Smärtsamt stark Madame Butterfly

Opera

MADAME BUTTERFLY

Madam2

Sorglig historia på Operan. Foto: MATS BÄCKER.

Göteborgsoperan.

Spelas till och med 4 oktober 2018.

Regi: Yoshi Oïda.

Dirigent: Henrik Schaeffer.

Scenografi: Tom Schenk.

Kostym: Thibault Vancraenenbrock.

Ljus: Fabrice Kebour.

Med: Karah Son (Madame Butterfly/Cio-cio-san), Katarina Giotas (Suzuki), Ann-Kristin Jones (Kate Pinkerton), Aaron Cawley (FB Pinkerton), Daniel Hällström (Sharpless) med flera samt Göteborgsoperans kör och orkester.

”Madame Butterfly”, Giacomi Puccinis opera från 1904 var inledningsvis ett fiasko och inspirerat från pjäsen ”Madame Butterfly: a tragedi of Japan”. En historia byggd på hörsängen som blev en bok som sedan blev en pjäs, som grep den italienske tonsättaren när han såg den i London, trots att hans engelska var mer än bristfällig.

Fiasko vid premiären i Milano, alltså. Men tiden har gett Puccini rätt. Operan är bara i sin musikaliska struktur och melodi en upplevelse. I Göteborgsoperans uppsättning än mer. Denna nypremiär är värd sin tid, sitt öra och sitt öga. För så är det ofta med uppsättningar här att det bjuds inte bara på den musikalisk upplevelse. Med en sinnrik scenografi öppnas det för ytterligare toner i de dramor som sätts upp.

”Madame Butterfly” är en grandios upplevelse. Den 85-årige, japanske regissören Yoshi Osïda var bara tio år då USA segrade över Japan i andra världskriget. Vinnarens kultur kom att påverka honom starkt genom ungdomen. Det är en ton som han låter strömma genom uppsättningen, samtidigt som han placerar handlingen kring förra sekelskiftet.

Madam

Vacker scenkonst. Foto: MATS BÄCKER

Det är vackert och till det musiken, som letar sig in i hjärtats och själens vrår och skrymslen. Det estetiska är viktigt och den japanska hovsamheten mot den amerikanska bullrigheten och självgodheten är slående.

Storyn i all enkelhet: den 15-åriga geishan Cio-cio-san ska giftas bort med den amerikanske löjtnanten Pinkerton. En krass affär för honom för att förlusta sig under sin stationering i det fjärran landet. Hon bryter med sin familj, går med hela sitt hjärta in för att behaga sin make och väntar på honom troget då han återvänder till USA.

Molltonen går med andra ord som ett stråk genom föreställning för att accelerera i andra akten mot den smärtsamma finalen. Sydkoreanska sångerskan Karah Son sliter hjärtat ur kroppen med sin sång och agerar så raffinerat med både mimik och koreografi att trovärdigheten inte viker en tum. Då är det svårt att inte bli berörd.

Rykande rockshow på Park Lane

Show:

PARK LANE ROCK SHOW

!!!!

IMG_2185

Fullt ös – från start till mål. Foto: KAI MARTIN

Park Lane, Göteborg.

Publik: Fullt.

Med: Alfred Olsson, Aurora Byrbäck, Elin Tossavainen, Hampus Schreiber, Rebecka Landin och musikerna André Egbo, kapellmästare och klaviatur, Robin Egbo, bas, Anton Davidsson, trummor, och Jonathan Sagerfors, gitarr.

Bäst: Nära hundra låtar imponerar.

Sämst: Lite tekniska missar, som inte störde något nämnvärt.

Fråga: Har Park Lane satt ribban för kommande säsonger nu…?

Jag har inte riktigt varit överens om kvaliteten på Park Lanes senaste shower. Dels för att jag genom åren har blivit bortskämd med några riktigt bra omgångar. Dels för att jag helt enkelt tycker att så mycket kunde ha varit bättre.

I år har koreograf Pia Karlsson, en showräv som under flera år var Cabaret Lorensbergs primadonna, tillsammans med sångcoach Joel Börjesson, en av de vassaste rösterna på denna scen, trummat ihop en på alla sätt och vis fantastisk show.

IMG_2195

Ett ess. Elin Tossavaien är en av röstessen i Park Lanes show. Foto: KAI MARTIN

Räknar jag rätt så handlar det om cirka 90 låtar som i olika längd och utförande som framförs av den här väl trimmade ensemblen. Bandet och sångarna får verkligen slita för mödan, men vad som kommer fram och vad som bjuds är pur klass. Imponerande. Att de som står för den vokala insatsen dessutom ska hinna med servering och ett otal klädbyten… puh, ja, ni förstår att de har att göra.

Här sitter dansstegen, som även Emil Söder har hjälpt till med,  med precision utan att bli för yviga eller – åt andra hållet – försiktiga. Låtarna växlar mellan klassisk rock från Elvis, Beatles 60-tal, Kiss 70-tal och vidare fram till pudelrock, Metallica, Hole och Darkness.

 

För att utmana än mer kilas det in ett moment med hårdrock mot synt. Ett humoristiskt battle där där Iron Maiden och Black Sabbath får kivas med Depeche Mode, Soft Cell och Eurythmics. Bland flera.

IMG_2141

Närkontakt. Aurora Byrbäck och hennes kollegor går i närkontakt med publiken.

Foto: KAI MARTIN

Jo, det är fullt ös från start till mål. Allt levererat med humor, övertygelse, fart och beundransvärd frenesi. Självklart finns det dynamik. Några ballader, någon hastighetssänkt låt. Men i huvudsak är det 180 på 70-väg som gäller.

IMG_2197

Duett. Elin Tossavainen och Hampus Schreiber sjunger tillsammans. Foto: KAI MARTIN

Mycket utländskt. Men inte utan att den svenska musiken får ett rejält utrymme med musik från Sven-Ingvars, Mikael Rickfors till Ebba Grön och Europe.

Det finns med andra ord så att det räcker och blir över för alla i salongen. Det märks. Jag har sällan sett en så uppsluppen och galen publik när det gällt Park Lanes shower.

Sångarna Alfred Olsson, Aurora Byrbäck, Elin Tossavainen, Hambus Schreiber och Rebecka Landin bemästrar med bravur alla genrer och får gång efter annan visa prov på strong röstteknik.

Om jag blev förtjust andfådd efter föreställningen vill jag inte tänka på hur ensemblen mådde efteråt.  Men nöjda ska de vara. Park Lane show 2018 imponerar.

Returen

Jag vaknar förstås alldeles för tidigt. Framför allt med tanke på hur sent jag kom hem. Men så fungerar kroppen och förmodligen var den inställd på den ishockey som blev inställd på morgonen.

IMG_2125

Stockholmsgryning. Foto: KAI MARTIN

Jag läser lite, för jag inser att det är meningslöst att somna om. Det fina hotellrummet, högst upp och med en snedtag där jag på tå kunde skåda Stockholms innerstadstak, inbjöd till förpuppning. Men inte idag. Gjorde mig iordning, gick ned för frukost i en stilla, stimmigt matsal och åt snabbt utan tidning och ro. Upp igen för att packa det sista och sedan iväg mot den strida strömmen av människor jäktande med blank blick mot sina jobb. Jag gick avsiktligt i maklig takt, upp mot Hötorget, sneddade över detsamma där säljarna precis slått upp sina stånd och nu kacklade med varandra i väntan på dagens kunder. Ned Gamla Brogatan och sedan in på Drottninggatan där terrordådet från förra året höll mig i handen med all sin obegriplighet och fasa. Då skräck. Nu en septemberfredag som vilken som helst. För de flesta ett ytligt sår som läkte snabbt, för några en aldrig övergående smärta.

Vid Sergels torg konstaterar jag, precis som igår, att Klarabergsgatan blivit med spårvagn, som genar över torget där så mången svensk firat nationens sportsliga framgångar och vidare mot Hamngatan, där den tidigare gått mot Djurgården.

Eric Gadd hade funkat loss på Hamburger Börs kvällen innan. En premiär som jag skrivit om här. Precis innan jag skulle gå och precis svidat om fick jag ett telefonsamtal från en vän som jag träffade i Galleria för 40 år sedan. Han bjöd in mig på ett slags mingel på hotell Esplanad på Strandvägen. Franske fotografen Gérard Hervé, som var i Stockholm kring punkexplosionen, dokumenterade och har nu gett ut boken ”Sthlm ’77”. Alla skulle vara där, vilket i och för sig kändes som en paradox… på Strandvägen 40 år senare!? Men jag var ju frestad, men fick inte tiden att räcka till. Det fick bli kindpussar på Hamburger Börs istället.

Nu dagen efter. Jag rör mig ned mot Centralen och är där i lite för god tid före avgång.

IMG_2129

En hastig comeback för det japanska paret som sakta åter glider ur mitt liv.

