Lämnar. Göteborgs stadsteaters konstnärliga ledare Linda Zachrison lämnar teatern när hennes förordnande går ut våren 2027. Foto: OLA KJELBYE
Det var förstås kittlande att just Linda Zachrizon skulle ersätta Pontus Stenshäll som Göteborgs stadsteaters konstnärliga ledare. Hon vars pappa Göran Zachrison arbetade på GT:s kultur och vars mamma jag var arbetskamrat på samma tidnings korrektur. Trots kopplingarna hade jag aldrig fått möjligheten att träffa henne, men hennes repertoar var ju onekligen spännande med erfarenhet inom scenkonsten nationellt och internationellt samt en period som kulturråd på Sveriges ambassad i Washington DC.
Nu skulle hon alltså till Göteborg och Stadsteatern.
Mitt första möte med henne kom att bli på VIP-området på Way Out West sommaren 2023. Framför mig försökte förre kulturminister Leif Pagrotsky att ta på sig en krånglande regnrock. Jag ilade i fatt honom och hjälpte honom. Vi stod och pratade en kort stund då Linda Zachrison kom fram. Hon kände förstås honom sedan tidigare och de hälsade kärvänligt, men hon slog på ett bländande leende när hon såg mig och vi hälsade på varandra för första gången. Hon berättade att hon och hennes mor ivrigt läst mina recensioner av musik i GT genom åren och tagit mina vitsord för en garanti på att det var något bra. Smickrande förstås.
Hon hade precis tillträtt tjänsten på Göteborgs stadsteater och vi skulle få ytterligare tillfällen att träffas vid otaliga premiärer. Det var möten som var mer än kindpussande och jag fick också möjlighet att få träffa min forna kollega från korrekturet då mamman var gäst när någon ny pjäs skulle sättas upp.
Jag hade ju slutat min tjänst som nöjesreporter på GöteborgDirekt, så någon intervju med Linda Zachrison blev det aldrig. Synd. Men det har blivit desto fler recensioner för denna blogg av diverse uppsättningar, som jag sprungit på genom åren.
Linda Zachrisson satte omedelbart avtryck i huset. Det första årets repertoar ärvde hon ju av Pontus Stenshäll, men snabbt ordnade hon med annat som fick genomslagskraft, som samtal och möten mellan kreatörer och publik.
Snart var det också tydligt att teatern genomgick en vitalitet, som kändes. Det var fler än en gång som jag kom att drabbas av det jag såg, oavsett vilka scener i teaterhuset jag fanns i bänkraderna.
”När jag tillträdde som konstnärlig chef hade jag en tydlig ambition att stärka Göteborgs Stadsteaters position, både nationellt och internationellt. Jag är otroligt stolt över det vi har åstadkommit tillsammans – konstnärligt, publikt och i utvecklingen av teatern. För mig har det varit lika viktigt att utveckla teatern som konstnärlig institution som att öppna upp huset för fler. Att vi under våren haft en beläggning på 80 procent på våra scener känns som ett fantastiskt kvitto på det arbetet”, säger Linda Zachrison i ett pressmeddelande.
Det är inte utan att hon har lyckats.
Nu har Linda Zachrison valt att inte förlänga sitt förordnande. Den kommande säsongen blir hennes sista. Efter vårens repertoar har klingat ut 2027 checkar hon tyvärr ut.
Kanske blev pendlandet mellan Göteborg och Stockholm, jobbet och familjen för påfrestande. För jag har svårt att se att det skulle finnas några kontroverser i huset, som har gett beslutet. De röster som jag har talat med har strött idel lovord över Linda Zachrisons arbete. Samtidigt är konstnärligt arbete ett komplext jobb med många känslor och stridigheter.
Göteborgs stadsetater med VD:n Frida Edman i spetsen har nu startat rekryteringsarbetet för att hitta Linda Zachrisons ersättare.
Flörtade med döden. Freddie Wadling hade döden när och närde ett intresse för döden livet ut. Foto: KAI MARTIN på den bild som TOM BENSON tagit av Freddie Wadling.
När jag träffade Freddie Wadling våren 1978 var han övertygad om att han inte skulle bli äldre än 30. Han var då 27, eller skulle bli, men vid den tiden hade myten om 27-åringarna inte riktigt fått fäste. Trots att 60-talsikonerna Brian Jones, Jimi Hendrix, Jim Morrison och Janis Joplin redan startat Club 27. Kanske var det därför som det inte slagit rot hos Freddie Wadling, som annars på något vis flörtade med döden.
Det skulle ju dröja till för tio år sedan, som han slutligen och verkligen gick ur tiden. Han hann med en hel del från detta mitt första möte och till slutet. Tack för det.
Nu går Freddie Wadling igen då Göteborgs konstförening ställer ut hans sista konst samtidigt som Henryk Lipp presenterar en hittills outgiven ny låt med Blue For Two. Titel? ”Living in the land of the dead”, förstås.
Freddie Wadling (1951–2016) var en sällsam kreatör – och samlare. Med punken frigjordes mycket av hans kreativa sinne samtidigt som han fann sina likar. Han spelade i tusen och en band, samlade sitt ”hov” i sina lägenheter – från Kaggeledstorget till Haga och vidare var han nu bodde. Det blev skräckfilmsvisningar för den församlade kadern, för döden låg Freddie Wadling nära hjärtat i något slags skräckblandad förtjusning.
När Göteborgs konstförening nu ställer ut hans konst är det emellertid långt från skräck. Istället handlar det om de verk som han sina sista år skapade på sin iPad. Helt digitala konstverk, som han lekt fram. En del triviala, men på sätt och vis också geniala. Andra med lite mer av Freddie Wadlings signum.
Vernissagen blev välbesökt när galleriet i Linnéstaden i Göteborg slog upp dörrarna fredag den 29 maj. Köerna ringlade långa och gjorde så till de övriga visningarna. Det blev framträdande med Flowers of Darkness i Freddies anda med de tidigare Cortexkollaboratörer Anna-Lena Karlsson och Pontus Lidgard samt Lädernunnans Nils Wohlrabe. Trångt, svettigt och uppskattat. Så till den milda grad att av en konsert blev det tre.
Jag var förstås inte på någon av dem, men däremot då utställningen lockade med releasefest av nya Blue For Two-singeln ”Living in the land of the dead” den 5 juni. Keyboardisten – och producenten – Henryk Lipp i gruppen har grävt i arkiven och vaskat fram detta guldkorn till låt (lyssna här). Det är en ambitiös produktion, som inte saknar sin storslagenhet i vare sig komposition eller arrangemang.
Kvällen bjöd dessutom på en föreläsning av Henrik Bogdan, professor i religionsvetenskap, med inriktning mot religionshistoria, på temat ”Från antikens odöda till dagens zombiefilmer – en religionshistorisk resa”. Måhända en smula torr med innantillläsande, men med en snygg anknytning till Freddie Wadlings intresse för skräck, död och zombier.
Singeln såldes, förstås, i klassisk sjutumsvinyl och den gick åt som smör i solsken. Efter professor Bogdans föreläsning spelades låten upp och även b-sidan (”The dead in the land of the living”), som väl mest eller helt var a-sidan baklänges.
