STILÖVNINGAR – 23 sätt att skildra ett gräl på en buss
Underfundigt roande. Ola Karlberg står ensam på scen och underhåller med 23 perspektiv på en och samma händelse. Foto: LINA IKSE
Den står i bokhyllan, Raymond Quenaus ”Stilövningar”, den svenska översättningen utgiven 1988 efter originalet som publicerade 1947. Den som har blivit något av en fransk klassiker. Boken har stannat kvar genom utredningar, men inte lästs på nytt. Kanske hög tid för det efter Ola Karlbergs enmansföreställning ”Stilövningar – 23 sätt att skildra ett gräl på en buss”. För med ett roande anslag görs en underhållande enaktare som bjuder på mycket på kort tid.
Ola Karlberg är något av en frankofil. Kan sina chansoner, sitt anslag, sitt Paris och i det här fallet det 8:e arrondissementet. Med enkla medel (ett skrivbord, en stol, en ukele, en griffeltavla, en stege, en fönsterram – allt målat i rött, matchande Ola Karlbergs kläder i rött och svart ) bjuds man in till en närmast dadaistisk underhållning. ”Stilövningar – 23 sätt att skilda ett gräl på en buss” angriper just en händelse ur just 23 olika infallsvinklar. Som vanmakt, blankvers, prunkande, omstöpning, framtill – baktill etc. Det blir absurt, märkligt, utmanande, men aldrig frånvänt eller distanserat.
Det är en listig text, men den ska också presenteras väl för att bjuda på rätt slags underhållning. Det klarar Ola Karlberg med emfas.
Det blir utmärkt underhållning värd en väsentligt mycket större publik än då jag gästade salongen.
”Stilövningar – 23 sätt att skildra ett gräl på en buss”, Hus 8, Konstepidemin, Göteborg. Premiär 16 april 2026. Denna recension baserad på föreställningen 17 april. Spelas 18, 24 och 25 april.
Baserad på ”Stilövningar”, Raymond Queneau.
Svenska texter: Lars Hagström och Ola Karlberg.
Musik: Ola Karlberg och Kroppologerna (Harriet Olsson, Lotta Sjölin Cederblom och Ola Karlberg).
Inte givet. Med ”Mira går genom rummen” utmanar dramatikern Marina Montelius konventionella familjebildningar. Foto: ELLIKA HENRIKSON
Mamma, pappa, barn. En sådan given familjebildning att vi fortfarande 2026 har svårt att lyfta blicken för andra konstellationer. För vad är en familj? Mamma, barn…? Mamma, mamma, pappa, pappa, barn? Och är någon som lever ensam en familj…? Blir man automatiskt bror och syster när mamma förälskar sig i någon som inte är pappa, men har ett barn som man nu ska leva med?
Dramatikern Maria Montelius lyfter frågan med sin rappa, roande och allvarliga ”Mira går genom rummen”. Här finns intensiv, tankeväckande dialog varvat med scener från olika familjekonstellationer och -situationer; hemma, i skolan, hos skolsystern, utanför någons pappas hus. Till detta friskt med musik och dans.
Jo, det fångar en ungs publiks uppmärksamhet och väcker säkerligen också frågor, som man sedan kan ta vidare och diskutera i, exempelvis, klassen. För så är det med Backa Teater, att pjäsen stannar inte i scenrummet – listigt skapad av Jenny Kronberg där varje vrå utnyttjas och där till och med en av spisarna blir till en rytmmaskin. Den ska helt enkelt vidare, ut, utan att för den sakens skull sitta inne med svaren.
Visst, den kan kännas en smula rastlös ibland. Som om man inte riktigt vågat lita till texten och kommunikationen mellan skådespelarna och publiken. Men det är en fullmatad föreställning svår att ta blicken ifrån.
”Mira går genom rummen”, Backa Teater, premiär 17 april 2026. Från sju år. Spelas till och med 22 maj.
Av: Maria Montelius.
Regi: Rasmus Lindgren.
Scenografi och kostymdesign: Jenny Kronberg.
Ljusdesign: Bella Oldenqvist.
Maskdesign: Josefin Ekerås.
Kompositörer: Daneil Ekborg och Simeon Pappinen Hillert.
Ljuddesign: Simeon Pappinen Hillert.
Koreograf: Cecilia Milocco.
På scen: Ylva Gallon, John Grahl, Alexander Gustavsson, Anna Harling, Sharzad Rahmani och Ulf Rönnerstrand samt musikerna Daniel Ekborg och Kristina Issa.
Musikens mystik och kraft. Yukimi, Little Dragon-sångerskan, jobbar soulfyllt, svängigt och innerligt med sin musik . Foto: KAI MARTIN
Pustervik, Göteborg.
Publik: Knappt 600.
Bäst: Svänget, sången…
Sämst: De två första extranumren slarvades bort.
Fråga: Är Little Dragon historia nu…?
Sedan drygt 20 år har Yukimi Nagano charmat lyssnarna med sina sånginsatser i Little Dragon. Göteborgskan har en röst som fascinerar med sin lekfullhet och innerlighet. Som en fjärils obekymrad flykt i vinden.
2024 kom hennes solodebut med singeln ”Break me down” och förra året släpptes albumet ”For you”. Under sommarens Way out West blev det dessutom en spelning med ett svängigt band, som hon nu har hållit fast vid.
Jo, det är en rutinerad artist som möter sin publik. Hon väver in sin entré i en aura av mystik, lite österländskt (läs japanskt) och har ett skirt, rött flor över sitt ansikte. Hon är cool, fascinerande och rasande charmig. Men framför allt sjunger hon fantastiskt. Hon leker sig igenom låtarna, som lättsamt och ledigt flörtar med allt från fusion till soul. Men som lika elegant flyttar 70-talsinfluenserna in i 2020-talet.
