Roande Tartuffe i stenhård miljö

Komedi:

TARTUFFE

Tar4

Självgod. Kjell Wilhelmsen späckar sin Tartuffe utsökt. Foto: KAI MARTIN

Stallebrottet, Bohus-Malmön.

Spelas till och med 24 juli.

Regi och scenografi: Mirja Burlin.

Manus: Molières.

Bearbetning: Mirja Burlin och Maria Hörnelius.

I rollerna: Kjell Wilhelmsen, Regina Lund, Maria Hörnelius, Victor Trägårdh, Hanna Holmqvist, Bo Westerholm, Lilja Fredriksson, Lars Bethke, Challe Charlis, Adam Högblom, samt öns egna amatörer.

Koreografi: Camilo Ge Bresky 

Musikarrangemang: David Sperling Bolander

Kostym: Matilda Söderling

Åh, ”Tartuffe”, detta skälmstycke till komedi som bedrägligt bor nära både med kaos och Lars Norén och som har ett så ljuvligt deus exmachinaslut. Mer än 350 år efter premiären ser pjäsen nytt ljus i den bohuslänska graniten i vackra spelplatsen Stallebrottet. Men det är inte bara vördnad inför ålder och sceninramning som imponerar.

Mirja Burlin och Maria Hörnelius har med kärlek, omvårdnad och lekfullhet tagit sig an Molières text, förpassat handlingen i något slags nutid, bjudit in såväl bofasta som sommargästande Bohus-Malmönbor. Och se, spelet kan börja.

Tar3

Far och dotter. Orgon (Victor Trädgårdh) försöker övertyga sin dotter Mariane (Lilja Fredriksson) om något förträffligt – dumt. Foto: KAI MARTIN

Tartuffe, den självgode, bigotte tölpen spelad med förtjänst av Kjell Wilhelmsen i en av sin första komediroller, nästlar sig in hos Orgons familj och lindar den rike och faktaresistente Orgon (Victor Trädgårdh) kring sitt finger. Tartuffe som också tjusat Orgons lika faktaresistenta mamma, kärnfullt spelade av Maria Hörnelius. Det skapar naturligtvis ett farsartat ramverk som ekar frustande och lustfyllt i Stallebrottet.

Burlins och Hörnelius manus är troget förlagan, men också spänstigt humoristiskt med inpass och nutidsmarkörer, som uppskattas. Med Tartuffe som sakta lindar in sig mot makten, men så snart han avslöjas tar på sig offerkoftan för att värma sig med, speglar pjäsen också det politiska spelet i Sverige. Skickligt.

Lika skickligt har Matilda Söderling jobbat med kostym där barock, rokoko och krås möter Levisjeans, blingbling och fotbollsstrumpor i ett elegant mischmasch.

Det här är en föreställning med tempo, dramatik, slapstick, musik (mycket schlager från 60-tal till 2000-tal), sång, dans och humor.

Hanna Holmquist bereds mycket utrymme i första akten som den sanningsägande och klarsynta pigan, eller här au pairen. Hon som inte kan låta munnen tiga still när hon ser vad som sker när den lismande Tartuffe stormar på. Hon som försöker limma ihop kärleken när den i en komisk spinn sätts på prov för Mariane (Lilja Fredriksson) och den tilltänkte Valère (Charlie Challis). Här har vi en komedienn i vardande. Victor Trädgårdhs Orgon slukas av den lismande lögnare Tartuffe, men biter snart i ett surt äpple. Det är en bullrande karaktär som en Ulf Brunnbergfigur där han mot det blixtrande, humorfylld slutet genomströmmas av allt från Sven Wollter till Alfred i ”Emil i Lönneberga”. Mycket roligt.

Tar1

Brett register. Regina Lund visar upp hela sitt register. Här med Lars Bethke.

Foto: KAI MARTIN

Regina Lund vårdar sin koketterande Elmire med brett register och hon visar att överspel inte behöver vara av ondo. Här underhåller hon från minsta vink, blink till största gest. Hon är också den som sjunger bäst.