Kvällen avslutades med en visning av ”George A Romeros klassiker ”The night of the living dead” – helt i Freddies anda. Men… jag har aldrig fullt ut tillhörs Freddie Wadlings kotteri och har definitivt inte varit, eller är, någon vän av skräckfilmer. Verkligheten är tillräckligt kuslig.
Men jag fick möjlighet att se den expansiva utställning, som bjuder så mycket mer än den digitala konsten, där alla arken finns om fyra till försäljning. Nej, de är inte signerade av Freddie Wadling av förklarliga skäl. Men får vid försäljningen ett äkthetsintyg av hans änka Bella Wadling och är snyggt inramade med passepartout och reflexfritt glas.
Vid ett bord ligger snygg komponerat, som en avskrädeshög med föremål från Freddie Wadlings samling. Saker som Göteborgs stadsmuseum ratat, alternativt inte fått plats med, efter utställningen ”Freddie Wadlings kabinett” (2017–2018), den som jag skrev om här.
Alla prylarna kommer att finnas för den hågade att fritt ta utställningens sista dag 18 juni. Varje sak kommer få en äkthetsgaranti, det vill säga att den kommer från herr Wadlings samling. Kanske bäddar det för kaos, men förhoppningsvis är de intresserade civiliserade människor och lika timida som Freddie Wadling själv var.
I galleriets sista rum finns slutligen foto hämtade från konstfotografen Tom Bensons kvarlåtenskap. Fascinerande bildkonst som dels visar på den starka vänskap som fanns mellan Tom Benson och Freddie Wadling och dels på Bensons skaparkraft och idérikedom med collageteknik långt före den digitala tiden. För mig är det personligen lite speciellt då min barndom delvis präglats av Tom Bensons fotokonst. Han och min far jobbade under en period ihop och min konstintresserade far fick några bilder av honom, som etsade fast i mitt unga jag. Dessvärre har bilderna försvunnit i diverse flyttar.
Jo, Freddie Wadling fängslar fortfarande. Både med sin konst och för sin musik med den så karaktäristiska rösten, som på denna nya Blue For Two-låt är synnerligen levande.
”I want be around here no more…”, inleder Freddie Wadling ”Living in the land of the dead”. Nähä. Kanske inte fysiskt. Men du är allstädes närvarande. Tack för det.
Har lämnat scenen. Musiklegendaren Nikke Ström har somnat in, 75 år gammal. Foto: KAI MARTIN
Det är bara några dagar sedan jag ringde dig. Jag hade hört att du blivit opererad. Ville visa min omtanke. Kanske med ett besök. Men åtminstone med ett samtal.
Jag träffade dig i december utanför, förstås, Pustervik. Du var i full färd med att affischera om Nynningens traditionella spelning 13 december. Du var vid gott mod, men besvärad av ditt hjärta, avslöjade du. Det hjärta som slagit ömt och starkt för så många.
I mitten på mars fick jag reda på att du hade besök. En musikervän som jag inte hade sett på år och dag gästade din spatiösa, vackra lägenhet på Linnégatan. Jag ville passa på att säga hej. Till henne. Till dig. Du var tagen. Orkade inte sitta med. När jag sa farväl låg du och vilade dig i din säng.
Nu nås jag av beskedet att du har klivit av scenen för gott. På din 75-årsdag. Operationen i april föll väl ut, enligt rapporten. Men tillfrisknandet ville sig inte riktigt.
Åh, Nikke…
Sista bilden. I december träffade jag Nikke Ström utanför Pustervik. Det blev min sista bild på honom och mitt nästa sista möte. Foto: KAI MARTIN
Du som hade ett kontakt från när och fjärran som få andra i Musiksverige. Du som brydde dig högt och lågt. Som var enveten och fantastisk. Du som ringde, ville uppmärksamma inte bara det du själv deltog i, utan också det som andra gjorde.
Min resa med dig tog sin start i Hvitfeldtska aula 1973. Nynningen var ute på en landsomfattande skolturné med ”Majakovskij”-programmet. Som nybliven poet, som upptäckt både Majakovskij och Jevtusjenko och dessutom en ung man med rockdrömmar var det mumma för ögon och öron. Det skulle dröja innan vi möttes. Kanske var det på Errol’s på Magasinsgatan 1978, då en tidig version av Tottas Bluesband spelade. Jag var i en euforisk tid, tiggde mig en plats på scen och sjöng en inspirerad blues, som ni i bandet välvilligt lät mig göra. Knapparna i min vita skjorta rök när jag på slutet av ”låten” slet upp den och blottade mitt bröst. Totta log buttert förtjust. Kanske du också denna sommarkväll på rockklubben, som kom att betyda så mycket för mig.
Kanske var du, tillsammans med Ensamma Hjärtan, bakom att försöka få Kai Martin & Stick! till Nacksving, det lokala, alternativa skivbolaget med inspelningsstudio vid Kungsgatans början. Det blev ingenting med det. Vi valde en annan väg. Men du och jag möttes i tusen och en andra sammanhang. På isen, när lite rockfolk spelade ishockey i Slottsskogsrinken på 80-talet. På korpplanerna vid Slottsskogsvallen när vid spelade sjumanna med dig som defensiv pjäs och Totta som tung centertank, som motståndare med mig i mål.
Det blev förstås C von, krogen du var delaktig i och som låg något kvarter från där jag bodde på Nordhemsgatan under en tioårsperiod på 80-talet. Jag minns inte när du fick din lägenhet på Linnégatan, men du var alltid generös med att bjuda in… alla. Det blev en mötesplats där för musiker från hela riket. Ja, också utanför.
Ditt kontaktnät var enormt och din förmåga att använda det var både ömsint och drivet. Du visste hur att boka en turné. Du visste hur man fick ekonomi i en flackande frilanstillvaro som musiker. Det visste inte bankerna när du sökte lån för att köpa lägenheten, då den skulle omvandlas till en bostadsrätt. Du fick nej och vände dig slutligen till Sparbanken på Orust, som hade koll på din verksamhet och var klok nog att förstå att den där lägenheten var ett kapital ömt att förvalta.
Jag kan inte räkna alla som du har spelat med. Från Nynningen blev det Nationalteatern och Nationalteaterns Rockorkester, Tältprojektet, vännen Totta i tusen och en konstellationer. Visst var du en centralfigur inom den svenska proggen, men framför allt inom den svenska rocken från det att du började spela på 60-talet och tog dig från ditt älskade Värmland till Göteborg, som blev din bas – oavsett elförstärkt eller akustiskt – från 70-talets början. Du spelade det mesta, men var ändå mest en bluesman.
När Rolling Stones pausade blev det en vända med Ron Wood i slutet på 80-talet. Vänskapsband upprätthölls och när Stones väl kommit igång med rockmaskineriet och gästade Stockholm för en exklusiv spelning på Cirkus 2003 var Nikke Ström förstås på plats. Jag träffade honom efteråt och beklagade mig för att inte ha varit där. Nikkes självklara svar var: ”Du skulle ha ringt mig. Jag hade ordnat en biljett.” Ja, förstås.
