Jag vill kramas

Det är en annorlunda tid. Mycket som förändras. Tillstånd som en gång har varit givna är det inte längre. Nej, det går ingen nöd på mig. Men samtidigt kan ju vardagen skifta från ett läge till ett annat utan att alarmklockorna ringer.

Självklart vet jag att många, på riktigt, är allvarligt drabbad av covid-19, det i all hast spridda coronaviruset. Tack och lov tillhör jag inte den gruppen. Än. Men det verkar också vara ett virus som det är svårt att ducka ifrån.

För vår del, min och Z:s, har coronahotet varit påtagligt sedan i mitten av januari. Z, som är reumatiker och med en medicin som gör att hennes immunförsvar är obefintligt, har haft radarn påkopplad tidigt. Vi planerade för en resa till Kenya över två veckor i februari. En möjlighet att träffa en god vän till Z, kunna bo hos hennes familj och samtidigt gör utflykter och kunna resa till kusten. Men magkänslan gav att vi valde bort det.

Z skulle i mitten av april åka på en rehabresa till spanska solkusten. Så jag bokade in att jag skulle vara med henne över en helg plus några dagar. Flyg och boende bokades. Men en vecka senare bestämmer sig Z för att inte åka på resan, som avbokas.

Vi har goda vänner i Vietnam, inflyttade från Oslo sedan i höstas, som vi skulle hälsa på. Nu vet vi inte när det blir av.

Synd om oss…? Inte ett dugg. Men dagboksanteckningar från hur livet förändras, som adderas med mitt jobb där förutsättningar blivit helt annorlunda; inga skivsläpp (eller åtminstone få), inga konserter, inga pjäser eller andra uppsättningar.

Vi lever i en märklig tid.

Långt bort och nära. Närheten till Z är långt borta nu. Foto: PRIVAT

Några som definitivt vet om det är vännerna S och W som bor i Perugia i Italien. Han jobbar som musiker. Hon som makeupartist. Båda står utan jobb och därmed saknar de inkomst. Utanför håller italienska myndigheter folket i herrans tukt och förmaning. Restriktioner följs av nya. Läget är tufft. Utan lön inga pengar att betala mat eller hyra. Marginalerna krymper. De vill hem till Sverige, men hur…?

De flesta av mina vänner följer nyhetsflödena och Anders Tegnells riktlinjer och rekommendationer. Några har över en dag blivit experter och vet hur slipstenarna ska dras. Stefan Löfven får snytingar för sina uttalanden, eller hyllas för dem. För ingen vet. Ingen har en aning om vad som är rätt eller fel, samtidigt som folkhälsomyndigheten kämpar för en strategi som ska lindra att covid-19 drabbar en masse.

Folk drabbas av vansinne och förnekelse på samma sätt som många skrider in i förnuft och omtanke. Det är en märklig tid.

Märklig för mig och Z, där jag lever utanför husets väggar, jobbar och verkar ungefär som vanligt med den påföljden att jag också exponerar mig för smittan. Detta trots att jag är en försiktigt general, håller avstånd och är noga med hygienen.

Men sedan snart tre veckor är det en tillvaro utan hustruns närhet. De två senaste veckorna sover vi i chambre séparée. Ingen närhet. Avstånd beaktas och respekteras. För smittas jag henne blir det en fråga om liv och död.

Det uppstår ett slags koreograferat rörelsemönster där vi undviker närhet, samtidigt som vi dras till varandra. Vi, som byggt vår relationen på beröring, får nu inte mötas hud mot hud, läppar mot läppar, huvud mot skuldra, hand mot bröst, andetag mot andetag.

Jag som finner ro i hennes snusningar hör dem inte längre när jag faller i sömn.

Inga kyssar, inga kramar, inget samliv. Jag längtar efter det. Närheten som berikar vår liv på det där extraordinära viset som gör vår relation unik.

Jo, hon finns där. Hennes ord hör jag. Hur hon bekräftar mig, med orden ger mig kärlek. Men det är närheten jag vill ha (också). Jag vill ha en kram. Nu!

