Knäckande och svindlande med Banff Mountain Film Festival

Banff Mountain Film Festival firar 50 år i år. Filmfestivalen, sprungen ur den lilla skidorten Banff i Kanada, har sedan 1976 bjudit på äventyrsfilm. Det vill säga kortare eller längre filmer av dokumentär prägel om människor som utmanar sig själv. Det handlar om allt från extremsportare, skidåkare, bergsbestigare, som alla söker efter möjligheten att göra det omöjliga.

I år landade den turnerande filmfestivalen åter i Göteborg. Draken var välfylld. Jag fick glädjen att se ”Red filmprogram”. Svindlande och knäckande perspektiv av människor på toppen av sin förmåga.

Snabbt utför. Fransmannen Ambroise Trauet åker i rasande fart nedför backar med sin skateboard. Foto: BANFF MOUNTAIN FILM FESTIVAL

Festivalen har alltid en tendens att bjuda på de mest fantastisk ögonblicken av människor som utför saker som är snudd på omöjliga. Vägen till detta innebär mängder med timmar av träning, skador och upp på ”hästen” igen för att lyckas med det ofattbara.

Fransmannen, skataren och filmaren, Ambroise Trauet är en blyg och tillbakadragen person. Men med en bräda under sin fötter antar han de mest hisnande utmaningarna. I filmen ”Flow vision” åker han extremt snabbt utför i branta bilvägar i en färd som både kittlar och förskräcker. Under lite drygt åtta minuter får man både känna honom och åka med utför i en rasande fart som emellanåt tenderar att helt gå åt pipsvängen. Mot slutet darrar man som åskådare på samma sätt som han visar att händerna skakar efter sin nedfärd.

Ålder är ingenting man kommer undan annat än då döden ger oss det fatala slutet. Kanadensiskan Becky Bates, nu några och sextio, bestämde sig 50 år fylld för ett ultra maraton. Utan träningen, utan erfarenhet och med kort varsel. Endast pannbenet gjorde att hon klarade det. Men efter att ha slickat sina sår i ett och ett halvt år bestämde hon sig för att fortsätta. Nu är en hon av världens mest framgångsrika och snabbast i ålderklasserna från 50 år och uppåt. I ”Becky Bates, not a running story” skildras under tolv och en halv minut hennes bakgrund i korta ordalag och hennes väg mot ännu en tuff utmaning, men som hon förstås klarar med vinnande marginal.

29-årige norrmannen Bernt Marius Rørstad har sedan barnsben antagit allt djärvare utmaningar. Han kastar sig med skidor utför de mest branta fjällstoppar i Sunnmøre eller glider ut för paragliding. Det var under en av de senare färderna som olyckan kort efter start var fram. Skärmen vek sig och Bernt Marius Rørstad kraschade i backen, bröt båda fotlederna varav höger så illa att underbenet behövde amputeras. I ”One step ahead” får man följa hans väg tillbaka. Hur han med protes återigen antar de vildaste av utmaningar och blir bättre än innan. Filmen handlar också om alla tvivel och om rädslan att inte accepteras av sin vänner, nu då han har ett handikapp. Filmen är nära 14 minuter lång.

En åldrande klätterlegendar, John “Verm” Sherman, är när filmen ”Old man Lightning” börjar 57 år. Han lever på sin status, sitter och fotograferar fåglar, blir allt mer fet och otränad. Men så inser han att han inte vill gå under statusen legendar. Han vill bevisa för alla, inklusive sig själv, att han är kapabel. Den omöjliga klättringen, som få klarat, uppför det gigantiska klippblocket Midnight Lightning i Yosemite National Park ska bestigas. Igen. För han har klarat. John “Verm” Sherman är en man med samtliga bokstavskombinationer förutom IQ. Han är en öldrickande skämtare, men har också ett pannben av guds nåde. Med hjälp av en PT försöker han komma i form. Hans sambo Dawn Kish filmar. Skador uppstår brutalt. Nya försök görs. Åren går. Nya skador. Dawn Kish lämnar honom. Han försöker bestiga Midnight Lightning igen. Under gång sliter han sönder axeln och drar av hälsenan, bryter fingrar med mera. Det är en film på drygt tre kvart om en envis man, som möter stort motstånd.

Smärtsamt och sorgligt. Banff Mountain Film Festival bjuder på alla möjliga dokumentära korta och längre filmer. Foto: LUKAS NEMETH/SIMON SJØQVIST/DAWN KISH/JAYME DITTMAR/BANFF MOUNTAIN FILM FESTIVAL/SCHLAG AND WAVES

I ”Arctic Alchemy” möter vi forskaren Roman Dial i Alaskas Brooks Range där han är med sitt team. Man får följa hans forskning, som sker längs och i vindlande älvar och berg. Det blir tillbakablickar om hur han har hamnat där han hamnat, om hans son, som följde i faderns äventyrande fotspår men försvann i Costa Ricas djungel 27 år gammal. Filmen, på en knapp halvtimme, visar också hur människan sårar naturen med sin miljöförstöring. Det blir en film om det inre och yttre mörkret hos Roman Dial.

”Rogatkin”, en dryg kvart, är filmen om ryssamerikanen, slopestyle mountain-cyklisten, Nicholi Rogatkin. Han som målmedvetet utför allt djärvare tricks och når världstoppen. Men en skada hindrar hans utveckling. Nu har han bestämt sig för att komma tillbaka till toppen av pallen. Det är obegripligt hur han både lyckas med sina konster och hur han efter skadan kan komma tillbaka.

Banff Mountain Film Festival röda program avslutas med ”That one friend”. En film om professionella backcountryåkaren Sierra Schlag och hennes systerskap med vännen Waverly Chin. Två olika karaktärer med olika bakgrund, som möts i en kärleksfull, busig och inspirerande vänskap. Filmen på knappt tio minuter är lite väl söt i min smak.

Överhuvudtaget var det få filmer det här året som gav de där svindlande adrenalinpåslaget som jag upplevt tidigare år.

Jag är förstår tacksam att slippa åka utför, som många av dem gör, eller klättra uppför. Jag har svindel, blir alltmer orörlig. Men, trots allt, jag håller min hockey igång. Står i mål flera gånger i veckan. Inte illa för en nyss fyllda 70-åring. Men om någon skulle göra film av detta skulle den nog gå i slow motion.

Jag har tidigare skrivit om Banff Mountain Film Festival här och här.

Fryntligt introvert macho med Arab Strap

Konsert:

ARAB STRAP

!!!

