kaimartinblog

Roskilde – svindlande hågkomster och minnesförluster

För första gången sedan 1989 har jag varit ackrediterad till Roskildefestivalen. David Byrne lockade, förstås, men också så mycket annat.

Mer om det senare. För nu ska jag försöka minnas det som var. Det som en gång började med debuten på den stora danska festivalen och som också var den enda spelning som Kai Martin & Stick! – nämligen 1984.

***Helt slut. Kai Martin & Stick! spelade 1984 för 5000 i Rytmeteltet på Roskildefestivalen. En spelning som tog på krafterna.***
***Foto: LARS TORNDAHL***

Titta på Lars Torndahls bild. Jag sitter på en stol helt utpumpad. Jag är klädd i något slags work wear gällande byxor och jacka, blått, inhandlade under året, matchande chelseabootsen från London 1979. Den röd, vit, blå-randiga T-shirten med det djupa dekolletaget är ett minne från min språkkursresa i Weston-Super-Mare 1973. På den tiden växte man inte årsvis, som nu.

I bakgrunden Ronny Rock, Kai Martin & Stick!-trummisen, som hart nog var nära att missa spelningen. Han hade tagit av sitt festivalarmband för att det var i vägen då han skulle spela. De stränga scenvakterna ville inte ha någon på scen utan armband, begripligt, och situationen räddades av vår basist Henrik Cederberg. Han övertygade vakterna om att Ronny var betydelsefull för spelningen. Tur!

Men det kunde också inte ha blivit någon spelning alls. Vi kom naiva till färjeläget i Helsingborg (det fanns inte någon bro på den tiden) och trodde att det bara var att köra på färjan och vidare ned mot Roskilde. Men köerna var enorma. Vi skulle ha stått i timmar om det inte varit för vår kloke och driftige turnémanager Peo Ström, som också höll i bandets skrala finanser. Han gick snabbt till verket, hastade förbi alla bilar, bussar och lastbilar och kom fram till någon ansvarig som lika raskt förstod vårt dilemma.

Vår buss lotsades förbi köerna och ombord. Vi hann till Roskilde med råge, men jag tror inte att någon i bandet begrep då vilken insats Peo Ström gjorde och hur nära det var att det inte blev någon Roskildefestival för oss. Han kom att bli oss oumbärlig även efter spelningen. Men mer om det senare.

Jag minns inte så mycket av vårt framträdande i Rytmeteltet, det som nu – med ett nytt större tält – blivit Arena, var att det var smockat med människor och att det rymde 5000. Några minns spelningen, som musikjournalisten Per Sinding Larsen, som jag träffade nu 2026. Han berättade att han trodde att det skulle vara en konsert enbart för de trogna svenska fansen och besökarna. Men i publiken hördes både danska och tyska. Jag minns att jag efteråt gjorde en intervju med en finsk tidning. Vad jag sa och om jag någonsin fick se resultatet saknas i minnesbanken. Och faktiskt likaså vårt framträdande.

Få bilder finns, men Per-Åke Wärn – fortfarande aktiv konsertfotograf – var på plats och sköt några foton med sin kamera. Det finns också någon ljudupptagning – eller fanns. Något jag hittade då jag googlat spelningen på Nätet.

Däremot minns jag vår eufori efter spelning. Den som gjorde att vi rusade in för ett extranummer. Ett big no no på en festival. Scenvakterna svor och försökte hindra oss, men var chanslösa. Vi rev av, kanske, ”Man ska vara som ett vilddjur i år” och lämnade scenen i hast. Men vi hade överskridit vår tid och satte därmed festivalens hela logistik i fara denna dag.

Nu skred åter Peo Ström till verket. Han fick, i egenskap av att vara turnéledare, ta all skit. Men med tusen och en ursäkter och en fantastisk förhandlingsförmåga lyckades han krånga oss ur något bötesbelopp.

Roskildefestivalen 1984 var fyllt av spännande band. Som Lou Reed, the Band, New Order och the Smiths. Kommer jag ihåg något av dem…? Nej. Jag vet att vi var och kollade in en fantastisk konsert med Killing Joke. I snålblåsten och den kalla väderleken höll hukande gitarristen Georgies gitarrtekniker en blåslampa på lagom avstånd. Antingen för att hålla gitarristens fingrar varma eller hålla stämningen på instrumentet.

På Lars Torndahls bild finns också vår gitarrist Jörgen Cremonese med flickvän Hanna och i bakgrunden Ulf Reneland, då Henriksson. Han som boende i Koppom praktiserade som ljudtekniker hos Silence, för att senare flytta till Göteborg och bli ljudtekniker för bland annat Attentat och senare avancera till Sveriges Radio där han nu är chef någonstans uppe i toppen. Han går att höras som Gunde, bland andra, i legendariska programmet och fredagsunderhållningen ”Rally” (1996–2002) I P3.

Några i bandet åkte hem med bussen. Jag valde, av oklar anledning, att stanna kvar. Utnyttjade möjligheten att bo på hotell i Roskilde, få serverat mig den ljuvliga danska frukosten och åkte sedan hem med basisten Henrik Cederberg och hans fru Inger i deras röda Opel. (Var det en Kadett Caravan? Jag har för mig den var liten, fyrkantig, men rymlig.)

Men hur fick Kai Martin & Stick! en spelning på Roskildefestivalen. Efter ”Röd plåt”, som var vårt mest framgångsrika album följt av vår mest framgångsrika turné, så gick det ju utför gällande popularitet.

När ”Simmarna” kom hösten 1983 var riksmedierna inte inte speciellt intresserade. Sveriges Radio spelade inget. SVT valde istället Viva la Stick! – samarbetet mellan Kai Martin & Stick! och våra postpunkkollegor Viva! – för ”Guldslipsen”.

Vår dramatiska och pretentiösa musik falnade, om inte i glöd, så i intresse.

Men vårt skivbolag, i synnerhet Eva Wilke som jobbade med promotion och ekonomen Nikolaj Steenstrup (bild på dem nedan) hade täta band med den stora danska festivalen. Tillsammans med vårt bokningsbolag Musik! Musik! syddes arrangemanget ihop. Vi är glada för det.

1985 var jag åter på plats i Roskilde. Återigen med Peo Ström. Den här gången agerade vi journalist/musikskribent och fotograf. Det sistnämnda uppdraget hade jag lyckats få någon av tidningarna jag jobbade för (Ritz…?) att tacka ja till.

Det blev resa tur och retur i hans bil, den som vi också sov i. Jag tror att orsaken till att vi ville åka till Roskildefestivalen var att the Associates spelade. Åtminstone resterna av samarbetet mellan multimusikerna Alan Rankin och den enastående, svindlande bra sångaren Billy MacKenzie. Han som nu stod ensam och fått något av en hitlåt med ”Waiting for the loveboat”.

Han uppträdde med band i just Rytmeteltet, festivalens näst största scen. Vi var där. Tjusades av hans sång, men hur fantastisk var konserten. Av övriga band – som Clash, the Cure, Leonard Cohen, Nina Hagen, Ramones och Style Council – minns jag ingenting. Peo Ström vet att han har bilder de sistnämnda.

Vi kunde ha sett isländska Kukl, franska Indochine, Billy Bragg… och det kanske vi gjorde.

1986 blev det en paus. Men året efter var jag åter ackrediterad och då, förmodligen, genom radioprofilen Lars Aldmans (”Bommen”, ”Lilla Bommen”) försorg. Sannolikt hade han också ordnat boende för oss båda. Men den bortskämde kommer inte ihåg det. Minns ej heller att vi såg några av de stora akterna the Pretender, Europe, Iggy Pop, Van Morrison eller, eh, Gnags.

Vi träffade Echo & the Bunnymen, som ju hade spelat i Göteborg i april och maj samma år. Men just vid detta tillfället var sångaren Ian McCulloch någon annanstans. Såg vi spelningen? Det borde vi ha gjort. Minns jag det. Nej. det blev Triffids, kanske Philip Boa & the Voodoo Club, the Go-Betweens samt några till. Men främst Camouflage, som jag plåtade både inför och under konserten. Vänersborgsbandet hade flyttat till Göteborg och med det också flyttat fram sina positioner. Gruppen hade albumdebuterat några år tidigare med Kai Martin & Stick!-basisten Henrik Cederberg som producent och låg på samma etikett som Kai Martin & Stick! en gång gjort.

Men i övrigt är hågkomsten skrämmande låg. Så också året efter när jag var ackrediterad för GT:s räkning, men väl också gjorde jobb för Lars Aldman. Huvudakterna Sting, Bryan Adams, Leonard Cohen (igen!?), INXS, the Jesus & Mary Chain ratades för Young Gods och Sator. Den sistnämnda spelningen var väldigt speciell. Publiken kastade, av någon anledning, upp skor. Men inte i par.

1987. Eva Wilke och Nikolaj Steenstrup från Silence. Ingvar Larsson, keyboardist och posör i Camouflage. Echo & the Bunnymens Pete de Fritas, Will Sergeant och Les Pattinson med Lars Aldman. Lindy Morrison, trummis i Go-Betweens. Camouflage på scen.

Foto: KAI MARTIN

Jag intervjuade Sugarcubes, islänningarna med Björk som sångerska, med bandet i en ring i gräset nedanför scenen som de senare skulle äntra. Gruppens debutalbum hade kommit, producerat av Ray Shulman, mitt favoritband Gentle Giants basist. Jag var imponerad av valet av producent, men bandet avfärdade honom som en gammal hippie.

Om det var då Lars Aldman och jag såg Lars Hug, en dansk sångare och artist jag håller högt sedan tiden i Klichée, gör ett märkligt och starkt intryck med sin konsert. I, väl?, Rytmeteltet gjorde han rökfylld entré till en Doorslåt (minns inte vilken) och publiken jublade. Så som ett trollslag försvann både röken och sångaren vi alla trodde var Lars Hug och in kom istället den verkligen Lars Hug. Jag begriper än i dag inte hur det gick till.

Efteråt ville vi prata med honom och tog oss till den barack, som tjänade som hans loge, backstage, vad du vill. Vi knackade på. Någon öppnade och vi frågade efter Lars Hug, som tillkallades. Han kom på rullskridskor, vi undrade om vi fick ställa några frågor. Han stängde dörren i hast.

På den tiden låg de pressackrediterades område precis bredvid Orangescen. Journalister umgicks med enkelhet med artisterna. Här åt man och drack vid sidan om varandra. Som 1987 då Plura Jonsson, Eldkvarns frontman och låtskrivare, var i par med Kajsa Grytt, som tillsammans med Malena Jönsson spelade på festivalen. Jag satt och smaskade på revbensspjäll och potatissallad då en på den tiden trådsmal Plura satte sig mitt emot. Vi snicksnackade medan jag åt och först senare insåg jag att han var hungrig. Han frågade mig om han fick ta mina rester, vilket inte var mycket. Han hade glömt ta ut pengar ur bankomaten och var pank. Så där fick han suga på de avgnagda revbensspjällen för att lindra sin hunger.

