Ovädret flydde Coldplays konfettiregn

Musik:

COLDPLAY

!!!

SAMSUNG DIGITAL CAMERA

Arenaband med extra allt.

Ullevi, Göteborg

Publik: 65427 (utsålt)

Bäst: Coldplay vet hur att bjuda på arenakalas.

Sämst: Egoistiskt, ja, men jag vill inte ha någon allsång på ”Fix you”.

Fråga: Är det inte dags för bandet att skapa en ny dynamik i låtarna? Konceptet hackar som en gammal skiva.

När DC och jag färdades i hans alldeles för trånga bil norrut omslöt ett tungt, grått november alla mina känslor just då. Jag kanske inte var på botten, men stukad, sårad, tilltryckt. Jag försökte slicka mina sår. Den här resan var ett sätt.

Coldplay skulle redan i början av månaden ha spelat på Sentrum Scenen i Oslo, en intim spelning för blott några hundratal. Jag hade förmånen att bli erbjuden en plats till konserten, som sedan blev uppskjuten till nu, den 23 november 2011.

Där och då plåstrade och lappade Chris Martin och hans mannar ihop mig. Inte helt, inte fullkomligt. Men som med bra mental hjälp skapar det ett hål i mörkret där ljuset tränger in, för att så småningom växa sig starkare. Coldplay hade den effekten. Jag mådde, i min Iorstämning, bra av konserten.

Halvåret innan hade bandet spelat i Slottsskogen, i Azaleadalen där jag själv stått på scen  32 år tidigare. Det var en konsert med extra allt och Coldplay i sin primetime.

Men Oslo var bättre. Utan ballonger, konfetti och prål var Coldplay bara ett band som bjöd på sin musik utan åthävor och maner. Det blev väldigt bra.

Jag tror att jag redan efter spelningen i Slottsskogen förstod att Coldplay var ett arenaband stor nog för Ullevi. Men det skulle dröja.

Till nu.

Ja, bandet säljer ut två Ullevi om en publikskara på cirka 65000 per kväll. Det är stort. Förstås.

Regnet frestar publikens tålamod med ivriga, tunga, helvetiskt våta skurar. I nästa stund spricker det upp. För att ögonblicket efter fullkomligt vräka ner. Så till den milda grad att bleka, men vackra Mew tvingas avbryta sin uppvärmningsakt till Coldplay.

Men med Coldplay på scen skingras regnmolnen. Med fyrverkeri och konfettiregn styr bandet sin egen väderlek, lovordar från start Göteborg med smickrande ord och lovar dessutom publiken att på grund av det usla vädret som varit ska bandet göra sin bästa spelning någonsin.

SAMSUNG DIGITAL CAMERA

Konsertfesten trängde bort regnet. Foto: KAI MARTIN

Ja, Coldplay sparar alltså inte på krutet. Jag har aldrig varit med om så mycket fyrverkerier och konfettibombande från start till mål som denna kväll.

Och ja, regn i luften. Men också fred och kärlek. För förutom konfetti, fyrverkerier, jätteballonger och musiken pumpas fredsbudskapen ut. Inledningsvis med Charlie Chaplins fina tal i ”Diktatorn”, senare med ett tal av boxningsmästaren Muhammad Alis… så höll det på.

För musiken räcker inte för Coldplay. Bildskärmarna blir extra allt med videor som förhöjer låtarna, förutom filmandet i emellanåt psykedelisk form av band och publik.

Med Coldplay blir det alltså mycket ögongodis. Men musiken då…?

Jag dristar mig till att vara dels en smula konservativ gällande bandet musik. Jag tycker det helt enkelt var bättre förr, där jag kan famna de fyra första albumen med behag.

Försök till intimt på stor arena. Foto: KAI MARTIN

Samtidigt gillar jag gruppens förmåga att smälta samman house och electronica, ja modern dansmusik (som med samarbetet med the Chainsmokers). Jag uppskattar förmågan att verkligen bjuda på en konsert som både hörs, syns och känns.

Men musiken… nja, jag tycker att bandet i sina kompositioner – med doser av U2 och, ja faktiskt, Bruce Hornby – alltför ofta jobbar efter samma koncept. Det gör på sitt sätt konserten större än bandet och oavsett deras position är det något Chris Martin, Will Champion, Guy Berrymen och Johnny Buckland borde jobba på att utveckla.

Så ibland blir det stumt. Som när Coldplay kliver ut för några nummer på B-scenen och förlorar i kraft och uttryck. Som när de inleder extranumren på C-scenen och tappar fart efter den upphaussande gospelinledningen från högtalarna.

SAMSUNG DIGITAL CAMERA

Med publiken i sin hand. Foto: KAI MARTIN

Låtlistan Ullevi 25 juni 2017 (hämtad från setlist.fm)

Intro med Maria Callas ”O mio babbino caro” från Puccinis opera ”Gianni Schicchi”.

