Känslostark ”Cabaret” i stor uppsättning

Musikal:

CABARET

!!!!

Hittar sin egen ton. Göteborgsfostrade Kerstin Hilldén skapar sin egen Sally Bowles fri från Liza Minnelli i filmen eller andra uppsättningar av ”Cabaret”.
Foto: LENNART SJÖBERG

Göteborgsoperan:

Bäst: Allt ögongodis.

Sämst: Mycket är mer är inte alltid en fördel.

Fråga: Vilken lättnad var det inte för ensemblen att äntligen få spela den i över två år uppskjutna föreställningen…?

Det är i år 50 år sedan filmen ”Cabaret” hade premiär. Sex år tidigare begick musikalen sin debut i Chicago. Backar vi ytterligare 36 år är vi i 1930-talet. Lite sifferexercis för att skapa perspektiv till handlingen i ”Cabaret”, denna mästerliga men inte helt lättspelade musikal. Nyårsafton 1929 anländer amerikanen Clifford Bradshaw (Tobias Ahlsell) med författardröm till Berlin. Han sveps in i stadens nöjesvirvlar där allt är tillåtet, men där nazismens stramare tyglar blåser till storms. På Kit Kat Club hamnar han i en kittel av bubblande underhållning, färgstarka personligheter och uppträdande ledda av den karismatiske Konferencieren (David Lundqvist) och med unga, attraktiva, sprakande stjärnan Sally Bowles (Kerstin Hilldén) som det starkaste ljuset på klubben.

Underliggande ligger kärlekshistorier blandat med skörlevnad, Weimarrepublikens krackelering, schatteringar mellan kommunister, socialister, socialdemokrater, nazister och en börskrasch som skakar om hela världen med krigshot vibrerande i en mörk bakgrund. Jo, det går att så här över 90 år senare se reflexer från då i nu.

Det är förstås något som regissör James Grieve utnyttjar i denna dovt målade mastodontföreställning.

”Cabaret” på scen är egentligen ingen stor uppsättning. Ett knappt 20-tal aktörer plus orkester. Föreställningen är något av ett kammardrama mellan dels Clifford Bradshaw och Sally Bowles, dels mellan Fräulein Schneider och Herr Schultz med inslag från Kit Kat Club, musiken och det allt hårdnade politiska klimatet.

Men uppsättningen på Göteborgsoperan är gigantisk. Förutom de sju huvudkaraktärerna räknar jag till 26 musikalartister, scenorkestern om fyra på scen, en barnkör på nio barn samt Göteborgsoperans orkester med dirigent. För att travestera Yngwie Malmsteen ”More is more”.

Extra allt. David Lundqvist som Konferencieren med ensemblen i ett av alla stora nummer i Göteborgsoperans ”Cabaret”. Foto: LENNART SJÖBERG

Det är på samma gång fantastiskt och för mycket. Storslagna scener där alla är med skiftar till dramatiska sekvenser på, framför allt, Fräulein Schneiders pensionat.

Lucy Osborns scenografi jobbar förtjänstfullt och skickligt med en blick åt fantastiska tv-serien ”Babylon Berlin”. Skapar det där intima rummet som kammarspelet kräver, men bjuder på Kit Kat Club upp till kittlande excesser med extra allt i Rebecca Howles koreografi. Det är svårt att blunda för att det är fantastiskt, men ibland blir de stora gesterna för yviga och förtar essensen av innehållet.

Men ”Cabaret” på Göteborgsoperan är en fascinerande uppsättning med båda akternas dramatiska avslut som fullkomligt suger ut all syre ur salongen. Finalen är direkt drabbande.

Till detta Kerstin Hilldéns känslostark Sally Bowles, denna så svårspelade roll som hon gör till sin egen. Precis som David Lundqvist gör med sin färgstarka Konferencieren.

Spelet mellan den naiva Clifford Bradshaw, snyggt återhållsamt spelad av Tobias Ahlsell, och Sally Bowles känns. Så också det mellan Fräulein Schneider och Herr Schultz. Siw Erixon är starkt bräcklig i sin roll, sjunger med lidelse (tänker på Ulla Sjöblom sjungandes de, av Lars Forssell översatta, franska visorna från 50-talet). Lars Hjertners stillsamma judiske man, som långsamt kläms mellan de politiska sköldarna i vi mot dom-klimatet, vill inte tappa hoppet men ser det gå förlorat. Anders Wängdahls nazist Ernst Ludwig, som får mer luft – och plats – ju längre föreställningen går, skruvas mer och mer till en otäck karaktär. Den på pensionatet boende Fräulein Kost, som i Karin Mårtensson-Ghods, prostituerar sig för att ha råd att bo, men mer och mer förvandlas till en nazistisk medlöperska…

Ja, det är i det lilla spelet de stora känslorna skapas i ”Cabaret”. Det är slutligen där som jag dröjer mig kvar, trots de fantastiska scenerna med ögongodis extra allt.

”Cabaret”, Göteborgsoperan, premiär 1 oktober 2022. Spelas till och med 29 mars 2023

Av: John Kander

Sångtexter: Fred Ebb

Manus: Joe Masteroff baserad på John van Drutens pjäs och Christopher Isherwoods roman ”Farväl till Berlin” (1939)

Svensk översättning: Rikard Bergqvist

Regi: James Grieve

Koreografi: Rebecca Howell

Scenografi och kostym: Lucy Osbone

Ljus: Richard Howell

Ljud: Tom Gibbons

I rollerna: Kerstin Hilldén (Sally Bowles), Tobias Ahlsell (Clifford Bradshaw), David Lundqvist (Konferencieren), Siw Erixon (Fräulein Schneider), Lars Hjertner (Herr Schultz), Karin Mårtensson Ghods (Fräulein Holst) och Anders Wängdahl (Ernst Ludwig).

Ensemble: Johanna Abenius, Malick Afocozi, Lisa Agby, James von Bagh, Mirja Burlin (cover Fräulein Schneider), Jesper Blomberg, Julia Carlström, Simon Drangnér (cover Ernst Ludwig), Agnes Duvander, Karolina Engelbrektsson, Timothy Garnham , Mike Gamble, Isac Hellman, Zorka Hunjak, Natasja Jean-Charles, Micaela Sjöstedt (cover Konferencier), Åsa Sjöblom (cover Sally Bowles), Lina Svahn Larsson, Magnus Lundgren (cover Clifford Bradshaw), Johan Rudebeck (cover Herr Schultz), Rudina Hatipi (cover Fräulein Kost), Robert Sillberg, Bo Westerholm, Ingahlill Wagelin, Sami Yousri, Albin Yttergren samt barnkör.

Kit Kat Clubs orkester (på scen): Sofia Andersson, Ella Wennerberg, Frida Thurfjell, Malin Almgren, Viktor Stener, Paulina Moberg, Malin Wättring, Julia Schabbauer, Mats Sköldberg

Dirigent/arrangemang: David White med Göteborgsoperans orkester.

Ingen slår showmannen Danny

Show:

DANNY SAUCEDO med THE RUNAWAY SHOW 2.0

!!!!

Succéman. Få kan som Danny Saucedo göra en fullödig show. Foto: KAI MARTIN

Cirkus, Stockholm

Publik: utsålt

Bäst: Helhetstänket från musik till dans till lasershowen.

