Utmanar. ”Black rider”, med musik av Tom Waits, är en musikal som tumlar om och utmanar. Foto: MATS BÄCKER
Bara kombinationen Tom Waits (1949), beatnick-författaren William S Burroughs (1914–1997) och manusförfattaren och regissören Robert Wilson (1941–2025) både skaver utmanade och kittlar. Så blev också musikalen ”Black rider – the casting of the magic bullets” – premiär i Hamburg 1990 – från starten något annorlunda för scenkonsten. 1997 antog Dramaten och Elverket utmaningen, då med Tom Waits-musikern Bebe Risenfors med flera från Bad Livet som medlemmar i orkestern. Denna burleska, mustiga musikal – baserad på den tyska folksagan ”Friskytten” – har irrat vidare i olika uppsättningar. Men när den nu landar på Göteborgs folkteaters scen är den både eklektisk och elektrisk, vågad, galen och så nära anarki och kaos man kan komma. Som en febrigt berusad ”Cabaret”.
Tom Waits musik är närvarande konstant (ja, till och med i en ljudupptagning av artisten själv vid ett tillfälle), men nu i Tonbrukets och Per ”Texas” Johanssons musikaliska och dramatiska dräkt. Musik med all respekt för originalmusiken, men vågat nog för att hitta sin egen ton. Men den starkaste och mörkaste tonen sätter ändå regissör Mellika Melouani Melani. Hon har djärvt satt skådespelarna i pant, fått dem att vrida och vända sig ut och in och, ja, in på bara skinnet. Det är naket, orgiastisk, utmanande, närgånget, expressionistiskt, galet och omtumlande. Som publik får man helt enkelt spänna fast säkerhetsbältet i denna hisnande berg- och dalbanefärd av känslor, uttryck och trots. För här kommer ingen undan.
Musiken gungar och skenar i en förening av disharmoni, cirkus- eller teatermusik i kombination med Kurt Weill och klezmer i Tom Waits karaktäristiska dräkt. William S Burroughs meskalinpåverkade text bjuds upp till en surrealistisk dans av de skickliga skådespelarna där ingen duckar för det omöjliga.
Mitt i detta virrvarr landar humor, från starten med ensemblen tätt förenade som heroinister eller zombier. Redan här är mörkret det dominerande. Redan här tar det burleska greppet om föreställningen. Men det som är början är verkligen endast i sin linda. Allt ska bli värre, bättre, kaxigare för att mynna i en skoningslös backanal innan sista kulan träffar fel… för ”Black rider” är scenkonst på randen till haveri och fulländning. Allt i ett kippande andetag. Efter drygt två timmars föreställning är man, som publik, svettigare än skådespelarna, som ändå har manglat ur sig sitt yttersta.
Jag som sett/hört Tom Waits på Konserthuset 1985, på Cirkus 1999 (två bländande konserter väsensskilda från varandra) och haft förmånen att höra hans musik i Betty Nansen Teatrets uppsättning av ”Woyzeck” i Köpenhamn (premiär 2000) har adderat ytterligare ett kapitel till hans kompositioner. Tillsammans med regissör Mellika Melouani Melani närmast besatta uppsättning av ”Black rider” – har hon sålt, precis som friskytten, sin själ till djävulen frö att uppnå denna sceniska fulländning? – landar det tungt i själens mörkaste vrår av minnen.
Teater-/musikalåret har startat starkt.
”Black rider”, Göteborgs folkteater, premiär 14 februari 2026. Spelas till och med 1 april.
Av: William S Burroughs med musik av Tom Waits.
Översättning: Einar Heckscher.
Sångtexter: Tom Waits och Kathleen Brennan.
Originalorkestrering: Greg Cohen och Tom Waits.
Regi, originalproduktion: Robert Wilson.
Regi: Mellika Melouani Melani.
Musikalisk ledning: Johan Lindström och Oscar Micaelsson.
Scenografi: Mats Sahlström.
Ljusdesign: Joakim Brink.
Kostymdesign: Jenny Ljungberg.
Maskdesign: Sun Åberg.
Koreografi: Lidia Wos.
Videodesign: Johannes Ferm Winkler.
Musiker: Tonbruket – Dan Berglund, kontrabas, Martin Hederos, klaviatur och fiol, Johan Lindström, steel guitar, gitarr och klaviatur, och Ola Winkler, trummor – och Per ”Texas” Johansson, saxofoner och klarinetter.
I rollerna: Pelle Grytt (Pegleg), Bror Gunnar Jansson (Mannen på hjorten/Georg Schmid), Nina Jeppsson (Wilhelm), Anna Lundström (Kätchen), Andres Rothlin Svensson (Bertram), Jonas Sjöqvist (Robert, konferencier), Elin Skarin (Anne), Birthe Wingren (hertiginnan/Ernest Hemingway), Lidia Wos (husan/unge Kuno) samt burleskartisterna Andreas Hammarström och Inga Kolbrún Gunnlaugsdottír Söring.
Fantasifull. ”Trädet under jorden” på Göteborgs Dramatiska Teater hyllar Karin Boye med en uppsättning som också hyllar fantasin. Foto: ELLIKA HENRIKSON
Ur boken ”Trädet under jorden” av Kristina Sigunsdotter och Jenny Lucander har Göteborgs Dramatiska Teater med Cecilia Milocco som regissör gjort någonting alldeles fantastiskt. En fantasifull uppsättning som kittlar och berusar, som utmanar och leker, som vågar spela på strängar mellan allvarets djup och det naiva hur ett barns perspektiv.
Med Carina Backmans skickligt gjorda scenbild skapas ”barnteater” – pjäsen är från åtta år och uppåt – som skickligt förenar skuggspel med pantomim och skådespel med spännande ljussättning. Emellanåt är det bara är en ficklampa som spelar runt i det trånga scenrummet. Allt som en laterna magica, som bjuder in i fantasins värld.
Rekvisitan är enkel, några stolar, ett bord, skira, genomskinliga tyger som inledningsvis formar ett hus där vi ser in i ett vardagsrum, en matsal, ett kök… runt bordet sitter en åttaårig Karin Boye (Karin Lycke) med sina föräldrar (Hanna Ullerstam och Erik Åkerlind). Det pendlar mellan kärleksfullhet och dramatik, men en mor som är labil och, måhända, benägen och en far som lättjefullt ägnar sig åt sagor istället för verkligheten.
Tygerna kläs av ”huset” och blir segel på ett skepp, eller draperingar för något helt annat. Det är hela tiden ett aldrig sinande flöde av möjligheter.
