Göteborgsförfattare för sommarläsning (eller i höst…)

Vet inte om jag har gått med skygglappar tidigare eller om det verkligen är så, för våren har bjudit på så många Göteborgsförfattare som blivit publicerade. Har det varit så tidigare…? Här med olika genrer. Olika standard. Men alla värda att uppmärksammas.

IMG_4822

Fredrik P Winter: Grävlingen (Louise Bäckelin Förlag)

En bok med thrillerambitioner i en fiktiv Göteborgsmiljö där det ibland går att orientera sig, ibland inte. Fredrik P Winter, till vardags advokat, är ingen duvunge som författare, men här gör han debut i eget namn. Han har en faiblesse för science fiction och det är inget han duckar för i ”Grävlingen”, som hyser en hel del övernaturliga, eller ska vi säga underjordiska, inslag. Storyn är inte dum, om seriemördare som bryter sig in genom källargolven i villor och försvinner med sina offer. I fokus förläggaren Annika Granlund med husdrömmar, en kommissarie Cecilia Wreede som ligger i som en iller för att lösa fallet samt lite mer löst profilerade karaktärer. Det finns inledningsvis ett ältande, som dröjer allt för lång tid innan boken tar fart. Men ”Grävlingen” är en habil bok inom spänningsgenren

Johan Stenström: Grisgänget (It Lit)

Debutanten Johan Stenström blickar tillbaka på sina gymnasieår på Hvitfeldtska med en samling porträtt (sju stycken) av de vänner som inklusive han själv kom att ingå i Grisgänget. Han har valt att kalla skildringarna essäer snarare än noveller och mejslar noga ut de sju vännernas profiler enligt ett liknande mönster. Inledningsvis utseende och klädval. Därefter mer hur Hugos, Vidars, Bertils, Lukas, Marcus, Davids och Pierres karaktärsdrag ter sig. Så, förstås, hur relationerna byggs upp från ungdomens sturm und drang till de tidiga vuxenåren. Det är bitvis sorgliga porträtt av vilsna ynglingar som drivs av självhävdelse och identitetssökande. Alla är autentiska, men med fiktiva namn, och så här drygt 15 år efter att ha gått ut gymnasiet är det ingen rosenskimrande bild Johan Stenström ger av denna kärna av vänner. Istället är det uppriktigt, smärtsamt, men också, emellanåt, aningens stereotypa beskrivningarna.

Mohlin Nyström: Det sista livet (Nordstedts)

Efter uppväxten i Åmål fick Peter Mohlin fast adress i Göteborg, inledningsvis som journalist, med tiden allt mer som egen företagare med ordet i centrum. Barndomsvännen Peter Nyström skapade en karriär som manusförfattare och hamnade i en annan del av Sverige. Nu förenas de för ambitionen att skriva en krimserie där ”Det sista livet” är först ut. Ett uppdrag de gav varandra redan under mellanstadietiden, men som nu når full blom och kreativitet. Det är en väl trimmad story med svenskamerikanske FBI-agenten John Adderley, som efter ett undercoveruppdrag hamnar i Karlstad som polis och med ny identitet. Tillbaka till barndomstrakterna för Adderly, något som emellanåt kan verka märkligt för någon som inte vill bli igenkänd. Men Mohlin Nyström har trummat ihop en ruggigt spännande thriller som har alla kända ingredienser, trots emellanåt logiska luckor. På sedvanligt vis öppnar slutet av boken, efter en rafflande final, för en lika rafflande fortsättning. Det är dessutom en bok som mycket väl skulle kunna öppna sig för en ny nordisk crim noirserie.

Claes Reit: Gilbert Holmström: Jazzmusiker (Tid och Rum)

Göteborgsmusikern – och tandläkaren – Gilbert Holmströms musicerande sträcker sig över eoner av tid – och genrer – inom jazzen. Född i Johanneberg på 30-talet och snart med upptäckten av Charlie Parkers spirituella altsaxofonspel till att själv utmana både stil, spel, toner, medmusikanter och grannar med starkt driv och utforskarlusta.

Om denna hans karriär har tio år yngre tandläkarkollegan och jazzfantasten Claes Reit skrivit. Det är en generös biografi som öppnar för nyfikenheten kring musiken som Gilbert Holmström både lyssnade på, lät sig inspireras av och spelade.

Claes Reit har borrat djupt i Gilbert Holmströms främst musikaliska historia. Privatlivet finns med, men nämns mest som en skuggad markör. För det är resan med musikern Gilbert Holmström som är i centrum i denna välkomponerade och fascinerande biografi.

Johanna Bäckström-Lerneby: Familjen – ett reportage (Mondial)

Prisade Göteborgsjournalisten Johanna Bäckström-Lerneby kom tidigt i karriären att omfamnas av kriminaljournalistiken. Tidigt kom hon också, under ett jobb, att komma kontakt med klanfamiljen i Angered, i boken kallad Al Asim. Den tungt kriminellt belastade familjen väckte hennes nyfikenhet och hon har under många år följt den samt polisens och socialkontorens arbete. ”Familjen – ett reportage” är ingen smickrande beskrivning av en familj som med maffiametoder tillskansar sig makt. Det är en rappt, skoningslöst effektivt skriven bok som öppnar för en verklighet som kommit att prägla Sverige på den här sidan millennieskiftet med kriminalitet, narkotikahandel, utpressning, våld och mord. Nej, det är ingen ögonöppnare. Mycket är redan känt delvis genom Johanna Bäckström-Lernebys tidningsartiklar. Men det är samtidigt ett dokument att inte glömma. Dessvärre sitter inte Johanna Bäckström-Lerneby på några svar om hur sakernas tillstånd ska bli bättre och det är inte heller hennes uppgift, men hennes djärvt skrivna och välkomponerade reportagebok väcker frågor som borde kunna bädda för lösningar.

Lydia Sandgren: Samlade verk (Albert Bonniers förlag)

Hon har sannerligen tagit tid på sig (elva år) för denna sin massiva debut (och genombrott). Nära sjuhundra sidor skulle det kunna vara en tegelsten, men är istället en guldklimp. Välskriven, en driven, spännande historia med Göteborg i centrum från 60-talet och fram till nu. I fokus vänskap, kärlek och existentialism plus en rejäl dos filosofi, konst-, musik- och litteraturrefenser broderat kring alla dessa personporträtt.

”Samla verk” är svindlande för den som jag som har gjort resan från 50-talet till gymnasiet på Hvitfeldtska (som i boken), klubbarna på sena 70- och tidiga 80-talet, restaurangerna fram till nu… Lydia Sandgren fångar tiden väl, famnar stämningar och miljöer med trovärdighet (jo, ja, det finns för den nitiske alltid saker att hänga upp sig på, men jag väljer att följa romanens malström) och skapat en väv som är stark, färgrik, sorglig, rolig, intressant och minnesväckande.

Emellanåt öppnar hon upp minnesluckorna på så vid gavel som Jan Kjærstad gjorde för mig med sin trilogi ”Förföraren”, ”Erövraren” och ”Upptäckaren”. Ett intellektuellt författarskap som aldrig viker för känslor och inkännande. Som prickar in igenkänning, fantasi, snyggt namndroppande historiemarkörer. Till det ett välkomnande till en ny värld med ett intressant, färskt persongalleri som samtidigt känns så välbekant, som om man rört sig i samma rum, någonstans då, någonstans nu.

Med ”Samlade verk” har Lydia Sandgren öppnat för ett spännande författarskap, där jag ser fram emot en fortsättning. Gärna så också på denna hennes debut. För cliffhangerslutet lovar det.

Resa mot södern, galenskap och firande

Det var någon gång i flödet i en Facebookgrupp för försäljning eller köp av målvaktsprylar, som bilden dök upp. SM-mästaren Cristopher Nilstorp hade en i princip ny plock till försäljning. En CCM (det märket jag premierar), svart (går ihop med mina nya benskydd) och förstås en högerplock ety Nilstorp precis som undertecknad håller hårt på att greppa klubban med vänster hand och plocken, följaktligen, i höger.

Priset var hanterbart. Jag skrev att jag var intresserad. Inget svar. Ett meddelande på iMessage gjorde däremot susen. Kontakt etablerades och jag skissade på en plan att åka söderut, till Malmö där han bor, för att hämta hem fyndet. För att förgylla resan villa jag ha med Z, om inte på tåget så åtminstone i bilen. Jag lockade dessutom med att vi, äntligen, skulle få möjlighet att fira min producent, arrangör, mæstro Mattias Bylund, som nyligen fyllde 50. Han har, med sin hustru, författaren Helena Stjernström, ett sommarhus i Jonstorp. Vi hade ju haft för avsikt att åka förbi när vi var nere i Malmö i slutet av maj, men omständigheterna gav något annat istället (om det kan man läsa här, bland annat).  Kanske kunde vi också åka lite planlöst och ta in på något hotell på vägen, bada, äta gott…

Jo, möjligheterna öppnade sig. Men Z var tvär. Eller åtminstone inte spontant öppen för förslaget. Hockey är mina business. Gör din resa själv. Typ.

Men… jag är lierad med den här fantastiska kvinnan sedan 13 fina, starka, underbara år. Det fanns liksom inte att jag skulle resa Malmö t/r via Jonstorp själv. Hon skulle med. Basta.

