Bitterljuvt med influensainfluenser

Opera

LA BOHÈME

La Bohemé

Uppdaterad. Göteborgsoperans uppsättning av ”La bohème” har tagit ett skutt hundra år framåt i tiden.   Foto: LENNART SJÖBERG

Göteborgsoperan

Musik: Giacomo Puccini.

Libretto: Luigi Illica och Giuseppe Giacosa efter Henri Murgers roman.

Regi: Max Webster.

Scenografi och kostym: Fly Davies.

Koreografi: Ann Yee.

Ljusdesign: Jack Knowles.

Dirigent: Karen Kamensek.

Medverkande: Kerstin Avemo, Thomas Atkins, Luthando Qave, Mia Karlsson, Henning von Schulman, Anton Ljungqvist, Daniel Ralphsson, Mats Almgren, Dardan Bakraqi samt Göteborgsoperans kör och orkester plus barnkör och statister.

Premiär 1 februari 2020.

Puccinis ”La bohème” utspelar sig måhända i Paris konstnärskvarteren i slutet av 1800-talet där fattigdom, sjukdom, kärlek och svartsjuka är ingredienser. Men det är på italienska som den sjungs, originalspråket från originaluppsättningen 1896 (faktiskt på dagen 124 år sedan då denna uppsättning spelas). Och som i mycket av Puccinis lider den kvinnliga huvudrollen kval mot finalen även här. Trots romantiken skonas ingen.

Men något av den största dramatiken denna afton (12 februari) blir då Henning Ruhe, konstnärlig chef för opera/drama, kommer in och förklarar att Thomas Atkins, i den ledande rollen som Rodolfo, är influensasjuk och med feber. Trots detta, meddelas det, kommer han stå på scen, dock med brasklappen att han kommer hålla igen en smula. Hur nu det ska ske i en opera som kräver sin röst och sitt agerande.

Det går ett sus genom salongen, för den nyzeeländske tenoren är i fokus hart när hela uppsättningen.

Nå, ridån stiger och spelet kan börja, där det snart avslöjas att handlingen är placerad drygt hundra år framåt i tiden. Ja, varför inte. Göteborgsoperan kan kittla ursprungsversionerna till uppdateringar som tar verken vidare i både kontext och musikalisk instudering. Men det ska snart visa sig att trots en sprakande iscensättning med snygga scener, imponerande scenografier och koreografi för en stor ensemble, så gagnar inte tidshoppet. Helt enkelt för att man inte tagit klivet från det, med förlov sagt, påvra libretto vidare i en ny era. Synd.

Musikaliskt är Max Websters uppsättning slagkraftig. Thomas Atkins Rudolfo är möjligen bräckligare än normalt, med en röst som inte slår på för full kraft. Men för den oinvigde blir det snarare ett spel som passar rollen. Kerstin Avemo gör sin Mimi ljuvt pendlande mellan stark och svag, fåfängt trånande och lungsiktigt vek. Hennes spelade feber mot Atkins verkliga blir intressant och måtte han inte smitta henne med sin närhet.

Men det är mellan Luthando Quave och Mia Karlsson – Marcello respektive Musetta – som det verkliga musikdramatiska spelet står. Han är kraftfull, trån- och svartsjuk med en röst som vigt hittar vägen att uttrycka detta. Hon är utspelande, raljant och förförisk i ett spel som passar hennes sopran utmärkt.

Till detta grabbgänget Henning von Schulman (Colline) och Anton Ljungqvist (Schaunard) som är gamängerna som hellre söker fest än allvar, men tvingas in i det sistnämnda vad historien lider.

”La bohème” är fylld av fantasifulla scener, som vaktparaden, festligheterna på torget på nyårsafton eller restaurangbesöket, som är glödhett. Här visar uppsättning på klass. Tyvärr håller inte scenerna från konstnärernas takvåning samma temperatur, trots att det är där som klassikern ”Che gelida manina” sjungs och där den sorgliga finalen sker.

Noterbart är också att balansen mellan sång och orkester saknas. Emellanåt är det rent av svårt att få behållning av solisternas insats. Synd.

Kittlande klaustrofobi

Film:

BREAKING SURFACE

!!!

Breaking

Djupt drama. Moa Gammel Ginsburg i ett iskallt drama som tar sig vatten över huvudet. Foto: PRESSBILD

Regissör och manus: Joachim Hedén.

Foto: Anna Patarakina.

Undervattensfoto: Eric Börjeson.

Klippning: Fredrik Morhede.

