Borås bjuder till. Med ”Björn & Benny – mer än bara B:n” bjuds det på en kavalkad av musikal- och pop-hits från Björn Ulvæus och Benny Anderssons låtskatt. Foto: KAI MARTIN
Sagateatern, Borås.
Publik: Utsålt (eftermiddagsföreställningen).
Bäst: Hur man gång efter annan spikar klassiker.
Sämst: Att Björns och Bennys musikaliska historia innan Abba inte är med.
Fråga: Har Björn Ulvæus och Benny Andersson varit på plats och sett den här hyllningen till dem…?
Tänk att nära musikaldrömmar i Borås. Längta till en scen. Få hamna i rampljuset. Sjunga och dansa. Det låter som en omöjlighet. Men lyckligtvis har staden den driftige producenten Jens Peterson. Ja, han som också håller den årliga Kalsongrevyn (premiär traditionsenligt på trettondagsafton) med manus och scenografi. Med honom kan man få chans till en plats i strålkastarljuset.
Visst, hela ensemblen är inte boråsare med musikaldrömmar. Men tillräckligt många för att uppfylla drömmen. Vackert så.
Med ”Björn & Benny – mer än bara B:n” hyllas Björn Ulvæus och Benny Andersson. Deras kompositioner från Abba, ”Kristina från Duvemåla” och ”Chess”. Allt presenterat som glimtar ut musikalerna ”Mamma Mia!”, ”Chess” och Kristina från Duvemåla. ”Chess” (1986) blev ju Tommy Körbergs internationella genombrott som artist. I ”Kristina från Duvemåla” (1995) fick både Peter Jöback och Helen Sjöholm sina. Låtar som ”Anthem”, ”Guldet blev till sand” och ”Du måste finnas” är paradsånger för denna fantastiska trio, som är svåra att övertrumfa. Eller, för all del, Abbas klassiker med Agnetha Fältskog och Anne-Frid Lyngstad i vokalt fokus.
Det försöker man inte heller i Borås. Här får var och en låta sina egna röster ljuda – och så bra det blir. Här gör Roger Sandström ”Anthem” till sin. En mer dröjande, inte lika muskelstark version som Körbergs, men innerlig och tonsäker. Tuva Jonsson gör ”Duvemåla hage” så skir och vacker, som om Helen Sjöholm inte finns.
Svårsjungna ”Kvartett” ur ”Chess” gör Roger Sandström, Walfrid Lindsgård, Anders Håkansson och Carin Backe med glans. Likaså grälet ”Löss” i ”Kristina från Duvemåla” med Alexandra Forssell Åhlfeldt, som Kristina, Carin Backe, som Ulrika, och Johanna Lillvik, som Fina-Kajsa.
Lägg till Abba-klassiker, var av ju flera hamnade i musikalen ”Mamma Mia!” (1999), som görs med lust och glädje stor, så får man till en generös show som strösslar med det mesta.
Då man ska man heller inte glömma av det intensiva dansandet, med en inte alltid så enkel koreografi – signerad regissör Yvonne Schönborg Strömer – att utföra. Plus vokal-/körarrangemangen som kapellmästare Göran Åhlfeldt skrivit.
Jo, det felar inte på ambitionen.
Ja, några av artisterna på scen är utbildade musikalartister. Men i mångt och mycket är det ett lagarbete där även entusiaster ingår. Det kan skava ibland med skickligheten, men utstrålningen och glädjen är det inget fel på.
Jag kan i och för sig sakna musiken som Björn Ulvæus och Benny Andersson gjorde innan Abba (läs Hootenanny Singers och Hep Stars). Och visst skullen något från Benny Anderssons Orkester platsat, som ”Du är min man”. Men totalt sett är ”Björn & Benny – mer än bara B:n” en hyllning som jag inte kan tänka mig annat än att herrar Ulvæus och Andersson nickar belåtet och förtjust till. Det är inte utan att föreställningen blivit en succé på hemmaplan. Som idé kan den utmärkt väl exporteras till andra städer i Sverige med musikaldrömmar.
”Björn & Benny – mer än bara B:n”, Sagateatern, Borås. Premiär 10 oktober 2026. Spelas till och med 31 oktober. Denna recension baserad på eftermiddagsföreställningen 24 september.
Låtar: Benny Andersson och Björn Ulvæus.
Regi och koreografi: Yvonne Schönborg Strömer.
Kapellmästare: Göran Åhlfeldt.
Ljus: Roger Malmer.
Ljud: Anders Wernersson.
Kläder/rekvisita: Christina Backa.
Orkester: Göran Åhlfeldt, klaviatur, Torbjörn Lidh, trummor, Victor Turegård/Max Tornberg, bas, och Anders Börjesson, gitarr.
På scen: Anna Carin Lilja, Alexandra Forsell Åhlfeldt, Roger Sandström, Frida Nordqvist, Alice Nilsson, Havrell, Sofie Andersson, Marcus Jagdell, Sofia Bello, Nelly Staaf, Johanna Lillvik, Emelie Lihav, Carin Backe, Hanna M Höglind, Tuva Jonsson, Anders Håkansson, Stina Svanström, Filippa Enroos, Josefin Wikevand, Walfrid Lindsgård och Christina Backe.
