kaimartinblog

Torsdag

Det var den bästa av tider. Det var inte den bästa av tider. Som med allt finns det olika sidor av saken. Det negativa fick emellertid, med kraft, stå tillbaka för det positiva. Jag skulle fylla 70 år. Med det olika former av bestyr. Som en stor fest. Det hade ju inte mina kära vänner P dä och P dy haft i åtanke då de för ett år sedan bokade en resa för oss som trio till Glasgow och Edinburgh. Vi avreser alltså en vecka innan jag fyller. Planerad hemkost sent tisdag kväll med bara dagar inför det stora kalaset, som ska hållas.

Nå. Det fick gå. Kanske var det till och med avlastande.

Orsaken var i förstone för att kolla in Joe Jackson, artisten som jag såg på Kåren i Göteborg i november 1980 och från denna konsert skrev min första recension. Starten på en livslång karriär, alltså. Om konserten kan ni läsa här, så jag går raskt vidare (men kommer kanske skriva några rader om omständigheterna kring den senare). Jag har inte sett honom sedan dess, så hög tid för ett slags återförening. Men åker man till Glasgow kan man likaväl ta Edinburgh också. Två städer av helt olika karaktär. Vi får att göra.

Att fylla tiden är inga som helst problem med dessa herrar. Vi trivs i varandras sällskap, fyller dagarna med att kolla in sevärdheter, äter, shoppar, går på någon match och konsert. Det finns att göra.

Så vi förenas på Landvetter för flyg till Köpenhamn en mulen, grå oktoberdag då det vackra höstvädret flytt. Vi checkar in var och en för sig, träffas efter säkerhetskontrollen och ordnas in i loungen via P dy:s öppnande möjligheter. Vi äter en gulasch, som är ok (men jag får del av någon plastförpackning i min mat), tar ett eller två glas vin, kaffe och godis samt snacks innan det är dags för den korta turen till Kastrup. Ja, det går inga direktflyg till Edinburgh. På Kastrup blir det en kort väntan innan det är dags för take off mot Skottland och vår destination.

Eller… det är ju till Glasgow som vi ska först. Vädret är fortsatt dystert, även om solen skiner ovan molnen innan mörkret dunklar vyerna. I Edinburgh blir regnet vårt ackompanjemang. Vi tar oss ut, tar sikte mot flygbussarna mot den västra skotska storstaden och tuffar på M8 västerut med maklig fart med några stopp på vägen. Så checkar vi in på Buchanan Bus station i centrala Glasgow. Tar våra resväskor, tar ut riktningen mot hotellet, som ligger på promenadavstånd.

Buchanan bus station…!? Åh, namnet kittlar. Det var ju the Blue Nile-sångaren Paul Buchanan som vi såg för svindlande, nära nog exakt, 20 år sedan i Usher Hall i Edinburgh. En kort tur som innehöll så mycket, från Säve till Prestwick, tåg in till Glasgow Central, promenad till Queen Street Station och tåg till Edinburgh. Inkvartering i ett B&B i New Town, en viktoriansk lägenhet. Hur vi snabbt tog oss till Usher Hall för att säkerställa att biljetterna var på plats, maten på den italienska restaurangen, den magiska konserten, mötet med Paul Buchanan efteråt. Fotboll mellan Hibernian och Celtic, tåget till Glasgow, den indiska maten, vandrarhemmet med sina knarrande våningssängar, whiskyn på en pub under valven till Glasgow Central, det tidiga planet hem. Jag har fortfarande kvar yllebyxorna, de bruna med utanpåliggande fickor som jag köpte på Gap, som då låg på Princes Street, Edinburgh. Ja, jag kommer i dem.

På busstationen, som på kanske all världens busstationer, samlas samhällets olycksbarn. En man i rullstol, tatuerad över hela kroppen, skiftar tröja omgiven av sin till spillogivna familj, en hålögd missbrukar vandrar som en osalig ande i transithallen, en ung, kraftig flicka går med bara ben i en alldeles för kort kjol. Vi lämnar dem alla.

Vi går Renfrew Street fram, viker av vid Hope Street, fortsätter längs Bath Street. Noterar att de flesta etablissemang är en trappa ned i källaren. Kommer till Holland Street och når Sandman Signatur Glasgow Hotel, som P dä bokat. Checkar in, tar hissen, irrar fram i märkliga korridorer och får ett rum för tre som är handikappanpassat. Badrummet definitivt med ett handfat som är för rullstolsburna. På plats för handdukar för två. Vi noterar att vi inte ska glömma att påpeka det i receptionen. Packar upp och ger oss ut. Vi behöver äta innan timmen blir för sent slagen. Ett klokt beslut.

I receptionen frågar vi den trevlige unge, mycket skotske portiern om en pub med mat. Vi tyckte inte att vi hade sett någon på vägen. Han blir, skämtsamt, förfärad. Men ger oss lite tips. Vi tar samma väg tillbaka som vi kom. Hittar den rekommenderade Butterfly & the Pig och vi kommer i grevens tid. Köket är precis på väg att stänga, men skyndar vi på med beställningen så ska det nog hinnas med. Vi enas samtliga om fish & chips och öl, skotsk ale. Ölen är försvinnande god, när sedan maten kommer lättar vi från marken. Det är förmodligen den godaste fish & chips vi har ätit och då har det ändå i Storbritannien blivit en hel del av den rätten. Det blir en öl till till ackompanjemang av en folkmusikduo som med fiol och akustisk gitarr trevar sig fram i någon form av reel.

Vi betalar och försvinner ut i gråtvädret. Tar oss till hotellet och knyter oss.

Fredag

Vi tar oss snabbt till matsalen efter att vi har krånglat oss ur våra sängar. P dä och P dy delar en generös säng där de också broderligt delar på täcket. Jag sover i bäddsoffan med den tunnast av fleecefiltar och ett lakan. Det är iskallt i rummet, jag fryser, välsignar mig själv för att jag tog med mig pyjamas och jag lovar mig själv att sova med strumpor på nästa natt. Frukosten är generös och god, skotsk frukost i sin prydno med haggis, stekta ägg, blodkorvar, bacon, rostat bröd, te, marmelad… Vi njuter, men vill också fånga dagen. Upp på hotellrummet, borsta tänderna, tvätta ansiktet och ut och iväg.