Sen på bandybollen

Ja, jag vet. Jag borde ha skrivit det här för en vecka sedan. Men… har hamnat i något slags postcoronastress eller kanske snarare coronakoma att energin bara har räckt till jobb.

Vi är ju ett gäng som är rätt svältfödda på sport. Både att själv får spela (fast det får jag ju och gör jag ju) och titta på. SHL. KHL, NHL föll ned i coronavirusets slukhål. Fotbollen hamnade där också med uppskjuten Allsvensk start och likaså nedåt i systemen. Den internationella fotbollen håller andan. Alla annan idrott likaså. EM i fotboll skjuts fram ett år. OS likaså. Damernas EM blir verklighet enligt dominoeffekten först 2022.

Jo, det är ett mindre kaos i något som annars är så väl organiserat – och självklart.

Men bandyn, denna älskade och fascinerande sport vägrade kasta in annat än VM-handduken. Efter att lyckats klara av slutspelet skulle det bli final på Studenternas i Uppsala.

Men upplägget var ju publiklöst. Det vill säga något helt annat än då jag begick min debut i de fina sammanhangen 2012 då Villa mötte Sandviken i en dramatisk final, som gick till gästrikarnas fördel.

Åtta år emellan. Från folkfest till folktomt – på grund av coronan. Foto: KAI MARTIN

Nu var det Villa igen, men mot Edsbyn. Linköpingslaget hade, efter en stark säsongsstart, fått rejält grus i maskineriet. Men lyckades gnissla sig mot final och, som alla vet, i en final kan allting hända.

Men först damernas, som alltid. Västerås mot Skutskär. Sol, någon plusgrad efter en natt på minus. En ihållande, skarp vind som skulle göra det kämpigt för respektive lag i respektive halvlek. Det blev en knackig start, där Skutskär aldrig riktigt lyckades få ordning på sitt försvar. Ett misstag där ger också Västerås möjligen att ta ledningen i nionde minuten. Skutskär vänder sedan på kuttingen och kvitterar den 25 minuten för att i andra, på hörna, först ta ledningen med 2–1 och sedan snitsa in 3–1 bakom utmärkta, och Karebyfostrade, Sara Carlström. Det hade då 83 minuter och det fanns ingenting som flaggade för att Västerås skulle kunna vända. Men, mina damer och herrar, det är bandy det handlar om. Framför tv-apparaten bevittnade jag ett sällan skådat drama där Västerås  lyfter upp allt vad de har och där Skutskär, kanske lite för säkra på att hålla undan, backar hem och slår ifrån sig.

Men Västerås desperation ger utdelning. Först reduceringen på ett lyft i 86 minuten. Sedan kvitteringen på straff i tilläggstidens andra minut. Därefter avgörandet när tiden klockat in på 95.18. 96.04 blåses matchen av. Västerås står som segrare efter en omöjlig vändning som laget gjorde möjlig.

IMG_3656

Från tv-soffan. Istället för att kunna vara på plats blev det en tv-sänd bandyfinal.

Foto: Kai Martin

Så paus och tid för återhämtning innan det är dags för herrarna. Edsbyn, seriesegrarna, är ju självklara favoriter. Villa, regerande svenska mästare, är uppstickarna som hoppas på en sådan där dag då allt kan hända.

Men förhoppningarna kom att eka lite tomt som det var på läktarna. Edsbyn var disciplinerat med ett försvar som redan högt på sin planhalva inte tillät Villa till mycket. När Lidköpingslaget för dagen saknade fantasi nog och en verktygslåda med rätt instrument för att dyrka upp Edsbyns kompakta försvarsspel… ja, då blev det snabbt givet vart guldet skulle. Dessutom; fick Villa chanser så stod suveräne målvakten Anders Svensson ivägen. Född som en nyårsraket 1 januari 1975 har han inte bara energi och kraft kvar. Han besitter också ett spelsinne parat med en vinnarskalle, som i slutändan blir avgörande.

Edsbyn defilerar matchen mot slutsignalen. Fördelar målen med tre i första och två i andra, där också Villa tilläts göra ett.

