Åh, Martin…!

Show:

SYSKONKÄRLEK – RÄKNA MED BRÅK

Med Martin Stenmarck och Franz Bengtsson

!!!!

Martin4

En show som är själfull och gripande. Foto: KAI MARTIN

Kajskjul 8, Göteborg

Bäst: Alltså, hans berättelse är fullkomligt gripande.

Sämst: Sången är inte alltid lika gripande.

Fråga: Är detta den mest hudnära show som gjorts i Sverige…?

Man ser Martin Stenmarck. Denne vackre man med ett bländande leende, med en kropp som gör män och kvinnor yra. Mannen med en röst som rockar och smeker. En showman som, då det begav sig, lockade kvinnor till utsålda hus när det gällde ”Ladies night”.

Han behöver ju bara ställa ut skorna, smälla av ett leende, göra lite sköna moves innan han börjar sjunga tillsammans med ett väl sammansatt band.

En svensk golden boy som fyller sin plats på scenen och lockar sin publik av trånande kvinnor – och män.

Men också en av tolv syskon. Med en mor som rastlöst bröt upp för att flytta. Som hade barn med fyra män. En kvinna som höll ihop barnaskaran och ändå inte.

Bakom detta hans vackra leende finns en djupt gripande historia, som Martin Stenmarck nu har valt att berätta.

Jag är uppvuxen i en familj där mor och far höll samman till döden skiljde dem åt. En syster var mitt sällskap under uppväxten inom hemmets väggar, förutom alla mina gosedjur och fantasifigurer. Vi flyttade inte en enda gång.

Min story är med andra ord väsentligt annorlunda från Martin Stenmarcks. Här öppnas en ny värld när han så djärvt möter sin krogpublik. Det är oerhört avskalat, lite rekvisita med en byrå med en skivspelare, en back med skivor, några instrument och sidekicken Franz Bengtssons maskinmark.

Martin1

Show- och allvarsman. Foto: KAI MARTIN

Martin Stenmarck kliver in på scen i en chimär dörröppning; hatt, röda läderjacka, ett par grå, löst sittande byxor, en t-shirt. En showstart som snart får sitt stopp. För detta är något helt annat än en föreställning där musiken är i centrum med koreografi och show.

Martin Stenmarck behöver berätta. Med hjälp av manusförfattare Kristoffer Appelquist  gör han det med en närhet, som från start berör starkt. Aldrig utan humor, men alltid med allvaret tätt vid sin sida.

Låt mig säga med en gång att sångerna som sjungs snarare tjänar som avlastare när ämnet blir för tungt. Arrangemangen är likt de moderna dj-akterna med uppumpade beats utan att det ändå blir för dominant. Det är, ärligt talat, så där. Men det fungerar.

Oavsett vilken kan ingen efter den här showen säga att Martin Stenmarcks låtar är ytliga, för här öppnar sig en avgrund av känslor ju längre hans berättelse löper. Men det är också som om han inte kan engagera sig i sången på samma sätt som historien han har att berätta.

Publiken på Kajskjul 8 är i andaktsfull tystnad. Det behövs. Innan har arrangören bett om mobil- och kameraförbud fram till extranumren. Helt begripligt. ”Syskonkärlek – räkna med bråk” kräver uppmärksamhet. I gengäld får bjuds det på en föreställning som suger andan ur mig, som går genom ben och märg, rätt in i själ och hjärta. Jag är djupt tagen.

Det är som det är en form av exorcism för Martin Stenmarck. För när sedan extranumren kommer är det showmannen som bjuder upp igen. Som om han behöver tvätta sig ren efter den dy han varit i.

”Syskonkärlek – räkna med bråk” är en synnerligen stark – och djärv – show som tar tag i  alla känslorna på en och samma gång.

Fotnot:

Martin Stenmarcks ”Syskonkärlek – räkna med bråk” spelas i Göteborg ikväll, 14/10 samt 20 och 21/10. Därefter Norrköping (28/10), Malmö (3/11), Skövde (8/11), Örebro (10/11), Gävle (11/11), Stockholm (17 och 18/11).

Turnén är redan en framgång och har förlängts till våren med fler speltillfällen.

Rome Is Not A Town skakar om

Konsert:

PABLO MATISSE, LAVA BANGS och ROME IS NOT A TOWN

!!!!

Rome2

Röjarband. Foto: KAI MARTIN

Pustervik, Göteborg.

Bäst: Rome Is Not A Town kan verkligen skaka om.

Sämst: Bu för gig som börjar efter midnatt.

Fråga: Vilket blir nästa kliv för Göteborgsbandet…?

Vilken lyx, egentligen. Tre Göteborgsband som var och en för sig bjuder på en extrashot energi väl fördelat över en kväll. Klart att det blir en form av berusning av det.

Kvällen, eller kanske snarare natten, är vikt för Rome Is Not A Town, bandet som har Sonic Youths Thurston Moore på fanlistan och som firar releasen av debutalbumet ”It’s a dare”.

Men Pablo Matisse och Lava Bang är sannerligen inga dåliga uppvärmare. Det förra inledde kvällen med sådan energi och fart att det var svårt att inte imponeras.

Division Of Laura Lee-sångaren Per Stålberg håller i mikrofonen med den äran, levererar aggressivt och rappt med obändig rastlöshet. Till detta förre Soundtrack Of Our Livesgitarristen Ian Person, som jag aldrig sett få jobba så hårt och intensivt. Denna rockkombo rasar igenom sitt set med pur glädje och frenetisk ilska. Stark, modern punk.

