Way out West – Thåström tog farväl

Av alla Way out West jag har varit på kan jag inte minnas att det inte fallit något regn. Emellanåt har störtskurarna varit så intensiva att det inte har funnits någon nåd. Så blev, exempelvis Cherries spelning på Azaleascenen 2019 brutalt stoppad av nederbörden. Något som hennes fans inte lät sig nedslås av. De stod troget kvar till regnet sansat sig. Nu 2022 hade regnet inte vaknat till liv under de tre dagarna. Istället ökade temperaturen med solens strålar från en ivrigt blå himmel i takt med att festivalens tredje dag släppte in rekordmånga i parken. Det talades om 35000 totalt denna dag. Noterbar, dock, att stämningen under samtliga dagar varit fantastisk. Här har människor möts, samsat oavsett bakgrund, härkomst, kön eller ålder. Vackert så.

Visst, en tanta i åldersspannet 40 till 50 for fram som en ångvält mot oss som stod nära Nick Caves scen under helbrägdagörarmötet. Men hon mötte på hårt motstånd, blev slutligen avvisad efter sitt korta stök och efter att vakter tillkallats. Synd om henne att hon inte mådde bra och aldrig fick den kärlek hon kanske behövde. Bättre att vi andra gjorde det utan hennes närvaro.

Finaldagen bjöd på, som vanligt, mycket i denna brokiga musikkavalkad som ju Way out West är.

Sist ut i Slottsskogen var Joakim Thåström, som under sin snart 45-åriga musikerkarriär förlorat sitt förnamn till förmån för endast efternamnet.

Det har, precis som hans solomusik, blivit en signatur. Det är med andra ord en omisskännlig Thåström som äntrar Flamingoscenen inför en stor, nyfiken publik. Men, som om han brydde sig, kunde konstatera att flera började troppa av märkt av tre dagars musik, sol och intryck.

Posör. Thåström avslutade Way out West. Foto: KAI MARTIN

Han skulle kunna kalla sig folkpensionär, 65 år fylld i mars, men att luta sig tillbaka på parkbänken är inte något som klär denne rastlöse estradör. Han poserar från starten med ”Ingen sjunger blues som Jeffrey Lee Pierce” i ett blått ljus som en utskuren skuggfigur. Han mal vidare med sitt nya band i gnissel, rök och damm och manar monotonin med texter framförs med blandad frenesi och recitation. En moderna bluesman utskuren ur den svenska urjordens storsstadsmylla.

Han är fascinerande i sitt uttryck. Enveten i sitt manglande och konsekvent i hur han vill att hans musik ska låta och te sig. Men någon publikkontakt har han inte och hans kommunikation med publiken är ”Vassego!” och ”Tack!” blandat med stön och vrål. Nej, vi snackar inte någon som vill skapa stämning à la Nick Cave kvällen innan.

Jag såg Thåström på Way out West 2018 i ett skyfall. Det passade musikens temperament (jag skrev om det här). Sedan dess har flera i orkestern sparkats, bytts ut eller har valt att sluta (orsaken är upp till var och en av Pelle Ossler, Ulf ”Rockis” Ivarsson, Niklas Hellberg och Anders Hernestam att berätta). Men, ja, jag saknar framför allt Pelle Ossler gnisslande gitarrspel och ”Rockis” driv i basen anno 2022

Nu blir det ändå en godkänd spelning, men med en stämning som aldrig tar andan ur mig.

Låtlistan: 1. Ingen sjunger blues som Jeffrey Lee Pierce 2. Isbergen 3. Ungefär så här… 4. Märk hur vår skugga 5. Beväpna dig med vingar 6. Stora långa gatan 7. Kriget med mig själv 8. Som mästaren målat 9. Kort biografi med litet testament 10. Blå himlen blues 11. Old point bar 12. Centralmassivet Extranummer: Alltid va på väg, Papperstunna väggar (entré för Titiyo), Södra korset och Som dom brinner.

Man i blått. Foto: KAI MARTIN

Norsksvenskan Ane Bruns röst och musik har jag varit förtjust i så länge jag vet om hennes karriär, det vill säga kring debutalbumet ”Spending time with Morgan” (Morgan = hennes gitarr) för nära nog 20 år sedan. Hennes musik är i ständig rörelse gjord av en artist som har en aldrig stillad nyfikenhet. Så blir ett album aldrig riktigt likt det andra. Så också med hennes scenframträdande. Jag har sett och hört hennes på Way out West stora scener tidigare och slagits av hur väl hon förvaltar förtroendet att stå där. Det inte bara låter bra, det ser också bra ut.

I år är det inget undantag. Hon famnar snabbt publiken med ett fantasifullt band med två trumslagare samt musiker som Martin Hederos på keyboard och Lovisa Samuelsson på cello, keyboard och sång. Det blir spännande arrangemang av en livfull sångerska. Jag är inte svårövertalad, tycker om hennes uttryck och musik. Men kan också känna att hon denna gången fastnar i en formel och inte riktigt hittar dynamiken i konserten.

Favorit. Foto: KAI MARTIN

Fingerfärdig. Martin Hederos spelar med Ane Brun med sedvanlig inlevelse. Foto: KAI MARTIN

Hennes landsmaninna Girl in Red (Marie Ulven Ringheim) sparar inte på krutet. Den här 23-åringen sprakar, är charmig och backar inte för att sjunga om tonårsångest och självmordstankar med ett osvikligt självförtroende och glatt humör. Hon studsar omkring på scenen med ett bandage om sin vänstertumme, orsakat av en olycksalig hantering med en kniv, och under ett publiksurf av henne förlorar hon det, ber om hjälp med nytt plåster och med att få hjälp med att knyta skosnörena. Jo, hon förenar hjälplöshet med ett jävlar anamma, plockar ned intensiteten på scen för lugnare musik för att i nästa stund explodera på stället med en vild publik inte sen att följa efter.

Intensiv. Charmig Gir in Red. Foto: KAI MARTIN

Man springer mycket från det ena till det andra. Mötte så Augustine, ny lovande, men bräcklig röst på den svenska pophimlen på kanske festivalens trivsammaste scen: Höjden. Där spelade också Hannes, som med ett svartklätt band gjorde entré i vitt och med ett glas vitt vin i handen. R’n’b-influerat, men inledningsvis ett bortslarvat framträdande, som i och för sig växte. I Linnétältet spelade producenten och låtskrivaren Fred Again (Fred John Philip Gibson), som jobbat med bland andra Ed Sheeran och Brian Eno (!). I festivalens största rökrutan (det är inte tillåtet att röka) steg olika substanser med stämningen och allsång innan hans spelning. Väl igång fortsatt publiken att skandera ”Fred! Again!” taktfast till artistens förtjusning. Hans EDM-baserade musik ökade trycket väsentligt på festivalens absolut hetaste plats. Där spelade också Bright Eyes, Conor Obersts band, som jag senast såg på andra sidan berget när Where the Action Is höll hov med Glasvegas och Coldplay som huvudnamn. Då fascinerande. Nu…? Nja. Jag tycker att Conor Oberst och hans band krånglade till det. Under Way out West finns inga gränser eller motsättningar. På något annat vis kan jag inte tolka festivalens bokning av belarusiska bandet Molchat Doma, som rest tillbaka till tiden kring Joy Division uppgång och drastiska fall för att skapa inspiration.

