Fin hyllning av Beatles

Show:

YEAH! YEAH! YEAH!

Kan sin historia. Pepperland – här fr v Per Umaerus, Mathias Kündig och Micke Isacson – kan sin Beatles. Foto: KAI MARTIN

Göteborgs stadsteater

Medverkande: Pepperland med Micke Isacson (gitarrer, sång, keyboards, munspel, skrattloop, prat, dans med mera), Mathias Kündig (bas, sång, slagverk, prat, dans med mera), Benny Karlsson (trummor, sång, slagverk, fodral-beats, prat, schackspel med mera), Stephen Sahlin (keyboards, sång, slagverk, autoharp, megafon, diskhandskar, prat, dans med mera), Stefan Sporsén (keyboards, sång, slagverk, dragspel, trumpet, horn, diskhandskar, prat, dans med mera) och Per Umaerus (gitarrer, keyboards, sång, slagverk, ukulele, såpbubblor, prat, dans med mera) samt Karin de Frumerie (prat, sång, hink & kedja med mera).

Pepperland är inte bara ett av världens främsta tolkare av Beatles musik. De har också fått visa sina färdigheter på Stadsteaterns scen tidigare. Som med Liverpoolskådisen Mark McGanns ”In my life” (om John Lennons liv) 2016 och ”Sgt Pepper”-jubileet 2017. ”Yeah! Yeah! Yeah!” spänner över något annat. Göteborgsbandet iklär sig rollen som musiker i klassiska Abbey Road studio 2, där Beatles framför allt efter slutturnerandet 1966 blev ett studioband av rang; kreativa, produktiva och fantasifulla ivriga att utnyttja teknikens alla möjligheter. Pepperland är inte sena att ta efter. Få kan som de sex killarna skapa något slags beatlesk autenticitet. Så varför inte börja föreställningen med ”Tomorrow never knows”, från just 1966, med alla märkliga baklängesljud, loopar och rytmer. Det sker naturligtvis med ackuratess.

”Yeah! Yeah! Yeah” djupdyker ned i rent nördigt berättande om bandets inspelningar – från ”Love me do” 1962, gruppens första, till de sista från finalen med ”Abbey Road” – men vågar också vara tramsigt triviala. Mycket har sagts om Beatles och, nej, Pepparland har inte gjort några nya forskningsrön, men har varit noga tillräckligt för att presentera en underhållande historia ackompanjerad till Beatles musik.

Lika noga är de i musikens arrangemang, allt från akustiska låtar, stämsången i ”Because” till ”Sgt Pepper’s Lonely Hearts Club Band”, där publiken instrueras och bjuds in för att skapa ljudeffekter.

Pepperland väljer inte någon kronologisk ordning i berättandet. Ibland haltar manus en smula. Men man väver ändå samman väsentligheter från de fyra Liverpoolkillarnas och vännernas märkliga och starka historia.

Karin de Frumeries medverkan är inledningsvis apart. Men blir allt mer något slags extra berättande och en utmaning gentemot Pepperland för att mot slutet bli en alltmer självklar del av gruppen.

Finalen med ”Yesterday” som allsång, där sträcken från Abbey Roads övergångsställe blir textskyltar, över till Beatlesmedlemmarnas solomusik – Ringo Starrs ”Photograph”, George Harrisons ”My sweet Lord”, Paul McCartneys ”Band on the run” och John Lennons ”Imagine” – är direkt rörande.

Pepperland kan sitt Beatles med emfas. Härligt att de också kan både underhålla och lära ut om bandets 60-åriga historia utan att det för en sekund känns daterat.

Åh, vilket party! Äntligen premiär för ”Mamma Mia – the party”!

Show

MAMMA MIA – THE PARTY

!!!

Kulturbärare. Sussie Eriksson medverkade i musikalen ”Mamma Mia!” och har även en ledande roll i ”Mamma Mia – the party”. Foto: KAI MARTIN

Rondo, som förvandlats till Nikos Taverna, Göteborg

Bäst: Onekligen Mija Folkessons version av nya Abba-låten ”Don’t shut me down”, som Björn Ulvæus presenterade på plats.

Sämst: En förvånansvärt blyg publik som det tog tid att få igång.

Fråga: Michalis Koutsogiannakis i rollen som Nikos, som också spelar i Håkan Hellström-musikalen med premiär i kväll 9 oktober. Hur orkar karl’n…?

Så blev den äntligen av, premiären av Rondos storsatsning på ”Mamma Mia – the party”. Krogshowen som blev en fundamental succé när den spelades på Tyrol i Stockholm med 800 föreställningar under fyra år. Ett och ett halv år för sent kunde Rondo, nu förvandlat till Nikos Taverna – ett imponerande ombygge av de anrika göteborgska showlokalerna – slå upp dörrarna.

Jo, det låg förväntan i luften hos de 500 gästerna. Och, nej, ingen behövde gå därifrån besviken. För här bjöds på ett Abba-bonanza med grekisk touch, en meny med grekiska rätter och – ja – ouzo som fördrink.

Showen är en integrerad del upplevelsen under kvällen. Här finns ingen egentlig fast scen. Istället rör sig musiker, dansare och huvudaktörerna fritt i rummet från golv till – ja, snudd på – tak. Det blir händelserikt, upplevelserikt och det gäller att som publik hänga med i turerna.

