Dur för St Louis Blues

IMG_5630

De var nere på botten. Krisade hela hösten, slet över jul och nyår för en form som inte ville infinna sig. 7 januari kom Jordan Binnington från ingenstans och blev den matchvinnande målvakten, rookien i NHL med en osannolik karriär som kunde fortsatt någonstans i hockeyns bakgård. Där och då vände det för Missourielaget, som funnits i NHL sedan 1967 utan att ha lyckats knipa en titel, men som tidigare spelat en Stanley Cup-final. Då 1970 stod laget egentligen utan chans mot Boston. Den här gången, mot samma lag i striden om Stanley Cup, kom matchserien att bli betydligt jämnare.

För St Louis Blues lyckades inte bara mirakulöst vända formen från att ligga sist till att knipa en slutspelsplats och därifrån ta sig hela vägen till en final. Där blev bortamatcherna det vinnande konceptet för båda lagen. Så när den sjunde och avgörande matchen skulle avgöras i TD Garden i Boston var det alltså allt tryck på Boston och en känsla för St Louise Blues att spela utan press  – hur man nu kan göra det under rådande omständigheter.

Men det skulle vara Boston som tog tag i taktpinnen. Inledningsvis radade laget upp chanser mot ett tillbakapressat bortalag. Men Jordan Binnington, som inte riktigt hade skärpan uppe senast, visade tidigt att hans bländande spel sedan januari inte var en slump utan resultatet av ett hårt arbete. Samtidigt ska det sägas, Boston såg trött ut och förlorade energi för varje missad chans. Det var ett lag utan bränsle, utan den tändande gnistan, där istället St Louise Blues spelade med, ja, faktiskt, äcklig disciplin. Ett försvarspel som inte mankerade en enda gång och där Binnington blev den där avgörande, räddande faktorn som Bostonkeepern Tuukka Rask inte blev.

IMG_5626

2–0 i första, 0–0 i andra och 2–1 i sista, där Bostons reducering kom sent och egentligen bara var en sista dödsryckning. Efter 52 år i NHL kom så det finaste priset. Alexander Steen, 35 år med 13 säsonger i NHL var den svensk som spelat längst utan att vinna, har nu fått äran att lyfta den prestigefulla pokalen. Det gjorde han tillsammans med sina svenska kollegor Oskar Sundqvist och Carl Gunnarsson efter en match som inte var vacker, som mest liknade två trötta boxare som emellanåt blixtrade till med några snygga slagserier, men där St Louis Blues var mest effektivt och vann, om inte på knockout, övertygande på poäng. Eller 4–3 i matcher, om man så vill. Det räckte.

Soulfylld Albin Lee

Konsert:

ALBIN LEE MELDAU

!!!

IMG_9801

Mannen med rösten. Albin Lee Meldau berör. Foto: KAI MARTIN

Lisebergs stora scen

Publik: Stor, kanske 10000.

Bäst: ”The weight is gone”.

Sämst: Arrangemangen ekar tomt ibland.

Fråga: Varför inte göra ett bättre och större ställningstagande kring skandalen om Dawit Isaaks snart 18 år långa fängslande utan rättegång i Eritrea än en lätt dold t-shirt…?

Göteborgssonen Albin Lee Meldau var kanske alltför länge en dold talang i svenskt musikliv. Son till musikern och låtskrivaren Max Meldau och dito, fantastiska, Annika Blennerhed fanns måhända allt inom räckhåll. Men han har sannerligen på egen hand odlat sin soulfyllda, med blues till bredden fyllda stämma med låtar som rimmar hjärta med smärta.

Med sin medverkan i det allt mer dränerade ”Så mycket bättre” fick han en vidare, och sannerligen välförtjänst, fanskara. Så det är inte förvånande att han lockar en stor publik till sin start på sommarturnén.

Men stora scener kräver också sitt engagemang. Där tappar han rätt snart med ett påvert mellansnack och lite lösa boliner vad det gäller scenframträdandet.

