kaimartinblog

Flott ”Grease” – en smällkaramell

Posted on 11 timmar sedan av Kai Martin

Musikal:

GREASE – THE MUSICAL

!!!!

Rondo, Göteborg.

Publik: Utsålt.

Bäst: Lovisa Bengtsson och Anton Ewald är som klippta och skurna för Sandy respektive Donny.

Sämst: Att se Boris René Lumbana utklädd till amerikansk fotbollsspelare trixa med en fotboll.

Fråga: Går det att uppdatera ”Grease – the musical” på ett mer modernt sätt utan att förlora 50-talsnostalgin…?

Musikalen ”Grease” har stävat iväg och firar i år 55 år sedan premiären i Chicago. Staden där dramat utspelar sig på Rydell High School. Det är knappt 50 år sedan filmen – med Olivia Newton John och John Travolta i huvudrollerna – baserad på musikalen slog knock på biopubliken. Sedan dess har den varit en trogen kassako, som om och om igen har satts upp på scenerna runt om i världen.

Ja, vem kan motstå bra musik, bra låtar, flödande koreografi tillsammans med ungdomligt kärleksdrama, gänggrupperingar och humor…?

Så på sätt och vis har ju uppsättningen i Göteborg fått en krattad manege att äntra. Men regissör Klas Wiljegård, musikaliskt ansvarige Nils-Petter Ankarblom, scenografen och kostymdesigner Takis och koreograferna Jennifer Widegren och Felicia Loveflo Lindström har inte låtit sig nöja.

Inte för att man inte flörtar vilt med den 50-talsnostalgin som är själva kärnan i den här storyn, utan för att man utmanat den, stramat till och uppdaterat den. Inramningen är superb, arrangemangen 2.0 i allt. Ja, i ett nummer som ”Beautiful school dropout” med Boris René Lumbana som Teen Angel förvandlas balladen till extra allt. En dundrande, glittrande discogospel. Effektivt. Snyggt. Starkt.

Klassiskt starka nummer som ”Greased lighting” och ”You’re the one that I want” har fått respektfulla uppfräschningar. Nils-Petter Ankarblom med kapellmästare Alice Lidberg vördar musiken, från den tidiga rock’n’rollen till doo wopen, utan att vara devota för varken genrer eller original. Det låter strålande rätt igenom.

*Som klippta och skurna. Anton Ewald och Lovisa Bengtsson är strålande som Danny och Sandy*. *Foto: JONATAN JUNGEBRANT*

Scenografi, kläder och koreografi är absolut toppklass. Rollbesättningen likaså. Ensemblenumren är härligt glamorösa och strösslade med regnbågens alla färger. Anton Ewald och Lovisa Bengtsson är strålande som Danny och Sandy, det valhänta, tonårsförälskade paret. Nils Reinholtz som den kaxige Kenickie likaså, precis som Pia Ternströms tuffa Rizzo.

På samtliga positioner dansas och sjungs det med bravur.

*Majestätisk. Att Anna Mannheimer gör musikaldebut med sin roll som Miss Lynch märks inte. Foto: JONATAN* JUNGEBRANT

Anna Mannheimer är majestätisk som rektor Miss Lynch. Hennes komiska tajming och förmåga att landa replikerna, som hon elegant (väl) emellanåt broderar ut, visar inte på att hon är debutant inom musikalgenren. Att se henne förenas med ensemblen i koreografin i slutnumret är rätt och slätt härligt. Så snyggt!

”Grease – the musical” på Rondo är helt enkelt en kolorerad dröm, en smällkaramell för musikalälskare.

Inte ens att man valt att projicera bilder över Los Angeles då handlingen utspelas i Chicago stör. Inte heller att Boris René Lumbana utklädd till amerikansk fotbollsspelare trixar med en fotboll. Det blir bara randanmärkningar i den stora, imponerande helheten.

”Grease – the musical”, Rondo, Göteborg. Premiär 25 September 2026. Spelas till och med 31 januari 2027. Denna recension baserad på matinéföreställningen 3o oktober.

Av: Jim Jacobs och Warren Casey.

Regi, bearbetning och svensk översättning: Klas Wiljergård.

Koreograf: Jennie Widegren.

Medkoreograf: Felicia Loveflo Lindström.

Musikaliskt ansvarig: Nils Petter Ankarblom.

Scenografi och kostym: Takis.

Ljusdesign: Palle Palmé/Johan Bjellsäter.

Ljuddesign: Oskar Johansson.

Smink och mask: Erika Niklasson.

Kostymansvarig: Emma Gauffin.

Kapellmästare: Alice Lidberg.

Orkester: Alice Lidberg, kapellmästare/keyboard, Pär Öjerot, gitarr, Hampus Torarp, 2 keyboard/vikarierande kapellmästare, Per Svenner, trummor, Shiri Siavashi, gitarr, Staffan Andersson, bas, Johan Ekeberg/Johan Valter, vikarierande gitarrister, Kristoffer Persson, vikarierande trummis, Julia Falthin, vikarierande basist, Olle Carlström, vikarierande keyboardist.

På scen: Anton Ewald (Danny), Lovisa Bengtsson (Sandy), Nils Reinholtz (Kenickie/US Danny), Martin Wallin Andersson (Roger), Martin Jonsson (Sonny), Kenny Lantz (Doody), Pia Ternström (Rizzo), Arantxa Álvarez (Frenchy), Vanja Engström (Marty), Emil Henrohn (Eugene), Emilie Evbäck (Patty), Anna Mannheimer (Miss Lynch), Minou Deilert (Rektorsassistent/US Sandy/US Miss Lynch), Boris René Lumbana (Teen Angel med flera), Felicia Loveflo Lindström (ensemble/US Frenchy/US Cha Cha), Daniel Koivunen (ensemble/US Sonny/danskapten), Emilia Berglind (ensemble/US Rizzo), Petter Mario Skoglund (Vince Fontaine/ensemble/US Kenickie/US Teen Angel), Vi Duc Vo (ensemble/US Roger/US Eugene), Olivia Sears (ensemble/Cha Cha/US Patty), Daniel Gürow Lundkvist (ensemble/US Doody) och Olivia Kungsman (ensemble/US Marty).

”Peer Gynt” utmanande och utforskande

Posted on 2 dagar sedan av Kai Martin

Teater:

PEER GYNT

Sedan den norske litteraturgiganten Henrik Ibsen (1828–1906) först 1867 presenterade ”Peer Gynt” har den på scen stöpts om i många former. Detta hyllade versdrama om fem akter har fått sina tolkningar och duvningar. Ja, till och med Edvard Grieg (1843–1907), nationalkompositören, gjorde sin knappt tio år efter att ”Peer Gynt” kommit ut och ungefär i höjd med de första iscensättningarna.

Men sällan har väl detta drama om den självupptagne lögnhalsen Peer Gynt fått sig en sådan omgång som i Örjan Anderssons tolkning av verket, som nu spelas på Folkteatern i Göteborg.

Med sitt väl sammansvetsade team – dramaturgen Magnus Lindman, Chrisander Brun, scenograf och ljusdesigner, kompositören och ljuddesigner Franz Edvards Cedrins – har han tidigare utmanat ”Hamlet” (2017) och ”Ett drömspel” (2023 – läs recension här) på samma scen. Den senare också med Jenny Nordberg, kostym- och maskedesign, på det kreativa tåget, som nu.

Det är med andra ord ett tummelartat skådespel med inslag av dans och intensivt skådespeleri.

Publiken är placerad i två gradänger, där man till andra akten får skifta sin plats för nya perspektiv. Scenen, två väggar och öppningar mot publiken, är kal där ljud- och ljusdesignen används för att förstärka spelet tillsammans med utdrag av Edvard Griegs musik. Kanske blir temat ”I bergakungens sal”, förvisso suggestivt, för upprepat. Men då det må vara hänt.