Ja, du fick till och med nöjet att spela med Augustifamiljen när Pustervik invigdes 26 april 2012. Ja, den kvällen då vi förenades på scen då Jörgen Cremonese och jag hade tiggt in oss på scen och spelade ett av Kai Martin & Stick!:s paradnummer ”Rör rör rör dig nu”. En monoton, repetitiv bastyngd, postpunkfunklåt. Du skulle spela med tummen, men vägrade redan under repetitionerna i din lokal uppe vid Konstepidemien.. Det blev bra ändå.
Förenade på scen. Två sjättedelar av Kai Martin & Stick! med Augustifamiljen med Nikke Ström som gäst på bas. Foto: ZEBA PEDERSEN LÖWEN-ÅBERG
Jag vet inte riktigt i vilken ordning krognäringen tog sin början. Var det Lysekil först, med en scen för musiker att njuta av under sommarmånaderna? Eller var det C von med finrestaurangen Linnéus bredvid på Linnégatan…? Strunt samma. Du jonglerade verksamheterna samtidigt med musicerandet.
Med min journalistiska karriär blev det en självklarhet för dig att ringa för att få uppmärksamhet. Men det var också lika givet för mig att ringa dig för att höra vad som var på gång. Det var en ömsesidig respekt. Jag skrev om Nynningen, som återförenats, under mina sista ljuva år som nöjesjournalist för GöteborgDirekt.
Nu svarar du inte längre i telefonen. Nu öppnar du inte längre din dörr. Men minnet av dig kommer aldrig försvinna. Tack för allt Nils Åke Ström.
Rörelse i symbios. Dansarna Anna Hallqvist och Anna-Greta Himmer har skapat en märkligt och stark dansverk med ”The twin of the clone is the rat that lives here”. Foto: KAI MARTIN
Göteborgsdansarna Anna Hallqvist och Anna-Greta Himmer vill utmana med sin dans. Inte bara fysiskt utan också intellektuellt. ”The twin of the clone is the rat that lives here” i en avskalad, brutalistisk före detta industrilokal i Galmestadens fabrikers industriområde blir en scen för en spännande och intensiv dansföreställning. Ja, intensiv, trots att den börjar som i ett slags spöklikt, kontemplativt tillstånd med Anna Hallqvist i ett badkar i all stillhet. I en annan vrå sitter Anna-Greta Himmer och bidar sin tid.
Tanken med dansverket är vill man utforska förnyelse genom självhjälp i strävan efter det innersta. Följt av frågorna: Hur renar vi oss? Vill vi rena oss?
Pretentionen och avsikten är det inget fel på. I detta kala rum, som utnyttjas till fullo för rörelsen, finns rekvisita som symboler, men där somt också blir redskap för föreställningen.
Badkaret blir en sällsam spelplats för rörelser där Anna Hallqvist inledningsvis ligger stilla med det blonda, långa håret hängandes utanför för att sedan, som i slowmotion, försvinna ner i karet och försvinna. Plötsligt dyker hon upp för en intensiv, märkligt vacker dans med badkarets trånga rymd som utrymme. Så klingar det av.
Fokus på Anna-Greta Himmer, som rör sig ur sin vrå samtidigt som hennes blonda, flätade hår är fastbundet i ett snöre. Hon försöker komma loss, närmast smärtsamt. Viljan är stark. Mot friheten, mot det nya, mot sin egen, ofjättrade motorik. Hon rör sig i rummet, mot väggarna. Utforskar rummet och möter så, som en spegelbild, Anna Hallqvist. Så börjar symbiosen.
Är de båda egentligen en och samma. Iklädda skira blusar, lårlånga shorts och liknande frisyrer kan det ju vara så. Initialt skilda, men ju längre föreställningen skrider desto mer samma blir det.
Binds samman. Anna Hellqvist, underst, och Anna-Greta Himmer förenas allt mer i sin dans i föreställningen. Foto: KAI MARTIN
Dansen är ljudlös, endast ackompanjerad av de allt mer häftiga andetagen. Ingen musik, förutom en försiktigt sång av Anna-Greta Himmer. Men ljud från en motor, från en motorsåg, som i sin tur tjänar som repetitiva rytmer som blir ett dansant groove. En trasig teve-skärm visar scener av de båda dansarna, som inte bjuds på live. I en slajmig, grön vätska i en glasskål doppar först Anna-Greta Himmer sitt ansikte och sedan, med håren förenade i en fläta, Anna Hallqvist. Tillsammans står de sammanlänkade inte bara i håret utan som i hela sina fysionomier.
Men renandet…? Det söker jag fortfarande efter. För mig blir ”The twin of the clone is the rat that lives here” en föreställning om sökandet efter symbios. Men det blir inte en mindre fascinerande dansföreställning för det, som en förundran om föreningen.
”The twin of the clone is the rat that lives here”, Symbiont culture, Gamlestadens fabriker, Göteborg. Premiär 5 juni 2026. Denna recension baserad på föreställningen 6 juni.
När Borås Konstbiennal slår upp portarna under namnet ”Warps & waves in the fabrik of time” väver man inte bara samman stadens industrihistoria. Man förenar också stadens Konst- och Textilmuseer med textilkonstnärer och -ingenjörer. Dessutom på stadens gator, torg och vrår. Redan innan biennalens öppnande har man dessutom fått ömhudade politiker att reagera. Friskt, tycker jag.
Utmanande och omfamnande. Borås konstbiennal 2026 både utmanar, väcker till eftertanke och förenar Borås med stadens historia. Foto: KAI MARTIN
Redan innan Borås konsbiennal öppnades 30 maj hade den väckt uppmärksamhet. TextilkonstnärenTerike Haapojas vepor och väggmålningar ute i Borås väckte anstöt för sina politiska budskap. Som om värnande om djurs rättigheter är en kontroversiell fråga. Moderaternas Marie Jöreteg ojar sig, men försiktigtvis inte som politiker utan som privatperson. Något som bland annat stått att läsa i GP.
Kanske var det den braskande rubriken om ”Socialism for animals”, som fick högerpolitikern att instinktivt rygga tillbaka och osäkra sitt Facebookinlägg. Men inte är väl en association till George Orwells ”Djurfarmen” och djurens rätt till värdighet något att skria om i sociala medier…? Istället är det väl något som stämmer till eftertanke.
Så är det över lag med ”Warps & waves in the fabric of time”, som är titeln på Borås konstbiennal 2026.
Här samsas tolv konstnärer som är så mycket mer än kreatörer. Det finns inte någon av dem som inte skapat utan att också ha en grundläggande idé om vad det är de vill säga. Så förenat med konsten har också textilhistoria vävts in, eller en miljöaspekt, en det – som ovan – politiska budskapet om djurens rätt. Ja, även de industripolitiska aspekterna har fått ta form, som en växande fackförenings- och kvinnorörelse.