Till detta en ensemble som tillsammans med amatörerna från ön, som skapar förutsättningar för denna underhållning.

Visst, jag kan ha min invändning mot att den gudsfruktande om än svårt bigotte Tartuffe har en tjänare som är buddistisk munk (något som i andra akten får ett märkligt stort utrymme). Men det är en randanmärkning. ”Tartuffe” i Stallebrottet är värd sin resa, oavsett om man kommer till fots, med bil eller båt.

Björk i full blom

Konsert:

BJÖRK

!!!

Björk1

Konstfärdigheter. Björk är så mycket mer än sin musik.

Foto: SANTIAGO FELIPE (från Björks Facebooksida)

Dalhalla, Rättvik.

Publik: 5500.

Bäst: Björks konstnärliga integritet är okuvlig.

Sämst: ”Human behaviour” föll på oreda i tonarten.

Fråga: Hur märklig kan en konsert bli…?

Sugarcubes (1986–1992) var ju ett förtjusande band på både skiva och scen. När så en av bandet förgrundsfigurer väljer att gå sin egen väg borde det inte bli fel. Sjävklart inte. Björks ”Debut” tillhör en av mina favoritalbum späckad med bra musik, spännande arrangemang och den så karaktäristiska sången i fri blom.

Det har hänt en del sedan 1993. Björk Guðmundsdóttir är en fri konstnärssjäl, men också en rastlös sådan. Det är inte bara från ett album till en annan som hon utforskar musikens möjligheter, utan också från låt till låt. Jag såg henne i Dublin 1995 i samband med utgivningen av ”Post”, ett framträdande som kunde mer. Men så blev det inte när hon senare den sommaren gästade Göteborg och Heden i ett cirkustält. För i mångt och mycket har inte alltid Björks ambitioner med sin musik förenats mellan inspelningar och scen.

Skam till sägandes har jag inte varit på någon spelning med henne sedan dess. Hög tid nu, alltså.

Min tanke var att i just Dalhallas fantastiska inramning kan så mycket ske och just där borde Björks pretentioner stämma in.

När man så vandrar nedför vägarna mot den amfiteater där scenen är placerad längst ner i kalkbrottet hörs fågelsång, som om vi klivit ned i en ny värld mer gränsande till någon regnskog eller djungel snarare än Dalaskogarna i trakterna kring Rättvik.

Björk3

Björk i full blom. Foto: SANTIAGO FELIPE (från Björks Facebooksida)

På scenen förstärks de intrycket. Det är stora blomblad och växtlighet, förutom slagverks- och keyobard/dj-podiet samt den uppställda harpan inga instrument över huvudtaget. Ska det bli elektroniskt? Ska det en orkester dyka upp ur grönskan?

Det blir allt det och så mycket annat. För Björk på scen är något oändligt över en konsert. Mer av ett slags performance, en iscensatt musikalisk resa där skärmen bakom henne integreras med bilder av blommor, djur och natur plus videor från de låtar som just spelas.

Tio av spelningens 16 låtar är från senaste albumet ”Utopia”. Kanske hade spelningen mått bra av en bättre mix med material från fler av hennes album.

Björk2

Koreograferad show. Foto: SANTIAGO FELIPE (från Björks Facebooksida)

På scen tvärflöjtsseptett Viibra från Island, som böljar som ett sädesfält, koreograferade paner som lockar och tjusar i sällsamma arrangemang. Till detta alltså en slagverkare, en man som sköter de elektroniska ljuden och en harpist. I all särklass en säregen sättning. Till detta Björk och hennes röst, som hämtar allt från själen. Kraft och styrka, smeksamt och ömsint. Ej heller att glömma hennes och de andras kreationer, som härtappat från någon scen ur ”Trollkarlen från Oz”; drömskt och utstuderat.

Jo, det är en fröjd för ögat. Men för örat…?

