Klang och jubel för Sarah

Konsert:

SARAH KLANG

!!!!

Sarah3

Strålar. Sarah Klang med sitt åttamannaband på ett utsålt Pustervik. Foto: KAI MARTIN

Pustervik, Göteborg

Publik: 900 (utsålt).

Bäst: Själen i sången.

Sämst: Att kasta portionsnus på publiken var kanske inte så smart.

Fråga: Hur ska hon förvalta denna hajp…?

Nej, man blir inte stjärna över en natt. Men hyfsat raskt händer det ända att en artist går från anonym skuggtillvaro till att vara i medialt fokus samtidigt som man är på allas läppar.

Kim Abelsson på Pustervik är en man som inte bara har ett känsligt finger i luften för att fånga upp trender. Han kan också peka ut riktningen för en artist och säga ”Det här kommer bli riktigt stort”. Så var det på Pusterviks femårsjubileum i våras och artisten han pratade om var Sarah Klang. Vad jag hörde var en sångerska med en spännande röst, men med för anonyma låtar för att charma mitt härdade öra.

Sedan dess har hajpen kring Sarah Klang gått precis den vägen som Kim Abelsson pekat ut; ”På spåret”-artist, P3-guldgalegäst… Nu är hon framme vid sitt debutalbum ”Love in the milky way”. Klart att det ska firas och då det görs på Pusterviks scen är det inför en inte bara hängiven publik utan också för ett utsålt hus.

Scenen är smart. Tre podier, alla draperade i vinrött velourtyg,  för musiker, körsångare och trummis. Konstgjorda rosor strödda över scengolvet, musikerna stilenligt klädda i svart och Sarah Klang i en stor cape med ledbeslysning i draperingen. Hon inleder konserten i profil, som för att skärpa den inför Pusterviksprofilen.

Sarah1

Profilstark. Foto: KAI MARTIN

Det är estetiskt tilltalande, men hon orkar snart inte hålla stilen och när hon kastar ut en portionssnus ut i publiken, förvisso för att snabbt urskulda sig om det dumma i tilltaget, så undrar jag vart det ska barka hem.

Sarah Klangs musik på albumet må inte vara fullt ut tipptopp, men på scen lever den i högsta grad. Ju längre konserter lider desto mer avslappnad och tillfreds är Sarah Klang med sin röst och sitt framträdande.

Stilstudie på Sarah. Foto: KAI MARTIN

Hon har röstresurser, backar inte för att använda dem och det är berg-och-dal-banor i glissando och om hon gärna vill ge en aura av country i modern dräkt, kan jag inte låta bli att göra kopplingar till postpunkdrottningar som nyss avlidna The Cranberriessångerskan Dolores O’ Riordan eller altmeistern Siouxsie Sioux.

Men det är förstås i countrylandet som hennes musik ändå hör hemma, men på sitt eget vis. Det är hjärta och smärta i texter, innerlighet och själ i både röst och uttryck.

Sarah9

Intimt. Sarah Klang i en fin stund med pojkvännen Emil Karlsson. Foto: KAI MARTIN

Självklart finns det mycket att slipa på, men samtidigt är det oborstade, det råa i det eleganta, det uttänkta mot det spontana något som adderar. För Sarah Klang vill ta plats, vill synas och höras och är ändå förtjusande intim i sin duett med pojkvännen Emil Karlsson. En fin stund på scenen och en bland flera höjdpunkter på den cirka 45 minuter långa konserten.

Sarah11

Innerlig. Foto: KAI MARTIN

Filmfestivalen både stark och blek

Att Göteborgs filmfestival är ett gigantiskt filmvarv vet den som försökt springa med sedan starten i februari 1979. Få har väl orkat, men jag vet en som gjort det, Mats J, GP:s frilansande cineast och filmskribent. Hatten av för honom.

Jag har varit flitig, men inte i närheten av hans idoghet. Det har dessutom varit några år nära jag inte hunnit, när andra jobb varit pockande, eller då barnen har varit små och den tiden har krävt annan uppmärksamhet är filmkonsten under festivalen.

