Dynamit härtappad från själen

Lollo

Tar i från både tårna och hjärtat. Foto: KAI MARTIN

Jag har hört och fascinerats av hennes röst lång tid nu. Första upptäckten, kanske, 10–15 år sedan på Park Laneshowen Cabaret Lorensberg, där hon tog sig an covers som vore de hennes egna.

Därefter har hon dykt upp i olika sammanhang, men aldrig riktigt i egna. Men med tiden har det saknade självförtroendet byts ut mot viljan att göra eget material, texterna är hämtade ur själens nödvändighet och rösten, ja, herregud den rösten, har hon ju slipat på sedan sina tonår.

Snart 40 år gör alltså Lollo Gardtman sin solopremiär och som hon har slitit för den. Som sin egen skivbolagsdirektör, som sin egen marknadsförare, som sin egen producent (med lite hjälp av sina vänner), som arrangör (med lite hjälp från sina vänner) och låtskrivare (tillsammans med sin sambo) har hon nu kommit fram till albumet ”Chapter one”, ett dynamitpaket av känslor och funky soul.

Det är klart att det ska firas. Hon bokar Nefertiti, för det var där hon gjorde sin debut genom sin pappa som ordnade in den då tonåriga Lollo för ett förbandsgig innan jazzrävarna. Hon fick mersmak och här och nu är hon på samma scen för sin egen musik.

Det är utsålt, hon har lyckats som marknadsförare och banne mig om hon inte har lyckats med resten också, inklusive sig själv som talangscout som upptäckt Lollo Gardtmans förtjänster.

Ja, det är ett releasekalas med förväntan. Hon har ett intensivt svängigt band på scen, full sättning med keyboard, bas, trummor, gitarr, saxofon, trombon, trumpet och kör. Vännerna bjuder igen och det är en konsert som är fylld av värme och energi.

Visst, det blir inte fler låtar än vad hon just nu har. Albumet ”Chapter one” dras igenom med mersmak. Här finns utrymme för Lollo Gardtmans omfångsrika och själfulla röst, hon smeker och sparkar, tar i från djupet av sitt hjärta, leker och lockar, knockar och bjuder på sina texter med den trovärdighet som bara den som levt kan leverera.

Men det räcker inte med det. Hon bjuder på en försmak av ”Chapter two”, kapitlet som vänder den svåra tiden ryggen och tar sikte mot framtiden med tro, hopp och kärlek i ryggen.

Och, mina damer och herrar, detta smakprov, ”Love bug” kallad, är en fantastisk funklåt med driv och livsglädje, som gör att åtminstone jag är sugen på att höra mer. Nu!

Jo, det fanns säker de som undrade varför Lollo Gardtman inte sjöng någon av sina patinerade Chaka Khancovers. Men varför förlita sig på andras musik då det finns så mycket kvalitet i den egna…?

Den hemlighetsfulla resan

Onsdagen den 7 december 2016

Det hände sig vid tiden, som för ett år sedan, att Z bad mig packa väskan för en resa mot okänt mål. Hon hade redan lurat iväg mig på två i ledet av mitt 60-årsfirande, det var nu dags för den tredje och avslutande; jag visste inte vart, men anade ändå. För Z krånglade vid packningen, det jag stuvade ner i min resväska var inte gott nog, resegarderoben för de sex dagar vi skulle vara borta skulle ner i en packen. Det var tanken, men den spräckte jag. Det märkte jag, men utan att veta varför.

Eftersom vi skulle ha sängkläder med oss var jag övertygad om att vi skulle till T, Z:s storasyster i Bagsværd, utanför Köpenhamn. Perfekt, tänkte jag. Några dagar i den kungliga danska huvudstaden, sakta strosa runt med min älskade hustru, njuta av julen på Tivoli, en øl, smørrebrød… ja, det hela.

Så rätt jag hade och så fel.

Jag styrde bilen på kommando söder ut, vi korsade verkligen Öresund mellan Helsingborg och Helsingør, men då vi for längs med Strandvejen söderut förstod jag att vi inte skulle, åtminstone, direkt, till Bagsværd.