Foto: KAI MARTIN

Sätter mig ungefär mitt i vänthallen med blicken mot en av rulltrapporna. Upp ur underjorden stiger ett japanskt par (jag förmodar att de kom därifrån), lite äldre än jag. Jag känner igen dem, för de var på samma tåg upp till huvudstaden som jag igår. Jag fipplar med mobilen och lyckas ta en bild på dem på långt håll. Men förundras främst över det osannolika att jag stöter på dem igen. Hur stor chans är det till det.

Pratar med hustrun och tiden löper iväg. Jag går ut mot perrongen. Träffar Hurrican Gilbert, det vill säga Daniel Gilbert, som är på väg för instudering av den musik som ska spelas av Augustifamiljen i kommande säsong av ”På spåret”. Med det förstår jag att min medverkan tillsammans med orkestern i programmet kommer att dröja ytterligare något år. Förutom förre partiledaren Bengt Westerberg vid Stureplan och de vimlande på Hamburger Börs är det de enda kändisarna jag stöter på.

Men jag fick ju trycka Louise Hoffstens späda hand och berätta om hur jag räddade henne (och hennes band) i en prekär situation. Det var på den tiden, förmodligen tidigt 90-tal, som GT hade musikpriset Måzart. Lousie Hoffsten var i Göteborg på uppdrag av tidningen, sov med sitt band på Panorama hotell och skulle åka förbeställd taxi till Landvetter för hemfärd till Landvetter.

Ingen taxi kom, hon ringde redaktionen, jag svarade i egenskap av morgonredaktör. Kastade mig i bilen, åkte till Panorama och stuvade in hela gänget i min 245:a och körde till Landvetter. De hann. Jag mindes. Inte hon. Men hon log rart.

IMG_2134

Söder ut. Väster ut. Foto: KAI MARTIN

Tågen kommer in. Tåget lämnar. Alla har satt sig på sina platser. Åtminstone där jag sitter. Ett stilla sorl, någon enveten mobilsignal, ett par (mor och dotter?) pratar oupphörligen och har trevligt, någon jobbar, någon halvslumrar. Jag fäller upp datorn och försöker skriva, men sjögången på tåget är svår. Blir åtminstone färdig innan Katrineholm. Slumrar en smula mellan Hallsberg och Töreboda, läser mellan Skövde och Alingsås. Regnet som föll i Skövde upphör på vägen, men gråvädret betäcker Göteborg när vi anländer 20 minuter sent.

I Stockholm var det milt, friskt i luften och tidig, klar höst. Undrar om det jäktande folket förmår att uppskatta det.

Jag promenad en bit, förbi nya Bengans på Drottninggatan, uppför Fredsgatan, nedför Kyrkogatan, genar genom Domkyrkoplan, uppför Västra Hamngatan, in på Akademibokhandeln för ett ärende, går upp mot spårvagnshållplatsen vid Södra Larmgatan. Utanför Gourmetkorv står två tidigare GT-kollegor för sin traditionella fredagskorv. Jag går över och hälsar. Blir stående då vagnarna passerar och bestämmer mig för att göra en beställning. Då jag kommer ut har de gått. Men det hade en av dem, fotografen, meddelat. Det blev istället en stunds kontemplation och mättnad innan vagnen hem.

Funkfest med Eric Gadd

Show:

OMG med ERIC GADD

!!!

Sprakande. Eric Gadd bjuder upp till en fest som kan bli lite bättre. Foto: KAI MARTIN

Hamburger Börs, Stockholm.

Publik: Fullt.

Bandet: Emanuel Norrby, kapellmästare och keyboard, Helmer Norrby, bas, Calle von Schoenberg, gitarr, Anders Hedlund, trummor, Rebecca Meiselbach, slagverk, Peter Zimny, saxofon, Albin Grahn, trumpet, Lisa Bodelius, trombon, och Gabriella Kaiser, kör, slagverk och dans.

Bäst: När Eric Gadd bjuder på vilka låtar och artister han ”lånat av”.

Sämst: Koreografin behöver vässas.

Fråga: Är det inte dags att uppdatera och spela ”Ett ensamt hjärta”…?

Förra året gjorde han något slags test på Kajakjul 8 i Göteborg; en kväll akustiskt, en kväll med band. I somras värmde han solo upp för GES. Jo, han har förberett sig väl för denna sin första show. Förutom att han då har en drygt 30-årig karriär bakom sig som soul- och funkkung i Sverige.

Ekvilibrist. Eric Gadd visar sin färdighet på basen. Foto: KAI MARTIN

När han nu showdebuterar har han med andra ord rejäla dansskor på fötterna och ett band som kanske inte är Princetajt, men som från starten lockar till dans.

Ja, det är väl egentligen den enda nackdelen med ”OMG” (ska väl utläsas Oh, my Gadd). För det är trångt mellan borden när danssjukan slår till med full kraft.

Han går på knock direkt med ”Kom hit och ta”, från genombrottsplattan ”Hurra du lever – Pang du är död” från 1989 och sedan följer en distinkt hitkavalkad. Det är spets på det mesta, men med en koreografi som kan bättre och bli mer distinkt, med en uppenbart förtjust Eric Gadd som generöst får ösa på. Han kan det där, vet att driva på både publik och band. Har låtar som sitter i ryggmärgen i en stor del av det mondäna, svenska folkhemmet.

Ensam är också stark. Foto: KAI MARTIN

Eric Gadd kan också väl showens dynamik efter sin otaliga varv som artist på, främst, svenska scener. Så tar han ner allt med senaste singeln ”Stay away från mej” efter den inledande urladdningen. Han är alltså inte rädd för det intima, nedtonade, på samma gång som han älskar funkfasonerna i mer svettiga låtar. Och han återkommer till det både en och två gånger. Självklart får han visa på sin basekvilibrism och stuffar fint med sin gyllene Les Paul och tar några danssteg med ensembeln.

Funkkung. Med över 30 år vet Eric Gadd hur han ska få till en dansfest. Foto: KAI MARTIN

”OMG” bjuder på det förväntade. En show med hög kvalitet och med tillika ambition. Det är väl egentligen bara den där överraskningen som behövs för att höja betyget, förutom att allt kommer bli bättre ju mer showen sitter.

Låtlistan:

  1. Kom hit och ta

  2. Cold sweat/ Plus Minus

  3. Why don’t you why don’t I

  4. Heaven is asleep

  5. Sold your soul

  6. Power of music

  7. Stay away från mig

  8. The Right way

  9. Excuse me hallelujah

  10. Covers/Original: I found someone (Eric Gadd) – If You want me to stay (Sly & the Family stone)/Wish I (Eric Gadd) – Got to be real (Cheryl Lynn)/There’s no one like U

  11. Riding high

  12. My personality

  13. One touch

  14. Do you believe in me

  15. Wish I

  16. FINAL: Tvåhundratusen

  17. Vi kommer aldrig att förlora

  18. Applådtack: Bara himlen ser på

Resan till huvudstaden

När jag rundar hörnet vid Kungsgatan/Birger Jarlsgatan sveper historiens vingslag över mig. Här vek pappa av, in på Kungsgatan, fredsdagen 1945, för att mötas av ett konfettiregn. Kriget var över. Folk firade.

Av det märks naturligtvis ingenting. Stadens brus och myller av hastigt promenerande människor är ovetande om dåtiden eufori. Det var en annan tid. Detta är ett annat liv.

Hotellet ligger bara några hundra meter därifrån. När jag är på väg in hör jag rullandet av väskor, vänder mig om och som en chevaleresk gest öppnar jag dörren för paret, en man och en kvinna. Han går först, grymtar ett tack som om jag gjort honom något oförskämt. Hon ler, nickar och möter min blick. Båda stövlar snabbt till receptionen, checkar in och verkar inte vara på en smekmånad, precis.

Stockholm, Stockholm, stad i världen. Foto: KAI MARTIN

Det verkar vara en sådan resa. På tåget är det en man ock kvinna som jag förmodar är gifta sedan länge, som är med från Göteborg. Hon pratar och ber honom om misosoppan, som han verkar har svårt att förstå att han ska ha. Det sitter inte bredvid varandra utan med gången emellan. När konduktören kommer frågar hon om platserna kring dem är lediga och han konstaterar att det är så. Ändå är det ingen av de båda i paret som gör anspråk på att vilja flytta på sig.

Bredvid sitter en färgstark, lång karl med en arsenal av teknik; dator, padda och telefon. Plötsligt ringer telefonen med en fruktansvärd signal (varför rekommenderar inte tågbolagen resenärerna att använda ljudlöst?) och han börjar bullrande och högljutt prata, för att avbryta sig och fråga mig ”Ursäkta, är detta tysta avdelning?”, får ett nekande svar av både mig och konduktören, som kommer precis, och fortsätter prata väldigt läääänge. Han berättar om sina resor: Trondheim, Lappland, Stockholm och om att det kommer dröja innan han kommer hem till New York. Sedan börjar businesssnacket och jag förlorar mig i hans terminologi och ägnar mig åt att försöka få igång SJ:s wifi som kinkar. Ger upp. Kollar istället mobilen innan jag bestämmer mig för att skriva recensionen av ”Till varje pris” på ett skrivprogram och kopiera över senare.