Ur allt bjuds det på en hisnande resa genom tid och rum, verklighet och dröm, som en hyllning till Karin Boye, men kanske främst som ett stort hurra till fantasin.
Karin Lycke är lysande som den trevande flickan Karin Boye, hon som rids av sagorna så starkt att de blir till hennes verklighet. Få kan spela så skör och stark som hon. Hanna Ullerstam är lika bländande genom sina roller, där varje karaktär får ta plats och får sina schatteringar. Så Erik Åkerlind som den ömsinte fadern som ömsar skinn för att kliva in i sina andra karaktärer närmast sömlöst.
Med Jacki Románs musik, scenografins starka effekter och skådespelarnas spel skapas storartad, smart och kittlande teater i det lilla formatet på Göteborgs Dramatiska Teater.
”Trädet under jorden”, Göteborgs Dramatiska Teater, premiär 14 februari 2026. Spelas till och med 11 april. En föreställning på cirka en timme och för barn från åtta år och uppåt.
Manus: Kristina Sigunsdotter baserad på boken med samma namn av Kristina Sigunsdotter och Jenny Lucander.
Regi: Cecilia Milocco.
Scenbild: Carina Backman.
Musik/teknik: Jacki Román.
I rollerna: Karin Lycke (Karin Boye), Hanna Ullerstam (mor, kammarjungfru, prinsessa med mera) och Erik Åkerlind (far, spågumma, kapten, militär med mera).
Roar och drabbar. ”Till stjärnorna faller ner” förenar brittisk fars med dito dramatik på film och scen.Foto: OLA KJELBYE
Storbritannien har, som kanske de flesta europeiska länderna, genomgått en identitetskris. För britterna starkast under Thatcherregimen med stark privatisering och nedläggning av oändligt många kolgruvor i norra England. Såren från gruvorna ligger fortfarande öppna i såväl landskap som själar och identiteter. Det är just här som Beth Steel pjäs ”Till stjärnorna faller ner” (2024) landar. Pjäsen som på kort tid farit genom Europa med succé i följet och som nu har fått Nordenpremiär på Göteborgs stadsteater.
Det är en pjäs som spinner sina intriger väl. Mellan syskonkärlek och -rivalitet. I sorgen efter den bortgångna modern/makan. Eller mellan förbjuden kärlek och svartsjuka. I lyckan inför det stundande bröllopet mellan Sylvia (Josefin Neldén) och Marek (Ashkan Ghods ) där främlingsfientligheten visar sitt fula tryne. Eller de eviga trätoämnet mellan den strejkande brodern Peter (Johan Lindgren) och svartfoten Tony (Lars Väringer).
Manuset är rappt och roligt utan att förlora sitt allvar. Lisa Lindgren som syster Hazel är dräpande i sina vassa repliker och är strålande som en white trash-queen fylld av självförtroende och brist på detsamma i ett och samma andetag. Josefin Neldén sköra Sylvia är spelad med ackuratess. Hon som är så fenomenal med sina ansiktsuttryck (få kan spela med miner som hon) på film når ut hela vägen här. Så skickligt. Hon, den yngsta systern, har funnit lyckan i den ambitiöse polacken Marek – han som har jobb och som trotsat motgångar i sitt nya hemland med stolthet och glatt humör. Så Jessica Liedbergs Maggie, systern som flyttat/flytt från familjen, från jobb, från staden för något annat okänt. Jessica Liedberg spelar henne starkt i skiftningar från nervöst, försagd, tvekande till lycklig och tillbaka igen. Till detta Anna Bjelkeruds Carol, den avlidna mammans bästa vän och som något av en moster i familjen. En praktroll som Anna Bjelkerud förvandlar sin sin med full kraft i form av humor och dramatik.
Det är överhuvudtaget kvinnornas tillställning det här. Inte för att männen är staffagefigurer i pjäsen, men för att de främst är fyrkantiga i sina karaktärer och också spelas så och för att kvinnornas roller är oändligt mycket mer mångfacetterade. Det är ju också kring deras relationer sins emellan och mot sin män/fäder det mesta utspelar sig inför bröllopet och under detsamma med tillhörande bordssittning och blöta fest all inclusive.
Beth Steel förenar elegant brittisk fars, som av Ray Cooney, med filmare som Mike Leigh och Peter Cattaneo (”Allt eller inget”) med faiblesse för brittisk arbetarperspektiv. Lägg till dramatik av en Eugene O’Neill eller Lars Norén och ni har en sevärd och underhållande, roande och drabbande ”Tills stjärnorna faller ner”.
”Tills stjärnorna faller ner”, Göteborgs stadsteater, Nordenpremiär 23 januari 2026. Spelas till och med 21 mars. Denna recension baserad på föreställningen 12 februari, som även spelades in för SVT:s räkning med sändning senare i höst.
Av: Beth Steel, översättning Louise Amble-Næss.
Regi och bearbetning: Stefan Larsson.
Scenografi och kostymdesign: Sven Haraldsson.
Maskdesign: Ingela Collin.
Ljusdesign: Torben Lendorph.
Ljuddesign: Tova Östman.
I rollerna: Anna Bjelkerud (Carol), Ashkan Ghods (Marek), Astrid Gislason (Leanne), Johan Gry (John), Johan Karlberg (Peter – gift med Carol, bror till Tony), Jessica Liedberg (Maggie), Lisa Lindgren (Hazel – mamma till Leanne och Sarah, gift med John), Josefin Neldén (Sylvia), Lars Väringer (Tony – pappa till Maggie, Hazel och Sylvia) och Allie Brehmer/Alma Milocco Tamm (Sarah).
Toppklass. Jodie Foster och Noomi Rapace är fenomenala i sina roller i ”I ett privat liv” respektive ”Mother”, men framför allt den sistnämnda håller inte måttet. Foto: PRESSBILDER
Ett privat liv
!!!
Jodie Foster som den amerikanska, fransktalande pyskoanlaytiker Lilian Steiner, som tar emot sina klienter i en spatiös lägenhet i Paris. Lätt livstrött, ofärdig med sig själv och i konflikt med sin egen livshistoria, men definitivt färdig med de patienter vars litanior hon hört till leda. Men så visar det sig att en av hennes favoritklienter tagit sitt liv. Hon konfronteras av den avlidnas familj och dras in i en thrillerliknande handling, som inte saknar komiska inslag. Det blir en dos Alfred Hitchcock, lite Agatha Christie när Lilian Steiner ska lösa sin teori om att självmordet egentligen inte var ett självmord. Intrigen är rapp och intelligent, där även Lilian Steiner ex-man (Daniel Auteuil) och sonen (Vincent Lacost) med familj dras in i handlingen. Jodie Foster tar sig an rollen stramt, fumligt och smart och är formidabel. Sedan kan ju en långfilm som inleder med Talking Heads genombrottslåt ”Psycho killer” (1977) aldrig vara dålig. Samtidigt vet filmen inte riktigt om den vill vara just en thriller eller en komedi och hamnar en smula mellan stolarna.
