Mannen i den vita hatten – Pluras odyssé skaver

Musikalisk föreställning:

EN MAN AV HJÄRTA

!!!

IMG_9567

Plura plumsar i vattnet i sin odyssé. Foto: KAI MARTIN

Kajskjul 8, Göteborg

Bäst: Den underfundiga humorn.

Sämst: Föreställningen saknar riktning.

Fråga: Var i låg den egentliga utmaningen med den unga orkestern…?

Manus och med: Plura Jonsson.

Regi: Hugo Hansén

Bandet: Axel Jonsson Stridbeck, kapellmästare och elgitarr,  Freja Drakenberg, klaviatur, gitarr, slagverk och fiol, Marcus Arborelius, klaviatur, Zackarias Ekelund, trummor, och Jonatan Lundin.

Efter att ha malt i evigheter, hyllats i spaltmeter, nått välförtjänt framgång och gjort sånger som gått rätt in i den svenska folksjälen var det dags för Eldkvarn att sluta.

För gruppens frontman var det kanske inga större problem. Han hade så det räckte och blev över. Men så fick han erbjudandet om en föreställning om livet om honom själv med musik skriven av densamme. Den sattes upp under regi av Hugo Hansén i Stockholm i höstas och applåderades varmt av publik och kritiker.

Så nu Göteborg för gästspel. Kajskjul 8 är perfekt för ändamålet. Närhet till publiken, lite ruff miljö, en scen som är låg och föreställningen kan börja.

Jo, Plura föredrar föreställning framför show och det är ju sant, någon showman är han ju inte. Ljuset är rött, framför den fördragna ridån kliver han in och hör snart en röst. Det är gondoljären, mannen vars röst som snart ska avslöjas som Mauro Scoccos. det blir ett humoristisk inslag med ett ständigt ifrågasättande och raljerande. Herrarna kan varandra utan och innan. Men det där med gondoljär och en stilla båttur genom minnenas kanaler ekar snart ut.

IMG_9570

Bra berättare. Foto: KAI MARTIN

Pluras berättelse är inte ointressant och på denna sin livsberättelse är ju också mycket av hans musik och rika texter baserade. Där finns en poäng. Inledningsvis är han ensam om musik, så småningom hörs orkester, den juvenila, ledd av Pluras son Axel Jonsson Stridbeck. Men de spelar bakom den förslutna ridån och redan där anas mer av ett avstånd än ett stiltekniskt grepp.

Det ska snart visa sig att bandet förhåller sig till Pluras musik ungefär som Indigo Children till Ebbots, det vill säga det låter rätt mycket Eldkvarn om låtarna. Inget fel i det och framför allt tillfredsställer det Pluras fans. Men värst mycket till musikalisk utmaning blir det inte.

Synd. För det är begåvade musiker som svänger och som skulle klara att tänja på sina gränser mer än de tillåts här. Bäst kommer de till sin rätt då väl ridån glider isär.

Det står också klart att det skaver någonstans mellan regissör Hugo Hanséns ambitioner om teaterrummet som en illusion och Pluras behov av att göra en konsert med aningens längre prator än av hävd. Krasst tror jag att föreställningen hade vunnit på strängare regi och dessutom med mer fantasifull inramning. Om man nu vill hamna i Venedig (av någon anledning), varför då inte använda sig av projiceringar som tar publiken med på den resan…?

IMG_9552

Borde hyllas. Sonen Axel Jonsson Stridbeck drar ett stort lass för fader Plura.

Foto: KAI MARTIN

Jag är också tveksam till Pluras relation till bandet i allmänhet och till sonen i synnerhet. Skulle jag stå på scen med någon av mina söner skulle jag brinna av stolthet, här lyfts grabben knappt fram alls och det känns snålt och konstnärsego på ett sätt som jag inte riktigt kan relatera till Plura.

Dessutom förstår jag inte alls varför orkestern efter paus återigen ska ställas bakom ridåns skugga.

Men publiken är hungrig, efter att smakat av mat och dryck äter den också villigt ur Pluras hand. Alltid något för en svulten.

Låtar:

1. Här kommer döden 2. Landsortsgrabb 3. Du kan inte fånga mig 4. Inte ens hundarna vill ha dig 5. En man av hjärtat 6. Vägen till paradiset 7. Huvudet högt 8. Förgiftat blod 9. Alice (Paus) 10. Kärlekens tunga 11. Blues för Bodil Malmsten 12. Den här världen är slut 13. Ta min hand 14. Nådens hand 15. Vad gjorde jag 16. Jag är det hjärta 17. En liten kyss av dig 18. Fulla för kärlekens skull 19. Medley: Vår lilla stad/3:ans spårvagn genom ljuva livet/Pojkar, pojkar, pojkar

Brottargrepp och miljardärer

Vi har ju det bra förspänt med Z:s systrar i Köpenhamnsområdet. Vi slår en signal och har boende och samkväm, som i en liten ask. Men inför helgens resa var Z märkligt svår att få att kontakta sina systrar. Plötsligt styr hon om helgen, avresan på fredagen blir istället inställd för take off lördag morgon. Boendet är ordnat, men på ett vandrarhem. Visserligen centralt i Köpenhamn, men jag knorrar om det onödiga med att inte göra en rejäl helg i den danska byn och lägga pengarna på några timmars sömn… Jag får fel. Z rätt. Det blir så. Ibland.

Vi kommer iväg, men en upprörd Z hävdar att vi är för sena. Hon som sällan är snabb ur startblocken har plötsligt kopplat på något slags turbo och hetsar mig, som vill göra ifrån mig tvätt, disk och blomvattning innan vi styr V70:n ut ur staden. Har under veckan servat ett kärvande däck, som tappat luften, men väl på däckfirman också bestämt att dubbdäcken får vara på. Det är ju trots allt april och med tanke på hur påsken såg ut i Öresundsområdet vore det ju dumt att chansa. Så färden söderut går på däck som knattrar med klorna på asfalten. Väggarna är ogenerat bara, nakna och isfria, som om de vill håna mitt beslut att inte skifta däck.

Z har en plan, som jag är invigd i. Hennes yngsta systers yngsta son har, som nioåring, börjat att brottas. Han, en sparris som oroat sina föräldrar med ett knappt matintag sedan späd ålder och med en beundransvärd envishet, är dedicerad sin nyfunna idrott och krånglar sig ur grepp och matcher som någon som har fallenhet för denna svåra sport. I Ängelholm går cupen Lergökakampen med nära 250 unga brottare varav systersonen alltså är en. De har rest från Frederikssund i arla morgonstund, ledare, några föräldrar och så dessa unga sportsmän och -kvinnor. Z vill se några kamper och jag kör målmedvetet med en smula högre fart än lovligt, för att inte missa någon av de inledande matcherna.

När vi väl kommer dit trilskar det med parkering, men en p-plats har en grushög som ingen trotsat. Z sparkar resolut ned den, jämnar till och visar med hela handen var jag ska ställa bilen. Så går vi in i hallen och lyckligtvis har den unge mannen ännu inte börjat sitt tävlande. Vi möter honom bums i uppvärmningstagen och hallen är fulla av valpar från sjuårsålder till fjuniga tonåringar. Vi får vänta en halvtimme innan han går upp på mattan, men väl där går det undan. Ett snabbt angrepp och motståndarna får ge upp. Andra matchen kommer rätt tätt inpå, men inte värre än att vi hinner ta en fika och kika på alla andra som brottas. Det är en röra av trikåer, ledare och åskådare. Små späda lemmar som kramas i kampen eller unga män och kvinnor som låtit musklerna får större spelrum. Det är fascinerande och nej, det är inte alltid störst som vinner.

IMG_9489

Han har greppet. Foto: KAI MARTIN

Systersonen går upp i sin andra match, får ett tuffare motstånd, är på väg att förlora den i samma andetag som han tappar koncentrationen. Men får tag på både fokus och match och vinner tämligen komfortabelt. De poäng han samlat på sig ger honom också en finalplats direkt, men hans motstånd dröjer och dessvärre måste vi åka för att hinna ett inplanerat 12-årskalas i Ølstykke, väster om Köpenhamn.

När vi kommer till färjeläget är det sesam öppna dig hela vägen, förbi betalstationen rätt in på färjan. Båtfärden går snabbt i det vårsköna vädret och vi sveper av färjan och upp på väg 6 ned mot vår destination efter ett stopp på favoritkebaben vid Prøvestenen, där vi också bunkrar kött för hemresan och den hungrande sonen.

Festen har börjat, men vi är bara en halvtimme sena. Tvillingarna firas, presenter delas ut, bullar äts, kaffe och choklad dricks och så småningom spelas bingo vilket, visar sig, är ett friskt sätt att lära sig räkna på danska. Något jag fortfarande har svårt för, framför allt 70- och 80-tal. Jo, jag är en smula trög, men rätt snäll, allt som oftast.

Systersonens far har ringt och berättat att grabben har vunnit sin grupp. En tuff match där ett underläge med 0–4 vändes till vinst med 9–6. Vi imponeras och jublar åt denna bravad.

Så bryter vi upp. Far mot huvudstaden, hittar vår bostad, men luras på p-plats med en hårsmån och får åka runt ett tag innan vi finner de beredvilliga platserna på Kampmannsgade, egentligen en vall som löper mellan St Jørgen Sø och St Jørgen Sø (!), som under helgerna är utan betalning.

IMG_9516

Rekommenderas. Foto: KAI MARTIN

Vi checkar in på Steel House Copenhagen i detta nya, hippa vandrarhem. Lyckas efter lite svårigheter och nedladdning av nödvändig app komma in på vårt rum på sjätte våningen. Z är ju inte Z om hon inte fixar det häftigaste, så det blir med altan. I och för sig inte med utsikt över sjöarna, men in mot stan och SAS-hotellet som vi någon gång ska bo på.

Jag anbefaller rast vila för att få räta ut ryggen efter bilkörningen. Det blir en kik på ”Huset på Christianshavn”, klassisk dansk tv-serie från 70-talet som med dagens glasögon är allt annat än pk. Jag bestämmer sedan att vi ska kika på ”Smartare än en femteklassare”, i rent studiesyfte. Herregud, jag var ju med i testomgången och snodde med mig högsta vinsten, som om det varit på riktigt hade gett mig 250000 kronor, men som nu gav mig en chokladask som tack. Det visar sig att omgången vi ser är med de frågor jag fick. Den tävlande kammar hem 100000 innan hon tackar för sig och erkänner att hon inte är smartare än en femteklassare, men rikare. Men Z har somnat och missar dramatiken.

