”Stolarna” står när allt faller

Teater

STOLARNA

De sista entusaisterna. Annika Nordin och Ingvar Örner i ”Stolarna” kämpar med en pjäs i kulturell skymning. Foto: PETER LLOYD

Att försöka kreera, var en skapande människa, detta onådens år 2020 är en gärning på gränsen till förtvivlan. Hopp släcks, för att tändas och brutalt släckas igen. Fråga Teater Trixter, den intima, fristående teatern som i år firar 30 år, men som fått fira med smolk i glasen och stukade föreställningar.

Som nu senast ”Stolarna”, Eugène Ionescos absurda pjäs, som i Vera Berzaks regi fick se sin premiär inställd, flyttad och slutligen avklarad för att nu packas ned från och med söndag.

Absurdismen, den filosofiska termen inom existentialismen, hänvisar till det absurda i människans tendens att sträva och leta, som det står i programmet, ”efter värde och mening i livet, trots att livet i sig är fritt från både värde, mening och syfte”. Filosofi med andra världskrigets fatala händelser som dov klangbotten. Så också i ”Stolarna”.

Paret, det åldrade, (Annika Nordin, hustrun, och Ingvar Örner, mannen) är fast i livets slentrian, kan varandra utan och innan, men väljer de väl invanda dansstegen i livets tango; repetitioner av minnen, ältandet som glädjeämnen.

De både aktörerna kliver snyggt ur sina roller som entrévärdar för att då mörkret släcks, Billie Holidays musik klingar ut, förvandlas till de äldre paret med hedern, gracen och sinnena i skört behåll.

Hon upprepar sin stolthet över maken, över att han egentligen kunde ha varit chefsbefäl, chefsmonark, chefs-vadsomhelst istället för en position han nu har. Där bildas en paradox, ett motsatsförhållande mellan förhoppningar, ofullbordade krav och krass verklighet som löper som den spinnande röda tråden genom pjäsen.

Vi ser in i en dystopisk framtid i ”Stolarna”. Paris är i ruiner, knappt ens det, bara visorna minner om staden. På ön där paret bor passerar båtarna långsamt förbi i kapp med det strömmande vattnet.

Mannen ska hålla en föreläsning, oklart om vad, där hans ställning ska få glans. Uppmuntrad av hustrun i den där paradoxala stoltheten ska han tala, men genom en talare som ska lägga de ord rätt som mannen inte själv klarar av.

Det blir ett slags duell mellan man och hustru inför händelsen, där de imaginära gästerna kommer, potentater och än mer högt uppsatta, för varje tom stol som ställs fram.

Ingvar Örner och Annika Nordin spelar pingpong, träffsäkert, med replikerna. Ser de gäster som ingen annan ser, är höviska och devota, uppfordrande och lättstötta samt dito -stressade ju större publiktillströmningen blir.

Det är en och en halvtimmes stegrande, just absurd, dramatik med dessa de sista entusiasterna, som står när allt faller. Men som inte kan spela för tomma lokaler. Absurt inom absurdismen.

Stolarna

Teater Trixter, spelas till och med söndag 22 november. Resterande föreställningar 2020 är inställda.

Av: Eugène Ionesco.

Regi: Vera Berzak.

På scen: Annika Nordin och Ingvar Örner.

Koreografi: Freï von Fräähsen.

Scenografi och kostym: Ger Olde Moonikhof.

Ljus och ljud: Miranda Seiborg Wikström.

Teknik och sufflering: Anders Macken.

Istället för förståelse förvirring

Permformance

YOUR BODY ISN’T YOU

Förvirring. Föreställningen ”Your body isn’t you” väcker mer frågor än förklaringar. Foto: GUSASTAVO PERILLO NOGUEIRA

Cinnober, Masthuggsterrassen

Ibland är uppsättningar mer utmanande än andra. För intellektet, för hjärnan, för intrycken eller bara för dagen. Att hamna i Adas teaters samarbete med Kassandra Productions performance ”Your body isn’t just you”, en tillställning på en knapp timme, bjuder upp till tankeverksamhet. Men vad blir resultatet…?

Jag tvingas läsa i programbladet för att försöka rama in det hela. För att få något att både förhålla mig till och hålla mig i. För här snurrar det.

”I vårt arbete har vi inspirerats av den mikrobiologiska världen som numera har vetenskapligt belägg för påståendet Your body isn’t just you. Härtill feministiska teorier om ‘entanglement’, sammanflätning och skulptören Giacomettis arbete.”

Jo. Ja.

Vi möts av nutid. Överdrivet hygienkrav där skor tas av för att händer, fötter, armar, armhålor, dekolletage, skinkor… ja, allt ska spritas. I något slags ritual blir det startskottet till en föreställning som blandar dans med repliker i Nonno Nordqvists mörktonade scenografi och Jonas Franke-Bloms bitvis rytmiskt dunkande ljudlandskap.

Men jag hamnar någonstans på ett demensboende i mötet med leken på en förskola. Galenskap granne med barnslighet, gäll förtvivlan med fnitter parat med en klåda som för mig till drogmissbrukares ticks hand i hand med desperata skratt.

Istället för förståelse förvirring, alltså. Så ramas allt in vid en final med Leonard Cohens ”Anthem” med refrängen ”Ring the bells (ring the bells) that still can ring/Forget your perfect offering/There is a crack in everything (there is a crack in everything)/That’s how the light gets in”. Skorna tas på och jag blir inte klokare av det.

ADAS TEATER & KASSANDRA PRODUCTION

Your body isn’t just you (premiär 26/10. Spelas också 27 och 28/10 samt 1,2 och 3/11

Idé, manus och medverkan: Fia Adlers Sandblad och Annika B Lewis

Scenografi och kostym: Nonno Nordqvist

Dramaturg: Samuel Ek

Dramaturgisk rådgivning: Anne Hübertz Brekne

Ljuddesign: Jonas Franke-Blom

Ljusdesign: Christofer W Fogelberg

Primadonna med stora gester och hjärta

Show

DEN SISTA PRIMADONNAN

!!!

Trivs i strålkastarljuset. Carl-Ewerth gör med sin ”Den sista primadonnan” en odyssé genom sitt liv. Foto: KAI MARTIN

Maj12, Kungstens industriområde

Bäst: Lidelsen

Sämst: De tappade replikerna.

Fråga: Blev det inte en lite snöplig final…?

I den gamla orgelfabriken i Kungsten håller Maj12 en levande scen som, som så många andra, lever hukande under pandemin. Så fint då med framträdande lite så där i skymundan. För att på samma gång inte glömma bort en suktande publik och bjuda upp till musik och underhållning.

Så med Carl-Ewert i strålkastarljuset och den ivrige Lars Sundqvist som ackompanjetör blir det en föreställning om den förstnämndes liv berättat till musik.

Det är en fantastisk resa från den frireligösa uppväxten i Värmland till längtan efter glamour, spotlight och ett liv som en musikal. Han har stolt gjort denna resa, inpräntat sin Zarah Leander, sin Edith Piaf, kan sina chansoner och kabaretrullande r, är noga med diktionen och vibrator som tävlar med teatralisk mimik.

I ”Den sista primadonnan” öppnas ridån för en revy som tar åskådaren genom Carl-Ewerths sena 40-tal via 50- talet och det frigörande 60-talet fram till nu och en allt annat än grånande primadonna. En färd som gett skavsår tillsammans med insikter. Men där längtan efter att få vara den han vill vara har varit större än någon plågoande någonsin kunnat ge.

I all sin enkelhet är det en stor liten föreställning med klädbyten, anekdoter och ett pärlband av sånger. Men tempot är lite för rappt. Både sånger och repliker skyndas på i en fart som hade mått bra av att vara mer vilsam. Där varje story borde fått andas – både för eftertanke och skratt. I sin iver glöms repliker – och sånger – av.

Men samtidigt är scennärvaron, glädjen i att synas, förlåtande. Här finns en historia som måste berättas. Fint så.

Den sista primadonnan

Om och med Carl-Ewerth
Piano: Lars Sundqvist
Manus: Dan Ying/Carl Ewerth
Regi: Sonja Gube

Mirakel på is

Det pratas om olika tekniker på is för hockeymålvakter. Som butterfly och old school. Det pratas sällan eller aldrig om no school. Jag tillhör den sistnämnda kategorin. Visst, jag gick i hockeyskola i 70-talets början där Charlie, målvakt i hårtsatsande och storsponsrade Göteborgslaget Vasa HC, var coach/lärare. Det var där jag hade min nyinköpta Jofa-klubba, en sådan som Christer Abrahamsson spelade med, och som var inhandlad på Meeths sportavdelningen med hjälp av mamma. Den klubba som halkade ur sitt läge och hamnade i den öppna båsdörren precis när ismaskinen kom. Jag grät när det hände. Vad Charlie lärde mig som målvakt minns jag inte, men den händelsen kommer jag ihåg. Under några ispass i Mölndal, när jag var så dålig att jag inte borde ha fått spela, kördes någon form av målvaktsträning. Men vad minns jag inte. När jag i tvåan på gymnasiet kom till MPHC och fick forne målvaktstränaren Sven Erik Rönnfors såg han väl någon potential i mig, upptog mig i juniorlaget och gav mig tips i mitt spel. Där, någonstans, formades jag ju som målvakt, fick spela seriespel som senare blev a-laget och en säsong i gamla division 2, möten med slocknade stjärnor som Ulf Sterner (som fortfarande var fruktansvärt bra men lika galen som hela sin karriär).

