Från spring till sitcom för Thomas Petersson och Annika Andersson

Med Thomas Petersson på scen är det bäddat för spring i dörrar, högt tempo, skrik och förvecklingskomedi.

Annika Andersson är heller inte den som backar för samma spel på scen.

Men det blir något annat med Sverigepremiären av ”Minns du mig?” på Lisebergsbergsteatern i höst.

– Det här blir mer som en sitcom, fast mer i personernas huvuden, försöker Thomas Petersson förklara.

Tillsammans med Ica-reklamveteranerna Robin Stegmar och Joanna Eriksson kommer Thomas Petersson och Annika Andersson bli en stabil komedikombo på Lisebergsteaterns scen.

Med premiär den 22 september har kvartetten tillsammans med regissör Pär Nymark sommaren på sig att slipa formen i denna nyskrivna komedi, som alltså får sin Sverigepremiär.

Men komedi? Med ett sällskap impregnerad av fars och spring-i-dörrar, högt tempo och galna utfall…

– Det kommer ju bli roligt att göra något annat. Jag är personligen förtjust i komedier, säger Annika Andersson när hon tillsammans med Thomas Petersson och Robin Stegmar bjuder på kaffe i Lisebergsteaterns foajé.

– Att vi sedan bara är fyra på scen gör ju det mer intimt än farsen. Det är något jag inte gjort innan. I farsen är det ju minst sex personer på scen, förklarar hon vidare.

SAMSUNG DIGITAL CAMERA

Siktar på sittkomedi. Robin Stegmar, Annika Andersson och Thomas Petersson spelar tillsammans med Joanna Eriksson i nya komedin ”Minns du mig?” med premiär i höst. Foto: KAI MARTIN

För energistinne Thomas Petersson blir det definitivt en utmaning, som ska antas. Det uppskruvade tempot i sina ståuppföreställningar, något han tagit med sig i de farser han spelat, ska han alltså försöka tygla.

– Ja, det här blir nog första pjäsen utan skrik, försöker han.

– Men nej, det är nog ingen typisk Thomas Peterssonroll jag har här.

– Ja, och alla rollerna passar perfekt för oss, fortsätter Annika Andersson.

– Den här rollen är mer nära dig privat, Thomas, och för mig också.

”Minns du mig?” är en amerikansk pjäs författad av Sam Bobrick med premiär 2011.

– Vi letade efter något nyskrivet som heller inte varit sönderspelat. Dessutom för en liten ensemble. Den här har inte gått på Broadway utan har turnerat med god respons. Det gör den annorlunda, berättar Thomas Petersson, som förklarar att det är producenten Christoffer Bendixen som hittat den. Han och Thomas Petersson har dessutom översatt och bearbetat texten.

– Vi har alla läst den på engelska och dessutom sett en fruktansvärt dålig version på Youtube, så nu vet vi hur vi inte ska göra. Tvärt om känner jag att vi kommer göra det här bra, säger Tomas Petersson.

Han och Annika Andersson är ju erkända komiker. För Robin Stegmar är komedi honom inte främmande, men hans repertoar är bredare. Efter revyer som ”Dixie comedy cabaret” med Per Andersson och några uppsättningar på Vallarna tar han med förtjusning sig an ”Minns du mig?”.

– Det är är en roll som ligger nära mig. Det var faktiskt ett tag sedan och efter att ha läst manus är ju upplevelsen att det här kommer bli kul, förklarar han.

Så fars eller komedi? Ja, med hjälp av de tre närvarande skådespelarna och regissör Pär Nymark görs ett försök att reda ut begreppen.

– En fars är normala personer i onormala situationer. En komedi är onormala människor i normala situationer, försöker Pär Nymark.

– En fars måste spelas på fullaste allvar, menar Robin Stegmar.

Vilket får Annika Andersson att utbrista:

– Då vet jag inte vad det är som vi ska spela!

