Mer än rolig. Fredrik Lexfors hyllar Micke Dubois och hans karriär, men blottar också mörkret i artistens liv i ”Svullo – mer än bara rolig”. Foto: KAI MARTIN
Lisebergsteatern, Göteborg.
Publik: Halvfullt (tyvärr).
Bäst: Kärleken och respekten för Micke Dubois.
Sämst: Även om man kan alla Svullos repliker behöver man inte säga dem högt, som en i publiken.
Fråga: Kanske var just första maj inte den bästa av dagar att ha den här turnerande föreställningen…?
Det var förstås en tanke att sätta premiären på ”Svullo – mer än bara rolig” den 30 november i höstas på Scalateatern i Stockholm. Det var ju då, på dagen, 20 år sedan som skådespelaren och komikern Micke Dubois ändade sitt liv. Han som i slutet av 80-talet och in över 90-talet fick en skenande karriär via sitt luftbasspel, Captain Fantastic och, kanske, framför allt Svullo. Karaktärer som odlade en humor för allt annat än kräsmagade och ljudkänsliga.
Micke Dubois (1959–2005) levde ett liv med bekräftelsebehovet som en ständig törst. Främst på grund av hans pappas självmord, 42 år gammal, då Micke Dubois bara var 15 år. Vägen till komiker och så småningom rikskändis gick slingrigt från mobbning, bodybuildning, dörrvaktsjobb och mindre jobb i underhållningsbranschen till strålkastarljusets ettriga, skoningslösa sken. Det som så småningom blev en självdestruktiv väg mot psykisk ohälsa i en skenande takt då de stora scenerna byttes mot barjobb.
Skådespelaren och musikalartisten Fredrik Lexfors, som sent i Micke Dubois karriär jobbade med honom, har inte släppt taget om sin idols yrkesbana. Den där han har inpräntat varje sketch, memorerat varje VHS-replik med ”Angne och Svullo”, framför spegeln härmat mimik och kroppsspråk. Om detta har han velat berätta – och tagit hjälp av hustrun Lisa Lexfors för manus – utan att ställa Micke Dubois mörkaste stunder i skamvrån.
”Svullo – mer än bara rolig” skulle naturligtvis haft titeln ”Micke Dubois – mer än rolig”. Men det är karaktären Svullo som levt kvar, den som Micke Dubois fick sin framgång med.
Det är en rasande intensiv föreställning. Skoningslös i sina delar. Briljant underhållande i andra. Humorn, den allt annat än sublima, speglar Micke Dubois karaktärer med Svullo i centrum. De gråa, för trånga byxorna, den tajta skjortan, den beige kavajen som smiter åter och den allt för lilla, svarta skinnhatten som snoddes ur SVT:s kostymförråd och som en gång tillhörde Brasse Brännström. Ja, den han hade i ”Fem myror är fler än fyra elefanter”. Jo, den har axlats i rakt nedstigande led till Fredrik Lexfors.
Han är all in på scen. Det går inte att göra den här föreställningen på annat vis. Fredrik Lexfors balanserar skickligt mellan det vulgärt komiska och det bråddjupa mörkret. Pianisten Pelle Arhio agerar skickligt sidekick, en roll som bland annat innebär en briljant scen när just några ”Angne och Svullo”-sketcher görs. Även dottern Lilly Lexfors agerar med känsla, humor och sympati som Micke Dubois dotter Michelle.
Det blir 90 minuters svindlande underhållning där mörker bor granne med ljus, kaos med kärlek. Jag inbillar mig av den här rörande hyllningen får Micke Dubois i sin himmel en stor portion bekräftelse för att släcka sitt törstande behov för en lång, lång tid.
”Svullo – mer än bara rolig”, Lisebergsteatern, Göteborg 1 maj 2026. Premiär på Scalateatern, Stockholm, 30 november 2025.
Regi: Niki Gunke Stangertz.
Manus: Lisa Lexfors.
På scen: Fredrik Lexfors som Micke Dubois, Lilly Lexfors, som dottern Michelle, och Pelle Arhio, piano, och i diverse sidekickroller.
Tillbaka för nya utmaningar. 2017 höll Bo Kaspers Orkester hov på Rondo med sin show. Nu kommer bandet tillbaka till samma scen för ”Il Magnifico”, bandets mest påkostade show – så här långt. Foto: KAI MARTIN
Med showen ”Il Magnifico” firar Bo Kaspers Orkester 35 år. När bandet kommer till Rondo i Göteborg är det efter utsålda hus på Göta Lejon i Stockholmoch med en kommande Sverigeturné i höst
För kaimartinblog berättar trummisen Fredrik Dahl om bandets tillblivelse, framgångar, tvivel och ständiga vilja att utmana sig själva. Och hur det kom sig att den norska publiken stagedivar till balladen ”Hon är så söt”.
Dessutom berättar han om de två gånger som Bo Kaspers Orkester haft tur i karriären.
Still going strong. Nio år efter showen på Rondo firar Bo Kaspers Orkester – Mats Schubert, Fredrik Dahl, Bo Sundström och Michael Malmgren – sina 35 år i Göteborg. Foto: KAI MARTIN
Fredrik Dahl är yngst i Bo Kaspers Orkester. Född 1967 var han 24 år när gruppen bildades. En bit ifrån Bo Sundström (1961), Michael Malmgren (1962) och Mats Schubert (1964), men tillräckligt för att förenas till kärleken till musik. Den gemensamma nämnaren i svensk musik från Hasseåtage-eran, Monica Zetterlund, Svante Thuresson och Jan Johansson tillsammans med jazz och pop.
– Ja, och soulen på 60-talet med James Brown. Vi möttes ju som unga vuxna och kom från olika håll. Men vi var alla halvskolade och väldigt musikintresserade.