På is 1968. På Näckens is i Änggårdsbergen. Foto. ROBERT LÖWEN-ÅBERG

Jag fortsatte mitt spelande. Gick från MPHC, när de la ner efter säsongen 79/80, till Tynnered genom just coach Rönnfors, som blivit tränare för juniorlaget. När det laget la ned verksamheten lagom till säsongen 1983/84 gick jag över till Chalmers Blue McRangers. Där träffade jag förre Bäcken-målvakten Mats Moberg, som blev min kollega 1985. Han var drillad och var, naturligtvis en otroligt bra målvakt, alldeles för bra för division 4, där vi höll till. Men förena studier på Chalmers med elitspel passade inte honom. Genom honom förbättrade jag mitt spel, fortsatte idogt och höll på med laget fram till säsongen 1991/92 då jag la av 35 år gammal.

Fallstudie. 1985 och drygt tio år senare vid comebacken.

Det blev sedan spel en gång per år när Chalmers Blue McRangers ordnade möten mot sina oldboys, där jag nu alltså ingick. Men det fick räcka så. Till några år senare när jag blev ombedd av GT att skriva för en bilaga och då i ämnet vad hockey kostar för pojklag, nytt respektive begagnat. Jag adderade en text om en vacker bok om Hockeys Hall of Fame och en krönika, där jag skrev att jag drömde om att börja spela hockey igen. Tidningen publicedes på en lördag. Måndag morgon ringde det. Ronald Boisen, marknadsförare hos Frölunda, presenterade sig och sa ”Vi tänkte att vi skulle förverkliga dina drömmar”. Det som lät som ett skämt var verklighet, men på en mer modest nivå. Frölunda ordnade sponsorhockey varannan vecka vid lunchtid. Företagen som sponsrade Frölunda bjöds på chans till is och lunch. De behövde en målvakt. Jag tackade ja.

Efter något år var suget efter riktig hockey så kraftigt att jag, uppmuntrad av min hustru, ringde runt till ett gäng division 4-lag i Göteborg och fick ett postitivt svar efter åttonde samtalet; jag var välkommen till IK Raid och kom till min första träningen, uppenbarligen lite sent. I omklädningsrummet var det redan fullt och när en spelare fick se mig utbrast han ”Åh, kolla! Ett såll!”. Jag var med i laget från 1999 till 2017, medverkade i min sista match som 61-åring när jag hoppade in i januari 2018 för att bidra till en vinst mot Fotskäl i division 4 Göteborg B.

Hockeyposör genom 2000-talets början.

Jag spelar fortfarande. Envetet och enträget, alltid med en ambition att vinna, även om det handlar om tvåmål, och att bli bättre. Fåfängt, jag vet. Jag blir ju äldre och stelare.

Nu kör jag med Uppbackarna, en kamratgäng som spelat sedan 1969 på fredagar, och som jag kom med strax efter millennieskiftet. Spelet där har utökats från fredagsmornar till också måndag samt senare tis- och torsdagar. Jag nöjer mig med vardagarnas första och sista pass. Men har lagt till spel med Kungälv oldtimers på tisdagskvällar och Frölunda oldtimers på onsdagskvällar. Det är intensivt, högt tempo måndagar, tisdgara och onsdagar. Men fredagar håller mer moderat fart med flera äldre spelare plus 70.

Som målvakt genom dekaderna, från 60-talet via 70-, 80-, 90-, 00- och 10-talen har jag sett stilar komma och gå. Från Honkens stående och slidande till Henrik Lundqvists explosiva spelstil till hans arvtagare. För så är det, spelet utvecklas i takt med tiden, teknikerna och utrustningarnas förfinande.

Så jag…? Jo, när jag startade om med seriespel 1999 var jag fortfarande en en oskolad old schoolmålvakt, så att säga. Med spel hos Frölunda sponsorhockey fick jag möjligheten att köpa loss Håkan Algotssons gamla benskydd, ett kombinat (det vill säga bröst- och armskydd) samt byxor. Mina gamla skridskor, som jag införskaffat fanns kvar sedan mitten av 80-talet. Den vita Cooperstöten och en rödblå Koho-plocken tillsammans med Jofas goliehjälm med galler likaså. Någon klubba som hängt med. Jag klarade mig. Men en bit efter millennieskiftet hade jag genom kontakter införskaffat Heaton benskydd, svartvita, och Heaton plock- och stöt, svart/blå. Jag klev delvis in i en ny era. Men först när jag lyckades, återigen genom kontakter, införvärva liknande Koho-skydd som Jean-Sébastien Giguère hade 2003 när han spelade för Anaheim i Stanley Cup-finalen 2003 hände något. Jag utvecklade något slags butterflyspel efter eget huvud och genom att titta på målvakter som då spelade i Frölunda, elitserien över lag och i de landskamper jag såg flitigt. Spelstilen passade bättre kroppen och jag blev mer följsam. Jo, jag fick en och annan skada, som utänjt ledband i vänster knä 2002 och höger ljumske som från att blivit sträckt hösten 2003 när jag spelade drömspel till att helt gå av i februari 2004. Men med sjukgymnastik kom jag tillbaka, starkare än innan och ivrig att fortsätta spela.

Men målvaktsträning…? Nej. Jag är uppvuxen med spelare som inte begriper hur man bäst värmer en målvakt: mjuka skott upprepande i plocken respektive stöten för att sedan göra samma med höger och vänster benskydd. Metodiskt, effektivt. Istället är det som om spelarna måste bevisa att de kan sätta skotta nära stolpen eller strax under ribban. Gärna så hårt det går. Helt meningslöst, om du frågar mig.

2012 kom jag tillbaka från semestern och presenterade en idé till min chef på GT-sporten som han nappade på. Jag skulle köra målvaktsträning med elitlag och göra intervjuer med målvakter i de fem största lagsporterna: fotboll, handboll, innebandy, bandy och ishockey; det blev BK Häcken, Sävehof damer Pixbo damer, Villa Lidköping och, förstås, Frölunda Indians.

Hos de sistnämnda stod då slovaken Július Hudáček, vänsterhänt som jag, och danske Patrick Galbraith, som jag fick kampera med under målvaktstränaren Jonas Forsberg. Jag fick mig en duvning med Sebastian Collberg och kanadensaren Doug Lynch med, om än blygsamma, NHL-meriter. Det kändes i benen, som ju också var ansatta av nervositet. Men jag lyckades göra en sådan där fenomenal plockning från ett skott av Lynch som väckte jubel.

Året efter var det Kristoffer Martin, Damkronornas Kim Martins storebror, som tagit över som målvaktstränare i Frölunda. Då hade också Roger Rönnberg axlat ansvaret som tränare för Frölundas A-lag; poster de båda har än i dag. Klart jag var tvungen att köra ett pass med målvakterna Lars Johansson och Linus Fernström tillsammans med deras coach.

Långsamt och metodiskt gick vi igenom programmet, där omdömet från Kristoffer Martin var att jag nog mest spelade som Tommy Söderström, det vill säga med något slags 90-talsstuk. Nja, säger jag. Men vem är jag att se mitt spel utifrån. Reportaget kan ses här, för det filmades.

https://www.expressen.se/tv/nyheter/gt/gts-kai-martin-tranar-med-frolunda/

Men sedan har det varit slut med målvaktsduvningarna från dugliga tränare. Till nu. I somras körde jag ju ett recreation hockey camp, som det så vackert heter på hockeyspråk. Där fanns Oscar Forell, som målvaktstränare, som tillsammans med skridskocoachen Andreas Larsson och Pierre Johnsson, före detta defensiv back i Frölunda, stod för hockeyteknik. Det blev hårdkörande under några dagar och väldigt roligt.

Fokus. Full fart under sommarlägret. Foto: MIKAEL AXELSSON

Så när det var över hade jag laddat på med bra energi och gick in i säsongen med kraft, mod och kunnande. Något som höll i sig ett tag, innan trollen började djävlas med mig, som ju hjärnspöken plägar göra.

Redan innan sommaren hade min vän Lasse pratat om att tussa ihop mig med Peter Andersson, Trötter kallad. En av Sveriges främsta målvaktstränare. Han dök också upp på träningslägret i somras och körde skiten ur oss sista dagen av tre då vi, de sex målvakterna, redan var utsketna. Nyttigt.

Men jag skulle alltså få specialundervisning av denne målvaktscoach som ansvarat för Frölundas juniormålvakter, J20-kronorna och verkat i över 24 länder i så aparta platser som Turkiet och Nya Zeeland.

Tiden rann, som den gör, iväg och jag trodde nog att det inte skulle bli av. Men så fyller jag år (blygsamma 64) och veckan efter är det arrangerat. Jag ombeds att boka in mig för två och en halv timma tisdag morgon. På is 10.00. Det låter ju som ett monsterpass. Men utmaningen antas. När jag kommer dit med Lasse är det till en tom hall. Jag ska alltså vara ensam med Trötter och Lasse, som ska agera hjälptränare.

På med skydden, uppvärmning på is och sedan lite skridskoövningar som jag får för balansens skull, men också för att de också ska användas i spel.

Actionmannen. Peter Andersson och vännen Lasse kör hårt med mig.