Storyn är trivial. Grekiske Nikos har mött svenska Kicki under inspelningen av ”Mamma Mia!” på ön Skopelos och blivit ett par. Tillsammans driver de Nikos Taverna och till det underhållning med Abbas låtar. Nikos dotter Konstantina blir förälskad i svensken Adam, som jobbar som bartender. En kärlek som är no, no för Niko, men framför allt för hans mamma. Bäddat för intriger och för fördomar om greker respektive svenskar. Den som önskar sig djup i historien göre sig icke besvär. För här är det lättsamt och roande rätt igenom, men inte desto mindre en ambitiös uppsättning. Manusförfattare Calle Norlén vet att balansera sin dialog på rätt sida skämskudden och regissör samt tillika koreograf Roine Söderlundh har valt att effektfullt fylla varje vrå av salongen med händelser. Skickligt.

Självklart är Abbas musik den spinnande röda tråden, den som förklarar varje scen i föreställningen. Kvällen går med en rasande fart och plötsligt är det över, men inte utan dans för publiken. Dessutom fick publiken se sig snuvad på allsång med ”Waterloo”. Det såg Björn Ulvæus på plats till. Istället introducerade han nya Abba-låten ”Don’t shut me down” där musikern och sångerskan Mija Folkesson gjord en stark version.

Under hösten på Rondo… förlåt, Nikos Taverna, rullar ensemblen på i olika team. Förståeligt. Det här är en show som kräver fullständig närvaro under alla de timmar den framförs. Det gör också att den ena kvällen inte blir den andra riktigt lik.

Men under premiärkvällen är det tydligt vilken betydelse skickliga Sussie Eriksson gör som kulturbärare för ”Mamma Mia – the party”. Hon som också medverkade i den svenska uppsättningen av musikalen ”Mamma Mia!”. Annars är det en ensemble, som tillsammans med musikerna, sliter hårt utan att jag riktigt hittar någon självklar stjärna. ”Mamma Mia – the party” är istället en show där alla ska med och synas lite lagom.

Humoristisk i nyskriven opera

Opera

SCENER UR ETT POLYAMORÖST ÄKTENSKAP

Utmanar. ”Scener ur ett polyamorös äktenskap” utmanar både musikaliskt innehåll. Foto: OLA KJELBYE

Atalante, Göteborg.

Göteborg är en kreativ stad. Åtminstone scenkulturellt. I våras presenterade paret Martine och Jenny Schaub sin utmärkta musikal ”Silverhjärtats hemligheter”, som gav mersmak. Paula af Malmborg Ward sitter med sitt nyskrivna verk, operan ”Mytomania”, som redan skulle haft sin premiär på Göteborgoperan. I helgen, på samma scen, har musikalen ”Kärlek skonar ingen” premiär med musik baserad på Håkan Hellströms musik och texter. Som ett axplock på den kreativitet som når utanför kompositörs- och författarrummen.

Klas Abrahamssons (libretto) och Marie Samuelssons (musik) är ett annat exempel. En nyopera som såg dagens ljus under en blinkning till premiär i våras inför allt för få, som nu – under allt för kort speltid – åter sätts upp på Atalante.

Det är en sprakande föreställningen i Gunilla Johansson Gyllenspetz regi, som utmanar i såväl berättelse som musik. Det är det lilla operakompaniet Man Must Kings tredje beställningsverk på scenen med kompaniets egna producenter i de ledande rollerna.

Libretto vill låta alla vara med i det polyamorösa äktenskapet som publiken omedelbart får inblick i. Här vankas födelsedags för ett barn som har tre föräldrar. Förväntningarna är stora. Men snart krackelerar tresamheten mellan Anne (Amanda Flodin), Johan (Karl Peter Eriksson) och Marie (Nina Ewald) i ifrågasättande och tveksamheter. För vad händer när treenigheten hotas med att en kommer ut som heterosexuell monogam, som Anne…?

Det skulle kunna vara lätt att tramsa bort ämnet, att vara raljant och överdriven. Men föreställningen balanserar humorn med allvaret i temat. Samtidigt är den skämtsamma tonen kanske också den ventil som behövs för att ta in det komplexa alla infallsvinklar som ”Scener ur ett polyamoröst äktenskap” bjuder.

Mezzosopranen Amanda Flodin bjuder upp och in i både dramat och komedin. Barytonsångaren Karl Peter Eriksson och sopranen Nina Ewald stämmer villigt in. Ja, det är nyopera, som alltså också är en utmaning musikaliskt för den ovane (läs undertecknad), där jag tycker att det atonala jagas till förfång för melodi. Men…! Musiken greppar med kraft, arrangerad för slagverk, cello och klarinett, och uppmanar till ständig uppmärksamhet. Det är förvisso inte svårt. ”Scener ur ett polyamoröst äktenskap” är, en färgstark, utmanande föreställning.

Scener ur ett polyamoröst äktenskap (spelas t o m 10 oktober):

Libretto: Klas Abrahmasson

Musik: Marie Samuelsson

Regi: Gunilla Johansson Gyllenspetz

Scenografi/kostym: Martin Eriksson

Ljus: Christoffer W Fogelberg

Mask: Linda Boije af Gennäs

På scen – Man Must Sing: Nina Ewald (Marie), Amanda Flodin (Anne) och Karl Peter Eriksson (Johan).

Orkester – Gageego!: Jonas Larsson (slagverk), Gustav Wetterbrandt (klarinetter) och Frida Bromander (cello).

