Way out West – dag 3 gott och blandat

När Way out West för andra dagen å rad tvingas senarelägga öppningen av festivalen är det också en fingervisning om den lynnigaste dagen av de tre. Regnet sköljer ner på morgon, hämtar andan, släpper bedrägligt fram solen, låter den värma ett tag, för att sedan släppa på det avstängda vattnet, ta paus och sedan med full kraft köra för full kraft i mål.

Men… en festivaldeltagare vet att klä sig rätt. Det finns med andra ord de rutinerade, som med regnrockar, kepsar och stövlar står emot det mesta. Men så många som kommer som om det ska på after beach, lättklädda, tygskor och bekymmerslösa.

Nu är ju ett Way out West inget Way out West utan regn och rusk. Men samtidigt har ju den här festivalen klarat sig oväntat väl då stormbyar och regnskyar hotat. Ja, till och med åskan har festivalen duckat från.

Musiken, då, denna tredje dag…?

Jo, tack, gott och blandat, säger jag. Nej, 2018 är inte något toppenår för Way out West. Nog tycker jag fortfarande att bokningarna har varit en balansgång på slak lina. Några klockrena, några sämre, några överraskningar och så vidare. Men den högsta lägstanivån är lägre än vad som borde vara rimligt.

Min premiär denna dag blir tyska Tangerine Dream. Bandet som bildades i dåvarande Västtyskland för 51 år sedan. Nu en trio, men fortfarande trogen sin drömska ambientmusik, som blev startskottet för band som Kraftwerk. Men som idag blir en intergalaktisk resa för den med tålamod.

WoW32

Kraftpaket. Kamasi Washington utmanar och svänger. Foto: PETER BIRGERSTAM

Festivalen inledde fredagen med något slags performance då ”Near” framfördes, ett dansverk till musik och sång av koreografen Jonatan Leandoer Håstad och Eleanor Bauer. Lördag bjöd på utmanande jazz på eftermiddagen när amerikanske giganten Kamasai Washington blåste liv i musiken. Det handlar om funkigt driv där friform kilas in tillsammans med sinnrika solon och, dessvärre, trist sång.

Markus Krunegård tar över på scenen mitt emot. Habil svensk pop, men utan att riktigt lyfta. Han låter udda vara jämnt när han bjuder in Miriam Bryant för duetten ”Oaoae vi förlorade” – där han ju var gäst dygnet innan. Men i övrigt blir det inte laddat mer än så.

 

IMG_1496.jpg

Möte på scen – det andra på två dagar. Foto: KAI MARTIN

Istället lockar norska Sigrid i Linnétältet med sin vokala, skira akrobatik. Musiken är utmärkt, men sällan utmanande.

WoW31

Stark – och svag. Little Jinder bjuder på utmärkt musik med nonchalans.

Foto: PETER BIRGERSTAM

Little Jinder tar scenen snabbt i besiktning. Levererar utmärkt musik, men någonstans är hennes förhållande till publiken kluven. Som om hon inte förstår att vårda den, trots att den uppskattar hennes musikaliska gärningar. Synd.

Dirty Projectors lockar i tältet. Men bjuder på ett, för mig, splittrar in- och uttryck när den vandrar mellan genrer. Begåvat, väl spelat, spännande arr. Men vad vill bandet…?

För tredje gången gästar Fleet Foxes Way out West. Första gången missade jag Seattlebandet på grund av att det spelade samtidigt som Håkan Hellström. Nu blev det andra gången jag fick möjlighet att höra gruppen och det tog inte lång stund innan stämsång och harmoni fyller mina sinnen inifrån och ut. Som ett yogapass hämtar jag energi och sköljs igenom av vällust. Nej, det är inte världens roligaste band att se på och medlemmarna verkar inte ha så roligt på scen. Men då jag sluter ögon och genomströmmas av deras musik, de fina arrangemangen och melodierna så fylls jag av frid.

Kanske behöver jag inte lyssna på Fleet Foxes i andra sammanhang. Men där och då är det perfekt – ett soundtrack till Way out West, som jag vill ha det.

Därefter får Lykke Li på Flamingoscenen min uppmärksamhet. Hon är ju en av vår mest spännande musikexporter, har en fantastisk, mörk och dramatisk musikalisk inramning där rock och elektronica möter mörker och vemod på ett eget vis.

WoW37

Klass. Lykke Li vet att bjuda på show. Foto: PETER BIRGERSTAM

Det är dans, koreografi, musik som är utåtriktad, kraftfull. Hon är generös mot sin publik, men samtidigt upplever jag en kyla och distans som ställer mig utanför. Inte förvånande; jag upplever samma sak på skiva.

WoW35

Kraftström. Foto: KAI MARTIN

Thåströms malande mässande faller inte alltid väl ut. Jag var inte hundra procent övertygad vid turnépremiären i hösta i Lisebergshallen. Men den suggestiva musiken och hans reciterande sång landar allt mer rätt i det ökande regnet. Skyfallet blir en extra klang, som en ljudkuliss Thåström tonsatt till en tolkning av ”Blade runner”.

När sedan Ulf ”Rockis” Ivarssons bas spikar ett effektivt sound i inledningen av ”St Ana katedral” samtidigt som gitarristen, gnisselmästaren Pelle Ossler plockar fram stråken öppnar det för en bländande och kraftfull version av låten. Kanske den bästa jag hört. Fullödig dramatik.

WoW38

Regnet ger Thåström en extra kuliss. Foto: KAI MARTIN

Kanadensiska Arcade Fire har stått högt på Way out Wests önskelista i många år. Självklart är det också denna mångfacetterade orkester som står för finalen. Att regnet nu är skoningslöst drabbar varken de på scen eller publiken nedanför.

Vi bjuds på en busig, yster och tokig spelning som inleds i högt tempo för att öka.

WoW34WoW33

Arcade Fire har roliga timmen. Foto: PETER BIRGERSTAM

Det är en musikens roliga timmen. En smart show med stor scenglädje och en fin final trots att vätan kryper förbi allt det regnskydd jag uppbådat.

Så… Way out West 2018 har varit helt ok, men inte mer. Frågan är om arrangörerna ens återkommer i detta formatet nästa år. Eller ens namnet. Vi hämtar, som regnet, andan ett tag och återkommer i ämnet.

 

Way out West – lördag i hiphop- och soulvärlden

Om Way out West-arrangörerna inledningsvis sneglade på Ausinfestivalen, branschmarknaden, South By South West så blev flödet, kanske på grund av utbud och efterfrågan, ett annat efter några år. Det kan också ha med att göra att från en festival med en smula alternativa band, americana, country, indie etc, så ville WoW bredda sitt utbud samtidigt som arrangörerna naturligtvis ville skyffla in mer pengar i kassavalvet.

