kaimartinblog

Konsert:

REVOLVER REPEAT med PEPPERLAND

!!!!

Stora Teatern, Göteborg.

Publik: Absolut utsålt (knappt 600 sittande).

Bäst: ”Eleanor Rigby” med stråkkvartett var rörande bra.

Sämst: Inte en sådan här kväll.

Fråga: Blir det en repris på 50-årsfirandet från Stadsteatern när ”Sgt Pepper…” firar 60 år nästa sommar…?

Pepperland fortsätter att skämma bort sin publik och lockar samtidigt nya. Visst. Vi är en ålderstigen kader som gästar Stora Teatern för att genomsyras av Beatles musik genom Pepperlands explicita, underhållande och skickliga tolkningar. Men det finns revor i åldersfasaden där ungdomen skiner. Nytt ljus på Beatles, alltså.

Och nytt ljus på Beatles från Pepperlands perspektiv. Bandet som inte upphör, efter över 20 år som band och Beatlestolkare, att vilja utforska sin favoritorkester. (Ja, räknar man in Lenny Pane, där flera av medlemmarna var med, blir ju gärningen än längre.) Nu är det ”Revolver” som utforskas. Albumet som kom 5 augusti 1966 och som var ett led i bandets vilja att alltmer gräva ner sig i studions möjligheter. Men fortfarande stod bandet med ett ben i livespelandet. För samtidigt med turnerandet skapade Beatles i hisnande fart också ny musik i en evig och tärande loop av komponerande, inspelningar, skivutgivningar och spelningar.

1966 var speciellt. John Lennons kommentar i en intervju, ett helt krasst konstaterande, att Beatles var för tiden var större än Jesus fick med tiden vasinniga proportioner i det bigotta USA. Främst i bibelbältet. Protester och skivbål var väl en sak. Men mordhoten inför de gigantiska arenakonserterna var svåra att värja sig emot. Spelningen på Candlestick Park i San Francisco 29 augusti 1966 blev gruppens sista publika.

Det var ju också så att på scen landande Beatles fortfarande i den stil som bandet odlat hemma i Liverpool och i Hamburg. Rockmusik, rätt upp och ned. Den stil som kanske var enklast att framföra under Beatlemaniaeran med en vägg av skrik från en hysterisk publik. Men de alltmer sofistikerade låtarna från de senare album fick aldrig någon chans.

Det är någonstans här som Pepperland tar an sig sin ”Revolver” i showen ”Revolver repeat”.

Med sina sejourer på Göteborgs stadsteater har bandet lärt sig sin dramaturgi. Lärt sig att berätta en story skickligt ackompanjerad av Beatles musik. Den bandet kan bättre än många andra. Visst, de är inga skådespelare. Replikerna kan vara stela, men det blir en randanmärkning då de första ackorden ringer in.

Nej, Pepperland kör inte ”Revolver” från ”Taxman” till ”Tomorrow never knows”. De skapar sin egen ordning och med sina egna, nyfikna arrangemang.

Så inleds föreställningen med ”Rock’n’roll music”, som ett eko från Candlestick Park. Låten som väl följt Beatles karriär sedan någonstans vid tiden i the Caverns mörker in i Hamburgs Keiser Keller. Ljudet är förskräckligt, en megafon förstärker intrycket. Men allt har en förklaring. Det lät inte vackert när Beatles med en enkel sånganläggning skulle underhålla en mångtiotusenhövdad publik på arenorna i USA. Ljudet är dessutom, genom skicklige ljudteknikern Oscar Westerdahl i mono för att när Pepperland så kliver in i ljudvärlden från ”Revolver” öppnas upp i stereo. Skickligt!

Det blir förstås en historielektion, men också en upprepning av mycket man redan kan. Men även om publiken kan sin läxa upphör aldrig fascinationen för Pepperlands musikaliska föreläsningar.

Det finns alltid något som de skruvat på. Något man adderar. Jag tycker mig oftare höra hur Pepperland väljer att arrangera utefter sina egna öron, sitt eget temperament. Det är ju också det som gör bandet till Beatlestolkare mer än ett coverband som spelar Beatleslåtar.