Låtlista, akt 1:
Ut mot ett hav (Kristina från Duvemåla)
One night in Bangkok (Chess)
Money, money, money (Abba)
Duvemåla hage (Kristina från Duvemåla)
Endgame (Chess)
My love of life (Abba)
Take a chance on me (Abba)
Anthem (Chess)
Tänk att män som han kan finnas (Kristina från Duvemåla)
Lay all your love on me (Abba)
Vem ser ett barn (Pity the child – Chess)
Gimme! Gimme! Gimme! (a man after midnight) (Abba)
Min lust till dig/Bröllopet (Kristina från Duvemåla)
The winner takes it all (Abba)
Låtlista, akt 2:
Voulez-vous (Abba)
Löss (Kristina från Duvemåla)
The American and Florence/Nobody’s side (Chess)
Guldet blev till sand
Does your mother know?
Chess (instrumental) (Chess)
Mamma Mia! (Abba)
Kvarett (Quartet – Chess)
Du måste finnas (Kristina från Duvemåla)
The name of the game (Abba)
Drömmar av glass (You and I – Chess)
Dancing queen (Abba)
Kom till mig alla (Kristina från Duvemåla)
Drängen
Ut mot ett hav (repris – Kristina från Duvemåla)
Thank you for the music/Waterloo/Thank you for the music (extranummer, applådtack – Abba)
EN HYLLNING TILL MACKEN med SOLALA och LINNÉA LEXFORS
!!!!
Strålande, lekfull hyllning. Solala och Linnéa Lexfors hyllar sympatiskt och roande Galenskaparna och After Shaves ”Macken” på Kajskjul 8. Foto: KAI MARTIN
Kajskjul 8, Göteborg.
Publik: Fullt vid bord och bar.
Bäst: Att Solala tagit med Linnéa Lexfors.
Sämst: Att ingen kom i ”Macken”-overallerna.
Fråga: Kommer den här hyllningen att åka på turné…?
Det går förstås inte att ersätta Roy och Roger i Anders Erikssons respektive Jan Rippes klassiska versioner. Det är omkullrunkeligt. Likaså kan ingen sjunga med Knut Agnreds frenetiska galenskap (”I mitt bagage”) eller Per Fritzells fryntligt mjuka stämma (”Truckdriving song”). Men inte desto mindre väljer den skickliga a capellatrion Solala – Jens Lindvall, Olle Carlström Bergel och Anders Gabrielson – att göra en ogenerad och spirituell hyllning till den klassiska tv-serien ”Macken” från 1986.
Regissör Niklas Holtne har stöpt om händelsen som en radiopjäs, inspirerad av stage radio play från USA på 20- och 30-talen läser man direkt ur manus och kryddar allt med klockren sång. Med reklampauser och allt. Solala har, efter tips från just Niklas Holtne, valt att plocka in Linnéa Lexfors. En fullblodsenterainer och, för oss som följer Falkenbergsrevyn, en favorit. Hon kan agera, hon har komisk tajming och hon kan sannerligen sjunga.
Roande. ”En hyllning till Macken” roar från start till mål. Foto: KAI MARTIN
Rollerna skiftar efter humör. Således är, väl, samtliga Roy och Roger i olika scener. Det skulle kunna haverera fullständigt, men trots olika karaktärer av en och samma figurer så blir resultatet alldeles utmärkt.
Det är klart att det är låtarna från ”Macken” som är i fokus. I detta är publiken snabbt med på noterna. Här sjungs det med med skratt och igenkänning. Handlingen blir liksom egal, även om den spinner som en tunn tråd för att hålla ihop showen. Här är det mesta avskalat för att låta musiken ta plats och det fungerar fantastiskt väl. Varje sång är ju sin egen humoristiska novell, som leder från en scen till en annan.
”En hyllning till Macken” är en ömsint, spirituell och i allra högsta grad ett roande musikaliskt ode till denna 40-åriga tv-favorit.
”En hyllning till Macken”, Kajskjul 8, Göteborg. Premiär 26 september 2026. Denna recension baserad på föreställningen 17 oktober.Spelas till och med 21 november.
Manus: Claes Eriksson (baserad på tv-serien och scenuppsättningen ”Macken” 1986 respektive 2018).
Regi och bearbetning: Niklas Holtne.
Mask: Tiina Bengtsson.
På scen: Solala – Jens Lindvall, Olle Carlström Bergel och Anders Gabrielson – och Linnea Lexfors.
Orkester: Richard Hauer, kapellmästare, gitarr och sång, Jan Bjerger, trumpet, flygelhorn och gitarr, Malin Almgren, trummor, Julia Fahltin, bas, och Simon Westman, klaviatur.
MEN, PAPPA! med EVELYN JONS och TOMAS VON BRÖMSSEN
!!!
