Musik som roar och tjusar

Show:

HELLMANS VARUHUS

!!!

Hellman

Sångglädje. Hellmans Drengar underhåller med show och musik. Foto: PRESSBILD

Lorensbergsteatern, Göteborg.

Publik: Utsålt.

Bäst: Den oförställda glädjen.

Sämst: Skådespel är kanske inte den starkaste grenen.

Fråga: Kan ”Betlehems stjärna” någonsin upphöra att tindra…?

Hellmans Drengar håller hov kring jul, en tradition som löpt genom år och som förfinas och utvecklas för varje år. Här är det lust och fägring stor tillsammans med den oförställda glädjen av att dels står på scen och dels sjunga.

För det är som manskör som Hellmans Drengar firar sina största triumfer. Att kören sedan jobbar med att utmana den traditionella mansrollen. Eller att bryta ensamhet, jobbar för att vara normkritiska och motarbeta homofobi. Ja, det är också ett plus. Det är en kör som inkluderar istället för att exkludera, något som gäller både körmedlemmar och publik.

I år är ramberättelsen, kreerad och regisserad av Kenneth Hedlund, varuhuset Hellman som står inför julens köprusch. Det är naturligtvis ett liv och ett kiv, men allt får ett abrupt slut då kortmaskinerna slutar fungera. Hur ska det gå i ett varuhus som är modernt kontantfritt…?

En alldeles utmärkt bas för storyn, som sedan interfolieras med det ena örhänget efter det andra i julens rika sångtradition – en del med nya texter, andra med de från början givna. Alltid till vackra arrangemang och emellanåt till koreografi.

Jo, Hellmans Drengar, bestående av cirka 40 sångare plus orkester, gillar att synas och verka.

”Hellmans varuhus” har sina intriger och kärlekshistorier. Här finns humor och en smula drama, men med ett lyckligt slut. Det blir en charmig uppsättning, som värmer som vilket juleljus som helst.

En norsk italienare på Avenyn

Göteborgaren och kanske gud ska veta att det finns italienska krogar i Göteborg så att det räcker och blir över. Flera med hög kvalitet, som La Cucina Italia på Skånegatan,  Ristoria mitt emot,  eller Enoteca Maglia vid Mariaplan. Senast i somras/våras öppnade Sorellina på Västra Hamngatan, en krog med höga ambitioner, men just nu på en stympad gata i centrala Göteborg.

På Avenyn ligger restaurangerna tätt ihop och, ja, där finns också en och annan italienare. Som La Gondola, som ligger bredvid Bellora. Att då öppna en italienare tvärs över gatan på Göteborgs, om än skamslitna, paradgata kan verka dåraktigt.

Satsar italienskt. Olivia vågar på Avenyn. Foto: KAI MARTIN

Men friskt vågat av norska entreprenörerna som med Olivia på Avenyn 1 nu öppnat sin åttonde restaurang och den första utanför norska gränsen. De fyra restaurangerna i Oslo, de i Stavanger, Bergen och Trondheim är förvisso satta under samma ledarskap, men drivs var och en för sig med skilda karaktär. För det italienska köket skiljer ju sig geografiskt, Neapels är inte samma som Roms, Sardiniens i all väsentlighet inte som Milanos.

Gemensamt, förutom ägarskapet, för restaurangerna inom Olivia är råvarorna. Direktimport löser parmesanen, parman eller mozzarellan, om man säger så.

Vinen hämtas både med export och från Systembolaget, något som gör att ett gott vin inte behöver vara mer exotiskt att få hem än ett besök på Bolaget.

Lokalerna är spatiösa i källaren av en av Göteborgs finaste adresser. Olivia har tagit över den argentinska stekrestaurangen Buenos Aires. Det vilar något rastlöst över adressen för krögare. Det hindrar inte de entusiastiska norrmännen från att försöka. Här kan man sitta med utsikt över Avenyn och folkrörelsen utanför, men man kan också välja ett krypin längre in.