När man så ställer stråkkvartetten från Hvitfeldtskas musikklasser på scen för ”Eleanor Rigby”… ja, då öppnas det för nya musikaliska under. Något liknande för Liverpoolbandet på Candlestick Park 1966 var ju en omöjlighet. Här ren magi. Och det märks på de luttrade medlemmarna i Pepperland, som med stråkkvartetten närmar sig originalet med andakt och största möjliga försiktighet. Detta utan att energin och dramatiken i låten går förlorad.

Likaså i ”For no one” med valthornet – spelat av Leo Sarner från Högskolan för scen och musik i Göteborg – har en så framträdande roll.

De unga musikerna hänger även i i flera låtar, som ”Yellow submarine” som med trummisen Benny Karlsson på sång får den där uppsluppna karaktären från skiva även på scen.

Pepperland sätter ”Revolver” i en nutida kontext utan att det svämmar över. Flörtar skickligt med originalen och gör elegant sin kopp te av det redan bryggda. Jag upphör aldrig att fascineras över Beatles musik. Men jag upphör heller aldrig att fascineras över Pepperlands skicklighet i att förvalta, ära och hylla Liverpoolbandet skaparkraft.

”Revolver repeat” med Pepperland, Stora Teatern, Göteborg, 4 september 2026. (Bandet spelade showen även 5 september.)

Pepperland: Benny Karlsson, trummor, sång och slagverk, Mikael Isacson, gitarrer, sång och klaviatur, Per Umaerus, sång, gitarr, klaviatur, blockfljöjt och slagverk, Stephen Sahlin, klaviatur och sång, och Mathias ”Gian” Kündi, bas, klaviatur och sång.

Off Strings: Natalie Marinova, fiol, Ida Hasani, viola, Einar Feldt, fiol, och Malte Rosén, cello (samtliga från Hvitfeldtskas musikklasser) samt
Leo Sarner, valthorn, från Högskolan för scen och musik i Göteborg.

Låtlistan:

1. Rock’n’roll music
2. Nowhere man
3. Paperback writer
4. Rain
5. Tomorow never knows
6. Eleanor Rigby (med Off Strings)
7. Taxman
8. I’m only sleeping
9. Love you to
10. Here, there and everywhere
11. Yellow submarine (med Off Strings och Leo Sarner)
12. She said, she said
13. Good day sunshine
14. And you bird can sing
15. For no one (med Leo Sarner)
16. Doctor Robert
17. I want tell you
18. Tacksam! (”Taxman” i repris)
19. Nygammal vals
20. Sgt Peppers Lonely Hearts Club band (reprise)
21. Önskelåt: Penny Lane
22. Golden slumbers/Carry that weight/The end (med Off Strings och Leo Sarner)
23. Twist and shout (extranummer)
24. Yesterday (med Off Strings)
25. Hey Jude (med Off Strings och Leo Sarner)

Tredje dagen. Ett på papperet lite ”svagare” startfält. Åtminstone än fredagens, som ju var hisnande. Men lördagen är starkt nog ändå. Totalt sett måste årets upplaga av Way out West tillhöra det starkaste.

Jag kom sent ur startblocken. Missade de första akterna. Men var på plats sedan för en gedigen dag.

Mesta övertygande…? Terra! Göteborgsbandet som skakade om inte bara i Linnétältet, som höll på att både sprängas, lyftas och rasa.

!!!!

Terra, Linné, lördag 15 augusti

”Omständigheter har gjort att det aldrig känts rätt förrän nu.” Så sa Terras sångare Karl Sundström i en intervju med mig 2011 i GT (läs här). Då var han sångare i Ram Di Dam, var på väg mot albumdebut (det blev inget) några år efter studenten med bandet han spelat med sedan i 16-årsåldern. Några år senare (2014) efter bland annat medverkan i Håkan Hellström-filmen ”Känn ingen sorg” läckte förhoppningarna ut som en pyspunka. Han och trummisen Mathias Ek startade Terra 2014. Album något år därpå. Texter blev till svenska.