1989 var jag åter tillbaka med block och penna och öronen på skaft. Nu för att få möjlighet att träffa och se nya artister. Jag borde ju ha sett Nick Cave & the Bad Seeds, men oklart är varför det inte blev så. Jag såg Orup göra en glittrande konsert. Pixies larmade fanatastiskt och Lars Aldman och tog ett snack med Frank Black efteråt. Jag fick se både danska hiphopakten Rockers By Choise och franska Les Negresse Vertes göra improviserade spelningar backstage. Men mest minnesvärt var att träffar Vernon Reid, gitarrist och afroamerikanska metalbandet Living Colours starke man.

Jag var ute i god tid för den presskonferens som skulle hållas i en av byssjorna som festivalen ställt till skivbolagets förfogande. Jag var helt enkelt först på plats och satt mig vid det enda bordet. Den lilla boden fylldes av kollegor och så småningom kom Vernon Reid, satt sig mitt emot mig och bevärdigade mig inte med ett ord eller blick. Han åt mat i tystnad.

Plötsligt kommer en kvinna från skivbolaget in med en affisch som ska ha hittats på festivalområdet med texten ”Wanted dead or alive” med en bild på Living Colour. Vernon Reid tittar på den och vänder långsamt upp blicken mot mig och säger ”Det är detta jag som afroamerikan vaknar till varje morgon. Vetskapen att vara svart.” Det blev en intervju som fortfarande ger mig rysningar. Det var ett samtal mellan honom och mig, främst lett av honom. En lektion i rasism, som jag aldrig kommer glömma. Ingen annan i rummet sa något. Alla höll andan. Mikrofoner hölls fram från radiomedier, men det var bara Vernon Reids och min röst som hördes.

Det blev inget mer Roskilde för mig efter det. Annat kom emellan. Andra prioriteringar. Roskildefestivalen hade under de här åren vuxit rejält. Men var ändå inte uppe i den nivån som man är i nu. Nordens största och mest idoga musikfestival slukar 140000 människor, inkluderat volontärer. Ett gigantiskt maskineri av logistik, som fungerar fantastisk och som har klarat kriser, som oväder, dödsfall (tragedin med de omkomna under Pearl Jams spelning 2000 i starkt minne) och pandemiåren.

Nu är det alltså dags igen för mig. Mer text kommer.

Värdig hyllning till Nikke Ström

Posted on 1 dag sedan av Kai Martin

Nikke Ström, musiker utöver det vanliga, avled i junis början.

En månad senare hölls en begravningsakt i Oscar Fredriks kyrka i Göteborg. Blott några hundra meter från hans hem på Linnégatan 9.

Alla var där. För ingen ville missa att säga farväl till en person som omfamnat så många – på och utanför scen.

***Ett värdigt farväl. Familj, vänner och kollegor tog farväl av Nikke Ström. Foto: KAI MARTIN***

Det var något med hjärtat. Inte så konstigt, kanske. För Nikke Ströms hjärta slog ju varmare än hos de flesta. Han, vars dörr till hemmet på Linnégatan stod öppet för så många, ville väl, värnade om så många. Det är klart att ett så bultande, starkt, rött och varmt hjärta slits en smula mer än hos andra. Det har ju på sätt och vis jobbat så hårt under så lång tid.

Rättvisan var viktig hos Nikke Ström. Han andades det, det var den som syresatte blodet och fick hjärtat att slå. Tillsammans med musiken blev det rytmen i hans kropp, i hans liv.

När han opererades i april var det för att bli frisk. Spelningarna i sommar skulle genomföras, även om några fått ställas in.

Men det blev inte så. Kroppen orkade inte. 8 juni slutade hjärtat att slå. På hans 75-årsdag. Den 2 juli var det dags att ta farväl.

Ingen ville missa detta avsked. Inte jag. Ingen annan. Oscar Fredriks kyrka, detta gotiska tempel från slutet av 1800-talet fylldes av familjen, de tre döttrarna Sanna, Siri och Lisa, barnbarn, hans mamma Elvi, musikerkollegor, skådespelare, författare…

Kyrkan fylldes snabbt på. ”Kom som du är”, var uppmaningen från Nikke Ströms begravning. För så var det ju. Trots den ståndsmässiga adressen Linnégatan 9 och paradlägenheten han hade var det en bohemisk känsla när man kom hem till Nikke. Man kom som man var.

Så… alltså, ingen svart klädsel, ingen sorgekostym. Men den bara ju alla ändå, oavsett vad man hade på sig.

Cecilia Nyholm, pastor, förrättade begravningsakten med känslig hand. Efter ett litet inbjudande tal och försiktiga förmaningar inför akten ringde Oscar Fredriks kyrkas klockor för Nikke.

Vännerna och musikerkollegorna Tomas Forssell, gitarr, Thomas Jäderlund, saxofon, och Bernt Andersson, dragspel – alla i olika perioder medlemmar i Nynningen, som ju Nikke Ström ingick i – Nynningens ”Se så tyst det är i världen”. En instrumental version av dikten som Vladimir Majakovskij skrev som sin sista innan han valde att lämna in.

Den följdes av ”Blott en dag”, psalm 249 som Freddie Wadling gjorde så vidunderlig på Frälsningsarméns ”En salig samling” – en cd med kårens främsta låtar. Nu var det Amanda Werne som var ledsångare och Kurt Olssons Damorkesters Elisabeth Englund, på orgel, som från orgelläktaren hjälpte oss förtappade nere på parkett.

Så sprött, försiktigt, vackert och starkt.

Cecilia Nyholm höll sedan ömsint sitt griftetal. Hon är duktig på att balansera det personliga med det kyrkan kräver. Hon lyckade snygg citera just Majokovskijs ”Se så tyst i världen” under gång.

Jag har ingen aning om Nikke Ström var en kyrkans man, men han hade nog mumlat uppskattande och bjudit på ett leende om han suttit med oss.

Det gjorde han nu inte. Ändå var hans så allstädes närvarande. Inte bara för kistan eller porträttet på honom vid sidan av. Utanför favoritfåtöljen, palestinasjalen, jeansjackan och de vita rosorna, lampan med kepsen med märkena på, pallen med hatten och den intensiva målningen på Nikke Ström, som lyser av hans energi. Samt, inte minst, hans Fenderbas.

Johan Airijoki sjöng sedan ”Sinne för frid” innan förbönen, följt av ”Den blomstertid nu kommer” med de första verserna med Stefan Sundström och Nicolai Dunger på flygel.

Mer musik, förstås. Nu med Anastasia Grivogiannis, sång och gitarr, och Pablo Copa, gitarr, som framförde ”Gamla väg”. Ja, John Denvers ”Take me home, country roads”. Ja, den svenska versionen signerad Alf Robertson. Ja, Anastasia Grivogiannis, som iscensatt sitt musikaliska projekt med Alf Robertsons låtar. Ja, det som Nikke Ström var så ivrigt engagerad i.

Så var det dags för avsked. En sorglig stund där familjen förstås, inledde, följt av en efter en i den fullsatta kyrkan. Det var en procession som aldrig ville ta slut, men som värdigt och ödmjuk visade all den respekt som stunden krävde.

Det tog sin tid, men fick så också göra det, under den tiden som Bernt Andersson spelade olika stycken ack så känsligt om ömsint för sin vän.

Efter detta varma farväl spelade Bengan Blomgren, gitarr, Bernt Andersson, dragspel, och Micke Westman, sångaren från Gumbo som också spelade på Totta Näslunds begravning 2005, nästan på dagen för 21 år sedan. ”He was a friend of mine” – Willie Nelsons låt – avslutade ceremonin på det allra känsligaste vis.

Men… det blev något mer ändå. För Stefan Sundströms idé på Facebook om en New Orleansorkester som skulle spela sig ned till Pustervik från kyrkan hade slagit rot. Sorgesamt för att bytas mot glädjerikt. Alla sörjande skulle följa med på promenaden ned mot Linnégatan och förbi nummer 9 mot Järntorget.

Det var ju en fantastisk idé och blev nära nog verklighet. Ösregnet utanför ställde till det. Marschorkestern fick paradera inne i altargången istället. Vackert så.

Eftersläckningen på Pustervik – hans andra hem – blev med Nikke Ströms favoritbröd med tilltugg. Skogaholmslimpa med smör, ost eller leverpastej med gurka. I all enkelhet.

Det blev tal, bildspel, musik och, banne mig, stod inte Nikke Ström där i ett hörn och nickade uppskattande till orden, musiken och bilderna som passerade revy.

Det är möjligt att han lämnat jordelivet, men hans varma hjärta har slagit rot i oss som är kvar. Han lämnar oss aldrig.

Tack för allt. Rock’n’roll.

Nåt gammalt, nåt nytt, nåt spännande – för sommaren

Posted on 6 dagar sedan av Kai Martin

***Spänning för sommaren. Tre nya spänningsromaner och en lite äldre. Foto: KAI MARTIN***

Spänning för lata dagar är något av en tradition.

Den här gången har jag lyckats läsa böcker innan ”ledigheten”.

Så här kommer några tips – högt och lågt – sommaren 2026.

Och, om någon undrar, rubriken är en travesti på Håkan Hellströms album från 2005.

Hasse Gänger: Allt är inte pengar som glimmar (Alternativ Media)

Andra romanen i serien om kommissarie Harry Munter. Ja, namnet är taget från Kjell Gredes film ”Harry Munter” från 1969. Men i övrigt anar jag inga likheter mellan romanerna och filmen. Hasse Gänger vurmar för sitt Stockholm i allmänhet och för Kungsholmen i synnerhet. Harry Munter är verksam med sitt effektiva team på Norrmalmspolisen. Bor nära Polishuset i kvarteret bakom Stockholms tingsrätt på Scheelegatan. Även de kriminella handlingarna sker i denna Harry Munters närmiljö, även om han och teamet gör sina avstickare från Kungsholmen. Detta är också Hasse Gängers heman sedan 1988. Han kan sina kvarter. Värnar om den.

Debuten ”Snart har du ingen luft kvar” (2025) var en okej debut av författaren och journalisten Hasse Gänger. Spännande till viss del, men väldigt dialogdriven. Dessutom med repliker som inte riktigt känns som talspråk, utan lite högtravande och – för – elegant. Lägg till störande felskrivningar och bristande korrekturläsning, så fick det mig inte att riktigt få upp aptiten.

Så också i ”Allt är inte pengar som glimmar”,där åter en seriemördare verkar. Samtidigt är Harry Munter mentalt stukad efter förra bokens händelser – där hans otrohet parades samman med brottsbekämpande och vardagsliv. Nu är han en smula på deken, dricker och tänker en aning för mycket för sitt eget bästa. Ältar en hel del, men kommer mer och mer in i arbetet med den mystiska mördaren av kvinnor. Kvinnor som har det gemensamt att de verkar inom Vendetta. En samling av kvinnor som agerar utanför lagen för att ta hämnd på män som våldför sig på det motsatta könet.

Hasse Gänger bjuder på en intressant intrig, skruvar skickligt sin historia och på sina karaktärer. I sina bästa stunder förenar han något slags Stockholmsromantik à la Per Anders Fogelström och krimförfattande i Sjöwall Wahlöös anda. Han smyger också in Harry Munters musikintresse likt Jo Nesbøs Harry Hole-serie.

