Håkan förför Oslo

Det är aningens mer än 14 år sedan som jag for till Bergen för att bevaka Håkan Hellströms turnéstart och sedan ha förmånen att åka med turnébussen till Oslo för det mest makalösa i spelväg jag har varit med om.

Där, i början på november 2002, hade Håkan Hellström två album och sin visplatta bakom sig. När jag i oktober gjorde en intervju inför albumreleasen av ”Det är så jag säger det”, batteristainfernot och energichocken som ytterligare accelererade musiken från debutalbumet två år tidigare, pratade vi om hur han skulle bygga upp sina spelningar.

Jag hade sett Bob Dylan på Scandinavium göra en fullständigt omtumlande konsert i maj 2000, då han inledde akustiskt för att efter en knapp timme dra på elektriciteten och skakade om arenan för att sedan gå av och komma in med ett extraset på en halvtimme, av scenen och sedan på för ytterligare några låtar.

Varför inte göra något liknande, föreslog jag.

Spela samma 40 minuter som på första turnén, med den energin. Gå av och kom in för en halvtimme och sedan extranummer på det.

Håkan Hellström nickade och funderade, så var det inte mer med det.

Jag kom till Bergen innan bandet, när bussen väl kommer hjälper jag till att bära in merchendise. Håkan kommer in i lokalen, hälsar på folk och tackar städaren som sopar golvet för att göra rent inför kvällen.

Han står sedan kvar under soundchecken, oerhört noga med hur det skulle låta.

Spelningen var stabil, men inte mer.

Men… konsertens uppbyggnad var precis som jag hade föreslagit för Håkan Hellström.

Jag nämnde det efteråt, men Håkan hade inte en susning om vad jag pratade om. Däremot undrade han vad jag tyckte. Jag sa som det var, att de kunde bättre. Framför allt i entrén, där bandmedlem efter bandmedlem kom in för att starta första låten och groovet där kronan på verket var Håkans entré.

Alla kom på för fort och det gällde också Håkan Hellström.

Sug på det, låt var och en presentera sin insats och dröj en stund till innan du kommer in, var mitt förslag.

Efter spelningen drog vi på en privat fest, åt fisksoppa och blev så småningom ivägkallade av turnéledaren för bussen skulle iväg till Oslo, en lång väg där tidtabellen inte fick missas.

Jag åkte alltså med, sov längst bak i en böjd soffa. Inte optimalt, men jag somnade tungt. Vaknade på morgonen av att Håkan Hellström säger ”Godmorgon, Kai Martin! Dags att vakna”. Det blev senare en frukost på en vägkrog, där jag gjorde en intervju med Håkan och samtidigt bjöd honom på dagens första måltid.

Så Oslo och Rockefeller, den häftiga rockklubben i centrala byn.

Oj, vilken spelning. Jag inledde med att stå med ljudteknikern, men hade frihet att röra mig och ville ta lite bilder från scen. Det slutade med att jag stannade där, fick mig en fullständig överkörning av energi och urkraft där publiken inte rev stället av den enkla anledningen att den ville klättra på väggarna.

Fukten droppade från taket och efter urladdningen stod publiken kvar och sjöng en timme efter spelningen.

Ja, han gjorde två helt extatiska spelningar i Lisebergshallen senare i december samma år. Men Oslospelningen var ren och skär hänförelse. Så självklart ville jag se Håkan Hellström i Oslo igen.

Tack vare mina kontakter blev det ny plats vid mixerbordet. Den här gången tillsammans med Z.

Men på 14 år har det hänt otroligt mycket med denne publikmagnet och förföriske estradör.

Tre otroliga Ullevispelningar, till exempel. En uppvisning i exemplarisk publikdomptörskap som få artister klarar.

img_2007

Oslomagi igen. Foto: KAI MARTIN

Förra helgen var turnéstarten. Nya albumet ”Du gamla du fria” ska vädras och samtidigt ska musik hur hans 16 år långa solokarriär presenteras väl avvägd.

Det finns inget att klaga på i det snudd på utsålda Spektrum, en fantastisk arena som bjuder på närhet mellan scen och publik trots en kapacitet på, kanske 7000, 8000.

Det passar Håkan Hellström perfekt.

Det är en välregisserad föreställning med fortsatt fräckt bildspel och ett ljud som hämtad från en hifi-anläggning.

img_2026

Energi. Foto: KAI MARTIN

Bandet är väl trimmat, bjuder på en känsla av jam och koncentration, samtidigt spelglädjen är fullständig. Upp på detta rider Håkan Hellström, som som vanligt sliter hjärtat ur kroppen för sin publik.

Det är svårt att vara oberörd inför detta och även om jag kanske är överdoserad på herr Hellström, är detta känslomässigt starkt. Tvivels utan.