Foto: TOMMY HOLL

Trötter är pedagog. Han förklarar att han inte vill göra om mig, men ge mig lite knep och knåp i min ambition att fortsätta spela och vara bra. Han tittar på min utgångsposition, utgår från den och korrigerar; klubban fram, handskar fram, bålen lätt framåtlutad. Övningar nöts, tålamod, skott i handskarna, vinklar, ned mot stolparna. Jag är för ivrig, förstås, och min motorik spårar ur när det hettar till. Men jag är ensam på isen, Trötter gnuggar på och så gör jag. Han frågar om mina kvaliteter, som jag ser det, lyssnar och frågar sedan om det är något som jag vet att jag behöver hjälp med. Det är ju förstås rätt mycket, men jag vet att spelat bakom mål, att följa det, är något som mankerar. Jag chansar för mycket. Så vi avslutar passet med det, metodiskt och noggrant. Mjölksyran har fyllt benen. Det är dags att avsluta och jag ska bära med mig ledorden Acceptera, Analysera, Agera. Det vill säga gå vidare, men lära mig att det som hänt och utgå från det.

Jag premieras för mina insatser och tilldelas en blå t-tröja med de Tre kronorna på och är väldigt stolt. Vilken present jag fått: både träning och tröja!

Som ett diplom. Peter Andersson förärar mig en t-tröja. Foto: TOMMY HOLL

På kvällen har jag tackat ja till att spela med Kungälv Oldtimers. Kanske inte så väl övertänkt, men samtidigt… jag vill ju utmana mina kunskaper. Svarta är ett lag med fart och mycket verktyg i sin hockeylåda. Jag ställs på prov, försöker tänkta på mina nya kunskaper, men tröttheten slår till med kraft och jag kroknar med 20 minuter kvar. Jag släpper misstagen snabbt efter, men är samtidigt lite trött på att ständigt lämnas alltför ensam mot motståndarna som kör kattens lek med råttan lite för ofta. Ändå, det är en lek. Jag måste landa i det och jag är 64 inte 24. Kvällen efter går jag med stumma ben på isen med Frölunda Oldtimers. Scenariot upprepar sig och mitt spel böljar från kvalitet till brist på fokus. Hockeyveckan avslutas med ett femte ispass med Uppbackarna på fredag morgon och jag spelar bra, men så är ju också tempot lägre.

Samtidigt är det ju så, att det är svårt att jobba in nya lärdomar i en kropp som med reptilhjärnan påslagen fortfarande har i minnet hur hockey spelades på 60-, 70- , 80-, 90-, 00- och 10-talen. Det är ju faktiskt 2020 nu.

Dov och mörk ”Nationen”

Teater:

NATIONEN

Mörk reflektion. Backa Teaters uppsättningen ”Nationen” är lång men uppslukande. Här med Doreen Ndagire och Nemanja Stojanović. Foto: OLA KJELBYE

Eric de Vroedts pjäs ”Nationen” har i Backa Teaters grandiosa – och långa – uppsättning snyggt fått sitt fundament i Göteborgsleran med Muteborg, byggprojekt, segregation och polarisering.

Den 11-årige Ismaël försvinner spårlöst. Polisen söker, men snart skapas misstankar mot polisen själv. Anklagelser böljar fram och tillbaka samtidigt som den politiska debatten om staden i staden, det trygga Safe City, går stormig och i politisk oenighet. Mor och fosterföräldrar söker efter pojken. På sociala medier driver youtubern the Bear (Kristina Issa) upp en hetsjakt på den skyldige eller de som häftas med skuld; det ska visa sig vara en grannlaga uppgift för the Bear, som snappar upp rykten och gör dem till sanningar med klickfestens hastighet.

”Nationen” gräver mörka hål i sökandet efter ett barn. Samtidigt så är det dova reflektioner av ett samhälle där polariseringen är total, där samförståndet får stå tillbaka för narcissismen, där solidaritet och omtanke snabbt stryks bort för egenintressen. Ett mörkt och dystert anslag, alltså. Men inte utan revor av humor som öppnar ljus för publiken – och pjäsen – att lapa i sig.

Ja, det här är en omfattande uppsättning som sträcker sig över fyra timmar och fyrtio minuter. Men låt er inte avskräckas. Tiden flyger iväg.

I Beate Gårdelers regi har uppsättningen blivit ett tv-drama i sex avsnitt fördelat i tre akter med två pauser. Jag, som oftast inte är någon större vän av projicerad teater ser en pjäs som jag sugs in i. I ”Nationen” är ingen utan skuld, men vem som bär ansvaret för Ismaëls försvinnande nystas in i en härva av intriger. Det är skickligt med en effektivt rörlig scenografi som omfattar allt från spårvagnar, polisstationer, vardagsrum, sovrum och tv-studio.

Sinnrik scenografi. Anna Heymowskas scenografi omfamnar mycket i ”Nationen”. Foto: OLA KJELBYE

Scenerna skiftar som just klipp från en sekvens från en annan i en tv-produktion. Det skapar både dynamik och tempo ackompanjerad av den explosiva musiken från Backa Teaters musiker. Där ingår Kristina Issa, som så att säga jobbar dubbelt. Mest tydlig är, förstås, hennes roll som den allseende the Bear, youtubern och influencern som hon gör diaboliskt fräsande med ett rapliknande förhållningssätt till replikerna. Otäckt bra.

Owe Wolf porträtterar lysande den socialdemokratiske politikern Wolf som självgod är den stora utmanaren av Safe City-projektet lett av högerpolitikern Kristina Johannesson (Emelie Strömberg) som låter sig omfamnas som en godhetsapostel. Men allt är bedrägligt. Wolfs karaktär bryts ned av anklagelser av sexuell natur (jag vill inte avslöja vilka) och Johannesson konfronteras för sina avsikter. Till det polisens misslyckande, stadens kollaps, mamman Mariam Traoré Ahmedović (Doreen Ndagire) som sörjer men också oroas över både försvinnandet av pojken och om öppnandet av hennes vinbar ska bli av. Så Damir Ahmedović (förtjänstfullt och starkt spelad av Nemanja Stojanović), den 17-årige brodern till Ismaël. Han som puerilt slukar sin muslimska tro, som skapar avstånd till nära, men också ett slags ledarskap i förorten.

Jo, det är en intensiv väv av förvecklingar i ”Nationen” som sätter både ensemblen och publiken på prov. Efter utmaningen går det bara att ge med beröm godkänt

NATIONEN (premiär 23 oktober) på Backa Teater

Av: Eric de Vroedt (översättning Andreas Boonstrar) med premiär 21 oktober på Backa Teater.

Regi: Beata Gårdeler.

Scenografi/kostym: Anna Heymowska.

Kompositörer/musiker: Anders Blad, Daniel Ekborg, Mats Nahlin, Bo Stenholm och Kristina Issa.

Filmfotograf: Andrea Grettve.

Mask: Josefin Ekerås.

Ljus: Anna Wemmert.

Ljud: Niclas Ericsson, Simeon Hillert och Jonas Redig.

Video: Tomas Heyman.

Med: Adam Sheik Abdullah, Adel Darwish, Eric Ericson, Ylva Gallon, Eleftheria Gerefoka, Kristina Issa, Gunilla Johansson Gyllenspetz, Rasmus Lindgren, Doreen Ndagire, Babi Nokrach, Ylva Olaison, Ramtin Parvaneh, Ulf Rönnerstrand, Johan Stavring, Nemanja Stojanović, Emelie Strömberg, Kjell Wilhelmsen och Ove Wolf.

Närvarande apokalyptisk stämning

Teater:

BARNEN

Göteborgs Dramatiska Teater

Starkt drama. Lucy Kirkwoods ”Barnen” görs intensiv och svidande nära i Göteborg Dramatiska Teaters uppsättning med Erik Åkerlind, Mia Eriksson och Hanna Ullerstam i huvudrollerna. Foto: PER LARSSON

Som ett eko av kärnkraftshaveriet i Fukushima 2011 när en tsunami fick all säkerhet att rämna drabbar ”Barnen”. Lucy Kirkwoods hyllade pjäs, som hade premiär 2016, landar i ett tiotal år efter en kärnkaftolycka vid den brittiska kusten. Paret Hazel och Robin lever ett stilla liv utan de utflugna barnen. En gång medarbetare på kärnkraftverket lever de i olyckans skugga, den ständigt närvarande, men som de två sällan talar om. Redan i pjäsens inledning rubbas den bedrägliga idyllen när Rose, en före detta kollega, kommer på ett oväntat besök.

Lucy Kirkwood vrider och vänder på relationerna, låter triangeldramat spela fullt ut i ett rappt manus (utmärkt översatt av Kerstin Gustafsson). Scenrummet – kök/vardagsrum/hall – med två ingångar bjuder på öppningar och scenvändningar. Ofta stilla, men emellanåt sker skiften med ett tungt artilleri. ”Barnen” är fulländad dramatik som bottnar i allvar, svärta, sorg, reflektion och humor. Texten är en spinnande motor som emellanåt gasar och far iväg, men aldrig på irrvägar, aldrig för att förlora kontrollen.

Skådespelarna Mia Eriksson (Hazel), Erik Åkerlind (Robin) och Hanna Ullerstam litar på texten, låter tystnaden tala och replikerna vila. Det skapar en dialog som är närvarande, intensiv och verklig. Som åskådare är man i rummet, bjuds in till sällskapet utan att störa, skakas om, berörs och roas, för att skakas om igen.

Regissör Mattias Nordkvist har förtroende för både manus och för sin ensemble. Det gör att ”Barnen” bottnar, att dynamiken i berättelsen får en puls och att historien aldrig blir given; till det har den alltför snygga vändningar.

I denna pandemins krampaktiga år fungerar pjäsen dessutom som en oväntad spegel av nuet. Hur vi isolerar oss från en pockande verklighet, som helst inte ska rubba ens det mest bedrägliga lugn. Som om det som händer egentligen inte sker.