Jag väcker henne varsamt och vi nästlar oss ur sängen i det minimala rummet som är fiffigt ordnat med en smal ”korridor” in, ett fräsch badrum med dusch direkt höger, dubbelsängen inramad av två väggar, ett utrymme för väskor under bäddarna, och utgång till terrassen som om sommaren måste vara magisk.

Vi är en smula svultna och är samtidigt fantasilösa nog för att bestämma oss för favoritstället Les Trois Cochons på Værnedamsvej, denna enastående gata inklämd mellan Gammal Kongevej och Vesterborgade.

Vi strosar Gammel Kongevej ned, viker av Tullinsgade, där vi har minnen från vår första gemensamma Köpenhamnsvistelse midsommar 2007, för att snitsla oss fram mot vårt mål. Vi får, överraskande, ett bord med en gång. Precis vid entrédörren, som kommer bjuda på äventyr under kvällen i form av en parad av serveringspersonal och gäster som underhållande löper in och ut.

Vi faller till föga och beställer en trerättersmeny, som på danska blir laksetatar med avocado, ponzu och koriander till förrätt, kalvespidsbryst med frikassé, små kartofler, gulerødder, peberod som huvudrätt och tarte au citron med italiensk marengs. Jag väljer ett glas Josmeyer, ett Alcasevin, till förrätten och en flaska Chateauneuf du Pape som Z och jag delar på tillsammans med lite bubbelvatten. I Z:s sällskap blir det mesta magiskt, så också den här kvällen, samtidigt som köket och vinet hjälper till att befästa stämningen.

IMG_9511

Værnedamsvej, ett fint ställe på jorden. Foto: KAI MARTIN

När vi går hem är kvällen sen och vi kikar lite förstrött i skyltfönstren samma väg som vi kom innan natten sluter oss i sitt sköte och vi, väl i säng, i varandras famn.

Morgonen är lovvärd där solen smiter in mellan de fördragna gardinerna. Z sover sin törnrosasömn, jag gör mig i ordning och väcker henne till en strålande dag. Vi släpper ut natten med den friska morgonluften. Tar oss ned till foajén och köper en frukost, äter den i det stilla morgonstimmet, checkar ut och tar oss till bilen som med egen vilja styr oss mot Holte och säsongens första loppmarknad.

Det kommer bli en exalterande stund med flera timmar bland möjligheternas stånd. En coverorkester ljuder, spelar tillbakalutat och snyggt där den inledande starka volymen korrigeras till mer angenäm.

Dagen är fåfäng i strålande sol, värmen har redan krupit upp till något vi inte känt av på flera, flera månader. Jag kommer till det andra bordet och hittar i ställningen bredvid ett par ljusgrå Tigerbyxor som, förutom att de är i min storlek, knappast kan vara använda. Säljaren vill ha 100 kronor och jag öppnar för första gången denna morgon min plånbok. På bordet finns också en snygg, stickad Tigerslips och dito, smalt, svart läderbälte som han vill ha 30 kronor vardera för. Jag har inte växel, men ber att få återkomma efter att ha misslyckats i mitt prutande. Lätt kommet, lätt förgånget. Utbudet för Z är väsentligt digrare än för mig, så jag skyndar på en smula snabbare. I andra änden av den snitslade gång vi gjort upp bland alla stånd och trängsel av människor nyper jag i en tredelad Tigerkostym. Jag inleder med att prova västen i kostymen som är en storlek större än vad jag normalt tar, men det goda livet har gett mig den möjligheten att även klä i denna spatiösa form. Västen sitter utmärkt och priset, 300 kronor (ej prutbart) får gå och jag öppnar åter plånboken för denna kostym av ylle och kashmir. Jag vänder åter till Z, stjäl en kyss, visar upp mina fynd, kollar in hennes och irrar vidare. Finner en Paul Smithkavaj, en så kallad unconstructed, grå med vita ränder, som sitter snyggt. 300 kronor? Nej, jag avböjer. Jag hittar också en Acnekostym, som trots att märket och jag sällan matchar, sitter perfekt. Men priset på 500 kronor… jag håller tand för tunga. Så sammanstrålar jag med Z, visar henne denna duvblå sommarkostym och plötsligt är den också i min hand utan skam i kroppen. När jag därefter i smyg visar henne Paul Smithkavajen går hon fram och frågar efter priset, som plötsligt är 200 kronor och hon ser min diskreta tummen upp och köper den. Jag är galen, drabbas av ett slags köpadrenalin. Förtjust och förskräckt på samma gång, samtidigt som jag vet att jag kommer använda de exklusiva dyrgriparna som trots allt kostar en bråkdel av priset i butik.

IMG_9517

Holte loppmarknad förför. Foto: KAI MARTIN

Jag har innan det sistnämnda besöket dels gått med kassar till bilen, dels hämta ut en tusing danska pengar till. Jag har fått lite skrot på fickan och köper, väl tillbaka, både slips och bälte från första anhalten i kommersens vandring på denna lockande loppmarknad.

Z har hittat lite mer och nya kassar fylls. Vi är redo för avfärd, men först en hamburgare och citronvand i den uppställda kolgrill som vi tidigare inte stiftat bekantskap med. Kön är lång och det dröjer innan vi får maten som är god, men lite mer tålamod med grillningen hade varit på sin plats för min mat. Vi äter den på en bänk vid busshållplatsen. Z lyckas söla ned sina byxor, som blott bristfälligt torkas upp och bort av servetter. Vi köper bröd hos den lokala bagaren, som tillhandahåller vatten och våta servetter för ytterligare rengöring.

Bilen är full, närapå, när vi åker vidare västerut. Frederikssund väntar. Våren är här, men kan samtidigt bara anas. Vintern har fördröjt allt och landskapet är blek, liksom skört och utan knoppning. Men krokusar och snödroppar spritter otåligt och skvallrar om att det trots allt är längtans årstid.

Vi stävar in i staden, passerar Kirppu loppemarknad, vänder och kör tillbaka. Det ska bli en dyr u-sväng. Vi går i gångarna i denna inomhusmarknad, som inte alltid är så överskådlig. Jag hittar en mörkblå Etonskjorta för 30 kronor och en gråblommig Lindberghskjorta (danskt märke, ej att förväxlas med J Lindeberg) för 50 kronor, som jag tar med mig. Z försvinner och då jag får för att visa henne skjortorna hittar jag en lustig hjälm som jag placerar på knoppen. I ögonvrån ser jag i ett gäng kostymer i en angränsande gång, som jag ska stifta bekantskap med senare. Jag hittar Z, hon ser mig med hjälm på huvudet och jag får leendet jag längtat efter och älskar.

IMG_9521

En karl för sin hjälm. Foto: KAI MARTIN

Så letar vi vidare bland tingen och plötsligt ropar Z mitt namn. Hon står vid kostymerna som jag skulle kika på, stryker med fingrarna över tyget och är lyrisk. Vi snackar kvalitet. Det handlar om, kanske, tio kostymer av finaste italiensk design och ylle. Alla i min storlek och inte, visar det sig då jag provar dem, bara sisådär utan i längd. Någon med mina korta armar och ben går alltså omkring med en större plånbok och rensar sin garderob.

Jag kan inte motstå utan kliver, förutom skjortorna, ut ur denna förföriska loppmarknad med en Zegna- och en Corneglianikostym för 500 kronor vardera. Jag är berusad, men nykter och ett tokigt 10-årskalas får ned mig på marken igen. Det är brottarkungen som ska firas, vi får se matchen, som är ett segdraget drama där den lille krånglar sig ur grepp med en beundransvärd envishet och med smartness vänder den hotande förlusten till vinst. Vi häpnar, ser stoltheten hos både far och son, som senare visar upp min strålande bit glas slipad som en diamant.

IMG_9529IMG_9530IMG_9528IMG_9526IMG_9527

Kläder för en fåfäng. Överst Tigerbyxor (100 dkr), Paul Smithkavaj (200 dkr), Lindberghskjorta (50 dkr), därefter en Corneglianikostym(500 dkr), Zegnakostymen (500 dkr) med Etonskjorta (30 dkr) och Tigerslipsen (30 dkr), tredelad Tigerkostym (300 dkr) samt Acnekostymen (500 dkr). Foto: KAI MARTIN

Våren och alla hundar på plats däckar mig, allergin gör sig påmind och jag smyger undan för lite sömn innan hemfärden, som går via Helsingørs köpcentrum Prøvestenen.

IMG_9524

En danska på en dansk. Foto: KAI MARTIN

Vi provianterar: vin, mjölk, Ymer, kærnmjølk, øl, Ymerdrys, plastförpackningar med mera. Z testar en cykel och försvinner i gångarna på Kvickly. Bilen bågnar av allt handlat och plånbokarna har nått svältgränsen. På färjan efter att ha tankat dansk diesel, billigt, i en tom tank. Så hem, uppför E6:an och lagom till Z:s tittsejour med sonen av ”Robinson”, ett program jag tackar nej till. 36 timmars äventyr är till ända…

Ändå inte riktigt. När jag sorterar bland fynden, hänger upp på galgar, provar, visar upp, känner jag att något finns i en av innerfickorna i kostymerna inhandlade i Frederikssund. Visitkort. Jag googlar namnet och får fram en av Danmarks rikaste män!

Underhållande tillbakablickar

Musikteater:

FARVÄL TILL MAJORNA

Farväl

Kärlek till Majorna. Bröderna Victor och John Dohlsten har skapat ”Farväl till Majorna”

Av och med Victor och John Dohlsten tillsammans med En Svensk Tiger.

Regi: Ulf Dohlsten.

Aftonstjärnan, Göteborg.

Vad gör man om man får en snilleblixt och idén växer sig allt starkare för att slutligen svämma över…? Ja, det går det ju att slänga ut allt vatten från inspirationskällan, torka rent och luta sig tillbaka. Men det finns ju också det kreativa alternativet att låta flödet bli till en kraft som måste ut. Så har det varit för bröderna Victor och John Dohlsten, som kastat blickarna tillbaka till ett Majorna som inte längre finns, men som är värt att uppmärksamma.

