Uppfriskande perspektivskifte

Teater:

INGEBORGS MANIFEST

Teater Trixter, Göteborg

Skickligt. Gilda Stillbäck gör en fullödig gestaltning av sin Ingeborg. Foto: KAI MARTIN

Nypremiär

Med: Gilda Stillbäck

Av: Petra Revenue och Gilda Stillbäck

Musik: Björn Knutsson

Scen: Ger Olde Monnikhof

Ljus: Miranda B Wikström

Dramatikern och regissören Petra Revenues och dansaren, koreografen samt skådespelaren Gilda Stillbäcks möte under en stipendiesession i Ingmar Bergmans hus på Fårö blev snart fruktsamt. Ur detta har ”Ingeborgs manifest” sprungit, en kraftfull, vig och omtumlande monolog där Gilda Stillbäck använder både ordens kraft, ansiktets mimiska förmåga och kroppens kreativitet i sin gestaltning av regissören Ingeborg, geniet som låter konsten och vägen till verket gå före allt annat.

Ja, det är omvända perspektiv. Ingeborg är i ord och handling Ingmar Bergman. Det är närmast hela den dryga timmen en monolog byggd på citat av den kände svenske regissören. Han blir hon, hon som lätt blir förälskad, som skaffar barn med samma lätthet som han lämnat sina relation för en annan. Men kanske främst för skapandet, som alltså är höjt över allt annat.

Tilltalet är direkt. Gilda Stillbäck håller en föreläsning som introduktion till en pjäs/film som ska göras. Namndroppandet med Krook (Margaretha), von Sydow (Max) och Ahlstedt (Börje) ger autenticiteten extra kraft. Själv blir jag Josephson (Erland) där Ingeborg ser mig i ögonen flera gånger under föreställningen, bedyrar sin uppskattning, som hennes Stradivarius, miljoninstrumentet som bara en ytterst skicklig instrumentalist kan traktera. Men uppskattningen kan snabbt bli falsk, som när Josephson vill göra en omtagning av en scen som Ingeborg menar är perfekt.

Laddningen är rummet är total.

Gilda Stillbäck har från start publiken i sin hand, uppmärksamheten är given oavsett om det är i det direkta tilltalet, eller när hennes ”dämonerna” möter upp under de ständigt återkommande envigerna.

Ingeborg är hela spannet från tillitsfull och förskräcklig, ödmjukt kärleksfull och uppfodrande till fåfängt krävande och extremt självupptagen.

Så blir en diabolisk kreatör och geni bättre som kvinna än som man…? Nej, självklart inte. Men det är uppfriskande med perspektivskiftet där en kvinna använder sig av patriarkaliska grepp och ogenerat lämnar sina barnkullar hos de respektive män hon skaffat dem med; allt för konsten och kärleken till den.

Med ”Ingeborgs manifest” gör Petra Revenu storstilad sorti från sitt Teater Trixter, den teater hon själv var med om att starta för 30 år sedan. Pjäsen har däremot bara sett sin början, även om premiären i mitten av mars hamnade i skymundan på grund av pandemin. Trots svårigheterna för teater att nå ut just nu och med en ytterst begränsad publikkapacitet hoppas jag ”Ingeborgs manifest” får vingar. Gilda Stillbäck och Petra Revenues pjäs och uppsättning är värd det.

Tillsammans. Gilda Stillbäck och Petra Revenue har gjort något stor tillsammans. Foto: KAI MARTIN

Underhållande i snålblåst

Teater

PÅ VILLANDE HAV

Utmanar. Teater Hybrid skapar underhållande teater på Barken Vikings däck.
Foto: KAI MARTIN

Teater Hybrid, Barken Viking

Regiöga: Hanna Holmqvist.

I rollerna: Lava Lidén, Sophia Lücke, Brinde Karlsvärd och Bjarki Ardenheim.

Musik: Bjarki Ardenheim.

Manusbearbetning tillsammans med ensemblen: John Thomsen.

Den från Wendelsbergs folkhögskola avknoppade teatergruppen Teater Hybrid hann knappt starta förrän Strindbergs ”Fröken Julie” förtjänstfullt iscensattes förra sommaren. Ett hett drama i karg miljö i en av Gamlestans nedlagda kylrum.

Med denna uppsättning kom ensemblen att turnera runt om i Sverige samtidigt som man låg i startgroparna för nästa uppsättning.

Förhoppningarna med polske pjäsförfattaren Sławomir Mrożeks pjäs ”På villande hav” från tidigt 60-tal var stora. Platsen spännande; Barken Viking. En möjlighet att inför öppen himmel möta sin publik med en stramt brutalt komisk enaktare.

Men så kom den där pandemin som fångat kulturvärlden i ett skamgrepp. Men Teater Hybrid fann på råd, startade en blygsam smygpremiär i slutet av juni med en publik placerad enligt alla FHM:s restriktioner och råd för att lite slokörat pausa under sommaren och nu komma igen med ytterligare några föreställningar i augustis slut och septembers början.

Sławomir Mrożek utmanade stalinismen, ja, gjorde upp med den stränga sovjetiska regimen med sin absurda pjäs. Något som då inte sågs med blida ögon; kommunistisk politik är inget att skämta om.

De tre skeppsbrutna – Den lille, Den medelstore och Den tjocke – ansätts av hunger och inser att en av dem måste offras. Men vem…? Det blir ett maktspel långt mycket mer galet än det som iscensattes med ”Fröken Julie”.

Teater Hybrid definierar inte rollkaraktärerna som författaren gjort. Istället tänjer de på dem, gör dem till sina egna. Sophia Lücke är den som tar kommandot, driver på processen, allt i ett elegant försök att komma undan. Lava Lidén är den lismande, som snabbt bildar pakt, och därmed ställer Brinde Karlsvärds blida karaktär i ett omedelbart underläge.

Håller kursen. Brinde Karlsvärd styr pjäsen i hamn. Foto: KAI MARTIN

Trion utgör en fascinerande tajt och underhållande ensemble med stöd av Bjarke Ardenheim, som ackompanjerar, och inte mindre än vid två tillfälle gör ett inbrott i pjäsen som ett slags deus ex machina, men utan gudens förlösande kraft.

”På villande hav” är effektivt gjord med små medel under tuffa omständigheter. På Barken Vikings däck är man inte bara utsatt för vädrets makter utan också stadens larm och kiv. På kajen mitt emot spelar ett coverband Creedensfavoriter samtidigt som en ångare högt visslande lämnar kaj.

Det bekymrar inte Sophia Lücke, Lava Lidén, Brinde Karlsvärd eller Bjarke Ardenheim, som med friskt humör ror denna sin pjäs i hamn.

Vykort från Örebro

IMG_5111

Utsikt från ett hotellfönster i Örebro. Foto: KAI MARTIN

Yngste grabben har varit flitig. Kört med sin pappa under sen höst, vinter och vår och är nu nära examen. Men coronavåren har gjort uppkörningsmöjligheterna svåra samtidigt som rådet att gå i något slags trafikskola hörsammats. Tillsamman med sin mamma, Z, har T hittat en körskola i Kumla (!), som med hyfsat kort varsel tagit honom under sina vingars beskydd, ordnat med ett gäng lektioner, teoriprov i Karlstad (!) och uppkörningstid i Örebro. Z åker med honom omgång ett och fördriver dagarna i en slocknad småstad och lämmar förströdda rapporter om dagar som släpar sig mot kväll. T är mer aktiv, kör sina lektioner med flit och nit. En vecka passerar, en veckas vila väntar, därefter Karlstad för första provet, sedan åter till Kumla för finalen i Örebro.