Dogsmile utan kamouflage

Konsert:

DOGSMILE

Egen ton. Tinna Möller och Ingemar Karlsson i Dogsmile bjuder på uppdaterad postpunk. Foto: KAI MARTIN

Fyrens ölkafé, Göteborg

Ur spillrorna av Camouflage/Tapirerna reste sig Dogsmile i 90-talets inledande år mot dekanens mitt. Lite mer nedtonade. Gitarristen Ingemar Karlsson på sång och som huvudkompositör, hustrun Elisabeth Karlsson på bas, Ingvar Larsson, keyboard och hans – dåvarande partner – Camilla Engman, sång och melodica. Det blev albumet ”Hey, I just want to say hello” 1995, Nille Pernhedproducerat, som till bandets besvikelse snabbt försvann ur offentligheten. Men istället för att gå ner i källaren fortsatte Ingemar Karlsson sitt låtskrivande och med lite medlemsskiften vågade Dogsmile mer.

Nu 2021 är det dags för releasen av senaste albumet ”Sparks from the fire”. Klart det ska firas. Nu med en sättning sedan två år bestående av Ingemar Karlsson, sång och gitarr, Tinna Jörhall Möller, sång, gitarr och melodica, Ingvar Larsson, keyboard, Elisabeth J Karlsson, bas och fiol, Tommy Dannefjord, trummor, samt Anders Petersson, gitarr. Man finner man alltså en spelglad orkester med tre sjättedelar Camouflagemedlemmar, två sjättedelar musiker från Easy och så Aptit- och Brandmeriterade Tinna Jörhall Möller.

Dogsmile har aldrig skämts för sin rötter. På senare år har man till och med vädrat några av sina tidigare konstellationers låtar med den äran. Men nu är det som man skalat av tidigare influenser för något nytt. Någon i publiken viskar Go Betweens. En annan Arcade Fire. Må så vara. Men framför allt står Dogsmile 28 år efter sin tillblivelse som ett band med sitt eget uttryck.

Spelglatt Dogsmile. Foto: KAI MARTIN

I botten finns Elisabeth J Karlssons excillenta basspel. Hon som med sin inre metronom inte bara är en stabil puls utan också någon med känsla för både groove och melodi. En dröm för vilken trummis (jag tror Tommy Dannefjord instämmer) som helst att bygga rytmer kring och för en kompositör att skapa låtar av. Lägg till att Ingemar Karlssons Robert Frippinspirerade gitarrspel har fått ett vidare spelrum till de postpunkeklektiska låtarnas mollstämningar. Och mötet mellan hans och Tinna Jörhall Möllers röster, för att inte prata om gitarrduellerandet mellan Ingemar Karlsson och Anders Pettersson. Eller Ingvar Larssons säregna keyboardutflykter i form av ljud och melodier.

På Fyrens ölkafé bjuder bandet uppsluppet och spelsuget på en repertoar från karriären med allt mer med fokus på låtar ”Spark from the fire”. Musik som inte stirra tillbaka utan framåt. Inte illa för ett band som nära nog är 30 och där tre av bandmedlemmarna har spelat ihop i ytterligare tio.

Beatles – den aldrig sinande fascinationen

Intervjuserie. Rick Rubin, producent, i ett aldrig sinande samtal med Paul McCartney i ”McCartney 3, 2, 1”.

Jag har varit fem minuter från Paul McCartney. Ett meet and greet inför konserten på Ullevi i juni 2004. Min tanke då var ”efter det kan jag lägga av”. Som om han var något slags gud, att handslaget och ett snabbt ord skulle avgöra. Men samtidigt. Beatles har påverkat mitt liv. Bandets story har jag vridit och vänt på så många gånger. Ständigt fascinerad. Ständigt förundrad. Ständigt förtjust. Böcker har lästs. Skivor har spisats. Detta soundtrack till mitt liv.

Jag har hängt i Paul McCartneys barndomshem på Forthlin Road i Liverpool under en guidad bussresa, som tog mig till Penny Lane såväl som Strawberry Field. Samma resa, några dagar tidigare kunde jag följa Göteborgsbandet Lenny Pane spela hela ”Abbey Road” i EMI:s studio på den välkända Londonadressen.

När Pete Best var i Göteborg i oktober 2003 intervjuad jag honom. När sir George Martin gästade Göteborg satt jag bredvid honom vid en presskonferens på Elite Plaza ett år som minnet raderat bort. Mina frågor till den legendariske Beatlesproducenten förtydligades av sonen Giles, som satt på andra sidan, eftersom jag hamnat på George Martins döva sida.

Så… fem minuter bort från att jag skulle ha tackat för mig och varit nöjd. Paul McCartney. Det kunde inte bli större. Men så kom beskedet om att någon medverkan för min del i ett meet and greet inte skulle bli av. Istället stod jag längst fram under konserten och kunde sjunga med i den då 62-årige Paul McCartneys ”Heller skelter”, framförd i originaltonart. Jag var lycklig ändå.

Jag tänker på det. På den ständiga närheten, att ha vistats i det som varit hans – jag var även i John Lennons barndomshem, där han bodde med aunt Mimi på 251 Menlove Avenue (var nära att ta ett äpple i trädgården som minne, men lät bli – hem. Gatorna och platserna de besökt. Den guidade turen i Hamburg våren 2019. Närvaron.

Så hamnar jag framför intervjuserien ”McCartney 3, 2, 1” där producenten Rick Rubin i slarvig t-shirt, shorts, barfota och med karaktäristiskt långt hår och yvigt skägg samtalar med en snart 80-årig, vital, Paul McCartney i studio. Han sjavigt klädd – så märkligt för en modeikon från 60-talet – med något slags shabby cicplagg, en kavaj som skvallrar om hål i kragen (ser ut som angripet av mal) och trådar som hänger kring manschetterna.

