Storslagen ”Oliver!”

Musikal:

OLIVER!

!!!!

Oliver!

Mustig. ”Oliver!” är en storslagen uppsättning på Göteborgsoperan. Foto: LENNART SJÖBERG

Göteborgsoperan.

Publik: Utsålt.

Bäst: De magnifika masscenerna.

Sämst: Det tappade tempot i andra akten.

Fråga: ”Så länge han behöver mig” måste väl ha inspirerat till Ainbusks ”Älska mig” med musik av musikalfantomen Benny Andersson…?

Kanske tillhör inte ”Oliver!” den mest tidlösa av musikaler. Åtminstone inte om den ställs mot Charles Dickens roman om den fattige, föräldralöse pojken Oliver i Londons 1830-tal. Men när Göteborgsoperan väljer att göra denna Lionel Barts musikal från 1960 sparas det inte på krutet. Det är en formidabel, storslagen uppsättning med extra allt, totalt 60 personer på scen, varav hälften barn. Regissör – och koreografen – Fredrik Benke Rydman har samlat ensemblen till en färgstark och imponerande föreställning där det inte brister i kreativitet i någon scen gällande dans, kostym eller scenografi.

Här excellerar Lehna Edwalls kostymer som är både fantasirika, vackra och förvridna, som för att finna ett barns perspektiv. Rika klär i prakt, fattig i smuts och lump. Ungefär så. Till det Frida Arvidssons scenografi som starkt visar visa det smutsiga London på 1800-talet, fyllt av föroreningar och kolpartiklar i luften.

Men föreställningen börjar redan innan publiken har hittat sina platser. Uppflugna som flugor på en vägg sitter tre frossande herrar som smackande äter en till synes oändlig måltid. Kontrasten mot den inledande, suggestiva scenen med barnen i rader ätandes sin vattniga välling, drömmandes om riktig mat, är stark.

Oliver2

Storslaget. Masscenerna är många och magnifika. Foto: MARKUS ANDERSSON

Fredrik Benke Rydman kan sina masscener, får dem suggestivt levande och skapar emellanåt mustiga, detaljrika Bruegheloljemålningar som i storslagna ”Oom-pah-pah”, den ena av Nancys (Caroline Gustafsson) solonummer.

Jo, det här är en fröjd för båda öga och öra. Arrangemangen är uppdaterade, fräsande starka och med en egg som originalet inte har. Detta utan att tappa melodier eller särart.

Oliver!

Fantastiska barn. Barnen på scen drar ett stort lass. Som rollen Oliver (här Pontus Sköldberg). Foto: LENNART SJÖBERG

Barnen är fantastiska och bär i många delar fram flera scener. Det är en fröjd att se. Tyngst börda drar naturligtvis Oliver (i premiären Viktor Werlenius) och Dodger (Wilmer Hellsten) samt ungarna kring Fagin. Som just Fagin gör David Lundqvist en karismatisk karaktär med stark närvaro och, emellanåt, stor akrobatik. Caroline Gustafsson lyckas i allt myller på scen sätta allt ljus på sig, inte bara i nämnda ”Oom-pah-pah” eller ”Så länge han behöver mig”, utan också i sitt agerande.

Jo, det är ett myller på scen. Mycket att ta in, rika porträtt från huvudrollerna till minsta (yngsta – enastående Leo Stadelman Andréas kan väl inte vara mer än fem år!) roll i ensemblen. Allt hålls förnämligt på plats av Fredrik Benke Rydman.

Visst, det skapas ett märkligt tomrum när Oliver vaknar i en renbäddad, riktig säng i Mr Brownlows hem. Där uppstår inte den förväntade humorn vid Dr Grimwigs (Ola Forsberg) besök. Dessutom känner jag mig vilsen i finalen.

Detaljer, emellertid, som jag kan fördra i denna förställning som bitvis håller världsklass.

Se den! Se om den!

Oliver!, Göteborgsoperan, premiär 14 september 2019

Av: Lionel Bart efter Charles Dickens roman ”Oliver Twist” (1838).

Översättning: Ulricha Johnson.

Regi och koreografi: Fredrik Benke Rydman.

Medregissör: Victoria Brattström.

Dirigent/musikaliskt ansvarig: Bjorn Dobbelaere.

Scenografi: Frida Arvidsson.

Kostymdesign: Lehna Edwall.

Ljusdesign: Tobias Hallgren.

Ljuddesign: Dennis Barkevall.

I rollerna: Viktor Werlenius (delar rollen som Oliver med Pontus Sköldberg och Mathias Graffner), Wilmer Hellsten (delar på rollen som Dodger med Max Johnsson och Enis Syla), David Lundqvist (Fagin), Caroline Gustafsson (Nancy), Tobias Ahlsell (Bill Sikes), Markus Pettersson (Mr Bumble), Anna-Maria Hallgarn (änkan Corney), Lars Bethke (Mr Sowerberry), Åsa Fång (Mrs Sowerberry), Emilia Hallstensson (Charlotte Sowerberry), Nils Reinholtz (Noah Claypole), Sigrid Thomas Lyri (Bet) med flera, totalt 60 på scen varav hälften barn.

 

 

 

Pimpade nunnor i gangsterdrama

Musikal

En värsting till syster

!!!

Pressbild 4 Chinateatern Foto Mats Bäcker

Från stramt till vild. ”En värsting till syster” startar trögt, men föreställningen tar sig. Foto: MATS BÄCKER

Chinateatern, Stockholm

Publik: Utsåld premiär

Bäst: Carl Dyal är brutal.

Sämst: Första hälften av första akten måste spetsas.