Nej, det är inte det bästa jag sett och den där omtumlande, religiösa upplevelsen från 14 år sedan går naturligtvis inte att upprepa.

img_2076

Fint par. Foto: KAI MARTIN

Men Amanda Bergmans gästspel är sann magi och ”Du är snart där” är fortfarande en låt som skakar alla mina sinnen.

Två och en halv timme blir resultatet och en stor famn från Håkan Hellström med band som sluts om den förtjusta Oslopubliken. Man kan bli varm i hjärtat för mindre.

Låtlistan, Oslo Spektrum 20161203

#12 dream (intro)

I sprickorna kommer ljuset in

Gullbergs kaj paradis

Du kan gå din egen väg

Jag utan dig

Pärlor

Man måste dö några gånger innan man kan leva

Uppsnärjd i det blå

Vid protesfabrikens stängsel

Shelley

Gårdakvarnar och skit

2 steg från paradise

Ramlar

Kärlek är ett brev skickat 1000 gånger

Tro & tvivel

Kom igen Lena

Valborg

När lyktorna tänds

Din tid kommer

Extranummer

Pistol (Amanda Bergman)

En midsommarnattsdröm

Känn ingen sorg

Det kommer aldrig va över

Du är snart där

Öppen genom hela natten (Amanda Bergman)

 

Bandy, bandy, kärlek, kärlek

Det är något i den frestande nerven, det där som gör att längtan, lusten inte lägger sig.

Ja, jag jobbar inte med bandy längre, men kärleken består. Den har satt sig, har blivit en relation som jag inte kan två mig ifrån och inte heller vill.

Självklart är det besvärande att inte kunna följa ett Gais på hemmaplan, som då laget genom Kenth Hultqvist, gjorde sin elitsatsning och gjorde den väl innan kommuns illvilja eller ointresse omöjliggjorde en fortsatt satsning. Nu ligger Heden öde på vintern och strax norr om Göteborg har Kungälv tvingats ned i andraligan på grund av kass ekonomi, Surte beroende på mindre bra spel. Visst, Frillesås finns inom körbart avstånd och Gripen och IFK Vänersborg är bara en knapp timme bort.

Men det är kvaliteten jag vill åt.

Visst, i år har IFK Vänersborgs gjort en ryssatsning som gjort laget mer oberäknerligt än på många år och tränaren Stefan Karlsson fortsatta kunskap parat med dito entusiasm är idog…

Gripen i elitserien räcker inte riktigt till, men… varsegod, överraska mig.

Nej, ska det till toppbandy får det bli Lidköping och Vilda Villas envetna satsning på att bli bäst i landet. Laget har ju varit extremt noggranna med mycket, det famnar genom klubbdirektören Johan ”Sparris” Johanssons hängivna och uppoffrande sätt för att skapa bandy som så mycket mer än bandy.

Ja, jo… det finns fortfarande de som menar att bäst bandy spelas utomhus, en solig, klar dag med stilla vind och spelare med sot under ögonen. Absolut, charmigt. När jag passerar Kungälv och Skarpe Nord, så är det just en sådan dag och det hade bjudit på bandyfest, självklart. Det är vackert så.

Men Villa, eller för ordentlighetens skull Villa Lidköping BK, vill så mycket mer.

Det finns en famnande kring elitmålet, men också mot att få igång på kvinnors möjlighet att spela bandy på vinnande villkor. Samtidigt finns det en öppenhet mot barns lek och bandyn som den tuffaste sporter av många att spela; inför derbyt Villa–IFK Vänersborg är den stora isplanen kring klockan fem (matchen startar 19.00) fylld av kids i alla yngre åldrar med ledare med ett leende som räcker från centrala Lidköping till Läckö slott (för er som inte orkar googla kan jag enkelt förklara att det är brett…).

Till detta finns en omfattande och framgångsrik juniorsatsning som bäddar för att elitserielaget kan, allt oftare, plocka talanger ur de egna leden.

Men… och det är viktigt, det räcker inte med detta. Villa, och kanske bandyn i stort, är öppnande och villig till integration, oavsett om det handlar om människor som tvingats fly till Sverige eller om det gäller att famna människor med andra preferenser än de strikt heterosexuella.

Jag tror inte att det är en slump att det är just bandyn som öppnar för filmen och satsningen ”Trevlig folk” med Somalia bandy som integrationsprojekt i Borlänge.

Villa Lidköping ingår i den öppenheten och, är jag övertygad om, vill vidga den.

Samtidigt är Jonas ”Sparris” Johansson en entreprenör, parat med sitt varma, stora hjärta som innehar en iver att samtidigt med de humanistiska värderingarna också skapa en ekonomi som gör förening stabil och mer än så.

Så inför derbyt mot IFK Vänersborg skapas supermatchen och en hausse som ger lapp på luckan och ett publikrekord som gav 5400 (ja, låter det rätt och slätt som siffra kan jag avslöja att det var med råge, men föreningen kommer aldrig någonsin – ens med hot om vite – avslöja den egentliga publiksiffran).

