Strålande kväll med Ola Salo och Augustifamiljen

Konsert:

AUGUSTIFAMILJEN MED OLA SALO

!!!!

IMG_0027

Inspirerat. Ola Salo gästade Augustifamijen och ljuv musik uppstod. Foto: KAI MARTIN

Stora Teatern, Göteborg.

Publik: Utsålt.

Bäst: Den lekfulla professionalismen.

Sämst: De kunde gärna fått spela hela kvällen.

Fråga: Finns det någon musik Augustifamiljen inte förmår att göra till sin egen.

Augustifamiljen har under sina tolv år inte bara odlat en ny publik, som upptäckt bandet genom ”På spåret”, utan också odlat sin särart i musikskapande. Sätt en låt i händerna på dessa utmärkta musiker och man får något annat än en helt vanligt cover. Istället bjuds publiken på tolkningar, som oftast blir orkesterns egna.

En sådan här kväll är det annars lätt att få en after beachkänsla när man sätter sig i Stora Teaterns fantastiska salong. Utanför har försommaren förfört Göteborg, Avenyn är ett myller och utomhusserveringarna och parkerna svämmar över av människor i alla åldrar. Men en hoper har hittat in i teatern, som är utsåld, dels för Augustifamiljen, dels för gästen Ola Salo, men förstås mest för kombinationen.

Det blir en lekfull kväll där bandet är inspirerat och tramsigt på samma gång. Inte på så vis att det tappar konceptet, men mellansnacket blir underhållande när, exempelvis, kapellmästare Stefan Sporsén tror sig veta att det är första gången bandet gästar Stora Teaterns scen och blir rättad av gitarristen Simon Ljungman. Något som blir en gimmick under hela kvällen.

Men det är förstås musiken som är i fokus. Snyggt valda covers där Steely Dan, Nick Lowe samsas med trummisen Sylvester Schlegels ”Scandinavia” och hans version av ”Ring of Fire”. Allt låter som om Augustifamiljen skapat låtarna, för de hittar sin ton, sitt anslag, detta oavsett om det är Sylvester Schlegel, Daniel Gilbert eller Simon Ljungman som sjunger. Den sistnämnde blir så inspirerad av stunden att han kliver ut i publikhavet för den definitiva närkontakten. Och, ja, har man spelat med Håkan Hellström på Ullevi så vore det konstigt om man inte lär sig knepen.

Hittar sin ton. Daniel Gilbert, Simon Ljungman och Sylvester Schlegel sätter alla sin ton till låtarna som Augustifamiljen spelar. Foto: KAI MARTIN

Men det är förstås något extra allt då Ola Salo kommer in och greppar mikrofonen. Det är en spelningar han längtat efter, efter att ha tuktats med tvåminutersversioner han framfört i ”Stjärnornas stjärna”. Här får han sträcka ut i fantasifulla introduktioner, här får han posera och vara lyckligt manierad. Han väljer sina versioner med smak, bjuder på en charmig ”Lady grinning soul” (från ”Alladin Sade”), där Stefan Sporsén får leka både eldig spanskinfluerad trumpetare och lekfull Mick Garson-copy cat.

På samma vis som Augustifamiljen gör låtarna till sina, gör Ola Salo tillsammans med bandet versioner som är egna och snyggt arrangerade och uttänkta. På samma gång hyllningar till originalen och ett sätt att våga ta dem vidare. Som med Bruce Springsteens tidiga ”Growing up” (från ”Greeting from Asbury Park” 1973), med världens längsta intro och Avestafödda Salo kan ju inte hålla sig från att påstå att han kallas för Avestaforsens Bruce av lokalbefolkningen (jo, det är en sådan kväll).

Och han får tillfälle att förenas med sin gamle vän och the Ark-kollega Sylvester Schlegel i Kinks ”Lola” för att göra en grandios och soulfylld final på grundsetet med ”Higher and higher”, Jackie Wilson Motownhit från 1967. Ja, den som Ola Salo sjöng inspirerat i soultemat i ”Stjärnornas stjärna”, men som här lyfter än högre och långt mycket bättre med ett snillrikt arrangemang.

