kaimartinblog

Konsert:

HÅKAN HELLSTRÖM

!!!!!

Scandinavium, Göteborg.

Publik: 13000.

Bäst: Allsången är magisk i allmänhet. I ”Nordhemsgatan leder rakt in i himlen” är den öronbedövande och kärleksfull.

Sämst: Nog hade det varit på sin plats med Kapten Röd och Jaqee på scen med det aktuella singelsläppet av ”Eld fire fogo”.

Fråga: Hur många studentmössor har han burit och signerat nu sedan i somras…?

Nej, vi går inte ut i något pyssligt vårregn. Men en känsla av vår. Vi är mer eller mindre berusade av Håkan Hellströms andra kväll på hemma plan, i Scandinavium. Det är som en väckelserörelse. Vi är syresatta och fyllda av någon ande. Lungorna har vädrats från uppvärmningsakten, trubaduren William Sundman Sääf som sjunger Håkans ”Nu kan du få mig så lätt” tillsammans med den tiotusenhövdade publiken, till allsångskraften i ”Nordhemsgatan leder rakt in i himlen” och ”Valborg”.

Visst, det finns, som alltid, kritiska röster. När vi korsar Skånegatan mot hållplatsen hörs en ung mans röst, som ivrigt diskuterar med sin vän. ”Det finns femton riktigt bra Håkan-låtar. Så väljer han bara fyra. Jag är besviken.”

Så är det förstås. Av en publik på över 20000 på två dagar finns det alltid någon eller några som inte är nöjda.

Jag som var på båda, plus den i Oslo – på den här turnévändan (läs här och här) – tappar återigen hakan för Håkan har en fenomenal förmåga att fånga sin publik och samtidigt bjuda på något extra. Ändå var det till låtlistan och gäst exakt som i torsdags. Men varje ögonblick med honom på scen är också ett föränderligt ögonblick, en stund som emellanåt är svår är fånga. Men han visar med emfas vilken underhållare han är. Som i inledningen när något fan slänger upp en ros, han fångar den, bugar lätt och tuggar i sig den och spottar ut den (se Tommy Holls fantastiska bild här ovan som skildrar ögonblicket).

Fantastisk. En fantastisk artist med ett fantastiskt band framför en fantastisk publik blir en fantastisk kväll. Fantastiska bilder: TOMMY HOLL

Han ser sin publik, den ser honom. Vill ha hans uppmärksamhet och får den. Jag vet inte hur många supporterhalsdukar (ja, från ett fotbollslag som han håller på), studentmössor och till och med mobiltelefoner som kastas upp på scen för att han ska antingen bära dem, signera dem eller göra något filmat inslag. Han gör det, han är noga med att tilltala var och en av dem.

Samtidigt pumpar musiken på skickligt iscensatt och framför av den enastående orkestern där var och en av varje medlem är ett viktigt kugghjul i detta spelande musikverk. Även musikerna är lyhörda för vad som sker, för det gäller att vara på tårna när Håkan Hellström står på scen. Vad som helst kan hända, men tro mig, det här är ett gäng som spelar på allt annat än ackord. De är beredda på improvisationer. Men så är det när man är inrepade till nördighetens gräns. För för Håkan Hellström lämnas ingenting åt slumpen, varje danssteg (å, vad han har övat), varje prata, vem som ska göra vad exakt när har nötts. Just därför är allting på scenen så avslappnat, alla är redo.

Ja, konserten från i torsdags bar sina spår in i fredagsaftonens. Men stämningen var högre, allsången kraftigare, publiken mer med på noterna och – trots den infekterade rösten (”jag har tagit mängder med mediciner för att sia det här”, som han sa från scen) – så sjöng han bättre. Och när rösten inte orkar bär publiken honom. ”Känn ingen sorg för mig Göteborg” klarar han inte längre (har inte gjort på tio år), men den kan var enda kotte i arenan och med publiken i ryggen klättrar han högt upp i arenan i sektion E, typ 24 raden. Närkontakt av tredje graden med mängder av high fives och en och annan selfie från fans som inte tror sina ögon.

Så när allt svämmar över kommer Valter Nilsson, Högsbos stigande stjärna, och återigen får han sjunga sin ”Jerry” med Håkan Hellström och hans band för att sedan avsluta sitt gästbesök med en grym tolkning av ”Tro och tvivel”. Det blir inte bättre än så i Göteborg en fredag i mars 2026.