Scenografi: Gilles Balabaud.

Huvudroller: Moa Gammel Ginsburg och Madeleine Martin.

Två halvsystrar, den ena rotad i Sverige med en överskuggande skilsmässa i kulisserna och den andre som dykproffs, iskall i sin profession, men också hetlevrad.

Båda i två vitt skilda relationer till sin mamma och uppväxten i Lofoten.

Klart att de ska träffas kring juletid för att dyka i det nordliga, iskalla vattnet. Klart att det ska bli förvecklingar så intensivt dramatiska att det bitvis kryper i kroppen. För samtidigt som spänningen stiger sjunker systrarna allt djupare ned mot botten.

Jo, ”Breaking surface” är en genrefilm och, se (!), med två kvinnor som kämpar för varandras liv 30 meter under ytan. Som thriller kippar man förstås efter andan, samtidigt som det inte går att undra över hur man själv skulle agerat rent rationellt i en sådan här situation.

Madeleine Martin är vass som den driftiga systern Tuva, men klarar man verkligen att hålla sig så cool under rådande situation…? Storasyster Ida får i Moa Gammel Ginsburgs gestaltning allt jävelskap på sig. Här handlar det om stora gester i ständigt iscensatt dramatik – oavsett om det är i snöglopp, stenras eller i det iskalla vattnet med hotande dykarsjuka. Allt som oftast speglat i Moa Gammel Ginsburgs kärva ansikte.

För mycket…?

Ja. Men utan det ingen film.

”Breaking surface” vågar utmana som en film som jobbar under ytan i en miljö som väl knappast skildrats speciellt ofta. Pluspoäng till de två späckhuggarna som agerar statister.

Väl tajmat med filmen där ju verklighetens dramatik med trånga passager, dykare och en omöjlig räddningsaktion finns i färskt minne från Thailand sommaren 2018. Klaustrofobiskt om något. Precis som ”Breaking surface”.

Men speciellt dyksugen blir jag inte.

#breakingsurfacefilm #moagammel #madeleinemartin #joachimhedén

Tung start på Filmfestivalen

Film

PSYKOS I STOCKHOLM

Unknown Utmärkt skådespeleri. Foto: PRESSBILD

Regi: Maria Bäck.

Kamera: Nadim Carlsen.

Klipp: Julius Krebs Damsbo.

Huvudrollerna: Josefin Neldén och Josefine Stofkoper.

Invigningsfilmerna på Göteborgs filmfestival är sällan insmickrande. Men kanske minst av allt i år, som ju också titeln utlovar. Majornauppvuxna Maria Bäcks första spelfilm – det är väl första gången som en Göteborgsfödd regissör inviger festivalen – är ett drama mellan mor och dotter, som speglar sig i regissörens egen historia. Hon kan den alltså utan och innan, har dessutom vidrört ämnet i sin dokumentär ”Mamma är gud” (2014).

Det märks. Det här är ett drama som svider, som är outsläckligt sorgligt och som griper tag i hjärna och hjärta. 14-åriga dottern, som sätter sin förhoppning till Stockholmsresan och firandet av födelsedagen, ser istället alla signaler på ett nytt skov hos sin psykotiska mamma. Det blir dottern som ska försöka vara den vuxna, som ska ta ansvar när mamma allt mer går in i sina mönster, hyperaktiv, gränslös och med bilder som hon är bra på att förklara, men som bara hon ser.

Nu 17-åriga Josefine Stofkoper är mästerlig som den starka och sköra dottern, som lämnas skriande ensam i storstaden. Ansvarstagande och samtidigt beskyddande, utlevande men också försiktig, storögt iakttagande och reflekterande.

Josefin Neldéns (genombrottsfilm ”Tjenare Kungen” 2005 och folklig som Maggan i tv-serien ”Vår tid är nu”) mimik har alltid varit en stor tillgång på film/tv. Med den kan hon spänna känslobågen från sorg och smärta till pur glädje och förälskelse. Här är hela kroppen med. Hon gör mamman med plågsam styrka. Här glöms skådespeleriet bort. Kvar lämnas en människa som kliver ur euforin och in till det förlorade greppet om verkligheten in i psykosen.

Jo, Maria Bäck kan sin smärtsamma historia, men gör den inte kall eller avståndstagande. Som den dokumentärfilmare hon är får vi följa med in i galenskapen, in på läkarrummet, in på institutioner, som vore det verklighet, ett här och nu… Här får vi se också se scener som i förstone verkar komiska, men som är plågsamma och ur dotterns perspektiv pinsamma.