Det är musik som man inte kan stå still till. Groovet från Angelica Kvarbys effektfulla basspel och Little Dragon-trummisen Erik Bodins svängiga beats är totalt adderat av Demaes slagverk och backuppsång. På det Agge Augustssons gitarrspel, som är både funkigt, riffigt och punkigt när så stunden kräver, och André Roots mjuka klaviaturlir.
Yukimi bjuder på en dryg timmes effektiv soul ur hennes perspektiv. Musik hon håller nära själ och hjärta med plats för både kärlek och sorg.
Främst är det musik från soloalbumet, som har fått sin karaktär och uttryck på scen – fritt från Little Dragon. Men bandet kommer inte undan. Avslutningen på ordinarie set blir Little Dragonfavoriten ”Ritual union”, men i en punkfräsig och furiös version som inledningsvis lurar de flesta. Friskt.
Så långt var det en spelning med finess och värme. Men de inledande extranumren slarvades bort och tog ner euforin. Hur skickligt spelat ett trumsolo ändå är är det ett trumsolo för mycket om det är för långt. Precis som gitarrsolon, enligt mitt öra. Nu kändes dessa utflykter som påtvungna utfyllnader.
Lyckligtvis landade avslutande ”Jaxon” – en dedikation till hennes son vars far avled för några år sedan – nära och berörande. En känsla jag bär med mig. För Yukimi charmar och fascinerar.
Yukimi med band, Pustervik 16 april 2026.
På scen: Yukimi Nagano, sång, Erik Bodin, trummor, André Roots, keyboard, Anders ”Agge” Augustsson, gitarrer och sång, Demae, slagverk och sång, och Angelica Kvarby, bas och sång.
Uppdatering. Regissör Kim Lantz har tagit Kent Anderssons och Bengt Bratts klassisker ”Hemmet” i en uppdaterad version till Folkteatern.Foto: LINA IKSE
Skådespelaren och regissören Kim Lantz har sedan 1981 värnat om amatörteaterns kraft och kärlek till teater och skådespel på Folkteatern. 2018 satte han upp ”Flotten” på Backa kulturhus. Nogsamt har han med sitt entusiastiska gäng gått igenom hela Kent Anderssons och Bengt Bratts pjästrilogi ”Flotten”, ”Hemmet” och ”Sandlådan”. De som under en intensiv tid sattes upp på Göteborgs stadsteater 1967, 1968 respektive 1969 med Lennart Hjulström som regissör och sedan levt kvar på svenska teaterscener.
Ömsint, insiktsfullt och pillemariskt har Kim Lantz lyft in pjäsen i ett nutida sammanhang. Han har fortsatt arbeta enkelt med stolar som effektiv rekvisita där texten och skådespelarna får göra jobbet. Folkteaterns lilla scen är avskalad in på benet. Det skapar en frisk skärpa och det är märkligt, och en smula otäckt, hur sömlöst Kent Anderssons och Bengt Bratts pjäs fungerar 2026.
Här är är det nu de som föddes på 40- och 50-talen som nu behöver vård och omsorg. De som varit med om tonårens frihet, popmusikens genombrott, den sexuella frigörelsen, studentupproret, feminismens utveckling och hela 70-talets skarpt politiserade tillstånd mellan höger och vänster.
Nu sitter de på hemmet och minns. Eller… några minns. Andra är fjättrade vid demensens bojor. Stimulansen är bristfällig. Arbetsbelastningen på personalen stor. Besparingar och rationaliseringar slår tungt med bara förlorare – oavsett om det är de som jobbar med de äldre eller de äldre själva. Anhöriga slits mellan pressen att få vardagen att gå ihop och att hälsa på sina respektive föräldrar. Allt samlar ”Hemmet” i en ask utan förmaningar eller pekpinnar.
Det är något charmigt över dessa amatörskådespelares prestationer. För här är avståndet mellan skådespeleriet och verkligheten i sanning när. Det gör inget att man förlorar text på vägen. Lugnt väntar man in sufflören Cecilia Anderssons anvisningar. Man har ju varit med förr.
”Hemmet”, Folkteatern, Göteborg, premiär 16 april 2026. Spelas till 18 april och 2 maj. Dessutom spelas hela trilogin – ”Flotten”, ”Sandlådan” och ”Hemmet” – en och samma dag 9 maj.
Av: Kent Andersson och Bengt Bratt.
Regi och bearbetning: Kim Lantz.
Regiassistent och sufflör: Cecilia Andersson.
Ljusdesign: Peter Weicht.
På scen: Marianne Ahlbeck, Sara Andersson, Sören Jansson, Nils Lindqvist, Joel Mannela, Bengt Nordfält Jansson, Kateryna Tsurul, Monika Wedmark Jansson och Catherine Ålenius.
Musikalisk urkraft. Danske trion Smag På Dig Selv förenar vitt skilda musikaliska genrer till en egen urkraft. Foto: KAI MARTIN
Pustervik, Matsalen, Göteborg.
Publik: 150.
Bäst: Det totala öset.
Sämst: Att det blåste förbi så snabbt.
Fråga: Vad hände…?
Sedan Albert Holberg (trummor), Thorbjørn Øllgaard (bas-/barytonsaxofon) och Oliver Lauridsen (tenorsaxofon) slog sig samman för Smag På Dig Selv har trion snabbt tagit musikaliska andelar på främst den danska musikscenen. Vi pratar inte om en vän jazzorkester som står i ett hörn och knappt tar plats. Tvärt om utmanar bandet på de stora scenerna, som Roskildefestivalen, Vegas stora scen i hemstaden Köpenhamn. De utmanar både sig själv, sin musik och publik med omöjliga uppdrag. Som när de i mars spelade på samtliga scener i Christiania med final i den största salen Grå Hal.
Nu är Københavnerdrængene ute på en Europaturné, som slog ned som en bomb i Pusterviks matsal på det bästa av sätt.
Här var det full attack från start från det kompromisslösa bandet. Deras musik är en mix av genrer, där man kan läsa av allt från drum’n’bass, techno, friformjazz, rave förenat i ett punkigt uttryck.