Visst, redan premiäråret fanns Kanye West och Erykah Badu med, men med åren blev hiphop- och soulartisterna en allt större grad av artistutbudet. Helt ok, om än just hiphop inte är min favoritgren.

Så fredagen bjöd, förutom på ett försenat insläpp på två timmar med anledning av kraftiga stormbyar, på en markant scenförändring både gällande åldersstruktur och artistutbud.

Först ut för mig var underfundiga australierna The King Gizzard & the Lizard Wizard, som lät lika märkliga som namnet antyder. Det kunde, med två trummisar och ett sjuhelvetes ös, blivit samma sinekur som Thee Oh Sees förra året. Men den komplicerat psykeliska rocken med drag av progg blir bara stressig i mina öron och inte någon energistinn katarsis.

IMG_1458

Stressiga aussiekungar. Foto: KAI MARTIN

Istället landade fokus på Timbuktu & Damn!, som mig veterligen inte spelat i Göteborg sedan för tre år sedan. Då med Göteborgs symfoniker, nu ”bara” med sig själva och det räcker gott. Damn! är ett fantastiskt svänggäng, som snabbt skapar groove och bjuder in till dans. Snabbkäftade Timbuktu är inte sen att lägga sina eleganta rhymes och showen är snabbt igång.

WoW4

Viktig. Foto: PETER BIRGERSTAM

Han är en väsentlig artist i Sverige med värde i hart när vartenda ord han rappar eller sjunger. Men när han ska hålla ett tal om vikten av att rösta rätt bleknar engagemanget, som om han blivit bränd av debatten kring ”Svarta duvor & vissna liljor” i samarbetet med Kartellen.

Men Timbuktu är ändå angelägen och showen är en dansfest för både hjärna, hjärta och själ. Även om jag har sett bättre framträdande från Lundagänget. Fint också med hyllningen till Göteborgs och Sveriges funkkungar Stonefunkers med Emrik ”M-Rock” Larsson i publiken.

Amerikanska rapparen Noname ansluter direkt efter finalen av Timbuktu, ja, korsar egentligen. Hon gör sin premiärspelningen i Göteborg, hettar bums upp publiken och är mindre hiphopkaxig och mer inbjudan och generös mot sin publik. Hon har ett band som bjuder upp till beats som är både funkiga och souliga, leker sig lätt över rytmerna och landar någonstans i en förening av, tidigare nämnda, Erykah Badu och Lauryn Hill.

WoW23

Generös. Foto: PETER BIRGERSTAM

Som soloartist har Fricky breakat rejält 2018 och han lockar också storpublik till Azaleascenen, en publik som han snabbt fångar in och underhåller skickligt. Men… nja, hans musik, stil och rap är inte min påse. Jag tar en promenad istället.

Det får bli fokus på Miriam Bryant, där jag vet att hennes förprogrammeringar kastats åt sidan, Gothenburg String Quartet har kallats in och så också Hisingskåren från Frälsningsarmén i Kville. Simon Ljungman från Augustifamiljen och Håkan Hellströms band är med och skapar ny rymd till Miriam Bryants band.

Hon har förstått att göra något extra av sitt framträdande på Way out West. Scenen har en blomstrande inramning, bandet går i vitt, på mikrofonstativen klättrar växter och blommor och Miriam Bryant gör som förebilden Håkan Hellström, inleder med en promenad innanför kravallstaketet för omedelbar närkontakt med publiken samtidigt som hon sjunger Barbro Hörbergs ”Med ögon känsliga för grönt” i sin tappning. Fint.

Wow22

Starkt och inbjudande. Foto: PETER BIRGERSTAM

Miriam Bryant är, som de flesta som följde hennes medverkan i ”Så mycket bättre” 2015 är ostyrig, spontan och spiller över ibland. Så också på scen. Charmigt, slirigt på samma gång som det är proffsigt. Hon sjunger förnämligt, arrangemangen med stråkarna är rika och levande, bandet bjuder upp. Visserligen blir duetten ”Oaoae vi förlorade” med Markus Krunegård förvisso inte samma kärlekshistoria som den hon och Håkan Hellström iscensatte på Ullevi med ”Det är så jag säger det”, men vackert så.

Blomstrande. Foto: KAI MARTIN

Hon pratar om kärlek och hat, får publiken att omväxlande forma händerna till hjärtan och ge fingret åt henne. För sådant är livet, menar hon. Så avslutar hon med ”Ett sista glas” där bleckblåsarna från Frälsningsarmén leende deltar. Hon presenterar dem med att hon hittade dem på Kvilletorget, men att de förtjänade en större publik så hon tog hit dem. Jodå, en svordom slank med också.

Lily Allen gästade övertygande festivalen 2009. Gjorde en fantastisk spelning som gav intryck. Då på Flamingoscenen som en av den festivalens toppnamn. Nu på Azalea med en tid i dagsljus, utan backdrop, utan riktig orkester (bara en basist/gitarrist och en keyboardist/MC). Det blir lite karaoke av det, lättsam underhållning som inte ens Lily Allen orkar ta på allvar. Synd. Hon har texter som i popbruset bär på allvar och väsentlighet, gör musik som är både catchy och smart.

IMG_1479

För lättsamt med Lily Allen. Foto: KAI MARTIN

Jag smiter in i tältet för en dos Skott istället, svenskan från Vikarbyn utanför Rättvik, som efter några singlar plötsligt blev omtalad av Lorde och Katy Perry. Som om det inte räckte med det blev låten ”Porcelain” huvudtema till spelet Fifa 17. Hon bjuder på en smakfull show med en slags uppdaterad version av Enyas newagemelodier. Mer rytm, mindre svävande och med en ljus- och videoshow, som imponerar.

Jag positionerar mig sedan för M.I.A, som är kvinnokraft att räkna med. Dessutom just nu aktuell med dokumentären ”Matangi/Maya/M.I.A.”.

Jag väntar tillsammans med publiken nära en halv timme innan Mathangi “Maya” Arulpragasam med MC och dansar behagar beträda scenen. Naturligtvis en katastrof för ett strikt festivalschema och spelningen blir också väsentligt kortare än vad den borde ha blivit, men i ett vansinnigt högt uppdrivet tempo.

Jo, M.I.A är en stark röst mot orättvisor och en nagel i ögat på många på samma gång som hon är en feministisk stormvind. Men när betoningen i det musikaliska uttrycket går på subbasar och tunga rytmer slocknar mina öron. Jag blir en betraktare på avstånd istället för att känna mig inbjuden, där favoriten ”Paper planes” kläms in på slutet

Wow21

Kvinnokraft. Foto: PETER BIRGERSTAM

Karin Dreijers projekt Fever Ray loggar på tio minuter sena på grund av M.I.A. Inleder starkt med en fräsande scenshow med uppblåsta scenkaraktärer, som karikatyrer, spetsnästa, muskeluppumpade och väsande. Det är en kraftfull föreställning, men det vässade och distade ljudet och åter subbasar som dödar allt liv tröttnar jag på denna elektronmusikaliska uppsättning.

