Frölunda klarar sig inte till final

Jo, det var en bra start med 3–0 i första inledande matchen i kvartsfinalserien. Och, ja, det var ju en fin start på den andra med mål efter 14 sekunder. Men det blev ju 4–1 i SAIK:s favör i Skellefteå.

Så nu, på hemmaplan, chansen att sno hem en seger i Scandinavium med dryga 10000 på läktaren och ett saligt tryck från supportrarna.

Och det är Frölunda, som efter en trevande inledning från båda lagens sidor, som skapar ett massivt ös mot mål där Guds försyn och ett stabilt försvar med Joni Ortio som sista utpost räddar västerbottningarna.

Men det är SAIK som genom Axel Holmström gör första målet efter lite mer än sju spelade minuter. Då har Johan Gustafsson i Frölunda gjort några kvalificerade räddningar, men också agerat spretigt och tveksamt vid några tillfällen.

Det är det som gör mig bekymrad.

Jag tycker inte Frölundas målvakter håller. Johan Gustafsson fick förtroendet i finalserien förra året på grund av Lars Johanssons skada. Men det var Lars Johanssons spel i serien och i kvart- och semifinalerna som ledde laget till framgångarna, innan ljumskskadan kom som tvingade honom till bänken.

Faktum var, att hans skada var så svår att han inte hade kunnat spela om det hade blivit aktuellt. Hans medverkan i laget var helt enkelt ett spel för galleriet, som höll.

Visst, Johan Gustafsson blev en vinnande målvakt. Då. Men jag vill ändå påstå att den stora orsaken till vinsten i fjol var att SAIK:s inte hade tillräcklig backup då Markus Svensson blev skadad i första finalrundan.

Nu ser jag en målvakt i JG som hamnar för mycket på mage, som inte glider runt i sidled med uppsträckt bål och som inte är tillräckligt tät, ja ibland närmast spretig. I aggressiva situationer där han kanske släpper en retur har han inga verktyg för att komma tillbaka och rädda nästpåkomna lägen. Det är bekymmersamt.

När nu SAIK vinner med 3–2 på Frölundas hemmaplan är det orsakat dels av motståndarna stressar Frölunda högt, att Frölundas försvar begår misstag och inte orkar räkna hem eller stå emot forecheckningen. Lägg till instabilt målvaktsspel och resultatet kommer att bli att Frölunda åker på respass redan i kvarten.

Nyheten med stark forechecking från motståndarna i finalserierna är ju inget nytt. Det är så Frölunda ska besegras.

Men förra året var Lasse Johanssons spel så starkt att det räddade laget då försvaret inte orkade stå emot. I år är alltså situationen annorlunda och jag förvånas av att målvaktstränare Kristoffer Martin, som ju så småningom lyckades så framgångsrikt med Lars Johansson, inte hittat nycklar till Johan Gustafssons spel som för honom framåt.

Det kan bli avgörande för Frölundas vinna eller försvinna.

Resa med förhinder

SAMSUNG DIGITAL CAMERA

Onsdag

Egentligen började de redan innan start. Förhindren.

Men då jag klev upp i vargtimmen, groggy av trötthet, var det för att punktligt sätta mig i en bil som tog mig till Landvetter flygplats för vidare avfärd till Amsterdams dito Schiphol och därifrån till Boston.

Vi, jag och mina två vänner P&P, hade bokat resan redan tidigt i höstas med avsikten att kika på P dy:s son, som gör sitt sista år som hockeyspelande ekonomistudent på college i Plymouth, New Hampshire, två–tre timmar norr om Massachusetts största stad.

Resan med KLM går lika smärtfritt som incheckningen. Allt är klappat och klart för några dagars avkoppling. Väl ombord smörjer den holländske piloten sina resenärer med att punktligheten är fantastisk, typisk svensk, och att vi därmed kan lämna en aning tidigare än planerat. Det blir inte riktigt så, men mer beroende på flygledartornet än något annat, men… upp, upp och iväg.

Schiphol bjuder på någon timma innan Delta lyfter med oss som passagerare i ett inte helt fullt plan på Boston. P&P äter frukost på flygplatsen. Jag är mätt. Springer på en hockeykompis, en sjömanskock på väg ut på uppdrag, som jag först senare begriper att han har födelsedag denna dag.

Väl förbi alla säkerhetskontroller och på planet finns det alltså gott om utrymme att välja lediga stolar, men väl på fönsterplatsen jag väljer visar sig det sig att jag och sätet inte är helt överens och jag bligar lite avundsjukt på P&P som har var sin mittenrad och kan, nå nära på, sträcka ut för några timmars sömn. I alla fall för P dy som tajmar sin horisontalläge bättre än P dä som väcks av kabinpersonalen när luftgroparna tvingar honom i upprättläge och med säkrat bälte.

Det blir några filmer, lite bläddrande i flygmagasinet, splittrad sömn, varvat med mat och dryck.

Boston bjuder på en fantastisk inresa med öarna  skärgården som framträder vackert och kittlar min fantasi med att någon av dem måste var ”Shutter island”, ön där allt utspelar sig i gastkramande ”Patient 67”, Dennis Lehanes thriller.

Vårväder och torra gator och trottoarer lovat gott. Temperaturen är några plus och vindarna milda. Men vi vet att det ska bli ändring på det.

IMG_4124

Monsterbilen med grymmechauffören. Foto: KAI MARTIN

Vi hämtar ut en rejäl fyrhjulsdriven Ford Explorer med plats för ett kompani. P dä får förtroendet att köra, då P dy yngre inte uppdaterat sitt körkort i tid. Jag kryper upp i baksätet, som precis som på flyget är med ett säte som inte bjuder på bästa komforten.

Väderleksrapporterna lovar snöstorm av det duktigare slaget till torsdagen, onsdagen bjuder bara på ett förföriskt leende, som vi alltså alla vet är bedrägligt; men hur mycket…?

Vi tar sikte på 95:an norröver och P dä kör säkert, men med respekt för både dygnsomställning och den stora bilen. Vi missar några avfarter, siktar Mystic river med tillhörande kvarter, också förekommande i en Dennis Lehaneroman (utmärkta ”Rött regn”) innan vi med maklig fart tar oss upp mot Merrimack outlet för lite köphets. P dy och jag är intresserade och kunde nog ägnat mer tid än den rappa rundan det tog. Men P dä ägnar sig åt kontemplation i vårvädret där det sakta droppar från hustaken när snön smälter från taken.

Det blir inte mycket handlat, en Calvin Kleinskjorta och dito kalsonger. Det är allt. Jag är i och för sig på håret att köpa en mindre reskoffert, ja, alltså en orange kabinväska i retrostuk, som är så snygg. Men, tiden medger inte funderingar. Jag går ut till bilen, vi har några timmar till att göra innan vi är framme vid målet.

Vi når Manchesters västra delar innan vi förenas med 93:an norrut, passerar några mindre städer på en väg som mer och mer liknar sträckan Bollebygd–Borås samtidigt som skymningen kommer snabbt.

När vi når Plymouth är det kväll och mörkt. Kylan slår till, men är frisk. Vi kör genom den lilla universitetsstaden, förbi hockeyarenan och mot Econo Lodge, där vi ska tränga ihop oss, tre man i två kingsizesängar. P dy har jag tar en för att chauffören ska få maximum vila. Men än är det ingen rast och ro. Vi lastar innan vårt bagage, åker för att hämta E, P dy:s son, och åker för att äta middag på the Common Man Inn Spa, som hämtat från ”Twin Peaks”, en restaurang som bjuder gedigen amerikansk mat och ok öl.