”Allt är inte pengar som glimmar” är ett steg framåt. Men den vibrerande spänningsnerven darrar inte riktig.

Mohlin Nyström: Det lovliga bytet (Norstedts)

Barndomsvännen Peter Mohlin och Peter Nyström fortsätter drivet och skickligt på sin historia om FBI-agenten John Adderly. Han som på flykt från den nigerianska maffians amerikanske förgreningar har bosatt sig i barndomens Karlstad. Under namnet Fredrik Adamsson jobbar han som utredare inom Karlstadpolisen och han har ständigt att göra. Dels med sitt jobb, där han hamnar i den ena dramatiska händelsen efter den andra. Dels med privatlivet där han är styvpappa inkognito åt sin brorsdotter. Ingen, förutom en polischef, vet om hans bakgrund. Balansgången är hårfin. När han nu dessutom har blivit kär och inlett ett förhållande… ja, då kan fasaden spricka fullkomligt.

I denna författarduons femte fristående, men ändå sammanhängande, roman skickas läsarna omedelbart in i händelsernas centrum. Fredrik Adamsson/John Adderly hittar av en slump ett lik i bakluckan på en bil vars förare flyr till skogs. Samtidigt ska han lösa ett kidnappningsdrama. Och, ja, den döde är den kidnappade kvinnans älskare.

Trots givna förutsättningar och med en känsla för att i förstone ana vem mördaren är, lyckas Mohlin Nyström snabbt skapa en effektiv spänning. Listigt bjuder de in till en omtumlande jakt där det givna svaret inte alltid är så självklart.

Det finns drag av en teve-serie och varför inte. Sedan är, om någonsin, gjordes det en krimserie med Karlstad som bas.

”Det lovliga bytet” håller sedvanliga klass från Mohlin Nyström. Men när ska den nigerianska maffian kliva in i handlingen…?

Jensen & Gabay: Carnevale (Nona)

Om det anas en tv-serie i Mohlin Nyströms bokserie så är det vidöppet gällande Jensen & Gabay. Göteborgsförfattaran Morgan Jensen och Theo Gaby har från starten i sin serie Simon Kemper och Milla Becker skapat spänningslitteratur som lätt låter sig överföras till något kittlande i ”Mission Impossible”-klass.

”Carnevale” är deras femte roman i serien sedan debuten med ”Justitia” 2024. Det är raskt marscherat och detta görs utan att man tummar på kvaliteten. Göteborgarna har i de två senaste romanerna skickat iväg Göteborgskrimmarna Kemper och Becker till Svalbard respektive Dubai. Högoktanig spänning, hur som, där man svårligen kan lägga ifrån sig boken från ett kapitel till ett annat.

Med ”Carnevale” är paret åter tillbaka i Göteborg. Det blir inte mindre spännande för det. Med samma driv som Stieg Larsson i serien om män som hatar kvinnor spinner Jensen & Gaby på samma tema. En kvinna flyr naken för att nära nog blir räddad på motorvägen mellan Göteborg och Borås. Men olyckligtvis blir hon påkörd och omkommer. Vem är hon? Varifrån kommer hon? Hon lyckas säga ett sista ord: ”Carnevale”. Vad betyder det?

Milla Becker och Simon Kempe är inte bara stukade efter äventyret i Dubai. De är också satta under utredning eftersom de jobbade utanför regelverket. Visst, resultatet blev gott. Men rätt ska vara rätt. De får också en ny högsta chef, som ger ett allt annat än fördelaktigt intryck. När nu den hårt ansatta Göteborgspolisen får detta brott att utreda står det snart klart att paret Becker–Kempe behöver återinträda i tjänst.

Samtidigt slits med känslorna för varandra. En attraktion som gav en kyss i förra boken. Vad ska det bli nu.

Jensen & Gabay lyckas väva in privatsfären med polisarbetet i en väl avvägd balans. Ja, Kempes dotter blir återigen indragen i storyn – och hennes väninna.

”Carnevale” är skoningslöst spännande och ger läsandet ett högt tempo. Återigen läser jag en roman av Jensen & Gabay och vågar knappt andas förrän jag har slagit igen boken efter den dramatiska finalen. Överdrivet? Jajamensan. Men det naglar fast mig oavsett.

Christoffer Carlsson: En liten droppe blod (Albert Bonniers förlag)

Kriminologen Christoffer Carlsson jämförs gärna med Leif GW Persson. Men kanske mer på grund av deras gemensamma yrke än gällande författandet. Kommen från Tofta utanför Halmstad har Christoffer Carlsson mer och mer låtit sina romaners handlingar utspela sig i den halländska myllan. Så också, delvis, med ”En lite droppe blod”, som skickligt spelar mellan dåtid och nutid, mellan författarskap, vänskap och polisarbete.

Författarjaget Christoffer dras in i handlingen genom vännen, och författaren, Johan Oskarssons död. Självmord, hävdar Vidar Jörgensson. Ja, den polisen som följer genom Christoffer Carlssons Hallandssvit – ”Järtecken” (2019), ”Brinn mig en sol” (2021) och ”Levande döda (2023) – som nu ”En liten droppe blod” sällar sig till.

Ja, den är utgiven 2025, så jag är sen med denna recension. Men…

Christoffer Carlsson skriver från Hägersten med siktet mot sina halländska trakter. Han gör det med skärpa och skicklighet, med intellektuell list. ”En liten droppe blod” utvecklar sig till något existentiellt, men också till något av en spionroman med Johan Oskarssons ambition att skriva en biografi om författaren Ingrid Klinga. Men döden kommer emellan. Varför? Och vem är hon? Författarjaget Christoffer tar på sig att ta över uppdraget och intrigen tätnar och handlingen. Den som nu skiftar från den åldrade Klinga på den halländska landsbygden till hennes ungdom i Uppsala. Dit hon har kommit med författarambitioner för att snart dras in i kalla krigets skumraskaffärer.

Christoffer Carlsson har måhända inte John le Carrés snille, men är inte långt efter. ”En lite droppe blod” är modest spännande, lever på sin smarta intrig och de listiga spelet mellan det som är nu och det som är då.

Hans författarskap har egentligen aldrig riktigt fängslat mig, men samtidigt kan jag inte sluta läsa honom. Han skriver omsorgsfullt. Jäktar inte i sin handling. Lite som Arnaldur Indriðason i sitt författande av krim på Island. Christoffer Carlsson har ett djup i författandet som lockar. Så också nu och bokens handling dröjer kvar. Det är inte alla som har den talangen.

Toppklass när Vallarna firar 30 år med skrattfest

Posted on 8 dagar sedan av Kai Martin

Buskis:

SALTSTÄNK & SMUGGELSPRIT

!!!!!

Vallarna, Falkenberg.

Publik: Utsålt.

Bäst: Mikael Riesebeck briljerar i sina dubbla roller.

Sämst: Ingenting – till och med vädret var på topp.

Fråga: Har det någonsin skrivit och uppförts en bättre buskis i Sverige…?

Jag har inte varit riktigt överens med de senaste sommaruppsättningarna på Vallarnas friluftsteater i Falkenberg. Manusen har haltat en smula och underhållning har varit habil, men inte mer. Jo, jag vet. Jag är en kräsen fan. Det blir lätt så då man har en priviligerad position.

När man nu firar 30 år av underhållning på denna fina friluftsteater är det alltså med båda delar skepsis och förväntan från min sida. För inte kan man väl fira något så stort och folkligt med något ljummet…?

Jag kan redan nu avslöja att mina tvivel snabbt kom på skam.

”Saltstänk & smuggelsprit” är det bästa som Vallarna presenterat. Åtminstone av de 20 åren som jag har haft förmånen att sitta i publiken. Det är en rapp, rolig, driven och sanslöst underhållande föreställning från start till mål. Manuset är listigt, ordrikt, -vigt och sitter som hand i handske hos samtliga aktörer. För här spelar alla på scen – Annika Andersson, Mikael Riesebeck, Jojje Jönsson, Jeanette Capocci, Ewa Roos, Daniel Träff, Håkan Klamas och Helena Aspeflo – på toppen av sin förmåga. Ja, rent av över den.

Som sagt, jag är svårflörtad. Men här får man mig på fall från början. Sällan har jag skrattat så mycket under en föreställning.

Regissör Pär Nymarks och Annika Anderssons manus är i världsklass. Ja, konkurrerande i intriger och förvecklingar med självaste mästerfarsförfattaren Ray Cooney. Samtidigt är man trogen Vallarnas tradition av underbältet-, sex- och sprithumor och kära karaktärer.

Om nu någon någonsin får för sig att Jojje Jönssons korkade karaktär, brevbäraren Dag-Otto Flink är utsliten och passé är det bara att hämta andan. Jojje Jönsson gör sin främsta prestation på år och dag. Humorn är precis och vältajmad, inslagen med Dag-Otto likaså. Inte för mycket. Inte för lite. Allt i perfekt balans.

Annika Anderssons och Mikael Risebecks roller som Rut och Ragnar Persson har med tiden blivit publikfavoriter. Hon den pratglada, som är den ända som förstår hennes lika friskt orerande makes sammelsurium. En karaktär som Mikael Riesebeck gör till humoristisk perfektion samtidigt som Annika Anderson håller sin Rut i stramt komiska tyglar. Men Mikael Riesebeck nöjer sig inte med sin Ragnar. Han spelar dessutom pastor Hadar Livhede, i förstone – till utseendet klädd som – en sträng schartauan med lång, svart präskappa, långt grått skägg och svart slokhatt. Men den av narkolepsi drabbade pastorn har också ett vigt munläder – tills han somnar. Bäddat för dubbelt upp av slapstick i båda hans roller, med andra ord.

Mikael Riesebeck är alltid bra. Här är han ännu bättre.

Håkan Klamas som Hubert Klase, ägaren av det förfallna badhotellet, är lysande. Svettigt stressad under oket av sin stränga, men också lismande hustru Estrid – förnämligt spelad av Helena Aspeflo. Men också stressad för den smuggelspritaffär som ska genomföras på det helnyktra hotellet. Samtidigt har Estrid lyckas få till stånd en minnesstund över den avlidne ordförande för nykterhetslogen. En viktig inkomstkälla till det hårt ekonomiskt brandskattad hotellet. Det bäddar för förvecklingar och en sanslös intrig som rusar med tusen och en infall i full fart mot finalen. Ett vigt balansnummer där allt verkar att spåra ut hela tiden.

Jeanette Capocci gör Alfrida, dotter till paret Klase, ljuvt överspelande och förtjusande korkad med konstanta felsägningar av ordspråk. Daniel Träff gör sin spritsmugglare Konrad Stålberg återhållsamt korrekt i ett utsökt komiskt spel och gör dessutom kvällens djärvaste stunt i en scen bland allt räv- och rackarspel. Så då Ewa Roos, som den paranta, rullstolsburna änkan Gunhild Stråhle, som gör sin entré i andra akten med emfas.

