Stark och vågad krogshow av Stefan Andersson

Show:

FLYGBLAD ÖVER BERLIN

!!!!

img_3478

Ur kriget. Stefan Andersson utmanar sin krogshow med allvarstema. Foto: KAI MARTIN

Kajskjul 8, Göteborg.

Publik: Utsålt.

Bäst: Förmågan att spegla Andra världskriget i en släkting bara någon generation bort.

Sämst: Tidstypiska kostymer, men skorna, Stefan Andersson!

Fråga: Femte musikaliska historielektionen från magister Andersson, vad kommer härnäst?

Med: Stefan Andersson, sång och gitarr, Sebastian Hankers, bas och sång, Magnus ”Moffa” Törnqvist, gitarr och sång, Erika Risinger, fiol och sång, Michael Edlund, trummor, Michael Ottosson, keyboard och Gunnar Pedersen, skådespelare och sång.

Manus, musik och regi: Stefan Andersson.

Ljus, design och teknik: Jonathan Alenhag.

Ljud, design och teknik: Roger Krieg.

2008 gick startskottet för Stefan Andersson och hans musikaliska historielektioner. Då med bas på Marstrands fästning och berättelsen om ”Marstrandsfånge no 90 Kleist”. Under åren har det blivit fler, men hela tiden med historien på tryggt avstånd, som de om Gustav III och Ostindiekompaniet.

Det har blivit en nisch som var vinnande, både kommersiellt och i det konstnärliga skapande. För Stefan Andersson har fått med en växande publik i sin nyfikenhet gällande den svenska historien.

Med ”Flygblad över Berlin” har historien krupit närmare i tid. Inte bara för att det är i hyfsad närtid. Här utgår han från sin morfars oberättade historia om flykten från de tyska ockupanterna i Norge till Sverige. Minnen som fick morfaderns blick att bli mörk, men där förklaringen, ens den minsta detalj, yppades.

Stefan Andersson stannar inte vid det. Ytterligare män och kvinnor som i stort och smått haft betydelse i Andra världskriget: en styrman Ryberg, Arne Beurling, kodknäckaren, Jane Horney, Gösta Wollin, kartritaren.

Några vars släktingar sitter i salongen och med det skapar en känslomässig effekt.

För Stefan Andersson vet att minnet av kriget ligger bara en släkting eller granne bort

Han är en singer/songwriter som vet att hitta sina guldkorn i krigets grymma och rika historia. Som ”Flygblad över Berlin”, mötet mellan den svenska diplomaten  och SS-Obersturmführer Kurt Gerstein, som i en tågkupé 1942 mellan Warszawa och Berlin bekänner grymheterna i koncentrationslägren. Vittnesskildringar som sedan fördes vidare till det svenska utrikesdepartementet för spridningen ut i världen.

img_3475

Musikdramatik. Stefan Andersson vet att berätta sina historier. Foto: KAI MARTIN

Ja, ni förstår. Det handlar inte om en vanlig svensk krogshow med tjo och tjim. Med effektiv dramaturgi sugs publiken in i hans berättelser, men det är ingen föreställning med mörker som ett sänke. Gravallvaret följs av humor, kunskap och research följs av roande skrönor. Till sin hjälp har han Gunnar Pedersen, som i inledningen av de båda akterna tjänar som Torgny Segerstedt, chefredaktören för Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning och stark motståndare till den tyska regimen, och kryptören Arne Beurling.

Måhända finns de somliga som sätter vinet i halsen, men Stefan Anderssons ”Flygblad över Berlin” är en modig föreställning som vågar lita på allvarstystnaden. Det blir så då man skapar ett förtroende med sin publik, som mellan den bästa magistern och hans elever.

Fotnot: Musiken finns på albumet med samma namn som showen på Kajskjul 8

Falkenbergsrevyn firar nya triumfer

Revy:

UPPSKRUVAT

!!!!

alla pratar med alla (b2_8238)

Pricksäkert. När Falkenbergsrevyn gör svensk politik till pajaserier. Foto: BO HÅKANSSON/BILDUPPDRAGET.

Falkenbergs stadsteater.

Publik: Utsålt.

Bäst: När Krister & Stefan blir Stefan Löfven och Ulf Kristersson.

Sämst: Hyllningen till Dante blev inklämd.

Fråga: Har Falkenbergsrevyn någon utmanare i Sverige…?