Resan går vidare i sitt hastiga mak och efter Södertälje börjar paret bakom mig att prata igen. Hon berättar om ditten och datten och där någonstans förstår jag att de inte hör samman. När hon sedan säger förtjust skrattande, att det var så trevligt att träffa honom och resa med honom och han bara svarar med tystnad… ja, då inser jag att även han är en buffel.

Berättade jag förresten att X2000 gjorde ett av sina sällsynta stopp i Jonsered. Varför? Jo, två tjuvåkare hade ertappats med att vara inlåsta på toaletten. Snopna fick de kliva av och okänt öde väntade dem.

Och berättade jag förresten om händelsen på spårvagnen…? Om hur jag satt på en singelplats, längst bak i vagnen, en sådan som vätter inåt gången. Hade lagt undan mobilen och tittade på folk, vegeterade och lät resan ta sin tid. I Brunnsparken reser sig en ung kvinna för att gå av, men innan dess går hon fram till mig och säger ”Ursäkta, jag tycker bara att din stil är så klok”.

Jag tackar smickrat och ler. Känns fint. Går till stationen och väl vid perrongen med tjugo minuter kvar försöker jag fåfängt ta en selfie, för Instagram, för hustrun, för världen. Ställer mig längst ner på perrongen, men lyckas inte så bra. Ringer Z och berättar om spårvagnshändelse och hon frågar hur jag ser ut. ja, inte negativt och uppfordrande, utan nyfiket. Jag berättar och hon tycker att jag ska låta någon ta en bild på mig. Jag känner mig inte bekväm med det, men har på senare tid utmanat mig med just detta. En kvinna i 30-årsåldern som också ska med tåget står och väntar på att få gå ombord. Jag frågar henne och förklarar att min hustru vill se hur jag ser ut. Hon ler förtjust och tackar jag till uppdraget.

Klädd för resa. Foto: OKÄND KVINNA MEN TACK

Klädseln…? Jo, Bosskostymen, den grå, brokigt rutiga i ylle, inhandlad på Hede Outlet då jag skulle dämpa sorgen efter Z:s pappas bortgång på vägen upp från Köpenhamn. Bara titta, var det. Jag kom hem med ett par röda Clarksskor (350 kronor, har jag för mig) och då kostymen (strax över 2000, om jag minns rätt). Skjortan är en svartblommig Tiger of Sweden, inhandlad secondhand förra året för någon hundring, rocken Bruun & Stengade, som jag köpte i somras. Helt ny, men på rea i en secondhand butik för halva priset, dvs 225 kronor. Skorna, Sneaky Steve (700 kronor), som köptes på Landvetter inför Alpäventyret. På det hatten, av okänt märke, som jag inhandlade i London på Old Spitafield Market för 35 pund. Till detta den brandgula väskan som jag fyndade på Stadsmissionen vid Frölunda torg för, kanske, 500 kronor. En Georgio Fedon 1919, ett märke jag inte är så bevandrad i.

Nu, alltså, Stockholm. Högst upp i ett hotell vars rum är litet men listigt disponerat (se och lär engelsmän) och dessutom nyligen renoverat. Storstaden väntar. Kvällen med premiär på Hamburgerbörs av ”OMG”, Eric Gadds show, står på programmet.

En stunds rekreation innan klädombyte och det inställda siktet mot kvällens begivenhet.

Jag återkommer om den senare.

Nutida fars med politiksatirisk udd

Fars

TILL VARJE PRIS

Ola Kjelbye

Fullt fart. Anders Jansson klär i rollen som Stefan Larsson. Foto: OLA KJELBYE

Göteborgs stadsteater

Premiär 12 september

Författare och regissör: Adde Malmberg.

Scenografi: Hansson Sjöberg.

Kostym: Helle Carlsson.

Mask: Christoffer Nordin.

Ljus: Max Mitle.

Ljud: Jesper Lindell.

I rollerna: Malin Cederbladh, Anders Jansson, Carina M Johansson, Eric Ericson, Sven-Åke Gustavsson, Johan Gry, Pamela Cortés Bruna, Victoria Dyrstad, Johan Hafezi, Niklas Ergin och Klara Gattbro.

En fars på instituionsteater låter sig inte alltid så lätt göras, om det inte handlar om en Molière. Kanske för att formen inte riktigt klär skådespelarna, att lättvindigheten och farten inte passar, eller att farten och stolligheterna går i strid med ambitionerna.

Men Göteborgs stadsteaters konstnärlige ledare Pontus Stenshäll tvekar inte för utmaningen och är smart att engagera rutinerade Adde Malmberg i rollen som både pjäsförfattare och regissör.

Adde Malmberg kan sin humor, vet att klä replikerna i en lagom dos humor för att efter hand skruva till det mesta för de flesta.

”Till varje pris” är inget undantag. Det är en listigt skriven politisk satir i sin samtid med farsens alla knep och knåp.

Här är Almedalen i centrum. Politikerveckan bjuder självklart upp till politiska förvecklingar som passar utmärkt för fars, både på scen och i verkligheten.

Adde Malmberg löper över de politiska partierna, men fokuserar på Moderaterna, Socialdemokraterna och Sverigedemokraterna. De övriga får sina milda slängar av sleven, men för att inte röra ihop det för mycket är detta ett smart grepp.

Inledningsvis, ja, hela första akten, är det som om skådespelarna inte riktigt vågar tro på bärigheten i den smart skrivna texten. Att varje replik listigt ger nästa för den snillrika intrigen. För det är ju så fars fungerar.

När inte heller publiken riktigt är med på entréerna – på privatteatrar applåderar man varje skådespelares entré som ju också tjänar som en presentation – och senare bara bjuder på milda skratt kan man ana en kulturkrock.

Ja, det är underhållande, men ska det inte vara roligare än så här…? Men kikar man förbi den inititiala darrigheten lovar ”Till varje pris” så mycket mer.

Lyckligtvis sätts inte punkt efter första akten.

Ola Kjelbye

Intrigmakare. Bibbi Brinkell (Carina M Johansson), Åsa Hallén (Malin Cederbladh) och Gugge Magnusson (Eric Ericson) spinner humortrådar i den politiskt satirska farsen ”Till varje pris”. Foto: OLA KJELBYE

De farsovana skådisarna och publiken får en paus att fundera över saken. Tur det. För i andra akten tar föreställningen rejält fart.

Den hunsade politiska sekreteraren Åsa Hallén (Malin Cederbladh) får stadga på den nervösa karaktären. Den bullrige och lismande Skånemoderaten Stefan Larsson (Anders Jansson) lindar in sig alltmer i sina egna intriger. Precis som moderatledaren Bibbi Brinkell (Carina M Johansson) med sin politiska sekreterare Gugge Magnusson (Eric Ericson), en brattig streber som för sin karriärs egen vinning gärna flörtar med SD. Han i sin tur flörtar gärna med den nyfiken Expressenreportern Martina Falconelli-Jönsson (Victoria Dyrstad), som lystet lyssnar även i de mest intima situationer. Allt för jobbet.

Till detta den överseende receptionisten Sandra Rodriguez (Pamela Cortés Bruna), den dumpade, ”svartsjuke” pojkvännen Jörgen Ek (Johan Hafezi) och, förstås, Sverigedemokraten Stefan Esping (Johan Gry), som ständigt är på hugget både för politiska uppdrag och fördomsfulla kommentarer. Socialdemokraten, den tekniskt okunnige och Ingvar Carlssonnostalgiske Bo Valfridsson (Sven-Åke Gustavsson) filurar runt som en reflektor mot de andra.

Jo, Adde Malmberg har kokat ihop en högaktuell satirisk fars, som både svider elakt och som lockar till skratt. Visst kan en del skratt fastna i halsen, men oftast är de rent och skärt sprudlande. Med det kommer också skådespelarna förtjusning över publikens förtjusning och sina egna dråpliga karaktärer. Innan Göteborgs privatteatrar vädrar sina premiärer och tar upp kampen kan man förmodligen inte ha så mycket roligare i stan just nu.

Gravar och minnen i London och Brighton rocks

IMG_1980Vi har varit en vältrimmad kombo i resandes form sedan 20 år tillbaka. London, Edinburgh, London, Berlin, Boston, Köpenhamn. Som ett gammalt par på tre har vi betat av fotboll, rock, öl, mat, sevärdheter, museer, promenader, ishockey och, kanske, några öl igen. Vi har rest med öppna ögon, slitit nötta hotellsängar, ätit frukostar som har varit mindre hälsosamma än andra. Valt ut dagens färdväg, smugit ned i tunnelbanor, klivit på bussar, tagit flyg och spårvagnar. Det har blivit ett gäng resor, ett gäng matcher, massor av middagar, konserter, museer, skratt och – ibland – gnissel, alltid med siktet mot nästa sensation, i allvarssamtal, i skratt, i förtjusning.

Nu. London. Och Brighton. Bara för att.

London för att Pretenders och Simple Minds spelade och det var ju inte så dumt, 39 år efter att P-O och jag såg det sistnämnda på Errols hösten 1979. P-O hade ju dessutom sett Pretenders vid, tror jag, deras tredje gig någonsin och har bilder därifrån, en klubb i Swinging London, förstås. Men… bara dagar innan vi ska fara kommer beskedet att spelningen är inställd.