Manligt reflekterande. Aidan Moffat, estradören i skotska Arab Strap, reciterar mer än sjunger de suggestiva låtarna. Foto: KAI MARTIN

Liquid Room, Edinburgh.

Publik: Fullt (650).

Bäst: Suggestiviteten och den fryntliga, inbundna manligheten.

Sämst: Det blir stereotypt i längden.

Fråga: Gör det inte ont att vara så inbunden…?

Jag ska inte påstå att jag har slukat Arab Strap. Såg bandet i någon av deras konstellationer på Way out West 2022 (läs här, men scrolla ner en bit). Men i övrigt har Falkirkkillarna Aidan Moffat, sång, och Malcolm Middleton, gitarr, passerat blott för en bit då och då. När duon med sexleksaken som bandnamn nu firar 30 år gör man det som åter återförenade och med färska albumet ”Half-told Tales” med på sin turné.

Liquid Room är beläget mitt i Old Town, Edinburgh, många trappor ner till en klaustrofobisk lokal med hög scen, påminnande något om Sticky Fingers Top Floor utan givna nödutgångar. Arab Strap lockar folk. Det är tätt, men inte för trångt. För Arab Strap handlar inte bara om musiken. Lika viktigt är Aidan Moffats självreflekterande texter. Han är en grabb från Falkirk, fostrad till hårdhet, leende strösslar man inte med, mörkret i livet speglar själen. Då gäller det att vara uppmärksam, att lyssna koncentrerat. 53-årige Moffat har levt ett liv, tvekar inte att skriva om det. Han reciterar sina texter mer än sjunger, musiken är suggestiv, sprungen ur dödsskuggans dal, men inte dramatisk och gospellik som Nick Caves. Inte heller är Aidan Moffat en sång och dansman, det går hans stolta, skotska manlighet för när. Det man får är det man får.

Nu är han å andra sidan ödmjuk nog att våg skildra sina tillkortakommande, men gör det med ett sammanbitet sätt som om han tvingats till samtal med en psykolog för att lätta på trycket.

Spelningen är kompakt, tätt packad av låtar där man bjuder på sex låtar (”You you you”, ”I get noise”, ”Fighting for you”, ”Dollar park”, ”Glamour magick” och ”Be a man”) från ”Half-told Tales”. Det blir fryntligt introvert, macho på brittiskt vis och med nedtonad, sammanbiten humor i stök och larm med Aidan Moffat som stolt frontman.

Arab Strap, Liquid Room, Edinburgh. 11 oktober 2026.

På scen: Aidan Moffat, sång, Malcolm Middleton, gitarr, samt livemusiker på bas, trummor, gitarr/keyboard och saxofon som jag dessvärre inte fångade namne på.

Låtlista:

  1. Fucking little bastards
  2. You you you
  3. I get noise
  4. Fighting for you
  5. Dollar park
  6. Bliss
  7. Scenery
  8. New birds
  9. Strawberry moon
  10. Compersion, pt 1
  11. Glamour magick
  12. Rocket, take your turn
  13. Fable of the urban fox
  14. The turning of our bones
  15. Fragments
  16. Be a man (extranummer)
  17. The first big weekend (extranummer)

Undret i Saint Luke’s – Joe Jackson i personlig gospelstämning

Konsert:

JOE JACKSON

!!!!!

Extra allt. Joe Jackson bjöd på allt och lite till när han spelade i Glasgow. Foto: KAI MARTIN

Saint Luke’s & the Winged Ox, Glasgow.

Publik: Utsålt (kanske 550 personer).

Bäst: Allt.

Sämst: Kanske att jag inte fick höra ”We can’t live together”.

Fråga: Hur kan det ha dröjt till 46 år innan jag hörde Joe Jackson på scen igen…?

Det var ju en perfekt present. Det var inte en så optimal present. Joe Jackson i Glasgow 9 oktober 2026. Jo, konserten hade två sidor av myntet.

Dels hade jag ju inte sett honom sedan 1980 på Kåren i Göteborg. En spelning på alla sätt var speciell. Inte bara för att han fyllde den trista konserthallen i Göteborg en regnig novemberkväll efter att han precis slagit igenom med debutalbumet ”Look Sharp” utan för att det var min första recension. Jag hade, på lite märkliga grunder, fått jobbet som tidningen Schlagers Göteborgsrecensent. Det är 46 år sedan och jag har inte sett honom sedan dess. Dels var baksidan ju att det var en knapp vecka innan min 70-årsdag. Jag hade mycket att stå i.

Vännernas Skottlandsresa kom att sträcka sig över sex dagar och det skulle bli trångt om tid när jag väl kom hem. Ett stort kalas var ju i vardande. Men… om detta senare i ett annat inlägg.

Joe Jackson är född 1954. Vad skulle en åldrad, om än i min ålder, entertainer bjuda på under sin rullande turné 2026…? Vi var ju rörande överens om att det kunde gå hur som helst. Hans rykte som en old grumpy man ska inte vara helt obefogad. Jag hade, om än inte sett honom sedan 1980, följt hans musik. Från popen genom storbandsmusiken, det makalöst starka livealbumet – tre sidors vinyl – ”Big world (live at the Roundabout theatre, New York City 1986” till hans oförblommerade flört med latinmusik. Jag hade också någon gång fått förmånen att göra en intervju med honom med anledning av någon av hans album under 90-talet, men slarvade bort den med att ha varit dåligt påläst. Han surnade, med rätta till.

Nu…?! Ja, han kom tidigare i år med utmärka albumet ”Hope and fury”, så förhoppningar om en – låtmässigt – vid konsert fanns ju.

Saint Luke’s i östra Glasgow ligger granne med famösa konserthallen Barrowland Ballroom. Det före detta kapellet, eller var det en kyrka, tjänar nu som konsertställe. Bänkar att sitta i är en nåd man stilla får be om. Det är avskalat, scenen nedanför predikstolen och precis, snett under, kommer Joe Jackson att sitta vid sitt klaviatur.

Vi är en åldrad publik som är på plats. Ja, med få undantag. Sådana som följt honom sedan genombrottet och fortfarande när förhoppningar om musikaliska under. Vi blir hörsammade.

Han kommer in ensam. Svartklädd, stramt grå kostym, vit skjorta med öppen krage, högt hårfäste, med den gråvita kalufsen bakåtstruken och vild. Han inleder med genombrottshiten ”Is she really go out with him” och får bums publiken förtjust. Han fortsätter i ensamt ackompanjemang med ”It’s different for girls” från ”I’m the man” (1979) innan bandet en efter en äntrar scenen. På bas, förstås, hans trogne följeslagare Graham Maby.