En Håkan Hellström-konsert är alltid något extra. Jag tror att det är därför som han drar. Ingenting känns förutbestämt (men är det i nästan allt) och tillsammans med honom och musikerna får man en resa som man sent ska glömma. Den här psykedeliska resan i form av animationerna på skärmarna med texterna till låtarna ger en inblick i både Håkan Hellström värld, fantasi, skrönor och det och dem som inspirerat honom.

Det blir fantastiskt. Den här gången lite extra ändå.

Håkan Hellström, Scandinavium, Göteborg, 20 mars 2026.

Bandet: Tobias Wiklund, trumpet, David Nyström, klaviatur, Finn Björnulfson, slagverk/sång, Labbe Grimelund, trummor, Oscar Wallblom, bas/sång, Mattias Hellberg, gitarr/munspel/sång, Simon Ljungman, gitarr, klarinett/sång, Nils Berg, saxofon/klaviatur/fiol/sång, LaGaylia Frazier, sång, Annika Granlund, sång/trumpet, Ingela Olsson, sång, och Kerstin Ryhed-Lundin, sång/klaviatur

Låtlista:

1. Arrivel (Abba – intro)
2. Oh well/Facklan är tillbaka (Fleetwood Mac/introspår)
3. Magiskt, men tragiskt
4. Gå för glory
5. River en vacker dröm
6. Evergreen min vän evergreen
7. En vän och en bil
8. Pappa, säg ja!
9. Långa vägar
10. Dom kommer kliva på dig igen
11. Pistol
12. Tillsammans i mörker
13. För en lång, lång tid
14. Nordhemsgatan leder rakt in i himlen
15. Vänta tills våren
16. Kom igen Lena!
17. Sjung högre
18. God only knows (Beach Boys-cover)
19. Känn ingen sorg för mig Göteborg
20. En midsommarnattsdröm
21. Jerry (Valter Nilsson-låt med Valter Nilsson som gäst)
22. Tro och tvivel (gäst: Valter Nilsson)
23. Valborg
24. Svindlande höjder (extranummer)
25. Din tid kommer (extranummer)
26. Det kommer aldrig va över för mig (extranummer)
27. Du är snart där (extranummer)
    
    

Konsert:

HÅKAN HELLSTRÖM

!!!!

Scandinavium, Göteborg.

Publik: 11000.

Bäst: Den outsläckliga entusiasmen.

Sämst: Ingen Nisse Hasselgren på ”Nordhemsgatan leder rakt in i himlen”.

Fråga: Kommer Kapten Röd och Jaqee som gäster ikväll apropå att singeln ”Eld fire fogo” med dem och Håkan Hellström kom idag…?

Men… en sådan entertainer han är. Så fantastiskt han fångar publiken. Sveper in den i ett grepp som han sedan inte släpper. Som den inte vill att han släpper. Det är ljuvligt.

Håkan Hellström är ett unikum. Han agerar som en världsstjärna. Har samma pondus. Samma blixtrande energi och fullblods proffsighet. Slarvar inte med detaljerna och får ändå sina spelningar att bli speciella från en gång till en annan. Han är en Bruce Springsteen, odlar en liknande rockromantik, han är en motsvarighet till Billy Joel med samma kärlek till sin hemstad. Han sveper över genrer och möjligheter med en lätthet, skiftar elegant musikaliskt språk utan att förlora sin identitet. Musiken är rik och fantasifull. Det öppnas så många dörrar att kika in i rum med inspiration som han hämtat.

Trött på låtlistan, som under turnén varit i princip spikad från en kväll till en annan…? Nä. Tror inte det.

Jag var i Oslo och log i kapp med framträdandet och publiken (läs här). Jag ska gå ikväll, när Håkan Hellström bjuder in och upp till sin andra kväll i Scandinavium. Med öppna ögon och öron inser man att allt är föränderligt, även med en till synes liknande låtlista och med snarlikt mellansnack. Nåt gammalt blir nåt nytt, nåt lånat blir nåt blått, för att travestera Håkan Hellströms album ”Nåt gammalt, nåt nytt, nåt lånat, nåt blått” från 2005. Varför? För att Håkan Hellström är för rastlös, för att han är uppmärksam på sin publik och ger gehör för vad som händer. Plus bandet, som pumpar och fräser, spritter och sprudlar i otyglad, disciplinerad entusiasm. Som när ”Gå för glory” blir något slags Miles Davis-extas à la ”Bitches brew” då trumpetaren Tobias Wiklund får feeling med wawa-pedaler och andra effekter.

