kaimartinblog

Underhållande och rörande – Niklas Strömstedt!

Posted on 1 dag sedan av Kai Martin

Show:

TYCK OM MIG med NIKLAS STRÖMSTEDT

!!!

***Livets rev. I ”Tyck om mig” reflekterar och skildrar Niklas Strömstedt sitt liv skickligt i ord och musik. Foto: KAI MARTIN***

Draken Live, Göteborg.

Publik: Fullt till fyra femtedelar (matinéföreställningen).

Bäst: ”Högalid”, briljant ”Penny Lane”-pastisch.

Sämst: Kalkonnumret.

Fråga: Efter att nu har speglat sig i sin far Bo Strömstedt, är det då dags för mamma Maragreta till nästa show…?

Det är tio år sedan han stod på scen med sin show ”Storhetsvansinne ” på Trädgår’n i Göteborg. Då fick jag möjlighet att prata med honom om livet, karriären, musiken… (läs här). Det blev ett, tycker jag, bra möte. Kanske ökade min respekt för Niklas Strömstedt än mer då. Jag vet inte. Men faktum är att jag skrev till honom hösten 2022. Jag hade hört hans låt ”Inga änglar gråter” i P4-programmet ”Karlavagnen” en sen kväll på väg hem från hockey. Jag slogs av hur bra låtsnickare han var (är). På morgonen, vi däckskifte inför vintersäsongen, spelades ”Om”. Förtjust skrev jag några rader. ”Vilka låtar! Vilka underbara arrangemang! Vilken popsnickare du är.”

Han blev ju rovdjuren för den hippa nöjesreporterskaran i skiftet mellan 80- och 90-talen. När hans ”Sista morgonen” – en monsterhit, ju! – häcklades av recensenter från den begynnande ironiska generationen. Kanske sveptes jag med; jag minns inte det. Men tiden har gett Niklas Strömstedt rätt. Hitlåtarna likaså. För att inte tala om samarbetet med Orup och Anders Glenmark i GES. Eller hans förnämliga översättningar av Abbas låtar till den svenska uppsättningen av ”Mamma Mia”.

Man kan tro att Niklas Strömstedt har skrattar hela vägen till banken. Lutat sig tillbaka med sina ambitioner och gjort en och annan comeback med GES för att fylla på kassavalvet. Men redan med ”Storhetsvansinne” blottade han en vekare sida av sig själv. Den som egentligen visas i hans låtar, men som i popigheten är lätt att missa.

Med ”Tyck om mig” – showen är baserad på hans självbiografi ”Om Niklas Strömstedt” (2023) – förtydligar han den veke, tvivlande och tyste Niklas Strömstedt.

I showen för tio år sedan bjöd han på en god portion humor i framträdandet, bland allt annat. Nu, 68 år ung, är han än mer chosefri och charmerande på scen. Visst, hans show är nu inne på sitt andra år. Men han bjuder skickligt på sina nummer som om premiären precis har varit. Kanske för att han har något att berätta och att han gör det från sitt hjärta.

Allt inleds med en åskknall och sedan berättelsen om en spelning i Åmål några år in på millenniet. Regnet öser ner och av utomhusspelningen blir det en försagd konsert inför bara en handfull människor. Sedan bilen hem 38 mil till Stockholm. Jo, det blir anekdoter om turnélivet. Om det hisnande att som 21-åring bli medlem i Ulf Lundells band, om den där turnépremiären 1979 i Halmstad, det ruttna hotellet, rummet med de flagnande målningar på väggen och – åter – regnet utanför. Hur Lundell själv knackar på dörren långt efter midnatt, dyblöt, med en förfrågan om att låna 200 spänn till en taxi.

Niklas Strömstedt härmar skickligt Ulf Lundell – och senare Evert Taube. Publiken suckar förtjust. Han har dem snabbt i sin hand.

”Nästa stad” (väl en svensk tolkning av Danny O’Keefes ”The road” följer som ett soundtrack till turnélivet för den unga Niklas Strömstedt. Nästa berättelse: mötet med Paul McCartney i Stockholm. En roande skildring om en stammande Strömstedt framför sin idol. Allt följt av ”Högalid”, en för showen – vad jag förstås – nyskriven låt som skickligt tangerar Beatles ”Penny Lane” på samma häpnadsväckande vis som the Rutles Neil Innes. Skrev jag om min beundran för Niklas Strömstedts som låtsnickare och arrangör.

På scen har han till sin hjälp multimusikerna Sara Niklasson och Emanuel Norrby. Tillsammans blir det musik för en hel orkester. Det låter förträffligt. Medmusikerna får också hjälpa till som lite av statister. Repliker för att få skjuts på Niklas Strömstedts berättelse.

För musikanekdoterna klingar av för det mer privata livet. Hur Efva Attling berättade att hon skulle lämna honom för en annan… en kvinna. Hur han tog emot det med samma tystnad som han såg hos sin far, Expressens chefredaktör Bo Strömstedt. Den där tystnaden som fick honom att gå i terapi. Så blir hans möte med psykologerna 1, 2 och 3 ett slags självrannsakan. Det blir naket, nära och raljant. För utan humor och distans går det ju inte att berätta om detta i en show.

Ja, det finns stråk av allvar. Men ett allvar som han håller på distans. Han blottar sin relation med sin pappa. Ställer frågor till honom, som han inte längre kan få svar på. Det blir både rörande, berörande och – märkligt nog – underhållande.

In mellan allt musiken. Som diabilder, som klickas fram för att exponera storyn lite extra.

Niklas Strömstedt kan det här. Hans motor på scen – oavsett om det är prat eller sång – tickar på fint. Visst, det finns en dipp i tempo efter någon timme. Inte så mycket av dramaturgiska skäl, som för att det på något vis uppstår en tomgång. Jag är inte speciellt förtjust i numret, där Niklas Strömstedt klär ut sig till en kalkon. Allt för att illustrera besöket hos en läkare för att operera bort gäddhänget under hakan. Där blir det som om han inte riktigt litar på Irena Krauss manus. Det blir pajigt.

Men ”Tyck om mig” är en och en halv timmes utmärkt underhållning över det hela. Han är charmig, närvarande och inbjudande. En utmärkt berättare parat med sitt låtsnickeri. Jo, det är lätt att tycka om dig, Niklas!

”Tyck om mig” med Niklas Strömstedt, Draken Live, Göteborg. 12 september 2026. Premiär förra året i Stockholm. Nu på sin andra turnévända.

På scen: Niklas Strömstedt, gitarrer, bas, klaviatur och sång tillsammans med Sara Niklasson, fiol, gitarrer, bas, banjo, slagverk och sång, och Emanuel Norrby, gitarr, klaviatur, dragspel, trummor och slagverk samt sång.

Regi: Simon Norrthon.

Manus: Irena Kraus.

Låtlista:

Sånt är livet
Nästa stad (the Road, Danny O’Keefe-cover)
Högalid
Alla jävlar vet (Everybody knows, Jayhawks-cover)
Smöret upp (The lucky one, Alison Krauss-cover)
Om
När vi gräver guld i USA
Vart du än går
Tidningen
Inga änglar gråter
Oslagbara
Är vi tillsammans i morgon (Will you love me tomorrow, Carole King-cover)
Förlorad igen/Sista morgonen/Halvvägs till framtiden/Flickor talar om kärleken/En kvinna och en man/En väg till mitt hjärta (extranummersmedley)

Urpremiär på sorglig komedi med födslovåndor och sökande efter närkontakt

Posted on 2 dagar sedan av Kai Martin

Teater:

EN MYCKET LITEN MÄNNISKA

***Barnet och modern. Mattias Nordkvist spelar förtjänstfullt det späda barnet och Caroline Söderströms dess ömma, kärlekstörstande mamma. Foto: ELLIKA HENRIKSON***

Är det tidsandan eller slumpen? Men så tätt på i Göteborg… Marit Kapla har precis kommit med sin roman ”Barnsäng” om ett komplicerat havande och en förlossning med komplikationer. Nu ställer filmregissör och manusförfattare Lisa Aschan sitt sceniska förstlingsverk ”En mycket liten människa” på Studions scen. En pjäs om en förlossning med komplikationer. Om hur barnet söker anknytning till sin mamma och hon i sin tur pendlar mellan längtan till barnet och lusten till en bekräftande man. Ensamstående som hon är. Vagt i kulisserna mormodern, som kliver in för en – överdrivet, men omsorgsfullt – hjälpande hand.

