Heta nätter i Virum – dyra dagar i Danmark

Posted on av Kai Martin

Söndag

Det var ju lyxigt i Roskilde. På sitt sätt. Tältande är i och för sig inte min favoritsysselsättning. Men det som, via omvägar och generositet, Z bjöd på var komfort. Men att från det, då vi brutit upp, packat ihop och tagit oss från förödelsen och slagfältet (som vänligt snabbt iordningställdes) till ”civilisationen” bjöd ju bums på en västerländsk lättja.

Vi hade fått möjlighet att låna, återigen, Z:s kusin M:s hus då han och familjen smitit från den danska sommaren för södra Italien. Vi skulle åter vara kattvakt åt Gulerød, en skygg stackare, som behövde sitt vatten och omväxlande kost. Förra året hade vi (läs Z) tackat nej. Men vi var ju där sommaren 2024 och fick då glädjen och möjligheten att husera och umgås med barnen – och barnbarn – i omgångar i huset i Virum.

Nej, jag ska inte hålla er på halster. Huset, ett radhus från – kanske – 40-talet, är charmigt och med en nyfixade källare var utrymmet lite större än senast. I källaren fanns nu (kanske då med, men det var renovering på gång så vi var aldrig en trappa ner) en säng, ett rejält badrum och tvättstuga. Samt förråd. Där var också svalt och skönt. Det var ju hemmet dilemma. Luften stod, trots korsdrag, still. När temperaturen smet över 25 blev det heta nätter, som red mig i rastlöshet. Ibland så till den milda grad att jag var tvungen att gå ut för att söka svalka. Ja, en gång till och med i regn.

Men det är förstås lyxigt att bo där utan extra kostnad. Detta lindriga onda gick att fördra. Med bara några hundra meter till Danmarks största – och finaste – Røde korsbutik beredde det mig dessutom ett extra nöja. Jag var där varje dag och slösade mina surt förvärvade pensionspengar på ett och annat. Jag ska försöka återkomma till det.

När vi lämnade Roskildefestivalen bakom oss var det för att också skjutsa Z:s systerson A, som bor nära Holte loppemarked. Det blev alltså ett stopp först där – vi köpte två Carlsbergsbackar, en spädbarnsmobil, Z fyndade en Armanisjal (ny) för 75 danska kronor och jag en snygg Sandskjorta för 50 danska – innan vi såg till att låta ynglingen komma hem.

Därefter var det handling av mat och därefter installering i huset. Söndagen var stilla, som söndagar brukar vara i ett villaområde även i danska förorter. Men temperaturen hade börjat skruvas upp, så efter ett tag for vi till Skodsborgs Strandpark för ett dopp i Øresund. Vi har varit där förut och tjusas av litenheten, stillheten och möjligheten till hygge. Morgon som kväll har varit med oss som gäster.

Z besvärades fortfarande av sin hosta och ställde in badet. Det blev jag som fick doppa mig i det förvånansvärt kalla vattnet. Men så skönt.

Så hem till mat och hem till fotboll där norska landslaget skulle står för underhållning i VM.

Måndag

Ja, första natten blev het, men inte så intensiv. Klockan sju väcktes vi av ett förtjusande drillande. Grannen hade en hantverkare som fixade alten. Sömndrucken startar vi dagen, far för ett morgondopp, tar en kaffe och croissant på kaffet vid badet, stillar kontemplativt över vattnet i Sundet. Forsätter hem för morgonmad och låter dagen gå vidare, som kommer ge ett och annat loppisbesök, men också skrivande av de Roskildetexter (läs här, här och här) som jag inte hunnit med under de intensiva festivaldagarna. Dagen smet iväg och kvällen gav mer fotbolls-VM, trots att jag i något slags blekt löfte tänkt stå över spektaklet på grund av politiska orsaker. (Nej, jag är ingen vän av FIFA:s inriktning och Trumps narcissism.)

Men jag är ingen man på barrikaderna. Var sig på gatorna eller i tv-soffan. Jag föll till föga. Som med så mycket annat också skäms över det, men inte mer än att jag blir sittande där kväll efter kväll.

Tisdag

Tisdagen tar vi till Louisiana. Jag hade ju i december skaffat årskort och med det har jag möjlighet att bjuda med en gäst och nu inte vem som helst utan Z. Vi tar en sväng om Blå kors genbrug i Vedbæk, handlar i en livmedelsbutik en blomma till Z:s faster, som vi ska hälsa på efter museet.

Louisiana lockar. Vi är inte ensamma. Precis som mitt besök i februari är det stint. Lucian Freuds (1922–2011) verk imponerar. En sådan kraft i skapandet och hans distinkta självporträtt är skoningslösa, utmejslade, vackra. Han var synnerligen produktiv och mångfacetterad. Men den som plockade mest poänger var ändå Sophie Calle (1953), som i den första hallen bjöd på humor och smart konst där man med glädje dröjde sig kvar. Hon är ett med sina verk, skapar en frisk eftertanke och gör det svåra enkelt och vice versa. Hon bjuder in sin publik och man får sig en resa. Härligt.

Så från konsten till släktskapen. Faster M, mamma till M i vars hus vi bor. Tanken var en lättare lunch. Men det blir med betoning på lättare. Jag är hungrig och överfalls samtidigt av en förlamande trötthet som stig ju längre M och Z samtalar. Det är egentligen intressant, om olika perspektiv på en gemensam historia, om barndom, uppväxt, minnesskärvor som läggs till en vacker, ibland dramatisk mosaik.

Så bryter vi upp. Eftermiddagen har blivit till tidig kväll. Det är dags att laga mat. Vi förser oss. Äter framför teven och fotbolls-VM, som har inlett sitt slutspel.

Onsdag

Jag har en plan. Tanken är att jag ska gå en rejäl och hastig morgonpromenad för att få upp kondisen och rörelsen. Så vi beger oss i arla morgonstund ned mot okänd terräng. Till Brede, en mycket liten bruksort med en sedan länge nedlagd textilfabrik (1956) och den imposanta byggnaden ingår nu i Danmarks Nationalmuseums ägor. Genom Brede går tågsträckan som löper från Jægersborg till Nærum med rälsbussen Grisen. Z känner förstås till sträckan då hennes far under många år tog tåget till sitt arbete i Nærum.

Brede är en idyll, grönskan famnar runt om och vi korsar järnvägen – efter att ett tåg stormat förbi – och tar oss på stigar runt den lilla sjön, eller dammen, som mynnar i var sina ändar av Mølleåen.

Z och jag har lite olika tempon, så jag springer ibland i förväg och vänder åter. Vi söker vägen runt sjön och kommer snart tillbaka till Brede där nu kaféet har öppnat. Vi bestämmer oss för att äta frukost där utomhus. Det blir lite hotellkänsla över – den dyra – frukosten. Men samtidigt infaller en frid över stunden då vi väl sitter på plats och tittar ut över vattnet och det stilla fågellivet.

Z går på toaletten och jag väntar utanför byggnaden. En förskoleklass med sina pedagoger strävar förbi med att lass barn i vagnar.

Så promenerar vi uppför backen mot hemmet, Z ser några praktfulla stockrosor. Så packar vi badgrejorna och far ned till Strandvejen och Skodsborgs strandpark. Efteråt åker vi in till Lyngby där jag hamnar på Røde korsbutiken och hittar en snygg, men kanske lite dyr, Van Gilsrock (450 danska kronor blir drygt 675 svenska). Nå…

Fiskhandlaren bredvid frestar med stekt, panerad rödspätta. Det blir vår middag med kokta kartoffler och remoulad till.

Jag tar bilder på allt som jag har köpt, vilket är en försvarlig mängd (nä, det är inte försvarligt; snarare tvärt om). Så dags för en promenad i minnenas alléer. Z är uppvuxen i området. Vi ska följa i spåren där hon som barn har gått. Vi börjar med att gå ned mot stationen. På Frederiksdalsvej ligger mäklarkontor. Den som ägs av hennes kusin B, som av en händelse är på plats. Vi går in och säger hej innan han måste åka iväg och stänga för dagen. Så vidare ner mot Virum park där Z famlar i minnet efter hågkomster. Hon tar ut riktningen, men ångrar sig. Vi går lite söderut uppför Virumbakken och mot en mindre park där allt faller på plats. Här hittar hon den sten som hon satt på som Den Lille Havfrue, även om dammen har vuxit ihop kraftigt. Vi fortsätter vidare mot Sorgenfri och Hybenvej där hennes mormor bodde länge (hon blev nära 104 år) och snett emot även Z med familj.

I köksfönstret till hennes mormors gamla radhus ser vi någon stå. Det är mormoderns sambos dotter, som genom slumpens skördar kom att ta över huset. Z knackar på och vi blir insläppta. Fler minnesluckor öppnas. Fler perspektiv till historien bjuds. Fascinerande.

Så tar vi oss vidare mot Virum stadion och Hummeltofteskolen, där Z gick som barn. Hon registrerar förändringar, men pekar också ut att här och här… Nedför Grønnevej, viker av mot Virumvej och sedan mot Fuglesangvej för att därefter ansluta till Kongevej, som leder oss hem.

Torsdag

Natten bjuder ingen svalka. Trots korsdrag väljer luften liksom att dröja kvar, fylla på med värme. Sömnen blir rastlös, vaknar och somnar för att vakna igen. Morgondoppen är vederkvickande. Jag har efter ett hattande i beslutsfattandet bestämt att jag ska åka in till København för att se Bo Kaspers Orkesters sångare Bo Sundström sjunga med ett danskt band under Copehagen Jazz Festival. Biljetten är dyr, men… jag chansar att köpa på dörren.

Förmiddagen går, så tar vi S-tåget in till Byen. Kliver av vid Østerport och fortsätter ned mot Kastellet. Vi kommer snart ner mot Inderhavnen, ser turister strömma till och från Den Lille Havfrue, bestämmer oss för något lättare att äta på Admiral stora uteservering. Det blir pommes frites och varsin øl. Vi hygger oss och tiden rinner iväg. Under gång har några sjömän flinkt klättrat upp i riggen på en brigg för att förbereda för seglen att luftas. Det ser både djärvt och vådligt ut. Uppdraget lockar sina intresserad, som passar på att fotografera uppdraget.

Z och jag följs upp mot Kongens Nytorv där vi skiljs. Hon för sitt. Jag för att ta mig till Bremen teater på Nyropsgade nära Vesterport station. Det börjar strömma till med publik och jag kliver in och letar efter en biljettlucka. Det finns inte. Upplysningsvis får jag reda på att biljetter köper man via nätet. Så trasslar till mig igenom det för att slutligen betala min plats i den anrika teatern, byggnaden ritade av Otto Frankild, invigd 1956, som en del av som Marcus hotel, där teaterverksamheten på Mercur Theatret startade först 1965. Senare (1971) kom Simon Spies att omförvandla verksamheten till biograf och nattklubb. Sedan 2009 har den haft sitt nuvarande namn med inriktning på teater såväl som konserter.

Det är en märklig byggnad och långt ifrån handikappvänlig. Branta trappor från gatuplan nedför till foajén, barerna och toaletterna. När man väl ska in i salongen är det dags att gå uppför trappor igen för att ta plats.

Jag tar en øl innan. Den unga damen bakom disken försöker pumpa upp drycken men den skummar. Hon försöker om och om igen utan lyckat resultat. Det slutar med att jag får en flaska och en skål jordnötter.

Så blir det konsert och den har jag skrivit om här. Senare i vinter ska Bo Kaspers Orkester gästa etablissemanget för nio showkvällar.

Jag strömmar ut ur lokalen med andra andra. Sommarkvällen är fortfarande ljus. Tar tåget vid Vesterbro, som kommer nästan bums, och kliver av vid Virum och promenerar hem till Z. Det blir fotboll som avslutning på kvällen.

Fredag

Vi väntar besök, Z:s båda barn kommer. Men inte samtidigt. T, sonen, kommer med tåg på förmiddagen. S med buss på eftermiddagen efter att hon har jobbat halvdag. Vi har missat att ta med sängkläder och handdukar till dem. Men löser det med inköp hos närliggande Røde korsbutiken, där vi bland annat fyndar ett Georg Jensenpålakan för 125 danska kronor under torsdagen. Vi fixar för barnen, bäddar rent och lägger fram handdukar. Bara det bästa är gott nog.

Jag ordnar frukost till Z och badturen är redan avklarad. Jag fördriver min tid då Z åker till Hovedbanegården för att möta sonen. Och senare dottern. Det knackar på dörren och utanför står snickaren, som jobbar hos grannen. Han undrar om det är ok att hans släp står där det står, det vill säga en bit in på ”vår” tomt under helgen. Det är så knöligt för honom att ta med släpet till Bornholm. Jag ger honom tummen upp för det. Så kommer Z och T hem med pizza inhandlad i den nya italienska restaurangen bredvid Z:s kusin B:s mäklarfirma. Generöst blir jag bjuden på några bitar för en sen lunch innan jag senare åker in till Byen för att möta min gudson, som kommer från Malmö, där han bor. Han har tipsat mig om en spelning med Eddie Chacon, som ingår i Copenhagen Jazz Festival. Vi ses på Hovedbandegården, tar oss till Skjolds Plads med metron för att senare ta oss till Balders Plads där spelningen är.

Vädret är superbt. Kanske lite väl varmt. Men ändå behagligt. Vi kliver ut från undergrunden, får hjälp av en kvinna med riktningen, går Tagensvej ner, in på ett genbrug som gud glömde, ut igen och ned till spelplatsen. Där är mängder med folk vid en spelning med någon bossanovasnubbe som bjuder på soft musik. Vi tar en øl, positionerar oss och folkhavet luckras upp precis, så vi får en plats nära scen så att jag kan sitta. Det är en bit kvar till konserten, där Eddie Chacon värms upp av Newcastlebandet Knats. Det blir ett fint möte med gudsonen och en fantastisk konsertkväll med två helt väsensskilda musikaliska uttryck. (Läs här.)

Balders Plads är fullt av avslappnat folk i alla åldrar. Barn springer omkring och leker, föräldrarna sitter och samtalar med vänner, äldre människor möter yngre. Det är danskt hygge i sin prydno.

Så skiljs vi åt, gudsonen och jag. Men följs ändå. För metrons cirkellinje möjliggör det. Jag kliver av vid Østerport. Han vidare för tåget mot Malmö.

Jag inser där och då att den nyckel jag har fått för att komma in är tappad. Någonstans har den glidit ur fickan. Jag ringer Z, som av en slump är precis i krokarna. Knappt hinner jag komma upp ur stationen förrän jag ser henne komma med bilen lastad med hennes två barn.

Tur i oturen. Men nu måste nyckel fixas inom kort. Vi åker hem. Barnen, eller de unga vuxna, som de ju snarare är, tar plats i sina rum, vi äter, samtalar, kollar fotbolls-VM och släcker för dagen.

