Den hemlighetsfulla resan

Onsdagen den 7 december 2016

Det hände sig vid tiden, som för ett år sedan, att Z bad mig packa väskan för en resa mot okänt mål. Hon hade redan lurat iväg mig på två i ledet av mitt 60-årsfirande, det var nu dags för den tredje och avslutande; jag visste inte vart, men anade ändå. För Z krånglade vid packningen, det jag stuvade ner i min resväska var inte gott nog, resegarderoben för de sex dagar vi skulle vara borta skulle ner i en packen. Det var tanken, men den spräckte jag. Det märkte jag, men utan att veta varför.

Eftersom vi skulle ha sängkläder med oss var jag övertygad om att vi skulle till T, Z:s storasyster i Bagsværd, utanför Köpenhamn. Perfekt, tänkte jag. Några dagar i den kungliga danska huvudstaden, sakta strosa runt med min älskade hustru, njuta av julen på Tivoli, en øl, smørrebrød… ja, det hela.

Så rätt jag hade och så fel.

Jag styrde bilen på kommando söder ut, vi korsade verkligen Öresund mellan Helsingborg och Helsingør, men då vi for längs med Strandvejen söderut förstod jag att vi inte skulle, åtminstone, direkt, till Bagsværd.

IMG_3601

Första stopp, Louisiana. Foto: KAI MARTIN

Det blev ett stopp på Louisiana, Daniel Richter, Louise Buorgeoise och Tyron Simon ställer ut, men vi hamnar i något slags klaustrofobiskt mood och krånglar oss endast ur den känsla genom att lämna museet. Vi far vidare, åter på kommando från Z, någon mil söder ut för nästa anhalt, Rungsted Kro för att spisa mat. Z vet ju och har varit med på turer Göteborg–Louisiana–Rungsted Kro t/r förut, för det var mammas och pappas favoritfärd över dagen, lite konst och en smula danskt gemyt där kroplatten var favoriten, ett sillbord för en, där man kunde komponera sina egna smørrebrød; så varför bryta traditionen…?

När vi åkte från stället var jag varm, skön, mätt och go. Vi styrde mot Bagsværd och vår inkvartering och jag ställde in siktet mot några dagar hos T och i den danska huvudstaden. Efter samkväm somnade jag djupt; jag som normalt sett vaknar tidigt kunde inte förstå alarmet från Z:s klocka, när hon sedan försiktigt vill få upp mig till ytan, var jag så envetet kvar i drömmen att jag närmast befann mig djupt ner i madrassen. Det var plågsamt att öppna ögonen, jag som sov så gott.

Torsdagen den 8 december 2016

Men allt det jag packat upp fick jag packa ner. Tåget in till centrum väntade och därefter Metron till Kastrup. Z hade en plan.

Det stod snart klart att vi med Ryan Airs hjälp skulle ta oss till Bergamo och vidare till Milano. Jag, som inte är någon hejare av lågprisflygbolaget, har en hustru som är omtänksam och har koll. Hon hade förbeställt, vi klev ombord, fick spatiöst med benutrymme (som om jag med mina skulle behöva det…) och jag fick fönsterplats.

IMG_3607

Vy över Alperna. Foto: KAI MARTIN

Z somnade snart om. Jag var klarvaken och fick en vidunderlig färd över Alperna och en makalöst vacker inflygning mot Bergamo med Lagt di Como, som lättjefyllt sträckte ut sig i den bleka decembersolen.

Vi tog bussen till Milano, den hårt trafikerade autostradan sydväst avslöjade en elegant, välputsad tankbil med släpp innehållande gorgonzola och jag fick en annan syn på en av favoritostarna. Tankbilar, minsann.

Så klev vi av vid Milano Centrale, vilsna på riktning och mål, men med en adress till hotellet. Vädret är strålande, någon plusgrad och vi söker oss in i den massiva järnvägsbyggnaden för att köpa något slags kort för kommunikationsmedel. Vi krånglar oss till ett, där de naturligtvis inte ville ha kort utan reda pengar och så småningom kom vi ut på Piazza Duca d’Aosta, nyfikna på att ta en turistbuss för guidning genom den staden vi ska gästa några dygn. Men efter en tids väntan ger vi upp, tar tunnelbanan mot hotellet, t-stop vid Maciachini, promenad via boulevarden Viale Edoardo Jenner till vårt boende. Vi får ett rum högt upp med milsvid utsikt, men det är oklart vad vi ser när vi kikar över det stadslandskapet insvept i tunt smogdis.

IMG_3610

Utsikt från ett hotellfönster. Foto: KAI MARTIN

Vi installerar oss, kikar på kartan för att orientera oss och bestämmer oss för att ta staden i besiktning; ingen lätt sak med en stor och krånglig, rent geografiskt, stad som Milano.

Men vi tar oss tillbaka till Maciachini och t-banan in mot stadens centrum. Irrar runt, tar en vagn mot okänt mål och jag ser något om San Siro och säger något om att titta på fotboll, då Z ler och förklarar att det redan är klart och att det ska bli kvällens begivenhet. Men först kultur.

Vi måste ju in i Milanodomen, den väldiga vid Piazza del Duomo, möts av julmarknader som glittrar vackert i decemberkvällningen. Vi tittar storögt och vi är inte ensamma, men kön i i domen är moderat, så vi passar på och väl inne fylls jag av en oerhörd andakt inför historien, inför de som rest den byggnad, över de galenskaper som satt den i verket, över den hisnande arkitekturen. Det är stort. Förstås tar vi också tillfället i akt och går in i den kommersiella högborgen, Galleria Vittorio Emanuele II,  bredvid. Vi var inte ensamma om det heller och det var, kanske talande, mer folk där än i domen.

Turister. Foto: KAI MARTIN

Vi är hungriga, men tänker att det kanske kan vara en vid i idé att åka tidigt till San Siro, för det är ju Europacupspel mellan Inter och Sparta Prag. Där någonstans måste det ju finns bra med matställen; så fel vi hade. Kiosker med allehanda skräpmat, javisst. Men vi ville mer och efter lire irrande i den monstruösa fotbollsarenans skugga hittar vi ett ställe som nischar sig med amerikansk mat. Hmm, men hungern har ingen lag. Det fick bli vår första måltid på italiensk mark.

I skuggan av San Siro. Foto: KAI MARTIN

Överraskande nog, trots en t-bana fylld av Sparta Pragsupportrar, är det glest på läktarna och vi huttrar oss genom två halvlekar endast bristfälligt värmda av en kopp choklad i paus. Jag kinkar och vill gå, men Z säger att vi ska stanna för det kommer fler mål än de vi har sett. Hon har rätt. På tilläggstid avgör Éder Cirtadins Martins med sitt och lagets andra mål – 2–1. Resultatet hjälper föga. Sparta Prag har bättre målskillnad och går vidare i cupen. Vi går vidare hem för en natts sömn.

Fredagen den 9 december 2016

IMG_3648

Vackra omgivningar. Foto: KAI MARTIN

Vädret står oss bi. Efter frukosten, en buffé med mer sötsaker än godsaker, putsar vi våra tänder och vår stil. Vi promenera vår lokala paradgata ned mot tunnelbanestationen. Tar oss via byten till castello Sforzesco, slottet med anor från 1300-talet, promenerar in på gården och omkring det, men aldrig in i det. Utanför försiggår en marknad med allt och inget, bland annat går det att köpa sig en välhållen Vespa, men jag avhåller mig.

Vespa och slott. Foto: KAI MARTIN

Vi drar oss ned mot Cairoli Castello, platsen där det finns ett turistcenter, för nu är det dags för en buss som guidar oss runt Milanos sevärdheter. Det blir en kringelikrångtur som inte öppnar vår kunskap om staden något nämnvärt, för Milano är en stad med ett myller av gator och prång, inte helt lättöverskådlig.

IMG_3664

Från ett bussfönster. Foto: KAI MARTIN

När vi kommer åter är det med hunger i magen, så vi tar vägen nedför Via Dante, promenadstråket med mängder av butiker. Vi tar in på en restaurang för både toalettbesök och lokal spis. Jag beställer, efter utförda behov och rentvättade händer, en gnocchi med scampi, ett glas till och lite vatten. Under tiden som vi äter möts jag av en konstlad mättnad, som jag snart förstår är ett slags illamående. Det är inte akut, men efter att vi lämnat restaurangen och besökt ett par butiker ber jag om att få åka tillbaka till hotellet för att vila. Jag har blivit matt, behöver vila och trots att Z inte gillar min förfrågan bifaller hon mitt äskande och väl på hotellrummet och i säng slocknar jag. Z smiter ut för att handla och dröjer med ett komma, hon är på jakt efter kvällsmat, för tiden har gått, och med hon är borta vaknar jag av att illamåendet ger sig till känna.

Jag blir av med allt, tömmer mig fullständigt, somnar om, vaknar för att titta på tv och snart kommer Z då mörkret sedan länge har omfamnat staden. Hon har varit på promenad i närområdet, hittar en väl dold matbutik, handlat lite, men maten går hon ner i hotellets restaurang för att äta. Ensam. Jag ligger kvar, somnar och vaknar morgonen därpå frisk och utan sviter av gårdagen.

Lördagen den 10 december 2016

Vi har bestämt målet och tar fötterna dit. Vi har börjat begripa staden och få grepp om kartan, inser att vi inte bor så långt från centrum som vi kanske anat. Så med bra skor kan vi komma långt. Vi går ned mot Tomba di Manzoni, kapellet med den magnifika gravplatsen Cimitero Monumentale.

IMG_3671

Över Via Carlo Fanini med morgon stund som guld i mund. Foto: KAI MARTIN

Det är en promenad på några få kilometer, men väl där är det en resa från nutid till 1800-talshistorik och dödens ständiga påminnelse i väldiga, påkostade monument av människor som var väldigt rädda för att inte bli ihågkomna.

Decemberkylan gör sig påmind, men solen lyser på blek himmel, vädret är intagande och gravplatsen fascinerande. Vi strosar omkring där ett tag, häpnas över en det ena, en det andra och inser att Östra Kyrkogården med sina mausoleer är ett intet i prakt och storslagenhet. Vad med pengar det har lagt för den sista vilan och jag tänker på Joy Divison och skivomslag…

IMG_3686

Tänker på döden. Foto: KAI MARTIN

Ner i underjorden och mot Milano Porta Genova där det lite underligt ska finns kanaler, så vi söker oss mot dem. Via Vivegano leder oss längs affärer ned mot turistområdet, lite bohemiskt och kanalen Linea Traghetti Gaggiano, strosar omkring i närområdet, tar in på ett trångt ställe och låter oss serveras en fin milanorisotto, tar en kaffe därefter och fortsatt promenad samtidigt som kvällen kommer hastigt och sänker staden i mörker och mystiskt glitter.

Vacker miljö och mätt och glad. Foto: KAI MARTIN

Vi tar vagnen från Porta Genova uppför Corso Genova, men hoppar av den långsamt gående vagnen för en upptäckt av Z, inte så förvånande då det inte gällde någon sevärdhet, men en skobutik. Gatan är affärsrik, så det blir fler besök. Men i just skobutiken blir näringsidkaren av med ett par skor till en danskfödd svenska med svårigheter att hitta skor.

IMG_3720

IMG_3721

Jul i la stada. Foto: KAI MARTIN

Vi orienterar oss upp mot Via Edmondo de Amicis och in på lite smågator, går in i ett kapell som också är ett slags museum, vidare upp mot Corso Magenta med hopp om att det finns plats för oss till ”Sista nattvarden”.

IMG_3722

Det vackra kapellet som jag glömt namnet på. Foto: KAI MARTIN

Utanför kyrkan Santa Maria della Grazie står tiggare som en präst kör från porten, så var det med den generositeten, och när vi frågar om möjlighet att få se Leonardo da Vincis muralmålning är svaret förstås nekande; det är lördag och vi kan få biljetter till tisdag.

