kaimartinblog

Med showen ”Il Magnifico” firar Bo Kaspers Orkester 35 år. När bandet kommer till Rondo i Göteborg är det efter utsålda hus på Göta Lejon i Stockholm och med en kommande Sverigeturné i höst

För kaimartinblog berättar trummisen Fredrik Dahl om bandets tillblivelse, framgångar, tvivel och ständiga vilja att utmana sig själva. Och hur det kom sig att den norska publiken stagedivar till balladen ”Hon är så söt”.

Dessutom berättar han om de två gånger som Bo Kaspers Orkester haft tur i karriären.

Fredrik Dahl är yngst i Bo Kaspers Orkester. Född 1967 var han 24 år när gruppen bildades. En bit ifrån Bo Sundström (1961), Michael Malmgren (1962) och Mats Schubert (1964), men tillräckligt för att förenas till kärleken till musik. Den gemensamma nämnaren i svensk musik från Hasseåtage-eran, Monica Zetterlund, Svante Thuresson och Jan Johansson tillsammans med jazz och pop.

– Ja, och soulen på 60-talet med James Brown. Vi möttes ju som unga vuxna och kom från olika håll. Men vi var alla halvskolade och väldigt musikintresserade.

Han berättar om hur allt började med att han behövde ett sommarjobb, som trummis och blev en del i ett coverband på den turkiska semesterorten Antalya. Bland medlemmarna fanns Mats Asplén (senare Schubert), klaviatur, och gitarristen Lars Halapi. Några turer senare hade de sistnämnda dragit ihop ett band med sångaren Bo Sundström och basisten Michael Malmgren. Ambitionen var att göra egen musik i en mix av väl valda covers.

– Då hade de en annan trummis, men jag fick förfrågan då han vägrade spela med vispar. Det kunde ju jag. Vi repade under en kyrka på Östermalm. Jag som harvat i replokaler i hela mitt liv hade aldrig varit med om en sådan musikalisk gemenskap. Första gången var fantastiskt, minns han förtjust.

Upp ur källaren

Snart tog bandet klivet upp ur källaren och började spela på som husband på en asiatisk restaurang på Kungsholmen. Ryktet gick om den annorlunda orkestern och publiktillströmningen ökade. Snart visade skivbolagen intresse för Bo Kaspers Orkester – mitt i grungevågen och starten av britpopen – valde ett eget koncept med ett retrosound, svensk jazzpop med inslag av soul och samplingar av jazzklassiker.

– Micke, Mats och jag var ju ute och turnerade med Just D. Där lärde vi oss hiphopaktigt att göra musik. Vi tyckte det var coolt att blanda det och jazz. När vi sedan skulle göra första skivan gjorde vi allt själva, även om Micke står som producent. Vi blev tilldelade en studio som hade varit perfekt om vi spelat komprimerad 80-talsmusik. Men vi som vana vid att få ett tryck då vi spelade live undrade ”vad fan är det som händer, varför låter det inte som vi vill?”. Det var platt och trist. När vi blandade in samplingarna fick musiken en välbehövlig energi.

Två norrlänningar – Bo Sundström från Piteå och Mats Schubert, Luleå, förenades med Fredrik Dahl, Stockholm, och Michael Malmgren, Södertälje. Norra Norrlandsperspektiv mot hippa storstadskillar. Ett frö till ett koncept där Bo Kaspers Orkester skulle komma att sätta trenden… eller?

– Nja, jag vet inte om jag var så hipp. Det var snarare så att vi förenades i att vi hade pluggat musik på Framnäs folkhögskola i Piteå. Micke hade dessutom en tjej från Västerbotten under den perioden. Dessutom hade vi samma musikaliska referenser och hade gemensamma vänner. Samtidigt spelades det väldigt mycket soul… ja, också James Brown på klubbarna i stan. Musik vi gillade. Jag vet att det skrevs om att vi var hippa, men det vi gjorde gjorde vi med hjärtat.

Tur två gånger

Det blev singeln ”Det går en man omkring i mina skor”, som var först ut 1992. Följt av albumet ”Söndag i sängen” 1993. Snabbt blev Bo Kaspers Orkester ett band vars succé spreds över Sverige med en allt större publik.

– Jag brukar säga att vi haft tur två gånger. Dels med första albumet som låg helt rätt i tiden. Dels då vi gjorde ”I centrum”, Kuba-plattan. Vi var tidiga på den bollen. Jag minns att Mats hade fått höra Bueno Vista Social Club-plattan innan den kom ut och hade blivit förtjust. Även om hela ”I centrum” inte är Kubainspirerat är ändå ett par spår det och det kom samtidigt som den stora Kubavågen över världen.

Jag försöker med att vid tredje albumet ”Amerika” (1996) uppstod bandets första riktigt stora kris. Det som blev gitarristen Lars Halapis sista album med den orkester han var med att grunda. Men Fredrik Dahl nappar inte på det betet.

– När han berättade att han skulle sluta var det förstås en kris, men kortvarig. Vi ville fortsätta. Med ”Amerika” hade Lasse varit starkt drivande i hur det skulle låta. Han hade inte sagt något om att han skulle sluta, men det var som albumet var hans testamente. Då skivan var född hoppade han av, därefter har gitarrister kommit och gått. Men även om han var en kreativ kraft öppnade hans avhopp för något nytt och nya möjligheter. Framför allt för mig, som kunde armbåga mig fram lite mer, säger Fredrik Dahl.