Allt i svartvitt där det starka ljuset centrerar scenen, platsen vid mixerbordet, Fender Rhodespianot och det akustiska pianot, och kring detta kameramän/-kvinnor som dansar som skuggfigurer i utkanten.

Det är avskalat. Låtar som presenteras utan någon slags kronologisk ordning. Minnen faller in utefter att reglar på mixerbordet dras upp eller ned. Låtar skalas av in på sången eller McCartneys levande basspel. Förebilder nämns. Johann Sebastian Bach vid sidan Motownbasisten James Jamerson, John Cage med Beach Boys, Everly Brothers, Elvis Presley, Edith Piaf; denna mosaik av influenser som möts och formas om. Ett utryck som aldrig vill stanna, som blir något eget.

Jag slukar de tre timmarna som en utsvulten, men märker samtidigt inte tiden. Avsnitt läggs till avsnitt. Det jag hört förut adderas till nytt. Minnen från förr dammas av för att läggas till.

Rick Rubin är stillsamt förtjust, pratar med en högt värderad kollega, ställer frågor som öppnar upp, ett respektfullt samtal formas. Nej, Paul McCartney återgäldar inte frågorna om hur det var för Rick Rubin när han producerade Beastie Boys, Public Enemy, Red Hot Chili Peppers eller Johnny Cash ”American”-serie. Men nu är det ju också fokus på den forne Beatles, hans musik i bandet och den som skapades efteråt.

Paul McCartney är både modest, smickrad och självupptagen. Han blir överraskad, och väl både shaken and stirred, över ett citat från John Lennon, som Rick Rubin nämner, om hur Lennon berömmer McCartneys basspel; ett ord han aldrig hört och när han själv berättar om de beröm han fått av sin låtskrivarekollega och vän är det i korta fraser; ”Sån var John”.

”McCartney 3, 2 1” är förspelet till regissör Peter Jacksons ”Let it be”, där dokumentärmaterial från ”Let it be”-sejouren 1969, det som kom att bli bandets svanesång med albumet med samma namn (1970). Färdigställandet av dokumentären har dragit ut på tiden med ska komma i höst.

Allt sänds på Disney, för den intresserade.

Och när jag nyligen återkopplade till Åke Edwardson, författaren, gällande en intervju jag har gjort med honom tipsade han om ”One two three four – the Beatles in time”, boken av Craig Brown som kom för ett år sedan. Ny vinklar, nya berättelser i detta aldrig sinande flöde om Beatles.

En dag – en värdering

Jag tror inte vi har missat ett avsnitt av ”Antikrundan”, Z och jag. Hon har till och med stått i den vindlande långa kön med hopp om att medverka. Har charmat Knut Knutson, fått ett eller annat föremål värderat. Men har aldrig fått chansen i medverka i programmet. Det är lätt att förstå när vi kommer till Tjolöholm med förhoppning om att delar av min klädkollektion ska få möjlighet att hamna i strålkastarskenet inför kamera, expertis och reporter.

Vi är inte ensamma om våra förhoppningar. Vi hör en siffra om att det är 1700 som fått en bokad tid. Flera av dem har med sig, som jag, sällskap. Det blir alltså några tusen på plats som hoppas att just deras prylar eller föremål är värt mödan att ta sig till den vackra slottsparken söder om Kungsbacka.

Jag är tacksam för att Z är med, för jag har tagit i. Köpte en klädhäst på Mio för ändamålet där jag placerat flera kostymer – allt från H&M, Boss till Zegna – och någon väst, en tweedblazer och en rock. Allt för att visa på bredden av mina kreationer. På plats fanns också delar av min skokollektion: mina nyfunna RM Williamsboots från i somras, Converse All Stars platådojjor, ett par svarta Paul Smith i broguemodell samt de svarta myggjagarna från Sand, som jag bar då jag gifte mig med älskade Z.

Väntar på värdering. Lång kö med förhoppningsfulla där jag är en av dem. Foto: ZEBA PEDERSEN LÖWEN-ÅBERG

Det blir alltså en grannlaga uppgift att bära denna klädställning med alla plagg och lite accessoarer och påsen med skor fram till området där vi ska granskas och värderas, åtminstone mina prylar. SVT-teamet har valt rätt dag. Denna höstens första dag har fått ett famntag av sommaren, som bjuder på värme, solsken och ett glittrande vackert Tjolöholm med Kungsbackafjorden ett stenkast därifrån.

Vi har tur. Mina kläder väcker intresse. Jag får lämna uppgifter om mig och träffar experten Malin Sveholm, charmant, stilfullt vacker i en djärv men ändå sober, svart Martin Margieladesignad klänning, och får en tid då ett inslag ska göras.

Trimmad. Foto: KAI MARTIN

Jag har för dagen klätt mig, inte rätt med tanke på vädret kanske, i en tredelad Paul Smithkostym, en lila Paul Smithskjorta och dito slips, de vackert blå Goldwinskorna, som Z hittat på en loppis i Spanien för 13 år sedan, samt en Stetson sommarhatt på huvudet. Jag har för dagen trimmat skägget hos Sharper of Sweden Barbershop i Viktoriapassagen och dessutom fått hjälp av Samuel Seffo, min skräddare, på Samuels skrädderi och högtidskläder, som gjort att jag kan andas i kostymen. Den jag köpte på Remisen i Köpenhamn för ett antal år sedan. Då, då jag inte hittade någonting av värde förrän precis i slutet av min runda när jag upptäckte en ung man som hade mängder av kvalitetskläder; det blev nämnda kostym, två Paul Smithskjortor, två slipsar av samma märke, en Paul Smith tweedkavaj och en folkloristisk, svart väst, även den Paul Smith, plus en hatt. Allt för 2300 danska kronor.