Pablo

Fartfylld orkester. Foto: KAI MARTIN

Lava Bang följde med expressiv rock på trio. Bas (SaraBeata Hagström) och trummor (David Flood) håller ihop musiken förtjänstfullt där gitarren (Sara Eriksson) är sparsmakad både vad det gäller ackord och melodispel. Snyggt och intensivt med en sång som är på samma gång desperat och läcker.

Lava

Intensivt. Foto: KAI MARTIN

Redan när jag första gången såg Rome Is Not A Town knockades jag av bandets sprängkraft, coolhet och det snygga samspelet. Det har inte blivit sämre under de här två åren. Gruppen har definitivt utvecklats utan att tappa sin särart.

Rome1

Furiöst. Foto: KAI MARTIN

På scen är det furiöst, men aldrig kaotiskt. Musiken är helt klart inspirerat av Sonic Youths larm, men med sin egen identitet. Det är malande, elektriskt, med en symbios mellan trummisen Caroline Kabat och basisten Emma Wättring som driver svänget och hårdheten till den yttersta gränsen och gitarristerna Susanna Brandin och Kajsa Poidnak förmåga att möta varandra. De förstärker varandra, fyller ut, stöttar, duellerar. Till detta Kajsa Poidnaks emellanåt lätt blasé sång, som emellanåt brister ut i ren desperation.

Jo, Rome Is Not A Town är ett band som skakar om och fascinerar.

Rome3

Fantastiskt samspel. Foto: KAI MARTIN

Men på scen skulle jag ändå vilja ha större variation i ljudbilden. Mangel i all ära, men glöm inte dynamiken i förtjusningen att låta mycket.

London i solsken och regn

Det var en eftergift. Det erkännes. När vår Norgeresa och solsemester rann ut med semesterkassan i sviterna av en vidlyftig julitur med tillhörande verkstadskostnader, var Z inte glad. Hon som hade sparade semester, som nu gick till rekreation hemma.

Så dök bilder upp på Instagram från vänner som varit på Pink Floydutställningen på Victoria & Albert museum i London och en idé väcktes. Chans till botgöring, en weekendresa med kvinnan jag älskar till en stad vi båda gillar.

Jag skulle vid den tiden få min första lön sedan två år tillbaka och det kittlade extra att få göra den där resan.

London24

Mot London! Foto: KAI MARTIN

Så sagt och gjort. Vi beställde resan och konstaterade sedan att det inte fanns några biljetter till utställningen. Men Z är ju den hon är, det vill säga initiativrik, så hon ringde upp muséet och de fann på råd. Via andra länkar än museets egna gick det att köpa biljetter. Vi kunde då också konstatera att utställningen hade förlängts till den 15 oktober, så vi hade inte behövt hasta iväg med biljettköp. Men, men…

När väl resan inträder har jag också varit igång en månad på jobbet. Det känns plötsligt som en bra idé att få lite ledigt, om nu en hektisk helgresa är avkoppling…

Fredag

Vi flyger med British Airways, ett bra flyg vid elvatiden, men där jag jagat iväg Z för tidigt, så vi får döda tid på Landvetter. Vi kommer fram till Heathrow strax efter lunchtid och tar tunnelbanan in till stan, byter vid Earl’s Coart och vidare mot Victoria station för promenad till hotellet. Vi ställer inte kompassriktningen helt rätt och tar en omväg vilket inte är helt fel.

London1

Posören på Vauxhall Bridge road iklädd secondhandfynd från Danmark (H&M-kostym, bomull, 150dkr, Bosskjorta 30 dkr, skorna Clarks, inköpta i London mars 1988).

Foto: ZEBA PEDERSEN LÖWEN-ÅBERG

Vauxhall Bridge road bjuder på mycket och Z hittar en restaurang som vi senare går till. När vi så viker av Warwick Way för att nå hörnet av den och St George’s Drive, där hotellet ligger, visar det sig att den är nedlusad av restauranger, fik och secondhandbutiker. Z vill gå in där bums, men jag trummar på mot hotellet. Vill checka in. Vill vara fri från väskor och regnet hade gjort sig tydlig med att det kunde bli en bråkig eftermiddag.

New England hotel var inte mycket att skryta med. Högst upp i en sjabbig byggnad, trånga trappor och ett brittisk påvert hotellrum med sliten heltäckningsmatta, en renoverat badrum med en icke så väl fungerande toa.

London2

Utsikt från en hotellfönster. Foto: KAI MARTIN

De förtjusande kommentarerna om hotellet på nätet hade ägarna förmodligen själva skrivit.

Men… vi är där. Vi har kommit till London och vi är hungriga. Vi går tillbaka samma väg som vi kom. Smiter in på de secondhandbutiker vi sprang förbi och nyper i ett och annat, bland annat en Hackett-trenchcoat, som jag till och med provar, men avböjer att köpa.

Så åter på Vauxhall Bridge road och in på Jugged Hare, som är brittiskt så det förslår och så också maten och den ljumma ölen. Det blir paj, förstås. Tre stycken, faktiskt, parat med tre öl, Fuller’s, där framför allt honey bea faller oss i smaken.

