Platta kvinnoporträtt

Att regissör Katja Wik arbetat med Ruben Östlund syns i denna hennes långfilmsdebut.

”Exfrun” tangerar emellanåt Östlunds bildspråk och precis som han arbetar hon med tablåer, som här med ett tre kvinnor i olika stadier i livet; flickvännen (Ellen Olaison) som berusad av kärlek alltmer förminskas, hustrun (Nina Zanjani) i ökande förakt för sin man, exhustrun (Maria Sundborn) i en grasserande bitterhet kring övergivenhet och ensamhet.

43504-exfrun

Maria Sundborn som exhustrun med förlorad självkänsla i ”Exhustrun”.

Det scener om olika grader av förfall i relationer och i exhustruns roll ett rent smärtsamt porträtt av en kvinna med tappad självkänsla, utan förmåga till distans.

Jag försöker sätta fingret på min känsla utan att riktigt lyckas, som något ont som skaver utan att jag hittar såret. Men ”Exhustrun” är en film i limbo utan att rollerna sticker ut, skapar effekter eller kryper innanför huden. Snarare skapar det retsamma stickningar i armen mer än inkännande eller sympati med karaktärerna.

Nej, det är inget fel på Nina Zanjani, som jag älskar som aktris, Maria Sundborn är smärtsamt trovärdig som exhustrun och Ellen Olaison är utmärkt; alla gör de sina prestationer som det förväntas och kanske mer.

Men manuset är trögt och ja, kameran är flugan på väggen, men det är inte alltid kvalitet att söka det dokumentära.

”Exhustrun” hittar helt enkelt inte in i dramatiken.

 

Det sista andetaget till det sista ackordet

Vi fick kasta oss brådstörtat till Köpenhamn, Z och jag.

Hennes far var bortom all räddning, sjuk sedan en tid, allvarligt och illa de senaste veckorna.

Vi var nere för några veckor sedan. Han somnade och vaknade, gick att kommunicera med och ändå inte. Ett långt liv ebbade ut, klockan klämtade…

Nu hade läkarna fattat beslutet att ingen livsuppehållande behandling skulle fortgå. Trots att det var det väntade blir beskedet ändå chockartat, det definitiva har alltid den effekten.

Anspänningen slog på med full kraft, tystnaden växlade mellan tyst prat, något skämt för att kunna andas, resan till Köpenhamn kan gå fort, ibland är timmarna oändliga, men vi var där när eftermiddag möter kväll.

Motorvägarna korsas, skyltarna visar vägen ut; mot kontinenten, vidare ut, iväg, bort från allt. Men där tornar det väldiga höghuset som stakar ut Herlev hospital, ett Babels hus om man så full, oändliga korridorer och våningar, byggarbetsplats utanför och väl uppe i tornet utsikten för dem som det inte finns några utsikter för.

På den korta tiden som vi senast såg honom har förvandlingen varit drastisk. Då, då vi lämnade för återfärden med kanske-vetskapen att det var det sista vi såg av honom, gav han mig ett blekt, men varmt leende, som om han visste att jag skulle ta hand om hans dotter, hon vars hand jag frågade om först efter att frågat honom. Han hade då gett mig ett underfundigt, förtjust leende, som om jag behövde fråga, men att han ändå var glad för det. Den korta stunden för några veckor sedan, det där leendet, bar jag med mig.

Jag fick ett igen då vi klev in i salen efter att försiktigt smugit in. Vördnaden inför en döende är närvarande och effektfull. Där ligger en spillra till man, en man var livskraft varit stor, han som kämpat sig igenom mer än nio liv kantat av sjukdomar och egensinnigheter. För det var en man som följde sin egen stig och sitt eget huvud.

Hans beslut har måhända inte alltid varit de socialt korrekta och Z har haft sina stridigheter med honom, konfronterat honom rakt och rejält, men hennes kärlek till honom var och är också stark.