Ghananen Sambson Addae, har sedan tre år Oslo som bas. I Borås har han förenat sina intryck från kvinnornas traditonella textilhantverk i hemlandet med den överkonsumtion och -produktion av textilier som finns i världen. I januari bad han boråsarna om begagnade kläder och har av dess skapat verk som finns på både Konstmuseet och Textilmuseet. Det har blivit ”anonyma kroppar”, tätt flätade textilier inte helt olikt trasmattor. Verken är också en reflektion, mer än en protest, mot överkonsumtionen där många kläder hamnar för återvinning i den tredje världen. Men många av dessa kläder kan inte användas på grund av att det är gjorda av syntetiskt material. Istället hamnar det som skräp, skräp som sedan hamnar i floderna och haven.
Nanna Debois Buhl från Århus, verksam i Köpenhamn, har en matematisk och feministisk ingång i sin konst. Med ”Computers were women” bjuder hon in till en rejäl och hisnande historielektion om kvinnor inom textilindustrin. De som med sitt intellekt jobbade för lösningar, som vore de mänskliga datorer långt innan de fanns på plats. Som Astronomen Julie Marie Vinter Hansen (1890–1960), vars beräkningar tjänat som inspiration till tre stora vävar, och videoinstallationen till Annie Maunder (1868–1947) ära. Kvinnor som med sina skarpa hjärnor bidrog till att få fart på den industriella revolutionen.
Nanna Debois Buhl verkar med sin bildkonst på ett vetenskapligt plan. Som många av de andra blir det en aha-upplevelse.
Precis som Sampson Addae finns det en miljöaspekt i Sohorab Rabbey skapande. Hans konst visas inte bara på båda museerna utan också vid Viskan, som ju är vattendraget som fått sina tunga uppdrag i textilindustrins tjänst – och fått plikta för det. Hans ”Amphibian myths of an unseen river: waves and wounds” från i år förenar floderna Viskan och hemlandets Turag i Dhaka, Bangladesh. Till skillnad från textilindustrins miljöpåverkan genom sekler använder sig Sohorab Rabbey av organiska färgämnen i sina tygsjok. Fina att titta på, mer hisnande att ta i ett större perspektiv.
För så är det. De verk som exponeras på Konstbiennalen är för ögat, men också för tanken och för reflekterandet.
Eftertanke. Verken på Borås konstbiennal stämmer till eftertanke. Oavsett vem av konstnärerna som ligger bakom dem. Foto: KAI MARTIN
Utställningen binder samma textilproduktion i Bangladesh med den i Borås och Manchester. Som australiska Yasmin Smiths keramikinstallation ”Soft water”, som ingår i hennes pågående projekt ”Witness” (sedan 2022). Hon visar på den påverkan som textilindustrin hade på tidigare friska floder och kanaler i och kring Manchester under 1700- och 1800-talet (främst) och hur nedsmutsningen också kom att prägla Mersey vid utloppet vid Liverpool. Så ”enkelt” gestalta. Så effektivt i sitt budskap.
Hantverks- och textilhistoria. På Textilmuseet adderas kvinnornas på- och inverkan i textilindustrin – ur olika perspektiv. Foto: KAI MARTIN
En samling vävstolar från olika kulturer, platser och tider tjänar effektivt i Marcia Harvey Isakssons installation ”Stretching the cord”. Med ett slags ömsinthet om denna textiltradition binder hon band med historien och kvinnors hantverk från urminnes tider till nu.
Borås konstbiennal spänner över mycket utan att förlora hela stycket. Visst, för en modern människa med bekvämligheter inom räckhåll kan det tyckas väl mycket att ”tvingas” gå mellan Konstmuseets utställningar och Textilmuseets. Samtidigt som man ska försöka hitta de installationer och verk som finns ute på staden. Men att röra på sig är aldrig fel. Inte heller då man får något mycket mer än motion på köpet.
Borås Art Biennal 2026, ”Warps & waves in the fabric time”, 30 maj till 27 september 2026. Borås konstmuseum, Textilmuseet samt i Borås centrum.
Årets konstnärer: Sampson Addae (Ghana, Norge), Petra Bauer (Sverige), Nanna Debois Buhl (Danmark), Michelle Eistrup (Danmark, Jamaica, Frankrike), Terike Haapoja (Finland), Kalle Kamm (Finland), Marcia Harvey Isaksson (Simbabwe, Sverige), Dzamil Kamanger (Irak, Finland), Maria Kapajeva (Estland), Sohorab Rabbey (Bangladesh, Tyskland), Yasmin Smith (Australien) och Paoloa Torres Núñez del Prado (Peru, Sverige).
Under sitt förnamn Brita bryter Brita Lodmark Wallner ny mark för visan. Med lika delar förtjusning i popens och rockens uttryck.
Nu har göteborgskan kommit med sitt album ”Imorn en bättre dag”, har en försvarlig mängd spelningar på gång. Allt med musik som skapas av Brita, som gräver där hon står . med stort hjärta för Göteborg – och kärleken.
– Det är personligt, men också brett. Alla kan känna igen sig i mina texter, säger hon.
Hittat sitt uttryck. Med ett personligt tilltaloch uttryck har Brita Lodmark Wallner hittat rätt med sin vispop som sprakar rockigt. Foto: KAI MARTIN
Hon har knappt kommit ur startblocken i sin solokarriär. Men båda på skiva och på scen är hon tydlig med sin musik, sina texter och sitt uttryck. När jag såg hennes releasespelning på Pustervik (läs här) i början på maj stod det snart klart att det här var en artist som visste vart hon var på väg och hur det skulle göras. Jag tjuvkikade på låtlistan, såg hur hon – förutom att ha skrivit ned vilka låtar som skulle spelas – också hade gjort anteckningar om när hon skulle sköta sitt mellansnack.
Det var ingen slump. Är man på scen ska det vara en show och en show kräver sitt eftertänksamma och begåvade mellansnack.
– Det är skitviktigt! säger hon med emfas.
– Går jag på en spelning vill jag känna vem som står där. Låtarna ska vara sin egen tolkning. Det får inte bli tråkigt på grund av ett dåligt mellansnack. Men det började egentligen med att jag fuckade upp på en spelning och bara stod och babblade. Jag märkte att publiken skrattade. Plötsligt blev mellansnacket något naturligt.
Fullt ös på scen
Lägg till att även om hennes musik är sprungen ur visan är det fullt ös på scenen som gäller – oavsett om hon spelar med sitt band eller om hon uppträder i mer avskalade sammanhang.
– Låtarna bygger vi upp i replokalen tillsammans. Det är ju jag som har gjort dem, men när vi jobbar med dem och någon kommer med idéer säger jag sällan emot. Men jag hör ofta hur det ska låta och försöker få igenom arrangemangen. Så… ja, jag är väl en kapellmästare, förklarar hon.
– Inför varje rep gör jag en inchecksrunda och kollar av hur alla mår. Bossen bryr sig, säger Brita och ler.
Väl uppe på scenen får musiken energi, som lyfter redan spännande musik ytterligare.
