Åh, Martin…!

Show:

SYSKONKÄRLEK – RÄKNA MED BRÅK

Med Martin Stenmarck och Franz Bengtsson

!!!!

Martin4

En show som är själfull och gripande. Foto: KAI MARTIN

Kajskjul 8, Göteborg

Bäst: Alltså, hans berättelse är fullkomligt gripande.

Sämst: Sången är inte alltid lika gripande.

Fråga: Är detta den mest hudnära show som gjorts i Sverige…?

Man ser Martin Stenmarck. Denne vackre man med ett bländande leende, med en kropp som gör män och kvinnor yra. Mannen med en röst som rockar och smeker. En showman som, då det begav sig, lockade kvinnor till utsålda hus när det gällde ”Ladies night”.

Han behöver ju bara ställa ut skorna, smälla av ett leende, göra lite sköna moves innan han börjar sjunga tillsammans med ett väl sammansatt band.

En svensk golden boy som fyller sin plats på scenen och lockar sin publik av trånande kvinnor – och män.

Men också en av tolv syskon. Med en mor som rastlöst bröt upp för att flytta. Som hade barn med fyra män. En kvinna som höll ihop barnaskaran och ändå inte.

Bakom detta hans vackra leende finns en djupt gripande historia, som Martin Stenmarck nu har valt att berätta.

Jag är uppvuxen i en familj där mor och far höll samman till döden skiljde dem åt. En syster var mitt sällskap under uppväxten inom hemmets väggar, förutom alla mina gosedjur och fantasifigurer. Vi flyttade inte en enda gång.

Min story är med andra ord väsentligt annorlunda från Martin Stenmarcks. Här öppnas en ny värld när han så djärvt möter sin krogpublik. Det är oerhört avskalat, lite rekvisita med en byrå med en skivspelare, en back med skivor, några instrument och sidekicken Franz Bengtssons maskinmark.

Martin1

Show- och allvarsman. Foto: KAI MARTIN

Martin Stenmarck kliver in på scen i en chimär dörröppning; hatt, röda läderjacka, ett par grå, löst sittande byxor, en t-shirt. En showstart som snart får sitt stopp. För detta är något helt annat än en föreställning där musiken är i centrum med koreografi och show.

Martin Stenmarck behöver berätta. Med hjälp av manusförfattare Kristoffer Appelquist  gör han det med en närhet, som från start berör starkt. Aldrig utan humor, men alltid med allvaret tätt vid sin sida.

Låt mig säga med en gång att sångerna som sjungs snarare tjänar som avlastare när ämnet blir för tungt. Arrangemangen är likt de moderna dj-akterna med uppumpade beats utan att det ändå blir för dominant. Det är, ärligt talat, så där. Men det fungerar.

Oavsett vilken kan ingen efter den här showen säga att Martin Stenmarcks låtar är ytliga, för här öppnar sig en avgrund av känslor ju längre hans berättelse löper. Men det är också som om han inte kan engagera sig i sången på samma sätt som historien han har att berätta.

Publiken på Kajskjul 8 är i andaktsfull tystnad. Det behövs. Innan har arrangören bett om mobil- och kameraförbud fram till extranumren. Helt begripligt. ”Syskonkärlek – räkna med bråk” kräver uppmärksamhet. I gengäld får bjuds det på en föreställning som suger andan ur mig, som går genom ben och märg, rätt in i själ och hjärta. Jag är djupt tagen.

Det är som det är en form av exorcism för Martin Stenmarck. För när sedan extranumren kommer är det showmannen som bjuder upp igen. Som om han behöver tvätta sig ren efter den dy han varit i.

”Syskonkärlek – räkna med bråk” är en synnerligen stark – och djärv – show som tar tag i  alla känslorna på en och samma gång.

Fotnot:

Martin Stenmarcks ”Syskonkärlek – räkna med bråk” spelas i Göteborg ikväll, 14/10 samt 20 och 21/10. Därefter Norrköping (28/10), Malmö (3/11), Skövde (8/11), Örebro (10/11), Gävle (11/11), Stockholm (17 och 18/11).

Turnén är redan en framgång och har förlängts till våren med fler speltillfällen.

Det ska göra ont, Frölunda!

Ja, det är tidigt på säsongen. Trots att vi skriver mitten av oktober. Ja, det är ett gäng omgångar kvar av säsongen. Och ja, förra året visade Frölunda starkt sina kvaliteter fram till årsskiftet för att sedan leta formen hela vägen genom slutspelet.

Men… så här långt har laget problem. Framför allt försvarsmässigt, där slarv blandat med markeringsmissar och framför allt en ovilja att låta det göra ont – ja, både för sig själv och motståndarna – blottar ytor som ger chanser om och om igen.

I ”derbyt” mot HV71, svenska mästarna, blev det återigen tydligt.

