Söndag
Det var ju lyxigt i Roskilde. På sitt sätt. Tältande är i och för sig inte min favoritsysselsättning. Men det som, via omvägar och generositet, Z bjöd på var komfort. Men att från det, då vi brutit upp, packat ihop och tagit oss från förödelsen och slagfältet (som vänligt snabbt iordningställdes) till ”civilisationen” bjöd ju bums på en västerländsk lättja.
Vi hade fått möjlighet att låna, återigen, Z:s kusin M:s hus då han och familjen smitit från den danska sommaren för södra Italien. Vi skulle åter vara kattvakt åt Gulerød, en skygg stackare, som behövde sitt vatten och omväxlande kost. Förra året hade vi (läs Z) tackat nej. Men vi var ju där sommaren 2024 och fick då glädjen och möjligheten att husera och umgås med barnen – och barnbarn – i omgångar i huset i Virum.
Nej, jag ska inte hålla er på halster. Huset, ett radhus från – kanske – 40-talet, är charmigt och med en nyfixade källare var utrymmet lite större än senast. I källaren fanns nu (kanske då med, men det var renovering på gång så vi var aldrig en trappa ner) en säng, ett rejält badrum och tvättstuga. Samt förråd. Där var också svalt och skönt. Det var ju hemmet dilemma. Luften stod, trots korsdrag, still. När temperaturen smet över 25 blev det heta nätter, som red mig i rastlöshet. Ibland så till den milda grad att jag var tvungen att gå ut för att söka svalka. Ja, en gång till och med i regn.
Men det är förstås lyxigt att bo där utan extra kostnad. Detta lindriga onda gick att fördra. Med bara några hundra meter till Danmarks största – och finaste – Røde korsbutik beredde det mig dessutom ett extra nöja. Jag var där varje dag och slösade mina surt förvärvade pensionspengar på ett och annat. Jag ska försöka återkomma till det.
När vi lämnade Roskildefestivalen bakom oss var det för att också skjutsa Z:s systerson A, som bor nära Holte loppemarked. Det blev alltså ett stopp först där – vi köpte två Carlsbergsbackar, en spädbarnsmobil, Z fyndade en Armanisjal (ny) för 75 danska kronor och jag en snygg Sandskjorta för 50 danska – innan vi såg till att låta ynglingen komma hem.
Därefter var det handling av mat och därefter installering i huset. Söndagen var stilla, som söndagar brukar vara i ett villaområde även i danska förorter. Men temperaturen hade börjat skruvas upp, så efter ett tag for vi till Skodsborgs Strandpark för ett dopp i Øresund. Vi har varit där förut och tjusas av litenheten, stillheten och möjligheten till hygge. Morgon som kväll har varit med oss som gäster.
Z besvärades fortfarande av sin hosta och ställde in badet. Det blev jag som fick doppa mig i det förvånansvärt kalla vattnet. Men så skönt.
Så hem till mat och hem till fotboll där norska landslaget skulle står för underhållning i VM.
Måndag
Ja, första natten blev het, men inte så intensiv. Klockan sju väcktes vi av ett förtjusande drillande. Grannen hade en hantverkare som fixade alten. Sömndrucken startar vi dagen, far för ett morgondopp, tar en kaffe och croissant på kaffet vid badet, stillar kontemplativt över vattnet i Sundet. Forsätter hem för morgonmad och låter dagen gå vidare, som kommer ge ett och annat loppisbesök, men också skrivande av de Roskildetexter (läs här, här och här) som jag inte hunnit med under de intensiva festivaldagarna. Dagen smet iväg och kvällen gav mer fotbolls-VM, trots att jag i något slags blekt löfte tänkt stå över spektaklet på grund av politiska orsaker. (Nej, jag är ingen vän av FIFA:s inriktning och Trumps narcissism.)
Men jag är ingen man på barrikaderna. Var sig på gatorna eller i tv-soffan. Jag föll till föga. Som med så mycket annat också skäms över det, men inte mer än att jag blir sittande där kväll efter kväll.
Tisdag
Tisdagen tar vi till Louisiana. Jag hade ju i december skaffat årskort och med det har jag möjlighet att bjuda med en gäst och nu inte vem som helst utan Z. Vi tar en sväng om Blå kors genbrug i Vedbæk, handlar i en livmedelsbutik en blomma till Z:s faster, som vi ska hälsa på efter museet.
Louisiana lockar. Vi är inte ensamma. Precis som mitt besök i februari är det stint. Lucian Freuds (1922–2011) verk imponerar. En sådan kraft i skapandet och hans distinkta självporträtt är skoningslösa, utmejslade, vackra. Han var synnerligen produktiv och mångfacetterad. Men den som plockade mest poänger var ändå Sophie Calle (1953), som i den första hallen bjöd på humor och smart konst där man med glädje dröjde sig kvar. Hon är ett med sina verk, skapar en frisk eftertanke och gör det svåra enkelt och vice versa. Hon bjuder in sin publik och man får sig en resa. Härligt.
