40 meter under ytan – 4000 upp och allt däremellan

Man kan ju se det som en tanke när GP:s lördagsbilaga avhandlar Jonas Stenberg och hans ESS-imperium. Men att vi på fredagseftermiddagen checkar in på Pigalle, hotellet i Palacehuset nere vid Brunnsparken, som drivs just av ESS är ingenting annat än en slump.

En god vän, musiker, punkare way back then, ishockeymålvakt med mera är nere i stan för att se NHL-hockey. Han och hans hustru bor på Pigalle och jag vill inte vara sämre, så jag överraskar Z med en natt där. Vi ska träffa Stockholmsparet i restaurang Atelier, som ligger högt upp i huset, klockan åtta. Men jag narras en smula och säger att vi ska vara där en timme tidigare, har smugglat ned ombyte och necessär samt en flaska vin, för det har nyligen vankats födelsedag för min väns hustru och sådant ska uppmärksammas.

Vagnen kommer bums, vi är båda stassade för kvällen; jag i min rutiga tredelade Michael Korskostym inhandlad på Macy’s i New York, lite gubbig, men klassisk, till det vit skjorta och en diskret, men ändå mönstrad slips från Tierack, secondhandfynd, samt de blå skorna, 3dm som Z köpte i födelsedagspresent för några år sedan, hon i en rödrutig, höstfärgad klänning från Next, inhandlad för ett år sedan, som sitter som den är sydd på henne.

Z vet alltså ingenting, men överraskningen tar slut med en gång i receptionen. Den å andra sidan inte desto mindre. Vi har bott på Pigalle tidigare, för fyra år sedan, då Z totaltöverraskade mig. Då vaknade jag strax efter fem av slamret från spårvagnar, en ovant ljud så göteborgare jag är. Hotellet är fantastiskt och att vi klätt oss som vi har gjort är något av en hommage till den stil stället bjuder. Det finns till och med ett rum där det också går att beställa garderob; jo, Pigalle har en idé som vi faller för. Men så är det med ESS Groups hotell, det finns en tanke bakom det mesta och vi har bott på de flesta, från Ystad Saltsjöbad, Falkenbergs havsbad, Pigalle, som sagt, och Belora på Avenyn. Vad jag förstår så återstår Steam i Västerås och MJ’s i Malmö, kanske något till.

IMG_2474

En karl för sin hatt. Foto: ZEBA PEDERSEN LÖWEN-ÅBERG

Vi fiskar upp en halv flaska rött vin och bjuder oss själva på ur rummets frestelser, tittar på teve och slappar en smula. Så upp till restaurangen, dit vårt sällskap ännu inte har kommit. Vi serveras mineralvatten och smuttar försiktigt på det till våra vänner kommer och snart börjar en backanal med mat och dryck, samtal, skratt, allvar och avstämningar. P och jag har en lång historia från första mötet i mars 1979 i Gallerian i Stockholm till nu. Hans hustru K är en ny bekantskap för mig, Z känner flyktigt P och inte K, så vi har att beta av. Det blir en fantastisk kväll med samtal högt och lågt under det dryga dygn som vi umgås. Båda är dykare, K nyutbildad och dito biten, de har varit nere på 40 meters djup. P, som jobbar inom musikbusinessen, har jorden som arbetsfält och pratar om en helvetesresa på smala vägar på höga höjder med bråddjupa stup. Ett trauma, som vi svindlande grips av. Jo, det finns att ösa ur och vi är nyfikna på varandra, skrattar och berörs. K kastar in handduken först, vi andra strax efter. Jag reser mig och Z skrattar, för det är precis som om kroppen har i sittande har knipa alkoholen, som nu rusar ut i benen och jag avslöjas som packad. Men jag hamnar rätt, får mina tänder borstade, hänger ordentligt upp min kostym efter vissa balansövningar och somnar sedan hårt. Vaknar av att Z påkallar min uppmärksamhet, matsalen stänger snart för frukosten, en snabb dusch, påklädning och upp till restaurangen för morgonmaten. Kaffet är perfekt, äggröran utmärkt, de stekta champinjonerna välsmakande, juicen likaså, brödet magiskt… jo, de kan sin sak. I andra änden av rummet sitter Fredrik Lindström, ”På spåret”-domaren, med sällskap. När jag är färdig med min frukost och går för att checka ut lämnar också han lokalen. Jag presenterar mig och vi småsparkar på vägen ned. På toaletten nere i receptionen får jag borstat mina tänder och inväntar sedan Z och vi tillsammans våra vänner. Så tar vi en promenad i sakta mak uppför Fredsgatan, nedför Kyrkogatan, uppför Östra Hamngatan och vidare på Avenyn med Konstmuseet som mål.

IMG_2480

Morgonstund har mål i mun. Foto: KAI MARTIN

Det blir en konstrunda med museets befintliga utställningar, de gästande har antingen precis stängt eller ännu inte öppnat. Nå, samlingen är utmärkt den här och vi fördriver en, två timmar med att samtala och titta på konst.

IMG_2486IMG_2487

Kul konst. Foto: KAI MARTIN

Ut i den friska höstdagen som är klädd i grått, men bjuder på en behaglig temperatur. Jag bjuder på fika på Viktors kaffe på Geijersgatan där samtalen fortsätter. Så bryter vi upp, promenerar ned till Valand där vi tar vagnen hem och de fortsätter ned till hotellet.

Några timmar senare möts vi igen, denna gång utanför Scandinavium där New Jersey Devils och Edmonton Oilers spelar premiärmatchen i NHL för säsongen. Det är utsålt i den nära 50 år gamla hallen och förväntningarna är stora från gäster från hela världen som är i stan. Men samtidigt är det människor från olika läger, så den här definitiva stämningen mellan hemma- och bortasupportrar infinner sig inte och när det blir liv är den ofta skapad av någon av de två lagens maskotar. Ändå är det fantastiskt att se två NHL-lag mötas, spelet böljar, är lite knackigt ibland, men i andra tar New Jersey över och tar knäcken på motståndarna som inte riktigt har ordning på grejerna.