Z kör Tiggan, vår nyinförskaffad VW Tiguan, E45 norrut, tar två nätter i Karlstad för att konstatera att T klarar provet med glans. Örebro väntar. Hotell där och kvalitetstid. Jag fixar hemma, tvättar, klipper gräset, bakar, gör äppelmust, bäddar rent. Men då en vän skvallrar om en Marilyn Monroeutställning i Örebros konserthus skickar jag rastlösheten ur kroppen, bestämmer mig för att ansluta till familjen i Närkes största stad, anrika Örebro. Meddelar mitt beslut, men där Z vill att jag ska komma en dag tidigare. Så… det blir avfärd onsdag istället för torsdag.

Jag bokar en förstaklassbiljett, dyr, med avstigning Hallsberg enär Z är med T i Kumla, där han gör några av sina sista lektioner. Knappt tio mindre från Kumla ligger järnvägsmetropolen. Några minuter efter utsatt tid rullar tåget från Göteborg C, men det där med förstaklass vet jag inte. En våning upp sitter jag förvisso med utsikt, ensam vid fönstret där tre säten ekar tomma. Positivt, tänker jag, som vill hålla avstånd och har gått ned till stationen under regntunga skyar. Biljetterna har granskats innan ombordstigningen och det finns ett respektfullt dröjande hos de flesta av passagerarna. Skönt, tänker jag.

Mobilen behöver laddas, men det finns inga uttag i denna förstaklassalong.

Någon rad bakom mig sitter en kvinna som andas tungt och hostar med ett rosslande. Avståndet till henne gör mig en smula lugnare, men i Falköping kommer fler mänskor ombord, tomma platser fylls och platsen bredvid damen krävs av en man, vilket gör att kvinnan flyttar snett emot mig. Jag vrider på mig mot fönstret, läser min sedan länge olästa Uncut, om Beatles ”Let it be”, om den arrogante excentrikern Robert Fripp som i intervjun pratar om sig själv i tredje person, om Siouxsie and the Banshees. Håller tidningen i en ansträngd sköld mot omvärlden och den tungt andandes kvinnan, som rosslande skvallrar om ett liv med cigaretter. Jag andas genom näsan, ser landskapet passera förbi och räknar mjölkpallarna som passerar innan jag kan kliva av i friheten i Hallsberg.

Nöden tränger. Med mobilens dränerade batteri fylls urinblåsan på. Jag ser en restaurang, men tänker att stationen måste ha toaletter. Kommer in i vänthallen, finner faciliteterna som kräver betalning; inte mynt, men kort. Halar fram mitt, men får inget positivt svar. Vrider mig som en agnad mask. Gör nya försök. Misslyckas. Igen. Succé. In. Snabbt. Står länge. Slappnar av. Tvättar mig noga. Använder torrt papper för dörrvreden och går ut för att vänta på Z.

Utanför stationen står en Volvo, med NCC stolt markerat på bakre sidorna, på tomgång. Föraren läser tidningen. Det är svensk högsommar, i och för sig inte väldigt varmt… men tomgång? För vad? En liten park med en staty gästas av två kvinnor som äter glass. Bilar pilar förbi, in mot stationsparkeringen för att lämna eller hämta. Mitt emot stationen ligger Fonus begravningsbyrå, bredvid Sverigedemokraterna; ett Sverige sorgligt nu.

Z låter mig dröja en halvtimme innan hon svänger in med vår nya bil. Hon kliver ut, ger mig en kyss. Jag tar bilnycklarna.

Mot Kumla för att hämta T, som snart kört klart. Innan han kommer tar vi en kort promenad för att skaka rastlösheten ur min kropp, men vi möts efter några hundra meter av ett skyfall, tar skydd och går sedan tillbaka till bilen ungefär samtidigt som T är klar med körlektionen.

Vi tar sikte mot Örebro, staden jag inte har varit i sedan våren 1983, då Kai Martin & Stick! gjorde sin Tour de Machine med spelstopp där. Det var vår andra spelning, vi hade startat i Göteborg där jag på Kårens scen hoppat lyckligt för att landa olyckligt, ett snedsteg som smärtade så mycket vid ankomsten till Örebro att jag fick ta mig till sjukhuset. Där hittade man en spricka i foten, samma fot där man också konstaterade att min synål fanns kvar, den som smitit in då barn jag var. Kanske dold i mammas ryamatta, för att sedan inkapslas, förhoppningsvis, för livet. Vi spelade senare på kvällen på ett diskotek, som jag inte minns namnet på. Men utan den publik som skämt bort oss på Rockmagasinet, där vi gästat flitigt tidigare. En konstig turné.

Z har bokat in sig på hotell Hjalmar – ”mitt i smeten”, som hon säger, men inte mycket är långt ifrån i Örebro. Det är något av de tristaste hotellrummen i mannaminne. Grått cellikt kalt, utsikt ut mot Polisen, ingen trivsel, sängar som har har olika höjd och som inte bjuder in till en bekväm natt. Men vi har tak över huvudet.

Bilen ställer vi i ett intilliggande garage, trångt, men jag smiter smidigt in bilen med snudd på marginal att komma ut.

Örebro väntar. Middagen också. Z har tagit ut siktet mot en syrian, eller libanes. Men väl framme är det stängt då vi kommer och vi vill äta nu! Det blir greken som Z & T frekventerat kvällen innan och det är ok, mycket mat och mättnad faller som en kloss.

T går till hotellrummet för att kolla Yotubeklipp inför uppkörning. Z och jag vandrar lite planlöst kring, tar en kaffe på Espresso house vid Våghustorget, slottet passeras, lockar, Stora hotellet likaså, där Thåström såg Clash och det blev aldrig större än så. Men för oss väntar den aldrig sinade förtjusningen och fascinationen över Marilyn Monroe.

Den exklusiva världsutställning Marilyn Monroe – The untold storylänk till annan webbplats presenterar 1900-talets mest fotograferade kvinna – skådespelerskan, sångerskan och stilikonen Marilyn Monroe. Utställningen, ”The Untold Story”, visar en hittills outforskad privat sida av Monroe, lika fascinerande och inflytelserik även 58 år efter hennes död 1962.

Så står det. Men utställningen är knappast någon ”untold story”. Den tyske samlaren Ted Stampfers objekt är både nördiga och intressanta, allt från räkningar till kläder, skor och, förstås, bilder. Bilder jag aldrig kan sluta titta på.

Vi är indelade i grupper för att hålla ned trängseln, men en kvinna med barnvagn vill inte, vägrar, kan inte förstå hur man håller avstånd. Hon skapar mer än en irriterande situation för mer än mig. Jag kan heller inte riktigt förstå hur den gruppen som kom in innan oss kan dröja sig kvar så att det uppstår kö vid montrarna…

Nå. Fascinationen över ikonen dröjer sig kvar, sina aldrig. Så vacker. Så olycklig. Så stark. Så skör.

IMG_5166

En aldrig sinande fascination.

Vi tar oss tillbaka till hotellet. Landar i sängen. Tittar på teve innan jag, som det senaste vaknar tidigt, slocknar för en rastlös sömn i ett alldeles för varmt rum.

Ja, men visst vaknar jag tidigt. Gör mina bestyr. Läser lite. Sätter mig vid det lilla bordet och fördriver min tid samtidigt som Z snusar sött. Så äntligen frukost, som i matsalen består av påsar när nu buffén är stängd. En god tanke för att slippa trängsel. Men den uppstår istället vid kaffet. Z har redan gjort dem uppmärksam på detta dagen innan och får en termos till bordet av den beredvilliga personalen. Vi äter, pratar, T kommer, äter, pratar. Det är en stor dag. Jag tvivlar inte på att han inte klarar det, men vad rör sig i hans till synes trygga, opåverkade sinne…?

Vi checkar ut. Hämtar bilen. Kör mot Kumla, som blir utgångspunkten för T:s sista körlektioner med sikte mot Örebro och uppkörningen.

