kaimartinblog

Den snöpliga skadan – den strävsamma vägen till comeback

*Vägen tillbaka. Det blev en lång väg tillbaka efter skadan i maj förra året. Men nu har jag fått spela i tre månader innan sommaruppehållet. Foto: TOMMY HOLL*

Det är klart att det var onödigt. Men det tänker ju inte narcissisten i en då man ska ta en selfie med Z och hennes vän, som också blivit min. Vi skulle precis påbörja vandringen av den hisnande Caminito del Ray i provinsen Málaga när jag kom på snilledraget, förutom att med mobilen dokumentera den vandring som vi nu skulle göra (jag skrev om resan här). Bilden togs det gjordes också ett steg rätt ut i luften, för under mig fanns inte fast mark utan en rejäl grop.

Hela kroppens kraft togs emot av höger ben och, kanske, främst knät. Men… som av ett under upplevde jag ingen smärta. Jag välsignade mina starka hockeyben för detta.

Bilden! Någon tiondels sekund efter att bilden har tagits kliver jag rätt ut i luften ner i en grop med full belastning på höger knä. (Mannen i mitten tillhör inte vårt sällskap.) Foto: KAI MARTIN

Dagen efter bestämde vi oss för Gibraltar. Ta buss eller linbana upp? Icke. Det blev en rejäl promenad uppför i behaglig, men ändå, värme med solen högt på himlen. Det gick bra. Vi kom upp till Sankt Mikaels grottor. På vägen in, i dagsljus, missar jag ett trappsteg. Tar emot hela kroppens tyngd med höger ben. Återigen välsignar jag min fysik. Jag har inte ont och under resan tänker jag inte en sekund på de två kraftfulla incidenterna.

Vi kommer hem en söndag i maj. Tisdagen efter ska jag första spela eftersäsongsishockey i Kviberg arena och därefter finalen på den gigantiska matchserien i Kungälv (det stod 18–18 i matcher, allt skulle avgöras). Morgonhockeyn är inte till min fördel. När jag lämnar ishallen besviken är det endast med smärta i själen. Att förlora är aldrig roligt. Inte ens i min ålder.

Jag vilar under dagen. Skyndar inte med något. Kroppen behöver rast och ro. Men att dubblera under en dag har jag gjort tidigare utan problem.

Väl i Kungälv på kvällen är tempot högt och kvaliteten – utefter mina mått mätt – god. Jag spelar bitvis som i trans. Gör räddningar som jag inte ska klara av. Det är jämnt. Det är slutspelsfinal. Löjligt, men jag leker i tanken att det är om inte en avgörande Stanley Cup-final så åtminstone en avgörande match sju i kampen om SM-guldet. Visst, jag gör en tavla på en lobbpuck från blålinjen precis vid sargen. Jag förlorar pucken ur siktet då den singlar som ett höstlöv mot mål och plötsligt träffar den axeln och ribban och in. Jag får insikten om att jag förstår det olycksaliga målet som Tommy Salo släppte in mot Belarus i OS 20002. Det skulle kunna vara det avgörande målet, men med sekunder kvar av istiden lyckas mitt lag kvittera. Matchen slutar oavgjort, för någon förlängning tillåter inte vaktmästaren. Matchserien slutat 18,5–18,5. Helt osannolikt.

Men efteråt. Mitt knä ömmar. Saknar stadga. Jag ber om hjälp att bära min packade bag uppför de allt annat än praktiska trapporna som leder entrén till omklädningsrummen från parkeringarna. Väl hemma kyler jag knät och bandagerar det. Men smärtan, heller mer känsla av att knät inte är alright lämnar inte kroppen dagen efter.

Jag stödjer mig med käpp när jag går. Söker upp Frölundas läkare TJ, som jag känner genom hockeyn och som jag har spelat med i många år. Jag förklarar händelseförloppet, säger mig tro att jag via smällarna fick en blödning, en svullnad, som de dubbla hockeypassen sedan förvärrade. Han ber mig komma så han får kika på det. Han gör en okulär besiktning. Hävdar att det inte är några led- eller korsband. Positivt. Han tror heller inte att det är menisken. Stabiliteten är god, förutom att knät glappar en smula, men det är inte så konstigt med tanke på min portion som målvakt. Vi enas om att det är bra att jag går till en fysioterapeut, så jag kontaktar Idrotts Rehab Ullevi och får en tid. Kommer dit någon vecka efter skadan.

Jag knölar mig dit, för kliniken ligger en bit från de närmaste spårvagnshållplatserna och jag vågar ännu inte cykla, även om jag vet att det är bra för att få igång rörelseförmågan och stimulera blodtillförseln. När jag möter min fysioterapeut, en man i medelålder, visar han in mig på sitt rum. Han är trevlig och lättpratad. Men väl på hans rum tvekar jag. Där hänger några Gais-tröjor och det är inte mitt lag i Göteborgsfotbollen. Jag säger lite skämtsamt, men inte utan en dos av allvar, att jag måste ha kommit fel.

Han skrattar och säger något om att jag har kommit till himmelriket.

Men han är trevlig, lyssnar och känner. Jag får lite övningar att göra och startar min rehab i källaren. Sitter på motionscykeln, spelar musik från mina tonår och inser att allt jag gillade då inte är min kopp te i dag. Gör övningar för knäna, lätta för att mjuka upp och stärka, men inte irritera.

Vi träffas några veckor, men känslan av kraftlöshet i knät och brist på tillit att det håller består. Han rekommenderar en röntgen. Viss om att en snart 69-årig man inte är först i vårdkön väljer jag att göra det privat via min vän Frölundaläkaren. Får en tid och den slätröntgen som görs visar inte på något allvarsam. Men det är ju den tröst för tigerhjärtan, tänker jag på min motionscykel och med min övningar. Mina hockeyvänner på morgonhockeyn har veckan innan midsommar avslutat den hockeysäsong, som för min del fick ett snöpligt slut 27 maj. Jag saknar spelet, rutinerna, pulsen, fantasierna om räddningar och utmaningen som ishockeyn ger mig och min kropp.

Fysioterapeuten tycker att jag ska göra en magnetröntgen och min vän Frölundaläkaren instämmer. Den görs en bit in i juli och svaret är inte tillfredsställande, men nödvändigt; menisken är trasig. Operation krävs och remiss skrivs. Men det vet jag kommer ta tid innan den kommer att tas i beaktande och resultera i ett möte med en kirurg inom vårdgarantin.

Jag väntar ett tag, fortsätter tröstlöst med min rehab med vetskapen om att det är bra att vara stark inför den kommande operationen.

Sommaren löper med sina utmaningar och i stort funderar jag som vanligt, men med vissa begränsningar.

I september bestämmer jag mig för att ta fler sparpengar (de både besöken hos röntgen har kostat) för att betala för operationen av knät. Får jag den i tid kanske jag kan vara redo för spela till jul och möjligen åka med Soha (Swedish Oldtimers Hockey Association) till Mariehamn, Åland, strax efter årsskiftet.

För tillbaka ska jag. Inte annat finns på kartan.

Jag får tid den 22 oktober, någon vecka efter min 69-årsdag. Jag har tidigare aldrig opererats, undantaget något födelsemärke och fettknöl, så det är premiär för sövning. Jag blir skjutsad av Z till Go Pro-kliniken i Mölndal, lämnar med en kyss och med den befängda tanken att då jag slocknar kanske jag aldrig vaknar igen. Väl på kliniken blir jag väl mottagen, får låsa in mina kläder. Mobilen får jag behålla och tar lite bilder på mig och knät innan. Jag får en försvarlig mängd tabletter, som ska få mig att gå ner i varv. Utklädd i sjukhusets kläder och med en chic huvudbonad är jag redo att sövas.

I operationssalen är jag omgiven av sköterskor av diverse grader. Alla med väna och trevliga röster, som jag hör bakom deras munskydd. Så kommer läkaren, en trevlig mas i 60-årsåldern som har opererat en och annan ishockeyspelare tidigare. En sköterska tittar mig i ögon och säger att jag ska tänka på något trevligt. Jag hinner knappt tänka på Z förrän jag försvinner.

Operationsdagen. Foto: KAI MARTIN

I fjärran hör jag en röst som säger ”Kai, du ska vakna nu!”. Jag vill inte komma upp till ytan, vill morna mig lite till. Men sköterskan, som är en man, är ihärdig och uppfordrande. Vi pratar en smula. Alla hans kvinnliga kollegor är borta, som varit de sylfider i en dröm. Min vän Frölundaläkaren kommer in och vi hinner prata lite innan han ska in för att operera andra hågade. Jag serveras någon macka och lite kaffe, för jag har ju inte ätit något sedan kvällen innan.