Frölunda inleder, som vanligt, starkt. Men förmågan att skapa press är inte samma sak som att skapa målfarligheter. De få möjligheter som kom var en enkel match för Linus Söderström i målet, som jobbar lugnt, täcker av väl och bjuder på minsta möjliga glipor.

Så blir det istället HV71:s Max Wärn, som vid en spelvändning, gör 1–0. Hur? Ja, en chansbrytning från Rasmus Dahlin i offensiv zon öppnade för det, som inte blev bättre av Matt Donovans liknande manöver i försvarszon, som möjliggjorde för Martin Thörnberg att enkelt manövrera pucken i sidled till målskytten.

DSC_2490

0–1. Foto: TOMMY HOLL

Då hade Johan Mattsson i Frölundas mål räddat sitt lag vid flera tillfällen, men han lyckades också ställa till det bakom mål; en situation hade genom tur och skicklighet i och för sig redde ut.

I andra perioden ökar tempot, det blir därmed mer chansartat. Men det är framför allt gästerna som behåller trycket när Frölunda vägrar ge sig in i svidande närkamper. Gång på gång är det HV-spelarna som går ur situationerna med pucken under kontroll. Gång på gång får Johan Mattsson räddat sitt lag.

Ändå är det Frölunda som genom en revanscherande Matt Donovan kvitterar och därmed skapar – åtminstone siffermässigt – en jämnare match.

Men i tredje perioden är det HV71 som växlar upp. 1–1 blir 1–2 via en soloprestation som Mattias Tedenby ska premieras för, men återigen är det ett försök till brytning, nu i mittzon, som skapar möjligheten.

DSC_3474

1–2. Foto: TOMMY HOLL

1–3 är snöpligt, ur Frölundaperspektiv. Viktor Ejdsell snor pucken, snirklar in och sätter pucken högt till vänster om Johan Mattsson, som har en hel del att fundera över. Samtliga mål kom på plockhandsidan. Förvisso högt, men…

Skottstatistiken (19–32) visar vilket lag som hade mesta vilja. Det syntes dessvärre också mer än i statistiken och i slutresultatet. Frölunda spelar vilset och utan stadga – och jag kan inte låta bli att undra vad förlusten av kulturbärare som Nicklas Lasu, Robin Figren och Patrik Carlsson har inneburit. För att inte tala om Johan Sundström.

Frölunda har genom säsongerna haft en stor genomströmning av spelare. En del faller ifrån. Nya kommer till. Ja, med Roger Rönnbergs spelidé får man kontinuitet. Men just nu känns det bara som Joel Lundqvist är Frölundas hjärta och han är som spelare inte riktigt frisk, något som var tydligt mot HV71.

Roger Rönnberg har en hel del att jobba med med sitt juvenila lag. Framför allt måste det börja göra ont. Nu undviker för många momenten där slitet framför både det egna och motståndarnas mål skapar momentum för Frölunda. Just nu är det bara förlusten som svider.

Kanske blir det bättre efter jul den här säsongen.

Japanen som ska väcka sovstaden

Koizen1

Restaurangen som ska väcka sovstaden till sinnenas smakriken. Foto: KAI MARTIN

Alvin Chu har varit runt. Sex år i lära. Sett. Hört. Provat. Smakat. Lagat. Lärt. Vågat. Lagt till. Dragit ifrån. tränat. Övat. New York. Los Angeles. Stockholm…

Men hela tiden med en dröm. Att väcka folk ur slummern. Att bjuda in till smaksensationer. Allt under det japanska konceptet omakase. Ordet är, förstås, japanskt och betyder lita på kocken. Det finns alltså ingen meny, utan sällskapet som hamnar i ett omakase room får lita på kocken.

Koizen6JPG

Lita på Alvin Chu. Foto: KAI MARTIN

Han har ett tag sökt lokal i Göteborg. Hans far John var och nosade på en en bit ner på Aschebergsgatan. Men den var upptagen, men tipset om en sushi lite längre upp gav napp. Den forna ägaren var villig att sluta och sälja. Alvin Chu fick sin restaurang, Koizen Omakase Room, ett hål i väggen på Aschebergsgatan 26.

Stället är helt nyöppnat och för den som är van vid svensk husmanssushi väntar en sensation. Här, beläget i Vasastadens sovstad, kan den sobra miljön med den vällagade maten väcka andar till liv. Det är annorlunda smaker och bara hans ingefära är smak för sägen. Dessutom är maten en syn för ögat, som ytterligare retar aptiten.

Smakprov. Foto: KAI MARTIN

Tillsammans med en servitör och en sommelier kommer Alvin Chu bjuda på rätter som är japanska, men med en närhet till västkusten, som makrill som fiskval.

En lite meny kommer gå på 295 kronor. En stor 595 kronor. Tillsammans med sommeliern blir det en utflykt i sinnenas smakriken, som heter duga. Men man kan också nöja sig med en enkel öl.

