Klassiker i smärtsam nytolkning

Teater:

SCENER UR ETT ÄKTENSKAP

Scener ut ett trasigt äktenskap. Susanna Helldén och Göran Parkrud klar av och klär om Ingmar Bergmans klassiker. Foto: PER LARSSON

1973 skakade Ingmar Bergman om svenskarna med tv-serien ”Scener ur ett äktenskap”. Med Liv Ullmann och Erland Josephson som Marianne och Johan fick svenska folket kliva rätt in i sovrummet där det äkta parets äktenskap nagelfors i detalj. Serien lockade en miljonpublik… ja, 3,5 miljoner såg den och blev drabbade. Det påstås att skilsmässostatistiken ökade markant med köer till familjerådgivningbyråer direkt efter att den tv-sänts.

En annan tid, förstås. Men då Teater Tofta ställer denna klassiker på scen ekar det både dåtid, unket och ovädrat, men ändå fräscht, om paradoxen tillåts. Göran Parkrud som de senaste somrarna har ställt sin trilogi ”Törst”, ”Vilse” och ”Glömska” på Tofta Teaters bastanta tiljor, har tagit paus från både författande och regiskap den här gången. Inte konstigt. Att ställa tre starka familjedraman på varandra så tätt låter sig inte lätt göras och frågan är om det någonsin gjorts inom svensk scendramatik. Istället ställer han sig nu på scen mot sin käraste, Susanna Helldén, för att vrida och vända, slita och bända på Ingmar Bergmans Johan och Marianne.

Äktenskapet som ställs i glans i den inledande scenen, då en reporter ska spegla den, hamnar snart allt mer på sorgkant med tillvaron. Den självförhärligande Johan mot den devota Marianne, en obalans, en otillfredsställelse. Inom ramen av detta äktenskap börjar det knaka, de båda når inte varandra varken fysiskt eller i förmågan att kommunicera. Tio år äktenskap krackelerar och blir abrupt avslutat när han finner en annan och flyr för att lämna hustrun och sina båda döttrar.

Susanna Helldéns Marianne är inledningsvis besvärande blek och undfallande i bjärt konstrast till Göran Parkrud skroderande Johan. Ser man i början fortfarande en Liv Ullmann och en Ernst Josephson klär paret på Tofta snabbt av den kostymen för att klä om till sitt eget uttryck. De växlar skickligt mellan humor och bitterhet, kärlek och hat i detta utstuderade famntag där ingen av dem kan släppa taget.

”Scener ur ett äktenskap” visar inte bara en relation i regression utan också på karaktärer, trots allt, stadda i förändring. Johan blir allt mer ömklig och patetisk. Marianne mer och mer självständig och stark. Denna pardans gör Göran Parkrud och Susanna Helldén med skärpa och svärta utan att någonsin kunna vädra ut detta unkna äktenskap.

Scener ur ett äktenskap

Teater Tofta, premiär 10 juli 2021, spelas t o m 21 augusti.

Av: Ingmar Bergman

Bearbetning: Stefan Larsson

Regi: Marcus Larsson.

I rollerna: Susanna Helldén (Marianne), Göran Parkrud (Johan) samt Jonathan Böiers (Palm, reporter) .

Scenografi och ljus: Beate Persdotter Løken.

Dekorsnickare: Stefan Westerberg.

Kostym och mask: Agnes Parkrud.

Komposition och ljuddesign: Ludvig Sjöstrand.

Teknik: Jonathan Böiers.

Habs får vänta – Tampa för svåra

Så är det över. En snöpt serie med start precis efter nyår såg sin final i natt med ett ovanligt sent Stanley Cup. Men inte så sent som 2020, då den prestigefyllda pokalen restes i skyn av Tampas lagkapten Steven Stamkos i oktober efter spel inför tomma läktare och i den så kallad bubblan i Edmonton där slutspelet avgjordes efter en rejäl paus efter covid-utbrottet i mars.

Nu spelade alltså NHL en förhållandevis kort serie innan slutspelsfasen drog igång. Alla hade sina givna favoriter. Alla visste så väl att det var dags för Edmonton, för Colorado, att Las Vegas eller Toronto skulle stå där som segrare i denna tuffa, intensiva och ständigt dramatiska sport.

Men det blev inte så. Montreal Canadiens överraskade med att slå ut Toronto och besegra Las Vegas. Plötsligt stod laget i final för första gången sedan 1993, då man vann över Los Angeles Kings. Montreal, med sina fans som andas och lever ishockey, har suktat efter ett framgångsrikt slutspel. Staden som såg ishockeyn som modern sport födas 1885 med första inomhusmatchen ar längtat, för traditionen är djup, rik och stark med Habs, som det mest framgångsrika i NHL med över 20 vunna Stanley Cup.

Men möjligheten har alltså dröjt. Nu var laget i och för sig aldrig nära. Förra årets finalister Tampa Bay Lightning dominerade finalserien 2021 med ett lag som har bredd och kunnande. En kedja är inte den andra lik. Men samtliga formationer har vassa anfallsvapen och signifikativa spetsegenskaper. Försvarsspelet är effektivt med Victor Hedman som anförare och Ryan McDonagh som defensiv kraft. Till det slovaken Erik Cernak, ryssen Michail Tjergakov och tjecken Jan Rutta… Med en ledare som Steven Stamkos och en kreatör som Nikita Kucherov, så fanns medel att dyrka upp Montreals stabila försvar och hitta in bakom målvaktslegendaren Carey Price.

Greppar bucklan. Steven Stamkos på väg att lyfta Stanley Cup för andra året i rad.

Ja, målvaktsduellen skulle ju komma att bli magnifik med två av världen just nu främsta målmän med två olika spelstilar. Prices positionssäkra och förmåga att läsa spelet mot Andrej Vasilevskijs smidiga, följsamma och explosiva. Båda var genom finalserien magnifika att se, undantaget Montreals första på hemmaplan (den tredje totalt) där Carey Price föll igenom och släppt mål – tillsammans med laget – som han normalt sett inte tappar. Men i vinstmatchen, match fyra, fanns lugnet och stabiliteten samtidigt som Tampa Bay Lightning trampade tomgång.

