50

Det hände sig vid ungefär den här tiden att jag fick syn på ett piggt ansikte, en utstrålning som lockade, en energi som alstrades kring denna person, som jag definitivt inte visste mycket om.

Jag hade i nära ett år varit skild, men vid årsskiftet 2006/2007 känt att ett vuxet sällskap, utanför jobbet, kunde vara trevligt. Fika, gå på bio, samtala. För jag kände mig inte riktigt redo för en relation.

Jag gick ut på nätet i januaris början, la upp en bildlös profil på någon nätdejtingsajt, men var tydligen var en smula för vag då jag fick två svar; en kvinna och en man. Förhörde mig hos väninnor som var i samma sits som jag, som sökte ute i den svindlande vida världswebben efter någon. Blev rekommenderad Match.com och gjorde ett nytt försök där.

Det var efter en månad det där ansiktet dök upp. Ungefär. I en strid ström flöt profiler på kvinnor förbi och inledningsvis var det både fascinerande och lockande. Men i slutändan blev jag bara sorgsen, vilsen och slungades tillbaka till en tonårsperiod som aldrig var speciellt lycklig.

Jag fick sällan någon respons, inte heller då jag adderat bilder. Kanske var Lonely Heart 007 inte tillräckligt lockande. Nå, månaderna gick och plötsligt stod april för dörren. Jag hade inte landat i en enda seriös förfrågan och de som jag försökt dejta hade gett mig kalla handen.

Så dök den där kvinnan upp i flödet igen och jag tänkte, en sista chans. Jag skrev, undrade om vi kunde träffas för en fika och se om vi kunde spinna vidare därifrån.

Svaret ekade tomt. Men det var också påsk. Jag bidade min tid, men hade också bestämt mig för att avsluta mitt engagemang i Match.com. Så efter påsken, kanske var det annandagen, fick jag ett svar. Visst, vi kan ses. Efter lite småskrivande fram och tillbaka till hon som kallade sig Björntjej och var Danish dynamite, bestämdes det att vi skulle ses.

Det blev en timme på Da Matteo. 19 april, 14.05, för hon var fem minuter sen. Jag stod i portalen till Viktoriapassagen och såg henne släntra skyndsamt runt hörnet uppe vid Biopalatset, vi hälsade, hon fick mitt namn, jag hennes. Jag tyckte om det, tyckte om hennes röst och hon hade ett coolt sätt som attraherande. Vi fann varandra snabbt i ett samtal som bröts efter en knapp timme. Jag hade ärenden. Kanske hon också.

Vi sågs dagen efter. En lång promenad på tre timmar i Änggårdsbergen där jag fick hennes livs historia. Jag minns att det kändes som jag fick allt på en bricka, där bit för bit lades till; ett förtroende. Skulle jag bära det vidare, skulle jag säga ja eller skulle jag släppa allt och glömma det här.

Vi träffades igen efter helgen. Fortsatte träffas än mer och skapade plötsligt ett beroende av varandra, som jag inte trodde var möjligt. Hon ville inte bli omskriven i min blogg, men så småningom dök historierna om Z upp.

Av Z och mig blev det ett par, en relation som intensifierats. Ett liv ihop som aldrig är självklart, men alltid underbart. När livet var mörkt hösten 2011 sökte vi näring i ljuset, förlovade oss 111213 klockan 14.15. Året efter flyttade vi ihop och senare det året gifte vi oss.

Vi är varandras lycka, varandras trygghet och kärlek. Hon är mitt allt, min sol, min måne, ebb och flod, min ström, min eftertanke, klokskap, mitt skratt, min tröst i sorg.

Z är min rikedom, mitt stöd, min glädje, min närhet och tillit, den jag delar allt med. Hon är min bästa vän, min älskarinna, mitt tidsfördriv, min reskamrat och mitt stora tomrum; utan henne är jag inte halv, jag är utan…

Jag är otroligt glad att jag fick träffa den där 38-åriga kvinna, hon som 1988 i november bestämde sig för att söka lyckan i Sverige, fann bostad, jobb, man och fick så småningom barn med honom. Den relationen tog slut, en annan inleddes som ska vara till dess döden skiljer oss åt. Något annat är inte möjligt.

