Göteborgs stadsteaters höst går mot en ny vår

Traditionen bjuder att Göteborgs stadsteater under Kulturkalaset bjuder på en peepshow av vad som komma skall.

Det är ett fullmatat smörgårdsbord med mer eller mindre ambitiösa smakprov från den kommande säsongen. Ingen dum idé, för mycket som görs – om än i den yttersta lilla skalan – fungerar som aptitretare.

Jag självklart finns det givna succéer, hur de nu än kommer att hanteras av regissörer och ensembler, vilken inramning de än får i form av smart – eller osmart – scenografi, vilket soundtrack som skapas, vilket ljus som sätts, vilka dramaturgiska finesser som kommer ge pjäserna skärpa eller uddlöshet.

På rak arm vågar jag drista mig till att Tomas von Brömssen i rollen som Karl Gerhard i ”Karl Gerhard – en fantasi om en revykung” av Irena Kraus med Eva Bergman som regissör med premiär den 3 november blir en kassasuccé. Förmodligen också kritikerrosad.

Ja, det blir fokus på revykungen försommaren 1940 Norge och Danmark har ockuperats av Nazityskland, Karl Gerhards går till sitt angrepp med sin välskrivna och giftiga ”Den ökända hästen från Troja”, som blir en fråga för både Hitler, UD och Per Albin Hanssons regering.

Karl Gerhard i Tomas von Brömssens gestalt. Foto: KAI MARTIN

Rent publik kommer även tunga pjäser som August Strindbergs ”Hemsöborna” (premiär 2 mars), med Özz Nûjen som Karlsson och Mia Höglund-Melin som madam Flod, Selma Lagerlöfs ”Gösta Berlings saga” (premiär 15 december), med återvändarna Anna Bjelkerud, Jakob Eklund och Adam Lundgren, samt  ”Utvandrarna” (premiär 8 september), Vilhelm Mobergs romansvit, i ny dräkt med den konstnärlige ledaren Pontus Stenshäll som uttolkare, utmanare och regissör. Här kommer musiken spela roll med svenska skillingtryck för att accentuera texten och scenspelet. Precis som i ”Hemsöborna” där Daniel Lemma kommer spela Taube och andra skärgårdsklassiker interfolierat i handlingen.

SAMSUNG DIGITAL CAMERA

Daniel Lemma som soundtrack till ”Hemsöborna”. Foto: KAI MARTIN

Ett genomgående tema på Stadsteatern i ”svenskhet”, där man vill ställa frågor, göra sig till uttolkare av begreppet och ge svar istället för att andra definierar det. Klokt och spännande. Det är en tid av mycket frågor kring temat, där dualismen blivit norm, där vi ställs mot dem, istället för vi tillsammans.

Men det finns andra utmaningar under temat här och nu. Jag kan inte låta blir att jag hoppas på en rannsakan av ”Tidningshuset som gud glömde”, hyllade dramatikern Gertud Larssons pjäs om turerna kring Stampen, rekonstruktionen och Göteborgs-Posten med flera tidningar. Och minsann om inte Harry Hjörne dyker upp porträttlikt spelad av Sven-Åke Gustavsson.

Harry Hjörne går igen i ”Tidningshuset som gud glömde”. Foto: KAI MARTIN

För sannerligen, där finns frågor att ställa och svar som behöver ges parat med en intrig som kan bjuda på god underhållning ur mer än ett lokalt perspektiv. Pjäsen har premiär 23 september.

Det var tidigt i juni 50 år sedan Beatles album ”Sgt Pepper’s Lonely Hearts Club Band” kom ut och skakade och gjorde om musikvärlden. Det tar Göteborgs stadsteater fast på med ett av världens främsta uttolkare av det legendariska bandets musik, Pepperland från Göteborg, som ledda av Adde Malmberg som konferencier kommer bjuda på varje spår från plattan – ja även ”Within you without you” – tillsammans med historiska tillbakablickar, anekdoter och gästspel av gäster, alla 64 år gamla. Uppsättningen har premiär den 21 september, en liten olycklig krock när det är två andra stora premiärer i stan: Bo Kaspers Orkester på Rondo och Oscarsrevyn på Lorensbergsteatern.

Pjäs2

Pepperland spelar Beatles bättre än de flesta. Foto: KAI MARTIN

Musik blir det också i Carina M Johanssons ”De ensligas allé – Dylan, min bror och jag”, som hon inte bara har skrivit utan och regisserar och tillsammans med musiker gestaltar. Premiär 23 februari.

SAMSUNG DIGITAL CAMERA

Carina M Johansson bjuder på känslor och empati. Foto: KAI MARTIN

Till klassikerna ovan sällar sig också ”Flugorna – allt är ditt fel” av den rebelliske existentialisten och den nekande Nobelpristagaren Jean-Paul Sartre. Norska stjärnregissören Angelina Stojcevska regisserar uppsättningen som har premiär på Lilla scen 30 september.

Från Frankrike kommer också Sverigepremiären av ”Underkastelse” (premiär 12 januari) av kontroversielle Michel Houllebecq. En monolog och utmaning som skicklig Fredrik Evers antagit.

Backa Teater står kanske ändå för de främsta utmaningarna. Inte bara för teaterns uppdrag att spela för en yngre publik utan också på vilket sätt den väljer att göra det.

Journalisten Ylva Mårtens har intervjuat barn från Göteborg i 10–12-årsåldern om livsavgörande händelser eller val i de ungas liv. Av detta underlag har sedan ”Som att jag ska bestiga Mount Everest på tio minuter” skapats. En pjäs av Johanna Larsson och Kristina Ros med premiär 23 februari.