Inledningsvis är öppningen mot scenen plastklädd. Vi ser aktörerna rastlöst vanka av och an eller dansande som älvor i det skira, grumliga ljuset. Emellanåt pressas deras ansikten ut för att kolla in oss på plats. Den rivs ner av Jonas Sjöqvist, en av tre Peer Gynt, som gör sin gestalt som den förnumstige, äldre och mer högtravande. De två andra – Elin Skarin och Jonatan Falk – skapar gestalter som är mer juvenila, trotsiga och flyktiga. Från starten vill faktiskt samtliga på scen vara Peer Gynt och utmanar varandra med att vara ”Jeg” (= jag) i en utmaning mot alla andra karaktärer i dramat. Peer uttalas överdrivet ”Peeer”. Men i slutändan blir det alltså för blott tre att gestalta Peer Gynt.

Jenny Nordberg har dressat skådespelarna – oavsett kön – som en transsexuell utmaning. Silkiga, ärmlösa klänningar av olika längder, några med stilettklackar, andra med lågt skurna strumpor eller ballerinaskor; alla avskalat sminkade, närmast förfulade och med få undantag med könsöverskridande frisyrer.

Den flyende Peer Gynt är här extra svår att fånga. Men i Örjan Anderssons version reser man från den norska landsbygden ut i världen, ut i såväl öken som hav, för att åter komma tillbaka till hembygden. I ”Peer Gynt” vävs folklore, sagor, lögner, verklighet samman med rena drömsekvenser. Hos Örjan Andersson är snarare allt ett drömspel, svårtolkat, men fascinerande. Ibland fokuserat, ibland som hela havet stormar.

Andra akten har scenen förvandlats till ett grustag, som sedan blir både öken och stormande hav – för framför allt dansarna Janine Koertge, Jernej Bizjak, Beda Åsbrink och Daniel Staaf – att agera i.

Magnus Lindman har skickligt låtit texten vara trogen de rimmade verserna emellanåt, men låter lika fantasieggande replikerna flöda fritt i förhållande till originalet. Det blir lek och drama i samma koncentrerade format. Här finns, om man så vill, reflektioner av vår tids narcissistiska ledare, där kunskap och forskning häcklas för självcentrerad filosofi, som ett slags rättesnöre.

Det flödande persongalleriet i dramat (totalt cirka 50) är här väsentligt färre. Det blir med andra ord ett destillat, som larmar och står i, men som samtidigt fångar essensen av pjäsen.

”Peer Gynt” är på samma gång utmanande, utforskande och fascinerande inte bara för publiken utan – inbillar jag mig – även för de tio på scen. Scenkonst som vågar och tilltalar, men som också förbryllar.

”Peer Gynt”, Göteborgs Folkteater. Premiär 26 september 2026. Spelas till och med 21 november. Denna recension baserad på föreställningen 1 oktober.

Av: Henrik Ibsen.

Översättning och bearbetning: Magnus Lindman.

Koreografi och regi: Örjan Andersson.

Originalmusik, bearbetning och ljuddesign: Franz Edvard Cedrins.

Musik fritt tolkad och arrangerad utifrån Edvard Griegs ”Peer Gynt”sviter ”No 1” och ”No 2”.

Musiker: FEC Irchestra och Stockholm Strings.

Scenografi och ljusdesign: Chrisander Brun.

Kostymdesign: Jenny Nordberg.

Maskdesign: Jenny Nordberg och Suz Åberg.

På scen: Jernej Bizjak, Lisbeth Johansson, Janine Koertge, Jonas Sjöqvist, Elin Skarin, Daniel Staaf, Ludvig Stynsberg, Beda Åsbrink, Britan Lemo Rebandi och Jonatan Falk. De två sistnämnda praktikanter från skådespelarutbildningen vid Högskolan från scen och musik i Göteborg.

Stökigt och stilla i en brokig helhet

Posted on 3 dagar sedan av Kai Martin

Konsert:

ANDI ALMQVIST

!!!!

Skeppet, Göteborg.

Publik: För få.

Bäst: Den brokiga helheten med det excellenta bandet.

Sämst: Att ljudteknikern inte ordnat ljudet till mikrofonen på avslutande låten ”The truth about you” när Andi Almqvist sitter vid flygeln.

Fråga: Hur kan inte Andi Almqvist locka fler intresserade…?

Om Lommapågarna i Eggstone håller sin ljuva popmusik i mollton är det ingenting mot jämngamla, tillika i Lomma uppvuxne, Andi Almqvists musikaliska värld. Ingenting är givet i den stilla kuststaden en knapp mil norr om Malmö, men de mörka molnen över Öresund har gett inspiration och stämningar.

Andi Almqvist har skapat ett brokigt lapptäcke i 40 variabler av svartvitt. Utfrätt musik som öser inspiration från Nick Caves och Tom Waits mörka kvarter med samma självklarhet som han larmar på punkigt trotsigt med inslag av grungens skeva ackordföljder. Han tvekar inte från att bland in country eller klezmer, americana eller burlesk blues och jazz. Det skulle kunna kantra rejält, men håller stadigt samman och Andi Almqvist står lika stolt och rakryggad i dessa sina skapelser. Iklädd grå kritstrecksrandig, oklanderlig, kostym och svart t-shirt bjuder han in till sin fiktions mörka vrår. Kavajen behåller han kaxigt på hela konserten, trots den känslomässiga berg- och dalbana den bjuder i form av intensitet, stök och stillhet.

Hans senaste album, nyssläppta ”We’re all gona die (but I can live with that)”, är skapad ihop med den mångfacetterade Haldenmultimusikern Freddy Halden. Ett samarbete som det slår gnistor om. Ett möte som initierades av Bebe Risenfors, tillika multimusiker med medverkan i Tom Waits band på meritlistan.

Helt ogenerad väljer Andi Almqvist att spela plattan från första spåret till det sista. Först i extranumret adderar han ”Krautobahn” från ”Glimmer” (2009) och ”The truth about you” från ”Not far from happy”. Men utelämnar, exempelvis, ”Low-dive Jenny” (från 2011), hans en av hans mest strömmade låtar.

Bandet, ledd av den fria musikaliska anden Freddy Holm och med Bebe Risenfors på framför allt keyboard, är excellent. Att man bara har repat en gång, dagen innan, märks inte något nämnvärt. Musik svävar, intensifieras, fördjupas och svärtas ytterligare på scen. Trummisen Eivind Kløverød är i särklass. En spelande trummis mer än en taktslagare. Han utforskar låtarna med sitt trumset och cymbaler, känner in musiken, som en jazzbatterist med känsla för rock. Imponerande.

Andi Almqvists musik på ”We’re all gonna die…” är i högsta grad variabel. Här får ”Can’t stop laughing”, titellåten från debutalbumet 2005 ett nytt famntag. Men på scen skapas snabbt nya versioner av de inspelade. I stök och larm eller med en försiktig smekning står han med en röst som är hans egen, precis som musiken. För visst kan den eka av andra, men til syvende og sidst är det Andi Almqvists hans karaktär och kompositioner. Ja, med få undantag. Country and western-legendaren Hank Williams (1923-1953) får sin ”Alone and forsaken” tolkad och ”Antiogonish” är baserad på amerikanske poeten och författaren William Hughes Mearns (1875–1965) dikt från 1899. Den som Glenn Miller Orchestra gjorde till ”The little man who wasn’t here” 1939. Det här är andra kompositionen som gjorts, eller getts ut, av dikten.

Ja, det är tvära kast. Sakrala ”Save me” är fingertoppskänslig och kontrasterar senare ”Ted talk”. Där låter Freddy Holm massmördaren Ted Bundys röst glida in via inspelningen mobiltelefonen till fiolens mikrofon. Sedan startar låten maniskt malande med fraserna ”I’m losing my mind//I am losing my mind” på repeat. Otäckt. Andi Almqvist går snyggt från ytterligheterna med mer än hedern i behåll.

Andi Almqvist med band, Skeppet, Göteborg. Turnéstart 30 september 2026.

Bandet: Freddy Holm, fiol, elgitarr, lap steel guitar, ljud och sång, Bebe Risenfors, klaviatur, gitarr, klarinett och sång, Finn Tore Tokle, bas och sång, Eivind Kløverød, trummor, och Andi Almqvist, sång, flygel, akustisk gitarr och elgitarr.