Och jag vet, jag borde stannat för festivalens största namn Kendrick Lamar. Men jag backar. Mina öron behöver vila. Festen klarar sig utan mig.

Way out West 2018 – dag 1 repriser och surpriser

Har varit trogen Way out West sedan starten 2007 undantaget ett år, då intresset hade sinat och livet ville annat. Samtidigt kunde jag då sitta hemma och höra det jag missade, men aningens besvikelse över felbeslutet.

När jag nu, 2018, skummar igenom festivalprogrammet känner jag att det är mycket av reprisernas festival; Iggy Pop, Mia, Arctic Monkeys, Patti Smith… Jo, det är många av artisterna och banden som går igen. När dessutom WoW väljer att sent fylla upp en lucka sent på fredagen med Popsicle, suckar jag tungt och tänker ”Ursäkta, men… bandet spelade en seg spelning på Liseberg i onsdags kväll, ska det uppmuntras med ytterligare en spelning igen två dygn senare…?”.

Men premiärdagen hade sina vinster och sina förluster, så som en festival oftast är.

Jag inleder med Sarah Klang, som jag hade äran att se på releasespelningen i februari. Var inte i extas då, men ändå tillräckligt förtjust för att vilja se om hon vuxit i kostymen som artist ytterligare. Det har ju under ett år gått undan för den unga damen.

W0W11

En kvinnas starka röst. Foto: PETER BIRGERSTAM

Jag älskar verkligen artister, pura som rutinerade, som ger sig utrymme i kropp, själ och hjärta. Kanske mest nya, förstås, som vågar med högt huvud ge sig själv stjärnstatus. Sarah Klang är sådan. Kanske ruvar det ett dåligt självförtroende där inne. Men hon bryr sig inte. Eller… hon visar det inte. På Pustervik i februari fanns ett slags dekadans och ett jublande What the Fuck! Nu skir urkraft, bandmedlemmarna i vitt, Sarah Klang som är hon stadd att gifta sig i en klänning som lovar liv i nöd och lust. Känsligt, vackert, stort och starkt.

Ja, hon kastar snusen efter ett tag då andra kickar sätter in (inte ut i publiken som på Pustervik), greppar känslorna med stora famntag och sin generösa röst. Spelar sig igenom albumet ”Love in the milky way” och bjuder också på nya ”The new day”, som hon genast avfärdar, med ett skratt och uppriktighet, som frikyrklig. Nå vi får se hur det blir med den saken arrangerad, inspelad, mastrad och nybakad.

Promenerar från tältet till Azaleascenen och Grizzly Bear, som på något vis är signifikativa för hur arrangörerna Luger en gång tänkte med Way out West i starten. Då, inspirerade av South By South West i Austin, Texas, handlade det om att bjuda in band som kanske hade en akta klubbscenskarriär för en större möjlighet och tog den. Grizzly Bear är en ny livebekantskap och jag tycker att Brooklynbandet håller för en större scen, även om det bländande solskenet kanske sög musten ur orkestern. Men deras drivna, smart arrangerade och underfundiga indiepop leker fram sina toner både lättsamt och listigt.

IMG_1436

Rock i starkt solsken. Foto: KAI MARTIN

Tyske musikern Nils Frahm är ensam på scen med tusen och en klaviaturer och effekter. Suggestivt bygger han upp sina låtar till pulserande melodier som flyger vidare i oändliga möjligheter och loopar. Tänk Tangerin Dream i ett möte med Bo Hansson i något slags uppdaterad version. För den med tålamod var det säkert en upplevelse; jag saknar det och blev rastlös.

WoW14

Ett möte mellan suggestiv krautrock och Bo Hansson. Foto: PETER BIRGERSTAM

Brittiska soulsångerskan Jorja Smiths karriär har knappt börjat. Hennes debutalbum ”Lost & found” kommer tidigare i år och visar på en kvinna som med bravur fixar genren. Men på scen imponerar hon än mer med ett band som utseendemässigt inte riktigt matchar souldivan in spe, men som bäddar för hennes musik med soulfunkig elegans med r’n’b-driv. Dessutom är det imponerande att höra en publik som fullkomligt lyfter Linnétältet med allsång låt efter låt. Hade jag stått som nybakad artist och fått ett sådan mottagande hade jag fullkomligt smällt av.

IMG_1434

Souldiva in spe. Foto: KAI MARTIN

ST Vincent är beklagligt nog en ny bekantskap. Å andra sidan är hennes, det vill säga Annie Clark, musik direkt, underhållande och med en förening av Frank Zappa, Prince, Devo och Tubeway Army – hur det nu är möjligt – underhållande. Hennes scenshow är stram med drag av mutanter där hon, med sina färgstarka gitarrer, står med utsmetad läppstift. Hennes basist är omaskerad, men både keyboardisten och trummisen är anonyma män med något slags masker (tänk strumpbyxa men tätare), som markerar läppar, ögon och med blonda dalmasperuker. Hela gänget kör i blekbrunt, knappast signifikativt för den färgstarka musiken. Lägg till att under låtarna är allt närmast koreograferat. Men Annie Clark är snar till leenden och tackar frikostigt efter applåder och gensvar.

WoW13

Färgstark. Foto: PETER BIRGERSTAM

Tar en snabb kik på Charlotte Gainsbourg, men… nja, jag tycker under de låtar som jag hör, att hon fastnar i det stereotypa och droppar av.

Istället iväg till Patti Smith, som ju var här för tre år sedan, men då på Azaleascenen. Nu är det Flamingo som gäller, lite större, och dessutom med nytt band som bland annat inkluderar sonen Jackson. Det blir en del covers, dressade efter Patti Smith, bland annat en angelägen ”Beds are burning” (Midnight Oil) och Dylans ”A hard rain’s a-gonna fall”. Hon är, så långt jag uppfattade, den enda artisten som fångar upp klimatkrisen och flyktingkatastrofen och öppnar för ett omfamnade för framtiden i ett brandtal. Engagerande och starkt, om än i samma kläder som då hon senast gästade Slottsskogen.