Ett privat liv, svensk premiär 13 februari 2026.
Regi: Rebecca Zlotowski.
Manus: Anne Berest, Rebecca Zlotowski och Gaëlle Macé.
Foto: George Lechaptois.
Klippning: Géraldine Mangenot.
Originalmusik: Robin Coudert.
I rollerna: Jodie Foster, Virginie Efira, Daniel Auteuil, Vincent Lacoste, Luana Bajrami, Mathieu Amalric med flera.
Mother
!!
Född som Anjezë Gonxhe Bojaxhiu i Skopjke blev hon som moder Teresa (1910–1997) själva sinnebilden för en nunna som självuppoffrande ägnade sitt liv åt att göra gott för fattiga. Hon fick Nobels fredspris 1979 och helgonförklarades 2016, när tjugo år efter sin död. Det är klart att hennes liv lockar att skildas och när så görs ur regissör Teona Strugar Mitevskas synvinkel görs det mitt i händelsernas centrum i Calcutta, där hon ju verkade. Men vi rör oss i slutet av 40-talet, i tiden inför att moder Teresa ska få besked från Vatikanen om att starta Missionaries of Charity (klartecken 1950), som blev den mission som gjorde henne känd över världen.
Som moder Teresa syns Noomi Rapace, som syns i hart när varje scen. Hon är kontrollerad, hängiven och har lagt sig till med en, förmodar jag, albanskbrittisk accent. Främst skildras livet i klostret, ofta i relation med syster Agnieszka, som är den som är tänkt att ta över moder Teresa roll i klostret. Men hon har förälskat sig, haft en fysiska relation med en man och väntar hans barn. Högst klandervärt inom katolska kyrkan, än värre inom klostrets strikta murar. Så här rör sig intrigen mellan moder Teresas uppoffringar för sin egen nunneorder, hennes förhoppningar och samvetskval och hur hon ska agera mot sin medsyster. ”Mother” (töntig titel eftersom moder Teresa fortfarande är ett begrepp – ”Moder” hade dugt fint) är närgången och snyggt dramatisk. Noomi Rapace är bländande som moder Teresa, men plötsligt dyker ett slags drömsk musikalscen upp i klostret med Lordies ”Hardrock hallelujah”. Ja, ni vet det finska monsterrockarna från Rovaniemi som 2006 överraskande vann Eurovision. Jag är ledsen, men efter den chocken i filmen hämtar sig den inte; inte jag heller. Var det verkligen nödvändigt?
”Mother”, svensk premiär 13 februari 2026.
Regi: Teona Strugar Mitevska.
Manus: Goce Smilevski, Teona Strugar Mitevska och Elma Tataragic.
Foto: Virginie Saint-Martin.
Klippning: Per K Kirkegaard.
Originalmusik: Magali Gruselle och Flemming Nordkrog.
I rollerna: Noomi Rapace, Sylvia Hoeks, Nikola Ristanovski med flera.
Hittar en ny ton. Bland svenska visskatter hittar duon Feiner Rask en ny, mörk, förtrollande ton. Foto: KAI MARTIN
Utopia Jazz, Göteborg.
Publik: Snudd på utsålt.
Bäst: Det musikaliska samarbetet.
Sämst: Det blev lite kort.
Fråga: Hur ska Feiner Rask kunna välja ur den rika folkmusikskatten som Sverige har…?
Som sångare i Anywhen och Exit North – det sistnämnda i samarbete med brittiske musikern Steve Jansen (Japan med flera) – har göteborgaren Thomas Feiner skapat musikalisk dramatik. Hans sonora baryton gräver djupt i både röst- och känsloregistret. I dessa sammanhang har han tagit ut svängarna arrangemangsmässigt med ett svårmod kopplat till elegant, storslagen sentimentalitet. Anywhens album ”The opiates” från 2000 tillhör favoriterna i skivsamlingen. Exit Norths båda album (2019 respektive 2023) likaså.
Så det är klart det lockar då han tillsammans med multimusikern och producenten Johan Ludvig Rask ger sig ut på exkursion på jakt efter svenska visor. Ambitionen är att ge klassiker ett nytt djup, en ny ingång och tolka dem efter eget, artistiskt huvud. Projektet är, vad jag förstår, ännu i sin linda. Men spelningen i november på Utopia Jazz sålde snabbt slut, så den hann jag aldrig se. Nytt försök nu och vid en lika välbesök tillställning skapade verkligen duon mörka, spännande stämningar.
Det blir vibrerande ljudlandskap med Johan Ludvig Rask som ett slag Don Partridge, en klassisk gatumusikant, som spelade allt – trummor och gitarr – på en och samma gång. Till det Thomas Feiners eleganta, drabba, mörka röst som bara i sig skapar stämningar. Men som är också, när så krävs, flörtar med jojken och som utmanar de melodier som vi hört i allt från skolavslutningar till vårkonserter eller när vi kurar skymning till hösten. Det blir både avskalat och dramatiskt, minimalistiskt och stort med musik som andas både tungt och lätt.
Så får ”Idas sommarvisa” inte bara en brittisk språkdräkt – handplockad ur EU songbook, översatt av brittiske folkmusikern Fred Lane – utan också en helt annan ton, som blir trolsk, dov och mystisk.
Thomas Feiner är en perfekt ledsagare, förklarar musikens tillkomst och bjuder på en historielektion interfolierad med den invitationen till Feiner Rasks tolkningar. Det blir effektivt, okonstlat och spär på fascinationen för det båda gör.
Allt är, som sagt, i sin linda. Fler sånger ska utforskas och adderas till samlingen. Allt sparsmakat och för just Feiner Rasks syfte. Men det är redan nu fascinerande, som när man gör Fred Åkerström-klassikern (Tom Paxtons originallåt) ”Jag ger dig min morgon”. Det blir en version i en försiktig upptempo, som mot slutet går in i något slags ”Strawberry Fields”-mystik. Eller ”Vårvindar friska”, den sorgliga visan från 1828, som blivit en käck vårhymn för studentkörer vid valborg. Här fångar Feiner Rask in melankolin och dramatiken. Kanske har man också adderat de verser som strukits för att göra texten mer käck. Hur som, här omfamnar duon mörkret och den svenska folktonen med ekon från samernas vidder. Skickligt.
