Way out Wet – dag två

Nej, Way Out West är inte förskonat från dåligt väder. Det måste man ha med sig och när dag två inleds är det till regn, mer regn och ytterligare regn.

Jag är klädd för det och har bra kängor för stabilt stående, för gående och för vätan.

Vi kommer, dessvärre för sent till Anderson Paak & the Free Nationals. Får de sista låtarna och hör att det här var något värt att se och höra. Svängigt, kompetent och lyckliggörande.

IMG_1470

Regnet regerade, det gjorde också Anderson Paak med vänner. Foto: KAI MARTIN

James Bay tar över och vi fastnar onödigt, för det är rätt meningslös pop med blues- och singer/songwriterinslag, men det faller platt i mina öron. För sent masar jag mig i väg till Kamasi Washington, som enligt rapporterna var något i hästväg. Det blev en sådan dag.

Så till positionering till Grace Jones, som var Z:s anledning till att gå och som direkt är orsaken till att också jag kom iväg. Vi ställer oss längst fram, min vän L, för att sällskapa henne. Det blir aldrig riktigt trångt och när väl konserten börjar, 20 minuter sent, blir det en uppenbarelse. Det är Amazing Grace, med en hitparad som heter duga, klädbyten i massor (som dessvärre ger longörer som dödar tempot), och underhållning av klass.

Se bildparaden nedan – det är en kvinna som inte räds något och som stolt och stark bjuder på en show att underhållas av. Med humor och coolness för hon framförandet framåt.  Härligt för vem som helst, härligt för en 68-årig artist som slår de flesta på fingrarna beträffande uppträdande på scen.

Jag lyckas dessutom med en flört med en av körkvinnorna, hon i blått, gav ett leende, fick ett tillbaka.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Amazing Grace, i en klass för sig. Foto: KAI MARTIN

Grace Jones följ av Zarah Larsson, och det är fantastisk med 50 år emellan dessa artister. Svenskan är fantastisk och har en enastående framtid framför sig, men i mina öron är hon fortfarande för profillös i sina låtar, hur väl skrivna och arrangerade de än är.

IMG_1532

Show girl med framtiden framför sig. Foto: KAI MARTIN

Regnet är ihållande. Vi har alltså klätt oss rejält, men vätan är konstant och kryper allt mer nerifrån och upp. Vi viker av för mat, väljer Max, som är otippat bra på sina vegetariska burgaralterniv.

IMG_1541

Rätt klädd för Way Out Wet. Foto: KAI MARTIN

Området är kulört från höjden vid Björngårdsvillan där Max huserar. Regnjackor, -ponchos – alla tar sitt skydd för det ihållande regnet.

IMG_1542

Färgfest. Foto: KAI MARTIN

Vi smiter till Linnétältet och Nicole Sabouné, postpunk med gotiska vibbar. Ok, men inte mer.

IMG_1546

En ny gothdrottning. Foto: KAI MARTIN

The Tallest Man on Earth tar vid på Flamingoscenen, lockar en storpublik. Men jag har sett honom förut, tjusas inte, tycker bara det är stabilt okej. Han gästas av Augustifamiljens Stefan Sporsén på trumpet och från scen berättar Kristian Matsson att Sporsén räddat spelningen, genom att hjälpa bandet att låna ihop den utrustning som inte kommit fram med flyget. Mug, Musik utan Gränser (musikaffären i Göteborg) får sig ett rejält tack, en av musikerna har en Mug-tröja, precis som Zarah Larsson hade.

Anohnis (Antony Hegarty i Antony & the Johnsons) röstproblem ställde dessvärre in spelningen, vilket räddade Libertines framträdande på festivalen. Torsdagens gig blev ju aldrig av, på grund av en bandmedlem (läs Pete Doherty) som inte lyckades i tid ta sig till Göteborg.

Förväntningarna var stora för denna haussade orkester. Men jag var tveksam. Såg dem på Sticky Fingers för tolv år sedan utan att imponeras och trodde knappast att det skulle ske nu.

