet köper vi hus. Bara några nummer ifrån där jag växte upp. Men efter 18 år bryter vi upp. Hon flyttar. Jag bor kvar. Så nej, jag har inte kommit så långt i livet. Efter ett år träffar jag min själsfrände, hon som är min sol, min måne, min glädje, min klokskap, min kärlek och min största kritiker. Efter kraschen med skilsmässan slickar jag såren och blir en hel man. Ja, kanske till och med en bättre människa.

Jag jobbar intensivt. Vårdar min kärlek, finns för mina barn och mina åldriga föräldrar. Det är en intensiv karusell där jobbets utmaningar och påfrestningar med mobbningsliknade omplaceringar till slut gör att jag går in i väggen. GT, min arbetsplats sedan 35, vill inte ha mig och spottar ut mig med ett generöst avgångsvederlag. Jag tror att jag ska få nytt jobb, så gott är väl ändå mitt renommé. Men fåfängan sträcker sig längre än verklighetens krassa grin. Det skulle dröja.

Jag som famnar Göteborg får genom min kärlek Köpenhamn att upptäcka, staden hon kommer ifrån. Jag tittar på bilder, besöker gator, kvarter och tjusas av historien. Men lämna Göteborg, aldrig. Det är den lilla storstaden, möjligheternas stad och intryckens stad. 400 år och jag, som snart är 65 år och bara har levt en bråkdel av Göteborgs existens, vill fortsätta verka här. Jag har, som sagt, inte kommit så långt i livet. Jag spelar min ishockey, gör emellanåt min musik, skriver, det som jag en gång sa att jag skulle min försörjning från. Jag lever ett gott liv. Har min kärlek, mina barn, mina barnbarn och jag lever i den stad jag kan, älskar och verkar i. Gott så, eller hur…?

Stark urpremiär på ny musikal

Kärlek med historiskt perspektiv. ”Silverhjärtats hemlighet” är en nyskriven musikal som omfamnar det mesta och bästa. Här Stina Olsson och Filip Wikström. Foto: SIMON RUBIN

Jacobsonteatern, Artisten

Av: Martin och Jenny Schaub.

Synopsis och viss dialog i samarbete med Mats Kjelbye.

Orkesterarrangemang: Axel Mårdsjö och Martin Schaub.

Vokalarrangemang: Martin Schaub.

I rollerna: Stina Olsson, Gustav Gälsing, Nils Weibull, Filip Wikström, Martine Rishaugen-Hellman, Petra Björkman, Sesselja Ólafsdottír, Elvira Norbäck och Simon Rubin.

Regi: Nina Norblad.

Regiassistent: Emelie Sigelius.

Koreografi: Josefina Samuelsson, Nina Norblad samt ensemblen.

Kapellmästare: Daniel Lindén.

Musiker: Matti Carlsson och Simon Gumdundsson.

Ljusdesign: Fredrik Magnusson.

Ljudtekniker: Anders Kampe.

Ljudeffekter: Patrick Rydman.

Scenteknik: Mikael Eriksson.

Det är på många sätt och vis fascinerande att få följa musiker i det yrke jag har. Se hur de strävar i med och motgång, med tjurig envishet över sin egen förträfflighet, den eget inslagna vägen mot framgång. Som med In Flames. Som med Håkan Hellström. Som med paret Jenny och Martin Schaub, som med sitt West of Eden troget hållit fast vid sin kurs med popmusik i den irländska folkmusikfåran. Jag tror att jag bevakat bandet – och dem – i 25 år och ständigt har fått vara beredd på överraskningar. Martin Schaub har ju dessutom gjort karriär som en av Göteborgs främste arrangörer, som legat bakom Konserthusets utmaning Popical, där symfoniker möter popartister i ett spännande möte. Som Laleh, som Timo Räisänen, eller som Bob Hund.

Tillsammans med kollegan Patrick Rydman har han länge velat in i musikalens svindlande värld. Först ut ”Lily”, som sattes upp som ett slags test på Högskolan för scen och musik i Göteborg 2015. Allvar blev det med ”Närmare kanten”, återigen på Högskolan för scen och musik, med premiär för två år sedan. Då ett samarbete mellan Musikhögskolan och stiftelsen Gyllenkroken, som jobbar med människor med psykisk sjukdom eller dito funktionsnedsättning. En musikal som fått fortsatt liv både i form av cd och en ny uppsättning så sent som för några veckor sedan i Stockholm.

Patrick Rydman och Martin Schaub ruvar också på, kanske sin största satsning och uppsättning, ”Dead or alive”, som skulle haft premiär i våras på Malmöoperan, men som flyttats till 2022.

Men nu är det det strävsamma paret Jenny och Martin Schaub som ligger bakom ”Silverhjärtats hemlighet”. Ett besök för några år sedan på Stadsmuseet i Göteborg gav inspiration i allmänhet, men det hemlighetsfulla silverhjärtat från 1500-talet i synnerhet. Av detta fynd från 1916, som sedan dess legat i museets samlingar, har det gått från ett embryo till en fullödig musikal. Fascinerande.

Att mycket lite kunskaper om silverhjärtat finns, har inte hindrat paret, som gjort en story som sömlöst växlar mellan 1500-talets Nya Lödöse (där fyndet gjordes), 1916-talets Göteborg och nutid.

Återigen har Nina Norblad , studievägledare och sångcoach, på Högskolan för scen och musik uppvaktats. Ett erbjudande hon inte kunde tacka nej till. Återigen är det elever på skolan som fått en duvning i hur en slipsten till uppsättning ska dras. Med knappa medel och en produktion fylld av restriktioner har sannerligen ensemblen fått sig en utmaning att bita i. Här finns inget facit. Här finns inga klassiska musikalförlagor. Här är det bara att jobba från scratch och ödmjukt skapa. Så bra det har blivit.

Martin Schaub har ytterligare skärpt sina sinnen för hur musikalmelodier ska komponeras. Han spänner vitt och brett, från ensemblenummer till solistglans. Jenny Schaubs explicita och följsamma texter leker med. Första aktens ”Nånting stort” med Petra Björkman är en sprakande sång, som förtjust fäster sig. ””Fyra fåglar”, Daniels (Filip Wikström) ömsinta kärleksförklaring till Ella (Stina Olsson) glider från dur till moll, från skimrande lycksalighet till mörkaste smärta. Oerhört skickligt och musikdramatiskt med en svidande nerv.

Ja, några exempel i en musikal som ska och bör få längre liv på en större scen, rikligt orkestrerad plus scenografi. och kostym. Gärna med just de här tvåårseleverna, som alla har både bärighet i röst med personlig klang, där Gustav Gälsing sticker ut, samt scennärvaro. Det är både de och musikalen värda.

Scennärvaro. Andraårseleverna på musikallinjen på Högskolan för scen och musik har alla stark personlighet. Foto: EMELIE SIGELIUS

Ja, det här är en avskalad uppsättning. Blott keyboard, bas och trummor i orkestern. Dessutom har ensemblen fått jobba med avstånd, men snyggt vänt det till sin fördel. Där blir, exempelvis, en övergreppsscen oerhört stark – trots, eller tack vare, två meters avstånd.

