Underhållande och lärande om en sjöluffares äventyr

Musikteater

AINA – EN SJÖLUFFARES ÄVENTYR

Spännande. ”Aina – en sjöluffares äventyr” kittlar fantasin med sin verklighetsbaserade föreställning. Foto: OLA KJELBYE

Konstepidemin, Grön rummet

Premiär: 20 november, spelas 21 och 25 november.

Manus/regi: Gunilla Johansson Gyllenspetz.

Musik, text och på scen: Lotta Sjölin Cederblom och Henrik Cederblom.

Sångtexter: Lotta Sjölin Cederblom, Henrik Cederblom och Gunilla Johansson Gyllenspetz.

Scenografi/kostym: Jens Langert.

Ljus: Thomas Heyman.

Om Aina Cederbloms spännande liv visste få i allmänheten om förrän hennes medverkan i Lasse Holmquists populära intervjuserie ”Här är ditt liv” 1980. Hon var då 84 år och hennes gärningar och äventyr, som hennes släktingar skakade på huvudet åt, hamnade nu i rampljuset när Statens Television sände programmet. Men en som både träffade och fascinerades av henne var Henrik Cederblom, Aina var hans gammelfaster och kunde berätta sina historier. För det fanns mycket att berätta, om båtfärder i en roddbåt från Sverige till Färöarna, vidare till Grönland. Fortsatta båtturer på egen hand i Svarta havet, Medelhavet eller längs Indiens ostkust. Aina Cederblom var en sjöluffare som utmanade äventyren med sin båt Rospiggen, men som också såg till sina medmänniskor. I Brasilien startade hon Cederblom Escola Artesanal Sueca Brasil i Olinda. Drygt 30 år tidigare arbetade hon som textillärare i Västbengalen.

Jag misstänker att Henrik Cederblom har värkt på dessa hennes berättelser och äventyr under lång tid. Nu är de, tillsammans med hustrun Lotta Sjölin Cederblom och Gunilla Johansson Gyllenspetz, samlade i en föreställning tänkt för lågstadieelever, men nog så kittlande också för alla från sex år och uppåt.

Det är en avskalad föreställning med mycket musikdramatik. Vi får snart åka med på Aina Cederbloms äventyr från flicka till kvinna. Möta strapatser och ständiga tvivel.

Jens Langerts effektiva scenografi skapar ett djup till iscensättningen av Aina Cederbloms livsresa på hav, men även land. ”Aina – en sjöluffares äventyr” är spännande, men aldrig hemsk; snarare väcker den en fascination över den kvinna som valde sin egen väg, våghalsigt, trotsigt och utan kompass; hon visste ju ändå vart hon var på väg.

Sprakande julshow utan tingeltangel

Show:

SCHLAGER VS ROCK – EN JUL MED DRAG

!!

Närkontakt. När Martin Westerstrand, Linda Bengtzing, Jessica Andersson och Jacob Samuel drar på är publiken med.
Foto: KAI MARTIN

Trädgår’n, Göteborg

Publik: Entusiastiskt fullsatt.

Bäst: Publiken äter ur Linda Bengtzings hand.

Sämst: Det här var inte Stefan Odelbergs bästa kväll.

Fråga: När ska julshower våga köra julteman igen…?

Det fanns en tid, inte allt för avlägsen, när julshower var ett sätt för både etablissemangen och artisterna att trygga kassan inför storhelgerna och årsskiftet. Någonstans där på vägen, efter en del rätt ambitiösa scenprojekt, kroknade ambitionsnivån. Åtminstone i Göteborg.Julshowerna krängde av sig stämningar, tingeltangel och en tillönskan om en god jul. Istället dundrade något slags after ski/beachvrål in. Tätt förpackat med allt, helst på en och samma gång.

Så är det när Trädgår’n bjuder på en ”julshow” där det förvisso dukas upp med julbord (utan vörtbröd!). Men där musiken pliktskyldigt drar igenom hart när varje julsång i ett hysterisk potpurri, som en försmak av den kommande showen. Roande, men knappast så att det kliar i fingrarna att börja klä granen och lukta på glöggen.

Istället ska vi får möte en slag mellan schlager och rock. Schlagerprimadonnorna Jessica Andersson och Linda Bengtzing mot Lillasysters Martin Westerstrand och Poodles Jacob Samuel. Någonstans mitt emellan, som en sekond, en konferencier eller pausfågel finns Stefan Odelberg, magikern med rejäl förmåga att snacka omkull vem som helst. Lillasyster är kompetent kompband och Jessica Anderssons ackompanjatör Lisa Ljungberg agerar keyboardist och kapellmästare. Bäddat för en holmgång av både Melodifestivallåtar och rockrökare med andra ord.

När väl showen drar igång dröjer det inte länge förrän den ljuva krocken uppstår och ändå inte. För i dag ryms det mesta inom Melodifestivalens ramar, det kan lika väl blir schlager som rock. Se bara på italienska Måneskin, som tog hem hela Eurovision med sin ”Zitti e buoni” i våras. Och, ja, både Puudles och Lillasyster har ju förärat Mellot med sin medverkan.

Så vad finns då kvar mer än ett rejält tuta och kör, locka upp en festvillig publik på tårna och bara dôna på.

Det blir med andra ett mischmasch av det mesta, tyvärr till ett skrällande ljud som emellanåt blir till desperat oljud. Linda Bengtzing får snart publiken att äta ur sin hand. Hon spänner friskt över sin egna Mellobidrag till rockcovers. Jessica Andersson har ju en botten i hårdrocken och är en mångfacetterad sångerska med stor kvalitet som klarar det mesta. Martin Westerstrand kan mullra igång det vilket trögstartat gig som helst, men detta kompakta energipaket har utvecklats också till en stark sångare. Lägg till hans smittande glädjehumör och hälften av showen är i hamn. Jakob Samuel kan sin hårdrockfalsett, är kompetent och har dynamik. Det mesta är på plats för party, alltså.

Jo, man försöker ta ner showen en smula med ballader någonstans i mitten. Men redan i inledande Led Zeppelinlåten ”Stairway to heaven” tappar publiken intresset. Samtalens volym tenderar att överrösta försöken på scen. Det är bara att komma igen. Det gör artisterna med energi och ständig publikkontakt samtidigt som man gör ett rejält uttag på coverbanken. Efter att ha gått i mål kan det inte ha varit många låtar kvar att stöpa om i denna show.

Men julstämning efter denna show…? Nej.

Bob hund är död – leve Bob hund!

Musikal:

BOBHUNDMUSIKAL – för folk med tinnitus i hjärtat

!!!!

Färgstark. ”Bob hundmusikal – för folk med tinnitus i hjärtat” är svart, färgstark underhållning. Foto: EMMALISA PAULY

Stora Teatern, Göteborg.

Spelas till och med 21 november.

Koreografi och regi: Kajsa Giertz.

Manus: Hanna Nygren.

Musik och sångtexter: Bob hund.

Kapellmästare: Jonas Jonasson.

Scenografi, kostym och mask: Helle Damgård.

Ljus: Mikael Sylvest.

I rollerna: Elin Norin, Cecilia Borssén, Sasha Becker, Gisela Swarting och Karin Li Körsbärsdal.

I stället för musik, förvirring…? Jo, Bob hund var i sin begynnelse snabba att använda sig av Sovjetdiktatorn Josef Stalins omdöme om Dmitrij Sjostakovitjs ”Lady Macbeth från Mtsensk”. Det var 28 januari 1936 som han lämnade teatern i ursinne och dikterade ett ledarstick i Pravda med orden ”Förvirring istället för musik”. Låten ”Istället för musik förvirring” – från ep:n med samma namn 1996 – blev på något vis gruppens manifest.

Jo, Bob hund är en ständig nagel i ögat, ett rastlöst band ständigt berett att gå sin egen väg. Förvirring? Ständigt. Musik? Alltid. Gruppens turer har varit oändliga, omständligt underhållande och emellanåt har orkestern förvisso flörtat med finkultur, men aldrig blivit en del av den. Så det har blivit lustfyllda och märkliga samarbeten, som Bobhundoperan ”Och Bob hund dör i slutet” (2015). Då ett samarbete med Malmöoperan och dess orkester. Nu en liknande förening med Helsingborgs stadsteater och musikalen ”Bob hundmusikal – för folk med tinnitus i hjärtat”.

Musikalen hade premiär i Helsingborg 9 oktober och gästar nu Göteborg. En tillställning synd att missa.

