Utmanande – King Crimson!

Konsert

KING CRIMSON

!!

img_1749

Falconer salen, Köpenhamn, 23 september

Publik: Utsåld, andra konsert 24 september

Bäst: ”Starless” är fullständig musikalisk magi

Sämst: I all perfektion missar King Crimson kommunikationen med publiken.

Fråga: ”21st century schizoid man” måste var århundradets märkligaste allsång…

Robert Fripp är en gitarrist ikon, en kontrollfreak och en rockmaestro som inte står Herbert von Karajan efter ifråga om jakt på musikalisk perfektion.

När jag återförenas med King Crimson är det efter ett långt uppehåll, det medges. Under gymnasietiden var bandet ett soundtrack till en sturm und drangtid, som krävde starka utryck. I denna ytterst progressiva orkester fann jag stöd, tröst och fascination.

Jag släppte greppet delvis på grund av nya upptäckter, men också när bandet gick in i eran med Adrian Belew som gitarrist och musikalisk utmanare i bandet gentemot Robert Fripp. Den musiken, som förenade Talking Heads och dess utflykter i afrikansk musik blev aldrig min kopp te, om jag än var fascinerad.

Så när nu bandet är på turné med en stark sättning är fokus just på de tidiga materialet.

Med Mel Collins trakterande diverse saxofoner och flöjt, Tony Levin på basar, Jakko Jakzsyk, sång, gitarr och flöjt, samt de tre (!) slagverkarna Jeremy Stacey, Pat Mastelotto (som även spelar keyboard) och Gavin Harrison har Robert Fripp samlat musiker som kan utmana King Crimsons komplexa musik.

Fanatikerna blir inte förvånade, men däremot förtjusta. Detta är en uppvisning, en konsert som är så disciplinerad och pretentiös att det är bara att beundra.

De tre slagverkarna är svartklädda, placerade längst fram och de är också de som inleder konsertens första hälft. En uppvisning i samspqel och taptokonster bjuds innan publiken har hunnit sätta sig och innan salongen är fullständigt släckt.

Att detta är en fingervisning om att publiken bör vara i tid och lika disciplinerad som musikerna på scen anas med full kraft då andra set inleds på samma vis.

Skyltar, som med emfas påannonserar att all  fotografering, filmning och ljudupptagning är förbjuden, är placerade vid scenkanten innan konserten. Blir man påkommen med detta riskerar man att slängas ut.

Välkommen till King Crimson 2016!

Mel Collins, Tony Levin, Jakko Jakzsyk och maestro Fripp är klädda i kostymer alternativt utan kavaj men med väst, vita skjortor och slips. Strikt och med en uppsyn som från sovjetrådet 1974.

img_1751

Maestro Fripp tillåter fotografering. Foto: KAI MARTIN

På håll ser de ut som bankirer och ja, nog aktar de sina medel. Musiken är hållen i strama tyglar, lite faller ur ramen och perfektionen är utmejslad in i minsta detalj. De har ränta på synkoper, räknar hem polyrytmer och haussar taktändringar.

Men så krävs det också alltså tre slagverkare för att hantera det arbete som en gång Bill Bruford skött som ensam batterist.

Jag har två undringar som kommer farande under den nära tre och halvtimme långa konserten (inklusive paus):

Hur hittade Robert Fripp till den här musiken, sprungen ur efterkrigstiden och swinging London som måttstock…? Det är ju en fascinerande mix av jazz à la Miles Davies kring ”Bitches brew”, klassisk musik (Béla Bartók, Sjostakovitj, Stravinskij…) och Moody Blues svepande mellotronskyar.

Hur svårt kan det vara att bjuda in publiken?

För här sitter jag och förstår varför punken drabbade mig med sådan kraft; närheten, okynnet, lekfullheten, leendet med allvaret, där det enkla sattes utan gräns.

Det här är dess fullständiga motsats, med en orkester som distanserar sig från publiken, som höjer upp sitt trakterande och kompositioner på en piedestal.