Nja, den flöjtarrangerade musiken med stänk av slagverk, harpa och elektronika fastnar lite väl mycket i formen, även om det emellanåt är förföriskt förtjusande. När sedan Björk i sin tidiga sololåt ”Human behaviour” kommer in i fel tornart, ja då klarar inte denna så fantastiska sångerska att rädda hem detta hennes mästerstycke.

Det är dock den enda blamagen i ett konstnärligt och pretentiöst framträdande som inte liknar någonting annat. Märkvärdigare, på gott och ont, kan det inte bli.

Låtlista, Dalhalla 14 juli:

1. Arisen my senses

2. The gate

3. Utopia

4. Blissing me

5. Claimstaker

6. Isobel

7. Courtship

8. Human behaviour

9. Tabula rasa

10. Pleasure is all mine

11. Wanderlust

12. Features creatures

13. Losss

14. Sue me

Extranummer:

15. The anchor song (på isländska)

16. Notget

Anarki och kaos i stillhetens rike

Resan från då till nu

Jag for genom Sverige i ett slags diametral, från Göteborg upp förbi Skara, Mariestad, Filipstad, Vansbro mot Orsa. Rättvik väntade, eller snarare Dalhalla, för först GES där jag i all hast fått biljett och sedan Björk, som jag också i all hast hade fått biljett.

Att resa på vägar med husvagnsekipage, husbilar, lastbilar, traktorer och människor som inte vet att köra efter hastighetsskyltar eller bereda plats för dem som har mer bråttom är krävande för den som har brist på tålamod. Men jag kom fram, borstade bort resdammet, slöt min vän Gomer i min famn, vilket är en ryggövning som kräver sin atlet eftersom han är 202 cm lång. Han har dambesök och jag hälsar artigt, får anvisad en sovplats och hinner bestämma att vi självklart att inleda morgondagen med att bada.

IMG_0740

Vän med miner. Foto: KAI MARTIN

Sedan beger jag mig mot Rättvik och Dalhalla för konserten (som jag har skrivit om här).

Jag är, efter konserten, restrött och vägen tillbaka till Orsa tar. Ändå kan jag inte somna bums och när jag väl slutit ögonen blir det för en intensiv resa in i drömmarnas rike med händelser väl så innehållsfyllda som det liv jag lever, om inte mer.

Gomer är min vän sedan svindlande 45 år tillbaka i tiden. Då träffades vi i Hvitfeldtska gymnasiets gymnastiksal, basketspelande kom snart att bli musik i bandet Hittebandet, som sedan blev Morsans Profeter, jazzrock, och Fulgörans, en proggorkester där jag smet innan speldebuten (jag sjukskrev mig pinsamt nog, utan att egentligen vara sjuk). Så blev det Stick! och in i punkens virvlande, energistinna värld där Gomer Explensch äntligen fick tillfälle att utnyttja det artistnamn som han redan under mellanstadietiden hade kreerat. Vi blev en snart en fantastisk orkester som gjorde en enastående resa under åren 1978 till 1985, då vi den 10 augusti avslutade vårt åtagande i postpunkens tjänst.

I ett band lever man tätt ihop, slitningar paras med hängiven kärlek, gräl blandas med skratt. Vi hade, då Kai Martin & Stick! la ner, haft en 12-årig relation, Gomer och jag. Vackert så och den fortsatte även om det inte var till musik. Även om vi inte kom att bo i samma stad. Även om intressesfären skilde oss åt; han åt sitt, jag åt mitt.

När jag  blev pappa nästa på dagen fem år efter att avskedskonserten ägt rum kändes det självklart att Gomer skulle bli gudfar åt den förstfödde sonen.

Min musikaliska kreativitet hade gått i träda gällande låtskrivande. Men artisteriet upprätthölls i coverbandet Glenn-Yngves, en orkester om fyra man (bas, trummor, gitarr och sång) som oavsett vilken låt som spelades höll samma fart som Ramones. det var lustfyllt.

Gomer, däremot, skapade och slet med sina attribut, han som kunde gå från jazzdude till oi-punkare på en vecka, eller raggare till knutte, mods eller hippie. Alltid med högt buret huvud och rak rygg, vilket blir en ansenligt stolt syn.