Idag fyller hon 50 år och ska firas, från bittida till sent. Med vänner, arbetskamrater, med släktingar från Danmark, med barn, med styvbarn, med mig.

Hon har självklart styrt upp allting, för något annat är inte möjligt. Z vet vad hon vill och hon har en plan. Det har hon också för livet och i den ingår jag. Det är jag väldigt lycklig för och oerhört stolt över att få vara hennes man, han som famnar henne, somnar  med ansiktet mot hennes hud, väcker henne med en kyss, bjuder på frukost och försöker göra livet vackert, men också lättare när hon drivs i sin ambition på sitt arbete.

Z är min kärlek. Mitt liv. Mitt allt.

IMG_3430

Grattis, grattis, grattis, min kära!

 

Gripande ny musikal

Musikal:

NÄRMARE KANTEN

Närmare1

Starkt. Karoline Dons gör Jonna med stor inlevelse och skicklig sång.

Foto: ANNICA ENGSTRÖM

Det sätts inte upp många nyskrivna musikaler i Sverige. Senast, väl, ”Så som i himmelen”, Kaj Pollackfilmen som blev iscensatt med premiär tidigare i  höstas. Dessförinnan…?

Jag vet inte. Kanske just Martin Schaubs och Patrick Rydmans ”Lilly” våren 2015, som snarare var mer ett försök, ett slags utkast till musikal och satt på scen med sträng och stram budget.

Det blev ingen fortsättning för den uppsättningen eller musikalen. Men kompositörsparet Schaub-Rydman har inte gett upp. Idogt har de fortsatt, förvissade om att lyckas och har nu greppet om inte mindre än två musikaler. Dels den av Malmö opera beställda ”We never sleep” och dels ”Närmare kanten”, som nu har haft sin premiär.

Det är på alla sätt och vis imponerande och värd sina applåder. Men inga rosor förrän allt egentligen är satt på scen och upp till bevis.

Med ”Närmare kanten” är det en speciell musikal som tillkommit som en idé från stiftelsen Gyllenkroken, som jobbar med människor med psykisk sjukdom eller dito funktionsnedsättning. Tillsammans med rutinerade regissören Mattias Palm och paret Schaub-Rydman har historien om den unga kvinnan Jonna skapats genom grupparbeten och diskussioner under två år. Det har blivit en stark och hjärtskärande historia till skickligt skrivna kompositioner.

”Närmare kanten” är också gjord i samarbete med Högskolan för scen och musik där musikaleleverna fått något reellt och nyskapat att jobba med. En fantastisk möjlighet.

Att dels skriva musik och text för en historia om psykisk ohälsa är att gå försiktigt fram, men samtidigt inte backa för känslor oavsett om de är utåtagerande och inkapslade.

Här finns en fin balans mellan eufori och kärlek och förtvivlan och den nedåtgående manin med destruktiv självcentrering.

Karoline Dons Jonna är skör och stark i samma andetag. Med en väsentlig del av sin barndom förträngd försöker hon söka lycka och framtid med sin nyfunna pojkvän Gabriel (David Lindell). Men historien gör sina utkast och fångar henne alltmer där frågor kräver svar. Svar som den beskyddande, men av sorg krossade modern (Irina Sirén) inte klarar av att ge.

Närmare2

Känslosamt. Spelet mellan Jonna (Karoline Dons), Anna (Irina Sirén) och Kim (Alma Bengtsson) är skickligt.

Just i spelet mellan mor och dotter uppstår stor musikalisk dramatik där, faktiskt, tystnaden får stor plats och bereder dramatik. Skickligt. Det blir också speciellt med Karoline Dons sång, vackert modulerad, mot Irina Siréns repliker – ett grepp som tar sig hela vägen in i hjärtat. Senare också tillsammans med Jonnas syster Kim (skickligt agerat och sjungit av Alma Bengtsson).