Vi sitter inte lamslagna. P-O nosar upp ett evenemang på Rough Trade på Old Truman Brewery nära Old Spitafields Market i Östra London. Bandet Stone Foundation ska släppa skiva, köp albumet och du har inträde till konserten. Ett smart winwin-koncept.

Vi åker en måndag. Ja, dagen efter att P-O har fyllt jämna 60 år. Peter och jag har bokat vår resa för sig, P-O sin, för han kommer stanna lite längre och umgås med dottern S, som bor och jobbar i London.

Ut ur Gatwick, tåget in till Victoria station och resa underground till nästa mål.

IMG_1734

Ressällskap. Foto: KAI MARTIN

Ungefär vid lunchtid har vi anlänt till vårt hotell nära Paddington station. Vi checkar in, får lyckligtvis genast vårt hotellrum som bjuder på tre enskilda sängar, inte för trångt och med ett badrum som med engelska mått får godkänt.

Vi är hungriga. Maten väntar. En pub nära stationen öppnar ungefär samtidigt som vi rycker i dörren. Fish and chips och öl, förstås. Bra start på Londonäventyret.

IMG_1735IMG_1736

Brittisk hälsokost. Foto: KAI MARTIN

Vi diskuterar lite dagens utflykt, som ska gå till den gotiska kyrkogården Abney Park Cemetery. Peter har ställt in kompassen, P-O sin app och jag följer med. Vi väljer buss och får oss en spatiös busstur med ett byte, österut, en oguidad tur längs Marylebone Road, förbi Madam Tussauds, de stora stationerna och vidare, vidare, vidare mot, för oss, tidigare okända mark.

IMG_1739

Londonbuss i turistklass. Foto: KAI MARTIN

Nja, kanske inte för Peter, som besökt kyrkogården tidigare.

Vi far förbi en pub som ståtar med epitetet som number one i stan. Vi lägger adressen på minnet. Fortsätter resan och kommer så fram till vårt mål.

Abney Park Cemetery är ett fascinerande ställe, som om döden döden glömts av. Gravstenar som lutade mot varandra, vackra gipsänglar ligger omkullvälta, ogräs famnar allt, vilt och galet, någonstans finns en nya gravsättning, men oftast har tiden förlorats och vi pratar om vilken video ett rockband skulle kunna göra här.

IMG_1743IMG_1746IMG_1747IMG_1755

En plats där döden glömts av. Foto: KAI MARTIN

Det finns några kändisar som har hittat sin sista vila. Framför allt Frälsningsarméns grundare, William Both.

Vi lämnar detta sällsamma ställe, som uppenbarligen fungerar som kontaktställe för kelsjuka herrar och narkomaner, men också för kontemplation och detta syresatta stadsrum där larm och trafikbrus stängs ute.

Så kliver vi ut. Jag tar en kik i en secondhandbutik, men vänder snabbt och sällar mig till de andra. Vi tar bussen västerut. Tror oss klippt rätt hållplats för Londons bästa pub, tar fel, får gå en smula, men hittar rätt. Väl där visar det sig att all lokal öl är slut och, ja, det är bank holiday, britterna har väl druckit upp det mesta och leveranser på en måndag som är en röd dag är inte att tänka på.

P-O tar ut appriktningen mot Canonbury station, som ska ta oss ned till Shoreditch High Street, som i sin tur leder oss mot Rough Trade.

Vi hinner inte fram till stationen förrän en rask, ung kvinnas promenad korsar vår väg. Ju närmar hon kommer, desto mer sliten ser vi att hon är. Hon bedyrar att hon inte är det hon är, det vill säga missbrukare eller hemlös, men undrar om vi kan undvara lite växel. Vi säger ”sorry” och tittar skamset bort, vandrar mot stationen där tåget är på väg in. Jag springer, ska kliva på när jag ser att de andra inte är mig i hasorna; fel tåg, fel perrong. Jag lommar uppför trapporna och till de leende andra.

Kvarteren kring Shoreditch är måhända slitna, men också levande. Här andas hipt och restaurangerna och butikerna är medvetna och lockande. Vi passerar dock, för vi har ju redan siktet inställt. Passerar någon affär, kikar in och kikar ut.

IMG_1761

Brick Lane, London. Foto: KAI MARTIN

Rough Trade är ett eldorado för Peter och P-O. Men jag har fyllt min kvot sedan länge och vandrar, efter att ha laddat mobilens batteri och druckit en kopp kaffe med de andra i skivaffären, ut på gatorna för att komma upp till Old Spitafields Market.

Jag tar en rejäl sväng, men navigerar rätt, kliver in i den gamla marknadsplatsen och hittar bums ett stånd med herrhattar, provar en, köper den, men vissa av mina kontanter är gamla, så jag får hämta ut nya. Stoppar ned min medhavda keps i väskan och promenerar till Rough Trade med en grå hatt, med okänd design men med tryckt 100 procent ylle och made in England, till priset av 35 pund på huvudet.

Väl framme står de andra två i en hyfsat lång kö och väntar på att komma in. Vi är jämngamla med de andra i kön, några stilfullt northern soulklädda. Något som ger en hint om vad bandet har att bjuda. P-O tycker att jag smälter väl in med min Baracutajacka, blå, smala byxor, boots och hatt. Kanske det. Men jag är ju ingen Northern Souler.

Publiken skockas glest framför scenen. Den långa kön visade sig bakom hörnet inte slingra sig så lång som jag trodde. Men det är trivsamt och till viss del familjärt. Flera har uppenbarligen något slags relation till bandet. Fint så. När Stone Foundation väl är på scen är det en för kvällen förstärkt orkester med blåsare. Det handlar om musik som kretsar kring Paul Wellers Style Council och Blow Monkeys. Det visar sig också att både förre the Jam-profilen och Dr Robert, sångaren i Blow Monkeys, har gjort sin insatser på det nya albumet. Där finns också ingredienser av Doobie Brothers och kanske främst låten ”Long train coming”. Men där fastnar också bandet i sin formel. Det blir liksom musik utan egg och bacon.

IMG_1767

Jam Council. Stone Foundation blandar och ger med hjälp av Paul Weller.

Foto: KAI MARTIN

Men det blir en trevlig stund. Rough Trade har en god idé där vid release av band som Bengans definitivt kunde ta efter.

Det har mörknat på då vi går därifrån. Vi tar sikte mot Liverpool Station och irrar rätt med hjälp av P-O:s app, tidigare skulle London A–Z varit vår guide.

Vi tar, efter lite dividerande Circle Line till Paddington, kommer upp ur underjorden och är sultna. Vi kliver in på en pub strax efter åtta för att se en Manchester United-match, dricka öl och äta skräpmat. Ölen går fint. Men på grund av bank holiday stängde köket ungefär då vi klev in på etablissemanget. Vi fick chips att tugga på, som Peter förtjänstfullt försåg oss med. Men det förslog förstås inte. Vi klev tvärs över gatan till en grek som det visade sig inte hade gått kock- och serveringsskolan. En äldre man och dito kvinna tog emot. Hon placerade oss. Han gav oss menyn. När vi skulle beställa ett av det tre vinmöjligheterna – rött, vin, grekiskt – visade det sig att retsinan var slut. När vi, efter mycket om och men lyckades beställa dröjde det också innan maten kom på plats. Tzatzikin saknade vitlök och maten var blekt kryddad. Nå, vi åt oss mätta och sämre umgänge än Peter och P-O kan man ha, men det är dumt att chansa.

Så till hotellet. Sömnen svepte oss, men för min del en rastlös nattro fylld av drömmar och extra resor till platser och personer jag aldrig kommer ha en chans att få uppleva i det vi kallar verkligheten.

Dag två – tisdag

P-O har bokat ett hotell som visar sig ha full english breakfast. Jag är som alltid tveksam, men den kommer på skam. Matsalen, som ståtar med en hord av kvinnor redo att servera, är modest, placerade som sig bör längst ner i hotellet. Vi får te, toast, marmelad, smör, flingor och så småningom tallriken med vita bönor, stekt ägg, burkchampinjoner och bacon. Vi äter förtjust. Lämnar inget åt slumpen. Slickar tallrikarna rena. Redo för dagen.

IMG_1773

Frukost på engelskt vis. Foto: KAI MARTIN

Dagens första uppdrag är att orientera mitt möte med ex Sex Pistolsbasisten Glen Matlock som jag ska intervjua inför hans Göteborgsbesök 14 september med anledning av hans nyligen komna album ”Good to go” (singeln ”Keep on pushing” kan ni höra i länken här).

Vi ska träffas något norr om Paddington, hans kvarter sedan barnsben. Vi bestämmer oss för att gå. Morgonen är fortfarande arla när vi knallar från hotellet upp till Paddington och Pread Street för att vika upp på den brokiga Edgware Road, som vi följer norrut. Vi passerar under den väldiga A40, vägen in och ut mot och från London i östvästlig riktning, via Joe Strummer Subway, en gångtunnel som allt annat än hedrar den forne Clashmedlemmen som bodde i höghuset här.