IMG_3601

Första stopp, Louisiana. Foto: KAI MARTIN

Det blev ett stopp på Louisiana, Daniel Richter, Louise Buorgeoise och Tyron Simon ställer ut, men vi hamnar i något slags klaustrofobiskt mood och krånglar oss endast ur den känsla genom att lämna museet. Vi far vidare, åter på kommando från Z, någon mil söder ut för nästa anhalt, Rungsted Kro för att spisa mat. Z vet ju och har varit med på turer Göteborg–Louisiana–Rungsted Kro t/r förut, för det var mammas och pappas favoritfärd över dagen, lite konst och en smula danskt gemyt där kroplatten var favoriten, ett sillbord för en, där man kunde komponera sina egna smørrebrød; så varför bryta traditionen…?

När vi åkte från stället var jag varm, skön, mätt och go. Vi styrde mot Bagsværd och vår inkvartering och jag ställde in siktet mot några dagar hos T och i den danska huvudstaden. Efter samkväm somnade jag djupt; jag som normalt sett vaknar tidigt kunde inte förstå alarmet från Z:s klocka, när hon sedan försiktigt vill få upp mig till ytan, var jag så envetet kvar i drömmen att jag närmast befann mig djupt ner i madrassen. Det var plågsamt att öppna ögonen, jag som sov så gott.

Torsdagen den 8 december 2016

Men allt det jag packat upp fick jag packa ner. Tåget in till centrum väntade och därefter Metron till Kastrup. Z hade en plan.

Det stod snart klart att vi med Ryan Airs hjälp skulle ta oss till Bergamo och vidare till Milano. Jag, som inte är någon hejare av lågprisflygbolaget, har en hustru som är omtänksam och har koll. Hon hade förbeställt, vi klev ombord, fick spatiöst med benutrymme (som om jag med mina skulle behöva det…) och jag fick fönsterplats.

IMG_3607

Vy över Alperna. Foto: KAI MARTIN

Z somnade snart om. Jag var klarvaken och fick en vidunderlig färd över Alperna och en makalöst vacker inflygning mot Bergamo med Lagt di Como, som lättjefyllt sträckte ut sig i den bleka decembersolen.

Vi tog bussen till Milano, den hårt trafikerade autostradan sydväst avslöjade en elegant, välputsad tankbil med släpp innehållande gorgonzola och jag fick en annan syn på en av favoritostarna. Tankbilar, minsann.

Så klev vi av vid Milano Centrale, vilsna på riktning och mål, men med en adress till hotellet. Vädret är strålande, någon plusgrad och vi söker oss in i den massiva järnvägsbyggnaden för att köpa något slags kort för kommunikationsmedel. Vi krånglar oss till ett, där de naturligtvis inte ville ha kort utan reda pengar och så småningom kom vi ut på Piazza Duca d’Aosta, nyfikna på att ta en turistbuss för guidning genom den staden vi ska gästa några dygn. Men efter en tids väntan ger vi upp, tar tunnelbanan mot hotellet, t-stop vid Maciachini, promenad via boulevarden Viale Edoardo Jenner till vårt boende. Vi får ett rum högt upp med milsvid utsikt, men det är oklart vad vi ser när vi kikar över det stadslandskapet insvept i tunt smogdis.

IMG_3610

Utsikt från ett hotellfönster. Foto: KAI MARTIN

Vi installerar oss, kikar på kartan för att orientera oss och bestämmer oss för att ta staden i besiktning; ingen lätt sak med en stor och krånglig, rent geografiskt, stad som Milano.

Men vi tar oss tillbaka till Maciachini och t-banan in mot stadens centrum. Irrar runt, tar en vagn mot okänt mål och jag ser något om San Siro och säger något om att titta på fotboll, då Z ler och förklarar att det redan är klart och att det ska bli kvällens begivenhet. Men först kultur.