Han berättar om hur allt började med att han behövde ett sommarjobb, som trummis och blev en del i ett coverband på den turkiska semesterorten Antalya. Bland medlemmarna fanns Mats Asplén (senare Schubert), klaviatur, och gitarristen Lars Halapi. Några turer senare hade de sistnämnda dragit ihop ett band med sångaren Bo Sundström och basisten Michael Malmgren. Ambitionen var att göra egen musik i en mix av väl valda covers.
– Då hade de en annan trummis, men jag fick förfrågan då han vägrade spela med vispar. Det kunde ju jag. Vi repade under en kyrka på Östermalm. Jag som harvat i replokaler i hela mitt liv hade aldrig varit med om en sådan musikalisk gemenskap. Första gången var fantastiskt, minns han förtjust.
Upp ur källaren
Snart tog bandet klivet upp ur källaren och började spela på som husband på en asiatisk restaurang på Kungsholmen. Ryktet gick om den annorlunda orkestern och publiktillströmningen ökade. Snart visade skivbolagen intresse för Bo Kaspers Orkester – mitt i grungevågen och starten av britpopen – valde ett eget koncept med ett retrosound, svensk jazzpop med inslag av soul och samplingar av jazzklassiker.
– Micke, Mats och jag var ju ute och turnerade med Just D. Där lärde vi oss hiphopaktigt att göra musik. Vi tyckte det var coolt att blanda det och jazz. När vi sedan skulle göra första skivan gjorde vi allt själva, även om Micke står som producent. Vi blev tilldelade en studio som hade varit perfekt om vi spelat komprimerad 80-talsmusik. Men vi som vana vid att få ett tryck då vi spelade live undrade ”vad fan är det som händer, varför låter det inte som vi vill?”. Det var platt och trist. När vi blandade in samplingarna fick musiken en välbehövlig energi.
Två norrlänningar – Bo Sundström från Piteå och Mats Schubert, Luleå, förenades med Fredrik Dahl, Stockholm, och Michael Malmgren, Södertälje. Norra Norrlandsperspektiv mot hippa storstadskillar. Ett frö till ett koncept där Bo Kaspers Orkester skulle komma att sätta trenden… eller?
– Nja, jag vet inte om jag var så hipp. Det var snarare så att vi förenades i att vi hade pluggat musik på Framnäs folkhögskola i Piteå. Micke hade dessutom en tjej från Västerbotten under den perioden. Dessutom hade vi samma musikaliska referenser och hade gemensamma vänner. Samtidigt spelades det väldigt mycket soul… ja, också James Brown på klubbarna i stan. Musik vi gillade. Jag vet att det skrevs om att vi var hippa, men det vi gjorde gjorde vi med hjärtat.
Tur två gånger
Det blev singeln ”Det går en man omkring i mina skor”, som var först ut 1992. Följt av albumet ”Söndag i sängen” 1993. Snabbt blev Bo Kaspers Orkester ett band vars succé spreds över Sverige med en allt större publik.
– Jag brukar säga att vi haft tur två gånger. Dels med första albumet som låg helt rätt i tiden. Dels då vi gjorde ”I centrum”, Kuba-plattan. Vi var tidiga på den bollen. Jag minns att Mats hade fått höra Bueno Vista Social Club-plattan innan den kom ut och hade blivit förtjust. Även om hela ”I centrum” inte är Kubainspirerat är ändå ett par spår det och det kom samtidigt som den stora Kubavågen över världen.
Jag försöker med att vid tredje albumet ”Amerika” (1996) uppstod bandets första riktigt stora kris. Det som blev gitarristen Lars Halapis sista album med den orkester han var med att grunda. Men Fredrik Dahl nappar inte på det betet.
– När han berättade att han skulle sluta var det förstås en kris, men kortvarig. Vi ville fortsätta. Med ”Amerika” hade Lasse varit starkt drivande i hur det skulle låta. Han hade inte sagt något om att han skulle sluta, men det var som albumet var hans testamente. Då skivan var född hoppade han av, därefter har gitarrister kommit och gått. Men även om han var en kreativ kraft öppnade hans avhopp för något nytt och nya möjligheter. Framför allt för mig, som kunde armbåga mig fram lite mer, säger Fredrik Dahl.
– Men första krisen… den var redan vid första turnén. Vi hade något som kallades kicka boll-möten. Med på turnén var Per ”Texas” Johansson, på saxofon, och David Nyström, som skötte samplingarna. Vi i bandet bråkade i timtal. Efter ett tag tittade ”Texas” och David in och frågade om vi var klara, men vi svarade alltid att de kunde fortsätta kicka boll. Vi har fortsatt med diskussionerna. Vissa saker kommer vi aldrig att lösa, det handlar om att gilla läget. Det går inte att lösa allt och det får man acceptera och gå vidare.
Som Bo Kaspers Orkester gjort i 35 år, en relation som varat längre än de flesta i bandets relationer, som sett barn födas, växa upp och i sin tur bli unga vuxna med skilda föräldrar.
Knakat i fogarna
Jag undrar vad som är receptet för att hålla ihop och om det kanske inte är läge för bandet att arbeta som relationsrådgivare.
– Det har knakat i fogarna några gånger. Som då Bo gjorde första soloalbumet 2004. Men i grund och botten har vi så många gemensamma grunder att stå på. Dessutom har vi jäkligt kul då vi spelar. Sedan ska jag inte sticka under stol med att anledningen att vi har hållit ihop är att det har gått bra. Det är inte oviktigt för att vi har fortsatt, säger han.
Haft kriser. Bo Kaspers Orkester har hållit ihop i 35 år. Men då sångaren Bo Sundström gjorde sin första soloplatta 2004 knakade det i fogarna. Foto: KAI MARTIN
– Men vi har ju också ambitionen att hålla musiken vid liv och tar nya steg hela tiden. ”Il Magnifico” är vår mest påkostad show någonsin där vi tänjer rejält på gränserna. Vi vill fortfarande utmana varandra. Vad det gäller parterapi har vi ärligt talat skojat om det. Det kan ju inte vara helt fel efter 35 år som band
Ni har ju under hela er existens varit skickliga på att väva samman olika genrer till ert eget sound. Hur går låtprocessen till?