Men ”Minns du mig?” utspelar sig i äktenskaplig miljö, där kärleken har ersatts av rutiner och utflugna barn bäddar för nya möjligheter.

– Vardagskomiken finns ju i alla relationer, säger Annika Andersson.

– Så där tror jag igenkänningsfaktorn är viktig.

– Ja, plus frågan ”Var det så här det skulle vara?”, skjuter Thomas Petersson in.

De tre närvarande av skådespelarna lever i trygga relationer. Robin Stegmar är gift. Annika Andersson är det två gånger, med samma man.

– Ja, vi gjorde det i Las Vegas också. Ett Elvisbröllop för några år sedan. Barnen var med, erkänner hon fnissande.

Thomas Petersson är skild sedan tidigare men lever i en relation med livskamraten Anna-Karin Palmgren, där de i sommar ska permanenta den genom giftermål.

Det är alltså inte utan att det kommer finnas osedvanligt med äktenskaplig rutin i äktenskapskomedin ”Minns du mig?” när den sätts upp i höst.

Fakta ”Minns du mig?”

Sverigepremiär 22 september.

Biljetter börjar säljas 27 april.

Spelas på Lisebergsteatern med en tänkt spelperiod fram till 29 oktober.

Författare: Sam Bobrick.

Översättning och bearbetning: Christoffer Bendixen och Thomas Petersson.

Regi: Pär Nymark.

I rollerna: Annika Andersson, Thomas Petersson, Robin Stegmar och Joanna Eriksson.

Scenografi: Fredrik Dillberg.

Mask och peruk: Tiina Bengtsson.

 

Caroline hyllar Ella med sväng, sälta och humor

Hon har gjort sina år i svensk showbusiness, Caroline Wennergren, Mölnlycketösen med så mycket rytm och cool egg på rösten.

19 år gammal fick hon det publika genombrottet med ”Different kind of love” i Melodifestivalen, en bossa som satt som en snyggt skräddad aftonklänning till hennes röst och utstrålning.

En musiktävling hon förövrigt gjorde comeback i 2015 med ”Black swan”, en låt som väl konkurrerar med Amanda Jenssen i fråga om strävt, svängig sång med swingpop i fokus.

Det fortsatte sedan i vitt skilda sammanhang, där kanske turnén med Augustifamiljen och Ebbot Lundberg sommaren 2007 är det mest otippade.

FullSizeRender

Svängig tös med svängig orkester. Foto: KAI MARTIN

Men det är en kvinna med röstresurser och riv i stämbanden. Något Ebbot upptäckte tidigt och blev så förtjust i att han spelade in en Bad Brainslåt med henne året efter, men av olika anledningar föll versionen av det amerikanska punkbandet inte i god jord och har aldrig getts ut, även om den kan höras vid olika tillfällen då Ebbot agerar dj.

Fast det är kanske mest som jazzsångaren som hon profilerat sig. Så när hon tillsammans med Vintage Jazz Big Band firar releasen av ”Caroline Wennergren goes vintage” – en renodlad hyllning till 100-årsfirandet av jazzikonen Ella Fitzgeralds födelse.

IMG_4838

Caroline Wennergren hyllar Ella Fitzgerald. Foto: KAI MARTIN

Det har sina poänger. För redan 2002 var Caroline Wennergren med i ”Sikta mot stjärnorna” som just Ella Fitzgerald och då med hennes klassiker ”A-tisket, a-tasket”, barnkammarramsan som blev signaturmelodin i karriären. En låte Caroline Wennergren inte försitter chansen att framföra denna afton

Vintage Jazz Big Band är elva man stark orkester med måhända lätt åldrade musiker, men herreminje vad herrarna svänger. Här levereras musik av Count Basie, Duke Ellington med fler jazzstorheter i arrangemang som kittlar och utmanar Caroline Wennergrens röst.

Hon bjuder också på humor och skicklighet som buktalare med dock Leroy, Louis Armstrongs ”bror”.