Om Bob hund dog i slutet av sin opera är de i sin musikal definitivt döda. Bandet går omkring som gastande gaster, betraktare av den absurda verkligheten som finns nära men inte på riktigt för dem. Killarna upptäcker där Bob katt, ett av fem unga kvinnor bestående band. Bob hund känner igen sig i den jäsande konflikthärden hos tjejerna. Bestämmer sig, lite likt änglarna i Wim Wenders ”Himmel över Berlin”, för att rädda Bob katt från härdsmältan och få upp gruppen på scen, mot framgång och musikalisk kreativitet.

Det går väl så där. Men underhållningen blir inte desto mindre.

Starkt. Bob katt är Bob hunds levande orkester som slits mellan internbråk och mental ohälsa. Foto: EMMALISA PAULY

Hanna Nygrens manus är humoristiskt smittande och allvarsspäckad. Hennes inramning av ett modernt livsmedelsvaruhus med utrop med jämna mellanrum om att allt är tillgängligt, är svart komik och kärnfull nutidsorientering i färgstark prakt. Helle Damgård har gjort en smart scenografi som raskt förvandlar detta köpcentrum till replokal eller lägenhet. Hennes kostym kontrasterar Bob hunds, i regel, svarta skelett med Bob katts intensiva kulörer.

Inom finkulturens famn rör sig Bob hund förvånansvärt fritt. Visserligen kan bandmedlemmarnas repliker emellanåt kännas statiska. Sångaren Thomas Öbergs flammande scenspråk är nu manusbundet och inte lika intensivt. Men överlag landar de i med beröm godkänt. Självklart kontrasteras de av Bob katt-tjejerna, rutinerade skådespelare med löd i replikerna och med ett mångfacetterat känsloregister att utnyttja. Det är där föreställningens verkliga dynamik sitter.

Musiken är förstås Bob hunds. Nyskrivet tryfferat med passande klassiker. Växelvis framförda av bandet självt eller deras kvinnliga spegelbilder. Ibland blir det intensivt känslosamt, som när Karin Li Körsbärsdals Katja, med utsmetad läppstift, gör ”Tralala lilla molntuss, kom hit ska du få en puss” till en så smärtsamt stark version att låten aldrig mer borde framföras av Bob hund. För så är det, ”Bob hundmusikal – för folk med tinnitus i hjärtat” berör i perioder lika mycket som den roar och tjusar. På samma vis som ”Kärlek skonar ingen”, Håkan Hellström-musikalen aktuell på Göteborgsoperan, sätter den fingret på smärtan, på den grasserande mentala ohälsan. Ja, dessutom på en skenande konsumtion där allt kan reas ut, till och med en själ. I detta bottnar alltid Bob hunds musik och kanske framför allt texterna, som hittar till smittsamma refränger med tänkvärda ramarna.

Så, istället för musik förvirring? Ja, kanske för den som vill ha en klassisk Bob hund-konsert och inte förstått vilken rastlös jycke man har att göra. För oss andra är det hjärtskärande rätt.

Småtrevligt med 25-årsjubilerande Syster Sören

Show:

VUXEN – KAN JAG SLÄPPA UT MAGEN NU?

!!

Underhåller. Karin Blennermark, Annika Lindhe Rydh och Katrin Pellmé firar 25 år som Syster Sören. Foto: KAI MARTIN

2Lång, Andra Långgatan

Premiär 12 november, spelas lördag 13 och lördag 20 november.

Publik: Fullsatt.

Bäst: Tandläkarsketchen får mig att gapa stort.

Sämst: Ljudet var under all kritik.

Fråga: Blir det 25 år till…?

Det är klart att man ska fira 25 år som komiker- och sånggrupp. Det vill Syster Sören – Karin Blennermark, Annika Lindhe Rydh och Katrin Pellmé – understryka. Trion tar sats där de står utan tillbakablickar. Det vill säga, de står rakryggat i sin glimrande medelålder. Kvinnor mellan 49 och 56, där barnen är självständiga och kanske till och med utflugna. Tjernas åldrar skarvas det med, men landar alltid med något slags trygghet i den där de faktiskt är. Det blir chosefritt, en smula charmigt och småtrevligt om hur det är att vara vuxen.

Det märks att de är tre kvinnor som är trygga i själva och ihop. Det skojas med varandra, om varandra men sällan om någon annan. Var finns männen? Borde inte de vara tacksamma att raljera om? Relationsproblematiken? Inte för att det blir för självcentrerat, ämnena rör många och igenkänningsfaktorn är stor, men att kliva utanför de här tre kvinnornas ramar hade kanske skapat en frisk distans i sketcherna. De som tjejerna heller inte riktigt fått till knorren på, där man lite för ofta väntar på det förlösande, förklarande skrattet utan att det riktigt kommer. Nu blir det som en utandning, paus och över till nästa sketch/sång.

Haltar det i sketcherna är det desto stabilare i sångerna. Ambitiösa, empatiska och roande sångtexter med egna melodier, som emellanåt kan flörta med en Muddy Waters, klassisk rock’n’roll (underhållande och skickligt gjorda ”Bouppteckningsboogie”) eller klassisk gospel, tangerande en ”Oh, happy days”. Som i avslutande ”hyllandet” till vallningar. Trestämmigt, ibland fyrstämmigt då enmansorkestern Peter Jacobsson stöttar.

Ljudet för dagen fördärvar dessvärre upplevelsen. Inte för att jag suktar efter starkare volym, men nu når Syster Sören knappt utanför scenkanten med sin föreställningen med ”Vuxen – kan jag släppa ut magen nu?”. Det är förstås synd.

Karl-Bertil i Tage Danielssons anda

Film:

SAGAN OM KARL-BERTIL JONSSONS JULAFTON

!!!

Nostalgi. Hannes Holms version av Tage Danielssons – och Per Åhlins – ”Sagan om Karl-Bertil Jonssons julafton” utgår från originalet men med en större vision. Foto: NIKLAS MAUPOIX/SF

Regi: Hannes Holm.

Manus: Hannes Holm, Mickael Hjort och Johan Kindblom.

Foto: Göran Hallberg.

Musik: Gaute Storaas.

I rollerna: Jonas Karlsson, Simon Larsson, Sonja Holm, Jennie Silverhjelm, Vanna Rosenberg, Dag Malmberg, Robin Stegmar med flera.

Av Tage Danielssons novell ”Sagan om Karl-Bertil Jonsson julafton”, ur samlingen ”Sagor för barn över 18 år”, från 1964 blev det den klassiska tecknade filmen gjord av Per Åhlin elva år senare. En favorit för många i juletid och också en nödvändighet för många i generationen 50-, 60- och 70-talister på julafton. Ja, kanske mer än ”Kalle Ankas julafton”. Men temat har också retat. När Karl-Bertil avslöjar sitt paketknep vid posten, ”ta från de rika, ge till de fattiga”, brister det hos pappa Tyko Jonsson, varuhuschefen. Hans utbrott är klassiskt ”Jag har närt en kommunist vid min barm”. 14-årige sonens naiva välvilja, måhända inte helt legal, blir politik. Där och då stämplas också den fina animerade julsagan till ”vänsterpropaganda. Något som gör att det finns de som väljer bort filmen.

Det har förstås inte Hannes Holm gjort. Han väljer istället att hålla hårt i originalberättelsen, men har sedan tryfferat den rejält och dessutom vävt in en historia om fattighus, krigsbarn och än mer klasskillnader. Så, krasst, de som har svårt för Tage Danielssons och Per Åhlins saga lär knappast ta den här till sitt hjärta. Hannes Holm förvånansvärt trogen den nära 46 år gamla filmen. Här kliver karaktärer in i denna hans spelfilm, de tecknade blir ”otecknat” – ett begrepp som mina barn använde sig när det begav sig för 25 år sedan. Med detta sagt, de som kan sin ”Sagan om Karl-Bertil Jonssons julafton” kan frossa i igenkännande, rabbla sin repliker och peka instämmande på den ena efter den andra figuren.

Men Hannes Holm vill förstås så mycket mer. Fattigflickan Vera (spelad av karismatiska Sonja Holm), krigsbarn (förmodat från Finland), lever med sin syster på ett barnhem i fattigkvarteren. Ficktjuveri ger mat och knapra inkomster. Föreståndaren, fru Hedqvist (Vanna Rosenberg) kämpar med skrala medel med sin verksamhet. Fattig möter oförstående rik, där välgörenhet (populärt ämne för dagen) skyler eventuella dåliga samveten hos överklassen. Det finns också en adderad sidoberättelse med kärlekshistorien mellan familjen Jonssons chaufför Ruben (Filip Berg) och husan Beata (Carla Sehn) plus att verksamheten vid Postens huvudkontor får ett större fokus, precis som Tyko Jonssons varuhus.