Lördag

Jag vaknar, som alltid tidigt. Natten har, som vanligt, varit het. Sömndrucken öppnar jag altandörren och Gulerød smiter in. Den folkskygga katten är synnerligen fjäskig då det vankas mat. Jag fixar åt kattens skålar och får en nöjd spinnande katt runt mina ben. Men sedan är det slut med fjäsket.

Jag tar på mig träningskläderna och går ut och går. Ned mot Brede, men väljer nu motsatt väg och går motsols. Jag möter yngre danska kvinnor som rastar sina hundar. De hälsar trevligt, är inbjudande vackra och jag känner att jag får en bra start på dagen. Jag springer lite. Utmanar mig själv och min kropp. Tar några branta backar med höga knäuppdragningar, trotsar en trappa med raska kliv för att sedan förirra mig in i ett villaområde, så jag tar samma väg tillbaka, nedför trappan. Så hem och iväg med Z till Skodsborgs Strandbad. Så ljuvligt.

Efter det lånar jag bilen och tar en sväng till Birkerød där jag på Røde kors hittar en Paul mitt-piké för knappt 90 danska. Fortsätter till Bagsværd och Røde kors där, som bjuder en Etonskjorta för 75 danska kronor.

Så hem efter rundturen där familjen väntar. Vi tar tåget in mot Byen, men jag kliver av vid Nørreport och smiter nedför Nørregade och senare in på Herrernes Magasin. En butik som är som ett museum med herrkläder för den med stor plånbok och extravagant smak. Det är en fröjd att gå där, smeka kostymtyger, kolla prislappar med rullande ögon och höjda ögonbryn, drömma, men samtidigt känna en känsla av att inte höra till, att inte vara tillräckligt fin för butiken. Tänk, nära 70 år och ha ett mindervärdeskomplex som en gymnasiegrabb.

Jag fortsätter ned förbi Vor Frue Kirke mot Gameltorv innan jag tar mot Strøget och mot Rådhuspladsen där jag ska invänta det yngre sällskapet. De är färdiga med sina ärende, kommer spatserandes med tusen och åter tusen andra turister. Vi tar sikte mot Strøget igen. Nu för att en shawarma på Shawarma Grill House. Stället dit alla köpenhamnare går, men knappast några turister. Här kan man hitta rockmusiker och skådespelare blandat med vanligt folk.Det är begripligt. För den turkiska snabbmaten är i särklass.

Så ut igen och det dröjer inte länge förrän familjen har hamnat ur mitt synhåll. Jag fortsätter på egen hand. Nere vid Amagertorv går jag in på Illum Bolighus. Dels för att kika på möbler, lampor med mera. Dels för att ta rulltrapporna högst upp och låna toaletterna. Ungefär där och då får jag kontakt med familjen igen och efter en stund förenas vid nedanför Storkespringvandet, fontänen, som är en given samlingspunkt. Vi går ner mot Gammal Strand för att ta en kanaltur med en av turistbåtarna. Vi får en avgång bums och skyndar oss ombord. T, Z och jag gjorde resan för två år sedan med en mycket underhållande guide. (Skrev om det här – men scrolla ner en bit.)

Nu är det en unga kvinna som håller i snacket. Tyska, men dansktalande, tror Z. Jag lyssnar med ett halvt öra och låter vinden fläkta och havets uppskattande vatten svalka. Det blåser, men är varmt. Kajkanterna är nedlusade med solbadande människor, som emellanåt hoppar ned i Inderhavnens svalkande vatten. Det är folk överallt.

Vi passerar Reffen, Refshaløen, dit vi ska senare. Operan, Den Lille Havefrue, Amalienborg, in i i kanalen som delar Christianshavn och så tillbaka igen efter en god tur. Värmen är, trots den ihållande vinden, intensiv. Vi tar oss upp till Magasin, det stora varuhuset vid Kungens Nytorv. S ska handla lite. Vi andra passar på att gå på toa i nedre plan där också caféer, vinbutiker och matvaruaffärer finns. Jag tar en tur och spanar in rean, som är en kostsam historia för svenskar, men nog för alla andra också. Överflödet av kläder är totalt och jag pendlar mellan fascination och äckel. Jag gillar ju mode, men gillar inte klädindustrin med sin massiva produktion av plagg och på sätter som det oftast görs.

Vi väntar in S. Spanar in folk. Förundras över val av klädsel. Åtminstone inne i ett varuhus.

Vi tar oss så småningom hem. Vi köper mat och mys till kvällen. Jag åker ensam ner för att bada. Njuter av svalkan i havet, som sköljer bort värmen. Tittar på fotboll. Norge i mötet med England där engelsmännen triumferade efter vinst i förlängning.

Söndag

Jag vaknar tidigt. Släpper in katten. Får gos. Ger mat. Holte loppemarked väntar. Vi åker dit. Tar ett varv enligt sedvänja. Nedför en gång på vänster sida. Uppför på den motsatta. Så upp till nästa. Vi scannar av. Frågar. Prutar. Tackar nej. Den här gången blev det inget för mig. Jo… en grön keps i manchester, förmodligen hemmastadd, för 20 danska kronor.

Vi fortsätter hem och T och jag dröjer kvar då S och Z åker iväg för ett ärende innan de ska åka till Reffen. Så går också vi, mot Virum station, får ett tåg bums som tar oss till Nordhavn och i rask takt går vi genom det fascinerande nybyggda kvarteren nere vid vattnet mot Orientkaj där en färja ska ta oss till Reffen. Som i Göteborg ingår färjeturerna i kollektivtrafiken. Vi skyndar på, ser en båt ligga inne. Rusar ombord och andfådda konstaterar vi att en sådan brådska var onödig. Vi hann med fem minuters marginal. Färjan stävar på mot Reffen, som första stopp där Z och S väntar vid Mikkeller, där de tagit någon dryck.

Vi bryter upp för att ta oss in på foodtruckområdet, där mat från nära nog hela världen serveras. Z och jag väljer indiskt. Men det är inte bara dyrt, det är också väldigt mycket ris och oerhört lite övrigt i den där grytan som vi har valt. Vi köper en lemonad till, för jag har någon förhoppning – som i och för sig kommer på skam – om ett bad. I Köpenhamn kan man bada över allt i hamnen.

Tiden tickar iväg och vi sätter oss i bilen för den snirkliga färden från Reffen mot Amager och in mot centrala Köpenhamn, förbi Glyptoteket, Tivoli, Rådhuspladsen och norrut för att ta oss hem. Z kör med säker hand. Kan varje kurva och avfartsväg mot Virum.

Måndag

S ska åka hem med en tidig buss, jobb väntar, så Z skjutsar henne. När hon kommer hem blir det något missförstånd och gräl, som slutar med att vi ändå åker ned för bad. Jag får svalka av mig, både fysiskt och känslomässigt. Z pratar med badande som vi möter. Nakna som påklädda i baddräkt. En kvinna, lite äldre än jag, har en skarp bikinilinje där inga bikinitrosor sitter. Hon är snyggt bränd och får frågan av Z om hon badar varje dag. Jo, men inte då det är för kallt. Hon har en nyinopererad pacemaker som hon vill vårda. Z och jag sluter fred över en kaffe och croissant. Dagen fortsätter.

För mig väntar ett nytt möte med gudsonen, som kommer till Köpenhamn med sin familj, käraste E och dotter S, samt hans mamma A. Min allra käraste vän. Men regnet inte bara hotar, efter att ha hållit andan under morgonen, utan vräker ner. Jag tar på mig mina regnstövlar, min regntrensch från Tenson och en skyddande hatt och promenrar mot tåget. Förbi rejäla vattenpussar, med bestämda steg. Kliver av vid Nørreport och går till Torvehallerne, saluhallarna, som bjuder på allsköns mat. Mitt väntande sällskap har ätit, men inte jag, som fortfarande har frukosten som mättnad. Vi ses efter lite kommunikation. De har en idé som Bakken, nöjesfältet norr om stan, men jag har slagit det ur hågen för samtliga på grund av vädret. Vi siktar mot Botanisk have och med mig som guide går vi med raska steg, korsar Gothersgade och tar sikte mot Københavns Universitetsbibliotek. Men där finns ingen ingång. Fjärlishuset hägrar, men ombyggnationer går det omöjligt att komma in från Øster Farimagsgade, som vi nu kommit till. Vi ser inga inbjudande skyltar som visar vägen och vi är inte ensamma turister om att ha gått vill. Så vi tar helt sonika promenaden runt kvarteret och hittar ingången vid hörnet Gothersgade/Øster Voldgade. Tålamodsprövande för lilla S, ett halvår äldre än mitt snart sexårige barnbarn. Men när orken tryter som mest hittar hon stora sniglar, som hon samlar lyckligt på ett blad.

Vi samlar oss för en promenad in i parken. Regnet håller upp och de kvävande regnkläderna kan knäppas upp och luft kan släppas in. Det är kvavt och svalt på samma märkliga gång. Parken fascinerar. Framme vid det väldiga palmhuset som hyser fjärilarna väljer A och jag att stanna utanför. E, S och gudsonen går in och dröjer kvar för en knappt timme medan A och jag får komma ikapp livet och vila vår åldrande kroppar. Senast vi sågs hade jag precis opererat knät och hon stod inför en höftoperation. Malmö, där vi sågs vid skiftet oktober/november 2025, var kommunikationsmässigt med bussar inte vår närmaste vän. Men om det skrev jag här.

Det är en fröjd att samtala med henne. Vi är i samklang. Har varit så sedan vänskapen startade i mitten av 80-talet. Hon bor i Umeå; jag i Göteborg. Vi ses inte så ofta. Hörs sällan av. Men då vi väl möts är det som om ingenting har hänt och ändå allt, som ska avhandlas.

Vi fikar, samtalar. Sedan bryter vi upp. Jag ska förenas med familjen och de chansar ändå på Bakken.

Jag smiter Köpenhamnsvant ner mot S-tågen, men hamnar istället på perrongen för fjärrtågen. Det blir en promenad undergrund för att komma rätt. Sedan är jag snart hemma. Men innan dess tar jag en kik in hos Kræftens Bekæmpelse Genbrug i Virum och Røde kors, där en vänsterhängd elgitarr lockar. En Dillon, Telecaster Thinline. Jag tar en bild och skriver till min gymnasiekamrat H, som är en gitarrkännare av rang, om den är värd sitt pris. 3500 danska kronor är ju mycket, framför allt för en som inte kan spela gitarr, men alltid drömt om det.

Jo, den är värd sitt pris. Men det finns billigare alternativ. Fåfängt letar jag efter fler Georg Jensenlakan, men går bet. Men i ett skåp bredvid gitarren hittar jag ett helt ny set för 900 danska kronor. Två stycken plus örngott, i och för sig. Nja…

Jag stillar mig, går hem och tar kväll med den kvarvarande familjen.

Tisdag

Vi ska göra museum. Men jag vill först åka och bada. Gör det denna stilla morgon med stigande temperatur och en klarblå himmel. Vattnet är ljuvligt. Jag dröjer mig kvar. Ser badande, motionärer som ror båtar. Det ser så avkopplande, så självklart ut. I fjärran Öresundsbron, som förbinder våra länder – Sverige med Danmark – men där vattnet emellan rymmer så skilda kulturer och sätt att leva, trots att så mycket liknar varandra.

Väl hemma har T och Z åkt in till Byen. Jag släntrar efter. Tar tåget från Virum och går strategiskt av vid Hovedbanegårdens södra ände, uppför trapporna mot Tietgensgade och uppför den förbi Tivoli och mot Nationalmuseet där T och Z redan väntar. Vikingarna också. Eller, åtminstone deras svindlande historia som ju förenar Norden. Vi tar våningsplan för våningsplan. Årtusende för årtusende och senare århundrade för århundrade. Byggnaden är anrik, lite mödosam att ta till sig. Men vi dröjer kvar, andas in kunskap och atmosfär. Danmark har många fyndigheter från vikingatiden. Det har blivit en diger samling.

Efter några timmar ger vi upp. Efter en audiofiktiv och klent illusorisk resa in i asagudarnas tid går vi ned till souvernirshopen. Lite blir handlat; inte av mig. Ut i solen och värmen. Över Christiansborgs slotts väldiga gård och vidare mot Gammelstrand och vid Holmens bro hyr vi cyklar. Elcyklar som är ostyriga och med handtag som gör att händerna stumpar snabbt. Rask tar vi oss via Holbergsgade förbi Nyhavn och Amalienborg. Vi har siktet mot St Peders værdshus i Hellerup, på en tvärgata till Strandvejen. Ett hak som Z:s mamma frekventerade flitigt och som har fantastiska smørrebrød och god øl. Vi kämpar oss på Amaliegade, uppför Esplanaden, Grønningen, till Østerport, nedför Folke Bernadottes Allé, som övergår i Kalkbrænderihavnsgade, mot Nordhavn och det är som min cykel bär snabbt fram trots domnande händer. Vid Svanemøllen fortsätter jag på Strandpromenaden, försöker vända mig om för att se de andra. Men en bit upp stannar jag och konstaterar att de inte är med. Jag dröjer. Är hungrig. Irriterad. Så kommer de. Jag får beröm av Z för val av väg. vi fortsätter upp på Strandvejen, förbi gamla Tuborgområdet och når slutligen, efter att nogsamt ha parkerat våra fordon, vårt mål för att konstatera att det renoveras. Hmm.

Vi vacklar i tanken, men googlar oss till en kebab som blir till Pizza di Napo. Ett hyfsat nyöppnat ställe som är lika hyfsat välfrekventerat. Men inte av folk som sitter där för att äta utan för att ha med sig… hem, på stranden, i parken. Några unga flickor låter sig väl smaka på utsidan i den lilla serveringen på trottoaren med den brusande trafiken från Strandvejen meter ifrån.

Vi väljer att sitta inne. Beställer varsin pizza. T reagerar. Menyn ser ju lika dan ut som den i Virum, som just nu har semesterstängt. Vi fnissar åt det. Men konstaterar medan vi äter att det måste vara ett samarbete. Z frågar och, ja, mycket riktigt. Mannen bakom disken ler lyckligt.

Mätta och belåtna går vi upp till Hellerup station, tar tåget och kommer hem. Z ger sig av till Lyngby för att fixa en ny källarnyckeln, efter att vi har tidigare en morgon åkt och badat, kört upp till Nivå där faster M bor och dels hämtat hennes nyckel och dels skjutsat henne till bordtennisen i Virum. En resa som för hennes del skulle ta en timme, men med oss går i ett huj.

T och jag softar, jag ligger och läser. Z kommer tillbaka och vi åker till Skodsborg för att bada. Skönt.

Vi har handlat gott inför matchen på kvällen. Semifinal mellan Spanien och Frankrike.

