Jubel för Jeppe

Musikal:

JEPPE PÅ BERGET

!!!

Jeppe1

Stabilt. Marianne Mörck och Claes Malmberg garanterar underhållning. Foto: MAGNUS CIMMERBÄCK

Tjolöholm slotts sommarteater

Publik: Utsålt.

Bäst: ”Häng han högt” är musikalens clou.

Sämst: Volymen räckte inte för hela salongen.

Fråga: Var någonstans tog regissör Stefan Metz vägen i sammanhanget…? Eller hade han ”bara” glömts av i programmet?

Ludvig Hollbergs klassiska komedi ”Jeppe på berget” ställer frågan ”Alla vet att Jeppe super, men ingen frågar varför?”. En fråga som vi knappast får svar på i denna nyskrivna, norska, musikal gjord på den danska förlagan och nu iscensatt på Tjolöholms slotts sommarteater. Detta skandinaviska samarbete gör nu inte mycket för existentialistiska spörsmål utan tar mer fasta på dråpligheter och gör denna uppsättning med friska, humoristiska förtecken.

För med Claes Malmberg på scen och för all del Marianne Mörck och Robin Stegmar får man sin (över)dos humor. Härligt så.

Claes Malmberg spelar med förtjänst den försupne Jeppe, godhjärtad men svag för alkoholens lockelse som alltid vinner över vardagens plikter. Marianne Mörck är hans strävsamma hustru Nille, som trots alla minor i äktenskapet, märklig nog ger sin drulle till man nya chanser.

Alkoholens verkningar ger möjligheten för  sprettige baronen (Robin Stegmar) att spela den fattig bonden ett spratt. Plötsligt befinner sig Jeppe i baronens säng och tituleras just baron.

Det är dråpligt, skapar förvecklingar och väl spelat av en driven ensemble som skickligt skiftar i roller från drängar och pigor, till dryckesbröder- och systrar samt baronens entourage.

Men det här är ju förstås Claes Malmbergs show. Han hanterar Jeppe som sin egen och spelar oroväckande väl den berusade karaktären. Men gör honom också i hela sitt register mellan ömklighet, despotisk, törstig och förvirrad med glans. Självklart får han sitt utrymme för improvisation – inte en sommar utan den när Claes Malmberg står på scen.

Marianne Mörck är inte steget långt efter och plockar höga poäng när hon samtidigt som hon (fiktivt) matar hönorna också spelar dem och den irriterat galande tuppen. Med barnen i hand (återigen fiktivt) vänder hon sig mot publiken och säger ”Det är teater”, uppfodrande och med en vass glimt i ögat, för att vi inte ska missa föreställningens illusioner och trick. Men rent underbar är hon då hon växlar till sensuell och lidelsefull, när hon trånfullt spinner kring de unga män som kommer för att hämta Jeppe.

Så Robin Stegmar, som delar scenen med tre karaktärer – baronen/sekreteraren/domaren – men som framför allt som baronen skruvar till sin alltför korta scennärvaro effektivt med komisk spinn.

Den enorma ladan som rymmer Tjolöholms slotts sommarteater tjänar väl, även om ljudet emellanåt spelar ett spratt. Rent sensationellt är när gavelns mäktiga dörrar öppnas och slottet får tjäna som fond när baronen och hans sällskap gör entré. Så läckert och får publiken att fullkomligt sucka av förtjusning.

Jeppe2

Kuliss med verklighet. Tjolöholms slott får sin roll i ”Jeppe på berget”. Foto: MAGNUS CIMMERBÄCK

Det är också på sin plats att nämna Ulrika Wasséns kostym, från rustikt lantligt till pråligt elegant, där Convers och Foppatofflor samt pimpade sneakers får sina plats på scen. Snyggt.

”Jeppe på berget” är god sommarunderhållning till aningen blek musik, där inte många av sångerna fastnar. Inte så konstigt att det bereds plats för både Triads ”Tänd ett ljus” och Bee Gees ”Staying alive”. Men, som sagt, med Claes Malmberg, Marianne Mörck och Robin Stegmar tillsammans med en väl spelande ensemble kan man inte ha tråkigt.