Thorbjørn Øllgaards bassaxofon bildar oftast ett slags riffig bordunton som trummisen Albert Holberg skickligt smattrar rytmer kring. Emellanåt piskar han på discotakter, som minner om det Binkie Liljegren i Garbochock effektivt gjorde för 46 år sedan. På det Oliver Lauridsen mer melodiösa, men inte detsto mindre furiösa spel.
Det spelas med ett friskt ursinne. Men inte utan dynamik. Publikkontakten är från start total. Det dröjer inte länge förrän Thorbjørn Øllgaard – som förutom den bredaste av mittbenor också har två utslagna framtänder efter starten av saxofonspelande – kliver ut i den förtjusta massan med sitt väldiga instrument. Kort efter kommer Oliver Lauridsen efter. Thorbjørn Øllgaard ber publiken att sätta sig ner, bedrövligt för något lugnt som snart öppnar för extas. Oliver Lauridsen ber om att lokal ska släckas ned och en hotfull intimitet uppstår när publiken bokstavligen tvingas ned på knä för att sedan uppmanas att både skrika och dansa vilt.
Jo, för Smag På Dig Selv är de artistiska gränserna enbart till för att brytas. Lägg till att bandmedlemmarnas mammor för ett år sedan startade punkbandet Pas På Dig Selv. Sättningen? Två saxofoner och trummor. Underbart. Och självklart har mödrarna agerat förband till sina söner.
Smag På Dig Selv ber inte om ursäkt och är ett band som har förstått att man ska vara som ett vilddjur på scen. Det blir en dansk skalle rätt in i solarplexus.
Smag På Dig Selv, Matsalen, Pustervik, 15 april 2026.
Bandet: Albert Holberg, trummor,, Thorbjørn Øllgaard, bas-/barytonsaxofon, och Oliver Lauridsen, tenorsaxofon.
Aktuell: Med andra albumet ”This is why We Lost” och en pågående Europaturné.
En dag i kulturens tecken. Från vernissage på ”Bowie by Sukita” till Lustans Lakejer på Pustervik med teater på Göteborgs stadsteater däremellan. Foto: KAI MARTIN
Konsthallen har stått ekande tom i drygt ett år. Kulturminnesförklarad. Oantastlig i sin reslighet, som en lillebror/-syster till väldiga Konstmuseet där vid Götaplatsen. Men tom. Till nu.
Ungefär samtidigt som Konsthallen öppnar i nya lokaler i Gamlestaden håller ett vängäng, under samlingsnamnet Gbg Art, vernissage för utställningen ”Bowie by Sukita”. Alltså utställningen som senast kunde ses hos Stockholms kulturhus 2023 (och som jag skrev om här). Det handlar alltså om mötet mellan David Bowie och den japanske fotografen Masayoshi Sukita från 1972 fram till David Bowies någon månad innan David Bowies bortgång i januari 2016.
Masayoshi Sukitas bilder fascinerar. Berättelsen om han liv likaså. Som jag skriver i texten från 2023: ”Hur han, född 1938, efter kriget blir uppslukad av popmusiken och den amerikanska ungdomskulturen. Utan att kunna språket hamnar i London 1972 för att fotografera Marc Bolan, upptäcker på samma gång David Bowie, ser en konsert och ber att få fotografera honom. Utan att kommunicera talmässigt med varandra uppstår en konstnärlig kemi under första fotosejouren, som kommer bli oändligt många fler.” För så var det. Masayoshi Sukita, 87 år gammal, kan fortfarande idag inte engelska. Konsten, bilderna var och är hans sätt att kommunicera.
Via en konsertaffisch möter den japanske fotografen den brittiske artisten innan han ens har hört dennes musik.
För David Bowie, tidigt förtjust i Japansk kultur, blev mötet till ett livslångt samarbete som på många punkter blev väsentligt när han gled in och ur sina karaktärer och musikaliska projekt. Här finns foton från glameran med Spiders From Mars över till David Bowies tid i Berlin, där Masayoshi Sukita tog den ikoniska omslagsbilden till ”Heroes” (1977). Med detta får man också följa en mängd bilder i serien. Leken framför kameran, poserandet.
Utställningen i Konsthallen vid Götaplatsen är i många drag väsentligt mycket bättre än den var i Stockholm. Här faller ljuset snyggare, väggarna är solida och tillgängliga, rummen öppnare för berättelsen om David Bowie och Masayoshi Sukita. Det finns också en filmsalong där Masayoshi Sukita berättar om sitt möte med David Bowie och ett slags pojkrum med Bowiememorabilia ur ett lite göteborgskt perspektiv. Lägg till Cabaret Lorensbergs David Bowiedräkt, en gång använda till någon show –en replika från de byxor som den japanske designern Kansai Yamamoto gjorde 1973 till de ikoniska bilderna som Masayoshi Sukita tog – som finns i entréhallen.
Till vernissagen adderades också en konsert med Ebbot och Gunnar Frick, som gjorde några Bowienummer, bland andra ”Five years”, ”Life on Mars?” och ”Heroes”.
Utställningen har fått kritik från visst konstnärs- och artisthåll, som hävdar att det är ett kommersiellt företag som ”svärtar ner” Konsthallens varumärke. Jag har lite svårt att förstå argumentet. Här står en lokal tom, några Bowieentusiaster satsar, riskerar, sitt eget kapital för ”Bowie by Sukita” för den som är intresserad. Utnyttjar en befintlig lokal, men betalar också en ansenlig hyra för att få använda den.
Men… nu är jag delvis partisk eftersom jag känner dem som står bakom utställningen. Hur som helst var vernissagen folklig och populär. Nu ska den också ses. Beroende på vem man är – student, pensionär, vuxen (barn upp till tolv år går in utan kostnad – varierar priset från 150 kronor och upp till 175 kronor.