Vi ska stadsvandra. Bekanta oss med den inre kärnan av Glasgows brokiga gatunät. Skivaffärer ska besökas, en och annan secondhandbutik, eller charity shop, någon pub, ett eller annat museum. På vägen kanske vi kan återkalla minnet av de få timmarna vi gästade stan senast. Valet blir att gå nedför Holland Street och vika av till vänster på St Vincent Street. The Blue Nile sjunger och ”Hills” och jag förstår nu vad de menar. Glasgow liksom böljar våglikt, upp och ned, upp och ned. Det är en sliten stad. Grå och svart. De monumentala byggnaderna kanske en gång var vita, men är solkiga, liksom bortglömda. Staden vaknar denna fredag, trafikens intensitet ökar, det är en strålande höstdag. Perfekt för en promenad.

Vi passerar, som av en slump – eller också är det inte det, P dy yngre har gjort upp en promenadguide som tar oss till de mest skilda ställen – King Tut’s Wah Wah Hut. Klubben där Oasis spelade då managern Alan McGee upptäckte bröderna Gallagher och sajnade dem och deras orkester. Vi svävar iväg nära 35 år i tiden. Hisnande. Det blir lite selfies utanför innan vi fortsätter. Vid Hope Street tar vi höger och hamnar vid den imponerande Glasgow Central, som vi går in i för att kika. Ankomsthallen, eller är det avgångshallen?, är magnifik. Vi irrar efter någon annan utgång än den varifrån vi kom, men går bet. Anslutet åter till Hope Street och jag anar att under någon av valven under järnvägsstationen finns den pub där vi drack whisky 2006. Då borde också vandrarhemmet vid bodde på vara nära och jag tror att jag spanar in rätt byggnad. Med andra ord ligger eller låg den indiska restaurangen vi frekventerade någonstans i närheten.

På andra sidan gatan hittar P dä och P dy en hägring. En skivbutik som på utsidan ser anspråkslös ut, men på insidan är gigantisk. Åtminstone efter att man tagit sig vidare efter det första rummet. Missing Records på Oswald Street får sin stund av dessa skivkonnässörer. Men trots ett gediget utbud går båda ut tomhänta.

Vid hörnet Oswald Street/Broomielaw ligger The prince and princess of Wales hospices shop, som herrarna nådigast låter mig kika in i. Det går fort. Jag scannar av och ser att där inte finns något för mig. Samtidigt är min mättnad på fler kläder grasserande. Kanske nyttigt. Men… man vet ju aldrig.

Vi skådar floden Clyde, går över King George V-bron… eller, till mitten för lite bilder innan vi går tillbaka och under bron, en låg passage där vi ska samsas med andra gående, joggare och cyklister. Vi enas alla tre om att miljön är perfekt för någon brottsplats. Vi går längs med Clyde en kort bit innan vi korsar Broomielaw pulserande trafik för Dixon Street innan vi når St Enoch Square, där ett tivoli håller på att sättas upp. Varuhuset House of Fraser skådar mitt norra öga, framför allt Burberry-butiken dit jag ska återvända för att se om jag kan hitta de låga gummistövlarna som märket gjort i samarbete med Paul Smith. Men först en secondhand som jag anat. Men jag leder mina vänner fel. In i trånga gränden Mitchell Street som stinker av urin, vi tar oss snabbt förbi, runt hörnet ett kvarter om nedför Union Street där British Heart Foundation ligger. Jag går in. P dä och dy går tvås över gatan till skivbutiken Fopp. Jag går ut tomhänt. Det gör inte mina vänner, som har shoppat måttligt men stolt. P dä, Bowieälskare av rang, hittar ”The Shel Talmy Recordings” på vinyl i en numrerad upplaga. Skivorna de hittat placeras i svarta plastpåsar utan bevis om varifrån de har handlats.

Vi fortsätter runt kvarteret. Nöden har ingen lag. Bokaffären Waterstones, ytterst välsorterad, har ett kafé och toalett. Det ena ger det andra. Fast i rätt ordning. Där ser P dy Ian Rankins senaste roman – inte en Rebus-deckare – för halva priset. Jag tvekar. Den ska ju köpas i författarens hemstad Edinburgh. Men… jag faller till föga. Så in på House of Fraser där jag försöker hitta stövlarna utan framgång. P dä lider sotdöden av klädbutiker, så vi går ut i det vackra höstvädret. Tar oss uppför Buchanan Street och irrar runt för att komma till lite charity shops, som P dy förtjänstfullt tagit ut riktning mot för min skull. Vi hittar några, hos The prince and princess of Wales hospices shop på Queen Street hittar jag ett par Burberry badshorts för 25 pund. Helt nya, med etikett och det hela. Förmodligen inte original, men jag köper dem med planen att titta in i den gigantiska butiken på Regent Street, London för att få verifierat äktheten. Det blir också en piké i kashmir/bomull, Debenhams 1778, den brittiska varuhuskedjans signaturmodell.

Jag låter mig nöja, men går in och ut ur flera närliggande secondhandbutiker utan att få napp, om jag nu ville få det.

Vi hinner smita in på Gallery of modern art (GOMA) på Queen Street utan att slå volter av vad museets samlingar bjuder. Går tvärs över gatan till ett galleri (Castle Fine Art) som ställer ut konst av komikern Billy Connelly (inte så dum konst) och Nobelpristagaren i litteratur 2016, Bob Dylan, och hans konst (inte så dumt det heller).

Men vi ska vidare.

P dy har tagit ut kursen. Vi ska promenera till Saint Luke’s där Joe Jackson ska spela senare på kvällen. Bra att ha koll på både distanser och läget, så att vi får lite grepp om tiden.

Vi hinner smita in i en Celtic-shop med Henrik Larssons nuna ungefär överallt. Som svenskar blir vi stolta. Han har gjort avtryck i Glasgow i allmänhet och i Celtic i synnerhet.

Vi, göteborgare (nja, P dy yngre är från Lindome, men bor i Göteborg och P dä är från Trelleborg och bor i Kungälv, men ni fattar) skrattar när vi går på Osbourn Street. Dels åt kopplingen till Black Sabbath-sångaren, dels åt Kals kompis Osborn. Vi knallar österut till Kings Court där det både finns en vintagebutiker med mängder av tweed och en skivbutik inne i restaurangen Mono. Jag är nära att knipa en fräck tweedkostym från 50-talet, men omfånget som kavajen ger visar att jag måste växa till mig med råge. Jag förenas med pojkarna inne i skivbutiken, hittar Colin Steel Quartet ”The Blue Nile”, plattan där bandet gör sina tolkningar av ett urval av Glasgowbandets låtar. Hippa bandet Fountains DC har precis varit, på några dagar när, för signering. Kvar finns tygpåsar och affischer, som står fritt att knipa. Jag tar två påsar med avsikten att ge bort dem.

