Mollstämd musik med ett leende

Konsert:

DOGSMILE

!!!!

IMG_5354

Värme och intensitet. Dogsmile bjuder på postpunk med mjuka kanter. Foto: KAI MARTIN

Kom bar, Göteborg

Bäst: ”Hamburg” växer monumentalt på scen.

Sämst: Två, tre låtar till hade suttit, fint.

Fråga: Kan man någonsin bli för gammal för postpunk…?

Från Camouflage till Tapirerna till Dogsmile. Som subtila steg. Men ändå band som bär sina egna identiteter, trots att det är mycket mer än medlemmarna som förenar.

Dogsmile tog alltså i 90-talets inledning vid där Tapirerna slutade, men som kvartett och där gitarristen Ingemar Karlsson blev sångare.

Bandet har, förutom några års paus fram till 1999, funnits i 26 år. Möjligen i det lilla. Men inte desto mindre kreativt. Så när gruppen nu firar fina EP:n ”Listen to the quiet” görs det med en releasespelning på nästan dagen två år efter jag senast såg bandet. Också då på Kom bars scen.

Då var det ett kompetent band, som firade sin vinyl-EP ”We walk the streets with you”, men som hukade en smula i skuggorna av musiken.

Nu är det ett än mer kompetent band förstärkt med Easys gitarrist Anders Petersson och som sextett uppstår en väsentlig stadga och kraft i arrangemangen. Lägg till detta att bandet sprudlar på scen. Basisten Elisabeth J Karlsson har varit en rytmisk motor i den göteborgska postpunkscenen sedan sent 70-tal. Är så driven, exakt och melodisk i sitt sväng att det måste vara en fröjd att sitta in som trummis med henne, som här Tommy Dannefjord.

IMG_5365

Glädjens kraft. Dogsmile har både innerlighet, glädje och skärpa i sitt framträdande. Foto: KAI MARTIN

Med Anders Petersson gitarrspel blir Ingemar Karlssons sologitarr mindre ensam och lyfts fram på ett snyggt sätt. Ingvar Larssons kluriga keyboardspel hittar sina sound och ackord. Tinna Jörhall Möllers sång gifter sig fint med Ingemar Karlssons. Det är en fröjd att höra låtarna, som ju är sprungna ur postpunkstraditionens mollstämda, mörka ton. Men som har rundare kanter, inte så dramatiska gester och, kanske, ser på livet lite mer från distans än de depressiva, desperata åren.

Dogsmile fokuserar förstås på låtarna från ”Listen to the quiet” (samtliga fem är med). Resterande musik är från den här sidan millenniet, som singlarna ”Vikings” och ”Sound of tomorrow” (båda 2015) med ”Trains” (från 2016) plus musik från ”We walk the streets with you”. Men ingenting från debutplattan från 1995, tyvärr. Däremot vädras Camouflagelåtarna ”Natt” och ”Fiska stjärnor”, som med Cures ”A forest” ramar in både bandets ursprung, sound, inspirationskällor och ton på ett befriande sätt.

En cover från inspiratörer. Foto: KAI MARTIN

Dogsmile, låtlista 18 maj 2019:

  1. Bright lights

  2. Like a child

  3. Head in the sky

  4. Junction

  5. Lovers/haters

  6. Hamburg

  7. Sound of tomorrow

  8. Vikings

  9. The say it’s blue

  10. Carnival

  11. Trains (extra)

  12. Natt (extra – Camouflagecover)

  13. A forest (extra – Cure-cover)

  14. Fiska stjärnor (extra-extra – Camouflage-cover)

Bitterljuv mollton

Konsert:

DELINES

!!!!

Delines

Ljuv melankoli. Delines på Pustervik omfamnade. Foto: PETER BIRGERSTAM

Pustervik, Göteborg.

Publik: Drygt 200.

Bäst: Tonen och tempot.

Sämst: Det alltför dunkla ljuset.

Fråga: Hur mycket vemod kan rymmas i en sång utan att den brister…?

När Amy Bonne blev påkörd i Austin, Texas 2016 höll Delines andan. Först när hon var så pass rehabiliterad kunde bandet återuppta tråden där de tvingats lämna den. Resultat blev förtjusande och sorgliga ”The Imperial”, bandets andra album, från detta års början.

Så, ja, Amy Boone kommer in på scen med hjälp av en krycka, men väl på plats strömmar den lågmälda innerligheten med några stänk soul där varje ackord sätts. Inte ett handikapp så långt känslorna når.

Det bjuds på en stilla vals, inte en låt i upptempo. Men allt är noga uträknat och kunde Ramones göra sig en karriär på låtar i hundraåttio, så kan man väl göra det i väsentligt lägre fart. Mogendans för personer med krossade hjärtan…? Inte mig emot.

Delines1

Vemodston.  Willy Vlautins låtar passar Amy Boones röst. Foto: PETER BIRGERSTAM

Någonstans spinner musiken kring Pretenders version av Persuaders ”Thin line between love and hate”, både i sound och kring texterna, där gitarristen Willy Vlautins låtar är som små noveller. Det är vardagsdramer, kanske mest skildringar från den sorgkantade sidan av livet. Historier om människor som inte vandrar på solsidan, precis.

Med vemodstonen i mollstrukna musiken, Amy Boones röst och de eleganta arrangemangen är det en (bitter)ljuv inramning, som famnar min själ.