I år hade jag återigen iklätt mig yrkesrollen som journalist. Jo, jag vet, jag har under några år varit flitig med bloggen och bevakat ur kaimartinblog.com-perspektivet. Men i år har det varit som stolt nöjesreporter för Göteborg Direkt. Det i sin tur gjorde att det blev mer nyhetsrapporterande och mindre film, mer intervjuer och färre biografbesök. Det är som det är och lite omtumlad klev jag in på premiären som vimmelreporter med kamera på magen och med nyhetsnäsan upp i luften och med nyfiken blick. Lika omtumlad klev jag ur efter att gentilt fått en plats på Dragon Award-galan, som sedan jag bevakade den senast för sju (!) år sedan förvandlats till en galamiddag inför prominenta gäster.

Vimmelkillen plåtar filmkändisar. Foto: KAI MARTIN

Göteborgs filmfestival har 2018 vinnlagt sig om att öka statusen på gäster och ja, med Alicia Vikander, Juliette Binoche och Laurie Anderson, för att nämna några med rejäl klass, på plats var ju det ett ställningstagande som höll måttet.

Premiärkvällen hade Gabriela Pichlers nya film ”Amatörer” som huvudfilm. Till det Julia Thelins kortfilm ”Brottas”. Filmer som var för sig tävlade i Dragon Award Nordic Competition för bästa långfilm respektive Startsladden för bästa svenska kortfilm. Lägg till detta att Alicia Vikander var på plats för att ta emot Nordic Honorary Dragon Award, gör det med stil, gör det på svenska och är allas älskling. (Ni kan läsa min rapport här.)

IMG_1035

Pristagare med utstrålning. Foto: KAI MARTIN

Kulturminister Alice Bah Khunke höll ett bra tal och Gabriela Pichler berättade att filmen blivit klar med bara något dygns marginal. (Går också att läsa om i samma länk som ovan.)

IMG_1045

Firade premiären. Gabriela Pichler – i vit skjorta – applåderar sig själv och sitt team efter premiärvisningen av ”Amatörer”. Foto: KAI MARTIN

Jo, det blev en bra start på festivalen. Och det blev ett bra slut. Jag fick alltså inbjudan till att delta vid Dragon award-sittningen den avslutande lördagen. Hade kammat mig, klätt mig ordentligt, men inte varit riktigt beredd på att få något annat än snittar. Det blev så mycket mer. För att ta del av prisutdelningen bjöds det också på middag. Tur att jag kan föra mig, men nog blev jag lite hängiven när jag satt blott ett bord ifrån Juliette Binoche och bredvidsittande Laurie Anderson. Jag var också inbjuden till avslutningsfesten på Yaki-da, men plikten kallade, en text skulle skrivas och den har ni här.

Långt borta, men nära. Juliette prisades, satt nära och Gabriela Pichler fick anledning att jubla igen. Foto: KAI MARTIN

När jag så skyndade ut efter prisregnet stod Laurie Anderson där, påklädd med en stickad mössa på huvudet. Jag sträckte fram handen, tackade för hennes musik och konst, i brist på en bättre replik, och fick hennes hand i min. Hennes var bräcklig och skört len, som en fågelunges, ändå med en skapares kraft och jag cyklade hem för att skriva i den bistra februarinatten.

Min ambition med festivalen fylldes närmast, så när som på en film. Jag gillar att se samtliga nordiska filmer i den nordiska tävlingen, de som har chansen att vinna en miljon svenska kronor, världens, i kronor räknat, största pris. Orsakerna är skiftande, men främst för att jag tycker om att se vad Finland, Island, Norge och Danmark har att erbjuda förutom de svenska filmskaparna. Av nio blev det åtta, gott så. Men jag missade inte bara att få en intervju med Alicia Vikander, jag fick aldrig möjlighet att se Lisa Langseths ”Euphoria”, den tredje med Alicia Vikander i huvudrollen.