Feiner Rask, Utopia Jazz, Göteborg. 10 februari 2026.
Är: Thomas Feiner, sång och slagverk, och Johan Ludvig Rask, elgitarr, akustisk gitarr, trummor, slagverk och sång.
Låtlista: 1. Ida’s summer song (Idas sommarvisa, översatt av Fred Lane, för EU songbook). 2. Du är den ende. 3. Vårvindar friska. 4. Jag ger dig min morgon. 5. Visa vid midsommartid. Paus. 6. The sun fell softly on the ocean (Så skimrande var aldrig havet, översättning Felix Taube). 7. Höstvisa. 8. I only believe in untold stories (Exit North-sång). 9. Casteo (Thomas Feiner-sång). 10. Visa vid midsommartid (i engelsk version – extranummer).
I sommar firar Annika Andersson jubileum på Vallarna. Då spelar hon i ”Saltstänk och smuggelsprit – en dôkul badbuskis”.
Det är då 30 år sedan sommarunderhållningen på Vallarna startade med Annika Andersson i en av huvudrollerna. Dessutom är det i år 40 år sedan som hon för första gången stod på scen.
–Herregud. Det har jag glömt. Tack för att du påminde mig, säger hon.
Jubilerar. Med buskisen ”Saltstänk och smuggelsprit” 30-årsjubilerar sommarunderhållning på Vallarna, friluftsteatern i Falkenberg. Då som nu med Jojje Jönsson och Annika Andersson i huvudrollerna. Foto: BO HÅKANSSON/BILDUPPDRAGET
Sommaren 1996 var Annika Andersson en i ensemblen som kickade igång underhållningen på Vallarna, friluftsteatern i Falkenberg. Efter att Stefan (Gerhardsson) och Krister (Classon) turnerat runt med sin ”Sommarbuskis” ville den underhållande duon ha en fast scen. Med ”Hemlighuset” startades en tradition som har blivit en publiksuccé sedan dess. Den då 28-åriga Annika Andersson hade de haft koll på sedan ett tag. Hon som tio år tidigare hade gjort sin scendebut då hennes far Tore Wallnedal satte upp nyårsrevy hemma i Mårdaklev i sydvästra Västergötland. I orkestern då…? Ja, Stefan och Krister.
Så när Vallarna firar 30-årsjubileum i sommar gör Annika Andersson det med, men också som 40-årig scenartist.
– Det har jag inte tänkt på. Det är för väl att du håller reda på det, säger hon när vi pratas vid per telefon mitt under spännande OS-tävlingar.
Vem var du 1986?
– Jag var helt obekymrad. Jag var lätt i huvudet, glad och positiv, inte det minsta orolig, så som man blir då man har familj.
Och 1996?
– Svintung, skrattar hon.
– Då hade jag fått tre barn. Eller, jag var gravid med Alex, som kom lite senare i februari 1996. Det var ju det jag hade drömt om, en familj. Det var ju inte att jag skulle stå på en scen och underhålla, förklarar hon
Hon erkänner att hon fortfarande är förvånad över den utveckling som livet har tagit sig, där hon 2026 tillhör favoriterna bland komiker i Sverige.
– Hade någon för 30 år sedan sagt att jag skulle sitta här och skriva manus till en föreställning på Vallarna… nej, det fanns inte på kartan. Inte heller att jag skulle stå på scen, förklarar hon.
Men tillsammans med regissör Pär Nymark är hon manusförfattare till sommarens uppsättning: ”Saltstänk och smuggelsprit” med underrubriken ”en dôkul badbuskis”.
–Nu ska vi bara få fram ett bra manus. Alltså det där sista som krävs, säger Annika Andersson och förklarar att de har tre månader på sig innan repetitionerna börjar.
– Ja, det är inte utan att vi har förväntningar på oss.
Me störst förväntningar antar jag att ni har på er själva?
– Jo, så är det. Vi vet ju dessutom att det är ett väldigt bra gäng som vi jobbar med, där alla kommer att bidra till att det där lilla extra kommer att fungera. Det är också väldigt skönt att jobba med Pär Nymark. Vi drar åt samma håll, men har är mer strukturerad än vad jag är, som är mer hejkon bacon.
Underhållit i 40 år. Annika Andersson lever i sin dröm – dels som underhållare på scen, dels som mamma till en familj om fyra barn, där hon nu har blivit mormor. Foto: BO HÅKANSSON/BILDUPPDRAGET
2024 och 2025 underhöll Annika Andersson med sönerna Carl-Oscar och Alexander Korenado för en förtjust publik på Arena Varberg med ”Paraden” – ett slags nyårsrevy med nyskrivna nummer och musik.
I år blev det ingenting – var orsaken att du höll på med ”Saltstänk och smuggelsprit”?
– Nej det berodde snarare på att Carl-Oscar har blivit pappa och att Alex snart ska bli det. Det var en tant från Varberg som undrade just varför det inte skulle bli något ”Paraden”, då hon fick svaret sa hon ”Kunde inte det ha väntat?”.
Det är ju inte att man undrar hur det har varit att delta i frukostar med familjen Korenado. Jag tänker mig att det är och har varit som hos familjen Marx med bröderna Harpo, Chico, Groucho, Herbert och Milton. Ett hela havet stormar av infall, hyss och kreativitet med en mamma som humoristiskt styr och ställer.
Annika Andersson erkänner att det är något ditåt.
– Men då barnen var små var det ju inte en lugn stund för då skulle alla iväg till någon aktivitet, som pingis eller fotboll. Men faktum är att de senaste åren har vi skapat mycket just kring köksbordet. Det var så ”Paraden” kom till och jag kan dra mig till minnes just varje händelse vi hade som gett ett nummer, förklarar hon som bäst trivs med att vara i ett sammanhang.
– Jag är ingen ensamperson och det är därför jag inte kör någon ståupp. Jag skriver inte heller själv, utan vill göra det med andra. Som nu. Jag tycker det är känsligt med humor och vill gärna jobba tillsammans för att få det bästa resultatet.
I sommar delar du inte bara på ansvaret som manusförfattare utan är också en del av ensemblen och står på scen. Var det självklart?
– Ja, dels för 30-årsjubileet, men också för att Mikael Riesebeck och jag kör Rut och Ragnar. Det är första gången som paret kommer ingå i en pjäs, det ska bli spännande.
Rut och Ragnar är paret med mannen som pratar så att ingen, förutom hans hustru, förstår hon. En komisk duo sprungen ur Rut och Alvar, som Annika Andersson och Claes Månsson skapade för en massa år sedan.