IMG_4133

Stolta pantrar i Plymouth. Foto: KAI MARTIN

Innan sänggåendet tar vi en sväng om arenan, där E inte kommer spela på grund av den hjärnskakning han drabbades av i början på december. Första missen på resan. Den andra kom med besked. Den planerade matchen på torsdagen är redan inställd på grund av det annalkande snöovädret.

Hallen är intim, men flott med plats för kanske 3000. På isen kryllar det av kids som tränas i den ädla sporten. Vi blir inbjudna till universitetslagets omklädningsrum, som är spatiöst och NHL-likt; det är inte utan att jag kikar mig omkring barfota (skorna utanför) och drömmer om en liknande sits som den målvakterna har, men det får bli i nästa liv.

Så skjutsar vi hem E och åker till hotellet där planer för morgondagen skissas.

P dy föreslår att vi istället för att slå ihjäl tid i Plymouth med omnejd åker till Boston. Drive by Truckers spelar och det finns biljetter. Vårt hotell där har plats och vi bokar, fixar både rum och biljetter innan natten slår sin klubba i våra skallar.

Nej, det är inte lätt att få till en god natts sömn med dygnsomställningen. Värmeaggregatet slår på och av med kraft hela natten, med resultat att det är omväxlande för varmt respektive för kallt.

Torsdag

Vi vaknar när det ljusnar. Jag kikar försiktigt ut och, ja, natten har bjudit på rikligt med snö och mer snö faller.

Morgontoalett i gängse ordning, surfande på mobiler, uppdateringar innan vi packar ihop oss och åker för att hämta E och frukost på hans favoritställe down town Plymouth.

Snön ställer till oreda, mest på grund av att bilarna verkar sakna något så elementärt som vinter- eller dubbdäck. Med vår fyrhjulsdrivna monsterbil är det emellertid inget problem.

IMG_4136

Och snön faller… Foto: KAI MARTIN

Frukosten är på en deli med olika stationer för beställning och betalning. Det blir en modest frukost som P dy står för; bagels och chaite för mig samt en chokladmuffins. Jo, vi har kommit till sockrets förlovade rike, ett knark hart när hela den amerikanska befolkningen går på.

Så färd söderut efter ett kort farväl av E. Snön är i tilltagande och vi ställer in det eventuella skivaffärsbesöket i Manchester (enligt P dy två utmärkta butiker) för min önskan om en hockeyyaffär i Hooksett. Gps:en är inte riktigt vår bästa vän, men vi tar oss fram på oplogade vägar och åker mot målet. Väl där inser vi att butiken är stängd på grund av vädret och jag får bara kika in via entrédörren.

Vi slinker in på en Dunkin Donuts för något sött. Jag beställer försiktigtvis en helt vanlig, sockrad i och för sig, betalar häpnadsväckande 8.99 dollar för den och en Cola innan jag inser att white trashkvinnan med flera tatueringar än tänder tänker bulla upp för fest då hon viker en kartong.

Hon trodde jag beställde ett dussin!

Jag lyckas hålla hennes vilda hästar, men hon har problem att göra återbetalningen samtidigt som hon artigt ber om ursäkt, ringer några samtal och löser det (även om pengarna tar en vecka på sig att komma tillbaka).

Så vidare söderut.

Snön är intensiv, men P dä kör säkert och vi betar av miles efter miles och kommer till hotellet i Boston utan missöden.

Vi checkar in och checkar dessutom hur det står till med konserten. Det visar sig att den är inställd på grund av snöovädret, flyttad till söndag, samma lokal. Men då har vi biljetter till Boston–Montreal, en NHL-holmgång som i alla fall jag inte tänker missa.

Ut i snögloppet, mot knutpunkten Lechmere med T-bana och bussar, en knutpunkt vi kommer nyttja flitigt. Det är blött, slaskigt och vinden är ihållande. När vi ska köpa så kallad Charlie Card, reskort för tiden i staden, är kassan stängd och spärrvakten säger åt oss att köpa på nästa ställe. Vi kliver på spårvagnen och åker över Cragie Drawbridge och sedan i underjorden fram till Kenmore, nära Boston University, för en promenad längs hippa Newbury.

Men det är en station för långt och snön är intensiv, vinden likaså. Vi pulsar fram för att försöka hitta vårt mål, men har svårt med orienteringen. I samma veva ska vi försöka hitta spelstället där Drive by Truckers ska spela på söndagskvällen, bara för att P&P bestämt sig för att trots allt gå, trots att vi har biljetter till NHL-drabbningen samma afton.

Förlorade och funna i Boston. Foto: KAI MARTIN

Vi är förlorade. Kartan stämmer inte med adressen. Men vi lyckas snirkla oss fram till Newbury efter att ha passerat ett gäng ungdomar som med stor glädje spelar amerikansk fotboll i snö i parkområdet som Commonwealth Avenue famnar.

Då har hungern slagit till ungefär samtidigt som kylan börjat äta sig innanför våra kläder.

Lunchen intas på stora, men gemytliga och förmodligen trendiga Sonsie restaurant där pizza och öl blir vårt enkla val. Vi tar igen oss, planerar lite för dagen, äter de sprödbakade pizzorna, dricker vår öl och tar kanske en till, kikar från fönsterplats ut på Newburys snöklädda omgivningar, tar på oss, passerar fler stängda butiker än öppna, tar T-banan från Hynes tillbaka till Lechmere och hotellet.

Kvällen ägnas åt hockey. Biljetterna till Boston–San José är överkomliga. Vi får platser högt upp i TD Garden, men med bra utsikt. Vi är tidiga, kan ta en rundvandring och dessutom komma nära isen, ja, jag så nära ett NHL-mål jag någonsin kan komma.

KaiBoston

Så när ett NHL-mål en svensk division 4-målvakt någonsin kan komma.

Foto: PETER BIRGERSTAM

Matchen? En avslagen historia inför halvfulla läktare där målvakten Tukka Rask gör en strong insats när hans Boston vinner tämligen enkelt. Det stora är att det är nye coachen Bruce Cassidys premiär.

P dy är hungrig, har bott i kvarteren tidigare och tar sikte mot en ny Dunkin Donuts, men när en McDonalds dyker upp som en hägring längre bort bestämmer han sig för det. Jag backar. P dä likaså. Vi går till ett närliggande hotell med bar för nachos och öl, P dy ansluter efter matintaget för en öl innan läggdags.

Fredag

Kampen mot dygnsrytmen håller i sig. Jag kämpar för att inte kliva upp, men kroppen vill det starkt. Så småningom vaknar de andra och vi kan konstatera att det är en klar, men förmodligen kall dag.

Frukosten på hotellet är ok, men amerikansk, förstås. Allt på engångstallrikar, bestick och muggar likaså. En banan räddar det nyttiga och lite ananas, melon och apelsin till frukostflingorna där inga av alternativen står det andra efter i sötningsgrad.

Men… det ingår i rumspriset. Lite tacksamhet finns det, trots allt.

IMG_4170

Tack för frukosten. Foto: KAI MARTIN

Ut på gatorna, in på spårvagnen. Nu vankas lite sightseeing down town. Vi kliver av vid Boylston och med rätt adress för spelstället gå vi med raska steg för att syna lokalen.

Det blåser isande kallt och hårt, skoningslöst. Det går inte att stå vid ett övergångsställe utan att ta skydd för ett läigt gathörne.

Entrén till spelstället på Tremont street är anspråkslös, men skvallrar om något slag av klubbverksamhet, dock ingenting om banden som ska spela där.

Vi går tillbaka till Boylston, mot turistbyrån i kanten av parken Boston Common, fiskar upp en karta för Freedom trail och börjar vår vandring på isiga, illa skötta trottoarer och i strålande solsken och bitande nare.