Klädd till tänderna, alltså.

Klädd för miljön. Foto: ZEBA PEDERSEN LÖWEN-ÅBERG

Så blir vi hämtade. Hela paketet ska bäras tillbaka till varifrån vi kom, snudd på, och sedan upp mot en skogsdunge där kamerateam, reporter Magnus Broni, som jag hälsat på precis innan, och Malin Sveholm står och väntar. Vi är lite i skymundan från händelsernas centrum i ”Antikrundan”, men det känns onekligen exklusivt att vara där och jag blir smickrad av det intresset jag får av teamet.

En diskret mikrofon (så kallad mygga) fästs på kavajslaget, tråden till sändaren, som placeras i vänster ficka, döljs innanför västen. En av kameramännen noterar några av mina galgar, de jag köpte med skoblock från Skokungen i våras, med mitt namn ingraverat. ”Ah, är det ett märke?”, frågar han och jag vet inte vad jag svarade förrän allt plötsligt drog igång. Malin Sveholm har kikat lite på mina plagg, fastnat för miljardärens kostym, en Zegna som var en av två jag köpte på loppisen Kirppu i Frederikssund i april 2018 (skrev om det här). Hon berättar initierat om familjen Zegnas väg från fårfarmare till att fabricera kvalitativa ylletyger och senare exklusiva kostymer. Jag stannar där, som ett slags cliff hanger, för om min medverkan blir ett inslag i ”Antikrundan” ska inte resten avslöjas.

Posören poserar. Foto: ZEBA PEDERSEN LÖWEN-ÅBERG

Det är kul att prata kläder, kameramannen som frågade om galgarna kommer fram igen och säger, eller snarare utbrister, ”Kai Martin!”. Inser att jag är jag och vill ta en selfie. Jo, jag blir bekräftad med råge. Malin Sveholm är förtjusande och uppmuntrande. Något att bära med sig.

Samlaren och expertisen. Foto: ZEBA PEDERSEN LÖWEN-ÅBERG

Omtumlad efter en dag av anspänning åker vi tillbaka till Göteborg. Z har önskemål om mat, som ett slags tack för hennes insats. En lätt sak att bejaka. Vi köper sushi, äter i trädgården och pratar om äventyret, hoppas förstås att inslaget ska vara värt för ”Antikrundan” att ta med. Om det återstår att se.

Känslan av bekräftelse tar jag med mig till kvällshockeyn några timmar senare, där jag spelar spirituellt och räddar mot vindsnabba ungdomar, gör flera frilägesräddningar, en galet effektiv slajdning (old school) och en blixtrande plockning på närskott, där Cristopher Nihlstorps plock (den jag köpte för drygt ett år sedan) är som en motsvarighet till Benny Guldfots magiska sko – åtminstone innan mjölksyran sätter in efter en timme.

Ändå, lätt att somna med ett leende efter en kittlande dag.

Charmig Danny skapar glädje

Show

DANNY SAUCEDO ”DINNER CLUB EXPERIENCE

!!!!

Glädje. Med en spelglad Sanny Saucedo med band blir hans show på Kajskjul 8 ren och sker glädje. Foto: KAI MARTIN

Kajskjul 8, Göteborg

Publik: Utsålt, cirka 300 sittande gäster.

Bäst: En ljuv förening av bra, sång, bandet och spelglädjen.

Sämst: Inte en sådan här kväll.

Fråga: Hur länge ska det dröja innan regeringen instiftar covid-pass…?

Som vi har längtat. Bandet, Danny, publiken, arrangören, köket, serveringspersonal. Klart att förväntningarna då är uppe i bjälklaget på Kajskjul 8, som håller sin första premiär på lång, lång tid. Kanske finns det somliga som då har bilden av en Danny-show klar för sig efter att ha sätt hans föreställningar på the Theatre. Men han – och bandet – gör snabbt klart att det här är ingen minimerad ”Nu!” eller ”The run(a)way show”. tvärt om.

Kanske är det egentligen mer en konsert i krogmiljö. En till tänderna taggad publik sitter på sina stolar. Men blir snart drabbade av ett intensivt sväng från scen och en uppviglande Danny, som vill ha upp alla på golvet. Men… restriktioner, ni vet, gör att det uppstår en intensiv stoldans. För sitta still…? Nej, det går inte.

Danny och hans band hinner knappt kliva upp på scenen förrän ett vilt groov startar, där inledande ”Brinner i bröstet” – i ett läckert upplöst svävande jazzarrangemang – sätter tonen för kvällen. Och, varför inte, bjuda på tre solon redan från start. Ingen idé att vänta. Det har vi gjort tillräckligt.

Danny är en skicklig entertainer. Suger in publiken med charm, list, humor och en utstrålning som golvar. Han har en omedelbar närkontakt med sin publik. Bjuder på ett direkt tilltal. Flörtar med samma ogenerade glädje som han skojar. Men han är också en skicklig sångare, som här får möjligheten att visa på sina färdigheter. Kvintetten på scen är följsam med spetskunskap på varje instrument. Det svänger vilt, är en uppvisning i musikens sanna glädje och egentligen skulle man bara vilja att stolar och bord finge flyga all världens väg tillsammans med restriktionerna för dans! dans! dans!