Hon trivs som fisken i vattnet, ler, dansar och bjuder på sina versioner av hyllningar till hennes läromästare. Caroline Wennergren har måhända lite att slipa på i vissa register, men kompenserar så mycket med tajming och den där sältan i stämbanden, som river på ett sätt som få, om ens någon svensk jazzsångerska i dag kan tävla med.

FullSizeRender[1]

Ebbot kämpar för att hålla sinn Nat King Coleprofil. Foto: KAI MARTIN

Ebbot dyker förresten upp som gästartist på ”It’s alright with me”, ett uppdrag han (som för övrigt finns även som dockan Abbot i Carolines repertoar) lovat bort sig till i all hast och därför nära nog missade. Men väl på plats blir det en ljuv förening med Ebbot som ställföreträdande Nat King Cole. Och, ja, han gästar även på albumet, som på håret kom igår.

När Caroline Wennergren skulle hämta ut skivorna hemma i Mölnlycke var posten avstängd på grund av ett förmodat bombhot. Lyckligtvis avlöpte allt väl och skivorna kunde hämtas ut till försäljning på releasekalaset på Bon Bon Bar i Posthotellet vid Drottningtorget.

Nu blir det alltså albumet även live från första till sista spår. En spänstig hyllning till en av jazzens stora röster med riv, ös, sväng, glädje och allvar.

Sen debut för Nurse

Det är ju så här med reklam att storytelling är en väsentlig ingrediens. En del skapar historier för att sälja, andra vet inte om att den finns men får hjälp att hitta den…

För andra kan det helt enkelt vara så att verkligheten är för bra för att skrivas om.

Som med Göteborgsbandet Nurse, ett gäng begåvade musiker från lite olika håll som bestämmer sig för att göra musik ihop någon gång i 90-talets början.

Via omvägar får bandet kontakt med den norske storproducenten Bjørn Nessjø (Aha, Sissel Kyrkjebø med flera), som lockar upp gruppen till sin studio utanför Trondheim.

De jobbar intensivt i två månader, spelar in, gör låtar, gör under och inte utan förhoppningar; Bjørn Nessjø är en garant för storsäljande album på den tiden.

Så åker gruppen hem, fortsätter med sina drömmar till beskedet kommer: studion har utsatts för ett inbrott, bland det stulna finns originaltejperna med Nurses inspelningar.

Luften går ur projektet. Bandmedlemmarna som är tajta sedan år tillbaka försvinner in i nya konstellationer; inte ovänner, men med grus i maskineriet.

Men…

När norska militären ska hålla övning i norska fjällen för några år sedan, just utanför Trondheim, är det en hytte som är i skottgluggen. I sin noggrannhet tar några militärer en kik i huset för att försäkra sig om att ingen är där eller att något viktigt går förlorat innan det ska skjutas i bitar.

Där står en låda med Studio Nidaros namn på, Bjørn Nessjøs studio, och i lådan finns tejperna med Nurses inspelningar. De återförenas med bandet, som lyssnar på vad de gjort och tillsammans med andra inspelningar, uppmuntrade av vänner som haft koll på produktionen och den märkliga händelseutvecklingen bestämmer sig medlemmarna för att Nurse ska återuppstå, albumet ska bli verklighet.

Produktionen har tagit sin tid, inte bara för de där tjugo åren. Inspelningar från Göteborg 1993–1994 har bildat union med Nidarossejourerna 1994-1995 tillsammans med pålägg gjorda 2015.

Tisdag den 18 april 2017 var det dags. För releasekalas. För premiärspelning.

SAMSUNG DIGITAL CAMERA

På tiden. Det tog Nurse mer än 20 år att stå på scen och lika länge att få klart sin skiva. Foto: KAI MARTIN

Nursemedlemmarna hade samlat vänner och intresserade, skapat ett tajt program om sex låtar på Pustervik och dagen efter i Stockholm.