Nu har killarna varit mer ihärdiga. Men det här genombrottet…? Såg någon det komma? Ja, Terra är en utmärkt orkester. Karl Grundström är en vass sångare. Men nu har de svept iväg tre album sedan 2020 (”Underbara saker” 2020, ”Livslinjen” 2023 och ”Musik för alla” i år), varit husband i ”På spåret” och byggt en allt större publik över hela landet.

Visst, inte med Valter Nilssons explosionsartade kraft. Men gott nog ändå. Min aning och spaning var att Linnétältet skulle vara för lite för bandet. Precis som 2024 då bandet spelade på Höjden och lockade en storpublik till en spelplats som inte höll för trycket. Och, ja, Linné är fullt till bristningsgränsen. Till det höga förväntningar. Skulle Valter Nilsson (som sett på området) var med. Sarah Klang (även hon på plats), som ju gästat både sagde Valter Nilsson och Håkan Hellström under sommaren. För Terra är ju ett band som inte drar sig för överraskningar och var ju själva uppvärmare för Håkan Hellström i Lysekil. Där körde ju också Karl Sundström ”Atombomb” med Håkan Hellströms band och sångaren själv. En låt som inte spelats på mer än 15 år.

Men inför denna deras, kanske, största Göteborgspublik är de sig själva nog. Och det räcker sannerligen. Det är ett band som ogenerat är grabbarna i dörren bredvid. Nedklädda, inga märkvärdiga scenlösningar, ingen animering för att förstärka något. Ett band utan image. Ändå smäller det till på direkten. Allsången är imponerande, stark och mäktig. Och detta från låt ett till finalen.

Terra fångar upp detta, smickras, förstås, men ligger inte på latsidan för en sekund. Spelningen blir febrig, lycklig och inkännande. Terra fixar en stor publik utan att för en sekund göra sig till. Musik för alla? Nej, Terra väljer sitt eget spår, Göteborgsindie med egen klang och ton, och belönas furstligt för detta. Ja, publiken också.

Det är ju mycket som ska hinnas med. Knappt har något börjat på Höjden för en spelning på Flamingo lockar och därefter Linné för att sedan artisten på Azalea drar. Nej, det går ju inte att klona sig och vara på allt. Jag startar dagen soft med Anoushka Shankar. Ja, dotter till sitarmästaren Ravi Shankar och därmed halvsyster till Norah Jones. Brittiskan är däremot mer trogen sina indiska musikaliska rötter än halvsystern coola jazzpop. Men hon har ändå valt ett eklektiskt tilltal till sitt fenomenala sitarspel. Det blir liter jazz, lite raga, lite pop, lite av den omfamnande världsmusiken som ju Peter Gabriel kom att inkorperera med sitt skivbolag Real World.

Vidare över till AJ Tracey, den brittiske rapparen som har haft en tioårig karriär. Men på scen blir det mycket rap och liten verkstad. Dels, kanske, för att det är tidigt på dagen. Dels för att en MJ och han på scen bättre fungerar på en klubb än i Linnétältet.

Svenskan Ragdh håller sig stramt till samplingar och förinspelat på scen, även om trummis och keyboardist/padds/samplingansvarig (båda hette Nils) fanns med. Jo, det finns något. Men strulande teknik är ingen bra förutsättning då elektronik och förinspelat är en väsentlig del av framträdandet. Basterrorn gjorde det dessutom omöjligt att stå nära. Trist.

Lila Iké från Jamaica gör sitt första svenska framträdande. Hon gör lättsam, soft reggae i cocktailskolan. Inledningsvis är det lojt, men hon kämpar hårt för att locka sin publik. När hon väl har fått uppmärksamheten kommer en predikan om att tacka högre makter. För mig blir det lite för tidigt med högmässan. Så jag passar. Låtmässigt blir det också något av samma samma, men inte annorlunda. Dessutom, bandet sprudlade inte av känslor precis. Basisten satt ner i de första låtarna, som om han ofrivilligt blivit väckt ur en djup sömn. Inte den bästa groovegrund för ett nytt Sly & Robbie.