Vi måste ju in i Milanodomen, den väldiga vid Piazza del Duomo, möts av julmarknader som glittrar vackert i decemberkvällningen. Vi tittar storögt och vi är inte ensamma, men kön i i domen är moderat, så vi passar på och väl inne fylls jag av en oerhörd andakt inför historien, inför de som rest den byggnad, över de galenskaper som satt den i verket, över den hisnande arkitekturen. Det är stort. Förstås tar vi också tillfället i akt och går in i den kommersiella högborgen, Galleria Vittorio Emanuele II,  bredvid. Vi var inte ensamma om det heller och det var, kanske talande, mer folk där än i domen.

Turister. Foto: KAI MARTIN

Vi är hungriga, men tänker att det kanske kan vara en vid i idé att åka tidigt till San Siro, för det är ju Europacupspel mellan Inter och Sparta Prag. Där någonstans måste det ju finns bra med matställen; så fel vi hade. Kiosker med allehanda skräpmat, javisst. Men vi ville mer och efter lire irrande i den monstruösa fotbollsarenans skugga hittar vi ett ställe som nischar sig med amerikansk mat. Hmm, men hungern har ingen lag. Det fick bli vår första måltid på italiensk mark.

I skuggan av San Siro. Foto: KAI MARTIN

Överraskande nog, trots en t-bana fylld av Sparta Pragsupportrar, är det glest på läktarna och vi huttrar oss genom två halvlekar endast bristfälligt värmda av en kopp choklad i paus. Jag kinkar och vill gå, men Z säger att vi ska stanna för det kommer fler mål än de vi har sett. Hon har rätt. På tilläggstid avgör Éder Cirtadins Martins med sitt och lagets andra mål – 2–1. Resultatet hjälper föga. Sparta Prag har bättre målskillnad och går vidare i cupen. Vi går vidare hem för en natts sömn.

Fredagen den 9 december 2016

IMG_3648

Vackra omgivningar. Foto: KAI MARTIN

Vädret står oss bi. Efter frukosten, en buffé med mer sötsaker än godsaker, putsar vi våra tänder och vår stil. Vi promenera vår lokala paradgata ned mot tunnelbanestationen. Tar oss via byten till castello Sforzesco, slottet med anor från 1300-talet, promenerar in på gården och omkring det, men aldrig in i det. Utanför försiggår en marknad med allt och inget, bland annat går det att köpa sig en välhållen Vespa, men jag avhåller mig.

Vespa och slott. Foto: KAI MARTIN

Vi drar oss ned mot Cairoli Castello, platsen där det finns ett turistcenter, för nu är det dags för en buss som guidar oss runt Milanos sevärdheter. Det blir en kringelikrångtur som inte öppnar vår kunskap om staden något nämnvärt, för Milano är en stad med ett myller av gator och prång, inte helt lättöverskådlig.

IMG_3664

Från ett bussfönster. Foto: KAI MARTIN

När vi kommer åter är det med hunger i magen, så vi tar vägen nedför Via Dante, promenadstråket med mängder av butiker. Vi tar in på en restaurang för både toalettbesök och lokal spis. Jag beställer, efter utförda behov och rentvättade händer, en gnocchi med scampi, ett glas till och lite vatten. Under tiden som vi äter möts jag av en konstlad mättnad, som jag snart förstår är ett slags illamående. Det är inte akut, men efter att vi lämnat restaurangen och besökt ett par butiker ber jag om att få åka tillbaka till hotellet för att vila. Jag har blivit matt, behöver vila och trots att Z inte gillar min förfrågan bifaller hon mitt äskande och väl på hotellrummet och i säng slocknar jag. Z smiter ut för att handla och dröjer med ett komma, hon är på jakt efter kvällsmat, för tiden har gått, och med hon är borta vaknar jag av att illamåendet ger sig till känna.

Jag blir av med allt, tömmer mig fullständigt, somnar om, vaknar för att titta på tv och snart kommer Z då mörkret sedan länge har omfamnat staden. Hon har varit på promenad i närområdet, hittar en väl dold matbutik, handlat lite, men maten går hon ner i hotellets restaurang för att äta. Ensam. Jag ligger kvar, somnar och vaknar morgonen därpå frisk och utan sviter av gårdagen.

