40000 på Gärdet 1982

Det var en händelserik vår, 1982, för Kai Martin & Stick! med avslutande skivinspelningar, medlemsbyten, tv-inspelningar, radiointervjuer, skivsläpp och en turné i Sverige.

I februari hade Rasta Kaj-Farais, bandet basist, kommit till vägs ände i gruppen. Orsakerna var många, men framför allt pockade arbetet med firman som gjorde flight cases på uppmärksamhet parat med att han blivit pappa för första gången.

En stark profil ut. En annan in. Henrik Cederberg, en gång medlem i Besökarna, tog en given plats, skapade snabbt sin profil och var med då vi gjorde de sista inspelningarna och slutmixen av ”Röd plåt” i mars. Lite baspålägg (”Swinging Moskva”) och lite syntar gjordes under de intensiva veckorna vi hade på oss, där jag inledde med att drabbas av öroninflammation och blev sängliggande inledningsvis.

Måndagen den 5 april hade bandet i sin nya sättning sitt elddop. Inspelningen av tv-programmet ”Chrome 22” med programledarna Carmilla Floyd och Thore Soneson, där låtarna ”Rör, rör, rör dig nu” och ”Hjärta av glas” spelades in under en späckad dag.

24130147_1678005855585232_1177578574227358986_o

Studiomän. Kai Martin & Stick! fångade av fotograf Mats Bäcker för tidningen Schlager under inspelningen av ”Chrome 22”. Foto: MATS BÄCKER

22 april sänds programmet i SVT där producenten, utan vår vetskap, hade sprängt in grafiska bilder skapade av Totte Dellert. Vi hade dagen innan och samma kväll produktionsrepat på Sprängkullen för  turnépremiären 24 april på Kåren.

I samma veva hade ”Röd plåt”, Kai Martin & Stick!:s andra album, precis givits ut med recensioner att vänta. Väldigt bra tajming för orkestern, med andra ord.

Turnépremiären går med glans. Inledningen med triggad synt som löper länge innan ”Rör, rör, rör dig nu” startar är ogenerat hämtad från Simple Minds spelning på samma scen i februari 1982. Vi överraskar publiken. Ljus och ljud är tipp topp. Backdroppen är ett par breda persienner, inspirerade av Roxy Music ”Manifesto”-turné några år tidigare. Trummor och keyboard är placerade på podier med basriggen emellan. Det är visuellt på ett sätt som inte gjordes av svenska band på den tiden.

Premiärband. Första spelningen på ”Röd plåt”-turnén. Foto: LAURI DAMMERT

Från ett utsålt Kåren med en publik på drygt 1000 pers åker vi senare vidare till Linköping och Katrineholm, den sistnämnda med Göteborgskollegorna Viva! som förband. Vi spelar i Solna, Örebro, Stockholm, på en rockgala på Gamla Ullevi med kravaller efteråt, Lund, Karlshamn, Ronneby, Errols (hur mycket hemmaplan klarade vi med publiken i behåll?), Borås, Uppsala och återigen Stockholm, där spelningen på Studion på pingstdagen vid St Eriksplan skulle bli finalen i Sverige.

58852710_10212648648202319_2157192185349406720_o

Valborgsdansörer. Kai Martin & Stick! på Cosmos i Katrineholm. Foto: LASSE JOHANSSON

Men… efter spelningen inför en utsåld lokal på ett svettigt Studion får vi ett samtal. Jag menar att det var per telefon. Ronny Svensson hävdar att det var ett besök på plats. Frågan var hur som helst: Vill ni spela på Gärdet med Siouxsie and the Banshees som huvudband?

Vi hade ju värmt upp för det ikoniska, brittiska bandet i Uppsala. Där vi kom, genom vår övertygande spelning, att rädda hela festivalen då Siouxsie Siox med kort varsel tvingades ställa in spelning på grund av problem med stämbanden. Hennes crew hjälpte oss utan ersättning, deras ljudtekniker Tony Sellinger rattade vårt ljud till perfektion och deras roddare Jos Grain styrde och ställde på scen.

Klart att vi sa ja. Thåström i Ebba Grön, apropå att ställa in med kort varsel, hade somnat på sin arm så illa att gruppen inte kunde spela på festivalen; det blev Kai Martin & Stick! istället.

Med grupper som Brända Barn, Dom Dummaste, Docent Död, Gang Bang (Sveriges mest korkade bandnamn), Reeperbahn, Underjordiska Lyxorkestern (som följde Siouxsie and the Banshees runt Norden) och Kai Martin & Stick! blev det en fantastisk dag där denna annandag pingst strålade som allra vackrast.

Vi mötte en publik på 40000 och under turnén kunde vi konstatera att det var en bit ifrån de 25 som kom till Karlshamn för att se oss.

Masspublik. Kai Martin & Stick! möter 40000 på Gärdet 31/5 1982. Foto: LARS LARSSON (färg)/LARS TORNDAHL (svartvitt)

Kai Martin & Stick! jobbade hårt för att göra intryck och tror att vi gjorde det. Men finalen med Siouxsie and the Banshees var ohotad. Vacker, fulländad i försommarkvällningen. Så vacker postpunk bara kan bli.

Roadmanagern för britterna gjorde även han sitt bästa för att göra avtryck. Dessvärre negativt. Oavsett vad som hände och vad som var orsaken var den käftsmäll han gav Dom Dummaste sångare Lars Cleveman onödig. Blodflöde, sjuktransport och omplåstring blev följden för svensken. Britten fick besök av polisen och blev senare utvisad ur Sverige, men inte förrän bandet spelat i Göteborg några dagar senare.