”Saltstänk & smuggelsprit” är storartad underhållning. Frågan är om det någonsin har skrivits ett bättre manus och spelats en roligare buskis någonsin på en svensk scen… Grattis, Vallarna, till 30-årsjubileet. Grattis publiken till möjligheten att se något så hisnande roligt.

”Saltstänk & smuggelsprit”, Vallarnas Friluftsteater, Falkenberg. Premiär 28 juni 2026. Spelas till och med 9 augusti.

Manus: Pär Nymark och Annika Andersson.

Regi och originalidé: Pär Nymark.

Manusredaktör: Håkan Klamas.

Peruk och mask: Tiina Bengtsson.

Kostymdesigner: Marianne Lunderquist.

Scenografi: Arduino Punzo och Fredrik Dillberg.

Ljuddesign och ljudeffekter: Peter Tellqvist.

På scen: Annika Andersson (Rut Persson), Mikael Riesebeck (Ragnar Persson/pastor Hadar Livhede), Jojje Jönsson (Dag-Otto Flink), Helena Aspeflo (Estrid Klase), Håkan Klamas (Hubert Klase), Jeanette Capocci (Alfrida Klase), Daniel Träff (Konrad Stålberg) och Ewa Roos (Gunhild Stråhle).

Att åka till Kalmar, men inte kunna komma hem – eller sveket från SJ

Posted on 8 dagar sedan av Kai Martin

Det tar ju bara några knapptryckningar i mobilen så är det ordnat. Biljetter tur och retur Kalmar. Jag ska se premiären av ”Fångad på nätet” (läs recensionen här), sista säsongen i Krusenstiernska gårdens trädgården och har bokat in mig på Stadshotellet. När och bra till det mesta.

Jo, jag skulle egentligen åkt snålskjuts med min vän fotografen Tommy Holl. Men när han fyllde 70 (grattis) måndagen innan resan, blev den korta Spanienresa för att fira honom ovetandes mycket längre. Jag fick alltså i brådrasket boka en tågresa och kliva upp tidigt torsdag morgon för att ta mig till Göteborgs centralstation för den, i timmar räknat, långa resan i tid räknat (drygt fyra timmar) till Kalmar (34 mil).

Det är en behaglig tur med stopp vid varje mjölkpall. Det blir en stund för kontemplation och en chans att se sydöstra Västergötlands natur växla till den småländska med sina täta skogar. Mölnlycke, Hindås, Rävlanda, Bollebygd, Borås, Limmared, Gislaved, Bredaryd, Värnamo, Alvesta, Växjö…

Kalmar tar emot mig med strålande sol och behaglig värme samt en bris som fläktar. Stadshotellet har redan mitt singelrum klart och jag tackar, placera mina saker där och bestämmer mig för en promenad. Jag är lätt klädd, ett par smalrandiga, blåvita, somriga Bosshorts, en grå och vitrandiga Samsø Samsøs-tischa, en blå utanpåskjorta i linne made by Oscar Jacobson, blåvitrödrandiga strumpor (Happy Socks) och ett par Clarks cognacsbruna lågskor med gröna snören. Allt secondhand, som sommarhatten från Stetson.

Jag lämnar utanpåskjorta på rummet, tar med mig min axelremsväska (som jag fått av en vän) i läder (renhud plus spännen från renhorn) från 50-talet och beger mig ut på en promenad. Jag går Järnvägsgatan västerut, som snart transformeras till Södra Vägen, viker av över järnvägsspåren efter att Øresundståget passerat nedfälld bommarna mot Esplanaden och vidare till vänster längs Lorensbergsleden.

Jag har Röda korset på Perstorpsgatan i sikte och sedan ska jag ta mig mot Stadsmissionen i köpkomplexet Giraffen.

För två år sedan gick jag samma väg. För två år sedan hamnade jag i samma dilemma som i år. Det är lätt att komma till Kalmar, men svårt att komma därifrån. (Mer om det nedan.)

Vid en rondell tar jag vänster över en bro och förundras över att jag korsar järnvägen, men fortsätter traska på. Jag försöker orientera mig och läsa av gatuskyltar, men erkänner mig förlorad till dess att jag inser att jag gått ett vänstervarv och i princip är där jag började då jag korsade järnvägen.

Gör ett nytt försök. Går rakt fram i rondellen. Svetten tränger igenom t-shirten och framför allt vid axelremsväskan är det fuktigt. Men jag knatar på och kommer fram med mina målmedvetna steg. Men butiken, som jag senare på lära mig är en gammal Konsumbutik, har inget som lockar. Så ut igen, tar mig mot Giraffen och det trista köpcentret ger välbehövlig svalka. Hos Stadsmissionen provar jag ett par Gant-jeans för 120 kronor. Men det var länge sedan jag hade 33″ och får dem inte ens upp mot midjan. Däremot frestar ett par Morris Stockholm-skor, blå mocka, oxfordstil för 150 kronor. Min storlek. Jag som inte behöver fler skor står med dem i handen och går mot kassan då jag hittar ett par Adidas i Rum DMC-stil (klassiker som det amerikanska hiphopgänget från 80-talet hade), men med något annorlunda ränder. Det visar sig vara skor i samarbete med Marimekko från 2021. Maija Isolas tryck Unikko från 60-talet som en försiktigt signatur. Snyggt. 300 kronor? Taget.

Med en påse från butiken går jag ut och rör mig ned mot Hatstore arena, som hyser sim- och ishall med mera, och ned mot Fredrikskans, Kalmar FF:s gamla hemmaarena, där vindarna från Kalmarsund sveper in och kämpar med uppmärksamheten från det glittrande vattnet bara hundra meter bort. In mot centrum och Stortorget med den vackra domkyrkan, som är under renovering. Uppför Storgatan i den gassande hettan och in på Kalmar kött & bar vid Larmtorget för lunch (raggmunk, fläsk, rårörda lingon och något slags råkostsallad) med vatten (mycket) till.

Så tillbaka till hotellet, där jag tar en siesta. Vaknar och bestämmer mig för ett bad från Kalmarsundsbadet långa brygga. Promenaden längs vattnet, förbi slottet, in i parken, in i kyrkogården och sedan mot piren är fin. Det är denna dag inte lika frekvent med badande som för två år sedan, då det var smockat. Jag tar mig hela väg ut, ser Öland vacker i fonden, badbyxorna är på så det är bara att ta av sig tofflorna och t-shirten, glasögon och hoppa i. Det är svalkande skönt.

På vägen tillbaka ser jag en karaktär komma ut på bryggan i syftet att göra det som jag precis har gjort. Det är Mats Bäcker, föreställningsfotograf och gammal plåtslagare på tidningen Schlager rån 80-talet. Han är också saxofonist i Fiendens Musik, som spelade under samma period som vi i Kai Martin & Stick!, och som gjort comeback och upprätthållit spelandet.

Det blir ett kärt möte och jag följer med honom ut för att övervaka hans simtur. Sedan sällskapar vi varandra tillbaka till hotellet. Nära 50 år av vänskap ger många beröringspunkter.

Han har med sig några flaskor av det nybrygda Fiendens Musikölet, där han generöst ger mig en ljummen flaska, som jag säger att jag väntar med att dricka då den har blivit kyld.

Så upp på rummet, gör mig i ordning för kvällen (ett par EastWest linnebyxor, en skjorta från samarbetet mellan H&M och brittiska Morris & co, en Natural Bacis linneväst, en Fil Big-keps på huvudet och de nyinköpta Morris Stockholmskorna på fötterna – allt utom kepsen second hand), går ner på gården där nästan varje bord är ockuperat i den tidiga sommarkvällen. Jag beställer en räkmacka och ett glas Arnaud Lambert bréze ’midi’ chenin blanc. Mats Bäcker gör mig sällskap en kort stund innan min vän Olle Tyrbo, som ska gå med mig på teatern, kommer.

Vi får sällskap av en ny bekantskap upp till teatern. Så blir det underhållning innan den ljumma kvällen glider in i den lika ljumma natten.

*Sommartradition. Olle Tyrbo och jag ses varje sommar sedan några år tillbaka då sommarunderhållningen i Krusenstiernska gårdens trädgård i Kalmar har premiär. Foto: SUVAD MRKONJIC*

Jag bestämmer mig för att skriva min recension, håller mig vaken till Sverige–Japan-matchen, men somnar i halvtid. Vaknar av jubel utanför fönstret. I Stadsparken har det arrangerats en visning av matchen. Jag knäpper på mobilen, förstår att Sverige har kvitterat. Försöker se reprisen, men är för sömndrucken för att ordningen på det. Somnar om för en rastlös sömn.

Vaknar. Funderar på morgonbadet som Mats Bäcker och jag har pratat om. Men han skriver att han sovit illa och behöver sin sömn. Så en bra idé stannar vid tanken. Jag klär mig, går ner, äter min frukost utomhus. Ännu har få gäster vaknat. Det är stilla vid frukostbuffén. Jag ställer vända efter vända maten på det bord jag har valt ute på gården i skydd av parasollerna. Lägger en Barometern – den lokala morgontidningen över – till skydd för hågade fåglar. Får en stilla stund, läser tidningen. Går upp för att packa och göra mig i ordning, men har en försvarlig mängd tid över innan tåget ska gå vid tolv. Lägger mig för att läsa ”Allt är inte pengar som glimmar” – Hasse Gängers andra krimroman om kommissarie Harry Munter – och låter tiden gå. Tjugo minuter i elva går jag ned för att checka ut.

Under dygnet har jag fått besked från SJ om att urspårningen i Olsfors väster om Borås har ställt till det. Ett 600 meter långt godståg från Göteborg har några timmar efter att mitt tåg har passerat råkat ut för en förmodad solkurva. Tolv vagnar spårade ut. Totalstopp i trafiken, som dessutom drabbar sträckan Göteborg–Stockholm. Eftersom SJ på grund av spårarbete mellan Göteborg och Alingsås valt att köra över Borås.

Jag tänker att SJ löser min resa till Borås, så får jag ta bussen därifrån. Jag tänker fel. Logistikföretaget SJ erbjuder inga sådana möjligheter.

En dryg timme innan tåget ska gå kommer besked. Tåget är inställt. Inga alternativ. Som resenär ställs jag utan alternativ på hemresa. Uselt.

Samma sak hände för två år sedan. Men då fanns det ingen olycka bakom beskedet. Jag tror det handlade om förarbrist. Då hade jag turen att jag kunde åka med Tommy Holl, som var på plats för fotograferingsuppdrag, hem.

Nu ser jag, fyra minuter i elva, ett Øresundståg mot Malmö/Köpenhamn med avgång 11.00 stå på perrongen. Jag kliver ombord. Sätter mig som en av tre vid en fyrsits i den tysta avdelningen. Undrar försiktigt den äldre damen om platsen är ledig, eftersom hon – modernt – har ställt sin handväska där. Får ett jakande svar. Betalar för resan aningen stressad och tåget rullar iväg ut ur Kalmar. Nu gäller det att hitta ett tåg från Malmö till Göteborg.

Går in via SJ-appen. Har sedan tidigare fått en förfrågan om jag vill ha pengarna tillbaka för den inställda resan och med ett ja kommer pengarna åter med ett Swish.