”Silverhjärtats hemlighet” spänner över och bottnar i mycket: lättsamhet, trulighet, juvenil kärlek, svartsjuka, one night stand, gayrelation, fylla, pengar, drama, uppvigling, ond bråd död och så då silverhjärtats hemlighet. Se, en mycket fint komponerad och framförd musikal som en present till Göteborg 400 år. Grattis!

Närkontakt av första graden

Teater:

DÖDSDANSEN

Närgånget. I ”Dödsdansen”, på hemlig scen, blir Strindbergs drama inte bara närgånget utan också placerat i nutid med Lena B Nilsson och Andrea Paddington Edwards i huvudrollerna . Foto: NADIM ELAZZEH

Idé och koncept: Anton Källrot, Ylva Olaison och Jonathan Silén (Ögat)

Regi: Anton Källrot

Bearbetning: Magnus Lindman

Medverkande: Andrea Paddington Edwards, Lena B Nilsson, Jonas Sjöqvist, Sara Wikström/Ylva Olaison

Det är ju dramatikens elegans och märkliga möjligheter att röra sig i tid och rymd som gör den levande. Så kan August Strindbergs 121 år gamla pjäs få en aktualitet i denna nådens pandemiår. För när Folkteatern vill väcka liv i den förtynade tillvaron där kulturlivet dansar limbo är det med en uppdaterad version. Magnus Lindmans text har landat 2020/2021. Det vässade, förgrämda relationsdramat mellan artillerikaptenen Edgar och den före detta skådespelerskan Alice är nu mellan Hedvig och Alice. En dränerad relation som satts på sin yttersta spets i ett lockdown som blivit härdsmälta dem emellan. En karantän som blivit ett skruvstäd. Hedvid som gärna dansar till Robert Wells utmanas av Alices faiblesse för Rammstein och aldrig mötas de två, trots 25 års äktenskap. Silverbröllop väntar. Att fira, när obetalda räkningar samlas på hög, är en bedräglig chimär. Hela korthuset vibrerar och väntar på att rasa.

Scenen är hemlig, en spelplats vi inte ska avslöja, men interaktiv för oss sorgliga deltagare i detta närgångna drama. Torget, där vi samlas, blir snart en omedelbar spelplats där vi genom hörlurar och inspelningar guidas, väldigt suggestivt, in i dramat. Rösterna bakom oss… är de på riktigt eller tillhör de pjäsen? Den som så strategiskt går över torget, är det en roll spelad av Folkteaterns ensemble. Mannen på bänken…?

Vi går en och en, med klädsam social distans, in i huset och visas in i rum som alla är en del av iscensättningen, går en trappa upp, för att slutligen komma in i den sal där den egentliga föreställningen kan börja. Det är som att vara inbjuden till ett cocktailparty där vi snabbt blir panelhönor, ett med tapeterna. Vi hör, vi ser, men vågar ingenting säga.

Det är raffinerad scenkonst. Skoningslös, på sitt sätt. Där närvaron är omedelbar. Kraften total och ordets styrka total. Lena B Nilssons bittra Hedvig dominerar. Andrea Paddington Edwards Alice pendlar mellan uppgivenhet, en vuxen kvinnas tonårstrots och vilja att våga vara stolt självständighet.

Så kommer vännen Kurt (Jonas Sjöqvist), som en timid kil mellan de grälsjuka, på besök. Han som snart befinner sig förtvivlad i detta inferno av känslor och snart sätter eld på hans känslor. Som en skuggfigur dansar vår ciceron (för kvällen Ylva Olaison) in som en krockkudde, mildrande de stormiga känslorna. Hon är en av oss och ändå inte, den panelhönan som gör sig tydlig och visar oss vägen genom galenskapernas olika tempon.

Så dirigerar hon oss mot salens fönster. Vi står och blickar ut mot torget. Ett ensamt barn irrar över kullerstenarna. En kvinna rusar mot flickan. Mor och dotter förenas. Dramat vi är på plats för får en annan dimension. Strindbergs text i Magnus Lindmans uppdatering en annan stringens. Så står plötsligt vår cicerons där i samklang med berättarrösten i lurarna och vi är tillbaka i pjäsens famn. Vi voyeurer, som närmast ofrivilligt blivit betraktar av något vi inte kan vända blicken ifrån.

Personligen är jag väldigt förtjust i närheten som uppsättningar som ”Dödsdansen” ger (eller för all del ”En dåres försvarstal”, Järnstudions fina uppsättning, som går just nu), där man som publik så skoningslöst interagerar med uppsättning, med skådespelarnas närhet, där känslorna aldrig distanseras, utan med kraft landar rätt i ansiktet. Nej, nedsläckningen av kulturlivet under pandemin är inte av godo. Men kulturarbetarnas, oavsett om det är institutioner eller frilansare, vilja att skapa ur det omöjliga är stark och drabbande. ”Dödsdansen” är inget undantag. Det fiffiga med denna Folkteaterns pjäs är att den mycket lätt och elegant går att spela också på en större scen. Men ett så starkt möte, som detta, tror jag inte att det kan bli.

En självupptagen dåres fria fall

Teater:

EN DÅRES FÖRSVARSTAL

Manligt självupptagen. Eskil Lundgren spelar, med brinnande närvaro, författaren i ”En dåres försvarstal”. Foto: JÄRNSTUDION

Av: August Strindberg, texten bearbetad av Eskil Lundgren.

Regi: Björn Melander.

Med: Eskil Lundgren.

Det är klart att August Strindbergs ”En dåres försvarstal”, den självömkande romanen han skrev efter uppbrottet från Siri von Essen, tidigare satts upp på scen. Som monolog. Som nu. Men knappast med den intimitet som Järnstudion, den lilla göteborgska teatergruppen, nu gör med Eskil Lundgren i ensamt majestät, porträttlik i Tornrummet, teaterns lilla kryp in. Här blir allt hudlöst nära. Med den avskalade närheten behöver aldrig Eskil Lundgren överdriva, gapa eller gestikulera. Här blir det lilla stort nog och det är en fröjd att sitta som en av fem på behörigt avstånd i den lilla salongen.

Ja, ni kan historien. Strindberg är utom sig av svartsjuka. Detta på gränsen till vansinne äter sig in och upp honom fullkomligt. Allt som inleds med mötet med fru Siri von Essen, som sedan blir en passionerad historia och, efter hennes skilsmässa, ett glödgat äktenskap där ingenting är nog för den kitslige författaren.

Det är en patetisk man, som inte kan stötta sin hustru, som inte kan lita på henne – eller hennes kärlek till sin man – och vars tärande fullkomligt sliter allt gott itu. ”Le plaidoyer d’un fou”, ja, den skrevs på franska, kom ut 1895. Den blev översatt starkt förmildrad först efter Strindbergs död 1912, men har senare fått löpa fritt i sin kverulans.

Man tänker, att över hundra år skulle placerat mannen i gemen i ett både mer modernt och modest sammanhang. Men pjäsen speglar sig väl i sin samtid. Tyvärr…

För några veckor sedan fick ”Druk” (på svenska ”En runda till”), danske regissören Thomas Vinterberg, en Oscar för bästa internationella film. Det är en historia som fyra rätt så misslyckade, medelålders krisande, män som med hjälp av en liten gnutta alkohol förhöjer sin livslust och sitt espri. Men mycket vill ha mer. Snart blir de självömkande herrarna allt mer självupptagna i takt med berusningen. Vad sambor/hustrur/kollegor/elever tycker är på något sätt egalt. Mig först, oavsett om jag så pissar ned mig i den äktenskapliga sängen.