Förra gången Z var i Kumla hade hon hittat Konst på hög, utställningen i det fria i Kvarntorp. Bilderna från hennes besök då lockade mig, så vi åker dit, tar alla 427 stegen uppför den 18-procentiga lutningen på den restavfallshög som skapades från tidigt 40-tal under utvinningen av olja – en fascinerande, för mig okänd, del av den svenska industrihistorien.

Utsikten är hänförande. Konsten många gånger likaså. Konst som utmanar och roar, som vågar och bjuder på tankar.

Peter Johansson låter sitt efternamn stråla milsvitt med bokstäver liknande de i Hollywood. Stor humor och genialt samtidigt som jag upplever ironin i konstnärskapets fåfänga strävan efter uppmärksamhet.

Serious Namazis balkong med parabol och Arijana Kajfes och Anders Boqvists besninpump är liknande installationer; vardag som hamnar i ett nytt förvirrande landskap; jag gillar det.

Mark Broos ”Var är konstverket?” är lockande komik, en plats för fotografering.

IMG_5139

Precis som Torgny Larssons ”Koncentrator”.

IMG_5130

Arken, som Olle Medin gjort, är på samma gång utställningshall för berättelsen om verksamheten i Kvarntorp och en utsikts plats där fönstren blir sitt eget konstverk.

Jo, det finns mycket att tjusas över på denna av mänskor skapade hög som doftar olja och svavel, med partier som ryker osläckta restprodukter. Lägg till att sporten här möter konsten. De alpint intresserade kan här få sitt lystmäte, precis som de som vilt vill kasta sig utför med sina cyklar. Om man nu inte nöjer sig med att springa uppför för att springa nedför.

Tiden rinner ut och vi rinner som en fjällbäck nedför den hundra meter höga höjden. Sätter oss i bilen mot Örebro med avsikten att besöka slottet. Men först Nehsports, hockeybutiken inhyst i Behrn arena. På Instagram har jag sett skydd till ”Sveriges bästa veteranmålis”, inser att de inte är till mig, men skönheterna vill jag beskåda och längta efter.

IMG_5165

Skönheter. Snart på is.

H Svensson står det i skydden. H ska stå för Håkan, 54 år gammal satsar han rejält. Snyggt. Jag handlar lite av den trevlige ägaren, men CCM-skydden kan jag bara drömma om.

Så mot slottet. Men tiden rinner iväg och p-platsen vi får är för långt ifrån för en snabb in, snabb ut. Det får bli nästa gång. T väntar och vi vill inte vara sena. Z lotsar mig ut mot Trafiksäkerhetsverket precis norr om centrum och E18.

Efter en stund har tiden gått för långt, vi måste stå på fel plats och jo, precis då Z går i väg för att kolla kliver T ut. Självklart hade han klarat det. Ett nytt körkort till familjen.

Resa mot södern, galenskap och firande

Det var någon gång i flödet i en Facebookgrupp för försäljning eller köp av målvaktsprylar, som bilden dök upp. SM-mästaren Cristopher Nilstorp hade en i princip ny plock till försäljning. En CCM (det märket jag premierar), svart (går ihop med mina nya benskydd) och förstås en högerplock ety Nilstorp precis som undertecknad håller hårt på att greppa klubban med vänster hand och plocken, följaktligen, i höger.

Priset var hanterbart. Jag skrev att jag var intresserad. Inget svar. Ett meddelande på iMessage gjorde däremot susen. Kontakt etablerades och jag skissade på en plan att åka söderut, till Malmö där han bor, för att hämta hem fyndet. För att förgylla resan villa jag ha med Z, om inte på tåget så åtminstone i bilen. Jag lockade dessutom med att vi, äntligen, skulle få möjlighet att fira min producent, arrangör, mæstro Mattias Bylund, som nyligen fyllde 50. Han har, med sin hustru, författaren Helena Stjernström, ett sommarhus i Jonstorp. Vi hade ju haft för avsikt att åka förbi när vi var nere i Malmö i slutet av maj, men omständigheterna gav något annat istället (om det kan man läsa här, bland annat).  Kanske kunde vi också åka lite planlöst och ta in på något hotell på vägen, bada, äta gott…

Jo, möjligheterna öppnade sig. Men Z var tvär. Eller åtminstone inte spontant öppen för förslaget. Hockey är mina business. Gör din resa själv. Typ.

Men… jag är lierad med den här fantastiska kvinnan sedan 13 fina, starka, underbara år. Det fanns liksom inte att jag skulle resa Malmö t/r via Jonstorp själv. Hon skulle med. Basta.

Övertalningen, en mjuk sådan, lyckades och efter att vi lämnat den duktigt Volvoarbetande sonen klockan kvart över sex vid Tuvefabriken styrde vi kosan söderut. Badkläder var med, en lättare packning likaså samt matsäck, ur vilken Z serverade mig frukost under färdens gång genom den böljande, vackra E6:an.

Trafiken var måttlig. Ja, till och med gles. Nilstorp (som alltså knep SM-guld efter strålande spel för sitt Färjestad 2011 och därefter gjorde ett äventyr i Dallas med några NHL-matcher men främst i AHL) ville att jag skulle höra av mig då vi närmade oss. Men resan gick så raskt att när vi var i höjd med Landskrona var jag en timme före utsatt tid.

Jag ringde, men möttes av upptaget. Jag skickade ett SMS som förblev obesvarat. Vi hade en knapp halv timme till vårt mål strax utanför Malmö där han bor. Hm, hur fördriva tiden…? Så slog det mig. Den där nybyggda, medeltida staden… låg inte den i trakterna? Jag googlade fram, fann Jakriborg, denna sent byggda hansastad och mycket riktigt, den låg på vägen om man tog en mindre alternativ tur. Sagt och gjort. Z rådfrågade kartan i mobilen, tog ut kursen och jag lystrade, höll händerna på ratten och blev guidad in på småvägar med de mest fantastiska, blommande, vackra fält som kantade. Fyllda av andakt inför naturens under tog vi ett kort stopp för beundran innan färden fortsatte på smala, kringelikrokvägar fram till vårt delmål.

IMG_4770

Skånsk prakt. Foto: KAI MARTIN

Jakriborg vid niotiden en fredag morgon är en stilla plats, närmast spöklik. Husen står som kulisser när vi, efter att ha parkerat, promenerar in. Enstaka boende möter, på de bilfria gatorna smiter en cyklist förbi, i en nära fjärran slår en pålkran sina taktfasta slag i enveten rytm; morgonfriden är brutalt bruten. Vi gillar tanken med Jakriborg, byggt kring millennieskiftet, men blir inte riktigt klok på hur det är att bo där. Trånga gränder, kullerstenstorg och -gator. Husen som om det vore någon av Hansastäderna Lübeck eller Visby, men på något vis utan själ. Utanför ”stadsmuren” väntar stationen som kan ta dig till de kringliggande städerna eller stränderna. Ja, ända till kontinenten, om man så önskar. Nya spår byggs, därav pålkranens intensiva dunkande.

Minner om fornstora dar. Foto: KAI MARTIN

På vägen ut mot bilen går Z in på Tempo för att köpa handsprit och jag blir kvar utanför ReHifi:s fönster, Skandinaviens största butik för begagnad Hifi. Jag ser ett Yamaha kassettdäck, design av en japan som jag nu inte har namnet på. Men denna trekantiga bandspelare hade vi i hemmet på 70-talet, syrran köpte också en (har nog kvar den) och jag blir nyfiken, öppnar den halvöppna dörren och frågar om priset. Ägaren möter, svarar att det inte är öppet, men är inte ovänlig, meddelar att spelaren dessvärre inte är i skick och därför inte kan säljas, letar lite bland sina prylar och ger mig slutligen ett reklamblad för hemsida och Facebook innan jag hövligt tar farväl.

Mot plockhandsken.