Hittar en enkel tur till Göteborg från Malmö 16.01. Väljer pensionär, första klass. Men glömmer i hasten att kolla om jag efter fönsterplats, som jag helst vill ha. Tåget mot Malmö sveper förbi Nybro, Emmaboda, vidare mot Växjö och Alvesta. Hela tiden blir passagerarantalet fler och fler. I Älmhult blir vi stående länge och sinkas i vår ankomsttid strax efter två. Jag välsignar min klokskap att inte ha satsat på ett tåg hem med tajt avfärd, så jag sitter lugnt.

Rätt snart efter att färden har börjat från Kalmar och mitt stressade hjärta och min högpulserande hjärna har sansat sig inser jag att snett emot mig, damens man, sitter Bo Hermansson (1937), legendarisk regissör (klassiska Göteborgsproduktioner för teve som ”Jubel i busken” och ”Albert och Herbert” samt mängder med uppsättningar av farser på bland annat Oscarsteatern).

Han sneglar på mig. Känner han igen mig? Hur skulle han kunna göra det…? Ingen av oss ger sig till känna.

Tåget rullar in i ett Malmö där värmen slår rekord och luften står stilla. Jag tar en promenad upp mot Stortorget och Lilla Torg, in i skuggan på Skomakaregatan, nedför Södergatan, in på Stads Hamburgsgatan där Kai Martin & Stick! spelade 10 maj 1985 med fantastiska Jönköpingsbandet Dansdepartementet som förband. Killarna överglänste oss med råge och några månader senare (10 augusti) gjorde vi vad vi trodde var vår sista spelningen.

Jag lämnar Memory Lane och tar mig via en kort spatsertur via Kalendegatan, Södra Promenaden och Studentgatan in i det stora köpkomplexet med allsköns butiker för en stunds svalka. Nå, lite lindrigare, kanske. Men inte mycket. Passerar några herrbutiker och noterar att reafynden kostar skjortan. Går ut igen och nedför Studentgatan som blir Djäknegatan. Tvärs över gatan ligger Loppis Lounge – en butik som har ungefär samma koncept som Kirppu i Danmark – och jag korsar gatan och kliver in i röran. Idén med butiken är att man som säljer av prylar hyr sin plats. Men allt för många exponerar dels sina saker för dåligt och dels tar för höga priser. Är det dessutom av blek kvalitet kroknar åtminstone jag snabbt.

Så ut igen och Djäknegatan förvandlas vid en krok till Mäster Nilsgatan. Tar sikte mot Malmö Centralstation och känner en viss hunger suga tag i magtrakten. Det blir kyckling och ris plus en Coca-Cola, väl kyld, innan det är dags att ta tåget hem. Äntligen!

Jo, jag har lyckats, med tur, få en fönsterplats. Framför mig, i raden framför vid en fyrsits sitter en barnfamilj med en sovande, fyraårig dotter, och en sprudlande glad ettårig grabb. Men det kan ju skifta. Det gör det inte. Tåget är fullbokat. Jag har tur. Kommer hem ordentligt. Men många timmar senare än planerat och endast på grund av eget intiativ. SJ var endast behjälplig med att snabbt betala pengarna för min Kalmar–Göteborg-resa åter.

Dagen efter min hemkomst spårar ett tåg ut på sträckan strax efter Falkenberg. Återigen strandsatta resenärer.

Kul i Kalmar – tronskifte på Krusenstiernska

Posted on 11 dagar sedan av Kai Martin

Fars:

FÅNGAD PÅ NÄTET

!!!!

***Kul i kubik. Ola Forssmed och Eric Ericson – som gör både scencomeback och farsdebut – bjuder på sommarens skratt på Krusenstiernska teatern i Kalmar. Foto: MATS BÄCKER***

Krusenstiernska teatern, Kalmar.

Publik: Utsålt.

Bäst: Ola Forssmed och Eric Ericson hittar ett fenomenalt spinn.

Sämst: Att det är sista sommaren i vackra Krusenstiernska gårdens trädgård.

Fråga: Har Robert Gustafsson lämnat över till Ola Forssmed nu…?

Det är klart att man spänner humorbågen denna sista scensommaren på Krusenstiernska teatern i den vackra parken i Kalmar. Det har blivit några rejäla säsonger med växelverkan från år till år med antingen Robert Gustafsson eller Thomas Petersson som dragplåster. Först om två år blir det en fortsättning med kul i Kalmar. Men då på den nybyggda scenen på Lindö lite norr om staden.

Ray Cooneys fars ”Caught in the net” är en hyfsat sen skapelse (2001), men något av en spinoff på hans ”Run for your wife” från 1983. Den har spelats på svensk scen tidigare – 2004 – och då med Robert Gustafsson i huvudrollen.

I Kalmar är rollen som bigamisten, och taxichauffören, Per-Arne Nilsson vigd åt Ola Forssmed. Han som komiskt blomstrade i ”Trassel” på Oscarsteatern i höstas och våras (läs här). Han är återigen briljant, en smula mer återhållsam i sitt så underhållande spastiska kroppsspråk, rapp i replikerna och sant komiskt i varje scen.

Han konkurrerar om uppmärksamheten med Eric Ericson, Göteborgs stadsteaters forne scengigant, som nu inte bara gör comeback på scen (han har inte stått på en scen på sex år) utan också begår farsdebut.

Och som han gör det. Från första entrén till finalen dominerar han scenen som den strulige, oborstade hyresgästen Göran Blom. Han, sedan länge Per-Arne Nilssons vän och förtrogne, som bara vill åka på semester till Böda Sand med sin pappa, den med begynnande demens, Herman Blom.

Men indragen i Per-Arne Nilssons alltmer stigande grad av påhitt för att rädda sina äktenskap kommer dessa förhoppningar på skam.

Det är en pjäs med tusen och en förvecklingar och lögner. Könsrollerna är cementerade stadigt i betong. Och ja, man kan skruva på sig besvärat. Men med tålamod ska det visa sig att båda Per-Arne Nilssons hustrur – ljuvligt karikerade av Hanna Hedlund (Lotta) och Martina Arbman Sundén (Kristina) – går vinnande ur kaoset.

*Tar plats. Hjalmar Freij, Martina Arbman Sundén, Hanna Hedlund och Amelie Lindström bjuder på stor underhållning.*
*Foto: MATS BÄCKER*

Ungdomarna Hjalmar Freij och Amelie Lindström, som Max respektive Mia som vuxit upp med samma pappa men i olika familjer, spelar med stor övertygelse. De är ljuvt juvenila och tar plats i pjäsen med pondus. Amelie Lindström har jag sett på Balettakademien, där hon tjusat med sina roller (bland annat i ”Det påstrukna förklädet” 2024 – läs här). Nu tar hon ytterligare kliv på scenen.

Tronföljd. Är det nu som Ola Forssmed – med Eric Ericson – tar över efter Robert Gustafsson, som spelar en mindre (men inte desto mindre Underhållande) roll i ”Fångad på nätet”. Foto: MATS BÄCKER

Robert Gustafsson då…? Jodå. Ingen kommer vara besviken på hans roll som Herman Blom, den pilske, påflugne, partysugne, senildemente pappan till Göran. Han gör nu en mindre insats, men inte desto mindre underhållande insats. Men å andra sidan sätter han varje replik med en sådan effekt att det inte stör speciellt mycket att han återigen släpper ut sin hundraåring på scen.

”Fångad på nätet” utspelar sig i millenniets början med flugan Internet som en mer och mer aktiv del bland ungdomar att kommunicera med varande. Ray Cooney har piggt (född 1932 var han lite drygt 70 år då pjäsen skrevs) trasslat till det underhållande med klass. I Edward af Silléns vård har det blivit en listig och överraskande pjäs som spelar på lögner, bedrägerier, ungdomskärlek, grova sexanspelningar, förlegade könsroller, böghumor och rent och slätt billig humor. På Krusenstiernska teaterns scen blir det stor underhållning och sommarens mest befriande skratt.

”Fångad på nätet”, Krusenstiernska teatern, Kalmar. Premiär 25 juni 2026. Spelas till och med 26 juli.

Manus: Ray Cooney.

Regi, bearbetning och översättningen (efter originaltiteln ”Caught in the net”): Edward af Sillén.

Scenografi: Marcus Englesson.

Kosymdesign: Clara Ahlström.

Mask-/perukdesign: David Julio.

Ljudesign/ljudtekniker: Sabina Donsér.

På scen: Ola Forssmed (Per-Arne Nilsson), Eric Ericson (Göran Blom), Hanna Hedlund (Lotta Nilsson), Martina Arbman Sundén (Kristina Nilsson), Hjalmar Freij (Max Nilsson), Amelie Lindström (Mia Nilsson) och Robert Gustafsson (Herman Blom) samt Vanna Rosenberg (berättarröst).

Stereotyp neosoul med feberkänsla

Posted on 16 dagar sedan av Kai Martin

Konsert:

CURTIS HARDING

Pustervik, Göteborg.

Publik: Kanske 500–600.

Bäst: Tilltalet.

Sämst: För mycket samma samma.

Fråga: Hur hade det låtit med en blåstrio i bandet…?

Amerikanen (Saginaw, Michigan), nyss fyllda 47-åringen, Curtis Harding räknas in som en företrädare för neo soul-scenen. Alltså arvtagare från 60- och 70-talens soulrörelse. Med skarp blick, soulfylld röst och låtar fyllda av groove charmar och kramar om han när han gör en omfattande europeisk turné som landat i Skandinavien med Pusterviks stora scen som ett av stoppen.

Med sitt fyrmannaband – bas, trummor, gitarr, keyboard/tenorsaxofon – ordnar han inledningsvis ett fint groove efter en inledande onödig stämning av gitarren (ska inte det var ordnat innan du kliver på scen?). Iklädd ledig klädsel, utanpåskjorta med uppfälld krake, mjuka byxor, solglasögon, en blå keps med Minneapolis bokstaverat i pannan tilltalar han snabbt publiken efter första låten ”Out in the black” från senaste albumet ”Departures & arrrivals: adventures of Captain Curt” (2025). Han är ingen vän av USA:s president (tullarnas stränga restriktioner gör att väsentlig merch inte kom med till Europa), han är förtjust i att så många hittat till spelningen, kan inte lova att han i sin iver inte råkar sparka någon i skallen, eftersom publiken står så tätt på. Så på igen med ”Banh me” med bandet som följer musiken omslutande, effektivt med stämsång från bandmedlemmarna.

Det är från start effektivt, stilfullt och svårt att stå still till. Musiken skiftar med influenser från blues, soul, reggae, rhythm’m’blues med Curtis Hardings egen signatur.

Men… efter ett tag uppstår ett slukhål. Så mycket låter samma som det innan. Snyggt, men likadant. Tempo, uttryck, arrangemang. Visst, ibland glider keyobardisten in med ett saxofonsolo. Men känsla är att det arrangemangen saknar en blåstrio med trumpet, trombon, förutom sax, för spets i den musikaliska accenten.