Villa Lidköping spelade slokörat, som om de försökte köra med för lite bensin och snart stod och hackade utan att komma fram. Ingen lyckades lyfta sig ur kollektivet. Kollektivet lyckades inte samla sig för att överraska. Men, ärligt, en andra plats för Villa den här säsongen är nära nog ett guld.

Viva la Nilsson!

Show:

LISA – KVINNAN SOM ÄR JAG

!!!!

P1000819

Fantastisk. Lisa Nilssons show på Lorensbergsteatern är enastående. Foto: KAI MARTIN

Lorensbergsteatern, Göteborg.

Publik: Fullt och entusiastisk.

Bäst: Entrénumret är fullkomligt genialiskt.

Sämst: Bandet är aningens anemiskt mot Lisa Nilssons blodfyllda röst.

Fråga: Har Lisa Nilsson någonsin varit bättre…?

Kanske har jag förstått det tidigare. Men definitivt hösten 2018 då Lisa Nilsson med orkester med emfas satt just Lisa Nilsson i fokus på ett sätt jag inte tidigare sett. Humorn, självdistansen, ironin, självutlämnandet, den fullödiga kvinnan, sången… Allt som gjorde en fantastisk kväll med Lisa Nilsson.

Redan då var ju ”Lisa – kvinnan som är jag” stadd i utveckling och fick sin premiär bara månader efter. Efter två säsonger på Rival, succé förstås, är det nu turné och tack för det.

Det är en utveckling av den konsert hon gjorde senast. Pratorna har blivit monologer, självutlämnandet har öppnats än mer, självbiografin finns där, distansen, inbjudandet, innerligheten, skratten, allvaret och spetsfyndigheterna.

Lisa Nilsson är magnifik från start. Hon inleder i ett Barbra Streisandlikt nummer, famnar Dionne Warwick, glider elegant mellan Aretha Franklin och Joni Mitchell för att snyggt svepa in Sonja Åkesson och Kristina Lugn i samma varma andetag som Barbro Hörberg. Alltid med hundra procent Lisa Nilsson. Alltid med vördsamhet mot förebilderna.

Innerligheten kommer snabbt med ”Säg det igen”, så kärleksfull och andlöst vacker.

Här bjuds, förutom en stor portion musik, på dans och step med Nikola Stankovic som partner. Hon tangerar emellanåt musikal. Gör det utmärkt. Hon tar klivet in i flickrummet och högstadiekorridorerna med stor igenkänningsfaktor. Ja, också för mig som man. Vidare ut i karriären med självförhärligande män med ständiga råd och förnumstigheter. Pendlande mellan självupptagenhet och självutplåning, tilltro och brist på tillit till sig själv.

Lisa Nilsson sätter allt ljus på sig. Är rolig som få och gör en, kanske lite för lång då hon fick spinn, monolog om den självpåtagna, fiktiva managern, göteborgskan Maud. ”Mådan” som kom in i bilden då Lisa Nilsson gästade the Few. Här är steget inte långt från Maria Lundqvists gränslösa humor. I andra stunder kan Lisa Nilsson bjuda på tvära kast mellan skratt, klarsynthet, reflektion och allvar som Mia Skäringer. Det är skickligt.

”Lisa – kvinnan som jag är” är varm, underhållande, allvarlig, satirisk, humoristisk och alldeles fantastisk. Vilken kvinna. Vilken artist.

Medverkande
Idé och manus Lisa Nilsson
Regissör och koreograf Anna Ståhl
Rådig rådgivare Sissela Kyle
Scenograf Erik Gullberg
Kostymdesign Camilla Thulin
Ljusdesign Johan Sundén
Ljuddesign Brollan Söderlund

Dansare Nikola Stankovic

Musiker Mattias Torell (gitarr), Peter Forss (bas), Per Lindvall (trummor), Björn Arkö (saxofon), under ledning av Pål Svenre (piano).

Fröjdefullt med Bo Kaspers

Konsert

BO KASPERS ORKESTER

!!!!

P1000804

Dansfest. Bo Kaspers Orkester bjuder upp till dans. Foto: KAI MARTIN

Lorensbergsteatern, Göteborg.

Publik: Fullt för fjärde kvällen å rad.