– Förut var det mycket mer jammande där rena låtar mest kom från Bosse eller Mats. Men det har varit olika där vi lärt oss genom åren att vi via en enkel demo kan göra tre versioner – från till exempel soul till reggae – innan den låten får sin rätta karaktär. Det har hänt att vi har fått feeling vid jam med weilande på engelska och trott att vi gjort en världshit. Men där allt fallit på att vi inte kunnat få till texten. Det har med tiden också visat sig vara det svåraste. Musiken kommer mycket lättare än texterna.
Skyndar långsamt
14 studio album på 35 år, där det bara kommit fem mellan ”Du borde tycka om mig” (2012) och senaste ”Landet vi ärvde” (2023). Varför har ni så långsam skivproduktion?
– Vi har alltid skyndat långsamt. Men vi spelar också mycket live. Så det tar ett år att göra ett album, sedan turnera vi med det innan vi börjar med att göra nästa.
Det tog ju inte lång tid från att ni nådde framgångar i Sverige till att ni också fick en stor publik i både Norge, Danmark och Finland. Hur gick det till?
– Det är över lite olika tid. I Norge var det redan efter andra albumet ”På hotell” 1994 där ”Hon är så söt” (en pianoballad inspirerad av Jan Johanssons ”Jazz på svenska”-stil, min anm.) blev en megahit. När vi kom till den blev det hysteri på spelningarna med folk som stagedivade. När Bosse sjunger ”Det kommer aldrig fungera” på slutet av låten ropade publiken alltid ”Jo, det kommer det”. Så i Norge har vi haft ungefär samma framgång som i Sverige. Vi har spelat från Svalbard till Kristiansand sedan 1994. Det är som en kärlekshistoria.
– I Danmark är det främst samlingsalbumen som har gett framgången. Visst, vi säljer alltid ut i där, men Bosse kan gå utan att vara igenkänd på Köpenhamns gator. I Finland är det ju främst i den finlandssvenska delen som det har gått bra. Men visst har vi spelat i östra Finland där det bara talas finska och ryska. Det går bra där också. Det har ju varit en lyx att vi har haft en publik i nästan hela Norden att spela för.
Vill fortsätta länge till
”Il Magnifico” har alltså varit – och är – en succé på Göta Lejon i Stockholm (finalen är den 9 maj). I Göteborg är de sex föreställningarna på Rondo mellan 13 och 17 maj utsålda. Redan nu är biljettförsäljningen igång för höstens turné, som når Scandinavium den 4 december, igång. Men Bo Kaspers Orkester är ingen mätt katt, som knappt lapar i sig framgången som gräddig mjölk. Tvärt om. Bandet vill mer.
– Jag hoppas att vi kommer fortsätta länge till. Men jag undrar fortfarande vad jag ska göra då jag blir stor. Då närmar vi oss i bandet ändå pensionen allihop. Det är ju i bandet som jag har haft min karriär. Ändå är jag ständigt livrädd att det ska ta slut. Vi har respekt för att vi åldras.
Fotnot:Bo Kaspers Orkester har precis kommit med sin nya singel ”Tonårsland”.
Fullt ös. med ”Il Magnifico” bjuder Bo Kaspers Orkester på en show med musik från sina 35 år som orkester. Foto: CHRISTOFFER BENDIXEN
Bo Kaspers Orkester, ”Il Magnifico”, Rondo, Göteborg 13–17 maj 2026. Bandet ger sig i höst ut på turné med showen (som hade premiär på Göta Lejon, Stockholm 19 mars 2026) med start i Skövde arena 18 september. 4 december spelar man i Scandinavium.
Bandet: Bo Sundström, sång, akustisk gitarr, Mats Schubert, klaviatur och dragspel, Fredrik Dahl, trummor, slagverk och sång, och Michael Malmgren, kontrabas och elbas, tillsammans med John-Erik ”Jonne” Bentlöv, trumpet, Björn Jansson, saxofoner och klarinetter, Robert Östlund, gitarr och dragspel, och Niklas Gabrielsson Lind, slagverk och sång.
Manus, regi och koreografi samt koncept: Yasmine Garbi.
STILÖVNINGAR – 23 sätt att skildra ett gräl på en buss
Underfundigt roande. Ola Karlberg står ensam på scen och underhåller med 23 perspektiv på en och samma händelse. Foto: LINA IKSE
Den står i bokhyllan, Raymond Quenaus ”Stilövningar”, den svenska översättningen utgiven 1988 efter originalet som publicerade 1947. Den som har blivit något av en fransk klassiker. Boken har stannat kvar genom utredningar, men inte lästs på nytt. Kanske hög tid för det efter Ola Karlbergs enmansföreställning ”Stilövningar – 23 sätt att skildra ett gräl på en buss”. För med ett roande anslag görs en underhållande enaktare som bjuder på mycket på kort tid.
Ola Karlberg är något av en frankofil. Kan sina chansoner, sitt anslag, sitt Paris och i det här fallet det 8:e arrondissementet. Med enkla medel (ett skrivbord, en stol, en ukele, en griffeltavla, en stege, en fönsterram – allt målat i rött, matchande Ola Karlbergs kläder i rött och svart ) bjuds man in till en närmast dadaistisk underhållning. ”Stilövningar – 23 sätt att skilda ett gräl på en buss” angriper just en händelse ur just 23 olika infallsvinklar. Som vanmakt, blankvers, prunkande, omstöpning, framtill – baktill etc. Det blir absurt, märkligt, utmanande, men aldrig frånvänt eller distanserat.
Det är en listig text, men den ska också presenteras väl för att bjuda på rätt slags underhållning. Det klarar Ola Karlberg med emfas.
Det blir utmärkt underhållning värd en väsentligt mycket större publik än då jag gästade salongen.
”Stilövningar – 23 sätt att skildra ett gräl på en buss”, Hus 8, Konstepidemin, Göteborg. Premiär 16 april 2026. Denna recension baserad på föreställningen 17 april. Spelas 18, 24 och 25 april.