 

Klart att jag vill dit, klart att jag vill se. På plats.

Jag fixar skjuts. Kommer fram i god tid och det är stora kramkalaset. Nej, jag var inte alltid odelat förtjust i Villas spel när det begav sig då undertecknad var bandyreporter på GT. Och… jag bevakade också IFK Kungälv, IFK Vänersborg och Gais bandy med samma stora intresse.

bandy1 Villa siktar på sin första mästartiteln.

 Men just uppriktigheten, tror jag, skapade intresse för vad jag skrev och det blev många turer till Villa Villekulla (Sparbanken Lidköping Arena, för de noggranna) under de få åren jag skrev om bandy (2011–2013) och jag bemöttes alltid med den största respekt.

Nå… nu är jag inte där för självbekräftandet, även om det värmer, utan för matchen. Det blir sådär. Spelmässigt. Men det är derby och förväntningarna får luften att stå stilla samtidigt som körerna från supportrarna hetsar fram stämningen.

Hemmalaget tar ledningen på hörna i en tempofattig matchstart, efter sju minuter och kvittering efter 15.

Men det är Villa som har greppet och skoningslöst straffar forechecking när IFK Vänersborgs blir ett väldigt långt lag. 1–1 blir hastigt 4-1 och 5–2 i första halvlekens sista självande minut.

Och matchen är över…

Tror vi. Utom Villas presschef  Bengt Andersonsom darrande på stämbanden säger ”hu, det här är fortfarande match”.

Han får rätt.

Smack, smack närmar sig IFK Vänersborg genom två snabba mål av Joakim Hedqvist, som har elitseriens rappaste och hårdaste skott (vi pratar en hastighet på 185 km/h), där 5–4-målet är så definitivt att det är bara han som vet att det blivit gjort; ett frislag från kanten som borrar sig in i Jesper Thimfors bortre burgavel i midjehöjd.

Han får till och med åka fram och peka på bollens placering.

Men inte ens då IFK Vänersborg har chansen vid överläge då Villastjärnan Daniel Andersson onödigt åker ut lyckas laget. Inte heller vid sjuttielva hörnor, som Villas självuppoffrande försvar klär av intill den bara huden.

Villa vinner en inte speciellt välspelad match med 7–4. Men bandyn engagerar och famnen är öppen för fler än mig. Det är en kärlek som är svår att inte besvara.

När året summeras återstår fortfarande det bästa

2016 lider mot sitt slut. Ett år som tagit med sig allt för många till evigheten, några oväntat, andra mer förklarligt, alla saknade, mer eller mindre.

Men… när ett år sluts kommer också summeringen. Listor görs över det bästa och mest fantastiska.

En sak är säker, trots ett enastående album, en platta som är en comeback i sin rätta bemärkelse, så kommer inte Kai Martin & Stick!s [utan titel] att toppa någon lista utom vår egen.

Nej, vi hamnar inte på Gaffas tio i topp, inte bland P3 guldnomineringarna, en kanal som inte ens orkat notera att plattan finns, P4 bjöd på radiotid i maj, sedan dess har det varit tyst.

Ja, det är så att vara vår tids enfant terrible; hur nu ett gäng vita män i övre medelåldern som har mage (japp, vi har ökat matchvikten) att komma med nytt kan vara det… Men inte bara det, väl gjort har vi också presterat ett angeläget album med musik som inte hade skämts för sig om det hade producerats av ynglingar i 20-årsåldern. Tvärt om, det hade vält hus…

Det är en skiva som sprakar av energi, postpunk i sin prydno som förvisso ekar av dåtiden som vi själva var med att skapa, men också av härtiden som vi vill vara en del av.

 

Det var ingen lätt skiva att göra. Hur förenar man nervtrådarna från 10 augusti 1985, då vi tog den där evighetslånga pausen fram till vi stod på scen som orkester den 6 april 2013…? Hur möter den tiden livet nu? För när vi gjort de där fantastiska spelningarna med ”Röd plåt” (albumet från 1982) i sin helhet med rejält med bonusmaterial från våra första omskakande dagar till finalen med ”Uppståndelse!” 1985 kände vi att det fanns både en hunger och nyfikenhet på att skapa nytt.

Det låter sig inte göras i en handvändning.

Det där med nervtrådar, skrev jag. För musiken från då kan vi fortfarande leverera, det kan bli nog så energistint och elektriskt.

Så 2014, lagom till Lisebergsspelningen den 16 juli, fanns två nya låtar i pipelinen som visade att det fanns en öppning mot framtiden för bandet.

img_0204

Eleganta estradörer.

Vi byggde vidare på det. Cremoneses noggrannhet och geniala kreativitet mot mitt sökande, Alex Gabays nyfikenhet och målmedvetenhet, Markus Larsson drivna iver att hitta klanger, melodier och ljud som hämtat från en syntverkstad från 1982 i modern tappning, Gomer Explensch vilda saxofoner som inte matchas av någon och Ronny Rock Svenssons envetna rytmer. Över detta min röst, mina texter.