”Tynneredsprojektet” bygger också på autentiskt material och förhandsinformationen jag såg bjuder på dramatisk fakta från barn i vår närmaste närhet, barn som blottar sitt mörka jag. Uppsättningen, under ledning av regissör Gunilla Johansson, har urpremiär den 20 april, för barn och stora från 15 år.

Gunilla Johansson är också med i Stefan Åkessons ”Glängtan” med urpremiär 4 oktober, en förställningen för de yngre barnen.

SAMSUNG DIGITAL CAMERA

Backa Teater, för de stora upp till de äldre och vuxna barnen. Foto: KAI MARTIN

På Backa Teater kommer också ”Jeanne d’Arc” spelas (med premiär den 16 september) och Mattias Anderssons uppsättning ”Skuggorna av Mart” baserad på Stig Dagermans pjäs. Premiär den 24 mars.

Jo, det artar sig mot en omtumlande scenhöst på några av de mest etablerade teaterhusen i Göteborg. Samtidigt finns det så mycket mer, inte bara på Göteborgsoperan, Folkteatern, Angeredsteater utan alla fristående scener.

Det är lätt att missa något, men värt att se mycket.

För mer information läs här.

Jazz är farligt är trevligt

Elena Smon Wolay är inte bara en dj av rang utan en utmärkt, nyfiken och ivrig arrangör.

När hon så syr ihop minifestivalen Jazz är farligt på Lisebergs Taubescen blir det både en utmaning och en resa i musikens brokiga och intensiva värld. Hon har ett rikt kontaktnät och förstår att utnyttja det.

Namnet är, med godkännande, taget från Lundamusikern, producenten och arrangören Henrik Venants samlingsalbum och klistermärkesattack under punkeran; ”Punk är trevligt” och ”Jazz är farligt” var, hur märkligt det än kan låta, irriterande i en konform värld.

Det är med utgångspunkt från detta som Elena Smon Wolay vill göra sin festival. Det ska reta sinnena, inte vara för bekvämt, utmana, behaga, roa och konfundera.

 

Hellre än bra. Foto: KAI MARTIN

Joakim Åhlund från Caesars och Teddybears har tillsammans med Jockum Nordström ett jazzprojekt. Det känns retro inte bara i kläderna. Musiken spinner kring tv-teman à la 60/70-tals deckare, spacade gitarrsound, rytmer, saxofoner/basklarinett, flöjter, keyboard. Men där det ska bli funky blir det oftast bara stelt och osvängigt. Känslan är att bandet heller inte haft så mycket tid till tillsammans, för lyckan är så oväntad när varje låt når sin final. Det låter helt enkelt hellre än bra.

Dansk dynamit. Foto: KAI MARTIN

Danska kvintetten Selvhenter är skoningslösa i sitt uttryck. Jaleh Negari och Anja Jacobsen på trummor, trombonisten Maria Bertel, saxofonisten Sonja LaBianca och Maria Diekmann, violin utmanar musiken in i minsta detalj.

Med repetitiva rytmer, oljud och dissonanser skär musiken genom ljudbilden. Instrumenten jobbar mer efter rymt än ekvilibrism. Spelas det solo är det med effektpedalerna som instrument och de är i legio och utnyttjas friskt.

I sina mest samlade ögonblick hittar jag spår hos King Crimsons med experimentella eskapader. Det är musik att bli utblåst av, på ett friskt sätt.

SAMSUNG DIGITAL CAMERA

En vit panter. Foto: KAI MARTIN

Med en vän framtoning och tillsammans med hastigt inkallade pianisten och improvisatören Harald Svensson kan skenet bedra gällande John Sinclair. Men hans historia är berikande och spännande. Eller vad sägs om att han arbetat som manager för MC5, det politiserade garagerockbandet från Detroit, eller att han varit White Panther Partyaktivist och politisk fånge.

 Nu spinner 76-åringen som en katt när han läser sin poesi. Det är hyllningar till John Coltrane och Thelonious Monk och med texter som han mjukt sjunger fram utan att ta en ton.
Sork
 Underground med Sork. Foto: KAI MARTIN
Göteborgsbandet Sork är en expressiv överraskning. Musik som spunnen ur ett möte mellan postpunk tidigt 80-tal och den tyska krautrockscenen ett decennium tidigare bjuder på kraft och energi.
Basisten Helena Engarås är skoningslös i sitt repetitiva spel på sin vackra Hagströmbas som ljuder oskönt utmanande och punkigt. Pontus Torstensson har tillsammans med henne ett tungt ansvar att hålla musiken samman, men gör det med ett både lyriskt och drivet spel. Så till detta keyboardisten Petrus Fredestads försiktiga ljud förstärkta av wha-whapedalen till funkiga kaskader och sångerskan Magdalena Ågren. Hon nöjer sig inte med sitt Nicolika uttryck i sången utan använder sin strykbräda (!) som är fylld av allehanda ting för samplings- och keyboardeffekter. Till detta spelar hon trombon med kraft och använder sig av en megafon inte bara för att göra sin röst hörd.
Tufft och omtumlande i sina bästa stunder, men alltid underhållande.
50-årsjubilarer. Foto: KAI MARTIN
Amon Düül firar i år 50 år som grupp, vilket samtidigt är en sanning med modifikation. Bandet har två upplagor och den som gästar Jazz är farligt är Amun Düül II. I dessa två upplagor finns det dessutom en räcka av musiker som kommit in och fallit ifrån.
En gång ett av krautrockens viktigaste band. Nu lätt bedagade, av förståeliga skäl.
Jo, jag charmas av att musikerna själva vill sätta sin punkt. Så bitvis uppnår bandet effekt och då uppstår en tidsresa tillbaka till tyskarnas krafts dagar. Dessvärre för sällan och den tilltagande kylan och rastlösheten tvingar mig därifrån.