Så från konsten till släktskapen. Faster M, mamma till M i vars hus vi bor. Tanken var en lättare lunch. Men det blir med betoning på lättare. Jag är hungrig och överfalls samtidigt av en förlamande trötthet som stig ju längre M och Z samtalar. Det är egentligen intressant, om olika perspektiv på en gemensam historia, om barndom, uppväxt, minnesskärvor som läggs till en vacker, ibland dramatisk mosaik.
Så bryter vi upp. Eftermiddagen har blivit till tidig kväll. Det är dags att laga mat. Vi förser oss. Äter framför teven och fotbolls-VM, som har inlett sitt slutspel.
Onsdag
Jag har en plan. Tanken är att jag ska gå en rejäl och hastig morgonpromenad för att få upp kondisen och rörelsen. Så vi beger oss i arla morgonstund ned mot okänd terräng. Till Brede, en mycket liten bruksort med en sedan länge nedlagd textilfabrik (1956) och den imposanta byggnaden ingår nu i Danmarks Nationalmuseums ägor. Genom Brede går tågsträckan som löper från Jægersborg till Nærum med rälsbussen Grisen. Z känner förstås till sträckan då hennes far under många år tog tåget till sitt arbete i Nærum.
Brede är en idyll, grönskan famnar runt om och vi korsar järnvägen – efter att ett tåg stormat förbi – och tar oss på stigar runt den lilla sjön, eller dammen, som mynnar i var sina ändar av Mølleåen.
Z och jag har lite olika tempon, så jag springer ibland i förväg och vänder åter. Vi söker vägen runt sjön och kommer snart tillbaka till Brede där nu kaféet har öppnat. Vi bestämmer oss för att äta frukost där utomhus. Det blir lite hotellkänsla över – den dyra – frukosten. Men samtidigt infaller en frid över stunden då vi väl sitter på plats och tittar ut över vattnet och det stilla fågellivet.
Z går på toaletten och jag väntar utanför byggnaden. En förskoleklass med sina pedagoger strävar förbi med att lass barn i vagnar.
Så promenerar vi uppför backen mot hemmet, Z ser några praktfulla stockrosor. Så packar vi badgrejorna och far ned till Strandvejen och Skodsborgs strandpark. Efteråt åker vi in till Lyngby där jag hamnar på Røde korsbutiken och hittar en snygg, men kanske lite dyr, Van Gilsrock (450 danska kronor blir drygt 675 svenska). Nå…
Fiskhandlaren bredvid frestar med stekt, panerad rödspätta. Det blir vår middag med kokta kartoffler och remoulad till.
Jag tar bilder på allt som jag har köpt, vilket är en försvarlig mängd (nä, det är inte försvarligt; snarare tvärt om). Så dags för en promenad i minnenas alléer. Z är uppvuxen i området. Vi ska följa i spåren där hon som barn har gått. Vi börjar med att gå ned mot stationen. På Frederiksdalsvej ligger mäklarkontor. Den som ägs av hennes kusin B, som av en händelse är på plats. Vi går in och säger hej innan han måste åka iväg och stänga för dagen. Så vidare ner mot Virum park där Z famlar i minnet efter hågkomster. Hon tar ut riktningen, men ångrar sig. Vi går lite söderut uppför Virumbakken och mot en mindre park där allt faller på plats. Här hittar hon den sten som hon satt på som Den Lille Havfrue, även om dammen har vuxit ihop kraftigt. Vi fortsätter vidare mot Sorgenfri och Hybenvej där hennes mormor bodde länge (hon blev nära 104 år) och snett emot även Z med familj.
I köksfönstret till hennes mormors gamla radhus ser vi någon stå. Det är mormoderns sambos dotter, som genom slumpens skördar kom att ta över huset. Z knackar på och vi blir insläppta. Fler minnesluckor öppnas. Fler perspektiv till historien bjuds. Fascinerande.
Så tar vi oss vidare mot Virum stadion och Hummeltofteskolen, där Z gick som barn. Hon registrerar förändringar, men pekar också ut att här och här… Nedför Grønnevej, viker av mot Virumvej och sedan mot Fuglesangvej för att därefter ansluta till Kongevej, som leder oss hem.
Torsdag
Natten bjuder ingen svalka. Trots korsdrag väljer luften liksom att dröja kvar, fylla på med värme. Sömnen blir rastlös, vaknar och somnar för att vakna igen. Morgondoppen är vederkvickande. Jag har efter ett hattande i beslutsfattandet bestämt att jag ska åka in till København för att se Bo Kaspers Orkesters sångare Bo Sundström sjunga med ett danskt band under Copehagen Jazz Festival. Biljetten är dyr, men… jag chansar att köpa på dörren.