Bäst: Åh ”Köpenhamn”!

Sämst: Inte mycket att gnälla på.

Fråga: Hur ska bandet fira sina 30 år 2021…?

Det är ju fascinerande med Bo Kaspers Orkester, 29 år. Ett ungt vuxenliv, ett skede och flöde av musik på skiva och scen som genomströmmats av så mycket. De är ju ett band som sömlöst rör sig mellan Jan Johanssonland, på ett nattåg till Köpenhamn, på en krog på Söder, i Havannas cigarrosande mambokvarter och New Orleans jazzbarer med jambalaya och gumbo. Nu har det adderat Philadelphias och Detroits soulscen på sitt eget svenska vis, för Bo Kaspers Orkester 2020 är uppdaterade och på senaste plattan ”23.55” bjuder de upp till soul på svenska med mustiga ingredienser av disco och funk.

Det här är bandet som aldrig vill stå stilla. Bo Sundström, Fredrik Dahl, Michael Malmgren och Mats Schubert driver ständigt vidare av nyfikenhet, rastlöshet och av nödvändighet. Tack för det, för här svänger det på ett skönt groovigt sätt som är både tillbakalutat och på tårna.

Så efter den lysande showen på Rondo är de nu åter på turnerande fot. Men inte utan att dra nytta av regissör och koreograf Hans Marklunds läxor. Det är en välregisserad show, läckert ljuddesignad, danssteg hos inte bara kören – Anders von Hofsten och Ida Sandlund – utan även hos orkestern och Bo Sundström. Nej, det är inte välslipat och exakt, men charmigt och alldeles förtjusande.

Extramusikerna – Pablo Cepeda, slagverk, John-Erik Bentlöv, trumpet, Björn Jansson, saxofon, och Robert Östlund, gitarr – är delaktiga och bidrar med spelglädje, välspel och känsla.

I det nedstrippade setet i mitten av konserten, där bandet (äntligen!) gör min favorit ”Köpenhamn” från debutalbumet som får gifta sig med ”Undantag”, får Bo Sundström feeling. Han undrar om det finns något önskemål hos publiken och tar upp ”Hon är så söt” i en livs levande, improviserande version av bandet. Hög närvaro på det.

P1000811

Intimt. Bo Kaspers Orkester kommer nära sin publik. Foto: KAI MARTIN

Låtarna har alltså, i stort sett, fått klä i souldräkt. Låtlistan från Rondo är nära nog utbytt, men har man som Bo Kaspers Orkester tre decennier av musik så finns det också att välja ur.

P1000816

Fullt fokus. Bo Sundström och hans kollegor njuter av spela. Foto: KAI MARTIN

30 år, snudd på, alltså. Jag har följt bandet länge, sett toppar och smärtsamma dalar. Hur gruppen har gått från snudd på uppbrott till intimt och laddat, från stora scener till Nefertiti. Men en sak står klart, vilket det i och för sig gjorde redan på Rondo 2018, att som 29 år som orkester mår Bo Kaspers Orkester väldigt bra. Det här var fröjdefullt och glädjerikt så att det räcker till jul.

 

Svart satirisk resa till framtiden

Teater

SOMMARNÖJE – en svart komedi

Bauer

Underhållande allvar. Nyskrivna ”Sommarnöjen”, med bland andra Josephine Bauer och Anna Persson, tål att tänkas på och skrattas till. Foto: ERIK STÅHLBERG

Det är nära nog exakt tre år sedan som nystartade Teater Bauer hade premiär på sin revy ”Vanligt folk” på Brewhouse i Göteborg. Håkan Johnsson, vass manusförfattare, stod för nära nog all text och musik i en revy som var både vass, tankeväckande och underhållande. Med denna åkte teatern senare på turné.

För det är som ambulerande teater Teater Bauer vill verka. Så när nu sällskapet landar i Kulturhuset Vingens fina salong ute i Torslanda är det efter att ha haft premiär på nya uppsättningen ”Sommarnöjen – en svart komedi” några veckor tidigare. Dagarna före Torslanda har man gästat såväl Ängelholm som Hässleholm.