Fråga: Hur många timmar har Camilla Thulin lagt ned på kostymerna…?

Tajmingen kanske inte är den bästa i huvudstaden med det nyss begångna mordet på en 18-årig kvinna i en uppgörelse i gangsterkretsar. Missriktade skott med fatal efterverkan. Men nu är ”En värsting till syster”, musikalen som Whoopie Goldberg initierat efter filmen (1992) hon själv hade huvudrollen i, just på temat: en kvinna bevittnar hur hennes käraste, gängledaren, mördar en medlem ur sitt team. Den streetsmarta sångerskan med hopp om en glamourös karriär väljer att vända sig till polisen, får beskydd och placeras i ett kloster. Förvecklingarna kan börja.

Gladys del Pilar gör huvudrollen Deloris i Stockholmsuppsättningen och inleder soulfyllt, för att blekna i sina första repliker, hämta sig och sedan defilera med kraft mot mål. Karl Dyall är hennes promotor/älskare och tillika gangsterbossen Curtis, så otäck och trovärdig att det går kalla kårar från scen ut i salongen vid hans närvaro. Som abbedissa finns Suzanne Reuter, stram, elegant och med större elegans och spets i replikerna än i sången. Men också i en roll som så många av de andra i ensemblen kan luta sig mot.

Det här är alltså en komisk musikal med en dov klang, som reflekterar en påträngande verklighet. Inget nytt under soulen, alltså. Men värt ändå att ta i beaktande.

Pressbild 8 Chinateatern Foto Mats Bäcker

Soul i klostret. Foto: MATS BÄCKER

Nu spirar det musikaliska komiska dramat förtjänstfullt genom sina nummer, främst när det sjungs och dansas. Med en sprakande scenografi, som elegant skiftar från nattklubb, bar, polisstation till kloster och kyrka, får en stark ensemble töja och bända på sina möjligheter. Till det Camilla Thulins bländande kreationer med strikt disco-all in glitter, pimpade nunnor och katolska präster. Regissör Anders Albien har med piska och morot manat fram kvalitet i i stort sett varje nummer på scen. Så får var och en glänsa – och Kim Sulocki (alltid kvalitet) överraska med musikalvärldens kanske smartaste klädbyte.

Alexander Larsson, Klas Wiljergård och Fernando Fuentes utgör intelligensreserven i Curtis gäng, sjunger ljuvt i falsett och rör sig skönt i sin tro om att vara guds gåva till kvinnorna. Skön ironi till publikens förtjusning. 21-åriga fyndet Ebba Irestad är fantastisk som den unga, tystlåtna, kyska postulanten i klostret som får göra sin röst hörd, och Birgitta Rydberg är smittsam i rollen som spelevink i klostret tillsammans med upproriska Charlotte Strandberg.

Pressbild 5 Chinateatern Foto Mats Bäcker

Klang- och jubelfinal. Foto: MATS BÄCKER

”En värsting till syster” har en trög startsträcka, men som accelererar och med god fart stävar mot en riktigt underhållande musikal med mycket blingbling, allsångsglädje och finurliga stickrepliker.

En värsting till syster, premiär 11 september, Chinateatern, Stockholm:

Ensemble
Deloris Van Cartier: Gladys del Pilar
Abbedissan: Suzanne Reuter
Syster Maria Lazarus: Charlott Strandberg
Syster Maria Patrick: Birgitta Rydberg
Eddie: Kim Sulocki
Curtis: Karl Dyall
TJ/ US Curtis: Alexander Larsson
Pablo: Fernando Fuentes
Joey: Klas Wiljergård
Syster Maria Robert: Ebba Irestad
Syster Maria Glenn/ US Maria Robert, US Tina, US Michelle: Nina Hammarklev
Tina mfl / US Deloris: Elenor Margarita Erikson
Syster Maria de la tour: Ayla Kabaca
Syster Maria Theresa: Åsa Bergh
Michelle mfl / US Patrick: Anna Werner
Syster Maria Alan/ US Maria Lazarus, US Maria Theresa: Anette Belander
Syster Maria Douglas / US Maria De la Tour: Anna Lidman
Syster Maria Cheri-Bill: Annika Herlitz
Ensemble: Jesper Blomberg
Fader O´Hara mfl : Peter Gröning
Ensemble: Tony James Andersson
Ensemble/ US Pablo, US TJ: Nils Axelsson
Ensemble/ US Joey/ US Fader O´Hara: Tomas Totten Strömberg

Orkester
Kapellmästare/Keyboard: Jan Radesjö
Bas: Mats ”Limpan” Lindberg
Gitarr: Torbjörn Stener
Trummor: Magnus Fritz
Träblås : Mats Sundström
Trumpet: Lars Almkvist
Trombon: Anders Nordkvist
Keyboard: Daniel Palm

Kreativt team
Regi och svensk översättning : Anders Albien
Koreografi: Siân Playsted
Scenografi: Andreas Bini
Kostymdesign: Camilla Thulin
Mask & Perukdesign: Sara Klänge
Ljusdesign: Palle Palmé
Ljuddesign: Oskar Johansson
Musikaliskt ansvarig & arrangör : Jan Radesjö
Videodesign/Produktion: Johan Larsson & Philip Sundbom

Originalmusik- och text: Alan Menken och Glenn Slater från Cheri Steinkellners och Bill Steinkellners bok.

Sprakande Park Lane Show

Show:

THE GREATEST STARS

!!!

IMG_1062

Full fart. Park Lane Show är späckat från start till mål. Foto: KAI MARTIN

Park Lane, Göteborg.