Övertalningen, en mjuk sådan, lyckades och efter att vi lämnat den duktigt Volvoarbetande sonen klockan kvart över sex vid Tuvefabriken styrde vi kosan söderut. Badkläder var med, en lättare packning likaså samt matsäck, ur vilken Z serverade mig frukost under färdens gång genom den böljande, vackra E6:an.

Trafiken var måttlig. Ja, till och med gles. Nilstorp (som alltså knep SM-guld efter strålande spel för sitt Färjestad 2011 och därefter gjorde ett äventyr i Dallas med några NHL-matcher men främst i AHL) ville att jag skulle höra av mig då vi närmade oss. Men resan gick så raskt att när vi var i höjd med Landskrona var jag en timme före utsatt tid.

Jag ringde, men möttes av upptaget. Jag skickade ett SMS som förblev obesvarat. Vi hade en knapp halv timme till vårt mål strax utanför Malmö där han bor. Hm, hur fördriva tiden…? Så slog det mig. Den där nybyggda, medeltida staden… låg inte den i trakterna? Jag googlade fram, fann Jakriborg, denna sent byggda hansastad och mycket riktigt, den låg på vägen om man tog en mindre alternativ tur. Sagt och gjort. Z rådfrågade kartan i mobilen, tog ut kursen och jag lystrade, höll händerna på ratten och blev guidad in på småvägar med de mest fantastiska, blommande, vackra fält som kantade. Fyllda av andakt inför naturens under tog vi ett kort stopp för beundran innan färden fortsatte på smala, kringelikrokvägar fram till vårt delmål.

IMG_4770

Skånsk prakt. Foto: KAI MARTIN

Jakriborg vid niotiden en fredag morgon är en stilla plats, närmast spöklik. Husen står som kulisser när vi, efter att ha parkerat, promenerar in. Enstaka boende möter, på de bilfria gatorna smiter en cyklist förbi, i en nära fjärran slår en pålkran sina taktfasta slag i enveten rytm; morgonfriden är brutalt bruten. Vi gillar tanken med Jakriborg, byggt kring millennieskiftet, men blir inte riktigt klok på hur det är att bo där. Trånga gränder, kullerstenstorg och -gator. Husen som om det vore någon av Hansastäderna Lübeck eller Visby, men på något vis utan själ. Utanför ”stadsmuren” väntar stationen som kan ta dig till de kringliggande städerna eller stränderna. Ja, ända till kontinenten, om man så önskar. Nya spår byggs, därav pålkranens intensiva dunkande.

Minner om fornstora dar. Foto: KAI MARTIN

På vägen ut mot bilen går Z in på Tempo för att köpa handsprit och jag blir kvar utanför ReHifi:s fönster, Skandinaviens största butik för begagnad Hifi. Jag ser ett Yamaha kassettdäck, design av en japan som jag nu inte har namnet på. Men denna trekantiga bandspelare hade vi i hemmet på 70-talet, syrran köpte också en (har nog kvar den) och jag blir nyfiken, öppnar den halvöppna dörren och frågar om priset. Ägaren möter, svarar att det inte är öppet, men är inte ovänlig, meddelar att spelaren dessvärre inte är i skick och därför inte kan säljas, letar lite bland sina prylar och ger mig slutligen ett reklamblad för hemsida och Facebook innan jag hövligt tar farväl.

Mot plockhandsken.

Det är bara några minuter bort och innan vi åker ringer jag och får nu svar. Vi är på plats några tiotalet minuter innan det var sagt. Barn leker i trädgården med en vältränad, ung man som inte är Nilstorp. Men Cristopher öppnar dörren, kommer ut med den vackra handsken (jo, jag är nörd), som ser oanvänd ut. Han berättar att han haft den högst 20 minuter, men inte varför han inte vill ha kvar den och jag glömmer fråga. Han har efter 15 år i hockeyns tjänst bestämt sig för att rota sig utanför hemstaden. Förra säsongen gällde Österrike och Graz99ers. Nu väntar spel i danska ligan i Rungsted, en nätt resa över Sundet tillsammans med tre andra lagkamrater. Vi pratar lite om hockey, förstås, och han undrar om jag spelar själv. Berättigad fråga, jag kunde lika väl ha köpt till någon aspirerande son. Jag berätta om min karriär, om hur jag håller på, att det var synd att han inte kom till Frölunda, som det var tänkt till säsongen 2016/17 (läs här), för då hade jag kunnat få en och annan klubba för mitt spel i Frölunda Oldtimers. Så swish går både tiden och pengarna. Jag tackar för mig. Z tar en bild på oss och vi åker vidare och jag nämner i hasten att hon och han har något gemensamt; födelsedag 16 februari. Man har ju gjort lite research.

IMG_0098

Lätt fångat, lätt förgånget. Foto: ZEBA PEDERSEN LÖWEN-ÅBERG

Jo, jag erkänner. Jag hade också ett annat mål när vi ändå var nere i Malmötrakten. Den gigantiska hockeybutiken Monkeysports ligger i närheten. Jag/vi var där senast för en dryg månad sedan, men jag köpte aldrig den där hägrande målvaktsklubban. Den som så bedrägligt hade realapp, men som visade sig vara felmärkt. Det blev inget köp då, men…

Nu. Det blev en dyr historia och är förmodligen en klubba långt över min kompetens. Men jag vill inte gärna slå in en kil av förnuft bland drömmarna och den här ju så snygg med sin vinröda färg med det vita bokstäverna CCM.

Nå, nu då… mot Jonstorp med ballonger och paket.

Mattias Bylund spelade på, arrangerade och producerade ”Sol på svenska”, min solodebut som kom i slutet av 2004. Förra året började vi jobba på en uppföljare. Fas två i popmusik för fullvuxna. Grunderna lades i hans hem i januari, i mars var jag över i Los Angeles, där han också var, för sångpålägg. I sakta mak har arbetet sedan fortsatt, för detta är en strängt upptagen herre, som förutom kapellmästarskapet i ”Bingolotto” är hovarrangör för Max Martinteamet.

Vi stävar norröver mot denne musikmagnat, som på fem år jobbat upp ett sanslöst cv. Vid Helsingborg sover Z och jag kör på känsla, som blir till ett misstag. Istället för den planerade vägen mot Höganäs tar jag första avfarten som leder mig mot Stockholm. Z vaknar av min tysta svordom, tar kommandot och via en omväg om Åstorp hamnar vi rätt.

När vi sakta cruisar in i Jonstorp för att komma rätt möter vi mæstro som är på väg till butiken. Vi är tidiga, igen!, och han skrockar att det kommer ställa till det för hans hustrus planering. Vi parkerar utanför det lilla torpet som är under en rejäl renovering. Tomten prunkar och i köket står Helena och förbereder lunchen. Hon fortsätter sitt arbete, men inte utan att berätta om jobbet med huset och tomten, som med åren växt sig så hög att dörrar till byggnader inte kunnat öppnas. På ett år har lager på lager tagit bort, jord fixats och en gräsmatta lagts ut. En bit kvar, förstås, innan allt är färdigt. Men det går redan nu att se att det här kommer bli fantastiskt.

Mæstro firas och jobbar. Foto: KAI MARTIN

Maten serveras på utsatt tid, vi får en fin stund för samtal, umgänge och avstämning. Mattias spelar upp ett fullfjädrat gospelarrangemang till en av mina låtar och jag låter mig både förtjusas och häpnas.

Så är det dags att bege sig. Vi är mätta, glada och har sluppit regn, men vinden har vält parasollet några gånger. Vi tar vägen mot Ängelholm, kör in på måfå innan vi hamnar på  väg 105 mot Torekov/Båstad. Landskapet är betagande. Hallandsås reser sig och vi skymtar havet, åker förbi Birgit Nilssonland, Kvinnaböske och är plötsligt på väg ned mot Hovs Hallar, en plats jag inte har varit sedan liten grabb då pappa tog familjen dit.

Z guidar snyggt mig på rätt väg och vi kommer fram till parkering, ställer bilen och börjar promenaden ned mot klipporna. Naturen har slipat klipporna till fulländad konst. Platsen har tjänat i den berömda schackscenen i ”Sjunde inseglet”, men även ”Ingenjör Andrées luftfärd” har haft Hovs Hallar som kuliss för Svalbard. Bland annat.

Men då vi är där är filmteamen långt borta. Jo, några står med kameror, men de känns mer som fågelskådare.

Det är dramatiskt vackert, branterna ned mot klapperstensstranden, klipporna av den röda urbergsgnejsen lyser stark och reser sig emellanåt tio meter höga, havet slår envetet mot strand i eviga brott och stänk. Enbuskar och björnbärssnår dekorerar.

Vi tar oss långt ut, men klättrar försiktigt. Jag i Sneaky Steveskor gjorda för stadspromenad, ett par gråa Universal Worksbyxor i bomull och lin, en Ted Bakerskjorta gammelrosafärgad och lätt spräcklig samt min Paul Smithkavaj, fynd från Holte loppmarknad för en dansk hundring. På toppen min Stetson sommarkeps. allt inhandlat secondhand till en secondhandman.