Spelningar med bandet: Malmö 1/10, Örebro 2/10, Uppsala (3/10) och Stockholm (4/10).

Låtlista:

She jumps
Rosemary’s grandchildren
Can’t stop laughing
We’re all gonna die (but I can live with that)
Save mer
Alone and forsaken (Hank Williams-cover)
Two junkiez
Antiogonish (text William Hughes Mearns 1875–1965)
The fly
Ted talk (med inspelat snack med massmördaren Ted Bundy 1946–1989)
She will come back to me
Krautobahn (extranummer)
The truth about you (extranummer – Andy Almqvist vid flygeln)

Succé för ny musikal med allvarstema

Posted on 9 dagar sedan av Kai Martin

Musikal:

TORKA ALDRIG TÅRAR UTAN HANDSKAR

!!!!

***Gripande. Valdemar Wahlbeck (Rasmus) och Martin Stokke Mathiesen (Benjamin) är i ett fantastisk centrum i musikalen ”Torka aldrig tårar utan handskar”. Foto: PETER KNUTSON***

Göta Lejon, Stockholm.

Publik: Utsålt (1100).

Bäst: Martin Stokke Mathiesen och Nils Weibull är sångare som berör.

Sämst: Det är svårt att applådera ett självmord.

Fråga: Hur lyckas kompositör Fredrik Kempe med sådan bravur åter att sätta tonen i en musikal…?

Knappt hade homosexualiten friskförklarats (1979) och bögar och flator kunde skrida in i en friare tillvaro förrän dråpslaget med hiv/aids slog till. En sjukdom som var fruktansvärd och främst drabbade manliga homosexuella från tidigt 80-tal och framåt. Ja, det var förstås bögarnas fel redan då.

Sverige var inte förskonat. Den fria sexualiteten som tog fart med p-piller på 60-talet inkluderade ju alla. Men här var detta virus, obotligt då, förödande.

Jonas Gardell har skildrat ”sitt” 80 och 90-tal i romantrilogi ”Torka aldrig tårar utan handskar” (”Kärleken” 2012, ”Sjukdomen” 2013 och ”Döden” 2013). Där delar av romansvitens handling kom att bli den fantastiska och drabbande tv-serien ”Torka aldrig tårar utan handskar” (2012). Nu har den djärvt blivit musikal. Jonas Gardell har hållit hårt i sin story och är både manus- och textförfattare. Fredrik Kempe står för musiken. Han som fått filmerna ”Så som i himmelen” och ”Änglagård” att stråla så vackert på scen.

Om Jonas Gardell hållit hårt i sitt manus så är det för att vårda denna sin historia. Den om Jehovas vittnet Benjamins (Martin Stokke Mathiesen) och landsortsgrabben Rasmus (Valdemar Wahlbeck) möte i den virvlande storstaden Stockholms möjligheter. Hur de snabbt sugs in i gayikonen Pauls (Ola Salo) dekadenta virvlar. Kärlek möter rå lust, vänskap ersätter familj, snabb sex för att döva ångest… Nej, här knusslas till det inte då det knullas på scen.

Magdalena Åbergs scenografi är avskalat effektiv. Stora kolonner skiftas på scen för att rama in Pauls spatiösa lägenhet eller för att hamna i bakgrunden då man kikar in i Rasmus och Benjamins enkla lägenhet. Redan tidigt reser den höj- och sänkbara scenen en sjuksals drama med en aidssjuk i dödsplågor. Effektivt och starkt. Pelarna tjänar som miljöer för nattliga, erotiska eskapader, eller som kulisser för en kyrka eller konsertsal. Pauls ”julfirande” blir som Da Vincis ”Nattvarden”. Allt i ett elegant sätt att levandegöra scenrummet för olika ändamål.

*Effektfullt. Scenografin för ”Torka aldirg tårar utan handskar” skiftar effektivt mellan scenrummen. Foto: PETER KNUTSON*

Fredrik Kempes musik är levande och lyrisk. Från entrén med kören (hela ensemblen) i titellåten ”Torka alla tårar” till finalens känslomässiga kraft. Förstås har huvudrollsinnehavarna sina strålande ögonblick. Ola Salo gör sin Paul prålig, ljuvt fjollig och härligt sarkastisk och humoristisk. Lev här och nu. Njut ogenerat och ta för dig, liksom.

Starkast intryck gör Martin Stokke Mathiesen som gör sin Benjamin intensiv och skör. Han sjunger med ren, inkännande röst, behärskar de svåra passagerna med en bedräglig enkelhet. Hans röst berör. Valdemar Wahlbeck, musikaldebutant, kämpar mer med både sång och repliker. Men tar sig allt starkare under föreställningens gång.

Reine i Nils Weibulls gestalt är en biroll som känns. Hans sång är, som Martin Stokke Mathiesen, kraftfullt ren och skirt vacker. Men samtliga på scen gör sina roller med styrka och inkännande kraft.

Musiken är rikt blommande. Fredrik Kempe kan sin musikalhistoria och mer därtill. Så kan han enkelt ger blinkningar till både ”Cabaret” och ”Bordellmammas visor”, men också den tonalitet som Benny Andersson och Björn Ulvaues skämt bort oss med i sina musikaler. Det skabrösa hand i hand med det ljuvt melodiska. Det är skickligt. Till detta Jonas Gardells balanserande texter.

Jo, ”Torka aldrig tårar utan handskar” är en berättelse i mollton, som berör. Det är en solkig, dyster historia som berättas. Familjer som begraver sina söner i förnekelse för deras homosexualitet. Som om det har varit en skam som ska tigas ihjäl. Eller Benjamins familj som vänder honom ryggen när han kommer ut. Så infamt. Men det är inte en föreställningen utan skärvor av humor och innerlig vänskap. Bögeriet lockar kanske inte i sin allt tilltagande misär, men tjusar med sina storvulna fester. Men aids-vågen genomströmmar trots allt handlingen. Djärvt duckar den inte för det. Här blir det en jävla massa begravningar och inte ett enda bröllop.

”Torka aldrig tåtar utan handskar” är en sorglig historia. Väl värd varje sekund på scen.

”Torka aldrig tårar utan handskar”, Göta Lejon, Stockholm. Premiär 24 september 2026. Spelas till och med 6 mars 2027.

Av: Jonas Gardell och Fredrik Kempe – baserad på Jonas Gardells romantrilogi.

Regi: Carl Johan Karlson.

Manus och sångtexter: Jonas Gardell.

Kompositör: Fredrik Kempe.

Musikalisk ledning och arrangemang: Karl-Johan Ankarblom.

Scenograf: Magdalena Åberg.

Koreograf: Melker Sörensen.

Mark- och perukdesign: Alexander Wernerson.

Kostymdesign: Jasminda Asplund Blanco.

Ljusdesign: Palle Palmé.

Ljuddesigner: Oskar Johansson.

Orkester: Karl-Johan Ankarblom (keyboard 1/kapellmästare), Daniel Migdal (violin), Åse-Maria Bygland Larsen (cello), Per Texas Johansson (träblås), Adam Dahlström (keyboard 2), Nicklas Thelin (gitarrer/keyboard 3), Kristofer Krydda Sundström (bas) och Lars Olsson (slagverk).

På scen: Ola Salo (Paul), Valdemar Wahlbeck (Rasmus), Martin Stokke Mathiesen (Benjamin), Lucas Krüger (Bengt), Nils Weibull (Reine), Olle Roberg (Seppo), Per Öhagen (Lars-Åke), Sara Jangfeldt (Sara), Rolf Lydahl (Harald), Joakim Jennerfors (Ingmar), Vanna Rosenberg (Britta), Aline Littwold (Madde) och Andrea Stahnke Holm (Margareta) samt Timothy Garnham (ensemble/US Lars-Åke/US Bengt), Samuel Rörström (ensemble/US Reine/US Rasmus), Henric Flodin (ensemble/US Seppo/US Reine), Annica Edstam (ensemble/US Britta/US Sara), Niklas Löjdmark Chressman (ensemble/US Ingmar) och Alvaro Estrella (ensemble/swing).

Flödande musikalitet och ljuva melodier

Posted on 13 dagar sedan av Kai Martin

Konsert:

LEMON TWIGS

!!!!