Med: Alfred Olsson, Rebecka Landing, Elisabeth Hagberg, Johan Larsson, Sofie Bergman med musikerna André Egbo, keyboard/saxofon/sång, Robin Egbo, bas/syntbas/sång/, Johan Svärd Sagerfors, gitarr/sång, och Anton Davidsson Norén, trummor. Pia Karlsson, regi och koreografi, Emil Söder, koreografi, Mikaela Magnusson, kostym, och Joel Börjesson, sångcoach.

Bäst: Måttlösheten – allt ska med.

Sämst: Jag hittar inte den röda tråden.

Fråga: Hur många steg och låtar går det att fylla en nybakad musikalartist med…?

Tesen ”Less is more” är något som Park Lane Show friskt kastar på dynghögen med sin nya satsning ”The greatest stars”. Här ska allt med och det görs med friskt humör, ettusen och en danssteg och – om jag räknat rätt – nära 80 låtar som sveper förbi i en blixtrande kavalkad. Det krävs sina röster, det krävs disciplin och kunnande. Lägg till att de fem artisterna, förutom kläd- (det är många) och genrebyten, dessutom inledningsvis på kvällen ska servera vid borden… ja, så då inser ni att showbiz inte är någon dans på rosor.

Inledningsvis blir det en blick och hyllning till klassisk Las Vegasunderhållning: Barry Manilow, Frank Sinatra, Liza Minnelli eller Tom Jones och det är slående hur väl de fem – Rebecka Landing, Elisabeth Hagberg, Sofie Bergman, Alfred Olsson och Johan Larsson – klarar den svåra croonerkonsten. Här härmas inte, tack och lov. Här tar gänget sina egna röster och det låter alldeles utmärkt till ”New York, New York”, ”Cobacabana (at the Copa)” eller om det är ”It’s not unusal”.

En show med extra allt. Foto: KAI MARTIN

Redan här spräcker showen sin klädbudget med plymer och glitter. Men det ska komma mera.

Showerna på Park Lane är uppbyggda så att publiken, de ätande gästerna, inte får någon ro. Före, ibland under, och efter måltiderna pockar scenerna på sin uppmärksamhet. Man får sannerligen valuta för nedlagda slantar, även om det emellanåt kan vara jobbigt att vrida kroppen efter var nu showen pågår någonstans. För salongen utnyttjas till bristningsgränsen – från loungemusiken i entrén till underhållning mellan borden.

”The greatest stars” famnar allt. Så från Las Vegas vandrar gänget lätt och ledigt till svenska folkparkerna och dansbandsbonanza för att kliva över till svenska favoriter som Ledin och Orup. Eurytmics och Pretenders låtar luftas, så också Bowies, Ferrys, Kim Wildes och Queens. Jo, den som vill följa den röda tråden i detta generösa utbud har att göra. Jag tappar bort mig bland alla stil- och klädbyten (fantastiska kreationer signerade Mikaela Magnusson) samt alla de tusen och en dansstegen. Lyckligtvis gör inte artisterna det. Inte heller bandet, som har ett styvt jobb att skifta, men klarar det med bravur.

Röst-, spel och dansmässigt är ensemblen hemma alla dar i veckan. Elisabeth Hagberg kan mycket väl vara den starkaste sångerskan sedan Lollo Gardtman. Hon klipper avancerade Aha-numret ”Take on me”, som spänner över två och en halv oktaver, och bjuder sedan på en personlig ”Saving all my love for you”, inte heller den en speciellt lätt låt att sjunga.

Så, jo, ”The greatest stars” underhåller med bravur. Men jag tror ärligt att man kunde vågat vila mer i det färgsprakande och spinna mer kring ett tema. Nu är det extra allt hela tiden från disco till svensktopp, från Las Vegas till melodifestival, från hårdrock till pop. Dessutom borde man låta fler låtar klinga ut till fullo innan nästa tar över. Det hiskeliga tempot gör mig andfådd. Men det kanske bara är åldern.

Drama med verklighetsbakgrund

Film:

438 dagar

!!!

438

Tillbaka till verkligheten. ”438 dagar” är baserad boken med samma namn.

Foto: CHARLIE SPERRING/MISO FILM

Regi: Jesper Ganslandt

Medverkande: Gustaf Skarsgård, Matias Varela, Philip Zandén med flera

Manus: Peter Birro

Premiär: 30 augusti 2019.

Frilansjournalisten Martin Shibbye och -fotografen Johan Perssons uppdrag var inte riskfritt, men klockrent. När de passerade gränsen in från Sudan 2011 var det för att försöka avslöja svenska Lundin Oils intressen i Etiopien, ett företag som i jakten på olja drog fördel av den etiopiska, den diktatoriska, staten och utnyttjade den fattiga befolkning. I gränsområdet Ogaden finns en gerillaarmé som strider mot den etiopiska regimen; svenskarna är med andra ord på minerad mark och använder sig dessutom av kontakter inom gerillaarmén för att ta sig in i Ogaden.

Båda är rutinerade, men var för sig. Uppdraget är det första tillsammans och det kommer, som historien visade sig, bli en prövning. Konvojen som tar dem över gränsen blir angripen, svenskarna blir inte bara beskjutna, skadade och gripna utan också anklagade för terrorism. Av häktningen blir det senare fängelse med en dom på 20 års fängelse, som föll hårt och skoningslöst med fabricerade bevis.

Martin Schibbye och Johan Persson har berättat sin historia i boken med samma namn som den film som nu har premiär med Gustaf Skarsgård och Matias Varela i huvudrollerna.