Jag minns inte riktigt när, men han hade något releasekalas ut vid Lövgärdet för något projekt med hårdrock i bagaget. Vi stod ett gäng och väntade när han och bandet kom i något slags limousine med musiken dånande.

Musiken

Musiken har alltid varit viktig för honom och punken kom allt mer att bli en väsentligt del av hans identitet, framför allt efter flytten till Stockholm i slutet på 90-talet.

Men under några år, nära sju, så försvann den med honom i en andlig resa med Alexandria som bas. Kontakten upphörde, för att snabbt kopplas på i januari 2013 då han var på besök i Göteborg och vi plötsligt kunde göra verklighet av Kai Martin & Stick!-återföreningen (hade aldrig gått utan denne eminente och excentriske saxofonist).

IMG_0752

Vacker utsikt. Foto: KAI MARTIN

Han hade nu Skattungbyn utanför Orsa som sitt läger. Han behövde frid och ett lugnt tempo, han fann det. Men med tiden satt det uppdämda behovet av musik en gräns, det blev låtar och texter, blues, sedan punk, sedan bandet the Budokan.

Han blir engagerad i Orsayran och om han inte har varit en profil tidigare jobbar han hårt på att vara det där han nu bor, han hälsar på alla, pratar med alla, vet allt om alla och han vill att alla ska vara välkomna i hans värld, som det sociala geni han är.

IMG_0738

Klipp från Dalarnas Tidningar.

Under förra året spelade det in en dokumentär om en relation han hade med en kvinna från Holland 1980. Den ingick i ett program där förlorad kärlek ska återfinnas, så han får träffa sin nederländska 35 år senare. Ett svindlande snyftprogram, fint för att han är fin och med mycket bilder från hans vardagsliv i norra Dalarna. Till programmet hade han också gjort en låt, som i våras blev en video av Maria Mäki.

 

Festival

Nu var jag i hans hemtrakter för några dagar. Denna så förunderliga sommar 2018 med en värme av sällan skådat slag och med utevaro från behövligt regn. The Budokan skulle spela på Inspirationsfestivalen i Skattungbyn, ett hippieparadis som vilt kontrasterande nynazisterna kring Ludvika 150 kilometer söderut.

Här bland folkmusik, kulningar, ragor, meditation och yoga skulle alltså punkens larm slå in en kil i stillheten.

Jag var humpare och scentekniker, hade ställt mig till tjänst för min vän och hans mannar – The K – bas – sång, Flix Gotem Trix – gitarr – sång, Tapper – trummor, John Blaklogos – lead gitarr – kör, Gomer Explensch – lead sång, gitarr, saxofon.

Festivalen hålls bara några fäbodar ifrån där en gång porrkultfilmen ”Fäbodjäntan”, som jag förövrigt aldrig har sett. Miljön är med utsikten enastående. The Budokan ska spela på en liten marknära scen där en fäbod tjänar som skydd för instrument och även som ett slags backstage.

IMG_0756

Pre gig food. Foto: KAI MARTIN

Jag har inte ätit på hela dagen, hungern pockar på uppmärksamhet och vi går för att äta vegansk gryta med sallad. Jag betalar. Äter som en svulten, men Gomer än mer, som alltid. En portion blir en till som backning.

Spelningen

The Budokan har varit flitiga. Han en omfattande låtbank som de nu ska ösa ur. Jag har hört somt tidigare, framför allt låten ”I am the skinhead in your life” som härjat på Siljanstoppen i lokalradio i över ett år.

Bandet inte bara soundcheckar med låten utan inleder också sin spelning med den. Det är punkigt, engagerat och larmigt. Gomer är frontmannen som älskar att möta sin publik, nu inte bara som saxofonist i ett band utan som sångare. Publiken går snart bananas, som om det är en fördrivningsrit. Det pogas, brottas, dansas intensivt samtidigt som gruppen brottas med sin musik och en trilskande mikrofon.