Musikens hus, Göteborg.

Publik: 375 (utsålt).

Bäst: Farten, melodierna, stämsången.

Sämst: Tendens till samma, samma, men annorlunda.

Fråga: Visste verkligen inte bröderna D’Addario att Göteborg är Tages hemstad.

Man ska väl inte se det som en eftergift. Men de multiinstrumentalistiska bröderna, och musikaliska genierna, Michael (1997) och Brian D’Addario (1999) har på senast albumet ”Look for your mind” av Eva Chambers, Danny Ayala och Reza Matin. De två sistnämnda även med på scen den senaste tiden. För bröderna från Hicksville, Long Island, USA kan traktera de flesta instrument. Men det är klart att det är bra med avlastning. Framför allt på scen. Dessutom med instrumentalister som kan hantera ungefär lika många instrument som de själva och som tillika kan sätta ton på stämsången.

Danny Ayala, långvarig vän till bröderna, har dessutom från och till hängt med på spelningar sedan starten.

Lemon Twigs satte tonen för sin musik för ungefär 12 år sedan och har varit fantastiskt kreativa sedan dess. Men en botten i Beatles, Beach Boys, Byrds och, senare, såväl Jellyfishs och Eggstones musik har de skapat ett i högsta grad eget musikaliskt universum. Ja, även Tages, Göteborgs storheter från 60-talet, finns bland inspiratörerna.

Här klingar ljuv popromantik med stämsång, inte sällan fyrstämmigt. Låtarna är som stöpta innan den politiska medvetenheten på senare delen av 60-talet. Det är pojke möter flicka-pop. En estetik och ett tema som fungerar väl. Politik duckar, vad jag förstår, bandet ifrån.

På scen räcker det utmärkt väl. Med Pete Townshend-hopp som kickar igång varje låt sätter man högsta tempo från början. Jag räknade till sex låtar på en kvart. Trots frenesin sitter stämsången som en smäck. Det är vackert, det är elegant, det är smart, det är klass.

Mellansnack. Nä, inget nämnvärt. Lemon Twigs låter musiken tala och sången och melodierna sätta stämningen.

Pop i sin prydno. Lemon Twigs bjuder skickligt på popmusik utöver det vanliga. Foto: KAI MARTIN

Efter åtta låtar, till ”Look for your mind!” (titelspåret på albumet som tidigare i år), sker första platsbytet. Storebror Michael D’Addario sätter sig bakom trummor. Hela havet stormar…? Nej, inte för en sekund. Skiftena sker sömlöst och skickligt. Här tummas inte på kvaliteten. Det blir heller inte något skryt över sina egna förmågor. Det är helt enkelt bara ett sätt att förlösa energi, hitta nya ingångar och ogenerat visa på vad Lemon Twigs är kapabla till.

Det blir fler sådan övningar. Och inte mig emot. Kan man så kan man. Klarar man det, så klarar man det. Lemon Twigs gör det med emfas.

Det är en omfattande låtlista som bjuds med musik från hela skivutgivningen. Men förstås med fokus på ”Look for your mind!”.

Det är också lätt svindlande att kolla in de låtar som spelade i Stockholm i lördags och det som bandet bjuder i Göteborg. Det är som helt skilda konserter. Åtminstone i den senare halvan av spelningen. Nya låtar kommer in. Det blir också annorlunda i Göteborg när man väljer bort planerade extranumret ”Joy” och går direkt på Tages ”Every raindrop means a lot” efter Brian D”Addarios akustiska ”When winter comes around” och ”Corner of my eye”.

Lemon Twigs kan sin pop, vet att hitta harmonier och stämmor. Ja, bättre än de flesta. Att med den frenesin som bjuds på scen dessutom sätta allt är ljuv musik i mina öron. Lemon Twigs bjuder på pur pop under en och en halv timme.

Lemon Twigs, Musikens hus, Göteborg. 20 september 2026. Tredje stoppet på den omfattande Europaturnén om 26 spelningar, som startade i Oslo 17/9 och avslutas Madrid 26/10.

På scen: Michael D’Addario, gitarrer, trummor och sång, Brian D’Addario, tolvsträngad elgitarr, akustisk gitarr, elgitarr, elbas, trummor och sång, Reza Matin, trummor, elbas, elgitarr och sång, Danny Ayala, elbas, keyboard och sång.

Låtlista:

My golden years
I’ve got a broken heart
What your where doing
The one
In my head
I just can’t get over losing you
2 or 3
Look for your mind!
Any time of day
They don’t know to fall in places
A dream is all I know
Foolin’ around
Ghost run free
How can I love her more?
You’re still my girl
Yeah I do
Your true enemy
Mean to me
Bring you down
Nothin’ but you
Fire and gold
When winter comes around (extranummer: Brian D’Addario ensam på akustisk gitarr och sång)
Corner of my eye (extranummer: Brian D’Addario ensam på akustisk gitarr och sång)
Every raindrop means a lot (extranummer: hela band – Tages-cover)
Rock on (over and over) (extranummer)

”Så som i himmelen” med ljus och mörker

Posted on 16 dagar sedan av Kai Martin

Musikal:

SÅ SOM I HIMMELEN

!!!

Lorensbergsteatern, Göteborg.

Publik: Helt utsålt (nära 800).

Bäst: Sanna Nielsen gör Gabriella till sin.

Sämst: Peter Apelgrens entré måste slipas till.

Fråga: Borde inte en uppsättning med originalregissör och dito huvudrollsinnehavare gått mer gnisselfritt vid premiären…?

Hos legendariske privatteaterproducenten Vicky von der Lancken slog Kay Pollacks hyllade film ”Så som i himmelen” an en ton då hon såg den premiäråret 2004. Rörd och drabbad ställde hon frågan om det här inte var ett ämne för en musikal. Med sin envetenhet och näsa för det rätta blev det cirka 15 år senare verklighet. Musikalen – med musik av Fredrik Kempe – blev en stormande publiksuccé och kom att spelas på Oscarsteatern flera säsonger från premiäråret, hösten, 2018.

Nu har musikalen landat på Lorensbergsteaterns scen. Nu med Sanna Nielsen i den smärtsamma rollen som Gabriella, Åsa Fång som den starka, kärlekstörstande prästfrun Inger, Robin Stegmar som den misshandlande mannen Conny och Peter Apelgren, som den jovialiske handlaren Arne. Men kvar från Oscarsteatern i centrum finns Philip Jalmelid i rollen som världsdirigenten Daniel och Tuva Børgedotter Larsen, som ömhetskranka Lena. Även regissörenMarkus Virta är kvar. Så också några till i produktion.

Ja, varför ändra för mycket på ett vinnande koncept… (skrev om premiären här).

Storyn om den Daniel Olsson, som växer upp med musikaliska ambitioner och en fiol i handen i den lilla norrländska Ljusåker är sentimental, men drabbande. Han som som sjuåring drabbas svårt av mobbning och för höra av barnen i byn att han inte passar in. Hans mor lämnar trångsyntheten för möjligheterna. Daniel Olsson, violinisttalangen blir dirigenten Daniel Daréus med världen som arbetsfält. Men drömmarna om att skapa musik som öppnar hjärtan kommer på skam. Hans impressario driver honom till hårt arbete och långa kontrakt år framöver. Daniel sliter på till hans hjärta säger stopp.

Så han flyttar från offentligheten tillbaka till Ljusåker för att få lugn och ro, och för att lyssna.

Ovetande om hans bakgrund, och uppväxt, sveper rykte om att en kändis flyttat in i den gamla, nedgångna skola. Han uppmanas att ta över kyrkokören, faller till föga och tar dessutom den vakanta posten som kantor.

En rak story som kryddas med kärlek och intriger. Men som också kantas av ett våldsamt och sorgligt mörker. Daniels antagonist och våldsutövande mobbar Conny bor kvar, som många andra i byn. Våldet har följt honom i hans spår. Svartsjukan driver hon till misshandel av hans hustru Gabriella, som han håller i herrans tukt och förmaning tillsammans med deras två barn.