I programbladet står det att det till premiären att det varit 158 dagar från start till premiär. Jag tror, med respekt, att det är mycket mer än så. Istället inbillar jag mig att så fort startskottet har gått för en revy börjar arbetet, åtminstone mentalt, med nästa.

För en bra revy scannar av året från start till mål, höjer ett fuktat finger i luften för att sedan låta det bläddra genom dagstidningar efter nyheter väl värda att höjas upp eller sänkas med en effektiv punchline.

Falkenbergsrevyn kan det här bättre än de flesta. När ensemblen dessutom har ett gäng utmärka musiker och till detta månar om kvalitet i sångröster… ja, då har man redan tagit hem mycket av kvalitet.

Många gånger är det till och med så att de avancerade, svängiga och flerstämmiga musikarrangemangen innehåller revyns verkliga höjdpunkter beträffande humor och text.

Med musiken på topp blir också Falkenbergsrevyn en tempostark historia, där första akten hart när fladdrar förbi med en hög lägstanivån beträffande underhållning.

Årets tillskott är rutinerade Anna Carlsson, multibegåvad med stark utstrålning. Hon kan dans, mimik, tajming, sång och imitationer. Förvisso inte helt främmande för Falkenberg, hon har spelat på Vallarnas friluftsteater flera säsonger, är hon en frisk fläkt i detta rutinerad team. Här finns egentligen inte en enda svag kugge i detta väloljad maskineri. Väl på plats är det bara att luta sig tillbaka och njuta av Falkenbergsrevyns uppskruvade tempo och underhållning.

Här får vi möta brandmännen från i somras som är lågutbildade och har ett brinnande intresse, men som drabbas av skattmasens nit. Här rimmar Sara Danius med Horace Engdahl är en lus och knytblus, Postnord får sig sina paket varma, kungafamiljen sätts i fokus med den långtidsregerande majestäten (i Andreas Skölds gestalt mer V Gustav-lik än nu sittande). Lill-Babs hyllas. Trump och Kim John-Un kramas kärvänligt. Och Oboy-krisen från i somras får sin rättmätiga uppmärksamhet via Bertil Schoughs härliga imitation av Peps Persson och hans låt.

Falkenbergsrevyn Uppskruvat 2019.
Bild: Bo Håkansson, Bilduppdraget

Porträttlik. Oboykrisen får sin uppmärksamhet. Foto: BERTIL HÅKANSSON(BILDUPPDRAGET

Jo, det är svep över hela landet, högt och lågt. Allt presenterar med fingertoppskänsla, finfin kostym och inte alltid helt lätt koreografi.

Men mest underhållande och en verklig energikick som sveper över hela salongen är när striden om regeringsmakten i Sverige hamnar i en fars på Vallarna. Annika Andersson (Anna Carlsson) försöker balansera en sävligt dryg Stefan Lövfen (Håkan Runevad) i Olverts gestalt och, förstås, Ulf Kristersson (Linnéa Lexfors) i Birgers. Här firar både humorn och Linnéa Lexfors triumfer. Strålande.

2018-12-29 - GTU1483

Hysteriskt. Linnéa Lexfors som Birger är rent hysteriskt kul. Foto: GLENN T UNGER

Visst, det finns ett och annat nummer som drar ner på tempot. Men totalt håller Falkenbersgrevyn hög kvalitet fart också in i 2019.

Uppskruvat:

Regi: Mats Sandelius.

Koreografi: Emelie Hag Sandelius.

Kapellmästare: Bernt Bengtsson.

Scenografi/ljus- och produktionsdesign: Fredrik Dillberg.

Peruk/mask: Tiina Bengtsson.

Kostym: Caroline Eriksson.

Med: Bernt Bengtsson, Anna Carlsson, Bengt Ivarsson, Linnéa Lexfors, Håkan Runevad, Bertil Schough, Andreas Sköld och Beppe Wackelin.

Taktsamt, Bröderna

Show:

TAKT DET RÄCKER

!!!

IMG_3355

Älskade Bröder. Bröderna Rolf, Alf och Ralf utgör underhållningsorkestern Bröderna Brothers. Foto: KAI MARTIN

2Lång, Göteborg.

Publik: 150, utsålt.

Bäst: Finalnumret ”Knä dig ut” är varmare än korv.

Sämst: Tempot var lite väl makligt.

Fråga: Vilken inspirationskälla går Bröderna Brothers till…?