Sämst: Dannys dans gick från kvick till haltande.

Fråga: Hur gick det med vaden egentligen…?

När Danny Saucedo hösten 2019 ställde sin ”The run(a)way show” på the Theatres scen i Göteborg var det med sikte på våren 2020:s arenaturné runt om i landet. Han var rustad med sitt eminenta team med dansare och multimusikern och sidekicken Pontus Persson. Premiären var en succé (läs recension här) med mycket lite att slipa på. Men så hade han också tagit svensk show till en ny nivå med ”Nu!” några år tidigare.

Men… det kom en pandemi emellan. Allt fick läggas i malpåse. En frustrerad och rastlös Danny Saucedo satte upp en konsertshow, som bland annat nådde Kajskjul 8 i Göteborg förra hösten (läs recension här) för att få möta publik och få musik och dans ur kroppen. Ett gig som var tyglat av den tiden restriktioner, som bland annat innebar att publiken inte fick stå upp och dansa till den dansvänliga musiken. Istället nöttes byxbakar av de nöjeslystna i salongen.

Nu är det emellertid åter fritt spelrum. Danny Saucedo har intagit Cirkus och fyller salongen, från parkettens ståpublik, som trängs vid den catwalkliknande scenen, upp till minsta sittplats.

”The runaway show 2.0” är, som namnet antyder, en uppdaterad version av föreställningen från hösten 2019. Nya låtar, några nya dansare, lite nytt mellansnack. Men den totala inramningen är densamma: stentuff street dance, laserljus megagrande, klädbyten och den fantastiska modeparaden när Danny Saucedo har hängt på sig basen. Det är en fröjd för ögat, för örat, för hjärta och själ.

Jo, Danny Saucedo är snygg på övertänd, men strålar lycklig som ett barn inför mötet med sin publik dagen efter premiären, då jag är på plats. Så längtansfull över att få visa sina färdigheter är han att han tidigt sträcker sin vänstra vad. En skada som under gång kommer hämma hans dans, men inte humör, och förvandla stegen från vild och precis till mot slutet något liknande Frankensteins monster promenad.

Det är en föreställning som växlar tempo, som utnyttjar Danny Saucedos låtmaterial och stämningar. Var och en av de tio dansarna får utrymme för sina temperament och kunnande. Det är slipat, hett, ömt och innerligt. Lägg till Danny Saucedos förmåga att nå sin publik, att på samma gång var skoningslös i sin perfektion för att nå toppkvalitet på scen och visa på sin skörhet, att bjuda in till insidan, till där hjärtat slår i själens skrymslen och vrår av tvivel och självförakt.

Det är skickligt, personligt och berörande. Samtidigt kan få som han brista ut i jubel och glädje när showen är som mest intensiv i dans och musik. Få är det som kan klå honom i den grenen och det här är så nära en fulländad Las Vegas-show vi kan komma i Sverige.

Vill du bli lycklig en gång i höst, gå på Danny Saucedos ”The runaway show 2.0”.

Danny Saucedo med Runaway show 2.0, Cirkus, Stockholm, premiär 29 september

På scen: Danny Saucedo, Pontus Persson, musiker och dansarna Gabriella Tapia, Daniel Gürow, Mia Hellberg, Jonna Hökengren, Cynthia Toledo, Adnan Sahuric, Fanny Svensson, Kenny Lantz, Kim Pastor och Alexandra Duchén samt Agnes Lindgren, dansare/understudy

Regi, koreografi, manus: Vera Prada

Manus: Danny Saucedo

Scenograf: Roland Söderberg

Koreograf: Alexandra Duchén

Stylist och kostymdesigner: Dennis Bröchner

Kostymtekniker: Michelle Barles

Ljuddesigner: Mattias Whinter

Visuell kreatör/videodesign: David Nordström

Musikarrangemang: Pontus Persson

Koreografi latin: Cynthia Toledo

Strålande ”Tootsie”

Musikal:

TOOTSIE

!!!!

I centrum. Robert Gustafsson som Michael Dorsey/Dorothy Michaels i ”Tootsie” är strålande. Foto: MATS BÄCKER

Oscarsteatern, Stockholm

Bäst: Första aktens intensiva tempo tar andan ur mig.

Sämst: Andra akten är i stilla promenadtempo.

Fråga: Hur många ord kan Calle Norlén få in i en enda mening?

Det är 40 år sedan ”Tootsie”, filmen med Dustin Hoffman som den misslyckade, förödmjukade och desperata skådisen Michael Dorsey, hade premiär. Den blev en succé då. När den nu i musikalform landar på Oscarteaterns scen är möjligheterna att den i svensk form omstöpta uppsättning kommer gå samma väg.

Musikalen ”Tootsie” är hyfsat ny på banan. Hade sin premiär 2018 i Chicago. Så det är med relativt färska ögon och öron som regissör Edward af Sillén kan driva sin föreställning med Calle Norléns rappa, pricksäkra och rytmiskt stilsäkra översättning i både repliker och sångtexter.

Som musikal har ”Tootsie” gått från filmens dramakomedi till musikal och fars. Förvecklingarna är i legio, spring i dörrar likaså, precis som de snabb scenskiftena från scen till lägenheter och Central Park. Ja, det är i New York vi rör oss och, ja, de första bilderna i fonden från the Big Apple får reslusten att väckas. Men det blir snart annat fokus.

Michael Dorsey (Robert Gustafsson) är en arbetssökande skådis med höga tankar om sig själv och en oförmåga att ta regi; istället vill han ta av över, dominera, visa med hela handen. Det blir inte bra. Han blir helt enkelt portad från branschen, får ta servitörsjobb hos vännen Jeff Slater (Andreas Nilsson), en man med pjäsförfattardrömmar som äger en sylta, och hänga med ex-flickvännen, den neurotiska Sandy Lester (Sussie Eriksson), som med sviktande självförtroende söker jobb i nöjesbranschen.

Ja, ni hör själva. Loserfabriken har slått upp dörrarna på vid gavel. Men… Michael Dorsey finner på råd. Som kvinna söker han rollen som amman i regissör Ron Carlisles (Ola Forssmed) uppsättning av nyskrivna musikalen ”Julias flamma” (ett slags fantasifull fortsättning på ”Rome och Julia”). Den rollen som Sandy Lester förgäves sökt. Intrigspelet är igång.

Som Dorothy Michaels får Michael Dorsey briljera i sin scenkonst, men han får också som hon dominera, lägga sig i och tar, tillsammans med musikalens huvudroll, som innehas av Julie Nichols (Linda Olsson), över föreställningen och är på väg att förvandla den till en succé.

Förvecklingsmotorn tickar intensivt genom första akten. Den är rapp, driven och oerhört underhållande. Sussie Eriksson briljerar i sitt paradnummer, den ordrika ”Vet vad som kommer att hända”. Inte helt olik Lena Nymans ”Kalakukkoa” från ”Picassos äventyr”. En låt som hon återkommer till med jämna mellanrum under föreställningen. Ola Forssmed får vara det som han är bäst på, en gymnastisk och plastisk samt smått hysterisk gestalt i sin regissör Ron Carlisle. Linda Olsson är precis i sin roll som Julie Nichols, hon som älskar rampljuset, är begåvad, men har ett olyckligt liv utanför scen.