Så rullas jag ut på uppvaket. Får dröja kvar in sjukhussängen innan läkaren snabbt tittar förbi. Jag får lite restriktioner, en bunt papper att lämna till en fysioterapeut. Läkaren förklarar hastigt vad han har gjort och säger käckt att jag kan vara tillbaka på is om sex veckor. Ja, hinner jag tänka, då blir jag klar till jul.

Jag citerar ur hans brev till fysioterapeuten om vad han har gjort med mig: ”Denna patient har idag genomgått en artroskopis partiell resektion av sin mediala menisk i höger knä. Full ROM + belastning tillåten. Till max 2500 steg/dygn under de första 14 dagarna.”

Han skickar några illustrerande bilder på ingreppet och skriver vidare ”Skadad del av inre menisken. Även den del jag klippt bort. Lättare slitage på insidan/under knäskålen.”

Sköterskan som väckt mig hjälper mig till mitt skåp och vi pratas vid en stund. Av den inledningsvis stränga mannen öppnar sig en empatisk människa, som delar med sig hastigt av sitt levnadsöde. han ber mig ta hissen ned. Inte för att jag inte klarar trapporna, men för att han inte vill risker att jag blir yr och faller.

Jag får på mig mina kläder, har ringt min hustru, bandaget stramar, det jag ska ha i några dagar och sedan låta de skyddande plåsterlapparna sitta kvar till mitt återbesök tio dagar senare. Lite omtumlad kommer jag hem och tror att jag unnar mig lite sömn till för att få narkosen ur kroppen.

Det blir inte gaisarn på Idrotts Rehab Ullevi som mitt förtroende. Istället vänder jag mig till IFK Kliniken, som huserar i Frölundaborg. Klassisk hockeymark och också de träningsfaciliteter som Frölunda utnyttjar; A- och J-lag samt damlag. Jag tänker att en fysioterapeut där vet vad det handlar om, även om jag är en åldrad målvakt i ishockeyn tjänst. Eller, statligt anställd hockeyproffs, som jag titulerar mig sedan pensionen.

Veckan efter är jag på mitt första besök hos AL, hon jag blivit rekommenderad på IFK Kliniken. En kvinna med skinn på näsan och energi. Hon är dessutom själv konvalescent efter en meniskoperation, så hon vet definitivt vad det handlar om.

”Tillbaka om sex veckor! Glöm det!”, säger hon frankt då jag nämner vad läkaren har sagt. Hon har en plan och under två dagar i veckan sliter jag med det program som han har gett mig. Runt om mig tränar elitspelare i Frölundas kader. Några av dem skadade, de flesta var i ständigt förberedelser för sin sport och nästa match. Jag trivs. Säger hej till några, snicksnackar med den del.

Tiden går. Jag hälsar på mina ishockeyvänner någon gång. Längtar tillbaka.

Nej, det blir ingen ishockey till jul. Jag missar allt, men tittar in och säger hej.

Så blir 2025 till 2026. Knät blir allt stabilare, men det är ännu en stund från comeback. I mitten av januari tycker min fysioterapeut att jag ska försöka åka lite skridskor. Det samma säger min vän Frölundaläkaren. Ungefär samtidigt hör min yngste son av sig. Han håller på att rensa i källaren och undrar om jag vill ha tillbaka mina CCM målvaktsskridskor. Ja, just det paret som jag undrat vart de har tagit vägen. Lådan har ju funnit kvar. Jo, jag fick ju ett par fantastiska skridskor av en kär vän, som tvingats lägga utrustningen på hyllan. Han ville, våren 2021 då jag träffade honom, höra om jag kunde sälja hans Scott Van Horne, specialbeställda för hans fötter i storlek 42…? Jo, jag tog dem till Göteborg och fick några på kroken, men ingen passade dem. Så provade jag dem och de satt som hand i handske. Jag ringde min vän, som sa ”Du får dem! Då vet jag att det kommer användas rätt och riktigt.” De har varit på min fötter sedan dess då jag har spelat. Men de andra, CCM, har jag haft som reserv. Å andra sidan har de alltså sedan 2021 någonting var försvunna.

Jag har inget minne av att jag har lånat ut dem. Sonen har inte samma storlek som jag; kanske var det dåvarande flickvännen (nu hustrun), som skulle ha dem. Men hennes fötter är ju väsentligt mindre än mina. Nå, skridskorna återbördades och kort efter såg jag en hockeyvän och tillika idrottslärare som skulle ha idrottsdag uppe på Ruddalen. Ah, tänkte jag, jag är kallad. Jag packade mina skridskor i en Ica-kasse och tog vagnen en morgon i mitten av januari när kölden låg hårt över staden och snön viskade vackert vitt på tak och gator.

Jag inledde med några försiktigt skär på isen i den fantastiska bandyhallen. Tog några varv innan jag promenerade över till ovalen, den isbana som Nils van der Poel (nu Svensson) tränade på inför sina OS-tävlingar. Där var fullt av ivriga skolungdomar med mer eller mindre skridskofärdigheter. Där fanns också min vän. En glatt återseende och på något vis hade han ju knuffat mig i rätt riktning att våga åka skridskor igen.

Det var lite som Bambi på hal is, men väsentligt bättre än mina yngre skridskodeltagare. Men trängseln gjorde att jag valde att hålla detta mitt pass kort.

Några veckor därefter blev det Näcken, den tjärn upp i Änggårdsbergen som var min hemmais som barn. Några friska varv på den knaggliga isen. Härligt. Men det var försiktiga skär. Likheten med hur det såg ut då det en gång begav sig och nu är nära.

Mot comebacken. Foto: ANDREAS THENG/ROBERT LÖWEN-ÅBERG/ZEBA PEDERSEN LÖWEN-ÅBERG/SÖREN MEETHZ/KAI MARTIN

Ytterligare någon vecka om min kombattant och målvaktskollega SM börjar vikariera som vaktmästare i Frölundaborg. Jag frågar honom om han inte kan kolla om arenans lilla rink är ledig emellanåt då han jobbar. Då kan jag ta med mig skydden och köra lite ensam träning. Han ringer. Det finns plats. Visst, isen är inte spolad, men jag tar nervöst och ovant på mig mina skridskor, benskydd och handskar samt klubba. Åker några varv, stretchar, gör lite övningar. Högerknät svarar illa, men det ska inte vara någon fara. Så håller jag på en halvtimme.

Efteråt pratar jag med SM samtidigt som jag tackar honom. Han har varit på samma gång pådrivande och orolig för mig. Han vill nästan lika mycket som jag att jag ska komma tillbaka. Vi har kamperat ihop i kanske 15 år och har för avsikt att göra det flera år framåt. (Skrev om oss här.)

Han frågar om jag har möjlighet att vara med veckan därpå. Frölunda ska spela CHL-final mot Luleå. Inför den matchen i Scandinavium ska turneringens sponsorer spela lite rekreationshockey. SM har varit med förr (2019) och säger att det är mjuk, snäll hockey som är väldigt inkluderande. Jag låter mig lockas, men vill höra med läkare och fysioterapeut först.

Frågar dagen efter. Får ja och ja. Läkaren säger ”Kai, det är dags att du kommer tillbaka i arbetsposition!”. Jag känner mig allt annan är redo, men är fruktansvärt sugen så även jag säger ja.

Den 3 mars skjutsas jag av SM till Scandinavium. Han har varit noga med att säga att någon Frölundatröja får jag inte; den ska han ha. För sponsorerna delas in i lagen ”Frölunda” och ”Luleå”. Jag får alltså byta om i omklädningsrummet tillhörande ”Luleå”.

Tanken är att vi ska ha utrustning tillhörande Warrior, men de skydd som släpats dit från Västerås sjangserade förråd är inte mycket att ha, dessutom finns inga handskar för mig som högerplockare. Vi får, efter förfrågan, använda våra egna skydd. Men stöten ska ha sponsorn Strauss logo. Inga problem. Den kartan limmar vi på.

Stämningen är inledningsvis lätt. Men ju närmare nedsläpp desto större anspänning. Jag hittar en motionscykel att värma upp på, tjingsar på lite Frölundaspelare som känner igen mig från IFK Kliniken.

Det är fullt ställ. Inte bara i utrustning och tröjval. Jag snackar på engelska med mina lagkamrater, som tackar för att jag ställer upp. De har lånad utrustning, åtminstone de flesta, för de kommer ju från lite olika håll i Europa; Finland, Tyskland, Tjeckien, Schweiz…

Dessutom är det inställelsetid för fotografering, inåkning på isen som en uppvärmning för den riktiga matchen, domare och tidtagning. Herregud! Jag har inte spelat sedan 27 maj 2025. Det är nio månader sedan, lite drygt.