På scen sångaren Pär Edwardson, keyboardisten/trumpetaren Stefan Sporsén (ja, Håkan Hellströms och På spårets kapellmästare), basisten Johan Strömberg, trummisen Jonas Lundberg och gitarristen Joakim Fritzner, som ersätter Martin Hedström.

Det är ett begåvat gäng musiker, som förenar Peter Gabriel med 10cc och Steely Dan – åtminstone på scen.

Det märks också på skivan att bandet har en faiblesse för progressiv rock som Yes, där ”Gotta get it loaded” är en massiv hyllning till förebilderna och en komplext musikalisk historia. Eller ”Closer to the edge” definitivt är en blinkning till Yes.

Den korta konserten ger mersmak. Nurse har låtar och för mig är det egalt om det är musik som har sin botten i ett drygt 20-årigt musikaliskt förhållande; Nurse bjuder här och nu.

Bandmedlemmarna utnyttjar sitt kunnande och sin musikaliska bredd, där samtliga är kompositörer i de tio låtarna som presenteras på det självbetitlade albumet, som kom den 21 april efter en historia som inte ens den mest innovativa reklambyrå hade kunnat skapa.

Klubbland – en hyllning inte bara till Håkan

När Liseberg kastar ut Evert Taubes värld för Håkan Hellström är det naturligtvis en krass beräkning som ligger bakom.

Den i och för sig fina utställningen nära Stora scenen lockade inte tillräckligt med folk; i valet nostalgi och här och nu blev det enkelt.

Lisebergs nöjesansvarige Per Alexandersson kan inte ha varit svårövertalad när det kom på tal att Håkan Hellströmhyllningen ”Klubbland” skulle ersätta.

Så nu har den haft premiär och intresset är stort, för så är det Håkan Hellström väcker känslor och det är ingen tillfällighet att han lockar flera utsålda Ullevikonserter; han förmår också att leverera på denna Sveriges största aren som ingen annan svensk artist någonsin varit i närheten av.

IMG_4801

Klubbland – en inblick i Håkan Hellströms fascinerande väg mot framgång.

Klubbland kan ses som en förstoring eller fokusering av just den delen som handlar om Håkan Hellström i utställningen om Göteborgs musikliv som ställs ut på Göteborgs stadsmuseum.

Den är inspirerad av Bowie utställningen, som först visades på Victoria & Albert museum i London 2013 för att vandra över världen. Men också av mindre poputställningar som den om the Jam, som jag såg i samma stad 2015.

På Liseberg förstoras alltså allt, men sätts samtidigt i sitt sammanhang.

Göteborgs musikhistoria har en relevans i Hellströms musik, det speglas väl i Klubbland där utställningen börjar med fanziner från punktiden i 70-talets slut och senare en bild från svensk pops främsta 60-talsband Tages. Ja, det blir Broder Daniel, det är Håkans vurmande för the Jam, tidningsklipp och braskande rubriker samsas med kläder, foton, möjligheter att sjunga i en Håkanlåt, plåtas med honom och slutligen gå på Ullevi för att förenas med 70000 från i somras.

Jo, Håkan Hellström förenar det mesta och flesta och Klubbland visar väl varför. Inspirationerna är många och han döljer väldigt lite av det, något som blir tydligt här.

Och visst är jag smickrad av att närvara med lite tidningsklipp och som omslagskille till ett av fanzinen som visas. Men framför allt är jag fascinerad över Håkan Hellströms väg till framgången och den accelererande fart han haft sedan genombrottet 2000.

Liseberg gör inga utfästelser om hur länge Klubbland kommer vara kvar i lokalerna. Men intresset är stort och jag är övertygad om att det kommer så vara över överskådlig tid.

En dag med flyt

Vi checkar ut från hotellet på Avenyn för en vardag som sluter oss med det gråa.

Z har bara några steg till bussen som tar henne till sitt arbete.

Jag tar vagnen hem med packningen för att förbereda mig för dagen, som har ett späckat schema.