IMG_4176

Starten på den långa promenaden. Foto: KAI MARTIN

Vi följer stråket plikttroget, upp mot Massachusetts state house, ned igen och in på Bostons gator och prång. En kvinna vi möter balanserar en take awaykopp med kaffe, drattar på arslet, men lyckas klara både muggen och sig själv då jag hjälper henne på fötter och frågar om hon är ok.

Det krävs gymnastik och spänstighet för att kliva över snövallarna som omgärdar trottoarerna, vid övergångsställena är det inte plogat mer än på gatorna och där samlas snabbt pölar av slask, djupa och krävande för skorna.

Jag har glömt handskarna i Göteborg och drar in dem i rockärmen, men efter lite irrande inser jag att det knappast är görligt i längden och vi tar paus från den röda, historiska tråden och kliver in på Primemarkt, helvetete på jorden beträffande överkonsumtion och billiga varor som några stackare producerat till nollöner. P dy jagar innersulor, vilket artar sig till en fars. Ja, det finns förvisso sulor, men dessa måste klippas rätt. När han ber om en sax uppstår en förvecklingskomedi, som drar ut på tiden till en aningen högre chef än flickorna på golvet helt sonika tar förpackningen med en sax, öppnar den och klipper till rätt mått.

Jag hittar för övrigt inga handskar. Inte heller på Gap mitt emot. Jag kliver in på angränsande Macy’s, som kastar kläder på mig, även detta i en överproduktion som förfärar mig, trots att jag vet att det görs. Jag menar, var tar alla kläder vägen som inte säljs, alla dess lyxskjortor, dito kostymer, rocker, dräkter…?

Det blir ett par vantar på rea, som ändå är en smula för dyra och vi lär oss snabbt att det mesta kostar som om dollarn är tio kronor, det är lätt att räkna ut med dagens dollarkurs på nio kronor plus den skatt som amerikanerna lägger på.

Så ut igen och jakten på Freedom trail, som vi snabbt ansluter till.

Historiska byggnader med namn som hyst Benjamin Franklin och Paul Revere fladdrar förbi. Vi är snart nere vid saluhallarna vid New Market Street, går in och låter dofterna av allehanda kök smeka in och locka våra sinnen och smaklökar.

Uteserveringarna verkar överraskade av vintern och ligger i träda med snö och kraftiga istappar som hänger som takskägg.

Newbury Comics lockar, inte med sitt serie- och bokutbud utan för skivorna. P dä och P dy är hängivna samlare och kan gå och bläddra bland vinyl och, för all del, cd i timmar. Jag är mer som P dä gällande klädbutiker och ägnar mig åt kontemplation, för att dryga ut tiden.

Men jag kommer ut med the XX:s senaste och Alabama Shakes debut.

Så ut igen och mot New England Holocaust Memorial, ett starkt frilufts monument över förintelsen, som vi aldrig borde glömma, men där mörka krafter kämpar hårt för att trivialisera.

IMG_4180

Ett minnesmonument som skakar om. Foto: KAI MARTIN

Det tar. Det biter som kylan. Gången. Texterna. Minnesorden. Namnen. Alla dödslägren.

Människan är märklig. Så också vi.

Som går över gatan, rycker i några dörrar innan vi väljer den större sportbaren Paddy O’s för att äta lunch.

Det är en rustik lokal, där kylan är påträngande och frekvensen av gäster låg. Men av den trevlige och pratglade servitören beställer jag en Boston hot dog utan någon sidorder. Jag får en rätt med korv och bröd i grunden med bönor och lite annat tjafs till. Helt ok för en lunch där en öl stabiliserar vätskeintaget.

IMG_4193

Bostonlunch. Foto: KAI MARTIN

Så ut på smala gator som tar oss till Haymarket där stånd är uppställda för försäljning av frukt och grönt. Säljarna hukar i kylan, de mest driftiga har dragit igång ett varmluftsaggregat som puttrar på diesel.

Vi smiter vidare längs vår röda tråd. Över till Little Italy där nöden slår till med kraft och jag smiter in på en större, för stunden helt tom italiensk restaurang.

Lättad för stunden fortsätter vi på Hannover street och in på Paul Revere Mall och in i Old North Curch, en kyrka med anor från 1700-talet; en välbevarad helgedom.

Vi fortsätter upp- och nedför Hull street mot North Washington Street och snirklar oss via slaskpölar och upplogad blötsnö fram till North Station för T-banan hem till hotellet.

Rast vila innan kvällens övningar.

P dy har varit föredömlig i sitt arbete med att styra upp veckan. Visst, somt har fallerat, men ikväll är det dags för rock’n’roll och det tarvar en resa västerut med stadens T-bana, inte den spårvagn vid lämnar Lechmere med, utan byte till en tunnelbana i snitt som en sliten från Stockholms underjordiska väg, gul i stället för grön och packad med folk i rusningstrafiken.

Föraren sväljer varje ankommande station i sina ”utrop”, så att vi har svårt att veta var vi ska gå av. Det blir komik i vardagen, men vi får så småningom grepp om var vi är och lämnar tåget vid Green med sikte mot Midway Café, där vi ska se punklegendarerna, Bostonbandet Real Kids, ett band som vaknat till liv trots motgångar med avlidna medlemmar.

Stället är inte öppet då vi kommer. Några musiker lastar in sina instrument, men ser mer ut som fusionmusiker än daterade punkare. Vi går till grannen Doyle’s café för middag, ett stort ställe som hämtad ur vilken amerikansk teveserie som helst. Det är packat med folk denna sena fredag eftermiddag, vi blir anvisade plats av en äldre servitris som blir vår ledsagare under kvällen och som med ett leende antar vår utmaning att dricka oss igenom ställets samtliga ölsorter med lokal anknytning.

Maten är amerikanskt utsökt, ölen likaså. När vi stinna och mätta ber att få betala tittar vår servitris besviket på oss för att vi inte alls hinkat i oss all den öl som vi i förstone lovat.

När vi kommer till Midway café, som P dy redan i Sverige betalat entré för, är musiken redan igång. Husbandet passar på att värma upp scenen i den lilla lokalen, som kanske kan ses som en motsvarighet till Kom Bar i Göteborg.

Det bjuds på rockstandars i Greatful Deads anda, väl framfört, kanske en smula sämre beträffande sången.

Kort paus. Lite omriggning på scen. Upp med ett elegant Ludwig trumset, lite stärkare…

Time to rock’n’roll.

Men inledande singer-songwritern är en hemsk historia med illa hopknåpade låtar och texter som ingenting har att berätta. Han och hans lilla kombo förstår heller inte att avsluta i tid, det blir en långdragen historia.

Men i skuggorna, på andra sidan baren gör sig Real Kids beredda. Ja, äldre, ja rundare, ja slitnare. Men väl på scen sprakar det och osar det om musiken som med lätthet flyttar mig tillbaka till tiden då punk var pop, eller om det var tvärt om.

Real Kids följs av Muck & the Mires, som utmanar Hives i slick klädsel och som med sin rock samlar ihop till pluspoäng för en strong scenshow. Trummisen är en yster varelse, som älskar varje takt hon spelar och det är sannerligen smittsamt. Finalen med franska Badass Motherfuzzers var inte roligare än namnet.

Vi är duktiga på att dricka öl, men då jag ska betala min runda begår jag det klassiska misstaget; dricksen är för påver. Jag går iväg med bartenderns sarkastiska ”Thank you” ringandes i mina öron, lämnar ölen på bordet hos vännerna och går tillbaka och gör som P dä sa, en dollar per öl i dricks och får ett handslag, rejält och uppskattande av bartenderns som växlade humör lika snabbt som Yngwie Malmsten spelar skalor.