Vi tar farväl av våra vänner, tackar så mycket för sällskap och generositet med hopp om snart utseende. Så ut i Göteborgsregnet och vagnen hem, som överfull gästas av Tomi Kallio med sin son i famnen. De går av som väldigt många andra på Drottningstorget, vi får lediga platser hela vägen hem och landar omtumlade i själ och sinne efter ett intensivt dygn.

Upplysningsresan

Redan på perrongen i Göteborg ser jag henne. En vacker kvinna i medelåldern, blont, långt hår (kanske tonat), klädd i brunt i olika nyanser, kring 170. Kanske växelkikar vi på varandra; det kan bli så. Det slumpar sig att vi kliver på samma vagn och det slumpar sig som så att hon kommer att sitta raden framför Z och mig. Vi är alla på väg till Stockholm, åtminstone vi; det vet jag med säkerhet.

Jag läser lite tidning, läser lite bok, låter Sverige passera med begynnande höstkulörer som snabbt hastar förbi utanför. Stationer passeras, några stannas det vid, passagerare kliver av och kliver på, men vi sitter lugnt kvar. Kvinnan från perrongen i Göteborg som nu sitter framför oss likaså.

Strax efter Skövde svarar hon i telefon och under en timmes intensivt samtal får Z och jag ta del av hennes liv, om kärlek, om barnen, om yrket, om vad helgen ska bestå i, om mötet med hennes systrar, vilket hotell hon ska bo på.

Z:s öron kroknar snabbt. Jag sitter med växande öron och slukas in i hennes samtala med väninnan. Jag får alltså veta att sonen har problem med droger, men att han försöker få ordning på det, att dotters ätstörningar stillats, men kvinnan är tveksam till att så sker. Hon lever i en relation, men han är mer förälskad i henne än vad hon är i honom. Hon gillar ömhet, men inte den intima samvaron; den kan hon vara utan. Livmodern är bortopererad sedan några år. Hennes man, som hon har barnen med, lever i en ny relation och väntar en ny omgång barn med sin väsentligt yngre kvinna. Dessutom har de hund, som kvinnan på tåget ibland måste passa och hon skrattar när hon säger att ”Jag kanske får passa den nya ungen också”. Nej, hon är inte elak. Samtalet löper på utan intriger, men bjuder ändå på ett privat drama som jag inte förstår varför man offentliggör.

När jag pratar i mobilen i offentlig miljö håller jag det kort, talar med låg röst och ville inte skrodera om någonting. Men det är ju inte alltid så. Minns hur en höjdare på det stora morgonbladet satt på Bromma flygplats och pratade business, om hur nedskärningar och åtstramningspaket skulle drabba tidningen. Bakom honom satt en GT-reporter, som nogsamt noterade allt och delgav en kollega resultatet av anteckningarna. Högdjuret på morgonbladet blev märkbart förvånad när han fick ett telefonsamtal strax efter landning där den irriterande kvällstidningen initierat hade så många detaljer om vad som komma skulle.

Nå… i höjd med Flen slår hon av. Vänder sig mot mig och undrar om hon kan få ladda sin mobil i Z:s och mitt jack. Jag är ju chevaleresk och säger självklart. Z höjer ögonbrynen, för hon hade aningen diffust sagt att hon behövde ladda sin mobil. Aj, aj, då.

IMG_2259

Och Stockholm är skönt. Foto: KAI MARTIN

Hösten är mild, solen skiner och Stockholm glittrar när vi glider in mot vår mål. Jo, Stockholm är vackert, kylan inte för stark. Jag har klätt mig rätt, mina grå Tigerbyxor (150 dkr) från favoritloppisen i somras, en svart Sandskjorta (också secondhand, oklart när den införskaffades), Oscar Jacobsonväst (449 kr) från Hede outlet i somras, blå Bosskavaj (inhandlad på en loppis i Lyngby för 50 dkr), den brandgula Tigertrenschen från Majornaloppis i våras (200 kr) och ett par spetsiga, svarta Tiger lågskor från Erikshjälpen (150 kr). På huvudet hatten av okänt märke från senaste Londonäventyr. Klädd för succé, med andra ord.

Z:s kondition för dagen är sisådär. Ena knät krånglar och därför är vår promenad genom Cityterminalen och till Kungsgatan i makligt tempo. Vi reser lätt och Z:s packning är mindre än min, så jag lassar på hennes på min dragbara väska. Vi passerar Högtorget och Sveagatan och siktar vidare ned mot Stureplan. Genar via Norrlandsgatan och kommer strax till Elit Plaza på Birger Jarlsgatan. Checkar in och tar hissen upp till femte våningen och får ett rum utan utsikt. Trångt, men smakfullt inrätt, dubbelsäng, ordentligt med kuddar, ett badrum med badkar. Jag hänger upp mina medhavda kläder snyggt och prydligt, byter om eftersom vi ska träffa T på en drink innan kvällens äventyr.

Men innan skiftet av elegans, från loppisfynd till nyköpt, en liten kort vila. Z somnar, jag läser, gör mig så i ordning och väcker henne försiktigt. Det är dags för dejt.

Jo, det blir tweedkostymen som jag köpte i London med Paul Smithskjortan inhandlad vid samma tillfälle, bruna lågskor, som också är utmärkta att promenera i, samt Stetsonkepsen från NY-resan 2014 käckt på svaj.

Z kommer inte riktigt ur startblocken, så jag går för henne ner för att möta T som är punktlig, trots att jag har skrivit att vi bor på 21 istället för 31 gällande gatunumret.

