Fin hyllning av Beatles

Show:

YEAH! YEAH! YEAH!

Kan sin historia. Pepperland – här fr v Per Umaerus, Mathias Kündig och Micke Isacson – kan sin Beatles. Foto: KAI MARTIN

Göteborgs stadsteater

Medverkande: Pepperland med Micke Isacson (gitarrer, sång, keyboards, munspel, skrattloop, prat, dans med mera), Mathias Kündig (bas, sång, slagverk, prat, dans med mera), Benny Karlsson (trummor, sång, slagverk, fodral-beats, prat, schackspel med mera), Stephen Sahlin (keyboards, sång, slagverk, autoharp, megafon, diskhandskar, prat, dans med mera), Stefan Sporsén (keyboards, sång, slagverk, dragspel, trumpet, horn, diskhandskar, prat, dans med mera) och Per Umaerus (gitarrer, keyboards, sång, slagverk, ukulele, såpbubblor, prat, dans med mera) samt Karin de Frumerie (prat, sång, hink & kedja med mera).

Pepperland är inte bara ett av världens främsta tolkare av Beatles musik. De har också fått visa sina färdigheter på Stadsteaterns scen tidigare. Som med Liverpoolskådisen Mark McGanns ”In my life” (om John Lennons liv) 2016 och ”Sgt Pepper”-jubileet 2017. ”Yeah! Yeah! Yeah!” spänner över något annat. Göteborgsbandet iklär sig rollen som musiker i klassiska Abbey Road studio 2, där Beatles framför allt efter slutturnerandet 1966 blev ett studioband av rang; kreativa, produktiva och fantasifulla ivriga att utnyttja teknikens alla möjligheter. Pepperland är inte sena att ta efter. Få kan som de sex killarna skapa något slags beatlesk autenticitet. Så varför inte börja föreställningen med ”Tomorrow never knows”, från just 1966, med alla märkliga baklängesljud, loopar och rytmer. Det sker naturligtvis med ackuratess.

”Yeah! Yeah! Yeah” djupdyker ned i rent nördigt berättande om bandets inspelningar – från ”Love me do” 1962, gruppens första, till de sista från finalen med ”Abbey Road” – men vågar också vara tramsigt triviala. Mycket har sagts om Beatles och, nej, Pepparland har inte gjort några nya forskningsrön, men har varit noga tillräckligt för att presentera en underhållande historia ackompanjerad till Beatles musik.

Lika noga är de i musikens arrangemang, allt från akustiska låtar, stämsången i ”Because” till ”Sgt Pepper’s Lonely Hearts Club Band”, där publiken instrueras och bjuds in för att skapa ljudeffekter.

Pepperland väljer inte någon kronologisk ordning i berättandet. Ibland haltar manus en smula. Men man väver ändå samman väsentligheter från de fyra Liverpoolkillarnas och vännernas märkliga och starka historia.

Karin de Frumeries medverkan är inledningsvis apart. Men blir allt mer något slags extra berättande och en utmaning gentemot Pepperland för att mot slutet bli en alltmer självklar del av gruppen.

Finalen med ”Yesterday” som allsång, där sträcken från Abbey Roads övergångsställe blir textskyltar, över till Beatlesmedlemmarnas solomusik – Ringo Starrs ”Photograph”, George Harrisons ”My sweet Lord”, Paul McCartneys ”Band on the run” och John Lennons ”Imagine” – är direkt rörande.

Pepperland kan sitt Beatles med emfas. Härligt att de också kan både underhålla och lära ut om bandets 60-åriga historia utan att det för en sekund känns daterat.

Hockeyfeber

Jag har ju spelat seriehockey sedan 70-talet. Varit en passionerad utövare av sporten sedan 60-talet. Kan liksom inte sluta och när fortfarande drömmar om räddningar som från gud sänt. Sejouren med IK Raid, Hisingslaget som jag spelade med mellan 1999 och 2017 med ett gästspel för en match 2018 är över. Men emellanåt kan jag känna att det är matcherna jag vill åt. Då, då adrenalinpåslaget ger kickar, när benen är stumma av nervositet, när sinnena är skärpta och man är inne i det somliga kallar zonen.

Så har jag nu haft lyckan att få medverka i laget Kings & Queens, som man kan uttyda av namnet är ett sällskap hockeyentusiaster av både könen med lika skilda kompetenser som åldrar. Det är härligt. Laget medverkar i en rekreationshockeyserie i Göteborg, men förra året blev det bara en match där mig innan pandemin stängde alla fortsatta möjligheter.

Men nu var det dags igen. Åter igen Mölndal Ravens, det lag jag var med och besegrade förra året. Men det var då det. Nya förutsättningar nu.

Jag märker rätt snart att sinnena är inte riktigt med mig. Jag saknar fokus och det är i min position förödande. Uppvärmningen är en rad skilda missiler, inte i förstone för att värma upp målvakten utan för utespelarna att sikta in sig. Det, hur som helst, stärker inte min skärpa.

Nå, när matchen är igång är det vi som trummar på. Vi har ett gäng skridskostarka spelare, som kan det här med att förflytta puck snabbt och växla positioner. Så vi dominerar från start. Men det är motståndarna som gör första målet. En spelare kommer in från höger, driver på en bit ovanför den förlängda mållinjen och lurar mig från min främre stolpe och han har oceaner av yta att sprätta in 0–1. Nej, den var jag inte nöjd med. Vi kvitterar och andas ut. Fortsätta spela bra, men när gästerna gör en av sina få forecheckningar blir en av våra forwards lite väl ivrig. Han har förvisso pucken, vänder bort sina motståndare, men när han ska gå bakom målet och spela pucken vidare skjuter han istället mot mig, som ofokuserad släpper in skottet vid främsta stolpen. Nej, jag såg den inte komma, men som en av mina backar sa ”It takes two to tango” och, jo, jag skulle varit i position. Men ärligt, jag upplevde aldrig att jag blev uppbjuden till den dansen.

Matchtröja. Kings & Queens är ett rekreationshockeylag som jag spelar med.

Vi rycker emellertid upp oss. Kvittera åter och gör både 3–2 och 4–2 hyfsat snabbt innan pausvila. I andra rycker vi ifrån och radar upp målchanser, men är också effektiva i målskyttet.

