”Singin’ in the rain” är en favoritmusikal. Har varit så sedan barnsben.
Nu förgyller Göteborgsoperan min tillvaro. Hösten 2027 kommer den till staden – med musik, sång, dans och regn.
Regissör blir allestädes närvarande Edward af Sillén.
Favorit. Filmen ”Singin’ in the rain” gjorde djupt intryck hos en drömmande ung grabb för han såg den på 60-talet. Nu sätter Göteborgsoperan upp musikalen med premiär hösten 2027. Foto: MGM
Varje höst har Göteborgsoperan skämt bort sin publik i allmänhet och mig i synnerhet med den ena storskaliga musikalen efter den andra. En tradition som hållit i sig sedan starten med musikaler som ”Kristina från Duvemåla”, ”Cats”, ”My fair lady”, ”West Side Story”, ”Jesus Christ Superstar”, ”Ringaren i Notre Dame”, ”Charles i chokladfabriken”, ”Wicked” och just nu mästerliga ”Miss Saigon” (läs recension här).
I höst har Operan valt att köra en repris. ”Wicked”, som var en utmärkt musikal, gör en ny säsong. Men hösten 2027 väntar ”Singin’ in the rain”, baserad på filmen från 1952 med Gene Kelly, Donald O’Connor och Debbie Raynolds. Den som jag aldrig fick nog av som liten, som lite äldre och definitivt inte som vuxen. Tänk att få dansa som Gene Kellys roll Don Lockwood, sjunga som han…
I Stockholm på Oscarsteatern gick musikalen för fulla hus mellan 2006 och 2008. Då med Rennie Mirro, Karl Dyall och Hanna Lindblad (gift von Spreti) i huvudrollerna. Det var på alla sätt och vi en bländande föreställning som sedan gjorde turné och landade i Scandinavium våren 2008. Avundsjukt kunde jag då konstatera att mina kollega, nöjesreportern Johanna Hagström fick möjligheten att iförd röd regnkappa promenera i regnet på scen i ett införreportage (kolla här). Det var ju jag som skulle göra det!
Nå… musikalen värmde lika mycket i den gamla hockeyarenan, som på Oscarsteatern. Även om det var på alla sätt och vis bättre i Stockholm med dess omgivningar.
Regissör. Edward af Sillén ska regissera ”Singin’ in the rain” på Göteborgsoperan med premiär hösten 2027. Foto: MATS BÄCKER
Nu kommer alltså musikalen till Göteborg och det blir Edward af Sillén, den mångfacetterade och begåvade regissören och textförfattaren som kommer styra och ställa i föreställningen.
– Vi ska ge publiken en storslagen, färgsprakande, skrattfylld, romantisk komedi med medryckande dansnummer man bara kan drömma om, säger han i ett pressmeddelande.
Musikaliskt ansvarig blir veteranen Björn Dobbelaere. Nyöversättning står rutinerade Calle Norlén för. Koreografin signeras Alistair David, med stora musikaler i Londons West End på meritlistan. Scenografin och ljusdesign ansvarar Marcus Englesson respektive Niklas Elfvengren för.
Rollistan är ännu inte klar och kommer därför att presenteras senare.
Edward af Sillén är just nu aktuell med dels ”Trassel” på Oscarsteatern (läs recension här) och ”& Julia”, Max Martin-musikalen (läs recension här) på Cirkus i Stockholm. Denne allestädes kulturnärvarande allkonstnär är också expert inom SVT:s tävlingsprogram ”Muren” och som manusförfattare och expertkommentator ”Melodifestivalen” respektive ”Eurovison”. Dock gällde det inte den förstnämnda tävlingen i år då han stod för texten till Lilla Al-Fadjis bidrag ”Delulu”.
Fotnot: Upphovspersoner och bakgrund till musikalen ”Singin’ the rain”.
Musik och sångtexter: Betty Comden, Adolph Green, Nacio Herb Brown och Arthur Freed. Baserad på den klassiska Metro-Goldwyn-Mayer-filmen från 1952 med samma titel. Musikalen hade premiär på Gershwin Theatre på Broadway, New York 1985 i regi av Twyla Tharp. Presenteras i överenskommelse med Music Theatre International
Hemmascen. Sarah Klang har fostrats på Pusterviks scen (här en bild från februari 2018), den scen som nu hotas då ekonomin inte räcker till. Foto: KAI MARTIN
26 april 2012 hade Jörgen Cremonese och jag, båda från ett sakta upptinande Kai Martin & Stick!, förmånen att vara med och inviga Göteborgs nya rockklubb Pustervik. Jo, klubben hade ju funnits på teaterns andra våning med en scen som skiftat från plats till plats i rummet. Och, ja, konserter hade varvats med föreställningar i salongen i den gamla biografen. Men nu hade Joakim Levin från Nudie, krögaren Lotten Erlander och Johan Red Top Larsson, bokare och kreatör, tillsammans med ekonomen Daniel Levin lyckats få fastighetsägaren att sluta upp bakom beslutet att låta de två våningarna tjäna som rockklubb. Det var ju alldeles fantastiskt.
Invigningskvällen. Mängder med artister gästade 26 april 2012, då Pustervik slog upp dörrarna för det som skulle bli Sveriges bästa rockklubb. Foto: KAI MARTIN/ZEBA PEDERSEN LÖWEN-ÅBERG
På scen stod ett Augustifamiljen, som för dagen hade Nikke Ström på bas, som husband. Gäster växlades av: Martin Elisson från Hästpojken, Daniel Gilbert, Daniel Lemma, Jenny Silver, Per Ståhlberg från Division of Laura Lee och Soundtrack of Our Lives. Så vi då, som spelade ”Rör, rör, rör dig nu” från albumet ”Röd plåt”, som kom för då nästa exakt 30 år sedan. Med hela bandet kom vi att spela där två gånger – 7 april 2013 (första spelningen i Göteborg sedan 10 augusti 1985) och 1 april 2018. Det som var vårt 40-årsjubileum.
Premisserna då var enkla. För det första giget hade Florence + the Machine ställt in sin spelning. Med kort varsel kunde vi kliva in med bandet, som gjorde comeback. Vid den andra konserten var det påskdagen. Vi fick spela på egen risk (vi bokade lokalen en dag så få egentligen var ute) och lyckades dra 500 pers. Nog så häftigt.
26 april 2012 blev startskottet för en radda artister och band som kommit förbi, antingen på turné eller som lokala förmågor på väg upp eller som vill stå och lysa för en mindre (knappt tusen som mest) publik. Pustervik blev från början en klubb som var annorlunda. Omfamnande och omhändertagande för band och artister, inbjudande för sina gäster.
Mycket. Pustervik har bjudit och bjuder på allsköns underhållning. Låt det förbli så. Foto: KAI MARTIN (förutom bilden på Gomer Explensch och Ronny Rock Svensson: PRIVAT)
Här har etablerade artister bytt scen med nykomlingar. Publiken har ständigt varit med på noterna – nå, inte alltid, för det har ju inte varit utsålt för jämnan. Men salongen och matsalen har varit kreativa spelplatser för kreativa artister.
Bokaren Kim Abelsson har en fingertoppskänsla för vad som ska komma att växa, har ett – via klubben Woody West – ett kontaktnät världen över som gett Pustervik ett gott renommé världen över. Hit kommer man för att trivas både vid och på scenen.
Det har gått 14 år sedan öppningen, nära nog på dagen med en månad när. Men den kommande årsdagen som fjortis blir ett firande med sorgkant. Pustervik har det knackigt med ekonomin.
Daniel Levin är frank när han beskriver situationen. Klubben har bara något år, kanske två, att stå på fötterna.