IMG_0032

Åter på scen. Ola Salo med the Ark-vännen Sylvester Schlegel. Foto. KAI MARTIN

Det blir en generös kväll som spänner över nära en timme och trekvart. Så kommer till slut the Ark-låtarna, inledningsvis ”The worrying kind”, som görs som Maia Hirasawa gjorde med sitt gästspel året efter att the Ark vunnit svenska Melodifestivalen.

Slutlåt…? Tja, kan det bli annat än magnifika ”Calleth you, cometh I”, den optimala avslutningslåten. En snygg final på en härlig kväll, för i mötet mellan Ola Salo och Augustifamiljen uppstod definitivt ljuv musik. För de som missad finns chans att höra konstellationen på lördag 12 maj.

Angelägen cabaret

Teater:

VINNAREN TAR ALLT

Vinnaren2

Stark och fängslande. ”Vinnaren tar allt” kopplar greppet om nutiden. Foto: MATS BÄCKER

Gästspel på Göteborgs stadsteater

Regi: Hugo Hansén.

Musikarrangemang och kapellmästare: Oscar Johansson.

Koreografi: Ambra Succi.

Scenografi/kostym: Helle Damgård.

Mask: Siv Nyholm.

Ljus: Michael Breiner och Christoffer Gulløv.

Ljud: Anders Ekstedt.

Medverkande: Kristin Amparo, Sven Boräng, Moto Boy, Li Bråhde, Mari Götesdotter, Kanyi Mavi, Ashtar Muallem, Nina Persson, Thomas Öberg, Angelica Radvolt, Magdi Saleh och Sakib Zabbar.

Musiker: Lazlo Dancs, Oscar Johansson, Nadia Hamouchi, Oskar Humlebo och Amanda Savbrant.

”Vinnaren tar allt” är en cabaret skapad på intiativ av Cardigans Nina Persson och  Gudrun Hauksdottir. En förtvivlad uppsättning om ifrågasättande i en förtvivlad tid. För vem bär sanningen och uppriktigheten då den hela tiden ifrågasätts, där nyheter snabbt kullkastas som fejknews, där etablissemanget är opålitligt, där ingenting är tryggt…?

”Vinnaren tar allt” fångar allt, öppnar allt och ifrågasätter. Det mesta till musik som sveper med bred pensel över elektronica, hiphop, pop och rock. Det blir ett extra dramaturgiskt grepp och ger naturligtvis en extra krydda med Nina Perssons röst. Men för all del också Kristin Amparos mäktiga stämma. Till detta utsökt koreografi signerad Ambra Succi och nycirkus genom Ashtar Muallem.

Vinnaren1

Nödvändigt scenkonst. Foto: MATS BÄCKER

Ensemblen är den starka helheten, men var och en är också tydliga individualister, oavsett om det är en karismatisk figur som Bob Hunds Thomas Öberg, som i sig är självlysande, eller någon av de mer obekanta ansiktena.

Det är ett slags nummerrevy som häcklar och underhåller, som lyfter fram och drar ifrån. Den röda tråden som spinner är den hotade demokratin, som i andra akten allt mer utsatts för split i form av den diaboliska Kamelia, som så småningom föder Diktatorn i Thomas Öbergs uppblåsta figur. Den som avskärmar, stänger ner och sluter kreativitet. Tack och lov att Nina Persson tar strid.

Vinnaren3

Tar strid. Nina Persson kämpar för demokratin. Foto: MATS BÄCKER

”Vinnaren tar allt” vill vara mycket och är det också, ett ”nu-svenskt spektakel”, som initiativtagarna vill kalla det. En föreställning att roas och oroas av. Så nödvändig 2018.

 

Den nya ironiska humorn går över alla gränser

Teater:

TOTAL FRÄSCHHET

Tot2

Ironi, djupt allvar och kaos. Majornatrion Konstab går över alla gränser.