– Rut och Ragnar uppstod under pandemin och vi vi körde dem ”Sommarbuskis” på Vallarna 2021.
Förutom Annika Andersson och Mikael Riesebeck finns Ewa Roos, Jeanette Capocci, Håkan Klamas, Daniel Träff, Helena Aspeflo och Jojje Jönsson med på scen. Den sistnämnde med sin populäre karaktär, brevbäraren Dag-Otto.
– Det var givet att han skulle vara med. Det är ju trots allt 30-årsjubileum, Dag-Otto är så omtyckt och Jojje har varit med sedan starten.
Ja, nu är det bara han och du som är med sedan första uppsättningen. Är ni något av traditionsbärare…?
– Nej, jag tror att buskisen står över vilka som är med i den. Men jag är oerhört stolt över att få göra detta och att jag har fått vara med från början.
”Saltstänk och smuggelsprit – en dôkul badbuskis”, Vallarna, Falkenberg, premiär 28 juni 2026, spelas till och med 9augusti.
Regi: Pär Nymark.
Manus: Pär Nymark och Annika Andersson.
I rollerna: Annika Andersson, Mikael Riesebeck, Ewa Roos, Jojje Jönsson, Jeanette Capocci, Håkan Klamas, Daniel Träff och Helena Aspeflo.
Glänser. Beata Hedman är strålande som ståndaktig, självständig, stolt och fördomsfull Lizzy Bennet. Foto: OLA KJELBYE
Det måste sägas från start. Koreografin! Den som inleder ”Stolthet och fördom” med tissel och tasslet mellan de fyra systrarna Bennet – Lizzy, Jane, Mary och Lydia – i kittlande rörelse innan de klassiska raderna kommer som ekon. Lidia Wos koreografi lever vidare i hela föreställning, som för att behaga, som för att utmana, som för att förstärka. Det är alldeles underbart.
De inledande raderna…? Ja, ”Det är en allmän erkänd sanning, att en ogift man som äger en stor förmögenhet måste vara i behov av en hustru” bjuder in till Jane Austens (1775–1817) roman från 1813.
På samma vis som, exempelvis, William Shakespeare verk kan få relevans i nutid (som ”Sonetter” på Studion på Stadsteatern just nu – läs här), får Jane Austens roman det. Britten Robert Shearmans adaption från 2000 från romanen har regissören Ragna Wei, senast på Stadsteatern med ”Monicas vals” 2023, gjort till sin. Det blir en lustfylld uppsättning fylld av hyss och med en flödande, humoristisk och smart text. Till det hennes favoritkompositör Chris Lancaster, cellisten som väl senast på svensk mark jobbade med henne på Folkteatern och ”Jane Eyre” 2019, som skapar skira melodier i ett vackert elektroniskt skimmer. Så scenografin som är enkel och öppen och ställer skådespelarna inför utmaningen att agera närmast hela pjäsen igenom på ett sluttande plan. Ja, Helga Bumsch har har också gjort en kongeniala kostymerna, som flörtar med tidigt 1800-tal, men som också är är placerade på ett gäng som lajvar sig tillbaka 200 år i tiden.
Det skulle kunna vara tramsigt och larvigt, men textens skärpa och skådespelarnas skickliga balansgång håller föreställningen i schack utan att spilla över till det banala. Det gör, till exempel, att Marie Delleskog (som hastigt och skickligt ersätter Carina M Johansson) just kan göra sin Lady Catherine de Bourgh så prålig och vulgär. Eller Lukas Feurst låta sin prudentliges Mr Coffins, ogenerat bli en Percy Nilegård. Allt skapas i ett balanserat sammanhang.
Historien om de fyra systrarna som Mrs Bennet (Marie Delleskog) inte annat än vill ska giftas rikt är långt mycket mer än en berättelse om dåtidens normer och konventioner. Systrarna är för det första olika i kynne och ”Lizzy” är den ståndaktiga, inte helt vackra, som ifrågasätter, utmanar och som bär på både stolhet och fördom. Detta i en tid där unga kvinnor i synnerhet skulle vara kyska, tysta och inordna sig formen för hur man skulle vara.
Beata Hedman klär i rollen. Hon, som senast gjorde den juvenila Camille (mot just Marie Dellskog) i Kristina Lugns ”Silver Star” på Lilla scenen på Stadsteatern i höstas, hittar balansen mellan självrespekt och ifrågasättande (både av sig själv och andra), mod och rädsla, ungdomligt oförstånd och ung vuxens klokskap. Hon utmanas under kort tid av flera kavaljerer, men attraheras av få. Stolt tackar hon nej, till moderns förtvivlan.
Istället blir det väninnan Charlotte Lucas (Ania Scheja) som fångas i tråkmånsen Mr Collins garn och förvandlas från levnadsglad till en devot hustru. Den tonårsbrusiga Lydia (fryntligt spelad av Omeýa Simbizi) vill ha soldater, för att de är spännande och snygga i sin uniformer. Så faller hon för den förföriske Mr Wickham (i ett roande porträtt av Morten Vang), mannen med tvivelaktigt rykte, och rymmer med honom. Den naiva Jane (Ellen Linder) blir försmådd av sin friare, den nya grannen Mr Bingley (Joel Möller) och går in i hjärtesorg.
Så hela tiden Mr Dancy, som stramt spelas av Christoffer Svensson, som är fyrkantig som ett kylskåp och lika romantisk som ett. Han som svämmar över av känslor för ”Lizzy”, som avfärdar honom av stolhet och fördom. Han som likt en skuggfigur inte försvinner ur bild eller handling, ur känslor eller i sitt hemliga uppdrag att ställa allt till rätta för den utsatta familjen Bennet. Den med den fromme patriarken Mr Bennet (nedtonad och humoristisk av Johan Friberg), som bara vill vattna sina blommor och få läsa sin bok; inte behöva strida för sina döttrars rätt att få gifta sig med vem de vill.
Jane Austens roman är en modig bok bortom kärleksbestyren, komiken och intrigerna. Just för att hon där och då har flyttat fram positionerna för vad en kvinna kunde, vågade och fick göra. Mycket har ju hänt för kvinnors rättigheter över de 200 åren. Men… Vi lever just nu i en på många sätt och vis märklig tid. Som bland annat där SD:s ordförande för ungdomsförbundet Ungsvenskarna i GP (20260206) lobbar för trenden med hemmafruar: ”Att skaffa stora familjer med många barn, kanske fyra–fem stycken. Jag hoppas att fler går in i relationer tidigare, gifter sig och skaffar familj. Att det inte finns några ekonomiska hinder eller andra hinder i samhället för att kunna ta sådana beslut.” Emanciaptionen är inte inne, lika lite som att läsa eller titta på nyheter. Jämlikheten får kämpa. Håll käften och var söt.