Så den driftige och pratglade handlaren Arne på det och hans expedit Lena, som söker efter en relation som ska hålla. Plus prästen Stig, uppskattad och allt annat än ödmjuk, som driver sin glesa församling på det mest bigotta vis. Hans hustru Inger, medlem i kören, lever ett hunsat liv. Men inombords brinner en lust som längtar efter att komma ut.

Ja, ni ser. Här finns ämne för både kärlek och konflikter.

Kay Pollack med hustru Carin har ett bra driv i sin berättelse, men det finns också repliker som kärvar och skaver. Ibland blir de som återvunnen rekvisita, utan att känslorna riktigt har fått ta plats. Fredrik Kempe har skapat storartad musik, men det är tydligt att ”Så som i himmelen” står stegen efter musikalen ”Änglagård”, som också har hans signatur. Dessutom är ju den här musikalens clue ”Gabriellas sång”, som ju Stefan Nilsson (musik) och Py Bäckman (text) skrev till filmen med Helen Sjöholm som sångerska.

När nu ”Så som i himmelen” stormar in på Lorensbergsteaterns scen finns det alltså driven story med kantigheter att luta sig emot. Men det finns i ensemblen en stor portion rutin. Men berättande huvudrollsparet Philip Jalmelid och Tuve Børgedotter Larsen som Daniel respektive Lena saknar glöden. Den blyga, försagde Daniel är ju också en stormande dirigent med stora ambitioner. Men ibland blir han för tillknäppt, närmast stum. Tur att sången förlöser känslorna på scen. Tuve Børgedotter Larsen ska vara sprudlande, men gnistrar inte denna premiärkväll.

Förstås sjunger de enastående – fattas bara! – men jag vill ha mer inlevelse. mer närvaro.

*Flört. Produktionen har valt att plocka in Peter Apelgren i ”Så som i himmelen” som en flört till Göteborgspubliken på Lorensbergsteatern. Foto: MATS BÄCKER*

Produktionen flörtar med Göteborgspubliken med att plocka in Peter Apelgren. Ett djärvt grepp, för han är ingen skådepelare eller sångare, om än ståuppkomiker av rang. Så blir hans entré stolpig, stel och helt utan det flöde man vet han har inom sig. Nu tar det sig under kvällen och som sångare klarar han sig helt ok.

Det blir istället andra som kliver in och ansvarar för att detta melodram inte ska bli en kantrande pekoral. Sanna Nielsen gör den misshandlade, skönsjungande Gabriella med stor trovärdighet och otäck närvaro. Det blir helt enkelt otäckt bra i både sång och spel. Likadant med Robin Stegmar, som den våldsamme maken Conny. Herregud, han är så vidrig i alla nyanser att det bär emot att klappa i händerna för hans skådespelargärningar under applådtacken.

*Otäckt bra. Sanna Nielsen och Robin Stegmar gör sina roller som Gabriella och Conny otäckt bra. Foto: MATS BÄCKER*

Christoffer Wollter fångar upp hela registret av den självgode prästen, som hellre dömer andra än sig själv, och kan bjuda på repliker och sång med skicklighet. Vid hans sida Åsa Fång, som prästhustrun Inger. En på samma gång sidoroll som en devot sådan. Hon hukar under plikterna som prästfru, men inom sig tvivlar hon på sin make och inom henne finns en oförlöst lust. Hennes paradnummer ”Alla ord om synd” är vass. En knivskarp uppgörelse med både religion och makens hyckleri. Åsa Fång gör sången – och rollen – med glöd och nerv, som bara hon kan.

En mindre roll, men som tar sin strålande plats i strålkastarljuset. En än mindre roll, men inte oväsentlig, har Kajsa Reingardts Olga, den äldre kvinnan i kören. Så skickligt agerat av det lilla som bjudits.

Man ska heller inte glömma av Rikard Björks Tore, rollen som grabben med en intellektuell funktionsnedsättning som fått epitetet byfåne. Men som av Daniel får en röst – och en plats i kören. Rikard Björk spelar i paritet med Leonardo DiCaprios roll som Arnie i Lasse Hallströms film ”Gilbert Grabe” (1993). Fullständigt bländande.

Jo, ”Så som i himmelen” är en stabil musikal. Men med sorgkanterna med lite skratt insprängt i kulisserna finns det också kantigheter och putslustigheter, som solkar helhetsbilden. Oavsett detta väntar en ny publiksuccé för ”Så som i himmelen”, denna musikal med ljus och mörker.

*Med ljus och mörker. ”Så som i himmelen” är en musikal med både ljus och mörker, sorgkanter och putslustigheter. Foto: MATS BÄCKER*

”Så som i himmelen”, Lorensbergsteatern, Göteborg. Premiär 17 september 2026. Spelas till och med 12 december.

Av: Kay Pollack baserad på hans film med samma namn från 2004.

Manus: Kay Pollack.

Manus och sångtexter: Carin Pollack.

Manusmedverkan: Edward af Sillén.

Kompositör och sångtexter: Fredrik Kempe (undantaget ”Gabriellas sång” av Stefan Nilsson/Py Bäckman).

Regi: Markus Virta.

Musikarrangenang: Kalle Ankarblom.

Koreografi: Roger Lybeck.

Scenografi: Lars Östbergh.

Kostymdesign: Anna Hagert.

Mask- och perukdesign: David Julio.

Ljusdesign: Palle Palmé.

Ljuddesign: Oskar Johansson.

Orkester: Erik Brag Månsson ( kapellmästare, keyboard), Marcus Sturewall (gitarr och keyboard), Viktor Reuter (bas och kontrabas), Edvin Glänte (trummor och slagverk), Sven Fridolfsson (träblås), Lene Aadalen Skomedal (horn), Erika Risinger (violin), och Johannes Bergion (cello) samt Elliot Holmedal/Natalie Marinova (fiol), som spelar Daniel 14 år.

På scen: Philip Jalmelid (Daniel), Tuve Børgedotter Larsen (Lena), Christoffer Wollter (Stig, präst/US Daniel), Åsa Fång (Inger, präsfrun), Sanna Nielsen (Gabriella), Robin Stegmar (Conny), Peter Apelgren (Arne, handlaren), Henric Joneskär (Holmfrid), Frida Bergh (Siv/US Olga – ensemblekapten), Rikard Björk (Tore), Kajsa Reingard (Olga), Ole Forsberg (Erik/US Holmfrid), Sara Ollinen (ensemble/US Lena), Oscar Sundling (ensemble/US Stig och Conny), Karin Mårtensson Ghods (ensemble Florence/US Inger och Siv), Lineah Svärd (ensemble/US Gabriella), Anders Wängdahl (ensemble/US Arne och Erik), Tord Hansson (ensemble/US Tore), Nina Norblad (ensemble) och Elliot Holmedal/Natalie Marinova (Daniel 14 år).

Barnensemble: Sixten Bäcklund/Mio Fraz Fredenmark/Gabriel Melo (Daniel 7 år), Erik Andersson/Edvard Johnsson Janlert/Nelson Täng (Conny 11 år/Gordon),Lo Brehmer/Ronja Gullander Karlsson/Flora Tärneberg (Jennifer) och Linnea Sofie Danninger Kopp/Stina Malmström Kappelmark (Kim).

Underhållande och rörande – Niklas Strömstedt!

Posted on 21 dagar sedan av Kai Martin

Show:

TYCK OM MIG med NIKLAS STRÖMSTEDT

!!!

***Livets rev. I ”Tyck om mig” reflekterar och skildrar Niklas Strömstedt sitt liv skickligt i ord och musik. Foto: KAI MARTIN***

Draken Live, Göteborg.

Publik: Fullt till fyra femtedelar (matinéföreställningen).

Bäst: ”Högalid”, briljant ”Penny Lane”-pastisch.

Sämst: Kalkonnumret.

Fråga: Efter att nu har speglat sig i sin far Bo Strömstedt, är det då dags för mamma Maragreta till nästa show…?

