Strålande kväll med Ola Salo och Augustifamiljen

Konsert:

AUGUSTIFAMILJEN MED OLA SALO

!!!!

IMG_0027

Inspirerat. Ola Salo gästade Augustifamijen och ljuv musik uppstod. Foto: KAI MARTIN

Stora Teatern, Göteborg.

Publik: Utsålt.

Bäst: Den lekfulla professionalismen.

Sämst: De kunde gärna fått spela hela kvällen.

Fråga: Finns det någon musik Augustifamiljen inte förmår att göra till sin egen.

Augustifamiljen har under sina tolv år inte bara odlat en ny publik, som upptäckt bandet genom ”På spåret”, utan också odlat sin särart i musikskapande. Sätt en låt i händerna på dessa utmärkta musiker och man får något annat än en helt vanligt cover. Istället bjuds publiken på tolkningar, som oftast blir orkesterns egna.

En sådan här kväll är det annars lätt att få en after beachkänsla när man sätter sig i Stora Teaterns fantastiska salong. Utanför har försommaren förfört Göteborg, Avenyn är ett myller och utomhusserveringarna och parkerna svämmar över av människor i alla åldrar. Men en hoper har hittat in i teatern, som är utsåld, dels för Augustifamiljen, dels för gästen Ola Salo, men förstås mest för kombinationen.

Det blir en lekfull kväll där bandet är inspirerat och tramsigt på samma gång. Inte på så vis att det tappar konceptet, men mellansnacket blir underhållande när, exempelvis, kapellmästare Stefan Sporsén tror sig veta att det är första gången bandet gästar Stora Teaterns scen och blir rättad av gitarristen Simon Ljungman. Något som blir en gimmick under hela kvällen.

Men det är förstås musiken som är i fokus. Snyggt valda covers där Steely Dan, Nick Lowe samsas med trummisen Sylvester Schlegels ”Scandinavia” och hans version av ”Ring of Fire”. Allt låter som om Augustifamiljen skapat låtarna, för de hittar sin ton, sitt anslag, detta oavsett om det är Sylvester Schlegel, Daniel Gilbert eller Simon Ljungman som sjunger. Den sistnämnde blir så inspirerad av stunden att han kliver ut i publikhavet för den definitiva närkontakten. Och, ja, har man spelat med Håkan Hellström på Ullevi så vore det konstigt om man inte lär sig knepen.

Hittar sin ton. Daniel Gilbert, Simon Ljungman och Sylvester Schlegel sätter alla sin ton till låtarna som Augustifamiljen spelar. Foto: KAI MARTIN

Men det är förstås något extra allt då Ola Salo kommer in och greppar mikrofonen. Det är en spelningar han längtat efter, efter att ha tuktats med tvåminutersversioner han framfört i ”Stjärnornas stjärna”. Här får han sträcka ut i fantasifulla introduktioner, här får han posera och vara lyckligt manierad. Han väljer sina versioner med smak, bjuder på en charmig ”Lady grinning soul” (från ”Alladin Sade”), där Stefan Sporsén får leka både eldig spanskinfluerad trumpetare och lekfull Mick Garson-copy cat.

På samma vis som Augustifamiljen gör låtarna till sina, gör Ola Salo tillsammans med bandet versioner som är egna och snyggt arrangerade och uttänkta. På samma gång hyllningar till originalen och ett sätt att våga ta dem vidare. Som med Bruce Springsteens tidiga ”Growing up” (från ”Greeting from Asbury Park” 1973), med världens längsta intro och Avestafödda Salo kan ju inte hålla sig från att påstå att han kallas för Avestaforsens Bruce av lokalbefolkningen (jo, det är en sådan kväll).

Och han får tillfälle att förenas med sin gamle vän och the Ark-kollega Sylvester Schlegel i Kinks ”Lola” för att göra en grandios och soulfylld final på grundsetet med ”Higher and higher”, Jackie Wilson Motownhit från 1967. Ja, den som Ola Salo sjöng inspirerat i soultemat i ”Stjärnornas stjärna”, men som här lyfter än högre och långt mycket bättre med ett snillrikt arrangemang.

IMG_0032

Åter på scen. Ola Salo med the Ark-vännen Sylvester Schlegel. Foto. KAI MARTIN

Det blir en generös kväll som spänner över nära en timme och trekvart. Så kommer till slut the Ark-låtarna, inledningsvis ”The worrying kind”, som görs som Maia Hirasawa gjorde med sitt gästspel året efter att the Ark vunnit svenska Melodifestivalen.