Under våren har norska tv-serien ”Exit” kramat skiten ur manlig misär där finanashajarna i Oslo simmar bland droger, alkohol, våld och horor, där de sistnämnda är varor inhandlade för excesser man helst vill glömma. Men då männens hustrur söker något utanför rollen som kuttersmycken, ja, då slår den sårade manliga fåfängan till med blint raseri, svartsjuka, elakheter och våld.

I verkligheten så bjuder män fortsatt upp till rätten att ha total kontroll över ”sina” kvinnor, som ska slås till fostran och tuktelse. Knappast ett knep som är gångbart, ens för männen själva.

”En dåres försvarstal” är mannen skildrad i sin egen bleka ynkedom, som villigt låter sig bli offer för sina känslor, de mörka, uppslukande, som drar ned honom i ett svart hål. Som gör honom till offret. Ljuset…? Nej, det flämtar knappt. Lika lite som självdistansen och -kritiken.

Eskil Lundgren är kusligt bra i rollen som författaren. Från den stund han kommer in i salongen, där gästerna bjuds på tilltugg och, om så önskas, vin eller mousserande. Han presenterar sig själv, börjar berätta om pjäsen, för att sömlöst glida in i den roll som han aldrig släpper.

Många är de mindre teatrar i Göteborg som undvikit dårens självömkan, utan istället valt att anta utmaningen i dessa coronatider. Folkteatern likaså (spelar bland annat just Strindberg och hans ”Dödsdansen” i vår). Att ”våga” möta en liten publik med små uppsättningar, som blir hudlöst nära och gripande, är förstås modellen. Ett sätt att närma sig publiken som gärna för mig kan få en fortsättning, även om det förstås inte är så ekonomiskt försvarbart.

Järnstudion kan nu stoltsera med utsålda föreställningar under våren. Jag hoppas att ”En dåres försvarstal” får fortsätta sin självömkan även i höst.

Roadtrip i valda delar – 3

Vi har en plan. Men först frukost. Personalen är delvis utbytta. Men oavsett team är det trevliga människor, även om det inte har så stor koll på just de rekommenderade restriktioner som hotellets ledning själv förespråkar. Vi välkomnas till vår frukost, har redan packat och är startklara så fort morgonmaten har intagits. Z gör, med min milda hjälp, en ytterligare en beställning på tre löskokta ägg utöver den mat vi får. Servitrisen är uppmärksam, säger att hon ska se vad köket kan göra, återkommer och frågar hur många minuter som äggen ska koka. Får svaret: ”Fem minuter”. Vi äter vidare på den serverade maten, sörplar i oss det goda kaffet (högsta betyg vistelsen igenom) och in kommer tre ägg, som nu Z ska skalpera med sin manick.

Tada. På den tredje dagen vid det tredje försöket får Z sin tre löskokta ägg. Lyckan är total. Dessutom har hon nu övat upp färdigheten med äggkaparen, som allt går som en dans.

Vi är redo att checka ut. Har inte varit helt nöjda med vår vistelse, det finns några varv till att skruva på för etablissemanget som har varit öppet cirka ett år. Men vi har heller inte utnyttjat faciliteterna, valt att lata oss. Men av de ESS-hotell vi hittills gästat är Pigalle och Bellora i Göteborg bäst, följt av Steam i Västerås och förstås Ystad Saltsjöbad samt Falkenberg strandbad. Nu återstår Marienlyst utanför Helsingør, Fýr i Hemsedal, MJS i Malmö… om det nu inte finns fler.

Så vi checkar ut, betalar notan och backar ut Tiggan för en färd söderut. Jag har en from förhoppning om att stanna till vid Monkeysport i Södertälje. Z gör en tveksam tummen upp, tar ut färdriktningen och vi lämnar storstaden och närmar oss delmålet. In på snirkliga vägar i en stad jag aldrig besökt, känner igen lite namn och ser en skylt till Scaniarinken och kommer med Z:s hjälp till Monkeysport. Måndagar. Stängt. Idag? Måndag. Bara att styra kosan ut från Södertälje och vidare nedför E4. Vi tar sikte mot Norrköping, men kanske finns det några secondhandbutiker på vägen…? Nej, vi går bet. Men Norrköping har, centralt. Så Norrköping blir det. Men där fanns också en tanke om att stanna över natten, strax norr om stan, på det av en vän rekommenderade, mytiska Stenkullen. Hotellet man ser i backen från Kolmården. Z ringer på chans, får svar av den trevliga ägarinnan. Men, nej, det finns inte rum för oss. Vi ger oss dock inte så lätt. Så på återseende.

Tiggan tar oss till Norrköping centrum. Parkera på Gamla Rådstugugatan, promenerar mot angivna secondhandbutiker som stoltserar med tomma lokaler den ena efter den andra. Nå… vi kliver in i Linden, ett köpcentrum, där jag besöker toaletterna, smiter efteråt in i en butik som säljer herrkläder till outletpriser. Provar två skjortor med för långa ärmar för mig och tackar, går ut och lämnar lokalerna för nästa. Norrköping verkar ha pippi på tätt sammankopplade köpcentrum och i det tredje på raken finns en Stadsmissionen som vi rotar runt i en kort stund. Nä, här fanns inget att hämta.

Tillbaka till bilen, men innan dess ett varv i kvarteren där bilen står. Upprustade kvarter där gamla kåkar fått stå kvar. Charmigt och med en historia. Vi är nära Motala ström, ja, så nära att vi förstår att Strykjärnet inte är långt borta. Hämtar bilen för att komma nära och inser långt efteråt att bilen hade kunnat stå kvar. Vi var ju där, fast på andra sidan. Men det blir mot Kungsgatan och ny parkering vid Korsgatan, nära strömmens vilda vatten. Så blir det en rejäl promenad, där jag har lite för lite kläder på mig, i mina grå Zarabyxor (secondhand, Mölndal), svart skjorta (loppisfynd från Holte), Oscar Jacobsonväst (Hede outlet), röda handskar, vinröd Stetsonmössa ( precis som handskarna Ragtime herr, Göteborg, secondhand), svarta Sneaky Steveskor (secondhand) och H&M-kavajen, den svarta i sammet (Stadsmissionen, Mölndal). Men det får gå.

Strömmen är evigt rasande och vilt vacker. Vi går över broar och promenadspångar, Z köper kaffe och glass och vi går in i Kärleksparken där vi förärar varandra en kyss vid pusshållplatsen innan vi sätter oss ned och dricker hett kaffe, tittar på det aldrig sinande vattnets eviga flöde och äter våra glassar. Så in i museiområdet, som de gamla industriområdet nu har blivit. Så många män och kvinnor som slitit där för brödfödan, de som byggt det land som nu lever i. Nej, måndag är museet stängt. Ja, kanske också på grund av pandemiska skäl. Men kraften i historien är lika stark som Motala ström är strid.

Vi tar en sväng om kafé Broadway, det anrika konditoriet som hyste medlemmarna i Eldkvarn. Men dessvärre är lykta dörrar vår sorgliga melodi denna dag.

Vi ser en klassisk gul spårvagn passera, väljer att ta adjö av Norrköping. Men känslan är att vi kommer återvända någon dag.