Det gäller att, som tittare, andas ut och andas in. För i det psykotiska finns där också en kärlekshistoria mellan mor och dotter, som Maria Bäck så här 20 år senare skildrar med känsla och närvaro.

IMG_9078

Skaparpar. Maria Bäck, regissör, och Josefin Neldén, skådespelare, av och i ”Psykos i Stockholm”. Foto: KAI MARTIN

Sista kyssen för P3 Guld

P3 Guld 2020

Segerkyss. Molly Sanden får en priskyss av Miriam Bryan på P3 Guldgalan.

Foto: HENRIK BRUNNSGÅRD/SVERIGES RADIO

Ny musik ska premieras. P3 Guld har varit noga med det sen 2003 och har sedan galan flyttat till Göteborg – på olika platser som Stora Teatern, Lorensbergsteatern, Lisebergshallen, Scandinavium – och sedan 2017 till Partille arena i förskingringen varit en fest med stigande stjärna. Åtminstone fram till just flytten till Göteborgs kranskommun. Inte så mycket för arenan, som är exemplarisk, men för att det inte är i mitten av allting. Som om nu Göteborg skulle vara det. Men den glans, den strålkraft och den prestige som P3 Guld har haft, finns den verkligen kvar…?

Sveriges Radios hippaste kanal P3 är på glid ut i intigheten. Kanalen tappar lyssnare och därmed självförtroende. En gång om året ställer man till fest, som om ingenting har hänt. Men vad värre är, för vem och för vilka…?

Det är klart att jag ställer mig i en åldrad mans skamvrå när jag läser de nominerade och än mer då svensk hiphop går segrande ur striden med profiler som jag inte kan stava till och än mindre hört. Ja, jag vet att det är en generationsfråga, men samtidigt är det ett problem som P3 Guld har dragits med länge. Timglas rinner för oss alla, men blir märkligt då det drabbar nominerade Robyn (40 år), en av Sveriges få världsartister, som inte får något pris. Eller Veronica Maggio (38 år), som i och för sig har vunnit tidigare, men nu får se sig snuvad på prisfesten. På grund av åldergräns…? Molly Sandén (27 år) blir istället galans drottning när snubbarna har fest och svensk hip hop cashar in det mesta i samtliga kategorier, metal/rock-genren undantaget där Arre! Arre!, feministiskt punkband från Malmö med slagkraft snodde priset.

P3 Guld 2020

Vinnare bland män. Arre! Arre! knep pris för bästa rock/metal och gjorde också kvällens statement. Foto: HENRIK BRUNNSGÅRD/SVERIGES RADIO

De gjorde också galans statement. ”Jag vill tacka alla som gömmer flyktingar, alla som sliter inom vården, alla som jobbar på kvinnojourer. Ni är de riktiga hjältarna. Tack alla som röstar rött. Fuck Jimmie!”, skrek bandets Matilda ”Mattis” Årestad i sitt tacktal. En bit ifrån Popsicles önskan om att Arvingarna skulle omkomma i en bussolycka, om ni frågar mig.

Men med P3:s fallande lyssnarsiffror och en tveksam extrem makeover, finns det verkligen en framtid för kanalen och då i förlängningen för P3 Guld…? Trots det lovvärda att premiera ny, svensk musik.

Galan i övrigt…? Jo, svensk musik mår utmärkt. Har bredd och kunnande. Står på scen som artisterna aldrig gjort annat och går in och ut ur rutan med bravur. Annat är det med den märkliga röda mattan (som är grå på P3 Guld), där många ser skitnödiga ut, andra som om de önskat stanna hemma, men där det trots allt finns de som är där för att visa upp sina stjärnkvaliteter, om så för en enda kväll. Svensk hiphop…? Jo, de gjorde sitt bästa för att manifestera att de kommer från orten, som förorten så populärt heter. Varför klä upp sig då man ska på gala i Partille…?

Vimmel. Högt och lågt. Foto: KAI MARTIN

P3 Guld – vinnarna

Guldmicken: Molly Sandén
Årets artist: Z.E
Årets grupp: Aden x Asme
Årets låt: ”Katten i trakten” – Einár (Text & musik: Nils Grönberg, Jeremy Kerbel, Raphael Kerbel)
Framtidens artist: Dree Low
Årets rock/metal: Arre! Arre!
Årets dans: Kornél Kovács
Årets hiphop/r’n’b: Dree Low
Årets pop: Molly Sandén

Mölndalsrevyn bjuder på skrattfest

Revy:

SKRATTEHÖJNING

!!!!