Precis som ett förhoppningsfullt besök på La Scala, alltså. Det gäller att vara förberedd gällande en del resor.

Vi irrar vidare på Milanos gator, tar en vagn och kommer upp till centralstationen, tar t-banan hem till hotellet.

IMG_3725

Blommor i Milano. Foto: KAI MARTIN

Trots Milanos renommé gällande kläder känner jag mig lost, hittar ingen butik som lockar och jag vet inte vart jag ska gå. Vilsen, helt enkelt. Men inget som turen som vi tog på måfå med spårvagnen från centralstationen. Vi var nyfikna, helt enkelt, vill åka  för att se vart vi skulle komma. Det blev en lång färd och vi insåg slutligen att vi var på väg till Milanos flygplats, öster om staden. Helt fel riktning mot dit vi skulle.

Men det är lätt att bli förförd. Milanos spårvagnstrafik är ivrig och frekvent, men också med vagnar i tjänst som Ringlinien i Göteborg skulle sukta efter.

Söndag den 11 december 2016

Det är dagen för avfärd. Vi har varit vilsna i Milano, men ändå hunnit med en del. Vi promenerar ner till den märkliga Garibaldistationen, sätter oss på ett tåg mot Bergamo och några timmar där att döda innan vi tar flyget till Kastrup.

IMG_3739

Ciao, Milano! Foto: KAI MARTIN

Tåget visar sig vara ett som stannar vid varje station, resan tar dubbelt så lång tid som med ett snabbtåg, men vi har ingen brådska.

Frestelser i Bergamo. Foto: KAI MARTIN

Väl framme i Bergamo hittar vi en möjlighet att bli av med våra väskor, vi rådfrågar om hjälp hur vi ska ta oss till den gamla staden, åker buss och den första bergbanan, promenerar genom de vackra kvarteren, tittar på utsikten och blir genast förtjust och fortsätter med nästa bergbana för ytterligare hänförelse. Utsikten är bedövande vacker och väl upp på Castello di San Vigilio.

IMG_3766

Vacker vy. Foto: KAI MARTIN

Vi är tagna. Det är så vackert och vi bestämmer att hit ska vi åter. När vi går tillbaka till bergbanan för nedfärd inser vi att vi har tid över innan planet. Vi går in på en restaurang, men backar för priserna, går tvärs över torget och blir vänligt placerade vid ett bord intill väggen med panoramafönstret en bit ifrån. Ett sällskap bryter upp och Z frågar kyparen om vi kan byta, han arrangerar det och vi får in får mat och njuter av den, utsikten, vinet och desserten. Vill sitta här i timmar och bara äta sakta med Bergamos vackra landskap som ögongodis.

IMG_3779

Sugen… på bättre utsikt. Foto: KAI MARTIN

Så tumlar vi lyckliga ut och mot bergbanan i Bergamo, nedför och sedan bussen ner till den nya staden och bussen till flygplatsen. En god tur med min älskade hustru, som nu har en dag kvar.

IMG_3784

Turen går utför. Foto: KAI MARTIN

Väl inne på den moderna flygplatsen slår Z ihjäl tiden med ett besök hos frisören, en tradition av hårklippning utomlands som hon vårdar. Sedan mot Kastrup, up, up and away.

IMG_3791

Frisyr på Bergamo flygplats. Foto: KAI MARTIN

Måndag den 12 december

Vi har fått en natt i Bagsværd. Gör på hemvägen en tur till Lyngby och vår Röda Korsbutik. Z hittar ett par Paul Smithchinos, som jag köper med någon Sandskjorta för väldigt lite pengar. Vi fortsätter mot Birkerød där vi nosat reda på några andra secondhandbutiker där jag i den stadens Röda korsbutik hittar en ursnygg, smårutig H&M-kostym i ylle, välskräddad och smart, som kostar 175 kronor. Det jag inte hittade i Milano fann jag istället i Lyngby och Birkerød.

Bilresan hem körs i mörker. Julen närmar sig och december sveper om mig, jag kämpar mot min trötthet. Men Z:s kärlek bjuder in ljuset, hennes överraskningar likaså.

Jag lever ett gott liv och jag lever gott på mina minnen.

London i solsken och regn

Det var en eftergift. Det erkännes. När vår Norgeresa och solsemester rann ut med semesterkassan i sviterna av en vidlyftig julitur med tillhörande verkstadskostnader, var Z inte glad. Hon som hade sparade semester, som nu gick till rekreation hemma.

Så dök bilder upp på Instagram från vänner som varit på Pink Floydutställningen på Victoria & Albert museum i London och en idé väcktes. Chans till botgöring, en weekendresa med kvinnan jag älskar till en stad vi båda gillar.

Jag skulle vid den tiden få min första lön sedan två år tillbaka och det kittlade extra att få göra den där resan.

London24

Mot London! Foto: KAI MARTIN

Så sagt och gjort. Vi beställde resan och konstaterade sedan att det inte fanns några biljetter till utställningen. Men Z är ju den hon är, det vill säga initiativrik, så hon ringde upp muséet och de fann på råd. Via andra länkar än museets egna gick det att köpa biljetter. Vi kunde då också konstatera att utställningen hade förlängts till den 15 oktober, så vi hade inte behövt hasta iväg med biljettköp. Men, men…

När väl resan inträder har jag också varit igång en månad på jobbet. Det känns plötsligt som en bra idé att få lite ledigt, om nu en hektisk helgresa är avkoppling…

Fredag

Vi flyger med British Airways, ett bra flyg vid elvatiden, men där jag jagat iväg Z för tidigt, så vi får döda tid på Landvetter. Vi kommer fram till Heathrow strax efter lunchtid och tar tunnelbanan in till stan, byter vid Earl’s Coart och vidare mot Victoria station för promenad till hotellet. Vi ställer inte kompassriktningen helt rätt och tar en omväg vilket inte är helt fel.

London1

Posören på Vauxhall Bridge road iklädd secondhandfynd från Danmark (H&M-kostym, bomull, 150dkr, Bosskjorta 30 dkr, skorna Clarks, inköpta i London mars 1988).

Foto: ZEBA PEDERSEN LÖWEN-ÅBERG

Vauxhall Bridge road bjuder på mycket och Z hittar en restaurang som vi senare går till. När vi så viker av Warwick Way för att nå hörnet av den och St George’s Drive, där hotellet ligger, visar det sig att den är nedlusad av restauranger, fik och secondhandbutiker. Z vill gå in där bums, men jag trummar på mot hotellet. Vill checka in. Vill vara fri från väskor och regnet hade gjort sig tydlig med att det kunde bli en bråkig eftermiddag.

New England hotel var inte mycket att skryta med. Högst upp i en sjabbig byggnad, trånga trappor och ett brittisk påvert hotellrum med sliten heltäckningsmatta, en renoverat badrum med en icke så väl fungerande toa.

London2

Utsikt från en hotellfönster. Foto: KAI MARTIN

De förtjusande kommentarerna om hotellet på nätet hade ägarna förmodligen själva skrivit.

Men… vi är där. Vi har kommit till London och vi är hungriga. Vi går tillbaka samma väg som vi kom. Smiter in på de secondhandbutiker vi sprang förbi och nyper i ett och annat, bland annat en Hackett-trenchcoat, som jag till och med provar, men avböjer att köpa.

Så åter på Vauxhall Bridge road och in på Jugged Hare, som är brittiskt så det förslår och så också maten och den ljumma ölen. Det blir paj, förstås. Tre stycken, faktiskt, parat med tre öl, Fuller’s, där framför allt honey bea faller oss i smaken.

London3

Paj och öl. Foto: KAI MARTIN

Uppför Vauxhall Bridge road och över gatan, in på Retromania som med sin tweed gör Z yr och hon lovar sig själv att komma tillbaka. (Nu blir det inte så, och trots förtjusningen har hon senare helt glömt att vilket stället var då jag frågar henne.)

Vi har en tid att passa, då schemat för Pink Floydutställningen är 17.45 för vår del. Så vi smiter ner i undergrunden, tar tåget till South Kensington där området har rustats upp sedan vi var där senast. Exhibition road har blivit till en plats med serveringar, som är frekvent besökta redan denna eftermiddag.

Vi går upp till museet och ni som tror att vi aldrig grälar skulle varit flugan på väggen när missförstånden paras med tramsiga anklagelser. Vi skiljs åt för en stund och kanske var det tröttheten som gjorde det (jag hade sovit dåligt och vaknat tidigt), men då jag kommer åter från utställningen om plywood (intressant) och en kort vädringstur på innergården är allt som vanligt igen.

London4

Skor på mosaikgolv i Victoria & Albert museum. Foto: KAI MARTIN

Vi slussas in på samma vis som då vi var på Bowieutställningen i maj 2013, får våra hörlurar och slussas vidare in i lokalen. Det slår mig åter hur feltänkt utställningen, precis som Bowies och Alexander McQueens, är. Entrén är trång, passagen blockeras av ivriga besökare som inte vill missa något och propparna är frekventa i de första salarna. När utställningen närmar sig sitt slut är det öppet och i sista salen är utrymmet gott och spatiöst. Rent logistiskt borde Victoria & Albert museum göra tvärt om.

Ambitiös utställning med vissa brister. Foto: KAI MARTIN

Nu blir det också ett slags stress inför vad som ska ses, vad som inte ska missas och ingen kontemplation. Utställningen är populär, drar mängder med folk och för att mätta nyfikenheten kommer museet ha 42 timmar öppet mellan 6 och 8 oktober. Imponerande.

Det är förstås också imponerande att se allt som samlats ihop från Pink Floyds historia. Det är onekligen en ambitiös utställning, men lyssningssystemet var inte tipp topp. Emellanåt gick det tid innan varje station gav ljud i lurarna.

Vi strömmar igenom på knappt två timmar. Jag vet vänner som hållit sig fast i mer än tre. Men vi är inte färdiga med museet utan går vidare mot utställningen med modeikonen Balenciagas kreationer.

Av någon anledning glider vi in med ett sällskap utan att betala och tackar för det. Balenciagas kreationer är livfulla, vackra och utmanande. En kreatör som ständigt tänkte utanför boxen och vi blev kvar där en bra stund.

Helt klart är också att denna kreatör skapade kläder med stil livet ut. Detsamma kan knappast sägas om Pink Floyd, som var så moderiktiga i sin popstil 1967, men sedan stod i t-shirtar och trista byxor mot slutet.

London9JPG

Modekreatör. Foto: KAI MARTIN

När vi kommer ut är det ett liv och kiv. Musik någonstans ifrån och mängder med folk på det kvällsöppna museet. Vi söker oss in i en hall och hinner passera mängder med spelstationer med unga, företrädesvis, som spelar datorspel. Inne i den enorma hallen spelar ett band, där keyboardisten komponerat musik inspirerad av datorspelsmusik. Något som inte är helt lätt att höra när ljudet ekar vådligt.

Så en kik på Ardabilmattan, en av de äldst bevarade och största mattorna som finns. Belysning tänds en gång i halvtimmen. Men vi tajmar inte det. Får se den i dunkel.

Så ut och ned till Exhibition road där vi lockas av en tapasrestaurang, för hungern har slagit klorna i våra magar. Vi beställer in två rätter – sardiner och ansjovis samt en ostbricka – tillsammans med en karaff vin, njuter av maten i den ljumma kvällen där vi kan sitta ute.

Vi promenerar ner till tunnelbanestationen och vidare till hotellet. Tröttheten äter oss och vi somnar snabbt. Åtminstone jag.

Lördag

Jag vaknar tidigt. Gör mig i ordning. Krigar med toaletten. Klär mig. Väcker Z, som inte vill vakna. Men vi måste. Hotellet bjuder generöst på frukost mellan åtta och nio. Ska vi få i oss något får det blir uppståndelse. Så kommer hon. Får ordning på sig och vi tar oss ner till källaren via de smala trapporna. Brittisk hotellfrukost; blek juice, te, rostade mackor, marmelad av okänt dignitet, flingor och mjölk. Nå, det får gå.