Så vidare söderut. Depåstopp, återigen, i Mjölby och med full tank ut på E4 igen. Hungern gör sig påmind och Z är bestämd. Det ska vara mat och utsikt. Jag kommer på Brahe hus och har för mig att där finns en parkering. Så låt oss hitta någon hyfsad mat som vi kan sitta och äta i bilen. Z är smartare än så och finner ut att Brahe hus har en restaurang, en vägkrog som dessutom får goda betyg och dessutom är coronasäkrad.

Topp. Det tar vi.

Vi hittar rätt, efter att jag har kört av för tidigt. Parkerar och finner en restaurang som har vidsträckt utsikt och en lockande meny. Z tar fisksoppa. Jag raggmunk med fläsk. Samt dricka därtill. Det smakar förträffligt och utsikten är i toppklass, även om man gärna skulle ha sluppit lastbilarna och trafiken som dundrar förbi på motorvägen.

Nå, vi förser oss med reskost och Z köper karameller till sonen på beställning. Men när vi nu ändå är där måste vi ju gå tunneln under motorvägen och se ruinen som ekar tom och mystisk, men som aldrig tidigare blivit besökt av en förbiilande bilist som jag.

Jag förstår att Per Brahe dy valde platsen för detta palats. Maken till vy. Synd att inte mycket blev som det var tänkt och att huset bara 58 år efter att det stått klart härjades av en brand och blev en ruin. Enastående utsikt är det, hur som.

Jo, vi hade under gång bestämt oss för att skippa en övernattning tll. Hemmet i Göteborg lockade och vi trotsade aprilvädret, som bjöd på sol, regn, snö och blåst innan vi kunde checka in på vårt eget boende. För som det heter, borta bra, men hemma bäst.

Samtidigt, med en firma som håller på med renovering av fönster och balkongdörrar var det ju rejält kallt inomhus. Lyckligtvis är sängen inte så stor och med närheten till Z blir allting ändå varmt.

Roadtrip i valda delar – 2

Vi reste oss efter en god natts sömn. Vi sträckte ut på morgon, hade vår frukosttid 09.30, så ingenting brådskade. Utanför, när vi lättade på de tunga draperier som gjorde rummet mörkt trots ljusets tidiga inbrott, kunde vi konstatera genom de flortunn gardinerna att poolen nedanför redan var fylld av aktivitet. Ja, någon låg i sin bikini och solade, som om det var juni, juli, augusti istället för en fin vårdag i april.

Så masade vi oss upp ur sängarna efter att jag har läst lite ur romanen ”Ett färgat liv” (skriver om den här), skrollat runt i mobilen, tagit del av nyheter och NHL-resultat och samtalat med Z. Morgontoalett, påklädning (min rödrutiga dress från LA, byxor och väst, Etonskjorta (secondhand) och scarf käckt knuten, ett par svarta myggjagare (Tiger, secondhand) på fötterna och vi kunde styra mot hotellets matsal.

Det var hyfsat glest med folk, vi blev snabbt placerade – efter att ha inväntat hovmästaren – vid ett bord med utsikt mot Höggarnsfjärden och Kummelnäs på andra sidan vattnet. Vi blev rekommenderade att hämta kaffe/te/drycker själva vid disken en bit bort, men annars kom frukosten – efter förfrågan om allergier eller kostval – till bordet: en skål med skramlade ägg, bacon och salladslöv, en korg med bröd, ett fat med pålägg, yougurt, en burk med frukt. Allting fräscht och tilltalande. Vi tog tid på oss. Lät oss smaka. Hade inte så mycket att jäkta för.

Klädd för frukost med den bästa. Foto: KAI MARTIN

Bröt så upp. Gick till rummet och borstade tänderna, tog våra jackor och begav oss av. Mot Stockholm. Men först ett stopp vid Elfviks gård, anrikt, som gav oss en smula historik (boplats sedan lång, lång tid) och lite kik in i en secondhandbutik för prylar. Fint, men dyrt och inte för oss. Så tog vi oss vidare, åter mot Lidingö Saluhall, men nu för den intilliggande Röda korsetbutiken. Dit var det en prydlig kö med avstånd, så vi tog vår plats och lät vårsolens strålar smeka våra bleka anleten. Väl inne gjorde vi våra lovar, men vi bedrog oss när vi trodde att Lidingö skulle borga för klass i butiken. Det var inte alls, som exempelvis favoritbutiken Røde kors i Lyngby. Men allt kan ju inte vara som man önskar. Så ut och in mot den kungliga huvudstaden där en dejt väntade.

Vi körde ner i de mäktiga tunnelsystemen, tog sikte mot Roslagstull, hamnade så småningom på Birger Jarlsgatan och vek in på Rehnsgatan för att hitta en p-plats på Tulegatan utanför Norra Real. Vi var tidiga, så det blev en promenad. Uppför Rehnsgatan, över Sveavägen, uppför Kungstensgatan och trapporna vid Obsevatorielunden, förbi parken och de spirande scillorna på kullen och en pausering för googlande. I närheten fann vi Myrorna på Norrtullsgatan som förärades ett besök. Vi hade redan innan konstaterat att avståndstagandet inte var en självklarhet. Folk, främst unga, snek gärna nära förbi. Men så gick det också att läsa i DN under helgen, att covid ökar bland barn och unga. Vi vände dem ryggen, pressade oss mot väggar och försökte visa med att tydlighet att distans är att föredra. Men vilka är vi att påpeka…?

I butiken tog man en galge för att expediten skulle kunna avgöra hur många som fanns inne. Ett smart drag och det fanns manöverutrymme, men ändå dras folk till en plats som jag står vi och kikar. Som om ingenting har hänt under ett drygt år. Jag masar mig undan för att konstatera att farsen ska upprepa sig. Vi gör processen kort i butiken. Hittar inget.

Går ut mot Obsevatoriegatan och knallar nedför Upplandsgatan, smiter in på Revolv, en vintagebutik med plats för två och en expedit/ägare som är beredvillig och trevlig. Z, för det handlar om damkläder, fastnar och vi tillbringar en knapp timme i butiken. Z provar plagg efter plagg, jag provar toan som fungerar utmärkt, men utan att fastna för något. Kanske främst för priset, som är en smula för högt. Så ut igen, fortsatt promenad på Upplandsgatan. En kik på klockan och det är dags att dra sig mot vårt ställe för den planerade dejten. Vi går Rådmansgatan ned, korsar ånyo Sveavägen där det i korsningen pågår en polisaktivitet; några poliser förklarar för några demonstranter att det är över, inte fler än åtta, det vet ni… och allt går lugnt och stilla till. Men de stackars poliserna tvingas att stå nära för att förklara. Vilket utsatt jobb.

Vi närmare oss Sibirien, passerar de gamla spårvagnshallarna, korsar Birger Jarlsgatan och fortsätter på Rådmansgatan. Vårt mål är mr Cake, där vårt sällskap väntar och där det ska vara gott om plats att sitta. Z stannar till i en liten secondhandbutik, provar en Paul Smithblues, som dessvärre är för liten, men väldigt snygg. Men kommer ut med en vacker, grön filt från Hälsingland. Svenskt hantverk, alltså, som ägaren säger sig vilja ha 200 kronor och ändrar sig inte heller när prislappen visar det dubbla. Snyggt. Dessutom fick Z en tygkasse att bära fyndet i. Till den butiken återvänder vi, men jag har nu tappat namnet på den.

