Skärgård i Sverige

Det är midsommardag och solen skiner på en blå himmel med sönderriva, vita moln som  strimlor av papper. Vi har besök från Danmark, från Köpenhamn och Sverige sträcker på sig i den vackraste av midsommarskruder. Vi tar, lite sent, spårvagnen ned till Järntorget, skiftar till vagn mot Saltholmen för färja ut i Göteborgs södra skärgård, detta paradis vid dylikt väder. Vi hinner med råge till färjan mot Brännö Husvik, Z:s syster T bjuder på glass och vinner slickar i oss den i maklig takt till färjan ska gå. Vi är inte ensamma. Båten packas snabbt både på över och nedre däck samt ute på de få platser som finns utanför kajutan. Det blåser friskt, är en smula kallt i luften. Men i lä är det dräglig och inne än mer. Kaffe köps och dricks med färden går söder över, Köpstadsö, Styrsö Brotten, Styrsö Tången innan båten landar i Husvik.

IMG_0446

I horisonten fastlandet. Foto: KAI MARTIN

Kors vad det vimlar av segel idag och nej, det är inte kappsegling, det är lördag. Men till någon dans på Bränna brygga ska de inte denna midsommardag. Det är fri segling för nöjes skull i ett fritt land att vårda,  värna och älska för den frihet som landet bjuder.

IMG_0450

Skärgårdsmiljö. Foto: KAI MARTIN

Här i skärgården finns både idyll och storslagenhet, rikedom och mer anspråkslösa omständigheter. Luften är klar, vattnet likaså och det är lätt att, trots snålblåsten, tralla med i Gershwins ”Summertime” om att ”the leaving is easy”.

Väl i land på Bränna måste ju tiljorna på dansbanan på Brännö brygga beträddas. Vi är inte heller här ensamma, men med Z:s hjälp får jag ett porträtt på denna klassiska mark.

Inte bara för att Lasse Dahlquist har skrivit sin sång om dansen där…

… utan också för att i moderna tider har musiker bjudit upp, som Bon Ivers Justin Vernon, som hälsade på förra året. Precis som Ebbot tillsammans med Miriam Bryant med flera när ”Ebbots ark” spelades in.

IMG_0455

I skärgårdsmiljö krävs anständig skärgårdsklädsel.

Foto: ZEBA PEDERSEN LÖWEN-ÅBERG

Men är man på tur när havet måste ju ett bad till. Vi går på de asfalterade vägarna mot mot Ramsdal, hamnar i korsningen Kärleksstigen och Ramsdalsvägen, där det naturligtvis tas selfies och jag konstaterar att det är rätt gulligt med en hjärtstartare nära just Kärleksstigen, om det nu skulle vara svårt att få igång den, kärleken.

IMG_0457

Praktiskt. Foto: KAI MARTIN

Vi promenera  på vänster sida, så som rekommenderas, för här kommer cyklar och flakmoppar och som alla vet ska man som promenerande på kombinerade vägbanor hålla sig på den sida som ger uppmärksamhet över trafiken.

Husen tjusar, trädgårdarna prunkar och en bjuder på en skörd av röda vinbär som är praktfull en månad tidigare än brukligt.

Ramsdals badplats fyller mycket folk, men inte denna blåsiga eftermiddag. Jag är inledningsvis ensam om mitt dopp, som återigen Z förevigar.

IMG_0471

Kerub utan vingar. Foto: ZEBA PEDERSEN LÖWEN-ÅBERG

Brännö värdshus lockar, men ett snabbt konstaterande visar att priserna inte gör det. Så vi kikar på klockan, konstaterar att ett hyfsat snabbt tempo tar oss lagom till färjan från Brännö Rödsten till Saltholmen. Många är vi som vill hem och färden tar sin modiga kvart och därefter en skyndsam promenad till vagnen, som av någon anledning sällan väntar i färjornas passagerare.

Hungern ligger emellertid kvar och molar. Z kollar upp om det finns någon restaurang vid Mariaplan och se, Enoteca Maglias vinbar är öppen och vi blir serverad ravioli, pizza, Chianti och någon sprudlande proseccodrink som jag förlorat namnet på. Det blir en fin stund innan fotbollen pockar på och vi traskar Kungsladugårdsgatan hem och via Lugnet, Kålgården och Slottsskogen hem.