Baserad på ”Stilövningar”, Raymond Queneau.
Svenska texter: Lars Hagström och Ola Karlberg.
Musik: Ola Karlberg och Kroppologerna (Harriet Olsson, Lotta Sjölin Cederblom och Ola Karlberg).
Inte givet. Med ”Mira går genom rummen” utmanar dramatikern Marina Montelius konventionella familjebildningar. Foto: ELLIKA HENRIKSON
Mamma, pappa, barn. En sådan given familjebildning att vi fortfarande 2026 har svårt att lyfta blicken för andra konstellationer. För vad är en familj? Mamma, barn…? Mamma, mamma, pappa, pappa, barn? Och är någon som lever ensam en familj…? Blir man automatiskt bror och syster när mamma förälskar sig i någon som inte är pappa, men har ett barn som man nu ska leva med?
Dramatikern Maria Montelius lyfter frågan med sin rappa, roande och allvarliga ”Mira går genom rummen”. Här finns intensiv, tankeväckande dialog varvat med scener från olika familjekonstellationer och -situationer; hemma, i skolan, hos skolsystern, utanför någons pappas hus. Till detta friskt med musik och dans.
Jo, det fångar en ungs publiks uppmärksamhet och väcker säkerligen också frågor, som man sedan kan ta vidare och diskutera i, exempelvis, klassen. För så är det med Backa Teater, att pjäsen stannar inte i scenrummet – listigt skapad av Jenny Kronberg där varje vrå utnyttjas och där till och med en av spisarna blir till en rytmmaskin. Den ska helt enkelt vidare, ut, utan att för den sakens skull sitta inne med svaren.
Visst, den kan kännas en smula rastlös ibland. Som om man inte riktigt vågat lita till texten och kommunikationen mellan skådespelarna och publiken. Men det är en fullmatad föreställning svår att ta blicken ifrån.
”Mira går genom rummen”, Backa Teater, premiär 17 april 2026. Från sju år. Spelas till och med 22 maj.
Av: Maria Montelius.
Regi: Rasmus Lindgren.
Scenografi och kostymdesign: Jenny Kronberg.
Ljusdesign: Bella Oldenqvist.
Maskdesign: Josefin Ekerås.
Kompositörer: Daneil Ekborg och Simeon Pappinen Hillert.
Ljuddesign: Simeon Pappinen Hillert.
Koreograf: Cecilia Milocco.
På scen: Ylva Gallon, John Grahl, Alexander Gustavsson, Anna Harling, Sharzad Rahmani och Ulf Rönnerstrand samt musikerna Daniel Ekborg och Kristina Issa.
Musikens mystik och kraft. Yukimi, Little Dragon-sångerskan, jobbar soulfyllt, svängigt och innerligt med sin musik . Foto: KAI MARTIN
Pustervik, Göteborg.
Publik: Knappt 600.
Bäst: Svänget, sången…
Sämst: De två första extranumren slarvades bort.
Fråga: Är Little Dragon historia nu…?
Sedan drygt 20 år har Yukimi Nagano charmat lyssnarna med sina sånginsatser i Little Dragon. Göteborgskan har en röst som fascinerar med sin lekfullhet och innerlighet. Som en fjärils obekymrad flykt i vinden.
2024 kom hennes solodebut med singeln ”Break me down” och förra året släpptes albumet ”For you”. Under sommarens Way out West blev det dessutom en spelning med ett svängigt band, som hon nu har hållit fast vid.
Jo, det är en rutinerad artist som möter sin publik. Hon väver in sin entré i en aura av mystik, lite österländskt (läs japanskt) och har ett skirt, rött flor över sitt ansikte. Hon är cool, fascinerande och rasande charmig. Men framför allt sjunger hon fantastiskt. Hon leker sig igenom låtarna, som lättsamt och ledigt flörtar med allt från fusion till soul. Men som lika elegant flyttar 70-talsinfluenserna in i 2020-talet.
Det är musik som man inte kan stå still till. Groovet från Angelica Kvarbys effektfulla basspel och Little Dragon-trummisen Erik Bodins svängiga beats är totalt adderat av Demaes slagverk och backuppsång. På det Agge Augustssons gitarrspel, som är både funkigt, riffigt och punkigt när så stunden kräver, och André Roots mjuka klaviaturlir.
Yukimi bjuder på en dryg timmes effektiv soul ur hennes perspektiv. Musik hon håller nära själ och hjärta med plats för både kärlek och sorg.
Främst är det musik från soloalbumet, som har fått sin karaktär och uttryck på scen – fritt från Little Dragon. Men bandet kommer inte undan. Avslutningen på ordinarie set blir Little Dragonfavoriten ”Ritual union”, men i en punkfräsig och furiös version som inledningsvis lurar de flesta. Friskt.
Så långt var det en spelning med finess och värme. Men de inledande extranumren slarvades bort och tog ner euforin. Hur skickligt spelat ett trumsolo ändå är är det ett trumsolo för mycket om det är för långt. Precis som gitarrsolon, enligt mitt öra. Nu kändes dessa utflykter som påtvungna utfyllnader.
Lyckligtvis landade avslutande ”Jaxon” – en dedikation till hennes son vars far avled för några år sedan – nära och berörande. En känsla jag bär med mig. För Yukimi charmar och fascinerar.
Yukimi med band, Pustervik 16 april 2026.
På scen: Yukimi Nagano, sång, Erik Bodin, trummor, André Roots, keyboard, Anders ”Agge” Augustsson, gitarrer och sång, Demae, slagverk och sång, och Angelica Kvarby, bas och sång.