Slutlåt…? Tja, kan det bli annat än magnifika ”Calleth you, cometh I”, den optimala avslutningslåten. En snygg final på en härlig kväll, för i mötet mellan Ola Salo och Augustifamiljen uppstod definitivt ljuv musik. För de som missad finns chans att höra konstellationen på lördag 12 maj.

Angelägen cabaret

Teater:

VINNAREN TAR ALLT

Vinnaren2

Stark och fängslande. ”Vinnaren tar allt” kopplar greppet om nutiden. Foto: MATS BÄCKER

Gästspel på Göteborgs stadsteater

Regi: Hugo Hansén.

Musikarrangemang och kapellmästare: Oscar Johansson.

Koreografi: Ambra Succi.

Scenografi/kostym: Helle Damgård.

Mask: Siv Nyholm.

Ljus: Michael Breiner och Christoffer Gulløv.

Ljud: Anders Ekstedt.

Medverkande: Kristin Amparo, Sven Boräng, Moto Boy, Li Bråhde, Mari Götesdotter, Kanyi Mavi, Ashtar Muallem, Nina Persson, Thomas Öberg, Angelica Radvolt, Magdi Saleh och Sakib Zabbar.

Musiker: Lazlo Dancs, Oscar Johansson, Nadia Hamouchi, Oskar Humlebo och Amanda Savbrant.

”Vinnaren tar allt” är en cabaret skapad på intiativ av Cardigans Nina Persson och  Gudrun Hauksdottir. En förtvivlad uppsättning om ifrågasättande i en förtvivlad tid. För vem bär sanningen och uppriktigheten då den hela tiden ifrågasätts, där nyheter snabbt kullkastas som fejknews, där etablissemanget är opålitligt, där ingenting är tryggt…?

”Vinnaren tar allt” fångar allt, öppnar allt och ifrågasätter. Det mesta till musik som sveper med bred pensel över elektronica, hiphop, pop och rock. Det blir ett extra dramaturgiskt grepp och ger naturligtvis en extra krydda med Nina Perssons röst. Men för all del också Kristin Amparos mäktiga stämma. Till detta utsökt koreografi signerad Ambra Succi och nycirkus genom Ashtar Muallem.

Vinnaren1

Nödvändigt scenkonst. Foto: MATS BÄCKER

Ensemblen är den starka helheten, men var och en är också tydliga individualister, oavsett om det är en karismatisk figur som Bob Hunds Thomas Öberg, som i sig är självlysande, eller någon av de mer obekanta ansiktena.

Det är ett slags nummerrevy som häcklar och underhåller, som lyfter fram och drar ifrån. Den röda tråden som spinner är den hotade demokratin, som i andra akten allt mer utsatts för split i form av den diaboliska Kamelia, som så småningom föder Diktatorn i Thomas Öbergs uppblåsta figur. Den som avskärmar, stänger ner och sluter kreativitet. Tack och lov att Nina Persson tar strid.

Vinnaren3

Tar strid. Nina Persson kämpar för demokratin. Foto: MATS BÄCKER

”Vinnaren tar allt” vill vara mycket och är det också, ett ”nu-svenskt spektakel”, som initiativtagarna vill kalla det. En föreställning att roas och oroas av. Så nödvändig 2018.

 

Skevt, skirt och starkt – Hästpojken tjusar

Konsert:

HÄSTPOJKEN

!!!

HP1

Indiepop från evigt unga Hästpojken. Foto: KAI MARTIN

Stora Teatern, Göteborg

Publik: utsålt.

Bäst: Energin.

Sämst: Väl kort konsert.

Fråga: Kommer Hästpojken någonsin bli vuxen?

Martin Elisson och Adam Bolméus kaxar sig med titeln på nya albumet. ”Hästpojken är död” är ju utmanande, något som ska motbevisas och raljeras kring. Så när bandet, duo förstärkta av Nicolas Janco på trummor (som klev in då Poplars Malmros hoppade av efter första albumet), Samuel Pettersson på bas och Dungens Gustav Ejstes, keyboard och gitarr.

Men bandets grundare börjar ensamma på ett vis som för tankarna till Talking Heads och deras legendariska ”Stop making sense”, ett livealbum/-film; en gettoblaster sätter rytmen till Adam Bolméus akustiska gitarr och Martin Elissons sång.