Det blev ytterligare några, som Fanni Metelius debutant som långfilmsregissör med ”Hjärtat”. Henne fick jag emellertid intervju med, som går att läsa här. En utmanande film, som kanske inte är för min generation, men där Fanni Metelius inte bara regisserat utan också har huvudrollen, har skrivit manus och klippt filmen. Det, om något, är imponerande.

IMG_8844

Fanni imponerar med sin utmaning som debutant. Foto: KAI MARTIN

Vilka fler filmer då…?

Jo, danska ”Vinterbrødre”, karg, kall, bister om loserbröder på jobbet i ett kalkbrott.

”Krotkaya” (”A gentle creature”) – film på ryska där undertexterna saknades och därmed gick historien om den ensamma kvinnan vars man satt fängslad förlorad; filmen avbröts och utrymme för annat gavs.

”Good favour” – Irland/Belgien/Danmark/Nederländerna – årets långsammaste film om en man med Messiasegenskaper som hittar en sekt.

”The wound” – sydafrikansk film om uråldriga ritualer som ska göra pojkar till män i modern tid. Bra, grym och sorglig.

Startsladden filmerna blev alltför få. Julia Thelins ”Brottas” och ”Götaplatsen #flerochfler” av Shahab Mehrabi, som också vann priset. Ingen av de två var något jag yvades över.

Filmerna i Nordic Competition Dragon Ward:

Amatörer

”Amatörer” (svensk, regissör Gabriela Pichler). Med ”Äta sova dö” hittade hon en vardagston av allvar och humor, som var unik och vinnande. Med sin nya film fortsätter hon spinna på det tema. En upprorisk film som är både charmig och intagande med skådespelande som känns hela vägen. Filmen blev också vinnare av priset på en miljon kronor. Helt rättvist, men jag tycker nog att motståndet var en smula klent.

”Charmøren” (dansk, regi David Aronowitsch/Hanna Heilborn). Utsökt spelad av framför allt Ardalan Esmaili och Soho Rezanejad och vemodig med den unge mannen (Esmaili) som är utsänd av sin familj för att tjäna pengar att skicka hem. Med förförelse som medel försöker han skänka sin vistelse i Danmark status, men vägen leder mot nära nog katastrof.

”Hva vil folk si” (norsk, regi Iram Haq). Smärtsam story om unga norskpakistanska som försöker bryta mot normen, men lever i ett patriarkat med stenhård fostran. Gripande och en film som skänker förståelse över dilemmat med hederskulturen. Maria Mozhdah är briljant som 16-åriga Nisha.

jesper-ganslandt-jimmie-fb

”Jimmie” (svensk, regi Jens Ganslandt). Idén om det omvända, en far som med sin son flyr ett krigsdrabbat Sverige för ett tryggare Nordafrika är tankeväckande. När Jens Ganslandt förutom att regissera och spela huvudrollen också har sin egen son i rollen som Jimmi blir det extra starkt. Dessutom är filmen gjord ur barnets perspektiv. Stark och tankeväckande.

”Viulisti” (”The violin player”, finsk, regi Paaco Westerberg). Ett slags pendang till Lisa Langseths ”Till det som är vackert”, men här är det den världsberömda violinisten Karin som möter den begåvade eleven Antti. Vackert filmad, men filmen når inte på djupet och visst är det märkligt att filmens affisch är med bild på Kim Bodnia (dirigenten i filmen) och inte på Matleena Kuusniemi, som ju spelar violinisten.

”The return” (dansk, regi Malena Choi). En danskkoreanska åker till Sydkorea för att söka sina rötter. En spelfilm med så dokumentär karaktär att beröringen går förlorad.