Uppdatering. Regissör Kim Lantz har tagit Kent Anderssons och Bengt Bratts klassisker ”Hemmet” i en uppdaterad version till Folkteatern.Foto: LINA IKSE
Skådespelaren och regissören Kim Lantz har sedan 1981 värnat om amatörteaterns kraft och kärlek till teater och skådespel på Folkteatern. 2018 satte han upp ”Flotten” på Backa kulturhus. Nogsamt har han med sitt entusiastiska gäng gått igenom hela Kent Anderssons och Bengt Bratts pjästrilogi ”Flotten”, ”Hemmet” och ”Sandlådan”. De som under en intensiv tid sattes upp på Göteborgs stadsteater 1967, 1968 respektive 1969 med Lennart Hjulström som regissör och sedan levt kvar på svenska teaterscener.
Ömsint, insiktsfullt och pillemariskt har Kim Lantz lyft in pjäsen i ett nutida sammanhang. Han har fortsatt arbeta enkelt med stolar som effektiv rekvisita där texten och skådespelarna får göra jobbet. Folkteaterns lilla scen är avskalad in på benet. Det skapar en frisk skärpa och det är märkligt, och en smula otäckt, hur sömlöst Kent Anderssons och Bengt Bratts pjäs fungerar 2026.
Här är är det nu de som föddes på 40- och 50-talen som nu behöver vård och omsorg. De som varit med om tonårens frihet, popmusikens genombrott, den sexuella frigörelsen, studentupproret, feminismens utveckling och hela 70-talets skarpt politiserade tillstånd mellan höger och vänster.
Nu sitter de på hemmet och minns. Eller… några minns. Andra är fjättrade vid demensens bojor. Stimulansen är bristfällig. Arbetsbelastningen på personalen stor. Besparingar och rationaliseringar slår tungt med bara förlorare – oavsett om det är de som jobbar med de äldre eller de äldre själva. Anhöriga slits mellan pressen att få vardagen att gå ihop och att hälsa på sina respektive föräldrar. Allt samlar ”Hemmet” i en ask utan förmaningar eller pekpinnar.
Det är något charmigt över dessa amatörskådespelares prestationer. För här är avståndet mellan skådespeleriet och verkligheten i sanning när. Det gör inget att man förlorar text på vägen. Lugnt väntar man in sufflören Cecilia Anderssons anvisningar. Man har ju varit med förr.
”Hemmet”, Folkteatern, Göteborg, premiär 16 april 2026. Spelas till 18 april och 2 maj. Dessutom spelas hela trilogin – ”Flotten”, ”Sandlådan” och ”Hemmet” – en och samma dag 9 maj.
Av: Kent Andersson och Bengt Bratt.
Regi och bearbetning: Kim Lantz.
Regiassistent och sufflör: Cecilia Andersson.
Ljusdesign: Peter Weicht.
På scen: Marianne Ahlbeck, Sara Andersson, Sören Jansson, Nils Lindqvist, Joel Mannela, Bengt Nordfält Jansson, Kateryna Tsurul, Monika Wedmark Jansson och Catherine Ålenius.
Musikalisk urkraft. Danske trion Smag På Dig Selv förenar vitt skilda musikaliska genrer till en egen urkraft. Foto: KAI MARTIN
Pustervik, Matsalen, Göteborg.
Publik: 150.
Bäst: Det totala öset.
Sämst: Att det blåste förbi så snabbt.
Fråga: Vad hände…?
Sedan Albert Holberg (trummor), Thorbjørn Øllgaard (bas-/barytonsaxofon) och Oliver Lauridsen (tenorsaxofon) slog sig samman för Smag På Dig Selv har trion snabbt tagit musikaliska andelar på främst den danska musikscenen. Vi pratar inte om en vän jazzorkester som står i ett hörn och knappt tar plats. Tvärt om utmanar bandet på de stora scenerna, som Roskildefestivalen, Vegas stora scen i hemstaden Köpenhamn. De utmanar både sig själv, sin musik och publik med omöjliga uppdrag. Som när de i mars spelade på samtliga scener i Christiania med final i den största salen Grå Hal.
Nu är Københavnerdrængene ute på en Europaturné, som slog ned som en bomb i Pusterviks matsal på det bästa av sätt.
Här var det full attack från start från det kompromisslösa bandet. Deras musik är en mix av genrer, där man kan läsa av allt från drum’n’bass, techno, friformjazz, rave förenat i ett punkigt uttryck.
Thorbjørn Øllgaards bassaxofon bildar oftast ett slags riffig bordunton som trummisen Albert Holberg skickligt smattrar rytmer kring. Emellanåt piskar han på discotakter, som minner om det Binkie Liljegren i Garbochock effektivt gjorde för 46 år sedan. På det Oliver Lauridsen mer melodiösa, men inte detsto mindre furiösa spel.
Det spelas med ett friskt ursinne. Men inte utan dynamik. Publikkontakten är från start total. Det dröjer inte länge förrän Thorbjørn Øllgaard – som förutom den bredaste av mittbenor också har två utslagna framtänder efter starten av saxofonspelande – kliver ut i den förtjusta massan med sitt väldiga instrument. Kort efter kommer Oliver Lauridsen efter. Thorbjørn Øllgaard ber publiken att sätta sig ner, bedrövligt för något lugnt som snart öppnar för extas. Oliver Lauridsen ber om att lokal ska släckas ned och en hotfull intimitet uppstår när publiken bokstavligen tvingas ned på knä för att sedan uppmanas att både skrika och dansa vilt.
Jo, för Smag På Dig Selv är de artistiska gränserna enbart till för att brytas. Lägg till att bandmedlemmarnas mammor för ett år sedan startade punkbandet Pas På Dig Selv. Sättningen? Två saxofoner och trummor. Underbart. Och självklart har mödrarna agerat förband till sina söner.
Smag På Dig Selv ber inte om ursäkt och är ett band som har förstått att man ska vara som ett vilddjur på scen. Det blir en dansk skalle rätt in i solarplexus.
Smag På Dig Selv, Matsalen, Pustervik, 15 april 2026.
Bandet: Albert Holberg, trummor,, Thorbjørn Øllgaard, bas-/barytonsaxofon, och Oliver Lauridsen, tenorsaxofon.