Ett omaka, förtjusande par. Evelyn Jons har tagit på sig den svåra uppgiften att övertyga scenräven Tomas von Brömssen om musikalens förträfflighet. Foto: KAI MARTIN
Lisebergsteatern, Göteborg.
Publik: Utsålt.
Bäst: Den lustfyllda scennärvaron.
Sämst: Den röda tråden var lite klen.
Fråga: Så chansen att få göra musikal efter att man fyllt 80 är inte över…?
Att få en gammal cirkushäst att dansa och göra nya trick är knappast lätt. Men när musikalartisten (med mer) Evelyn Jons fick idén om att göra en föreställning med Tomas von Brömssen så släppte hon den inte som ett tokigt infall. Hon fostrad in i musikalvärlden sedan uppväxten ute i Backa. Han teaterns scen- och filmmästare med nu – 2026 – 60 år innanför estradvästen. Han som aldrig haft någon ambition att göra musikal om ens i det enklaste av nummer.
Av detta möte mellan genrer och traditioner – och, ja, generartioner – har det skapats en varm och lustfyllt underhållande föreställning under namnet ”Men, pappa!”. Under två timmar och tjugo minuter, lite ungefär och med paus, bjuds det upp på musik och snack från dessa Evelyn Jons och Tomas von Brömssens olika läger.
Hon ska alltså övertyga honom om musikalens förträfflighet. Han, tveksam, tycker att det bara handlar om benvärmare (läs ”Fame”).
Jo, hon får sannerligen slita med uppgiften med sång, danssteg och, inte helt, övertygande retorik.
Med Tomas von Brömssen på scen blir det aldrig tråkigt och sannerligen inte med Evelyn Jons heller. Han är ju tryggheten själv på estraden och kan dessutom varje vrå av Lisebergsteatern. Det är 36 år sedan han gjorde succén ”Tomas revy” ensam på scen just på Lisebergsteatern. Den som senare fick uppföljarna ”Tomas revy II”och Tomas revy III” samt senare shower som ”Tomas sista revy” och ”Återkomsten”. Hon rutinerad inom sitt gebit med en röst som klarar det mesta och med en charm som tjusar.
Tillsammans blir det ett förtjusande par som bjuder briljant på sina egna färdigheter i något av en nummerrevy. Tillsammans med den följsamma orkestern, ledd av Per Hovensjö (kapellmästare i ”Dobbidoo”), leker de sig genom inte helt lätta nummer. Som när första skivan nämns och ”Rock around the clock” (Tomas von Brömssen) och ”West side story” (Evelyn Jons) och Bill Haleys klassiker från 1954 vävs samman med ”Jet song” från Leonard Bernsteins och Stephen Sondheims fantastiska musikal från 1961.
Det slutar ju inte där och inte heller käbblet mellan de båda på scen. Där någonstans kommer också föreställningens titel in. För i Tomas von Brömssen (född 1943) ser Evelyn Jons (född 1976) sin pappa och det blir ett återkommande, men inte helt klockrent, tema. Den röda tråden som spunnits är helt enkelt lite klen.
Det är istället samspelet och lusten att bjuda sin publik på högt och lågt, som driver föreställningen framåt. Han med otroligt lågt skurna västgötahistorier utan poäng eller hon som pastellig, Susanne Lanefeltinspirerad hurtbullig, egofierad wannabeartist. Så dumt. Så roligt. Framför allt när Tomas von Brömssen tvingas in i looken med en ostyrig peruk på huvudet.
Skruvat. Evelyn Jons och Tomas von Brömssen har ett lustfyllt samarbete. Foto: KAI MARTIN
Det finns förstås nummer som tjusar fler än de flesta. Som när Tomas von Brömssen berättar om ”Albert och Herbert”, hans och Sten-Åke Cederhöks klassiska tv-serie, och avslutar den med ”My way” i sin egen hyllning av sin forna kollega. Ett nummer som hängt med sedan ”Återkomsten” 2007. Eller hennes halsbrytande musikalmedley där hon klarar av 23 musikalnummer på tre minuter. Imponerande. Och inte av bara av henne att ha komponerat ihop dem utan också få orkestern att spela detta komplicerade partitur.
Och, förstås, är Tomas von Brömssen musikalprov med klassikern ”Send in the clowns” rörande. Han med röd clownnäsa, utan danssteg, utan den stora rösten, men med en scennärvaro och mimik som når från första bänkrad till den sista. Vackert så.
Ja, det finns sannerligen klass på numren och det syns att Evelyn Jons och Tomas von Brömssen trivs med varandra på scen. ”Men, pappa!” har stadigt tickat på med föreställningar sedan premiären våren 2024. Det kan den gott fortsätta med. ”Men, pappa!” är avskalad underhållning, bedrägligt enkel, men fint och varmt underhållande.
”Men, pappa!”, Lisebergsteatern 4 oktober 2026. Premiär i Trollhättan våren 2024.
Idé: Evelyn Jons.
Ljusdesign: Jenny Björklund
Ljuddesign: Anders Borgh.
Med: Evelyn Jons och Tomas von Brömssen.