I ensemblen finns nio personer från stiftelsen Gyllenkroken, alla med erfarenhet av just psykisk ohälsa. De finns som ett slags grekisk kör, bidrar med stämningslager som föreställningen inte kan vara förutan. Några av dem agerar också mot de nio musikaleleverna, som ser sin chans i rampljuset men får sin match av amatörerna.

Så är det underbart att se kaféinnehavaren Ingvilds (Marie Gårseth Gathe) entré fylld av förtvivlan och ivrig strävan efter att skapa en kommersiellt gångbar stil för sitt ställe.

Och scenen med Hugo (Walfrid Lindsgård), Gabriels bäste vän, tillsammans med dansläraren och pojkvännen Pepe (Olof Åhman) till en livfull tango är på många sätt och vis fantastisk.

Fint också att låta samtliga nio roller får utrymme för presentation av sina karaktärer.

Jo, ”Närmare kanten” är en skicklig musikal som omfamnar mycket musikaliskt – pop, en smula rock, tango, jazz och klassisk musikal. Historien har en utmärkt dramaturgi och vågar famna ett komplicerat ämne utan att göra den patetisk eller till för dramatisk. ”Närmare kanten” känns in i hjärtat och berör själen.

Visst kan jag emellanåt längta efter ett starkare utspel och större desperation. Ibland vill jag ha dissonans för att förstärka det psykiska kaoset, eller rocklarm för att höja känslorna. Men framför allt är jag tagen av modet att våga iscensätta det här, på detta viset och med det resultatet. Det förtjänar både blommor, rosor och en fortsättning på en angelägen musikal i andra, större sammanhang. Det håller den för.

Närmare kanten

Högskolan för scen och musik

Musik och sångtexter: Martin Schaub och Patrick Rydman.

Regi och manus: Mattias Palm i samarbete med kompositörerna och deltagarna från Stiftelsen Gyllenkroken.

Orkesterarrangemang: Martin Schaub och Axel Mårdsjö.

Kapellmästare: Daniel Lindén.

Scenografi och projektioner: Annica Engström.

Ljuddesign: Anders Kempe.

Ljusdesign: Fredrik Magnusson.

I rollerna: Karoline Dons, David Lindell, Natasja Jean-Charles, Ester Hedlund, Walfrid Lindsgård, Olof Åhman, Alma Bengtsson, Frida Linell, Marie Gårseth Gathe, Irina Sirén tillsammans med Stig Andersson, Cecilia Augustsson, Anneli Björk, Anna Brodin, Frida Gollnik, Mirella Hetekivi, Mona Johansson och Ulrika Karlsson.

Orkester: Marcus Fenn, bas, Maja Molander, cello, Anton Olsson, trummor, Theodor Hedström, gitarr, Axel Mårdsjö, träblås och synt, Anna Brodon, trumpet, och Daniel Lindén, piano.

 

Personligt och starkt, Jöback!

Musik:

PETER JÖBACK

!!!!

JÖB2

Intimt. Peter jöback  bjuder in publiken. Foto: KAI MARTIN

Stora Teatern, Göteborg

Publik: Utsålt.

Bäst: Jag är svag för ”Stockholm i natt”.

Sämst: ”Wicked game” föll ur ramen.

Fråga: Har Peter Jöback någonsin varit så personlig och hudlös på scen…?

Han skakade om mig med sin roll i ”Phantom of the opera”, som jag fick förmånen att se först finalkvällen på Cirkus i Stockholm. Jag, som alltid hållit Peter Jöback högt, fick se och höra en artist som fullkomligt klivit in i rollen och gjort den till sin med hjärtat som insats. Fantomen brände fast och bort försvann de tvivel jag tidigare haft om att Peter Jöback mest blev Peter Jöback på scen – inte illa, för han är en fantastisk musikalartist och sångare. Men jag ville ha mer själ, mer hjärta, mer blod, svett och tårar. Nu fick jag det.