Caroline Söderström fångar sin roll som den ömsinta, men ömhetstörstande modern väl. Önskan om att vara den goda mamman och den lustfyllda längtan efter sexuell närhet till en vuxen. Maria Hedborg, Backa Teater-veteranen som jag inte vet när jag såg på scen senast, håller ett skirt ljus över sin roll som mormor (och senare sjuksköterska).

Mannen, Valter Nilsson-lik, spelas av Bakri Wazzan som en staffagefigur. Han kommer in, älskar, svarar på frågor, går. Än mer i bakgrunden Aida Esmaizedeh Davani, som man kanske kan önska en bättre utmejslad roll. Praktikant från Teaterhögskolan i Malmö som hon är.

Men det är förstås relationen mellan modern och barnet som är i förgrunden. Lisa Aschan har listigt format dialogen mellan två människor, det nyförlösta spädbarnet och mamman. Där barnet talar, gråter och kvider utan att hans mor förstår. Hon, i sin tur talar till barnet som mödrar plägar göra.

Ja, det finns ett komiskt grepp i detta. Mattias Nordkvist, storvuxen, nära nog naken och för rollen slätrakad, som bäbis i en karg replikföring gentemot sin mamma. Längtan efter anknytning, rädslan för att bli lämnad och att somna, då allt blir mörkt. Moderns otillräcklighet och pendlandet mellan moderskapets uppoffring och viljan till vuxenliv. Till detta dör hennes mamma och mitt i glädjen över sitt nyfödda barn sorgen efter sin avlidna mamma.

Jo, det ryms mycket i denna drygt existentiella timme där man får följa mor och son från förlossningen till att han blir knappt ett år. (Han räknar emellanåt prydligt upp hur gammal han är i dagar och timmar.) Det finns ömhet mellan dem båda. Ja, så intimt att Mattias Nordkvists barn ammar mammans bröst. Det finns också något ömsint i hur hon badar sitt barn. Det varma vattnet som för honom, som vill åter till livmoderlivet, tillbaka till där han en gång skapades och frodades sin första månader i det inre livet.

Men det finns också en intimitet då mannen agerar älskar åt modern med spädbarnet i samma säng. Där lusten vinner över omsorgen över barnet bredvid.

*Vackert scenrum. Scenograf Annika Tosti har skapat ett konstverk av scenrummet tillsammans med ljusdesigner Sofie Gynning. Här scenen när bäbisen ska födas.*
*Foto: ELLIKA HENRIKSON*

”En mycket liten människa” blir en sorglig komedi, men jag tror inte riktigt det är avsikten. Det är ju dramatik med längtan och oförmåga till närhet i det vackert dunkla ljuset på scen. Scenograf – och kostymdesigner – Annika Tosti har gjort ett styvt jobb med scenrummet tillsammans med ljusdesigner Sofie Gynning, som en 1600-talsmålning. Tillsammans med kompositörerna Jacob Haage och Sarah Assbring (= El Perro del Mar) adderas ytterligare stämningar i rummet.

Här vilar ett allvar, ett sorgestråk, som så småningom förlöses, över föreställningen. Då klingar det märkligt med skratten, förutom i den igenkännande tittut-scenen, som är charmerande. Men jag förstår dem.

Mattias Nordkvist (han gör en fantastisk och ickeironisk roll) som bäbis, som det byts blöja och kläder på, som bärs i sele, som lär sig rulla runt och senare stapplande gå… ja, det lockar fram mer än ett leenden.

”En mycket liten människa”, Studion, Göteborgs stadsteater. Premiär 11 september 2026. Spelas till och med 29 oktober.

Av och i regi av: Lisa Aschan.

Scenografi och kostymdesign: Annika Tosti.

Ljusdesign: Sofie Gynning.

Kompostiör: Jacob Haage och Sarah Assbring.

Maskdesign: Maria Agaton.

Ljuddesign: Tommy Carlsson

I rollerna: Caroline Söderström (mamman Maria), Mattias Nordkvist (spädbarnet), Maria Hedborg (mormodern/sjuksköterska), Bakri Wazzan (mannen), och Aida Esmailzadeh Davani (barnmorska på förlossningen/kvinnan på gatan)

Klassisk ”Chicago” i vass uppsättning

Posted on 3 dagar sedan av Kai Martin

Musikal:

CHICAGO

!!!!

Oscarsteatern, Stockholm.

Publik: Utsålt.

Bäst: Systrarna Ellen Lindblad och Hanna Lindblad von Spreti excellerar som Roxie Hart och Velma Kelly.

Sämst: Att Ola Forssmeds känsliga nummer ”Cellofan” skrattas åt.

Fråga: Är detta den bästa svenska uppsättningen av ”Chicago” någonsin…?

Det krävs mod, talang och en slipad ensemble för att få en trovärdig och stark ”Chicago” på scen. Musikalen som, om inte titt som tätt men ofta, sätts upp på svenska scener. Så sent som för ett år sedan på Malmö opera (läs här) med ett gäng göteborgare i centrala roller.

På Oscarsteatern är det Peter Jöbacks Billy Flynn, den slipade advokaten, som är lockbete. Även systrarna Ellen Lindblad och Hanna Lindblad von Spreti som de sensationslystna mörderskorna Roxie Hart och Velma Kelly. Tätt följd av Ola Forssmeds Amos Hart, Roxies till hundvalp (god)trogne make.

Men ”Chicago” är också en uppsättning som kräver blod, svett och tårar från samtliga i ensemblen. Det är helt enkelt ett styrkearbete, en laginsats där samtliga får slita för att få helheten att hålla och skina. Det görs med emfas här.

Det blir en uppsättning som det från start slår gnistor om. Regissör Edward af Sillén kan sin dramaturgi, får storyn att bölja intensivt när det behövs och att djupandas när så stunden kräver det. Zain Odelståls koreografi är sprakande och sublim. Till det Lehna Edwalls skickliga scenografi och kostym. Samt Johan Landqvist rikt flödande musikarrangemang.

Det blir helt enkelt en föreställning för ögat, örat… ja, samtliga sinnen. Praktfull, dramatisk, underhållande, känslosam och roande.

”Chicago” som musikal har sin brokiga historia. Från den autentiska bakgrunden om mordrättegångarna mot Beulah Annan och Belva Gartner för hundra år sedan i just Chicago. Två mördare som blev friade av skickliga advokater till ackompanjemang av sensationsjournalistik. Av detta blev det så en pjäs skriven av före detta kriminalreportern Maurine Dallas Watkins, med premiär 1926. Av den knappt 50 år senare musikalen, skapad av kompositören John Kander och textförfattaren Fred Ebb, som i legendariske, Bob Fosses regi(m) och koreografi hamnade på scen.

Kander och Ebb skapade en satirisk berättelse i ett flödande, bitvis våldsamt tempo i sann vaudevilleanda. Det ljuva 1920-talets intensiva nöjesliv blandades med Chicagos rykte som våldsstad. Sex, mord, alkohol och droger i en spetsad cocktail.

Edward af Sillén är trogen detta och har med Calle Noréns, alltid så skicklig, översättning hittat rätt ton för föreställningen. Här finns ett beundransvärt flöde genom showen.

*Slipad. Peter Jöback gör sin Billy Flynn vasst slipad och elegant arrogant. Foto: MATS BÄCKER*

Peter Jöback är vass som den slipade advokaten Billy Flynn. Elegant arrogant, allt annat än ödmjuk och extremt girig. Men också skicklig i sin roll att spela sina klienter mot massans och journalisterna rovgiriga nyfikenhet. I musikaler är Peter Jöback bäst då han kliver ut ur sig själv och in i rollen. Som här.