Det är tio år sedan han stod på scen med sin show ”Storhetsvansinne ” på Trädgår’n i Göteborg. Då fick jag möjlighet att prata med honom om livet, karriären, musiken… (läs här). Det blev ett, tycker jag, bra möte. Kanske ökade min respekt för Niklas Strömstedt än mer då. Jag vet inte. Men faktum är att jag skrev till honom hösten 2022. Jag hade hört hans låt ”Inga änglar gråter” i P4-programmet ”Karlavagnen” en sen kväll på väg hem från hockey. Jag slogs av hur bra låtsnickare han var (är). På morgonen, vi däckskifte inför vintersäsongen, spelades ”Om”. Förtjust skrev jag några rader. ”Vilka låtar! Vilka underbara arrangemang! Vilken popsnickare du är.”

Han blev ju rovdjuren för den hippa nöjesreporterskaran i skiftet mellan 80- och 90-talen. När hans ”Sista morgonen” – en monsterhit, ju! – häcklades av recensenter från den begynnande ironiska generationen. Kanske sveptes jag med; jag minns inte det. Men tiden har gett Niklas Strömstedt rätt. Hitlåtarna likaså. För att inte tala om samarbetet med Orup och Anders Glenmark i GES. Eller hans förnämliga översättningar av Abbas låtar till den svenska uppsättningen av ”Mamma Mia”.

Man kan tro att Niklas Strömstedt har skrattar hela vägen till banken. Lutat sig tillbaka med sina ambitioner och gjort en och annan comeback med GES för att fylla på kassavalvet. Men redan med ”Storhetsvansinne” blottade han en vekare sida av sig själv. Den som egentligen visas i hans låtar, men som i popigheten är lätt att missa.

Med ”Tyck om mig” – showen är baserad på hans självbiografi ”Om Niklas Strömstedt” (2023) – förtydligar han den veke, tvivlande och tyste Niklas Strömstedt.

I showen för tio år sedan bjöd han på en god portion humor i framträdandet, bland allt annat. Nu, 68 år ung, är han än mer chosefri och charmerande på scen. Visst, hans show är nu inne på sitt andra år. Men han bjuder skickligt på sina nummer som om premiären precis har varit. Kanske för att han har något att berätta och att han gör det från sitt hjärta.

Allt inleds med en åskknall och sedan berättelsen om en spelning i Åmål några år in på millenniet. Regnet öser ner och av utomhusspelningen blir det en försagd konsert inför bara en handfull människor. Sedan bilen hem 38 mil till Stockholm. Jo, det blir anekdoter om turnélivet. Om det hisnande att som 21-åring bli medlem i Ulf Lundells band, om den där turnépremiären 1979 i Halmstad, det ruttna hotellet, rummet med de flagnande målningar på väggen och – åter – regnet utanför. Hur Lundell själv knackar på dörren långt efter midnatt, dyblöt, med en förfrågan om att låna 200 spänn till en taxi.

Niklas Strömstedt härmar skickligt Ulf Lundell – och senare Evert Taube. Publiken suckar förtjust. Han har dem snabbt i sin hand.

”Nästa stad” (väl en svensk tolkning av Danny O’Keefes ”The road” följer som ett soundtrack till turnélivet för den unga Niklas Strömstedt. Nästa berättelse: mötet med Paul McCartney i Stockholm. En roande skildring om en stammande Strömstedt framför sin idol. Allt följt av ”Högalid”, en för showen – vad jag förstås – nyskriven låt som skickligt tangerar Beatles ”Penny Lane” på samma häpnadsväckande vis som the Rutles Neil Innes. Skrev jag om min beundran för Niklas Strömstedts som låtsnickare och arrangör.

På scen har han till sin hjälp multimusikerna Sara Niklasson och Emanuel Norrby. Tillsammans blir det musik för en hel orkester. Det låter förträffligt. Medmusikerna får också hjälpa till som lite av statister. Repliker för att få skjuts på Niklas Strömstedts berättelse.

För musikanekdoterna klingar av för det mer privata livet. Hur Efva Attling berättade att hon skulle lämna honom för en annan… en kvinna. Hur han tog emot det med samma tystnad som han såg hos sin far, Expressens chefredaktör Bo Strömstedt. Den där tystnaden som fick honom att gå i terapi. Så blir hans möte med psykologerna 1, 2 och 3 ett slags självrannsakan. Det blir naket, nära och raljant. För utan humor och distans går det ju inte att berätta om detta i en show.

Ja, det finns stråk av allvar. Men ett allvar som han håller på distans. Han blottar sin relation med sin pappa. Ställer frågor till honom, som han inte längre kan få svar på. Det blir både rörande, berörande och – märkligt nog – underhållande.

In mellan allt musiken. Som diabilder, som klickas fram för att exponera storyn lite extra.

Niklas Strömstedt kan det här. Hans motor på scen – oavsett om det är prat eller sång – tickar på fint. Visst, det finns en dipp i tempo efter någon timme. Inte så mycket av dramaturgiska skäl, som för att det på något vis uppstår en tomgång. Jag är inte speciellt förtjust i numret, där Niklas Strömstedt klär ut sig till en kalkon. Allt för att illustrera besöket hos en läkare för att operera bort gäddhänget under hakan. Där blir det som om han inte riktigt litar på Irena Krauss manus. Det blir pajigt.

Men ”Tyck om mig” är en och en halv timmes utmärkt underhållning över det hela. Han är charmig, närvarande och inbjudande. En utmärkt berättare parat med sitt låtsnickeri. Jo, det är lätt att tycka om dig, Niklas!

”Tyck om mig” med Niklas Strömstedt, Draken Live, Göteborg. 12 september 2026. Premiär förra året i Stockholm. Nu på sin andra turnévända.

På scen: Niklas Strömstedt, gitarrer, bas, klaviatur och sång tillsammans med Sara Niklasson, fiol, gitarrer, bas, banjo, slagverk och sång, och Emanuel Norrby, gitarr, klaviatur, dragspel, trummor och slagverk samt sång.

Regi: Simon Norrthon.

Manus: Irena Kraus.

Låtlista:

Sånt är livet
Nästa stad (the Road, Danny O’Keefe-cover)
Högalid
Alla jävlar vet (Everybody knows, Jayhawks-cover)
Smöret upp (The lucky one, Alison Krauss-cover)
Om
När vi gräver guld i USA
Vart du än går
Tidningen
Inga änglar gråter
Oslagbara
Är vi tillsammans i morgon (Will you love me tomorrow, Carole King-cover)
Förlorad igen/Sista morgonen/Halvvägs till framtiden/Flickor talar om kärleken/En kvinna och en man/En väg till mitt hjärta (extranummersmedley)

Urpremiär på sorglig komedi med födslovåndor och sökande efter närkontakt

Posted on 22 dagar sedan av Kai Martin

Teater:

EN MYCKET LITEN MÄNNISKA

***Barnet och modern. Mattias Nordkvist spelar förtjänstfullt det späda barnet och Caroline Söderströms dess ömma, kärlekstörstande mamma. Foto: ELLIKA HENRIKSON***

Är det tidsandan eller slumpen? Men så tätt på i Göteborg… Marit Kapla har precis kommit med sin roman ”Barnsäng” om ett komplicerat havande och en förlossning med komplikationer. Nu ställer filmregissör och manusförfattare Lisa Aschan sitt sceniska förstlingsverk ”En mycket liten människa” på Studions scen. En pjäs om en förlossning med komplikationer. Om hur barnet söker anknytning till sin mamma och hon i sin tur pendlar mellan längtan till barnet och lusten till en bekräftande man. Ensamstående som hon är. Vagt i kulisserna mormodern, som kliver in för en – överdrivet, men omsorgsfullt – hjälpande hand.

Caroline Söderström fångar sin roll som den ömsinta, men ömhetstörstande modern väl. Önskan om att vara den goda mamman och den lustfyllda längtan efter sexuell närhet till en vuxen. Maria Hedborg, Backa Teater-veteranen som jag inte vet när jag såg på scen senast, håller ett skirt ljus över sin roll som mormor (och senare sjuksköterska).

Mannen, Valter Nilsson-lik, spelas av Bakri Wazzan som en staffagefigur. Han kommer in, älskar, svarar på frågor, går. Än mer i bakgrunden Aida Esmaizedeh Davani, som man kanske kan önska en bättre utmejslad roll. Praktikant från Teaterhögskolan i Malmö som hon är.