Foto: KAI MARTIN

Av och med: Ossian Melin, Anton Hellström och Filip Alladin.

Studion, Göteborgs stadsteater.

Gästspel.

Vad gör man då alla hålrum är till bristningsgränsen uppfyllda? När humor har nått ett slags bristningsgräns, men där man ändå vill ut med allt och inget? Gör ett totalt mischmasch av allt, kanske. Som Majornatrion Konstab, som tar ett skamgrepp på den drygt 20 år gamla ironiska generationer. De slänger in den med dadaism, ”Stjärnornas krig”, ”Kenny Starfighter”, ”Åshöjdens BK”, Bertold Brecht, fadersuppror mot längtan efter en far och ett gäng fogskumstuber i en centrifug på högsta hastighet. Och det är bara något av allt som finns med i denna omtumlande scenföreställning.

Resultatet blir fascinerande. Inte alltid till skrattsalvor, även om delar av publik vilt låter sig ryckas med, men kanske med mer leenden och eftertanke.

Tot1

Konstab rör sig utanför och innanför ironins sprängkraft. Foto: KAI MARTIN

Utan att avslöja historien på scen för mycket går det i enkelhet ut på att bröderna Jorma (Ossian Melin) och Edward Engmark (Anton Hellström) från den heliga staden i det heliga landet med fadern Blåbärskungen, kejsare (!) ska hjälpa den fria konsten på jorden, som börjat förlora sin styrka när storföretagen använder sig den för sina events.

Det blir alltså ett sammelsurium av händelser, återupprepande repliker, metakonst med metateater i lager på lager på lager i skeenden, som olika parallellvärldar, där allt sker samtidigt.

Trion är driven och spelar i ett hiskeligt högt tempo. Scenrummet, som de skapat själva, är ett slags grotta (gjort just av fogskummet och allsköns sprejfärg) samt en hotellreception i någon flört med ett slitet Parisetablissemang. De kliver in och ut ur roller, vänder sig emellanåt direkt till publiken, skiftar aningen kostymer.

Tot3

Kreativ trio. Ossian Melin, Filip Alladin och Anton Hellström gör allt och mycket mer i uppsättningen ”Total fräschhet”. Foto: KAI MARTIN

Till detta röster från Thommy Berggren och Sven Wollter, med repliker som inte alltid är smickrande, men som tillför fadersupproret/längtan efter en fars uppmärksamhet bensin på den flammande brasan. Magnus Krepper dyker upp i en projicerad scen, som sedan återkommer som ett eko senare. Videobloggaren och debattören Joakim Lamotte.

Det är ironiskt och samtidigt inte. För Konstab höjer allt till en ny nivå, driver med allt och alla (inklusive sig själva). För med 2018 års humor går ingen säker.

Samtidigt hör jag en desperat röst just i faderstemat, men precis samtidigt tänker jag ”men mamma, då…?”. För bortsett från några speakercitat lyser kvinnorna med sin frånvaro.

Skevt, skirt och starkt – Hästpojken tjusar

Konsert:

HÄSTPOJKEN

!!!

HP1

Indiepop från evigt unga Hästpojken. Foto: KAI MARTIN

Stora Teatern, Göteborg

Publik: utsålt.

Bäst: Energin.

Sämst: Väl kort konsert.

Fråga: Kommer Hästpojken någonsin bli vuxen?

Martin Elisson och Adam Bolméus kaxar sig med titeln på nya albumet. ”Hästpojken är död” är ju utmanande, något som ska motbevisas och raljeras kring. Så när bandet, duo förstärkta av Nicolas Janco på trummor (som klev in då Poplars Malmros hoppade av efter första albumet), Samuel Pettersson på bas och Dungens Gustav Ejstes, keyboard och gitarr.

Men bandets grundare börjar ensamma på ett vis som för tankarna till Talking Heads och deras legendariska ”Stop making sense”, ett livealbum/-film; en gettoblaster sätter rytmen till Adam Bolméus akustiska gitarr och Martin Elissons sång.

Scenen är fint inramad med kopplingar till omslaget till nya albumet.