Men förstås är det Karl-Bertil Jonssons arbete på posten, där han inspirerad av Robin Hood (humoristiskt agerat av Adam Pålsson) har julklappar från rika för att ge till de fattiga, som förstås mest är i händelsernas centrum. I denna följer Hannes Holm originalet med kärleksfull plikttrogenhet. Väver fint in mötet mellan Vera och den glosögde Karl-Bertil – fint och porträttlikt spelad av Sebastian Larsson och parallellhistorierna blir till en fungerande helhet.

Ja, Jonas Karlsson är till oigenkännlighet en bullrande butter Tyko Jonsson, det vill säga att han är lik det tecknade originalet, men fjärran sig själv. Det måste ha varit en drömroll, för enkelt och smidigt för han över karaktären med Toivo Pawlos röst från 1975 till nu med en självklarhet. Men heller inte med något ytterligare att lägga till. Hans hulda maka Marianne (Jennie Silverhjelm) är mer fri i sin karaktär, men inte desto mindre än förstående och öm moder. HK Bergdahls är som gjord för Dag Malmberg, som kan sin fikonreplik. Och, ja, så fortsätter det.

”Sagan om Karl-Bertil Jonssons julafton” överraskar inte, men värmer fint ändå. Hannes Holm lyfter flyktingfrågan från 40-talets krigsår till nutid, men inte mer än att vi kan luta oss tillbaka i biosalongernas bekväma fåtöljer och betrakta de inklippta journalfilmerna från då. Känna empati och distans, men också ytterligare skapa det glapp mellan fattig och rik som har blivit så gapande stort 2021.

Drabbande ”Tystnaden”

Teater:

TYSTNADEN

Multiteater. Göteborgs stadsteaters samarbete med irländska Dead Center har gett en drabbande version av Ingmar Bergmans ”Tystnaden”.
Foto: OLA KJELBYE

Ingmar Bergmans filmer – eller tv-serier – på scen är ingalunda något nytt. Inte ens på Göteborgs stadsteater. 2016 sattes ”Höstsonaten” upp i en stark iscensättning. Två år senare var det dags för regissören (och Ingmars dotter) Eva Bergmans fantasi- och kärleksfulla ”Fanny och Alexander”. I somras satte Teater Tofta upp ”Scener ur äktenskap” i en smärtsamt bra nytolkning. Ja, Ingmar Bergman berör långt efter sin död, se bara Teater Trixters ”Ingeborgs manifest” 2020, där manusförfattarna Petra Revenue och Gilda Stillbäck vände på könsrollerna och lät Ingmar bli Ingeborg med sin demoner. Både intressant och kraftfullt.

Så nu Stadsteatern samarbete med Irlandsbaserade Dead Center där ”Tystnaden”, Bergmans film från 1963, för första gången sätts upp på scen.

Filmen blir också startpunkten för denna uppsättning. Inledningen projiceras på den flortunna ridån; Gunnel Lindbom som Anna, hennes nyfikne son Johan (Jörgen Lindström) och Ester (Ingrid Thulin), Annas sjuka syster, på väg hem till Sverige. På grund av Esters sjukdom tvingas de till ett stopp i den fiktiva staden Timoka och plötsligt glider filmens fiktiva verklighet över i scenens. Anna är nu Sandra Redalff, Ester Mia Höglund-Melin och Johan kameraögat hos den ständigt närvarande fotografen Farrokh Tavakoli. Ett hotell, varietéartisterna är sexarbetare, språkförbistringarna är stora, men rum får trion med ett inbördeskrig hotande utanför. Innanför hotellets väggar i allmänhet, men i synnerhet i de svenska gästernas rum, vilar en förtryckt stämning. Den ständigt utmanande Anna mot den försmådda Ester, översättaren med intellektuell kraft. De vilar aldrig i det outtalade, det incestuösa, skammen. Allt rivs och rörs som ett ivrigt pillande på en sårskorpa.

Johan, det vill säga kameran där hans blick projiceras samtidigt med händelserna på scen, är den stumme voyeuren, som glider ut och in ur rummen, ser sin nakna mamma i badkaret, som de delar, möter moster Esters blick och samtal, vandrar ut i hotellets korridorer, möter receptionistens (Christer Fjellström) spefullhet, sexarbetarna/dansarnas (Anna Jukić, Marta Andersson Larsson och Berna Inceoglu) flörter. Scenograf Jeremy Herberts utnyttjande av vridscenen är fantasifullt, elegant och glider in och ut ur de svartvita projiceringarna. Scenen räcker inte alltid till, ett av Göteborgs hotells korridorer får tjäna som kulisser vid Johans vandringar, men också Stadsteaterns irrvarv av korridorer, loger och rum.

Jag är i regel skeptisk till kameror på en teaterscen, som om scenens, skådespelarnas och textens kraft inte räcker till. Som om man måste spänna bågen till bristningsgränsen för uttrycket. Men här kittlar projiceringarna sinnena till ett slags effektfull multiteater.

Jo, ”Tystnaden” kräver sin publik, för det är mycket att titta på och ta in, ett virrvarr av tekniker, allt på en gång, emellanåt. Ja, till och med luktsensationer där en doft av rökelse glider in i salongen. I detta samlar skådespelarna pjäsens repliker till sordinerat sprängstoff. I utmärkt skådespeleri blir Sandra Redallfs Anna utmanande, utlevande, desperat kåt och vemodig mot Mia Höglund-Melins dämpade Ester, som lider av avund, jalusi och en sjukdom som sakta kväver henne. De två som levt med, men också mot, varandra hela livet utan rannsakan, förståelse eller förlåtelse.

”Tystnaden” är drabbande, mörk, dov och otäck. Men, som tröst, med en skir final ut och nedför Avenyn en höstkväll i november.

Tystnaden, Göteborgs stadsteater, premiär 5 november 2021

Fritt efter Ingmar Bergman

Regi: Bush Moukarzel.

Videoregi: Grant Gee.

Bearbetning: Mark O’Halloran, Dead Center.

Översättning: Joel Nordström.

Scenografi: Jeremy Herbert.

Kostym: Maja Kall.

Mask: Patricia Svajger.

Ljus: Max Mitle.

Kompostitör och ljud: Kevin Gleeson.

I rollerna: Sandra Redlaff, Mia Höglund-Melin, Marta Andersson Larson, Christer Fjellström, Karin Lycke, Ramtin Parvaneh, Berna Inceoglu, Anna Jukić samt fotograf Farrokh Tavakoli.

Tack och adjö, Viruspojkarna

Show:

HEJ DÅ VIRUSPOJKARNA

Final. Viruspojkarna tackade för sig tillsammans med gäster, som Bengt-Åke Nilsson, trummor. Foto: KAI MARTIN

Lorensbergsteatern, Göteborg

Bäst: Virusversionen av Miss Lis ”Komplicerad”.

Sämst: Att det är slut.

Fråga: Vill de verkligen inte fortsätta, trots att pandemin (kanske) ändå är över…?

Slumpen skapar möjligheter och trion Per Umaerus, Henrik Wallgren och Stefan Sporsén var inte snara att ta till vara på det som gavs. När pandemin startade i mars förra året och snabbt stängde ner Sverige i allmänhet och Kultursverige i synnerhet luftade de sina känslor på det enda viset som de kan, det vill säga genom musik och text. Gamla svenska örhängen, som ”Det är så hälsosamt och stärkande i fjällen”, fick dagsaktuella texter om rådande virusrekommendationer. Så också David Bowies ”Life on Mars?” med flera. Snabbt blev Youtube- och Facebookinslagen virala, fåfängan kittlade och nya utmaningar antogs, texter skrevs och sånger repades. Viruspojkarna blev snart i var mans öra och öga, till glädje och tröst under en tid då inget var speciellt kul.

Nu har restriktionerna lättat. Viruspojkarnas uppdrag är över, men först en grand final. På Lorensbergsteatern. Det är klart att det är skillnad på att göra sina egna inslag på sociala medier, oavsett om de är inspelade på Ullevi eller Götaplatsen, och att sätta samman en föreställning med start, paus och slut. Men samtidigt, varför inte.