Scenen är fint inramad med kopplingar till omslaget till nya albumet.

Det är förstås också det som sätts i fokus och låtarna smälter väl in i bandets estetik, den där underbara indieskeva verkligheten som utgår från Broder Daniels och Bad Cash Quartets musik, både skir och stark.

HP2

Duo med styrka. Martin Elisson och Adam Bolméus bjuder på både skirt och starkt. Foto: KAI MARTIN

Martin Elissons sång är högt pressad, alltid på gränsen och på annat vis kan man nog inte uttrycka den desperation som texterna innehåller. Låtarna är klatschiga med poprefränger parat med indierockens utmaningar. Bandet driver på med Gustav Ejstes som en motor som tillför något nytt för Hästpojken.

Spelningen väver in nytt material med gammalt och lite fräckt hamnar ”Shane MacGowan”, första hitlåten och fortfarande deras finest, inte som definitiv final eller ens som extranummer. Men Hästpojken syr  snyggt ihop konsertsäcken, som i och för sig gärna hade fått vara lite mer välfylld.

El Perro del Mar både vild och tyglad

Konsert:

EL PERRO DEL MAR

!!!!

El1

Stark i sitt uttryck. Sarah Assbring gör stor konst på scen. Foto: KAI MARTIN

Pustervik, Göteborg.

Publik: Cirka 400.

Bäst: El Perro del Mars förmåga att famna mycket men skapa eget.

Sämst: Publikkontakten kan bli bättre.

Fråga: Vilket blir El Perro del Mars nästa steg?

Sarah Assbring är som El Perro del Mar på samma gång en blyg viol och en konstnärlig kraft. Hennes musik görs med stor upptäckariver och stark integritet. Intresserar hon sig för japansk traditionell musik så blundar hon inte för att använda sig av den, eller turkisk eller indisk. Världens musikaliska godisbutik är alldeles för stor för att inte våga smaka. Jag gillar det. El Perro del Mar har utvecklat sin musik sedan starten med debuten ”Look! It’s El Perro del Mar”. Då med samma coola förhållande till musikalisk nostalgi som Lana del Rey, där musiken låter nu men ekar av då.

Men till skillnad från den amerikanska storstjärnan har El Perro del Mar gått vidare i sitt sökande utan att släppa på identiteten. Det är fortfarande med en svalhet och elegans som hon blickar över världen, men uttrycken är mer eklektiska och elektroniska. Hennes senaste album ”We are history”, som nyss kommit, är en logisk utveckling av det förra, hyllade ”KoKoro”. Musik som som tillsammans med sin skapare söker sina gränser för att emellanåt också går över dem. Hon sällar sig därmed till ett gäng kvinnor som vågar mer än många män i sitt skapande; Lykke Li, Jenny Wilson med flera.

På scen har jag skamligt nog inte sett henne sedan en spelning på Bananpiren och det måste ha varit i El Perro del Mars skälvande begynnelse. Nu är det en aktad artist som håller sin konst i strama men levande tyglar som står på scen. Omgiven av tre musiker (keyboard, trummor och bas/gitarr), med en fond av en projecering av ett slitet hotellrum med fladdrande gardin och mellan fönstren en tv-apparat som bjuder vitt brus, men emellanåt också en och annan tydlig sekvens.

El2

Estetik och musik. Foto: KAI MARTIN

Musiken håller sig nära skivans (skivornas) tolkningar, men blir mer nerviga med Sarah Assbrings fingrar fladdrande ikapp med gardinerna bakom henne och bandets energi. Det är fantastisk musik, som öppnar fantasin på samma gläntande vis som de projicerande fönstren står. Allt är möjligt och för cool popmusik finns det inga gränser.

#elperrodelmar #kaimartinblog

Mannen i den vita hatten – Pluras odyssé skaver

Musikalisk föreställning:

EN MAN AV HJÄRTA

!!!

IMG_9567

Plura plumsar i vattnet i sin odyssé. Foto: KAI MARTIN

Kajskjul 8, Göteborg

Bäst: Den underfundiga humorn.

Sämst: Föreställningen saknar riktning.

Fråga: Var i låg den egentliga utmaningen med den unga orkestern…?

Manus och med: Plura Jonsson.