För att samla detta krävdes någon med örat mot jorden och en fingertoppskänslighet för hur vi skulle låta. Det var ju ett oavvisligt krav att vi inte skulle förlora oss i en modern ljudbild som anonymiserade oss. Charles Storm, denne professor Baltazar i producentvärlden, var den rätta och hans lust och hängivenhet att driva [utan titel] i hamn har aldrig gått att ta miste på.

 

Dagarna efter vår spelning på Gröna Lund 17 augusti 2015, alltså nära på dagen efter att vi hade den där avskedsspelningen i Slottsskogen 30 år tidigare, går vi in i studion.

img_0529

Dagen D. Foto: KAI MARTIN

Det blir redan från start speciellt. Ronny spelar trummor som om det både var det mest självklara och samtidigt sitt livs uppgift. Där lades grunden för det stora som skulle komma att komma.

Målmedvetet fortsatte jobbe där Cremonese la ner själ, hjärna och hjärta för att få till visioner översatt till verklighet.

Under hösten åker jag med fotograf och regissör Johan Carlén ner till Björkängs öde strand mellan Varberg och Falkenberg. Det är grått, det är kallt och vinden sliter havet med kraft, åtminstone så mycket att tanken på att använda drönaren för en magnifik slutscen får slås hur hågen.

Jag har en idé som jag presenterat för Johan, som han nappat intensivt på. Vi jobbar med bilder och scener för att skapa stämningarna för det som sedan kom att bli ”Strändernas svall”, en låt av Cremonese med min text och sång om ett försök att försöka förstå en flyktings öde på en strand någonstans mot okänt mål.

Det blev en fantastisk video, som kom i maj veckorna innan vår famösa releasespelning på Musikens hus i Göteborg.

 

Så har vi då kommit med vårt album, en vinyl som är det första från Kai Martin & Stick! av nyproducerat material sedan 1985.

Det är förstås alldeles enastående, inte bara för att vi rott projektet i hamn utan främst för att vi ålderstigna står för det nya moderna.

Jag leker med tanken på vad som skulle ha hänt om vi verkligen var ett nytt band eller gav ut det här helt inkognito.

Nu kämpar vi om uppmärksamheten och det ska villigt erkännas att det är en strid mot väderkvarnar och fördomar.

Hälsa tiger måhända still, men vi vägrar vara tysta. Vi hörs och vi larma och vi har skäl till det.

Spelningen på Musikens hus den 28 maj var en manifestation för Kai Martin & Stick!, hela [utan titel] spelade från starta till mål och adderat detta det bästa från det mesta av bandet.

kai-martin-stick-010-webb-foto-bo-brodin

Man ska vara som ett vilddjur i år. Foto: BO RODIN

Det har blivit fler spelningar efter det. Vi toppade Punkgalan i Kungsträdgården i juli, där vi med emfas visade vilket strongt band vi är.

kung10

Night in brown satin. Kungsträdgården 2016. Foto: IA HAMMAR

I början på november gästade vi åter Stockholm och då Klubb Död för att dagen efter komma till Uddevallakassettens fantastiska festival där vi med kort varsel ersatte avhoppade Strindbergs. Det blev åter en uppvisning i Kai Martin & Stick!s styrka som orkester ,med en närvaro som många skulle önska.

Och i potten finns då musik från 1978 till 1985 toppat med musik från det album som skakar om, oroar och tjusar med 2016: [utan titel]!

kms-klubb-dod5

Moderna män med sin modernistiska musik. Klubb Död 2016. Foto: JONAS FRANSSON

Den underbara resan (fortsättningen)

Det stod snart klart att den där kvinnan var någon alldeles speciell.

Med henne var det inte bara lätt att umgås eller prata högt och lågt med. Hon var också snart min närhet, min glöd, min tystnad och det bästa ressällskap jag någonsin haft.

Vi upptäckte det nog båda två, då vi lämnade ett regnigt Göteborg midsommarafton 2007 och åkte över Öresundsbron mot ett solglittrande, förföriskt Köpenhamn, min blivande hustrus hemstad, för en weekend på hotell, 23 våningen på de högresta Scandic vid St Jørgen Sø.

Det har blivit så otroligt många resor efter det och känslan har aldrig avtagit, snarare vuxit sig starkare.

Vi överraskar varandra, hittar samtal, stämmer av, värderar vår relation, summerar, rör vid varandra, hör varandra…

Inför min 60-årsdag den 15 oktober hade jag fått klara direktiv; några helger var helt enkelt heliga. Den första av dessa heliga helger kom redan veckan efter det stora kalaset.

Jag blev där och då lurad, men på det mest underbara vis, av min hustru och om grabbresan med mina söner har jag skrivit om här.