Vi förenas efteråt för var sin öl, återigen lokalproducerat, vilket verkar uppskattas av bartendern, men också av oss.

Innan avresan fick jag besök av ”min” producent och arrangör Mattias Bylund. Sent omsider ska det bli en uppföljare till ”Sol på svenska” från 2004, den som för tio år sedan hamnade på strömningstjänsterna som en 60-årspresent till mig själv. Det bestäms på torsdag förmiddag att ”Som en kung” (lyssna här) ska försöka ges ut på min födelsedag. P dä var ju mannen bakom omslag och booklet till ”Sol på svenska”, så jag förhör mig om han kan tänka sig att göra omslaget till denna nya singeln. Han är positiv. Nu, under ölpausen, har han filurat lite på det efter att han fått ett fotografi av mig som knappt tvååring med öroninflammation. Han presenterar idén. Vi snackar lite om den. Men bestämmer att gå vidare med den.

Så också med vår promenad. Vi fortsätter vår vandring på den stads gator som vi inte riktigt blir kloka på. Gatunätet är ett virrvarr, nyckfulla sträckningar. Osbourn Street böjer liksom, duckar under järnvägsbron och vi fortsätter kort på Saltmarket innan London Road och Barrowland Park leder oss vidare. Vid parken står en poliskiosk överraskande, kanske något som konstaplarna hukade i då det bistra vädret satte åt. I parken finns målningar på gången vi går, en regnbåge med namn som alla spelat på intilliggande Barrowland Ballroom, som ligger på Gallowgate, som vi snart når. Runt hörnet, på Bain Street, kikar vi efter Saint Luke’s & the Winged Ox. Spelstället med tillhörande restaurang. Vår förhoppning är att kunna göra en bokning för att äta och dricka in anslutning till konsertlokalen.

Men var ligger det…? Vi ser den förmodade turnébussen, ser en kyrka, ser en stor bild på en flygande oxe och drar slutligen slutsatsen att, ja, där är det.

Vi korsar gatan, går in i restaurangen med förhoppningsfulla steg. Men, tyvärr, det är fullbokat. Vi går ut, mot turnébussen, som öppnas. Ut stiger inte Joe Jackson, men hans trogne, genom alla år, basisten Graham Maby. Han nickar artigt mot oss och säger hello och får tre fågelholkar som svar. Vi går upp mot Gallowgate för att ta bussen åter till hotellet.

Mina vänner vilar inte på hanen. Snart är restaurangplanerna kirrade. En italiensk restaurang nära hotellet. Jag ska bli bjuden på middag.

Vi ar en kort paus på rummet innan vi beger oss. Vi ska några hundra meter till Sannio Italian Restaurant på Elmbank Street. P dä glömmer något på rummet, så P dy och jag väntar utanför. Men under tiden vi väntar kommer något av den mest brutala regnskur jag har varit med om. Vi tar skydd. Men det regnar inte våldsamt ned i backen utan på tvären. Farten i vattnet är intensivt, hårt och skoningslöst. Vi förvånas över kraften där vi står och hukar i vårt bristfälliga skydd. När P dä kommer är skuren över. Lite lätt dugg har inte skadat någon. Vi tar oss till restaurangen, går trapporne ner, får vårt bord och gör genast en beställning. Förrätter, varmrätter, vin, kaffe, njutning. Å, vad vi har det bra. Men vi måste bryta upp. En Über väntar, eller var det en Bolt, för snabb transport till Saint Luke’s. P dä sitter där framme och får en exklusivt guidad tur av Glasgow, som vi där bak inte riktigt hänger med på. Vi är snart framme i det som P dy fått förklarat är Celtic land med någon kilometer till Celtic Park. Är i god tid. En liten kö har redan börjat ta form utanför konsertlokalen. Vi tar vår plats. Väntar tålmodigt. Klockan är slagen då dörrarna inte öppnas. Otåligheten är stor, för strax innan den tänka öppningstiden (sju) kommer en skur som inte skonar någon. Några bultar på kyrkporten, men har ingenting för det. Någon ansvarig kommer ut och gåendes längs kön meddelar hon försening i arrangemanget. Väl inne skakar vi av oss vätan, positionerar oss. P dä i nära nog mitten, långt fram, för han ska plåta. Jag långt fram till höger. Även jag med ambitionen att fotografera. (Men P dä är proffset i sammanhanget.) P dy står ytterligare i mitten. Han har längden för att inte bli skymd av någon.

Joe Jackson börjar på utsatt tid. Det blir en förträfflig stund. men för P dy lite speciell. En man bredvid honom segnar ihop. Så småningom kallas på hjälp och P dy kan återvända med fullt fokus på konserten. En man krigar till sig en låtlista, som jag får lov att fota av.

Efteråt går vi euforiska ut den regntunga stadens gator. Tar bussen mot hotellet. Passerar entrén med målet att ta en öl på The State Bar på Holland Street. En klassisk pub utan mat. Vi lyckas sno åt oss platser i den välbesökta puben, snor åt också några öl och smiter dessutom in på herrarnas innan paniken slår till.

Det blir finalen på en utmärkt dag med toppbetyg på allt, från promenad, sällskap, mat, dryck och underhållning.

Lördag

Vi vaknar sista morgonen på hotellet i Edinburgh. Strumpor på fötterna gjorde natten. Sov mycket bättre. Det är dags att packa, vi gör det lite förstrött innan den sista frukosten, som vi avnjuter i maklig takt; te, äggröra, bacon, toast, ost, marmelad… P dy njuter av en croissant. Bara för att.

Vi vänder upp till rummet. Gör morgontoalett. Packar färdigt. Säger farväl till det märkliga rummet. Checkar ut och promenerar nedför West George Street. Mot Queen Street Station, där tåget ska ta oss till Edinburgh. Vi har några få minuter på oss innan tåget lämnar stationen. Jag får i uppdraget att köpa biljetter och gör det i hast och stress. Men enkla blir till tur och retur. Viss osämja uppstår, men P dä, diplomaten, förhör sig vid grindarna. Skillnaden mellan enkel och tur och retur är blott några pence. Irritationen lägger sig. Vi går på tåget, som snart visar sig fullt, men vi är lyckosamma att få plats, även om P dä sitter en bit från P dy och mig.