Bland höjdpunkterna på lördagens schema fanns förstås Saint Etienne. Det brittiska indiepopbandet som med sin ljuva musik förenade brittiskt med te, kakor och klubb på ett oefterhärmligt vis. Med Sarah Cracknell som förtjusande sångerska i lättviktsgenren har ju de förra musikjournalisterna Bob Stanley och Pete Wiggs haft en bra frontfigur för musiken. Cocktailindie med förkärlek för easylistening. När man dessutom nyligen kom med ”International” – albumet från förra året – med utmärkt musik fanns det fog för förhoppningar för det nu 36-åriga bandet.

Men… inte nog med att bandet drog på sig, ett icke självförvållat, ljudhaveri inte bara en utan två gånger efter bara några låtar. De hade heller inte gjort något vidare av sitt framträdande. Denna deras snygga musik behöver, tycker jag, snyggare inramning. Dessutom såg bandet ut som om de kom upp ur källaren. Lunsigt klädda och utan stil. det blev dessutom lite märkligt då Sarah Cracknell fortsatte sjunga inledningsvis ovetande om att ljudet hade lämnat tältet.

Jag tog en paus från dem och smet iväg för en överraskning på Höjden. (Mer om det nedan.) Väl tillbaka hade allt fallit på plats, men publiken hade glesat ut rejält. Visst, kärnan av bandets fans var förtjusta; jag tillhörde inte dem.

Överraskning. Magnolia, Göteborgsbandet med Arvid Nero och Albin Lee Meldau som sångare, smekte skönt på Höjden. Foto: KAI MARTIN

Det kan kanske verka märkligt att jag inte vill vara påläst inför festivalen. Way out West ska överraska. Inte bara med de artister som man redan ser fram emot utan också med grupper som man inte har en susning om. När Saint Etienne parerar det bristande ljudet smiter jag ut och iväg för en rask promenad upp mot Höjden. I eftermiddagens gryende värme hörs sweet soul music. Väl på plats inser jag snabbt att det inte bara är herrar Albin Lee Meldau och Arvid Nero utan också flera av deras ungdomskamrater på scen. Jag lär mig senare att Magnolia har funnits sedan 2010 (då var killarna 23 år), kom med album – ”First time” – 2015, men att bandet legat i träda. Nu har dammet blåsts bort och soulandarna väckts till liv. Det låter förträffligt. Är tillbakalutad soul från Motowns och Stax’ skafferiet, väl buteljerat och lagrat. Barndomsvännerna matchar varandra snyggt röstmässigt.

På scen finns också Kalle Stenbäcken på trummor. Han som är pianist i den klassiska skolan med världen som arbetsfält och som nästa helg kommer ägna sig åt barockmusik i föreställningen ”Drottning Kristina” med Opera Warberg där Kalle Stenbäcken spelar cembalo. Tvära musikaliska kast, med andra ord.

Med i Magnolias storband finns dessutom tre körtjejer plus blåsarna Tomas Jonsson (saxofon), Janne Bjerger (trumpet) och Peter Noos Johansson (trombon). Här snackar vi världsklass gällande blåsarna! Som medlemmar i Bylund Horns (producenten och arrangören för Max Martin-gänget) finns de med på världsartister som Weeknds och Justin Timberlakes album. Hisnande!

Visst. Det är retrosoul i klass med Jalen N’Gonda från i fredags. Men inte desto mindre klass. Magnolia kommer dessutom med sitt comebackalbum ”Who are you” i morgon, måndag 17 augusti.

Så smet jag ner för kullen och tog en kik på Celeste, amerikanskfödd brittiskan, som sliter på Azaleascenen. Men hon är märkligt närvarande med en frånvaro. Ändå är det musik som om Stooges mött Slits och Amyl & the Sniffers. Först när hon kliver ner från, den allt för stora scenen, till kravallstaketet och över detsamma händer något med energin.

Wilco är ju närmast en helig graal för många äldre, företrädes män. Inte så konstigt, kanske. Chicagobandet har varit ihärdiga genom karriären (firar 32 år i år). Gör mycket musik, spelar ute flitigt och har gästat Way out West tidigare. De är bedrägligt gubbrockiga, men har en egen ton och ett överraskande raseri i arrangemangen, som kan gå få urladdning till ljuv stämsång på ett ögonblick.

Självklart lockar de en storpublik i tältet. Här flörtas det inte med någon. Den gitarrdominerade musiken är som om the Band uppstått på någon indieklubb med förkärlek för traditionell rock och americana. Det låter förträffligt, även om gitarrsolona drar iväg en smula för mycket.