London3

Paj och öl. Foto: KAI MARTIN

Uppför Vauxhall Bridge road och över gatan, in på Retromania som med sin tweed gör Z yr och hon lovar sig själv att komma tillbaka. (Nu blir det inte så, och trots förtjusningen har hon senare helt glömt att vilket stället var då jag frågar henne.)

Vi har en tid att passa, då schemat för Pink Floydutställningen är 17.45 för vår del. Så vi smiter ner i undergrunden, tar tåget till South Kensington där området har rustats upp sedan vi var där senast. Exhibition road har blivit till en plats med serveringar, som är frekvent besökta redan denna eftermiddag.

Vi går upp till museet och ni som tror att vi aldrig grälar skulle varit flugan på väggen när missförstånden paras med tramsiga anklagelser. Vi skiljs åt för en stund och kanske var det tröttheten som gjorde det (jag hade sovit dåligt och vaknat tidigt), men då jag kommer åter från utställningen om plywood (intressant) och en kort vädringstur på innergården är allt som vanligt igen.

London4

Skor på mosaikgolv i Victoria & Albert museum. Foto: KAI MARTIN

Vi slussas in på samma vis som då vi var på Bowieutställningen i maj 2013, får våra hörlurar och slussas vidare in i lokalen. Det slår mig åter hur feltänkt utställningen, precis som Bowies och Alexander McQueens, är. Entrén är trång, passagen blockeras av ivriga besökare som inte vill missa något och propparna är frekventa i de första salarna. När utställningen närmar sig sitt slut är det öppet och i sista salen är utrymmet gott och spatiöst. Rent logistiskt borde Victoria & Albert museum göra tvärt om.

Ambitiös utställning med vissa brister. Foto: KAI MARTIN

Nu blir det också ett slags stress inför vad som ska ses, vad som inte ska missas och ingen kontemplation. Utställningen är populär, drar mängder med folk och för att mätta nyfikenheten kommer museet ha 42 timmar öppet mellan 6 och 8 oktober. Imponerande.

Det är förstås också imponerande att se allt som samlats ihop från Pink Floyds historia. Det är onekligen en ambitiös utställning, men lyssningssystemet var inte tipp topp. Emellanåt gick det tid innan varje station gav ljud i lurarna.

Vi strömmar igenom på knappt två timmar. Jag vet vänner som hållit sig fast i mer än tre. Men vi är inte färdiga med museet utan går vidare mot utställningen med modeikonen Balenciagas kreationer.

Av någon anledning glider vi in med ett sällskap utan att betala och tackar för det. Balenciagas kreationer är livfulla, vackra och utmanande. En kreatör som ständigt tänkte utanför boxen och vi blev kvar där en bra stund.

Helt klart är också att denna kreatör skapade kläder med stil livet ut. Detsamma kan knappast sägas om Pink Floyd, som var så moderiktiga i sin popstil 1967, men sedan stod i t-shirtar och trista byxor mot slutet.

London9JPG

Modekreatör. Foto: KAI MARTIN

När vi kommer ut är det ett liv och kiv. Musik någonstans ifrån och mängder med folk på det kvällsöppna museet. Vi söker oss in i en hall och hinner passera mängder med spelstationer med unga, företrädesvis, som spelar datorspel. Inne i den enorma hallen spelar ett band, där keyboardisten komponerat musik inspirerad av datorspelsmusik. Något som inte är helt lätt att höra när ljudet ekar vådligt.

Så en kik på Ardabilmattan, en av de äldst bevarade och största mattorna som finns. Belysning tänds en gång i halvtimmen. Men vi tajmar inte det. Får se den i dunkel.

Så ut och ned till Exhibition road där vi lockas av en tapasrestaurang, för hungern har slagit klorna i våra magar. Vi beställer in två rätter – sardiner och ansjovis samt en ostbricka – tillsammans med en karaff vin, njuter av maten i den ljumma kvällen där vi kan sitta ute.

Vi promenerar ner till tunnelbanestationen och vidare till hotellet. Tröttheten äter oss och vi somnar snabbt. Åtminstone jag.

Lördag

Jag vaknar tidigt. Gör mig i ordning. Krigar med toaletten. Klär mig. Väcker Z, som inte vill vakna. Men vi måste. Hotellet bjuder generöst på frukost mellan åtta och nio. Ska vi få i oss något får det blir uppståndelse. Så kommer hon. Får ordning på sig och vi tar oss ner till källaren via de smala trapporna. Brittisk hotellfrukost; blek juice, te, rostade mackor, marmelad av okänt dignitet, flingor och mjölk. Nå, det får gå.

London10

A sunny side of London. Foto: KAI MARTIN

När vi lämnar hotellet med nyborstade tänder är det för ett London i sol. Vi är lättklädda, smiter in i secondhandbutikerna på Warwick way. Jag kommer ut ur en med en mörkblå ylleväst och ett par London Base-skor, som sitter fint. Z hittar en sjal av kashmir, som klär henne. Vi fortsätter, men upptäckter efter ett tag att våra tågkort saknas och finns i kläderna på hotellet. Nå, ingen lång väg tillbaka, så vi promenerar åter och jag får äran att springa uppför trapporna för att hitta korten och springa nedför de smala trapporna innan vi kan fortsätta färden.

Vi gillar kanske inte hotellet, men kvarteren är charmiga och mer finns alltid att se. Så vi väljer St George’s Drive över Eccleston Square och Bridge upp till funkispalatset Victoria Coach Station från 1932, går in en kort sväng, ut, förbi en utmärkt trumpetande gatumusikant med fin ton, in mot Victoria station och den galleria som föregår stationen.