IMG_1559

En usel spelning. Foto: KAI MARTIN

Jag hade rätt. En dålig spelning är en dålig spelning är en dålig spelning.

Det lät illa, låtarna spretar och  i sina bästa stunder tangerar de måhända the Jam utan att nå det bandets storhet.

Det enda positiva var att regnet höll andan, men det var också allt. När jag kom på att Hurula spelade i tältet var det för sent, vi kom till finalen, då allt var över.

IMG_1570

Grand finale på fredagens WoW. Foto: KAI MARTIN

Finalen i det tilltagande regnet blir PJ Harvey och vilken inledning. Bandet med henne går i parad in på scenen, som en marschorkester. Trummor och saxofoner, taktfast och tjusigt. Musiken fortsätter i de aparta arrangemangen och det blir ett konstnärligt framträdande, som dessvärre fastnar i det stereotypa. Ändå gillar jag hennes utmaning av musiken och hur man framställer den på scen.

Men när det känns bäst att komma hem till en kopp te, ett glas whisky och en tänd brasa, inser jag att prioriteringar inte riktigt ligger på festivaler, trots allt.

 

Medioker start på WoW-jubiléet

Tio år. 2007 och solen sken, Way Out West spirade. En annan tid.

Nu, när gråmolnen ackompanjerar stämningsläget i världen, vinden blåser hårt och höstkylan biter sig fast i det som ska vara den sista … ja, då firar Way Out West tio år.

Det blir ett kalas som känns så där.

Jag kommer av olika anledningar sent, känner mig inte hågad, men med en kluven känsla av att ändå vara lockad, hoppas på överraskningar och träffa människor jag känner.

Jason Isbell spelar tidigt, men honom såg jag tidigare i år på Pustervik och det är inte min påse.

Chvurches står på scen när jag kommer, vädret håller sig i schack, lite kyligt avmätt, ungefär som jag förhåller mig till skottarnas musik och framträdande.

Kvällens första krock blir Anna von Hausswolff v/s Last Shadow Puppets, där jag väljer de sistnämnda.

Ett hobbyband med kvaliteter av Artic Monkeys Alex Turner och Rascals Miles Kane, bra arr, oftast bra låtar, men med en slarvig inställning på scen där larvandet kraschar intrycket. Men där bandet ändå kommer ifrån med hedern i behåll och känslan av lite Mando Diao, inte bara för att frontmännen delar på sångäran.

IMG_1435

Alex Turner, tajta byxor och tajt låtar, men slarvigt scenframträdande

utmärker Last Shadow Puppet. Foto: KAI MARTIN

När Libertines, inte helt otippat, ställer in med kort varsel uppstår ett vakuum på Azaleascenen… Vi väntar, tar en kaffe, snackar och det är uppenbart att festivalledningen inte har en katastrofplan, för ingenting händer förrän efter 50 minuter då någon ropar ”onetwothreefour” och Ramones kickar igång på storbildskärm på Flamingoscenen, följt av Alice Cooper och andra musikvideor från the glory days.

I Linnétältet utgjuter Chelsea Wolf gothtyngd över ett glest publikhav.

IMG_1445

Gothdepp. Foto: KAI MARTIN

Kort därefter kliver Morrissey upp på Falmingoscenen, en kort stunds underhållning innan hans pamfletter blir parodier, melodierna blir mediokra och hans politiska hållning trycks upp i ansiktet på mig och jag tackar för mig.

IMG_1457

Morrissey gjorde en vag figur. Foto: KAI MARTIN

Nej, Way out West första dag av jubileum gjorde inte mig glad, bara frusen och trött(are).

Håkan går igen

Just när man slagit de två Ullevikonserterna ur minnet, eller åtminstone lyckats lägga dem åt sidan. Just då när plånboken börjar fyllas med de förlorade sekiner som sommaren krävt.

Just då kommer det besked på besked.

Albumet ”Du gamla du fria” (en underbar och egentligen självklar titel) kommer den 26 augusti (missa inte trailern!).

Turné i höst med in alles fem spelningar för och med Göteborgs finest.

