kaimartinblog

27 maj hände det. Skadan. Orsaken var en kombination av fåfäng och kärlek.

Nu var det äntligen dags för comeback på isen, i målet… ja, i Scandinavium.

På cupen blev det två CHL-finaler, där Frölunda vann båda med uddamålet.

När jag var i Spanien, på solkusten hände det. Fåfängan ville en selfie med mig och ressällskapet. Men en grop gjorde att jag med full belastning tog emot med högerben och, kanske, framför allt höger knä. Jag välsignade mina starka hockeyben att det inte gjorde ont. Så gjorde jag också dagen efter, då vi besteg Gibraltarklippan och när vi skulle få in i det väldiga bergets en av många grottor missade jag ett trappsteg. Höger ben/knä fick åter ta smällen. Men ont…? Nej, det hade jag inte.

Jag kom hem söndagen den 25 maj, i våras. Den 27 i samma månad började dagen med att spela medioker ishockey i vackra, men inte så funktionella ishallen i Kviberg. Senare på kvällen var det dags för den dramatiska finalen med Kungälv Oldtimers. Efter 18–18 i matcher under säsongen skulle allt avgöras. Vem skulle gå hem och fira hela sommaren och vem skulle sura sig igenom densamma? Ingen, skulle det visa sig. Det blev oavgjort och jag spelade som i trans, förutom att jag tabbade mig på ett mål. Men efteråt hade jag rejält ont i höger knä.

Det skulle långt senare, efter rehab och läkarkontroll visa sig vara en sprucken menisk. Antagligen, min teori, hade jag en svullnad. Med dubbla hockeypass och tung betlastning på knäna med mycket vridmoment uppstod skadan. I höstas opererade jag, hela sommaren körde jag rehab inför detta och efter likaså. Jag har saknat hockeyn, drömt om att jag har spelat, men jag har varit långt ifrån. Förra veckan provade jag på is med benskydd för första gången sedan en fatala dagen i maj. Jag träffade då min vän och målvaktskollega Sören Meethz, som frågade om jag kunde tänka mig att spela med/mot honom i en sponsormatch inför CHL-finalen den kommande veckan. Jag lovade att återkomma. Det var viktigt att höra med min fysioterapeut och läkare innan beslutet fattades. Men jag fick tummen upp, eller som läkaren sa ”Det är dags för dig att komma tillbaka till arbetsställningen igen”.

Jag har ju kört i IFK Klinikens rehabcenter i Frölundaborg, där som Frölundas lag kör gym och rehab. Med andra ord har jag sedan sent oktober mött spelarna och med tiden både hälsat och snackat med en del.

Nu var det alltså dags att packa trunken och bege sig till Scandinavium, arenan där jag både tränat och spelat seriespel (säsongen 77/78 i division 3). Det har skett några gånger sedan dess, men det var länge sedan. Jag är alltså på omvägar inbjuden av CHL-sponsorerna (bland annat Skoda och Warrior, som gör/säljer hockeyskydd och -klubbor). Sören är bestämd, han ska spela med Frölundas tröja. För mig blir det alltså Luleå. Ja, matchen ska bli mellan CHL-finalisterna, men i en helt annan skepnad.

Han har jag har kört med och mot varandra i några sekel och har för avsikt att fortsätta så (läs en text om om oss här). Han pushar för att jag ska komma tillbaka. Jag tackar för det.

In i korridorerna där jag träffar Frölundaspelarna där Max Friberg, lagkaptenen, hälsar och frågar ”Ska du spela?” och får ett ja till svar och jag förklarar att det tyvärr blir i Luleås tröja. Men att jag hoppas på ett positivt resultat som ska peka ut riktningen för kvällens match.

Jag värmer upp på en motionscykel, plockar på mig utrustning noggrant och får allt på plats. Jag är sammanbiten. Hur är spelarna? Vi värmer upp även på isen efter att en fotograf har fotograferat var och en av oss i spelargången innan vi gick på is. Väl där stod det klart att det fanns de med rutin, andra som knappt kunde åka skridskor. Efter uppvärmning ska vi gå in vid kortsidan. Ja, där Frölunda brukar göra sin magnifika, eldfängde entré. Tanken är att vi ska göra ett generalrep för arrangörerna, för på plats är inte bara två domare utan också sekretariat.