Det är förstås också det som sätts i fokus och låtarna smälter väl in i bandets estetik, den där underbara indieskeva verkligheten som utgår från Broder Daniels och Bad Cash Quartets musik, både skir och stark.

HP2

Duo med styrka. Martin Elisson och Adam Bolméus bjuder på både skirt och starkt. Foto: KAI MARTIN

Martin Elissons sång är högt pressad, alltid på gränsen och på annat vis kan man nog inte uttrycka den desperation som texterna innehåller. Låtarna är klatschiga med poprefränger parat med indierockens utmaningar. Bandet driver på med Gustav Ejstes som en motor som tillför något nytt för Hästpojken.

Spelningen väver in nytt material med gammalt och lite fräckt hamnar ”Shane MacGowan”, första hitlåten och fortfarande deras finest, inte som definitiv final eller ens som extranummer. Men Hästpojken syr  snyggt ihop konsertsäcken, som i och för sig gärna hade fått vara lite mer välfylld.

Änglarna lyfte

Att haussa ett derby mellan IFK Göteborg och BK Häcken är ingen lätt sak. Synd. Under Peter Gerhardssons tid som tränare i Hisingslaget har kvalitetsspel visats upp, något som både Mikael Stahre och nye tränaren Andreas Alm förvaltat, vilket i förlängningen borde göra möten mellan de två Göteborgslagen i Allsvenskan hetare. Men BK Häcken har en oförtjänt liten fanskara, förvisso i växande, men som inte räcker för att skapa derbykänsla Nu kommer drygt 12000 en solig, om än kylslagen, aprileftermiddag.

Nå, man kan inte få allt.

Desto varma då spelet från IFK Göteborgs sida. Den anrika klubben har inte haft ordning på vare sig organisation eller spel de senaste åren. Förra året var spelet mer ängsligt än änglalikt, med ett ständigt bakåtpassande som gjorde att det mer eller mindre var lagets burväktare som, överdrivet, hade mest bollinnehav.

Men med årets nytillskott på tränarfronten, Poya Asbaghi har spelet mellan lagdelarna prioriterats. Kanske ett försök att få rädhågsenheten att fly för självförtroendet, eller bara för att hitta ett konstruktivt spel.

Det har inte alltid fallit väl ut och mot AIK senast var intrycket blekt. Helt det motsatta mot BK Häcken, laget som med sina snabba omställningar gjorde processen kort förra året med sitt 4–0 på hemmaplan. För tämligen bums är det IFK Göteborg som tar kommandot. Och som laget gör det. Bollen går mellan spelarna utan onödigt bolltapp. Tvärt om utmanar Blåvitt motståndarna med attacker som blir allt mer hotande.

Första halvtimmen har laget mer boll än vad det totalt hade under de matcher jag såg förra säsongen. Det ger resultat. Efter en kvart spelad hittat August Erlingmark Elías Már Ómarsson, som med en kvickvändning lyckas ställa Peter Abrahamsson i Häckenmålet med en kombinerad klack, bredsida.

IFK Göteborg slår inte av på takten. När laget dessutom lyckas täppa till BK Häckens offensiv effektivt och bestämt.

Visst, sista tio i första halvlek kroknar både koncentrationen och orken, men Erik Dahlin, för dagen i Blåvitts mål, har inga större problem att hålla BK Häckens bleka attacker stången.

Undantaget Mustapha El Kabirs träff i ribban i 41 minuten, som naturligtvis var värd ett bättre öde.

Islänningen Elías Már Ómarssons förra säsong var vissen. Den här gången finns det, efter en hyfsat försäsong som gett ett och annat mål, en annan iver. För så är det med idrottspsykologi, en och samma spelare kan ikläda sig helt olika förutsättningar på grund av hjärnans kraft. Så är det också han som med ett slags bicicletas snyggt gör 2–0 i 60 minuten för att efter firande bli utbytt mot Giorgi Kharaishvili.

