Anarki och kaos i stillhetens rike

Resan från då till nu

Jag for genom Sverige i ett slags diametral, från Göteborg upp förbi Skara, Mariestad, Filipstad, Vansbro mot Orsa. Rättvik väntade, eller snarare Dalhalla, för först GES där jag i all hast fått biljett och sedan Björk, som jag också i all hast hade fått biljett.

Att resa på vägar med husvagnsekipage, husbilar, lastbilar, traktorer och människor som inte vet att köra efter hastighetsskyltar eller bereda plats för dem som har mer bråttom är krävande för den som har brist på tålamod. Men jag kom fram, borstade bort resdammet, slöt min vän Gomer i min famn, vilket är en ryggövning som kräver sin atlet eftersom han är 202 cm lång. Han har dambesök och jag hälsar artigt, får anvisad en sovplats och hinner bestämma att vi självklart att inleda morgondagen med att bada.

IMG_0740

Vän med miner. Foto: KAI MARTIN

Sedan beger jag mig mot Rättvik och Dalhalla för konserten (som jag har skrivit om här).

Jag är, efter konserten, restrött och vägen tillbaka till Orsa tar. Ändå kan jag inte somna bums och när jag väl slutit ögonen blir det för en intensiv resa in i drömmarnas rike med händelser väl så innehållsfyllda som det liv jag lever, om inte mer.

Gomer är min vän sedan svindlande 45 år tillbaka i tiden. Då träffades vi i Hvitfeldtska gymnasiets gymnastiksal, basketspelande kom snart att bli musik i bandet Hittebandet, som sedan blev Morsans Profeter, jazzrock, och Fulgörans, en proggorkester där jag smet innan speldebuten (jag sjukskrev mig pinsamt nog, utan att egentligen vara sjuk). Så blev det Stick! och in i punkens virvlande, energistinna värld där Gomer Explensch äntligen fick tillfälle att utnyttja det artistnamn som han redan under mellanstadietiden hade kreerat. Vi blev en snart en fantastisk orkester som gjorde en enastående resa under åren 1978 till 1985, då vi den 10 augusti avslutade vårt åtagande i postpunkens tjänst.

I ett band lever man tätt ihop, slitningar paras med hängiven kärlek, gräl blandas med skratt. Vi hade, då Kai Martin & Stick! la ner, haft en 12-årig relation, Gomer och jag. Vackert så och den fortsatte även om det inte var till musik. Även om vi inte kom att bo i samma stad. Även om intressesfären skilde oss åt; han åt sitt, jag åt mitt.

När jag  blev pappa nästa på dagen fem år efter att avskedskonserten ägt rum kändes det självklart att Gomer skulle bli gudfar åt den förstfödde sonen.

Min musikaliska kreativitet hade gått i träda gällande låtskrivande. Men artisteriet upprätthölls i coverbandet Glenn-Yngves, en orkester om fyra man (bas, trummor, gitarr och sång) som oavsett vilken låt som spelades höll samma fart som Ramones. det var lustfyllt.

Gomer, däremot, skapade och slet med sina attribut, han som kunde gå från jazzdude till oi-punkare på en vecka, eller raggare till knutte, mods eller hippie. Alltid med högt buret huvud och rak rygg, vilket blir en ansenligt stolt syn.

Jag minns inte riktigt när, men han hade något releasekalas ut vid Lövgärdet för något projekt med hårdrock i bagaget. Vi stod ett gäng och väntade när han och bandet kom i något slags limousine med musiken dånande.

Musiken

Musiken har alltid varit viktig för honom och punken kom allt mer att bli en väsentligt del av hans identitet, framför allt efter flytten till Stockholm i slutet på 90-talet.

Men under några år, nära sju, så försvann den med honom i en andlig resa med Alexandria som bas. Kontakten upphörde, för att snabbt kopplas på i januari 2013 då han var på besök i Göteborg och vi plötsligt kunde göra verklighet av Kai Martin & Stick!-återföreningen (hade aldrig gått utan denne eminente och excentriske saxofonist).

IMG_0752

Vacker utsikt. Foto: KAI MARTIN

Han hade nu Skattungbyn utanför Orsa som sitt läger. Han behövde frid och ett lugnt tempo, han fann det. Men med tiden satt det uppdämda behovet av musik en gräns, det blev låtar och texter, blues, sedan punk, sedan bandet the Budokan.

Han blir engagerad i Orsayran och om han inte har varit en profil tidigare jobbar han hårt på att vara det där han nu bor, han hälsar på alla, pratar med alla, vet allt om alla och han vill att alla ska vara välkomna i hans värld, som det sociala geni han är.

IMG_0738

Klipp från Dalarnas Tidningar.

Under förra året spelade det in en dokumentär om en relation han hade med en kvinna från Holland 1980. Den ingick i ett program där förlorad kärlek ska återfinnas, så han får träffa sin nederländska 35 år senare. Ett svindlande snyftprogram, fint för att han är fin och med mycket bilder från hans vardagsliv i norra Dalarna. Till programmet hade han också gjort en låt, som i våras blev en video av Maria Mäki.

 

Festival

Nu var jag i hans hemtrakter för några dagar. Denna så förunderliga sommar 2018 med en värme av sällan skådat slag och med utevaro från behövligt regn. The Budokan skulle spela på Inspirationsfestivalen i Skattungbyn, ett hippieparadis som vilt kontrasterande nynazisterna kring Ludvika 150 kilometer söderut.

Här bland folkmusik, kulningar, ragor, meditation och yoga skulle alltså punkens larm slå in en kil i stillheten.

Jag var humpare och scentekniker, hade ställt mig till tjänst för min vän och hans mannar – The K – bas – sång, Flix Gotem Trix – gitarr – sång, Tapper – trummor, John Blaklogos – lead gitarr – kör, Gomer Explensch – lead sång, gitarr, saxofon.

Festivalen hålls bara några fäbodar ifrån där en gång porrkultfilmen ”Fäbodjäntan”, som jag förövrigt aldrig har sett. Miljön är med utsikten enastående. The Budokan ska spela på en liten marknära scen där en fäbod tjänar som skydd för instrument och även som ett slags backstage.

IMG_0756

Pre gig food. Foto: KAI MARTIN

Jag har inte ätit på hela dagen, hungern pockar på uppmärksamhet och vi går för att äta vegansk gryta med sallad. Jag betalar. Äter som en svulten, men Gomer än mer, som alltid. En portion blir en till som backning.

Spelningen

The Budokan har varit flitiga. Han en omfattande låtbank som de nu ska ösa ur. Jag har hört somt tidigare, framför allt låten ”I am the skinhead in your life” som härjat på Siljanstoppen i lokalradio i över ett år.

Bandet inte bara soundcheckar med låten utan inleder också sin spelning med den. Det är punkigt, engagerat och larmigt. Gomer är frontmannen som älskar att möta sin publik, nu inte bara som saxofonist i ett band utan som sångare. Publiken går snart bananas, som om det är en fördrivningsrit. Det pogas, brottas, dansas intensivt samtidigt som gruppen brottas med sin musik och en trilskande mikrofon.

Gomer

Anarki och kaos med Gomer Explensch the Budokan. Foto: KAI MARTIN

Det blir anarki och kaos under en timme. När allt är över är tystnaden bedövande, publiken svettrusiga av glädje och vi plockar snabbt undan.

Gomer undrar förstås vad jag tycker och jag försöker vara öppenhjärtig; bara energi, fascinerande med punkkraften (han är ju trots allt över 60), men låtarna är för långa. Av den där timmen skulle det med kortare låtar kunnat bli stint och tätt över 40 minuter. Packat och klart om man dödar lite darlingar. Samtidigt älskar jag oredan i allt, okynnet, att vilja göra och göra, skaparkraften och det obändliga. Fint.

Avskedet

Vi har två biljetter till Björk och åker dit i en trång bil på kurviga vägar. Är med om en uppsättning mer än en konsert och jag skjutsas hem till den bostaden jag lånar. Det blir ett farväl där i Dalanatten. Men tidigare på dagen har han lurat iväg mig mot Orsa flygplats och en badsjö där stillheten endast bryts av en badande familj med småbarn och Gomer Explensch hov, som ligger i gräset vid sjöns kant som en målning av Édouard Manet.

IMG_0799

Utsikt. Foto: KAI MARTIN

Tur och retur Malmö

Avfärd

Det kom sig att Z blev extrainkallad. Så den inledande semesterveckan ströks för hennes del och lämnade mig till leda och ensamhet. Nå, nu är jag i och för sig inte handfallen, dessutom äter fotbolls-VM en hel del tid. Men när jag såg att min kära vän A var i Malmö tänkte jag ändå att det kanske vore en idé att åka dit över ett dygn för att hälsa på henne och hennes son, min gudson. Några telefonsamtal, sms och bokningar av tåg senare är det dags för avfärd. Efter en oroliga natt där jag dels kommit sent i säng efter att ha skrivit recension på omtumlande och galet roliga farsen ”Kuta och kör”, dels ridits av drömmar som ju på något vis, åtminstone i mitt fall, förlänger dygnet och upplevelserna till det dubbla. Men jag ”vaknar” trots allt innan klockan bestämt att jag ska gå upp, stänger av larmet, gör min morgontoalett och känner för en gångs skulle ingen frukosthunger, borstar därmed mina tänder, klär mig, bestämmer mig för i sista stund att ta på mig Paul Smith-kavajen som jag köpte på loppmarknaden i Holte för 200 dkr, men där jag fått skrädda om ärmarna till en summa av drygt 400 kronor. En svart armélookskjorta, Tiger, även det secondhandfynd i Gbg, ett par militärgröna byxor från H&M inhandlade i Oslo nu nyligen för 100 norska kronor samt ett par svarta Lloydskor, även de secondhand, fick bli min utstyrsel då jag lämnade hemmet med lätt packning.

Vagnen strax före sju var full av håglösa, trötta människor som i den kvalmiga luften sippade efter syre och vakenhet. Jag läste min bok, Timur Veres debutroman ”Han är tillbaka” – en absurd och satirisk historia om Adolf Hitler som vaknar 2011 och inte alls är död och som nu blir tv-stjärna med samma retorik som då. En bok jag fått av min vän L, som tyckte jag behövde något roligt att läsa och, ja, det blev så, om än med mycket av skratt som fastnade i halsen.

Jag lyfter blicken ibland, registrerar mina medpassagerare och hinner tänka varför, som om de ska bli till nytta i en roman jag inte kommer skriva, när 7:an efter Chalmers kilar in i tunneln ned till Korsvägen. Min tid är inte knapp, så jag förbereder avstigning antingen vid Korsvägen eller Ullevi Södra för promenad till Centralen, för den här vägen är ju inte linjens sträckning.

Men vagnen krånglar sin på 4:ans hållplats och jag förstår då att den efter Valand kommer sluta an till sin ordinarie rutt.

Folk kliver av. Folk kliver på. Parfymer blandas med svettodör, lite för mycket av det ena, lite för mycket av det andra. I Brunnsparken blir vagnen stående en stund, jag funderar på att gå av för den korta promenaden, men samtidigt rycker ekipaget igång och Drottningtorget väntar.

Jag kliver av, på övergångsstället vid Burggrevegatan står ett stånd med broschyrer och en banderoll för Jehovas Vittne med två vittnen, en kvinna och en man, som frejdigt pratar och jag hinner tänka ”Gav Gud dig lov att köpa den skjortan och para ihop den med de blekgråa byxorna” innan jag inser att det är en synd och hukande skyndar jag in mot myllret i Centralen av människor som kommer och går i en strid ström.

Pressbyrån bjuder inte på frukost, men jag köper en baconmacka, apelsinjuice och tuggummi, går ut på perrongen, vandrar hela vägen mot slutet, eller början beroende på hur man ser det.

IMG_0636

Mot fjärran mål. Foto: KAI MARTIN

Jag går tillbaka, göra mina registreringar och skapar mina historier av människor jag inte känner; till vilken nytt och varför…?

Dörrarna öppnas. Jag tar min plats, ställer läderväskan som x-hustrun och jag inhandlade under en segelresa i den grekiska arkipelagen maj 1989 där delfiner slog följe på vår färd. Jag sitter på en ytterplats, men missar, då konduktören väl kommer, att fråga om den lediga fönsterplatsen verkligen är ledig. Så den tänkta slummern kommer inte till och färden ner blir längre än avsedd med först 25 minuters stopp i Kållered på grund av växelarbete. Därefter sinkar två händelser resan ytterligare:

Dels när en man kommer med en mamma och hennes sju-årige son i släptåg precis efter avgång från Halmstad. Hon har inte förstått att själv öppna dörren, utan trott på automatiken. Konduktören löser det suckande med att beordra lokföraren stopp i Laholm, som låg utanför planeringen. Jag ser mamma och sonen gå av, vilsna och med ett språk som inte är svenska, men åtminstone med engelskan som möjlighet att kommunicera; alla har inte det.

Dels i Lund, där tågvärden meddelar att tåget har problem med bromsarna, som måste kollas så att de inte riskerar att slå gnistor och tända eld på den torr omgivningen. En timme sen kommer jag till Malmö, har under färden både flyttat in till den tomma fönsterplatsen och hunnit äta min sena frukost.

Lund passerades, som sagt, och där slår alltid minnena till om misshandeln pingstafton 1980 då ett stort gäng raggare bröts sig in och slog mig som låg i en sovsäck i en soffa i huset som vi, Kai Martin & Stick!, bodde i efter en spelning.

Malmö city

Av A hade jag fått instruktioner om min packning; lakan och badkläder samt handduk. På väg in till Malmö central tänker jag tanken om det kanske fanns möjlighet att åka till Ribersborgs kallbadhus, anrikt (120 år gammalt) men aldrig besökt av mig. När jag så träffar A är det precis det hon föreslår, för hon ska luncha med gamla bekanta där. Hon föreslår dessutom att vi ska hyra cyklar, vilket sker på turistbyrån bakom Centralen.