Jag har en intervju för bloggen (kommer inom kort) klockan 13. Träffar yngste sonen hemma och får skjuts av honom till Liseberg. Kommer tidigt till intervjun på Lisebergsteatern, men blir snabbt välkomnad och vi har en trevlig stund, där samtalet växlar mellan det vi ska prata om och mycket annat. Så som det kan bli.

När jag bryter upp får jag idén att ringa nöjeschefen för parken för att kanske få en peepshow av Klubbland, utställningen om Håkan Hellström som tagit över Evert Taubes värld.

Men jag hinner inte ringa förrän jag ser att en samling unga människor är på väg in och bland dessa uppenbara journalistkollegor. Jag förstår att de är på väg till Klubbland och gör dem fräckt sällskap.

IMG_4801

Egot närvarar på Klubbland. Foto: KAI MARTIN

Det blir en odyssé, där jag själv bidragit på olika vis (jag återkommer om det) och smickrad och omtumlad glider jag ut efter en knapp timme i Göteborgs vardagliga gråhet för att hämta andan.

Så upp mot Konstmuséet där det är avtackning för Isabella Nilsson, muséets chef som ska vidare på nya djärva uppdrag efter åtta år på posten. Jag känner henne sedan 80-talet, en skarp kvinna med stor kunskap, vass humor och ett fantastiskt intellekt; det är lätt att ha trevligt i hennes sällskap. Nu blir det mellan tårttuggor, kaffesipp och tal med löfte om en mer rejäl stund innan flytten.

Ut på gatorna igen och promenad nedför Avenyn, viker av vid Storgatan och följer den mot Haga kyrkoplan, in i Haga, förbi Järntorget och Andra Långgatan ner till hörnet Nordhemsgatan, där Coopbageriets gamla lastbrygga har blivit fina restaurangen Tvinky, som jag ska skriva mer om.

IMG_4802

Några av Tvinkyägarna, Fredrik och Marie Lundberg. Foto: KAI MARTIN

Det blir vimmel och rödvin, fina snittar och mycket samtal innan jag vimlar ur salongerna för att i sällskap med en kamrat från förr smita in på Galleriet tvärs över gatan och en snabb kik där innan hemgång och slutspelshockey på teve.

IMG_4803

Återbruk blir till konst med humoristiska förtecken. Foto: KAI MARTIN

 

 

Två märkliga och magiska dygn i Gbg

Det är ju svårt att referera till minnen, eftersom de flyger och far som irrbloss och tanken kan vara lika bedräglig som minnet.

Ändå gäller det att vårda det som varit med respekt för det och det som är.

Så…

Z och jag träffades för tio år sedan och det som var ett blygt, men nyfiket möte har ju utvecklat sig till något som stort och vackert, så varmt och ömt, så rikt och kärleksfullt att det då, för tio år sedan var svårt att begripa, om ens föreställa sig.

Nå. 18 april 2007 var ju som vilken onsdag som helst i april med förhoppningar om en vår, som fortfarande var lite blek och kall. Men den var definitivt inte som året innan, då min skilsmässa hade trätt igenom, min exhustru hade flyttat ut och jag försökte slicka mina sår samtidigt som jag renoverade och lät renovera valda delar av de rum jag nu hade att vårda.

April var 2006 en kall historia, med snön som låg kvar frusen till en bit in i maj.

Det är lätt att glömma, men jag minns den frusenheten som satt långt in i själen, inte bara på grund av rådande omständigheter.

Nå, 2007. Påsken hade inletts med en förfrågan där svar inte kom förrän helgen var till ända. Så blev det ett möte.

Men vem det var den 18 april visste jag ju inte, enär träffen var satt till dagen efter.

2017 den 18 april, däremot, hade jag packat full, eller snarare kvällen; inledningsvis en förpremiär på norska storfilmen ”Kungens val”, en imponerande film som jag kommer att återkomma till.