Vi i Luleås tröjor slipper buropen. men Frölundagänget får fullt ställ med Lillasysters Frölundalåt efter att hymnen spelats.

När jag kommer in på isen lyfter jag klubban som hälsning mot den fiktiva publiken. Senare på kvällen ska det bli lapp på luckan, 12044.

En drönare far över isen, två fotografer bevakar det långsamma spelet. Jag inleder med en räddning på ett långskott. Inget märkvärdigt. Men jag glider ner på höger knä och plockar pucken behärskat. Herregud vad jag har längtat. Herregud var skönt. Jag gör fler räddningar och håller ställningen nära nog perioden ut innan första målet kommer. Men Sören på andra sidan har släppt tre innan paus. Det blir kort vila och innan nedsläpp kommer en av de duktiga spelarna fram och ber mig släppa in en eller annan puck så att det blir kvitterat.

Jag svarar att jag räddar på instinkt, men jag ska se vad jag kan göra. Jag förstår ju att grabbarna är här för att ha kul och de som inte kan spela vill också göra mål.

Plötsligt har jag inget försvar längre. Det blir några returer, men på den fjärde blir det mål. Det upprepas och plötsligt är det kvitterat. ”Frölunda” gör två mål till innan vi i ”Luleå” vaknar till och kvitterar så småningom. Med tre sekunder kvar väljer en av mina försvarare att passa snyggt till en motståndare. Ensam mot tre blir det 6–5. En uddamålsvinst. Domaren ger oss en straff, men den förvaltas inte, trots att Sören gör sitt bästa för att vara snäll.

Jag är lite yr, men hel. Knät har hållit, trots att jag vid inte mindre än tre tillfällen fick gubbar över mig. Det blir lätt så med mindre duktiga hockeyspelare på is.

Efter matchen får alla en vinnande CHL-keps.Det blir bildtagning. Dels hela gruppen.Dels individuellt. Vi står vid CHL-bucklan. Sören rör den inte; det gör jag. Alla vet att en pokal ska man inte röra om innan man säkert vet att man har vunnit den. Kanske jinxade jag matchen med detta beteende.

Omklädning, nedpackning i trunken och hem. Vi har fått biljetter till matchen, så det bli kort vila. Men jag har helt slut i kroppen. Skönt och fantastiskt att få göra comeback, om än i ett makligt tempo. Nu får jag fortsätta makligt fram och öka farten.

Sören och jag tar vagnen till Scandinavium, tar oss till restaurangen, för vi är båda hungriga. Han tar fisk och en stor stark. Jag anka och ett glas rött vin. Nota visar 666 kronor.

Så till våra platser som är på rad noll. Det vill säga snett bakom Luleås bås. Perfekt sikt i zonen där, men resten av banan får vi följa på storbildsskärmen. Det blir en fartfylld match där Frölunda tar tag i taktpinnen utan att kunna överlista Luleå. Första perioden slutar 0–0. Domarna har bestämt sig. Hellre fria än fälla. Dessvärre är det till Luleås fördel. Spelförstörande moment beivras inte, vilket jag tycker är märkligt. När det slutligen blir en utvisning är det Frölunda som får den. Men laget spelar smart och kontrollerat. Med få sekunder kvar stressar laget till sig en kontring, som Niklas Lasu förtjänstfullt förvaltar med en skott mellan benskydd och stöthandske på Luleås skickliga målvakt Matteus Ward.

Då har Frölundas målvakt Tobias Normann, norrmannen, gjort en mirakulös räddningen med armen/plocken vid en snabb kontring där pucken raskt gick från vänsterkanten ut till högerkanten och kvickt skott. Men perioden höll Frölunda hela tiden ut.

Luleå kvitterar i tredje perioden efter en situation där ett skott lite slumpmässigt kastas mot mål och snyggt styrs in. 1–1 efter två perioder. Ja, det är en tajt och intensiv match och fantastiskt att få se den så nära, även om sikten är skymd.

Genom en styrning, kort därefter, av Jacob Peterson tar Frölunda åter ledningen och håller den i en chansartad period där hemmalaget har möjlighet att utöka. Men en märklig utvisning på backklippan Christian Folin med få minuter kvar tar Luleå kommandot. Man tar också ut målvakten Ward och pressar motståndarna tungt och hårt. Förvisso kommer Folin in, men trycket är för mycket. Med 16 sekunder (!) kvar kvitterar norrbottningarna.