A är en kär vän, där det är lätt att koppla av i sällskapet och där vi, oavsett tid, alltid kan koppla på vänskapens förtroliga band. Hon har bott i Malmö i många år, men missat uppbyggnaden av Malmö live, där Z och jag såg Eggstones fantastiska återförening förra året.

Vi kivas lite om vägen västerut. Jag är bra på färdriktningar och har ett bra kartminne. Men vi har ju aldrig cyklat ihop och vad vet hon om min kunskap i geografi…

IMG_0644

Mot stranden. Foto: KAI MARTIN

Vi krånglar oss ned till Norra Vallgatan, trots skylten jag såg om en bättre väg, och vidare förbi slottet på Malmöhusvägen och kommer så fram till cykelparkeringen med kallbadhuset i fonden som en hägring.

Vädret har varit mulet sedan jag for från Göteborg. Jag är nöjd med att jag trädde över Paul Smith-kavajen över Tiger-skjortan, lagom tunn, lagom skydd.

Kallbadhuset

Vi låser omsorgsfullt cyklarna och promenerar sakta ut på piren, ser Malmö bitvis spatiösa skyline med Turning Torso som en krumbuktad erigering i luften. Bron åt andra hållet och där, där borta skymtar Köpenhamn, som blivit mitt färdmål så många gånger sedan jag träffade Z.

IMG_0647

Ett kallbadhusparadis. Foto: KAI MARTIN

Väninnorna kommer en efter en. De är, förstås, lätta att umgås med och jag blir en del av sällskapet till lunch, utan, tror jag, att ställa till för mycket bekymmer i samtalstonen. A och jag väljer sillamacka, som när den serveras mer är panerad strömming än sill, men likväl väldigt god. En öl för mig, en kaffe för A. Döttrar till två av väninnorna ansluter, alla äter innan uppbrottet för bad. P, som är frekvent gäst på kallbadhuset året om, har ett klippkort där hon generöst bjuder på entrén för oss fyra (döttrarna väljer bad vid stranden). Men vi separeras där; herrar för sig, damer för sig. Nakenbad, det bästa, väntar. Det är alltså genuin miljö jag kliver in i. Inte så välbesökt denna molniga och lite kalla dag. Jag finner en hytt, som jag inte kan låsa, men där jag placerar mina väskor, klär av mig, hänger kavaj och skjorta på en galge som kommer till pass och i all min nakenhet tillsammans med frottéhandduken går jag ut för att bada. Herrar i all sin prakt passerar in och ut från bastufaciliteterna, men bastu hör, enligt min ringa mening, hösten och vintern till.

IMG_0650

Utsikt från en hytt. Foto: KAI MARTIN

Jo, det blåser, men är ljumma vindar och ja, solen lyser med sin frånvaro, men det är ändå skönt. Jag nickar hejande till de jag passerar. Några nickar till gensvar, andra inte. När jag kliver ned för trappan till de böljande vågorna i Öresund står där en liten grabb på väg ned, hans pappa i vattnet tillsammans en kompis. Jag säger ”Det är inte mycket att be för” och hoppar i. Skönt. Friskt. Stimulerande. Med min grumliga syn ser jag bort mot kvinnornas avdelning, men kan inte utan glasögon avgöra om det är mina vänner eller inte. Jag går upp. Låter vinden torka min kropp. Tar ett nytt dopp och gör om proceduren med lufttorkad skinka. En av männen jag tidigare hälsat på är på väg och jag säger ”Vilket paradis du har här!” och han blir förtjust. Dröjer sig kvar, pratar och säger som svar på vad jag sa att ”Jo, men bäst är det på vintern.”. Vi tar farväl, jag tar på mig, känner lite regnstänk och sätter mig på en bänk utanför restaurangen med blicken vänd in mot stranden.

Mår väl. Foto: KAI MARTIN

Ute och cyklar

P och hennes dotter slår följe. Eller, det är nog snarare tvärt om. P har visat A var det finns lite secondhandbutiker. Vi cyklar upp mot Fridhemstorget och in på Regementsgatan, efter något kvarter ställer vi hojarna där för runt hörnet bor P med sin familj i en stor lägenhet, som delvis tidigare varit butik. Samtalet fortsätter, vi serveras en öl och lite nötter och när dryck och tilltugg är slut tillsammans med lägenhetsvisningen far vi vidare, A och jag. Vi passerar Kronprinsen, biblioteket, simhallsbadet, gamla polishuset, upp mot Davidhalls torg, in på en vintagebutik på David Hallsgatan där A hittar en ring och jag ingenting. Vidare till Emmaus på Södra Förstadsgatan där jag står och bläddrar bland kläderna då en grabb med en påträngande svettlukt ställer sig bredvid mig. A och jag flyr från honom. Vi går omvägar för att slippa honom, hittat en gräslig kostym som jag tar med till provrummet och klämmer in mig i, trots en storlek för trång.

IMG_0658

Nej tack till dollar. Foto: ANNA ELIASSON

Vi fortsätter ut. Cyklar mot gudsonens hem där det senare ska vankas mat. Men framför allt vill jag dumpa mina väskor, som jag släpat på. Vi cyklar österut, Storgatan som förvandlas till Kungsgatan, St Paulikyrkan där jag varit på gudsonens skolavslutning, Värnhemstorget, fram till det väldiga köpcenter Malmö Entré för vidare färd till lägenheten som delvis vätter mot larviga Nobelvägen.

Det är en trevlig lägenhet om tre rum och kök som han nu har förstahandskontrakt på.

A och jag blir kortvariga. Vi smiter ned till våra cyklar, förbi Entré där den förlovade gudsonen står på väg hem efter jobbet. Han går åt sitt håll, vi cyklar åt vårt. Tar oss på lagliga och olagliga vägar till Östra Förstadsgatan där både Stadsmissionen och Westerblads aktade hattbutik ligger, den som funnits sedan 1904. Stadsmissionen lever inte riktigt upp till den kvalitet av secondhand som jag är van vid från Göteborg. En Sand-skjorta med solkig krage tar man inte betalt för alls, den skulle sorterats ut… exempelvis.

Jag tröttnar med andra ord snabbt. Det gör jag inte hos Westergren som i veckan precis fått en ny ägare. En kvinna som blir den fjärde att förestå etablissemanget och som tar över efter en nöjesprofil i Malmös innekretsar då diskoteken var som hetast. Jag provar hattar och kepsar, men tiden springer iväg och vi måste handla lite plus att gudsonen har låst sig ute, så mamma A får fara dit och låsa upp.

Jag dumpas vid Entré, som snart visar sig vara ett köpcenter från helvetet. Ogästvänlig entré från det håller jag kommer, kala väggar, korridorer som suckar och vem vill köpa där. Smiter in på systemet, köper två flaskor vin. Köper ost och kex på Hemköp. Möter upp A, går in på H&M:s outlet som har samma reapriser som i vilken butik som helst i landet. Suck…

Matdags

Gudsonen lagar mat. Bra. Jag är hungrig. När allt serveras går maten åt i ett nafs och hans flickvän kommer precis för att också få något. Osten serveras, vinet hälls upp och kvällen går i samkväm med berättelser och avstämningar om livet, berättelser, minnen…

Gudsonen ska jobba dagen efter och går och knyter sig. Bredvid strömmar radion med P2 och klassisk musik på. Kvällen kliver över till natten och den långa dagen famnar även mig . Jag går och lägger mig, somnar bums, endast väckt av nattens nödvändigheter, och jag sover till A säger att hantverkare är här för att måla. Behöver jag på på toa är det nu. Rummet är kvavt. Utanför larmar Nobelvägen i rusningentrafiken. A fixar frukost och vi pratar vidare i sällskap med E, gudsonens fina flickvän. Målaren varslar om att han är klar. Morgontoalett görs och en ny dag väntar.

IMG_0661

Hattparadis. Foto: KAI MARTIN

Vi startar med samma vända som aftonen tidigare. Stadsmissionen och Westerberg, där jag köper en svart Stetson-keps, som sitter som en keps.

Vi far via Rörsjöparken bort mot kvarteret Korpen, som ju också är namnet på en av Bo Widerbergs första filmer med Thommy Berggren och Keve Hjelm tillsamman med Emy Storm i huvudrollerna. Det ser ju inte som då, de slitna arbetarkvarteren ersattes ju av nya, nu slitna kåkar. Till Friisgatan och Öppna Hjärtan second hand där jag hittar ett Tommy Hilfigerskärp för 35 kronor. A köper vinglas till gudsonen, för han hade ju bara ett.

IMG_0662

Den sista färden. Foto: KAI MARTIN

Så ned mot city, lämnar tillbaka cyklarna och A och jag skiljs med en kram. Ett välbehövligt vänmöte är över och tåget tar mig åter till Gbg.

Skärgård i Sverige

Det är midsommardag och solen skiner på en blå himmel med sönderriva, vita moln som  strimlor av papper. Vi har besök från Danmark, från Köpenhamn och Sverige sträcker på sig i den vackraste av midsommarskruder. Vi tar, lite sent, spårvagnen ned till Järntorget, skiftar till vagn mot Saltholmen för färja ut i Göteborgs södra skärgård, detta paradis vid dylikt väder. Vi hinner med råge till färjan mot Brännö Husvik, Z:s syster T bjuder på glass och vinner slickar i oss den i maklig takt till färjan ska gå. Vi är inte ensamma. Båten packas snabbt både på över och nedre däck samt ute på de få platser som finns utanför kajutan. Det blåser friskt, är en smula kallt i luften. Men i lä är det dräglig och inne än mer. Kaffe köps och dricks med färden går söder över, Köpstadsö, Styrsö Brotten, Styrsö Tången innan båten landar i Husvik.

IMG_0446

I horisonten fastlandet. Foto: KAI MARTIN

Kors vad det vimlar av segel idag och nej, det är inte kappsegling, det är lördag. Men till någon dans på Bränna brygga ska de inte denna midsommardag. Det är fri segling för nöjes skull i ett fritt land att vårda,  värna och älska för den frihet som landet bjuder.

IMG_0450

Skärgårdsmiljö. Foto: KAI MARTIN

Här i skärgården finns både idyll och storslagenhet, rikedom och mer anspråkslösa omständigheter. Luften är klar, vattnet likaså och det är lätt att, trots snålblåsten, tralla med i Gershwins ”Summertime” om att ”the leaving is easy”.

Väl i land på Bränna måste ju tiljorna på dansbanan på Brännö brygga beträddas. Vi är inte heller här ensamma, men med Z:s hjälp får jag ett porträtt på denna klassiska mark.

Inte bara för att Lasse Dahlquist har skrivit sin sång om dansen där…

… utan också för att i moderna tider har musiker bjudit upp, som Bon Ivers Justin Vernon, som hälsade på förra året. Precis som Ebbot tillsammans med Miriam Bryant med flera när ”Ebbots ark” spelades in.

IMG_0455

I skärgårdsmiljö krävs anständig skärgårdsklädsel.

Foto: ZEBA PEDERSEN LÖWEN-ÅBERG

Men är man på tur när havet måste ju ett bad till. Vi går på de asfalterade vägarna mot mot Ramsdal, hamnar i korsningen Kärleksstigen och Ramsdalsvägen, där det naturligtvis tas selfies och jag konstaterar att det är rätt gulligt med en hjärtstartare nära just Kärleksstigen, om det nu skulle vara svårt att få igång den, kärleken.

IMG_0457

Praktiskt. Foto: KAI MARTIN

Vi promenera  på vänster sida, så som rekommenderas, för här kommer cyklar och flakmoppar och som alla vet ska man som promenerande på kombinerade vägbanor hålla sig på den sida som ger uppmärksamhet över trafiken.

Husen tjusar, trädgårdarna prunkar och en bjuder på en skörd av röda vinbär som är praktfull en månad tidigare än brukligt.

Ramsdals badplats fyller mycket folk, men inte denna blåsiga eftermiddag. Jag är inledningsvis ensam om mitt dopp, som återigen Z förevigar.

IMG_0471

Kerub utan vingar. Foto: ZEBA PEDERSEN LÖWEN-ÅBERG

Brännö värdshus lockar, men ett snabbt konstaterande visar att priserna inte gör det. Så vi kikar på klockan, konstaterar att ett hyfsat snabbt tempo tar oss lagom till färjan från Brännö Rödsten till Saltholmen. Många är vi som vill hem och färden tar sin modiga kvart och därefter en skyndsam promenad till vagnen, som av någon anledning sällan väntar i färjornas passagerare.

Hungern ligger emellertid kvar och molar. Z kollar upp om det finns någon restaurang vid Mariaplan och se, Enoteca Maglias vinbar är öppen och vi blir serverad ravioli, pizza, Chianti och någon sprudlande proseccodrink som jag förlorat namnet på. Det blir en fin stund innan fotbollen pockar på och vi traskar Kungsladugårdsgatan hem och via Lugnet, Kålgården och Slottsskogen hem.

En vacker dag i konungadömet Sverige.

IMG_0478

Brottargrepp och miljardärer

Vi har ju det bra förspänt med Z:s systrar i Köpenhamnsområdet. Vi slår en signal och har boende och samkväm, som i en liten ask. Men inför helgens resa var Z märkligt svår att få att kontakta sina systrar. Plötsligt styr hon om helgen, avresan på fredagen blir istället inställd för take off lördag morgon. Boendet är ordnat, men på ett vandrarhem. Visserligen centralt i Köpenhamn, men jag knorrar om det onödiga med att inte göra en rejäl helg i den danska byn och lägga pengarna på några timmars sömn… Jag får fel. Z rätt. Det blir så. Ibland.

Vi kommer iväg, men en upprörd Z hävdar att vi är för sena. Hon som sällan är snabb ur startblocken har plötsligt kopplat på något slags turbo och hetsar mig, som vill göra ifrån mig tvätt, disk och blomvattning innan vi styr V70:n ut ur staden. Har under veckan servat ett kärvande däck, som tappat luften, men väl på däckfirman också bestämt att dubbdäcken får vara på. Det är ju trots allt april och med tanke på hur påsken såg ut i Öresundsområdet vore det ju dumt att chansa. Så färden söderut går på däck som knattrar med klorna på asfalten. Väggarna är ogenerat bara, nakna och isfria, som om de vill håna mitt beslut att inte skifta däck.