Det står snart klart att det är en tajt orkester som både är trogna låtarnas arrangemang, Joe Jacksons nycker och samtidigt vågar sträcka ut till en musikalisk dans som svänger. Det är lyhörda musiker, som helt uppenbart tjusar Joe Jackson, som ler uppmuntrande och bjuder på lättsamt mellansnack. De förenas ljuvt i stämsång, som förstärker Joe Jacksons vokala insatser.

Valet av låtar löper som ett pärlband genom hans karriär. Det är emellanåt ogenerade flörtar med influenser från musikalvärlden med Stephen Sondheims gedigna skapande till pop, fusion, rap, hela spännbandet av latin från salsa till bossa nova och kubanskt. Ja, även amerikansk pianobaserad singer/songwriter-tradition à la Billy Joel och Carole King. Men alltid med Joe Jacksons attityd, bett och brittiska infallsvinkel med en förkärlek för music hall-tradition.

Musiken är komplext arrangerad, bedrägligt lekfull och lustfylld. Klart att det svämmar över till oss i publiken, som har förmånen att stå nära, nära..

Joe Jackson en föredetting…? Fel, fel, fel. Hans vitalitet är sprudlande och intakt. Av en sur gubbe fanns inga spår. Konserten i Saint Luke’s var ett musikaliskt under synd att missa. Här är en underhållare som bjuder in till en egensinnig och personlig gospelfest engelska, kritvita förtecken. Mellansnacket förstärkte låttexterna och storyn om hur han bevittnade när piren i barndomsstaden Portsmouth brann upp mitt under inspelningen av Ken Russels filmatisering av the Whos ”Tommy” (1975) var briljant. (Kolla omslaget till nya albumet.) Tack för att jag fick vara där.

Joe Jackson, Saint Luke’s & the Winged Ox, Glasgow, 9 oktober 2026.

På scen: Joe Jackson, sång och klaviatur, Graham Maby, bas och sång, Teddy Kumpbel, gitarrer och sång, Doug Yowell, trummor och sång, och Paulo Stagnaro, slagverk och sång.

Låtlista:

  1. Is she really going out with him
  2. It’s different for girls
  3. Welcome to Burning-By-Sea
  4. I’m not sorry
  5. Another world
  6. Fool
  7. Sunday papers
  8. Strange land
  9. Be my number two/Real men
  10. End of the pier
  11. Look sharp!
  12. Target
  13. Steppin’ out
  14. Scary monsters (extranummer – David Bowie-cover)
  15. You can’t get what you want (till you know what you want) (extranummer)
  16. Home town (extranummer)

Härligt roande hyllning till ”Macken”

Show:

EN HYLLNING TILL MACKEN med SOLALA och LINNÉA LEXFORS

!!!!

Strålande, lekfull hyllning. Solala och Linnéa Lexfors hyllar sympatiskt och roande Galenskaparna och After Shaves ”Macken” på Kajskjul 8. Foto: KAI MARTIN

Kajskjul 8, Göteborg.

Publik: Fullt vid bord och bar.

Bäst: Att Solala tagit med Linnéa Lexfors.

Sämst: Att ingen kom i ”Macken”-overallerna.

Fråga: Kommer den här hyllningen att åka på turné…?

Det går förstås inte att ersätta Roy och Roger i Anders Erikssons respektive Jan Rippes klassiska versioner. Det är omkullrunkeligt. Likaså kan ingen sjunga med Knut Agnreds frenetiska galenskap (”I mitt bagage”) eller Per Fritzells fryntligt mjuka stämma (”Truckdriving song”). Men inte desto mindre väljer den skickliga a capellatrion Solala – Jens Lindvall, Olle Carlström Bergel och Anders Gabrielson – att göra en ogenerad och spirituell hyllning till den klassiska tv-serien ”Macken” från 1986.

Regissör Niklas Holtne har stöpt om händelsen som en radiopjäs, inspirerad av stage radio play från USA på 20- och 30-talen läser man direkt ur manus och kryddar allt med klockren sång. Med reklampauser och allt. Solala har, efter tips från just Niklas Holtne, valt att plocka in Linnéa Lexfors. En fullblodsenterainer och, för oss som följer Falkenbergsrevyn, en favorit. Hon kan agera, hon har komisk tajming och hon kan sannerligen sjunga.

Roande. ”En hyllning till Macken” roar från start till mål. Foto: KAI MARTIN

Rollerna skiftar efter humör. Således är, väl, samtliga Roy och Roger i olika scener. Det skulle kunna haverera fullständigt, men trots olika karaktärer av en och samma figurer så blir resultatet alldeles utmärkt.

Det är klart att det är låtarna från ”Macken” som är i fokus. I detta är publiken snabbt med på noterna. Här sjungs det med med skratt och igenkänning. Handlingen blir liksom egal, även om den spinner som en tunn tråd för att hålla ihop showen. Här är det mesta avskalat för att låta musiken ta plats och det fungerar fantastiskt väl. Varje sång är ju sin egen humoristiska novell, som leder från en scen till en annan.

”En hyllning till Macken” är en ömsint, spirituell och i allra högsta grad ett roande musikaliskt ode till denna 40-åriga tv-favorit.

”En hyllning till Macken”, Kajskjul 8, Göteborg. Premiär 26 september 2026. Denna recension baserad på föreställningen 17 oktober. Spelas till och med 21 november.

Manus: Claes Eriksson (baserad på tv-serien och scenuppsättningen ”Macken” 1986 respektive 2018).

Regi och bearbetning: Niklas Holtne.

Mask: Tiina Bengtsson.

På scen: Solala – Jens Lindvall, Olle Carlström Bergel och Anders Gabrielson – och Linnea Lexfors.

Orkester: Richard Hauer, kapellmästare, gitarr och sång, Jan Bjerger, trumpet, flygelhorn och gitarr, Malin Almgren, trummor, Julia Fahltin, bas, och Simon Westman, klaviatur.

Klassiker och utmaningar när Stadsteatern siktar mot en ny vår

Tidigt i somras stod det klart att Göteborgs stadsteaters konstnärlige ledare Linda Zachrison lämnar jobbet. Detta efter alldeles för kort tid.

Men hon har gjort avtryck i repertoaren, i salongerna, mellan publik, bakom scenerna in i logerna, verkstäder… ja, hela teaterhuset. Så när hon nu i vår lämnar över till sin efterträdare gör hon det med en stark final.

Eller vad som sägs om klassiker som ”Vem är rädd för Virgina Wolf?”, Ibsens ”Gengångaren” eller ”Misantropen”…?