Regi: Hugo Hansén

Bandet: Axel Jonsson Stridbeck, kapellmästare och elgitarr,  Freja Drakenberg, klaviatur, gitarr, slagverk och fiol, Marcus Arborelius, klaviatur, Zackarias Ekelund, trummor, och Jonatan Lundin.

Efter att ha malt i evigheter, hyllats i spaltmeter, nått välförtjänt framgång och gjort sånger som gått rätt in i den svenska folksjälen var det dags för Eldkvarn att sluta.

För gruppens frontman var det kanske inga större problem. Han hade så det räckte och blev över. Men så fick han erbjudandet om en föreställning om livet om honom själv med musik skriven av densamme. Den sattes upp under regi av Hugo Hansén i Stockholm i höstas och applåderades varmt av publik och kritiker.

Så nu Göteborg för gästspel. Kajskjul 8 är perfekt för ändamålet. Närhet till publiken, lite ruff miljö, en scen som är låg och föreställningen kan börja.

Jo, Plura föredrar föreställning framför show och det är ju sant, någon showman är han ju inte. Ljuset är rött, framför den fördragna ridån kliver han in och hör snart en röst. Det är gondoljären, mannen vars röst snart ska avslöjas som Mauro Scoccos. det blir ett humoristisk inslag med ett ständigt ifrågasättande och raljerande. Herrarna kan varandra utan och innan. Men det där med gondoljär och en stilla båttur genom minnenas kanaler ekar snart ut.

IMG_9570

Bra berättare. Foto: KAI MARTIN

Pluras berättelse är inte ointressant och på denna sin livsberättelse är ju också mycket av hans musik och rika texter baserade. Där finns en poäng. Inledningsvis är han ensam om musik, så småningom hörs orkester, den juvenila, ledd av Pluras son Axel Jonsson Stridbeck. Men de spelar bakom den förslutna ridån och redan där anas mer av ett avstånd än ett stiltekniskt grepp.

Det ska snart visa sig att bandet förhåller sig till Pluras musik ungefär som Indigo Children till Ebbots, det vill säga det låter rätt mycket Eldkvarn om låtarna. Inget fel i det och framför allt tillfredsställer det Pluras fans. Men värst mycket till musikalisk utmaning blir det inte.

Synd. För det är begåvade musiker som svänger och som skulle klara att tänja på sina gränser mer än de tillåts här. Bäst kommer de till sin rätt då väl ridån glider isär.

Det står också klart att det skaver någonstans mellan regissör Hugo Hanséns ambitioner om teaterrummet som en illusion och Pluras behov av att göra en konsert med aningens längre prator än av hävd. Krasst tror jag att föreställningen hade vunnit på strängare regi och dessutom med mer fantasifull inramning. Om man nu vill hamna i Venedig (av någon anledning), varför då inte använda sig av projiceringar som tar publiken med på den resan…?

IMG_9552

Borde hyllas. Sonen Axel Jonsson Stridbeck drar ett stort lass för fader Plura.

Foto: KAI MARTIN

Jag är också tveksam till Pluras relation till bandet i allmänhet och till sonen i synnerhet. Skulle jag stå på scen med någon av mina söner skulle jag brinna av stolthet, här lyfts grabben knappt fram alls och det känns snålt och konstnärsego på ett sätt som jag inte riktigt kan relatera till Plura.

Dessutom förstår jag inte alls varför orkestern efter paus återigen ska ställas bakom ridåns skugga.

Men publiken är hungrig, efter att smakat av mat och dryck äter den också villigt ur Pluras hand. Alltid något för en svulten.

Låtar:

1. Här kommer döden 2. Landsortsgrabb 3. Du kan inte fånga mig 4. Inte ens hundarna vill ha dig 5. En man av hjärtat 6. Vägen till paradiset 7. Huvudet högt 8. Förgiftat blod 9. Alice (Paus) 10. Kärlekens tunga 11. Blues för Bodil Malmsten 12. Den här världen är slut 13. Ta min hand 14. Nådens hand 15. Vad gjorde jag 16. Jag är det hjärta 17. En liten kyss av dig 18. Fulla för kärlekens skull 19. Medley: Vår lilla stad/3:ans spårvagn genom ljuva livet/Pojkar, pojkar, pojkar

Brottargrepp och miljardärer

Vi har ju det bra förspänt med Z:s systrar i Köpenhamnsområdet. Vi slår en signal och har boende och samkväm, som i en liten ask. Men inför helgens resa var Z märkligt svår att få att kontakta sina systrar. Plötsligt styr hon om helgen, avresan på fredagen blir istället inställd för take off lördag morgon. Boendet är ordnat, men på ett vandrarhem. Visserligen centralt i Köpenhamn, men jag knorrar om det onödiga med att inte göra en rejäl helg i den danska byn och lägga pengarna på några timmars sömn… Jag får fel. Z rätt. Det blir så. Ibland.