”Holiday” (dansk, regi Isabella Eklöf). Svenska Isabella Eklöf begår sin debut som långfilmsregissör och tackar i eftertexten sin pappa. Kan undra varför. Historien är en dyster berättelse om en ung danska i greppet på en medelålders kriminell landsman med intressen i Turkiet. Filmen går i limbo, är en dansk version av ”Scarface” med en brutal verklighet, dyster humor och en historia utan vinnare. Förvisso spelas huvudrollen av förra porraktrisen Victoria Carmen Sonne, men varför det ska motivera en porrscen övergår mitt förnuft.

”Andið eðlilega” (”And breathe normally”, isländsk, regi Ísold Uggadóttir). Gripande drama om en white trashkvinna (Kristín Thóra Haraldsdóttir), ensamstående med en tioårig son, som i sitt nya jobb som passpolis kommer i kontakt med en afrikansk flykting (Babetida Sadjo) på väg till Kanada. Välspelad, vemodig, men med ett hoppfullt slut.

Summering:

Det är klart att det inte är optimalt att upprätthålla tjänsten som nöjesreporter med sidor  som ska fyllas och filmtittande parat med intervjuer. När det dessutom smög sig in ett bröllop som kapade torsdagen, fredagen och lördagen när festivalen övergått i februari ströps ju tiden för närvaro i salongerna. Är ändå nöjd med mitt deltagande och lite tagen av att ha varit nära Alicia Vikander, Juliette Binoche, hälsat på Laurie Anderson och få se att Hedda Stiernstedt är lika vacker i verklighet som i tv-serien ”Vår tid är nu”. Plus alla möten med vänner, kollegor och filmarbetare tillsammans med det som skapats för duken. Stort.

Hämtat andan

Det finns stunder då jag ibland undrar om det inte är som i Tage Danielssons ”Sagor för barn över 18 år”, nio vet den novellen/sagan om en politiker som gradvis gör slut på de antal ord han har till sitt förfogande under sitt liv.

Efter att ha jobbat intensivt under hösten var tanken att slipa kanten mot för mycket skrivande, andas ut och ta in. Men januari kan vara grå, kall och omfattande mörk. Men under månaden händer också mycket, från nyårsrevyer med premiär runt trettondagshelgen över P3-guldgalan, Guldbaggegalan och Filmfestivalen i Göteborg. Lägg till detta ett bröllop i Oslo som under inga omständigheter får missas, så märker ni; plötsligt äter tiden mig i alla ändar och jag vill ju göra ett ordentligt jobb, men bloggen får ta paus.

Orden räcker inte till. Eller är mina bokstäver slut. Har jag nått vägs ände gällande författande utanför yrkesrollen…?

IMG_8974

Klämd mellan tiden. Foto: KAI MARTIN

Jag försökte för en helg sedan att sparka igång orden, som jag förbrukat, lånat eller vad ni vill. Men det blev istället en dag som gick åt till umgänge med Z, inte fel i det, men platserna vi höll till på och fördrev min dyrbara tid på var inte så inspirerande; köpcentrum, jakt på kläder, utprovning av kläder, matinköp etc. Jag kroknade där lite, inte för att det inte var fokus på mig (för en gångs skull), utan för att då jag vaknade på morgonen var det med en ambition, som hade siktet inställt mot skrivande i lugn och ro.

Jo, jag har lagt mycket annat åt sidan. Har inte varit överambitiös gällande städningen, till exempel, men det har å andra sidan ingen annan varit heller. Tvätten har jag gjort snabbt och effektivt och någon säng har väl hunnit bli renbäddad. Matlagningen har gått på sparlåga, för det har inte riktigt funnits energi.

Men nu tänkte jag sparka igång skrivandet här på bloggen.

Så håll utkik. Planen är att sätta ett streck för följande texter:

• Året 2017 (med råge).

• Filmfestivalen

• Eran – tv-serien om svensk punk, men ur det perspektiv som saknades.

• Bröllopet i Oslo.

Åtminstone inledningsvis. Jag har dessutom den omfattande texten om mitt, nu, drygt 50-åriga liv som ishockeymålvakt att författa. Så, jo, jag har att göra vid sidan om mina andra gärningar som journalist, man, älskare, kock, städare, tvättade, strykare och samtalspartner.