Lite som Stefan Anderssons musikhistoriska exkursioner blir det, musik och berättande som går i ett. Victor Dohlsten nyttjar sitt kunnande inom gestaltande, som den skådespelare i vardande han nu är (ja, till och mer än så, med roller i internationella tv-serier redan klart) med utbildning i Prag. Till det broder Johns musik, ballader som stärker berättandet i denna deras historia. Allt förstärkta av En Svensk Tiger, kanske en aningen för tämjd trio, som ackompanjerar.

Det är en underfundig resa som publiken bjuds; lite humor, lite nostalgi, lite dramatik, lite kärlek och lite krass historik. Majorna kring 1870, en ung man om 21 år längtar ut och bort, en drömmare som hankar sig fram i sina hemkvarter. Bortanför bestämmer politikerna om nya planer för den växande staden.

Det är skeenden och myller där Victor Dohlsten förtjänstfullt agerar såväl 21-årige Karl Johan, som hans mor Maria, bästa vän, fästmö och Majornaoriginal. Allt med minimal mimik och få gester. Det räcker. Vi åker snålskjuts på bröderna Dohlstens ambitioner att berätta med text och musik om en svunnen tid, om en stad och stadsdel i förändring.

Det är en trivsam föreställning, som med denna enkla uppsättning lätt kan spelas var som helst. Både till förnöjelse och lärdom.

 

40 år av utan för skap

När ”Eran” – serien om svensk punk och musiken kring den explosionen i slutet av 70-talet – sändes kring nyår var det en intressant inblick och samtidigt en bekräftelse. Kai Martin & Stick! fanns i den, var ändå utanför den och nämndes inte, tillsammans med några andra tongivande band, med ett ord.

Det handlar i dag, 1 april 2018, om ett utanförskap som vi delvis odlat, men också hamnat i. Något som ligger kvar 40 år senare med ett gäng förtrogna, men också en hoper misstänksamma och njugga.

Men tro mig, vi är stolta över vår tid i marginalen. Vi har gjort stordåd i skuggsidan av Rocksverige. Är fortfarande lika vrånga, vridna, egensinniga och märkvärdiga som då vi startade.

Det är svårt att inte vara stolt över det. Inget band i Sverige, kanske någonstans, låter som Kai Martin & Stick! – det är inget annat än en kvalitetsstämpel.

Gilla eller inte gilla, det är upp till lyssnaren och betraktaren.

När Peter Bryx och jag träffades 1978 i Waideles lilla butik på Korsgatan, där en gemensam bekant var kunnig expedit, tittade åtminstone jag snett på honom. Möjligtvis gjorde han det på mig med. Han hade slänglugg, för en fördomsfull Göteborgspunkare var det lika med disco, och disco var en no go zoon på den tiden.

Men vår längtan efter att kreera och bilda ett band var starkare än de eventuella aversionerna. Namnet Stick! hade jag tillsammans med en gymnasiekamrat, som jag tidigare spelat med, tagit i en fantasi om att skapa ett punkband. Stick! som i ”Dra!” eller ”Far åt helvete!”. Tanken var att ta en bild på bandet i en hög, stupfulla i ett dike och med någon eller några med ett finger mot fotografen, som förhoppningsvis skulle ha bättre skärpa än denna hoper berusade ynglingar.

Nu blev det inte så. Men med mötet med Peter Bryx blev det både mycket snack och mycket verkstad.

Vi träffades en andra gång, nu på Kåren i Göteborg, för att visa upp vår respektive musik. På något vis hittade vi in i något musikrum en trappa ner där det stod ett piano. Jag spelade mina låtar, som definitivt inte var något att hylla. Men vi fann varandra och ett frö, som snabbt kom att gro, var sått.

Det var 1 april 1978.

Det var en period av fullkomlig självhävdelse och narcissism. Punken hade gett mig en energi som jag tidigare bara kunnat drömma om. Jag fanns, jag syntes,  alltså var jag. När rockklubben Errols öppnade i mitten av april stod jag berusad av endorfiner och lycksalighet i den förväntansfulla kön. Naturligtvis var det andra kvällen, den första hade jag skippat. Inte för att jag inte ville höra och se Göteborg Sound, tongivande punkband då det begav sig, utan för att kvällens andra orkester inte föll mig på läppen. (Alla som vet att just invigningskvällen var minnesvärd på grund av att sångaren Lob skar sig med rakblad i kinderna så att konserten fick avbrytas, kan räcka upp en hand.)

Jag hamnade på axlarna hos en lång ung man, satt där och orerade maniskt, deklamerade dikter, svarade entusiastiskt tyket  och tjänade som något slags narr i den långa, ringlande kön.

Det var på Errols som Kai Martin & Stick! fann fler medlemmar. En av ägarna, Kaj Edanius, svarade på min fråga om han kände någon som spelade bas med ett ”Jag spelar…” och plötsligt hade vi inte bara en basist utan också en replokal. För under rockklubben fanns flera källarlokaler som ingick i hyran. På Errols hittade vi också Lollo Åström, som visserligen redan var tingad för Perverts, men det bandet hade ännu inte kommit igång, så han fanns för oss åtminstone fram till årskiftet.

SAMSUNG DIGITAL CAMERA

The young ones. Gomer Explensch och Kai Martin, 1978, med nytagna hål i öronen. Foto: LAURI DAMMERT

Min vän, saxofonisten, som redan i ett drömmande tidigt tonår tagit sig artistnamnet Gomer Explensch, och som jag spelat med i samtliga band innan Stick!, var redan tillfrågad och hade tackat ja. Vi var alltså fem, hade lika snabbt som bandet bildats tagit oss namnen Kai Martin, Peter Bryx (egentligen Alfredsson), Gomer Explensch (Ola Brunius), Lollo Banco och Rasta-Kaj Farai. Vi sökte en keyboardist eftersom vi hade en Farfisaorgel som vi lånat (eller inte lämnat tillbaka) av en tidigare bandkamrat. Vi fann en slagverkare vid namn Frans, som antog utmaningen som Farfisa Frans, tänkt att traktera orgeln.

Peter och jag gjorde låtar i hans och hans sambos lägenhet i Bagaregården. Plötsligt hade vi en liten repertoar och vi började repa. Det lät förmodligen alldeles fantastiskt illa, men ambitionen var det inte fel på. Det stod dock snart klart att Farfisa Frans, trots god vilja, inte höll måttet. Vid ett break då vi andra var uppe och drack dricka och åt jordnötter i Errols bar, satt Frafisa Frans kvar i källaren och övade. Vi pratade och insåg att det inte höll. Men var alla för konflikträdda för att berätta det. Så inte med Lollo som meddelade Frans (vars efternamn jag inte minns, men att hans pappa åt hasch på 50-talet, en kittlande uppgift för några några och 20-spolingar). Han försvann och syntes aldrig mer.

Vi jobbade på utan keyboardist under resten av sommaren, för tiden hade runnit på. Jag jobbade på Pååls bagerier, började halv fem och sov inte mycket eftersom livet lockade med musik! musik! musik! I augusti fick Peter ett telefonsamtal från en vän som satt på Rubinetten, en krog på Avenyn. Vännen hade hittat en keyboardist och inte vem som helst. Mats Landahl var tidigare medlem i Blond, bandet som tidigare hette Tages. Vi var exalterade. En rutinerad musiker och med möjlighet för oss att sjunga i stämmor. Det var ju bara att slå till. Han kom, han tog sig namnet Tony Vibrato och han döpte om orgeln till Tassapox. Tony, som trakterade både munspel, piano och gitarr var egentligen förtjust i Bob Dylan mer än i något annat, men hade dels sett mig kuppa när jag gick upp på Errols scen för att improvisera en blues med Tottas Bluesband, dels hade han hamnat i en fas i livet där han behövde en musikalisk utmaning, som antogs med medlemskapet i Stick!. Han, född -46, hade ju perspektiv som vi andra saknade, men var också vidöppen för nya intryck.

KM2

Stick! 1978. I armarna på Lollo Banco Kai Martin, sedan Tony Vibrato, Gomer Explensch, Rasta-Kaj Farai och Peter Bryx. Foto: LAURI DAMMERT

Vi hade formerat styrkorna. Vi var på väg.

Den 7 oktober spelade vi på Sprängkullen, en kväll där vi bland annat delade scen med Freddie Wadlings band Horribel Tango, som snart kom att bli Liket Lever. Vi var elektriska. Jag genomförde ett stage dive med ryggen mot publiken, men alla flyttade på sig och jag dröp i golvet och någon sa ”Håll dig på scen!”; jag som ville vara överallt. Men glädjen då vi slutade och fick höra publiken ropa ”Stick! Stick! Stick!” gick inte att ta miste på.

01stick2

Första gången på scen. 7 oktober 1978, premiär för Stick!. Foto: LAURI DAMMERT

Jo, Stick! stack ut från start. Med en sättning minnandes om Roxy Musics, med energin och farten från punken, men med intryck från allt som for omkring då: new wave, punk, pop, rock… Ingen inspiration var för oväsentlig för att slarvas bort. XTC och Pere Ubus skevhet hyllades, Devos snillrika tokigheter likaså.

Vi försatte ingen tid. Vi repade två, tre gånger i veckan. Adderade nya låtar, spelade på Sprängskullsfestivalen i november, som andra spelningen, där jag hade fått några timmar permis från min tjänstgöring som sjukvårdare på KA4. Den kvällen då Attentat gjorde sin första spelning under det namnet. Vi var pausunderhållning på Errols, vi spelade med Garageligan. Året skiftade. Lollo var på väg ut, men gjorde en sista spelning i februaris början 1979 när just Garageligan hade ett arrangemang i Masthuggets samlingslokal, en kommunal inrättning som utnyttjades. Men när vi blev inviterade att spela förband till punkfilmen ”Jubilée”, Göteborg Filmfestivals första år, på Kåren, fick vi låna in Carlos Johansson, tillsammans med Rasta-Kaj en av fem ägare till Errols. Egentligen gitarrist gjorde han en hyggligt jobb på trumpallen när vi skrämde vettet ur cineasterna. Men arrangörerna hade missat att berätta vi skulle spela även för den andra visningen. Carlos hade hunnit berusa sig på öl, Tony låg i badet när vi nådde honom på telefon. Vi genomförde giget tillsammans; Tony nybadad och Carlos så drucken att han välte trumsetet. Rock’n’roll.