Gott och blandat. Way out West bjuder på allt möjligt. Som Augustine, Fred Again, Hannes, Bright Eyes och Molchat Doma. Foto: KAI MARTIN

Mest otippade spelningen bjöd Herbie Hancock på, dennes 82-årige jazzlegendar som bland annat spelat med Miles Davis. Vilken tajming. Vilket spel. Hans flinka fingrar far över vilka klaviatur det än månde vara och tillsammans med hans svängiga band – basisten James Genus (från Saturday Night Live-bandet), och gitarristen Lionel Loueke och batteristen Justin Tyson – bjuds på en spännande musikalisk bredd, jazzigt, spräckigt och definitivt funkigt. Favorit? Ja, ”Cantaloupe Island”, den som brittiska jazzgruppen Us3 snyggt samplade och fick en hit med för 30 år sedan.

Legendar. Herbie Hancocks fingrar är fortfarande flinka. Foto: KAI MARTIN

Tre intensiva dagar är över. Mängder med musik och intryck har passerat. Största WoW-ögonblicket? Definitivt Nick Cave, vars spelning övertrumfade alla mina förväntningar. Överraskning? Anaïs Mitchell på Höjden. Henne kommer jag att lyssna mer på. Charmigaste? Definitivt Girl in Red.

Way out West – Nick Caves väckelsemöte frälste publiken

Det är på alla sätt och vis märkligt med Nick Cave och hans Bad Seeds. Musiken är med texterna brutala, intensiva, men emellanåt bedrägligt smeksamma. När jag såg hans konsert i Dalhalla 2018 var det med ett uns av tvekan. Så övertygad om att jag hade sett och hört allt i allmänhet och av Nick Cave och hans mannar i synnerhet. Jag. Hade. Fel. Det var en på alla sätt och vis dramatisk föreställning och en konsert som satte djupa intryck i mitt förhärdade kritikerhjärta.

Nu tänkte jag, att visst Cave måste jag se och höra. Men förväntningarna ställde jag nere i källaren för att hålla sig svala.

Hela famnen. Med direktkontakt med publiken bjöd Nick Cave in och upp till en dramatisk musikalisk resa. Foto: WALTER EGO

Det skulle ju bli en lång dags färd mot Nick Cave and the Bad Seeds mörker. Men väl på scen blev det ett väckelsemöte av rang. Bandet är som hämtat från zigenargänget från ”Peaky Blinders”, skamfilade men kostymklädda, vilda frisyrer och lika vilt utspel på scen. Till detta tre gospelsångare, som villigt piskar upp stämningen till något så intensivt att man redan från inledningen sugs in. Till detta Nick Cave, svartrockaren klädd som en bedagad begravningsentreprenör som från start kliver ut för direktkontakt med publiken. Ett grepp han inte släpper under hela konserten. Han slår och smeker med samma fasta hand. Möter publikens blickar, bejakar, skrattar, ler och hånar skämtsamt i denna omtumlande upplevelse till konsert. Allt annan under dagen bleknar mot detta smittsamma mörker. Han som ömsint kan sjunga om sviken kärlek, men alltid med en laddad pistol under huvudkudden. Kärlekssångerna blir gärna mördarballader. Nick Caves musik – och hans konserter – är fullt drama från start till slut. Puh! Vilken frälsning.

Låtarna: Get ready for l love, There she goes my beautiful world, From her to eternity, O children, Jubilee Street, Bright horses, I need you, Waiting for you, Carnage, Tupelo, Red right hand, Mercy seat, Ship song/Girl in amber, Higgs boson blues, City of refugee, White elephant och extranumren Into my arms, Vortex samt Ghosten sleeps.

Kvällens frälsning. Nick Cave och hans Bad Seeds bjöd på en intensiv konsert. Foto: KAI MARTIN

Men fredagen bjöd förstås på mer, med musikaliska krockar och omöjliga ekvationer om man vill se allt. Men ett axplock ändå:

Min dag inleddes med maliska sångerskan Oumou Sangaré, som med sitt svänga band förenar tradition med modernt. En sprittande dansfest med levererat med cool värme.

Sväng till lunch. Oumou Sangaré och hennes band var en av de första att uppträda under den soldränkta fredagen. Foto: KAI MARTIN

Ur indieeran på 90-talet steg bergensiska duon Kings of Covenience upp ur dimman stark och klar. Med stämsång värdiga Simon & Garfunkel och nedstrilade låtar bjöd duon in lite något vackert och kontemplativt. För mig passade Erland Øyes och Eirik Glambek Bøes musik och stämning i den tidiga eftermiddagens lojhet.

Stillhet. Norska King of Convenience bjöd på en stilla stund under den tidiga eftermiddagen. Foto: KAI MARTIN

Den raka motsatsen stod Dublinbandet Fontains DC för. Slyngelrock i sin prydno med växlande showgazerrock och stilrent larm. Charmigt i portioner, men kanske var spelningen lite för arla för ynglingarna, som inte riktigt verkade ha vaknat.

Slyngelrock. Fontaines DC larmade – emellanåt. Foto: KAI MARTIN

Skottarna Arab Strap är, precis som Nick Cave, sprungna ur mörkret och med reciterande texter från sångaren Aidan Moffat, som med sammanbitna käkar fräser fram orden. Det är laddad musik, men värmen i Linnétältet var kanske inte riktigt optimalt för bandet.

Sammanbiten. Arab Straps Aidan Moffat sjöng med allt annat än ett leende. Foto: KAI MARTIN

Med tv-seriefavoriten ”Little big lies” kom också ingången till mångfacetterade britten Michael Kiwanukas musik. Hans ”Cold little heart”, ledmotivet till serien, är smittande bra. Men hans musik är mycket större än så. Han famnar soul, Van Morrison-influenser, västafrikansk musik, rock och en smula mjukt progressiv rock i sina kompositioner. På scen blir det ett varmt framträdande med ett band med två körsångerskor, som prickar in hans musikaliska intentioner med smartness och sväng. Bedrägligt lättsamt, för Michael Kiwanukas texter bär på politisk udd mot rasism och orättvisor.

Soulfylld. Michael Kiwanuka smeker fram sin musik och sitt politiska budskap. Foto: KAI MARTIN

Som Beabadoobee gör filipinskbrittiska Beatrice Laus sig en karriär. Förvånat konstaterar hon att hon samlar en stor, och kunnig, publik till Höjdens scen. Att hon, utanför Storbritannien, har nått ut till främst unga människor som kan varenda text och villigt sjunger med… ja, det överraskar. Inledningsvis är emellertid hennes spelning anspänd, något som släpper ju mer hon inser att Slottsskogen är lika hemtamt som Hyde Park. Och hennes mix av ljud Weezerpop och grunge är charmig.

Charmar och larmar. Beatrice Laus, det vill säga Beabadoobee, charmar och larmar med sin gitarrfräsande pop. Foto: KAI MARTIN

Way out West – dag 1 av smått och gott

Starten. Tallest Man On Earth på Way out West 2022, min start på festivalen. Foto: KAI MARTIN

Efter två inställda somrar är Way out West tillbaka. Bokningarna har väl inte erbjudit någon känsla av att det här kommer bli en klassisk festival. Men gott nog ändå. Ett smörgåsbord med smakbitar av genrer, något för alla utan att köket har de bästa kockarna vid grytorna.