Danny Saucedos ”Dinner club experience” är ett vinnande koncept. En dörröppnare till sång, dans, sex samt ren och skär glädje. Med den här showen flyger alla världens bekymmer bort. Tack

Låtlista: 1. Brinner i bröstet 2. Amazing 3. Såsom i himlen 4. Dör för dig 5. Om igen 6. In your eyes 7. Super 8 8. Dansa med mig 9. För kärlekens skull 10. Ere bara jag 11. Jag vill tillbaka 12. Snacket 13. in the club extra 14. Dandi dansa

På scen: Danny Saucedo, sång, Jonas Pomo, klaviatur, Sebastian Ågren, trummor, Mattias Andréasson, bas, Wojtek Goral, saxofon, och Nils Janson, trumpet.

Mitt soundtrack till 90-talet i nutid

Konsert

EGGSTONE & MOMMYHEADS

Bitterljuvt. Eggstone vet att slå an mina känslosträngar. Foto: KAI MARTIN

Majas vid Havet, Varberg.

Förklara inte varför, men jag visste ju om att Eggstone skulle komma till charmiga Majas vid Havet. Strandkrogen utanför Varberg vid Västerhavets brus. Men när jag försökte, lite blekt, ragga sällskap var jag som vanligt ute i sista minuten. När jag väl bestämde mig var det för att inse att de där sista biljetterna var slutsålda. I något slags desperation slängde jag iväg ett meddelande till Eggstone om det möjligen fanns chans på en betalande gästlista. Lommabandets svar blev ”Kom och sälj t-shirtar åt oss”.

Så det var med en förenande av nytta och nöje som jag tog bilen, ensam, till Varberg, snitslade mig ned till Apelviken off season och klev in på Majas vid Havet. Bakom disken stod redan en ung man redo att sälja t-shirtar för Eggstone och gästande Mommyheads, som krånglat sig till norra Europa från USA. Han var förstås inte informerad men generöst beredvillig och efter att smitit in i backstage var platsen min.

Men…! Det var ju i förstone musiken som var det väsentliga, även om entrén betalades via jobb. Eggstone var ju något av mitt soundtrack under det sena 90-talet, vemodspop med utsökta melodier och arrangemang, musik med vässade egg och samtidigt runda kanter. Jag är svag för sånt.

När gruppen återförenades på Malmö Live med Malmösymfonikerna ledda av Michael Bartosch (ja, Eggstonegitarristen Patrik Bartoschs bror) i mars 2018 var det en ljuv återkoppling till bandets musik. Musiken kläddes väl i de stora arrangemangen och historiens vingslag svepte in i par med nostalgin samtidigt som bandets kompositioner är tidlös pop. Något som egentligen inte behöver dateras, i min bok.

Men nu var det i en mer nedskalad version av bandet, som under några dagar förenats med Mommyheads för några spelstopp i Sverige.

Förstärkta av keyboardisten Christopher Dominique (som också var med 2018) balanserandes sitt klaviatur och laptop i knät bakom basisten/sångaren Per Sundings rigg, fick musik utrymme också med Wallentin Richardsson (gitarr/klockspel/marackas/sång) och John Ferguson (gitarr/sång), som ytterligare stöttning.

Men det var Mommyheads som först tog scenen i besiktning. Jag har några album av bandet, som funnits sedan 1987. Lagt ned för att senare återförenas (2008) och varit idoga sedan dess, om än i väsentligt mindre skalan än då de under 90-talet var kontrakterad för Geffen.

Trio med stil. Mommyheads – på bilden Jason McNair, Adam Elk och Dan Fisherman – kan sin pop. Foto: KAI MARTIN

Bandet, ledda av multimusikern Adam Elk, har varit i Göteborg, men av tusen och en anledningar har jag missat New York-bandet. Märkligt då jag uppskattar musiken, begåvad pop som på något vis förenar XTC:s smartness med Jellyfishs. Det var alltså hög tid nu för det produktiva bandet, som har en faiblesse för Sverige med låtar som ”Greta Thunberg”, ”Eldsjäl” (!) och ”Stockholm” på repertoaren.

Majas vid Havet är ett intimt rum, en låg, trång scen med närhet både mellan bandmedlemmar och publik. Det är svårt att inte komma tätt inpå och det gäller också den musikaliska upplevelsen. Kvartetten är samspelta och väver komplicerade arrangemang till lättsmält, intagande pop. XTC och Jellyfish har jag nämnt, men Mommyheads överraskar också med att spränga in ren King Crimsonkraft i vissa moment i låtarna. Detta utan att musiken förlorar sin Mommyheadskaraktär. Något för en konnässör att gotta sig i.

Bandet bjuder på en cirka timmes generös och total musikupplevelse, som ger mersmak. Adam Elk, Dan Fisherman, and Jason McNair med nye multimusikern vars namn jag tappat bort (Michael Holt hoppade av bandet sent i våras) vet hur en popsten ska dras in i 2020-talet. Bjuder på mycket musik från de senaste albumet ”Soundtrack to the world’s end” (2018), ”Future you” (2019), ”New kings of pop” (2020) och ännu inte utkomna ”Age of isolation”.

Eggstone har alltså packat den trånga scenen rejält. Bandet är ju en trio med i dessa snillen finns också smak för oändligt mycket mer i det musikaliska uttrycket. Så med Christopher Dominique, Wallentin Richardsson och John Ferguson blir bandets musik så mycket mer. För det finns melodier inte bara i bas- och gitarrspel samt sång med stämmor. Nej, ett klockspels betydelse kan inte nog accentueras. Inte heller möjligheten med ett keyboard att skapa väsentliga stråkarrangemang för rätt stämningar.