Ungefär tio låtar in – han har under sin turné bjudit generöst på sina låtar från den tioåriga albumkarriären och landat på över 20 låtar per gig – rinner kraften ur mig. Jag svettas mer än jag borde och jag orkar inte fokusera på spelningen, som ändå har landat i det stereotypa. Jag inser att jag blivit sjuk. På plats och ställe. Normalt sett lämnar jag ingen spelning förrän sista tonen är satt. Denna gång blir det 14 låtar in i konserten.

Jag tycker mig ana, utan att vara hundra procent säker, på att låtlistan är hyfsat satt för turnén. Det skulle alltså landa på 24 låtar inklusive extranummer. (Kolla låtlistan från 12 juni i Hilvarenbeek, Nederländerna här.)

*Neo soulman. Curtis Harding bjuder generöst – över tjugo låtar – under sina konserter på Europaturnén. Foto: KAI MARTIN*

Det svider alltid att lämna in, att kasta in handduken. Det finns något hos Curtis Harding som lockar. Han har en soulfylld röst, ett bra driv i sina låtar och värnar sin tradition samtidigt som han söker nya vägar. Efter en stund plockar han av sin utanpåskjorta och står i en Nudieskjorta (passande då Göteborgsföretaget har en koppling till Pustervik som sponsorer), lämnar gitarren i stället och plockar fram sin tamburin. Ett försök till tempoväxling, som aldrig riktigt sker. Det svider liksom aldrig till. Drabbar inte. Lite soul men utan själ. Hjärta utan smärta. Åtminstone så att det känns i mitt febriga sinne. Kanske är det för att jag så hastigt blev sjuk. Kanske för att det bara är så. Ett rutingig i en stad fjärran från Michigan.

Jag lämnar och därmed ska denna text ses mer som en reflektion från en febrig och inte som en recension. Därav att inget betyg ges.

Trams går hem när Eva Rydberg kommer hem och tar farväl

Posted on 24 dagar sedan av Kai Martin

Lustspel:

HJÄLTEN FRÅN ÖRESUND

!!!!

Rutinerat radarpar. Eva Rydberg, som både kommer hem och tar farväl av Fredriksdalsteatern, och Claes Malmberg kan sina saker på scen. Det bäddar för en rolig sommar i Helsingborg. Foto: MIKAEL LINDELL BOLIN

Fredriksdalsteatern, Helsingborg.

Publik: Utsålt.

Bäst: Den tyska simtruppen i inledning av andra akten.

Sämst: Det känns lite torftigt med musik utan orkester.

Fråga: Ska detta verkligen bli Eva Rydbergs sista sommar på Fredriksdalsteatern…?

Eva Rydberg är efter två somrar på Sundspärlan och tusen turer tillbaka på Fredriksdalsteatern. Väl hemma är det för att ta farväl. Denna sommaren, med tyska pjäsförfattarna inom komedigenren Franz Arnolds (1878–1960) och Ernst Bachs (1876–1929) ”Hjälten från Öresund”, för att ta farväl.

Eva Rydberg lämnar över scenansvaret till Claes Malmberg, som nu ska förvalta traditionen som företrädaren haft sedan drygt 30 år efter Nils Poppes långvariga arbete med friluftsteatern i Helsingborg.

Ja, Nils Poppe (1908–2000) går igen på bästa vis. Inte bara för att han höll manusförfattarna Arnold & Bach varmt om hjärtat (”Hjälten från Öresund” har spelats tidigare – 1978 – och senare – 1987 – och då som musikalen ”Ta mej! Jag är din!”). Det handlar om samma lättsamma, tramsiga underhållning utan djupare insikter eller perspektiv. Befriande skönt, om ni förstår mig rätt.

Handlingen är förlagd i Helsingborg där fröhandlare Hilding Blomgren (Claes Malmberg) ska ingå det äkta ståndet med unga fröken Valborg Holmberg (Mathilde S Hebrand), dotter till den rika, glada änkan Ellen Holmberg (Katarina Lundgren-Hugg). Detta efter att fröhandlaren, som varit gift två gånger tidigare, ska ha räddat Valborg från att drunkna och därför blivit lovad hennes hand.

Ja, jag skriver ”ska ha räddat” för pjäsen bygger förstås på lögner som bäddar för förvecklingar. För här breder hela paletten av roande intriger och missförstånd upp sig på den fagra utomhusscenen.

Eva Rydberg spelar fröhandlare Blomgrens beskäftiga husa Ester. Hon som styrt hemmet i över 30 år (ungefär lika länge som Eva Rydberg hållit hov på Fredriksdalsteatern – 1994–2023 och nu denna sommar). Eva Rydberg spelar överraskande stramt och bländande bitskt. Har en fantastisk och förtjusande tajming. Spelet med Claes Malmberg, vars fröhandlare Blomgren görs fryntligt roande, nervös, berusat kär och skulddriven i en ljuv förening, är lysande. Den rutinerade duon njuter av sina scener tillsammans.

*Håller hov. Eva Rydberg, sna*rt 83, *är fascinerande still going strong på Fredriksdalsteatern. Foto: JOHAN LÖFQUIST*

Till detta en driven ensemble som är långt mer än staffagefigurer för handlingen. Lite från sidan kommer Robert Rydberg in i bilden som prästen Glenn Gudmundson, som vill para sin hund med fröhandlare Blomgrens dotter Gretas (Birgitta Rydberg) tik. Han, en mix av Ola Forssmed och Robert Gustafsson, bjuder på ljuv komik utan att stjäla showen. Hon, en sprudlande och rar dotter, fattar tycke för den tafatte prästen.

Ja, ”Hjälten från Öresund” har sannerligen sina poänger och roar med sina missförstånd – som när Blomgrens barndomsvän, den alkoholiserade bokhandlaren Mille Månsson (strålande spelad av Fredrik Dolk) kommer till det stundande bröllopet i tron att det är en begravning. Det blir utpressning, försmådd kärlek, kissande och skällande hundar, råmande kor, sång, dans och musik (tyvärr utan orkester) med allt från originalmusik till klassiska svenska schlagerlåtar, ty detta utspelar sig sommaren 1966. Dessutom en tysk landslagstrupp i simning – den som överraskande och briljant roar med att öppna andra akten i pjäsens mest otippade nummer – med Eva Rydberg som den storbystade landslagstränaren med det rejäla akterpartiet.

Nej, manuset håller inte till hundra procent. Pjäsen har sina små svagheter, med betoning på små.

Men… jo, Eva Rydberg kan tryggt lämna över nycklarna till Claes Malmberg. Hon har ytterligare en succésommar att se fram emot på Fredriksdalsteatern.

”Hjälten från Öresund”, Fredriksdalsteatern, Helsingborg. Premiär 12 juni 2026. Spelas till och med 16 augusti.

Manus: Arnold & Bach.

Bearbetning: Niklas Holtne och Anders Aldgård.

Regi: Anders Aldgård.

Scenografi: Arduino Punzo och Fredrik Dillberg.

Musik och originalkompostion: P-O Nilsson, Niklas Holtne och Anders Aldgård.

Kostym: Görel Engstrand och Bitte Liahaugen.

Koreografi: Camilla Eklöf.

Maskdesign: Pernilla Werlin.

Ljusdesign: Fredrik Dillberg.

Ljudtekniker: Daniel Vånemo.

På scen: Claes Malmberg (Hilding Blomgren, fröhandlare), Eva Rydberg (Ester, husföreståndare hos Blomgrens/tysk simledare), Birgitta Rydberg (Greta Blomgren, dotter till fröhandlaren/tysk simmare), Katarina Lundgren-Hugg (Ellen Holmberg, en glad änka/tysk simmare), Mathilde S Hebrand (Valborg, hennes dotter/tysk simmare), Joakim Larsson (Tore Nilsson, sjöman/tysk simmare), Fredrik Dolk (Mille Månsson, bokhandlare, Hildings barndomsvän), Robert Rydberg (Glenn Gudmundson, präst/tysk simmare), Gustav Berg (Axel Öhman, styrman/tysk simmare), Ellen Lindström (piga/blombud/tysk simmare med mera) och Christoffer Löwenadler (dräng/brevbärare/tysk simmare med mera).

Den snöpliga skadan – den strävsamma vägen till comeback

Posted on 25 dagar sedan av Kai Martin

*Vägen tillbaka. Det blev en lång väg tillbaka efter skadan i maj förra året. Men nu har jag fått spela i tre månader innan sommaruppehållet. Foto: TOMMY HOLL*

Det är klart att det var onödigt. Men det tänker ju inte narcissisten i en då man ska ta en selfie med Z och hennes vän, som också blivit min. Vi skulle precis påbörja vandringen av den hisnande Caminito del Ray i provinsen Málaga när jag kom på snilledraget, förutom att med mobilen dokumentera den vandring som vi nu skulle göra (jag skrev om resan här). Bilden togs det gjordes också ett steg rätt ut i luften, för under mig fanns inte fast mark utan en rejäl grop.

Hela kroppens kraft togs emot av höger ben och, kanske, främst knät. Men… som av ett under upplevde jag ingen smärta. Jag välsignade mina starka hockeyben för detta.

Bilden! Någon tiondels sekund efter att bilden har tagits kliver jag rätt ut i luften ner i en grop med full belastning på höger knä. (Mannen i mitten tillhör inte vårt sällskap.) Foto: KAI MARTIN

Dagen efter bestämde vi oss för Gibraltar. Ta buss eller linbana upp? Icke. Det blev en rejäl promenad uppför i behaglig, men ändå, värme med solen högt på himlen. Det gick bra. Vi kom upp till Sankt Mikaels grottor. På vägen in, i dagsljus, missar jag ett trappsteg. Tar emot hela kroppens tyngd med höger ben. Återigen välsignar jag min fysik. Jag har inte ont och under resan tänker jag inte en sekund på de två kraftfulla incidenterna.

Vi kommer hem en söndag i maj. Tisdagen efter ska jag första spela eftersäsongsishockey i Kviberg arena och därefter finalen på den gigantiska matchserien i Kungälv (det stod 18–18 i matcher, allt skulle avgöras). Morgonhockeyn är inte till min fördel. När jag lämnar ishallen besviken är det endast med smärta i själen. Att förlora är aldrig roligt. Inte ens i min ålder.

Jag vilar under dagen. Skyndar inte med något. Kroppen behöver rast och ro. Men att dubblera under en dag har jag gjort tidigare utan problem.

Väl i Kungälv på kvällen är tempot högt och kvaliteten – utefter mina mått mätt – god. Jag spelar bitvis som i trans. Gör räddningar som jag inte ska klara av. Det är jämnt. Det är slutspelsfinal. Löjligt, men jag leker i tanken att det är om inte en avgörande Stanley Cup-final så åtminstone en avgörande match sju i kampen om SM-guldet. Visst, jag gör en tavla på en lobbpuck från blålinjen precis vid sargen. Jag förlorar pucken ur siktet då den singlar som ett höstlöv mot mål och plötsligt träffar den axeln och ribban och in. Jag får insikten om att jag förstår det olycksaliga målet som Tommy Salo släppte in mot Belarus i OS 20002. Det skulle kunna vara det avgörande målet, men med sekunder kvar av istiden lyckas mitt lag kvittera. Matchen slutar oavgjort, för någon förlängning tillåter inte vaktmästaren. Matchserien slutat 18,5–18,5. Helt osannolikt.