Nej, det är ingen dans på rosor att driva en rockklubb. Pustervik är väl, tillsammans med en gång Sticky Fingers, den klubb som har hållit längst i Göteborg. Pandemiåren var förstås en käftsmäll. Lokalerna stod lika tomma som kassaskrinet.
Nu är läget prekärt igen. Daniel Levin skriver i ett nyhetsbrev daterat 20260318:
För att göra en lång historia kort. Pustervik kan inte längre förlita sig enbart på stöd från sin huvudägare. Fler måste vara med och betala om framtiden ska kunna tryggas. För att möjliggöra detta – och skapa en situation där de som kan stötta Pustervik samtidigt skall kunna vara trygga med att pengarna stannar i verksamheten – valde ägarna att inför 2025 att ombilda bolaget som driver Pustervik till ett aktiebolag med särskild vinstbegränsning (svb). Det är ett oåterkalleligt beslut som betyder att såväl alla tidigare satsade medel (över 10 miljoner i privat kapital) som eventuella framtida tillskott och överskott tillhör Pustervik.
Målet nu är att årligen hitta fem procent extern finansiering. Resten ska vi kunna lösa. Vi har kommit en bit på vägen. Staten har – genom Kulturrådet – för andra året gett oss ett substantiellt verksamhetsstöd; en såväl ekonomisk som moralisk klapp på axeln, och ett kvitto på vår centrala betydelse i den nationella kulturella infrastrukturen.
Tyvärr gör inte resten av bidragsmyndigheterna samma analys.
Från såväl staden som regionen har det varit kalla handen.”
I samma brev ges det en möjlighet att stödja klubben på olika sätt och vis och på olika ekonomiska nivå (länk här). En självklarhet, tycker jag.
Livemusik är ingen självklarhet. Vi lever i en tid där kultur har hamnat i en strykklass med studieförbund som tidigare uppmuntrat band med bidrag till replokaler har fått stryka på foten gällande sin verksamhet och skaffa nya riktlinjer. Politiska beslut som skadar den svenska kulturella själen. Få artister klarar att leva på sin musik, men även om bidragen stryps förtvinar inte längtan att skapa. Den finns i människans dna. Man ska också ha klart för sig att musiken är en utväg, precis som sport och konst, för så många som inte hittar någon plats i samhället.
Jag har genom åren träffat så många musiker och artister, som har skapandet att tacka för sitt liv. Där konsten gett dem ett alternativ utanför den gängse samhälleliga med jobb enligt 9–5-rutinen.
I brevet skriver Daniel Levin också om betydelsen av Pustervik om platsen – stället fick utmärkelsen ”Årets Venue 2025” – för publik och: ”… för de drygt 300 lokala, regionala, nationella och internationella band och artister som framträder varje år på Pustervik. Vi vet dessutom att bland våra cirka 150 000 besökare varje år är det många som besöker oss både två och tio gånger. Så vi vill gärna tänka att vi betyder en hel del för dem också.”
När politiker sviker samhället sviker folket politikerna. När perspektiv missas för kortsiktiga mål och snudd ekonomisk vinning får det bli andra visioner som räddar kulturen. Men till syvende og sidst krävs det pengar.
Jag är en frekvent besökare av arrangemangen på Pustervik. Men inte till närmelsevis på samma sätt som andra. Jag har vänner som sätter platsen vid Järntorget som mer än sitt andra vardagsrum. Det är där de får näring och syre, livsluft helt enkelt.
Nu är det upp till mig, dig och alla andra som fortfarande gillar musik från scen och inte från mobiltelefonernas strömningstjänster (som inte ger kreatörerna och upphovsmakarna många sekiner) att stötta ekonomiskt. Jag ska. Ska du? För det är väl inte AI vi vill ha som underhållning…?
Invit. Bebe Risenfors bjuder på anekdoter och musik från sin egen och Tom Waits låtkatalog. Foto: KAI MARTIN
Dirty Records, Göteborg.
Publik: Knôkat.
Bäst: Intimiteten.
Sämst: Tidsbegränsningen.
Fråga: Tar Bebe Risenfors den här konserten vidare…?
Det tog sin tid. Först i somras kom multimusikern, arrangören och producenten Bebe Risenfors debutalbum. Det mångfacetterade, på många sätt bländande och rika ”Piano ballads & improvisations”, där han spelar samtliga (tolv) instrument (på scen blir det bara ett fåtal).
Han som spelat med Tom Waits och Elvis Costello – om vi nu räknar internationella digniteter – har förstås sedan de första kliven som professionell musiker i mitten på 80-talet samlat på sig skärvor av kompositioner. Brottstycken av låtar som nu äntligen fått sin plats. Ja, hans betydelse för Bad Liver och Hans Brustna Hjärtan, bandet som spelade Tom Waits med svenska texter, går ju inte att förringa. Gruppen bildades av teatermusiker i Göteborg 1988 och fick snabbt en brokig karriär. (Bandet finns fortfarande fläckvis, nu under namnet Bad Liver.) Det i sin tur gav ingången till just Tom Waits personligen, där Bebe Risenfors kom att ingå i ensemblen för köpenhamnska Betty Nansen Teatrets uppsättning av ”Woyzeck” 2000/2021 med musik av just Tom Waits. Det som i sin tur gav ingången till svenskens medverkan på albumen ”Blood money” och ”Alice” (båda från 2002). Bebe Risenfors tramporgel ska för övrigt engagerats av amerikanen för en världsomfattande turné.
Jo, det går inte att duck för Tom Waits när Bebe Risenfors kommer på tal. Det gör han inte själv heller. Vid den här konserten, intim och välbesökt, låter han honom sitta osynlig bredvid som en skyddsängel. Skrockande åt anekdoterna, smickrad av hur Bebe Risenfors låter sin musik ogenerat hylla denna hans mæstro.
Men Bebe Risenfors är förstås en musik i sig själv, som oaktat klarar att skapa sin egen profil. Han flankeras av sonen Olle Lanér Risenfors på briljant kontrabas och Köpenhamnsmusikern Maurius Zeeberg på basklarinett och tenorsax. (Tillsammans med trumpetare och gästen Andreas Lundblom utgör de jazztrion Flen.) Tillsammans blir det en avskalad, intim spelning som försiktigt blomstrar i det mörka landskap som Bebe Risenfors målar upp enligt sin rubrik ”Downlifting songs”. (Väldigt Tom Waitsk humor.)
Spelningen inleds med ”A plausible finish”, alltså Charles Bukowskis dikt tonsatt av Bebe Risenfors. Låten inleder albumet, men då under namnet ”Is there a place”, på grund av rättighetsproblem. Bebe Risenfors sticker under stol med att Bukowskis text är väsentligt bättre än hans och är glad att få göra den mustig rättvisa från scen. Urskuldar sig nästan för den text han tvingades göra själv till albumet.
Konserten blir en resa genom hans musik där balladerna får ta plats och de brokiga, emellanåt atonala instrumentala styckena från albumet ställs åt sidan.
Det är av förklarliga skäl. På Dirty Records medges blott en timmes konserttid. Oroligt tittar Bebe Risenfors titt som tätt på klockan. Som Askungen klockan tolv är tiden utmätt för konserten vid nionoll och nollnoll. Han håller speltiden skickligt och lyckas däremellan bjuda in till elva låtar plus en räcka anekdoter. Som när Tom Waits kikar ned i orkesterdiket på Betty Nansens Teatret och undrar om musikerna har träskor… det skulle nämligen passa bra för att hålla takten. Det gjorde det inte, men till Waits ”Misery is the river of the world” plockar Bebe Risenfors fram ett par mycket små träskor, som appliceras rytmiskt på en liten trumma var rytm sedan samplas in i låten för att hålla takten. Eller nära han berättar om flaskan med Henry Fords sista andetag, som Tom Waits ropa in på auktion. Hur Bebe Risenfors efter inspelningssejouren av ”Alice” fick en present av Tom Waits som tack. En mycket liten flaska. ”The half breath of Henry Ford.”