När jag slutligen kommer in efter näthaveri och ackrediteringsstrul är jag inte ensam på festivalområdet. Redan första dagen förväntar sig arrangörerna 30000 och detta komma späs på med lika många unika besökare per dag. Bra jobbat.

Bra jobbat också av Tallest Man On Earth, det vill säga dalmasen Kristian Matsson, leksingen som inte bara famnar hela världen med sin singer/songwritermusik utan hela Way out West. Han är snudd på övertaggad, inledningsvis ensam på scen. Men så småningom i sällskap av Anaïs Mitchell, som tidigare uppträtt med Bonny Light Horseman, Amasons Amanda Bergman och Augustifamiljens Stefan Sporsén. Den sistnämnde har också hängt in både i London och Italien, som en avstickare för sitt uppdrag som musiker i Håkan Hellströms band till Ullevikonserterna.

Intensiv. Tallest Man On Earth är intensivt i sitt scenframträdande. Foto: KAI MARTIN

På den motsatta scenen spelar senare Caribou sin krautrockinfluerade musik med inspiration från något minimalistiskt av Brian Eno blandat med elektroniska influenser. Bandet står alla klädda i vitt (byxor, t-shirts), skapar suggestiv musik, men på något vis skulle de passat bättre i labbrockar. För de skruvar och filurar i sitt skapande efter den perfekta linjen av monotoni.

Monotont och suggestivt. Caribou bjöd på krautrockinfluerad musik. Foto: KAI MARTIN

Amason är ett begåvat, men hemligt band. Åtminstone musikaliskt. Ja, också sceniskt. Scenografin är timmer och skog, en udda rekvisita där sångerskan Amanda Bergman, fantastisk, lever ut sina rockposedrömmar. Ibland känns det som om jag skulle gilla det här, men samtidigt sveper det bara förbi och förvandlas till ett ointresse.

Mystisk. Amason med Amanda Bergman är en smula för hemliga för min smak. Foto: KAI MARTIN

När Way out West startade fick festivalen ett slags soundtrack av americana med band som Fleet Foxes, som satte stämningen. Jag missade alltså Bonny Light Horseman och Black Country, New Road (förvisso britter, men i stämning helt rätt för mitt Way out West med sin proggrockinfluerad och folkinspirerade musik). Men när det förstnämnda bandets medlem Anaïs Mitchell håller solokonsert på Höjden infaller just den där Way out West-stämningen som skapar att lugn och en glädje. Hennes musik är skir, men stark och lockar en publik som tillsammans nära nog hade kunnat fylla Pustervik. Förstås återgäldar Kristian Matsson hennes gästspel i sann Way out West-anda

Starkt och skirt. Anaïs Mitchell är flitig under festivalen. Precis som gästande Kristian Matsson. Foto: KAI MARTIN

Raska steg ned mot First Aid Kit på Azaleascenen, systrarna Klara och Johanna Söderbergs enda Sverigespelning nu vid nystarten. Här vankas festivalen första riktigt stora publik. Systrarna är förtjusta över att återigen efter sju år få stå på scen under Way out West. Men helt når inte spelglädjen ut över scenkanten. Det blir en stabil spelning, inte mer. Trots gästspel av – återigen – Kristian Matsson, Amanda Bergman och Maja Francis, den sistnämnda som ju jobbat med duon.

Förtjust. Klara och Johanna Söderberg i First Aid Kit var förtjusta i att åter spela på Way out West. Foto: KAI MARTIN

För ett tag sedan såg jag den drabbande dokumentären om rapparen Yung Lee. Hans mörker och självdestruktiva leverne trängde ut ur rutan och rätt in i själen. Uppenbarligen är jag inte ensam om att dela den känslan. Uppenbarligen är det en hoper unga som identifierar sig med den unge svenskens texter och som åker rätt in i hans mörka musik. Linnétältet är överfullt och är kokande som en bastuklubb. Folk bärs ut, svimmar, kommer ut för att slita av sig sina överkläder för att lufta sig. Det är en märkligt dov stämning, närmast otäck. Men jag blir inte klok på framträdandet, av det jag (knappt) kunde se och höra. Men subbasigt var det.

Istället var det kvällen clue med Tame Impala som väntade och kvällens andra storpublik. Sångaren Kevin Parkers psyckrockprojekt lockar högt och lågt, men på scen är det australiska bandet tama. Kevin Parker skruvar besvärat på sig iklädd en träningsoverallsjacka i 80-talsstuk, som nyligen måste ha varit inhandlad på Emmaus. Men, faktum är att på håll växte framträdandet väsentligt (slapp ju se det oengagerade bandet), för ljusshowen var mäktig.

Hipp hurra. Tame Impala med Kevin Parker var tamt på Way out West. Foto: KAI MARTIN

Mer drag i Linnétältet när Bikini Kills höll hov. Det feministiska amerikanska punkbandet må vara över 30 år, men energi ger gruppen med emfas. Här tummas inte på agitationen, inte heller på poser och friskt spelhumör. Snubbar får sig några rejäla, säker välförtjänta, duvningar och tjejerna en dos upplyftande rockretorik. Härligt.

Friskt. Feministiska punkbandet Bikini Kill tummar inte på sina åsikter eller på sin musik. Foto: KAI MARTIN

Ed Sheeran överraskar

Konsert

ED SHEERAN

!!!!

Enmansshow. Ed Sheeran är, nästan, ensam på scen när han förtjänstfullt underhåller. Foto: KAI MARTIN

Ullevi, Göteborg

Publik: 67383 (utsålt)

Bäst: ”Shape of you” är smittsamt bra.

Sämst: Anonymiseringen av medmusikerna.

Fråga: Hur kommer Ed Sheeran till och från scen…? Ett trick värdigt Joe Labero.

Låtlista, Ullevi 10 augusti 2022

Om någon på sent 60-tal hade berättat för den framgångsrike gatumusikanten Don Partridge (1941–2010), som under en tid bodde i Sverige och bland annat spelade på Kungsgatan i Göteborg, att en kollega 50 år senare skulle fylla arenorna med tiotusentals i publiken… ja, då tror jag att han hade slagit bort det som ett skämt.

Men till skillnad mot Don Partridge, som ju bland annat fick en hit med ”Rosie” 1968, har ju Ed Sheeran lämnat gatan och pubscenerna för något mycket större. Ja, hans karriär är på en gång smått osannolik och förklarlig. Förklarlig för att han är en jäkel på att skriva låtar som etsar sig fast. Han sjunger med brett register med en röst som har karaktäristik och hans låtar spänner över genrer som powerpop, singer/songwriterstuk, r’n’b, rap, latin… ja, som ni förstår, väldig mycket.

Med sin looppedalteknik skapar han musik som få andra och att han dessutom kan underhålla en månghövdad publik är speciellt. Han förklarar pedagogiskt för nytillkomna besökare till Ed Sheerankonserter, att det är han och hans instrument som tillsammans med pedalerna gör musiken. Jo, ja, nja. Nog finns där lite inslag av förinspelade trummor och någon pianomelodi emellanåt.