”Röd plåt” 38 år

IMG_3947

Det är i dagarna 38 år sedan Kai Martin & Stick!-albumet, vårt andra, ”Röd plåt” kom ut. Tillblivelsen hade sin historia, där vi efter att fått ett smärre genombrott med debuten ”Biomusik” hösten 1980 följde upp med singeln ”Man ska vara som ett vilddjur i år”/”Blått ljus” våren 1981. Singeln om under brinnande turnén ”Far å flyg” med Cosmic Overdose, som tog oss på vårvintriga vägar i april från turnéstart i Karlstad till Oslo, Falun, Stockholm (Klubb Roxy på Atlantic), Jönköping, klassiska Dad’s Dancehall i Malmö, Karlskrona, Lund, Köpenhamn eller snarare Loppen i Christiania, Mora, Hedemora, dubbla spelningar i Stockholm (Mariahissen och Underground) för final med två spelningar på Errols på Valborg och Första maj.

Vi var inne i ett kreativt flow. Låtar flög vilt ur oss, hamnade i replokalen och bearbetades för att sedan visa sina konster på scen. Men under sommaren och tidig höst hände något.

Peter Bryx och jag hade slutat skriva låtar ihop (oklart varför). Så när vi närmade oss inspelningsdatum i Silences studio i Näved, Koppom, var vi snudd på renons på låtar.

Under hast och tidspress skrev därför många av låtarna till albumet delvis var för sig.

Vi hade först en sejour klar helgen 23, 24 och 25 oktober för singelinspelning. Tanken var att ”Du gick igenom mig” skulle bli singeluppföljaren till ”Vilddjur”. B-sidan var låten ”Feber”, som jag skrivit och haft Psychedelic Furs i tankarna och framför allt sångaren Richard Butlers hesa röst i tankarna. Jag sjöng med andra ord ned mig för att skapa hesheten och tyckte att jag fick till det. En mix gjordes av låtarna. Jag var nöjd. Men vid ett möte, där Tony Vibrato var gruppens talesman och där jag fick meddelandet att de andra inte tyckte att låten höll måttet. Inte ens som b-sida, alltså. Jag blev förbannad, men kanske mest sårad. Rusade in på mitt rum och stannade kränkt där. Det blev ingen singel. ”Du gick igenom mig” hamnade på albumet och ”Feber” i arkivet.

Vi spelade in under november, då vintern hade kommit till västra Värmland. Rasta-Kaj hade startat företaget Spectrum Case och for som en skottspole upp och ned mellan tagningarna. Ibland följde Ronny med för att få ett break. Vi andra knåpade och knappade med låtarna. Mot slutet av månaden var det bara Peter och jag kvar för mixning av albumet. Under ett avbrott for vi med delproducenten och teknikern Göran Andersson till Oslo för att se ett band, som jag just nu inte kommer ihåg. Snöklädda, vindlande vägar tog oss dit i hans lilla, ilande snabba, svarta Renault och senare tillbaka.

Vi hade insett att vi inte skulle hinna mixa plattan till full och med tillräckligt gott resultat. Vi behövde mer inspelningstid och tid för mixning.

I mars 1982 fick vi två veckor att slutföra albumet. I februari hade Rasta-Kaj hoppat av. Henrik Cederberg, med meriter från Besökarna, hade kommit med och satt snabbt sitt intryck med syntpålägg och vissa basinslag. Jag inledde med att drabbas av akut öroninflimmation. Tiden blev knapp. Men vi hann.

En dryg månad senare fanns alltså skivan till försäljning.

Den 22 april spelades ”Rör, rör, rör dig nu” och ”Hjärta av glas” i TV-programmet SVT-sända ”Chrome 22” med Thore Sonesson och Carmilla Floyd som programledare. Två dagar efteråt hade vi turnépremiär på Kåren i Göteborg, en manifestation för Kai Martin & Stick!, som med ljud, ljus och scenografi gjorde något som få, om ens något, band mäktade med på den tiden.

24 april 1982. Kai Martin & Stick! – turnépremiär på ”Röd plåt”-turnén.

Foto: LAURI DAMMERT

Inledningen med den triggade Jupiter 7:an var direkt snodd av Simple Minds intro från spelningen på just Kåren i februari samma år. Med den smattrande startade vi med ”Rör, rör, rör dig nu” för att fortsätta kvällen med väldigt mycket ”Röd plåt”-material. Utmanande, javisst, men så jobbade vi mot vår publik. Kulisserna var persienner, en idé taget av Roxy Music, som hade detta under sin ”Manifesto”-turné några år tidigare.

Det blev starten på en turné där vi mötte allt från 25 personer i publiken till 40000.

Fyra av sex. Bilder som finns på innerpåsen. Foto: LAURI DAMMERT

Albumet sålde bra och kom snabbt upp i cirka 6000 exemplar. Men… när nya skulle tryckas fanns det inte plats för oss. Björn Afzelius nya album kom emellan och preusseriet hade inte bara kapacitet för denna storsäljare. Så… ”Röd plåt” lyckades väl komma upp till 7000 exemplar den våren.

Första upplagan, 500 exemplar, är förresten med baksidan på konvolutet som framsida. Ett misstag som tryckeriet stod för eftersom det inte fanns någon text på framsidan.

Innerpåsen, med texter och foto samt upplysningar, beskostade vi själva.