Jo, Bebe Risenfors med mannar bjuder generöst inom tidsramen. Musiken smeker så där kantigt som Tom Waits plägar göra, romantiskt, jazzigt och in kommer Andreas Lundblom, trumpet, och mångårige vännen Stefan Sandberg, tenorsaxofon, för att förstärka känslorna. Bebe Risenfors sjunger rossligt och strävt, som om han håller Waits sångteknik milt i handen.
Det känns självklart. Lika självklart och, faktiskt, okonstlat som det är på ”Piano ballads & improvisations”. I mångt och mycket är ju Bebe Risenfors en Tom Waits elev.
Det blir på det hela taget en fin stund på Dirty Records, som gärna hade fått bli mycket mer.
Bebe Risenfors, Dirty Records, Göteborg. 17 mars 2026.
På scen: Bebe Risenfors, sång, klaviatur, träskor, slagverk och kornett, Olle Lanér Risenfors, kontrabas och sång, och Maurius Zeeberg, basklarinett, tenorsaxofon och sång.
Gäster: Stefan Sandberg, tenorsaxofon, och Andreas Lundblom, trumpet.
Låtlista:
A plausible finish (text Charles Bukowski)
Jesus and John
Love doesn’t grow just anywhere
The earth will survive
Misery is the river of the world (Tom Waits-tolkning)
Coney Island Baby (Tom Waits-tolkning)
Everything goes to hell (Tom Waits-tolkning)
Lost in the harbour (Tom Waits-tolkning – gäster Andreas Lundblom och Stefan Sandberg)
We’re killing babies now (gäster Andreas Lundblom och Stefan Sandberg)
In my next life (gäster Andreas Lundblom och Stefan Sandberg)
Lullaby 2025 (extranummer – gäster Andreas Lundblom och Stefan Sandberg))
Nära och långt borta. Hans Brorson och Caroline Andréason gör de före detta makarna som möts på andra sidan i Peter Cliffordson Weichts ”Stilla vägg”. Foto: INES SEBALJ
Konstkollektivet Snö söker svar på frågor, svar och reflektioner om vår samtid och existens. Nu i den gamla kinarestaurangen Kinesiska Murens lokaler nere vid Skeppsbron vid Göteborgs hamn. Utanför lyser solen vårskirt, skapar skuggor på de kala, avskalade väggarna. En lek med ljus som ofrivilligt ger Peter Cliffordson Weichts pjäs ”Stilla vägg” ett extra skimmer och en ytterligare stämning. Rutan mot Skeppsbron är från botten till mitten skuggad, som ett töcken. Uppåt mot taket är livet utanför. Båtar som passerar, människor, fåglar, himlen…
En man glider sakta in i salongen, som leder han en begravning. Vad han egentligen gör är att skrida in i sitt rum efter döden. Tystnaden omsluter honom, prydligt klädd i svart kostym, vit skjorta, svart slips, svarta skor, ansat skägg och stilfull frisyr, noga lagd. Som om ingenting berör. Han är tillfreds i intigheten.Ingenting yttre stör. Ett bord, en temugg, två stolar. En sparsam inredning. Så liksom flyter en kvinna in i bilden och i rummet. Tar plats i mannens sfär. Bryter tystnaden. Hon talför. Han kärv. Hon anklagande, frågande. Han defensiv.
Hans repliker är korthuggna, enstaviga. Han är uppenbart störd i sin dödens stillhet. Hon, visar det sig, är hans första fru från ett barnlöst äktenskap. De har aldrig riktigt lämnat varandra. Det är hon som har fått styra över hans begravning, motvilligt men ändå respektfullt. Så möts de på andra sidan i denna poetiskt skrivna pjäs fylld av rannsakan, anklagelser, oförlöst relation och kärlek.
Hans Brorson håller sin man strikt och stramt. Möjligen en smula klichéartat, men också så som manus bjuder. För det är en man grovt yxad, som hellre tigit än berättat. Caroline Andréasson går i denna treaktare genom olika stadier. Man möter henne i det slutna rummet utan dörr. I baren där hon jobbar. Och som en åldrad sambo till mannen.
Hela tiden gör hon små skiftningar för att fånga ”tiden” för karaktären i var och en av scenerna som spelas. Försiktigt, stilfullt. Samtalet spinner, som för ett fortsatt försök att utforska det äktenskap, den relation, som började med så stor förälskelse men mynnade ut i tomhet och hans missbruk. Men vad finns att förklara och försvara när man väl är död…?
Peter Cliffordson Weicht pjäs är dramatik i liten skala, som smeksamt slår mot de hårda väggarna och de vitröda klinkergolvet i Kinesiska Muren. Det blir en effektfull uppsättning med små medel i en lokal som är lika övergiven som mannen och kvinnan i pjäsen. Sorgligt vackert, ömsint och varlig samt väldigt fint balanserad.
Stilla vägg”, Kinesiska muren, Göteborg, urpremiär 7 mars 2026. Spelas till och med 29 mars. Denna recension baserad på föreställningen 15 mars.
Vågat. Balettakademiens avgångsstudenter ger sig i kast med nyskrivna musikalen ”Ridå” med ett strålande resultat. Här, i frontlinjen, Anton Vammen som Samir. Foto: HARALD NILSSON
Balettakademien, Göteborg.
Publik: Utsålt.
Bäst: Mycket, men Clara Törngrens sångpedagog/kurator Wivvi sticker ut.
Sämst: Det blev kanske lite väl mycket som skulle få platsi historien.
Fråga: Vem ska snappa upp ”Ridå” för de större scenerna…?
Det är naturligtvis att utmana ödet med att dels ha namnet ”Ridå” på en nyskriven musikal, dels ha premiär på fredag den 13:e. Det kan ju bli pannkaka av allt, en otursförföljd föreställning… ja, ridå, helt enkelt. Men det skickliga och rutinerade låtskrivareteamet Rooftop Musicals (Martin och Jenny Schaub, Patrick Rydman och Mattias Palm) låter sig inte skrämmas i en skräckfylld bransch. Denna deras fjärde musikal är en ogenerad hyllning till musikalgenren fylld av blinkningar och dessutom sprängfylld av musik som spänner över stilar. Allt från klassisk musikal till rap (som i ”Hamilton”) och the Ark-rock. Snyggt.
Man har på samma sätt som Backa teater vinnlagt sig om haft örat mot marken i skapandeprocessen. Lyssnat in musikalstudenterna genom workshops och readings (ja, musikalvärlden är fylld av engelska/amerikanska uttryck). Låtit dem vara inspiratörer i storyn och dialog, där man filat på allt in i det sista. Det blir därför, med denna historia som utspelar sig på en musikallinje på folkhögskolan Sjöviken (någonstans i Sverige), en berättelse som ligger nära alla de som står på scen. Det är ett lyckat drag.
I korthet går ”Ridå” ut på att läraren på musikallinjen, Lenny Lauritzen (Simon Strandahl/Simon Agaton) ska sätta upp sin nyskrivna musikal ”Rödluvan och vargen”. De tolv konkurrerande eleverna utökas till 15, då tre ovilliga ungdomar från dataanimeringslinjen tvingas in i musikalklassen. Dessutom är en av de fyra huvudrollerna vikt åt sångpedagogen Wivvi Cavalli-Wallander (vasst spelad och sjungen av Clara Törngren), en bedagad musikartist som dessutom tjänar som skolans kurator. Messenat till den kostsamma musikallinjen är Dan-Lennart ”Dojan” Gyllenkrook (Mads Bokær Bjerre/Joel Carlberg), vars dotter går på skolan i sin avlidna mammas fotspår (hon som var en lysande stjärna på musikalestraden). Självklart går skolan på knäna ekonomisk, något som den stackars, ny återvänd från sjukskrivning på grund av utbrändhet, rektorn Katarina Olsson (humoristiskt och skickligt gjord av Elsa Hanebrant).