Lördagen den 10 december 2016

Vi har bestämt målet och tar fötterna dit. Vi har börjat begripa staden och få grepp om kartan, inser att vi inte bor så långt från centrum som vi kanske anat. Så med bra skor kan vi komma långt. Vi går ned mot Tomba di Manzoni, kapellet med den magnifika gravplatsen Cimitero Monumentale.

IMG_3671

Över Via Carlo Fanini med morgon stund som guld i mund. Foto: KAI MARTIN

Det är en promenad på några få kilometer, men väl där är det en resa från nutid till 1800-talshistorik och dödens ständiga påminnelse i väldiga, påkostade monument av människor som var väldigt rädda för att inte bli ihågkomna.

Decemberkylan gör sig påmind, men solen lyser på blek himmel, vädret är intagande och gravplatsen fascinerande. Vi strosar omkring där ett tag, häpnas över en det ena, en det andra och inser att Östra Kyrkogården med sina mausoleer är ett intet i prakt och storslagenhet. Vad med pengar det har lagt för den sista vilan och jag tänker på Joy Divison och skivomslag…

IMG_3686

Tänker på döden. Foto: KAI MARTIN

Ner i underjorden och mot Milano Porta Genova där det lite underligt ska finns kanaler, så vi söker oss mot dem. Via Vivegano leder oss längs affärer ned mot turistområdet, lite bohemiskt och kanalen Linea Traghetti Gaggiano, strosar omkring i närområdet, tar in på ett trångt ställe och låter oss serveras en fin milanorisotto, tar en kaffe därefter och fortsatt promenad samtidigt som kvällen kommer hastigt och sänker staden i mörker och mystiskt glitter.

Vacker miljö och mätt och glad. Foto: KAI MARTIN

Vi tar vagnen från Porta Genova uppför Corso Genova, men hoppar av den långsamt gående vagnen för en upptäckt av Z, inte så förvånande då det inte gällde någon sevärdhet, men en skobutik. Gatan är affärsrik, så det blir fler besök. Men i just skobutiken blir näringsidkaren av med ett par skor till en danskfödd svenska med svårigheter att hitta skor.

IMG_3720

IMG_3721

Jul i la stada. Foto: KAI MARTIN

Vi orienterar oss upp mot Via Edmondo de Amicis och in på lite smågator, går in i ett kapell som också är ett slags museum, vidare upp mot Corso Magenta med hopp om att det finns plats för oss till ”Sista nattvarden”.

IMG_3722

Det vackra kapellet som jag glömt namnet på. Foto: KAI MARTIN

Utanför kyrkan Santa Maria della Grazie står tiggare som en präst kör från porten, så var det med den generositeten, och när vi frågar om möjlighet att få se Leonardo da Vincis muralmålning är svaret förstås nekande; det är lördag och vi kan få biljetter till tisdag.

Precis som ett förhoppningsfullt besök på La Scala, alltså. Det gäller att vara förberedd gällande en del resor.

Vi irrar vidare på Milanos gator, tar en vagn och kommer upp till centralstationen, tar t-banan hem till hotellet.

IMG_3725

Blommor i Milano. Foto: KAI MARTIN

Trots Milanos renommé gällande kläder känner jag mig lost, hittar ingen butik som lockar och jag vet inte vart jag ska gå. Vilsen, helt enkelt. Men inget som turen som vi tog på måfå med spårvagnen från centralstationen. Vi var nyfikna, helt enkelt, vill åka  för att se vart vi skulle komma. Det blev en lång färd och vi insåg slutligen att vi var på väg till Milanos flygplats, öster om staden. Helt fel riktning mot dit vi skulle.

Men det är lätt att bli förförd. Milanos spårvagnstrafik är ivrig och frekvent, men också med vagnar i tjänst som Ringlinien i Göteborg skulle sukta efter.

Söndag den 11 december 2016

Det är dagen för avfärd. Vi har varit vilsna i Milano, men ändå hunnit med en del. Vi promenerar ner till den märkliga Garibaldistationen, sätter oss på ett tåg mot Bergamo och några timmar där att döda innan vi tar flyget till Kastrup.