Onsdag

Redan för någon dag sedan hade vi bestämt. Vi åker hem. Avbryter Danmarksäventyret några dagar tidigare. Men innan den stora packningen inleds – och städningen – tar vi tag i vår morgonritual. Ett skönt, uppfriskande bad. En stunds kontemplation med en kaffe och ett wienerbröd, en romsnejl. Jo, danskarna har lika många namn för wienerbröd som inuiterna har för snö. Nästan.

Så hem för att packa samman allt vi införskaffat och packning från tältande i Roskilde. Vi jobbar effektivt, men allt ska få plats. Z tar packkommandot. Det här ingen idé att protestera, trots att jag har en diger erfarenhet efter mitt turnerande rock’n’rollliv. Fullastade ger vi oss av och kör Helsingør, där vi i sedvanlig ordning hamstrar danskt; øl, vin, smørrebrød, rågbrød, livsmedel. Jag tar en kik in hos Kirppu, loppiskedjan, och hittar en finfin Fjällräven ryggsäck i den mindre modellen. 100 danska kronor får betraktas som ett fynd.

Självklart går jag också in på Kræftens Bekæmpelse genbrug, men sansar mig. I bilen sitter Z och T och tålmodigt väntar den shopaholicskadade innan vi slutligen tar mot färjan, missar en tur, men kommer slutligen iväg för slutstation Hemmet.

Nå. Nöjde vi då oss med denna gedigna Danmarkstur…? Nej. Ett sent studentfirande någon helg senare, efter vårt traditionella juli i julifirande, gav en intensiv weekend. Ner tidigt på lördag, en sväng in i Prøvestenen, Helsingør. Jo, en sväng in, men inget handlat. Mer än inne hos Kvickly, där vi handlat frukost för vi ska bo över hos Z:s storasyster T.

Vi tar en sväng in till Lyngby, efter att ha lämnat av T:s son A, som kommit upp till Gbg för några dagars besök. Vi passerar Røde kors i Virum och det hugger till i hjärtat. Jag är en sjuk människa. Men i Lyngby får jag i alla fall tid att gå in i deras Røde kors, men stillar mitt habegär. Det kanske finns hopp.

Så hem till T i Bagsværd, dit A har åkt, för han ska åka med oss till studentfesten. Jag bäddar och gör i ordning i rummet vi får låna. S likaså. Så iväg till kalaset i Ølstykke, en halvtimme från där vi befinner oss. Vi bygger oss, äter fantastisk god mat från den buffé som är uppdukad. Pratar och umgås med släktingar, uppvaktar den unga studenten och timmarna går. På vägen hem ser vi till att faster M får skjuts. Hon vägrar först. Klarar sig själv. Men inser att vi ändå ska åt samma håll. Jag kör. Hittar vägen hem till hennes fina hus i Nivå och kommer så småningom hem till Bagsværd strax innan midnatt. Jag slocknar snabbt. Z kommer sent. Hon har tusen och en ärenden att prata med sin syster om.

Morgonen väntar. Vi far till Holte. S stannar hemma. Det är mycket folk, men övre parkeringen har inte sålt sina platser. Det blir med andra ord lite mer lättöverskådligt. A kommer. Han bor bara någon kilometer därifrån. Vi gör vårt svep. Han går med Z. Jag scrollar av ständigt lite före och snabbare av den enkla anledningen att det finns så oändligt mycket dam- och barnkläder, men desto färre varor för herrar. Men vi stannar vid ett lite stånd där en kvinna sitter och virkar. Framför henne står ett par blå mockaskor, eleganta loafers. Det visar sig vara ett par Christian Louboutin. Fransk high fashion. I nyskick. Hon vill ha 1500 danska kronor. Rimligt. Jag provar dem och de smiter åt fint. Visst, det priset för ett par som i butik kostar upp mot 9000–10000 svenska kronor är ju ok. Men ändå inte. Jag tackar, tar av dem och går vidare och lovar, eventuellt, att återvända.

Jag glider vidare i gångarna. Stannar vi en man i 40-årsålderns över skala. Välklädd. Han presenterar sina kläder snyggt. Jag kollar in en Mads Nørgaard-tischa, trefärgad, en NN07-skjorta, senapsgul, smal manchester… Han säger snabbt: 30 kronor per plagg. 50 för båda. Oj. generöst. Med en jeansjacka, Mads Nørgaard design, blir det totalt 200 danska kronor. Jag känner mig rik. Även om mannen som sålde tyckte att jeansjackansatt lite väl tajt på mig.

Vidare till Charlottenlund, vars Gentofte loppemarked är oerhört populär. A följer med. Vi åker, på Z:s inrådan, in mot öppningen nere vid Charlottenlunds station. Men det är fullt i överkant. Det tar en bra stund att komma ut ur trängseln och vi får köra en bit för att komma till där vi kan parkera. Så en promenad genom parken/skogen till där vi försökte parkera. Så in för en scanning av vad som finns på den grusplan som loppisen finns på. Inledningsvis hittar jag ingenting. Z och A går för sig. Men så står där en man i min storlek. Jag kollar på hans kläder. Hittar en kostym i crêpe, beige, stretch, där kavajen sitter som skräddad. Men 1000 danska kronor är för mycket. Tyvärr. Ett bar beige Mos Moshbyxor däremot. 250 kronor blir 200 efter prut. Tack och hej! Nästa grej! På tillbakavägen ser jag en snygg hatt. Hoppsan! En Borsalino Alessandro. 200 kronor. Prutat och klar. Sitter som en smäck. Jag känner mig nöjd. Så far vi tillbaka för att hämta S och åka till Reffen. På B & W Hallerne finns antikviteter och S är nyfiken på stolar till det som ska bli hennes nya kök.

Regnet ligger hotande på himlen, men håller sig i schack. Vi tar några varv inne i det stora lagret med många olika säljare för sina respektive ställen. Z hittar en klassisk dansk soldat, sådan som vaktar Amalienborg, i papp med kur och allt. Prutar till sig ett bra pris. S hittar sina stolar och prutar till sig ett bra pris. Jag hittar en kontorsstol i rött läder, som Z prutar till ett bra pris. Ett par Birkenstock i glittrigt blå, nya för nedprutade 200 danska kronor. Vi fyller bilen till bristningsgränsen. Men får, på millimetern, plats. Vi äter på Reffen. Lämnar under gång A, som ska hem till sitt. Kör mot Hellerup och Strandvejen för en glass på Lydolphs isbar och ett bad. Vi har olika åsikter om i vilken ordning vi ska göra det. jag vill bada först och äta glass sen. Z vill äta glass och gå ner och titta på vattnet. Demonstrativt går jag iväg med badkläderna efter att vi har parkerat. Går den korta streckan från Strandvejen ner till Hellerup strand. Stannar och kikar på en pappa som drillar sitt åtta-/nioåriga barn i tennis. Grabben är duktig. Badar därefter i ensamt majestät under en gråblå himmel. Njuter av badet, kollar lite medbadande, en segelbåt som skjuter fart i vinden, torkar mig, klär på mig och går upp till de väntande i bilen (jag trodde att de skulle gå och äta glass och komma ner till stranden). Så… det blir en is till mig med. En ny promenad ned till stranden, ett hej till Z:s far vars aska vi olovandes spred i vattnet från bryggan med ett svanpar sakta glidande förbi i april 2017. När Z backar ut kör hon, trots intensivt varnande från bilens sensorer, in i en bil parkerad. Träffen blir tack och lov lätt. Hon skriver en lapp på rutan och förklarar vad som har hänt, lämnar sitt telefonnummer och en ursäkt (några dagar senare ringer bilens ägare och de språkas vid; ingen skada skedd). Så åker vi tillbaka mot Bagsværd. Packar ned allt och säger farväl till Bagsværd för den här gången. Tar en sväng in förbi Kvickly på Prøvestenen. Provianterar lite grand. Nobbar Kirppu och tar mot färjan. Plånboken är tom. Garderoben dignande. Dags för rens.

Foto: KAI MARTIN och ZEBA PEDERSEN LÖWEN-ÅBERG

Hatten av, Håkan!

Posted on av Kai Martin

Konsert:

HÅKAN HELLSTRÖM

!!!!

Håkan charmar Halmstad. Rastlöst nöjer sig inte Håkan Hellström med sin vinter/vårturné utan bjuder nu på en rad sommarspelningar.
Foto: KAI MARTIN

Simstadion Brottet, Halmstad.

Publik: 10000.

Bäst: Arrangemanget och allsången till ”Nordhemsgatan…” är rörande bra.

Sämst: ”Du är snart där” saknades.

Fråga: Vad händer efter sista spelningen, den i Piteå 15 augusti…?

Åh, han är rastlös, Håkan Hellström. Vilar inte på framgångarna från ishallsspelningarna i februari och mars (läs om dem här, här och här). Knappt har euforin lagt sig förrän det står klart att han ska ut i sommar. Start i Kalmar (24 juli) och sedan vidare i landet, men till orter som han inte gästat under senvintern/våren.

Det är lite som ”Rullande åska”-turnén 2017. Smida medan järnet är varmt. Nu in med gäster under resans gång. Miriam Bryant har hängt in. Sarah Klang i Halmstad med ett soft framträdande med bara henne och pianist som uppvärmning. Terra ikväll i Lysekil.

Han behöver förstås inte göra detta. Han kan sitta i hammocken och chilla, leka med barnen, umgås med frun, bjuda hem vännerna på lemonad. Men det kryper i kroppen på denne Sveriges främsta underhållare. Han vill skapa. Skapa musik. Skapa möten. Med publik. Med musiker. Med sina låtar. Återförenas med dem.

Så blir låtlistan under sommaren omstuvad från spelningarna tidigare under året. Mellansnacket har ändrats. Förutsättningarna är delvis förändrade med den ljusa svenska sommarnatten som bjuder in till något annat än det som ljustekniker och animeringskonstnärer ordnar i en arena. Det blir ett annat fokus på musik, som återigen låtit arrangemangen lösas upp för att formas om.

Bandet har blivit en än starkare kraft sedan dess nya mannar sattes på prov vid den där intensiva, heta klubbspelningen i Barcelona 31 maj 2023 (läs här). Visst. David Nyström kör fortfarande sin adliga 1700-talslook. Tobias Wiklund är iklädd samma dress som då, som hämtad från trollkarlen Merlin från kung Arturs hov. LaGaylia Frazier har den åtsmitande, vita sjömanskostymen som borde spricka för varje gång som hon ger luft åt sin mäktiga stämma. Det är knasig klädsel. Från coola strandraggare (Oscar Wallbom) till heta rockers (Mattias Hellberg). Det är allt på en gång och för mycket. Men alldeles tokigt, charmigt och underbart.

För är det något som Håkan Hellström gör så är det att förena. Han får samman detta bands bländande ekvilibrism till en pulserande helhet. Låter var och en blända, men aldrig på bekostnad av helheten. När Sarah Klang kommer in och gästsjunger på ”Pärlor” – som en av kvällarna på Ullevi förra året – blir det en fantastisk känsla av något unikt. Hon ger låter en ny karaktär och Håkan Hellström uppmuntrar henne att göra det.

Låtlistan är omskapad för sommaren. Här får fina ”Lovsång” – från albumet ”Poetiska försök” (2023) som här förenas med ”Den blomstertid nu kommer” med Annika Granlund på blockflöjt. En snygg del av finalen denna kväll.

”Nordhemsgatan leder rakt in i himlen” är sedan i år avklädd. Med Tobias Wiklund (trumpet), Annika Granlund (horn), Nils Berg, saxofon, och Simon Ljungman, klarinett – svagt skuggade av Oscar Wallblom, bas, och Finn Björnulfson, slagverk, som rytmsektion – skapas en ny himmel för låten. Det är så otroligt vackert och allsången löper rätt in i hjärtat och hela känslornas nervsystem.

Jo, han rör vid hjärtan. Men sannerligen också vid sinnen och höfterna, magen och armar och ben. Den här tvåtimmarsshowen är inbjudande och medryckande. Han tilltalar sin publik, var och en av alla på plats; sjunger för dem och till dem. Oavsett ålder. Fortsätter signera studentmössor, går i närkontakt med de närmast stående under ”Känn ingen sorg för mig Göteborg”. Fixar allsång. Fixar böljande, uppsträckta händer. Bjuder på en låtlista som sträcker sig från det första till det senaste. Allt och alla ska med. Underbart!

Håkan charmar Halmstad. Också.

Håkan Hellström, Simstadion Brottet, Halmstad 31 juli 2026. Pågående sommarturné, där bandet ikväll, 1 augusti, spelar i Lysekil. Därefter Huskvarna (7/8), Gävle (8/8), Umeå 14/8) och Piteå (15/8). Tidigare spelningar Kalmar (24/7) och Helsingborg (25/7).

På scen: Håkan Hellström, sång, gitarr och banjo, Tobias Wiklund, trumpet, David Nyström, klaviatur, Finn Björnulfson, slagverk/sång, Labbe Grimelund, trummor, Oscar Wallblom, bas/sång, Mattias Hellberg, gitarr/munspel/sång, Simon Ljungman, gitarr/klarinett/sång, Nils Berg, saxofon/klaviatur/fiol/sång, LaGaylia Frazier, sång, Annika Granlund, sång/blockflöjt/horn/trumpet, Ingela Olsson, sång, och Kerstin Ryhed-Lundin, sång.

Låtlista:

  1. Tro & tvivel
  2. Alla drömmar
  3. 13 (Big Star-cover)
  4. Långa vägar
  5. Evergreen
  6. En midsommarnattsdröm
  7. Nordhemsgatan leder rakt in i himmelen
  8. Man måste dö några gånger
  9. Pärlor (med Sarah Klang som duettpartner)
  10. Gårdakvarna och skit
  11. Jag har varit i alla städer
  12. Kom igen Lena
  13. Svindlande höjder
  14. Det kommer aldrig va över
  15. Ramlar
  16. Valborg
  17. Vi två 17 år
  18. Känn ingen sorg för mig Göteborg
  19. Din tid kommer
  20. Lovsång (med inslag av Den blomstertid nu kommer)
  21. Nu kan du få mig så lätt (bara med Håkan Hellström och pianisten David Nyström)

Intensiv Pippi i Lindome

Posted on av Kai Martin

Barnteater/-musikal:

PIPPI LÅNGSTRUMP

!!!

Full fart. Barnmusikalen ”Pippi Långstrump” vid Spinneriet i Lindome håller hög fart från start. Här Prussiluskan (Saga Waermö) i ett av alla sina försök att försöka sätta Pippi (Alma Jonsson) på barnhem. (Foto: KAI MARTIN

Spinneriet, Lindome.

Publik: Utspridd på picknickfiltar på slänten ned mot ”scenen”.

Bäst: Att Astrid Lindgrens älskade Pippi håller i alla väder.

Sämst: Att det är svårt för de yngsta att hålla fokus i värmen.

Fråga: Två säsonger för Sommarteatern med ”Pippi Långstrump”, blir det fler…?