Nej, Lorensbergsteatern var inte utsåld, men ändå tillräckligt full för att skapa både stämning och förväntan. Det är tre rutinerade herrar som kan både skämta och musicera ihop. De kan dessutom sätta trestämmigt så att det stå härliga till och då är ju redan hälften vunnet. Det finns ett slags manus som allt spinner kring, men det är mer åt mellan låtarnasnack, som en förklaring till det ena eller andra numret. För att stärka upp och fylla scenen kommer dessutom Claes Eriksson in som pausfågel (i första akten) och inslag (i den andra), så att trion får möjlighet att byta om och/eller hämta andan.

Det är klart att detta är en hastigt ihopsatt historia. Paddorna hjälper Viruspojkarna med texterna, men det är med en förvånansvärt hög nivå som Viruspojkarna ändå går i mål med denna sin ett och halvtåriga satsning. Det är charmigt, begåvat, lustigt och trevligt. Jazztrummisen, Stefan Sporséns styvfar, Beng-Åke Nilsson hoppar in i ett nummer. Sambaflickorna Paula de Hollanda och Yoanna Eek Björnulfson kryddade färgstarkt och rytmiskt à la Riokarnevalen finalen med sin närvaro med allsång som höll hela vägen ut ur salongen: ”Hejdå, covid! Hejdå!”. Sämre kvällar kan man ha en höstkväll i Göteborg.

Tack för underhållningen, pojkar.

Ösiga 40-årsjubilarer med ett lik som försökte leva

Bäddat för Troublemakers. Foto: KAI MARTIN

1981 är ju svindlande långt bort. Men det var då medlemmar ur Göteborg Sound och Perverts sydde ihop verksamheten till Troublemakers. Medlemmar har skiftat under åren och vid en period på 80-talet var gruppen heller inte speciellt frekvent med sin verksamhet. Men stadigvarande sångaren och profilen Christer ”Blomman” Blomgren ville mer. Sparkade liv i orkestern som sedan 30 år tillbaka varit envist aktivt och underhållande med sin punkrock från den gamla Göteborgsskolan. Det är kärvt, rätt på, fartfyllt, hjärtligt och alltid underhållande.

Så när bandet nu firar 40 år gör man det med besked. En spelning (lördag 30 oktober) sålde snabbt ut när restriktionerna väl släppte, så fredagen 29 oktober bokades på med samma resultat. På scen fick bandet också hjälp av energistinna trion Apa Gbg med Per Dahlberg, radioprofilen och förre Hollywood Indianssångaren, som fräste ur sig ett intensivt set med mersmak. Likaså med Blisterhead, Skövde och Falköpingsbandet, som kramade skiten ur allt och alla med sina allsångssmittande låtar.

Men det var förstås Troublemakers kväll. Bandet – Blomgren, Elvis, Erik och Psychobilly – var ivriga att få lufta sig efter allt för lång vila. Till kvällen skulle inte bara de 40 åren firas utan också att nytt album kommit – ”En sista skål”.

Från det bjuder Troublemakers upp till sju låtar på en repertoar om 21 låtar.

Det blir en ju en kväll med extra allt, självklart fartfyllt, glatt och intensivt. Jag har personligen fått en invitation med önskemål om att sjunga Liket Levers ”Levande begravd”, en låt jag förstås har i medvetandet om än inte i textmuskelminnet. Jag ”körade” med Freddie Wadlings band på en spelning arrangerad av Garageligan på Bjurslätts torg våren 1979. Jag hade då slirat rejält, GT hade skickat dit sin nöjesrecensent Johan Wopenka för bevakning av händelsen. Men under entrébordet låg jag och bet honom i benet. Han drog förskräckt tillbaka det och fick väl iväg sin rapport om spelningen så småningom. Oklart dock om jag nämndes, som dessutom alltså sjöng med på refrängen till ”Levande begravd” med allt mindre kläder på kroppen för att slutligen pipa ”Mitt kön! Mitt kön”. Alkoholen gör märkliga saker med människan.

Nu skulle det alltså ske en repris på låten med mig på scen, men vi skulle stanna vid att jag denna gång skulle sjunga. Blomman hade kontaktat mig en vecka innan för att inpränta ”inga lappar på scen”, väl medveten om min oförmåga att lära mig ens den enklaste barnkammarvisa. Jag tog honom på orden, pluggade text, skrev ned den om och om igen, memorerade, sjöng den, repeterade, tog om och om igen. Gjorde för säkerhets skull en prydligt nedskriven text i datorn och printade ut, vek ihop arket och stoppade det i kavajfickan, den kraglösa i svart som skulle matcha de svarta byxorna, västen, den blå- och svartbrokiga skjortan där jag bar ett par röda Dr Marteninspirerade lackkängor till. Jo, jag vill ha hängslen och livrem; tänkte att kunde upphovsmannen själv sitta med en pärm med texter i knät och briljera med sin sång kan väl jag göra detsamma med en ynka lapp…!

Jag hade också planerat att bryta av punkfasonerna med något som alltså drog åt kostymhållet, förvisso i svart. Döm om min förvåning då Troublemakarna drar på sig kostym och slips till giget.

”Levande begravd”…? Jo, den fick jag vänta på sugandes på en, eller två öl för att stilla tillståndet. Först som låt nummer elva var det dags och den skulle föregås av en presentation, som skulle kunna innehålla allt möjligt. ”Nu ska du få igen!”, skrattade Blomman innan spelningen. ”Var så god”, tänkte jag.

Rastlöst går jag ner bland publiken och ser ett effektivt, larmande och underhållande gäng som spritter av energi. Jag tänker, att det kan inte vara sant att ”Blomman” så sent som sommaren 2019 var nära att avlida på grund av den hjärtinfarkt på scen, som ingen riktigt tog på allvar, som han fick i Halmstad. Av den märks inte ett spår. Han är sannerligen vital, skoningslös i tempo och ödmjukt uppfordrande mot sin publik och sjunger med samma innerliga glöd som alltid. Om hjärtat är med…? You bet.

Jag tar ett kliv upp på balkongen vid mixerbordet för fortsatt utblick över spelningen som mer och mer driver publiken mot än mer förtjusning. Räknar ner via låtlistan och tar så småningom kliven ned för att sen gå backstage, gå på toa och kommer snudda på försent till presentationen av mig inför mitt gästspel.

Hör från spiraltrappan värmande ord om min kulturgärning som främst journalist under de 40 åren – tack för det – och blir uppkallad på scen inför en luddig och entusiastisk publik.

Jag har memorerat vartenda ord för kvällen, tänkt mig en presentation för att fiska upp fusklappen. Kanske borde jag trots allt ha gjort det, för ju mer Troublemakers matat på med sina låtar desto mer ord faller in i glömska. När ”Levande begravd” dundrar igång är det total afasi, jag mumlar några fraser och klämmer med friskt humör in i refrängen (som jag banne mig kan!). Ser lyckliga ansikten. Ser ett band som är tajt och kan mäta varje meter på scen i kvadrat och tum och fylla densamma. Jag får ta plats, uppskattar det varmt och inser att det är tre år sedan jag stod på scen och sjöng när Kai Martin & Stick! gjorde sin sista spelning, på Klubb Död, Nalen 27 oktober 2018. Inser dessutom att jag är äldre än vad Freddie Wadling blev. Livets ekvationer går inte alltid rätt ut, är inte alltid rättvist. Men jag är där, får några minuter i rampljuset, kliver av och kliver sedan på för att gapa och vråla i extranumrets ”Staden Göteborg”, då både förband och publik unisont fyller i på och nedanför scen. En låt som följt på kvällens andre gästartist, Stefan Johansson från City Saints och Eddy Meduzas ”Punkjävlar” framför med friskt humör.

Ljuvligt! Larmigt! Slamrigt!

Tack för att jag fick vara med, pojkar!

Låtlista: 1. Drömmarnas bar 2. Död mans hand 3. Utan hjärtat stannar Sverige 4. Kleptoman 5. Jag mot världen 6. Mammas flickor 7. Himlen faller ner 8 Lilla Blå IIB 9- Faller en faller alla 10. Dom är efter mig 11. Levande begravd 12. Ingenting är värt nånting 13. Majorna brinner 14. Jobba jobba jobba 15. I natt jag drömde 16. Månen lyster klar 17. En sista skål. Extra: Höra ett vrål för 40 år – Punkjävlar – Staden Göteborg – Ronka

Musikens kraft för Backa teater i 40 år

Teatermusik – och för all del cirkusmusik – har sitt anslag i nuet. Att för stunden skapa stämning, locka in tittaren, publiken, i pjäserna tittskåp. På Backa teater har det varit en sällsynt kreativ verksamhet, där orkestern som tillsvidare anställd nu kan stoltsera med 40 år. Det ger naturligtvis en mängd pjäser, uppsättningar, repetioner, ingångar, insikter och uttryck. Fördelen med Backa Teater är att det är en hyfsat solid bandkonstellation. De har gått genom eld och vatten, storm och regn för att nå sina syften. Har mött skådespelare och regissörer med skilda intensioner och visioner, anpassat sig, utmanat, vågat, jämkat. Men hela tiden med ett slags egen ton, ett eget uttryck.