Vi kommer iväg, men en upprörd Z hävdar att vi är för sena. Hon som sällan är snabb ur startblocken har plötsligt kopplat på något slags turbo och hetsar mig, som vill göra ifrån mig tvätt, disk och blomvattning innan vi styr V70:n ut ur staden. Har under veckan servat ett kärvande däck, som tappat luften, men väl på däckfirman också bestämt att dubbdäcken får vara på. Det är ju trots allt april och med tanke på hur påsken såg ut i Öresundsområdet vore det ju dumt att chansa. Så färden söderut går på däck som knattrar med klorna på asfalten. Väggarna är ogenerat bara, nakna och isfria, som om de vill håna mitt beslut att inte skifta däck.

Z har en plan, som jag är invigd i. Hennes yngsta systers yngsta son har, som nioåring, börjat att brottas. Han, en sparris som oroat sina föräldrar med ett knappt matintag sedan späd ålder och med en beundransvärd envishet, är dedicerad sin nyfunna idrott och krånglar sig ur grepp och matcher som någon som har fallenhet för denna svåra sport. I Ängelholm går cupen Lergökakampen med nära 250 unga brottare varav systersonen alltså är en. De har rest från Frederikssund i arla morgonstund, ledare, några föräldrar och så dessa unga sportsmän och -kvinnor. Z vill se några kamper och jag kör målmedvetet med en smula högre fart än lovligt, för att inte missa någon av de inledande matcherna.

När vi väl kommer dit trilskar det med parkering, men en p-plats har en grushög som ingen trotsat. Z sparkar resolut ned den, jämnar till och visar med hela handen var jag ska ställa bilen. Så går vi in i hallen och lyckligtvis har den unge mannen ännu inte börjat sitt tävlande. Vi möter honom bums i uppvärmningstagen och hallen är fulla av valpar från sjuårsålder till fjuniga tonåringar. Vi får vänta en halvtimme innan han går upp på mattan, men väl där går det undan. Ett snabbt angrepp och motståndarna får ge upp. Andra matchen kommer rätt tätt inpå, men inte värre än att vi hinner ta en fika och kika på alla andra som brottas. Det är en röra av trikåer, ledare och åskådare. Små späda lemmar som kramas i kampen eller unga män och kvinnor som låtit musklerna får större spelrum. Det är fascinerande och nej, det är inte alltid störst som vinner.

IMG_9489

Han har greppet. Foto: KAI MARTIN

Systersonen går upp i sin andra match, får ett tuffare motstånd, är på väg att förlora den i samma andetag som han tappar koncentrationen. Men får tag på både fokus och match och vinner tämligen komfortabelt. De poäng han samlat på sig ger honom också en finalplats direkt, men hans motstånd dröjer och dessvärre måste vi åka för att hinna ett inplanerat 12-årskalas i Ølstykke, väster om Köpenhamn.

När vi kommer till färjeläget är det sesam öppna dig hela vägen, förbi betalstationen rätt in på färjan. Båtfärden går snabbt i det vårsköna vädret och vi sveper av färjan och upp på väg 6 ned mot vår destination efter ett stopp på favoritkebaben vid Prøvestenen, där vi också bunkrar kött för hemresan och den hungrande sonen.

Festen har börjat, men vi är bara en halvtimme sena. Tvillingarna firas, presenter delas ut, bullar äts, kaffe och choklad dricks och så småningom spelas bingo vilket, visar sig, är ett friskt sätt att lära sig räkna på danska. Något jag fortfarande har svårt för, framför allt 70- och 80-tal. Jo, jag är en smula trög, men rätt snäll, allt som oftast.

Systersonens far har ringt och berättat att grabben har vunnit sin grupp. En tuff match där ett underläge med 0–4 vändes till vinst med 9–6. Vi imponeras och jublar åt denna bravad.