Men det är förstås relationen mellan modern och barnet som är i förgrunden. Lisa Aschan har listigt format dialogen mellan två människor, det nyförlösta spädbarnet och mamman. Där barnet talar, gråter och kvider utan att hans mor förstår. Hon, i sin tur talar till barnet som mödrar plägar göra.

Ja, det finns ett komiskt grepp i detta. Mattias Nordkvist, storvuxen, nära nog naken och för rollen slätrakad, som bäbis i en karg replikföring gentemot sin mamma. Längtan efter anknytning, rädslan för att bli lämnad och att somna, då allt blir mörkt. Moderns otillräcklighet och pendlandet mellan moderskapets uppoffring och viljan till vuxenliv. Till detta dör hennes mamma och mitt i glädjen över sitt nyfödda barn sorgen efter sin avlidna mamma.

Jo, det ryms mycket i denna drygt existentiella timme där man får följa mor och son från förlossningen till att han blir knappt ett år. (Han räknar emellanåt prydligt upp hur gammal han är i dagar och timmar.) Det finns ömhet mellan dem båda. Ja, så intimt att Mattias Nordkvists barn ammar mammans bröst. Det finns också något ömsint i hur hon badar sitt barn. Det varma vattnet som för honom, som vill åter till livmoderlivet, tillbaka till där han en gång skapades och frodades sin första månader i det inre livet.

Men det finns också en intimitet då mannen agerar älskar åt modern med spädbarnet i samma säng. Där lusten vinner över omsorgen över barnet bredvid.

*Vackert scenrum. Scenograf Annika Tosti har skapat ett konstverk av scenrummet tillsammans med ljusdesigner Sofie Gynning. Här scenen när bäbisen ska födas.*
*Foto: ELLIKA HENRIKSON*

”En mycket liten människa” blir en sorglig komedi, men jag tror inte riktigt det är avsikten. Det är ju dramatik med längtan och oförmåga till närhet i det vackert dunkla ljuset på scen. Scenograf – och kostymdesigner – Annika Tosti har gjort ett styvt jobb med scenrummet tillsammans med ljusdesigner Sofie Gynning, som en 1600-talsmålning. Tillsammans med kompositörerna Jacob Haage och Sarah Assbring (= El Perro del Mar) adderas ytterligare stämningar i rummet.

Här vilar ett allvar, ett sorgestråk, som så småningom förlöses, över föreställningen. Då klingar det märkligt med skratten, förutom i den igenkännande tittut-scenen, som är charmerande. Men jag förstår dem.

Mattias Nordkvist (han gör en fantastisk och ickeironisk roll) som bäbis, som det byts blöja och kläder på, som bärs i sele, som lär sig rulla runt och senare stapplande gå… ja, det lockar fram mer än ett leenden.

”En mycket liten människa”, Studion, Göteborgs stadsteater. Premiär 11 september 2026. Spelas till och med 29 oktober.

Av och i regi av: Lisa Aschan.

Scenografi och kostymdesign: Annika Tosti.

Ljusdesign: Sofie Gynning.

Kompostiör: Jacob Haage och Sarah Assbring.

Maskdesign: Maria Agaton.

Ljuddesign: Tommy Carlsson

I rollerna: Caroline Söderström (mamman Maria), Mattias Nordkvist (spädbarnet), Maria Hedborg (mormodern/sjuksköterska), Bakri Wazzan (mannen), och Aida Esmailzadeh Davani (barnmorska på förlossningen/kvinnan på gatan)

Klassisk ”Chicago” i vass uppsättning

Posted on 23 dagar sedan av Kai Martin

Musikal:

CHICAGO

!!!!

Oscarsteatern, Stockholm.

Publik: Utsålt.

Bäst: Systrarna Ellen Lindblad och Hanna Lindblad von Spreti excellerar som Roxie Hart och Velma Kelly.

Sämst: Att Ola Forssmeds känsliga nummer ”Cellofan” skrattas åt.

Fråga: Är detta den bästa svenska uppsättningen av ”Chicago” någonsin…?

Det krävs mod, talang och en slipad ensemble för att få en trovärdig och stark ”Chicago” på scen. Musikalen som, om inte titt som tätt men ofta, sätts upp på svenska scener. Så sent som för ett år sedan på Malmö opera (läs här) med ett gäng göteborgare i centrala roller.

På Oscarsteatern är det Peter Jöbacks Billy Flynn, den slipade advokaten, som är lockbete. Även systrarna Ellen Lindblad och Hanna Lindblad von Spreti som de sensationslystna mörderskorna Roxie Hart och Velma Kelly. Tätt följd av Ola Forssmeds Amos Hart, Roxies till hundvalp (god)trogne make.

Men ”Chicago” är också en uppsättning som kräver blod, svett och tårar från samtliga i ensemblen. Det är helt enkelt ett styrkearbete, en laginsats där samtliga får slita för att få helheten att hålla och skina. Det görs med emfas här.

Det blir en uppsättning som det från start slår gnistor om. Regissör Edward af Sillén kan sin dramaturgi, får storyn att bölja intensivt när det behövs och att djupandas när så stunden kräver det. Zain Odelståls koreografi är sprakande och sublim. Till det Lehna Edwalls skickliga scenografi och kostym. Samt Johan Landqvist rikt flödande musikarrangemang.

Det blir helt enkelt en föreställning för ögat, örat… ja, samtliga sinnen. Praktfull, dramatisk, underhållande, känslosam och roande.

”Chicago” som musikal har sin brokiga historia. Från den autentiska bakgrunden om mordrättegångarna mot Beulah Annan och Belva Gartner för hundra år sedan i just Chicago. Två mördare som blev friade av skickliga advokater till ackompanjemang av sensationsjournalistik. Av detta blev det så en pjäs skriven av före detta kriminalreportern Maurine Dallas Watkins, med premiär 1926. Av den knappt 50 år senare musikalen, skapad av kompositören John Kander och textförfattaren Fred Ebb, som i legendariske, Bob Fosses regi(m) och koreografi hamnade på scen.

Kander och Ebb skapade en satirisk berättelse i ett flödande, bitvis våldsamt tempo i sann vaudevilleanda. Det ljuva 1920-talets intensiva nöjesliv blandades med Chicagos rykte som våldsstad. Sex, mord, alkohol och droger i en spetsad cocktail.

Edward af Sillén är trogen detta och har med Calle Noréns, alltid så skicklig, översättning hittat rätt ton för föreställningen. Här finns ett beundransvärt flöde genom showen.

*Slipad. Peter Jöback gör sin Billy Flynn vasst slipad och elegant arrogant. Foto: MATS BÄCKER*

Peter Jöback är vass som den slipade advokaten Billy Flynn. Elegant arrogant, allt annat än ödmjuk och extremt girig. Men också skicklig i sin roll att spela sina klienter mot massans och journalisterna rovgiriga nyfikenhet. I musikaler är Peter Jöback bäst då han kliver ut ur sig själv och in i rollen. Som här.

Jesper Blomberg briljerar i sin roll som sensationsjournalisten Mary Sunshine. Med ett brett sång- och humorregister prickar han rätt i varje scen han medverkar i. Men förstås mest i praktnumret ”Det finns nåt gott”.

Rollen som fängelsedirektören Mama Morton gör Laila Adèle med mustig precision och skön sång.

Ola Forssmeds hundvalpiga Amos Hart, blir clownfiguren att skratta åt. Ola Forssmed kan det här, men slipper (tack och lov för sin kropp) sina gängse slapsticknummer. Men visst blir det extra sorgligt när han inför paradnumret ”Mister Cellofan” pratar om sin osynlighet och skrattas åt av publiken i salongen…?

Men det är förstås systrarna Ellen Lindblad och Hanna Lindblad von Spreti, som stjäl mest utrymme. Här finns inte bara skicklighet i sång och dans utan också en komisk ådra i mimik, tal och förhållningssätt till respektive roller.