Det har krävt sitt, men har gett desto mer. På scen, nu för en kväll med just dessa fantastiska musiker i fokus, är Stefan Axelsson, Anders Blad, Daniel Ekborg, Kristina Issa (the new one), Mats Hahlin och Bo Stenholm med en slags allestädes närvarande Ingmar ”Spingo” Nilsson, som ju medverkade fram till sin död 2002. Det går naturligtvis inte att famna en så vitt omspännande karriär för en helaftonskväll. Dessutom uppstår ju ett visst hålrum när musiken bryts ut ur sitt sammanhang. Ändå skapar i dessa skärvor av dramatik en stund där musikens kraft slungar oss in i de ögonblick när allt brände till.

Det handlar om 25 stycken musik så vitt skilda åt att allt borde spreta. Men Backamusikerna är kittet som håller allt samman. Deras signatur svävar över arrangemangen, som kan pendla mellan allt från svensk – eller nordisk – folkmusik till arabisk dito, Igor Stravinskij till 70-talistisk symfonirock, hårdrock till jazz, cabaret och visa eller progg. För i Backamusikernas magiska musiklåda kan vad som helst poppa upp.

Inledningsvis är det lite försiktigt. Ja, från både musikernas och publikens sida. Som om de först nämnda är ovana att sättas i strålkastarljuset enkom för sina egna prestationer. Men med varsam hand lockar konferencieren för kvällen, John Pekkari, in dem i den handling där de i allra högsta grad själva är delaktiga i.

Jo, de bjuds på gäster. Kanske främst Niclas Ericsson, ljudtekniker till vardags, som förstärker med keyboard och blåsinstrument med självklar ackuratess. Med honom på trombon i blåssektionen får Daniel Ekborg, trumpet, och Stefan Abelsson extra kraft. Men också Lars Melin, teaterns konstnärlige ledare, på trummor, Krister Nylander, Kjell Wilhelmsen, Ylva Gallon, Gunilla Johansson Gyllenspetz och Felicia Stjärnsand.

Musikerna växlar mellan tusen och en instrument. Var och ett för det specifika uttryckets skull. Det skapar spännvid och fascination, en lockande gränslöshet.

Ofta, inte alltid, är skådespelare inte vokalister i den bemärkelse att det är deras styrka. Så är det heller inte med Backamusikerna, som inte har några profilerade sångare. Med ett undantag. Kristina Issa! Hon är nykomlingen i bandet, 28 år, mångfacetterad musiker och kompositör, med en röst med sprängkraft, kärv skönhet och både lidelse och innerlighet. Med lätthet spänner hon över rock med samma självklarhet som hennes familjerötternas Syriens spännande tongångar. Gunilla Johansson Gyllenspetz, veteran som skådespelare och regissör på Backa teater, sätter också tonen med tydlighet och personlighet.

Anekdoter blandas med musik. Den inledande anspänningen släpper för musikens kraft och lekfullhet, för gränslösheten och möjligheterna. Oavsett om det är musik från ”Romeo & Julia”, ”Peer Gynt”, ”Nationen”, ”Dumstrut”, ”Blodsbröder” eller ännu inte uppsatta ”Vilda inuti”.

Jo, en vid och underhållande kväll där jag spontant bara saknar en gästande musiker: Bernt Andersson. Han som tillsammans med Backamusikerna gjort enastående insatser på Stadsteaterns scen med ”Driving Miles”, Eva Bergmans uppsättning, där bandet suveränt fick tänja på sin kompetens in i Miles Davis rika musik.

Backa teater – Jubileumskonsert med Backamusikerna. Historien om teaterorkestern – Backamusikerna 40 år

Torsdag 27 oktober 2021spelas t o m 9 november

På scen: Stefan Axelsson, Anders Blad, Daniel Ekborg, Kristina Issa (the new one), Mats Hahlin och Bo Stenholm.

Gäster: Nicklas Ericsson, Lars Melin, Krister Nylander, Kjell Wilhelmsen, Ylva Gallon, Gunilla Johansson Gyllenspetz och Felicia Stjärnsand

”När du fyller sextiofem tror du kommer upp till himlen”

Den som säger att det regnar ofta i Göteborg har aldrig varit i Stockholm. Eller ens Borås. Knappast heller i Bergen. Men ändå, jag tror Trondheim tar priset.

Trondheim…? Ja, hur hamnar man där? kan man undra. I oktober? Jo, det finns, som oftast, ett skäl. Sommaren 2019 gjorde vi en svindlande segelresa uppe i Lofoten (går att läsa om här), blev förälskade, njöt av varje dag, av sältan i vattnet, av maten ombord, av allt vi såg och upplevde, inkluderat finalen i Bodö. Vi tog flyget upp, men tåget ned. Det blev ett stopp i Trondheim, en natt på hotell (Radisson Blu) där, där vi kom att besöka Britannia hotel, ett anrikt hotell som precis öppnat efter år av renovering till en svindlande kostnad av 1,3 miljard. Vi åt en rekommenderad sommarbuffé, mat som var lokalproducerad, fick en guidad tur av hovmästaren och bara blev så förtjusta att vi på stående fot sa att dit skulle vi igen. För att bo.

Det skulle komma att dröja. Men nu var det dags. Vi hade tagit min 65-årsdag som tillfälle, eller ursäkt. Ja, det är därför jag citerar Grisen Skrikers punkklassiker från 1978 i rubriken. 65, liksom… så definitivt. Z hade bokat in oss på Britannia hotel från torsdag 14 oktober till söndag den 17. Allt för att vi skulle bo in oss, få sträcka ut, njuta av hotellets faciliteter och bara koppla av. Ja, det skulle innebära att jag fick stryka min farfarstorsdag med mitt barnbarn, men jag fick träffa honom på tisdagen innan avfärden. För vi åkte tidigt onsdag morgon, lämnade en sprakande Göteborgsmorgon för buss till Oslo, drog norrut på E6, njöt av utsikten mot Uddevalla vid den vackra bron där jag annars måste fokusera på bilkörning. Bron över gränsen likaså, där den gamla bron spänner över en svunnen tid i öster.

Z hade förstås bokat första parkett, eller snarare balkong i dubbeldäckaren som med fart tog oss mot Norge och Oslo. Ett grandiost panorama bredde ut sig under vår färd och kittlingen infann sig av äventyr vid den vackra infarten längs fjorden in till den norska huvudstaden. Hotell var bokat. Radisson Blu Plaza hotel, som sträcker sig mer än 30 våningar högt bredvid Oslo sentral. Vi fick rum med utsikt över fjorden, svindlande 27 våningen, fick checka in tidigt, satt in oss, provade sängen, tog en varsin kopp kaffe, men bestämde oss för att bege oss ut på byn. Det var lunchtid, så i hasten blev det Burger King lite slarvigt, men snart satt vi på tricken från Jernbanetorgets undergrunder mot Holmenkollens svindlande höjder mot ändhållplatsen Frogneseteren. En plats som äger sin historia, men som också har ett utställningscenter för att ständigt minnas nazisterna maktövertag under andra världskriget. Vi kunde valt att drabbas, vilket är rimligt, men gjorde halt, tog nästa tåg i motsatt riktning, fick se Oslofjorden långt nedanför, de luxuösa kåkarna omväxlande med hytter som om några fortfarande har sina sommarvistelser kvar i de exklusiva kvarteren.