I mer än 30 år har Bröderna Brothers underhållit göteborgarna i synnerhet och övriga Sverige, väldigt glest, i allmänhet. Av dessa 30 år har traditionen att bjuda på julshow varit något oundvikligt, som Kalle Anka, skinka eller Karl Bertil Jonsson. Det blir liksom inte riktigt jul utan Bröderna Brothers underfundigheter.

Sedan några år har trio med gästmusiker – i år Henrik ”Pilen” Pilquist, gitarr och trummor, och Michael Krönlein, bas, keyboard och trummor – huserat på trivsamma 2Långs intima scen.

I år är det med rytmen i fokus. ”Takt det räcker – rytmisk terapi i mellandagarna” är för dem med trumfobi, som inte får vardagen att svänga, som gruvar sig var ettan sitter och som inte får takt och fason på livet i stort. Jo, omtanke är Bröderna Brothers ledord.

IMG_3349

Generös. Alf, Robert W Ljung, bjuder till. Foto: KAI MARTIN

Generositet ett annat. För här bjuder gossarna till med mängder med nyskrivet, som alltid underhållande, underfundigt och med en humor som hellre kramar än smärtar. Eller vad sägs om låttitlar som ”Kärlek börjar alltid med musik”, ”Alla hjärtans slag” och ”Hjärteborg” där man é go’ i  Majorna och dansar i Hammarkullen.

Med Bröderna Brothers får man alltid en hjärtinnerlig underhållning, som värmer som vilken glögg som helst i decembermörkret. Det är småskalig genialitet från herrar Robert W Ljung, Sverker Stenbäcken och Per Umaerus, det vill säga Alf, Rolf och Ralf, tillsammans med morbror Glenn (Michael Krönlein) och Pilen, som denna gången ersätter kusin Douglas – Stefan Sandberg är ju upptagen med ”Fanny och Alexander” på Stadsteatern. Med det skiftet blir det mer brittisk blues (tänk Eric Clapton eller David Gilmour) än den flyhänt bluesjazzorienterade spelstil Sandberg besitter.

Men kärnan är förstås Bröderna, som glider in och ut ur musikstilar med samma elegans som en hand passar en handske. Som nyårsrevyn baserad Family Fives enda, ännu inte färdigskrivna (det sker, as we play, som broder Ralf säger på scen) ”Happy new yeah! Yeah! Yeah”. Ja, ni förstår. Och samma orkester från Falköping har fått uppdraget att stå för musiken till karnevalen den 19 januari, lättklätt, där refrängen går ”Vad gör det om det svänger när vårdcentraler stänger”.

IMG_3360

Diskhofeber. Vardagsakrobaterna kom, underhöll och hinkade in beröm.

Foto: KAI MARTIN

Jo, som sagt, det är lätt att ha kul i Bröderna Brothers värld. Det är om inte annat Vardagsakrobaterna med sin ”Diskho tanzen” eller kommissarie McKenziedramat ”Död i fyrtakt” bevis på och för all del även rockymentären ”Andra Långgatan” med Stig Wetlin.

Men årets upplaga har, trots temat, problem med tempot denna premiärafton. Det är mysigt som i en gillestuga, men skratten blir små fniss och inte lössläppta och ystra.

Fast finalen med ”Knä dig ut” är fin.

Charmig men lång Emil

Barnteater/-musikal:

EMIL I LÖNNEBERGA

!!!

IMG_3292

Fart och fläkt. ”Emil i Lönneberga” känns igen också på scen. Foto: KAI MARTIN

Lisebergsteatern, från 3 år.

Regi: Kålle Gunnarsson.

Av: Astrid Lindgren.

Musik: Georg Riedel.

Koreografi: Emil Söder.

Med: Wilfred Andersson/Petter Borén, Nova Heimroth/Freja Nyroos, Annika Andersson/Pernilla Karlsson, Kent Vickell, Emil Söder, Sara Axelsson/Emma Karlsson, Sussi Björninger, Robin Rösehag, Tove Holm, Benjamin Alinder, David Timonen, Nikolina Alinder, Joakim Södergren Norin och Einar Borén.

Det är något speciellt med barnteater. Dels för de ungas entusiasm och förmåga att inte skilja på dikt och verklighet. Dels för bristen på tålamod. Det gäller verkligen för ensemblen att vara på tårna, både vad det gäller handling och spontana utrop.