IMG_3911

Filmförband. Saxat ur Aftonbladets rapportering signerad Johan Croneman. 

Vi hade emellertid en trummis på gång. En ung, talangfull batterist, som de övriga bandmedlemmarna kollat in när han spelade jazzrock i Kosmisk Struts på Sprängkullsfestivalen föregående år. Han var dessutom tillsammans med min flickväns väninna, så han fanns på sätt och vis i närheten.

Peter Bryx och någon till i bandet sökte upp honom i den musikaffär där han jobbade och frågade. Svaret var positivt. Tur det, för vi hade då i början på mars tre veckor till vår första skivinspelning. Ronny Svensson blev Ronny Jotten och blev en tillgång till orkestern. Plötsligt lät vi fantastiskt bra. Det blev tragglande av låtarna ”Binder min tid”, ”Jag dansar inte” och ”Försent (aldrig försent)” under intensiva rep flera gånger i veckan. För tid var pengar. I en studio än mer. Vi var tvungna att vara väl förberedda. 22 mars hade jag återigen fått permis (jag muckade till sommaren) och vi klev in i Nacksvings studio nere i Västra Nordstan, utanför stod det mobila kontrollrummet (en buss), där kablar var kopplade in till den lokal där spelandet skulle ske. Bakom spakarna ingen mindre än förre Nynningengitarristen Bengan Blomgren, som kom att tjäna som tekniker för ett gäng punkband den veckan, då även Attentat, Glo och några till spelade in då.

Vi var euforiska, fick våra låtar inspelade och mixade på sex och en halv timmar. Världen väntade.

Kort efter blev vi uppringda av Tomas Tengby på P3:s ”Utspel”. Han hade hört ryktet om inspelningen och ville ha med oss i hans och Lars Aldmans program. Bara någon vecka efter singelinspelningen in i Studio 12 på Radiohuset vid Delsjövägen. Lars Aldman och en tekniker skötte inspelningen, som gick i en rasande fart, precis som de sex låtar som vi spelade in. Låt se nu… ”Binder min tid”, ”Stadens gator”, ”Ursäkter”, ”Tassa tyst”, ”Daxresa” (cover på Beatles ”Daytripper”), ”Jag dansar inte”. Men nog måste vi har spelat ”Försent (aldrig försent)” också?

Programmet sändes på Valborgsmässoafton. En kass dag då alla var ute för Valborgsfirande när våra röster lät sig höras i etern från 18.00 och framåt.

Kaj Martin & Stick, svensk orkester 1977 - 1983

Omslagspojkar. Bilden till första singeln. Mars 1979. Foto: LAURI DAMMERT

Vi repade. Vi spelade. Vi spelade. Vi repade. Garageligan arrangerade Slottsskogsfestivalen den 18 augusti. Vi var ett av banden som skulle medverka, både i egenskap av arrangörer och band. Det blev en manifestation för ny musik kring punken. 3000 kom till denna gratisspelning ordnad av amatörer. Vi hade redan då hamnat i ett utanförskap. Inför spelningen, jag tror vi var sist ut för mörkret hade smugit sig på, inser Tony Vibrato att någon dragit ut hans säkringar till förstärkaren. Vi letar i gräset på de illa avspärrade backstageområdet och lyckas hittade dem, spelningen är räddad. Under giget ser jag hur det brinner en bit bort. Någon har tänt eld på en moped, som är skoningslöst förlorad för lågorna. Jag skriker ”Det brinner! Det brinner!”, men publiken tror att det tillhör showen.

Det är inför denna spelningen som vår singel kommer, pressad och klar. Men vi har efter att omslaget tryckts, bestämt oss för att skifta från Stick! till Kai Martin & Stick!, som ett led att göra mer än punk och ansluta oss till band som Elvis Costello & the Attractions, Graham Parker & the Rumours, Ian Dury & the Blockheads eller Siouxsie & the Banshees.

På plats skriver vi till Kai Martin & och börjar sälja skivan.

Vi får kontakt med TT Reuter, som är ett av banden på festivalen, och får via den driftige Henrik Venant spelningar i Lund/Malmö. Fanzinet RIP i Stockholm lockar upp oss till huvudstaden några veckor senare. Stockholmspunkarna ropar ”jäla bönner” efter oss, men vi kör över dem med vår musik och extatiska scennärvaro. Thåström är i publiken. Magnus Uggla likaså.

Vi får spelningar på Göteborgs olika nationer och på flera diskotek. Något som Garageligan rynkar på näsan åt och vi skiljs åt. Vi vill spela överallt och för alla. Gränslösheten är vår utmaning, inte nya pekpinnar och regler.

Någonstans på hösten, eller kanske strax efter årsskiftet sker en förändring i Kai Martin & Stick!:s högt uppskruvade tempo. Vi är anlitade av Bacchus, bögklubben på Bellmansgatan, att tjäna som ackompanjemang till en modevisning där modellerna dels är mannekängande unga kvinnor, dels transor. Det kunde arta sig till något extraordinärt, men modellerna hann knappt ut på catwalken förrän våra snabba låtar var slut. På plats arrangerar vi om, lägger till en första vers och någon refräng ytterligare. Dessutom, vi drar ner på tempot. Det ger en helt ny karaktär och mognad till låtarna. Vi har dessutom tagit djupt intryck av Simple Minds spelning på Errols hösten 1979, vi ville mer än speeda igenom musiken. Kai Martin & Stick! kliver in i en ny era.

När 1980 hade blivit stod vi för ett erbjudande från Nacksving, stadens lokala, oberoende skivbolag, om att göra en skiva där. Vi hamnade i diskussion, eller ett slags förhör med en ledningsgrupp, men kände rätt snart att tack, men nej tack. Vi åker till Lund i februari för att spela in vår andra singel (”Måndag, måndag” och ”Slav i vår tid”), på Henrik Venants skivbolag Heartwork, som kommer under våren. Nystartade skivbolaget Stranded vill ha med oss på samlingsskivan ”Popjob” (en titel kreerad precis som omslaget av Peter Bryx). Vi deltar med låtarna ”Spel” och ”Telefon”, två poplåtar. I slutet av april åker vi norrut mot Arvika för att spela och visa upp oss för skivbolaget Silence i Koppom.

Aprilvädret slår till. I Tingstadstunneln spänner jag på mig säkerhetsbältet i baksätet där jag sitter (inte lag på det på den tiden). Tony kör den hyra VW Polon och Ronny sitter bredvid. Rasta-Kaj, Peter och Gomer åker i en lånad lastbil med utrustningen. Snön faller blöt och kall. Strax efter Ucklum får Tony sladd, bilen passerar en mindre avgrund och åker än hit, än dit för att slutligen hamna  på snedden i diket. Vi kliver ur oskadda. Får snart hjälp. Men ungefär samtidigt frontalkolliderar två bilar. Jag hinner tänka ”Fan, ska jag behöva slafsa blod…”) innan vi kan konstatera att förarna är chockade men i övrigt oskadda. Polis och bärgare tillkallas, köer bildas och vi får så småningom skjuts till Uddevalla, hyr en ny bil, kommer till Koppom, spelar inför en publik bestående av nio personer, varav tre är från skivbolaget, tre från spelstället och tre betalande. Men vi får förtroendet att spela in vårt debutalbum på Silence, ett skivbolag vi var trogna i fem år… ja lite mer.

SAMSUNG DIGITAL CAMERA

Pressbild. Bilden som kom ut till pressen i samband med releasen av ”Biomusik” i oktober 1980. Foto: ELISABETH HÄLLÅS

Vi for från de värmländska skogarna ner till Stenungsund och gjorde en spelning på en fritidsgård inför blyga och skeptiska ungdomar. Vår tid var kommen. Vi skulle göra skiva.

Under pingsthelgen åkte jag till Lund. Vi hade spelningar i Malmö och en tidig i Lund via, återigen, Henrik Venant. Jag hade åkt ner tidigare än bandet för att hänga och se the Clash på Olympen. Vi gör en medioker spelning i Malmö på något studentområde där publiken ville höra disko och inte livemusik. Vi gick på till Sylvia Vrethammars ”Viva Espana”. Vi sover över i Lund, tar en sen korv vid korvkiosken på Mårtenstorget. Vi ser annorlunda ut, inte bara för vår nyavågeninspirerade utstyrsel utan för att vi är Sveriges längsta band med ett snitt på 1,93 (Peter och jag tillhörde de korta). Mårtenstorget var raggarnas hemvist i Lund och vi förstod väl inte riktigt det. Men en påg med moppemustasch kommer fram i kön och visar kuken. Peter är kvick att ropa ”Hit med senapen” och raggarna tittar snopet på sin lem, inser sin dumhet och dryper av.

Dagen efter, pingstafton. Vi välter stället med en mer välvillig publik. Giget tar slut tidigt. Jag tar en pizza vid Bantorget, dricker ett glas mjölk och till skillnad av resten av gänget, går jag och lägger mig tidigt. De andra lever om, men jag sover djupt i min sovsäck i soffan i Henrik Venants lägenhet/hus vid Bantorget, tvärsöver pizzerian.

Vid halv två stövlar de hungriga bandmedlemmarna ut för att köpa nattamat. Kommer de 25 meterna hem, stänger dörren och hinner inte ta av skorna förrän samtliga rutor krossas och dörren slås in. Raggarna anfaller.

Jag vaknar, förstås. Alla flyr. Någon upp på vinden, en annan låser in sig på toaletten. Bandmedlemmarna, förutom Rasta-Kaj,  försvinner ut på gården. De flesta av inkräktarna drar sig åter ut på gatan. En river ner saker i vardagsrummet. Två, varav en är drivande, går till attack mot mig som ligger ned i soffan i sovsäcken. En slår mig med en gummibatong, jag skriker, sliter upp min höger arm och tar emot slagen som först träffat mig i huvudet. Han beordrar mig att ställe mig upp och när jag så gör fortsätter slagen. Jag gråter, är rädd om mina tänder och plötsligt är det över.