Kanske är det därför som jag alltför sällan njuter av excesserna. Ja, jag kan beundra musiken, rent intellektuellt förstå svårigheten med att spela den, att hitta nya arrangemang till den mer än 40 år gamla musiken. Snyggt och värd applåderna.

Men jag berörs alltför sällan.

Och visst är det inget som slår liveversionen av ”Larks’ tounges in aspic” från ”USA” 1975…

img_1745

Andlöst bra, Peter LeMarc

 

Det finns situationer som gör att allt håller andan.

När en nyhet drabbar. När kvinnan kommer som får livet att stumna och ändå väckas till liv. Eller då barnen föds och allt centrerar kring ett under, som befriar dig från egot. Men kanske främst då beskedet når dig om en sjukdom, som drabbar ditt inre; din själ, din kropp, dina tankar, ditt liv, din kärlek, ditt allt…

Jag har förlorat mina föräldrar. Av ålder. Av sjukdom. Jag vet, jag är förskonad. Det finns de som har det värre.

Ändå var min mammas besked om lymfcancer en drabbning, som fick mig att tappa andan och kippa efter luft. Eller min fars akuta hjärtoperation, som i och för sig gav honom tio år extra, men mig en närhet till döden som jag inte tror mig tidigare har känt.

Jag jämför inte. Drar inga växlar. Var och en sin sorg, var och en sin upplevelse. Var och en i hantering av det som drabbar.

Jag har följt Peter LeMarc sedan innan genombrottet. Varit dum nog att följa hans uppmaning att sälja singeln ”Kom klappa min kanin”, vet att innan Box 81 fanns Sting, har applåderat hans genombrott, men också retats gällande han artistnamn.

Vi har vår relation. Men faktum är att han har seglat upp till en musikalisk gigant då jag stått kvar i något garage. Jag har inget problem att konstatera det faktum, inte heller att han kan beröra starkt med sin uppriktighet i texter och skapa ljuv musik med sina melodier.

Nej, jag kan inte Peter LeMarc som hans fans. Jag kan honom med utgångspunkt från mig. Men… Jag tror aldrig någonsin att jag har sett honom naken, avklädd inför gud och alla människor; det gör jag nu.

Hans nya album ”Den nya tråd” kommer den 18 november. Men redan nu finns titellåten att höra och jag har tappat andan, tappat fattningen, gripits, tumlat runt, försökt förstå, begriper allt och ingenting. Det är en brutalt uppriktig låt, kärleksfull, gripande och så känslosam att allt avstannar. Jag behöver hämta andan, försöka få luft och samla mig…

Det går ärligt talat så där.

Redan inledning skapar sammanhanget. Redan starten visar allvaret. Det blir tyngre sen.

Utan omsvep avhandlar han oron, desperationen kring sin hustrus cancer för två år sedan. I allt famnar han också sin egen, som svepte in med kraft 2009.

Det kan bli pekoral av uppriktighet. Det kan bli en sanning för mycket, för intimt och för mycket av det onda.

Så inte här.

”Den tunna tråden” är en besvärjelse i samma mening som det är en låt om oro att förlora den man älskar och en hyllning till att fånga det liv som är här och nu, som vi så ofta missar inte jakten på något i morgon. Det är också en existensiell uppgörelse med alla dessa tusen frågor som faller platt till marken när sjukdomen väcker dem.

Och orkesteringen! Hur låten vyssjar till start och sakta gungar till att bli allt mer stark och intensiv utan att Peter LeMarc höjer rösten. Som om han skulle behöva det.

Och sången! Ja, Peter LeMarc rör vid både själ och hjärta. Nu starkare än någonsin.

Ja, jag är tagen av denna gripande låt och jag blir det igen… och igen.

 

img_1195

Starkare än någonsin (foto oktober 2012). Foto: KAI MARTIN

Rena tramset på Lisebergsteatern

Revy:

#Revyn2.0 med Annika Andersson, Claes Månsson, Jessica Heribertsson, Ola Forssmed, Mikael Riesebeck samt Per Johansson kvartett

!!!

revy-jpg-exporting

Kul trams på Lisebergsteatern. Foto: KAI MARTIN

Lisebergsteatern, Göteborg

Publik: fullt.