Jesper Blomberg briljerar i sin roll som sensationsjournalisten Mary Sunshine. Med ett brett sång- och humorregister prickar han rätt i varje scen han medverkar i. Men förstås mest i praktnumret ”Det finns nåt gott”.

Rollen som fängelsedirektören Mama Morton gör Laila Adèle med mustig precision och skön sång.

Ola Forssmeds hundvalpiga Amos Hart, blir clownfiguren att skratta åt. Ola Forssmed kan det här, men slipper (tack och lov för sin kropp) sina gängse slapsticknummer. Men visst blir det extra sorgligt när han inför paradnumret ”Mister Cellofan” pratar om sin osynlighet och skrattas åt av publiken i salongen…?

Men det är förstås systrarna Ellen Lindblad och Hanna Lindblad von Spreti, som stjäl mest utrymme. Här finns inte bara skicklighet i sång och dans utan också en komisk ådra i mimik, tal och förhållningssätt till respektive roller.

*Skicklig. Ellen Lindblad gör sin roll som Roxie Hart med skicklighet i sång och dans samt humor. Foto: MATS BÄCKER*

För Ellen Lindblad är det en chans i det främsta rampljuset, som hon tar utan tvekan. För Hanna Lindblad von Spreti är det en comeback på Oscarsteatern efter hyllade uppsättningen av ”Singin’ in the rain” 2006, där hon hade huvudrollen. Att det har gått tjugo år märks inte. Hon driver sin roll som Velma Kelly hårt och skickligt. En fröjd att se. Ja, som hela denna uppsättingen av ”Chicago”.

”Chicago”, Oscarsteatern, Stockholm. Premiär 10 september 2026. Spelas till och med 19 december.

Av: John Kander (musik), Fred Ebb (sångtexter) och Fred Ebb och Bob Fosse (manus – baserat på pjäsen ”Chicago” av Maurine Dallas Watkins)

Regi: Edward af Sillén.

Koreografi: Zain Odelstål.

Scenografi och kostymdesign: Lehna Edwall

Mask- och perukdesign: Sara Klänge

Musikaliskt ansvarig: Johan Landqvist

Ljusdesign: Mikael Kratt

Ljuddesign: Oskar Johansson

Översättning och bearbetning: Calle Norlén

Orkester: Johan Landqvist (kapellmästare/piano 1), Daniel Palm (piano 2/vikarierande kapellmästare/repetitör), Dan Strömkvist (trummor/slagverk), Tobias Grenholm (kontrabas/tuba), Magnus Bengtsson (banjo/elgitarr), Ida Wadenbrandt (fiol, Magnus Blom (träblås 1 flöjt/klarinett/sax ), Per Grebacken ( träblås 2 flöjt/klarinett/sax), Anders Sjögren (träblås 3 flöjt/klarinett/sax), Lars Almkvist (trumpet/flygelhorn), Patrik Skogh (trumpet/flygelhorn), och Mikael Anderfjärd (trombon/bastrombon).

Medverkande: Ellen Lindblad (Velma Kelly), Hanna Lindblad von Spreti (Roxie Hart), Peter Jöback (Billy Flynn), Ola Forssmed (Amos Hart), Laila Adèle (Mama Morton), Jesper Blomberg (Mary Sunshine), Denny Lekström (Detektiv Fogarty, Aaron, ensemble/US Billy Flynn & Amos Hart), Robina Lake (Fred Casely/US Mary Sunshine), Oliver Gramenius (Harry, Mr Harrison/US Detektiv Fogarty, Aaron), Emma Kumlien (Kitty/cellblock Mona/ensemble/US Roxie Hart), Ulrika Ånäs (cellblock Annie, ensemble/US Velma Kelly), Sienna Beck (cellblock Liz, ensemble/US Mama Morton), Emilia Brown, (cellblock Hunyak/ensemble),Liza Stockseth (cellblock June/ensemble), Zain Odelstål (Domaren, ensemble/US Fred Casely), Nicklas Milling (ensemble), Albin Lindén (ensemble), Emilia Reinholtz (ensemble/US Kitty/US cellblock Hunyak & Mona), Sanna Janssonz (ensemble/US cellblock Liz, June & Annie),Marlene Lindahl (ensemble), Johan Forsberg (danskapten/on stage swing), och Erna Landefjord (swing).

Brutalt bra – Noréns sista roman blir smärtsam pjäs

Posted on 4 dagar sedan av Kai Martin

Teater:

EN LITEN ROMAN

Teater Trixter

13 januari avrättades Lisa Montgomery, knappt 53 år gammal, efter att ha suttit i fängelse i 16 år. Hon blev den första amerikanska kvinnan som avrättades sedan 1953.

In i det sista pågick en juridisk dragkamp om benådning. Uppgifter om att Lisa Montgomery led av mentala hälsoproblem och inte kunde förstå regeringens skäl för avrättningen skulle beaktas. Åklagarsidans överklagan rev upp beslutet och avrättningen verkställdes.

Hennes brott var grymt. Hon hade mördat en ung, gravid kvinna, skurit ut det åtta månader gamla fostret och tagit det som sin baby. I månader hade hon lurat sin man och omgivning att hon var gravid. En omöjlighet, eftersom hon var steril genom ett operativt ingrepp, då hon inte ansågs kapabel att ta hand om ens de fyra barn hon redan hade.

Lisa Montgomerys liv var ett helvete. Kantat av sexuella övergrepp från styvpappan, från modern som sålde henne som liten flicka till pedofiler. Berättelsen är skoningslös. Den fångade Lars Norén upp, nämnde henne i sin femte dagbok och skrev sitt sista prosaverk, som kom att utges postumt 2024, som ”En liten roman” om detta. Hos regissören Svante Grogarn, i sin tur, väcktes intresset för ”En liten roman” och berättelsen, som han nu har omvandlat till en enaktare, som är brutalt bra.

Kristin Falksten är Lisa Montgomery på scen. Ensam vid ett bord med ett sterilt ljus som lyser över henne där hon sitter apatiskt och äter en torftig måltid. Scenen är rummet är cellen. Stolen där hon sitter vid bordet, ett handfat, en liten ask med triviala ting, en blodfläck på golvet.

Rösten är inledningsvis entonig, ettrigt frätande. Hon berättar sin historia. Rakt, avslöjande, naket och obeveklig. Vi får följa henne genom tiden. Tillbaka till henne som barn. In i rum där hon varit offer för övergrepp, knappt fattbara. Hon bjuder in oss i cellen där mediciner skapar klåda i armhålorna och skrevet, där ljuset är på dygnet runt. Hon berättar om den där dagen då hon åker för att köpa en hundvalp, men allt är bara en ursäkt för det hon har bestämt sig för; hon ska ta en havande kvinnas liv för att därefter utföra ett kirurgiskt ingrepp och göra fostret till sin baby.

Barnet överlevde, men fanns bara i Lisa Montgomerys vård i ett dygn innan hon greps. 16 år senare väntar hon nu på sin sista dag, en och en halv månad innan hon ska fylla år. Hennes reflektioner är enkla. Hon saknar sin storasyster. Hon saknar barnet hon stal. Hon hoppas på att få se sin man. Hon berättar om injektionen, som ska avsluta hennes liv.

Kristin Falksten håller sin roll i känslosamma, men strama tyglar. Hon är Lisa Montgomery. Emellanåt tappar hon replikerna, upprepar dem där hon stannat och får hjälp av Svante Grogarn och Annie Thorold, som är något mer än flankerande sufflörer. Vid var sina skrivbord vid sidan av scenen sitter de som protokollförare, han med stark röst, utan åthävor, för att leda Kristin Falksten rätt igen. Det är oerhört effektfullt. Annie Thorold, som än mer försiktig sufflör, emellanåt agerande som fångvaktare, som stilla skrider över scenen.

Men på scen – och i livet – och med sina tankar är Kristin Falkstens Lisa Montgomery egentligen helt ensam. Utlämnad åt ett brutalt liv.