Totalt blir Håkan Hellström på hemmaplan en karnevalsyra, trots att han är besvärad av det Stockholmsvirus som han säger sig ha fått efter spelningarna i Avicci-arena förra helgen. Ingenting kan hindra honom nu vid finalen av den här tio spelningarsturné, som startade i Karlstad för en månad sedan. Han är en artist som älskar utmaningarna, där det trasiga gärna får blottas på scen och inte bara i skärvorna av trasiga liv och sorgkantade drömmar, som i hans texter. Han får fortfarande näring av sura uppstötningar till recensioner av hans kritiker. Glömmer ingenting, förlåter kanske, men drivs ständigt av sitt underdog-prespektiv.

Samtidigt genomsyras hans konserter, den här som alla andra, av en oändlig kärlek till scenen, uttrycket därifrån och att få bjuda fansen… ja, publiken på ett ögonblick ingen ska glömma. Det är fantastiskt. På en Håkan Hellström-konsert blir man lycklig, går lycklig därifrån och somnar lycklig för att vakna dagen därpå med ett leende.

Utan tvekan går han i klinch med publiken under ”Känn ingen sorg för mig Göteborg”, låten han inte längre kan sjunga, men som han friskt överlåtit åt publiken att sjunga med i. Han går långt upp på läktaren, sjunger, dansar, kramas, kör high five och förlorar inte för en sekund koncentrationen. Det är berusande.

Under turnén har gäster kommit och gått på scenerna. Ikväll är det Valter Nilsson, hans som är i hausse just nu med utsålda spelningar på Pustervik i april och på Bananpiren i augusti. Han har lämnat Högsbo riviera, lämnat sitt faderskap (han blev pappa för kort tid sedan) för en stund. Håkan Hellström med bandspelare hans ”Jerry” och in kliver Valter Nilsson i sina karaktäristiska, mycket korta, sportshorts. Han darrar inte för uppgiften. Spänner bågen och träffar rätt. När han sedan får förtroendet att sjunga ”Tro och tvivel” så gör han det med emfas. Snart kommer vi få se honom på Scandinaviums scen.

Nej, man har inte tråkigt på en Håkan Hellström-konsert. Tack!

Håkan Hellström, Scandinavium, Göteborg, 19 mars 2026.

Bandet: Tobias Wiklund, trumpet, David Nyström, klaviatur, Finn Björnulfson, slagverk/sång, Labbe Grimelund, trummor, Oscar Wallblom, bas/sång, Mattias Hellberg, gitarr/munspel/sång, Simon Ljungman, gitarr, klarinett/sång, Nils Berg, saxofon/klaviatur/fiol/sång, LaGaylia Frazier, sång, Annika Granlund, sång/trumpet, Ingela Olsson, sång, och Kerstin Ryhed-Lundin, sång.

Låtlista:

1. Arrivel (Abba – intro)
2. Oh well/Facklan är tillbaka (Fleetwood Mac/introspår)
3. Magiskt, men tragiskt
4. Gå för glory
5. River en vacker dröm
6. Evergreen min vän evergreen
7. En vän och en bil
8. Pappa, säg ja!
9. Långa vägar
10. Dom kommer kliva på dig igen
11. Pistol
12. Tillsammans i mörker
13. För en lång, lång tid
14. Nordhemsgatan leder rakt in i himlen
15. Vänta tills våren
16. Kom igen Lena!
17. Sjung högre
18. God only knows (Beach Boys-cover)
19. Känn ingen sorg för mig Göteborg
20. En midsommarnattsdröm
21. Jerry (Valter Nilsson-låt med Valter Nilsson som gäst)
22. Tro och tvivel (gäst: Valter Nilsson)
23. Valborg
24. Svindlande höjder (extranummer)
25. Din tid kommer (extranummer)
26. Det kommer aldrig va över för mig (extranummer)
27. Du är snart där (extranummer)
    
    

26 april 2012 hade Jörgen Cremonese och jag, båda från ett sakta upptinande Kai Martin & Stick!, förmånen att vara med och inviga Göteborgs nya rockklubb Pustervik. Jo, klubben hade ju funnits på teaterns andra våning med en scen som skiftat från plats till plats i rummet. Och, ja, konserter hade varvats med föreställningar i salongen i den gamla biografen. Men nu hade Joakim Levin från Nudie, krögaren Lotten Erlander och Johan Red Top Larsson, bokare och kreatör, tillsammans med ekonomen Daniel Levin lyckats få fastighetsägaren att sluta upp bakom beslutet att låta de två våningarna tjäna som rockklubb. Det var ju alldeles fantastiskt.