Z har en plan, som jag är invigd i. Hennes yngsta systers yngsta son har, som nioåring, börjat att brottas. Han, en sparris som oroat sina föräldrar med ett knappt matintag sedan späd ålder och med en beundransvärd envishet, är dedicerad sin nyfunna idrott och krånglar sig ur grepp och matcher som någon som har fallenhet för denna svåra sport. I Ängelholm går cupen Lergökakampen med nära 250 unga brottare varav systersonen alltså är en. De har rest från Frederikssund i arla morgonstund, ledare, några föräldrar och så dessa unga sportsmän och -kvinnor. Z vill se några kamper och jag kör målmedvetet med en smula högre fart än lovligt, för att inte missa någon av de inledande matcherna.

När vi väl kommer dit trilskar det med parkering, men en p-plats har en grushög som ingen trotsat. Z sparkar resolut ned den, jämnar till och visar med hela handen var jag ska ställa bilen. Så går vi in i hallen och lyckligtvis har den unge mannen ännu inte börjat sitt tävlande. Vi möter honom bums i uppvärmningstagen och hallen är fulla av valpar från sjuårsålder till fjuniga tonåringar. Vi får vänta en halvtimme innan han går upp på mattan, men väl där går det undan. Ett snabbt angrepp och motståndarna får ge upp. Andra matchen kommer rätt tätt inpå, men inte värre än att vi hinner ta en fika och kika på alla andra som brottas. Det är en röra av trikåer, ledare och åskådare. Små späda lemmar som kramas i kampen eller unga män och kvinnor som låtit musklerna får större spelrum. Det är fascinerande och nej, det är inte alltid störst som vinner.

IMG_9489

Han har greppet. Foto: KAI MARTIN

Systersonen går upp i sin andra match, får ett tuffare motstånd, är på väg att förlora den i samma andetag som han tappar koncentrationen. Men får tag på både fokus och match och vinner tämligen komfortabelt. De poäng han samlat på sig ger honom också en finalplats direkt, men hans motstånd dröjer och dessvärre måste vi åka för att hinna ett inplanerat 12-årskalas i Ølstykke, väster om Köpenhamn.

När vi kommer till färjeläget är det sesam öppna dig hela vägen, förbi betalstationen rätt in på färjan. Båtfärden går snabbt i det vårsköna vädret och vi sveper av färjan och upp på väg 6 ned mot vår destination efter ett stopp på favoritkebaben vid Prøvestenen, där vi också bunkrar kött för hemresan och den hungrande sonen.

Festen har börjat, men vi är bara en halvtimme sena. Tvillingarna firas, presenter delas ut, bullar äts, kaffe och choklad dricks och så småningom spelas bingo vilket, visar sig, är ett friskt sätt att lära sig räkna på danska. Något jag fortfarande har svårt för, framför allt 70- och 80-tal. Jo, jag är en smula trög, men rätt snäll, allt som oftast.

Systersonens far har ringt och berättat att grabben har vunnit sin grupp. En tuff match där ett underläge med 0–4 vändes till vinst med 9–6. Vi imponeras och jublar åt denna bravad.

Så bryter vi upp. Far mot huvudstaden, hittar vår bostad, men luras på p-plats med en hårsmån och får åka runt ett tag innan vi finner de beredvilliga platserna på Kampmannsgade, egentligen en vall som löper mellan St Jørgen Sø och St Jørgen Sø (!), som under helgerna är utan betalning.

IMG_9516

Rekommenderas. Foto: KAI MARTIN

Vi checkar in på Steel House Copenhagen i detta nya, hippa vandrarhem. Lyckas efter lite svårigheter och nedladdning av nödvändig app komma in på vårt rum på sjätte våningen. Z är ju inte Z om hon inte fixar det häftigaste, så det blir med altan. I och för sig inte med utsikt över sjöarna, men in mot stan och SAS-hotellet som vi någon gång ska bo på.

Jag anbefaller rast vila för att få räta ut ryggen efter bilkörningen. Det blir en kik på ”Huset på Christianshavn”, klassisk dansk tv-serie från 70-talet som med dagens glasögon är allt annat än pk. Jag bestämmer sedan att vi ska kika på ”Smartare än en femteklassare”, i rent studiesyfte. Herregud, jag var ju med i testomgången och snodde med mig högsta vinsten, som om det varit på riktigt hade gett mig 250000 kronor, men som nu gav mig en chokladask som tack. Det visar sig att omgången vi ser är med de frågor jag fick. Den tävlande kammar hem 100000 innan hon tackar för sig och erkänner att hon inte är smartare än en femteklassare, men rikare. Men Z har somnat och missar dramatiken.

Jag väcker henne varsamt och vi nästlar oss ur sängen i det minimala rummet som är fiffigt ordnat med en smal ”korridor” in, ett fräsch badrum med dusch direkt höger, dubbelsängen inramad av två väggar, ett utrymme för väskor under bäddarna, och utgång till terrassen som om sommaren måste vara magisk.

Vi är en smula svultna och är samtidigt fantasilösa nog för att bestämma oss för favoritstället Les Trois Cochons på Værnedamsvej, denna enastående gata inklämd mellan Gammal Kongevej och Vesterborgade.

Vi strosar Gammel Kongevej ned, viker av Tullinsgade, där vi har minnen från vår första gemensamma Köpenhamnsvistelse midsommar 2007, för att snitsla oss fram mot vårt mål. Vi får, överraskande, ett bord med en gång. Precis vid entrédörren, som kommer bjuda på äventyr under kvällen i form av en parad av serveringspersonal och gäster som underhållande löper in och ut.

Vi faller till föga och beställer en trerättersmeny, som på danska blir laksetatar med avocado, ponzu och koriander till förrätt, kalvespidsbryst med frikassé, små kartofler, gulerødder, peberod som huvudrätt och tarte au citron med italiensk marengs. Jag väljer ett glas Josmeyer, ett Alcasevin, till förrätten och en flaska Chateauneuf du Pape som Z och jag delar på tillsammans med lite bubbelvatten. I Z:s sällskap blir det mesta magiskt, så också den här kvällen, samtidigt som köket och vinet hjälper till att befästa stämningen.

IMG_9511

Værnedamsvej, ett fint ställe på jorden. Foto: KAI MARTIN

När vi går hem är kvällen sen och vi kikar lite förstrött i skyltfönstren samma väg som vi kom innan natten sluter oss i sitt sköte och vi, väl i säng, i varandras famn.

Morgonen är lovvärd där solen smiter in mellan de fördragna gardinerna. Z sover sin törnrosasömn, jag gör mig i ordning och väcker henne till en strålande dag. Vi släpper ut natten med den friska morgonluften. Tar oss ned till foajén och köper en frukost, äter den i det stilla morgonstimmet, checkar ut och tar oss till bilen som med egen vilja styr oss mot Holte och säsongens första loppmarknad.

Det kommer bli en exalterande stund med flera timmar bland möjligheternas stånd. En coverorkester ljuder, spelar tillbakalutat och snyggt där den inledande starka volymen korrigeras till mer angenäm.

Dagen är fåfäng i strålande sol, värmen har redan krupit upp till något vi inte känt av på flera, flera månader. Jag kommer till det andra bordet och hittar i ställningen bredvid ett par ljusgrå Tigerbyxor som, förutom att de är i min storlek, knappast kan vara använda. Säljaren vill ha 100 kronor och jag öppnar för första gången denna morgon min plånbok. På bordet finns också en snygg, stickad Tigerslips och dito, smalt, svart läderbälte som han vill ha 30 kronor vardera för. Jag har inte växel, men ber att få återkomma efter att ha misslyckats i mitt prutande. Lätt kommet, lätt förgånget. Utbudet för Z är väsentligt digrare än för mig, så jag skyndar på en smula snabbare. I andra änden av den snitslade gång vi gjort upp bland alla stånd och trängsel av människor nyper jag i en tredelad Tigerkostym. Jag inleder med att prova västen i kostymen som är en storlek större än vad jag normalt tar, men det goda livet har gett mig den möjligheten att även klä i denna spatiösa form. Västen sitter utmärkt och priset, 300 kronor (ej prutbart) får gå och jag öppnar åter plånboken för denna kostym av ylle och kashmir. Jag vänder åter till Z, stjäl en kyss, visar upp mina fynd, kollar in hennes och irrar vidare. Finner en Paul Smithkavaj, en så kallad unconstructed, grå med vita ränder, som sitter snyggt. 300 kronor? Nej, jag avböjer. Jag hittar också en Acnekostym, som trots att märket och jag sällan matchar, sitter perfekt. Men priset på 500 kronor… jag håller tand för tunga. Så sammanstrålar jag med Z, visar henne denna duvblå sommarkostym och plötsligt är den också i min hand utan skam i kroppen. När jag därefter i smyg visar henne Paul Smithkavajen går hon fram och frågar efter priset, som plötsligt är 200 kronor och hon ser min diskreta tummen upp och köper den. Jag är galen, drabbas av ett slags köpadrenalin. Förtjust och förskräckt på samma gång, samtidigt som jag vet att jag kommer använda de exklusiva dyrgriparna som trots allt kostar en bråkdel av priset i butik.

IMG_9517

Holte loppmarknad förför. Foto: KAI MARTIN

Jag har innan det sistnämnda besöket dels gått med kassar till bilen, dels hämta ut en tusing danska pengar till. Jag har fått lite skrot på fickan och köper, väl tillbaka, både slips och bälte från första anhalten i kommersens vandring på denna lockande loppmarknad.

Z har hittat lite mer och nya kassar fylls. Vi är redo för avfärd, men först en hamburgare och citronvand i den uppställda kolgrill som vi tidigare inte stiftat bekantskap med. Kön är lång och det dröjer innan vi får maten som är god, men lite mer tålamod med grillningen hade varit på sin plats för min mat. Vi äter den på en bänk vid busshållplatsen. Z lyckas söla ned sina byxor, som blott bristfälligt torkas upp och bort av servetter. Vi köper bröd hos den lokala bagaren, som tillhandahåller vatten och våta servetter för ytterligare rengöring.

Bilen är full, närapå, när vi åker vidare västerut. Frederikssund väntar. Våren är här, men kan samtidigt bara anas. Vintern har fördröjt allt och landskapet är blek, liksom skört och utan knoppning. Men krokusar och snödroppar spritter otåligt och skvallrar om att det trots allt är längtans årstid.

Vi stävar in i staden, passerar Kirppu loppemarknad, vänder och kör tillbaka. Det ska bli en dyr u-sväng. Vi går i gångarna i denna inomhusmarknad, som inte alltid är så överskådlig. Jag hittar en mörkblå Etonskjorta för 30 kronor och en gråblommig Lindberghskjorta (danskt märke, ej att förväxlas med J Lindeberg) för 50 kronor, som jag tar med mig. Z försvinner och då jag får för att visa henne skjortorna hittar jag en lustig hjälm som jag placerar på knoppen. I ögonvrån ser jag i ett gäng kostymer i en angränsande gång, som jag ska stifta bekantskap med senare. Jag hittar Z, hon ser mig med hjälm på huvudet och jag får leendet jag längtat efter och älskar.

IMG_9521

En karl för sin hjälm. Foto: KAI MARTIN

Så letar vi vidare bland tingen och plötsligt ropar Z mitt namn. Hon står vid kostymerna som jag skulle kika på, stryker med fingrarna över tyget och är lyrisk. Vi snackar kvalitet. Det handlar om, kanske, tio kostymer av finaste italiensk design och ylle. Alla i min storlek och inte, visar det sig då jag provar dem, bara sisådär utan i längd. Någon med mina korta armar och ben går alltså omkring med en större plånbok och rensar sin garderob.

Jag kan inte motstå utan kliver, förutom skjortorna, ut ur denna förföriska loppmarknad med en Zegna- och en Corneglianikostym för 500 kronor vardera. Jag är berusad, men nykter och ett tokigt 10-årskalas får ned mig på marken igen. Det är brottarkungen som ska firas, vi får se matchen, som är ett segdraget drama där den lille krånglar sig ur grepp med en beundransvärd envishet och med smartness vänder den hotande förlusten till vinst. Vi häpnar, ser stoltheten hos både far och son, som senare visar upp min strålande bit glas slipad som en diamant.

IMG_9529IMG_9530IMG_9528IMG_9526IMG_9527

Kläder för en fåfäng. Överst Tigerbyxor (100 dkr), Paul Smithkavaj (200 dkr), Lindberghskjorta (50 dkr), därefter en Corneglianikostym(500 dkr), Zegnakostymen (500 dkr) med Etonskjorta (30 dkr) och Tigerslipsen (30 dkr), tredelad Tigerkostym (300 dkr) samt Acnekostymen (500 dkr). Foto: KAI MARTIN

Våren och alla hundar på plats däckar mig, allergin gör sig påmind och jag smyger undan för lite sömn innan hemfärden, som går via Helsingørs köpcentrum Prøvestenen.

IMG_9524

En danska på en dansk. Foto: KAI MARTIN

Vi provianterar: vin, mjölk, Ymer, kærnmjølk, øl, Ymerdrys, plastförpackningar med mera. Z testar en cykel och försvinner i gångarna på Kvickly. Bilen bågnar av allt handlat och plånbokarna har nått svältgränsen. På färjan efter att ha tankat dansk diesel, billigt, i en tom tank. Så hem, uppför E6:an och lagom till Z:s tittsejour med sonen av ”Robinson”, ett program jag tackar nej till. 36 timmars äventyr är till ända…

Ändå inte riktigt. När jag sorterar bland fynden, hänger upp på galgar, provar, visar upp, känner jag att något finns i en av innerfickorna i kostymerna inhandlade i Frederikssund. Visitkort. Jag googlar namnet och får fram en av Danmarks rikaste män!