På turnén saknas Tucker Jacksons pedal steel. Därmed försvinner också den countrytouch som anas på albumen. Keyboardisten (och trumpetaren) Cory Gray lyckas ofta, men just när han med ett Fender Rhodessound ska fylla Jacksons spel glider det en smula i diket.

Det här är en anspråkslös spelning, som flyttats från Pusterviks matsal till den stora scenen. Kanske en aningens för stort, men samtidigt fyller bandet salongen med känslor. Med försiktigt anslag knockar musiken mig.  Jag, en rookie gällande bandet, som bara för några veckor sedan av en slump fick upp öron och ögon för bandets musik. Nu kan jag knappt sluta lyssna. Så kan det gå.

Hälsningar från Hamburg 3

Det är måndag och i den gamla hansastaden Hamburg ligger möjligheten öppen för kommers. Vi tar en lång morgon, kryper ur sängarna sent och är inte upp i matsalen för frühstück förrän vid halv tio. Å andra sidan, buffén ligger kvar och väntar på de svenska herrarna som nu ska frekventera matsalen för att stilla sin hunger. Det görs. Med råge, för tillgången är god.IMG_5120

Frühstücknisse, eller -Lasse. Foto: KAI MARTIN

Dagens schema är lagt. Förmiddag och tidig eftermiddag köpmännens dag. Kvällen middag och sedan iväg med marginal till Barclaycard Arena, som alltså ligger granne med Volkparkstadion, där vi ju såg den famösa fotbollen i lördags.

IMG_5130

Utsikt över en bro. Foto: KAI MARTIN

Vi tar promenadvägen över Steintordamm som leder oss över rangerbangården in till Hauptbahnhof. Siktet är inställt på Mönckebergstrasse och de stora varuhusen där Europapassage ligger och väntar med sina frestelser. Jag har spanat in, via en broschyr, en butik med skor för de med riktigt små eller väldigt stora fötter. Kanske kan jag hitta något till Z:s son som snart tar studenten och behöver något till sin nya, fina kostym.

Väl där går butiken inte att finna och naturligtvis ligger broschyren på hotellet. Men mallar på hans fötter finns med i väskan.

Så efter lite in och ut ur butiker bestämmer sig P dy för att söka sig till skivbutikernas underbara värld. Vi bestämmer tid för återträff och L och jag lämnas åt vårt öde.

IMG_5133

Kaufen muss man. Foto: KAI MARTIN

Vi finner oss snabbt. Hamnar i Kartstadt, som har allt i tyskt mode man kan önska. Inte riktigt min kopp té, men L hittar en brittiskinspirerad skjorta som provas, passar och köps. Vi gör varuhuset grundligt, men då vi ska lämna detsamma öser regnet ner så vi tar något varv till, besöker toaletterna, hittar ett par väldigt kinky kalsonger som jag inte köper för att det inte finns någon prislapp på och ingen verkar veta priset. Så den överraskningen gick hustrun miste om.

Så vidare till nästa varuhus och jag, som trots allt är intresserad av kläder, suckar över den överdrivna produktionen och alltings tillgänglighet. Vi kommer inte bara äta oss till döds, vi kommer även att konsumera oss till det som vi egentligen inte behöver. Ett sinnessjukt överflöd.

Klockan går och vi tar oss tillbaka till hotellet, sniker åt oss en liten rast, vila innan P dy kommer. L är sugen på att få något grillat, så jag har tittat ut St Georg Steakhous ett stenkast från hotellet. Vi går dit, får ett bord som om vi inte förtjänade något bättre i den snudd på tomma lokalen. Vi nöjer oss, beställer och får helt okej mat. Men efterrättens bär bjuder på ett ruttet bär, som jag upptäcker för sent och som redan hunnit slinka ned innan jag hann hejda det.

IMG_5138

Efterrätt med ruttet bär. Men vilket…? Foto: KAI MARTIN

Jag tar notan och vi spatserar iväg de få hundra meterna till Hauptbahhof där S-bahn ska ta oss till arenan. Nu kan vi vägen och allt går geschwint, förutom att det den här gången blir utan ölpauser, vilket inte hindrar herrarna från kisspauser som om de tidigare druckits öl.

IMG_5144

På väg. Foto: KAI MARTIN

Inne i arenan blir vi porträtterad (se nedan) och en av de två från tyska avisen NDR (eller är det en radiokanal…?) visade sig vara en ung norska. Lite hastigt snack med henne innan hennes nästa uppdrag.

IMG_5167

Trio på Hall & Oates. Foto: NDR

Väl på plats bjöds vi på en konsert om vilken ni kan läsa om här.

På vägen tillbaka väljer vi att åka skyttelbussarna hamnar nära två kvinnor som genast får vår uppmärksamhet, något som inte blir mindre att den ena säger ”Hej, hej!” till L då vi går av och vi förvandlas snabbt till 17 år och fnissiga.

På tåget in till Haubtbahnhof ser vi till att sitta nära dem och ser först den ena gå av och därefter den andra, för att aldrig mer mötas igen – oss alltså.

IMG_5161

Efterkonsertöl. Foto: KAI MARTIN

Vi tröstar oss med en öl på ett ställe som P dy sett ut tidigare under dagen. Servicen är väl så där och vi är tre trötta herrar, som kroknar i samma takt som ölen sjunker i glasen. Det är ju en dag i morgon också. Och P dy har en plan.