WoW12

Mor och son. Foto: PETER BIRGERSTAM

Knappt hinner hon avsluta förrän generationskamraten och tillika rockikonen Iggy Pop tar över. Han är ju, trots sina 71 år, knappast en man som spar på krutet. Han far som en guttaperkaboll över scenen, går i klinch med sin publik, men bjuder däremot inte upp den på scen som vid tidigare Göteborgsbesök de senaste åren. Däremot är han generös med låtar ut sin katalog, där knappast någon av favoriterna saknades, oavsett om det handlade om Stooges- eller solokarriären.

IMG_2198

Ikon och energispruta. Foto: KAI MARTIN (från spelningen med Stooges 2013)

Sheffieldbandet Arctic Monkeys avslutar på Flamingoscenen och imponerar på mig. De lyckas bjuda på en bra dynamik med ett drivet sväng, kolla låtar med lika cool attityd. Välklädda som bara britter kan vara på scen och med en lika stor dos engelsk arrogans, som funkar. Var tveksam till om bandet skulle klara en stor publik och en stor scen, men här fanns inga tvivel, oavsett om det gällde gruppen eller mig.

 

Popsicle – långt eko från förr

Konsert:

POPSICLE

!!

IMG_1420

Popfarbröder. Foto: KAI MARTIN

Liseberg, Göteborg.

Publik: Knappt halvfullt.

Bäst: När Fredrik Norberg sjunger.

Sämst: När Andreas Mattsson sjunger.

Fråga: Var var Arvingarna…?

Jo, de har ju sin betydelse för den svenska indiepoprörelse, Piteåbandet Popsicle. Tillsammans med This Perfect Day, Wannadies, Brainpool och Eggstone startades ju en rörelse som klingade fint en bra bit in på 90-talet.

Men när Wannadies och Eggstone bet sig fast i själen lyckades alltid Popsicle flyga under min mentala radar. Hörde något spår där, något spår där. Tjusades till viss del av harmoniken, men låtarna ville aldrig leta sig in i hjärtat.

Och helt ärligt så var provokationen vid 1992 års Grammisgala,  Fredrik Norberg i tacktalet önskade att medlemmarna i Arvingarna skulle dö i en bussolycka, enbart pinsamma redan då . Well, why liksom…?

Arvingarna har bestått. Popsicle återuppstår efter en förfrågan från Gröna Lund, som sedan också blev en från Liseberg och Nalen, för att nu också ha blivit en från Way out West, som apropå pinsamheter måste vara en av festivalens mest genanta. Jag menar, vad är poängen att sätta in en grupp som bara två dagar tidigare stått på Lisebergs stora scen…?

Nå, en livespelning är ju alltid upp till bevis. Så efter att gnissel- och skrammeldrottningarna i det utmärkta Rome Is Not A Town försökt piska liv i en väsentligt gles och loj publik breddes det plats för Popsicle.

Att fått en krattad manege av ett högenergiskt band borde ju vara bästa medicinen för popfarbröder från Piteå. Rena Viagran. Men att inleda med sursång från Andreas Matsson önskar jag ingen. När sedan stämsången, rätt väsentlig för pop, inte sitter så slocknar och kroknar mina öron snabbt.

Jo, det låtarna har sin harmoniska kvaliteter, men är också extremt daterade. Tiden har liksom inte kramat dem eller tagit hand om dem så väl. Sak samma med Andreas Mattssons röst, som kanske kunde räddats av en sänkning ett halvt eller helt tonsteg.

Konserten prisas av den nu åldrade publiken, de som var de hippa då för 20–25 år sedan. De har minnet i behåll från tiden som då var och det räddar förmodligen förtjusningen för fansen.

 

Alptoppar och besvikelsens dalar – en resa tur och retur II

… och med en betagande utsikt mot de österrikiska och schweiziska alperna.

Jo, Bodensjöns norra strand är flack och bördig, fruktträdgårdar- och odlingar står på parad och genererar generösa skördar. På sjöns motsatta sida reser sig alperna, de blånande bergen, i en aldrig sinande konkurrens om reslighet och grace, den ena bättre än den andra.

IMG_1153

Högt flyga de djärva. Foto: KAI MARTIN

På vår promenad mot svalkande böljan blå ser vi en zeppelinare som seglar på himlen fram och åter med djärv höjd. För en kostnad av 250 euro får man chansen; vi avstår, men tjusas av den tysta färden där uppe på himlens hav.

Lindau är en förtjusande stad med trånga gator, gränder och prång. Den mesta arkitekturen vittnar om omsorg och vård av det förgångna. Någon byggande skriker nytt och bristande omdöme, som om någon försökt göra ett onödigt uppror i en stilla miljö.

IMG_1155

Med ögon känsliga för grönt. Foto: KAI MARTIN

Vi tar oss tillbaka till hotellet, behagar oss med eftermiddagens slummer i den heta hettan som stöddigt klättrat över 30 grader. Vi vill inte sinka dagen för mycket och ormar oss ur sängen och ned på byn.

Nu ska vi åter ta sikte mot Bil Gut Halles biergarten för den mat vi gick miste om kvällen som gick. Vi är i god tid, vädret ler i kapp med kvällen och Z, som står för finanserna, ställer sig åter i kön för beställning. Expediten känner igen henne och ber om ursäkt, tar med ett leende emot beställningen. Men då Z fiskar upp kontokortet blir expediten förfärad och ber åter om ursäkt och säger att de bara tar kontanter; intressant hipsterställe som lever i den ekonomiska forntiden. Nå, Z öppnar den kontanta kassan och lyckas på euron när att betala det etablissemanget ska ha. Maten är räddad, denna vår andra kväll i Lindau. Vi får ett nummer för vår beställning och den ropas snart upp på bruten tyskengelska och serveras på ett tippande bord. Tomatsallad med mozzarella, kyckling med ytterligare sallad instoppat i en glasburk, rödvin, vatten… det låter sig väl smakad.

Vi vegeterar. Ser på folk. Ett par ställer sig vid räcket ned mot vattnet och börjar medelst en selfiepinne fotografera sig själva. Hon med chic hatt, båda i blått, ton i ton, hon med en överdrivet feminin pose där hon lyfter ena benet och håller i sin hatt. Hon smäller av leenden, han är mer modest, men inte mindre beredvillig till att posera. En ung kvinna tillfrågas om hon kan ta fler bilder med en systemkamera som paret har. Så nya ställningar vid räcket innan paret är nöjt. Så upptäcker vi en liten grabb som går som en vilsen hund i parets släptåg. Även han klädd i blått, kanske sju, åtta år. När paret går följer han efter, men liksom på håll. Jag undrar om han tillhör, följer dem med blicken, reser mig upp och går med några stef för att jag ytterligare ska se om det är parets pojk.

IMG_1162

Det narcissistiska paret. Foto: PAPA RAZZI

Jag ser hur paret poserar ytterligare längre ned mot staden, hur pojken dröjer i sina steg för att slutligen gå fram till duon för att slutligen få en klapp på huvudet, lite avmätt, av kvinnan.

