Resande i kultur, nöjen och känslor – tur och retur
Det är rastlösheten. Det är möjligheterna. Tillfällen som öppnar sig för att nästa tillfälle ska öppna sig. Som när SJ uppmärksammar mig på att utnyttja de poäng jag har innestående, där några ska tas ut innan årsskiftet. Jag gjorde ju en fin resa 2023, som nybliven – ja, faktiskt rätt vilsen, men ändå belåten – pensionär när jag ensam for till Louisiana (läs här). Kanske dags igen.
Jag har ju fått en enorm fördel av Danmark genom min älskade hustru. Z har visat upp landet som jag aldrig skulle få ha gjort utan henne. Men färjeturen Helsingborg–Helsingør har fler minnen än så. Från barndomen, mina föräldrars resor med min syster och mig. Till Köpenhamn, till just Lousiana. Som resan i slutet av 60-talet på hösten. Hur jag ser en man springa med full fart mot relingen och tumla ned i det kalla vattnet. Verkligheten med ”Man över bord”, hur kaptenen beordrar en besättningsman att hoppa efter. Han vägrar. Färjar har slagit back. En förbipasserande båt fiskar upp den olyckliga mannen.Eller med Kai Martin & Stick! – för resan till Roskilde då vi skulle spela där 1984, men missat att det hade varit en poäng att boka plats och köerna ringlade långa. Hur vår turnémanager snackade förbi oss och därmed räddade spelningen i 28 juni.
Nu var jag på väg igen. Det var ju ett sätt att rädda poängen till något vettigt istället för att de gick till spillo. 11 februari 2026, nästan på dagen tre år efter den förra resan. Billiga biljetter, pensionärsrabatt på färjan och tåget, dessutom hade jag köpt medlemskap till museet som lockar. Nu var det utställningar med Marisol (1930–2026), som skulle släcka ned någon vecka senare, och Jean-Michel Basquiat (1960–1988).
Jag lämnar ett gråtrist Göteborg och har missat att boka fönsterplats. Men via lite omplaceringar och turer blir det ändå så att jag får utsikt och kan se landskapet svepa för: Västergötlands skifte till Hallands slätter och åarna, in genom Hallandsås och in i Skåne. Som en svartvit film som flimrar förbi. Avstigning i Helsingborg och jag ser en färja precis glida ur hamnen. Snöpligt nära. Tar en øl och tre håndmadder, väl ombord på nästa tur, för att stilla hunger och törst, en Gammeldansk till. Kliver av färjan efter den korta turen och går till stationen där ett tåg väntar. Betalar via appen, som jag laddat ner och tåget checkar ut för resan mot söder, avstigning vid Humlebæck, en snabb kikin hos Blå kors, genbrugbutiken där jag senast bland annat hittade en Burburryskjorta till mitt barnbarn. Nu ingenting. Den korta promenaden i den råkalla luften i snöslask till museet. Det är mycket folk, för det är vinterferie och familjer med barn och föräldrar i legio.
Det borde jag ha listat ut. Men… jag tillgodogör mig några utställningar. Och Marisols träskulpturer tar andan ur mig. Så fantasifullt och rikt, så levande och lustfyllt, så skickligt. Basquiat korta karriär visar på ett rikt och intensivt skapande. Det är mycket graffiti, streetsmart och kreativt i allt.
Lousiana vädrar sina samlingar, men i korridorerna där de hänger är det för trångt. En arkitektuställning likaså. Jag tackar för mig efter aningens aning för kort tid. Tar tåget tillbaka, fördriver tiden i Helsingør och glider in och ut ur några genbrugbutiker där. Hittar några fina jeans till min äldsta son (Morris Sthlm) och några skjortor (Sand, Tiger of Sweden – till min yngsta son – och en Mads Nørgaard) innan jag tar en tur in i Kvickly för faster lavnsboller till Z innan färjan väntar på mig för vägen hela vägen tillbaka. Hemma är hemma. Som om jag reser bort för att komma åter. Z kollar OS, utanför har mörkret sedan länge slutit sig om mina kvarter.
Någon vecka senare är det dags igen. Stockholm kallar. Dels för premiär på Cirkus av ”& Julia” – musikalen med Max Martin-låtar (läs här) – men också för att jag ska få tillfälle att se ”Trassel” på Oscarsteatern och gå på Nick Caves keramikutställning på Kulturhuset (läs här och här).