Nu var det dags för nästa, den kortaste av kryssen. Bara fredag morgon till sent söndag kväll. Ingen information om vart, men vissa indikationer då tips om vad som var lämpligt att packa med dök upp. Och snart ändrades avfärdstiden från nio till åtta och jag insåg nog vart det skulle barka hän.

Jo, det blev så. Mot Stena Lines Danmarksterminal och in på färjan för färd mot Frederikshavn. Vi lämnar Göteborgs hamninlopp i dis och grådask himmel med en temperatur darrande kring nollstrecket, ja kanske till och med under.

img_3322

Farväl. Foto: KAI MARTIN

Göteborgs skärgård reser sig ödmjukt vid färden ut, efter att vi lämnat Majornas skyline, Älvsborgsbrons väldiga spann, Röda sten, Nya varvets anrika historia, Kärringberget och Långedrags nobless.

Några båtar skär vattenytan, som inte besväras av den milda östan, som ger en lätt skjuts mot målet på andra sidan Kattegatt.

Z har lovat toppenväder och väl efter att vi siktat Læsø är det verkligen så och vädret kommer hålla i sig hela helgen.

Jag får order att ta mot Ålborg och kör på den vackert böljande motorvägen söderut. Vi stävar vidare mot stadens centrum, finner en parkering och när vi väl är ute på den jylländska stads gator är det lunchtid.

Z är sugen på smørrebrød och vi får råd om vart vi ska gå.

Det bli parallellgatan till Jomfru Anns Gade, korggatan nummer ett i Ålborg, och Landmad, en franchisekedja med konceptet av både restaurang och matvaruhandel. Bortser man från att det var lite för mycket tapas på hjärnan istället för gedigen danskt språkbruk för plockmat, så var maten utmärkt. Vi tog en tallrik Bondens tapas, beskriven som ”Køkkenet sammensætter hver måned en platte med ‘lidt af det hele’ efter årstidens udvalg og kokkens fantasi. Bestående af minimum 5 små serveringer af kød, sk, grønt, ost, sødt og meget mere. Platten serveres altid med brød,smør og hjemmelavet pesto.”

Det var utmärkt och till det husets eget øl, som gick att få i olika styrkor och smaker, men där vi höll oss till den minst alkoholstinna.

Z hade planer om att vi skulle tillbringa dagen i den danske byen och hon fråga servitrisen om råd var det kunde finnas secondhandförrättningar. Vi båda vår bordsgrannar uppstod intresse och då vi fick listan av servitrisen blev vi genast guidade hur vi skulle gå.

img_3325

En Ålborg i solljus! Foto: KAI MARTIN

Efter mat och betalningen av densamma knallade vi ut i den friska Ålborgsdagen, som sken och visade sig från sin bästa sida, även om kylan bet lite i kinden.

Vi klev ut från Vesterå, vek av runt hörnet på Bispensgade, korsade trafikerade Vesterbro och några kliv norrut för att konstatera att den första butiken precis låste sin dörr för dagen. Upprörande tidigt, tyckte vi, framför allt en fredag eftermiddag när klockan knappt knackat på tre. Vi fortsatte till nästa station, men där hade låset vridits om än tidigare. Vi knallade vidare mot nästa anhalt, en lumphandel vid stationen Kastetvej, strök vidare förbi stationen mot en Röda korsbutik som hade den goda smaken att ha öppet till fem, åtminstone! Men vi nöp i lite kläder utan att falla till föga.

Så tillbaka, mot gågatorna i centrum, upp mot Nytorv där varuhuset, det jubileumsfirande, Salling lockade, men fick vänta. Z frågade en jysk pige om vintagebutiker, fick råd och vi spatserade uppför Boulevarden, kikade in i en källare som hyste en möbelbutik med fräsch inoljade vintagemöbler av danskt snitt, ett trafikljus stod och lyste i det inre rummet; Z frågade om pris och samtal utspann sig utan vidare mer avsikt än visat intresse.

I en annan affär finns både prylar och kläder. Inget som vi fastnar för, mer än något slags fönsterdekoration av veckade tidningar, lite åt lampskärmshållet, som Z köper för en billig penning. Tvärs över ligger en andrahandsbutik med kristna förtecken. Jag provar en Bosskostym, som sitter fint men är lite för gubbig och inte inom min behovssfär.

Vi fortsätter upp till John F Kennedys Plads för ytterligare en butik på vår lista, men… stängd tidigt. Tillbaka nedför Boulevarden och in på Danmarksgade för en förmodad genväg ned till Salling, men väl en bit in där finns en butik med secondhand, fortfarande öppen trots att klockan smeker fem.

Jag hittar en blåblommig All Saintsskjorta, 55 kronor, men nedsatt till hälften. Men det är allt. Jag tar den och undrar om det finns mer herrkläder. Oh, ja, säger den äldre damen bakom kassan. Vi har ett helt rum.