Ja, plats för intriger, alltså. Och för karaktärer. Allt från Walfrid (starkt spelad av Cornelis Nilsson), den självupptagne, till den icke-binäre Neo (skört gjord av Victor Lindgren). Eller det starka systerskapet i Yes Girls – Yasmin, Emma och Signe – (Nicole Eng, Saga Ljungberg och Thea Ekholm Wretenby/Isabel Rautamo, Alva Lundbäck och Mia Malmqvist) till Norah Fransson Leah med självskadebeteende.
Addera stöld, sms-trakasserier, drogmissbruk med förhoppningar, drömmar, missunnsamhet, vänskap, kärlek och svek, så har man en gryta som snudd på kokar över.
Men Rooftop Musical-gänget klarar sig. Allt hålls samman med humor, allvar, skicklighet och en stor portion vurm för musikal. Numret där eleverna ska sjunga brottstycken ur sin respektive favoritmusikal är inte bara stor humor utan också väldigt skickligt. För allt tangerar välkända klassiker, men är helt nyskapat.
ScreenshotScreenshot
Skickliga. Sistaårseleverna på Balettakademien har antagit utmaning med att göra nyskrivna musikalen ”Ridå”. Foto: HARALD NILSSON
Visst är det riskfyllt att landa denna komplexa musikal – både gällande story och i numren – i knät på sistaårselever på Balettakademien. Men det här gänget visade redan i höstas med ”Into to the woods” vilka talanger de består av. Här klarar de av de nya sångerna som vore de klassiker. Dansstegen – signerade koreograf Gunilla Olsson – är som hämtade från någon ”West Side story”, ”Mary Poppins” eller ”Hair”. Det är väldigt skickligt där var och en i ensemblen sticker ut i både sång, dans och mimik.
Regissör Mattias Palm har inte bara varit en i det kreativa teamet bakom ”Ridå” utan har också hållit samman denna urpremiär med stringens och känsla. Nu får vi bara hoppas att producenter i Sverige får upp ögonen för den här musikalen. För den är sannerligen värd ett fortsatt liv på scenerna.
”Ridå”, Balettakademien, Göteborg. Urpremiär 13 mars 2026. Spelas också 14 (dubbla föreställningar), 16, 19, 20 och 21 mars (den sista även den dubbla föreställningar).
Av: Rooftop Musicals (musik, text, originalmanus) – Martin och Jenny Schaub, Patrick Rydman och Mattias Palm.
Regissör: Mattias Palm.
Orkesterarrangemang/backtracks: Martin Schaub och Patrick Rydman.
Koreograf: Gunilla Olsson.
Musikinstuderare/kapellmästare: Henrik Magnusson.
Ljusdesigner och scenograf: Elias Wallin.
Ljuddesigner: Karl Wassholm.
Kostymkoncept: Joacim Hedman och Henriette Søvig.
Orkester: Henrik Magnusson, piano, Anton James Olsson, trummor, Martin Deubler Holmlund, bas, Johan Ekeberg, gitarr, och Orfeas Wärdig Tsoukalas, träblås
Medverkande, lag Sjö: Simon Strandahl (Lenny Lauritzen), Clara Törngren (Wivvi Cavalli-Wallander), Elsa Hanebrant (Katarina Olsson), Mads Bokær Bjerre (Dan-Lennart ”Dojan” Gyllenkrook), Nicole Egn (Yasmin), Saga Ljungberg (Emma), Thea Ekholm Wretenby (Signe), Victor Lindgren (Neo), Mikaella Akkanen (Minou), Cornelis Nilsson (Walfrid), Joel Carlberg (Henning), Norah Fransson (Leah), Emma Hoffmann Nedergaard (Rebecka), Valdemar Wahlbeck (Casper), Anton Vammen (Samir), Simon Agaton (Kalle), Mia Malmqvist (Meya), Alva Lundbäck (Greta) och Isabel Rautamo (Maja). Medverkande, lag Vik: Simon Agaton (Lenny Lauritzen), Clara Törngren (Wivvi Cavalli-Wallander), Elsa Hanebrant (Katarina Olsson), Isabel Rautamo (Yasmin), Alva Lundbäck (Emma), Mia Malmqvist (Signe), Victor Lindgren (Neo), Mikaella Akkanen (Minou), Cornelis Nilsson (Walfrid), Mads Bokær Bjerre (Henning), Joel Carlberg (Dan-Lennart ”Dojan” Gyllenkrook), Norah Fransson (Leah), Emma Hoffmann Nedergaard (Rebecka), Valdemar Wahlbeck (Casper), Anton Vammen (Samir), Simon Strandahl (Kalle), Thea Ekholm Wretenby (Meya), Saga Ljungberg (Great) och Nicole Eng (Maja).
Inbjudande. Med sin enmansshow ”Ni hör vad jag tänker” roar och häcklar Katrin Sundberg både sin publik och sig själv. Foto: KAI MARTIN
Lisebergsteatern, Göteborg.
Publik: Cirka 500 (snudd på utsålt).
Bäst: Hennes mångfacetterade scenspråk.
Sämst: Alla tankar behöver man väl inte få höra.
Fråga: Kommer hon att rensa i sina egna sociala medier efter den här upptuktelsen…?
Hon har dragit sin föreställning några varv sedan premiär hösten 2024. Nypremiär och turné för några veckor sedan och nu på scen i Göteborg. Om det märks…? Både ja och nej. Katrin Sundbergs rutin kickar förstås in och denna hennes enkvinnasshow vilar snyggt på tajming och välbalanserad dramaturgi. Men på samma gång är hon sprudlande i sitt sätt att möta publiken. Så där som om det känns som om det är för första gången, att alla känslorna kommer på en och samma gång. Självklart är det skådespeleri, men också något äkta över det.
Går vi i publiken på det? Jajamän. Från start uppstår ett heligt band i samförstånd mellan Katrin Sundberg och den förtrogna publiken. Den som hon älskar, men också älskar att häckla.
För i denna hennes föreställning blottar hon sig själv med samma glädje som hon chikanerar väl utvalda i publiken. Hon balanserar skickligt på gränsen att det bli för mycket. Ursäktar sig aldrig med att det bara är ett skämt. Men urskuldar sig istället med det varmaste av leende och hastar snabbt iväg till nästa prata.
Det blir en intensiv en timme och tjugo minuter innehållandes det mesta. Hon föreläser uppfodrande och en smula elakt om sociala medier och hanteringen av dem. Hon raljerar friskt över influencers och över hennes närmaste grannar på Söder i Stockholm. Hon generaliserar grovt och försöker få med oss på samma tankegångar som hon själv spunnit loss på. Men, nej, det verkar inte som om Göteborgspubliken delar hennes tankar om att vid vegeterande på favoritkaféet fundera över hur gästerna ser ut då de har sex.
Men så är det. En sådan här frisk och öppenhjärtig föreställning bygger på att våga, utmana och svepa med hela handen. Ibland vinner man. Ibland inte.
Den här showen, med det initiala arbetsnamnet ”Mellan mens och demens”, famnar hela livet. Med en publik i snitt yngre än hon (63) blir det ändå mycket igenkänning. För mig som är äldre (69) blir det fniss och flabb högstadiet och gymnasiet nämns.