Så Robert Gustafsson, förstås. Som alltid i centrum. I ”Tootsie” kommer hans rätt så begränsade sångresurser till sin rätt. Det skapar en snygg bräcklighet i karaktären. Han skiftar skickligt mellan Michael Dorseys manhaftighet och förstorade ego och den skarpa Dorothy Michaels som aldrig faller ifrån, men som har ett lyssnade öra och en ödmjuk själ. Något han har som kvinna, men inte som man. När han iklär sig rollen som Dorothy Michaels strålar han.

Edward af Sillén fyller scenen med möjligheter och kramar ut extra allt av sin ensemble – och orkester. Totalt är det ett tjugotal på scen, men känns som många fler i de snyggt koreograferade numren.

Om första akten är intensiv, är den andra mer reflekterande och moderat i sitt tempo. Intrigerna fortsätter, vecklas in och ut mot den oundvikliga finalen, som blekar ut mot ett inte helt lyckligt slut. Den bländande hysterin uteblir, som annars är brukligt i farser. Men så är det ju en musikal också.

Tootsie, Oscarsteatern, premiär 29 september 2022

Manus: Robert Horn

Musik och sångtexter: David Yazbek

Regi: Edward af Sillén

Svensk översättning: Calle Norlén

Musikalisk ledning/kapellmästare: Johan Siberg

Koreografi: Denise Holland Bethke

Scenografi: Marcus Engelsson

Kostym: Stefan Wåhlberg

Mask/peruk: David Julio

Ljus: Mikael Kratt

Ljud: Oskar Johansson

I rollerna: Robert Gustafsson (Michael Dorsey/Dorothy Michaels), Linda Olsson (Julie Nichols), Andreas Nilsson (Jeff Slater), Sussie Eriksson (Sandy Lester), Ola Forssmed (Ron Carlisle), Hege Shøyen (Rita Marshall), Hjalmar Freij (max van Horn) med flera.

Lustfylld Don Juan

Musikteater:

DON JUAN

Underhållande. Stadsteaterns uppsättning av ”Don Juan” i regi av Hilda Hellwig roar och väcker funderingar. Foto: MALIN ARNESSON

Den ständigt tjusande Don Juan. Myten. Mannen. Människa. Sexmissbrukaren. Han som går genom tiden med ett lockande leende, ofördärvad och närmast satt på en heroisk piedestal för sina lägringar. Det omvända, en kvinna med samma lust, blir sällan, eller aldrig glorifierat (jo, jag vet, Hasseåtage försökte med ”Spader Madam” och Monica Z:s ”Donna Juanita”).

Men denna härdasbetäckare förför fortfarande våra sinnen. Det står klart i regissör Hilda Hellwigs färgsprakande uppsättning med extra allt.

Här är det metateater, en uppsättning med – och om? – Don Juan, frejdigt och stilig spelad av Caspar Engdahl, basbarytonen från Stockholm fostrad bland annat på Högskolan för scen och musik i Göteborg. Han är hart nog närvarande i varje scen (om han inte försvinner ut i kulisserna för lite kuttrasju). Så också med Tobias Aspelins Leporello, kvällens narr som får blomma fullt ut i sin roll och med farsens fina knep bjuda in någon ur publiken från första raden för att ständigt återkomma till denne under kvällen.

Jo, det är en frustande vital föreställning där pjäsen, om uttrycket tillåter, liksom glider in och ut ur de olika handlingarna: repetitionerna på scen, kärleksintrigerna, nutid, dåtid, festtid.

Kvinnorna dånar och trånar vid Don Juans närvaro, oavsett vilka de förtjänstfullt spelande de är: Caroline Söderström, Göteborgssopranen Negar Zarazzi, Elina Høyer, Karin de Frumerie eller Victoria Olmakrer.

Alla tävlar de om hans gunst. Ibland i regelrätta strider kvinna mot kvinna, som mellan Zerlina (Elina Høyer) och Mathurine (Karin de Frumerie) inledningsvis koreograferat som en kamp mellan två sumobrottare.

Ja, den här fantastiskt underhållande uppsättningen är verkligen all in. Från den tjusiga entrén där vi i salongen stirrar på scen som är utsikt från scen ut i en salong. Richard Anderssons scenografi svävar inte ut, men ramar snyggt in och leker fint med perspektiv. Kostymdesignern Ann-Margret Fyregård måste ha fått sitt lystmäte och har dykt rätt ner i det franska 1700-talets prålighet, extravaganser, krinoliner, färgskala och voluminösa peruker. Till det Ingela Collins maskdesign, som även den utnyttjar tillfället med stor glädje.

Ja, det här är teater. Teater med stor gester, yvigt spel. Härligt så. Det känns igenom salongen att det här är en uppsättning som ensemblen uppskattar. Här är fritt spelrum och högt i tak. Molières och Lorenzo da Pontes Don Juan ekar genom tiden med Mozarts musik som fond, men en bergsprängare skjuter in nutidsmusik, andra aktens fest dunkar moderna rytmer och Don Juan och Leporello utbrister acapella i John Lennons ”Gimme some truth”.

Vi är i intigheten där narcissismen frodas via sociala medier, ”se mig! hör mig! ekar, så pjäsen är i ett slags icketid; pjäsen är en reflektion med historiska perspektiv som klingar ljudligt på plats från Stadsteaterns stora scen till oss anno 2022.

Alla vet att Don Juan knullar. Men ingen frågar varför. Den frågan får vi aldrig svar på i Stadsteaterns uppsättning heller. Men ur Hilda Hellwigs perspektiv går det ändå att utröna varför kvinnorna låter sig förföras av Don Juan. Jo, ja, ryktet har ju föregått honom och vem vill inte bli tillfredsställd och mer därtill. Don Juan ser dem, var och en. Kan färgbestämma ögon, kan skatta skönhet, bekräfta varje kvinna han möter. En fåfänga vi alla besitter och som gör varje människa svag i både kött och själ. ”Don Juan” är inte så mycket Don Juans alla ligg, som att kvinnorna faktiskt själva bestämmer över sin sexualitet.

Men… blir en kvinna sedd (vi pratar heterosexuella relationer) blir en man osedd. Det skapar naturligtvis också sina intriger. Parat med osedligt leverne kontra ”moral”. Jo, det går att diskutera Don Juan även 2022 när ramarna för vad som är tillåtet och inte krymper.

Don Juan, Göteborgs stadsteater, premiär 9 september:

Av: JB Molière och Lorenzo da Ponte

Översättning: Ulf Peter Hallberg

Komposition: Wolfgang Amadeus Mozart

Textbearbetning: Hilda Hellwig och Ulf Peter Hallberg

Regi: Hilda Hellwig

Scenografi: Richard Andersson

Kostym: Ann-Margret Fyregård

Mask: Ingela Collin

Ljus: Marianne Thallaug Wedset

Ljud: Karin Bloch-Jörgensen

I rollerna: Caspar Engdahl (Don Juan), Tobias Aspelin (Leporello), Carolina Söderström (Donna Elvira), Negar Zarazzi (Donna Anna), Christer Fjellström (Don Louis), Eline Høyer (Zerlina), Hans Brorson (kommendören), Karin de Frumerie (Mathurine), Emil Ljungstig (rekvisitören/tiggaren), Mikael Kjellgren (repetitören), Victoria Olmarker (fröken Gusman) och Jesper Söderblom (Masetto).