Väl på hemmaplan märktes inte det i match fem. Förvisso stod laget bara för ett mål, överraskande Ross Colton 13.57 i andra perioden. Men i spelet dominerade Tampa och Montreal fick sällan någon chans. Om det ens blev något såg Andrej Vasilevskij till att tryggt stänga till.

Nu har laget för andra året på rad snott till sig Stanley Cup på ett övertygande vis. Hockeysäsongen är över för den här gången. Så också för min del. En månads vila innan det är dags för is igen… för sjuttielfte gången med samma entusiasm. Det spel som aldrig slutar att fascinera med sin fart, elegans, intelligens, balans, spelförståelse, sina färdigheter, individualism, kollektiva styrka och kraft.

Mitt i prick

Att efter ett pandemiår starta ett nytt etablissemang är kanske både djärvt och dumdristigt. Men Oche vågar och satsar. Under begreppet gastro gaming kan man alltså här på Norra Allégatan, ett stenkast från Järntorget i Göteborg och granne med O’Learys, få möjligheten att äta, dricka och spela dart.

Nytt med spets. Oche, på Norra Allégatan, förenar mat och dart i ett pricksäkert koncept. Foto: KAI MARTIN

Oche må vara nytt i Göteborg, men konceptet har funnits ett tag och restauranger finns sedan tidigare i Oslo och Amsterdam. Lite internationell prägel, alltså. Precis som spelet dart, som kanske mest kopplas samman med något anrikt pubbesök i Storbritannien. Här är det emellertid sober miljö i nya, spatiösa lokaler, som (när restriktionerna släpper) kan husera flera sällskap. Vill man går det att vara ett gäng på tolv, men man får då sikta på att dela in sig i lag för att samsas kring darttavlorna. Rekommendabelt är annars fyra eller sex. Vi var det förstnämnda och det passade bra för vi vara alla noviser på spelet.

Här finns det möjlighet för alla gracer, nybörjare som semiproffs. Darttavlan i kork är listigt kopplade till en dator som känner av var pilarna landar. På så sätt räknar den ut poängen beroende på vilka spel man spelar. Spelupplägget är också hyfsat pedagogiskt, men inte desto mindre utmanande.

Man startar med att ge sig själv ett spelaralias kopplat till en selfie och väljer sedan vilken grad av spel man vill utmana. Enkelt, inledningsvis, svarar då man sedan ska hantera pilarna. Men så roligt. Här är det lätt att fastna.

Vi valde, klokt, att inleda med dryck och mat, där vi fick en smakmeny som övertygade. Med snabb, trevlig, effektiv och informativ (kanske lite för hastig) service blev vi upplysta om maten och serverad den. Här handlade det om plockmat att äta med händerna, men bestick och tallrikar fanns att tillgå samt, förstås, servetter.

Vi inleder med välsmakande pitabröd med hummus med rökt peppar. En effektiv starter, som kryddades på med fräscha, friterade räkcrackers med dillsalt och limemajonnäs till tonfisktärningar. Allt snyggt och aptitligt upplagt, ett tema som skulle följa under den kulinariska delen av kvällen.

Räkor på tostadacrisp med koriander, lime, avocado och habanero retade aptiten ytterligare. En röra upplagd på blåmajsskal gav även det mersmak. Så kom pizzan gånger två. Dels en lätt kryddstark med n’duja, burrata och salladslök, dels en med löjrom, rödlök och gräddfil… mums.

Efterrätten med egenhändigt gjord pinnglass med mild moccasmak gjorde succé till kaffet.

Så, ja, vi var i lagom balans för att spela dart efteråt. Vi drack några öl/cider till, men helt klart är att vill man att kvällen ska vara länge ska man kanske inte vara för törstig. Dart är svårt.

Oche rekommenderas varmt och har i familjen blivit en tuff utmanare till Boulebaren.

Danmarks sak för svår

Det var ju den omöjliga semifinalen. På Wembley. I fiendeland. På en arena med en publik som häcklar sina motståndare och förbehållslöst hyllar sina egna. Danmark, som av alla lag i EM i fotboll för herrar, haft den svåraste, tuffaste och mest omöjliga resan med starten mot Finland, då lagets främste stjärna Christian Eriksen fall ihop livlös på planen och räddas genom en snabb vårdinsats. Allt medan ett chockat lag skyddar sin lagkamrat mot paparazziallmänhetens hyenablickar och produktionsteamens okänslighet när ett liv står på spel. Det blev, dessutom, förlust, när matchen märkligt nog fortsatte efter en längre paus.

Förlust även i den andra matchen, mot Belgien, av ett helt klart påverkat landslag som inte klarat att vända traumat till en triumf. Men så i den nödvändiga matchen mot Ryssland vände det.

Lagandan, individualismen, den enskilde som kuggade samman med sin lagkamrats espri, ledares taktik, det klassiska laget före jaget och nationen för Christian Eriksen. Danmark gick vidare till slutspel och gick vidare genom åttondels- och kvartsfinaler med ett bländande effektivt spel. Rutinerade spelare som Simon Kjær, Martin Braithwaite, Thomas Delaney, målvakten Kasper Schmeichel med flera skapade stabilitet och oförtrutlighet, ”gymnasisterna” Mikkel Damsgaard och Kasper Dolberg blev kreatörerna, konstnärerna som skapade på ytor som ingen tidigare sett. Yussuf Poulsen nötte, höll boll, hotade, blev skadad för att återvända för senare kamper. Danskarna hittade en väg genom det svåra mot framgång…

Så nu England. På Wembley. I London. I England.

Det är klart att Danmarks sak skulle bli för svår.

Men… danskarna spelade ogenerat sitt eget spel. Mötte engelsmännen högt. Vågade utmana efter att britterna inlett förvisso malande tungt men utan att kunna hota. Så blev det en böljande spel. Så blev det intressanta hörnor för Danmark där man samlade sina egna och motståndarna i klungor för att likt biljardkulor sprängas vid den slagna frisparken för att skapa målchans. Precis som vid frisparken där klungsituationen gav en ny frispark för danskarna till vänster utanför engelsmännens målområde. Det blev en klassisk frispark. Slagen med precision, men mer som en poets beskrivningen av en rörelse än en ingenjörs kalkylerande. Mikkel Damsgaard, nyss fyllda 21, slår bollen med kraft men på samma gång som en smekning med en bredsida som når Harry Kanes och Harry Maguires luggar, som fladdrar i vinden vid upphoppet, över muren, mot Jordan Pickfords förtvivlat utsträckta hand, som känner bollen svida in i mål.