Invigningskvällen. Mängder med artister gästade 26 april 2012, då Pustervik slog upp dörrarna för det som skulle bli Sveriges bästa rockklubb. Foto: KAI MARTIN/ZEBA PEDERSEN LÖWEN-ÅBERG

På scen stod ett Augustifamiljen, som för dagen hade Nikke Ström på bas, som husband. Gäster växlades av: Martin Elisson från Hästpojken, Daniel Gilbert, Daniel Lemma, Jenny Silver, Per Ståhlberg från Division of Laura Lee och Soundtrack of Our Lives. Så vi då, som spelade ”Rör, rör, rör dig nu” från albumet ”Röd plåt”, som kom för då nästa exakt 30 år sedan. Med hela bandet kom vi att spela där två gånger – 7 april 2013 (första spelningen i Göteborg sedan 10 augusti 1985) och 1 april 2018. Det som var vårt 40-årsjubileum.

Premisserna då var enkla. För det första giget hade Florence + the Machine ställt in sin spelning. Med kort varsel kunde vi kliva in med bandet, som gjorde comeback. Vid den andra konserten var det påskdagen. Vi fick spela på egen risk (vi bokade lokalen en dag så få egentligen var ute) och lyckades dra 500 pers. Nog så häftigt.

26 april 2012 blev startskottet för en radda artister och band som kommit förbi, antingen på turné eller som lokala förmågor på väg upp eller som vill stå och lysa för en mindre (knappt tusen som mest) publik. Pustervik blev från början en klubb som var annorlunda. Omfamnande och omhändertagande för band och artister, inbjudande för sina gäster.

Mycket. Pustervik har bjudit och bjuder på allsköns underhållning. Låt det förbli så. Foto: KAI MARTIN (förutom bilden på Gomer Explensch och Ronny Rock Svensson: PRIVAT)

Här har etablerade artister bytt scen med nykomlingar. Publiken har ständigt varit med på noterna – nå, inte alltid, för det har ju inte varit utsålt för jämnan. Men salongen och matsalen har varit kreativa spelplatser för kreativa artister.

Bokaren Kim Abelsson har en fingertoppskänsla för vad som ska komma att växa, har ett – via klubben Woody West – ett kontaktnät världen över som gett Pustervik ett gott renommé världen över. Hit kommer man för att trivas både vid och på scenen.

Det har gått 14 år sedan öppningen, nära nog på dagen med en månad när. Men den kommande årsdagen som fjortis blir ett firande med sorgkant. Pustervik har det knackigt med ekonomin.

Daniel Levin är frank när han beskriver situationen. Klubben har bara något år, kanske två, att stå på fötterna.

Nej, det är ingen dans på rosor att driva en rockklubb. Pustervik är väl, tillsammans med en gång Sticky Fingers, den klubb som har hållit längst i Göteborg. Pandemiåren var förstås en käftsmäll. Lokalerna stod lika tomma som kassaskrinet.

Nu är läget prekärt igen. Daniel Levin skriver i ett nyhetsbrev daterat 20260318:

För att göra en lång historia kort. Pustervik kan inte längre förlita sig enbart på stöd från sin huvudägare. Fler måste vara med och betala om framtiden ska kunna tryggas. För att möjliggöra detta – och skapa en situation där de som kan stötta Pustervik samtidigt skall kunna vara trygga med att pengarna stannar i verksamheten – valde ägarna att inför 2025 att ombilda bolaget som driver Pustervik till ett aktiebolag med särskild vinstbegränsning (svb). Det är ett oåterkalleligt beslut som betyder att såväl alla tidigare satsade medel (över 10 miljoner i privat kapital) som eventuella framtida tillskott och överskott tillhör Pustervik.