Mörk ”Motherdog” med vass egg

Teater:

MOTHERDOG

Ola Kjelbye

Utmanande. Uppsättningen av ”Motherdog” ställer krav på publiken.

Foto: OLA KJELBYE

Av: Hans van den Broeck, Max Bolotin och Sara Tuss Efrik.

Regi, scenografi och kostym: Hans van den Broeck.

Mask: Evalena Jönsson Lunde.

Ljus: Giacomo Gorini.

Musik: James Brown.

Ljud: Karin Bloch-Jörgensen.

I rollerna: Lisa Lindgren, Johan Gry, Gizem Erdogan, Johan Karlberg, Kim Theodoridou Bergquist, Ludde Hagberg, Hannah Alem Davidson, Ali Jalal, Jesper Söderblom och Su-Mi Jang.

När det invanda blir rutin. När utmaningar är en vana. När kickar går i stå. Ja, då behövs ny grepp, nya insikter och ett nytt tilltal.

”Motherdog” kräver sin publik på samma sätt som den kräver sin insats av ensemblen. Men det skärper alla sinnen för den som orkar och nej, det är inte teater i sin vanliga bemärkelse. Här finns inte en sinnrik dialog, tydliga rollporträtt eller ens ett drama som griper som dramor kan gripa.

Istället kastas man in i en mörk värld dit ljuset inte når. Med mer koreografi än egentliga repliker möter sex vinddrivna gestalter; på flykt? på samhällets skuggsida? på det bortglömdas bakgård? Ja, kanske allt detta. Kanske bara en spegling av de stukade människor på flykt som andra människor rycker på axlarna åt och då inte så bara ändå.

”Motherdog” är dans, musik, poesi, teater i ett. Hårt hållet i sitt formspråk, ändå sprakande starkt. Här möter Cormac McCarthys ”Vägen” ”Flykten från New York”. Ett samhälle förbi gränsen av ett sammanbrott, där jakten på föda gör människor till djur. Det är mörkt, fuktigt och tillitslöst med ständig närhet till våld.

Ur denna dystopi skapas ett elektriskt strömfält om vibrerar genom föreställningen. Det blir ett slags andlöshet i en timme och fyrtio minuter där denna scenkonst skakar om och öppnar upp sinnen.

Visst, jag har vissa invändningar. Som det rika bruket av engelska, som känns mer lättjefullt än nödvändigt. Men i förstone är de en djärv uppsättning på Göteborgs stadsteaters stora scen, ett stycke scenkonst som är frisk att se och ta till sig, om än inte helt lätt.

 

Ledin lider av perfektion

Show:

SKARPT LÄGE med Tomas Ledin plus orkester

!!!

Ledin1

Showman. Tomas Ledin har tagit sin föreställning ”Skarpt läge” till Rondo.

Foto: KAI MARTIN

Rondo, Göteborg.

Publik: Utsålt.

Bäst: Förmågan att få igång publiken är enastående.

Sämst: Capri-partiet känns lökigt.

Fråga: Tappar Tomas Ledin någonsin kontrollen…?

När Tomas Ledin gjorde sin första krogshow var det på just Rondo som premiären hölls. Det var ett, för den tiden populärt tema, slags retrospektiv där Tomas Ledins liv spann som en röd tråd genom föreställningen.

För en rutinerad scenräv som Tomas Ledin var det här helt ny mark att beträda. Men som han gjorde det och med vilken förtjusning han antog utmaningen. Lägg till detta att han fick ta ett och annat danssteg, som han mot sina egna tvivel, satte plus att det jobbades med effektfulla skärmar… ja, så roddes en starkt show hem.

”Skarpt läge” är alltså Tomas Ledins andra show, som redan har fått högs betyg av Stockholmspressen efter sejouren på Cirkus. Men här handlar det mer om fokus på hans låtar, förvisso väl förpackade både arrangemangsmässigt och med prator som driver showen vidare från en fas till en annan.