Så  nu på hemmaplan och samtidigt gäster, alltså.

Pjäsen har, åter, Håkan Johnsson som manusförfattare och stilen känns igen. En både skruvad humor och svart satir i samma roande allvarsstund. Det är skickligt.

På scen möter vi paren Josephine Bauer–Patrik Duwfa och Anna Persson–Pelle Bolander. Tiden är satt drygt 45 år framåt i tiden. Systrarnas föräldrahem är nu den äldres (Bauer). Utanför rasar en evigt het sommar omöjlig att njuta av med temperaturer så höga att de är livsfarliga.

Vi ser på scen det vi alltså fruktar idag. Bara det en otäckt kittlande tanke. Inledningsvis är det midsommar, men snart har vi kastats fram till kanelbullens dag, 4 oktober, och den avfärd till hemmet för lillasyster (Persson) och hennes man (Bolander) har skjutits på en odefinierbar framtid.

Det handlar alltså om ett traditionellt kammardrama, där intriger rasar med samma intensiva hetta som den utanför husets skyddande väggar med svalkande vinkällare och ett luftkonditioneringssystem som håller värmen utanför.

Det är en smart text där den mörka tonen och dito stämningsläget hovrar över scenen. Men kanske blir replikerna lite väl mycket stapelvara i första akten där skådespelarna skjuter fram orden för att liksom hinna med.

Något som accentueras i andra akten där allt förvisso tar fart, men med Lars Magnus Larssons entré som främlingen skruvas historien åt rätt håll. Den utmanar, är plågsam och intrigskapande. Det finns utrymme för skratt, men så fort de kommit får man snabbt stoppa tillbaka dem för allvaret. Det är tvära kast. Men balanserat. För i andra akten har skådespelarna kommit i fatt. Med det femte hjulet under vagnen uppstår frågor, motfrågor och svar. Elegant öppnar pjäsen upp till en förklaring och en listig final.

Ett gästspel, alltså. Lite synd. För på en av Göteborgs mindre scener skulle ”Sommarnöjen – en mörk komedi” göra sig utmärkt för en lite längre sejour.

Sommarnöjen – en mörk komedi – Kulturhuset Vingen 6 mars 2020

Manus: Håkan Johnsson.

Regissör: Erik Ståhlberg.

I rollerna: Josephine Bauer, Anna Persson, Pelle Bolander och Patrik Dufwa, Lars Magnus Larsson

Generöst Simple Minds

Konsert:

SIMPLE MINDS

!!!

IMG_3532

Jubileumsturné. Simple Minds firar sina mer än 40 år på vägarna med en generös låtlista. Foto: KAI MARTIN

Partille arena.

Publik: 2600.

Bäst: ”I travel” som fortfarande låter som framtiden.

Sämst: ”Belfast child” borde vara episk, men blir baktung.

Fråga: Visst är det märkligt att bandets största hit och allsång inte är skriven av medlemmarna i Simple Minds…?

Jag konstaterar att det är över 40 år sedan Simple Minds, på sin första utomlandsturné, nådde Sverige och Göteborg när de 27 oktober 1979 spelade på Errols, den minsta scen bandet stått på.

Att jag kommer ihåg är kanske inte så överraskande. Spelningen gjorde inte bara ett djupt intryck på mig utan påverkade bandet jag spelade i – samtliga medlemmar på plats – i skapandet av musik. Konserten knuffade oss över en hittills okänd kant och Simple Minds balanserande mellan debutalbumet ”Life in a day” och då ännu inte släppta ”Real to reel cacophony”, det andra albumet som stakade ut en definitiv ny och spännande riktning för Glasgowbandet.

1979. Simple Minds på Errols. Unika bilder. Foto: PER-OLOF STRÖM

Det var ju en självklarhet att följa bandet efter det och de följande albumen ”Empires and dance” (1980), ”Sons and fascinations” (1981) och ”New gold dream (81-82-83-84)” var musik för framtiden som bara David Bowie och hans likar kunde skapa.

Nu alla dessa år senare är Simple Minds mer en minnesvara än ett band som är angeläget här och nu. Men med 40 years of hits-tour kan man ju hoppas på mer än den bitvis tungfotade konserten i Lisebergshallen för nära nog exakt fem år sedan.