Way out OK (dag 3 – final)

Det kom en lunch emellan. Den dag då jag hade tänkt att inte missa första akten, isdrottningen Eva Dahlgren. Fick bara rapporterat att hon gjorde det väldigt bra i Linnétältet, att hon drog sin publik och fyllde på rätt bra publikt.

Det blev istället Linnéa Henriksson som blev lördagens premiär för undertecknad. En artist jag bara hört på radio och stött på någon gång i teve, men aldrig odlat någon större relation till. Ja, en sångerska och låtskrivare från Halmstad som rört sig i Veronica Maggioland med viss framgång i ”Idol” (2010), typ. Men där stannar kunskapen.

Jag erkänner och skäms lite. Men å andra sidan blir jag ju nu drabbad på plats. Jisses, vilken kvinna. Vilken energi, vilket uttryck, vilken härlig röst och så rejält låtarna växer på scen.

Här snackar vi en artist som inte backar för mulna moln och klent – inledningsvis – med folk. Hon tar tag i taktpinnen, släpper den inte för en sekund. Driver på publiken. Bjuder in varenda kotte. Pratar allvar med alla. Ger fina historier om varenda låt och får dem att bli angelägna och berörande. Så avslutar hon med att kliva över kravallstaketet och ut bland publiken för sin grandiosa final och vad är klockan…? Inte ens två på eftermiddagen och det är redan fest.

SAMSUNG DIGITAL CAMERA

Tuff brud i lyxförpackning. Linnéa Henriksson övertygar. Foto: KAI MARTIN

Omtumlad och lycklig med rosor på kinderna under blekgrå himmel rustar jag iväg till Linnétältet för Lisa Hannigan. Irländskan är väsentligt mycket mer nedtonad i sitt uttryck, men jobbar å andra sidan i en helt annan skola. Det är finstämt, irländskt folkligt med en egen touch och en smygande energi. Under tiden ökar mängden regn som faller och trots att hon med sin sång försöker betvinga nederbörden på fall hörsamma vädergudarna inte denna hennes vädjan.

WoW37

Försiktig energi. Lisa Hannigan satsar på finstämt. Foto: PETER BIRGERSTAM

Regnet hämtar emellertid andan en aning och jag spatserar ut mot Flamingoscenen där britten George Ezra uppträder. Det låter fint, lite åt klassisk soul med blås och upptempo. Men det rör inte på sig. Inte han heller.

SAMSUNG DIGITAL CAMERA

Stilla soul. George Ezra sjunger väl men det stannar där. Foto: KAI MARTIN

Direkt efter till Azaleascenen. Conor Oberst har rykte om sig och oavsett vilket det här är jag lyhörd. Jag möts av en tjurig fan som när han öppnar munnen säger artighetsfraser utan det minsta tyngd eller allvar. Allt faller tomt. Musiken…? Tja, inledningsvis väldigt Waterboysinspirerat, men mitt tålamod faller i takt med regnet.

WoW310

Tjurig fan. Conor Oberst oborstade stil faller inte i smaken. Foto: PETER BIRGERSTAM

Jag flyr oförskämdheten och vilar mig på en stol i presscentret. Messar lite och sköter lite samtal, skakar av mig några regndroppar, går på toaletten och beger mig så ut i det tilltagande regnvädret.

På Flamingoscenen är det dags för Oskar Linnros, som jag inte vet när jag senast såg. Det är ju en artist som dominerar dagens musikutbud utan att förhäva sig. Han inleder väldigt Prince går Kaah, effektivt funkigt. Bandet är eminent, de två körsångarna följsamma och snart skapas ett häftigt driv i musiken. Precis som med Linnéa Henriksson finns det ett allvar i mellansnacket som gör att både låtar och musik växer. Men till skillnad från Halmstadstösen är Stockholmskisen inte så förtjust i att stå på scen. Det löser han snyggt genom att inte backa för att prata om sin rädsla. Det blir ett starkt framträdande, som får extra effekt genom Seinabo Seys gästspel i ”Psalm för skolgårdar”.

SAMSUNG DIGITAL CAMERA

Soulboy. Känslig kille med känsligt hjärta. Foto: KAI MARTIN

Jag går när finalen klingar ut. Alla kan texten. Alla sjunger med. Utom jag. Regnet faller, men publiken viker inte en tum. Utom jag. Som går in till Frida Hyvönens konsert.

En av många starka personligheter med ett eget starkt uttryck utmejslat på scen. Hon sitter vid sin flygel och hamrar ur sina låtar helt osminkade, rättframma och med texter som inte blundar för något. Till det ett kaxigt mellansnack om än emellanåt lätt manierat.

SAMSUNG DIGITAL CAMERA

Ångrar inget. Frida Hyvönen bjuder på en personlig spelning. Foto: KAI MARTIN

Regnet faller osvikligt och folk hukar i vädret. Ber sina böner om uppehåll, men bönerna förblir ohörda. De flesta är rätt klädda, stövlar, regnkappa/-rock, ja till och med sydväst. Andra är obekymrat festivalklädda med converse som villigt suger upp fukten från den allt mer lerdränkta gräsmattan.