  1. A head full of dreams (Charlie Chaplins tal från ”Diktatorn” interfolierat)
  2. Yellow
  3. Every teardrop is a waterfall
  4. The scientist
  5. Violet hill
  6. God put a smile upon your face
  7. Paradise (utökad med Tiësto remix)
  8. Always in my head (lilla scenen)
  9. Magic (lilla scenen)
  10. Everglow (lilla scenen)
  11. Clocks (med ”Army of one” i introt)
  12. Midnight
  13. Charlie Brown
  14.  Hymn for the weekend
  15. Fix you (med utdrag från ”Midnight” i introt)
  16. Viva la vida
  17. Adventure of a lifetime
  18. Kaleidoscop (extranummer från C-scenen)
  19. In my place (extranummer från C-scenen)
  20. Don’t panic (extranummer från C-scenen, trummisen Will Champion på keyboard och sång)
  21. Improviserad hyllningssång till Göteborg av Chris Martin (extranummer från C-scenen)
  22. Something just like this (med teknikens hjälp förenas the Chainsmokers och Coldplay på stora scenen)
  23. A sky full of stars
  24. Up&up

Obs! ”Til Kingdom Come” fanns på låtlistan med ersattes av den improviserade sången om Göteborg.

Mannen som tänkte innanför boxen

Man kan ha bra idéer. Värka på dem, vrida och vända på dem, drömma om dem. Ja, dagdrömma om dem.

Men för de flesta blir det vid det.

Andra har expansiva, drivna förslag och gör, som det heter, saker utanför boxen.

Men den här texten handlar alltså om en man som gjort precis tvärt om.

Beundransvärt det också.

Z och jag följer med nöje tv-programmet ”Vem bor här?” – programmet där ett antal personer gästar varandras i regel spektakulära boende och ska gissa vem som bor var. Det är inte helt lätt att gissa rätt, men den första säsongen för några år sedan prickade jag klockrent.

Anledningen var ju naturligtvis att jag visste vem som bodde där…

Några år tidigare hade jag gjort ett reportage om videoregissören Patric Ullæus, som tillsammans med kreatören och hantverkaren Björn Johansson skapade udda konst som snabbt blev storsäljande i rockkretsar.

Konsten hängde naturligtvis i Björn Johanssons husbåt, som var föremål för programmet.

Jag hade träffat honom tidigare än så, men då i ishockeysammanhang. Han är en reslig kille, uppvuxen i Göteborgs norra skärgård, har bra teknik, starkt skott och har emellanåt kunnat flippa ut på isen, men har stillat sig. Han är en skön kålle, som då han får griller inte släpper dem.

IMG_3047

Funderaren och kreatören som tänkte innanför lådan. Foto: KAI MARTIN

Så i sitt skapande är det fokus. Till hundra procent.

Den där egenskapade husbåten blev starten för den idén som han sedan länge velat sjösätta.

Med företaget Ocean Industries har han skapat boende som är mobilt, som kan utnyttja outnyttjade platser i hamnstäder som Oslo, Köpenhamn, Hamburg, Rotterdam… och ja, förstås, Göteborg.

Det är också här han har sin kreativa verkstad. Mitt emot Stenpiren, i det anrika Götaverksområdet, där nyligen Damens docka låg, i skuggan av de få lyftkranar som finns i hamnen, verkar Björn Johansson.

Han har gjort det ett tag, men också kommit en bit på väg, samtidigt som han fått stångas mot myndigheter och politiker.

Idén är enkel, genomförandet en smula komplicerat men genomförbart även i större skala och resultatet – för det finns att skåda – är läckert.

Björn Johansson har med Ocean Industries skapat ett boendekoncept som är smart och snabbt på plats – om allt faller väl ut med tillstånd.

Industridesign. Foto: KAI MARTIN

Det handlar om att bygga bostäder av containrar, placera dessa på pontoner och snyggt arrangera bostadshamnar där det står ekande tomma kajer i väntan på bättre tider.

De kan ligga där ett tag, men så fort det blir liv och rörelse för nya projekt är det bara att lossa bostäderna för placering i nästa hamn.

En container kan ju fyllas med mycket, men kan också låta ekande tomt. Men Björn Johansson har jobbat hårt på att både utseende utvändigt som invändigt ska skapa trivsel.

Komfort i en container. Foto: KAI MARTIN

Väl inne är det komfort: ett rum med sovalkov, ett större pentry, ett badrum med toalett och dusch; ett boende i paritet med ett bättre hotellrum. Containrarna är genom ditsatta, generösa fönster ljusa invändigt och med rätt placering bjuder de även på utsikt på, som i Göteborgs fall, livet på älven och stadens hamnpanoroma som kuliss.

IMG_3058

Utsikt från en kaj. Foto: KAI MARTIN

Än är inte bostäderna i hamn. Byråkratins kvarnar maler långsamt.

Men till midsommar är det ändå premiär för en sommarrestaurant i Kullaviks hamn. Fast då på land.