Så bryter vi upp. Far mot huvudstaden, hittar vår bostad, men luras på p-plats med en hårsmån och får åka runt ett tag innan vi finner de beredvilliga platserna på Kampmannsgade, egentligen en vall som löper mellan St Jørgen Sø och St Jørgen Sø (!), som under helgerna är utan betalning.

IMG_9516

Rekommenderas. Foto: KAI MARTIN

Vi checkar in på Steel House Copenhagen i detta nya, hippa vandrarhem. Lyckas efter lite svårigheter och nedladdning av nödvändig app komma in på vårt rum på sjätte våningen. Z är ju inte Z om hon inte fixar det häftigaste, så det blir med altan. I och för sig inte med utsikt över sjöarna, men in mot stan och SAS-hotellet som vi någon gång ska bo på.

Jag anbefaller rast vila för att få räta ut ryggen efter bilkörningen. Det blir en kik på ”Huset på Christianshavn”, klassisk dansk tv-serie från 70-talet som med dagens glasögon är allt annat än pk. Jag bestämmer sedan att vi ska kika på ”Smartare än en femteklassare”, i rent studiesyfte. Herregud, jag var ju med i testomgången och snodde med mig högsta vinsten, som om det varit på riktigt hade gett mig 250000 kronor, men som nu gav mig en chokladask som tack. Det visar sig att omgången vi ser är med de frågor jag fick. Den tävlande kammar hem 100000 innan hon tackar för sig och erkänner att hon inte är smartare än en femteklassare, men rikare. Men Z har somnat och missar dramatiken.

Jag väcker henne varsamt och vi nästlar oss ur sängen i det minimala rummet som är fiffigt ordnat med en smal ”korridor” in, ett fräsch badrum med dusch direkt höger, dubbelsängen inramad av två väggar, ett utrymme för väskor under bäddarna, och utgång till terrassen som om sommaren måste vara magisk.

Vi är en smula svultna och är samtidigt fantasilösa nog för att bestämma oss för favoritstället Les Trois Cochons på Værnedamsvej, denna enastående gata inklämd mellan Gammal Kongevej och Vesterborgade.

Vi strosar Gammel Kongevej ned, viker av Tullinsgade, där vi har minnen från vår första gemensamma Köpenhamnsvistelse midsommar 2007, för att snitsla oss fram mot vårt mål. Vi får, överraskande, ett bord med en gång. Precis vid entrédörren, som kommer bjuda på äventyr under kvällen i form av en parad av serveringspersonal och gäster som underhållande löper in och ut.

Vi faller till föga och beställer en trerättersmeny, som på danska blir laksetatar med avocado, ponzu och koriander till förrätt, kalvespidsbryst med frikassé, små kartofler, gulerødder, peberod som huvudrätt och tarte au citron med italiensk marengs. Jag väljer ett glas Josmeyer, ett Alcasevin, till förrätten och en flaska Chateauneuf du Pape som Z och jag delar på tillsammans med lite bubbelvatten. I Z:s sällskap blir det mesta magiskt, så också den här kvällen, samtidigt som köket och vinet hjälper till att befästa stämningen.

IMG_9511

Værnedamsvej, ett fint ställe på jorden. Foto: KAI MARTIN

När vi går hem är kvällen sen och vi kikar lite förstrött i skyltfönstren samma väg som vi kom innan natten sluter oss i sitt sköte och vi, väl i säng, i varandras famn.

Morgonen är lovvärd där solen smiter in mellan de fördragna gardinerna. Z sover sin törnrosasömn, jag gör mig i ordning och väcker henne till en strålande dag. Vi släpper ut natten med den friska morgonluften. Tar oss ned till foajén och köper en frukost, äter den i det stilla morgonstimmet, checkar ut och tar oss till bilen som med egen vilja styr oss mot Holte och säsongens första loppmarknad.

Det kommer bli en exalterande stund med flera timmar bland möjligheternas stånd. En coverorkester ljuder, spelar tillbakalutat och snyggt där den inledande starka volymen korrigeras till mer angenäm.