Jag nyper och känner i lite kläder, lojt, blasé och ointresserad. Kommer vidare till kostymerna och känner på kvaliteten på en, viker upp så att jag ser fodret och etiketten; en Paul Smith, minsann. 125 kronor! Jag letar i innerfickan efter storleken, tror att den kan passa och blir så där sällsamt upphetsad som jag sällan blir. Provar den och, ja, den sitter som en smäck, bortsett från längden på byxbenen som får bli ett uppdrag för min älskade.

Z tycker att jag ska kolla in skyltdockans i fönstret vars slips inte är så dum. En Atlas Design, röd, smal, god kvalitet. Det blir även den för någon tia och uppdraget att knyta en ny slips att sätta runt dockans hals.

img_3332

Fynd för välgörenhet. Foto: KAI MARTIN

Z har fått informationen att överskottet i butiken går till en organisation som har ett hem för att ta hand om kvinnor som blivit hitlurade till Ålborg av onda män med elaka avsikter; jag kunde betalat mer för kostymen, men priset var satt.

Vi försöker hitta den där genvägen till Salling, men gick tillbaka ut på Boulevarden och nedför, tog bakvägen till det stora varuhuset, hittade en textilbutik där Z köpte mönster till herrkostymer.

Salling var flitigt frekventerat denna fredags eftermiddag, inte bara för alla extrapriser som satts i samband med jubileet.

Vi irrar runt lite, åker upp några våningar och jag hittar snusnäsdukar av god kvalitet, som är kraftigt nedsatta; jag köper tre stycken, Z får en tunn ylletröja för att hålla sig varm i.

Så bestämmer vi att vi ska köpa med plockmat, för planen på middag på hotellet fredag afton är skrinlagt. Vi går till matavdelningen, som är både spatiös och rik på varor. Vi köper ostar, oliver, vin och bröd… med kassarna fyllda beger vi oss mot bilen och väl ut ur garaget får jag körorder mot Hirtshals!

Jag svänger över Vesterbro, som spänner över där Limfjorden är som smalast. Men skyltning är inte danskarnas starka sida och det tar en stund och några felkörningar innan vi kommer upp på E39 norröver.

Väl där går resan lätt, men återigen… skyltningen är inte danskarna styrka och vi irrar iväg ut på landet istället för ut mot kusten, når ändå hotellet (detta) i tid och får ett rum som gnagts av tidens tand, där samtliga kontakter är utdragna och utsikten är mot parkeringen; nå vi får väl leva med fördragna persienner och draperier.

Z försöker förvisso flytta, men rum med utsikt är endast för de med lägenhet; det har inte vi.

img_3333

Roomservice. Foto: KAI MARTIN

Vi bonar in oss, ställer länstolarna mot teven, dukar upp med det porslin som Z hämtat i restaurangen och snart har vi en måltid och Danmark–Kazakstanmatchen framför oss (Sverigematchen får vi inte in…).

Vi har det gott, vi njuter av maten, vinet och kvällen innan tröttheten slår ut mig.

Morgonen går långsamt upp. Solen är uppe innan vi och då är vi ändå i november. Mot frukost i en tom matsal, men med en fantastisk utsikt över västerhavet, den kalla Nordsjön, färjorna som kommer in i Hirtshals, fiskebåtarna med stim av fiskmåsar kring, vågorna som envetet slår in mot strand, sanddynorna, småfåglarna i klitternas buskage och banne mig om jag inte såg en fasanhona smita in bakom en vindpinad buske.

img_3344

Klädd för höstvinter. Foto: KAI MARTIN

Vi äter en stilla frukost, en rejält tilltagen morgonmadsplade, dricker några koppar kaffe, bryter upp, går för att borsta tänderna och klä oss för en promenad in mot Hirtshals på stranden.

img_3351

En lång strand med en, förlåt, två skönheter. Foto: KAI MARTIN

Det är vackert, men också historieväckande. Blott 70 år bort ligger andra världskriget, ockupationen, taggtrådar, minor och bunkrar. Några hundra meter från hotellet ligger mycket riktigt Bunkermuséet, men som inte har öppet. Vi går istället upp i fyrtornet, som reser sig väldig och stolt. En trappa som smalnar av och som leder oss ut på den platå som ger oss utsikt i 360 grader. Magnifikt.