Jo, Albin Lee Meldau kan alltid luta sig mot sin röst, den som öppnar upp själen och famnar den med sin vibrerande ton och innerlighet. Han sjunger med hela kroppen, ingenting får stanna kvar, allt ska vädras ut.

IMG_9834

Kan mer. Det finns något outnyttjat hos Albin Lee Meldau. Foto: KAI MARTIN

På scen har han sin compañero sedan barnsben, Kalle Stenbäcken, på keyboard, vännerna Arvid Nero och Simon Söfelde på gitarrer tillsammans med rytmsektion Gibril Cham (trummor) och Simon Andermo (bas). Det är tillbakalutat kompetent, svängigt men också utan riktig egg. Jag kan ibland sakna något soloinstrument som utmanar och leker med Albin Lee Meldaus röst och sångmelodier. Nu stannar arrangemangen av en smula.

Men han bjuder förstås upp och gör det under nära en och en halv timme. Redan som andra nummer kommer slagkraftiga och svängiga ”The weight is gone” och sedan radas låtar från albumet ”About you” med tolkningar från ”Så mycket bättre”, som Louise Hoffstens ”Spela min favoritvals” (”My favourit lie”).

IMG_9806

Gäst på scen. Stor kommer in för att gästa på nya singeln ”Vita fen”. Foto: KAI MARTIN

In kommer också Stor som gäst på nya ”Vita fen”, men det blir mer kul än bra till en låt utan riktig karaktär och som mest känns som en orsak att just Stor skulle få gästa på den nu aktuella singeln.

Albin Lee Meldau har rösten. Den sviker varken honom eller publiken. Men jag upplever att det finns något outnyttjat hos honom. En potential som artist som ligger och lurar. Där han med bättre stadga på scen och i arrangemang kan kliva upp ytterligare ett steg. För på sikt räcker det inte med vilsen charm och den där soulfyllda stämman till bredden fylld med blues.

IMG_9827

Ställningstagande. Albin Lee Meldau lät bara ana sitt ställningstagande kring det snart 18-åriga fängslandet av Dawit Isaak. Foto: KAI MARTIN

Gårdens sorti

Dag två på festivalen Gården i Trädgårdsföreningen. Bästa förutsättningar gällande vädret denna Sveriges nationaldag. Kanske inte lika bra förutsättningar beträffande artistuppbådet på en festival som verkligen fått kämpa för att få dit en publik.

Nu skulle väl i alla fall göteborgarna hitta hit med Sarah Klang och Bad Cash Quartets återförening som lockrop.

Nå, dagen skulle bli lång.

Deerhunter lät lovande på papperet och kanske en orkester som gillade att spela rysk roulette med livet musiken som insats. Men Atlantabandet slogs av värmen och sångaren Bradford Cox flämtade alltmer gnällande om att han saknade fläktar (fans) och förstod nog aldrig det dubbla budskapet där inför den förvånande, om än glesa, fanskaran framför scen. Utseendemässigt kunde han i sin blåa overall och spektakulära glasögon varit en wannabe till Devo, men musikaliskt närmade sig bandet mer Strokes. Trots gnället var det en okej spelning, som kanske trots allt trivts bäst på en klubb.

IMG_9574

Tagen. Bradford Cox i Deerhunter klarade inte värmen. Foto: KAI MARTIN

Det är ju något med britter och hetta. Det spelar liksom ingen roll vilket väder det är. De uppträder likadant oavsett. Så för punkslynglarna Shame från London var det fullt ös från starten och sångaren Charlie Steen är inte sen att bjuda in publiken. Det är energistinnt, musik som mal frenetiskt med spår från the Fall och Gang of Four, men alltmer Iggy Pops Stooges. En härligt energidrink när det behövdes som bäst med en basist som for omkring som ett irrbloss på scenen och med Charlie Steen utmanande publiken med både stagedive och promenad på publikens händer.

IMG_9584

Full sula. Shame skämdes inte för sig. Foto: KAI MARTIN

Sarah Klangs 2018 var ju mer eller mindre en eriksgata från releasespelningen på Pustervik i årets början via succén under Way out West och ett utsålt Konserthus senare på hösten. Klart att det kändes som hon var ett givet dragplåster till Gården.