Auf wiedersehen

Tisdag morgon. Allt är packat och klart. Vi mumsar i oss vår sista frukost. Ställer bagaget i utrymmet som hotellet beredvilligt tillhandahåller till vår avfärd. Så ger vi oss åter ut på äventyr. Ned mot hamnen. Ned mot Elbe, det väldiga flödet av vatten som rinner ut 16 mil väster om Hamburg.

P dy har bestämt, ett lovvärt initiativ, att vi ska åka kommunalt på älven. Det har han sett ut. Och, ja, det finns ungefär som Älvsnabben i Hamburg. Vädret är fint, så varför inte. Vi tar U-bahn, kommer rätt och frågar oss så småningom vart vi ska ta oss för Elbeturen.

Elbesightseeing. Foto: KAI MARTIN

Vi är inte ensamma om idén, men båt 62 tar oss Landungsbrücken–Finkenwerder tur- och retur. Det blir en utmärkt sightseeing förbi varv, containerfartyg, Altonaer fiskmarknad, flådiga villor, hamnbyggnader, fiskerikontor, stränder, lekande barn, vaktande äldre och ett liv och ett kiv på Elbe med dess flitiga fartygstrafik.

Det tar sin tjusiga tid, men det gör inget. Efter att ha suttit och kurat på nedre däck går jag på återresa upp. Känner att i medvinden är det varmt och skönt, kallar upp de andra och vi defilerar tillbaka varifrån vi kom.

Nära där vi klev av (och på) finns ett öppet ställe för öl och korv, varför missa den chansen och älven suger.

Jag vill gå till Alter Elbetunnel, en tunnel som byggdes i 1900-talets inledande år och som binder samman den norra älvstranden med den södra, där varvsindustrin ligger. Den har farit illa genom årens lopp, tog stryk av kriget, men är nu i en ansenlig renoveringsfas.

Det är en fascinerande promenad nedåt i de nära 500 meterna i två parallella tunnelrören.

Mina kompanjoner rynkar på näsan åt mitt förslag, men följde plikttroget med och fick sig en upplevelse.

IMG_5220

På Elbes södra strand. Foto: NÅGON TYSK HERRE

IMG_5208

En tunnel och dess hissystem med passagerare. Foto: KAI MARTIN

Vi promenerar tillbaka längs kajen, ser marknader sättas upp och tar in på ett kafé för kaffe och bakelse enär sjön suger fortfarande.

IMG_5212

Fikafest. Foto: KAI MARTIN

Så in mot centrum. Mot rådhusplatsen och vi närmar oss slutet på vår resa. Jag hittar slutligen butiken med de mycket små och väldigt stora skorna, men inte något som verkar passa sonen. Det får bli en annan gång. Hamburg ligger kvar.

IMG_5214

Anrik plats med turistvarning. Foto: KAI MARTIN

Vi lämnar de stackars frysande hororna i kvarteren kring Hauptbahnhof, tar vårt gepäck och säger Auf wiedersehen, tar tåget ut mot flygplatsen, äter lite mat, dricker lite öl eller lite vin och tar sikte mot vårt hemman.

 

Melodiösa melodiers mästare

Konsert:

HALL & OATES

!!!

IMG_5155

Barcalycard Arena, Hamburg

Publik: 2200.

Bäst: Vilka harmonikungar!

Sämst: ”Rich girl” fick inte Darryl Hall att stämma.

Fråga: Är det sista turnén för duon…?

Hall & Oates!? Jo, det blev så. En duo som jag främst lyssnade på på 70-talet och senare konsumerat via deras hitlåtar. Nu Hamburg, då Daryl Hall och John Oates är ute på sin ”Out of touch”-turné med ett band bestående av trotjänare, som Charles DeChant, saxofoner, kör,  klaviatur och kör, Brian Dunne, trummor, Eliot Lewis, klaviatur och kör, Klyde Jones, bas och kör, Porter Caroll, slagverk och kör, och Shane Theriot, gitarr och kör. Det är en hyfsat omfattande Europaturné, som emellertid inte når Sverige, eller ens Danmark.

Innan konserten visas inslag från Daryl Halls liveshow ”Live from Daryl’s house”, där gästmusiker och låtskrivare hänger in. En skön start på konserten från mr Halls gillestuga till studio.

En mjukstart för publiken, som knappast invaderat arenan med råge. Men så är det rejält med år sedan Hall & Oates senast gästade Tysklands näst största stad.

Konserten har ambitionen med att kickstarta med monsterhiten ”Mandater” från 1982. Men det blir knappast så. Istället är den lätt lam och utan någon tändande gnista.

IMG_5154

Snygg inramning. Foto: KAI MARTIN

Konserten fortsätter oklanderligt, där stämsången är utsökt och bandet tajt. Låtarna glider snyggt mellan harmonierna, synkoperna sitter elegant och utan friktion. Daryl Hall, som är kvällens general när John Oates mer håller sig vid sidan om, sjunger utmärkt, men så är tonarterna också något friserade jämfört med originalen.

Det är en välklädd show, med en snygg inramning. Allt på en och en halv timme. Knappt hinner bandet gå av scen förrän de återigen kommer in för extranummer, som inleds med favoriten ”Rich girl”. Men här har inte Daryl Hall någon ambition alls, orkar inte pressa sången dit den ska och låten faller dessvärre platt till marken.

Synd på en fin pärla.