Förlängning, alltså. 20 minuter tre mot tre. Tufft. Spelet böljar. Chanser byts. Men slutligen begår Luleås bäste poänggörare i CHL, Mathias Bromé för en fasthållning (på tiden!) och med tålamod lyckas slutligen Frölunda göra det avgörande målet. En raket i krysset på ett direktskott från Jere Innala. Ja, från sin höger position i tekningscirkelns utkant. Jublet i Scandinavium har inte slut. Publiken stannar kvar mangrant för att hylla sitt lag. Dessvärre göra en supporter skara vid målet en rusning ned mot avspärrningen, som släpper. Några fans skadar sig och blöder ymnigt. Men blir efter ett tag ompysslade.

Tommy Holl, min forna gymnasiekamrat och GT-kollega, har fångat allt i bilderna nedan. Nästa vecka ska jag träffa Frölundaspelarna i gymmet. Jag tänkte ha min CHL Champions 2026-keps på mig då.

Hälsningar

Er man i kassen och vid sargkanten

För dagen iklädd – på isen – i min CCM-utrustning. Och för kvällen i boots, Playboy, köpta på Røde kors i Bagsværd i höstas, Morrisjeans, Stadsmissionen Arkaden, J Lindeberg-tischa (syns ej), Oscar Jacobsonpolo från Hede outlet, Oscar Jacobson-kavaj från KFUM secondhand, Nordenskiöldsgatan, Oscar Jacobson-glasögon från Sustain by Oscar Jacobson i Viktoriapassagen. Kepsen, minns inte märket, från SOP AB, Sisjön. Totalt inte ens en tusing för outfiten.

Det var förstås en knall då Gripen vann med 4–1 på bortaplan mot Villa – årets Elitserie- och förra årets SM-vinnare.

Det gav råg i ryggen och förhoppningar om att utjämna matchserien. Men Villa ville annat.

12–1 hemma i Villa Villekulla i första kvartsfinalen gav 7–2 på bortaplan i de två första kvartsfinalmatcherna för förmodade SM-finalisterna Villa-Lidköping. För Trollhättelaget Gripen, ledda av forne storspelaren, den hårdskjutande Joakim Hedqvist, var det naturligtvis ett styrkebesked att bara komma med i slutspelet. Laget som har försökt stabilisera sig som ett Elitserielag de senaste säsongerna i den ädla sporten bandy. Men inte skulle väl Gripenspelarna med lättare talang, förvisso med stor offervilja, kunna rucka på storlaget Villa med spetskompetens på samtliga positioner…?

Jodå, i den tredje matchen bjöd Trollhättelaget på en knall i Lidköping. Mot ett Villa som nonchalant ställde ut skridskorna och inte gjorde jobbet var det Gripen som stod för vinsten med 4-1. En grinig match fylld av incidenter – bland annat skallade Villabacken Ludvig Johansson Gripens August Klang i slutminuterna, som senare gav två matchers avstängning som påföljd – som visade att ett slutspel är ett slutspel är ett slutspel.

Vinst mot Villa på bortais har, enligt rapporterna, knappast hänt Gripen sedan 60-talet och definitivt inte i modern tid. För Villas del var det första hemmaförlusten i en kvartsfinal på 23 år.

Med andra ord var förväntningarna höga i den kalla Slättbergshallen, som därför också ismässigt ger de bäst förutsättningarna för bra bandy.

Gripen skulle gripa detta halmstrå som bjudit på en tuppkam hos spelarna för att utmana Villa. Vinst och matchserien skulle vara oavgjord. Det vet vem som helst att även mästare kan darra på manschetterna.

Med ett för bandy förvånande lågt – och kompakt – försvar var det också ett hemmalag som ställde till bryderier för motståndarna. Villa försökte komma in från kanten, i djupet, med långbollar, kortpassningsspel, tråckla sig in i mitten, eller skott från halvdistans. Eller klassiska målchanser på hörnor (två stolpträffar inkluderat). Ingenting hjälpte. Gripens mannar stod emot och rann det någon gång i väg stod Isak Skog ivägen med ett utmärkt och spektakulärt målvaktsspel.