Det är bara några 20-tal meter till mr Cake, solen skiner och när vi kommer har vännerna P&K precis kommit. P har jag känt i över 40 år, från vårt första möte som punkare i Gallerian där han var hjärtlig, generös, öppen och nyfiken. Det visade sig senare att han var trummis och våra vägar kom att kantas framöver på mer än ett sätt. Hans ljuva fru K lärde vi känna i samband med NHL-matchen i Global Series när New Jersey och Edmonton möttes i Scandinavium. P är, förutom musiken, hängiven hockeyfan och dessutom (nu mer före detta) ishockeymålvakt. Så paret var nere i Göteborg och vi umgicks med middag, hotellnatt (var för sig i olika rum, vad tror ni…) samt såg matchen på bästa platserna.

Stockholmspromenad. Foto: KAI MARTIN

Vi valde solen utan mr Cake och efter lite dividerande och efter distanserade ömhetsbetygelser, då vi inte sett på ett tag, bestämdes att Z och jag skulle handla, för vi ville bjuda P&K på fika/maten. En lång kö ringlar sig in, en efter en blir insläppt i takt med att folk lämnar lokalen ur en annan dörr. Smidigt och smart. Men inne är det stimmigt. I och för sig en ambition med glest mellan borden, men bättre upp skulle jag säga och dessutom är kökulturen inne under all kritik. Två meters rekommendation krymper snabbt till en halv. Känner mig fångad. P ringer och säger att de fryser. Kan vi ordna bord inne. Vi görs så och försöker skapa utrymme utan att sitta för tätt. Inte helt lätt. Men vi har trevligt, äter vår mat, smakar vår kaka och dricker vårt kaffe och bubbelvatten. Tiden rusar iväg och vi har korkat nog bokat tid för middag klockan 17.00 på hotellet, så vi tvingas bryta upp samkvämet.

Går tillbaka efter avskedet till bilen. Styr mot Lidingö via de gigantiska tunnelsystemet, ut på Lidingö och tillbaka till Ellery Beach House.

Vi är inte överdrivet hungriga. Tajmingen är fel och vi har oss själva att skylla, biter i det sura äpplet, gör oss redo för den tidiga middagen efter den sena lunchen och kliver in i reception där det är trångt, ställer oss för att vänta på hovmästaren för vårt bort och konstaterar med en gång att här var ambitionerna låga beträffande utrymme. Bakom hovmästaren pulpet sitter ett större sällskap vid ett runt bort, mellan dem en trång passage som också har ytterligare ett bord för två. Sanslöst och osmart.

Loving distance…? Tror inte det. Foto: KAI MARTIN

Vi blir placerade vid ett bord med klädsam distans till andra sällskap. Jag sitter bra. Men Z får en placering där hon dels sjunker djupt ned och dels tvingas sitta med armarna högt upp. Vi ber om ett annat bord. Får det. Hamnar vid en passade ut till terrassen som är frekvent utnyttjad. Vi ber om ytterligare ett bord och landar nu rätt. Z sitter med blicken mot Höggarnsfjärden och får se en väldig Viking line-färja styra in i farleden mot hamn i Stockholm. Vi beställer mat. Z en blomkålsrätt. Jag en entrecote. Jag tar ett rekommenderat glas rött till. Z väljer bubbelvatten, som även jag får. Maten kommer. Men håller inte och definitivt inte med den prisnivån. Entrecoten, som gör vi bättre hemma, är skivad och ligger på en bädd av ratatouille. Till det kokt potatis. Det smakar inte mycket för de 395 kronorna. Z blomkål är delvis överkokt och delvis för aldente. Vi äter och tiger, sätter upp notan på rummet och avviker efter en kopp kaffe. Men vi tröstar oss med shuffleboard, där vi strider om segern i en jämn kamp innan vi bestämmer oss för rummet och vår egen relaxavdelning.

Teven går på för nyheter och ”Muren”, där vi klarar oss hyfsat bra, för att vid nio blir Kanal 5:s visning av ”BlacKkKlansmen”, som fängslar trots de ivriga reklamavbrotten. Regissör Spike Lee lyckas igen.

Söndag morgon är som en repris på lördagen. Frukosten dukas upp vid ett annat bord, återigen beställer Z tre löskokta ägg för att få tre hårdkokta. Hon använder sin äggtopsknipsare och börjar lära sig hantverket. Efter frukosten tar vi en promenad runt huset, kollar in poolerna, bastu, padelbanorna och bryggan för friskt och stärkande bad i fjärden; dock inte för oss. Vi klarar oss torrskodda, siktar in oss på nästa dejt. Nu är det min faster Anja, som snart fyller 87, som jag inte sett sedan november 2017, men talat med i telefon, förstås. Med ska också hennes dotter Anna, min kusin, vara. Inte heller henne jag sett sedan november 2017.

Z guidar den utsträckta vägen mot Täby och ned mot Hägernäs strand. Vi ska ses utomhus och jag vet inte riktigt i vilket skick min faster är. Att vara pigg och nyter i telefon är ju en sak. Vi parkerar, inväntar Anna, ser en ung människa med rollator och skyddsvisir komma ut ur min fasters hus. De alerta rörelser skvallrar om att det inte är min faster och vi bidar vår tid. Anna kommer, tittar mot min faster hus och säger ”Där är ju mamma”. Jaha, den pigga varelsen var alltså snart 87 år och inte några och 30 som jag trodde. När jag berättar det för henne, då vi väl har närmat oss och hälsat, blir hon självklart förtjust och bjuder på en lite balettföreställning. Viga och spänstig, men orolig för det där med balansen.

Det är en fröjd att få träffa henne och min kusin. Vi tar en stilla promenad i det område som en gång flygflottilj där pappa motvilligt gjorde lumpen som malaj. Han som var så flygintresserad och var flerfaldig svensk mästare i modellflyg, tvingades kvar på backen på grund av för dålig syn.

Det är mycket nybyggen i området, där husens fasader är inklädda för att komma till bukt med slarv med isolering som nu alltså måste göras om. Men kors i taket, den gamla, grå flyghangaren är kvar och minner om den tid som har varit och fortfarande landar pontonflygplan om somrarna vid strandkanten.

Bevarad hangar. Foto: KAI MARTIN

Vi tar farväl med ett vi ses igen. Styr ut mot E18, ringer ett samtal som förblir obesvarat. Med ett svar hade det kunnat ha blivit en kort färd nordost ut mot kusten och en väns sommarställe. Nu kör vi istället söderut, får för oss att Saltsjöbaden kanske vore värt ett besök. Z googlar fram att Grand Hotel Saltsjöbaden ska ha ett afternoon tea. Klart vi ska ha det. Krånglar oss via köer och vägar och tunnlar, ständigt dessa tunnlar, mot vårt deltidsresmål och hinner ut ur bilen då ett par som parkerat strax före oss återvänder. Stängt, är beskedet. Nej, något afternoon tea blir det inte, jag som har på mig min tredelad tweedkostym och alla. Snopet.

