kaimartinblog

Kitschig Nick Cave roar och förundrar

Konstutställning:

THE DEVIL – A LIFE av NICK CAVE

***Fascinerande. Nick Caves musik kan man, men hans konst…? På Kulturhuset i Stockholm ställer han ut 17*** ***figu*****riner** ***som både roar, förundrar och fascinerar. Foto: KAI MARTIN***

Det är ju inte ofta som man skrattar åt Nick Cave. Denne mörkerman roar ju sällan med sina mördarballader.

Men på Kulturhuset i Stockholm lockar han till just skratt. För hans porslinsfiguriner är en god portions underhållning parat med allvar och förundran.

Herregud, sedan mitt av 80-talet har jag fått min beskärda del av Nick Caves mörker genom hans musik. Jag har sett honom på scen, sett honom på film, läst en och annan bok. Hösten 2020 naggade jag lite i kanten på förståelse mot hans kreativa sida med utställningen ”Stranger than kindens”, som bjöd in till hans liv och uppväxt. Men skrattat, det har jag aldrig gjort åt honom. Inte med heller.

Förvisso har hans senaste konsertturnéer bjudit in till ett slags gospelfest, där det finns en glädje som kontrasterar smärtorna han sjunger om. Men rollen som mörkerman, som svartrockande predikant med svavelosande texter om miserabla levnadsöden… nej, det har han inte släppt.

Så inför besöket på Stockholms kulturhus och utställningen ”The devil – a life” visste jag ärligt talat inte vad som väntade. En sak är säker, att trots vetskapen om att det var keramik så var det ändå inte det här jag såg framför mig.

I det stora utställningsrummet står sjutton glaserade porslinsfiguriner utplacerade på rad. Alla är de Djävulen i olika situationer.

Nick Cave berättar, i en intervju som kan ses i det bortre rummet där också en bokhylla med litteratur som inspirerat honom, att han redan under tonåren kom att jobba med skulpturer. Flera kom att hamna hos hans mor, som hade dem framme fram till sin död. Under pandemin, då stora och omfattande turnéer ställdes in för honom, började han jobba med händerna. Han återvände till keramiken. Började med vaser för att missnöjd konstatera att det inte var vad han önskade. Så flög djävulen i honom. Skulptur efter skulptur med Djävulen skapades, glaserades, målades och bildade så småningom ett slags berättelse.

Totalt har det blivit sjutton stycken, som var och en för sig berättar sin historia och har sina respektive titlar (se bilderna). Det är kitschigt, inspirerat av Staffordshireporslinet som länge var prydnadsföremål i arbetarhem, tänkta för att ställas på spiselkransen. Precis som dessa är Caves figuriner platta på baksidan, för att de ska kunna stå så nära bakomvarande vägg som möjligt.

Ja, de är alla roande och ibland kommer det där förlösande skrattet. Men i serien om Djävulen framställs hin håle också som en skör, mänsklig figur med sina tillkortakommande. Nick Caves för de mörka krafterna, för våld och ond bråd död lyser igenom och de bakomliggande orsakerna till det bjuds man inte in till. Men här blir det en roande utställning som manar till eftertanke.

Det konstnärliga värdet är väl, precis som med Staffordshireporslinet, ringa. Men det är ju trots allt Nick Cave och han förhäver sig inte. Han är noga med att, i intervjun, påtala att han inte är något konstnär i sammanhanget. Han ser det här mer som ett hantverk. Kanske för något arbetarhem, som vill lysa upp mörkret med lite kitsch.

”The devil – a life” av Nick Cave. Kulturhuset, Stockholm. En pågående utställning som varar till och med 31 maj 2026.

Nu börjar abstinensen – OS är över efter dramatik

Posted on 3 timmar sedan av Kai Martin

*Matchvinnande spel. USA:s målvakt Connor Hellebuyck spelade fantastiskt bra och hjälpte laget till OS-guldet i matchen mot Kanada.*

Om jag hade fått kondis som åskådare i paritet med den arbetsuppgift deltagarna i olympiska spelen har, skulle jag ha i gott trim. Det är jag inte. Men å andra sidan har jag fått njuta av – och förtvivlas över – insatser som (främst) svenska idrottsmän och -kvinnor bjudit. Bäst har tjejerna varit, som kammat hem merparten av medaljerna och som finaldagen knep guld i femmilen genom fenomenala Ebba Andersson och curlingdamerna. De senare med precision i tionde och sista omgången. Snyggt.

Ishockeyn föll inte väl ut för de svenska lagen. Damerna spelade bitvis fenomenal hockey. Åkte förvisso på en tuff förlust på USA i semifinalen, men stod egentligen upp bra trots 0–5. Mot Schweiz i bronsmatchen ledde laget med 1–0, men tappade till kvittering kort efter och förlorade sedan på övertid. Bittert, förstås. Men svensk damhockeys landslagsprestationer har höjt sig rejält efter att ha varit nere i källaren ett tag. Förhoppningsvis var det här vändning och att Tre Kronor kan utmana de tuffaste nationerna i form av USA och Kanada samt Finland och Schweiz.

Herrarna misskötte väl sig inte, men klarade aldrig av att toppa sin prestation. Utslagna i kvartsfinal av USA i en tajt match som gick till övertid blev det inte ens spel om medaljerna. Trist och så grym att sporten vara. Det var inte oturen som grinade svenska herrarna – överlag – i OS. För det är inte otur då man inte är bäst. Det är helt andra faktorer, som dålig planering, dåligt spel, dålig träning och dålig coachning. Förutsättningarna för att göra något riktigt bra finns där. Men…

OS i Milano/Cortina avslutades med ishockey – finalen mellan USA och Kanada.