Game on. För första gången på is, 3 mars, sedan 27 maj 2025. Foto: SÖREN MEETHZ/CHL-fotograf/KAI MARTIN

Som vanligt i de här sammanhangen är skickligheten på is varierande. Uppvärmningen blir med andra ord därefter. Jag får ta det. När matchen väl börjar inleder jag reflexmässigt med en plockhandsräddning lågt och jag hinner tänka efteråt ”Whopps, I did it again!” innan spelet fortsätter. Knät svarar bra, men utsätts inte för någon större belastning eller vridning, trots att jag blir pååkt några gånger. Vi spelar två perioder och efter den första kommer det fram en spelare i mitt lag (han har spelat förut) och säger, eller be mig, att släppa in lite mål. ”Det är meningen att det ska vara lika!” Haha, aha! Jaja. Mycket ska man vara med om.

Så jag sänker ambitionsnivån, inte helt lätt, och släpper några lätta. Slutresultatet blir till Frölundas fördel och efter att lagbild tagits ställer sig SM och jag vid CHL-pokalen för att posera. Jag rör vid den; det gör inte han. ”Jag vill inte jinxa”, säger han och det hade han ju rätt i. När vi väl är på den riktiga matchen – efter att jag har pustat ut och fått ta några öl –vinner ju Frölunda på övertid och kan inhysta ytterligare en inskription i CHL-pokalen.

Nu vågar jag mig på morgonhockey. Kör måndagar och fredagar. Samtidigt fortsätter jag min rehab tisdagar och torsdagar. I slutet av mars hoppar jag in en tisdagskväll i det gamla Kings and Queens, som nu fortsatt under ett delvis annat paraply.

Kroppen funkar, även om den gnagande oron finns för knät.

Jag tar för mig mer och mer. Fortsätter med mina rehabtider, men fysioterapeuten skvallrar om att jag närmar mig mitt slut hos henne

Sliter för att komma i form. Det ger resultat. Med fler ispass, fler utmaningar och fortsatt rehab. Foto: KAI MARTIN/LARS CALLEMYR/OKÄND/ZEBA PDERSEN LÖWEN-ÅBERG

En morgon då barnbarnet har sovit över kommer han med Z på besök och ser mig spela. Så gör jag comeback i Kungälv Oldboys. Åker på läger i Munkfors med Soha. Gör säsongspremiär med Frölunda Oldtimers som gästas av proffs som jagar istid, bland annat Erik Brännström med NHL-meriter, nu mer i schweiziska högstaligan, som är på väg på VM. Galet, kul och en utmaning på många sätt.

Jo, ispassen tickar på.

Kungälvskillarna spelar turnering. Jag är med, men som ”coach”. Det är kul att hänga in och min medverkan verkar vara uppskattad.

Min vän och forne GT- fotografen Tommy Holl kommer ner en morgon då vi spelar i Marconihallen för att ta bilder för en tysk tidning som vill ha bilder från annorlunda motionssysslor för äldre. Då gäller det att spela väl så att han får bra bilder.

Morgonhockey. Foto: TOMMY HOLL

Nu har jag fått möjligheten att spela i tre och en halv månad. Säsongen är slut. Som mest blev det fyra pass i veckan. På slutet kändes knät riktigt bra. Ett tag ömmade ledbanden, men lite vila i balans med rehab-/försäsongsträning ska göra det än starkare och mindre problemfritt. Helt fri från känningar tror jag inte jag kommer vara. Men ju starkare runt problemområdet är desto bättre.

jag är glad att jag kan hålla på och jag vill gärna fortsätta så länge kroppen håller. Det gör den bäst genom fortsatt träning.

Jag har ju varit flitig och för säsongen 2024/2025 räknade jag ut att jag varit på is 145 gånger från augusti till och med maj. Rätt okej.

Nu hoppas jag att kunna komma upp i en hyfsat försvarlig siffra av närvaro på is säsongen 2025/2026. Den här säsongen hann jag med 30 ispass, från 3 mars till 11 juni.Bra jobbat, ändå.

Trist att Linda Zachrison lämnar Göteborgs stadsteater

Posted on 1 dag sedan av Kai Martin

*Lämnar. Göteborgs stadsteaters konstnärliga ledare Linda Zachrison lämnar teatern när hennes förordnande går ut våren 2027. Foto: OLA KJELBYE*

Det var förstås kittlande att just Linda Zachrizon skulle ersätta Pontus Stenshäll som Göteborgs stadsteaters konstnärliga ledare. Hon vars pappa Göran Zachrison arbetade på GT:s kultur och vars mamma jag var arbetskamrat på samma tidnings korrektur. Trots kopplingarna hade jag aldrig fått möjligheten att träffa henne, men hennes repertoar var ju onekligen spännande med erfarenhet inom scenkonsten nationellt och internationellt samt en period som kulturråd på Sveriges ambassad i Washington DC.

Nu skulle hon alltså till Göteborg och Stadsteatern.

Mitt första möte med henne kom att bli på VIP-området på Way Out West sommaren 2023. Framför mig försökte förre kulturminister Leif Pagrotsky att ta på sig en krånglande regnrock. Jag ilade i fatt honom och hjälpte honom. Vi stod och pratade en kort stund då Linda Zachrison kom fram. Hon kände förstås honom sedan tidigare och de hälsade kärvänligt, men hon slog på ett bländande leende när hon såg mig och vi hälsade på varandra för första gången. Hon berättade att hon och hennes mor ivrigt läst mina recensioner av musik i GT genom åren och tagit mina vitsord för en garanti på att det var något bra. Smickrande förstås.

Hon hade precis tillträtt tjänsten på Göteborgs stadsteater och vi skulle få ytterligare tillfällen att träffas vid otaliga premiärer. Det var möten som var mer än kindpussande och jag fick också möjlighet att få träffa min forna kollega från korrekturet då mamman var gäst när någon ny pjäs skulle sättas upp.

Jag hade ju slutat min tjänst som nöjesreporter på GöteborgDirekt, så någon intervju med Linda Zachrison blev det aldrig. Synd. Men det har blivit desto fler recensioner för denna blogg av diverse uppsättningar, som jag sprungit på genom åren.

Linda Zachrisson satte omedelbart avtryck i huset. Det första årets repertoar ärvde hon ju av Pontus Stenshäll, men snabbt ordnade hon med annat som fick genomslagskraft, som samtal och möten mellan kreatörer och publik.

Snart var det också tydligt att teatern genomgick en vitalitet, som kändes. Det var fler än en gång som jag kom att drabbas av det jag såg, oavsett vilka scener i teaterhuset jag fanns i bänkraderna.

”När jag tillträdde som konstnärlig chef hade jag en tydlig ambition att stärka Göteborgs Stadsteaters position, både nationellt och internationellt. Jag är otroligt stolt över det vi har åstadkommit tillsammans – konstnärligt, publikt och i utvecklingen av teatern. För mig har det varit lika viktigt att utveckla teatern som konstnärlig institution som att öppna upp huset för fler. Att vi under våren haft en beläggning på 80 procent på våra scener känns som ett fantastiskt kvitto på det arbetet”, säger Linda Zachrison i ett pressmeddelande.

Det är inte utan att hon har lyckats.

Nu har Linda Zachrison valt att inte förlänga sitt förordnande. Den kommande säsongen blir hennes sista. Efter vårens repertoar har klingat ut 2027 checkar hon tyvärr ut.

Kanske blev pendlandet mellan Göteborg och Stockholm, jobbet och familjen för påfrestande. För jag har svårt att se att det skulle finnas några kontroverser i huset, som har gett beslutet. De röster som jag har talat med har strött idel lovord över Linda Zachrisons arbete. Samtidigt är konstnärligt arbete ett komplext jobb med många känslor och stridigheter.

Göteborgs stadsetater med VD:n Frida Edman i spetsen har nu startat rekryteringsarbetet för att hitta Linda Zachrisons ersättare.

Freddie Wadling går igen – med både konst och musik

Posted on 1 dag sedan av Kai Martin

***Flörtade med döden. Freddie Wadling hade döden när och närde ett intresse för döden livet ut. Foto: KAI MARTIN på den bild som TOM BENSON tagit av Freddie Wadling.***

När jag träffade Freddie Wadling våren 1978 var han övertygad om att han inte skulle bli äldre än 30. Han var då 27, eller skulle bli, men vid den tiden hade myten om 27-åringarna inte riktigt fått fäste. Trots att 60-talsikonerna Brian Jones, Jimi Hendrix, Jim Morrison och Janis Joplin redan startat Club 27. Kanske var det därför som det inte slagit rot hos Freddie Wadling, som annars på något vis flörtade med döden.

Det skulle ju dröja till för tio år sedan, som han slutligen och verkligen gick ur tiden. Han hann med en hel del från detta mitt första möte och till slutet. Tack för det.

Nu går Freddie Wadling igen då Göteborgs konstförening ställer ut hans sista konst samtidigt som Henryk Lipp presenterar en hittills outgiven ny låt med Blue For Two. Titel? ”Living in the land of the dead”, förstås.