Z kommer snart efter och vi promenerar ivrigt samtalande, ned mot Stureplan, förbi och jag försöker ta sikte på PA & Co, men vi hamnar på Teatergrillen. I ett hörn sitter Krister Henrikssson och pluggar manus till något på Dramaten. Han tittar hastigt upp, våra blickar möts; kan undrar han var han har sett mig förut och det kan jag berätta men gör inte så utan viker undan min blick. Beställer istället ett glas rött till T, ett till mig och ett glas öl till Z. Vi samtalar i en knapp timme innan det är dags för Z och mig att ta oss ned till Nybroplan för att ta vagnen ut till Djurgårn. Peter Jöbacks nya show – ”Med hjärtat som insats” – väntar. Vi är från landet och kommer tidigt. Z vill ta en kaffe, jag vill gå på toaletten, Hasselbacken erbjuder de möjligheterna, men det är bara jag som utnyttjar tillfället för Z vill titta på folk samtidigt som hon dricker sin java.

Väl i den sakta växande kön visar det sig att även en prominent artist som Jan Malmsjö är från landet; han står först.

Jö1

Lysande stjärna. Foto: KAI MARTIN

Det blir en enastående kväll, som jag skriver om här, träffar modejournalisten Susanne Ljung och pratar med henne och vi kommer sent hem på samma vis som vi kom dit. Sakta går vi sedan genom stan för att komma till vårt enkla härbärge. Dagen har tagit på krafterna och sömnen kommer bums, men natten är drömmarnas tid och jag gör det intensivt, vaknar tidigt och allt annan är pigg.

IMG_2284

I väntan. Foto: KAI MARTIN

Vi gör oss iordning, går ned till frukosten, förser oss av hotellet rikliga morgonbuffé där det mesta smakar utmärkt, men där de skramlade äggen är gjorda av någon som både glömt saltet och finessen. Vi konstaterar båda att min äggröra är i toppklass.

Z har ont i sitt knä och vi skissar på möjligheter att ta oss runt om i stan utan att behöva gå för mycket. Det blir slutligen en promenad ned till Stureplan och buss till Slussen. Kring Gamla stan och Slussen är det mest kaos, av denna anrika plats finns nu ett slags anarki med förslutna vägar, enkelriktat, bussfiler, korsande cykelbanor och istället för trafik förvirring.

Vi kliver av, promenerar sakta uppför Götgatan, in på Emmaus på Peter Myndes Backe och ut igen, för målet är parallellgatan och Tygverkets lilla, eleganta butik på St Paulsgatan, en affär som Z av förståeliga skäl är förtjust i.

IMG_2291

Tyger i meter. Foto: KAI MARTIN

Det blir några stuvbitar och lite till innan vi går till den större butiken närmare Mariatorget. Men den är inte av samma kvalitet, smutsig och stökig. Mot Mariatorget, genar genom trädgården och mot Röda korsets och Stadsmissionens butiker. Vi hittar inget… eller, jag tyckte en Kenzohalsduk för 300 kronor var snygg, men aningen för dyr för dagen. Vi korsar Hornsgatan och tittar in på Blåkulla för en snabb kik. Snygga kläder till hisnande priser. Väl ute så behöver Z vila, vi bestämmer oss för lunch på Kalf & Hansen, där vi varit tidigare och inte blivit besvikna. Det blir inte den här gången när vi inmundigar vår lunch bestående av köttbullar och dito vegetariska.

Efter maten står vi och velar en stund, tillräckligt för att DN.s TV-krönikör Johan Croneman ska komma och vi hälsar helt kort och en smula ansträngt. Han har precis fått ett samtal från sin son om en elev på skolan som bestämt sig för att hoppa från ett tak.

Vi skakas om och skakar av oss det. Hoppar på bussen och tar oss åter mot hotellet, men att skifta från en buss till en annan är ingen lätt sak för i Stockholm börjar det inte bara bli kallt, det är också kaos.

Vi kliver av på Regeringsgatan, runt hörnet av NK:s entré, viker av mot Mäster Samuelsgatan och sedan till Norrlandsgatan där vi stannar för en kaffe utomhus på Espresso House. Efter fikat kikar vi lite på herrkläder på Best of Brands, kul koncept, men bara titta. Ut igen och en stilla promenad till hotellet för vila.

Z har ont och pausen behövs. Men vi har en liten surprise som ska ske ungefär varifrån vi kom vid Slussen. Så i sakta mak till bussen och tillbaka till Slussen, därefter på irrfärd mot Katarinavägen och Sjömanshotellet där en god vän med hustru ska bo. Han fyller 60 dagen efter, men ska överraskningsfira denna afton. Vi ska inte med, men jag vill ju uppmärksamma honom. Vi kommer lagom till att det är på väg att sätta sig i taxin, slår följe med dem mot Wallmans salonger, som jag till min överraskning blir varse ligger på Teatergatan 3 där Atlantis låg som huserade klubb Roxy där Kai Martin & Stick! spelade i april 1981.

Vi tar farväl och går upp mot NK för att ta en buss till Oscarsteatern, som ska stå för underhållningen denna kväll. Men där spårvagnarna går går inga bussar, så dumt av mig att tänka så. Vi går till Regeringsgatan och väntar på en buss som inte kommer och bestämmer oss för taxi, som tar oss rätt.

Sultna men ändå inte fullt kommer Z på den geniala idén att beställa mat för pausen av ”Såsom i himmelen” (som jag skriver om här).

Vi får vår mat. Vi får vårt bord. Vi får vår dryck. Att leva med Z är att leva med en smart kvinna. Men efter pausen lämnar hon mig.

Ja, jo. Vi har platser i mitten av salongen, men där har hon inte kunnat sträcka ut sitt ben. Så när hennes falkögon svept under första akten har hon upptäckt en ledig plats på flanken, perfekt för att låta benet fälls ut i hela sin längd.