Överraskande blir det en publikflopp och om det var därför eller för att hon inte hittat någon ny energi efter framgångarna är svårt att sia om. Men den här spelningen famlade efter riktning och fart. Låtarna gled omkring med Sarah Klangs i och för sig fantastiska röst, men som här kändes fullkomligt vilsen.

Dags för nya utmaningar, kanske, för att få riktning på den framtida karriären. För den här spelningen var loj som en semesterdag i solgasset i mitten av juli.

IMG_9603

Lojt och vilset. Sarah Klangs konsert var utan fokus. Foto: KAI MARTIN

Lorely Rodriguez försökte med sitt Empress of göra intryck, men lockade dels festivalens minsta publik och dels inte mig. Fel plats, fel sammanhang. Kanske i annan miljö där samplingar, keyboard, sång och rytmer bättre samsas.

The Sounds firar 20 år och har i Maja Ivarsson en av Sveriges starkaste scenpersonligheter. Det finns få utmaningar som hon går bet på och är ljuvt kaxig i sitt scenspråk. Dessvärre har hon sedan starten också varit en sångare utan kvaliteter på scen. Rösten kämpar ständigt efter melodins rätta tonläge, en kamp hon alltför ofta går som en förlorare mot. När musiken, eller arrangemangen, sällan hjälper henne att bottna i låtarna blir det än värre. Synd, men heller ingenting nytt. Dessutom en bokning som knappast publiken sprang benen efter sig för.

Kaxig men kraxig. Maja Ivarsson är tuff på scen men sjunger surt. Foto: KAI MARTIN

Sean Bowie har ett namn som förpliktigar. Men när han kliver in på scenen är det förvisso som en androgyn, men under namnet Yves Tumor. Musiken är svår att nagla fast med en funkig bas, en gitarrist som hämtad från Darkness och låtar som pendlar mellan det mesta. Återigen är denna konstellationen inte en dröm för en utomhusfestival. Ge mig det spektakulära en mindre klubb, så den galna glamouren och det extravaganta får rätt utrymme.

Extravagant. Yves Tumor är bäst på en mörk klubb. Foto: KAI MARTIN

Så är det då dags för Gårdens final – och kanske också sorti, då det här knappast har varit ett evenemang som fått ekonomerna hos arrangörerna att jubla: Bad Cash Quartets återförening. Första spelningen på 14 år.

Bandet har repat, bandet har haft förhoppningar. Med medlemmarna som sedan länge lämnat tonårens sturm und drang och istället klivit in i något slags vilsen medelålder kan vad som helst hända.

Inledningen är magnifik. En total kraftansamling som detonerar. De tre startlåtarna – ”To bored to die”, ”Outcast” och ”Dirty days” – lovar en svindlande fortsättning.

Bra start. Bad Cash Quartet hittade tillbaka direkt. Foto: KAI MARTIN

Men det är precis som kraften rinner ur bandet. Tempot kroknar och låtarnas brännpunkt dunstar. Synd. Det blir därför en uppförsbacke mot finalen i det 40 minuter långa grundsetet.

Jo, visst, Martin Elisson är en skön entertainer som kan sina poser och är lidelsefull i sitt uttryck. Men är det inte så att Bad Cash Quartetlåtarna egentligen ligger en halvton för högt för honom så här 14 år senare…? Det är emellanåt en svår strid att pricka de högsta tonerna lite väl ofta.

Ändå. Jag gillar det här. Inte bara för nostalgin. Bad Cash Quartet hittade sin nisch någonstans mellan Broder Daniel och britpopen. Det finns starka melodier och varför stanna här…?

Bad Cash Quartet, låtordning, Gården 6 juni 2019

  1. To bored to die
  2. Outcast
  3. Dirty days
  4. Monday morning
  5. This night or next
  6. Dragqueen
  7. Heart attack
  8. Valentine
  9. Midnight prayer
  10. I care about you all
  11. Searching is killing me
  12. Amuse you (extranummer)
  13. Big day coming (extranummer)

ÖdeGården

När Garden, festivalen, svepte in med sommaren och nationaldagen 2018 var det med the National och, till viss del Future Island, som toppnamn. Om jag inte minns fel landade det på en habil publiksiffra om 5000 och en lika habil dags färd mot natt med underhållning.