En revolution i mitt huvud – och vägen dit

Vårterminen 1967 ledde mot sitt slut. Magister Gerefalk harklade sig och fick klassens uppmärksamhet. Han förklarade med allvarston att vi, världen, kanske var på väg på ett tredje världskrig. Han syftade på Sexdagarskriget, Israels hastiga försvar av sina intressen gentemot arabvärlden, som inleddes 5 juni och avslutades den 10 juni.

Fördel Israel. Fördel världen, kanske. För något tredje världskrig blev det aldrig. Åtminstone inte den sommaren, som istället kom att kallas ”summer of love”.

Det blev ett sommarlov och vi, familjen, hade planer. Jag vet inte riktigt hur mamma och pappa hade skissat dem, men de var omfattande och är en resa som jag fortfarande minns starkt, trots en strid ström av händelser på vägen.

Vi bordade Saga, Svenska Lloyds fartyg, som skulle tog oss till Hull, England. Med morfars vita amazon skulle vi fara runt, upptäcka en värld som jag aldrig sett, om ens hört talas om.

Fartyget var stort, det var sol och på däck spelades det shuffleboard. Väl i England rullade vår Amazon i den vänstertrafik som fortfarande var oss bekant; det skulle bli ändring på det den hösten. York passerades och förmodligen större städer på vägen när vi kom till Wales för vår första stopp. Ett bed and breakfast i ett vitrappat hus, som låg bredvid en liten flod där man kunde fiska. Vardagsrummet var typiskt brittisk, heltäckningsmatta, en brasa som värmde den försiktigt kyliga junikvällen och fram elden en basset, snäll, trygg och förtjusande för en tioårig grabb.

Vi for vidare dagen därpå. På snirkliga vägar nådde vi Harlech på Wales nordvästkust, en liten ort vackert belägen med en underbar vy över Irländska sjön, ett slott och en golfbana, som vi oaktsamt passerade på vår väg mot stranden, som bitvis gav en oändlig väg mot vattnet beroende på om det var ebb eller flod.

Vi bodde återigen på ett bed and breakfast, som förestods av mr och mrs Jones, ett trevligt par med ett fint litet cottage. Pappa och mr Jones fann varandra snabbt tack vare det gemensamma intresset för blommor och trädgård.

Vi hade vårt boende som utgångspunkt för dagsresor, for upp till Snowdon, badade i källor, åkte Welsh Highland Railway…

Varje dag var ett äventyr utan slut.

Så kom vi, förstås till London på vår resa, där vi hade förmånen att övernatta hos goda vänner i Chorleywood några mil nordväst om staden. Bilen fick stå. Istället tog vi tåget in till centrala London och pappa hade bestämt att vi skulle gå för att upptäcka staden och se oss omkring. Något som mamma inte var så förtjust i, men ändå gjorde, vilket i sin tur resulterade i det enda, som jag minns det, uppträdet under resan väl tillbaka till bilen vid stationen vid Chorleywood.

Den första juni hade Beatles kommit med ”Sgt Pepper’s Heart Club Band”. Som Beatlesfrälst visste jag om det, ja, hela familjen hade koll. Singeln ”Strawberry fields forever”/”Penny Lane” hade snurrat flitigt på min systers Duxgrammofon under våren, bandet fantastiska värld öppnade alla sinnen av möjligheter och fantasier. Men märkligt nog tog vi aldrig vägen över Liverpool när vi ändå var i de krokarna på vår resa…

Nå. I Kensington i någon skivbutik inhandlades den fantasieggande skivan, som vi inte skulle komma att lyssna på förrän vi kom hem. Men omslaget öppnade alla portar och jag ville genast ha en liknande uniform som beatlarna.

Sgp1

Swinging London med familjen, här på Oxford Street. Foto: ROBERT LÖWEN-ÅBERG

Mamma var inte helt avog, men när vi kom till Carnaby Street var det gamla uniformer från 1800-talet, som fick ett definitivt nej från min mor. Istället fick jag ett par runda solglasögon, liknande John Lennons glasögon. Stor sak.

Sgp2

Piccadilly Circus med mor och far samt nyinköpta solglasögon. Foto: AGNETA EBBESSON

Jag var en ung man, ett barn, men med en fantasi som sträckte sig långt. Musik var något som ytterligare kittlade och berikade. På resan, åtminstone inne i London, hade jag en mörkblå manchesterkostym samt en vit polo. Trendriktigt.

Men när äldste sonen till familjen som vi bodde hos kom hem med sin skoluniform… ja, då var det en sådan jag ville ha. Det visade sig att han hade en avlagd som jag kunde ärva och trots att det skiljer ett och ett halvt år mellan oss till min fördel, så passade jag i den. grå skjorta, grå byxor, gröna knästrumpor, en grön keps samt en grönlila halsduk. Ja var mycket stolt och övertygad om att till hösten skulle jag gå på internat i England. Det blev lyckligtvis inte så…

Vår resa gick vidare. Vi bodde på en bondgård där fåren väcktes oss med sitt bräkande när de skulle ut på ängarna på morgonen. Färjan mellan Dover–Calais tog oss till kontinenten för vidare färd till Brügge, där vi stannade över natten på ett hotell i ett gammalt hus med utsikt mot en kanal.