Mot sin final. Linda Zachrison, till vänster, gör sin sista vår som Göteborgs stadsteaters konstnärlige ledare. Hon har gjort avtryck och gör det in i det sista med spännande uppsättningar som Bertolt Brechts och Kurt Weils ”Tolvskillingsoperan”. Foto: KAI MARTIN

Jo, det är trist att hon lämnar efter bara några år i rollen som konstnärlig ledare för Göteborgs Stadsteater (hon tillträdde i augusti 2023). Jag skrev om det här när hon i början av sommaren kom med beskedet. Men hon slarvar inte bort sin final. När Linda Zachrison igår presenterade Stadsteaterns vårsäsong, och just hennes sista, är det med en mängd starka kort och spännande utmaningar. (Se lista längre ner.)

Några sticker ut lite extra. Som:

Molières ”Misantropen” i regi av Mellika Melouani Melani kan bli en fantastisk uppsättning. Hon vill vårda traditionen av kostymdrama, flyttar förvisso fram händelserna hundra år i tiden (pjäsen skrevs 1666), men vinnlägger sig om att bibehålla kostym- och peruk på scen. Men alla som känner hennes djärva iscensättningar (senast omtumlande och starka ”Black rider” på Folkteatern i våras – läs här – och den får en ny spelperiod nästa år) vet att det alltid blir något som drabbar samtliga sinnen. Senast var hon på Stadsteatern med Kristina Lugns ”Idlaflickorna” (2021 – läs här), som var ett stilistiskt mästerverk och svindlande scenkonst. Premiär 30 januari 2027.

Bertolt Brechts och Kurt Weills sturm und drang-drama ”Tolvskillingsoperan” är nära hundra år, men en pjäs som ständigt tål att sättas upp på scener över hela världen. Då skriven i en stormig Weimahrrepublik med stridigheter mellan socialdemokrater, kommunister, liberaler och det växande nazistpartier i Tyskland. Nu alltså aktuell i Göteborg i en tid som i mycket speglar tidsandan då. Pjäsen regisserad av Erik Ulfsby, som valt att utmana Kurt Weills klassiska, expressionistiska musik med att låta dragspel möta kyrkorgel. Premiär 19 mars 2027.

Edward Albees ”Vem är rädd för Virgina Woolf?” är ett modernare drama (1962) som nu ska spelas i regi av Anna Takanen. Ja, den förförra, så uppskattade konstnärlige ledaren, som nu återvänder till huset. Ett kammardrama med känslorna helt oförskräckt utanför kroppen. Premiär 13 februari 2027.

”Gengångaren” av Henrik Ibsens såg sitt ljus 1881 och möter nu Emil Graffmans regi. Ja, han som gjorde prisade ”Vildanden” för fyra år sedan (läs här). Då som nu i en nyöversättning signerad Klas Östergren. Ibsens drama är ständigt aktuella och just nu spelas hans ”Peer Gynt” på Folkteatern (läs här). Emil Graffman är en garant för en spännande uppsättning. Premiär 2 april 2027.

”Livet är underbart!”, baserad på Frank Capras fina film från 1946 med James Stewart i huvudrollen, ska också bli spännande att se. Nu iscensatt, i regi av Maria Blom, som en radioteater enligt klassiskt mönster som just nu kan se då ”Macken” hyllas på Kajskjul 8. Premiär 4 december 2026.

På scen vårsäsongen 2027 på Göteborgs Stadsteater och Backa Teater:

”Livet är underbart”, premiär 4 december 2026. Spelas till och med 13 mars 2027, Stora scenen.

”VD”, premiär 27 februari 2026. Spelas till och med 29 januari. Lilla scen.

”Misantropen”, premiär 30 januari 2027. Stora scen.

”Tolvskillingsoperan”, premiär 19 mars 2027. Stora scen.

”Vem är rädd för Virgina Woolf?”, premiär 13 februari 2027. Studion.

”Gengångaren”, premiär 2 april 2027. Studion.

”Död son”, premiär 16 april 2027, Lilla scen.

1984, nypremiär 19 februari 2027. Backa teater.

”Om tyranni”, premiär 5 mars 2027. Backa teater.

Lunchteatern ger förställningar tisdag till fredag. Repertoaren för i vår presenteras senare.

Sex, kärlekstörst och identitetssökande

Teater:

CROSS

Utmanar. ”Cross” på Backa teater utmanar med att ogenerat och påträngande skildra både sex och identitetskris.
Foto: JENNY BAUMGARTNER

”Torka aldrig tårar utan handskar”, musikalen på Göta Lejon i Stockholm. Premiär på ”Brokeback Mountain” på Intiman i Stockholm, scenuppsättningen av filmen. Så nu ”Cross” på Backa teater. Kanske mer än en trend, men visst är det friskt att utan beröringsskräck i en tid med krympande förståelse vilja skildra queera teman på scen.

Jonas Gardells romansvit från 2012 om den aidsdrabbade bögkretsen i Stockholm på 80-talet blev ju en uppmärksammad tv-serie samma år. ”Brokeback Mountain” från 2005 en hyllad och omdiskuterad film på western- och gaytemat. ”Cross” vill inte vara sämre. Men drar allt ytterligare till sin spets med ett sinnrikt manus signerat Björn Elgerd.

Här möter landsbygd det utstuderade stadslivet, könsidentifiering möter kärlekslängtan, kåthet kraschar med tonårig vilsenhet, gränslösa föräldrar krockar med barn om önskan till förståelse och bekräftelse.

Anton (kärvt och truligt spelad av Mille Bostedt) är 17 år. Har i hela sitt medvetna liv vetat att han inte är en flicka utan en grabb. Han kör motocross, klär sig i overall, rutig flanellskjorta, rejäla crossboots och har en kort, pojkaktig frisyr. Han har nätdejtat. Från den förmodade storstaden kommer Öyvind (sublimt, skört och milt fjolligt agerat av Oliver Andersson). Krocken blir total, men också fascinationen. Anton vill ligga, för det har han aldrig gjort, men är både blyg och såväl ömhetstörstande som kärlekskrank. Öyvind är sexstyrd, erfaren och ogenerad i sin lust.

Antons föräldrar är andra generationens grönavågenmänniskor. Fria i sinnet och tanken odlande inte bara sina biologiska grönsaker utan också idén om sig själva som utan fördomar. Mamma Liz (Emelie Strömberg spelar henne med hela känsloregistret) och pappa Dario (Rasmus Lindgren gör honom kanske en smula för devot). När Öyvind kommer med sin uppenbara bögighet och sexuella utåtriktning dras föräldrarna, framför allt Liz, med i jargongen med en uppenbart generad Anton.

