Närvarande apokalyptisk stämning

Teater:

BARNEN

Göteborgs Dramatiska Teater

Starkt drama. Lucy Kirkwoods ”Barnen” görs intensiv och svidande nära i Göteborg Dramatiska Teaters uppsättning med Erik Åkerlind, Mia Eriksson och Hanna Ullerstam i huvudrollerna. Foto: PER LARSSON

Som ett eko av kärnkraftshaveriet i Fukushima 2011 när en tsunami fick all säkerhet att rämna drabbar ”Barnen”. Lucy Kirkwoods hyllade pjäs, som hade premiär 2016, landar i ett tiotal år efter en kärnkaftolycka vid den brittiska kusten. Paret Hazel och Robin lever ett stilla liv utan de utflugna barnen. En gång medarbetare på kärnkraftverket lever de i olyckans skugga, den ständigt närvarande, men som de två sällan talar om. Redan i pjäsens inledning rubbas den bedrägliga idyllen när Rose, en före detta kollega, kommer på ett oväntat besök.

Lucy Kirkwood vrider och vänder på relationerna, låter triangeldramat spela fullt ut i ett rappt manus (utmärkt översatt av Kerstin Gustafsson). Scenrummet – kök/vardagsrum/hall – med två ingångar bjuder på öppningar och scenvändningar. Ofta stilla, men emellanåt sker skiften med ett tungt artilleri. ”Barnen” är fulländad dramatik som bottnar i allvar, svärta, sorg, reflektion och humor. Texten är en spinnande motor som emellanåt gasar och far iväg, men aldrig på irrvägar, aldrig för att förlora kontrollen.

Skådespelarna Mia Eriksson (Hazel), Erik Åkerlind (Robin) och Hanna Ullerstam litar på texten, låter tystnaden tala och replikerna vila. Det skapar en dialog som är närvarande, intensiv och verklig. Som åskådare är man i rummet, bjuds in till sällskapet utan att störa, skakas om, berörs och roas, för att skakas om igen.

Regissör Mattias Nordkvist har förtroende för både manus och för sin ensemble. Det gör att ”Barnen” bottnar, att dynamiken i berättelsen får en puls och att historien aldrig blir given; till det har den alltför snygga vändningar.

I denna pandemins krampaktiga år fungerar pjäsen dessutom som en oväntad spegel av nuet. Hur vi isolerar oss från en pockande verklighet, som helst inte ska rubba ens det mest bedrägliga lugn. Som om det som händer egentligen inte sker.

Barnen, Göteborgs Dramatiska Teater, premiär 16 oktober. Spelas t o m 6 december

Manus: Lucy Kirkwood

Översättning: Kerstin Gustafsson

Regi: Mattias Nordkvist 

På scen: Hanna Ullerstam, Erik Åkerlind, Mia Eriksson

Scenografi: Richard Andersson

Ljus och snickerier: Nicklas Jörgner

Ljuddesign: Ludvig Sjöstrand

Kostym och rekvisita: Fianna Robijn

Upp och ned, uppåt framåt på isen

Knappt hade den intensiva, försenade Stanley Cup-drabbningen mellan Tampa och Dallas klingat ut, för Floridalaget till ljuva toner, gällande Texasteamet till dov sordin, förrän det var dags för nästa turbulens.

Jag har sett många tomma blickar hos sportsmän genom åren. Som hos dem i just Dallas när spelarnas uppoffringar, täckande av skott, mål, räddningar, tacklingar, helt enkelt inte räcker till. När förmågan inte står i paritet till förhoppningarna och drömmarna.

Anton Chubodin klappar om Stanley Cupvinnaren och landsmannen Andrej Vasilevskij

Dessa drabbningar när det bara finns vinnare och förlorare. När allt är ställt på sin spets, i en final, med prestige och närheten till framgång frammanar drömmar till verklighet, som efter några tuffa matcher klingar ut till spruckna, kraschade, solkiga loserblickar. På samma gång som jag skulle önskat vara i Tampas segerrusiga omklädningsrum efter att de slagit Dallas skulle jag efteråt velat sitta bredvid Anton Chudobin, Dallamålvakten som fick chansen då Ben Bishop blev skadad, tog den och stod på huvudet under så många gånger på vägen till den fatala finalen. Ja, den som inleddes med att han gjorde en sådan där galen match med osannolika räddningar och gav sitt lag 1–0 i den inledande matchserien. Ett sådant spel som ger sitt lag energi att just orka vinna. Men problemet var att Tampa var starkare genom hela finalserien, inte bara i mötet mot Dallas utan i de dess förinnan. De nötte ned motståndet och släckte Dallasspelarnas blick en efter en där det gick mot sitt sorgliga öde.

Men… ingen blick har varit tommare än den hos Henrik Lundqvist efter nyår, i de matcher där han gång på gång blev placerade på bänken – oavsett om Igor Sjestiorkin och Alexander Georgiev spelade. En på gränsen till mobbningssituation för att tråka ut den målvakt som betytt så mycket för laget under 15 år.

Han har ju velat fortsätta. Är en extremt solidarisk lagkamrat och högt presterande keeper, som ställer höga krav på sig själv, medspelarna och laget och som ständigt är villig att utmana sina motståndare. Han som spelat med få klubbar, på elitnivå endast Frölunda och just Rangers, var på väg ut på det kanske inte snyggaste viset.

Klart att hans ögon slocknade då. Men så kom pandemin. NHL sköts upp för att slutligen landa i ett annorlunda slutspel med spel i Edmonton och Toronto. New York Rangers fick chansen att kvala in, men blev utslaget. Henke spelade när Igor Sjestiorkin var skadad. Gjorde okej ifrån sig, men New York-laget var totalt sett långt ifrån att göra det omöjliga. Men han fick göra sina, skulle det visa sig, sista matcher med laget i sitt hjärta.

Nu kom beskedet i natt: Henrik Lundqvist går till Washington. Som 38-årig veterankeeper ska han backa upp löftet, ryssen Ilja Samsonov. Lagets tidigare målvaktsstjärna Braden Holtby, som ju vann Stanley cup 2018, går till Vancouver där i sin tur svenske Jacob Markström får Calgary som ny klubb.

Blicken och förhoppningarna har kommit tillbaka för Henrik Lundqvist. Han som var i Dallas situation 2014, då Rangers pulvriserades av Los Angeles Kings i Stanley Cup-finalen där motståndarna gick – för – hårt åt just Lundqvist, kan återigen få chansen att nå sina drömmars mål. Att efter SM-. VM- och OS-guld också bärga hem den åtråvärda Stanley Cupbucklan.

Ger inte upp. Foto: MIKAEL AXELSSON

Från min horisont har jag aldrig sett min egen slocknade blick, men känt den. Jag, snart 64 år, tappar inte tron på bra spel från min egen sida. Ställer krav på mig själv att spela väl och drömmer om räddningar jag kanske inte är kapabel till. Så har sommaren dansat fram med spel en gång i veckan, ett hockeycamp i juli och sedan då säsongen rullade igång ett stabilt spel. Oavsett om jag spelat morgonhockey med Uppbackarna, med nystartade Kings and Queens för seriespel i en recreation hockeyliga i Göteborg, eller med Frölundas eller Kungälvs veteraner. Det har känts oförskämt bra.

Men… för några veckor sedan. Ja, mitt upp i spel där jag den inledande timmen spelade som i trans upp i Kungälv mot Svartas så skickliga spelare och tog snudd på allt plötsligt får se både mitt lags (Röda) och mitt spel falla som ett korthus och jag släpper in fler mål än vad jag förtjänar samtidigt som ett gäng lirare tar semester i mittzon utan att vilja jobba hem.

Det går troll i mitt spel och de lag jag spelar med. Den där tomheten i blicken biter sig fast, känslan av hopplöshet samtidigt som jag ställs, allt för ofta, ensam i min uppgift att rädda puckar; det jag älskar.

Så har det nu fortsatt. För många mål har trillat in bakom en som hatar att förlora, men än mer hatar att förlora på grund av dåligt spel.

Men så igår, den där revan som uppstår i mörkret och släpper in ljus. Den som Henrik Lundqvist nu fått och som ingjutit mod i hans fortsatta målvaktsspel. En sketen fredag morgon i Marconihallen, tvåmål, de eviga matcherna, en envig som Stanley Cup i Infernot, som man aldrig slutar att spela. Jag inleder lite skralt och opiggt för att komma igång, fokusera och rädda för att rädda igen och igen och igen.

Jag tror att jag till och med log efteråt, för jag är för gammal för att ge upp. Men framför allt, jag vill fortfarande vara bra och vill gärna vara omgiven av spelare som hjälper mig med det så att vi tillsammans hjälper varandra att vinna. Nu är det bara att fortsätta spelet i Infernoligan, för spel med förhoppningar, drömmar och, emellanåt besvikelser.