IMG_1994

Från familjealbumet, Bryssel… Foto: ROBERT LÖWEN-ÅBERG

Dagen efter Bryssel med en dag för sevärdheter under gassande sol: Atomium, Grand place, Manneken Pis…

Så Nederländerna: den Haag, Madurodam, ministaden där jag blev en jätte, Amsterdam, där jag blev förälskad i en asiatiska servitrisen som serverade de kryddiga köttbullarna, Groningen för en natt och genom Västtyskland med en allt mer sinande bensintank, där vi med nöd och näppe kom över den danska gränsen där även den sinande plånboken pappa hade kunde fyllas på. Upp till Frederikshav och Sessanlinjens båt Margaretha som tog oss hem.

IMG_1996

Stor liten man i Madurodam. Foto: ROBERT LÖWEN-ÅBERG

Äntligen framme, trots den fantastiska resan och ut på landet på Onsala. Nu var det dags för ”Sgt Pepper’s Heart Club Band”, som inte lämnade skivtallriken den sommaren, om någonsin.

Det var en revolution. Ja, förstås för en ung kille som senare på hösten skulle fylla 11 år och börja spela hockey den vintern. Men för så många fler ändå…

Sgp3

50 årsfirande av rang.

Så när albumet nu fyller 50 år är det svårt för mig att låta bli att köpa värstingen med fyra cd, dvd:er och en rejäl bok om skivan.

Remixen som producenten George Martins son Giles omsorgsfullt gjort är fantastisk. Varje instrument får en klarhet och en tydlighet som den komprimerade monomixen som ljöd från Duxgrammofonen knappast bjöd. Men samtidigt, det var ju så jag hörde det då jag hörde det.

Och med antologierna som kom i mitten på 90-talet fick vi ju blicka in och höra hur Beatles skapelser gick till, så egentligen är allt mermaterial överflödigt.

Det blir heller ingen kittlande tidsresa. Till det har jag hört albumet alltför ofta. Men jag upphör inte att förvånas och förtjusas över beatlarnas kreativitet, deras längtan efter att expandera musiken, komma vidare, öppna nya dörrar och på så vis också öppna vi lyssnares möjligheter. Det är en fascination jag vårdar och som jag är övertygad om är svår att förstå om man inte var där och då.

Jag är fortfarande förtjust i hur albumet är komponerat. Hur låt följer låt, hur produktionen håller hand med arrangemangen, hur melodierna är tuffa och ömsinta, utmanande och nostalgiska, spännande, djärva och hemliga.

Det går liksom inte ur.

Världens bästa album…? Ointressant. Musik ska vara levande. Nya utmaningar ska till, nya prövningar ska tas för att konst inte ska stagnera. För mig är ”Sgt Pepper…” betydelsefull, men det är förvisso Beatles karriär i stort. Men det stannar ju inte där. Musiken är ju rikare än så och bjuder på så oändligt mycket möjligheter än så. Men 1967 var det en revolution, som inte bara skedde i mitt huvud.

Och med minnet av albumet slås minnesluckorna upp på full gavel mot den resan som vi gjorde då: min mor, min far, min syster och jag.

Massiv hyllning till musikaler

Konsert:

I LOVE MUSICALS med: Peter Jöback, Tommy Körberg, Helen Sjöholm, Stockholm sinfonietta ledd av dirigent Julian Bigg, ensemble, kompband och gästartisterna Ma-Anne Dionisio, Scarlett Strallen och Tam Mutu.

Koreografi och regi: Roine Söderlundh.

Scenografi: Viktor Brattström och Fredrik Johansson.

!!!!

Praktfull hyllning till musikalernas underbara värld. Foto: KAI MARTIN

Bäst: Oavgjort mellan Helen Sjöholms känslomässiga ””Du måste finnas” och Scarlett Strallens humoristiska och tekniskt skickliga ”Glitter and be gay”.

Sämst: Tre timmars musikalunderhållning är generöst men mastigt.

Fråga: Är vi musikalälskar verkligen udda…?

Jag har en dröm, en vision som långt från verkligheten, men som ändå alltid dröjt sig kvar sedan tidig ålder; hur jag kliver av spårvagnen vid Valand för att gå uppför Avenyn. Hur jag knappt hinner kliva av förrän jag är mitt i händelsernas centrum, har huvudrollen i en musikal där jag sjunger och tar danssteg med en ensemble som fyller Göteborgs paradgata.

Ni som har sett filmen ”La la land” och inledningsscenen vet vad jag talar om.

Precis så, men i mer modest Göteborgsmiljö.

Som för Peter Jöback har förtjusningen över musikaler följt mig genom livet sedan unga år. Till skillnad mot mig har Peter Jöback gjort något av passionen; han har odlat den, gjort den till sin karriär och den, i sin tur, har lett honom till London West End och New Yorks Broadway där han har haft huvudrollerna i flera uppsättningar.