Men vi överger inte Saltsjöbaden helt. Strax intill ligger Vår Gård, slottsliknande. Kanske kan vi få oss en fika eller lunch där…? Nöden tränger och jag försvinner in i hotellet faciliteter. När jag kommer ut är Z försvunnen. Jag letar i den lätt besatta restaurangen, men ingen Z där. Går ut i foajén. Ingen Z. Tittar utanför, utan resultat. Ringer. Får svar. Hon är en våning upp, någonstans i environgerna. Jag lommar upp för trapporna, går i några konstförsedda korridorer och hittar så Z och vi slår följe. En matsal står öppen med dukade bord och förväntningar, ett kök ha belysningen påslagen, vinflaskor och bubbel kantar väggarna, men inte en kotte är där. Vi fortsätter får promenad tillbaka, förundrade över att allt är öppet, men övergivet och tomt. Stället har sin konst att betrakta, vi står och stirra uppskattande på några tavlor innan vi återvänder till bilen och kör mot Lidingö.

Men först ett stopp hos P, där jag ska hämta ett par topnotch målvaktskridskor som han inte längre använder. Tanken är att jag ska försöka sälja dem och hitta en potential köpare bland mina målvaktskollegor i Göteborg. Det blir snitslad bana, av från Essingeleden och in på Stora Essingen. Vi hittar snabbt rätt adress, kliver in i huset och upp i en fantastisk lägenhet där vi bjuds på kaffe och bubbelvatten. Vi stannar för någon timmes tjôt och hinner väntan i K, som har varit ute. Så tackar vi för oss, krånglar oss från en ö för att komma till nästa; det blir lätt så i Stockholm.

Vi funderar på mat. Hungern har ansatt oss hårt. Våra späda kroppar skriker efter föda. Jag minns en kiosk på vägen mot Elfsvik med japansk kost. Vi tar oss dit. Z hämtar en matsedel och vi dividerar om vad vi ska välja. Som vanligt då vi är hungriga blir det varken hackat eller malet. Istället åker vi till Coop i Lidingö centrum, där vi tidigare köpt blommor och choklad till kära faster. Tanken är återigen en kväll med plockmat, för det förbeställda bordet i hotellets restaurang har vi bokat av, av förklarliga skäl. Men det blir inte mycket av plockmaten. Någon åt. Någon efterrätt. Något godis. Istället tar vi japanen, det vill säga Miyabi, och får med oss varsin bento. Kommer med våra kassar till hotellet, dukar fram och slukar maten till något på teven. Kvällen går. Blir sent. Jag gör mig i ordning för natten. Läser min bok. Somnar.

Roadtrip i valda delar

Man gör så gott man kan när situationen är som den är. Så när resfebern sätter in löser Z och jag det på vårt eget vis. Jo, ständigt med covid i åtanken. Ständigt med respektabelt avstånd till allt och alla förutom oss själva. Ja, nu skulle det visa sig att just ett avstånd skulle uppstå mellan oss, men mer om det senare.

Hösten 2020 var ambitionen att vi skulle hälsa på våra kära vänner P&G i Vietnam, där han (P) leder ett norskt företag i kustorten Nha Trang. Nu blev det ju inte mycket av några resor alls detta coronaår och när de väl var hemma på semester så gick inte våra scheman ihop för en dejt. Men nu! De hade kommit till Oslo för att vara med då dottern skulle nedkomma med våra vänners förstfödda barnbarn. När allt väl landat lyckosamt tog sig P&G till Uddevalla, staden där vi först träffades, för att bo med sin son. Nära och bra, tänkte Z och jag och styrde kosan dit för ett första stopp på den roadtrip som vi nu iscensatte.

Strålande väder, E6:an norröver, lindrig trafik och med Z:s guidning tog vi rätt stigning uppför Uddevallas höjder, parkerade och kunde få träffa P&G, om än för en kort stund. Utomhus, förstås. Men kaffe blev det och ett kort hej till P, som är arbetsidog, går upp klockan tre på natten för att möta upp sin vietnamesiska personal och sedan stå på hela dagen med möten med sina norska arbetsgivare. Jag är stor beundrare av P och hans karriär i livet, från punkaren som jobbade på bandet på Saab till denna position. Och G, som så troget följer sin make, men inte för att vara devot. Istället tar hon chansen, skapar sitt eget liv och sina förutsättningar inför dessa nya utmaningar. Det är lätt att gilla dem.

Så kort audiens med P och en timmes sittning med G då solen valde att värma upp sydsidan på huset. Men när molnen svepte bort all värme i ett nafs var det också dags för oss att bege oss av. Vi taxade ut från parkeringen, körde ned mot Uddevalla centrum, in mot torget via Asplundsgatan där jag varit mycket hos kreatören Lars Wallin, som även han är en kär vän från U-valla city. Vi parkerar nedanför kyrkan, går ned mot en indier som fortfarande serverar lunch och får en hyfsat stabil bit mat för en hyfsat lindrig slant innan vi styr mot Jönköping via Vänersborg/Trollhättan/Grästorp/Vara/Falköping (där vi köper kaffe på McDonalds i farten) och vidare mot staden så vackert beläget vid Vätterns södra strand.

Sverige håller på att vakna med våren. Dagarna är ljusa, det blekgröna visar på ambition att öka till mer intensiva färger, träden knoppas; allt känns förhoppningsfullt. Z har letat reda på Elite Stora Hotellet, ett anrikt sådant, där vi ska tillbringa en natt. Vi lyckas få en parkering precis utanför och den annalkande stormen piskar redan Vättern vild och drar och sliter i träd och buskar. Snabb incheckning i det utmärkta rummet och snabbt promenad ut ur detsamma för en tur på stan som vi aldrig, egentligen, har besökt.

Vi är på jakt efter systembolaget och vi är på jakt efter plockmat för en afton i varandras sällskap på rummet och, ja, framför teven. Vi går en snitslad bana fram till systembolaget i något köpcentrumkomplex vid Munksjöns norra strand. Handlar tre flaskor vin (ja, inte bara för en kväll, men för den vidare färden), märker att det där med avstånd i köer är inte de trevliga jönköpingsbornas starkaste gren. Men just i den tävlingen skulle de snabbt bli besegrade, skulle det visa sig. Coop är nästa anhalt och vi plockar på oss vid delikatessdisken, fyller vår korg och betalar för att sedan fortsätta vår oguidade tur i Jönköpings centrum. Det är gågator, nedstängda butiker och inte speciellt mycket folk denna tidiga torsdagskväll strax innan stängning. Z hittar in i en Cerverabutik, köper en äggtoppsöppnare i hopp om att göra den dagliga dosen av ägg lättare. Sedan masar vi oss till hotellet för att förpuppa oss och njuta av mat, vin, frukt, teve och varandra.

Lite otippat för mig har vi blivit engagerade i ”Robinson” och följer nu serien dag för dag. Det är klart att det inte är helt oväsentligt att jag av produktionsbolaget blev anmodad att söka, men av olika skäl inte kom med. Vi kan inte låta bli att spekulera i vem som är ”jag” av de karaktärer som plockats ut.

Gäster på Stora Hotellet i Jönköping. Foto: KAI MARTIN

Natten kommer. Dagens randas. Vi går ned till frukostmatsalen i det stora hotellets tysta tomhet. Det finns några gäster till som låter sig smaka av frukostbuffén, men någon trängsel är det inte. Vi sitter och ser hur blåsten river i Munksjöns yta och de angränsande träden. Äter upp vår frukost, gör oss redo för att checka ut, men först en egen tur i det spatiösa hotellet; vi kommer in i några fina salar där man kan tänka baler och grandiosa fester, men också trista konferenser.