En vacker dag i konungadömet Sverige.

IMG_0478

Chocken

Inför matchen Tyskland–Sverige stod det ju klart att det är skulle bli en defensiv match ur svenskt perspektiv. Jag ska villigt erkänna att jag trodde på en kross, samtidigt som svenska landslagets matcher mot Holland, Frankrike och Italien under kvalet har visat på kapacitet i både taktik och möjligheter. Sverige är ju faktiskt i VM 2018 just tack vare sina färdigheter, inte genom något slags lottens förtjänst.

Men nu handlade det trots allt om de regerande världsmästarna, en lagmaskin som i och för sig har haft grus i maskineriet, men som är tungt, malande och skickligt när allt kuggar i. Till yttermera visso finns det kvalitetsspelare på varje post, något som Sverige inte matchar i någon utsträckning. Lita till kollektivet och det svenska tålamodet, alltså.

Tyskarna inleder ursinnigt och min tes stärks om kross efter de första fem, de första tio, för att efter den första kvarten klinga av. Då har svenskarna haft två kontringar som så när kunde gett ledningen, först Emil Forsberg som rann igenom, blev dragen i tröjan – en åtgärd som naturligtvis skulle renderat både en frispark och ett gult kort – och Marcus Bergs friläge där han blir fälld i straffområdet av Boateng i tolfte minuten utan åtgärd.

Det är i de här situationerna som Var – det nya videomomentet som kan rädda tvivelaktiga domslut eller uteblivna domslut – skulle trätt i kraft, men så skedde inte. Det i sin tur får mig att känna att Fifa är korrupt, för vem vill att sketna Sverige ska få fördel mot världsmästarna…? Det är ju bara att se tillbaka under turneringen hur Ronaldo och Neymar har behandlats för sina filmingar; utan åtgärd, trots att hela världen ser detta skådespel.

Det är klart att det är tyskarna som är dominanterna, men de är också brydda över Sveriges lågt stående – för lågt stående, om ni frågar mig – försvar.

Chanserna kommer, men svenskarna packar samman försvarslinjen och lyckas med tur och skicklighet plus några fantastiska räddningar av Robin Olsen i målet.

Så kommer då den där drömkontringen i 32 andra minuten och med Ola Toivonen, som väl egentligen inte är den där omställningsspelaren utan mer en target player, och han gör ett skickligt mål via en snabb nedtagning med bröstet och en lyra över Nuer, som förtvivlat försöker vifta till sig en offside, en hands, en vad som helst utan det definitiva beskedet om 0–1.

Svenskarna strider vidare halvleken ut där Marcus Bergs nick tvingar Manuel Neuer till en kvalificerade räddning i sista sekunden. Men det är ju 45 minuter kvar. Minst.

Så får tyskarna sin start med kvittering genom Reus med bara några minuter spelade och ångar på. Den tyska maskinen pressar det svenska försvaret ned i gräset, benen förvandlas till stenstoder och tyskarnas kantspelare trycker inspelen stenhårt längs gräset till, som det tycks, svenskarna oerhördas förvåning. Inga inlägg luften? Va’!?

Men minuterna går och tiden rinner ut för tyskarna som efter Jérôme Boatengs andra gula kort och sorti för honom från matchen. Här borde svenskarna vågat hålla i bollen mer än vad som skedde, men tyskarna är skoningslöst effektiva mot alltmer tröttkörda svenskarna. Byten med Durmaz och Guidetti in och Victor Claesson och Ola Toivonen ut. Senare skifte med Kiese Thelin in mot Berg ut. Inte så defensivt, som jag skulle önskat. Här borde väl erkänt skicklige matchdödaren Gustav Svensson kommit in på mitten, kanske ut med Sebastian Larsson på kanten. Istället för spel inom laget blir det ånyo kontringsförsök, Durmaz dribblar, tappar bollen. Guidetti dribblar, tappar bollen. Med omställningar som följd. Ja, John Guidetti hade en hisnande chans i matchens slutskede. Men de tidigare lämnade momenten hade mått bättre av tillbakaspel och tidsödande än att försöka vinna matchen. Så när Jimmy Durmaz löper hem för att försvara och fäller Timo Werner just utanför svenskt straffområde är det just där och då inte ett klokt beslut. Dels för att han, som nyss inbytt borde ha en friskare skalle och tillika ben, dels för att Sebastian Larsson fanns nedanför honom för att kunna täcka upp och Werner fått springa vidare. Frisparken blir fatal. Toni Kroos gör ett enastående vackert mål, i och för sig delvis orsakat av att Robin Olsen tar ett litet kliv åt höger då frisparken slås, något som i sin tur gör att han trots att han kastar sig spänstigt i sin fulla längd inte når bollen som borrar sig obevekligt in i det bortre krysset. Poängen är förlorad. Matchen vunnen för Tyskland, som därmed räddar sig vidare i turneringen med större marginaler än vid ett oavgjort resultat.