Det är fotbollskonst. 30 minuter är spelade och Danmark leder med 1–0. Mot England. På Wembley. I London. I England.

Men, som all sport, kan det sköna snabbt ändras till en brutal verklighet. England vilade inte på hanen. Utmanar direkt. Kvicksilvret Raheem Sterling löper i djupled. En gånger. Två gånger. Kasper Schmeichel är en reaktionssnabb, placeringssäker gigant i målet. Hindrar målet från påhälsning. Men… På kanten rinner Bukayo Saka. Danmarks försvar revas, blottor öppnas och när Saka skickar in bollen tvärt och djärvt parallellt med mållinjen är det inte attackerande Raheem Sterling som stöter bollen i mål utan Danmarks försvarare Simon Kjær.

Nio minuters ledning förvandlas i hast till en kvittering och dramat får en fortsatt anspänning med lika fortsatt utbyte av målchanser. Nu blir England mer och mer skoningslösa i sin ambition att avgöra under ordinarie tid. Danmark är i limbo, det kreativa, över hela banan så aktiva, försvarsspelet ligger nu lågt, stångas, kämpar, lider, slår i från sig. England vill annat. Slår. Slår hårt. Slår igen. Danmarks spel knäar, men lyckas hålla ihop över 90 minuter med tilläggstid.

Förlängningen väntar. Den nu så obalanserade balansakten fortsätter. Förutom någon fruktlös omställning från danskarna med skott från stinna ben är det inte mycket chanser spelarna från vårt broderland får. Strax innan första förlängningskvarten är slut kommer det. Den bestraffande straffen. Raheem Sterling glider in från höger, får en lätt känning mot knät när Joakim Mæhle försvarar. Ur alla vinklar och vrår på reprisbilderna är det ingen straff. Hellre fria än fälla. Men så inte för Danny Makkelie, domaren. Så inte för det tekniska hjälpmedlet VAR, som stöttar domarens beslut istället för att hjälpa honom. Harry Kane är skoningslös mot Kasper Schmeichel, men först på returen då den danske målmannen med kraft räddat den slagna straffen. 2–1, ett resultat som Danmark aldrig klarade att krångla sig ur.

Men, handen på hjärtat, om Danmark klarat att rida ut förlängningsstormen med ett oavgjortresultat, hade man då klarat straffarna. Jag tror inte det. De danska spelarna hade fått löpa ordentligt utan boll, försvarat sig ned på fotknölarna. Jag tror helt enkelt inte deras mjölksyrefyllda ben hade klarat straffkampen.

Nu blir det istället en idealfinal: England mot Italien. Som Uefa önskar.

Förlösande skratt

Buskis:

SOMMARBUSKIS

!!!

Skratt i sommar. Med ”Sommarbuskis” firar Vallarnas friluftsteater 25-årsjubileum. Foto: BO HÅKANSSON

Vallarnas friluftsteater, Falkenberg

Med: Stefan Gerhardsson, Siw Carlsson, Annika Andersson, Jojje Jönsson och Mikael Riesebeck samt Yvonnes Kusiner.

Bäst: Vad väljer man mellan Annika Anderssons subtila komiska prestationer, Mikael Riesebecks underbara överspel eller Siw Carlssons rockklös…?

Sämst: Tajmingen, men det är inte så konstigt.

Fråga: Hur mycket pallar Siw Carlsson…?

Det är i Falkenberg det händer. Åtminstone om man vill uppleva underhållning från scen. Inte mindre än tre scener är igång: Falkenbergsrevyns ”Bäst of” i Hwitans trädgård, Teatergläntans uppsättning av ”Bröderna Lejonhjärta” och då 25-årsjubilerande Vallarnas friluftsteater.

Jo, det finns ett sug efter föreställningar och bara till ”Sommarbuskis” på Vallarna, en hastigt ihopsatt föreställning då lättade restriktioner medgav detta, blev biljettrycket högt. Uppsättningarna på Vallarna har blivit en självklarhet för många, ett sätt att fira sommar, att hålla tradition och få skratta åt sådant som är lätt att skratta åt. Så det är klart längtan har varit stor.

Här bjuds på ett axplock av figurer som passerat revy på scenen nere vid Ätran: Olvert, Augustina, Dag-Otto, Blyge Örjan och Rakel  ser åter dagens ljus. Men det är Rakel (Annika Andersson) och ivrigt mumlande Lennart (Mikael Riesebeck) som startar 25-årskalaset. Oblygt tar paret plats längst fram, fäller ut sina campingstolar och inväntar föreställningens start. Enkel, effektiv humor, som åtminstone landar väl hos mig.

Men det är ju i förstone på scen som det händer och här spänns bågen både slappt, högt, vitt och brett. Precis så som det ska med buskis. Stefan Gerhardsson är, som förstås hela ensemblen, i sitt rätta element, där han och Krister Classon en gång startade: med gitarr, musik och en rejäl portion grov humor under läppen. Det är svårt att värja sig. Somligt tramsigt, en del listigt, annat på pricken och allt som oftast under bältet med ett dundrande friskt humör.

Nej, man får inte vara fin i kanten när det bjuds upp till humor på Vallarnas friluftsteater. Här vädras det mesta på det mest oförargliga sätt.

Annika Andersson kliver in och ut ur roller i ständiga kläd- och perukbyten och är alltid så effektivt komisk med sitt subtila spel. Mikael Riesebeck ägnar sig åt övertygande överspel på ett sätt som man inte annat kan än älska. Vilken komiker han är! Jojje Jönsson vädrar, till publiken förtjusning, sin Dag-Otto, men har så mycket mer att bjuda. Siw Carlsson mullbänkarnas primadonna, en komedienn som är grov i mun med osviklig tajming och fullkomligt rasande rolig i sin vilda Jerry Williams-rock’n’roll. Att hon orkar, gamla damen!

