På bilden, den svartvita, syns jag hålla ett barn. Det är 30 år sedan idag. Det är mitt första barn, min son Paul. Det är från mitt första bröllop. Ute på Onsala, en gråmulen dag med Kungsbackafjorden bara ett tiotal meter nedanför. På bilden, den i färg, syns jag hålla ett barn. Det är för några dagar sedan. Barnet är mitt barnbarn. Stunden precis efter att min son ingått äktenskap och blivit man till sin hustru. För 30 år sedan var han drygt tio månader. För några dagar sedan var hans son knappt åtta månader. På den andra bilden syns far och son, min son och mitt barnbarn. Det är livets förunderliga matematik.

• 

• 

På bilden, den svartvita, syns min far. Han ska en och den halv månad senare fylla 67 år. I höst blir jag 65. Vi är alltså, med 30 år emellan, nästan lika gamla, som på den bilden i färg tagen för några dagar sedan. Det är i dag, 29 juni, åtta år sedan ditt hjärta slutade slå efter att det sakta men säkert kärvat allt mer. Din promenad över Heden från din bostad nere vid Gamla Ullevi till din vårdcentral på Avenyn blev din sista. Jag blev uppringd från jobbet, en sköterska berättade att du var i så dåligt skick att de sänt dig med ambulans till Sahlgrenska. Där blev du inskriven på kardiologen och fick stanna i några dagar. Du trodde att du skulle få komma hem, gick dina konstrundor i sjukhusets korridorer och visste allt om tavlorna som smyckade sjukhusväggarna. Du slog dig i slang med alla du mötte, intresserad, pratglad, positiv, ja, ibland flörtig. I en skrubb på avdelningen, dit din läkare tagit mig i brist på eget kontor, fick jag berättat att ditt hjärta inte gick att operera, att det handlade om tid innan det slutligen skulle stanna. Det blev några månader i vårdsvängen, transporter från Sahlgrenska till Högsbo till Krokslätt och sedan också Örgrytehemmet, där du fick en lägenhet på samma avdelning som min mamma, din älskade hustru, bodde sin sina sista år.

Det finns en bild från februari 2013 där du gästar Svenska mässan, då min yngste son Gustav har något slags utställning med andra gymnasieelever. Du är pigg i blicken, rosig om kinderna, alert till sinnet, men måhända lite för trött för att stå. På våren tar den unge mannen studenten. Självklart är ett besök hos sin farfar viktigt. Jag tar en bild på dem båda och inser långt senare hur snabbt min far börjat tyna bort. Glasklar i skallen, i blicken och i hörseln. Men med ett sviktande hjärta kom också bristen på aptit. Det blev klart för mig långt efteråt, för när man besöker en människa nära nog dagligdags syns inte förändringarna.

Ögrytehemmet blev ditt hem en knapp månad. Sedan var längtan efter din hustru allt för stor. Jag blev uppringd fem, halv sex på morgonen och fick beskedet. Ett vackert, innehållsrikt liv var över. En levande fars liv var till ända.

Du hade uppskattat att vara på det där bröllopet för några dagar sedan. Uppskattat att få träffa ditt barnbarns hustru, hennes trädgårdsintresse hade förenat er. Nu finns du saknad, i våra minnen lever du starkt.

För 30 år sedan var du stark, en nybliven pensionär med tid för resor, barn, barnbarn och golfen, sporten du var trogen fram till året innan du dog.

Du lever vidare genom oss, dina barn, barnbarn och barnbarns barn. Tack för dig och för vad du har gett.

Och tack min son för dig och för det du ger; din fru, dina barn, ditt liv.