Så packade och klara tackar vi för oss efter en god natt och kör mot E4. Men första tanka på Tanka. När Z upptäcker vart vi ska har jag redan åkt för långt, sett några kommunalarbetare som står med lövblås och ska blåsa bort löven från trottoaren i den starka blåsten. Kämpa, grabbar! Men där Bilia är finns ingen Tanka, som brukligt är. Den krångliga vägen som jag tog efter bristande hörsamhet mot min codriver var alltså för jäves. Samtidigt kunde jag konstatera att tanken skulle räcka till Linköping, så vi tog ut ny kurs.

Vackra vyer vid Vättern. Foto: KAI MARTIN

Vägen mellan Jönköping och upp på höjderna längs med Vättern är ett panorama som man som förare sällan får se. Men snegla lite går ju och gör jag. Vi blåser på i frisk fart i de lika friska vindarna. Mot Mjölby och via Z:s guidande stämma in till en Tanka, där Tiggan får fylla buken med livsgivande bensin för fortsatt färd norrut. Utan stopp tar vi oss till den kungliga huvudstaden och vidare genom det enorma tunnelsystemet (så glad att Stockholm fått alla dessa pengar för vägbyggen när Göteborg stolt poserar med sin stillastående bilparad på E6 genom stan) och ut mot Lidingö, som är vår destination.

Ellery Beach House är målet, tre nätter i exklusiv miljö. ESS Group, som äger hotellet, är ju av ett Göteborgsföretag som startade med Ystad saltsjöbad för att senare växa. Vi försöker beta av deras hotell, har klarat av en del – även de i Göteborg – och det snobbiga hotellet med spa- och sportambitioner är nästa att bocka av.

Men först Millesgården och det egentliga syftet med resan. I denna sobra miljö med Carl Milles skulpturer i slående vacker omgivning finns ju också en utställningshall som nu huserar Vivienne Westwood, en ikon inom design. Som punkare har det sina skotskrutiga skäl att vara intresserad av henne, för tillsammans med förre maken Malcom McLaren startade hon ju butiken Sex på 430 Kings Road i London, affären som sålde hennes kreationer och där Sex Pistols skapades. John Lydon (Johnny Rotten) är fortfarande hennes kreationer trogen.

Känsla för fashion. Foto: KAI MARTIN

Det är en hisnande utställning med kläder som är fantasieggande, smarta och ständigt utmanande. För tröttnat har 80-åriga dame Westwood inte gjort; hon står på barrikaderna för miljötänk och allt annat än slit och släng. Men man har från Millesgården varit lite för prydlig och städad. Ingen musik finns som ackompanjerar kläderna genom hennes olika epoker och det är synd, där det är något väsentligt. Ändå, jag är glad att vi fick chansen att se denna utställning som stänger ner 9 maj.

Vi passade ju också på att kliva ut i friska luften för att se resten av Millesgården, för statyerna, utsikten, samlingarna, byggnaderna.

Så till hotellet för incheckning via en lång, snirklig väg över fina Lidingö för att nå vårt mål, som är placerat längst ut på Elfsviks udde. Det vill säga diagonalt så långt från bron som anslutet Stockholm och ön man kan komma. Vi parkerar, tar vårt pick och pack, går mot receptionen och vägen är friskt kantad av resliga tallar där vinden ruskar om deras väldiga kronor. Incheckning går smidigt, vi blir väl mottagna och hittar snart vårt rum. Som vanligt med ESS-hotellet finns det något preppy över rummen, ett slags amerikansk snobbig stil som går igen i de hotell vi har gästat (förutom Pigall i Göteborg, som är något extra utöver allt annat). Trivsamt, bekvämt och med en säng som sträcker 240 cm på bredden (!).

Men i rummet går det inte att öppna fönstren, så det är bara att förlita sig på luftkonditioneringen. Det finns inget skrivbord att sitta och jobba vid (om man nu önskar det) och bara en fåtölj. Vi har ju åter tänkt förpuppa oss på rummet och åker därför in mot Lidingös mer bebodda trakter. Z har googlat fram Lidingö Saluhall, en snilleblixt, beläget i en märkligt mediokert betongköpcentet. Men väl inne är klassen hög och servicen likaså. Återigen blir det plockmat, åtminstone för Z som satsar på ställets egen potatissallad, dito köttbullar och lax. Jag hugger på en koreansk råbiff. Lite ost och kex till oss båda. Vi noterar också en Röda korsetbutik, som för tillfället är stängd, men som öppnar på lördag morgon. Vi åker tillbaka, stannar vid en Ica för komplettering och vidare mot hotellet. Fredagskvällen kan börja.

Fest. Foto: ZEBA BJÖRN PEDERSEN LÖWEN-ÅBERG

Men… avsaknaden av ytterligare en sittplats är prekär. Z är lösningsorienterad, går ned till receptionen, blir lovad en stol som senare kommer med roomservice. Festen är snart igång och det blir ju lätt så i Z:s sällskap, timmarna glider från kväll mot natt och vi somnar i denna gigantiska säng. Vi, som tycker om varandras närhet, upptäcker på morgonen att vi ligger i varsin kant av sängen; den sociala distansen har tagit sig nya uttryck.

Drama, mord och feelgood med Göteborg i centrum

Blandat bokligt. Fem Göteborgsförfattare som speglar sin stad på olika vis.

Ulrika Nandra: Ett färgat liv (Forum)

Att journalisten och författaren Ulrika Nandra har en delvis indisk bakgrund är inte oväsentligt i denna hennes debutroman. Med en sårig dotter–far-relation i centrum blottas en hel värld med Göteborg, New York, London, Tanzania och Bombay som fond. Den framgångsrike konstnären Amal är född i Tanzania av indiska föräldrar, präglad av kultur, men är också en man som färgats av 60-talets frigörelse. Den som har gjort att han träffat svenska Siri, förälskat sig i henne och flyttat från multikulturella London till ett Lilla London stadd i förändring. De båda bildar familj där dottern Saskia fostras till självständighet. Men med ålderdomen radikaliseras Amal i sin sikhiska tro, så när Saskia meddelar att hon är gravid med en muslimsk man brister det och en avgrund öppnar sig mellan far och dotter. Bara denna relationen är värd sin historia, men Ulrika Nandra vill mer. In vävs också Saskias frilansande journalistiska gärning, där hon i Bombay jobbar med ett reportage om korruption, sexuellt utnyttjande och makt kontra fattigdom. Det är farlig mark, men under gång kommer information om sin far, som inte ens han vet om. ”Ett färgat liv” öppnar för rasism, radikalism, förtryck och cementerade strukturer. Hur lever man som färgad i Sverige…? Hur möter man en allt mer radikaliserad make/far…? Ulrika Nandra har författat en väl hållen historia, som aldrig släpper taget, men engagerar desto mer.