Så då showen, återigen på Cirkus, i höstas – ”Med hjärtat som insats” – som skakade om mig fullkomligt. Här bjöd Peter Jöback på ett kalejdoskop av musik, berättelser, som ett parallellt universum av sitt eget. En fullödig, djärv tillställning.

Då lämnade han sina mest hyllade stycken hemma.

Men nu, med två utsålda konserter på Stora Teatern, är det annorlunda. Här bjuder Peter Jöback upp till en intim kväll med mycket musik och än mer prat. Just det som inte har varit hans starkast gren blir plötsligt något helt annat. Med öppenhjärtiga monologer om sitt liv, om vägen till musiken, om misstag, högmod, fall, stolthet, succé och komiska sekvenser blir helt enkelt låtarna han presenterar så mycket bättre.

Som om han efter att ha följt manus till strikta föreställningar nu släpper alla spärrar.

Jag gillar det.

JÖB1

Underhållare. Mycket prat och mycket musik med Peter Jöback. Foto: KAI MARTIN

Jo, han har fokus på sitt senast album ”Humanology”, tar också sikte mot ”East side stories”, som får sitt utrymme. Men också publikfavoriten ”Guldet blir till sand”, som ju blev Peter Jöbacks massiva, svenska genombrott och vägen ut mot framtida succéer och utmaningar.

Det blir fräckt arrangerad och orkestrerad musik, som ibland tenderar att låta lite Northern souligt, men också bombastiskt som i ”What if tomorrow never comes” – en Bondtemawannebe som är pricksäker och stark. På scen med mer egg än på albumet och mer Shirley Basseydramatisk.

IMG_7503

Duettpartner. Frida Öhrn duetterar snyggt med Peter Jöback. Foto: KAI MARTIN

Han sjunger strålande och utmanas snyggt av Frida Öhrn i duetter och körsång. Synd bara att han med en så bra sångerska på scen inte gjorde vackra Laaksolåten ”Italy vs Helsinki”, den där Peter Jöback är med i duett. En låt som hade suttit som en smäck denna kväll.

Men det blir en förstås ändå fin kväll, som är personligt och stark med en på alla sätt och vis närvarande Peter Jöback.

Måhända var spelningarna på Stora Teatern aptitretare, för i vår/sommar blir det  nämligen mer.

Då åker Peter Jöback på turné med start i Linköping 18 maj.

Låtlista – Stora Teatern 10 februari

  1. Shape of you
  2. I want to know
  3. Sing
  4. What if tomorrow never comes
  5. Wicked game
  6. Jag har dig nu
  7. Everybody hurts
  8. Addicted
  9. A horse with no name
  10. Guldet blev till sand
  11. Music of the night
  12. The mask
  13. Medley från ”Humanology” (Rushing into love”, ”Dancing”, ”Believer”)
  14. Stockholm i natt

Extra:

Call me by your name

How great it is

I feel good

Här kan du se Peter Jöback i vår/sommar:

Linköping (18/5), Norrköping (19/5), Örebro (30/5), Västerås (31/5), Oslo (1/6), Helsingfors (7/6), Stockholm (9/6), Liseberg, Göteborg (28/6), Uppsala (29/6), Dalhalla, Rättvik (1/7), Furuvik (6/7), Tylösand, Halmstad (17/7).

Rockin’ Robyn

Musik:

ROBYN

!!!

Rob1

Stor. Robyn mycket större än vad vi i Sverige kanske begriper. 

Gothenburg film studios.

Publik: 2000 (utsålt)

Bäst: Allsången.

Sämst: Strömlinjeformen.

Fråga: Hur stor är Robyn egentligen…?

Alltså. Hon fyller 40 i sommar. Har haft ett längre uppehåll innan hon gjorde comeback i höstas. Fick sitt genombrott för 25 år sedan. Har odlat sin karriär på det mest egensinniga och samtidigt självklara vis. Så nu, i starten på en turné som inleddes i Malmö, följdes upp i Göteborg och som sedan fortsätter i Hollywood Palladium gånger två i freakin’ Los Angeles och därefter väntar elva gig i USA och Kanada innan hon återvänder till Europa för en vårturné som fortsätter med festivalspelningar.