IMG_4791IMG_4794IMG_4796IMG_4802

Naturens kraft och skönhet. Foto: KAI MARTIN

Vi tar oss tillbaka till parkeringen, sätter oss i bilen. Funderar på om vi ska stanna på hotellet som ligger precis där vi är, men tar sikte mot Båstad via Kattvik på svindlande, slingrande, smala vägar. Här skulle man kunna bo, tänker vi i kör innan vi slår bort tanken när vi glider in i Båstad. Z är hungrig, har hittat ett ställe i Halmstad och varför inte också bo där…?

Vi åker dit. Kappkör (ja, jag erkänner) med en juvenil bildåre som efter påfart försöker köra om mig på insidan. Han ger sig vid 170 och kan sedan, för fort, köra om mig där han ska. Vi åker in i Halmstad, hittar stället som Z sett ut, men ångrar oss redan på utsidan. Jag säger: ”Ska vi åka hem”. Någon dryg timme senare äter jag pizza framför teven efter en resa på nära 15 timmar.

Semester med dramatik

Z är ju en kvinna som som få andra kan överraska mig. När jag smiter iväg för lite sommarhockey är det med noga förmaningar att komma hem i utsatt tid. Orsaken är lite oklar, men förklaringen ges om att vi ska iväg och dit vi ska väntar någonting.

Jag åker under gråmulen himmel mot Lödöse där ishallen bjuder på välspolad i och vi är ett gäng om 20 personer, män och kvinnor, som ska spela rekreationshockey. Tvåmål, prestige mellan två uppgjorda lag, allvar och lek. Det är ett tag sedan jag spelade, men jag har snabbt ordning på grejerna och räddar mycket under intensivt spel. Tiden rinner iväg och lite surt kan jag konstatera att det sista friläget som jag aldrig lyckades avstyra också blir avgörandet i denna uddamålshistoria.

IMG_4678

Keepers. En vinnare, en förlorare. Lika glada för det. Foto: PER LINDEBERG

Så kommer jag hem. Det är alldeles tyst, men på köksön står flera portioner mat upplagda. Jag kikar ut genom köksfönstret och ser på verandan inte bara Z, hennes son T, utan mina söner P och G med sina respektive och P:s styvson V. De har hört att jag har kommit, men det vet inte att jag rörd står och kikar på dem innan jag hämtar andan och går ut och säger hej.

P och G berättar att det är deras gest för den hjälp jag, utan tvekan, har gett dem under det senaste halvåret av flytt, hämtning av möbler eller vad det nu har varit.

Det blir en fin stund av umgänge och mitt hjärta svämmar över. Min familj.

Nej, det blir ingen resa denna söndag. Det blir istället dagen efter. Så lurig är Z.

Vi styr kosan med bilen packad med sängkläder och lite mat för att så småningom landa i Skärhamn utanför akvarellmuseet.

Det är konstnärshyttorna som lockar. De som ligger som en hägring, grå mot de gråa klipporna, mitt emot museet. Vi har pratat om att vi ska bo där någon natt eller två. Självklart styr Z upp det.

IMG_4687

Hägring. Lockande ligger de där, konstnärshyttorna. Foto: KAI MARTIN

Vi checkar in i hus nummer 5. Det som ligger längst bort i söderläge. Det stora panoramafönstret är som en ständigt skiftande målning då naturen visar upp sin praktfulla repertoar, som vi ska bli varse. Det är högt i tak, spartanskt inrett, matsalsbord och ett gäng stolar, två lite elegantare trästolar, men inga fåtöljer. På loftet, där sängarna står, är det dessvärre så smalt att vi inte kan sova bredvid varandra. Varför gjorde det inte lite bredare och dessutom så att man kunde ligga och titta ut mot den skiftande dramatiken utanför…?

Vi installerar oss. Men jag har snart ett ärende att uträtta. Av allt som packades ned saknades något väsentligt: badbyxor. Jag tror att det är fjärde resa som jag gör utan att ha med detta så väsentliga plagg för badning. Vi gör en trevare i hamnen i någon butik som vill ha nära 700 kronor för ett par, så där blir det nej tack. Istället är Team Sportias pris på 200 kronor mer överkomligt. Så lite fler ärenden, bland annat till Ica för mat inköp (en sällsynt trång butik trots generös areal) för frukosten dagen därpå. Vi tar en glass och en kaffe på vägen där solen skiner, men vinden sliter sönder molnen och piskar upp det oroliga havet.

Vi tar oss tillbaka till restaurang Vatten, som ligger i samma byggnad som Akvarellmuseet. Middag väntar och vi blir inte besvikna. God service, fantastisk mat och lyhördhet gällande våra önskemål.  Huvudrätten, kummel, var så god att jag glömde ta bild på den. Men, varsågod, förrätten (som vi delade på) och min efterrätt.

Mums. Foto: KAI MARTIN

Vi försöker förstås hitta någonstans att bada och tar en brant promenad över den lilla ö där vi har vårt boende. Vinden driver på hårt och vågorna slår rastlöst mot klipporna, men ingenstans hittar vi något lämpligt ställe. Vi går tillbaka, ger upp och bestämmer oss för ett senare försök vid badplatsen. Istället blir det kontemplation i huset och nattbio där vi ser den chilenska filmen ”Nadie sabe que estoy aquí”, som på Netflix har fått den svenska titeln ”Nobody knows I’m here”. En vacker film i spännande vackert landskap, som påminner om svenska ostkusten, om en man som ratades som liten för sitt utseende trots vacker sångröst.

Natten kommer, men bjuder på en orolig sömn och huset gister och kvider när storm och regn drar in från syd, sydväst. Jag vaknar av att min mobil är borta och insikten om att jag kanske har tappat den driver mig mot vakenhet. Jag läser Nike Markelius fantastiska självbiografi och upphör inte fascineras över denna kvinna som jag följt i över 40 år.

Jag går ut och letar efter mobilen, men utan resultat. Det regnar, vädret är tjurigt, men fantastiskt. In igen.  Förlikar mig med ödet och återvänder till fröken Markelius i sängen.

IMG_4708

Gyllene morgon. Sen frukost med bästa utsikten. Foto: KAI MARTIN

Morgonen bjuder på frukost med bästa utsikten. Vi ställer matsalsbordet så att vi kan sitta bredvid varandra och titta ut. Det blir en långsam morgon, som efter frukosten bjuder på sängläge och mer läsande. ”Trumslag hjärtslag” tar slut, men inte fascinationen över Nike Markelius. Börjar läsa en ny bok, som går trögare att ta till sig.

Telefonen? Den hade smugit sig ned mellan vägg och säng.

Jag går med Z i släptåget till badplatsen. Är redo för bad i vinden. Vill bada på utsidan, men får nej från Z som tycker att det är för strömt i den strama vinden. Hittar lite lä vid hopptornet, gör mig beredd, men utan Z som tycker att det är för kallt i luften. Jag hoppar och omslukas snart av sältan och det friska vattnet. Härligt. Vinden är intensiv och jag torkar snudd på snart och tar på mig kläderna efter att ha invigt de nya badkallingarna.

IMG_4715

Fritt fall. Mot det stormande havet. Foto: ZEBA PEDERSEN LÖWEN-ÅBERG

Så går vi mot Ica, igen. Men nu också för att kika in hos fiskhandlaren. Vi kommer ut med kolja- och kummelfiléer, går in på Ica för att komplettera det som ska bli vår middag och knallar hem för att laga densamma.

IMG_4727

Middagsmat. Foto: KAI MARTIN

Vädret är nyckfullt. Men vi tar en liten promenad för att ta oss en kopp kaffe. Hamnar på Pater Noster en trappa upp och sitter i en litet kryp in för varsin espresso och sodavatten. Filosoferar, tittar på matgäster, funderar över social distansering, ber om lite utrymme då vi ska gå och kommer så ut i den fria luften. Det är bud på en glass till i glassbaren, men istället vänder vi hem och väl det för vädret är intensivt och det är inte solsken vi pratar om. Det blir ny hemmabio, nu Sherlock Holmes med Robert Downey jr i huvudrollen. Filmen avbryts emellanåt, för skådespelet utanför är än mer dramatiskt. Vindarna trycker på och regnskurarna som smattrar mot rutorna förvandlas till ett rytande då regnet förvandlas till hagel. Det är ett starkt sceneri utanför dessa våra fönster där de urstarka klipporna håller emot, men huset och rutorna rister och i varje vrå i urberget hukar de djärvt vildsådda växterna för naturens intensiva krafter.

IMG_4735

Naturens drama. Utanför fönstret händer allt. Foto: KAI MARTIN

Den förra nattens orolighet gör att jag snabbt slocknar efter filmen. Nästa dag packar vi, äter frukost och städar ur huset som vi haft som boende i två nätter. Fint och spännande, men aningens dyrt, ändå. 1500 kronor natten och då får vi stå för sängkläder, mat och städning.