Invigningen som var i helgen var generös och köerna för att komma och se och smaka av godsakerna var långa. Plötsligt har de etablerade italienska krogarna i stan fått en tuff utmaning, sådant som ju bara gör det bättre för restaurangbesökaren. Och visst verkar det som om göteborgarna inte kan få nog av det italienska köket…

Härligt, Häckner

Show:

CARL-EINAR HÄCKNER

!!!!Häckner

Varm och rolig. Carl-Einar Häckner vet hur man möter en publik. Foto: KAI MARTIN

Aftonstjärnan, Göteborg.

Bäst: Han fingerfärdighet är förtrollande.

Sämst: Kanske var det en smula för långt.

Fråga: Hur hårt tog egentligen avskedet från Liseberg…?

Han drar runt sin enmansshow sedan drygt ett år, som om det alltid är den första gången han gör den. Eller sista. För Carl-Einar Häckner är den totala närvaron av största väsentlighet. Han är en sucker för uppmärksamhet och applåder. Trugar gång på gång publiken, för att få en applåd eller ett förtjust eller medömkan ”oh” eller ”åh”. Det är naivt, förtjusande och något som egentligen bara just Carl-Einar Häckner kan pyssla med.

Han står på scen med ett barns naiva storögdhet, men får också en publik som svarar på det. En salong som lockas in i hans drömvärld, som landar hans dråpligheter i knät och klappar dem som en katt innan den rivs och pockar på uppmärksamhet.

Med denna sin föreställning varvar han sina visor med monologer, lite som ståupp, men på häcknerskt vis. Trolleritricken kommer och det går aldrig att sluta häpnas över dem eller sätter han genomför dem, som om allt sker genom något slags misstag.

Men allt är inövat i minsta detalj, skickligt och noggrant, kanske för att han också ska kunna vara spontan mot den publik som han har i sin hand från start och som svarar inte alltid med det mest givna.

Att se Carl-Einar Häckner på en så intim scen som Aftonstjärnan är som att ha honom i sitt vardagsrum. Det är nära och underhållning är härlig och variationsrik. Mollstämd emellanåt, reflekterande i vissa stunder och fullkomligt galen i andra. För inte en eftertänksamhet utan en rejäl överraskning. Det är svårt att inte tycka om det.

Filmer i olika genrer med skilda resultat

Film:

THE WIFE

!!!

181205-thewife

Enastående. Glenn Close spelar författarhustrun med bravur. Foto: PRESSBILD

Regi: Björn Runge.

Manus: Jane Anderson baserad på Meg Woltizers roman med samma namn.

I rollerna: Glenn Close, Jonathan Pryce, Max Irons, Christian Slater, Harry Lloyd, Annie Starke, Karin Franz Körlof med flera.

Premiär: 7 december.

Regissören Björn Runge ruttnade på filmbranschen och svor sig ur densamma för att hellre ägna sitt skapande åt scenkonsten. Knappt tio år senare är han tillbaka, nu med ekonomiska medel han knappast kunnat drömma om som svensk filmskapare. Nu med internationella muskler och skådespelare hämtade från Hollywoods finare kretsar.

Det är naturligtvis en utmaning och med Meg Woltizers roman ”The wife” som förlaga finns ett ämne som landar väl i tiden, både vad det gäller Nobelpris i litteratur och kvinnan bakom det hyllade geniet till man.

”The wife” utspelar sig emellertid på flera plan än framgångsrik författare uppbackad av sin hustru. Här finns intriger med hans idoga äktenskapsbrott, relationen till sonen som har författarambitioner aldrig bekräftade av fadern samt författaren som vill skriva en biografi om den stora författaren.

Björn Runge spinner sin tråd väl och i sakta mak. Med Glenn Close som excellent i minsta mimik, behövs ingen vidare dramatik än ett slipat manus. Relationen – och spelet – mellan henne och Jonathan Pryce är superbt. Men tillbakablickarna i det sena 50-talet och vidare in i 60-talet, då författaren kröner sin framgång, är inte lika väl balanserad. Jo, den unga författarfrun görs skarpt av Annie Stark, men maken i dåtid (Harry Lloyd) blir mer kolerisk.