Orkester: Per Hovensjö, gitarrer och sång, Rickard Åström, piano, Fredrik Bergman, kontrabas och bas, och Per Boqvist, trummor.
Låtlista första akten:
Intro-jingle*
All for the best
Rock around the clock/Jet song
Arhtur in the afternoon
Det kan väl inte vara meningen*
Makin’ whoopee
Revewing the situation
Fåglarna*
Gus the theatre cats
Låtlista andra akten:
Intro-jingle*
Nollåttor på rad*
Trollmors vaggsång
Memory
Somethin’ stupid
Musikalmedley (23 musikallåtar på tre minuter)
Send in the clown
Play a simple melody
*Komposition Evelyn Jons, som dessutom skrivit flera översättningar till musikalnumren.
På scen sjöng också Tomas von Brömssen ”Ränt rap”, om barndomsgatan Räntmästaregatan i Lunden, Göteborg, och ”My way”, sin hyllning till Sten-Åke Cederhök.
Färgstark. ”Grease – the musical” är en fröjd att se och höra på Rondo. Foto: JONATAN JUNGEBRANT
Rondo, Göteborg.
Publik: Utsålt.
Bäst: Lovisa Bengtsson och Anton Ewald är som klippta och skurna för Sandy respektive Donny.
Sämst: Att se Boris René Lumbana utklädd till amerikansk fotbollsspelare trixa med en fotboll.
Fråga: Går det att uppdatera ”Grease – the musical” på ett mer modernt sätt utan att förlora 50-talsnostalgin…?
Musikalen ”Grease” har stävat iväg och firar i år 55 år sedan premiären i Chicago. Staden där dramat utspelar sig på Rydell High School. Det är knappt 50 år sedan filmen – med Olivia Newton John och John Travolta i huvudrollerna – baserad på musikalen slog knock på biopubliken. Sedan dess har den varit en trogen kassako, som om och om igen har satts upp på scenerna runt om i världen.
Ja, vem kan motstå bra musik, bra låtar, flödande koreografi tillsammans med ungdomligt kärleksdrama, gänggrupperingar och humor…?
Så på sätt och vis har ju uppsättningen i Göteborg fått en krattad manege att äntra. Men regissör Klas Wiljegård, musikaliskt ansvarige Nils-Petter Ankarblom, scenografen och kostymdesigner Takis och koreograferna Jennifer Widegren och Felicia Loveflo Lindström har inte låtit sig nöja.
Inte för att man inte flörtar vilt med den 50-talsnostalgin som är själva kärnan i den här storyn, utan för att man utmanat den, stramat till och uppdaterat den. Inramningen är superb, arrangemangen 2.0 i allt. Ja, i ett nummer som ”Beautiful school dropout” med Boris René Lumbana som Teen Angel förvandlas balladen till extra allt. En dundrande, glittrande discogospel. Effektivt. Snyggt. Starkt.
Klassiskt starka nummer som ”Greased lighting” och ”You’re the one that I want” har fått respektfulla uppfräschningar. Nils-Petter Ankarblom med kapellmästare Alice Lidberg vördar musiken, från den tidiga rock’n’rollen till doo wopen, utan att vara devota för varken genrer eller original. Det låter strålande rätt igenom.
Som klippta och skurna. Anton Ewald och Lovisa Bengtsson är strålande som Danny och Sandy. Foto: JONATAN JUNGEBRANT
Scenografi, kläder och koreografi är absolut toppklass. Rollbesättningen likaså. Ensemblenumren är härligt glamorösa och strösslade med regnbågens alla färger. Anton Ewald och Lovisa Bengtsson är strålande som Danny och Sandy, det valhänta, tonårsförälskade paret. Nils Reinholtz som den kaxige Kenickie likaså, precis som Pia Ternströms tuffa Rizzo.
På samtliga positioner dansas och sjungs det med bravur.
Majestätisk. Att Anna Mannheimer gör musikaldebut med sin roll som Miss Lynch märks inte. Foto: JONATAN JUNGEBRANT
Anna Mannheimer är majestätisk som rektor Miss Lynch. Hennes komiska tajming och förmåga att landa replikerna, som hon elegant (väl) emellanåt broderar ut, visar inte på att hon är debutant inom musikalgenren. Att se henne förenas med ensemblen i koreografin i slutnumret är rätt och slätt härligt. Så snyggt!
”Grease – the musical” på Rondo är helt enkelt en kolorerad dröm, en smällkaramell för musikalälskare.
Inte ens att man valt att projicera bilder över Los Angeles då handlingen utspelas i Chicago stör. Inte heller att Boris René Lumbana utklädd till amerikansk fotbollsspelare trixar med en fotboll. Det blir bara randanmärkningar i den stora, imponerande helheten.
”Grease – the musical”, Rondo, Göteborg. Premiär 25 September 2026. Spelas till och med 31 januari 2027. Denna recension baserad på matinéföreställningen 3o oktober.
Av: Jim Jacobs och Warren Casey.
Regi, bearbetning och svensk översättning: Klas Wiljergård.