Rome Is Not A Town skakar om

Konsert:

PABLO MATISSE, LAVA BANGS och ROME IS NOT A TOWN

!!!!

Rome2

Röjarband. Foto: KAI MARTIN

Pustervik, Göteborg.

Bäst: Rome Is Not A Town kan verkligen skaka om.

Sämst: Bu för gig som börjar efter midnatt.

Fråga: Vilket blir nästa kliv för Göteborgsbandet…?

Vilken lyx, egentligen. Tre Göteborgsband som var och en för sig bjuder på en extrashot energi väl fördelat över en kväll. Klart att det blir en form av berusning av det.

Kvällen, eller kanske snarare natten, är vikt för Rome Is Not A Town, bandet som har Sonic Youths Thurston Moore på fanlistan och som firar releasen av debutalbumet ”It’s a dare”.

Men Pablo Matisse och Lava Bang är sannerligen inga dåliga uppvärmare. Det förra inledde kvällen med sådan energi och fart att det var svårt att inte imponeras.

Division Of Laura Lee-sångaren Per Stålberg håller i mikrofonen med den äran, levererar aggressivt och rappt med obändig rastlöshet. Till detta förre Soundtrack Of Our Livesgitarristen Ian Person, som jag aldrig sett få jobba så hårt och intensivt. Denna rockkombo rasar igenom sitt set med pur glädje och frenetisk ilska. Stark, modern punk.

Pablo

Fartfylld orkester. Foto: KAI MARTIN

Lava Bang följde med expressiv rock på trio. Bas (SaraBeata Hagström) och trummor (David Flood) håller ihop musiken förtjänstfullt där gitarren (Sara Eriksson) är sparsmakad både vad det gäller ackord och melodispel. Snyggt och intensivt med en sång som är på samma gång desperat och läcker.

Lava

Intensivt. Foto: KAI MARTIN

Redan när jag första gången såg Rome Is Not A Town knockades jag av bandets sprängkraft, coolhet och det snygga samspelet. Det har inte blivit sämre under de här två åren. Gruppen har definitivt utvecklats utan att tappa sin särart.

Rome1

Furiöst. Foto: KAI MARTIN

På scen är det furiöst, men aldrig kaotiskt. Musiken är helt klart inspirerat av Sonic Youths larm, men med sin egen identitet. Det är malande, elektriskt, med en symbios mellan trummisen Caroline Kabat och basisten Emma Wättring som driver svänget och hårdheten till den yttersta gränsen och gitarristerna Susanna Brandin och Kajsa Poidnak förmåga att möta varandra. De förstärker varandra, fyller ut, stöttar, duellerar. Till detta Kajsa Poidnaks emellanåt lätt blasé sång, som emellanåt brister ut i ren desperation.

Jo, Rome Is Not A Town är ett band som skakar om och fascinerar.

Rome3

Fantastiskt samspel. Foto: KAI MARTIN

Men på scen skulle jag ändå vilja ha större variation i ljudbilden. Mangel i all ära, men glöm inte dynamiken i förtjusningen att låta mycket.

Nya säsonger för Svenska Mässan

För någon vecka sedan invigdes Ristoria i Incontros gamla lokaler nere vid hörnet Korsvägen och Skånegatan. En italienare ersattes av en annan italienare. Onödigt, kanske många tycker. Men väl på plats inser man snabbt att mycket är förändrat. Lokalerna är definitivt bättre disponerade. Vid de fyra matstationerna bjuds det på lite olika inriktning, där den ena också tjänar som disk för den som önskar handla med sig något; skinka, olivolja, pasta. Den avdelningen är också kockarnas extraförråd. Tar pastan slut är det en kort promenad till butiken. Satsningen på mat har höjts och framför allt urvalet av vin, som ger en helhet av smaker för den kräsne.

Jo, det italienska köket håller än och länge till – även i Göteborg.

Season3

Varmt, men inte skrikit i Seasons – Svenska Mässans nya restaurangsatsning.

Foto: KAI MARTIN

En våning upp har också förändringar skett. Gamla Estrad har blivit Seasons, den gamla frukostmatsalen har fräschats upp. Lokalen har förstås utnyttjats till så mycket mer och serverar 500000 om året med som mest 4000–5000 på en enda kväll. Imponerande.

Med den nya inriktningen vill Svenska Mässan följa säsongerna som vi har på västkusten, vara närmare det som produceras i närområdet och samtidigt inte tumma på kvalitet.

Planen är att hålla fast vid de målgrupper som kommer till Gothia Towers och Svenska Mässan, oavsett om det är litteraturfolk eller båtfolk, läkarkonferenser eller julbord.

De nya lokalerna (The Terrace, Wintergarden, The Folly och Green Room), framför allt matsalen, skulle kunna vara hämtat från något större hotell i Miami. Sobert, exotiskt, men inte för mycket. I de andra avdelningarna är tonen varm, men aldrig skrikig.