Men Göteborg erbjuder ju så mycket mer än lördag i april. Med Z, som har varit med på utställningen, tar jag en fika på A43 Coffee på Avenyn då jag inser att jag inte hinner komma hem för middag. Vi promenerar ned mot Oliva vid Avenyns början och njuter av både mat och samkväm. Hon tar en Linguine all’arrabbiata e stracciatella. Jag en Pasta carbonara. Var sitt glas Valpolicella Ripasso och vatten vid sidan om. Tiden dansar iväg.
Anledning till att jag inte hinner är Sverigepremiären av ”Han den andre”, norska dramatikern Monica Isakstuens pjäs, som jag ska se på Stadsteaterns lilla scen (läs om pjäsen här). Så Z tar vägen hem och jag fortsätter uppför Avenyn mot en teaterupplevelse.
Efter föreställningen är kvällen sannerligen inte slut. Nu väntar färd mot Pustervik där en vän och jag ska se Lustans Lakejer. Genom vänlighet har han och jag begåvats med plats på gästlistan, så någon recension blir det inte.
Men kanske mer en reflektion. Johan Kinde och hans mannar frodar effektfullt på myten om Lustans Lakejer. Något man framgångsfullt spunnit på sedan 80-talet och framåt. Dekadans, ett mondänt liv, champagne, en fin de siécle-känsla, en smak av avmätthet, kärlek på klädsam distans samtidigt som ömhetstörsten är i pariteten med dryckerna som flödar. Det är skickligt. På något tidlöst sätt har Johan Kind fört sina texter från pojkrummet och sina 17 år till den mogna man han är nu (snart 63 år) oanfrätt och oklanderligt. Han är den distanserande dandyn, betraktaren, en Gatsby. Tiden kretsar på något vis ständigt kring den vid början av 80-talet och det är väl ingen slump att musiken som spelas innan är Bowie, Roxy Music, Duran Duran från just den eran. Men samtidigt kan Johan Kindes snyggt författade texter lika väl skildra ett 1920- och ett 1980- eller 2020-tal.
Han har sedan 2021 ett effektivt band, som kan sina saker. Det blir postpunkglamour oavsett om det är kompositioner från det dramatiska 80-talet eller skrivna efter millennieskiftet.
Bandet består av: Johan Kinde, sång och gitarr, Anders Ericsson, gitarr och sång, Julian Brandt, bas och sång, Christer Hellman, trummor, Fredrik Hermansson, klaviatur, och Fredrik Helander, klaviatur, gitarr och sång.
Låtlistan 11 april 2026, Pustervik:
Drömmar dör först
Öppna städer
Man lever bara två gånger
Dekadens
Det verkade så viktigt då
Mörk materia
Begärets dunkla mål
Skuggan av ett tvivel
Stilla nätter
Vackra djur gör fula saker
Rendez-vous i Rio
Läppar tiger, ögon talar
En kyss för varje tår
En främlings ögon (extranummer)
Diamanter är en flickas bästa vän (extranummer)
Män av skugga (extranummer)
Jag hade slutat drömma om att känna så här (extra extranummer)
Roande allvar. Norska dramatikern Monica Isakstuens ”Han den andre” görs som flödande intensiv dramatik med lek och allvar på Göteborgs stadsteaters lilla scen. Foto: OLA KJELBYE
Det kan tyckas märkligt att på Göteborgs stadsteaters stora scen gästspelar ”Ingmar Bergmans Scener ur ett äktenskap – enligt 123 Schtunk” (läs recension här) samtidigt som norska dramatikern, poeten och författaren Monica Isakstuens ”Han den andre”, på samma tema, har Sverigepremiär. Eller också är det snillrikt. Fylla teaterhuset med äktenskapets rus och vånda. För min del lägger jag inga hinder för detta. Relationsproblematik gör sig på scen. Oavsett om det görs av en skicklig clowngrupp eller drivna skådespelare ur Stadsteaterns egen ensemble.
Det är med en närmast genialisk fingertoppskänsla som Stadsteaterns konstnärliga ledare Linda Zachrison fångat upp denna pjäs. Den som knapp har svalnat efter urpremiären 4 december 2025 på Nationaltheatret i Oslo. Med samma lyhördhet har regissör Annika Silkeberg engagerats för ”Han den andre”. Hon som tidigare har jobbat med just Monica Isakstuens dramatik, som med ”Dette er ikke oss” 2022, under sina fyra år som husregissör vid Den Nationale Scene i Bergen.
Här har hon gjort såväl scenografi, kostymdesign och översättning som regin. I en flödande rik och intensiv dramatik jobbar hon med ett enkelt scenspråk. På scenen två högar med madrasser, vid scenkanten fyra kaffebryggare med färskt kaffe, kaffekoppar att dricka ur. In stormar de fyra skådespelarna – Beata Hedman (Hon den andre), Caroline Söderström (Jag), Morten Vang (Du) och Ashkan Ghods (Han den andre) – från flanken som om de ramlat av en russebuss. Kvinnorna utstyrda som för bröllop i kreationer med tyll i vitt (kläder som tas av och på för vad som situationen kräver). Männen i kavajer, skjortor och boxershorts. Samtliga i gedigna stövlar.
Det är Beata Hedman som Hon den andre som startar i en fart som tar andan ur mig. Som sprungen ur nyss väckt kärlek, oövervinnlig, kättjefull, rusig över allt nytt, allt annorlunda. Det är som en monolog som sprudlar rappt, skickligt och passionerat lycklig. Beata Hedman är verkligen lysande med sin juvenila energi. På madrassen en sovande Ashkan Gods som Han den andre. Förtjust, men mer modest i sin kärlek. Men ömsint. En kopp rykande hett kaffe på sängen till sin älskade, kanske (det dricks mycket kaffe i pjäsen)…?