Det blir en gastkramande historia, men inte utan värme eller skratt. Peter Birro har i sitt manus skapat en nervkittlande historia som pendlar mellan desperation, uppgivenhet, iskallt hopp och en känsla av avståndstagande tillit till den tysta diplomati som ska få dem ut i frihet.

De båda inser ju galenskapen i att i Lundin Oils styrelse sitter, kanske svensk politiks mest arrogante minister någonsin, Carl Bildt. Till ytter mera visso är han utrikesminister. En tragikomisk effekt som Philip Zandén skoningslöst utnyttjar i sin roll.

Att Carl Bildt kom undan tyngre kritik, och att att karln över huvud taget verkar saknar självkritik, är en gåta. Nu är det en film baserad på en partsinlaga, men det är ingen vacker bild av Moderatpolitikern som ges.

Fredrik Evers agerar den balanserande ambassadör Jens Odlander med återhållsamt, och ja, diplomatiskt spel.

Drama med verkligheten som grund, alltså. Regissör Jens Ganslandt fångar det väl. Men trots att den är välgjord saknar jag klaustrofobi som borde funnits. Jag hittar heller inte in i den broderskapskärlek som uppstår, kanske av nödvändighet, journalisterna emellan. Däremot biter scenerna mellan Gustaf Skarsgård och Josefin Neldén, som spelar Schibbyes fru Linnéa, tag.

Men…

”438 dagar” är kanske ändå främst en film om journalistisk mod parat med den dårskap som det emellanåt krävs för att nå sanningen. En film om nödvändigheten av det fria ordet, reportrars granskande och journalistiskt ifrågasättandet. För det måste man, dessvärre, riskera mycket och satsa högt. Det gjorde Martin Schibbye och Johan Persson för att förlora, men efter 438 dagar ändå vinna ändå.

Trondheim förtrollar

Lofoten156

Vi är packade och klara för att lämna Bodø för Trondheim med tåget. På vår promenad med packningen från det fantastiska hotellet och skeppet Bishop’s Horizon (som jag ju skrev om här) smet vi in på ett gatukök med världens kök; det blev kinesmat, vårrullar, biff i curry, kyckling i någon sås och vi hade sedan tidigare vår Nordlands pils till dryck.

Tåget stod och väntade på oss när kvällningen gav sig till känna ack så lite. Det var skönt i luften, solen lyste stark och på perrongen stod människor i väntan på att få gå ombord.

Bodø charmade med sin närhet. Promenadavstånd från flygplatsen till hotellet, promenadavstånd från hotellet till stationen och utanför naturen som bara slukade våra törstande ögon.

Lofoten44

Kulinarisk resa. Foto: KAI MARTIN

Men resan började nå vägs ände och när vi väl fått vår kabin i sovvagnen, stuvat in vårt bagage och tåget började rulla, så dukade vi upp vår mat och dryck, lät panoramat svepa förbi tågfönstret i korridoren och vi tjusades igen och igen över det norska landskapet, som aldrig tröttnade på att bjuda upp.

Panoramatåg. Foto: KAI MARTIN

Vi ser bron som spände över Saltstraumen i fjärran, klättrar med tåget över fjäll och vackra stationer i mitten av ingenting; folk kliver av, folk kliver på, rosenkindade och friska, hivar upp sina packningar efter sin tur i naturen.

Tåget gungar vidare mot natten, vi tar en fika i restaurangvagnen – våffla med mesost, sylt och grädde plus kaffe – och tittar oss andlösa på när solen har sin gång i det skiftande landskapet.

IMG_6595

Gofika. Foto: KAI MARTIN

Det blir aningens lite mörkare. Jag lägger mig för att läsa, somnar, men det blir en rastlös sömn. Ute i korridoren håller Z vakt på utsikten, outsläcklig i sin iver att inte missa något av det vackra som bjuds utanför. Sent kryper hon till kojs.

Vi vaknar vid sex, eller åtminstone är det då som det är dags att göra sig redo. Tåget närmar sig inte med någon större hastighet vårt slutmål för den här gången. Trondheim. Vi har tagit en natt där för att få se lite på denna norska storstad, rik på anor.

Vi passerar Hell, ett fantastiskt namn på en ort, och Trondheims flygplats där många tar sitt pick och pack och stiger av. När vi kommer till Trondheims central är klockan åtta på morgon, det är söndag och allting är stängt. Gråvädret skvallrar om regn, men håller sig i skinnet när vi går vår morgonpromenad mot hotell Blue Radison. Z guidar och det blir en omväg, som egentligen inte hade spelat så stor roll om inte hela det peristaltiska systemet gav sig till känna. Jag behövde med andra ord gå på toaletten pronto.

Vi får göra en smärre u-sväng, ned ett annat kvarter och gå tillbaka norrut efter att promenerat söderut. Men vi räddar situationen, kommer till hotellet där rummet naturligtvis inte är klart, lämnar in våra väskor, placerar mig på toaletten (jag klarade den detaljen på egen hand) och var därefter redo för en hotellfrukost, både för att fördriva hungern och fördriva tiden. Det skulle ju dröja innan vi kom till vårt rum.