Emellanåt sticker hon emellan med ”dagens bikt”. Triviala tankar om livets trivialiteter, som löften om sig själv att bara unna sig en ruta av chokladkakan när man kommer hem, för att inse att hela den gick åt på vägen. Då släcks ljuset och en spotlight underifrån, som för att skapa dramatik och allvar för några korta stunder.
Men det är trots allt i fullt ljus som hon är bäst. Bland välformulerade och uttalade tankar – scenen med hennes olika terapeuter är lysande – varvas med dans- och sångnummer. Bland annat ”Mellansverige” – denna förbisedda del av Sverige i filmer, tv-serier och romaner. Det är Monica Zetterlunds magnifika ”Mr Kelly” (Georg Riedels och Owe Thörnqvists låt) i ny språkdräkt och Liza Minnellis ”You’ve let yourself go”, som blir något slags kärleksförklaring till Katrin Sundbergs make Magnus Dahlberg. Han som också, via skärm, medverkar i två scener.
”Man hör vad jag tänker” är både varm och vass, roande, elak och lättsam.
”Man hör vad jag tänker” med Katrin Sundberg. Lisebergsteatern 11 mars 2026. Föreställningen hade premiär i november 2024. Nypremiär för en månad sedan.
Manus, regi och på scen: Katrin Sundberg.
Sångtexter: Calle Norlén.
Musikinspelning: Carl Flemsten och Tomas Bergquist.
Videoproduktion: Ebba Irestad.
Medverkande: maken Magnus Dahlberg på videoskärm.
Spelas: Uppsala (13/3), Örebro (9/4), Malmö (24/4), Stockholm (Rival, 29/4) och Scalateatern, Stockholm (13–15/5).
Anna Mannheimer i musikaldebut: ”Det kommer bli kulturkrig hemma!”
Tre veckor efter att det stod klar att maken Peter Apelgren skulle medverka i Göteborgsupplagan av musikalen ”Så som i himmelen” fick Anna Mannheimer frågan.
Hon som alltid säger nej tackade ja. Nu ska hon musikaldebutera i ”Grease” med premiär i höst på Rondo.
– Det kommer bli kulturkrig hemma. Peter kommer röra sig i de finare salongerna, men jag kommer ha bättre efterfester, säger hon.
Musikalfeber i höst. Arantxa Álvarez och Anna Mannheimer gör musikaldebut med rutinerade Anton Ewald i ”Grease – the musical” på Rondo i höst. Foto: KAI MARTIN
Anton Ewald rör sig hemtamt i Rondos environger. Det är här han har huserat i rollen som Santiago i succémusikalen ”Moulin Rouge – the musical”, som nu gör sina sista föreställningar. Han har haft rollen – och älskat den – sedan premiären på Chinateatern i Stockholm sedan premiären hösten 2024. Men efter sjuttielva föreställningar är det dags för ett nytt uppdrag. Som Danny i ”Grease – the musical”. Produktionsbolagen 2entertians och Vicky Nöjesproduktions nya satsning på Rondo.
– Samma dag som premiären var för ”Moulin Rouge” i Göteborg blev det klart att jag skulle göra Danny, säger han.
Men han slapp att göra någon audition och gled på den berömda räkmackan i Göteborg in i produktionen.
– Exakt, skrattar han.
– De plockade mig för rollen, men jag behövde ändå gör en slags audition. Jag sjöng en låt – ”Sandy” – och gjorde en scen.
I rollen som Parisbohemen Santiago i ”Moulin Rouge” har Anton Ewald långt hår och skägg. Nu ska han kliva ur 1800-talet för ett amerikanskt 1950-tal.
– Ja, jag kommer klippa mig och raka mig, säger han.
Och äntligen har du fått ett jobb?
– Haha, precis så. Klippt mig, rakat mig och skaffat mig ett jobb.
Vilken relation har du till ”Grease”?
– Jag är uppvuxen med filmen.
Så det är något av en drömroll att göra Danny?
– Absolut!
Dags för ”Grease”. Anna Mannheimer konkurrerar med maken Peter Apelgren i höstens musikalfeber i Göteborg. Hon, Arantxa Álvarez och Anton Ewald spelar i ”Grease – the musical”, som kör på Rondo.
Foto: CHRISTOFFER BENDIXEN
Att göra rektorn miss Lynch var kanske inte drömmen för Anna Mannheimer när hon som tonåring såg ”Grease” när filmen kom 1978. Men nu är hon klar för rollen, som också blir hennes musikaldebut.
– Jag tyckte att Oliva Newton John var för söt och lite töntig, även om det ändrades i filmen. Istället var det Rizzo, som lockade mig. Hon (Stockard Channing i filmen) var så cool.
I familjen Apelgren–Mannheimer blir det plötsligt två stycken musikalroller som möts vid frukostbordet. Peter Apelgren, som debuterar i genren i rollen som lanthandlaren Arne i ”Så som i himmelen” (läs här), och hans hustru Anna Mannheimer, som även hon alltså debuterar med rollen som Miss Lynch i ”Grease”.
– Tre veckor efter att Peter fått sin roll fick jag min. Jag berättade det inte jag riktigt hunnit fatta att jag fått den, säger hon.
– Det är helt underbart. Det är något som jag har drömt om sedan jag såg den, trots att jag varken kan sjunga eller spela. Men rektorn kommer att gå bra.
Men sjunga… du låg ju trots allt på topplistorna som Väder-Annika med ”Uteliggardjuren” för 30 år sedan…
– Hm. Kanske det. Men det är egentligen något jag skäms över. Det var ju inte i egenskap av att jag kunde sjunga som den gjordes.
Istället är hon nöjd över hur det kommer bli hemma. Ett kulturkrig eller…
– Makarnas krig. Peter kommer få kulturpriser och röra sig i de fina salongerna. Men jag kommer hamna på de bästa efterfesterna, säger hon nöjt.
– Det ska också bli fantastiskt att få jobba med arbetskamrater. Det har jag aldrig riktigt gjort. Och jobba med en regissör. Dessutom kan jag få pranka Anton Ewald och lägga en pruttkudde på hans stolsits och skoja med de andra.
Ser fram emot utmaningen
Även Arantxa Álvarez gör sin musikaldebut. Den populära programledaren ser fram emot utmaningen.
– Jag är förväntansfull. Jag vill inte göra någon besviken. Allra minst mig själv. Så jag vet att jag måste träna och äta rätt. Jag kommer ju in i en värld som jag inte kan eller har en aning om.
Det var regissören Klas Wiljegård som uppmanade Arantxa Álvarez att söka till en audition för ”Grease – the musical”.
– Jag kom precis tillbaka från inspelningen av ”Expedition vildmark”. Jag var inte mig själv och behövde en psykolog. Så plötsligt ska jag på en audition för att sjunga och dansa. Där skulle jag köra steg med proffsdansare. Visst, jag har dansat tidigare, men kände mig inte trygg. Det var som om jag kastades ut till lejonen.
Men hon fick rollen som Frenchy och är förtjust över det.
– ”Grease” är en ikonisk film och musikal. Men på Rondo kommer den hottas upp till 2026.
”Grease – the musical”, Rondo, Göteborg. Premiär 25 september 2026. Spelas till och med 29 november.
Upphovsmän: : Jim Jacobs och Warren Casey.
Regi och svensk översättning: Klas Wiljergård.
Koreograf: Jennie Widegren.
Musikaliskt ansvarig: Nils Petter Ankarblom.
Scenografi & kostym: takis .
Ljusdesign: Palle Palmé / Johan Bjellsäter.
Ljuddesign: Oskar Johansson.
Smink & mask: Erika Niklasson.
Kapellmästare: Alice Lidberg.