Han är omgiven av sin närmaste släkt, det är sorl och tårar, blandat med försiktiga skratt när något berättas; han vet att vi finns nära honom, en trygghet när han nu är på väg mot okänt vatten.

Nu kämpar han inför döden. Smärtan kommer i skov och han flämtar tungt, fladdrigt. På kvällen möter Z honom när han öppnar medvetandefönstret och hör hennes frågor och försöker ge henne svar.

Han är beredd att ta klivet, men det är ändå så förtvivlat svårt för just där och då ligger inte det beslutet i hans händer. Han får enbart bida sin tid, får lita till lindringen som vården kan ge honom.

Z sitter med honom till två på natten, men väljer att åka hem för några timmar sömn.

Jag ligger redan till sängs, vaknar för att göra frukost. Mobilen har plingat till för ett eller annat mejl, men något samtal har inte nått genom cyberrymden.

Z tar sig till Herlev tillsammans med sin storasyster. De andra syskonen är informerade, släktingar och vänner likaså.

Jag är hemma och arbetar för sådant som jag måste stöka undan och kommer inte förrän sent på eftermiddagen.

Situationen för min svärfar är påtagligt mycket mer allvarlig.

Tre av hans döttrar är på plats, två sitter och stickar för att fingrarna ska få sitt och kanske för att förleda tankarna. En vän sitter vid sidan av och min hustru på andra sidan sängen, klappandes hans huvud och kramande hans händer… för att lindra smärtan, för att döva oron.

Det är en målning, ett stilleben, ett närmast orörligt motiv där hans flämtande andning hörs mellan smärtans ilningar.

Sköterskorna byter på honom, ger honom lugnade och smärtstillande. Det tar en stund innan det tar, men sedan kommer friden som sänder honom till aningens mer rofylld sömn. Han är inte längre talbar, så som han var en smula på morgonen.

I rummet är det tyst. Redan på kvällen innan hade Z spelat Louis Armstrong för honom. Nu startade hon Beatles, blandad musik som för den gamle dansmannen – han var en fena på det – inleddes med ”Twist and shout”. Jag erkänner att jag tyckte den var för skränig för stunden, men samtidigt tror jag att det ryckte i benen som annars låg stilla.

Några spår till och såg dramatiska ”A day in life”, när det märkliga sker. Vid slut ackordet, det mäktiga e-mollet som klingar närmare en minut, tar det slut.

Jag ser det på skiftningen av hans ansiktsuttryck, hör min hustrus stilla gråt och hur de andra följer henne. Det är över och Beatles spelar ”The long and winding road”…

Till Bjarne Pedersen 3 mars 1941–31 januari 2017.

img_1297

Z och hennes far sommaren 2016. Foto: KAI MARTIN

Klassiskt tema – brutalt bra

Ni vet… ut kommer en missanpassad från en fängelsevistelse. Vännerna möter upp. Det krackelerade livet är inte tätnat där inne, nya brott planeras och livets orättvisor fortsätter med sina utmaningar.

43327-drom-vidare

Dröm vidare – en svidande stark svensk film.

Ett givet tema inom film… ja, ett givet tema för en del för livet självt.

Svenska regissören Rojda Sekersöz långfilmsdebut ”Dröm vidare”, efter manus av Johanna  Emanuelsson,  har och tar sitt avstamp i detta. Mirja som kommer ut, men som försöker komma in i något slags odefinierbart vuxenliv i ett lika otydligt mål att ta ansvar… för sin lillasyster, för sin sjuka mamma.

Hon omfamnas av sina tre vänner. Tajta kvinnor tuffa som stål med målet att via den där stöten ta sig till drömmarnas mål i Monte Video.

Åh, Evin Ahmad är svidande, smärtande bra som Mirja. Filmen andas dokumentär, med kameran flåsande vid hennes kind, avslöjande minsta trötthet, minsta svek, ilska, oro och frustration, tusen känslor flammande för de där få sekunderna av avslöjande.