Freddie Wadling (1951–2016) var en sällsam kreatör – och samlare. Med punken frigjordes mycket av hans kreativa sinne samtidigt som han fann sina likar. Han spelade i tusen och en band, samlade sitt ”hov” i sina lägenheter – från Kaggeledstorget till Haga och vidare var han nu bodde. Det blev skräckfilmsvisningar för den församlade kadern, för döden låg Freddie Wadling nära hjärtat i något slags skräckblandad förtjusning.

När Göteborgs konstförening nu ställer ut hans konst är det emellertid långt från skräck. Istället handlar det om de verk som han sina sista år skapade på sin iPad. Helt digitala konstverk, som han lekt fram. En del triviala, men på sätt och vis också geniala. Andra med lite mer av Freddie Wadlings signum.

Vernissagen blev välbesökt när galleriet i Linnéstaden i Göteborg slog upp dörrarna fredag den 29 maj. Köerna ringlade långa och gjorde så till de övriga visningarna. Det blev framträdande med Flowers of Darkness i Freddies anda med de tidigare Cortexkollaboratörer Anna-Lena Karlsson och Pontus Lidgard samt Lädernunnans Nils Wohlrabe. Trångt, svettigt och uppskattat. Så till den milda grad att av en konsert blev det tre.

Jag var förstås inte på någon av dem, men däremot då utställningen lockade med releasefest av nya Blue For Two-singeln ”Living in the land of the dead” den 5 juni. Keyboardisten – och producenten – Henryk Lipp i gruppen har grävt i arkiven och vaskat fram detta guldkorn till låt (lyssna här). Det är en ambitiös produktion, som inte saknar sin storslagenhet i vare sig komposition eller arrangemang.

Kvällen bjöd dessutom på en föreläsning av Henrik Bogdan, professor i religionsvetenskap, med inriktning mot religionshistoria, på temat ”Från antikens odöda till dagens zombiefilmer – en religionshistorisk resa”. Måhända en smula torr med innantillläsande, men med en snygg anknytning till Freddie Wadlings intresse för skräck, död och zombier.

Singeln såldes, förstås, i klassisk sjutumsvinyl och den gick åt som smör i solsken. Efter professor Bogdans föreläsning spelades låten upp och även b-sidan (”The dead in the land of the living”), som väl mest eller helt var a-sidan baklänges.

Kvällen avslutades med en visning av ”George A Romeros klassiker ”The night of the living dead” – helt i Freddies anda. Men… jag har aldrig fullt ut tillhörs Freddie Wadlings kotteri och har definitivt inte varit, eller är, någon vän av skräckfilmer. Verkligheten är tillräckligt kuslig.

Men jag fick möjlighet att se den expansiva utställning, som bjuder så mycket mer än den digitala konsten, där alla arken finns om fyra till försäljning. Nej, de är inte signerade av Freddie Wadling av förklarliga skäl. Men får vid försäljningen ett äkthetsintyg av hans änka Bella Wadling och är snyggt inramade med passepartout och reflexfritt glas.

Vid ett bord ligger snygg komponerat, som en avskrädeshög med föremål från Freddie Wadlings samling. Saker som Göteborgs stadsmuseum ratat, alternativt inte fått plats med, efter utställningen ”Freddie Wadlings kabinett” (2017–2018), den som jag skrev om här.

Alla prylarna kommer att finnas för den hågade att fritt ta utställningens sista dag 18 juni. Varje sak kommer få en äkthetsgaranti, det vill säga att den kommer från herr Wadlings samling. Kanske bäddar det för kaos, men förhoppningsvis är de intresserade civiliserade människor och lika timida som Freddie Wadling själv var.

I galleriets sista rum finns slutligen foto hämtade från konstfotografen Tom Bensons kvarlåtenskap. Fascinerande bildkonst som dels visar på den starka vänskap som fanns mellan Tom Benson och Freddie Wadling och dels på Bensons skaparkraft och idérikedom med collageteknik långt före den digitala tiden. För mig är det personligen lite speciellt då min barndom delvis präglats av Tom Bensons fotokonst. Han och min far jobbade under en period ihop och min konstintresserade far fick några bilder av honom, som etsade fast i mitt unga jag. Dessvärre har bilderna försvunnit i diverse flyttar.

Jo, Freddie Wadling fängslar fortfarande. Både med sin konst och för sin musik med den så karaktäristiska rösten, som på denna nya Blue For Two-låt är synnerligen levande.

”I want be around here no more…”, inleder Freddie Wadling ”Living in the land of the dead”. Nähä. Kanske inte fysiskt. Men du är allstädes närvarande. Tack för det.

Åh… Nikke!

Posted on 4 dagar sedan av Kai Martin

*Har lämnat scenen. Musiklegendaren Nikke Ström har somnat in, 75 år gammal. Foto: KAI MARTIN*

Det är bara några dagar sedan jag ringde dig. Jag hade hört att du blivit opererad. Ville visa min omtanke. Kanske med ett besök. Men åtminstone med ett samtal.

Jag träffade dig i december utanför, förstås, Pustervik. Du var i full färd med att affischera om Nynningens traditionella spelning 13 december. Du var vid gott mod, men besvärad av ditt hjärta, avslöjade du. Det hjärta som slagit ömt och starkt för så många.

I mitten på mars fick jag reda på att du hade besök. En musikervän som jag inte hade sett på år och dag gästade din spatiösa, vackra lägenhet på Linnégatan. Jag ville passa på att säga hej. Till henne. Till dig. Du var tagen. Orkade inte sitta med. När jag sa farväl låg du och vilade dig i din säng.

Nu nås jag av beskedet att du har klivit av scenen för gott. På din 75-årsdag. Operationen i april föll väl ut, enligt rapporten. Men tillfrisknandet ville sig inte riktigt.

Åh, Nikke…

*Sista bilden. I december träffade jag Nikke Ström utanför Pustervik. Det blev min sista bild på honom och mitt nästa sista möte. Foto: KAI MARTIN*

Du som hade ett kontakt från när och fjärran som få andra i Musiksverige. Du som brydde dig högt och lågt. Som var enveten och fantastisk. Du som ringde, ville uppmärksamma inte bara det du själv deltog i, utan också det som andra gjorde.

Min resa med dig tog sin start i Hvitfeldtska aula 1973. Nynningen var ute på en landsomfattande skolturné med ”Majakovskij”-programmet. Som nybliven poet, som upptäckt både Majakovskij och Jevtusjenko och dessutom en ung man med rockdrömmar var det mumma för ögon och öron. Det skulle dröja innan vi möttes. Kanske var det på Errol’s på Magasinsgatan 1978, då en tidig version av Tottas Bluesband spelade. Jag var i en euforisk tid, tiggde mig en plats på scen och sjöng en inspirerad blues, som ni i bandet välvilligt lät mig göra. Knapparna i min vita skjorta rök när jag på slutet av ”låten” slet upp den och blottade mitt bröst. Totta log buttert förtjust. Kanske du också denna sommarkväll på rockklubben, som kom att betyda så mycket för mig.

Kanske var du, tillsammans med Ensamma Hjärtan, bakom att försöka få Kai Martin & Stick! till Nacksving, det lokala, alternativa skivbolaget med inspelningsstudio vid Kungsgatans början. Det blev ingenting med det. Vi valde en annan väg. Men du och jag möttes i tusen och en andra sammanhang. På isen, när lite rockfolk spelade ishockey i Slottsskogsrinken på 80-talet. På korpplanerna vid Slottsskogsvallen när vid spelade sjumanna med dig som defensiv pjäs och Totta som tung centertank, som motståndare med mig i mål.

Det blev förstås C von, krogen du var delaktig i och som låg något kvarter från där jag bodde på Nordhemsgatan under en tioårsperiod på 80-talet. Jag minns inte när du fick din lägenhet på Linnégatan, men du var alltid generös med att bjuda in… alla. Det blev en mötesplats där för musiker från hela riket. Ja, också utanför.

Ditt kontaktnät var enormt och din förmåga att använda det var både ömsint och drivet. Du visste hur att boka en turné. Du visste hur man fick ekonomi i en flackande frilanstillvaro som musiker. Det visste inte bankerna när du sökte lån för att köpa lägenheten, då den skulle omvandlas till en bostadsrätt. Du fick nej och vände dig slutligen till Sparbanken på Orust, som hade koll på din verksamhet och var klok nog att förstå att den där lägenheten var ett kapital ömt att förvalta.

Jag kan inte räkna alla som du har spelat med. Från Nynningen blev det Nationalteatern och Nationalteaterns Rockorkester, Tältprojektet, vännen Totta i tusen och en konstellationer. Visst var du en centralfigur inom den svenska proggen, men framför allt inom den svenska rocken från det att du började spela på 60-talet och tog dig från ditt älskade Värmland till Göteborg, som blev din bas – oavsett elförstärkt eller akustiskt – från 70-talets början. Du spelade det mesta, men var ändå mest en bluesman.