Tåget tuffar på. Förbi stationer och snart i sakta mak in mot centrala Edinburgh. Vi passerar den väldiga Murrayfield Stadion, som P dä har koll på att favoriten David Bowie spelade på någon gång anno dazumal. I skuggan av rugbyarenan ligger ishallen, dit vi ska ikväll. Match mellan Edinburgh Capitals och Dundee Rockets. Vid Haymarket kliver en försvarlig mängd passagerare av. Men de flesta, förstås, vid Waverly. Det står snart klart att vi inte är ensamma om att vilja besöka Edinburgh. Det är ett liv och ett kiv på stationen, köer för att komma ut från perrongområdet, köer för att komma in. Människor med lite packning, ingen packning, små eller stora resväskor. Ensamma, familjer, vänner. Mängder med olika språk hörs. Flackande blickar av osäkerhet om vart man ska gå konkurrerar med de som med bestämda steg vet exakt vilken riktning man ska ta.

Rulltrappor i olika etager tar oss upp till Princes Street och där har vi bara några hundra meter till hotellet Old Waverly Hotel, mitt emot de spatiösa monumentet… men för vem? Vi dividerar om vilken skotsk författare som ägnats detta resliga torn. Famlar i minnet. Robert Louis Stevenson? Sir Arthur Ignatius Conan Doyle? Ja, både äventyrsförfattaren, den förre, och Sherlock Holmes skapare, den senare, har ju Edinburgh som barndomsstad. Men, nej. Svaren skaver. Slutligen faller talgdanken ner. Sir Walter Scott är det ju. Poeten. Minsann.

Vi är tidiga. Vi får lov att ställa väskorna i ett rum avsett för detta i väntan på att få våra rum. Så beger vi oss ut på upptäcktsfärd. Vi rör oss upp mot New Town, som sannerligen inte är så gammal – snarare från den Victorianska eran –, och väljer George Street. Ett nog så rejält stråk med exklusiva butiker, restauranger och kaféer. Men med en väsentligt mindre trängsel än Princes Street. Nu är ju målet inte butiker, även om vi passerar den tweedbutiken som jag besökte våren 2025 och konstaterar att den slagit igen. Trist. Nej, vi ska till Oxford Bar och det är jag som får äran att ta ut riktningen, trots att det är P dä och P dy yngre som är de ordinarie spejarna och vet hur att ta ut kursen. Oxford Bar?! Ja, den pub som John Rebus i Ian Rankins Edinburghbaserade deckare frekventerar. Det är ju också så att författaren själv har ”the Ox”, som vattenhål. Ett etablissemang med anor, som öppnade 1811 och som är kulturmärkesklassat. Stället ligger på Young Street, en trång parallellgata till paradgatan George Street. Väl framme kan vi konstatera att vi är ungefär en halvtimme tidiga. Vi dödar tid och kommer åter kort efter att dörrarna öppnat. Bakom baren en trevlig, glasögonprydd ung man med försiktig rondör. Vi frågar om lokal öl, får våra rekommendationer och väljer – åtminstone två av oss – Stewart’s, som får utmärkelsen Scottish Brewery of the Year. Vi låter oss väl smaka. Frågar lite om Ian Rankin, som vi vet är ute på en signeringsrunda och inte är i Edinburgh någon av dagarna som vi är där. Pubvärden är informativ, van vid frågor, berättar vilket bord som han helst sitter vid. Vi tar förstås det, en trappa upp. Stället är inte stort. Baren, rummet och trånga toaletter. I min vilda fantasi är det inte här som jag har sett mig John Rebus. Nu vet jag bättre. P dy dröjer sig kvar i baren. Pratar med pubvärden. Berättar att vi planerar att gå på fotboll i de lägre divisionerna och senare på kvällen ska se hockey. Tanken är att vi ska se en match på Meadowbank Sports Center i östra delarna av staden. Men de väl insatte pubvärden har ett annat förslag, som dessutom för oss västerut och närmare Murrayfield där vi ju ska se ishockey.

Vi är inte sena att ändra oss. Det blir en cupmatch i de ännu lägre divisionerna. En match mellan Tynecastle FC och Stoneyburn FC. Det förstnämnda ett Edinburghlag, det andra räknas som West Lothian, väst om Edinburgh, en bit ifrån flygplatsen.

Det blir puss från Scottmonumentet och vidare västerut. Förbi Usher Hall, upp för Lothian Road. Kvarter jag lärde känna i april förra året. Vi växlar över till Earl Grey Street, men det är inte te vi längtar efter utan lunch. Bussen tar oss nedför Gilmore Place som blir till Granville Terrace, Polwarth Grove, Polwarth Terrace. och senare Colinton Road. Vi närmar oss. Har tagit ut hållplatsen där det inte bara är nära till Meggetland Sports Complex utan också till restaurangen Dine Craiglockhart. Där blir det, lite fattigt fantasimässigt, hamburgare. Vännerna tar öl. Jag nöjer mig med en Cola. Maten har drag av Whimpy’s, den klassiska brittiska hamburgerkedjan. Inte så mycket att yvas över med andra ord. Vi betalar, efter lång väntan, och tar den korta promenaden till den vindpinade arenan, som påminner om Valhalla IP. Skillnaden är att här finns två planer. Den ena spelas det fotboll på, den andra väntar en landhockeymatch.

Om maten inte är mycket att yvas över är definitivt inte matchen det heller. Hemmalaget Tynecastle dominerar, Stoneyburn försvarar sig. Flera spelare har en försvarlig rondör, men spelar smart och vet när kraften ska sättas in. Vi spekulerar i om det finns något före detta ess, men inser snart att den funderingen kan vi lägga åt sidan. Det blåser kallt. Himlen är blekt blå med söndertrasade moln. Vi ställer oss på kortändan, väljer så småningom att gå in i Boroughmuir Rugby and Community Sports Club bar/kafé för något att stoppa sötsuget. Jag tar en kopp choklad och en torr kaka. Vi sitter inne en stund och värmer oss. Någon, bland alla som kikar på rugby på teve, frågar om resultatet i matchen utanför. Jag redovisar 1–0 till Tynecastle. Men kort därefter, då i vi gått ut igen, kvitterar otippat Stoneyburn. Ett resultat som står sig och som jag sedan, när jag går in för att besöka herrarnas får redovisa för samma man.