Så vaknar de andra paret – Caroline Söderström och Morten Vang – ur ett helt annat perspektiv. Ett äktenskap, med barn, som gått i stå. Hon ifrågasättande relationen. I ett närmast katatoniskt tillstånd. En depression som förlamar samtidigt som den ifrågasätter allt som Han gör och säger. Han försöker värja sig. Försöker få allvar med de upprepande orden ”Jag älskar dig”, som hon viftar bort som nys.
Paren kan befinna sig på något hotell. De nyförälskade med en fantastisk utsikt över den löftesrika staden vid havet. De andra mot den förtätade skogen. Den där de, enligt deras livsberättelse, träffades som av en slump. Men var det verkligen Han som Hon träffade? Eller de som i pjäsen kallas Jag och Du…
Båda paren ser vandra. Rannsakar och provocerar varandra. Är Han den andre egentligen den som skulle ha blivit Du?
Ja, Monica Isakstuens pjäs glider skickligt mellan karaktärerna, som om paren egentligen tangerar varandra. Kanske till och med är varandra, men på olika skalor av sina tidslinjer.
Beata Hedman, Caroline Söderström, Morten Vang, och Ashkan Ghods bjuder på oerhört skickligt skådespeleri. Allt från livsglädje till frustande ilska, från frivolt flörtande till förtvivlan.
Beata Hedmans Hon den andre möter Caroline Söderströms Jag i vässad catfight. Den senare raljerar över Morten Vangs svenskdanska, modersmålet som han i en hjärtskärande scen helt glider över i ett desperat försök att försvara sig. Ashkan Ghods karaktär är oskyldigt förtjust i Caroline Söderströms drömmar om honom som Den andre. Beata Hedman ständigt provocerande och energifylld.
Men som i ”Scener ur ett äktenskap” klarar det äkta paret inte att vara ifrån varandra. Du och Jag backar hem till vardagen. En snyggt fångad vardagsspaning från Monica Isakstuen av att det av kvinnor ska anses sexigt då män vänder på huvudet, lägger högerarmen över passagerarsätet och backar bilen han kör. Det som Caroline Söderströms Jag trots allt finner attraktivt hos sin hopplöse man.
”Han den andre” är en omtumlande, friskt sprudlande pjäs med kvinnorna i förarsätet, även om det är mannen som backar bilen åter hem till vardagen.
”Han den andre”, Sverigepremiär, Lilla scen, Göteborgs stadsteater. Premiär 11 april 2026. Spelas till och med 30 maj.
Av: Monica Isakstuen.
Regi, scenografi, kostymdesign och översättning: Annika Silkeberg.
Komposition och videodesign: Fredrik Arsæus Nauckhoff.
Ljusdesign: Nicklas Jörgner.
Maskdesign: Gunilla Bjerthin.
Ljuddesign: Dan Andersson.
På scen: Beata Hedman (Hon den andre), Caroline Söderström (Jag), Morten Vang (Du) och Ashkan Ghods (Han den andre).
INGMAR BERGMANS SCENER UR ETT ÄKTENSKAP– ENLIGT 123 SCHTUNK
Laddad. 123 Schtunks ”Scener ur ett äktenskap” klär med humor och skratt brutalt av Ingmar Bergmans klassiska tv-serie ”Scener ur ett äktenskap”. Foto: HENRI KOKKO
När Ingmar Bergman skrev ”Scener ur ett äktenskap” för teve 1972 (sex avsnitt) var det i ett slags trots. Den här gången författade han inte utifrån sig själv. Provocerad av ett äkta par, vilka han mött, som syntes vara perfekt, skrev han. De som var så perfekta att han försökte förföra kvinnan, utan att lyckas, och därmed blev än mer provocerad av denna parets solida relation. Själv var ju Ingmar Bergman en, låt oss säga, rastlös man i sina äktenskap och relationer.
Innan inspelningarna av ”Scener ur ett äktenskap” hade hans relation med Liv Ullmann upphört och han hade gift sig med Ingrid Bergman. Det fanns alltså något laddat vid inspelningen med Erland Josephson och Liv Ullmann i i huvudrollerna i denna lågbudgetproduktion inspelad på Fårö. Tv-serie blev en succé inte bara i Sverige utan också internationellt. Av serien blev det också en långfilm, som även den tickade in sina pengar. Samtidigt som den gav familjerådgivningar luft under vingarna. Relationer ifrågasattes när Johans (Ernst Josephson) och Mariannes (Liv Ullmann) liv, äktenskap och efterbörden av det blottades. ”Scener ur ett äktenskap” blev en snackis långt efter premiären teve för nära nog exakt 53 år sedan.
123 Schtunk har under drygt 20 år ägnat sig åt improvisationsteater där man – företrädesvis det äkta paret Lasse Beischer och Bortas Josefine Andersson – med clownsminkning ger sig i kast med teaterklassiker. Allt från Shakespeare till Strindberg. Ja, även Ingmar Bergman har fått sin film, klassikern ”Det sjunde inseglet” gnuggad. Jag såg ”Machbeth – 123 Schtunk 20 år” i Varberg i somras och sveptes med i ett häcklande, roande gyckel spunnet på just Shakespeares dramatik. (Läs här.)
För så är det, ingen kommer undan när 123 Schtunk står på scen. I ”Scener ur ett äktenskap” är det bara paret Lasse Beischer och Bortas Josefine Andersson som står på scen. Som alltid i den enklaste av inramningar. Ett draperi, en piedestal med en röd gammal telefon från Televerket, en grå kloss i frigolit som får tjäna som säng, bar, kontorsbord, bil med mera och instrumenten: kontrabas, akustisk gitarr och tvärflöjt.
I detta lilla gör 123 Schtunk stor teaterkonst byggd på improvisation, provokation, pantomim, musik och en rejäl instudering av manus – och tv-serien. För utan detta bär man inte föreställningen i hamn. Det är ur bråddjupet mellan gyckel och dramatik som denna deras föreställning får näring.