Dubbelspelningar och start i Scandinavium 25 och 26 november, sedan Spektrum i Oslo den 3 december följt av Globen den 10 december och Malmö arena den 21 december.

Oslo lockar.

Jag var där och såg bandet när jag följde med turnén från premiären i Bergen vidare till Norges huvudstad i november 2002. Just Oslospelningen håller jag som en av de främsta av alla jag sett, hört och bevittnat. Det var religiöst, galet, hett och med en stämning som till och med amerikanska gospelkyrkor skulle stirra sig avundsjuka på.

SAMSUNG DIGITAL CAMERA

Bergen 2002. Foto: KAI MARTIN

Senare, i Lisebergshallen, dubblerade Håkan i Lisebergshallen. Till andra spelningen, detta var dagarna före jul, var Timo Räisänen sjuk och med hög feber bars han in på en stol för att genomföra spelningen sittandes. Bandet gjorde, åter en enastående, speedad spelning där killarna hade så mycket överskottsenergi att de plötsligt gick ner och gjorde armhävningar mitt under giget.

Mats Paulson var förakt. Laddat och stämningsfullt. Och under den första spelningen blir Håkan så berörd av gensvaret från publiken att han börjar gråta.

Det har gått 14 år sedan dess och fortfarande kan han och bandet ladda ur något så otroligt av sin musik från scen.

HH162

Ny Håkaneufori i höst…? Foto: KAI MARTIN

Jag ska gå. Frågan är vilka och om jag klarar av att fixa biljetter till de jag önskar se… Och: Har jag råd?

 

När sommaren blir iskallt het

Det kom lite besked från vänner som skickade bilder om ispremiär och hockeyspel tidigt augusti.

Jag sneglade lite, försökte skaka av mig avundsjukan utan att lyckas och skrev någon kommentar i en tråd som fick en tumme upp.

Så fick jag en förfrågan och ut gled jag på isen i Frölundaborg, en och en halv månad efter att jag snörat av mig skridskor och benskydd senast.

Det gick skapligt och ja, efter mötet med Michael Nylander och erbjudandet på stående fot om att vara med och träna i Stockholm med hans söner William och Alexander, så har det gnagt om den förlorade möjligheten.

Men jag gav numret till en vän, en veteran och krigare som kanske kunde tänkas ställa upp. Hörde av mig efteråt om det var ok och fick tummen upp… Fel, jag fick ett glödgat svar av kärlek för omtanken.

IMG_1803

Sommarklädda ishockeylegendarer. Foto: ZEBA PEDERSEN LÖWEN-ÅBERG

Ja, kroppe kved dagen efter och gnisslade betänkligt ytterligare en dag senare. Men den levde, den mådde gott av att få igång motoriken och suget slog an som ett beroende.

När jag en morgon konstaterar att hockeyturneringen i Kanada, som jag bevistade i början på april, äntligen fått bilderna ur ändan, sprattlade jag med benen som ett lyckligt barn.

I och för sig är det svårt att avgöra om jag gör några spektakulära räddningar, men åtminstone en bild ser ståtlig ut även om det inte går att avgöra var pucken är.

kaihockey

Kai Martin in action in Canada. 

Så ringer vännen, som lovat att höra av sig om det blev något. Men missförstånd gjorde att Nylanders nötande av juniorerna inte var förra veckan utan denna. Han har varit på is och kört skiten ut sig i två timmar, inte bara med Nylandergrabbarna utan spelare från NHL, AHL och SHL. Han var lycklig, trött på ett välmående sätt och jag gladdes med honom.

Vi lägger på. Hustrun får berättat för sig och ser lågor i mina ögon på ett sätt som inte har med henne att göra, för en gångs skull. Så säger hon ”Varför åker du inte upp?”