Vi har blivit bortbjudna för kvällen, har en tid att passa strax efter fyra, inser att vi har både tid att köpa en flaska vin och att ta en lur, eftersom natten blev kort innan resan. När vi kraschar i hotellets sängar är det för omedelbar sömn och en knapp timme senare skakar vi liv i våra sömndruckna kroppar, klär oss, tittar på utsikten, tar hissen ned och möter så småningom vår dejt vid busshållplatsen för färd återigen på E6 med buss österut. Syrrans yngsta dotter och hennes fru har köpt hus och efter sin år i Oslo etablerat sig allt mer. Vi har inte setts sedan hennes födelsedag sommaren 2019, så det finns mycket att ta igen. När vi kliver av möter hennes fruga med hund och samkvämet fortsätter. Parhuset de bor i är fantastiskt och sakta formar det unga paret det till sitt. Maten slukas av både under och njutning, vin dricker, en cognac slank ned som uppvärmning, en finrom efter efterrätten. Jag firas med en fantastisk present från paret och syrrans övriga ungar med familjer. Sedan tackade vi för oss, fick sällskap på hundpromenaden, ned till Ellingsrudåsens trickenstation, som man når via en lååååång tunnel. Så in mot Oslo centrum, hotellet och godnatt utan att stänga den vidunderliga utsikten ute.

Torsdag

Nu väntar Trondheim. Vi ska, efter en generös frukost, ta vårt pick och pack, checka ut och styra kosan via flygtåget mot Gardemoen för en knappt timme flyg mot Norges tredje största stad. Ja, vi reser med ett styng av dåligt samvete, men har – utan att det är någon tröst för miljön, men för plånboken – innestående resor sedan tidigt, där vi utnyttjar en för ändamålet. Inser att flyg är trist, åtminstone vägen från incheckning, säkerhetskontroller till den pliktskyldiga patrullering genom alla taxfreebutiker för att döda tiden innan vi får gå ombord. Norge bjuder på molnigt, jag slocknar. Tror Z gör detsamma och vi lämnar den grådaskiga himlen för Hell. Jo, så heter orten som möter oss strax efter flygplatsen vid Stjørdal (tror det var rätt givet att flygplatsen inte fick namnet Hell). Vi hämtar våra väskor, tar flygbussen in mot vårt resmål och blir efter 40 minuter avsläppta vid Britannia hotels entré.

Det är kö in till incheckningen och vi inser efter en stund att hotellet är fullbelagt av två skäl. Dels på grund av höstlovet. Dels på grund av det stundande bröllopet som ska hållas i helgen. Vi får vårt rum utan dröjsmål, får erbjudande om att vårt bagage kan transportera av en flink fyr, men tackar vänligt nej; resväskorna har hjul. Något ska vi klara själva.

Z har bokat rummen i god tid. Hon har valt lyx för sin man som ska fylla definitivt gubbe inom någon dag. Trots att vi gick husesyn den där sommaren 2019 är det med vidöppna ögon vi går genom hotellet och öppnar dörren till vårt rum. Nej, det är inget stort rum, men det finns en omfamnade känsla, inte bara för de inbjudande Hästensängarna. Badrummets golv är skönt värmande, allt är stil från toalett till tvättstället med två hoar, som vi inte behöver konkurrera om, och den behagliga duschen.

I fotändan av sängen, eller mer korrekt väggen en bit ifrån sängen, tronar en spegel från golv till tag. Jag frågar Z om det verkligen inte finns någon teve, men kanske har hotellet en tanke med det, att man ska till vara på varandra och inte fastna fram Netflix när man nu lyxar till det. Min hustru är smart, hittar en fjärrkontroll och slår på en tv, som plötsligt, som trolleri, dyker upp i spegeln. Vi knockas återigen. Här kommer vi trivas.

På grund av pandemin har Z inte vågat boka någonting av hotellets inbjudande restauranger. Inte heller det populära afternoon tea, prisat. Kanske lite dumt, för hade vi inte rest hade vi ju också bokat av rummen och därmed eventuella restaurangbesök. Men hon dröjer sig kvar hos receptionisten, som välvilligt ska försöka göra vad han kan.

Vi smiter ut på stan, möter med trots regnet i Trondheim, som är intensivt och skoningslöst. Z lånar ett paraply av conciergen, precis som sommaren 2019, fast vi då trodde att vi gick paraplyet. Vi går upp mot Torvet, med sikte på att hitta något att äta på hotellrummet och kanske något att dricka. Vi passar på att köpa lite plagg på H&M till mitt barnbarn. Orsaken är den, att han förstås är värd allt, att jag spela ishockey i februari 1991, då min son var ett halvår. Då handlade jag en fin lite overall i två delar, storlek 74, som telningen hade ett bra tag. Klar att hans son ska ha något liknade. Se det som en tradition.

Regnet hämtar andan för att släppa på igen. Vi går in på Rema 1000 på Torvet, köper bubbelvatten, jordnötter, chips och konstaterar att julmusten är tidig till försäljning även i Norge. Z hittar en blomsterbutik och köper ett fång rosor som nogsamt slås in i cellofan för den hågade pensionisten. På vägen till hotellet smiter vi in på Kaffebrenneriet för köp av macka och quiche lorrain till lunch. Väl på plats låter vi oss smaka, dricker te till och lite bubbelvatten och färdas sedan in i våra drömmar ett tag. Jag läser lite ur Ragnar Jónassons ”Aska” för en tur till norra Island. Vi kikar på tv ur spegeln, gör oss i ordning för kvällen, för Z har bokat bord nere i vinbaren. En plats som lockades oss den där magiska stunden, juli 2019, med sina charkuterier och viner. Vi har bord 20.00. 21.00 kommer underhållningen. Allt är sobert. Jag har, eftersom vi bor på Britannia hotel, valt brittisk. Så det blir bruna manchesterbyxor (Oscar Jacobson, Reningsborg för några år sedan), en Burberryskjorta med tillhörande slips (Cirkeln secondhand i Mölndal respektive Ragtime herr, Göteborg) enligt tesen more is more. På fötterna mina Clarks, med brandgula skosnören, som renoverats med orange sula och klack hos Mölndals skomakeri. Samma skor som jag förövrigt, av slumpen, hade senast jag frekventerade hotellet.Z är smashing i en ylleklänning från Next, som jag köpte till henne vid ett Londonbesök.

Vi väljer, förstås, en charkbricka med ostar, allt lokalproducerat – något hotellet sätter en ära i att göra vid sina restauranger. Servitören rekommenderar vin, vi nickar förtjust, smakar av och glömmer sedan bort både tid och rum, men framför allt vad det är för gott vi dricker. Jo, ja, vi tog också en västerbottenostpaj med kalixrom, som kanske stack utanför det lokalproducerade. Men då var vi redan på väg i njutningens lustfyllda resa, så en tur in i norra Sverige gick an.

Bandet, en trio med instrumenteringen xylofon, kontrabas och sång, soundcheckade. Om igen med den smittande ”What’ll do”, som bland andra Nat King Cole gjort till sin. Men i denna deras version blev det mer lounge, mer vals, lite lätt upptempo och i mina öron (efter att ha jämfört med klassiker som Sinatra och nämnde Cole, ja, till och med Dylan) en vinnare. Mycket snyggt. När de väl drog i gång sitt set höll de fast vid det lättsamma, eleganta. Sångerskan vågade sig på scatsång, utmanade därmed xylofonistens och kontrabasistens soloutflykter. Men efter att ha sett Ella Fitzgeralddokumentären på Svtplay är det också lätt att inse hur svår konsten är. Vi har en lov runt vinbaren (över 10000 flaskor kvalitetsvin), den som lockade oss vi vårt senaste besök och då hovmästaren berättade att man kunde köpa ett vin, som sedan lagrades. Väl färdiglagrat får man besked om att det är dags att avsmakas. Vi borde ju naturligtvis gjort det, men någon from förhoppning om att det skulle falla ut just vid den vistelse. Men just då kunde vi inte spå i stjärnorna.

Vi går mätta, nöjda och lyckliga upp till vårt hotellrum. Omfamnas av varandra, men också av sängen, kikar på ”Kastanjemannen” (jag vet vem som är mördaren; jag har läst den spännande boken av Søren Sveistrup) innan vi somnar i den av hotellets kvällspersonal uppbäddade sängen. Jo, mellan 18 och 20 kommer de och gör iordning för natten, tar bort prydnadskuddar och filtar, bäddar försiktigt upp, fluffar till kuddarna, placera en flaska vatten med glas vid vardera nattduksbord, sänker temperaturen och ställer in belysning på kvällsmood. Bortskämt…? Japp. Men trevligt.

Fredag – dagen!