40 år av utan för skap

När ”Eran” – serien om svensk punk och musiken kring den explosionen i slutet av 70-talet – sändes kring nyår var det en intressant inblick och samtidigt en bekräftelse. Kai Martin & Stick! fanns i den, var ändå utanför den och nämndes inte, tillsammans med några andra tongivande band, med ett ord.

Det handlar i dag, 1 april 2018, om ett utanförskap som vi delvis odlat, men också hamnat i. Något som ligger kvar 40 år senare med ett gäng förtrogna, men också en hoper misstänksamma och njugga.

Men tro mig, vi är stolta över vår tid i marginalen. Vi har gjort stordåd i skuggsidan av Rocksverige. Är fortfarande lika vrånga, vridna, egensinniga och märkvärdiga som då vi startade.

Det är svårt att inte vara stolt över det. Inget band i Sverige, kanske någonstans, låter som Kai Martin & Stick! – det är inget annat än en kvalitetsstämpel.

Gilla eller inte gilla, det är upp till lyssnaren och betraktaren.

När Peter Bryx och jag träffades 1978 i Waideles lilla butik på Korsgatan, där en gemensam bekant var kunnig expedit, tittade åtminstone jag snett på honom. Möjligtvis gjorde han det på mig med. Han hade slänglugg, för en fördomsfull Göteborgspunkare var det lika med disco, och disco var en no go zoon på den tiden.

Men vår längtan efter att kreera och bilda ett band var starkare än de eventuella aversionerna. Namnet Stick! hade jag tillsammans med en gymnasiekamrat, som jag tidigare spelat med, tagit i en fantasi om att skapa ett punkband. Stick! som i ”Dra!” eller ”Far åt helvete!”. Tanken var att ta en bild på bandet i en hög, stupfulla i ett dike och med någon eller några med ett finger mot fotografen, som förhoppningsvis skulle ha bättre skärpa än denna hoper berusade ynglingar.

Nu blev det inte så. Men med mötet med Peter Bryx blev det både mycket snack och mycket verkstad.

Vi träffades en andra gång, nu på Kåren i Göteborg, för att visa upp vår respektive musik. På något vis hittade vi in i något musikrum en trappa ner där det stod ett piano. Jag spelade mina låtar, som definitivt inte var något att hylla. Men vi fann varandra och ett frö, som snabbt kom att gro, var sått.

Det var 1 april 1978.

Det var en period av fullkomlig självhävdelse och narcissism. Punken hade gett mig en energi som jag tidigare bara kunnat drömma om. Jag fanns, jag syntes,  alltså var jag. När rockklubben Errols öppnade i mitten av april stod jag berusad av endorfiner och lycksalighet i den förväntansfulla kön. Naturligtvis var det andra kvällen, den första hade jag skippat. Inte för att jag inte ville höra och se Göteborg Sound, tongivande punkband då det begav sig, utan för att kvällens andra orkester inte föll mig på läppen. (Alla som vet att just invigningskvällen var minnesvärd på grund av att sångaren Lob skar sig med rakblad i kinderna så att konserten fick avbrytas, kan räcka upp en hand.)

Jag hamnade på axlarna hos en lång ung man, satt där och orerade maniskt, deklamerade dikter, svarade entusiastiskt tyket  och tjänade som något slags narr i den långa, ringlande kön.

Det var på Errols som Kai Martin & Stick! fann fler medlemmar. En av ägarna, Kaj Edanius, svarade på min fråga om han kände någon som spelade bas med ett ”Jag spelar…” och plötsligt hade vi inte bara en basist utan också en replokal. För under rockklubben fanns flera källarlokaler som ingick i hyran. På Errols hittade vi också Lollo Åström, som visserligen redan var tingad för Perverts, men det bandet hade ännu inte kommit igång, så han fanns för oss åtminstone fram till årskiftet.

SAMSUNG DIGITAL CAMERA

The young ones. Gomer Explensch och Kai Martin, 1978, med nytagna hål i öronen. Foto: LAURI DAMMERT

Min vän, saxofonisten, som redan i ett drömmande tidigt tonår tagit sig artistnamnet Gomer Explensch, och som jag spelat med i samtliga band innan Stick!, var redan tillfrågad och hade tackat ja. Vi var alltså fem, hade lika snabbt som bandet bildats tagit oss namnen Kai Martin, Peter Bryx (egentligen Alfredsson), Gomer Explensch (Ola Brunius), Lollo Banco och Rasta-Kaj Farai. Vi sökte en keyboardist eftersom vi hade en Farfisaorgel som vi lånat (eller inte lämnat tillbaka) av en tidigare bandkamrat. Vi fann en slagverkare vid namn Frans, som antog utmaningen som Farfisa Frans, tänkt att traktera orgeln.

Peter och jag gjorde låtar i hans och hans sambos lägenhet i Bagaregården. Plötsligt hade vi en liten repertoar och vi började repa. Det lät förmodligen alldeles fantastiskt illa, men ambitionen var det inte fel på. Det stod dock snart klart att Farfisa Frans, trots god vilja, inte höll måttet. Vid ett break då vi andra var uppe och drack dricka och åt jordnötter i Errols bar, satt Frafisa Frans kvar i källaren och övade. Vi pratade och insåg att det inte höll. Men var alla för konflikträdda för att berätta det. Så inte med Lollo som meddelade Frans (vars efternamn jag inte minns, men att hans pappa åt hasch på 50-talet, en kittlande uppgift för några några och 20-spolingar). Han försvann och syntes aldrig mer.

Vi jobbade på utan keyboardist under resten av sommaren, för tiden hade runnit på. Jag jobbade på Pååls bagerier, började halv fem och sov inte mycket eftersom livet lockade med musik! musik! musik! I augusti fick Peter ett telefonsamtal från en vän som satt på Rubinetten, en krog på Avenyn. Vännen hade hittat en keyboardist och inte vem som helst. Mats Landahl var tidigare medlem i Blond, bandet som tidigare hette Tages. Vi var exalterade. En rutinerad musiker och med möjlighet för oss att sjunga i stämmor. Det var ju bara att slå till. Han kom, han tog sig namnet Tony Vibrato och han döpte om orgeln till Tassapox. Tony, som trakterade både munspel, piano och gitarr var egentligen förtjust i Bob Dylan mer än i något annat, men hade dels sett mig kuppa när jag gick upp på Errols scen för att improvisera en blues med Tottas Bluesband, dels hade han hamnat i en fas i livet där han behövde en musikalisk utmaning, som antogs med medlemskapet i Stick!. Han, född -46, hade ju perspektiv som vi andra saknade, men var också vidöppen för nya intryck.

KM2

Stick! 1978. I armarna på Lollo Banco Kai Martin, sedan Tony Vibrato, Gomer Explensch, Rasta-Kaj Farai och Peter Bryx. Foto: LAURI DAMMERT

Vi hade formerat styrkorna. Vi var på väg.

Den 7 oktober spelade vi på Sprängkullen, en kväll där vi bland annat delade scen med Freddie Wadlings band Horribel Tango, som snart kom att bli Liket Lever. Vi var elektriska. Jag genomförde ett stage dive med ryggen mot publiken, men alla flyttade på sig och jag dröp i golvet och någon sa ”Håll dig på scen!”; jag som ville vara överallt. Men glädjen då vi slutade och fick höra publiken ropa ”Stick! Stick! Stick!” gick inte att ta miste på.

01stick2

Första gången på scen. 7 oktober 1978, premiär för Stick!. Foto: LAURI DAMMERT

Jo, Stick! stack ut från start. Med en sättning minnandes om Roxy Musics, med energin och farten från punken, men med intryck från allt som for omkring då: new wave, punk, pop, rock… Ingen inspiration var för oväsentlig för att slarvas bort. XTC och Pere Ubus skevhet hyllades, Devos snillrika tokigheter likaså.

Vi försatte ingen tid. Vi repade två, tre gånger i veckan. Adderade nya låtar, spelade på Sprängskullsfestivalen i november, som andra spelningen, där jag hade fått några timmar permis från min tjänstgöring som sjukvårdare på KA4. Den kvällen då Attentat gjorde sin första spelning under det namnet. Vi var pausunderhållning på Errols, vi spelade med Garageligan. Året skiftade. Lollo var på väg ut, men gjorde en sista spelning i februaris början 1979 när just Garageligan hade ett arrangemang i Masthuggets samlingslokal, en kommunal inrättning som utnyttjades. Men när vi blev inviterade att spela förband till punkfilmen ”Jubilée”, Göteborg Filmfestivals första år, på Kåren, fick vi låna in Carlos Johansson, tillsammans med Rasta-Kaj en av fem ägare till Errols. Egentligen gitarrist gjorde han en hyggligt jobb på trumpallen när vi skrämde vettet ur cineasterna. Men arrangörerna hade missat att berätta vi skulle spela även för den andra visningen. Carlos hade hunnit berusa sig på öl, Tony låg i badet när vi nådde honom på telefon. Vi genomförde giget tillsammans; Tony nybadad och Carlos så drucken att han välte trumsetet. Rock’n’roll.

IMG_3911

Filmförband. Saxat ur Aftonbladets rapportering signerad Johan Croneman. 

Vi hade emellertid en trummis på gång. En ung, talangfull batterist, som de övriga bandmedlemmarna kollat in när han spelade jazzrock i Kosmisk Struts på Sprängkullsfestivalen föregående år. Han var dessutom tillsammans med min flickväns väninna, så han fanns på sätt och vis i närheten.

Peter Bryx och någon till i bandet sökte upp honom i den musikaffär där han jobbade och frågade. Svaret var positivt. Tur det, för vi hade då i början på mars tre veckor till vår första skivinspelning. Ronny Svensson blev Ronny Jotten och blev en tillgång till orkestern. Plötsligt lät vi fantastiskt bra. Det blev tragglande av låtarna ”Binder min tid”, ”Jag dansar inte” och ”Försent (aldrig försent)” under intensiva rep flera gånger i veckan. För tid var pengar. I en studio än mer. Vi var tvungna att vara väl förberedda. 22 mars hade jag återigen fått permis (jag muckade till sommaren) och vi klev in i Nacksvings studio nere i Västra Nordstan, utanför stod det mobila kontrollrummet (en buss), där kablar var kopplade in till den lokal där spelandet skulle ske. Bakom spakarna ingen mindre än förre Nynningengitarristen Bengan Blomgren, som kom att tjäna som tekniker för ett gäng punkband den veckan, då även Attentat, Glo och några till spelade in då.

Vi var euforiska, fick våra låtar inspelade och mixade på sex och en halv timmar. Världen väntade.

Kort efter blev vi uppringda av Tomas Tengby på P3:s ”Utspel”. Han hade hört ryktet om inspelningen och ville ha med oss i hans och Lars Aldmans program. Bara någon vecka efter singelinspelningen in i Studio 12 på Radiohuset vid Delsjövägen. Lars Aldman och en tekniker skötte inspelningen, som gick i en rasande fart, precis som de sex låtar som vi spelade in. Låt se nu… ”Binder min tid”, ”Stadens gator”, ”Ursäkter”, ”Tassa tyst”, ”Daxresa” (cover på Beatles ”Daytripper”), ”Jag dansar inte”. Men nog måste vi har spelat ”Försent (aldrig försent)” också?

Programmet sändes på Valborgsmässoafton. En kass dag då alla var ute för Valborgsfirande när våra röster lät sig höras i etern från 18.00 och framåt.

Kaj Martin & Stick, svensk orkester 1977 - 1983

Omslagspojkar. Bilden till första singeln. Mars 1979. Foto: LAURI DAMMERT

Vi repade. Vi spelade. Vi spelade. Vi repade. Garageligan arrangerade Slottsskogsfestivalen den 18 augusti. Vi var ett av banden som skulle medverka, både i egenskap av arrangörer och band. Det blev en manifestation för ny musik kring punken. 3000 kom till denna gratisspelning ordnad av amatörer. Vi hade redan då hamnat i ett utanförskap. Inför spelningen, jag tror vi var sist ut för mörkret hade smugit sig på, inser Tony Vibrato att någon dragit ut hans säkringar till förstärkaren. Vi letar i gräset på de illa avspärrade backstageområdet och lyckas hittade dem, spelningen är räddad. Under giget ser jag hur det brinner en bit bort. Någon har tänt eld på en moped, som är skoningslöst förlorad för lågorna. Jag skriker ”Det brinner! Det brinner!”, men publiken tror att det tillhör showen.

Det är inför denna spelningen som vår singel kommer, pressad och klar. Men vi har efter att omslaget tryckts, bestämt oss för att skifta från Stick! till Kai Martin & Stick!, som ett led att göra mer än punk och ansluta oss till band som Elvis Costello & the Attractions, Graham Parker & the Rumours, Ian Dury & the Blockheads eller Siouxsie & the Banshees.

På plats skriver vi till Kai Martin & och börjar sälja skivan.

Vi får kontakt med TT Reuter, som är ett av banden på festivalen, och får via den driftige Henrik Venant spelningar i Lund/Malmö. Fanzinet RIP i Stockholm lockar upp oss till huvudstaden några veckor senare. Stockholmspunkarna ropar ”jäla bönner” efter oss, men vi kör över dem med vår musik och extatiska scennärvaro. Thåström är i publiken. Magnus Uggla likaså.

Vi får spelningar på Göteborgs olika nationer och på flera diskotek. Något som Garageligan rynkar på näsan åt och vi skiljs åt. Vi vill spela överallt och för alla. Gränslösheten är vår utmaning, inte nya pekpinnar och regler.

Någonstans på hösten, eller kanske strax efter årsskiftet sker en förändring i Kai Martin & Stick!:s högt uppskruvade tempo. Vi är anlitade av Bacchus, bögklubben på Bellmansgatan, att tjäna som ackompanjemang till en modevisning där modellerna dels är mannekängande unga kvinnor, dels transor. Det kunde arta sig till något extraordinärt, men modellerna hann knappt ut på catwalken förrän våra snabba låtar var slut. På plats arrangerar vi om, lägger till en första vers och någon refräng ytterligare. Dessutom, vi drar ner på tempot. Det ger en helt ny karaktär och mognad till låtarna. Vi har dessutom tagit djupt intryck av Simple Minds spelning på Errols hösten 1979, vi ville mer än speeda igenom musiken. Kai Martin & Stick! kliver in i en ny era.