Veronica Maggio avslutar sin festivalsommar på Way out West och gör det med stil. Herregud! Har hon någonsin spelat inför en större och mer hängiven publik. Från Azalea scenkant samlas folk nära nog hela vägen ned mot Flamingo. Alla! Ja, alla, sjunger med. Det är gripande. Veronica Maggio har tagit ett nytt kliv i sitt artisteri utan att tappa publiken på vägen. Snarare har hon adderat nya lyssnare. Skickligt.

Blandat. Way out West bjuder på mycket, men få toppar. Här ett svep över Wilco, Veronica Maggio, Celeste, Gorillaz, Sombr, Maribou State och Smerz. Foto: PETER BIRGERSTAM och KAI MARTIN

På Höjden försöker Smerz – den norska elektroniska musikduo bestående av Catharina Stoltenberg och Henriette Motzfeldt. Det är soft och coolt, emellanåt lockande. Men för mycket tillit till det förinspelade och det förtar mitt intresse.

Jag tar en kik på Maribou State på Linnéscenen. Men den brittiska elektroniska duon lockar inte. Kanske inte så konstigt. Ögon kroknar efter ett tag. Möjligheten att ta in intryck lika så. Det blir lite Shane Michael Boose, en golden boy från New York som under sitt artistnamn Sombre gjord snabb succé. Han lockar en stor och hängiven publik. Är rask på att skapa stämning och publikkontakt. Men… öronen slokar.

Jag låter Terra – som ni kan ta del av här ovan – avsluta kvällen tillsammans med Gorillaz, som avslutar festivalen för min del.

Gorillaz är en märklig orkester med Damon Albarn som lojt roande frontman. Här blandas och ges det i utryck med influenser från alla möjliga håll. Lite som London är en kulturell smältdegel är Gorillaz det. Rocksättning med trummor, bas, klaviatur och gitarr blandas med tablas och något slags indisk klarinett. Bröderna Mael från Sparks dyker upp på bildskärmen i ”The happy dictator”. Yukimi Nagano, Little Dragosångerskan, gästar, precis som Anushka Shankar, som sitter in på sitar i några låtar. Precis som hennes framträdande tidigare på dagen kan inte Gorillaz framträdande kallas annat än eklektiskt.

Damon Albarn, i militärkläder, håller samman allt sjungandes i en kommunikationsradiomikrofon. Är jovialiskt och omfamnande. Det blir en trevlig stund i Gorillaz sällskap.

Klart slut. Way out West är över 2026. Nästa år väntar 20-årsjubileum.

Kanske är 2026 år upplaga av Way out West festivalens historias bästa uppställning. Åtminstone på papparet.

Så mycket bra band och artister. Så mycket nytt att vara nyfiken på. Med det, förstås, krockarna.

Men i år svämmar det över av bra musik. Där fredagens klimax med the Hives, Nick Cave & the Bad Seeds – och ursäkta Lykke Li – och the Cure är svår övertrumfat.

Till det vädret. Inte en droppe regn.

!!!!!

Nick Cave & the Bad Seeds, Azalea, fredag 14 augusti

Tanken fladdrade iväg precis innan mörkermannen Nick Cave skulle dra på sin mördargospel; inte kan det väl dra iväg igen…? Inte kan han väl överraska, han som så många gånger har överraskat? Frågorna hann inte ens darra till i den varma augustikvällen innan han och bandet svepte bort alla frågetecken. Som om han vill ge the Hives fingret, Fagerstabandet som kaxat sig på Flamingoscenen med sin underhålla punk. Kom inte hit och snacka skit med mig punkjävel, liksom.

Här ska skåp ställas. ”Get ready for love” mullrar igång i en explosion. Men Nick Caves mikrofon fungerar inte. Han kastar den i vredesmod över scenen. Får en ny och bandet drar igång den furiösa energin igen. Utan åthävor. Det är briljant. Så ”From her to eternit” på det och publiken är, om den inte varit det tidigare, frälst. Pastor Nick Cave, i sin tredelade begravningsentreprenörskostym plus svart uppknäppt skjorta, går i klinch med sin publik. Han spiller över kravallstaketet, fattar utsträckta händer, går på publiken som Iggy Pop en gång lärde rocken. Det är häpnadsväckande intensivt.