Hur kan en match roa mellan två nationer som man inte gillar…?

Tja, genom intresset för sporten kanske. Jag försöker skala av lagen som nationer och titta på spelet. Jag håller inte på något lag, men vill ha underhållning. Den här finalen gav full pott på allt som man kan önska att en final i ishockey ska ha. Tajt, tufft, välspelat, dramatiskt, fullt av målchanser, raffinerade spelare som breder ut sitt kunnande både defensivt och offensivt plus målvaktsspel utöver det vanliga. Den ekvationen fick man ihop med råge.

USA inleder med fart och intensitet. Kanada har inte en chans och 1–0-målet borde bara vara början på en formidabel utklassning. Men Kanada samlar sig, spelar mer kompakt försvarsspel och börjar allt mer ta fart. I andra perioden sköljer laget över amerikanarna, där målvakten – Winnipegs – Connor Hellebuyck med enorm skicklig och en skopa tur, som man förtjänar då man är bra, håller undan chans efter chans.

Visst. Kanadensarna kvitterar. Men båda målvakterna –St Louis Blues Jordan Binnington för Kanada och USA Hellebuyck – är strålande i sitt spel. Plus att båda lagen spelar självuppoffrande i försvaret. Det är en fröjd för ögat och det oavgjorda resultatet står sig ordinarie matchtid ut.

*Segerns rus. USA vann på övertid mot Kanada och knep därmed sitt första OS-guld sedan Lake Placid 1980.*

En dramatisk förlängning, alltså. Tre mot tre. Här skulle ju kanadensarna spelskicklighet konkurrera ut amerikanarna. Men de förstnämndas iver ställde till det. Istället för att etablera spel i anfallszon satsade kanadensarna på snabba avslut. Som blockades, fångades upp och gav kontringar. Det var just en sådan som gav USA segern, när Jack Hughes avgjorde med knappt två minuter spelade. Det gav i sin tur USA sitt första OS-guld i ishockey sedan den famösa turnering – miracle on ice – i Lake Placid 1980. Då, då USA slog förhandstippade Sovjet och sedan via sista matchen mot Finland (4-2) säkrade OS-guldet helt sensationellt. Laget bestod nämligen av amatörer, spelare från collegelag.

Idag var det en giganternas kamp mellan drivna NHL-proffs. Det blev en match svår att glömma.

Ojämnt med Danskompaniet

Posted on 4 timmar sedan av Kai Martin

Dans:

PAST THE POINT

Det är ju inte utan att Göteborgsoperans Danskompani har skämt bort sin publik genom åren. Under åren med Kompaniets konstnärliga ledare Katrín Hall har man utvecklat sin kompetens och vågat mer och utmanat ytterligare.

Det är fler än en gång som koreografer av yppersta världsklass kommer till Göteborg för att inte bara fullvärdiga en uppsättning utan också involvera dansarna i det konstnärliga arbetet.

Som med Marcos Moraus ”Cold song”, dit också dansarna räknas in som medskapare till koreografin.

Det är ett verk som lever intensivt från start till mål i symbios med Ben Meerweins och Alex Röser Vatiches kompositioner. Inledningen med Zander Constant som ensam dansar i den svartvita scenbilden med dovt, tonat ljus, som ett tittskåp mot scenen. Det är som något överblivet från Leonard Bersteins ”A West Side Story”, scener – och musik – som från nere i New Yorks hamn. Dova mistlurar, hetsig musik och dans som är spatiös, sprättande, knixig där plötsligt ben dyker upp i den innehållsrika lådan som utgör podiet på scenen.

Det utvecklar sig med totalt åtta dansare, som mer Danskompaniets fantastiska förmåga och känsla för takten och dansens utmaningar. Varje individs styrka som dansare blir till kollektivets kraft i koreografin.

Det artar sig mot något som inte kan annat än karaktärisera sig som ett ”work in progress”. Är det en föreställning som ska sättas upp? En konsert? Förberedelser, sladdragningar, en kamp m ot klockan och – lekfullt dramatiskt – Henry Purcells (musik) och John Drydens (text) ”What power art thou?”. Alltså musik från sent 1600-tal med dansarna som träder in i en prestigefylld kamp om tronen med alla med kronan på skulten.

Jo, ”Cold song” är dånande stark musik med mörk, intensiv dans. Danskompaniet har grepp om sina förmågor och sin rörelses fantasi.

*Ett svagt kort. Med ”We made a mess!” – koreografen Botis Sevas verk – lyckas inte övertyga. Foto: TILO STENGEL*

Det är förstås en utmaning att skapa ett verk kallat ”We made a mess!”, koreografen Botis Sevas dansverk. Med streetsmartness i föreningen med nutida dans från hiphop har det dessvärre blivit något rörigt och oskarpt. Jag har normalt sett inga problem med en blandning av konstarter. Men här interfolieras talade passager med dansnumren. Replikerna ska illustreras med gester, men tajmar dåligt. Det haltar. En scen bjuder in film, animerat och stumfilmscener, som fullkomligt tar fokus ifrån dansen. Jag förstår inte nyttan. Dansen är som hämtad från en skolgård… ja, kanske de där kidsen som kan dansa och vill imponera på klasskamrater. Men i det här sammanhanget blir det ofärdigt.