Bäst: 40- och 70-talskriserna är fyndiga.

Sämst: Dansbandsnumret darrar.

Fråga: Hur lågt under bältet kan ett skämt gå utan att förlora humorn…?

Succé med revyn på Lisebergsteatern för två år sedan gav mersmak för Annika Andersson och Claes Månsson. Med nytt man- och kvinnskap på scen tar gänget nya grepp och, ja, det blir roligt med en gång.

Scenlösningen är genial, med skärmar som projicerar ny dekor efter nummer. Längst bak orkestern, som med ger den här revyn musikalisk stadga – oavsett vilken genre som tjänar som soundtrack.

Det blir dans, det blir sång, det blir humor och det är tramsigt så det räcker och blir över.

I fokus de rutinerade scenrävarna Annika Andersson och Claes Månsson, som alltså tar greppet direkt och ger revyn en inramning à la ”Idol” med guldbiljetter till de övriga medverkande.

Dessa får alltså komma in och presentera sig på scen en och en. Det är en strålande start och bäddar snabbt för var och ens individuella skicklighet. Jessica Heribertsson med imponerande sång och komik, Mikael Riesebeck med sanslöst explosiv humor och motorik samt Ola Forssmed, som alltid är extra allt.

Så kastas vi in i nummerrevy av delvis klassiskt snitt; parodi på tv-kanalernas morgonprogram, dansbandsgliringar, fishumor, tvättstugedramatik, landsbygskomik – som Annika Andersson kan bättre än de flesta – som växer till en minimusikal, en märkliga travesti av baletten ”Svansjön” och en familjemiddag extraordinär. Bland mycket.

Jo, det är underhållande. Ja, det är skickligt. Men jag kan också, mitt bland skrattsalvorna, sakna svärtan och allvaret som kunde ge humorn resonans mer än som skämt.

Men det är svårt att inte underhållas av Annika Anderssons knastertorra tant från Lisebergs ekonomiavdelning. Så kan hon också få ett stillastående gökur att bli stor humor. Skickligt.

Och numret där Ola Forssmed inte drabbats av en 40-årskris utan en 40-talsdito är pigg, rapp och smart underhållning, som inte blir sämre när Claes Månsson tar över, drabbad av en 70-talskris. De töntiga och daterade skämten som Annika Andersson och Claes Månsson där bollar mellan sig ger fullständiga skrattorkaner.

Det är svårt att ha tråkigt då.

Mats Lernebys aldrig sinande flöde

Att träffa frilansjournalisten – och författaren – Mats Lerneby är som att hamna i ett flöde, en störtflod av händelser, kunskaper, anekdoter…

Aldrig kan väl denna källan sina, aldrig kan väl dessa fingrar sluta att fungera förenade med hjärnans önskan att slå ner verklighet med fantasi.

När jag träffar honom en sensommardag på Villa bel Parc i Slottsskogen möter jag en rastlös man, stark, brunbränd, vader spända efter år av träning, överarmar som skvallrar om gym, sol i ansiktet och i blicken, kortärmad och -byxad.

Han har sin roman ”Dessertören” sin hand. Det är om den vi ska prata, men i detta flöde, denna springflod, blir det så mycket mer.

Jo, han har skrivit böcker förut. Rättar sagt, hans ”Disamore – makten, maffian och fotbollen” (med Malena Johansson) kom 2010. En faktaspäckade, imiterad bok om just makten, maffian och fotbollen med Italien i fokus. Men det här är något annat, utan att han släpper greppet om Italien.

Med ”Desertören” sällar han sig till mina före detta GT-kollegor Stefan Nilsson (”I flyktens skugga” 2013 och ”Hämndens spel” 2014) och Jan Sprangers (”En boxares fall” 2014, på väg med uppföljaren), det vill säga  Göteborgsjournalister som skriver kriminalromaner (skrev om dem här).

Jag är, som alltid, imponerad av modet att skriva en bok. Men Mats Lerneby avfärdar alla frågor om hjältemod.