Z:s och mina tolkningar om det nyss skedda öppnar för en novell, åtminstone, kanske två.

Jag går tillbaka, ställer mig vid räcket där paret tidigare stått. Ser en ångbåt som stävar ut på sjön. En äldre herre ställer sig bredvid och tilltalar mig på tyska, jag förklarar uselt på samma språk att jag dessvärre inte talar tyska och han fortsätter med elegant engelska. Han förklarar att båten är över hundra år, att den renoverades för fem år sedan med de flesta detaljer intakta, att båten paddelsystem är speciellt – och ja, när jag kikar ser jag de röda paddlarna driva båten framåt – men att båtens motor är utbytt från ångmaskin till en med dieseldrift.

IMG_1164

För full och ny maskin. Foto: KAI MARTIN

Vi reser oss upp, går till kaféet bredvid, tar en glass och softar, som om vi behövde det, i solstolarna placerad på en arrangerad sandstrand. Vi har det behagligt, fortsätter för en promenad västerut, runt strandpromenaden som verkar vila på en befästning, där utkiksplatser är strategiskt placerade, men lätt sorglöst underhållet. Kvällen är ljum på gränsen till het, när vi rundar det gamla kruttornet och hospitalet öppnas det för en badplats som är frekvent besökt simmande, lekande ungdomar i vattnet och äldre som söker svalkan i närheten av sjön.

Vi går över Thierschbrücke, som är under ombyggnad, över järnvägen och åter in mot staden. Vi har ett kvällsmål att ta hand om, den flaska vin, det vatten vi köpt, de ostar och kex som inhandlats ska drickas och ätas på balkongen.

Värmen är slående när vi öppnar balkongdörrarna mot Lindaus nattliv. Ett par underhåller, där sångerskan är väsentligt bättre än mjäket kvällen innan. Men stämsången i ”Hallelujah” skär sig. Det gör inte vårt vin och vatten med osten och kexet. Vi samtalar, låtet kvällen svepa oss för natten.

 

IMG_1167

 Kvällsmat. Foto: KAI MARTIN

Onsdag morgon är starten på en ny etapp på vår resa och också inledningen på själva färdens epicentrum; det är i dag vi ska till Bregenz för att se uppsättningen av ”Carmen” på utomhusscenen, där själva skådeplatsen, iscensättningen av Bizets opera, sker på en scen som ligger i själva Bodensjön. Vi lockades ju av den då vi såg en utställning av operascenografi på Victoria & Albert i London då vi var där för Pink Floyd-utställningen som gick ner 15 oktober. Både Z och jag fastnade för ett finger, ville ha hela handen, sedan armen. Det var just skärvor av scenografen Es Devlins skapelse till ”Carmen”. Vi hade vårt väl för sommaren 2018.

 

Vi har valt att ta en långsam morgon med en utdragen utcheckning från rummet. Lämnar nyckelkortet prick elva och tar oss upp på gatorna i Lindau för ett fåfängt försök för Z att lyckas byta en blus, som inhandlats i fel storlek. Under tiden kikar jag in i en hattaffär med kvalitet. Men jag håller mig till ögonens tjusning av huvudbonaderna.

Z misslyckas, så vi går ner mot hamnen. Väl där ska vi handla något att dricka, men det är bara reda pengar som gäller, så Z får traska iväg till en bankomat. Väl tillbaka försvinner hon för att komma åter med en glass åt oss var.

IMG_1169

Generös hustru. Foto: KAI MARTIN

Vi ställer oss i kön till båten från Lindau till Bregenz och ser den stäva in, packar oss ombord med vårt gepäck och ser Lindau glida ifrån oss efter några fina dagar.

Turen tar en knapp halvtimme, alperna kryper inpå och väl iland på den österrikiska sidan tar vi genast en rask promenad mot vårt hotell. Z har lyckats boka ett som ligger nära festplatsen, så vi passerar den när vi går mot vårt boende. Solen strålar, värmen trycker på, men vägen in mot scenen är också öppen. Vi bestämmer oss för att dra med oss våra väskor in för att se hur allt ser ut i verkligheten och ta en kik på våra platser.

Z har, förstår, även här ordnat de bästa. Vi sitter på andra raden, inte bredvid varandra, för det var uddaplatser vi fick, men med en slående utsikt över operafesten.

IMG_1175

Skådeplats in spe. Foto: KAI MARTIN

Vi passar också på att boka bord för kvällen på den intilliggande restaurangen, ett bord för två, trerätters och vägen in till en fullbordad kväll.

Så fortsätter vi mot hotellet, kliver in i en byggnad som ser putsad ut på utsidan med sitt röda tegel, men lite mer stramt 70-tal på insidan. När vi kommer är förstås rummet inte iordning. Ingen fara. Vi får lämna bagaget, tar en fika.

IMG_1177

Fika i Bregenz. Foto: KAI MARTIN

 Istället går vi genom centrala Bregenz, efter lite debatt om rätt väg där Z vann då jag var på väg mot det intilliggande kasinot. Nå, min kompass kan inte alltid vara rätt inställd.

Vi passerar också det moderna resecentrumet, som ser ut som hämtat från Ale fast större, och passar på att fråga kommunikationen till Feldkirch, som vi ska till dagen därpå.

Vi har siktet ställt mot toppen, som alltid mot det bästa. För i Bregenz finns en kabinbana som kan ta oss upp till Pfänder och utsikt över det mesta – norr, söder, öster, väster. Z köper biljetter och lyckas köpa senior till mig och får tre biljetter. Hmm, en för upp-, en för nedresan för henne…?

Det är en milt kittlande färd och vi konstaterar att hon gör sin tredje kabinlifttur det här håret – Benalmádena, Gibraltar och nu, alltså, Bregenz. Bodensjön försvinner i närbild och öppnar sig i panoramat.

IMG_1186

Uppför. Foto: KAI MARTIN

Väl uppe är vi på 900 meter, någonting, ser oss om på utkiksplatsen, men vill förstås upp på toppen av berget, som med alpiska mått mätt är beskedliga 1064 meter över havet.

Vägen upp är brant och det är bara att inse att den vägen borde vi ta som motionspass gånger tio under några veckors tid. Självklart är utsikten än mer bedårande där upp. Alperna öppnar sig med sina djärva toppar och branta dalar. Vi tjusas och njuter i det fantastiska vädret, försöker ana vilka vägar genom dalarna som går vart och fascineras över vad naturen har gett ifråga om skönhet och dramatik.