Peter Gissy: En avgörande ledtråd (Hoi förlag)

Landskronafödde göteborgaren Peter Gissy vet hur en kriminalstory ska dras. Sedan 1996 har han varit flitig inom genren och skapar skickligt bladvändare i syfte att underhålla. ”En avgörande ledtråd” spinner måhända lite slentrianmässigt kring mordet på en ung kvinna. Förre polisen, nu rättspsykolog Michelle Mohlin sätts motvilligt på fallet och dras in i en våldsam historia med livet som insats. Peter Gissy trissar skickligt upp tempot i berättandet. Göteborgsmiljöer svischar förbi i en rasande fart precis som genrens schabloner med seriemördare och utsatta kvinnor, tidspressad polis och en stad stadd i både kyla, mörker och fukt. Men ur detta hittar ändå Peter Gissy sina karaktärer och skapar ett krimdrama som fungerar väl för förströelse.

Tony Fischier: Mannen som försvann (Lind & co)

Tony Fischiers bakgrund är brokig: punkare, plit, musik- och filmrecensent, pennsamlare, journalist och nu, vid 58 års ålder, författare. Han kastar sig huvudstupa in i krimgenren med sin kriminalkommissarie Niklas Ragnvik i centrum, en karaktär med en plågad bakgrund med en försvunnen storasyster sedan många år och en skilsmässa. Ragnvik må vara en ensamvarg, men är inte genrens klassiska kommissarie; faktiskt lite mer mångfacetterad än så med en väl avvägd mix av styrkor, svagheter och känslomässiga tillkortakommande. Tony Fischier nöjer sig inte med bara en seriemördare utan två, som båda härjar samtidigt. Han har också hittat en Lisbeth Salander-karaktär i vardande med privatdeckaren Maxine Adlercrantz, men hon fasas ut en aning ju längre historien lider. Lite synd. Men jag är övertygad om att hon kommer ta mer plats i de kommande böckerna som Tony Fischier har inom sig. ”Mannen som försvann” rör sig, precis som Peter Gissys ”En avgörande ledtråd”, inom bekanta krimrevir. Men Fischier har tålamod med sin berättelse, vågar ta sidospår för att senare knyta dem samman till den röda tråden. Han är dessutom införstådd med det polisiära arbetet. Bara polisradiokommunikationen i slutet av boken är en fröjd att ta del av. ”Mannen som försvann” är skickligt författad med en driven story som göra boken svår att släppa ifrån sig.

Jessika Devert: Dagboken jag aldrig skrev (Printz publishing)

Inspirerad av ”Bridget Jones dagbok” har journalisten och författaren Jessika Devert skapat en underhållande feelgoodroman med plats för mycket skratt. Istället för en 30-någonting kvinna är det 50-åriga läkaren som kraschar in i klimakteriet och mormoderskap under ett svindlande och underhållande år. Varje kapitel är alltså en vecka, det handlar med andra ord om 52 under detta år med dagar insprängda som underkapitel. Skriver man feelgood ska det vara lättsamt, men inte utan djup. Detta klarar Jessika Devert utmärkt väl, som kan sin karaktär och har empati med också distans till henne, för det är definitivt ingen biografi. Hon är all in med sin läkare, både vad det handlar om för- och nackdelar, som stormar känslomässigt trots ett tryggt förhållande.

Micha Foss-Ghazarian: De som inte syns (Tallbergs förlag)

En präst som bokdebuterar och gör det inom krimgenren…? Jo, så är det. Med ”De som inte syns” kliver Micha Foss-Ghazarian tillbaka i tiden till ett Göteborg strax innan millennieskiftet. I Vasaparken, bakom universitetsbyggnaden, hittas flera a-lagare döda. Mördade, visar det sig. Poliserna Gustav Nyberg och Lisa Forss med kollegor på spaningsroteln får att göra i ett listigt flätad historia med solkiga kanter. För Foss-Ghazarian bryr sig inte bara om polisens arbete för att trigga historien utan också om offren; vilka är det, varför har de hamnat där de hamnat…? ”De som inte syns” är den första i raden om Gustav Nyberg och Lisa Forss i en planerad trilogi, som ska röra sig framåt i tiden.

Frölunda som Bob Lindeman

Ni minns kanske Hasseåtages improviserade Lindeman… ja, den om fotbollstränaren Bob Lindeman. En karaktär som Hasse Alfredson målade upp med komisk skärpa och där Bob Lindeman uppmanade centerforwarden Nisse att springa och ställa sig i hörnet i det runda tornet i Halmstad.

Lite där har Roger Rönnberg, Frölundas tränare hamnat med sina spelare. En förklaring, bland flera, varför laget gjorde neslig sorti i slutspelet mot Rögle. Från vässad form i höstas till mer än medioker efter nyår var det kanske inte att vänta annat. Men att Frölunda hamnar just i hörnet utan att ha kreativitet att komma in på mål är ju förstås inte bara lagets fel utan också motståndarnas förtjänst.

Kanske är det så att Roger Rönnberg, som lett laget framgångsrikt sedan 2012, är renons på idéer, kanske har hans röst börjat eka tomt i omklädningsrummet och på isen – en inte helt oväsentlig idrottspsykologisk tes. Möjligen har den nya tränartrojkan inte hittat rätt – de assisterande tränarna har ju kommit och gått under åren – och därför inte gett Rönnbergs spelidéer full kraft.

Sorti för Frölunda.

Men låt oss börja bakifrån. Målvaktsteamet Johan Mattsson och Niklas Rubin har, precis som föregångarna har haft, Kristoffer Martin som målvaktstränare. Få av Frölundas målvakter, Lars Johansson undantaget, har utvecklats som de borde och har potential till. Spelet runt kassen är för taffligt för att sorteras in som okej på den här nivån. Agerandet mot skytten är, framför allt i Mattssons fall, mer i positionering nära kassen än ett agerande för att krympa ytan för skotten att leta sig in. Det är förstås ett samarbete med försvaret, ett arbete där målvakten ska känna sig trygg i sitt handlande. Men där har det kärvat.

Men helt klart måste Frölunda se över målvaktspositionerna och hur man tränar sina keeprar. Och, väldigt väsentligt, hur många målvakter från juniorleden har gått vidare till A-laget…? Nej, där har laget inte mycket att slå sig för indianenbröstet.

Lägg till att Frölundas backar har blivit för omständliga. De snabba omställningarna är för saktfärdiga och lättlästa. Med laget väl i anfallszon hamnar man i ett vridande och vändande längs sargen utan att skapa situationer som hotar framför mål. Ja, Ryan Lasch saknas. Hans förmåga att hålla i puck och leverera passningar är unikt och ledde till Frölundas framgångar de säsonger han var med. Men om han inte är på isen får man väl rätta mun efter matsäck och skapat ett annat spelsystem. För någonstans är det där laget har hamnat, i ett stereotypt spel som motståndarna lärt sig och där de snabbt klär av Frölundas hot.

Visst. Rögle är inte ett favoritmotstånd för Frölunda. Men som det har sett ut i kvartsfinalspelet är inte ok. 3–20 över fyra matcher. Var fanns hjärtat? Var fanns vilja i försvaret att hålla motståndarna stången? Var fanns kreativiteten i anfallet? Uppoffringen framför mål som skapar den oreda som i sin tur skapar möjligheter till mål? Vem eller vilka ville kliva fram som hjältar, som jokrar för att överraska…? Ingen, visade det sig.

Nu blir det räfts och rättarting efter att Frölunda svalt den sura karamellen. För andra säsongen på raken har laget hamnat i brygga efter nyår utan att krångla sig ur den positionen. Det är minst en säsong för mycket. Det finns mycket att fundera över, men Bob Lindemans taktik är passé.