In kommer en man i läderjacka. Han är satt, kort och berättar att han är polis. Han har sett allting. Jag irrar omkring in i sovrummet där Stry Terrarie, legendarisk punk- och nyavågensångare, sitter upp tillsammans med sin flickvän och hennes lilla barn, som fortfarande sover. Innanför ligger köket. Bredvid kylskåpet, intill väggen i hörnet hukar Rasta-Kaj. De övriga har flytt över till granngården. Ronny tog stegen, släppte sina två Puckon, som han hade i handen, och klättrar över då han ser Gomer Explensch tar världsrekord i höjdhopp. På andra sidan är det en fest som i sin tur tror att det blir attackerade, men begriper snart bättre.

Blodet från mitt huvud har sprejat väggarna röda.

Mannen som påstod att han var polis ser jag aldrig mer. I rätten dyker emellertid en annan upp och vittnar. Ingen blir dömd för misshandeln, men två åker dit för hemfridsbrott. Han som slog mig får jag aldrig möta igen.

En taxi ska ta mig till sjukhuset för omvårdnad. Tony Vibrato är med mig. Jag står utanför och tittar in på mig sittandes i taxin. Chock kan göra märkliga saker med människan. Läkaren som ser  om mina sår undrar varför jag är tvungen att se ut som jag gör, som om utseendet provocerade fram misshandeln av en sovande människa  i en sovsäck.

Vi spelade inte mer den våren. Jag jobbade på GT, höll en låg profil. Men vi jobbade hårt med repetitioner för inspelningen som skulle börja i augusti. Vi avlöser Eldkvarn, som har gjort ett fantastiskt album om än inte färdigmixat och med ”Musik för miljonärer” tar Eldkvarn till toppen. I studion leker vi ledda av teknikern Anders Lind och Göran Andersson. Musiken är som en samling över två år av skapande. Det låter fantastiskt.

Vi vill ha en belöning och åker in till Arvika för att se en film. Sommaren är blek och vacker, filmen minns jag inte, men efteråt vill de andra fika. Nedanför backen från biografen cruisar raggarbilar och jag bryter ihop. De andra lyfter in mig i bilen och vi åker mot Koppom.

KM&S! -80

Långholmen 1980. Foto: LAURI DAMMERT

Vi spelar i Långholmsparken på någon festival i slutet av augusti, då albumet är färdigt. Jag är skakig, men vi klarar det.

”Popjob” kommer ungefär samtidigt som ”Biomusik” – vår debut.

Vi har gjort några spelningar i Danmark och i Göteborg med Cosmic Overdose, som också medverkar på några av låtarna på ”Biomusik”. När vi blir erbjudna att medverka live i SVT:s satsning ”AB Svensk Rock” på Bal Palais i Stockholm delar vi scenen med bandet. En sändning som går direkt 10 oktober, ungefär då albumet släpps. Vi är i ett stim.

Recensionerna är plus och några avoga. Vi är på gång. Spelar, spelar lite till och planerar för turnén Far å flyg tillsammans med Cosmic Overdose i april: Norge, Danmark, Sverige 1981.

Men först en inspelning av en ny singel. Vi har två låtar att välja på. ”Hård rytm”, som Peter och jag skrivit och ”Blått ljus”, där jag tidigt på året ringt Peter från mitt jobb som vikarierande kontorsvaktmästare och kommit med idén om en låt med titeln ”Blått ljus”. Peter skriver text och musik. Den har blivit suverän. Men ”Hård rytm” är stompig och rent usel.

Jag gör ett nytt inhopp på Röhsska museet, där jag vikarierar, i början på februari, fördriver tiden med att på tio minuter skriva en text. På väg hem med bara någon kilometer kvar kommer musiken. ”Man ska vara som ett vilddjur” är född. Jag vet inte, men tror att vi repade den redan på kvällen och insåg att det var något speciellt. Vi arrade den snabbt, landade i den lika snabbt och plötsligt försvann ”Hård rytm” ut med badvattnet för att aldrig mera skådas.

I början på mars spelade vi in låtarna i Silence. Hemkomna började Peter och jag med inspelningen av Urban Släkes debutsingel ”Så jävla svensk”/”Magnatens död”, ett band han hade träffat på Gotland.

2 april kickar turnén igång i Karlstad. Sedan Oslo, Falun, Stockholm, Jönköping, Malmö, Karlskrona, Lund, Köpenhamn, Mora, Hedemora, Stockholm för avslutning vid Valborg och första maj med två spelningar på Errols.

Jag hann visst med att producera Slobobans ”I nöd och lust”/”Lammkött” samtidigt som jag hade fått fast jobb på GT.

När vi spelar på en rockgala i Frölundaborg den 13 juni presenteras ”Passerade dagar från igår”, en låt som Tony Vibrato och jag skrivit. Det är första låten till vårt andra album, även om jag redan under inspelningen av ”Biomusik” skissat på ”Swinging Moskva”.

Sommaren går åt till rep. Vi spelar i Stockholm i augusti och i Göteborg samt i Oskarshamn innan vi i slutet av september spelar i Oslo och Drammen, spelningar där Sveriges Radio är med och bandar. Vi har lite nytt material, men på tok för få låtar för att klara den planerade inspelningen med start en månad senare.

Peter och jag har slutat skriva ihop. Jag gör ett ryck med några stycken, bland annat ”Rör, rör, rör dig nu” och han skriver fantastiska ”Hjärta av glas”. Med någon vecka kvar till inspelningen är vi i hamn. Vi börjar med att spela in singeln ”Du gick igenom mig”/”Feber”. Den förstnämnda var inga problem. Vi sydde ihop den rätt rimligt. ”Feber” likaså, fram till att jag skulle lägga på sången där jag hade en ambition om sjunga hest som Psychedelic Furs sångare Richard Butler. När bandet har lyssnat la de in en protest, Tony framförde den och jag blev sårad, som man blir när något konstnärligt inte bejakas. (Tycker fortfarande att det hade varit en utmärkt b-sida och att resten av bandet var njugga).

Det blir en kort paus i inspelningsarbetet innan vi far till Koppom för att fortsätta. Nu är det samlat koncentrerat. Men bråket kring singelinspelningen ligger kvar som en dimma och beslutet om att det kommande albumet inte ska föregås av en sjutummare slås fast.

Vi har emellertid en knippe bra låtar, några inspirerade av Simple Minds, andra av Magazine, men främst ett eget sound och uttryck som ingen annan.

Med november månads utgång har vi lagt sista handen vid mixen av albumet. Rasta-Kaj har farit som ett skottspole upp och ned från Göteborg till Koppom, hans jobb krävde helt enkelt det. Ibland åkte Ronny med, ibland inte.

Vintern hade kommit. När Peter den sista helgen fyller år, åker han, jag och producenten och teknikern Göran Andersson i hans lilla svarta Renault på snöiga småvägar till Oslo för avkoppling. Vi landar på en klubb i skuggan av Rådhuset, ser en amerikansk artist vars namn jag glömt bort, åker tillbaka efter att ha kysst en norska, en oskyldig flört…

Väl hemma repar vi i några dagar. Dubbelspelningar på Ritz väntar i decembers första helg. Vi gör tour de force, en gemensam spelning med vännerna Viva! och Cosmic Overdose och sätter stockholmarna på plats. Igen.

1982 skrider in. Mixen av det som ska bli ”Röd plåt” duger inte. Ny tid är satt för ommixning och sångpålägg. Vi har lite ströspelningar, men den 13 februari på Errols gör Rasta-Kaj det som ska bli hans sista spelning. Hans situation med mycket jobb och far till en liten grabb gör situationen omöjlig. Inträder Henrik Cederberg, som dels jobbat som ljudtekniker på Ljudspåret där jag har huserat med Slobobans Undergång och Urban Släke, och dels har han mixat Kai Martin & Stick! vi några tillfällen. Han går in i rollen med både entusiasm och omedelbar verkan, blir snabbt en väsentlig del i Kai Martin & Stick!-framtiden.

19 februari gör Simple Minds sin andra spelning i Göteborg. Kåren är utsålt, Viva! är förband. Skottarna är intensivt bra, men vi i Kai Martin & Stick! inser att vi ligger helt rätt i tiden.

När bandet väl är samlat i Koppom är det en strid på kniven och med tiden som är knapp. Tidningen Schlager är på plats med journalist Lars Nylin och fotograf Mats Bäcker för ett längre reportage. Skivbolaget har ordnat med en medverkan i TV-programmet ”Chrome 22”, inspelning i början av april, sändning några veckor senare. Vi är ”in the hype”.

När jag ska lägga på sång blir jag sjuk. Öroninflammationen slår till på båda öronen på detta öronbarn som vägrar bli vuxen. Penicillin hjälper, men bara tålamod läker ut febern. När jag till slut är så kurant att jag kan sjunga okej blir det bestämt att en skolklass ska komma på besök. Jag står i studion och sjunger känsliga ”Hjärta av glas”, en av de låtar som vi ska spela i TV, med en hel klass i kontrollrummet stirrande.

IMG_5317

Turnépremiär på Kåren. Foto: LAURI DAMMERT

Vi skapar emellertid vårt monument ”Röd plåt”, spelar in TV-programmet och är bokade för en omfattande turné som tar oss från norr till söder i ett vårlikt Sverige. Säljer ut Kåren i Göteborg vid turnépremiären. Vi tröskar oss igenom somt, lyckas bättre på andra ställen. Höjdpunkten blir Gärdetfestivalen med 40000 i publiken en stekhet annandag pingst där vi fick hoppa in för avhoppade Ebba Grön denna dag då Siouxsie & the Banshees var huvudakt.

Finalen i Oslo blir en antiklimax med Henric Cederberg insjuknande i vattkoppor och hög feber. Han insisterar på att vi ska genomföra spelningen, ligger på en brits i turnébussen upp till norska huvudstaden, är svårt medtagen.

Vi hjälper honom in på hotellet down town Oslo, nära Rådhuset och Club 7, där vi ska spela. Bäddar ner honom och fixar sedan med utrustning, riggning och soundcheck.