Jeppe på Berget, premiär 11 juli, spelas till och med 11 augusti

Av: Hans-Petter Thögersen efter Ludvig Hollbergs roman från 1722.

Musik: Svein Gundersen.

Regi (?): Stefan Metz.

Svenska sångtexter: Stefan Livh.

Översättning: Leif Janzon.

Kostym: Ulrika Wassén.

Mask/peruk: Tiina Bengsson.

Koreograf: Ellen Lindström.

Ljus: Palla Palmé.

Ljud: Tobias Ödman.

Ensemble: Claes Malmberg, Marianne Mörck, Robin Stegmar, Ulf Eklund, Victoria Kahn Ellen Lindström, Nina Hammarklev, Carolie Ledstam, Henning Ledstam, Andreas Andersson och Hans Brorson.

Musiker: Benneth Fagerlund (arrangemang, kapellmästare, piano och kör), Martin Tallström (gitarr, lapsteel och banjo), Matz Nilsson (bas), och Per Boqvist (trummor).

 

Mäktigt men inte magiskt, Metallica

Konsert:

METALLICA

!!!

KAI_JN_2019_METALLICA__4621

Vet var metalskåpet ska stå. James Hetfield och hans mannar kan sin metalshow. Foto: JOACHIM NYWALL

Ullevi, Göteborg.

Publik: 64050.

Bäst: Publikens skoningslösa hängivenhet.

Sämst: Mellansnacket.

Fråga: Är det metalgenren som ska rädda arenakonserterna…?

När Metallica kommer till Göteborg startar bandet med att chilla ute på Marstrand. En privat sittning där en av bandmedlemmarna också passar på att bo. Med tanke på James Hetfields relations till ostron kunde det vara fatalt. Men bandet samlade energi för att krama ur den på scenen på Ullevi inför en rekordpublik – åtminstone beträffande hårdrockkonserter, där nu Metallica slog sitt eget och därmed alla andras metalbands publiksiffror.

Bandet paraderar in till Ennio Morricones ”The ecstasy of gold” där Clint Eastwood fladdrar förbi på de märkliga, snudd på transparenta storbildskärmarna. Showen kan börja och manglet är från start totalt. Metallica har under sina fantastiska 38 år gått från thrach metalungar till hårdrockkungar som vet hur att regera från scen. Det är mäktigt, om än inte magiskt.

KAI_JN_2019_METALLICA_4523

Kan sin metal. James Hetfield och Kirk Hammett bjuder publiken på metall. Foto: JOACHIM NYWALL

Det finns en känsla av slentrian i framförandet. Låtlistan tangerar de tidigare under World wireturnén. Men samtidigt är bandet dedikerat även en dag på jobbet. Kärleksförklaringarna från scen när James Hetfield pratar är omedelbart ömsesidiga. Publiken är hänsynslöst hängiven och det är ren skönhet att uppe från läktarhåll se fansens enastående entusiasm riktad mot bandet på scen.

Bandet kan uppnå ett enastående gung, även om Lars Ulrich inte är världens svängigaste och mest taktfast trummis. Då svajar Ullevi och publiken med den.

Överraskningarna är emellertid få, men när Kirk Hammett och Robert Trujillo framför, med Trujillo på fonetisk sång, Ebba Gröns ”Staten och kapitalet” uppstår både komik och kärlek till en allsång som med sin kraft överraskar bandet. Underhållning med det där lilla extra, även om det inte lät så vackert.

Fint är också när bandet, inklusive trummisen Lars Ulrich med trumset och allt, kommer ut på den yttersta scenen för publikkontakt från ”For whom the bells tolls” och några låtar framåt.

KAI_JN_2019_METALLICA_4600-2

Hårdrockkombo. Metallica söker publikkontakt – och lyckas. Foto: JOACHIM NYWALL

Metallica vet var metalskåpet ska stå. Gör ingen besviken, bjuder på starka kort som ”Nothing else matters” och ”Enter sandman” som extranummer, men har fortfarande några streck till innan de når elva.