Jo, jag är medveten om att han är född 1946 och John Oates två år senare. Energin kanske inte är på topp. Men kanske skulle man valt en annan ordning på låtarna, så att ”Rich girl” kommer så att han klarar av att sjunga den…? Nå, Hall & Oates må tillhöra blue eyed soul-genren, men så själfullt blev det nu aldrig. Mer bekvämt och tillbakalutat. Kanske med ålderns rätt. Snyggt lät det i alla fall.

Låtlista, Hamburg 6 maj

  1. Maneater

  2. Family man (Mike Oldfieldcover)

  3. Out of touch

  4. Method of modern love

  5. Say ot isn’t so

  6. It’s a laugh

  7. You’ve lost that lovin’ feelin’ (Righteous Brotherscover)

  8. She’s gone

  9. Sara smile

  10. Is it a star

  11. I can’t go for that (no can do)

  12. Rich girl (extranummer)

  13. Kiss on my lift/Private eyes (extranummer)

  14. You make my dreams

 

Hälsningar från Hamburg 2

Söndag är stängd dag. Åtminstone beträffande butikerna. Men det finns förstås annat att göra. Som Reeperbahn.

Å, nej, inte på det viset. Slå genast av fördomarna.

Men vi inleder med marknad, eller gatufestival, som P dy googlat fram.

IMG_5044

DM-varuhuset på Fanny-Mendelssohn-Platz har inte Tysklands vackraste arkitektur.

Foto: KAI MARTIN

Efter frukost, vår första och en alldeles utmärkt sådan, beger vi oss iväg efter morgontoaletten. Det blev U2, nej inte bandet, till Osterstrasse och Fanny-Mendelssohn-Platz för att upptäcka att det knappast var någon hip ungdomsfestival med trancemusik utan en traditionell marknad med loppisinslag på någon kilometer. Vi skrotade omkring där i vårsolens bleka sken under en fläckvis blå himmel med mörka inslag till moln som hotade. Ett band drog igång, i vår ålder, och naturligtvis med ”Twist and shout” i långsamt tempo. Vi provade kläder, men utan entusiasm och när någon droppe strök mot P dy:s kind beordrades vi in till Mr Baker i hörnet Hellkamp och Osterstrasse för en kaffe och en kaka. En stunds kontemplation innan nästa destination skissades fram via P dy:s app och snart gick vi Hellkamp ner, genade över Apostelkircheplatsen och gick via Armbruststrasse ned till Kieler Strasse där en buss skulle ta oss ned till Reeperbahn.

Hamburgkortet tjänade väl för transporterna, men under vår resa bjöds det inte något tillfälle att visa upp vårt färdbevis. Nå, vi hade ju betalt för oss och resan tog oss i sakta mak på den breda vägen ned mot hörnet Königstrasse och Reeperbahn.

Det var nu tidig middag, men synden sover aldrig. Neonskyltarna kämpade mot solen, sexbutikerna visar att öppenheten har sitt pris, men uppenbarligen lönar det sig. Vi hamnar på Beatles-Platz och det är ju syftet med vårt besök; en guidad tur i beatlarnas fotspår under åren mellan 1960 och 1962, en tid som kom att prägla bandet stort.

Men det är tid kvar innan vi ska möta vår guide, så vi strosar omkring. Jag försöker dra mig till minnes mitt senaste besök på gatan, när jag följt Hardcore Superstar från Göteborg till deras första spelning i Berlin och vidare till Hamburg där jag tog farväl för att ta flyget hem och killarna gjorde sig beredda för en klubbspelning någon trappa ned på den beryktade gatan. Jag vet att vi gick fram till det röda planket in till Herbertstrasse, gatan där de prostituerade står bakom fönster och erbjuder sig för hågade, att foto togs där och att vi sedan häpna gick förbi detta sorgliga galleri. Men vilken klubb bandet spelade på, minns jag inte och jag letar ivrigt i minnet medan vi går gatan upp och ned för att slutligen stanna för en öl på Hans-Albers-Platz. De öppnad ölhaken är redan frekventerade av engelsmän, som älskar att dominera som de alltid älskat att dominera. En och annan svensexa passerar revy och antingen är den blivande brudgummen utklädd till kvinna eller också till baby.

IMG_5051

Bästa pizzan i Hamburg. Foto: KAI MARTIN

Vi sitter ute och studerar skådespelen, suckar vuxet och inser att vi kanske skulle passa på att äta något innan guidningen börjar. Bakom vår rygg finns en pizzeria och vi tänker ”varför inte?”, går de tjugo meterna dit och är ensamma i lokalen, slår oss ned och får vår menyer av en kvinna som kunde ha varit Marit Poulsens storsyster. Vi inleder med öl, ser hur en av pizzabagarna kånkar upp vedträn och inser att, ah, här vankas vedugnseldad pizza. L och jag beställer Napolitana, P dy Salami och en sak är säker, Pizzeria Alt Hamburg kan sina saker. L smackar högljutt och säger att det är förmodligen en av de godaste pizzor han har ätit. Jag är böjd att instämma. Lagom storlek, sprödgräddad, tunn botten och perfekt balans mellan ingredienserna. Vi är tre nöjda gringos som är redo för lite förkovran gällande Beatles, även om vi har en stund kvar till vi ska samlas.

IMG_5055

Café Liebling. Pre-guide-fika. Foto: KAI MARTIN

Det blir en promenad över gatan och till Café Liebling, hörnet Seilerstrasse och Detlev-Bremer-Strasse, för en kaffe och cognac, där valet blir italienska Vecchia Romagna, som faller oss alla på läppen och som serveras i lätt värmda glas. Det är perfekt, för utanför blåser det kyliga vindar och vi behöver värma oss innan promenadäventyret.