Det är bara några minuter bort och innan vi åker ringer jag och får nu svar. Vi är på plats några tiotalet minuter innan det var sagt. Barn leker i trädgården med en vältränad, ung man som inte är Nilstorp. Men Cristopher öppnar dörren, kommer ut med den vackra handsken (jo, jag är nörd), som ser oanvänd ut. Han berättar att han haft den högst 20 minuter, men inte varför han inte vill ha kvar den och jag glömmer fråga. Han har efter 15 år i hockeyns tjänst bestämt sig för att rota sig utanför hemstaden. Förra säsongen gällde Österrike och Graz99ers. Nu väntar spel i danska ligan i Rungsted, en nätt resa över Sundet tillsammans med tre andra lagkamrater. Vi pratar lite om hockey, förstås, och han undrar om jag spelar själv. Berättigad fråga, jag kunde lika väl ha köpt till någon aspirerande son. Jag berätta om min karriär, om hur jag håller på, att det var synd att han inte kom till Frölunda, som det var tänkt till säsongen 2016/17 (läs här), för då hade jag kunnat få en och annan klubba för mitt spel i Frölunda Oldtimers. Så swish går både tiden och pengarna. Jag tackar för mig. Z tar en bild på oss och vi åker vidare och jag nämner i hasten att hon och han har något gemensamt; födelsedag 16 februari. Man har ju gjort lite research.

IMG_0098

Lätt fångat, lätt förgånget. Foto: ZEBA PEDERSEN LÖWEN-ÅBERG

Jo, jag erkänner. Jag hade också ett annat mål när vi ändå var nere i Malmötrakten. Den gigantiska hockeybutiken Monkeysports ligger i närheten. Jag/vi var där senast för en dryg månad sedan, men jag köpte aldrig den där hägrande målvaktsklubban. Den som så bedrägligt hade realapp, men som visade sig vara felmärkt. Det blev inget köp då, men…

Nu. Det blev en dyr historia och är förmodligen en klubba långt över min kompetens. Men jag vill inte gärna slå in en kil av förnuft bland drömmarna och den här ju så snygg med sin vinröda färg med det vita bokstäverna CCM.

Nå, nu då… mot Jonstorp med ballonger och paket.

Mattias Bylund spelade på, arrangerade och producerade ”Sol på svenska”, min solodebut som kom i slutet av 2004. Förra året började vi jobba på en uppföljare. Fas två i popmusik för fullvuxna. Grunderna lades i hans hem i januari, i mars var jag över i Los Angeles, där han också var, för sångpålägg. I sakta mak har arbetet sedan fortsatt, för detta är en strängt upptagen herre, som förutom kapellmästarskapet i ”Bingolotto” är hovarrangör för Max Martinteamet.

Vi stävar norröver mot denne musikmagnat, som på fem år jobbat upp ett sanslöst cv. Vid Helsingborg sover Z och jag kör på känsla, som blir till ett misstag. Istället för den planerade vägen mot Höganäs tar jag första avfarten som leder mig mot Stockholm. Z vaknar av min tysta svordom, tar kommandot och via en omväg om Åstorp hamnar vi rätt.

När vi sakta cruisar in i Jonstorp för att komma rätt möter vi mæstro som är på väg till butiken. Vi är tidiga, igen!, och han skrockar att det kommer ställa till det för hans hustrus planering. Vi parkerar utanför det lilla torpet som är under en rejäl renovering. Tomten prunkar och i köket står Helena och förbereder lunchen. Hon fortsätter sitt arbete, men inte utan att berätta om jobbet med huset och tomten, som med åren växt sig så hög att dörrar till byggnader inte kunnat öppnas. På ett år har lager på lager tagit bort, jord fixats och en gräsmatta lagts ut. En bit kvar, förstås, innan allt är färdigt. Men det går redan nu att se att det här kommer bli fantastiskt.

Mæstro firas och jobbar. Foto: KAI MARTIN

Maten serveras på utsatt tid, vi får en fin stund för samtal, umgänge och avstämning. Mattias spelar upp ett fullfjädrat gospelarrangemang till en av mina låtar och jag låter mig både förtjusas och häpnas.

Så är det dags att bege sig. Vi är mätta, glada och har sluppit regn, men vinden har vält parasollet några gånger. Vi tar vägen mot Ängelholm, kör in på måfå innan vi hamnar på  väg 105 mot Torekov/Båstad. Landskapet är betagande. Hallandsås reser sig och vi skymtar havet, åker förbi Birgit Nilssonland, Kvinnaböske och är plötsligt på väg ned mot Hovs Hallar, en plats jag inte har varit sedan liten grabb då pappa tog familjen dit.

Z guidar snyggt mig på rätt väg och vi kommer fram till parkering, ställer bilen och börjar promenaden ned mot klipporna. Naturen har slipat klipporna till fulländad konst. Platsen har tjänat i den berömda schackscenen i ”Sjunde inseglet”, men även ”Ingenjör Andrées luftfärd” har haft Hovs Hallar som kuliss för Svalbard. Bland annat.

Men då vi är där är filmteamen långt borta. Jo, några står med kameror, men de känns mer som fågelskådare.

Det är dramatiskt vackert, branterna ned mot klapperstensstranden, klipporna av den röda urbergsgnejsen lyser stark och reser sig emellanåt tio meter höga, havet slår envetet mot strand i eviga brott och stänk. Enbuskar och björnbärssnår dekorerar.

Vi tar oss långt ut, men klättrar försiktigt. Jag i Sneaky Steveskor gjorda för stadspromenad, ett par gråa Universal Worksbyxor i bomull och lin, en Ted Bakerskjorta gammelrosafärgad och lätt spräcklig samt min Paul Smithkavaj, fynd från Holte loppmarknad för en dansk hundring. På toppen min Stetson sommarkeps. allt inhandlat secondhand till en secondhandman.

IMG_4791IMG_4794IMG_4796IMG_4802

Naturens kraft och skönhet. Foto: KAI MARTIN

Vi tar oss tillbaka till parkeringen, sätter oss i bilen. Funderar på om vi ska stanna på hotellet som ligger precis där vi är, men tar sikte mot Båstad via Kattvik på svindlande, slingrande, smala vägar. Här skulle man kunna bo, tänker vi i kör innan vi slår bort tanken när vi glider in i Båstad. Z är hungrig, har hittat ett ställe i Halmstad och varför inte också bo där…?

Vi åker dit. Kappkör (ja, jag erkänner) med en juvenil bildåre som efter påfart försöker köra om mig på insidan. Han ger sig vid 170 och kan sedan, för fort, köra om mig där han ska. Vi åker in i Halmstad, hittar stället som Z sett ut, men ångrar oss redan på utsidan. Jag säger: ”Ska vi åka hem”. Någon dryg timme senare äter jag pizza framför teven efter en resa på nära 15 timmar.

40000 på Gärdet 1982

Det var en händelserik vår, 1982, för Kai Martin & Stick! med avslutande skivinspelningar, medlemsbyten, tv-inspelningar, radiointervjuer, skivsläpp och en turné i Sverige.

I februari hade Rasta Kaj-Farais, bandet basist, kommit till vägs ände i gruppen. Orsakerna var många, men framför allt pockade arbetet med firman som gjorde flight cases på uppmärksamhet parat med att han blivit pappa för första gången.

En stark profil ut. En annan in. Henrik Cederberg, en gång medlem i Besökarna, tog en given plats, skapade snabbt sin profil och var med då vi gjorde de sista inspelningarna och slutmixen av ”Röd plåt” i mars. Lite baspålägg (”Swinging Moskva”) och lite syntar gjordes under de intensiva veckorna vi hade på oss, där jag inledde med att drabbas av öroninflammation och blev sängliggande inledningsvis.

Måndagen den 5 april hade bandet i sin nya sättning sitt elddop. Inspelningen av tv-programmet ”Chrome 22” med programledarna Carmilla Floyd och Thore Soneson, där låtarna ”Rör, rör, rör dig nu” och ”Hjärta av glas” spelades in under en späckad dag.