Vi har upptäckt att Nick Cave spelar på väldiga 02-arena och ska jaga biljetter, men vi inser båda att det knappast är där de finns. Så tunnelbanan in till city, upp ur undergrunden vid Oxford Circus, detta kaotiska ställe, och ner på väldiga Regent Street, som är avspärrat för något NFL-jippo för det ska spelas matcher på bortaplan i den brittiska huvudstaden. det är en enorm marknadsföring som knappast är gratis, folk kastar amerikanska fotbollar, spelar tv-spel och uppträdande varvas under tiden vi går mot Piccadilly Circus. Vid Barker shoes skyltfönster går det inte att hålla sig. Skorna är allt för fantasirika och snygga för att vi inte ska gå in. Ett par har samma tweed som den Paul Smithkavaj jag för dagen bär. Jo, det lockar. Men det skulle också kännas märkligt att bära ett par skor som matchar kavajen. Kanske coolt, i och för sig. I butiken sitter två skomakare och gör skor för hand, bara en sådan sak, men så kostar dojjorna en hel del.

När vi kommer till Burberry kan vi heller inte låta bli. Och vilken tur. I utställningsrummet är det en fantastisk klädshow, resterna av den runway som hållits där kort tid innan vi kom dit. Vilka kreationer, vilket underbart tänk utan att för en sekund tappa sitt varumärke. Z och jag dröjde oss förtjust kvar länge, nöp i kläderna, provad somt och drömde om att vi hade de där 1600 pund som krävdes för att inhandla det.

London25

Redo för rävjakt i Burberrystyle. Foto: ZEBA PEDERSEN LÖWEN-ÅBERG

Men vi kommer ut tomhänta, tack och lov, men rika i sinnet. Gott så.

Vi nästlar oss ner till Leicester Square, Burger King räddar min plötsligt nödsituation, och sedan till de många biljettkiosker som finns. Men… nej, Nick Cave är inte att tänka på. Det får bli musikal och vi sneglar snart på ”Kinky boots”, utan att egentligen veta vad det är vi ska se. Vi löper mellan lite olika kiosker för olika priser, men stannar så småningom i den med längst kö och handlar ett par med platser på nedre balkong.

Så in i China Town och mat för den sultne.

Pekingankorna hänger glaserade i fönstret och det är där vi går in, beställer in en meny och får mat för hela dagen, underbart gott och en Kobraöl till det.

London12

Kinamat är namnam. Foto: KAI MARTIN

Det har mulnat på under tiden vi var inne på restauranten. Men regnet håller sig i schack. Vid går upp på Shaftesbury Avenue och mot Piccadilly Circus där Gap håller dörrarna öppna. Jag smiter ner till herravdelningen för jakt på strumpor och kommer ut därifrån med en gråmelerad t-shirt och ett par blårutiga byxor, som smeker skinnet när jag senare får på dem hemmavid. (det visste jag ju, eftersom jag hade provat dem).

London14

Smeksamma byxor från Gap. Foto: KAI MARTIN

Z är på jakt efter en NFL-tröja till dottern, men då vi passerar Charles Tyrwhittbutiken som frestar med en tredelad kostym, går jag in och får genast en expedits uppmärksamhet. Medan Z letar efter en NFL-tröja befinner jag mig i ett ett klädbås för att skifta från min, till större delen, Paul Smithoutfit till Blue Prince of Wales slim fit flanell business suit, som efter lite måttjusteringar sitter perfekt. Jag tvekar, men när Z är tillbaka ger hon tummen upp, expediten myser och jag tänker, varför inte. ”Bara” 249 pund för en kvalitetskostym.

London26

Prinsen of Wales… nästan. Foto: ZEBA PEDERSEN LÖWEN-ÅBERG

Jag går till kassan efter lite inre diskussioner. Stoppar kortet i maskinen kopplad till kassaapparaten och är på väg att slå in koden då mannen vid kassamaskinen nämner en väsentligt högre summa än 249 pund. Aha, det finstilta, förstås. Med väst blir det inte 249 pund, så… nej, tack. Det kändes faktiskt helt ok. Jag har garderoben full.

In i Soho i släpet av några cheerleadertöser som precis verkat ha kommit från ett uppträdande i London, släpandes på sina resväskor till något hotell. Vi passerar dem och fortsätter Brewer Street, förbi Wardour Street, vidare på Old Compton Street med sikte på Bar Italia på Frith Street, en oas i storstadsdjungeln, ett stilhål med anor och elegans. Vi trivs där, Z och jag, servicen är perfekt, personalen trevlig och när Z är på toaletten kikar jag på gatulivet, ser den ena efter den andra kreationen passera förbi, ett  ungt bögpar som hånglar sig heta i ett av Ronnie Scott’s prång, en pundarflicka med tomma ögon som tigger pengar… livet i en stor storstad.

När vi efter denna sköna paus rör oss ned mot Covent Garden fastnar Z hos en frisör på Moor Street och blir på ett kick nyfriserad samtidigt som jag sitter på en stol utanför salongen (”Du stressar frisören om du står utanför och stirrar in”).

På väg in mot Covent Garden med den nyfriserad Z står ett stånd med kläder för kvinnor för endast 5 pund stycket. Z samlar på sig och kommer därifrån med lite färre än hon från början hade i handen.