Nej, jag var inte förtjust i Durmaz och Guidettis insatser. Men vilka direktiv fick de av lagledningen, som trots allt ansvarade för bytena…? Det är där fotbollsskon skaver och de som ägnar sig åt hat på sociala medier mot Jimmy Durmaz hamnar långt ner på intelligensskalan. Väldigt långt ned.

 

Amen

Konsert:

NICK CAVE AND THE BAD SEEDS

!!!!!

Cave

Väckelsemöte. Nick Cave med sitt Bad Seeds slog allt och allt. Foto: IA HAMMAR

Dalhalla, Rättvik.

Publik: cirka 5000.

Bäst: Av manliga rockmusiker finns det just nu ingenting bättre.

Sämst: Dramatiskt trist med pedalhaveriet.

Fråga: Har Nick Cave nått höjdpunkten på sin karriär…?

Det fanns en krypande känsla gällande Nick Cave, att det är nu han peakar sin karriär. Att denna turnén är ett slags katarsis efter den 15-årige tvillingsonen Arthurs död 2015, efter ett fall orsakat av ett LSD-rus. Ett stålbad, en intensiv reningskur som ingen, allra minst Nick Cave själv, ska komma undan.

Ändå tvekade jag länge innan jag bestämde mig för att åka. Men efter att ha läst Aftonbladets Markus Larssons upphaussning tidigare i veckan fanns det inga tvivel. Boende och biljett införskaffades. Jag var inte ensam om det. I kalkbrottet utanför Rättvik var det fullt och knotten hade kalas på rusiga Nick Cave-fans.

Den australiske rockikonen tvekade väl på scen inte en sekund. Han fångar upp publiken omedelbart, bjuder upp till kaos och kraft för att i fjärde låten ”From her to eternity” – från första albumet med the Bad Seeds 1984 och också en central låt i Wim Wenders film ”Himmel över Berlin” 1988 – välta allt över ända. Detta mästerstycke slits itu brutal som om den är utsatt för exorcism och Nick Cave är prästen att att driva ut allt ont ur låten.

För när manliga artister och band ängsligt håller på traditionerna (ja, det är främst kvinnliga artister som i mina öron står djärvhet) är Nick Cave och hans mannar ute efter att utmana sig själva, musiken och sin publik. Det är ömsint som möter våldsamhet, det är kaos och tordönsvrål, skevhet och pur skönhet. Allt nedstuvat i detta kalkbrott utanför Dalhalla i något som aldrig någonsin kommer låta sig höras därifrån annat än i minnen om detta märkliga drama som utspelades sig på scen.

Visst, den tänka låtlistan fick stuvas om när ”Red right hand” ska börja. Men problem med gitarristen/violinisten Warren Ellis pedaler skapar en 20 minuter oreda där Nick Cave, lite väl ofokuserat, försöker rädda sittandes vid flygeln för improviserade versioner av ”Into my arms” och ”God is in the house” innan bandet kan återinträda den tänkta låtlinjen med ”Red right hand” och den fortsatta, intensiva resan mot finalen som kryddades extra med ”Ring of Saturn”.

Nick Cave 2018 är en väckelsepredikant från dödsskuggans dal, en svartrock som inte släpper sin publik och som fåfängt och lidelsefullt kräver den på sin uppmärksamhet. Folket håller hans händer, slickar hans fötter (nja) och sitter ned på hans kommando, reser sig när så krävs, klappar händerna såriga när det är tid. Han lockar upp delar av publiken på scen, vandrar ut i bänkraderna, är nära och märkvärdig på samma gång. Det är rörande och starkt.