När Rolling Stones pausade blev det en vända med Ron Wood i slutet på 80-talet. Vänskapsband upprätthölls och när Stones väl kommit igång med rockmaskineriet och gästade Stockholm för en exklusiv spelning på Cirkus 2003 var Nikke Ström förstås på plats. Jag träffade honom efteråt och beklagade mig för att inte ha varit där. Nikkes självklara svar var: ”Du skulle ha ringt mig. Jag hade ordnat en biljett.” Ja, förstås.

Ja, du fick till och med nöjet att spela med Augustifamiljen när Pustervik invigdes 26 april 2012. Ja, den kvällen då vi förenades på scen då Jörgen Cremonese och jag hade tiggt in oss på scen och spelade ett av Kai Martin & Stick!:s paradnummer ”Rör rör rör dig nu”. En monoton, repetitiv bastyngd, postpunkfunklåt. Du skulle spela med tummen, men vägrade redan under repetitionerna i din lokal uppe vid Konstepidemien.. Det blev bra ändå.

*Förenade på scen. Två sjättedelar av Kai Martin & Stick! med Augustifamiljen med Nikke Ström som gäst på bas. Foto: ZEBA PEDERSEN LÖWEN-ÅBERG*

Jag vet inte riktigt i vilken ordning krognäringen tog sin början. Var det Lysekil först, med en scen för musiker att njuta av under sommarmånaderna? Eller var det C von med finrestaurangen Linnéus bredvid på Linnégatan…? Strunt samma. Du jonglerade verksamheterna samtidigt med musicerandet.

Med min journalistiska karriär blev det en självklarhet för dig att ringa för att få uppmärksamhet. Men det var också lika givet för mig att ringa dig för att höra vad som var på gång. Det var en ömsesidig respekt. Jag skrev om Nynningen, som återförenats, under mina sista ljuva år som nöjesjournalist för GöteborgDirekt.

Nu svarar du inte längre i telefonen. Nu öppnar du inte längre din dörr. Men minnet av dig kommer aldrig försvinna. Tack för allt Nils Åke Ström.

Dans som förenar och förundrar

Posted on 5 dagar sedan av Kai Martin

Dans:

THE TWIN OF THE CLONE IS THE RAT THAT LIVES HERE

Göteborgsdansarna Anna Hallqvist och Anna-Greta Himmer vill utmana med sin dans. Inte bara fysiskt utan också intellektuellt. ”The twin of the clone is the rat that lives here” i en avskalad, brutalistisk före detta industrilokal i Galmestadens fabrikers industriområde blir en scen för en spännande och intensiv dansföreställning. Ja, intensiv, trots att den börjar som i ett slags spöklikt, kontemplativt tillstånd med Anna Hallqvist i ett badkar i all stillhet. I en annan vrå sitter Anna-Greta Himmer och bidar sin tid.

Tanken med dansverket är vill man utforska förnyelse genom självhjälp i strävan efter det innersta. Följt av frågorna: Hur renar vi oss? Vill vi rena oss?

Pretentionen och avsikten är det inget fel på. I detta kala rum, som utnyttjas till fullo för rörelsen, finns rekvisita som symboler, men där somt också blir redskap för föreställningen.

Badkaret blir en sällsam spelplats för rörelser där Anna Hallqvist inledningsvis ligger stilla med det blonda, långa håret hängandes utanför för att sedan, som i slowmotion, försvinna ner i karet och försvinna. Plötsligt dyker hon upp för en intensiv, märkligt vacker dans med badkarets trånga rymd som utrymme. Så klingar det av.

Fokus på Anna-Greta Himmer, som rör sig ur sin vrå samtidigt som hennes blonda, flätade hår är fastbundet i ett snöre. Hon försöker komma loss, närmast smärtsamt. Viljan är stark. Mot friheten, mot det nya, mot sin egen, ofjättrade motorik. Hon rör sig i rummet, mot väggarna. Utforskar rummet och möter så, som en spegelbild, Anna Hallqvist. Så börjar symbiosen.

Är de båda egentligen en och samma. Iklädda skira blusar, lårlånga shorts och liknande frisyrer kan det ju vara så. Initialt skilda, men ju längre föreställningen skrider desto mer samma blir det.

*Binds samman. Anna Hellqvist, underst, och Anna-Greta Himmer förenas allt mer i sin dans i föreställningen. Foto: KAI MARTIN*

Dansen är ljudlös, endast ackompanjerad av de allt mer häftiga andetagen. Ingen musik, förutom en försiktigt sång av Anna-Greta Himmer. Men ljud från en motor, från en motorsåg, som i sin tur tjänar som repetitiva rytmer som blir ett dansant groove. En trasig teve-skärm visar scener av de båda dansarna, som inte bjuds på live. I en slajmig, grön vätska i en glasskål doppar först Anna-Greta Himmer sitt ansikte och sedan, med håren förenade i en fläta, Anna Hallqvist. Tillsammans står de sammanlänkade inte bara i håret utan som i hela sina fysionomier.

Men renandet…? Det söker jag fortfarande efter. För mig blir ”The twin of the clone is the rat that lives here” en föreställning om sökandet efter symbios. Men det blir inte en mindre fascinerande dansföreställning för det, som en förundran om föreningen.

”The twin of the clone is the rat that lives here”, Symbiont culture, Gamlestadens fabriker, Göteborg. Premiär 5 juni 2026. Denna recension baserad på föreställningen 6 juni.

Av och med: Himmer & Hallqvist.

Konstbiennalen i Borås både hyllar och utmanar textilstaden Borås

Posted on 5 dagar sedan av Kai Martin

När Borås Konstbiennal slår upp portarna under namnet ”Warps & waves in the fabrik of time” väver man inte bara samman stadens industrihistoria. Man förenar också stadens Konst- och Textilmuseer med textilkonstnärer och -ingenjörer. Dessutom på stadens gator, torg och vrår. Redan innan biennalens öppnande har man dessutom fått ömhudade politiker att reagera. Friskt, tycker jag.

**Utmanande och** ***omfamnand*****e. Borås konstbiennal 2026 både utmanar, väcker till eftertanke och förenar Borås med stadens historia. Foto: KAI MARTIN**

Redan innan Borås konsbiennal öppnades 30 maj hade den väckt uppmärksamhet. TextilkonstnärenTerike Haapojas vepor och väggmålningar ute i Borås väckte anstöt för sina politiska budskap. Som om värnande om djurs rättigheter är en kontroversiell fråga. Moderaternas Marie Jöreteg ojar sig, men försiktigtvis inte som politiker utan som privatperson. Något som bland annat stått att läsa i GP.

Kanske var det den braskande rubriken om ”Socialism for animals”, som fick högerpolitikern att instinktivt rygga tillbaka och osäkra sitt Facebookinlägg. Men inte är väl en association till George Orwells ”Djurfarmen” och djurens rätt till värdighet något att skria om i sociala medier…? Istället är det väl något som stämmer till eftertanke.

Så är det över lag med ”Warps & waves in the fabric of time”, som är titeln på Borås konstbiennal 2026.

Här samsas tolv konstnärer som är så mycket mer än kreatörer. Det finns inte någon av dem som inte skapat utan att också ha en grundläggande idé om vad det är de vill säga. Så förenat med konsten har också textilhistoria vävts in, eller en miljöaspekt, en det – som ovan – politiska budskapet om djurens rätt. Ja, även de industripolitiska aspekterna har fått ta form, som en växande fackförenings- och kvinnorörelse.

Ghananen Sambson Addae, har sedan tre år Oslo som bas. I Borås har han förenat sina intryck från kvinnornas traditonella textilhantverk i hemlandet med den överkonsumtion och -produktion av textilier som finns i världen. I januari bad han boråsarna om begagnade kläder och har av dess skapat verk som finns på både Konstmuseet och Textilmuseet. Det har blivit ”anonyma kroppar”, tätt flätade textilier inte helt olikt trasmattor. Verken är också en reflektion, mer än en protest, mot överkonsumtionen där många kläder hamnar för återvinning i den tredje världen. Men många av dessa kläder kan inte användas på grund av att det är gjorda av syntetiskt material. Istället hamnar det som skräp, skräp som sedan hamnar i floderna och haven.

Nanna Debois Buhl från Århus, verksam i Köpenhamn, har en matematisk och feministisk ingång i sin konst. Med ”Computers were women” bjuder hon in till en rejäl och hisnande historielektion om kvinnor inom textilindustrin. De som med sitt intellekt jobbade för lösningar, som vore de mänskliga datorer långt innan de fanns på plats. Som Astronomen Julie Marie Vinter Hansen (1890–1960), vars beräkningar tjänat som inspiration till tre stora vävar, och videoinstallationen till Annie Maunder (1868–1947) ära. Kvinnor som med sina skarpa hjärnor bidrog till att få fart på den industriella revolutionen.