Gomer

Anarki och kaos med Gomer Explensch the Budokan. Foto: KAI MARTIN

Det blir anarki och kaos under en timme. När allt är över är tystnaden bedövande, publiken svettrusiga av glädje och vi plockar snabbt undan.

Gomer undrar förstås vad jag tycker och jag försöker vara öppenhjärtig; bara energi, fascinerande med punkkraften (han är ju trots allt över 60), men låtarna är för långa. Av den där timmen skulle det med kortare låtar kunnat bli stint och tätt över 40 minuter. Packat och klart om man dödar lite darlingar. Samtidigt älskar jag oredan i allt, okynnet, att vilja göra och göra, skaparkraften och det obändliga. Fint.

Avskedet

Vi har två biljetter till Björk och åker dit i en trång bil på kurviga vägar. Är med om en uppsättning mer än en konsert och jag skjutsas hem till den bostaden jag lånar. Det blir ett farväl där i Dalanatten. Men tidigare på dagen har han lurat iväg mig mot Orsa flygplats och en badsjö där stillheten endast bryts av en badande familj med småbarn och Gomer Explensch hov, som ligger i gräset vid sjöns kant som en målning av Édouard Manet.

IMG_0799

Utsikt. Foto: KAI MARTIN

Gos med GES

Konsert:

GLENMARK, ERIKSSON och STRÖMSTEDT

!!!

bild

Trallande trio. Glenmark, Eriksson och Strömstedt underhåller.

Foto: MADDOC PHOTOGRAPHY AB (från Borgholm 2017)

Dalhalla, Rättvik (torsdag 12 juli)

Publik: Knappt 5000.

Bäst: Orups förmåga att tända publiken.

Sämst: Att en gång vända ryggen åt åskådarna må vara hänt. Men flera gånger!

Fråga: Kan GES-killarna verkligen hålla sig ifrån att göra något nytt…?

De skulle inte ens ha dansat en sommar. Trion som sattes att skriva VM-landslagets kamplåt 1994 hamnade i en präriebrand av känslor och kunde inte sluta. Av en låt blev det ett album och en flammande, succéfylld turné sommaren därpå.

Jo, det ska smidas medan järnet är varmt. Men jag tror samtidigt att utan kvalitet i det som smiddes i de här tre låtskrivarnas smedja hade det aldrig gått. För är det något herrar Glenmark, Eriksson och Strömstedt kan, så är det pop.

De kan hantverket, vet att influeras och sätta ackord mot melodi till en text som kan bita sig fast och vara lättviktigt underhållande och med igenkänningens smarta estetik.

Med bara två album i ryggen och med en radda egenhändigt skrivna svenska popklassiker är ju manegen krattad för att det ska bli god underhållning. Så när producenten Patrik Krall fick en idé att väcka trion för en spelning eller två i Borgholm förra sommaren (det blev sex utsålda!) sa plötsligt GES inte längre nej. Dessutom, när de väl landat förra sommarens spelningar fick de feeling för fler. Det blev en rejäl turné denna sommar, där första spelningen gjordes i Dalhalla den 11 juli.

Omständigheter gjorde att jag landade på plats först andra spelningen. Det publikrekord (5 739) från kvällen innan skulle inte komma att slås. Men det är ett avslappnat, busigt och förtjust gäng som står på scenen.

Kanske inte så konstigt. Niklas Strömstedt och Orup (alltså Thomas Eriksson, om nu någon missat det) har båda rejäla krogshower i ryggen, där fokus från låt ett till finalen varit intensivt. Här är det förvisso uppstyrt, men mindre kravlöst. Mer plats för lek och definitivt publikfrieri.

De inleder med ”Sångerna om sommaren”, från andra albumet, svensk pop i sin prydno som följs av första albumets ”Ingenting som minner om dig”, vilken smart förenar ELO/Jeff Lynn-harmonier. Så stökar Orup till inledningen på punkvis på ”Älska din älskling” och där och då sätter han tonen för kvällen. För i mångt och mycket är det han som är kungen, han som bjuder upp och in publiken, han vars låtar varenda en kan sjunga; det är imponerande.