På Lisebergsteatern har det blivit något av en tradition att locka med uppsättningar i Astrid Lindgrens berättartradition. I år alltså ”Emil i Lönneberga”, som både blir ett slags musikal och dels en tätt packad när många av berättelserna om Emil, den förgrymmade ungen, ska få plats. Det är ett bra koncept med slapstickhumor och eldfängda scener. Första akten är utmärkt underhållning för hela familjen. I den andra, efter 20 minuters paus, dras det hela lite mer i långbänk. Därmed blir uppsättningen direkt straffade av den otåliga publiken.

Men det är en charmig föreställning med bländande spela av Annika Anderssons son Wilfred (de delar rollerna som mor Alma och Emil med Pernilla Karlsson och Petter Borén). Han är spjuveraktig, rar och hyssfull. Till det Ida, fint spelad av Nova Heimroth (som delar rollen med Freja Nyroos).

Kent Vickel är pappa Anton, kärv men kärvänlig. Annika Andersson gör sin Alma återhållsam, så som rollen kräver. Men, förutom barnen, är det ändå Emil Söders Alfred och Sara Axelssons Lina, som ger lyster till föreställningen.

Två timmar med paus är alltså en smula för mycket. Men å andra sidan är den här julkakan tryfferad rikt. Till och med hästen Lukas får plats på scenen.

 

Mörkrets drottning

Konsert:

ANNA VON HAUSWOLFF

!!!!IMG_3265

Mörkt. Anna von Hauswolff kramar ur energi och allt ljus. Foto: KAI MARTIN

Truckstop Alaska, Göteborg.

Publik: Utsålt.

Bäst: Det fullständiga mörkrets energi.

Sämst: Lite väl mörkt, ljudmässigt, emellanåt.

Fråga: Hur mycket volym finns det i denna späda kropp…?

Slaktkyrkan i Stockholm, Plan B i Malmö, Truckstop Alaska, Göteborg.

Hotade medlemsklubbar med en dedikerad filosofi. Jo, Anna von Hauswolff gör ett ställningstagande och säljer ut med sina dubbla konserter på dessa ställen. Jag vet inte, men jag inbillar mig att det är sista gången vi får förmånen att se denna mörkrets drottning på en så här intim scen. Noterbart är också att hon klev ned från Nobelfestligheterna måndagen den 10 december för att dagen efter spela på Slaktkyrkan. Det vilar något stort och respektabelt över det.

Hon har under sin karriär gått från något slags Nicoinspirerat till musik som är hennes egen, med ett dna som genomsyrar allt, oanfrätt. Här finns inget insmickrande, det är starkt, intensivt, mörkt och i ekon av musik från dödsriket av en klagande Eurydike. Det är smärtsamt och som en ritual, ett slags exorcism.

IMG_3269

Starkt. Ur mörket lyser Anna von Hauswolffs musik starkt. Foto: KAI MARTIN

Bandet är lyhört från tyst till starkt, rytmiskt till svävande. Till det Anna von Hausswolffs mäktiga stämma som är kristallklart brutal genom skri, förtvivlan och melodisk tjusning.

Hon gästas av sin syster Maria, kreativ som filmskapare, på sång. Tillsammans går de ut i publiken som två lucior i en vackert regisserad final med visst fnitter. Fint, det kan inte vara allvar ständigt.

Fantasifull Fanny och Alexander

Teater:

FANNY OCH ALEXANDER

Ola Kjelbye

Lustfylld. I familjen Ekdahl är leken central i ”Fanny och Alexander”. Foto: OLA KJELBYE

Av: Ingmar Bergman.

Regi: Eva Bergman.

Scenografi: Tofte Lamberg,

Kostym: Ann-Magret Fyregård.

Ljus: William Wenner.

Koreograf: Lisa Alvgrim.

Mask: Elisabeth Wigander.

Med: Mia Höglund-Melin, Jakob Eklund, Carina Boberg, Johan Gry, Sven-Åke Gustavsson, Ulla Skoog, Eric Ericson, Carina M Johansson, Marie Delleskog, Emelie Strandberg, Lars Väringer, Johan Hafezi, Thomas Nystedt, Victoria Dyrstad samt barnen Wilmer Hellsten, Wilmer Lygnholm, Tim Lundberg, Alice Påhlsson, Elsa Lundqvist Sahlin, Edith Tillander, Isak Dahl och Charlie Parkrud, som alternerar i rollerna som Alexander, Fanny och Ismael.

Musiker: Bernt Andersson (kapellmästare), Anders Blad, Daniel Ekborg, Per Melin, Stefan Sandberg och Bo Stenholm (kapellmästare).

Premiär: 14 december 2018.