Här följer en historik kring låtarna – så vitt jag minns:

  1. ”Passerade dagar från igår” – en låt som Tony Vibrato och jag skrev vid hans piano när han bodde uppe vid Sjömansgatan, Masthugget. Låten måste ha skrivit i maj 1981, eventuellt tidigt juni. Premiärspelningen av låten gjordes vid en musikgala i Frölundaborg 13 juni. Låten visar med sin komplexitet hur många influenser Kai Martin & Stick! använde sig av. Tony Vibratos syntsolo är en magnifik Spitfireattack mot det drivna kompet där Rasta-Kaj och Ronny är i ljuv symbios. Samplingar av repliker från François Truffaut ”Fahrenheit 451”, baserad på Ray Bradburys roman, finns med i de stillsamma partierna. Silences Eva Wilke viskar några fraser. Henrik Cederberg spelar här Prophet 5, programmerad av legendariske Mikael Fölsch.
  2. ”Hjärta av glas”. Peter Bryx fina ballad om ett kärleksrelationsuppbrott. Rasta-Kaj spelar bandlös bas här, inspirerad av Mick Karn, Japans eminente basist. Jag hade precis blivit frisk från öroninflammationen när jag la sången här, men var inte helt kurrant. En hel skolklass var på studiebesök och stod i kontrollrummet när jag sjöng. Slutet med visslingen improviserade jag efter ett inte så lyckat försök med att sjunga en hög stämma. Jag tror att låten skrevs kort innan vi skulle upp för att spela in.
  3. ”Du gick igenom mig” var alltså tänkt som singelspår. En låt delvis inspirerad av Joy Division och Spandau Ballet (försök förena dem om ni kan). Gomer Explensch och Tony Vibrato står för de ”ryska” mankörerna som kommer in. Låten spelades live i september när vi spelade i Oslo och Drammen med Sveriges Radio och producenten/programledaren som följeslagare i kanalens inspelningsbuss.
  4. ”Rör, rör, rör dig nu” skrevs i september, kanske i oktobers inledning. I hela Europa spreds som en löpeld gigantiska demonstrationer mot den accelererande kärnvapenrustningen under det kalla kriget. I Amsterdam möttes en halv miljon i en sådan demonstation. Efter inspelningen av den tänkta singeln stötte den sovjetiska, kärnvapenbestyckade ubåten 137 på grund i Karlskronas skärgård och därmed fick ”Rör, rör, rör dig nu” ytterligare en relevans. Rasta-Kaj vägrade inledningsvis att spela in basen utan tyckte att vi skulle loopa, men vi lyckades lyckligtvis övertala honom. Tony Vibrato spelar ödesmättat och mästerligt. Ronny drivet till den Simple Mindsinspirerade takten. Ja, hela låten är ju en hommage till skottarna. Även här spelar Henrik Cederberg Prophet 5.
  5.  ”Det här är krig” kommer från en grafitti med texten ”Det är krig” sprejat på en vägg. Ord som alltså gav en hel text och en låt som är tydligt påverkad av Magazines andra album ”Secondhand daylight” men genom Kai Martin & Stick!:s kreativa filter. En taktmaskin, kan ha varit Cosmic Overdoses, hjälpte oss i början och slutet. Gomer Explensch spelar fräsande och inspirerat, som hela bandet. Låten gjordes också kort tid innan inspelning av albumet.
  6. ”Mosquiter” av Peter Bryx om att leva under (krigshot) och hur långt det är till moderna (fredliga) tider. En väl sammansatt låt med tajt beat och komp där allt förstärks med blåset där Ulf Sjölander på altsax och trumpet ingår. Skrevs troligen också tidig höst 1981.
  7. ”Vi kunde vara allt” är tydligt präglad Magazine och musiken på deras tredje album ”The correct use of soap” (1980). Pianodriven och statisk. Just pianoattacken kom att saknas under turnén, då Tony Vibrato inte hade något sådant instrument. Texten blev publicerad i Vecko-Revyn under 1982. Låten gjorde jag inför inspelningen av ”Röd plåt” tidig höst 1981.
  8. ”Swinging Moskva” började jag skriva redan under ”Biomusik”-sejouren i augusti 1980. Det var inte en låt som lät sig göras i replokalen. Istället mejslades den fram i studion i Näved steg för steg. Fragmenten till texten fanns på manuslappar från mitt jobb på GT och blev som korta brev från okänd avsändare. Frasen ”Moskva tror inte på tårar” kom från Oscarsvinnande filmen med den titeln. Vladimir Menshov var regissör. Bröderna Gregor och Wojciec Wybraniec, cello respektive fiol, gjorde här sin första instats för bandet. Man hör Gregor ta ton precis efter att jag viskat ut mitt sista ”Swinging Moskva”. Brödernas vemodiga och delvis improviserade arrangemang ger låten ytterligare karaktär. Producenten Anders Lind var här i sitt tekniska esse. På låten gör Henrik Cederberg sin debut som basist på skiva med Kai Martin & Stick!, han spelar också Prophet 5. Först vid återföreningen 2013 kom låten att spelas live.

IMG_3543

Ur Vecko-Revyn. En inte helt korrekt återgiven text.

Jag vill kramas

Det är en annorlunda tid. Mycket som förändras. Tillstånd som en gång har varit givna är det inte längre. Nej, det går ingen nöd på mig. Men samtidigt kan ju vardagen skifta från ett läge till ett annat utan att alarmklockorna ringer.

Självklart vet jag att många, på riktigt, är allvarligt drabbad av covid-19, det i all hast spridda coronaviruset. Tack och lov tillhör jag inte den gruppen. Än. Men det verkar också vara ett virus som det är svårt att ducka ifrån.

För vår del, min och Z:s, har coronahotet varit påtagligt sedan i mitten av januari. Z, som är reumatiker och med en medicin som gör att hennes immunförsvar är obefintligt, har haft radarn påkopplad tidigt. Vi planerade för en resa till Kenya över två veckor i februari. En möjlighet att träffa en god vän till Z, kunna bo hos hennes familj och samtidigt gör utflykter och kunna resa till kusten. Men magkänslan gav att vi valde bort det.