Nej, Anders Glenmark och Niklas Strömstedt är inga staffagefigurer. Deras respektive solomaterial omfamnas ömt av publiken, men Orup har en jävel bakom örat, ett uppror som ständigt ska göras. Som om han ständigt behöver ta revansch för de slitsamma åren innan genombrottet, alltid medveten om att diskjobbet står och lurar.

GES 2018 blir eufori och en parad av låter från förr – merparten från första albumet, mindre från det andra och sedan jämnt fördelat mellan herrarnas respektive hits. Stolt förkunnar Niklas Strömstedt tidigt att det inte ska bli något nytt, något som ger applåder. Och där finns kanske min enda invändning, att GES-grabbarna inte ville anta utmaningen att skriva en ny hit att lägga till de andra. Det hade de ju klarat.

 

Låtlistan GES torsdag 12 juli 2018, Dalhalla:

  1. Sånger om sommaren
  2. Ingenting minner om dej
  3. Älska din älsking
  4. Jag gråter inte mer
  5. Handen på hjärtat
  6. Från dag till dag
  7. Regn hos mej
  8. Greyhoundbus
  9. Människor som vi
  10. Magaluf
  11. Om
  12. Mare Mare
  13. Den sista morgonen
  14. Händerna på täcket
  15. Upp över mina öron
  16. Hon är min
  17. En jävel på kärlek

Extra

18. Stanna världen en stund

19. Hon har blommor i sitt hår

20. Oslagbara

21. Då står pojkarna på rad

22. När vi gräver guld i USA

Sommarens skratt på Gunnebo

Fars:

KUTA OCH KÖR

!!!!

Gunnebo

Sanslös. Ray Cooneys fars ”Kuta och kör” tar andan ur publiken – och ensemblen.

Gunnebo slottsteater

Publik: Utsålt.

Bäst: Ola Forssmed är outstanding i en briljant ensemble.

Sämst: Uttalet på Toltorpsdalen, Allan Svensson!

Fråga: Hur skurvad kan en fars bli…?

Regi och koreografi: Anders Aldgård.

Scenografi: Elna Bengtsson

Mask och peruk: Tina Bengtsson.

Kostym: Ulrika Wassén.

I rollerna: Allan Svensson, Sofie Lindberg, Lotta Thorell, Ola Forssmed, Lars-Åke Wilhelmsson, Christian Åkesson, Hans Josefsson och Kjell Samuelsson.

Det sägs att Roy Cooneys fars ”Kuta och kör”, som i år firar 35 år, är farsernas fars. Jo, tack. Det är lätt att skriva under på det efter att drabbats av skrattparoxysmer från scen ett. Här är tempot högt från början för att skruvas upp allt eftersom. Förvecklingar och spring i dörrar…? Det är bara förnamnet. I ”Kuta och kör” drivs allt till absurdum.

Taxichaufför Percy Persson (Allan Svensson) nöjer sig inte med en fru, utan två. En i Mölndal. En i Mölnlycke. I den smart satta scenografin där hemmen i all väsentlighet är desamma (förutom olika entréer) möter man dels Doris Persson Sofie Lindberg) och dels Marianne Persson (Lotta Thorell). Båda lyckligt ovetandes om varandra på grund av ett sinnrikt schema ritat av de bådas make.

Men så dyker inte maken upp som vanligt. Polisen kontaktas på respektive ort – Mölnlycke och Mölndal. Kommissarierna Erik Axelsson (Christian Åkesson) från Mölndal åker till adressen i Mölndal. Kommissarie Bernhard Bertilsson (Hans Josefsson), Mölnlyckepolisen, till den i Mölnlycke.

På varje ort dras så också den ovanpå boende grannen in i bilden på det mest vådliga sätt: Nisse Nilsson (Ola Forssmed) i Mölndal och Sten-Börje Fridén (Lars-Åke Wilhelmsson) i Mölnlycke.