Vid invigningen bjöds på smakprover från vad köket har att erbjuda. Men också en försmak av godisbordet till det kommande julbordet.

Svenska Mässan med Gothia Towers lockar en enorm mängder människor och hotellet, restaurangen och Mässan blir något av en egen stad med sitt eget liv. En sanlös blandning av människor och med vikten av logistik in i minsta detalj. En myrstack kan inte göra det bättre.

Inspirerande vilsenhet

Teater:

GLÄNGTAN

Ola Kjelbye

Glängtan ut ur skogen. Foto: OLA KJELBYE

Backa Teater, Göteborg.

Från 7 år.

Av: Stefan Åkesson, inspirerad av Peter Wohllebens ”Trädens hemliga liv”.

Regi: Lars-Eric Brossner.

Koreografi: Cecilia Milocco.

Scenografi/kostym: Heidi Saikkonen.

Maskör: Helena Ekenger.

Ljus, ljud och hologram: Niclas Erikcsson.

Med: Gunilla Johansson Gyllenspetz, Stefan Abelssson, Barbro Carelius Hallgren, Josefin Neldén, Mats Nahlin och Ulf Rönnerstrand.

Backa Teater tar avstamp ur Peter Wohllebens populärvetenskapliga bok ”Trädens hemliga liv” om träds förmåga att kommunicera. Det blir en märklig inre resa om en vilsen jakt ut – ur vad.

Scenen är som en kameralins, som fokuserar ut och in. Som ställer skärpan, som berättar med humor och allvar, med lite läskigt och en dos ren och skär kunskap. Med dockteater parat med pantomiminspirerad koreografi blir det en fantasispetsad berättelse.

Ensemblen – sex på scen – håller sig tätt ihop, hör ljud, intrigerar, men har bara varandra i längtan ut ur skogen som de irrar i. Men vilket håll är det rätta och är det rätta faktaunderbyggt tillräckligt…? Jo, det är något av en ”I väntan på Godot” möter ”Vilse i pannkakan”, existentialism som surrealism som ska nå barn från sju år och uppåt.

Premiärpubliken, den unga och förvisso även den äldre, låter sig svepas med i den rymd som målas upp så skickligt på scen. Skådespelarna spelar mot varandra, men vänder sig också mot publiken i direkta anförande. Som om inte det räcker gör hologramscenerna att några av dem också spelar mot sig själva. Det är scenisk magi, som är effektfull.

”Glängtan” – en underbar lek med ord av längta och glänta – är inbäddad i mystik. Kanske emellanåt lite för mycket, för åtminstone jag får fler frågor än svar. Men som ögongodis är det en sevärd föreställning; med en mer förklarande inramning kanske ännu bättre.

London i solsken och regn

Det var en eftergift. Det erkännes. När vår Norgeresa och solsemester rann ut med semesterkassan i sviterna av en vidlyftig julitur med tillhörande verkstadskostnader, var Z inte glad. Hon som hade sparade semester, som nu gick till rekreation hemma.

Så dök bilder upp på Instagram från vänner som varit på Pink Floydutställningen på Victoria & Albert museum i London och en idé väcktes. Chans till botgöring, en weekendresa med kvinnan jag älskar till en stad vi båda gillar.

Jag skulle vid den tiden få min första lön sedan två år tillbaka och det kittlade extra att få göra den där resan.

London24

Mot London! Foto: KAI MARTIN

Så sagt och gjort. Vi beställde resan och konstaterade sedan att det inte fanns några biljetter till utställningen. Men Z är ju den hon är, det vill säga initiativrik, så hon ringde upp muséet och de fann på råd. Via andra länkar än museets egna gick det att köpa biljetter. Vi kunde då också konstatera att utställningen hade förlängts till den 15 oktober, så vi hade inte behövt hasta iväg med biljettköp. Men, men…

När väl resan inträder har jag också varit igång en månad på jobbet. Det känns plötsligt som en bra idé att få lite ledigt, om nu en hektisk helgresa är avkoppling…

Fredag

Vi flyger med British Airways, ett bra flyg vid elvatiden, men där jag jagat iväg Z för tidigt, så vi får döda tid på Landvetter. Vi kommer fram till Heathrow strax efter lunchtid och tar tunnelbanan in till stan, byter vid Earl’s Coart och vidare mot Victoria station för promenad till hotellet. Vi ställer inte kompassriktningen helt rätt och tar en omväg vilket inte är helt fel.

London1

Posören på Vauxhall Bridge road iklädd secondhandfynd från Danmark (H&M-kostym, bomull, 150dkr, Bosskjorta 30 dkr, skorna Clarks, inköpta i London mars 1988).