Z skulle i mitten av april åka på en rehabresa till spanska solkusten. Så jag bokade in att jag skulle vara med henne över en helg plus några dagar. Flyg och boende bokades. Men en vecka senare bestämmer sig Z för att inte åka på resan, som avbokas.

Vi har goda vänner i Vietnam, inflyttade från Oslo sedan i höstas, som vi skulle hälsa på. Nu vet vi inte när det blir av.

Synd om oss…? Inte ett dugg. Men dagboksanteckningar från hur livet förändras, som adderas med mitt jobb där förutsättningar blivit helt annorlunda; inga skivsläpp (eller åtminstone få), inga konserter, inga pjäser eller andra uppsättningar.

Vi lever i en märklig tid.

Långt bort och nära. Närheten till Z är långt borta nu. Foto: PRIVAT

Några som definitivt vet om det är vännerna S och W som bor i Perugia i Italien. Han jobbar som musiker. Hon som makeupartist. Båda står utan jobb och därmed saknar de inkomst. Utanför håller italienska myndigheter folket i herrans tukt och förmaning. Restriktioner följs av nya. Läget är tufft. Utan lön inga pengar att betala mat eller hyra. Marginalerna krymper. De vill hem till Sverige, men hur…?

De flesta av mina vänner följer nyhetsflödena och Anders Tegnells riktlinjer och rekommendationer. Några har över en dag blivit experter och vet hur slipstenarna ska dras. Stefan Löfven får snytingar för sina uttalanden, eller hyllas för dem. För ingen vet. Ingen har en aning om vad som är rätt eller fel, samtidigt som folkhälsomyndigheten kämpar för en strategi som ska lindra att covid-19 drabbar en masse.

Folk drabbas av vansinne och förnekelse på samma sätt som många skrider in i förnuft och omtanke. Det är en märklig tid.

Märklig för mig och Z, där jag lever utanför husets väggar, jobbar och verkar ungefär som vanligt med den påföljden att jag också exponerar mig för smittan. Detta trots att jag är en försiktigt general, håller avstånd och är noga med hygienen.

Men sedan snart tre veckor är det en tillvaro utan hustruns närhet. De två senaste veckorna sover vi i chambre séparée. Ingen närhet. Avstånd beaktas och respekteras. För smittas jag henne blir det en fråga om liv och död.

Det uppstår ett slags koreograferat rörelsemönster där vi undviker närhet, samtidigt som vi dras till varandra. Vi, som byggt vår relationen på beröring, får nu inte mötas hud mot hud, läppar mot läppar, huvud mot skuldra, hand mot bröst, andetag mot andetag.

Jag som finner ro i hennes snusningar hör dem inte längre när jag faller i sömn.

Inga kyssar, inga kramar, inget samliv. Jag längtar efter det. Närheten som berikar vår liv på det där extraordinära viset som gör vår relation unik.

Jo, hon finns där. Hennes ord hör jag. Hur hon bekräftar mig, med orden ger mig kärlek. Men det är närheten jag vill ha (också). Jag vill ha en kram. Nu!

Viva la Nilsson!

Show:

LISA – KVINNAN SOM ÄR JAG

!!!!

P1000819

Fantastisk. Lisa Nilssons show på Lorensbergsteatern är enastående. Foto: KAI MARTIN

Lorensbergsteatern, Göteborg.

Publik: Fullt och entusiastisk.

Bäst: Entrénumret är fullkomligt genialiskt.

Sämst: Bandet är aningens anemiskt mot Lisa Nilssons blodfyllda röst.

Fråga: Har Lisa Nilsson någonsin varit bättre…?

Kanske har jag förstått det tidigare. Men definitivt hösten 2018 då Lisa Nilsson med orkester med emfas satt just Lisa Nilsson i fokus på ett sätt jag inte tidigare sett. Humorn, självdistansen, ironin, självutlämnandet, den fullödiga kvinnan, sången… Allt som gjorde en fantastisk kväll med Lisa Nilsson.

Redan då var ju ”Lisa – kvinnan som är jag” stadd i utveckling och fick sin premiär bara månader efter. Efter två säsonger på Rival, succé förstås, är det nu turné och tack för det.

Det är en utveckling av den konsert hon gjorde senast. Pratorna har blivit monologer, självutlämnandet har öppnats än mer, självbiografin finns där, distansen, inbjudandet, innerligheten, skratten, allvaret och spetsfyndigheterna.

Lisa Nilsson är magnifik från start. Hon inleder i ett Barbra Streisandlikt nummer, famnar Dionne Warwick, glider elegant mellan Aretha Franklin och Joni Mitchell för att snyggt svepa in Sonja Åkesson och Kristina Lugn i samma varma andetag som Barbro Hörberg. Alltid med hundra procent Lisa Nilsson. Alltid med vördsamhet mot förebilderna.

Innerligheten kommer snabbt med ”Säg det igen”, så kärleksfull och andlöst vacker.

Här bjuds, förutom en stor portion musik, på dans och step med Nikola Stankovic som partner. Hon tangerar emellanåt musikal. Gör det utmärkt. Hon tar klivet in i flickrummet och högstadiekorridorerna med stor igenkänningsfaktor. Ja, också för mig som man. Vidare ut i karriären med självförhärligande män med ständiga råd och förnumstigheter. Pendlande mellan självupptagenhet och självutplåning, tilltro och brist på tillit till sig själv.

Lisa Nilsson sätter allt ljus på sig. Är rolig som få och gör en, kanske lite för lång då hon fick spinn, monolog om den självpåtagna, fiktiva managern, göteborgskan Maud. ”Mådan” som kom in i bilden då Lisa Nilsson gästade the Few. Här är steget inte långt från Maria Lundqvists gränslösa humor. I andra stunder kan Lisa Nilsson bjuda på tvära kast mellan skratt, klarsynthet, reflektion och allvar som Mia Skäringer. Det är skickligt.