I min värld är det enkelt; i valet mellan biskop Vergérus stränga askes och iskalla kärlek och teaterfamiljen Ekdahls fantasifulla tillvaro, tillåtande gränslöshet med sina interna dramatiker tar jag det sistnämnda.

Men Ingmar Bergman ber oss inte välja. Han visar i ”Fanny och Alexander” egentligen på två dysfunktionella familjer, där den ena drivs av lust och fägring stor. Där teaterns tjocka murar skapar en fantasifull och lekfull värld innanför, där spår av verkligheten kan tränga in. I biskopens traumatiserade tillvaro drivs man av gudsfruktan och i denna schartauansk fostran stannar livet upp i ett skoningslöst regelverk.

Men hellre då leva i kreativitet, som inte är perfekt, där ångesten lurar kring dansen runt julgranen, men där glädjen också tindrar ikapp med juldekorationer och -ljus.

Av detta har Eva Bergman djärvt gjort sin uppsättning av fader Ingmars mästerverk.

Ja, jag skriver djärvt, för dels har så många sett filmen och tv-serien och dels sitter demonregissören själv i sin himmel och kikar ner; ”Blir det här som jag skulle önskat?”.

Hur fri man än är som konstnär pockar alltid ett fadersarv på och om inte i de egna tankarna, så hos illvilliga skribenter som jag, som vill dissekera och analysera.

Eva Bergman jobbar tillsammans med scenografen Tofte Lamberg med tre scenrum; det röda står för familjen Ekdahls hem och teatervärld, det kargt vita för biskopens hem och det mystiska för juden Isak Jacobis. I de två förstnämnda fungerar det utmärkt. Inledningsscenen med julfirandet är smittande och sätter snabbt grunden för familjen Ekdahls värld av förståelse och intriger som insups med samma intensitet som någonsin cognacen. Skiftet från det levande till det naket avskalade i biskopens hem är drabbande. Här får skådespelarna Carina M Johansson, Marie Delleskog och Victoria Dyrstad ställas på prov då de i sina roller kliver från en del av familjen Ekdahl till biskopens. Victoria Dyrstads Justina, hembiträde hos biskopen, är hudlös och intensiv. Carina M Johanssons syster till biskopen stramt stringent; det är alltså mer än kläd- och perukbyten som skiftar rollerna.

Ola Kjelbye

Happy meal. Hos biskop Vergérus härskar iskall disciplin. Foto: OLA KJELBYE

Men i Isak Jacobis av mystik präglade hem, där barnet Ismael är inlåst, går Bergman och Lamberg bort sig. Det blir för stort. Lite iscensättande ljud, ljus och rök skapar inte den förtätning som krävs i det allt för stora scenrummet.

Kanske blev det bedrägligt att ha i närmast fast scenografi, som med enkla medel skiftas.

Jag önskar också att rollen av den girige, men ömsinte juden Isak Jacobi hade fått något annat att bita i än Ingmar Bergmans schablon. Här vrider och vänder Lars Väringer skickligt på sin gestalt, men utan att balansera rollen till något utanför karikatyren.

Och visst kunde delar av överspelet, som ju sker i vissa scener, hållas tillbaka. Det bjuds vi ju på med emfas i scenen när ”Hamlet” ska spelas på familjen Ekdahls teater och behövs ju inte senare.

Men ”Fanny och Alexander” naglar ändå fast sina åskådare med värme, humor och dramatik. Det är en föreställning som i första akten rapsodiskt dansar iväg, men där också bjuder in med förklaring till de intriger som ytterligare dramatiseras i andra akten.

Jakob Eklunds biskop är kärv, men desperat, iskall och känslig. Mia Höglund-Melin gör Emilie Ekdahl vilsen, kärleksfull och stark. Hon som förlorar sin man, teaterdirektören (Johan Gry), men som också förlorar sig i biskopens stränga kärlek. Det är en fatal scen och utveckling, som smärtsamt ligger så nära verkligheten. Hon går verkligen från sprudlande och gnistrande till hopplös och närmast apatisk. Skickligt.

Det är ett rikt persongalleri på scenen, precis som i filmen från 1982, där var och en får sin stund i ljuset. Det är skickligt hanterat av Eva Bergman, men förstås också av skådespelarna. Men inget ”Fanny och Alexander” utan barnen i fokus. Elsa Lundqvist Sahlin (Fanny), Tim Lundberg (Alexander) och Charlie Parkrud (Ismael) fick ta ansvaret med den äran på premiären. Scenen med biskopens upptuktelse av Alexander är brutalt andlös. Där biskopen kräver sanning, men piskar fram en lögn om kärlek och underkastelse.