24130147_1678005855585232_1177578574227358986_o

Studiomän. Kai Martin & Stick! fångade av fotograf Mats Bäcker för tidningen Schlager under inspelningen av ”Chrome 22”. Foto: MATS BÄCKER

22 april sänds programmet i SVT där producenten, utan vår vetskap, hade sprängt in grafiska bilder skapade av Totte Dellert. Vi hade dagen innan och samma kväll produktionsrepat på Sprängkullen för  turnépremiären 24 april på Kåren.

I samma veva hade ”Röd plåt”, Kai Martin & Stick!:s andra album, precis givits ut med recensioner att vänta. Väldigt bra tajming för orkestern, med andra ord.

Turnépremiären går med glans. Inledningen med triggad synt som löper länge innan ”Rör, rör, rör dig nu” startar är ogenerat hämtad från Simple Minds spelning på samma scen i februari 1982. Vi överraskar publiken. Ljus och ljud är tipp topp. Backdroppen är ett par breda persienner, inspirerade av Roxy Music ”Manifesto”-turné några år tidigare. Trummor och keyboard är placerade på podier med basriggen emellan. Det är visuellt på ett sätt som inte gjordes av svenska band på den tiden.

Premiärband. Första spelningen på ”Röd plåt”-turnén. Foto: LAURI DAMMERT

Från ett utsålt Kåren med en publik på drygt 1000 pers åker vi senare vidare till Linköping och Katrineholm, den sistnämnda med Göteborgskollegorna Viva! som förband. Vi spelar i Solna, Örebro, Stockholm, på en rockgala på Gamla Ullevi med kravaller efteråt, Lund, Karlshamn, Ronneby, Errols (hur mycket hemmaplan klarade vi med publiken i behåll?), Borås, Uppsala och återigen Stockholm, där spelningen på Studion på pingstdagen vid St Eriksplan skulle bli finalen i Sverige.

58852710_10212648648202319_2157192185349406720_o

Valborgsdansörer. Kai Martin & Stick! på Cosmos i Katrineholm. Foto: LASSE JOHANSSON

Men… efter spelningen inför en utsåld lokal på ett svettigt Studion får vi ett samtal. Jag menar att det var per telefon. Ronny Svensson hävdar att det var ett besök på plats. Frågan var hur som helst: Vill ni spela på Gärdet med Siouxsie and the Banshees som huvudband?

Vi hade ju värmt upp för det ikoniska, brittiska bandet i Uppsala. Där vi kom, genom vår övertygande spelning, att rädda hela festivalen då Siouxsie Siox med kort varsel tvingades ställa in spelning på grund av problem med stämbanden. Hennes crew hjälpte oss utan ersättning, deras ljudtekniker Tony Sellinger rattade vårt ljud till perfektion och deras roddare Jos Grain styrde och ställde på scen.

Klart att vi sa ja. Thåström i Ebba Grön, apropå att ställa in med kort varsel, hade somnat på sin arm så illa att gruppen inte kunde spela på festivalen; det blev Kai Martin & Stick! istället.

Med grupper som Brända Barn, Dom Dummaste, Docent Död, Gang Bang (Sveriges mest korkade bandnamn), Reeperbahn, Underjordiska Lyxorkestern (som följde Siouxsie and the Banshees runt Norden) och Kai Martin & Stick! blev det en fantastisk dag där denna annandag pingst strålade som allra vackrast.

Vi mötte en publik på 40000 och under turnén kunde vi konstatera att det var en bit ifrån de 25 som kom till Karlshamn för att se oss.

Masspublik. Kai Martin & Stick! möter 40000 på Gärdet 31/5 1982. Foto: LARS LARSSON (färg)/LARS TORNDAHL (svartvitt)

Kai Martin & Stick! jobbade hårt för att göra intryck och tror att vi gjorde det. Men finalen med Siouxsie and the Banshees var ohotad. Vacker, fulländad i försommarkvällningen. Så vacker postpunk bara kan bli.

Roadmanagern för britterna gjorde även han sitt bästa för att göra avtryck. Dessvärre negativt. Oavsett vad som hände och vad som var orsaken var den käftsmäll han gav Dom Dummaste sångare Lars Cleveman onödig. Blodflöde, sjuktransport och omplåstring blev följden för svensken. Britten fick besök av polisen och blev senare utvisad ur Sverige, men inte förrän bandet spelat i Göteborg några dagar senare.

”Röd plåt” 38 år

IMG_3947

Det är i dagarna 38 år sedan Kai Martin & Stick!-albumet, vårt andra, ”Röd plåt” kom ut. Tillblivelsen hade sin historia, där vi efter att fått ett smärre genombrott med debuten ”Biomusik” hösten 1980 följde upp med singeln ”Man ska vara som ett vilddjur i år”/”Blått ljus” våren 1981. Singeln om under brinnande turnén ”Far å flyg” med Cosmic Overdose, som tog oss på vårvintriga vägar i april från turnéstart i Karlstad till Oslo, Falun, Stockholm (Klubb Roxy på Atlantic), Jönköping, klassiska Dad’s Dancehall i Malmö, Karlskrona, Lund, Köpenhamn eller snarare Loppen i Christiania, Mora, Hedemora, dubbla spelningar i Stockholm (Mariahissen och Underground) för final med två spelningar på Errols på Valborg och Första maj.

Vi var inne i ett kreativt flow. Låtar flög vilt ur oss, hamnade i replokalen och bearbetades för att sedan visa sina konster på scen. Men under sommaren och tidig höst hände något.

Peter Bryx och jag hade slutat skriva låtar ihop (oklart varför). Så när vi närmade oss inspelningsdatum i Silences studio i Näved, Koppom, var vi snudd på renons på låtar.

Under hast och tidspress skrev därför många av låtarna till albumet delvis var för sig.

Vi hade först en sejour klar helgen 23, 24 och 25 oktober för singelinspelning. Tanken var att ”Du gick igenom mig” skulle bli singeluppföljaren till ”Vilddjur”. B-sidan var låten ”Feber”, som jag skrivit och haft Psychedelic Furs i tankarna och framför allt sångaren Richard Butlers hesa röst i tankarna. Jag sjöng med andra ord ned mig för att skapa hesheten och tyckte att jag fick till det. En mix gjordes av låtarna. Jag var nöjd. Men vid ett möte, där Tony Vibrato var gruppens talesman och där jag fick meddelandet att de andra inte tyckte att låten höll måttet. Inte ens som b-sida, alltså. Jag blev förbannad, men kanske mest sårad. Rusade in på mitt rum och stannade kränkt där. Det blev ingen singel. ”Du gick igenom mig” hamnade på albumet och ”Feber” i arkivet.

Vi spelade in under november, då vintern hade kommit till västra Värmland. Rasta-Kaj hade startat företaget Spectrum Case och for som en skottspole upp och ned mellan tagningarna. Ibland följde Ronny med för att få ett break. Vi andra knåpade och knappade med låtarna. Mot slutet av månaden var det bara Peter och jag kvar för mixning av albumet. Under ett avbrott for vi med delproducenten och teknikern Göran Andersson till Oslo för att se ett band, som jag just nu inte kommer ihåg. Snöklädda, vindlande vägar tog oss dit i hans lilla, ilande snabba, svarta Renault och senare tillbaka.

Vi hade insett att vi inte skulle hinna mixa plattan till full och med tillräckligt gott resultat. Vi behövde mer inspelningstid och tid för mixning.

I mars 1982 fick vi två veckor att slutföra albumet. I februari hade Rasta-Kaj hoppat av. Henrik Cederberg, med meriter från Besökarna, hade kommit med och satt snabbt sitt intryck med syntpålägg och vissa basinslag. Jag inledde med att drabbas av akut öroninflimmation. Tiden blev knapp. Men vi hann.