Drama utan dramatik

Film:

BRÄNN ALLA MINA BREV

!!

Triangeldrama. Gustav Lindh i rollen som Olof Lagercrantz, Bill Skarsgård som Sven Stolpe och Asta Kamma August som Karin Stolpe i Björn Runges ”Bränn alla mina brev”. Foto: SF

Regi: Björn Runge.

I rollerna: Bill Skarsgård, Gustav Lindh, Asta Kamma August, Sverrir Gudnason, Sonja Richter, Sten Ljunggren, Marika Lindström, Ossian Skarsgård med flera.

Alex Schulman vill med sina romaner göra upp med dels sitt förflutna, dels med sig själv. Den självbiografiska ”Bränn alla mina brev”, som nu blivit film med Björn Runge som regissör, tar oss tillbaka till Sven Stolpe, geniet och den oförvitlige patriarken, som var Alex Schulmans morfar. Han får ensam klä skott för Alex Schulman idag.

Björn Runges film rör sig elegant mellan något slags nutid och en krisande man (Alex Schulman) som ser sin familj försvinna och två olika slags dåtid; Alex Schulman någonstans kring tioårsåldern (alltså runt mitten av 80-talet) och 1932 då Sven och hustrun Karin Stolpe möter den 21-årige Olof Lagercrantz.

Filmens dynamo är scenerna från Sigtunastiftelsen där triangeldramat inträder då kärlek uppstår mellan Olof Lagercrantz och den fyra år äldre Karin Stolpe, en relation som uppdagas av Sven Stolpe. Karin Stolpe är en kvinna av det frigjorda 20-talet, Sven Stolpe en relik oavsett tidsålder och Olof Lagercrantz en ung intellektuell, vars hjärta sätts i brand av den intelligenta – och vackra – Karin Stolpe. Tiden sommaren 1932 på Sigtunastiftelsen skapar ett livslångt hat mellan Sven Stolpe och Olof Lagercrantz. Om Karin Stolpes och Olof Lagercrantz relation talas det inte om i den stolpska familjen. Basta. Då den unge Alex Schulman på ett av sina många helgbesök hos de välbeställda morföräldrarna hittar brev, som vittnar om den tabubelagda relationen, öppnar det på nytt allt för det åldrandet paret. En händelse som kommit att prägla Alex Schulman i nutid och som han nu måste ta itu med.

Krångligt. Nja. Björn Runge är pedagogisk i sitt berättande.

Sten Ljunggren spelar Sven Stolpe den äldre med sedvanlig ackuratess och kärv skärpa. Han är Sven Stolpe, svår att sympatisera med, men med vissa veka drag. Marika Lindström gör Karin, som livslångt kuvats, men också funnit sig i sin roll som Sven Stolpes hustru. Det är stilfullt skådespeleri. Kraft när så behövs, men utan åthävor för scenerna i sig är så talande.

Men det är förstås sommaren 1932, upprinnelsen till allt, det händer också i filmen. Björn Runge och hans team har varit på plats, scenerna är autentiska. Vi slungas tillbaka 90 år och får Gustav Lindh som en återhållsam Olof Lagercrantz, Bill Skarsgård som en ung, men lika kärv och kantstöpt Sven Stolpe och Asta Kamma August, som den lockande, sköna, intelligenta Karin Stolpe.

Det är tre unga skådespelare som bär sina roller, men dramat kryper inte under huden. Passionen blir aldrig drabbande, åtrån inte kittlande, längtan inte febrig.

Lägg till scenerna i nutid. Sverrir Gudnason som Alex Schulman (som i egenskap av sig själv dyker upp i en cameoroll som en servil kypare på Sigtunastiftelsen) faller förskräckligt platt. Det är en roll, eller karaktär, som inte väcker någon som helst sympati.

Det är märkligt. För alla ingredienser är på plats: Björn Runge som skicklig regissör, skådespelare av rang som iklär sig sina roller och miljöer så vackra att de borde vara förbjudet att skapa intriger i dem. Är det då ett manus (Veronica Zacco) som inte håller måttet…? Har inte Björn Runge klarat att krama fram drama ur dramat…? Är Alex Schulmans roman en förlaga till filmen, som helt enkelt inte duger…? Eller är är det min mättnad på försmådda, självupptagna män som får besvikelsens bägare att rinna över…?

Helt klart är att för mig väcks inte dramat i ”Bränn alla mina brev”. Av det som kunde bjuda upp till passionerad dans blir det bara en liknöjd vals, som vevas under 120 minuter i förvisso betagande miljöer.

Stiliserad och smärtsam ”Vildanden”

Teater:

VILDANDEN

Nedtonad. Victoria Dyrstad gör Hedvig Ekdal fragil och nedtonad i en stark gestaltning. Foto: OLA KJELBYE

Vi möts av ett badrum. Ett badrum som på något vis blir ett sällskapsrum dit alla har sina ärenden. Det är där vi förblir, sånär som på en skymtande korridor i bakgrunden och en stege, som det klättras i, mot loftet. Det är där Henrik Ibsens drama ”Vildanden” från 1884 utspelar sig i Emil Graffmans version nära 140 år senare. Borta är några roller från originalet (Grosshandlare Werle och fru Sørby, grosshandlarens hushållerska, samt Molvik, Ekdals granne). Men det väsentliga är kvar. De fem akterna, i detta Göteborgs stadsteaters uppsättning om knappt två timmar utan paus, livslögnstematiken och det sakta, molandet, som klingar oförfalskad genom föreställningen mot den grymma finalen. Varje akt sluts med ridån, som en tung andhämtning, för att öppna för nästa.

Tonen är med Emil Graffmans scenografi satt från start. En färg- och tempoton sprungen ur något av Roy Andersson. Emil Graffman fångar också upp ett slags dov komik i ”Vildanden”, en humor som lättar den mollstämning som pjäsen bjuder. Det passar förstås Robin Stegmar utmärkt, som visar att han kan fånga den seriösa teaterns stämningar med klädsamt allvar i sin koleriske och drömmande Hjalmar Ekdal, men som också med farsen i ryggraden kan låta en replik öppnas mot skrattet utan att det blir publikfrieri. Benjamin Moliner är inte steget efter i sin brutalt kärva Gregers Werle, den närmast tourettske sanningssägaren.

Lyckliga familjen. Familjen Ekdal – spelas av Mia Höglund-Melin, Victoria Dyrstad och Robin Stegmar – i en tidig scen innan allt krackelerar. Foto: OLA KJELBYE

Gina Ekdal spelas med avklädd återhållsamhet av Mia Höglund-Melin, som gör kanske en av sina starkaste prestationer som jag har bevittnat. Inga yviga gester, ingen dramatik, inget larm, inget skrik. Men med en ständig närvaro och balans. Det är skickligt. Även Victoria Dyrstad målar sin snart 16-åriga Hedvig Ekdal med känslig hand. En karaktär som är nedtonad och fragil, men ändå stark i sitt sköra väsen. Hon som söker bekräftelse, närhet och som i sin stormande pubertet vill vara synbar som en egen individ.