IMG_3006

Skrattfest. Årets Mölndalsrevy är en höjdare. Foto: KAI MARTIN

Möllan, Mölndal.

Publik.: Nästan fullt.

Bäst: Strejken för klimakteriehotet.

Sämst: Några underliga longörer i andra akten.

Fråga: Är Manda Strid Bomander redan årets revyfynd…?

Jag hyser den största beundran för Mölndalsrevyn och ensemble som kämpat med att roa sedan 1974. Under året skrivs det för att innan jul och över helgerna repeteras. Allt för att underhålla en kräsen publik, som matas med underhållning via inte bara tv och radio utan också diverse strömningstjänster. Allt som gör att inte en människa behöver lyfta ändan ur vagnen eller från soffan hemmavid.

Det är synd. För 2020 års Möldalsrevy bjuder på en god portion humor – och eftertänksamhet – som den late annars missar helt.

Jag har under ett par år inte varit helt överens om kvaliteten på revyn. Inte heller på den ramberättelse som varit den röda tråd som numren – och ensemblen – har kunnat förhålla sig till. Kanske för att fastklamradet vid Mölndal helt enkelt blivit en hämsko då det inte händer så mycket i kommunen, att det förtjänar en hedersplats i en årsrevy.  Men årets regissörer Kent Vickell och Daniel Pawholm har denna gången lyckats väl. Placeringen är Mölndals kommunhus, rekvisita och scenografi är klädsamt sparsam, i besparingsivern tjänar reception och orkesterdike samma utrymme. Som om det inte räcker med det läggs allt mer uppdrag på den flitiga receptionisten Susanna Rondell, spelad av fyndet Manda Strid Bomander. Det blir lokalhumor med slagkraft, där allt från slängar till kommunens egna politiker – där Henrik Nyström gör ett elakt porträtt av  och deras utspel till höjd nationell blick hela vägen till Sölvesborg.

IMG_3038

Alla ska med. Till och med Dalai Lama får utrymme i Mölndalsrevyn. Foto: KAI MARTIN

”Skrattehöjning” är en fröjd i den flödande första akten. ”Min mamma jobbar inte här” må vara en återanvändning från Teater Bauers revy ”Vanligt folk” för två år sedan. Men manusförfattare Håkan Johnsson snillrika humor tål att upprepas. Hans ”Missnöjespolitikern” med Elisabeth Peterson – rutinerat begåvad nykomling – som lokaljournalist mot Magnus Lindholms (nykomling men från Per Anderssons roande krets Teater Cyklon) slipade missnöjespolitiker som inte tillåter sig att glädjas över de nya, positiva opinionssiffrorna.

Revyrävarna Karin Mickelbo och Lena Gustafsson är i praktslag i nummer efter nummer. Ja, hela ensemblen är på strålande humör i en stort sett tempofylld och underhållande revy. Till det snillrika nummer och kupletter som höjer stämningen.

IMG_3015

Strålande. Manda Strid Bomander är ett fynd. Foto: KAI MARTIN

Men mest i fokus är Manda Strid Bomander. Med tajming, mimik, musikalkraft i rösten och klipp i steget drar hon med sig Mölndalsrevyn i en av de bästa uppsättningarna på många år. Håll hårt i henne till nästa år.

Mölndalsrevyn: Skrattehöjning (premiär 5 januari 2020).

I rollerna: Manda Strid Bomander, Anton Nordin, Lena Gustafsson, Karin Mickelbo, Magnus Lindholm, Henrik Nyström, Elisabeth Petersson och Sara Sanzén.

Regi och producenter: Kent Vickell och Daniel Pawholm.

Koreograf: Emelie Hag Sandelius.

Kostym: Doris Kjær.

Orkester: Staffan Andersson, Janschie Börjesson, Simon Jansson och Bengt Holm.

Bröder utan bryderi

Show

I LÖGN OCH RO

!!!

IMG_2869

I bröders famntag. Bröderna Brothers omfamnar med sin humor.

Foto: KAI MARTIN

Bröderna Brothers

Kvartersscenen 2lång

Publik: 150 utsålt.

Bäst: Bluffgitarrnumret är förbluffande roande.

Sämst: Saknar lite upptempolåtar.

Fråga: Var är Torsten…?

Poperett – en ny genrer där sex timmar av ”Lögnen före stormen” känns som knappt fem minuter i Family Fives sällskap. Orkestern, snarlika Bröderna Brothers, från Falköping ser inget uppdrag som omöjligt och det är klart att den smittsamma refrängen i ”We will pop you” är enveten som en influensa.