Förmiddagen går, så tar vi S-tåget in till Byen. Kliver av vid Østerport och fortsätter ned mot Kastellet. Vi kommer snart ner mot Inderhavnen, ser turister strömma till och från Den Lille Havfrue, bestämmer oss för något lättare att äta på Admiral stora uteservering. Det blir pommes frites och varsin øl. Vi hygger oss och tiden rinner iväg. Under gång har några sjömän flinkt klättrat upp i riggen på en brigg för att förbereda för seglen att luftas. Det ser både djärvt och vådligt ut. Uppdraget lockar sina intresserad, som passar på att fotografera uppdraget.
Z och jag följs upp mot Kongens Nytorv där vi skiljs. Hon för sitt. Jag för att ta mig till Bremen teater på Nyropsgade nära Vesterport station. Det börjar strömma till med publik och jag kliver in och letar efter en biljettlucka. Det finns inte. Upplysningsvis får jag reda på att biljetter köper man via nätet. Så trasslar till mig igenom det för att slutligen betala min plats i den anrika teatern, byggnaden ritade av Otto Frankild, invigd 1956, som en del av som Marcus hotel, där teaterverksamheten på Mercur Theatret startade först 1965. Senare (1971) kom Simon Spies att omförvandla verksamheten till biograf och nattklubb. Sedan 2009 har den haft sitt nuvarande namn med inriktning på teater såväl som konserter.
Det är en märklig byggnad och långt ifrån handikappvänlig. Branta trappor från gatuplan nedför till foajén, barerna och toaletterna. När man väl ska in i salongen är det dags att gå uppför trappor igen för att ta plats.
Jag tar en øl innan. Den unga damen bakom disken försöker pumpa upp drycken men den skummar. Hon försöker om och om igen utan lyckat resultat. Det slutar med att jag får en flaska och en skål jordnötter.
Så blir det konsert och den har jag skrivit om här. Senare i vinter ska Bo Kaspers Orkester gästa etablissemanget för nio showkvällar.
Jag strömmar ut ur lokalen med andra andra. Sommarkvällen är fortfarande ljus. Tar tåget vid Vesterbro, som kommer nästan bums, och kliver av vid Virum och promenerar hem till Z. Det blir fotboll som avslutning på kvällen.
Fredag
Vi väntar besök, Z:s båda barn kommer. Men inte samtidigt. T, sonen, kommer med tåg på förmiddagen. S med buss på eftermiddagen efter att hon har jobbat halvdag. Vi har missat att ta med sängkläder och handdukar till dem. Men löser det med inköp hos närliggande Røde korsbutiken, där vi bland annat fyndar ett Georg Jensenpålakan för 125 danska kronor under torsdagen. Vi fixar för barnen, bäddar rent och lägger fram handdukar. Bara det bästa är gott nog.
Jag ordnar frukost till Z och badturen är redan avklarad. Jag fördriver min tid då Z åker till Hovedbanegården för att möta sonen. Och senare dottern. Det knackar på dörren och utanför står snickaren, som jobbar hos grannen. Han undrar om det är ok att hans släp står där det står, det vill säga en bit in på ”vår” tomt under helgen. Det är så knöligt för honom att ta med släpet till Bornholm. Jag ger honom tummen upp för det. Så kommer Z och T hem med pizza inhandlad i den nya italienska restaurangen bredvid Z:s kusin B:s mäklarfirma. Generöst blir jag bjuden på några bitar för en sen lunch innan jag senare åker in till Byen för att möta min gudson, som kommer från Malmö, där han bor. Han har tipsat mig om en spelning med Eddie Chacon, som ingår i Copenhagen Jazz Festival. Vi ses på Hovedbandegården, tar oss till Skjolds Plads med metron för att senare ta oss till Balders Plads där spelningen är.
Vädret är superbt. Kanske lite väl varmt. Men ändå behagligt. Vi kliver ut från undergrunden, får hjälp av en kvinna med riktningen, går Tagensvej ner, in på ett genbrug som gud glömde, ut igen och ned till spelplatsen. Där är mängder med folk vid en spelning med någon bossanovasnubbe som bjuder på soft musik. Vi tar en øl, positionerar oss och folkhavet luckras upp precis, så vi får en plats nära scen så att jag kan sitta. Det är en bit kvar till konserten, där Eddie Chacon värms upp av Newcastlebandet Knats. Det blir ett fint möte med gudsonen och en fantastisk konsertkväll med två helt väsensskilda musikaliska uttryck. (Läs här.)
Balders Plads är fullt av avslappnat folk i alla åldrar. Barn springer omkring och leker, föräldrarna sitter och samtalar med vänner, äldre människor möter yngre. Det är danskt hygge i sin prydno.