_TH21736

Klassmål. Elías Már Ómarssons skott smiter förbi både försvarande Joel Andersson och Kari Arkivuo samt, förstås Peter Abrahamsson. Foto: TOMMY HOLL

IFK Göteborg faller tillbaka för att försvara sin ledning, orkar med en eller annan kontring. Men det är nu BK Häcken som håller i taktpinnen, men utan att egentligen orka utmana.

_TH20986

Skäl att fira. Änglarna lyfte spelet och fick anledning att fira med seger.

Foto: TOMMY HOLL

Nu blir ändå finalen dramatisk. I 90 minuten drar Sebastian Eriksson på sig en onödig frispark i straffområdets utkant. Något som inte är så välbetänkt med tanke på Paulo de Olivieras kvaliteter som frisparksskytt. Han försitter inte chansen utan placerar snyggt in reduceringen. Dock orkar hårt kämpande Blåvitt hålla motståndarna från vidare chanser, trots en och annan tilltrasslad situation. Ett resultat som gör att laget nu fördelat intäkter och utgifter på det mest balanserade vis; tre vinster mot tre förluster. Men orkar laget behålla sitt spel över större delen av matchen kan den här säsongen arta sig mot något väsentligt mycket bättre än debaclet förra året.

Om än försiktigt, Änglarna har lyft.

El Perro del Mar både vild och tyglad

Konsert:

EL PERRO DEL MAR

!!!!

El1

Stark i sitt uttryck. Sarah Assbring gör stor konst på scen. Foto: KAI MARTIN

Pustervik, Göteborg.

Publik: Cirka 400.

Bäst: El Perro del Mars förmåga att famna mycket men skapa eget.

Sämst: Publikkontakten kan bli bättre.

Fråga: Vilket blir El Perro del Mars nästa steg?

Sarah Assbring är som El Perro del Mar på samma gång en blyg viol och en konstnärlig kraft. Hennes musik görs med stor upptäckariver och stark integritet. Intresserar hon sig för japansk traditionell musik så blundar hon inte för att använda sig av den, eller turkisk eller indisk. Världens musikaliska godisbutik är alldeles för stor för att inte våga smaka. Jag gillar det. El Perro del Mar har utvecklat sin musik sedan starten med debuten ”Look! It’s El Perro del Mar”. Då med samma coola förhållande till musikalisk nostalgi som Lana del Rey, där musiken låter nu men ekar av då.

Men till skillnad från den amerikanska storstjärnan har El Perro del Mar gått vidare i sitt sökande utan att släppa på identiteten. Det är fortfarande med en svalhet och elegans som hon blickar över världen, men uttrycken är mer eklektiska och elektroniska. Hennes senaste album ”We are history”, som nyss kommit, är en logisk utveckling av det förra, hyllade ”KoKoro”. Musik som som tillsammans med sin skapare söker sina gränser för att emellanåt också går över dem. Hon sällar sig därmed till ett gäng kvinnor som vågar mer än många män i sitt skapande; Lykke Li, Jenny Wilson med flera.

På scen har jag skamligt nog inte sett henne sedan en spelning på Bananpiren och det måste ha varit i El Perro del Mars skälvande begynnelse. Nu är det en aktad artist som håller sin konst i strama men levande tyglar som står på scen. Omgiven av tre musiker (keyboard, trummor och bas/gitarr), med en fond av en projecering av ett slitet hotellrum med fladdrande gardin och mellan fönstren en tv-apparat som bjuder vitt brus, men emellanåt också en och annan tydlig sekvens.

El2

Estetik och musik. Foto: KAI MARTIN

Musiken håller sig nära skivans (skivornas) tolkningar, men blir mer nerviga med Sarah Assbrings fingrar fladdrande ikapp med gardinerna bakom henne och bandets energi. Det är fantastisk musik, som öppnar fantasin på samma gläntande vis som de projicerande fönstren står. Allt är möjligt och för cool popmusik finns det inga gränser.