”Lisa – kvinnan som jag är” är varm, underhållande, allvarlig, satirisk, humoristisk och alldeles fantastisk. Vilken kvinna. Vilken artist.

Medverkande
Idé och manus Lisa Nilsson
Regissör och koreograf Anna Ståhl
Rådig rådgivare Sissela Kyle
Scenograf Erik Gullberg
Kostymdesign Camilla Thulin
Ljusdesign Johan Sundén
Ljuddesign Brollan Söderlund

Dansare Nikola Stankovic

Musiker Mattias Torell (gitarr), Peter Forss (bas), Per Lindvall (trummor), Björn Arkö (saxofon), under ledning av Pål Svenre (piano).

Fröjdefullt med Bo Kaspers

Konsert

BO KASPERS ORKESTER

!!!!

P1000804

Dansfest. Bo Kaspers Orkester bjuder upp till dans. Foto: KAI MARTIN

Lorensbergsteatern, Göteborg.

Publik: Fullt för fjärde kvällen å rad.

Bäst: Åh ”Köpenhamn”!

Sämst: Inte mycket att gnälla på.

Fråga: Hur ska bandet fira sina 30 år 2021…?

Det är ju fascinerande med Bo Kaspers Orkester, 29 år. Ett ungt vuxenliv, ett skede och flöde av musik på skiva och scen som genomströmmats av så mycket. De är ju ett band som sömlöst rör sig mellan Jan Johanssonland, på ett nattåg till Köpenhamn, på en krog på Söder, i Havannas cigarrosande mambokvarter och New Orleans jazzbarer med jambalaya och gumbo. Nu har det adderat Philadelphias och Detroits soulscen på sitt eget svenska vis, för Bo Kaspers Orkester 2020 är uppdaterade och på senaste plattan ”23.55” bjuder de upp till soul på svenska med mustiga ingredienser av disco och funk.

Det här är bandet som aldrig vill stå stilla. Bo Sundström, Fredrik Dahl, Michael Malmgren och Mats Schubert driver ständigt vidare av nyfikenhet, rastlöshet och av nödvändighet. Tack för det, för här svänger det på ett skönt groovigt sätt som är både tillbakalutat och på tårna.

Så efter den lysande showen på Rondo är de nu åter på turnerande fot. Men inte utan att dra nytta av regissör och koreograf Hans Marklunds läxor. Det är en välregisserad show, läckert ljuddesignad, danssteg hos inte bara kören – Anders von Hofsten och Ida Sandlund – utan även hos orkestern och Bo Sundström. Nej, det är inte välslipat och exakt, men charmigt och alldeles förtjusande.

Extramusikerna – Pablo Cepeda, slagverk, John-Erik Bentlöv, trumpet, Björn Jansson, saxofon, och Robert Östlund, gitarr – är delaktiga och bidrar med spelglädje, välspel och känsla.

I det nedstrippade setet i mitten av konserten, där bandet (äntligen!) gör min favorit ”Köpenhamn” från debutalbumet som får gifta sig med ”Undantag”, får Bo Sundström feeling. Han undrar om det finns något önskemål hos publiken och tar upp ”Hon är så söt” i en livs levande, improviserande version av bandet. Hög närvaro på det.

P1000811

Intimt. Bo Kaspers Orkester kommer nära sin publik. Foto: KAI MARTIN

Låtarna har alltså, i stort sett, fått klä i souldräkt. Låtlistan från Rondo är nära nog utbytt, men har man som Bo Kaspers Orkester tre decennier av musik så finns det också att välja ur.

P1000816

Fullt fokus. Bo Sundström och hans kollegor njuter av spela. Foto: KAI MARTIN

30 år, snudd på, alltså. Jag har följt bandet länge, sett toppar och smärtsamma dalar. Hur gruppen har gått från snudd på uppbrott till intimt och laddat, från stora scener till Nefertiti. Men en sak står klart, vilket det i och för sig gjorde redan på Rondo 2018, att som 29 år som orkester mår Bo Kaspers Orkester väldigt bra. Det här var fröjdefullt och glädjerikt så att det räcker till jul.

 

Generöst Simple Minds

Konsert:

SIMPLE MINDS

!!!

IMG_3532

Jubileumsturné. Simple Minds firar sina mer än 40 år på vägarna med en generös låtlista. Foto: KAI MARTIN

Partille arena.

Publik: 2600.

Bäst: ”I travel” som fortfarande låter som framtiden.

Sämst: ”Belfast child” borde vara episk, men blir baktung.

Fråga: Visst är det märkligt att bandets största hit och allsång inte är skriven av medlemmarna i Simple Minds…?

Jag konstaterar att det är över 40 år sedan Simple Minds, på sin första utomlandsturné, nådde Sverige och Göteborg när de 27 oktober 1979 spelade på Errols, den minsta scen bandet stått på.

Att jag kommer ihåg är kanske inte så överraskande. Spelningen gjorde inte bara ett djupt intryck på mig utan påverkade bandet jag spelade i – samtliga medlemmar på plats – i skapandet av musik. Konserten knuffade oss över en hittills okänd kant och Simple Minds balanserande mellan debutalbumet ”Life in a day” och då ännu inte släppta ”Real to reel cacophony”, det andra albumet som stakade ut en definitiv ny och spännande riktning för Glasgowbandet.