*Skicklig. Ellen Lindblad gör sin roll som Roxie Hart med skicklighet i sång och dans samt humor. Foto: MATS BÄCKER*

För Ellen Lindblad är det en chans i det främsta rampljuset, som hon tar utan tvekan. För Hanna Lindblad von Spreti är det en comeback på Oscarsteatern efter hyllade uppsättningen av ”Singin’ in the rain” 2006, där hon hade huvudrollen. Att det har gått tjugo år märks inte. Hon driver sin roll som Velma Kelly hårt och skickligt. En fröjd att se. Ja, som hela denna uppsättingen av ”Chicago”.

”Chicago”, Oscarsteatern, Stockholm. Premiär 10 september 2026. Spelas till och med 19 december.

Av: John Kander (musik), Fred Ebb (sångtexter) och Fred Ebb och Bob Fosse (manus – baserat på pjäsen ”Chicago” av Maurine Dallas Watkins)

Regi: Edward af Sillén.

Koreografi: Zain Odelstål.

Scenografi och kostymdesign: Lehna Edwall

Mask- och perukdesign: Sara Klänge

Musikaliskt ansvarig: Johan Landqvist

Ljusdesign: Mikael Kratt

Ljuddesign: Oskar Johansson

Översättning och bearbetning: Calle Norlén

Orkester: Johan Landqvist (kapellmästare/piano 1), Daniel Palm (piano 2/vikarierande kapellmästare/repetitör), Dan Strömkvist (trummor/slagverk), Tobias Grenholm (kontrabas/tuba), Magnus Bengtsson (banjo/elgitarr), Ida Wadenbrandt (fiol, Magnus Blom (träblås 1 flöjt/klarinett/sax ), Per Grebacken ( träblås 2 flöjt/klarinett/sax), Anders Sjögren (träblås 3 flöjt/klarinett/sax), Lars Almkvist (trumpet/flygelhorn), Patrik Skogh (trumpet/flygelhorn), och Mikael Anderfjärd (trombon/bastrombon).

Medverkande: Ellen Lindblad (Velma Kelly), Hanna Lindblad von Spreti (Roxie Hart), Peter Jöback (Billy Flynn), Ola Forssmed (Amos Hart), Laila Adèle (Mama Morton), Jesper Blomberg (Mary Sunshine), Denny Lekström (Detektiv Fogarty, Aaron, ensemble/US Billy Flynn & Amos Hart), Robina Lake (Fred Casely/US Mary Sunshine), Oliver Gramenius (Harry, Mr Harrison/US Detektiv Fogarty, Aaron), Emma Kumlien (Kitty/cellblock Mona/ensemble/US Roxie Hart), Ulrika Ånäs (cellblock Annie, ensemble/US Velma Kelly), Sienna Beck (cellblock Liz, ensemble/US Mama Morton), Emilia Brown, (cellblock Hunyak/ensemble),Liza Stockseth (cellblock June/ensemble), Zain Odelstål (Domaren, ensemble/US Fred Casely), Nicklas Milling (ensemble), Albin Lindén (ensemble), Emilia Reinholtz (ensemble/US Kitty/US cellblock Hunyak & Mona), Sanna Janssonz (ensemble/US cellblock Liz, June & Annie),Marlene Lindahl (ensemble), Johan Forsberg (danskapten/on stage swing), och Erna Landefjord (swing).

Brutalt bra – Noréns sista roman blir smärtsam pjäs

Posted on 24 dagar sedan av Kai Martin

Teater:

EN LITEN ROMAN

Teater Trixter

13 januari avrättades Lisa Montgomery, knappt 53 år gammal, efter att ha suttit i fängelse i 16 år. Hon blev den första amerikanska kvinnan som avrättades sedan 1953.

In i det sista pågick en juridisk dragkamp om benådning. Uppgifter om att Lisa Montgomery led av mentala hälsoproblem och inte kunde förstå regeringens skäl för avrättningen skulle beaktas. Åklagarsidans överklagan rev upp beslutet och avrättningen verkställdes.

Hennes brott var grymt. Hon hade mördat en ung, gravid kvinna, skurit ut det åtta månader gamla fostret och tagit det som sin baby. I månader hade hon lurat sin man och omgivning att hon var gravid. En omöjlighet, eftersom hon var steril genom ett operativt ingrepp, då hon inte ansågs kapabel att ta hand om ens de fyra barn hon redan hade.

Lisa Montgomerys liv var ett helvete. Kantat av sexuella övergrepp från styvpappan, från modern som sålde henne som liten flicka till pedofiler. Berättelsen är skoningslös. Den fångade Lars Norén upp, nämnde henne i sin femte dagbok och skrev sitt sista prosaverk, som kom att utges postumt 2024, som ”En liten roman” om detta. Hos regissören Svante Grogarn, i sin tur, väcktes intresset för ”En liten roman” och berättelsen, som han nu har omvandlat till en enaktare, som är brutalt bra.

Kristin Falksten är Lisa Montgomery på scen. Ensam vid ett bord med ett sterilt ljus som lyser över henne där hon sitter apatiskt och äter en torftig måltid. Scenen är rummet är cellen. Stolen där hon sitter vid bordet, ett handfat, en liten ask med triviala ting, en blodfläck på golvet.

Rösten är inledningsvis entonig, ettrigt frätande. Hon berättar sin historia. Rakt, avslöjande, naket och obeveklig. Vi får följa henne genom tiden. Tillbaka till henne som barn. In i rum där hon varit offer för övergrepp, knappt fattbara. Hon bjuder in oss i cellen där mediciner skapar klåda i armhålorna och skrevet, där ljuset är på dygnet runt. Hon berättar om den där dagen då hon åker för att köpa en hundvalp, men allt är bara en ursäkt för det hon har bestämt sig för; hon ska ta en havande kvinnas liv för att därefter utföra ett kirurgiskt ingrepp och göra fostret till sin baby.

Barnet överlevde, men fanns bara i Lisa Montgomerys vård i ett dygn innan hon greps. 16 år senare väntar hon nu på sin sista dag, en och en halv månad innan hon ska fylla år. Hennes reflektioner är enkla. Hon saknar sin storasyster. Hon saknar barnet hon stal. Hon hoppas på att få se sin man. Hon berättar om injektionen, som ska avsluta hennes liv.

Kristin Falksten håller sin roll i känslosamma, men strama tyglar. Hon är Lisa Montgomery. Emellanåt tappar hon replikerna, upprepar dem där hon stannat och får hjälp av Svante Grogarn och Annie Thorold, som är något mer än flankerande sufflörer. Vid var sina skrivbord vid sidan av scenen sitter de som protokollförare, han med stark röst, utan åthävor, för att leda Kristin Falksten rätt igen. Det är oerhört effektfullt. Annie Thorold, som än mer försiktig sufflör, emellanåt agerande som fångvaktare, som stilla skrider över scenen.

Men på scen – och i livet – och med sina tankar är Kristin Falkstens Lisa Montgomery egentligen helt ensam. Utlämnad åt ett brutalt liv.

”En liten roman” som pjäs har karvat ut essensen av Lars Noréns text. Ett mörker utan ljus, men där revor av förklaring för illdådet ändå tränger in. Inte som en ursäkt, men som en förklaring. En flicka som inte får vara ett barn, som förvandlas till ett monster, en mördare. Skyldig, utan tvekan, till mordet. Hon som egentligen mest av allt blev ett offer som skulle skyddats tidigt. Men som uppmärksammades av samhället först då allt gått för långt.

Ja, det är en sorglig historia. Iscensatt med skärpa. I salongen kunde inte en knappnål höras falla; inte ens en mobiltelefonsignal mitt i kunde bryta allvaret.

”En liten roman”, Teater Trixter. Premiär 9 september 2026. Spelas till och med 27 september. Rekommenderas från 15 år.

Av: Lars Norén (1944–2021), baserad på romanen ”En liten roman” (utgiven postumt 2024).

Bearbetning: Svante Grogarn.

Iscensättning och figurant: Svante Grogran.

Producent och figurant: Annie Thorold.

Nonno Nordqvist: Kostymör.

Dramaturg och producent: Åke Östergren.

I rollen som Lisa Montgomery: Kristin Falksten.