Vi tar oss nedför trapporna, fortsätter in mot Hirtshals, en liten by men med en betydande hamnaktivitet. Redan under morgonen såg vi två färjor komma och ett lämna, förutom fiskarnas aktivitet i hamn och till sjöss.

img_3358

Landmärke. Foto: KAI MARTIN

Men det märks att det är off season. Vi är få turister som rör oss på gatorna, restaurangerna har låg besöksfrekvens, butikerna går på sparlåga. Men vi nosar reda på några secondhandbutiker och hittar en fräsch Röda korsbutik; jag finner en snygg, vit Stenströmskjorta för 55 kronor, en Vannucciväst, 45 kronor, som blir en bra kombination. Z gör sina fynd och håller upp ett par röda lackkängor, Hucksters som personalen kastar på mig eftersom det är stängningsdags.

b4f2a1b0-30dd-441c-877c-40eb6a67d769

Ekiperad. Foto: KAI MARTIN

Vi går på folktomma gator mot Nordsøen Oceanarium för att se det magnifika akvariet och få oss något till livs. Restauranger bjuder på fiskfrikadeller som smälter i munnen och efter lite mackelemang får vi också øl att skölja ned remouladen med.

Oceanariumet för oss inte besvikna, fascinerade stannar vi där i timmar, går i environgerna, tjusas av den väldiga klumpfisken och havets rikedom.

f5889fb1-4fe4-4d5d-bff3-83b0394d9c2c

Fascinerande… Foto: KAI MARTIN

Så fortsätter vi mot hotellet. Vi svider om till badkläder, för det finns bassäng, bubbelpool och andra faciliteter som vi vill utnyttja.

Vi är nu inte ensamma om detta. Några barnfamiljer ockuperar det mesta, men några simtag blir det och efter lång väntan även en stund i bubbelpoolen. Så dusch och tvagning, lite avkoppling innan middagen och omsvidning till densamma. Jag passar på att ta min nya skjorta och väst till mina tajta Oscar Jacobsonbyxor.

Maten i restaurangen tar andan ur oss. Vinerna till likaså. Z har beställt in en trerätters, eller… det är det som ingår i hotellpaket hon hittat.

Mat för ögat, mat för magen, vin för sinnena. Foto: KAI MARTIN

Det är tillagat av en kock som gillar att laga mat och få fart på smaklökarna, till detta serverat av personal som bäddar in sina gäster i trivsel. En sketen lördag i november och det är nära på fullt och vi njuter i fylla drag.

Så söndagens avfärd efter en repris på lördagens frukost. Vi styr mot Skagen, solen är med oss, den bitande kylan likaså.

Väl framme tar vi sikte på ett bageri, köper bröd, danskt rågbröd, innan vi tar oss till Skagens konstmuseum för att äntligen få ta del av det muséet bjuder (senast vi var där var det stängt för renovering).

50de95d3-2873-423c-b4a7-c7a62f07d908

Skön konst. Foto: KAI MARTIN

Det är imponerande. Inte bara för sin samling, men för det betydande arbeten som konstnärer, skådespelare och författare gjorde under gemensam påverkan mellan 1870 och 1910… Det är stor konst som lockar mitt öga.

Vi handlar lite julakvavit innan hemfärden, några juløl också, faktiskt, innan vi styr söderut. I höjd med Jerup tar vi av nedmota stranden för ett sista syn av vattnet innan kvällen sluter. Vi jagar solen, som är mäktigt stor, men den gäckar oss med skog och ett snabbt dalande som hinder.

Vi har god tid i Frederikshavn innan färjan stävar ut. Vi irrar runt. Hittar Tordenskjøldsgade, där Z har haft släkt, letar efter en restaurang. Morsk öppnar Z dörren till en bodega, men stänger den snabbt efter rökväggen som mötte henne. Vi går Søndergade/Danmarksgade upp och ned, men hittar ingen restaurang. Det blir kinesen Bai Sheng, en väldig lokal, folktom när vi kommer strax innan fem. De bjuder buffé och vi låter oss väl smaka och så småningom öppnas dörren alltmer frekvent för att då vi lämnar stället efter två timmar vara snudd på fullt.

God kinesmat, rekommenderas!

Så färjan hem över den kalla Kattegatt. En ny färd av kvalitet med Z är över.

img_3435

Hemfärd över ett mörkt Kattegatt. Foto: KAI MARTIN

För gammal för rock’n’roll – för ung för att låta bli

Konsert

Ian Hunter & the Rant Band

!!!!

img_1944

One hell of a dude! Foto: KAI MARTIN

Pustervik, Göteborg

Bäst: Ian Hunter!

Sämst: Ingen ”Roll away the stone”.

Fråga: Vilken kur går han på, mr Hunter…?

Intitalt är det ju fruktansvärt irriterande. 77 år gammal Ian Hunter har jeans så tajta att Magnus Uggla skulle stirra sig avundsjuk. Till det en svart piké som inte skvallra om någon begynnande mage.

77 år!

Jag har sedan min sweet years of rock’n’roll på 70-talet ökat 20 kilo. Jag är övertygad om att Ian Hunter, som levt ett rockliv fjärran mitt och med mer intensitet ligger på en matchvikt under den han hade under the glory days.

Ja, jag är avundsjuk.

Avundsjuk är jag också på det bandet han ställer på scen, som jag förstår har hållit hans rock levande de senaste 15 åren.