London10

A sunny side of London. Foto: KAI MARTIN

När vi lämnar hotellet med nyborstade tänder är det för ett London i sol. Vi är lättklädda, smiter in i secondhandbutikerna på Warwick way. Jag kommer ut ur en med en mörkblå ylleväst och ett par London Base-skor, som sitter fint. Z hittar en sjal av kashmir, som klär henne. Vi fortsätter, men upptäckter efter ett tag att våra tågkort saknas och finns i kläderna på hotellet. Nå, ingen lång väg tillbaka, så vi promenerar åter och jag får äran att springa uppför trapporna för att hitta korten och springa nedför de smala trapporna innan vi kan fortsätta färden.

Vi gillar kanske inte hotellet, men kvarteren är charmiga och mer finns alltid att se. Så vi väljer St George’s Drive över Eccleston Square och Bridge upp till funkispalatset Victoria Coach Station från 1932, går in en kort sväng, ut, förbi en utmärkt trumpetande gatumusikant med fin ton, in mot Victoria station och den galleria som föregår stationen.

Vi har upptäckt att Nick Cave spelar på väldiga 02-arena och ska jaga biljetter, men vi inser båda att det knappast är där de finns. Så tunnelbanan in till city, upp ur undergrunden vid Oxford Circus, detta kaotiska ställe, och ner på väldiga Regent Street, som är avspärrat för något NFL-jippo för det ska spelas matcher på bortaplan i den brittiska huvudstaden. det är en enorm marknadsföring som knappast är gratis, folk kastar amerikanska fotbollar, spelar tv-spel och uppträdande varvas under tiden vi går mot Piccadilly Circus. Vid Barker shoes skyltfönster går det inte att hålla sig. Skorna är allt för fantasirika och snygga för att vi inte ska gå in. Ett par har samma tweed som den Paul Smithkavaj jag för dagen bär. Jo, det lockar. Men det skulle också kännas märkligt att bära ett par skor som matchar kavajen. Kanske coolt, i och för sig. I butiken sitter två skomakare och gör skor för hand, bara en sådan sak, men så kostar dojjorna en hel del.

När vi kommer till Burberry kan vi heller inte låta bli. Och vilken tur. I utställningsrummet är det en fantastisk klädshow, resterna av den runway som hållits där kort tid innan vi kom dit. Vilka kreationer, vilket underbart tänk utan att för en sekund tappa sitt varumärke. Z och jag dröjde oss förtjust kvar länge, nöp i kläderna, provad somt och drömde om att vi hade de där 1600 pund som krävdes för att inhandla det.

London25

Redo för rävjakt i Burberrystyle. Foto: ZEBA PEDERSEN LÖWEN-ÅBERG

Men vi kommer ut tomhänta, tack och lov, men rika i sinnet. Gott så.

Vi nästlar oss ner till Leicester Square, Burger King räddar min plötsligt nödsituation, och sedan till de många biljettkiosker som finns. Men… nej, Nick Cave är inte att tänka på. Det får bli musikal och vi sneglar snart på ”Kinky boots”, utan att egentligen veta vad det är vi ska se. Vi löper mellan lite olika kiosker för olika priser, men stannar så småningom i den med längst kö och handlar ett par med platser på nedre balkong.

Så in i China Town och mat för den sultne.

Pekingankorna hänger glaserade i fönstret och det är där vi går in, beställer in en meny och får mat för hela dagen, underbart gott och en Kobraöl till det.

London12

Kinamat är namnam. Foto: KAI MARTIN

Det har mulnat på under tiden vi var inne på restauranten. Men regnet håller sig i schack. Vid går upp på Shaftesbury Avenue och mot Piccadilly Circus där Gap håller dörrarna öppna. Jag smiter ner till herravdelningen för jakt på strumpor och kommer ut därifrån med en gråmelerad t-shirt och ett par blårutiga byxor, som smeker skinnet när jag senare får på dem hemmavid. (det visste jag ju, eftersom jag hade provat dem).

London14

Smeksamma byxor från Gap. Foto: KAI MARTIN

Z är på jakt efter en NFL-tröja till dottern, men då vi passerar Charles Tyrwhittbutiken som frestar med en tredelad kostym, går jag in och får genast en expedits uppmärksamhet. Medan Z letar efter en NFL-tröja befinner jag mig i ett ett klädbås för att skifta från min, till större delen, Paul Smithoutfit till Blue Prince of Wales slim fit flanell business suit, som efter lite måttjusteringar sitter perfekt. Jag tvekar, men när Z är tillbaka ger hon tummen upp, expediten myser och jag tänker, varför inte. ”Bara” 249 pund för en kvalitetskostym.

London26

Prinsen of Wales… nästan. Foto: ZEBA PEDERSEN LÖWEN-ÅBERG

Jag går till kassan efter lite inre diskussioner. Stoppar kortet i maskinen kopplad till kassaapparaten och är på väg att slå in koden då mannen vid kassamaskinen nämner en väsentligt högre summa än 249 pund. Aha, det finstilta, förstås. Med väst blir det inte 249 pund, så… nej, tack. Det kändes faktiskt helt ok. Jag har garderoben full.

In i Soho i släpet av några cheerleadertöser som precis verkat ha kommit från ett uppträdande i London, släpandes på sina resväskor till något hotell. Vi passerar dem och fortsätter Brewer Street, förbi Wardour Street, vidare på Old Compton Street med sikte på Bar Italia på Frith Street, en oas i storstadsdjungeln, ett stilhål med anor och elegans. Vi trivs där, Z och jag, servicen är perfekt, personalen trevlig och när Z är på toaletten kikar jag på gatulivet, ser den ena efter den andra kreationen passera förbi, ett  ungt bögpar som hånglar sig heta i ett av Ronnie Scott’s prång, en pundarflicka med tomma ögon som tigger pengar… livet i en stor storstad.

När vi efter denna sköna paus rör oss ned mot Covent Garden fastnar Z hos en frisör på Moor Street och blir på ett kick nyfriserad samtidigt som jag sitter på en stol utanför salongen (”Du stressar frisören om du står utanför och stirrar in”).

På väg in mot Covent Garden med den nyfriserad Z står ett stånd med kläder för kvinnor för endast 5 pund stycket. Z samlar på sig och kommer därifrån med lite färre än hon från början hade i handen.

Vi är på Earlham Street där Vintage Showroom ligger med i huvudsak herrkläder från en tid som flytt. Very british och very dyrt. Men snyggt, även om jag inte tror att de lyckas sälja den trasiga stråhatten som hänge över en skyltdockas huvud.

Z hade sitt mål klart. Dr Martensbutiken på Neal Street. Snart hade hon valt ut ett par, som skulle provas. Kartongerna kom, fötterna smet ner i kängorna, promenad runt i butiken, som är välbesökt. Men kanske att det var ett par i en större storlek som skulle till ändå… Hon fick ett nummer till butiken på Carnaby Street, ringde, men det var ändå inte rätt. Så efter ett besök hos Paul Smith på Floral Street, traditionsenligt och bara för att titta (allt jag har av detta exklusiva märke är secondhand – bara strumporna i butiken kostar 35 pund!) gick vi tillbaka till Dr Martens och istället för ett par svarta, som först var påtänkt, hittades ett par vinröda. De satt som handsken, men Z tvekade. Jag insisterade, för jag såg framför mig hennes garderob och hur dessa skor skulle matcha allt! Jag vann. Låt mig bara föra det till protokollet och bäst av allt, hon är nöjd och stolt.

Vi irrade runt i kvarteren efter en Nextbutik, men kanske var den stängd eller också var det den Gap-butiken som låg där, som jag haft i tankarna.

På gatan sitter en man som sjunger med spröd, vacker röst som han förstärker med en trafikkon. Z rörs av rösten, går över och ger honom en slant och tar också en bild. Jag tar en bild från distans på dem båda.

London22

Skilda världar. Foto: KAI MARTIN

Z har sina nya boots på sig och stoltserar med dem. Det känns rimligt att gå på ”Kinky boots” och vi beger oss ner till the Strand och Adelphi Theatre, föreställningen ska snart börja.

Teatern är lätt sliten och vi kliver upp i environgerna, tar en drink innan insläpp och hittar senare våra platser högt ovanför scenen. Men 29.50 pund blir inte utsikten mot scen bättre.

Vi får en underhållande musikal till livs, tar en svalkande glass i pausen och dricker vatten ety det är varmt inne i salongen. Cindy Laupers 16 låtar är utmärkta, har hennes signatur men tar också ansvar för musikalscenens dramaturgi.

London23

Puben utanför teatern. Foto: KAI MARTIN

Så applåder, ut i ett regntunga London. Puben bredvid lockar inte, men vi kliver ner till Millennium Bridge innan vi tar tåget hem.

Nära hotellet går vi in i en matvarubutik, köper vin, ost och kex. Kvällen ska avrundas.

Söndag

Nej, vi vill inte äta frukost i matsalen nere i källaren. Ja, vi ska checka ut från hotellet klockan tio och nej, det finns inte möjlighet att lämna väskorna i tryggt förvar där, så vi lämnar huset som vi aldrig ska återvända till.

London15JPG

Höstfin på Warwick Way. Foto: KAI MARTIN

På Warwick Way sätter vi oss på en uteservering som bjuder på brittisk frukost. Perfekt. Servetrisen är trevlig, tar upp beställningen, frågar om vi vill ha juice och dansar in för att dansa ut med juice och snart kommer även teet i öppen kopp. Managern kommer efter med bestick och jag lägger fatet över koppen för att hålla teet varmt. Vi får sällskap av tre brittiska grabbar, som också gör sin beställning. Vi väntar, men börjar undra när sällskapet bredvid får sin mat först. Gör servitrisen uppmärksam på att något är galet och surar när beskedet kommer om att det blivit något fel i köket. Sällskapet bredvid hukar när de äter sin frukost, för de känner den svenska surheten pyra. När managern kommer för att be om ursäkt ber vi om en kompensation mer än ytterligare en kopp te. Något han accepterar. Så kommer maten, som är ok, men smaken är på något vis fördärvad efter 40 minuters väntan.

London16

Väntan på kolesterol. Foto: KAI MARTIN

När Z går för att betala är det också för att ta striden. Hon är bra på det. Men det blir en diskussion som faller platt. Två punds kompensation, juicen gick utanför priset, trist argumenterande från ägaren av ett etablissemang som inte ens har kassaapparat. Hmmm.

Men vi slänger bekymren åt sidan, tar våra väskor upp mot Victoria station där jag vet att det finns ett Next, som kanske kan ge mig röda strumpor enär mina tre par är sönderslitna. Vi är en kvart tidiga och Z besöker en annan butik under tiden.

Väl öppet på Next köper jag strumpor, men inga röda. Kalsonger med. Inte heller de röda. Z ockuperar omklädningsbåset för ett gäng plagg, där några bara är måste ha.

Så pressar vi ned allt i våra resväskor, tar dem på promenad uppför Elizabeth Street i akt och mening att gå till Victoria and Albert museum. Va’! undrar den nogsamme läsaren. Där har ni ju redan varit.

Absolut.

Men Kai har en plan. Vi rekade nämligen på Victoria station om vad de skulle ta för att husera våra väskor. Det finns inte längre några boxar, som man kan betala med mynt. Kanske förorsakat av IRA:s terrorism på 70- och 80-talen och i förlängningen IS i nutid. Nå, men 6 pund för tre timmar per kolli och 12 pund för längre tid… nej, det kändes inte motiverat.