1979. Simple Minds på Errols. Unika bilder. Foto: PER-OLOF STRÖM

Det var ju en självklarhet att följa bandet efter det och de följande albumen ”Empires and dance” (1980), ”Sons and fascinations” (1981) och ”New gold dream (81-82-83-84)” var musik för framtiden som bara David Bowie och hans likar kunde skapa.

Nu alla dessa år senare är Simple Minds mer en minnesvara än ett band som är angeläget här och nu. Men med 40 years of hits-tour kan man ju hoppas på mer än den bitvis tungfotade konserten i Lisebergshallen för nära nog exakt fem år sedan.

Det ska visa sig bli en spelning som pendlar mellan förtjusning och nära nog apati plus en och annan fundering kring hur man tänkt kring låtlistan.

Hade jag fått vara med och tyckt hade jag låtit fantastiska ”Theme for great cities” öppna konserten, alternativt ”Waterfront”. Eller varför inte med den triggade synten i ”Love song”, som startade spelningen på Kåren i februari 1982 – och som avslutade den.

Istället blir det mer anonyma ”The signal and noice” följt av just ”Waterfront” uppfodrande, entonsbas. Jim Kerr är emellertid på ett strålande humör, får folk på fötter från start, är varmt uppfodrande och inbjudande. Det är svårt att inte ryckas med då.

Låtlistan håller sig nära Oslo-spelningarnas, men på samma punkt i programmet kommer skiftet: ”Up on the catwalk” ut, ”Life in a day” in. Med det en snygg presentation om bandet ursprung, hur de kom till Sverige i oktober 1979, hur mycket det betydde för att band som inte sålde vare sig biljetter eller album och om spelningen på den där lilla klubben i Göteborg. Jo, tack. Det värmer och den dedikationen är lätt att bära med sig.

Precis som för fem år sedan är det en spelning i två avdelningar med en paus emellan. Men om bandet var trögfotat då och med en lätt baktung Jim Kerr är det nu något annat.

Cherisse Osei på trummor är en frisk nykomling, men fortfarande en aning för devot Mel Gaynors signifikativa spel, som ju var mycket av Simple Minds signatur från sent 1983 och framåt. Berenice Scott, keyboardisten, spelar troget, men gör rent sceniskt inte mycket väsen av sig i övrigt. För det är ju i förstone Jim Kerrs show tillsammans med Charlie Burchill, vännerna som för 55 år sedan fann varandra och som fortfarande är ler och långhalm. Många medlemmar har gått, men de består.

Jim Kerr kan emellanåt tappa i sången. Men Charlie Burchills gitarrspel är fortfarande distinkt, glittrande vackert och innovativt lyriskt.

Jo, Simple Minds 2020 kan fortfarande leverera, om än med ojämnt kvalitet. Men där musiken utstrålar energi är han inte mäktig att matcha den. Han är på scen lite mer en vacker och genomklok och lagom tjock man i mina bästa år, för att nu citera Astrid Lindgrens figur Karlsson på taket. Det är mysigt och trevligt, men inte mer.

Och visst är det bussigt att efter andra aktens inledande ”Theme for great cities” låta körsångerskan Sarah Brown sjunga hela ”Book of brilliant things”. Men varför…?

Ändå. Det är som sagt ett generöst låtset bandet bjuder på. Att få höra ”I travel”, ”Life in a day”, ”Love song”, ”American” och just ”Theme for great cities” tillsammans med en sprudlande ”Promised you a miracle” ger ju något av kvällen. Åtminstone för oss som var på Errols, Kåren, i Karlshamn och Konserthuset åren 1979, 1982 och 1983.

Simple Minds låtlista, Partille arena 4 mars 2020

  1. The signal and the noise
  2. Waterfront
  3. I travel
  4. Love song
  5. Let there be love
  6. Life in a day
  7. Glittering prize
  8. Promised you a miracle.
  9. The american
  10. Hunter and the hunted
  11. Belfast child
  12. Stand by love
    Paus
    13. Theme for great cities
    14. Book of brilliant things
    15. She’s a river
    16. Real life
    17. Someone, somewhere in summertime
    18. See the lights
    19. All the things she said
    20. Banging on the door introducerande Doplhins
    21. Don’t you forget about me
    22. New gold dream (81-82-83-84)
    Extranummer
    23 Let it all come down
    24. Alive and kicking
    25. Sancity yourself

Musik och monolog i bitterljuv samklang

 Teater

KONTRABASEN

Ola Kjelbye

Greppet. Tomas von Brömssen har, tillsammans med musikerna, greppet om Patrick Süskinds monolog ”Kontrabasen” från start till mål. Foto: OLA KJELBYE

Det är genrepet jag ser. Jag vill inte låta det vara osagt, men tveksamt också om det egentligen spelar någon roll dagen före premiär. Tomas von Brömssen tappar förvisso text, påminns av sufflösen som får agera ett slags osynlig extraaktör; bli hans drivande dynamo när repliken flackar med blicken. Tomas von Brömssen leker på scen på samma vis som han insuper allvaret. Hans gossaktiga utseende, frisyren inbjuder till det, ger ett intryck av oskuldsfullhet. Samtidigt står det utan rimligt tvivel att det är en man vi ser och hör på scen, även om denne kontrabasist i Berlinoperans symfoniker bjuder på kärleksruelse och dito lidelse likt en olyckligt förälskad tonårsgrabb. En ytterst ensam man, hemligt förälskad i sopranen Sara, som lever för sin musik, för sin roll i orkestern. Den som han fäster största vikt vid och inledningsvis hyllar; hans instrument, kärleken till det, historien om kontrabasen, dess väsentlighet och tyngd i en symfonisk orkester.