Så ut på Avenyn, ned till Valand och därefter en perfekt tajmad 3:a för transport till Järntorget och in på Pustervik där Nurse ska spela, bandet som spelade in sitt debutalbum för över 20 år sedan, men som först nu har release och också gör sin första spelning; vi kommer precis lagom till de första tonerna hörs och jag återkommer även till detta gig.

Nurse

Nurse får äntligen stå på scen och dessutom ståta med skiva. Foto: KAI MARTIN

Z har varit lite lurig gällande denna afton, gjort förfrågningar, men fallit undan för mina frågor och än mer då hon fått reda på hur jag ordnat kvällen.

Men när vi går ut från Pustervik efter lite eftersnack är det inte för att gå till vänster och spårvagnen hem, utan till höger.

Men varför? hörs jag försynt fråga.

Jag vill ta en promenad säger hon och räcker ut sin hand för mig att hålla i.

Så går vi över bron över Rosenlundskanalen, förbi baksidan av huset som ligger vid Esperantoplatsen i skuggan av Rosenlunds värmekraftverks väldiga byggnad och skorsten, längs med de nylagda spåren och ut på Stora Badhusgatan.

Jag har ju förstått att den där promenaden inte skulle bli så lång, efter bara några hundra meter går vi in på hotell Riverton och där checkar vi in utan bagage för att ta hissen högst upp till Skybarens fantastiska och fascinerande utsikt.

Z undrar om jag vill ha en Bloody Mary, som hon tänker ta, eller om jag hellre vill ha en Dry Martini…? Det blir den sistnämnda för mig.

Vi pratar lite, slukar vyn över ett nattligt Göteborg, som ligger som en glittrande juvel i sin sträckning västerut mot havet.

Riverton

Utsikt för magi. Foto: KAI MARTIN

Vi sluter oss med kvällen. Går ner till vårt rum på sjätte våningen (Z hade hoppats på något väsentligt högre upp), ett fräscht vistelse med en hälsning från hotellpersonalen. Vi delar på en halvflaska vin från rummets förråd av frestelser, tittar på ”The gunman” från 2015 med fin skådespelaradel i form av Sean Penn, Javier Bardem, Idris Elba med flera. Men trots deras insatser är det en medioker film, som snabbt släcker intresset och lockar sängen för sömn och famntag.

Rivmorg2

Dagen efter… Foto: KAI MARTIN

Morgonen väcker oss med förhoppningar. Solen skiner vackert och utsikten norröver älven är storslagen. Färjorna pilar kors och tvärs över från Stenpiren till Lindholmen, staden vaknar och vi med den, kikar lite på frukost-tv innan det är dags för den furstliga morgonmatsbuffén som hotellet dukat upp.

Utsikt och morgonspis. Foto: KAI MARTIN

Vi äter och njuter av stillheten. Z säger stolt ”Nu får du frukost, du som alltid önskat att jag ska göra den” med vissheten att det dels är jag som oftast gör frukosten hemma och dels är det en frukost att sukta efter. Hon bjuder flott, min hustru.

Vi packar ihop det lilla vi har, checkar ut nöjda efter en hotellnatt tillsammans i vår egen stad. En sällsynthet, men ändå att rekommendera.

Nöjt par checkar ut. Foto: ZEBA PEDERSEN LÖWEN-ÅBERG/KAI MARTIN

Så ut, mot Stenpiren och vagnen hem. Då berättar jag att vi ska hem och packa. Det är ju vår dag att fira och i min lömskhet har jag regisserat dagen efter vissa mål och avsikter. Men om detta vet hon ingenting.

Z får lite direktiv gällande vad som ska med och vi försöker matcha våra kläder för denna dag, som kommer ha så mycket att erbjuda.

Så iväg strax innan lunchtid. Vi väntar in rätt vagn och i höjd med Handelsskolan går vi av för att ta en titt på Groundfloor Vintage, som tagit över Secondhandstores lokaler i botten av Västergatans första hus; ja, den butik där jag hittade min skinnkostym som jag uppträtt med vid några tillfällen.