Jodå. Astrid Lindgrens älskade Pippi Långstrump håller än efter att i över 80 år tjusat svenska barn. Och, ja, musikalen från 1980 – då med Siw Malmkvist som Pippi på ”order” av Astrid Lindgren själv – gör det också. Sommarteatern ger i år sin andra sejour av musikalen och den älskade karaktären, som ju Inger Nilsson gav liv åt som Pippi i tv-serien från 1969.

Det blir en fartfylld föreställningen där bovarna Blom (Erik Olsson) och Dunder-Karlsson (Sigrid Persson) får känna på Pippis list och styrka. Poliserna Kling (Simon Agaton) och Klang (Adam Högblom) jagar Pippi i fåfänga försök att fånga henne. Och fru Prysselius (Saga Waermö), Prussiluskan, från barnavårdsnämnden, går åter bet i sina ivriga försök att sätta Pippi på barnhem.

På knappt två gånger 45 minuter bjuds man in i en komprimerad version av Pippi Långstrump liv och leverne. Hur hon flyttar in i Villa Villekulla, träffar vännerna Tommy (Eddie Jonasson/Axel Sand) och Annika (Elsa Nicklin/Freja Sillrén), visar på tokerier och utmanar normer samt återförenas med pappa, sjörövarkapten Efraim Långstrump (Sigrid Persson). Däremellan alltså bov- och polisjakter, ett urspårat kafferep, hysteriska tanter (lite väl högljudda och skrikande för min smak), fina dansscener och sånger, som pockar på uppmärksamhet.

Det är ett skickligt utfört arbete av ensemblen oavsett väder. För här ställs det bara in om åskan hotar. Så oavsett stekande hetta eller regn bjuder man in till Pippi Långstrumps virvlande värld.

Alma Jonsson gör sin Pippi med fartfylld energi och i lagom dos balans av eftertänksamhet och tokerier. Emellanåt blir farten på bekostnad av artikuleringen, så replikerna hörs inte alltid som de ska. Men man tjänar in på gungorna vad man förlorat på karusellen, för här är inte en död minut.

Kling och Klang är i ljuvsamklang. Utmanar kanske bäst Pippi om uppmärksamheten då de är på scen. Men det är förstås Alma Jonssons Pippi Långstrump som är i centrum och på scen i hart när varje sekund av den här föreställningen. Strongt.

”Pippi Långstrump”, Spinneriet, Lindome. Premiär torsdag 9 juli 2026. Denna recension baserad på föreställningen 17 juli, som också teckenspråkstolkades.

Av: Astrid Lindgren.

Bearbetning: Staffan Götestam.

Musik: Georg Riedel.

Regi: Erik Olsson.

Koreografi: Simon Agaton.

I rollerna: Alma Jonsson (Pippi), Eric Olsson (boven Blom med flera), Adam Högblom (konstapel Klang med flera), Simon Agaton (konstapel Kling med flera), Saga Waermö (fru Prysselius), Helena Houe Gustafsson (Marianne, Annika och Tommy mamma/pirat), Sigrid Persson (kapten Efraim Långstrump/boven Dunder-Karlsson), Ella Ydkvist (piraten Fridolf/fru Melin), Elsa Nicklin (Annika), Axel Sand (Tommy), Eddie Jonasson (Tommy) och Freja Sillrén (Annika).

Expressivt och tillbakalutat

Posted on av Kai Martin

Konsert:

EDDIE CHACON & KNATS

!!!!

Balders Plads, Köpenhamn.

Publik: Fritt, folkligt, familjärt.

Bäst: Knats knockade.

Sämst: Med Eddie Chacon på scen krävs största möjliga tystnad – tjattret fördärvade det.

Fråga: Hur stor befrielse är det för Eddie Chacon att inte sjunga ”Would I lie for you”…?

Om du nämner begreppet georgie jazz för mig står jag slätt. Ungefär som namnet Eddie Chacon. Det sistnämnda blev klarare med förklaringen att han var en del av duon Carles & Eddie, som 1992 fick monsterhiten med ”Would I lie to you”. Det förstnämnda begrep jag efter en musikalisk käftsmäll på Balders Plads gratisscen under Copenhagen Jazz festival.

Tack vare min gudsons nyfikenhet fick jag mig båda akterna till livs.

Eddie Chacon har länge duckat för musik, men har sedan pandemin producerat tillbakalutad vit soul. Det är med den musik han, influgen från LA, nu möter sin danska publik.

Men först Knats. Bandet från Newcastle Upon Tyne, som räknar in sig i genren georgie jazz. Den som i sin tur förenar friform, fusion, funk, en smula rockelement. Det blir en het soppa som hämtade någonstans ur Miles Davis ”Bitches brew”.

Bandet spelar äckligt disciplinerat. Samtliga musikerna är otroligt skickliga. Basisten, och något av frontmannen, Stan Woodwards flinka fingrar rör om i grytan. Han är extremt ekvilibristisk och tufft brittisk. Som om han valt mellan droghandel, fotboll och musik. Trummisen, hans allierade, King David Ike-Elechi är explosiv, skicklig, rapp och varierad i sitt spel. Båda blåsarna – Ferg Kilsby, trumpet, och George Johnson, saxofon – ser ut som nördar på gymnasiet. Men herregud vad de sätter sina riff och solon. Keyboaridsten Sandro Shargodsky sitter och myser bakom sitt instrument närmast håglös. Han lägger förtjänstfullt sina pads, men då han väl får utrymme för soloutflykter tar han dem med bravur.

Till detta poeten Cooper Robson, som håller något slags spoken world till den disciplinerat vilda musiken. Som om John Cooper Clark möter Ian Dury & the Blockheads i något slags fusionjazz. Märkligt och härligt. Bitskt brittiskt.

Bandet värmer alltså upp för Eddie Cochan under en intensiv timme. Och jag tänker: ”Hur i all världen ska dessa fribasar spela amerikanens musik?”.

Men en smula paus och andhämtning kommer bandet in för att backa Eddie Cochans smekfulla soul. Med fingertoppskänsla skapar de ett försiktigt groove för Eddie Cochran att vila sin ljusa röst och sina melodier på.

Det blir alldeles förtjusande, somrigt och omfamnade. Men kort. Efter bara en tre kvart är det över. Med en känsla av mersmak.

Men den stora frågan är: Hur i hela världen fann Knats och Eddie Cochran varandra? De har spelat ihop i Europa i några år. Senaste spelningen var i Monte Carlo för några månader sedan (de har inte repat ihop sedan dess, men satte ömsint varje låt). Men de är ju ändå på sätt och vis kontraster musikaliskt.

Samtidigt är det otroligt häftigt att se och höra med vilken respekt och uppenbar glädje som Knats tar sig an Eddie Cochans material. Sedan kan jag inte låta bli att undra över hur skönt han sedan tycker att det är att inte behöva spela Charles & Eddies gamla hitlåt från 1992.

Eddie Cochan & Knats, Balders Plads, Köpenhamn under Copenhagen Jazz Festival, 10 juli 2026.

Bandet: Eddie Cochan, sång, Stan Woodward, bas, King David Ike-Elechi, trummor, Ferg Kilsby, trumpet, Cooper Robson, spoken word, Sandro Shargodsky, klaviatur, och George Johnson, tenorsaxofon.

Bo utan Kaspers Orkester – men med en annan

Posted on av Kai Martin

Konsert:

BO SUNDSTRÖM & COPENHAGEN JAZZEXPERIENCE

!!!

I ett annat sammanhang. Bo Sundström har lämnat Bo Kaspers Orkester tillfälligtvis för jazzutflykt i Köpenhamn. Foto: KAI MARTIN

Bremen teater, Köpenhamn.

Publik: Till två tredjedelar fullt denna högsommarafton.

Bäst: När bandet liksom löser upp Bo Sundströms låtar och höjer dem till en annan sfär.

Sämst: När han glömde gästartisten Emmalisa Hallander för extranumret.

Mitt under Köpenhamns Jazzfestival en av sommaren skönaste kvällar… ja, då bjuder Bo Sundström in till Bremen teater för konsert med några av Danmarks främsta jazzmusiker. Jo, han har lämnat sitt Bo Kaspers Orkester och nu klivit in i sin roll som solist och hänger i Kongens By med Copenhagen Jazzexperience.

Nu är det ingen ny roll. Bo Sundström har haft sina soloutflykter tidigare och spelade bland annat på Kungstorget under Göteborgskalaset eller om det var Kulturkalaset. Det är en herrans massa år sedan och bland annat kunde man höra en tolkning av ”Love hurts” – Everly Brotherslåten.

Men från soloalbumet ”Mitt dumma jag – svensk jazz” tog han med varsam hand den svenska jazztraditionen som Monica Zetterlund, Svante Thuresson, Lars Gullin med flera bjudit in till. Ja, också utrikes komponerade låtar som fått särklang via texter av Beppe Wolgers, Hasse Alfredson och Tage Danielsson. Här utmanade han dem och skrev sina egna texter till standards. Allt med gott resultat.

Så också med ”Det kanske händer” (2021), där allt förfinats och där han också komponerat fina ”Skyll på mig”. Jo, han klarar med barvur att konkurrera med sina förebilder.

Det är med detta i bagaget som han möter sin coola, danska jazzkvartett. I leken blandar han också in Bo Kaspers Orkesters låtar. Några som han nyss spelade med bandet på Rondo då showen ”Il magnifico” på Rondo, då bandet firade 35 år som orkester. Den showen ska för övrigt ut på turné i höst och så småningom landa just på Bremen teater i Köpenhamn för nio kvällar.

Men nu är inramningen en annan. Med Copenhagen Jazzexperience löses liksom låtarna upp, blir mer flyende och lätta. Skickligt låter musikerna arrangemangen försiktigt röra sig inom arrangemangen, liksom för att inte slarva bort låtarnas struktur och Bo Sundströms sångmelodier. Men de leker spefullt med dem.

Det är skickligt, lättsamt och stilfullt. Bo Sundström trivs i sammanhanget. Försöker agera jazzkatt, förenas i symbios med grooviga kontrabasisten Daniel Franck och beundrar Claus Waidtløws och Jacob Christoffersen soloutflykter på saxofon respektive flygel.

Han och bandet presenterar bossan ”Är jag en av de män?”. Benny Carters och Sammy Cahns komposition. Den som i Stan Getz händer blev ett fruktsam möte med Astrud Gilberto i mitten av 60-talet där Bo Sundströms åter träffar rätt lyriskt i sin svenska text och i sin (sång-)ton

En bit in i programmet bjuds svenska sångerskan Emmalisa Hallander in för en duett ”Allt är som förut”. Covern på Tom Waits ”All the world is green”. Han lämnar senare scenen för henne att ensam göra ”Var lugn”, från Bo Sundströms album ”Det kanske händer”, och klassikern ”Monicas vals” – Monica Zetterlunds paradnummer av Bill Evans ”Waltz for Debby”. Hon är fantastisk. Har en egen, lekfull och samtidigt kontrollerad ton. Klarar elegant både scat song och klättringar längs skalan.

Bo Sundström kommer åter med löfte om att hon ska komma igen. Men då det väl är dags glömmer han av det.

Han dansar visare i sin låtlista. Fortsätter varvandet med låtarna från de senaste soloalbumet av jazzstandards och Bo Kaspers Orkesters-favoriter.

När avslutningen kommer med etxranummer inleder han med ”Undantag”, följt av Marlene Dietrichs ”Ich bin von Kopf bis Fuß”, som i Bo Sundströms händer fått titeln ”Som vanligt”. Finalen med ”We’ll meet again”, som ju avslutade Bo Kaspers Orkesters vinterkonsert på Lorensbergsteatern i december.

Jo, det fungerar med Bo Sundström i ett nytt sammanhang med en ny orkester. Han är en trygg och jovialisk scenartist med stort musikaliskt kunnande. Det blir inte det känslomässiga, starka och dynamiska som med Bo Kaspers Orkester. Lite mer lättsamt så här. Men trivsamt och bra.

Bo Sundström & Copenhagen Jazzexperience, 9 juli 2016, Bremen teater, Köpenhamn.

Bandet: Claus Waidtløw, tenor- och sopransaxofon, Jacob Christoffersen, flygel, Daniel Franck, kontrabas, och Jeppe Gram, trummor, samt Emmalisa Hallander, gästsolist.

Låtlista:

  1. Men hej
  2. Kommer du till mig i natt
  3. Det kanske händer
  4. Sommaren vi älskade varann
  5. Indre byen (Bo Kaspers Orkester)
  6. Cigarett (Bo Kaspers Orkester)
  7. Önska dig en annan man
  8. Är jag en av de män? (Astrud Gilberto-cover)
  9. Hon är så söt (Bo Kaspers Orkester)
  10. Ännu en dag (Bo Kaspers Orkester)
  11. Försvann du?
  12. Mellan ett och noll (Bo Kaspers Orkester)
  13. Allt är som förut (Tom Waits-cover, Bo Kaspers Orkester – Emmalisa Hallander duett)
  14. Var lugn (Emmalisa Hallander gästsolist)
  15. Monicas vals (Emmalisa Hallander gästsolist)
  16. Mitt dumma jag
  17. Vad fort det gick
  18. Du som kan allt
  19. Undantag (Bo Kaspers Orkester – extranummer)
  20. Som vanligt (Marlene Dietrich-cover – extranummer)
  21. We’ll meet again (Vera Lynn-cover)

Roskilde – musiken med David Byrne och Zara Larsson som grädde på moset

Posted on av Kai Martin

Det går förstås inte att ta in allt som bjuds på en så stor festival som den i Roskilde.

Man kan plocka några russin ur kakan, som inte ska missas. Sedan strosa med vid öppna ögon och öron för att få sig till livs något nytt.

Istället för att skapa en schemastress går man in i ett hyfsat lugn. Samtidigt kräver de utplockade konserterna sitt tålamod. För vill man ha en chans att se sina favoriter måste man vara ute i god tid. Mycket god tid. Därmed går annat förlorat.

Men så är det. Man vinner något och förlorar annat. Här nedan kommer vinster och några snabba reflektioner av band och artister som sågs när jag passerade förbi.

Färgstarkt. David Byrne med sitt band och dansare bjöd på en fullmatad och underhållande show. Foto: KAI MARTIN

David Byrne, Arena, fredag 3 juli 2026

!!!!

Konserterna i Stockholm och Oslo tidigare har rapporteras i tungor av folk jag är förtrogen med. Normalt sett sansade som svävat iväg och varit lyriska. Det är klart att jag också vill dras med i detta väckelsemöte. Fly det onda. Fly korkade makthavare, som väljer strid, lidande och död som maktspråk. Styrande som störtar en hårt ansatt planet ner i fördärvet istället för att ta sats mot framtiden.

Men… är det en 74-årig David Byrne som ska bjuda på flykten från verkligheten…?

Han som i mitten på 70-talet startade Talking Heads i New York och surfade elegant in på den, då, eklektiska punkvågen. De blev snabbt personliga favoriter. Men att jag aldrig kom iväg på den legendariska spelningen på Crazy Daisy i Gårda, Göteborg 15 juni 1978 smärtar fortfarande.