Det är bländande.

Det verklighetsnära skapar autenticitet och Gabriel Mkrttchians foto är allestädes närvarande.

Kvinnorollerna är i centrum, männen skuggfigurer förutom Michael Lindgrens ytterst slemma hotellmanager Paul.

Tjejgänget (Malin Persson, Gizem Erdogan och Segen Tesfai) är brutalt kaxiga med sin hederkodex en för alla, alla för en, skickligt gestaltade av trion.

Mot det hemmet med den sköra, krisande och allt sjukare mamman (Outi Mäenpää) och den drömmande lillasystern (Ella Åhman) i en fattigdom och utanförskap, som sitter djupt i själen. Och jobbet med Anna Bjelkerud som en viktig mentor, en människa att lyssna på, lära sig av och utmana…

Filmen tävlar om främsta priset Dragon Award under Göteborgs filmfestival.

Invigningsfilm med bögikon utan hetta

Så har Göteborgs filmfestival rullat ut röda mattan. Nu med lite extra allt. 547 filmer på elva dagar och det för att fira sitt 40-årsjubileum.

Det är nu racet börjat för filmentusiasten, för cineasten och för den som vill slukas av festligheterna, seminarierna eller bara för att se en film av en b-regissör som ingen annan hört talat om med skådespelare som alla glömt.

Göteborgs filmfestival rymmer allt.

Ja, festivalen vill eka i den stora filmfestivalvärlden. Kallar sig Göteborg Film Festival och ska alltså uttalas på engelska (hur man nu uttalar Göteborg på engelska)… jag är mer modest, väljer det lokala, men är stolt och glad över festivalen och, nej, det är inte många år som jag missat den och inte missat invigningen.

Så var jag också på den första, men då i egenskap av artist (vilket jag skriver om här) och därefter har det rullat på rejält.

Mina fem toppfilmer kan ni se längst ner.

40-ÅRSJUBILEUM OCH 10-ÅRS

40-års jubileum, alltså, och 10-årsjubileum för Z och mig. Allt ska firas.

Men jubileet till trots är det mesta sig likt. Drakens foajé fylls med kändisar och megakändisar, vänner strålar och sammanlänkas, samtal, sorl och lite alkohol, intervjuer och vimmelfotografering för att sedan alla ska slussas in i den fantastiska salongen, den som höjer biotittandet till den där meganivån som aldrig en teveskärm klarar.

Bianca Kronlöf är en fnittrigt plump konferencier, som gör en snubblande entré iklädd regnställ till ackompanjemang av regnsmatter. Well, Göteborg, liksom… i fördomarnas värld. Vi som har varit på filmfestivalen vet ju att det snarare är slask, snålblåst, ispiskande snöglop och rå vind som följer festivaldeltagarna på golgatavandringen mellan visningarna.

Men hon är min humor. Lite över gränsen, lite fel; därmed rätt.

PRISER OCH TAL

Så tal av Ann-Sofie Hermansson, kommunstyrelsens ordförande, som på härligt klingande göteborgska talar om Filmfestivalens betydelse för Göteborg.

Därefter följer prisutdelningar – Ahang Bashi fick Mai Zetterlingstipendiet och 200000 kronor, danska Lone Scherfig belönas med Nordic Honorary Dragon Award (ja, den där engelskan) – och allt direktsänd på 40 biografer ut i landet samt dessutom på det gränslösa www. Och jag kan inte låta bli att tänka, hur ser det ut? För invigningen är fumlig, snubblig och konferenciern växlar mellan svenska och engelska, talarna blandar mellan språken hej vilt och vissa ceremonier glöms av och räddas.

Charmigt, javisst. Proffsigt och värdigt en 40-årsjubilerande festival? Knappast.