IMG_1779

Minnet över en punkare. Foto: KAI MARTIN

Strax efter att vi passerat den ser jag en bank som kanske kan växla mina gamla mynt. Så blir det av en tjänstvillig banktjänsteman och Peter, P-O och jag kan så småningom fortsätta marschen norrut uppför Edgware Road mot Maida Vale. Byggnationen är enorm. Stora, eleganta hus reses mot de äldre försummade; kontrasterna slår, som ofta i London, rika mot fattiga. På bilderna som bostadsbolagen har för att locka hyresgäster finns bara vita, redan från starten är gentrifiering slående.

Där Edgware Road och Maida Vale möts finns också Little Venice, med Regent’s Canal som löper nedanför. Vi står och kikar en stund, tar ut riktningen mot Warwick Avenue Station där mötet med rocklegendaren ska ske någon timme eller mer bort.

IMG_1781

Idyllisk ro i stor stad. Foto: KAI MARTIN

Jag pekar ut var vi bodde då för 20 år sedan, då vi fick låna rum i Expressens tjänstebostad, som då hyste en GT-kollega. Jag vet också att vi inte är långt från EMI:s studio på Abbey Road och föreslår att vi ska ta oss dit.

Det blir så. Men appen föreslår en bussresa som tar oss på en svängom, eller… bussen kör rakt fram men än mer norrut och när vi sedan promenadledes når Abbey Road är det som svettiga och i fel ända av gatan. Nå, inte värre än att våra raska kliv tar oss rätt. Utanför står en stor lastbil och lastar av symfoniska instrument där tydligen Esa-Pekka Salonen ska står för dirigerandet vid en inspelning.

På klassisk mark. Foto: KAI MARTIN

Vi tar naturligtvis våra steg och bilder på och vid övergångsstället. Bilister stannar tålmodigt, som de gjort sedan bilden på det klassiska omslaget togs den heta 8 augusti 1969. Besöket  i souvernirshopen är snudd på obligatoriskt, men trots att vi dröjer där en stund är det ingen av oss som köper något.

Jag kikar på klockan. Känner att tiden rusar. Jag har tolv som ett magiskt klockslag. Det är dags att gå. Vi viker av runt hörnet av Abbey Road ned mot Hall Road som tar oss ned mot Warwick Avenue Station i ett kick.

Jag tittar på klockan igen och inser att vi är trekvart tidiga. Men vi kan ju i alla fall göra en ockulär besiktning av Toast, fiket på Formosa Street. Det ligger bara några steg från station och när gatan uppenbarar sig tittar jag åt vänster, men mer åt höger och se där ligger det och se, där sitter han. Redan!

IMG_1790

Legendar på kontoret. Foto: KAI MARTIN

Jag blir nervös. Hur ska vi fördriva tiden? Peter är klok och tycker, ungefär som min hustru skulle sagt, att jag ska gå fram och presentera mig, beklaga att jag är tidig.

Det blir så. Han är artig och säger att han har lite kontorsgöromål att göra, så vi går in i kaféet och tar en kopp kaffe med wienerbröd (inte jag) och ser tiden an. Jag har bett honom att ge en signal om när han känner sig redo, efter en kvart får jag det och går ut och sätter mig för en knapp timmes samtal där delar av det kommer i Göteborg Direkt.

Han är jovialisk, artig och har ett flöde av historier. Vi avhandlar en del. Han berättar att i krokarna bor Chrissie Hynde (Pretenders), Paul Weller (the Jam, Style Council) och Ronnie Wood (Rolling Stones, Faces) och han själv bara några promenadmeter från Toast.

IMG_1798

Bara en och en halv månad och ett helt skilt liv emellan. Foto: PETER BIRGERSTAM

Jag ber Peter ta lite bilder, för han är bättre på det än jag, och när det är gjort strövar vi gemensamt mot hans adress längre upp på gatan enär han vill ge mig sin nya skiva. Glen och P-O samtalar. P-O har berättat att han ska på spelningen på 100 Club senare i veckan (då Peter och jag har åkt hem). Han berättar också att hans dotter jobbar i krokarna. Glen returnerar information med att ge oss en guidekurs i närområdet och rekommenderar oss att gå ner till Paddington Arm, kanalen där mängder av pråmar ligger förtöjda. Vi går som han har sagt efter vårt farväl och kommer ned till något av en idyll. Kvarteren kring Warwick Avenue station är lugna och nere vid kanalen andas det fridfullhet och ett bohemiskt liv. Jag slås av att visst var det så att Richard Branson, Virgingrundaren, bodde på det här viset när han startade sitt skivbolag 1972.

IMG_1792

Över den gröna kanalen. Foto: KAI MARTIN

Vi går över en gångbro och promenerar mot Paddington på kanalens högra sida österut. Men vägen är inte helt rimlig och så som vi vill gå går inte, så vi krånglar oss genom Rembrandt Gardens så småningom åter upp till Warwick Avenue Station, med en fin entré som påminner om Paris Metro.

Vårt nästa mål är uttaget. Bar Italia, på Frith Street i Soho. Vi kliver av i Piccadillys myller, går via Shaftesbury Avenue in i China town där P-O vill peka ut var David Bowies video till ”Blue Jean” spelades in.

Han har varit där tidigare, men förirrar sig och vi ger upp tanken på guidningen för lunchtarmen suger ivrigt.

Så med några bestämda kliv är vi på Frith Street, lyckas få ett bord ute och ett livstrött bi kämpar om uppmärksamheten vid vårt bord.

IMG_6862

Klassiskt ställe. Foto: KAI MARTIN

Vi äter, dricker vårt kaffe och vatten, för det är varmt i London och solen står högt. En kvinna kommer fram, sliten och tärd, och ber om pengar. Vi nekar och får en svordom tillbaka. Sekunden senare står Bar Italias kypare med en påse och tittar ut mot gatan, går in igen. Tio minuter gör han om proceduren, ser kvinnan, visslar på henne och hon kommer, tar på påsen utan att tacka. Han går in igen.

Modeparaden på Frith Street är brokig, elegant och utstuderade med uteliggare och ointresserade. Allt är fascinerande att beskåda i vegeterandet vid kafébordet.

Vi bryter upp, jag betalar men drabbas av sifferblindhet och får inte ihop vad servitrisen har sagt med sedlarna jag lägger upp. Men jag blir informerad om att jag inte bara haft gamla mynt utan också 25 pund i ogiltiga sedlar. Dags att leta upp en bank igen, alltså.

Mitt mål är klart. De två andras också. De mot Imperial War Museum. Jag ned mot Covent Garden där jag på Great Queen Street hade passerat en tweedbutik i november, men då inte haft tid att titta in utan fått nöja mig med det lockande skyltfönstret.

Efter det har drömmar väckts till liv. En tweedkostym till hösten. Jag har varit inne på Walker Slaters hemsida och närt funderingar och låtit mig inspireras. Dessutom har jag lagt undan pengar för att kunna köpa en tredelad, som jag vill känna mig nöjd med i år och år ytterligare.

Jag promenerar efter minnet, men får traska runt kvarteret och ned till Kingsway och uppför för att komma rätt, för det var från det hållet jag kom i november.

Försiktigt öppnar jag dörren. Jag, en 60-årig svensk iklädd grön skinnjacka från Zara, militärgrön långärmad piké från Polo och matchande byxor från H&M plus hatten av okänt märke från kvällen innan, börjar med att känna på kvaliteten på tygerna på plaggen samtidigt som de två expediterna hälsar vänligt. Jag nyper i plagg efter plagg, stryker med fingrarna för att känna på kvaliteten, läser prislapparna och förstår att det kommer sticka iväg.

Så ber jag att få prova en kostym, en grön, klassisk, med markerade rutor åt brandgult. Den manliga expediten måttar med ögonen, tar fram en kavaj som jag tar på mig, hämtar en något vidare väst och ett par byxor. Jag går in i hörnet där ett draperi skiljer mig från butiken och klär av mig för att klä på mig. Allt sitter fantastiskt, men skjortan passar illa, för att inte prata om skorna, de par Clarks med generös vidd inköpta efter akut skavsår bröllopsresan i Berlin april 2013. Jo, byxorna måste förstås läggas upp.

Jag testar med en brun kostym, en blå och en grå. Men så håller expediten upp en som är lite murrigare grön, mer höstig och tycker att jag ska prova den. Jag tror att jag nu är upp i en timme av tvehågsenhet; ska jag köpa ska det vara rätt; ingen tvekan.

Så jag tar på den, men är missnöjd med ljuset. Vi går utanför och jag jämför med den grå och den jag har på mig och säger ”Du har rätt” och får ett ”Ett utmärkt val, sir” till svar. Så går vi in och gör business.

IMG_1956

Mr Tweed. Foto: PETER BIRGERSTAM

Jag går ut som en måhända fattigare man, men känslomässigt och klädesmässigt rikare. Har fått en snygg resegarderob om plaggen och promenerar ned mot Convent Garden, går förbi Paul Smith-butiken på Floral Street, men passerar. Jag har ju min kostym.