Dessvärre är det inget som passar, men vackert för ögat är det och den nya ägarinnan har fått sin touch på stället, en butik att rekommendera för den med intresse för stil och vintage.

Vi går Haga Kyrkogata ner, fortsätter nedför Vasagatan, viker  Viktoriagatan ned mot stan, över bron, förbi pedagogen och in på den anrika musikbutiken Mug, där jag undrar om jag får ställa väskan några timmar. Lite tjôt där med personalen och vidare ut. In på Stadsmissionens butik på Vallgatan, en kort titt där Z hittar ett plagg till dottern, in i Ragtime där en väninna jobbar och jag kikar på klockan för vi har en tid att passa, en tid som är noga med att kolla att vi håller.

Så mot ett av dagens mest väsentliga mål, Viktoriapassagen och Da Matteo, där vi träffades för första gången 14.05 2007 för en timme dejt, som sedan kom att bli så mycket mer.

Vi står där i porten som vätter mot Södra Larmgatan och Z vill ta en bild på mobilens klocka för att med en selfie inkluderande klockslaget stadfästa detta vårt jubileum.

Det funkar okej och vi smiter in på Da Matteo där Z:s tidigare försök att få blomsterhandeln mittemot att leverera blommor på klockslaget faller på bristande initiativkraft hos dels ägarna, som inte svarar på mejl, och dels hos hon som står och plockar bland blommorna.

Men vi får vår stund och njuter av den, som vi alltid gör. Det finns en närvaro i vår samvaro, som vi skattar högt. En kvinna som upplåter sin plats för oss önskar och lycka till med dagen.

Helig stund som traditionen bjuder. Foto: KAI MARTIN/ZEBA PEDERSEN LÖWEN-ÅBERG

Z plockar upp en rulle dekorerad med ett rött sidenband. Där finns vår första sms-konversation samlad. Åtminstone från hennes sida. Mina svar finns inte med.

Det väcker minnen och det går nästa att bild för bild återskapa de första veckorna av vårt gemensamma liv tillsammans.

Vi lämnar kaféet för stadens gator, tar sikte på Göteborgs stadsmuseum och utställningen och stadens tillblivelse, en lovordad odyssé om tiden som så småningom gav Göteborg.

Ostindiska kompaniets gamla lokaler ekar historik inte bara för de museala samlingarna.  Utställningen vidgar sinnena och kunnandet.

Göteborg ekar från förr. Foto: KAI MARTIN

Vi fortsätter vidare in i århundraden och landar i utställningen om Göteborgs musikliv samtidigt som Kai Martin & Stick!:s första singel ”Binder min tid” ljuder i lokalen. Ett smickrande sammanträffande, som ackompanjerar gruppens närvaro i salongerna och än mer smickrande blir det då inslaget från SVT-programmet ”Chrome 22” från 1982 spelas upp precis när vi kommer ut i trapphuset med sitt videospel.

Mus5

Museiföremål. Foto: KAI MARTIN

Klockan går och det är dags att hämta väskan. Väl gjort fortsätter vi Södra Larmgatan ner och fram till Kungsportsplatsen och vidare uppför Avenyn, där jag överraskar hustrun med att vika av in på hotell Bellora, där jag bokat rum för natten. Jag har dessutom ordnat med bord för hela familjen, för samkväm och firande av de lycksaliga föräldrarna.

Men vi har en timme till dess, tar rummet i besiktning där personalen arrangerat med blommor och choklad tillsammans med ett lyckönskningskort. Fint. Nu bor vi högst upp och från terrassen har vi en enastående utsikt över Göteborgs flacka skyline.

Bell1

Fint firade. Foto: KAI MARTIN

Vi har en timme att slå ihjäl och bestämmer oss för att överraska våra barn med presenter. Vi knallar uppför Avenyn, in på Oscar Jacobson med prislappar lite väl hisnande för ändamålet, in på Kapp Ahl där ett par blommiga byxor tjusar Z och tillsammans med två snusnäsdukar på rea som ett paket strumpor, får bli presenterna till sönerna.