En vacker, men en smula sliten stad. Foto: KAI MARTIN

Vi var sömndruckna, eller kanske snarare tvärt om; vi suktade efter sömn efter den oroliga natten. Men efter frukost blev det promenad ut på byn. Vi var medvetna om att Norge en söndag är ett stängt samhälle. Men på vägen i den panikartade promenaden till hotellet och den välsignade toan, så hade vi upptäckt en loppis bara några hundra meter från där vi skulle bo. Vi gick tillbaka dit, tog oss en kik, jag hittade ett par jeans (Zara), men 100 norska kronor var lite för mycket. Annars mycket krimskrams, så vi sökte oss upp mot domkyrkan där aktiviteten var stillsam vi tiotiden. Dörrarna stod öppna in till den väldiga domen, där man väl inne inte får ta några bilder. Högmässan förbereddes, i källaren hördes en kör repetera, det kontemplativa lugnet som uppstår i en kyrka, den andaktsfulla tystnaden, gav frid. För att fördriva tiden bestämde vi oss för att tacka ja till inviten om att gå till högmässan.

Det blev en rejäl show med två officianter, sångare, körer, organister och en församling som var heligt dedikerade sitt uppdrag. De kunde sin sak och bidrog till att vi inte nickade till i onödan när ritualerna sög musten ur oss. Men när nattvarden skulle spisas tackade vi försiktigt för oss och smet ut med vetskapen om att den här högmässan var något extra. Nidarosdomen har en tusenårig historia. Men förfallet och bristen på underhåll höll på att göra den anrika katedralens saga all. Men 1869 startade ett omfattande renoveringsarbete, som fortfarande pågår och som nu har 22 heltidsanställda. Det är ett grannlaga jobb som har gjorts och just denna högmässa var för att fira att det var just 150 år sedan arbetet startade.

IMG_6618

Imponerande. Nidarosdomen imponerar. Foto: KAI MARTIN

Lyckligtvis, visade det sig, fick vi också se kyrkan utan att ens betala någon kollekt (shame on us), för efter klockan ett var det dags för nyfikna att köpa biljett för att få komma in. För dem som har långa, anklagande fingrar kan jag ursäkta mig med att vi fick inte reda på detta förrän vi kom tillbaka för ett andra besök.

Nu sökte vi oss tillbaka till hotellet. Sängarna kallade och vi föll in en timmes tung, helande och välbehövlig sömn.

Så ut på stan, tillbaka till loppisen där jag bjöd halva priset för Zarajeansen och 50 kronor för en mossgrön These Glory Daysskjorta, fick ja och berikade en sprängfylld garderob med ytterligare kläder.

Vi gick längs med ringlande Nideelva, som delar staden itu, tjusas av de väldiga, färgglada träkåkarna som kantar kajerna, men som bitvis är slitna och i behov av renovering.

Vi promenerar upp mot Nidarosdomen, går in i besökscentret och blir varse kostnaderna för att gå in i kyrkan och för all del även där kronjuvelerna finns. Några Hells Angelsherrar passerar malplacerat, men kanske kom de helt enkelt från tidigare nämnda ort Hell…

Vi nöjer oss med att i regnet se den utställningen som i korta drag berättar kyrkans historia, hur man räddade väsentliga statyer från tyskarna förstörelselusta under andra världskriget och hur renoveringen gått till. Vid en dansbana hör jag tango, två par dansar gracilt med nogsamma fotnedsättningar; vackert i regnet.

Tango i regnet.

Z och jag funderar på bio; vädret bjuder ju in till det. Men programmet och filmerna stämmer inte ihop. Först på kvällen kan det vara aktuellt, förvisso en mainstreamfilm men ”Rocket man” lockade. Vad göra fram till dess…?

Vi irrar i en planlös vandring i det inre av Trondheim. Z googlar. Hittar något om hotell Britannia, som vi hade sett en skymt av när vi kommit. Där fanns restauranger, hotellet hade en rejäl historia sedan starten på 1870-talet och som nu nyligen återöppnats efter renovering i tre, fyra år. Men… restaurangerna var stängda. Kanske en kaffe? Det måste gå.

Med Tenson med mera i regnet. Foto: KAI MARTIN

Vi går dit, går in och möts genast av en entusiastisk bartender. Vi förklarar vårt ärende och att vi också är nyfikna på Speilsalen, som Z läst om, medvetna om att det är stängt, men om vi ändå inte kunde få ta oss en titt. Han informerade oss generöst om att tre av fem restauranger var öppna, beklagade bristen på information på nätet och sa att det nog inte skull vara något problem att få se Speilsalen. Jag smet iväg på toaletten och kom tillbaka när Z hade försvunnit i sin tur. Vi fann varandra, hade blivit rekommenderade sommarmenyn i Palmhaven och gick för att förhöra oss om bord när där väl öppnade klockan sex. Hovmästaren vill placera oss vid ett bord i den vackra salen med fontän i mitten och en interiör i något slags kolonial stil med bambustolar, bord med vita linnedukar och allt väldigt sobert och elegant. Men vi avböjde, sa att vi ville ha en halvtimme på oss för att klä oss anständigt. Hovmästaren höjde diskret på ögonbrynen och försökte få oss att förstå att vår klädsel dög. Men, nej, Tenson i alla ära; regnkläder klär inte dylika lokaler. Tillbaka till hotellet, ombyte som förnöjer: Z i en dress, jag i byxorna jag köpt i Bodø plus skjortan jag även inhandlat där, min blå Bosskavaj, 50 danska kronor, från en loppis i Lyngby sommaren 2015, de ljusbruna Clarkskorna från Köpenhamn, till dem de brandgula skosnörena inhandlade i Williamsburg den bistra månaden februari 2014.