Men oroas inte. Vi förenades efter föreställningen, klev ut på Kungsgatan i det strilande regnet, skyndade uppför backen och ställde oss i skydd i väntan på bussen som tog oss till Stureplan och när till vårt tillfälliga boende.

Ny natt. Nya drömmar. Jag sov bättre. Men Z klagade över madrassen, som hon inte var nöjd med. Det problemet hade inte jag. Dessutom var kuddarna bra. Kunde stannat några nätter till, men nu blev det denna vår andra som också blev vår sista.

Frukosten blev ungefär som dagen innan, men äggröran hoppade vi över. Vi hade packat och försvann efter inmundigandet tillbaka på hotellrummet för att borsta tänder och ta vårt pick och pack för att checka ut.

Vi tar hissen ner, den med spegeln i taket som vi inte kan låta bli att kika i för reflektionernas skull.

IMG_2288

Reflekterar över reflektioner. Foto: KAI MARTIN

Bussen kom för att föra oss samma sträcka men motsatt håll som kvällen innan. Genom Cityterminalen och i kanske för god tid för avfärd, men jag fick säga hej till Nomads som stod och väntade på tåget till Oslo där bandet skulle spela. Såg så enkelt ut, gitarrerna i handen, lätt packning och iväg.

Tåget avgick som klockan. Lite fika var införskaffat, precis som på uppvägen. Nedresan bjöd inte på några sensationer, mer än att vi var 20 minuter senare på grund av en brand i Flen precis bredvid rälsen.

IMG_2304

Farväl, Stockholm, på återseende. Foto: KAI MARTIN

Väl hemma var det snabbt ombyte. ”Ringaren i Notre Dame” väntade med sitt väl utförda musikaldrama. Vad jag tyckte om det…? Läs här.

Även här räddade pausen oss från svältdöden. Z hade bokat bord, räkmackor och en tysk öl, Karl Johan, som tillsammans smakade himmelskt.

IMG_2310

Himmelskt gott. Foto: KAI MARTIN

P hade hämtat oss, skulle själv på föreställningen men satt inte med oss. P hade också godheten att köra hem oss. Bortskämda…? Jo, tack.

Thrillers för hösten

IMG_2467

Nej, det är inte rykande aktuella och kanske borde den här texten har skrivits till semestern i juli istället för nu. Men samtidigt så förlorar inte böckerna i sitt värde och istället för heta sommardagar kanske de bättre passar för kulna höstkvällar, när mörkret sluter sig om oss och känslan för det hotfulla kan växa sig starkare.

Håll till godo:

Jan Sprangers: Tiggare kan ingen vara (Förlaget Orda)

Det är inte bara den briljanta titeln som är förtjänsten i denna Jan Sprangers tredje krimroman. Här har han än mer hittat formen kring sitt författande och spinner detta kring en kusligt verklig mordhistoria. Förvisso fiktiv, men med dramat utspelande i göteborgska närmiljöer som går att ta på och med situationer med tiggare utanför butiker som är ett faktum.

Nej, Jan Sprangers har inte förlorat intresset för polisens utredningsarbete. Han värnar det ömt. Men i ”Tiggare kan ingen vara” har han funnit ett drama som blir så mycket mer än de tidigare böckerna i serien. Ja, det handlar om seriemördande, men med ett slags trovärdighet som gör det kusligt vardagsnära.

Här har han också fått igång skrivtempot, så att det är svårt att lämna ett kapitel för nyfikenheten för nästa är stor.

Arnaldur Indriðason: Det tyska huset (Norstedts)

Islänningen Arnaldur Indriðason har sedan någon bok tillbaka lämnat kommisarie Erlendur Svensson på fjället för ett okänt öde. Men greppet om läsaren släpper han inte. Med ”Det tyska huset” låter han oss landa i ett Reykjavik under andra världskriget, klämt mellan amerikanska, engelska, tyska och ryska intressen. Förstås är det ett mord i centrum, som ska nystas upp och det görs nogsamt och med Indridasons som skicklig skildrare av både miljö och personer. Här brinner det aldrig i knutarna, allt tar sin tid, men i sällskap med Arnadlur Indriðason får man aldrig tråkigt. Han är helt enkelt en av vår tids mest skickliga thrillerförfattare.

Dennis Lehane: En äkta man (Bonniers)

Att amerikanen Dennis Lehane kan spinna en vild och spännande historia med omtumlande förvecklingar vet alla som läst hans ”Patient 67”. Att han gillar sitt Boston är heller ingen hemlighet. Inte heller att våldet är grovt och nära i det mesta som han skriver. Han är helt enkelt en krimförfattare som har gått i den hårdkokta skolan.

”En äkta man” är inget undantag. Det är en bok som åter – precis som i ”Patient 67” –arbetar med psykologiska effekter i dramat, men som spär på med bedrägligheter och oväntade tvister. Något som tar fart redan från start. Jo, han kan sitt jobb, men samtidigt så tuggar ”En äkta man” på samma kola som smakar som Dennis Lehanes tidigare skrivande. Bra, men kan bli bättre.

Jo Nesbø: Macbeth (Wahlström & Widstrand)

Han är intensivt flitig och allt mer spatiös i sitt skrivande, norrmannen Jo Nesbø. En favorit sedan första upptäckten med ”Rödhake” (2002) och jag har inte missat en bok av honom sedan dess. Nyligen kom hans ”Törst” (ja, ja, för ett år sedan) med kriminalaren Harry Hole återigen i centrum. Lite förvånande att denna hans nya roman kommer så tätt inpå. Det måste ju ta tid att skriva.