WoW38

Regnet regerar. Way out Wests finaldag kämpar mot regnet. Foto: PETER BIRGERSTAM

Jag trotsar vädret. Mina jacka, inhandlad nyligen och som jag trodde var regnbeständig, läcker. Men med en isländsk tröja som skydd under klarar jag mig. Mina rock’n’rollskor i imiterat ormskinn är av plast, men läcker försiktigt. Jag klarar mig från värsta fukten och blir aldrig kall. Går bort till London Grammar, en brittisk trio som rör sig stilla till vacker sång. Men deras blygsamma framtoning ger ingen våg av erkänsla i mitt förhärdande hjärta.

Istället väntar jag in Band of Horses, ett favoritband som jag inte sett på många år. Väl på scen gör de mig inte besviken, men den där definitiva gnistan saknas. Kanske för att Taylor Ramsey och Bill Reynolds inte finns med sedan i maj i år.

SAMSUNG DIGITAL CAMERA

Nästan kepsen av. Band of Horses var bra, men saknade den riktiga gnistan.

Foto: KAI MARTIN

Så börjar festivalen lida mot sitt slut och för en åldrad känns det i kroppen. Ländryggen tar stryk och när det regnar och är fuktigt finns det inte så många rastplatser för den hågade. Men Z har kilat in sig på SJ-trappan och jag lyckas smita in min hockeyröv när utrymme uppstår. Vi sitter där och kikar lite förstrött på Regina Spector, som är (jag vet) värd större uppmärksamhet. Men en tredagarsfestival tär inte bara på kroppen utan också på både hjärna och själ. Ge mig en salong, ett bra säte och jag sitter som ett tänt ljus; icke den här gången.

WoW311

Värd uppmärksamhet. Regina Spector bjuder till. Foto: PETER BIRGERSTAM

Lana del Rey är Way out Wests stora huvudnummer, den akt som först bokades och som snart tjänade som motor till biljettförsäljningen redan kring jul. Haussen kan vara relevant, men jag fångades aldrig riktigt då hennes debutalbum kom för några år sedan och inför denna hennes första spelning i Göteborg är mitt intresse avmätt. Men ingenting mot hennes agerande på scen. Om Conor Oberst amerikanska artighetsfraser föll hårdare mot marken än regnet är det ingenting mot svala Lana del Rays plattityder. När hon säger att hon älskar publiken efter att några röster ropat om kärlek till henne sugs allt av känslor upp i rymdens svarta hål för att aldrig någonsin återvända.

Ja, det ser fint ut från håll. Det låter fint från håll. Men det är en artist som aldrig bjuder upp till dans utan som med distans läppjar på sin perfekt blandade drink och kylslaget coolt rör sig i en nonchalans som till slut blir drabbande.

SAMSUNG DIGITAL CAMERA

Artist på distans. En sval, avmätt finalartist. Foto: (från distans) KAI MARTIN

Så Way out West 2017, detta arrangörernas elfte festival? Jo, tackar som frågar. På papperet var det ingen festival jag gjorde volter inför. Väl på plats fick jag mina positiva överraskningar och negativa.

Bäst…? Tja, Linnéa Henriksson, Oskar Linnros, Frida Hyvönen, Jens Lekman, The Oh Sees, Pixies, The XX och trots allt Band of Horses.

Mer om vad jag tycker om festivalen går att läsa i min krönika i Göteborgdirekt.

Way out Bättre (dag 2)

Det är som med ekonomin. Det går upp och det går ner.

Ja, det är som konjunkturen, ibland oanade förändringar och skeenden.

Men en sak är säker, Jens Lekman kan förgylla vilken dag som helst och när han inleder Way out Wests andra dag är det på samma gång den bästa av starter och snudd på oförskämt. Bäst för att hans vemodspop smeker ett bitterljuva hjärta till tårdrypande glädje. Sämst för att det vid Linnéscenen är illa fyllt denna tidiga fredag eftermiddag.

Nu var jag där, så jag bryr mig egentligen inte utan prisar festivalgudarnas nyckfullhet och njuter i stora drag. Jens Lekman är på ett ypperligt humör blandar och ger ur sin repertoar, bjuder på underfundig humor och har en inledningsvis ypperlig trio som kompar, som sedermera växer till en kvintett på två blåsare på sax och trumpet.

Han kärleksbombar Göteborg med stolthet, men dissar med kraft de politiska och kommersiella krafter som jobbar mot kreativitet och konst med ökade hyror och snobbbyggande av bostadsrätter i höga skrytbyggen.

SAMSUNG DIGITAL CAMERA

Kärlek. Jens Lekman bjuder humor, pop och vemod. Foto: KAI MARTIN

Direkt efter spelar nästa akt, Jonathan Johansson, på den väsentligt större Azaleascenen och det fylls på. Men scenen känns för stor för hans high lifeinspirerande pop, som i längden blir lite för strömlinjeformad om än elegant. Fast vi har med en spännande textförfattare och en utmärkt sångare att göra, som i och för sig har en bit kvar till detta det större formatet.

Att röra sig på festival är lite som vävstolens skottspole. Fram och tillbaka. Men så blir det så småningom en brokig väv när dagen summeras. Jag löper med andra ord till Linnétältet och möter Perfume Genius (Mike Hadreas), ung man med keyboard och liten orkester.

Det kan naturligtvis sluta hur som helst. Men här är en kille som kommit ut ur flera garderober samtidigt och bjuder på en rackarnas fin show. Lite som om Communards möter Rufus Wainwright under en, emellanåt, primalterapisession.

För några år sedan satt han blygt vid sitt piano. Den tiden är över.

WoW23

Prima primadonna. Perfume Genius bjuder på show. Foto: PETER BIRGERSTAM

Det gäller att hämta andan mellan varven. Way out West bjuder på samtal och möten, som kan vara fruktsamma om det inte brôtas för mycket på de stora scenerna. Jag scannar av VIP-området, men höjer alltid lika förvånat ögonen över gänget som väljer att hänga där. Visst, det har hottats upp väsentligt med dj:s och gästspel. Men var någonstans är musikfesten…? Knappast där och pilsner och drinkar kan ju drickas varhelst innanför tullarna i huvudstaden.