”Biomusik” 40 år – vägen mot ett album

1980 var ett omtumlande år. Kai Martin & Stick! sloknade inte i sin ambition att ut- och invecklas. Skakade av sig rådande trender, rastlöst, för att öppna hjärtat för nya intryck för att göra avtryck. Hösten 1979 hade hela bandet, omtumlat, sett Simple Minds på Errols. En spelning som öppnade sinnena på samma sätt som XTC, Pere Ubu, Devo och Ultravox gjort. Vi lyssnade på allt och alla, lät oss inte begränsas i vår vilja till att skapa.

I februari 1980 var vi nere i Lundaton för att spela in vår andra singel – ”Måndag måndag”/”Slav i vår tid” – med Henrik Venant som producent. Det var också på hans skivbolag Heartwork som skivan skulle komma att släppas. Samtidigt låg Klas Lunding i startgroparna med sitt Stranded, dit vi blev inviterade för att medverka på samlingsalbumet ”Popjob”. Vi gjorde inspelningarna – ”Spel” och ”Telefon” – i Ljudspåret på Nobelgatan i Lunden i Göteborg under tidig sommar. Vi njöt av studions möjligheter. Hade på kort tid tagit steg framåt efter att först gjort ett snabbjobb med Bengan Blomgren som tekniker – sex och en halv timme inklusive mix – för debutsingeln ”Binder min tid”/”Jag dansar inte”/”(Försent) aldrig försent” i Nacksvings mobila studio nere i Västra Nordstan, mars 1979. Någon månad senare var vi inviterade till Sveriges radios studio 12 på Delsjövägen i Göteborg för liveinspelning till programmet ”Utspel” (sändes på Valborgsmässoafton 1979). Vi blev mer och mer bekväma på både scen och i studio.

1980 var alltså Heartwork intresserat av oss, precis som Stranded. Dessutom lockade Nacksving, där vi också satt i ett möte som gränsade till ett förhör. Men Silence records, Näved, Koppom visade också intresse.

En ruskvädersdag i april åker vi i två bilar upp till Arvika för en uppvisningsspelning. Rasta-Kaj, Gomer Explensch och Peter Bryx åker i VW-lastbilen som vi fått låna av Rangreklam. Ronny Jotten, Tony Vibrato och jag i en hyrbil, VW Polo, hyrd från Wagnefors. De drog in ett blötoväder med snöblandat regn och i Tingstadstunneln drog jag på mig bilbältet (det var inte lag på det då) där jag satt i baksätet. Tony Vibrato vid ratten. Ronny Jotten underhållande bredvid. E6 norröver mot Uddevalla för att sedan gena genom Dalsland upp mot Arvika via Årjäng.

Men strax efter Ucklum intensifieras ovädret. Den kurviga, gamla E6:an är plötsligen opålitlig. Sommardäcken tappar greppet kort efter att vi passerat en mindre slänt, bilen kränger vilt fram och tillbaka innan Tony Vibrato helt förlorar kontrollen över fordonet, som voltar ned i ett dike.

Tystnaden slår ekande mot oss. Vi hämtar andan. Frågar varandra om vi är ok. Tar oss ur bilen. Då ser jag två bilar i möte som, precis som vi, förlorar väggreppet i halkan. Frontalkollision mellan en mot norr åkande och en på väg söder ut. Min tanke är ”Åh, nej! Ska jag behöva slafsa med blod här…” med vetskapen om att en avgörande showcasespelning väntade i Arvika några timmar bort.

Lyckligtvis blev ingen skadad. Båda bilisterna, en handbollsspelare från Uddevalla, var förstås chockade. Köerna byggdes på. Genom ett trollslag kom polis, fackelbloss placerades varnande vid olycksplatsen. Bilarna kröp förbi olycksplatsen där bärgare kommit för att ta hand om vraken och vår plåtskadade bil i diket. När vi sitter i bärgningsbilen med Polon upplyft kommer en kvinna för snabbt in mot kön. Tvärbromsar. Gör en piruett med bilen och hamnar förvånad i färdriktningen utan att kollidera med någon. Försiktigt anpassar hon farten efter sin sena insikt. Vi åker mot Uddevalla. Hyr en ny bil. Kommer omtumlade till Arvika där den lätta lastbilen med utrustningen redan ankommit och de tre medlemmarna ur gruppen fått allt på plats.

Vi är förväntansfulla. Musikkaféet är inte stort. Men rymmer förstås fler än de fyra personerna från skivbolaget, de två anställda i kaféet och de tre betalande. Men vi bjuder upp som om det var utsålt inför en storpublik.

Så packar vi ihop. Åker mot studion i skogen och fascineras över faciliteterna, där mycket fortfarande inte var färdigt. Men studion redan i skick att användas. Vi får mat, samtalar med skivbolagets Anders Lind, Eva Wilke och Göran Andersson, den sistnämnda som fått korn på oss, och får på plats erbjudandet om att göra skivor hos dem. De står för kostnaderna. Vid break even delar vi på inkomsterna. Inga kontrakt. Bara hederliga löften. Vi älskade det.

I augusti skulle vi få lov att komma dit och spela in under fyra veckor.

Ystra la vi oss i våningssängarna, holkarna, i den stora sovsalen på andra våningen i det gamla skolhuset i Näved. Vi skulle spela in ett album! Detta knappt två år efter första spelningen. Dagen efter åkte vi mot Stenungsund för en spelning på en fritidsgård, som genomfördes pliktskyldigt inför en förvånad publik.

En månad senare blir jag misshandlad i Lund efter en spelning på pingstafton. Ett gäng raggare bryter sig in genom att slå sönder samtliga fönster i Henrik Venants hus, där vi övernattar, vid Bantorget. De flesta flyr. Jag blir kvar i soffan där jag ligger i min sovsäck, brutalt uppväckt av attacken. Två män slår mig, en av dem med en gummibatong, och tillfogar mig skador på huvud och höger arm, som jag förtvivlat håller upp för att skydda mig samtidigt som jag gråtande, skrikande undrar ”Vad har jag gjort? Vad har jag gjort?” med det iskalla svaret ”Håll käften din jävla punkare”.

Allt klingade plötsligt av. Jag gick med blodet pulserande ur mitt huvud och sprejade rummet rött, såg chockad hur personer gömt sig, en mor med sitt spädbarn… Det var kaos där och inne i mig. Lunds universitetssjukhus väntade, några stygn och en kommentar från läkaren som undrade varför vi var tvungna att se ut som vi gjorde‚ som om det var vårt fel att vi blev attackerade…

Jag hade förträngt det, men en dryg månad senare var jag nere i Lund, hos Henrik Venant och medverkade som gästmusiker och co-producent till Rädslas skivdebut. Övriga sommaren ägnade jag till att repa med bandet och jobba på GT, ett sommarvikariat som korrekturläsare.

Så är det dags. Vi packar, förväntansfulla, bilarna för avfärd mot Koppom och Silences studio. Kommer fram när Eldkvarn är på väg ut. Inspelningen av ”Musik för miljonärer” är klar. Bandets kulinariska äventyr har precis börjat, Plura har kockat med bravur och vi får höra av skivbolaget att vi har något att bevisa. Vi får förhandslyssna på slaskmixar från skivan, är fascinerat förtjusta; snart är det vår tur.

Sommaren lockar utanför. Inte långt från studion ligger badsjön dit vi går för att svalka oss mellan inspelningarna, som är intensiva och hängivna. Robert Broberg kommer förbi med sin dåvarande fru Anastasia. Gasleben och Jimmy Cyklon från vänbandet Cosmic Overdose hälsar på med syntar och taktmaskiner, som vi använder under en yster inspelning, det som kom att bli det hemliga avslutande spåret, av ”Jag dansar inte”. Ett slags hyllning till våra första fans.

Under ett avbrott i inspelningen åker vi in till Arvika för att gå på bio. Sommarkvällen är fortfarande ljus när vi kommer ut ur salongen. Bandkamraterna föreslår en fik, nickar nedåt backen och jag ser raggarna åka i karavan där nere och tappar det. Paniken slår till, jag storgråter och blir paralyserad. Istället för fika packar vännerna in mig i Toyotabussen och vi åker tillbaka till skogen, till studion och till lugnande sömn.

De fyra veckorna försvinner snabbt. Vi är klara. Albumet är mixat. Arbetet med omslaget påbörjas av Peter Bryx under överinseende av Gomer Explensch. Vi har under någon av middagarna kommit fram till titeln. ”Biomusik” och vill jobba på temat kring filmmusik, men också bio som i biologi. Idéer kastas fram och tillbaka, för att mer tangera just filmmusiktemat. Det blir en creditlista fullt av humor för de som så vill.