Är jag imponerad? Ja! Är jag imponerad över Robyn som artist och hennes statements? Ja!

Jag har ju genom årens lopp sett henne i olika faser i karriären. Alltid en artist och sångerska med osviklig känsla för sin särart och för sina vägar. Men jag har också saknat något som satt den där berömda pricken.

Nu, på Gothenburg film studios är det dags. En fantastisk inramning i detta lätt ruffiga område i en lokal som normalt tjänar som någonting annat och som nu lockat en publik som fyller stället till bristningsgränsen.

Scenen är skirt vitt, ett par händer i något slags parallell omfamning står utsträckta i mitten, podier för musikerna – trummor, slagverk, keyboard, dj-set och, visar det sig senare, också plats för både bas och gitarr.

Utanför februariregn och -rusk. Innanför varmt, hett och förväntansfullt.

Det det dröjer innan förlösningen kommer, trots uppvärmning av dj:n. Men när väl intromusiken slår på och Robyn står på scen 21.16 denna lördag 9 februari vänder allt.

Hon står inledningsvis och bara tar emot. Ett sceniskt trick som bara någon med självförtroende vågar sig på, men som är effektivt och ovationshöjande. Sedan smiter hon liksom igång med ”Honey”, bara för att göra det klart från början att en ny era har startat.

Rob2

I fokus.

Musiken fortsätter sömlöst, oavsett genrer (om det är soul-, funk-, house- eller hiphopinfluenser spelar liksom ingen roll), sound- eller arrangemangsmässigt. Det är både fascinerande och, i förlängningen, en svaghet. Men så fort Robyn har kopplat grepp kommer publiken igång och det är snart. Allsång ekar, främst, kvinnostark och det är vackert och genomsyrar Robyns ställning som artist.

Tidigare har jag saknat dans som ett givet ellement i Robyns repertoar och jag pratar då förstås om koreografi. För rytmen är ju en självklar del i musiken som verkligen triggar dansnerven. Men nu! Åh, jag får mycket av den varan, inte bara från Robyn själv, som spottat upp sig rejält med den detaljen, utan också från en dansare som fungerar som en toyboy och kuttersmycke i showen.

Rob3

Skirt och starkt.

Jo, Robyn kan och driver väl sin föreställning från start till mål. Det är klanderfritt, men kan bli ännu bättre i mina ögon och öron. Just att musiken blir strömlinjeformad är en svaghet. Ibland glider en låt ut för att nästa ska glida in och det är i sanning inte helt givet var det tar vid. Mellansnacket är satt på undantag och är i allra högsta grad trivialt. Med Robyn som ledande svensk artist skulle hon kunna göra snygga markeringar i en annars så välregisserad show. det är, om inte annat, synd.

Låtlista, Robyn, Gothenburg Film Studios:

1. Intro. 2. Honey 3. Indestructible 4. Hang with me 5. Ever again 6. Be mine 7. Baby forgive me 8. Because it’s in the music 9. Between the lines 10. Love is free 11. DFTMWTD 12. Dancing on my own 13. Missing U 14. Call your girlfriend EXTRANUMMER 15. Human being 16. With every heartbeat 17. Who do you love?

Labero utan glöd

Show:

IN FLAMES med Joe Labero och Rackartygarna

!!

Joe Labero Inflame 5 Foto Mattias JohanssonMaddoc

Inte glödhet. Joe Laberos show tänder inte till. Foto: MATTIAS JOHANSSON/MADDOC

Scandinavium, Göteborg.

Publik: Nära 5000.

Bäst: Ringtricket med ringar från publiken är fascinerande.

Sämst: Att driva med norrmän 2019.

Fråga: Har Joe Labero dåligt självförtroende eftersom han måste övertyga alla om sin förträfflighet…?