Så skiljs vi åt, gudsonen och jag. Men följs ändå. För metrons cirkellinje möjliggör det. Jag kliver av vid Østerport. Han vidare för tåget mot Malmö.
Jag inser där och då att den nyckel jag har fått för att komma in är tappad. Någonstans har den glidit ur fickan. Jag ringer Z, som av en slump är precis i krokarna. Knappt hinner jag komma upp ur stationen förrän jag ser henne komma med bilen lastad med hennes två barn.
Tur i oturen. Men nu måste nyckel fixas inom kort. Vi åker hem. Barnen, eller de unga vuxna, som de ju snarare är, tar plats i sina rum, vi äter, samtalar, kollar fotbolls-VM och släcker för dagen.
Lördag
Jag vaknar, som alltid tidigt. Natten har, som vanligt, varit het. Sömndrucken öppnar jag altandörren och Gulerød smiter in. Den folkskygga katten är synnerligen fjäskig då det vankas mat. Jag fixar åt kattens skålar och får en nöjd spinnande katt runt mina ben. Men sedan är det slut med fjäsket.
Jag tar på mig träningskläderna och går ut och går. Ned mot Brede, men väljer nu motsatt väg och går motsols. Jag möter yngre danska kvinnor som rastar sina hundar. De hälsar trevligt, är inbjudande vackra och jag känner att jag får en bra start på dagen. Jag springer lite. Utmanar mig själv och min kropp. Tar några branta backar med höga knäuppdragningar, trotsar en trappa med raska kliv för att sedan förirra mig in i ett villaområde, så jag tar samma väg tillbaka, nedför trappan. Så hem och iväg med Z till Skodsborgs Strandbad. Så ljuvligt.
Efter det lånar jag bilen och tar en sväng till Birkerød där jag på Røde kors hittar en Paul mitt-piké för knappt 90 danska. Fortsätter till Bagsværd och Røde kors där, som bjuder en Etonskjorta för 75 danska kronor.
Så hem efter rundturen där familjen väntar. Vi tar tåget in mot Byen, men jag kliver av vid Nørreport och smiter nedför Nørregade och senare in på Herrernes Magasin. En butik som är som ett museum med herrkläder för den med stor plånbok och extravagant smak. Det är en fröjd att gå där, smeka kostymtyger, kolla prislappar med rullande ögon och höjda ögonbryn, drömma, men samtidigt känna en känsla av att inte höra till, att inte vara tillräckligt fin för butiken. Tänk, nära 70 år och ha ett mindervärdeskomplex som en gymnasiegrabb.
Jag fortsätter ned förbi Vor Frue Kirke mot Gameltorv innan jag tar mot Strøget och mot Rådhuspladsen där jag ska invänta det yngre sällskapet. De är färdiga med sina ärende, kommer spatserandes med tusen och åter tusen andra turister. Vi tar sikte mot Strøget igen. Nu för att en shawarma på Shawarma Grill House. Stället dit alla köpenhamnare går, men knappast några turister. Här kan man hitta rockmusiker och skådespelare blandat med vanligt folk.Det är begripligt. För den turkiska snabbmaten är i särklass.
Så ut igen och det dröjer inte länge förrän familjen har hamnat ur mitt synhåll. Jag fortsätter på egen hand. Nere vid Amagertorv går jag in på Illum Bolighus. Dels för att kika på möbler, lampor med mera. Dels för att ta rulltrapporna högst upp och låna toaletterna. Ungefär där och då får jag kontakt med familjen igen och efter en stund förenas vid nedanför Storkespringvandet, fontänen, som är en given samlingspunkt. Vi går ner mot Gammal Strand för att ta en kanaltur med en av turistbåtarna. Vi får en avgång bums och skyndar oss ombord. T, Z och jag gjorde resan för två år sedan med en mycket underhållande guide. (Skrev om det här – men scrolla ner en bit.)
Nu är det en unga kvinna som håller i snacket. Tyska, men dansktalande, tror Z. Jag lyssnar med ett halvt öra och låter vinden fläkta och havets uppskattande vatten svalka. Det blåser, men är varmt. Kajkanterna är nedlusade med solbadande människor, som emellanåt hoppar ned i Inderhavnens svalkande vatten. Det är folk överallt.
Vi passerar Reffen, Refshaløen, dit vi ska senare. Operan, Den Lille Havefrue, Amalienborg, in i i kanalen som delar Christianshavn och så tillbaka igen efter en god tur. Värmen är, trots den ihållande vinden, intensiv. Vi tar oss upp till Magasin, det stora varuhuset vid Kungens Nytorv. S ska handla lite. Vi andra passar på att gå på toa i nedre plan där också caféer, vinbutiker och matvaruaffärer finns. Jag tar en tur och spanar in rean, som är en kostsam historia för svenskar, men nog för alla andra också. Överflödet av kläder är totalt och jag pendlar mellan fascination och äckel. Jag gillar ju mode, men gillar inte klädindustrin med sin massiva produktion av plagg och på sätter som det oftast görs.