IMG_1193

Sehr schön. Foto: KAI MARTIN

Högst ligger även en restaurang, så öl och bratwurst hamnar på mitt bord. Z köper något ugnspannkakeliknande med det kittlande namnet kaiserschmarren mot apfelmuss, mer efterrätt än regelrätt lunchrätt, om ni frågar mig. Men gott.

IMG_1199

Österrikiskt mums och törstsläckaren. Foto: KAI MARTIN

Väl på toppen börjar Z intressera sig för sina två biljetter och inser att hon av någon anledning köpt dubbelt av kassörskan, som inte hanterade engelska så bra. Vi tog, efter inmundigandet av mat, promenaden nedför berget mot kabinbanan för nedfärd. Väl där återställdes återköpet raskt och utan krångel. Z hade plötsligt klirr i fickan och åtgärdade det genom att köpa en kraftigt nedsatt Tonkaskjorta, röd (inte grön som jag trodde) och väldigt svalkande material för fjällpromenader (kanske kommer).

Hettan är nu intensiv och 35 grader känns när vinden står stilla utan att darra det minsta. Vi tar oss till hotellet, får vårt rum, som är spatiöst och med en toalett utan handfat direkt till höger i den lilla hallen. Vi upptäcker att spolningen står på konstant och trots försök till åtgärder upphör inte det intensiva porlandet. Z går ned till receptionen och förklarar problemet, men flickan bakom disken är handfallen. Vid en ytterligare påstötning någon timme senare tas det mer på allvar, en ny receptionist ska se vad hon kan göra, men får inte tag på chefen för det hela och har dessvärre heller inget annat rum att erbjuda. Istället ska vi, när hon kommer upp till vårt rum, få 10 procent på kostnaden för rummet. Vi säger att vi fortsätter de förhandlingarna imorgon då chefen är på plats. Vi har ju viktigare saker än så i görningen. Detta ska bli vår stora kväll. Vi är exalterade. Jag så till den milda grad att jag packat ned allt för mycket för att komma i något slags operamatchande dresscode. Det blir det lätta gardet för farbror, blåa stretchchinos och en vit skjorta, som inte riktigt fungerar som en gördel för min svällande mage, och de lågt skurna strumporna från Lindau och de ljusbruna Lloydskorna från Köpenhamn 2008 med de brandgula skosnörena från Williamsburg den smällkalla vintern 2014. Z är som alltid smashing med små medel.

Vi går till restaurangen, får ett utmärkt bord för två, beställer av en chevaleresk kypare. Maten ska hämtas vid kantiner, förrätt, varmrätt och efterrätt. Det är lite bambavarning över det hela, men maten är bättre, om än inte tipptopp.

IMG_1206

Mittag essen. Foto: KAI MARTIN

Vi har det oförskämt bra, men är också medveten om att det är lit regn på väg in, kanske också åska. Några bord längre bort sitter vår värdinna på hotellet i Lindau och Z frågar henne om prognoserna och får lugnade besked. Det kommer blåsa över och i princip ställs inga föreställningar in.

Skönt. Men en dryg timme innan föreställningens start 21.00 börjar regnet ackompanjera det allt mer intensiva mullrande där blixtarna lyser upp himlen med kraftiga ljussättning. Ovädret ber inte om ursäkt utan stormar in med full kraft. Det i och för sig välbehövliga regnet tvingar folk till skydd, Vår vertikalt ösregn piskar nu vinden i så att det faller från sidan. Sällskapet vid bordet bredvid och utanför oss flyttar sig längre och längre in. En röst meddelar att besked om föreställningen ska ske vid 20.30. Vid 20.30 kommer besked om att besked ska ges 21.00. Vid 21.00 kommer besked om nytt besked 21.10 och vid 21.10 blåser arrangörerna av föreställningen, den första inställda den här säsongen. Snopet är ett för vagt ord. Vi är tillspillogivna, förbannar vår otur, grämer oss, sitter kvar och äter efterrätten som knappt smakar i besvikelsen, efter att vi har fått jaga bort ett par som försökte sno vårt bord under tiden vid hämtade delikatesserna.

IMG_1207

Finns det hopp när regnet faller och åskan dånar…? Foto: KAI MARTIN

Vid tio är det skenande skyfallet en smulare mildare och vi reser oss för att gå till hotellet. Z, förutseende av kyparen tacksam, hade sett till att betala redan innan kaoset nådde sin kraft. Vi har har av hotellet fått drinkbiljetter som något slags fåfängt försökt till plåster på såren för den stritt forsande vårflodstoaletten, så vi utnyttjar dem till… öl!

IMG_1209

Suröl. Foto: KAI MARTIN

Det trösta föga och tänker att kanske kan en god natts sömn ge lindring, men väl till sängs möts vi av madrasser hårdare än Harry Callahan, Clint Eastwoods tuffe San Franciscosnut. Timmarna av sömn blir få, vi lämnar sovsalen till hotellrum och en skallande toalett utan saknad… fel, vi saknar att vi inte fick se föreställningen och besvikelsen blir inte mindre när vi är på plats i biljettkassan för att lösa återköpet av biljetterna. Det visar sig att paret bredvid precis har köpt biljetter till torsdagens föreställningen; så nära och så långt borta. Men vi hade ju inte, som andra, rest hela vägen från Japana för att se ”Carmen” i Bregenz. En tröst för tigerhjärtan.

 

 

Alptoppar och besvikelsens dalar – en resa tur och retur

IMG_1393

När detta skrivs är det söndag. Söndag var det också då vi for. Eftermiddagsplanet till Bryssel tog oss efter landning där till Stuttgart där kvällen slagit till, mörkret lagt sig och tröttheten slagit till. Vi hade försökt proviantera på Bryssels flygplats efter den sköna flygturen över Kattegatt med ett lockande Anholt tusentalsmeter nedanför, in över Jylland, Ebeltoft, Samsø innan några få molnbankar skuggade färden vidare över Tyskland, Holland och Belgien, floden Senne och landets förtätade landskap, land och stad. Men maten blev några baguetter och mineralvatten, någon belgisk choklad och sedan take off.

Planen var ju klar. Fyra länder på några dagar där Bregenz och uppsättningen av ”Carmen” var huvudmålet, som skulle infalla på onsdagen. Fyra länder…? Jo, ja, det skulle bli fem.

IMG_1078

Par på tur. Foto: KAI MARTIN

Stuttgart by night. En flygplats som inte var överväldigande stor, lite åt Landvetterhållet, men som smidigt föste oss ur terminalen och ned till tåget som lika smidigt tog oss in till en av dessa tusen och en säckstationer som finns i Europa, ja, kanske världen. Fast nu i de undre regionerna. Promenaden till hotel Unger var kort och knappast ens stärkande, värmen slog mot oss som en vägg och nattportieren såg väldigt tysk ut, om föredömen godkänns: lång, smal, hästsvans, litet tunt skägg och med en generös brytning på engelska. Rummet var spatiöst i brunton, men när schampo och tvål saknades gav sig Z på en tur ned till receptionen för att inte komma tillbaka…

förrän långt senare. Den vänlige nattportieren hittade inte något av det efterfrågade förrän efter en lång stund och jag hann undra om hon gett sig ut på en skattjakt by night.