Ute är det bitande kallt. Tunnelbanan har slutat att gå sedan en timme tillbaka. Vi letar taxi, får hjälp av bartendern att ringa, ingen kommer, men slutligen sitter vi en bil som tar oss downtown och vidare mot hotellet.

Lördag

Harvard väntar. Frukost äts och ut i slasken och grådasket. Det är bistert och trots att vi är vana vid uselt väder är det här ändå något extra, som ju allt i USA är. Vi tar bussen, som kränger sig från Lechmere mot vårt mål. Vi kliver av, möter en snöplog som ovanligt nog skottar trottoarer och promenerar in på området som ju utbildat så mycket nobelt folk.

 

933CDE53-5BF2-4D51-AA6A-964FE1BE8747

Posör i Harvard med nytt namn, designad Starbucks. Foto: KAI MARTIN

Vi går omkring på området, kikar lite förstrött, går ut igen och in på Harvards normalt sett trivsamma kvarter. P&P har siktet inställt på skivbutiker, har ställt in en app som guidar, men vi går galet.

Hittar en som inte är öppen, går åt fel håll. Tar rast på Starbucks där jag, då jag beställer en croissent plötsligt på ett obegripligt sätt får tilltalsnamnet  Albert som skrivs på muggen till min beställda varma choklad.

IMG_4247

Eldorado för skivsamlaren. Foto: KAI MARTIN

Kommer senare till Planet records, ett eldorado för skivsamlare där P&P bläddrar i den välsorterade butiken. Jag kikar lite, men fastnar för inget och så går vi ut, tillbaka till Hardvard, in i Newbury Comics lokala butik för mer skivkik innan vi tar tunnelbanan in till Boston och en tur tillbaka till hotellet.

Planen för kvällen är collegehockey. Ute i Lowell, förstad till Boston, 40 minuters bilväg, spelar  Umass Lowell River Hawks mot Massachussets. P dä kör snyggt rätt, vi parkerar, går in i hallen för att försäkra oss om biljetter som vi blivit utlovade av Umass svenske spelare Niklas Folin, Kungsbackakillen som följer i sin storebrors Christians fotspår, han som nu mer spelar i Minnesota Wilds i NHL och som jag skrev om här.

6BCCC693-A29D-45B6-A71A-666DC1E0A1BE

Prima collegehockey. Foto: KAI MARTIN

Allt är på plats och vi har tid att gå ner på stan för en bit mat. Snirklade oss i snömodden in mot centrum i den slitna staden och hittar ett stamlokus där gästerna bligar på oss, men personalen är vänligt sinnade och vi får oss till livs en lammfärsburgare som smakar utmärkt.

Tsonga center är en utmärkt arena med bra faciliteter för den hågade, men det är klart att priset för öl och popcorn på 150 svenska kronor känns en smula övermaga. Men hockeyn var det inget fel på. Rasande skickligt och en jämn match där hemmalaget stod som vinnare.

En lång dag gick mot sitt slut. Men väl vid hotellet sökte sig P&P till en närbelägen bar för en nattfösare medan jag föste mig i säng på egen hand.

Söndag

Vi kravlar oss ur bingen hyfsat tidigt. Planen är att efter frukost ska vi återuppta den tappade tråden, det vill säga fortsätta där vi avslutade vid hörnet av North Washington Street och Commercial Street, tar sikte på Charleston Bridge, skamfilad och anrik som spänner över Bostons norra hamn och mot Charlestown. Bron är gallerförsedd, det vill säga bråddjupt ner ser vi vattnet och det suger i magen på den svindelkänslige, det vill säga P dy och jag. Men vi tar oss över, sneddar genom parken John Howard Mall, så som den röda tråden bjuder. Vi går vidare till och in i St Mary’s Church och det är inte utan att jag tänkte på Boston Globes grävargrupp Spotlight och dess avslöjande 2002 av pedofilpräster, utmärkt skildrat i filmen ”Spotlight”.

Snabbt ut igen innan andakten ska ta över verksamheten, vandrandes vidare i snöslasket uppför Winthrop Street och Winthrop Square, upp mot Bunker Hill monument, den väldiga obelisken – rest 1843 – på kullen som minner om starten 1775 för den amerikanska frihetskampen som då gav bjöds på en svidande förlust men slutligen gav nationen sitt oberoende 4 juli 1776.

Vi vandrar åter, ned mot Boston National Historical Park, kliver in i USS Constitution Museum för ett toalettbesök och vidare in mot staden.

Innan bron stannar vi för en fika… nja, P&P tar en, jag avstår fortfarande mätt efter frukost. Så över bron, in mot stan. Nära ligger Boston Garden, som vi ska besöka senare för matchen mellan Boston och Montreal, hatmötet som fyller arenans nära 17500 platser.

Men först iväg till det kittlande Isabella Stewart Gardner muséet med spårvagn från North Station.

P dy har varit där förtjust och är fascinerad och förtjust då han berättar om historien bakom byggnaden, kvinnan som förlorar sitt barn och med sin man åker till Europa på en konstodyssé, köper föremål i parti och minut och när maken dör låter bygga ett hus som rymmer alla föremål.

Det är en fantastisk byggnad och, ja, jag blir också fascinerad och förtjust, samtidigt som det svindlar över vilka ekonomiska tillgångar Isabella Stewart Gardner måste ha haft.

B569588F-9575-4527-B540-C0E2B8E79033

Fascinerande… Foto: KAI MARTIN

Vi dröjer oss kvar där. Vandra våningar upp och våningar ner. Stannar framför en och annan Zorn-tavla, han var frekvent gäst hos Stewart Gardner, och hade nog sin skäl, både kommersiella och vänskapliga.

Så går vi ut i snöyran. Väntar på spårvagnen in mot staden, kliver på och åker genom ett Boston i grå vinterdräkt.

Planen är att hinna med Little Italy och en bättre italienare för middag innan vi tar oss till matchen i Boston Garden.

På vägen till hotellet tar vi en avstickare till ett större köpcentrum alldeles i närheten. De flesta butiker finns där, men inget har de som lockar. Jag blir trött på utbudet, på för mycket kläder som hänger alldeles för trångt och känns alldeles för dyra med tanke på hur de presenteras.

Rast vila. Så…

Via Haymarket tar vi oss in i Little Italy och kliver i princip in på första bästa, ett draperi efter entrédörren håller kylan stången, vi stampar av oss snön, får ett bord av en ointresserad, blasé hovmästare och dyker snart in i den hastigt överlämnade menyn.

Vi bestämmer oss för förrätt och huvudrätt samt vin. Beställer olika, men delar förtjänstfullt och vänskapligt på de rikligt portionerade entréerna och låter oss smaka av huvudrätter och vin. Vi tittar på klockan, dividerar om vi kan gå till Boston Garden, jag hävdar att vi hinner, men blir nedröstad, men lyckas trumfa igenom att vi tidsmässigt fixar kaffe och dessert.

Mätta och nöjda går vi ut i Bostonkvällens fuktiga, snöblöta kyla, vänder åter mot T-banan vid Haymarket och mot North Central och mot arenan. Det går på ett kick.

Väl inne har vi platser högst upp, sämre än vid torsdagsmatchen, men ändå med god blick nedmota rinken.

Det märks att det är en annan match än den avslagna mot San José. Första slagsmålet kommer snart och tempot är högt uppdrivet. Jag har turen att få se två förstklassiga målvakter i Tukka Rask och Carey Price, där den förstnämnda står för kvällens insatser och slutligen får hålla nollan mot Prices fyra insläppta, vilket föranleder publiken att häckla antagonisten i motståndarmålet. I tredje perioden ylar den ”Caaaaarey”, som en siren.

Återigen gör Boston mål på sitt patenterade sätt, ett hårt drivet, plötsligt pass genom centrallinjen och direktskott.