Aktuell: Med andra albumet ”This is why We Lost” och en pågående Europaturné.
En dag i kulturens tecken. Från vernissage på ”Bowie by Sukita” till Lustans Lakejer på Pustervik med teater på Göteborgs stadsteater däremellan. Foto: KAI MARTIN
Konsthallen har stått ekande tom i drygt ett år. Kulturminnesförklarad. Oantastlig i sin reslighet, som en lillebror/-syster till väldiga Konstmuseet där vid Götaplatsen. Men tom. Till nu.
Ungefär samtidigt som Konsthallen öppnar i nya lokaler i Gamlestaden håller ett vängäng, under samlingsnamnet Gbg Art, vernissage för utställningen ”Bowie by Sukita”. Alltså utställningen som senast kunde ses hos Stockholms kulturhus 2023 (och som jag skrev om här). Det handlar alltså om mötet mellan David Bowie och den japanske fotografen Masayoshi Sukita från 1972 fram till David Bowies någon månad innan David Bowies bortgång i januari 2016.
Masayoshi Sukitas bilder fascinerar. Berättelsen om han liv likaså. Som jag skriver i texten från 2023: ”Hur han, född 1938, efter kriget blir uppslukad av popmusiken och den amerikanska ungdomskulturen. Utan att kunna språket hamnar i London 1972 för att fotografera Marc Bolan, upptäcker på samma gång David Bowie, ser en konsert och ber att få fotografera honom. Utan att kommunicera talmässigt med varandra uppstår en konstnärlig kemi under första fotosejouren, som kommer bli oändligt många fler.” För så var det. Masayoshi Sukita, 87 år gammal, kan fortfarande idag inte engelska. Konsten, bilderna var och är hans sätt att kommunicera.
Via en konsertaffisch möter den japanske fotografen den brittiske artisten innan han ens har hört dennes musik.
För David Bowie, tidigt förtjust i Japansk kultur, blev mötet till ett livslångt samarbete som på många punkter blev väsentligt när han gled in och ur sina karaktärer och musikaliska projekt. Här finns foton från glameran med Spiders From Mars över till David Bowies tid i Berlin, där Masayoshi Sukita tog den ikoniska omslagsbilden till ”Heroes” (1977). Med detta får man också följa en mängd bilder i serien. Leken framför kameran, poserandet.
Utställningen i Konsthallen vid Götaplatsen är i många drag väsentligt mycket bättre än den var i Stockholm. Här faller ljuset snyggare, väggarna är solida och tillgängliga, rummen öppnare för berättelsen om David Bowie och Masayoshi Sukita. Det finns också en filmsalong där Masayoshi Sukita berättar om sitt möte med David Bowie och ett slags pojkrum med Bowiememorabilia ur ett lite göteborgskt perspektiv. Lägg till Cabaret Lorensbergs David Bowiedräkt, en gång använda till någon show –en replika från de byxor som den japanske designern Kansai Yamamoto gjorde 1973 till de ikoniska bilderna som Masayoshi Sukita tog – som finns i entréhallen.
Till vernissagen adderades också en konsert med Ebbot och Gunnar Frick, som gjorde några Bowienummer, bland andra ”Five years”, ”Life on Mars?” och ”Heroes”.
Utställningen har fått kritik från visst konstnärs- och artisthåll, som hävdar att det är ett kommersiellt företag som ”svärtar ner” Konsthallens varumärke. Jag har lite svårt att förstå argumentet. Här står en lokal tom, några Bowieentusiaster satsar, riskerar, sitt eget kapital för ”Bowie by Sukita” för den som är intresserad. Utnyttjar en befintlig lokal, men betalar också en ansenlig hyra för att få använda den.
Men… nu är jag delvis partisk eftersom jag känner dem som står bakom utställningen. Hur som helst var vernissagen folklig och populär. Nu ska den också ses. Beroende på vem man är – student, pensionär, vuxen (barn upp till tolv år går in utan kostnad – varierar priset från 150 kronor och upp till 175 kronor.
Men Göteborg erbjuder ju så mycket mer än lördag i april. Med Z, som har varit med på utställningen, tar jag en fika på A43 Coffee på Avenyn då jag inser att jag inte hinner komma hem för middag. Vi promenerar ned mot Oliva vid Avenyns början och njuter av både mat och samkväm. Hon tar en Linguine all’arrabbiata e stracciatella. Jag en Pasta carbonara. Var sitt glas Valpolicella Ripasso och vatten vid sidan om. Tiden dansar iväg.
Anledning till att jag inte hinner är Sverigepremiären av ”Han den andre”, norska dramatikern Monica Isakstuens pjäs, som jag ska se på Stadsteaterns lilla scen (läs om pjäsen här). Så Z tar vägen hem och jag fortsätter uppför Avenyn mot en teaterupplevelse.
Efter föreställningen är kvällen sannerligen inte slut. Nu väntar färd mot Pustervik där en vän och jag ska se Lustans Lakejer. Genom vänlighet har han och jag begåvats med plats på gästlistan, så någon recension blir det inte.
Men kanske mer en reflektion. Johan Kinde och hans mannar frodar effektfullt på myten om Lustans Lakejer. Något man framgångsfullt spunnit på sedan 80-talet och framåt. Dekadans, ett mondänt liv, champagne, en fin de siécle-känsla, en smak av avmätthet, kärlek på klädsam distans samtidigt som ömhetstörsten är i pariteten med dryckerna som flödar. Det är skickligt. På något tidlöst sätt har Johan Kind fört sina texter från pojkrummet och sina 17 år till den mogna man han är nu (snart 63 år) oanfrätt och oklanderligt. Han är den distanserande dandyn, betraktaren, en Gatsby. Tiden kretsar på något vis ständigt kring den vid början av 80-talet och det är väl ingen slump att musiken som spelas innan är Bowie, Roxy Music, Duran Duran från just den eran. Men samtidigt kan Johan Kindes snyggt författade texter lika väl skildra ett 1920- och ett 1980- eller 2020-tal.