”Sommarbuskis” är underhållning för stunden, en paus i vardagen, ett skratt som förlänger livet. Och, som det heter, delad glädje är dubbel glädje. För det finns ingen tvekan om att publiken längtat lika mycket som artisterna och musikerna på scen.

Tack och adjö

Portugal, Tyskland, Nederländerna, Kroatien, Wales, Österrike, Frankrike och Sverige. Det är, om man ser på det, ingen dålig samling fotbollsnationer. Problemet för samtliga är att åttondelsfinalen blev för svår. Givna vinster förvandlade gulddrömmar, eller åtminstone kvartsfinalchanser, till grus och haveri. Fråga Tyskland. Fråga Frankrike. Fråga Nederländerna. Fråga Portugal. Fyra länder som definitivt hade siktat mot den åtråvärda EM-pokalen.

Kroatien var ju det otippade finallaget i senaste VM, där laget förlorade mot Frankrike. Men den klang- och jubelföreställningen då blev till intet nu. Portugal, EM-vinnare senast, orkade inte upprepa bedriften. Nu blev favoriterna Belgien för svårt.

Österrike, Wales och Sverige siktade väl mest på att gå vidare, egalt om det blev som grupp tre, två eller etta. Så ruskar Sverige om och tar sin grupp. Det lyfter vi på hatten för.

Men hur såg det ut sedan…? Janne Anderssons manskap har från målvakt, försvar och mittfält sett likadant ut. Men anfallsparen har skiftat. Marcus Berg och Alexander Isak var snubblande nära succé mot Spanien, när Sverige slog rekord i brist på bollinnehav och skapade ett så lågt stående försvar att motståndarna tog siesta. I andra matchen fick de fortsatt förtroende, men först då Robin Quasion kom in mot Slovakien gav anfallet resultat. Han fixade den straff som via Emil Forsberg förvaltade och därmed säkrade Sverige första trepoängare. Det gjorde att han fick starta i matchen mot Polen på Marcus Bergs bekostnad. Men chansen tog han inte. Det gjorde istället Dejan Kulusevski med emfas, två framspelningar till Emil Forsbergs andra mål och Viktor Claessons avgörande mål i 3–2-matchen mot Polen.

Så… med Janne Anderssons logik blev det Alexander Isak och Dejan Kulusevski, som fick starta i åttondelsfinalen mot Ukraina.

Det gick så där. Det blev som om Dejan Kulusevskis manövrar tog ut Alexander Isaks kreativitet. Det blev aldrig hotande nära, aldrig en utmaning för det Ukrainska försvaret. På mittfältet höll Kristoffer Olsson, Albin Ekdal och Sebastian Larsson motståndarnas anfalls försök stången. På vänsterkanten ständigt vandrande in centralt och offensivt gjorde Emil Forsberg som han behagade och var också den som kvitterade Ukrainas ledning. Men vem hade han att skapa anfallsfotboll med…?

Försvarslinjen höll nivån, förutom vid Ukrainas ledningsmål där Sebastian Larsson glömde räkna och tappade sin markering.

Runt omkring målen var det försiktiga generaler på planen med visst strategiskt övertag för Sverige med Emil Forsbergs stolp- och ribbträffar, som någonstans indikerade att den här matchen nog kommer gå stolpe ut.

Så efter promenadfotboll i klassiskt svenskt snitt blev det förlängning och i förlängningen blev det katastrof. En omdömeslös bortspark av Marcus Danielsson träffade förvisso bollen, men desto mer på Artem Besedins ben, som otäckt sviktade bakåt. Efter lite VAR-funderingar kom det röda kortet och Sverige hamnade i brygga.

Skulle laget klara distansen ut. Ja, jo, det såg banne mig ut så. Men så kom det där hastiga anfallet, matchens sista suck, där en snygg nick från Artem Dovbryk gav Ukraina segern på dagen 312 år efter att Sverige åkt på däng i Poltava, där man förlorade nära 7000 av 8000 döda och tappat allt vad stormaktstatus anbelangar. Så illa var det inte nu, men surt ändå.

Samtidigt… Sverige har spelat på strikt taktik mer än på fotbollskonst. Det gav poäng mot Spanien. Det gav segern mot Slovakien. Det gjorde att landslaget, med mycket möda och stort besvär, kunde besegra Polen. Men skönspel, tempo och intensiv anfallsfotboll… ja, det får andra nationer stå för. Men visst borde Sverige kunna förlita sig mer på sitt eget kunnande och ett eget spel än att bara förhålla sig till motståndarna. Nu är det som om laget ber om ursäkt för att det räknas som favoriter mot Ukraina, som i sin tur listigt bjöd upp till ett starkt försvarsspel och ett snabbt omställningsspel med kontringar som ständigt utmanade och som slutligen fick Sverige på fall.

Så sorti, Sverige. Förvisso i fint sällskap med Portugal, Tyskland, Nederländerna, Kroatien, Wales, Österrike och Frankrike.

Livets matematik

Idag för 30 år sedan. I famnen min son, jag precis ingången i det äkta ståndet. Foto: LARS TO

På bilden, den svartvita, syns jag hålla ett barn. Det är 30 år sedan idag. Det är mitt första barn, min son Paul. Det är från mitt första bröllop. Ute på Onsala, en gråmulen dag med Kungsbackafjorden bara ett tiotal meter nedanför. På bilden, den i färg, syns jag hålla ett barn. Det är för några dagar sedan. Barnet är mitt barnbarn. Stunden precis efter att min son ingått äktenskap och blivit man till sin hustru. För 30 år sedan var han drygt tio månader. För några dagar sedan var hans son knappt åtta månader. På den andra bilden syns far och son, min son och mitt barnbarn. Det är livets förunderliga matematik.