Garden har i år blivit Gården, en dag har blivit två och lika många scener. Dragplåster är Bad Cash Quartets återförening, Sarah Klang (inte illa med två lokala akter som toppnamn), the Streets och Tame Impala, fördelat på två dagar.

Men trots kraftig annonsering och marknadsföring verkar det ha varit svårt att sälja in festivalen i Trädgårdsföreningen under dessa student- och Summerbursttider. Rykten om frikostiga gästlistor och lättvunna tävlingar om biljetter florerar. Förvånade vänner som plötsligt befinner sig på området efter att de genom lyckliga omständigheter hamnat på en festival utan extra kostnad understryker ryktena.

Men festival är det likt väl.

Väl på plats står det klart att evenemangets utnyttjande av Trädgår’ns scen, som den mindre av de två scenerna, har blivit ytterligare en utomhusscen. Inomhus vankas istället, senare på kvällen, studentfest medagrande. Kanske är det helt enkelt av ekonomiska skäl som det blivit så, för ett hus fyllt av studentfirande genererar förstås en hel del.

Klart är också att Kali Ushis ställt in med kort varsel. Så lite områddande beträffande scenerna redan från start, alltså.

IMG_5544

Posör. Nick Allbrock, australiska Ponds ledare och sångare, tar plats på scenen i solen. Foto: KAI MARTIN

Jag kommer en bit in på Ponds konsert, ett band från Perth, Australien, som hamnat i den mest generösa av svenska sommardagen. Tar det intensiva dagsljuset och leder publiken, den rätt glesa, in i en värld av Mercury Revdoftande musik av ljuva, svepande melodier till snyggt rockorkestrerade arrangemang. Sångaren Nick Allbrock åmar och kråmar sig, växelvis mot bandet och publiken. En helt okej start för mig på festivalen.

Han kallar sig Mormor, heter Seth Nyqvist och är en sångare Toronto med falsett. Han skriver fina melodier och verkar trivas med det. På scen saknar han emellertid all utstrålning och framträdandet faller platt inför en publik som gör honom gemensam sak i oengangemanget.

IMG_5552

Utan engagemang. Mormor hade heller inte så kul. Foto: KAI MARTIN

Den amerikanske r&b-artisten Cautious Clay har ju ett namn som förpliktigar, eller åtminstone för tankarna till Cassius Clay (legendariske boxaren som sedan valde Mohammad Ali som namn). Uppflyttad på den stora scenen efter Kali Ushis avhopp har han chansen, men hans musik är knappast hårdslående effektiv. Snarare något med mjuka handskar där hans mjuka, ljusa röst möter elegant gitarrspel och växelvis saxofon- och tvärflöjtspel. Inte heller han utstrålar någon pondus och intresset slocknar snabbt – återigen inför en publik som är tätare en picknickeftermiddag i Trädgårdsföreningen vilken sommardag som helst.

Soft och utan kraft. Cautious Clay saknar sting. Foto: KAI MARTIN

Kanske kunde sydkoreanskan Yaeji få fart på fötterna. Men hennes dj-baserade musik höll förvisso takten och hade lockat förtjusta landsmän framför scenen. Men i övrigt var det knappast vågen som gällde efter ett framträdande med förinspelat från bakgrund till sång.

IMG_5556

Lockar inte. Förinspelat går bort. Foto: KAI MARTIN

Jag vet ärligt talat inte om Mike Skinners the Street någonsin varit i Göteborg. Men hans akt är en av programpunkterna jag har sett fram emot. Hans brittiska rap är mer av spoken word och hans ordstinnatexter följs av lika ordstinna mellansnack. Han har knappt kommit på scenen förrän han går av den, klättrar över kravallstaketet och möter publiken face to face. Stark start. Han jobbar med ett band som är följsamt och med den där väl valda balansen mellan brittisk arrogans, självförtroende och suveränt kunnande.