Koreograf: Jennie Widegren.
Medkoreograf: Felicia Loveflo Lindström.
Musikaliskt ansvarig: Nils Petter Ankarblom.
Scenografi och kostym: Takis.
Ljusdesign: Palle Palmé/Johan Bjellsäter.
Ljuddesign: Oskar Johansson.
Smink och mask: Erika Niklasson.
Kostymansvarig: Emma Gauffin.
Kapellmästare: Alice Lidberg.
Orkester: Alice Lidberg, kapellmästare/keyboard, Pär Öjerot, gitarr, Hampus Torarp, 2 keyboard/vikarierande kapellmästare, Per Svenner, trummor, Shiri Siavashi, gitarr, Staffan Andersson, bas, Johan Ekeberg/Johan Valter, vikarierande gitarrister, Kristoffer Persson, vikarierande trummis, Julia Falthin, vikarierande basist, Olle Carlström, vikarierande keyboardist.
På scen: Anton Ewald (Danny), Lovisa Bengtsson (Sandy), Nils Reinholtz (Kenickie/US Danny), Martin Wallin Andersson (Roger), Martin Jonsson (Sonny), Kenny Lantz (Doody), Pia Ternström (Rizzo), Arantxa Álvarez (Frenchy), Vanja Engström (Marty), Emil Henrohn (Eugene), Emilie Evbäck (Patty), Anna Mannheimer (Miss Lynch), Minou Deilert (Rektorsassistent/US Sandy/US Miss Lynch), Boris René Lumbana (Teen Angel med flera), Felicia Loveflo Lindström (ensemble/US Frenchy/US Cha Cha), Daniel Koivunen (ensemble/US Sonny/danskapten), Emilia Berglind (ensemble/US Rizzo), Petter Mario Skoglund (Vince Fontaine/ensemble/US Kenickie/US Teen Angel), Vi Duc Vo (ensemble/US Roger/US Eugene), Olivia Sears (ensemble/Cha Cha/US Patty), Daniel Gürow Lundkvist (ensemble/US Doody) och Olivia Kungsman (ensemble/US Marty).
Livets rev. I ”Tyck om mig” reflekterar och skildrar Niklas Strömstedt sitt liv skickligt i ord och musik. Foto: KAI MARTIN
Draken Live, Göteborg.
Publik: Fullt till fyra femtedelar(matinéföreställningen).
Bäst: ”Högalid”, briljant ”Penny Lane”-pastisch.
Sämst: Kalkonnumret.
Fråga: Efter att nu har speglat sig i sin far Bo Strömstedt, är det då dags för mamma Maragreta till nästa show…?
Det är tio år sedan han stod på scen med sin show ”Storhetsvansinne ” på Trädgår’n i Göteborg. Då fick jag möjlighet att prata med honom om livet, karriären, musiken… (läs här). Det blev ett, tycker jag, bra möte. Kanske ökade min respekt för Niklas Strömstedt än mer då. Jag vet inte. Men faktum är att jag skrev till honom hösten 2022. Jag hade hört hans låt ”Inga änglar gråter” i P4-programmet ”Karlavagnen” en sen kväll på väg hem från hockey. Jag slogs av hur bra låtsnickare han var (är). På morgonen, vi däckskifte inför vintersäsongen, spelades ”Om”. Förtjust skrev jag några rader. ”Vilka låtar! Vilka underbara arrangemang! Vilken popsnickare du är.”
Han blev ju rovdjuren för den hippa nöjesreporterskaran i skiftet mellan 80- och 90-talen. När hans ”Sista morgonen” – en monsterhit, ju! – häcklades av recensenter från den begynnande ironiska generationen. Kanske sveptes jag med; jag minns inte det. Men tiden har gett Niklas Strömstedt rätt. Hitlåtarna likaså. För att inte tala om samarbetet med Orup och Anders Glenmark i GES. Eller hans förnämliga översättningar av Abbas låtar till den svenska uppsättningen av ”Mamma Mia”.
Man kan tro att Niklas Strömstedt har skrattar hela vägen till banken. Lutat sig tillbaka med sina ambitioner och gjort en och annan comeback med GES för att fylla på kassavalvet. Men redan med ”Storhetsvansinne” blottade han en vekare sida av sig själv. Den som egentligen visas i hans låtar, men som i popigheten är lätt att missa.
Med ”Tyck om mig” – showen är baserad på hans självbiografi ”Om Niklas Strömstedt” (2023) – förtydligar han den veke, tvivlande och tyste Niklas Strömstedt.
I showen för tio år sedan bjöd han på en god portion humor i framträdandet, bland allt annat. Nu, 68 år ung, är han än mer chosefri och charmerande på scen. Visst, hans show är nu inne på sitt andra år. Men han bjuder skickligt på sina nummer som om premiären precis har varit. Kanske för att han har något att berätta och att han gör det från sitt hjärta.