Vi är på Earlham Street där Vintage Showroom ligger med i huvudsak herrkläder från en tid som flytt. Very british och very dyrt. Men snyggt, även om jag inte tror att de lyckas sälja den trasiga stråhatten som hänge över en skyltdockas huvud.

Z hade sitt mål klart. Dr Martensbutiken på Neal Street. Snart hade hon valt ut ett par, som skulle provas. Kartongerna kom, fötterna smet ner i kängorna, promenad runt i butiken, som är välbesökt. Men kanske att det var ett par i en större storlek som skulle till ändå… Hon fick ett nummer till butiken på Carnaby Street, ringde, men det var ändå inte rätt. Så efter ett besök hos Paul Smith på Floral Street, traditionsenligt och bara för att titta (allt jag har av detta exklusiva märke är secondhand – bara strumporna i butiken kostar 35 pund!) gick vi tillbaka till Dr Martens och istället för ett par svarta, som först var påtänkt, hittades ett par vinröda. De satt som handsken, men Z tvekade. Jag insisterade, för jag såg framför mig hennes garderob och hur dessa skor skulle matcha allt! Jag vann. Låt mig bara föra det till protokollet och bäst av allt, hon är nöjd och stolt.

Vi irrade runt i kvarteren efter en Nextbutik, men kanske var den stängd eller också var det den Gap-butiken som låg där, som jag haft i tankarna.

På gatan sitter en man som sjunger med spröd, vacker röst som han förstärker med en trafikkon. Z rörs av rösten, går över och ger honom en slant och tar också en bild. Jag tar en bild från distans på dem båda.

London22

Skilda världar. Foto: KAI MARTIN

Z har sina nya boots på sig och stoltserar med dem. Det känns rimligt att gå på ”Kinky boots” och vi beger oss ner till the Strand och Adelphi Theatre, föreställningen ska snart börja.

Teatern är lätt sliten och vi kliver upp i environgerna, tar en drink innan insläpp och hittar senare våra platser högt ovanför scenen. Men 29.50 pund blir inte utsikten mot scen bättre.

Vi får en underhållande musikal till livs, tar en svalkande glass i pausen och dricker vatten ety det är varmt inne i salongen. Cindy Laupers 16 låtar är utmärkta, har hennes signatur men tar också ansvar för musikalscenens dramaturgi.

London23

Puben utanför teatern. Foto: KAI MARTIN

Så applåder, ut i ett regntunga London. Puben bredvid lockar inte, men vi kliver ner till Millennium Bridge innan vi tar tåget hem.

Nära hotellet går vi in i en matvarubutik, köper vin, ost och kex. Kvällen ska avrundas.

Söndag

Nej, vi vill inte äta frukost i matsalen nere i källaren. Ja, vi ska checka ut från hotellet klockan tio och nej, det finns inte möjlighet att lämna väskorna i tryggt förvar där, så vi lämnar huset som vi aldrig ska återvända till.

London15JPG

Höstfin på Warwick Way. Foto: KAI MARTIN

På Warwick Way sätter vi oss på en uteservering som bjuder på brittisk frukost. Perfekt. Servetrisen är trevlig, tar upp beställningen, frågar om vi vill ha juice och dansar in för att dansa ut med juice och snart kommer även teet i öppen kopp. Managern kommer efter med bestick och jag lägger fatet över koppen för att hålla teet varmt. Vi får sällskap av tre brittiska grabbar, som också gör sin beställning. Vi väntar, men börjar undra när sällskapet bredvid får sin mat först. Gör servitrisen uppmärksam på att något är galet och surar när beskedet kommer om att det blivit något fel i köket. Sällskapet bredvid hukar när de äter sin frukost, för de känner den svenska surheten pyra. När managern kommer för att be om ursäkt ber vi om en kompensation mer än ytterligare en kopp te. Något han accepterar. Så kommer maten, som är ok, men smaken är på något vis fördärvad efter 40 minuters väntan.

London16

Väntan på kolesterol. Foto: KAI MARTIN

När Z går för att betala är det också för att ta striden. Hon är bra på det. Men det blir en diskussion som faller platt. Två punds kompensation, juicen gick utanför priset, trist argumenterande från ägaren av ett etablissemang som inte ens har kassaapparat. Hmmm.

Men vi slänger bekymren åt sidan, tar våra väskor upp mot Victoria station där jag vet att det finns ett Next, som kanske kan ge mig röda strumpor enär mina tre par är sönderslitna. Vi är en kvart tidiga och Z besöker en annan butik under tiden.

Väl öppet på Next köper jag strumpor, men inga röda. Kalsonger med. Inte heller de röda. Z ockuperar omklädningsbåset för ett gäng plagg, där några bara är måste ha.

Så pressar vi ned allt i våra resväskor, tar dem på promenad uppför Elizabeth Street i akt och mening att gå till Victoria and Albert museum. Va’! undrar den nogsamme läsaren. Där har ni ju redan varit.

Absolut.

Men Kai har en plan. Vi rekade nämligen på Victoria station om vad de skulle ta för att husera våra väskor. Det finns inte längre några boxar, som man kan betala med mynt. Kanske förorsakat av IRA:s terrorism på 70- och 80-talen och i förlängningen IS i nutid. Nå, men 6 pund för tre timmar per kolli och 12 pund för längre tid… nej, det kändes inte motiverat.