Nå… Jo Nesbø ingår i Hogarth Shakespeare-projektet, ett internationellt samarbete mellan ett 20-tal förlag med start 2016, alltså 400 år efter William Shakespeares död. Tanken är att den brittiske pjäsförfattarens verk ska se dagens ljus i ny kontext och med ny text. Jo Nesbø är inte ensam om att ha antagit utmaningen. Jeanette Winterson, Howard Jacobson, Anne Tyler, Gillian Flynn med flera tillhör denna illustra skara.

Den framgångsrike norrmannen har inte försuttit en sekund i denna prestigefyllda utmaning. ”Macbeth” är förlagd i en fiktiv miljö och i en fiktiv tid, men som skvallrar om något åt Glasgow och sent 60-tal, om man så vill. Det är inte nödvändigt. I ”Macbeth” regnar det mer än i ”Blade runner”. Våldet och korruptionen är ständigt närvarande. Macbeth är före detta drogmissbrukare, en kommissarie i karriären. Hans Lady driver en spelsalong med framgång. Allting är alltså nytt, men ändå shakespearskt in i minsta detalj.

Jo Nesbø griper tag, förvandlar ”Macbeth” till sin och lyckas ändå både hylla originalet och dess författare. Snyggt.

Jussi Adler-Olsen: Hon tackade gudarna (Bonniers)

Serien med extraordinäre kommissarien Carl Mørck och hans samling udda figurer i avdelning Q är ofta stor underhållning. Det handlar om en författare som kan sitt hantverk, som vet att hitta bra historier, har en fot väl förankrad i verkligheten och den andra i en inte allt för vild fantasi. Till detta har Jussi Adler-Olsen humor, inte helt vanlig i den tuffa krimvärlden. Men dråpligheten kan verkligen ge poäng.

Men avdelning Q är inte bara i fokus gällande danskens författarskap. Innan den spann igång 2007 med ”Kvinnan i rummet” (på svenska 2011) hade han skrivit tre romaner: ”Alfabethuset” (1997), ”Hon tackade gudarna” (2003) och ”Washingtondekretet” (2006). Den först- och sistnämnda har kommit ut på svenska 2001 respektive 2016. Nu har det alltså varit dags för ”Hon tackade gudarna”. Om debuten utspelar sig under andra världskriget, britter i tysk fångenskap, och den tredje romanen i ett kuslig amerikanskt politiskt haveri är denna med Nederländerna i centrum och flygolyckan utanför Amsterdam 1992 då ett israeliskt fraktplan kraschade i en förort. Med denna som en spinoff skapar Jussi Adler-Olsen en effektiv story med internationellt politiskt rävspel, korruption, cyniska affärer och våld som några av ingredienserna.

Danske Jussie Adler-Olsen kan sin dramatik, vet redan här med sin andra bok hur man skapar spänning och förvecklingar. Samtidigt är detta en förutsägbar historia. Något som kanske förklarar att det dröjt så länge med översättandet.

Inget vanligt Vatten – från konst till kulinariska upptäckter

En cirka timmes bilfärd från Göteborg, förbi Kungälv och de spatiöst välvda Tjörnbroarna, förbi stormigt vatten och vindplågade trän öppnar den bohuslänska kusten upp sig bland vackert, drastiskt välva granit- och gnejsklippor.

I varje prång och vik där det har gått att söka lä för den hotande vinden finns fisksamhällen. De som gett svensken fisk i djärvt fångad fångst, oavsett väder.

Denna dag, när västan intensivt ligger på, är det bäst att hålla i kepsen. Gråvädret flörtar med regnet, utan att det blir några våta pussar, men kanske mest stänk.

Vi gör Pilarne, där det finns en gravplats väl värd att besöka, men där det framför allt varje år ställs ut skulpturer i naturen. Konst möter tuffa förutsättningar och utmaningar, skapar nya perspektiv. Fåren knatar runt och låter sig behagas av skulpturerna, använder kanter till att förlusta sig när kliandet blir akut.

Statyer i rörelse. Foto: KAI MARTIN

Vi angör naturligtvis när utställningen gör sin sista helg, men tackar för detta vårt initiativ. Konstnärerna, svenskarna, Hedvid Bergman, Per Svensson, Marie Miesenberger och Kent Karlsson tävlar om utrymmet med holländskan Hanneke Beaumont, finskan Ida Koitila, isländska Helgi Gislason, britterna Tony Cragg och Laura Ford plus Pilanes signatur Anna, jättehuvudet skapat av spanska Jaume Plensa. Det har fått stå sina säsonger och gör nu sin, vad jag förstår, sista sejour. Synd. Det finns något välkomnade med denna starka profil högt upp på berget med utsikt vida omkring.

IMG_2404IMG_2408

Svindlande. Foto: KAI MARTIN

Men årets utställningen bjuder på motstånd. Marie Miesenbergers väldiga ram i metall med en klättrande figur bjuder in till deltagande och ramar in verkligheten. Hennes högt placerade skulptur, som om denne är på väg att hoppa rätt ut i luften, är svindlande och fascinerande. Kika upp mot himlen och figuren sätts i rörelse.

Per Svenssons ”Audiscope”, en gigantiskt tratt, ger inte bara ett slags kikarseende mot oändligheten och den vackra omgivningen utan också möjlighet att göra sin röst hörd. Men lyssnar man noga finns det andra röster, inspelade, som vill knacka på uppmärksamheten. Jag är också förtjust i Hanneke Beaumonts statyer, som i sina frysta positioner ändå är levande och i rörelse.

Natur möter kultur. Foto: KAI MARTIN

Även Helgi Gislasons ”Människans tanke” skapar en extra dimension. Kanske inte lockande på håll, men nära öppnar hennes huvudformade nät upp för ett nytt universum. För flera av skulpturerna eller konstverken är inte bara applicerbara på grund av sin placering, utan ger också en skjuts för fantasin.