Hovmästaren log mjukt när vi kom tillbaka, placerade oss vid ett bord i den glest besatta salen. Bara på vår korta promenad från entrén till bordet insåg vi att vi hade hamnat rätt. Ostbordet var en syn för gudar, efterrättsbuffén hisnande…

Magisk mat. Foto: KAI MARTIN

Vi beställde en Bordeaux till maten och gick sedan för att plocka för oss av maten. Vi varje station (förrätt, varmrätt, osten, desserten) fanns en kock/konditor som guidade oss. Allting var lokalproducerat (ja, inte vinet då) och vi förstod att inte frossa; lite av allt. Det var fantastiskt. Om vi hade fått själslig frid vid högmässan uppstod nu den sinnliga, där välmåendet omfamnade oss innerligt. När kaffet anländer och jag får för att ta dessert – allt från praliner till bakelsebitar – dröjde sig Z kvar vid matborden för att fotografera. Jag äter i solitär, njuter av sötsakerna som jag tidigare njutit av förrätt, varmrätt och ostarna. Sitter och tittar förstrött på bordsgrannarna, låter fantasin skicka iväg mig om varifrån de kommer och vad de gör. Närmast slentrianmässigt låter jag en chokladpralin smita in i munnen. Jag har noterat att det är mörk choklad, men smaken ger mig en vällust som överraskar. Jag en chokladchock. När Z kommer tillbaka ser jag att hon har tagit en likadan, säger att hon det finns två saker av det hon valt som inte faller henne i smaken blir det skilsmässa. Hon inleder, som av en slump, med pralinen. Hon tystnar. Tittar mig i ögonen. Nej, det blir ingen skilsmässa. Chokladen är magisk, mörk choklad som välver vackert över en botten av ljus nougat och med en lakritskräm som trollar fram det godaste av det goda.

Vi är omtumlade, lyckliga, inte för mätta, men enastående nöjda. Vår servitör, en servil ung man från Polen, frågar om vi är nöjda och vi försöker utan att göra volter förklara att det är vi sannerligen. Z undrar om pralinerna, går i sällskap med den servila servitören till konditorn som berättar att det inte är hotellets egna, men var de finns att köpa – vi hinner innan tåget går måndag eftermiddag.

När vi kommer tillbaka till bordet har Z undrat om det möjligen fanns en chans att se Speilsalen, hovmästaren kommer och undrar om vi inte vill se hela hotellet, tar med oss på en husesyn som heter duga, från fantastiska konferenslokaler med väggar dekorerade av Trondheimskonstnären Håkon Bleken, 90 år, fortfarande aktiv och med ett stambord på hotellet. Det skulle visa sig att hans konst fanns i hela huset – enastående – med skilda motiv och stilar.

Men innan vi går för den guidade turen undrar den servile servitören om vi inte vill ha med några praliner (vi hade frågat om det gick att köpa dem), återvänder med ett lite paket, som jag bär med största vördnad och försiktighet.

Ett hotell med resurser. Foto: KAI MARTIN

Det blir en rejäl promenad från vinkällaren i botten (Nordens största), där man kan köpa sitt vin för att sedan färdiglagrat inmundiga det, säg, 2021, till köket med plats för 60 man att jobba i, upp till den eleganta sviten, tornrummet, för två med egen vinkällare, eget kök med tillhörande kock, två badrum, flygel… ja, det hela till det facila priset på mellan 65000 och 100000  beroende på säsong.

Både jag och Z kunde i och för sig tänka oss sviten i prisklassen under och kände båda, utan att sväva iväg, att ibland skulle det vara gott att vara miljonär, obekymrad om priser.

Z och jag hade tänkt avrunda i baren för att tacka bartendern som så generöst välkomnade oss på eftermiddagen. Men tiden rinner iväg. Vi står i foajén och pratar, tackar hovmästaren för den guidade turen, han följer oss ut på gatan där han får sällskap av conciergen, elegant i uniform och höghatt, som visar oss vägen till biografen samtidigt som han undrar om vi vill ha ett paraply mot regnet…? Ja, kanske ett till?

Överväldigade tackar vi ja. Till ett.

Om vi kan rekommendera hotel Britannia…? Tillåt mig utbrista i diskret leende, inte helt olikt Mona Lisas.

Vi är lyckliga i Trondheimregnet, njuter av ”Rocket man” och kommer till hotellet omtumlade av intryck. Ska det inte ta slut…? Nej. Det kommer mera.

Måndagmorgonen i matsalen är lite mer dämpad en den var dygnet innan. Vi äter vår frukost för att sedan packa våra väskor, göra vår toalett och sedan checka ut med löfte om att få ställa väskorna där för att hämtas senare. Det blir ny promenad på byn, nu på jakt efter turistbyrån som skulle ha pralinerna vi suktade efter. Där kammar vi noll. Just under sommaren finns de inte. Men det finns en turistshop som kan ha dem, så vi går dit. Kartan vi har fått använder vi flitigt. Jag, som var i Trondheim för en hockeyturnering februari 1991, är lagom lost, men hämtar hem meter för meter. Inte för att jag minns mycket av den resan, mer än att jag köpte en söt overall på H&M till min då halvår gamla son.

Vi hittar butiken, köper en ask med blandade praliner (fanns inte enbart de förföriska) och knallar vidare till köpcentrum Solsidan där vi ska ragga lokalproducerad ost. Det blir några kläd- och skobutiker, men inget handlat. Visst, det blir ost, men också valkött, som vi får med oss vakuumförpackat. Vi hastar iväg. Tåget väntar och packningen ska hämtas. Regnet har flytt sin kos, Trondheim är en lätt pulserande, mindre storstad med turister flackande fram och åter. Vi är en av dem. Går mot stationen. Tar farväl med ett löfte om att komma tillbaka då plånboken är fylld. Hotel Britannia väntar.