– Jag tycker att det är spännande att ta klivet från det vi gjort på skivan till scen. Grunden i musiken är ju densamma, men det uppstår andra stämningar och en pirrighet live. Emil (Rydne, bas och altsaxofon), Anna (Krantz, keyboard och kör) och Solvej Ask (kör och klaviatur) träffade jag på Nordiska folkhögskolan då jag gick där. Där gick också Olof (Simonsson Vento, trummor), men honom kände jag sedan innan. Olle (Hultqvist, elgitarr, akustisk gitarr och elbas) har jag känt sedan barnsben. Han, som också spelar med In Cash, och jag har vuxit upp jämsides. Jag är glad att vi har haft en röd tråd i det vi gör och att vi har kul.
Du verkar så självklar på scen. Har det alltid varit så?
– Nej, för helvete! svarar hon snabbt.
– Det har jag fått jobba med. Precis som hur jag håller mig huvud, som liksom drar åt sidan. Det har blivit många timmar framför spegeln och har varit en utmaning.
Musicerande familj
Brita Lodmark Wallner kommer från en musicerande familj. Pappa Petter Lodmark är folkmusiker med en förkärlek för irländsk folkmusik. Styvsystern Tova Lodmark är tillsammans med Nelly Daltrey drivande i Pale Honey (”Men Tova har blivit mamma så bandet är i vilande”, skvallrar Brita.) I fadershuset nere vid Nya Varvet har Britas skapande spirat, för musik och låtar och skapats sedan barnsben.
– Pappa köpte ett ruckel, som han sedan renoverade. Nu har han köpt ett ruckel i södra Frankrike, nära spanska gränsen.
Låter ju perfekt för låtskrivarsessions…
– Det har jag redan haft. Men inte för någon av låtarna på plattan. Men jag ska dit i höst. Det blir perfekt. Det är en tyst liten by.
Gillar Göteborg
Brita gillar sin stad Göteborg, som figurerar flitigt i hennes texter. Hon är än mer förtjust i sin flickvän och skriver gärna om kärleken till henne. Men Brita är vidare än så i sitt skrivande och inspirationen kommer från både när och fjärran. Inte bara för att hon lämnat Nya Varvet för Backa och Hisingen.
Ta låten ”Söderhamn” tillägnad farmodern.
– Den skrev jag för länge sedan när farmor gick bort. Hon var dement och försvann egentligen tidigare än då hon dog.
Och ”Han är…”, som komponerades i hast på Öland.
– Olof gick på en äng och pratade i telefon i solnedgången. Jag skrev låten på en kvart, säger hon om stundens ingivelse och inspiration.
– Ett rum där jag befinner mig. En yta att ta på. En yta att se, förklarar hon ledorden för skapandet.
”Imorn en bättre dag” är inspelade i omgångar.
– Ja, vid fyra tillfällen. Vi började i november 2025 och gjorde sista inspelningarna i februari i år. Tre vändor i Stockholm, en i Göteborg. Först med trummor, bas och jag. Sedan byggde vi på och allt glitter kom till i Göteborg.
Energi. På scen är det mycket energi som förmedlas av Brita och hennes band – en bit ifrån hur hon är då man träffar henne. Foto: KAI MARTIN
Skivbolaget Comedia, som hon delar med bland annat Thomas Di Leva och göteborgska bandet Dogsmile, kom hon i kontakt på lite speciella vägar.
– Delvis var det via Emil Rydne i bandet, som jobbar med Claes Olson på skivbolaget. Delvis blev vi pitchade in av min brorsa. Men också genom Niklas Bergströms (producent och medarbetare på Comedia) fru, som visade ett Youtubeklipp med mig för honom. Jag träffade honom på en bar som var jättefull i Stockholm. Niklas skrev i min mobil ”Möt mig här” och en adress. Jag fortsatte festa, kom hem och skrev ett SMS dagen efter och undrade om han fortfarande var intresserad. Jag fick ett ”Yes! Jag väntar i studion”, tog min gitarr på ryggen och åkte till Järfälla där vi spelade in ”Trygghetsnarkoman”. Niklas blev tekniker och tillsammans med Claes Olson producenter för plattan.
Brita:
Är: Brita Lodmark Wallner, 23, från Göteborg.
Bor: I Backa med flickvän.
Jobbar: Som personlig assistent och som artist, låtskrivare och sångare.
Aktuell: Med spelningar och albumet ”Imorn en bättre dag”. (Lyssna här!”
Mörk ton. I ett kollektiv nära kaos skapar en ny ordning en utmaning av demokratin. Teater Tung utmanar med pjäsen ”Sanering”. Foto: DARYA SHAHNAZ
I ett Pippi Långstrumpkollektiv bor fem individer. Precis som Astrid Lindgrenkaraktären till synes obekymrade om röran, närheten till kaos eller den bristande dagordningen som skulle ha kunnat skapa reda i lägenheten. Det får gå. Om det inte vore så för den besvärande lukten. Den som är så påträngande att den inte går att bortse ifrån. Trots att just det är förslaget. Att man med tiden ska vänja sig. Den i närmaste dvala gruppen vaknar så småningom. Hungern pockar, men kylen är en infekterad smittohärd. Allt som skulle ha varit ätbart är en bakteriehärd. I badrummet härjar silverfiskar, toaletten saknar toalettpapper.
Jo, det är ett påvert gäng vi möter i Walter Hornfelts pjäs ”Sanering” för den unga, ivriga och uttrycksfulla gruppen Teater Tunga.
Snart reser sig en av dem och kräver en ledare och utnämner listigt sig själv som kandidat till uppgiften. I demokratisk ordning väljs hon och titulerar sig snart Despoten. Elsa Breitfeld Tavfelin förvandlar sin karaktär till en person med växande tillit till sin egen förmåga, men också en ledare med ömma tår. Hon får sina medlöpare, men också sina dissidenter.
Ja, ”Sanering” är en kuslig nutidsbetraktelse om hur skör demokratin är och hur snabbt den kan monteras ned. Ur ett kaos och brist på ordning springer en auktoritär regim, som pekar med hela armen.
Under en dryg timme spinner handlingen från roande till oroande och klaustrofobisk. Visst sipprar en strimma ljus in mot slutet, men samtidigt har Walter Hornfelt – och regissör Niels Nevrin Stangertz (ja, yngsta barnet till regissören och skådespelaren Göran Stangertz) – valt att sluta cirkeln. Kollektivet lindrar livet under den totalitära ledningen med att avsätta Despoten och återgå till att leva det liv man levde innan. Rätt hopplöst, egentligen, men inte desto mindre tankeväckande.
För med en allt mer ifrågasatt – och hotad – demokrati kan man fråga sig: Var är vi och vart är vi på väg? Är det verkligen så att despoter är vägen till ett skönt liv utan ansvar? Eller blir vi medlöpare av ett system där ett anklagande pekfinger plötsligt kan göra någon skyldig – utan skuld…?
Frågor som väcks, utan att ge svar, i ”Sanering”.
De fem skådespelarna – alla kvinnor – har ett fint driv i sitt spel och skapar tydliga karaktärer av sina roller. Den trotsiga och truliga Romulus (Hanna Andersson), den alltmer ifrågasättande Helena (Nadja Grände), den quslinglike Judas (Erica Hansson), som vänder tvärt i insikt, och den devota medlöperskan Maria (Clara Prytz) samt den otäcka Despoten.