Jag reser lätt, Instagrammar om min färd norrut. Får i farten en inbjudan till en bokrelease av Jeanette Bergenstav, Göteborgsförfattaren, som skriver rafflande skickligt i sin krimserie om journalisten Jennifer Sundin. Tackar ja, men meddelar också att jag kommer vara där kort tid. Mitt schema är späckat. När jag kommer till Stockholms central blir det en kort promenad till Sergels torg där jag ska förenas med min vän L, som jag också ska bo hos, för att tillsammans ta del av Nick Caves ”The devil – a life”. L kommer också följa med till premiären och vi får lite till livs hemma hos honom innan vi ska iväg.
En annan vän, som jag känt sedan punktiden sent 70-tal, är nyopererad. Det blir ett besök hemma hos honom för någon timme innan det är dags för honom att vila sig och jag att bege mig. Tar tvärbanan mot Globen, kliver av där och tar en promenad till arenaområdet på glatta gator innan jag vänder åt för att ta t-banan till Skanstull. Smiter in på Myrorna (dyrt och inget att införskaffa) innan jag går tvärs över gatan för en Biff Rydberg och ett glas rött på Pelikan, den klassiska och vackra restaurangen på Blekingegatan, bara några tiotal meter från Greta Garbos uppväxthem.
Maten är ok, men ingen sensation. Pepparroten som ska rusa i näsan stannade i gommen, som ett milt eko. Köttet var lite segt. Men… jag var hungrig. Gick ut i den bistra februariluften. Stockholm är kallt och halt. Vid varje stuprörs utkastare har det bildats isbanor, som man försiktigt får smita förbi. Passerar Östgötagatan, hälsar på Nacka Skoglund vid Katarina Bangata, säger hej vid Greta Garbos Torg. Går ut mot Skånegatan, går in på Stockholms stadsmission utan napp, fortsätter till Pet Sounds och kollar skivor innan jag tar mig upp till Södermannagatan och går in i fina vintagebutiker An Ideal For Living och pratar med butiksinnehavaren, som jag känner. Tar mig vidare upp mot Folkungagatan och sveps in i minnen från krogstora dar och kärlek, Ritz och spelningar, Götgatan upp i folkvimlet, ned mot Slussen där Artikel 2 (före detta Emmaus) ligger. En fantastiskt fin Oscar Jacobsonskjorta med tyg från Leggiuno 1908 för 179 kronor blir min. Inte min storlek, men perfekt till min äldsta son. Fortsätter ned mot Gamla stan i skymningen. Viker av från Västerlånggatan in i gränder, upp mot Stortorget, kikar in genom fönstret till Brinken Antik, där jag känner butiksinnehavaren som dessvärre inte är på plats.
Jag tar mig ned mot Riddarholmen där relasekalaset väntar. Men jag är tidig. Riddarfjärden ligger kall och frusen, lockar skridskoåkare och promenerande ut på isen. Det är som en målning.
Tiden dröjer. Men jag går upp mot förlaget och innanför fönstret ser jag hur det rumsteras och fixas. Jag knackar på, blir insläppt och välkomnad, hjälper förstås till. Som aviserat blir besöket kort, men hjärtligt. Hon är populär, Jeanette.
Nu mot Oscarsteatern. Benen bär. Mitt opererade knä blir starkare, om än ännu inte helt bra. Vid promenaden från Kulturhuset dagen innan gick vi igenom Brunkebergstunneln – genvägen från Sveavägen och Tunnelgatan och David Bagares Gata och genomfors av minnen kring mordet på Olof Palme. Väl upp för Birger Jarlsgatan och mitt natthärbärge undermin dagar i huvudstaden står vi korsningen vid Rådmansgatan en hockeykompis från Göteborg. Det visar sig att han ska på ”Trassel” samma kväll som jag. Så nu skickar jag en förfrågan om att ses innan, men med för kort varsel. Han sitter med in fru för en drink. Jag får stilla min tid i ensamhet.
Promenerar efter föreställningen till mitt tillfälliga boende, får ett glas vin, umgås med värdparet innan jag tackar för mig.