IMG_3739

Ciao, Milano! Foto: KAI MARTIN

Tåget visar sig vara ett som stannar vid varje station, resan tar dubbelt så lång tid som med ett snabbtåg, men vi har ingen brådska.

Frestelser i Bergamo. Foto: KAI MARTIN

Väl framme i Bergamo hittar vi en möjlighet att bli av med våra väskor, vi rådfrågar om hjälp hur vi ska ta oss till den gamla staden, åker buss och den första bergbanan, promenerar genom de vackra kvarteren, tittar på utsikten och blir genast förtjust och fortsätter med nästa bergbana för ytterligare hänförelse. Utsikten är bedövande vacker och väl upp på Castello di San Vigilio.

IMG_3766

Vacker vy. Foto: KAI MARTIN

Vi är tagna. Det är så vackert och vi bestämmer att hit ska vi åter. När vi går tillbaka till bergbanan för nedfärd inser vi att vi har tid över innan planet. Vi går in på en restaurang, men backar för priserna, går tvärs över torget och blir vänligt placerade vid ett bord intill väggen med panoramafönstret en bit ifrån. Ett sällskap bryter upp och Z frågar kyparen om vi kan byta, han arrangerar det och vi får in får mat och njuter av den, utsikten, vinet och desserten. Vill sitta här i timmar och bara äta sakta med Bergamos vackra landskap som ögongodis.

IMG_3779

Sugen… på bättre utsikt. Foto: KAI MARTIN

Så tumlar vi lyckliga ut och mot bergbanan i Bergamo, nedför och sedan bussen ner till den nya staden och bussen till flygplatsen. En god tur med min älskade hustru, som nu har en dag kvar.

IMG_3784

Turen går utför. Foto: KAI MARTIN

Väl inne på den moderna flygplatsen slår Z ihjäl tiden med ett besök hos frisören, en tradition av hårklippning utomlands som hon vårdar. Sedan mot Kastrup, up, up and away.

IMG_3791

Frisyr på Bergamo flygplats. Foto: KAI MARTIN

Måndag den 12 december

Vi har fått en natt i Bagsværd. Gör på hemvägen en tur till Lyngby och vår Röda Korsbutik. Z hittar ett par Paul Smithchinos, som jag köper med någon Sandskjorta för väldigt lite pengar. Vi fortsätter mot Birkerød där vi nosat reda på några andra secondhandbutiker där jag i den stadens Röda korsbutik hittar en ursnygg, smårutig H&M-kostym i ylle, välskräddad och smart, som kostar 175 kronor. Det jag inte hittade i Milano fann jag istället i Lyngby och Birkerød.

Bilresan hem körs i mörker. Julen närmar sig och december sveper om mig, jag kämpar mot min trötthet. Men Z:s kärlek bjuder in ljuset, hennes överraskningar likaså.

Jag lever ett gott liv och jag lever gott på mina minnen.

Gränslösa musikaliska upptåg

Show:

SÅ MYCKET JUL med Stefan & Kim

!!!

IMG_8201

Eldfängd show: Foto. KAI MARTIN

Kajskjul 8, Göteborg

Bäst: Audition till ”Kristina från Duvemåla”.

Sämst: Att duon inte knöt ihop säcken med audition till ”Kristina från Duvemåla”.

Fråga: Finns det några gränser för vad de kan…?

Låt mig med en gång säga att jag och Stefan & Kim inte kommit helt överens. Jo, jag har underhållits av den skickliga duon, men inte riktigt klickat med deras humor och musikaliska gags. Så, ja, det kan hända att jag satt lite mer armarna i kors. Men… ärligt talat inte så länge.

IMG_8191

Julstämning. Foto: KAI MARTIN

”Så mycket jul” inleds med ett preludium till själva den stora föreställningen. In kommer Kim Strandberg för att spela på en väldigt liten flygel. Väl på plats efter en inte helt oäven  flört med bröderna Marx dyker så Stefan Arwidsson upp och sjunger väldigt djupt. Det är julstämningen med en smula eftertänksamhet, men också underhållande larvigt. För det är ju så den här duon är, musikaliska clowner av rang som aldrig kan låta bli att dra iväg mot tokigheternas rand.