– Det var inte så. Jag visste att jag kunde. Jag har ju skrivit långa reportage i både Offside och Filter plus ”Disamore – makten, maffian och fotbollen”. Jag hade precis jobbat ”Här är ditt liv” för SVT, en jätteproduktion och var på väg in i min skilsmässa. Jag hyrde ett hus på Österlen för att jag hade tid över.

Från att ha varit noga med sin research i sina jobb fick istället fantasin festa fritt.

Med fria tyglar dansade det iväg till 55 sidor och ett embryo till ”Desertören” var född.

Mats Lerneby är född 1972 och är uppvuxen i Göteborg, i Bräcke på Hisingen närmare bestämt, och i en eternitklädd egnahemskåk, för att precisera ytterligare.

Men bland de andra föräldrarna med anknytning till varv och Volvo stack Mats Lernebys mamma och pappa ut lite extra, som KPLM(r)-sympatisörer.

– Det gav en annorlunda uppväxt med mig som pionjär på sommarläger där vi sjöng märkliga sånger, säger han och ler snett.

På 80-talet gick föräldrarna ur partiet, pionjärlivet försvann i fjärran. Istället bands kompisbanden, som i mångt och mycket fostrat Mats Lerneby.

– Vi var ett gäng som höll ihop. Tre av oss läste böcker och hade en enorm kunskapstörst, säger han.

Så småningom började han spela musik, punken blev alltmer väsentlig och Clash i synnerhet.

– När jag träffade Krånne (Michael Krohne, musiker) öppnades en helt ny värld. Genom honom träffade jag bröderna Birro (vi skriver tidigt 90-tal). Där klev jag in i en torktumlare med svartklubbar och storhetsvansinne där jag, som de, drömde om att bli poet…

Skrivandet hade slagit rot, men ur storhetsvansinnet kom också en ambition som växte.

– Jag bodde Stockholm 1993–94 och skulle bli popstjärna på riktigt. Jag hade kontakt med ett skivbolag som ville göra mig till en svensk Jon Bon Jovi.

Det var inte riktigt den vägen Mats Lerneby önskade gå. Istället fortsatte skrivandet och uppvaknandet.

–När jag kom tillbaka till Göteborg och bröderna Birro och Krånne var det som om festandet gått in i väggen. Jag ville mer och sökte till Kalix folkhögskola för att bli journalist, hamnade sedan på GP som nyhetsreporter…

Jo, livet är ett flöde för Mats Lerneby, som 2002 förenades med Marcus Birro, då han blev turnéledare för Riksteatern.

Italien hade lockat och blivit ett allt mer givet resmål.

– Jag minns mitt första Romderby och såg folk som grät då spelarna kom in på planen. Jag undrade hur det kunde bli så starka känslor, kollade bakåt och fick ett alltmer starkt intresse för den italienska fotbollen, förklarar han.

Med Peter Birro i Neapel blev det resor dit för både inspiration, kontakter och faktainhämtande.

Allt finns i ”Desertören”, allt flöde av information. Men, som sagt, som författare lite en egenkomponerad historia är Mats Lerneby en fri man som skriver vad han vill.

– Jag släppte det där med faktakontrollen rätt snabbt. Jag vill inte göra ett statement, utan underhållning. Jag gillar Michael Connelly, som är både kunnig och rapp i prosan.

lerneby

Ett ögonblick av stillhet och fullständig stolthet. Foto: KAI MARTIN

Nu står Mats Lerneby på Bok- och Biblioteksmässan för att sälja sin bok. När jag träffar honom är han villig att göra vad som helst för uppmärksamhet.

– Vill de att jag springer naken genom mässan springer jag naken genom mässan, säger han med ett ivrigt leende, samtidigt som han erkänner.

– Jag är inte så van vid marknadsföring.

Men boken är klar. Och han är stolt över den. Från den första förlagskontakten och redaktören som skrubbade manus för fyra år sedan till att den blivit färdigskriven och nu utgiven.