London17

En titt-in-park. Foto: KAI MARTIN

Kanske var det så att museet hade möjlighet att husera vårt bagage. Det blev en furstlig promenad i ett höstlik London, förbi små parker och senare ambassader upp mot Brompton Road.

In i secondhandbutik för de väldigt rika (en stickad slips för 45 pund indikerar vad det handlar om prismässigt), ut ur den och in på ett kafé för kaffe och kaka. Så museet som mycket riktigt tog emot våra väskor till en total kostnad av sex pund.

Vi stannade förstås en stund. Gick en våning upp, förbi Pink Floydutställningen och ovanpå den, alltså. Teateravdelningen gick på knock. Inte bara för all kuriosa, utan kanske mest för fokuseringen på operascenen i Bregenz, Österrike. Scenografin där slår det mesta jag sett, varje Ullevikonsert blir något blekt intet. Pink Floyds ambitioner kommer på skam. De scener från senaste uppsättningen, som också spelas i sommar, av ”Carmen” lockar så starkt att semestern är given.

London19

En modell av scenbygget till karmen. Korten är i verkligheten något åt 4×10 meter.

Foto: KAI MARTIN

Vi fortsätter i det oändliga museet, ser vinkylar i silver stora som badkar, rikedom och sanslös prakt, fortsätter in i 1500-talet England och det är inte de fattigas boningar vi kikar in i. Herregud!

Så är det dags för avfärd. Och ja, jag kanske hastade iväg för tidigt, för väl på plats på Heathrow hade vi mer än två timmar att döda. Men den utmärkta maten på Wagamama var inte dum, där tog det tid och mätta blev vi, hem kom vi och sov lite för lite innan arbetsdagen på måndag gjorde vi.

London20

The last supper. Foto: KAI MARTIN

 

 

 

 

 

 

 

Turistens klagan och njutning

Jag har gjort Z besviken. Men orsakerna är främst ekonomiska. Vårt famösa loppisäventyr kostade på. Men det gjorde också verkstadskostnaderna för bilen.

Därmed tvingades vi, då jag vid en snabb summering också kunde konstatera att räkningarna vid augustis utgång inte var i balans med inkomsterna, ställa in ett Stockholmsäventyr, en Norgeresa och en trip till sydligare breddgrader.

Nej, jag ber ingen kika in i vår budget eller hur vi har skissat på det ena eller andra, utan ställer bara ovanstående faktum mot drömmarna och nu är Z besviken.

Hon har kvar semester, vill krama ut det gottaste och jag har ett projekt som kan göras varhelst, men det ska göras. Så öppningarna fanns.

Men…

Rastlösheten slår klorna i henne och vi gör vår släktresa ned till Danmark, där vi vet att vi kan snylta på gästfriheten. Kommer hem sent på tisdag och på onsdagen ska jag hämta ut ett par byxor och skräddaren, min tredelade italienska kostym har fått lite mer modernt snitt. Z följer med. Pratar med skräddaren som tagit över verksamheten av den jag tidigare frekventerade. Resultatet är gott. Jag är nöjd, stoppar byxorna i en tygpåse, går till Hemköp för att posta ett paket, kommer tillbaka till Z, som prydligt väntar utanför skräddaren, där hon tidigare visat intresse för sömnadskonstens hemligheter. Något hon är ytterst duglig på, men inte så att hon inte kan lära mer.

Vi bestämmer oss för en tur på stan för vi har tur med vädret. Göteborg glittrar och vi med den. Men Z är noga med att poängtera ”inga butiker” och det låter ju rimligt. Men när vi korsar Järntorget och sedan följer kanalen, ser en av Paddanbåtarna, så väcks en idé.

Z har aldrig åkt Paddan, trots att hon bott i Göteborg i snart 30 år. Vi glider ned med våra cyklar, parkerar dem vid Vallgraven, löser biljetter och väntar i solen på vår resa.

SAMSUNG DIGITAL CAMERA

Med huvuden fulla för en Paddantur 2009. Foto: KAI MARTIN

Senast jag åkte var med Teddybears i samband med att de gjorde något slags release av sina björnhuvuden. Ja, Teddybears, om det nu var stockholmstrion. Innan dess vet jag att det var i slutet av, eller snarare mitten av, 90-talet då våra kära isländska vänner var på besök.

Så det var hög tid.

Vi är ensamma i vår väntan, men snart fylls den lilla kajen på och när båten väl anlänt är det en försvarlig mängd människor, om än inte fullt. Några svenskar, lite tyskar, några från England. Guiden, en ung fyr, är snabb på att dra igång riktlinjer och visar sig lida av något slags Tourettes skämtsyndrom, för han ska skruva till och skoja om det mesta. Oftast försöker han också översätta det som ojas över på svenska.

Färden går i sin stilla mak, men jag tycker ändå att saker missas. Ja, adressen 17 1/2 på Stora Nygatan nämns, men ingenting om Bedřich Smetanas Göteborgsbesök och boende kring mitten av 1800-talet eller något om synagogan. När vi kommer till Drottningtorget nämns slussarna, men varför inte lite modern historia om hur demonstranterna visade rumporna för president George W Bush vid dennes Göteborgsbesök juni 2001, då han bodde på dåvarande Sheraton (som ju hotellet fortfarande heter i Göteborgsmun)…

Padda1

En stilla tur genom Göteborgs vattenleder. Foto: KAI MARTIN

Vi passerar Brunnsparken och vidare ut i Stora Hamnkanalen och, ja, förvisso något om Ostindiska kompaniets byggnad, men ingen hint för den vetgirige om utställningarna gällande Göteborgs historia på Stadsmuseet.

Vi klarar de låga broarna och kommer ut på Älven, där det friskar på. Stävar förbi Göteborgs maritima museum, förbi Göteborgsoperan och mot Barken Viking i skuggan av Göta älvbron och Skanskaskrapan. Men allt fokus läggs på den senare och väldigt lite på det andra. Det blir lite fattigt.

Vi får lite varvshistoria när vi passerar före detta Götaverken och de väldiga kranarna, som spretar mot skyn i ensligt rop på hjälp ”Bevara oss! Bevara oss!”.

Göteborgsprofiler. Foto: KAI MARTIN

Så in igen i Vallgraven, under broarna, förbi Feskekôrka, längs med Kungsparken, passerar Vasabron som is no more i väntan på den nya som ska byggas till det bättre.

Vi är framme, tackar för oss, tar cyklarna uppför ett soligt Avenyn.

Bestämmer oss för middag i solskenet. Bestämmer oss för Brasserie Lipp, bestämmer oss för Plat de jour och jag väljer Rioja och Z en öl. Men innan vi beställer beger jag mig till källaren för att fixa sådant som behöver fixas då nöden inte har någon lag. Kommer upp. Z har inte haft möjlighet att beställa och när jag väl är på plats dröjer det rejält innan vi blir uppmärksammade. Först vid placeringen av ett annat sällskap kan vi göra en servitör uppmärksam på vår belägenhet som obeställda.

Maten kommer, maten är god, vinet gott, ölen smakar och hungern visar snart på tomma tallrikar. När vi sedan ska betala dröjer det åter och ceremonin är åter densamma. Dessutom är personalen inte idel leende, vilket gör mig bekymrad. Mitt i Avenyns strålglans, i turist-Göteborgs epicentrum, bör man då inte vara tillmötesgående och angelägen…?

Vi pratar om en glass. Cyklar mot Slottsskogen och Villa Belparc, men jag har hunnit bli frusen och vill ta på mig en jacka. Vägen om hemmet blir dryg, för jag har en tvätt som måste hängas upp. När vi kommer till Villa Belparc kommer en ung kvinna med en glass i sin mun, men när vi når fram till kiosken har den stängt. Snopet. Det blev kaffe och glass hemma framför teven istället och lite, jag säger lite, lyckades jag stilla Z:s rastlöshet och besvikelse innan natten grep oss.

Jakten på jättarna

Loppis- och secondhandrundan var min idé, som Z pliktskyldigt kommit med på med allt större entusiasm. Men efter vårt mål mat på Madhus 24 var det Z som dikterade villkoren.

Egentligen var mitt förslag Köpenhamn, in till byns mitt och strosa runt, äta, dricka, hygge oss. Men det blev nu något helt annat.

Z hade fått nys på ett projekt med jättar, stora kulpturer, utplacerade i Köpenhamns ytterområden: Rødovre, Hvidovre, Vallensbæk, Ishøj, Albertslund och Høje Taastrup.

Det är konstnären och skulptören Thomas Dambo, en Odensefyr, som inspirerad av egna uppdrag i Costa Rica skapat en upplevelse för kropp, själ och ögon.

Vi har en skattkarta att gå efter och det visar sig inte helt lätt att hitta till varje plats som vi har att besöka. När vi så kommit till respektive parkeringsplats är det ytterligare jakt på att hitta de, delvis dolda platserna där jättarna är placerade.

”Forgotten giants” kallas det och lockar familjer till jättejakt. Ungdomar tar sina cyklar och knappar in på gps:en, men det är mil emellan, så kanske får de hjälp av ett eller annat S-tåg att ta sig från ett ställe till ett annat.

Vi startar nere vid Filmbyen vid Avedøre, som vi efter lite knixande och tricksande hittar. Väl med parkerad bil är det några hundra meter till första jätten för dagen, som ligger vilsamt i solen med ungar som förtjust klättrar på och i.

Troll4

Förtjust i jättar. Foto: KAI MARTIN

”Bakketop Trine” är en vänlig jätte, som låter sig lekas med. Men så är det också miljön, Quarkcenter, ett slags 4H-gård med lamm och höns i en park som gjord för picknick i lantmiljö.

Vi far vidare norrut, mot Rødovre, får på vägen se kvarter vi aldrig, förmodligen, skulle få chans att se. Det blir en sightseeing och vi far på märkliga vägar mot rätt mål med tålamod och nit där kartläsning i en mobil som snabbt sinar på batteri blir vår ledfyr.

Nästa jätte – ”Sovende Louise” – ligger nära Espelundens Idrætsanlæg där en sorglig uterink ligger i augustisolens bleka strålar.

Troll3

Bortglömd rink. Foto: KAI MARTIN

Jag tar några bilder, postar ett inlägg på Instagram, något om dansk hockeys vagga. Lögn och förbannad dikt, förstås. Ingen har avslöjat mig.

På parkeringen har några medelålders fest med öl och dansk umpaumpamusik. Fryntlig stämning. Z hamnar senare i samspråk med dem. Förstås.

Men först jakten på den sovande jätten och vi måste smyga. Hon får ju inte väckas till vredesmod.

Vi är inte ensamma på vår jakt. En barnfamilj hinner sekunderna före och snart ilar barnen in och ut ur den sovande jätten, vars sömn är orubblig.

Troll11

Sover jättehårt. Foto: KAI MARTIN

Färden går vidare västerut. På Roskildevej mot Taastrup och in vid Teknologiska institutet, parkerar bilen där andra parkerat sina bilar och Z rådfrågar ett mötande sällskap, får besked och vi knallar iväg. Fel.

Vi ska runda en sjö, men väljer höger istället för vänster och får en försvarlig tur i terrängen, möter några knickedicker som röker hasch och metar i den stilla Hakkemosen, vi går vidare och möter en eremit, som röker hasch och metar, och vi går vidare för att möta ett ungt par som‚ eh, metar. Och snart har vi gått ett varv runt för att finna Vänlige Teddy, omgiven av stora som små.

Troll10

En gentle giant. Foto: KAI MARTIN

 Vid varje jätteplats finns en liten plakett där det dels står något om jätten och vad den heter samt en gåta som gör det möjligt att hitta nästa jätte.

Nu förlitar vi oss inte på gåtorna utan på kartan och snitslar oss till Albertslund och parken där inte mindre än två jättar ska finnas.