Under rubriken ”Inflames” åker Joe Labero land och rike runt med sin show tillsammans med extremsportgruppen Rackartygarna. Det handlar om en ljudstark föreställning som gärna vill vara eldfängd, men som aldrig tänder till.

Det är synd. För Joe Labero är en smart magiker med både fingerfärdighet och känsla för det storvulna. Han vill så gärna vara rock’n’roll, men det ihärdiga skroderandet om sin egen förträfflighet, hur många utsålda hus han gjort i Las Vegas, vilken kändisar han träffat och hur många biljetter han sålt till ditten och datten fallet platt.

Rock’n’roll kräver självförtroende; här känns det som det är borttrollat.

”Inflames” är en gest som lovar runt, men håller tunt. Ständiga retrospektiver där sedelnumret från ”24 karat” åter hamnar i fokus varvat med closeup-nummer med korttrick som dras ut lite för långt.

Jo, han är skicklig. Skam vore det annars. Men dels är det för mycket favoriter i repris, dels saknar jag de stora överraskningarna. Jag gillar verkligen att förvånas över trollkonstnärers skicklighet, men här saknas för mycket.

Det vassaste numret sker dessutom redan innan föreställningen, där parkettpubliken uppmanas – av säkerhetsskäl – att lämna in sina jackor i garderoben. Men inte heller denna överraskning var ett trick som gick hem.

Skruvad komedi med överraskningar

Komedi:

BAGAGE

!!!!

Babage

Överraskar. ”Bagage” är en komedi med manus och situationer som ständigt överraskar – positivt. Foto: MAGNUS BERGSTRÖM

Lisebergsteatern.

Bäst: Det smarta manuset driver skådisarna till stordåd.

Sämst: Andra akten gick väl fort.

Fråga: Är det fars även om det inte springs i dörrar…?

Sam Bobrick, den amerikanske pjäsförfattaren, var en ny bekantskap för mig när ”Minns du mig?” sattes upp på Lisebergsteatern för något år sedan. Den blev en succé och jag ingick i hyllningskören och framför allt var det Annika Andersson som höll hov i sin strama och nedtonade roll.

Kanske inte så konstigt att producenterna då väljer att återvända till Sam Bobrick och nu med den kanske mer renodlade komedin ”Bagage”.

Bagage2

Förvirrande. Gustaf Hammarsten och Annika Andersson roar. Foto: MAGNUS BERGSTRÖM

Jo då, här finns farsens förvecklingar när ett bagage hamnar i fel hem och allt ska redas ut mellan Annika Andersson Mia och Gustaf Hammarstens Mårten – två arroganta personligheter som motvilligt dras till varandra. Mellan dem spinns humortråden med ett välskrivet manus, där Annika Andersson och Gustaf Hammarsten sakta spänner den till bristningsgränsen i fråga om tajming och komik.

Där och då är det alldeles utmärkt underhållning, en komedi fullfjädrad och späckad med smarta vändningar och repliker. Det räcker så. Men tydligen inte för Sam Bobrick, som skriver in den krängande tv-psykologen, doktor Alexander Aronsson (Robin Stegmar) i handlingen.

Plötsligt är vi i en tv-show och han kommenterar det vi nyss har sett på scen. Lika plötligt drar publiken in i handlingen med ett direkt tilltal och snart är det inte bara de fyra på scenen som bollar repliker utan också de i salongen.

Det blir, och jag ska inte avslöja hur, värre och mer därefter i denna smart skrivna och otroligt underhållande pjäs, som skruvas till med lite extra allt med Emma Peters Tovas entré. Men en sak kan jag säga, när första akten avslutas med en cliff hanger då är det lätt att längta till fortsättningen.

”Bagage” är en föreställning som inte bara bjuder på stora skratt utan också ett konstant leende. Bra för ansiktsmuskulaturen samt själ, hjärna och hjärta.

Bagage – spelas till och med 30 mars på Lisebergsteatern

Med: Annika Andersson, Gustaf Hammarsten, Robin Stegmar och Emma Peters.

