Konsert:

WESTMAN BOSON STANDARD QUARTET

!!!

Smeksamt smittsamt. Westman Boson Standard Quartet visar att jazzen i Göteborg är vital. Foto: KAI MARTIN

Wauxhall Jazz, Contrast Public House, Göteborg.

Bäst: Det tillbakalutade groovet.

Sämst: Emellanåt aningens för stereotypa arrangemang.

Fråga: Hur många projekt kan Anders Boson och Simon Westman jonglera med…?

Jazzen i Göteborg lever och har platser att frodas på: Unity Jazz, Utopia Jazz, Skeppet, Jazzföreningen Nefertiti på Valand… för att nämna några. Lägg nu också till Wauxhall Jazz, som huserar i Contrast Public House i saluhallen Briggens restauranglokaler på Tredje Långgatan. Måndagar viks för konserter med efterföljande jam.

Nu Westman Boson Standard Quartet, där musikerna bakom namnet i förstone är flitig och begåvade Simon Westman, pianist, kompositör och arrangör, och trumpetaren och sångaren Anders Boson, även han låtskrivare. I denna konstellation lämnar de båda, närmast uteslutande, sitt solomaterial hemma. Istället viks kvällen, som bandnamnet antyder, åt den amerikanska sångboken, standards gjord med en personlig touch där var och en av musikernas personlighet lyfts fram under kvällen.

Det är premiär för bandet och det kan, om man är nogräknad, märkas. Samtidigt är det en lättsam stämning på scen där respekten för låtmaterialet vävs samman med lekfullheten och lusten att spela. Anders Bosons smeksamma röst är jag förtjust i. Han har hittat sin ton i Chet Baker-land, precis som han har gjort med sitt trumpetspel i sordinerat mellanregister; inga kraftuttryck, men ständigt med själ och hjärta. Han lever musiken och texterna, det känns och berör. Simon Westman är inledningsvis lite strikt och kanske aningen för partiturberoende, men hans soloutflykter, ibland snyggt ackordvis, skakar av det stela och hans lätthet tjusar alltmer. Men jag skulle önska honom på en flygel, eller åtminstone ett piano. Pianoljudet på hans Nord låter lite stumt och klanglöst. Konstrabasisten Arvid Jullander hittar även han under gång sitt solospel, som imponerar ju längre kvällen lider. Johan Birgenius, även han ett aktat namn, är kanske den som från start mest spelar ut. Hans improviserade spel, inte bara i hans solon, bryter upp, kastar om, driver på och växlar skickligt tempo som gör att man närmast skjuts iväg i några av låtarna.

Westman Boson Standard Quartets låtlista utmanar. Det är, tycker jag, vågat att ge sig på Charlie Parkers svåra ”Anthropology”, som sker med andan i halsen, men landar väl. Likaså ”Young and foolish”, Albert Hauges och Arnold Horwitts låt, som gjorts av mängder av jazzlegendarer. Här har bandet, och kanske främst Anders Boson, utgått från Bill Evans version tillsammans med mästercroonern Tony Bennet från 1975. Inte dumt, men mer sordinerad än Bennets dramatiska uttryck. Gott så.

Andra setet öppnar med ”När jag ser dig”. En låt som finns på Anders Boson Jazz Ensembles kommande album (24/3) och har John Coltranes ”Equinox” som förlaga och avslutas med Miles Davies ”All blues” (en låt som även Bill Evans och John Coltrane medverkar tillsammans med trummisen Cannonball Adderley på i originalet från albumet ”Kind of blue” från 1959) . Allt omfamnas av ett slags nordisk vemodston i en jazzton som jag uppskattar, oavsett om det är jazzballader, blues- eller bossa-inspirerat.

Närmast på Wauxhall blir Göteborg Jazz Orchestra ”American songbook”, måndag 6 mars.