Fyll av liv. 30 år sedan, min far, knappt 67, social, fylld av liv. Foto: LARS TORNDAHL

På bilden, den svartvita, syns min far. Han ska en och den halv månad senare fylla 67 år. I höst blir jag 65. Vi är alltså, med 30 år emellan, nästan lika gamla, som på den bilden i färg tagen för några dagar sedan. Det är i dag, 29 juni, åtta år sedan ditt hjärta slutade slå efter att det sakta men säkert kärvat allt mer. Din promenad över Heden från din bostad nere vid Gamla Ullevi till din vårdcentral på Avenyn blev din sista. Jag blev uppringd från jobbet, en sköterska berättade att du var i så dåligt skick att de sänt dig med ambulans till Sahlgrenska. Där blev du inskriven på kardiologen och fick stanna i några dagar. Du trodde att du skulle få komma hem, gick dina konstrundor i sjukhusets korridorer och visste allt om tavlorna som smyckade sjukhusväggarna. Du slog dig i slang med alla du mötte, intresserad, pratglad, positiv, ja, ibland flörtig. I en skrubb på avdelningen, dit din läkare tagit mig i brist på eget kontor, fick jag berättat att ditt hjärta inte gick att operera, att det handlade om tid innan det slutligen skulle stanna. Det blev några månader i vårdsvängen, transporter från Sahlgrenska till Högsbo till Krokslätt och sedan också Örgrytehemmet, där du fick en lägenhet på samma avdelning som min mamma, din älskade hustru, bodde sin sina sista år.

Det finns en bild från februari 2013 där du gästar Svenska mässan, då min yngste son Gustav har något slags utställning med andra gymnasieelever. Du är pigg i blicken, rosig om kinderna, alert till sinnet, men måhända lite för trött för att stå. På våren tar den unge mannen studenten. Självklart är ett besök hos sin farfar viktigt. Jag tar en bild på dem båda och inser långt senare hur snabbt min far börjat tyna bort. Glasklar i skallen, i blicken och i hörseln. Men med ett sviktande hjärta kom också bristen på aptit. Det blev klart för mig långt efteråt, för när man besöker en människa nära nog dagligdags syns inte förändringarna.

Ögrytehemmet blev ditt hem en knapp månad. Sedan var längtan efter din hustru allt för stor. Jag blev uppringd fem, halv sex på morgonen och fick beskedet. Ett vackert, innehållsrikt liv var över. En levande fars liv var till ända.

Du hade uppskattat att vara på det där bröllopet för några dagar sedan. Uppskattat att få träffa ditt barnbarns hustru, hennes trädgårdsintresse hade förenat er. Nu finns du saknad, i våra minnen lever du starkt.

För 30 år sedan var du stark, en nybliven pensionär med tid för resor, barn, barnbarn och golfen, sporten du var trogen fram till året innan du dog.

Du lever vidare genom oss, dina barn, barnbarn och barnbarns barn. Tack för dig och för vad du har gett.

Och tack min son för dig och för det du ger; din fru, dina barn, ditt liv.

Vinnare eller försvinnare

Vi är några stycken som några sommar haft förmånen att spela ishockey under den ljuva sommartiden. En avkoppling från beachen, får segelturen, från regnångest i sommarstugans trånga vrår eller en paus i semestern i ett överfyllt camping. Förra året utvecklades de sju istillfällena till en sommarserie där svarta ställdes mot röda. Prestigen ökade för varje omgång och, som av en slump, blev det en sista avgörande match efter tre vinster för respektive lag. Svarta gick då segrande ur striden, men det var en jämn batalj, trots att svarta hade dopat sitt lag med en 18-årig division 3-målvakt, vig som en gymnast och snabb som en panter, mot röda som fått se mig strida, 63 år gammal, med stumma lemmar och krumma ben.

Förra året MVP och vinnare med svarta, Alexandra Carlbom, jublar.

Inför finalen hade organisatören fixat en pokal, som också gick till matchens bästa spelare. Vi är en ljuv förening av spelar från sena tonåren upp till mig som ålderstopp, män med vissa meriter och damer med elitserie-, ja, landslagsspel. Det blir fart då och det är, trots förluster (jag ska motvilligt erkänna det) oerhört roligt.

Lödöseborg, ja, det är där vi är, var allt annat än fullpackad. Men självklart anländer jag i kostym. I år i Armani. För att bryta trenden från förra året då jag bar Boss. Men snart skifte till målvaktsutrustningen. När jag kliver på isen är det fyra burar på plats, ingen borrmaskin för piggarna att fixera målen och inga vaktmästare. Vi löser borttransportera av de överflödiga målburarna. Jag lyckas hitta några piggar i stål, som egentligen borde ha borrats på plats, som jag bestämt får ned i isen och målet är på plats. Dax att ta plats. Hämtar mina handskar, klubba och vattenflaskan, som plötsligt är tom. Den var fylld då jag ställde den på plats; misstänker naturligtvis genast svarta, som vill få mig ur balans.

I år fick matchserien sitt, för mig oerhört smickrande, namn: The Legendary Kai Martin Cup. Efter sex matcher där röda ställts mot svarta var det återigen final efter tre–tre i matcher. Jag trodde ärligt talat inte det. I match fem dödade svarta röda fullkomligt. Totalt övergiven kunde jag konstatera att sållet inte var tätt någonstans. Förnedringens timmar var definitiva. Men på något mirakulöst sätt lyckades vi, med viss hjälp av inhyrda spelare, få till ett avgörande i den så beryktade game seven.

Armani mot seger.

Svarta har mönstrat ett snabbt lag med landslagsspelare som Anna Kjellbin (HV71 på väg till Luleå), hennes lagkamrat Hanna Olsson (ursprungligen från Skärgården), Moa Eriksson med meriter från Göteborg HC, precis som Anna Borgfeldt och Matilda Wilfvander. Som säker och flegmatisk back finns Mathias Ahxner, som med sina 205 cm har en närmast  Zdeno Chára-räckvidd och dessutom en lugn när det blåser till storm. Inte så konstigt när han har elitseriemeriterade med Linköping. Lägg till spelar som Henrik Sellman, som spelat i alpligan, Markus Tagaris, Hisingskillen med TV-puckmeriter och några till. Längst bak står min äldsta kontrahent, Sören Meethz, fem år yngre än mina snart 65. Jo, det skulle bli tufft.

Men förra söndagens match gav råg i ryggen. Visserligen vilade Hanna Olsson på grund av ett ömmande knä den gången, men försvarspelet var bättre och även mitt agerande som målvakt. Nu hjälpte inte det då just Hanna Olsson snart kom fri och pricksköt mellan vänster benskydd och stolpe 1–0.