IMG_2902

Poperette. Ny genre. God underhållning. Foto: KAI MARTIN

Eller den nye, sällsamme artisten Johnny Bottom som dyker upp med hescröst och verser som aldrig tar slut och låtar som ”Kronofogden” och ”Singel”. Han som håller till längst ner på hitlistorna på samma vis som han färdas på vägar i färd med att göra turnéer utan slut.

IMG_2912

Botten. Johnny Botten, ikonisk, svensk rocker. Foto: KAI MARTIN

Jo, Bröderna Brothers bjuder på nytt och varmt. Nyskrivet har ersatt äldre. Trots att det lägre tempot från förra året i år blivit kvar saknas inte charmen, glimten eller glädjen, även om jag skulle önskat lite mer upptempo och vildsint galenskap.

Men… I Bröderna Brothers sällskap har man inte tråkigt. Som när gruppen stämmer upp i den givna hitlåten ”Give me that shit”, funky disco music, helt enkelt.  Eller låten ”Vita lögner, svarta sanningar”.

Jo, vi får oss till livs ords dubbeltydigheter i komiska vändningar, som är vederkvickande så här strax efter alla julrimmens nödlösningar.

IMG_2920

Disknummer. Vardagsakrobaterna har lösning på det mesta. Foto: KAI MARTIN

Vardagsakrobaterna är tillbaka. Visar på sinnrika disklösningar och ett ukulelesolo för sex instrument – spelat samtidigt av en person.

Jo, det går. Men hur ska inte avslöjas.

IMG_2888

Bluffgitarr. Tramsig humor som hittar rätt. Foto: KAI MARTIN

Bäst, ändå, bluffgitarrnumret. Så tramsigt underhållande då Bröderna Brothers spänner luftgitarrtävlandet till nya höjder. Det är helt enkelt bländande tramsigt.

För när Bröderna Brothers bjuder på humor behöver de inte slugga vilt. Den träffar rätt ändå. I hjärtat.

Bröderna Brothers:

Är: Ralf (Per Umaerus), Rolf (Sverker Stenbäcken) och Alf (Robert W Ljung) förstärkta av med kusin Douglas (Stefan Sandberg) morbror Glenn (Michael Krönlein).

Grundades: För 33 år sedan.

Aktuella: Med nya showen ”I lögn och ro”, premiär 26 december på kvartersscenen 2lång, Göteborg.

Glam och allvar med Gardell

Show

QUEEN OF FUCKING EVERYTHING

!!!

Press-Jonas-MatsBacker-1

Mycket av allting. Jonas Gardells show är lite för mycket. Foto: MATS BÄCKER

Lorensbergsteatern, Göteborg

Bäst: Gardells skoningslösa svingande mellan glam och allvar.

Sämst: Tröttsamma gayutspel.

Fråga: Hur ser det ut kring Jonas Gardells köksbord…?

Ja, jag vet. Jag är oförskämt sen på bollen. Premiären var i slutet på september och nu sitter jag i december och skriver om en föreställning som jag såg i november. Men… så är det ibland, tid och energi går inte alltid hand i hand. Så…

Jonas Gardell… jag har inte sett någon av hans senare shower. Men på scen har han alltid övertygat mig med sin förmåga till närvaro, underhållning och osvikliga känsla för just den kvällen-publiken.

Med ”Queen of fucking everything” slår han på stora trumman. Stor ensemble, årliga kläder, glitter och glamour, in med 25-årige Ulrik Munther, gigantiska kulisser och en allestädes närvarande Jonas Gardell som något slags gay-Gollum, gäckfull och spefull, ivrigt kastande sig mellan fullödig show, plumphet och djupaste allvar.

Det är förstås skickligt. Han har liksom inget problem med närkontakt med publiken, gör som många trollkarlar, det vill säga fiskar upp ett och annat namn och låter sedan personen eller personerna i publiken bli en del av showen under kvällen.

Det är underhållande. Emellanåt hysterisk. Understundom pråligt i ett slags Las Vegas-show-wannebeanslag. Det är en trimmad ensemble; sångerskor, transor, orkester och duracellkaninen Gardell som är queen of fucking everything.

Roande och tänkvärt. Men också ibland lite för mycket.

Fotnot: ”Queen of fucking everything” spelas i Göteborg till och med 14 december. Men åker på turné med start 6 mars i Karlstad. Detta är dock en soloversion av föreställningen.