Självklart är publiken i skottgluggen. Alla ska med och främst de som sitter på första bänkraden. Bortas Josefine Andersson och Lasse Beischer är alerta. Varje rörelse, harkling, nysning eller reaktion sveps in i pjäsen. Så hamnar en stackars kameraman utsänd från SVT:s ”Kulturnytt”, som inte vet om det ska sändas i Kanal 1 eller 2, i händelserna centrum där han står i kulisserna. Ständigt återvänder paret på scen till honom i sitt flödande tempo på replikerna uppkomna i stunden. Likadant med paret, sambor, på första raden där mannen jobbar för Västra Götalandsregionen, denna byråkratiska koloss som därmed får en central roll i pjäsen. Så också paret, som blir inviterade till parmiddag på scen.
Bortas Josefine Andersson och Lasse Beischer är bländande på att fånga stunden. De överraskar inte bara sin publik utan också sig själva. De kliver ur sina roller, utmanar varandra och plötsligt kan Johans och Mariannes liv i pjäsen speglas mot Lasses och Josefines i verkliga livet. Det är skickligt och paret våga djärvt svinga sig mellan allvar och skratt, manus och hittepå samtidigt som man faktiskt klär av Ingmar Bergmans uppmärksammade tv-serie in på bara skinnet.
Johan i Lasse Beischers roll blir en patetisk mansgris, som aldrig blir sympatisk. En figur som sätter sig i centrum framför sin familj. Oavsett om det gäller karriären eller den självklara rätten att ha en älskarinna. Bortas Josefine Anderssons Marianne görs devot och anfallande, men försätts alltmer med ett driv, som i och för sig pendlar mellan en alltmer tilltagande självständighet och oförmåga att helt göra sig fri. Som brittiske sångaren Joe Jackson sjunger ”We can’t live together/But we can’t stay apart”.
Under nära tre timmar (inklusive paus) kastas man mellan skratt och förtvivlan, pricksäkra rollgestalter och rena stollerierna. Emellanåt bjuder paret upp till musik, skriven av Bortas Josefin Andersson, fint arrangerad av Viktor Turegård. Då får allvaret extra skärpa och djup, som om allt stannar av.
Lägg till att Ingmar Bergmans son Daniel Bergman (63), regissör och författare, finns med i föreställningen. Dels i bearbetningen av texten. Dels som röst, en inte oväsentlig del i denna tolkning av ”Scener ur ett äktenskap”. Dessutom, i premiärpubliken fanns också Eva Bergman (80, äldst av syskonen Bergman), som även hon med äran axlat faderns roll inom teatern. Så Ingmar Bergmans ande svävar definitivt i salongen. Hoppas han fick lov att vädra lungorna med skratt, även om hans verk får sig en duvning.
”Ingmar Bergmans Scener ur ett äktenskap – enligt 123 Schtunk” gästspel, urpremiär 10 april 2026. Spelas på samma scen även 11, 21 och 22 april innan föreställningen åker på turné.
Manus: Ingmar Bergman.
Bearbetning: Bortas Josefine Andersson, Lasse Beischer och Daniel Bergman,
Regi: 123 Schtunk.
Dramaturgiskt bollplank: Lena Fridell.
Musik, sångtexter: Bortas Josefine Andersson.
Musikarrangemang: Viktor Turegård.
Scenografi och kostym: 123 Schtunk.
Sömnad: Frida Hallin.
Teknik, sufflör: Otto Olsson Båth.
”Relationsterapeut i salongen”/röst: Daniel Bergman
Under vintersäsongen är det ju lätt att gå in i mörkrets värld. Ja, den kriminella eller den med thrillerspänning som håller andarna vid liv.Men när det nu ljusnar går det också alldeles utmärkt att läsa dem.
Här är ett urval av krim- eller spänningslitteratur. Några från Göteborg, men också utsocknes och från favoriter från Danmark och Norge.
Håll i er.
Hög standard. Spänningslitteratur som håller greppet om sina läsare. Foto: KAI MARTIN
Tony Fischier: Pauline Dunker och den sista sanningen (Lind & co)
Göeborgsbaserade Tony Fischier fortsätter målmedvetet och skickligt med sin svit om kriminalkommissarie Niklas Ragnvik och hans team. Alltid med hans sambo och privatdetektiven Maxine Adlerkrantz snokande i vad som ska visa sig vara samma terräng. I ”Pauline Dunker och den sista sanningen” rör sig handlingen, återigen, i något slags överklassmiljö med exklusiva kåkar i Hovås/Brottkärr. Men lika hemtamt spinner intrigen också runt i kvarter i Kungsladugård, Klippan, Majorna och Linnéstaden. Det är ju inte utan att en göteborgare som undertecknad blir förtjust och villigt låter sig åka med. Å andra sidan kan det slarvas lite, som om adresserna har hämtats från en snabb googling istället för att författaren de facto har varit på plats. Visst, Ica i Mölndals centrum har adressen Barnhemsgatan, men om du skulle fråga någon mölndalsbo skulle de skaka på huvudet och fråga ”Menar du den i Mölndals galleria?”. Men det är randanmärkningar.
Här uppstår en rad mord som snart visar sig vara sammankopplade. Samtidigt nystas fallet med den försvunna journalisten Pauline Dunker, den prisbelönta ”Uppdrag granskning”-reportern. Ett fall som lagts på hyllan efter ett år, men som plötsligt blivit intressant igen efter nya fynd. Dessutom får Maxine Adlerkrantz ett uppdrag från en nära släkting till Pauline Dunker att hitta henne. Spaning från två håll, alltså.
Tony Fischier är en mästare på att spinna intriger från olika håll för att sedan svetsa dem samman till ett infernaliskt slut. Så också den här gången. Men den här gången undrar jag om de intellektuella vindlingarna inte vävs lite ovanför mitt huvud. Jag drabbas inte på samma sätt som tidigare, för mycket händer på skilda håll och allt är inte samlat för öppnas som en big surprise på slutet. Det är förstås en balansgång, men jag upplever ”Pauline Dunker och den sista sanningen”, som lite för smart för sitt eget bästa.