Vaknar tidigt, skriver min recension, får frukost. Bäddar min säng, gör mig i ordning, packar min lätta kappsäck och går ut på Stockholms gator som ger en känsla av vår. Tar omvägen uppför Odengatan upp mot Odenplan. Fortsätter nedför Upplandsgatan ner mot Bantorget, säger hej till August Palm och undrar vad han skulle tycka om sakernas politiska ordning 2026. Fortsätter ned för Vasagatan, in på Centralen och väntar in tåget till Gbg. Ingen fönsterplats och avstigning i Alingsås på grund av arbete med rälsen och buss de sista milen. Det går det också.
Slumpen, eller tillfället gav en tur till Trollhättan då suget efter slutspelsbandy blev för stort. Gripen hade sensationellt besegrat Villa Lidköping på bortaplan. Skulle de skaka om topplaget även på hemmais? Jag var ju tvungen att åka dit, fick för första gången träffa fotograf Joachim Nywall och speeddejta honom. Trevligt. Om matchen kan ni läsa här. Vilken härlig sport det är, bandy.
Tåget tog mig smidigt tur och retur och Joachims bil skjutsade mig fram och tillbaka till arenan.
Vi hade siktat in oss på Håkan Hellströms turnéstart i Oslo i den väldiga Untiy arena i Fornebu 27 februari. Vi har ju sett honom i den norska huvudstaden tidigare, i Spektrum för tio år sedan (kolla in här). Då, kanske 7000–8000. Nu ännu fler. jo, han kan spänna sina späda muskler, det vet vi. Nu blev det inte någon turnéstart. För några tidigare konserter bokades in i Karlstad och Örebro. Vi skulle dessutom bo hos nära släktingar, men där blev det opassligt, så vi fick hastigt boka in oss på Comfort hotel Børsparken, nära Sentralstasjon och bussförbindelserna från Göteborg (jo, det blev buss). Vi gillar Oslo och jag skriver vi för Z var med på färden. Alla resor blir så mycket bättre med henne. Genom ett landskap i töande svartvitt for vi norröver i dis. Vackert. Vi kom tidigt till den norska huvudstaden, checkade in, fick ett fint rum och bestämde oss för att lea upp våra kroppar med en promenad förbi Operahuset och mot Grønland. Väl där kollade vi butiker och smet sedan in på en turkisk grill för lunch/middag. Staden låg stilla i väntan på helgen, men det var mycket folk ute i rörelse – både nere vid Bjørvika och i Grønland.
Det gick att vädra våren, men det var rått och kallt i luften. Över Oslofjorden svepte en tät dimma in allt i ett töcken. På vägen tillbaka smiter vi in UFF Vintage Heaven på Prinsens gate. Vi cirklar runt lite var för sig, jag nyper i ett bara snygga Bosssneakers… men nej. När jag är på väg ut ser jag ett par randiga byxor som lockar. Jag kollar in dem, ett par jeansliknande, italienska Ursnygga, i min storlek (jag måttar, och det står sol 38, vilket är för mycket, egentligen). Men Seitasche säger mig ingenting. Jag ser ju att de är välskräddade, men en googling ger inget svar. Köper dem för 295 norska, vilket blir en tia mindre i svenska. Mycket nöjd.
Vi blev upphämtade för färd till Fornebu och fick en gräddfil till konsertarenan. Om konserten kan ni läsa här. Håkan Hellströms första inomhuskonsert sedan just den där gången i december 2016. Under konserten blev både Z och jag akut törstiga, men ville inte riskera att förlora våra platser, så vi lät bli att gå och handla. (För mig handlar det också om att jag inte vill bli nödig och riskera att missa något.) Men skjutsen till arenan innebar också skjuts tillbaka. Väl på hotellet väntade baren och två norska pilsner som försvann kvickare än fort. Så det blev var sin till innan läggdags. Mycket gott.