Det ska visa sig bli en spelning som pendlar mellan förtjusning och nära nog apati plus en och annan fundering kring hur man tänkt kring låtlistan.

Hade jag fått vara med och tyckt hade jag låtit fantastiska ”Theme for great cities” öppna konserten, alternativt ”Waterfront”. Eller varför inte med den triggade synten i ”Love song”, som startade spelningen på Kåren i februari 1982 – och som avslutade den.

Istället blir det mer anonyma ”The signal and noice” följt av just ”Waterfront” uppfodrande, entonsbas. Jim Kerr är emellertid på ett strålande humör, får folk på fötter från start, är varmt uppfodrande och inbjudande. Det är svårt att inte ryckas med då.

Låtlistan håller sig nära Oslo-spelningarnas, men på samma punkt i programmet kommer skiftet: ”Up on the catwalk” ut, ”Life in a day” in. Med det en snygg presentation om bandet ursprung, hur de kom till Sverige i oktober 1979, hur mycket det betydde för att band som inte sålde vare sig biljetter eller album och om spelningen på den där lilla klubben i Göteborg. Jo, tack. Det värmer och den dedikationen är lätt att bära med sig.

Precis som för fem år sedan är det en spelning i två avdelningar med en paus emellan. Men om bandet var trögfotat då och med en lätt baktung Jim Kerr är det nu något annat.

Cherisse Osei på trummor är en frisk nykomling, men fortfarande en aning för devot Mel Gaynors signifikativa spel, som ju var mycket av Simple Minds signatur från sent 1983 och framåt. Berenice Scott, keyboardisten, spelar troget, men gör rent sceniskt inte mycket väsen av sig i övrigt. För det är ju i förstone Jim Kerrs show tillsammans med Charlie Burchill, vännerna som för 55 år sedan fann varandra och som fortfarande är ler och långhalm. Många medlemmar har gått, men de består.

Jim Kerr kan emellanåt tappa i sången. Men Charlie Burchills gitarrspel är fortfarande distinkt, glittrande vackert och innovativt lyriskt.

Jo, Simple Minds 2020 kan fortfarande leverera, om än med ojämnt kvalitet. Men där musiken utstrålar energi är han inte mäktig att matcha den. Han är på scen lite mer en vacker och genomklok och lagom tjock man i mina bästa år, för att nu citera Astrid Lindgrens figur Karlsson på taket. Det är mysigt och trevligt, men inte mer.

Och visst är det bussigt att efter andra aktens inledande ”Theme for great cities” låta körsångerskan Sarah Brown sjunga hela ”Book of brilliant things”. Men varför…?

Ändå. Det är som sagt ett generöst låtset bandet bjuder på. Att få höra ”I travel”, ”Life in a day”, ”Love song”, ”American” och just ”Theme for great cities” tillsammans med en sprudlande ”Promised you a miracle” ger ju något av kvällen. Åtminstone för oss som var på Errols, Kåren, i Karlshamn och Konserthuset åren 1979, 1982 och 1983.

Simple Minds låtlista, Partille arena 4 mars 2020

  1. The signal and the noise
  2. Waterfront
  3. I travel
  4. Love song
  5. Let there be love
  6. Life in a day
  7. Glittering prize
  8. Promised you a miracle.
  9. The american
  10. Hunter and the hunted
  11. Belfast child
  12. Stand by love
    Paus
    13. Theme for great cities
    14. Book of brilliant things
    15. She’s a river
    16. Real life
    17. Someone, somewhere in summertime
    18. See the lights
    19. All the things she said
    20. Banging on the door introducerande Doplhins
    21. Don’t you forget about me
    22. New gold dream (81-82-83-84)
    Extranummer
    23 Let it all come down
    24. Alive and kicking
    25. Sancity yourself

Berusande bra Bellman

Musikteater

BELLMAN 2.0

Bellman2

Lustfylld. Västmalands teaters ”Bellman 2.0” är berusande bra. Foto: MARKUS GÅRDER

Västmanlands teater/Västerås teater

När danske regissören och kreatören Nikolaj Cederholm och hans team gör teaterkonst är det med musik i centrum. ”Taube today”, för två år sedan, på samma teater i Västerås, blev en succé. Precis som de uppsättningar med Gasolines och Beatles (”Come together”) samt även några klassiska kompositörers musik i ett nytt friskt sammanhang.