Hans mest förtrogna är farmor Jemina (frejdigt spelad av Gunilla Johansson Gyllenspetz). En kvinna upp i åren med hippieideal som tar för sig av livet och dess goda. Hon njuter gärna av en cigarr, som av alkohol och sex. Något hon inte hymlar med inför det förlägna, en förtjusta tonåriga barnbarnet.

Hon har accepterat Anton som en ung man. Det har inte Liz, som inte kan förstå att hon har fött en liten flicka som nu fullt ut vill bli en man. Dario är bara vilset stöttande. Både sitt barn och sin fru. Men blir också som åsnan mellan hötapparna.

Jo, det är intriger som skruvas och förädlas under föreställningens raska en och en halvtimme. Men det är också ett ämne som ältas en smula för mycket.

Framför publiken (från 15 år och uppåt) utspelas inte bara det existentiella dramat utan också vågade sexscener. Och, nej, det är inte bara jag som skruvar på mig. Tonårspubliken suckar, förfäras, fnittrar och gömmer sina huvuden när pjäsen knappt hunnit starta innan det ska gökas. Sexet fortsätter sedan i andra scener och även i drömsekvenser. Lite för mycket…? Ja, jag tycker det. Det är som om författaren inte litar till att publiken förstår.

”Cross” vill gärna vara just mycket och är det. Temat är inte oväsentligt, men spiller över. Att mitt i dramat mellan Anton och hans föräldrar, kärleksrelationen med Öyvind också blanda in en tonårsgraviditet (Anton har ju inte fullt ut gjort sin könskorrigering) är over the top för min del.

I scenograf och kostymdesigner Charlotta Nylunds rustika, lantliga miljö – som en ranch, mer än en svensk gård – med en smart liten vridscen virvlar dramat intensivt på. Lätt andfådd, och generad, fladdrar ”Cross” förbi för att ändå envist dröja sig kvar.

”Cross”, Backa teater, Göteborg, Premiär 2 oktober 2026. Spelas till och med 15 december. Denna recension baserad på föreställningen 6 oktober.

Av: Björn Elgerd.

Regi: Lars Melin.

Scenografi och kostym: Charlotta Nylund.

Ljusdesign: William Sjöberg.

Maskdesign: Josefin Ekerås.

Ljuddesign och kompositör: Rafael Cañete Fernández.

På scen: Mille Bostedt (Anton), Oliver Andersson (Öyvind), Emelie Strömberg (Liz, mamma till Anton), Rasmus Lindgren (Dario, pappa till Anton) och Gunilla Johansson Gyllenspetz (Jemina, farmor till Anton).

Varm underhållning mellan genrer och traditioner

Show:

MEN, PAPPA! med EVELYN JONS och TOMAS VON BRÖMSSEN

!!!

Ett omaka, förtjusande par. Evelyn Jons har tagit på sig den svåra uppgiften att övertyga scenräven Tomas von Brömssen om musikalens förträfflighet. Foto: KAI MARTIN

Lisebergsteatern, Göteborg.

Publik: Utsålt.

Bäst: Den lustfyllda scennärvaron.

Sämst: Den röda tråden var lite klen.

Fråga: Så chansen att få göra musikal efter att man fyllt 80 är inte över…?

Att få en gammal cirkushäst att dansa och göra nya trick är knappast lätt. Men när musikalartisten (med mer) Evelyn Jons fick idén om att göra en föreställning med Tomas von Brömssen så släppte hon den inte som ett tokigt infall. Hon fostrad in i musikalvärlden sedan uppväxten ute i Backa. Han teaterns scen- och filmmästare med nu – 2026 – 60 år innanför estradvästen. Han som aldrig haft någon ambition att göra musikal om ens i det enklaste av nummer.

Av detta möte mellan genrer och traditioner – och, ja, generartioner – har det skapats en varm och lustfyllt underhållande föreställning under namnet ”Men, pappa!”. Under två timmar och tjugo minuter, lite ungefär och med paus, bjuds det upp på musik och snack från dessa Evelyn Jons och Tomas von Brömssens olika läger.

Hon ska alltså övertyga honom om musikalens förträfflighet. Han, tveksam, tycker att det bara handlar om benvärmare (läs ”Fame”).

Jo, hon får sannerligen slita med uppgiften med sång, danssteg och, inte helt, övertygande retorik.

Med Tomas von Brömssen på scen blir det aldrig tråkigt och sannerligen inte med Evelyn Jons heller. Han är ju tryggheten själv på estraden och kan dessutom varje vrå av Lisebergsteatern. Det är 36 år sedan han gjorde succén ”Tomas revy” ensam på scen just på Lisebergsteatern. Den som senare fick uppföljarna ”Tomas revy II”och Tomas revy III” samt senare shower som ”Tomas sista revy” och ”Återkomsten”. Hon rutinerad inom sitt gebit med en röst som klarar det mesta och med en charm som tjusar.

Tillsammans blir det ett förtjusande par som bjuder briljant på sina egna färdigheter i något av en nummerrevy. Tillsammans med den följsamma orkestern, ledd av Per Hovensjö (kapellmästare i ”Dobbidoo”), leker de sig genom inte helt lätta nummer. Som när första skivan nämns och ”Rock around the clock” (Tomas von Brömssen) och ”West side story” (Evelyn Jons) och Bill Haleys klassiker från 1954 vävs samman med ”Jet song” från Leonard Bernsteins och Stephen Sondheims fantastiska musikal från 1961.

Det slutar ju inte där och inte heller käbblet mellan de båda på scen. Där någonstans kommer också föreställningens titel in. För i Tomas von Brömssen (född 1943) ser Evelyn Jons (född 1976) sin pappa och det blir ett återkommande, men inte helt klockrent, tema. Den röda tråden som spunnits är helt enkelt lite klen.

Det är istället samspelet och lusten att bjuda sin publik på högt och lågt, som driver föreställningen framåt. Han med otroligt lågt skurna västgötahistorier utan poäng eller hon som pastellig, Susanne Lanefeltinspirerad hurtbullig, egofierad wannabeartist. Så dumt. Så roligt. Framför allt när Tomas von Brömssen tvingas in i looken med en ostyrig peruk på huvudet.