När 1980 hade blivit stod vi för ett erbjudande från Nacksving, stadens lokala, oberoende skivbolag, om att göra en skiva där. Vi hamnade i diskussion, eller ett slags förhör med en ledningsgrupp, men kände rätt snart att tack, men nej tack. Vi åker till Lund i februari för att spela in vår andra singel (”Måndag, måndag” och ”Slav i vår tid”), på Henrik Venants skivbolag Heartwork, som kommer under våren. Nystartade skivbolaget Stranded vill ha med oss på samlingsskivan ”Popjob” (en titel kreerad precis som omslaget av Peter Bryx). Vi deltar med låtarna ”Spel” och ”Telefon”, två poplåtar. I slutet av april åker vi norrut mot Arvika för att spela och visa upp oss för skivbolaget Silence i Koppom.

Aprilvädret slår till. I Tingstadstunneln spänner jag på mig säkerhetsbältet i baksätet där jag sitter (inte lag på det på den tiden). Tony kör den hyra VW Polon och Ronny sitter bredvid. Rasta-Kaj, Peter och Gomer åker i en lånad lastbil med utrustningen. Snön faller blöt och kall. Strax efter Ucklum får Tony sladd, bilen passerar en mindre avgrund och åker än hit, än dit för att slutligen hamna  på snedden i diket. Vi kliver ur oskadda. Får snart hjälp. Men ungefär samtidigt frontalkolliderar två bilar. Jag hinner tänka ”Fan, ska jag behöva slafsa blod…”) innan vi kan konstatera att förarna är chockade men i övrigt oskadda. Polis och bärgare tillkallas, köer bildas och vi får så småningom skjuts till Uddevalla, hyr en ny bil, kommer till Koppom, spelar inför en publik bestående av nio personer, varav tre är från skivbolaget, tre från spelstället och tre betalande. Men vi får förtroendet att spela in vårt debutalbum på Silence, ett skivbolag vi var trogna i fem år… ja lite mer.

SAMSUNG DIGITAL CAMERA

Pressbild. Bilden som kom ut till pressen i samband med releasen av ”Biomusik” i oktober 1980. Foto: ELISABETH HÄLLÅS

Vi for från de värmländska skogarna ner till Stenungsund och gjorde en spelning på en fritidsgård inför blyga och skeptiska ungdomar. Vår tid var kommen. Vi skulle göra skiva.

Under pingsthelgen åkte jag till Lund. Vi hade spelningar i Malmö och en tidig i Lund via, återigen, Henrik Venant. Jag hade åkt ner tidigare än bandet för att hänga och se the Clash på Olympen. Vi gör en medioker spelning i Malmö på något studentområde där publiken ville höra disko och inte livemusik. Vi gick på till Sylvia Vrethammars ”Viva Espana”. Vi sover över i Lund, tar en sen korv vid korvkiosken på Mårtenstorget. Vi ser annorlunda ut, inte bara för vår nyavågeninspirerade utstyrsel utan för att vi är Sveriges längsta band med ett snitt på 1,93 (Peter och jag tillhörde de korta). Mårtenstorget var raggarnas hemvist i Lund och vi förstod väl inte riktigt det. Men en påg med moppemustasch kommer fram i kön och visar kuken. Peter är kvick att ropa ”Hit med senapen” och raggarna tittar snopet på sin lem, inser sin dumhet och dryper av.

Dagen efter, pingstafton. Vi välter stället med en mer välvillig publik. Giget tar slut tidigt. Jag tar en pizza vid Bantorget, dricker ett glas mjölk och till skillnad av resten av gänget, går jag och lägger mig tidigt. De andra lever om, men jag sover djupt i min sovsäck i soffan i Henrik Venants lägenhet/hus vid Bantorget, tvärsöver pizzerian.

Vid halv två stövlar de hungriga bandmedlemmarna ut för att köpa nattamat. Kommer de 25 meterna hem, stänger dörren och hinner inte ta av skorna förrän samtliga rutor krossas och dörren slås in. Raggarna anfaller.

Jag vaknar, förstås. Alla flyr. Någon upp på vinden, en annan låser in sig på toaletten. Bandmedlemmarna, förutom Rasta-Kaj,  försvinner ut på gården. De flesta av inkräktarna drar sig åter ut på gatan. En river ner saker i vardagsrummet. Två, varav en är drivande, går till attack mot mig som ligger ned i soffan i sovsäcken. En slår mig med en gummibatong, jag skriker, sliter upp min höger arm och tar emot slagen som först träffat mig i huvudet. Han beordrar mig att ställe mig upp och när jag så gör fortsätter slagen. Jag gråter, är rädd om mina tänder och plötsligt är det över.

In kommer en man i läderjacka. Han är satt, kort och berättar att han är polis. Han har sett allting. Jag irrar omkring in i sovrummet där Stry Terrarie, legendarisk punk- och nyavågensångare, sitter upp tillsammans med sin flickvän och hennes lilla barn, som fortfarande sover. Innanför ligger köket. Bredvid kylskåpet, intill väggen i hörnet hukar Rasta-Kaj. De övriga har flytt över till granngården. Ronny tog stegen, släppte sina två Puckon, som han hade i handen, och klättrar över då han ser Gomer Explensch tar världsrekord i höjdhopp. På andra sidan är det en fest som i sin tur tror att det blir attackerade, men begriper snart bättre.

Blodet från mitt huvud har sprejat väggarna röda.

Mannen som påstod att han var polis ser jag aldrig mer. I rätten dyker emellertid en annan upp och vittnar. Ingen blir dömd för misshandeln, men två åker dit för hemfridsbrott. Han som slog mig får jag aldrig möta igen.

En taxi ska ta mig till sjukhuset för omvårdnad. Tony Vibrato är med mig. Jag står utanför och tittar in på mig sittandes i taxin. Chock kan göra märkliga saker med människan. Läkaren som ser  om mina sår undrar varför jag är tvungen att se ut som jag gör, som om utseendet provocerade fram misshandeln av en sovande människa  i en sovsäck.

Vi spelade inte mer den våren. Jag jobbade på GT, höll en låg profil. Men vi jobbade hårt med repetitioner för inspelningen som skulle börja i augusti. Vi avlöser Eldkvarn, som har gjort ett fantastiskt album om än inte färdigmixat och med ”Musik för miljonärer” tar Eldkvarn till toppen. I studion leker vi ledda av teknikern Anders Lind och Göran Andersson. Musiken är som en samling över två år av skapande. Det låter fantastiskt.

Vi vill ha en belöning och åker in till Arvika för att se en film. Sommaren är blek och vacker, filmen minns jag inte, men efteråt vill de andra fika. Nedanför backen från biografen cruisar raggarbilar och jag bryter ihop. De andra lyfter in mig i bilen och vi åker mot Koppom.

KM&S! -80

Långholmen 1980. Foto: LAURI DAMMERT

Vi spelar i Långholmsparken på någon festival i slutet av augusti, då albumet är färdigt. Jag är skakig, men vi klarar det.

”Popjob” kommer ungefär samtidigt som ”Biomusik” – vår debut.

Vi har gjort några spelningar i Danmark och i Göteborg med Cosmic Overdose, som också medverkar på några av låtarna på ”Biomusik”. När vi blir erbjudna att medverka live i SVT:s satsning ”AB Svensk Rock” på Bal Palais i Stockholm delar vi scenen med bandet. En sändning som går direkt 10 oktober, ungefär då albumet släpps. Vi är i ett stim.

Recensionerna är plus och några avoga. Vi är på gång. Spelar, spelar lite till och planerar för turnén Far å flyg tillsammans med Cosmic Overdose i april: Norge, Danmark, Sverige 1981.

Men först en inspelning av en ny singel. Vi har två låtar att välja på. ”Hård rytm”, som Peter och jag skrivit och ”Blått ljus”, där jag tidigt på året ringt Peter från mitt jobb som vikarierande kontorsvaktmästare och kommit med idén om en låt med titeln ”Blått ljus”. Peter skriver text och musik. Den har blivit suverän. Men ”Hård rytm” är stompig och rent usel.

Jag gör ett nytt inhopp på Röhsska museet, där jag vikarierar, i början på februari, fördriver tiden med att på tio minuter skriva en text. På väg hem med bara någon kilometer kvar kommer musiken. ”Man ska vara som ett vilddjur” är född. Jag vet inte, men tror att vi repade den redan på kvällen och insåg att det var något speciellt. Vi arrade den snabbt, landade i den lika snabbt och plötsligt försvann ”Hård rytm” ut med badvattnet för att aldrig mera skådas.

I början på mars spelade vi in låtarna i Silence. Hemkomna började Peter och jag med inspelningen av Urban Släkes debutsingel ”Så jävla svensk”/”Magnatens död”, ett band han hade träffat på Gotland.

2 april kickar turnén igång i Karlstad. Sedan Oslo, Falun, Stockholm, Jönköping, Malmö, Karlskrona, Lund, Köpenhamn, Mora, Hedemora, Stockholm för avslutning vid Valborg och första maj med två spelningar på Errols.

Jag hann visst med att producera Slobobans ”I nöd och lust”/”Lammkött” samtidigt som jag hade fått fast jobb på GT.

När vi spelar på en rockgala i Frölundaborg den 13 juni presenteras ”Passerade dagar från igår”, en låt som Tony Vibrato och jag skrivit. Det är första låten till vårt andra album, även om jag redan under inspelningen av ”Biomusik” skissat på ”Swinging Moskva”.

Sommaren går åt till rep. Vi spelar i Stockholm i augusti och i Göteborg samt i Oskarshamn innan vi i slutet av september spelar i Oslo och Drammen, spelningar där Sveriges Radio är med och bandar. Vi har lite nytt material, men på tok för få låtar för att klara den planerade inspelningen med start en månad senare.

Peter och jag har slutat skriva ihop. Jag gör ett ryck med några stycken, bland annat ”Rör, rör, rör dig nu” och han skriver fantastiska ”Hjärta av glas”. Med någon vecka kvar till inspelningen är vi i hamn. Vi börjar med att spela in singeln ”Du gick igenom mig”/”Feber”. Den förstnämnda var inga problem. Vi sydde ihop den rätt rimligt. ”Feber” likaså, fram till att jag skulle lägga på sången där jag hade en ambition om sjunga hest som Psychedelic Furs sångare Richard Butler. När bandet har lyssnat la de in en protest, Tony framförde den och jag blev sårad, som man blir när något konstnärligt inte bejakas. (Tycker fortfarande att det hade varit en utmärkt b-sida och att resten av bandet var njugga).

Det blir en kort paus i inspelningsarbetet innan vi far till Koppom för att fortsätta. Nu är det samlat koncentrerat. Men bråket kring singelinspelningen ligger kvar som en dimma och beslutet om att det kommande albumet inte ska föregås av en sjutummare slås fast.

Vi har emellertid en knippe bra låtar, några inspirerade av Simple Minds, andra av Magazine, men främst ett eget sound och uttryck som ingen annan.

Med november månads utgång har vi lagt sista handen vid mixen av albumet. Rasta-Kaj har farit som ett skottspole upp och ned från Göteborg till Koppom, hans jobb krävde helt enkelt det. Ibland åkte Ronny med, ibland inte.

Vintern hade kommit. När Peter den sista helgen fyller år, åker han, jag och producenten och teknikern Göran Andersson i hans lilla svarta Renault på snöiga småvägar till Oslo för avkoppling. Vi landar på en klubb i skuggan av Rådhuset, ser en amerikansk artist vars namn jag glömt bort, åker tillbaka efter att ha kysst en norska, en oskyldig flört…

Väl hemma repar vi i några dagar. Dubbelspelningar på Ritz väntar i decembers första helg. Vi gör tour de force, en gemensam spelning med vännerna Viva! och Cosmic Overdose och sätter stockholmarna på plats. Igen.

1982 skrider in. Mixen av det som ska bli ”Röd plåt” duger inte. Ny tid är satt för ommixning och sångpålägg. Vi har lite ströspelningar, men den 13 februari på Errols gör Rasta-Kaj det som ska bli hans sista spelning. Hans situation med mycket jobb och far till en liten grabb gör situationen omöjlig. Inträder Henrik Cederberg, som dels jobbat som ljudtekniker på Ljudspåret där jag har huserat med Slobobans Undergång och Urban Släke, och dels har han mixat Kai Martin & Stick! vi några tillfällen. Han går in i rollen med både entusiasm och omedelbar verkan, blir snabbt en väsentlig del i Kai Martin & Stick!-framtiden.

19 februari gör Simple Minds sin andra spelning i Göteborg. Kåren är utsålt, Viva! är förband. Skottarna är intensivt bra, men vi i Kai Martin & Stick! inser att vi ligger helt rätt i tiden.

När bandet väl är samlat i Koppom är det en strid på kniven och med tiden som är knapp. Tidningen Schlager är på plats med journalist Lars Nylin och fotograf Mats Bäcker för ett längre reportage. Skivbolaget har ordnat med en medverkan i TV-programmet ”Chrome 22”, inspelning i början av april, sändning några veckor senare. Vi är ”in the hype”.

När jag ska lägga på sång blir jag sjuk. Öroninflammationen slår till på båda öronen på detta öronbarn som vägrar bli vuxen. Penicillin hjälper, men bara tålamod läker ut febern. När jag till slut är så kurant att jag kan sjunga okej blir det bestämt att en skolklass ska komma på besök. Jag står i studion och sjunger känsliga ”Hjärta av glas”, en av de låtar som vi ska spela i TV, med en hel klass i kontrollrummet stirrande.