Oslo flödar av försommarsol, men spelningen är nere i källaren på Oslo konserthus, mörkt, trångt och logen är mitt emot den låga, lilla scenen. Den allt annat än inbillade sjuke kommer, nickar sig redo till första låten, den triggade synten som ska dra igång konserten startar, han kliver in på scenen, börjar med basriffen till ”Rör, rör, rör dig nu” med ryggen mot publiken, ensam på scen. När vi delar mänskorna framför scen för att kliva upp för vår spelning vänder sig Henrik Cederberg om, tungan hänger ute, pannan är pärlande av svett. Vi genomför konserten i en förkortad version. Björn Afzelius med band har spelat på något mer publikt frekvent ställe och kommer ner och dricker vår öl. Vi bäddar ner vår basist och drar ut i Oslonatten, som är blek, vacker och mild. Vi har räddat ekonomin för den här gången.

Det finns planer på en sommarturné i folkparkerna, men vi tackar nej och går in i studion istället. Henrik Cederberg har strötider i Ljudspåret på Nobelgatan i Lunden som vi utnyttjar.

På hösten spelar vi in singeln ”Paradoxal”/”Silverskrin” i Göteborg. Anders Lind kommer ner till Ljudspåret, en tolvtumsversion av ”Paradoxal” görs med ett funky och galet bassolo, som vi inbillar oss ska välta dansgolven, men det blir bara en sjua. När väl releasen kommer får Sveriges dj:s en enkät att svara på, de som responderar skakar på huvudet åt Kai Martin & Stick!:s danshit.

SAMSUNG DIGITAL CAMERA

Kai Martin & Stick i Helsingfors. Foto: LAURI DAMMERT

I slutet på oktober åker vi till Helsingfors för en spelning på något slags nordiskt musikkonvent. Det ska komma att bli Tony Vibratos sista. När vi går in i studion i mellandagarna jul–nyår tackar han för sig. Gomer Explensch är inte med på avskedsinspelningarna, då vi gör ”Lust” och ”Saknar dig”, på grund av utlandssemester.

Vi fortsätter som femmannaband och gör debut som det i februari 1983, som förband till belgiska TC Matic.

En stor turné, Tour de Machine, är planerad i maj och tänkt att löpa över hela landet inkluderat Finland och Norge. Men bokningarna går trögt, men blir till slut till ett tiotal. Dock inte i grannländerna.

Vi har plockat in Magnus Strömberg som keyboardist för att fylla ut Tony Vibratos roll. Men när vi spelar i Västervik i juni i Slottsruinen är han inte med. När Sveriges Radio spelar in är det som kvintett och den spelningen ska visa sig bli Peter Bryx avsked. Han lämnar bandet han var med och startade. Men först inspelning av ”Simmarna”, där vi hade en idé om att skapa i studion. Några låtar fanns, men många skrevs just där. Vi skapade stammen Simmarna, klippte oss djärvt och skapade stordåd i den inledningsvis kalla sommaren som senare gick över till tropisk hetta.

IMG_4937

Schlagers recension av ”Simmarna”.

Det är en konstnärlig utmaning, där vi tänjer på många gränser och utmanar oss själva. Vi lyckas också utmana publiken så mycket att den inte riktigt hänger med. Kvällspostens recensent Per Svensson skriver en nedlåtande recension där han inbillar sig att jag (han nämner inte bandet) ”villigt låter mig smekas av de ljumma Schlagervågorna”, som om Kai Martin & Stick! gjorde musik för en musiktidning. Patetiskt!

Förvisso gjorde Schlager en omfattande intervju med mig, där fotograf Lars Torndahl åkte ned för intervjun i Göteborg, men inte tog en enda bild. Han återvände senare med en idé, som än i dag är omtalad och som kopplade samman mitt intresse för ishockey i allmänhet och målvaktsspel och karriären som sångare.

Hockeygrabb2

I serien. En opublicerad bild tagen i samband med intervjun 1983. Foto: LARS TORNDAHL

Skivbolaget Silence försökte få in oss i TV, men den statliga televisionen skakade på huvudet. Däremot tackade programmet ”Guldslipsen” ja till sidoprojektet Viva la Stick!, ett samarbete mellan Viva!, Kai Martin & Stick! och Extra!, tre nyvågenband från Göteborg som jag initierat tillsammans med Viva!-gitarristen Ulf Zackrisson, som genererat en fin singel.

Inspelningen sker i november början och låter fint. Samtidigt har Schlager sitt flera sidor långa reportage om bandet med intervjun med mig. Recensenterna skakar på huvudet åt vårt mästerverk. I september har en yngling från Hedemora svarat på vår annons i jakten på en gitarrist. Han är fenomenal, 19 år gammal får han jobbet att ersätta Peter Bryx.

11 november gör han sin första spelning med bandet när vi spelar på Kåren. Med på scen är också trumpetaren Salomon Helperin, som är vår nye sjätte medlem. Dagen efter, innan avresan till Uppsala hoppar han av. Lätt fånget, lätt förgånget.

Lite senare i decembers skälvande inledning spelningar på Kolingsborg i Stockholm och upp till Sundsvall. Vi är en utåtagerande orkester som tjusar och förfärar, som utmanar sin publik, om och om igen. Luciaspelning i Hultsfred, jul med familjen och sedan till Koppom för inspelning av en tänkt singel under temat midvinterblot. Vi är där över nyår, ”Dans är synd”, som gjorts gemensamt i gruppen, sjungs in på nyårsafton. Utanför vilar den kalla vintern.

Under trettonhelgen kommer Sundsvalls SVT-falang i form av Per-Erik Åström, filmare, fotograf och journalist, ner för att spela in ”Lust” efter en idé som jag har. Den visas en månad senare, men eftersom jag inte har varit med vid klipparbetet blir jag besviken. Journalfilmerna från Göteborgs 30- och 40-tal som arbetarstad med varven saknas. Istället är en löpare inklippt, förvisso från den tidsepoken, men förvirrande.

Vi har ströspelningar, jag producerar en del och jobbar intensivt med min journalistik; heltid GT, fullt upp med frilansjobb.

På Valborg är det dags att fara till Koppom. Vi ska spela in vårt fjärde album. Det blir en långt utsträckt inspelningssejour. Men materialet vi gör är spännande. Postpunk i sin prydno och Jörgen Cremonese visar vilken tillgång han är.

Vi får beskedet att Roskilde vill ha oss. Åker ner den 29 juni för spelningen, men kommer knappt på färjan i Helsingborg. Vår turnéledare lyckas på ett mirakulöst sätt snacka oss förbi kön. Spelningen blir en triumf inför flera tusen, vi är exalterade och spelar till scenvakternas förfäran långt över vår medgivna tid. Efteråt är jag helt utpumpad och kan knappt andas.

SAMSUNG DIGITAL CAMERA

Slut. Sitter och andas. I förgrunden Cremonese med flickvän, Ronny med flera. Foto: LARS TORNDAHL

Men inga fler spelningar under sommaren och knappt några på hösten. I slutet av oktober åker vi åter till Koppom för några veckor av inspelning. Vi far till Uppsala och Stockholm för spelningar i slutet av november och regerar åter huvudstaden och trendiga Ritz. I mitten av december har vi en miniturné inbokad med spelningar i Köpenhamn, Malmö, Helsingborg, Göteborg och Stockholm. Men Henrik Cederbergs ena lunga kollapsar och spelningarna ställs in.

1984 blir 1985.

Glest med spelningar. Men vi bokar för en turné i april som föregår släppet av ”Uppståndelse!” som gjordes färdigt under hösten. Bara dagar innan avfärd råkar Cederberg återigen ut för lungpaj. Extra!-basisten Janne Leandersson hoppar in med tre dagars varsel och vi intar med klent publikintresse Järvsö, Östersund, Sundsvall, Gävle innan vi lätt stukade kommer ned till Göteborg och Errols.

Vi känner att vi har nått vägs ände. Några av medlemmarna bor inte längre i Göteborg. Det är svårt att få till repetitioner. Den 10 augusti gör vi vår sista spelningen. Lars Aldman med sitt team är på plats för att spela in och Slottsskogsteatern vid Björngårdsvillan är besatt till sista plats. Farväl och tack för allt!

I mitten av 90-talet gör vi en samlingsplatta från våra år på Silence som vi listigt titulerar ”Vilddjur (genom de tysta åren 1980–1985)”. Den samlar vår 80-talskarriär väl, men säljer påvert.

Så slickar vi våra sår, ägnar oss definitivt åt våra civila karriärer. 2003 firar Svensk punk 25 år vid en gala på Vågen i Göteborg. Gomer Explensch och jag spelar några Kai Martin & Stick!-låtar med husbandet. Jag har spelat med ett slarvigt hoprafsat husband vid en Slitz-gala i Stockholm, som lovat repa ”Vilddjur”, men det blev ett kakofoniskt mischmasch. 2005 gästar Ronny, Gomer och jag Schlagers 25-årsjubileum vid en gala på Medborgarplatsen. Tillsammans med ett välrepeterat husband välter vi stället med ”Vilddjur”. 2006 träffar jag Simple Minds gitarrist Charlie Burchill, då bandet gästar Göteborg. Vi har stött på varandra tidigare och han frågar hur det går för bandet. Jag tvingas erkänna att vi inte existerar, vilket han tycker är synd. Så menar han att det aldrig är försent att börja om igen. Det väcker ett frö.

Så gör jag låten ”Kom över mig” 2007 tänkt för en release lagom till Kai Martin & Stick!:s 30 årsjubileum. Men tiden och vi är inte mogna. Det kommer dröja. 2012 frestar vi. Sätter ihop bandet, men utan Gomer Explensch och med tre nya medlemmar på bas, keyboard och saxofon. Cremonese, Ronny och jag är resterna av spillrorna. Det låter inget vidare.

KM&S!2012 mars

En upplaga av Kai Martin & Stick! som aldrig såg dagens ljus.

Foto: KARL HENRIK EDLUND

Men då Cremonese och jag gästar Augustifamiljen vid Pusterviks invigning i slutet av april händer något. Publiken tänder till och vi känner, att jo, här finns något att hämta.

Kai Cremo & Augustifamiljen med Nikke Strömz. Foto: ZEBA PEDERSEN LÖWEN-ÅBERG

Men under sommaren hoppar saxofonisten och basisten av. I november lyckas vi få med begåvade basisten Alex Gabay. Keyboardisten Markus Larssons genius har vi fått behålla sedan repetitionerna i mars. Strax efter årskiftet, där 2013 är alldeles pur ungt kommer Gomer Explensch åter efter sitt liv i exil. Kai Martin & Stick! står redo för en comeback.