Vi parkerar vi en camping där brukshundar drillas vid fältet, promenerar mot en kulle där jätten ”Thomas på Bjerget” ska finnas. Kullen är försvarligt brant och det kräver viss ansträngning att ta sig upp. Väl upp fläktar vinden, men utan att fråga några barn om vägen till jätten hade vi missat den där den låg i sluttningen.

Lite är det som Nimis, Lars Vilks anarkistiska skulptur på Kullahalvön, att det krävs att prata och fråga med människor man möter. Många ser man på vägen som man tidigare har mött.

Troll9

Jätte i vilande. Foto: KAI MARTIN

Man kan nu ta vägen runt Tueholmsøen från två håll, vänster eller höger. Ledd av mina bestämda steg går vi högervarvet. Ett ungt par som varit vid jätten cyklar förbi för att leende komma tillbaka och försvinna. Vi förstår snart varför. Den asfalterade vägen är översvämmade. Inte värre än att det går att vada förbi, men det krävs avklädning. Så av med skor, strumpor och byxor för en liten svalkande promenad.

Troll8

Jättesvalt. Foto: KAI MARTIN

Det skulle bli värre.

Vi hinner knappt runt kurvan efter första vadarstället när nästa dyker upp, där vi – om vi försöker – inte ser slutet på vägen, men där sjön har expanderat mer än tänkt. Vi gör om proceduren, tar av oss skor, strumpor och byxor och vadar ut. Vägen sluttar lite mer och vattennivån är högre än på det första stället. En parkbänk klarar precis sitsen, men väl där är vi nästa framme.

Så ser vi folk, cyklar parkerade, däribland det unga parets, de som vi tidigare hade mött. In på en liten skogspromenad och se där, en jätte i all sin majestät.

Troll7

Jättelik. Foto: KAI MARTIN

Nu var det jätten Lille Tilde som exponerades.

Vi fortsatte runt sjön, fick vada helt kort. Men denna gången räckte det med att vika upp byxorna, stannade vid en strandpaviljong för en glass som vi åt samtidigt som en bröllopsfotograf ivrigt förevigade ett ungt par där tu hade blivit ett.

Troll6

Foto för minne. Foto: KAI MARTIN

Brudgummen agerade märkligt vid några positioner, då han stod och demonstrativt tittade på klockan medan bruden poserade. Men Z räddade mina farhågor om nonchalans genom att berätta att det var fotografens direktiv som styrde handlandet.

Vi fortsatte vår promenad runt sjön och tillbaka till bilen. Vad hade vi nu…? En jätte kvar.

Tiden hade runnit iväg och stegen vi tagit hade gett oss en fin motion. Nu styrde vi söderut och mot Ishøj och moderna konstmuseet Arken. Men det var inte det som lockade. Bara någon kilometer därifrån, på det lilla näset som skiljer Lilla Vejlesø och Jægersø finns det en bro och under den, med ena handen lojt klamrande vid räcket ligger jätten Oscar under bron, med fötterna nere vid vattnet.

Troll1

Jättegrepp. Foto: KAI MARTIN

Uppdraget slutfört. Fem timmars äventyr, rikligt med promenad och frisk luft. Utflykter till ställen vi annars aldrig skulle kommit till, samtal med mänskor vi annars aldrig skulle samtalat med.

Och utanför havet där blåsten har fått badvakterna att hissa varningsflagg. Stranden hyser några stycken, som är där för att grilla. Men när regnet kommer är det dags för oss att dra. Slutkörda men nöjda åker vi mot ännu en natt i Bagsværd, pizza, rödvin och samtal.

Troll5

Jättesöt. Men vind i håret är så irriterande. Foto: KAI MARTIN

Nå… Thomas Dambos konstverk imponerar och samtidigt inte. Rent konstnärligt vet jag inte, det är en smula kitschigt. Men som installation, som idé och mötesplats är det värt så mycket mer. Dessa jättar, gjorde på spillvirke, fyller en funktion som inte all konst gör.

Jakten på plagg & ting

Dag 1

När vi for från vår tillfälliga vistelse i Bagsværd sa Z ”Bara så att du vet. Jag är trött på second hand och loppisar. Jag gör det här för din skull”.

Point taken.

Vi var ute tidigt, ja, så arla att då vi kom till Birkerød, som var vår första anhalt, var det stängt. Hovegaden låg tom och öde, den annalkande hösten blottade torra löv som låg och prasslade i vinden. Det var stilla.

Men redan innan klockan 10 hade en second handbutik öppnat och vi smet in där efter att ha kikat på det som var utställt på utsidan.

Jag hittar en herrhatt av god kvalitet, en italiensk, Castorino. En gång inhandlad av någon med initialerna AB, som köpt denna sin hatt hos anrika Petigas efterträdare, en butik som fortfarande ligger kvar på Køpmagergade, runt hörnet av Strøget vid Illum.

Klädd3

Man i hatt, en Castorino, helt rätt på premiärfest av Östlunds guldpalmenvhinnare ”The square”, 75 kronor. (Tigerkostymen, 400 kronor, inhandlad i Växjö, tidigare i somras och skjorta, WeAreCPH, köpt i Köpenhamn vid en rea, 250 kronor, för några år sedan.

Foto: ÅKE GULLBERG

Hatten sitter som en smäck, om nu en hatt kan göra det och 75 kronor i dansk valör skiftar händer. Jag bläddrar vidare bland plaggen, men blir snart nöjd.

Men Z har radaren på. Hittar ett par skor mega grande, ett par Lloyd i gott skick som den storväxte sonen kan tänkas ha nytta av. Skorna är dessutom till halva priset. Så det blir affär. Affär blir det också av lackskorna, som passar Z:s känsliga fötter väl och där även ett par skoblock ingår. När vi handlat färdigt finner hon ett par glaskrus för förvaring. Det blir även dem, inhandlade av hon som var trött på second hand och loppisar.

Klockan har nu passerat tio och nästgårds ligger Röda Korsets butik, där jag i december hittade en snygg, jag gissar på oanvänd, smårutig kostym. Det finns lite skjortor från Eton och Stenström, men inte några som är värd att lägga slantarna på. Några kostymer av kvalitet, men nej. En duvblå i fuskmocka lockar mitt intresse, jag provar den… men nej.

Z nyper i lite plagg, men håller handen över sina händer, som om hon skyddade dem.

Så far vi förbi Holte och söderut mot Lyngby. Parkerar och går till byns Röda Korsetbutik, som vi ofta frekventerar. Där finns säker fem nya Matiniquekostymer – grön, rosa, grå, blå, svart – men alla i några storlekar för små, så det fick anstå. Däremot provade jag en marinblå Tigerskjorta och en Day Birger Mikkelsenbussarong i linne samt en Filipa K-kavaj, men tackade nej. Det blev dock ett köp, en Grand Frankslips, ljus, sommarmönstrad med blomsterdetaljer. 60 kronor mot upp mot 300 i butik. Inte exklusivt, men snyggt nog.

Klädd4

På secondhand- och loppistur i Danmark kan man fynda. Foto: KAI MARTIN

Vi for vidare efter att Z scannat av butiken utan köp. Tar oss via Bagsværd ned mot Buddinge och mot Søborg Hovedgade. Vi hinner inte långt förrän en loppis tilldrar sig vårt intresse i höjd med Gladsaxe kommunhus..

I snålblåsten och de småhotande regnskurarna kämpar säljare med sina tingestar, klädställ brakar samman med en skräll efter en häftig vindby, saker faller i kras av blåsten. Jag gör en snabb runda, märker snabbt att det inget finns för mig och om det, eventuellt skulle, så är det lump; jag har oerhört svårt för människor som försöker sälja lortiga kläder där insidan av kragarna är svårt solkiga. Nej, tack!

Z går också lottlös därifrån, men letar mer frekvent än jag. Vi fortsätter söderut och stannar vid en Blå korsetbutik, där jag går in och provar några skjortor och ett par J Lindebergjeans. De sistnämnda passar och kostar inte mer än 25 kronor, så de blir mina. Vi går till huset bredvid där det serveras lunch, en buffé för rimliga 150 kronor fram till 13.00. Vi är där ett par minuter i och förser oss, får kaffe till och vatten att dricka. Så kommer ägarinnan och säger att eftersom det var så lite kvar av buffén (det var det inte, det räckte och blev över för vår del) fick vi det hela till halva priset. Snyggt.

Dessutom var maten fräsch och stället gemytligt, så varför inte en återkomst till Madhus 24 vid ett annat tillfälle…

Mätta och belåtna åkte vi på äventyr, som jag skriver om på ett annat ställe.

Dag 2

Vi kommer åter iväg tidigt och det är en poäng om man ska besöka loppisar. Det blir åter Lyngby, där en loppis har försörjt våra garderober. Nu blir det Z som mellan regnskurarna köper på sig en försvarlig dos kläder. Jag håller mig lugn. När vi kommer till favoritstället vid Holte är kommersen redan i full gång. Regnet håller sig i schack och solen strålar över orolig himmel, där blåsten spelar sina spratt från en gång till annan.

Här finns mängder, för den intresserade. En rik loppis och här är lätt att fastna. Jag hittar en snygg, grå Sandkostym, som passar. 250 kronor är inte mycket. Men… nej. Det finns skjortor, men för slätstruket. Z fyndar en Mulberry anteckningsbok, vid hittar en läderportfölj för 25 kronor, som ny. Jag provar en roströd regnjacka av märket Suit, som visar sig vara dansk hipster design. Jag tänker Way out West, provar den och betalar 75 kronor för en helt ny jacka, där detaljerna fortfarande är klädda i skyddande papper. I butik går den på 1500 kronor, så långt jag kunnat se.

Klädd2

Skydd för regn. Dansk design. 75 kronor. Foto: KAI MARTIN

Z har hittat fler kläder och kassar och väskor fylls. Vi går längst upp på den parkering som nu är handelsplats. Där, mot skogen, är det fuktigt och skogens förmultnelse kommer in med vinden. Runt hörnet ned mot vår sista väg av den snitslade bana genom loppisen hänger en försvarlig mängd kostymer. Märkligt nog i min storlek. Av god kvalitet, fin italiensk ylle. Jag stryker över plaggen med mina fingrar, nyper i tyget. Kikar på en tredelad Mabro. Byxorna är en smula för långa, men väst och kavaj sitter fint. Ja, visst slitage, men inget anmärkningsvärt. Kanske en aning för mycket vidd på byxorna, men 125 danska… det får det vara värt. En vacker, vit Day Birger Mikkelsenskjorta i blandmaterial bomull/linne fås till 25 kronor.

Klädd1

Italiensk design med dansk dito. 125 kronor för kostym, 25 för skjorta och 60 för slips. Foto: KAI MARTIN

Z sonderar mer terräng och då hittar jag på marken, en väska placerad så att ingen upptäcker den. En Samsonite axelremsväska, perfekt för någon som går i skolan och behöver plats för sin dator. Ny, säger hon som säljer den, och vi tror henne. 25 kronor är nästan oförskämt, men den blir vår.

Det fick räcka där. Nästan. Z prutar ner en grönstickad jacka från 200 till 50 kronor. Så kan det gå på loppis. Vi köper bröd och far sedan norrut, över Sundet där vi äter medköpt mat i bilen och fortsätter genom regnskurar och blåst hem för att lasta ur.

Vi har en premiär i Trollhättan dit vi måste ta oss på rekordtid.

Resan genom Södern – eller hur en kappsäck fylls

Resa1

STARTEN

Vi har det bra. Z och jag. Vi är medvetna om det. Berikar varandras liv. Men vi lever med vetskapen om alltings slut, aktar våra dagar, vårdar det vi har.

Korta resor har genom ett rikt innehåll blivit långa och minnesvärda. Men den här gången valde vi dels att vara på turné lite mer utsträckt än tidigare och dels med ett annorlunda koncept.