– Jag ville inte skriva om en bok om en trött kommissarie i en trött stad där någon hänt i en trött fiskeby. Jag ville skriva om Europa och handlar det om Europa är jag speciellt duktig på Italien, som ju är ett slags motsats till Sverige. Så det har kommit att bli en bok om trafficking och flyktingar.

Han berättar att det är första delen i en trilogi. Så planen är att åter åka ner till Italien för att skriva grunden till den andra delen.

– Bok två ska handla om organiserad brottslighet, säger han och börjar plötsligt prata utan att andas.

För enligt Mats Lerneby är den italienska maffian i växande med barn som utbildar sig på Oxford för att sedan komma in i finanssystemet och om det finns det mycket att berätta.

Jo, Mats Lerneby är en aldrig sinande källa av berättelser. Och då har jag ändå inte skrivit en rad om hur vi en gång möttes i mitten på 90-talet som fotbollsspelare i Pusher BK, division 6-laget i Göteborg, en historia som kanske kräver sin egen text. Precis som den om hur han blev vän med Missions Wayne Hussey…

Med guldkant på tillvaron

hand

Detta är bilden av en hand. En hand vars hud bär spår. Spår av ett liv på både insidan och utsidan. Ett snart 60-årigt liv, från först föreningen av ägg och spermie, den ljuvaste av dem alla, till embryot till det lilla barnet omsluten av fostervatten i moderns sköte och det första traumat, födelsen, livet och allt, då allt, som passerat revy sedan dess. Allt detta som gett av- och intryck.

Detta är bilden av min hand; inte längre slät, inte längre ett barns; det overkliga att det är en vuxen mans hand och det verkliga att det är fullkomligt sant.

På denna hand, som är min hand, sitter två ringar.

Den ena en smula mer daterad än den andra. Den närmast handflatan är märkt 1112131415, det märkliga siffrorna ger datum och tid för en förlovning mellan hon som kommit att bli min hustru och mig; jag som inte ville gifta mig igen föll till föga, frågade om hennes hand, fick inget svar, fick en tystnad som ekade i den sjukhuskorridor som vi av en händelse stod i för att stunden och tiden krävde det och efter lite mer tystnad kom ett viskande ”ja, ja, ja”. Precis tre gånger. Precis så tyst som ett viskande är. Precis så starkt som ett viskande kan vara då någon pratar kärlekens språk. Då sensorerna är på, då lyhördheten uppfattar minsta nyans.

Så den andra ringen, den med guldkant.

Den fick jag när  Z och jag växlade ringar på kajen nedanför Novotel i skuggan av Älvsborgsbron, en gråmulen höstdag, precis som i dag, då vi skrev den 22 september.

Det var en stund av andakt, där regnet knappt höll andan, där våra kära släktingar från Sverige och Danmark fanns som vittnen, där vigselförrättaren var noga utvald, där pianisten inte kunde vara någon annan…

Några dagar tidigare, den 19 september, skulle min mamma har fyllt 83 år, men hon valde något annat och försvann ur fysiskt sikte den 6 januari 2011 och deltog med andra ord inte på bröllopet, men fanns med ändå. Pappa var på plats och deltog i festligheterna, men ett drygt halvår senare förenades han med mamma och finns bara i våra tankar.

Det är livet – döden och livet är starkt förenade.

Så denna dag, den 22 september, för fyra år sedan gifte jag mig med min älskade Z och vi förenades ännu lite mer än vad vi var tidigare. Vi fick varandra, ett fantastiskt kalas och vi njuter än.

Hon är min själsfrände, mitt hjärta, min klokskap, min balans, min glädje. Hon är min kärlek, min hud, mina sensorer, min närhet, min styrka, min vän, min reskamrat, mina ögon, mina öron…

Hon är mitt allt.

Tack för dig… tack!

Halmstad t/r

Ett sent samtal på fredag gav en tidig avfärd på måndag.

Nåja, som i allt är det där med tidsangivelserna något som kan tas med en nypa salt.

Men inledningsvis låter det bättre.