P&P smiter efter första pausen. Drive by Truckers väntar, den uppskjutna konserten blir verklighet, men jag passar. Jag har dels inte råd att gå och se båda, hockeybiljetterna var ju som sagt inte billiga, och dels vill jag se den här matchen.

Det blir en underhållande tillställning, ett slagsmål till, tätt och intensivt och rasande vackert målvaktsspel, denna gång främst från Tukka Rask med sin bred basställning och snygga positionering.

Jag lämnar inte Boston Garden ensam, men vandrar ändå mol allena i publikströmningen mot spårvagnen till Lechmere. Men… något krångel har det blivit. En olycka, som gör att vagnarna står still några stationer därifrån. Väntan, utan vidare information, blir till 40 minuter innan jag lite trött, frusen och förvånad kan kliva på för transport till hotellet för den sista natten i Boston.

Måndag

Vi delar på oss för att tillfredsställa våra olika intressen dess de sista timmarna innan hemfärden, som i och för sig är hotad på grund av de kraftiga vindarna och en ny annalkande storm.

Z har tappat sina på en marknad i Berlin inköpta, gröna handskar. Jag har satt mig att hitta något liknande och tar mig mot fashionabla Newbury Street, där jag googlat mig till att det ligger en handsbutik.

Virrig av syd och norr när jag kommer upp ur T-banan tar det en stund innan jag navigerar rätt, blir, förstås, nödig och räddas av Wendy’s på Boylston i höjd med Copley Square.

IMG_4299

Ett kallt Copley Square. Foto: KAI MARTIN

Irrar så ned mot den uppgivna adressen på Newsbury men lyckas inte hitta den. Slasken tränger igenom mina kängor, som ändå var preparerade för väta och kyla, men som nu allt mer börjat ge upp för sälta och slask.

Hittar till Goorin Bros hattbutik, provar hattar, frågar om handskbutiken, som de två expediterna inte känner till. Köper en snygg blå hatt, som jag får snyggt inslagen för färden till Europa och under tiden tar en av expediterna reda på var affären med handskar kan ligga och kommer med det nedslående svaret att de slagit igen för några månader sedan, orsakat av värdens ökade hyror.

Inga handskar.

Jag promenerar ned mot centrum längs Boylstons stora aveny. In på Marchalls, ett varuhus i outletklass. Letar handskar. Hittar inga. Provar skor, provar byxor, provar skjortor. Köper ett par Levis för 200 kronor. Går ut.

IMG_4300

Plaggprovning. Foto: KAI MARTIN

Går vidare in mot centrum och i höjd med Boston Public Garden slår nödigheten till med full kraft. Snobbiga hotellet Four Seasons räddar mig, men jag tvingas gå igenom foajé och matsal späckat med påtagligt rika lunchgäster för att rädda mig från inkontinensens hotande katastrof.

Lättad ut på gatorna igen. Solen lyser bedrägligt blek, men vindarna skvallrar om den kalla verkligheten.

Förirrar mig in i China Town, köper godis till dottern, piskas av iskalla vindar, förvånas över en kostymklädd, elegant herre som utan synbar påverkan trotsar både slask och vind under en hastig promenad, kommer till Macys, letar handskar, hittar inga, köper manchesterjeans till den äldste sonen (som han sen inte vill ha) och ser att tiden är ute.

Dags för avfärd för avfärd.

Vi samlas i foajén nästan exakt på den tid vi sa. Checkar ut och hämtar bilen, åker till flygplatsen med goda förhoppningar om att de internationella flighterna ska ges ok till att flyga.

Lämnar bilen, tar shutteln till incheckning för hemresan, kliver lätt igenom säkerhetskontrollen och har några timmar på flygplatsen att slå ihjäl. Inleder med sen lunch och öl, tar en öl till och fönstershoppar sedan tiden fram mot avresan.

IMG_4307

Bye, Boston, bye. Foto: KAI MARTIN

Tack och adjö, Boston. Piloten tar oss genom kraftiga kastbyar som rister i planet. Vi är på väg. Med alla förhinder bakom oss.

Nu lämnar kingen in

Så kom beskedet som jag grunnat på skulle komma. Ja, kanske redan förra året efter den missade titeln om SM-guldet, den andra chansen för Daniel Andersson med Villa.

Samtidigt förstår jag 35-åringen. Säsongen 2016/17 var som klippt och skuren för att laget skulle nypa en av platserna i SM-finalen, men respass i semin mot Bollnäs släckte de förhoppningarna och Villa får fortsätta drömma om ett SM guld i – snar – framtid.

Men nu kom alltså avskedsbrevet, som postades på Villas hemsida; Daniel Andersson är trött, hans kropp värker, han längtar efter vila, men framför allt, han vill vara hemma med sina barn, han vill vara en god far, en familjemedlem som finns tillgänglig och som inte tvingas resa bort för matcher eller ned på träningarna i bandyns tjänst.

760

Bandykingen slutar glida in. Foto: JAN WIRIDÉN

Han lämnar med högt buret huvud, det huvud som varit fyllt av spelförståelse och -fantasi. Daniel Andersson är lätt en av Sveriges främste och, förstås som alla idrottsmän och -kvinnor, en vinnarskalle av rang. Men aldrig sämre än att han, om än sammanbitet, kunde möta pressen efter en svidande förlust.

Nu slipper han det. Nu kan han gå hem till familjen, finnas för den och vårda den som vilken svenssonsk Andersson som helst.

Ja, jag hade förmånen att, i min hastigt iklädda roll som bandyreporter för GT mellan 2011 och 2013, möta honom ett flertal gånger. Det är en sympatisk fyr, som alltid var tillgänglig och som var lätt att intervjua. Vi kunde skratta ihop, men också ta på allvaret när så krävdes; en ömsesidig respekt och när jag slutade på GT fick jag innerligt värmande ord från honom, som min kollega Sten Jutéus hade hämtat in. Det gick in i hjärtat.

Jo, bandy blev min sport och det omfamnandet jag fick av sporten grundades mycket på Villas, IFK Kungälv, Gais och IFK Vänersborgs öppenhet. Framför allt i Lidköping möttes jag av en sällan skådad generositet, även om spelarna inte alltid var förtjusta i det jag skrev, men det var ju heller inte min poäng; goda relationer, ja, men att inte kunna kritisera fanns liksom inte på kartan.

Daniel Andersson var definitivt en av dem som öppnade dörrarna. Det blev som sagt mängder med matcher som jag bevakade och större och mindre intervjuer som jag gjorde med denne lirare.

Han fick sitt SM-guld, men inte med Villa, det lag som kom att tillhöra Nässjösonens hjärta. Efter tre säsonger med Villa stack han till Edsbyn 2005–2006 och belönades där med SM-guld. Några VM-guld hann han också med, så sent som i år. Jag skrev då till honom och gratulerade med hopp om att han också skulle få fira säsongsavslutningen med ett SM-guld. Det blev inte så, nu får han nöja sig med att lyfta guldklimparna hemma; stor sak det.

Tack, Daniel!

Lång tids färd mot föreställning

När jag i mitten av december blev kallad var det, som det heter, ett erbjudande jag inte kunde tacka nej till.

Att tjäna som marknadsassistent för nystartade Teater Bauer, makarna Erik Ståhlbergs och Josephine Bauers projekt som de driver tillsammans med en drös rutinerade teaterfolk.

Det hela tog sin start i början på januari.

Snart satt jag i marknadsmöten med entusiastiska, kunniga människor och lika snabbt hamnade jag in i teaterns, närmast innersta, kärna med kollationering och textnötning.

Men, tiden var knapp.