Men kulturminister Alice Bah Kunke är stringent i sitt tal och väljer att ta strid mot de allt mer konservativa och kulturfientliga strömningarna i Europa, ja världen, med en allt merökande brist på öppenhet och humanistiska värderingar.

FILMTAJM

Så filmerna. Först ut, förstås, vinjettfilmen, som Johannes Nyholm gjort en fnittrigt brutal och absurd historia. Långt från senare års pompösa serie om den växande draken…

”Min börda” – Niki Lindroth von Bahrs ambitiösa kortfilm – åtknyter till det absurda temat. En musikal med skev musik och en animation som lever kvar.

Men det är världspremiären av finska ”Tom of Finland” som pockar på störst uppmärksamhet. En film, som förstås, har lockat stora delar av filmteamet med regissör Dome Karukoski, producent och skådespelare. Att delar av filmen är inspelad i Göteborg väcker naturligtvis extra intresse.

Så hur är filmen om bögikonen Tuoko Laaksonen…? Han som med pennan och sin fantasi öppnade upp för en hel gaykultur, straffades för det, kämpade för det och hyllades för det.

Det är en film i retrospektiv. Från andra världskriget med Laaksonen som löjtnant i en värld av grymhet, men också som homosexuell i en värld fylld av unga män.

Kan man sin historia om homosexualitet finns kunskapen om fördomar och en ständig kamp att fullt få leva ut sin kärlek eller längtan efter den. Oftast i hemlighet, alltid med skuld i stadigt sällskap.

Filmen tappar inte fokus från detta för en sekund. Men är också en stilla, vackert flytande flod av händelser där dramatiken sällan bränner och där lusten liksom blir på avstånd.

Det är synd. För ”Tom of Finland” är en angelägen film med fenomenalt skådespeleri framför allt av den allestädes närvarande Pekka Strang i huvudrollen. Miljödetaljerna är på pricken, kostym likaså… men känslorna? Jag saknar dem.

tom-of-finland

”Tom of Finland” – en angelägen film som inte bränner till.

Wim Wenders ”Himmel över Berlin” (1988) – förändrade mig, förändrade mitt beteende, stor filmkonst.

Lisa Ashans ”Apflickorna” (2012) – gav mig nya perspektiv och fångade suveränt och dramatiskt juvenila relationer med – här – barn/flickor på väg mot vuxenlivet.

Tobias Lindholm och Michael Noer ”R” (2010) – ett dansk fängelsedrama som kryper in under huden.

Rob Reiners ”This is Spinal Tap” (1984) – rockparodin som är mer än en parodi, som nu lever sitt eget liv. Hela Kai Martin & Stick! var och såg den på Atalante.

Johannes Nyholms ”Las Palmas” (2011) – en kortfilm som gör stor humor på kort tid och med regissörens bäbis i en absurd huvudroll.

Fotnot: Listan är flytande och kan när som helst ändras och ifrågasättas.

Lena Philipsson blottar sig

Show:

LENA PHILIPSSON ”JAG ÄR INGEN ÄLSKLING!”

!!!!

lena1

Närgånget. Foto: KAI MARTIN

Rondo, Göteborg

Publik: 1000 (fullsatt)

Bäst: Kärlekshyllningen till hennes barn är rörande starkt.

Sämst: Den raljanta tonen i ”Det gör ont”.

Fråga: Hur mår Lena Philipsson när spotlighten är släckt…?

Det finns en trend i att artister mer eller mindre vill ta kommandot över det privatliv som pressen vill blottlägga. Niklas Strömstedt gjorde det med sin senaste show, om än i en humoristisk dräkt. Magnus Uggla gjorde detsamma med sin, där allvarsstråket var starkt och svårt att värja sig ifrån. Pernilla Andersson gör det både i sina öppenhjärtiga Facebookinlägg och i sitt mellansnack när hon spelar… till exempel.

lena2

Musikern Lena Philipsson. Foto: KAI MARTIN

Nu också Lena Philipsson, som lovordats för sin show när den tidigare spelats i Stockholm.