Westman Boson Standard Quartet, Wauxhall Jazz, Contrast Public House, 27 februari 2023:

Bandet: Simon Westman, piano, kapellmästare och arrangör, Anders Boson, trumpet och sång, Arvid Jullander, kontrabas, och Johan Birgenius, batteri.

Låtlistan:

There is no greater love

How insensitive

Anthropology

Young and foolish

The days of wine and roses

Andra set

När jag ser dig (John Coltranes Equinox)

My secret love

I cover the waterfront

Alone together

All blues ( vals Miles Davies)

Film:

IN THE COURT OF THE CRIMSON KING: KING CRIMSON AT 50

!!!!

Minnen av King Crimson. King Crimson firar 50 år (drygt) som band med dokumentären ”In the court of the Crimson King: King Crimson at 50”. (Foto från spelningen i Köpenhamn 23 september 2016).

Foto: KAI MARTIN

Om man under pandemin hade förmånen att följa skådespelaren och sångaren Toyah Willcox’ underhållande Facebookfilmer tillsammans med maken Robert Fripp fick man inte bara roas. Man kunde också förvånat konstatera att den strame gitarristen och kompositören i sin hustrus sällskap besatt en stor del av humor. För min del kom det helt oväntat. Myten om honom är snarare det motsatta. Men i regissören och filmaren Toby Amies film ”In the court of the Crimson King: King Crimson at 50” möter man inte bara den hänsynslöse bandledaren av King Crimson, utan också filosofen, konstnären och den finurlige humoristen Robert Fripp (1946).

Alla som mött King Crimsons musik sedan 1969 har fått stångas med bandets komplexitet, men också tjusas av densamma. King Crimson har aldrig flörtat med sin publik. Snarare tvärt om. Krävt den på största möjliga uppmärksamhet. I bandets, och framför allt Robert Fripps strävan efter perfektion har det krävs osannolikt mycket, men fortfarande efter över 50 år som orkester tummar man inte på någonting. Det är i sanning fascinerande.

Toby Amies film är närgången, fascinerande och stark, om än emellanåt lite upprepande. Konsertfilmer från då och nu blandas med intervjuer, foton och privata filmer. Det är en dokumentär som, precis som bandet, inte flörtar med någon eller något. Således får man möta forna bandmedlemmar som ger sin bild av despoten Robert Fripp, men som oaktat detta också bjuder på en stor respekt för vad han vill uppnå. Robert Film själv är skoningslös i sin konstnärliga strävan. Han repeterar fem timmar per dag, missar sällan denna hans mission, men har i sin konstnärliga stränghet och askes – mot både sig själv och sina medmusiker – med ålderns rätt mildrats, blivit en smula ödmjuk. Men, nota bene, inte i sitt artistiska nit. Att skapa King Crimsons är ett konstnärligt, ja, mänskligt, lidande i vägen mot fullkomlighet; ingenting man skrattar eller slarvar bort.

Hösten 2016 såg jag bandet för första gången (läs texten här). Det var en spelning fylld av perfektion, elegans och intensiv i sitt mål att uppnå ett totalt samspel, men också med ett fullständigt krav på uppmärksamhet från sin publik. Skyltarna innan konserten om att de som eventuellt skulle fota eller filma under konserterna skulle slängas ut var tydliga. Tyvärr stod inte inte på skyltarna att barerna under konserten var stängda (det var de inte), varpå den rastlösa delen av publiken i tid och otid reste sig för att första släcka sin törst och sedan tömma sin blåsa. Det blev ett springande i bänkraderna som enligt mitt förmenande störde väsentligt mycket mer än eventuellt fotograferande.

Nå. King Crimsons ledord är disciplin. Den som krävs av bandmedlemmarna själva och den som krävs av deras lyssnare/publik. Det har kostat på under de 50 åren, samtidigt som bandets vilja att utforska och ständigt vara expressiva inom den progressiva musiken aldrig sinat. Visst, konserten från 2016 var en till stor del tillbakablick över bandet tidiga år, men i uppdaterad form. Rastlösheten lever. Den konstnärliga ivern likaså.