10 oktober kommer albumet. Musiktidningen Schlager startar denna dag, Vi stödspelar för dem i Göteborg, precis som andra stödgalor görs i Malmö/Lund, Stockholm och Sundsvall. Jag har precis fått uppdrag som stringer för dem och gör mitt första jobb som recensent samtidigt som jag debuterar som albumartist. ”Popjob” kommer ungefär samtidigt. I den vevan är vi också gäster i tv-programmet, det livesända ”AB Svensk Rock”, tillsammans med Cosmic Overdose.

Av den energistinna musiken som vi hade i början med låtar som gick i hundranittio hade vi komprimerat det mesta, sansat tempot efter att ha spelat på en modevisning och insett att modellerna inte hann ut på catwalken innan låtarna var färdiga och där, på plats, fick arrangera om musiken och dra ned på tempot. Vi upptäckte att det fanns en kraft och tilltro i det vi gjord där, förfinade det och öppnade för än mer influenser för att skapa vår egenhet.

40 år sedan. Fantastiskt.

Stormvarning och sommarskirt med Göteborg Jazz Orchestra

Konsert:

GÖTEBORG JAZZ ORCHESTRA

!!!

Brewhouse, Göteborg

Publik: Fullt.

Bäst: Finstämda ”By the way”.

Sämst: Tomas von Brömssen kunde gärna ha varit mer påläst.

Fråga: 20 på scen, 50 i salongen. Är det ok…?

Detta märkliga år, 2020, har ju konserter blivit satt på undantag. Men just undantagen får man ju vårda. Så när chansen öppnas för en konsert med stadens nya utmanare i storbandsskrået, Göteborg Jazz Orchestra, tar jag plats på första parkett bland de glest utspridda stolarna vid de lika glest utställda borden i Brewhouse.

Det är en förväntansfull publik, som suktar efter att få höra livemusik. Men frågan är om inte storbandet är precis lika förväntansfullt. Det här är inte bara ett möte mellan det och publiken utan också en radioinspelning med P2:s Jazzradion i Göteborg som ansvarig (konserten kommer sändas med premiär 18 oktober och med jämna repriseringar under en månads tid).

Den 20 medlemmar starka bandet öppnar starkt i dubbel bemärkelse denna afton, som går under rubriken ”Svenska jazzhjältar”. Med Göteborgsjazz i fokus och, kanske, mest Bengt Hallbergs musik och arrangemang blir det en kraftfull inledning med hans ”Schoolways” där trumpet- och trombonsektionerna blåser liv i örongångarna.

Musiken sätter accenten för kvällen, visar från start orkesterns mångfacetterade kunnande. Pianisten Tommy Kotter, framstående improvisatör, får visa framfötterna och gör så. Men hans scatsång haltar en del i mina öron, något han senare tonar ned.

Storbandsjazz är ju en sinnrik orkesterformation med förmåga att blåsa allt av stolen och samtidigt kunna frammana det mest intima toner. Högt och lågt, svagt och starkt. Här får varje medlem sitt utrymme att visa sitt kunnande och spännvidden är stor, från alt- och tenorsaxofoner till trumpeter, tromboner, gitarr, trummor och slagverk samt då klaviatur.

Göteborg Jazz Orchestra visar på spelglädje och spännvidd. Bland numren signerade Erik Nordström, Arne Domnérus, Georg Riedel och nämnde Bengt Hallberg smyger sig stycken av Bellman, Wiehe, Pugh och Thore Skogman in. Inte alls som några katter bland hermeliner, utan i både nya arrangemang eller framgrävda ur arkiven, ofta gjorda av Bengt Hallberg och snyggt klädda för storbandet.

Här hamnar musiken i den nordiska, finstämda tonen; den som kan ackompanjera en sommardag med samma lätta anslag som en vinterdags lite mer gråmurriga frusenhet. ”Fjäril vingad syns på Haga” går från just skir försiktighet till närmast hurtighet, men behåller hela tiden balansen.

Gitarristen Erik Weissglas finns med i orkestern och presenterar sin distanskomponerade (innan coronan) ”By the way”, gjord tillsammans med cellisten och kompositören Svante Henryson, här i Axel Mårdsjös arrangemang. En komposition i växande, från försiktig till att mer och mer ta plats med orkesterns växande. Fin.

Härlig är också Bengt Hallbergs ”My guide to the big band”, som påhejad av Arne Domnérus blivit något av storbandens version av Povel Ramels ”Birth of the gammeldans”, det vill säga både pedagogisk, underhållande och musikaliskt stringent. Men… Tomas von Brömssen (konferencier för kvällen) tajmar lite dåligt med sina inlägg och han visar sig heller inte helt ha sin bästa kväll. Missar att komma in rätt i versionen av Pugh Rogefeldts ”Jag är en liten gosse” och verkar tagit uppgift lite för mycket på volley.

Fast hans improviserade säljföjtspel där delar av storbandet lekande hänger in är fint. Det i sin tur blir ett slags introduktion till Georg Riedels ”Gubben och kallingen”.

Göteborg Jazz Orchestra har ambitionen att både bredda jazzen och att göra den mer tillgänglig. Så görs utmärkt, även om 2020 kanske inte det bästa av år att göra det på. En fin utmanare till Bohuslän Big Band och andra storband i staden är bandet hur som.

Kaos och kul i Köpenhamn

De flitiga resorna till Danmark har av förklarliga skäl lyst med sin frånvaro under våren och sommaren. Borta har loppisbesöken varit och så också tittinnen till genbrugsbutiker. Jo, jag har saknat det. Saknat att hitta udda saker, känna fingrarnas känsliga beröring över tyg och material, hitta fynd som är unika och som ger mig ett uttryck jag gillar, som adderas till min personlighet.

Men när soliga septemer går mot sitt slut öppnas också fönstret för grannlandet. Z:s yngsta systrar fyller 50, oavsett hur coronastatusen är ska vi dit, om så bara för att sitta i en bil och vinka. Lyckligtvis slipper vi det, men om det senare.

Lördag

Vi startar tidigt, hämtat upp Z:s dotter S med pojkvän M på vägen. Kör dem till McDonalds för en närande och stärkande frukost för de unga tu. I väntan i bilen ser jag på mina fingrar och utbrister ett ”Nej” följt av ett ”Fan!”, varpå Z undrar, förstås, vad som står på.

Jag har ju inte ringarna på. De som deklarera förlovning och äktenskap, det senare som vi firar tisdag den 22 september och vi bestämt ska uppmärksammas under helgen då vi ändå är i Köpenhamn.

Vi ringer ungdomarna och meddelar att vi snabbt åker hem igen för att fiska upp ringarna, gör så och återvänder. Nu för definitiv avfärd söderut.

Tiggan, bilen vi köpte i somras, är törstig, men trivs bättre när det handlar om långturer än stadskörning. Vi tuffar på, Halland sveper förbi, Skåne breder ut sig och i Helsingborg gör vi en snabbt avstickare för födelsedagspresent till en av jubilarerna. Så mot färjan, där vi väljer att sitta kvar för att undvika trängsel och kontakt, trots att S varit duktig och köpt munskydd till familjen.

I tullen inga problem, vi viftas förbi, åker till Prøvestenen i Helsingør, pantar gamla danska burkar, handlar lite frukostmat samt några flaskor vin för någon kvällssittning. Där passar vi också på att äta lunch för stället har en fantastisk kebab, som varmt rekommenderas.

Där finns också en gengrugsbutik som vi smiter in i, tittar på olika prylar utan att fastna för något. Plaggen är inte min stil, men Z hittar några jumpsuits från Monkl där hon provar två och köper en för 75 dkr. Som hittat.

Sjælland bjuder upp till solsken och vägen ned mot Köpenhamn går som en dans. Jag vet vägen mot Nordhavn, där vi har hyrt ett rum i ett lägenhetshotell. Hundra kvadratmeter, tre rum och kök, allt tipptopp med fönster ut mot både hamnbassängen och byggplatsen som ska resa nya byggnader i det intensivt förtätade området som sett Metron invigas med en ny sträckning så sent som i mars.

Vi parkerar i ett häftigt p-hus, med motionsmöjligheter: trappor, närmast lejdare, på utsidan leder upp till taket där en stadspark och motionscentral finns för rekreation, gym och lek.

Lägenheten är verkligen spatiös. Men också könlöst modern och utan charm. Vi installerar oss och Z och jag tar naturligtvis det bästa rummet, som föräldrar plägar göra.

Så väntar dagen. Men jag inleder med att softa, ser Frölunda dominera mot HV71 i SHL-premiären, innan Z börjar skruva på sig och jag får finna mig att vi bör börja röra på oss. Ungdomarna beger sig på sitt äventyr.