Men efteråt. Mitt knä ömmar. Saknar stadga. Jag ber om hjälp att bära min packade bag uppför de allt annat än praktiska trapporna som leder entrén till omklädningsrummen från parkeringarna. Väl hemma kyler jag knät och bandagerar det. Men smärtan, heller mer känsla av att knät inte är alright lämnar inte kroppen dagen efter.

Jag stödjer mig med käpp när jag går. Söker upp Frölundas läkare TJ, som jag känner genom hockeyn och som jag har spelat med i många år. Jag förklarar händelseförloppet, säger mig tro att jag via smällarna fick en blödning, en svullnad, som de dubbla hockeypassen sedan förvärrade. Han ber mig komma så han får kika på det. Han gör en okulär besiktning. Hävdar att det inte är några led- eller korsband. Positivt. Han tror heller inte att det är menisken. Stabiliteten är god, förutom att knät glappar en smula, men det är inte så konstigt med tanke på min portion som målvakt. Vi enas om att det är bra att jag går till en fysioterapeut, så jag kontaktar Idrotts Rehab Ullevi och får en tid. Kommer dit någon vecka efter skadan.

Jag knölar mig dit, för kliniken ligger en bit från de närmaste spårvagnshållplatserna och jag vågar ännu inte cykla, även om jag vet att det är bra för att få igång rörelseförmågan och stimulera blodtillförseln. När jag möter min fysioterapeut, en man i medelålder, visar han in mig på sitt rum. Han är trevlig och lättpratad. Men väl på hans rum tvekar jag. Där hänger några Gais-tröjor och det är inte mitt lag i Göteborgsfotbollen. Jag säger lite skämtsamt, men inte utan en dos av allvar, att jag måste ha kommit fel.

Han skrattar och säger något om att jag har kommit till himmelriket.

Men han är trevlig, lyssnar och känner. Jag får lite övningar att göra och startar min rehab i källaren. Sitter på motionscykeln, spelar musik från mina tonår och inser att allt jag gillade då inte är min kopp te i dag. Gör övningar för knäna, lätta för att mjuka upp och stärka, men inte irritera.

Vi träffas några veckor, men känslan av kraftlöshet i knät och brist på tillit att det håller består. Han rekommenderar en röntgen. Viss om att en snart 69-årig man inte är först i vårdkön väljer jag att göra det privat via min vän Frölundaläkaren. Får en tid och den slätröntgen som görs visar inte på något allvarsam. Men det är ju den tröst för tigerhjärtan, tänker jag på min motionscykel och med min övningar. Mina hockeyvänner på morgonhockeyn har veckan innan midsommar avslutat den hockeysäsong, som för min del fick ett snöpligt slut 27 maj. Jag saknar spelet, rutinerna, pulsen, fantasierna om räddningar och utmaningen som ishockeyn ger mig och min kropp.

Fysioterapeuten tycker att jag ska göra en magnetröntgen och min vän Frölundaläkaren instämmer. Den görs en bit in i juli och svaret är inte tillfredsställande, men nödvändigt; menisken är trasig. Operation krävs och remiss skrivs. Men det vet jag kommer ta tid innan den kommer att tas i beaktande och resultera i ett möte med en kirurg inom vårdgarantin.

Jag väntar ett tag, fortsätter tröstlöst med min rehab med vetskapen om att det är bra att vara stark inför den kommande operationen.

Sommaren löper med sina utmaningar och i stort funderar jag som vanligt, men med vissa begränsningar.

I september bestämmer jag mig för att ta fler sparpengar (de både besöken hos röntgen har kostat) för att betala för operationen av knät. Får jag den i tid kanske jag kan vara redo för spela till jul och möjligen åka med Soha (Swedish Oldtimers Hockey Association) till Mariehamn, Åland, strax efter årsskiftet.

För tillbaka ska jag. Inte annat finns på kartan.

Jag får tid den 22 oktober, någon vecka efter min 69-årsdag. Jag har tidigare aldrig opererats, undantaget något födelsemärke och fettknöl, så det är premiär för sövning. Jag blir skjutsad av Z till Go Pro-kliniken i Mölndal, lämnar med en kyss och med den befängda tanken att då jag slocknar kanske jag aldrig vaknar igen. Väl på kliniken blir jag väl mottagen, får låsa in mina kläder. Mobilen får jag behålla och tar lite bilder på mig och knät innan. Jag får en försvarlig mängd tabletter, som ska få mig att gå ner i varv. Utklädd i sjukhusets kläder och med en chic huvudbonad är jag redo att sövas.

I operationssalen är jag omgiven av sköterskor av diverse grader. Alla med väna och trevliga röster, som jag hör bakom deras munskydd. Så kommer läkaren, en trevlig mas i 60-årsåldern som har opererat en och annan ishockeyspelare tidigare. En sköterska tittar mig i ögon och säger att jag ska tänka på något trevligt. Jag hinner knappt tänka på Z förrän jag försvinner.

Operationsdagen. Foto: KAI MARTIN

I fjärran hör jag en röst som säger ”Kai, du ska vakna nu!”. Jag vill inte komma upp till ytan, vill morna mig lite till. Men sköterskan, som är en man, är ihärdig och uppfordrande. Vi pratar en smula. Alla hans kvinnliga kollegor är borta, som varit de sylfider i en dröm. Min vän Frölundaläkaren kommer in och vi hinner prata lite innan han ska in för att operera andra hågade. Jag serveras någon macka och lite kaffe, för jag har ju inte ätit något sedan kvällen innan.

Så rullas jag ut på uppvaket. Får dröja kvar in sjukhussängen innan läkaren snabbt tittar förbi. Jag får lite restriktioner, en bunt papper att lämna till en fysioterapeut. Läkaren förklarar hastigt vad han har gjort och säger käckt att jag kan vara tillbaka på is om sex veckor. Ja, hinner jag tänka, då blir jag klar till jul.

Jag citerar ur hans brev till fysioterapeuten om vad han har gjort med mig: ”Denna patient har idag genomgått en artroskopis partiell resektion av sin mediala menisk i höger knä. Full ROM + belastning tillåten. Till max 2500 steg/dygn under de första 14 dagarna.”

Han skickar några illustrerande bilder på ingreppet och skriver vidare ”Skadad del av inre menisken. Även den del jag klippt bort. Lättare slitage på insidan/under knäskålen.”

Sköterskan som väckt mig hjälper mig till mitt skåp och vi pratas vid en stund. Av den inledningsvis stränga mannen öppnar sig en empatisk människa, som delar med sig hastigt av sitt levnadsöde. han ber mig ta hissen ned. Inte för att jag inte klarar trapporna, men för att han inte vill risker att jag blir yr och faller.

Jag får på mig mina kläder, har ringt min hustru, bandaget stramar, det jag ska ha i några dagar och sedan låta de skyddande plåsterlapparna sitta kvar till mitt återbesök tio dagar senare. Lite omtumlad kommer jag hem och tror att jag unnar mig lite sömn till för att få narkosen ur kroppen.

Det blir inte gaisarn på Idrotts Rehab Ullevi som mitt förtroende. Istället vänder jag mig till IFK Kliniken, som huserar i Frölundaborg. Klassisk hockeymark och också de träningsfaciliteter som Frölunda utnyttjar; A- och J-lag samt damlag. Jag tänker att en fysioterapeut där vet vad det handlar om, även om jag är en åldrad målvakt i ishockeyn tjänst. Eller, statligt anställd hockeyproffs, som jag titulerar mig sedan pensionen.

Veckan efter är jag på mitt första besök hos AL, hon jag blivit rekommenderad på IFK Kliniken. En kvinna med skinn på näsan och energi. Hon är dessutom själv konvalescent efter en meniskoperation, så hon vet definitivt vad det handlar om.

”Tillbaka om sex veckor! Glöm det!”, säger hon frankt då jag nämner vad läkaren har sagt. Hon har en plan och under två dagar i veckan sliter jag med det program som han har gett mig. Runt om mig tränar elitspelare i Frölundas kader. Några av dem skadade, de flesta var i ständigt förberedelser för sin sport och nästa match. Jag trivs. Säger hej till några, snicksnackar med den del.

Tiden går. Jag hälsar på mina ishockeyvänner någon gång. Längtar tillbaka.

Nej, det blir ingen ishockey till jul. Jag missar allt, men tittar in och säger hej.

Så blir 2025 till 2026. Knät blir allt stabilare, men det är ännu en stund från comeback. I mitten av januari tycker min fysioterapeut att jag ska försöka åka lite skridskor. Det samma säger min vän Frölundaläkaren. Ungefär samtidigt hör min yngste son av sig. Han håller på att rensa i källaren och undrar om jag vill ha tillbaka mina CCM målvaktsskridskor. Ja, just det paret som jag undrat vart de har tagit vägen. Lådan har ju funnit kvar. Jo, jag fick ju ett par fantastiska skridskor av en kär vän, som tvingats lägga utrustningen på hyllan. Han ville, våren 2021 då jag träffade honom, höra om jag kunde sälja hans Scott Van Horne, specialbeställda för hans fötter i storlek 42…? Jo, jag tog dem till Göteborg och fick några på kroken, men ingen passade dem. Så provade jag dem och de satt som hand i handske. Jag ringde min vän, som sa ”Du får dem! Då vet jag att det kommer användas rätt och riktigt.” De har varit på min fötter sedan dess då jag har spelat. Men de andra, CCM, har jag haft som reserv. Å andra sidan har de alltså sedan 2021 någonting var försvunna.

Jag har inget minne av att jag har lånat ut dem. Sonen har inte samma storlek som jag; kanske var det dåvarande flickvännen (nu hustrun), som skulle ha dem. Men hennes fötter är ju väsentligt mindre än mina. Nå, skridskorna återbördades och kort efter såg jag en hockeyvän och tillika idrottslärare som skulle ha idrottsdag uppe på Ruddalen. Ah, tänkte jag, jag är kallad. Jag packade mina skridskor i en Ica-kasse och tog vagnen en morgon i mitten av januari när kölden låg hårt över staden och snön viskade vackert vitt på tak och gator.

Jag inledde med några försiktigt skär på isen i den fantastiska bandyhallen. Tog några varv innan jag promenerade över till ovalen, den isbana som Nils van der Poel (nu Svensson) tränade på inför sina OS-tävlingar. Där var fullt av ivriga skolungdomar med mer eller mindre skridskofärdigheter. Där fanns också min vän. En glatt återseende och på något vis hade han ju knuffat mig i rätt riktning att våga åka skridskor igen.

Det var lite som Bambi på hal is, men väsentligt bättre än mina yngre skridskodeltagare. Men trängseln gjorde att jag valde att hålla detta mitt pass kort.

Några veckor därefter blev det Näcken, den tjärn upp i Änggårdsbergen som var min hemmais som barn. Några friska varv på den knaggliga isen. Härligt. Men det var försiktiga skär. Likheten med hur det såg ut då det en gång begav sig och nu är nära.