IMG_5317

Turnépremiär på Kåren. Foto: LAURI DAMMERT

Vi skapar emellertid vårt monument ”Röd plåt”, spelar in TV-programmet och är bokade för en omfattande turné som tar oss från norr till söder i ett vårlikt Sverige. Säljer ut Kåren i Göteborg vid turnépremiären. Vi tröskar oss igenom somt, lyckas bättre på andra ställen. Höjdpunkten blir Gärdetfestivalen med 40000 i publiken en stekhet annandag pingst där vi fick hoppa in för avhoppade Ebba Grön denna dag då Siouxsie & the Banshees var huvudakt.

Finalen i Oslo blir en antiklimax med Henric Cederberg insjuknande i vattkoppor och hög feber. Han insisterar på att vi ska genomföra spelningen, ligger på en brits i turnébussen upp till norska huvudstaden, är svårt medtagen.

Vi hjälper honom in på hotellet down town Oslo, nära Rådhuset och Club 7, där vi ska spela. Bäddar ner honom och fixar sedan med utrustning, riggning och soundcheck.

Oslo flödar av försommarsol, men spelningen är nere i källaren på Oslo konserthus, mörkt, trångt och logen är mitt emot den låga, lilla scenen. Den allt annat än inbillade sjuke kommer, nickar sig redo till första låten, den triggade synten som ska dra igång konserten startar, han kliver in på scenen, börjar med basriffen till ”Rör, rör, rör dig nu” med ryggen mot publiken, ensam på scen. När vi delar mänskorna framför scen för att kliva upp för vår spelning vänder sig Henrik Cederberg om, tungan hänger ute, pannan är pärlande av svett. Vi genomför konserten i en förkortad version. Björn Afzelius med band har spelat på något mer publikt frekvent ställe och kommer ner och dricker vår öl. Vi bäddar ner vår basist och drar ut i Oslonatten, som är blek, vacker och mild. Vi har räddat ekonomin för den här gången.

Det finns planer på en sommarturné i folkparkerna, men vi tackar nej och går in i studion istället. Henrik Cederberg har strötider i Ljudspåret på Nobelgatan i Lunden som vi utnyttjar.

På hösten spelar vi in singeln ”Paradoxal”/”Silverskrin” i Göteborg. Anders Lind kommer ner till Ljudspåret, en tolvtumsversion av ”Paradoxal” görs med ett funky och galet bassolo, som vi inbillar oss ska välta dansgolven, men det blir bara en sjua. När väl releasen kommer får Sveriges dj:s en enkät att svara på, de som responderar skakar på huvudet åt Kai Martin & Stick!:s danshit.

SAMSUNG DIGITAL CAMERA

Kai Martin & Stick i Helsingfors. Foto: LAURI DAMMERT

I slutet på oktober åker vi till Helsingfors för en spelning på något slags nordiskt musikkonvent. Det ska komma att bli Tony Vibratos sista. När vi går in i studion i mellandagarna jul–nyår tackar han för sig. Gomer Explensch är inte med på avskedsinspelningarna, då vi gör ”Lust” och ”Saknar dig”, på grund av utlandssemester.

Vi fortsätter som femmannaband och gör debut som det i februari 1983, som förband till belgiska TC Matic.

En stor turné, Tour de Machine, är planerad i maj och tänkt att löpa över hela landet inkluderat Finland och Norge. Men bokningarna går trögt, men blir till slut till ett tiotal. Dock inte i grannländerna.

Vi har plockat in Magnus Strömberg som keyboardist för att fylla ut Tony Vibratos roll. Men när vi spelar i Västervik i juni i Slottsruinen är han inte med. När Sveriges Radio spelar in är det som kvintett och den spelningen ska visa sig bli Peter Bryx avsked. Han lämnar bandet han var med och startade. Men först inspelning av ”Simmarna”, där vi hade en idé om att skapa i studion. Några låtar fanns, men många skrevs just där. Vi skapade stammen Simmarna, klippte oss djärvt och skapade stordåd i den inledningsvis kalla sommaren som senare gick över till tropisk hetta.

IMG_4937

Schlagers recension av ”Simmarna”.

Det är en konstnärlig utmaning, där vi tänjer på många gränser och utmanar oss själva. Vi lyckas också utmana publiken så mycket att den inte riktigt hänger med. Kvällspostens recensent Per Svensson skriver en nedlåtande recension där han inbillar sig att jag (han nämner inte bandet) ”villigt låter mig smekas av de ljumma Schlagervågorna”, som om Kai Martin & Stick! gjorde musik för en musiktidning. Patetiskt!

Förvisso gjorde Schlager en omfattande intervju med mig, där fotograf Lars Torndahl åkte ned för intervjun i Göteborg, men inte tog en enda bild. Han återvände senare med en idé, som än i dag är omtalad och som kopplade samman mitt intresse för ishockey i allmänhet och målvaktsspel och karriären som sångare.

Hockeygrabb2

I serien. En opublicerad bild tagen i samband med intervjun 1983. Foto: LARS TORNDAHL

Skivbolaget Silence försökte få in oss i TV, men den statliga televisionen skakade på huvudet. Däremot tackade programmet ”Guldslipsen” ja till sidoprojektet Viva la Stick!, ett samarbete mellan Viva!, Kai Martin & Stick! och Extra!, tre nyvågenband från Göteborg som jag initierat tillsammans med Viva!-gitarristen Ulf Zackrisson, som genererat en fin singel.

Inspelningen sker i november början och låter fint. Samtidigt har Schlager sitt flera sidor långa reportage om bandet med intervjun med mig. Recensenterna skakar på huvudet åt vårt mästerverk. I september har en yngling från Hedemora svarat på vår annons i jakten på en gitarrist. Han är fenomenal, 19 år gammal får han jobbet att ersätta Peter Bryx.

11 november gör han sin första spelning med bandet när vi spelar på Kåren. Med på scen är också trumpetaren Salomon Helperin, som är vår nye sjätte medlem. Dagen efter, innan avresan till Uppsala hoppar han av. Lätt fånget, lätt förgånget.

Lite senare i decembers skälvande inledning spelningar på Kolingsborg i Stockholm och upp till Sundsvall. Vi är en utåtagerande orkester som tjusar och förfärar, som utmanar sin publik, om och om igen. Luciaspelning i Hultsfred, jul med familjen och sedan till Koppom för inspelning av en tänkt singel under temat midvinterblot. Vi är där över nyår, ”Dans är synd”, som gjorts gemensamt i gruppen, sjungs in på nyårsafton. Utanför vilar den kalla vintern.

Under trettonhelgen kommer Sundsvalls SVT-falang i form av Per-Erik Åström, filmare, fotograf och journalist, ner för att spela in ”Lust” efter en idé som jag har. Den visas en månad senare, men eftersom jag inte har varit med vid klipparbetet blir jag besviken. Journalfilmerna från Göteborgs 30- och 40-tal som arbetarstad med varven saknas. Istället är en löpare inklippt, förvisso från den tidsepoken, men förvirrande.

Vi har ströspelningar, jag producerar en del och jobbar intensivt med min journalistik; heltid GT, fullt upp med frilansjobb.

På Valborg är det dags att fara till Koppom. Vi ska spela in vårt fjärde album. Det blir en långt utsträckt inspelningssejour. Men materialet vi gör är spännande. Postpunk i sin prydno och Jörgen Cremonese visar vilken tillgång han är.

Vi får beskedet att Roskilde vill ha oss. Åker ner den 29 juni för spelningen, men kommer knappt på färjan i Helsingborg. Vår turnéledare lyckas på ett mirakulöst sätt snacka oss förbi kön. Spelningen blir en triumf inför flera tusen, vi är exalterade och spelar till scenvakternas förfäran långt över vår medgivna tid. Efteråt är jag helt utpumpad och kan knappt andas.

SAMSUNG DIGITAL CAMERA

Slut. Sitter och andas. I förgrunden Cremonese med flickvän, Ronny med flera. Foto: LARS TORNDAHL

Men inga fler spelningar under sommaren och knappt några på hösten. I slutet av oktober åker vi åter till Koppom för några veckor av inspelning. Vi far till Uppsala och Stockholm för spelningar i slutet av november och regerar åter huvudstaden och trendiga Ritz. I mitten av december har vi en miniturné inbokad med spelningar i Köpenhamn, Malmö, Helsingborg, Göteborg och Stockholm. Men Henrik Cederbergs ena lunga kollapsar och spelningarna ställs in.

1984 blir 1985.

Glest med spelningar. Men vi bokar för en turné i april som föregår släppet av ”Uppståndelse!” som gjordes färdigt under hösten. Bara dagar innan avfärd råkar Cederberg återigen ut för lungpaj. Extra!-basisten Janne Leandersson hoppar in med tre dagars varsel och vi intar med klent publikintresse Järvsö, Östersund, Sundsvall, Gävle innan vi lätt stukade kommer ned till Göteborg och Errols.

Vi känner att vi har nått vägs ände. Några av medlemmarna bor inte längre i Göteborg. Det är svårt att få till repetitioner. Den 10 augusti gör vi vår sista spelningen. Lars Aldman med sitt team är på plats för att spela in och Slottsskogsteatern vid Björngårdsvillan är besatt till sista plats. Farväl och tack för allt!

I mitten av 90-talet gör vi en samlingsplatta från våra år på Silence som vi listigt titulerar ”Vilddjur (genom de tysta åren 1980–1985)”. Den samlar vår 80-talskarriär väl, men säljer påvert.

Så slickar vi våra sår, ägnar oss definitivt åt våra civila karriärer. 2003 firar Svensk punk 25 år vid en gala på Vågen i Göteborg. Gomer Explensch och jag spelar några Kai Martin & Stick!-låtar med husbandet. Jag har spelat med ett slarvigt hoprafsat husband vid en Slitz-gala i Stockholm, som lovat repa ”Vilddjur”, men det blev ett kakofoniskt mischmasch. 2005 gästar Ronny, Gomer och jag Schlagers 25-årsjubileum vid en gala på Medborgarplatsen. Tillsammans med ett välrepeterat husband välter vi stället med ”Vilddjur”. 2006 träffar jag Simple Minds gitarrist Charlie Burchill, då bandet gästar Göteborg. Vi har stött på varandra tidigare och han frågar hur det går för bandet. Jag tvingas erkänna att vi inte existerar, vilket han tycker är synd. Så menar han att det aldrig är försent att börja om igen. Det väcker ett frö.

Så gör jag låten ”Kom över mig” 2007 tänkt för en release lagom till Kai Martin & Stick!:s 30 årsjubileum. Men tiden och vi är inte mogna. Det kommer dröja. 2012 frestar vi. Sätter ihop bandet, men utan Gomer Explensch och med tre nya medlemmar på bas, keyboard och saxofon. Cremonese, Ronny och jag är resterna av spillrorna. Det låter inget vidare.

KM&S!2012 mars

En upplaga av Kai Martin & Stick! som aldrig såg dagens ljus.

Foto: KARL HENRIK EDLUND

Men då Cremonese och jag gästar Augustifamiljen vid Pusterviks invigning i slutet av april händer något. Publiken tänder till och vi känner, att jo, här finns något att hämta.

Kai Cremo & Augustifamiljen med Nikke Strömz. Foto: ZEBA PEDERSEN LÖWEN-ÅBERG

Men under sommaren hoppar saxofonisten och basisten av. I november lyckas vi få med begåvade basisten Alex Gabay. Keyboardisten Markus Larssons genius har vi fått behålla sedan repetitionerna i mars. Strax efter årskiftet, där 2013 är alldeles pur ungt kommer Gomer Explensch åter efter sitt liv i exil. Kai Martin & Stick! står redo för en comeback.

Kai Martin & Stick! 2

Comebackpojkarna 2013. Foto: HELENÉ FURNESS

Vi får en spelning i Stockholm den 6 april. Genom att Florence & the Machine gör en hastig avbokning får vi också Göteborg den 7 april. Vi repar hela påskhelgen, står redo på scen helgen efter, har bestämt oss för att spela hela ”Röd plåt” plus godbitar ur karriären. Det blir alltså inte bara musik som vi inte spelat på nära 30 år, det blir också musik aldrig tidigare framförd på scen. Det blir succé i båda städerna och det väcker mersmak.

Hustrun har filmat och ett år senare ser dokumentären ”Kai Martin & Stick! – återuppståndelsen!” dagens ljus på Youtube.

Vi gör spelningar i augusti i Dalarna och bestämmer oss för att om vi ska fortsätta ska det bli med ny musik.

KMSLise

Nöjesgossarna. Foto: ANDERS YLANDER

Liseberg bokar in oss sommaren 2014. Vi lockar en storpublik till Taubescenen med våra mått mätt (nära 800 personer), presenterar två nya låtar. Får spelning på Gröna Lund året efter och har då ytterligare en låt med upp på scen. I själva verket har vi repat in samtliga låtar som senare ska komma på comebackalbumet [utan titel], som spelas in dagarna efter Gröna Lund den 17 augusti.

Cremonese och producenten Charles Storm sliter med inspelningarna. Men då albumet är klart för release låter det fantastiskt.

Under hösten har jag också låtit göra en video tillsammans med regissör och fotograf Johan Carlén, en film som sammanställs i april, lagom till releasen i maj.

Spelningen på Musikens hus tillsammans med Commando M Pigg, postpunkkamrater från anno dazumal som också återvänt till både skiva och scen, blir en manifestation där hela det nya albumet spelas.

Vi blir huvudakt på på Punkfesten i Kungsträdgården i Stockholm och bjuder på stordåd i dåligt väder. Senare spelar vi på Klubb Död i Stockholm för att dagen efter gästa Uddevalla. Vi stänger 2016 därmed och låter 2017 ligga i träda. [utan titel] är ett enastående stycke postpunk, modernt men med tydliga rötter i både 80-talet och den musik vi gjorde då vi avslutade, som vi trodde, karriären 1985. Men den har sålt knapert och det i sin tur har gjort att investerade pengar inte runnit in i den utsträckningen som möjliggjort ett sjätte album.