Barnen, Göteborgs Dramatiska Teater, premiär 16 oktober. Spelas t o m 6 december

Manus: Lucy Kirkwood

Översättning: Kerstin Gustafsson

Regi: Mattias Nordkvist 

På scen: Hanna Ullerstam, Erik Åkerlind, Mia Eriksson

Scenografi: Richard Andersson

Ljus och snickerier: Nicklas Jörgner

Ljuddesign: Ludvig Sjöstrand

Kostym och rekvisita: Fianna Robijn

Upp och ned, uppåt framåt på isen

Knappt hade den intensiva, försenade Stanley Cup-drabbningen mellan Tampa och Dallas klingat ut, för Floridalaget till ljuva toner, gällande Texasteamet till dov sordin, förrän det var dags för nästa turbulens.

Jag har sett många tomma blickar hos sportsmän genom åren. Som hos dem i just Dallas när spelarnas uppoffringar, täckande av skott, mål, räddningar, tacklingar, helt enkelt inte räcker till. När förmågan inte står i paritet till förhoppningarna och drömmarna.

Anton Chubodin klappar om Stanley Cupvinnaren och landsmannen Andrej Vasilevskij

Dessa drabbningar när det bara finns vinnare och förlorare. När allt är ställt på sin spets, i en final, med prestige och närheten till framgång frammanar drömmar till verklighet, som efter några tuffa matcher klingar ut till spruckna, kraschade, solkiga loserblickar. På samma gång som jag skulle önskat vara i Tampas segerrusiga omklädningsrum efter att de slagit Dallas skulle jag efteråt velat sitta bredvid Anton Chudobin, Dallamålvakten som fick chansen då Ben Bishop blev skadad, tog den och stod på huvudet under så många gånger på vägen till den fatala finalen. Ja, den som inleddes med att han gjorde en sådan där galen match med osannolika räddningar och gav sitt lag 1–0 i den inledande matchserien. Ett sådant spel som ger sitt lag energi att just orka vinna. Men problemet var att Tampa var starkare genom hela finalserien, inte bara i mötet mot Dallas utan i de dess förinnan. De nötte ned motståndet och släckte Dallasspelarnas blick en efter en där det gick mot sitt sorgliga öde.

Men… ingen blick har varit tommare än den hos Henrik Lundqvist efter nyår, i de matcher där han gång på gång blev placerade på bänken – oavsett om Igor Sjestiorkin och Alexander Georgiev spelade. En på gränsen till mobbningssituation för att tråka ut den målvakt som betytt så mycket för laget under 15 år.

Han har ju velat fortsätta. Är en extremt solidarisk lagkamrat och högt presterande keeper, som ställer höga krav på sig själv, medspelarna och laget och som ständigt är villig att utmana sina motståndare. Han som spelat med få klubbar, på elitnivå endast Frölunda och just Rangers, var på väg ut på det kanske inte snyggaste viset.

Klart att hans ögon slocknade då. Men så kom pandemin. NHL sköts upp för att slutligen landa i ett annorlunda slutspel med spel i Edmonton och Toronto. New York Rangers fick chansen att kvala in, men blev utslaget. Henke spelade när Igor Sjestiorkin var skadad. Gjorde okej ifrån sig, men New York-laget var totalt sett långt ifrån att göra det omöjliga. Men han fick göra sina, skulle det visa sig, sista matcher med laget i sitt hjärta.

Nu kom beskedet i natt: Henrik Lundqvist går till Washington. Som 38-årig veterankeeper ska han backa upp löftet, ryssen Ilja Samsonov. Lagets tidigare målvaktsstjärna Braden Holtby, som ju vann Stanley cup 2018, går till Vancouver där i sin tur svenske Jacob Markström får Calgary som ny klubb.

Blicken och förhoppningarna har kommit tillbaka för Henrik Lundqvist. Han som var i Dallas situation 2014, då Rangers pulvriserades av Los Angeles Kings i Stanley Cup-finalen där motståndarna gick – för – hårt åt just Lundqvist, kan återigen få chansen att nå sina drömmars mål. Att efter SM-. VM- och OS-guld också bärga hem den åtråvärda Stanley Cupbucklan.

Ger inte upp. Foto: MIKAEL AXELSSON

Från min horisont har jag aldrig sett min egen slocknade blick, men känt den. Jag, snart 64 år, tappar inte tron på bra spel från min egen sida. Ställer krav på mig själv att spela väl och drömmer om räddningar jag kanske inte är kapabel till. Så har sommaren dansat fram med spel en gång i veckan, ett hockeycamp i juli och sedan då säsongen rullade igång ett stabilt spel. Oavsett om jag spelat morgonhockey med Uppbackarna, med nystartade Kings and Queens för seriespel i en recreation hockeyliga i Göteborg, eller med Frölundas eller Kungälvs veteraner. Det har känts oförskämt bra.

Men… för några veckor sedan. Ja, mitt upp i spel där jag den inledande timmen spelade som i trans upp i Kungälv mot Svartas så skickliga spelare och tog snudd på allt plötsligt får se både mitt lags (Röda) och mitt spel falla som ett korthus och jag släpper in fler mål än vad jag förtjänar samtidigt som ett gäng lirare tar semester i mittzon utan att vilja jobba hem.

Det går troll i mitt spel och de lag jag spelar med. Den där tomheten i blicken biter sig fast, känslan av hopplöshet samtidigt som jag ställs, allt för ofta, ensam i min uppgift att rädda puckar; det jag älskar.

Så har det nu fortsatt. För många mål har trillat in bakom en som hatar att förlora, men än mer hatar att förlora på grund av dåligt spel.

Men så igår, den där revan som uppstår i mörkret och släpper in ljus. Den som Henrik Lundqvist nu fått och som ingjutit mod i hans fortsatta målvaktsspel. En sketen fredag morgon i Marconihallen, tvåmål, de eviga matcherna, en envig som Stanley Cup i Infernot, som man aldrig slutar att spela. Jag inleder lite skralt och opiggt för att komma igång, fokusera och rädda för att rädda igen och igen och igen.

Jag tror att jag till och med log efteråt, för jag är för gammal för att ge upp. Men framför allt, jag vill fortfarande vara bra och vill gärna vara omgiven av spelare som hjälper mig med det så att vi tillsammans hjälper varandra att vinna. Nu är det bara att fortsätta spelet i Infernoligan, för spel med förhoppningar, drömmar och, emellanåt besvikelser.

”Biomusik” 40 år – vägen mot ett album

1980 var ett omtumlande år. Kai Martin & Stick! sloknade inte i sin ambition att ut- och invecklas. Skakade av sig rådande trender, rastlöst, för att öppna hjärtat för nya intryck för att göra avtryck. Hösten 1979 hade hela bandet, omtumlat, sett Simple Minds på Errols. En spelning som öppnade sinnena på samma sätt som XTC, Pere Ubu, Devo och Ultravox gjort. Vi lyssnade på allt och alla, lät oss inte begränsas i vår vilja till att skapa.

I februari 1980 var vi nere i Lundaton för att spela in vår andra singel – ”Måndag måndag”/”Slav i vår tid” – med Henrik Venant som producent. Det var också på hans skivbolag Heartwork som skivan skulle komma att släppas. Samtidigt låg Klas Lunding i startgroparna med sitt Stranded, dit vi blev inviterade för att medverka på samlingsalbumet ”Popjob”. Vi gjorde inspelningarna – ”Spel” och ”Telefon” – i Ljudspåret på Nobelgatan i Lunden i Göteborg under tidig sommar. Vi njöt av studions möjligheter. Hade på kort tid tagit steg framåt efter att först gjort ett snabbjobb med Bengan Blomgren som tekniker – sex och en halv timme inklusive mix – för debutsingeln ”Binder min tid”/”Jag dansar inte”/”(Försent) aldrig försent” i Nacksvings mobila studio nere i Västra Nordstan, mars 1979. Någon månad senare var vi inviterade till Sveriges radios studio 12 på Delsjövägen i Göteborg för liveinspelning till programmet ”Utspel” (sändes på Valborgsmässoafton 1979). Vi blev mer och mer bekväma på både scen och i studio.

1980 var alltså Heartwork intresserat av oss, precis som Stranded. Dessutom lockade Nacksving, där vi också satt i ett möte som gränsade till ett förhör. Men Silence records, Näved, Koppom visade också intresse.

En ruskvädersdag i april åker vi i två bilar upp till Arvika för en uppvisningsspelning. Rasta-Kaj, Gomer Explensch och Peter Bryx åker i VW-lastbilen som vi fått låna av Rangreklam. Ronny Jotten, Tony Vibrato och jag i en hyrbil, VW Polo, hyrd från Wagnefors. De drog in ett blötoväder med snöblandat regn och i Tingstadstunneln drog jag på mig bilbältet (det var inte lag på det då) där jag satt i baksätet. Tony Vibrato vid ratten. Ronny Jotten underhållande bredvid. E6 norröver mot Uddevalla för att sedan gena genom Dalsland upp mot Arvika via Årjäng.

Men strax efter Ucklum intensifieras ovädret. Den kurviga, gamla E6:an är plötsligen opålitlig. Sommardäcken tappar greppet kort efter att vi passerat en mindre slänt, bilen kränger vilt fram och tillbaka innan Tony Vibrato helt förlorar kontrollen över fordonet, som voltar ned i ett dike.