Vi väntar in S. Spanar in folk. Förundras över val av klädsel. Åtminstone inne i ett varuhus.
Vi tar oss så småningom hem. Vi köper mat och mys till kvällen. Jag åker ensam ner för att bada. Njuter av svalkan i havet, som sköljer bort värmen. Tittar på fotboll. Norge i mötet med England där engelsmännen triumferade efter vinst i förlängning.
Söndag
Jag vaknar tidigt. Släpper in katten. Får gos. Ger mat. Holte loppemarked väntar. Vi åker dit. Tar ett varv enligt sedvänja. Nedför en gång på vänster sida. Uppför på den motsatta. Så upp till nästa. Vi scannar av. Frågar. Prutar. Tackar nej. Den här gången blev det inget för mig. Jo… en grön keps i manchester, förmodligen hemmastadd, för 20 danska kronor.
Vi fortsätter hem och T och jag dröjer kvar då S och Z åker iväg för ett ärende innan de ska åka till Reffen. Så går också vi, mot Virum station, får ett tåg bums som tar oss till Nordhavn och i rask takt går vi genom det fascinerande nybyggda kvarteren nere vid vattnet mot Orientkaj där en färja ska ta oss till Reffen. Som i Göteborg ingår färjeturerna i kollektivtrafiken. Vi skyndar på, ser en båt ligga inne. Rusar ombord och andfådda konstaterar vi att en sådan brådska var onödig. Vi hann med fem minuters marginal. Färjan stävar på mot Reffen, som första stopp där Z och S väntar vid Mikkeller, där de tagit någon dryck.
Vi bryter upp för att ta oss in på foodtruckområdet, där mat från nära nog hela världen serveras. Z och jag väljer indiskt. Men det är inte bara dyrt, det är också väldigt mycket ris och oerhört lite övrigt i den där grytan som vi har valt. Vi köper en lemonad till, för jag har någon förhoppning – som i och för sig kommer på skam – om ett bad. I Köpenhamn kan man bada över allt i hamnen.
Tiden tickar iväg och vi sätter oss i bilen för den snirkliga färden från Reffen mot Amager och in mot centrala Köpenhamn, förbi Glyptoteket, Tivoli, Rådhuspladsen och norrut för att ta oss hem. Z kör med säker hand. Kan varje kurva och avfartsväg mot Virum.
Måndag
S ska åka hem med en tidig buss, jobb väntar, så Z skjutsar henne. När hon kommer hem blir det något missförstånd och gräl, som slutar med att vi ändå åker ned för bad. Jag får svalka av mig, både fysiskt och känslomässigt. Z pratar med badande som vi möter. Nakna som påklädda i baddräkt. En kvinna, lite äldre än jag, har en skarp bikinilinje där inga bikinitrosor sitter. Hon är snyggt bränd och får frågan av Z om hon badar varje dag. Jo, men inte då det är för kallt. Hon har en nyinopererad pacemaker som hon vill vårda. Z och jag sluter fred över en kaffe och croissant. Dagen fortsätter.
För mig väntar ett nytt möte med gudsonen, som kommer till Köpenhamn med sin familj, käraste E och dotter S, samt hans mamma A. Min allra käraste vän. Men regnet inte bara hotar, efter att ha hållit andan under morgonen, utan vräker ner. Jag tar på mig mina regnstövlar, min regntrensch från Tenson och en skyddande hatt och promenrar mot tåget. Förbi rejäla vattenpussar, med bestämda steg. Kliver av vid Nørreport och går till Torvehallerne, saluhallarna, som bjuder på allsköns mat. Mitt väntande sällskap har ätit, men inte jag, som fortfarande har frukosten som mättnad. Vi ses efter lite kommunikation. De har en idé som Bakken, nöjesfältet norr om stan, men jag har slagit det ur hågen för samtliga på grund av vädret. Vi siktar mot Botanisk have och med mig som guide går vi med raska steg, korsar Gothersgade och tar sikte mot Københavns Universitetsbibliotek. Men där finns ingen ingång. Fjärlishuset hägrar, men ombyggnationer går det omöjligt att komma in från Øster Farimagsgade, som vi nu kommit till. Vi ser inga inbjudande skyltar som visar vägen och vi är inte ensamma turister om att ha gått vill. Så vi tar helt sonika promenaden runt kvarteret och hittar ingången vid hörnet Gothersgade/Øster Voldgade. Tålamodsprövande för lilla S, ett halvår äldre än mitt snart sexårige barnbarn. Men när orken tryter som mest hittar hon stora sniglar, som hon samlar lyckligt på ett blad.