Jag blir ställd, väger för och emot. Ett 50-årskalas, en begravning, incheck till Way Out West…

En SMS-duell med min vän inleds där jag skriver vad hustrun sagt och han backar henne, utlovar plats i hans gästrum och min puls ökar. Får tiden – 18.30 – och, ja, det går att åka upp, men begravningen dagen efter…? Stockholm–Vänersborg, en sträcka på cirka 40 mil. Ska jag i så fall gå upp tidigt för att ösa på söderut och hinna till 10.30 eller åker jag direkt efter passet, som kommer krama skiten ur mig och, kanske komma hem vid två-tiden för att få några timmars sömn…

Frågorna hopar sig och dessutom 50-årskalaset med en högt värderad vän, som definitivt kolliderar tidsmässigt med hockeyäventyret.

Jag går och lägger mig för att sova på saken, som tvärt för att vakna efter en knapp timme och vrider mig sedan som en agnad mask resten av natten utan att kunna fatta ett beslut.

Så vankelmodig. Stöttad av min hustru. Stöttad av min kollega och vän i Stockholm. Pressad av tiden, av lusten, av klokskapen kontra den kittlande galenskapen, hoppa eller inte hoppa; livets ständiga val och jag velar. Än.

Freddie Wadlings stora sorti

Den 2 augusti 2015 satt jag på Gyllene Prag med en öl, kanske två. Pratade med Håkan Hellström om Göteborgs musik, punken och när jag berättade att två av Liket Levers medlemmar satt något bord bort, blev ögonen klotrunda, nyfikna som hos ett barn.

Vi var naturligtvis där för att hylla Freddie Wadling, som fyllde 64 år, och hans musikaliske broder, Blue for Two-kollegan, Henryk Lipp, som fyllde 60 jämnt.

Freddie Wadling var sitt sedvanliga, jovialiska jag. Omgiven av vänner trivdes han, skrockade, kom med små kommentarer…

Jazzhuset, 14 november 2015.  Efter invigningen av Stadsmuseets utställning av musiklivet i Göteborg var det dit vi gick.

Tillsammans med mängder med musiker hade Freddie Wadling och jag blivit museiföremål. Ett skäl så gott som något att skratta åt. Vi gjorde det, Freddie Wadling och jag, när vi träffades på klubben där så mycket hänt, där så mycket musik har spelats.

Vi, musikbröder sedan 1978, formade och fostrade och utvecklade av punken, som gav oss energi, mod och möjligheter.

Han berättade att han höll på med en ny skiva tillsammans med Sebastian Öberg, Fläskkvartettens cellist, att Amanda Werne skulle vara med, att Håkan Hellström skulle sjunga…

Kroppen plågade Freddie Wadling. Hade gjort så länge och envetet. Men han var van med smärtan, den fysiska, den själsliga. Inget kunde släcka inspirationen, fliten från pennan eller penseln, orden som skulle skrivas, eller sånger som skulle sjungas.

Så… 2 augusti 2016.

Freddie Wadlings 65-års dag blir också den dagen han begravs. Två månader efter att han hastigt, men kanske inte så överraskande avlidit.

Vasa kyrkan var platsen där han vigdes med Bella, hans livskamrat, hon som stod honom nära, som var det viktiga stödet och motståndet, hon som backade när andra vacklade, som vägledde de gånger han irrade, som stolt lyste när han, om och om igen presterade, sjöng som ingen annan, agerade som bara han, tecknade, målade, berättade, skämtade.

IMG_1846

Freddie Wadlings sista framträdande. Foto: KAI MARTIN

Där, i den kyrkan hölls gudstjänsten till hans ära och minne.

Det blev en praktfull manifestation, välregisserad, underhållande och gripande.

Inledande, massiva och sköna ”The body breakup” med Anna von Hausswolff på kyrkans orgel och enastående stark och skör sång, klar och hel. Officienten Bengt Inghammars fasta hand som ledde ceremonin genom sorgen, saknaden och minnena, kantat av musik, ord, bilder och musik, allt dekorerat av blommor och kärlek.

Freddie Wadling sjunger ”Ensam på havet” från sitt senaste (sista?) album, vi sjunger med Frälsningsarméns musikkår ”Blott en dag ett ögonblick i sänder”, Freddie Wadlings paradnummer på ”En salig samling” (1999), så starkt och ursinnigt skönt att kyrkans valv darrar till av vördnad. Den psalm som jag vågar påstå blev dörröppnaren till den stora offentligheten för denne känslige sångare.