Nu kom inte det stora raset. Markeringen började fungera. Hemjobbet likaså. Väl med puck gick det snabbt att vända då backarna snabbt spelade upp puck i mittzon för omedelbart avancemang in i anfallszon. Övertaget blev snart det omvända. 1–1 blev 2–1 i rödas favör och mer mål blev det, samtidigt som jag lyckades rädda inte helt lätta situationer undan från påhälsning i kassen. Vi sträckte iväg till 6-2 innan svarta började äta sig i kapp ett tröttkört rött lag (väsentligt högre medelålder, inte bara på grund av mig). Plötsligt var de ivriga tjejerna som bålgetingar, Mathias Ahxner dominerade fram sin kasse och bildade gott teamwork med Sören Meethz, men fångade också upp kraftlösa försök till kontringar från röda på deras defensiva blå. Svarta sköljde över i anfalls våg efter anfalls våg. Hanna Olsson dominerade, gjorde mål på mål. Moa Eriksson kom fri både en och två gånger, utan att lyckas. Henrik Sellman försökte, men förgäves. Andreas Nyberg hittadel luckor som inte fanns och tråcklade in några baljor. Men röda lyckades sticka upp och få hål, både tursamt och skickligt, på Sören Meethz och lyckades hålla avstånd in i planket och matchens slut.

Vinnarlaget.

Överraskande, kanske. Men definitivt välförtjänt. Röda bestod av målvakt: Kai Martin. Backar: Christian Holmén, Per Lindeberg, Anders Skyttebol och Paul Brulenius. Forward: Niclas Wiking, Pelle Andersson, Basse, Joacim B Larsson, Fredrik Aronsson och Bosse Eriksson.

Stolt och trött efter vinsten.

Nu andas vi ut och andas in. Snart är det dags för träningsläger.

Arkellujah!

Passion. Ledda av Ola Salo gjorde the Ark en streamad konsert som gav mersmak.

Alla, åtminstone de flesta, vet att 2020 skulle vara det stora återerövringståget för Sveriges främsta glamrockare i modern tid, the Ark. Anförda av den mässande och vackert sjungande överste prästen Ola Salo skulle riket förgyllas med ett pärlband av konserter. Det kom en pandemi emellan, som krossade dessa ljuva planer inte bara en sommar utan två. För när 2020 sket sig skulle väl 2021 göra det…? Det blev som bekant inte så.

Men the Ark har legat i startblocken. Redan när jag intervjuade bandet i februari förra året hade killarna träffats i replokalen. Och redan innan Ola Salos magnifika show på Rondo, som ju till många delar var en hyllning till the Ark, var det klart att en återförening skulle ske. De var med andra ord på tårna.

Men Ola Salo, sång, Mikael Jepson, gitarr, Martin Axén, gitarr, Lars Leari Ljungberg, bas, Sylvester Schlegel, trummor och sång, och Jens Andersson, keyboard har fått hålla tand för tunga utan att ändå inte göra det. För det har filats, slipats, hamrats och snickrats på den där där comebacken.

Så för ett tag sedan kom besked. En streamad konsert från bandets replokal skulle lätta på trycket. För bandet självt. Men förstås också för gruppens fans.

Jag, som inte är överförtjust i streamade konserter och tycker att pandemin har gett ett överdrivet skärmtittande, bänkade mig med en blandning av förväntan och skepsis. Jag har ju ändå, förutom en räcka spelningar i Sverige från allt från Bananpiren, Trädgårdsföreningen, Liseberg till premiärspelningen på Trädgår’n för ”We are the Ark”-turnén hösten 2000, starten på triumftåget (även om jag då tyckte det fanns mer att hämta), också sett gruppen spela på Troubadour i LA, sett Ola Salo klättra på spröd inredning på en liten klubb i Austin och röja på CBGB i New York. det är en grupp med både karisma, låtar och kapacitet.

Från start är det ett taggat the Ark, som sprutar entusiasm långt utanför kameravinklar och skärmar. Har blir man som tittare med emfas inbjuden till en virvlande, om än kort session. Killarna är passionerade och njuter av stunden, det låter fantastiskt och produktionen är magnifik med kristallklar bild, som vore man där själv. Det är närgånget, värmande och inbjudande med en så ivrig Ola Salo att han glömmer sina internationella fans en lång bit in i konserten när han pratar svenska (och glömmer dem sen igen!).

Underbart är kort, heter det. Ja, sannerligen. Men så gav också the Ark löften om en ljuv återförening sommaren 2022.

Tack!

Låtlista 9 juni 2021:

1. Prayer for the Weekend 2. Clamour for Glamour 3. One Of Us Is Gonna Die Young 4. Have You Ever Heard A Song 5. It Takes A Fool To Remain Sane 6. The Worrying Kind 7. Calleth You, Cometh I

Staden i mitt hjärta

Göteborg fyller 400 år idag. Förmodligen är det så. För vem har egentligen koll på att det verkligen var 4 juni 1621 då Gustaf II Adolf ställde sig på Otterhällan, eller var det Kungshöjd, för att tydligt peka och säga orden som ingen vet att han sa ”Här ska staden ligga!”. Spelar roll. Det är nu som vi firar, om än så i skuggan av den fortfarande grasserande pandemin. 4 juni 2021.

Jag har ju varit med en bråkdel av stadens levnad. Men jag är inte desto mindre Göteborgs historia. Som alla dess invånare.

Detta är min resa.

Jag har haft förmånen att växa upp under 50-talet och fram mot detta nya decennium, i detta nya sekel, i detta nya millennium. Jag har sett staden från ett barns ögon, följt den med ungdomens ivrigt nyfikna blick, som vuxen modest konstaterat förändringar till det sämre och till det bättre. Göteborg har ständigt varigt stadd i rörelse på sin lerbädd mellan de ståtliga bergsknallarna, men så är det också en stad som rockar bättre än de flesta i Sverige.

1621 är förfärligt länge sedan. Mycket lite av det som fanns av staden finns kvar. Bränderna har tagit sitt i lågorna rov. Tidens tand har tagit annat. Nya kvarter har skissats fram, gamla har försvunnit. Kära byggnader har raserats för att likt Strindbergs ”Esplandadsystemet” skapa ljus och bättre förutsättningar: ””Här rivs för att få luft och ljus;//är kanske inte det tillräckligt?”.