Jag skiftar kläder. Tar på mig den plommonröda Selectkostymen som jag reafyndade i Bodø förra sommaren, till den en matchande Disguelskjorta, som Z gav mig när hon inte hittade något till sig för den julklappen jag gett henne, som inte passade. Skorna ett par svarta Sneaky Steve inhandlade i början av året som ett secondhandfynd, fast de var obegnade. Lila strumpor från Next, London, samt den nyligen införskaffade luvan, en Stetson, som jag köpte på Ragtime i Göteborg. Z bär med stolthet sin Monkl-jumpsuit. Vi är redo för København.

Klädd för Byen. Foto: ZEBA BJÖRN PEDERSEN LÖWEN-ÅBERG

Vi går upp mot Østerbro, Z:s gamla barndomskvarter, kikar i butiker, tar en sväng in i idylliska Brumleby med radhus enligt engelsk villastad, Z pratar med de inneboende som lapar sol på utsidan och vi får en bild av ett lätt boehemiskt storstadsliv.

Idyll i Byen. Foto: KAI MARTIN

Vi går nedför Østerbrogade mot Trianglen, kikar in i fler butiker, fortsätter nedför Østerbrogade innan vi korsar densamma och tar oss mot norra delen av Sortedamssøen, sätter oss i solen och njuter av stillheten samtidigt som hungern börjar smyga sig på.

Mitt förslag är Les Trois Cochon på Værnedamsvej, men dit är det en bit och dessutom vill Z pröva något annat. Vi har passerat italienaren L’imperatore på Olufsvej, en tvärgata till Østerbrogade, som berömmer sig för sin fisk- och skaldjur; det kommer bli en upplevelse.

På vägen dit möter vi en välbyggd man med hund som stirrar ilsket på mig och när vi passerar skäller han, men hunden tiger; kanske fick jag inte se ut om jag gjorde; oavhängigt detta var jag storstilad nog att låta honom göra det.

Vi får bord, men hamnar i stimmet mellan toalett och rusande servitörer från en den ena bordet till en det andra. Men vi har inte bokat, tar pliktskyldigt munskydden när vi går in och sätter oss där vi blir placerade. Menyn kommer, vi bestämmer oss för Kejsarens signatur, som är en skalddjurspelare med det hela: hummer, kräftor, insjökräftor, krabba, räkor. Till detta kan man ta en antipasto misto, som vi nappar på. Rödvin, chianti, till förrätten för mig och ett chardonnay till skaldjuren.

Showtime, men smaklös. Foto: KAI MARTIN

Vi får vänta på vår beställning. Ja, upp mot en halvtimme, trots Z:s gester om uppmärksamhet och en ström av serveringspersonal som cirkulerar utan att göra något. En melodi som restaurangen behåller under aftonen. Men när väl maten kommer utan större ursäkter är den superb, så vi låter det passera. Så kommer tornet med havets läckerheter, som en fyr tänds det ett litet bål högst upp och nedanför gör kolsyreis att allt effektfullt sveps in i en dimma. Showtime! Men inte för en romantisk middag och det borde vi ju ha begripit, att skaldjur utgör ett energiskt arbete med att krossa skal, pilla bort och slafsa med skvätt och sölighet som ackompanjemang. Men vad värre är: skaldjuren smakar ingenting. Det finns ingen sälta, ingen arom, ingenting! Z ger upp då jag kämpar vidare. Men till slut påkallar hon kyparens uppmärksamhet och ber att få menyn, för hon är hungrig. Maten hon/vi har fått går inte att äta, dessutom var jätteräkan rå. Det blir en fettuccine alla norma, toma, aubergine, ricottaost med basilika, och samtidigt som vi beställer den säger Z: efteråt vill vi ha tre ostar och därefter tiramisu och espresso. Klart och tydligt.

Kyparen förbereder för den nya rätten. Lägger besticken på det efter skaldjursattacken väldigt söliga bordet. Jag lyfter demonstrativt bort mina bestick och efter en stund får vi kyparen att förstå att bordet måste göras rent. Han tar då min använda servett och torkar bristfälligt rent bordet till vår häpnande förvåning.

Pastan kommer och återigen succé. Z delar med mig och vi kan se varandra i ögonen. För detta är ju kvällen vi firar vår åttaåriga bröllopsdag (några dagar tidigt). Tallrikarna slickas rena, vinet töms och vi väntar på ostarna som inte kommer. Inte heller en förfrågan om påfyllning av de tomma vinglasen.

Väntan passerar 30 minuter och när den tickar mot 35 så säger jag, som har haft störst tålamod under kvällen, att jag har fått nog. Jag reser mig och går ut. Z som står för ekonomin konfronterar först kyparen ”Hur svårt kan det vara att servera ost? Ska ni mjölka korna och ysta innan ni får fram dem…?”… ungefär. Han skyller ifrån sig, men hovmästaren kommer fram, tar över och säger att han inte vill att vi ska gå härifrån med en dålig känsla. Bjuder på en limoncello samtidigt som han ivrigt stryker i notan.

Vi landar slutligen på en kostnad på vad endast skaldjuren skulle ha kostat, snyggt, förvisso, men vi fick oss också en stukad kväll fylld av besvikelser.

På vägen hem jagar Z en specialglass, eskimois, som är på väg ut ur sortimentet. Först på fjärde försöket lyckas vi; det blir vår efterrätt. Hemma väntar vin, ost och kex. Vi reder oss och famnar sömnen.

Söndag

Söndagen är den stora dagen då tvillingarna fyller år. Jag vaknar tidigt. Möts av dimma och gråväder. Gör morgonmad och väcker min hustru försiktigt. Vi äter, hör hur ungdomarna vaknar som ungdomar brukar vakna. Jag klär mig i min van Gilskostym, som jag köpte förra sommaren för 30 dkr på loppisen i Frederiksberg. Där lät jag min skräddare göra shorts av de vida byxorna och fixa längd på ärmarna på kavajen. Till det en dito van Gilsskjorta, inhandlad i favoritbutiken Herrernas Magasin by David K, en klassisk herrbutik med det bästa, på Nørregade, för några år sedan. Sneaky Steveboots till det och en hatt inhandlad i Spitafields market för två år sedan.

Vi kör västerut, mot Frederiksund, där den tidiga eftermiddagens festligheter ska hållas; utomhus, förstås och när vi efter en vådlig ballonguppblåsning med förbipasserande bilar och iordningställande av presenter anländer spricker gråvädret upp och himlen blir vackert blå och solen ler inställsamt.

Det blir en fin hyllning på systrarna. Mat à la 70-talet serveras enligt alla konstens regler, till det sodavatten eller läskedryck. Ingen øl, inget vin; passar mig fint. Jag kör. Det serveras kaffe och kaka. Presentöppning, förstås och timmarna rullar iväg och i skyn segelflygplan som tar himlen i besiktning.

Jubilarer. Foto: KAI MARTIN

Vi tar farväl. Åker mot huvudstaden, skjutsar ungdomarna till Rådhusplatsen för att de ska gå på bio. Vi parkerar utanför Tivoli på HC Andersens Boulevard för Z vill äta aftonmad på Byens bästa shawarma, som ligger sedan 40 år i Strøgets öppning från Rådhusplatsen. Vi äter på plats, munskydd på för att komma in, förstås. Z får idén att köpa med sig ett kilo kött med hem, som ska skrapas loss från det väldiga köttspettet och förpackas. Det tar lite tid. Jag står utanför och betraktar det stilla folklivet en söndagkväll.

Vi tar hem. Parkerar bilen. Bestämmer oss för att besöka den närliggande bion, som precis ska starta sin sista föreställning av actionrullen ”Tenet”, som vi bestämmer oss för att sitta in på. Biografen visar sig ha Imax, det som ungdomarna hade efterfrågat och därför valt en bio i centrum. Vi tar plats, förvandlar stolarna till snudd på liggande och låter den öronbedövande volymen tävla med det intensiva tempot i en andefattig film som mest snurrade runt sina olika tidsaxlar. Inte min kopp té, men 1,90 långa Elizabeth Debicki var spännande att se. Så hem och invänta ungdomarna som kom senare än oss, men började se filmen tidigare.

Måndag

Måndag morgon är än dimmigare än söndagen. Vi har ärenden, pass för unga fröken, bankärenden för gamle herrn, gravbestyr för söta frun. Det blev passärendet först och via lite missförstånd kom vi rätt till Strandboulevarden för att åka vidare till Jagtvej och Ørbro Jagtvej Bibliotek där borgarservicen finns. Jag släpper av sällskapet, hinner knappt parkera, betala och komma in i byggnaden förrän ärendet är avklarat; det som tagit månadsvis av byråkrati att bestyra. Ungdomarna åker med Metron till stan. Z och jag åker till Lyngby. Jag vill till Röda Korsbutiken för att se om jag hittar något, enligt tesen att då inga loppisar finns skänker folk till välgörenhet. Men jag får inget napp.