Jag har en försvarare i Tilda Antonsson, som så sent som säsongen 2019/20 spelade SDHL med Göteborg HC, som är en dröm ha med med sig. Vältajmad, balanserad i sitt spel och med stötbrytningar som överraskar motståndarna hela tiden. Anny Källum Olusanmi spelar också back, en kvinna som för sju månader sedan blev mamma. Stort bara det. Hennes passion för ishockey är så stark att hon måste på is tidigt och är också en offensiv kraft med sina kraftfulla skridskoåkning. Moa Eriksson, en av initiativtagarna till Kings & Queens och även hon med SDHL-erfarenheter, gnuggar på kanten och gör mål. Precis som Tilda Antonsson, som i en offensiv raid serveras en macka. Ja, det är så det ser ut i Kings & Queens. Tjejer som briljerar och killar som strävar på, allt i något slags harmoniell balans. Och alla vill göra mål, så backarna ger sig gärna ut på utflykter i anfallet.

Jag har inte speciellt mycket att göra, för vi förlägger spelet i anfallszon, men motståndarna kommer i konstiga kontringar och det är precis som om jag inte ser pucken. Räddningarna är få, de gör sina mål. Men jag räddar en straff, å andra sidan för att släppa in nästa. Nej, jag är inte fas med mig själv och det är inte ett spel som passar mig, som gillar att ha och göra.

Vi behåller ledningen, men i tredje perioden gör gästerna en uppryckning och det börjar darra hos kungar och drottningar. Ja, det blir så då den gamle keepern där bak spelar inkontinent. Det ramlade in totalt sex puckar och jag tror att jag en normal dag skulle ha tagit samtliga. Å andra sidan gjorde vi tolv mål, snyggt fördelade mellan både kvinnor och män. Så en vinst är en vinst är en vinst, för att travestera Gertrude Steins över hundraåriga dikt om rosor. Trist bara att jag spelade så visset.

Urstark urpremiär av Håkanmusikalen

Musikal:

KÄRLEK SKONAR INGEN

Storslaget och smärtsamt. ”Kärlek skonar ingen” berör där Håkan Hellströms låtar hamnar i ett ny, svart sammanhang.
Foto: LENNART SJÖBERG

Lek med tanken att man slungas 21 år tillbaka i tiden. Ungefär då hade Håkan Hellströms första soloturné tagit sin början och blivit ett formidabelt segertåg, som sedan fortsatt förbi stationer som ”Allsång på Skansen”, turné med Magnus Uggla och the Ark, inspelningar i Brasilien, skivinspelningar, nya turné, allt större scener där utsålda Ullevikonserterna blev i legio. Bara det är svindlande. En indiekille från Göteborg med drömmar och musik från the Jam, the Smiths, Bob Dylan och Eldkvarn i bagaget, liksom. Och nu musikal med världspremiär på Göteborgsoperan. Osannolikt, eller hur…?

Men han kunde från start ge ett berättande som berörde. Hittade en sorgkantad, lätt trasig ram som omfattade de sköra, de som irrat fel, de som sökte kärlek men inte visste hur eller var man skulle hitta den, eller tröstade sig med droger och sprit, förlorade jobb och hopp… Allt i en Göteborgsmiljö som är allt annat än turistanpassad, men som på något vis ändå fått något romantiskt över sig.

Att musikalen ”Kärlek skonar ingen” öppnar för ett möte med flera av de gestalter Håkan Hellström skapat ur fantasi eller verklighet gör den närvarande, empatisk och stark från start.

Michali Koutsogiannakis, som jobbar dubbelt i Göteborg – ”Mamma Mia – the party”-premiär i fredag, nu sin roll som Allan här –, sitter på sin parkbänk, spelar på sina låtar (Håkans, förstås) och är trasigt vacker, en ensam man i avsaknad av sin hustru (Vera Veljovic), som lockar från andra sidan. Där sätts tonen, för det är ingen glammig, glättig tillställning vi bjuds.

”Kärlek skonar ingen” är inte heller en Håkan Hellströmsk låtkavalkad att sjunga hjärtat ur kroppen till, ingen Ullevikonsert för ung som gammal. Nej, det är en musikal i skuggan av containrar, en stad som rivs och byggs upp, en stad som glömmer sina medborgare i ivern att spänna musklerna inför framtiden.

Här finns skuggfigurerna, här sitter tre gånger Glenn (Anders Wängdahl, David Lundqvist och Tobias Ahlsell) som gamarna i ”Djungelboken” ivrigt kommenterande och raljerande skeenden. Här försöker Lena – starkt spelad av Anna-Maria Hallgarn – hela sitt trasiga jag. Kristina Issa, den ensamkommande flyktingen Amira, är både flyende och kontaktsökande i sin skarpa roll, precis som Sofia Pekkaris juvenila, sårbara kriminella Fernando på jakt efter kärlek och hämnd. Eller Timo Nieminens Karl-Johan, han som förlorade jobbet på Pååls bagerier, men nu blivit byråkrat på Stadsbyggnadskontoret med en allt mer hisnade arbetsbörda och en allt mer svindlande distans till varifrån han kom ifrån. Eller Nina Zinjanis Eva, som lider av mental ohälsa vilken driver henne allt mer över kanten där hon upptäcker pojkvännen Tommys (Vilhelm Blomgren) otrohetsaffär med Anna (Lisette T Pagler).

Nej, det är ingen omedelbar historia. Det tar en stund innan den utkristalliserar sig, men då bländar den desto mer. Här vävs ett derby mellan Gais och Blåvitt in och, ja, Änglarna åkte på pisk.

Regissör Victoria Brattström har fått jobba med små scener såväl som stora och lyckas väl. Här kan fokus sättas på ett solonummer likväl som alla på scen inkluderande kör, akrobater och orkestern Rymdens Fisk. Scenrummet är stramt men rörligt och levande där scenograf Karin Dahlström jobbat med containrar som bas. Elegant och effektivt i all sin enkelhet.

I ”Kärlek skonar ingen” blottas ett Göteborg långt från Kals och Adas, det andra sidan myntet av Lasse Dahlquists käcka stad. Här möter istället de ekande skotten, de hukande kvartsfigurerna, de kriminella, de kärlekskranka och -törstande i Håkan Hellströms låtar, som får nya och djupare dimensioner. Starkt och berörande. Men Göteborgsoperans ljudtekniker har en del att jobba med. Premiärens ljudnivåer skilde sig allt för mycket mellan de agerande på scen; ibland var det helt enkelt svårt att höra vad som sades eller sjöngs.

Kärlek skonar ingen:

Musikal i två akter av Victoria Brattström, Simon Ljungman,

Håkan Hellström och Mirja Unge.

Koncept & idé: Victoria Brattström, Simon Ljungman och Håkan Hellström.

Musik: Håkan Hellström och Björn Olsson.

Sångtexter: Håkan Hellström.

Dialog: Mirja Unge.

Story och karaktärsutveckling: Mirja Unge och Victoria Brattström.

Dramaturgi och manusutveckling: Eva-Maria Dahlin.