Allt inleds med en åskknall och sedan berättelsen om en spelning i Åmål några år in på millenniet. Regnet öser ner och av utomhusspelningen blir det en försagd konsert inför bara en handfull människor. Sedan bilen hem 38 mil till Stockholm. Jo, det blir anekdoter om turnélivet. Om det hisnande att som 21-åring bli medlem i Ulf Lundells band, om den där turnépremiären 1979 i Halmstad, det ruttna hotellet, rummet med de flagnande målningar på väggen och – åter – regnet utanför. Hur Lundell själv knackar på dörren långt efter midnatt, dyblöt, med en förfrågan om att låna 200 spänn till en taxi.
Niklas Strömstedt härmar skickligt Ulf Lundell – och senare Evert Taube. Publiken suckar förtjust. Han har dem snabbt i sin hand.
”Nästa stad” (väl en svensk tolkning av Danny O’Keefes ”The road” följer som ett soundtrack till turnélivet för den unga Niklas Strömstedt. Nästa berättelse: mötet med Paul McCartney i Stockholm. En roande skildring om en stammande Strömstedt framför sin idol. Allt följt av ”Högalid”, en för showen – vad jag förstås – nyskriven låt som skickligt tangerar Beatles ”Penny Lane” på samma häpnadsväckande vis som the Rutles Neil Innes. Skrev jag om min beundran för Niklas Strömstedts som låtsnickare och arrangör.
På scen har han till sin hjälp multimusikerna Sara Niklasson och Emanuel Norrby. Tillsammans blir det musik för en hel orkester. Det låter förträffligt. Medmusikerna får också hjälpa till som lite av statister. Repliker för att få skjuts på Niklas Strömstedts berättelse.
För musikanekdoterna klingar av för det mer privata livet. Hur Efva Attling berättade att hon skulle lämna honom för en annan… en kvinna. Hur han tog emot det med samma tystnad som han såg hos sin far, Expressens chefredaktör Bo Strömstedt. Den där tystnaden som fick honom att gå i terapi. Så blir hans möte med psykologerna 1, 2 och 3 ett slags självrannsakan. Det blir naket, nära och raljant. För utan humor och distans går det ju inte att berätta om detta i en show.
Ja, det finns stråk av allvar. Men ett allvar som han håller på distans. Han blottar sin relation med sin pappa. Ställer frågor till honom, som han inte längre kan få svar på. Det blir både rörande, berörande och – märkligt nog – underhållande.
In mellan allt musiken. Som diabilder, som klickas fram för att exponera storyn lite extra.
Niklas Strömstedt kan det här. Hans motor på scen – oavsett om det är prat eller sång – tickar på fint. Visst, det finns en dipp i tempo efter någon timme. Inte så mycket av dramaturgiska skäl, som för att det på något vis uppstår en tomgång. Jag är inte speciellt förtjust i numret, där Niklas Strömstedt klär ut sig till en kalkon. Allt för att illustrera besöket hos en läkare för att operera bort gäddhänget under hakan. Där blir det som om han inte riktigt litar på Irena Krauss manus. Det blir pajigt.
Men ”Tyck om mig” är en och en halv timmes utmärkt underhållning över det hela. Han är charmig, närvarande och inbjudande. En utmärkt berättare parat med sitt låtsnickeri. Jo, det är lätt att tycka om dig, Niklas!
”Tyck om mig” med Niklas Strömstedt, Draken Live, Göteborg. 12 september 2026. Premiär förra året i Stockholm. Nu på sin andra turnévända.
På scen: Niklas Strömstedt, gitarrer, bas, klaviatur och sång tillsammans med Sara Niklasson, fiol, gitarrer, bas, banjo, slagverk och sång, och Emanuel Norrby, gitarr, klaviatur, dragspel, trummor och slagverk samt sång.
Regi: Simon Norrthon.
Manus: Irena Kraus.
Låtlista:
Sånt är livet
Nästa stad (the Road, Danny O’Keefe-cover)
Högalid
Alla jävlar vet (Everybody knows, Jayhawks-cover)
Smöret upp (The lucky one, Alison Krauss-cover)
Om
När vi gräver guld i USA
Vart du än går
Tidningen
Inga änglar gråter
Oslagbara
Är vi tillsammans i morgon (Will you love me tomorrow, Carole King-cover)
Förlorad igen/Sista morgonen/Halvvägs till framtiden/Flickor talar om kärleken/En kvinna och en man/En väg till mitt hjärta (extranummersmedley)
Håller formen. När Bo Kaspers Orkester firar 35 år som band visar killarna med emfas hur väl de har bevarat formen. Ja, till och med finslipat den. Foto: CHRISTOFFER BENDIXEN
Rondo, Göteborg.
Publik: Utsålt (precis som de övriga spelningarna).
Bäst: Spelglädjen.
Sämst: Visst kunde Bo Sundström har pratat lite mer.
Fråga: Jag tror inte på 35 år till, men om tio år ska de vill klara av att göra en ny show, väl…?