Skruvat. Evelyn Jons och Tomas von Brömssen har ett lustfyllt samarbete. Foto: KAI MARTIN

Det finns förstås nummer som tjusar fler än de flesta. Som när Tomas von Brömssen berättar om ”Albert och Herbert”, hans och Sten-Åke Cederhöks klassiska tv-serie, och avslutar den med ”My way” i sin egen hyllning av sin forna kollega. Ett nummer som hängt med sedan ”Återkomsten” 2007. Eller hennes halsbrytande musikalmedley där hon klarar av 23 musikalnummer på tre minuter. Imponerande. Och inte av bara av henne att ha komponerat ihop dem utan också få orkestern att spela detta komplicerade partitur.

Och, förstås, är Tomas von Brömssen musikalprov med klassikern ”Send in the clowns” rörande. Han med röd clownnäsa, utan danssteg, utan den stora rösten, men med en scennärvaro och mimik som når från första bänkrad till den sista. Vackert så.

Ja, det finns sannerligen klass på numren och det syns att Evelyn Jons och Tomas von Brömssen trivs med varandra på scen. ”Men, pappa!” har stadigt tickat på med föreställningar sedan premiären våren 2024. Det kan den gott fortsätta med. ”Men, pappa!” är avskalad underhållning, bedrägligt enkel, men fint och varmt underhållande.

”Men, pappa!”, Lisebergsteatern 4 oktober 2026. Premiär i Trollhättan våren 2024.

Idé: Evelyn Jons.

Ljusdesign: Jenny Björklund

Ljuddesign: Anders Borgh.

Med: Evelyn Jons och Tomas von Brömssen.

Orkester: Per Hovensjö, gitarrer och sång, Rickard Åström, piano, Fredrik Bergman, kontrabas och bas, och Per Boqvist, trummor.

Låtlista första akten:

  1. Intro-jingle*
  2. All for the best
  3. Rock around the clock/Jet song
  4. Arhtur in the afternoon
  5. Det kan väl inte vara meningen*
  6. Makin’ whoopee
  7. Revewing the situation
  8. Fåglarna*
  9. Gus the theatre cats

Låtlista andra akten:

  1. Intro-jingle*
  2. Nollåttor på rad*
  3. Trollmors vaggsång
  4. Memory
  5. Somethin’ stupid
  6. Musikalmedley (23 musikallåtar på tre minuter)
  7. Send in the clown
  8. Play a simple melody
  • *Komposition Evelyn Jons, som dessutom skrivit flera översättningar till musikalnumren.
  • På scen sjöng också Tomas von Brömssen ”Ränt rap”, om barndomsgatan Räntmästaregatan i Lunden, Göteborg, och ”My way”, sin hyllning till Sten-Åke Cederhök.

Flott ”Grease” – en smällkaramell

Musikal:

GREASE – THE MUSICAL

!!!!

Färgstark. ”Grease – the musical” är en fröjd att se och höra på Rondo. Foto: JONATAN JUNGEBRANT

Rondo, Göteborg.

Publik: Utsålt.

Bäst: Lovisa Bengtsson och Anton Ewald är som klippta och skurna för Sandy respektive Donny.

Sämst: Att se Boris René Lumbana utklädd till amerikansk fotbollsspelare trixa med en fotboll.

Fråga: Går det att uppdatera ”Grease – the musical” på ett mer modernt sätt utan att förlora 50-talsnostalgin…?

Musikalen ”Grease” har stävat iväg och firar i år 55 år sedan premiären i Chicago. Staden där dramat utspelar sig på Rydell High School. Det är knappt 50 år sedan filmen – med Olivia Newton John och John Travolta i huvudrollerna – baserad på musikalen slog knock på biopubliken. Sedan dess har den varit en trogen kassako, som om och om igen har satts upp på scenerna runt om i världen.

Ja, vem kan motstå bra musik, bra låtar, flödande koreografi tillsammans med ungdomligt kärleksdrama, gänggrupperingar och humor…?

Så på sätt och vis har ju uppsättningen i Göteborg fått en krattad manege att äntra. Men regissör Klas Wiljegård, musikaliskt ansvarige Nils-Petter Ankarblom, scenografen och kostymdesigner Takis och koreograferna Jennifer Widegren och Felicia Loveflo Lindström har inte låtit sig nöja.

Inte för att man inte flörtar vilt med den 50-talsnostalgin som är själva kärnan i den här storyn, utan för att man utmanat den, stramat till och uppdaterat den. Inramningen är superb, arrangemangen 2.0 i allt. Ja, i ett nummer som ”Beautiful school dropout” med Boris René Lumbana som Teen Angel förvandlas balladen till extra allt. En dundrande, glittrande discogospel. Effektivt. Snyggt. Starkt.

Klassiskt starka nummer som ”Greased lighting” och ”You’re the one that I want” har fått respektfulla uppfräschningar. Nils-Petter Ankarblom med kapellmästare Alice Lidberg vördar musiken, från den tidiga rock’n’rollen till doo wopen, utan att vara devota för varken genrer eller original. Det låter strålande rätt igenom.

Som klippta och skurna. Anton Ewald och Lovisa Bengtsson är strålande som Danny och Sandy. Foto: JONATAN JUNGEBRANT

Scenografi, kläder och koreografi är absolut toppklass. Rollbesättningen likaså. Ensemblenumren är härligt glamorösa och strösslade med regnbågens alla färger. Anton Ewald och Lovisa Bengtsson är strålande som Danny och Sandy, det valhänta, tonårsförälskade paret. Nils Reinholtz som den kaxige Kenickie likaså, precis som Pia Ternströms tuffa Rizzo.

På samtliga positioner dansas och sjungs det med bravur.

Majestätisk. Att Anna Mannheimer gör musikaldebut med sin roll som Miss Lynch märks inte. Foto: JONATAN JUNGEBRANT

Anna Mannheimer är majestätisk som rektor Miss Lynch. Hennes komiska tajming och förmåga att landa replikerna, som hon elegant (väl) emellanåt broderar ut, visar inte på att hon är debutant inom musikalgenren. Att se henne förenas med ensemblen i koreografin i slutnumret är rätt och slätt härligt. Så snyggt!

”Grease – the musical” på Rondo är helt enkelt en kolorerad dröm, en smällkaramell för musikalälskare.

Inte ens att man valt att projicera bilder över Los Angeles då handlingen utspelas i Chicago stör. Inte heller att Boris René Lumbana utklädd till amerikansk fotbollsspelare trixar med en fotboll. Det blir bara randanmärkningar i den stora, imponerande helheten.

”Grease – the musical”, Rondo, Göteborg. Premiär 25 September 2026. Spelas till och med 31 januari 2027. Denna recension baserad på matinéföreställningen 3o oktober.

Av: Jim Jacobs och Warren Casey.

Regi, bearbetning och svensk översättning: Klas Wiljergård.

Koreograf: Jennie Widegren.