Morgondoppet väntar och jag gör det med glädje. Det är mulet men i uppsprickande och när jag torkat ställer vi oss i kön för utställningen på Akvarellmuseet. Lars Lerin möter Bruno Liljefors. Skilda skolor, skilda uttryck, skilda epoker, ändå något som förenar. Längre in finns Maria Nordins väldiga och fotografiska akvareller, makalöst skapande och mer intressant än Bernd Koberlings konst, som mest känns som en konstnär som i sluten av sin levnad har gett upp. Inte heller koreansktyska Jongsuk Yoons monumentala väggmålningar fascinerar mer än till ytan.

Skilda konstvärldar – Lars Lerin och Jongsuk Yoon. Foto: KAI MARTIN

Vi åker. Mot Pilane och 2020 års utställning. Men… det är för mycket folk och vi är måhända lite sena när vi kommer vid sen lunchtid. Vi åker mot Kyrkesund istället, tror vi ska hitta någonstans för kaffe. Men istället tar vi sikte mot färjan över till Härön och Magasinet där för kaffe och glas i den stekande solen. Härön är lockande och vi lovar att komma åter för att stanna längre nästa gång.

IMG_4747

Hänförande Härön. Foto: KAI MARTIN

Ljust slut på mörk trilogi

Teater

GLÖMSKA

teater-tofta-pressbild-23

Sommardrama. Med ”Glömska” gör sätter dramatikern Göran Parkrud punkt för trilogin med skådespelarna Lisa Parkrud, Jill Ung och Susanna Helldén i rollerna. Foto: LINUS HELLSTRÖM

Teater Tofta, Tofta Herrgård

Regi och manus: Göran Parkrud.

Medverkande: Jill Ung, Susanna Helldén, Lisa Parkrud, Lars Magnus Larsson, Carl-Markus Wickström, Ylva Olaison, Charlie Parkrud/Jack Hedesström.

Scenografi och ljus: Beate Persdotter Løken.

Mask och kostym: Agnes Parkrud.

Ljuddesign: Patrik Vörén.

Teknik: Frida Bagri.

Med ”Glömska” rätar dramatikern och regissören Göran Parkrud ut frågetecken och sätter också punkt för sin dramatrilogi som inleddes med ”Törst” (2018) och ”Vilsen” (2019).

Det är fristående pjäser som satt sina avtryck, sinnrikt intrigerande i sin berättelse om, framför allt, systrarna (Susanna Helldén och Lisa Parkrud) som stöts och blöts i en ständigt imploderande relation med de flesta men mest med sin mor (Jill Ung). Så många frågor har väckts om varför såren aldrig får läka, om varför sårskorpan ständigt ska repas upp.

Det är ett många gånger fascinerande skådespel som ställs på scen med knappa resurser. Förra året gick jag förvisso vilse i de många intrigerna. I år leds jag rätt med ett stramare manus där Göran Parkruds knutit ihop säcken.

Det är intim teater med skådespelarna nära nog i knäet, men i år spelad med försiktighet gentemot publik och medaktörer. Så är Teater Tofta noga med att inte packa lokalen, utan istället låta alla sitta glest. Desto mer tätt och intensivt är det på den avskalade scenen i både replikskiften och agerande.

”Glömska” är den förrädiska titeln, då så mycket mer handlar om att gömma. Gömma undan sådant som gjort ont och låta det få rubriken glömma om det som man inte ska prata.

Men vid ett i hast anstiftat födelsedagskalas för att fira mamma Ullas 65-års dag staplas drama på drama i en snygg balansgång. För Göran Parkruds manus trillar aldrig över i för mycket, oavsett om det handlar om subtil, emellanåt förlösande, humor eller sotsvart allvar.

Var och en av de sju skådespelarna får också sin tydliga plats i pjäsen, ett sätt att förklara och komma till avslut med den här trilogin. Det är snyggt komponerat.

Nej, vi är inte bortskämda med sommarteater denna sommar 2020 och få är biljetterna till den som nu spelas på Tofta Herrgård. Men det är inte av desperation och törst efter kultur som ”Glömska” är värd ett besök. Istället är det för svenska dramatik med kvalitet spelad av engagerade skådespelare som noga mejslat ut sina karaktärer till levande individer. För den som önskar att kliva in i ytterligare en svensk, småborgerlig klaustrofobi av oventilerade känslor och aldrig utredda händelser. Med skillnaden att ”Glömska” vågar sluta med en öppning mot ljuset.

Fotnot: ”Glömska” spelas till och med 15 augusti.

Mot babyland

IMG_4330

En resa mödan värd. Foto: KAI MARTIN

I mars blev jag glädjande nog gudfarfar. Min käre gudson med flickvän fick Sonja precis i dagarna innan Coronan släckte ned samhället. Gudsonens mamma, min vän A, har längtat sig trasig efter sitt barn och barnbarn. Jag har varit henne hack i häl. Men av den planerade resan till Malmö efter påsk blev intet av skäl som ni redan vet. Vi har bidat vår tid. Till nu. Hon från Umeå till Göteborg, jag med biltransport söderut där Z kom att bli sällskap med kort varsel, ja, en halvtimma när.

Vi kände oss olydiga, för resan skulle utgöra mer än två timmar från våra respektive hem. Men…

Så for vi i ilfart ner genom ett försommar-Sverige som sträcker upp sig i blomstrande prakt med grönska, blommande, böljande gula rapsfält och blå himmel med en leende sol. Kan det finns något ont i världen då…?

Vid Rasta på Hallandsås tar vi just rast vila för kisspaus och lite mat. På lastbilsparkeringen står Leif Manneström, ja, inte han i egen person men spårvagnen med hans namn. Lastad för transport. Men vart? Jag tar bild, skickar till redaktionen och kommenterar senare, väl framme i Malmö, att vi passerade ekipaget i höjd med Ängelholm och se, det blev till den här artikeln.

A och jag scannade matsedeln. Hon tog klokt nog dagens och fick därmed dryck. Jag frestades av raggmunk, fläsk och rårörda lingon, tog vatten och lingondricka (väldigt utspädd) där priset för maten – 119 kronor – slutade på 30 kronor till för drycken. Hmm.

IMG_4237

Blek och dyr lingonsaft. Foto: KAI MARTIN

Z håller sig till sin diet, valde att sitta i bilen och äta det medhavda. Efter ett snabbt besök i kiosken for vi vidare söderut, passerade alltså Leif Mannerström på väg till Tjeckien och angjorde snart Malmö city. Men först till Babyringen för inköp av en present till Sonja.

Jag hade för hennes farmor berättat att jag skulle köpa en mobil, men det tog någon dröjande stund innan den ömma farmodern förstod att det inte handlade om en smartphone av något märke utan något som ska hänga ovanför den lilla säng att spana in till rofylld sömn deller spädbarnskontemplation.

Vi åker fel i Jägersros alla köpcenter, men guidar oss så småningom rätt, handlar det som planerats och vidare till lägenheten där A ska bo, ett stenkast från de unga tus hem i Sofielund. Z och jag tar oss vidare ned mot Centralen där vi ska bo på Moment hotell på Norra Vallgatan med utsikt över centralstationsområdet. Vi parkerar bilen i hotellets garage, trångt, efter att vi checkat in och blir gående till och från dit vi ska under vår vistelse. Malmö är bra på det viset, både promenad- och cykelvänligt.

Vi pausar en stund i det mycket lilla, men också smart inredda hotellrummet. Men ger oss sedan av för promenad i motsatt riktning som vi kom, det vill säga uppför Amiralsgatan mot Sofielund med beryktade Rosengård i fjärran.

Det är lite som Hamburg eller Berlin, på en kort sträcka förvandlas området från svenskt cityliv till en mix av Sverige och Fjärran Östern både gällande matställe och klientel.

Vi kommer på klockslaget när fram till vår adress och lyckas nästla oss in på gården, där vi tror att vi ska ses. Men efter lite kommunikationsutredande och vinkande från fönstret kommer gudsonen ner för att hämta oss. Lägenheten är en förtjusande trea, öppen, ljus och från 1950-talet mest smarta, funktionalistiska era. Men mest förtjusande är förstås Sonja, som sover sin tidiga kvällssömn omedveten om gästerna som kommit och farmor som sedan tidigare anlänt.

Det blir mat och prat, Sonja vaknar, kräver uppfodrande mat och äter med god aptit för att sedan charma oss med ett så världsvant leende som bara en ung flicka på två och en halv månad kan ge. Bedövande.

Vi låter kvällen bli kort och promenerar hem när dagen börjar skymma. När vi är nära centrum försvinner jag. Jag har råkat trappa på ett brunnslock vid Amiralsgatan 18. Det är en ren fälla då det vippar, fäst bara vid två ställen. Det blir totalstopp och hade olyckan varit värre hade jag kunnat slagit av smalbenet och än värre även skadat knät. Jag står handfallen på alla fyra, känner efter om jag är okej. Har klarat mig utan värre blessyrer än smuts på byxor, skarpmärke på högerskon och, visar det sig senare, en lättare smäll på höger knä.

IMG_9925

Fällan. Foto: ZEBA PEDERSEN LÖWEN-ÅBERG

Efter eder värdiga kapten Haddock promenerar vi vidare, kommer till vårt hotell, gör ordning oss för natten och somnar för nästa dag.

Jag har på morgon bokat ett möte med en Göteborgsprofil som nu mer har en uppsatt position i Skåne med bas i Malmö. Lite jobb på fredagsmorgonen, som ni kommer att få läsa om senare. Så jag är uppe med tuppen, äter min frukost och gör min morgontoalett innan den korta promenaden mot mötesplatsen.