Medverkande: Anton Ewald (Danny), Lovisa Bengtsson (Sandy), Nils Reinholtz (Kenickie), Pia Ternström (Rizzo), Vanja Engström (Marty), Arantxa Álvarez (Frenchy), Martin Jonsson (Sonny), Martin Wallin Andersson (Roger), Clive Rudd (Doody), Emilie Evbäck (Patty), Anna Mannheimer (Miss Lynch), Emil Henrohn (Eugene) och Boris René (Teen Angel).
Ensemble: Emilia Berglind, Felicia Loveflo, Olivia Sears, Olivia Kungsman, Petter M Skoglund, Kenny Lantz, Daniel Koivunen och Vi Duc Vo.
Skoningslös. Backa teaters ”1984” duckar inte för det brutalt klaustrofobiska i George Orwells roman ”1984”. Foto: ELLIKA HENRIKSON
”Godhet är egoism”, ”Flyktingar är terrorister”, ”Nyheter är lögn” – rubriker från programbladets text signerad författaren Ola Larson, baserad på trollfabrikernas omkullkastande av sanning. Allt för att passa in i ett samhälle med skuldbeläggande, falskt ifrågasättande och underminering av forskningar och rön för egen, politiskt vinning. ”Krig är fred”, ”Frihet är slaveri”, ”Okunnighet är styrka” – citat från George Orwells roman ”1984”. Den som skulle fått titeln ”1948”, samma år som den skrevs. Nej, en dystopi, minsann. Baserad på dels Sovjetunions härskarteknik under Stalineran, men definitivt också från den nya besegrade nazismen och fascismen i Tyskland, Italien och Japan.
Nu känns 1984 långt ifrån, men precis som med millennieskiftet fanns det något ödesmättat över årsskiftet från 1983 till året efter. Då en tid tyngd av det kalla kriget av kärnvapenhot. Öst och Väst i ständig konflikt. Den fjättrade världen mot den fria. Planekonomi mot kommersialism och fri ekonomi, hårt skurna värderingar mot liberala.
Så revs muren, världen kunde andas och succesivt demokratiseras. Nu…? En tid av galenskap med maktfullkomliga ledare som driver sina länder in i krig. USA har en president som lätt och ledigt klistrar på etiketten fake news på allt som är betrodd journalistik. Han hyllar för att han mobbar och placeras klimatförnekare och vaccinmotståndare på centrala poster. Okunnighet är en styrka. Krig är fred. Vi skriver 2026. Backa teater sätter upp ”1984”.
Det är en vältajmad, brutal föreställning. Regissören och manusförfattaren Monica Wilderoth har skalat av romanen in på bara benet. Det smärtar i varje scen, varje replik blir som en örfil där man vet att tillit och förtroende blott är för att avslöja dissidenter. Ja, det är en föreställning i mollton med scenografin och kostymdesign från Josefin Hinders med Josefin Ekerås maskdesign skapar en grå skärpa. Tillsammans med – återigen – Jonas Redigs musik, som hämtad från något stenhårt av Nitzer Ebb eller Front 242 blir det en uppsättning som emellanåt sprakar och dånar.
Men til syvende og sidst är det ju skådespelarna som bär replikerna igenom scenerna. Gunilla Johansson Spetz roll som O’Brien är utstuderat iskall och skoningslös med en monoton, melodilös replikföring. En otäck människa som lockar med förtroende för att härska och söndra. Julian i Oliver Anderssons gestaltning förvandlas från sin Hitlerjugendgestalt till en blid upprorsgestalt. Romansen med bokens – och pjäsens – tvivlare av Storebrors regim, Winston, blir som ett förtvivlat irrbloss i mörkret. Agnes Hargne Wallander famlar för tilliten, för kärleken, för friheten, för sanningen, för hoppet… En sårbar, frasig karaktär som hon vårdar ömt och allt mer desperat.
Medlöparna eller de regimtrogna – Adel Darwish (Syme), Eleftheria Gerofoka (Charrington), Gunnar Klint (Parson) och Emelie Strömberg (Martin) – är vasst utmejslade marionetter i detta snyggt och emellanåt effektivt koreograferade drama. ”1984” är en lavett, en naken, skarp och klaustrofobiskt kuslig uppsättning 2026. En och en halvtimmes scenkonst går fort, men gör också ont.
”1984”, Backa teater, premiär 6 mars 2026. Spelas till och med 19 maj. Denna recension baserad på föreställningen 9 mars.
Av: George Orwell.
Regi och dramatisering: Monica Wilderoth.
Scenografi och kostymdesign: Josefin Hinders.
Ljusdesign: Bella Oldenqvist.
Maskdesign: Josefin Ekerås.
Videodesign: William Sjöberg.
Kompositör och ljuddesign: Jonas Redig.
I rollerna: Oliver Andersson (Julian), Adel Darwish (Syme), Eleftheria Gerofoka (Charrington), Gunilla Johansson Gyllenspetz (O’Brien), Gunnar Klint (Parson), Emelie Strömberg (Martin) och Agnes Hargne Wallander (Winston).
27 maj hände det. Skadan. Orsaken var en kombination av fåfäng och kärlek.
Nu var det äntligen dags för comeback på isen, i målet… ja, i Scandinavium.
På cupen blev det två CHL-finaler, där Frölunda vann båda med uddamålet.
Uppvärmande comeback. När jag blev inviterad att medverka i CHL-sponsorernas match i Scandinavium några timmar innan CHL-finalen var det bara att tacka ja. Sören Meethz och jag har kamperat ihop i evinnerliga tider, från division 4-hockey till oldtimers i olika sammanhang. Nu var det dags igen. Foto: PRIVAT
När jag var i Spanien, på solkusten hände det. Fåfängan ville en selfie med mig och ressällskapet. Men en grop gjorde att jag med full belastning tog emot med högerben och, kanske, framför allt höger knä. Jag välsignade mina starka hockeyben att det inte gjorde ont. Så gjorde jag också dagen efter, då vi besteg Gibraltarklippan och när vi skulle få in i det väldiga bergets en av många grottor missade jag ett trappsteg. Höger ben/knä fick åter ta smällen. Men ont…? Nej, det hade jag inte.
Jag kom hem söndagen den 25 maj, i våras. Den 27 i samma månad började dagen med att spela medioker ishockey i vackra, men inte så funktionella ishallen i Kviberg. Senare på kvällen var det dags för den dramatiska finalen med Kungälv Oldtimers. Efter 18–18 i matcher under säsongen skulle allt avgöras. Vem skulle gå hem och fira hela sommaren och vem skulle sura sig igenom densamma? Ingen, skulle det visa sig. Det blev oavgjort och jag spelade som i trans, förutom att jag tabbade mig på ett mål. Men efteråt hade jag rejält ont i höger knä.
Det skulle långt senare, efter rehab och läkarkontroll visa sig vara en sprucken menisk. Antagligen, min teori, hade jag en svullnad. Med dubbla hockeypass och tung betlastning på knäna med mycket vridmoment uppstod skadan. I höstas opererade jag, hela sommaren körde jag rehab inför detta och efter likaså. Jag har saknat hockeyn, drömt om att jag har spelat, men jag har varit långt ifrån. Förra veckan provade jag på is med benskydd för första gången sedan en fatala dagen i maj. Jag träffade då min vän och målvaktskollega Sören Meethz, som frågade om jag kunde tänka mig att spela med/mot honom i en sponsormatch inför CHL-finalen den kommande veckan. Jag lovade att återkomma. Det var viktigt att höra med min fysioterapeut och läkare innan beslutet fattades. Men jag fick tummen upp, eller som läkaren sa ”Det är dags för dig att komma tillbaka till arbetsställningen igen”.