Kai Martin & Stick! 2

Comebackpojkarna 2013. Foto: HELENÉ FURNESS

Vi får en spelning i Stockholm den 6 april. Genom att Florence & the Machine gör en hastig avbokning får vi också Göteborg den 7 april. Vi repar hela påskhelgen, står redo på scen helgen efter, har bestämt oss för att spela hela ”Röd plåt” plus godbitar ur karriären. Det blir alltså inte bara musik som vi inte spelat på nära 30 år, det blir också musik aldrig tidigare framförd på scen. Det blir succé i båda städerna och det väcker mersmak.

Hustrun har filmat och ett år senare ser dokumentären ”Kai Martin & Stick! – återuppståndelsen!” dagens ljus på Youtube.

Vi gör spelningar i augusti i Dalarna och bestämmer oss för att om vi ska fortsätta ska det bli med ny musik.

KMSLise

Nöjesgossarna. Foto: ANDERS YLANDER

Liseberg bokar in oss sommaren 2014. Vi lockar en storpublik till Taubescenen med våra mått mätt (nära 800 personer), presenterar två nya låtar. Får spelning på Gröna Lund året efter och har då ytterligare en låt med upp på scen. I själva verket har vi repat in samtliga låtar som senare ska komma på comebackalbumet [utan titel], som spelas in dagarna efter Gröna Lund den 17 augusti.

Cremonese och producenten Charles Storm sliter med inspelningarna. Men då albumet är klart för release låter det fantastiskt.

Under hösten har jag också låtit göra en video tillsammans med regissör och fotograf Johan Carlén, en film som sammanställs i april, lagom till releasen i maj.

Spelningen på Musikens hus tillsammans med Commando M Pigg, postpunkkamrater från anno dazumal som också återvänt till både skiva och scen, blir en manifestation där hela det nya albumet spelas.

Vi blir huvudakt på på Punkfesten i Kungsträdgården i Stockholm och bjuder på stordåd i dåligt väder. Senare spelar vi på Klubb Död i Stockholm för att dagen efter gästa Uddevalla. Vi stänger 2016 därmed och låter 2017 ligga i träda. [utan titel] är ett enastående stycke postpunk, modernt men med tydliga rötter i både 80-talet och den musik vi gjorde då vi avslutade, som vi trodde, karriären 1985. Men den har sålt knapert och det i sin tur har gjort att investerade pengar inte runnit in i den utsträckningen som möjliggjort ett sjätte album.

Kung1

Kungsträdgården 2016. Foto: IA HAMMAR

Men hösten 2017 väcks min tanke om ett 40-årsjubileum till liv. Jag preliminärbokar 1 april, eftersom det var då 1978 som Peter Bryx och jag bestämde oss för att börja spela ihop och bilda bandet Stick!. I slutet av januari får jag klartecken från Pustervik, dagen är vår. Jag har tidigare frågat bandet William, som egentligen inte har funnits sedan de la ner i slutet av 80-talet, men som spelade några låtar med utsökt resultat på ett 50-årskalas under hösten, om de vill vara med. När jag frågar dem igen blir de entusiastiska.

Eftersom det är min idé riskar jag också kapitalet. Går vi med förlust täcker jag det. Jag jobbar med promotionen och är promotor, ordnar in artiklar i tidningen, gör en liten video med hjälp av filmaren Gunnar Sandborg, gör inlägg på Instagram och Facebook, försöker sälja biljetter samtidigt som skallen kokar, ordnar med hjälp av Cremonese och hans vän affischer och tryck för t-shirtar. Vi bokar in oss för rep långfredagen och påskafton, gäster från förr ska närvara.

Kaj Martin & Stick, svensk orkester 1977 - 1983

1980 på Kungshöjd. Foto: LAURI DAMMERT

KMS18

38 år senare. Foto: ALEX GABAY

På påskdagen smäller det.

Och som det gör det. Vi får hjälp av artiklar inför, radio och till och med en spelning hos Stefan Livhs förmiddagsprogramm i P4 Göteborg där Alex, Markus och jag spelar ”Hjärta av sten” med hjälp av trummisen Tomas Olsson på ägg och ”Jag dansar inte” där Stefan Livh entusiastiskt hoppar in på trummor. Väl på påskdagen bjuder vi på tre låtar från var och ett av våra fem album. Vi stormar fram, konsekvent och med högt buret huvud.

40 år. Kai Martin & Stick! på Pustervik. Foto: DENNIS STÅÅL

Det känns märkligt, men starkt att få bjuda på detta 40 år efter att vi blivit till. Vackert!

Vi må fortfarande tillhöra ett utanförskap, men vi är starka tillsammans, vet vårt värde och bär kunskapen om att vi är unika. Det räcker så.

Låtlistan Kai Martin & Stick! 40 år Pustervik 1 april 2018:

Från Biomusik 1980:

1. Binder min tid

2. Tassa tyst

3. Ursäkter (gäst Tony Vibrato, orgel)

Från Röd plåt 1982:

4. Hjärta av glas (gäster Rasta-Kaj Farai, elkontrabas, och Peter Bryx, sång)

5. Rör, rör, rör dig nu

6. Passerade dagar från igår

Från Simmarna 1983

7. Lust

8. Saknar dig

9. Pappersduvor

Från Uppståndelse 1985

10. Uppståndelse

11. Lugn av lögner

12. Gå i clinch

Från Utan titel 2016

13. Hjärta av sten

14. Ljug för mig

15. Strändernas svall

Encore Man ska vara som ett vilddjur i år

Blått ljus

Andra encore Jag dansar inte

Dynamit, Danny!

Show:

DANNY SAUCEDO: NU!

!!!!!

danny_MB-4317

Sanslös show. Danny Saucedos show på the Theatre överträffar det mesta. Foto: MATS BÄCKER

The Theatre, Göteborg.

Publik: 1350.

Bäst:  Danny går från det hudnära till det storslagna på nolltid.

Sämst: Nja, några tekniska detaljer som inte satt.

Fråga: 32 år och du har redan gjort showen i och om ditt liv. Vad blir nästa steg…?

Efter 120 föreställningar på intima showscenen Hamburger Börs har Daniel Gabriel Alessandro Saucedo Grzechowski tagit sin ”Nu!” till Göteborg. Utmaningen med the Theatres (fortfarande Sveriges sämsta namn på en krogscen) djup och bredd var redo att antas. Lösningen är enkel, men genial. Centralscenen med alla tekniska lösningar och bandet är bibehållen, men flankerna utnyttjas till max. Dessutom tar Danny för sig i rummet med en befriande närkontakt med publiken, som är underhållande, kaxig och, bitvis, intim.

Som när han nästan hamnar i knät på ett trånande fan, pratar broccoli och matematiska formler,  sin fascination över Fiboanccis talserie (1, 1, 2, 3, 5, 8, 13, 21, 34, 55, 89, 144 och så vidare) och ber om ett svar om det gyllene snittets värde (vem ställer en sådan fråga på en krogshow, men det är 1,6180…) och får svaret ”sex”.

Danny4

Danny snackar broccoli och matematiska formler. Foto: ZEBA PEDERSEN LÖWEN-ÅBERG

Ja, herregud, en hunk som blir verklighet framför ögonen, kan svaret då bli annat. Underbart.

Men Danny Saucedos show är så, så mycket mer. Visst, han spinner föreställningen på klassiskt vis, det vill säga den röda tråden är hans liv, hans uppväxt, tuffa förhållande, ambitioner, katolsk, invandrad, ensamstående mamma, drömmar, kraschade drömmar med mera, med mera.

Det skulle kunna bli en litania, men med Martin Luuks hjälp med manus och regissören och koreografen Fredrik ”Benke” Rydman har det blivit dynamit. Det är dans, slimmad, sprakande, effektiv dans – från första shownumret och genom hela föreställningen. Musiken pumpar upp och tar ner. Bandet är groovy och funky när så behövs. Följsamt försiktigt när det krävs. Dynamik med dynamit, alltså. Till detta en hudnära Danny Saucedo som lockar nära, är trovärdigt uppriktig, men som också kilar in en befriande självdistans. Så, nej, ingenting blir kletigt, ingenting blir spretigt.

Från konfettiregn till intimt. Foto: KAI MARTIN

Istället är ”Nu!” den förmodligen bästa krogshow som skapats i Sverige med alla ingredienser av dans, avancerad teknik, grym musik, intimformat med Danny vid centrumscenen ensam med en flygel och vidare till konfettiregn, mer dans och en känslosam final med Felix Sandman som exklusiv gäst med sin ”Every singel day”.

Starkt.

Ensemble

Artist Danny Saucedo
Kapellmästare Emanuel Norrby
Slagverk Stella Thors Berefelt
Trummor Karl Persson
Bas Helmer Norrby
Gitarr André Kristiansson
Piano/sax/slagverk Jonas Thander
Dansare:Alexandro Duchén, Kenny Lantz, Daniel Gürow Lundkvist, Adnan Sahuric

Kreativt team/teknik
Produktion


Regissör/koreograf Fredrik ”Benke” Rydman
Regiassistent Vera Prada
Manus Martin Luuk/Danny Saucedo
Scenograf Lars Östbergh
Videodesign/animation David Nordström, Green Wall Designs
Ljusdesign Palle Palmé
Ljuddesign/operatör David Granditsky
Projektion  David Nordström, Greenwall 
Koreograf Alexandro Duchén
Koreografi, I swear Kenny Lantz
Koreografi, Amazing org Daniel Koivunen
Medkoreografi, Amazing org Alexandro Duchén
Koreografi, Todo El Mundo Martin Ferretti
Medkoreografi, Brinner i bröstet, Snacket på stan Kenny Lantz
Stylist Julian Hernandez

Exekutiv Producent Mikael Gordon-Solfors

Mirakel på is

När min vän S ringer på onsdagsmorgon är jag egentligen för trött för att svara ja. Mars månad, ja en del av februari har varit tätt offensiv och höggradigt intensivt både på jobbfronten och vid sidan; jag/vi har ju ett 40-årsjubileum med Kai Martin & Stick! som ska sjösättas med stor fest på påskdagen, 1 april.