1. Hardwired

2. The memory remains

3. Ride the lightning

4. The God that failed

5. The unforgiven

6. Here comes revenge

7. Moth into flame
8. Sad but true

9. Halo on fire

10. Staten & kapitalet

11. Frantic

12. One

13. Master of puppets

14. For whom the bell tolls

15. Creeping death

16. Seek & destroy

Extranummer

17. Spit out the bone

18. Nothing else matters

19. Enter sandman

Landslaget som rockar – oavsett var

Att följa svenska landslaget i fotboll under VM-veckorna har varit en fröjd. Oavsett om det varit hemma i tv-soffan eller framför en storbildsskärm vid Ocean vid Skrea strand.

Det är ett lag som på sedvanligt svenskt fotbollsvis startat på darrande ben för att sakta och smart ta sig vidare från gruppspel och sedan bjuda upp till dramatik, läcker fotboll, horribla misstag, vackra räddningar och snygga mål.

Kosovare Asllani har, 166 centimeter, vuxit till en gigant under turneringen. Tagit mer stryk än vad en spelare normalt klarar. Åker på en knock mot Nederländerna, reser sig i bronsmatch mot England, men efter sitt mål tackar välförtjänt för sig inför andra halvlek. Sofia Jakobsson som spring mil efter mil som om det inte finns någon ände på kraften och energin. Hittar möjligheter där ingen annan ser, finner den där fina luckan som gör 2–0 mot England möjligt. Poesi i rörelse och en rocker på plan.

Sofia

Rockar. Sofia Jakobsson njöt av varje sekund vid hyllningen på Götaplatsen. Foto: JOACHIM NYWALL

Linda Sembrant, mittlåset och spelstrategen som sällan gick bort sig och som hittade djupledspass vackra som gryningsljuset i december – ni vet, ögonblicket som är så hastigt att det är lätt att missa det.

Nilla Fischer, dominanten, som inte vek en tum och som slog krampen ur vader och lår som en besvärjelse. Ge upp…? Aldrig! Och hennes pannan är nog nu den mest kända vi har i Sverige.

Hedvig Lindahl, som på Ravellivis varit ifrågasatt, men som till OS i Brasilien visade på harmoni och blev en straffmålvakt av rang. Återigen visade hon sin betydelse, även om jag tycker att hon var – förutom vid andra spelmoment – snett ute på båda Englands mål (ja, även det bortdömda, där hon stod för nära stolpen).

Bakom allt Peter Gerhardsson – mannen som gjorde BK Häcken till en stadig kandidat till SM-guld de senaste tio åren – och hans team.

Ja, det är ett lag som visat klass, som vuxit med ansvaret och som förlorade finalplatsen med minsta marginal. Det är ingenting annat än att jubla, applådera och göra vågen för.

Insatsen har varit fantastisk och den har gått rätt in i den svenska folksjälen, oavsett varifrån man kommer.

_TH15499

Folkets jubel. Svenska landslaget fick möta en publik på nära 30000 som ville hylla bronsmedaljörerna. Foto: TOMMMY HOLL

För detta ska laget prisas och det blev Götaplatsen av förklarliga skäl, då Gamla Ullevi är tjejerna i landslagets hemmaarena. Det sticker emellertid i ögonen på skribenten och krönikören Emanuel Karlsten, som normalt sett är en klok karl. I en krönika i GP, som nu har blivit två,  menar han att bronset borde ha firats i Stockholm, med skäl som att det är rikets huvudstad. Aftonbladets Robert Laul går till svars i en underhållande attack och vidgar VM-perspektivet till något globalt – helt rimligt.

Jag, för min del, tar hem resonemanget till nationell nivå och undrar: Varför ta bort glädjen med en hypotetisk diskussion?