Nanna Debois Buhl verkar med sin bildkonst på ett vetenskapligt plan. Som många av de andra blir det en aha-upplevelse.

Precis som Sampson Addae finns det en miljöaspekt i Sohorab Rabbey skapande. Hans konst visas inte bara på båda museerna utan också vid Viskan, som ju är vattendraget som fått sina tunga uppdrag i textilindustrins tjänst – och fått plikta för det. Hans ”Amphibian myths of an unseen river: waves and wounds” från i år förenar floderna Viskan och hemlandets Turag i Dhaka, Bangladesh. Till skillnad från textilindustrins miljöpåverkan genom sekler använder sig Sohorab Rabbey av organiska färgämnen i sina tygsjok. Fina att titta på, mer hisnande att ta i ett större perspektiv.

För så är det. De verk som exponeras på Konstbiennalen är för ögat, men också för tanken och för reflekterandet.

Eftertanke. Verken på Borås konstbiennal stämmer till eftertanke. Oavsett vem av konstnärerna som ligger bakom dem. Foto: KAI MARTIN

Utställningen binder samma textilproduktion i Bangladesh med den i Borås och Manchester. Som australiska Yasmin Smiths keramikinstallation ”Soft water”, som ingår i hennes pågående projekt ”Witness” (sedan 2022). Hon visar på den påverkan som textilindustrin hade på tidigare friska floder och kanaler i och kring Manchester under 1700- och 1800-talet (främst) och hur nedsmutsningen också kom att prägla Mersey vid utloppet vid Liverpool. Så ”enkelt” gestalta. Så effektivt i sitt budskap.

Hantverks- och textilhistoria. På Textilmuseet adderas kvinnornas på- och inverkan i textilindustrin – ur olika perspektiv. Foto: KAI MARTIN

En samling vävstolar från olika kulturer, platser och tider tjänar effektivt i Marcia Harvey Isakssons installation ”Stretching the cord”. Med ett slags ömsinthet om denna textiltradition binder hon band med historien och kvinnors hantverk från urminnes tider till nu.

Borås konstbiennal spänner över mycket utan att förlora hela stycket. Visst, för en modern människa med bekvämligheter inom räckhåll kan det tyckas väl mycket att ”tvingas” gå mellan Konstmuseets utställningar och Textilmuseets. Samtidigt som man ska försöka hitta de installationer och verk som finns ute på staden. Men att röra på sig är aldrig fel. Inte heller då man får något mycket mer än motion på köpet.

Borås Art Biennal 2026, ”Warps & waves in the fabric time”, 30 maj till 27 september 2026. Borås konstmuseum, Textilmuseet samt i Borås centrum.

Årets konstnärer: Sampson Addae (Ghana, Norge), Petra Bauer (Sverige), Nanna Debois Buhl (Danmark), Michelle Eistrup (Danmark, Jamaica, Frankrike), Terike Haapoja (Finland), Kalle Kamm (Finland), Marcia Harvey Isaksson (Simbabwe, Sverige), Dzamil Kamanger (Irak, Finland), Maria Kapajeva (Estland), Sohorab Rabbey (Bangladesh, Tyskland), Yasmin Smith (Australien) och Paoloa Torres Núñez del Prado (Peru, Sverige).

Brita får vispop att blomma – och rocka

Posted on 17 dagar sedan av Kai Martin

Under sitt förnamn Brita bryter Brita Lodmark Wallner ny mark för visan. Med lika delar förtjusning i popens och rockens uttryck.

Nu har göteborgskan kommit med sitt album ”Imorn en bättre dag”, har en försvarlig mängd spelningar på gång. Allt med musik som skapas av Brita, som gräver där hon står . med stort hjärta för Göteborg – och kärleken.

– Det är personligt, men också brett. Alla kan känna igen sig i mina texter, säger hon.

**Hittat sitt uttryck. Med ett** ***personligt*** **tilltal** ***och uttryck har Brita Lodmark Wallner hittat rätt med sin vispop som sprakar rockigt. Foto: KAI MARTIN***

Hon har knappt kommit ur startblocken i sin solokarriär. Men båda på skiva och på scen är hon tydlig med sin musik, sina texter och sitt uttryck. När jag såg hennes releasespelning på Pustervik (läs här) i början på maj stod det snart klart att det här var en artist som visste vart hon var på väg och hur det skulle göras. Jag tjuvkikade på låtlistan, såg hur hon – förutom att ha skrivit ned vilka låtar som skulle spelas – också hade gjort anteckningar om när hon skulle sköta sitt mellansnack.

Det var ingen slump. Är man på scen ska det vara en show och en show kräver sitt eftertänksamma och begåvade mellansnack.

– Det är skitviktigt! säger hon med emfas.

– Går jag på en spelning vill jag känna vem som står där. Låtarna ska vara sin egen tolkning. Det får inte bli tråkigt på grund av ett dåligt mellansnack. Men det började egentligen med att jag fuckade upp på en spelning och bara stod och babblade. Jag märkte att publiken skrattade. Plötsligt blev mellansnacket något naturligt.

Fullt ös på scen

Lägg till att även om hennes musik är sprungen ur visan är det fullt ös på scenen som gäller – oavsett om hon spelar med sitt band eller om hon uppträder i mer avskalade sammanhang.

– Låtarna bygger vi upp i replokalen tillsammans. Det är ju jag som har gjort dem, men när vi jobbar med dem och någon kommer med idéer säger jag sällan emot. Men jag hör ofta hur det ska låta och försöker få igenom arrangemangen. Så… ja, jag är väl en kapellmästare, förklarar hon.

– Inför varje rep gör jag en inchecksrunda och kollar av hur alla mår. Bossen bryr sig, säger Brita och ler.

Väl uppe på scenen får musiken energi, som lyfter redan spännande musik ytterligare.

– Jag tycker att det är spännande att ta klivet från det vi gjort på skivan till scen. Grunden i musiken är ju densamma, men det uppstår andra stämningar och en pirrighet live. Emil (Rydne, bas och altsaxofon), Anna (Krantz, keyboard och kör) och Solvej Ask (kör och klaviatur) träffade jag på Nordiska folkhögskolan då jag gick där. Där gick också Olof (Simonsson Vento, trummor), men honom kände jag sedan innan. Olle (Hultqvist, elgitarr, akustisk gitarr och elbas) har jag känt sedan barnsben. Han, som också spelar med In Cash, och jag har vuxit upp jämsides. Jag är glad att vi har haft en röd tråd i det vi gör och att vi har kul.

Du verkar så självklar på scen. Har det alltid varit så?

– Nej, för helvete! svarar hon snabbt.

– Det har jag fått jobba med. Precis som hur jag håller mig huvud, som liksom drar åt sidan. Det har blivit många timmar framför spegeln och har varit en utmaning.

Musicerande familj

Brita Lodmark Wallner kommer från en musicerande familj. Pappa Petter Lodmark är folkmusiker med en förkärlek för irländsk folkmusik. Styvsystern Tova Lodmark är tillsammans med Nelly Daltrey drivande i Pale Honey (”Men Tova har blivit mamma så bandet är i vilande”, skvallrar Brita.) I fadershuset nere vid Nya Varvet har Britas skapande spirat, för musik och låtar och skapats sedan barnsben.

– Pappa köpte ett ruckel, som han sedan renoverade. Nu har han köpt ett ruckel i södra Frankrike, nära spanska gränsen.

Låter ju perfekt för låtskrivarsessions…

– Det har jag redan haft. Men inte för någon av låtarna på plattan. Men jag ska dit i höst. Det blir perfekt. Det är en tyst liten by.

Gillar Göteborg

Brita gillar sin stad Göteborg, som figurerar flitigt i hennes texter. Hon är än mer förtjust i sin flickvän och skriver gärna om kärleken till henne. Men Brita är vidare än så i sitt skrivande och inspirationen kommer från både när och fjärran. Inte bara för att hon lämnat Nya Varvet för Backa och Hisingen.

Ta låten ”Söderhamn” tillägnad farmodern.

– Den skrev jag för länge sedan när farmor gick bort. Hon var dement och försvann egentligen tidigare än då hon dog.

Och ”Han är…”, som komponerades i hast på Öland.

– Olof gick på en äng och pratade i telefon i solnedgången. Jag skrev låten på en kvart, säger hon om stundens ingivelse och inspiration.

– Ett rum där jag befinner mig. En yta att ta på. En yta att se, förklarar hon ledorden för skapandet.

”Imorn en bättre dag” är inspelade i omgångar.

– Ja, vid fyra tillfällen. Vi började i november 2025 och gjorde sista inspelningarna i februari i år. Tre vändor i Stockholm, en i Göteborg. Först med trummor, bas och jag. Sedan byggde vi på och allt glitter kom till i Göteborg.