”We made a mess!” blir dessvärre rörig och imponerar inte alls på mig, som tidigare uppsättningar av Danskompaniet har gjort.

”Past the point” med ”Cold song” och ”We made a mess!”, Göteborgsoperans Danskompani, Göteborgsoperan. Premiär 6 februari 2026. Denna recension baserad på föreställningen 21 februari. Spelas till och med 27 februari.

”Cold song”

Koncept och regi: Marcos Morau.

Koreografi: Marcos Morau och dansarna.

Kompositör och ljuddesign: Ben Weerwein och Alex Röser Vatiché.

Scenografi: Max Glænzel Ribas.

Kostymdesign: Silvia Delagneau.

Ljusdesign: David Stokholm.

Dansare:Zander Constant, Valentin Duran, Victor Duval, Angé-Clémentine Hiroki/Viola Esmeralda Grappiolo, Jiwan Jung, Ivo Mateus/Victor Ketelslegers, Einar Nikkerud och Auguste Palayer.

”We made a mess!”

Koreografi: Botis Seva plus Victoria Shulungu och Jordan Douglas som konstnärliga medskapare.

Kompositör och ljuddesign: Torben Lars Sylvest.

Ljusdesign och scenografi: Tom Visser.

Kostymdesign: Ryan Dawson Laight.

Dansare: Olivia Blanch, Mei Cheng, Tsung-Hsien Chen, Giovanni D’Agati, Miguel Duarte, Zachary Enquist, Claudia Gil Cabus, Logan Hernandez, Da Young Kim, Adam McGaw, Aishwarya Raut, Sofia Sangregorio, Iris Telting, Úrsula Urgelés González, Josephine Wiese, Xavier Williams och Joonatan Zaban.

Inget trubbel för ”Trassel” – firar farstriumf på Oscars

Posted on 13 timmar sedan av Kai Martin

Fars:

TRASSEL

!!!!

Oscarsteatern, Stockholm.

Bäst: Ola Forssmed briljerar.

Sämst: Finns inte mycket att klaga på.

Fråga: Hur mår Ola Forssmeds kropp egentligen…?

En fars kan vara en väldigt unken form av underhållning. Sexistisk och med grovt karikerad humor med fördomar i första rummet. Men rätt satt och med en spinnande intrig kan det också vara dråpligt roande och bjuda på ett oförargligt flabbande, för att det helt enkelt inte går att hålla igen. Som med ”Trassel”, brittiska farsmästarens ”Out of order” (1990), som i Edward af Silléns sabba nyöversättning och bearbetning (samt regi) fått en nytändning. Ja, pjäsen har spelats förut på svensk scen. Som 1992 på Maximteatern med Peter Dalle på scen. Då som försmådd man. Nu som justitieminister i en klippt och skuren-roll. Det känns som om Peter Dalle här äntligen får blomma som den komiska skådespelare han är i denna så strama, strikta roll där han ändå ska spela eldig förste älskare i en otrohets tête-à-tête-á-tête på Grand Hôtel i Stockholm 1964.

Ingenting går förstås som det är tänkt. Det springs i dörrar och bland annat den prudentlige hotelldirektören (Per Svensson), som vill ha ordning och reda på sitt hotell, och den flitigt besökande kyparen (Anders Jansson, med konstlad brittisk brytning). Den senare som kommer med sin ”room service” i tid och otid. (Mest det senare.)

Till detta liket (Ola Forssmed), som hittas i det trilskande fönstret som vätter mot den vida terrassen mot Stockholms ström. Skandal, förstås, som justieminister Ragnar Rundqvist försöker lösa på fel sätt och med hjälp av sin assistent Göran Dahlberg (Robert Gustafsson).

Det blir en accelererande räcka händelser som spinner en intrig på högvarv. Rundqvists älskarinna, Lena Stjernström (Malin Cederbladh) involveras självklart men motvilligt. Hennes man Kent (Henrik Johansson) är otrohetsaffären på spåren. Göran Dahlbergs mamma kräver, via telefon i första akten, sin sons uppmärksamhet genom sköterskan Björkman (Hanna Dorsin). Så dyker justitieministerns fru (Anki Albertsson) upp som en överraskning. Dessutom! Liket lever!

Ja, här får Ola Forssmed utnyttja sin fantastiska slapstickmotorik till fullo. Inledningsvis har han inga repliker. Det är kroppsspråket som får tala och som han gör det. ja, jag har sett honom otaliga gånger i dråpliga roller, men det här går utanför allt annat. Han är fullkomligt briljant. Lägg till detta en Robert Gustafsson i stormform och perfekta roller för de andra i ensemblen, som har man en fars som jag förstår har blivit en succé.

Det är en fars som är fånig, tramsig, ytlig, trasslig och fylld av trubbel.Men också med en flödande humor och tajming från en ensemble som vet att roa under den intensiva stund som ”Trassel” går för högvarv på Oscarsteaterns scen. Ska man ha roligt i Stockholm är det hit man ska gå.

”Trassel”, Oscarsteatern, Stockholm. Premiär 13 september 2025. Denna recension baserad på föreställningen 20 februari 2026. Spelas till och med 3 maj.

Manus: Ray Cooney.

Regi, bearbetning och översättning: Edward af Sillén.

Scenografi: Marcus Engelsson.

Kostymdesign: Camilla Thulin.

Mask- och perukdesign: David Julio.