När så väl den stora showen startar har Stefan & Kim satt tonen och takten. Tillsammans med sin tvåmannaorkester ledd av multiinstrumentalisten Mattias Frisk (härligt svängig batterist) blir det en musikalisk resa.

IMG_8198

Om en jul i New York. Foto: KAI MARTIN

Stefan & Kim spänner över Michael Jackson och Johan Sebastian Bach, stämmer upp i ”Oh, helga natt (Adams julsång)” med samma självklara snits Pogues ”Fairytale from New York”.

När Stefan Arwidsson drar sin historia om den gången han sökte till ”Kristina från Duvemåla” med en av Abba-medlemmarna i juryn, så är det utmärkt underhållning. När ”Guldet blev till sand” drar iväg till honky tonk är det fenomenalt, men när underhållningen är över har de glömt att koppla samman inledningen med slutet och poängen faller platt. Varför inte säga ”Ja, jag fick inte jobbet. det gick till en Peter Jöback.”, sätta punkt och sedan gå vidare.

IMG_8203

Galna upptåg. Foto: KAI MARTIN

För det är lite så med Stefan & Kim, att mitt i den gränslöshet som de rör sig i glömmer de ibland av att landa; lite allvar, en historia som inte får sitt slut… allt för att duon ska rusa fram mot nya galna upptåg.

Ja, det är skamlöst underhållande och denna gången med en fräschör jag saknat de senaste gångerna jag sett dem.

Och, jo, berättelsen från isbanan i Vetlanda var finstämd, även om den också skojades bort

En kraft som berör

Konsert:

KRISTINA ISSA med band

!!!!

Issa

En röst med rysarkraft. Foto: KAI MARTIN

Folk, Göteborg

Bäst: Kristina Issas röst är fantastisk.

Sämst: Dissonanser störde ljudbilden.

Fråga: Hur stark kan hennes röst bli…?

Den stora glädjen med min roll som journalist är möten med människor. Att få ynnesten av att bjudas på berättelser mer eller mindre starka, historier som berör. När jag träffade Kristina Issa förra veckan var jag rätt renons på hennes musik och hennes levnad; jag fick en timme av hennes liv som grep mig starkt, som gjorde hennes uttrycksfulla musik och sång än mer dimensionsrik.

Intervjun gjordes inför spelningen på Folk, där hon med sitt band skulle bjuda in till sitt nya projekt, det om den syrianska härskaren Zenobia, att i det starka flödet efter den musikaliska uppsättningen ”Arabic Spring” och albumet ”Ocean unknown” från i våras.

På scen blir hennes musik och sång än mer accentuerad. Rösten är en urkraft, en energi som kan både fördriva demoner som smeka kärleksfullt. Hon är ett uttryck som är gränslöst, men ändå intimt. Sången är fascinerande, men så är också kompositionerna som hennes band förvaltar så väl med dynamik, intensitet och närhet.

Fördelade på keyboard, syntar, harpa, trummor, kontrabas och barytonsax plus uppbackande sånginsatser och handklapp skapas en smältdegel av rytmer, melodier och känslor. Det är musik som är eklektiskt omfamnande; jazz, pop, folkmusiktradition… det spelar ingen roll så länge det tjänar sitt syfte.

Det är svårt att inte bli berörd av Kristina Issas berättelser. Till ackompanjemang blir allt än mer färgstarkt och hennes röst luftar hennes själ och berikar min. Vackert.

 

Spännande utmaning

Teater:

SILVER DOLLAR HOTEL

Silver

Lisbeth Johansson som elegant drama queen. Foto: ZOLPRODUKTIONER

Av: Tennesee Williams.

Regi och översättning: Vanja Schöldéen Nilsson.

Koreografi: Pamela Woods med flera.

Musik- och körarrangemang: Anna Tuvesson och Martin Hamrén.