Inledningsvis går det lite fort med replikväxlingarna, som blir otydliga. Men efter en stund hittar ensemblen tempot.
Den här ambulerande teatergruppen utmanar inte bara sin publik utan också sig själva. Efter premiär i januari på Esperantoscenen spelades pjäsen på nattklubben Yaki-da i mars – i och för sig i en reviderad version. Det är friskt vågat och mer än hälften vunnet. ”Sanering”, med sin mörka ton av humor och allvar, vittnar om det.
”Sanering” med Teater Tunga, Hagateatern, Göteborg. Pjäsen hade sin urpremiär på Esperantoscenen i januari, 2026. Denna recension baserad på föreställningen 22 maj.
Manus: Walter Hornfelt.
Regissör: Niels Nevrin Stangertz.
Ljud och ljus: Alexander Rydberg.
Musik: Erik Mettävainio.
På scen: Hanna Andersson (Romulus), Elsa Breitfeld Tafvelin (Despoten), Nadja Grände (Helena), Erica Hansson (Judas), och Clara Prytz (Maria)
Fascinerande. ”Ship song” spelas inte bara inom den gamla kinarestaurangen Kinesiska Murens väggar utan också på gatan utanför. Foto: LINA IKSE
När skådespelaren, manusförfattaren och regissören Emelie Strandberg inspireras av Marguerite Duras roman ”Emily L” blir det som ett drömspel. Men också ett spel med längtan, flykt, saknad, hopp och rädsla ständigt närvarande som en verklighetsmarkering. Duras bar vid Seines utlopp har blivit Kinesiska Muren i Göteborg. Den forna kinarestaurangen nere vid Skeppsbron med Göta älv bara meter bort. Utanför passerar promenerande människor, cyklister som hastar förbi, färjor som korsar älven. Gatan utanför och de som är där blir snart vittnen, ja, statister, till detta skådespel, som valt att inte stanna innanför den forna restaurangens väggar.
Caroline Andréason är den sköra kvinnan, som väntar. Väntar på sin väninna, sin käraste, på att forna tiders stämningar ska uppstå igen. Hon vill prata om dem. Inte ältande, men som om hon måste konfirmera minnet för att väcka allt till liv. Annika Nordin spelar väninnan, hon som går, som lämnar, som har ett nonchalant, lätt världsvant anslag. Hon spelar på svaren, som den allvetande som inte egentligen vill bära på ansvaret för sin kunskap.
Platsen är en bar/restaurang/kafé som växlar mellan att heta Glömska, Smärta, Memoria eller Le Temps de Ceries beroende på var i pjäsen man är.
Skiften. Ägarinnan (Johanna Westfelt) och hennes dotter (Hanna Holmqvist) ändrar kostym efter etablissemangets namnbyten under pjäsen. Foto: LINA IKSE
På ett elegant sätt skiftar så ägarinnan (Johanna Westfelt) och hennes dotter (Hanna Holmqvist) kläder – utsökt kreerade – utifrån etablissemangets namnbyten. På samma sätt ändrar de subtilt sina karaktärer. Ägarinnan som vill lämna för Vietnam, lämna över till den vuxna dottern, som osäker inte klarar ansvaret.
I baren sitter paret som ömmar för en konstant berusning. Allt i saknaden av ett förlorat barn och en förlupen hund.
Dialogen är vackert applicerad från romanen. Avskalad, dröjande, eftertänksam, men med dramaturgins skickliga tempon som ständigt pockar på uppmärksamhet. De sex skådespelarna vårdar texten ömt, i en närmast poetiskt vardagston. Ständigt närvarande är också koreografin. Annika Söderling druckna kvinna är otäckt skickligt gestaltad i både kroppsspråk och mimik utan att ett ord, emellanåt, yttras.
Än mer elegant blir det alltså då Skeppsbron utanför blir scen. Först dörren ut, som tjänar som både entré och sorti. Sedan kafébordet utanför, där koreografin åter står i centrum för händelsen i samtalet som sker där samtidigt som John Lalér läser skeendet i skydd för väder och vind. Därefter en triodans med stolar en bit ut på gatan med Anna Söderling, Hanna Holmqvist och Caroline Andérsen när John Lalér upprätthåller recitationen.
Något som förstås ger stark effekt denna soliga torsdagskväll då ljuset lyser starkt utifrån och agerar effektfulla strålkastare. Men det här är en föreställning som också kommer anta utmaningen med definitivt bistrare väder.
Det är i sanning fascinerande teater. Som om det inte räcker med att pjäsen spelas i rummet som också är restaurang med möjlighet att äta för den som önskar. Eller utanför med restaurangens fönster mot gatan som tittskåp för ett stumfilmsagerande. Ja, det blir ett drömspel med verklighetsanknytning. Allt blir påtagligt nära, skådespelarna stryker kring borden, varje fras och skiftning i karaktärernas förändringar är hudnära utan att vara påträngande. Vi får ett skådespel i rummet som vore det i en bar vid Seines mynning. Till detta Fanny Umærus pianospel med franska chansoner och, förstås, Nick Caves ”Ship song” i en skir, närmast lyrisk version.
”Ship song”, Kinesiska Muren, Göteborg. Premiär 21 maj 2026. Spelas till och med 30 maj.
Manus och regi: Emelie Strandberg, pjäsen baserad och inspirerad på Marguerite Duras roman ”Emily L”.
Rumslig gestaltning och kostym: Maria Safronova Wahlström.
Koreograf: Sara Suneson.
Musik/musiker: Fanny Umærus.
Skådespelare: Annika Nordin (hon som gick), Caroline Andréason (den väntande), Johanna Westfelt (ägarinnan), Hanna Holmqvist (ägarinnans dotter), John Lalér (den store mannen) och Anna Söderling (en mycket liten kvinna).
Håller formen. När Bo Kaspers Orkester firar 35 år som band visar killarna med emfas hur väl de har bevarat formen. Ja, till och med finslipat den. Foto: CHRISTOFFER BENDIXEN
Rondo, Göteborg.
Publik: Utsålt (precis som de övriga spelningarna).
Bäst: Spelglädjen.
Sämst: Visst kunde Bo Sundström har pratat lite mer.
Fråga: Jag tror inte på 35 år till, men om tio år ska de vill klara av att göra en ny show, väl…?
När jag igår kom för att hämta mitt barnbarn vid hans förskola beläget vid ett friluftsområde kom en man och en kvinna joggande. Framme vid parkeringsplatsen vrålade han ”Du kommer döda mig”, hukade vid en betonggris och kämpade efter andan. Jag frågade om hon körde med honom. Det visade sig att det var en lättfotad dotter som tvingat ut sin pappa i joggingspåren och kört skit ur honom. En skillnad på 30 år och 30 kilo, som han flämtande berättade.
30 år…?
Bo Kaspers Orkester firar 35 år som band. Gör det med en påkostad show, som i och för sig mer är en ambitiös konsert, där gruppen med emfas visar på sitt kunnande, sin charm och sitt smittande låtskrivande. Det är, precis som dottern beskriven här ovan, med lätta fötter som de iscensätter sitt firande med ”Il Magnifico”, namnet som showen har fått. Bo Kaspers Orkester håller formen och stilen.