Jensen & Gabay: Crypto (Nona)
Efter att i senaste boken ”Parabellum” har fått blodet att frysa till is på Svalbard låter Theodor Gabay och Morgan Jensen nu handlingen utspela sig i Dubai. Utan president Trumps inblandning blir det bomber och granater och en intensiv spänning på den arabiska halvön och i Persiska viken. Jodå, författarparet har inte förlorat greppet om göteborgarna, kriminalinspektörerna Milla Becker och Simon Kempe. Snyggt vävs handlingen samman med föregående böcker (detta är den fjärde) och herre min je vad det går undan. Oblygt skapar Jensen & Gaby en thriller som spänner bågen högt och som lika ogenerat flörtar med actionfilmer som ”Mission Impossible”. En kryptohandlare från Göteborg hittas bestialiskt mördad, bredvid vaknar Nina Amoudi, lika skräckslagen som oskyldig. Hon som funnits i kriminella kretsar i Göteborg, men som räddats undan av Göteborgspolisen och med ny identitet velat starta om.
Det kriminella nätverket som vet om att hon sitter på ett lösenord till en offentlig förmögenhet i kryptovaluta vilar inte på hanen. Spänningen tätnar och det blir Göteborgspolisen i samarbete med Dubais polis, som ska lösa fallet.
Jo, Jensen & Gabay är skickliga. Både gällande i att skriva och skapa spänning, men också i att aldrig låta handlingen vila för en sekund. Det gör att man som läsare andlöst drivs vidare och vidare från ett kapitel till ett annat innan man andtruten når bokens slut.
Jo Nesbø: Vargtimme (Albert Bonniers förlag)
Normannen Jo Nesbø är i en klass för sig gällande spänningslitteratur. Det är inte för inte som hans böcker översätts till andra språk med utgivningar i tusen och en länder. Nu har han lämnat Harry Hole hemma i Oslo. Handlingen är förlagd i ett krackelerande USA. Att originaltiteln ”Minnesota” emellertid på svenska fått titeln ”Vargtimme” är en smula egendomligt. För det är just i Minnesota som handlingen utspelar sig.
Ja, med tanke på vinterns händelser i Twin City i mellersta USA med ICE:s trakasserier, organisationens mord på öppen gata och motprotesterna är det närmast synskt att Jo Nesbø valt att förlägga handlingen här. Han lyckas dessutom beskriva staden som om allt verkligen sker här och nu i ett apokalyptiskt Amerika med korrupta poliser och politiker, gängkriminalitet, droger och våld. Men handlingen utspelar sig tio år tillbaka i tiden – och samtidigt i närtid. Det blir emellanåt en smula märkligt, men få kan som Jo Nesbø hålla sina läsare i ett fast grepp och föra dem genom handlingen med alla karaktärer och slutligen öppna för ett helt oväntat slut. ”Vargtimme” lämnar inget övrigt att önska i detta. Det är återigen en raffinerat skriven kriminalroman med mängder av undertoner. Visst är det för mig mer sofistikerat när han rör sig i ett Oslo med Harry Hole, även om denna boks centralfigur Bob Oz (med norsk härkomst) bär på drag av den väldige Oslopolisen. Men spänningen i Minnesota i ”Vargtimme” är hög nog.
Johan Theorin: Stugorna (Wahlström & Widstrand)
Johan Theorin har efter ett par böcker lämnat spänning och Stora Alvaret på Öland för de småländska skogarnas mörker och djup. Med det också kriminallitteraturen för något mer mystiskt. I en övergiven stugby möts handlingen så att säga från olika håll. Dels en flyende bankrånare, dels Pernilla som lämnar sin familj för en årlig återträff med människor som hon delar erfarenhet med från ett trasigt liv. Men även den unga affärsassistenten Ranja, som skickas på ett uppdrag till sin chefs barndomstrakter.
Skogarnas väldiga träd välver sig över historien – oavsett från vilken personvinkel man kikar. Johan Theorin skriver skickligt, möter naturen med respekt. Men med mysticismen förloras också greppet om historien en smula. Det är emellanåt svårt att skilja mellan vad som i boken ska vara verkligt och det som ska vara övernaturligt, sagolikt. Det gör mig vilsen i skogen.
Jeanette Bergenstav: ”Smaken av blod” (Storyside)
Göteborgskan Jeanette Bergenstav har verkligen spänt spänningsbågen hårt och skickligt med sin romanserie om frilansjournalisten Jennifer Sundin och hennes förmåga att hamna i den än mer dramatiska situationen efter den andra. Nu slungas man som läsare tillbaka tjugo år till när Jennifer Sundins journalistkarriär en gång startade. ”Smaken av blod” är en fristående prequel till Jeanette Bergenstavs serie. En roman i samarbete med Storyside, förlaget som i förstone ger ut ljudböcker. Något som den här boken också är.
Med sina knappt 260 sidor är det en kortare roman än vad Jeanette Bergenstav normalt brukar ge åt sin serie. Kanske är den också aningens hastigt skriven. Det är en känsla som skaver samtidigt som Jeanette Bergenstav sannerligen håller greppet om sina romanfigurer och om sina läsare.
Men…! Det som kanske är mer besvärande är att dåtidens händelser i ”Smaken av blod”, inte fått – vad jag minns av romanserien från starten med ”Syndoffer” (2021) – några spår i nutiden. Med tanke på de traumatiska upplevelserna i den här romanen borde så ha varit för att ge en känsla av trovärdighet.