Jag var förvisso frälst tidigare. Men det här var större, märkvärdigare och mer enastående än det mesta jag har varit med om i konsertupplevelse.

Efter detta är jag än mer övertygad om att detta är Nick Caves reningsprocess, som vi är en del av. En sorglig orsak, men samtidigt är jag ett tacksamt vittne, och med en lustfylld, energistinn, 60-årig Nick Cave på scen som kramar ur allt ur sig, sitt band och publiken finns det bara ett avslutande ord: Amen!

Låtlista Nick Cave and the Bad Seeds, Dalhalla 15 juni 2018:

  1. Jesus alone
  2. Magneto
  3. Do you love me?
  4. From her to eternity
  5. Loverman
  6. Into my arms
  7. God is in the house
  8. Red right hand
  9. The ship song
  10. Love letter
  11. Girl in Amber
  12. Tupelo
  13. Jubilee street
  14. The weeping song
  15. Stagger Lee
  16. Push the sky away
  17. City of refuge
  18. Rings of Saturn

Den planerade låtlistan såg ut så här:

Jesus alone, Magneto, Do you love me?, From her to eternity, Red right hand, The ship song, Into my arms, Girl in Amber, Distant sky, Tupelo, Jubilee street, The weeping song, Stager Lee, Push the sky away.

Sprakande Sparks!

Konsert:

SPARKS

!!!

Sparks

Still going strong. Bröderna Mael har fortfarande gnistan. Foto: KAI MARTIN

Rockefeller, Oslo

Publik: Sudd på fullsatt.

Bäst: Konsekvent och troget efter nära 50 år.

Sämst: Orken tröt mitt i (men tog fart sedan)

Fråga: Hur länge ska Russel Maels röst hålla för denna enastående röstgymnastik…?

Ja, jag erkänner. Jag missade Sparks i Göteborgs konserthus 1974 och har retat mig sedan dess. När vänner har åkt land och rike kring för att se bandet med bröderna Ron och Russel Mael (72 respektive 69 år) framföra sin udde, snillrika och sprakande musik med konsekvens och skärpa. För så är det, Sparks är troget sin idé, håller formen och vill värna om både nutid och dåtid och allt där emellan. Det är fascinerande.

Fascinerande är också att se den vitalitet, ja, ursäkta uttrycket, som dessa herrar besitter med ett ungt band som vigt svingar sig mellan epokerna med hängivenhet, pondus och, inbillar jag mig, nyfikenhet.

Sparks 44 år senare, alltså. 44 år efter genombrottet med albumet ”Kimono my house” i allmänhet och singelhiten ”This town ain’t big enough for the both of us”, denna dramatiska, röstviga och innehållsrika låt som fortfarande tar andan ur mig.

Jo, tack. Det här är en orkester som med bröderna Mael – en spastisk både fysiskt och gällande stämbanden Russel och en klassiskt stillasittande samt bligande Ron – i blickfånget inte viker en tum från den inslagna vägen.

Jag räknar till 16 låtar på cirka en timme. Efter ytterligare 20 minuter är det över och 20 minuter har passerat revy i en hiskelig och omtumlande fart. Att samtidigt kunna bjuda på både innehåll, kvalitet och humor är stort.

Sparks har öppnat dörrar och möjligheter för andra artister. Med sina, emellanåt, välfyllda och sinnrika minioperor (läs framför allt ”Propaganda”) tronar en Queen baserad på bröderna Maels sinnrikhet och fantasifullhet. I de dadaistiska fyndigheterna och spastiskheten hittar jag en Bob Hund dresserad av Sparks.

Nej, bandet och bröderna orkar inte riktigt hela vägen. Någonstans kring mitten dippar det i både ointresse, fart och ork. Men det tar sig mot en sparkande final. Dessutom orkar inte Russel Maels röst hela vägen (jag är inte förvånad), men att han överhuvudtaget klarar denna enastående röstgymnastisk är något att beundra. Fantastiskt. Och fantastiskt generöst att bjuda på musik från över 40 år – från nämnda ”This town ain’t big enough…” till humoristiska ”Hippopotamus” från albumet med samma namn från förra året.