Malmö är både anrikt och modernt, har lite av Köpenhamn över sig där de moderna byggnaderna i Västra Hamnen möter citykärnans väsentligt äldre byggnader.

IMG_4300

Passage med anor. Foto: KAI MARTIN

Jag blir klar med mitt jobb och hämtar Z, som efter en orolig natt vill ha en kort vila, så jag gör henne sällskap, vaknar efter en halvtimme och fångar, som det så vackert heter, vidare dagen. Upp igen mot Sofielund och lunch på gården med samma fina sällskap som från kvällen innan.

Det blir någon timme där innan det är dags att ge sig av ned mot centrum igen. Jag har en dejt. En ung kvinna som jag lärde känna 2015 då hon hade en secondhandbutik i Vasastan i Göteborg, där jag hittade den ormskinnskostym som blev min scendräkt bland annat vid Kai Martin & Stick!-spelningen på Gröna Lund i augusti samma år.

101137786_10157586849095432_7271224128542081024_o

Klar för dejt. Foto: ZEBA PEDERSEN LÖWEN-ÅBERG

Vi ska träffas på Lilla Kafferosteriet på Baltzarsgatan och hon kommer, om än lite sent. Vi har mycket att prata om, bland annat om hennes flytt ned till Malmö sedan ett år och om livet i smått och om livet i stort. Tiden svindlar iväg och plötsligt står en väninna till henne vid bordet. Det är dags. Jag ska tjäna som reklammodell för något slags deodorant.  Jag är klädd i Van Gilkostymen jag köpte på Frederiksbergs loppis i augusti för 20 kronor, som jag låtit skrädda om och där de vida byxorna blivit till chica shorts. Till det ett par blå strumpor, nedrullade, från Next, ett par svarta Sneaky Steveskor, den vit- och svartrandiga skjorta från H&M köpt på rea när vi var i Bodö i somras samt sommarhatten, Stetson, som jag reafyndade i Stockholm i september. Filmandet går på ett kick. Ett klipp som är tänkt för sociala medier. Jobbet sätts igång och är färdigt ungefär samtidigt som Z kommer från sitt besök hos en håranalyserare. Vi bryter upp efter till mer småsnack och Z har fått sitt kaffe och jag mitt toabesök.

Tillbaka till hotellet efter ett besök i en herrbutik som slängde kläder och skor på mig, men jag tackade artigt nej efter att ha provat en del. På med långbyxor för den planerade grillning i Sofielund och det var dags för det tredje besöket hos Sonja med familj.

Jag smet in på systemet för några flaskor vin och sedan promenad vi över Kaptensbron och uppför Kaptensgatan för att vidga våra vyer. Men den gatan går ju inte parallellt med Amiralsgatan, som vi blir varse och vi genar små småningom genom Folkets park och kommer lite sent till middagen, där grillningen ställts in på grund av blåst.

IMG_4326

Det förlovade paret. Foto: KAI MARTIN

Vi får en fin kväll, som svindlar iväg i samtal och babygull. Värdparet bekräftar sin förlovning och kvällens första tårar kommer från undertecknad. Jag har ju hållit mitt avstånd till alla, inklusive den alldeles bedårande Sonja. Men då jag blir erbjuden, strax innan vi ska gå, att med spritade händer få röra hennes små fötter… ja, då faller jag till föga och då faller jag i gråt. Så fint. Så vackert. Lilla liv.

Lördagmorgonen rör dig långsamt. Av planerna på att besöka maestro B, min producent, utanför Höganäs blir det intet. Han har fått förhinder. Så Z smider en plan: Köpenhamn!

IMG_9935

I hockeyparadis. Foto: ZEBA PEDERSEN LÖWEN-ÅBERG

Under frukosten läser hon på om det går och vi bestämmer oss för att utmana reglerna och byråkratin. Men först Monkeysport, den ena av två riktiga hockeybutiken i landet. Alltså där det bara handlar om hockey. Jag måste dit. Z guidar mig ur det trånga garaget och sedan mot målet. Väl framme är jag i ett mindre paradis och hade nog kunnat stanna längre. Jag nyper ett par knäskydd och en undertröja, förstås av klassiska märket CCM, samt en otroligt cool, röd kompositklubba som är kraftigt nedsatt. Jag går till kassan, ställer lite frågor, men stannar vid det jag har med mig. Så slår expediten in klubban, som landar vid ett pris på cirka 2500 istället för de knappa 900 kronor som reaetiketten visar. Felmärkt, blir svaret, och snopet blev jag utan klubba. Men 2500 är för mycket för en recreationhockeykeeper av min valör. Hur fin på isen jag än vill vara.

Så mot Danmark!

IMG_9943

På väg. Foto: ZEBA PEDERSEN LÖWEN-ÅBERG

Motorvägen är inbjudande, men vi känner oss som illegala. Vi passerar tullarna, betalar och försvinner över bron och dess väldiga spann över Öresund. Trafiken är gles, men vid Peberholm är det stopp och polis slussar in oss för att fråga om våra göromål. Vi visar våra svenska körkort och den leende polisen säger vänligt: ”Jaha, nu har jag sett två svenska körkort. Nu vill jag höra anledning till att ni ska in i Danmark.”

Så jag låter Z:s danska modersmål fylla kupén och förklaringen hon ger ger oss i sin tur fri lejd in i det Danmark vi inte varit i sedan årets inledning.

Det blir ett besök i Z:s storasyster T:s koloniträdgård utanför Köpenhamn, där hennes man och hans dotter med pojkvän finns. Men framför allt Max, en Old English Bulldog, en valp på några månader. Det blir alltså ett nytt babybesök som senare förstärks av Z:s lillasyster I, som ansvarat för valperiet och där hennes tik gett tio valpar. Hon har med sig Max storebror Bøff, några kilo lättare.

IMG_4374

Två sötnosar: Z och Bøff. Foto: KAI MARTIN

Avståndskramar, avståndssamtal och avståndsfarväl för vidare transport till nästa storasyster väster om Köpenhamn. Mer fika och mera avståndskramar, avståndssamtal och, senare, avståndsfarväl. Vi tar väg 6 norröver, men Z hittar en variant och vi snirklar oss snett upp via Lynge, Lillerød, Blovstrød och Hørsholm innan vi anslutet E47 mot Helsingør. Vi checkar in vid Prøvestenen och Coop för proviantering, handlar middagsmat – det danska köket – där dagens portioner går för en dansk tia. Det blir några stycken samt två förpackningar smørrebrød om sex i varje för reapriset 50 danska kronor. Lägg till øl, vin, rågbröd samt lite annat, så blev bilen fylld för hemresan.

IMG_4379

Mat och dryck på aftonkvisten. Foto: KAI MARTIN

Väl på färjan satt vi kvar med tanken att avstånd är en dygd. Vi har iakttagit den under resan, även om det är smärtande att inte få ge en kram till nära och kära. Men vi har också konstaterat att människor många gånger saknar omdöme, går flera i bredd, trängs eller hostar ogenerat rätt ut. Eh, varför…?

Ja, jo, vi har utsatt oss för det. Dumt, kanske. Men Z har har varit i karantän sedan aprils början, har jobbat hemifrån från mars mitt och ska börja arbeta på måndag. Rastlösheten drog oss iväg. Vi vet inte förrän senare om det var ansvarslöst eller om vi lyckades med vår strategi.

Men en sak vet jag. Sonja gjorde mig kär.

IMG_4281

Kärlek. Foto: KAI MARTIN

40000 på Gärdet 1982

Det var en händelserik vår, 1982, för Kai Martin & Stick! med avslutande skivinspelningar, medlemsbyten, tv-inspelningar, radiointervjuer, skivsläpp och en turné i Sverige.

I februari hade Rasta Kaj-Farais, bandet basist, kommit till vägs ände i gruppen. Orsakerna var många, men framför allt pockade arbetet med firman som gjorde flight cases på uppmärksamhet parat med att han blivit pappa för första gången.

En stark profil ut. En annan in. Henrik Cederberg, en gång medlem i Besökarna, tog en given plats, skapade snabbt sin profil och var med då vi gjorde de sista inspelningarna och slutmixen av ”Röd plåt” i mars. Lite baspålägg (”Swinging Moskva”) och lite syntar gjordes under de intensiva veckorna vi hade på oss, där jag inledde med att drabbas av öroninflammation och blev sängliggande inledningsvis.

Måndagen den 5 april hade bandet i sin nya sättning sitt elddop. Inspelningen av tv-programmet ”Chrome 22” med programledarna Carmilla Floyd och Thore Soneson, där låtarna ”Rör, rör, rör dig nu” och ”Hjärta av glas” spelades in under en späckad dag.

24130147_1678005855585232_1177578574227358986_o

Studiomän. Kai Martin & Stick! fångade av fotograf Mats Bäcker för tidningen Schlager under inspelningen av ”Chrome 22”. Foto: MATS BÄCKER

22 april sänds programmet i SVT där producenten, utan vår vetskap, hade sprängt in grafiska bilder skapade av Totte Dellert. Vi hade dagen innan och samma kväll produktionsrepat på Sprängkullen för  turnépremiären 24 april på Kåren.