IMG_1803

En frestelse. Foto: KAI MARTIN

Går vidare runt hörnet bara för att kika in i Paul Smiths PS-butik och även där gå förbi. Ut på Long Acre, in på GAP, ut och sedan in på TK Maxx, en centralt belägen butikskedja med ett outletkoncept. Det finns mängder med kläder, jag frestas, provar skor, som jag inte passar och ålar mig ur kommersens käftar. Får en idé om att titta till 3 Saville Row där Beatles gjorde sin sista spelning på taket till Apple en kall januaridag 1969… ja, nästan 50 år sedan. Går lite fel, men stannar sedan stirrande tillsammans med ett ungt par upphakade av fascination över bettlarnas gärningar.

Går vidar för att hitta gränden Heddon Street där David Bowie plåtade för omslaget till fantastiska ”The rise and fall of Ziggy Stardust and the Spiders From Mars” 1972.

Telefonkiosken är sedan länge flyttad längre in i gränden, men en plakett visar var denna klassiska fotosession utspelade sig.

IMG_1806

Ziggy Kai utan några spindlar från Mars. Foto: KAI MARTIN

När jag åter är uppe på Regent Street får jag ett meddelande från P-O om att de är färdiga med museet. Han undrar var jag är och rekommenderar mig Paul Smiths outletbutik på Avery Row i Mayfair. Klart intressant för en person som nu mer lockas mer av att kika på kläder än på skivor. Men först uppför turiststråket på Regent Street. Stod utanför Hacketts väldiga butik, men inte mer än för att skicka en bild till en vän. Istället såg jag att skobutiken, exklusiva, Barkers shoes ståtade med rea på utvalda skor. Först med reducerat pris kändes det aktuellt med ett försök och jag nosade på några snygga par. Frågade om de fanns i min storlek, blev betjänad av en ung expedit som sprang upp- och nedför trapporna till förrådet i källaren. Mina fötter ville inte riktigt. Men slutligen passade ett par läderskor med tweeddetaljer mina prinsfötter. 165 pund är mycket pengar, men en bit från ursprungspriset så jag slog till och hade kontrollerat att de matchade med min kostym, den nyligen inhandlade. Expediten slår in priset, jag stoppar in kortet och betalar. Men i brådskan ser jag först efteråt att hon tagit fullt pris för skorna.

Jag undrar förstås varför och hon säger att det inte var rea på de paren. Well, sorry. Hon fick göra en återbetalningen och min plånboks djup blev lite grundare.

Nå, ut mot Avery Row, som jag letar mig mot förbi Hanover Square och Brook Street, korsar Bond Street och viker sedan av ned mot butiken. Det hänger en djuriskt snygg skjorta i skyltfönstret till den lilla butiken med en aningens arrogant personal. Men där inne finns den inte. Tre strumpor för 22 pund lockar, men nej. Jag provar ett par skor till ett rimligt pris. Men nej, mina fötter är inte med mig storleksmässigt idag. Går ut, men tänker… Vilken storlek är det på skjortan i fönstret. Går tillbaka och frågar. Då hänvisar personalen mig till våningen ovanför och se där! Där är en Paul Smithbutik värd namnet med skjortor, kostymer, tröjor etc, men inte med skjortan i storleken jag vill. Däremot hänger det en mörkgrön, pastellfärgad, kostym som jag provar tillsammans med några skjortor som är anständig i pris. Kostymen sitter snyggt, men jag orkar inte få ärmarna skräddade enär mina armar är korta i förhållande till normallängd.

Jag hänger tillbaka plaggen, förutom den skjortan som ni ser på bilden med kostymen ovan. Hållet i plånboken öppnade sig igen.

Så knallade jag upp mot Oxford Street med mina kassar, blygsamma i antalet om man jämför med de som kom ut från helveteskommersen Primemark. Å andra sidan är det många som inte kommer med några kassar alls.

Jag stångar mig igenom folkmängden i något slags ambition att gå till hotellet, men när jag ser buss 7 komma hoppar jag på och seglar sakta nedför Oxford Street, in mot Hyde Park, rundar Marble Arch och uppför Edgwar Road, in på Sussex Gardens där jag hoppar av.

Grabbarna har inte kommit till hotellet än, så jag vilar mina ben, mina fötter, min hjärna och kanske slumrar en stund innan det knackar på dörren.

Vi har någon timme på oss innan vi ska bege oss mot Notting Hill för en dejt med en ung, vacker dam. Kanske onödigt för henne att slösa bort sin tid på gamla gubbar, men en av dem är hennes far så det må vara hänt. Hon har bokat in oss på en restaurang, the Shed, med ett tapaskoncept, men med brittisk touch.

Vi tar bussen från Lancaster Gate vidare österut och kliver av strax innan Notting Hill Gates undergrundstation. Vi går över gatan, men plötsligt har P-O sin dotter i örat och därifrån vi kom står hon och viftar. Hon guidar oss rätt och kliver med vana steg in i salongen, ett shabbychickställe, rustikt och trivsamt. Men det är stökigt i lokalen med ganska hög ljudvolym, uruselt för någon med tinnitus som jag, men atmosfären övervinner. Vi beställer en meny, så att vi slipper att välja och vi blir inte besvikna. Maten är förträfflig. Umgänget likaså. Yra tumlar vi ut i Londonnatten mot vår sista natt i Englands huvudstad.

Dag tre – onsdag

Frukosten är serverad. Vi har packat våra väskor. Vi äter, går upp på hotellrummet, fixar det sista och borstar tanden, checkar ut och lämnar Storbritanniens långsammaste hiss bakom oss, den med heltäckningsmattor ända upp på väggarna. Mot Paddington, mot underjorden, mot Victoria station, mot Brighton, mot havet, mot horisonten.

Tåget går smidigt, resan är på knapp en timme och Brighton välkomnar oss med järnvägshallen som är enorm och vacker med sitt valv spänt som en extra himmel.

Stationen ligger på en höjd, men där jag trodde att jag skulle få se ett panorama över Engelska kanalen blev det istället en större småstads myller av trafik och människor, en bit nedför till havet.

IMG_1824IMG_1827IMG_1823

Brighton Beach Boys. Foto: KAI MARTIN och PETER BIRGERSTAM

Vi går förstås först till hotellet som ligger en rask promenad öster ut. P-O tar kommandot, guidar oss säker nedför Queens Road för att ta in på Church Street och fram till Brighton Dome, som är klassisk mark för oss svenskar, genar genom Pavillion Gardens och ner mot North Street, över Steine Gardens och försiktigt undrande fram till Madeira Place där vårt hotell ligger med havet bara några hundra meter ifrån.

Rummet är inte klart. Men vi får ställa väskorna i receptionen och knallar åter ut på stan och, förstås mot piren. Brighton är ett myller av gator, prång och gränder. Mängder med butiker och restauranger, dessutom med pubar. Vi tar sikte på en, the Markett Inn, för resans andra fish and chips med tillhörande öl. Ett utmärkt ställe där jag också fick tillfälle att ladda mobilen i baren, men sen kunde konstatera att vid väggen där jag satt fanns det ett jack. Mätta och belåtna ut på stan och ned mot havet.

Piren är ikonisk. Frekvent besökt även off season, som nu. Vi gör inget undantag. Rör oss försiktigt i riktning mot den och sedan in i den hysteriska spelhallen som inleder spektaklet. Förstår är vi ivriga att fotografera oss i sådana där uppställningsplatser, där motivet är så att säga fast men ett hål för huvudet gör att just den detaljen varierar.

Vi tar en fika, kaffe och glass, och Peter hoppas förtjust på en måsattack så att han kan ta den bild han drömt om. Nå, nog attackerar måsarna. Men bilden blir aldrig tagen, inte min glass i rån heller. Vi fortsätter ut och nöjesfältet uppenbarar sig och se där, en Heller Skelter! Något för Beatlesfantasterna att bita i och för mig att bli fotograferad framför.

IMG_1838

When I get to the bottom… Foto: PETER BIRGERSTAM

Piren är alltså livligt besökt. En, förmodligen, japansk man hjälper till med att ta en bild på oss alla tre längst ut, men den bilden är förbehållen Peter, med vars mobil bilden togs. Vi tittar med skräckblandad förtjusning på den ena gala attraktionen efter den andra, men väljer att vara åskådare; vi är ju alla över 60 och njuter livets otium.

Jag tänker på ”Funny bones”, den fantastiska filmen från 1995 med Jerry Lewis, Oliver Platt och Lee Evans i ledande roller. Men den utspelas i Blackpool, visar det sig. Nå, brittisk badort som brittisk badort.

Vi irrar oss upp och in i den trånga stadskärnan, hittar butiker som genomsöks, passerar restauranger som noteras och, förstås, P-O och Peter slukar skivaffärer när de kommer åt. En Dr Martensbutik lockar med ett par läckert brandgula skor, som jag noterar i minnet.

Jo, Brighton har för oss alla, utom för de stackars utslagna som inte har något alls.