Mot comebacken. Foto: ANDREAS THENG/ROBERT LÖWEN-ÅBERG/ZEBA PEDERSEN LÖWEN-ÅBERG/SÖREN MEETHZ/KAI MARTIN

Ytterligare någon vecka om min kombattant och målvaktskollega SM börjar vikariera som vaktmästare i Frölundaborg. Jag frågar honom om han inte kan kolla om arenans lilla rink är ledig emellanåt då han jobbar. Då kan jag ta med mig skydden och köra lite ensam träning. Han ringer. Det finns plats. Visst, isen är inte spolad, men jag tar nervöst och ovant på mig mina skridskor, benskydd och handskar samt klubba. Åker några varv, stretchar, gör lite övningar. Högerknät svarar illa, men det ska inte vara någon fara. Så håller jag på en halvtimme.

Efteråt pratar jag med SM samtidigt som jag tackar honom. Han har varit på samma gång pådrivande och orolig för mig. Han vill nästan lika mycket som jag att jag ska komma tillbaka. Vi har kamperat ihop i kanske 15 år och har för avsikt att göra det flera år framåt. (Skrev om oss här.)

Han frågar om jag har möjlighet att vara med veckan därpå. Frölunda ska spela CHL-final mot Luleå. Inför den matchen i Scandinavium ska turneringens sponsorer spela lite rekreationshockey. SM har varit med förr (2019) och säger att det är mjuk, snäll hockey som är väldigt inkluderande. Jag låter mig lockas, men vill höra med läkare och fysioterapeut först.

Frågar dagen efter. Får ja och ja. Läkaren säger ”Kai, det är dags att du kommer tillbaka i arbetsposition!”. Jag känner mig allt annan är redo, men är fruktansvärt sugen så även jag säger ja.

Den 3 mars skjutsas jag av SM till Scandinavium. Han har varit noga med att säga att någon Frölundatröja får jag inte; den ska han ha. För sponsorerna delas in i lagen ”Frölunda” och ”Luleå”. Jag får alltså byta om i omklädningsrummet tillhörande ”Luleå”.

Tanken är att vi ska ha utrustning tillhörande Warrior, men de skydd som släpats dit från Västerås sjangserade förråd är inte mycket att ha, dessutom finns inga handskar för mig som högerplockare. Vi får, efter förfrågan, använda våra egna skydd. Men stöten ska ha sponsorn Strauss logo. Inga problem. Den kartan limmar vi på.

Stämningen är inledningsvis lätt. Men ju närmare nedsläpp desto större anspänning. Jag hittar en motionscykel att värma upp på, tjingsar på lite Frölundaspelare som känner igen mig från IFK Kliniken.

Det är fullt ställ. Inte bara i utrustning och tröjval. Jag snackar på engelska med mina lagkamrater, som tackar för att jag ställer upp. De har lånad utrustning, åtminstone de flesta, för de kommer ju från lite olika håll i Europa; Finland, Tyskland, Tjeckien, Schweiz…

Dessutom är det inställelsetid för fotografering, inåkning på isen som en uppvärmning för den riktiga matchen, domare och tidtagning. Herregud! Jag har inte spelat sedan 27 maj 2025. Det är nio månader sedan, lite drygt.

Game on. För första gången på is, 3 mars, sedan 27 maj 2025. Foto: SÖREN MEETHZ/CHL-fotograf/KAI MARTIN

Som vanligt i de här sammanhangen är skickligheten på is varierande. Uppvärmningen blir med andra ord därefter. Jag får ta det. När matchen väl börjar inleder jag reflexmässigt med en plockhandsräddning lågt och jag hinner tänka efteråt ”Whopps, I did it again!” innan spelet fortsätter. Knät svarar bra, men utsätts inte för någon större belastning eller vridning, trots att jag blir pååkt några gånger. Vi spelar två perioder och efter den första kommer det fram en spelare i mitt lag (han har spelat förut) och säger, eller be mig, att släppa in lite mål. ”Det är meningen att det ska vara lika!” Haha, aha! Jaja. Mycket ska man vara med om.

Så jag sänker ambitionsnivån, inte helt lätt, och släpper några lätta. Slutresultatet blir till Frölundas fördel och efter att lagbild tagits ställer sig SM och jag vid CHL-pokalen för att posera. Jag rör vid den; det gör inte han. ”Jag vill inte jinxa”, säger han och det hade han ju rätt i. När vi väl är på den riktiga matchen – efter att jag har pustat ut och fått ta några öl –vinner ju Frölunda på övertid och kan inhysta ytterligare en inskription i CHL-pokalen.

Nu vågar jag mig på morgonhockey. Kör måndagar och fredagar. Samtidigt fortsätter jag min rehab tisdagar och torsdagar. I slutet av mars hoppar jag in en tisdagskväll i det gamla Kings and Queens, som nu fortsatt under ett delvis annat paraply.

Kroppen funkar, även om den gnagande oron finns för knät.

Jag tar för mig mer och mer. Fortsätter med mina rehabtider, men fysioterapeuten skvallrar om att jag närmar mig mitt slut hos henne

Sliter för att komma i form. Det ger resultat. Med fler ispass, fler utmaningar och fortsatt rehab. Foto: KAI MARTIN/LARS CALLEMYR/OKÄND/ZEBA PDERSEN LÖWEN-ÅBERG

En morgon då barnbarnet har sovit över kommer han med Z på besök och ser mig spela. Så gör jag comeback i Kungälv Oldboys. Åker på läger i Munkfors med Soha. Gör säsongspremiär med Frölunda Oldtimers som gästas av proffs som jagar istid, bland annat Erik Brännström med NHL-meriter, nu mer i schweiziska högstaligan, som är på väg på VM. Galet, kul och en utmaning på många sätt.

Jo, ispassen tickar på.

Kungälvskillarna spelar turnering. Jag är med, men som ”coach”. Det är kul att hänga in och min medverkan verkar vara uppskattad.

Min vän och forne GT- fotografen Tommy Holl kommer ner en morgon då vi spelar i Marconihallen för att ta bilder för en tysk tidning som vill ha bilder från annorlunda motionssysslor för äldre. Då gäller det att spela väl så att han får bra bilder.

Morgonhockey. Foto: TOMMY HOLL

Nu har jag fått möjligheten att spela i tre och en halv månad. Säsongen är slut. Som mest blev det fyra pass i veckan. På slutet kändes knät riktigt bra. Ett tag ömmade ledbanden, men lite vila i balans med rehab-/försäsongsträning ska göra det än starkare och mindre problemfritt. Helt fri från känningar tror jag inte jag kommer vara. Men ju starkare runt problemområdet är desto bättre.

jag är glad att jag kan hålla på och jag vill gärna fortsätta så länge kroppen håller. Det gör den bäst genom fortsatt träning.

Jag har ju varit flitig och för säsongen 2024/2025 räknade jag ut att jag varit på is 145 gånger från augusti till och med maj. Rätt okej.

Nu hoppas jag att kunna komma upp i en hyfsat försvarlig siffra av närvaro på is säsongen 2025/2026. Den här säsongen hann jag med 30 ispass, från 3 mars till 11 juni.Bra jobbat, ändå.

Trist att Linda Zachrison lämnar Göteborgs stadsteater

Posted on 26 dagar sedan av Kai Martin

*Lämnar. Göteborgs stadsteaters konstnärliga ledare Linda Zachrison lämnar teatern när hennes förordnande går ut våren 2027. Foto: OLA KJELBYE*

Det var förstås kittlande att just Linda Zachrizon skulle ersätta Pontus Stenshäll som Göteborgs stadsteaters konstnärliga ledare. Hon vars pappa Göran Zachrison arbetade på GT:s kultur och vars mamma jag var arbetskamrat på samma tidnings korrektur. Trots kopplingarna hade jag aldrig fått möjligheten att träffa henne, men hennes repertoar var ju onekligen spännande med erfarenhet inom scenkonsten nationellt och internationellt samt en period som kulturråd på Sveriges ambassad i Washington DC.

Nu skulle hon alltså till Göteborg och Stadsteatern.

Mitt första möte med henne kom att bli på VIP-området på Way Out West sommaren 2023. Framför mig försökte förre kulturminister Leif Pagrotsky att ta på sig en krånglande regnrock. Jag ilade i fatt honom och hjälpte honom. Vi stod och pratade en kort stund då Linda Zachrison kom fram. Hon kände förstås honom sedan tidigare och de hälsade kärvänligt, men hon slog på ett bländande leende när hon såg mig och vi hälsade på varandra för första gången. Hon berättade att hon och hennes mor ivrigt läst mina recensioner av musik i GT genom åren och tagit mina vitsord för en garanti på att det var något bra. Smickrande förstås.

Hon hade precis tillträtt tjänsten på Göteborgs stadsteater och vi skulle få ytterligare tillfällen att träffas vid otaliga premiärer. Det var möten som var mer än kindpussande och jag fick också möjlighet att få träffa min forna kollega från korrekturet då mamman var gäst när någon ny pjäs skulle sättas upp.

Jag hade ju slutat min tjänst som nöjesreporter på GöteborgDirekt, så någon intervju med Linda Zachrison blev det aldrig. Synd. Men det har blivit desto fler recensioner för denna blogg av diverse uppsättningar, som jag sprungit på genom åren.

Linda Zachrisson satte omedelbart avtryck i huset. Det första årets repertoar ärvde hon ju av Pontus Stenshäll, men snabbt ordnade hon med annat som fick genomslagskraft, som samtal och möten mellan kreatörer och publik.

Snart var det också tydligt att teatern genomgick en vitalitet, som kändes. Det var fler än en gång som jag kom att drabbas av det jag såg, oavsett vilka scener i teaterhuset jag fanns i bänkraderna.

”När jag tillträdde som konstnärlig chef hade jag en tydlig ambition att stärka Göteborgs Stadsteaters position, både nationellt och internationellt. Jag är otroligt stolt över det vi har åstadkommit tillsammans – konstnärligt, publikt och i utvecklingen av teatern. För mig har det varit lika viktigt att utveckla teatern som konstnärlig institution som att öppna upp huset för fler. Att vi under våren haft en beläggning på 80 procent på våra scener känns som ett fantastiskt kvitto på det arbetet”, säger Linda Zachrison i ett pressmeddelande.

Det är inte utan att hon har lyckats.

Nu har Linda Zachrison valt att inte förlänga sitt förordnande. Den kommande säsongen blir hennes sista. Efter vårens repertoar har klingat ut 2027 checkar hon tyvärr ut.

Kanske blev pendlandet mellan Göteborg och Stockholm, jobbet och familjen för påfrestande. För jag har svårt att se att det skulle finnas några kontroverser i huset, som har gett beslutet. De röster som jag har talat med har strött idel lovord över Linda Zachrisons arbete. Samtidigt är konstnärligt arbete ett komplext jobb med många känslor och stridigheter.

Göteborgs stadsetater med VD:n Frida Edman i spetsen har nu startat rekryteringsarbetet för att hitta Linda Zachrisons ersättare.