 Tack och adjö, Trondheim. Foto: KAI MARTIN

#awayoflivingsince1951 #trondheim #hotelbritanniatrondheim

 

Postpunkposörer och mannekänger

31 augusti spelat Kai Martin & Stick! tillsammans med Dogsmile på Bellmans salonger i Göteborg. En spelning som, som alltid med ett åldrat men ack så vackert band, kan vara det sista.

Jag ska inte vara fatal. Tiden har sin gång och det är inte mer med det.

Men just lokalerna har sin tjusning, inte bara för att Attentat välte stället ett par gånger förra året. För just där kom en spelning att bli betydelsefull för Kai Martin & Stick!:s utveckling.

IMG_0516

Premiär. 7 oktober stod Stick! på scen för första gången – på Sprängkullen. Foto: LAURI DAMMERT

Under sommaren 1979 hade vi kommit med trespårssingeln eller -EP: (”Binder min tid”/”Jag dansar inte”/”Försent (aldrig försent)”) på det egna bolaget Puzzle records. Vi hade under tiden som Ronny Jotten kommit med lagom till inspelningen i mars mer och mer känt oss utanför punkrörelsen. Trots att vi tillsammans med Attentat var de två band som först knöts an till Garageligan av grundarna Bruset och Göteborg Sound.

Vi ville spela och spela där vi bäst kunde göra det. Oavsett om det var i Göteborgsförorter, på stadens nationer eller diskotek. Musikaliskt insåg vi också rätt snart att vi knappast var ett traditionellt (hur nu man kunde bli det efter rörelsen bara funnits i några år) punkband. New wave, eller nyvågen stämde bättre in där och där fanns ju band som Elvis Costello & the Attractions, Ian Dury & the Blockheads, Graham Parker & the Rumours, Siouxsie & the Banchees, Eddie & the Hot Rods… Så vi bestämde att lägga till Kai Martin & till redan befintliga Stick!. Problemet var bara att omslaget till singeln redan var tryckt. Vi fick helt enkelt skriva till Kai Martin & för hand, något som skedde vid Slottsskogsfestivalen 18 augusti 1979.

Men musiken var fortfarande lika högintensiv. Allt skulle gå fort, utspelet skulle vara teatralt laddat. Inte en gest för stor nog. Det var, förstås, en underbart kreativ tid. Vi repade mycket. Nötte våra låtar, adderade några och fick en allt större repertoar. Men tempot i låtarna var fortfarande lika högt.

IMG_0517

Hyperaktiva. Stick! var ett högenergiband de inledande åren. Foto: OKÄND

Vi hade haft scenpremiär 7 oktober 1978, spelade igen på Sprängkullsfestivalen i november och senare som pausband till Dag Vag på Errols i december (om jag minns rätt). Det blev fler spelningar där, på den anrika rockklubben, där vi också hade vår replokal i källaren – centralt och bra – och som vi senare kom att dela med Göteborg Sound fram till dess att bandet tackade för sig.

Någonstans hösten 1979, möjligtvis tidigt 1980, fick vi ett erbjudande om att spela på en modevisning som bögklubben Bacchus arrangerade en våning upp, alltså där nu Bellmans salonger huserar.

Mognade. På scen utvecklades Kai Martin & Stick!. Foto: OKÄND

Det var mannekänger av kvinnligt kön och transpersoner, som skulle paradera på catwalken. Vi repade under dagen, men insåg snart att det inte höll. Våra låtar var i princip över då modellerna skulle vända längst ut och gå tillbaka. På plats fick vi helt enkelt arrangera om låtarna, dra ned på tempot, ta om en vers och lägga till en refräng. ”Binder min tid” blev mer sugande i tempot och klockade in på dryga minuten längre än den var på singeln. Med ”Tassa tyst” och ”Ursäkter” skedde samma metamorfos. ”Stadens gator” likaså. Det spattiga blev inte så hyperaktivt längre. Allt blev faktiskt bättre.

Allt skedde i stunden, men det steg vi där och då vidtog gjorde att söka oss till nya domäner, spela var vi ville och att vi slutligen fick erbjudandet om att spela in vårt första album hos Silence records i augusti 1980.

Vi hade också under hösten 1979 sett Simple Minds på Errols, ett nyavågenband som precis var på gång att släppa sitt andra album och som tagit gigantiska kliv plattorna emellan. Vi var djupt imponerade, tog lärdom och Peter Bryx och jag skrev ”Språk” (inleder b-sidan på ”Biomusik”) direkt inspirerade av mötet med denna deras nya musik.

Vi var ett band i ständigt progression. Våra öron och porer var vidöppna för intryck. Sensorerna ivrigt aktiva för att skapa. Vi hade på kort tid klivit ur den allt trängre punkkostymen och hittat friare, mer färger på den en gång så svartvita paletten.

Med debutalbumet ”Biomusik”, som i mångt och mycket blev ett samlingsalbum av den musik vi skapat under våra två år, tog vi senare ett logiskt kliv till singeln ”Man ska vara som ett ”Vilddjur i år”/”Blått ljus”, som spelade in i mars 1981 och vidare till inspelningen av det andra albumet ”Röd plåt” på hösten samma år.

Vi skrev vidare, hittade nya möjligheter, inspirationskällor och triggade varandra.

Det blev turnéer, radio- och tv-framträdanden, flera skivinspelningar, framträdanden inför allt från 25 till 40000 under de intensiva åren mellan 1980 till 1985. Så tog kraften slut. Vi bodde på olika ställen. Den kontinuitet som repetitioner ger förlorade därmed. Inspirationen med. Ja, tillsammans med ett alltmer falnande intresse.