Sparks låtlista, Rockefeller 14 juni 2018:

  1. What the hell is it this time?
  2. Hasta mañana monsieur
  3. Unaware
  4. Propaganda
  5. At home, at work, at play
  6. Tryouts for the human race
  7. Probably nothing
  8. Missionary position
  9. Hippopotamus
  10. BC
  11. The rhythm thief
  12. Edith Piaff (said it better than me)
  13. Never turn your back on mother Earth
  14. My way
  15. When do I get to sing ”My way”?
  16. The number on song in heaven
  17. This town ain’t big enough for the both of us
  18. My baby’s taking me home

Extra

19. Change

20. Amateur hour

En promenad i parken på the National-dagen

The Garden – festivalen, alltså – är Trädgårdsföreningen som omvandlats till musikarena, som ett slags mini-Way out West. En scen, några band som uppträder, öl och mat, sol och sken. Bokningsbolaget Scorpios idé är inte ny. Det ju anordnats musik tidigare på området och även festivaler, eller ambitioner till festivaler som haft tankar att fortlöpa. Med rätt väder är Trädgårdsföreningen en fin plats på jorden, som kan rama in de flesta konserter till något extra. Så också denna kväll som börjar på eftermiddagen med Good Harvest, finstämt i First Aid Kit-anda, men som jag missar på grund av omständigheter. Istället landar jag i Cigarettes After Sex, som också är ett bandnamn. Fyra herrar från Brooklyn, som precis som Kafka inte heller har det så roligt. Nedtonat, visksång och med ett sound som om de vill parodiera The Jesus and Mary Chain i lo-fi-format.

IMG_0273

Färg- och poänglöstlöst. Foto: KAI MARTIN

Kanske är de bättre i en skuggig och rökig klubblokal. Men i solljus lika effektiva som Dracula, det vill säga helt utan bett, dessutom med ett bedrövligt ljud.

Bättre upp med Warpaint, fyra damer som jobbar med fyrstämmigt, fingerplock på gitarrerna, folk som gifter sig med goth och med en trummis (Stella Mozgawa) som är effektiv, driven och som med sitt lekfullt, minimalistiska spel skapar ett snyggt sväng åt de andra att spinna kring.

IMG_0277

Folkgoth. Foto: KAI MARTIN

Solen kan vara många bands värsta fiende, grupper som helst vill leva i dödsskuggans dal och vara svårmodiga. För Future Islands är det tvärt om. Sångaren Samuel T Herring ser ut som en kylskåpsförsäljare du inte kan tacka nej till. Svarta jeans, vinröd skjorta och ett oklanderlig leende som ger dig erbjudande som du tror att du förtjänar. Keyboardisten Gerrit Welmers och trummisen Michael Lowry verkar ha kommit på att de ska spela, frågat kompisens son, som spelar bas (William Cashion) och sedan förhört sig med han Electric Generalsnubben som sjunger så fint i kyrkan. De visste inte vad de fick när de totade ihop sin diskoinfluerade syntmusik. Till de förföriskt svängiga tongångarna åmar och kråmar sig med en röst som är ljust smeksamt nasal som Roland Gifts, Fine Young Cannibals sångare, med kraft som Henry Rollins med inslag av Per Ubus David Thomas i plötsligt diaboliska utfall med djup growl. Ibland är det som det är en psykopat som står på scen, som säger fina saker och blixtsnabbt förvandlas till hin håll själv. Det är storartat underhållande och Samuel T Herring förvandlar varje låt till en teaterpjäs som han är satt att gestalta. Underbart.

 

IMG_0282

Effektivt diabolisk. Foto: KAI MARTIN

Kvällens final är vikt för the National – Ohiobandet, som nästa år firar 20 år som orkester, men som på scen känns medelålders. Det är lite universitetslärare över sångaren Matt Berningen som emellanåt sjunger med händerna knäppta bakom ryggen som promenerade han i den park han blickar ut över. Texterna är narrativa, dramatiska och intellektuella med smarta arrangemang, ofta lågmälda och rytmiskt suggestiva, för att i korta eruptioner ge uttryck för plötslig glöd.

IMG_0294

Plötslig glöd. Foto: KAI MARTIN

Jag förstår bandets fans, som är devota, för det känns som man kan sluta ett förbund för livet med the National; däremot har jag inte skrivit på kontraktet.