– Men första krisen… den var redan vid första turnén. Vi hade något som kallades kicka boll-möten. Med på turnén var Per ”Texas” Johansson, på saxofon, och David Nyström, som skötte samplingarna. Vi i bandet bråkade i timtal. Efter ett tag tittade ”Texas” och David in och frågade om vi var klara, men vi svarade alltid att de kunde fortsätta kicka boll. Vi har fortsatt med diskussionerna. Vissa saker kommer vi aldrig att lösa, det handlar om att gilla läget. Det går inte att lösa allt och det får man acceptera och gå vidare.

Som Bo Kaspers Orkester gjort i 35 år, en relation som varat längre än de flesta i bandets relationer, som sett barn födas, växa upp och i sin tur bli unga vuxna med skilda föräldrar.

Knakat i fogarna

Jag undrar vad som är receptet för att hålla ihop och om det kanske inte är läge för bandet att arbeta som relationsrådgivare.

– Det har knakat i fogarna några gånger. Som då Bo gjorde första soloalbumet 2004. Men i grund och botten har vi så många gemensamma grunder att stå på. Dessutom har vi jäkligt kul då vi spelar. Sedan ska jag inte sticka under stol med att anledningen att vi har hållit ihop är att det har gått bra. Det är inte oviktigt för att vi har fortsatt, säger han.

– Men vi har ju också ambitionen att hålla musiken vid liv och tar nya steg hela tiden. ”Il Magnifico” är vår mest påkostad show någonsin där vi tänjer rejält på gränserna. Vi vill fortfarande utmana varandra. Vad det gäller parterapi har vi ärligt talat skojat om det. Det kan ju inte vara helt fel efter 35 år som band

Ni har ju under hela er existens varit skickliga på att väva samman olika genrer till ert eget sound. Hur går låtprocessen till?

– Förut var det mycket mer jammande där rena låtar mest kom från Bosse eller Mats. Men det har varit olika där vi lärt oss genom åren att vi via en enkel demo kan göra tre versioner – från till exempel soul till reggae – innan den låten får sin rätta karaktär. Det har hänt att vi har fått feeling vid jam med weilande på engelska och trott att vi gjort en världshit. Men där allt fallit på att vi inte kunnat få till texten. Det har med tiden också visat sig vara det svåraste. Musiken kommer mycket lättare än texterna.

Skyndar långsamt

14 studio album på 35 år, där det bara kommit fem mellan ”Du borde tycka om mig” (2012) och senaste ”Landet vi ärvde” (2023). Varför har ni så långsam skivproduktion?

– Vi har alltid skyndat långsamt. Men vi spelar också mycket live. Så det tar ett år att göra ett album, sedan turnera vi med det innan vi börjar med att göra nästa.

Det tog ju inte lång tid från att ni nådde framgångar i Sverige till att ni också fick en stor publik i både Norge, Danmark och Finland. Hur gick det till?

– Det är över lite olika tid. I Norge var det redan efter andra albumet ”På hotell” 1994 där ”Hon är så söt” (en pianoballad inspirerad av Jan Johanssons ”Jazz på svenska”-stil, min anm.) blev en megahit. När vi kom till den blev det hysteri på spelningarna med folk som stagedivade. När Bosse sjunger ”Det kommer aldrig fungera” på slutet av låten ropade publiken alltid ”Jo, det kommer det”. Så i Norge har vi haft ungefär samma framgång som i Sverige. Vi har spelat från Svalbard till Kristiansand sedan 1994. Det är som en kärlekshistoria.

– I Danmark är det främst samlingsalbumen som har gett framgången. Visst, vi säljer alltid ut i där, men Bosse kan gå utan att vara igenkänd på Köpenhamns gator. I Finland är det ju främst i den finlandssvenska delen som det har gått bra. Men visst har vi spelat i östra Finland där det bara talas finska och ryska. Det går bra där också. Det har ju varit en lyx att vi har haft en publik i nästan hela Norden att spela för.

Vill fortsätta länge till

”Il Magnifico” har alltså varit – och är – en succé på Göta Lejon i Stockholm (finalen är den 9 maj). I Göteborg är de sex föreställningarna på Rondo mellan 13 och 17 maj utsålda. Redan nu är biljettförsäljningen igång för höstens turné, som når Scandinavium den 4 december, igång. Men Bo Kaspers Orkester är ingen mätt katt, som knappt lapar i sig framgången som gräddig mjölk. Tvärt om. Bandet vill mer.

– Jag hoppas att vi kommer fortsätta länge till. Men jag undrar fortfarande vad jag ska göra då jag blir stor. Då närmar vi oss i bandet ändå pensionen allihop. Det är ju i bandet som jag har haft min karriär. Ändå är jag ständigt livrädd att det ska ta slut. Vi har respekt för att vi åldras.

Fotnot: Bo Kaspers Orkester har precis kommit med sin nya singel ”Tonårsland”.

Bo Kaspers Orkester, ”Il Magnifico”, Rondo, Göteborg 13–17 maj 2026. Bandet ger sig i höst ut på turné med showen (som hade premiär på Göta Lejon, Stockholm 19 mars 2026) med start i Skövde arena 18 september. 4 december spelar man i Scandinavium.

Bandet: Bo Sundström, sång, akustisk gitarr, Mats Schubert, klaviatur och dragspel, Fredrik Dahl, trummor, slagverk och sång, och Michael Malmgren, kontrabas och elbas, tillsammans med John-Erik ”Jonne” Bentlöv, trumpet, Björn Jansson, saxofoner och klarinetter, Robert Östlund, gitarr och dragspel, och Niklas Gabrielsson Lind, slagverk och sång.

Manus, regi och koreografi samt koncept: Yasmine Garbi.

Scenograf: Viktor Brattström.

Ljusdesign: Johan Friberg.

Ljuddesign: Fredrik Martinsson.

Skådespelare: Ivan Mathias Pettersson.