Under promenaden upp och ner, fram och tillbaka i det vackra parkområdet drabbas vi förstås av hunger. Avsikten är Skärhamn och Akvarellmuséet. Mat och konst är ingen dum kombination.

Även på Akvarellmuséet spinner man på den sista tråden gällande utställningen ”Fusion”, en visning baserad på museets samlingar, men också nya utmaningar för just de konstnärer som visas. Så får Katja Tukiainens samarbete med Sigga Björg Sigurdadóttír direkt på väggarna deras respektive konst att ta kliv vidare. Katja Tukiainens rosa feminism är slagordskraftig, Sigga Björg Sigurdadóttírs svart på vitt är klatchigt, utmanande och med videor som sträcker ut hennes konstnärsskap än mer in absurdum.

Konstfärdigt. Foto: KAI MARTIN

Mest fascinerande är Lars Lerins akvareller, som leker med skärpans magi på ett svindlande sätt. Även Elena Merenmies konst är intagande. Framför allt hennes rum där detaljrika tapeter skapar ett tryck inåt med den gråsvarta heltäckningsmattan och långvägens centrum blir som en peepshow med sin kolorerade tavla. Michael Kviums monumentala porträttvägg är också kittlande, som frimärken med grotesker.

IMG_2434

Lars Lerin lockar ögat. Foto: KAI MARTIN

IMG_2436

Detaljrik. Elena Merenmies tapeter är suggestiva. Foto: KAI MARTIN

IMG_2438

Rosa feminism. Foto: KAI MARTIN

Men maten skulle ju snart stå på bordet, som vi bokat. Ett inne i hörnet, vilket på restaurang Vatten betyder öppenhet, för i vinkeln öppnas panoramat ut mot Skärhamns badplats, klippor, skär och det stormande havet. Den tryckande vinden får rutorna att vibrera. Innanför sluts vi av restaurangens atmosfär, möts av en sympatisk personal och lockas omedelbart till det finstilta på menyn. Hur…? Jo, överst finns en överraskningsmeny att välja för 550 kronor. Synnerligen prisvärt, skulle det visa sig. Framför allt då fyrarättersmenyn gav sju (se menyn och vin nedan).

Vi hade ju bil, så dessvärre blev det bara ett glas vin (till huvudrätten), men både Z och jag var övertygade om att vinmenyn, som skulle ackompanjerat rätterna, hade gjort denna sinnesutvidgande smakupplevelse fullkomligt galen.

Det hela inleddes med ett slags råbiff, grovt malen som är mild och smakrik på samma gång. Det går utmärkt med det bubbelvatten från Bollebygd som vi dricker till. Men vi är övertygade, som sagt, om att de kulinariska höjderna fram till huvudrätten hade slagit volter av ett passande vin. Detta följt av bröd, surdeg, formad golfbollsstor, och smöret med flingsalt och torkad tång, tror vi att det är. Mycket smakfullt. Förrätt nummer ett (råbiffen var bara en aptitretare) är pilgrimsmusslor med kombualg, omoget äpple, karamelliserad lök och buljong på tonkaböna och rivet äpple; smaker som fint gifter sig med varandra och landar ljuvt i gommen.

Förrätt två bjuder på halstrad havskräfta, kålrot, kräm på cashewnöt och kålrot, oregano och picklade nypon. Stormen slår mot rutan i samma takt  som hjärtat gör inne av jubel. Det är gott och så nära havet i smak och sinne. Så kommer då huvudrätten: smörstekt hälleflundra, havvarot (från Kållekärr), svartkål, brocooli och rättikakapslar med grön (1) sås på svartkål. En färg- och smaksensation, som landar väl med vinet; det vita Le Mazel för mig och det röda, Domaine Giachino, för Z. En kraftfull bouquet från båda vinerna; det vita med en doft av gödsel där vinet har en mousserande karaktär med mycket syra. Inget vin man släcker törsten med, men i ljuv harmoni med maten.

IMG_2444IMG_2445

Så desserten, som först bjuder på havtornsgranite och renfana, som kittlar i gommen. På det den rökta glassen med rominkokta plommon, rökt kolakaka och ishop följt av finalens chokladtryffel med kräm på fänkål och kryddpeppar, rostad mörk choklad, fänkålsbär. Kaffe från El Salvador, men rostat i Majorna, till.

Det gick inte att bli besvikna på den grundliga, men väl disponerade menyn. Dessvärre blev det ändå så. Varför…? Jo, vi sa till kyparen att här borde man kunna stanna över, ta vinpaketet med menyn och sedan efter den kulinariska fullbordan kunna knyta sig några promenadsteg från restaurangen. Så berättar denne att det går, de har paket med mat, vin och husrum. Hade vi bara vetat… Å andra sidan; vi har ett skäl att komma åter. Fel, vi har flera skäl att komma åter.

Mat & Menyviner och var du får tag på dem (4-rätters restaurang Vatten 29/9)

Ammis: Råbiff på ytterlår från Ölandakossa, rimmad fänkål, senapsfrön och misoemulsion med peppar

Förrätt 1: Pilgrimsmussla med kombualg, omoget äpple, karamelliserad lök och buljong på tonkaböna + äpple.

Förrätt 2: Halstrad havskräfta, kålrot, kräm på cashewnöt och kålrot, oregano och picklade nypon.

Varmrätt: Smörstekt hälleflundra, havvarot, svartkål, brocooli och rättikakapslar. Sås på svartkål.

Pre dessert: Havtornsgranite och renfana

Dessert: Rökt glass, rominkokta plommon, rökt kolakaka och ishop

Kaffegodis: Chokladtryffel med kräm på fänkål och kryddpeppar, rostad mörk choklad, fänkålsbär.