Dagen är fåfäng i strålande sol, värmen har redan krupit upp till något vi inte känt av på flera, flera månader. Jag kommer till det andra bordet och hittar i ställningen bredvid ett par ljusgrå Tigerbyxor som, förutom att de är i min storlek, knappast kan vara använda. Säljaren vill ha 100 kronor och jag öppnar för första gången denna morgon min plånbok. På bordet finns också en snygg, stickad Tigerslips och dito, smalt, svart läderbälte som han vill ha 30 kronor vardera för. Jag har inte växel, men ber att få återkomma efter att ha misslyckats i mitt prutande. Lätt kommet, lätt förgånget. Utbudet för Z är väsentligt digrare än för mig, så jag skyndar på en smula snabbare. I andra änden av den snitslade gång vi gjort upp bland alla stånd och trängsel av människor nyper jag i en tredelad Tigerkostym. Jag inleder med att prova västen i kostymen som är en storlek större än vad jag normalt tar, men det goda livet har gett mig den möjligheten att även klä i denna spatiösa form. Västen sitter utmärkt och priset, 300 kronor (ej prutbart) får gå och jag öppnar åter plånboken för denna kostym av ylle och kashmir. Jag vänder åter till Z, stjäl en kyss, visar upp mina fynd, kollar in hennes och irrar vidare. Finner en Paul Smithkavaj, en så kallad unconstructed, grå med vita ränder, som sitter snyggt. 300 kronor? Nej, jag avböjer. Jag hittar också en Acnekostym, som trots att märket och jag sällan matchar, sitter perfekt. Men priset på 500 kronor… jag håller tand för tunga. Så sammanstrålar jag med Z, visar henne denna duvblå sommarkostym och plötsligt är den också i min hand utan skam i kroppen. När jag därefter i smyg visar henne Paul Smithkavajen går hon fram och frågar efter priset, som plötsligt är 200 kronor och hon ser min diskreta tummen upp och köper den. Jag är galen, drabbas av ett slags köpadrenalin. Förtjust och förskräckt på samma gång, samtidigt som jag vet att jag kommer använda de exklusiva dyrgriparna som trots allt kostar en bråkdel av priset i butik.

IMG_9517

Holte loppmarknad förför. Foto: KAI MARTIN

Jag har innan det sistnämnda besöket dels gått med kassar till bilen, dels hämta ut en tusing danska pengar till. Jag har fått lite skrot på fickan och köper, väl tillbaka, både slips och bälte från första anhalten i kommersens vandring på denna lockande loppmarknad.

Z har hittat lite mer och nya kassar fylls. Vi är redo för avfärd, men först en hamburgare och citronvand i den uppställda kolgrill som vi tidigare inte stiftat bekantskap med. Kön är lång och det dröjer innan vi får maten som är god, men lite mer tålamod med grillningen hade varit på sin plats för min mat. Vi äter den på en bänk vid busshållplatsen. Z lyckas söla ned sina byxor, som blott bristfälligt torkas upp och bort av servetter. Vi köper bröd hos den lokala bagaren, som tillhandahåller vatten och våta servetter för ytterligare rengöring.

Bilen är full, närapå, när vi åker vidare västerut. Frederikssund väntar. Våren är här, men kan samtidigt bara anas. Vintern har fördröjt allt och landskapet är blek, liksom skört och utan knoppning. Men krokusar och snödroppar spritter otåligt och skvallrar om att det trots allt är längtans årstid.

Vi stävar in i staden, passerar Kirppu loppemarknad, vänder och kör tillbaka. Det ska bli en dyr u-sväng. Vi går i gångarna i denna inomhusmarknad, som inte alltid är så överskådlig. Jag hittar en mörkblå Etonskjorta för 30 kronor och en gråblommig Lindberghskjorta (danskt märke, ej att förväxlas med J Lindeberg) för 50 kronor, som jag tar med mig. Z försvinner och då jag får för att visa henne skjortorna hittar jag en lustig hjälm som jag placerar på knoppen. I ögonvrån ser jag i ett gäng kostymer i en angränsande gång, som jag ska stifta bekantskap med senare. Jag hittar Z, hon ser mig med hjälm på huvudet och jag får leendet jag längtat efter och älskar.

IMG_9521

En karl för sin hjälm. Foto: KAI MARTIN

Så letar vi vidare bland tingen och plötsligt ropar Z mitt namn. Hon står vid kostymerna som jag skulle kika på, stryker med fingrarna över tyget och är lyrisk. Vi snackar kvalitet. Det handlar om, kanske, tio kostymer av finaste italiensk design och ylle. Alla i min storlek och inte, visar det sig då jag provar dem, bara sisådär utan i längd. Någon med mina korta armar och ben går alltså omkring med en större plånbok och rensar sin garderob.