Sett med detta framför ögon blir ”Stolhet och fördom” på Stadsteatern en pjäs som inte bara roar elegant och skickligt utan också belyser en nutid på ett sluttande plan.
”Stolthet och fördom”, Göteborgs stadsteater, premiär 5 december 2025. Spelas till och med 28 februari. Denna recension baserad på föreställningen 7 februari.
Av: Robert Shearman efter Jane Austens roman.
Bearbetning: Ragna Wei.
Översättning: Anna Berg och Ragna Wei.
Scenografi och kostymdesign: Helga Bumsch.
Maskdesign: Maria Agaton.
Ljusdesign: Carina Backman.
Musik: Chris Lancaster (som spelade live några föreställningar, därefter inspelat).
Ljuddesign: Dan Andersson och Karin Bloch-Jörgensen.
Koreografi: Lidia Wos.
På scen: Beata Hedman (Elizabeth ”Lizzy” Bennet), Oméya Simbizi (Lydiga Bennet), Ellen Linder (Jane Bennet/Anne de Bourgh), Joel Möller (Mary Bennet/Mr Bingley), Johan Friberg (Mr bennet/trumpetaren/hushållerska/Gregory), Marie Delleskog (Mrs bennet/lady Catherine de Bourgh – ersättare med kort varsel för Carin M Johansson), Christoffer Svensson (Mr Darcy), Morten Van (Mrs Lucas/Mr Wickham), Lukas Feurst (CarolineBingley/Mr Coffins) och Ania Scheja (Charlotte Lucas/Anne de Bourgh).
Lekfullt och allvarsamt. William Shakespeares sonetter blir levande när koreografen och regissören Kenneth Kvarnström tar sig an 28 av dem. Foto: MALIN ARNESSON
Kenneth Kvarnströms känsla för rörelse är oomtvistad. Som en av Sveriges ledande koreografer kan han skapa tyngdlöshet och dramatik av det mest. Skickligt förenar han musik med motorik. Med ”Sonetter” på Studion på Stadsteatern förenar han dessutom text. Och då inte vilken text som helst, utan ett urval av William Shakespeares sonetter. Under en timme och en kvar skapas en lustfylld föreställning som omfamnar texternas allvar och lek, som får de sex aktörerna på scen att utmana både sig själva och sonetterna. De är överraskande, underhållande, fascinerande och uppslukande.
Jonas Nordberg är väl i förstone ingen skådespelare, men en desto säkrare lutspelare. En i sammanhanget inte oväsentlig uppgift. Han trakterar instrumenten med stor skicklighet och skapar med sin musik en passande anakronism. Dansaren Rachel McNamee rör sig normalt sett med Danskompaniet på Göteborgsoperans scen, men får här ta steget som skådespelare – oftast på engelska – men förstås med scener som blommar i vacker koreografi. De här två bildar en helhet med de övrigas – Philip Zandén, Karin de Frumerie, Emil Ljungstig och Maria Salomaa – skilda skickligheter och rutin.
Till det den symbios som Joonas Tikkanens ljus- och videodesign bildar med Dan Andersson subtila, ibland uträtta ljuddesign och den scenografi som Kenneth Kvarnström skapat med Joonas Tikkanen. Det är poesi i rörelse med dramatik, vackert och fult, drabbande och pulserande. Musik – ni kan se varifrån i listan nedan – är från vitt skilda håll. Ensemblen bjuder upp, som ljuvt sjungande Philip Zandén eller Emil Ljungstig, eller i flerstämmigt. Men, och det ska jag erkänna, jag hörde varken Bryan Ferrys magnifikt känsliga ”Sonnet 18” eller Rufus Wainwrights ”Sonnet 20” (kanske har de strukits ur ljudbilden för Jonas Nordbergs skicklighet sedan premiären). Å andra sidan är Prodigys larmande ravepunkiga ”Firestarter” med Emil Ljungstig som en kanin uppflugen ur något hål från Alices Underland svår att ducka för. Friskt!
Ja, det är ett mischmasch av stilar och stämningar. Just därför så härligt att få bevittna, då allt hålls samman så skickligt av såväl ensemblen som regissör, scenografi, ljud, ljus, video och musik.
”Sonetter”, Studion, Göteborgs stadsteater. Premiär 16 januari 2026. Denna recension baserad på föreställningen 4 februari. Spelas till och med 21 februari.
Text: William Shakespeare i översättning av Lena R Nilsson.
Regi, kostymdesign och scenografi: Kenneth Kvarnström.
Ljus- och videodesign samt scenografi: Joonas Tikkanen.
Maskdesign: Katrin Lind.
Ljuddesign: Dan Andersson.
På scen: Karin de Frumerie, Emil Ljungstig, Rachel McNamee (från Göteborgsoperans Danskompani), Jonas Nordberg (även lutspelare), Maria Salomaa och Philip Zandén samt Johan Gry (inspelad röst) och Lena R Nilsson (inspelad röst).
49 Göteborgs filmfestival är över. 266 filmer har visats. Mängder med publik har varit på plats – eller hemma och strömmat – för att se film eller för att delta i samtal, seminarier eller festaktiviteter. Filmfestivalen håller verkligen januari igång.
Nu är vinnare korade av juryer och publik. Och Göteborgs filmfestivals kanske mest brännande tema – ”Sanning” – har löpt som en röd, vibrerande och glödgad tråd genom hela festivalen.
Men vann rätt film? Nej, om inte du vill ha min sanning.
Grymt bra. Introduktionsfilmen om ”Sanning” – 49 Göteborgs filmfestivals tema – med skådespelarna Alexander Karim och David Dencik är grymt bra. Foto: GÖTEBORG FILM FESTIVAL
Så kom jag ut i andra ändan av Filmfestivalen efter att ha sett nära 30 långfilmer och Startsladdens åtta bidrag. Jag har färdats från Bolivia och Anderna till Kazakstan, från Marocko till Island, från Japan till de skånska slätterna, har besökt spanska turistparadis och replokaler, studior och scener med the Ark. Sett meningslösa knull och fantastiska scenerier, strålande skådespel och mindre bra aktörer. Några filmer har varit imponerande, kraftfulla och uppslukande. Det som definitivt gör att film är bäst på bio. Andra har varit sömniga, trista och följts av stora frågetecken om vad som egentligen var meningen med att göra just den där filmen.