En dryg månad senare fanns alltså skivan till försäljning.

Den 22 april spelades ”Rör, rör, rör dig nu” och ”Hjärta av glas” i TV-programmet SVT-sända ”Chrome 22” med Thore Sonesson och Carmilla Floyd som programledare. Två dagar efteråt hade vi turnépremiär på Kåren i Göteborg, en manifestation för Kai Martin & Stick!, som med ljud, ljus och scenografi gjorde något som få, om ens något, band mäktade med på den tiden.

24 april 1982. Kai Martin & Stick! – turnépremiär på ”Röd plåt”-turnén.

Foto: LAURI DAMMERT

Inledningen med den triggade Jupiter 7:an var direkt snodd av Simple Minds intro från spelningen på just Kåren i februari samma år. Med den smattrande startade vi med ”Rör, rör, rör dig nu” för att fortsätta kvällen med väldigt mycket ”Röd plåt”-material. Utmanande, javisst, men så jobbade vi mot vår publik. Kulisserna var persienner, en idé taget av Roxy Music, som hade detta under sin ”Manifesto”-turné några år tidigare.

Det blev starten på en turné där vi mötte allt från 25 personer i publiken till 40000.

Fyra av sex. Bilder som finns på innerpåsen. Foto: LAURI DAMMERT

Albumet sålde bra och kom snabbt upp i cirka 6000 exemplar. Men… när nya skulle tryckas fanns det inte plats för oss. Björn Afzelius nya album kom emellan och preusseriet hade inte bara kapacitet för denna storsäljare. Så… ”Röd plåt” lyckades väl komma upp till 7000 exemplar den våren.

Första upplagan, 500 exemplar, är förresten med baksidan på konvolutet som framsida. Ett misstag som tryckeriet stod för eftersom det inte fanns någon text på framsidan.

Innerpåsen, med texter och foto samt upplysningar, beskostade vi själva.

Här följer en historik kring låtarna – så vitt jag minns:

  1. ”Passerade dagar från igår” – en låt som Tony Vibrato och jag skrev vid hans piano när han bodde uppe vid Sjömansgatan, Masthugget. Låten måste ha skrivit i maj 1981, eventuellt tidigt juni. Premiärspelningen av låten gjordes vid en musikgala i Frölundaborg 13 juni. Låten visar med sin komplexitet hur många influenser Kai Martin & Stick! använde sig av. Tony Vibratos syntsolo är en magnifik Spitfireattack mot det drivna kompet där Rasta-Kaj och Ronny är i ljuv symbios. Samplingar av repliker från François Truffaut ”Fahrenheit 451”, baserad på Ray Bradburys roman, finns med i de stillsamma partierna. Silences Eva Wilke viskar några fraser. Henrik Cederberg spelar här Prophet 5, programmerad av legendariske Mikael Fölsch.
  2. ”Hjärta av glas”. Peter Bryx fina ballad om ett kärleksrelationsuppbrott. Rasta-Kaj spelar bandlös bas här, inspirerad av Mick Karn, Japans eminente basist. Jag hade precis blivit frisk från öroninflammationen när jag la sången här, men var inte helt kurrant. En hel skolklass var på studiebesök och stod i kontrollrummet när jag sjöng. Slutet med visslingen improviserade jag efter ett inte så lyckat försök med att sjunga en hög stämma. Jag tror att låten skrevs kort innan vi skulle upp för att spela in.
  3. ”Du gick igenom mig” var alltså tänkt som singelspår. En låt delvis inspirerad av Joy Division och Spandau Ballet (försök förena dem om ni kan). Gomer Explensch och Tony Vibrato står för de ”ryska” mankörerna som kommer in. Låten spelades live i september när vi spelade i Oslo och Drammen med Sveriges Radio och producenten/programledaren som följeslagare i kanalens inspelningsbuss.
  4. ”Rör, rör, rör dig nu” skrevs i september, kanske i oktobers inledning. I hela Europa spreds som en löpeld gigantiska demonstrationer mot den accelererande kärnvapenrustningen under det kalla kriget. I Amsterdam möttes en halv miljon i en sådan demonstation. Efter inspelningen av den tänkta singeln stötte den sovjetiska, kärnvapenbestyckade ubåten 137 på grund i Karlskronas skärgård och därmed fick ”Rör, rör, rör dig nu” ytterligare en relevans. Rasta-Kaj vägrade inledningsvis att spela in basen utan tyckte att vi skulle loopa, men vi lyckades lyckligtvis övertala honom. Tony Vibrato spelar ödesmättat och mästerligt. Ronny drivet till den Simple Mindsinspirerade takten. Ja, hela låten är ju en hommage till skottarna. Även här spelar Henrik Cederberg Prophet 5.
  5.  ”Det här är krig” kommer från en grafitti med texten ”Det är krig” sprejat på en vägg. Ord som alltså gav en hel text och en låt som är tydligt påverkad av Magazines andra album ”Secondhand daylight” men genom Kai Martin & Stick!:s kreativa filter. En taktmaskin, kan ha varit Cosmic Overdoses, hjälpte oss i början och slutet. Gomer Explensch spelar fräsande och inspirerat, som hela bandet. Låten gjordes också kort tid innan inspelning av albumet.
  6. ”Mosquiter” av Peter Bryx om att leva under (krigshot) och hur långt det är till moderna (fredliga) tider. En väl sammansatt låt med tajt beat och komp där allt förstärks med blåset där Ulf Sjölander på altsax och trumpet ingår. Skrevs troligen också tidig höst 1981.
  7. ”Vi kunde vara allt” är tydligt präglad Magazine och musiken på deras tredje album ”The correct use of soap” (1980). Pianodriven och statisk. Just pianoattacken kom att saknas under turnén, då Tony Vibrato inte hade något sådant instrument. Texten blev publicerad i Vecko-Revyn under 1982. Låten gjorde jag inför inspelningen av ”Röd plåt” tidig höst 1981.
  8. ”Swinging Moskva” började jag skriva redan under ”Biomusik”-sejouren i augusti 1980. Det var inte en låt som lät sig göras i replokalen. Istället mejslades den fram i studion i Näved steg för steg. Fragmenten till texten fanns på manuslappar från mitt jobb på GT och blev som korta brev från okänd avsändare. Frasen ”Moskva tror inte på tårar” kom från Oscarsvinnande filmen med den titeln. Vladimir Menshov var regissör. Bröderna Gregor och Wojciec Wybraniec, cello respektive fiol, gjorde här sin första instats för bandet. Man hör Gregor ta ton precis efter att jag viskat ut mitt sista ”Swinging Moskva”. Brödernas vemodiga och delvis improviserade arrangemang ger låten ytterligare karaktär. Producenten Anders Lind var här i sitt tekniska esse. På låten gör Henrik Cederberg sin debut som basist på skiva med Kai Martin & Stick!, han spelar också Prophet 5. Först vid återföreningen 2013 kom låten att spelas live.

IMG_3543

Ur Vecko-Revyn. En inte helt korrekt återgiven text.

Jag vill kramas

Det är en annorlunda tid. Mycket som förändras. Tillstånd som en gång har varit givna är det inte längre. Nej, det går ingen nöd på mig. Men samtidigt kan ju vardagen skifta från ett läge till ett annat utan att alarmklockorna ringer.

Självklart vet jag att många, på riktigt, är allvarligt drabbad av covid-19, det i all hast spridda coronaviruset. Tack och lov tillhör jag inte den gruppen. Än. Men det verkar också vara ett virus som det är svårt att ducka ifrån.

För vår del, min och Z:s, har coronahotet varit påtagligt sedan i mitten av januari. Z, som är reumatiker och med en medicin som gör att hennes immunförsvar är obefintligt, har haft radarn påkopplad tidigt. Vi planerade för en resa till Kenya över två veckor i februari. En möjlighet att träffa en god vän till Z, kunna bo hos hennes familj och samtidigt gör utflykter och kunna resa till kusten. Men magkänslan gav att vi valde bort det.