Men för den svenska musikalstjärna räcker inte det. Han vill också missionera och det gör han, förutom glansroller som nu senast med ”The phantom of the opera” på Cirkus (en magnifik föreställning med Jöback i sitt esse), med ”I love musicals”.

Här hyllas musikaler med ett slags hitkavalkader av det bästa från det mesta, senast på Nippon Theatre i Tokyo 2016.

Men nu är det största satsningen,  Ullevi 2017 och cirka 27000 entusiaster som väntar på musikaliska under från i förstone Helen Sjöholm, Tommy Körberg och initiativtagaren Peter Jöback själv. Men också med celebra musikalgäster, som Ma-Anne Dionisio, Scarlett Strallen och Tam Mutu; stjärnor som alla spelat med och mot Peter Jöback. Dessutom gästar fantastiska Emmi Christensson, som ju senast spelade paradrollen Christine i ”The phantom of the opera” på Cirkus. Tillsammans med en kreativ ensemble, Stockholm sinfonietta, sprakande ljussättning och projiceringar blir det en kväll att minnas.

Skärmavbild 2017-06-18 kl. 16.42.05

Tre musikaless – Peter Jöback, Helen Sjöholm och Tommy Körberg. Foto: ANDERS DEROS

Ja, Ullevi är stort och kanske är det trots allt att gapa efter lite för mycket med denna arena för en sådan här musikalkväll. Åtminstone för oss som sitter en bit från scenen.

För mig är det viktigt att känna närheten och samtidigt ha överskådligheten över händelserna på scen. Det sker inte i kväll, ändå uppstår emellanåt magi.

Det ett potpurri på musikaler, nära 30 tycken, som skulle kunnat ha blivit ett mischmasch. Men det har sytts ihop på ett exemplariskt sätt. Tillsammans med bra prator, även om det fortfarande inte är Peter Jöbacks starkaste gren, blir det ett flöde utan longörer. Till detta kostymer och en svepande koreografi signerad regissör Ronnie Söderlundh, som inte bara bjuder öron- utan också ögongodis.

Skärmavbild 2017-06-18 kl. 16.42.45

Peter Jöback – en musikalkonferencier och – missionär av klass. Foto: ANDERS DEROS

Och, ja, tre timmar plus en paus på en halvtimme är förvisso en aning mastigt i längden.

Men samtidigt: vad vill jag vara utan?

Peter Jöbacks och Tommy Körbergs grällsjuka i samband med att den yngre tar ton i den äldres paradnummer ”The anthem”?

Helen Sjöholms ”Du måste finnas”, som hon sjunger hjärtat ur och som får mina ögon att tåras? Vi pratar ju en sång som inte slitits ut trots att den är över 20 år gammal.

Scarlett Strallens humoristiska och tekniskt både fulländade, svåra och briljanta ”Glitter and be gay” från ”Candide”?

Och, ja, det finns fler exempel än så.

Jo, jag vet att man ska döda sina älsklingar, men jag älskar att Peter Jöback fullkomligt och högaktningsfullt struntat i det.

Det i sin tur ger stående ovationer i parti och minut. Inte bara i finalens ”Guldet blir till sand”.

In med ”I love musicals” i ett mer intimt format och jag kommer bli fullständigt knockad.

Nu är jag bara lite larvigt, lyckligt groggy efter en lyckad helkväll.

I love musicals, Ullevi 17 juni 2017 (hämtat från programmet):

  1. Everybody says don’t (Anyone can whistle) – Peter Jöback
  2. Om livet vore en schlager (från Tony Awards) – alla
  3. Ouvertyr – Stockholm sinfonietta
  4. Medley från My fair lady (Kan inte engelsmän tala rent?/Det vore välan f’r underbart/Med en gnutta flax/En enkel vanlig man/Vänta ni, Henry Higgins/Den spanska räven/Du gjorde’t/Gör det!/Lovsång till mannen/Utan er/Jag vande mig så småningom/Jag kunde dansa så) – Helen Sjöholm och Tommy Körberg
  5. Måste ha något eget (Gipsy) – Peter Jöback, Tommy Körberg och Helen Sjöholm
  6. Big spender (Sweet Charity) – Ma-Anne Dionisio, Scarlett Strallen med ensemblen
  7. Hair-medley, Aquarius och Let the sunshine in (Hair) – Peter Jöback, Tam Mutu, Helen Sjöholm, Ma-Anne Dionisio, Scarlett Strallen, Tommy Körberg, ensemblen samt Performing Art School
  8. Why god why (Miss Saigon) – Peter Jöback
  9. Cool/America och The quintet (West Side Story) –  Peter Jöback, Tam Mutu, Ma-Anne Dionisio, Scarlett Strallen, ensemblen samt Performing Art School
  10. Du måste finnas (Kristina från Duvemåla) – Helen Sjöholm
  11. You’re nothing without me (City of angels) – Peter Jöback och Tommy Körberg
  12. Anthem, Mountain duet och You and I (Chess) – Tommy Körberg, Peter Jöback, Helen Sjöholm och vokalensemblen