Ja, ni fattar. Bara av den här intrigen blir allt komplicerat värre, men det räcker inte. Allt växer till en härva av lögner i kitschig 80-talsmiljö med knapptelefoner, kulörta kläder och allt till en kavalkad av svensk 80-talsschlager.

Det här är en fars som låter samtliga i ensemblen spela ut fullständigt med en humor som alltså spelar på otrohets-, sex- och böghumor. Japp, det låter förvisso en smula unket, men jag lovar, ”Kuta och kör” kommer undan med allt. När dessutom Ola Forssmed, tätt följd av Sofie Lindberg, är i sitt esse är sommarens bästa fars i hamn.

Har ni tråkigt i sommar…? Se ”Kuta och kör”!

Stickkavalkad på Nalen i höst

7 oktober 1978 gjorde Kai Martin & Stick!, då under bara namnet Stick!, sin debutspelning på Sprängkullen. Elektriskt sprakande, galet egensinnigt och med en konsert som vill långt utanför scenkanten. Punk? New wave? Rock? Pop? Jazz? Nej, det här var ett band som inte ville sätta gränser, men som njöt av tidens energi och uttrycksmöjligheter. Lauri Dammert fotograferade och fångade gruppens kraftfält. Laguppställningen då: Lollo Banco, trummor, Peter Bryx, gitarr, Gomer Explensch, saxofon, Rasta-Kaj Farai, bas, Tony Vibrato, keyboard, och så då jag på sång, som var så exalterad att jag slängde mig ut från scenen. Detta som förmodligen var svensk musiks första stagedive resulterade dock inte i något surfande på publikens utsträckta armar. Istället vek den undan och jag föll i golvet under kommentarerna ”Stå på scen”. Men tillfredsställelsen var ändå total och än mer då publiken skanderade ”Stick! Stick! Stick!” efter spelningen.

01stick2 Stick! 7 oktober 1978. Foto: LAURI DAMMERT

Vi delade scen med Freddie Wadlings nya band Horribel Tango, det som skulle komma att bli Liket Lever.

En och en halv månad senare var vi ett av flera band på tvådagarsfestivalen på Sprängkullen, där då Attentat gjorde sin första spelning under detta sitt nu mer välrenommerade namn.

På den spelningen uppträdde också jazzrockbandet Kosmisk Struts med en trummis och en gitarrist som fascinerade.  Gitarristen kom senare att bli medlem i Strasse under namnet Max Abbey. Karriären gav honom också en plats som livegitarrist i Ultravox. Trummisen knöt vi senare an och gav namnet Ronny Jotten, för Svensson var inte gångbart. Lollo Banco avslutade sitt engagemang i bandet i början på februari 1979 då Perverts drog igång på allvar; han hade ”bara” lånat ut sin tjänster för att hjälpa Kai Martin & Stick! att dra igång.

Bara veckor efter att Ronny Jotten anslutit spelade Stick! in sin första singel, trespårsvinylen ”Binder min tid”/”Jag dansar inte”/”Försent (aldrig försent)”. (Finns nu på Spotify.)

7 oktober, alltså. 1978, alltså. 40 år senare plus 20 dagar står vi på Nalens scen och firar denna medelålder, som ju egentligen är lite mer som band, tillsammans med Memento Mori, Syster Lycklig och Stormavd. Dessutom firar Klubb Död, arrangörerna av detta evenemang, sitt 5-årsjubileum.

Fnissig fars som tar sig

Fars:

PILSNER & PENSELDRAG

!!!

Fr Vallarna 2018, 2 Foto Bo Hakansson

Roande trio. Jojje Jönsson, Anna Carlsson och Claes Månsson vet att underhålla. Foto: BO HÅKANSSON

Vallarnas friluftsteater, Falkenberg

Publik: Fullsatt.

Bäst: Mikael Riesebeck är fenomenal.

Sämst: Första akten släpar sig fram.

Fråga: Kan en solig juliafton vara mer optimal som för utomhusteater…?