Tystnaden slår ekande mot oss. Vi hämtar andan. Frågar varandra om vi är ok. Tar oss ur bilen. Då ser jag två bilar i möte som, precis som vi, förlorar väggreppet i halkan. Frontalkollision mellan en mot norr åkande och en på väg söder ut. Min tanke är ”Åh, nej! Ska jag behöva slafsa med blod här…” med vetskapen om att en avgörande showcasespelning väntade i Arvika några timmar bort.

Lyckligtvis blev ingen skadad. Båda bilisterna, en handbollsspelare från Uddevalla, var förstås chockade. Köerna byggdes på. Genom ett trollslag kom polis, fackelbloss placerades varnande vid olycksplatsen. Bilarna kröp förbi olycksplatsen där bärgare kommit för att ta hand om vraken och vår plåtskadade bil i diket. När vi sitter i bärgningsbilen med Polon upplyft kommer en kvinna för snabbt in mot kön. Tvärbromsar. Gör en piruett med bilen och hamnar förvånad i färdriktningen utan att kollidera med någon. Försiktigt anpassar hon farten efter sin sena insikt. Vi åker mot Uddevalla. Hyr en ny bil. Kommer omtumlade till Arvika där den lätta lastbilen med utrustningen redan ankommit och de tre medlemmarna ur gruppen fått allt på plats.

Vi är förväntansfulla. Musikkaféet är inte stort. Men rymmer förstås fler än de fyra personerna från skivbolaget, de två anställda i kaféet och de tre betalande. Men vi bjuder upp som om det var utsålt inför en storpublik.

Så packar vi ihop. Åker mot studion i skogen och fascineras över faciliteterna, där mycket fortfarande inte var färdigt. Men studion redan i skick att användas. Vi får mat, samtalar med skivbolagets Anders Lind, Eva Wilke och Göran Andersson, den sistnämnda som fått korn på oss, och får på plats erbjudandet om att göra skivor hos dem. De står för kostnaderna. Vid break even delar vi på inkomsterna. Inga kontrakt. Bara hederliga löften. Vi älskade det.

I augusti skulle vi få lov att komma dit och spela in under fyra veckor.

Ystra la vi oss i våningssängarna, holkarna, i den stora sovsalen på andra våningen i det gamla skolhuset i Näved. Vi skulle spela in ett album! Detta knappt två år efter första spelningen. Dagen efter åkte vi mot Stenungsund för en spelning på en fritidsgård, som genomfördes pliktskyldigt inför en förvånad publik.

En månad senare blir jag misshandlad i Lund efter en spelning på pingstafton. Ett gäng raggare bryter sig in genom att slå sönder samtliga fönster i Henrik Venants hus, där vi övernattar, vid Bantorget. De flesta flyr. Jag blir kvar i soffan där jag ligger i min sovsäck, brutalt uppväckt av attacken. Två män slår mig, en av dem med en gummibatong, och tillfogar mig skador på huvud och höger arm, som jag förtvivlat håller upp för att skydda mig samtidigt som jag gråtande, skrikande undrar ”Vad har jag gjort? Vad har jag gjort?” med det iskalla svaret ”Håll käften din jävla punkare”.

Allt klingade plötsligt av. Jag gick med blodet pulserande ur mitt huvud och sprejade rummet rött, såg chockad hur personer gömt sig, en mor med sitt spädbarn… Det var kaos där och inne i mig. Lunds universitetssjukhus väntade, några stygn och en kommentar från läkaren som undrade varför vi var tvungna att se ut som vi gjorde‚ som om det var vårt fel att vi blev attackerade…

Jag hade förträngt det, men en dryg månad senare var jag nere i Lund, hos Henrik Venant och medverkade som gästmusiker och co-producent till Rädslas skivdebut. Övriga sommaren ägnade jag till att repa med bandet och jobba på GT, ett sommarvikariat som korrekturläsare.

Så är det dags. Vi packar, förväntansfulla, bilarna för avfärd mot Koppom och Silences studio. Kommer fram när Eldkvarn är på väg ut. Inspelningen av ”Musik för miljonärer” är klar. Bandets kulinariska äventyr har precis börjat, Plura har kockat med bravur och vi får höra av skivbolaget att vi har något att bevisa. Vi får förhandslyssna på slaskmixar från skivan, är fascinerat förtjusta; snart är det vår tur.

Sommaren lockar utanför. Inte långt från studion ligger badsjön dit vi går för att svalka oss mellan inspelningarna, som är intensiva och hängivna. Robert Broberg kommer förbi med sin dåvarande fru Anastasia. Gasleben och Jimmy Cyklon från vänbandet Cosmic Overdose hälsar på med syntar och taktmaskiner, som vi använder under en yster inspelning, det som kom att bli det hemliga avslutande spåret, av ”Jag dansar inte”. Ett slags hyllning till våra första fans.

Under ett avbrott i inspelningen åker vi in till Arvika för att gå på bio. Sommarkvällen är fortfarande ljus när vi kommer ut ur salongen. Bandkamraterna föreslår en fik, nickar nedåt backen och jag ser raggarna åka i karavan där nere och tappar det. Paniken slår till, jag storgråter och blir paralyserad. Istället för fika packar vännerna in mig i Toyotabussen och vi åker tillbaka till skogen, till studion och till lugnande sömn.

De fyra veckorna försvinner snabbt. Vi är klara. Albumet är mixat. Arbetet med omslaget påbörjas av Peter Bryx under överinseende av Gomer Explensch. Vi har under någon av middagarna kommit fram till titeln. ”Biomusik” och vill jobba på temat kring filmmusik, men också bio som i biologi. Idéer kastas fram och tillbaka, för att mer tangera just filmmusiktemat. Det blir en creditlista fullt av humor för de som så vill.

10 oktober kommer albumet. Musiktidningen Schlager startar denna dag, Vi stödspelar för dem i Göteborg, precis som andra stödgalor görs i Malmö/Lund, Stockholm och Sundsvall. Jag har precis fått uppdrag som stringer för dem och gör mitt första jobb som recensent samtidigt som jag debuterar som albumartist. ”Popjob” kommer ungefär samtidigt. I den vevan är vi också gäster i tv-programmet, det livesända ”AB Svensk Rock”, tillsammans med Cosmic Overdose.

Av den energistinna musiken som vi hade i början med låtar som gick i hundranittio hade vi komprimerat det mesta, sansat tempot efter att ha spelat på en modevisning och insett att modellerna inte hann ut på catwalken innan låtarna var färdiga och där, på plats, fick arrangera om musiken och dra ned på tempot. Vi upptäckte att det fanns en kraft och tilltro i det vi gjord där, förfinade det och öppnade för än mer influenser för att skapa vår egenhet.

40 år sedan. Fantastiskt.

Stormvarning och sommarskirt med Göteborg Jazz Orchestra

Konsert:

GÖTEBORG JAZZ ORCHESTRA

!!!

Brewhouse, Göteborg

Publik: Fullt.

Bäst: Finstämda ”By the way”.

Sämst: Tomas von Brömssen kunde gärna ha varit mer påläst.

Fråga: 20 på scen, 50 i salongen. Är det ok…?

Detta märkliga år, 2020, har ju konserter blivit satt på undantag. Men just undantagen får man ju vårda. Så när chansen öppnas för en konsert med stadens nya utmanare i storbandsskrået, Göteborg Jazz Orchestra, tar jag plats på första parkett bland de glest utspridda stolarna vid de lika glest utställda borden i Brewhouse.

Det är en förväntansfull publik, som suktar efter att få höra livemusik. Men frågan är om inte storbandet är precis lika förväntansfullt. Det här är inte bara ett möte mellan det och publiken utan också en radioinspelning med P2:s Jazzradion i Göteborg som ansvarig (konserten kommer sändas med premiär 18 oktober och med jämna repriseringar under en månads tid).

Den 20 medlemmar starka bandet öppnar starkt i dubbel bemärkelse denna afton, som går under rubriken ”Svenska jazzhjältar”. Med Göteborgsjazz i fokus och, kanske, mest Bengt Hallbergs musik och arrangemang blir det en kraftfull inledning med hans ”Schoolways” där trumpet- och trombonsektionerna blåser liv i örongångarna.

Musiken sätter accenten för kvällen, visar från start orkesterns mångfacetterade kunnande. Pianisten Tommy Kotter, framstående improvisatör, får visa framfötterna och gör så. Men hans scatsång haltar en del i mina öron, något han senare tonar ned.

Storbandsjazz är ju en sinnrik orkesterformation med förmåga att blåsa allt av stolen och samtidigt kunna frammana det mest intima toner. Högt och lågt, svagt och starkt. Här får varje medlem sitt utrymme att visa sitt kunnande och spännvidden är stor, från alt- och tenorsaxofoner till trumpeter, tromboner, gitarr, trummor och slagverk samt då klaviatur.

Göteborg Jazz Orchestra visar på spelglädje och spännvidd. Bland numren signerade Erik Nordström, Arne Domnérus, Georg Riedel och nämnde Bengt Hallberg smyger sig stycken av Bellman, Wiehe, Pugh och Thore Skogman in. Inte alls som några katter bland hermeliner, utan i både nya arrangemang eller framgrävda ur arkiven, ofta gjorda av Bengt Hallberg och snyggt klädda för storbandet.

Här hamnar musiken i den nordiska, finstämda tonen; den som kan ackompanjera en sommardag med samma lätta anslag som en vinterdags lite mer gråmurriga frusenhet. ”Fjäril vingad syns på Haga” går från just skir försiktighet till närmast hurtighet, men behåller hela tiden balansen.

Gitarristen Erik Weissglas finns med i orkestern och presenterar sin distanskomponerade (innan coronan) ”By the way”, gjord tillsammans med cellisten och kompositören Svante Henryson, här i Axel Mårdsjös arrangemang. En komposition i växande, från försiktig till att mer och mer ta plats med orkesterns växande. Fin.