Scenuppsättningen ”Jag är ingen älskling” bottnar i hennes senaste album med samma titel. Men den är främst hämtat från djupet av hennes hjärta och sprunget ut något som måste berättas.

Kanske är det inte det som en schlagerdiva främst ska göra, men nu görs det och det görs med kraft.

lena3

Sjunger ut. Foto: KAI MARTIN

Hon väljer att lägga tonvikten av spelningen, för ja, det är mer en konsert med tematiskt inslag än en show, med låtar från albumet. Okända för publiken, men kopplingen från de klassiska soullåtarna från Motowneran innan showstarten ger en hint om i vilken musikalisk sfär hon rör sig. Dessutom gillar jag det oförskräckta, det stolta i att bjuda på allt annat än det givna.

Ja, för den som så önskar blir det ”Kärleken är evig”, men ingen ”Dansar i neon”, och en pliktskyldig ”Det gör ont” utan mickstativ, som om hon är trött på låten och de inövade poserna.

lena4

Posör. Foto: KAI MARTIN

Med ”Jag är ingen älskling” vill hon inte bara lyfta fram sångerskan Lena Philipsson utan också musikern. Hon sitter vid sin Yamahaflygel större delen av låtarna och bjuder in publiken med ett mellansnack som är välrepeterat, men som ändå känns spontant.

Sexmannanbandet är välkammat och slickt, samtliga i svarta kostymer, vita skjortor och svarta slipsar, alltid redo till några danssteg eller kommentarer alternativt skratt. Arrangemangen, de grandiosa, är snyggt nedkokat till en puttrande livebryggd. Kanske lite snällt, men effektivt.

lena6

Grimasören. Foto: KAI MARTIN

Jo, Lena Philipsson är en sann entertainer. Med den här showen bjuder hon från hjärtat, hämtar samtalet från själen och det känns innerligt. Samtidigt kan detta från botten av hennes inre ta avstamp till den mest uppsluppna komik. Skämt med en emellanåt sylvass humor, som när hon snärtar till ex-männen Martin Björck och Per Hollknekt med lätta lavetter när hon ”avslöjar” några refuserade låtar.

lena5

Den ljuva hämnden. Foto: KAI MARTIN

Och hämnden på Sveriges Television som lurade hennes till ett explicit sexutvik 1987 när hon sjöng ”Kiss me tiger” ålande på en fäll nedanför en i en fåtölj sittande Sven Wollter, är precis.

Lena Philipsson är fantastisk på scen. Rolig, suverän sångerska som älskar att ge sin röst fullt utrymme och när hon sjunger om ”gossar” får det ordet något styggt över sig. Ja, hon är sexig, men lika snar till grimaser och distanserande av sig själv som ett objekt.

Mer privat än med ”Jag är ingen älskling” kommer ingen journalist Lena Philipsson, knappast någon publik heller.

lena7

En show från djupet av hennes själ och hjärta. Foto: KAI MARTIN

 

Giganter med svag slagkraft

Musik

TOMMY KÖRBERG & BJÖRN SKIFS

!!

Skifs vs Körberg – Revanschen på Skansen

Utlovat svenskt tungviktsmöte.

Scandinavium, Göteborg

Publik: 7000

Bäst: ”You’ve lost that loving feeling” är innerlig.

Sämst: Lustmordet på Beatles ”Here, there and everywhere”.

Fråga: Varför ingen ”Somebody’s taken Maria away”.

Det är ett utlovat tungviktsmöte med herrarna Skifs och Körberg på scen för första gången sedan augusti 1966. Då popvalpar i lindan av sina karriärer för att sedan gå skilda vägar efter poptävlingen på Sollidenscenen, Skansen, Stockholm och så var och en på sitt beundransvärda sätt nått framgången.