Gripen smet emellanåt upp för någon kontring, men fångades elegant in av Villas massiva och spelskickliga försvar. En och annan hörna gav knappt en viskning av försök för hemmalaget.

Anfallsmässigt stod man sig helt enkelt blekt. Försvarsmässigt var det annorlunda. Gripen stod upp som ett lag, eller som en konservburk som Villa hade svårt att öppna.

Men när Gripen blottar sitt försvar i ett anfall efter lite drygt nio minuter, där Villas väldige keeper Jesper Thimfors får göra sitt första ingripande, är det bortalaget som vindsnabbt kontrar. Joel Broberg spelas fram på högerkanten och sätter 0–1 framspelad av bandyfenomenet Christoffer Edlund.

Ja, han är ett fenomen. Gör han inte mål spelar han fram. Han är enormt spelskicklig och kan ensam sätta tonen och tempot i en match och avgöra desamma. Vetlandasonen är nyss fyllda 39 år, kom våren 2020 till Villa från framgångsrika år i Sandviken och Ryssland och är kontrakterad för ytterligare någon säsong i Lidköpingslaget. Han är som en kraftfull smekning på is och har ett fågelperspektiv över den väldiga bandybanan från sin position på isen. Det här imponerande.

Gripenspelarna försöker skaka av sig målet och utmanar för kvittering med två chanser på hörnor. Men det blir återigen Joel Broberg, klasspelare även han, som spelas fram till 0–2 av Tobias Augustsson. Då har matchen spelats i drygt en kvart. Mycket kan hända och i bandy händer det fort.

Men vill man utmana Villa måste man vara skärpt och i största möjliga mån undvika misstag. Framför allt framför det egna målet. Så gör Isak Skog ytterligare en av alla sina räddningar. Istället för ett precisionsriktat utkast – han är duktigt på det – väljer han att lägga ner bollen till sina tre närmaste försvarsspelare. Men ingen av dem tar bollen. Det gör, förstås, ständigt närvarande Christoffer Edlund som retfullt enkelt spelar fram Alfred Malm som petar in 0–3 i 24 minuten.

Där och då krackelerar Gripens hopp. Man inser att man gett bortalaget fingret och därmed sålt ut hela handen. Visst, det dröjer innan Villa, på hörna distinkt skjuten av Erik Säfström med ett lika distinkt avslut ribba in av Christoffer Edlund ger 0–4 i 36 minuten. Men två minutera senare förvaltar skarprättare Edlund en straff och det står 0–5, som en minut senare blir ett spelmål för 0–6 av samma Christoffer Edlund och matchen är i praktiken över. Trots att det återstår över en halvlek.

Gripens spelar kroknar, även om Kalle Lempinen sticker emellan med 1-6 innan Alfred Mann punkterar första halvlek med 1–7. Ja, publiken kroknar den med. Gripens stolta supportrar kivar och hejaklackledaren försöker förtvivlat gjuta mod i sin skara utan någon större respons. (Den kommer och trots förlusten stöttar man sitt lag massivt in i slutsignalen.)

Andra halvlek blir en defilering av Villa. Matchen slutar 4–12 (Christoffer Edlund gör fyra mål och spelar fram till två!) och blott någon händelse då och då vittnar om att det här var en slutspelsmatch. För att spela med kniven mot strupen blottade sig slutligen Gripen för mycket och blev ett lätt offer för 2025 års svenska mästare. Ja, det är – och ska vara – klasskillnad. Villa Lidköping har under en lång tid satsat på sin bandy i alla led och blivit en toppklubb med de bästa förutsättningarna. Med legendariske Pelle Fosshaug som huvudtränare (sedan 2024) har man upprätthållit sin position som landets främsta lag. Svenska mästare 2019, 2020 och 2024 sträcktes under hans ledning ut även till 2025. Nu siktar man mot sitt femte guld. Men först ska svåra Västerås klaras av i semifinalen med start på lördag. En matchserie som förmodligen kommer bli en strid in på målsnöret i sista avgörande, femte matchen i Villa Villekulla måndag 9 mars.

Gripen Trollhättan BK–Villa-Lidköping 4–12 (1–7)

Mål, Gripen: Kalle Lempinen (43′), Philip Florén (60′), Christoffer Norlin (81′) och Felix Carlander (90′).