Målet nu är att årligen hitta fem procent extern finansiering. Resten ska vi kunna lösa. Vi har kommit en bit på vägen. Staten har – genom Kulturrådet – för andra året gett oss ett substantiellt verksamhetsstöd; en såväl ekonomisk som moralisk klapp på axeln, och ett kvitto på vår centrala betydelse i den nationella kulturella infrastrukturen.

Tyvärr gör inte resten av bidragsmyndigheterna samma analys. 

Från såväl staden som regionen har det varit kalla handen.”

I samma brev ges det en möjlighet att stödja klubben på olika sätt och vis och på olika ekonomiska nivå (länk här). En självklarhet, tycker jag.

Livemusik är ingen självklarhet. Vi lever i en tid där kultur har hamnat i en strykklass med studieförbund som tidigare uppmuntrat band med bidrag till replokaler har fått stryka på foten gällande sin verksamhet och skaffa nya riktlinjer. Politiska beslut som skadar den svenska kulturella själen. Få artister klarar att leva på sin musik, men även om bidragen stryps förtvinar inte längtan att skapa. Den finns i människans dna. Man ska också ha klart för sig att musiken är en utväg, precis som sport och konst, för så många som inte hittar någon plats i samhället.

Jag har genom åren träffat så många musiker och artister, som har skapandet att tacka för sitt liv. Där konsten gett dem ett alternativ utanför den gängse samhälleliga med jobb enligt 9–5-rutinen.

I brevet skriver Daniel Levin också om betydelsen av Pustervik om platsen – stället fick utmärkelsen ”Årets Venue 2025” – för publik och: ”… för de drygt 300 lokala, regionala, nationella och internationella band och artister som framträder varje år på Pustervik. Vi vet dessutom att bland våra cirka 150 000 besökare varje år är det många som besöker oss både två och tio gånger. Så vi vill gärna tänka att vi betyder en hel del för dem också.”

När politiker sviker samhället sviker folket politikerna. När perspektiv missas för kortsiktiga mål och snudd ekonomisk vinning får det bli andra visioner som räddar kulturen. Men till syvende og sidst krävs det pengar.

Jag är en frekvent besökare av arrangemangen på Pustervik. Men inte till närmelsevis på samma sätt som andra. Jag har vänner som sätter platsen vid Järntorget som mer än sitt andra vardagsrum. Det är där de får näring och syre, livsluft helt enkelt.

Nu är det upp till mig, dig och alla andra som fortfarande gillar musik från scen och inte från mobiltelefonernas strömningstjänster (som inte ger kreatörerna och upphovsmakarna många sekiner) att stötta ekonomiskt. Jag ska. Ska du? För det är väl inte AI vi vill ha som underhållning…?

Konsert:

BEBE RISENFORS med band och gäster

!!!

Dirty Records, Göteborg.

Publik: Knôkat.

Bäst: Intimiteten.

Sämst: Tidsbegränsningen.

Fråga: Tar Bebe Risenfors den här konserten vidare…?

Det tog sin tid. Först i somras kom multimusikern, arrangören och producenten Bebe Risenfors debutalbum. Det mångfacetterade, på många sätt bländande och rika ”Piano ballads & improvisations”, där han spelar samtliga (tolv) instrument (på scen blir det bara ett fåtal).

Han som spelat med Tom Waits och Elvis Costello – om vi nu räknar internationella digniteter – har förstås sedan de första kliven som professionell musiker i mitten på 80-talet samlat på sig skärvor av kompositioner. Brottstycken av låtar som nu äntligen fått sin plats. Ja, hans betydelse för Bad Liver och Hans Brustna Hjärtan, bandet som spelade Tom Waits med svenska texter, går ju inte att förringa. Gruppen bildades av teatermusiker i Göteborg 1988 och fick snabbt en brokig karriär. (Bandet finns fortfarande fläckvis, nu under namnet Bad Liver.) Det i sin tur gav ingången till just Tom Waits personligen, där Bebe Risenfors kom att ingå i ensemblen för köpenhamnska Betty Nansen Teatrets uppsättning av ”Woyzeck” 2000/2021 med musik av just Tom Waits. Det som i sin tur gav ingången till svenskens medverkan på albumen ”Blood money” och ”Alice” (båda från 2002). Bebe Risenfors tramporgel ska för övrigt engagerats av amerikanen för en världsomfattande turné.