Foto: ZEBA PEDERSEN LÖWEN-ÅBERG

Vauxhall Bridge road bjuder på mycket och Z hittar en restaurang som vi senare går till. När vi så viker av Warwick Way för att nå hörnet av den och St George’s Drive, där hotellet ligger, visar det sig att den är nedlusad av restauranger, fik och secondhandbutiker. Z vill gå in där bums, men jag trummar på mot hotellet. Vill checka in. Vill vara fri från väskor och regnet hade gjort sig tydlig med att det kunde bli en bråkig eftermiddag.

New England hotel var inte mycket att skryta med. Högst upp i en sjabbig byggnad, trånga trappor och ett brittisk påvert hotellrum med sliten heltäckningsmatta, en renoverat badrum med en icke så väl fungerande toa.

London2

Utsikt från en hotellfönster. Foto: KAI MARTIN

De förtjusande kommentarerna om hotellet på nätet hade ägarna förmodligen själva skrivit.

Men… vi är där. Vi har kommit till London och vi är hungriga. Vi går tillbaka samma väg som vi kom. Smiter in på de secondhandbutiker vi sprang förbi och nyper i ett och annat, bland annat en Hackett-trenchcoat, som jag till och med provar, men avböjer att köpa.

Så åter på Vauxhall Bridge road och in på Jugged Hare, som är brittiskt så det förslår och så också maten och den ljumma ölen. Det blir paj, förstås. Tre stycken, faktiskt, parat med tre öl, Fuller’s, där framför allt honey bea faller oss i smaken.

London3

Paj och öl. Foto: KAI MARTIN

Uppför Vauxhall Bridge road och över gatan, in på Retromania som med sin tweed gör Z yr och hon lovar sig själv att komma tillbaka. (Nu blir det inte så, och trots förtjusningen har hon senare helt glömt att vilket stället var då jag frågar henne.)

Vi har en tid att passa, då schemat för Pink Floydutställningen är 17.45 för vår del. Så vi smiter ner i undergrunden, tar tåget till South Kensington där området har rustats upp sedan vi var där senast. Exhibition road har blivit till en plats med serveringar, som är frekvent besökta redan denna eftermiddag.

Vi går upp till museet och ni som tror att vi aldrig grälar skulle varit flugan på väggen när missförstånden paras med tramsiga anklagelser. Vi skiljs åt för en stund och kanske var det tröttheten som gjorde det (jag hade sovit dåligt och vaknat tidigt), men då jag kommer åter från utställningen om plywood (intressant) och en kort vädringstur på innergården är allt som vanligt igen.

London4

Skor på mosaikgolv i Victoria & Albert museum. Foto: KAI MARTIN

Vi slussas in på samma vis som då vi var på Bowieutställningen i maj 2013, får våra hörlurar och slussas vidare in i lokalen. Det slår mig åter hur feltänkt utställningen, precis som Bowies och Alexander McQueens, är. Entrén är trång, passagen blockeras av ivriga besökare som inte vill missa något och propparna är frekventa i de första salarna. När utställningen närmar sig sitt slut är det öppet och i sista salen är utrymmet gott och spatiöst. Rent logistiskt borde Victoria & Albert museum göra tvärt om.

Ambitiös utställning med vissa brister. Foto: KAI MARTIN

Nu blir det också ett slags stress inför vad som ska ses, vad som inte ska missas och ingen kontemplation. Utställningen är populär, drar mängder med folk och för att mätta nyfikenheten kommer museet ha 42 timmar öppet mellan 6 och 8 oktober. Imponerande.

Det är förstås också imponerande att se allt som samlats ihop från Pink Floyds historia. Det är onekligen en ambitiös utställning, men lyssningssystemet var inte tipp topp. Emellanåt gick det tid innan varje station gav ljud i lurarna.

Vi strömmar igenom på knappt två timmar. Jag vet vänner som hållit sig fast i mer än tre. Men vi är inte färdiga med museet utan går vidare mot utställningen med modeikonen Balenciagas kreationer.

Av någon anledning glider vi in med ett sällskap utan att betala och tackar för det. Balenciagas kreationer är livfulla, vackra och utmanande. En kreatör som ständigt tänkte utanför boxen och vi blev kvar där en bra stund.

Helt klart är också att denna kreatör skapade kläder med stil livet ut. Detsamma kan knappast sägas om Pink Floyd, som var så moderiktiga i sin popstil 1967, men sedan stod i t-shirtar och trista byxor mot slutet.

London9JPG

Modekreatör. Foto: KAI MARTIN

När vi kommer ut är det ett liv och kiv. Musik någonstans ifrån och mängder med folk på det kvällsöppna museet. Vi söker oss in i en hall och hinner passera mängder med spelstationer med unga, företrädesvis, som spelar datorspel. Inne i den enorma hallen spelar ett band, där keyboardisten komponerat musik inspirerad av datorspelsmusik. Något som inte är helt lätt att höra när ljudet ekar vådligt.