Nej, att jobba med en looppedal, det vill säga på scen spela in det han spelar för att under gång addera melodier, riff och stämmor, är inte unikt. Det har gjorts förr och det kommer göras igen. Men att gå från mindre scener till arenaturnéer är Ed Sheeran ensam om.

Visst. Det kan emellanåt bli en smula statiskt. Men för mig, som begår Ed Sheerandebut gällande konsert (ja, jag missade 2018 i Göteborg), är det en förbluffande underhållning som jag bjuds.

Det av flera orsaker.

  1. Scenbygget. Med scenen centralt placerad bjuder Ed Sheeran in publiken från alla håll. Med masterna, som bland annat håller de väldiga plektrumen som också är videoskärmar, får man visualiseringar som både visar artisten på scen, men som också smyckar extra lullull och videosnuttar. Scen snurrar emellanåt som en vinylskiva (utan pickup) med tre (om jag räknade rätt) looppedalstationer förutom den som står centralt placerad på det höj- och sänkbara podiet. Hastigt räknat vet jag bara några få artister som använt centralt placerade scener i arenasammanhang: Whitney Houston (vid publikrekordet på 14606 i Scandinavium 29 maj 1988, Justin Timberlake 25 juni 2007 i samma arena, Prince, som jag såg i Johanneshov under ”Lovesexy”-turnén 1988) och U2 360-gradersturnén, som landade i Ullevigrytan sommaren 2005.
  2. Låtlistan. Ed Sheeran visar upp sin bredd som låtskrivare – och sångare – och kan förvandla Ullevi från allt till en stund vid lägerelden på stranden till vilt röj på klubben eller en kväll med en talangfulle singer/songwritern på puben.
  3. Närheten. Han har ett tilltal till sin publik där han bjuder in var och en. Visst, han kan emellanåt kännas lite forcerad i sitt mellansnack. Samtidigt framställs han som ödmjuk med vetskap om just det osannolika (men förklarliga) i hans karriär.

Listigt scenbygge. Den centralt placerade scenen bjuder in publiken runt om i arenan. Foto: KAI MARTIN

Ed Sheeran är möjligheternas man och visar att det går att göra det mesta ensam på scen. Visst. Efter tre kvart, ungefär, bjuder han upp ett gäng musiker (placerade på sidoscener), men de tillför ärligt talat inte så mycket och de presenteras vid förnamn och skickas snabbt ut i anonymiteten efter förrättat värv. Svenske rapparen 1. Cuz gästar på ”2step” logiskt efter medverkan på remixen av låten som kom i våras. Tidigare under kvällen gästade också violinisten Tina Keys på ”Galway girl”.

Men det är Ed Sheerans kväll ensam, hans onemanshow är överraskande underhållande. Fast det är klart, komma med fyrverkerier och eld efter Rammsteins tre spelningar på arenan blir mest som knallpulver och småfisar. Det krutet kunde han gott och väl ha besparat oss.

1. Tides

2. Blow

3. I’m a mess

4. Shivers

5. The A team

6. Castle on the hill

7. Don’t

8. Give me love

9. Visiting hours

10. Own it/Peru/Beautiful people/I don’t care

11. Overpass graffiti

12. Galway girl

13. Thinking out loud

14. Love yourself

15. Sing

16. Photograph

17. 2step

18. Perfect

19. Bloodstream

20. Afterglow

Extranummer:

21. Shape of you

22. Bad habits

23. You need me, I don’t need you

Inget riktigt kalas utan Bob Hund

Kalasturnén

Markus Krunegård, Johnossi, David Ritschard, Cherrie, Grant och Love Antell

!!!

Soulfylld. Cherrie sjunger fantastiskt och inlevelsefullt. Foto: KAI MARTIN

Var? Bananpiren, Göteborg.

Publik: officiellt 1500, men troligen några hundra färre.

Bäst: Cherrie är i en klass för sig.

Sämst: Att Bob Hund sjukskrev sig.

Fråga: Orkar Kalasturnén köra 2023…?

Kalasturnén flaggade tidigare i våras sin återuppståndelse. Den som från 1997 underhöll i Sverige med sitt ambulerande turnésällskap. Flera dragplåster som Markus Krunegård, David Ritschard, Johnossi, Cherrie och Bob Hund. En sådan där spretig artistuppställning som kan locka supportrar till varandras favoritakter.

Kalasturnén har rullat på i några veckor när det nu var dags för Göteborg och Bananpiren. Men några problem uppstod på vägen. Dels kom den förhoppningsfulla ambitionen att ställa upp två scener på själva Bananpiren på skam. Biljettförsäljningen var helt enkelt för klen. Dels som drabbades Gina Dirawi och Bob Hund av sjukdom. Trist.

Ryktet om covid gick, förstås i dessa tider. Men promotorn Pange Öberg bedyrade att så inte vara fallet. Oaktat vilket, så kom Sveriges främsta band inte till Malmö kvällen innan Göteborg och ej heller till rikets andra stad. Gina Dirawi bar ju också ett nyfikenhetens skimmer över sig; skulle denna komiker och programpresentatör hålla för utmaningen som sångerska på Kalasturnén divergerande scen. Det blev alltså ett svar jag blev utan.

Istället extrainkallades Love Antell, som klev ner från stegen för att lämna målningsuppdraget vid sommarhuset utanför Hallsberg för iltransport till nya hemstaden Göteborg och uppdraget att inleda Kalasturnén i Göteborg.

Ensam på scen gjorde han ambition av den otacksamma utmaningen, bjöd på ett pärlband av sina främsta låtar och lyckades helt ok. Men samtidigt: Love Antell och hans musik gör sig bäst till orkester.

Otacksamt uppdrag. Blixtinkallad för Love Antell det otacksamma uppdraget att inleda Kalasturnén i Göteborg. Foto: KAI MARTIN

Istället för det förhållandevis stora, asfalterade pirområdet höll nu arrangörerna till i de två paviljongerna som finns där. Mer intimt. Väderbeständigt. Men med en temperatur som för ett akvarium. Ändå är uppläget positivt i mina ögon. Det är lätt att röra sig mellan scenerna, en akt spelar sitt set på scen Galej. Väl färdig öppnar nästa artist på scen Baluns. Fiffigt.

Love Antell följdes således av David Ritschard, han som gjort Söders och Stockholms förorter till Nashville. Skapar diskbänksrelalism av sina texter, målar ett Sverige trasigt och vackert med en doft av både rödvinssocialism och romantik. Hans musik bottnar i countryn, men flörtar också ogenerat med den svenska frikyrkans sånger, om än i ett profant sammanhang. Det är kitschigt, men också klatschigt. Men 45 minuter är på tok för kort tid för yvige, och spontante David Ritschard med band. Jag får känslan av att han i ett givet klubbsammanhang (ja, jag missade Pustervik i våras) kan sträcka ut och bli både episk och underhållande under en kväll utan slut. Dessutom vet jag inte om dagsljus är hans starkaste gren. Inramningen av mörker, svarta väggar och en publik som villigt låter sig frestas till allsång, svettiga och rusiga gynnar helt enkelt David Ritschard.