Vi gör paket av föremålen och när vi väl kommer till hotellet efter en tur tvärs över gatan till Holmens herrs nya lokaler och deras urval av snygga herrkläder, så sitter äldste sonen där redan. Iklädd sin snygga Holland Esquires kavaj med Dr Whostil som jag skrivit om här, dricker han försiktigt på en öl i strålarna från vårsolen som strilar in.

Barnen kommer en efter en, men dottern saknas, uppknuten av andra göromål.

Vi beställer två Grande, till förrätt, att dela på; ett fat med italienska charkuterier och ostar som tillsammans med oliver och Valpolicella Classico blir en fest att smaka.

Men först överraskas vi av restaurangen som bjuder på en prosecco.

Killarna väljer samfällt Signora Pizza och hustrun och jag enas om varsin majskyckling.

Till efterrätt husets tiramisu.

Tiden upphör. Vi har trevligt, pratar mycket och njuter av närvaron, gör några mobilfoton med appar som förenar våra utseenden till galenskapens gräns. Vi har det gott.

Så bryter vi upp. Barnen åker till sitt och vi tar hissen upp för att avsluta vår jubileumsdag. En dag att minnas, som alla dagar, i en relation värd att vårda. Alltid.

Bell2

Firande för familj. Foto: KAI MARTIN

Inkännande norsk storfilm

Film:

Kungens val

!!!

Unknown Norges bidrag till årets Oscar har setts av mer än 700000 norrmän

I rollerna: Jesper Christensen, Anders Baasmo Christiansen, Tuva Novotny, Karl Marcovics med flera.

Regi: Erik Poppe.

1940 finns inom ett rimligt historiskt perspektiv. Jo, det är 77 år sedan och de som var unga då är gamla eller döda nu. Berättelser går förlorade, vittnesuppgifter, skildringar som kan tillrättalägga…

Vi lever nu i en tid där så mycket av det som verifierats ifrågasätts. Kanske är därför historien viktigare än någonsin och att det finns de som står upp för den.

Ja, ”Kungens val” (eller originalets titel ”Kongens nei”) har sin relevans. Filmen, baserad på Alf R Jacobsens roman ”Kongens nei; 10 april 1940, hade premiär i september i höstas och visade genast på stor angelägenhets grad hos det nationsälskande norska folket, där över 700000 har sett den. Att jämföras med svenska succéer som ”En man som heter Ove” och ”Hundraåringen som försvann” i Sverige, men av helt annat seriositet.

Filmen utspelar sig när Norge attackeras av tyskarna i april 1940. Hur den opolitiske kung Haakon tvingas till ett politiskt beslut när Vidkun Quisling med nazi-Tysklands hjälp tar makten i Norge.

Regissör Erik Poppe förmänskligar kung Haakon och danske Jesper Christensen gör ett strong porträtt av en kung som vill leva familjeliv, som älskar sina barnbarn… ja, kanske mer än det offentliga livet.

Det blir ett drama med känd utgång, men inte desto mindre inkännande, där Christensen fasa och vanmakt inför hotet, ockupationen, bombningarna och det avgörande beslutet speglar in i varje blinkning och ögonkast.

Men inte av honom endast. Kronprins Olav blir med Andres Baasmo Christiansen hans ivriga motpol, men också en kärleksfull son. Tuva Novotnys kronprinsessa Märta är både skör och stark i samma andetag. Till detta ambassadör Curt Bräuer i Karl Marcovics gestalt, som med febrig närvaro försöker medla och agera diplomat i en tid där diplomati satts ur spel.

Ja, 77 år sedan. Men oron, krigshetsen, angreppen och flyende människor är också här och nu. I den spegeln är det lätt att ta till sig ”Kungens val” som en angelägen film 2017.