Jag hade förmånen att få växa upp i den så kallade trädgårdsstaden Änggården. Nära till butiker, nära till lekplatser, nära till kamrater och nära till den stora staden i centrum, men också nära till de nya områdena som Högsbo, som byggdes blott några kilometer från oss. Stadsplanerarna hade dragit upp riktlinjerna, utanför oss skulle den stora, tunga Dag Hammarskjöldsleden bli verklighet på 60-talet. Den praktiska, men allt mindre utnyttjade Säröbanan – från Linnéplatsen till Särö – skrotades några år in på 60-talet, men fortfarande när jag började skolan kunde en rälsbuss vissla förbi oss Änggårdsbarn som stod och väntade på Tvåan mot Annedal och Annedalsskolan.

På promenadavstånd bodde mormor och morfar, hans som stod (och står) för vårt välstånd. Han som inte bara var en skicklig hantverkare med sinne för detaljer och design i sitt yrke som guldsmed utan också var en driven affärsman. Jag bodde hos dem emellanåt. Morfar skickade upp mormor på vinden, så var vi ensamma i deras sovrum för att lyssna på nattsändningen av Cassius Clay vs Sonny Liston. Morfar gjorde riktiga landgångar som vi åt, vackert dekorerade hönökakor; kanske drack han en öl. Om jag drack något alls, minns jag inte. Men jag satt storögd och höre på radiomannens refererande av matchen innan mina ögon slöts utan att jag fått veta vem som vann.

Morfar levde inte länge till. Prostatacancern tog hans liv hösten 1965. Mormor blev ensam, men jag höll henne sällskap och tillsammans med min syster gick jag och mormor för att se ”Sound of music” på Victoria, den stora biografen mitt på Kungsgatan. Bara några kvarter längre bort, på Drottninggatan, låg Alida Söderdahl, leksaksaffären vars skyltfönster lockade med alla sina bilar: Corgie Toys, Dinky Toys och exklusiva och dyra, danska, Tecnics. Jag älskade bilar. Älskade att leka med dem, bygga vägar som markerades av Legobitar, använde Fallerhus (som ju var till tågbanan) för att skapa en förort. Utanför mitt rum, i vardagsrummet var röllakanmattan perfekt i sitt mönster för att vara en storstad med imaginära höghus, staden vi inte fick åka till för vardagsrummet var förbjuden lekplats.

I hörnet Drottninggatan/Korsgatan låg Friluftsmagasinet. Butiken som sålde hockeyprylar som kunde tillfredsställa mitt nyfunna hockeyintresse. Staden blev större för varje meter som jag gick. På rasterna från Annedalsskolan gick vi. Upp på Nilssons berg för att utforska rivningshusen. In i Haga för gränderna och gårdarna. Annedals landshövdingehus där det ena inte var det andra likt och där Ehlers bageri låg på Albogatan med det mest spännande av alla. Hur jag visste det…? Jo, klasskamraten Hans var en i bagarfamiljen och jag fick följa med hem, upp för trapporna och in i lägenheten med alla halvtrappor och spännande prång.

Med klasskamraterna upptäckte jag kärleken och hur svårt det var. Sanning och konsekvens med Maggan och Sandra i huset där den senare bodde. Lill Lindfors ”Du är den ende” var soundtrack. Hos Sandra var jag på min första hippa, dansade min första dans, med Sandras femåriga syster Anna. Ingen i klassen ville.

Av tjejerna i klassen fick jag höra att jag inte hade pussmun. En besvikelse, förstås. När min klasskamrat Mikael och jag var ute på stan blev vi stoppade vid minst två tillfällen. Han som hade tre äldre systrar hade blivit klädd och klippt som en liten beatle. Jag hade också fått anamma längre hår, men klädstilen var knappast lika tuff. Dessutom var jag blond. Han mörk.

”Åh, vad söta ni är”, sa flickorna och plockade upp sina alldeles nya Instamatickameor.

”Får vi ta en bild?”.

”Nej, förresten. Inte du. Bara han”.

Jag klev ur bilden. ”Bara han”.

När band skulle bildas i skolan visste jag att jag kunde sjunga, till skillnad mot de andra. Men… bara mörkhåriga fick vara med.

Vid skolavslutningarna sjöng jag, för att jag fick, trots att de andra killarna inte hade lov till det och putte på mig för det. De sjöng illa. Jag bra. Det uppskattade fröken.

Frölunda torg invigdes. Åhlens hade blå byxor med gula revärer. Så nära ett par Sgt Pepperbyxor man kunde komma. Mamma sa nej. Frölundaborg invigdes. Bara ett stenkast från där jag bodde och alldeles bredvid Slottsskogsrinken, som var den första rinken jag spelade ishockey på efter mina stappliga steg på Stora dammen i Slottsskogen och Näcken uppe i Änggårdsbergen.

Vintrarna var kalla. Snön och kylan bet. Öroninflammationerna smet i legio in i mina öron. Sahlgrenska öron, näs och hals. Mammas tålamod. Min smärta. Läkare som stack hål på trumhinnan. Ofta utan bedövning, ibland blev jag nedsövd och drömde om hur jag smet med hela läkarkåren efter mig, ned på Liseberg, in i tunnelbanetåget med hela gänget efter mig.

Så högstadiet, Nordhemsskolan, den väldiga borg högt uppe på berget, tronande med anor från 1914, kärv och sträng i sin storslagenhet. Jag var inget ljushuvud, men en drömmare som önskade att jag kunde vakna och kunna; det har inte förändrats. Men så kan jag min franska och tyska dåligt, trots alla år i skolan. Är heller inget vidare på engelska. Riktigt usel på matte. Jag har andra kvaliteter. Ett annat kunnande.