Filmen löper väl i sitt stillsamma drama om ett äktenskap som allt mer visar sig vara ett resonemangsäktenskap med lika delar vinnare och förlorare i ett allt för utdraget spel grundat på lögner.

Jag har med förtjusning sett Björn Runges svenska filmer, som har både egg, svärta och dov, ihållande smärta. Den saknar jag här. ”The wife” är väl spelad teater – på film.

LYCKLIGARE KAN INGEN VARA

!!

DSC_0026

Huvudroller. Kjell Bergqvist och Helena af Sandeberg är några av flera om huvudrollerna i komedin ”Lyckligare kan ingen vara”. Foto: KAI MARTIN

Regi: Staffan Lindberg.

Med: David Hellenius, Helena af Sandeberg, Kjell Bergqvist, Sanna Sundqvist, Adam Lundgren, Celie Sparre, Filip Berg med flera.

Premiär: 21 december.

Att göra en mjuk, romantiskt komedi med förebilden ”Short cuts” kan låta sig göras.

Regissören Staffan Lindberg är snabb på att visa det i filmens inledande scen när filmkaraktärerna möts hastigt utan att veta att historien ska väva samman deras roller. Det är snyggt och håller filmen igenom till det förklarande slutet.

”Lyckligare kan ingen vara” är tänkt som en familjefilm, som i handling och tilltal ska spänna över generationer. Det gemensamma temat är kärlek, ifrågasättandet av relationer, allt med hög igenkänningsfaktor. Men det är också en film som med samma slags förtjusning av produktplaceringar visar upp panoramor över ett strålande vackert Stockholm eller stadsmiljöer i New York, som väcker reslusten fjärran all klimatångest.

Staffan Lindberg har lockat till sig ett fint garde av skådespelare, som uppenbarligen trivs ihop. ”Lyckligare kan ingen vara” är en film med runda kanter, som bjuder på humor av den mer stilla graden, men som också ger ett välmående… om än inte så bestående.

OF GODS AND WARRIORS

!!

of-gods-and-warriors

Stridbar. Anna Demetriou gör en stark insats i vikingadramat ”Of gods and warriors”. Foto: PRESSBILD

Regi: David LG Hughes.

Med: Martyn Ford, Terence Stamp, Anna Demetriou, Paul Freeman, Timo Nieminen, Murray McCartey, Kajsa Mohammar med flera.

Premiär: I Sverige endast på DVD.

Det är klart att då en göteborgare, musikal- och operasångaren Timo Nieminen, får en roll i en brittisk film med hyfsat stora ekonomiska muskler… ja, då triggas nyfikenheten.

Regissör David LG Hughes fick en rak och enkel fråga från sin dotter om varför det inte fanns några prinsessor som var krigare. Han blev inte svaret skyldigt, utan skrev helt enkelt sin egen berättelse som han nu har filmatiserat. Filmen hade sin premiär i somras i London, men hoppet om vidare distribution har kommit på skam. I Göteborg visade filmen på en enskild visning 30 november, istället ska det som förlorats på gungorna tas igen på karusellen i form av DVD-försäljning.

Filmen kastar tittaren tillbaka till ett viktigt vikingaland, två barn föds, en son och en dotter. Den ena till den gode, den andre till den onde och se, en maktkamp ska börja. Det är förstås flickan som är både den gode och stridbare. Men hon fostras av sin farbror, den illvillige och onde prins Bard av Volsung, som maktlysten inte skyr några medel.

Dottern är prinsessan Helle, hon som har lärt sig att strida och innanför bröstskölden bultar ett gott hjärta. Men det kostar på.

”Of gods and warriors” vill spela i samma liga som ”Sagan om ringen”-filmerna, eller kanske ”Games of throwns”. Men här räcker inte musklerna till. Jo, Timo Nieminen är bländande skicklig som den grymme prins Bard och Anne Demetriou är lysande som prinsessan Helle. Och, ja, det är en karaktärsstark Paul Freeman, som gör fritänkaren, den fredlige Tarburn. Men i totalen räcker inte dessa summor för att göra filmen tillräckligt bra, hur många stridsscener som än radas upp och hur mycket än den goda viljan segrar. Om den ens gjorde det.