Han har sedan 2021 ett effektivt band, som kan sina saker. Det blir postpunkglamour oavsett om det är kompositioner från det dramatiska 80-talet eller skrivna efter millennieskiftet.
Bandet består av: Johan Kinde, sång och gitarr, Anders Ericsson, gitarr och sång, Julian Brandt, bas och sång, Christer Hellman, trummor, Fredrik Hermansson, klaviatur, och Fredrik Helander, klaviatur, gitarr och sång.
Låtlistan 11 april 2026, Pustervik:
Drömmar dör först
Öppna städer
Man lever bara två gånger
Dekadens
Det verkade så viktigt då
Mörk materia
Begärets dunkla mål
Skuggan av ett tvivel
Stilla nätter
Vackra djur gör fula saker
Rendez-vous i Rio
Läppar tiger, ögon talar
En kyss för varje tår
En främlings ögon (extranummer)
Diamanter är en flickas bästa vän (extranummer)
Män av skugga (extranummer)
Jag hade slutat drömma om att känna så här (extra extranummer)
INGMAR BERGMANS SCENER UR ETT ÄKTENSKAP– ENLIGT 123 SCHTUNK
Laddad. 123 Schtunks ”Scener ur ett äktenskap” klär med humor och skratt brutalt av Ingmar Bergmans klassiska tv-serie ”Scener ur ett äktenskap”. Foto: HENRI KOKKO
När Ingmar Bergman skrev ”Scener ur ett äktenskap” för teve 1972 (sex avsnitt) var det i ett slags trots. Den här gången författade han inte utifrån sig själv. Provocerad av ett äkta par, vilka han mött, som syntes vara perfekt, skrev han. De som var så perfekta att han försökte förföra kvinnan, utan att lyckas, och därmed blev än mer provocerad av denna parets solida relation. Själv var ju Ingmar Bergman en, låt oss säga, rastlös man i sina äktenskap och relationer.
Innan inspelningarna av ”Scener ur ett äktenskap” hade hans relation med Liv Ullmann upphört och han hade gift sig med Ingrid Bergman. Det fanns alltså något laddat vid inspelningen med Erland Josephson och Liv Ullmann i i huvudrollerna i denna lågbudgetproduktion inspelad på Fårö. Tv-serie blev en succé inte bara i Sverige utan också internationellt. Av serien blev det också en långfilm, som även den tickade in sina pengar. Samtidigt som den gav familjerådgivningar luft under vingarna. Relationer ifrågasattes när Johans (Ernst Josephson) och Mariannes (Liv Ullmann) liv, äktenskap och efterbörden av det blottades. ”Scener ur ett äktenskap” blev en snackis långt efter premiären teve för nära nog exakt 53 år sedan.
123 Schtunk har under drygt 20 år ägnat sig åt improvisationsteater där man – företrädesvis det äkta paret Lasse Beischer och Bortas Josefine Andersson – med clownsminkning ger sig i kast med teaterklassiker. Allt från Shakespeare till Strindberg. Ja, även Ingmar Bergman har fått sin film, klassikern ”Det sjunde inseglet” gnuggad. Jag såg ”Machbeth – 123 Schtunk 20 år” i Varberg i somras och sveptes med i ett häcklande, roande gyckel spunnet på just Shakespeares dramatik. (Läs här.)
För så är det, ingen kommer undan när 123 Schtunk står på scen. I ”Scener ur ett äktenskap” är det bara paret Lasse Beischer och Bortas Josefine Andersson som står på scen. Som alltid i den enklaste av inramningar. Ett draperi, en piedestal med en röd gammal telefon från Televerket, en grå kloss i frigolit som får tjäna som säng, bar, kontorsbord, bil med mera och instrumenten: kontrabas, akustisk gitarr och tvärflöjt.
I detta lilla gör 123 Schtunk stor teaterkonst byggd på improvisation, provokation, pantomim, musik och en rejäl instudering av manus – och tv-serien. För utan detta bär man inte föreställningen i hamn. Det är ur bråddjupet mellan gyckel och dramatik som denna deras föreställning får näring.
Självklart är publiken i skottgluggen. Alla ska med och främst de som sitter på första bänkraden. Bortas Josefine Andersson och Lasse Beischer är alerta. Varje rörelse, harkling, nysning eller reaktion sveps in i pjäsen. Så hamnar en stackars kameraman utsänd från SVT:s ”Kulturnytt”, som inte vet om det ska sändas i Kanal 1 eller 2, i händelserna centrum där han står i kulisserna. Ständigt återvänder paret på scen till honom i sitt flödande tempo på replikerna uppkomna i stunden. Likadant med paret, sambor, på första raden där mannen jobbar för Västra Götalandsregionen, denna byråkratiska koloss som därmed får en central roll i pjäsen. Så också paret, som blir inviterade till parmiddag på scen.
Bortas Josefine Andersson och Lasse Beischer är bländande på att fånga stunden. De överraskar inte bara sin publik utan också sig själva. De kliver ur sina roller, utmanar varandra och plötsligt kan Johans och Mariannes liv i pjäsen speglas mot Lasses och Josefines i verkliga livet. Det är skickligt och paret våga djärvt svinga sig mellan allvar och skratt, manus och hittepå samtidigt som man faktiskt klär av Ingmar Bergmans uppmärksammade tv-serie in på bara skinnet.
Johan i Lasse Beischers roll blir en patetisk mansgris, som aldrig blir sympatisk. En figur som sätter sig i centrum framför sin familj. Oavsett om det gäller karriären eller den självklara rätten att ha en älskarinna. Bortas Josefine Anderssons Marianne görs devot och anfallande, men försätts alltmer med ett driv, som i och för sig pendlar mellan en alltmer tilltagande självständighet och oförmåga att helt göra sig fri. Som brittiske sångaren Joe Jackson sjunger ”We can’t live together/But we can’t stay apart”.