Vi samlar oss för en promenad in i parken. Regnet håller upp och de kvävande regnkläderna kan knäppas upp och luft kan släppas in. Det är kvavt och svalt på samma märkliga gång. Parken fascinerar. Framme vid det väldiga palmhuset som hyser fjärilarna väljer A och jag att stanna utanför. E, S och gudsonen går in och dröjer kvar för en knappt timme medan A och jag får komma ikapp livet och vila vår åldrande kroppar. Senast vi sågs hade jag precis opererat knät och hon stod inför en höftoperation. Malmö, där vi sågs vid skiftet oktober/november 2025, var kommunikationsmässigt med bussar inte vår närmaste vän. Men om det skrev jag här.
Det är en fröjd att samtala med henne. Vi är i samklang. Har varit så sedan vänskapen startade i mitten av 80-talet. Hon bor i Umeå; jag i Göteborg. Vi ses inte så ofta. Hörs sällan av. Men då vi väl möts är det som om ingenting har hänt och ändå allt, som ska avhandlas.
Vi fikar, samtalar. Sedan bryter vi upp. Jag ska förenas med familjen och de chansar ändå på Bakken.
Jag smiter Köpenhamnsvant ner mot S-tågen, men hamnar istället på perrongen för fjärrtågen. Det blir en promenad undergrund för att komma rätt. Sedan är jag snart hemma. Men innan dess tar jag en kik in hos Kræftens Bekæmpelse Genbrug i Virum och Røde kors, där en vänsterhängd elgitarr lockar. En Dillon, Telecaster Thinline. Jag tar en bild och skriver till min gymnasiekamrat H, som är en gitarrkännare av rang, om den är värd sitt pris. 3500 danska kronor är ju mycket, framför allt för en som inte kan spela gitarr, men alltid drömt om det.
Jo, den är värd sitt pris. Men det finns billigare alternativ. Fåfängt letar jag efter fler Georg Jensenlakan, men går bet. Men i ett skåp bredvid gitarren hittar jag ett helt ny set för 900 danska kronor. Två stycken plus örngott, i och för sig. Nja…
Jag stillar mig, går hem och tar kväll med den kvarvarande familjen.
Tisdag
Vi ska göra museum. Men jag vill först åka och bada. Gör det denna stilla morgon med stigande temperatur och en klarblå himmel. Vattnet är ljuvligt. Jag dröjer mig kvar. Ser badande, motionärer som ror båtar. Det ser så avkopplande, så självklart ut. I fjärran Öresundsbron, som förbinder våra länder – Sverige med Danmark – men där vattnet emellan rymmer så skilda kulturer och sätt att leva, trots att så mycket liknar varandra.
Väl hemma har T och Z åkt in till Byen. Jag släntrar efter. Tar tåget från Virum och går strategiskt av vid Hovedbanegårdens södra ände, uppför trapporna mot Tietgensgade och uppför den förbi Tivoli och mot Nationalmuseet där T och Z redan väntar. Vikingarna också. Eller, åtminstone deras svindlande historia som ju förenar Norden. Vi tar våningsplan för våningsplan. Årtusende för årtusende och senare århundrade för århundrade. Byggnaden är anrik, lite mödosam att ta till sig. Men vi dröjer kvar, andas in kunskap och atmosfär. Danmark har många fyndigheter från vikingatiden. Det har blivit en diger samling.
Efter några timmar ger vi upp. Efter en audiofiktiv och klent illusorisk resa in i asagudarnas tid går vi ned till souvernirshopen. Lite blir handlat; inte av mig. Ut i solen och värmen. Över Christiansborgs slotts väldiga gård och vidare mot Gammelstrand och vid Holmens bro hyr vi cyklar. Elcyklar som är ostyriga och med handtag som gör att händerna stumpar snabbt. Rask tar vi oss via Holbergsgade förbi Nyhavn och Amalienborg. Vi har siktet mot St Peders værdshus i Hellerup, på en tvärgata till Strandvejen. Ett hak som Z:s mamma frekventerade flitigt och som har fantastiska smørrebrød och god øl. Vi kämpar oss på Amaliegade, uppför Esplanaden, Grønningen, till Østerport, nedför Folke Bernadottes Allé, som övergår i Kalkbrænderihavnsgade, mot Nordhavn och det är som min cykel bär snabbt fram trots domnande händer. Vid Svanemøllen fortsätter jag på Strandpromenaden, försöker vända mig om för att se de andra. Men en bit upp stannar jag och konstaterar att de inte är med. Jag dröjer. Är hungrig. Irriterad. Så kommer de. Jag får beröm av Z för val av väg. vi fortsätter upp på Strandvejen, förbi gamla Tuborgområdet och når slutligen, efter att nogsamt ha parkerat våra fordon, vårt mål för att konstatera att det renoveras. Hmm.