Ljusdesign: Mikael Kratt.

Ljuddesign: Oskar johansson.

Koreografi: Per-Magnus ”PM” Andersson.

I rollerna: Robert Gustafsson (Göran Dahlberg), Peter Dalle (Ragnar Rundqvist), Malin Cederbladh (Lena Stjernström), Anders Jansson (kyparen), Ola Forssmed (liket), Per Svensson (hotelldirektören), Henrik Johansson (Kent Stjernström), Anki Albertsson (Pia Rundqvist) och Hann Dorsin (hotellstäderskan Maria/syster Björkman).

Maxad Max Martin-musikal

Posted on 2 dagar sedan av Kai Martin

Musikal:

& JULIA

!!!!

Cirkus, Stockholm.

Publik: Utsålt.

Bäst: Som i OS – tjejerna.

Sämst: Ljudet från orkestern var grötigt.

Fråga: Hur högt kan Joanné Nugas stjärna stiga…?

Att ha haft över 70 låtar på topp tio på amerikanska Billboard Hot 100 skojar man inte bort. Max Martin – med sina medkompostitörer – kan sin sak när det gäller att producera och komponera poplåtar. Så när jukeboxmusikalen ”& Julia” från 2019 får Skandinavienpremiär är det förstås en föreställning strösslad med popglitter från den 54-årige svensken.

Tillsammans med David West Reads originalmanus (översatt fyndigt, som alltid, av Calle Norlén) förenas 2000-talets främsta popkompositör med William Shakespeares ”Romeo och Julia”. Men nu med en feministisk smällkaramell.

William Shakespeare (Viktor Norlén) håller på med sitt kärleksdrama när ensemblen i allmänhet och hustrun Anne Hathaway (Linda Olsson) protesterar mot det dystra slutet. Varför inte låta Julia (Joanné Nugas) leva…?

Så rullas intrigen igång där striden och vem som ska hålla i författarpennan rullar på intensivt mellan William och Anne genom föreställningen samtidigt som Julia bereds allt större plats i handlingen.

Här blandas härligt sprakande koreografiska nummer från den skickliga ensemblen med rent komiska scener. Där är det främst Sussie Erikssons amma Angelique (amman har en central roll i ”Romeo och Julia”) med Lance i Rennie Mirros gestalt som står för storartad humor och underbar tajming.

Men det är förstår den juvenila Julia, blott 13 år, och hennes öde som är i centrum. Med Max Martins låtskatt i denna kontext ges musiken ett nytt ljus. Skickligt. Joanné Nugas sjunger fantastiskt, växlar från ömsint till kraft och är tonårstrulig och kvinnostark i samma kropp. Oscar Zias Romeo är valpig, men också initialt en smula vilsen i både roll och röst. Det tar sig ju mer plats att han får i andra akten (i den första tjänar han mest lik, men återuppstår i den sinnrika handlingen).

I denna handlingsstrid mellan makarna William och Anne pendlar det mellan tragedi och en pjäs med ett gott slut där kvinnorna ska få säga sitt. Här finns också gaykärlek som spirar fint mellan Martin Rehde Nords Francois och Simon Deimel Lunds May, två sångare som kan knepet att sjunga musikal med känsla och karaktär.

Men det är mest fokus på kvinnorna och här visar de det med emfas. ”& Julia” är en manifestation för kvinnlig kraft, list, frihet och styrka. Det är ren och skär girlpower värd att applådera samtidigt som vi får fnissa åt när Backstreet Boys ”Everybody” raljeras i ett toppennummer av killarna. Men i slutändan står den sig slätt när Joanné Nuges Julia sjunger en brutalt stark ”Roar”.

Visst, ”& Julia” haltar i replikerna, men allt räddas hem med råge i sång- och dansnumren. ”& Julia” är strålande underhållning.

”& Julia”, Cirkus, Stockholm. Skandinavienpremiär 19 februari 2026. Spelas till och med 31 maj.

Musik: Max Martin med vänner.

Manus: David West Read.

Regi: Edward af Sillén.

Svensk översättning, manus och sångtext till ”En chans till”: Calle Norlén.

Musikalisk ansvarig: Kristofer Nergårdh.

Koreografi: Zain Odelstål.

Scenografi: Marcus Englesson.

Kostymdesign: Annsofi Nyberg.

Mask- och perukdesign: Katrin Wahlberg.

Ljusdesign: Robert Hvenström.

Ljuddesign: Anders Nypan Nyberg.

I rollerna: Joanné Nyberg (Julia), Oscar Zia (Romeo), Shakespeare (Viktor Norén),Linda Olsson (Anne), Sussie Eriksson (amman Angelique), Rennie Mirro (Lance), Martin Redhe Nord (Francoise), Simon Deimel Lund (May) samt James Lund (alternerande i rollen som Lance)

Ensemble: Cecilia Wrangel Skoug, Eric Hallengren, Annelie Lindström, Hjalmar Freij, Sofia Ljung, Henric Flodin, Josef Calistas Svensson, Marco Wihlborg, Victoria Perez, Emma Wihlborg, Minou Deilert och Benjamin Trossö.