”In the court of the Crimson King: King Crimson at 50” visar på bandets komplexitet, men också på lidandet, skapandet och den svårflörtade konstnärliga integritet som bandet, och främst Robert Fripp, besitter. Den skildrar också, som en del i berättelsen, en fin period av multimusikern Bill Rieflins (1960–2020) sista tid i livet. Svårt cancersjuk genomförde han flera turnéer med King Crimson, dock inte den jag bevittnade.

In the court of the Crimson King: King Crimson at 50

Regissör: Toby Amies.

Längd: 86 minuter.

Dokumentär om King Crimson med intervjuer med Robert Fripp, Adrian Belew, Bill Bruford, Bill Rieflin, Jamie Muir, Ian McDonald, Michael Giles samt nuvarande bandmedlemmar.

Konsert

THE HALO EFFECT

!!!!

Metalkraft. The Halo Effect visar var metalskåpet ska stå. Foto: KAI MARTIN

Pustervik, Göteborg.

Publik: Knôkfullt.

Bäst: ”Gateways” är mäktig, men nya ”The defiant one” är definitivt en utmanare.

Sämst: Lite märkliga longörer mellan låtarna emellanåt.

Fråga: När kliver bandet upp på större scener…?

Från peepshowen i november 2021 med första videon till ”Shadowlands”, med ett postapokalyptiskt Göteborg som fond, satte tonen parat med förväntningarna för the Halo Effect. Detta nya band med så rutinerade medlemmar. För med In Flames grundare, och låtskrivare, Jesper Strömblad, hans kollegor Peter Iwers, bas, Daniel Svensson, trummor, och Niclas Engelin, gitarr, tillsammans med Dark Tranquillity-sångaren Mikael Stanne kan det ju inte bli annat. Men också en grannlaga utmaning. De ska ju på något vis visa vad det göteborgska metalskåpet ska stå, utmana sina forna bandmedlemmar i In Flames, samtidigt inte låta som varken som Dark Tranquillity eller In Flames och dessutom visa att de klarar att föra arvet från Gothenburg sound vidare. Det sound och begrepp som de själv skapat och fört ut i världen och som de nu hyllar.

Jag tycker att the Halo Effect snart visade på sin särart, att de klarat sig utan att behöva dra växlar från de andra ovan nämnda banden. Helt klart är att riffkungarna Jesper Strömblad och Niclas Engelin har kli i fingarna, bryggarbröderna Iwers och Svensson är den rytmkombo som med emfas höll In Flames igång under 17 år och gillar att göra det igen. Så kryddan med growlkungen Mikael Stanne på sångtronen. Det kan inte bli fel. Det har inte blivit fel. Det är melodisk dödsmetal i sann Gothenburg Sound-anda.

Men att med driv och energi förvalta detta deras arv på skiva – debutalbumet ”Days of the lost” kom förra året – är en sak. Att lyfta upp det på scen en annan.

Med tre spelningar – Stockholm 16/2, Göteborg 17/2 och Malmö 18/2 – var det alltså dags att visa framfötterna. På hemmaplan blev det på ett Pustervik så utsålt att jag aldrig tror mig ha upplevt så mycket folk. Krattad manege, med andra ord. Men the Halo Effect består av rutinerade herrar som inte tummar på något. Det är bara full effekt som gäller.

Bandet går på bakom en ridå där gruppens logo lyser. Intromusik av en stråkkvartett bjuder in till stämningen. Ytterligare intromusik intensifierar den innan ridån faller och ”Days of the lost” presenteras av ett entusiastiskt band. Det syns och känns att medlemmarna velat komma upp på scen med sin musik, möta sin publik och ta ytterligare kliv med sin musik. Musiken är dov, metalliskt molltyngd och intensiv, men stämning både på scen och i publiken är ogenerat lycklig; kanske dödsmetallens märkligaste paradoxer.