Lekfull pedagogik om ekonomi

Teater:

VAD VI PRATAR OM NÄR VI PRATAR OM EKONOMI

Ola Kjelbye

Färgstark. Backa Teaters uppsättning av ”Vad vi pratar om när vi pratar om ekonomi” är lek- och färgstark, men ger inget svar. Foto: OLA KJELBYE

Backa Teater, premiär 7 december.

Av: Stefan Åkesson baserad på Yanis Varoufakis bok ”Talking to my daughter about the economy – a brief history of capitalism”.

Regi: Anja Suša.

Scenograf: Helga Bumsch.

Kompositör: Igor Gigor Gustuški.

Koreograf: Damjan Kecojevic.

Kostym: Maja Mirkovic.

Ljud: Jonas Redig.

Ljus: Thomas Fredriksson.

Mask: Josefin Ekerås.

Med: Stefan Abelsson, Caisa-Stina Forssberg, Iskra Kostic, Rasmus Lindgren, Mats Nahlin, Ulf Rönnerstrand, Nemanja Stojanovic och Ove Wolf.

Att prata om ekonomi är egentligen ingenting enbart för ekonomer, eller för föräldrar kring köksbordet. Frågor om ekonomi, om varför och hur är rätt självklara, men är svaren det. Om detta vill Backa Teater pedagogiskt berätta.

Pjäsen har sin grund i den förre grekiske finansministern (blott några månader) Yanis Foroufakis och hans bok, en förklarande sådan, till sin dotter. Titeln ”Talking to my daughter about the economy – a brief history of capitalism” är upplysande och det är med ett visst hopp om upplysthet och klokskap, som jag kliver in i teatersalongen. Tillsammans med en publik som till lejonparten är högstadieelever, rastlösa, nyfikna och blasé, ska vi alltså drabbas av både kunskap och aha-upplevelser.

Scenrummet är vitt, golv och väggar. Snart kommer skådespelarna, som i bjärt kontrast till det vita bär färgstarka peruker, preppy polotröjor, beige byxor och bruna skor. Med humorn som medel berättas historien om ekonomi, om varför det blev ett maktmedel och om hur bankväsendet började.

Skådespelarna agerar koreografiskt i ett slags mellanting mellan mim, clowneri, musik och sång, ett bra sätt att locka en irrande publik från mobiltelefonskollen. Sångerna är Bertold Brechts i färska översättningar av, i huvudsak, pjäsförfattaren Stefan Åkesson.

Snart är också publiken insugna i ett interaktivt spel, där några får kliva upp på scen. Distansen mellan scen och publik bryts effektivt och med skratt ska kunskap uppnås.

Det går så där, om än syftet är lovvärt. Jag förlorar mig i de längre, förklarande textsjoken, irrar bort mig i pajaserier och tappar en del när pjäsen förlorar sig i 70-talets svenska barn-TV.

På slutet delas publiken upp i två grupper. Val ska göras och med detta sagt poängteras att vi alla har ett val gällande ekonomi och politik. Slutet är vilset, inga applåder för skådespelarnas insatser, men en final till italienska ”Bandiera rossa”, en av arbetarrörelsens starkaste sånger. Försök med allsång till texten ”Avanti o popolo, alla riscossa,Bandiera rossa, Bandiera rossa.Avanti o popolo, alla riscossa,Bandiera rossa trionferà” görsoch jag som gick in med förhoppningar om klokskap går ut förvirrad i något slags politisk kupp.

Poetisk kraft och frihet

Teater:

UPPRORETS POET

Ola Kjelbye

Lek och allvar. ”Upprorets poet” utmanar och förför med sin berättelse om Forough Farrokhzads skapande. Foto: OLA KJELBYE

Av: Jila Mossaed och Rebecca Örtman med dikter av Forough Farrokhzad och Jila Mossaed.

Regi och koreografi: Rebecca Örtman.

Scenografi och kostym: Annika Nieminen Bromberg.

Ljus: Max Mittle.

Ljud: Daniel Johansson.

Mask: Katrin Lind och Christoffer Nordin.

Kompositör: Kristina Issa.