Med andra ord, som filmfestivalen ska vara. Ett myller av intryck – positiva som negativa – som sköljer ens sinnen under denna dryga veckan.
Jo, det är svårt att inte gilla det.
Jag har också gillat årets tema – Sanning – som är så listigt och rätt i tiden. Vi lever i en märklig tid där mäktiga män – och kvinnor – använder lögnen som sanning, där nyheter från etablerade nyhetsmedia kallas fake news och där balanserad journalistik ifrågasätts. Det är en orwellsk 1984-era, som jag undrar hur man någonsin ska kunna tvätta sig ren ifrån. I denna tid är det en avgrund mellan samförstånd, diplomati och solidaritet är fåfänga begrepp. Den som gapar mest, ljuger mest och är mest girig vinner. Det är sorgligt.
Så regissör Mats Udds två minuter långa introduktionsfilm – den som visas före varje film – med Alexander Karim och David Dencik är grymt bra. Otäck, humoristisk och talande. Ni kan se den här.
Under Festivalen delas mängder med priser ut – några av dem får ni ta del av i slutet av den här texten. Som med det mesta är det inte alltid man håller med, framför allt inte jag.
Så… jag tänker att jag ska ge mina utnämningar, som skiljer sig från juryns och publikens val. Jag har också varje år en förhoppning om att hinna se samtliga åtta filmer under rubriken Dragon Award Best Nordic Film och väljer att ge mina betyg på dessa filmer. Ja, det blir lite blandat och gott.
Håll till godo.
Nordic Competition:
Biodlaren – regi Marcus Carlsson (Sverige)
!!
Filmfstivalens invigningsfilm med bland andra Adam Lundgren som deprimerad änkling med tonårsdotter är en strömlinjeformad film. Åmotfors är spelplatsen för händelserna, men den värmländska orten blir lika klaustrofobisk som filmen har oförmågan att skapa dramatik. Jo, dottern Claudia spelas truligt lysande av Hedvig Nilsson. Men det räcker liksom inte till.
Mecenaten – regi av Julia Thelin (Sverige)
!!!
När den unga städerskan (Carla Dehn) blir allt mer osynligförklarad av sin uppdragsgivare gör hon en rockad. När den framgångsrika galleristen åker utomlands tar hon hennes plats. Det blir förvecklingar och lögner som i sin tur skapar en hyfsat intressant intrig. Men jag tycker att det den thrillerstämning som skapas mot slutet hade kunnat spinna igång tidigare. Nu går filmen lite på tomgång innan dramatiken slår ut i full blom.
Vægtløs (Viktlös) – regi Emilie Thalund (Danmark)
!!!
15-åriga Lea anses som överviktig och skickas därför på ett läger för att lära sig kost och motion. (Jo, sådana läger finns i Danmark.) Ett inte oväsentligt ämne om falska kroppsideal som i Emilie Thalunds film draperas i en förbjuden kärlek mellan lärare och elev. Fint komponerad, väl spelad av debuterande Maria Helweg Augustsen, som gör Lea trovärdig i sin spirande kvinnokropp med längtan efter bekräftelse.
Àstin sem eftir er (Det som återstår) – regi Hlynur Pálmason (Island)
!!!
Anna (Saga Garðarsdóttir) fokuserar på sitt konstnärskap när äktenskapet har kraschat. Maken Magnus (Sverrir Gudnason), fiskaren, låtsas som om ingenting har hänt. Han förnekar också sina känslor, sorgen över skilsmässan och kärleken som har tagit slut. Det blir en bitvis intressant och bitvis märklig film i ämnet med överjordiska händelser och humoristiska skeenden i en mischmasch, som jag inte alltid blir helt klok på.
Kerro kaikille (Låt alla veta) – regi Alli Haapasalo (Finland)
!!!!
Ja, det finns likheter med danskan Malou Reymanns ”Ustyrlig” från 2023. Filmen – baserad på verkliga händelser – om den unga kvinnan vars trots i livet på 30-talet placerar henne på tukthus på en isolerad ö i Stora Bält. Här är det den finska skärgården, slutet av 1800-talet och kvinnan Amanda (Marketta Tikkanen) vars premenstruella smärtor skickar henne för ”vård”. På sätt och vis är det en traditionellt berättad historia, men åh så välgjord och -spelad (Marketta Tikkanen är fenomenal). Men är jobbar fotografiet med sina udda vinklar och känsla för kompositioner med musikens dramatik och ljudsättning i en fantastisk symbios. Det här är en stor film, som känns genom ben och märg in i själ och hjärta. Och, ja, även denna film är baserad på verkliga händelser.
Värn – regi John Skoog (Sverige)
!!!!
Franske stjärnskådespelaren Denis Lavant spelar Karl-Göran Persson i John Skoogs svartvita mästerverk om den verkliga lantbrukaren som byggde sig ett värn i skuggan av andra världskriget. Allt bygger på John Skoogs hågkomster från barndomen om särligen, som hölls ömt om vuxna och barn, men som trakasserades av ortens ungdomar. Denis Lavant (”De älskande på Pont-Neuf” med flera) är som Buster Keaton i ”The railrodder”, med ett snudd på stenansikte oförtrutet arbetande framåt, och Stellan Skarsgårds Sven, ”Idioten” i ”Den enfaldige mördaren”. det är inte många repliker som fälls och Lavants skånska är sisådär. Men filmen är vemodig, uppslukande och empatisk och fint berättande med en flickas röst som driver händelserna framåt.
”Butterfly” – regi Itonje Søimer Guttormsen (Norge)
!!!
När den excentriska modern dör hastigt på Gran Canaria tvingas hennes döttrar dels till att åka dit för att ta hand om dödsboet, dels till att mötas igen efter många år isär. Det är en delvis splittrad film med många infallsvinklar och delmål och delvis en lätt humoristisk film med andlighet som spelbricka. Det är en film som skulle ha mått bra av att kortas och förtätas. Men är trots allt en två timmars fullgod underhållning.
Vinnare i Göteborgs filmfestival 2026
Filmer:
”Kerro kaikille” – den finska filmen är drabbande, välspelad och välkomponerad med magiskt foto.
”Värn” – svartvit, verklighetsbaserat drama på den skånska landsbygdens fält lyckas pricka rätt med en varm ton i ett vindpinat, kallt landskap.
”Calle Malaga” – den marockanska filmen i regi av Maryam Touzani och med legendariska Carmen Maura i en praktroll är rätt och slätt underbar.
The chronology of water” – ”Twilight”-skådisen Kristen Stewarts regidebut är smärtsamt stark. Imogen Poots gör huvudrollen som den av övergrepp från sin far trasiga Lidia fullkomligt hudlös. En
Skådespelare:
Marketta Tikkanen i ”Kerro kaikille”.