London17

En titt-in-park. Foto: KAI MARTIN

Kanske var det så att museet hade möjlighet att husera vårt bagage. Det blev en furstlig promenad i ett höstlik London, förbi små parker och senare ambassader upp mot Brompton Road.

In i secondhandbutik för de väldigt rika (en stickad slips för 45 pund indikerar vad det handlar om prismässigt), ut ur den och in på ett kafé för kaffe och kaka. Så museet som mycket riktigt tog emot våra väskor till en total kostnad av sex pund.

Vi stannade förstås en stund. Gick en våning upp, förbi Pink Floydutställningen och ovanpå den, alltså. Teateravdelningen gick på knock. Inte bara för all kuriosa, utan kanske mest för fokuseringen på operascenen i Bregenz, Österrike. Scenografin där slår det mesta jag sett, varje Ullevikonsert blir något blekt intet. Pink Floyds ambitioner kommer på skam. De scener från senaste uppsättningen, som också spelas i sommar, av ”Carmen” lockar så starkt att semestern är given.

London19

En modell av scenbygget till karmen. Korten är i verkligheten något åt 4×10 meter.

Foto: KAI MARTIN

Vi fortsätter i det oändliga museet, ser vinkylar i silver stora som badkar, rikedom och sanslös prakt, fortsätter in i 1500-talet England och det är inte de fattigas boningar vi kikar in i. Herregud!

Så är det dags för avfärd. Och ja, jag kanske hastade iväg för tidigt, för väl på plats på Heathrow hade vi mer än två timmar att döda. Men den utmärkta maten på Wagamama var inte dum, där tog det tid och mätta blev vi, hem kom vi och sov lite för lite innan arbetsdagen på måndag gjorde vi.

London20

The last supper. Foto: KAI MARTIN

 

 

 

 

 

 

 

Svidande satir på Stadsteatern

Teater:

TIDNINGSHUSET SOM GUD GLÖMDE

Ola Kjelbye

GP:s rekonstruktion synas och spelas syrligt på Stadsteatern. Foto: OLA KJELBYE

Av: Gertrud Larsson.

Regi: Michaela Granberg.

Med: Sven-Åke Gustavsson, Lisa Lindgren, Victoria Olmarker, Victoria Dyrstad och fredrik Lundin.

Scenografi: Henrik Ekberg.

Kostym: Ingrid Trullijo Berg.

Mask: Maria Agaton.

Ljud: Christian Abrahamsson.

Ljus: Tommy Carlsson.

Ibland överträffar verkligheten dikten. Men dikten kan också ta verkligheten som en språngbräda till något annat. Som Gertrud Larssons bitska pjäs om GP:s rekonstruktion, om skattemiljonerna som gick för att rädda Göteborgstidningen från ond bråd tidningsdöd.

Hon gör det pedagogiskt. Följer historien tillbaka till 70-talet och berättar den emellanåt i direkt tilltal så att publiken inte ska missa sanningshalten. På scen fem skådespelare som bjuder upp publiken till en virvlande satir, där Lisa Lindgren raskt iklär sig rollen som koncernen Stampens verkställande direktör Tomas Brunegård. Ivrigare ändå är Victoria Olmarkers Peter Hjörne, först ut av de båda. Så simsalabim har vi kvällens huvudaktörer. De som i sin girighet och iver gjorde affärer som äventyrade företaget. Men kanske än värre alla dess anställda, som sträcker sig långt utanför GP:s spridningsområde.

Om detta kan det alltså berättas och så görs.

Sjävklart finns det många sidor på detta märkliga mynt som kastats i svensk publiceringshistorien. Men Gertrude Larsson är påläst, använder sig, om jag inte helt missat det, av direkta citat från presskonferenser och artiklar. Det blir initierat. Men självklart också raljant. För här handlar det inte om att förstå duon Brunegård och Hjörnes gärningar eller att hitta deras orsak bakom. Men ibland behöver en historia bli god, då är det inte alltid nödvändigt att söka alla svar eller låta alla sidor komma till tals.

Poängen står över det hela. Som i ”Tidningshuset som Gud glömde”.

Ola Kjelbye

Harry Hjörne (Sven-Åke Gustavsson) bannar och tröstar sin sonson. Foto: OLA KJELBYE

Första akten skapar grunden, är mer dokumentär, om nu uttrycket ska användas i detta sammanhang av satirisk pjäs. Andra akten är ett rent drömspel och kanske är de båda akterna aningen löst sammansatta i fogarna. Men helt klart är Alice Teodorescu närvaro som vampyr en scen med bett. Precis som Harry Hjörne, Peter Hjörnes farfar, som går igen och läxar upp sonsonen. För att inte tala om parodin på Bergmans ”Sjunde inseglet” där replikföringen delvis är hämtad från den klassiska schackscenen. Men där det är Tidningsdöden som går vid Peter Hjörnes sida, som får respit på ett okonventionellt sätt.

Ja, humor i stort slag med en ensemblen som älskar varje minut av denna scen. Väsentligt bättre än ”Oscarsrevyn” tvärs över gatan.

Så är Göteborg emellanåt en liten stad. Det stora teaterhuset målar upp en svart satir över det stora tidningshusets förehavande. Där surar de inblandade istället för att anta utmaningen.

Varför inte hyra in sig på första raden…? Jag vet inte vem som skulle få den största överraskningen, tidningsmännen eller skådespelarna.

