Ibland är det som om allt håller andan. Som om tiden står still och världen stannar av.

Så var det när beskedet om David Bowie hade gått bort i sviterna av cancer bara dagarna efter att han fyllt 69 år 2016. Visst hade bilder skvallrat om att hans hälsa inte var bra, samtidigt hade han ju besökt repetitionsarbetet av Broadwayuppsättningen ”Lazarus”. Och visst hade han på sitt sista album ”Blackstar”, som ju kom på hans födelsedag 8 januari 2016, gett tecken på att han visste att jordelivet var över. Johan Rencks videor ”Blackstar” och ”Lazarus” gav hintar om det.

Men dö blott 69 år gammal…? Nej! Nej!

Sina sista album ”The next day” (2013) och ”Blackstar” var konstnärligt vitala och visade på en aldrig sinande inspirerad konstnär. Singeln ”Where are we now”, som även den kom på hans födelsedag (8 januari 2013) var visserligen en överraskande nostalgisk tillbakablick av denne ikon som så sällan ville titta tillbaka. Men jag såg den då som en äldre mans (han var då ungefär som jag är nu) reflektioner av en tid som flytt och det iklätt i vacker musikalisk dräkt. Låten blev Z:s och mitt soundtrack på vår bröllopsresa Berlin–Paris–London där det blev ett slags final på resan med besök på den imponerande Bowieutställningen på Victoria & Albert Museum i London.

Nej, det gick liksom aldrig att tröttna på David Bowie. Han var så mycket: musiker, konstnär, visionär, estet, pionjär, kompositör…

Han, som var musikalisk ledstjärna för mig från sommaren 1973 och framåt, fanns inte mer, men hans musik, hans skapelser, ja, hans universum, gjorde det förstås.

Jag har sett på honom på scen några gånger (allt för få): båda Scandinaviumkonserterna på 70-talet och Ullevikonserten 1983. Bannar att jag var så dåligt på tårna då jag hade chansen att se honom sommaren 1974 i Birmingham, när jag var i krokarna på språkresa. Men så är det…

Men 13 september 2002 fick jag en kvarts audiens med honom på Elite Plaza på Västra Hamngatan i Göteborg. Jag har för mig att det var för ett Bingolottobesök hos Lasse Kronér, som förenades med en signeringsvända för albumet ”Heathen” på Bengans denna varma, sköna septemberfredag. Köerna ringlade ned förbi Sjöfartsmuseet och David Bowie satt plikttroget och betade av alla som ville ha hans autograf på albumet.

• 

• 

Jag satt alltså i 15 minuter med en person som jag beundrade. Ja, det fanns nerver med. Men kanske mer respekt. Men jag minns att precis då dörren in till sviten på hotellet öppnades infann sig ett lugn. Vi hade ett trevligt samtal, som spann på till det knackade på dörren och mina 15 minuter var över.

Han var full av inspiration. Ville fortsätta skapa. Hade turnéer på gång. Året efter startade ”A reality tour” i Köpenhamn (7 oktober 2003). Det som kom att bli hans mest omfattande turné i karriären. Han kom inte, som utlovat, till Göteborg, men spelade i Globen dagen efter. I slutet av juni var det över. Det blev inte fler turnéer efter det. Det satte en hjärtattack på scen under spelningen i tyska Scheeßel stopp för 25 juni 2004.

Idag skulle David Bowi ha fyllt 74 år. Ingen ålder, nu för tiden. Men för en man, en artist, av hans rang kanske tiden ändå var utmätt till 69 människoår. I verkligheten vet vi ju alla att han levde så mycket mer än vad vi andra gör och skapade så oändligt mycket mer samtidigt som vi vet att han fortfarande lever på ett sätt som vi andra dödliga aldrig kommer komma i närheten av.

Happy birthday, mr Jones.

#davidbowie