Kung1

Kungsträdgården 2016. Foto: IA HAMMAR

Men hösten 2017 väcks min tanke om ett 40-årsjubileum till liv. Jag preliminärbokar 1 april, eftersom det var då 1978 som Peter Bryx och jag bestämde oss för att börja spela ihop och bilda bandet Stick!. I slutet av januari får jag klartecken från Pustervik, dagen är vår. Jag har tidigare frågat bandet William, som egentligen inte har funnits sedan de la ner i slutet av 80-talet, men som spelade några låtar med utsökt resultat på ett 50-årskalas under hösten, om de vill vara med. När jag frågar dem igen blir de entusiastiska.

Eftersom det är min idé riskar jag också kapitalet. Går vi med förlust täcker jag det. Jag jobbar med promotionen och är promotor, ordnar in artiklar i tidningen, gör en liten video med hjälp av filmaren Gunnar Sandborg, gör inlägg på Instagram och Facebook, försöker sälja biljetter samtidigt som skallen kokar, ordnar med hjälp av Cremonese och hans vän affischer och tryck för t-shirtar. Vi bokar in oss för rep långfredagen och påskafton, gäster från förr ska närvara.

Kaj Martin & Stick, svensk orkester 1977 - 1983

1980 på Kungshöjd. Foto: LAURI DAMMERT

KMS18

38 år senare. Foto: ALEX GABAY

På påskdagen smäller det.

Och som det gör det. Vi får hjälp av artiklar inför, radio och till och med en spelning hos Stefan Livhs förmiddagsprogramm i P4 Göteborg där Alex, Markus och jag spelar ”Hjärta av sten” med hjälp av trummisen Tomas Olsson på ägg och ”Jag dansar inte” där Stefan Livh entusiastiskt hoppar in på trummor. Väl på påskdagen bjuder vi på tre låtar från var och ett av våra fem album. Vi stormar fram, konsekvent och med högt buret huvud.

40 år. Kai Martin & Stick! på Pustervik. Foto: DENNIS STÅÅL

Det känns märkligt, men starkt att få bjuda på detta 40 år efter att vi blivit till. Vackert!

Vi må fortfarande tillhöra ett utanförskap, men vi är starka tillsammans, vet vårt värde och bär kunskapen om att vi är unika. Det räcker så.

Låtlistan Kai Martin & Stick! 40 år Pustervik 1 april 2018:

Från Biomusik 1980:

1. Binder min tid

2. Tassa tyst

3. Ursäkter (gäst Tony Vibrato, orgel)

Från Röd plåt 1982:

4. Hjärta av glas (gäster Rasta-Kaj Farai, elkontrabas, och Peter Bryx, sång)

5. Rör, rör, rör dig nu

6. Passerade dagar från igår

Från Simmarna 1983

7. Lust

8. Saknar dig

9. Pappersduvor

Från Uppståndelse 1985

10. Uppståndelse

11. Lugn av lögner

12. Gå i clinch

Från Utan titel 2016

13. Hjärta av sten

14. Ljug för mig

15. Strändernas svall

Encore Man ska vara som ett vilddjur i år

Blått ljus

Andra encore Jag dansar inte

När klockorna ringa i Oslo

I Oslo hade det snöat, regnat och sedan frusit på. Om detta visste vi inget när vi styrde norrut genom ett frostnupet Bohuslän. Bilen var lånad, ety vår egen hade förlorat fläktens funktion och det säger sig självt, att en fungerande kupéfläkt i ett vintrigt Sverige är en nödvändighet. Vi körde alltså norrut, tankade i Rollsbo, stannade vid Torp köpcentrum i Uddevalla för proviantering, för yngste sonen hade ordnat boende i Oslo genom air b’n’b och Oslo är dyrt, så det gäller att se om sin kassa.

Efter Torp började det snöa, stora lakan till snöflingor, som tätnade på sikten. Vi klöv igenom som en rymdfärd, passerade nya bron över Svinesund, som djärv bågnar över fjorden långt nedanför, passerar Sarpsborg, Rygge, Moss, betar av tunnlar och mil mot den norska huvudstaden. Jag har redan på förhand orienterat mig och vet att jag ska köra E6 öster om staden för att komma in till vårt boende. Bredvid mig sitter yngste sonen som kartläsare och vi navigerar rätt, ring 4 ned mot Carl Berners plass där lägenheten ligger bara ett stenkast ifrån. I hyran ingår en p-plats och tanken är att låta bilen stå under vår vistelse.

Oslo…? Jo, min systers yngsta dotter ska gifta sig, ingå det äkta ståndet med sin från Skåne komna käraste. De tu har sedan något år tillbaka flyttat från Malmö för att bli sambor i den norska huvudstaden för att där jobba och förlusta sig. Nyligen blev de med en borätt efter att ha bott i andra hand. Stadgandet har så att säga redan tjuvstartar.

Bröllopet sker på en fredag i den förfrusna Oslo, där trottoarerna är av is och det är med andra ord både brant ut- och uppför såväl som på slät mark, väldigt glatt före och bråddar anbefalles alla, men vi är rookies och jag går med rädsla för att trilla på arslet.

Bilen finner sin parkering, en frusen plats på jorden. Vi hämtar nycklar på 7eleven nere vid Carl Brenner Plass, kommer in till vår lägenhet, en trea med pentrykök, och installerar oss; Z, jag, Z:s dotter S och min lillkille, som är stor nog att reda sig själv. Min äldste grabb är också med, men har åkt buss tillsammans med sin flickvän och har ordnat med eget boende.

S vill plugga och tar ett par nycklar, går iväg för att handla mat. Under tiden kilar vi andra tre iväg till spårvagnen/bussen/trikken – jo, Carl Brenners Plass erbjuder alla möjligheter att komma down town Oslo. På något slags norskt Pressbyrån köper vi ett 24-timmars kort och beger oss sedan ombord en spårvagn som tar oss nedför backarna. Vi passerar Anker hotell där Z och jag bodde för några sommar sedan under en vistelse i stan, Storgatan tar oss vidare och vid Brugata går vi av. Lillkillen har inte varit i Oslo tidigare, så vi tar en kort sightseeing, passerar domkyrkan, genar över ett isigt Stortorvet som saknar all liv och puls denna sena torsdagskväll, skyndar vidare under tiden som jag gestikulerar mot Youngstorget, där jag såg Coldplay 2011 på Sentrumscenen, och Spektrum, där jag senast såg Radiohead. Jag förklarar var Breivik utförde sin bombattentat under promenaden mot Karl Johan, som vi raskar som räven uppför.

Vi har vårt mål satt, vänner väntar. Boendes där och i de fina kvarteren nere vid Aker Brygge är det tillfälle att äta en bit mat med dem och umgås. Vi knallar vidare på Karl Johan, genar efter Stortinget ned mot Stortingsgata, viker av mot Rådhuset, för det är där giftermålet ska ske dagen efter, och tar oss med raska steg ned till Aker Brygge och våra vänner. Väl där får vi ett glas vin, eller två, avhandlar livet som det sett ut sedan vi senast sågs och tar därefter på oss kläder för att gå ned att äta. Vännerna P och G är kära sedan 15 år tillbaka och P fyller år i grannskapet till vår vistelse. Vilket passar då inte bättre än att jag bjuder på middagen för sällskapet om fem personer. Det blir en fin stund på jorden, som det blir i gott sällskap, och efter några timmar bryter vi upp, går mot Rådhuset och tar spårvagnen uppför och hem.

IMG_8858

I en imponerande sal. Foto: KAI MARTIN

På fredagen är det den stora dagen. Jag vaknar och börjar göra frukost, väcker hustrun, väcker sonen och S ligger i storstugan där köket finns, så hon väcks av morgonstöket. Vi äter frukost, kammar oss, borstar tänder och klär oss. Det ska bli en lång dag. Men först vigsel.

IMG_8862

Utsikt från ett rådhus. Foto: KAI MARTIN

Oslo strålar och gör sig till, men relationen är ändå frostig, för det är några minusgrader och dessa biter, för det är en ilande vind som drar ned från fjällen. Vi kommer till den väldiga byggnaden, som jag aldrig tidigare varit inne i. Det tog cirka 20 år att få klart, invigdes 1950 och är en profil i Oslo stadsmiljö. Vi tar oss in, ingen säkerhetskontroll, vilket jag kan tycka är märkligt, och kommer in i den stora salen. Det är imponerande och så är också utsikten över hamnen och Oslofjorden. Vi är förstås inte ensamma där, mängder med turister och skolklasser gästar för att se och lära, men vårt syfte är ju lite eljest. Gästerna till vigseln kommer, vi hälsar och kliver upp för trappan för att positionera oss.

IMG_8892

Lyckliga tu ännu inte vigda. Foto: KAI MARTIN

Brudparet K och M kommer, strålande vackra och förväntansfulla. Bruden byter från sina röda kängor till röda pumps. Ett rockabillystuk kan mer än anas. Det är tjusigt värre. Sällskapet har nu räknats in, alla fåren är på plats och akten kan börja efter att en ung kvinna har förklarat hur allt ska gå till samt kolla id på de unga tu.

IMG_8897

Put on the red shoes and dance with me. Foto: KAI MARTIN

Vi släpps in i Munchsalen, som inte ekar ångest utan ljus och förhoppning, och vigselförrättaren är på plats, håller ett anförande och förenar så de unga. Det är vackert och rörande, kärleken är i rummet, sipprar ut ur lokalen, nedför trappan som vi gick uppför, ut i den väldiga salen där Nobels fredspris delas ut, vidare ut på Rådhustorget, upp i luften i djärva slingor och strålar över Oslo ikapp med den bleka, starka vintersolen.

IMG_8899

Munchsalen där mänskor vigs. Foto: KAI MARTIN

I den stora salen ställer fotografen på plats alla på plats i olika formationer. Efter en halvtimme släpps vi ut i det fria, men för att i led gå ned mot lunchen på Café Skansen. Men jag smiter iväg på toaletten i Rådhuset nedre regioner, en rejäl avdelning med mycket kakel som i en tysk ölhall.

IMG_8924

Fotojobb. Foto: KAI MARTIN

Klappad och klar väntar en station för lite firande med bubbel och någon starkare historia, lagrad brännvin från Skåne, som ska ha gjorts till M:s födelse och som inte har blivit godare med tiden, biter som vinden och är en tradition som ska bevaras. Nå… skål. På café Skansen äts den förbeställda maten och en norsk öl slinker ner innan vi efter någon timme skiljs åt.

IMG_8951 2

Bubbel för bönor. Foto: KAI MARTIN

Mina söner gör stan, den äldstes flickvän är sällskap och de ser sig om under några timmar. Z och S kikar i butiker, men jag sloknar, tar trikken hem och tar en lur, läser lite grand och förbereder mig för kvällen. Vi samlas på Carl Brenners plass t-banestation för vidare transport till där festen ska hållas.

IMG_8958

På väg. Foto: KAI MARTIN

De nu gifta paret är förtjusta i öl, självklart blir ett mikrobryggeri med restaurang platsen för celibrationen av de båda. Det är ett bra val, Nydalen Bryggeri och Spiseri är måhända modernt, men det är god mat och god öl som serveras och snart är det stimmung i lokalen. Det hålls tal och jag är inkluderad, håller ett kort som avslutas med ”Love me tender”, kärlek som den ska vara.

IMG_8964IMG_8971

Bröllopsfest. Foto: KAI MARTIN

Tröttheten slår till strax innan midnatt och dessvärre strax innan dansen ska börja. Z och jag avviker, går till t-banan. Z lyckas köpa biljett, för vårt 24-timmarspass är utgånget, men då samma sak ska ske för mig kinkar maskineriet. Jag väljer att tjuvåka, för gud vet hur länge tågen går på fredagsnatten. Inga kontrollanter, men jag hade munnen full av ursäkter om de skulle kommit.

S har redan avvikit för buss hem och mer studier. Lillkillen kommer hem vid tretiden. Jag noterar det sömndrucket och somnar om, vaknar på morgonen, gör i ordning frukost, väcker Z och honom, äter, gör oss i ordning och tar en sväng om fru och fru, för ett morgonbesök i deras lägenhet nere Botaniske hage. De bor högst upp i ett tegelhus, en trevlig lägenhet, och det är ett trött, men nöjt par vi möter. Så bilen hem, samma väg som vi kom, tre timmar söderut med den starka förvissningen om att vi snart ska åka norrut till Oslo igen.

Den hemlighetsfulla resan

Onsdagen den 7 december 2016

Det hände sig vid tiden, som för ett år sedan, att Z bad mig packa väskan för en resa mot okänt mål. Hon hade redan lurat iväg mig på två i ledet av mitt 60-årsfirande, det var nu dags för den tredje och avslutande; jag visste inte vart, men anade ändå. För Z krånglade vid packningen, det jag stuvade ner i min resväska var inte gott nog, resegarderoben för de sex dagar vi skulle vara borta skulle ner i en packen. Det var tanken, men den spräckte jag. Det märkte jag, men utan att veta varför.

Eftersom vi skulle ha sängkläder med oss var jag övertygad om att vi skulle till T, Z:s storasyster i Bagsværd, utanför Köpenhamn. Perfekt, tänkte jag. Några dagar i den kungliga danska huvudstaden, sakta strosa runt med min älskade hustru, njuta av julen på Tivoli, en øl, smørrebrød… ja, det hela.

Så rätt jag hade och så fel.

Jag styrde bilen på kommando söder ut, vi korsade verkligen Öresund mellan Helsingborg och Helsingør, men då vi for längs med Strandvejen söderut förstod jag att vi inte skulle, åtminstone, direkt, till Bagsværd.

IMG_3601

Första stopp, Louisiana. Foto: KAI MARTIN

Det blev ett stopp på Louisiana, Daniel Richter, Louise Buorgeoise och Tyron Simon ställer ut, men vi hamnar i något slags klaustrofobiskt mood och krånglar oss endast ur den känsla genom att lämna museet. Vi far vidare, åter på kommando från Z, någon mil söder ut för nästa anhalt, Rungsted Kro för att spisa mat. Z vet ju och har varit med på turer Göteborg–Louisiana–Rungsted Kro t/r förut, för det var mammas och pappas favoritfärd över dagen, lite konst och en smula danskt gemyt där kroplatten var favoriten, ett sillbord för en, där man kunde komponera sina egna smørrebrød; så varför bryta traditionen…?