Det svänger, han får, efter envetet trugande, publiken på fötter. Men vinner inte helt min övertygelse om the Streets förträfflighet på scen. Kanske har tiden och orden runnit förbi, kanske är det istället Mumford and Sons som har rätt hipfaktor 2019. Men den duon var ju nyss här.

Jobbar intensivt. Mike Skinner i the Streets är en publikfriare. Foto: KAI MARTIN

Los Angelesbaserad Julia Holter är en artist som går sin egen väg både beträffande hur musiken skapas, framförs och hur hennes sång låter. Sättningen fiol, kontrabas, trummor, trumpet och keyboard lovar ju om inte annat just det. Allt infrias, men jag är inte in the mood för avantgardpop, även i dess snällaste form. Tydligen inte publiken, som ungefär som på Way out West hamnat i ölområdena.

Eget uttryck. Julia Holter tog i, men lockade inte. Foto: KAI MARTIN

Så var det kvällens grand finale, med Tame Impala. Även de från australiska Perth och delvis delande av bandmedlemmar. Soundmässigt en smula lika med psykedelisk rock. Att det var kvällens clue gick inte att ta miste på. Publiken hade nu slutit upp mangrant, men så var det också sju år sedan gruppen gästade Pustervik och Göteborg senast.

Starten är lovande, men snart försvinner gruppen in i en nonchalans parad med allt mer profillösa låtar. Resultatet blir en flock tråkmånsar som försöker gömma sig bakom illustrativa, psykedeliska projiceringar till musiken som vilset flyter omkring.

Tamt Impala. Foto: KAI MARTIN

Mollstämd musik med ett leende

Konsert:

DOGSMILE

!!!!

IMG_5354

Värme och intensitet. Dogsmile bjuder på postpunk med mjuka kanter. Foto: KAI MARTIN

Kom bar, Göteborg

Bäst: ”Hamburg” växer monumentalt på scen.

Sämst: Två, tre låtar till hade suttit, fint.

Fråga: Kan man någonsin bli för gammal för postpunk…?

Från Camouflage till Tapirerna till Dogsmile. Som subtila steg. Men ändå band som bär sina egna identiteter, trots att det är mycket mer än medlemmarna som förenar.

Dogsmile tog alltså i 90-talets inledning vid där Tapirerna slutade, men som kvartett och där gitarristen Ingemar Karlsson blev sångare.

Bandet har, förutom några års paus fram till 1999, funnits i 26 år. Möjligen i det lilla. Men inte desto mindre kreativt. Så när gruppen nu firar fina EP:n ”Listen to the quiet” görs det med en releasespelning på nästan dagen två år efter jag senast såg bandet. Också då på Kom bars scen.

Då var det ett kompetent band, som firade sin vinyl-EP ”We walk the streets with you”, men som hukade en smula i skuggorna av musiken.

Nu är det ett än mer kompetent band förstärkt med Easys gitarrist Anders Petersson och som sextett uppstår en väsentlig stadga och kraft i arrangemangen. Lägg till detta att bandet sprudlar på scen. Basisten Elisabeth J Karlsson har varit en rytmisk motor i den göteborgska postpunkscenen sedan sent 70-tal. Är så driven, exakt och melodisk i sitt sväng att det måste vara en fröjd att sitta in som trummis med henne, som här Tommy Dannefjord.

IMG_5365

Glädjens kraft. Dogsmile har både innerlighet, glädje och skärpa i sitt framträdande. Foto: KAI MARTIN

Med Anders Petersson gitarrspel blir Ingemar Karlssons sologitarr mindre ensam och lyfts fram på ett snyggt sätt. Ingvar Larssons kluriga keyboardspel hittar sina sound och ackord. Tinna Jörhall Möllers sång gifter sig fint med Ingemar Karlssons. Det är en fröjd att höra låtarna, som ju är sprungna ur postpunkstraditionens mollstämda, mörka ton. Men som har rundare kanter, inte så dramatiska gester och, kanske, ser på livet lite mer från distans än de depressiva, desperata åren.