Vi knallar Seilerstrasse och ut på mot vår mål på Grosse Freiheit där vi ska träffa guiden. L tittar storögt mot ett skeende på parallellgatan Schmuckstrasse, som tydligen är en bordell där en kund just vinkas av från kvinnan som betjänat hans nöd.

Vid hörnet Schmuckstrasse och Grosse Freiheit ligger Keiserkeller, som ju var ett av ställena där Beatles spelade. Utanför står nightriders med släp och på affischen skvallras om österrikiskan Christine Stürmer, en utsåld tillställning där köerna redan bildas.

IMG_5062

Klassiska mark. Foto: KAI MARTIN

Så där blir vi inte insläppta. Men guidningen är mittemot på Grosse Freiheit, där en gång Star Club låg och som var stället där Hamburgeräventyret skedde mellan 13 april och 31 maj 1962, där också en inspelning gjordes som släpptes som ”Live at the Star Club: 1962” 1977. Vi står på en gård där spelstället en gång fanns och här finns också en av få minnen från Beatles närvaro.

Lite längre ned på Grosse Freiheit ligger Indra, där Beatles gjorde sin första av mängder av spelningar mellan 1960 och 1962. Mellan 17 augusti och 3 oktober gjorde bandet 48 framträdande på klubben. (Lite mer info här.) Men engagemangen i Hamburg fortsatte på Keiserkeller fram till och den 28 november.

Vår tyske guide är född 1948, stoltserar med att ha bott runt hörnet och att han har John Lennons autograf. Men att som ung grabb inse vad som väntar är naturligtvis omöjligt. Men han lyckades i alla fall se bandet 1966.

Han tar oss ut från nöjesgatan och visar stenarna som markerar gränsen mellan Altona och Hamburg, som också tjänar som en markering mellan Danmark och Hamburg innan vårat närmsta grannland förlorade Schleswig-Holstein 1864 i uppgörelsen efter det tysk-danska kriget.

IMG_5122 Klassisk port. Foto: PRIVAT

Vi knallar mot Wohlwillstrasse 22 som är helig Lennonmark. In på gården via Jäger passage finns porten där John Lennons stilfullt poserade när Jürgen Vollmer tog den klassiska bilden som sedan blev omslaget till Lennons album ”Rock’n’roll” 15 år senare.

Guiden säger att han inte får gå med oss in, för då blir han och vi bortkörda. Men som privatpersoner kan vi gå in och det är klart att det höjer spänningen en smula. Bortsett från en strykrädd hund och en man i kulisserna är det ingen som noterar vår närvaro och vi kan alla hänga i dörröppning som John Lennon i 60-talets begynnelse.

Klara med vårt värv fortsätter vandringen i Beatles fotspår. Små nedslag vid platser som andas historia, men som ingen vårdar mer än den luggslitne guide som visar oss runt.

IMG_5092

Stu Suttcliffe väntar. Foto: KAI MARTIN

Vi hamnar så småningom åter på Beatles-Platz, som är öde och folktom trots tidig eftermiddag. Han visar en bild om hur platsen är gjord som en LP och kikar man ner i marken finns Beatleslåttitlar som albumspår.

I hörnet vid platsen och Grosse-Freiheit berättar också guiden om att omslagsbilden till Jerry Williams & Violents togs här. Han leder oss vidare till Reeperbahn 136 där Top Club låg, som också, högst upp under taket, tjänade som bostad för Beatles.

IMG_5076

Spår av ett band. Foto: KAI MARTIN

Snett emot ligger polisstationen som huserade Paul McCartney och Stu Suttcliffe efter den beryktade branden 29 november 1960 med en kondom vid deras tillfälliga bostad i Bambi-Filmkunsttheater. Bara dagarna innan hade George Harrison, som minderårig, skickats hem till Liverpool. Efter arresteringen följde McCartneys och Sutcliffes utvisning till hemlandet.

Där lämnar vi guiden, betalar och tackar för den inte alltid helt begripliga engelsktyskan hade meddelade sig med. Han, å sin sida, begrep inte alltid vår engelska; om det berodde på lomhördhet eller språkliga förbistringar fick vi aldrig veta. Men mitt skämt, då han nämner hur Beatles spelade sex dagar på raken, sex–åtta timmar i sträck, med att jag trodde det jobbade ”eight days a week” möttes av tystnad. Tycker fortfarande att jag fick till det där.

IMG_5104

Öl mot öl. Foto: KAI MARTIN

Vi bestämmer oss för att ta igen oss efter denna cirka en och en halv timmes vandring. Vad passar då inte bättre än att återvända till trivsamma Cafe Liebling för en öl. En för mig, en för P dy. L ville förstås fortsätta med sin Vecchia Romagna, som dubblerades, och som till både hans och servitrisens förtjusning nu kunde serveras i cognacskupor (värmda, förstås).

– Precis efter att ni lämnade kom de, säger hon förtjust.

Vi tar vår stund på jorden där, pratar strunt, pratar allvar och låten tiden gå innan rastlösheten sätter in. Beatlesgudien har ur sin bildsamling visat ett foto på Stu Suttcliffe som Astrid Kircheer tagit som jag inte kan påminna mig om att jag har sett tidigare. Han nämner Krameratstuben och eftersom det, enligt kartan, ligger på vägen mot vårt hotell en längre promenad bort blir det vårt mål.