Det har blivit några konserter med David Byrne, bandets ledare, sångare och kompositör, sedan dess. Men det var ett tag sedan.

Med nya albumet ”Who is the sky?” (2025) har han tagit sin show ut på turné. Men inte i förstone för att vädra albumets låtar. Nej, istället omfamnar han musik ur både Talking Heads digrar låtkatalog och den från hans solokarriär. Ja, till och med samarbetet med Brian Eno smygs in med ”Strange overtones”.

Det är är en välintrimmad föreställning, för det är en show mer än en konsert utan att för en sekund tappa fokusen på musiken. David Byrne och hans band bestående av 13 musiker, dansare och sångare bjuder på en fest från start till mål.

Några låtar har fått ställas åt sidan i dessa festivaltider. Ja, just ett par från nya albumet. Men helheten är så magnifik att ingenting egentligen saknas.

Det blir en glädjerik, färgstark och sprudlande musikalisk upplevelse. Samtliga musiker – slagverkare, som keyboardister – bär sina instrument och är en aktiv del av koreografin. Den som är så väsentlig för showen. Musiken står i fokus, lite sägs, och låtarna kuggar i varandra effektivt för denna fest- och fartfyllda upplevelse.

På något vis är det lite samma dramaturgi som den filmade konserten ”Stop making sense” (1984) med Talking Heads. Hur allt byggs upp från det avskalade till det intensiva. Här kliver David Byrne ensam på till ”Heaven”, sedan gör musiker för musiker, dansare för dansare entré. Föreställningen böljar av intensitet. Skärmarna i bakgrunden förstärker elegant musiken och låtarnas tema.

David Byrnes musik växlar mellan Talking Heads öppna sinne mot den afrikanska high life-musiken, på samma sätt som Paul Simon gjorde när han interfolierade musik från Sydafrika, och sitt vurmande för den rika brasilianska musikvärlden.

Det blir en konsert som får en att glömma allt och vara här och nu för stunden. Tack för flykten.

Låtlista: 1. Heaven (Talking Heads). 2. Everybody laughs. 3. And she was (Talking Heads). 4. Strange overtones (Brian Eno & David Byrne). 5. Houses in motions (Talking Heads). 6. (Nothing but) Flowers (Talking Heads). 7. This must be the place (naive melody) (Talking Heads). 8. What is the reason for it. 9. Like humans do. 10. Slippery people (Talking Heads). 11. Psycho kille (Talking Heads). 12. Life during wartime (Talking Heads). 13. Once in a lifetime. 14. Everybody’s coming to my house. 15. Burning down the house (Talking Heads).

Bandet: Mauro Refosco, slagverk, Ray Suen, gitarr/fiol, Kely Cristina Pinheiro, bas, Daniel Mintseris, klaviatur, Timotyhy Keiper, slagverk, Stéphane San Juan, slagverk, Yuri Yamashita, slagverk, Sasha Rivero, sång och dans, Jordan Dobson, sång och dans, Tendayi Kuumba, sång och dans, och Hannah Straney, sång och dans.

Savage Rose, Eos, fredag 3 juli 2026.

!!!

Still going strong. Savage Roses Annisette Koppel har inte tappat i grace eller röstens styrka. Foto: KAI MARTIN

Det finns ju något mytiskt över danska bandet Savage Rose, som funnit sedan 1967. Alltid (åtminstone sedan 1968) med Annisette Koppel (då Hansen) på färgstark sång. Att gruppen fortsatt är starkt. Med skiftningar i sättningen har man trots allt bibehållit gruppens karaktär med musik som tar in så mycket och bjuder på ett spektrum av arrangemang och klanger.

Förstås håller man myten vid liv med ett långt intro innan eftermiddagens stjärna äntrar scen. 78 år ung vacklar hon inte en sekund i sitt scenuttryck. Hon snurrar runt, rör sig vigt och sjunger med kraft och precision. Det står snart klart att hon med bandet, som hanterar det mesta av låtarnas komplexitet, bjuder upp på en kraftfull och på samma gång inkännande konsert.

Zara Larsson, Orange scen, 4 juli.

!!!!

Färgsprakande. Zara Larsson övertygar med sin smällkaramell till konsert, eller show. Foto: ZEBA PEDERSEN LÖWEN-ÅBERG

Men… kom igen nu. Zara Larsson! Avsluta Roskilde festivalen, åtminstone officiellt? Allvarligt…

Jo. Ja. Så rätt. Denna kaxiga, svenska popkaramell är fantastisk på scen. Proffsig ut i fingerspetsarna och gör modern pop med girlpower, tiktokeffektivitet, kaxig ung feminism och tummar inte en sekund på sitt personliga uttryck, sin ton och stil.

Ogenerat flörtar hon från start med den danska publiken då hon värmer upp den med Ramsus Seebachs monsterhit ”Natteravn” . Sångaren själv är strategiskt placerad för kamerorna att fånga in. Publiken äter stunden med en intensiv allsång och festen är igång. Att hon sedan senare lika ogenerat flörtar med publiken med ett par billiga glasögon med danebrogen över glasen går liksom bara av farten.

Här är det damerna först – hela bandet och samtliga dansare – är kvinnor och av yppersta klass. Showen är skönt kitchig, låtarna smashing och Zara Larsson sprudlande. Till ”Lush life” bjuds danske ynglingen Andreas upp ur publiken för att få dansa med den svenska världsstjärnan. Får en t-shirt där hon ombedd skriver ”Protect he dolls” på ryggen. Samma som han lyckligt visar att han skrivit på sin vältrimmade mage. Dansa kunde han också. Way out West kommer få en fest. Tro mig.

Låtlista: 1. Midnight sun. 2. Can’t tame her. 3. She did it again (Tyla cover, kortad). 4. I would like/Sundown. 5. Hot & sexy. 6. Wow. 7. Ain’t my fault. 8. Pretty ugly. 9. Stateside (Pink Pantheress cover). 10. Eurosummer. 11. Never forget you. 12. Ruin my life. 13. Uncover. 14. Blue moon. 15. Crush. 16. Luch life. 17. Symphony. 18. Midnight sun.

TV2. Orange scen, lördag 4 juli.

!!

TV2 är, tillsammans med Gnags och DAD, det band som är mest och flest gånger representerat av dansk grupper på Roskildefestivalen. Nu möter de publiken från Orange scen för första gången på 25 år, senast det gästade festivalen.

Jag har följt Århusbandet sedan någon gång på 80-talet, en mest förstrött. Det var ju Klichée och Lars Hug som mest fångade mitt intresse då, gällande dansk musik. Någonstans rör sig TV2, grundat 1981, i samma härad. Men utan Lars Hugs förkärlek för David Bowie. Sångaren Steffen Brandt sjunger liknade, men saknar Hugs elegans och omfång. Det handlar om stadig, dansk rock. Man skulle kunna göra jämförelsen Kim Larsen som Danmarks Ulf Lundell och TV2 som landets Lars Winnerbäck. Men det låter jag bli.

Gruppen är konstant storsäljande av sin musik. Oavsett om det handlar om album eller konserter.

Det finns en fascinerande popularitet hos bandet, som är djupt rotad i den danska populärmusiken. Så kan de spela för några, knappt hundra, bofast på Christiansø – Danmarks östligaste ö och landmassa – för att med samma glada humör möta 60000 på Roskildefestivalen.

På festivalen visar det med emfas vilken famntag gruppen tagit om danskarna. Alla, jag säger alla, i publiken sjunger med. Oavsett ålder. Det är rörande. ”Nya” låten ”De første kæraster på månen” (2005) ekar hela vägen till Köpenhamn i öster och Odense i väster. Konserten är däremot fastgjuten i betong. Musiken tickar på i samma moderata tempo låt ut och låt in. Steffen Brandt står som om han nyss kommit från kamrerjobbet. Vit skjorta, svart kavaj, svarta byxor, grått hår. Det händer inte så mycket där han står lycklig (selvfølgelig) omgiven av sitt band med gäster. Krävs det inte mer än så förstår jag att danskarna är världens mest lyckliga folk.

Fler konserter – men bara brottstycken

Det blev förstås mycket, mycket mer som hanns med. Men inga hela konserter. Under Lily Alen (lördag, Orange scen) drabbades jag av något slags klaustrofobi och bröt mig ur trängseln för att andas utrymme och luft. Men hennes show, baserad på uppbrottet från tidigare partnern David Harbour, är en smällkaramell. Loungemusik med egg och en satanisk föreställning som hämnd mot hans svek. Nej, ingeting sägs. Ingen annan musik än den från senaste albumet, fantastiska ”West End girl” spelas. Inga hitlåtar. Inget ”Fuck you”. Konsekvent, stramt, elegant, underhållande – även på håll.

Chezile (fredag, Lagune), det vill säga Alejandro Sanchez, från Albuquerque, New Mexico, USA, lockade också på håll med sin spelning på Lagune. Vemodspop har en tendens att göra det. Men när jag väl kom på plats var det en spelning med en nonchalant, närmast blasé frontman. Hans vokabulär var fyllt av invektiv, som vore han någon sångare i ett fuckin’ metalband. Det rimmade så dåligt med musiken (som jag ska ge en chans senare). Och hans uppfordrande tilltal till publiken, som om han hade hand om en förskoleklass (Vet ni hur man gör en ring, en så kallad moshpit, och dansar runt?). Uh, besvärande.

Då charmade brittiska duon Getdown Services (fredag, Lagune) med grabbarna Josh Law och Ben Sadler desto mer. ”Storbritanniens bästa band” kallar de sig, inte utan humor, men också med en viss sanning. De förenar Fatboy Slim-smittande musik med Sleaford Mods sammanbitna hiphop. Det är låtar med en stadig fot i den brittiska verkligheten efter Brexit. Men också med ett ben i avväpnande humor. Killarna bjuder på sig själva.

Samtidigt gjorde danska hiphopstjärnan Tessa (fredag, Orange scen) sin största spelning någonsin. 60000 danskar kan inte ha fel. Trycket var enorm då jag passerade förbi. Men dansk hiphop på danska är överkurs för mig.

Det blev istället countrystjärnan Sierra Ferrell i Arena (fredag). Estetiskt elegant med alla på scen klädda i vitt. Men musikaliskt kroknar jag snabbt på musikstilen. Åtminstone då den är djupt rota i den amerikanska genren och honky tonk.

Det blev istället att ställa sig tålmodigt i kön för att få en bra plats till David Byrne på samma scen. Men om den konserten kan ni ju läsa här ovan.

Eee Gee (lördag, Lagune), den danska sångerkan, väver samman vän pop i ett drömlandskap. Det låter vackert, men kräver sitt uttryck. Det jag såg saknade det.

När larmet från Callous Daoboy tvingade sig skoningslöst från Fauna-tältet var det inledningsvis lite för mycket metal för min smak. Men när jag väl gav det amerikanska bandet en chans fick jag en rejält dos underhållning. Det var också uppenbart att gruppen involverade mycket mer än riffäkthet i sina låtar. Här fanns symfoniska inslag inte bara tack vare violonisten Amber Christman. Med Jackie Buckalew som tung och expressiv basist blev det ytterligare ett uttryck. Dessutom visade sångaren Carson Pace på mer kunnande än sitt falsettgrowlande.

Röjet på scen är som ett uppsluppet metalband med moshpits virvlande nedanför scen. Men musiken är mycket mer komplex och spännande. På återhörande, säger jag.

Några konserter till besöktes, men bara som i förbigående. Lite för lite för att samla några egentligen intryck. Men så är det ju också så att Roskildefestivalen 2026 (ja, alla år) bjuder på så mycket. Ja, även utanför scenerna. Det krävs sin människa för att omfamna allt det… eller åtminstone en del av det.

Roskilde – festivalen med öppet hjärta och nära kaos

Posted on av Kai Martin

Roskilde är ju en tätort som lever sitt lugna liv större delen av året. Staden med sina drygt 50000 vid Roskildefjordens inre och södra skydd 30 kilometer väster om Köpenhamn. Den anrika domkyrkan reser sig stolt sedan 1000-talet.

Studenter samsas med arbetande. Turister kommer för att besöka Vikingaskeppmuseet och Domkyrkan. Vardagen är sig stilla lik som i andra städer.

Från några dagar in i juli till nästkommande års sista dagar i juni då allt förändras. Då genomgår Roskilde årligen, sedan 1971, en metamorfos. På fältet för Roskilde djurmarknad några få kilometer från bymitten kommer på kort tid 140000 människor – volontärer och betalande gäster – umgås för musik, mat, fest, camping, glädje och kaos.

Startklar. Precis innan festivalen startar finns det ett bedrägligt lugn. Inom kort ska fältet framför det nya Orangescenen samla tiotusentals musikintresserade – oavsett väder. Foto: ZEBA PEDERSEN LÖWEN-ÅBERG

Att inte vara en vinstdrivande organisation och arbeta för välgörande ändamål låter både fantastiskt och som en rest från en svunnen hippieera. Men sedan 1971 är det just med detta som Roskildefestivalen jobbat så framgångsrikt. Från en mindre skala till detta gigantiska projekt som lätt kunde ha blivit ett monster.

Från starten och de nästkommande åren hade man mellan 10000 och 30000 betalande gäster och volontärer. När Kai Martin & Stick! spelade på Roskildefestivalen 1984 (läs här) fanns nära 65000 på plats. Ett toppår. De närmaste år bjöd på nära tiotusen färre besökare för att under 90-talet växa väsentligt med upp till 100000 festivaldeltagare.

Det kräver sin logistik. Från hur man bokar band, placerar dem i god dramaturgisk ordning på rätt scen till vilka dagar artisterna ska uppträda. Från resor från och till Köpenhamn – och andra orter – för biljettköpare (från endagars till samtliga dagar) till camping, plats för de tältande, hygienfaciliteter, mat och dryck. Dessutom ska camparna, som kommer dagar innan musiken på festivalen startar för att få bästa plats närmast festivalområdet, underhållas för att inte skapa tjuv- och rackarspel av tristessen regniga, soliga, blåsiga, eller vilka dagar som helst.

För det är helt klart: Roskildefestivalen grandiosa organisation bor granne med kaos. Det är en djärv balansgång mellan största möjliga ordning och rena oredan. Ja, för vilken musikfestival som helst.

Med andra ord, det kräver sina män och kvinnor samt de där emellan och då handlar det inte om några förströdda möten. Organisationen kring Roskildefestivalen är enorm gällande allt. Från säkerhet – de nio omkomna under Pearl Jams konsert det regniga festivalåret 2000 lever fortfarande i smärtsamt minne – att skapa ett välkomnande tilltal.

För man ska komma till festivalen med ett smil och detta leende ska vara konstant och okonstlat genom samtliga dagar som evenemanget håller på.

Funkar detta då…?