När jag igår kom för att hämta mitt barnbarn vid hans förskola beläget vid ett friluftsområde kom en man och en kvinna joggande. Framme vid parkeringsplatsen vrålade han ”Du kommer döda mig”, hukade vid en betonggris och kämpade efter andan. Jag frågade om hon körde med honom. Det visade sig att det var en lättfotad dotter som tvingat ut sin pappa i joggingspåren och kört skit ur honom. En skillnad på 30 år och 30 kilo, som han flämtande berättade.
30 år…?
Bo Kaspers Orkester firar 35 år som band. Gör det med en påkostad show, som i och för sig mer är en ambitiös konsert, där gruppen med emfas visar på sitt kunnande, sin charm och sitt smittande låtskrivande. Det är, precis som dottern beskriven här ovan, med lätta fötter som de iscensätter sitt firande med ”Il Magnifico”, namnet som showen har fått. Bo Kaspers Orkester håller formen och stilen.
Jag har följt bandet sedan nära nog starten. Tjusats av musiken, som en gång tog sats någonstans i mötet mellan svensk pop och jazz på 60-talet, soul och något soundtrack till Hasseåtages en och många revyer. Bandet har kivats sig fram på vägen (läs gärna min intervju inför Rondo här) och emellanåt har det varit kris i orkestern. Ja, så till den milda graden att det har märkts på scen. Det är ingenting som killarna har medgett eller luftat offentligt, men det har varit tydligt. De har hittat medel för att rensa luften, att tillåta dividerande åsikter får vara just det och ändå jämka ihop. Det som väl ingen i bandet har lyckats med i sina relationer har man lyckats med som musiker. När de gick ner på klubbnivå i början på millenniet då de gästade Nefertiti i Göteborg (något man kan höra på livealbumet ”Samling Sto – Gbg (live)”, som kom 2004) fick man syre igen. För det är i skapandet av musik, antingen i replokalen, studion eller, kanske, främst på scen som något uppstår.
Bo Kaspers Orkester står och svänger när andra faller.
Mycket av allt. ”Il Magnifico” med Bo Kaspers Orkester är en konsertshow som innehåller det mest. Foto: KAI MARTIN
Bo Kaspers Orkester har ett tilltal som tilltalar. De är eleganta, några med en cool dandylook som borde vara pinsam för män kring 60, men som funkar. Musiken svänger katten (det var länge sedan jag rumpdansade så som denna kväll), groovet och samspelet mellan basisten Michael Malmgren och trummisen Fredrik Dahl är skoningslöst. Oavsett vilket tempo man sätter. Till det , den musikaliske häxmästaren, Mats Schuberts förmåga att elegant ikläda sig olika musikaliska roller vid sina keyboard (eller dragspel): från Jan Johansson till Mathhew Fisher (Procol Harum) eller Chris Martin (Coldplay) utan att någonsin förlora sin identitet. Bo Sundström är en karaktäristisk sångare, som på samma vis lyckas skifta från visa till disco, från arenarock till soul.
Sedan länge är Robert Östlund gitarristen som sömlöst agera skickligt inom Bo Kaspers Orkesters alla genrer. Dessa skiften som egentligen aldrig märks, för musiken är – oavsett inspiration – vattenmärkt Bo Kaspers Orkester. Blåsarduon John-Erik ”Jonne” Bentlöv, trumpet, Björn Jansson, saxofoner hottar upp soundet precis som slagverkaren Niklas Gabrielsson Lind gör med rytmen.
Det blir mycket, oavsett om det är tillbakalutat eller fullt ställ. Vi får möta Bo Sundström i ensam, avskalad duett med Fredrik Dahl i den till deras döttrar tillägnade ”Brev”. Vi får skaka loss till ”Diskotek”, där en kvinna bjuds upp för en danstur på scen. Vi får drabbas av storpolitikens vansinne i videon – och låten – ”Dansa på min grav”. Eller tjusas av outrolåten ”Vi kommer aldrig att dö” med lyriskt, inledande trumpetspel av John-Erik ”Jonne” Bentlöv.
”Il Magnifico” använder sig av mycket bakgrundsfilmer. Lite som Håkan Hellström utvecklat till en konstform de senare dryga tio åren. Flörtar Håkan Hellström med Charlie Chaplin (i ”Du är snart där” på scen ackompanjeras låten de senaste tio åren av finalen på Chaplins ”Moderna tider”) så gör Bo Kaspers Orkester det med Buster Keaton till ”Det går en man omkring i mina skor”. Ibland blir det rent konstnärligt och poetiskt, emellanåt rena videor (som ”Dansa på min grav” och ”Puss”) eller dokumentära, som i ”Semester” med filmklipp på killarna från 30 år tillbaka.
Ja, 30 är år svindlande. 35 år lite mer ändå. Men än mer svindlande är att Bo Kaspers Orkester gång efter annan hittar spelglädjen och förmedlar den på scen. Här har man knappt hunnit hämta andan efter sin framgångsrika sejour på Göta Lejon i Stockholm (premiär 19 mars i år) inför hart när utsålda hus förrän det är dags för Rondo.