Nå, väl i säng visade det sig att huvudänden i min säng lutade betänkligt. Jag vände mig om, kudden där fötterna skulle vara och viecversa, för att efter nattens toabesök känna längtan efter min hustrus närhet. Så jag lägger mig ner och söker efter henne, men når hennes fötter; hon har alltså gjort som jag.

Natten blir ändå god och luftkonditioneringen räddar svalkan under detta som ska bli en het resa.

IMG_1096

Früstück, Stuttgart. Foto: KAI MARTIN

Frukosten är fantastisk, en buffé med det mesta: frukt, yogurth, kallskuret, olika sorters bröd, marmelad, korvar, omeletter, grönsaker… Vi äter som det anstår, sköljer ned allt med några baljor utmärkt kaffe. Så checkar vi ut, men får lov att låta bagaget stå enär vårt tåg mot vidare djärva mål inte går förrän vid fyra. Det fanns väl en ambition om att ta ett smärre grepp om Stuttgart, men under natten slog drömmen till och Boss outletshop i Metzingen. När jag så fick med hustrun med på detta kommersiella vanvett blev det alltså inget turistande utan shopaholicskador som gjorde sig påmint.

Det blev tåg och en promenad genom Stuttgart Haubtbahnhof efter att fått hjälp av en rar, ung, engelskspråkig tyska som guidade oss genom biljettsystemet.

Stationen är under byggnation och jag hinner tänka fler än en gång om protesterna mot detta omfattande bygge som har med kommunikation att göra har varit lika starka som dem mot Västlänken…?

IMG_1103

Westlink Stuttgart. Foto: KAI MARTIN

Utanför reser sig branta, resliga kullar med vinodlingar djärvt klättrande längs vår väg ut ur Stuggart. En stad hinner inte ta slut förrän nästa samhälle börjar. Tåget stannar nogsamt på varje adress, men det tar inte mer än en dryg halvtimme innan vi är framme i byn Metzingen som alltså hyser en vitt omtalad outletby. Det tar en tio minuter, en kvart att promenera genom den lilla staden och vi inleder, efter att hämtat en karta över området på informationen, med just Boss. Först ut provkollektionbutiken, som har en hel del roligt som inte ligger under det ordinarie sortimentet.

Jag provar, känner efter, provar igen, gör en catwalk för Z och provar nya plagg igen.

Om jag köpte något…? Det får ni se i höst.

Så vidare ut till den stora Bossbutiken som är gigantisk. Vi irrar runt, provar, känner, klämmer, roas och förskräcks, delar på oss för allt är så omfattande att det skulle ta timmar och åter timmar i anspråk om vi skulle göra på gängse sätt, det vill säga följa varandra steg och göra tummen upp eller ned för de plagg vi väljer på vägen.

Vi hade ju redan på Landvetter slagit till med en blus (Z) och ett par boots (jag), så egentligen var behovet inte så stort och dessutom var ju packningen lätt för de dagar nere på kontinentens förhöjda delar som vi skulle besöka.

Värmen accelererar, jag smiter in på Zegnas, Burberrys, Hacketts, Calvin Kleins och Armanis butiker för lite svalka och inser vilka enorma fynd jag gjort på mina loppisvändor. Z och jag förenas, checkar ut från galenskapen och för den nyfikne blev det kassar som sällskapade oss ut.

Vi går mot stationen, känner hungern slår till samtidigt som törsten. Tåget ska inte gå på 40 minuter, så vi hinner beställa in en bratwurst och en bier, som dunstar betänkligt. Självklart tar etablissemanget inte kort, så ansvarig för reskassekortet får pinna iväg till en bankomat. Men vi hinner både att äta, dricka och betala samt ta inkommande tåg mot Stuttgart.

IMG_1104

Frestelser i Stuttgart. Foto: KAI MARTIN

Väl tillbaka har vi tid över och Z har bestämt sig för en kik i prylbutik under tiden som undertecknad hämtar bagaget på hotellet. Vi hinner också en snabb tur på Königsstrasse, gågatan med butiker som lockade med reapriser bättre än ute i Metzinger. Jag snubblar ned för trapporna till Benettons herravdelning och snubblar upp med en skjorta och ett par coola byxor för knappt 50 euro. Z hittar några blusar till sig och dottern samt en sjal.

Så ut. Mot centralen. Mot tåget. Mot Lindau. Vi har av någon oklar klokskap bokat förstaklass, som väl på plats visar sig vara i klass med SJ:s andraklass. Tåget blir snabbt fullt och mer än så, alla söker plats, men Z och jag sitter tryggt, om än med bagaget en stolsrad bakom oss. Vi har en färd söderut på drygt tre timmar och det tyska landskapet är förvånande flackt, folk går av, folk går på. Men först vid Friedrichshafen lättar det betänkligt. Vi har ju kommit upp till Bodensjön, men inte siktat dess vatten. Banvallen kantas nu av fruktodlingar: vin, päron, men framför allt äpplen. Så tuffar vi in i Lindau, denna fantastiska station belägen på en liten ö, som ändå hyser en rangerbangård för stora tåg som vårt.IMG_1123

Säckstationernas säckstation. Lindau. Foto: KAI MARTIN

Z är min guid i livet, så också nu. Hon pekar ut riktningen mot hotellet och vi promenerar några få hundra meter, som man gör i Lindau, och kommer direkt på hotel Schreier vid en gränd nere i hamnen. Eftersom vi kommer en timme efter att receptionen har stängt har Z fått instruktioner om hur vi ska komma in, via en kodbox och nyckelkort. Men det fungerar inte. Beredvillig personal på restaurangen hjälper till, via lite mackelemang med telefonsamtal med ägarna får vi hjälp av en man att komma in, blir lotsade till vårt rum och, tada!, där ligger, på bordet ligger kortet vi skulle haft, men som ägarinnan missat att lägga i kodboxlådan. Rummet är charmigt, luftkonditioneringen kämpar, men vi väljer att smälla upp balkongdörrarna och möta utsikten mot hamnen. Här ska vi stanna i två nätter och det gör vi rätt i.