Så en kik på Ardabilmattan, en av de äldst bevarade och största mattorna som finns. Belysning tänds en gång i halvtimmen. Men vi tajmar inte det. Får se den i dunkel.

Så ut och ned till Exhibition road där vi lockas av en tapasrestaurang, för hungern har slagit klorna i våra magar. Vi beställer in två rätter – sardiner och ansjovis samt en ostbricka – tillsammans med en karaff vin, njuter av maten i den ljumma kvällen där vi kan sitta ute.

Vi promenerar ner till tunnelbanestationen och vidare till hotellet. Tröttheten äter oss och vi somnar snabbt. Åtminstone jag.

Lördag

Jag vaknar tidigt. Gör mig i ordning. Krigar med toaletten. Klär mig. Väcker Z, som inte vill vakna. Men vi måste. Hotellet bjuder generöst på frukost mellan åtta och nio. Ska vi få i oss något får det blir uppståndelse. Så kommer hon. Får ordning på sig och vi tar oss ner till källaren via de smala trapporna. Brittisk hotellfrukost; blek juice, te, rostade mackor, marmelad av okänt dignitet, flingor och mjölk. Nå, det får gå.

London10

A sunny side of London. Foto: KAI MARTIN

När vi lämnar hotellet med nyborstade tänder är det för ett London i sol. Vi är lättklädda, smiter in i secondhandbutikerna på Warwick way. Jag kommer ut ur en med en mörkblå ylleväst och ett par London Base-skor, som sitter fint. Z hittar en sjal av kashmir, som klär henne. Vi fortsätter, men upptäckter efter ett tag att våra tågkort saknas och finns i kläderna på hotellet. Nå, ingen lång väg tillbaka, så vi promenerar åter och jag får äran att springa uppför trapporna för att hitta korten och springa nedför de smala trapporna innan vi kan fortsätta färden.

Vi gillar kanske inte hotellet, men kvarteren är charmiga och mer finns alltid att se. Så vi väljer St George’s Drive över Eccleston Square och Bridge upp till funkispalatset Victoria Coach Station från 1932, går in en kort sväng, ut, förbi en utmärkt trumpetande gatumusikant med fin ton, in mot Victoria station och den galleria som föregår stationen.

Vi har upptäckt att Nick Cave spelar på väldiga 02-arena och ska jaga biljetter, men vi inser båda att det knappast är där de finns. Så tunnelbanan in till city, upp ur undergrunden vid Oxford Circus, detta kaotiska ställe, och ner på väldiga Regent Street, som är avspärrat för något NFL-jippo för det ska spelas matcher på bortaplan i den brittiska huvudstaden. det är en enorm marknadsföring som knappast är gratis, folk kastar amerikanska fotbollar, spelar tv-spel och uppträdande varvas under tiden vi går mot Piccadilly Circus. Vid Barker shoes skyltfönster går det inte att hålla sig. Skorna är allt för fantasirika och snygga för att vi inte ska gå in. Ett par har samma tweed som den Paul Smithkavaj jag för dagen bär. Jo, det lockar. Men det skulle också kännas märkligt att bära ett par skor som matchar kavajen. Kanske coolt, i och för sig. I butiken sitter två skomakare och gör skor för hand, bara en sådan sak, men så kostar dojjorna en hel del.

När vi kommer till Burberry kan vi heller inte låta bli. Och vilken tur. I utställningsrummet är det en fantastisk klädshow, resterna av den runway som hållits där kort tid innan vi kom dit. Vilka kreationer, vilket underbart tänk utan att för en sekund tappa sitt varumärke. Z och jag dröjde oss förtjust kvar länge, nöp i kläderna, provad somt och drömde om att vi hade de där 1600 pund som krävdes för att inhandla det.

London25

Redo för rävjakt i Burberrystyle. Foto: ZEBA PEDERSEN LÖWEN-ÅBERG

Men vi kommer ut tomhänta, tack och lov, men rika i sinnet. Gott så.

Vi nästlar oss ner till Leicester Square, Burger King räddar min plötsligt nödsituation, och sedan till de många biljettkiosker som finns. Men… nej, Nick Cave är inte att tänka på. Det får bli musikal och vi sneglar snart på ”Kinky boots”, utan att egentligen veta vad det är vi ska se. Vi löper mellan lite olika kiosker för olika priser, men stannar så småningom i den med längst kö och handlar ett par med platser på nedre balkong.

Så in i China Town och mat för den sultne.

Pekingankorna hänger glaserade i fönstret och det är där vi går in, beställer in en meny och får mat för hela dagen, underbart gott och en Kobraöl till det.

London12

Kinamat är namnam. Foto: KAI MARTIN

Det har mulnat på under tiden vi var inne på restauranten. Men regnet håller sig i schack. Vid går upp på Shaftesbury Avenue och mot Piccadilly Circus där Gap håller dörrarna öppna. Jag smiter ner till herravdelningen för jakt på strumpor och kommer ut därifrån med en gråmelerad t-shirt och ett par blårutiga byxor, som smeker skinnet när jag senare får på dem hemmavid. (det visste jag ju, eftersom jag hade provat dem).