Vi vacklar i tanken, men googlar oss till en kebab som blir till Pizza di Napo. Ett hyfsat nyöppnat ställe som är lika hyfsat välfrekventerat. Men inte av folk som sitter där för att äta utan för att ha med sig… hem, på stranden, i parken. Några unga flickor låter sig väl smaka på utsidan i den lilla serveringen på trottoaren med den brusande trafiken från Strandvejen meter ifrån.
Vi väljer att sitta inne. Beställer varsin pizza. T reagerar. Menyn ser ju lika dan ut som den i Virum, som just nu har semesterstängt. Vi fnissar åt det. Men konstaterar medan vi äter att det måste vara ett samarbete. Z frågar och, ja, mycket riktigt. Mannen bakom disken ler lyckligt.
Mätta och belåtna går vi upp till Hellerup station, tar tåget och kommer hem. Z ger sig av till Lyngby för att fixa en ny källarnyckeln, efter att vi har tidigare en morgon åkt och badat, kört upp till Nivå där faster M bor och dels hämtat hennes nyckel och dels skjutsat henne till bordtennisen i Virum. En resa som för hennes del skulle ta en timme, men med oss går i ett huj.
T och jag softar, jag ligger och läser. Z kommer tillbaka och vi åker till Skodsborg för att bada. Skönt.
Vi har handlat gott inför matchen på kvällen. Semifinal mellan Spanien och Frankrike.
Onsdag
Redan för någon dag sedan hade vi bestämt. Vi åker hem. Avbryter Danmarksäventyret några dagar tidigare. Men innan den stora packningen inleds – och städningen – tar vi tag i vår morgonritual. Ett skönt, uppfriskande bad. En stunds kontemplation med en kaffe och ett wienerbröd, en romsnejl. Jo, danskarna har lika många namn för wienerbröd som inuiterna har för snö. Nästan.
Så hem för att packa samman allt vi införskaffat och packning från tältande i Roskilde. Vi jobbar effektivt, men allt ska få plats. Z tar packkommandot. Det här ingen idé att protestera, trots att jag har en diger erfarenhet efter mitt turnerande rock’n’rollliv. Fullastade ger vi oss av och kör Helsingør, där vi i sedvanlig ordning hamstrar danskt; øl, vin, smørrebrød, rågbrød, livsmedel. Jag tar en kik in hos Kirppu, loppiskedjan, och hittar en finfin Fjällräven ryggsäck i den mindre modellen. 100 danska kronor får betraktas som ett fynd.
Självklart går jag också in på Kræftens Bekæmpelse genbrug, men sansar mig. I bilen sitter Z och T och tålmodigt väntar den shopaholicskadade innan vi slutligen tar mot färjan, missar en tur, men kommer slutligen iväg för slutstation Hemmet.
Nå. Nöjde vi då oss med denna gedigna Danmarkstur…? Nej. Ett sent studentfirande någon helg senare, efter vårt traditionella juli i julifirande, gav en intensiv weekend. Ner tidigt på lördag, en sväng in i Prøvestenen, Helsingør. Jo, en sväng in, men inget handlat. Mer än inne hos Kvickly, där vi handlat frukost för vi ska bo över hos Z:s storasyster T.
Vi tar en sväng in till Lyngby, efter att ha lämnat av T:s son A, som kommit upp till Gbg för några dagars besök. Vi passerar Røde kors i Virum och det hugger till i hjärtat. Jag är en sjuk människa. Men i Lyngby får jag i alla fall tid att gå in i deras Røde kors, men stillar mitt habegär. Det kanske finns hopp.
Så hem till T i Bagsværd, dit A har åkt, för han ska åka med oss till studentfesten. Jag bäddar och gör i ordning i rummet vi får låna. S likaså. Så iväg till kalaset i Ølstykke, en halvtimme från där vi befinner oss. Vi bygger oss, äter fantastisk god mat från den buffé som är uppdukad. Pratar och umgås med släktingar, uppvaktar den unga studenten och timmarna går. På vägen hem ser vi till att faster M får skjuts. Hon vägrar först. Klarar sig själv. Men inser att vi ändå ska åt samma håll. Jag kör. Hittar vägen hem till hennes fina hus i Nivå och kommer så småningom hem till Bagsværd strax innan midnatt. Jag slocknar snabbt. Z kommer sent. Hon har tusen och en ärenden att prata med sin syster om.