I samma veva hade ”Röd plåt”, Kai Martin & Stick!:s andra album, precis givits ut med recensioner att vänta. Väldigt bra tajming för orkestern, med andra ord.

Turnépremiären går med glans. Inledningen med triggad synt som löper länge innan ”Rör, rör, rör dig nu” startar är ogenerat hämtad från Simple Minds spelning på samma scen i februari 1982. Vi överraskar publiken. Ljus och ljud är tipp topp. Backdroppen är ett par breda persienner, inspirerade av Roxy Music ”Manifesto”-turné några år tidigare. Trummor och keyboard är placerade på podier med basriggen emellan. Det är visuellt på ett sätt som inte gjordes av svenska band på den tiden.

Premiärband. Första spelningen på ”Röd plåt”-turnén. Foto: LAURI DAMMERT

Från ett utsålt Kåren med en publik på drygt 1000 pers åker vi senare vidare till Linköping och Katrineholm, den sistnämnda med Göteborgskollegorna Viva! som förband. Vi spelar i Solna, Örebro, Stockholm, på en rockgala på Gamla Ullevi med kravaller efteråt, Lund, Karlshamn, Ronneby, Errols (hur mycket hemmaplan klarade vi med publiken i behåll?), Borås, Uppsala och återigen Stockholm, där spelningen på Studion på pingstdagen vid St Eriksplan skulle bli finalen i Sverige.

58852710_10212648648202319_2157192185349406720_o

Valborgsdansörer. Kai Martin & Stick! på Cosmos i Katrineholm. Foto: LASSE JOHANSSON

Men… efter spelningen inför en utsåld lokal på ett svettigt Studion får vi ett samtal. Jag menar att det var per telefon. Ronny Svensson hävdar att det var ett besök på plats. Frågan var hur som helst: Vill ni spela på Gärdet med Siouxsie and the Banshees som huvudband?

Vi hade ju värmt upp för det ikoniska, brittiska bandet i Uppsala. Där vi kom, genom vår övertygande spelning, att rädda hela festivalen då Siouxsie Siox med kort varsel tvingades ställa in spelning på grund av problem med stämbanden. Hennes crew hjälpte oss utan ersättning, deras ljudtekniker Tony Sellinger rattade vårt ljud till perfektion och deras roddare Jos Grain styrde och ställde på scen.

Klart att vi sa ja. Thåström i Ebba Grön, apropå att ställa in med kort varsel, hade somnat på sin arm så illa att gruppen inte kunde spela på festivalen; det blev Kai Martin & Stick! istället.

Med grupper som Brända Barn, Dom Dummaste, Docent Död, Gang Bang (Sveriges mest korkade bandnamn), Reeperbahn, Underjordiska Lyxorkestern (som följde Siouxsie and the Banshees runt Norden) och Kai Martin & Stick! blev det en fantastisk dag där denna annandag pingst strålade som allra vackrast.

Vi mötte en publik på 40000 och under turnén kunde vi konstatera att det var en bit ifrån de 25 som kom till Karlshamn för att se oss.

Masspublik. Kai Martin & Stick! möter 40000 på Gärdet 31/5 1982. Foto: LARS LARSSON (färg)/LARS TORNDAHL (svartvitt)

Kai Martin & Stick! jobbade hårt för att göra intryck och tror att vi gjorde det. Men finalen med Siouxsie and the Banshees var ohotad. Vacker, fulländad i försommarkvällningen. Så vacker postpunk bara kan bli.

Roadmanagern för britterna gjorde även han sitt bästa för att göra avtryck. Dessvärre negativt. Oavsett vad som hände och vad som var orsaken var den käftsmäll han gav Dom Dummaste sångare Lars Cleveman onödig. Blodflöde, sjuktransport och omplåstring blev följden för svensken. Britten fick besök av polisen och blev senare utvisad ur Sverige, men inte förrän bandet spelat i Göteborg några dagar senare.

”Röd plåt” 38 år

IMG_3947

Det är i dagarna 38 år sedan Kai Martin & Stick!-albumet, vårt andra, ”Röd plåt” kom ut. Tillblivelsen hade sin historia, där vi efter att fått ett smärre genombrott med debuten ”Biomusik” hösten 1980 följde upp med singeln ”Man ska vara som ett vilddjur i år”/”Blått ljus” våren 1981. Singeln om under brinnande turnén ”Far å flyg” med Cosmic Overdose, som tog oss på vårvintriga vägar i april från turnéstart i Karlstad till Oslo, Falun, Stockholm (Klubb Roxy på Atlantic), Jönköping, klassiska Dad’s Dancehall i Malmö, Karlskrona, Lund, Köpenhamn eller snarare Loppen i Christiania, Mora, Hedemora, dubbla spelningar i Stockholm (Mariahissen och Underground) för final med två spelningar på Errols på Valborg och Första maj.

Vi var inne i ett kreativt flow. Låtar flög vilt ur oss, hamnade i replokalen och bearbetades för att sedan visa sina konster på scen. Men under sommaren och tidig höst hände något.

Peter Bryx och jag hade slutat skriva låtar ihop (oklart varför). Så när vi närmade oss inspelningsdatum i Silences studio i Näved, Koppom, var vi snudd på renons på låtar.

Under hast och tidspress skrev därför många av låtarna till albumet delvis var för sig.

Vi hade först en sejour klar helgen 23, 24 och 25 oktober för singelinspelning. Tanken var att ”Du gick igenom mig” skulle bli singeluppföljaren till ”Vilddjur”. B-sidan var låten ”Feber”, som jag skrivit och haft Psychedelic Furs i tankarna och framför allt sångaren Richard Butlers hesa röst i tankarna. Jag sjöng med andra ord ned mig för att skapa hesheten och tyckte att jag fick till det. En mix gjordes av låtarna. Jag var nöjd. Men vid ett möte, där Tony Vibrato var gruppens talesman och där jag fick meddelandet att de andra inte tyckte att låten höll måttet. Inte ens som b-sida, alltså. Jag blev förbannad, men kanske mest sårad. Rusade in på mitt rum och stannade kränkt där. Det blev ingen singel. ”Du gick igenom mig” hamnade på albumet och ”Feber” i arkivet.

Vi spelade in under november, då vintern hade kommit till västra Värmland. Rasta-Kaj hade startat företaget Spectrum Case och for som en skottspole upp och ned mellan tagningarna. Ibland följde Ronny med för att få ett break. Vi andra knåpade och knappade med låtarna. Mot slutet av månaden var det bara Peter och jag kvar för mixning av albumet. Under ett avbrott for vi med delproducenten och teknikern Göran Andersson till Oslo för att se ett band, som jag just nu inte kommer ihåg. Snöklädda, vindlande vägar tog oss dit i hans lilla, ilande snabba, svarta Renault och senare tillbaka.

Vi hade insett att vi inte skulle hinna mixa plattan till full och med tillräckligt gott resultat. Vi behövde mer inspelningstid och tid för mixning.

I mars 1982 fick vi två veckor att slutföra albumet. I februari hade Rasta-Kaj hoppat av. Henrik Cederberg, med meriter från Besökarna, hade kommit med och satt snabbt sitt intryck med syntpålägg och vissa basinslag. Jag inledde med att drabbas av akut öroninflimmation. Tiden blev knapp. Men vi hann.

En dryg månad senare fanns alltså skivan till försäljning.

Den 22 april spelades ”Rör, rör, rör dig nu” och ”Hjärta av glas” i TV-programmet SVT-sända ”Chrome 22” med Thore Sonesson och Carmilla Floyd som programledare. Två dagar efteråt hade vi turnépremiär på Kåren i Göteborg, en manifestation för Kai Martin & Stick!, som med ljud, ljus och scenografi gjorde något som få, om ens något, band mäktade med på den tiden.

24 april 1982. Kai Martin & Stick! – turnépremiär på ”Röd plåt”-turnén.

Foto: LAURI DAMMERT

Inledningen med den triggade Jupiter 7:an var direkt snodd av Simple Minds intro från spelningen på just Kåren i februari samma år. Med den smattrande startade vi med ”Rör, rör, rör dig nu” för att fortsätta kvällen med väldigt mycket ”Röd plåt”-material. Utmanande, javisst, men så jobbade vi mot vår publik. Kulisserna var persienner, en idé taget av Roxy Music, som hade detta under sin ”Manifesto”-turné några år tidigare.

Det blev starten på en turné där vi mötte allt från 25 personer i publiken till 40000.

Fyra av sex. Bilder som finns på innerpåsen. Foto: LAURI DAMMERT

Albumet sålde bra och kom snabbt upp i cirka 6000 exemplar. Men… när nya skulle tryckas fanns det inte plats för oss. Björn Afzelius nya album kom emellan och preusseriet hade inte bara kapacitet för denna storsäljare. Så… ”Röd plåt” lyckades väl komma upp till 7000 exemplar den våren.

Första upplagan, 500 exemplar, är förresten med baksidan på konvolutet som framsida. Ett misstag som tryckeriet stod för eftersom det inte fanns någon text på framsidan.