Här saknas inte mycket. Kanske egentligen ingenting för ett Ledinfan, men i mina ögon brister det ändå i något väsentligt: spontanitet och innerlighet.

Tomas Ledin är en noggrann showman och ska så vara. Jag såg ”Skarpt läge” på Cirkus och fascinerades över hur detaljsstyrt allting är. Jag är ju inte dummare än att jag begriper att det ska vara så, men hade ärligt talat lite tråkigt i all perfektion.

En bra show ger ett intryck av spontanitet. Ja, ett trick för stunden, men effektivt för känslan. Men här andas allt repeterat och om jag så ser den här showen 30 gånger kommer jag inte bjudas på några överraskningar.

Han har förvisso ett drivet gäng med framför allt Laila Adèle och Fernando Fuentes som drivande sidekicks. Grundbandet med Sebastian Nylund (gitarr), Ove Andersson (bas), Johan Franzon (trummor) och Jörgen Ingeström (keyboard och kapellmästare) kan sin sak, tvivelsutan, och har spelat med Tomas Ledin i över 20 år. Med Tomas Jonsson (blåsinstrument och dragspel), Erik Rydvall (nyckelharpa, fiol, mandolin med mera) och Petra Wahlgren (fiol, keyboard med mera) öppnar det för rika arrangemang som spänner om allt från ”Knivhuggarrock” till den folkmusikflörten som gjordes med albumet ”Höga kusten” 2013.

Ledin2

Innanför ramarna. Tomas Ledin utmanar inte sig själv. Foto: KAI MARTIN

Gott så. Men det är bara bra, men inte mer. Allt hålls inom Tomas Ledins strikta ramar. När han blev utmanad showen 2011 gav det just ”Höga kusten” med bland annat folkmusikeleganten Esbjörn Hazelius, som bollplank och musiker. Där fortsatte Tomas Ledin kliva ut ur sina svarta jeans och välstrukna skjorta med uppkavlade ärmar för något mer hudnära och berörande. Jag gillade det.

”Skarpt läge” är en show för publiken – och så han får den på tårna mot finalen! – men den ger inte Tomas Ledin något motstånd. Så jag förstår entusiasmen, men vill ha mer än så.

Låtarna från ”Skarpt läge” 18 januari 2018:

  1. In natt är jag din
  2. Sommaren är kort
  3. Festen har börjat
  4. Never again
  5. Helt galen i dig
  6. House of the rising sun
  7. Girl from North Country
  8. A case of you
  9. Hungry heart
  10. I was made to love her
  11. Snabbkassörskan
  12. En sak
  13. Du kan lita på mej
  14. En midsommaraftons dröm
  15. Hammarn unner bönninga
  16. Hon gör allt för att göra mig lycklig
  17. Sensuella Isabella

Extra:

18. En del av mitt hjärta

19. Medley (Vi är på gång, Då ska jag spela, Det ligger i luften, (Du har gjort mig till) en man som jag älskar, Knivhuggarrock, Minns du Hollywood, Här kommer den nya tiden, Lika hopplöst förälskad, 500 dagar om året, Just nu

20. Snart tystnar musiken

Ojämn men kär tradition

Revy

FEJK – EN ÄKTA REVY

!!!

Möln1

Underhållning. Mölndalsrevyn underhåller, om än ojämnt. Foto: KAI MARTIN

Möllan, Mölndal.

Regissör: Kent Vickell.

Medregissör/koreograf: Gustaf Jönsson.

Koreograf: David Johansson.

Medverkande: Anna-Klara Dahlén, Lena Gustafsson, Tobia Herbetzon, Karin Mickelbo, Anton Nordin, Peter Nordstrand, Henrik Nyström och Sara Sanzén.

Orkester: Staffan Andersson, Janschie Börjesson, Ossian Ward och Lina Marklund (kapellmästare)

Kostym: Doris Kjær.

Smink/peruk: Adam Högblom.

Bäst: Lena Gustafssons raljerande om feminism är tipp topp.