Z idén väckte, om jag minns rätt, förra året, att fara iväg utan kläder och under resans gång fylla på en garderob. Ja, ja, inte helt nakna, förstås, men med de kläder som vi stod i plus ombyte gällande strumpor och underkläder. För säkerhets skull tog vi också med badkläder, det var ju ändå söderut vi skulle och svensk sommar låg i luften.

Vi börjar med E6, alltid ett riskmoment. Nu blev den än mer en nära döden-upplevelse när vi passerade Åsaavfarten och i en backe kränger en finskregistrerad lastbil med släp ut i omkörningsfilen. Sinnesnärvaro från framförvarande bil och godkänt avstånd från mig gjorde att den olyckan förhindrades.

Den fortsatta resan fortskred  utan några större incidenter, men helt riskfritt är det inte att samsas med medtrafikanter.

Vid Kvibille svängde vi av, tog de böljande vägarna ner mot Tylösand, körde förbi Harplinge och mötte Halland från ett böljande och insmickrande vis innan vi via Kungsvägen kom till vårt mål inom havsnära avstånd.

Våra kära vänner från Hafnarfjörður, strax söder om Reykjavik, var på besök hos landsmän boendes i Tylösand. Vi passade på att krama våra vänner någon timme innan deras avfärd till Kastrup för hemresan.

Så efter att vi lämnat dem på stationen i Halmstad tog vi till Myrorna på Karl XI:s Väg för ett första steg att hitta plagg. För mig blev det en beigevit tröja med blå tvärränder och ett par vita byxor på tok för långa för mina korta tentakler. Men vi var igång. Z hittade förstås en passande klänning, som hon genast blev förtjust i.

Så vidare. Ned mot Båstad, via Mellbystrand, genom tennisbyn och mot Torekov på smala, slingrande vägar. Vi kör ner till Torekovs hamn, vår se några män i de berömda slitna, prestigefyllda badrockarna och styr därefter kosan ut ur badorten mot Ängelholm.

Jag har sällskap av ”Selfies”, Jussi Adler-Olsens senaste. Men Z har precis läst ut första delen i Elenas Ferrantes och har sökt med ljus och lykta efter den andra delen, som av bokhandlare i Göteborg har utlovats komma in just denna måndag som det gäller.

Vi parkerar mitt emot Röda Kvarn på Järnvägsgatan, går över torget mot Storgatan och in på denna gågata frekventerad av alla de butiker som frekventerar varje svensk stad, stora som små. Akademibokhandeln ger nedslående besked, men en andens ingivelse bjuder att Z kliver in på Åhléns och försvinner för att triumferande komma med boken i handen, dessutom till reapris av facila 99 kronor mot 249 i ordinarie pris, nära 150 kronor att frossa för i andra ärenden, alltså.

Resa16

Lyckan är en bok. Foto: KAI MARTIN

Så kan vi då fortsätta mot det b&b som ska bjuda på sängar och frukost till nästa dag. Jonstorp ligger bara någon mil utan Ängelholm och det är en smal sak att hitta vårt boende i Görslöv, strax utanför Jonstorp. Vi checkar in, möts av en norrlänning i läderhatt, försiktigt trevlig, som talar om vad som gäller och vad som finns i närheten i restaurangväg. Vi är hungriga, tar turen in till Höganäs efter att ha ställt in vårt lätta bagage på rummet (utsikten från det ser ni på första bilden).

Vi snirklar oss ner till hamnen på vår värds rekommendationer och promenerar runt, möts runt hörnet av en av restaurangerna i de nybyggda och fina hamnområdet av ett väldigt liv och kiv så ovant att jag tappar hakan; barn som leker, stojar och springer för egen maskin. Utomhusaktivitet som jag inte längre trodde fanns. Vackert.

Vi väljer Höganäs hamnkrog och jag begår ett misstag att beställa in hamburgare, inte för att det är fel på maten. Men jag hade bestämt mig för att hålla in med det där och naturligtvis serverades Z en fantastisk tonfisk med sallad. Så mycket bättre.

Men vi njuter av stunden, av maten, av ögonblicket. Går ut och upp mot glasskiosken för kaffe och en strut med Engelholmsglass, där den förstnämnda var så där, men glassen formidabel.

Kvällen började bli sen, även om det inte alltid lätt att begripa det i den skira sommarnatten. Men vi for mot vårt boende, lade oss för att läsa och somnade. Jag för att vakna och sedan leka en kurragömmalek med sömn och vaken på grund av det kvava rummet. Först i gryningen öppnade jag fönstret, fick svalka och någon timmes sömn innan frukosten väntade efter morgonbestyren.

Z? Hon sov som en stock. Det är skillnad på folks behov av temperatur för sovandet.

Andra dagen

En enkel, men helt okej frukost. Samsande med andra om toalett och badrum. Inga konstigheter och egentligen inga konstigheter heller att priset är som för ett förstklassigt hotell; det är under sommaren som pengarna ska in för dessa inrättningar.

Självklart har Z sin nya, gröna klänning och jag mina vita byxor och randiga t-shirt. Som gjort för promenad i otillgänglig terräng, som ni snart ska får läsa om.

Vi hade redan kvällen innan gjort en kort repa genom Jonstorp, sett stockrosor, små fina trädgårdar och rosenprakt, passerat fina kåkar längs Rekekroken. Det var dags att vidga perspektivet och vi for mot Skäret och på småvägar nedanför parkeringen till en promenad där vi försökte nå stranden.

Resa2

Kvinnan på Skäret. Foto: KAI MARTIN

Med tålamod gick det och vi möttes av en för oss överraskande stenighet där strandpromenaden blev ett äventyr med fantastisk utsikt och där vi slutligen skrämde ett stackars rådjur, som raskade över stock och sten, mest sten, på sin flykt.

Vi kom upp till bilen, körde på småvägar ned till vackra Arild, den mest idylliska badort, en sväng ner till hamnen för att se livet där en kort stund och på slingrande vägar upp och ut på väg Norra Kustvägen för vidare färd på Brännelyckevägen där vi tog av mot Himmelstorp för det första riktiga stoppet, Lars Vilks svartbygge till konstinstallation ”Nimis”.

Det blir en rejäl promenad och ju närmare vi kom ett allt större äventyr. Främst för att jag lockade, i  min övertygelse om att det var rätt väg, in Z på en brant stig som förvisso andra hade trampat, men höll på att bli ödesdiger för oss. Z:s sandaler var hala och hon halkade vi flera tillfällen, skrapade upp armar och ben i sina försök att lindra fallen. När vi väl kom ner var vi hundra meter ifrån målet, några unga kvinnor såg oss och utropade förvånat ”Kommer ni den vägen”.

Resa3

Mötesplats. Foto: KAI MARTIN

”Nimis” är märklig och trots branden för några år sedan finns övervägande del kvar. Men det mest fascinerande, som jag inte vet om konstnären tänkt på, är de möten som installationen bjuder. Vi tar naturligtvis den ”rätta” vägen upp. I de trånga passagerna möter man människor på väg ner, alla sorter av långa, kort, smala, tjocka, smidiga och klumpiga. För att fortsätta klättringen ner eller upp måste man kommunicera och hitta lösningar. Oavsett var ifrån man kommer, vilken bakgrund man har, så är det det enda sättet. Vackert.

Vi kommer upp glänsande av svett efter den ansträngande och delvis vådliga vandringen. Nära gården Himmelstorp möter vi ett av sällskap av många, men en kvinna tilltalar mig. Det visar sig vara en gymnasiekamrat, som jag inte sett på många år, ute på cykelsemester. Märkligt möte, men trevligt.

Vi kör med bilen på Kullens fyr, genom mytomspunna Mölle och hela tiden förbannar jag att jag inte läste Expressenjournalisten Mats Olssons senaste deckare, som utspelar sig i dessa trakter.

Kullen är ju också en legendarisk plats för oss uppväxta på 60-talet med tv-serien ”Kullamannen” i vagt men dramatiskt minne.

Vi är inte ensamma där, men väl värt resan, även om vi håller oss från vidare vandring och bara beundrar utsikten kring fyren.

Resa21

Utsikt som förför. Foto: KAI MARTIN

Så ner till Mölle, Mölle by the sea, som Povel Ramel sjunger om i underhållande ”Gräsänkling blues”. Badorten som vackert klättrar på Kullabergs sluttning och dessutom bjuder klassiskt havsbad. Klart vi måste.

Resa20JPG

When in Mölle… Foto: KAI MARTIN

Vi tar oss ner till stranden, ut på den lilla badpiren och kliver efter ombyte i. Det är friskt, som det heter, och väldigt skönt att få låta den intorkade svetten från promenaden sköljas bort.

Så upp, torka och till Brandstationen, restaurangen vid hamnen som bjuder på en generös panerad spätta, mat som vi står oss till kvällen på.

Då har vi tagit oss till Lund, efter en kort tur till Höganäs för en strut från Otto i Glassfabriken, letat upp både Emmaus och Erikshjälpen på Stora Södergatan i studentstaden. Jag hittar ett par NN 07. mörkturkos byxor som passar, även om längden nog bäst skulle klä någon 190 cm lång yngling. Men något för överkroppen… nej, där går jag bet.

Så också för Z, som letar utan resultat. För poängen är inte bara att köpa för sakens skull, utan hitta något som passar på stil, smak och storlek.

Men när vi mitt emot Domkyrkan finns Humana second hand, som räddar Z:s dag med en vacker, rosa klänning i satin, som gjord för henne i sommaren.

Vi går till vårt hotell på Bytaregatan, strax efter att man vikt av från Klostergatan. Vi kikar i lite affärer på vägen, men håller strikt på vår idé om secondhandkläder.

Det är ett näpet hotell om blott en våning ovanför gatuplan och med en fin innergård. Vi får ett rum med god standard mot gatan, men just på gatuplan och med noll luftkonditionering. Ja, det avhjälps om fönstren öppnas, men det är knappast optimalt nattetid och fläkten på skrivbordet stökar sömnen.

Vi parkerar om bilen, efter att ha lurats in på bilfientliga gator och gjort en omständlig sightseeing i centrala Lund, en stad jag kan rätt bra. Jag fotar platser som har haft betydelse för mig och som skapat minnen för livet, onda och goda, och jag berättar för Z om tiden mellan 1979 och 1984 då jag ofta var där för att spela, spela in eller bara hälsa på.

På innergården dukar vi upp lite kvällsmat, ost, bröd, pålägg och vin. Pratar bort tiden i den ljumma kvällningen, går in på hotellrummet för lite tv och bokläsning innan sömnen sveper bort oss.

Men återigen blir det en katt och råtta-lek med lakan, sömn och vakenhet i det kvava rummet. Jag faller till föga och slår på fläkten som rasslar mig till en orolig sömn.

Tredje dagen

Hotellet har löst sin frukost elegant genom det närliggande Crêperiet, som bjuder på en stadig och god måltid. Vi utnyttjar tiden i Lund till promenad, går i mina minnesspår upp till Stadsbiblioteket där Kai Martin & Stick! gjorde sin första spelning i Lund hösten 1979 och vidare genom Lundagård till den magnifika Domkyrkan.

Vi är några få där denna hyfsat tidiga förmiddag och ger katedralen en knapp timme.

Sevärd och andaktsfull helgedom. Foto: KAI MARTIN

Vi söker fler secondhandbutiker utan större framgång, men får en promenad genom staden. Handlar lite bröd i Saluhallen vid Mortens torg och väljer snart att gå till bilen för avfärd mot nya mål.

Resa6

Stopp i regn för Pågatåg. Foto: KAI MARTIN

Himlen skiftar från uppehåll till regn. Vi har tagit sikte mot Trelleborg. Z har hittat Frälsningarméns second hand och lotsar mig dit. Det är ett illa skött ställe med saker huller om buller, plagg för tätt hängda och trångt. Vi tråcklar oss ur staden, tar kustvägen och nästlar oss ner till Smygehuk för ett glasstopp, ett besök på den södra udden och inhandlande av rökt fisk för kvällsvarden.