Innerpåsen, med texter och foto samt upplysningar, beskostade vi själva.

Här följer en historik kring låtarna – så vitt jag minns:

  1. ”Passerade dagar från igår” – en låt som Tony Vibrato och jag skrev vid hans piano när han bodde uppe vid Sjömansgatan, Masthugget. Låten måste ha skrivit i maj 1981, eventuellt tidigt juni. Premiärspelningen av låten gjordes vid en musikgala i Frölundaborg 13 juni. Låten visar med sin komplexitet hur många influenser Kai Martin & Stick! använde sig av. Tony Vibratos syntsolo är en magnifik Spitfireattack mot det drivna kompet där Rasta-Kaj och Ronny är i ljuv symbios. Samplingar av repliker från François Truffaut ”Fahrenheit 451”, baserad på Ray Bradburys roman, finns med i de stillsamma partierna. Silences Eva Wilke viskar några fraser. Henrik Cederberg spelar här Prophet 5, programmerad av legendariske Mikael Fölsch.
  2. ”Hjärta av glas”. Peter Bryx fina ballad om ett kärleksrelationsuppbrott. Rasta-Kaj spelar bandlös bas här, inspirerad av Mick Karn, Japans eminente basist. Jag hade precis blivit frisk från öroninflammationen när jag la sången här, men var inte helt kurrant. En hel skolklass var på studiebesök och stod i kontrollrummet när jag sjöng. Slutet med visslingen improviserade jag efter ett inte så lyckat försök med att sjunga en hög stämma. Jag tror att låten skrevs kort innan vi skulle upp för att spela in.
  3. ”Du gick igenom mig” var alltså tänkt som singelspår. En låt delvis inspirerad av Joy Division och Spandau Ballet (försök förena dem om ni kan). Gomer Explensch och Tony Vibrato står för de ”ryska” mankörerna som kommer in. Låten spelades live i september när vi spelade i Oslo och Drammen med Sveriges Radio och producenten/programledaren som följeslagare i kanalens inspelningsbuss.
  4. ”Rör, rör, rör dig nu” skrevs i september, kanske i oktobers inledning. I hela Europa spreds som en löpeld gigantiska demonstrationer mot den accelererande kärnvapenrustningen under det kalla kriget. I Amsterdam möttes en halv miljon i en sådan demonstation. Efter inspelningen av den tänkta singeln stötte den sovjetiska, kärnvapenbestyckade ubåten 137 på grund i Karlskronas skärgård och därmed fick ”Rör, rör, rör dig nu” ytterligare en relevans. Rasta-Kaj vägrade inledningsvis att spela in basen utan tyckte att vi skulle loopa, men vi lyckades lyckligtvis övertala honom. Tony Vibrato spelar ödesmättat och mästerligt. Ronny drivet till den Simple Mindsinspirerade takten. Ja, hela låten är ju en hommage till skottarna. Även här spelar Henrik Cederberg Prophet 5.
  5.  ”Det här är krig” kommer från en grafitti med texten ”Det är krig” sprejat på en vägg. Ord som alltså gav en hel text och en låt som är tydligt påverkad av Magazines andra album ”Secondhand daylight” men genom Kai Martin & Stick!:s kreativa filter. En taktmaskin, kan ha varit Cosmic Overdoses, hjälpte oss i början och slutet. Gomer Explensch spelar fräsande och inspirerat, som hela bandet. Låten gjordes också kort tid innan inspelning av albumet.
  6. ”Mosquiter” av Peter Bryx om att leva under (krigshot) och hur långt det är till moderna (fredliga) tider. En väl sammansatt låt med tajt beat och komp där allt förstärks med blåset där Ulf Sjölander på altsax och trumpet ingår. Skrevs troligen också tidig höst 1981.
  7. ”Vi kunde vara allt” är tydligt präglad Magazine och musiken på deras tredje album ”The correct use of soap” (1980). Pianodriven och statisk. Just pianoattacken kom att saknas under turnén, då Tony Vibrato inte hade något sådant instrument. Texten blev publicerad i Vecko-Revyn under 1982. Låten gjorde jag inför inspelningen av ”Röd plåt” tidig höst 1981.
  8. ”Swinging Moskva” började jag skriva redan under ”Biomusik”-sejouren i augusti 1980. Det var inte en låt som lät sig göras i replokalen. Istället mejslades den fram i studion i Näved steg för steg. Fragmenten till texten fanns på manuslappar från mitt jobb på GT och blev som korta brev från okänd avsändare. Frasen ”Moskva tror inte på tårar” kom från Oscarsvinnande filmen med den titeln. Vladimir Menshov var regissör. Bröderna Gregor och Wojciec Wybraniec, cello respektive fiol, gjorde här sin första instats för bandet. Man hör Gregor ta ton precis efter att jag viskat ut mitt sista ”Swinging Moskva”. Brödernas vemodiga och delvis improviserade arrangemang ger låten ytterligare karaktär. Producenten Anders Lind var här i sitt tekniska esse. På låten gör Henrik Cederberg sin debut som basist på skiva med Kai Martin & Stick!, han spelar också Prophet 5. Först vid återföreningen 2013 kom låten att spelas live.

IMG_3543

Ur Vecko-Revyn. En inte helt korrekt återgiven text.

Danmark – den omöjliga längtan

Tiden flyr och vi med den, heter det.

Men just nu är tiden satt på paus och vi i ett vakuum. Utanför skiner solen, vårblommorna stretar upp törstiga på ljus och liv. Fåglarna kvittrar obekymrat samtidigt som världen håller andan i den fruktade pandemin.

Z och jag ser på tv, följer en ny serie. Denna gång välgjorda ”Unorthodox” på Netflix och Berlin slår med kraft genom rutan. ”Där är secondhandbutiken vid Karl-Marx-Allée när Alexanderplatz”, hojtar jag och letar ivrigt vidare efter tecken på ställen i serien där vi har varit.

Jo, längtan ut är kanske som starkast när man inte får. Inställd Kenyaresa, inställd Spanienresa. Vietnamäventyret vilar ogjort. Vi får bida vår tid. Vänta på Godo i denna absurda verklighet som vi skriver våren 2020, som trycks sträcka ur sig i en oändlig karantän.

Så i väntan, när man kunde ge ett kungarike för en kram, gör vi gör listor på Facebook, minns tider som har varit, konsert vi sett och inte sett, artister vi mött och inte mött. Fördriver tid i en rastlöshet och imorgon är det alla dagars fasa, långfredagen, som då jag var liten tornade upp som den stora utmaningen i att ha tråkigt och tygla sig.

Så dyker minnesbilderna upp som diabilder. Jag bläddrar. Kommer bara två år tillbaka i tiden. När Kai Martin & Stick! firade 40 år som orkester med att spela musik från 70-, 80- och 2010-talen genom fem album under en berusande fin kväll på Pustervik.

Längtar. Till Danmark, till Holte, till vardagsäventyren. Foto: KAI MARTIN

Helgen efter tog Z och jag bilen ned för att, ur mitt perspektiv, knyta upp banden av anspänning och få koppla av. Vi tog svängen om Ängelholm för att se Z:s yngsta systerson brottas hem ytterligare en medalj. For sedan till via Helsingborg–Helsingør till Ølstykke för att fira tvillingarna, Z:s nästa äldsta storasyster barn, som firade 12. Sedan bar det av till Köpenhamn för parkering vid St Jørgen Sø och sedan incheckning på hipstervandrarhemmet Steel House, som Z hittat och som var i allra högsta grad centralt och rekommendabelt. Det blev en afton i byn, mat på favoritenkrogen Les Trois Cochon på Vernedamsvej och sedan en natt överst i byggnaden med utsikt över Byen.

Söndagen strålade av sol. Vi tog en snabb frukost och for mot Holte med premiären av loppmarknaden där, den vi värnas mest av alla loppmarknader. Det är fest tidigt, en orkester spelar, en hamburgerkiosk med saftiga burgare står uppställd. Det är ett liv och ett kiv. Jag inleder med att köpa ett par grå Tigerbyxor i ylle, ett Tigerskärp, smalt, och en dito slips för totalt 160 danska pengar. Går vidare och fyndar en tredelad Tigerkostym för 300 dkr samt hittar snart en Acnekostym som gjord för sommaren som blir min för 500 spänn. När jag lämnat har jag också införskaffat end Paul Smithkavaj för 200. En helt ny garderob att få plats i den redan stinna.

Men… det räcker inte med det. Vi far mot Frederikssund för nästa barnkalas, där den unga brottarmästaren firar 10 år. På vägen stannar vi vid ytterligare en loppis och jag kommer därifrån med två italienska kostymer, knappt använda: en Zegna och en Cornegliani som blir mina för 500 kronor vardera. De visar sig senare komma från en dansk oljemiljardär, något jag skrev om här.

Det är sådana resor, så nära vardagen men fyllda av äventyr, som jag längtar efter. Som om luften inte är nog att andas.

(Men köpstoppet! ropar de illvilliga som erinrar sig mitt blogginlägg från februari 2015.