P dy tar täten med appen som guide i mobilen och vi avverkar märkliga, men händelserika vägar när vi försöker gå fågelvägen. När vi slutligen finner stället, en restaurang i en l-formad gränd med anor får vi inte riktigt ihop det och vi väljer också att hoppa ett vidare stopp där för att vandra vidare på Hamburgs gator.

Med en stad som varit hårt ansatt av de allierades bombattacker i, framför allt, slutet av kriget är det en vandring mellan plågad stadshistorik (som kyrkan Mahnmal St Nikolai), hastig uppbyggnad för att fylla hålen, ny, modern arkitektur och klassiska byggnader räddade från ruinens brant.

IMG_5114

Sargat minne. Foto: KAI MARTIN

Väg in mot centrum Hopfenmark där just St Nikolais ruinter står svarta, som ett minne över något att aldrig glömma. Vi tar oss upp mot Mönckebergstrasse som vardagar har en pulserande puls i kommersialismens hets, men nu söndag ligger lugn. Vi börjar känna hunger, åtminstone två av oss, och när jag ser Valpiano vid hörnet Lilienstrasse och Kurze Mühren, föreslår jag gänget att gå in. Det blir så. P dy och jag beställer mat, L tar plats och när väl allt är serverat sitter vi med våra brickor med mat och ett glas rött. Valpiano må vara en aningen bambalikt, men de gör god mat med fin känsla för smak och hur saker ska läggas upp.

Vi fastnar, dricker mer rödvin, L ser oss på cognac och livet är i stort sett fint och med berusningen blir alla vackra, framför allt kvinnorna som sitter några bord bort.

IMG_5116

Försvinnande gott. Foto: KAI MARTIN

Till slut är det dags att betala för sig och priset för min runda är inte högt. Tyskland är ett bra land att gå ut och äta och dricka.

Vi snirklar oss mot U-bahn för att ta oss hem, men fnittriga inser vi att vi egentligen är på den station som vi också ska gå av. Så är det med tunnelbanesystem. Det är mycket promenerande under jord.

Vägen hem till hotellet är med andra ord mycket kortare än vad vi tror.

Godnatt för den här gången.

 

Hälsningar från Hamburg

IMG_5222

Det är inte mer än 640 kilometer från Göteborg och en resa med bil och färja på cirka sju timmar. Men vi gjorde det enklare än så när vi far nach Hamburg.

Vi är ju en trio som åker, P dä, P dy och jag. Nu hade P dy hittat en konsert med Hall & Oates i Hamburg, en duo han suktat efter sedan tiden han upptäckte dem på 70-talet, men aldrig sett och då är det ju hög tid nu. Han fick med oss i planen och samtidigt införskaffades biljetter till matchen Hamburger Sportverein och Ingolstadt i tyska andraligan. En nätt maximerad helgtur var spikad och klar.

Men så fick P dä besked om att hans trilskande hjärta skulle fixas och med det var det no, no för öl, men kanske framför allt för flyg och om hjärtat skulle bråka vore det bra om han höll sig hemma. Så vi fick med någon knapp vecka ett varsel och en vakans. Men vi redde ut det och fixade en reserv genom L, som jag känner, men inte P dy.

Vi stod alltså startklara lördag morgon i ottan för avfärd Hamburg via flyget till Prag som lyfter från Landvetter och mellanlandar i Tysklands andra största stad.

Jag är en man med förtjusning för geografi och gladdes åt nedflygningen, hur jag kunde pricka ut Lygnern (lätt), Kungsbackafjorden (lika lätt) och sedan Fyn, Långeland och färden ned mot Hamburg.

Men sedan vi väl landat händer något som jag aldrig blir riktigt klok på. Jag vet att Hamburg i huvudsak vätter mot nord, det vill säga att staden mestadels är spridd i östlig, västlig och nordlig riktning och med andra ord ligger norr om Elbe. Men jag får liksom aldrig riktigt till kompassriktningen. Tur då att P dy är försedd med den app som guidade oss när P dä, P dy och jag var i London/Brighton i sent augusti i fjol. Den fungerade på tyska mark också, kan jag rapportera.

P dy har gjort ett grundligt jobb gällande inte bara konsert- och fotbollsbiljetter, där dessutom arenorna ligger alldeles bredvid varandra, utan också gällande boende.

Vi tar oss alltså efter landning mot Hauptbahnhof efter att ha skaffat ett Hamburgkort, som ger oss rabatt på vissa restauranger, muséer med mera samt dessutom kollektivtrafik under våra fyra dagars vistelse i staden. Praktiskt.

”Glöm inte legitimation när ni ska visa färdbeviset”, uppmanade kvinnan oss på turistkontoret på Flughafen Hamburg.

”Och vik absolut inte pappret där QR-koden finns!”

Ordning och reda med förmaningar från start var vad vi fick med oss, alltså.

Hamburgs väderleksrapporter hade lovat några plusgrader och växlande väder med risk för regn. Sköna maj välkommen var alltså som rastlösa och nyckfulla april. Men vi var klädda för nederbörd och kyla, reste lätt och blir det för kymigt finns alltid en ölhall att ta sin tillflykt till.

Vi kliver av vid Hauptbahnhof, orienterar oss de 500 meterna från stationen till hotellet på Steindamm, ställer in väskorna enär det är för tidigt att checka in och beger oss ut på stadens gator lätt vilsna.