Energi. På scen är det mycket energi som förmedlas av Brita och hennes band – en bit ifrån hur hon är då man träffar henne. Foto: KAI MARTIN

Skivbolaget Comedia, som hon delar med bland annat Thomas Di Leva och göteborgska bandet Dogsmile, kom hon i kontakt på lite speciella vägar.

– Delvis var det via Emil Rydne i bandet, som jobbar med Claes Olson på skivbolaget. Delvis blev vi pitchade in av min brorsa. Men också genom Niklas Bergströms (producent och medarbetare på Comedia) fru, som visade ett Youtubeklipp med mig för honom. Jag träffade honom på en bar som var jättefull i Stockholm. Niklas skrev i min mobil ”Möt mig här” och en adress. Jag fortsatte festa, kom hem och skrev ett SMS dagen efter och undrade om han fortfarande var intresserad. Jag fick ett ”Yes! Jag väntar i studion”, tog min gitarr på ryggen och åkte till Järfälla där vi spelade in ”Trygghetsnarkoman”. Niklas blev tekniker och tillsammans med Claes Olson producenter för plattan.

Brita:

Är: Brita Lodmark Wallner, 23, från Göteborg.

Bor: I Backa med flickvän.

Jobbar: Som personlig assistent och som artist, låtskrivare och sångare.

Aktuell: Med spelningar och albumet ”Imorn en bättre dag”. (Lyssna här!”

Demokratin utmanas i ny pjäs

Posted on 20 dagar sedan av Kai Martin

Teater:

SANERING

I ett Pippi Långstrumpkollektiv bor fem individer. Precis som Astrid Lindgrenkaraktären till synes obekymrade om röran, närheten till kaos eller den bristande dagordningen som skulle ha kunnat skapa reda i lägenheten. Det får gå. Om det inte vore så för den besvärande lukten. Den som är så påträngande att den inte går att bortse ifrån. Trots att just det är förslaget. Att man med tiden ska vänja sig. Den i närmaste dvala gruppen vaknar så småningom. Hungern pockar, men kylen är en infekterad smittohärd. Allt som skulle ha varit ätbart är en bakteriehärd. I badrummet härjar silverfiskar, toaletten saknar toalettpapper.

Jo, det är ett påvert gäng vi möter i Walter Hornfelts pjäs ”Sanering” för den unga, ivriga och uttrycksfulla gruppen Teater Tunga.

Snart reser sig en av dem och kräver en ledare och utnämner listigt sig själv som kandidat till uppgiften. I demokratisk ordning väljs hon och titulerar sig snart Despoten. Elsa Breitfeld Tavfelin förvandlar sin karaktär till en person med växande tillit till sin egen förmåga, men också en ledare med ömma tår. Hon får sina medlöpare, men också sina dissidenter.

Ja, ”Sanering” är en kuslig nutidsbetraktelse om hur skör demokratin är och hur snabbt den kan monteras ned. Ur ett kaos och brist på ordning springer en auktoritär regim, som pekar med hela armen.

Under en dryg timme spinner handlingen från roande till oroande och klaustrofobisk. Visst sipprar en strimma ljus in mot slutet, men samtidigt har Walter Hornfelt – och regissör Niels Nevrin Stangertz (ja, yngsta barnet till regissören och skådespelaren Göran Stangertz) – valt att sluta cirkeln. Kollektivet lindrar livet under den totalitära ledningen med att avsätta Despoten och återgå till att leva det liv man levde innan. Rätt hopplöst, egentligen, men inte desto mindre tankeväckande.

För med en allt mer ifrågasatt – och hotad – demokrati kan man fråga sig: Var är vi och vart är vi på väg? Är det verkligen så att despoter är vägen till ett skönt liv utan ansvar? Eller blir vi medlöpare av ett system där ett anklagande pekfinger plötsligt kan göra någon skyldig – utan skuld…?

Frågor som väcks, utan att ge svar, i ”Sanering”.

De fem skådespelarna – alla kvinnor – har ett fint driv i sitt spel och skapar tydliga karaktärer av sina roller. Den trotsiga och truliga Romulus (Hanna Andersson), den alltmer ifrågasättande Helena (Nadja Grände), den quslinglike Judas (Erica Hansson), som vänder tvärt i insikt, och den devota medlöperskan Maria (Clara Prytz) samt den otäcka Despoten.

Inledningsvis går det lite fort med replikväxlingarna, som blir otydliga. Men efter en stund hittar ensemblen tempot.

Den här ambulerande teatergruppen utmanar inte bara sin publik utan också sig själva. Efter premiär i januari på Esperantoscenen spelades pjäsen på nattklubben Yaki-da i mars – i och för sig i en reviderad version. Det är friskt vågat och mer än hälften vunnet. ”Sanering”, med sin mörka ton av humor och allvar, vittnar om det.

”Sanering” med Teater Tunga, Hagateatern, Göteborg. Pjäsen hade sin urpremiär på Esperantoscenen i januari, 2026. Denna recension baserad på föreställningen 22 maj.

Manus: Walter Hornfelt.

Regissör: Niels Nevrin Stangertz.

Ljud och ljus: Alexander Rydberg.

Musik: Erik Mettävainio.

På scen: Hanna Andersson (Romulus), Elsa Breitfeld Tafvelin (Despoten), Nadja Grände (Helena), Erica Hansson (Judas), och Clara Prytz (Maria)

Ett verklighetsnära drömspel

Posted on 21 dagar sedan av Kai Martin

Teater:

SHIP SONG

När skådespelaren, manusförfattaren och regissören Emelie Strandberg inspireras av Marguerite Duras roman ”Emily L” blir det som ett drömspel. Men också ett spel med längtan, flykt, saknad, hopp och rädsla ständigt närvarande som en verklighetsmarkering. Duras bar vid Seines utlopp har blivit Kinesiska Muren i Göteborg. Den forna kinarestaurangen nere vid Skeppsbron med Göta älv bara meter bort. Utanför passerar promenerande människor, cyklister som hastar förbi, färjor som korsar älven. Gatan utanför och de som är där blir snart vittnen, ja, statister, till detta skådespel, som valt att inte stanna innanför den forna restaurangens väggar.

Caroline Andréason är den sköra kvinnan, som väntar. Väntar på sin väninna, sin käraste, på att forna tiders stämningar ska uppstå igen. Hon vill prata om dem. Inte ältande, men som om hon måste konfirmera minnet för att väcka allt till liv. Annika Nordin spelar väninnan, hon som går, som lämnar, som har ett nonchalant, lätt världsvant anslag. Hon spelar på svaren, som den allvetande som inte egentligen vill bära på ansvaret för sin kunskap.

Platsen är en bar/restaurang/kafé som växlar mellan att heta Glömska, Smärta, Memoria eller Le Temps de Ceries beroende på var i pjäsen man är.

**Skiften. Ägarinnan (Johanna Westfelt) och hennes dotter (Hanna Holmqvist) ändrar kostym efter etablissemangets namnbyten under pjäsen. Foto: LINA IKSE**

På ett elegant sätt skiftar så ägarinnan (Johanna Westfelt) och hennes dotter (Hanna Holmqvist) kläder – utsökt kreerade – utifrån etablissemangets namnbyten. På samma sätt ändrar de subtilt sina karaktärer. Ägarinnan som vill lämna för Vietnam, lämna över till den vuxna dottern, som osäker inte klarar ansvaret.

I baren sitter paret som ömmar för en konstant berusning. Allt i saknaden av ett förlorat barn och en förlupen hund.

Dialogen är vackert applicerad från romanen. Avskalad, dröjande, eftertänksam, men med dramaturgins skickliga tempon som ständigt pockar på uppmärksamhet. De sex skådespelarna vårdar texten ömt, i en närmast poetiskt vardagston. Ständigt närvarande är också koreografin. Annika Söderling druckna kvinna är otäckt skickligt gestaltad i både kroppsspråk och mimik utan att ett ord, emellanåt, yttras.

Än mer elegant blir det alltså då Skeppsbron utanför blir scen. Först dörren ut, som tjänar som både entré och sorti. Sedan kafébordet utanför, där koreografin åter står i centrum för händelsen i samtalet som sker där samtidigt som John Lalér läser skeendet i skydd för väder och vind. Därefter en triodans med stolar en bit ut på gatan med Anna Söderling, Hanna Holmqvist och Caroline Andérsen när John Lalér upprätthåller recitationen.

Något som förstås ger stark effekt denna soliga torsdagskväll då ljuset lyser starkt utifrån och agerar effektfulla strålkastare. Men det här är en föreställning som också kommer anta utmaningen med definitivt bistrare väder.

Det är i sanning fascinerande teater. Som om det inte räcker med att pjäsen spelas i rummet som också är restaurang med möjlighet att äta för den som önskar. Eller utanför med restaurangens fönster mot gatan som tittskåp för ett stumfilmsagerande. Ja, det blir ett drömspel med verklighetsanknytning. Allt blir påtagligt nära, skådespelarna stryker kring borden, varje fras och skiftning i karaktärernas förändringar är hudnära utan att vara påträngande. Vi får ett skådespel i rummet som vore det i en bar vid Seines mynning. Till detta Fanny Umærus pianospel med franska chansoner och, förstås, Nick Caves ”Ship song” i en skir, närmast lyrisk version.