Ja, i stort sett. Mitt första år som ackrediterad sedan 1989 blev lite rumphugget. Z, min älskade och entusiastiska festivalbesökare och -volontär, hade åkt ner redan veckan innan. Dels av familjeskäl (studenter). Dels för att just njuta av festivalen från de första dagarna av uppbyggnad då camparna kommer. De dagar som bjuder på mindre konserter och uppträdande, dj:s och andra aktiviteter.

Vi hade, genom Z:s storasyster T som är volontär sedan ett tjugotal år tillbaka och håller en hyfsat rankning i position, fått tillgång till ett tält på volontärområdet. Lite mer ordnat. Lite mer stilla. Flott så, trots att jag inte är någon campare. Något Z är. Med förtjusning.

Men när festivalen öppnade 1 juli och slog på stora trumman med the Cure fanns inte jag på plats. En begravning hade kommit emellan. Nynningens, Totta Bluesbands och Nationalteaterns (med fleras) basist och filantrop hade avlidit. Han skulle begravas 2 juli. Jag kunde inte för själ och hjärta inte delta i detta sista farväl (läs här).

Min avresa blev istället tidigt fredag morgon från Göteborg, så därmed krympte mitt festivaldeltagande till två dagar. Snopet. Men jag skulle hinna till David Byrne. Mitt primära konsertmål. Gorillaz, the Cure, Lily Allen och Zara Larsson har ju Way out West förtjänstfullt bokat, så det är upplevelser jag kan hämta hem – på sätt och vis.

När jag, efter avstigning i Malmö och byte från SJ till Øresundståget, anlände till Hovedbanegården avgick ett tåg till Roskilde närmast bums. Jag behövde inte jäkta, men skynda på mina steg.

Tåget fylldes snart av förväntansfulla festivalbesökare. Vi for alla ut i gråvädret vidare västerut för att tumla av vid Roskilde central. Jag hade varit i kontakt med T, som undrade var jag var och när jag kunde förmodas anlända till festivalen. Jag trodde att jag skulle vara där vid elva med god marginal.

Tipset var att ta en shuttlebuss och den hittade jag med betäckningen ”East”. Slumpen, en trevlig sådan, gör att den jag betalar till är L, son till Z:s nästa äldsta syster. Jo, Roskildefestivalen är en familjeangelägenhet.

När jag kliver av vid festivalens östra område känns det fel. Jag frågar några unga fyrar om vart jag ska vända mig för min ackreditering. Vad det är för något har de ingen aning om, men pekar mot en plats där armband ska delas ut och sedan scannas för entré.

Det är blåsigt, grått, kallt, trist, stökigt och ovisst. Men jag promenerar upp till den anvisade platsen och en fryntlig man försöker hjälpa mig. Men han går bet. Frågar en annan. Och… det står klart att jag är på helt fel ställe.

Jag får en förklaring på vägen jag ska ta för att komma till pressackrediteringen, en tjugo minuters promenad i nordvästlig riktning. Min ledsagare i livet kontaktas och Z beger sig från väster för en ungefär lika lång promenad för att vi ska slå följe.

Ja, jag borde ha läst instruktionerna om hur jag hämtar ut mitt armband bättre. Men vetskapen om hur geschwint det var på 80-talet lever kvar. Jag kommer så småningom fram till artistentrén, som en gång också var de pressackrediterades ingång och där armbanden delades ut. Här söker jag så slutligen i mejlen och hittar var jag ska hämta mitt armband. Över bron över den brusande, stormiga motorvägen där vinden försöker slita min CCM-keps av huvudet.

Jag är chict festivalklädd. Har ett slags workwearset i grönt på mig (Dalsy Tekniker-jacka och -byxor, 70-tal, typ Fristads, med VDN och det hela),en randig gulgrön Nudie-tischa, gula Dr Martens (allt second hand, som ju dessutom omfamnar ett av Roskildefestivalens många teman) toppat med en Stetson-hatt för ””solen”. Den skiftar jag sedan mot en CCM-keps när det passar. Min Björn Borgryggsäck, en gång inhandlad på någon outlet i Lysekil på 90-talet, är rymlig och med mig. Men nu klibbar den mot min rygg.

(Senare får jag uppskattande kommentarer om min klädstil. Dels från en ung man jag passerar. Dels från en ung kvinna som rusar mot mig från sidan och utbrister: ”Men åh, hvor var du dog pænt klædt på!”)

Jag kommer till incheckningsområdet och ställer mig i rätt kö. Men den unga damen säger att jag förutom min QR-kod också behöver en streckkod. Mina ögon vindlar. Vad är det för mening med en QR-kod om man också ska ha en streckkod…?

Z är på väg. Hon, min danska tolk, ska lösa allt. Som hon alltid gör.

Vi möts. Men som vanligt ser hon mig inte. Jag busvisslar fult. Men hon reagerar. Kommer mot mig. Vi möts i en längtansfull kyss och omfamning. Kanske inte lika öm som då vi skildes 2007 utanför festivalområdet efter en öm, het helg i Köpenhamn. Hon skulle jobba på festivalen, jag skulle hem.

Z skrider snabbt till verket och vi får fatt på en man, som genast lämnar över ärendet till en annan.

Jo, det ska finnas en streckkod som jag via mejl och länkar ska ha fått. Jag trodde att jag följt alla direktiven. Men han guidar mig rätt med tålamod och med ett leende som lugna mitt stressade sinne. Jag hittar mejlet, hittar länken och han tar över min mobil för att ledsaga mig rätt genom cyberrymdens irrvägar till Roskildefestivalens hemman.

Det visar sig att jag bara fullföljt min ackreditering till hälften. Ja, jag hade fått ja. Men nu skulle jag gå vidare med upplysningar som jag trodde att jag redan hade gett. Mannen fortsätter, klickar i och snart får jag en kod som jag ska fylla i på ansökningsformuläret och, tada, nu dök länken upp. Med den kunde jag sedan gå till den unga damen och, trolleri, armbandet satt på handen.

Med ryggsäcken på ryggen och Z i handen var det så dags att ge sig iväg till tältplatsen. Ett ytterligare armband sattes fast runt handleden, så inpassagen till volontärområdet skulle fungera. För… volontär var jag ju inte.

Nå. Jag kollade hastigt in tältet, som var stort. Det vill säga två sovalkover – en för T en för Z och mig – och ett ”vardagsrum” där stolar och bord samt packning huserade. Under några dagar hade det varit varmt, nu betydligt bistrare och regn hotade festivalen. För så är det. Mycket kan festivalens organisation rå på, men väder? Icke.

Z hade också tagit med vår uppblåsbara madrass på 120 centimeters bredd där vi skulle placera våra äktenskapliga kroppar för nattens vila.

Lite orolig var jag över den detaljen. För dels är en dylig madrass ofta en rörlig organism, svår att hitta rätt läge på. Dels är hustrun en flyende gestalt på Roskildefestivalen. Hon vill se allt och hade kvällen innan varit igång från bittida till sent. Skulle jag i min åldrande kropp palla det…?

Men varför vila på hanen? Det är festival. Z tar ut riktningen. Vi stormar ut och in på festivalområdet. Hon vet ett ställe på volontärområdet där vi kan ladda telefonerna och i närheten få oss något till livs. Så vi startar med en flæskestegsandwich för att ladda vår kroppar innan vi går in och bereder oss plats vid två fullsatta bänkar med bord med kontakter för laddning av mobiler.

Z är väl utrustad. Drar ur en kontakt, som någon redan har ockuperat. Men fiskar upp en grendosa ur väskan för att placera våra kontakter i och den vars kontakt hon dragit ur. Win win för alla. Lite så är Roskildefestivalen. Man delar, man bjuder in. Man gör det med ett smil. Lite annorlunda för en man som emellanåt vill vara Ove.

Med platserna och mobilerna väl på plats råddar Z även för lite lemonad att släcka törsten med samt även kaffe. Vi kommer snart också i kontakt med våra bänkgrannar, unga kvinnor från olika delar av världen som är i Danmark för att studera och via volontärarbetet får uppleva Roskildefestivalen.

För det är ju så. Den här festivalen grundas på frivilligarbete. 95 jobbar heltidsanställda för att ta tillvara på den dagliga planeringen och driften. Denna administrativa kärna stöttas sedan under året av 2000 helårsvolontärer, för att sedan inför, under och efter festivalen utökas till 27000 personer. Det handlar om scenarbetare, vakter, sjukpersonal (allt från sjukvårdare, sjuksystrar till läkare), brandmän, bartenders, serveringspersonal, elektriker, städare. Det finns en man som har varit volontär samtliga år festivalen funnits sedan 1971! Imponerande.

Vid laddstationen hörs ljuv, vemodig musik. Vi tar reda på att det är Chezile, det vill säga Alejandro Sanchez, från Albuquerque, New Mexico, USA. Det är dags för oss att röra på oss. Mobilerna är laddade, så också jag. Z har varit det sedan förra veckan.

Men… mina musikupplevelser väntar jag med att skriva om.

Precis som med Way out West – jämförelser går svårligen att göra, som New York mot Göteborg – är utbudet ett smörgåsbord. Här finns så mycket att smaka, så mycket att se, så mycket att ta del av. Det finns nakenlopp, klätterväggar, skateramper, utsiktstorn, badsjö, bio, champagnebar, yoga… varje dag en fest, varje dag en öppning för var och ens sinne.

Roskildefestivalen är i år också för första gången Svanenmärkt. Miljöarbetet är viktigt. Dessvärre är det något som de flesta festivalbesökarna, precis som på Way out West, högaktligen struntar i. Burkar slängs ogenerat för, oftast, romer att rädda för pant. Ölmuggarna har pant och ingår i ett smart cirkulationssystem. Men även dessa dumpas. Rökare, det finns för många av men förvånansvärt få jazztobakister, släpper nonchalant fimparna på marken för någon annan att städa upp. Jag har instinktivt väldigt svårt för det, men tycker också att det finns för få ställen att, exempelvis, slänga just burkar. Å andra sidan är inte flertalet av festivalbesökarna sopsorteringsbenägna.

Det finns shoppingställen. Som Røde kors, där jag hittade ett par Clarks, seglarskor som jag kunde använda för de tofflor jag glömt, tänkt för mina nattliga promenader till och från toa. 75 danska kronor. Det fick gå. Z hade besökt Roskildes merchtält och efter the Cure. eller innan, skaffat sig en unik t-shirt från bandet. Där fanns också möjlighet att köpa årets Roskildesouvenirer: tröjor, kepsar, bandanas, väskor. Inte gratis. (Jag blev senare kunde där för en orange väska.)

Vi är allt fullproppade med möjligheter att få oss något till livs. Både mentalt och rent fysiskt, om man nu kan säga det om matintag och handlande. Men jag saknar under gång en kolarem, eller dito med hallon- eller laktritssmak. Men det är en pavlovsk reflex, som även dyker upp på Way out West sedan många år tillbaka då man slutade sälja dylika sötsaker.

Alla är på plats. Ja, till och med kungligheter. Det ryktas om att kong Frederik var och såg Gorillaz. Men när vi var och kollade in David Byrne (som sagt, text kommer) stod han definitivt där snett bakom oss tillsammans med två livakter och njöt av upplevelsen. Han som tillsammans sin bror Joachim var gymnasiekamrat med Z i Hellerup.

Roar sig kungligt. Foto: KAI MARTIN

Z guidar mig med van hand och rask steg genom det inre festivalområdet. Hela området är gigantiskt. Det är ju plötsligt ett invånarantal i snudd med Odense (Danmarks tredje största stad om 187000 invånare), som skapas under någon vecka. Bara på festivalområdet inklusive campingen är det fler människor än vad det bor i Ålborg (122000).

Det är värt att applådera, trots allt. För det mesta fungerar allt stor artat. Ja, det kommer in rapporter om två våldtäkter – en i ett tält, en på en toalett – och ett avbrutet våldtäktsförsök. Grymt och hemskt, traumatiskt för den drabbande. Tvivels utan. Precis som några händelser av oprovocerat våld. Men, utan att förminska något, så vågar jag påstå att de händelserna är färre än i just Odense eller Ålborg under samma tidsperiod.

Det blir en natt i tält, som blir två som trotsar regn och vindens skakande vindar. Vädret är lynnigt. Lördagen breder ut sig med ett danskt smil och de låga temperaturerna smiter upp till behaglig sommarvärme.

Förutom konserter och mat- och dryckespauser (maten är, ska tilläggas, fantastisk med stor variation från italienska, indiska, danska, thailändska etc kök) blir det vandringar över stora delar av arealerna. Vi vandrar förbi raserade tältbyar, där stormvindarna slitigt partytält till revor och ryckt upp boplatser och förvandlat dem till kaos. Delar ser sorliga ut, som något som någon har glömt bort. Det som för någon vecka sedan rest på sig stolt, nytt och ivrigt är nu solkigt, trött och håglöst. Festivalbesökare är inga omtänksamma gäster. Snarar är många närmast som en hord osnutna, oinbjudna festgäster som larmar, sabbar och står i. Det är en fest utan konsekvenstänk och utan ansvar.

Men, antar jag, det är ju festivalernas kynne. Det ska vara stök, bök och vara kaos som bor granne med gud.

Festivalen firar ut med Zara Larsson på Orange scen. Det är det fjärde Orange scen. Det som ärvdes, togs över, köptes av Rolling Stones (ja, även Queen använde den) för att komma på plats första gången 1980. 1983 var det dags för den andra och nu större scenen. Nästa gång 2001. Den har alltså hållit i 25 år, då det var dags för det fjärde skiftet.

Jag får höra om Anders And (ja, han kallas så), som har ansvarat – på frivillig basis – för bygget av denna Roskildefestivalens största och mest klassisk scen sedan 2001. Han har sedan flera år tillbaka haft som signatur att sätta en badanka modell större mitt på taket. Synlig för den som vet. När sedan scenen har rivits har ankan försvunnit för att skicka hälsningar från runt om i världen. Men den kommer alltid åter till festivalen för att trona på tältduken – till Anders Ands glädje.

Roskildefestivalen arberar med välgörenhet. Till sin hjälp med volontärer finns också allt från idrottsklubbar till andra organisationer, som på så sätt får in pengar till sin verksamhet. Festivalens överskott har under åren genererat äver 476 miljoner danska kronor, som sedan fördelats till olika välgörande ändamål. Hisnande siffror. Visst. Det kan slå fel ibland. Som 2007 års festival som skulle tillägnas Tibets folk och deras kamp för frigörelse. Men då brandgula kepsar delas ut till de volontärer som skulle öppna festivalen upptäcktes det fatala. Alla var made in China. Kepsarna fick stanna i sina kartonger.

Nej, det är inte lätt att göra rätt. Men Roskildefestivalen gör så oändligt mycket mer rätt att fel förbises med ett smil och har dessutom en otroligt hög ambitionsnivå gällande allt. Från förstklassiga bokningar till hur man ser till festivalbesökarnas – och volontärernas – bästa.