Resa7

Söderböna i thaisidenklänning från Lund. Foto: KAI MARTIN

Vi far en sväng norrut mot Skurup och efter lite felnavigering når vi ortens Röda korsbutik. Jag provar lite kläder som passar så där, men köper en svart, kortärmad Oscar of Sweden-skjorta, 30 kronor, och ”Spelaren” av Harlan Coben för fem kronor.

In på Systembolaget för en flaska rött, till bilen och ner mot Ystad där Lions väntar. Vi blir kvar där ett tag, i Wallanders stad, utan att något dramatisk händer i välgörenhetsförrättningen.

Det blir lite plagg för oss båda innan vi far mot Borrby i det kyrkrika Österlens inbjudande landskap. I Borrby väntar ett nytt b&b, som är snudd på hotellikt i den gamla, renoverade fröladan med silo. Vi får ett fint bemötande, värden bjuder på en guidad tur till garaget där veteranbilar samsas med hans samling av olika Cadillactyper.

I matsalen får vi sedan sitta och äta får kvällsmat. Trevligt och tillmötesgående.

Rummet är svalt, men sängarna lutar en smula och då jag vaknar i gryningen är det för att upptäcka att Z vänt tvärt och ligger åt andra hållet. Efter toalettbesök gör jag henne sällskap och fortsätter mitt intensiva drömmande.

Fjärde dagen

Vi bjuds på frukost som ger oss en stabil start på dagen, packar sedan och tar bilen in några lata hundra meter för att kika till Blå huset som har både servering, trädgård, försäljning och en spännande lampbutik.

Vi är klädda i plaggen som inhandlades dagen tidigare. Jag i Oscar of Swedenskjortan och ett par gröna chinos. Z i en svart klänning.

På vägen upptäcker vi en Röda korsbutik som har öppet. Premiärdag dagen innan och där hittar jag en till synes oanvänd blå- och vitrutig Stenströmskjorta för 60 kronor.

Lampbutiken i Blå huset har sin historia med en dansk som kom till Malmö 1968 för att jobba som bilmekaniker, men så småningom sadlade om och gör lampor i bästa Bauhausstil; tror han blev glad att Z snackade modersmålet med honom. Men någon lampa blev det inte såld. Dessvärre.

I butiken/serveringen dröjde vi kvar. Z köpte något litet efter att vi tittat in i den fina trädgården där vi hittade en zinkbalja som blev vår för 250 kronor.

Resa8

Nostalgi i Borrby. Foto: KAI MARTIN

Iväg på Österlens kurviga vägar genom böljande, inbjudande landskap. Till Simrishamn med en bil som redan sedan Kullaberg hade gnisslat betänkligt, men nu blev ljudet rent skriande vid tvärt svängande, som när vi skulle parkera centralt. Bekymmer.

Vi knallar omkring i den anrika staden, som förvånar oss med att hålla på sin åldrande bebyggelse med värdighet. Vi hittar en Röda korsetbutik och jag handlar en kortärmad Armanipiké, men stannar vid det. Z handlar ett förkläde utanför toton.

På Lillevångsgatan hittar vi ytterligare en second handaffär, som kombinerar handeln med en kemtvätt. Några plagg verkar vara sådant som inte lösts ut, andra är på kommission. För mig blir det ytterligare ett par vita byxor, ett par Gant som sitter och passar bättre än de i Halmstad. Z gör också sina fynd innan vi åker över den kullerstenslagda utfarten. Mot Kivik, men också förbi Kivik. Vi har bjudit in oss på fika hos en vän sommarboende i Åhus, får kaffe och bulle med en promenad ned till stranden och ja, jag har badkläder med mig.

Resa9

Badkille i Åhus. Foto: ZEBA PEDERSEN LÖWEN-ÅBERG

Stranden är tätt befolkad denna soliga, men blåsiga dag. Jag tar mitt ansvar, badar i det långgrund vattnet inför vittnes närvaro, men nöjer mig inte. Vi går ut på piren och längst ut tar jag ett dopp till i Hanöbuktens kalla vatten.

Tack och hej, mot nästa hamn på vår resa som är Karlshamn. Men först vår fikavärds rekommendation om ett besök till Wanås, utomhusutställningen i slottsparken. Det var ett gott råd. Miljön är förstklassig och föremålen sinnesvidgande, även om den inte klarar att konkurrera med naturen. Vi promenerar omkring i nära två timmar innan vi åker österut på småvägar in från snapphanebygd till Karlshamn.

Resa22

Vägen ut. Foto: KAI MARTIN

Resa10

Konstnärlig vagn för resa i slottspark. Foto: KAI MARTIN

Vi åker genom den väldiga och imponerande porten in till staden och tar oss till vårt centralt belägna b&b, som ligger i en gammal kaptensvilla placerad på en bergsknalle.

Vi checkar in och finner ett trevligt om än en smula litet rum. Tar iväg på stadens fina gator, in på idylliska Näsgränden med sin låga, färgglada bebyggelse kantade av rosor och spirande stockrosor. Vi går upp mot torget, frågar några unga kvinnor om ett bra matställe och de frågar om vi kan staden. Jag svarar att det är hundra år sedan jag var här senast och de fnittrar, förklarar vägen och jag inser att det är 150 år sedan jag senast var i Karlshamn. De skrattar till och vi går med dem tätt bakom innan vi viker av rätt. Vi hamnar på Brasserie Fridolf, som tjejerna tipsat om, äter gott och bjuder varandra på en rejäl måltid med ost och vin som avrundning innan vi promenerar tillbaka på andra vägar. Vi konstaterar att Karlshamns kommun delvis lyckats med att bevara staden, men herregud vilka fula byggnader som står sida vi sida med de anrika. Hur tänkte man där…?

Natten? Jo, tack, den utföll till belåtenhet efter lite tv-tittande och läsande.

Femte dagen

Ny morgon, en anständig frukost på den inglasade verandan. Plagg för dagen blir de vita Gantbyxorna och Stenströmskjortan. Z i en småblommig klänning som hon hittade i Simrishamn. Vår packning har expanderat, förstås, och tack och lov hittade vi en Cavaletväska i Ystad som rymmer det mest och lite till.

Vi promenerar ned mot standpromenaden, som inledningsvis är illa skött, men också med minnesmärken som utvandrarstatyn som stark kontrasterar mot det nynazistiska slagordet klottrat på ett elskåp nedanför vårt b&b; jag ser en svensk flagg och tänker frihet, nazisterna tänker tvång. Vi går vidare och vid kallbadet blir stigen mer välhållen.

 

Resa11

Resa12

Minnesrikt. Foto: KAI MARTIN 

Jag träffar en liten gumma som precis har varit i det kalla vattnet. En morgonprocedur som hon håller på, oavsett temperatur. Hon berättar att kallbadet är nybyggt, blott ett och ett halvt år gammalt.

Vi ta farväl, fortsätter förbi vackra skärgårdsvillor ned mot småbåtshamnen. Z har för avsikt att fortsätta promenaden, men får plötsligt se ett turisttåg och hastigt har hon köpt biljett för oss båda för färd in mot staden. En helt meningslös resa utan guidning, som vi kunde ha varit utan.

Väl i centrum blir det ett besök till Röda korsbutiken, men det är en sunkig historia. Vi går vidare, besöker en secondhandaffär nära där bilen står parkerad, men den är för dyr. Innan vidare färd tar vi en sväng om Bellevue, folkets park där Kai Martin & Stick! spelade 1982. Jag minns ingenting av spelplatsen, men händelser omkring och att det bara var 25 personer i publiken.

Vi åker norrut. Mot Växjö, en färd som tar sin modiga tid. Vi har konstaterat att luftkonditioneringen har lagt av, men det får gå och lyckligtvis håller sig vädret i hyfsat låga temperaturer.

I Kronobergs huvudstad bor vi central. Hotellet ligger vid konsthallen och rummet är bra, kanske en aning naggat av tidens tand, men god standard.

Vi tar sikte mot stadens secondhand och i en centralt belägen Röda korsbutik hittar jag ett par skjorta och ett par linnebyxor. Vi går vidare till Emmaus, där jag köper en grå Tigerkostym för 400 kronor som inte belastar vårt reskonto. För så är det, kostnaden för plaggen får inte överstiga 200 kronor per dag.

Vi beställer en shiwarma i ett gatukök på Storgatan, men vi missförstår. Det är inte pitabröd det serveras i, det blir en lunch mega grande där vi hoppar över brödet.

Tillbaka till hotellet där vi får låna cyklar och vi beger oss iväg i maklig takt. Ett perfekt sett att se en stad. Vi tar oss upp till Araby där det finns en stor Röda korsbutik, provar kläder och är nära på att köpa, men det är väl där som jag köper en vit Oscar of Swedenskjorta för 40 kronor… jo, så är det. Vi far in mot staden, åker förbi Lidl, handlar kvällsmat och har sedan tidigare vin till maten.

Vägen till hotellet går genom idylliska kvarter med fina, välvårdade kåkar där några kan har hundra år på nacken. Vi misstänker att de är en smula billigare än i kvarteren där vi bor, men i ett mäklarfönster senare ser vi att priserna i Växjö är rätt stabilt höga de också.

Vi cyklar på Storgatan, mot torget, ned mot domkyrkan och Linnéparken, tar en snabb titt in i kyrkan, går runt byggnaden med våra cyklar och kikar på runstenen och cyklar sedan ner i parken där a-laget spelar boule och håller varandra sällskap och i grannlunden leker barn i lekparken; olika lotter är det.

Så ner till Växjösjön, som låter som något tautologiskt. Z köper en glass till oss till oss var och vi sätter oss i stillheten och tittar ut över sjön.

Resa13

Utsikt över en sjö. Foto: KAI MARTIN

Vi tar sedan cyklarna längs med sjön där det egentligen är plats endast för gående, men vi är ju lite wild and crazy och struntar i det. Cyklar ner mot tennisplanen och jag tänker på Mats Wilander och Stefan Edberg, men jag kanske tänker fel. Så upp mot Utvandrarnas hus, som vi passerar på väg uppför Södra Järnvägsgatan, längs med järnvägen, korsar den och till hotellet, lämnar in cyklarna och tackar för idag med ett äta gott på rummet, dricka vårt vin, kika på Victoriadagen och somna in.

Sjätte dagen

Så väntar en resa mot Öland. Men först äter vi en stadig frukost och har dessförinnan klätt oss för dagen, jag i kortbyxor inhandlade på Röda korset i downtown Växjö och Armanipikén från systerbutiken i Simrishamn. Z kränger på sig en fin Day Birger & Mikkelsenklänning i siden och plisserad, med väldigt mycket knappar över byst upp mot nacklinningen, men också väldigt kort. Därför säkrar hon med ett par svarta byxor inhandlade på Lions i Ystad.

Vi packar in, åker åter mot Arabyområdet där det finns en Erikshjälp.

Jag hittar raskt en snyggt blå-, vit- och rödrandig Etonskjorta, ett par ockragula jeans och ett par gröna, fräscha Converse. De sitter perfekt, men… nej, jag står över. Precis som jag gjorde på Röda korset nära här, där jag hittat en brunrandig linnekostym. Det fick räcka, liksom.

Inte heller Z hittar något. Jo, en grön handväska i läder, som blir hennes.

Så vidare österut. Vi stoppar i Kalmar, letar butiker för vårt syfte och hittar slutligen Humanbridge på Larmgatan, en butik som visar sig vara enorm. Jag scannar av, men låter mig nöjas en några provningar. Z blir mer manisk, men lyckas sortera ut några plagg och vi kan gå och äta. Det blir thaibuffé vid torget, precis vid domkyrkan där vi tidigare sett bröllopspar i parti och minut på speeddating med någon vigselförrättare.