Vita vinet:

Producent: Le Mazel I utkanten av av byn Valvigneres i Ardeche bor syskonen Gérald och Jocelyn Oustric. De har i lite drygt 20 år odlat ekologiskt. Förr sålde de stora delar av druvorna till ett lokalt kooperativ men har sedan tidigt 2000-tal fokuserat mer och mer på att göra eget vin av högre kvalité. De har hjälpt många unga vinnmakare i trakten genom att hyra ut mark till dem i starten av deras karriär.

De odlar Syrah, grenache, carignan,Portan, grenache blanc, viognier och chardonnay som växer i kalklera. Egendomen består i dag av 18 hektar. Vinerna är fruktdrivna med massor av fräschör. Alla deras viner är alltid helt utan påverkan av främmande ämnen, både för vinifikation och flaskning. Den lilla spritsigheten i vinter kommer från äppelsyran i musen som omvandlats till mjölksyra.

Namn: Charbonnieres 2015. Chardonnay uppväxt på ståltank.

Importör: Vin & Natur

Rolandz på Rondo Roberts revansch

Show:

ROLANDZ PÅ RONDO

!!!!

Robert Gustavsson med Rolandz pŒ Rondo i Gšteborg. 2018-09-24.

Underhåller. Robert Gustafsson gör en av sina mest skruvade shower med Rolandz. Foto: MATS BÄCKER

Rondo, Göteborg.

Bäst: Inledningen måste vara Robert Gustafssons vassaste på många år.

Sämst: Att köra repris på spelade låtar.

Fråga: Hur mycket revanschlusta har drivit Robert Gustafsson till denna showen…?

Det har de senaste åren känts som om tiden har sprungit ifrån Robert Gustafsson. Han har stått och stampat med sina fyndiga gubbar och ordviga skämt och aldrig kommit ur fläcken. En smula kul, men inte mer.

Så, ja, jag erkänner att jag har varit skeptisk till idén med Roland Järverup och bandet Rolandz på scen. Den misslyckade och sorgligt ömkliga figuren från Killinggängets ”Torsk på Tallinn” 1999. Visserligen fick Rolandz framgångarna i Melodifestivalen och sommarens turné har kantats av succé. Men en show…?

Det står omedelbart klart att eventuella tvivel raskt rensas undan. Här är en stridslysten Robert Gustafsson som med fart och frenesi kickar igång en högst oväntad show. (Nej, jag tänker inte berätta, jag vill inte vara en spoiler.) Sedan fortsätter det med frustande energi där ensemblen med små, komiska medel och fantastisk koreografi tar plats. Faktum är att jag de första tio minuterna sitter med smilbanden högt uppdragna. Det här är kul.

Robert Gustavsson med Rolandz pŒ Rondo i Gšteborg. 2018-09-24.

Färgstark. Robert Gustafsson är i sitt esse på Rondo. Foto: MATS BÄCKER

När sedan brandchefen Greger kommer in med karaktäristisk stil, frisyr och kilt… ja, då spårar allt ur å det vådligaste. Så håller det faktiskt på. Här finns inte tid för eftertanke. Här e de ba å åk me, för att travestera Ingemar Stenmark.

”Rolandz på Rondo” tar ut svängarna, bjuder på sina egna moderna klassiker och blandar upp med annat, som en överraskande cover på Kjell Höglund ”Jag hör hur dom ligger med varandra i våningen ovanför”, närmast en tribut till denne svensk musiks särling. Allsången där går över i Killinggängets signatur och in kommer Weiron i ottan, där Robert Gustafsson i sin iver och energi förvandlar Weirons grova göteborgska till mer åt skaraborgska. Underhållande det med.

Jerry William hyllas också med Rolandz egen version på ”I can jive” med Roland Järverup på gator, torg och spårvagnar.

Ja, Robert Gustafssons persongalleri finns med, antingen på scen eller på videor som kompletterar scenframträdandet. Väl balanserat och med humoristisk knorr. Inte ens Tony Rickardsson kommer undan.

Med ”Rolandz på Rondo” får man en garanterat rolig kväll när Robert Gustafsson är i sitt esse.

Rolandz på Rondo:

Med: Robert Gustafsson, Andreas Andersson, Johanna Abenius, Charlotte Zettergren, Jenny Froom Sehlstedt och Frank Sehlstedt.

Rolandz: Ludvig Olin, kapellmästare och keyboard, Niclas Arn, bas, Peter Tiverman, gitarr, Robert Olsson, trummor, och Linus Kåse, saxofon.

Kreativa teamet: Christoffer Bendixen, regi/manus, Robert Gustafsson, regi/manus, Stefan Wiik, manus, Per-Magnus ”PM” Andersson, koreograf, Fredrik Dillberg, scenograf, Robert Hvenström, ljusdesign, Niklas Frick, ljuddesign, Mary Myntti, kostymdesign, Helene Norberg, mask/perukdesign, Viktor Rundlöf, grafiskt content, och Petter Persson, video/foto.

Kristina Issas röst hennes styrka

Musik:

QUEEN ZENOBIA med KRISTINA ISSA med band

!!!!

Issa.jpg

En röst med kraft. Kristina Issa går för fullt. Foto: KAI MARTIN

Stora Teatern, Göteborg.

Bäst: Musiken med rösten kan man inte ducka för.

Sämst: Att inte den syrianska poesin finns på svenska i programbladet.

Fråga: Kan Kristina Issas röst väcka de döda…?

Kristina Issas faiblesse för historia och för drottning Zenobia (född cirka 240, död 274 efter Kristus) går inte att ta miste på. Om detta skulle det inte bara berättas utan också göra musik, text och en föreställning. Det är ett engagemang som jag älskar och har svårt att värja mig emot.

I den hart när fulla salongen går det heller inte att missa den nyfikenhet som Kristina Issas publik har. Vad är det här? Vem är drottning Zenobia? Hur ska man kunna göra musik av historia? Hur ska den landa 2018?

Nej, jag såg inte några tankebubblor hos var och en, men kände mina egna spörsmål tala.