Från min början till premiär handlade det om två månader för att sälja in inte bara den, redan på papperet, fantastiska revyn ”Vanligt folk” utan också en teater som ingen kände till på en spelplats där teater inte spelats.

TB1

Delar av en förhoppningsfull ensemble. fr v Lars Magnus Larsson, Jill Ung, Erik Ståhlberg och Josephine Bauer. Foto: KAI MARTIN

Nej, ingen lätt uppgift och motståndet var från start tufft. Att få in artiklar i tidningar, väcka mina (forna) kollegors intresse för något som egentligen borde vara givet för den nyfikens nöjes- eller kulturredaktören var lättar sagt än gjort; oavsett om det handlade om radio, teve eller press.

Ja, jo, jag är ju en rookie på detta. Har liksom aldrig suttit på den sidan bordet innan. Men jag hoppas innerligt att mitt intresse för nytt varit större än det jag mötte.

Jag önskar att jag kunde säga att det är deras misstag, för det är det. Men samtidigt så missar både teatern möjliga intressenter och läsarna/lyssnarna/tittarna information om sådant som faktiskt skulle kunna intressera.

Vi annonserade, skådespelarna repade, nötte texter, författare Håkan Johnsson skrev om, Erik Ståhlberg, som inte bara regisserade utan också skulle spela strök och ändrade.

Revyn ”Vanligt folk” var en sten i rullning men också stadd i ständig förändring.

Det är en rörelse som jag naturligtvis veta om i den kulturella processen, inte minst som musiker. Men om jag tror att jag varit nära teaterns själ har jag aldrig varit en del av den; det har varit en ynnest och en förmån att få den inblicken.

TB2

Du är välkommen… repetitionsbilder med Lasse Dahlquistsångarna i bakgrunden och

Lars Magnus Larsson längst fram. Foto: KAI MARTIN

Marknadsavdelningen affischerade och delade ut flygblad. Vi förhandlade med annonskontor om utrymmen till ett bra pris i tidningar, ringde och mejlade nöjes- och kulturavdelningar, lyckades få utrymme i Göteborgdirekt, gästa Stefan Livhs förmiddagsprogram i P4 Göteborg, komma på besök i Radio 88 Partille där Stefan Garyd satt som programledare. Min gamla tidning GT meddelade att den inte längre skriver om lokalt nöje, om det inte handlar om något större; så kan det gå på några få år.

GP kom på slutet. En hallå där med Erik Ståhlberg och en finfin recension.

Facebook har gnuggats med föreställningen inför premiären den 3 mars.

Men hur säljer man biljetter till en publik som inte vet om att föreställningen finns, inte heller teatern och knappast var Brewhouse arena ligger…?

Ett tufft uppdrag.

Och samtidigt sliter skådespelarna med sitt och jag växer i min beundran.

Riksteatern bjuder in till sina utbudsdagar i Helsingborg (4-5 februari) och Borås (25–26 februari).

Det är ju en försmak om vad som komma skall. Inte bara en peepshow för att väcka intresse hos hugade intressenter och arrangörer utan också vilket gensvar de scener som spelas upp ska väcka.

TB3

Väcker fniss, skapar skratt. Foto: KAI MARTIN

Jag är ju part i målet, hade redan på kollationeringen fnissat åt texterna som Viktoria Folkesson, Lars Magnus Larsson, Kim Lantz, Josephine Bauer, Jill Ung och Erik Ståhlberg läste upp (Anneli Abrahamssons insatser kom in senare). Men jag var aldrig orolig då jag var med i Helsingborg, en helg där jag kastades mellan min svärfars begravning och skådespelarförhoppningar i en bister skånsk stad på norra västkusten.

Men på plats inför garvade teatermänniskor och luttrade arrangörer på Helsingborgs vackra och suggestiva stadsteater sätts allt ljus på de fyra skådespelarna Erik Ståhlberg, Viktoria Folkesson, Josephine Bauer och Lars Magnus Larsson.

Jo, de gör en manusläsning, men levandegör två scener ur ”Vanligt folk” med sådan kraft och humor och salongen vänds ut och in av mullrande skratt.

350 personer som alltså ser utsnitt av olika hågade, som vill sälja in just sitt.

När vi återvänder till vårt bord där vi ska marknadsföra teatern och revyn kommer det vid första paus en hoper människor och det fylls på. Skåne och Blekinge samt delar av Småland är intresserade av ”Vanligt folk” och det smakar gott i munnen.

Jag förstår dem. Efter att ha suttit med på inläsningarna och följt innötandet av texter och sånger, så väcks fortfarande munterhet och skratt från min sida. Ja, det är i växande.

Det är med en känsla av eufori, ”Vanligt folk” roar och når ut, lockar och engagerar.

I Borås blir gensvaret lika stort.

Men hur lockar vi…? Hur att nå publiken? Sälja biljetter?

Samtal och möten följs av samtal och marknadsmöten. Idéer lanserar, annonser görs ut och bokas. Små filmer görs för att locka Facebookläsarna. Kampanjer skissas. Planer utformas. En del skrotas, annat förfinas.

Men allt är mot klockan. De knappt två månader som var kvar till premiär då jag började är nu snöpta till veckor i krympande.

Ensemblen jobbar  mot deadline och oron börjar som tics, irriterande och kliande.

TB5

Freudiansk romans med Erik Stålhberg. Foto: KAI MARTIN

Jag reser bort, föreställningen går in ett slags meditativ träda med sportlovet; som för att hålla andan, sortera tankar, samla krafter, få ny luft, syre sätta blodet och ta sikte mot premiären som bara är två veckor bort.

Mitt i detta drabbas jag av en förkylningsliknande influensa med hosta, som retar och river i bröst och sinne. Jag är inte mycket till hjälp på plats, sitter hemma och jobbar och lobbar för att skapa uppmärksamhet.

Mina kollegor i press och media är lama fåglar, som inte ens med väl ansat material låter sig matas med nyheterna om Teater Bauer.

Jag är förvånad. Här startar en ny teater i Göteborg av professionella skådespelare, som har en idé, en längtan, en vision. På hemsidan står det bland annat:

Vi är en teater i rörelse; ett resande centrum för teaterkonst, humanism och levande samhällsdebatt, och vi vill stärka förutsättningarna för teaterkonsten att vara en dynamisk del i samhällsbygget.

Men draghjälpen, som absolut inte är självklar, från media uteblir.

Sista veckan innan premiär. Oron sitter som feber i kroppen på ensemblen, som ändå var och en för sig driver sina göromål, sina agerande, sina prestationer mot mål.

Vi har sålt dåligt. Ingen vill hymla med det. Men krökta ryggar behöver rätas. Det är snart premiär.

Jag sitter in på tisdag, den långa dagen med repetitioner från bittida till sent. Lasse Dahlquistsångarna, friska, engagerade och härliga körmedlemmar, är på plats för att sjunga med i ett av numren på scen. Det är kaos och mål och riktning på samma gång.

Någon skådespelare suckar och viskar i mungipan att det här aldrig kommer att gå. En annan ler för att släta över stressen samtidigt som hen mumlar manus maniskt för att få in varje rad. Någon pusslar ihop sitt livsschema med barn och andra jobb för att göra sitt yttersta, famlar med texten och flackar med blicken. En annan ändrar om och om igen i sin text.

Flackande blickar, himlande ögon… men också fokus, mot akt och mening. Skruven drivs in i bygget; det blir stabilt.

Med kort varsel, bara några veckor till godo då den påtänkte tackade för sig, hoppar kapellmästare Per Johansson in, en strong arrangör och pianist som klippt och skuren för jobbet. Med hans orkestermedlemmar – Ossian Ward, trummor och akustisk gitarr, Viktor Lundin, kontrabas, och Niklas Robertsson, klarinett, sax och flöjt – blir musiken ett helande kitt, ett livselixir som berikar och pumpar in blod och syre i hårt ansatta skådespelarkroppar.