På scen saknas Jesper Strömblad. Med självklarhet är han ersatt av Patrik Jensen (Haunted, med flera), som gör en gedigen insats. Det är helt enkelt en solid spelning, som med kraft slår fast att the Halo Effect strålar som få andra band i genren. Även om det denna kväll är något av underbart är kort. Ja, det finns i dagsläget inte så mycket mer musik än låtarna från albumet att spela. Men ny musik som ”Become surrender” och ”The defiant one” skvallrar om att bandet inte låtit nöja sig. Den sistnämnda kittlar lite extra med sin Rammsteinflört. Det blir alltså mer med the Halo Effect inom kort. Bra, för trots toppklass redan nu låter sig bandet inte nöjas.

Nöjas lät sig inte heller publiken, där delar taktfast ropade efter Jesper Strömblad under spelningen. Till extranumren blev de bönhörda. In kom han för ett livfullt och entusiastiskt inhopp.

Egentligen är det väl bara ett problem. Att de är dessa fem Gothenburg sound-veteraner och -legendarer som ska föra musiken vidare. Var är arvtagarna…?

Låtlista, Pustervik 17 februari 2023

Intro – stråkkvartett

Intro

1. Days of the lost
2. The endless end
3. Feel what I belive
4. In broken trust
5. Become surrender (ny låt)
6. Conditional
7. The most alone
8. A truth worth lying for
9. Last of our kind (extranummer med Jesper Strömblad)
10. The defiant one (extranummer med Jesper Strömblad)
11. Gateways (extranummer med Jesper Strömblad)
12. Shadowlands (extranummer med Jesper Strömblad)

När Soundtrack Of Our Lives valdes in i Swedish Hall of Fame i våras var det både välförtjänt och samtidigt inte så märkligt. Bandet med främst sin bas i Göteborg och med frontmannen Ebbot hade sedan starten i mitten av 90-talet fram till finalen i december 2012 gjort ett omfattande av- och intryck inte bara på den nationella utan också den internationella scenen.

Då, vid ceremonin, på Göteborgs stadsmuseum var det första gången sedan bandet upplöstes dagarna före jul efter en räcka fantastiska spelningar, bland annat på Pustervik, som samtliga bandmedlemmar träffades. Det var ett kärt möte och redan då viskades det om en förestående comeback. Men kanske än mer då Musik Utan Gränsers framlidne Bruce Emms hyllades med en konsert på just Pustervik i september i år. Då var, nästan, hela bandet på plats för några låtar. Bruce Emms hade också i sin hjärtliga, men skarpa ton pratat med bandet om att det fan i mig borde börja spela ihop. Ord från en döende man som bet. Då pratades det från bandets sida om en förestående comeback, men inte när den skulle ske. Något jag skrev om här.

Comeback på scen. 2012 la Soundtrack Of Our Lives ned. Nu återuppstår bandet. Bilder från ceremonin då de valdes in i Swedish Music Hall of Fame juni 2022, ”sista” spelningen på Pustervik december 2012, hyllningsgalan på Pustervik för Bruce Emms september 2022 och med Tommy Blom på Way out West augusti 2010. Foto: KAI MARTIN

I slutet av januari intervjuade jag Ebbot på scen precis innan hans konsert med band på Kooperativet på Lindholmen. Då frågade jag förstås om någon förestående comeback för Soundtrack Of Our Lives. Hans svar var inte nekande, men vagt positivt svävande. Han visste förstås det som nyheterna nu gett: Soundtrack Of Our Lives gör comeback under Way out West i sommar. En inte speciellt förvånande comeback, men inte desto mindre välkommen. Bandet har gästat Way out West tidigare och hade då både Tages Tommy Blom som gäst och Göteborgs symfoniorkester som extra komp. Hur det kommer te sig i sommar är svårt att sia om. Men jag tror på en regelrätt spelning med endast bandet. Gott nog och något att se fram emot.