Väl där går vi in på Danske Bank för mitt ärende, får hjälp och ett telefonummer som ska ringas. Vi sätter oss i bilen och gör så, löser ärendet, går in till banken igen för verifiering för att sedan åka till Z:s mors – och morföräldrars – grav i Sorgenfri för lite aktning och med en idé om att äntligen låta henne få en sten med inskrift.

Det är en vacker höstdag, klar luft, solen skiner, vinden är mild och kyrkogården vacker. Vi har, efter irrande vandringar på i gångarna efter rätt grav.

Z kommer i samspråk med en kyrkogårdsvaktmästare som rekommenderar en stenhuggare. Vi åker dit, en sten väljs ut och vi – eller Z och hennes systrar – ska återkomma gällande vad det ska stå. Betalat och klart levererar han stenen i god närtid, framför allt innan den 80-årsdag som moderns skulle ha firat i slutet av oktober.

Så vidare till Bagsværd där vi hade hoppats på en fika med Z:s storasyster T, men hon är på arbetet. Vi tittar in på ortens Röda Kors, men inte heller där med någon utdelning. Så vi åker tillbaka till Nordhavn, ställer bilen och tar Metron in till byn. Köpenhamn sträcker på sig denna vackra dag och den nya linjen från Orientkaj in till stan är snabb, effektiv och tom. Mask på, ändå, förstås. Jag ska fixa armbandet till min klocka, den danska, som jag ärvt av min far. Vi går av vid Nørreport, grälar om vart vi ska; jag har förklarat, men Z har en annan plan och det blir som hon bestämmer. Urmakaren vid Kultorvet har armbandet och skiftar samtidigt batteri. Vi äter en pølse och ler mot varandra igen, går ned mot Strøget via Herrarnas Magasin som lockar men, tack, nej tack. Ned till Röda Korsbutiken vid Vestergade/Gammeltorv där jag hittar en vacker höstrock för 450 dkr. Den passar, kanske lite trång runt midjan, men perfekt i ärmarna. Midjemåttet kan jag påverka, inte längden på mina armar. Men jag avstår.

Nick Cave och ”Stranger than kindnesss”

Vi går ned mot Den Sorte Diamant där vi ska se Nick Cave-utställningen ”Stranger than kindness”, irrar lite med bestämda steg och kommer fram. Men när vi ska köpa biljett bestämmer sig Z för att inte följa med. Hon skapar sig egentid i kaféet med utsikt mot Inderhavnen och det milda septembervädret som sträcker ut sig med solsken och de människor som valt att samlas i solgasset.

Jag…? Går ned i mörkret. Eller åtminstone försöker. Efter att ha scannat biljetten med visst bekymmer åker jag nedför en rulltrappa, hamnar i ett slags cylinder med olika dörrar, men ingen där det står entré. Jag ser en skylt vid en hiss och tänker att vägen till utställningen går via den, trycker på knappar utan att ha behörighet att åka till något etage utom, skulle det visa sig, entrévåningen. Jag kliver ut, går till kassan och ber om hjälp. Kvinnan i receptionen följer mig, vi åker rulltrappan ned och hon öppnar dörren rakt fram. En av dem utan skyltning om att det är här utställningen tar sin början; kanske hade den upplysningen varit klok för en inte fullt så anarkistisk, äldre svensk man som gärna vill gå rätt.

Jag hamnar i ett mörker med skavande, gnisslande musik; Nick Caves värld från barndom fram till konstskola, Melbourne, musik, sturm und drang, flytt till London, flytt till Berlin, samlande av brev, tavlor, hårtestar (!) och ett av Nina Simones tuggat tugggummi. Hör finns sovrum, sängar, skrivbord, böcker, skrivmaskiner, manus, fragment, utkast… Och jag tänker att det är inte helt olikt Freddie Wadling-utställningen på Göteborgs konstmuseum 2017. Samma slags samlarmani för inspiration, en irrationell för en kaotisk, men ändå begriplig konstnärsgärning.

Hörlurar och tv-skärmar gör det möjligt att lyssna på den konstnärliga, musikaliska utveckling från The Boys Next Door över Birthday Party till Nick Cave and the Bad Seeds.

I ett rum görs intervjuer med samtliga medlemmar ut Bad Seeds, där skärmen släcks alternativt tänds ut efter hur musikerna kommit och gått i den expansiva orkestern.

Jag är helt ensam i den cirkelformade lokalen där rum för rum tar mig djupare in i Nick Caves-värld. Det är fascinerande och uppslukande, som om jag ser något farligt, rör vid något orörbart, samtidigt som varje dokument, bild, skapade scenbild av det kreativa kaos han befunnit sig i med något slags nit och drivenhet också skapar en förståelse för detta mörkrets rike som blivit hans.

Nick Caves rum i Berlin. Foto: KAI MARTIN

En vagn knirrar med gummiskor gnidande mot golvet. Först tror jag att det tillhör denna väldiga installation, som man på något vis ändå får kalla utställningen, men det är en anställd som går med en vagn lastad, som en Karon i dödsriket; kanske var det trots allt en del av ”Stranger than kindness”. Det är dagen för Nick Caves 63-årsdag, vi är nästan jämngamla och har levt våra liv parallellt; jag välkammad, han vild. Ändå med musikaliska karriärer och uttryck. Fantastiskt ändå och när jag går ut i ljuset för att lämna mörkret tänker jag på det väckelsemöte som Nick Cave and the Bad Seeds hade i Dalhalla i juni 2018. Vilken konsert!

Z sitter och väntar, har fikat och fördrivit den tid som jag har spenderat (oklart hur länge jag var där ner, kanske en dryg timme), går på toaletten som jag redan frekventerat. Vi diskuterar om vi ska gå på Strøget dit Z vill gå, men inte jag och en liten storm rusar upp till en krusning på ytan, för jag tycker att hon kunde utnyttjat sin tid bättre än att vänta på mig. Men vi skakar av oss det, går ut i solen, går upp därifrån vi kom i avsikt om att jag trots allt ska köpa den där rocken. Men när vi väl kommer dit är butiken stängd, strax efter klockan fem, mitt i storstaden Köpenhamn!

Diskussionsklubben vid Den Sorte Diamant sinkas oss/mig. Men så kan det gå.

Vi tar bakvägarna mot Kongens Nytorv, insuper staden, den vackra med en arkitektur, gammal som ny, att häpna över. Kliver ned i Metron för att ta den mot Nordhavn, men hamnar på M3 istället för M4 och tvingas gå av vid Trianglen, som ju är Z:s barndomskvarter, och vi går nedför Nordre Frihavnsgade där Z, återigen, får peka ut var hon bodde och öppna minnesluckorna på vid gavel för historier från en tid för länge sedan.

Hör bodde jag. Foto: KAI MARTIN

Vi fortsätter hela vägen ned till Nordhavn där nya kvarter byggs med frenesi, tar oss ”bakvägen” upp mot vårt boende, passerar Göteborg plads där Tysklands ambassad tornar upp sig, ja, verkligen, med sina imponerande cylinderbyggnader.

Ambassad. Foto: KAI MARTIN

Ungdomarna är hemma och vill ha glass. Inte vilken glass som helst. Nej, vi ska till Lydolph’s isbar på Strandvejen, som bjuder på glass i stora lass ungefär som Triumglass hemma på Bruksgatan i Sandarna.

Men först bad. Både Z och jag har tagit med badkläder. Badplatsen i Hellerup, där de rika bor, är ofta välbesökt. Så också denna tidiga septemberkväll. Roddbåtar, långa, smäckra scullers bryter den den stilla havsytan av sin knusende roende besättning, ett gäng tävlar i paddel, alltså inte racketsporten, några badar ute på piren och det är alltså dit vi beger oss.

Ikapp med båtarna vid Hellerup strand. Foto: ZEBA BJÖRN PEDERSEN LÖWEN-ÅBERG

Jag har badbyxorna under, tar av mig, samtidigt som Z tackar nej. Det är för kallt i luften. Jag går i, känner Öresunds klara, friska vatten omsvepa mig, tar några simtag, och vi är där där askan av Z:s far spreds för några år sedan med familjen och några svanpar som enda vittnen.

Så tar jag mig upp ett det uppfriskande badet. Torkar av mig, tar på mig glasögonen, inser att handduken jag har med mig inte är den badhandduk jag trodde att det var och får hjälp av Z att hålla den om livet. Samtidigt kommer ett vackert par ned, obekymrad klär den vackra, gracila kvinnan av sig in på underkläderna. Tar av sig bh:n, låter spetstrosorna skyla bak och fram och klivet sedan i. Så så mycket för min diskretion.