Fem band varav fyra amerikanska, alltså, för the Garden, som mest blev som en promenad i parken där Future Islands stod för dramatiken och det mesta av underhållningen. Gott så.

Applåd, förövrigt, till Göteborg som inte bara bjuder upp till musikfester denna dag. Storpublik i Slottsskogen då Göteborgs symfoniker höll sin Nationaldagstradition, Hollywood Vampires underhöll med 70-talsnostalgi inför ett 10000-tal på Liseberg och, kanske, 5000 i Trädgårdsförening – plus över 50000 på Ullevi för Foo Fighters i tisdags. Snyggt.

Strålande kväll med Ola Salo och Augustifamiljen

Konsert:

AUGUSTIFAMILJEN MED OLA SALO

!!!!

IMG_0027

Inspirerat. Ola Salo gästade Augustifamijen och ljuv musik uppstod. Foto: KAI MARTIN

Stora Teatern, Göteborg.

Publik: Utsålt.

Bäst: Den lekfulla professionalismen.

Sämst: De kunde gärna fått spela hela kvällen.

Fråga: Finns det någon musik Augustifamiljen inte förmår att göra till sin egen.

Augustifamiljen har under sina tolv år inte bara odlat en ny publik, som upptäckt bandet genom ”På spåret”, utan också odlat sin särart i musikskapande. Sätt en låt i händerna på dessa utmärkta musiker och man får något annat än en helt vanligt cover. Istället bjuds publiken på tolkningar, som oftast blir orkesterns egna.

En sådan här kväll är det annars lätt att få en after beachkänsla när man sätter sig i Stora Teaterns fantastiska salong. Utanför har försommaren förfört Göteborg, Avenyn är ett myller och utomhusserveringarna och parkerna svämmar över av människor i alla åldrar. Men en hoper har hittat in i teatern, som är utsåld, dels för Augustifamiljen, dels för gästen Ola Salo, men förstås mest för kombinationen.

Det blir en lekfull kväll där bandet är inspirerat och tramsigt på samma gång. Inte på så vis att det tappar konceptet, men mellansnacket blir underhållande när, exempelvis, kapellmästare Stefan Sporsén tror sig veta att det är första gången bandet gästar Stora Teaterns scen och blir rättad av gitarristen Simon Ljungman. Något som blir en gimmick under hela kvällen.

Men det är förstås musiken som är i fokus. Snyggt valda covers där Steely Dan, Nick Lowe samsas med trummisen Sylvester Schlegels ”Scandinavia” och hans version av ”Ring of Fire”. Allt låter som om Augustifamiljen skapat låtarna, för de hittar sin ton, sitt anslag, detta oavsett om det är Sylvester Schlegel, Daniel Gilbert eller Simon Ljungman som sjunger. Den sistnämnde blir så inspirerad av stunden att han kliver ut i publikhavet för den definitiva närkontakten. Och, ja, har man spelat med Håkan Hellström på Ullevi så vore det konstigt om man inte lär sig knepen.

Hittar sin ton. Daniel Gilbert, Simon Ljungman och Sylvester Schlegel sätter alla sin ton till låtarna som Augustifamiljen spelar. Foto: KAI MARTIN

Men det är förstås något extra allt då Ola Salo kommer in och greppar mikrofonen. Det är en spelningar han längtat efter, efter att ha tuktats med tvåminutersversioner han framfört i ”Stjärnornas stjärna”. Här får han sträcka ut i fantasifulla introduktioner, här får han posera och vara lyckligt manierad. Han väljer sina versioner med smak, bjuder på en charmig ”Lady grinning soul” (från ”Alladin Sade”), där Stefan Sporsén får leka både eldig spanskinfluerad trumpetare och lekfull Mick Garson-copy cat.

På samma vis som Augustifamiljen gör låtarna till sina, gör Ola Salo tillsammans med bandet versioner som är egna och snyggt arrangerade och uttänkta. På samma gång hyllningar till originalen och ett sätt att våga ta dem vidare. Som med Bruce Springsteens tidiga ”Growing up” (från ”Greeting from Asbury Park” 1973), med världens längsta intro och Avestafödda Salo kan ju inte hålla sig från att påstå att han kallas för Avestaforsens Bruce av lokalbefolkningen (jo, det är en sådan kväll).