Och apropå att ha, men inte ha så har jag ju mina 25 pund i sedlar som jag ska försöka växla in. Men bankerna nekar mig gång efter annan; ”Tyvärr, bara om du har ett konto i banken”. Tack för servicen. Men jag blir rekommenderad Virgin Bank, jo sir Richard Branson har tydligen startat en sådan också, och kliver in. Efter lite väntan förklarar jag mitt ärende, men får ett nedslående besked. En man i min ålder överhör samtalet och säger att han nog kan ordna det. ”Jag har konto och ärende in till banken här bredvid, så har du tid kan vi se om det går att lösa”.

Vännerna står utanför banken och väntar trofast. Men jag släpper dem fria, inväntar mannen som efter en stund kommer ut. Tillsammans går vi in i den stora banken, står i kö, samtalar och bjuder på glimtar från varandras liv. Han hinner förklara att han till för ett tid sedan förestod en modebutik i Brighton, men plötsligt tröttnade och nu har avyttrat den. Han har varit i Stockholm, bott i Schweiz och så närmade sig det avgörande momentet där jag sa ”Jag tror jag sätter mig” och han nickade diskret samtidigt som han fick mina pengar i handen. Han gled fram till kassan, gjorde sin ärenden och förklarade också som av en händelse att han som av en händelse hade hittat gamla pengar någonstans och ville växla in dem. En kort stund senare skildes vi åt och jag fick de nya punden att försnilla, tackade ödmjukt och två livsöden särades för att, förmodligen, aldrig åter mötas.

Peter och P-O leder in mig på frestelsernas gata, Bond Street, ett stråk pepprat med butiker, tingeltangel, exklusivt, kaféer… Jag passerar en outlet som säljer väskor, ser en där det står skrivet min hustrus namn på och bestämmer mig att kika in där dagen därpå. För tiden är knapp, klockan är strax sex och det är stängningsdags och vi vill se mer.

IMG_1847

Intressant hus. Foto: KAI MARTIN

Hungern slår till. Vi är samstämmiga om att italienskt blir bra. Vi går tillbaka ned mot kvarteren närmast Engelska kanalen, där vi har passerat restaurangen Zizzi. Vi får bord ute, för inne är det fullt, men det gör inget. Kvällen är varm och behaglig, stadslivet passerar sakta förbi med människor som kommer och går. Uppenbarligen är huset mittemot av intresse, för flera stannar till och fotograferar. En öppen BMW parkerar på hörnet. Ett ospartanskt flyttlass. En kvinna kliver ur, får sällskap av en annan. Bilen töms. Vi undrar vart flytten går och blir snart varse då ett fönster öppnas två våningar upp. Tre män kring ett bord spinner snabbt igång en historia om vad som har hänt, hur kvinnan i hast lämnat sin otrogne man, att det är hans bil som hon upprört snott, att hon är en hyfsat framgångsrik singer/songwriter som ska flytta in hos sin syster, både vackra och i karriären.

Vi har förstås inte en aning. Det hade inte kocken på Zizzi heller, som bjuder på överkokt pasta. Ja, vi borde klagat, men orkade inte och hellre mätt och gnällig än bara gnällig.

Tiden krälar iväg även i trevligt sällskap. P-O har nosat upp att klubben Hope & Ruin har amerikanska bandet The Asteroid no 4 på besök. Han har köpt biljetter för oss alla och vi knallar upp till Queen Street och lokalen som visar sig vara en pub som är lite eljest. Vegansk mat, inredning där ett trasig badkar tjänar som en soffa, en tvättmaskin dj-bord… Ja, ni fattar. Väggar där putsen skalats av in på bara tegelstenen och en toalett som inspirerad av legendariska CBGB’s i New York.

Trendigt möter old fashion. Foto: KAI MARTIN

Herrarna hittar ett bord. Herrarna dricker öl. Herrarna går på toaletten. Herrarna dricker öl. Men herrarna har också noterat att kvällen inte bara består av ett band, så när det börjar bli liv och rörelse i lokalen och folk hastigt lämnar densamma kanske det är dags att göra detsamma. Vi går in genom en mörk dörr, uppför en slående bred trätrappa, förklarar att vi har betalt, blir granskade på en lista, får en stämpel och bli insläppta i den intima lokalen som kanske totalt kan rymma 150 personer.

På scen det lokala bandet Heirloom, androgyn, stilfulla, men också i sin linda en smula anonyma. Bättre upp för det andra bandet från Brighton för kvällen, Something Leather. En trio som förenar Doors med Black Mountain och har ett sjuhelvets ös på scenen, trots sättningen trummor, gitarr och keyboard/sång. Kul och det slår mig att hade det här bandet spelat i tältet på Way out West hade det känts helt naturligt.

Vi dricker mer öl. Talar uppskattande med gitarristen i Heirloom, tar bilder och dricker öl.

IMG_1866

When in Brighton, smile! Foto: KAI MARTIN

Herrarna är rusiga, åtminstone P-O och jag, för Peter är väsentligt mer försiktig. När Something Leather är klara och The Andreoid no 4 startat samlar jag det förstnämnda för en bild. Den kan ju bli ikonisk.

IMG_1913

Tama nedanför scen, vilda på. Foto: KAI MARTIN

Bakom baren står en vacker ung man som serverar öl med ett leende. Han blir glad och ger ett jakande svar när jag frågar om jag får plåta honom. Så här blev det.

IMG_1904

Snyggaste bartendern i Brighton. Foto: KAI MARTIN

Huvudakten? Jovars. Psykedelisk rock med släktskap till Pink Floyd, Byrds och Spiritualized. Lockade minst publik, men spelade förstås längst och i mitt stilla sinne undrade jag hur de kunde få turnélivet att gå ihop.

IMG_1919

Psykrock på tolvsträngat. Foto: KAI MARTIN

Kvällen stängde, hotellsängarna väntade och en ny dag skulle randas.

Dag fyra – torsdag

Dagens mål är i sikte. Efter frukosten spetsar vi in oss på en turistbyrå för vi ska vidare österut, mot Seven Sisters, de vackra kalkstensväggarna som ju också tjusar i Dover.

Men först ett dopp i Engelska kanalen. P-O och jag är Brightons beach boys. På grund av förkylningen är Peter dokumentatör och vittne. Vi tar oss ned genom den lätta morgonrusningen och promenad på den stenrika stranden som ger balansen en omgång. Himlen är grå, luften sval men vi är målmedvetna i vår ambition. Ebb gör att det är långgrunt. Några män går med metalldetektorer och letar tappade ringar, förmodar jag, någon rastar sin hund. Medan vi byter om kliver en kvinna upp som vi inte noterat. Antagligen en kanalsimmare från Frankrike, som ligger mil ifrån. En dykare följer och följs i sin tur av åter en. Jag börjar, vattnet är ok, friskt men inte för kallt. Jag doppar mig, simmar ut en bit och sedan åter. Sältan biter uppfriskande. P-O följer efter. Stolta står vi sedan torrgnuggade av hotellhanddukarna: premiärdopp i den Engelska kanalen!

Brighton Beach Boys

Brighton Beach Boys. Foto: PETER BIRGERSTAM

Vederkvickelesen är total. Vi angriper, väl tillbaka på hotellet, frukosten som svultna och dricker te med förtjusning. Nu på väg mot andra jaktmarker, men hur…?

Det blir så att kartorna vi kikar på som pekar ut turistinformation inte stämmer med verkligheten. Vi går ned mot piren, P-O har glömt något på hotellet och går tillbaka, Peter stövlar ut mot en kiosk för information, men den är obemannad. Dock finns där broschyrer som passar vårt ändamål. Jag har med mig mina byxor, de i tweed, som behöver läggas upp och min ambition är att innan vi åker hinna gå upp till den skräddare som vi passerade på Queens Road för att få dem upplagda. Jag har nämligen en plan.

Jag hade tidigt flaggat för detta, men det blev nu ändå något missförstånd. Men jag fick min respit och ångade på upp genom myllret av gator, kom halvt svettig fram, fick mina byxor och halvt om halvt joggade jag ned mot piren igen för att upptäcka att vännerna inte var där. Istället fanns det ett missat samtal och så småningom fick jag platsen där de stod – ungefär halvvägs mellan piren och därifrån jag kom.

De hade listat ut hur vi skulle ta oss och det var medelst vanliga busskommunikationer och en dagsbiljett. Tätt med turerna, alltså. Så vi klev ombord, fick hjälp av en jovialisk och beredvillig busschaufför som pedagogiskt skrapade fram rätt datum för giltigt färdbevis. De andra hade därefter bara att haka på och resan startade.

IMG_2053

En bussbiljett för hela dagen.

Andra våningen, förstås och utsikt över färden genom mindre samhällen, svindlade landskap och tvära svängar mot Cuckmer Valley och porten mot Seven Sisters Country Park.

Vi passerade Rottingdean, Peacehaven, New Haven, där vi för ett ögonblick släppte den vackra kustvägen, och förbi Seaford till den hållplats väsentligt ute på vischan, där vi skulle gå av. Det blev en tur på styvt en timme och timmarna hade gått sedan frukost och enär vi inte hade koll på hur lång tid vi skulle vara ute därefter bestämde vi oss för lunch.