Jag har följt bandet sedan nära nog starten. Tjusats av musiken, som en gång tog sats någonstans i mötet mellan svensk pop och jazz på 60-talet, soul och något soundtrack till Hasseåtages en och många revyer. Bandet har kivats sig fram på vägen (läs gärna min intervju inför Rondo här) och emellanåt har det varit kris i orkestern. Ja, så till den milda graden att det har märkts på scen. Det är ingenting som killarna har medgett eller luftat offentligt, men det har varit tydligt. De har hittat medel för att rensa luften, att tillåta dividerande åsikter får vara just det och ändå jämka ihop. Det som väl ingen i bandet har lyckats med i sina relationer har man lyckats med som musiker. När de gick ner på klubbnivå i början på millenniet då de gästade Nefertiti i Göteborg (något man kan höra på livealbumet ”Samling Sto – Gbg (live)”, som kom 2004) fick man syre igen. För det är i skapandet av musik, antingen i replokalen, studion eller, kanske, främst på scen som något uppstår.
Bo Kaspers Orkester står och svänger när andra faller.
Mycket av allt. ”Il Magnifico” med Bo Kaspers Orkester är en konsertshow som innehåller det mest. Foto: KAI MARTIN
Bo Kaspers Orkester har ett tilltal som tilltalar. De är eleganta, några med en cool dandylook som borde vara pinsam för män kring 60, men som funkar. Musiken svänger katten (det var länge sedan jag rumpdansade så som denna kväll), groovet och samspelet mellan basisten Michael Malmgren och trummisen Fredrik Dahl är skoningslöst. Oavsett vilket tempo man sätter. Till det , den musikaliske häxmästaren, Mats Schuberts förmåga att elegant ikläda sig olika musikaliska roller vid sina keyboard (eller dragspel): från Jan Johansson till Mathhew Fisher (Procol Harum) eller Chris Martin (Coldplay) utan att någonsin förlora sin identitet. Bo Sundström är en karaktäristisk sångare, som på samma vis lyckas skifta från visa till disco, från arenarock till soul.
Sedan länge är Robert Östlund gitarristen som sömlöst agera skickligt inom Bo Kaspers Orkesters alla genrer. Dessa skiften som egentligen aldrig märks, för musiken är – oavsett inspiration – vattenmärkt Bo Kaspers Orkester. Blåsarduon John-Erik ”Jonne” Bentlöv, trumpet, Björn Jansson, saxofoner hottar upp soundet precis som slagverkaren Niklas Gabrielsson Lind gör med rytmen.
Det blir mycket, oavsett om det är tillbakalutat eller fullt ställ. Vi får möta Bo Sundström i ensam, avskalad duett med Fredrik Dahl i den till deras döttrar tillägnade ”Brev”. Vi får skaka loss till ”Diskotek”, där en kvinna bjuds upp för en danstur på scen. Vi får drabbas av storpolitikens vansinne i videon – och låten – ”Dansa på min grav”. Eller tjusas av outrolåten ”Vi kommer aldrig att dö” med lyriskt, inledande trumpetspel av John-Erik ”Jonne” Bentlöv.
”Il Magnifico” använder sig av mycket bakgrundsfilmer. Lite som Håkan Hellström utvecklat till en konstform de senare dryga tio åren. Flörtar Håkan Hellström med Charlie Chaplin (i ”Du är snart där” på scen ackompanjeras låten de senaste tio åren av finalen på Chaplins ”Moderna tider”) så gör Bo Kaspers Orkester det med Buster Keaton till ”Det går en man omkring i mina skor”. Ibland blir det rent konstnärligt och poetiskt, emellanåt rena videor (som ”Dansa på min grav” och ”Puss”) eller dokumentära, som i ”Semester” med filmklipp på killarna från 30 år tillbaka.
Ja, 30 är år svindlande. 35 år lite mer ändå. Men än mer svindlande är att Bo Kaspers Orkester gång efter annan hittar spelglädjen och förmedlar den på scen. Här har man knappt hunnit hämta andan efter sin framgångsrika sejour på Göta Lejon i Stockholm (premiär 19 mars i år) inför hart när utsålda hus förrän det är dags för Rondo.
Visst, det är en inrepad show. Danssteg ska limmas samman med musik, takt och ton som ska funka till ett i stor sätt inövat mellansnack. Låtlistan, vad jag förstår, ruckar man inte på från en gång till en annan. Men å andra sidan spänner den över hela karriären från debutsingeln ”Det går en man omkring i mina skor” till nyligen släppta, nyskrivna ”Tonårsland”. Det är en statisk produktion, så sett. Om det märks? Inte ett dugg. Bo Kaspers Orkester gör det igen.
”Il Magnifico”, Bo Kaspers Orkester, Rondo, Göteborgspremiär 13 maj 2026. Spelas till och med 17 maj.
Bandet: Bo Sundström, sång, akustisk gitarr, Mats Schubert, klaviatur och dragspel, Fredrik Dahl, trummor, slagverk och sång, och Michael Malmgren, kontrabas och elbas, tillsammans med John-Erik ”Jonne” Bentlöv, trumpet, Björn Jansson, saxofoner och klarinetter, Robert Östlund, gitarr och dragspel, och Niklas Gabrielsson Lind, slagverk och sång.
Manus, regi och koreografi samt koncept: Yasmine Garbi. Hon har dessutom regisserat , skrivit manus och koreograferat videorna ”Dansa på min grav” och ”Puss”, som ingår i showen.
Visuell produktion: Green Wall Designs, David Nordström Abelli.
GBG ÄLSKAR BRUCE med GÖTEBORGS SYMFONIKER och STEFAN ANDERSSON, STEGET, DANIEL LEMMA, ARVID NERO OCH JACKIE MERE
!!!
Springsteen i Göteborgs hjärta. Med Göteborgs symfoniker bjöd Göteborgsartister in till en fullödig kväll med Bruce Springsteens musik kopplad till Göteborg via presentatör Ina Lundström. Foto: KAI MARTIN
Göteborgs konserthus.
Publik: Utsålt (drygt 1200).
Bäst: Martin Schaubs initiativ och orkestrerande.
Sämst: Ljussättningen på scen och att rörklockorna inte hördes.
Fråga: Vad tar Martin Schaub på sig för nästa uppdrag…?
Det pågår en märklig diskussion media om Valter Nilsson – det stora göteborgska genombrottet 2026. Om hans genuinitet, Göteborgs- och arbetarkoppling. Stockholmsjournalister/-recensenter känner sig vilsna i referenserna från rikets andra stad, GP:s förre kulturchef Björn Werner litar inte på Valter Nilssons koppling till den göteborgske arbetaren och menar att han utlämnar det segregerade Göteborg i sina texter samtidigt som han romantiserar sina karaktärer.