Vi gjorde vad vi trodde var vår sista spelning 10 augusti 1985, som Sveriges Radio spelade in. Slottsskogsteatern var fullsatt och avskedet blev värdigt.

2007 pratade vi om att återförenas. Stärkta av mitt möte med Simple Minds gitarrist Charlie Burchill 2006. Det skulle dröja. 2012 repade vi för ”Röd plåt” 30 år. Viktor Furbacken på bas och saxofonist Jonas Åkerblom. Vi försökte. Cremonese och jag spelade med Augustifamiljen – framför ”Rör, rör, rör dig nu” – vid Pusterviks invigning med ett starkt gensvar. Men den vidare satsningen föll i aska.

Sextetten som sprängdes.

November 2012 enrolleras Alex Gabay. Strax innan jul kommer Gomer Explensch hem från en längre utlandsvistelse. Strax efter årskiftet meddelar han att han gärna är med på comebacktåget.

Kai Martin & Stick! 2 röd

Sextetten som kändes. Foto: HELENÉ FURNESS

Påsken 2013 har vi två spelningar – Stockholm, Scandic Grand Central och Göteborg, Pustervik (en spelning som möjliggjordes av Florence & the Machines hastiga avhopp) – 6 och 7 april. Det går suveränt och mersmaken sköljer runt i munnen och sprider sig i blodomloppet.

IMG_0204

Succé. Postpunkposörerna gjorde succé på Liseberg. Foto: KAI MARTIN

Det blir ytterligare spelningar det året. Sommaren 2014 spelar vi på Taubescenen inför nära 800 personer. Nya låtar presenteras. Året efter gästar vi Gröna Lund och gör en av våra bästa spelningar någonsin. Dagarna efter går vi in i studion för att spela in det som kom att bli [utan titel], comebackalbumet som kom våren 2016.

Fler spelningar. Alltid lika stolta. Alltid lika vackra. Alltid lika dramatiska.

IMG_2638

Man ska vara som ett vilddjur varje år. Foto: IA HAMMAR

Senast Nalen 27 oktober 2019.

Välkomna! 31 augusti till Bellmans salonger. Biljetter på Tickster. 190 kronor.

Uno bjuder in

Musik:

UNO SVENNINGSSON

!!!

Uno1

Innerligt. Uno Svenningsson må inte vara en sång- och dansman. Men han har den innerliga rösten. Foto: KAI MARTIN

Trädgårdsföreningen, Göteborg.

Publik: Nära fullt men inte trångt vid uteserveringens scen.

Bäst: Farten i ”Vindarna”.

Sämst: Att det blir lite stiltje emellanåt.

Fråga: Borde inte Uno Svenningsson utmana sig med mer fartiga låtar, som just ”Vindarna”…?

Kanske missar han att Olle Ljungström denna dag skulle ha fyllt 58 år. Kanske är han fullt medveten om det. För när Uno Svenningsson möter Göteborgspubliken på sin kombinerade 60- och 25-årsjubileumsturné är det just med Olle Ljungströms ”Kaffe och en cigarett”. En stilla, intim start med David Nyströms keyboard i spikpianomood.

Jo, han har för drygt en månad sedan fyllt 60 år, men har en röst som en ynglings. Klar, karaktäristisk och ljus. Den som gör att han hittar in i revor och sår i folkets själ för lindring och vemodsstämning.

Nej, han är ingen sång- och dansman, Uno Svenningsson. Har aldrig varit. Kommer aldrig att bli. Men av den blyge artisten, som startade sin solokarriär för 25 år sedan har det utvecklats en kompetent underhållare, som inte gör stora gester, som inte pratar i onödan, som håller musiken i strama tyglar. Det är både en tillgång och en brist.

Det är lätt att tycka om hans musik, ja, även då han är uttolkare av andras alster. För han har en förmåga att vara nära och uppriktigt i sina texter, sångerna smyger sig på som något av en viskning, som en tröst, som ett kärleksord. Men det är ju då också nästan utan dramatik, utan passion, eller eld och glöd. Som i Håkan Hellströms ”Valborg”, som är mer pliktskyldig än innerlig.

På den här turnén bjuder han generöst från sin karriär, sololåtar, Freda’-material och musik från ”Så mycket bättre”-omgången som han ju var med i tillsammans med Sabina Ddumba, Tomas Andersson Wij, Kikki Danielsson, Eric Saade, Moneybrother och Icona Pop 2017. Ja, det blir till och med Supertramps ”The logical song” från ”Breakfast in America” (1979) som en hint om var Uno Svenningsson hittat sin röst och – kanske – sin musik.

Han bor granne med melankolin, men inte depressionen. Han öppnar för en mjuk kyss och kram, men inte för lusten och desperationen. Helt ok, alla kan eller ska inte bjuda på det. På så vis fyller hans musik också sitt syfte.

Uno2

Gästspel. Ebbot kom och hälsade på på scen. Foto: KAI MARTIN

Ebbot kommer in och gästar på ”Under ytan” i en halvt improviserad version, en fin låt som inte mår så bra av just det. Soundtrack Of Our Livessångaren gör sedan John Lennons ”Watching the wheels”, inspirerad av att Sissel Kyrkjebö spelade den i sitt ”Sommar”. Vi är då inne mot finalen av konserten, som ter sig lite märklig. Men ok, generöst.

Slutet med ”Vindarna” och ”Vågorna” – SMHI-låtarna, som Uno Svenningsson kallar dem – är briljanta. Just där hittar han och bandet en energi som konserten – och Uno själv – skulle må bra av att implementera oftare i låtlistan.