Klassiskt coolt ställe. Foto: KAI MARTIN

Vi lämnar Hellerup strand när solen blekar ut för kvällen. Låter bilen stå på Onsgårdsvej upp mot glassbaren, maskklädd beställer Z min is och sin plus kaffe, hon är också ungdomarna behjälplig. Med strutar fyllda av olika smaker går vi sakta ned mot bilen igen, njuter av utsikten över Öresund och får en stilla stund på jorden innan bilen styr oss mot Nordhavn igen.

När vi kommer till p-huset släpper jag inte av ungdomarna längst ned. Istället gör jag den snurriga cirkeln upp, upp, upp för att finna en p-plats på femte våningen, närmast högst upp. Gärningen uppskattas inte, men avsikten var att ge dem nya insiktet och utsikter. För när de surt stolpar iväg för att ta hissen (ja, varför använda trapporna…) går Z och jag upp på taket och upptäcker den där stadsparken med träningsmöjligheter. Det är så sinnrikt, rekreation för den målmedvetna eller lekfulle. Träningsredskap samsas med gungor och studsmattor. Över cylindern som leder bilvägen in, upp, ut och nedför p-huset är det spänt ett nät som den djärve kan gå över. Min svindel sätter stopp, men jag gör det. Två gånger.

Svindlande utsikter. Foto: KAI MARTIN

Så går vi nedför den utomliggande trappan, som några använder som träning.

Ordningen har inte varit klockren under dagen. Åtminstone inte beträffande matintag, så jag är middagshungrig. Vi går in på Netto och jag hittar lite kött att steka plus sallad. Z har mat hemma, så en stund senare sitter vi till bords. Tv:n står på, flimrar förbi med något program, kvällen blir sen och jag trött.

Tisdag

Jag väcker Z försiktigt. Det är tisdag den 22 september. Vår bröllopsdag. Framför hennes ögon, som hon har svårt att öppna, fortfarande kvar i drömriket, ligger ett litet paket, omsorgsfullt inslaget med rött band knutet i en rosett. Hon vaknar genast till, öppnar och blir förtjust över ringen hon får. Trär den på sitt finger, där den genast klär henne. Det är åtta år sedan vi förenades genom vårt giftermål. Åtta år som dansat iväg, men ändå innehållit så mycket glädje och sorg på vägen. Då hade både hon och jag våra fäder i livet, hon också sin mor samt väninnan B med sin särbo K. Nu är de borta för ett fortsatt levende i en annan dimension.

Morgonstämning i Nordhavn. Foto: ZEBA BJÖRN PEDERSEN LÖWEN-ÅBERG

Vi packar ihop efter morgonmaden. Plockar ut kylskåp, frys, garderober. Samlar våra pinaler och tar farväl av vårt spatiösa boende. Kliver ut i den täta dimman, som omsluter Nordhavn. Jag ser motivet. Tar en bild över hamnen med kranarna, ber Z ta bild på mig i motljuset. Hon tar flera. Vi kommer ur dimman, kör in mot Byen, parkera i ett p-hus vid Tivoli där en entrévärd är oss behjälplig med en p-plats som gjord för Tiggan.

Ungdomarna har vi släppt för några timmar på Glyptoteket. Z och jag tar sikte mot Strøget, som denna förmiddag inte har sitt turistiska stim, om ens någonsin under dessa coronatider. Vi konstaterar att Röda kortbutiken med den eftertraktade rocken inte öppnar förrän klockan ett (!) och meddelar ungdomarna att nu samlingstid är just det klockslaget, sedan ska vi åka hem med omväg runt stenhuggaren i Sorgenfri för betalning.

Vi knallar återigen runt, hamnar på Illum för toabesök, sedan vid ett kafé med utsikt vid Amagertorv och samlingspunkten Stork Fountain. Vi sitter på första rad, Z med kortet beställer och vi blir serverade, sitter en bra stund och bara kontemplerar, insuper atmosfär, tittar på gatumodet som passerar förbi, rika, mindre bemedlade, konstnärer, wannabes, unga, gamla, tjocka, smala… ingen den andre lik och jag tänker, som alltid, hur kan kan kategorisera människor…?

Vi besöker butiker, fastnar i några, nyper i kläder och i en stannar tiden, Z provar plagg och köper senare ett av dem, en beige klänning i manchester.

Det är dags för Röda korset och öppningsdags. Vi är några minuter i, jag ser hur de öppnar, kliver in i butiken, lyfter ned rocken, som är kvar, betalar, lägger den över armen och är ett fint plagg, helt nytt, men secondhand, i ylle och kashmir rikare, men några hundra kronor fattigare.

Rockrik. Foto: KAI MARTIN

Så mot p-platsen där inga ungdomar står. Vi söker dem. Får svar om att de är på väg. Ser dem efter en kvart på andra sidan Rådhusplatsen för att plötsligen går in i en Sevenelevenbutik. Det ringer. Vill vi ha glass? Jag säger nej, surt, Z säger ja, glatt. Det dröjer ytterligare och saktfärdigt kommer paret gående medan jag äts av tiden eftersom jag har tid att passa hemma senare i kväll.

Tjurigt styr jag mot Lyngby och Sorgenfri. Tankar så vi är redo för hemfärden. Stannar i bilen under tiden som affärerna hos stenhuggaren i Sorgenfri görs. Så ut mot motorvägen och mot Helsingør och för ett stopp, åter, i Prøvestenen. Kvickly har mat, mejerier, smørrebrød, rågbröd och vin, som vi köper. Under protest, men efter viss ekonomisk övertalning, åker vi till Føtex för inhandling av öl som är billigare där. Så till färjan där vi återigen väljer att stanna kvar. Z köpte kebab i Prøvestenen, som jag inmundigar för att stilla hungern samtidigt som irritationen börjar lägga sig, trots att min tid kommer bli knapp när jag väl kommer hem.

Resan hem går geschwint, vi lämnar ungdomarna och kommer hem för att packa upp efter ett hastigt besök hos apoteket. Den planerad middagen med smørrebrød hinns inte med. Men kebaben täcker fortfarande kostintaget. Jag beger mig efter den korta mellanlandningen iväg. Mot Kungälv. Mot hockey och av bara farten spelar jag som i trans. En halvtimme. Sedan rasar lagets spel och mitt som ett korthus. Trött slutet jag dagen väl hemma och somnar efter några intensiva dagar och smak på Danmark med längtan tillbaka; till loppisar, till secondhandäventyr, till umgänge, spel, middagar, dryck och skratt. Snart, så… snart.

Skarpt fokus på Ingrid Bergman i ”Camera”

Musikal:

CAMERA

!!!!

Kulturhuset Spira, Smålands musik & teater, Jönköping

Av: Jan-Erik Sääf och Staffan Aspegren.

Dirigent: Nils-Petter Ankarblom. Orkesterarrangemang: Kalla Ankarbom. Koreograf: Karl Dyall. Scenograf: Bengt Fröderberg. Kostym: Camilla Thulin. Ljusdesign: Anna Wemmert. Videodesign/bildteknik: Fredrik Egerstrand.

I rollerna: Åsa Fång (Ingrid Bergman), Glen Edell (Roberto Rossellini), Vera Veljovic (Anna Magnani), Kalle Malmberg (Aron Petter Lindström), Stefan Clarin (maskinisten, av Ingrid kallad Cameron) Vera-Lo Frid/Ellen Holmstedt ( Pia, 9 år).

Ensemble: Robert Sillberg, Karolina Krigsman, Oscar Sundling-Wallin, Jens Olsson, Karin Funk, Lisa Agby, Marie Gårseth-Gathe, Walfrid Lindsgård och Petter Andersson

Orkester: Jönköpings sinfonietta.

Nya musikaler är inte världen speciellt bortskämd med. I Sverige än mer sällan. Göteborgsduon Martin Schaub och Patrick Rydman sitter i skrivande stund och arbetar på en på uppdrag av Malmöoperan. Förra året hade duon premiär på sin utmärkta ”Närmare kanten”. I Stockholm ska något slags kombination av nyteater och musikal göras på Cirkus med Pippi Långstrump i fokus. Peter Jöbacks fantastiska show ”Med hjärtat som insats” var musikalnära. Men Staffan Aspegrens och Jan-Erik Sääfs ”Camera” är det definitivt.

Sprungen ur den senare längtan efter att skapa en Broadwaymusikal som i tanke, själ och hjärta av slumpen förenades med Staffan Aspegrens drömmar blev ”Camera” verklighet på Östgötateatern i samarbete med Högskolan för scen och musik i Göteborg . Ett starkt berättat kapitel ur Ingrid Bergmans liv från 1949 och några dramatiska år fram fick sin musikaliska dräkt, som nu åter får liv på fina Kulturhuset Spira i Jönköping.