Så ut därifrån och in i pöbeln som bjuds på en fin stund av Sabina Ddumpa, som spinner sin soul på ett utmärkt vis. Ja, det är kompetent. Ja, hon har den vackraste av kappor, en orange, storhårig historia som hon snart blir för varm i. Men jag ser inte in i hennes själ och berörs inte mer än min beundran för hantverket i musik. Och precis som med Jonathan Johansson är scenen för stor för henne.

SAMSUNG DIGITAL CAMERA

Soul utan soul. Sabina Ddumpa bjuder kompetent, men öppnar inte själen.

Foto: KAI MARTIN

Kan ni tänka er Robin Williams, en ung sådan, som rockmusiker. En grabb som är ytterst begåvad, gör fina låtar, men som hela tiden måste skoja till det. Varje text en grimas, varje ackord en krumelur, varje rörelse en silly walk… Ja, det är Mac DeMarco i ett nötskal. I mina öron och ögon håller det för en kort stund och jag går upp till Höjden för att vila öronen, men hamnar i en föreläsning om veganism och mot köttindustrin. Sanningar hamras in i min trötta och mörbultade kropp av de tre i panelen ledda av Lotta Lundgren. Ja, jag vet. Ja, jag vet. Ja, jag vet. Jag är en dålig människa. Jag är vit. Jag är man. Jag är mer än medelålders. Jag är roten till allt ont.

När föreläsningen förvandlat mina öron till grönsaker snor Z och jag åt oss varsin vilstol och låter det välhängda köttet läka en smula för fortsatt väg mot slakten.

En kaffe från SJ. Lite energi. Men ingenting mot vad Mø bjuder på Flamingoscenen. Jisses vad den danskan kan sjunga och med vilken frenesi hon håller hov. Det är tuff, dansorienterad r’n’b, låtarna är högklassiga och förväntar man sig en läckert förpackad ung dam går man vilse. Hon ser ut som hennes garderob har försvunnit på vägen, klädd svart och en Joy Division-tischa. Strunt samma. Hon förvandlar sin show till klass.

Och energi! Ja, vad ska man säga. När jag smiter iväg till Linnétältet blir jag både paralyserad av chock och fullständigt utblåst av The Oh Sees. Fyra män som knappast hade blivit insläppta på Avenyns ens simplaste hak gällande dresscode. Men vad de levererar. Med gitarr, bas och två trummisar bjuds det på högoktanig rock i en hastighet som är svindlande. Trummisarna är på samma gång synkroniserade och spelar var och en för sig tillsammans. Magiskt dunder och brak.

WoW24

Wham bam! The Oh Sees är satta att sköta energiförsörjningen på WoW.

Foto: PETER BIRGERSTAM

Kanske var det taskigt. Men att ha blivit urblåst och gå till Feist blev som en fis i vinden. Det jag uppskattar på skiva blir inte uppfyllande för denna nu så tomma själ. Luften står stilla och det jag istället drabbas av blir rastlöshet.

SAMSUNG DIGITAL CAMERA

Stilla. För stilla. Foto: KAI MARTIN

Feist är precis som Ryan Adams ett av WoW:s toppnamn, skrivet med stora, feta bokstäver på affischerna. Ryan Adams bjöd på en solospelning för några år sedan i Konserthuset. Skört och starkt på samma gång. Nu med band särar han på benen, är fryntlig och larmig och låter allt gå i stå. Rock kan vara fantastisk, men ibland som en betongris.

SAMSUNG DIGITAL CAMERA

Posör. Ryan Adams röjer, men röven den står stilla. Foto: KAI MARTIN

Då är Fatoumata Diawari & Hindi Zahra väsentligt mer svängig och intagande. Eklektiskt musik med främst rötterna i Diawaris Mali, men så mycket mycket mer, så generöst och intagande, sprittande och glädjerikt.

SAMSUNG DIGITAL CAMERA

Sväng. Fatoumata Diawara skapar sväng. Foto: KAI MARTIN

The XX såg jag på ett glest besatt Brewhouse för knappt tio år sedan. Då en blek hype kring bandet, nu hysteriskt. Jag köpte senaste albumet i Boston i vintras och var förtjust. Det finns något eget i deras musik samtidigt som deras DNA finns i mitt postpunkistiska blodomlopp. Jag hittar rötter i tidiga Cure, musik från 4ad, det klassiska brittiska skivbolaget från 80-talet, Everything But The Girl och… vad heter han, ”Wicked Game”… jo, Chris Isaac. Det förstärks på Azaleascenen som efter Frank Ocean på inledningsdagen, drar en mastodontpublik.

Det är en fantastisk, stiltrogen spelning.  Romey Madley-Crofts och Oliver Simms växelsång, deras gitarr- respektive basspel som lutar sig tillbaka mot Jamie Smiths kontrollbord av rytmer och sparksmakade syntinpass. Det är vackert, stor musik med försiktigt anslag och bitvis helt magisk i sin framtoning av skirt och stark.

WoW25

xx1xx2

Skirt och starkt.  The XX finns i det postpunkistiska DNA:t. Foto: PETER BIRGERSTAM

Jag lämnar emellertid för att se en gnutta av Afghan Whigs (delvis beroende på ett trängande toalettbesök) och möts (något lättad efter det trängande toalettbesöket) av en ljudvägg, kompakt och intensivt. Det är mäktigt, kanske inte så nyanserat, men friskt men där inslaget av Princes ”Sometimes it snows in April” gör mig brydd, då den låter som ett misstag mer än en hyllning, eller vad det nu var.