Någon, tror det är P dä, tar reda på att vi just nu bevittnat en match i den skotska division åtta! Jo, mycket ska man vara med om. Vi tar bussen tillbaka. Sitter förtjust längst fram och inser att vi hinner till hotellet innan ishockeyn.

Old Waverly Hotel har sina trappor. Ja, redan från entrén upp till receptionen. Nu är det incheckningsdags. Väskorna hämtas. Vi tar den enda, trånga hissen, till våning sex. Högst upp. Det visar sig att vi har ett vindsrum med god plats för oss alla tre. Jag tar sängen vid fönstret, det runda, med utsikt över Princes Street, Old towns höjder och slottet samt, förstås Scottmonumentet. Det är pampigt.

Vi dröjer inte länge på rummet. Det är dags att ta spårvagnen – ja, Edinburgh har sedan 2014 åter en spårvagnslinje, en sträcka som förlängdes 2023 – mot Murrayfield Stadium. Vi tar vagnen från Saint Andrew Square Square. Dividerar lite om hur vi bäst ska köpa biljetter, men på varje hållplats finns maskiner, så det är rätt enkelt. Men man måste köpa innan man kliver ombord. Det går fort till arenan och därefter en liten kort promenad mot hockeyhallen, som byggdes 1938 till 1939, men andra världskriget kom emellan så först en bit in på 50-talet var det dags för hockey. Jag var ju där för en hockeycup med Swedish Oldtimers Hockey Association (Soha) i april 2025. Men spelade där ju också i april 1977. Om det skriver jag här.

Väl på plats kan vi konstatera att det är välbesökt. Parkeringsplatserna är fulla, en liten kö innan vi kommer in. Biljetterna till oss har jag i mobilen. Det är fri placering och vi kommer lagom till nedsläpp. Hallen är charmig, men bedagad. Stolarna är från då arenan byggdes, det är trångt och har man väl satt sig är det svårt att komma därifrån.

Vi får se en medioker match, hockeymässigt, men underhållande ändå. Det är en toppmatch i den skotska ligan. Lagarbetet är knappast på topp. Istället är det individuella prestationer som gäller. Spelet böljar fram och tillbaka. Gästernas målvakt, 24-årige Dale Shearer, briljerar och räddar sitt lag till en knapp seger. Slagsmål bjuds och, banne mig, en hyllning till oss tre svenskar på läktaren. Jag hade kort kommunicerat vår ankomst, berättat lite om min historia och skickat en bild på mig spelandes i den Edinburgh Capitalströjan, som jag köpte förra året. Svaret från organisationens Instagramansvarig var om han/hon fick nämna våra namn i pausen. Det skedde mellan första och andra perioden, men högtalarsystemet var så uselt att bara om man visste det gick det att ana. Jag fick berätta för P dy, P dä äldre var och lättade på trycket.

1700 på läktarna lät sig roas. Så också vi. Men vi bryter upp i andra pausen, går till arenans pub för en öl och ställer oss sedan på kortsidan för att se sista perioden. Därefter tog vi spårvagnen in mot staden, var hungriga och tog in på någon asiatisk snabbmatsrestaurang för mat och öl innan stängning och läggdags. Det hade blivit en lång dag, fylld av intryck. Sängarna väntade och vila.

Söndag

Söndag och vi tänker att allt väl är stängt. Men Edinburgh är en turiststad. Att stänga sina butiker gör man inte onödan. Men vi siktar på att promenera. Vädret är ljuvligt, hög, klar luft, solsken, 14 grader. Jag har ju planerat min klädsel för det skotska lynniga vädret. Paul Smith-jeans, Barbourskjorta, John Henric-slips, en slipover (made in Scotland), Barbourjacka med vaxat tyg, tweedkeps (från Irland!), Paul Smithssneakers alternativt ett par Lloyd, bruna, bekväma lågskor. Som skydd för eventuellt regn även en Oscar Jacobsonrock, men den klarar inte vätan speciellt bra. Allt secondhand, förstås. Förutom Barbourskjortan, som inhandlades i butik i London i november för ett år sedan. Jo, jag hade lite mer ombyten; någon t-shirt, ett par Ralph Lauren-byxor, brandgula, manchester, kalsonger, strumpor och någon skjorta till och slips.

Men allt var för mycket. Vi gick våra modiga steg varje dag och jag blev snabbt sjöblöt. Så också denna förmiddag, då vi korsar stationsområdet och the Mound för att klättra uppför gatorna i Old Town. Uppför Cockburn Street och mot Royal Mile – ett gäng förenade gator, ungefär som Strøget i Köpenhamn – som lockar med butiker, barer och turistattraktioner. Vi tar oss upp mot slottet, som tronar så ståtligt och vackert högst upp på berget, synligt för var och envar som besöker Edinburgh. Men vi nöjer oss med utsikten och dessutom är alla besök utsålda. På plats finns något slags konvent med mängder av män i kilt och paraduniformer. Många av dem köar till en kiosk som säljer haggis. Men inte vi, för området där de står är avspärrat.

Vi går ner för en trappa ned mot Grassmarket, som ju är ett slags epicentrum för turism med alla sina restauranger och butiker. Jag lotsar vännerna uppför den fina, kullerstensbeklädda West Bow, som snabbt blir Victoria Street, för där ligger ju Walker Slaters fantastiska butiker. Först dam, sedan juvelen i tweedkronan, herrbutiken. Jo, de har öppet. Jag besökte ju den i april 2025, men konstaterade lite besviket att den tredelade kostymen jag önskade inte fanns i min storlek. (Det blev ett besök och köp hos Londonbutiken vid Covent Garden istället i fjol.)

Motvilligt följer mina kamrater in. P dä håg ligger till annat. P dy är inte ointresserad, men kanske inte just av tweed. Han är mer popkille med snille och smak. Jag gör en lov, känner på kvaliteter, grubblar om jag ska köpa en tweedrock. Men jag lägger köpnerven på väntan. Tids nog. Om ens det.

Vi fortsätter ut, nedför Saint Giles’ Street och trapporna the News Steps och tar oss tillbaka varifrån vi kom. På ett ungefär. Vi hade nämligen Calton Hill i sikte. Bergsknallen som ståtar med både utsikt och lord Nelsonmonument. Vi traskar Princes Street som övergår till Waterloo Place, smiter in på Old Calton Cemetery, en vacker, men ack så bedagad kyrkogård, med sorgligt försakade, en gång så ståtliga, gravar. Så vägen uppför, trapporna – åter – uppför. Nej, jag är inte rätt klädd. Men vägrar lätta på trycket. Det får vara som det är.