Med Eva Bergman på scen blir det, som alltid, till musik. Hon låter orkestern (Bernt Andersson, kapellmästare, Anders Blad/Bo Stenholm, Daniel Ekborg, Michael Krönlein, Per Melin och Stefan Sandberg) leka, bjuder upp Astor Piazzolla med Wagner, Brahms och Chopin samt spirituell jazz, där Stefan Sandbergs vackert flyende saxsolon ystert och vemodigt fyller lokalen.

Det är en ljuv förening till en bitterljuv ton. Tomas von Brömssens kontrabasist är avskalad, ömklig och sorglig. Hans förhållande till sitt instrument blir i den grasserande kärleken till Sara mer och mer en hatrelation. Detta stora stråk- och stränginstrument som stirrar så uppfodrande, som i sin fysionomi kan påminna om en kvinna, som står i vägen, som är klumpig…

Det ständiga återvändandet till backen med öl klingar dovt och utan hopp.

Få kan som Tomas von Brömssen använda sig av tystnaden och konstpauserna som ett medel att förmedla. I ”Kontrabasen” blir detta så effektivt och kanske lite extra när han under detta genrep retas med både publik och sin sufflör (kanske är det ett sceniskt knep?). Har han greppet…? Kan han sin text?

Utan tvivel. ”Kontrabasen” 2020, som ju mellan 1983–2013 spelades 150 gånger i Henric Holmbergs version på Stadsteatern, är fin scenkonst. Avskalat vacker, mollstämd och gripande om ensamheten och när fantasin driver gäck med den.

”Kontrabasen”, premiär 28 februari 2020, Göteborgs stadsteater.

Av: Patrick Süskind.

Översättning: Hans Axel Holm.

Regi och bearbetning: Eva Bergman.

Med: Tomas von Brömssen.

Musiker: Bernt Andersson, kapellmästare, Anders Blad/Bo Stenholm, Daniel Ekborg, Michael Krönlein, Per Melin och Stefan Sandberg.

Scenografi/kostym: Tofte Lamberg.

Ljus: William Wenner.

Ljud: Tommy Carlsson.

Mask: Elisabeth Wigander.

Sufflör: Åsa Björklund.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

kärleksruelse

Bitterljuvt med influensainfluenser

Opera

LA BOHÈME

La Bohemé

Uppdaterad. Göteborgsoperans uppsättning av ”La bohème” har tagit ett skutt hundra år framåt i tiden.   Foto: LENNART SJÖBERG

Göteborgsoperan

Musik: Giacomo Puccini.

Libretto: Luigi Illica och Giuseppe Giacosa efter Henri Murgers roman.

Regi: Max Webster.

Scenografi och kostym: Fly Davies.

Koreografi: Ann Yee.

Ljusdesign: Jack Knowles.

Dirigent: Karen Kamensek.

Medverkande: Kerstin Avemo, Thomas Atkins, Luthando Qave, Mia Karlsson, Henning von Schulman, Anton Ljungqvist, Daniel Ralphsson, Mats Almgren, Dardan Bakraqi samt Göteborgsoperans kör och orkester plus barnkör och statister.

Premiär 1 februari 2020.

Puccinis ”La bohème” utspelar sig måhända i Paris konstnärskvarteren i slutet av 1800-talet där fattigdom, sjukdom, kärlek och svartsjuka är ingredienser. Men det är på italienska som den sjungs, originalspråket från originaluppsättningen 1896 (faktiskt på dagen 124 år sedan då denna uppsättning spelas). Och som i mycket av Puccinis lider den kvinnliga huvudrollen kval mot finalen även här. Trots romantiken skonas ingen.

Men något av den största dramatiken denna afton (12 februari) blir då Henning Ruhe, konstnärlig chef för opera/drama, kommer in och förklarar att Thomas Atkins, i den ledande rollen som Rodolfo, är influensasjuk och med feber. Trots detta, meddelas det, kommer han stå på scen, dock med brasklappen att han kommer hålla igen en smula. Hur nu det ska ske i en opera som kräver sin röst och sitt agerande.

Det går ett sus genom salongen, för den nyzeeländske tenoren är i fokus hart när hela uppsättningen.

Nå, ridån stiger och spelet kan börja, där det snart avslöjas att handlingen är placerad drygt hundra år framåt i tiden. Ja, varför inte. Göteborgsoperan kan kittla ursprungsversionerna till uppdateringar som tar verken vidare i både kontext och musikalisk instudering. Men det ska snart visa sig att trots en sprakande iscensättning med snygga scener, imponerande scenografier och koreografi för en stor ensemble, så gagnar inte tidshoppet. Helt enkelt för att man inte tagit klivet från det, med förlov sagt, påvra libretto vidare i en ny era. Synd.

Musikaliskt är Max Websters uppsättning slagkraftig. Thomas Atkins Rudolfo är möjligen bräckligare än normalt, med en röst som inte slår på för full kraft. Men för den oinvigde blir det snarare ett spel som passar rollen. Kerstin Avemo gör sin Mimi ljuvt pendlande mellan stark och svag, fåfängt trånande och lungsiktigt vek. Hennes spelade feber mot Atkins verkliga blir intressant och måtte han inte smitta henne med sin närhet.

Men det är mellan Luthando Quave och Mia Karlsson – Marcello respektive Musetta – som det verkliga musikdramatiska spelet står. Han är kraftfull, trån- och svartsjuk med en röst som vigt hittar vägen att uttrycka detta. Hon är utspelande, raljant och förförisk i ett spel som passar hennes sopran utmärkt.

Till detta grabbgänget Henning von Schulman (Colline) och Anton Ljungqvist (Schaunard) som är gamängerna som hellre söker fest än allvar, men tvingas in i det sistnämnda vad historien lider.