TB4

Orkester i fokus. Foto: KAI MARTIN

Ludde Falks scenprojektioner och ljusdesign går från kittlande fantasi till strålande verklighet. Scenkostymerna, som Frida Carlsson inhandlat och kreerat ger tyngd och fnitter och gestaltningen och för varje plagg växer skådespelarna in i sina roller och sin sceniska trygghet. Till det Lars Carlssons väl balanserade smink och peruker, polisonger och mustascher som ska av och på.

Koreografen Peter Svenzon har tryggt och säker instruerat ensemblen steg som lever och växer för varje fotnedsättning. Håkan Johnsson sitter med och följer sitt manus, sina filmade ”reklaminslag” och journalfilmer samt sina melodier, noterar och ändrar, påpekar och rättar med ödmjuk men driven hand, nu när Erik Ståhlberg är klämd mellan uppdraget som skådespelare och regissör.

I rummet på Brewhouse arena växer ljud och ljus med försiktiga öron och blick av Therese Larsson och Martin Jönsson.

Från tisdagens osäkerhet till onsdagens publikrep; två dagar som skillnad mellan mulet och soligt väder. Jag sitter som sufflör, stöttar när de så behövs, men låter framför allt skådespelarna andas in sina misstag och andas ut sin egen rytm och rätta sig själva. Det går bra. Det här blir bra.

Jag säger det till ensemblen efteråt. För att jag menar det. En klapp på ryggen, utdelning av styrkande råg och berömmande av orkestern som berikar föreställningen på ett så elegant sätt att jag häpnar.

TB7

Teater Bauer – för alla små och stora barn. Foto: KAI MARTIN

Torsdag, genrep för blott en handfull människor. Ensemblem ryser inför detta faktum, men knyter nävarna och fokuserar. Skratten blir få, responsen ekar märkligt tom; oron sprider sig, inte helt adekvat men befogad. Bär detta eller brister det…?

Erik Ståhlberg brinner, sitter med manus och stryker strängt, ändrar in i det sista.

Så fullt uppblommad feber på premiären. Min förkylning är nu stadd i rethosta. Inte smittande sedan några dagar. Men att  sitta med hosta som sufflör är inte så käckt, men måste göras.

Det provisoriska backstage är ett myller av kaos och känslor. En gigantisk skål fylld med smågodis pockar på uppmärksamheten för de nervösa. Rösterna värms upp, instrumenten stäms, rastlösheten sätts in.

Z och jag är publikvärdar, ska lotsa in de inbjudna till bubbel och de som köpt biljetter till salongen. Platser är reserverade där det så har krävts, jag är ett irrbloss på plats över allt och ingenstans, kittlas av premiärnerver trots att min roll är modest och med vetskapen om att ensemblen har en klåda som inte kommer släppa förrän applådtacken klingat ut och då är det dags för självkritik mellan blomsterkvastar och ryggdunkar; en balansakt för varje konstnär värd aktning.

Det blir en hisnande premiär där skratten ekar spontant och starkt för att bekräfta materialet i både text, sång och framförande.

Det här professionella underhållare som kan sitt scenspråk, som vet att bjuda upp till show, dans, allvar och skratt i en väl balanserad akt med mersmak.

I skarpt läge är de briljanta:

Lars Magnus Larsson bär föreställningen med sin texter med ansvar och humor för att lägga till de sånger han sjunger med glödande hjärta. Viktoria Folkesson smeker sensuellt, retar och kittlar i sin uppfordrande roll. Jill Ung briljerar med tajming och en utstrålning man kan äta med sked utan att bli mätt. Anneli Abrahamssons Bullmannen är den grå i strålkastarljuset som blixtrar med rollens utanförskap. Pondus och auktoritet står Kim Lantz för med sina syrliga texter hämtade från GP och Peter Hjörnes hjärna. Så Erik Ståhlberg och Josephine Bauer, som står med sitt skötebarn och strålar, som insuper scenen, berusas av den utan att tappa fattningen och njuter av närvaron med denna balansakt mellan humor, fniss, allvar och fullständig galenskap… Det kanske behövs som producenter av detta deras projekt.

TB6

Jill Ung – en comédienne med tajming och strålande utstrålning. Foto: KAI MARTIN

I eftermiddag är det sista föreställningen innan den läggs i malpåse inför turnén i höst i Västra Götalandsregionen, Skåne och Blekinge.

Ribban sattes högt och, nej, så många föreställningar som teatern hoppas på uppnåddes aldrig. Synd, mycket synd. För göteborgarna hade mått bra av att roas av Teater Bauers ”Vanligt folk”. Och Teater Bauer utmanar teatrarna i Göteborg. Tar hand om  ett kunnande från etablerade artister, som strålar på scen och bjuder på både själ, hjärta, svärta och smärta till rungande skratt.

Nu får ensemblen tröstas av att det konstnärliga målet nåddes med råge, när det kommersiella på kort sikt inte gjorde så, och ta sikte på en turné i höst som ska frodas i den skånska myllan.

TB8

Final för Teater Bauer… för den här gången. Foto: KAI MARTIN

Så det är med tillförsikt jag ser ”Vanligt folk” från insidan och ut. Min beundran för den engagerade ensemblen, det kunnande som bjuds från scen och salong, är stort.

Tack Erik Ståhlberg, Josephine Bauer, Viktoria Folkesson, Lars Magnus Larsson, Jill Ung, Kim Lantz, Anneli Abrahamsson, Per Johansson med orkester, Ludde Falk, Therese Larsson, Martin Jönsson, Frida Carlsson, Lars Carlsson, Peter Svenzon och Håkan Johnsson … ni har gjort mina dagar!

Aldrig för ont för smicker

När ryggen krånglar och smärtan går från ländryggen ned mot vänster skinka och gärna också gör sig påmind i höften på samma sida… ja, då är det vila från hockeyn som gäller och det smärtar ju det också.

Nu är det kanske inte så konstigt att ryggen fick sig en kyss. Det var kanske förklarligt, men inte försvarligt att spela hockey fredag, lördag, söndag och måndag, då inkluderat två tuffa cupmatcher just lör- och söndag. Som om det inte räckte med det satt jag i bil t/r Gbg–Malmö för att jag helt enkelt inte ville missa Eggstone som så ljuvt förenades med Malmö symfoniker i en av de två konserter på lördagkvällen som jag hade biljetter till.

Nej, det är inte så käckt att sitta ned med en krum kropp, som behövde annan avslappning.

Och, nej, det är inte så käckt att utmana ödet med den där morgonhockeyn måndag morgon bara för att det har gått så bra större delen av säsongen.

Jag är ju inte 59 år längre.

IMG_3945

Still going strong. Foto: ANDREAS THENG

Men… det är ju så kul då det är kul och det är kul allt som oftast, även då det går emot.

Kroppen och knoppen hänger hyfsat med och när jag dessutom letar upp arrangörerna för cupen och deras Facebooksida hittar jag beröm, som jag slickar i mig samtidigt som jag placerar det på väl valda delar av kropp och själ för bot, bättring och helande.

Kai Martin – måhända är han tunnhårig, men för sin ålder är han verkligen inte tunn på isen. Imponerande när man ser en kille på 60 jordsnurr täcka målet på ett så föredömligt sätt. Får för mig att han, åtminstone tekniskt, fortfarande blir bättre och spelar förvånansvärt ”modernt”. Imponerande, helt enkelt!
Utan att ljuga satt en ”gammal” 35-årig målvakt i sekket och tänkte ”det där kan jag ta till mig” vid flertalet ggr.