Kitschig och klatschig country från Stockholms Söder. Foto: KAI MARTIN

Markus Krunegårds musikkarriär är nu svindlande över 20 år. Solokarriären lite mindre. Han är med andra ord en rutinerad artist som vet att underhålla, roa och engagera. Precis som med David Ritschard är det inte så länge sedan han gästade Göteborg, men han drar sin publik och han piskar på den under en spelning som snyggt stegrar för varje låt. Han kan sin sak, har en rejäl låtskatt att plocka av och gör en godkänd spelning. Men jag är övertygad om att både publiken och han vet att det går att göra det mycket bättre.

Rutinerad. Markus Krunegård vet hur man underhåller en publik. Foto: KAI MARTIN

Cherrie gjorde 2019 en märklig spelning på Way out West. Hon inledde för att avbrytas av ett fundamentalt syndafall. Trots det stod den månghövdade publiken kvar och väntade in att hon skulle återuppta konserten. Hon har byggt upp sin publik, främst unga kvinnor, med sin soulfyllda r’nb med texter på svenska som är kapitel ur hennes, eller hennes vänners, liv. Det är uppriktig, på riktigt med en närvaro som är berörande, precis som hennes sång som är magnifik; smeksam, intensiv, kraftfull, försiktig, lekfull… Trots att hennes publik inte hittat till Kalasturnén i Göteborg tvekar hon inte en sekund på sitt uppdrag. Står hon på scen levererar hon. Med stil. Med klass.

Stil och klass. Cherrie är på riktigt och hennes r’n’b och sång berör. Foto: KAI MARTIN

28-åriga Alma Caroline Cederlöf gör sig en musikkarriär under namnet Grant. Skir, poetisk musik med stark sång. På scen är hon ackompanjerad av elgitarr och cello, enkelt, avskalat med samtidigt med lyhördhet och kraft. Hon är en fantastisk sångerska och är tillsammans med Cherrie kvällens starkaste nummer. Hon sjunger hjärtat ur kroppen och med en övertygelse som är svår att ducka för.

Grandios Grant. Foto: KAI MARTIN

Våren 2020 satt Johnossi i princip i turnébussen för en omfattande Tysklandsturné. Så kom dråpslaget. Covid ställde in allt. Stockholmsduon fick plattpunka, men slickade såren och kom i våras med nya albumet ”Mad gone wild” som visar att gitarristen/sångaren John Engelbert och trummis Oskar ”Ossi” Bonde fortfarande var i gott slag. Duon, som på scen är förstärkta med en keyboardist, presenterar sedvanligt rastlöst larm, rock med kraft och med inkilade fina melodier. Bandet spelar i motljus, men också i något slags motvind. Trots entusiastisk publik lyckas Johnossi inte få upp energin och farten.

Larmar och stökar. Johnossi är tillbaka i sedvanlig stil. Foto: KAI MARTIN

Kalasturnén i Göteborg är måhända lite stukad, drabbad av sjukdom och tung konkurrens från Rammstein. Men formatet är ändå i gott slag där man får möta artister i ett litet mindre sammanhang än brukligt på olika ställen i landet. Jag hoppas att arrangörerna har kraft och tålamod att återkomma sommaren 2023.

Hårdrock, hallelujah!

Show

RAMMSTEIN

!!!!

Sprakande. show. Rammstein sparar inte på krutet när bandet gör sina Ullevispelningar. Foto: KAI MARTIN

Ullevi, Göteborg

Publik: 58372.

Bäst: Den magiska acapellaallsången på ”Du hast”. Mäktig!

Sämst: Den tröga starten.

Fråga: Hur mycket mer show än konsert är egentligen en Rammsteinspelning…?

Det är på något sätt logiskt. När Rammsteins konsert avslutas med att bandet vinkandes åker i den väldiga hissen för ett explosivt farväl följs det av eftertexter. Bandet presenteras: Till Lindemann, Paul Landers, Christoph Schneider, Christian ”Flake” Lorenz, Richard Z Kruspe och Oliver Riedel följt av produktionsteamet. Som en film. Som en show.

För så är det. En Rammsteinspelning är så mycket mer än en konsert. Det är en genomregisserad föreställning med bandets musik som en metalgjuten botten där man byggt på diverse olika ramverk för att krama ur så mycket som möjligt av både musik, texter och underhållning.

Det är brinnande barnvagnar, sångaren Till Lindemanns stångandes blodig mot en stolpe för att i nästa moment försöka elda upp bandets driftkucku, keyboardisten ”Flake” Lorenz i en gryta. Det är stora gester, stark volym och bomber och granater på ett så eldfängt vis att kapten Haddocks samlade svordomar mest platsar i en psalmbok.

Var och en av de sex bandmedlemmarna låter sig introduceras i showens inledning en och en, som vore det några slags seriefigurer. Lite sanning ligger det kanske i det, för var och en drar sin lott i detta tunga maskineri som Rammsteins scenkonstverk utgör. Till Lindemann, förstås, i centrum, men inte utan ”Flake” Lorenz, som går mil på sitt av Robin Bengtsson utlånade gåband. Gitarristerna Richard Z Kruspe och Paul Landers flätar samman sina riff, jobbandes mer på ackord än flinka soloutflykter. Basisten Oliver Riedel är tillsammans med trummisen Christoph Schneider den grund som bandets musik stadigt står på. Det är mäktigt att höra. Men kanske än mer mäktigt att bevittna.

Dramakungar. Rammstein vet hur man bygger en show. Foto: KAI MARTIN

Rammstein har ju besökt Göteborg tidigare, redan 1997, och jag har haft förmånen att se gruppen vid de två tillfällen som Metaltown höll hov med tyskarna i centrum. Första gången 2005 var vädrets makter obevekliga ute på Bananpiren. Regnet stod som spön i backen. Ovädret gjorde att scenen blev blöt. Det fick Rammsteins sångare Till Lindemann erfara när keyboardisten Christian ”Flake” Lorenz kraschade in i honom efter den sedvanliga gummibåtssurfningen i publikhavet. Skadan var så allvarlig att banden tvingades avbryta den fortsatta turnén. Andra gången, 2011, hade gruppens popularitet växt väsentligt. Frihamnen var knôkad, men då hade också bandet börjat visa på en ängslighet gällande mobilfilmade fans. En, eller kanske några, stränga, välväxta tyskar var ute i publiken och pekade strängt på de som försökte höja sina mobiler för att fota eller filma.

Nu på Ullevi samlar bandet över 160000 på tre dagar. Även nu med förmaningen om att Rammstein önskar att publiken ägnar uppmärksamheten på showen och inte att fotografera eller filma. Något som publiken tar lätt på i Göteborg och över allt annars där denna återupptagna turné från 2019 stannar. Det är bara att kolla sociala medier; alla har varit där.

Rammstein klarar sina stora arenor. Bandet har så att säga vuxit in uppgiften med sin eldfängda och pyroteknikstinna show. Scenbygget är gigantiskt, futuristiskt på ett sätt som påminner om Fritz Langs film ”Metropolis” från 1927. Med Göteborgshimlen som fond skapas ytterligare en dramatiskt effekt. Men man använder sig också, och har väl alltid gjort det, av symboler som utmanar Tredje rikets propagandacentral i estetik. Det är en allvarsam och vågad lek. Lyckligtvis är Rammstein ett band som uttrycker annat än den tidens tyska strömningar.