Till detta gamle Ekdal, som i Lars Väringers version blivit en man gränsande mot seniliteten mer än Ibsens alkoholiserade roll, och doktor Relling (Johan Friberg), vars kur för familjen Ekdal är att upprätthålla livslögnen. För, som han säger, ”Tar du livslögnen från en genomsnittsmänniska tar du omedelbart lyckan från denne”.

Ingen ser den andre. Trots badrummets begränsande utrymme går alla förbi och vid konfrontation blir väggen den största tryggheten.

Emil Graffmans ”Vildanden” är drabbande med en ensemble, som gör sina roller återhållsamt och som gemensamt skruvar pjäsen mot den fatala finalen. Badrummet får sin eleganta relevans med badkaret som skådeplats, där duschdraperiet blir ett slags extra ridå att gömma sig bakom för att få höra sanningen. Vilken den nu är… Stadsteaterns ”Vildanden” är både stilistisk, symbolladdad, smärtsam och synnerligen sevärd.

Vildanden

Göteborgs stadsteater, premiär 23 september 2022

Av: Henrik Ibsen

Översättning: Klas Östergren

Bearbetning: Lucas Svensson och Emil Graffman

Regi och scenografi: Emil Graffman

Ljusdesign: Tobias Hagström-Ståhl

Kompsotiör: Fredrik Möller

Kostymdesign: Matilda Hyttsten

Maskdesign: Maria Agaton.

Ljuddesign: Marcus Lilja

I rollerna: Robin Stegmar (Hjalmar Ekdal), Mia Höglund-Melin (Gina Ekdal), Victoria Dyrstad (Hedvig Ekdal), Lars Väringer (gamle Ekdal), Benjamin Moliner (Gregers Werle) och Johan Friberg (doktor Relling) samt Enes Crnalic och Embla Ingelman-Sundberg (bröllopsparet)

Tio år – alltid ett skäl att fira

Min fru är egentligen inte riktigt klok. Inför vår 10-åriga bröllopsdag vaknar jag vid ett-tiden av att hon inte ligger bredvid mig. Istället är hon där jag lämnade henne, i sin syateljé, med stängd dörr för hemligheter som jag inte ska bli varse. Först halv tre kommer hon och smyger ned i sängen, kommer nära och snart hör jag hennes andetag som skvallrar om att hon fallit i djup sömn. Snusandet tar över mot symaskinens intensiva ljud; också jag kan somna.

Hon är hängiven sitt uppdrag, Z. Nu fick hon en idé som hon ville förverkliga och jag skulle hållas utanför till det var dags att presentera. Så var det för tio år sedan, då vi skulle ingå det äkta ståndet. Hon ägnade hela dagen (läs dygnet) den 21 september till att sy sin brudklänning. Jag? Jo, jag gick på lokal för en premiär på Kajskjul 8, Jerry Williams.

Tio år. Firar tio år som gifta. Foto: JONAS EKLÖF

Egentligen hade jag inte tänkt att gifta om mig. Mitt tidigare äktenskap varade i 15 år och jag tyckte att det fick räcka. Men Z är Z och inte vem som helst. När hösten 2011 blev svår för oss båda av olika anledningar var kärleken ändå stark och varför inte manifestera det, låta mörkret trängas undan av ljuset. Jag bad om hennes hand 111213, det vill säga på Luciadagen, fick ja i en sjukhuskorridor på Sahlgrenska klockan 14.15… ja, kanske till och med tickade sekunderna över till 14.15 och 16 innan svaret kom som en viskning, ändå så tydlig och tveklös. Ja.

Vi gifte oss vid en ceremoni nere vid kajen nedanför det som då var Novotel och nu heter Waterfront. Släkten var samlad om 35 personer denna gråmulna septemberdag med regnet hängandes, men tack och lov dröjandes, över våra huvuden. Kikar man nu på bilderna ser man personer som inte längre lever, några som försvunnit in i dimman på grund av alzheimers; tio år rör på dig och förändrar så mycket. Borta är Z:s pappa, min pappa, min älskade kusin, Z:s väninna, hennes man… Men vi är kvar. Minnet av bröllopet lever starkt. Festen vi hade på Novotel efter att vi ätit middag med de närmaste. Hur fint hotellet arrangerade lokalen med först ett mindre rum och sedan öppnade upp för våra gäster, hur baren rullades in, hur musiken – fixad genom vännen PO – drog igång efter att vi dansat bröllopsvalsen till Melody Gardots ”Our love is easy” (så vacker – lyssna), en stund för oss mitt i det stigande bruset av festdeltagare, trots att Z:s storasyster bröt dansen – och vår magiska stund – för en ”riktig” bröllopsvalslåt (vår vann slutligen).

Deep within your heart, you know it’s plain to see
Like Adam was to Eve, you were made for me
They say the poisoned vine breeds a finer wine
Our love is easy

If you ask me plainly I would gladLy say
I’d like to have you round just for them rainy days
I like the touch of your hand, the way you make no demands
Our love is easy

Oh our love is easy
Like water rushing over stone
Oh, our love is easy, like no love I’ve ever known

Physically speaking we were made to last
Examine all the pieces of our recent past
There’s your mouth of tears
Your hands around my waist
Our love is easy

Every time we meet it’s like the first we kiss
Never growing tired of this endlessness
It’s a simple thing, we don’t need a ring
Our love is easy

Our love is easy
Like water rushing over stone
Oh, our love is easy, like no love I’ve ever known, oh oh oh

Our love is easy
Like water rushing over stone
Oh, our love is easy, like no love I’ve ever known

Deep within your heart, you know it’s plain to see
Like Adam was to Eve, you were made for me
They say the poisoned vine breeds a finer wine

(Melody Gardot)

Då och nu. Foto: JONAS EKLÖF

Vi hade fått sviten; då vi bokade var vi modesta. Ett rum med fönster mot älven räckte. Men min väninna, som jobbade på hotellet då, tyckte annorlunda. Separata badrum att göra sig i ordning på, en dekorerad säng att sova i; vi var i sanning bortskämda i vår lycka.

Z och jag har alltid varit noga i vår relation, att hylla kärleken, se varandra, fira om så det lilla och göra en grå vardag till fest. Nu firar vi tio år som gifta. Hade någon idé att resa bort, men det stannade vi att fira med våra barn med respektive och barn med middag på kvällen. Kanske skulle vi vakna vid hotellet vid älven…? Nej, vi nöjde oss med frukost där och efter att den inmundigast hade vi stämt möte med fotografen från då, Jonas Eklöf, som nu skulle ta bilder på oss som en reflektion av de tio år som då. Vädret var som av en slump ungefär detsamma; den blå himlen vek undan för gråa moln, som gav en dramatisk kuliss och goda förutsättningar för fotograferingar på kajen.

Vi är kära i varandra. Det är fint att vara nära den man älskar och ville leva livet med.

Vi hade pratat om att göra ett förnyat löfte. Ceremoniellt blev det väl inte riktigt så. Men tio år till…? Nej, det räcker inte. Mer än så vill jag. För alltid vill jag. Till döden skiljer oss åt. Hand i hand, kind vid kind, kyss vid kyss. Tack för dig. Tack för oss.