Men… jag tackar ja på frågan om jag vill spela med Frölunda Oldtimers i en och en halv timme i Frölundaborg, onsdag kväll. Jag blir inringd då och då, trots att jag inte har några andra meriter gällande Frölunda som åskådare och det inkluderar den J20-match jag spelade i Frölundaborg 1974 eller -75 med mitt dåvarande lag MPHC. Mitt lag hade året innan gjort en stark säsong som juniorer och klarar sig väl i tuff konkurrens. Men nu var flera av dem överåriga, vilket inkluderade den duktiga målvakten. Det blev alltså jag mellan stolparna och med skrattande kamrater på läktaren kunde matchen summeras 21-1, eller någonting. Nå…

Att spela med Frölunda Oldtimers kräver sitt kynne. Backspel eller försvarsspel är det inte tal om. Snabba spelvändningar, rappa pass och swisch så är anfallet en kontring.

De senaste gångerna jag har varit med har det varit rejält med folk, då ökar också tempot väsentligt. Jag spelar med vita, som utmanas av röda, för kvällen befolkat med spelare med meriter från Bäcken och nyligen proffsspel i Tyskland. Det går fort. Men jag kan trösta mig med några legendarer i ”mitt” lag.

Normalt sett börjar jag alltid lite skakigt för att komma igång rejält och sedan dippa sista tio på grund av den intensitet som målvaktsspelet ger, för här handlar det om att vara alert hela tid och vätskepåfyllning i normal, lugn takt är bara att glömma.

Men nu inleder jag med en låg plock på ett närskott som får beröm av självaste Patrik Carnbäck! Japp, SM-vinnaren från 2003 med Frölunda och med meriter från Montreal Canadiens och Anaheim i NHL samt Kölner Haine i högsta tyska ligan. Han, nyss fyllda 50 år, är fortfarande en genial spelare med en speluppfattning som bländar och en puck- och klubbehandling som tjusar. I laget finns också Jonas Johnson, dubbla SM-guld med Frölunda (2003 och 2005) och Peter Berndtsson, Grumsfostrade spelaren som gått vägen från Färjestad, Örebro, HV71 till Frölunda (1989/90–1999/00) för att avsluta med två säsonger i Linköping. Lägg till detta Pontus Kåmark, meriterat fotbollsproffs med brons i VM 1994, en rapp skridskoåkare och hockeyspelare till och med TV-pucken anno dazumal.

Jo, det finns kvalitet och rutin, men beröm får man sällan. Därför var det förstås extra smickrande och höra jublet från båsen på den benparad 61-årige Kai Martin med spel från gamla division 2 ned till division 5 på meritlistan, kort efter den där inledande plockräddningen.

Det är alltid prestige mellan röda och vita. Trots leken är det vinst som gäller, för när hjälmarna åker på plockas också vinnarskallarna på de forna elitspelarna fram.

Jag har tur med stolpar och ribba, räddar en del och vi håller jämnt steg med röda, som är väsentligt yngre i sin formation än vita. Men med tröttheten tappar vi den – högst oväntade – försvarsviljan. För inledningsvis är alla samlade till försvar för att sedan i gemensam tropp gå till anfall.

Tröttheten märks på två vis. Målchanserna sitter inte och kontringarna blir tre mot en, två mot noll. Ja, det kan till och med vara så att jag ambitiöst täcker av första skytten, skyfflar mig vidare i sidled till den han passar med då passet går till en tredje gubbe finns ingen vit med och hjälper till. Eller en kontring där samtliga vita plötsligt åker för byte; det blir lätt ensamt då.

Självklart kroknar jag efter ett tag. Det avslöjas med att ljumskarna inte hänger med. Jo, tänjningarna går utmärkt. Men att knipa är det svåra och tar mycket mer på kraften. Därför blir det några lätta mellan benen.

Jag räknar ner efter 60 minuter spelade. Hinner dricka lite, men alldeles för knappt för att återställa all vätskeförlust. Tårna på högerfoten börjar ge krampkänningar och tiden rinner iväg väldigt långsamt samtidigt som röda dansar vidare i virvlande anfall.

Kaitrött

Ett mirakel. 61-år gammal spelar jag fortfarande ishockey flera gånger i veckan. Med Frölunda Oldtimers blir jag extra trött. (Bilden är tagen för magasinet Kombis reportage om mig, som kom vid årsskiftet.) Foto: PATRIK OLSSON

Efteråt är jag helt slut, svetten rinner, understället är genomblött och jag tar sakta av mig skydden, fyller vattenflaskan igen, dricker girigt, förbannar en del insläppta puckar, men klappar mig ändå på axeln samtidigt som jag får höra uppmuntrande ord från med- och en del motspelare.

Jag inser både nu på bänken i omklädningsrummet och på isen, att herre min je vilket snabbt spel ishockey är och om det går fort här, hur fort går det då inte på elitnivå…?

Men det bästa är inte att tänka, utan att ta chansen när man får den. Tack för att jag fick vara med.

Magisk hyllning till Kate Bush

Konsert:

THIS WOMAN’S WORK – a tribute to Kate Bush

!!!!!

Kate1

Hängivna sin förebild. Foto: PETER BIRGERSTAM

Göteborgs konserthus.

Publik: 1200.

Bäst: Jennie Abrahamssons och Malin Dahlströms hängivenhet.

Sämst: Synd att klaga.

Fråga: Hur ska arrangören Martin Schaub trumfa detta?

Göteborgs symfoniker

Göteborgs symfonikers vokalensemble

Dirigent: Christoffer Robin

Sångare: Jennie Abrahamson och Malin Dahlström

Kapellmästare, piano och cittern: Martin Schaub

Gitarrer och fiol: Henrik Cederblom

Bas: Martin Holmlund

Trummor och ljudeffekter: Magnus Booqvist

Regissör: Helena Röhr

Kate Bush klang- och ljudvärld har fascinerats sedan debuten för 40 år sedan då hon som blott 19-åring tjusade och utmanade med sin musik. Hon tillhör på samma gång en förebild för många, inte bara kvinnor, och är samtidigt helt omöjlig att försöka efterlikna. Så varför kastar sig då Göteborgsmusikern, låtskrivaren och arrangören Martin Schaub in i detta omöjliga uppdrag, att bjuda på en hyllningskonsert till Kate Bush…? Därför att utmaningar, hur svåra den än månde vara, måste antas. Och som han gör det!

Brittiskans musikkompostioner är kluriga, rika, djupa och smarta. Jag vill både veta och inte veta hur det sett ut för Martin Schaub när han har försökt öppna upp Kate Bush musikaliska universum. Hur han har försökt få varje starkt och svagt lysande stjärna – ingen mindre betydelsefull än den andra – att stråla och skimra. Med facit i hand har jobbet gjorts med synnerligen skärpa och innerlighet; här saknas inget.

Kate Bush gör ju inte bara musik som är en hel värld, utan skriver texter som är litterära, som öppnar upp dörrar till sagor, till intellektet, till vardagsfrågor som existentiella. Till detta en röst som är bedrägligt naiv, men famnar högt som lågt, innerligt som vasst.

Kate2

Het. Malin Dahlström gestaltar i både röst och utryck Kate Bush.

Foto: PETER BIRGERSTAM

Att greppa detta kräver inte bara smarta och noggranna arrangemang, en orkester som kan förmedla musiken och en dirigent som håller allt samma. Nej, till detta krävs en röst, eller i detta sammanhang två, för att visa på Kate Bush rikedom som artist, sångerska, kompositör och integritetsstark konstnär.

Jennie Abrahamson är född ungefär då Kate Bush slog igenom, har sedan tio år tillbaka en stigande karriär med bland annat turnerande med Peter Gabriel. Men framför allt har hon rösten som kan anta utmaningen att både hylla och närma sig förebildens röst. Malin Dahlström, sångaren från Niki & the Dove, är yngre men inte desto mindre hängiven eller skicklig.

Kate3

Sval och stark. Jennie Abrahamson är subtil i sin hyllning. Foto: PETER BIRGERSTAM

Det är helt enkelt två sångerskor med var sina temperament och röster, som oförskräckt visar en både hovsam respekt för Kate Bush och gränslös kärlek. Det blir fantastiskt.

Malin Dahlström tar plats, är underbart manierad och inte bara sjunger som Kate Bush utan också gestaltar henne i rörelser. Jennie Abrahamson är mer subtil, men inte desto mindre stark i sitt uttryck.

Det här är en konsert som etsar sig fast, som smeker och kittlar, som utmanar och bekräftar. En stor del av Kate Bush rika repertoar finns med, allvaret parat med lekfullhet, djupet med lättnaden, det stora och det lilla. Andra akten kittlar fantasin lite extra med de små detaljerna, där samtliga på scen har någonting med rött på sig; en kjol, en skjorta, en snusnäsduk, overaller, en rosetta, strumpor… En blinkning mot Kate Bush ”Red shoes”? Och när fick man någonsin höra en solist på skrivmaskin…

”This woman’s work” är en magnifik och magisk hyllning till Kate Bush – för att hon är värd det.

Låtlista, Konserthuset 23 mars 2018

PART I: MAKIN RAIN

3.1415926535897932384626…

Breathing

Pi

Cloudbusting

Sat in your lap

PART II: A DEAL WITH GOD

Let me be weak, let me sleep and dream of sheep

And dream of sheep

Under ice

Army dreamers

This woman’s work

PART III: WEARING A SUNSET

Oh, I’ll come for you in a hurricane for you.

I’ll do it for you. A wop bam boom

The man with the child in his eyes

Song of Solomon

All we ever look for

Babooshka

Rubberband girl

PART IV: SONGS OF THE OIL AND THE BRUSH

The soldiers soften, the war is over.

The air raid shelters are blooming clover

Prologue (from ”An endless sky of honey”)

Night scented stock

Ph England my lionheart

Mrs Bartolozzi

PARTI V: THE HILLS OF TIME

And I can hear my mother saying:

”Every old sock meets an old shoe”.

Isn’t that a great saying?

Wuthering heights

Moments of pleasure

Jig of life

PART VI: HOUNDS OF LOVE

It’s coming for me through the trees.

Help me someone. Help me please!

Running up that hill (a deal with God)

Hound of love

You’re the one

Hämtat från Konserthusets programblad