Låtar:

Larger than life
I want it that way
… baby one more time
Show me the meaning…
Domino
Show me love
Blow
I’m not a girl…
Overprotected
Confident
Teenage dream/Break free
Opps! I did it again
I kissed a girl
It’s my life
Love me like you do
Since U been gone
Whataya want from me
En chans till
Problem/Can’t feel my face
That’s the way it is
Everybody
As long as you love me
It’s gonna be me
Shape of my heart
Stronger
Fuckin’ perfect
Roar
I want it that way
Can’t stop the feeling

Kärleksfull och roande hyllning till Burt Bacharach

Posted on 5 dagar sedan av Kai Martin

Konsert:

WHAT THE WORLD NEEDS NOW IS LOVE

!!!

***Hyllar Burt och Hal. Martin Schaub, Anci Hjulström och Patrick Rydman hyllar Burt Bacharachs musik – och Hal Davids texter – i ”What the world needs now is love”. Foto: KAI MARTIN***

Lunchteatern, Göteborgs stadsteater.

Publik: Utsålt.

Bäst: Anekdoterna, arrangemangen, musiken.

Sämst: Kunde gärna ha varit en halvtimme till.

Fråga: Inte är väl Elvis Costello nordirländsk…?

För drygt 30 år sedan gjorde trion Martin Schaub, Anci Hjulström och Patrick Rydman ”The missing fortnight” av Niklas Hjulström och Niklas Källén. En hyllning till Burt Bacharchs musik och Hal Davids texter, vars låtar här fick tjäna som ett snyggt draperat soundtrack till en handling. Örhängen med legendarisk status som fick glittra lite annorlunda och effektfullt på de göteborgska scenerna (jag tror jag såg föreställningen vid tre, fyra tillfällen, alltid lika förtjust).

Det är något med Burt Bacharachs musik, bedrägligt enkel, men desto svårare att återskapa och Hal Davids melankoliska texter som slår an.

Efter Burt Bacharachs död för nära nog tre år sedan har Göteborgstrion dammat av arrangemangen, dragit ifrån handlingen och några låtar, adderat lite annat och skapat en ogenerad och fin hyllning till honom. Under hela veckan på Lunchteatern bjuds musik som de flesta har hört men med anekdoter om Burt Bacharach och Hal David.

Martin Schaub har under de här 30 åren seglat upp som en arrangör av populärmusik av rang. Dels som inblandad i Popical på Konserthuset med artister som Miss Li, Daniel Lemma, Timo Räisänen, Cue och Laleh. Dels som orkesterledare och kompositör för West of Eden, som med sin irländskbaserad folkmusik ihärdigt slagit rot i inte bara Musiksverige. Anci Hjulström är sångerskan, som med karaktäristisk röst – lätt beslöjad och kraft- och själfull – funnits med som bland annat en av sångensemblen Amanadas främsta solister. Så också Patrick Rydman, men som även landat en croonerkarriär bredvid sitt musikskapande. Det senare i samarbete med just Martin Schaub med inriktning på musikaler. I det här sammanhanget kommer hans röst synnerligen till sin rätt.

Det är alltså en trio musiker och artister som väl har odlat sina respektive karriärer och det märks. Tonen är lättsam på scen, men inte desto mindre andaktsfull. Burt Bacharachs musik skojar man inte bort. Åtminstone inte då den framförs. Med roande anekdoter skildrar man den rika karriär som den amerikanske kompositören hade fram till sin död, 94 år gammal.

Självklart får mycket av favoriter och hits stryka på foten när urvalet görs för en timmes underhållning. valet av låtar blir också otippat fyndigt, som då trion Schaub, Hjulström och Rydman plockar in en reklamlåt för Martini and Rossi från 1970 med musik av Burt Bacharach (en reklamfilm där han medverkar tillsammans med sin dåvarande fru Angie Dickinson). Även samarbetet mellan honom och den brittiske, Londonfödde artisten och låtskrivaren Elvis Costello i albumet ”Painted memory” (1998) lyfts fram med den intensiva ”The sweetest punch”. Det blir helt enkelt gott och blandat från en rik repertoar.

Det är solosång från var och en av de tre artisterna på scen, men också stämsång. Låtarna framförs med vördnad och elegans i, främst, Martin Schaubs raffinerade arrangemang och det blir så där lättsamt som musiken ger sken av, men som – om man lånar ett öra eller två – bjuder på så mycket rikare kompositioner än man kan ana.

”What the world needs now is love”, Lunchteatern, Göteborgs stadsteater, 16–20 februari 2026. Denna recension baserad på föreställningen/konserten 17 februari.

På scen: Martin Schaub, klaviatur och sång, Anci Hjulström, sång och kazoo, och Patrick Rydman, sång, slagverk, trumpet och kazoo.

Låtlista:

I say a little prayer
Trains and boats and planes
Do you know the way to San José?
What the world needs now is love
Only love can break a heart
A house is not a home
The look of love
The sweetest punch
Anyone who had a heart
Martini and Rossi
Alfie
Walk on by
I’ll never fallin’ love again
Alway something there to remind me
That’s what friends are for (extranummer)

Samtliga låtar Burt Bacharach, musik, och Hal David, text, förutom ”The sweetest punch” (Burt Bacharach/Elvis Costello), ”Martini and Rossi” (Burt Bacharach) ”That’s what friends are for” (Burt Bacharach/Bayer Sager)

Anarki och kaos in på bara skinnet i en utmanande ”Black rider”

Posted on 7 dagar sedan av Kai Martin

Teater/musikal:

BLACK RIDER

Bara kombinationen Tom Waits (1949), beatnick-författaren William S Burroughs (1914–1997) och manusförfattaren och regissören Robert Wilson (1941–2025) både skaver utmanade och kittlar. Så blev också musikalen ”Black rider – the casting of the magic bullets” – premiär i Hamburg 1990 – från starten något annorlunda för scenkonsten. 1997 antog Dramaten och Elverket utmaningen, då med Tom Waits-musikern Bebe Risenfors med flera från Bad Livet som medlemmar i orkestern. Denna burleska, mustiga musikal – baserad på den tyska folksagan ”Friskytten” – har irrat vidare i olika uppsättningar. Men när den nu landar på Göteborgs folkteaters scen är den både eklektisk och elektrisk, vågad, galen och så nära anarki och kaos man kan komma. Som en febrigt berusad ”Cabaret”.