Av en herre i informationen får vi reda på att det finns två bra sätt att ta sig an området; det ena är en och en halvtimmes promenad i Cuckmere där man ser den vackra klippvägen på håll; den andra är promenaden på över tre timmar längs randen och mot East Dean någon mil väster om Eastbourne. Vi är ju city lads, så vandrarkängorna är hemma i garderoben. Det blir alltså det förstnämnda.

Där finns också en restaurang där vi tar en snabbt serverad lunch, panini och något att dricka (inte öl).

IMG_1930

Lunch på utflykt. Foto: KAI MARTIN

Därefter promenerar vi några hundra meter åter varifrån vi kom, går över en bro och vid en lägligt placerad pub går vi ut i det generösa naturområdet.

Vädret är fantastiskt, luften klar och solen står högt på himlen, några enstaka moln oroar inte. Kanske är det en smula för varmt, men det går an.Vi går mot Cuckemere Haven, utan att vi egentligen vet om det. Vi följer lite på intuition och lite från kartan en stig som  tar oss närmare havet. Naturen är böljande, inga flugor som stör, på kullarna får som äter i stilla ro.

IMG_1937

Vandraren. Foto: KAI MARTIN

När vi kommer fram till de gamla kustbevakningshusen slår vi rast vila, tar fram de vattenflaskor av glas som vi köpte vid lunchen, sätter oss på en bänk som är dekorerad med minnesplaketter från avlidna som i livet älskat att sitta just här och se den slående utsikten. Vi vill inte vara sämre, placerar oss för en stunds kontemplation och vegeterande, torkar våra blanka hjässor rena från svett, svalkar oss med vattnet. En stilla stund som är rofylld och betagande.

Två män och en bänk. Foto: KAI MARTIN

Rastlösheten slår till och jag promenerar lite längre bort mot den porösa kanten där skyltar varnar för risken att gå för nära. Jag håller mig på behörigt avstånd, men sätter mig på en bänk, ser ett par – förmodat – japanskor, där den ena poserar och den andra dokumentärer.

Det är ett vackert panorama och Seven Sisters och havet fungerar fint på håll.

IMG_1946IMG_1945

Vackert, bara vackert. Foto: KAI MARTIN

Så rör de på sig, efter att jag har hämtat dem. Ner mot vattnet, förbi de två husen som inte verkar ha någon elförsörjning, och ner mot stranden där de finns människor som vilar, andra som leker. Ett fotografteam håller på och ställer upp för, som vi tror, en modesejour. Vi sätter oss en stund bland de miljarder av stenar, alla olika, som bildar kustlinjen just där. Tittar oss mätta på utsikten innan vi börjar vandra tillbaka.

IMG_1947

IMG_1949

Kustnära. Foto: KAI MARTIN

 När vi vänt åter är det en öl som väntar. Men jag har behov av den tyngre arten, smiter in på toan för att konstatera att där finns inget papper. Ut och fråga, väntar, ärendet skickas iväg till någon annan och väntan blir onödigt (!) lång. Men så småningom ordnar det sig. Jag beställer, väl färdig, en öl som går under namnet Pale Ubu, som naturligtvis är ett lysande namn för den som känner till bandet Pere Ubu, eller om det nu är pjäsen som inspirerat. Ölen var helt ok.

Färdigdruckna är det dags för bussen åter till Brighton. Jag hinner hämta mina byxor med en halvtimme till godo innan stängningsdags. Jag hinner också gå och köpa väskan till Z, den som det stod hennes namn skrivet på. Men det gjordes med andan i halsen och med viss oro. I skylten stod den inte kvar och när jag gick in i butiken fanns den inte. Jag hittade två liknande, men det var inte rätt modell. Men så kikar jag lite längre ned på en hylla och – tada! – där var den. Dyr, trots utförsäljningen. Men den ska hem. Väskan betalas, placeras in en tygpåse för att sedan läggas i en papperskasse. Hmmm…

Vi har också tid att ta oss upp till järnvägsstationen, där P-O och Peter har fått tips om puben Prince Albert, som ska vara något speciellt, kombinerat spelställe och bar. Vi tar en vid sväng runt hela stationen innan vi kommer rätt. Men, ja, Prince Albert är ett spännande ställe. Vi tar en öl, ser ett större sällskap som vi ändrar från after work till efter begravning. Det är en brokig skara sörjande, som nu släpper på sorgen i jämn takt med den öl som dricks.

När jag går in på toaletten hamnar jag i samspråk med en man i min ålder, som utan att sluddra, men ändå i obalans, berättar att det är en forn rockhjälte som tackat för sig. Det gick inte att höra den avlidnes namn, men den sörjande mannen var trevlig och snabb till skämt, presenterade mig som sin pojkvän för en vän. Men då P-O kom ut och jag sa att det var min pojkvän tystnade han betänksamt och vi valde skilda ställen att uträtta våra behov.

IMG_1955

Bye, bye Prince Albert. Foto: KAI MARTIN

Tillbaka till hotellet  och väl där tar vi en stunds vila innan vi ska iväg och fira P-O som fyllde jämnt för några dagar sedan.

Det är en flott restaurang, Bohemia, belägen i myllret av smågator i den gamla delen av Brighton nära vattnet, men ändå en bit ifrån. Vi får utmärkt mat där lamrack är allas vår favorit. Under tiden som vi äter oss mätta och mer därtill bär musiker in sina instrument för kvällens gig. En jazzfunkig coverorkester som svänger när det väl är dags.

Sista kvällen i Brighton är till enda. Vi letar oss ut på North Street och ned mot vårt hotell, passerar en klubb där pumpande musik strömmar ut. Utanför rökande ungdomar, festklädda för kvällen, bredvid en åldrad uteliggare som utslagen precis gör på sig med en stril av urin som rinner ut mot rännstenen. Sorgligt.

Dag 5 – fredag

Vi packar, gör oss i ordning, äter vår engelska frukost, borstar våra tänder och checkar sedan ut med viss krångel då vår reception är stängd. Men i grannhotellet, där också frukostmatsalen finns, går det bättre. Det är också där som vi ställer våra väskor. För vi har några timmar att göra på stan.

Vi börjar med Brighton Museum & Art Gallery. Framför allt är det två utställningar som lockar, dels en utställning om transpersoner som sedan går över i ett slags modeutställning gällande olika typer från 50-talet och framåt: teddyboys, mods etc. Dels den om Gilbert & George, det udda konstnärsparet som sedan 60-talet utmanat och influerat allt från David Bowie till Pet Shop Boys.

Vi står utanför museet minuterna innan det ska öppna och jag noterar att det finns rabatter för äldre, det vill säga om man fyllt 60. Vi fnittrar förtjust, för vi har ju nu alla passerat den gränsen, och jag är först ut att utnyttja detta och betalar en pund mindre än ordinarie pris.

Vi gör museet på en timme, går ut på Church Street och passerar Brighton Dome, där ju Abba vann med ”Waterloo” 1974.

Där skiljs vi åt. Peter vill till Sea Life, det anrika akvariet med gotiska inslag. När jag senare ser Peters bilder ångrar jag mig. Men TK Maxx lockar. När jag väl provar kläder jag valt ut har köplusten slocknat. Klokt, förstås. P-O kommer dit, efter att ha varit i skivbutiker. Handlar några tröjor och vi går ut och upp till väldiga köpcentret vid Churchill Square. Butikerna är som de brukar och vi scrollar oss snabbt igenom. Men så får P-O se en HMV-butik, som vi efter att ha hastat igenom Next, går ner till. Precis då ser jag Thorntons, som nog bjuder på världens godast kola och som jag jagat i London utan framgång. HMV har rejält med skivor och jag köper Albin Lee Meldaus och Artics Monkeys senaste innan det är dags för Thorntons.

Så ut i det fria och vi siktar på att vi ska äta något slags mat. Kontaktar Peter som fastnat i en intervju för turistbyråns räkning i Pavlions Garden. Kvinnan som intervjuar har greppet om honom och det tar sin modiga tid innan vi kan bege oss mot maten. Jo, det blir fish and chips på Seven Stars som serverar den bästa hittills.

IMG_1971Bäst i stan. Foto: KAI MARTIN

En sista sväng till hotellet, sedan promenaden till stationen och biljetter som Peter och jag köper till Gatwick och P-O till London, där han ska stanna över helgen.

Tåget glider från staden som varit vårt hem i några dygn. På återseende, säger vi, kliver senare av på Gatwick och säger hejdå till P-O, checkar in, passerar säkerhetskontrollen och börjar väntan som blir längre än det var tänkt.

Vi tittar på människor, ser ett par där mannen häller över gin i en vattenflaska för att sedan blanda i Seven up. En grogg för resan, alltså. Ok. Peter och jag laddar våra mobiler, äter en bit mat och sedan tar jag min väska och går in på toaletten. Där skiftar jag kläder. På med min tweedkostym och min Paul Smithskjorta. Det är så jag vill kliva ut i transferhallen då min hustru möter mig…