Har jag berättat att vi bor på Britannia hotel...? Ett hotell med anor, invigt 1870 som har hyst kungligheter som drottning Elizabeth II och den japanske kejsaren, men också musikerikoner som tidigare nämnda Ella Fitzgerald, men också Beyoncé med make Jay Z. Vi tror också att Metallica har bott på hotellet och att James Hatfield bodde i tornrummet, sviten högst upp i hotellet. Den som vi också fick möjlighet att kliva in i under vår generösa rundvandring juli 2019. Sviten har egen vinkällare, en personlig kock som använder svitens kök till sina kokkonster. Där finns också ett gyllen badkar, öppen spis med mera. Till en kostnad mellan 60000 och 100000 kronor dygnet kan man njuta dessa faciliteter. Så gjorde dock inte vi. Man vill ju vara modest, ja, snudd på anspråkslös.

Men denna första morgon på hotellet gick ändå inte av för hackor. Ja, det var alltså nu jag klev in i den aktningsvärda åldern 65. Rosorna var ju inhandlade, stod i en vas som hotellet hade tillhandahållit, bredvid snusade min älskade Z; jag vaknade först, försökte sova räv. Insåg att jag missat ett samtal från den äldste sonen och att klockan trots allt var halv åtta. Vi hade tid i matsalen, Palmehaven (ja, där vi hade ätit den makalösa sommarmenyn), 08.30. Jag surfade in på mobilen och födelsedagshälsningarna hade redan börjat trilla in på Facebook, andra sociala medier, via SMS och i Messenger låg det videosamtal från sonen och hans familj som jag alltså missat. Praktiskt. En födelsedagssång från mina kära.

Rummet är mörklagt. Man sover gott och länge. Sängarna är sköna. Jag förstår att hustrun passar på. Men ska verkligen jag väcka henne? Hon har ju en make att gratulera! Nå, jag gör mig i ordning, hon vaknar sakta till liv. Vi förenas för en promenad nedför hotellkorridoren, hissen ned till foajén och mot frukostmatsalen, där gästerna samlats tidigt. Vi får vårt bord, en ung norska med pigg blick visar oss, kommer med kaffe och vi kan börja ta för oss av den digra buffén, där inget finns att sakna. Om man till äventyrs ändå gör det finns en meny som man kan beställa från, så varför inte pocherade ägg…? De kommer snabbare än vi hinner andas, är så delikata som man bara kan drömma om och när jag ser ett sällskap få in champagne till morgonmaten noterar älskade Z detta, beställer utan att blinka varsitt glas till oss och vi skålar för min ålderdom, eller vad man nu ska kalla det.

Britannia hotel, alltså. Jo, min garderob var given. Till resan hade jag packat ned min tweedkostym (Tweedmaker) , den tredelade, som jag fick av Z i julklapp senast. Till det en grön Stenströmskjorta (köpt i Halmstad), två alternativa slipsar – Morris/Ralph Laurent Polo – och mina Dr Martens brogskor med fransade flärpar i ett slags försök att ge en golflook. Sällan använda och 30 år gamla, men nu fyller de syftet. På resan upp har jag mina Jacob Cohenjeans (Ragtime herr), en ljusblårutig Etonskjorta (Stadsmissionen Mölndal galleria), en en rutig Oscar Jacobsonväst (Ragtime herr), min fina Vardoc of Oxfordslips (Cirkeln secondhand, Mölndal), Barbourjacka (Ragtime herr), en Johnston of Elginhaldsduk (Stadsmissionen, Mölndal galleria), min tweedkeps från Dublin och de tidigare nämna Clarkskorna. Dessutom, som extra allt, Burberrytrenschen som jag fyndade på Reningsborg våren 2015. Som komplement till garderoben – även de nämnda – manchesterbyxorna, de bruna Oscar Jacobson, Burberryskjortan, en röd- och vitrutig Fred Perryskjorta, en Morrisslipover. Jo, resväskan var stinn.

Till frukosten blev det lite sömndrucket, trots det ”tidiga” vaknandet, jeansen, Etonskjorta och slipovern. Ingen slips, även om det kändes naket.

Njöt jag…? Verkligen. Dels för att i sällskap med Z kan man ingenting annat. Men också för att stunden gav det. Vi tog vår tid, åt och lät oss väl smaka. Drog ut på stunden innan det var dags att gå omvända vägen tillbaka för tandborstning. Regnet gör halt, men Z lånar ett nytt paraply. I Trondheim går ingen säker för vädrets makter.

Vi besöker butiker, hittar till secondhandbutiken Arven med både herr- och damkläder, lite åt Beoynd retro, det vill säga inte riktigt min – eller Z:s – stil. Går in i NMS Gjenbruk bredvid, hittar ett snyggt brunt Rörstrandsporslin. Men hur få hem det…? Vi låter bli. Fortsätter ut i det ostadiga vädret, som dessutom bjuder på rejäl blåst från norr. Vi passerar ett vackert funkishus, som antagligen varit ett varuhus, men nu är ett köpcenter med olika butiker. Ambitionen om att ta oss ett dopp i Trondheimfjorden kommer på skam. Av flera anledningar, faktiskt. Dels för det lynniga vädret. Dels för att möjligheterna att komma till fjorden är strikt begränsade. Visst skiljer järnvägen staden från fjorden, men en bro gör att det går att komma ned till hamnen. Men där finns ett staket som avgränsar. Visst, det stoltserar ett badhus – Pirbadet – där, med möjlighet att bada utomhus, men… nej, det är inte samma sak. Receptionens försök att komma i kontakt med vinterbadarklubben, för medlemmar endast, har misslyckats. Så vi går med vår kasse med handdukar och badkläder utan att få möjlighet att utnyttja dem. Väljer annat. Som en kopp kaffe i det nybyggda kvarteret precis där bron över järnvägen landar. Vi kurar ihop, som om vi även inomhus känner av vindarna som vränger kläderna ut och in. I närheten finns musikmuseet Rockheim, som avhandlar norsk rockmusiks historia. Vi lockas, går in, betalar, tar hissen upp till utställningen som bjuder på en röd tråd norsk hytterocksmys från 50-talet, förvillande lik den svenska rockresan men mer lusekofta. Men utställningen, som vill vara interaktiv och generös, är i mina ögon lite för mycket för de redan invigda. En dörr in till norsk black metal bjuder ett rum med ölflaskor på ett soffbord, ett trumset, musikriggar, som om vi hamnat i ren replokal. Men musiken… nej, det kvittrar fåglar istället för malande metal. Rockheim borde ha kunnat bjuda på mer, då norsk musik är världsomspännande, även om vi svenskar inte riktigt har landat i det.

Vi går ut, promenerar i blåsten bakvägen upp mot byn och tar sikte mot Solsidan där det ska finns en secondhand i Frälsningsarméns regim. Kartan guidar oss rätt i takt med det tilltagande regnet. I köpcentret på andra sidan Verftsbrua smiter vi in i gamla varvslokalerna som nu hyser restuaranger, butiker och Meny, matvarukedjan. I den senare handlar vi frallor och en fiskburgare för lunch. Z får användning av hotellets paraply i british racing green och min irländska tweedkeps och Barbourjacka håller ovädret stången, även om fukten kryper innanför.

Vi når vårt mål. En fräsch butik med öppna ytor, men fyndar gör vi inte. Så ut i rusket med sikte mot hotellet. Vi går som i en cirkel i förhållande till när vi startade tidigare under dagen. Vandrar över Bakke bru som leder över Nidelva och in mot centrum på lövhala trottoarer. Hotellet ger oss skydd från ovädret, vi äter vår mat, smakar på vinet vi köpt i torsdag, slappnar av fullständigt och eftermiddagssömnen värmer oss skönt och stänger ute ovädret utanför.

Jag har under dagen försökt beta av gratulationerna från alla möjliga håll. En blomsterbutik undrar när de kan leverera blommor och jag säger måndag eftermiddag. Telefonen ringer när jag är in en UFF-butik, en kär vän som uppmärksammar dagen. Min yngste son ringer. Senare Z:s dotter. Det kommer mejl och sms. Facebook svämmar över och upp till över en vecka senare möts jag av gratulationer. Smickrande, förstås. Men Facebook är misstänksamma och vägrar låta mig svara på inläggen var för sig, så i perioder blir jag stoppad från ett vänligt tack till var och en; en märklig hantering i sin iver att hålla ordning.

Hotellet har fullt i sina gourmetmatsalar sedan månader tillbaka, så där får vi inte plats. Men man har varit oss behjälpliga med bokning på en närliggande restaurang. To rom og kjøkken ska bjuda oss på födelsedagsmiddag. Eller, det är ju Z som gör det. Vi lotsas dit via vår karta, en rask promenad på några hundratal meter, får vårt bord och kikar på menyn. Bestämmer oss för en sjurättersmeny med en tillhörande vinmeny, för vi tänker att kvällen ska bli lång.