Nej, det handlar inte om att försöka skapa någon copy cat från musiken från gruppens tre album från 90-talet, men kanske mer om att göra den rättvisa. För Eggstone är noga med sin musiks sprängkraft i denna deras bitterljuva dräkt. Visst, Per Sunding har inte kommit i sångmässig form live och begåvas med några tuppar. Men helheten är ju förtjusande. Det är på samma gång härligt att slungas tillbaka till ett 90-tal där Eggstones musik ackompanjerade känslorna och snudd på hamna i en sedan länge emotsedd familjesammankomst med så mycket som ska avhandlas på alltför kort stund.

Ja, underbart är måhända kort, men stunden lever kvar. Eggstones musik – och Mommyheads – har den förmågan.

Låtlistor:

Mommyhead – 1. Speaker heart 2. Help me 3. Glimpsing 4. Don’t believe the pilot 5. Mutual enemy 6. Woke up a scientist 7. Age of isolation 8. Stockholm 9. Focus group 10. Prisoners 11. Twists and turns 12. New kings of pop

Eggstone – 1. Birds in cages 2. Sun king 3. Like so 4. Against the sun 5. Supermeaningfectlyless 6. April and May 7. The late 8. Taramasalata 9. Good morning 10. If you say 12. Wrong heaven 13. Marabous 14. Still all stand still – extra – 15. Diesel smoke 16. Happiest fool – extraextra – 17. Water 18. The dog

En rosa dröm – dubbelt upp

När jag får ett erbjudande om att bo i det av av Milajki Style Factoh!ry (jo, det ska var ett oh! lite här och var, enligt det kreativa teamet tillika Göteborgsbaserade företaget) stajlade popuprummet på Skäraton (Radisson Blu Scandinavia hotel, gamla Sheraton), så var det ju svår att tacka nej. Z visste inget mer än att vi skulle klä oss färggrant. Jag valde mina färgglada flamingomönstradebyxor från Scotch & Soda (Ragtime), den vita NN07skjortan, från Holte loppmarknad, och Mood of Norwaykavajen, Stadsmission, Mölndals galleria) samt 3dm Lifestyleskorna, de blå, som jag fick av Z i födelsedagspresent för 100 år sedan. Mest secondhand, alltså, men definitivt färgglatt.

Jag försökte nå hotellet för att höra om det fanns möjlighet att parkera våra cyklar, men det var omöjligt att komma fram. Förklaringen kom senare. Då hade vi med sparsam packning (typ, allt i min blå Sandqvistryggsäck) valt att promenera ner till stan. Väl framme är det en låååång kö till receptionen. Alla ska bo. Alla ska turista. Alla ska checka in. Samtidigt. Men alla ska inte bo i Milajkirummet, som vi.

Det är trångt, men ändå hyfsat och respektfullt avstånd i kön och receptionen. Snart är det vår tur och vi får våra rumsbrickor och går med förväntan mot rummet. Det står helt klart vilket det handlar om. Dörren är klädd i vit teddy, inte helt försluten, och då vi öppnar är det för en rosa chock. Härligt! Galet! Barnsligt och uppiggande. Vi hinner knappt in förrän vi börjar ta för oss, eller framför tar bilder av varandra och selfies i det Instagramvänliga rummet. Det är verkligen all in, fullt av trams och glädje, accessoarer att förstärka intrycken, kläder, peruker, hattar… I badrummet tronar lämpligt nog några flamingor i plast, resterna av ett bollhav i duschen, rosa hjärtan på duschväggen… Ja, ni förstår.

Ljuset är också rosa och kanske är det en missräkning. För just rött ljus är fotografens värsta fiende. Det blir med andra ord svår att göra rummet rättvisa.

Vi hänger i rummet en stund. Gör det intensivt. Så till den milda grad att när Z ska öppna balkongdörren river hon ned en kornisch, som lätt faller över hennes ena axel. Ingen skada skedd, förutom på inredningen och vi rapporterar incidenten till receptionen pronto.

Så gör vi stan. Planerar att äta och går längs med Stora Nygatan mot Bastillionplatsen, stannar vi den nyöppnade restaurangen Klang Market, som trots en stor uteplats inte har något bord ledigt, men som dessutom verkar vara lite för mycket av hippt hamburgerhak. Upp Trädgårdsgatan mot Dorsia, men Z får svindel av priserna. Jag nämner Tavolo på Magasinsgatan, restaurangen i de gamla artilleristallarna, så vi styr mot Vallgatan över Kungsportsplatsens stimmiga rus mot vårt nya mål. Men väl där finns det inte en plats över, förutom i baren. Jag vill inte. Z vill. Men jag känner, att ska jag äta där vill jag insupa atmosfären och lokalen, inte sitta som på nålar på en barstol… Det blir ingen diskussion; jag vänder i dörren och går oförskämt. Så det blir Sorellina på Västra Hamngatan, som vi tidigare haft god erfarenhet av och som inte heller nu gör oss besvikna. Vi gör det lätt för oss, lite lättjefullt, och går på en meny som erbjuder en tunt, fint skuren älgcarpaccio med kantareller, parmesan, ruccola, lime som förrätt, till huvudrätt carbonara med guanciale, pecorino romano, äggula och svartpeppar plus en tiramisu, som efterrätt (den enda som föll ur ramen i denna annars så perfekta middag) och mineralvatten samt Amarone della Valpolicella till plus kaffe till desserten.