Förenar. Extranumret ”Engel” på extrascenen förenas med ”Ausländer” och påminnande om dagens ström av båtflyktingar. Foto: KAI MARTIN

Gruppens musik förenar på ett fascinerande sätt hårdrockens riffskola, industrirock och Kraftwerks elektroniska pionjäranda. Till bandet hittar med andra ord både hårdrockare och syntare. Fråga 80-talisterna om den möjliga ekvationen. Med Richard Z Kruspes remix av ”Deutchland” äntrar bandet också EDM-landet där han åker hissen upp för att likt en Summerburst-dj elda på publikmassorna.

Men är då Rammstein musikaliska innovatörer…? Nja. Kanske inte. Men de har sedan starten 1994 lyckats smälta samman musikstilar till något eget och kan nu, med bravur, göra både av- och intryck på stora arenor som Ullevi.

Låtlista, Ullevi 29 juli 2022

1. Armee der Tristen

2. Zick Zack

3. Links 2-3-4

4. Sehnsucht

5. Zeig dich

6. Mein Herz brennt

7. Puppe

8. Heirate mich

9. Zeit

10. Deutschland (Richard Z Kruspes remix)

11. Deutschland

12. Radio

13. Mein Teil

14. Du hast

15. Sonne

EXTRANUMMER:

16. Engel (med förbandet Duo Abélard)

17. Ausländer

18. Du riechst so gut

19. Pussy

EXTRA EXTRANUMMER: 

20. Rammstein

21. Ich will

22. Adieu

Charmig Häckner på bästa sommarscenen

Varieté

CARL-EINAR HÄCKNER med VARIETÉORKESTERN samt SILEA och RICHARDO

!!!

Närkontakt. När Carl-Einar Häckner underhåller på Villa Belparc räcker inte scenen till. Foto: ZEBA PEDERSEN LÖWEN-ÅBERG

Villa Belparc, Göteborg

Bäst: Bandananumret är fortfarande helt flängt underhållande.

Sämst: Lite mycket repriser.

Fråga: Visst är det trist att Häckner inte har en fast scen för sin sommarvarieté…?

För sex år sedan gjorde han sin sista, av 20 säsonger, varieté på Liseberg. Ett populärt nöje och en, för mig och min familj, kärt nöje som var lätt att återkomma. Inte bara varje år, utan också någon gång varje sommar.

Carl-Einar Häckner blev nog med sårad av denna hans sorti än vad han riktigt vill påskina. En fast arbetsplats kan ge den effekten. Men när han nu gör två kvällar av sin varieté på Göteborgs bästa sommarscen, Villa Belparc, är han tillbaka i go, underhållande form.

Nu iscensätter han denna sin varieté med underbara och lyhörda Varietéorkestern – Per Melin, trummor, Stefan Sandberg, saxofon och gitarr, Michael Krönlein, bas och kapellmästare Bernt Andersson, piano och dragspel. Tågvissla, rök och en magiker med resväskor kommer in, en tjurig fan med elaka miner. En sång förklarar den världsberömde trollkarlen som mottas som en president, men var skor är slitna och kläder nötter, precis som hans hatt. Jo, Carl-Einar Häckner gillar sin nostalgi, sitt vurmande för årtionden som passerat och klätts i sorgkantad, gyllene ram, ett skimmer av något som var och ändå inte var.

Det blir trick och skämt. Häckner fångar sin publik från första stund, charmar, trollar, trollbinder, slarvar, skojar, tramsar och förvånar. Jo, denna hans föreställning bjuder på repriser. Tricks och låtar som vi sett tidigare. Men älskar man Carl-Einar Häckner, så älskar man repriserna med. För så är det ju med hans scenpersonlighet och nummer, att allt verkar enkelt och samtidigt lite snubblande nervöst framfört. Men… ingen vet hur han löser sin magi. Den kan åtminstone få mig att häpna år från år.

Bara att han river tidningen jag jobbar för, GöteborgDirekt, i bitar där han tidigare hällt i ett glas cava för att i nästa ögonblick hålla upp en hel tidning och sedan lyckas hälla tillbaka det spanska mousserande vinet i sitt glas

Repris är också numren från varietéartisten Silea från Berlin. Hon som sväljer rakblad så blodet rinner och balanserar vigt på lina – från en ställning som i brist på utrymme placeras mitt i publikhavet blott meter från undertecknad – och som också tjänar som assistent åt Carl-Einar Häckner. Det är med andra med andra ord underhållning med nära nog närkontakt.

Vigt. Balanserat och skickligt gör Silea sina trick på lina bara meter från publiken. Foto: KAI MARTIN

Även Göteborgsartisten jonglören Richardo har vi sett förut. Han som klarar att jonglera med sju bollar och i en balansakt som heter duga staplar glas på glas på en ballong balanserande på en värja. Skickligt. Men nog har han haft bättre dagar. Åtminstone beträffande jonglerandet.

Skickligt. Jonglören Richardo kan även han sin balansakt. Foto: KAI MARTIN

Carl-Einar Häckner bjuder upp och bjuder till med sedvanlig generositet. Han vet hur man både utmanar och lockar sin publik. Så, det är en glädje att få se denna lättsamma sommarunderhållning och kanske kan Villa Belparc bjuda in honom och hans varieté för en bestående tradition på denna fina sommarscen.

Återkomsten – The Arks triumf

Konsert

THE ARK

!!!!!

Fullödig show. När the Ark återförenas gör bandet det med besked och bjuder på en fullfjädrad konsert.
Foto: MIKAEL ALMSE

Trädgårdsföreningen, Göteborg

PUBLIK: 10000.

Bäst: Den fulländade showen – från start till mål.

Sämst: Inget dåligt en sådan här kväll.

Fråga: Betyder Ola Salos ”Vi ses igen.” att det blir en höstturné…?

Med Ola Salos show på Rondo stod det klart och tydligt: the Arks låtar levde ett starkt liv utanför bandet. Förvisso då med gruppens sångare i centrum, men också i sin egen kraft. Samtidigt med den showen gjorde Ola Salo inte bara en egen känsloresa genom livet med bandets musik som soundtrack. Han gav också gruppen en hyllning, som naturligtvis gav näring till den återförening som vi nu kan bevittna.

Ja, den skulle skett sommaren 2020. Ja, den skulle skett sommaren 2021. Men om medlemmarna i the Ark väntat i två och halvt år är det ju ingenting mot den väntans tider som gruppens hängivna fans haft. Sedan 16 september 2011 med finalspelningen på Gröna Lund har de väntat, längtat och trängtat efter en återförening. Länge fåfängt förgäves.

The Ark hade sina skäl att komma till vägs ände, då 2011. De har sina skäl att nu återförenas.

Det är uppenbart att denna deras återförening och längtan till den har spetsat medlemmarna sinnen. Det är en fulländad show vi ser, med klädbyten, poser, publikfrierier, solon, platsbyten och en formidabel hitkavalkad. Men framför allt är det kärlek till scenen, publiken och musiken som slår från the Arks varmt pulserande hjärta från inledande ”Absolutely no dekorum” till världens bästa finallåt ”Calleth you, commeth I”.