”En liten roman” som pjäs har karvat ut essensen av Lars Noréns text. Ett mörker utan ljus, men där revor av förklaring för illdådet ändå tränger in. Inte som en ursäkt, men som en förklaring. En flicka som inte får vara ett barn, som förvandlas till ett monster, en mördare. Skyldig, utan tvekan, till mordet. Hon som egentligen mest av allt blev ett offer som skulle skyddats tidigt. Men som uppmärksammades av samhället först då allt gått för långt.

Ja, det är en sorglig historia. Iscensatt med skärpa. I salongen kunde inte en knappnål höras falla; inte ens en mobiltelefonsignal mitt i kunde bryta allvaret.

”En liten roman”, Teater Trixter. Premiär 9 september 2026. Spelas till och med 27 september. Rekommenderas från 15 år.

Av: Lars Norén (1944–2021), baserad på romanen ”En liten roman” (utgiven postumt 2024).

Bearbetning: Svante Grogarn.

Iscensättning och figurant: Svante Grogran.

Producent och figurant: Annie Thorold.

Nonno Nordqvist: Kostymör.

Dramaturg och producent: Åke Östergren.

I rollen som Lisa Montgomery: Kristin Falksten.

Utmanande klassiker firar 50

Posted on 6 dagar sedan av Kai Martin

Musikal:

KÅLDOLMAR OCH KALSIPPER

!!!

Gathenhielmska trädgården, Göteborg.

Publik: Fullt med plats för fler.

Bäst: Energin.

Sämst: Möjligheten att höra i stadsbruset.

Fråga: Var hittar Dungen scenkonst nästa utmaning någonstans…?

Dungen scenkonst gör det sannerligen inte lätt för sig. Inte bara är Nationalteaterns klassiker ”Kåldolmar och kalsipper” från 1976 helt lätt att strama ihop till en timmes barnunderhållning. Nej, efter att ha spelat i Flunsåsparken (31/7) och ”Pilbomad kulturfestival” i Småland (1/8) har man valt att ställa uppsättningen återigen utomhus. Nu i Gathenhielmska trädgården, mitt i stadens brus med slamrande spårvagnar, konkurrerande musikevenemang, sorl, bilar och motorcyklar vid Stigbergstorget. Utomhus är man dessutom utsatt för väder och vind, något som denna septemberafton bjöd på i form av utmanande skurar som kom titt och tätt.

Med en scen i lummig grönska krävs det också något extra av skådespelarna för att höra repliker och sånger. Just där var det av ojämn kvalitet. Åtminstone för en åldrad vuxen.

”Kåldolmar och kalsipper” är också i sig en utmaning. Skivalbumet har sitt ursprung i barnteaterpjäserna ”Akta er för Lumor”, ”Jubel i Holken”, ”Sagan om Ormen”, ”Gråtletarna” och ”Kåldomar och kalsipper”. Skivan är helt enkelt ett potpurri av låtarna som ackompanjerat dessa pjäser. Det blev också en tecknad tv-serie av det hela (1980) och teateruppsättningar av Parkteatern (2013 och 2014) samt av Teaterhuset i Mölndal (2023). Där handlingen spinner från den på skivan.

Rörigt? Ja, det är ju det. Och rörig är också handlingen där Yllet (Ida Lundberg), flickan på rymmen, träffar på den nyfödda, övergivna hundraårige gubben (Nora Lundqvist). Tillsammans ska de rädda vänner som hålls fångna i gruvan av kungarna från Västerlandet. De får sällskap av Spöket (Olga Bell), som dessutom blir något av en berättare under resans gång.

Tuva Kjellgren, regi och bearbetning, har gjort ett styvt jobb att limma ihop de lösa ändarna i denna brokiga berättelse. Lika styvt kämpar skådespelarna med handlingen med ett gott resultat. Även om det emellanåt glappar i logiken.

Under en timme får man inte bara omväxlande väder utan också en rik och omväxlande uppsättning av denna 50-åring. Den bottnar i den politiska tonen, som ju sattes som ett grundackord 1976. Men retoriken är inte lika slipad, som då. Inte lika svart och vit. Spöket, exemplevis, omnämns bara med en viskning som det kommunistiska spöket, som det ju är i originalet. Resan med Sjörövar-Jenny (Josefin Bergquist), mamman som flytt från sina uppfodrande barn, strandar inte i Vietnam och man träffar inte Ho Chi Minh. Agamemnon (Josefine Stofkoper) har förvisso flytt med sin familj från diktaturens och militärjuntans Grekland, men satt i en uppdaterad kontext kan flykten ha varit lika väl ifrån Syrien.

Här skiftar skickligt mängder med känslor med varandra; rädsla, underdånighet, vrede, sorg, surhet, mod, humor, trots och solidaritet.

Så, nej, ”Kåldolmar och kalsipper” är – 2026 – inte plakatteater inför det stundande valet. Men heller inte en uppsättning som duckar. För allt slutar ju med modet att våga göra motstånd. Friskt satsat av Dungen scenkonst.

”Kåldolmar och kalsipper”, Dungen Scenkonst, Gathenhielmska trädgården, Göteborg. 7 september 2026, gästspel till och med 10 september. Premiär i Sockerbruket i mars, Göteborg.

Av: Nationalteatern.

Musik: I huvudsak av Ulf Dageby och Anders Melander.

Regi och bearbetning: Tuva Kjellgren

Scenografi: Nora Lundqvist och Ida Lundberg

Kostym och mask: Josefine Stofkoper och Nora Lundqvist.

Koreograf: Josefine Stofkoper.

Band och arrangemang: Hanna Dubbelman, Emil Andrén, Joel Berglund, Tilda Våge och Edvin Mattsson.

Skådespelare: Ida Lundberg (Yllet), Nora Lundqvist (gubben), Olga Bell (spöket), Erik Gladh (tjänaren), Malte Michelsen (Folke/kung från Västerlandet), Josefine Stofkoper (Agamemnon/kung från Västerlandet/kärringen), Josefin Bergquist (Jenny/kung från Västerlandet), Maya Whitaker (skådespelare 1/kung från Västerlandet/fågel) och Tilda Våge (skådespelare 2/kung från Västerlandet/fågel).

Pepperland osäkrar ”Revolver” till en pricksäker hyllning

Posted on 8 dagar sedan av Kai Martin

Konsert:

REVOLVER REPEAT med PEPPERLAND

!!!!

**Firar och hyllar. Göteborgsbandet, och Beatlestolkarna, Pepperland firar och hyllar att det är 60 år sedan Beatles album ”Revolver”** ***kom ut. Foto: KAI MARTIN***

Stora Teatern, Göteborg.

Publik: Absolut utsålt (knappt 600 sittande).

Bäst: ”Eleanor Rigby” med stråkkvartett var rörande bra.

Sämst: Inte en sådan här kväll.

Fråga: Blir det en repris på 50-årsfirandet från Stadsteatern när ”Sgt Pepper…” firar 60 år nästa sommar…?

Pepperland fortsätter att skämma bort sin publik och lockar samtidigt nya. Visst. Vi är en ålderstigen kader som gästar Stora Teatern för att genomsyras av Beatles musik genom Pepperlands explicita, underhållande och skickliga tolkningar. Men det finns revor i åldersfasaden där ungdomen skiner. Nytt ljus på Beatles, alltså.

Och nytt ljus på Beatles från Pepperlands perspektiv. Bandet som inte upphör, efter över 20 år som band och Beatlestolkare, att vilja utforska sin favoritorkester. (Ja, räknar man in Lenny Pane, där flera av medlemmarna var med, blir ju gärningen än längre.) Nu är det ”Revolver” som utforskas. Albumet som kom 5 augusti 1966 och som var ett led i bandets vilja att alltmer gräva ner sig i studions möjligheter. Men fortfarande stod bandet med ett ben i livespelandet. För samtidigt med turnerandet skapade Beatles i hisnande fart också ny musik i en evig och tärande loop av komponerande, inspelningar, skivutgivningar och spelningar.

1966 var speciellt. John Lennons kommentar i en intervju, ett helt krasst konstaterande, att Beatles var för tiden var större än Jesus fick med tiden vasinniga proportioner i det bigotta USA. Främst i bibelbältet. Protester och skivbål var väl en sak. Men mordhoten inför de gigantiska arenakonserterna var svåra att värja sig emot. Spelningen på Candlestick Park i San Francisco 29 augusti 1966 blev gruppens sista publika.