Originalmanus: Sam Bobrick,
Översättning/Bearbetning: Nymark & Bendixen
Regi: Pär Nymark
Scenograf: Fredrik Dillberg,
Grafiskt content: Mikael Riesebeck
Mask&Peruk: Tiina Bengtsson
Kostym: Caroline Eriksson

 

En känslig dejt med skratt och sorg

Show

PÅ DEJT MED JESSICA ANDERSSON

!!!

IMG_0888

Inifrån och ut. Jessica Andersson bjuder på sig själv.

Foto: MATTIAS JOHANSSON/MADDOC

Lorensbergsteatern, Göteborg.

Publik: Fullt.

Bäst: Duetten med Liam Erixon är stark.

Sämst: Inte så bra att bjuda upp för att sedan dissa.

Fråga: Hur bra kan inte den här showen bli med lite nötning…?

Det är alltså starten på en 35 shower lång turné. En föreställning som ställer Jessica Andersson i fokus, som aldrig förr. Nämligen på sina egna villkor, med sin egen röst, sina egna val och med sin egen berättelse. Jo, hon har haft hjälp av regiräven Hans Marklund med manus och Anders Lundin har också funnits till hands. Men det är Jessica Anderssons historia och de som har följt den vet att den är bråddjup och bitvis smärtsam samtidigt som hon gnistrat och glittrat på toppen.

Hon backar för ingenting av detta. Bjuder ogenerat på sin hårdrocksbakgrund i Skövde, raljerar vilt med sin dejt med Bert Karlsson och om vägen till framgång – från genombrottet i Melodifestivalen 2003 fram till nu. Ja, förstås även ”Fame factory”-episoden, som föregick det.

Det är klacksparkar och skratt till ett emellanåt lite pladdrigt prat, som skulle må bra av att tajtas till. Men det kan också bränna till rejält, som när hon kommer in på sin barndom med alkoholiserad mamma och en ständigt rädsla över vad flickan Jessica skulle komma hem till.

Det är en period i showen som är smärtsamt stark, där tystnaden bara bryts av reflexer av de tårar som denna hennes livsepisod skildrar.

Alltid till musik. Som från albumet ”40.14.4” där musiken skrivits tillsammans med Peter LeMarc och Marit Bergman. Eller som de glittrande örhängen som hon bjudit genom deltagandet i Melodifestivalen och Diggilooturnén. Framträdanden som också bjudit på hånfulla rubriker, som knappast hade dugt i dag, som ”Kalla nätter”, låten från 2006.

Och viss är det spännande att få höra bakgrunden till låten ”Jag ljuger så bra”, den som Linda Bengtzing fick en hit med.

Jessica Andersson må knockas, men hon reser sig, tar tag i sig och sitt liv. Med bravur visar hon att hon har i strålkastarljuset att göra. Som om av en händelse vinner hon också ”Let’s dance” och vill mer och mer. Som nu med ”På dejt med Jessica Andersson”.

Det är föreställning som känns, men som ännu lider lite av att den inte har nötts ordentligt. Tillsammans med en smula åtstramning i manus, blir det här en alldeles briljant show som är synd att missa. Och vem vill inte gå på dejt med Jessica Andersson…? Hon sjunger fantastiskt, ser fantastisk ut, är rolig, underhållande och vågar vara allvarlig. Det kan inte bli bättre.

LÅTLISTA PÅ DEJT MED JESSICA ANDERSSON

  1. På dejt med mej
  2. You shook me all night long
  3. Sharp dressed man
  4. Kom
  5. Jag ljuger så bra
  6. Kalla nätter
  7. Give me your love
  8. Fötterna på marken/Min lilla hand/Septembermorgon
  9. Mamma
  10. Aldrig aldrig
  11. Calleth you, cometh I
  12. Let’s dance
  13. Little shop of horrors
  14. Där det är grönt
  15. Blivande make
  16. Medley
  17. Go slow
  18. Party voice

Extra:

I did it for love.