Härlig är också Bengt Hallbergs ”My guide to the big band”, som påhejad av Arne Domnérus blivit något av storbandens version av Povel Ramels ”Birth of the gammeldans”, det vill säga både pedagogisk, underhållande och musikaliskt stringent. Men… Tomas von Brömssen (konferencier för kvällen) tajmar lite dåligt med sina inlägg och han visar sig heller inte helt ha sin bästa kväll. Missar att komma in rätt i versionen av Pugh Rogefeldts ”Jag är en liten gosse” och verkar tagit uppgift lite för mycket på volley.

Fast hans improviserade säljföjtspel där delar av storbandet lekande hänger in är fint. Det i sin tur blir ett slags introduktion till Georg Riedels ”Gubben och kallingen”.

Göteborg Jazz Orchestra har ambitionen att både bredda jazzen och att göra den mer tillgänglig. Så görs utmärkt, även om 2020 kanske inte det bästa av år att göra det på. En fin utmanare till Bohuslän Big Band och andra storband i staden är bandet hur som.

Kaos och kul i Köpenhamn

De flitiga resorna till Danmark har av förklarliga skäl lyst med sin frånvaro under våren och sommaren. Borta har loppisbesöken varit och så också tittinnen till genbrugsbutiker. Jo, jag har saknat det. Saknat att hitta udda saker, känna fingrarnas känsliga beröring över tyg och material, hitta fynd som är unika och som ger mig ett uttryck jag gillar, som adderas till min personlighet.

Men när soliga septemer går mot sitt slut öppnas också fönstret för grannlandet. Z:s yngsta systrar fyller 50, oavsett hur coronastatusen är ska vi dit, om så bara för att sitta i en bil och vinka. Lyckligtvis slipper vi det, men om det senare.

Lördag

Vi startar tidigt, hämtat upp Z:s dotter S med pojkvän M på vägen. Kör dem till McDonalds för en närande och stärkande frukost för de unga tu. I väntan i bilen ser jag på mina fingrar och utbrister ett ”Nej” följt av ett ”Fan!”, varpå Z undrar, förstås, vad som står på.

Jag har ju inte ringarna på. De som deklarera förlovning och äktenskap, det senare som vi firar tisdag den 22 september och vi bestämt ska uppmärksammas under helgen då vi ändå är i Köpenhamn.

Vi ringer ungdomarna och meddelar att vi snabbt åker hem igen för att fiska upp ringarna, gör så och återvänder. Nu för definitiv avfärd söderut.

Tiggan, bilen vi köpte i somras, är törstig, men trivs bättre när det handlar om långturer än stadskörning. Vi tuffar på, Halland sveper förbi, Skåne breder ut sig och i Helsingborg gör vi en snabbt avstickare för födelsedagspresent till en av jubilarerna. Så mot färjan, där vi väljer att sitta kvar för att undvika trängsel och kontakt, trots att S varit duktig och köpt munskydd till familjen.

I tullen inga problem, vi viftas förbi, åker till Prøvestenen i Helsingør, pantar gamla danska burkar, handlar lite frukostmat samt några flaskor vin för någon kvällssittning. Där passar vi också på att äta lunch för stället har en fantastisk kebab, som varmt rekommenderas.

Där finns också en gengrugsbutik som vi smiter in i, tittar på olika prylar utan att fastna för något. Plaggen är inte min stil, men Z hittar några jumpsuits från Monkl där hon provar två och köper en för 75 dkr. Som hittat.

Sjælland bjuder upp till solsken och vägen ned mot Köpenhamn går som en dans. Jag vet vägen mot Nordhavn, där vi har hyrt ett rum i ett lägenhetshotell. Hundra kvadratmeter, tre rum och kök, allt tipptopp med fönster ut mot både hamnbassängen och byggplatsen som ska resa nya byggnader i det intensivt förtätade området som sett Metron invigas med en ny sträckning så sent som i mars.

Vi parkerar i ett häftigt p-hus, med motionsmöjligheter: trappor, närmast lejdare, på utsidan leder upp till taket där en stadspark och motionscentral finns för rekreation, gym och lek.

Lägenheten är verkligen spatiös. Men också könlöst modern och utan charm. Vi installerar oss och Z och jag tar naturligtvis det bästa rummet, som föräldrar plägar göra.

Så väntar dagen. Men jag inleder med att softa, ser Frölunda dominera mot HV71 i SHL-premiären, innan Z börjar skruva på sig och jag får finna mig att vi bör börja röra på oss. Ungdomarna beger sig på sitt äventyr.

Jag skiftar kläder. Tar på mig den plommonröda Selectkostymen som jag reafyndade i Bodø förra sommaren, till den en matchande Disguelskjorta, som Z gav mig när hon inte hittade något till sig för den julklappen jag gett henne, som inte passade. Skorna ett par svarta Sneaky Steve inhandlade i början av året som ett secondhandfynd, fast de var obegnade. Lila strumpor från Next, London, samt den nyligen införskaffade luvan, en Stetson, som jag köpte på Ragtime i Göteborg. Z bär med stolthet sin Monkl-jumpsuit. Vi är redo för København.

Klädd för Byen. Foto: ZEBA BJÖRN PEDERSEN LÖWEN-ÅBERG

Vi går upp mot Østerbro, Z:s gamla barndomskvarter, kikar i butiker, tar en sväng in i idylliska Brumleby med radhus enligt engelsk villastad, Z pratar med de inneboende som lapar sol på utsidan och vi får en bild av ett lätt boehemiskt storstadsliv.

Idyll i Byen. Foto: KAI MARTIN

Vi går nedför Østerbrogade mot Trianglen, kikar in i fler butiker, fortsätter nedför Østerbrogade innan vi korsar densamma och tar oss mot norra delen av Sortedamssøen, sätter oss i solen och njuter av stillheten samtidigt som hungern börjar smyga sig på.

Mitt förslag är Les Trois Cochon på Værnedamsvej, men dit är det en bit och dessutom vill Z pröva något annat. Vi har passerat italienaren L’imperatore på Olufsvej, en tvärgata till Østerbrogade, som berömmer sig för sin fisk- och skaldjur; det kommer bli en upplevelse.

På vägen dit möter vi en välbyggd man med hund som stirrar ilsket på mig och när vi passerar skäller han, men hunden tiger; kanske fick jag inte se ut om jag gjorde; oavhängigt detta var jag storstilad nog att låta honom göra det.

Vi får bord, men hamnar i stimmet mellan toalett och rusande servitörer från en den ena bordet till en det andra. Men vi har inte bokat, tar pliktskyldigt munskydden när vi går in och sätter oss där vi blir placerade. Menyn kommer, vi bestämmer oss för Kejsarens signatur, som är en skalddjurspelare med det hela: hummer, kräftor, insjökräftor, krabba, räkor. Till detta kan man ta en antipasto misto, som vi nappar på. Rödvin, chianti, till förrätten för mig och ett chardonnay till skaldjuren.

Showtime, men smaklös. Foto: KAI MARTIN

Vi får vänta på vår beställning. Ja, upp mot en halvtimme, trots Z:s gester om uppmärksamhet och en ström av serveringspersonal som cirkulerar utan att göra något. En melodi som restaurangen behåller under aftonen. Men när väl maten kommer utan större ursäkter är den superb, så vi låter det passera. Så kommer tornet med havets läckerheter, som en fyr tänds det ett litet bål högst upp och nedanför gör kolsyreis att allt effektfullt sveps in i en dimma. Showtime! Men inte för en romantisk middag och det borde vi ju ha begripit, att skaldjur utgör ett energiskt arbete med att krossa skal, pilla bort och slafsa med skvätt och sölighet som ackompanjemang. Men vad värre är: skaldjuren smakar ingenting. Det finns ingen sälta, ingen arom, ingenting! Z ger upp då jag kämpar vidare. Men till slut påkallar hon kyparens uppmärksamhet och ber att få menyn, för hon är hungrig. Maten hon/vi har fått går inte att äta, dessutom var jätteräkan rå. Det blir en fettuccine alla norma, toma, aubergine, ricottaost med basilika, och samtidigt som vi beställer den säger Z: efteråt vill vi ha tre ostar och därefter tiramisu och espresso. Klart och tydligt.

Kyparen förbereder för den nya rätten. Lägger besticken på det efter skaldjursattacken väldigt söliga bordet. Jag lyfter demonstrativt bort mina bestick och efter en stund får vi kyparen att förstå att bordet måste göras rent. Han tar då min använda servett och torkar bristfälligt rent bordet till vår häpnande förvåning.

Pastan kommer och återigen succé. Z delar med mig och vi kan se varandra i ögonen. För detta är ju kvällen vi firar vår åttaåriga bröllopsdag (några dagar tidigt). Tallrikarna slickas rena, vinet töms och vi väntar på ostarna som inte kommer. Inte heller en förfrågan om påfyllning av de tomma vinglasen.

Väntan passerar 30 minuter och när den tickar mot 35 så säger jag, som har haft störst tålamod under kvällen, att jag har fått nog. Jag reser mig och går ut. Z som står för ekonomin konfronterar först kyparen ”Hur svårt kan det vara att servera ost? Ska ni mjölka korna och ysta innan ni får fram dem…?”… ungefär. Han skyller ifrån sig, men hovmästaren kommer fram, tar över och säger att han inte vill att vi ska gå härifrån med en dålig känsla. Bjuder på en limoncello samtidigt som han ivrigt stryker i notan.