Det var ju också så att på scen landande Beatles fortfarande i den stil som bandet odlat hemma i Liverpool och i Hamburg. Rockmusik, rätt upp och ned. Den stil som kanske var enklast att framföra under Beatlemaniaeran med en vägg av skrik från en hysterisk publik. Men de alltmer sofistikerade låtarna från de senare album fick aldrig någon chans.

Det är någonstans här som Pepperland tar an sig sin ”Revolver” i showen ”Revolver repeat”.

Med sina sejourer på Göteborgs stadsteater har bandet lärt sig sin dramaturgi. Lärt sig att berätta en story skickligt ackompanjerad av Beatles musik. Den bandet kan bättre än många andra. Visst, de är inga skådespelare. Replikerna kan vara stela, men det blir en randanmärkning då de första ackorden ringer in.

Nej, Pepperland kör inte ”Revolver” från ”Taxman” till ”Tomorrow never knows”. De skapar sin egen ordning och med sina egna, nyfikna arrangemang.

Så inleds föreställningen med ”Rock’n’roll music”, som ett eko från Candlestick Park. Låten som väl följt Beatles karriär sedan någonstans vid tiden i the Caverns mörker in i Hamburgs Keiser Keller. Ljudet är förskräckligt, en megafon förstärker intrycket. Men allt har en förklaring. Det lät inte vackert när Beatles med en enkel sånganläggning skulle underhålla en mångtiotusenhövdad publik på arenorna i USA. Ljudet är dessutom, genom skicklige ljudteknikern Oscar Westerdahl i mono för att när Pepperland så kliver in i ljudvärlden från ”Revolver” öppnas upp i stereo. Skickligt!

Det blir förstås en historielektion, men också en upprepning av mycket man redan kan. Men även om publiken kan sin läxa upphör aldrig fascinationen för Pepperlands musikaliska föreläsningar.

Det finns alltid något som de skruvat på. Något man adderar. Jag tycker mig oftare höra hur Pepperland väljer att arrangera utefter sina egna öron, sitt eget temperament. Det är ju också det som gör bandet till Beatlestolkare mer än ett coverband som spelar Beatleslåtar.

*Fascinerande. Pepperlands hyllning till Beatles musik fascinerar. Foto: KAI MARTIN*

När man så ställer stråkkvartetten från Hvitfeldtskas musikklasser på scen för ”Eleanor Rigby”… ja, då öppnas det för nya musikaliska under. Något liknande för Liverpoolbandet på Candlestick Park 1966 var ju en omöjlighet. Här ren magi. Och det märks på de luttrade medlemmarna i Pepperland, som med stråkkvartetten närmar sig originalet med andakt och största möjliga försiktighet. Detta utan att energin och dramatiken i låten går förlorad.

Likaså i ”For no one” med valthornet – spelat av Leo Sarner från Högskolan för scen och musik i Göteborg – har en så framträdande roll.

De unga musikerna hänger även i i flera låtar, som ”Yellow submarine” som med trummisen Benny Karlsson på sång får den där uppsluppna karaktären från skiva även på scen.

Pepperland sätter ”Revolver” i en nutida kontext utan att det svämmar över. Flörtar skickligt med originalen och gör elegant sin kopp te av det redan bryggda. Jag upphör aldrig att fascineras över Beatles musik. Men jag upphör heller aldrig att fascineras över Pepperlands skicklighet i att förvalta, ära och hylla Liverpoolbandet skaparkraft.

”Revolver repeat” med Pepperland, Stora Teatern, Göteborg, 4 september 2026. (Bandet spelade showen även 5 september.)

Pepperland: Benny Karlsson, trummor, sång och slagverk, Mikael Isacson, gitarrer, sång och klaviatur, Per Umaerus, sång, gitarr, klaviatur, blockfljöjt och slagverk, Stephen Sahlin, klaviatur och sång, och Mathias ”Gian” Kündi, bas, klaviatur och sång.

Off Strings: Natalie Marinova, fiol, Ida Hasani, viola, Einar Feldt, fiol, och Malte Rosén, cello (samtliga från Hvitfeldtskas musikklasser) samt
Leo Sarner, valthorn, från Högskolan för scen och musik i Göteborg.

Låtlistan:

Rock’n’roll music
Nowhere man
Paperback writer
Rain
Tomorow never knows
Eleanor Rigby (med Off Strings)
Taxman
I’m only sleeping
Love you to
Here, there and everywhere
Yellow submarine (med Off Strings och Leo Sarner)
She said, she said
Good day sunshine
And you bird can sing
For no one (med Leo Sarner)
Doctor Robert
I want tell you
Tacksam! (”Taxman” i repris)
Nygammal vals
Sgt Peppers Lonely Hearts Club band (reprise)
Önskelåt: Penny Lane
Golden slumbers/Carry that weight/The end (med Off Strings och Leo Sarner)
Twist and shout (extranummer)
Yesterday (med Off Strings)
Hey Jude (med Off Strings och Leo Sarner)

Våta drömmar – kärleken till en å blir naket underhållande

Posted on 11 dagar sedan av Kai Martin

Teater:

ÅSEXUELL – EN VÅT KÄRLEKSHISTORIA

I Uddebo i skuggan av det forna väveriets nedlagda industri har en spirande kulturell startat. Huset har blivit till ett stort aktivitetshus med ateljéer, verkstäder, musikstudior och surdegsbageri. En kreativitet som lever och frodas. Genom Uddebo, beläget mellan Tranemo och Svenljunga, rinner ån Assman, vars vatten lustfyllt ger energi till denna märkliga, underhållande föreställning. Eller performance, som aktörerna väljer att kalla det.

Louise Halvardsson, författare och punkpoet, blev förälskad i Assman, i vattnet och dess renande kraft. Om detta skulle det nu berättas. En diktsamling skrevs och tillsammans med Badkaret Scenkonst, den konstnärliga performancegruppen från just Uddebo, har en timmes roande, underfundig och utmanande uppsättning skapats som det sannerligen skvätter om. Ja, vatten från ån används rikligt. Men publiken sitter trygg från vätan.

Allt inleds med ett slags preludium med en avtalsförklaring från Louise Halvardssons sida. Om varför hennes kärlek till ån blossat upp. Hur respekten för vattnet och dess renande, helande och energigivande effekt blivit till en kärlek. Ja, till en åtrå. (Jo, hon är inte sen att använda å som förtydligande i sin text, utan att det blir löjligt.)

*Förspel. Författaren Louise Halvardsson inleder ”Åsexuell – en våt kärlekshistoria” med en kärleksförklaring till ån Assman. Foto: KAI MARTIN*

En soppåse i plast med sitt prassel får bli det plaskande vattnet från Assman. Nedklivandet i vattnet, hur det omsluter henne, ger upphov till ett ”Å”, som vi badare förtjust förskräckt använder oss av. Men som också vidareutvecklas till det ”Å” som vi använder för att uttrycka njutning i det sexuella samlivet.

Det är listigt, det är underfundigt och roande. Men också eftertänksamt. Förklaringen av respekten för vattnet. Hur isen lägger sig som ett kyskhetsbälte, som man inte bör bryta, trots ambitionen att bada året om. Relationen till Assman är stark, beroendeframkallande och ackomponjeras av henne a capella-sång till tidiga punkbandet Buzzcocks ”Ever fallen in love (we someone you shouldn’t’ve?)”.

När Badkar Scenkonst med aktörerna Sarah-Bo Åkergren och Hedda Braun gör sin entré blir det vatten på riktigt. Sprayflaskors mjuka regn, försiktigt inledande efter en koreografisk, sökande ringlek, som sedan öppnas för att låta vattnet flöda över främst Louise Halvardssons och Sarah-Bo Åkergren. Det blir en sensuell lek. Njutning och med det återkommande ”Å”, som ju nu kan tolkas dubbelt och som publiken lystet stämmer in i. Hedda Braun ackompanjerar med sång och en regel, den lilla handorgeln, som ett spinnande mantra. Sarah-Bo Åkergren håller i en meditationsstund för ett ögonblick. Allvaret och tystnaden sänker sig för en stund innan berättelsen, eller underhållningen fortgår.