När vi åkte från stället var jag varm, skön, mätt och go. Vi styrde mot Bagsværd och vår inkvartering och jag ställde in siktet mot några dagar hos T och i den danska huvudstaden. Efter samkväm somnade jag djupt; jag som normalt sett vaknar tidigt kunde inte förstå alarmet från Z:s klocka, när hon sedan försiktigt vill få upp mig till ytan, var jag så envetet kvar i drömmen att jag närmast befann mig djupt ner i madrassen. Det var plågsamt att öppna ögonen, jag som sov så gott.

Torsdagen den 8 december 2016

Men allt det jag packat upp fick jag packa ner. Tåget in till centrum väntade och därefter Metron till Kastrup. Z hade en plan.

Det stod snart klart att vi med Ryan Airs hjälp skulle ta oss till Bergamo och vidare till Milano. Jag, som inte är någon hejare av lågprisflygbolaget, har en hustru som är omtänksam och har koll. Hon hade förbeställt, vi klev ombord, fick spatiöst med benutrymme (som om jag med mina skulle behöva det…) och jag fick fönsterplats.

IMG_3607

Vy över Alperna. Foto: KAI MARTIN

Z somnade snart om. Jag var klarvaken och fick en vidunderlig färd över Alperna och en makalöst vacker inflygning mot Bergamo med Lagt di Como, som lättjefyllt sträckte ut sig i den bleka decembersolen.

Vi tog bussen till Milano, den hårt trafikerade autostradan sydväst avslöjade en elegant, välputsad tankbil med släpp innehållande gorgonzola och jag fick en annan syn på en av favoritostarna. Tankbilar, minsann.

Så klev vi av vid Milano Centrale, vilsna på riktning och mål, men med en adress till hotellet. Vädret är strålande, någon plusgrad och vi söker oss in i den massiva järnvägsbyggnaden för att köpa något slags kort för kommunikationsmedel. Vi krånglar oss till ett, där de naturligtvis inte ville ha kort utan reda pengar och så småningom kom vi ut på Piazza Duca d’Aosta, nyfikna på att ta en turistbuss för guidning genom den staden vi ska gästa några dygn. Men efter en tids väntan ger vi upp, tar tunnelbanan mot hotellet, t-stop vid Maciachini, promenad via boulevarden Viale Edoardo Jenner till vårt boende. Vi får ett rum högt upp med milsvid utsikt, men det är oklart vad vi ser när vi kikar över det stadslandskapet insvept i tunt smogdis.

IMG_3610

Utsikt från ett hotellfönster. Foto: KAI MARTIN

Vi installerar oss, kikar på kartan för att orientera oss och bestämmer oss för att ta staden i besiktning; ingen lätt sak med en stor och krånglig, rent geografiskt, stad som Milano.

Men vi tar oss tillbaka till Maciachini och t-banan in mot stadens centrum. Irrar runt, tar en vagn mot okänt mål och jag ser något om San Siro och säger något om att titta på fotboll, då Z ler och förklarar att det redan är klart och att det ska bli kvällens begivenhet. Men först kultur.

Vi måste ju in i Milanodomen, den väldiga vid Piazza del Duomo, möts av julmarknader som glittrar vackert i decemberkvällningen. Vi tittar storögt och vi är inte ensamma, men kön i i domen är moderat, så vi passar på och väl inne fylls jag av en oerhörd andakt inför historien, inför de som rest den byggnad, över de galenskaper som satt den i verket, över den hisnande arkitekturen. Det är stort. Förstås tar vi också tillfället i akt och går in i den kommersiella högborgen, Galleria Vittorio Emanuele II,  bredvid. Vi var inte ensamma om det heller och det var, kanske talande, mer folk där än i domen.

Turister. Foto: KAI MARTIN

Vi är hungriga, men tänker att det kanske kan vara en vid i idé att åka tidigt till San Siro, för det är ju Europacupspel mellan Inter och Sparta Prag. Där någonstans måste det ju finns bra med matställen; så fel vi hade. Kiosker med allehanda skräpmat, javisst. Men vi ville mer och efter lire irrande i den monstruösa fotbollsarenans skugga hittar vi ett ställe som nischar sig med amerikansk mat. Hmm, men hungern har ingen lag. Det fick bli vår första måltid på italiensk mark.

I skuggan av San Siro. Foto: KAI MARTIN

Överraskande nog, trots en t-bana fylld av Sparta Pragsupportrar, är det glest på läktarna och vi huttrar oss genom två halvlekar endast bristfälligt värmda av en kopp choklad i paus. Jag kinkar och vill gå, men Z säger att vi ska stanna för det kommer fler mål än de vi har sett. Hon har rätt. På tilläggstid avgör Éder Cirtadins Martins med sitt och lagets andra mål – 2–1. Resultatet hjälper föga. Sparta Prag har bättre målskillnad och går vidare i cupen. Vi går vidare hem för en natts sömn.

Fredagen den 9 december 2016

IMG_3648

Vackra omgivningar. Foto: KAI MARTIN

Vädret står oss bi. Efter frukosten, en buffé med mer sötsaker än godsaker, putsar vi våra tänder och vår stil. Vi promenera vår lokala paradgata ned mot tunnelbanestationen. Tar oss via byten till castello Sforzesco, slottet med anor från 1300-talet, promenerar in på gården och omkring det, men aldrig in i det. Utanför försiggår en marknad med allt och inget, bland annat går det att köpa sig en välhållen Vespa, men jag avhåller mig.

Vespa och slott. Foto: KAI MARTIN

Vi drar oss ned mot Cairoli Castello, platsen där det finns ett turistcenter, för nu är det dags för en buss som guidar oss runt Milanos sevärdheter. Det blir en kringelikrångtur som inte öppnar vår kunskap om staden något nämnvärt, för Milano är en stad med ett myller av gator och prång, inte helt lättöverskådlig.

IMG_3664

Från ett bussfönster. Foto: KAI MARTIN

När vi kommer åter är det med hunger i magen, så vi tar vägen nedför Via Dante, promenadstråket med mängder av butiker. Vi tar in på en restaurang för både toalettbesök och lokal spis. Jag beställer, efter utförda behov och rentvättade händer, en gnocchi med scampi, ett glas till och lite vatten. Under tiden som vi äter möts jag av en konstlad mättnad, som jag snart förstår är ett slags illamående. Det är inte akut, men efter att vi lämnat restaurangen och besökt ett par butiker ber jag om att få åka tillbaka till hotellet för att vila. Jag har blivit matt, behöver vila och trots att Z inte gillar min förfrågan bifaller hon mitt äskande och väl på hotellrummet och i säng slocknar jag. Z smiter ut för att handla och dröjer med ett komma, hon är på jakt efter kvällsmat, för tiden har gått, och med hon är borta vaknar jag av att illamåendet ger sig till känna.

Jag blir av med allt, tömmer mig fullständigt, somnar om, vaknar för att titta på tv och snart kommer Z då mörkret sedan länge har omfamnat staden. Hon har varit på promenad i närområdet, hittar en väl dold matbutik, handlat lite, men maten går hon ner i hotellets restaurang för att äta. Ensam. Jag ligger kvar, somnar och vaknar morgonen därpå frisk och utan sviter av gårdagen.

Lördagen den 10 december 2016

Vi har bestämt målet och tar fötterna dit. Vi har börjat begripa staden och få grepp om kartan, inser att vi inte bor så långt från centrum som vi kanske anat. Så med bra skor kan vi komma långt. Vi går ned mot Tomba di Manzoni, kapellet med den magnifika gravplatsen Cimitero Monumentale.

IMG_3671

Över Via Carlo Fanini med morgon stund som guld i mund. Foto: KAI MARTIN

Det är en promenad på några få kilometer, men väl där är det en resa från nutid till 1800-talshistorik och dödens ständiga påminnelse i väldiga, påkostade monument av människor som var väldigt rädda för att inte bli ihågkomna.

Decemberkylan gör sig påmind, men solen lyser på blek himmel, vädret är intagande och gravplatsen fascinerande. Vi strosar omkring där ett tag, häpnas över en det ena, en det andra och inser att Östra Kyrkogården med sina mausoleer är ett intet i prakt och storslagenhet. Vad med pengar det har lagt för den sista vilan och jag tänker på Joy Divison och skivomslag…

IMG_3686

Tänker på döden. Foto: KAI MARTIN

Ner i underjorden och mot Milano Porta Genova där det lite underligt ska finns kanaler, så vi söker oss mot dem. Via Vivegano leder oss längs affärer ned mot turistområdet, lite bohemiskt och kanalen Linea Traghetti Gaggiano, strosar omkring i närområdet, tar in på ett trångt ställe och låter oss serveras en fin milanorisotto, tar en kaffe därefter och fortsatt promenad samtidigt som kvällen kommer hastigt och sänker staden i mörker och mystiskt glitter.

Vacker miljö och mätt och glad. Foto: KAI MARTIN

Vi tar vagnen från Porta Genova uppför Corso Genova, men hoppar av den långsamt gående vagnen för en upptäckt av Z, inte så förvånande då det inte gällde någon sevärdhet, men en skobutik. Gatan är affärsrik, så det blir fler besök. Men i just skobutiken blir näringsidkaren av med ett par skor till en danskfödd svenska med svårigheter att hitta skor.

IMG_3720

IMG_3721

Jul i la stada. Foto: KAI MARTIN

Vi orienterar oss upp mot Via Edmondo de Amicis och in på lite smågator, går in i ett kapell som också är ett slags museum, vidare upp mot Corso Magenta med hopp om att det finns plats för oss till ”Sista nattvarden”.

IMG_3722

Det vackra kapellet som jag glömt namnet på. Foto: KAI MARTIN

Utanför kyrkan Santa Maria della Grazie står tiggare som en präst kör från porten, så var det med den generositeten, och när vi frågar om möjlighet att få se Leonardo da Vincis muralmålning är svaret förstås nekande; det är lördag och vi kan få biljetter till tisdag.

Precis som ett förhoppningsfullt besök på La Scala, alltså. Det gäller att vara förberedd gällande en del resor.

Vi irrar vidare på Milanos gator, tar en vagn och kommer upp till centralstationen, tar t-banan hem till hotellet.

IMG_3725

Blommor i Milano. Foto: KAI MARTIN

Trots Milanos renommé gällande kläder känner jag mig lost, hittar ingen butik som lockar och jag vet inte vart jag ska gå. Vilsen, helt enkelt. Men inget som turen som vi tog på måfå med spårvagnen från centralstationen. Vi var nyfikna, helt enkelt, vill åka  för att se vart vi skulle komma. Det blev en lång färd och vi insåg slutligen att vi var på väg till Milanos flygplats, öster om staden. Helt fel riktning mot dit vi skulle.

Men det är lätt att bli förförd. Milanos spårvagnstrafik är ivrig och frekvent, men också med vagnar i tjänst som Ringlinien i Göteborg skulle sukta efter.

Söndag den 11 december 2016

Det är dagen för avfärd. Vi har varit vilsna i Milano, men ändå hunnit med en del. Vi promenerar ner till den märkliga Garibaldistationen, sätter oss på ett tåg mot Bergamo och några timmar där att döda innan vi tar flyget till Kastrup.

IMG_3739

Ciao, Milano! Foto: KAI MARTIN

Tåget visar sig vara ett som stannar vid varje station, resan tar dubbelt så lång tid som med ett snabbtåg, men vi har ingen brådska.

Frestelser i Bergamo. Foto: KAI MARTIN

Väl framme i Bergamo hittar vi en möjlighet att bli av med våra väskor, vi rådfrågar om hjälp hur vi ska ta oss till den gamla staden, åker buss och den första bergbanan, promenerar genom de vackra kvarteren, tittar på utsikten och blir genast förtjust och fortsätter med nästa bergbana för ytterligare hänförelse. Utsikten är bedövande vacker och väl upp på Castello di San Vigilio.

IMG_3766

Vacker vy. Foto: KAI MARTIN

Vi är tagna. Det är så vackert och vi bestämmer att hit ska vi åter. När vi går tillbaka till bergbanan för nedfärd inser vi att vi har tid över innan planet. Vi går in på en restaurang, men backar för priserna, går tvärs över torget och blir vänligt placerade vid ett bord intill väggen med panoramafönstret en bit ifrån. Ett sällskap bryter upp och Z frågar kyparen om vi kan byta, han arrangerar det och vi får in får mat och njuter av den, utsikten, vinet och desserten. Vill sitta här i timmar och bara äta sakta med Bergamos vackra landskap som ögongodis.

IMG_3779

Sugen… på bättre utsikt. Foto: KAI MARTIN

Så tumlar vi lyckliga ut och mot bergbanan i Bergamo, nedför och sedan bussen ner till den nya staden och bussen till flygplatsen. En god tur med min älskade hustru, som nu har en dag kvar.

IMG_3784

Turen går utför. Foto: KAI MARTIN

Väl inne på den moderna flygplatsen slår Z ihjäl tiden med ett besök hos frisören, en tradition av hårklippning utomlands som hon vårdar. Sedan mot Kastrup, up, up and away.

IMG_3791

Frisyr på Bergamo flygplats. Foto: KAI MARTIN

Måndag den 12 december

Vi har fått en natt i Bagsværd. Gör på hemvägen en tur till Lyngby och vår Röda Korsbutik. Z hittar ett par Paul Smithchinos, som jag köper med någon Sandskjorta för väldigt lite pengar. Vi fortsätter mot Birkerød där vi nosat reda på några andra secondhandbutiker där jag i den stadens Röda korsbutik hittar en ursnygg, smårutig H&M-kostym i ylle, välskräddad och smart, som kostar 175 kronor. Det jag inte hittade i Milano fann jag istället i Lyngby och Birkerød.

Bilresan hem körs i mörker. Julen närmar sig och december sveper om mig, jag kämpar mot min trötthet. Men Z:s kärlek bjuder in ljuset, hennes överraskningar likaså.

Jag lever ett gott liv och jag lever gott på mina minnen.