”Ship song”, Kinesiska Muren, Göteborg. Premiär 21 maj 2026. Spelas till och med 30 maj.

Manus och regi: Emelie Strandberg, pjäsen baserad och inspirerad på Marguerite Duras roman ”Emily L”.

Rumslig gestaltning och kostym: Maria Safronova Wahlström.

Koreograf: Sara Suneson.

Musik/musiker: Fanny Umærus.

Skådespelare: Annika Nordin (hon som gick), Caroline Andréason (den väntande), Johanna Westfelt (ägarinnan), Hanna Holmqvist (ägarinnans dotter), John Lalér (den store mannen) och Anna Söderling (en mycket liten kvinna).

Bo Kaspers Orkester – 35 – svänger och tjusar

Posted on 29 dagar sedan av Kai Martin

Konsert:

IL MAGNIFICO med BO KASPERS ORKESTER

!!!!

***Håller formen. När Bo Kaspers Orkester firar 35 år som band visar killarna med emfas hur väl de har bevarat formen. Ja, till och med finslipat den. Foto: CHRISTOFFER BENDIXEN***

Rondo, Göteborg.

Publik: Utsålt (precis som de övriga spelningarna).

Bäst: Spelglädjen.

Sämst: Visst kunde Bo Sundström har pratat lite mer.

Fråga: Jag tror inte på 35 år till, men om tio år ska de vill klara av att göra en ny show, väl…?

När jag igår kom för att hämta mitt barnbarn vid hans förskola beläget vid ett friluftsområde kom en man och en kvinna joggande. Framme vid parkeringsplatsen vrålade han ”Du kommer döda mig”, hukade vid en betonggris och kämpade efter andan. Jag frågade om hon körde med honom. Det visade sig att det var en lättfotad dotter som tvingat ut sin pappa i joggingspåren och kört skit ur honom. En skillnad på 30 år och 30 kilo, som han flämtande berättade.

30 år…?

Bo Kaspers Orkester firar 35 år som band. Gör det med en påkostad show, som i och för sig mer är en ambitiös konsert, där gruppen med emfas visar på sitt kunnande, sin charm och sitt smittande låtskrivande. Det är, precis som dottern beskriven här ovan, med lätta fötter som de iscensätter sitt firande med ”Il Magnifico”, namnet som showen har fått. Bo Kaspers Orkester håller formen och stilen.

Jag har följt bandet sedan nära nog starten. Tjusats av musiken, som en gång tog sats någonstans i mötet mellan svensk pop och jazz på 60-talet, soul och något soundtrack till Hasseåtages en och många revyer. Bandet har kivats sig fram på vägen (läs gärna min intervju inför Rondo här) och emellanåt har det varit kris i orkestern. Ja, så till den milda graden att det har märkts på scen. Det är ingenting som killarna har medgett eller luftat offentligt, men det har varit tydligt. De har hittat medel för att rensa luften, att tillåta dividerande åsikter får vara just det och ändå jämka ihop. Det som väl ingen i bandet har lyckats med i sina relationer har man lyckats med som musiker. När de gick ner på klubbnivå i början på millenniet då de gästade Nefertiti i Göteborg (något man kan höra på livealbumet ”Samling Sto – Gbg (live)”, som kom 2004) fick man syre igen. För det är i skapandet av musik, antingen i replokalen, studion eller, kanske, främst på scen som något uppstår.

Bo Kaspers Orkester står och svänger när andra faller.

Mycket av allt. ”Il Magnifico” med Bo Kaspers Orkester är en konsertshow som innehåller det mest. Foto: KAI MARTIN

Bo Kaspers Orkester har ett tilltal som tilltalar. De är eleganta, några med en cool dandylook som borde vara pinsam för män kring 60, men som funkar. Musiken svänger katten (det var länge sedan jag rumpdansade så som denna kväll), groovet och samspelet mellan basisten Michael Malmgren och trummisen Fredrik Dahl är skoningslöst. Oavsett vilket tempo man sätter. Till det , den musikaliske häxmästaren, Mats Schuberts förmåga att elegant ikläda sig olika musikaliska roller vid sina keyboard (eller dragspel): från Jan Johansson till Mathhew Fisher (Procol Harum) eller Chris Martin (Coldplay) utan att någonsin förlora sin identitet. Bo Sundström är en karaktäristisk sångare, som på samma vis lyckas skifta från visa till disco, från arenarock till soul.

Sedan länge är Robert Östlund gitarristen som sömlöst agera skickligt inom Bo Kaspers Orkesters alla genrer. Dessa skiften som egentligen aldrig märks, för musiken är – oavsett inspiration – vattenmärkt Bo Kaspers Orkester. Blåsarduon John-Erik ”Jonne” Bentlöv, trumpet, Björn Jansson, saxofoner hottar upp soundet precis som slagverkaren Niklas Gabrielsson Lind gör med rytmen.

Det blir mycket, oavsett om det är tillbakalutat eller fullt ställ. Vi får möta Bo Sundström i ensam, avskalad duett med Fredrik Dahl i den till deras döttrar tillägnade ”Brev”. Vi får skaka loss till ”Diskotek”, där en kvinna bjuds upp för en danstur på scen. Vi får drabbas av storpolitikens vansinne i videon – och låten – ”Dansa på min grav”. Eller tjusas av outrolåten ”Vi kommer aldrig att dö” med lyriskt, inledande trumpetspel av John-Erik ”Jonne” Bentlöv.

”Il Magnifico” använder sig av mycket bakgrundsfilmer. Lite som Håkan Hellström utvecklat till en konstform de senare dryga tio åren. Flörtar Håkan Hellström med Charlie Chaplin (i ”Du är snart där” på scen ackompanjeras låten de senaste tio åren av finalen på Chaplins ”Moderna tider”) så gör Bo Kaspers Orkester det med Buster Keaton till ”Det går en man omkring i mina skor”. Ibland blir det rent konstnärligt och poetiskt, emellanåt rena videor (som ”Dansa på min grav” och ”Puss”) eller dokumentära, som i ”Semester” med filmklipp på killarna från 30 år tillbaka.

Ja, 30 är år svindlande. 35 år lite mer ändå. Men än mer svindlande är att Bo Kaspers Orkester gång efter annan hittar spelglädjen och förmedlar den på scen. Här har man knappt hunnit hämta andan efter sin framgångsrika sejour på Göta Lejon i Stockholm (premiär 19 mars i år) inför hart när utsålda hus förrän det är dags för Rondo.

Visst, det är en inrepad show. Danssteg ska limmas samman med musik, takt och ton som ska funka till ett i stor sätt inövat mellansnack. Låtlistan, vad jag förstår, ruckar man inte på från en gång till en annan. Men å andra sidan spänner den över hela karriären från debutsingeln ”Det går en man omkring i mina skor” till nyligen släppta, nyskrivna ”Tonårsland”. Det är en statisk produktion, så sett. Om det märks? Inte ett dugg. Bo Kaspers Orkester gör det igen.

”Il Magnifico”, Bo Kaspers Orkester, Rondo, Göteborgspremiär 13 maj 2026. Spelas till och med 17 maj.

Bandet: Bo Sundström, sång, akustisk gitarr, Mats Schubert, klaviatur och dragspel, Fredrik Dahl, trummor, slagverk och sång, och Michael Malmgren, kontrabas och elbas, tillsammans med John-Erik ”Jonne” Bentlöv, trumpet, Björn Jansson, saxofoner och klarinetter, Robert Östlund, gitarr och dragspel, och Niklas Gabrielsson Lind, slagverk och sång.

Manus, regi och koreografi samt koncept: Yasmine Garbi. Hon har dessutom regisserat , skrivit manus och koreograferat videorna ”Dansa på min grav” och ”Puss”, som ingår i showen.

Visuell produktion: Green Wall Designs, David Nordström Abelli.

Scenograf: Viktor Brattström.

Ljusdesign: Johan Friberg.

Ljuddesign: Fredrik Martinsson.

Skådespelare: Ivan Mathias Pettersson.

Låtlista:

Jag längtar hem
Allt ljus på mig
Semester
Det rullar på
Vill du dansa
När du rör mig
Man kan undra
En jävel i mitt öra
Det går en man omkring i mina skor
Brev (duett Bo Sundström och Fredrik Dahl)
Hon är så söt
Cigarett
Pianot
Landet vi ärvde
Ett & noll
Dansa på min grav
Tonårsland
Håll ut
Undantag
Puss
Diskotek
Vi kommer aldrig att dö
En sländas andetag (extranummer)
I samma bil (extranummer)
Är vi framme nu? (extranummer)