För två år sedan var det Lerumstjejen Karin Oskarsson som spelade Ingrid Bergman. Nu är det rutinerade Åsa Fång. Mycket är, så vitt jag förstår, övertaget från uppsättningen på Östgötateatern. Tack för det. Vi pratar utsökt scenografi av Bengt Fröderberg, lättsam och smart koreografi signerad Karl Dyall, stiltrogna, tjusiga kreationer från Camilla Thulin, med mera.

Till detta alltså ny musik och sångtexter av Jan-Erik Sääf till manus av Staffan Aspegren. Spänns bågen…? Ja, absolut och det är härligt, djärvt och helt rätt. För ”Camera” är en urtjusig uppsättning som lockar ögat, örat, hjärtat och intellektet. För cineasten och värnare av Ingrid Bergmans filmkonst bjuds det upp till dans. För här speglas en sorts biografi, hennes möte med Roberto Rossellini (efter förtjusningen av att ha sett hans ”Rom öppen stad”), krisen med maken Aron Petter Lindström, kärleken till dottern Pia, men också hängivenheten till konsten, till filmen, till kameran, strålkastarljuset.

Ingen är bättre än Åsa Fång att gripa sig an detta. Jag minns fortfarande starkt hur hon gav uppsättningen ”Edith Piaf – livet och kärleken” rysarkraft på Göteborgsoperans lilla scen för cirka 15 år sedan.

Hon är konstnärens tvivel och längtan. Hon är dess fokuserade drivenhet. Det skapas en nerv när hon får utrymme, som berör. Åsa Fång gör Ingrid Bergman till sin och släpper aldrig taget om sin roll för en sekund.

Som sidekick har hon utmärkte Stefan Clarin, det trogna bollplanket och konstnärliga tjänaren. Han snudd på stjäl showen med humoristiska ”Så skandalöst” i andra aktens mitt.

Men de sceniska mötena med Glenn Edells Roberto Rossellini och Kalle Malmbergs Aron Petter Lindström är även de utmärkta. Två män som var och en för sig tävlar om Ingrid Bergmans gunst, men som också vill förvandla henne till rollen som hemmafru och mamma; något hon snabbt kränger av sig. Även mot färgstarka Vera Veljovic’ Anna Magnani (huvudrollen i ”Rom öppen stad”) sprakar; två konstnärer i envig som slutligen förenas i något slags respekt.

Lägg till en hängiven ensemble som inte backar för att ta plats när utrymme gives. Mumma för en musikalentusiast, med andra ord.

Jo, ”Camera” har skärpan uppe från start till mål. Visst, de skaver någon gång i sånginsatserna. Framför allt i svårsjungna inledningen av andra akten där Glenn Edell, Åsa Fång och Vera Veljovic tävlar om uppmärksamheten, men bara Åsa Fång klara sig från dissonansen.

En randanmärkning, förstås. För ”Camera” är värd sin publik och sin uppmärksamhet. Så sorgligt därför att den spelas under detta på grund av corona så publikfattiga år.

Skavande relationsdrama

Film:

ARE WE LOST FOREVER

!!!

Närgånget. Adrian (Björn Elgerd) och Hampus (Jonathan Andersson) är emellanåt plågsamt autentiska i David Färdmars film.

Regi och manus: David Färdmar.

I rollerna: Björn Elgerd, Jonathan Andersson, Micki Stoltt, Nemana Stojanovic, Lisbeth Johansson, Maria Hedborg med flera.

Hagabion

Att två Göteborgsregissörer, oberoende av varandra, har premiär samma år (2020) måste ses som unikt. Nyligen gick Maria Bäcks tunga ”Psykos i Stockholm” (som jag skrev om här) efter att ha inlett Göteborgs filmfestival. Under samma festival premiärvisades också David Färdmars ”Are we lost forever”. Fantastiskt i sig, dessutom två regissörer med Majorna som ytterligare gemensam nämnare.

Coronoavåren har gett förseningar för bägge deras filmer på biorepertoaren. För David Färdmar kanske lite tuffare ändå, då han som independentfilmare riskerar och satsar sitt eget kapital, förutom själ, hjärta och hjärna.

”Are we lost forever” har tagit sin modiga tid, men har slutligen hittat sitt fullängdsformat efter att först frestat med kortfilmen ”Vi finns inte längre” (2018). Det är just den som inleder ”Are we lost forever”, uppbrottet mellan Adrian (Björn Elgerd) och Hampus (Jonathan Andersson) är ett faktum i scener som skaver, smärtar och andas. Som spruckna relationer gör. David Färdmar vågar vara närgången, låter parets tystnad skrika, tveksamheter klampa in och emellanåt är spelet starkt autentiskt; det här händer, det känns, som svider.

Fortsättningen är elegant med utveckling för Hampus och inveckling av Adrian, som inte kommer vidare och inte förmår se sitt tillkortakommande. Han är machomannen, söker sig till snabba knull, vill dominera, men inte låta sig domineras.

För göteborgaren är Majornamiljön central, olika stamlokus sveper förbi i scener, som för tittaren kan vara spännande att pinpointa. Men det är förstås intensiteten i detta relationsdrama som är det väsentliga. Hur David Färdmar ogenerat väljer utdragna sexscener, där tittaren ofrivilligt förvandlas till en voyeur och jag generat vänder bort blicken. Något som inte har med den homoerotiska tematiken att gör. Sexscener är helt enkelt sällan min kopp te.

Men jag förstår David Färdmars intentioner. Filmen blir hudnära och skoningslös, med Adrian som allt mer ställs utanför i sin oförmåga att förändras, men som vill förändra dem han blir tillsammans med. Där skapas ett drama inom dramat, som smärtar, känns och får mig att skruva på mig av obehag över hur blind han är i sitt handlande. Men också med frågan till sig själv ”Hur lätt är det att förändra sitt eget, av arv och miljö, präglade beteende”…?

”Are we lost forever” är nu äntligen upp på biorepertoaren och är flygfärdig för diverse filmfestivaler runt om i världen. Det är den värd.

Uppfriskande perspektivskifte

Teater:

INGEBORGS MANIFEST

Teater Trixter, Göteborg

Skickligt. Gilda Stillbäck gör en fullödig gestaltning av sin Ingeborg. Foto: KAI MARTIN

Nypremiär

Med: Gilda Stillbäck

Av: Petra Revenue och Gilda Stillbäck

Musik: Björn Knutsson

Scen: Ger Olde Monnikhof

Ljus: Miranda B Wikström

Dramatikern och regissören Petra Revenues och dansaren, koreografen samt skådespelaren Gilda Stillbäcks möte under en stipendiesession i Ingmar Bergmans hus på Fårö blev snart fruktsamt. Ur detta har ”Ingeborgs manifest” sprungit, en kraftfull, vig och omtumlande monolog där Gilda Stillbäck använder både ordens kraft, ansiktets mimiska förmåga och kroppens kreativitet i sin gestaltning av regissören Ingeborg, geniet som låter konsten och vägen till verket gå före allt annat.

Ja, det är omvända perspektiv. Ingeborg är i ord och handling Ingmar Bergman. Det är närmast hela den dryga timmen en monolog byggd på citat av den kände svenske regissören. Han blir hon, hon som lätt blir förälskad, som skaffar barn med samma lätthet som han lämnat sina relation för en annan. Men kanske främst för skapandet, som alltså är höjt över allt annat.

Tilltalet är direkt. Gilda Stillbäck håller en föreläsning som introduktion till en pjäs/film som ska göras. Namndroppandet med Krook (Margaretha), von Sydow (Max) och Ahlstedt (Börje) ger autenticiteten extra kraft. Själv blir jag Josephson (Erland) där Ingeborg ser mig i ögonen flera gånger under föreställningen, bedyrar sin uppskattning, som hennes Stradivarius, miljoninstrumentet som bara en ytterst skicklig instrumentalist kan traktera. Men uppskattningen kan snabbt bli falsk, som när Josephson vill göra en omtagning av en scen som Ingeborg menar är perfekt.

Laddningen är rummet är total.

Gilda Stillbäck har från start publiken i sin hand, uppmärksamheten är given oavsett om det är i det direkta tilltalet, eller när hennes ”dämonerna” möter upp under de ständigt återkommande envigerna.

Ingeborg är hela spannet från tillitsfull och förskräcklig, ödmjukt kärleksfull och uppfodrande till fåfängt krävande och extremt självupptagen.

Så blir en diabolisk kreatör och geni bättre som kvinna än som man…? Nej, självklart inte. Men det är uppfriskande med perspektivskiftet där en kvinna använder sig av patriarkaliska grepp och ogenerat lämnar sina barnkullar hos de respektive män hon skaffat dem med; allt för konsten och kärleken till den.