Jag var på plats på Götaplatsen (var Karlsten det…?) och njöt av både uppslutningen och den oförställda glädje som landslaget och dess team erfor under sin resa i den öppna bussfärden mot Götaplatsen. Det gick ilningar genom kroppen, ögonen tårades när jag inser hur stort, starkt och vackert det är för dessa tjejer som jobbar stenhårt för den sport de älskar, men under helt andra premisser och inför andra åskådarantal än vad deras manliga kollegor gör. Den stolthet de känner delar jag. Här är ett gäng som får vända på sina kronor för att göra det som är deras självklara val, att spela fotboll för det är det bästa och finaste som finns. Alltså oceaner ifråga om ekonomi i jämförelse med männen.

_TH15655

Vinnare. Trea i VM – vinnare hos folket. Helt välförtjänt. Foto: TOMMY HOLL

Där och då på Götaplatsen är Karlstens diskussion en ickefråga. Mellan 25000 och 30000 åskådare kommer för att hylla ett landslag som är värt det flera gånger om. Svenska fotbollförbundets ordförande Karl-Erik Nilsson lockas, kuppartat (?), fram till sång; Åby Ericsons VM-favorit från 1974 där ”Vi är svenska fotbollsgrabbar” blir ”Vi är svenska fotbollstjejer”. Det är glädje, stolthet och skönhet – samt fokus på damidrott på ett sätt som är värdigt, spontant och rörande stort. En kröning av sportslig idoghet som gett en VM-medalj. Bronsmedaljen – och VM över huvud taget – är en seger långt utanför fotbollsplanen. Då passar en krönikör på att pilla ut den söta karamellen för att plantera in en sur istället.

Så dumt.

 

Krossade drömmar om vackra skor – varning för ilifos.se

Ni vet hur det är. Kommersialismens käftar slår igen när frestelsen pockar. Så var jag i Brighton i slutet av augusti 2018, strosade omkring i gränderna närmast stranden och nära den legendariska piren. Hittar en Dr Martensbutik inte långt ifrån där vi, mina vänner och jag, intagit en middag. I butiken finns ett par brandgula Dr Martens, uppfriskande i sin färg, klassiska skor från det snudd på evigt trendiga märket. Men dessvärre fanns ju inte dojjorna i min storlek. Slog allt ur hågen.

Och ändå inte.

Så för någon månad sedan började Z och jag leta Dr Martensskor av någon anledning och jag sökte efter den färg som jag sett i Brighton. Så dyker de upp på en hemsida till en kostnad av nära 700 kronor. Jag slår till, trots att jag bara för några månader sedan blivit lurad vid postordernäsan när jag beställde en zebrarandig skjorta av märket danska Lindbergh och fick en rutig av mindre känt slag.

Orange

Snygga. Men jag fick aldrig möjlighet att gå in dem. Skärmdump från fejksajten ilifos.se.

Jag försöker scanna av om sidan är trovärdig, Googlar och får en tumme upp. Affärens görs, pengar skickas genom cyberrymden och väntan kan börjas. Precis som med skjortan är tullen framme och vill ha moms, en vara blir plötsligt väsentligt högre och jag som inbillade mig – vid båda tillfällena – att jag handlade från en svensk sajt.

Men, nej, trots .se är inte ilifos.se svenskt och – ja – så här efteråt borde fler varningsklockor ha ringt. Men snålvattnet rinner lätt till när köpkraften drar.

IMG_6043

Lurad. Bruna, kinesiska lågskor…? Nej, tack. Foto: KAI MARTIN

Så… jag betalar momsen för att få varan och börjar sedan väntan. Det tar en och en halv vecka och i en Jiffypåse ligger min vara. Jag öppnar ärligt talat inte med förtjusning. Dr Martens levereras i kartong avsedd för skorna och med märkets logo på. Det här var något annat. Det stämde. Ett par bruna lågskor av ett okänt kinesiskt märke, där det enda  som stämde var att det var ett par höger/vänsterskor, att det fanns skosnören och sula till båda dojjorna. Resten var en avgrund av besvikelse.

Jag mejLar naturligtvis kundsupporten, men det har gått ett dygn utan svar och jag tror knappast heller inte att det blir något. Jag har blivit dragen vid näsan.