På sätt och vis skulle både Håkan Hellström och Joel Alme kunna ha skrivits in i debatten, för där finns samma sätt att skriva låtar. I ett vidare perspektiv kan man lyfta blicken över Altanten till New Jersey och USA där Bruce Springsteen stått som en grogrund för skapandet av myten om städer, karaktärer och land. Förlorare, vinnare, romantik och kärv verklighet, vunnen som försvunnen kärlek… allt samsas i ögonblicksbetraktelser, som vunnit hjärtan världen över sedan 70-talet.
Det finns en myt, för jag tvekar om att den är sann, att Bruce Springsteen har ett särskilt hjärta till Göteborg. Att det mynnar i de legendariska spelningarna 8 och 9 juni 1985 på Ullevi. Då, då han fick arenan att gunga så till den milda grad att det blott var försynen som gjorde att Ullevi inte rasade. Förstärkningsarbete gjordes och många år senare har Bruce Springsteen med E Street Band gång efter annan återvänt för den ena minnesvärda konserten efter den andra. Alltid med myten om kärleksrelationen spinnande mellan honom och Göteborg.
Jag tror, ärligt talat, att den relationen har han till de flesta spelställen han gästar. Men samtidigt är Göteborg + Bruce sann och det är det som fått Martin Schaub att inte bara komma med förslaget utan också iscensätta denna gigantiska uppgift att musikalisk förena Bruce Springsteens musik med Göteborgs symfoniker och en rad kära artister från staden. Till detta Ina Lundström, programledare, komiker, matlagare och Bruce Springsteenfantast som presentatör.
Jo, hon kan sin Springsteen och hon kan sin Göteborgsromantik lika väl som de tidigare Göteborgsartisterna nämnda ovan. Hon binder en snygg väv med citat och skrönor, ögonblicksbilder med nostalgi som elegant förenar just Bruce med Göteborg.
Martin Schaub har gjort ett hästjobb med den här konserten. Han är sannerligen ingen duvunge gällande liknande uppdrag. Jag nämner bara ”This woman’s work – a tribute to Kate Bush” (2018), som kanske hans främst insats. Men så mycket mer har gjorts genom åren.
Det handlar alltså om att klä Bruce Springsteens musik – oavsett om det är rock, ballad, låtar från tungt wall on sound-producerade ”Born to run” eller avskalade ”Nebraska” – som ska kläs i symfonisk dräkt. Martin Schaub gör det med känslig och fantasifull hand. Visst kan det någon gång – som i ”The river” bli en smula överlastat. Men det är en randanmärkning. För arrangemangen sveper in musiken i både storslagenhet och intimitet, lekfullhet och allvar. Det är skickligt.
Allt börjar med ett intro hämtat från ”Jungleland” där violinsten och förste konsertmästare Sara Trobäck spelar temat från sin position mitt bland de 23 överraskade i loge G. Denna start möts av Arvid Nero, som möter publiken i loge B på samma sätt, med ”One minut you’re here”. En pigg inledning, men inte desto mindre känslosam.
Sångarna Stefan Andersson, Daniel Lemma, Arvid Nero, Jackie Mere och duon Steget (sångerskan Matilda Sjöström och Nils Dahl, klaviatur) har bjudits in till att tolka olika låtar. Därmed sätts också en personlig ton för var och en av dem. Stefan Andersson står för det trygga. Bredbent, stabil placerad på scengolvet gör han Springsteen som bara Andersson kan. Det blir utmärkt. Daniel Lemma är kanske den som mest förvandlar var och en av de låtar som han sjunger till sina. Han har en röst som charmar och som är personlig i minsta beståndsdel. ”Rosalita”, som kommer mot slutet av andra set, förvandlar Konserthuset till ett livfullt, entusiastiskt hav. Jackie Mere inleder ”Adam raised a Cain” i ett arrangemang som vore den en del av en musikal. Mycket läckert. Men kanske skulle man vågat fortsätta så, för resten blir inte lika kittlande av denna en av mina favoriter ur Springsteenkatalogen.
Där faller efterföljande ”Dancing in the dark” in i bättre harmoni med röst, låt och arrangemang för Jackie Mere. Arvid Nero har, om än inte lika tydligt som Daniel Lemma, en karaktäristisk röst. Han har en fin intim känsla i både ”One minut you’re here” och ”The river”. Är klockren i rock’n’rollosande ”Working on the highway”, men när han försöker spänna musklerna i textmassiva ”Born to run” går han en smula vilse.
Mest spännande blir när Matilda Sjöström, sångerskan i Steget, tar sig an ”Jungleland”. En klenod i Springsteens katalog och som han några år efter parhästen, saxofonisten Clarence Clemons bortgång 2010 vägrade att spela. Men… just i Göteborg, på Ullevi antog brorsonen Jake Clemons utmaning 2012 och skapade ett känslosamt ögonblick och en magisk version av låten då den för första gången spelade igen.
Jo, det är ju något speciellt med Bruce Springsteens muskulösa, starka stämma mot det köttiga saxofonsolot, som i all sin briljans aldrig vill ta slut. Men Matilda Sjöström utmanar inte med kraft utan känsla, skapar sin stämning, ger sitt intryck som ger avtryck. Till detta saxofonisten Cecilia Moore, som även hon väljer att inte utmana Clarence Clemons kraft, men söker sin tonalitet, sitt språk utan att ge avkall på solots melodiska rikedom. Mycket skickligt. Mycket rörande.
”Gbg loves Bruce” blir en fantastisk kväll med några skavanker. Men ändå med ruset som från vilken Bruce-konsert på Ullevi som helst. Myten om ”Gbg loves Bruce”…? Den lever.
”Gbg loves Bruce”, Göteborgs konserthus, fredag 8 maj 2026. Konserter även 9 maj, 15.00 och 19.00.
Initiativtagare, kapellmästare och arrangör: Martin Schaub.
Scenisk och dramaturgisk konsult: Jenny Schaub.
På scen: Göteborgs symfoniker under ledning av dirigent Erik Arvinder.
Bandet: Martin Schaub, klaviatur, gitarr och sång, Cecilia Moore, baryton- och tenorsaxofon, sång och slagverk, Henning Sernhede, gitarr och sång, Julia Fahltin, bas, och Magnus Boqvist, trummor.
Sångare: Stefan Andersson, Steget (Matilda Sjöström, sång, och Nils Dahl, klaviatur och sång), Daniel Lemma, Arvid Nero och Jackie Mere.
Presentatör: Ina Lundström.
Låtlista:
Intro med delar av ”Jungleland” (med förste konsertmästare Sara Trobäck, violin).
One minut you’re here (Arvid Nero)
Atlantic City (Daniel Lemma)
No surrender (Daniel Lemma)
Hungry heart med inslag av Waitin’ on a sunny day (Stefan Andersson)
Adam Raised a Cain (Jackie Mere)
Dancing in the dark (Jackie Mere)
The river (Arvid Nero)
Brilliant disguise (Stefan Andersson)
The wrestler (Steget)
Jungleland (Steget)
Street of Philadephia (Jackie Mere – först i andra set med övriga låtar som följer:)
Working on the highway (Arvid Nero)
Tenth Avenue freeze out (Steget)
Tougher than the rest (Matilda Sjöström och Jackie Mere)
kaimartinblog 