Årets festival blev utsålt.

Det fascinerande stöket med nedskräpning överallt och campingplatser som Gud glömde är efter några dagar väck. Platsen är återställd. De lååånga köerna till tåget från festivalens sista kväll lyser med sin frånvaro. Så när som på den stora scenen, Orange, som så vitt jag begriper ska stå permanent som ett slags signatur över Roskildefestivalen.

Intrycken av blott två dagar här är omtumlande. Men jag ger er ändå lite plus och minus (musiken borträknad).

Plus:

Organisationen – så imponerande.

Logistiken – fascinerande smart

Stämningen – här hygger sig alla

Maten – varierande och vällagad

Dryck – det mesta finns

Scenerna – flera som sällan krockar ljudmässigt med varandra

Faciliteterna – allt från toaletter till butiker och möjligheter att hitta underhållning utanför musikscenerna

Minus:

Nedskräpningen – jag begriper det inte

Trängseln – en självklarhet med 110000 besökare, men den pockar på min klaustrofobi

Ölen – som tog slut när törsten var som stört efter Zara Larssons spelning

Priserna – höga, inte bara för oss svenska

Rökarna – så omodernt men framför allt störande för flertalet ickerökare som tvingas andas in skiten

Roskilde – svindlande hågkomster och minnesförluster

Posted on av Kai Martin

För första gången sedan 1989 har jag varit ackrediterad till Roskildefestivalen. David Byrne lockade, förstås, men också så mycket annat.

Mer om det senare. För nu ska jag försöka minnas det som var. Det som en gång började med debuten på den stora danska festivalen och som också var den enda spelning som Kai Martin & Stick! – nämligen 1984.

Helt slut. Kai Martin & Stick! spelade 1984 för 5000 i Rytmeteltet på Roskildefestivalen. En spelning som tog på krafterna.
Foto: LARS TORNDAHL

Titta på Lars Torndahls bild. Jag sitter på en stol helt utpumpad. Jag är klädd i något slags work wear gällande byxor och jacka, blått, inhandlade under året, matchande chelseabootsen från London 1979. Den röd, vit, blå-randiga T-shirten med det djupa dekolletaget är ett minne från min språkkursresa i Weston-Super-Mare 1973. På den tiden växte man inte årsvis, som nu.

I bakgrunden Ronny Rock, Kai Martin & Stick!-trummisen, som hart nog var nära att missa spelningen. Han hade tagit av sitt festivalarmband för att det var i vägen då han skulle spela. De stränga scenvakterna ville inte ha någon på scen utan armband, begripligt, och situationen räddades av vår basist Henrik Cederberg. Han övertygade vakterna om att Ronny var betydelsefull för spelningen. Tur!

Men det kunde också inte ha blivit någon spelning alls. Vi kom naiva till färjeläget i Helsingborg (det fanns inte någon bro på den tiden) och trodde att det bara var att köra på färjan och vidare ned mot Roskilde. Men köerna var enorma. Vi skulle ha stått i timmar om det inte varit för vår kloke och driftige turnémanager Peo Ström, som också höll i bandets skrala finanser. Han gick snabbt till verket, hastade förbi alla bilar, bussar och lastbilar och kom fram till någon ansvarig som lika raskt förstod vårt dilemma.

Vår buss lotsades förbi köerna och ombord. Vi hann till Roskilde med råge, men jag tror inte att någon i bandet begrep då vilken insats Peo Ström gjorde och hur nära det var att det inte blev någon Roskildefestival för oss. Han kom att bli oss oumbärlig även efter spelningen. Men mer om det senare.

Jag minns inte så mycket av vårt framträdande i Rytmeteltet, det som nu – med ett nytt större tält – blivit Arena, var att det var smockat med människor och att det rymde 5000. Några minns spelningen, som musikjournalisten Per Sinding Larsen, som jag träffade nu 2026. Han berättade att han trodde att det skulle vara en konsert enbart för de trogna svenska fansen och besökarna. Men i publiken hördes både danska och tyska. Jag minns att jag efteråt gjorde en intervju med en finsk tidning. Vad jag sa och om jag någonsin fick se resultatet saknas i minnesbanken. Och faktiskt likaså vårt framträdande.

Få bilder finns, men Per-Åke Wärn – fortfarande aktiv konsertfotograf – var på plats och sköt några foton med sin kamera. Det finns också någon ljudupptagning – eller fanns. Något jag hittade då jag googlat spelningen på Nätet.

Däremot minns jag vår eufori efter spelning. Den som gjorde att vi rusade in för ett extranummer. Ett big no no på en festival. Scenvakterna svor och försökte hindra oss, men var chanslösa. Vi rev av, kanske, ”Man ska vara som ett vilddjur i år” och lämnade scenen i hast. Men vi hade överskridit vår tid och satte därmed festivalens hela logistik i fara denna dag.

Nu skred åter Peo Ström till verket. Han fick, i egenskap av att vara turnéledare, ta all skit. Men med tusen och en ursäkter och en fantastisk förhandlingsförmåga lyckades han krångla oss ur något bötesbelopp.

Roskildefestivalen 1984 var fyllt av spännande band. Som Lou Reed, the Band, New Order och the Smiths. Kommer jag ihåg något av dem…? Nej. Jag vet att vi var och kollade in en fantastisk konsert med Killing Joke. I snålblåsten och den kalla väderleken höll hukande gitarristen Georgies gitarrtekniker en blåslampa på lagom avstånd. Antingen för att hålla gitarristens fingrar varma eller hålla stämningen på instrumentet.

På Lars Torndahls bild finns också vår gitarrist Jörgen Cremonese med flickvän Hanna och i bakgrunden Ulf Reneland, då Henriksson. Han som boende i Koppom praktiserade som ljudtekniker hos Silence, för att senare flytta till Göteborg och bli ljudtekniker för bland annat Attentat och senare avancera till Sveriges Radio där han nu är chef någonstans uppe i toppen. Han går att höras som Gunde, bland andra, i legendariska programmet och fredagsunderhållningen ”Rally” (1996–2002) I P3.

Några i bandet åkte hem med bussen. Jag valde, av oklar anledning, att stanna kvar. Utnyttjade möjligheten att bo på hotell i Roskilde, få serverat mig den ljuvliga danska frukosten och åkte sedan hem med basisten Henrik Cederberg och hans fru Inger i deras röda Opel. (Var det en Kadett Caravan? Jag har för mig den var liten, fyrkantig, men rymlig.)

Men hur fick Kai Martin & Stick! en spelning på Roskildefestivalen. Efter ”Röd plåt”, som var vårt mest framgångsrika album följt av vår mest framgångsrika turné, så gick det ju utför gällande popularitet.

När ”Simmarna” kom hösten 1983 var riksmedierna inte inte speciellt intresserade. Sveriges Radio spelade inget. SVT valde istället Viva la Stick! – samarbetet mellan Kai Martin & Stick! och våra postpunkkollegor Viva! – för ”Guldslipsen”.

Vår dramatiska och pretentiösa musik falnade, om inte i glöd, så i intresse.

Men vårt skivbolag, i synnerhet Eva Wilke som jobbade med promotion och ekonomen Nikolaj Steenstrup (bild på dem nedan) hade täta band med den stora danska festivalen. Tillsammans med vårt bokningsbolag Musik! Musik! syddes arrangemanget ihop. Vi är glada för det.

1985 var jag åter på plats i Roskilde. Återigen med Peo Ström. Den här gången agerade vi journalist/musikskribent och fotograf. Det sistnämnda uppdraget hade jag lyckats få någon av tidningarna jag jobbade för (Ritz…?) att tacka ja till.

Det blev resa tur och retur i hans bil, den som vi också sov i. Jag tror att orsaken till att vi ville åka till Roskildefestivalen var att the Associates spelade. Åtminstone resterna av samarbetet mellan multimusikerna Alan Rankin och den enastående, svindlande bra sångaren Billy MacKenzie. Han som nu stod ensam och fått något av en hitlåt med ”Waiting for the loveboat”.

Han uppträdde med band i just Rytmeteltet, festivalens näst största scen. Vi var där. Tjusades av hans sång, men hur fantastisk var konserten. Av övriga band – som Clash, the Cure, Leonard Cohen, Nina Hagen, Ramones och Style Council – minns jag ingenting. Peo Ström vet att han har bilder de sistnämnda.

Vi kunde ha sett isländska Kukl, franska Indochine, Billy Bragg… och det kanske vi gjorde.

1986 blev det en paus. Men året efter var jag åter ackrediterad och då, förmodligen, genom radioprofilen Lars Aldmans (”Bommen”, ”Lilla Bommen”) försorg. Sannolikt hade han också ordnat boende för oss båda. Men den bortskämde kommer inte ihåg det. Minns ej heller att vi såg några av de stora akterna the Pretender, Europe, Iggy Pop, Van Morrison eller, eh, Gnags.

Vi träffade Echo & the Bunnymen, som ju hade spelat i Göteborg i april och maj samma år. Men just vid detta tillfället var sångaren Ian McCulloch någon annanstans. Såg vi spelningen? Det borde vi ha gjort. Minns jag det. Nej. det blev Triffids, kanske Philip Boa & the Voodoo Club, the Go-Betweens samt några till. Men främst Camouflage, som jag plåtade både inför och under konserten. Vänersborgsbandet hade flyttat till Göteborg och med det också flyttat fram sina positioner. Gruppen hade albumdebuterat några år tidigare med Kai Martin & Stick!-basisten Henrik Cederberg som producent och låg på samma etikett som Kai Martin & Stick! en gång gjort.

Men i övrigt är hågkomsten skrämmande låg. Så också året efter när jag var ackrediterad för GT:s räkning, men väl också gjorde jobb för Lars Aldman. Huvudakterna Sting, Bryan Adams, Leonard Cohen (igen!?), INXS, the Jesus & Mary Chain ratades för Young Gods och Sator. Den sistnämnda spelningen var väldigt speciell. Publiken kastade, av någon anledning, upp skor. Men inte i par.

Screenshot
img_4176-1
img_4175-1
Screenshot

1987. Eva Wilke och Nikolaj Steenstrup från Silence. Ingvar Larsson, keyboardist och posör i Camouflage. Echo & the Bunnymens Pete de Fritas, Will Sergeant och Les Pattinson med Lars Aldman. Lindy Morrison, trummis i Go-Betweens. Camouflage på scen.

Foto: KAI MARTIN

Jag intervjuade Sugarcubes, islänningarna med Björk som sångerska, med bandet i en ring i gräset nedanför scenen som de senare skulle äntra. Gruppens debutalbum hade kommit, producerat av Ray Shulman, mitt favoritband Gentle Giants basist. Jag var imponerad av valet av producent, men bandet avfärdade honom som en gammal hippie.

Om det var då Lars Aldman och jag såg Lars Hug, en dansk sångare och artist jag håller högt sedan tiden i Klichée, gör ett märkligt och starkt intryck med sin konsert. I, väl?, Rytmeteltet gjorde han rökfylld entré till en Doorslåt (minns inte vilken) och publiken jublade. Så som ett trollslag försvann både röken och sångaren vi alla trodde var Lars Hug och in kom istället den verkligen Lars Hug. Jag begriper än i dag inte hur det gick till.

Efteråt ville vi prata med honom och tog oss till den barack, som tjänade som hans loge, backstage, vad du vill. Vi knackade på. Någon öppnade och vi frågade efter Lars Hug, som tillkallades. Han kom på rullskridskor, vi undrade om vi fick ställa några frågor. Han stängde dörren i hast.

På den tiden låg de pressackrediterades område precis bredvid Orangescen. Journalister umgicks med enkelhet med artisterna. Här åt man och drack vid sidan om varandra. Som 1987 då Plura Jonsson, Eldkvarns frontman och låtskrivare, var i par med Kajsa Grytt, som tillsammans med Malena Jönsson spelade på festivalen. Jag satt och smaskade på revbensspjäll och potatissallad då en på den tiden trådsmal Plura satte sig mitt emot. Vi snicksnackade medan jag åt och först senare insåg jag att han var hungrig. Han frågade mig om han fick ta mina rester, vilket inte var mycket. Han hade glömt ta ut pengar ur bankomaten och var pank. Så där fick han suga på de avgnagda revbensspjällen för att lindra sin hunger.

1989 var jag åter tillbaka med block och penna och öronen på skaft. Nu för att få möjlighet att träffa och se nya artister. Jag borde ju ha sett Nick Cave & the Bad Seeds, men oklart är varför det inte blev så. Jag såg Orup göra en glittrande konsert. Pixies larmade fanatastiskt och Lars Aldman och tog ett snack med Frank Black efteråt. Jag fick se både danska hiphopakten Rockers By Choise och franska Les Negresse Vertes göra improviserade spelningar backstage. Men mest minnesvärt var att träffar Vernon Reid, gitarrist och afroamerikanska metalbandet Living Colours starke man.

Jag var ute i god tid för den presskonferens som skulle hållas i en av byssjorna som festivalen ställt till skivbolagets förfogande. Jag var helt enkelt först på plats och satt mig vid det enda bordet. Den lilla boden fylldes av kollegor och så småningom kom Vernon Reid, satt sig mitt emot mig och bevärdigade mig inte med ett ord eller blick. Han åt mat i tystnad.

Plötsligt kommer en kvinna från skivbolaget in med en affisch som ska ha hittats på festivalområdet med texten ”Wanted dead or alive” med en bild på Living Colour. Vernon Reid tittar på den och vänder långsamt upp blicken mot mig och säger ”Det är detta jag som afroamerikan vaknar till varje morgon. Vetskapen att vara svart.” Det blev en intervju som fortfarande ger mig rysningar. Det var ett samtal mellan honom och mig, främst lett av honom. En lektion i rasism, som jag aldrig kommer glömma. Ingen annan i rummet sa något. Alla höll andan. Mikrofoner hölls fram från radiomedier, men det var bara Vernon Reids och min röst som hördes.

Det blev inget mer Roskilde för mig efter det. Annat kom emellan. Andra prioriteringar. Roskildefestivalen hade under de här åren vuxit rejält. Men var ändå inte uppe i den nivån som man är i nu. Nordens största och mest idoga musikfestival slukar 140000 människor, inkluderat volontärer. Ett gigantiskt maskineri av logistik, som fungerar fantastisk och som har klarat kriser, som oväder, dödsfall (tragedin med de omkomna under Pearl Jams spelning 2000 i starkt minne) och pandemiåren.

Nu är det alltså dags igen för mig. Mer text kommer.

Värdig hyllning till Nikke Ström

Posted on av Kai Martin

Nikke Ström, musiker utöver det vanliga, avled i junis början.

En månad senare hölls en begravningsakt i Oscar Fredriks kyrka i Göteborg. Blott några hundra meter från hans hem på Linnégatan 9.

Alla var där. För ingen ville missa att säga farväl till en person som omfamnat så många – på och utanför scen.