Med. Bahareh Razekh Ahmadi, Kristina Issa, Oldoz Javidi, Angelica Negin Radvolt och Sara Zommorodi.

Premiär: 23 november.

Ordens styrka kan illustreras på många sätt. Kanske starkast då författare förbjuds i totalitära och paranoida regimer. En paradox för en författare, som vill låta ordet vara fritt för att just av friheten låta orden få vara vingar för fantasin och själen.

Poeten Forough Farrokhzad (1935–1967) blev en skandalomsusad kreatör i 50- och 60-talens Iran. Hon lät sig inte kuvas av strukturer, om hur en kvinna skulle vara i ett patriarkiskt system, utmanade ständigt, men ville främst vara en fri kreatör och en tillika fri människa allt annat än fjättrad vid en kvinnoschablon.

Om denna passionerad konstnär handlar nyskrivna pjäsen ”Upprorets poet”, som är en föreställning med sprängkraft där humor, kärlek, mod och djupt allvar leker tafatt.

Jila Mossaed, nyligen invald i Svenska Akademien, har delat på författarskapet av pjäsen med regissör Rebecca Örtman. Det blir en sorgesam, vacker och ömsint text där både Forough Farrokhzads och Jila Mossaeds poesi ger pjäsen extra lyskraft. Med Kristina Issas starka, berörande sång och musik bjuds den på ytterligare dimensioner.

De fem kvinnliga skådespelarna glider in och ur sin roller, oavsett kön och ålder, emellanåt i effektfull koreografi. Den strama scenografin, där ett slags kub utan väggar tjänar som rum för berättelsens skeende, är enkel och effektiv. En filmduk spelar ut bilder från filmer och foton, för att förstärka berättelsens autenticitet.

Handlingen är rapsodisk, där den speglar Forough Farrokhzads liv mot Jila Mossaeds, hon som tvingades fly Iran 1986 för friheten i Sverige, men till bekostnad av ett språk hon inte längre hade någon nytta av.

Det här är en pjäs att beröras och underhållas av, en föreställning som ger lika delar skratt som tårar. Men som också väcker tankar om språkets kraft och möjligheter, om vad som händer då dikten utmanar regimer och konservativa krafter.

Lustfylld Rusth tillbaka

Vernissage:

IAN RUSTH

IMG_2768

Konstnären själv. Ian Rust är tillbaka efter flera år. Foto: KAI MARTIN

Galleri Backlund, Karl Gustavsgatan 13, Göteborg.

Trollhättesonen Ian Rusths (1950) konstnärskap bär på en myt, kanske flera. Men främst den om hur han, som då han i slutet på 70-talet jobbade på försäkringskassan, kom in på Göteborgs konstmuseum som av en slump, lät sig begeistras så till den milda grad att denne då lågt konstintresserade yngling lämnade sitt yrke för ett annat.

Det tog inte lång tid innan hans naivistiska konst, med spår av Chagall, hittade sin publik och han lär, vid en utställning i London, har sålt tavlor till Sting, som spelade in film med Maryl Streep och därför köpte en till henne också. Återigen: myt eller sanning…?

För så är det ju med Ian Rusths lekfulla konstnärskap; det lever gärna sitt eget liv i en färgsprakande illusion inom kraftfullt byggda och lika lustfyllt skapade ramar.

Nu är det ett tag sedan han ställde ut. Sju år sedan i Göteborg. Men han har knappast gått i träda. Nya tekniker har införlivats i skapandet, som serigrafier, och den blå linjen som han tidigare berört har fått större liv.

IMG_2769

Lekfullhet. Ian Rusths konstnärskap präglar av lekfullhet. Foto: KAI MARTIN

För den som älskar den ”traditionelle” Ian Rusth fylls lystmätet. Men för den som till äventyrs vill följa konstnären in i det nya skapande är det nog än mer så. För utställningen på Galleri Backlund är en resa i skapande, fylld av färgstark fantasi, fylld av igenkänning, fylld av lekfullhet.

Det är glädjande både att Ian Rusth är tillbaka och att han är i en kreativ vas i sitt skapande, som tyder på allt annat än stagnation.