Tom Waits musik är närvarande konstant (ja, till och med i en ljudupptagning av artisten själv vid ett tillfälle), men nu i Tonbrukets och Per ”Texas” Johanssons musikaliska och dramatiska dräkt. Musik med all respekt för originalmusiken, men vågat nog för att hitta sin egen ton. Men den starkaste och mörkaste tonen sätter ändå regissör Mellika Melouani Melani. Hon har djärvt satt skådespelarna i pant, fått dem att vrida och vända sig ut och in och, ja, in på bara skinnet. Det är naket, orgiastisk, utmanande, närgånget, expressionistiskt, galet och omtumlande. Som publik får man helt enkelt spänna fast säkerhetsbältet i denna hisnande berg- och dalbanefärd av känslor, uttryck och trots. För här kommer ingen undan.

Musiken gungar och skenar i en förening av disharmoni, cirkus- eller teatermusik i kombination med Kurt Weill och klezmer i Tom Waits karaktäristiska dräkt. William S Burroughs meskalinpåverkade text bjuds upp till en surrealistisk dans av de skickliga skådespelarna där ingen duckar för det omöjliga.

Mitt i detta virrvarr landar humor, från starten med ensemblen tätt förenade som heroinister eller zombier. Redan här är mörkret det dominerande. Redan här tar det burleska greppet om föreställningen. Men det som är början är verkligen endast i sin linda. Allt ska bli värre, bättre, kaxigare för att mynna i en skoningslös backanal innan sista kulan träffar fel… för ”Black rider” är scenkonst på randen till haveri och fulländning. Allt i ett kippande andetag. Efter drygt två timmars föreställning är man, som publik, svettigare än skådespelarna, som ändå har manglat ur sig sitt yttersta.

Jag som sett/hört Tom Waits på Konserthuset 1985, på Cirkus 1999 (två bländande konserter väsensskilda från varandra) och haft förmånen att höra hans musik i Betty Nansen Teatrets uppsättning av ”Woyzeck” i Köpenhamn (premiär 2000) har adderat ytterligare ett kapitel till hans kompositioner. Tillsammans med regissör Mellika Melouani Melani närmast besatta uppsättning av ”Black rider” – har hon sålt, precis som friskytten, sin själ till djävulen frö att uppnå denna sceniska fulländning? – landar det tungt i själens mörkaste vrår av minnen.

Teater-/musikalåret har startat starkt.

”Black rider”, Göteborgs folkteater, premiär 14 februari 2026. Spelas till och med 1 april.

Av: William S Burroughs med musik av Tom Waits.

Översättning: Einar Heckscher.

Sångtexter: Tom Waits och Kathleen Brennan.

Originalorkestrering: Greg Cohen och Tom Waits.

Regi, originalproduktion: Robert Wilson.

Regi: Mellika Melouani Melani.

Musikalisk ledning: Johan Lindström och Oscar Micaelsson.

Scenografi: Mats Sahlström.

Ljusdesign: Joakim Brink.

Kostymdesign: Jenny Ljungberg.

Maskdesign: Sun Åberg.

Koreografi: Lidia Wos.

Videodesign: Johannes Ferm Winkler.

Musiker: Tonbruket – Dan Berglund, kontrabas, Martin Hederos, klaviatur och fiol, Johan Lindström, steel guitar, gitarr och klaviatur, och Ola Winkler, trummor – och Per ”Texas” Johansson, saxofoner och klarinetter.

I rollerna: Pelle Grytt (Pegleg), Bror Gunnar Jansson (Mannen på hjorten/Georg Schmid), Nina Jeppsson (Wilhelm), Anna Lundström (Kätchen), Andres Rothlin Svensson (Bertram), Jonas Sjöqvist (Robert, konferencier), Elin Skarin (Anne), Birthe Wingren (hertiginnan/Ernest Hemingway), Lidia Wos (husan/unge Kuno) samt burleskartisterna Andreas Hammarström och Inga Kolbrún Gunnlaugsdottír Söring.

En hyllning till Karin Boye – ett hurra till fantasin

Posted on 7 dagar sedan av Kai Martin

Teater:

TRÄDET UNDER JORDEN

Ur boken ”Trädet under jorden” av Kristina Sigunsdotter och Jenny Lucander har Göteborgs Dramatiska Teater med Cecilia Milocco som regissör gjort någonting alldeles fantastiskt. En fantasifull uppsättning som kittlar och berusar, som utmanar och leker, som vågar spela på strängar mellan allvarets djup och det naiva hur ett barns perspektiv.

Med Carina Backmans skickligt gjorda scenbild skapas ”barnteater” – pjäsen är från åtta år och uppåt – som skickligt förenar skuggspel med pantomim och skådespel med spännande ljussättning. Emellanåt är det bara är en ficklampa som spelar runt i det trånga scenrummet. Allt som en laterna magica, som bjuder in i fantasins värld.