Sprayflaskorna växlar till dunkar och den lilla uppblåsbara plaskdammen fylls med inte bara med vatten utan också av skådespelarna. Scenlösningen är enkel. Avskalad. Ren. Tre emaljerade pottor står på scen. Långt in i föreställningen får de sin förklaring. Sara-Bo Åkergren drar ned byxorna och blottar sin bak med bokstäverna S och M på rumpan. Sedan följer Hedda Braun – med A och S – och Louise Halvardsson – med slutbokstäverna A och N. Assman. De låter sitt vatten gå, strila starkt ned i pottorna. Ett oklart statement där pottorna lyfts till ett skål.

Provocerande? Äh, jag vet inte. Mer ett konstaterande där Hedda Brauns viskande ”Jag kan inte” ekar i den förundrade salongen.

Ja, en märklig performance. Men också en föreställning som stämmer till eftertanke. Jag tänker mig att textilverksamheten i Uddbo var beroende av sitt vatten, vilket förstås invånarna i brukssamhället också var. Men med industrins kraft och dominans var vattnet säkerligen kraftigt förstört av textilberedningens gifter. Nu många, många år efter att väveriets verksamhet lagts ner har Assman återhämtat sig, renats och är värd att vårdas– och hyllas. Det gör ”Åsexuell – en våt kärlekshistoria”. Dessutom gör det mig sugen på att bada där. Får kanske ta mig de åtta milen österut för att testa.

”Åsexuell – en våt kärlekshistoria” med Louise Halvardsson & Badkaret Scenkonst, Göteborgs Dramatiska teater 2 september 2026. Gästspel under Gothenburg Firnge. Spelas även 3 september. Urpremiär i maj 2026.

Av och med: Louise Halvardsson och Badkaret Scenkonst (Sarah-Bo Åkergren och Hedda Braun).

Sarah i ljuv klang med Symfonikerna – och Valter Nilsson

Posted on 17 dagar sedan av Kai Martin

Konsert:

SARAH KLANG med band & GÖTEBORGS SYMFONIKER och VALTER NILSSON SOM GÄST

!!!!

***Värmer. Sarah Klangs möte med Göteborgs Symfoniker värmer i själ och hjärta. Lite extra då Valter Nilsson gästade. Foto: KAI MARTIN***

Götaplatsen, Göteborg.

Publik: Många, men inte trångt.

Bäst: Hur väl Sarah Klangs musik gifter sig med Symfonikerna.

Sämst: Tjôtrövar i publiken.

Fråga: Blir det ljuv musik igen mellan Sarah Klang och Symfonikerna…?

Tredje gången gillt kan man kanske kalla det. Efter att jag har sett och hörs Sarah Klang gästa först Håkan Hellström i Halmstad och sedan henne sjunga ”Buddy” med Valter Nilsson på Bananpiren var det dags för hennes stora stund. Jo, möjligen ett slags mindre repris på konserterna i början av 2025 i Konserthuset då hon gästade Göteborgs symfoniker. Ett arrangemang som mäster arrangören Martin Schaub ordnat. Som om han inte ordnar så mycket annat.

Nu var det Göteborgskalaset. Nu var det Götaplatsen. Nu var det strålande sol och storpublik. Likväl samma koncept. Men lite kortare (14 låtar mot 23 då) och utan paus.

Ja, jag missade det då. Kunde hämta hem det via SVT, men klarade inte av det heller. Så det är alltså inte bara tredje gången gillt utan också äntligen!

Jag är medveten om att symfoniker och rockmusiker inte alltid är det där självklara ett plus ett som blir två. Det kan skava ibland, gnissla och halta. Inte här. Inte bara för att Martin Schaub har utvecklat konsten att arrangera musiken i ett harmoniskt äktenskap, utan för att han också hittar nya schatteringar i grundkompositionerna. Det är som redan fantastisk musik får blomma, pråla, smeka och omfamna på en och samma gång.

Sarah Klang har jag följt sedan genombrottet. Hur hon oborstad och karismatisk med sin enastående, lekfulla, omfångsrika och fylliga röst klättrar i tonregistret med en lätthet samtidigt som hon kunde kasta snus på sin publik.

Många år senare är hon desto mer slipad. Både i fråga om uppförande och sjungandet. Hon vet vad hon kan, litar fullständigt på sin röst och förenar den i ljuv harmoni och klang med Symfonikerna och Martin Schaubs band.

Det blir inte för mycket. Det blir inte för lite. Det blir inte ens lagom. Det blir helt enkelt bara allt i perfekt balans. Ja, ibland rent av rörande där mina känslor sätts i brand då Symfonikerna och Sarah Klang spelar på mina känslosträngar.

Nej, hon är ingen stor talare. Det är hennes vokala insatser som får tala. Det räcker fint. Hon är helt klart rörd över ögonblicket. Så kanske är det ett smart drag att bjuda in Valter Nilsson som gäst. Han får snabbt fart på den förtjusta publiken med sin ”Göteborg” och bjuder på lite mellansnack och dansande på scenkanten innan han och Sarah Klang förenas i ”Buddy”. En fin stund som sätter hjärtan i brand på Götaplatsen denna heta augustieftermiddag.

Det är med en stor omfamnade, musikalisk kram jag lämnar då allt är över. Lycklig i själ och hjärta, men intellektuellt bannar jag mig för att jag missade mötet mellan Sarah Klang och Symfonikerna för ett och halvt år sedan. Å andra sida… då var inte Valter Nilsson med.

Sara Klang med band och Göteborgs symfoniker under ledning av Christoffer Nobin, Valter Nilsson som gäst. Götaplatsen 27 augusti 2026.

Bandet: Martin Schaub, piano, akustisk gitarr och sång, Henning Sernhede, elgitarr, akustisk gitarr och sång, Stina Andersdotter, bas, kontrabas och sång, Magnus Boqvist, trummor, och Theo Stocks. pedal steel, elgitarr samt lovisa Birgersson och Michael Holmberg, kör.

Låtlista:

I’ll find my way home (Jon & Vangelis-cover)
New day coming
I have everything
11:11
Endless sadness
Call me
Halloween costume
Mind
Love so cruel
Anywhere
Göteborg med Valter Nilsson
Buddy (Valter Nilsson och Sarah Klang)
Mercedes
Beautiful woman

Rakt i solar plexus

Posted on 23 dagar sedan av Kai Martin

Teater:

NADIM – MIN VÄG FRÅN FLYKTING TILL HELA SVERIGES POLIS

I detta nu lever vi under en politik och samhällsklimat som alltmer kommit att handla och vi och dom. Pekafingerpolitiken är i legio. Allt ont går att skylla på dom. Allt gott på oss. Som om enkla lösningar ger enkla svar.

Men i ett samhälle finns det ofta risken att den som pekar finger plötsligt själv blir den som det pekas finger mot. Det skapar en osäkerhet. En självande samhällelig grund, som är allt annan än trygg. Det i sin tur ger ringar på vattnet där det sociala kittet krackelerar. Inkludering blir exkludering. Trygghet blir rädsla.

För bara några dagar sedan kom bussförare att strejka i Skaraborg efter att ett politiskt parti som samarbetar med regeringspartierna pekat finger mot i Sverige boende och arbetande människor med annan bakgrund än en Svensson eller Andersson. Vi mot dom.

Nadim Ghazale är polisen, som kom som sjuåring som flykting från Libanon. Med tiden blev han polis, vann mångas hjärtan och har fortsatt som föreläsare, författare, varit värd i ”Sommar i P1” (2021) och framgångsrik förrädare i tv-programmet ”Förrädarna” (som han vann 2024 med Kelda Stagg och Thomas Bodström).

Pjäsen ”Nadmim – min väg från flykting till hela Sveriges polis” är baserad på hans självbiografi (2022), som skrevs tillsammans med journalisten Sara Nygren. Det skulle vara en självförhärligande, romantiserad pjäs om en framgångsrik flykting som tagit en självklar plats i det svenska samhället. Men det är uppsättning som är oändligt mycket mer komplex än så.