Med: Jojje Jönsson, Ing-Marie Carlsson, Mikael Riesebeck, Lars Väringer, Claes Månsson, Per Holmberg, Anna Carlsson, Siw Carlsson, Ola Hedén och Karin Bergquist.

Regi: Ulf Dohlsten.

Manus: Gideon Wahlberg, bearbetat av Lars Classon och Jojje Jönsson.

Sångtexter: Anna Carlsson, Ing-Marie Carlsson och Jojje Jönsson.

Scenografi: Marianne och Peter Dillberg.

Kostym: Marianne Lunderquist.

Det kan ju inte bli bättre. När Vallarnas friluftsteater tradionsenligt håller premiär är det definitivt sommar. I år lite extra så, faktiskt, med ett väder som bjuder på sitt mest strålande leende. Bästa möjliga förhållande för underhållning, alltså.

Förra årets uppsättning med Nils Poppes Fabian Bom i centrum har den här säsongen återvänt till mer traditionell sommarfars. Denna gång baserat på Gideon Wahlbergs ”Grabbarna på 57:an” från 1935, uppföljaren på succén ”Söderkåkar” tre år tidigare.

Med andra ord Vallarnas epicentrum av nostalgi och tidlös folkhems- och brännviksromantik.

På 57:an bor en sorglös samling människor med målarmästare Oscar Dahlberg (Lars Väringer) som både uppdragsgivare och något slags portvakt i idyllen. Gamängerna och de sammanboende ungkarlarna Fabbe Carlsson (Claes Månsson) och Vicke Vallin (Jojje Jönsson) tjänar som målare utan större iver i sitt nit. Både förtjusta i sångfågeln och husan Vivan Bengtsson (Anna Carlsson), gårdens solstråle väl medveten om sin förmåga att tjusa. Men också med en längtan att få bli en professionell sångare.

Så hyresvärden, den hotande kapitalisten Jocke Lundberg (Mikael Riesebeck), inledningsvis nykterist men med en rasande fallenhet för en grasserande förtjusning i rusdrycker. Till detta olycksfågeln Gösta Dahlberg (Ola Hedén), som förlorat tjänst och anseende i den stora depression och nu bor med sin mamma Sofie (Ing-Marie Carlsson) som försiktigt förtjust uppvaktas av målarmästarens dryckesbroder Ludde Blomquist (Per Holmberg). Den nya hyresgästen, den som fågelskådare förklädda journalisten Greta Söderlund (Karin Bergquist) anländer, precis som den rika släktingen till målarmästaren Malvina Sörenstam (Siw Carlsson).

Ur detta kan man alltså ana förvecklingar i kärlek, svartsjuka, utanförskap och taffligheter. Något som alltså Lars Classon och Jojje Jönsson fint skruvar till av Gideon Wahlbergs förlaga med extra mycket musik med främst Anna Carlsson i fokus, men också parhästarna Jojje Jönsson och Claes Månsson.

Fr Vallarna 2018, 8 Foto Bo Hakansson

Underhållande galenskap. Mikael Riesebeck, liggande, är lysande – här i sällskap av Karin Bergquist och Ola Hedén. Foto: BO HÅKANSSON

Men det är dessvärre ingen större fart i första akten. Som om krattandet av manegen för att försöka förklara historien ligger i vägen. När så andra akten drar igång är det ett sammelsurium av händelser där Mikael Riesebeck plockar poäng efter poäng. Här skapas kittet inte bara i historien utan också för ensemblen, som spelar mer tillsammans och elastiskt skapar humor av minsta mimik.

Här kommer alltså de förlösande skratten och Mikael Riesebeck, tillsammans med sina spelkollegor ”studsar alldeles rätt och är ju hela världens solkatt. De klättrar uppför trädstammarna, ut på grenarna, bankar liv i ekorrarna, förvandlar dem till såpbubblor och skickar dem i glädjebubblor hela vägen runt kosmos…” – för att citera och travestera Radiosportens Christian Olsson från Sverige–Mexikomatchen nyligen.