Stina Ekblad läser ”Var är den vän som överallt jag söker”, Johan Olof Wallins psalm, som hon fick Freddie Wadling att läsa in till en diktantologi. Orden faller, orden ekar, allt i fullständig respekt och vördnad.

Hans eget önskemål av musik till sin egen begravning hörsammas delvis när Philip Glass ”Window of appearances” ljuder från en cd. Överlåtelse och bön, den som vi känner som ”Fader vår”, mumlande från kyrkbänkarna som om ingen vill, men alla gör. Respekt och vördnad. Åter.

Den märkliga psalmen ”Min själ, dig gläd” trevar fram, haltande och skev. Så skrider vi i sakta mak genom kyrkgångarna för att ta ett sista farväl under Bachs ”Goldbergvariationerna”. Blommorna svämmar över kistan, plockas bort och nya läggs dit. Raden av sörjande sinar inte, många bär sina minnen av Freddie Wadling och som Jesus som lät barnen komma till sig bjöd han också in alla oavsett härkomst eller bakgrund; han var generös. Vi kommer halta och lytta, vi kommer unga och gamla, vi kommer blinda och döva, vi kommer långa och korta, tjocka och smala, ljushylta och mörka, skäggiga och renrakade; vi kommer med sorg och respekt och vördnad.

På vägen in i kyrkan ser jag människor jag inte sett på 35 år. Flickorna från Roxy café, det ljusskygga nattöppna kaféet som bjöd på videor till chokladbollen och Colan åren innan MTV. De tuffa punkarna från Kålltorp, konstnärerna, kreatörerna och narrarna kring Freddie Wadlings hov i Haga, vi – tre medlemmar från Kai Martin & Stick! – och fanzineredaktören och hans redaktion, punkpoeten, punkare från förr, punkare från nu, Weeping-Magnus, Blue for Two-Henryk, skivbolagsfolk, musikerkollegor, hangarounderna, vännerna, de nya, de gamla, haschrökarna, speedkillarna, släkten, hustrun, hennes barn och barnbarn…

Prästen har bett om att eventuella ord inte ska hållas vid kistan utan vid minnesstunden vid Foajébaren på Stadsteatern.

Det hörsammas, men sista trion vid kistan bryter. Lena Junoff, sångerska eller primadonnan av Hisingen av legendariskt snitt i Göteborgs musikvärld, säger några ord och sjunger sedan à capella ”Over the rainbow”, en tyst, försiktig allsång hörs i detta som kom att bli en av Freddie Wadlings paradnummer. Jag ser Bengt Inghammar rycka lite för att hindra henne, men stillar sig klokt och överraskningarna är inte över…

IMG_1851

Ett sista möte. Foto: KAI MARTIN

När han ska förklara processionen ut ur kyrkan hörs Freddies röst. Hur han berättar, förklarar hur han är. Ett utdrag från hans sommarprogram 2011. Skratten kommer, värmen, regnet utanför håller andan, solen skiner genom kyrkfönstren.

Så ut ur kyrkan med ”Walk”, låten med Fläskkvartetten, där Freddie Wadling sjunger ”Love, peace, happiness, eternity…”. En förlängd version av slagverkaren Johan Söderberg, där sluttakten tungt markeras med processionen ut ur kyrkan.

Utanför samlas vi under hotande regn. Tyst samtalande. Kramar och leenden.

Journalister och fotografer flockas, ställer frågor, söker svar.

Vi är ett stort sällskap som går mot Stadsteatern. Lite tilltugg, öl, vin… Tal, skratt, minnen och uppknutna knopar från hårt knutna sorgeband. Många vänner från kretsen kring Freddie Wadlings hov. Vi som fortfarande andas. Men kungen själv var inte där. Han röst har tystnat, men lever ändå. Den som kom ur en själ som en bottenlös sjö, med en resonans från lek och intuition, känsla och innerlighet, från smärta och kärlek…

 

Den långa promenaden

Målet var skissat. Tydligt och klart.