Ola Salo med mannar har från starten publiken i sin hand. De 10000 som snabbt köpte biljetter när de kom till försäljning våren 2020 och sedan troget och tålmodigt hållit i dem sedan dess. Ja, det är en konsert i längtans tider och det är en fullödig förlösning vi bevittnar från både scen och publik. Pur kärlek.

Gillar att synas. Oavsett vem – Martin Axén, Mikael Jepson, Leari, Sylvester Schlegel, Jens Andersson eller Ola Salo – så vill medlemmarna i the Ark synas, inte bara höras.

Foto: MIKAEL ALMSE

Det är ju ingen nyhet att the Ark kan det här med show. Det finns liksom i gruppens DNA. Inte bara Ola Salo vill vara spektakulär. Samtliga fem andra medlemmar – Mikael Jepson, gitarr, Martin Axén, gitarr, Jens Andersson, keyboard, Sylvester Schleger, trummor, och Lasse Leari Ljungberg, bas – är ju inte precis blyga på scen. Det är en snyggt förpackad show, otaliga klädbyten (en eloge till kostymören), en läcker scen för bandmedlemmarna att röra sig på, läckert ljussatt och med projektioner som heter duga. Det är underhållning i toppklass.

Drama. Med snygg ljussättning, läcker projicering och häftiga kostymer förstärker the Ark intrycken från scen. Foto: MIKAEL ALMSE

Det skapar en härlig inramning till den glammiga musiken, som tagit sitt avstamp i glamrocken på 70-talet. Eran med Roxy Music, Sweet, Queen, Slade, Jobriath, Marc Bolan, David Bowie och, i Sverige, Tears… en inte alltid förenlig musikgenre, men med en gemensam längtan om att vara gränsöverskridande inte bara musikaliskt och samtidigt vara popen och rocken trogen. Gärna med extravaganta kläder, glamour, stora gester och smink.

Den tiden som gick i träda för att på något märkligt sätt slå rot i småländska Rottne och börja gro med the Arks tillblivelse 1991.

2000 var Sverige redo för the Arks extravaganza. Debutalbum, första stora turnén (jag var på turnépremiären på Trädgårdsföreningen och var modest i mitt beröm, tyckte att bandet kunde mer) och en accelererande karriär med en allt större popularitet.

Jag har haft glädjen att få följa bandet och har sett gruppen flertalet gånger – både i Sverige och i USA – mellan 2000 och 2011. Nu 22 år senare är the Ark tillbaka. Bättre än någonsin. Med en mer kraftfull show än vad de tidigare haft resurser att göra. Bandet är bländade bra. Learis punkiga bas i botten, gitarristerna Martin Axens och Mikael Jepsons glammiga duellerande, Sylvester Schlegels väl sammanhållna spel, Jens Anderssons Giorgio Moroder-excesser och Ola Salo…! Oj, vad han sjunger bra. Han kommer alltså från en tuff turné med ”Jesus Christ Superstar”. Har haft den svårsjungna, utmanande – röstmässigt – rollen som Judas och kliver direkt in i the Arks värld. Han gör det superbt och sjunger enastående bra med en större bredd, mer botten, mer svindlande topp och med ett riv i rösten som ger en vässad klang.

The Ark återförening är storartad underhållning både för ögat och för öronen. Det är fulländat. Tack.

Storartad show. Ola Salo och bandet bjuder på en storartad show. Foto: MIKAEL ALMSE

Resterande spelningar för the Ark i sommar: Åbo 10/7, Stockholm 14/7, Linköping 15/7, Borgholm 16-17/7, Docksta 21/7, Rättvik 22/7, Sundsvall 23/7, Halmstad 27/7, Helsingborg 28/7, Karlskrona 29/7, Östersund 30/7, Halmstad 3/8, Hamburgsund 4/8, Arvika 5/8, Gävle 6/8, Stenungsund 12/8, Ystad 13/8, Umeå 19/8, Örebro 20/8, Borås 26/8, Malmö 2/9, Huskvarna 3/9 

The Ark – låtlista, Trädgårdsföreningen, Göteborg 9 juli 2022:

  1. You who stole my solitude (intro)
  2. Absolutely no decorum
  3. Clamour for glamour
  4. Breaking up with God
  5. One of us is gonna die young
  6. Joy surrender
  7. Have you ever heard a song
  8. Prayer for the weekend
  9. Let your body decide
  10. Superstar
  11. Deliver us from free will
  12. Tell me the night is over
  13. It takes a fool to remain sane
  14. Father of a son (extranummer)
  15. Hey modern days (extranummer)
  16. Echo chamber (extranummer)
  17. The worrying kind (extranummer)
  18. Calleth you, cometh I (finalnummer)

Skrattfest på Vallarna

Buskis

ALLA TIDERS ÅSA-NISSE

!!!!

Genom tid och rum. ”Alla Tiders Åsa-Nisse”, på Vallarnas Friluftsteater, är en skrattfest med smart manus och gediget skådespeleri. Som av Mikael Riesebeck och Annika Andersson. Foto: BO HÅKANSSON/BILDUPPDRAGET

Vallarnas friluftsteater, Falkenberg.

Publik: Utsålt (1650).

Bäst: Äntligen är Jeanette Capocci tillbaka.

Sämst: Att det tog slut.

Fråga: Är detta den bästa uppsättningen som gjorts på Vallarna…?

Skam den som ger sig. Efter att ha ridit ut pandemin och därmed pussel med både prermiärdatum, restriktioner och ensemble fick ”Alla tiders Åsa-Nisse” sin premiär. Ett vågspel…? Nja, knappast. Åsa-Nisse och hans entourage är ju folkkära. Men figurerna har ju också varit villiga offer för surmagade kritiker. En bitterljuv kontrast mellan populärt och en, måhända, von oben-attityd. Så sent som 2011 gjordes filmen ”Åsa-Nisse – wälkom to Konhult” med Kjell Bergqvist i huvudrollen som den lata, plirige uppfinnaren och notoriske tjuvskytten. En film som väl inte precis rosades.

Nu får alltså Åsa-Nisse, i Mikael Riesebecks pricksäkra och roande gestalt, göra en sommar på Vallarnas friluftsteater. Till Annika Anderssons, som för säkerhets skull också spelar Åsa-Nisses hustru Eulalia, och Pär Nymarks manus bjuds det upp till en lustiger resa genom tid och rum.

Jo, vi inleder med att resa tillbaka 1952, folkhemmets Sverige, hembränt, tjuvskytte och en idyll där karlarna latar sig och kvinnorna får göra slitgörat. Det dröjer inte många entréer för skådespelarna innan tempot sätts med ett manus som är både listigt, flödande och underhållande. Handlingen sätts i dåtid och säkras så under en stor del av den första akten. Men det ska bli ändring på det.

Genuint rolig. ”Alla Tiders Åsa-Nisse” är genuint rolig. Foto: BO HÅKANSSON/BILDUPPDRAGET

Mikael Riesebeck är som klippt och skuren som den underfundige Åsa-Nisse. Robin Rösehage är bländande som den sävlige vännen ”Klabbarparn”. Annika Andersson gör en kärv, varm och finurlig Eulalia med bett i replik och tanke när så krävs. Så då comeback på Vallarna för Jeanette Capocci, en strålande komedien med energi, tajming och ett flöde i varje scen hon närvarar. Jojje-Jönsson kommer inte undan sin Dag-Otto, men på något märkligt sätt passar denne drullige, charmige brevbärare in även i Åsa-Nisse-miljön. Stefan Gerhardsson klipper sina karaktärer till skarpa profiler och Klas Wiljegård får stå för den trygga, lättlurade lagen.