Vi landar slutligen på en kostnad på vad endast skaldjuren skulle ha kostat, snyggt, förvisso, men vi fick oss också en stukad kväll fylld av besvikelser.

På vägen hem jagar Z en specialglass, eskimois, som är på väg ut ur sortimentet. Först på fjärde försöket lyckas vi; det blir vår efterrätt. Hemma väntar vin, ost och kex. Vi reder oss och famnar sömnen.

Söndag

Söndagen är den stora dagen då tvillingarna fyller år. Jag vaknar tidigt. Möts av dimma och gråväder. Gör morgonmad och väcker min hustru försiktigt. Vi äter, hör hur ungdomarna vaknar som ungdomar brukar vakna. Jag klär mig i min van Gilskostym, som jag köpte förra sommaren för 30 dkr på loppisen i Frederiksberg. Där lät jag min skräddare göra shorts av de vida byxorna och fixa längd på ärmarna på kavajen. Till det en dito van Gilsskjorta, inhandlad i favoritbutiken Herrernas Magasin by David K, en klassisk herrbutik med det bästa, på Nørregade, för några år sedan. Sneaky Steveboots till det och en hatt inhandlad i Spitafields market för två år sedan.

Vi kör västerut, mot Frederiksund, där den tidiga eftermiddagens festligheter ska hållas; utomhus, förstås och när vi efter en vådlig ballonguppblåsning med förbipasserande bilar och iordningställande av presenter anländer spricker gråvädret upp och himlen blir vackert blå och solen ler inställsamt.

Det blir en fin hyllning på systrarna. Mat à la 70-talet serveras enligt alla konstens regler, till det sodavatten eller läskedryck. Ingen øl, inget vin; passar mig fint. Jag kör. Det serveras kaffe och kaka. Presentöppning, förstås och timmarna rullar iväg och i skyn segelflygplan som tar himlen i besiktning.

Jubilarer. Foto: KAI MARTIN

Vi tar farväl. Åker mot huvudstaden, skjutsar ungdomarna till Rådhusplatsen för att de ska gå på bio. Vi parkerar utanför Tivoli på HC Andersens Boulevard för Z vill äta aftonmad på Byens bästa shawarma, som ligger sedan 40 år i Strøgets öppning från Rådhusplatsen. Vi äter på plats, munskydd på för att komma in, förstås. Z får idén att köpa med sig ett kilo kött med hem, som ska skrapas loss från det väldiga köttspettet och förpackas. Det tar lite tid. Jag står utanför och betraktar det stilla folklivet en söndagkväll.

Vi tar hem. Parkerar bilen. Bestämmer oss för att besöka den närliggande bion, som precis ska starta sin sista föreställning av actionrullen ”Tenet”, som vi bestämmer oss för att sitta in på. Biografen visar sig ha Imax, det som ungdomarna hade efterfrågat och därför valt en bio i centrum. Vi tar plats, förvandlar stolarna till snudd på liggande och låter den öronbedövande volymen tävla med det intensiva tempot i en andefattig film som mest snurrade runt sina olika tidsaxlar. Inte min kopp té, men 1,90 långa Elizabeth Debicki var spännande att se. Så hem och invänta ungdomarna som kom senare än oss, men började se filmen tidigare.

Måndag

Måndag morgon är än dimmigare än söndagen. Vi har ärenden, pass för unga fröken, bankärenden för gamle herrn, gravbestyr för söta frun. Det blev passärendet först och via lite missförstånd kom vi rätt till Strandboulevarden för att åka vidare till Jagtvej och Ørbro Jagtvej Bibliotek där borgarservicen finns. Jag släpper av sällskapet, hinner knappt parkera, betala och komma in i byggnaden förrän ärendet är avklarat; det som tagit månadsvis av byråkrati att bestyra. Ungdomarna åker med Metron till stan. Z och jag åker till Lyngby. Jag vill till Röda Korsbutiken för att se om jag hittar något, enligt tesen att då inga loppisar finns skänker folk till välgörenhet. Men jag får inget napp.

Väl där går vi in på Danske Bank för mitt ärende, får hjälp och ett telefonummer som ska ringas. Vi sätter oss i bilen och gör så, löser ärendet, går in till banken igen för verifiering för att sedan åka till Z:s mors – och morföräldrars – grav i Sorgenfri för lite aktning och med en idé om att äntligen låta henne få en sten med inskrift.

Det är en vacker höstdag, klar luft, solen skiner, vinden är mild och kyrkogården vacker. Vi har, efter irrande vandringar på i gångarna efter rätt grav.

Z kommer i samspråk med en kyrkogårdsvaktmästare som rekommenderar en stenhuggare. Vi åker dit, en sten väljs ut och vi – eller Z och hennes systrar – ska återkomma gällande vad det ska stå. Betalat och klart levererar han stenen i god närtid, framför allt innan den 80-årsdag som moderns skulle ha firat i slutet av oktober.

Så vidare till Bagsværd där vi hade hoppats på en fika med Z:s storasyster T, men hon är på arbetet. Vi tittar in på ortens Röda Kors, men inte heller där med någon utdelning. Så vi åker tillbaka till Nordhavn, ställer bilen och tar Metron in till byn. Köpenhamn sträcker på sig denna vackra dag och den nya linjen från Orientkaj in till stan är snabb, effektiv och tom. Mask på, ändå, förstås. Jag ska fixa armbandet till min klocka, den danska, som jag ärvt av min far. Vi går av vid Nørreport, grälar om vart vi ska; jag har förklarat, men Z har en annan plan och det blir som hon bestämmer. Urmakaren vid Kultorvet har armbandet och skiftar samtidigt batteri. Vi äter en pølse och ler mot varandra igen, går ned mot Strøget via Herrarnas Magasin som lockar men, tack, nej tack. Ned till Röda Korsbutiken vid Vestergade/Gammeltorv där jag hittar en vacker höstrock för 450 dkr. Den passar, kanske lite trång runt midjan, men perfekt i ärmarna. Midjemåttet kan jag påverka, inte längden på mina armar. Men jag avstår.

Nick Cave och ”Stranger than kindnesss”

Vi går ned mot Den Sorte Diamant där vi ska se Nick Cave-utställningen ”Stranger than kindness”, irrar lite med bestämda steg och kommer fram. Men när vi ska köpa biljett bestämmer sig Z för att inte följa med. Hon skapar sig egentid i kaféet med utsikt mot Inderhavnen och det milda septembervädret som sträcker ut sig med solsken och de människor som valt att samlas i solgasset.

Jag…? Går ned i mörkret. Eller åtminstone försöker. Efter att ha scannat biljetten med visst bekymmer åker jag nedför en rulltrappa, hamnar i ett slags cylinder med olika dörrar, men ingen där det står entré. Jag ser en skylt vid en hiss och tänker att vägen till utställningen går via den, trycker på knappar utan att ha behörighet att åka till något etage utom, skulle det visa sig, entrévåningen. Jag kliver ut, går till kassan och ber om hjälp. Kvinnan i receptionen följer mig, vi åker rulltrappan ned och hon öppnar dörren rakt fram. En av dem utan skyltning om att det är här utställningen tar sin början; kanske hade den upplysningen varit klok för en inte fullt så anarkistisk, äldre svensk man som gärna vill gå rätt.

Jag hamnar i ett mörker med skavande, gnisslande musik; Nick Caves värld från barndom fram till konstskola, Melbourne, musik, sturm und drang, flytt till London, flytt till Berlin, samlande av brev, tavlor, hårtestar (!) och ett av Nina Simones tuggat tugggummi. Hör finns sovrum, sängar, skrivbord, böcker, skrivmaskiner, manus, fragment, utkast… Och jag tänker att det är inte helt olikt Freddie Wadling-utställningen på Göteborgs konstmuseum 2017. Samma slags samlarmani för inspiration, en irrationell för en kaotisk, men ändå begriplig konstnärsgärning.

Hörlurar och tv-skärmar gör det möjligt att lyssna på den konstnärliga, musikaliska utveckling från The Boys Next Door över Birthday Party till Nick Cave and the Bad Seeds.

I ett rum görs intervjuer med samtliga medlemmar ut Bad Seeds, där skärmen släcks alternativt tänds ut efter hur musikerna kommit och gått i den expansiva orkestern.

Jag är helt ensam i den cirkelformade lokalen där rum för rum tar mig djupare in i Nick Caves-värld. Det är fascinerande och uppslukande, som om jag ser något farligt, rör vid något orörbart, samtidigt som varje dokument, bild, skapade scenbild av det kreativa kaos han befunnit sig i med något slags nit och drivenhet också skapar en förståelse för detta mörkrets rike som blivit hans.

Nick Caves rum i Berlin. Foto: KAI MARTIN

En vagn knirrar med gummiskor gnidande mot golvet. Först tror jag att det tillhör denna väldiga installation, som man på något vis ändå får kalla utställningen, men det är en anställd som går med en vagn lastad, som en Karon i dödsriket; kanske var det trots allt en del av ”Stranger than kindness”. Det är dagen för Nick Caves 63-årsdag, vi är nästan jämngamla och har levt våra liv parallellt; jag välkammad, han vild. Ändå med musikaliska karriärer och uttryck. Fantastiskt ändå och när jag går ut i ljuset för att lämna mörkret tänker jag på det väckelsemöte som Nick Cave and the Bad Seeds hade i Dalhalla i juni 2018. Vilken konsert!