Värre är, som någon nogsamt påpekade, att jag borde ha reagerat på priset som var 682,8 kronor. Där borde varningsklockorna ha ringt något å det grövsta. Det är ju en prissättning som saknas i Sverige. Mitt fel, men bedrägligt av säljarna och jag förstår inte, i min enfald, varför man ändå skickar en vara. Om den ändå är helt fel, skit i försändelsen och lura mig rätt upp och ner på pengarna. Känns mer begripligt.

Tätt relationsdrama med för många intriger

Teater:

VILSE

Vilse

Starkt. Lisa Parkrud och Susanna Helldén som systrarna Cecilia och Tove i ”Vilse”. Foto: VIKTOR PARKRUD

Manus: Göran Parkrud.

Regi: Emelie Strandberg.

Scenografi och ljus: Beate Persdotter Løken.

Mask och kostym: Heidi Saikkonen.

Ljuddesign och teknik: Patrik Vören.

I rollerna: Susanna Helldén, Lisa Parkrud, Lars Magnus Larsson, Malin Molin, Jakob Tamm, Charlie Parkrud/Jack Hedesström

Teater Tofta, Magasinet på Tofta Herrgård. spelas till och med 17 augusti.

När Teater Tofta firar tio år som sommarteater på Magasinet på Tofta Herrgård blir det en fristående uppföljare till förra årets pjäs ”Törst”. Göran Parkrud, han som en gång var med att dra igång teatern, står åter för manus, där han igen tar ett grepp om systrarna Tove (Susanna Halldén) och Cecilia (Lisa Parkrud) och deras relation, som hämtat ur ”Vem är rädd för Virgina Woolf”; de hatar och älskar varandra med samma outsinliga kraft, men utan att egentligen förstå varandra.

Borta ur bilden är nu deras far och mor. Men systrarnas karaktärerna står kvar om än med ett kliv mot något annat. Tove i ett fritt fallande spinn från karriärsstegen, utan att förstå det, och Cecilia i ett ”hippiekollektiv” (systerns ironiska titel) för ett liv utan man och barn. Föräldrarna ekar i samtalet, där fadern är död och modern gör en resa in i demensen. Tove söker sommarlugn i ett rum när systerns kollektiv, men jobbet pockar på. Dit kommer också hennes kollega för att hjälpa till – och Toves eldiga älskare. Plus en elevs pappa.

Jo, det staplas intriger på varandra, som förvisso Göran Parkrud reder ut och spinner en väl komponerade, om än en smula för lång, historia på. Men det räcker liksom inte med det. Elevens pappa har en hemlighet riktad mot Tove. Toves kollega dansar tango till Astor Piazzollas ”Sur” med Cecilia och något sker dem emellan. Toves älskares hustru blir med barn… Ja, ni förstår. Det rinner till i fantasin, men blir ett flöde som aldrig hettar till, aldrig får något bestående.

Ändå är ”Vilse” inte helt vilse. Spelet mellan Susanna Halldén och Lisa Parkrud äger alla kvaliteter. Där är repriserna så väl avvägda, levererade både på glödande kol, med syrlig ironi och desperat ömhet när så krävs. Den relationen är i sig värd ett eget kammardrama, om än lite kortare. Susanna Halldén är skoningslöst bra i sin roll som Tove, hudlös, intensiv och vilse men närvarande i sitt spel. Ensam slår det gnistor. Tillsammans med Lisa Parkrud än mer.

Allt balanseras av en strong ensemble, som försöker reda ut alla intrigerna till en väl fungerande helhet. Det kräver en del, för allt är inte så väl tvinnat samman.

Men så finner Lars Magnus Larssons förälder med det ömmande hjärtat rätt med sitt nerviga lugn och det pockande spörsmålet som är en viktig del för pjäsen. Unge Charlie Parkrud (delar på rollen som sonen med Jack Hedesström) gör sin Gunnar med rak rygg och känsligt spel. Älskarens roll är måhända bitvis perifer men landar rätt hos Jakob Tamm och Toves kollega är en alltmer växande karaktär som Malin Molin hanterar väl.

Nej, ”Vilse” är inget haveri. Tvärt om. Men mer stringent hållet kunde det blivit mycket mer av något mindre.