Mellanakt

13. När jag faller (Livet är en schlager) – Peter Jöback och Helen Sjöholm

14. Music of the night (the phantom of the opera) – Tam Mutu och Peter Jöback

Akt 2

14. Kander & Ebb-medley (I don’t care much, Not honey rag/Willkommen, Cabaret, All I care about is love, All that jazz och Kiss of the spider woman) – Peter Jöback, Helen Sjöholm, Tommy Körberg, Mo-Anne Dionisio, Scarlett Strallen och ensemblen

15. Don’t cry for me Argentina (Evita) – Helen Sjöholm och vokalensemblen

16. The phantom of the opera (The phantom of the opera) – Emmie Christensson och Peter Jöback

17. Til I here you sing (Love never dies) Tam Mutu

18. Defying gravity (Wicked) – Ma-Anne Dionisio och Scarlett Strallen

19. Glitter and be gay (Candide) – Scarlett Strallen

20. Luck be a lady (Guys and dolls) – Peter Jöback, Tam Mutu och ensemblen

21. My favorite things (Sound of Music) – Tommy Körberg

22. Bortom sol och måne (Hjälp sökes) – Helen Sjöholm

23. Come what may (Moulin Rouge) – Peter Jöback, Ma-Anne Dionisio, Scarlett Strallen och vokalensemblen

24. Getshemane (Jesus Christ Superstar) – Peter Jöback

25. Who’s that man? (The witches of Eastwick) – Peter Jöback, ensemblen och vokalensemblen

26. Bring him home och One day more (Les Misèrable) – Tommy Körberg, alla

Final

27. Guldet blev till sand (Kristina från Duvemåla) – Peter Jöback

28. You’ll never walk alone och Climb every mountain (Carousel/Sound of Music) – alla

 

Undret på is

Det hände sig som så. För några veckor sedan fick jag, via en Facebookgrupp jag är med i, upp ögonen för ett par målvaktshandskar som, förutom det försvarliga priset, också såg oklanderliga ut.

Förvisso inte nya. Men med blott några puckmärken kändes de obetydligt begagnade.

De hade tillhört förre Frölunda- och Örebro- samt tillika Slovakiske landslagsmålvakten Julius Hudacek. Märket Reebok skvallrade om att handskarna nog legat en två, tre säsonger. Senaste åren har han kört CCM och senare Vaughn.

De fanns att köpa i Stockholmstrakten och via en vän blev det affär. Vännen tjänade inte bara som bullvan utan också som garant för handskarnas kvalitet.

SMS:et jag fick fick mig inte att tveka. Handskarna var i kanonskick. Som nya. Pengarna swishades och handskarnas hamnade på vännens kontor. Han skulle dagen efter åka till LA, så leveransen skulle komma att dröja en vecka.

Julle

Ett paket kommer packat. Foto: KAI MARTIN

Så hemma igen kommer så ett paket, inte på posten, men via bud, direkt till dörren.

Det är fredag och jag hade morgon innan spelat det som skulle bli en av säsongens sista ispass.

En halvtimme efter att jag packat upp paketet och känt på de fina handskarna får jag ett meddelande om jag kan vara med Frölunda sponsorhockey med start 13.00…

Jag svarar omedelbart ja och så hastigt det nu kom att bli att få testa de nyinköpta.

Kompisen som frågade mig är en rutinerad spelare med stort kontaktnät, han har själv spelat på lite lägre nivå i Schweiz, så bara att han är med visar att det kommer bli kvalitet. Men han trumfar med beskedet att Oscar Fantenberg också ska vara med. Landslagsspelare som nyligen kritat på för Los Angeles Kings och NHL efter en säsong i KHL och Sochi, som han gick till efter att ha spelat hem SM-guldet till Frölunda 2016.

Jo, en habil lirare alltså.

Jag har haft förmånen de senare åren att få spela med Fredrik Sjöström, Fredrik Pettersson, Patrik Carnbäck, Daniel Alfredsson och flera andra digniteter som nyligen spelat med Frölunda.

Självklart är jag inte i nivå med deras kunnande, men jag kittlas ändå lite extra av närvaron och gör så även nu. Med eller emot är egalt.

Inledningsvis är han med mig i röda. Det är poesi att se hans puckbehandling och skridskoåkning. Trots att han inte håller högsta tempo går det att ana den skicklighet han besitter. Han ligger nära pucken med klubban när motståndarna försöker sig på ett genombrott, han smeker in pucken retsamt enkelt när han avvärjer och närmast irrationellt, fast det är tvärt om, väljer han vägar ut ur situationen.

Jag får slita, men målvakten i andra kassen desto mer. Kanske främst för att Oscar Fantenberg, trots fria lägen, nära nog alltid väljer att passa. Men keepern gör det bra, en brandman ett tiotal år yngre än jag som har nattpass och innan hoppats på en lugn eftermiddag och en lugn natt.