Listigt manus, skrev jag. Jo, här är vi alltså i 50-talets sommar-Sverige för att genom Åsa-Nisse uppfinning hamna 70 år framåt i tiden. Scenen växlar utseende, torparmiljön med hus och ladugård blir B&B (bed and breakfast) och närlivs. Handlingens förvecklingar får sig en rejäl kyss när Åsa-Nisse och Eulalia konfronteras med dagstidningars nyheter (jo, i printform, för tydlighets skull), mode, affärsklippare och mobiltelefoner. Det blir dråpligt, rappt och vansinnigt underhållande.

Jag kan inte minnas när jag senast hade så här genuint roligt på Vallarna. ”Alla tiders Åsa-Nisse” är en formidabel fullträff från start till mål.

Alla tiders Åsa-Nisse, Vallarnas friluftsteater, Falkenberg, premiär 3 juli 2022

Regi: Pär Nymark.

Manus: Annika Andersson och Pär Nymark.

Peruk/Mask: Tiina Bengtsson.

Kostym: Marianne Lunderqvist.

Scenografi: Peter och Marianne Dillberg.

I rollerna: Annika Andersson (Eulalia), Mikael Riesebeck (Åsa-Nisse), Stefan Gerhardsson (Einar Sjöqvist/Maximilian Sjöqvist), Jojje Jönsson (Dag-Otto Flink/Dag Flink), Robin Rösehag (Justus ”Klabbarparn” Ågren/Tobias Ågren), Jeanette Capocci (Britta Fridh/Bella Fridh) och Klas Wiljergård (landsfiskal Klöverhage/poliskommissarie Klöverhage).

Före regnet

Konsert

DAVID URWITZ med PÄR ÖJEROT

Nära. David Urwitz och hans companjero Pär Öjerot spelade på Villavallekullas scen i Kungsladugår. Foto: KAI MARTIN

Villavallekulla, Kungsladugård

Man kan följa en artist mer eller mindre sporadiskt. Gå på konserter genom åren. Göra en och annan intervju. Notera uppdateringar på Facebook eller Instagram. Så är det med David Urwitz. En lågmält envis artist som för många kanske flugit under radarn, men som ändå har sina modiga nära 40000 följare på Spotify och en lika hängivna konsertbesökarskara – oavsett om det handlar om Stenhammarsalen, Taubescenen (salig i åminnelse) eller en trädgård nära dig.

Så upptäcker man att det plötsligt har svindlat iväg sisådär 17 sedan den där debuten – albumet ”Det var väl inget mer med det” – som tokhyllade på sina håll. Han har varit modest flitig sedan det där album som han trodde skulle bli både det första och det sista (av ett tänkt sommarhus blev det en ”sista” satsning på musiken). Till dags dato handlar det om nio album (inklusive samlingsalbument för Norge 2010 och ”Ett försök till samling” 2015), singlar och samarbeten med förebilden Peter LeMarc och producenterna Andreas Dahlbäck och Charles Storm samt ett oändlig antal skrivna låtar. På vägen har det blivit podd (”Prata med hantverkare”) och sidekick till Morgan Larsson i ”SöndagsMorgan” i P4. På samma väg har han blivit familjefar, livets vindlande, äventyrsfyllda väg. Klart att det ska skrivas och sjungas om. Klart att det fyller anteckningshäftet och notboken.

David Urwitz är inte främmande att möta sin publik på speciella ställen. Tidigare har han gjort turnéer med trädgårdsspelningar. Dykt upp tillsammans med någon ackompanjatör i något villaområde för en stillsam konsert med hög närvaro och stor närhet.

Arrangör. Valle Erling är initiativrik, har skapat sin egen scen där han bjuder på konserter i trädgården. Foto: KAI MARTIN

Så när Valle Erling, som förra året färdigställde sin trädgårdsscen vid huset i Kungsladugård, kallade var svaret givet. De har mycket gemensamt. Båda är förtjusta i Eldkvarn. Valle är också han låtskrivare och sångare för sitt band Valdemar. En berättelses väsentlighet förenar även det, gärna tonsatt.

Jag har inte varit på någon konsert med David Urwitz på många år. Men det intima formatet som den här konserten bjuder lockar. Det blir avslappnat, häng med människor som man inte känner och det öppnar upp möjligheter om man orkar vara nyfiken. I trädgården är det ordnat med bar och en disk med Foodtruck Babembas västafrikanska mat. Kvällen hukar under gråa moln, filtar och jackor tas på hos publiken, som ännu inte fått någon musik att värmas av. Himlens oro gör att spelningen kommer igång en smula tidigare än det var tänkt. Men med alla på plats var just det egalt.

Avklätt. David Urwitz klär av sina låtar i det intima formatet, men breder också på med bra berättande. Foto: KAI MARTIN

David Urwitz har med sig sin kompanjon Pär Öjerot, gitarrer, sång och munspel, som adderar David Urwitz trakterande av elpiano och gitarr.

Han är en singersongwriter i svensk dräkt med sin egen ton och personlighet. Han behöver sällan ta i för att göra sina berättelser hörda och arrangemangen, som många gånger kläs på på albumen med både band, blås och stråk, är här lätt avklädda. Ja, ibland in på huden.

Det var som sagt ett tag sedan jag såg honom. Jag famlar i minnet, men tror att det var just nämnda Taubescenen och kanske tio år sedan. Han hade ju då haft några år på sig på scen och som artist. Men rekapitulerar jag spelningen så var det präglat av nervositet, som om det saknades självtillit. Av det finns det inte ett spår nu. Han är avslappnad. Är en utmärkt berättare som vecklar ut historierna både i och mellan låtarna, som en solfjäder, rik på både färg och händelser och inte sällan humor.

Nej, jag följer inte med i hågkomst av samtliga låtar – min närvaro med trollhättesonen har som sagt varit lite på och av – men gillar stunden som bjuds på scen. Efteråt ber jag att få kika på låtlistan, men David Urwitz ursäktar sig med att den nog inte stämmer. Det var någon som åkte ut för en annan som kom in.

Precis så i stunden av ett här och nu som konserten var – före regnet som höll sig precis till det sista ackordet klingat ut.

Och kvällen fortsätter inomhus när regnet piskar på. Möten med människor jag inte träffat och någon jag inte sett på år. Livsöden utväxlas, samtal, förtroligheter. Ungefär som någon David Urwitz-låt.

David Urwitz och Pär Öjerot, Villavallekulla 1 juli 2022 – den tänkta låtlistan:

  1. Tror du det blir bättre då
  2. Ta mig över dom ängar
  3. Allt jag sa
  4. Jag kunde inte sagt det bättre
  5. Bara stanna en stund
  6. Brevlåt till Isabella
  7. Och sedan modet
  8. 10 år
  9. Fråga nån som vet
  10. Öppna ögonen
  11. Enkelt
  12. Tills allt blir bra
  13. Lycklig
  14. Nån annan ska sjunga sången jag sjöng
  15. Hej då