Jag hamnade alltså bland tre nominerade, varav det två andra var tre respektive fem år yngre än jag. Den yngste även han målvakt och en strong sådan. Det var också han som vann priset, inte konstigt då hans lag också var med och vann cupen.

Nu går ryktet om att jag lägger handskarna på hyllan, men det är en sanning med modifikation; jag slutar på isen med IK Raid, laget jag tjänat i 18 säsonger. Men jag kommer fortsätta med morgonhockeyn och annan motionshockey, som kan ge inhopp i restauranghockeyn på tisdag eller med Frölunda oldtimers.

Har IK Raid behov av mina tjänster kan jag tänka mig att hoppa in, men träna sena torsdagar och söndagskvällar… nej, tack, det räcker.

Min utrustning är ny, skaffade nya benskydd i höstas och nytt kombinat samt mask, handskar inhandlades i Kanada. Jag pallar några säsonger till och gillar att rädda, men blir fortfarande förbannad då jag tvingas släppa in mål. Jag tror det är en god egenskap…

Så nu på lördag, då IK Raid fyller 60 år, ja, då ska Kai Martin, 60 år, stå på isen då veteranerna möter nuvarande lag. Svårt att hålla sig undan, helt enkelt. Som på isen.

Syntdrömmar i uppfyllelse

När Kai Martin & Stick! spelade i Landskrona den 20 november 1982 var det en speciell spelning. Ja, det tenderar ju alla gig med bandet att vara, men den här i synnerhet.

Av tre skäl:

  1. Vi spelade inte med fullt manskap. Saxofonisten Gomer Explensch fick inte ledigt från sitt jobb som ljusmästare på Göteborgs stadsteater. Vi spelade alltså väldigt märkligt med en man kort och inte vem som helst, utan gruppens kanske mest betydelsefulla scenpersonlighet och definitivt den längste.
  2. Framför oss på spelningen fanns Landskronas samlade skinheadelit, som bildade en vilt, kängsparkande mur mellan oss och den övriga publiken.
  3. Anna Öberg fanns i publiken och gillade med stora öron och ögon det hon såg.

Senare kom hon nämnd i punkt tre att flytta till Göteborg i i all väsentlighet bli en del av Göteborgs musikliv i kretsarna kring den första och andra generationens punkare.

Hon var med och bildade band och ingick där i gruppen Ladomir, en syntorkester men med trummis och cellist i sättningen. Gruppen gjorde några singlar och marscherade mot en allt större publik efter starten i Helsingborg 1983 och flyttade, som sagt till Göteborg. När bandet la ner 1988 var det nog inte med någon förhoppning att återuppstå, men så skedde med en spelning på Musikens hus 2007 och ett debutalbum, 26 år efter starten.

Det kunde ha räckt med det.

Civila karriärer, ansvar för barn, allt det där, fanns ju.

Men också drömmar och allt mer värkande konstnärlighet som var tvungen att komma ut.

Anna Öberg hade värkt färdigt när jag gick ett telefonsamtal i höstas med en undran om jag kunde komma och sjunga på en av hennes låtar.

Hon hade helt enkelt kontaktat en av Göteborgs finaste och bästa producenter, Charles Storm, som naturligtvis inte kunde tacka nej till denna syntifierade djupdykning, en genre han kan bättre än de flesta.

För syntmusiken har inte lämnat Anna Öberg och med preproducerade låtar under armen gick hon till Charles Storm, som la över dem i sin hårddisk och börjar jobba.

Det var alltså där någonstans jag kom in. Som en av tre körsångare – Kire sångare från Ladomir är en, Krånne en annan – på en låt där hon haft mig i tankarna.

Smickrande.

Jag cyklade över denna, vad jag minns ljuva och soliga, höstdag. Blev introducerad till låten, gjorde min insats, fick ett tack och sa hej och på återhörande.

Nu är jag inviterad att gästa henne då hon stolt håller sin release ikväll på Truckstop Alaska, en spelning som går av stapeln en halvtimme innan midnatt.

Igår var jag med på repetitionen, satte min insats och fick skivan.

Den lyssnar jag på nu. En fränt svängig platta med tung syntmusik av en låtskrivare, artist och sångare som varit hängiven sitt uppdrag.

Det låter tufft och innerligt på samma gång och det är med stolthet jag är med på denna hennes imponerande solodebut.

Min insats är modest och jag med bristande kunnande över att klara av att ladda ner texter i min minnesbank fixar det här.

Varför…?

Därför att det var svårt att tacka nej till att sjunga ”Yeah”!

Anna&Kai

I studion. Snart på scen.

Hotet mot Göteborgs kulturkalas

Med EM-festen, den grandiosa invigningen och Göteborgskalaset 2006 som varade parallellt med friidrotten på Ullevi gick också Göteborgskalaset i graven. Sörjd kanske av få, men inte utan att likt en fågel Fenix återuppstå som Göteborgs kulturkalas 2007.

Lite mindre, färre dagar och mindre bôs, definitivt med en tydligare linje och balans i underhållning.

SAMSUNG DIGITAL CAMERA

Maya Hirasawa på Götaplatsen 2009 under Kulturkalaset. Foto: KAI MARTIN

Det har varit ett självspelande piano, i stort sett sedan då. Självklart har det krävts sina man och kvinnor för att få det oljade maskineriet att fortsätta fungera och det är ingen liten apparat i form av logistik och att hålla budget.

Men så har skett. År ut och år in. På stora som mindre scener.

Nu kommer Göteborgs kulturkalas att drastiskt förändras och det kan skada Göteborgs turistnäring.

Varför…?

Vad jag har förstått så har politikerna i kommunen tittat på två evenemang och gjort en illa byggd kalkyl och sämre matematik.

Göteborgs kulturkalas – som håller budget – mot Julstaden – som inte gör det.

Ur ett helikopterperspektiv kan det tyckas enkelt. Lyft några miljoner från Kulturkalasets budget och putta in den summan i Julstaden, som har behov av ekonomiskt tillskott.

Men det blir en dominoeffekt som politikerna inte har räknat med.

För med med drygt ett par miljoner mindre skadar det utbudet och möjligheterna med exakt samma summa.

Beslutet är fattat sedan några veckor tillbaka. Men det har varit varsel om det redan innan årskiftet, så som jag har uppfattat det.

Göteborgs kulturkalas går från ett tiotal scener till tre – Götaplatsen, Bältesspännarparken och Barnens kulturkalas.

Tre scener, alltså.

Det som tidigare har varit kalasets nav, Kungstorget, där alla matbodar av tradition finns blir inget.

Jo, matbodarna kan få finnas kvar, men vill de som hyr dessa sköta en verksamhet utan underhållningen från de scener som funnits där…? Knappast.

Packhusplatsen, som varit något av ett Mecka för dansbandspubliken, försvinner som festplats. Detta som varit ett av Sveriges största samlingsplatser för de danslystna och som i sin tur skapat hotellnätter.

Den publiken har redan börjat knorra i mejlkorgar och via telefon.

Att evenemanget går från aktiviteter tisdag till och med söndag till att starta en dag senare, är inget större bekymmer.

Men den givna skatteåterbäringen som kommunens invånare fått i augusti blir de blåsta på, precis som Göteborg förlorar intäkter i form av förlorade turister – inte bara för i år utan framgent. Det rimmar illa med turiststaden Göteborg och byggen av fler hotell.

Dessutom… 2021 firar Göteborg 400. Med ett snöpt Kulturkalas åren innan kan den festen komma att bli en torftig historia. För ett allt sämre Kulturkalas genomfört på ett bristfälligt politiskt beslut baserad på usel insikt och ekonomiskt hantering gagnar inte ett jubileum, lika liten som det gynnar turistnäringen.