Under nära tre timmar (inklusive paus) kastas man mellan skratt och förtvivlan, pricksäkra rollgestalter och rena stollerierna. Emellanåt bjuder paret upp till musik, skriven av Bortas Josefin Andersson, fint arrangerad av Viktor Turegård. Då får allvaret extra skärpa och djup, som om allt stannar av.
Lägg till att Ingmar Bergmans son Daniel Bergman (63), regissör och författare, finns med i föreställningen. Dels i bearbetningen av texten. Dels som röst, en inte oväsentlig del i denna tolkning av ”Scener ur ett äktenskap”. Dessutom, i premiärpubliken fanns också Eva Bergman (80, äldst av syskonen Bergman), som även hon med äran axlat faderns roll inom teatern. Så Ingmar Bergmans ande svävar definitivt i salongen. Hoppas han fick lov att vädra lungorna med skratt, även om hans verk får sig en duvning.
”Ingmar Bergmans Scener ur ett äktenskap – enligt 123 Schtunk” gästspel, urpremiär 10 april 2026. Spelas på samma scen även 11, 21 och 22 april innan föreställningen åker på turné.
Manus: Ingmar Bergman.
Bearbetning: Bortas Josefine Andersson, Lasse Beischer och Daniel Bergman,
Regi: 123 Schtunk.
Dramaturgiskt bollplank: Lena Fridell.
Musik, sångtexter: Bortas Josefine Andersson.
Musikarrangemang: Viktor Turegård.
Scenografi och kostym: 123 Schtunk.
Sömnad: Frida Hallin.
Teknik, sufflör: Otto Olsson Båth.
”Relationsterapeut i salongen”/röst: Daniel Bergman
Famnar om. Det är 18 år sedan han lämnade Göteborg. Men Göteborg har inte lämnat Joel Alme. Inte Göteborgspubliken heller.Nu förenade han sin forna hemstad med Stockholm i sina låtar. Foto: KAI MARTIN
Pustervik, Göteborg.
Publik: Utsålt (900).
Bäst: Innerligheten parat med energin.
Sämst: Lite väl mycket allsång med tjallala, taddada etc.
Fråga: Blir det en albumstrilogi på ett Stockholmstema nu…?
Kravalstaketen är borta. Valter Nilsson har under två kvällar blåst ut Pustervik (läs här). Nu dags för Joel Alme. En Göteborgsmusiker, -låtskrivare som rör sig i samma härad. Men på sitt eget vis och med en väsentligt längre karriär i bagaget jobbar, kreerar, ja, gräver där han står. Naturligt, kanske, att efter att Göteborg, familjen, vännerna, livet i den forna hemstaden har inspirerat att det nu är livet i Stockholm, eller snarare närföroten Björkhagen, som gör det. Det som färgat senaste albumet, nyss utgivna, ”Gullmar gospel”. Göteborgsviten – albumen ”Flyktligan” (2015), ”Bort bort bort” (2019) och ”Sköt er själva så sköter jag inte mitt” (2022) – är fjärran.
Nu inspiration av Bob Dylan runt mitten av 60-talet när trubaduren blev kontroversiellt elektrisk. Men också av Frank Sinatras 60-tal, på gränsen av 70-talet. Den musik som en hint spelas innan konserten, den första av tre i Göteborg på Pustervik. Melankolin, sentimentaliteten, de bitterljuva melodierna.
Jo, Joel Alme kan transformera inspirationen till sin egen ton.
Så om Valter Nilsson häromdagen är ruset, röjet, festen är Joel Alme baksmällan, eftertanken och den påkommande vardagen.
Åtminstone på skiva.
För när han möter sin hemmapublik på jag vet inte hur länge (jag såg honom senast i november 2022 – läs här) är det en synbart taggad Joel Alme som tar sig an den och sin musik. Jo, publiken är måhända mindre yster, men inte desto mindre entusiastisk än under Valter Nilssons röjarpartyn. Men så är också Joel Alme grundad i mer inkännande och reflekterande texter och med ett större allvar.
Ljudet är perfekt, Joel Almes texter går fram tydligt och klart, arrangemangen sitter som en smäck och han växlar mellan låtar från sina svenskspråkiga album med snygg lätthet. När drabbande bra ”Aldrig bra på livet” – reflektioner över sig själv som pappa i spegeln av sin egen far – kommer lämnar basisten Gustaf Gunrup, slagverkaren Gustav Ejstes och trummisen Oskar Arvidsson. Det blir intimt, extra allvarsamt, som om Joel Alme vill slå fast att faderskapet inte är något man ska slarva bort.
Så larmar allt igång igen med full orkester. Några förklarande, ömsinta ord om låtarna som ska spelas, som omfamningen till styvsonen Hjalmar i ”Till H när det behövs” innan han står ensam med sin akustiska gitarr på ”Så kanske vinden”. Den där bara ett visselsolo adderar trubadurkompet.
Därefter defilerar Joel Alme med band mot finalen. Gör förvisso några i publiken besvikna, som önskar höra ”Röda bolaget”. Men låtlistan är huggen i sten. Hart när nog. För som han säger efter fyra extranummer och kommer in för ett sista: ”Om jag inte spelar den här blir jag dödad. Om jag spelar den blir jag dödad.” Så kommer ”Snart skiner Poseidon” och hyllningen till Änglarna, IFK Göteborgs inmarschlåt på Gamla Ullevi sedan 2009, blåser ut Gaisluften från Valter Nilssons spelningar. Det blir lätt att andas när man går ut i detta pissiga vårregn i Göteborg.
Joel Alme, Pustervik, Göteborg, 3 april 2026. Den första av tre spelningar i hans forna hemstad. Övriga 4 och 5 april.
På scen: Joel Alme, sång och gitarr, Gustaf Gunrup, bas och sång, Gustav Ejstes, maraccas/tamburin och sång, Oskar Arvidsson, trummor, Ramo Spatalovic, gitarr och sång, och Per Larsson, klaviatur och sång.
kaimartinblog 