Tonår. Möten med elever från Askim och Hovås som tog bussen in till Nordhem. Kärlek. Taffliga kyssar. Så Agneta, hon som redan som 13-åring tagit abort, som ville bli ihop med mig. Hon som flyttat in från tuffa Bergsjön till Landala, rökte och såg till att vi blev ihop på en skoldans i den lokalen som sedan blev Sprängkullen. Men kyssar räckte inte, hon ville mer. Lockade med mig hem till någon av hennes kompisar på Guldheden. Jag kom dit i min stickade, tajta tröja med snörning och v-jeans. Bussen från Linnéplatsen. Tre tjejer, mötte, som plötsligt bara blev hon och jag. Hon visste hur man skulle göra; inte jag, som bara kunde kyssas trots bristen på pussmun. Så skulle jag hem, bröt upp från sängen och i öronvrån ser jag hur Agneta gör ett tecken om att det inte blev något. Det skulle dröja innan det blev det. Men då var det inte med henne.

Hvitfeldtska blev gymnasiet. 60-tal hade blivit 70-tal. Beatles hade gett upp. Ny musik rullade in. Den olyckliga kärleken drabbade mig. Mobbningen också. Den som höll i mot en annorlunda kille med känslor utanför och ett stort hjärta innanför och med famnen fylld av drömmar. Jag klarade mig, men fick gå om ett år. Började skriva poesi, drömde om att bli poet, men förstod – efter pappas förtvivlan över mitt livsval – att jag behövde en inkomst för att kunna vara poet. Så varför inte skribent på GP:s kulturavdelning, mina dikter var ju från start från ett underbarn. Det var i praktiken bara att skicka dem till Svenska akademien i Uppsala (!) för att framgångsstenen skulle sättas i rullning. Ogenerad delade jag med mig av min diktkonst, för min förträfflighet var ju så stor. Men efter första sommarlovet kom en klasskamrat med en diktsamling av sovjetiske diktaren Jevgenij Jevtusjenko, jag blev omtumlad, ödmjukt insåg jag mina tillkortakommande och började skriva orimmat, fritt och ständigt. Med klasskamrater startade jag band. Vi repade i skolan. Vi la ner. Startade nya konstellationer. Uppträdde med musik vi skapade själva under namnet Morsans Profeter.

Och hockeyn. Den som tog mig till rinkar inte bara runt om i Göteborg utan också utanför. Ja, så långt som till norra England och Skottland.

Studenten utan något mål. Efter sommarlovet som tog mig till USA blev det litteraturvetenskap. Nya vänner. Studier som den studietrötta inte riktigt klarade av, trots att jag egentligen älskade ämnet. Nytt band bildades i något slags proggfåra, en bit från den tidigare rockjazzen. Men så kom punken och jag sveptes med i energin, i uttrycket och hittade nya vänner, tog med några gamla och stod plötsligt med ett band – igen.

Från att storögt tittat på jobbade jag mig in i centrum. Errols på Magasinsgatan öppnade. Pulsen. Intensiteten. Infallen. Euforin. Självbekräftelsen. Jag var mitt i en ström, men skapade också mina egna virvlar. Det var berusning och självförhärligande. Men första stor kärlek. Jag lärde mig att älska. Jag lärde mig att bli sambo. Jag lärde mig att akta en morgontrötts känsliga mornar.

Jag lämnade mitt barndomshem för Majorna. En etta med kök och toa inne. Kallvatten. Inget badrum. Det var mitt. Möblerade med möbler jag ärvt av min älskade mormor som gått bort några år innan. Flytt till Nordhemsgatan, mitt emot skolan där jag gått. Fick ta över min systers lägenhet. Rotade mig. Skapade. Märkte förmodligen aldrig de telefonsamtal som kom från kvinnor som ville höra min röst; min flickvän tog dem och svarade att jag inte vara hemma och la på. Kai Martin & Stick! hade blivit så mycket mer än ett punkband i mängden. Vi gjorde skivor, turnerade, var med i radio och tv, blev intervjuade.

Kärleken tog slut. Jag flyttade. Men bara längre ned på Nordhemsgatan Insåg att jag trivdes med mitt jobb på GT. Vill inte bli en globetrotter, även om transsibiriska lockade. Skrev allt mer i min roll som journalist. Bandet stannade verksamheten 1985. Nytt band bildades. Nytt band bildades. Paria och Parad. Ungefär samtidigt.

Men inspirationskällan hade sinat. Kemin från kreatörerna i Kai Martin & Stick! kom inte med i det nya laboratoriet.

Så mötte jag hon som skulle bli mina barns mamma. Vi flyttade till Änggården, en bostadsrätt. Min lilla vandring från barndomshemmet slöt närmast en cirkel. En son föddes för att följas av ytterligare en. Karriär och familjeliv. Men allt mindre hockey och allt mindre musik, även om coverbandet Glenn-Yngves skördade sin framgångar med mig som sångare. I slutet av 90-talet köper vi hus. Bara några nummer ifrån där jag växte upp. Men efter 18 år bryter vi upp. Hon flyttar. Jag bor kvar. Så nej, jag har inte kommit så långt i livet. Efter ett år träffar jag min själsfrände, hon som är min sol, min måne, min glädje, min klokskap, min kärlek och min största kritiker. Efter kraschen med skilsmässan slickar jag såren och blir en hel man. Ja, kanske till och med en bättre människa.

Jag jobbar intensivt. Vårdar min kärlek, finns för mina barn och mina åldriga föräldrar. Det är en intensiv karusell där jobbets utmaningar och påfrestningar med mobbningsliknade omplaceringar till slut gör att jag går in i väggen. GT, min arbetsplats sedan 35, vill inte ha mig och spottar ut mig med ett generöst avgångsvederlag. Jag tror att jag ska få nytt jobb, så gott är väl ändå mitt renommé. Men fåfängan sträcker sig längre än verklighetens krassa grin. Det skulle dröja.

Jag som famnar Göteborg får genom min kärlek Köpenhamn att upptäcka, staden hon kommer ifrån. Jag tittar på bilder, besöker gator, kvarter och tjusas av historien. Men lämna Göteborg, aldrig. Det är den lilla storstaden, möjligheternas stad och intryckens stad. 400 år och jag, som snart är 65 år och bara har levt en bråkdel av Göteborgs existens, vill fortsätta verka här. Jag har, som sagt, inte kommit så långt i livet. Jag spelar min ishockey, gör emellanåt min musik, skriver, det som jag en gång sa att jag skulle min försörjning från. Jag lever ett gott liv. Har min kärlek, mina barn, mina barnbarn och jag lever i den stad jag kan, älskar och verkar i. Gott så, eller hur…?