Jag kan inte motstå utan kliver, förutom skjortorna, ut ur denna förföriska loppmarknad med en Zegna- och en Corneglianikostym för 500 kronor vardera. Jag är berusad, men nykter och ett tokigt 10-årskalas får ned mig på marken igen. Det är brottarkungen som ska firas, vi får se matchen, som är ett segdraget drama där den lille krånglar sig ur grepp med en beundransvärd envishet och med smartness vänder den hotande förlusten till vinst. Vi häpnar, ser stoltheten hos både far och son, som senare visar upp min strålande bit glas slipad som en diamant.

IMG_9529IMG_9530IMG_9528IMG_9526IMG_9527

Kläder för en fåfäng. Överst Tigerbyxor (100 dkr), Paul Smithkavaj (200 dkr), Lindberghskjorta (50 dkr), därefter en Corneglianikostym(500 dkr), Zegnakostymen (500 dkr) med Etonskjorta (30 dkr) och Tigerslipsen (30 dkr), tredelad Tigerkostym (300 dkr) samt Acnekostymen (500 dkr). Foto: KAI MARTIN

Våren och alla hundar på plats däckar mig, allergin gör sig påmind och jag smyger undan för lite sömn innan hemfärden, som går via Helsingørs köpcentrum Prøvestenen.

IMG_9524

En danska på en dansk. Foto: KAI MARTIN

Vi provianterar: vin, mjölk, Ymer, kærnmjølk, øl, Ymerdrys, plastförpackningar med mera. Z testar en cykel och försvinner i gångarna på Kvickly. Bilen bågnar av allt handlat och plånbokarna har nått svältgränsen. På färjan efter att ha tankat dansk diesel, billigt, i en tom tank. Så hem, uppför E6:an och lagom till Z:s tittsejour med sonen av ”Robinson”, ett program jag tackar nej till. 36 timmars äventyr är till ända…

Ändå inte riktigt. När jag sorterar bland fynden, hänger upp på galgar, provar, visar upp, känner jag att något finns i en av innerfickorna i kostymerna inhandlade i Frederikssund. Visitkort. Jag googlar namnet och får fram en av Danmarks rikaste män!

Underhållande tillbakablickar

Musikteater:

FARVÄL TILL MAJORNA

Farväl

Kärlek till Majorna. Bröderna Victor och John Dohlsten har skapat ”Farväl till Majorna”

Av och med Victor och John Dohlsten tillsammans med En Svensk Tiger.

Regi: Ulf Dohlsten.

Aftonstjärnan, Göteborg.

Vad gör man om man får en snilleblixt och idén växer sig allt starkare för att slutligen svämma över…? Ja, det går det ju att slänga ut allt vatten från inspirationskällan, torka rent och luta sig tillbaka. Men det finns ju också det kreativa alternativet att låta flödet bli till en kraft som måste ut. Så har det varit för bröderna Victor och John Dohlsten, som kastat blickarna tillbaka till ett Majorna som inte längre finns, men som är värt att uppmärksamma.

Lite som Stefan Anderssons musikhistoriska exkursioner blir det, musik och berättande som går i ett. Victor Dohlsten nyttjar sitt kunnande inom gestaltande, som den skådespelare i vardande han nu är (ja, till och mer än så, med roller i internationella tv-serier redan klart) med utbildning i Prag. Till det broder Johns musik, ballader som stärker berättandet i denna deras historia. Allt förstärkta av En Svensk Tiger, kanske en aningen för tämjd trio, som ackompanjerar.

Det är en underfundig resa som publiken bjuds; lite humor, lite nostalgi, lite dramatik, lite kärlek och lite krass historik. Majorna kring 1870, en ung man om 21 år längtar ut och bort, en drömmare som hankar sig fram i sina hemkvarter. Bortanför bestämmer politikerna om nya planer för den växande staden.

Det är skeenden och myller där Victor Dohlsten förtjänstfullt agerar såväl 21-årige Karl Johan, som hans mor Maria, bästa vän, fästmö och Majornaoriginal. Allt med minimal mimik och få gester. Det räcker. Vi åker snålskjuts på bröderna Dohlstens ambitioner att berätta med text och musik om en svunnen tid, om en stad och stadsdel i förändring.

Det är en trivsam föreställning, som med denna enkla uppsättning lätt kan spelas var som helst. Både till förnöjelse och lärdom.