Tillsammans med sitt band har Kristina Issa arrangerat sin musik, som alltid är säregen och medryckande. Till detta hennes röst som välter allt, öppnar själ och hjärta på vid gavel och utan prut stormar in och rör om. Jag gillar det. Starkt.

Clive Leaver har gjort en suggestiv videokonst och illustration till berättelsen som går i sjoken ”Childhood”, ”Marriage”, ”The king is dead”, ”Warrior queen”, ”Captured by the romans” och ”Death looses its purpose”. Drottning Zenobias liv från vagga till graven till musik och sång. Det reciteras på syrianska, sjungs på engelska och berätta på svenska. Där någonstans tappar jag bort mig i berättelsen. Istället får jag förlita mig på musiken och Kristinas Issas sprängkraft. Men önskar mig lite mer hjälp på vägen, nu när hon vill berätta historia från ett icke västerländskt perspektiv.

Så frågorna…? Jo, det är en musikföreställning vars musik oundvikligen drabbar. Men jag hittar inte in i drottning Zenobias liv på ett sätt som gör att jag berörs och jag hittar inte ingången från dåtiden till nutiden.

Queen Zenobia

Med: Kristina Issa, sång och piano, Malte Zeberg, bas och kontrabas, Sofia Andersson, sång och barytonsax, Emil Blomma, trummor, Cornelia Nilsson, trummor och sång, Fredrik Brändström, synt och sång.

Kompositör: Kristina Issa.

Arrangemang: Kristina Issa med bandet.

Liveprojektion och ljus: Donovan van Martens.

Illustrationer och videokonst: Clive Leaver.

Ljud: Mathias Schlegel.

Regiöga: Karin Holm.

Arabisk text & poesi: Nedan Alsuoaf.

Ängsliga Änglar mot trimmade Häcken

Nej, IFK Göteborg hade inte utlovat någon höjdarsäsong. Under Poya Asbaghis ledning skulle laget hamna i mitten, men med ett spel som skulle peka mot framtiden. Hyfsat långsiktigt för ett lag som låtit all klubbkultur trasas sönder av interna slitningar och tränarbyten plus en ekonomi som ingen verkar ha ordning på.

Blåvitt har alltså en trupp som inte ska förväntas göra några storverk, men som ska kunna spela habilt och emellanåt göra en och annan supporter glad med en och annan överraskning.

IMG_2321

Ängsligt IFK. Foto: KAI MARTIN

Det har under året inte varit mycket av den varan. Tvärt om. Matcher som suttit som hand i handske har givits bort genom slarv och oförmåga att stänga matchen med klokt spel.

Senast mot Elfsborg lyckades laget spela bra i inledande tio minuterna för att sedan tappa allt av spel till förmån för motståndarna som tämligen enkelt kunde triumfera med 2–0 i halvlek. I andra halvlek första darrande minuter var motståndarna blott en kalasräddning från Erik Dahlins sida från att utöka sin ledning. Det såg heller inte vackert ut i en halvtimme innan IFK på något vis lyckade gnugga sig in i matchen och med skicklighet och tur få en kvittering.

Lärdom av detta…? Uppenbarligen ingenting. Blåvitt är ett ängsligt lag, som uppbådar mod inledningsvis, men som vi första motgång tappar allt. Så också i derbyt mot Häcken.

Jo, förvisso hade Änglarna en spirituell första kvart och utmanade hemmalaget med offensiv fotboll och ett och annat avslut, där framför allt vänsterkantlöparen, Victor Wernerssons friska vilja kunde resulterat i något mål. Men icke så. Istället är det Häcken som vrider över till sin fördel och hade det inte varit för reservmålvakten Tom Amos briljanta spel (Erik Dahlin sjuk) hade målen kommit tidigare än var de gjorde.

Men när Blåvitt går bort sig passar Häcken på. I 26 minuten ordnar ett snabbt samspel ett inspel strax innanför straffområdesgränsen för Viktor Lundberg, som placerar bollen utom räckhåll för Blåvitkeepern.

Sex minuter senare ringer det igen. Ett ryck och snabbt inspel från högerkanten längsmed mållinjen ger en skarv från en omarkerad Daleho Irandust. Tappad markering och 2–0 är ett faktum.

IFK-spelarna samlar sig i en klunga för att repa mod. Men förvirring fortsätter. Pass som ska sitt på foten är meter ifrån. Bollar som ska vara enkla att ta ner studsar förargligt iväg. Den pondus som en elitspelar bör ha är ersatt av nervositet och ängslighet. Det är sorgligt att se.

Klart då att Häcken tar tillvara på Blåvitts tvehågsenhet och tvekan.

Andra halvlek hinner knappt starta förrän Paulo De Oliviera får en frispark i vänster ytterläge. Paulinhos smeksamma frispark når stolpen är millimeter från Tom Amos fingertoppar, går ut i en retur som Alexander Jeremejeff trycker in.

3–0. Foto: KAI MARTIN

Paulinho ligger sedan bakom 4–0 då Viktor Lundberg gör mål. Visst, Robin Söder reducerar med 20 kvar. Men det är en tröst för tigerhjärtan. Blåvittklacken har redan börjat sikta in sig på AIK-matchen på Gamla Ullevi på torsdag genom att värma upp med hatramsor. Vet i katten om det hjälper det heller. IFK Göteborg får blunda och köra igenom de två kommande matcherna (AIK hemma 27/9 och Hammarby borta 1/10). För med det här spelet finns det inga förhoppningar.

Bättre upp då för Häcken, som spelar liv- och kraftfullt. Med backlinjen är solid, mittfältet kreativt, anfallet hotfullt och hela laget är rörligt med ett stort ansvar för varandra. Se och lär, IFK! För av det utlovade mittenlaget har Blåvitt blivit ett bottenlag.