Och han får tillfälle att förenas med sin gamle vän och the Ark-kollega Sylvester Schlegel i Kinks ”Lola” för att göra en grandios och soulfylld final på grundsetet med ”Higher and higher”, Jackie Wilson Motownhit från 1967. Ja, den som Ola Salo sjöng inspirerat i soultemat i ”Stjärnornas stjärna”, men som här lyfter än högre och långt mycket bättre med ett snillrikt arrangemang.

IMG_0032

Åter på scen. Ola Salo med the Ark-vännen Sylvester Schlegel. Foto. KAI MARTIN

Det blir en generös kväll som spänner över nära en timme och trekvart. Så kommer till slut the Ark-låtarna, inledningsvis ”The worrying kind”, som görs som Maia Hirasawa gjorde med sitt gästspel året efter att the Ark vunnit svenska Melodifestivalen.

Slutlåt…? Tja, kan det bli annat än magnifika ”Calleth you, cometh I”, den optimala avslutningslåten. En snygg final på en härlig kväll, för i mötet mellan Ola Salo och Augustifamiljen uppstod definitivt ljuv musik. För de som missad finns chans att höra konstellationen på lördag 12 maj.

Angelägen cabaret

Teater:

VINNAREN TAR ALLT

Vinnaren2

Stark och fängslande. ”Vinnaren tar allt” kopplar greppet om nutiden. Foto: MATS BÄCKER

Gästspel på Göteborgs stadsteater

Regi: Hugo Hansén.

Musikarrangemang och kapellmästare: Oscar Johansson.

Koreografi: Ambra Succi.

Scenografi/kostym: Helle Damgård.

Mask: Siv Nyholm.

Ljus: Michael Breiner och Christoffer Gulløv.

Ljud: Anders Ekstedt.

Medverkande: Kristin Amparo, Sven Boräng, Moto Boy, Li Bråhde, Mari Götesdotter, Kanyi Mavi, Ashtar Muallem, Nina Persson, Thomas Öberg, Angelica Radvolt, Magdi Saleh och Sakib Zabbar.

Musiker: Lazlo Dancs, Oscar Johansson, Nadia Hamouchi, Oskar Humlebo och Amanda Savbrant.

”Vinnaren tar allt” är en cabaret skapad på intiativ av Cardigans Nina Persson och  Gudrun Hauksdottir. En förtvivlad uppsättning om ifrågasättande i en förtvivlad tid. För vem bär sanningen och uppriktigheten då den hela tiden ifrågasätts, där nyheter snabbt kullkastas som fejknews, där etablissemanget är opålitligt, där ingenting är tryggt…?

”Vinnaren tar allt” fångar allt, öppnar allt och ifrågasätter. Det mesta till musik som sveper med bred pensel över elektronica, hiphop, pop och rock. Det blir ett extra dramaturgiskt grepp och ger naturligtvis en extra krydda med Nina Perssons röst. Men för all del också Kristin Amparos mäktiga stämma. Till detta utsökt koreografi signerad Ambra Succi och nycirkus genom Ashtar Muallem.

Vinnaren1

Nödvändigt scenkonst. Foto: MATS BÄCKER

Ensemblen är den starka helheten, men var och en är också tydliga individualister, oavsett om det är en karismatisk figur som Bob Hunds Thomas Öberg, som i sig är självlysande, eller någon av de mer obekanta ansiktena.

Det är ett slags nummerrevy som häcklar och underhåller, som lyfter fram och drar ifrån. Den röda tråden som spinner är den hotade demokratin, som i andra akten allt mer utsatts för split i form av den diaboliska Kamelia, som så småningom föder Diktatorn i Thomas Öbergs uppblåsta figur. Den som avskärmar, stänger ner och sluter kreativitet. Tack och lov att Nina Persson tar strid.

Vinnaren3

Tar strid. Nina Persson kämpar för demokratin. Foto: MATS BÄCKER

”Vinnaren tar allt” vill vara mycket och är det också, ett ”nu-svenskt spektakel”, som initiativtagarna vill kalla det. En föreställning att roas och oroas av. Så nödvändig 2018.