Maten kommer in i maklig takt med lite smakprover inledningsvis. Allt är väl lagat, vinerna balanserade och det är lätt att luta sig tillbaka och ha det bra. Vi överraskas av betjäningen där vi serveras av totalt fem servitörer under kvällen. Något som gör att det inte blir så personligt som man kan önska. Snett bakom oss sitter ett större sällskap som är stadda vid kassa. Bordet är belamrat med vinglas, som delvis fylls på, delvis plockas bort och emellanåt dricks ur. Någon maträtt kommer in. De satt där då vi kom. De dröjde kvar då vi gick. Men vår sorti kom att dröja. Z beställde notan, som inte kom. Ett annat par gjorde samma sak och betalade i samma andetag. Personalen cirkulerade kring, gav vinsällskapet stor uppmärksamhet; oss ingen. Efter 20 minuter, en halvtimme är jag beredd att resa mig och gå. Z lyckas påkalla personalens uppmärksamhet och vi kan slutligen komma ur lokalen ett antal norska kronor fattigare.

På stan är det yra. Ett grabbgäng tjoar mot mig under vår promenad hem innan allt klingar av och vi når vårt hotell och tar skydd i vårt rum för ytterligare avsnitt av ”Kastanjemannen”.

Lördag

Frukosten upphör inte att tjusa. Vi beställer mer från menyn med vetskapen om att vår – sena – lunch blir afternoon tea. Jo, receptionen har lyckats ordna plats åt oss. Morgonen denna lördag är stilla. Vi förstår senare att norrmännen har sovmorgon. Få har beställt bord halv nio, som vi. Inte oss emot. Det är en behaglig start på dagen. Vi äter oss lika behagligt mätta, möter dagen hyfsat tidigt. Vi går ut för inhandling av ett styck kalsong på intilliggande Dressman (hade räknat fel i planeringen), smiter in i en secondhand för barnkläder utan att hitta något till sonsonen, så mot Nidarosdomen för att få möjlighet att kliva ner i dess katakomber. Men väl framme vid den imponerade byggnaden, som började resas redan 1070, får vi besked att allt är fullt. Ja, sedan månader tillbaka. Ok, vi nöjer oss med minnena från den grandiosa gudstjänsten den där söndagen i juli 2019, promenar lite vilsna västerut på snudd på folktomma gator, då jag undrar över om vi inte ska sätta oss på spårvagnen, ungefär på samma vis som vi gjorde i Oslo. Gråkallbanan är privatägd, den är världens nordligaste och nära hundra år gammal.

Sträckan, på nära 9 kilometer, tar oss från Sankt Olavs gate i centrala stan till Lian, en nätt klättring 233 meter ovanför havet, förbi stadsmiljön, upp genom förortens villakvarter till Trondheims nära fjällmiljö och friluftsliv. Vi hittar rätt, får hjälp av föraren att ladda ner giltig app, betalar för vår resa och efter en stund rör sig vagnen för vår färd på 50 minuter tur och retur.

Vi kommer ned efter utflykten och utsikterna i god tid för att skifta kläder till vårt afternoon tea. Nu är det dags för min tweedkostym, Z stassar till sig med sin vackra Ilse Jacobsenklänning. Palmehaven är fylld av sorl, loungemusik från mannen vid flygeln, serveringspersonalen löper gatlopp med ställningarna med läckerheterna: fingersandwich, scones med sylt/marmelad, kakor… Ja, te till, förstås. Jag väljer husets egen blandning av Earl Grey.

Miljön är som stämningen sober. Vi är som gäster till något som inte är vi, men som vi ändå stämmer in i. Timmen, den dryga, dansar iväg och vi dansar förtjusta ut och upp på hotellrummet för att planera resten av eftermiddagen och kvällen. Det blir hotellets spa, där vi bryter av mot det stundande bröllopets gäster med kvinnor i vackra klänningar och männen i pingvinuniformer när vi kommer gående i tofflor och bakrockar med badkläder inunder. Vi tar hissen ned till källaren, går i korridorerna och träder in i spavärlden. Inleder med bassängen, några längders simmande, tar en varmvatten pool, går vidare till de olika bastur som finns, värmen driver oss på flykt och vi svalkar oss med isbitar (!) innan vi går in i en ångbastu, tar en dusch, upptäcker kallvattensbassängen som jag kliver ned i för att stanna en kort, men ändå inte hastig, stund. Det är behagligt. Vi nöjer oss, går upp till rummet och klär på våra rentvagade kroppar.

Det har gått några timmar sedan vårt afternoon tea och vi funderar på om vi ska gå till Solsidans Meny för att inhandla lite charkvaror och ostar för en sittning på rummet. Vi går ut i rusket, tar våra kliv över Verftsbrua där vi utan skydd för vind och regn får känna på Trondheimvädrets makter. Ungefär där och då lockar en sittning på Olivia – den norska restaurangkedjan som också finns på Avenyn – med sin italienska meny. Men de har bara bord på den inglasade utomhusserveringen att erbjuda, så vi avböjer och går vidare. I nästa kvarter ligger Egon, en uppskattad och prisad restaurang och den med italienskt på menyn. Där går det bättre, efter att vi äntligen begripit – och gått runt huset – hur man ska gå in. Vi får fönsterplats, där regnet droppar in, men stället håller annars ovädret på utsidan. Dagens pasta blir valet, ett glas rött till, lite parmesan och det bästa sällskapet. Så kan man också fördriva en lördagskväll. Men varför avsluta den för tidigt. Vi hade ju en drink i baren att ta, den som vi inte hann med vid vårt första besök då vi var så dråpligt nära att kliva in där Kai Martin & Stick!:s första basist satt efter en arbetsdag. Nu var det alltså hög tid och vi fick plats, Z siktade in sig på sin favorit Bloody Mary och jag en Day Martini. Bartendern var multitasking, jonglerade och rörde ihop sina drinkar med stor skicklighet. Vi njöt av skådespelet, men också av våra drinkar som var bedrägligt lena och välsmakande.

Det är vår sista i Trondheim, men båda är överens om att vi lätt skulle kunna stanna en vecka till på hotellet. Lyx och komfort parat med ett vänligt och generöst bemötande är vinnande överallt utom i plånboken. Men så får det bli ibland.

Söndag

Vi vaknar medvetna om att vi gör våra sista timmar på Britannia hotel, kanske någonsin. Vi packar, gör oss i ordning för morgonen och vår final i frukostmatsalen. Njuter av varje tugga, sköljer för dagen ned med te, beställer in ägg Benedict, låter stunden stanna tiden, hör pianisten ta över och kikar sedan på klockan. Flygbussen väntar. Dags att ta farväl och checka ut.

Vi har en lång resa hem, inte bara räknat i kilometer. Z har kalkylerat med tidsmässig generositet, vilket skulle göra en mer än nödvändigt långt stopp i Oslo och hemkomst vid midnatt. Men när vi landat, efter en bländande inflygning över ett soligt Oslo med fjorden glittrande – där jag innan lokaliserat Hønefoss, Tyrifjorden med Utøya –, så kikar vi på möjliga alternativ att komma med en tidigare buss. Z ringer på vägen in till Oslo med flygbussen, lyckas få plats på en buss söderut klockan fem, betalar med lite mackelimang en extraslant för ombokningen och plötsligt känns Göteborg närmare.

Bussen pinnar på bra på E6, men tar sedan en tur in mot centrum där man stannar vid varje hållplats som vore det en linje i stadstrafik. Nå, en guidad tur genom Oslo kan man ju ta. När vi så når busstationen har vi tid att gå och äta, hittar en kebab där Z väljer falafel och jag en kebab i pitabröd; hon valde rätt, jag fel. Men maten håller hungern stången resten av resan plus det godis vi köper innan avfärd.

Våra platser på bussen är trånga, men chauffören Lars-Börje, Bulan kallad, styr och med fast hand i sin Frillesås Bandybuss söderut. Vid nio på kvällen kan vi låsa upp hemmet, välkomnas av Z:s son och börja ta in vardagen efter dagar av flärd. Jag, ett år äldre, med min första pensionsutbetalning väntande dagen efter. En ny tid. Ett nytt liv. Men bara nästan. Jag kommer ju fortsätta jobba ett tag till, så parkbänken och duvorna får vänta.