Jo, det går inte att duck för Tom Waits när Bebe Risenfors kommer på tal. Det gör han inte själv heller. Vid den här konserten, intim och välbesökt, låter han honom sitta osynlig bredvid som en skyddsängel. Skrockande åt anekdoterna, smickrad av hur Bebe Risenfors låter sin musik ogenerat hylla denna hans mæstro.

Men Bebe Risenfors är förstås en musik i sig själv, som oaktat klarar att skapa sin egen profil. Han flankeras av sonen Olle Lanér Risenfors på briljant kontrabas och Köpenhamnsmusikern Maurius Zeeberg på basklarinett och tenorsax. (Tillsammans med trumpetare och gästen Andreas Lundblom utgör de jazztrion Flen.) Tillsammans blir det en avskalad, intim spelning som försiktigt blomstrar i det mörka landskap som Bebe Risenfors målar upp enligt sin rubrik ”Downlifting songs”. (Väldigt Tom Waitsk humor.)

Spelningen inleds med ”A plausible finish”, alltså Charles Bukowskis dikt tonsatt av Bebe Risenfors. Låten inleder albumet, men då under namnet ”Is there a place”, på grund av rättighetsproblem. Bebe Risenfors sticker under stol med att Bukowskis text är väsentligt bättre än hans och är glad att få göra den mustig rättvisa från scen. Urskuldar sig nästan för den text han tvingades göra själv till albumet.

Konserten blir en resa genom hans musik där balladerna får ta plats och de brokiga, emellanåt atonala instrumentala styckena från albumet ställs åt sidan.

Det är av förklarliga skäl. På Dirty Records medges blott en timmes konserttid. Oroligt tittar Bebe Risenfors titt som tätt på klockan. Som Askungen klockan tolv är tiden utmätt för konserten vid nionoll och nollnoll. Han håller speltiden skickligt och lyckas däremellan bjuda in till elva låtar plus en räcka anekdoter. Som när Tom Waits kikar ned i orkesterdiket på Betty Nansens Teatret och undrar om musikerna har träskor… det skulle nämligen passa bra för att hålla takten. Det gjorde det inte, men till Waits ”Misery is the river of the world” plockar Bebe Risenfors fram ett par mycket små träskor, som appliceras rytmiskt på en liten trumma var rytm sedan samplas in i låten för att hålla takten. Eller nära han berättar om flaskan med Henry Fords sista andetag, som Tom Waits ropa in på auktion. Hur Bebe Risenfors efter inspelningssejouren av ”Alice” fick en present av Tom Waits som tack. En mycket liten flaska. ”The half breath of Henry Ford.”

Jo, Bebe Risenfors med mannar bjuder generöst inom tidsramen. Musiken smeker så där kantigt som Tom Waits plägar göra, romantiskt, jazzigt och in kommer Andreas Lundblom, trumpet, och mångårige vännen Stefan Sandberg, tenorsaxofon, för att förstärka känslorna. Bebe Risenfors sjunger rossligt och strävt, som om han håller Waits sångteknik milt i handen.

Det känns självklart. Lika självklart och, faktiskt, okonstlat som det är på ”Piano ballads & improvisations”. I mångt och mycket är ju Bebe Risenfors en Tom Waits elev.

Det blir på det hela taget en fin stund på Dirty Records, som gärna hade fått bli mycket mer.

Bebe Risenfors, Dirty Records, Göteborg. 17 mars 2026.

På scen: Bebe Risenfors, sång, klaviatur, träskor, slagverk och kornett, Olle Lanér Risenfors, kontrabas och sång, och Maurius Zeeberg, basklarinett, tenorsaxofon och sång.

Gäster: Stefan Sandberg, tenorsaxofon, och Andreas Lundblom, trumpet.

Låtlista:

1. A plausible finish (text Charles Bukowski)
2. Jesus and John
3. Love doesn’t grow just anywhere
4. The earth will survive
5. Misery is the river of the world (Tom Waits-tolkning)
6. Coney Island Baby (Tom Waits-tolkning)
7. Everything goes to hell (Tom Waits-tolkning)
8. Lost in the harbour (Tom Waits-tolkning – gäster Andreas Lundblom och Stefan Sandberg)
9. We’re killing babies now (gäster Andreas Lundblom och Stefan Sandberg)
10. In my next life (gäster Andreas Lundblom och Stefan Sandberg)
11. Lullaby 2025 (extranummer – gäster Andreas Lundblom och Stefan Sandberg))