Musikalisk bearbetning, vokalarrangemang: Simon Ljungman.

Orkestrering: Jonas Nydesjö.

Orkesterarrangemang: Simon Ljungman och Jonas Nydesjö.

Musikalisk ledare och dirigent: Nick Davies.

Dirigenter: Jonas Nydesjö och Bjorn Dobbelaere.

Regissör: Victoria Brattström.

Koreograf: Gunilla Olsson Karlsson och Gustaf Jönsson (koreografassistent).

Scenograf: Karin Dahlström och Linda Wallgren (biträdande scenograf).

Kostymdesigner: Bente Rolandsdotter och Mary-Anne Buyondo (kostymdesignassistent).

Ljusdesigner: Anna Wemmert.

Videodesigner: Leif Eriksson och Patrik Gunnar Helin, filmbolaget Peter Arnbert & co AB.

Ljuddesigner: Dennis Barkevall.

Konstnärlig konsult: Staffan Aspegren

I rollerna: Timo Nieminen, Sofia Pekkari, Kristina Issa, Michali Koutsogiannakis, Vera Veljovic, Vilhelm Blomgren, Nina Zanjani, Lars Väringer, Lisette T Pagler, Anders Wängdahl, David Lundqvist och Tobias Ahlsell plus ensemble och akrobater.

Rymdens Fisk: Simon Ljungman (gitarr och sång), Daniel Lindén (piano), Finn Björulfsson (slagverk), Helena Winkler (bas och sång), Tobias Ljungman (trummor) och Nils Sundberg (gitarr och sång).

Göteborgsoperans orkester och kör.

Låtlista:

1. Ouvertyr & underscore

(Känn ingen sorg för mig Göteborg, Din tid kommer,

Hoppas att det ska gå bra för de yngre också)

2. Bara dårar rusar in

3. Det kommer aldrig va över för mig

4. Tro och tvivel

5. Dom där jag kommer från (kort version)

6. Hoppas att det ska gå bra för de yngre också

(underscore)

7. En vän med en bil

8. Vi visste inte vart kärlek skulle ta oss

9. Vid protesfabrikens stängsel

10. Dom där jag kommer från

11. Dom där jag kommer från (underscore)

12. Inte skyldig nån nåt

13. Vänta tills våren

14. Fernando (underscore. Arr.)

15. Vem vill vara din vän när du har tappat glansen

16. När lyktorna tänds

17. Nordhemsgatan leder rakt in i himlen

18. Jag vet inte vem jag är men jag vet att jag är din

19. Gårdakvarnar och skit

Akt 2

20. Valborg

21. Det tog så lång tid att bli ung

22. Bit dig i läppen

23. I sprickorna kommer ljuset in

24. Pärlor

25. Din tid kommer

26. Sång i buss på villovägar

27. Du kan gå din egen väg & Förhoppningar och

regnbågar

28. Pärlor

29. Mitt Gullbergskaj paradis

30. Ramlar

31. När lyktorna tänds (repris)

32. Du är snart där

Åh, vilket party! Äntligen premiär för ”Mamma Mia – the party”!

Show

MAMMA MIA – THE PARTY

!!!

Kulturbärare. Sussie Eriksson medverkade i musikalen ”Mamma Mia!” och har även en ledande roll i ”Mamma Mia – the party”. Foto: KAI MARTIN

Rondo, som förvandlats till Nikos Taverna, Göteborg

Bäst: Onekligen Mija Folkessons version av nya Abba-låten ”Don’t shut me down”, som Björn Ulvæus presenterade på plats.

Sämst: En förvånansvärt blyg publik som det tog tid att få igång.

Fråga: Michalis Koutsogiannakis i rollen som Nikos, som också spelar i Håkan Hellström-musikalen med premiär i kväll 9 oktober. Hur orkar karl’n…?

Så blev den äntligen av, premiären av Rondos storsatsning på ”Mamma Mia – the party”. Krogshowen som blev en fundamental succé när den spelades på Tyrol i Stockholm med 800 föreställningar under fyra år. Ett och ett halv år för sent kunde Rondo, nu förvandlat till Nikos Taverna – ett imponerande ombygge av de anrika göteborgska showlokalerna – slå upp dörrarna.

Jo, det låg förväntan i luften hos de 500 gästerna. Och, nej, ingen behövde gå därifrån besviken. För här bjöds på ett Abba-bonanza med grekisk touch, en meny med grekiska rätter och – ja – ouzo som fördrink.

Showen är en integrerad del upplevelsen under kvällen. Här finns ingen egentlig fast scen. Istället rör sig musiker, dansare och huvudaktörerna fritt i rummet från golv till – ja, snudd på – tak. Det blir händelserikt, upplevelserikt och det gäller att som publik hänga med i turerna.

Storyn är trivial. Grekiske Nikos har mött svenska Kicki under inspelningen av ”Mamma Mia!” på ön Skopelos och blivit ett par. Tillsammans driver de Nikos Taverna och till det underhållning med Abbas låtar. Nikos dotter Konstantina blir förälskad i svensken Adam, som jobbar som bartender. En kärlek som är no, no för Niko, men framför allt för hans mamma. Bäddat för intriger och för fördomar om greker respektive svenskar. Den som önskar sig djup i historien göre sig icke besvär. För här är det lättsamt och roande rätt igenom, men inte desto mindre en ambitiös uppsättning. Manusförfattare Calle Norlén vet att balansera sin dialog på rätt sida skämskudden och regissör samt tillika koreograf Roine Söderlundh har valt att effektfullt fylla varje vrå av salongen med händelser. Skickligt.

Självklart är Abbas musik den spinnande röda tråden, den som förklarar varje scen i föreställningen. Kvällen går med en rasande fart och plötsligt är det över, men inte utan dans för publiken. Dessutom fick publiken se sig snuvad på allsång med ”Waterloo”. Det såg Björn Ulvæus på plats till. Istället introducerade han nya Abba-låten ”Don’t shut me down” där musikern och sångerskan Mija Folkesson gjord en stark version.

Under hösten på Rondo… förlåt, Nikos Taverna, rullar ensemblen på i olika team. Förståeligt. Det här är en show som kräver fullständig närvaro under alla de timmar den framförs. Det gör också att den ena kvällen inte blir den andra riktigt lik.

Men under premiärkvällen är det tydligt vilken betydelse skickliga Sussie Eriksson gör som kulturbärare för ”Mamma Mia – the party”. Hon som också medverkade i den svenska uppsättningen av musikalen ”Mamma Mia!”. Annars är det en ensemble, som tillsammans med musikerna, sliter hårt utan att jag riktigt hittar någon självklar stjärna. ”Mamma Mia – the party” är istället en show där alla ska med och synas lite lagom.