Ljud- och musikproduktion: Henryk Lipp och Klara Andersson.

Piano och gitarr: Johan Johansson och Martin Hamrén.

Ljusdesign: Mikael Seidemo.

Kostym: Vanja Schöldéen, Pamela Wood, Lisbeth Johansson, Nonno Nordkvist, Marie Hjelm, Maria Handberg med flera.

I rollerna: Lisbeth Johansson, Caisa-Stina Forssberg, Nils Lindqvist, Astid Gislason, Markus Andersson, Martin Wänseth, Carl-Ewerth, Marcus Standsdoft, Erick John Åstedt, Anna Stålsjö Helin, Julia Frohn, Malin Vispe, Christoffer Andersson, Gunnar Carlström.

Kör: Anna Stålsjö Helin, Anna Tuvesson, Martin Hamrén, Astrid Gislason, Malin Vispe, Julia Frohn och Maja Svensson.

Att utmana konstnärligt är en djärv handling. Att våga spänna bågen vilt och till bristningsgränsen är måhända dumdristigt. Det kan bli ett magplask, ett missriktat skott som inte når målet. Eller så kan det träffa mitt i prick om en skottets bana tagit en märklig färd för att nå dit.

”Silver dollar hotel” är Vanja Schöldéen Nilsson ambitiösa och livskraftiga verk där hon låtit två sentida Tennessee Williamspjäser – ”The multilated” och ”Mr Paradise” – smälta samman. Det blir mycket, det är intensivt och jag älskar det.

Här förenas burlesk med vaudeville, Jean Genets solkiga bakgator med ”Heartbreak Hotel”, kammardrama med yviga gester, humor med svidande smärta.

Ja, det är också amatörerna afton tillsammans med Lisbeth Johanssons och Caisa-Stina Forssbergs genomsyrade professionalism. Amatörernas afton sagt i den goda bemärkelsen, för det kantiga och oslipade får här en väsentlighet i det pulserande scenrummet tillsammans med Johanssons och Forssbergs vässade karaktärer och kvinnoporträtt.

Bland de mängder av snapchatscener som visas upp, av de brokiga element av glamour och burlesknummer, är det två historier som ägnas väsentlighet; dels flickan (utmärkta Astrid Gislason) och hennes vurm för den misslyckade författaren (Nils Lindqvist), dels den trasiga gestalten Celestes (Caisa-Stina Forssberg) längtan efter bekräftelse kontra den olyckliga, stympade, men förmögna Theas (Lisbeth Johansson) jakt på kärlek och ömhet.

Det är smärtande starkt när allt fokus sätts på dessa scener. Med män som utnyttjar, är våldsamma, är berusade och dömande. Eller författaren som självömkande inte kan ta emot flickans puerila hyllningar.

kör i trappa

Kör som berör. Foto: ZOLPRODUKTIONER

Till detta strömmen av musik, antingen från Henryk Lipps och Klara Andersson dekorativa ljudlandskap, eller genom Anna Tuvessons och Martin Hamréns kör, som agerar som både ett kitt och berättande.

Jo, det finns frågetecken i denna ambitiösa uppsättningen. Men jag lockas hellre av utmaningen, den där djärva bågen som spänns och kan inte låta blir att tänka på om det här sällskapet hade fått, exempelvis, Göteborgs stadsteaters resurser för denna uppsättningen.

Samtidigt är det lilla formatet också dess charm. Den omedelbara närheten som teater Cinnobers scengolv och spartanska scenografi skapar en effekt som berör.

Det här är en grandios uppsättning med nära 20 personer på scen. Inte illa av ett litet, men entusiastiskt, teatersällskap. Väl värt att hylla.

Apelgren och Andersson bjuder på skrattfest

Humor:

JULBINGO med Peter Apelgren och Niklas Andersson

!!!!

IMG_8025

Peter Apelgren orerar, fabulerar och drar på i bästa Kalle Sändarstil. Foto: KAI MARTIN

Opalen, Göteborg.

Publik: Ja, fullt.

Bäst: Detta vansinniga orerande.