Vi pratar en orkester – the Rant Band – som håller musiken både glödande och levande, där låtarna skulle kunna falla i gubbrockfällan, men håller sig sprattlande och levande över kanten, spritter och svänger, utforskar och spänner musklerna.

Det är helt enkelt väldigt bra från start till mål.

Så till detta Ian Hunter, född samma år som andra världskriget startade, som struntar i både hastighetsbegränsningar och åldersgräns och kör tätt, tajt och intensivt i nära nog två timmar.

img_1968

Svänger! Foto: KAI MARTIN

Ja, man kan stirra sig blind på mycket och reta sig på att han envisas med att blanda upp för mycket solomaterial, då det finns så mycket Mott the Hooplegodis att suga på.

Men för mig kvittar det.

Ian Hunter är gammal nog att strunta i allt och alla och ändå bry sig om vad han gör på scenen. Han sjunger med spänst och kraft, håller mellansnack på en kärvt kort nivå och rockar som om rocken aldrig kan dö.

2016 kan det vara värt att veta, när så många andra kastat in handduken.

Och, ja, för de som undrar, fick vi ”All the way to Memphis” och ”All the young dudes”, solida låtar, solida framförande… precis som ”Sweet Jane” och känslosamma Mick Ronsonhyllningen ”Michael Picasso”.

Han vet hur han ska packa ihop en rockkonsert och få den levererad. Dessutom kan han adressen. Lyssna och lär, Postnord!

img_1933

Kan packa rock’n’rollen och leverera. Foto: KAI MARTIN

Anders Boson med värme och själ

Sex och ett halvt år…

Det är sin tid. Som från ett barns födelse till denne är sex och ett halvt, faktiskt.

En liten era som spänner över händelser, liv och död, stort och mindre.

För Anders Boson, trumpetare en gång i saliga, eller vilande Fibes, Oh Fibes!, kompositör och kanske framför allt sångare, är det tiden mellan debutalbumet ”Don’t let me go”, som jag skrev om , och det andra ”New beginnings”.

ab2

Anders Boson, i pop- och jazzland. Foto: KAI MARTIN

Kanske är det ett ödesmättat datum för titeln på albumet, så här när resultatet av amerikanska presidentvalet är presenterat. Men likväl är det denna dag, den 9 november, som han valt att inte bara komma med albumet, blott digitalt, och med en releasespelning på Nefertiti.

Debuten andades pop med lite cool jazzton à la Chet Baker; inte bara för kombinationen sång och trumpet, utan mer för hur sången framfördes, mjuk, inlevelsefull och själfull till den sordinerade trumpetens utflykter.

Men där fanns också anslag av gospel och soul med smekningar av funk.

vf

Melodisk singersongwriter. Foto: KAI MARTIN

Kvällen inleds med Victor Furbacken, basisten (Hästpojken, Franska Trion med flera) som faktiskt prövade lyckan i Kai Martin & Stick! 2012 när comebacken vankades men fick dröja ett år och då med annat manskap. Nu satsar han på en singersongwriterkarriär och gör det med den äran. Fina, melodiska låtar, en röst som bär starkt och till det ett elegant fingerplockspel på gitarren. Men jag saknar berättelserna mellan låtarna, de som förenar musik och text, som bjuder in publiken. Med mer rutin kommer det och även han har (hyfsat) ny musik att presentera.

Kolla in hans EP på ”In the rain” på Spotify, väl värt ett öra.

ab4

Tight band bäddar för svänget. Foto: KAI MARTIN

Men… det är ju Anders Bosons kväll och han bjuder generöst i två set. Dels med fokus på den grupp han har med på scen; bas, trummor och flyger bildar fonden för hans röst, vemodstonen slås an, värmen och soulen. Det klär hans starka, men försiktigt kännande stämma.

Men han bygger sakta på sin musik, in med gästande gitarrist, blåstrio och stråkkvartett. Allt för att hamna rätt i tonläge för den musik han har gjort. Jag är förtjust. Det finns en innerlighet som är svår att värja sig emot, och en ton av hopp i en ton som som sagt ändå andas vemod.

ab3

Bygger upp sin musik med stråk och blås – även live. Foto: KAI MARTIN

Musikaliskt spinner han vidare på det som han en gång startade med debuten. Det har inte blivit sämre med tiden och de nya låtarna är tilltalande och omfamnande.

På scen blir det dessutom i sällskap med coola jazzkatter och musiker som kan sin sak; det svänger helt enkelt i all sin stillhet och försiktig. Stor konst bara det.

ab1

En finstämd, svensk soulman. Foto: KAI MARTIN

Anders Boson har dessutom ett sätt att sjunga med hela kroppen, inklusive ansiktet, som jag gillar. Det adderar i min ringa värd något souligt, som om det han sjunger faktiskt angår inte bara honom utan även mig, som om det kommer från själ och hjärta… fint. Är svagt för sånt.

Lyssna på ”New beginnings” här.