Carmen Maura i ”Calle Malaga”.
Denis Lavant i ”Värn”.
Imogen Poots i ”The chronology of water”.
Vinnare i 49 Göteborgs filmfestival:
Dragon Award Best Nordic Film: The last resort. (Min kommentar: en traditionell film berättad i något slags Ruben Östlund-anda om moraliska betänkligheter när västvärldens lyxturism och all inclusive möter flyktingtragedier. En helt ok film, men inte festivalens bästa.)
Dragon Award Best Acting: Adam Lundgren i ”Biodlaren”. (Min kommentar: en sömngångaraktig prestation som kanske representerar rollen. Men oj så mycket starkare kort det fanns i startfältet, som Marketta Tikkanen.)
Sven Nykvist Cinematography Award – Louise McLaughlin (”Vægtløs”). (Min kommentar: helt ok. Fotot är närvarande, intimt och inkännande. Men jag håller Jarmo Kiurus foto i ”Kerro kaikille” som kpngt mycket bättre.)
Fipresci-priset (kritikernas pris): ”Vægtløs”. (Min kommentar: ja, som ni förstår hade mitt val varit antingen ”Värn” eller också ”Kerro kaikille”.)
Audience Dragon Award Best Nordic: ”Biodlaren”. (Min kommentar: kollade publiken bara på en film i kategorin…?)
Dragon Award Best Internationell Film: ”Calle Malaga”. (Min kommentar: helt enig.)
Dragon Award Best Nordic Documentary: Första blatten på månen. (Min kommentar: hann inte med några dokumentärer mer än ”We are the Ark”.)
Startsladden: Christer Wahlberg för ”Det som finns kvar av mig”. (Min kommentar: ett utmärkt val, men urvalet av kvalitativa kortfilmer var rätt blekt.)
Slutligen. Några undringar:
Jag har sett flera förlossningar på film under festivalen. Någon autentisk. Men flera där barnet föds utan navelsträng. Ok…?
Är det en ny trend att filmer ska sluta tvärt, som med ett slurp…?
Nära magiskt. När Miriam Bryant skalar av sin musik till akustiskt blir det nära nog magiskt. Foto: SIMON LJUNGMAN
Göteborgs konserthus.
Publik: Utsålt (drygt 1200).
Bäst: Miriam Bryant sång.
Sämst: Det avslappnade blev lite för avslappnat emellanåt.
Fråga: Har Miriam Bryant hittat tillbaka till musiken nu…?
Det har hänt något med Miriam Bryant. Ja, förstås väldigt mycket om man räknar sedan genombrottet som kom med hennes medverkan i ”Så mycket bättre” för drygt tio år sedan. Hon har ju intagit inte bara svenska folkets hjärtan utan också de stora scenerna. Antingen i eget namn eller som gäst med, främst, Håkan Hellström på Ullevi. Insatser som har varit så berörande starka att det vore synd och skam om de inte gjorde ett duettalbum.
Men… det jag främst tänker på är hur hon har utvecklats som artist. Det är några år sedan jag såg en Miriam Bryankonsert. Tror det var Way out West 2018 och hon levde ut sin rockdrömmar och halsade ur en flaska vitt vin. Det lät okej, men var också en signal på något oroväckande. Det har hon skakat av sig med en mer nykter syn på tillvaron. Med detta har också insikten om hur musik ska framföras kommit. Musiken som i sin jakt på perfektion naglat fast henne i något hon inte vill vara i eller med. För mycket förprogrammerat. För mycket bestämt. För långt ifrån att musik ska byggas utav glädje, spontanitet…
Så för att bryta sig fri och hitta tillbaka till musikens glädje uppstod då idén om denna hennes akustiska turné, som är i sin linda när den når Göteborgs konserthus för två kvällar.
För de som undrade varför hon hade ett halvt vardagsrum med sig på ”Idrottsgalan” i SVT för några veckor sedan får man förklaringen nu. ”Vardagsrummet” är hennes chilla place, som hon har tagit med på resan för att kunna slappna av i sin egen miljö. Det ser lite apart ut, men funkar ändå. Å andra sidan funkar det mesta med Miriam Bryant.
Intimt. Miriam Bryant bjuder in publiken med sin akustiska turné. Foto: SIMON LJUNGMAN och KAI MARTIN
Med beslutet att vara återhållsam med drickandet har – och detta är min tolkning – hon vunnit så mycket. Framför allt som sångerska. Hon är tryggare, bättre och mer skicklig. I somras med Håkan Hellström var hon helt hisnande bra med en sångteknik som bländade.
Den förmågan besitter hon också denna kväll, men i ett mindre svulstigt sammanhang.
Kaxigt kliver hon med band in på scen med påslaget ljus i salongen. En artistiskt rätt så påver entré utan intromusik. Pang på bara med gruppen och, även detta kaxigt, med den omdebatterade ”Inte tillsammans”, som artisten Sandra Beijer menar är texten till hennes ”Affären”. Ingen kommentar på scen. Bara låtens styrka.
Allt är avskalat och, som hon kallar det ”ett experiment som ni är välkomna att delta i”. ”Det är som jag klär av mig naken på ett osexigt vis”, fortsätter hon. Men så blottläggande blir det inte. Eller… inte mer än de blottläggande hon redan gör med sina närmast dagbokslika texter. Det är ju just hudlösheten, direktheten och det oförställda som är hennes styrka.
Det blir nära inför en andaktsfull publik där musiken verkligen får tala. Hon har ett lyhört och mångfacetterat band på scen, som lätt växlar instrument och som därmed ger låtarna dynamik. Det improviseras, leks och skapar därmed en lätthet av låtarna. Men det är en konsert heller inte utan trams. En frågelåda, som stått i foajén inför konserten, vittjas och frågor från fansen ställs, som ”Vem är din favoritskidskytt?”. Men Miriam Bryant är ingen showartist. Det är musiken, låtarna och texterna som mår bäst av att få hamna i centrum. Det är då det nära nog blir magi.
Miriam Bryant, Göteborgs konserthus, 31 januari 2026.
På scen: Mats Sandahl, kontrabas, cello, tolvsträngad akustisk gitarr, akustisk gitarr och sång, David Larsson, piano, orgel, munspel, akustisk gitarr och sång, Oskar Bettinsoli Nilsson, akustisk gitarr, elgitarr och sång, John Bjurström, trummor, slagverk, klaviatur och sång, Miriam Bryant, sång.
kaimartinblog 