Het och hetsig Fröken Julie

Teater:

FRÖKEN JULIE

IMG_0038

Hett drama. Brinde Karlsvärd som fröken Julie och Lava Lidén som Jean.

Foto: KAI MARTIN

Av: August Strindberg.

Regi: John Thomsen.

Med: Sophia Lücke, Brinde Karlsvärd och Lava Lidén.

Ljud/ljusdesign: John Thomsen.

Spelas på Teater Hybrid Gamlestaden, Gamlestadsvägen 2, byggnad B21 till och med 21 juli.

Nystartade Teater Hybrid ger sig i sin debut i kast med Strindbergs 130-åriga drama, svåra och intensiva ”Fröken Julie”. Det är djärvt, men mycket vunnet.

Här finns måhända en dårskap, som går hand i hand med viljan. En iver som håller fast vid ungdomlig övertygelse om att allt är möjligt. För detta är en ung ensemblem med skådespelare som är några och tjugo, fyllda av sin egen konstnärliga förträfflighet som bara unga människor beundransvärt kan ha.

”Fröken Julie” spelas inne i restaurang Värts lokaler, ett gammalt kylrum tjänar som salong, scenen är spartansk med en köksö dekorerad med flaskor, några kastruller och flankeras av sopor som från ett modernt restaurangkök. Det är rufft, trovärdigt för nutid samtidigt som texten är 1888 trogen.

Spelet är från start intensivt, ”Gärdebylåten” hörs som en bekräftelse på midsommardansen som träs utanför. Teater Hybrids uppsättning är ingen pjäs som hämtar andan, men tar andan ur sin publik med en närhet och intensitet.

IMG_0067

Unga och trovärdiga. Brinde Karlsvärd, Lava Lidén och Sophia Lücke ger ”Fröken Julie” trovärdighet. Foto: KAI MARTIN

Jag är också väldigt förtjust i det juvenila, att Fröken Julie är ung, att Jean är ung, att Kristin är ung – ingen 30-årig Marie Bonnevi, 40-årig Mikael Persbrandt eller 46-årig Ingela Olsson, för att nu ta den laddade uppsättningen på Dramaten 2005 som exempel.

Det skapas därmed en trovärdighet i spelet, en närhet till unga människors sturm und drangkänslor. Fröken Julies kluvna förhållningssätt till den lust som strömmar genom hennes kropp, Jeans yngliga manlighet någonstans mellan förnuft och het känsla, Kristins klokskap som sätts på prov.

IMG_0049

Intensiv. Sophia Lückes Kristin försöker balanserar Lava Lindéns Jean. Foto: KAI MARTIN

Brinde Karlsvärd fångar ruelsen hos Fröken Julie med dramatisk hetta. Lava Lidéns Jean är åtrå, dårskap, desperation och drömmar i samma kropp. Sophia Lückes Kristin försöker finnas på jorden, men förlorar sig när galenskapen bjuder upp till dans.

Ibland kan trion gå sig en smula vill i intensitetens hetta. Tempot är rasande högt, känslorna virvlar där replikerna fräser förbi och ibland går förlorade i brist på artikulering. Ibland förloras skärpan några få, korta stunder, som för att hämta andan. Men det finns också en närhet som är köttslig, där dårskapen balanserar med förnuftet, som är direkt drabbande. Det är en fysisk pjäs som trion klarar med bravur. Teater Hybrids ”Fröken Julie” är ingen pjäs som man som publik kommer undan.

Sommarens – kanske årets – skratt

Fars

DEN OSALIGE – EN NY KOMEDI OM EN FARS SOM BLEV EN MUSIKAL

!!!!

Denosalige

Galenskaparna. Per Andersson och Linus Wahlgren förbluffar Kattis Trollregn, Eva-Lotta Hultman, Hans Josefson, Ulla Skoog och Jacob Andréas. Foto: LINA IKSE

Gunnebo sommarteater

Publik: Utsålt.

Bäst: Det rapbattle som de två fantomerna har.