Sämst: Häftigt med LED-skärmen som kuliss, men den dominerar för mycket.

Fråga: Hyllas kostymören Doris Kjær och sminkör Adam Högblom nog…?

Mölndalsrevyn håller stilen med sin tradition sedan 1974. Det handlar alltså om nummerrevy frammejlsat ur det nyhetsflöde som kommit lokal, nationellt och internationellt ur det gångna året. Denna gång slår man följe med andra revyer som sätter fokus på president Trumps häcklande om fejk news (Falkenbergsrevyn bland andra) och se där, en röd tråd att spinna kring.

Så inledningen med ”Fame” blir klockrent ”Fake” där hela ensemblen presenteras med orkester. Ett avstamp för en revy som inleder starkt, men senare vacklar betänkligt emellanåt.

Mölndalsrevyn har en ny ensemble, där endast Lena Gustafsson och Karin Mickelbo står för traditionen på scenen i revyn och förra årets medverkande Tobias Herbetzon och Sara Sanzén ska bjuda rutin. Det skulle naturligtvis kunna äventyr en uppsättning.

Men nu är det inte brister i spelet på scen som mankerar (de nya – Anna-Klara Dahlén, Anton Nordin, PeterNordstrand och Henrik Nyström – sticker väl ut i sammanhanget). Tvärt om är aktörerna väl slipade och har en härlig framtoning i rampljuset som är vinnande.

Istället är det i några av texterna och vissa övergångar mellan numren som inte håller måttet. Det är synd. För Mölndalsrevyn tar med sin ”Fejk – en äkta revy” grepp om samtiden med friskt humör och svängig musik.

Med fräcka kostymer och svindlande koreografi ligger det här gänget i framkant för svensk amatörrevykonst. Lägg till detta att musik har tagit ett snäpp uppåt i år, så är det här sällskapet inne på ett vinnande spår.

Storfrämmande. Kim Jung-Un (Lena Gustafsson) och Donald Trump (Tobias Herbetzon) gästar Mölndalsrevyn, förstås. Foto: KAI MARTIN

”Fej – en äkta revy” klarar också att hålla en bra balansgång mellan trams och djupaste allvar. En fin hyllning till Hans Alfredson och tolkningen av Salvador Sobrals ”Amar pelos dois” – Portugals vinnande bidrag i melodifestivalen 2017 – om terrordåden i Europa är innerliga. Tobias Herbetzons och fyndet Anna-Klara Dahléns hipsters som ska skapa ett nytt Mölndal är klockrent. Lena Gustafssons machoraljerande om feminism är stor underhållning.

Möln2

Hippa Mölndal. Foto: KAI MARTIN

Förstås får sig Donald Trump och Kim Jung-Un sina tacksamma snytingar. Med det får också Mölndals-Postens redaktör. Jo, högt och lågt, som sig bör, där Mölndalsrevyn är exemplariska på att vara lokala. Men vässa pennorna redan nu, bästa skrivargrupp, för bättre än så här kan ni.

Fin film om Ted – men med gravt fel

Film

TED – FÖR KÄRLEKENS SKULL

!!!!

Ted

Porträttlikt. Men med ett gravt fel.

Regi och manus: Hannes Holm.

I rollerna: Adam Pålsson (Ted Gärdestad), Peter Viitanen (Kenneth Gärdestad), Happy Jankell (Lotta Ramel), Jonas Karlsson (Stikkan Anderson), Johan Hedenborg (Arne Gärdestad, pappa till Ted), Marie Kulle (Margit Gärdestad, mamma till Ted), Hanna Alström (Ann Zackarias), Gustav Orvefors (Janne Schaffer) med flera.