Humoristisk i nyskriven opera

Opera

SCENER UR ETT POLYAMORÖST ÄKTENSKAP

Utmanar. ”Scener ur ett polyamorös äktenskap” utmanar både musikaliskt innehåll. Foto: OLA KJELBYE

Atalante, Göteborg.

Göteborg är en kreativ stad. Åtminstone scenkulturellt. I våras presenterade paret Martine och Jenny Schaub sin utmärkta musikal ”Silverhjärtats hemligheter”, som gav mersmak. Paula af Malmborg Ward sitter med sitt nyskrivna verk, operan ”Mytomania”, som redan skulle haft sin premiär på Göteborgoperan. I helgen, på samma scen, har musikalen ”Kärlek skonar ingen” premiär med musik baserad på Håkan Hellströms musik och texter. Som ett axplock på den kreativitet som når utanför kompositörs- och författarrummen.

Klas Abrahamssons (libretto) och Marie Samuelssons (musik) är ett annat exempel. En nyopera som såg dagens ljus under en blinkning till premiär i våras inför allt för få, som nu – under allt för kort speltid – åter sätts upp på Atalante.

Det är en sprakande föreställningen i Gunilla Johansson Gyllenspetz regi, som utmanar i såväl berättelse som musik. Det är det lilla operakompaniet Man Must Kings tredje beställningsverk på scenen med kompaniets egna producenter i de ledande rollerna.

Libretto vill låta alla vara med i det polyamorösa äktenskapet som publiken omedelbart får inblick i. Här vankas födelsedags för ett barn som har tre föräldrar. Förväntningarna är stora. Men snart krackelerar tresamheten mellan Anne (Amanda Flodin), Johan (Karl Peter Eriksson) och Marie (Nina Ewald) i ifrågasättande och tveksamheter. För vad händer när treenigheten hotas med att en kommer ut som heterosexuell monogam, som Anne…?

Det skulle kunna vara lätt att tramsa bort ämnet, att vara raljant och överdriven. Men föreställningen balanserar humorn med allvaret i temat. Samtidigt är den skämtsamma tonen kanske också den ventil som behövs för att ta in det komplexa alla infallsvinklar som ”Scener ur ett polyamoröst äktenskap” bjuder.

Mezzosopranen Amanda Flodin bjuder upp och in i både dramat och komedin. Barytonsångaren Karl Peter Eriksson och sopranen Nina Ewald stämmer villigt in. Ja, det är nyopera, som alltså också är en utmaning musikaliskt för den ovane (läs undertecknad), där jag tycker att det atonala jagas till förfång för melodi. Men…! Musiken greppar med kraft, arrangerad för slagverk, cello och klarinett, och uppmanar till ständig uppmärksamhet. Det är förvisso inte svårt. ”Scener ur ett polyamoröst äktenskap” är, en färgstark, utmanande föreställning.

Scener ur ett polyamoröst äktenskap (spelas t o m 10 oktober):

Libretto: Klas Abrahmasson

Musik: Marie Samuelsson

Regi: Gunilla Johansson Gyllenspetz

Scenografi/kostym: Martin Eriksson

Ljus: Christoffer W Fogelberg

Mask: Linda Boije af Gennäs

På scen – Man Must Sing: Nina Ewald (Marie), Amanda Flodin (Anne) och Karl Peter Eriksson (Johan).

Orkester – Gageego!: Jonas Larsson (slagverk), Gustav Wetterbrandt (klarinetter) och Frida Bromander (cello).

Hockeyhaveri

Jag drar runt min målvaktstrunk i olika arenor/ishallar i Göteborg och får därmed besök en räcka omklädningsrum på köpet. Lägg till det att jag haft förmånen att få spela inte bara i hemområdet utan också gästat hallar runt om i landet, i Norge, Danmark, Finland, Island, England, Skottland, USA och Kanada.

Förhoppningsvis finns det ju ett tänk när man bygger en hall som ska omfatta en isrink. Men ibland undrar jag om de som ritat ens har de mest elementära kunskaper om sporten. Som Angered arena, som blott har några år på nacken och som förutom simhall alltså också hyser en modern, fin rink inhyst i en hall i det stora sportkomplexet nära Angered centrum.

Felplacerad. Placeringen av Angered Arenas entré är tokig, långt från p-plats. Dessutom är omklädningsrummen till ishallen för trånga för ishockeylag. Foto: KAI MARTIN

Inledningsvis: man bygger inte ett sportkomplex av Angered Arena där huvudentrén är placerad, riktigt, långt från parkeringen. Då har man ingen aning om hur mycket trunkar väger när man fraktar dem till arenan, än mindre hur mycket de väger efter ispasset. Trappor? Tack, det undviker vi gärna. Kungälvs ishall Oasen är skräckexemplet med den lång trappa ned till omklädningsrummen. Men det finns också en till ishallen i Angered Arena. Inte bra. Framför allt då huvudentrén inte längre är för ishockeyspelare, som förpassats (kanske bara under pandemin, men fortfarande är det så) till bakdörren. Förvisso närmare ishallen, men med en trappa upp och ännu längre bort för ishockeyspelare sett från parkeringen.

Omklädningsrummen? Ja, här är det definitivt inte så att Göteborgs ishockeyförbund kan ha pratat med arkitekterna eller vice versa. De är långa och smala och blir därmed trånga, vilket i sin tur inte för dem funktionsdugliga för sporten ishockey. Hur tänkte man där…? Det är dessutom inte första gången arkitekter visar på dåliga sportmannasinne. De ”nybyggda” omklädningsrummen i Rambergsrinken gjordes för fotbollslag då de byggdes för knappt 20 år sedan. Varför…?

Nu ska Isdala, ishallen i Kortedala, försvinna till förmån för en ny ishall vid Kviberg där GIK ska husera. Det ska, vad jag förstår, blir två rinkar i samma byggnad. Bra. Isytor behövs. Men jag hoppas innerligt att det blir en arkitekt med insikt i sporten som ritar faciliteterna, så att hallen blir praktisk för utövarna. Samma sak när Slottsskogsrinken försvinner för ny ishall. Som det har blivit i Angered Arena är direkt pinsamt. Att upprepa liknade misstag är förkastligt.

Plushallar i Göteborgsområdet:

Kungsbacka ishall – ett föredöme. Spatiösa omklädningsrum till den stora hallen, något mindre till den lilla. Lätt att komma till och från. Flera ingångar för de aktiva.

Frölundaborg – en klassarena. Lätt att komma in och från. Bra och stora omklädningsrum med plats för de aktiva.