SAMSUNG DIGITAL CAMERA

Kompakt. Greg Dullis Afghan Whigs bjuder på ett wall of sound i rock. Foto: KAI MARTIN

Så finalen med Major Lazer som är allt godis gratis i gottefabriken till, som det låter, förinspelad musik (låter märkligt då musiken stängs av för omedelbar allsång). Konfettiregn med dasspapper, dansare, senare uppträdande i Gaiströjor och – får jag rapporterat för mig – tröttsam sexism. Då har jag gått, slipper eländet och kan på distans bara fråga mig: Varför…?

Way out Värst – nästan (dag 1)

Nå. Det går an att vara bortskämd. Ha levt ett liv. Smakat på det goda. Testat det usla. Fått sina törnar. Känt hjärtat slå.

Har inte de senaste åren varit helt övertygad om Way out Wests nödvändighet. Skälen är flera. Men dem ska jag återkomma till.

Nu blev det ändå av och dag ett var en ljummen tillställning där ett crescendo blev en sövande nattsaga.

Men det blir möten med mänskor, träffar med vänner och det vinner alltid. Samtal och musik tillsammans med något snabbmatsintag i hungerns desperation.

Beth Ditto ställer in. Istället in med allestädes närvarande Slowgold, men… sorry. Amanda Wern må vara skicklig, men är inte min kopp te. Istället frammanar hennes röst och musik är reaktion närmast allergi.

Angel

Inspirerat. Angel Olsen bjuder rikt. Foto: PETER BIRGERSTAM

Så Angel Olsen, som väl inte var i Göteborg för så hemskt länge sedan. En kvinna med ordning på sin orkester, snyggt klädda, väl spelande och till det musik som växlar och stuvar om utan att tappa fokus. Det blir alldeles utmärkt, utan att jag trillar baklänges.

Ut ur tältet in i solens strålar, där himlen öppnat sig för blått och skinande klart. Lätt att trivas utomhus då, till skillnad mot förra årets regnkaos och lervälling.

The Shins strålar ikapp med solen och bjuder på en trevlig tillställning. Smart, bra, svängig pop med klurigheter som inte gör musiken helt given. Orkestern framför den med sprudlande glädje och det är svårt att inte glädjas med dem. Ett klassiskt Way out West-band, åtminstone som Lugers ambition var de första ljuva åren.

Så bandet 2012 på Pustervik. Då betydligt mer svårmodiga.

SAMSUNG DIGITAL CAMERA

Ystra. The Shins bjöd på solskenspop. Foto: KAI MARTIN

När Z ansluter blir festivalen bättre, för sällskapet kan inte toppas utan att för den sakens skull vara dåligt. Men då Flume ljummar igång sin dj-akt sloknar öronen. Vi smyger undan, promenerar bort från de värsta ljudmattorna och tar del av det gigantiska utbudet som serveras bortanför scenerna.

Kommer då Danny Brown gör allt för att fördärva stämningen med nästa dj-akt och flyr in i tältet där älvalika, hårt jobbande Tove Styrke som bjuder på underhållning och det är okej utan att landa i mitt hårda hjärta och mätta hjärna.

tove

Älvlik. Tove Styrke sliter hårt och bjuder gott. Foto: PETER BIRGERSTAM

Rastlöst ut igen mot Pixies, fastnar på vägen för att hälsa och kramas av sällan sedda vänner. Vi söker Max smakfulla halloumiburgare med en sinnessjukt lång kö. Elakt lämnar jag Z, för det är nära 30 år sedan jag såg (och intervjuade) Pixies. Hög tid igen.

Bandet levererar starkt sin skeva, gnisslande och märkligt komplicerade rock. Den musik som tjänat som en förlaga till grungen och vars krattande av manegen gjorde det möjligt för band som Nirvana att bli det de blev.

Frank Black säger inte flaska, men bjuder, 52 år gammal, på musik som om de där 30 år inte har passerat. Bandet är fantastiskt bra, tajt och välspelat med Dave Lovering, som den magiker han är, på excellent trumspel. Basisten Paz Lenchantin, med sedan 2013, känns självklar i sin position, som trygghet när Joey Santiagos gitarrkaskader och taggtrådsattacker skenar iväg.

PixiesSAMSUNG DIGITAL CAMERA

Pixies. Amerikanskt indiegodis. Foto: PETER BIRGERSTAM (överst)

och KAI MARTIN (nederst)

Men kvällens final var ju vikt åt Frank Ocean (ja, jo återförenade Graveyard spelade senare och sedan alla klubbakter, men inte för mig). Han som för några år sedan hastigt ställde in. Nu var det dags clue, festivalens hype. Sällan eller aldrig har det varit så många på plats för att se en akt på Way out West. Frank Ocean var väl förberedd efter två dagars repeterande i Partille arena. Trots de noga förberedelserna kom han nära en halvtimme sen upp på scen. Väg där började en långsam förberedelser för en god natt.

Tänk er en person som talar sött, som pendlar mellan att titta dig i ögonen och vända bort blicken, som samtidigt klappar dig på kinden ömsint. Men att allt detta sträcker sig över mer än en timme.

Känns inte så övertygande om du ska förföra mig, om jag säger så.

SAMSUNG DIGITAL CAMERA

Försökte förföra. Hav emellan Frank Oceans försökt till närhet och mig. Foto: KAI MARTIN

Krackelerande tillit

Film

THE SQUARE

!!!!