Jag har ju kört i IFK Klinikens rehabcenter i Frölundaborg, där som Frölundas lag kör gym och rehab. Med andra ord har jag sedan sent oktober mött spelarna och med tiden både hälsat och snackat med en del.
Nu var det alltså dags att packa trunken och bege sig till Scandinavium, arenan där jag både tränat och spelat seriespel (säsongen 77/78 i division 3). Det har skett några gånger sedan dess, men det var länge sedan. Jag är alltså på omvägar inbjuden av CHL-sponsorerna (bland annat Skoda och Warrior, som gör/säljer hockeyskydd och -klubbor). Sören är bestämd, han ska spela med Frölundas tröja. För mig blir det alltså Luleå. Ja, matchen ska bli mellan CHL-finalisterna, men i en helt annan skepnad.
Han har jag har kört med och mot varandra i några sekel och har för avsikt att fortsätta så (läs en text om om oss här). Han pushar för att jag ska komma tillbaka. Jag tackar för det.
In i korridorerna där jag träffar Frölundaspelarna där Max Friberg, lagkaptenen, hälsar och frågar ”Ska du spela?” och får ett ja till svar och jag förklarar att det tyvärr blir i Luleås tröja. Men att jag hoppas på ett positivt resultat som ska peka ut riktningen för kvällens match.
Jag värmer upp på en motionscykel, plockar på mig utrustning noggrant och får allt på plats. Jag är sammanbiten. Hur är spelarna? Vi värmer upp även på isen efter att en fotograf har fotograferat var och en av oss i spelargången innan vi gick på is. Väl där stod det klart att det fanns de med rutin, andra som knappt kunde åka skridskor. Efter uppvärmning ska vi gå in vid kortsidan. Ja, där Frölunda brukar göra sin magnifika, eldfängde entré. Tanken är att vi ska göra ett generalrep för arrangörerna, för på plats är inte bara två domare utan också sekretariat.
Vi i Luleås tröjor slipper buropen. men Frölundagänget får fullt ställ med Lillasysters Frölundalåt efter att hymnen spelats.
När jag kommer in på isen lyfter jag klubban som hälsning mot den fiktiva publiken. Senare på kvällen ska det bli lapp på luckan, 12044.
En drönare far över isen, två fotografer bevakar det långsamma spelet. Jag inleder med en räddning på ett långskott. Inget märkvärdigt. Men jag glider ner på höger knä och plockar pucken behärskat. Herregud vad jag har längtat. Herregud var skönt. Jag gör fler räddningar och håller ställningen nära nog perioden ut innan första målet kommer. Men Sören på andra sidan har släppt tre innan paus. Det blir kort vila och innan nedsläpp kommer en av de duktiga spelarna fram och ber mig släppa in en eller annan puck så att det blir kvitterat.
Jag svarar att jag räddar på instinkt, men jag ska se vad jag kan göra. Jag förstår ju att grabbarna är här för att ha kul och de som inte kan spela vill också göra mål.
Plötsligt har jag inget försvar längre. Det blir några returer, men på den fjärde blir det mål. Det upprepas och plötsligt är det kvitterat. ”Frölunda” gör två mål till innan vi i ”Luleå” vaknar till och kvitterar så småningom. Med tre sekunder kvar väljer en av mina försvarare att passa snyggt till en motståndare. Ensam mot tre blir det 6–5. En uddamålsvinst. Domaren ger oss en straff, men den förvaltas inte, trots att Sören gör sitt bästa för att vara snäll.
Jag är lite yr, men hel. Knät har hållit, trots att jag vid inte mindre än tre tillfällen fick gubbar över mig. Det blir lätt så med mindre duktiga hockeyspelare på is.
Efter matchen får alla en vinnande CHL-keps.Det blir bildtagning. Dels hela gruppen.Dels individuellt. Vi står vid CHL-bucklan. Sören rör den inte; det gör jag. Alla vet att en pokal ska man inte röra om innan man säkert vet att man har vunnit den. Kanske jinxade jag matchen med detta beteende.
Omklädning, nedpackning i trunken och hem. Vi har fått biljetter till matchen, så det bli kort vila. Men jag har helt slut i kroppen. Skönt och fantastiskt att få göra comeback, om än i ett makligt tempo. Nu får jag fortsätta makligt fram och öka farten.
Sören och jag tar vagnen till Scandinavium, tar oss till restaurangen, för vi är båda hungriga. Han tar fisk och en stor stark. Jag anka och ett glas rött vin. Nota visar 666 kronor.
Så till våra platser som är på rad noll. Det vill säga snett bakom Luleås bås. Perfekt sikt i zonen där, men resten av banan får vi följa på storbildsskärmen. Det blir en fartfylld match där Frölunda tar tag i taktpinnen utan att kunna överlista Luleå. Första perioden slutar 0–0. Domarna har bestämt sig. Hellre fria än fälla. Dessvärre är det till Luleås fördel. Spelförstörande moment beivras inte, vilket jag tycker är märkligt. När det slutligen blir en utvisning är det Frölunda som får den. Men laget spelar smart och kontrollerat. Med få sekunder kvar stressar laget till sig en kontring, som Niklas Lasu förtjänstfullt förvaltar med en skott mellan benskydd och stöthandske på Luleås skickliga målvakt Matteus Ward.
Då har Frölundas målvakt Tobias Normann, norrmannen, gjort en mirakulös räddningen med armen/plocken vid en snabb kontring där pucken raskt gick från vänsterkanten ut till högerkanten och kvickt skott. Men perioden höll Frölunda hela tiden ut.
Luleå kvitterar i tredje perioden efter en situation där ett skott lite slumpmässigt kastas mot mål och snyggt styrs in. 1–1 efter två perioder. Ja, det är en tajt och intensiv match och fantastiskt att få se den så nära, även om sikten är skymd.
Genom en styrning, kort därefter, av Jacob Peterson tar Frölunda åter ledningen och håller den i en chansartad period där hemmalaget har möjlighet att utöka. Men en märklig utvisning på backklippan Christian Folin med få minuter kvar tar Luleå kommandot. Man tar också ut målvakten Ward och pressar motståndarna tungt och hårt. Förvisso kommer Folin in, men trycket är för mycket. Med 16 sekunder (!) kvar kvitterar norrbottningarna.
Förlängning, alltså. 20 minuter tre mot tre. Tufft. Spelet böljar. Chanser byts. Men slutligen begår Luleås bäste poänggörare i CHL, Mathias Bromé för en fasthållning (på tiden!) och med tålamod lyckas slutligen Frölunda göra det avgörande målet. En raket i krysset på ett direktskott från Jere Innala. Ja, från sin höger position i tekningscirkelns utkant. Jublet i Scandinavium har inte slut. Publiken stannar kvar mangrant för att hylla sitt lag. Dessvärre göra en supporter skara vid målet en rusning ned mot avspärrningen, som släpper. Några fans skadar sig och blöder ymnigt. Men blir efter ett tag ompysslade.
Tommy Holl, min forna gymnasiekamrat och GT-kollega, har fångat allt i bilderna nedan. Nästa vecka ska jag träffa Frölundaspelarna i gymmet. Jag tänkte ha min CHL Champions 2026-keps på mig då.
Hälsningar
Er man i kassen och vid sargkanten
För dagen iklädd – på isen – i min CCM-utrustning. Och för kvällen i boots, Playboy, köpta på Røde kors i Bagsværd i höstas, Morrisjeans, Stadsmissionen Arkaden, J Lindeberg-tischa (syns ej), Oscar Jacobsonpolo från Hede outlet, Oscar Jacobson-kavaj från KFUM secondhand, Nordenskiöldsgatan, Oscar Jacobson-glasögon från Sustain by Oscar Jacobson i Viktoriapassagen. Kepsen, minns inte märket, från SOP AB, Sisjön. Totalt inte ens en tusing för outfiten.