Vi är ensamma om att denna höstdag vilja besöka Calton Hill. Något gäng äldre ungdomar som uppenbarligen livear är utklädda, som om det handlar om något Harry Potteraktigt. Men de flesta är bara nyfikna, rastlösa turister. Som vi. Playfairmonumentet lockar för klättring. För den vige är det ingen match, men det krävs balans och rätt placerade muskler. Jag vill upp, men avsatsen att klättra på är för smal. Det går inte. Trots P dä som beredvilligt knuffar mig i rumpan. P dä? Han filmar det hela. Bra att ha om jag någon gång i framtiden skulle få för mig att göra något dumt. Jag får nöja mig med utsikten, som är magnifik. Jag ser hela Leith, ned mot hamnen, fotbollsarenan Easter Roads där Herbenian spelar skymtar. Vi drar oss mot observatoriet och kaféet som ligger bredvid. En fika lockar. Jag tar plats. De andra beställer och förenas snart med mig. En servitris/servitör ska komma med beställningen. Vi sitter ute, för vädret medger det, insuper atmosfär och beundrar utsikten, låter oss väl smaka av fikan när den kommer. En stund för kontemplation.

Så bryter vi upp. Till glädje för några äldre – ja, äldre än vi – spanska turister som hovrat runt våra platser i hopp om att vi ska ge oss av.

Nedför Calton Hill, men nu uppför Regent Road, förbi den Stalintidsliknande byggnaden som hyser Scottish Goverment, fortsätter mot Burnsmonumentet (Robert Burn – 1959–1796 – skotsk poet) och ner genom New Calton Burial Ground. Vi har nybyggda skotska parlamentet i sikte. Kommer dit, lockas av intilliggande Kings Gallery och Holyroodhousepalatset. Men trots anrik historia vänder vi ut igen, kikar förstrött på parlamentsbyggnaden innan vi lufsar uppför Canongate. Utanför Canongatekyrkan är det ett publikt uppbåd, poliser och avspärrningar. Vi kikar men förstår inte vad som lockar. Men så ser jag plötsligt en kort, propert klädd kvinna i rött komma ut för att efter en kort posering kliva in i en eskorterande bil. Ah, prinsessan Anne, minsann. Tyvärr stod P dä, som alltid är flink med att ta bilder i vägen, så det blev inget dokumenterat av det kungliga mötet. Jag har inte varit så nära en kunglighet av dignitet sedan jag gick mot kronprinsessan Viktoria på Drottninggatan i Stockholm för många år sedan.

Vi stävar ifrån folkhopen och upp för Canongate. Vid hörnet High Street/Jeffrey Street smiter vi in på vattenhålet No 1 High Street. En regelrätt pub. Jag beställer öl till vännerna, som tagit plats. En ung kvinna serverar utan entusiasm. Jag betalar. Sedan vänder hon ryggen mot. Jag harklar mig, för jag vill ha ett kvitto. Trött stämplar hon ut ett. Jag mumlar på svenska, att det inte verkar som det var hennes dag i dag. Hon svarar, på svenska, ”tack så mycket”. Lika likgiltigt som innan.

Nej, vi dricker inte bara öl. Vi äter emellanåt mat också. Söndag! Då ska man ju äta söndagsstek. Och det på brittiskt vis. Det har bokats bord på the Dome på George Street. Ett snofsigt ställe med rapp personal, som löser vår önskan om söndagssteken trots att vi är sena. (Fast vi är ju inte det, vi är tidiga och i vår beställning var det tydligt uttalat att vi skulle ha just söndagssteken.) Det blir mycket mat, kött i olika former, potatis och såser plus vin. Vi förser oss. Vi har ju gått rejält många kilometer och är värda det bästa.

Nöjda nöjer vi oss. Går till hotellet för en stunds paus innan vi åter går mot Old Town. För P dy har nosat reda på, och i god tid skaffat biljetter till, en konsert med 30-årsjubilerande Arab Strap på Liquid Room, mitt emot Walker Slater. Ja, bandet vi såg på Way Out West 2022. Vi går genom Princes Street Garden, förbi en utställning som minner om kriget i Ukrainas grymheter. knatar uppför backar och trappor, tar oss till Victorian Terrace och en pub där för några öl innan konsert. Vi är i god tid för spelningen, går alla trapporna ner till stället som påminner om Sticky Fingers Top Floor, fast trängre. Nödutgångar…? Kanske det. Jag borde ha kollat.

Vi är inte så många inledningsvis, men det plockar på. När uppvärmingsakten Sin Clair inleder har det tätnat på lite. Men inte mycket. Vi får en märkligt monoton föreställning från en kvinna som inte kommunicerar mycket mer än med musik. Hon spelar, sjunger, adderar med lager på lager sina arrangemang på plats. Som en Ed Sheeran på keyboard och utan mycket till melodier. Det blir monotont och trist. P dy blir förbannad. Går ut och andas ut och in (tror jag, jag var ju inte där). Kommer tillbaka lugn och lagom till Arab Strap med sångaren Aidan Moffat som väldig, dovt fryntlig frontman. Men om spelningen kan ni läsa här.

Spelningen tar slut. Vi rinner ut ur lokalen. Uppför trapporna. Ut i den friska höstluften och de klassiska gatorna i Old Town. Hittar till en pub för en sista öl innan vi tar oss hem.

Måndag

Vi vaknar i sakta mak. Tar oss till frukostmatsalen. Äter en stadig frukost. Bereder oss för dagens utflykt. Vädret är gråmulet. Men det ska vara utan regn. Vi ska mot Morningside. Området som leder söderut från Edinburgh. Jag tog ju en rejäl promenad på Morningside Road i april 2025. Blev förtjust. Mindes det som om det varvades secondhandbutiker, skivhandlare, kaféer med pubar. Perfekt för alla.

Men först en Teamskonferens med vännen som har ingångar till strömningstjänsterna. På morgonen har Mattias Bylund presenterar en klar mix av ”Som en kung” (den kan ni lyssna på här – gärna flera gånger). Vi lyssnar på hotellrummet. Jag får beröm. De lämnar för shoppingstråket utanför. Låten ska nu läggas upp. Men själva förfarandet tar min vän pedagogiskt via Teams. Omslaget har han fått, som P dä fixat klart. Nu ska vi bara hålla tummarna för det makalösa att den ska komma ut på mina födelsedag.