Vi hamnar inte så långt. Frukosten intogs tidigt, så det fick också bli tidig lunch. Kvarteren kring stationen och hotellet är av turkisk prägel, men också hemvist för slitna drogmissbrukare och prostituerade, som sorgligt kantade vår väg i väntan på kunder.

Vi var förenade i våra obegriplighet över detta fenomen, som kallas världens äldsta yrke som ju inte är något annat är sorgligt och knappast en kvinnas fria val. Men oavsett vilket; vad får en man att söka sig dit…? Sexualitet? Huh! Totalt obegripligt.

En turk har maten klar i rejäla portioner där jag tar något långkok med ris, de andra något slags köttbullar i sås med ris till. Helt ok. Ingen öl. Vatten eller Coca-Cola.

Det tar sin tid att ta sig till arenan, Volkparkstadion, där IFK Göteborg höll hov nästan på dagen för 37 år sedan till Hamburger Sportvereins stora nesa. Jag var inte där, men satt framför teven och gjorde kullerbyttor av förtjusning.

Resan med S-bahn tog sin lilla tid, ringlande ut från Hauptbahnhof till Eidelstedt där vi på rekommendation gick av.

De två tyska madammerna och HSV-supportrarna vi frågade förklarade att det gick skyttelbuss från stationen innan – Stellingen – men att man från Eidelstedt fick använda benen.

Det blev i och för sig en modig promenad till arenan genom ett industriområde, men Schnackenburgallé kantades av ölställen som vi var snara att frekventera. Solen sken, det blåste kallt och snart skiftade vädret humör till en och annan störtskur. Men ölen var billig och vi var vid gott mod.

P dy hade gett oss förutsättningarna för matchen; HSV var till bara ett par matcher sedan klara för avancemang. Ingolstadt, å sin sida, på väg att åka ur. Men Hamburglaget hade fått problem det senaste och den här matchen var alltså betydelsefull för båda lagen inför en inte helt utsåld, men inte desto mindre imponerande arena med en kapacitet på cirka 60000, nyrenoverad 2000 samt värd vid VM 1974 och 2006.

Vi tar någon ytterligare öl innan match och L ordnar förstås, den spjuverna, var sin Jägermeister, som ju inte är god ens om man gillar den. I god form för matchen, alltså, och när regnet står som spön i backen hukar vid i den intilliggande arenan, Barclaycard arenas utskjutande tak, den hall där vi senare ska se Hall & Oates.

Dags att ställa sig i kö, men vi har snokat reda på att den entrén vi ska använda är lindrigt besökt, så inpasseringen går som smort. Vi får oss en rejäla promenad flera trappor upp innan vi kommer på plats, för min del rad 12, plats 9 i block 3 – högt upp.

IMG_4960

Fotbollsfågelvy. Foto: KAI MARTIN

HSV-supportrarna är fantastiska och sjunger in sitt lag med entusiasm. Men det står snart klart att spelarna inte motsvarar vare sig förväntningar eller krav. Spelet är krampaktigt och när jag går på toaletten efter cirka tio minuter gör motståndarna 0–1 till mina vänners stora förtjusningen, eftersom jag missar händelsen. Spelet blir inte bättre för hemmalaget, som gör en formidabel uppvisning i hur fullkomligt stentrist fotboll kan vara som sport.

HSV gör inte någon supporter glad, men vi börjar skratta åt lagets uselhet att spela. Ingolstadt kontrar in 2–0 i 68 minuten, gör sedan 3–0 i den 72, då jag också är på toa. På slutet buas det friskt, men jublas när motståndarna slår sina passningar och nära nog gör 4–0. Så kan också en förnedring hanteras och vi pratar om att det förmodligen, till stora delar, är samma spelare som mötte IFK Göteborg den där majdagen 1982 och som straff för förlusten likt fotbollens helvete tvingats att fortsätta spela, som straff.

Nå, inget som inte lite öl kan skölja bort och trösta. Supportrarna har häcklat sitt lag, som tingats ut av tränaren att möta fansen ansikte mot ansikte. Men väl utanför arenan pumpar eurotechnon i samklang med att ölen pumpas ur sina kranar till skummande pilsner för de hågade.

Vi hoppar det, går till S-bahn för färd in mot centrum och, med ålderns rätt, en stunds rast vila.

IMG_4978

Rockfarbror utanför rockklubb. Foto: P-O STRÖM

Kvällen väntar, hungern pockar. P dy, som är en mästare på att söka upp möjligheter och täta till luckor har snokat reda på en spelning med New York-bandet Charly Bliss med Berlinerbandet Kann Karate som uppvärmare på klubben Hafenklange nere vid Grosser Elbstrasse precis nere vid älven. P dy försöker köpa biljetter via nätet, men det slutar med att vi chansar, tar på oss rock’n’rollsviderna och -skorna, sätter oss på ett S-bahn mot Königstrasse och sedan promenad ned mot Elbe.

IMG_4974

Vy över Elbe. Foto: KAI MARTIN

Vi är där strax innan öppningsdags, tar in den väldiga älven med dess imponerande båttrafik, containerhantering och varvsverksamhet. Men så är Hamburg ju en betydande hamnstad i Europa, trots att den ligger sina modiga 16 mil från Nordsjön.

Klubben öppnar, vi försäkrar oss om våra biljetter, som kostar mer på plats än om vi hade handlat dem på nätet, och inser att vi har tid att gå och äta, detta nödvändiga goda.