Sämst: Ibland var det svårt att hämta andan.

Fråga: Hur såg det här manuset ut innan alla darlingar dödades…?

Per Andersson är komikens osalige ande. Tillsammans med manusförfattaren Håkan Johnsson blir det en matematisk effekt som är hisnande. Att duon överhuvudtaget lyckats sätt punkt för sina galenskaper i denna fars/pjäs/komedi/musikal – ja, det är inte lätt att sätta något etikett på denna föreställningen – är beundransvärt.

Här är inget skämt för dåligt, ingen förutsättning för usel, ingen gliring omöjlig och ingen utmaning för svår att anta. Klart att det blir en nyskriven föreställning som med allting på plats har en förutsättning att kliva över till något sanslöst galet.

Jo, dessa galenskaper har med sig en ensemble som är både lydig och okynnig i samma andetag. Till det Per Johanssons orkester som är både uppspelt, följsam och tokig.

_MGL0113

Underhållande. Eva-Lotta Hultman, Kattis Trollregn och Jacob Andréas underhåller.

Foto: LINA IKSE

Ramberättelsen är en klent begåvad teatergrupp som ska sätta upp pjäsen ”Spansk hatt i motvind”. Kulissen är på plats, men dessvärre inte replikerna. Vi rör oss alltså i något slags metafars, ungefär som ”The play that goes wrong”, där det i pjäsen spelas teater. Men, förstås, i Per Andersson och Håkan Johnssons hjärnor blir allting så mycket mer, vidare och gränslöst; ändå utan att falla isär, sticka iväg eller tappa vettet fullständigt.

Har man dessutom Ulla Skoog i rollen som regissören och kulturtantsentusiasten Iren Dahlskog blir det en uppvisning i tajming i både replik och skämt. Hans Josefsson gör Lasse, hjärnkirurgen som gärna vill men greppar mindre. Jacob Andréas narcissisten Daniel Clay som hellre ser jaget för laget. Kattis Trollregn Maja Grankvist är en beschäftig göteborgska som med någon sorts Tourettes levererar skämt där det minst passar. Så blyga Kerstin Olsson, Eva-Lotta Hultmans karaktär, som vill verka utan att synas.

_MGL0211

Par i komik. Per Andersson och Linus Wahlgren underhåller. Foto: LINA IKSE

Jo, det blir en omöjlig ekvation när premiären närmar sig. Då dyker Thåmas Fors (jo, Thomas med å) i Per Anderssons gestalt, en av kommunens utsände kommunikatör som på ett positivt sätt ska meddela att teatern ska läggas ner. Men… då har han inte räknat med spöket (Linus Wahlgren) på teatern, som med magi tvingar sällskapet, inklusive Thåmas Fors att spela ”Fantomen på operan”.

Det blir, förstås, en härva av missförstånd, tokigheter, repliker som saknar motstycke och ett ensemblespel som är tajt underhållande med på pricken-karaktärer, som alla sätter sin spets på scenen. Lägg till Per Andersson som bindgalen och därmed formidabel tillsammans med Linus Wahlgren, föreställningens duellanter och dynamor, och det blir något som är synd att missa..

Här är är alltså en föreställning där skratten ljuder från start till mål. ”Den osalige”, tro mig, kommer inte stanna vid sommarens föreställning på Gunnebo sommarteater. Stockholmarna måste också få ha lite roligt.

 

Den osalige, premiär 3 juli

Manus och musik: Håkan Johnsson och Per Andersson.

Regi: Klas Wiljergård.

Kostym: Lars-Åke Wilhelmsson.

Mask/peruk: Adam Högblom.

Koreograf: Gustaf Jönsson.

Scenograf: Kjell Samuelsson.

Ljud/ljus: Matihias Abrahamsson.

Med: Per Andersson, Linus Wahlgren, Kattis Trollregn, Jacob Andréas, Eva-Lotta Hultman och Ulla Skoog.

Orkestern: Per Johansson, kapellmästare, Björn Cedergren, Magnus Boqvist och Henrik Bengtsson.

Spelas till och med 9 augusti.