Knäckande och svindlande med Banff Mountain Film Festival
Banff Mountain Film Festival firar 50 år i år. Filmfestivalen, sprungen ur den lilla skidorten Banff i Kanada, har sedan 1976 bjudit på äventyrsfilm. Det vill säga kortare eller längre filmer av dokumentär prägel om människor som utmanar sig själv. Det handlar om allt från extremsportare, skidåkare, bergsbestigare, som alla söker efter möjligheten att göra det omöjliga.
I år landade den turnerande filmfestivalen åter i Göteborg. Draken var välfylld. Jag fick glädjen att se ”Red filmprogram”. Svindlande och knäckande perspektiv av människor på toppen av sin förmåga.
Festivalen har alltid en tendens att bjuda på de mest fantastisk ögonblicken av människor som utför saker som är snudd på omöjliga. Vägen till detta innebär mängder med timmar av träning, skador och upp på ”hästen” igen för att lyckas med det ofattbara.
Fransmannen, skataren och filmaren, Ambroise Trauet är en blyg och tillbakadragen person. Men med en bräda under sin fötter antar han de mest hisnande utmaningarna. I filmen ”Flow vision” åker han extremt snabbt utför i branta bilvägar i en färd som både kittlar och förskräcker. Under lite drygt åtta minuter får man både känna honom och åka med utför i en rasande fart som emellanåt tenderar att helt gå åt pipsvängen. Mot slutet darrar man som åskådare på samma sätt som han visar att händerna skakar efter sin nedfärd.
Ålder är ingenting man kommer undan annat än då döden ger oss det fatala slutet. Kanadensiskan Becky Bates, nu några och sextio, bestämde sig 50 år fylld för ett ultra maraton. Utan träningen, utan erfarenhet och med kort varsel. Endast pannbenet gjorde att hon klarade det. Men efter att ha slickat sina sår i ett och ett halvt år bestämde hon sig för att fortsätta. Nu är en hon av världens mest framgångsrika och snabbast i ålderklasserna från 50 år och uppåt. I ”Becky Bates, not a running story” skildras under tolv och en halv minut hennes bakgrund i korta ordalag och hennes väg mot ännu en tuff utmaning, men som hon förstås klarar med vinnande marginal.
29-årige norrmannen Bernt Marius Rørstad har sedan barnsben antagit allt djärvare utmaningar. Han kastar sig med skidor utför de mest branta fjällstoppar i Sunnmøre eller glider ut för paragliding. Det var under en av de senare färderna som olyckan kort efter start var fram. Skärmen vek sig och Bernt Marius Rørstad kraschade i backen, bröt båda fotlederna varav höger så illa att underbenet behövde amputeras. I ”One step ahead” får man följa hans väg tillbaka. Hur han med protes återigen antar de vildaste av utmaningar och blir bättre än innan. Filmen handlar också om alla tvivel och om rädslan att inte accepteras av sin vänner, nu då han har ett handikapp. Filmen är nära 14 minuter lång.
En åldrande klätterlegendar, John “Verm” Sherman, är när filmen ”Old man Lightning” börjar 57 år. Han lever på sin status, sitter och fotograferar fåglar, blir allt mer fet och otränad. Men så inser han att han inte vill gå under statusen legendar. Han vill bevisa för alla, inklusive sig själv, att han är kapabel. Den omöjliga klättringen, som få klarat, uppför det gigantiska klippblocket Midnight Lightning i Yosemite National Park ska bestigas. Igen. För han har klarat. John “Verm” Sherman är en man med samtliga bokstavskombinationer förutom IQ. Han är en öldrickande skämtare, men har också ett pannben av guds nåde. Med hjälp av en PT försöker han komma i form. Hans sambo Dawn Kish filmar. Skador uppstår brutalt. Nya försök görs. Åren går. Nya skador. Dawn Kish lämnar honom. Han försöker bestiga Midnight Lightning igen. Under gång sliter han sönder axeln och drar av hälsenan, bryter fingrar med mera. Det är en film på drygt tre kvart om en envis man, som möter stort motstånd.
I ”Arctic Alchemy” möter vi forskaren Roman Dial i Alaskas Brooks Range där han är med sitt team. Man får följa hans forskning, som sker längs och i vindlande älvar och berg. Det blir tillbakablickar om hur han har hamnat där han hamnat, om hans son, som följde i faderns äventyrande fotspår men försvann i Costa Ricas djungel 27 år gammal. Filmen, på en knapp halvtimme, visar också hur människan sårar naturen med sin miljöförstöring. Det blir en film om det inre och yttre mörkret hos Roman Dial.
”Rogatkin”, en dryg kvart, är filmen om ryssamerikanen, slopestyle mountain-cyklisten, Nicholi Rogatkin. Han som målmedvetet utför allt djärvare tricks och når världstoppen. Men en skada hindrar hans utveckling. Nu har han bestämt sig för att komma tillbaka till toppen av pallen. Det är obegripligt hur han både lyckas med sina konster och hur han efter skadan kan komma tillbaka.
Banff Mountain Film Festival röda program avslutas med ”That one friend”. En film om professionella backcountryåkaren Sierra Schlag och hennes systerskap med vännen Waverly Chin. Två olika karaktärer med olika bakgrund, som möts i en kärleksfull, busig och inspirerande vänskap. Filmen på knappt tio minuter är lite väl söt i min smak.
Överhuvudtaget var det få filmer det här året som gav de där svindlande adrenalinpåslaget som jag upplevt tidigare år.
Jag är förstår tacksam att slippa åka utför, som många av dem gör, eller klättra uppför. Jag har svindel, blir alltmer orörlig. Men, trots allt, jag håller min hockey igång. Står i mål flera gånger i veckan. Inte illa för en nyss fyllda 70-åring. Men om någon skulle göra film av detta skulle den nog gå i slow motion.
Jag har tidigare skrivit om Banff Mountain Film Festival här och här.