Jussi Adler-Olsen med Line Holm och Stine Bolther: Döda själar sjunger inte (Bokförlaget Polaris)
Med ”Sjuk kvadratmeter med lås” satte Jussi Adler-Olsen en listigt signerad punkt för romanserie om Avdelning Q med den tjurige och egensinnige Carl Mørck i spetsen. Trodde jag. Den dödssjuke författaren ger sig dock inte och ger sin Avdelning Q ett fortsatt spännande liv. I samarbete journalisten och författaren Line Holm och kriminaljournalisten, tv-programledaren och författaren Stine Bolther öppnar han nu upp för en lång serie. Gott så. De tio tidigare böckerna har varit en fröjd att ta del av. Finurliga intriger. Väl författade. Underhållande. Dessutom har de en humor som är brutal och definitivt roande mitt i den högsta spänningen.
Inledningsvis är ”Döda själar sjunger inte” lite trevande. Som om författartrion inte vill dölja att detta är inledningen på ett samarbete. Carl Mørck har förvandlats till en staffagefigur, mer eller mindre, men är samtidigt inte oväsentlig för handlingen. Istället kliver de andra på Avdelning Q in i handlingen i ett kallt fall som öppnar upp för hiskelig dramatik med Nordsjælland, främst, som fond. Till persongalleriet har även fransk-danska, eller är det dansk-franska, polisen Helena Henry adderats. Hon som bär på en hemlighet, som det också ska nystas i och som i sin tur öppnar för ytterligare böcker i serien.
Det finns i denna romanen spår av ”Fasanjägaren” (på svenska 2008) med mobbning och en högre krets i ett litet sammanhang, här en gosskör. Dåtid vävs effektivt samman med nutid. Berättelsen är sedvanligt driven och med vändningar som få i Norden, undantaget Jo Nesbø, mäktar med. Här är är det bara att spänna fast säkerhetsbältet och åka med. ”Döda själar sjunger inte” är en fröjd att läsa för thrillersugna.
Famnar om. Det är 18 år sedan han lämnade Göteborg. Men Göteborg har inte lämnat Joel Alme. Inte Göteborgspubliken heller.Nu förenade han sin forna hemstad med Stockholm i sina låtar. Foto: KAI MARTIN
Pustervik, Göteborg.
Publik: Utsålt (900).
Bäst: Innerligheten parat med energin.
Sämst: Lite väl mycket allsång med tjallala, taddada etc.
Fråga: Blir det en albumstrilogi på ett Stockholmstema nu…?
Kravalstaketen är borta. Valter Nilsson har under två kvällar blåst ut Pustervik (läs här). Nu dags för Joel Alme. En Göteborgsmusiker, -låtskrivare som rör sig i samma härad. Men på sitt eget vis och med en väsentligt längre karriär i bagaget jobbar, kreerar, ja, gräver där han står. Naturligt, kanske, att efter att Göteborg, familjen, vännerna, livet i den forna hemstaden har inspirerat att det nu är livet i Stockholm, eller snarare närföroten Björkhagen, som gör det. Det som färgat senaste albumet, nyss utgivna, ”Gullmar gospel”. Göteborgsviten – albumen ”Flyktligan” (2015), ”Bort bort bort” (2019) och ”Sköt er själva så sköter jag inte mitt” (2022) – är fjärran.
Nu inspiration av Bob Dylan runt mitten av 60-talet när trubaduren blev kontroversiellt elektrisk. Men också av Frank Sinatras 60-tal, på gränsen av 70-talet. Den musik som en hint spelas innan konserten, den första av tre i Göteborg på Pustervik. Melankolin, sentimentaliteten, de bitterljuva melodierna.
Jo, Joel Alme kan transformera inspirationen till sin egen ton.
Så om Valter Nilsson häromdagen är ruset, röjet, festen är Joel Alme baksmällan, eftertanken och den påkommande vardagen.
Åtminstone på skiva.
För när han möter sin hemmapublik på jag vet inte hur länge (jag såg honom senast i november 2022 – läs här) är det en synbart taggad Joel Alme som tar sig an den och sin musik. Jo, publiken är måhända mindre yster, men inte desto mindre entusiastisk än under Valter Nilssons röjarpartyn. Men så är också Joel Alme grundad i mer inkännande och reflekterande texter och med ett större allvar.
Ljudet är perfekt, Joel Almes texter går fram tydligt och klart, arrangemangen sitter som en smäck och han växlar mellan låtar från sina svenskspråkiga album med snygg lätthet. När drabbande bra ”Aldrig bra på livet” – reflektioner över sig själv som pappa i spegeln av sin egen far – kommer lämnar basisten Gustaf Gunrup, slagverkaren Gustav Ejstes och trummisen Oskar Arvidsson. Det blir intimt, extra allvarsamt, som om Joel Alme vill slå fast att faderskapet inte är något man ska slarva bort.
Så larmar allt igång igen med full orkester. Några förklarande, ömsinta ord om låtarna som ska spelas, som omfamningen till styvsonen Hjalmar i ”Till H när det behövs” innan han står ensam med sin akustiska gitarr på ”Så kanske vinden”. Den där bara ett visselsolo adderar trubadurkompet.
Därefter defilerar Joel Alme med band mot finalen. Gör förvisso några i publiken besvikna, som önskar höra ”Röda bolaget”. Men låtlistan är huggen i sten. Hart när nog. För som han säger efter fyra extranummer och kommer in för ett sista: ”Om jag inte spelar den här blir jag dödad. Om jag spelar den blir jag dödad.” Så kommer ”Snart skiner Poseidon” och hyllningen till Änglarna, IFK Göteborgs inmarschlåt på Gamla Ullevi sedan 2009, blåser ut Gaisluften från Valter Nilssons spelningar. Det blir lätt att andas när man går ut i detta pissiga vårregn i Göteborg.
Joel Alme, Pustervik, Göteborg, 3 april 2026. Den första av tre spelningar i hans forna hemstad. Övriga 4 och 5 april.
På scen: Joel Alme, sång och gitarr, Gustaf Gunrup, bas och sång, Gustav Ejstes, maraccas/tamburin och sång, Oskar Arvidsson, trummor, Ramo Spatalovic, gitarr och sång, och Per Larsson, klaviatur och sång.
kaimartinblog 