Mål, Villa: Joel Broberg (10′, 16′), Alfred Mann (24′, 44′), Christoffer Edlund (36′, 38′, 39′, 48′), Martin Andreasson (53′), Victor Petersson (69′) och William Arvidsson (76′, 92′).

Om jag hade fått kondis som åskådare i paritet med den arbetsuppgift deltagarna i olympiska spelen har, skulle jag ha i gott trim. Det är jag inte. Men å andra sidan har jag fått njuta av – och förtvivlas över – insatser som (främst) svenska idrottsmän och -kvinnor bjudit. Bäst har tjejerna varit, som kammat hem merparten av medaljerna och som finaldagen knep guld i femmilen genom fenomenala Ebba Andersson och curlingdamerna. De senare med precision i tionde och sista omgången. Snyggt.

Ishockeyn föll inte väl ut för de svenska lagen. Damerna spelade bitvis fenomenal hockey. Åkte förvisso på en tuff förlust på USA i semifinalen, men stod egentligen upp bra trots 0–5. Mot Schweiz i bronsmatchen ledde laget med 1–0, men tappade till kvittering kort efter och förlorade sedan på övertid. Bittert, förstås. Men svensk damhockeys landslagsprestationer har höjt sig rejält efter att ha varit nere i källaren ett tag. Förhoppningsvis var det här vändning och att Tre Kronor kan utmana de tuffaste nationerna i form av USA och Kanada samt Finland och Schweiz.

Herrarna misskötte väl sig inte, men klarade aldrig av att toppa sin prestation. Utslagna i kvartsfinal av USA i en tajt match som gick till övertid blev det inte ens spel om medaljerna. Trist och så grym att sporten vara. Det var inte oturen som grinade svenska herrarna – överlag – i OS. För det är inte otur då man inte är bäst. Det är helt andra faktorer, som dålig planering, dåligt spel, dålig träning och dålig coachning. Förutsättningarna för att göra något riktigt bra finns där. Men…

OS i Milano/Cortina avslutades med ishockey – finalen mellan USA och Kanada.

Hur kan en match roa mellan två nationer som man inte gillar…?

Tja, genom intresset för sporten kanske. Jag försöker skala av lagen som nationer och titta på spelet. Jag håller inte på något lag, men vill ha underhållning. Den här finalen gav full pott på allt som man kan önska att en final i ishockey ska ha. Tajt, tufft, välspelat, dramatiskt, fullt av målchanser, raffinerade spelare som breder ut sitt kunnande både defensivt och offensivt plus målvaktsspel utöver det vanliga. Den ekvationen fick man ihop med råge.

USA inleder med fart och intensitet. Kanada har inte en chans och 1–0-målet borde bara vara början på en formidabel utklassning. Men Kanada samlar sig, spelar mer kompakt försvarsspel och börjar allt mer ta fart. I andra perioden sköljer laget över amerikanarna, där målvakten – Winnipegs – Connor Hellebuyck med enorm skicklig och en skopa tur, som man förtjänar då man är bra, håller undan chans efter chans.

Visst. Kanadensarna kvitterar. Men båda målvakterna –St Louis Blues Jordan Binnington för Kanada och USA Hellebuyck – är strålande i sitt spel. Plus att båda lagen spelar självuppoffrande i försvaret. Det är en fröjd för ögat och det oavgjorda resultatet står sig ordinarie matchtid ut.

En dramatisk förlängning, alltså. Tre mot tre. Här skulle ju kanadensarna spelskicklighet konkurrera ut amerikanarna. Men de förstnämndas iver ställde till det. Istället för att etablera spel i anfallszon satsade kanadensarna på snabba avslut. Som blockades, fångades upp och gav kontringar. Det var just en sådan som gav USA segern, när Jack Hughes avgjorde med knappt två minuter spelade. Det gav i sin tur USA sitt första OS-guld i ishockey sedan den famösa turnering – miracle on ice – i Lake Placid 1980. Då, då USA slog förhandstippade Sovjet och sedan via sista matchen mot Finland (4-2) säkrade OS-guldet helt sensationellt. Laget bestod nämligen av amatörer, spelare från collegelag.

Idag var det en giganternas kamp mellan drivna NHL-proffs. Det blev en match svår att glömma.