Det blir skärvor från hans liv, som formas elegant och effektivt till en brokig mosaik. Brottstycken av Minneapolispolisen övervåld mot George Floyd för sex år sedan – med den som glödgade Black lives matter-rörelsen som resultat – skär in i Nadim Ghazales själ. Floyd, som kvädes till döds, flämtar ”I can’t breathe… mother” i ett desperat försök att undgå sitt fatala öde. Polisen! Den kår som Nadim Ghazales tillhör. Den som ska värna och skydda, hjälpa och brottsförhindra…

Med Ashkan Ghods som skicklig och hudnära, ständigt närvarande, som Nadim får man en resa från barndomens Libanon till Sverige och nu. Elin Bornell är som olika skuggfigurer som framträder ut minnesbanken: den floskelfyllda politikern, fadern, mormodern, barnet, fotbollstränaren, rektorn, den rastistiske kollegan, motståndaren mot fotbollsplanen som hetsar med orden ”blatte” och meningar som ”åk hem”… Evelina Björnqvists scenografi är enkel och effektiv. Ramar med flortunt tyg, som bjuder in Elin Bornells karaktärer och som hjälper de olika scenerna att skifta karaktär. Snyggt.

Fredrik Evers har låtit texten ta plats, vågat lita på att skådespelarna bär dialogen. Det handlar om ett andlöst drama som görs över blott en timme. Men känslomässigt tar det en allt större plats och dröjer sig starkt kvar.

”Nadim – min väg från flykting till hela Sveriges polis” träffar hårt i solar plexus. Nadim Ghazale blir ett slags alibi för en lyckad flykting, en framgångsrik blatte. Men så är det, han misstänkliggörs hela tiden utefter hur han ser ut och vad han heter. Som flykting eller invandrad är du aldrig fri i Sverige.

1989 gjorde jag en under Roskildefestivalen en intervju med afroamerikanska bandet Living Colours ledare och gitarrist Vernon Reid. Jag var tidig och kom under presskonferensen att hamna mitt emot honom samtidigt som byssjan där vi sågs fylldes av journalistkollegor från tidningar och radio. Han bevärdigade mig inte med en blick. Ingen annan heller. Satt lugnt och åt. Så kom en skivbolagskvinna upprörd in med en affisch med texten ”Wanted dead or alive – Living Colour” med bilder på bandmedlemmarna. En rasistisk affisch som skulle ha suttit över hela området på Roskildefestivalen. Vernon Reid vände upp blicken mot anslaget och tittade sedan på mig och sa ”Det är detta jag vaknar till varje morgon”. Det blev en av mina starkaste intervjuer, där han bara pratade med mig, svarade på mina frågor, men framför allt lärde mig om vad rasism är.

Som svensk, uppvuxen i Göteborg – där jag har bott sedan 50-talet – är jag inte drabbad. Jag behöver därför konstant utbildas i omtanken om mina medmänniskor. Lära mig empati, förstå rasismens mekanismer, hur utanförskap drabbar. Att inte bli en av alla som pekar finger och konstaterar ”Vi och dom”. Det är lektioner som jag egentligen behöver ta varje dag, men jag slarvar.

Med ”Nadim – min väg från flykting till hela Sveriges polis” fick jag ökad kunskap och förståelse. Tack för det. Jag – vi – behöver alltid bli påmind(a) för att bemästra våra fördomar och inte falla för vi och dom-retoriken. Det skapar inget tillitsfullt samhälle.

”Namid” – min väg från flykting till hela Sveriges polis”, Lilla scen, Göteborgs stadsteater. Premiär 15 augusti 2026. Spelas till och med 19 september för att därefter spelas på Borås stadsteater och vidare på turné i Västra Götalandsregionen. Denna recension baserad på föreställningen 21 augusti.

Av: Lisa Lindén fritt efter Nadim Ghazales och Sara Nygrens bok ”Min väg från flykting till hela Sveriges polis”.

Regi: Fredrik Evers.

Scenograf: Evelina Björnqvist.

Kostymdesign: Frida Fredriksson.

Ljusdesign: Mikael Blohm.

Maskedesign: Marina Ritvall.

Ljuddesign: Marcus Lilja.

Koreograf: Vinga Magnusdotter.

På scen: Ashkan Ghods (Nadim) och Elin Bornell (övriga roller).

Way out värst och bäst – summering av 2026 års festival

Posted on 27 dagar sedan av Kai Martin

2026 slog Way out West alla rekord. Inte bara i sålda biljetter. Artistutbudet var också i särklass.

Efter 12688 steg i snitt på tre dagar har jag inte bara fått glädjen – och möjligheten – att se och höra mängder med band. Dessutom möta människor som jag gillar och inte har sett på länge. Som ett gigantiskt mingelparty.

Ni siktar jag mot Way out West 2027 – tjugo år efter den första festivalen. Men först: En summering av högt och lågt, värst och bäst.

***Toppklass. Zara Larsson bjöd på underhållning av toppklass på Way out West. Foto: PETER BIRGERSTAM***

Först. Jag har den stora förmånen att ha Peter Birgerstam som inte bara vän utan också nyfiken fotograf på mina raider på Way out West. Få kan som han fånga konserterna essens och gör det med en närvaro som är påtaglig. Emellanåt får jag låta min mobil göra jobbet, för han kan verkligen inte vara överallt där jag vill vara. Men utan hans foto skulle rapporterna från Way out West i kaimartinblog stå sig slätt.

Jag gör ju bland annat mitt vimmel (se nedan) med folk jag stöter på. Och, ja, det finns många som jag har pratat med och plötsligt insett att jag missat att dokumentera. Ursäkta, för det.

Men jag skulle också önskat ha med mig någon för att – åtminstone för en stund – göra ett nedslag på festivalmodet. Det är fascinerande hur många verkligen tar tillfället i akt att klä upp sig – eller ner sig. För stunden gör inte bara tjuven utan också modet. Härligt.

*Festivalmode. Så här såg jag ut dag 1 på Way out West. Foto: PETER BIRGERSTAM*

Jag hade olika stasser beroende på dag:

Ett par Paul Smith-skor (köpta på Sellpy), ett par Paul Smith-byxor (reafynd), en Stenströmskjorta (från Kræftens Bekæmpelse Genbrug, Prøvestenen,Helsingør), Eton-slips (Erikshjälpen, Rosenlund), linneväst (okänt märke, Second Chance, Varberg), Oscar Jacobson-utanpåskjorta (Stadsmissionen, Arkaden) och Borsalinohatten (Charlottenlund loppemarked). Väskan i renskinn och med renhornsspännen är en gåva från en vän, vars mamma fick den i slutet på 50-talet.
Skor, Adidas samarbete med Marimekko (Stadsmissionen, Giraffen, Kalmar), Ralph Polo Laurent-shorts (Myrorna, Erikshjälpen, Frölunda torg), Burburry-pike (Holte loppemarked), hatten, en Carnaby Surf (Ragtime herr).
Playboy, bruna mockaboots (Røde kors, Bægsværd), Seitasche-byxor (Uff, Oslo), Etonskjorta (Erikshjälpen, Högsbo), Pre End-väst (Røde kors, Gammel Kongevej, Frederiksberg), Van Gil-slips (Erikshjälpen, Rosenlund), Van Gil-rock (Røde kors, Lyngby) och en Stetsonkeps på huvudet (Ragtime herr).

Nej, i år uppmärksammad ingen Way out West-fotograf min stil. Inga andra fotografer heller, för den sakens skull. Men jag fick mina lovord och är tacksam för dem.

Största missräkningen klädmässigt…? Det måste vara han som gick omkring med ett par rejäla Weelingtons till sina shorts. Jo, shortsen var rätt, för vädret var i toppklass. Men stövlarna…

Av 137 bokningar till festivalen såg jag förstås bara en bråkdel. Men på tre dagar såg jag 34, varav några – Lily Allen, Zara Larsson, Ana von Hausswolff, the Hives, Nick Cave and the Bad Seeds, the Cure och Terra – hela. Jo, det blir ett rännande. Men också ett sätt att både få valuta för det hela och möjlighet att upptäcka och ta del av vad festivalen har att erbjuda.