Sämst: Kanske att julmat och asgarv inte är någon vidare kombination.

Fråga: Finns det något slut på Peter Apelgrens fantasi…?

När jag träffade herrarna Peter Apelgren och Niklas Andersson inför detta deras ”Julbingo” (läs här), var det inte lätt att få kläm på vad det hela gick ut på. Ärligt tror jag inte båda har någon aning, för det här är en humorshow med löst sittande linning, som ändå klär som en smäck. Ja, en bingotombola är i centrum. Ja, kulor med nummer dras och ja, numret presenteras på storbildsskärmarna i lokalen.

Men scenen lutar mer åt en prat-tv-studio än en bingoutropares podium. Och de desperata i publiken som ropar ”Bingo” är röster som faller platt mot de två orerande, i aldrig sinande fantasi, herrarna i strålkastarljuset.

Framför allt är det Peter Apelgren som snurrar till det med sin ändlösa historier utan poäng, men som är så vanvettigt snurriga och roliga att det är svårt att inte dras med.

Jo, han bygger på en Göteborgsskola i rakt nedstigande led från lallarna Östen Hedenbratt och framför allt Kalle Sändare, det vill säga humor som bara trummar på i fantasin utan att egentligen aldrig någonsin gå i mål.

IMG_8005

Två Göteborgslallare, Peter Apelgren och Niklas Andersson. Foto: KAI MARTIN

Men Niklas Andersson står inte långt efter och att han har Peter Apelgren som en förebild är inte svårt att förstå.

”Julbingo” är en så korkat underhållande föreställning, fylld av improvisation, att den saknar vett och sans. Det kan vara otroligt skönt att få sig en dos av det då verkligheten kryper på. Något som duon i och för sig inte duckar för då de bjuder på politiskt korrekta skämt, eller när de presenterar alternativa julshower så tokiga att man tar sig för pannan, men ändå så nära sanningen. Stor humor i mina öron.

IMG_8022

En av de alternativa julshowerna som presenteras. Foto: KAI MARTIN

Kanske blir det för mycket powerpointpresentationer från bådas håll. Kanske läser de lite väl mycket innantill. Men oavsett så blir ”Julbingo” en skrattfest, som ringer i öronen långt efter finalen.

Bitvis skrämmande bra

Konsert:

THE HORRORS

!!!!

IMG_7934

Snygga manér. Foto: KAI MARTIN

Pustervik, Göteborg.

Publik: Knappt 200.

Bäst: Älskar kopplingarna till Gary Numan.

Sämst: Stroboljuset är för mycket, hela tiden.

Fråga: Are friends electric?

Det är klart att det är dåligt att inte ha koll på Essexbandet the Horrors. För det är med helt rent sinne jag möter bandet då de gästar Göteborg. Men desto större blir förtjusning då gruppen äntrar scenen och från start bjuder på musik härtappad från Tubeway Army sent 1970-tal, men klädd i ny elektrisk dräkt.

Med den elegant manierade sångaren Faris Badwan i spetsen har gruppen en ålande och kromande frontman, som stjäl det mesta av utrymmet. De övriga – Tom Cowan (Tom Furse), keyboard, Joshua Haywars, gitarr, Joe Spurgeon, trummor, och Rhys Webb, bas  – keyboards, synthesizer, bas – håller sig i bakgrunden men är desto mer distinkta i den musikaliska leveranserna.

IMG_7952

Skrämmande bra. Foto: KAI MARTIN

The Horrors på scen är en dröm i elektroniska kaskader, modern rock just för att rocken i slutet av 70-talet var så framsynt. Det här är en raket av rytmer och gitarrkaskader med syntar som viner och gör fanfarer till bas och trummors drivna tempo.

Ja, inledningsvis är det hög fart för att mot slutet balanseras. En dynamik som kanske kan diskuteras, personligen hade jag kastat om lite i låtlistan för en bättre balans. Låtlistan hämtar från gruppens fem album, men med fokus på det senast, nyss släppta ”V”. Det blir en scenshow och spelning som visar att The Horrors bitvis är skrämmande bra.