Marconihallen – lätt att komma in och ut från parkeringen, några stora omklädningsrum, men också några som är för små. Det kan bli trångt vid cuper och träningscamper när lag/spelare ska komma in respektive ut från omklädningsrum/arenan.

Minushallar i Göteborgsområdet:

Angered Arena – ”kilometer” från p-plats till entrén, ännu längre till bakdörren som nu används till ishallen. Trånga omklädningsrum.

Oasen – Kungsälvs ishall bjuder på en brant trappa ned till omklädningsrummen, som förvisso har hyfsat generösa ytor. Det är väl ok att släpa trunken nedför trappan, men uppför…? Hu!

Rambergsrinken – nybyggnationen av omklädningsrummen för knappt 20 år sedan gav plats för fotbollslag; inte för hockeydito.

Berörande Kafka

Teater

KAFKA OCH DOCKAN

Lekfull. ”Kafka och dockan” är en barnpjäs som berör och roar. Foto: PETER NYLUND

Göteborgs dramatiska teater

Enkelheten är oftast barnteaterns signum. Att med små medel öppna upp en fantasivärld och leka fram ett innehåll, som lockar både till skratt och allvar. Göteborgs dramatiska teaters ”Kafka och dockan”, med dessvärre allt för kort spelperiod, baserar sig på en historia om Franz Kafka berättad av Dora Diamant, hans partner. Om hur han, under en av sina promenader i Stegltiz Park i Berlin hittar en gråtande ficka som förlorat sin docka. Av detta har Hans Blomqvist och Robin Pohlstrand Björkman skapat en lustfylld pjäs fylld av empati och fantasi.

Erik Åkerlinds Kafka är möjligen en något yvigare och mer bullrig figur än vad jag skulle ha fantiserat fram av den lungsiktige författare, men hans karaktär är omfamnande och roande. Hanna Ullerstams Elsie, flickan som förlorar dockan, med barnslig iver. Hon gör också dockan som i Kafkas fantasivärld får göra en resa runt världen och förmedlar sig med brev till Elsie, förmedlade via Kafka. Brev som Kafka enligt Dora Diamant, skrivit med stort allvar. Allt för att förvandla Elsies förtvivlan till spänd förväntan och glädje.

Vi är i starten av lättnaderna av restriktionerna, så publiken är försiktig och inte så entusiastiskt spontan som barnteater så charmigt kan vara. Men skådespelarparet lockar och pockar, dyrkar försiktigt och ibland med lättsamma överdrifter upp sin publik. Får den till både andaktsfull tystnad och ivrigt deltagande.

Att låta en ung publik möta Kafka är både vågat och kanske lite dumdristigt. Men ”Kafka och dockan” berör, är charmig och har i Lasse Beischers regi hittat en ton som klingar varm.

Kafka och dockan

Manus: Hans Blomqvist och Robin Pohlstrand Björkman

Regi: Lasse Beischer

På scen: Erik Åkerlind och Hanna Ullerstam

Kostym: Fianna Robijn

Scenografi: Nicklas Jörgner

Ljus: Nicklas Jörgner

Ljud och komposition: Ludvig Sjöstrand

Dogsmile utan kamouflage

Konsert:

DOGSMILE

Egen ton. Tinna Möller och Ingemar Karlsson i Dogsmile bjuder på uppdaterad postpunk. Foto: KAI MARTIN

Fyrens ölkafé, Göteborg

Ur spillrorna av Camouflage/Tapirerna reste sig Dogsmile i 90-talets inledande år mot dekanens mitt. Lite mer nedtonade. Gitarristen Ingemar Karlsson på sång och som huvudkompositör, hustrun Elisabeth Karlsson på bas, Ingvar Larsson, keyboard och hans – dåvarande partner – Camilla Engman, sång och melodica. Det blev albumet ”Hey, I just want to say hello” 1995, Nille Pernhedproducerat, som till bandets besvikelse snabbt försvann ur offentligheten. Men istället för att gå ner i källaren fortsatte Ingemar Karlsson sitt låtskrivande och med lite medlemsskiften vågade Dogsmile mer.

Nu 2021 är det dags för releasen av senaste albumet ”Sparks from the fire”. Klart det ska firas. Nu med en sättning sedan två år bestående av Ingemar Karlsson, sång och gitarr, Tinna Jörhall Möller, sång, gitarr och melodica, Ingvar Larsson, keyboard, Elisabeth J Karlsson, bas och fiol, Tommy Dannefjord, trummor, samt Anders Petersson, gitarr. Man finner man alltså en spelglad orkester med tre sjättedelar Camouflagemedlemmar, två sjättedelar musiker från Easy och så Aptit- och Brandmeriterade Tinna Jörhall Möller.

Dogsmile har aldrig skämts för sin rötter. På senare år har man till och med vädrat några av sina tidigare konstellationers låtar med den äran. Men nu är det som man skalat av tidigare influenser för något nytt. Någon i publiken viskar Go Betweens. En annan Arcade Fire. Må så vara. Men framför allt står Dogsmile 28 år efter sin tillblivelse som ett band med sitt eget uttryck.

Spelglatt Dogsmile. Foto: KAI MARTIN

I botten finns Elisabeth J Karlssons excillenta basspel. Hon som med sin inre metronom inte bara är en stabil puls utan också någon med känsla för både groove och melodi. En dröm för vilken trummis (jag tror Tommy Dannefjord instämmer) som helst att bygga rytmer kring och för en kompositör att skapa låtar av. Lägg till att Ingemar Karlssons Robert Frippinspirerade gitarrspel har fått ett vidare spelrum till de postpunkeklektiska låtarnas mollstämningar. Och mötet mellan hans och Tinna Jörhall Möllers röster, för att inte prata om gitarrduellerandet mellan Ingemar Karlsson och Anders Pettersson. Eller Ingvar Larssons säregna keyboardutflykter i form av ljud och melodier.

På Fyrens ölkafé bjuder bandet uppsluppet och spelsuget på en repertoar från karriären med allt mer med fokus på låtar ”Spark from the fire”. Musik som inte stirra tillbaka utan framåt. Inte illa för ett band som nära nog är 30 och där tre av bandmedlemmarna har spelat ihop i ytterligare tio.

Rendez-vous på Radisson

Kärleken är viktigt. Oavsett om det är vardag eller fest. Det ska alltid finns skäl att hitta en öppning för hyllning av den man älskar. Även om man hamnar i trångmål beträffande tid och späckade scheman. Bröllopsdagar är ju alltid något extra, så varför inte något extra allt… Det var ju ändå då, vid bröllopet, som man manifesterade sin kärlek, den som en gång startade mellan – i regel – två främlingar och som sedan växt sig till något större.