Z sitter och väntar, har fikat och fördrivit den tid som jag har spenderat (oklart hur länge jag var där ner, kanske en dryg timme), går på toaletten som jag redan frekventerat. Vi diskuterar om vi ska gå på Strøget dit Z vill gå, men inte jag och en liten storm rusar upp till en krusning på ytan, för jag tycker att hon kunde utnyttjat sin tid bättre än att vänta på mig. Men vi skakar av oss det, går ut i solen, går upp därifrån vi kom i avsikt om att jag trots allt ska köpa den där rocken. Men när vi väl kommer dit är butiken stängd, strax efter klockan fem, mitt i storstaden Köpenhamn!

Diskussionsklubben vid Den Sorte Diamant sinkas oss/mig. Men så kan det gå.

Vi tar bakvägarna mot Kongens Nytorv, insuper staden, den vackra med en arkitektur, gammal som ny, att häpna över. Kliver ned i Metron för att ta den mot Nordhavn, men hamnar på M3 istället för M4 och tvingas gå av vid Trianglen, som ju är Z:s barndomskvarter, och vi går nedför Nordre Frihavnsgade där Z, återigen, får peka ut var hon bodde och öppna minnesluckorna på vid gavel för historier från en tid för länge sedan.

Hör bodde jag. Foto: KAI MARTIN

Vi fortsätter hela vägen ned till Nordhavn där nya kvarter byggs med frenesi, tar oss ”bakvägen” upp mot vårt boende, passerar Göteborg plads där Tysklands ambassad tornar upp sig, ja, verkligen, med sina imponerande cylinderbyggnader.

Ambassad. Foto: KAI MARTIN

Ungdomarna är hemma och vill ha glass. Inte vilken glass som helst. Nej, vi ska till Lydolph’s isbar på Strandvejen, som bjuder på glass i stora lass ungefär som Triumglass hemma på Bruksgatan i Sandarna.

Men först bad. Både Z och jag har tagit med badkläder. Badplatsen i Hellerup, där de rika bor, är ofta välbesökt. Så också denna tidiga septemberkväll. Roddbåtar, långa, smäckra scullers bryter den den stilla havsytan av sin knusende roende besättning, ett gäng tävlar i paddel, alltså inte racketsporten, några badar ute på piren och det är alltså dit vi beger oss.

Ikapp med båtarna vid Hellerup strand. Foto: ZEBA BJÖRN PEDERSEN LÖWEN-ÅBERG

Jag har badbyxorna under, tar av mig, samtidigt som Z tackar nej. Det är för kallt i luften. Jag går i, känner Öresunds klara, friska vatten omsvepa mig, tar några simtag, och vi är där där askan av Z:s far spreds för några år sedan med familjen och några svanpar som enda vittnen.

Så tar jag mig upp ett det uppfriskande badet. Torkar av mig, tar på mig glasögonen, inser att handduken jag har med mig inte är den badhandduk jag trodde att det var och får hjälp av Z att hålla den om livet. Samtidigt kommer ett vackert par ned, obekymrad klär den vackra, gracila kvinnan av sig in på underkläderna. Tar av sig bh:n, låter spetstrosorna skyla bak och fram och klivet sedan i. Så så mycket för min diskretion.

Klassiskt coolt ställe. Foto: KAI MARTIN

Vi lämnar Hellerup strand när solen blekar ut för kvällen. Låter bilen stå på Onsgårdsvej upp mot glassbaren, maskklädd beställer Z min is och sin plus kaffe, hon är också ungdomarna behjälplig. Med strutar fyllda av olika smaker går vi sakta ned mot bilen igen, njuter av utsikten över Öresund och får en stilla stund på jorden innan bilen styr oss mot Nordhavn igen.

När vi kommer till p-huset släpper jag inte av ungdomarna längst ned. Istället gör jag den snurriga cirkeln upp, upp, upp för att finna en p-plats på femte våningen, närmast högst upp. Gärningen uppskattas inte, men avsikten var att ge dem nya insiktet och utsikter. För när de surt stolpar iväg för att ta hissen (ja, varför använda trapporna…) går Z och jag upp på taket och upptäcker den där stadsparken med träningsmöjligheter. Det är så sinnrikt, rekreation för den målmedvetna eller lekfulle. Träningsredskap samsas med gungor och studsmattor. Över cylindern som leder bilvägen in, upp, ut och nedför p-huset är det spänt ett nät som den djärve kan gå över. Min svindel sätter stopp, men jag gör det. Två gånger.

Svindlande utsikter. Foto: KAI MARTIN

Så går vi nedför den utomliggande trappan, som några använder som träning.

Ordningen har inte varit klockren under dagen. Åtminstone inte beträffande matintag, så jag är middagshungrig. Vi går in på Netto och jag hittar lite kött att steka plus sallad. Z har mat hemma, så en stund senare sitter vi till bords. Tv:n står på, flimrar förbi med något program, kvällen blir sen och jag trött.

Tisdag

Jag väcker Z försiktigt. Det är tisdag den 22 september. Vår bröllopsdag. Framför hennes ögon, som hon har svårt att öppna, fortfarande kvar i drömriket, ligger ett litet paket, omsorgsfullt inslaget med rött band knutet i en rosett. Hon vaknar genast till, öppnar och blir förtjust över ringen hon får. Trär den på sitt finger, där den genast klär henne. Det är åtta år sedan vi förenades genom vårt giftermål. Åtta år som dansat iväg, men ändå innehållit så mycket glädje och sorg på vägen. Då hade både hon och jag våra fäder i livet, hon också sin mor samt väninnan B med sin särbo K. Nu är de borta för ett fortsatt levende i en annan dimension.

Morgonstämning i Nordhavn. Foto: ZEBA BJÖRN PEDERSEN LÖWEN-ÅBERG

Vi packar ihop efter morgonmaden. Plockar ut kylskåp, frys, garderober. Samlar våra pinaler och tar farväl av vårt spatiösa boende. Kliver ut i den täta dimman, som omsluter Nordhavn. Jag ser motivet. Tar en bild över hamnen med kranarna, ber Z ta bild på mig i motljuset. Hon tar flera. Vi kommer ur dimman, kör in mot Byen, parkera i ett p-hus vid Tivoli där en entrévärd är oss behjälplig med en p-plats som gjord för Tiggan.

Ungdomarna har vi släppt för några timmar på Glyptoteket. Z och jag tar sikte mot Strøget, som denna förmiddag inte har sitt turistiska stim, om ens någonsin under dessa coronatider. Vi konstaterar att Röda kortbutiken med den eftertraktade rocken inte öppnar förrän klockan ett (!) och meddelar ungdomarna att nu samlingstid är just det klockslaget, sedan ska vi åka hem med omväg runt stenhuggaren i Sorgenfri för betalning.

Vi knallar återigen runt, hamnar på Illum för toabesök, sedan vid ett kafé med utsikt vid Amagertorv och samlingspunkten Stork Fountain. Vi sitter på första rad, Z med kortet beställer och vi blir serverade, sitter en bra stund och bara kontemplerar, insuper atmosfär, tittar på gatumodet som passerar förbi, rika, mindre bemedlade, konstnärer, wannabes, unga, gamla, tjocka, smala… ingen den andre lik och jag tänker, som alltid, hur kan kan kategorisera människor…?

Vi besöker butiker, fastnar i några, nyper i kläder och i en stannar tiden, Z provar plagg och köper senare ett av dem, en beige klänning i manchester.

Det är dags för Röda korset och öppningsdags. Vi är några minuter i, jag ser hur de öppnar, kliver in i butiken, lyfter ned rocken, som är kvar, betalar, lägger den över armen och är ett fint plagg, helt nytt, men secondhand, i ylle och kashmir rikare, men några hundra kronor fattigare.

Rockrik. Foto: KAI MARTIN

Så mot p-platsen där inga ungdomar står. Vi söker dem. Får svar om att de är på väg. Ser dem efter en kvart på andra sidan Rådhusplatsen för att plötsligen går in i en Sevenelevenbutik. Det ringer. Vill vi ha glass? Jag säger nej, surt, Z säger ja, glatt. Det dröjer ytterligare och saktfärdigt kommer paret gående medan jag äts av tiden eftersom jag har tid att passa hemma senare i kväll.

Tjurigt styr jag mot Lyngby och Sorgenfri. Tankar så vi är redo för hemfärden. Stannar i bilen under tiden som affärerna hos stenhuggaren i Sorgenfri görs. Så ut mot motorvägen och mot Helsingør och för ett stopp, åter, i Prøvestenen. Kvickly har mat, mejerier, smørrebrød, rågbröd och vin, som vi köper. Under protest, men efter viss ekonomisk övertalning, åker vi till Føtex för inhandling av öl som är billigare där. Så till färjan där vi återigen väljer att stanna kvar. Z köpte kebab i Prøvestenen, som jag inmundigar för att stilla hungern samtidigt som irritationen börjar lägga sig, trots att min tid kommer bli knapp när jag väl kommer hem.

Resan hem går geschwint, vi lämnar ungdomarna och kommer hem för att packa upp efter ett hastigt besök hos apoteket. Den planerad middagen med smørrebrød hinns inte med. Men kebaben täcker fortfarande kostintaget. Jag beger mig efter den korta mellanlandningen iväg. Mot Kungälv. Mot hockey och av bara farten spelar jag som i trans. En halvtimme. Sedan rasar lagets spel och mitt som ett korthus. Trött slutet jag dagen väl hemma och somnar efter några intensiva dagar och smak på Danmark med längtan tillbaka; till loppisar, till secondhandäventyr, till umgänge, spel, middagar, dryck och skratt. Snart, så… snart.