Det har blivit trend att sikta in sig på svenska 70-talsikoner. Björn Borg i filmen ”Borg”, Ronnie Peterson (”Superswede”) och nu Ted Gärdestad (”Ted – för kärlekens skull”). Tidsmarkeringarna är nödvändiga och i filmen om Ted Gärdestad skapas den inramningen med emfas. På samma noggranna vis väljer regissör Hannes Holm en på samma gång poetisk väg som själslig. Från de rena tonåren med Ted Gärdestads huvud fullt av musik, men samtidigt en allvarlig utmanare på tennistronen mot självaste Björn Borg, över genombrottet som 16-åring till när demonerna började spöka och till slut tog över hans liv för att ta det.

Det är ingen smal sak och med Adam Pålssons känsliga spel från naiv till schizofren, från juvenil till 40-åring, hade det nog inte lyckats. Han gör en fantastisk prestation med trovärdighet även i röst till nyinspelningarna (strongt jobbat av musikläggaren och arrangören Jimmy Lagnefors).

Det är en film baserad på Ted Gärdestads liv, där det tas ut svängar här och där för att skapa dramaturgi. Det är ju drama och så måste ske. Det pendlar skickligt mellan skir oskuldsfullhet och de mörka krafter som Ted Gärdestad tvingas kämpa mot.

Här finns relationsdramer, som mellan storebrodern Kenneth (som ju skrev texterna till Teds sånger) som den starkaste genom hela filmen. Kenneth Gärdestad var ju också den som följde och stod bakom sin lillebror genom hela livet. Men också kärleken till Lotta Ramel fint spelade av Happy Jankell.

Pluspoäng också till Niklas Strömstedt och Lotta Ramel som i filmen får spela sin far Bo respektive mor Susanna. Eller att Per Sinding-Larsen spelar enveten nöjesreporter på 70-talet. Begåvad humor, helt i min smak.

”Ted – för kärlekens skull” visar på Ted Gärdestads styrka, hans tilltro till sin musik och hans kärlek till livet. Men den backar alltså inte för baksidan av hans liv. Något som skänker trovärdighet åt filmen.

Mindre bra är att Ted Gärdestad som vänsterhänt förvandlats till högerhänt; jag förstår det inte. Det hade, för att ta ett närliggande exempel, inte gått att göra ”Borg” med en John McEnroe som högerfattad. Det hade spräckt just trovärdigheten. En film med Beatles kan inte göras med en basist som inte, som Paul McCartney, spelar höger hänt. Så heller inte i en film om Jimi Hendrix.

IMG_8624

Min reaktion på Instagram från 30 augusti 2017.

I början på 60-talet, precis som Ted Gärdestad är mitt födelseår 1956, var det fortfarande inte tillåtet att skriva med vänster hand i skolan. Det ändrades vid min skolstart, men det var på håret. Jag tvingades gå på test för att övertyga skolledningen om att min vänsterhänthet var så grav att den inte gick att rätta till. Vid samma tidpunkt slog alltså Beatles igenom med Paul McCartney som vänsterhänt musiker. En viktigt markör för mig; en viktigt markör, vilket jag är övertygad om, också för Ted Gärdestad.

Herregud, man fick vara vänsterhänt!

Lägg till detta att att vara vänsterhänt fortfarande inte ses med blida ögon i stora delar av världen.

Så, nej, jag förstår inte varför man brustit i detta. För varför är det annars viktigt att göra en porträttlik Stikkan Anderson? Eller varför ska Björn Ulvæus (Jonas Bane) och Benny Andersson (Edvin Bredefledt) likna 70-talets Björn&Benny? Eller för all del Anni-Frid Lyngstad och Agnetha Fältskog (Angelina Håkansson respektive Amanda Gylling)…?

Det finns också lite andra märkligheter som den nogräknade kan ta till sig (nej, Ted Gärdestads band hade inte en kvinnlig basist) och nörda sig med. Men jag låter det bero.

Nu klarar sig filmen ändå, eftersom det lyckligtvis inte är fullständigt fokus på Ted Gärdestads gitarrspel, plus att det starka spelet hos skådespelarna dominerar. Då visste jag ändå missen innan jag såg filmen och reagerade på det med min kommentar (ovan) på Instagram 30 augusti.