Slutligen musiken. Utan den ingen uppsättning av Eva Bergman. Med den skapar hon ytterligare en illusion, en stämning som bjuder på fest som drama. Det här är en orkester som lätt svingar från en genre till en annan, alltid med samma lust och lidelse.

Rastlös Håkan i storslaget sammanhang

Album:

Håkan Hellström ”Illusioner”

!!!!

IMG_3197

Inte ensam. Tillsammans med Göteborgs symfoniker som kompband har Håkan Hellström brutit sin paus med nya albumet ”Illusioner”. Foto: MARCUS ERIXON

Bäst: Har man bott på tre adresser på Nordhemsgatan är det ju självklart ”Nordhemsgatan leder rakt in i himlen”.

Sämst: Trodde att hans paus skulle vara längre.

Fråga: Blir det en konserthusturné nu, men Peter Nordahl som dirigent och symfoniorkestrar som kompband…?

Det är ju inte så att han varit främmande för storslagna arrangemang tidigare. Med Anders Berglunds hjälp har Håkan Hellströms musik fått symfoniska arrangemang tidigare. Som på förra albumet ”Du gamla du fria”.

Och, ja, han gjorde ju 2006 i Berwaldhallen i Stockholm tillsammans med nämnde Berglund, Radiosymfonikerna och Sven-Bertil Taube en konsert som fick sin fortsättning i Göteborgs konserthus inför utsålda hus med den underbara mixen av Taube- och Hellströmfans. En ljuv förening även av scenpersonligheternas musik.

Där har det berättats för mig att Håkan Hellström vid tredje konserten av fem tappade bort sig i ”Möte i monsunen”. Vid sjunde versen ropar han förtvivlat till dirigent Berglund ”Anders! Anders! Vi måste ta om”. Varpå orkestern slås av och nya tag tas. Publiken håller andan när de räknar verserna, när så Håkan Hellström tar sig igenom den sjunde jublar den och ställer sig upp. Resten av de tio verserna var en defilering i mål inför en hängiven lyssnarskara.

Nu möter han alltså Symfonikerna i Göteborgs konserthus igen. Med orkesterarrangörerna Per Ekdahl, John Metcalf, Karl-Johan Ankarblom och Peter Nordahl, där den sistnämnde också står som dirigent. Det är ingen slump. Peter Nordahl är ju den arrangören som gjorde Sven-Bertil Taubes ”Så länge skutan kan gå” från 2017, som också gick på turné.

Musiken på ”Illusioner” är i huvudsak skriven av Håkan Hellström i troget sällskap med Björn Olsson. Det är ballader, stilla musik med stora gester till Håkan Hellströms fantasilandskap till texter.

Det är smärtsamt vackert, försiktigt, men starkt, andaktsfullt och storslaget. Att ha Göteborgssymfonikerna som kompband utmanar Håkan Hellström, han tar chansen och njuter av risktagandet.

Nåt gammalt, nåt nytt, nåt lånat, nåt blått

Och för den som undrar av skeptiker till Håkan eller hans hatare, det finns spår av Cat Stevens låt ”Father and son” från 1970. Dessutom är ju omslaget en ren och skär hyllning till en bild på fransmannen Serge Gainsbourg, något som ju skapat rabalder i diverse trådar (ja, inte för hyllandet, utan för kopierandet, som om det skulle vara ovanligt).

Joni Mitchells ”Both side now”, aningens äldre än Cat Stevenslåten, är ju en uppdatering av den versionen han gjorde med sin text till b-sidan på ”Jag hatar att jag älskar dig och jag älskar dig så mycket att jag hatar mig” 2006.

Med ”Illusioner” är det en nedtonad och ändå pompös Håkan Hellström på ett sätt som bara han klarar av.

Illusioner:

1. Interlude/I dina armar (Hellström/Olsson/Leander/Kai-Larsen)

2. Vänta tills våren (Hellström/Olsson)

3. Båda sidor nu (Mitchell/Hellström)

4. Tro på livet (Hellström/Olsson)

5. Mitt hjärta är ett jordskred (Hellström/Olsson)

6. Nordhemsgatan leder rakt in i himlen (Hellström/Olsson)

7. I love U stupid (Hellström/Olsson)

8. Gott nytt (Helström/Olsson)

9. Sjung högre (Hellström/Olsson).