Rekvisitan är enkel, några stolar, ett bord, skira, genomskinliga tyger som inledningsvis formar ett hus där vi ser in i ett vardagsrum, en matsal, ett kök… runt bordet sitter en åttaårig Karin Boye (Karin Lycke) med sina föräldrar (Hanna Ullerstam och Erik Åkerlind). Det pendlar mellan kärleksfullhet och dramatik, men en mor som är labil och, måhända, benägen och en far som lättjefullt ägnar sig åt sagor istället för verkligheten.

Tygerna kläs av ”huset” och blir segel på ett skepp, eller draperingar för något helt annat. Det är hela tiden ett aldrig sinande flöde av möjligheter.

Ur allt bjuds det på en hisnande resa genom tid och rum, verklighet och dröm, som en hyllning till Karin Boye, men kanske främst som ett stort hurra till fantasin.

Karin Lycke är lysande som den trevande flickan Karin Boye, hon som rids av sagorna så starkt att de blir till hennes verklighet. Få kan spela så skör och stark som hon. Hanna Ullerstam är lika bländande genom sina roller, där varje karaktär får ta plats och får sina schatteringar. Så Erik Åkerlind som den ömsinte fadern som ömsar skinn för att kliva in i sina andra karaktärer närmast sömlöst.

Med Jacki Románs musik, scenografins starka effekter och skådespelarnas spel skapas storartad, smart och kittlande teater i det lilla formatet på Göteborgs Dramatiska Teater.

”Trädet under jorden”, Göteborgs Dramatiska Teater, premiär 14 februari 2026. Spelas till och med 11 april. En föreställning på cirka en timme och för barn från åtta år och uppåt.

Manus: Kristina Sigunsdotter baserad på boken med samma namn av Kristina Sigunsdotter och Jenny Lucander.

Regi: Cecilia Milocco.

Scenbild: Carina Backman.

Musik/teknik: Jacki Román.

I rollerna: Karin Lycke (Karin Boye), Hanna Ullerstam (mor, kammarjungfru, prinsessa med mera) och Erik Åkerlind (far, spågumma, kapten, militär med mera).

Brittiskt white trash-bröllop viger fars med dramatik

Posted on 8 dagar sedan av Kai Martin

Teater:

TILL STJÄRNORNA FALLER NER

Storbritannien har, som kanske de flesta europeiska länderna, genomgått en identitetskris. För britterna starkast under Thatcherregimen med stark privatisering och nedläggning av oändligt många kolgruvor i norra England. Såren från gruvorna ligger fortfarande öppna i såväl landskap som själar och identiteter. Det är just här som Beth Steel pjäs ”Till stjärnorna faller ner” (2024) landar. Pjäsen som på kort tid farit genom Europa med succé i följet och som nu har fått Nordenpremiär på Göteborgs stadsteater.

Det är en pjäs som spinner sina intriger väl. Mellan syskonkärlek och -rivalitet. I sorgen efter den bortgångna modern/makan. Eller mellan förbjuden kärlek och svartsjuka. I lyckan inför det stundande bröllopet mellan Sylvia (Josefin Neldén) och Marek (Ashkan Ghods ) där främlingsfientligheten visar sitt fula tryne. Eller de eviga trätoämnet mellan den strejkande brodern Peter (Johan Lindgren) och svartfoten Tony (Lars Väringer).

Manuset är rappt och roligt utan att förlora sitt allvar. Lisa Lindgren som syster Hazel är dräpande i sina vassa repliker och är strålande som en white trash-queen fylld av självförtroende och brist på detsamma i ett och samma andetag. Josefin Neldén sköra Sylvia är spelad med ackuratess. Hon som är så fenomenal med sina ansiktsuttryck (få kan spela med miner som hon) på film når ut hela vägen här. Så skickligt. Hon, den yngsta systern, har funnit lyckan i den ambitiöse polacken Marek – han som har jobb och som trotsat motgångar i sitt nya hemland med stolthet och glatt humör. Så Jessica Liedbergs Maggie, systern som flyttat/flytt från familjen, från jobb, från staden för något annat okänt. Jessica Liedberg spelar henne starkt i skiftningar från nervöst, försagd, tvekande till lycklig och tillbaka igen. Till detta Anna Bjelkeruds Carol, den avlidna mammans bästa vän och som något av en moster i familjen. En praktroll som Anna Bjelkerud förvandlar sin sin med full kraft i form av humor och dramatik.

Det är överhuvudtaget kvinnornas tillställning det här. Inte för att männen är staffagefigurer i pjäsen, men för att de främst är fyrkantiga i sina karaktärer och också spelas så och för att kvinnornas roller är oändligt mycket mer mångfacetterade. Det är ju också kring deras relationer sins emellan och mot sin män/fäder det mesta utspelar sig inför bröllopet och under detsamma med tillhörande bordssittning och blöta fest all inclusive.

Beth Steel förenar elegant brittisk fars, som av Ray Cooney, med filmare som Mike Leigh och Peter Cattaneo (”Allt eller inget”) med faiblesse för brittisk arbetarperspektiv. Lägg till dramatik av en Eugene O’Neill eller Lars Norén och ni har en sevärd och underhållande, roande och drabbande ”Tills stjärnorna faller ner”.