Med Z träffade jag inte bara min käraste utan också min själsfrände, den soulmate som det är lätt att dela livet med, som är den vän man behöver, den älskade nära, det motstånd och klokskap man behöver när livet sveper in en i tvivlets dimma. Det är lyx att ha det så.

När vi nu firade linnebröllop (ja, det finns ju namn för varje år att fira från bomullsbröllop – ett år – till platinabröllop – 80 år), så varför inte skatta den dagen lite extra…? Vi tog in på hotell. Ja, Skäraton från i somras fick bli Käraton nu. Vi hade fått ett erbjudande synd att tacka nej till, så vi checkade ut tidigt från våra jobb för att checka in tidigt på Radisson Blu Scandinavia vid Drottningtorget, gamla Sheraton, som vi äldre göteborgare fortfarande dristar att kalla det.

Vi har fått en juniorsvit, två rum, en generös hall som möter, terrass som vätter mot Östra Larmgatan och takåsarna över centrala Göteborg, ett stort sovrum med bekväm säng och ett badrum som kunnat erbjuda badkar, men å andra sidan hade vid Hagabadet inbokat några våningar ner.

Incheckat bröllopsdagspar. Foto: KAI MARTIN/ZEBA PEDERSEN LÖWEN-ÅBERG

Vi väljer att byta om direkt från våra festkläder – Zeba i den zebrarandiga klänningen från Monki som jag köpte till henne i 50-årspresent och de tuffa Dr Martens vinröda kängorna från butiken vid Covent Garden, London hösten 2017; jag i min tredelade, svarrutiga Oscar Jacobson, fynd från Hede, december 2017, en vit, buttondownskjorta, Hawes & Curtis, secondhand, en Amanda Christensenslips, lilarandig, secondhand, en lila snusnäsduk (John Henric), ett par randiga strumpor (Claudio) inhandlade som gåva från Z under Danmarkshelgen nedstoppade i ett par svarta Tiger of Sweden, myggjagare fyndade på Erikshjälpen för några år sedan. Men stassarna skulle vi ju återkomma till, men nu var det badkläder under, hotellets badrockar och tofflor som fick tjäna som skylande plagg våningarna ned till spaavdelningen i hotellets källare.

I spalandskapet. Foto: KAI MARTIN

Det är ju som att komma till en annan värld. Musiken är nedtonad, ambient, som gjord för att andas in, andas ut till. Vi blir rekommenderade att byta till badhusets tofflor då golven kan vara för hala för hotellets mystofflor. Vi får en broschyr, ja två, om hur man kan gå till väga och i vilka steg man rekommenderas ta för att nå maximum spa. Vi inleder med duschande… eller, jag gör det. Z måste i all hast styra upp något och kommer då jag svettas i ångbastun tillsammans med en för mig okänd kvinna. Jag sitter på behörigt avstånd i dimman, ser dubbelt ingenting; utan glasögon och i det tätta dis som belägrar bastun. Z kommer och tillsammans sitter vi en stund innan vi låter en kall dusch växla mellan en varm. Vi provar fotbad, utan att jag blir nämnvärt exalterad. Musiken vilar i provocerande stillhet, som David Silvians solostycken i instrumentalform på valium. Det börjar krypa i kroppen. Avslappning är inte min grej. Z är bättre på det. Vi hamnar i bassängen, där några medbadare kopplar av med stilla samtal. Vi pratar med, men det känns som våra röster ekar i stillheten. Vi går upp. Testar lite andra faciliteter, en dusch som ska få en att bli en riktigt göteborgare. Jag som redan är det roas dock av duschandet på korsan och tvärsan. Dagen efter ska jag roas igen, men då ute i verkligheten. Peter Apelgrens målningar hänger på väggarna, men blir liksom kulisser i spalandskapet och får inte den uppmärksamhet som de förtjänar. Det kryper i kroppen och medan Z kör en sista behandling i något slags dusch väntar jag otåligt för att vi gemensamt ska troppa av. Jag smiter iväg i ett hörne för att skifta våta badbyxor till torra kallingar, upptäcker att ett man följt efter, men han smiter iväg när jag vänder mig om. Och, ja, jag hade badrocken på.

Så kommer vi ut, passar på att boka bord på Noot, går upp för att dressa om, plundrar minibaren, tar en glas vin på terrassen och undrar när regnet, som den gråmulna himlen skvallrar om, ska komma. Så tar vi hissen ner, ser att någon tagit in i popup-rummet som vi frekventerade i slutet av juli, och sätter oss till bords på Noot. Får fin service, bestämmer oss för en egenkomponerad trerätters meny – Z äter grillad vitkål, stekta, svenska vita bönor, inlagda mandlar, svampemulsion och jag blåmussla med smörinkokt gulbeta, salvia, inlagd gulbeta, torkad svart oliv. Hon dricker det spanska röda Merlotvinet vi beställt en flaska av, jag tar ett glas vitt. Allt smakar utmärkt och spaeffekten slår till. Vi umgås, är med varandra och fortsätter våra outsinliga samtal i livet. Huvudrätterna – vildsvinsköttbullar, potatispuré, inlagd gurka, rårörda lingon och gräddsås för henne; råbiff på innanlår med fläderkapris, rödkål inlagd med enbär, machesallad, rostade frön, potatis och persiljeemulsion till mig – är utmärkt kökskonst. Så kaffe och efterrätt: inlagda plommon för Z och chokladtryffel till mig. Klart man blir glad, mätt och nöjd då.

Magisk mat med nordisk touch. Foto: KAI MARTIN

Vid bordet bredvid sitter regissör Staffan Aspegren, som jobbar med ”Kärleken skonar ingen” på Göteborgsoperan, så jag smiter över för ett kort hej innan Z och jag fortsätter kvällen på rummet. Vi har haft en lång dag och väljer att avsluta firandet tidigt. Dessutom ska jag upp tidigt, eftersom mina förpliktelser som farfar kräver min närvaro i Kålltorp 08.00.

Nattlig utsikt. På hotell Royal lär poeten Gunnar Ekelöf bott och di

Så jag stiger upp 06.00. Märker hur regnet slår mot fönstren. Z sover djupt. Jag gör min morgontoalett, klär mig i vardagsklädsel – Jacob Cohen-jeans och en gråspräcklig Samsø & Samsøskjorta (second hand, förstås). Z vaknar långsamt, men vill äta frukost med mig, så vi ansluter med till de morgontidigas, glesa, skara i matsalen, där varje slammer från en sked, kopp eller tallrik ekar.