Vi promenerar genom vår stad hem. Västra Hamngatan ner till Hamnkanalen och Södra Hamngatan, över Tyska bron och kika på installationer och restaurangen där, innan vi vänder åter mot vår rosa dröm och en natt på Skäraton.

Morgonen når oss. Vi har bokat frukost i matsalen, en tid som alla andra har gjort. Men å andra sidan kommer vi sent efter en seg, långsam morgon till matsalen. Konstaterar att jag fortfarande gör bättre äggröra än hotellen vi gästat, men det är säker en ekonomisk fråga. Så checkar vi ut, lättar med vårt lätta bagage och hemestrar vidare som turister i vår egen stad. Z går på skattjakt enligt det kända mönstret butik in, butik ut och kommer hem med lite väl funna plagg från Cos i gamla, fina Palladiumhuset, där biografen länge stoltserade.

I boendet på Skäraton i Milajkirummet ingick också entré till Oh! I scream bar, som förutom glass också är rena, färgsprakande äventyret, väsentligt mer expansivt än popuprummet. Vänner av Dolly Style eller mer japanska kulturfenomen som lolita, fariy kei och gyaru får sitt lystmäte. Oavsett ålder – här möts alla barn från 8 till över 80 år – för en resa in i en kulör fantasivärld.

Milajkis idé är underhållande och lite nytänkande. Rent strategiskt utnyttjar företaget tomma, attraktiva affärslokaler i centrum på korttidskontrakt. Hur länge just Oh! I scream bar håller hus på Korsgatan vet bara tillgång och efterfrågan.

Leklusten drabbar oss. Kanske mest Z, som är all in. Mobilkameran får jobba för foton, poserande, selfies ur alla vinklar och vrår. Precis som på rummet finns det möjlighet att låna peruker, hattar, kläder (men då bara för kvinnor) för att maximera uttrycken. Efter ett bra tag griper rastlösheten mig. Vi tackar för oss och går ut i den vanliga, inte fullt så färgstarka, världen fylld av intryck.

Foto: Kai Martin och Zeba Pedersen Löwen-Åberg

Förlösande skratt

Buskis:

SOMMARBUSKIS

!!!

Skratt i sommar. Med ”Sommarbuskis” firar Vallarnas friluftsteater 25-årsjubileum. Foto: BO HÅKANSSON

Vallarnas friluftsteater, Falkenberg

Med: Stefan Gerhardsson, Siw Carlsson, Annika Andersson, Jojje Jönsson och Mikael Riesebeck samt Yvonnes Kusiner.

Bäst: Vad väljer man mellan Annika Anderssons subtila komiska prestationer, Mikael Riesebecks underbara överspel eller Siw Carlssons rockklös…?

Sämst: Tajmingen, men det är inte så konstigt.

Fråga: Hur mycket pallar Siw Carlsson…?

Det är i Falkenberg det händer. Åtminstone om man vill uppleva underhållning från scen. Inte mindre än tre scener är igång: Falkenbergsrevyns ”Bäst of” i Hwitans trädgård, Teatergläntans uppsättning av ”Bröderna Lejonhjärta” och då 25-årsjubilerande Vallarnas friluftsteater.

Jo, det finns ett sug efter föreställningar och bara till ”Sommarbuskis” på Vallarna, en hastigt ihopsatt föreställning då lättade restriktioner medgav detta, blev biljettrycket högt. Uppsättningarna på Vallarna har blivit en självklarhet för många, ett sätt att fira sommar, att hålla tradition och få skratta åt sådant som är lätt att skratta åt. Så det är klart längtan har varit stor.

Här bjuds på ett axplock av figurer som passerat revy på scenen nere vid Ätran: Olvert, Augustina, Dag-Otto, Blyge Örjan och Rakel  ser åter dagens ljus. Men det är Rakel (Annika Andersson) och ivrigt mumlande Lennart (Mikael Riesebeck) som startar 25-årskalaset. Oblygt tar paret plats längst fram, fäller ut sina campingstolar och inväntar föreställningens start. Enkel, effektiv humor, som åtminstone landar väl hos mig.

Men det är ju i förstone på scen som det händer och här spänns bågen både slappt, högt, vitt och brett. Precis så som det ska med buskis. Stefan Gerhardsson är, som förstås hela ensemblen, i sitt rätta element, där han och Krister Classon en gång startade: med gitarr, musik och en rejäl portion grov humor under läppen. Det är svårt att värja sig. Somligt tramsigt, en del listigt, annat på pricken och allt som oftast under bältet med ett dundrande friskt humör.

Nej, man får inte vara fin i kanten när det bjuds upp till humor på Vallarnas friluftsteater. Här vädras det mesta på det mest oförargliga sätt.

Annika Andersson kliver in och ut ur roller i ständiga kläd- och perukbyten och är alltid så effektivt komisk med sitt subtila spel. Mikael Riesebeck ägnar sig åt övertygande överspel på ett sätt som man inte annat kan än älska. Vilken komiker han är! Jojje Jönsson vädrar, till publiken förtjusning, sin Dag-Otto, men har så mycket mer att bjuda. Siw Carlsson mullbänkarnas primadonna, en komedienn som är grov i mun med osviklig tajming och fullkomligt rasande rolig i sin vilda Jerry Williams-rock’n’roll. Att hon orkar, gamla damen!

”Sommarbuskis” är underhållning för stunden, en paus i vardagen, ett skratt som förlänger livet. Och, som det heter, delad glädje är dubbel glädje. För det finns ingen tvekan om att publiken längtat lika mycket som artisterna och musikerna på scen.