Still crazy after all these years. Foto: JONAS EKLÖF

Fortsätt när mörkret kommer och allt gör ont
Fortsätt som ett höstlöv i vårens första flod
Som ett hjärta som vägrar sluta slå
När varje bön gått åt, fortsätt
När jag fallit tungt
På ditt minnes skrothög
Hitta mig när som helst
På samma gator som Cederhök

Blitt sparkad runt några gånger
Som en del måste bli
För att fatta vad som betyder nåt
Och vem som går att lita på
Men när du var med mig
Musiken slutade aldrig
Du bara får mig att hänga, hänga kvar

Fortsätt när de lynchat sista hoppet
Fortsätt när allt du levt för räknats ut som ett skämt
Där under träden, bakom stängslet
Finns en stig för dig, fortsätt
När du blir gammal
Och när du somnar
Med det sista de sa i din dörr
”Håkan, du var bättre förr”

Blitt sparkad runt några gånger
Som en del måste bli
För att fatta vad som betyder nåt
Och vem som går att lita på
Men när du var med mig
Musiken slutade aldrig
Du bara får mig att hänga, hänga kvar
För jag tror
När vi går genom tiden
Att allt det bästa
Inte hänt än

Jag tror
När vi går genom tiden
Att allt det bästa
Inte hänt än
Säg det, säg det, säg det igen

Jag tror
När vi går genom tiden
Att allt det bästa
Inte hänt än
Ljug för mig, ljug för mig

Jag tror
När vi går genom tiden
Att allt det bästa
Inte hänt än
Ljug för mig, ljug för mig

Och jag tror
När vi går genom tiden
Att allt det bästa
Inte hänt än
Fortsätt ljug, precis så, för mig

Jag tror
När vi går genom tiden
Att allt det bästa
Inte hänt än

Och jag tror
När vi går genom tiden
Att allt det bästa
Inte hänt än

(text: Håkan Hellström)

Fortsätt. Fortsätt. Foto: JONAS EKLÖF

Ett långt, vackert farväl från Nationalteaterns Rockorkester

Konsert:

!!!!

NATIONALTEATERNS ROCKORKESTER

Sista ackordet. Ulf Dageby, grundare av både Nationalteatern och dess Rockorkester, gjorde sin sista spelning med bandet. Foto: KAI MARTIN

Liseberg, Göteborg.

Bäst: Inledningen är magnifik.

Sämst: ”Men bara om min älskade väntar” fick inte tyst på publiken.

Fråga: Blir det trots allt återigen en comeback…?

Det sägs att man ska sluta på topp. Nationalteaterns Rockorkester visar att det stämmer. Med emfas. Gruppen som har varit från- och tillkopplad sedan starten för 42 år sedan är nu i sitt esse. ”Nya” medlemmar i denna orkester, där musiker kommit och gått frekvent, tar sin plats, skapar sin profil och uttryck. Det utmanar veteraner som Ulf Dageby, som en gång var med och skapade inte bara Nationalteatern utan också dess Rockorkester, och trummisen Håkan Nyberg. Plötsligt ställs musiken, det invanda, på sin spets, allt får balanser på en egg och varje låt får ett nytt allvar i en musikalisk inramning som är klädsam, rockig och svängig.

Jo, Mattias Hellberg, som på något vis har tagit över Totta Näslunds roll som sångare, sätter sin ton. Det är som att höra låtarna på nytt. Precis som med Matilda Sjöström, som fyller ”Ingelas sång” och ”Hanna från Arlöv” med pondus, ömsinthet och kraft. Soundtrack Of Our Lives-basisten Kalle Gustafsson Jerneholm har inte stirrat sig blind på företrädaren Nikke Ström. Istället har han gått tillbaka till inspelningarna från 70-talet och satt sin signatur.

Det märks att det här är ett band som trivs med varandra på scen. Var och en har sin egen motor. Tillsammans är det pur rock’n’roll med sylvass egg och sotiga förgasare. Det är musik som skrev för mellan 40 och 50 år sedan, men som har en slipad relevans idag. Ja, än mer i denna uppdaterade form.

Inledningen väcker tankar som Lou Reeds legendariska livealbum ”Rock’n’roll animal” från 1974. Skickliga musiker som väver en elektrisk väv av närvaro, musikaliskt drama och krav på uppmärksamhet. Det är fullständigt bländande och låter otroligt bra.

Ulf Dageby är stolt som en tupp, är lycklig som en pojk över att få spela ”Ut i kylan”, den första låt han skrev. Han bär fram den som ett nyfött barn, försiktigt, med respekt och en ogenerad glädje att få visa upp den. Så också i episka ”Rövarkungens ö”, där han bjuder in Matilda Sjöström och Mattias Hellberg till mikrofonen.

Nationalteaterns Rockorkester bjuder på denna sin sista kväll på ett pärlband av sina låtar. Det låter som om de värderar varje tillfälle att spela dem högt. Tänk då på att var och en av dem är tagna ur sitt sammanhang, från sina respektive pjäser. Nu i sin egen kontext är det isolerade dramer i ny, rapp dräkt och, nota bene, så långt från drogromantik man någonsin kan komma. Det är ingen lek eller flum Nationalteatern velat skildra, utan ett här och nu då som också gäller nu.

Musiken må fortsätta leva. Men Nationalteaterns Rockorkester har valt att dö. Men denna start på bandets törnrosasömn kan komma att ändras. Det står klart med förtjuste Ulf Dagebys farväl med ett ”Vi ses igen… kanske.”.

På scen:

Ulf Dageby, sång och gitarr, Matilda Sjöström, sång, Anders Möller, sång, Mattias Hellberg, sång, Håkan Svensson, gitarr, Ulf ”Vinyl” Stenberg, keyboard, Kalle Gustafsson Jerneholm, bas, och Håkan Nyberg, trummor.

Låtlista, Nationalteaterns Rockorkester, 1 september 2022, Liseberg:

1. Bängen trålar 2. Sent en lördagskväll 3.Hon flytta’ ut till Bergsjön 4. Ge mig mitt liv nu 5. Barn av vår tid 6. Spisa 7. Ut i kylan 8 Rövarkungens ö 9 Jack the Ripper 10. Ingelas sång 11. Hanna från Arlöv 12. Vi fortsätter spela rock’n’roll men vi håller på att dö 13. Kolla kolla 14 Livet är en fest Extranummer: 15. Lägg av 16. Men bara om min älskade väntar 17 Speedy Gonzalez

Himmelskt Håkan!

Konsert:

HÅKAN HELLSTRÖM

!!!!!

Håkanmagi. Håkan Hellström slog inte bara publikrekord på Ullevi, han gjorde dessutom en himmelsk spelning den sista av sina fyra konserter 2022.
Foto: DINO SOLDIN

Ullevi, Göteborg.

Publik: 71977 (publikrekord på Ullevi).

Bäst: Duetterna med Miriam Bryant är fantastiska.

Sämst: En sådan här kväll finns det inget dåligt.

Fråga: Vad hände med Göteborgsoperans orkester under ”Nordhemsgatan leder rätt in i himlen”… De hördes med syntes inte.

Som på samtliga Ullevikonserter som han haft sedan starten 2014 dröjer sig Håkan Hellström kvar efter att sista ackordet klingat ut. Han möter publiken, den han underhållit och slitit sitt hjärta ur kroppen för. Vinkar, går från ena sidan av scenen till höger respektive vänster flygel. Bockar, tar sig för hjärtat med en ömsint, tacksam gest. Som för att tacka var och en av den månghövdade publiken för festen, för närvaron, för allt.