Håkan bjuder upp. Håkan Hellströms inomhusturné – den första på många år – är fullt av känslor och musik. Foto: KAI MARTIN
Unity arena, Oslo
Publik: 12000.
Bäst: Det är något rörande över ”Nordhemsgatan leder rakt in i hilmen” Oslopubliken sjunger allsång.
Sämst: Jag saknade ”Sweethearts”.
Fråga: Har Håkan Hellström någonsin varit så styrd av produktion, som nu…?
Man får nästan ta det från slutet. När Håkan Hellström, långt efter att bandet lämnat scen, ensam står kvar på catwalken, delar ut rosor och möter publiken. Den som kastar upp t-shirtar, palestinasjalar… ja, till och med en sjömansbussarong på scenen för att få en signatur från sin idol. Tålmodigt möter han dem, skakar på huvudet när det blir fler plagg. Men sviker dem gör han inte.
Det är, inbillar jag mig, ett knep för honom att landa efter sceneuforin. Han gör så på sina Ullevikonserter. Dröjer sig kvar när eftermusiken spelas. Sitter på flanken av scenkanten och vinkar adjö till sin publik, tackar och minskar på så sätt avståndet mellan honom och det upphöjda. Jag vet ingen annan artist som gör så.
Håkan Hellström med band – samma uppsättning som på Ullevikonserterna sommaren 2025 minus ”frälsningsarmén” som blåsorkester – är ute på en inomhus arenaturné. I Norge (läs Oslo) den första sedan december 2016.
Han kan ju som få andra arenaformatet. Vet att bjuda sin publik på detta extra som gör att spelningarna, trots sin vädlighet, blir intima, att allt känns angelägen och riktat mot var och en.
Produktion, det vill säga de levande illustrationerna som visas på skärmarna bakom scenen, är i all väsentlighet ändrade sedan i somras. Den som i sin tur var en vidareutveckling från Ullevikonserterna tidigare år. Nu är det inte lika animerat, men fortfarande med en förkärlek för Göteborgsromantik och en ogenerad hyllning till förebilder, som präglat både Håkan Hellströms liv och musik. Det är vackert, men visst finns det ett drag av AI-format i det som visas…?
Förstås är det musiken som är i centrum. Den som sedan 2023 delvis klätts i ny dräkt med nya bandmedlemmarna Tobias Wiklund, trumpet, och David Nyström, klaviatur. Den förstnämnde har med sin jazzbakgrund varit med att bidra till mer flyhänta blåsarrangemang och spel. Låtarna, överhuvudtaget, lever sitt eget liv i ständigt nya arrangemang, lika rastlösa och levande som Håkan Hellström själv på scen. Favoriter som man kanske har lyssnat sig trött på får på så sätt ett nytt liv.
Håkan Hellström är ju också mån om att skapa scenens dramaturgi. Han förstår att man inte med enbart kraft och energi kan vinna hem en konsert. Det blir på så sätt själfullt, innerligt samtidigt som det kan bli övertippat euforiskt.
Det märktes senast på Ullevi att produktionen styr allt mer. Låtlistorna från en konstert till en annan var mer statiska än tidigare. Så också nu. Men ändå är Håkan Hellström på tårna, skapar ett unik tilltal till sin publik. Uppmärksammar en liten gutt, som uppenbarligen tagits med av sina föräldrar, talar vänt och direkt till honom. Kanske har han vunnit ett nytt Håkan-fan.
Håkan Hellström själv är synnerligen förtjust i sin roll på scenen. Behärskar varje vrå och större plats med en sjävklarhet. Samtidigt rids denne storartade entertainer av maran att inte räcka till, att hela tiden prata om drömmar, utanförskap och söka näring i de som häcklar honom. På samma sätt är han också fylld av det romantiska skimret av luffare och vagabonder, av människor vid sidan om. På så sätt når han liksom alla – oavsett vilken sida om linjen man står.
Men mer än någonsin är det här som ett manifest på hans konstnärskap. Med texterna rullande bland illustrationerna på skärmen är som om han vill förklara att han är en storyteller att lita på. Att inte bara hans musik duger utan också texterna med dess innehåll och djup. Det blir en tittin till hans pojkrum och hans fantasifulla väg till framgång och in i vuxenlivet. Personligt, men inte utlämnande.
Klädd i oskuldens färg bär han ett vitt linne med ett påsytt blödande hjärta, som om det ivrigt pulserande blöder igenom för publiken, för honom, för konsten, för musiken…
Hela gänget på scen är som ett resande cirkussällskap med Håkan Hellström som entusiastisk direktör för det hela. Nämnda Tobias Wiklund och David Nyström är trogna sina gestalter från turnépremiären på Barcelonaklubben Razzmatazz vårsommaren 2023 – den ene utklädd till trollkarl à la Merlin, den andre som en renässansmänniska med bonjour, kravatt och peruk. Men Håkan Hellströms mest trogne musiker, basisten Oscar Wallblom (har ensam varit med sedan starten i bandet) har lämnat sin piratlook från då för en cool, Kubastyle, och kapellmästare/gitarristen Simon Ljungman i vidbrättad hatt är mer rock’n’roll precis som Mattias Hellberg, Oslobon på gitarr, Labbe Grimelund, trummor, och Finn Björnulfson, slagverk. Den intensiva körtrion – Annika Granlund, Ingela Olsson och Kerstin Ryhed-Lundin – låter rösterna tala och har fått ett större sällskap av LaGylia Frazier, som tagit ett märkligt mindre utrymme i showen.
Till skillnad mot Ullevi så presenteras faktiskt orkestern och får sitt spelutrymme med en samlad promenad ut på catwalken.
Oslokonserten är fantastisk. Ett böljande, varmt omsvepande hav av musik och känslor, från Håkan Hellströms begynnelse för 26 år sedan till detta nu och musik från senaste albumet ”Svensk rost”. Är man i Oslo ska förstås Lars Winnerbäck bjudas in som gäst, boende i den norska huvudstaden som han är, för att sjunga Stonesfunkig ”Försent för edelweiss”. En fin stund från scenen, som för övrigt är den enda avstickaren från låtlistorna från Örebro och Karlstad.
Över Håkan Hellströms kunnande och skicklighet svävar inga tvivel. Han bjuder på tro, hopp och kärlek tillsammans med storartad underhållning.
Håkan Hellström, Unity arena, Oslo, 27 februari. Konsert tre av vårturnén, men egentligen tänkt som den första.
Bandet: Tobias Wiklund, trumpet, David Nyström, klaviatur, Finn Björnulfson, slagverk/sång, Labbe Grimelund, trummor, Oscar Wallblom, bas/sång, Mattias Hellberg, gitarr/munspel/sång, Simon Ljungman, gitarr/sång, Nils Berg, saxofon/klaviatur/fiol/sång, LaGaylia Frazier, sång, Annika Granlund, sång och trumpet, Ingela Olsson, sång, och Kerstin Ryhed-Lundin, sång.
Låtlista:
Intro: Abba Arrival
Magiskt, men tragiskt
Gå för glory
River en vacker dröm
Evergreen min vän evergreen
Uppsnärjd i det blå
Tro och tvivel
Pappa, säg ja!
Långa vägar
Dom kommer kliva på dig igen
Pistol
Tillsammans i mörker
För en lång tid
Nordhemsgatan leder rakt in i himlen
Vänta tills våren
För sent för edelweiss (gäst Lars Winnerbäck)
Kom igen Lena!
Känn ingen sorg för mig Göteborg
En midsommarnatssdröm
Valborg
Svindlande höjder (extranummer med ”Over the rainbow” som pianointro)
kaimartinblog 