Vi vaknade tidigt och åt frukost i hyfsad tid, men ändå i värsta rusningstrafiken. En bra buffé med det mesta. Tar oss i den tidiga, men inte för tidigare, lördagsmorgonen till Deichman Bjørvika, biblioteket som konkurrerar utseendemässigt till det yttre med Operahuset, som det ligger granne med. Interiört tjusar det än mer och inspirerar. Det är en samlingsplats för alla, oavsett åldrar, kön, härkomst. Ett fantastiskt ställe. Allt tack vare Z, som kollat upp vad vi kunde göra innan vi skulle resa för att hälsa på systerdottern med maka i Røykås. Så tar vi bussen från bussterminalen och åker på slingriga, knixiga, potthålsförsedda gator uppför och ut ur Oslo. Kommer till det fina huset där de bor, fikar, stämmer av läget och tackar för oss efter en trevlig stund. Åter mot Oslo. Dimman har inte släppt taget om Oslofjorden och staden. Vi känner hungern komma och Z har kikat in ett ställe på Drottning Eufemias gate, så efter lite tittin i butiker blir det till Dinner barcode vi går till, kinesisk fine dining. Medan jag är på toaletten, gör vad jag ska göra, men sliter med kranar som är helt obegripliga få något vatten ur, har Z bestämt vad vi ska äta. En meny för två. Det är dyrt. Men ok. Vi blir inte besvikna. Maten är lyxig, smakrik och lagom mättande. Nöjda lämnar vi för att ta oss till hotellet och smälta maten. Väl på hotellrummet blir vi sittande, eller snarare liggande. Vi nöjer oss. Istället för Oslo by night är vi all in på norska ”Mästarnas mästare” och ”Melodi Grand Prix”, deras ”Melodifestival”. Underhållningen är ungefär som i Sverige, men bara en tävling och med ett lite mer blekt startfält. Alexander Rybak håller vi som vinnare, men så kommer sista akten. Herregud, Jonas Lovv med ”Ya ya ya” är en rockstänkare i Hivesklass. Underbar låt och kaxigt framträdande. En utmanare för vinsten i ”Eurovision” i Wien senare i vår. Lyssna här.
Söndag är avfärdsdag. Men den här gången slipper vi trängseln i matsalen. Frukosten tas i ro, vi gör oss i ordning, tar vår lätta packning med oss och åker på tur. Tricken tar oss från Jernbanetorvet till Slemdal och efter en kort promenad kommer vi fram till vårt mål för dagen: Emanuel Vigelands museum. Det som bara är öppet på söndagar och som man lämpligast bokar tid för, det är nämligen trångt om saligheten. Vigeland, tänker man, är inte det en statypark vid Majorstuen i Oslo–? Stämmer. Men det är verk av den store Gustav Vigeland (1869–1943). Emanuel (1875–1948) är hans mindre kände och kanske mer hemlighetsfulle lillebror. Han som kom att skapa Tomba Emmanuelle, ett mausoleum, som kom att bli hans magnus opus. Det kallas ett av Oslo hemliga gömställen och väl på plats kan man inte annat än förundras och förtjusas över konstens kraft. På utsidan ser det ut som en mindre kyrka. Den låga ingången är inte inbjudande. Entrén till salen är lika låg. Väl inne, som en av några få åt gången, möts man av ett mörker som sakta bjuder in ljuset efter hand. Ögat vänjer sig och freskerna på väggar och tag med några enstaka statyer är fascinerande. Det är som lusten, livets, lidandet och dödens katedral. I stilla kontemplation försöker vi scanna in bilderna, tar om det igen och ingen. En otroligt stark upplevelse. Ovanför utgången är en urna placerad, askan av Emanuel Vigeland.
Återigen har Z nyfikenhet burit frukt.
Omtumlade tar vi oss ut i dagsljuset, går mot stationen och åker upp till Frogneseteren, ändstationen på Holmenkollenbanan. Där nosar Z reda på ett fik som serverar varmchoklad och våfflor med brunost. Så gott ute vid den öppna elden utomhus. Vi åker åter och Z kräver att vi ska gå av vid Holmenkollen för att kolla in skidstadion. Vi är inte ensamma. På vägen upp har vi noterat, som alltid i Oslo vintertid, hur skidåkare bär sina tur- eller slalomskidor för lite friluftsliv bara några minuter från centrum. Men det är också en skidtävling för de minsta, som lockat tusentals deltagare plus föräldrar. Det är massivt med ungar. Vi knatar backen upp, solen har trängt igenom diset och snön är som isen i en frozen margherita. Hoppbacken reser sig väldig och vid en scen underhåller maskotar för de små. Vi nöjer oss. Tar vägen tillbaka, lyckas ta en trick innan den stora rusningen och kommer ned till stan igen.
Vi hamnar återigen på Drottning Eufemias gate, men nu hamnar vi i Barcode Street Food, snabbmat från olika världens kök. Vui behöver ha i oss något innan avfärd. Så till bussterminalen, köp av några dyra Kvikklunsj och sedan iväg hem. Z har fixat paradplatserna. Andra våningen, längst fram. Göteborg hägrar efter en magnifik, händelserik weekend.
kaimartinblog 