Det är slut nu. Av en konsert tänkt som ett gigantiskt 20-årsjubileum för att fira Håkan Hellströms år som soloartist blev det, försenat, fyra konserter på Nordens största arena. Totalt över 280000 har kommit för att bevittna detta. Över 280000 har festat, njutit och deltagit i denna manifestationen av en enkel indiegrabb från Nitaregatan på Ekehöjd ovanför Kungsten.

Det är, så här efter de fyra konserterna, svårt att ta in. Jag som haft förmånen att följa honom från min första spelning med honom på en vinglig scen i Bragebacken i Slottsskogen under festivalen Embryo (som sedan i viss mån växte till Way out West) sommaren 2000 till nu. På vägen har det varit klubbspelningar, en rusig konsert på Kåren hösten 2000 då han definitiv gjorde avtryck som liveartist, och allt större scener. Jag har åkt på turné med honom för reportageresor, har intervjuat honom, suttit med honom på Gyllene Prag helt privat, stött på honom på gatorna i Göteborg. Jag har haft en stor portion Håkan Hellström under de här 22 år, en resa med honom som egentligen startade redan 1998 och hans tid i Broder Daniel. Vid sidan av scen har han fortsatt vara ödmjuk och ändligt nyfiken. Hans öron har ständigt snappat upp möjligheter till kreativitet, saker som kan bidra till hans skapande och jag har haft min beskärda del som inspiration till hans spelningar.

På scen har han vuxit ut till en gigant. Han har vårdat sin roll som underhållare utan att för en sekund förlora perspektivet. Han vet var ifrån han kommer. Han lever med insikten om att allt kan vara över efter att sista ackordet för kvällen klingat ut. Det skapar ett här och nu. Men också en noggrannhet i det han gör.

Så blir också denna hans final av fyra på Ullevi, augusti 2022 ett ömsint, storslaget, ja, himmelskt farväl. Han slår sitt eget publikrekord – och också Ullevis – från 5 juni 2016 då 70144 kom. Nu är det 71977 som tjusas av Håkan Hellströms kraft.

Återigen stuvar han om i låtlistan (se nedan) och förenar krafterna från de tidigare konserterna i denna hans sista. Det blir en urladdning, men aldrig på bekostnad av kvalitet. Tvärt om är kvällens konsert slipad, fulländad och urstark. Ljudet är bländande (ni som besöker Ullevis spelningar vet att så inte alltid är fallet i den akustiskt svårbemästrade arenan). Stämningen är från start enastående för att växa ytterligare. Från mitt von oben-perspektiv på pressläktaren ser jag en publik som är deltagande från nära scen till långt bak. Det är rörande, känslosamt och lyckliggörande.

Storslaget. Håkan Hellström ger allt för sin publik. Foto: DINO SOLDIN

Jo, det är så. Håkan Hellströms texter handlar förvisso om mycket som skaver, om personer som inte alltid mår så bra, om livets skuggsidor. Men han hanterar också drömmar, om vägen ut, på ett sätt som få andra. Han bjuder ut dem, delar med sig av dem och låter publiken känna möjligheterna.

När han, som värd, för dessa enorma fester sedan gör extra allt varje kväll… ja, då är det en ynnest att få vara på plats och uppfyllas av denna innerlighet.

Åter igen gästar Victor Leksell där Håkan Hellström inleder med att sjunga hans ”Svag” som vore den hans egna. Så delar de på sången under publikens jubel för att gå över i ”Vi två 17 år” och sedan tillsammans rusar in i en extatisk ”Känn ingen sorg för mig Göteborg”. Framträdandet är i allt så mycket bättre än för en vecka sedan.

Även förra säsongens ”Idol”-deltagare Amena Alsameai kommer tillbaka på scen som gäst. Återigen till publikens stegrande jubel sjunger ännu en stark version av ”Tro på livet”. Hennes ljusa glissandoröst leker genom melodin och berör med sin stillsamma innerlighet.

Greta Thunberg och hennes kollegor från Fridays for future gästade under fredagen som ett allvarsamt inslag med tal. Nu fick nya kollegor närvara med Greta Thunberg för tal med referenser till Hålan Hellströms texter. Allt utmynnande i att Greta Thunberg och Håkan Hellström gemensamt sjöng ”Tillsammans i mörker” med Fridays for future-ungdomarna som kör. En fin stund.

Men precis som under fredagen är det Miriam Bryant gästspel som tar starkast. Hennes röst når under ytan på Håkan Hellströms musik och texter. Hon hittar en egen ton som tar andan ur mig. Dessutom uppstår en fullständig magi när hennes och Håkan Hellströms röster möts. Jag vill bara ha mer.

Om och när det blir så skrivet i stjärnorna. Håkan Hellström har, försenat, firat sina första 20 år. Han har med emfas visat att han är en av Sveriges främsta, om inte den största, underhållare. Jag ser fram emot nya 20 år. Tack för konserterna.

Final. Håkan Hellström gjorde sin avskedsspelning på Ullevi 2022 till en grand finale. Foto: DINO SOLDIN

Låtlistan, Håkan Hellström 27 augusti 2022:

1. Alla drömmar är uppfyllda

2. Jag vet inte vem jag är men jag vet att jag är din

3. Va inte född att följa efter

4. 2 steg från paradise

5. Jag vet vilken dy hon varit i

6. Magisk men tragiskt

7. Tro på livet (gäst Amena Alsameai) och Göteborgsoperans orkester)

8. Jag har varit i alla städer (gäster Göteborgsoperans orkester)

9. Shelley

10. När lyktorna tänds

11. Tro och tvivel

12. Gårdakvarnar och skit

13. En midsommarnattsdröm

14. En vän med en bil

15. För sent för Edelweiss (gäst Göteborgsoperans orkester)

16. Tillsammans i mörker (gäst Greta Thunberg och Fridays for future)

17. Svag/Vi två 17 år (gäst Victor Leksell)

18. Känn ingen sorg för mig Göteborg (med Victor Leksell)

19. Kom igen Lena

20. Nu kan du få mig så lätt

Extranummer:

21. Nordhemsgatan leder rakt in i himlen (gäst Miriam Bryant med Göteborgsoperans orkester)

22. Det kommer aldrig va över för mig (gäst Miriam Bryant)

23. Din tid kommer

24. Du är snart där

Extra extranummer:

25. Valborg (gäst Göteborgsoperans orkester)

Eufori, engagemang, energi – Håkan Hellström överraskar igen

Konsert:

HÅKAN HELLSTRÖM

!!!!!

Famnar hela Ullevi. Med sin tredje av fyra konserter på Ullevi 2022 utmanar Håkan Hellström inte bara alla andra utan också sig själv. Foto: DINO SOLDIN

Ullevi, Göteborg.

Publik: 70109.

Bäst: Miriam Bryants gästspel och Greta Thunberg som sångerska i ”Tillsammans i mörker”.

Sämst: En magisk kväll som denna…? Tror inte det.

Fråga: Hur ska han toppa detta i kväll, finalkvällen på Ullevi 2022…?