Vardagsmorgon i Göteborg. Foto: KAI MARTIN

Så får jag skynda, lämna min älskade för en regntung Göteborgmorgon i rusningstrafik. Jag, som inte åkt spårvagn sedan tidigt mars 2020, har nu på några dagar gjort resor med skräckblandad förtjusning. Nu väntar en resa på en glest besatt trean mot Kålltorp, farfarsdag med sonsonen; hedersuppdraget under hösten, som jag inte vill missa för något i världen. Z…? Hon gick upp på rummet och utnyttjade möjligheten med sen utcheckning innan vi förenades i hemmet dit barnbarnet och jag anslutit för en förmiddagslur.

Resan med Hilda

Vi välkomnade en ny trotjänare i familjen. Ja, jag vet, trotjänare är någon/något som följer en länge. Det blev inte så med Tiggan, som var törstigare än ett fyllo och som började bli kinkig med reparationer som vi inte riktigt var så förtjusta i. Så adjö efter x antal mil och tack för den här tiden. Dricka kan du göra hos någon annan.

Vi hade filurat ett bra tag på vad vi hade för önskemål. Helt klart var att en bil med högt insteg var bra för min rygg, för det ska vi ge Tiggan; min dåliga rygg har mått bättre av en VW Tiguan. Vi ville gärna ha dragkrok. Men framför allt en bil som drog sparsamt med bensin, något som borde vara rimligt dessa dagar och som det är helt obegripligt att ingenjörer world wide inte lyckats med i någonstörre utsträckning att fixa. (Elbilar undanrakat.)

Vi testade. Vi provkörde. Vi diskuterade. Vi funderade på leasing, men avstod snabbt. Vi hamnade, efter tusen och en bilmärken och provkörningar, hos Toyota i Mölndal/Sisjön. Vi kom hem med ett signerat köpekontrakt på en Rav 4, en elhybrid, som hade allt vid kunde önska oss, förutom dragkrok. Nej, den var inte helt ny. Men en tre år gammal bil är ändå ny, även om den tidigare ägaren måste ha dragit på på en grusväg, något som motorhuven vittnade om, perforerad med stenskott i lacken. Det skulle firman fixa. Precis som stenskotten på rutan… just de detaljerna återkommer vi.

Z och jag har någon grej med registreringsnummer. Vi gillar kombinationer som ger associationer. Det gör bilresan roligare och en bil mer personlig. Som min Peugeot med RFU, som blev Rufus, ett kärt fordon som tog mig runt från 2006 och några år framåt.

Nu har det alltså blivit Hilda, som vi börjat känna in och som nu skulle få sin första gedigna långtur. Stämde våra teser med försäljarens löften om bränslesnål. Vi for mot söder. Skulle på konfirmation, som i Danmark är stort och prestigefyllt.

Z och jag hade tagit delar av eftermiddagen ledigt. Men vårt följe kunde inte riktigt det, så 16.15 var satt som avfärd. Det blev inte riktigt så. Skäl som packning inte klar, brobiz för färjan glömd, nyckel till vårt ”hem” i Bagsværd (Z:s syster T:s lägenhet) glömd plus att tre av fyra ville äta på vägen. Ankomsten till förorten till Köpenhamn blev sen, kvällen hade tagit över dagen och tiden mellan att vi installerat oss och jag skulle gå och lägga mig krympte. Ungdomarna…? Jo, de tog tåget in till Byen för en krogrunda, som unga mänskor pläga göra. Där är inte jag, om jag någonsin varit det.

Så istället randades åter en ny djärv dag där avfärden skulle vara tidig för klockan 10 började ceremonien i Udlejre kirke.

Hilda hade tagit oss tryggt och smidigt från Sverige över sundet ned till vår destination. Vidare västerut var det heller inga problem. Hon lydde villigt ackompanjerad av dansk fm-radio.

Förväntan utanför kyrkan var stor. Tio barn skulle konfirmeras och deras familjer skulle vara åstunda vittnen. Jag hade, förstås, klätt upp mig: en smårutig H&M-kostym med brittisk touch inköpt några mil från Ølstykke där kyrkan låg, en Charlestone Tie Rackslips till en vit Hawes & Curtisskjorta, ett par svarta brogueskor, Paul Smith; allt second hand, förstås. En snusnäsduk i vinrött kontrasterade den grönbrokiga slipsen. På huvudet en sotarmössa. Det var höst i luften, men solen sken milt mot en blå himmel med skira moln.

Danska psalmer är inte bara verser på Z:s modersmål utan också melodier som jag i stort inte känner igen. Jag försöker ändå, stöttad av en väninnan till tvillingarnas – de som ska konfirmeras – mamma. Med skolad, stark stämma i ryggen finner jag melodien och får en värmande kommentar från Z efteråt.

Ungdomarna välsignas, de är alla ostyriga 15-åringa, truliga, späda, grovlemmade, finniga, fina, förväntansfulla, spända. Det är vackert. Utanför gratuleras de. Olika slags vrålåk väntar på att ta dem iväg på en tur. Tvillingarna får en resa i en vit Porsche som spinner innan den ger sig iväg med ett vrål. Foton tas. Kramar delas ut. Pandemin är en bit bort; så nära ändå.

Vi har inte riktigt hunnit arrangera present till tvillingarna. Åker till ett närbeläget köpcenter. Hamnar i gräl. Går skilda håll. Jag hittar en Røda korsbutik som inte skänker någon tröst. Köper solrosor, men då jag ska betala med mitt danska Danske bankkort vägrar den acceptera min betalning – trots rätt inslagen kod. Hmmm. Har en hundring i plånboken, som ger mig två buketter solrosor. Z är i en Kvickly för att fixa grejer så att hon kan fixa buketter. Jag får sms var hon är. Går in i butiken med min blomsterkvast som en expedit tror är från hennes affär. Jag förklarar att jag har köpt dem på ett annat ställe och får engelska som svar. Jag upprepar på svenska, irriterat eftersom jag redan är det, och får slutligen hjälp som säger, fast på danska, det jag redan har sagt. Går ut. Väntar. Z kommer och tittar på min blommor, undrar varför jag har köpt dem. Efter en stund blir det en kompromiss. Z ordnar så att hennes och mina blommor binds om, men först ska var och en av hennes rosor dekoreras med en dansk hundring. Det blir fint, till slut, och blomsterbutiken gör ett vackert arrangemang av det hela. Z:s griniga gubbe tappar surheten och vänder sakta bog.

Vi åker till N, Z storasyster, var tvillingar S och L alltså har konfirmerats och nu ska hyllas. Välkomstdrink på verandan i en tidiga hösteftermiddagens klara väder. Rosa bubbel, specialbeställda M med tvillingarnas namn på i små pappkorgar, mixade nötter i andra pappkorgar; gäster kommer, fler anslutet. Festen börjar.