Dogsmile fokuserar förstås på låtarna från ”Listen to the quiet” (samtliga fem är med). Resterande musik är från den här sidan millenniet, som singlarna ”Vikings” och ”Sound of tomorrow” (båda 2015) med ”Trains” (från 2016) plus musik från ”We walk the streets with you”. Men ingenting från debutplattan från 1995, tyvärr. Däremot vädras Camouflagelåtarna ”Natt” och ”Fiska stjärnor”, som med Cures ”A forest” ramar in både bandets ursprung, sound, inspirationskällor och ton på ett befriande sätt.

En cover från inspiratörer. Foto: KAI MARTIN

Dogsmile, låtlista 18 maj 2019:

  1. Bright lights

  2. Like a child

  3. Head in the sky

  4. Junction

  5. Lovers/haters

  6. Hamburg

  7. Sound of tomorrow

  8. Vikings

  9. The say it’s blue

  10. Carnival

  11. Trains (extra)

  12. Natt (extra – Camouflagecover)

  13. A forest (extra – Cure-cover)

  14. Fiska stjärnor (extra-extra – Camouflage-cover)

Traditionen höll i sig

Det låg förväntningar i luften och förväntningarna fanns banne mig med hela vägen in på plan. IFK Göteborg, som inledde precis så illa – resultatmässigt – som olyckskorparna kraxat, lyckades vända moll till dur. Har sedan premiär bara förlorat en match –  Djurgården borta – och har spelat fantastisk fotboll. Till och med då spelet inte är helt övertygande, som mot IFK Norrköping borta nu senast, tråcklar sig laget till sig en vinst.

Knappast något som någon riktigt trodde, vän eller ovän, om laget.

Men MFF, ledare av tabellen, är förstås en svår nöt att knäcka. Inte sedan 2009 har IFK Göteborg slagit Malmö FF på hemmaplan. Dags att bryta traditionen. Klart då att förväntningarna var höga.

Tänker på vägen ner på en kollega som jag hade under min tid som sportreporter. Av misstag hamnade jag för en öl förra fredagen på John Scott’s på Kyrkogatan. Hela stället var nedlusat av gaisare, däribland just han som jag tidigare har jobbat med. Nu hade han alltså kommit ut som Gais-supporter, eller snarare… under sin sejour som sportreporter fick han hålla inne med sina sympatier, vara neutral i yrket, men med ett stormande men kväst intresse inombords. Han var glad att slippa polityren. Nu var det förväntningar i luften, förhoppningar och sedan åkte laget på stryk mot Frej.

Jo, så kan det gå med förhoppningar. De kan grusas. Men inför mötet mellan IFK–MFF tänker jag ändå att det kommer gå vägen.

Gamla Ullevi är närmast fyllt till bredden. Jag hamnar hedersamt bredvid Bebben Johansson och hans fru Solveig, som sitter utan solskydd i den stekande solen. Men missa en match…? Aldrig. Han må vara blind, Bebben, men radion ger honom referaten och han insuper stämningen med sin närvaro.

IFK1

Stängt. Patrik Karlsson Lanemyr kom aldrig till något läge mot MFF:s strikta försvar.

Foto: BOBBO LAUHAGE

Matchen…? Jo, i första halvlek hade motståndarna stor respekt för hemmalaget, som låg på fint, skapade löpvägar och spelade tätt på MFF-spelarna. Men det var i försvaret tillknäppt både gällande IFK och Malmö.

Inte förrän på tilläggstid hettade det till ordentligt med tre hörnor (två för MFF) och en rejäl målchans i den darrande slutminuten för Blåvitt.