The Bad Seeds spelar med musik som är nära kaos. Ljudet är i toppklass. Ingen kommer undan. Ingen vill komma undan. Bandet är som hämtade från Peaky Blinders, måhända åldrade. Men det här är inget gäng som du jävlas med. Är du med, så är du så in i helvete med. Är du mot är du dödsdömd. Typ.

Så denne jovialiske mörkrets furste, som sjunger om ond, bråd död med ett sardoniskt leende på läpparna. Det är häpnadsväckande starkt och fullkomligt briljant av denne snart 69-årige underhållare, som på sin fritid gör porslinsfigurer.

!!!

The Cure, FLamingo, fredag 14 augusti.

Det gick innan konserten rykten om att the Cure hade äskat om längre speltid. Bandet som glatt klockar in på tre timmar med sina konserter. Nu hade de lyckats få till den senaste starttiden i Way out Wests historia när de gick på scen klockan elva. Men skulle de verkligen få lov att köra till två…? Nej, det blev inte så. Även postpunkens, gothrockens giganter får finna sig.

Senast Robert Smith med mannar var på Way out West var det en översvallande sångare som mötte publiken. Ja, närmast fnissig genom hela konserten. En ljuv kontrast till mörkret som the Cures musik bjuder in till. Det är kompositioner från livets mörka vrår med skuggor, som både kittlar och skrämmer. Parat med undergångslåtar som mäktiga ”One hundred years” får man ”Lovecats” och ”Friday I’m in love”. För att inte prata om ”A forest”, som några av oss i publiken hörde på trio när the Cure gästade Valands festvåning 2 oktober 1980.

Robert Smith sjunger – fortfarande – fantastiskt. Musiken maler emellanåt på mer uppfordrande än svängigt och ljudbilden kan kännas väl massiv utan att något ljus sipprar in. Men the Cure är mästerliga, fortfarande, i sin genre. De har konsekvensen, tvekar inte en sekund över sitt musikaliska språk. Lägg till att senaste albumet ”Song of a lost world” (2024) är fullkomligt briljant. Så inleds konserten mäktigt med just första spåret ”Alone” från det albumet. Med samma logik avslutas huvudsetet med ”Endsong”, som ju avslutar ”Song of a lost world”.

Däremellan – och efter – stressar Robert Smith och hans mannar med Curegodis i en spelning som får kallas stabil.

!!!

The Hives, Flamingo, fredag 14 augusti

The Hives är som the Hives är. Det går aldrig att ha tråkigt i Howlin’ Pelles sällskap. Han är på en. Under kläderna. På kroppen. In i skallen. Överallt. Ettrigt. Till detta bandets envetet effektiva punk, som är utstuderat naiv. Elegant och klatschig på samma gång. Här pressas energi in under en timme, som får det mesta annat att krokna. Men… det kan ju också bli en utmaning. (Som för Nick Cave.)

Blandad underhållning. Hypade Geeses roade. Göteborgsbandet Nektar likaså. Snabbt inkallade Jacob Alon tjusade. Mexikanska Son Rompe Pera skakade om. Sara Parkmanövertygade. Bonnie Prince Billy utmanade. Joel Alme charmade.

Foto: PETER BIRGERSTAM och KAI MARTIN

Way out Wests andra dag började annars i Linné, tältet som skyddade från den gassande solen, men som å andra sidan skapade en fuktig värme, allt annan än svalkande. Bonnie Prince Billy startade. Will Oldham är en legendar inom den alternativa countryn. Med Bonnie Prince Billy – ett slags alterego för musikskapandet – skapas musik som landar i amerikansk folkmusik, lite americana, lite hillbilly, men framför allt väldigt eget.

Bandet är som ett gäng jazzmusiker, som bestämt sig för att utmana genren. De lever i sitt sätt att spela fria i jazzanden, men tummar inte på genrens essens. Det är skickligt, en smula märkligt och lämnar mig med en känsla av något sekteristiskt.