Mina handskar är stela och plocken kommer ta en stund att få till. Men den jag har nu, som jag köpte i Kanada förra året och som har suttit som handsken, är för vek, där skotten slår igenom; så blir det inte nu.

Jag gör mina räddningar och plötsligt sveper Oscar Fantenberg förbi och slå mig på benskydden; en uppmuntrande gest, ett slags tummen upp. Smickrande, förstås.

Tiden går och några av motståndarna i motståndarlaget behöver ge sig av. Oscar Fantenberg byter och jag får plötsligt än mer att göra. Han får sina lägen, men jag avvärjer dem, förutom en situation där pucken fastnar i målnätet på baksidan. Jag är för snabb över till högersidan då han gräver loss den till vänster och med noll och ingen marginal gör han mål. Men dessförinnan har jag snuvat honom på ett friläge. Han kommer rakt framifrån, drar åt mitt högerhåll och lättar den mellan benen på mig då jag glipar. Min rörelse är dock en smula okonventionell, en fulslajd där högerbenet följs av vänsterbenet, som täcker glipan och pucken försvinner förbi stolpen. Ytterligare en räddning på ett snabbt skott som jag blockerar med bröstet i en snabb förflyttning.

Plötligt ser jag hur min kompis är på väg av banan. han har lovat mig en bild på Fantenberg och mig, så jag åker mitt under brinnande spel bort till honom.

Fant

Närmare NHL-spel(are) kommer jag nog inte. Foto: PÄR JOHANSSON

Jag får min bild, som tas av Frölundas assisterande tränar Pär Johansson. En stunds magi på isen, allt i det lilla; stort nog för mig.

Expressivt och introvert med Radiohead

Konsert

RADIOHEAD

!!!!

SAMSUNG DIGITAL CAMERA

Spektrum, Oslo

Publik: 8000 (utsålt)

Bäst: Inledande ”Daydreaming” får mig tårögd.

Sämst: Någonstans i mitten går jag vilse.

Fråga: Är verkligen ”Thanks”, ”Thank you”, ”That’s all folks” och skruvade skratt allt som finns att säga mellan låtarna…?

Å ena sidan:

Radiohead är ett indieband som fortfarande odlar sitt oberoende på ett sätt som både lockar och fascinerar.

Jag fullkomligt älskar lanseringen av förra årets briljanta album ”A moon shaped pool” med videorna till ”Burn the witch” och ”Daydreaming” som kort föregick själva albumrelasen.

Och musiken… så utforskande, så tänjande på gränser och en förmåga att skapa musik som vidgar sinnen, hjärtan och själar i samma korta intensiva stund som låtarna spelas.

På scen är det samma sak.

Ja, det är debut för mig. Radiohead är ett band som jag velat se länge, men inte kommit mig för. Genom lyckliga omständigheter blev det verklighet och tack för det.

SAMSUNG DIGITAL CAMERA

Bländande start. Foto: KAI MARTIN

Scenen på Spektrum är inledningsvis ett spektrum av laserljus. ”Daydreaming” får mig snabbt i form och starten på konserten skakar om, larmar och tjusar, är magisk och hypnotisk i en intensiv tranedans.

Det är omtumlande, fascinationen av musiken total och det är ett psydedeliskt mantra som trummas in i publiken.

SAMSUNG DIGITAL CAMERA

Manisk man. Foto: KAI MARTIN

Thom Yorke  är på samma gång manisk och kontrollerad. Huvudet rör sig spastiskt, armarna far och håller han inte i ett instrument eller sitter vi ett piano finner han ingen ro.

Hans röst är undflyende, som om den rastlöst inte vill pricka en ton utan raskt som en fågel flyger mot nästa gren och nästa och nästa.

Phil Selway har sällskap som batterist då Clive Deamer, Portisheads expressiva trummis, gästar som slagverkare. Tillsammans med basisten Colin Greenwood blir det ett rytmspel som manar på och när även multiinstrumentalisten James Greenwood och gitarristen Ed O’Brien kliver in som ackompanjerande slagverkare blir det trans i rymt.

Fantasieggande. Foto: KAI MARTIN

Och musiken… ja, utan Thom Yorkes röst och James Greenwood effekter på allehanda instrument hade Radiohead varit skadeskjutet. Nu är det en fantasieggande orkester, som bedårar och vidgar sinnena lika mycket på skiva som på scen.

Till det projeceringen och ljusshowen, som fragmentiserar och trasar sönder till den paradoxala helhet som också är Radioheads musikaliska styrka.

Å andra sidan:

Radiohead är ett band med stark intelligens och integritet. Stort så. Men jag förundras över varför Thom Yorke landar sitt mellanprat i korta tack och när publiken, successivt in i konserten, ropar på favoriter möter förfrågningarna med teatraliska, sardoniska skratt.

Varför?