Z skulle i mitten av april åka på en rehabresa till spanska solkusten. Så jag bokade in att jag skulle vara med henne över en helg plus några dagar. Flyg och boende bokades. Men en vecka senare bestämmer sig Z för att inte åka på resan, som avbokas.

Vi har goda vänner i Vietnam, inflyttade från Oslo sedan i höstas, som vi skulle hälsa på. Nu vet vi inte när det blir av.

Synd om oss…? Inte ett dugg. Men dagboksanteckningar från hur livet förändras, som adderas med mitt jobb där förutsättningar blivit helt annorlunda; inga skivsläpp (eller åtminstone få), inga konserter, inga pjäser eller andra uppsättningar.

Vi lever i en märklig tid.

Långt bort och nära. Närheten till Z är långt borta nu. Foto: PRIVAT

Några som definitivt vet om det är vännerna S och W som bor i Perugia i Italien. Han jobbar som musiker. Hon som makeupartist. Båda står utan jobb och därmed saknar de inkomst. Utanför håller italienska myndigheter folket i herrans tukt och förmaning. Restriktioner följs av nya. Läget är tufft. Utan lön inga pengar att betala mat eller hyra. Marginalerna krymper. De vill hem till Sverige, men hur…?

De flesta av mina vänner följer nyhetsflödena och Anders Tegnells riktlinjer och rekommendationer. Några har över en dag blivit experter och vet hur slipstenarna ska dras. Stefan Löfven får snytingar för sina uttalanden, eller hyllas för dem. För ingen vet. Ingen har en aning om vad som är rätt eller fel, samtidigt som folkhälsomyndigheten kämpar för en strategi som ska lindra att covid-19 drabbar en masse.

Folk drabbas av vansinne och förnekelse på samma sätt som många skrider in i förnuft och omtanke. Det är en märklig tid.

Märklig för mig och Z, där jag lever utanför husets väggar, jobbar och verkar ungefär som vanligt med den påföljden att jag också exponerar mig för smittan. Detta trots att jag är en försiktigt general, håller avstånd och är noga med hygienen.

Men sedan snart tre veckor är det en tillvaro utan hustruns närhet. De två senaste veckorna sover vi i chambre séparée. Ingen närhet. Avstånd beaktas och respekteras. För smittas jag henne blir det en fråga om liv och död.

Det uppstår ett slags koreograferat rörelsemönster där vi undviker närhet, samtidigt som vi dras till varandra. Vi, som byggt vår relationen på beröring, får nu inte mötas hud mot hud, läppar mot läppar, huvud mot skuldra, hand mot bröst, andetag mot andetag.

Jag som finner ro i hennes snusningar hör dem inte längre när jag faller i sömn.

Inga kyssar, inga kramar, inget samliv. Jag längtar efter det. Närheten som berikar vår liv på det där extraordinära viset som gör vår relation unik.

Jo, hon finns där. Hennes ord hör jag. Hur hon bekräftar mig, med orden ger mig kärlek. Men det är närheten jag vill ha (också). Jag vill ha en kram. Nu!

Viva la Nilsson!

Show:

LISA – KVINNAN SOM ÄR JAG

!!!!

P1000819

Fantastisk. Lisa Nilssons show på Lorensbergsteatern är enastående. Foto: KAI MARTIN

Lorensbergsteatern, Göteborg.

Publik: Fullt och entusiastisk.

Bäst: Entrénumret är fullkomligt genialiskt.

Sämst: Bandet är aningens anemiskt mot Lisa Nilssons blodfyllda röst.

Fråga: Har Lisa Nilsson någonsin varit bättre…?

Kanske har jag förstått det tidigare. Men definitivt hösten 2018 då Lisa Nilsson med orkester med emfas satt just Lisa Nilsson i fokus på ett sätt jag inte tidigare sett. Humorn, självdistansen, ironin, självutlämnandet, den fullödiga kvinnan, sången… Allt som gjorde en fantastisk kväll med Lisa Nilsson.

Redan då var ju ”Lisa – kvinnan som är jag” stadd i utveckling och fick sin premiär bara månader efter. Efter två säsonger på Rival, succé förstås, är det nu turné och tack för det.

Det är en utveckling av den konsert hon gjorde senast. Pratorna har blivit monologer, självutlämnandet har öppnats än mer, självbiografin finns där, distansen, inbjudandet, innerligheten, skratten, allvaret och spetsfyndigheterna.

Lisa Nilsson är magnifik från start. Hon inleder i ett Barbra Streisandlikt nummer, famnar Dionne Warwick, glider elegant mellan Aretha Franklin och Joni Mitchell för att snyggt svepa in Sonja Åkesson och Kristina Lugn i samma varma andetag som Barbro Hörberg. Alltid med hundra procent Lisa Nilsson. Alltid med vördsamhet mot förebilderna.

Innerligheten kommer snabbt med ”Säg det igen”, så kärleksfull och andlöst vacker.

Här bjuds, förutom en stor portion musik, på dans och step med Nikola Stankovic som partner. Hon tangerar emellanåt musikal. Gör det utmärkt. Hon tar klivet in i flickrummet och högstadiekorridorerna med stor igenkänningsfaktor. Ja, också för mig som man. Vidare ut i karriären med självförhärligande män med ständiga råd och förnumstigheter. Pendlande mellan självupptagenhet och självutplåning, tilltro och brist på tillit till sig själv.

Lisa Nilsson sätter allt ljus på sig. Är rolig som få och gör en, kanske lite för lång då hon fick spinn, monolog om den självpåtagna, fiktiva managern, göteborgskan Maud. ”Mådan” som kom in i bilden då Lisa Nilsson gästade the Few. Här är steget inte långt från Maria Lundqvists gränslösa humor. I andra stunder kan Lisa Nilsson bjuda på tvära kast mellan skratt, klarsynthet, reflektion och allvar som Mia Skäringer. Det är skickligt.

”Lisa – kvinnan som jag är” är varm, underhållande, allvarlig, satirisk, humoristisk och alldeles fantastisk. Vilken kvinna. Vilken artist.

Medverkande
Idé och manus Lisa Nilsson
Regissör och koreograf Anna Ståhl
Rådig rådgivare Sissela Kyle
Scenograf Erik Gullberg
Kostymdesign Camilla Thulin
Ljusdesign Johan Sundén
Ljuddesign Brollan Söderlund

Dansare Nikola Stankovic

Musiker Mattias Torell (gitarr), Peter Forss (bas), Per Lindvall (trummor), Björn Arkö (saxofon), under ledning av Pål Svenre (piano).

Fröjdefullt med Bo Kaspers

Konsert

BO KASPERS ORKESTER

!!!!

P1000804

Dansfest. Bo Kaspers Orkester bjuder upp till dans. Foto: KAI MARTIN

Lorensbergsteatern, Göteborg.

Publik: Fullt för fjärde kvällen å rad.

Bäst: Åh ”Köpenhamn”!

Sämst: Inte mycket att gnälla på.

Fråga: Hur ska bandet fira sina 30 år 2021…?

Det är ju fascinerande med Bo Kaspers Orkester, 29 år. Ett ungt vuxenliv, ett skede och flöde av musik på skiva och scen som genomströmmats av så mycket. De är ju ett band som sömlöst rör sig mellan Jan Johanssonland, på ett nattåg till Köpenhamn, på en krog på Söder, i Havannas cigarrosande mambokvarter och New Orleans jazzbarer med jambalaya och gumbo. Nu har det adderat Philadelphias och Detroits soulscen på sitt eget svenska vis, för Bo Kaspers Orkester 2020 är uppdaterade och på senaste plattan ”23.55” bjuder de upp till soul på svenska med mustiga ingredienser av disco och funk.