På Höjden fick mexikanska rytmbandet Son Rompe Pera den otacksamma uppgiften att dar igång publiken tidigt. Sena på scen (tio minuter) lyckades de ändå med uppgiften med musik med sin speciella marimba som spelades dubbelhändigt. Fart och fläkt och mellansnack bara på spanska kändes uppiggande denna tidiga eftermiddag.

Joel Alme såg jag ju så sent som tidigt i april. Nu med sitt senast album ”Gullmar gospel” har han, delvis, lämnat födelsestaden Göteborg. Men samtidigt blir ju hans äldre låtar än brännande med närheten till den uppväxt han haft. Bara några hundra meter finns ju barndomskvarteren och med dem alla hågkomsterna, som han så drabbande låtit utgöra kärnan i skapandet.

Visst, Azaleascenen kanske är en smula för stor för honom. Men i den tidigare eftermiddagshettan bjuder han ändå snyggt in sin publik till sin musik.

När jag åter kliver in i Linné är det som att skickas rätt in i en urkraft. Sara Parkman knockade mig fullständigt när hon öppnade Way out West för tre år sedan. Hon spelar mörk, intensiv, skoningslös folkmusik med ett driv och krav på uppmärksamhet som man inte kan ducka för. Fantastiskt kraftfullt – både musikaliskt och själsligt.Hon sjunger om livet, döden och kärleken så att det känns.

32-årige amerikanen Jalen N’Gonda må vara född på 1990-talet. Men hans själ är hämtad från 40-talet med soulen som som musikalisk drivkraft. Det är ljuv musik, skickligt framfört och han har en röst som är både ljus, stark och själfylld. Men musiken fyller inte scenen och hade passat bättre på en klubb.

Ungtupparna, göteborgarna Nektar tar mer och mer plats. Även om jag kan tycka det är märkligt med ett band från stan som sjunger som vore killarna från huvudstaden. De förenar Kent med en frisk energi och ett starkt uttryck. De är mer larmande än förebilden och gör bra låtar. På bara tre år har de gjort två album – ”Magnolia” (2024) och ”Om du behöver mig” (2025) – innan de lämnat gymnasiet. Dessutom har bandet prisats för sin musik (en Grammis för bästa video – ”Den enda du har” – nu i år. Och bandet lockar en stor hängiven och stor publik. Det är klart att vi äldre kan skrocka lite förnumstigt åt Kent-influenserna. Men jädrar vad skickliga Nektar är. Tvivels utan.

Geese, rockbandet från New York, förutspås att få ett genombrott i klass med Strokes för 25 år sedan. Tja, varför inte. Ungefär som sina Göteborgskollegor Nektar lutar man sig mot influenser, som just Strokes, men med en sång som flörtar med Rufus Wainwright. Killarna röjer på friskt men med den där newyorska blasé känslan, som om ingenting egentligen imponerar. Coolt i sina stunder.

Det blir ju alltid så att avhopp sker och det kan vara förödande för en festival, som inte gärna vill ha några luckor. Men när en öppning skedde passade singer-songwriter Jacob Alon in på Höjden. Ensam med sina gitarrer övertygade han snabbt. En skir, vacker röst, ett fantastiskt gitarrspel (han var extremt noga med hur hans instrument var stämda) bjöd han in i sin musikaliska värld och ton med spår av Nick Drake.

Innan den väldiga finalen med the Hives, Nick Cave & the Bad Seeds och the Cure (ja, jag valde bort, tyvärr, Lykke Li som tidsmässigt krockade med the Cure) fick jag lite Blood Orange till livs. Brittiske musikern Dev Hynes, född i USA, är begåvad, spelar flera instrument och har förutom Blood Orange också Lightspeed Champion som kreativa projekt. Med Blood Orange blir det lite för ofta något slags musikaliskt mindfullness. Skickligt med Dev Hynes som musikalisk motor – på flera instrument – och sång. Men inget jag, för stunden, föll förr.

Men så är det med festivaler. Man famnar en del, annat lämnar en utan större känslor. Ibland måste man pausa intrycken. Ibland går man all in. Dessutom ska man ju hinna träffa och prata med en massa underbara människor. Men mer om det senare.