Och varför inte säga någonting om de terrorangrepp som hemlandet England utsatts för. En kort kommentar för att visa avsky och solidariet. Nu hamnar Radiohead utan kontext, där bandet skapar sitt eget universum fyllt av ljud och ljus och rörelse. Men det utanför angår ingen. Märkligt!

I slutet av turnén gästar Radiohead Israel och har blivit kritiserade av detta från artistkollegialt håll och har också gått i svaromål på ett förvånansvärt lamt sätt (läs här).

Radiohead har scenen och strålkastarljuset för att kunna göra ett ställningstagande, men gömmer sig inom sin egen bubbla; vackert förvisso, men i mina ögon världsfrånvänt.

SAMSUNG DIGITAL CAMERA

Psykedeliskt Radiohead. Foto: KAI MARTIN

Låtlistan, Spektrum, Oslo 6/6 2017 (hämtad från http://www.setlist.fm):

  1. Play Video

  2. Play Video

  3. Play Video

  4. Play Video

  5. Play Video

  6. Play Video

  7. Play Video

  8. Play Video

  9. Play Video

  10. Play Video

  11. Play Video

  12. Play Video

  13. Play Video

  14. Play Video

  15. Play Video

  16. Play Video

  17. Play Video

  18. Encore:
  19. Play Video

  20. Play Video

  21. Play Video

  22. Play Video

  23. Play Video

  24. Encore 2:
  25. Play Video

35 svindlande år sedan

Kai Martin & Stick! kom med det epokgörande andra albumet ”Röd plåt” sent i april 1982.

Det kom snart att bli vårat mest bästsäljande album, men där försäljningskurva avbröts på grund av att presseriet inte kunde trycka fler då det hade fullt fokus på ett bytt Björn Afzeliusalbum, som skulle skeppas ut till massorna.

Nå, det var tv-program (läs ”Chrome 22), rikligt med recensioner samt en omfattande turné där vi spelade som minst inför 25 och som mest inför 40000.


Från turnépremiären april 1982 på Kåren i Göteborg. Foto: LAURI DAMMERT

Vi hade bemödat oss på ett sätt få om ens något svenskt band gjorde på den tiden; introtape, triggad synt som löpte in i första låten ”Rör, rör, rör dig nu” från det nya albumet. Vi hade snyggt ljus, bra ljud och persienner som backdrop som reflekterade ljuset snyggt.

Men trots att vi upplevde en hausse så var det en knaper turné där omkostnaderna inte tänktes av inkomsterna.


Rubrikernas band maj 1982.

Sista spelningen var därför synnerligen viktig, den på Osloscenen Club 7, en klubb som startat drygt tio år tidigare och som huserade i Oslo konserthus källare.

Men… det uppstod ett problem.

Dagen innan avfärd 7 juni hade basisten insjuknat i vattkoppor. Med en feber gränsande till 40 var spelningen i farozonen.

Men han sa ”Vi kör”, proppades full med febernedsättande, stuvades in längst bak i bussen. Där fick han sova till ankomsten till down town Oslo där vi bar in honom till det intilliggande hotellet, blott något kvarter från Club 7.

Vi riggade, soundcheckade utan honom, strök i låtlistan och solen sken vänligt mot ett band som njöt av livet just då.

Hotellet var ett Oslos svar på Chelsea hotell, det anrika rockhotellet i New York som hyst så mången celebritet.

Kai Martin & Stick!-keyboardisten Tony Vibrato hittade en färdigladdad kanyl bredvid Gideonsbibel i lådan till nattduksbordet.

Ett par hade livlig sexuell aktivitet i amfetaminrus i en knarrande säng, där ljudet inte upphörde förrän den ljuva sommarnatten hunnit bli vacker, men både sömn- och drömlös morgon.

Innan dess spelning.

Vi hämtar vår sjuke basist. Ställer in ljudet en sista gång, placerar oss i logen som är mellan scen och publik, allt i väntan på att spelningen ska börja.

Folk kommer, det tätnar på framför scen. Intromusiken börjar och ”Rör, rör, rör dig nu” ska inledas med basens maniska, metalliska funkanslag format av postpunkens maniska, statiska upprepning.

Han är ensam på scen med sin bas, den triggade synten och ljuset.

Han står med ryggen mot publiken när vi Andrea klyver publikhavet för att kunna gå på scen.

Då vänder han sig om. Ansiktet är fullt av koppor, i pannan pärlar sig svetten, tungan hänger ute, anslaget, annars så rappt och distinkt, är trött och segt.

Vi lyckas genomför spelningen.

Packar ihop, packat ned basisten i hotellsängen med feberdimmorna som sällskap, angör sedan Oslonatten på en svartklubb där festen inte tog slut förrän i sen timma, eller tidig.

Något försök till sömn innan den knirrande sängen från grannarna mitt emot hade tystnat.

35 år sedan idag.


Nedanför, under Oslo konserthus, låg Club 7, konsertställe där Kai Martin & Stick! senast spelade i Norge. Foto: KAI MARTIN