#elperrodelmar #kaimartinblog

Neurotisk Nora i uppdaterad klassiker

Teater:

ETT DOCKHEM

Ola Kjelbye

Mot friheten med tvång. Gizem Erdogan gör Nora fjättrad i manér, flickaktighet och poser. Foto: OLA KJELLBYE

Fritt efter Henrik Ibsen.

Regi och text: Yana Ross.

Scenografi och kostym: Zane Philström.

Ljus: Vililus Vilutis.

Film/video: Algirdas Gradauskas.

Musik: Jonas Redig.

Mask: Ingela Collin.

Ljud: Karin Bloch-Jörgensen.

Dramaturg: Lucia Cajchanova.

I rollerna: Gizem Erdogan (Nora), Johan Gry (doktor Rank), Jesper Söderblom (Torvald), Mattias Nordkvist (Krister) och Logi Tulinius (Nils).

Att Henrik Ibsens 140 år gamla ”Ett dockhem” skapade rabalder 1879 är förståligt. Att den äger sin relevans nu likaså. Regissör Yana Ross vill ta en utmärkt pjäs vidare i sin uppdatering, hamnar i nutid och äter sig in i den konflikthärd som slutar med Noras frigörelse. Eller…?

Ja, pjäsen lovar mycket, men tangerar också farsen med komik och spring i dörröppningar. Inledningen med svulstig amerikansk tv-seriemusik kring, kanske, 60-talet, bjuder upp till en show mer än en föreställning. Så blir julklappsleken mellan den inledningsvis bortskämda och flickaktiga Nora (Gizem Erdogan) och den försynt roade doktor Rank (Johan Gry) en entré som väcker skratt, men också frågor. Det finns uppenbarligen ett spel dem emellan där Nora kallar doktorn för Torvald, något som aldrig riktigt får sin förklaring.

Förvecklingarna artar sig för denna trebarnsmor, vars barn endast är närvarande via Facetime, och hennes uppvaktare. Istället är Nora den sockerbiten som de tre flugorna – den suktande karriäristen och maken Torvald (Jesper Söderblom), den ständigt vise voyeuren, doktor Rang, brodern Krister (Mattias Nordkvist) den ständigt sanningsägande och alkoholtörstande samt Nils (Logi Tulinius), losern. Alla var och en för sig tillsammans kurtiserande Nora, som villigt låter dem slicka hennes hand.

Det är relationer som söker närhet, men som odlar distans. Dysfunktionellt driver de fyra sig igenom julafton och vidare genom helgerna i rus och galenskap.

Noras och Torvalds äktenskap dånar av nyrikedom med hans forna galenskap lurande i bakgrunden. Han som tillfredställs med dominantsex med hon som en elak Snövit och han som en tokrunkande Toker (jo, det har blivit en sådan pjäs av Ibsens klassiker). Doktor Rank som följer Nora som en trogen hund, men som också villigt tittar på när de äkta tu kommer till. Noras bror, den stökige, som både vill värna och välta omkull sin syster och så då Nils, skuggan i kvartetten, som bara vill ha bekräftelse och, precis som de andra, Noras kärlek.

I dramat lurar hela tiden komiken, som sedan när som helst sätts i halsen. Men det finns alltid märkliga vägar ut, som flörten med ”Allt eller inget” i utmanande stripkoreografi till temamusiken från ”Bröderna Cartwright” utförd av trion män. Eller versionen av Triads ”Tänd ett ljus”, a capella och allt. Alltid med Nora utanför.

Alla fyra är fast i sina mönster, i sina roller och sällan flätas de samman annat än i konflikter.

Jo, det är en intressant och underhållande version av ”Ett dockhus”, som spelas på Göteborgs stadsteater. Den bjuder på en möjlighet för skådespelarna att bereda ut hela sitt register och de fyra på scenen gör det med emfas.

Men den frihet som Nora i ett feministiskt brandtal söker mot finalen blir en pyrrhusseger, som raljeras bort av männen, vilka snabbt åter sätter henne på piedestal.

Inte undra på att jag går brydd från ”Ett glashus”. Jag som hoppats på en stark kvinna fick en förvirrad.