Mötet är slut. Jag kan återfå till turistandet. Vi förenas och tar bussen mot nya äventyr. Kliver av vid Morningside Station. Vi rör oss norröver. Jag hittar snabbt några charity shops. Pojkarna vandrar vidare. Stannar vi Oxfam Bookshop där det också finns skivor. Vi väver om varandra. De går för sig. Jag ensam. In och ut ur butiker. Ser en kilt. Men i syntet. Nej, så roligt ska vi inte ha det. Går in på Cancer Research Charity. Går ut med en Paul Smith-skjorta, som kanske är för liten. Men jag har ju söner. Forsätter uppför Morningside Road. Drabbas av nöd. Går in på Costa Coffé där Morningside Road möter Colinton Road. Mina vänner är några hundra meter före. De har – äntligen – hittat en skivbutik värd namnet. Vi förenas i Thorne Records butik på Bruntsfield Place, ett stenkast från där John Rebus rastar sin hund och ytterligare något stenkast från där han har sin lägenhet.

Kanske, säger kanske, ska vi gå i den fiktive kriminalkommissarien fotspår. Lämnar vinylen för att hitta ett vattenhål. Lättare sagt en gjort. Kommer ner till Home Street utan att lyckas pricka rätt. Viker av upp på Brougham Street när vi inser att vi behöver något att äta. Hittar en bit upp kaféet Babka där vi käkar mackor och dricker lemonad (!). Korsar gatan och kliver in på Cloister Bar, som är mer pub än något annat. Beställer ljuvlig ale och låter oss väl smaka. En öl räcker för mig, men inte för herrarna. Efter att ha lättat på trycket går jag vidare. De stannar kvar.

Nedför mot Earl Grey Street. In på Cancer Research Charity där jag hittar en Barbourskjorta, rutig med brandgula inslag. Den blir min. Vandrar vidare på East Fontainbridge mot Grassmarket, knallar förbi och mot universitetsområdet och vidare mot Nicolson Street. Men inte utan desperat nödlandning på en pub på vägen. Ja, inte för öl, utan för att lätta på trycket. Hittar lite välgörenhetsbutiker utan att få napp. Men hos Oxfam (en kedja i klass med Stadsmissionen) hänger ett par Barbourbyxor och väntar på mig. Handlar av den tandlösa kvinnan bakom kassan, som önskar mig en trevlig dag.

Knallar tillbaka, men känner… äh, jag tar en buss. Är inte ensam om det, men jag får en sittplats och åker de märkligt få hållplatserna till Scottmonumentet, går till hotellet för att pusta ut. det har så här långt varit en intensiv dag. Men än återstår en hel del.

Som en måndagsmiddag med paj. Vi går när det mörknar. Mot The Queens Arms på Frederick Street, en tvärgata till George Street. Vi har beställt bord och det var tur. Måndag kväll, måhända. Men stället är tvärfullt. Vi får vårt bord. Krånglar oss ned på de trånga sätena och är glada att vi bara är tre. Jag kan så att säga sitter mittemot de två andra, som kan sträcka ut sina långa ben på var sin sida om mina korta och krumma.

Vi beställer öl. P dä och jag tar haggis till förrätt. Får rotmos och potatismos till. P dy väljer pilgrimsmusslor. Gemensamt blir det sheppard pie till huvudrätt. Till detta serveras det potatismos (!). Vi äter artigt. Vi berömmer vår haggis. Pajen är helt ok. Vi avrundar med efterrätt – hur vi nu tänkte där – och jag väljer en cheesecake (utan potatismos). Vi är tokmätta, men vill ju avrunda kvällen på Oxford Bar några steg från restaurangen. Där blir det en whisky, för utan en whisky kan man ju inte lämna Skottland.

Baren är halvfull. Några äldre – och någon yngre – män har samlats kring disken. Lätt på strukna. Börjar prata med oss och blir förtjusta i att vi är hela vägen från Sverige. Vi får vår whisky och går upp och sätter oss i rummet. Avnjuter spriten under trevlig samkväm innan det är dags att bryta upp.

Tisdag

Dags att åka hem. Men inte utan en rejäl frukost. Jag smiter upp på rummet i förväg. Tar trapporna med de tartanmönstrade mattorna upp för att träna knä och ben. I badrummet krånglar jag för sjuttielfte gången med den obegripliga blandaren för en snabb dusch. Borstar tänder. Utanför vårt runda panoramafönster klättrar djärva människor i Scottmonumenter för att i det strålande vädret jobba med underhåll. Det är en hisnande skådeplats; ingenting jag skulle vilja göra hur många garantier jag än skulle få om säkerhet. Vi checkar ut. Ställer väskorna i samma rum som dagen då vi kom. Sedan är det fri lek.

Jag har föresatt mig att ta mig till nordvästra, centrala Edinburgh. I Stockbridge har jag nosat reda på att det finns någon Röda Kors-butik. Det är en fantastisk dag att promenera i. Luften är hög och klar, knappt en moln på himlen. Jag börjar med att knalla nedför Princes Street. In i någon skivhandel, vidare till Waterstones bokhandel, där jag kan konstatera att Ian Rebus senast roman säljs för halva priset. Utnyttjar kaféets toalett och går lättad vidare uppför North Castle Street, tar vänster på Queen Street, korsar gatan och för att knalla vidare nedför Wemyss Place, som snabbt blir Gloucester Lane, som bara blir trängre och trängre, men med trivsamma bostäder som kantar gatan (eller? Flera lägenheter är till salu). Så kommer jag ner till den brusande Stockbridge Market och Kerr Street. Passerar idylliska Water of Leith, en liten kanal, som snabbt blir Deanhaugh Street och efterföljande Raeburn Place ett paradis för den vintagesugne. Jag går in och ur butiker. Hittar i Debra Stockbridge Charity Shop en Paul Smithskjorta som saknar prismärkning. Får den för 7 pund. Går vidare. In och ut ur butiker. Här finns kaféer, matvarubutiker, fiskhandlare, bagerier, bokhandlare, ett sprudlande folkliv, trasiga människor blandas med förmodat hela. Bilar och bussar trängs i trafiken. Jag går en bit ner och vänder åter. Solen strålar. Livet är gott. Tar ena sida och sedan den andra av gatan. Hittar ett par manchesterbyxor – White Stuff, ett märke jag precis har lärt mig av P dä, vars hustru diggar det – på British Heart Foundation. Så vänder jag åter.