Medkoreograf: Felicia Loveflo Lindström.

Musikaliskt ansvarig: Nils Petter Ankarblom.

Scenografi och kostym: Takis.

Ljusdesign: Palle Palmé/Johan Bjellsäter.

Ljuddesign: Oskar Johansson.

Smink och mask: Erika Niklasson.

Kostymansvarig: Emma Gauffin.

Kapellmästare: Alice Lidberg.

Orkester: Alice Lidberg, kapellmästare/keyboard, Pär Öjerot, gitarr, Hampus Torarp, 2 keyboard/vikarierande kapellmästare, Per Svenner, trummor, Shiri Siavashi, gitarr, Staffan Andersson, bas, Johan Ekeberg/Johan Valter, vikarierande gitarrister, Kristoffer Persson, vikarierande trummis, Julia Falthin, vikarierande basist, Olle Carlström, vikarierande keyboardist.

På scen: Anton Ewald (Danny), Lovisa Bengtsson (Sandy), Nils Reinholtz (Kenickie/US Danny), Martin Wallin Andersson (Roger), Martin Jonsson (Sonny), Kenny Lantz (Doody), Pia Ternström (Rizzo), Arantxa Álvarez (Frenchy), Vanja Engström (Marty), Emil Henrohn (Eugene), Emilie Evbäck (Patty), Anna Mannheimer (Miss Lynch), Minou Deilert (Rektorsassistent/US Sandy/US Miss Lynch), Boris René Lumbana (Teen Angel med flera), Felicia Loveflo Lindström (ensemble/US Frenchy/US Cha Cha), Daniel Koivunen (ensemble/US Sonny/danskapten), Emilia Berglind (ensemble/US Rizzo), Petter Mario Skoglund (Vince Fontaine/ensemble/US Kenickie/US Teen Angel), Vi Duc Vo (ensemble/US Roger/US Eugene), Olivia Sears (ensemble/Cha Cha/US Patty), Daniel Gürow Lundkvist (ensemble/US Doody) och Olivia Kungsman (ensemble/US Marty).

”Peer Gynt” utmanande och utforskande

Teater:

PEER GYNT

Nya perspektiv. I koreograf och regissör Örjan Anderssons uppsättning av Henrik Ibsens klassiska drama ”Peer Gynt” möter publiken – och skådespelarna – pjäsen ur ett nytt perspektiv. Foto: TALE HENDNE

Sedan den norske litteraturgiganten Henrik Ibsen (1828–1906) först 1867 presenterade ”Peer Gynt” har den på scen stöpts om i många former. Detta hyllade versdrama om fem akter har fått sina tolkningar och duvningar. Ja, till och med Edvard Grieg (1843–1907), nationalkompositören, gjorde sin knappt tio år efter att ”Peer Gynt” kommit ut och ungefär i höjd med de första iscensättningarna.

Men sällan har väl detta drama om den självupptagne lögnhalsen Peer Gynt fått sig en sådan omgång som i Örjan Anderssons tolkning av verket, som nu spelas på Folkteatern i Göteborg.

Med sitt väl sammansvetsade team – dramaturgen Magnus Lindman, Chrisander Brun, scenograf och ljusdesigner, kompositören och ljuddesigner Franz Edvards Cedrins – har han tidigare utmanat ”Hamlet” (2017) och ”Ett drömspel” (2023 – läs recension här) på samma scen. Den senare också med Jenny Nordberg, kostym- och maskedesign, på det kreativa tåget, som nu.

Det är med andra ord ett tummelartat skådespel med inslag av dans och intensivt skådespeleri.

Publiken är placerad i två gradänger, där man till andra akten får skifta sin plats för nya perspektiv. Scenen, två väggar och öppningar mot publiken, är kal där ljud- och ljusdesignen används för att förstärka spelet tillsammans med utdrag av Edvard Griegs musik. Kanske blir temat ”I bergakungens sal”, förvisso suggestivt, för upprepat. Men då det må vara hänt.

Inledningsvis är öppningen mot scenen plastklädd. Vi ser aktörerna rastlöst vanka av och an eller dansande som älvor i det skira, grumliga ljuset. Emellanåt pressas deras ansikten ut för att kolla in oss på plats. Den rivs ner av Jonas Sjöqvist, en av tre Peer Gynt, som gör sin gestalt som den förnumstige, äldre och mer högtravande. De två andra – Elin Skarin och Jonatan Falk – skapar gestalter som är mer juvenila, trotsiga och flyktiga. Från starten vill faktiskt samtliga på scen vara Peer Gynt och utmanar varandra med att vara ”Jeg” (= jag) i en utmaning mot alla andra karaktärer i dramat. Peer uttalas överdrivet ”Peeer”. Men i slutändan blir det alltså för blott tre att gestalta Peer Gynt.

Jenny Nordberg har dressat skådespelarna – oavsett kön – som en transsexuell utmaning. Silkiga, ärmlösa klänningar av olika längder, några med stilettklackar, andra med lågt skurna strumpor eller ballerinaskor; alla avskalat sminkade, närmast förfulade och med få undantag med könsöverskridande frisyrer.

Den flyende Peer Gynt är här extra svår att fånga. Men i Örjan Anderssons version reser man från den norska landsbygden ut i världen, ut i såväl öken som hav, för att åter komma tillbaka till hembygden. I ”Peer Gynt” vävs folklore, sagor, lögner, verklighet samman med rena drömsekvenser. Hos Örjan Andersson är snarare allt ett drömspel, svårtolkat, men fascinerande. Ibland fokuserat, ibland som hela havet stormar.

Andra akten har scenen förvandlats till ett grustag, som sedan blir både öken och stormande hav – för framför allt dansarna Janine Koertge, Jernej Bizjak, Beda Åsbrink och Daniel Staaf – att agera i.

Magnus Lindman har skickligt låtit texten vara trogen de rimmade verserna emellanåt, men låter lika fantasieggande replikerna flöda fritt i förhållande till originalet. Det blir lek och drama i samma koncentrerade format. Här finns, om man så vill, reflektioner av vår tids narcissistiska ledare, där kunskap och forskning häcklas för självcentrerad filosofi, som ett slags rättesnöre.

Det flödande persongalleriet i dramat (totalt cirka 50) är här väsentligt färre. Det blir med andra ord ett destillat, som larmar och står i, men som samtidigt fångar essensen av pjäsen.

”Peer Gynt” är på samma gång utmanande, utforskande och fascinerande inte bara för publiken utan – inbillar jag mig – även för de tio på scen. Scenkonst som vågar och tilltalar, men som också förbryllar.