London14

Smeksamma byxor från Gap. Foto: KAI MARTIN

Z är på jakt efter en NFL-tröja till dottern, men då vi passerar Charles Tyrwhittbutiken som frestar med en tredelad kostym, går jag in och får genast en expedits uppmärksamhet. Medan Z letar efter en NFL-tröja befinner jag mig i ett ett klädbås för att skifta från min, till större delen, Paul Smithoutfit till Blue Prince of Wales slim fit flanell business suit, som efter lite måttjusteringar sitter perfekt. Jag tvekar, men när Z är tillbaka ger hon tummen upp, expediten myser och jag tänker, varför inte. ”Bara” 249 pund för en kvalitetskostym.

London26

Prinsen of Wales… nästan. Foto: ZEBA PEDERSEN LÖWEN-ÅBERG

Jag går till kassan efter lite inre diskussioner. Stoppar kortet i maskinen kopplad till kassaapparaten och är på väg att slå in koden då mannen vid kassamaskinen nämner en väsentligt högre summa än 249 pund. Aha, det finstilta, förstås. Med väst blir det inte 249 pund, så… nej, tack. Det kändes faktiskt helt ok. Jag har garderoben full.

In i Soho i släpet av några cheerleadertöser som precis verkat ha kommit från ett uppträdande i London, släpandes på sina resväskor till något hotell. Vi passerar dem och fortsätter Brewer Street, förbi Wardour Street, vidare på Old Compton Street med sikte på Bar Italia på Frith Street, en oas i storstadsdjungeln, ett stilhål med anor och elegans. Vi trivs där, Z och jag, servicen är perfekt, personalen trevlig och när Z är på toaletten kikar jag på gatulivet, ser den ena efter den andra kreationen passera förbi, ett  ungt bögpar som hånglar sig heta i ett av Ronnie Scott’s prång, en pundarflicka med tomma ögon som tigger pengar… livet i en stor storstad.

När vi efter denna sköna paus rör oss ned mot Covent Garden fastnar Z hos en frisör på Moor Street och blir på ett kick nyfriserad samtidigt som jag sitter på en stol utanför salongen (”Du stressar frisören om du står utanför och stirrar in”).

På väg in mot Covent Garden med den nyfriserad Z står ett stånd med kläder för kvinnor för endast 5 pund stycket. Z samlar på sig och kommer därifrån med lite färre än hon från början hade i handen.

Vi är på Earlham Street där Vintage Showroom ligger med i huvudsak herrkläder från en tid som flytt. Very british och very dyrt. Men snyggt, även om jag inte tror att de lyckas sälja den trasiga stråhatten som hänge över en skyltdockas huvud.

Z hade sitt mål klart. Dr Martensbutiken på Neal Street. Snart hade hon valt ut ett par, som skulle provas. Kartongerna kom, fötterna smet ner i kängorna, promenad runt i butiken, som är välbesökt. Men kanske att det var ett par i en större storlek som skulle till ändå… Hon fick ett nummer till butiken på Carnaby Street, ringde, men det var ändå inte rätt. Så efter ett besök hos Paul Smith på Floral Street, traditionsenligt och bara för att titta (allt jag har av detta exklusiva märke är secondhand – bara strumporna i butiken kostar 35 pund!) gick vi tillbaka till Dr Martens och istället för ett par svarta, som först var påtänkt, hittades ett par vinröda. De satt som handsken, men Z tvekade. Jag insisterade, för jag såg framför mig hennes garderob och hur dessa skor skulle matcha allt! Jag vann. Låt mig bara föra det till protokollet och bäst av allt, hon är nöjd och stolt.

Vi irrade runt i kvarteren efter en Nextbutik, men kanske var den stängd eller också var det den Gap-butiken som låg där, som jag haft i tankarna.

På gatan sitter en man som sjunger med spröd, vacker röst som han förstärker med en trafikkon. Z rörs av rösten, går över och ger honom en slant och tar också en bild. Jag tar en bild från distans på dem båda.

London22

Skilda världar. Foto: KAI MARTIN

Z har sina nya boots på sig och stoltserar med dem. Det känns rimligt att gå på ”Kinky boots” och vi beger oss ner till the Strand och Adelphi Theatre, föreställningen ska snart börja.

Teatern är lätt sliten och vi kliver upp i environgerna, tar en drink innan insläpp och hittar senare våra platser högt ovanför scenen. Men 29.50 pund blir inte utsikten mot scen bättre.

Vi får en underhållande musikal till livs, tar en svalkande glass i pausen och dricker vatten ety det är varmt inne i salongen. Cindy Laupers 16 låtar är utmärkta, har hennes signatur men tar också ansvar för musikalscenens dramaturgi.

