Åh… Nikke!
Det är bara några dagar sedan jag ringde dig. Jag hade hört att du blivit opererad. Ville visa min omtanke. Kanske med ett besök. Men åtminstone med ett samtal.
Jag träffade dig i december utanför, förstås, Pustervik. Du var i full färd med att affischera om Nynningens traditionella spelning 13 december. Du var vid gott mod, men besvärad av ditt hjärta, avslöjade du. Det hjärta som slagit ömt och starkt för så många.
I mitten på mars fick jag reda på att du hade besök. En musikervän som jag inte hade sett på år och dag gästade din spatiösa, vackra lägenhet på Linnégatan. Jag ville passa på att säga hej. Till henne. Till dig. Du var tagen. Orkade inte sitta med. När jag sa farväl låg du och vilade dig i din säng.
Nu nås jag av beskedet att du har klivit av scenen för gott. På din 75-årsdag. Operationen i april föll väl ut, enligt rapporten. Men tillfrisknandet ville sig inte riktigt.
Åh, Nikke…
Du som hade ett kontakt från när och fjärran som få andra i Musiksverige. Du som brydde dig högt och lågt. Som var enveten och fantastisk. Du som ringde, ville uppmärksamma inte bara det du själv deltog i, utan också det som andra gjorde.
Min resa med dig tog sin start i Hvitfeldtska aula 1973. Nynningen var ute på en landsomfattande skolturné med ”Majakovskij”-programmet. Som nybliven poet, som upptäckt både Majakovskij och Jevtusjenko och dessutom en ung man med rockdrömmar var det mumma för ögon och öron. Det skulle dröja innan vi möttes. Kanske var det på Errol’s på Magasinsgatan 1978, då en tidig version av Tottas Bluesband spelade. Jag var i en euforisk tid, tiggde mig en plats på scen och sjöng en inspirerad blues, som ni i bandet välvilligt lät mig göra. Knapparna i min vita skjorta rök när jag på slutet av ”låten” slet upp den och blottade mitt bröst. Totta log buttert förtjust. Kanske du också denna sommarkväll på rockklubben, som kom att betyda så mycket för mig.
Kanske var du, tillsammans med Ensamma Hjärtan, bakom att försöka få Kai Martin & Stick! till Nacksving, det lokala, alternativa skivbolaget med inspelningsstudio vid Kungsgatans början. Det blev ingenting med det. Vi valde en annan väg. Men du och jag möttes i tusen och en andra sammanhang. På isen, när lite rockfolk spelade ishockey i Slottsskogsrinken på 80-talet. På korpplanerna vid Slottsskogsvallen när vid spelade sjumanna med dig som defensiv pjäs och Totta som tung centertank, som motståndare med mig i mål.
Det blev förstås C von, krogen du var delaktig i och som låg något kvarter från där jag bodde på Nordhemsgatan under en tioårsperiod på 80-talet. Jag minns inte när du fick din lägenhet på Linnégatan, men du var alltid generös med att bjuda in… alla. Det blev en mötesplats där för musiker från hela riket. Ja, också utanför.
Ditt kontaktnät var enormt och din förmåga att använda det var både ömsint och drivet. Du visste hur att boka en turné. Du visste hur man fick ekonomi i en flackande frilanstillvaro som musiker. Det visste inte bankerna när du sökte lån för att köpa lägenheten, då den skulle omvandlas till en bostadsrätt. Du fick nej och vände dig slutligen till Sparbanken på Orust, som hade koll på din verksamhet och var klok nog att förstå att den där lägenheten var ett kapital ömt att förvalta.
Jag kan inte räkna alla som du har spelat med. Från Nynningen blev det Nationalteatern och Nationalteaterns Rockorkester, Tältprojektet, vännen Totta i tusen och en konstellationer. Visst var du en centralfigur inom den svenska proggen, men framför allt inom den svenska rocken från det att du började spela på 60-talet och tog dig från ditt älskade Värmland till Göteborg, som blev din bas – oavsett elförstärkt eller akustiskt – från 70-talets början. Du spelade det mesta, men var ändå mest en bluesman.
När Rolling Stones pausade blev det en vända med Ron Wood i slutet på 80-talet. Vänskapsband upprätthölls och när Stones väl kommit igång med rockmaskineriet och gästade Stockholm för en exklusiv spelning på Cirkus 2003 var Nikke Ström förstås på plats. Jag träffade honom efteråt och beklagade mig för att inte ha varit där. Nikkes självklara svar var: ”Du skulle ha ringt mig. Jag hade ordnat en biljett.” Ja, förstås.
Ja, du fick till och med nöjet att spela med Augustifamiljen när Pustervik invigdes 26 april 2012. Ja, den kvällen då vi förenades på scen då Jörgen Cremonese och jag hade tiggt in oss på scen och spelade ett av Kai Martin & Stick!:s paradnummer ”Rör rör rör dig nu”. En monoton, repetitiv bastyngd, postpunkfunklåt. Du skulle spela med tummen, men vägrade redan under repetitionerna i din lokal uppe vid Konstepidemien.. Det blev bra ändå.
Jag vet inte riktigt i vilken ordning krognäringen tog sin början. Var det Lysekil först, med en scen för musiker att njuta av under sommarmånaderna? Eller var det C von med finrestaurangen Linnéus bredvid på Linnégatan…? Strunt samma. Du jonglerade verksamheterna samtidigt med musicerandet.
Med min journalistiska karriär blev det en självklarhet för dig att ringa för att få uppmärksamhet. Men det var också lika givet för mig att ringa dig för att höra vad som var på gång. Det var en ömsesidig respekt. Jag skrev om Nynningen, som återförenats, under mina sista ljuva år som nöjesjournalist för GöteborgDirekt.
Nu svarar du inte längre i telefonen. Nu öppnar du inte längre din dörr. Men minnet av dig kommer aldrig försvinna. Tack för allt Nils Åke Ström.
kaimartinblog 