”La bohème” är fylld av fantasifulla scener, som vaktparaden, festligheterna på torget på nyårsafton eller restaurangbesöket, som är glödhett. Här visar uppsättning på klass. Tyvärr håller inte scenerna från konstnärernas takvåning samma temperatur, trots att det är där som klassikern ”Che gelida manina” sjungs och där den sorgliga finalen sker.

Noterbart är också att balansen mellan sång och orkester saknas. Emellanåt är det rent av svårt att få behållning av solisternas insats. Synd.

Kittlande klaustrofobi

Film:

BREAKING SURFACE

!!!

Breaking

Djupt drama. Moa Gammel Ginsburg i ett iskallt drama som tar sig vatten över huvudet. Foto: PRESSBILD

Regissör och manus: Joachim Hedén.

Foto: Anna Patarakina.

Undervattensfoto: Eric Börjeson.

Klippning: Fredrik Morhede.

Scenografi: Gilles Balabaud.

Huvudroller: Moa Gammel Ginsburg och Madeleine Martin.

Två halvsystrar, den ena rotad i Sverige med en överskuggande skilsmässa i kulisserna och den andre som dykproffs, iskall i sin profession, men också hetlevrad.

Båda i två vitt skilda relationer till sin mamma och uppväxten i Lofoten.

Klart att de ska träffas kring juletid för att dyka i det nordliga, iskalla vattnet. Klart att det ska bli förvecklingar så intensivt dramatiska att det bitvis kryper i kroppen. För samtidigt som spänningen stiger sjunker systrarna allt djupare ned mot botten.

Jo, ”Breaking surface” är en genrefilm och, se (!), med två kvinnor som kämpar för varandras liv 30 meter under ytan. Som thriller kippar man förstås efter andan, samtidigt som det inte går att undra över hur man själv skulle agerat rent rationellt i en sådan här situation.

Madeleine Martin är vass som den driftiga systern Tuva, men klarar man verkligen att hålla sig så cool under rådande situation…? Storasyster Ida får i Moa Gammel Ginsburgs gestaltning allt jävelskap på sig. Här handlar det om stora gester i ständigt iscensatt dramatik – oavsett om det är i snöglopp, stenras eller i det iskalla vattnet med hotande dykarsjuka. Allt som oftast speglat i Moa Gammel Ginsburgs kärva ansikte.

För mycket…?

Ja. Men utan det ingen film.

”Breaking surface” vågar utmana som en film som jobbar under ytan i en miljö som väl knappast skildrats speciellt ofta. Pluspoäng till de två späckhuggarna som agerar statister.

Väl tajmat med filmen där ju verklighetens dramatik med trånga passager, dykare och en omöjlig räddningsaktion finns i färskt minne från Thailand sommaren 2018. Klaustrofobiskt om något. Precis som ”Breaking surface”.

Men speciellt dyksugen blir jag inte.

#breakingsurfacefilm #moagammel #madeleinemartin #joachimhedén

Tung start på Filmfestivalen

Film

PSYKOS I STOCKHOLM

Unknown Utmärkt skådespeleri. Foto: PRESSBILD

Regi: Maria Bäck.

Kamera: Nadim Carlsen.

Klipp: Julius Krebs Damsbo.

Huvudrollerna: Josefin Neldén och Josefine Stofkoper.

Invigningsfilmerna på Göteborgs filmfestival är sällan insmickrande. Men kanske minst av allt i år, som ju också titeln utlovar. Majornauppvuxna Maria Bäcks första spelfilm – det är väl första gången som en Göteborgsfödd regissör inviger festivalen – är ett drama mellan mor och dotter, som speglar sig i regissörens egen historia. Hon kan den alltså utan och innan, har dessutom vidrört ämnet i sin dokumentär ”Mamma är gud” (2014).

Det märks. Det här är ett drama som svider, som är outsläckligt sorgligt och som griper tag i hjärna och hjärta. 14-åriga dottern, som sätter sin förhoppning till Stockholmsresan och firandet av födelsedagen, ser istället alla signaler på ett nytt skov hos sin psykotiska mamma. Det blir dottern som ska försöka vara den vuxna, som ska ta ansvar när mamma allt mer går in i sina mönster, hyperaktiv, gränslös och med bilder som hon är bra på att förklara, men som bara hon ser.

Nu 17-åriga Josefine Stofkoper är mästerlig som den starka och sköra dottern, som lämnas skriande ensam i storstaden. Ansvarstagande och samtidigt beskyddande, utlevande men också försiktig, storögt iakttagande och reflekterande.

Josefin Neldéns (genombrottsfilm ”Tjenare Kungen” 2005 och folklig som Maggan i tv-serien ”Vår tid är nu”) mimik har alltid varit en stor tillgång på film/tv. Med den kan hon spänna känslobågen från sorg och smärta till pur glädje och förälskelse. Här är hela kroppen med. Hon gör mamman med plågsam styrka. Här glöms skådespeleriet bort. Kvar lämnas en människa som kliver ur euforin och in till det förlorade greppet om verkligheten in i psykosen.

Jo, Maria Bäck kan sin smärtsamma historia, men gör den inte kall eller avståndstagande. Som den dokumentärfilmare hon är får vi följa med in i galenskapen, in på läkarrummet, in på institutioner, som vore det verklighet, ett här och nu… Här får vi se också se scener som i förstone verkar komiska, men som är plågsamma och ur dotterns perspektiv pinsamma.

Det gäller att, som tittare, andas ut och andas in. För i det psykotiska finns där också en kärlekshistoria mellan mor och dotter, som Maria Bäck så här 20 år senare skildrar med känsla och närvaro.

IMG_9078

Skaparpar. Maria Bäck, regissör, och Josefin Neldén, skådespelare, av och i ”Psykos i Stockholm”. Foto: KAI MARTIN