London23

Puben utanför teatern. Foto: KAI MARTIN

Så applåder, ut i ett regntunga London. Puben bredvid lockar inte, men vi kliver ner till Millennium Bridge innan vi tar tåget hem.

Nära hotellet går vi in i en matvarubutik, köper vin, ost och kex. Kvällen ska avrundas.

Söndag

Nej, vi vill inte äta frukost i matsalen nere i källaren. Ja, vi ska checka ut från hotellet klockan tio och nej, det finns inte möjlighet att lämna väskorna i tryggt förvar där, så vi lämnar huset som vi aldrig ska återvända till.

London15JPG

Höstfin på Warwick Way. Foto: KAI MARTIN

På Warwick Way sätter vi oss på en uteservering som bjuder på brittisk frukost. Perfekt. Servetrisen är trevlig, tar upp beställningen, frågar om vi vill ha juice och dansar in för att dansa ut med juice och snart kommer även teet i öppen kopp. Managern kommer efter med bestick och jag lägger fatet över koppen för att hålla teet varmt. Vi får sällskap av tre brittiska grabbar, som också gör sin beställning. Vi väntar, men börjar undra när sällskapet bredvid får sin mat först. Gör servitrisen uppmärksam på att något är galet och surar när beskedet kommer om att det blivit något fel i köket. Sällskapet bredvid hukar när de äter sin frukost, för de känner den svenska surheten pyra. När managern kommer för att be om ursäkt ber vi om en kompensation mer än ytterligare en kopp te. Något han accepterar. Så kommer maten, som är ok, men smaken är på något vis fördärvad efter 40 minuters väntan.

London16

Väntan på kolesterol. Foto: KAI MARTIN

När Z går för att betala är det också för att ta striden. Hon är bra på det. Men det blir en diskussion som faller platt. Två punds kompensation, juicen gick utanför priset, trist argumenterande från ägaren av ett etablissemang som inte ens har kassaapparat. Hmmm.

Men vi slänger bekymren åt sidan, tar våra väskor upp mot Victoria station där jag vet att det finns ett Next, som kanske kan ge mig röda strumpor enär mina tre par är sönderslitna. Vi är en kvart tidiga och Z besöker en annan butik under tiden.

Väl öppet på Next köper jag strumpor, men inga röda. Kalsonger med. Inte heller de röda. Z ockuperar omklädningsbåset för ett gäng plagg, där några bara är måste ha.

Så pressar vi ned allt i våra resväskor, tar dem på promenad uppför Elizabeth Street i akt och mening att gå till Victoria and Albert museum. Va’! undrar den nogsamme läsaren. Där har ni ju redan varit.

Absolut.

Men Kai har en plan. Vi rekade nämligen på Victoria station om vad de skulle ta för att husera våra väskor. Det finns inte längre några boxar, som man kan betala med mynt. Kanske förorsakat av IRA:s terrorism på 70- och 80-talen och i förlängningen IS i nutid. Nå, men 6 pund för tre timmar per kolli och 12 pund för längre tid… nej, det kändes inte motiverat.

London17

En titt-in-park. Foto: KAI MARTIN

Kanske var det så att museet hade möjlighet att husera vårt bagage. Det blev en furstlig promenad i ett höstlik London, förbi små parker och senare ambassader upp mot Brompton Road.

In i secondhandbutik för de väldigt rika (en stickad slips för 45 pund indikerar vad det handlar om prismässigt), ut ur den och in på ett kafé för kaffe och kaka. Så museet som mycket riktigt tog emot våra väskor till en total kostnad av sex pund.

Vi stannade förstås en stund. Gick en våning upp, förbi Pink Floydutställningen och ovanpå den, alltså. Teateravdelningen gick på knock. Inte bara för all kuriosa, utan kanske mest för fokuseringen på operascenen i Bregenz, Österrike. Scenografin där slår det mesta jag sett, varje Ullevikonsert blir något blekt intet. Pink Floyds ambitioner kommer på skam. De scener från senaste uppsättningen, som också spelas i sommar, av ”Carmen” lockar så starkt att semestern är given.

London19

En modell av scenbygget till karmen. Korten är i verkligheten något åt 4×10 meter.

Foto: KAI MARTIN

Vi fortsätter i det oändliga museet, ser vinkylar i silver stora som badkar, rikedom och sanslös prakt, fortsätter in i 1500-talet England och det är inte de fattigas boningar vi kikar in i. Herregud!

Så är det dags för avfärd. Och ja, jag kanske hastade iväg för tidigt, för väl på plats på Heathrow hade vi mer än två timmar att döda. Men den utmärkta maten på Wagamama var inte dum, där tog det tid och mätta blev vi, hem kom vi och sov lite för lite innan arbetsdagen på måndag gjorde vi.

London20

The last supper. Foto: KAI MARTIN