Det står ju nu klart mer än någonsin, att Håkan Hellström utmanas inte bara av alla belackare, svavelosande kritiker eller konkurrenter/kollegor utan kanske mest av sig själv. Han måste helt enkelt övertrumfa in bara alla dessa utan också sina tidigare konserter. Så blir hans tredje kväll på Ullevi helt annorlunda mot de andra 19 och 20 augusti, det vill säga förra helgen (ni kan läsa om dem här och här). Ja, i allt, temperament, utformning, låtlista, val av gäster, inledningen.

För vi måste inledningsvis tala om inledningen, där öppnandet av konserten sker med Tallest Man On Earth, han som var senaste Way out Wests mest flitige gästartist under första dagen(läs om det här) den dag han själv frontade Flamingoscenen. Då, som alltid, går han på scen till Håkan Hellströms ”Försent för edelweiss”, något som inte undgått Göteborgsonen. Så självklart är det ensam på scen med akustik gitarr som Tallest Man On Earth framför sin version av denna Håkan Hellströms låt.

Sedan återgår man till något slags intensiv ordning med sedvanliga starten ”Alla drömmar är uppfyllda” följd av ”Din tid kommer”. Håkan Hellström trycker euforipedalen i botten, gasar vidare genom ett konfettiregn, ”Du kan gå din egen väg” och ”Jag har varit i alla städer”. Hela Ullevi är på fötter och han känner lukten av publikrekord, bjuder in med sång, dans, fest och ett otal överraskningar. För, som sagt, ingen konsert är den andra lik för denna göteborgske sång- och dansman, som intensivt studerat världsartister som Bruce Springsteen, Elvis Presley, James Brown och Michael Jackson.

Förmätna jämförelser…? Jag tycker inte det. Håkan Hellström saknar motstycke, lyckas som få andra med en närvaro skapa en stämning som når ut till var och en av de 70109 (inget rekord denna gången – bara 35 betalande ifrån), där alla känner sig mer eller mindre berörda. Det är ingen lätt sak. Håkan Hellström kan det och har byggt upp den förmågan från sina första spelningar på klubbar över den inledande soloturnén hösten 2000 till att inta större och större scener för att slutligen når ställen som Slottsskogsvallen, Scandinavium, Liseberg och Bananpiren.

Hans band, inte att förglömma, är ett totalt, effektivt energipaket som lyhört och intensivt bäddar för möjligheterna på scen. Lägg till de specialeffekter i form av konfettiregn, fyrverkeri och de visuella effekterna från Formförbundet… ja, då har vi en show av yppersta världsklass. Här har ingenting lämnats åt slumpen. Allt är noga utmejslat och uttänkt. Hela konsertens dynamik, hur den ska bölja, varje ton och takt tillsammans med Håkan Hellströms rusningar och danssteg tillsammans med hans mellansnack (efter tre konserter kan man stora delar av det). Det är skickligt och storslaget.

Men ingenting om det i allt scenslit inte också fanns ett innehåll som berör. Håkan Hellström gör det. Han är losern, mobboffret. Han vet vilken dy man varit i, suttit i en buss på villovägar, har tvivel och tro. Han må dra, gång efter annan, en storpublik till Nordens största arena, men han lämnar aldrig någonsin sina rötter och de känslor som stormat inom honom och hans vänner. Till det är han den store Göteborgsromantikern, som låter staden blomma i vrår där aldrig någonsin något blommar, där kvarteren blir drömmar, broar spänner över möjligheter, där skylinen blir så mycket större, vidare än någonsin ett Karlatorn.

Dessutom kryddar han sin kväll med gäster, som höjer känslostämningarna ytterligare. Tallest Man On Earth var den första överraskningen. Miriam Bryant är den andra. Hon som tillsammans med Håkan Hellström gjorde en magisk version av ”Det är så jag säger det” 5 juni 2016, en duett som var som en kärleksakt, kommer nu in för att sjunga ”Nordhemsgatan leder rakt in i himlen”. Det är uppenbart att det är något som händer deras röster emellan. Det blir fysiskt, oändligt vackert och känslostormarna blåser in som vore det höst. Där och då uppstår något stort och starkt som förstärks nära Göteborgsoperans orkester stämmer in.

Daniela Rathana gästade ju första kvällen i just ”Det är så jag säger det”. En otjänst, skrev jag då, för hon kunde aldrig trumfa det där ögonblicket 5 juni för sex år sedan. Nu blir det i ”Jag vet vilken dy hon varit i” och hon får göra en version som står utan konkurrens, hittar tillsammans med Håkan Hellström en fin ton som kittlar och ger låten vidare perspektiv.

Överraskning. Håkan Hellström gästades av representanter från Friday of future med Greta Thunberg på sång. Foto: DINO SOLDIN/KAI MARTIN

Men det är ju då Håkan Hellström presenterar Fridays for future med representanterna Alexander Ahl, Leonora Hermann, Janka Réthi, Isabelle Åkerlind Hognert och Greta Thunberg. Alla fem håller korta, intensiva tal så här bara veckor innan valet och det är smärtsamt att förstå vilka väsentliga frågor riksdagspartierna duckar för. När sedan Greta Thunberg börjar sjunga ”Tillsammans i mörker” med Håkan Hellström uppstår en stund på jorden där allt stannar av. Mäktigt.

Ja, Håkan Hellströms tredje konsert på Ullevi i år blir i allt en ytterligare annorlunda upplevelse. Men trots Greta Thunbergs förmanande ord sparar han inte på krutet i finalen. Fyrverkeriet är effektivt på plats i vackra ”Du är snart där” och lyser upp den augustinatten. ”Valborg”, som de två senaste konserterna avslutat kväll har hamnat längre in i låtlistan. Istället blir det Miriam Bryants succéversion av Sven-Bertil Taubes ”Ett sista glas”, som tillsammans med stråkkvartetten Selest, Daniela Rathana och Miriam Bryant gemensamt med Håkan Hellström som får avsluta en med alla mått mätt märklig och känslomässigt omtumlande kväll.

Låtlista, Håkan Hellström, Ullevi 26 augusti 2022:

1. För sent för Edelweiss (gäst The Tallest Man on Earth)

2. Alla drömmar är uppfyllda

3. Din tid kommer

4. Du kan gå din egen väg

5. Jag har varit i alla städer

6. Shelley

7. Pistol

8. Sång i buss på villovägar 2007/Mitt Gullbergs kaj paradis

9. Klubbland

10. Nordhemsgatan leder rakt in i himlen (gäst Miriam Bryant och Göteborgsoperans orkester)

11. Brännö serenad (gäster Göteborgsoperans orkester)

12. När lyktorna tänds (gäster Göteborgsoperans orkester)

13. Tro och tvivel

14. Valborg

15. En midsommarnatts dröm

16. En vän med en bil

17. Jag vet vilken dy hon har varit i (gäst Daniela Rathana)

18. Känn ingen sorg för mig Göteborg

19. Kom igen Lena!

20. Nu kan du få mig så lätt

EXTRANUMMER:

21. Tillsammans i mörker (gäst Greta Thunberg med förord av Alexander Ahl, Leonora Hermann, Janka Réthi, Isabelle Åkerlind Hognert och Greta Thunberg från Friday for future)

22. Det kommer aldrig va över för mig

23. Ramlar

EXTRA EXTRANUMMER:

24. Du är snart där

25. Ett sista glas (gäster Miriam Bryant, Daniela Rathana och Selest)