Ett ljuvt rum i Lindau. Provvisning av Benettonkläderna samt utsikt. Foto: KAI MARTIN

Matintaget har varit magert under dagen, där vi mest ätit jordnötter med sälta och druckit vatten och Coca-Cola. Så när hungern slår till simultant blir vi inte nådigt. Vi rör oss snabbt mot en restaurang som ligger precis mellan där järnvägsrälsen tar slut och den väldiga Bodensjön börjar.

Eil Gut Halle är en imponerande restauration och Z har gjort sin läxa väl. Inne i restaurangen finns en lyxbilsutställning, men också för tillfället rätt få med gäster. En vänlig man i baren rekommenderar oss att gå ut till biergarten utanför, så vi gör så. Z beställer samtidigt som jag sätter mig vid ett bod med utsikt för sägen. Här vill vi sitta länge. Men när hon väl är framme vid öppningen för beställningen på detta hipsterlikande ställe hör jag ett rop. Maten är slut. Snopna och sultna lommar vi iväg, tillbaka till hotellet, förbi detsamma i hungerns obeslutsamma grepp. Vi landar på ett ställe där friteringen är upphöjd till en konst, knappast det vi vill ha, men okej. så får vi reda på att kycklingen är slut och vi reser oss abrupt och går vidare. Så hamnar vi på restaurangen bredvid vårt hotell, beställer en trerätters meny, men får höra att köket kanske inte hinner innan det stänger. Förtvivlans väntan innan beskedet kommer att förrätten inte finns, men den går att ersätta. Servitrisen får kämpa med de sura svenskarna, men får så småningom över oss på rätt sida ju mer mat vi får i oss på det röda vinet med mineralvatten svalkande bredvid. Nu uppstår den ljuva stunden vi jagat, kvällen är förvisso varm, men inte kvalmig, maten är god och sällskapet, som alltid, det bästa.

Men en lång dag fylld av intryck är till ända. Vi tackar och betalar, går de får meterna till vårt tillfälliga boende och låter sömnen famna oss i en rastlös dvala; värmen vill inte släppa greppet ens när solen vilar.

Morgonen är skön. Frukosten på det lilla hotellet utsökt och vi bestämmer oss för en båttur på sjön.

Båtfärd på Bodensjön. Foto: KAI MARTIN

Återigen ett klokt val. På sjön myllrar det inte bara av segelbåtar, där finns också svalkan. Vi gör en tur på två timmar med stopp i Bad Schachen och schweiziska Rorschach, får skönhet, höga berg och svalkande vindar. Väl tillbaka i Lindau strövar vi runt i makligt tempo, kikar på lite butiker, drabbas av vällingklockan och äter lunch på en italienare, som serverar utmärkt pasta. Denna dag är vi på rätt sida gränsen, precis efter vår beställning stänger restaurangen för lunchen och pausar inför kvällen. Begripligt. I köket är temperaturen hög och personalen slitet ont i hettan.

IMG_1146

Mums och mättnad. Foto: KAI MARTIN

Vi fortsätter vår promenad. Bestämmer oss för att köpa ost, kex och vin att äta på balkongen efter kvällsvarden. En Nettobutik ger oss det vi behöver och precis innan har jag handlat två par låga strumpor för tre euro. Vi är varma, men fortsätter vår promenad runt Lindau, som är en liten ort med behagligt tempo, anrik, men också en semesterort som vet att sätta sina priser när det är säsong.

Altes Rathaus, Lindau. Foto: KAI MARTIN

Vi ser var man kan bada, men har också sett ut ett ställe som ser ut som ett kallbad. Så efter ett snabbt besök på hotellet för att ställa in varorna, drar vi iväg nu med badkläder nära till hands.

Kallbadhuset visade sig vara för endast medlemmar, så vi fick strosa vidare. Fann slutligen en plats vid en park med en trappa ned i det svalkande, nåja, vattnet. Hur som helst skönt och med en betagande utsikt mot de österrikiska och schweiziska alperna.

AlpKai

Im Bodensee man muss baden. Foto: ZEBA PEDERSEN LÖWEN-ÅBERG

En berättelse om en resa som fortsätter…

Familjetragedi med bittra skratt

Teater:

TÖRST

Skärmavbild 2018-07-29 kl. 14.40.15

Syskonskap som svider. Lisa Parkrud och Susanna Halldén spelar systrar i familjedramat ”Törst” på Teater Tofta.

Teater Tofta, Tofta Herrgård.

Regi: Viktoria Folkesson.

Manus: Göran Parkrud.

Scenografi/ljus: Beate Persdotter Løken.

Kostym/mask: Agnes Parkrud.

I rollerna: Jill Ung, Lars G Wik, Lisa Parkrud, Susanna Helldén, Carl-Markus Wickström och Pia Edlund.

Spelas till och med 11 augusti.

Göran Parkrud kan sin Eugen O’Neill, sin Ibsen, Strindberg eller Lars Norén. Familjedramat ”Törst” visar på det och på en lyckad förmåga att hitta balansen mellan kaos och kärlek, helvete och harmoni.

Det är, förstås, spännande med nyskriven, svensk dramatik. Visst, här och var går det att ana på förhand händelseförloppet. Men pjäsen och skeende är ändå inte helt givna och rollerna krånglar sig ur de värsta stereotyperna med en skicklig ensemblen, som på det heta loftet vid Tofta Herrgård spelar så att svetten, i dubbel bemärkelse, lackar.

Teater Tofta möter sin publik intensivt nära. Men en pjäs som ”Törst” blir det att handlingen nära nog hamnar i knät på publiken. Jag gillar det. Vi blir mer än åskådare. Mer som gäster som bevittnar pinsamma uppträden. Tigande. Undrande.

Ramen är en familj som imploderar. Där varje steg är på krossat glas. Relationer som sinsemellan är på det klassiska temat kärlek och hat. Addera till detta otrohet, skilsmässa samt syskon som inte drar jämnt där förfördelandet ligger som ett obehandlat skavsår.

Susanna Halldén och Lisa Parkrud är förenade i sin syskonkärlek, men tävlar om allt och allas gunst. Var och en på sitt sätt. Jill Ung, mamman, gör uppror med sylvassa reflektioner, som också ekar i den äldsta dotterns (Susanna Halldén) sarkasmer. Lars G Wik är toffelhjälten som inte hyllas, som sopas under mattan i en färd mot ett accelererande känslokaos. Så på detta yngsta dotterns kärleksrelation med karriäristen (Carl-Markus Wickström) och den utmanande gestalten som Pia Edlund utgör i andra akten.

Ja, det blir intensivt. På samma gång en underhållande familjetragedi där de bittra skratten ekar i hopp om förlösning, som en pjäs som ett rollspel där familjen sakta försöker skruva sig ur skamgreppet. Och, ja, det gick att andas till slut – både bildligt och bokstavligt talat.