”Tills stjärnorna faller ner”, Göteborgs stadsteater, Nordenpremiär 23 januari 2026. Spelas till och med 21 mars. Denna recension baserad på föreställningen 12 februari, som även spelades in för SVT:s räkning med sändning senare i höst.

Av: Beth Steel, översättning Louise Amble-Næss.

Regi och bearbetning: Stefan Larsson.

Scenografi och kostymdesign: Sven Haraldsson.

Maskdesign: Ingela Collin.

Ljusdesign: Torben Lendorph.

Ljuddesign: Tova Östman.

I rollerna: Anna Bjelkerud (Carol), Ashkan Ghods (Marek), Astrid Gislason (Leanne), Johan Gry (John), Johan Karlberg (Peter – gift med Carol, bror till Tony), Jessica Liedberg (Maggie), Lisa Lindgren (Hazel – mamma till Leanne och Sarah, gift med John), Josefin Neldén (Sylvia), Lars Väringer (Tony – pappa till Maggie, Hazel och Sylvia) och Allie Brehmer/Alma Milocco Tamm (Sarah).

Fenomenala skådespelare – mediokra filmer

Posted on 8 dagar sedan av Kai Martin

Film:

Toppklass. Jodie Foster och Noomi Rapace är fenomenala i sina roller i ”I ett privat liv” respektive ”Mother”, men framför allt den sistnämnda håller inte måttet. Foto: PRESSBILDER

Ett privat liv

!!!

Jodie Foster som den amerikanska, fransktalande pyskoanlaytiker Lilian Steiner, som tar emot sina klienter i en spatiös lägenhet i Paris. Lätt livstrött, ofärdig med sig själv och i konflikt med sin egen livshistoria, men definitivt färdig med de patienter vars litanior hon hört till leda. Men så visar det sig att en av hennes favoritklienter tagit sitt liv. Hon konfronteras av den avlidnas familj och dras in i en thrillerliknande handling, som inte saknar komiska inslag. Det blir en dos Alfred Hitchcock, lite Agatha Christie när Lilian Steiner ska lösa sin teori om att självmordet egentligen inte var ett självmord. Intrigen är rapp och intelligent, där även Lilian Steiner ex-man (Daniel Auteuil) och sonen (Vincent Lacost) med familj dras in i handlingen. Jodie Foster tar sig an rollen stramt, fumligt och smart och är formidabel. Sedan kan ju en långfilm som inleder med Talking Heads genombrottslåt ”Psycho killer” (1977) aldrig vara dålig. Samtidigt vet filmen inte riktigt om den vill vara just en thriller eller en komedi och hamnar en smula mellan stolarna.

Ett privat liv, svensk premiär 13 februari 2026.

Regi: Rebecca Zlotowski.

Manus: Anne Berest, Rebecca Zlotowski och Gaëlle Macé.

Foto: George Lechaptois.

Klippning: Géraldine Mangenot.

Originalmusik: Robin Coudert.

I rollerna: Jodie Foster, Virginie Efira, Daniel Auteuil, Vincent Lacoste, Luana Bajrami, Mathieu Amalric med flera.

Mother

Född som Anjezë Gonxhe Bojaxhiu i Skopjke blev hon som moder Teresa (1910–1997) själva sinnebilden för en nunna som självuppoffrande ägnade sitt liv åt att göra gott för fattiga. Hon fick Nobels fredspris 1979 och helgonförklarades 2016, när tjugo år efter sin död. Det är klart att hennes liv lockar att skildas och när så görs ur regissör Teona Strugar Mitevskas synvinkel görs det mitt i händelsernas centrum i Calcutta, där hon ju verkade. Men vi rör oss i slutet av 40-talet, i tiden inför att moder Teresa ska få besked från Vatikanen om att starta Missionaries of Charity (klartecken 1950), som blev den mission som gjorde henne känd över världen.

Som moder Teresa syns Noomi Rapace, som syns i hart när varje scen. Hon är kontrollerad, hängiven och har lagt sig till med en, förmodar jag, albanskbrittisk accent. Främst skildras livet i klostret, ofta i relation med syster Agnieszka, som är den som är tänkt att ta över moder Teresa roll i klostret. Men hon har förälskat sig, haft en fysiska relation med en man och väntar hans barn. Högst klandervärt inom katolska kyrkan, än värre inom klostrets strikta murar. Så här rör sig intrigen mellan moder Teresas uppoffringar för sin egen nunneorder, hennes förhoppningar och samvetskval och hur hon ska agera mot sin medsyster. ”Mother” (töntig titel eftersom moder Teresa fortfarande är ett begrepp – ”Moder” hade dugt fint) är närgången och snyggt dramatisk. Noomi Rapace är bländande som moder Teresa, men plötsligt dyker ett slags drömsk musikalscen upp i klostret med Lordies ”Hardrock hallelujah”. Ja, ni vet det finska monsterrockarna från Rovaniemi som 2006 överraskande vann Eurovision. Jag är ledsen, men efter den chocken i filmen hämtar sig den inte; inte jag heller. Var det verkligen nödvändigt?

”Mother”, svensk premiär 13 februari 2026.

Regi: Teona Strugar Mitevska.

Manus: Goce Smilevski, Teona Strugar Mitevska och Elma Tataragic.

Foto: Virginie Saint-Martin.

Klippning: Per K Kirkegaard.

Originalmusik: Magali Gruselle och Flemming Nordkrog.

I rollerna: Noomi Rapace, Sylvia Hoeks, Nikola Ristanovski med flera.