Manus & regi: Ruben Östlund

Unknown Ruben Östlund är ständigt utmanande, som i ”The square”, hans senaste, prisbelönta film.

Ruben Östlund gör film som ömmar och skaver, som bjuder in publiken till förvirring och känslostormar. Han bjuder på en orientering, men där man inte får någon kompass mer än hjärtats. Det är komplext. Det är en utmaning.

Så när det redan i filmens inledning ropas på hjälp är det en signal om vem som bryr sig. Kort därefter, på premiärvisningen jag var på, ropar någon i publiken. Är det en iscensatt effekt för att förstärka filmen…?

Ja, kanske kunde det ha varit så. Men det var en människa som drabbades av akut sjukdom. Ett kort avbrott, hjälp och sjukvård. Effektivt.

Händelsen sätter sina spår i filmen.

Vad är rätt? Vad är fel? De existensiella frågorna som Ruben Östlund väcker i ”The square” är besvärliga att svara på. Ofta tror man att man håller regissören i handen, men för att abrupt blir lämnad med känslor på gränsen till kaos.

Samtliga filmer jag har sett gjorda av Ruben Östlund (”Gitarrmongot”, ”De utvalda” och ”Turist”) har sekvenser av grabbighet, där pojkar gör vad pojkar gör utan förklaring, utan sensmoral.

Det finns även i ”The square”. Men det är inte filmens huvudsakliga tema, där Ruben Östlund velat utforska, som han säger ”sprickan i tilliten som sakta men säkert vidgas mellan människor när samhället blir alltmer individualistiskt och idealen offras”.

Så har vi museichefen (Claes Bang) för ett stor modernt museum (Stockholms slott), som står på gränsen till att marknadsföra en ny stor utställning. Samtidigt råkar han ut för ett spektakulärt rån, som drar in honom i en serie händelser med inte helt givna upplösningar.

”The square” är, på närmast sedvanligt Östlundmanér, en serie scener mer heller mindre  individuell kraft. Från och med ”Turist” upplever jag dem som mer förenade än tidigare. Så också här. Det är humor, men med skratt som ofta besvärar sig med att fastna i halsen och som emellanåt mynnar i rena pinsamhet.

Ruben Östlund pekar emellanåt med hela handen, involverar tiggare, skrupelfria marknadsförare, oro för okända miljöer (läs förorter), konstens (emellanåt) von obenattityd, pressens oresonabla lynchfasoner, människors oförmåga att hjälpa och mäns rädsla för närhet parat med lusten att erövra.

Men det görs med kraft och en intensitet där Ruben Östlund emellanåt jobbar med stora scener och mängder med människor på ett oerhört suggestivt sätt. Men även scener där han krymper perspektiven och laddar dem kompakt.

Konstverket ”The square” är i filmen en förhoppningsfull installation om att klä av människor främlingsskap och bjuda tillit. Filmen ”The square” visar på dessa fullständiga och skrämmande motsats; alienation.

”The square” är en otäckt bra film, som jag samtidigt inte vet om jag blev klokare av. Orsaken är helt enkelt att jag vet inte hur jag skulle reagerat inför den räcka provocerande händelser i filmen. Förutsatt om det hade hänt mig i verkliga livet. Förnumstigheten får sig helt enkelt en uppfriskande törn.

Jakten på jättarna

Loppis- och secondhandrundan var min idé, som Z pliktskyldigt kommit med på med allt större entusiasm. Men efter vårt mål mat på Madhus 24 var det Z som dikterade villkoren.

Egentligen var mitt förslag Köpenhamn, in till byns mitt och strosa runt, äta, dricka, hygge oss. Men det blev nu något helt annat.

Z hade fått nys på ett projekt med jättar, stora kulpturer, utplacerade i Köpenhamns ytterområden: Rødovre, Hvidovre, Vallensbæk, Ishøj, Albertslund och Høje Taastrup.

Det är konstnären och skulptören Thomas Dambo, en Odensefyr, som inspirerad av egna uppdrag i Costa Rica skapat en upplevelse för kropp, själ och ögon.

Vi har en skattkarta att gå efter och det visar sig inte helt lätt att hitta till varje plats som vi har att besöka. När vi så kommit till respektive parkeringsplats är det ytterligare jakt på att hitta de, delvis dolda platserna där jättarna är placerade.

”Forgotten giants” kallas det och lockar familjer till jättejakt. Ungdomar tar sina cyklar och knappar in på gps:en, men det är mil emellan, så kanske får de hjälp av ett eller annat S-tåg att ta sig från ett ställe till ett annat.

Vi startar nere vid Filmbyen vid Avedøre, som vi efter lite knixande och tricksande hittar. Väl med parkerad bil är det några hundra meter till första jätten för dagen, som ligger vilsamt i solen med ungar som förtjust klättrar på och i.

Troll4

Förtjust i jättar. Foto: KAI MARTIN

”Bakketop Trine” är en vänlig jätte, som låter sig lekas med. Men så är det också miljön, Quarkcenter, ett slags 4H-gård med lamm och höns i en park som gjord för picknick i lantmiljö.

Vi far vidare norrut, mot Rødovre, får på vägen se kvarter vi aldrig, förmodligen, skulle få chans att se. Det blir en sightseeing och vi far på märkliga vägar mot rätt mål med tålamod och nit där kartläsning i en mobil som snabbt sinar på batteri blir vår ledfyr.

Nästa jätte – ”Sovende Louise” – ligger nära Espelundens Idrætsanlæg där en sorglig uterink ligger i augustisolens bleka strålar.