 

En dag i ett liv

När jag vaknar för tidigt igen funderar jag hur många varv jag måste göra i sängen för att somna om. Men jag viker undan den tanken med täcket, kliver upp, går ner och hämtar tidningen, släcker utomhusbelysningen trots att det fortfarande är mörkt.

Ja, jag vaknar alltså halv fem och gick ändå i säng inte helt tidigt. Sex timmars sömn är liksom inte riktigt jag.

Så samlar jag ihop tvätten, går ner och sätter på den första av denna dagens tre maskiner. Sedan äter jag frukost, läser tidningen, för att följa upp det hela med tandborstning och morgonhygien. Jag klär mig i svart skjorta och en grårutig kostym, är ute i god tid när jag lämnar hemmet för det årliga tandläkarbesöket.

Trots moderat tempo ner på stan blänker pannan svettig då jag glider ner i tandläkarstolen. Men efter en kort besiktning, röntgen och tandhygiensiska åtgärder är jag ur stolen och ut ur lokalerna efter att ha betalt en dryg tusing för besväret.

Septemberdagen är mild om än med en blekgrå himmel. Jag sätter mig på en parkbänk vid domkyrkan och läser mejl, går sedan in i lite butiker som precis har öppnat, hälsar på hos Mug, musikaffären, innan jag sätter mig på cykeln för hemfärd.

Fixar lite lunch (skramlade ägg och sallad) efter några skrivjobb. Hastar sedan iväg till Backa Teater, vilket inbegriper en färjetur över älven. En tur jag alltid uppskattar. Pjäsen, ”Jeanne d’Arc” likaså. (som jag skriver här).

Så tillbaka över älven och Göteborg har spruckit upp. Det är en fin höstdag, men jag kliver in i arbetsrummet för recensionen på bloggen.

Hinner andas lite innan jag ska sätta mig på cykeln för biobesök med yngsta sonen. Då ringer telefonen och jag blir erbjuden att spela med Frölunda Oldtimers, något jag inte kan tacka nej till. Men innan detta har jag utsatt dottern för ett skämt. Hon har köpt nya kängor som står i en kartong i en påse i hallen. Jag springer ner i källaren och byter ut dem mot ett par gamla kängor, ställer de nya i köket, hyfsat lätta att hitta.

En dag fylld av händelser.

Så iväg till bio och vi ser ”The Nile Hilton incident” (som jag skriver om här).

Förhandsvisningar är alltid lite tröga i starten, så när filmen väl är slut är jag tvungen att rusa. Dels är jag tvungen att kasta i mig lite mat, dels kommer min vän och hämtar mig för avfärd till hockeytemplet Frölundaborg.

Det blir mjölk, äppelmos och flingor i all hast. Trunken är packad, så när kompisen ringer och säger att han är på väg går jag hemifrån och väntar in honom.

På plats i Borgen blir det tjôt med vänner, omklädning och förberedelser.

Men på isen är jag i och för sig på plats, men mentalt uppenbarligen någon annanstans. Fem snabba puckar bakom mig, jag svettas som en tok och är redan slut. Vilken start!

Men jag repar mig och laget styr upp spelet, så börjar puckarna trilla in på andra sidan parat med att jag börjar rädda. Strax innan jag tuppar av av utmattning räddas jag av att istiden är slut. Det tar tid att ta sig till omklädningsrummet, men väl hemma är jag behaglig trött och det är ju kul med hockey, så jag är lycklig, somnar vid midnatt och vaknar sex för åter en ny djärv dag.

Fares Fares i sorglig thriller

Film:

THE NILE HILTON INCIDENT

!!!

the-nile-hilton-incident---still-1_30533907003_o-h_2017

Stark roll av Fares Fares i en långsam och reflekterande thriller.

Regi och manus: Tarik Saleh.

Kamera: Pierre Aïm.

I rollerna, bland andra: Fares Fares, Mari Malek, Yasser Ali Maher, Slimane Dazi, Ahmed Selim, Mohamed Yousori, Hania Amer…

Premiär: 29 september.

Baserad på verkliga händelser, men ändå elegant saxat till filmens verklighet av svenske filmskaparen Tarik Saleh. Två händelser ligger till grund för denna långsamma och reflekterande thriller, dels mordet på en libanesisk Idolvinnare på ett hotell i Dubai 2008, dels den arabiska våren, framför allt händelserna i Kairo 2011.

Så in med en deckarhistoria, som i mångt och mycket har skrivits förut. För visst har vi sett en korrumperad snut, som röker, dricker och röker hasch för mycket, inte klarar att umgås med sig själv och som gillar jobbet som polis för extrainkomsterna de ger? Eller en högt uppsatt affärsman med kontakter högt upp i den politiska hierarkin? Och nog har en fal kvinna dykt upp som sätter griller i huvudet på den blasé snuten, som trots allt försöker göra rätt i ett ruttet rättssystem? Ett mord som ska smusslas undan…

Jo.

Samtidigt i den deprimerande och korrumperande miljön som visas är det med andra kulisser än de vanliga, andra scenerier, musik och stämningar än vanligtvis (ja, i svenska, danska, norska, brittiska eller amerikanska krimdramer).

I en stressig omgivning med mycket folk, trafik, ljud och händelser hittar Tarik Saleh ett lugn i berättelsen. Det finns inga biljakter, en skuggning går långsam och varje scen är liksom dröjande och eftertänksam. Den arabiska våren interfolieras snyggt som delvis nyhetsinslag i tv, delvis nära nog dokumentära klipp.