Omständigheterna blev lite andra.

Låt mig försöka förklara.

Röda sten och utomhuskonsten där. Det var tanken när vi tar på oss promenadkläder och dito skor, för att med förlig fart ta oss dit. Vi passerar Slottsskogen, konstaterar att delmålet med loppisen på Dalens fotbollsplaner inte var i takt med våra intentioner.

Vi gick vidare, Kungsladugårdsgatan ner. Vid Marinplan vek vi ner mot Älvsborgsplan och sedan nedför Älvsborgsgatan med sina rika butiker på båda sidor av den vackra gatan, ett slags allé med spårvägen, trädkantad, löper längs vägen.

77B21C74-F9CD-4EF7-A384-EE7048397567

Majornas finest – eller delar av det. Foto: KAI MARTIN

Vi tittar i antikbutiker med de mest osannolika dockor föreställande bland andra Robert Gustafsson, en osannolik pinnsmal Leif GW Persson och Per Morberg (!) i skyltfönstret. Tvärs över gatan, utan för Skivhallen i Majorna står en Tjorven parkerad. Ja, bilen tillverkad i Kalmar mellan 1969 och 1971 tänkt att tjäna som postbil. Jag vet inte om jag någonsin sett någon på de senaste 40 åren, en förstklassig sensation.

Vi går vidare och i höjd med Vagnhallarna, alltså bara ett stenkast från Röda sten, kommer regnet, som är kraftigt, hårt och skoningslöst. Samtidigt med ovädret kommer en vagn, jag säger, inspirerat, till Z att vi hoppar på den, vi görs så och hon frågar varför medan regnet piskar rutorna på vår färd längs Karl Johansgatan.

Skyfallet tappar fart i höjd med Valand, men vi är försena för att hoppa av för att gå på Röhsska. Blir lite oense om mål och riktning med de plötsligt ändrade planerna. Går av i Brunnsparken för att i alla fall gå Östra Hamngatan upp och sedan Avenyn för att se utställningarna på Röhsska.

Utanför NK kommer nästa skur. Vi tar skydd, vi går in, vi bestämmer oss för en fika.

NK har släckt ned sitt populära kafé precis vid entrén, men en våning ner, tvärs genom huset, finns ett litet.

På vägen nedför trapporna är ett ungt par bärandes på en barnvagn. Det är Häckens tränare Peter Gerhardsson, musikkonnässör av rang, med fru och barn. Jag hade planer redan på morgonen att gå och se Häcken–Helsingborg, men hinner inget säga förrän Peter säger ”innan vi hälsar heller göra någonting annat, måste jag bara berätta…”.

Han förklarar, och tittar på sin hustru (eller är det sambo…?), om hur ha letat efter en skivpåse som han förlagt hemma. En platta som han nyss inhandlat och tänkt lyssna på, men nu hittade han inte skivan.

”Det var er ny skiva, Kai!”, säger han förtjust och jag blir inte mindre förtjust när jag hör det.

Jag hinner knappt kontra med att jag tänkt se matchen senare på kvällen förrän han fiskar upp två biljetter till Bravida arena.

IMG_1796

NK-fika. Foto: KAI MARTIN

Z och jag tar vår kaffe, hon med kakor och jag med isländska, mjuka karameller. Vi pratar, låter regnet passera och går ut i ett strålande Göteborg, som om staden inte haft orosväder tidigare alls…

IMG_1802

Street art på Magasinstorget. Foto: KAI MARTIN

Vi promenerar, tar butik upp och butik ner. Hamnar på Södra Larmgatan, viker Magasinsgatan ner, in på Magasinstorget, denna livfulla plats som bildats efter rivningarna, men som nu är en oas, en samlingsplats, med foodtrucks, kaféer och butiker.

Z drar in mig i Grandpa och plötsligt ser jag förre landslagsstjärnan och NHL-proffset Michael Nylander, en stockholmare och gnagare helt otippat i Göteborg.

Jag går fram till honom, säger hans namn och tackar för underhållningen genom åren.