Maten är ok, mättar och efter lite efterrätt tar vi oss ut från stan för att kunna ha god tid till vårt boende strax söder om Borgholm.

Det är ett b&b i Rälla, men vi ska bo i husvagn denna natt, så löser man det då det är folktätt och populärt under de mest intensiva sommarmånaderna. Vi installerar oss, bäddar och stuvar in vårt bagage. Tar oss sedan mot Slottsruinen, för där ska vi se Håkan Hellström senare på kvällen och vi har fått tips om att vara där i god tid.

Resa14

Mot vacker spelplats. Foto: KAI MARTIN

Bilen parkerar en bra bit från spelplatsen, vi knallar dit, hämtar våra biljetter och sedan ned mot Borgholm där vi möter löpare i parti och minut. Väl inne i Borgholm är det än fler, men med start någon halvtimme efter att vi anlänt.

Vi strosar runt i Borgholm och jag förvånas över att en stad som skulle kunna vara pittoresk är förfulad av orsaker jag inte känner till.

Nere vid torget spelar en trio bestående av äldre män covers lätt lallande. Bara 20 meter bredvid står en stackare och försöker sig på Elvislåtar på låg volym. Vi strosar ner mot hamnen och det väldiga strandhotellkomplexet och kan konstatera att de med villorna från förra sekelskiftet inte kan ha blivit glada då sjöutsikten försvann. Men kallbadhuset bredvid är fint.

Resa15

Borgholms kallbadhus. Foto: KAI MARTIN

Så genom skogen på väl anlagda stigar upp mot Slottsruinen och mot den konsert jag skriver om här.

När vi kommer till bilen är köerna väldiga och trafiken rullar sakta. Det visar sig att centrallåset lagt av, så vi får öppna traditionellt. Först skrikandet från höger framhjul, sedan luftkonditionering som lägger av, nu centrallåset. Men bilen rullar och med tålamod är vi upp på vägen mot vårt boende.

Vi har lite nattmat och en flaska vin att dela på, men strömmen är nyckfull och bjuder mest ingen el alls. Vi sitter i mörker eller med hjälp av mobilernas ljus.

Efter lite i magen ger vi upp, lägger oss och somnar utan att ha läst en rad.

Sjunde dagen

En påver frukost, ombyte och tandborstning. Denna dag är det lågpris lågpris, dvs jag har ett par linnebyxor från H&M och en Dressmanskjorta. Vi har en lång väg hem, vår kappsäck är fylld. Jag packar bilen med Z går till receptionen. När hon kommer tillbaka har vi fått återbetalt hälften av våra kostnader, som kompensation för att husvagnens strömförsörjning inte fungerad.

Vi kör i maklig takt tillbaka samma väg som vi kom, passerar Växjö och regnet följer vår väg med lätta, ibland mer intensiva, droppar.

Värnamo passeras. Gnosjö likaså. Efter Tranemo väljer vi vid Limmared att köra på Ulricehamn och stannar efter lite omvägar vid Skotteksgården för en lunchbuffé, som snabbt släcker allt hunger.

Bara några mil hem och vi klipper dem snabbt för att konstatera att vi kört 150 mil, hållit vår budget, men också kommit hem med ett berg av kläder. Förvisso inhandlat i förrättningar som idkar välgörenhet. Men nu är det dags för rens här hemma. Skåpen är fulla.

Ett gäng plagg kommer lastat. Foto: KAI MARTIN

Lustigt. Inför resan var jag less på att köpa. Ser mitt överflöd och har redan i tanken börjat sortera ut för bättre plats och för bättre behövande. Men jag kunde ju inte svika konceptet, även om det bar emot.

Det blev en trevlig resa med mål och mening. Visserligen i handlandet tecken, men vi hade varit noga med budget innan resan och höll den, som sagt. Ändå kan vi konstatera att det blir dyrt, även om vi handlade billigt. Det blir lätt så. Men nu valde vi också boende som var hyfsat fashionabelt och blev också den drygaste kostnaden.

 

 

 

Blåst och flyt i Falkenberg

När vi kom till sköna Strandbaden, hotellkomplexet nere vid Skrea strand, så strulade i och för sig incheckningen för en millisekund. Men inget som bekymrade mig. Jag visste att bokning var ordnad, att allt var som det skulle vara och att ett rum med utsikt över Västerhavet väntade.

Vi har bott så förut, Z och jag, och haft magiska stunder på ett ställe som kanske inte alltid bjudit på det bästa av väder, men som istället erbjuder komfort av klass.

Infarten blev via gamla E6:an och in på den förmodligen ännu äldre riksvägen, den vackert kullerstenssatta Halmstadvägen. I hörnet på den och Strandvägen ligger en av landets mest förnämligas pizzerior, Lilla Napoli, belägen i en, tror jag, gammal nedlagd bensinmack, som sedan blivit en kiosk som knappt bar sig men där vi för något år sedan bidrog till omsättningen genom att köpa en glass var.

Här finns alltså nu en pizzeria startad av två entusiaster, två kampsportare med mer än kärlek för att fightas utan också med en vilja att skapa traditionell pizza som den en gång gjordes i Neapel. I den gamla bensinmackens kur står nu en väldig vedeldsugn och där skapas via omsorg och kärlek parat med nyfikenhet och lekfullhet de mest fantastiska pizzorna inte bara i Falkenberg city utan landet.

Men om detta hade vi bara läst och när Z klev in med förhoppningar klev hon ut med besvikelse. Det fanns inte deg tillräckligt för att vi skulle kunna äta där vid den tid som vi önskade och den tid som möjligen fanns var ett klockslag som vi inte kunde matcha. Vi hade ju en premiär att tänka på.

Så, ja, något slokörade checkade vi alltså in på Strandbaden, men lät oss snart förföras av utsikten, den ihållande, kraftiga vinden, längtan efter bad och lusten att låta oss roas av premiären på Vallarnas friluftsteater farsen ”Soldat Fabian Bom”.

Vi tog en stund i sängen och växlade mellan att titta i taket, på väggarna och resa oss upp, öppna balkongdörren och titta på utsikten som pendlade mellan horisonten och desperat solbadande ungdomar och delvis nakenhet nedanför.


Rum med resurser. Foto: KAI MARTIN

Så ombyte, jag på med min rosa H&M-kostym köpt lika second hand som den rosa Paul Smithskjortan; jag valde bort den vackra och fantasifullt, blommönstrade Kenzoslipsen inhandlad på Stadsmission, använde skohornet i trä som fanns i skåpet med den frestande minibaren med möjlighet till en helkväll med öl, rött och vitt vin, champagne, choklad och chips. Tog på mig mina blå skor som Z fyndade på en loppis under en av sina Spanienresor. Jag var redo. Z stylade sig med sin Ilse Jacobsenklänning, orange och livfullt mönstrad till det en lite orange jacka som Z sytt själv.

Vi gick Havsbadsallén upp, korsade Peter Åbergs väg, fortsatte Strandvägen, passerade vackra trädgårdar och rosenprakt på vägen och nådde så åter Lilla Napoli.

Vi gick in… förlåt. Z gick in och kallade snart in mig. Det fanns plats. Vi skulle få mat i god tid till föreställningen på Vallarna, blott några hundra meter därifrån.

Det är full rusning. Utanför den lilla kiosken där all verksamhet gällande pizzabakandet sker finns två parallella partytält, som håller blåst, regn och sol stången. På baksidan är en finare variant av bajjamaja ställd. Partytältet står på asfalt, bord och bänkar är rustika, på tältdukarna hänger stora plåtburkar som en gång hyst tomatpuré, men som nu är blomkrukor.

Bredvid trappan som leder från kiosken/köket/entrén ned till matsalarna finns en bar. Är den tom på personal är det bara att ringa i klockan. Vin 65 kronor glaset, oavsett rött eller vitt. Öl, oavsett sort, 50 kronor, dricka 15 kronor. Pizzorna, oberoende vilken du beställer, 85 kronor.


Rutin miljö, himmelsk mat. Foto: KAI MARTIN

Betalning sker vid en iPad, du sköter betalningen på egen hand; ett enkelt system, tillit och trovärdighet.

Vi sätter oss och väntar. Bestick och glas har vi tagit. Jag går till baren och beställer två glas vin och fångar en flaska kallt vatten från kylen. Z och jag tjusas av det rustika, av glädjen att vi trots allt fick plats; det är mycket folk där, plötsligt dyker radioprofilen Morgan Larsson med sällskap upp. Vi hälsar. Människor kommer, människor går. Det är ett ständigt flöde.

Kvinnan som tog emot oss säger att maten ska komma kvart över fem. Kanske tidigare. Vi väntar med ett tålamod som går över till otålighet. 20 minuter över frågar jag var våra pizzor är och får till svar, med ett leende, att de är på väg. De kommer, de är vackra, degen lätt och luftig, fint gräddad, Z har med tomatsås och ansjovis tillsammans med kapris, jag med mozzarella och baconbitar (som borde ha varit hela baconremsor för fullgott mums). Olivolja är ringlad över. Det smakar himmelskt med vatten och vin till.


Som vore den från Neapel. Foto: KAI MARTIN

Så är vi färdiga, ser i ögonvrån hur andra äter dessertpizzan – pizza med glasskulor och chokladsås, får jag mig rapporterat (jag kan inte vända mig om så gymnastiskt).

Vi går i den starka blåsten mot föreställningen, får en god portion underhållning till den förföriska pizzan och upplevelsen. Vinden sliter och drar i den värme som funnits under dagen och kvällen kyler ner oss, där vi sitter för klent, men fint, klädda.

Så promenad hem. Kvällen sänker sig med mörkret och vinden är ihållande. Vi tar in på vårt rum, men efter att ha värmt oss bestämmer vi oss för en tur till restaurangen, får ett bord för två, delar på en förrätt och en varmrätt i passande portioner, eftersom vi inte vill äta oss fullständigt stinna. Vatten och vin till det, samt avrundning med kaffe.

Vi tittar på en teveserie innan natten famnar oss och vi varandra.

Kaffet ger mig en orolig sömn plus att vi låtit bli att dra för. Med gryningen kommer ljuset över stormigt Västerhav in i hotellrummet, jag hör hur vågorna slår ivrigt mot land i en rytm som är sövande, som ljudet från en järnvägsräls. Somnar om. Vaknar. Somnar om. Vaknar. Somnar om. Vaknar. Klockan är dags. Dagen är här. Väcker Z och vi går för att äta frukost.

Träffar två vänner med sällskap, men äter frukosten i enskildhet med utsikt över havet tillsammans med Z, bredvid varandra, för att dela perspektiv, för att dela liv.

Vi packar ur efter morgonens måltid och slutliga toalett. Checkar ut, packar in i bilen, går ut på piren där vinden sveper hårt om oss. Badlusten slocknar. Vi kör ut ur Falkenberg, tar en kik på stadens fina, nya fotbollsarena efter att ha passerat den gamla, tar en sväng om Röda korsbutiken utan att vi hittar något, tankar, åker mot Varberg längs den gamla E6:an. I höjd med Björkäng tar jag ner mot stranden för att visa Z var videon till ”Strändernas svall” spelades in.

 

Vinden är starkare, havet mer dramatiskt än då i oktober 2015. Men det är trots allt skillnad på sommar och höst, vad än belackarna säger.


Stranden, knappt två år senare. Foto: ZEBA PEDERSEN LÖWEN-ÅBERG

Så mot Varberg via Västkustvägen mot den staden Röda korsbutik där jag hittar en Etonskjorta för 30 kronor. Gamla E6:an tar oss vidare norrut mot Kungsbacka där secondhandbutikerna är stängda och Hede outlet inte lockar trots ett besök. Vi far hem, äter mat, tittar på teve, missar himlens under som grannen förtjänstfullt och magiskt fotograferar.

Det är så ibland, vinna något, missa något, men på det hela ändå ha det väldigt bra under loppet av något dygn eller mer.