Bakom huset finns en liten gräsmatta där det i somras stod handbollsmål till de handbollsspelande tvillingarna. Nu stod där ett stort partytält. Borden var rund, utplacerade för att ingen skulle sitta för tätt, en riklig buffé – förrätt, varmrätt och efterrätt – dukades upp under gång, tal hölls, drycker dracks, det var ett liv och ett kiv och ett sorl, med styrkan i rösternas volym som steg ju längre vi satt där. Min tinnitus grumlar till min hörsel i massans sorl, att i detta försöka urskilja danskan gjorde min skalle trött.

Jag gick åt sidan. Valde enskildheten och stillheten. Blev inkallad för något tal som inte skulle missas. Blev utkallad till en gräsmatta, ett slags allmänning, där ungdomarna samlats för lek och spel. Stora uppblåsbara plastbollar, där man kryper in, och sedan ska tackla varandra under ett försök att spela fotboll. Tiden smet iväg. En ny kväll kom och med den en allt mer tilltagande, rå och fuktig, kyla. Strax efter åtta påkallar jag uppmärksamheten, att jag vill åka hem, att gubben är trött. Vi landar i soffan i Bagsværd med den längtande brittiska bulldoggen Max vid våra fötter. För mig tar tröttheten snabbt över, jag dricker den øl jag längtat efter, efter allt för många Coca-Cola till maten, som den chaufför jag har varit. Men märkligt nog rinner den ned på tvären, trots att det är en Classic, den av Tuborgs ädla drycker som jag föredrar.

Vi skådar en ny dag. Dimmorna lättar och solen tar över. Det är en förväntans stund. Jag ska äntligen få komma till Søllerød loppemarked, eller Holte loppmarknad som vi säger. Det ställe som på allvar 2008 triggade igång mitt secondhandintresse, som att det snudd på svämmat över. Något som också gjort att jag, kanske, föräras en medverkan i ”Antikrundan” (något jag skrev om här).

Vi intar frukost, får med ungdomarna och T, kommer iväg, parkerar, tar ut pengar (återigen nekas jag använda mitt danska Danske bankkort, så jag får låna av Z) och kliver in på det nya området i Holte som huserar loppisen. (På det gamla är det tillfälligtvis ett covid-center för provtagning). Vi bestämmer ett stråk vi ska gå. Men det Z har sagt stämmer inte med det jag uppfattar. Hon vill gå i cirklar, som i öar, då jag tar ett motsolsvarv. Efter en stund inser jag att mitt sällskap är långt efter, ja till och med osynligt. Jag har hittar en hyfsat snygg Tigerkostym i min storlek för 250 kronor i den danska valutan, men vill ha Z granskande öga. Förstås är benen för långa, ärmarna likaså. Vill jag verkligen ge mer jobb till min skräddare…? Som vanligt är det en salig röra av skräp, fynd och den sedvanliga presentsatsen 75 procent damkläder, 20 procent barnkläder och resten herr av skiftande kvalitet.

Väl förenad med Z hittar jag en grön filthatt (inget egentligt märke, made in China), som blir min för en 20-peng. En gul Marlboroskjorta prutar jag ned från 50 till 30. En grå, snygg J Lindebergkofta blir min för en hundring. Z har har hittat en blå Tigerkostym i linne/ylle. Storlek 48, där jag en gång var, som kanske någon av sönerna vill ha. Köper den för 250 dkr. Z hittar en brödskivare, som hon länge letat efter, som inhandlas och hamnar i min kasse. Hon fyndar ett snyggt, smalt armband och i samma stånd finner jag en läcker läderväska som hon köper till sig.

Den första Tigerkostymen har nu gått, förstås, men den kunde jag ha och missa. Kvar finns en sobert grå Oscar Jacobsonkostym. Men 800 kronor är utanför min budget och heller ingen nödvändighet.

T måste lämnas, så vi bryter upp, går mot bilen med vår packning, som nu har blivit diger eftersom Z hittat en barnstol, Ikea, med jalusi, som är tänkt att roa barnbarnet.

Väl i Bagsværd tror alla att vi ska packa bilen för hemfärd via en tur till Reffen, det hippa restaurangområdet, på Refshaløen, en utsticker från Amager, med utsikt mot Kastellet och Den Lille Havfrue. Men mina intentioner har inte riktigt hörsammats. Jag vill hämta alla packning efteråt, för att inte locka tjuven. Så så blir det. Inresan till centrala Köpenhamn går inledningsvis galant, men i höjd med Bellahøj tjocknar trafiken på. Vi inser att det är något som inte stämmer och i mitt bakhuvud skaver något om Köpenhamns maraton… och ja, ett halvmaraton går av stapeln denna söndag. Vi är i trafikens och köernas grepp, men väl inne i Nørrebro mot Åboulevard så släpper det och färden går därefter geschwint.

Vi når Reffen, parkerar bilen. När ungdomarna tar en öl tar Z och jag ett bad i en Refshalebassin, uppfriskande och skönt när nu spetembersolen ler så rart. Bassängen är kantad av läckra containerbostäder, sådana som var på g också i Göteborg, men där kommunen som vanligt kroknade i sina långbänksbeslut. (Skrev om ett försök här.)

En kort promenad så var vi framme i det stojiga restaurangområdet med mat och dryck från all världens hörn. Vi beställer var och en för sig sin mat. S och jag fastnar för en nygrillad stek med pommes och nyslungad bearnaisesås. All mat görs och serveras med ett viss mått av tempo, köer bildas och glesas ut, barerna lockar med sin drycker… jag är sugen på en Pilsenr Urquell på flaska. Servitrisen häller upp en ekologisk Royal på fat. Jag undrar om den är min och upprepar min beställning. ”Den har vi inte”, svara hon. Jag pekar på flaskan i kylen bakom henne rygg och surt tar hon fram den, jag visar förnumstigt på etiketten och bokstaverar P-i-l-s-n-e-r U-r-q-u-e-l-l. Ännu surar svarar hon ”Ok, I got it”. Sätter mig med de andra som placerat sig under ett tak, som förvisso skyddar i solen, men också bjuder in en onödig kyla. På håll ser vi en bungyjump från en kran och jag tänker, aldrig.

Tiden rinner undan. Vi går till bilen, kör åter till Bagsværd, hämtar vår packning. Lyckas hårfint få in allt, trots barnstolen som skrymmer. I Prøvostenen är det dags för proviantering, øl, vin, koldskål, Ymer, kærnemjælk, rågbröd… Jo, Hilda rymmer med nåd det också. Färjan väntar. Fosterlandet likaså. Hilda har inte gnällt en enda gång, svarar fint mot vägen, är lite högljudd mot betongplattorna på E6:an kring Falkenberg, men är definitivt inte törstig på samma vis som Tiggan.