Jag fick alltså en påringning strax före sex på fredag eftermiddag, som gjorde avfärden måndag morgon vid niosnåret.

Mer exakt så…

Ok?

Jag har sökt ett jobb och för att undvika eventuella spekulationer skriver jag inte var. Och det är samtidigt oväsentligt för texten här, men inte för orsaken till resan.

Här kan jag emellertid erkänna att jag hade sovit illa på natten till måndagen. Inte alls förorsakat av nervositet, men av den enkla anledningen att jag blivit en smula upphetsad av Tre Kronors premiär i World Cup of Ickehockey i Toronto och därför, samt orsaken av en kropp pumpad med endorfiner efter träningen samma afton, befann mig i ett tillfälligt tillstånd av insomnia.

Jag var därför inte helt rask när jag styrde söderut och kroppen svarade dessutom illa enär min sittställning inte var optimal under körandet. Lätt pösmunk, känns det igen…?

img_2430

Mot söder mot eventuella framtidsutsikter. Foto: KAI MARTIN

Det är ju en nätt färd om knappt 15 mil på goda vägar och vid denna tidpunkt lindrigt med trafik samt dessutom tjänligt väder. E6:an är en böljande och vacker led ned mot kontinenten och allfarvägarna under resan bjuder på många möjligheter; det blev alltså inte kontinenten, utan Halmstad.

Kanske kände dagen på sig detta, då jag tidigare på morgonen, efter träning, satte mig i bilen och ur radion ljöd Gyllene Tiders ”Flickorna på TV2”, en osannolikt ekivok låt fortfarande så här drygt 35 år efter releasen.

Å andra sidan spelades Dinah Washingtons ”Mad about the boy” när ämnet för resan var avklarad och jag åter satte mig i bilen för att transportera mig hem igen; varför detta skedde vet jag inte riktigt, men soundtracket som sådant har jag definitivt inget emot.

Jag möter tre anställda av högre rang. Möter deras frågor, presenterar mig själv, häller upp kaffe (inledningsvis) till alla utom en, är artig, saknar viss kompetens som jag väger upp mot annan och min väsentliga grad av erfarenhet. Det tar en knapp timme, jag lotsas vidare till två medlemmar av facket och en stunds samtal och spörsmål med dem.

Mitt personliga brev och mitt cv ligger framför dem; det känns en smula overkligt, men det är digert: åtminstone mitt cv.

Nu väntar jag på besked. Och jag ska smälta intryck och värdera. Så som livet själv, ständiga avvägningar, balanserande för och emot, tacka ja till möjligheter, möta besvikelser eller glädjeämnen.

Fortsättning följer…

In Flames presenterar ny trummis

Med Daniel Svensson hade In Flames inte bara en trummis djupt förankrad i den göteborgska hårdrocktraditionen, där fanns också en musiker som vägde upp gitarristen Björn Gelottes vurmande för Gais. Daniel Svensson är helt enkelt en varm och entusiastiskt hängiven Blåvittsupporter, som streamade matcherna då bandet var ute på turné.

Men efter förra turnén tackade han för sig, i november 2015 var det slut. 17 år i In Flames tjänst fick vara nog.

Denna blogg kunde i februari förra året avslöja att han skulle ägna sig åt bryggerinäringen (läs här) och det har blivit mer och mer av hans profession, när nu trumspelandet har satts åt sidan.

Det har länge varit en hemlighet vem som skulle komma att ersätta hans eminenta kunskaper leverade från trumpallen. Ett rykte sa att en sessionstrummis skulle göra jobbet i studion, en annan på scen.

Men nu är det klart.

Studiotrummisen Joe Richard, tidigare batterist i det kristna (!) numetalbandet Red från Nashville, har efter jobbet i studion med göteborgarna i Los Angeles nu blivit permanent.

Albumet ”Battle”, producerat av Howard Benson har release 1 november.

I november kommer elddopet, då Joe Richard gör sin premiär på scen med bandet. Turnéstarten är Tokyo den 6 november.

Under tiden väntar vi på Daniel Svenssons öl, som görs för Fjäråsbryggeriet Odd Island.