Vi hamnar på Eier Carl, men anor över hundra år tillbaka i tiden och med rustik tysk inramning och tillika kost bara ett smörgåskast från Elbe. P dy och jag beställer in pannbiff med stek ägg och stekt potatis. Hustruns danska variant är godare. Men det här är gott nog.

L tar en schnitzel som är större än stor och till den panerade rätten pommes frites. Öl förstås. L mäktar inte med och P dy och jag får städa undan hans tallrik för att rädda honom från den fullkomliga skammen att bara naggat schnitzeln i kanten. Men vad gör man inte för sina vänner.

IMG_4981

Essen muss man. Foto: KAI MARTIN

Vi går tillbaka, får se ett taggat Kann Karate, som betecknas som indierock eller postpunk, som på tyska eggar den glest besökta rockklubbens publik med den äran.

Kolla in bandet här!

Nu är ju inte stället stormande stort, så allt löper väl ut och, åtminstone, gruppens trummis imponerar på mig med fantasifullt spel och inte bara rytmhållande. Och en sångare som välter över kanten i sitt yviga scenspel är alltid underhållande.

Med väl Charly Bliss på scen är det också tätare i salongen. Helt klädda i vitt med förtjusande och energistinna sångerskan Eva Hendricks på väldigt ljus sång. Det som inte riktigt fallit mig på läppen i den snabba scanningen av bandets musik på platta faller mer väl ut på scen. Gruppen förenar något slags grunge med pop, en märklig, men tydligen ändå görlig musikalisk ekvation.

Bandet håller sig på en gig inom knappt en timme och kommer inledningsvis inte ut för extranummer. Dj:n börjar till och med spela musik i gott och väl en låt innan gruppen nödbedda kommer in för ytterligare två låtar.

bliss

Ös från New York. Foto: P-O STRÖM

Självklart speglar vi deras prestation i Beatles Hamburgkarriär med sex till åtta timmar på scen sex dagar i veckan det tidiga 60-talet.

Vi har under spelning inmundigat ytterligare öl och P dy väntar in försäljning av merch för att handla Charly Bliss musik, där det senaste låter så här.

Hamburgnatten har kommit med kvällen som förspel. Trots eftermiddagsluren är gubbtrion trötta, vi söker oss upp mot Königstrasse för hemtransport och bums i säng.

Dag ett är slut. Vi med.

 

Postpunkhistoria

Det är idag sex år sedan vi spelade på Pustervik. Kai Martin & Stick! hade samlat styrkorna igen när 30 år efter den ”sista spelningen” vid Slottsskogsteatern 10 augusti 1985. Lördagen den 6 april begick vi vår comeback inför ett utsålt Grand Central i Scandic hotell på Kungsgatan i huvudstaden. Vi spelade hela ”Röd plåt” från ”Passerade dagar” till ”Swinging Moskva” – en låt vi aldrig tidigare hade spelat live. Några låtar adderades och ett fullödigt set överraskade både oss och publiken med sin energi. Det blev inte sämre på hemmaplan. Vi var back in business.

Kai Martin & Stick! 2 röd

Gamla och stolta. Foto: HELENÉ FURNESS

Z, min hustru, filmade vårt första möte, som skedde på långfredagen 2013. Gomer Explensch och jag hade inte setts sedan min 50-årsdag, mer än sju och tidigare. Hon var där med kameran vid Järntorget, följde med in i replokalen där vi innan våra första repitioner skulle ställas bakom Helené Furness kamera för promobilder.

Det allseende ögat fångade allt och det blev totalt 16 timmar att klippa ihop. Men hur…?

På hösten ser Z och jag dokumentären ”Glöden slocknar aldrig” och häpnar över hur välklippt filmen är. Personen som redigerat kan sin musik, varje taktslag och övergång sitter som en smäck. När Katarina Rinaldo presenterade tog det en millisekund innan Z satt bredvid henne och diskuterade klippning. Premiären av dokumentären ”Återuppståndelsen!”, filmad och regi Z, klipp Katarina Rinaldo kom på dagen året efter Pusterviksspelningen. En fantastisk dokumentation på en halvtimme som ska ses här!

Spelningen på Pustervik hade vi fått med kort varsel. Florence and the Machine hade ställt in, vi var redo att ställa upp. Det blev utsålt, om än på klubbscenen. Vi ville mer.

Det blev ytterligare spelningar den sommaren. Inför 2014 laddade vi med nytt material, spelade ”Fattar (ingenting)” och ”Skriet” inför nära 800 på Taubescenen i juli, spelar med Attentat på Henriksberg, utsålt.

Sommaren 2015 är vi redo att spela in nytt. Men först Gröna Lund, en spelning som kommer gå till historien som en av våra bästa. ”Strändernas svall” inleder, blott några månader gammal.

Nytt album – [utan titel]  – kom i slutet av maj 2016. Releasespelning, men i övrigt alldeles för dålig uppmärksamhet. Det är inte lätt i postpunkbranschen, om ens i musikbranschen över huvud taget.

IMG_2653

Röj och glädje på Nalen. Foto: IA HAMMAR

Vi gör några spelningar till. Senast på ett utsålt Nalen tillsammans med postpunkkamrater från förr. Trots allt inte illa för en orkester som drog i gång 1978.

Utvald bild: LARS TORNDAHL (från spelning i Stockholm 6 april 2013)