Way out Bäst:

Nick Cave and the Bad Seeds – jag trodde inte han skulle skaka om mig igen, men det gjorde han. Rejält.
Zara Larsson – vilken popdrottning hon är. Visst, konserten på Roskilde var bättre. Men hon är i toppklass.
Terra – makalös spelning av Göteborgsbandet med en hängiven allsångssjungande publik från start till mål.
Anna von Hausswolff – mäktigast av dem alla och skoningslös i både sin musik och sin sång.
Lily Allen – hennes scenuppsättning av albumet ”West end girl” är konsekvent och drabbande – musikteater!

Wow-bäst. Toppfavoriter från Way out West. Foto: PETER BIRGERSTAM och KAI MARTIN (Zara Larsson-bilden från Roskildefestivalen)

Way out sämst:

Krockarna – så trist att behöva välja mellan the Cure och Lykke Li – till exempel.
Fel scen – båda Göteborgsbanden Terra och Nektar hade med fördel kunnat placeras på antingen Flamingo eller Azalea.
Ljudhaveri – när hela ljudsystemet utåt kollapsar på Saint Etienne inte bara en, utan två gånger är det en skandal.
Köerna – inte nog med att det är trångt. Men månglarnas marknad (Oral B, Kicks, Yves Saint-Laurent med flera) stoppade upp flödet.
Priserna på dryck och mat är hiskeliga.

Coolast. Coolast på scen under Way out West. Foto: PETER BIRGERSTAM och KAI MARTIN

Way out coolast:

Joel Almes gitarrist Ramo Spatalovic i sin parkas i stekande, tidig, eftermiddagssol.
Lila Iké i sin mossgröna dräkt och sitt blonderande, långa, halvuppsatta hår.
Terras sångare Karl Sundström, som borde ha exploderat av känslor inför publikresponsen.
The xx, så stramt, stringent och elegant.
Wilcos frontman Jeff Tweedy, som förutom att han var på gott humör, förhölls sig samlad till bandets musik.

Way out argast:

Nick Cave och Warren Ellis. Cave då mikrofonerna inledningsvis inte fungerade. Ellis då hans pedalbord krånglade.

*Het. Sara Parkman är glödhet på scen. Foto: PETER BIRGERSTAM*

Way out hetast:

Sara Parkman. Kära värld med vilken intensitet hon levererar sin musik.
Howlin’ Pelle, som alltid svämmar över.
Nick Cave, som förvandlar sin konsert till en glödhet högmässa.
Terra, som med publiken gör spelningen till glödande kol.
Veronica Maggio, som växlat upp artistiskt och fått en allsångssjungande jättepublik på köpet.

Way out renast:

Tidigare år har Way out West varit en skräpig festival; inte i år. Bra jobbat.

Way out jagad:

Valter Nilsson i VIP-området (ja, kanske utanför också).

Way out fulast:

Att dela ut vitt snus – gratis.

Way out felkbokning:

Agnes på Stay out West istället för i Slottsskogen.

Way out inhopp:

Jacob Alon, som med sina gitarrer med kort varsel tog plats på Höjden.
Femi Koleoso, den brittiska trummisen, som sent på förmiddagen fick en förfrågan om att spela med Anoushka Shankar några timmar senare.
Damon Albarn, som gästade Ezra Collective.
Yukimi Nagano, Kara Jackson och Anoushka Shankar med flera som gästade Gorillaz.

*Kompisar från förr. Albin Lee Meldau och Arvid Nero har väckt liv i Magnolia och överraskade rejält på Höjden. Foto: KAI MARTIN*

Way out överraskning:

Magnolia – Göteborgsbandet med Albin Lee Meldau och Arvid Nero med vänner förstärkta av Bylund Horns och körtrio.
Trycket som Terra skapade.
Att Nektar från Göteborg sjunger på stockholmska.
Att Nick Cave fortfarande skakar om.
Att vi fick plats.

Vimmel torsdag:

Alla ska med. Från överst till vänster och nedåt. Michael Kleber, fotograf och musikentusiast, och Sven-Eric Nilsson, AD och DJ. Gustav Nygren, saxonist extraordinär. Per Hassling, arrangör och sångare i Slobobans Undergång. Sven Dolling och Jan Gradvall, musiklegendarer från Linköping. Jan Andersson, skribent på GP. Patrik Andersson, journalist. Anders Deros och Peter Birgerstam, fotografer. Linda Lindmarker, överläkare och keyboardist i William. Cecilia Dalman Eek, politiker och musikentusiast. Tommy Svensson, radioprofil. Håkan Sandsjö, ad och medlem i Bruset, och Terry Ericsson, kläd- och popikon. Gunilla Svedberg, auktoriserad revisor, och Hans Anderson, skribent, reklamare och tongivande i bandet Bruset.Min hustru Zeba. Rino Wennerholm, facilitator.

Vimmel fredag:

Hela gänget. Tenson-designer Catti Carlander delar musikintresset med sin Hans Wessblad. Lee Raita från Sony är på plats för att kolla in sina band. Dogsmile-medlemmarna minns Camouflage-tider med basisten (Kai Martin & Stick!, Besökarna) och producenten Henrik Cederberg. Forne Expressenjournalisten och författaren Lars Lindström roar sig med biljournalisten Bobo Ericzén. Författaren och journalisten Martin Röshammar missar inte Way out West. Inte heller mästerfotografen Johan Bergmark. Red Top Larsson, kreatör och arrangör, kollar in årets festival. Soul- och funksångaren Emrik Larsson träffade Ove Markström, gitarrist i This Perfect Day, med sonen Emrik. Musikjournalisten Timo Kangas hade fullt upp, men pausade för en posering. Showproducenten Mikael Gordon Solfors chillade på vip:en. Jonna Bergh, chefredaktör på Damernas Värld, roade sig (men vem mannen i mitten är vet varken hon eller jag). Göran Svenningsson och Karin Wikström missar inte gärna en festival i allmänhet och Way out West i synnerhet. Ombudsmannen Frida Telleborn njuter av både vädret, umgänget och musikutbudet. The Ark-basisten Lars ”Leari” Ljungberg tog en paus i sommarens turné med bandet för att kolla in Way out West. Äkta paret, och goda vännerna, P-O och Lena Ström gillar musik och kollade in mängder med band. Legendariska musikjournalisten Lars Nylin var på plats för första gången på många år. Mikael Stanne, sångare i Dark Tranquillity och Helo Effect, hängde med vännen Gustaf Höök, journalist, och Elin Hedman, sjuksköterska och pr-människa.

Vimmel lördag:

Finalgänget. Förre ägaren av Sticky Fingers, musikern och arrangören Magnus Ax kollade in Veronica Maggio. Min forna GöteborgDirekt-kollega Lina Isaksson var på plats för en rejäl dos musik. Radio- och tv-profilen Rickard Olsson kollade in sina favoriter. Pastor Cecilia Nyholm, chef för enheten för församlingsutveckling vid Göteborgs stift, är stor musikdiggare. Så också paret Catrin Björk och Mats Granér med vännen Owe Wedebrand. Elisabeth Ekström, kommunikatör, var på plats med sin man Niclas, manusförfattare. Sångaren Matilda Sjöström njöt av umgänge och musiken på Way out West. Egentligen spelar Kalle Stenbäcken klassiskt piano över hela världen, men den här gången hängde han på Way out West efter att ha spelat trummor med Magnolia. Love Antell pausade skapandet för att kolla in musiken. Lars Arvidsson från distributionsbolaget Border var på plats inte bara för att kolla in ”sina” artister. Wannadies-paret Pär och Christina Wiksten njöt av både väder, umgänge och musik. Ticksters David Dagemark, Fredrik Sandsten, trummis i Soundtrack Of Our Lives, och legendariske hårdrockskribenten, chefredaktören för Sweden Rock Magazine, Martin Carlsson lät sig roas.