Som de intresserade vet sprack ju det med emfas. Tanken finns fortfarande, men som benägen suktar jag ständigt efter mer. I och för sig inte med samma iver. Men just nu hos skräddaren finns en Morriskavaj där ärmarna ska korrigeras (ständigt detta med mina korta armar), ett plagg som tillsammans med en väst är mitt senaste inköp – i lördags, på Ragtime, butiken jag frekventerar sedan tidigt 80-tal. Innan dess…? Kanske några kalsonger och en väst på vinterrean i januari, då jag också bunkrade deodoranter vid en annan rea. Man vill ju inte lukta illa. Framför allt inte då man får leva igen.)

Ovärdigt i Lidköping

Kanske finns det somliga som tycker att jag borde hålla tyst. Andra som undrar vad jag har med saken att göra. Kanske några som instämmer nickande. Men jag kan inte låta bli.

Jag nås av nyheterna att Daniel Andersson, Villas spelfördelare och målskytt under många år, tar upp karriären efter tre år för att spela i AIK. Samtidigt står det klart att Johan Esplund, efter flera sejourer i klubben, nu lämnar för Solnalaget, som storsatsar på att förbättra sin position i elitserien, från och med nästa säsong med en hall som tar 2000.

Vi pratar den anrika sporten bandy, som jag blev tokförälskad. Då då jag började skriva sport sent 2011 och hamnade i omklädningsrum med euforiska eller slokörade spelare efter matcher på Heden (Gais), Skarpe Nord (IFK Kungälv) eller uppe i Vänersborg eller Lidköping.

Min aktning för de hårt arbetande bandyspelarna steg snabbt och mitt otränade öga försökte, inte med samma hastighet, lära mig spelets outgrundliga skönhet och regler.

Så nu detta klubbyte av dels en spelare som inte spelat på flera säsonger och en som verkat i klubben i fyra omgångar. Daniel Andersson, med Nässjö som moderklubb, och Johan Esplund, Ellessfostrad, är båda födda 1983 och har haft sina olika toppar i karriären. Men nu får båda utstå verbal skit på socialmedier för sina klubbskiften.

Obegripligt.

Orsakerna är förstås många. Men inte för en sekund rimliga.

För Johan Esplunds del har han under sin karriär vandrat från moderklubben till Otterbäcken till Boltic till Villa till Zorkij i Ryssland för att återvända till Villa och göra en nya vända i Ryssland hos Dynamo Kazan. Så återvänder han till Villa för att ta en ny sejour i Zorkij. Väl tillbaka till Sverige blev det Västerås (SM-guld 2015) innan Lidköpingslaget knöt honom an från 2016. Nu är det alltså dags för AIK.

 Comeback. Villaprofilen Daniel Andersson kommer åter till bandyn – men till AIK. Dit också Johan Esplund går. Foto: JAN WIRIDÉN och SVT

Daniel Andersson har inte rest lika mycket. Efter Nässjö väntade tidigt Villa, dit han kom knappt 20 år gammal och var kvar i en räcka säsonger innan Zorkij väntade och därefter Edsbyn (SM-guld 2006) innan han styrde kosan till Lidköping där han avslutade karriären 2017. Nu vill han väcka den till liv igen.

Vi pratar alltså två herrar som när säsongen startar sent i oktober är 37 år. Förvisso har de en osviklig rutin och ett spelsinne utan dess like. Men minns den gångna säsongen för Johan Esplund, där visserligen Villa gick till SM-final och förlorad klart, som inte rosade isen med ett blommande spel som SM-vinstsäsongen året innan. Daniel Andersson har alltså vilat sin kropp i tre år; hur svarar den för uppladdningen, uppbyggnaden och farten på isen…?

Om detta vet vi första när en spännande bandysäsong drar igång igen.

Men att för dessa sina beslut hånas och utstå spott och spe samt, vad värre är, finna att familjen drabbas… ja, det är helt utan vett och sans.

Obegripligt, som sagt. För för det första är ingen människa livegen i något yrke eller i någon sport. Ja, inte i någon relation, även om det finns de som tror det. De har sin fulla rätt att fatta vilka beslut och gå till vilken klubb som helst för att finna nya utmaningar.

Respektera det.

För det andra föds ingen med ett klubbmärke stämplat i rumpan. Lojalitet kommer med tiden, men i modern sport är kasten tvära. Det är bara att acceptera. Solidaritet visar man på olika sätt, för en spelare handlar det om prestationen för nuvarande lag.

Dessutom. Rastlöse Esplund ville vidare. Annars hade han stannat kvar. Eller lagt ned. Nyfikne Andersson vill utforska möjligheterna till en comeback. Hans beslut. Inget att spotta på. Inget att förakta. Bara att uppmuntra.

Jag tänker på Gunnar Gren. Fotbollslegendaren (1920–1991). Som spelade för fyra allsvenska Göteborgslag (Gårda, Öis, Gais och IFK) med samma elegans. Glenn Hysén, som ju är Blåvitt personifierad, spelade i Gais innan han la skorna på hyllan.

No big deal.

Och för att fortsätta på engelskan så citerar jag Sting ”If you love somebody set them free”. Att äga en människa är aldrig bra. Inte i någon relation. Framför allt gör det inte relationen bättre.

Älska bandy. Det är sporten värd. Stötta din egen föreningen, den du har närmast hjärtat. Det mår du själv bättre av. För hat finns det så mycket av i andra sammanhang och ingen går vinnande ut ur det.

Jag vill kramas

Det är en annorlunda tid. Mycket som förändras. Tillstånd som en gång har varit givna är det inte längre. Nej, det går ingen nöd på mig. Men samtidigt kan ju vardagen skifta från ett läge till ett annat utan att alarmklockorna ringer.

Självklart vet jag att många, på riktigt, är allvarligt drabbad av covid-19, det i all hast spridda coronaviruset. Tack och lov tillhör jag inte den gruppen. Än. Men det verkar också vara ett virus som det är svårt att ducka ifrån.

För vår del, min och Z:s, har coronahotet varit påtagligt sedan i mitten av januari. Z, som är reumatiker och med en medicin som gör att hennes immunförsvar är obefintligt, har haft radarn påkopplad tidigt. Vi planerade för en resa till Kenya över två veckor i februari. En möjlighet att träffa en god vän till Z, kunna bo hos hennes familj och samtidigt gör utflykter och kunna resa till kusten. Men magkänslan gav att vi valde bort det.

Z skulle i mitten av april åka på en rehabresa till spanska solkusten. Så jag bokade in att jag skulle vara med henne över en helg plus några dagar. Flyg och boende bokades. Men en vecka senare bestämmer sig Z för att inte åka på resan, som avbokas.

Vi har goda vänner i Vietnam, inflyttade från Oslo sedan i höstas, som vi skulle hälsa på. Nu vet vi inte när det blir av.

Synd om oss…? Inte ett dugg. Men dagboksanteckningar från hur livet förändras, som adderas med mitt jobb där förutsättningar blivit helt annorlunda; inga skivsläpp (eller åtminstone få), inga konserter, inga pjäser eller andra uppsättningar.

Vi lever i en märklig tid.

Långt bort och nära. Närheten till Z är långt borta nu. Foto: PRIVAT

Några som definitivt vet om det är vännerna S och W som bor i Perugia i Italien. Han jobbar som musiker. Hon som makeupartist. Båda står utan jobb och därmed saknar de inkomst. Utanför håller italienska myndigheter folket i herrans tukt och förmaning. Restriktioner följs av nya. Läget är tufft. Utan lön inga pengar att betala mat eller hyra. Marginalerna krymper. De vill hem till Sverige, men hur…?

De flesta av mina vänner följer nyhetsflödena och Anders Tegnells riktlinjer och rekommendationer. Några har över en dag blivit experter och vet hur slipstenarna ska dras. Stefan Löfven får snytingar för sina uttalanden, eller hyllas för dem. För ingen vet. Ingen har en aning om vad som är rätt eller fel, samtidigt som folkhälsomyndigheten kämpar för en strategi som ska lindra att covid-19 drabbar en masse.

Folk drabbas av vansinne och förnekelse på samma sätt som många skrider in i förnuft och omtanke. Det är en märklig tid.

Märklig för mig och Z, där jag lever utanför husets väggar, jobbar och verkar ungefär som vanligt med den påföljden att jag också exponerar mig för smittan. Detta trots att jag är en försiktigt general, håller avstånd och är noga med hygienen.

Men sedan snart tre veckor är det en tillvaro utan hustruns närhet. De två senaste veckorna sover vi i chambre séparée. Ingen närhet. Avstånd beaktas och respekteras. För smittas jag henne blir det en fråga om liv och död.

Det uppstår ett slags koreograferat rörelsemönster där vi undviker närhet, samtidigt som vi dras till varandra. Vi, som byggt vår relationen på beröring, får nu inte mötas hud mot hud, läppar mot läppar, huvud mot skuldra, hand mot bröst, andetag mot andetag.

Jag som finner ro i hennes snusningar hör dem inte längre när jag faller i sömn.

Inga kyssar, inga kramar, inget samliv. Jag längtar efter det. Närheten som berikar vår liv på det där extraordinära viset som gör vår relation unik.

Jo, hon finns där. Hennes ord hör jag. Hur hon bekräftar mig, med orden ger mig kärlek. Men det är närheten jag vill ha (också). Jag vill ha en kram. Nu!