Ett värdigt farväl. Familj, vänner och kollegor tog farväl av Nikke Ström. Foto: KAI MARTIN

Det var något med hjärtat. Inte så konstigt, kanske. För Nikke Ströms hjärta slog ju varmare än hos de flesta. Han, vars dörr till hemmet på Linnégatan stod öppet för så många, ville väl, värnade om så många. Det är klart att ett så bultande, starkt, rött och varmt hjärta slits en smula mer än hos andra. Det har ju på sätt och vis jobbat så hårt under så lång tid.

Rättvisan var viktig hos Nikke Ström. Han andades det, det var den som syresatte blodet och fick hjärtat att slå. Tillsammans med musiken blev det rytmen i hans kropp, i hans liv.

När han opererades i april var det för att bli frisk. Spelningarna i sommar skulle genomföras, även om några fått ställas in.

Men det blev inte så. Kroppen orkade inte. 8 juni slutade hjärtat att slå. På hans 75-årsdag. Den 2 juli var det dags att ta farväl.

Ingen ville missa detta avsked. Inte jag. Ingen annan. Oscar Fredriks kyrka, detta gotiska tempel från slutet av 1800-talet fylldes av familjen, de tre döttrarna Sanna, Siri och Lisa, barnbarn, hans mamma Elvi, musikerkollegor, skådespelare, författare…

Kyrkan fylldes snabbt på. ”Kom som du är”, var uppmaningen från Nikke Ströms begravning. För så var det ju. Trots den ståndsmässiga adressen Linnégatan 9 och paradlägenheten han hade var det en bohemisk känsla när man kom hem till Nikke. Man kom som man var.

Så… alltså, ingen svart klädsel, ingen sorgekostym. Men den bara ju alla ändå, oavsett vad man hade på sig.

Cecilia Nyholm, pastor, förrättade begravningsakten med känslig hand. Efter ett litet inbjudande tal och försiktiga förmaningar inför akten ringde Oscar Fredriks kyrkas klockor för Nikke.

Vännerna och musikerkollegorna Tomas Forssell, gitarr, Thomas Jäderlund, saxofon, och Bernt Andersson, dragspel – alla i olika perioder medlemmar i Nynningen, som ju Nikke Ström ingick i – Nynningens ”Se så tyst det är i världen”. En instrumental version av dikten som Vladimir Majakovskij skrev som sin sista innan han valde att lämna in.

Den följdes av ”Blott en dag”, psalm 249 som Freddie Wadling gjorde så vidunderlig på Frälsningsarméns ”En salig samling” – en cd med kårens främsta låtar. Nu var det Amanda Werne som var ledsångare och Kurt Olssons Damorkesters Elisabeth Englund, på orgel, som från orgelläktaren hjälpte oss förtappade nere på parkett.

Så sprött, försiktigt, vackert och starkt.

Cecilia Nyholm höll sedan ömsint sitt griftetal. Hon är duktig på att balansera det personliga med det kyrkan kräver. Hon lyckade snygg citera just Majokovskijs ”Se så tyst i världen” under gång.

Jag har ingen aning om Nikke Ström var en kyrkans man, men han hade nog mumlat uppskattande och bjudit på ett leende om han suttit med oss.

Det gjorde han nu inte. Ändå var hans så allstädes närvarande. Inte bara för kistan eller porträttet på honom vid sidan av. Utanför favoritfåtöljen, palestinasjalen, jeansjackan och de vita rosorna, lampan med kepsen med märkena på, pallen med hatten och den intensiva målningen på Nikke Ström, som lyser av hans energi. Samt, inte minst, hans Fenderbas.

Johan Airijoki sjöng sedan ”Sinne för frid” innan förbönen, följt av ”Den blomstertid nu kommer” med de första verserna med Stefan Sundström och Nicolai Dunger på flygel.

Mer musik, förstås. Nu med Anastasia Grivogiannis, sång och gitarr, och Pablo Copa, gitarr, som framförde ”Gamla väg”. Ja, John Denvers ”Take me home, country roads”. Ja, den svenska versionen signerad Alf Robertson. Ja, Anastasia Grivogiannis, som iscensatt sitt musikaliska projekt med Alf Robertsons låtar. Ja, det som Nikke Ström var så ivrigt engagerad i.

Så var det dags för avsked. En sorglig stund där familjen förstås, inledde, följt av en efter en i den fullsatta kyrkan. Det var en procession som aldrig ville ta slut, men som värdigt och ödmjuk visade all den respekt som stunden krävde.

Det tog sin tid, men fick så också göra det, under den tiden som Bernt Andersson spelade olika stycken ack så känsligt om ömsint för sin vän.

Efter detta varma farväl spelade Bengan Blomgren, gitarr, Bernt Andersson, dragspel, och Micke Westman, sångaren från Gumbo som också spelade på Totta Näslunds begravning 2005, nästan på dagen för 21 år sedan. ”He was a friend of mine” – Willie Nelsons låt – avslutade ceremonin på det allra känsligaste vis.

Men… det blev något mer ändå. För Stefan Sundströms idé på Facebook om en New Orleansorkester som skulle spela sig ned till Pustervik från kyrkan hade slagit rot. Sorgesamt för att bytas mot glädjerikt. Alla sörjande skulle följa med på promenaden ned mot Linnégatan och förbi nummer 9 mot Järntorget.

Det var ju en fantastisk idé och blev nära nog verklighet. Ösregnet utanför ställde till det. Marschorkestern fick paradera inne i altargången istället. Vackert så.

Eftersläckningen på Pustervik – hans andra hem – blev med Nikke Ströms favoritbröd med tilltugg. Skogaholmslimpa med smör, ost eller leverpastej med gurka. I all enkelhet.

Det blev tal, bildspel, musik och, banne mig, stod inte Nikke Ström där i ett hörn och nickade uppskattande till orden, musiken och bilderna som passerade revy.

Det är möjligt att han lämnat jordelivet, men hans varma hjärta har slagit rot i oss som är kvar. Han lämnar oss aldrig.

Tack för allt. Rock’n’roll.

Nåt gammalt, nåt nytt, nåt spännande – för sommaren

Posted on av Kai Martin

Spänning för sommaren. Tre nya spänningsromaner och en lite äldre. Foto: KAI MARTIN

Spänning för lata dagar är något av en tradition.

Den här gången har jag lyckats läsa böcker innan ”ledigheten”.

Så här kommer några tips – högt och lågt – sommaren 2026.

Och, om någon undrar, rubriken är en travesti på Håkan Hellströms album från 2005.

Hasse Gänger: Allt är inte pengar som glimmar (Alternativ Media)

Andra romanen i serien om kommissarie Harry Munter. Ja, namnet är taget från Kjell Gredes film ”Harry Munter” från 1969. Men i övrigt anar jag inga likheter mellan romanerna och filmen. Hasse Gänger vurmar för sitt Stockholm i allmänhet och för Kungsholmen i synnerhet. Harry Munter är verksam med sitt effektiva team på Norrmalmspolisen. Bor nära Polishuset i kvarteret bakom Stockholms tingsrätt på Scheelegatan. Även de kriminella handlingarna sker i denna Harry Munters närmiljö, även om han och teamet gör sina avstickare från Kungsholmen. Detta är också Hasse Gängers heman sedan 1988. Han kan sina kvarter. Värnar om den.

Debuten ”Snart har du ingen luft kvar” (2025) var en okej debut av författaren och journalisten Hasse Gänger. Spännande till viss del, men väldigt dialogdriven. Dessutom med repliker som inte riktigt känns som talspråk, utan lite högtravande och – för – elegant. Lägg till störande felskrivningar och bristande korrekturläsning, så fick det mig inte att riktigt få upp aptiten.

Så också i ”Allt är inte pengar som glimmar”,där åter en seriemördare verkar. Samtidigt är Harry Munter mentalt stukad efter förra bokens händelser – där hans otrohet parades samman med brottsbekämpande och vardagsliv. Nu är han en smula på deken, dricker och tänker en aning för mycket för sitt eget bästa. Ältar en hel del, men kommer mer och mer in i arbetet med den mystiska mördaren av kvinnor. Kvinnor som har det gemensamt att de verkar inom Vendetta. En samling av kvinnor som agerar utanför lagen för att ta hämnd på män som våldför sig på det motsatta könet.

Hasse Gänger bjuder på en intressant intrig, skruvar skickligt sin historia och på sina karaktärer. I sina bästa stunder förenar han något slags Stockholmsromantik à la Per Anders Fogelström och krimförfattande i Sjöwall Wahlöös anda. Han smyger också in Harry Munters musikintresse likt Jo Nesbøs Harry Hole-serie.

”Allt är inte pengar som glimmar” är ett steg framåt. Men den vibrerande spänningsnerven darrar inte riktig.

Mohlin Nyström: Det lovliga bytet (Norstedts)

Barndomsvännen Peter Mohlin och Peter Nyström fortsätter drivet och skickligt på sin historia om FBI-agenten John Adderly. Han som på flykt från den nigerianska maffians amerikanske förgreningar har bosatt sig i barndomens Karlstad. Under namnet Fredrik Adamsson jobbar han som utredare inom Karlstadpolisen och han har ständigt att göra. Dels med sitt jobb, där han hamnar i den ena dramatiska händelsen efter den andra. Dels med privatlivet där han är styvpappa inkognito åt sin brorsdotter. Ingen, förutom en polischef, vet om hans bakgrund. Balansgången är hårfin. När han nu dessutom har blivit kär och inlett ett förhållande… ja, då kan fasaden spricka fullkomligt.

I denna författarduons femte fristående, men ändå sammanhängande, roman skickas läsarna omedelbart in i händelsernas centrum. Fredrik Adamsson/John Adderly hittar av en slump ett lik i bakluckan på en bil vars förare flyr till skogs. Samtidigt ska han lösa ett kidnappningsdrama. Och, ja, den döde är den kidnappade kvinnans älskare.

Trots givna förutsättningar och med en känsla för att i förstone ana vem mördaren är, lyckas Mohlin Nyström snabbt skapa en effektiv spänning. Listigt bjuder de in till en omtumlande jakt där det givna svaret inte alltid är så självklart.

Det finns drag av en teve-serie och varför inte. Sedan är, om någonsin, gjordes det en krimserie med Karlstad som bas.

”Det lovliga bytet” håller sedvanliga klass från Mohlin Nyström. Men när ska den nigerianska maffian kliva in i handlingen…?

Jensen & Gabay: Carnevale (Nona)

Om det anas en tv-serie i Mohlin Nyströms bokserie så är det vidöppet gällande Jensen & Gabay. Göteborgsförfattaran Morgan Jensen och Theo Gaby har från starten i sin serie Simon Kemper och Milla Becker skapat spänningslitteratur som lätt låter sig överföras till något kittlande i ”Mission Impossible”-klass.

”Carnevale” är deras femte roman i serien sedan debuten med ”Justitia” 2024. Det är raskt marscherat och detta görs utan att man tummar på kvaliteten. Göteborgarna har i de två senaste romanerna skickat iväg Göteborgskrimmarna Kemper och Becker till Svalbard respektive Dubai. Högoktanig spänning, hur som, där man svårligen kan lägga ifrån sig boken från ett kapitel till ett annat.

Med ”Carnevale” är paret åter tillbaka i Göteborg. Det blir inte mindre spännande för det. Med samma driv som Stieg Larsson i serien om män som hatar kvinnor spinner Jensen & Gaby på samma tema. En kvinna flyr naken för att nära nog blir räddad på motorvägen mellan Göteborg och Borås. Men olyckligtvis blir hon påkörd och omkommer. Vem är hon? Varifrån kommer hon? Hon lyckas säga ett sista ord: ”Carnevale”. Vad betyder det?

Milla Becker och Simon Kempe är inte bara stukade efter äventyret i Dubai. De är också satta under utredning eftersom de jobbade utanför regelverket. Visst, resultatet blev gott. Men rätt ska vara rätt. De får också en ny högsta chef, som ger ett allt annat än fördelaktigt intryck. När nu den hårt ansatta Göteborgspolisen får detta brott att utreda står det snart klart att paret Becker–Kempe behöver återinträda i tjänst.

Samtidigt slits med känslorna för varandra. En attraktion som gav en kyss i förra boken. Vad ska det bli nu.

Jensen & Gabay lyckas väva in privatsfären med polisarbetet i en väl avvägd balans. Ja, Kempes dotter blir återigen indragen i storyn – och hennes väninna.

”Carnevale” är skoningslöst spännande och ger läsandet ett högt tempo. Återigen läser jag en roman av Jensen & Gabay och vågar knappt andas förrän jag har slagit igen boken efter den dramatiska finalen. Överdrivet? Jajamensan. Men det naglar fast mig oavsett.

Christoffer Carlsson: En liten droppe blod (Albert Bonniers förlag)

Kriminologen Christoffer Carlsson jämförs gärna med Leif GW Persson. Men kanske mer på grund av deras gemensamma yrke än gällande författandet. Kommen från Tofta utanför Halmstad har Christoffer Carlsson mer och mer låtit sina romaners handlingar utspela sig i den halländska myllan. Så också, delvis, med ”En lite droppe blod”, som skickligt spelar mellan dåtid och nutid, mellan författarskap, vänskap och polisarbete.

Författarjaget Christoffer dras in i handlingen genom vännen, och författaren, Johan Oskarssons död. Självmord, hävdar Vidar Jörgensson. Ja, den polisen som följer genom Christoffer Carlssons Hallandssvit – ”Järtecken” (2019), ”Brinn mig en sol” (2021) och ”Levande döda (2023) – som nu ”En liten droppe blod” sällar sig till.

Ja, den är utgiven 2025, så jag är sen med denna recension. Men…

Christoffer Carlsson skriver från Hägersten med siktet mot sina halländska trakter. Han gör det med skärpa och skicklighet, med intellektuell list. ”En liten droppe blod” utvecklar sig till något existentiellt, men också till något av en spionroman med Johan Oskarssons ambition att skriva en biografi om författaren Ingrid Klinga. Men döden kommer emellan. Varför? Och vem är hon? Författarjaget Christoffer tar på sig att ta över uppdraget och intrigen tätnar och handlingen. Den som nu skiftar från den åldrade Klinga på den halländska landsbygden till hennes ungdom i Uppsala. Dit hon har kommit med författarambitioner för att snart dras in i kalla krigets skumraskaffärer.

Christoffer Carlsson har måhända inte John le Carrés snille, men är inte långt efter. ”En lite droppe blod” är modest spännande, lever på sin smarta intrig och de listiga spelet mellan det som är nu och det som är då.

Hans författarskap har egentligen aldrig riktigt fängslat mig, men samtidigt kan jag inte sluta läsa honom. Han skriver omsorgsfullt. Jäktar inte i sin handling. Lite som Arnaldur Indriðason i sitt författande av krim på Island. Christoffer Carlsson har ett djup i författandet som lockar. Så också nu och bokens handling dröjer kvar. Det är inte alla som har den talangen.