”Peer Gynt”, Göteborgs Folkteater. Premiär 26 september 2026. Spelas till och med 21 november. Denna recension baserad på föreställningen 1 oktober.

Av: Henrik Ibsen.

Översättning och bearbetning: Magnus Lindman.

Koreografi och regi: Örjan Andersson.

Originalmusik, bearbetning och ljuddesign: Franz Edvard Cedrins.

Musik fritt tolkad och arrangerad utifrån Edvard Griegs ”Peer Gynt”sviter ”No 1” och ”No 2”.

Musiker: FEC Irchestra och Stockholm Strings.

Scenografi och ljusdesign: Chrisander Brun.

Kostymdesign: Jenny Nordberg.

Maskdesign: Jenny Nordberg och Suz Åberg.

På scen: Jernej Bizjak, Lisbeth Johansson, Janine Koertge, Jonas Sjöqvist, Elin Skarin, Daniel Staaf, Ludvig Stynsberg, Beda Åsbrink, Britan Lemo Rebandi och Jonatan Falk. De två sistnämnda praktikanter från skådespelarutbildningen vid Högskolan från scen och musik i Göteborg.

Stökigt och stilla i en brokig helhet

Konsert:

ANDI ALMQVIST

!!!!

Starkt. Andi Almqvist bjuder på en känslomässig resa när han presenterar hela sitt nya album ”We’re all gona die (bug I can live with that)”. Foto: KAI MARTIN

Skeppet, Göteborg.

Publik: För få.

Bäst: Den brokiga helheten med det excellenta bandet.

Sämst: Att ljudteknikern inte ordnat ljudet till mikrofonen på avslutande låten ”The truth about you” när Andi Almqvist sitter vid flygeln.

Fråga: Hur kan inte Andi Almqvist locka fler intresserade…?

Om Lommapågarna i Eggstone håller sin ljuva popmusik i mollton är det ingenting mot jämngamla, tillika i Lomma uppvuxne, Andi Almqvists musikaliska värld. Ingenting är givet i den stilla kuststaden en knapp mil norr om Malmö, men de mörka molnen över Öresund har gett inspiration och stämningar.

Andi Almqvist har skapat ett brokigt lapptäcke i 40 variabler av svartvitt. Utfrätt musik som öser inspiration från Nick Caves och Tom Waits mörka kvarter med samma självklarhet som han larmar på punkigt trotsigt med inslag av grungens skeva ackordföljder. Han tvekar inte från att bland in country eller klezmer, americana eller burlesk blues och jazz. Det skulle kunna kantra rejält, men håller stadigt samman och Andi Almqvist står lika stolt och rakryggad i dessa sina skapelser. Iklädd grå kritstrecksrandig, oklanderlig, kostym och svart t-shirt bjuder han in till sin fiktions mörka vrår. Kavajen behåller han kaxigt på hela konserten, trots den känslomässiga berg- och dalbana den bjuder i form av intensitet, stök och stillhet.

Hans senaste album, nyssläppta ”We’re all gona die (but I can live with that)”, är skapad ihop med den mångfacetterade Haldenmultimusikern Freddy Halden. Ett samarbete som det slår gnistor om. Ett möte som initierades av Bebe Risenfors, tillika multimusiker med medverkan i Tom Waits band på meritlistan.

Helt ogenerad väljer Andi Almqvist att spela plattan från första spåret till det sista. Först i extranumret adderar han ”Krautobahn” från ”Glimmer” (2009) och ”The truth about you” från ”Not far from happy”. Men utelämnar, exempelvis, ”Low-dive Jenny” (från 2011), hans en av hans mest strömmade låtar.

Bandet, ledd av den fria musikaliska anden Freddy Holm och med Bebe Risenfors på framför allt keyboard, är excellent. Att man bara har repat en gång, dagen innan, märks inte något nämnvärt. Musik svävar, intensifieras, fördjupas och svärtas ytterligare på scen. Trummisen Eivind Kløverød är i särklass. En spelande trummis mer än en taktslagare. Han utforskar låtarna med sitt trumset och cymbaler, känner in musiken, som en jazzbatterist med känsla för rock. Imponerande.

Andi Almqvists musik på ”We’re all gonna die…” är i högsta grad variabel. Här får ”Can’t stop laughing”, titellåten från debutalbumet 2005 ett nytt famntag. Men på scen skapas snabbt nya versioner av de inspelade. I stök och larm eller med en försiktig smekning står han med en röst som är hans egen, precis som musiken. För visst kan den eka av andra, men til syvende og sidst är det Andi Almqvists hans karaktär och kompositioner. Ja, med få undantag. Country and western-legendaren Hank Williams (1923-1953) får sin ”Alone and forsaken” tolkad och ”Antiogonish” är baserad på amerikanske poeten och författaren William Hughes Mearns (1875–1965) dikt från 1899. Den som Glenn Miller Orchestra gjorde till ”The little man who wasn’t here” 1939. Det här är andra kompositionen som gjorts, eller getts ut, av dikten.

Ja, det är tvära kast. Sakrala ”Save me” är fingertoppskänslig och kontrasterar senare ”Ted talk”. Där låter Freddy Holm massmördaren Ted Bundys röst glida in via inspelningen mobiltelefonen till fiolens mikrofon. Sedan startar låten maniskt malande med fraserna ”I’m losing my mind//I am losing my mind” på repeat. Otäckt. Andi Almqvist går snyggt från ytterligheterna med mer än hedern i behåll.

Andi Almqvist med band, Skeppet, Göteborg. Turnéstart 30 september 2026.

Bandet: Freddy Holm, fiol, elgitarr, lap steel guitar, ljud och sång, Bebe Risenfors, klaviatur, gitarr, klarinett och sång, Finn Tore Tokle, bas och sång, Eivind Kløverød, trummor, och Andi Almqvist, sång, flygel, akustisk gitarr och elgitarr.

Spelningar med bandet: Malmö 1/10, Örebro 2/10, Uppsala (3/10) och Stockholm (4/10).

Låtlista:

  1. She jumps
  2. Rosemary’s grandchildren
  3. Can’t stop laughing
  4. We’re all gonna die (but I can live with that)
  5. Save mer
  6. Alone and forsaken (Hank Williams-cover)
  7. Two junkiez
  8. Antiogonish (text William Hughes Mearns 1875–1965)
  9. The fly
  10. Ted talk (med inspelat snack med massmördaren Ted Bundy 1946–1989)
  11. She will come back to me
  12. Krautobahn (extranummer)
  13. The truth about you (extranummer – Andy Almqvist vid flygeln)