Troll3

Bortglömd rink. Foto: KAI MARTIN

Jag tar några bilder, postar ett inlägg på Instagram, något om dansk hockeys vagga. Lögn och förbannad dikt, förstås. Ingen har avslöjat mig.

På parkeringen har några medelålders fest med öl och dansk umpaumpamusik. Fryntlig stämning. Z hamnar senare i samspråk med dem. Förstås.

Men först jakten på den sovande jätten och vi måste smyga. Hon får ju inte väckas till vredesmod.

Vi är inte ensamma på vår jakt. En barnfamilj hinner sekunderna före och snart ilar barnen in och ut ur den sovande jätten, vars sömn är orubblig.

Troll11

Sover jättehårt. Foto: KAI MARTIN

Färden går vidare västerut. På Roskildevej mot Taastrup och in vid Teknologiska institutet, parkerar bilen där andra parkerat sina bilar och Z rådfrågar ett mötande sällskap, får besked och vi knallar iväg. Fel.

Vi ska runda en sjö, men väljer höger istället för vänster och får en försvarlig tur i terrängen, möter några knickedicker som röker hasch och metar i den stilla Hakkemosen, vi går vidare och möter en eremit, som röker hasch och metar, och vi går vidare för att möta ett ungt par som‚ eh, metar. Och snart har vi gått ett varv runt för att finna Vänlige Teddy, omgiven av stora som små.

Troll10

En gentle giant. Foto: KAI MARTIN

 Vid varje jätteplats finns en liten plakett där det dels står något om jätten och vad den heter samt en gåta som gör det möjligt att hitta nästa jätte.

Nu förlitar vi oss inte på gåtorna utan på kartan och snitslar oss till Albertslund och parken där inte mindre än två jättar ska finnas.

Vi parkerar vi en camping där brukshundar drillas vid fältet, promenerar mot en kulle där jätten ”Thomas på Bjerget” ska finnas. Kullen är försvarligt brant och det kräver viss ansträngning att ta sig upp. Väl upp fläktar vinden, men utan att fråga några barn om vägen till jätten hade vi missat den där den låg i sluttningen.

Lite är det som Nimis, Lars Vilks anarkistiska skulptur på Kullahalvön, att det krävs att prata och fråga med människor man möter. Många ser man på vägen som man tidigare har mött.

Troll9

Jätte i vilande. Foto: KAI MARTIN

Man kan nu ta vägen runt Tueholmsøen från två håll, vänster eller höger. Ledd av mina bestämda steg går vi högervarvet. Ett ungt par som varit vid jätten cyklar förbi för att leende komma tillbaka och försvinna. Vi förstår snart varför. Den asfalterade vägen är översvämmade. Inte värre än att det går att vada förbi, men det krävs avklädning. Så av med skor, strumpor och byxor för en liten svalkande promenad.

Troll8

Jättesvalt. Foto: KAI MARTIN

Det skulle bli värre.

Vi hinner knappt runt kurvan efter första vadarstället när nästa dyker upp, där vi – om vi försöker – inte ser slutet på vägen, men där sjön har expanderat mer än tänkt. Vi gör om proceduren, tar av oss skor, strumpor och byxor och vadar ut. Vägen sluttar lite mer och vattennivån är högre än på det första stället. En parkbänk klarar precis sitsen, men väl där är vi nästa framme.

Så ser vi folk, cyklar parkerade, däribland det unga parets, de som vi tidigare hade mött. In på en liten skogspromenad och se där, en jätte i all sin majestät.

Troll7

Jättelik. Foto: KAI MARTIN

Nu var det jätten Lille Tilde som exponerades.

Vi fortsatte runt sjön, fick vada helt kort. Men denna gången räckte det med att vika upp byxorna, stannade vid en strandpaviljong för en glass som vi åt samtidigt som en bröllopsfotograf ivrigt förevigade ett ungt par där tu hade blivit ett.

Troll6

Foto för minne. Foto: KAI MARTIN

Brudgummen agerade märkligt vid några positioner, då han stod och demonstrativt tittade på klockan medan bruden poserade. Men Z räddade mina farhågor om nonchalans genom att berätta att det var fotografens direktiv som styrde handlandet.

Vi fortsatte vår promenad runt sjön och tillbaka till bilen. Vad hade vi nu…? En jätte kvar.

Tiden hade runnit iväg och stegen vi tagit hade gett oss en fin motion. Nu styrde vi söderut och mot Ishøj och moderna konstmuseet Arken. Men det var inte det som lockade. Bara någon kilometer därifrån, på det lilla näset som skiljer Lilla Vejlesø och Jægersø finns det en bro och under den, med ena handen lojt klamrande vid räcket ligger jätten Oscar under bron, med fötterna nere vid vattnet.

Troll1

Jättegrepp. Foto: KAI MARTIN

Uppdraget slutfört. Fem timmars äventyr, rikligt med promenad och frisk luft. Utflykter till ställen vi annars aldrig skulle kommit till, samtal med mänskor vi annars aldrig skulle samtalat med.

Och utanför havet där blåsten har fått badvakterna att hissa varningsflagg. Stranden hyser några stycken, som är där för att grilla. Men när regnet kommer är det dags för oss att dra. Slutkörda men nöjda åker vi mot ännu en natt i Bagsværd, pizza, rödvin och samtal.

Troll5

Jättesöt. Men vind i håret är så irriterande. Foto: KAI MARTIN

Nå… Thomas Dambos konstverk imponerar och samtidigt inte. Rent konstnärligt vet jag inte, det är en smula kitschigt. Men som installation, som idé och mötesplats är det värt så mycket mer. Dessa jättar, gjorde på spillvirke, fyller en funktion som inte all konst gör.