Vi pratar om varför han är här (ett försenat 50-årskalas för en vän) och hockey. Jag nämner att jag varit över i Kanada och spelat hockey (min dröm som blev sann som kan läsas om, bland annat, här). Jag förklarar att jag är målvakt och då bjuder han plötsligt in mig till träning med sina söner (William och Alexander).

”Vi behöver målvakter för vi kör rätt hårt och målvakterna är ju inte riktigt på topp än. Vågar du…?”

Jag tackar, säger ja, jag vågar, men tajmingen är fel och jag hinner inte åka till Stockholm.

Men smickrande. Ja, herregud!

IMG_1803

Två hockeylegendarer. Foto: ZEBA PEDERSEN LÖWEN-ÅBERG

Vi fortsätter ut i det vackra vädret, går ned mot Vallgraven, längs med den, förbi Feskekôrka, mot Järntorget, längs med älven och väster ut.

IMG_1805

Sightseeing Göteborg. Foto: KAI MARTIN

Vid Stena tar jag en toalettpaus, glömmer låsa dörren, chockar en man som nödigt sliter upp den (dörren), går ut till Z (jag) och fortsätter promenaden.

Utanför det vackra Amerikaskjulet (allt annat än ett skjul, men läs om mer här) ligger T/S Gunilla, barken som är skolfartyg. En skönhet med tackel och tåg, trossar, snörade segel, tjärdoft, skrubbade däck, redo för havets vidder. Fiskhamnen tar vid med doften av härsken fisk, förbi gamla Fryshuset där så många Göteborgsband kämpat sin väg mot framgång i de oändliga replokaler som fanns där, Taubska huset på sin höjd, Stenas Tysklandsterminal vid Majnabbe med sin lockelse om kontinenten, Klippan med Sjömagasinet, en kyss vid kajen utanför Novotel där Z och jag gifte oss under regnhotande moln den 22 september 2012 och mot Röda sten. På vägen möter vi en av Pusterviks arrangörer som är ute och letar Pokemon tillsammans med sin familj, en av Göteborgs främsta punkbasister passerar förbi. Utanför Röda sten jobbar gatukonstnärerna hårt med nya skapelser i thinnerskarp lukt; vi kikar i hast, går vidare.

921207ED-9DDF-4B00-AD49-E95FE64A8755

Saker att se och stöta på vid Röda sten. Foto: KAI MARTIN

Jag tittar uppför Älvsborgsbrons resliga pelare, där jag stod högst upp veckor, kanske månader innan invigningen 1966 enär pappa kände chefsingenjören för det väldiga bygget.

Som en installation eller som enbart kvarglömda effekter hänger bikinitoppar på ett staket, som ett välkomnande till kulturen vid Röda sten där allt är lite eljest Majorna.

1EE72456-C8C9-4B36-915C-E923DDC94EA0

Majorna major meal. Foto: KAI MARTIN

Vi fortsätter mot Vagnhallarna, ut från Klippan, Alvsborgsgatan upp. I den anrika korvkiosken Vid hörnet Svanebäcks- och Maringatorna bjuder jag; Z tar en helspecial med pucko, jag nöjer mig med en halv. Vi äter vid spegeldammen och trots hotande moln är det några barn som vågar sig i.

Majorna, söndag eftermiddag är stilla.

IMG_1840

Martin Ericssons straff räddas. Foto: KAI MARTIN

Vi hastar hem, byter om, åker till Rambergsvallen, eller Bravida arena, ser matchen, god underhållning, bortamål i första minuten, kvittering efter chanser och bra spel från Häcken, missad straff och utvisning samt, slutligen delad poäng.

Vilken söndag!

Sällan sedd Sundström

Jag vet. Vi hade ju varit på Slussen, det fantastiska spelstället, pensionatet på klippan uppe i Orust nordöstra hörn, bara för någon vecka sedan. Då, då vi såg Pernilla Andersson gripa tag i själ och hjärta.

Men nu blev vi halv om halvt hitlurade igen. En god vän som ville ses, som delvis bjöd och delvis inte. Och se, vi tog turen från Gbg norröver, förbi rusningstrafik och upp till den stenhårda graniten, som förtrollar med sin skönhet, sina hällar och sitt, denna afton, stilla hav.