Med ”Ingeborgs manifest” gör Petra Revenu storstilad sorti från sitt Teater Trixter, den teater hon själv var med om att starta för 30 år sedan. Pjäsen har däremot bara sett sin början, även om premiären i mitten av mars hamnade i skymundan på grund av pandemin. Trots svårigheterna för teater att nå ut just nu och med en ytterst begränsad publikkapacitet hoppas jag ”Ingeborgs manifest” får vingar. Gilda Stillbäck och Petra Revenues pjäs och uppsättning är värd det.

Tillsammans. Gilda Stillbäck och Petra Revenue har gjort något stor tillsammans. Foto: KAI MARTIN

Sol, vind och vatten plus konst

Förra året kom vi inte ur tofflorna. Missade således Pilane, utomhusutställningen i Pilane på Tjörn, en promenad i konstens tecken med skulpturer som kan utmana, fascinera, locka, interagera och emellanåt också blott ge en axelryckning.

Men nu, tidig avfärd efter tidig frukost. Tiggan, den törstiga, var närmast fulltankad och Z och jag styrde kosan mot norr, E6 på tomma leder, ut ur Göteborg, förbi Kungälv, av mot Stenungsund, mot Tjörn och över de vackra Tjörnbroarna och vidare mot Kyrkesund.

Mot kusten. Pilane väntar. Foto: ZEBA PEDERSEN LÖWEN-ÅBERG

Det är en knapp timmes färd, men en resa stadd i ständig förändring. Bohuslän pockar på sin uppmärksamhet, Tjörns bondlandskap kontra klipporna uppfodrande mäktighet. De smala kringelikrokvägarna till Pilana manar till uppmärksam körning, men väl framme är vi andre par på plats och när vi väl betalat vår entré är vi först i ensamt majestät.

Interaktivt. Charlotte Gyllenhammars staty lockar. Foto: KAI MARTIN

Charlotte Gyllenhammars glasfiberstaty ”Out/giant” är inte först men lockar mest. Ett truligt barn i overall, väderbeständigt, fotovänligt och humor parat med tankeväckande; är barnet ensamt, övergivet, fruset, ledset…? Eller bara stadd i väntan efter en paus i någon lek. Jo, konst kan väcka sinnena och tankarna.

Statyn är ju också en förstorad version av hennes väsentligt mindre, och mer naturtrogen storleksmässig, ”Ute” i Borås, men ju större desto bättre enligt tesen ju mer desto bättre.

Uppochner. Foto: KAI MARTIN

Tankeväckande är också ”Night descend”, även detta Charlotte Gyllenhammar, som är första skulpturen i årets visning. Jo, hon har ställt saker på ända förut, Charlotte Gyllenhammar (minns hennes träd – ”Die for you” – uppspänt uppochned över Drottninggatan i Stockholm).

De strama kvinnobenen sträcker mot skyn, kjolen driver ned mot jorden som ett slags förankring. Smart i all sin enkelhet.

Finländske konstnären Kim Simonssson har hittat in i ”Alice i Underlandet”-världen med sin ”Girl feeding a two headed rabbit”. Här får skulpturen en extra skjuts av placering i naturen. Fint.

Möte. Bra placering förstärker intrycket. Foto: KAI MARTIN

Några statyer känns, i all sin enkelhet, som trötta. Som om konstnärerna velat gör det geniala av det enkla, men missat något på vägen. Så, nej, jag imponeras inte av Peter Fries ”Lotus”, Ingela Palmertz ”Diagonal in the room” eller ”Sitting figure”, även den av Ingela Palmertz. Även om den sistnämnda får en smart inramning med sin placering rätt på klipporna.

Däremot är amerikanen Donald Baechlers ”Paradox owned the pilgrim” bedräglig i sin enkelhet. För studerar man den närmare ser man under de tre spretande blommorna spännande, närmast hemliga tecken på fundamentet.

Tony Graggs ”Spring” är även den lurig. På nära avstånd kan den ses som något fascinerande skapat i trä. Men det är en väldig stålkonstruktion målad med avsikten att bedra och med regnets droppar fortfarande kvar blir det lite extra magi.

Mest humor, aldrig fel inom konst, har Roland Perssons ”Explorer”, som är gjord som ett arkeologiskt fynd; den övergivna Volvon – med ett träd i mitten – är inramad med en upplysande skylt om bilen – förmodligen tillverkad på Hisingen. Underhållande.

Konsthumor. Foto: KAI MARTIN

Per Svensson hade ju redan för två år sedan en gigantisk tratt, som lockade till interaktivitet. Nu är det på plats något liknande, men inte desto mindre interaktivitetisk eller Instagramvänlig. Här lockas man till möten med andra, kända eller okända, samtidigt som man bjuds på ut- och insikt med hans rustika stålkonstruktion.

Både ”Pool” av Tony Cragg och ”Earth” av Ida Koitila vill minnet spela sprattet att de har stått där förut. Smälter fint in i miljön gör de hur som helst i den vackra parken där ju Jaume Plensas väldiga ”Anna” har blivit en stadigvarande profil

.

Det är alltid något särskilt att komma till Pilane. Mötet mellan konst och den bohuslänska naturen där ekar, enar och ljung möter den lekfulla, mäktiga graniten. Men, kanske av covid 19, så är dels föremålen färre än vanligt och dels inte lika kittlande. Ändå är Pilane väl värt sitt besök.

Parken är öppen till och med 20 september.

Närheten till havet lockar ju och med guidning av goda vänner kom vi ned till närliggande Hällene och jag fick mitt salta, friska bad i de hårda vindarna. Temperaturen kryper nedåt i vattnet. Så skönt ändå och kaffe med cocosmunk efteråt skulle ju kunna ses som en belöning av de generösa värdarna. Och kanske det var det…

Underhållande i snålblåst

Teater

PÅ VILLANDE HAV

Utmanar. Teater Hybrid skapar underhållande teater på Barken Vikings däck.
Foto: KAI MARTIN

Teater Hybrid, Barken Viking

Regiöga: Hanna Holmqvist.

I rollerna: Lava Lidén, Sophia Lücke, Brinde Karlsvärd och Bjarki Ardenheim.

Musik: Bjarki Ardenheim.

Manusbearbetning tillsammans med ensemblen: John Thomsen.

Den från Wendelsbergs folkhögskola avknoppade teatergruppen Teater Hybrid hann knappt starta förrän Strindbergs ”Fröken Julie” förtjänstfullt iscensattes förra sommaren. Ett hett drama i karg miljö i en av Gamlestans nedlagda kylrum.

Med denna uppsättning kom ensemblen att turnera runt om i Sverige samtidigt som man låg i startgroparna för nästa uppsättning.

Förhoppningarna med polske pjäsförfattaren Sławomir Mrożeks pjäs ”På villande hav” från tidigt 60-tal var stora. Platsen spännande; Barken Viking. En möjlighet att inför öppen himmel möta sin publik med en stramt brutalt komisk enaktare.

Men så kom den där pandemin som fångat kulturvärlden i ett skamgrepp. Men Teater Hybrid fann på råd, startade en blygsam smygpremiär i slutet av juni med en publik placerad enligt alla FHM:s restriktioner och råd för att lite slokörat pausa under sommaren och nu komma igen med ytterligare några föreställningar i augustis slut och septembers början.

Sławomir Mrożek utmanade stalinismen, ja, gjorde upp med den stränga sovjetiska regimen med sin absurda pjäs. Något som då inte sågs med blida ögon; kommunistisk politik är inget att skämta om.

De tre skeppsbrutna – Den lille, Den medelstore och Den tjocke – ansätts av hunger och inser att en av dem måste offras. Men vem…? Det blir ett maktspel långt mycket mer galet än det som iscensattes med ”Fröken Julie”.

Teater Hybrid definierar inte rollkaraktärerna som författaren gjort. Istället tänjer de på dem, gör dem till sina egna. Sophia Lücke är den som tar kommandot, driver på processen, allt i ett elegant försök att komma undan. Lava Lidén är den lismande, som snabbt bildar pakt, och därmed ställer Brinde Karlsvärds blida karaktär i ett omedelbart underläge.

Håller kursen. Brinde Karlsvärd styr pjäsen i hamn. Foto: KAI MARTIN

Trion utgör en fascinerande tajt och underhållande ensemble med stöd av Bjarke Ardenheim, som ackompanjerar, och inte mindre än vid två tillfälle gör ett inbrott i pjäsen som ett slags deus ex machina, men utan gudens förlösande kraft.

”På villande hav” är effektivt gjord med små medel under tuffa omständigheter. På Barken Vikings däck är man inte bara utsatt för vädrets makter utan också stadens larm och kiv. På kajen mitt emot spelar ett coverband Creedensfavoriter samtidigt som en ångare högt visslande lämnar kaj.

Det bekymrar inte Sophia Lücke, Lava Lidén, Brinde Karlsvärd eller Bjarke Ardenheim, som med friskt humör ror denna sin pjäs i hamn.