Vi har bestämt att ses på hotellet. Äta något innan vi hämtar väskorna för att ta flygbussen till flygplatsen. Jag går uppför India Street, upp mot Herriot Row och Queen Streetparkerna som bara vissa har tillträde till. Jag blir yr och lätt förtjust över alla miljöer, som jag inte kan låta bli att undra om de hamnat i någon av Ian Rankins böcker, vilket i sin tur ger ett gott skäl att läsa om dem. Knallar österut och ned mot Princes Street och mot den väldiga gallerian Westfield St James Quarter med tusen och en butiker men ingenting av det som jag söker. Solen skiner när en hastig skur räddas av gallerians tak. Jag irrar runt, kikar på en magnifik utsikt med regnbåge norröver. Hittar en toalett. Kliver ut månglarnas tempel efter en hastig kik hos Next. Genar över Saint Andrew Square där några poserar vid Melvillemonumentet. Stövlar nedför George Street. Kollar in Barbourstövlar på en outletbutik på George Street. Nyper i ett par lågskaftade stövlar med Barbourmönstret, det klassiska, men det är ju kombinationen, samarbetet med Paul Smith jag suktat efter. Så står över. På samma gata finns också White Stuff har sitt residens. Vädret har växlat om till bistert, eller molnigt med regn som mer än hotar. Hamnar på åter på Fredrick Street, kikar in på Barker shoes och får förträfflig service, trots att jag inte ska ha något. Jag smiter emellan på trånga Rose Street, som är något av ett shoppingstråk. Går tillbaka till hotellet efter att ha frekventerat några tweedbutiker. Hustrun suktar efter 3, gärna 4, meter äkta tweedtyg. Men här är allt turistanpassat, färdigskräddat och inte det som eftersöks för den nyfikne.

Jag pausar på hotellet, för jag har gått rejält. Snart förenas vi. Dags för lunch. Det blir italienaren Amarone vi hörnet av Saint James Square och George Street. Lokalen är pampig, kanske är det någon gammal banklokal eller helt enkelt en restaurang genom tiderna. Men akustiken är förskräcklig. Det blir lite pasta, vi delar på vår sista flaska vin, dricker vatten, tar en espresso, betalar och tackar för oss. Går så för sista gången till hotellet, betalar för vår frukost och för vårt boende. Tar våra väskor och går mot flygbussarna utanför Waverlystationen. Men inte utan att först smita in i Waverly Mall. P dy vet att där finns en bra skivbutik. Jag är lojt intresserad men kommer ut med två av Arab Strabsångaren Aidan Moffats soloalbum (varav den ena var den här – passande till jul). Går ut, men vännerna dröjer kvar. Jag ser dem genom skyltfönstret prata med en av expediterna.

Så är det dags för dubbeldäckaren till flygplatsen. Jag hade föreslagit spårvagnen, men bussen var billigare och snabbare. Påstods det. Nå, vi hade tid på oss. Klev ombord, fick platser med utsikt över bagaget och for nu västerut ur Edinburgh, förbi Haymarket, förbi Murrayfield, förbi alla villaområden och förorter. Regnet föll, gråvädret hade fått grepp om staden.

incheckningen går lätt. Men jag blir utvald att kontrolleras lite extra. Av med skor-proceduren. Fick godkänt av den avmätta säkerhetspersonalen. Ja, jag vet, de gör sitt jobb. Så fördriver vi en stund i den tullfria zonen, som knappast är så gynnsam för plånboken. Köper skönhetskräm till min hustru, hittar inget pris, frågar en trevlig, välparfymerad och makeupad yngre kvinna, som ler och också gör sitt jobb. Vi går för att ta oss en Guinness, får en bord (jag vägrar sitta på en barpall, för då börjar min rygg att krångla). När servitrisen kommer för att ta vår beställningen upplyser hon om att platserna bara är för ätande gäster. Lokalen är mer än halvtom. Jag blir förbannad och ber henne hälla ut ölen vi har beställt. Ja, hon gjorde också bara sitt jobb. Vi går till Wetherspoons, som är knôkat, där man inte är så knusslig om man äter eller inte. De gör också bara sitt jobb. Så dags för att gå till gaten, dags för att gå ombord, dags för take off. Edinburgh gråter sitt farväl. Vi har haft fina dagar med, mestadels, strålande väder. Umgänget har varit enastående. Det är lätt att trivas med P dä och P dy. I vår fyller den förstnämnda år och kommer ikapp mig. Så en ny resa är något vi siktar mot. 2028 har P dy kommit ifatt oss. Jo, vi har att göra.

Kastrup väntar i regn. Jag hamnar på förkälken och smiter igenom passkontrollen snabbt. Men… vi är inte i brådska. De andra kommer, köper något snabbt att äta. Men jag tycker det är försent. Klockan är lite över elva på kvällen när planet lyser mot ett mulet Göteborg. På Landvetter öser det ner. P dä och P dy väljer att ta på regnjackor, eftersom vi ska gå ner på landningsbanan för en väntande buss. Det struntar jag i och kommer med den första vändan som har plats över. Med mitt handbagage rinner jag igenom tullen, alltid med samma känsla av skuld, för att komma ut i vänthallen. Där står inte P dy:s hustru L, som är chauffören som ska ta oss mot stan. P dä har en buss mot Kungälv med vissa avgångstider, som är glest utspridda efter midnatt. Men! Den bussen som ska ta gänget från flygplan till transithall dröjer och dröjer och dröjer. Jag får vänta i, kanske, upp till en halvtimme innan de kommer. Då har den mest passande bussen åkt och det är på håret om den andra går att hinnas med. Nästa är timmen bort. L står på parkeringen och väntar. Vi packar in oss, krånglar fast säkerhetsbältena och kommer iväg. Men bussen som P dä skulle kunna ha hunnit med vid Delsjömotet hinns inte med. Vi fortsätter mot Korsvägen, där det är bättre att stå. Lämnar honom i det avtagande regnet och far mot våra respektive slutstationer. Jag får finfin skjuts hem, kommer till en vaken hustru med min väska fylld av saker. Resan är över. Nu väntar 70-årsdagen, skivreleasen (den första sedan ”Sol på svenska” från 2004 kom på strömningstjänsterna som ett slags 60-årspresent till mig och min första solosingel någonsin – men det kommer jag skriva om senare) och det kommande stora kalaset.

Foto: KAI MARTIN/PETER BIRGERSTAM/P-O STRÖM