Morgonen väntar. Vi far till Holte. S stannar hemma. Det är mycket folk, men övre parkeringen har inte sålt sina platser. Det blir med andra ord lite mer lättöverskådligt. A kommer. Han bor bara någon kilometer därifrån. Vi gör vårt svep. Han går med Z. Jag scrollar av ständigt lite före och snabbare av den enkla anledningen att det finns så oändligt mycket dam- och barnkläder, men desto färre varor för herrar. Men vi stannar vid ett lite stånd där en kvinna sitter och virkar. Framför henne står ett par blå mockaskor, eleganta loafers. Det visar sig vara ett par Christian Louboutin. Fransk high fashion. I nyskick. Hon vill ha 1500 danska kronor. Rimligt. Jag provar dem och de smiter åt fint. Visst, det priset för ett par som i butik kostar upp mot 9000–10000 svenska kronor är ju ok. Men ändå inte. Jag tackar, tar av dem och går vidare och lovar, eventuellt, att återvända.
Jag glider vidare i gångarna. Stannar vi en man i 40-årsålderns över skala. Välklädd. Han presenterar sina kläder snyggt. Jag kollar in en Mads Nørgaard-tischa, trefärgad, en NN07-skjorta, senapsgul, smal manchester… Han säger snabbt: 30 kronor per plagg. 50 för båda. Oj. generöst. Med en jeansjacka, Mads Nørgaard design, blir det totalt 200 danska kronor. Jag känner mig rik. Även om mannen som sålde tyckte att jeansjackansatt lite väl tajt på mig.
Vidare till Charlottenlund, vars Gentofte loppemarked är oerhört populär. A följer med. Vi åker, på Z:s inrådan, in mot öppningen nere vid Charlottenlunds station. Men det är fullt i överkant. Det tar en bra stund att komma ut ur trängseln och vi får köra en bit för att komma till där vi kan parkera. Så en promenad genom parken/skogen till där vi försökte parkera. Så in för en scanning av vad som finns på den grusplan som loppisen finns på. Inledningsvis hittar jag ingenting. Z och A går för sig. Men så står där en man i min storlek. Jag kollar på hans kläder. Hittar en kostym i crêpe, beige, stretch, där kavajen sitter som skräddad. Men 1000 danska kronor är för mycket. Tyvärr. Ett bar beige Mos Moshbyxor däremot. 250 kronor blir 200 efter prut. Tack och hej! Nästa grej! På tillbakavägen ser jag en snygg hatt. Hoppsan! En Borsalino Alessandro. 200 kronor. Prutat och klar. Sitter som en smäck. Jag känner mig nöjd. Så far vi tillbaka för att hämta S och åka till Reffen. På B & W Hallerne finns antikviteter och S är nyfiken på stolar till det som ska bli hennes nya kök.
Regnet ligger hotande på himlen, men håller sig i schack. Vi tar några varv inne i det stora lagret med många olika säljare för sina respektive ställen. Z hittar en klassisk dansk soldat, sådan som vaktar Amalienborg, i papp med kur och allt. Prutar till sig ett bra pris. S hittar sina stolar och prutar till sig ett bra pris. Jag hittar en kontorsstol i rött läder, som Z prutar till ett bra pris. Ett par Birkenstock i glittrigt blå, nya för nedprutade 200 danska kronor. Vi fyller bilen till bristningsgränsen. Men får, på millimetern, plats. Vi äter på Reffen. Lämnar under gång A, som ska hem till sitt. Kör mot Hellerup och Strandvejen för en glass på Lydolphs isbar och ett bad. Vi har olika åsikter om i vilken ordning vi ska göra det. jag vill bada först och äta glass sen. Z vill äta glass och gå ner och titta på vattnet. Demonstrativt går jag iväg med badkläderna efter att vi har parkerat. Går den korta streckan från Strandvejen ner till Hellerup strand. Stannar och kikar på en pappa som drillar sitt åtta-/nioåriga barn i tennis. Grabben är duktig. Badar därefter i ensamt majestät under en gråblå himmel. Njuter av badet, kollar lite medbadande, en segelbåt som skjuter fart i vinden, torkar mig, klär på mig och går upp till de väntande i bilen (jag trodde att de skulle gå och äta glass och komma ner till stranden). Så… det blir en is till mig med. En ny promenad ned till stranden, ett hej till Z:s far vars aska vi olovandes spred i vattnet från bryggan med ett svanpar sakta glidande förbi i april 2017. När Z backar ut kör hon, trots intensivt varnande från bilens sensorer, in i en bil parkerad. Träffen blir tack och lov lätt. Hon skriver en lapp på rutan och förklarar vad som har hänt, lämnar sitt telefonnummer och en ursäkt (några dagar senare ringer bilens ägare och de språkas vid; ingen skada skedd). Så åker vi tillbaka mot Bagsværd. Packar ned allt och säger farväl till Bagsværd för den här gången. Tar en sväng in förbi Kvickly på Prøvestenen. Provianterar lite grand. Nobbar Kirppu och tar mot färjan. Plånboken är tom. Garderoben dignande. Dags för rens.
Foto: KAI MARTIN och ZEBA PEDERSEN LÖWEN-ÅBERG
kaimartinblog 