I andra halvlek var MFF mer spelsuget. Hittade ytor ut på kanterna där utvisslade Sören Rieks utmanade på sin vänstersträcka. Samtidigt visar IFK Göteborg på en iver, bollskicklighet och ett jävlaranamma som jag inte sett på många år. Här slarvades väldigt få bollar bort och omställningarna var i legio. Problemet var då bara att MFF-försvaret var en solid mur, som inte gav utrymme för attacker i djupet. Lasse Vibes försök fångades upp. Likadant med Patrik Karlsson Lagemyr, Giorgi Kharaishvili och Benjamin Nygren. Det stångade sig blodiga, näst intill, i sina attacker som aldrig blev något av.

IFK2

Räddande ängel. Ioannis Anestis stabil målvakt i IFK. Foto: BOBBO LAUHAGE

Men det var också det omvända. Förutom Sören Rieks jättechans en bit in i andra halvlek när han utnyttjar just sin vänsterkant och i yttre straffområdet skjuter ett distinkt skott i bortre hörnet som Ioannis Anestis vigt parera bort med hela sin längd. Egentligen enda gången som försvaret – Sebastian Ohlsson, Carl Starfelt, André Calisir och Victor Wernersson inte hittade balansen.

Ibland tenderar matchen att bli rena hawaiifotbollen med spel svepande från offensivt mittfält till omställningar och tillbaka igen.

Sebastian Ohlsson gör några löpräder i andra halvlek med flacka inlägg med fart. Hade IFK Göteborg haft en Henrik Larsson i toppform hade det varit perfekt. Två språngskallemål hade gett den hett efterlängtade segern.

Men inga mål blir det. Starkt av IFK Göteborg. Men samtidigt trist med en negativ tradition som håller i sig.

Så… Förväntningarna infriades inte. Å andra sidan blev det heller inte tvärt om.

Bitterljuv mollton

Konsert:

DELINES

!!!!

Delines

Ljuv melankoli. Delines på Pustervik omfamnade. Foto: PETER BIRGERSTAM

Pustervik, Göteborg.

Publik: Drygt 200.

Bäst: Tonen och tempot.

Sämst: Det alltför dunkla ljuset.

Fråga: Hur mycket vemod kan rymmas i en sång utan att den brister…?

När Amy Bonne blev påkörd i Austin, Texas 2016 höll Delines andan. Först när hon var så pass rehabiliterad kunde bandet återuppta tråden där de tvingats lämna den. Resultat blev förtjusande och sorgliga ”The Imperial”, bandets andra album, från detta års början.

Så, ja, Amy Boone kommer in på scen med hjälp av en krycka, men väl på plats strömmar den lågmälda innerligheten med några stänk soul där varje ackord sätts. Inte ett handikapp så långt känslorna når.

Det bjuds på en stilla vals, inte en låt i upptempo. Men allt är noga uträknat och kunde Ramones göra sig en karriär på låtar i hundraåttio, så kan man väl göra det i väsentligt lägre fart. Mogendans för personer med krossade hjärtan…? Inte mig emot.

Delines1

Vemodston.  Willy Vlautins låtar passar Amy Boones röst. Foto: PETER BIRGERSTAM

Någonstans spinner musiken kring Pretenders version av Persuaders ”Thin line between love and hate”, både i sound och kring texterna, där gitarristen Willy Vlautins låtar är som små noveller. Det är vardagsdramer, kanske mest skildringar från den sorgkantade sidan av livet. Historier om människor som inte vandrar på solsidan, precis.

Med vemodstonen i mollstrukna musiken, Amy Boones röst och de eleganta arrangemangen är det en (bitter)ljuv inramning, som famnar min själ.

På turnén saknas Tucker Jacksons pedal steel. Därmed försvinner också den countrytouch som anas på albumen. Keyboardisten (och trumpetaren) Cory Gray lyckas ofta, men just när han med ett Fender Rhodessound ska fylla Jacksons spel glider det en smula i diket.

Det här är en anspråkslös spelning, som flyttats från Pusterviks matsal till den stora scenen. Kanske en aningens för stort, men samtidigt fyller bandet salongen med känslor. Med försiktigt anslag knockar musiken mig.  Jag, en rookie gällande bandet, som bara för några veckor sedan av en slump fick upp öron och ögon för bandets musik. Nu kan jag knappt sluta lyssna. Så kan det gå.