Fares Fares, i rollen som den goda, stukade, men trots allt korrumperade snuten, är med i  i stort sett varje scen. Han är övertygande, men samtidigt går det inte riktigt att förstå karaktären, kanske för att det är svårt att se fördelen med ett system där pengar betalar dig ur dina värsta kriser.

Mari Malek, som spelar städerskan som blir vittne till mordet; hennes spröda och starka kvinna skänker trovärdighet, med ett trots och en rädsla som känns långt utanför bioduken.

”The Nile Hilton incident” är ett myller i rofyllt tempo, som ändå skapar spänning och bjuder på överraskningar. Men framför allt gör den mig sorgsen, åtminstone så som rättsystemet visas. Hur ska rättvisa kunna skipas då.

Tillbaka till framtiden med Pepperland

50-årskalas

SGT PEPPER’S LONELY HEART CLUB BAND

Musik: the Beatles.

Medverkande: Adde Malmberg och Pepperland.

Gäst: Robert Aschberg.

Ljud: Jesper Lindell.

Ljus: William Wenner.

Projektionsbilder: Ekta – Daniel Götesson

Göteborgs stadsteater

Ola Kjelbye

Pepperland spelar Beatles live som Beatles aldrig gjorde. Foto: OLA KJELBYE

50 år sedan! Adde Malmberg, som är konferencier denna afton, prickar det. 50 år från 1967 bakåt i tiden blir 1917. Första världskriget tröttade ut Europa. Folk skrek efter mat – och fred. 1967 framåt är nu. 50 år.

Nej, det är inte lätt att sätta perspektiv på det. Så när Beatles legendariska album ”Sgt Pepper’s Lonely Hearts Club Band” (hädanefter ”Sgt Pepper…”) firar 50 och för detta hyllas på Göteborgs stadsteater gäller det att sätta saker i sitt rätta sammanhang. För att begripa, för att kunna famna den där tiden för 50 år sedan. Pedagogiskt riktigt och trevligt, där Adde Malmberg blir guiden tillbaka i den tid som då kändes som framtiden.

Han gör det bra. Det är trivsamt, käckt, anekdotiskt och inbjudande med skratt som bonus. Allt spinner kring den heliga graalen, det album den åldrade publiken (ja, jag kan som nyss fyllda 60 räkna mig som ung i skaran) vill dansa kring.

Ja, det blir ett minnenas tivoli, inget fel i det. Men det är förstås musiken vi vill åt.

Hur löser man då en föreställning på två timmar och tjugo minuter inklusive en halvtimmes paus med ett album bestående av musik på knappt 40 minuter…?

Jo, avbrott för anekdoter och samtal med gäster. Stadsteatern har bjudit in ett antal, som alla spinner kring 64, för att göra en poäng av låten ”When I’m sixty four”, en logik som är en smula haltande. De olika gästerna kan alltså skänka olika krydda beroende på vem det är som står (läs: sitter) på scen. Olyckligtvis var det denna kväll Robert Aschberg, som ju längre kvällen led desto mer försökte ta över föreställning på ett oblygt, men oftast generande vis. När då Adde Malmberg inte lyckades hålla vare sig sin gäst eller frågetråd stången blev detta inpass mer och mer pinsamt.

Lyckligtvis styr musiken upp allt, slätar ut och förlåter.

Nej, Pepperland är inte Beatles. Även om Beatles producent George Martin, salig i åminnelse, har hyllat göteborgarna som de främsta uttolkare av kollegorna från Liverpool är det en bit kvar.

Kanske främst för att Beatles hade tre raffinerat skickliga sångare i John Lennon, Paul McCartney och George Harrison, som inte bara hade vitt skilda karaktärer. De förmådde också sjunger olika från en låt till en annan; rock, ballader, pop, skrik, mystik. Till detta stämmorna de la.

När de dessutom accelererade i studioteknik utvecklades arrangemangen, så på ”Sgt Pepper…” är bandet i sitt esse.

Då är det klart att det kan verka rena rama galenskapen för Pepperland att försöka återskapa detta. Men, nota bene, Pepperland är uttolkare av Beatles musik och herregud var noga och skickligt de sex medlemmarna har gjort detta.

Musiken på ”Sgt Pepper…” är komplex. Den spinner i sina arrangemang från allt ifrån den inledande rockstänkande titellåten över vaudevillekänsla i ”Being for the benefit of Mr Kite” och de indiska influenserna i ”Within you without you” till huvudnumret med ”A day in the life”. Detta är gjort på bara sex man och deras fantastiska maskiner och instrument. Hatten av där.

Hatten av för Pepperland. Foto: KAI MARTIN

Ibland blir det klockrent,  en Beatleshyllning i sin prydno, med Per Umærus som mjuk Paul McCartneyröst och Mikael Isacson som lite fränare John Lennon. Stämarrangemangen är hisnande skickligt.

Jag envisas med att inte kalla detta nostalgi, även om många gillar resan tillbaka. ”Sgt Pepper…” var tongivande och revolutionär 1967, men är i all väsentlighet ett fantastiskt album än i dag. Om detta kan man diskutera. Men dess påverkan för tiden och en hel generation går inte att snacka bort. Framtiden skrevs då. Vi är här. Nu.

Denna Stadsteaterns hyllning sätts fint in i ett sammanhang, även om det kan bli bättre med annat val av gäst.