Jag har med mig badbyxorna, vi är i god tid och det salta vattnet är ljumt och friskt på samma gång. Det är svårt att inte älska det.

IMG_1748

Förförisk idyll som bjuder på mat, musik, dryck och bad. Foto: KAI MARTIN

Jag är inte ensam om det. När jag torkar mig ser jag på bryggan närmare pensionatet än där jag badar vid hopptornet, en man kliva ut på bryggan. Gråsprängd, lite lätt kutad rygg iklädd ett par badbyxor, röda med vita prickar på. Han tvekar inte. För armarna över huvudet och dyker i från bryggan, tar några rejäla simtag, crawlar ut, bröstsim in igen och kliver så upp på bryggan, stryker med händerna håret bak över huvudet.

Stefan Sundström förbereder sig på ett uppfriskande sätt för den spelning som vi snart ska bevittna.

Det blir ju mat, förstås. För Slussen inbjuder inte bara till bad och musik. Och stället har ett kök som är lätt att förföras av.

Jag får höra att det är en sällsynt spelning av Stefan Sundström. Han som var så frekvent på 90-talet och in på inledningen av millenniet. Det är säker 15 år sedan jag såg honom senast. Bommens salonger på Bellmansgatan i Göteborg, vill jag minnas. En recension. Och jag var säkert förtjust; det är lätt att bli det i hans sällskap, Farstas Mick Jagger, den skränige trubaduren med det stora hjärtat och det sorgkantade persongalleriet.

IMG_1764

Varken mer eller mindre Stefan Sundström. Foto: KAI MARTIN

När han så kliver upp på scen med sin akustiska gitarr är det för en spelning som är rätt och ner, varken mer eller mindre, Stefan Sundström.

Med läsglasögonen i pannan, en pärm med texterna på ett notställ och ett fullständigt ogenerat förhållningssätt till sin publik sparkar han igång underhållning.

Det är frustande och eftertänksamt på samma gång. Han blir snart varm i kläderna och bjuder på gammalt och, faktiskt nytt (nåja, senaste albumet ”Under radarn” kom 2013) och pratar lite fläckvis om sin nya roll, som inte musiker i första hand utan författare.

Publiken är genast med på noterna, men så är hans famn också öppen och varm.

IMG_1763

Pauskillar. Foto: KARIN RENBERG

I pausen tar jag inte bara frisk luft, då jag trängt mig förbi de som åtnjuter nikotinets förgiftande börda och går ut på klipphällen; jag går också in till merchendisebåset där Stefan Sundström står och hans hustru Karin Renberg sitter, för att utöka inkomsterna.

Jag presenterar mig utan namn och det tar en stund innan talgdanken slår ner, sedan blir det (ja, det var det förstås från början men i än högre grad) mer förtjust och en selfie samt inhandlande av just ”Under radarn”.

Paret Sundström/Renberg är på väg till Östersund och Storsjöyran för att närvara vid hyllningen av Kjell Häglund i samband med hans 70-årsdag. Och just Häglund blir en del i en skröna om just denne egensinnige artist och Bob Dylan i Sundströms första akt; jag skriver skröna, för den om den oförskämde artisten och det trogna fanet som vill bedyra sin respekt, har jag hört förut i annan tappning. Men den får sin poäng och poänger söker Stefan Sundström som en ståuppkomiker, om än sittande med sin gitarr.

IMG_1757

Innerligt. Foto: KAI MARTIN

Andra akten fladdrar iväg med charm och stolligheter. Publiken är yr dels på grund av Stefan Sundströms förmåga att förföra den och dels på grund av den allt mer tilltagande friheten, som inmundigandet av alkohol bjuder.

Det ropas på låtar, det kommer insticksrepliker och när det hela är över är det inte bara varmt i lokalen utan också i hjärtat.

Vi smyger på mörka vägar hem, varnade för rådjur och ökar sedan farten hem. Göteborg ligger bara en timme bort…