Nu alltså den svenska nationalskalden Carl Michael Bellman.

Scenrummet skapar en omedelbar inramning; ett långbord på tvären i den stora salen som snart ska visa sig vara Svenska akademiens samlingslokal i något slags nutid. Som med bra scenupplevelse går historien tvärs genom tiden. Alltså kan 2020 Bellman fåfängt ansöka om medlemskap hos De aderton, nu en nykter om än skamfilad samling. Med en bunt med texter och partitur försöka han övertyga församlingen om sin förträfflighet. Det blir naturligtvis till musik och sedan utspelar sig ett färgstarkt myller av Bellmans musik till nya, djärva arrangemang av Kåre Bjerkø. De fem musikerna som står på scen är en del av skådespelet. Skådespelarna tar inte bara ton utan stämmer också upp med sina instrument: gitarr, klarinett, munspel, basfiol, trummor… ja, till och med beatbox när Josef Törner får feeling. Det blir en sällsam happening.

På scen, framför våra ögon, förvandlas inte bara tillställningen till en backanal när Bellman frestar det torstiga sällskapet. Nej, med snillrik kostym ändras frackar och klänningar till 1700-talskläder. Peruker tas på och Andreas Ekstedts trumset dekoreras i kulisserna med the Bellmanz.

Det blir ett liv och ett kiv med ett pärlband av Bellmans musik som ackompanjemang där var och en av skådespelarna får visa kvaliteter.

Det är lustfylld och berusande teaterkonst, måhända nära musikal, och med kostym och scenografi så skickligt hanterat att man sitter med förtjust uppspärrade ögon för nästa scen och överraskning. För överraskar gör ”Bellman 2.0”.

Bellman1

Stark. Niklas Hjulström får sjunga ut i ”Bellman 2.0”. Foto: MARKUS GÅRDER

Det är en fröjd att få höra Niklas Hjulström, som ju också är teaterchef på Västmanlands teater, med sitt rika omfång. När han sjunger ”Glimmande nymph!” i en ekletiskt omfamnade och ljuvt utsträckt version ligger både andaktsfull tystnad och jubel sida vid sida. Spela in! Lägg ut!

Så också med Julia Frejs ”Märk hur vår skugga” i den mörka finalen.

Bellman3

Bländande nymfer. Julia Frej och Anna Fahlstedts sång är mustig, stark och berörande. Foto: MARKUS GÅRDER

”Bellman 2.0” är vördnadsfull och på samma gång utmanande. Det är en föreställning som låter smutsen ta fäste, solkigheten smeta linsen, drickandets galenskap hålla hand med berusningens förförelsekonster, humorn smeka allvaret…

Det här är en alldeles fantastisk uppsättning, värd för stockholmare att ta sin dryga timmes tågfärd till Västerås, värd för alla västmanlänningar att se och grattis Uppsala stadsteater, som sätter upp den senare i år. Men synd för alla som väljer att missa den. ”Bellman 2.0” är mustig, stark, livfull och bländande scenkonst som borde möta Sverige med en turné eller gästspel i Malmö, Göteborg och Stockholm. Minst.

Bellman 2.0, Västmanlandsteater premiär 29 februari 2020

Koncept och regi: Nikolaj Cederholm.

Musikarrangör: Kåre Bjerkø.

Scenografi: Kim Witzel.

Kostym: Line Bech.

Ljus: Joakim Brink.

Koreografi: Ossi Niskala.

Mask: Cais-Marie Björnlod.

Kapellmästare: Carina E Nilsson.

I rollerna: Aksel Morisse, Anna Fahlstedt, Barbro Lindkvist, Carina E Nilsson, Josef Törner, Julia Frej, Niklas Hjulström, Andreas Ekstedt och Rigmor Bådal.