Det här är bandet som aldrig vill stå stilla. Bo Sundström, Fredrik Dahl, Michael Malmgren och Mats Schubert driver ständigt vidare av nyfikenhet, rastlöshet och av nödvändighet. Tack för det, för här svänger det på ett skönt groovigt sätt som är både tillbakalutat och på tårna.

Så efter den lysande showen på Rondo är de nu åter på turnerande fot. Men inte utan att dra nytta av regissör och koreograf Hans Marklunds läxor. Det är en välregisserad show, läckert ljuddesignad, danssteg hos inte bara kören – Anders von Hofsten och Ida Sandlund – utan även hos orkestern och Bo Sundström. Nej, det är inte välslipat och exakt, men charmigt och alldeles förtjusande.

Extramusikerna – Pablo Cepeda, slagverk, John-Erik Bentlöv, trumpet, Björn Jansson, saxofon, och Robert Östlund, gitarr – är delaktiga och bidrar med spelglädje, välspel och känsla.

I det nedstrippade setet i mitten av konserten, där bandet (äntligen!) gör min favorit ”Köpenhamn” från debutalbumet som får gifta sig med ”Undantag”, får Bo Sundström feeling. Han undrar om det finns något önskemål hos publiken och tar upp ”Hon är så söt” i en livs levande, improviserande version av bandet. Hög närvaro på det.

P1000811

Intimt. Bo Kaspers Orkester kommer nära sin publik. Foto: KAI MARTIN

Låtarna har alltså, i stort sett, fått klä i souldräkt. Låtlistan från Rondo är nära nog utbytt, men har man som Bo Kaspers Orkester tre decennier av musik så finns det också att välja ur.

P1000816

Fullt fokus. Bo Sundström och hans kollegor njuter av spela. Foto: KAI MARTIN

30 år, snudd på, alltså. Jag har följt bandet länge, sett toppar och smärtsamma dalar. Hur gruppen har gått från snudd på uppbrott till intimt och laddat, från stora scener till Nefertiti. Men en sak står klart, vilket det i och för sig gjorde redan på Rondo 2018, att som 29 år som orkester mår Bo Kaspers Orkester väldigt bra. Det här var fröjdefullt och glädjerikt så att det räcker till jul.

 

Generöst Simple Minds

Konsert:

SIMPLE MINDS

!!!

IMG_3532

Jubileumsturné. Simple Minds firar sina mer än 40 år på vägarna med en generös låtlista. Foto: KAI MARTIN

Partille arena.

Publik: 2600.

Bäst: ”I travel” som fortfarande låter som framtiden.

Sämst: ”Belfast child” borde vara episk, men blir baktung.

Fråga: Visst är det märkligt att bandets största hit och allsång inte är skriven av medlemmarna i Simple Minds…?

Jag konstaterar att det är över 40 år sedan Simple Minds, på sin första utomlandsturné, nådde Sverige och Göteborg när de 27 oktober 1979 spelade på Errols, den minsta scen bandet stått på.

Att jag kommer ihåg är kanske inte så överraskande. Spelningen gjorde inte bara ett djupt intryck på mig utan påverkade bandet jag spelade i – samtliga medlemmar på plats – i skapandet av musik. Konserten knuffade oss över en hittills okänd kant och Simple Minds balanserande mellan debutalbumet ”Life in a day” och då ännu inte släppta ”Real to reel cacophony”, det andra albumet som stakade ut en definitiv ny och spännande riktning för Glasgowbandet.

1979. Simple Minds på Errols. Unika bilder. Foto: PER-OLOF STRÖM

Det var ju en självklarhet att följa bandet efter det och de följande albumen ”Empires and dance” (1980), ”Sons and fascinations” (1981) och ”New gold dream (81-82-83-84)” var musik för framtiden som bara David Bowie och hans likar kunde skapa.

Nu alla dessa år senare är Simple Minds mer en minnesvara än ett band som är angeläget här och nu. Men med 40 years of hits-tour kan man ju hoppas på mer än den bitvis tungfotade konserten i Lisebergshallen för nära nog exakt fem år sedan.

Det ska visa sig bli en spelning som pendlar mellan förtjusning och nära nog apati plus en och annan fundering kring hur man tänkt kring låtlistan.

Hade jag fått vara med och tyckt hade jag låtit fantastiska ”Theme for great cities” öppna konserten, alternativt ”Waterfront”. Eller varför inte med den triggade synten i ”Love song”, som startade spelningen på Kåren i februari 1982 – och som avslutade den.

Istället blir det mer anonyma ”The signal and noice” följt av just ”Waterfront” uppfodrande, entonsbas. Jim Kerr är emellertid på ett strålande humör, får folk på fötter från start, är varmt uppfodrande och inbjudande. Det är svårt att inte ryckas med då.

Låtlistan håller sig nära Oslo-spelningarnas, men på samma punkt i programmet kommer skiftet: ”Up on the catwalk” ut, ”Life in a day” in. Med det en snygg presentation om bandet ursprung, hur de kom till Sverige i oktober 1979, hur mycket det betydde för att band som inte sålde vare sig biljetter eller album och om spelningen på den där lilla klubben i Göteborg. Jo, tack. Det värmer och den dedikationen är lätt att bära med sig.

Precis som för fem år sedan är det en spelning i två avdelningar med en paus emellan. Men om bandet var trögfotat då och med en lätt baktung Jim Kerr är det nu något annat.

Cherisse Osei på trummor är en frisk nykomling, men fortfarande en aning för devot Mel Gaynors signifikativa spel, som ju var mycket av Simple Minds signatur från sent 1983 och framåt. Berenice Scott, keyboardisten, spelar troget, men gör rent sceniskt inte mycket väsen av sig i övrigt. För det är ju i förstone Jim Kerrs show tillsammans med Charlie Burchill, vännerna som för 55 år sedan fann varandra och som fortfarande är ler och långhalm. Många medlemmar har gått, men de består.

Jim Kerr kan emellanåt tappa i sången. Men Charlie Burchills gitarrspel är fortfarande distinkt, glittrande vackert och innovativt lyriskt.

Jo, Simple Minds 2020 kan fortfarande leverera, om än med ojämnt kvalitet. Men där musiken utstrålar energi är han inte mäktig att matcha den. Han är på scen lite mer en vacker och genomklok och lagom tjock man i mina bästa år, för att nu citera Astrid Lindgrens figur Karlsson på taket. Det är mysigt och trevligt, men inte mer.

Och visst är det bussigt att efter andra aktens inledande ”Theme for great cities” låta körsångerskan Sarah Brown sjunga hela ”Book of brilliant things”. Men varför…?

Ändå. Det är som sagt ett generöst låtset bandet bjuder på. Att få höra ”I travel”, ”Life in a day”, ”Love song”, ”American” och just ”Theme for great cities” tillsammans med en sprudlande ”Promised you a miracle” ger ju något av kvällen. Åtminstone för oss som var på Errols, Kåren, i Karlshamn och Konserthuset åren 1979, 1982 och 1983.

Simple Minds låtlista, Partille arena 4 mars 2020

  1. The signal and the noise
  2. Waterfront
  3. I travel
  4. Love song
  5. Let there be love
  6. Life in a day
  7. Glittering prize
  8. Promised you a miracle.
  9. The american
  10. Hunter and the hunted
  11. Belfast child
  12. Stand by love
    Paus
    13. Theme for great cities
    14. Book of brilliant things
    15. She’s a river
    16. Real life
    17. Someone, somewhere in summertime
    18. See the lights
    19. All the things she said
    20. Banging on the door introducerande Doplhins
    21. Don’t you forget about me
    22. New gold dream (81-82-83-84)
    Extranummer
    23 Let it all come down
    24. Alive and kicking
    25. Sancity yourself