Jo, jag är oerhört förtjust i båda dessa sångare. Björn Skifs håller lätt fortfarande som en av de främsta i dag av pop- och soulsångare i det här landet. Och Tommy Körbergs pondus som musikalartist är osviklig.

Men tillsammans…?

Ja, det ska ju skapa en förutsättning, en känsla av ett vi mot dem. Inramningen är lätt hämtad från boxningens värld och visst är det lite småjabbar i ett väl flödande tjõt på scen. De går båda i klinch om den där första- respektive andraplatsen 1966 (Skifs före Körberg), spinner kring det hela kvällen, det är lättsamt men utan någon större kraft slagen.

För den som önskat en odyssé i de stora respektive artisternas karriärer blir besviken. Inget ”Hooked on a feeling”, ingen ”Judy min vän” eller ”Anthem”.

Duon fokuserar på 60-talet och förtjusningen över denna deras ungdoms era. Och ja, det finns att ösa ur, från den brittiska popvågen till den den amerikanska soulditon.

Hans Gardemar som kapellmästare använder tiomannasättningen plus körtrion exemplariskt. Det handlar inte om covers utan om tolkningar och både Tommy Körberg och Björn Skifs får utrymme för sitt bred register som sångare och musiker (kom Skifs får excellera med sin Hammondorgel).

Interfolierat gnabbandet och berättandet, som dessa scenproffs kan till utmärkthetens gräns.

Men… trots de bästa av förutsättningar tänder det inte musikaliskt. Ibland gnisslar det betänkligt, som när Beatles ska hyllas men det bara blir punchigt. När inte heller herrar Skifs och Körbergs röster gifter sig på scen blir det inte den magin som jag kunde önskat.

Visst, stabil underhållning. Men det ska det ju vara då några av Sveriges främsta och mest erfarna underhållare står på scen. Men av tungviktsmötet blir det mest något lättviktigt och en smula tröttande.

 

Flödande humor med bitande svärta

Humor

THOMAS PETERSSON ”Tillbaka i verkligheten”

!!!!

thomas_petersson_press1

Aldrig sinande källa till underhållning. Foto: BO HÅKANSSON

Lisebergsteatern, Göteborg

Bäst: Mexikoresans fatala följder – jo bajshumor kan bli kul.

Sämst: Det där kikandet på klockan i slutet av varje akt.

Fråga: Hinner han någonsin andas…?

”Tillbaka i verkligheten” är Thomas Peterssons nya ursäkt för att skölja över sin publik med sina iakttagelser, självbetraktelser och satir. Jo, han kan det där. Har gjort det förut.

Och ”ursäkter”…? Nej, inte för en sekund.

Thomas Petersson väntar knappt en sekund innan munnen vädras på vid gavel och ut kommer detta fantastiska flöde av ord format till stor komik.

Ja, man gör sig själv en tjänst att från start vara allert, för här går det undan.

Han vrider och vänder på ord och betydelser, speglar sin egen barndom med bilder från barndomsalbumet. Är han någonsin skoningslös i sitt skämtande om andra tar han igen det med råge på sig själv. För med sig själv som målbild blir det både närgånget, självutlämnande och vansinnigt roligt.

Kanske skulle jag ana en viss trötthet i hans uppträdande och kanske skulle jag dessutom själv känna att det fick räcka. Men nej… Thomas Petersson är inte trött, han hittar nya ämnen och hans källa till nya upptåg är i aldrig sinande. Han har en vass iakttagelseförmåga och bär fram sina skämt i rasande takt, där han emellanåt bromsar tempot endast för att sippa lite på sin vattenflaska innan allt tar fart.

Med Thomas Petersson har man aldrig tråkigt som publik och med ”Tillbaka i verkligheten” hittar han också en klädsam svärta med politisk satir, som jag inte riktigt minns att han ägnat sig så flitigt åt tidigare. Och mitt i detta höga tempo klämmer han i humanism på ett sätt som får publiken att stumna.

Imponerande!