Visst, det är en inrepad show. Danssteg ska limmas samman med musik, takt och ton som ska funka till ett i stor sätt inövat mellansnack. Låtlistan, vad jag förstår, ruckar man inte på från en gång till en annan. Men å andra sidan spänner den över hela karriären från debutsingeln ”Det går en man omkring i mina skor” till nyligen släppta, nyskrivna ”Tonårsland”. Det är en statisk produktion, så sett. Om det märks? Inte ett dugg. Bo Kaspers Orkester gör det igen.
”Il Magnifico”, Bo Kaspers Orkester, Rondo, Göteborgspremiär 13 maj 2026. Spelas till och med 17 maj.
Bandet: Bo Sundström, sång, akustisk gitarr, Mats Schubert, klaviatur och dragspel, Fredrik Dahl, trummor, slagverk och sång, och Michael Malmgren, kontrabas och elbas, tillsammans med John-Erik ”Jonne” Bentlöv, trumpet, Björn Jansson, saxofoner och klarinetter, Robert Östlund, gitarr och dragspel, och Niklas Gabrielsson Lind, slagverk och sång.
Manus, regi och koreografi samt koncept: Yasmine Garbi. Hon har dessutom regisserat , skrivit manus och koreograferat videorna ”Dansa på min grav” och ”Puss”, som ingår i showen.
Visuell produktion: Green Wall Designs, David Nordström Abelli.
Begåvat. Musikaleleverna på Högskolan för scen och musik gör musikalen ”Sweeney Todd”, som slutproduktion. Ett gediget och spännande arbete. Foto: JOHAN WINGBORG
Högskolan för scen och musik, Angered.
Publik: Nära nog utsålt.
Bäst: Ingrid Heckman Hagen humoristiska tajming, som Mrs Lovett i första akten.
Sämst: Ljudet var lite upp och ner.
Fråga: Vilka av alla dessa talanger får vi se på scenerna framöver…?
Slutproduktionerna – oavsett om det är Balettakademien eller Högskolan för scen och musik – är skarpt läge för eleverna. Det är nu som producenter har chansen att hitta talanger för kommande produktioner. Oslipade diamanter att beskåda, som man sedan kan nypa i juvelhögen och säga ”Hen ska vi ha!”.
För ett rejält koppel med begåvningar finns det på artistskolorna i landet. Framför allt, kanske, i Göteborg.
När Högskolan för scen och musik har fått – inte helt lättspelade – Stephen Sondheim-musikalen ”Sweeney Todd” som slutproduktion spänner man bågen. I scenlokalen ute vid Angered centrum utnyttjas renheten i denna black box. Allt är avskalat in på märgen. Lite rekvisita, kritor målar upp den sceniska rummen och väggen i fonden tjänar som griffeltavla med London bokstaverat för att förtydliga att det är Englands storstad vi har hamnat i, i en tid där fattigdom och klassklyftor var än mer tydligt accentuerade.
På scen finns också en trio musiker (Nicolas Emmenegger, klarinett, Hilda Linander, violin/Kajsa Ohlin, violin, och Daniel Lindén, piano och tramporgel). Stephen Sondheims rikt orkestrerade musik är av Daniel Lindén nedstrippad i sina beståndsdelar, men håller ihop med bravur. Mycket imponerande.
Denna musikal – från 1979 – har sina utmaningar. Storyn om Sweeney Todd, som räddats till havs av sjömannen Anthony Hope. De båda återvänder till London. Den senare med glädje, den förstnämnde för att hämnas. Han är straffad oskyldig, har på kuppen förlorat sin älskade hustru Lucy och dottern Johanna. Väl tillbaka i London och Fleet Street, där han bodde, hyr han in sig i ett rum hos pajmakerskan Mrs Lovett, änka sedan 15 år. Hennes pajer är usla och torra, försäljningen går så där. Men tillsammans med Sweeney Todd, som återupptar sin verksamhet som barberare, skapas ett gångbart koncept. Kunderna blir inte bara renrakade, de förlorar också livet när Sweeney Todds skarpa rakblad sveper över de blottade struparna. Och, tada!, plötsligt finns det kött till pajerna och succén är en framgång.
Jo, ”Sweeney Todd” är en musikal som bär på ett brutalt mörker och som blottar armod. Den duckar heller inte för hämndens rovgirighet och blindhet.
Vinnande koncept. Mrs Lovetts köttpajer går åt som smör i solsken i ”Sweeney Todd”, Högskolan för scen och musiks slutproduktion. Foto: JOHAN WINGBORG
I denna uppsättningen låter man också humorn glänsa i den grymma berättelsen. Något som framför allt förvaltas i första akten. För det är ju så att det här är en utbildning likaväl som en uppsättning. Vid paus skiftas huvudrollerna och nya karaktärer kommer in för de främsta huvudrollerna. Därmed ändras också temperament och, delvis, tempo.
Jag kan tycka att det är lite synd och undrar varför man inte hellre för två lag fullt ut, där man helt skiftar roller…? Som publik blir man lite bortdribblad, som det nu är. Men vad värre är att man snuvar aktörerna på att få gå all in i en roll.
Samtidigt görs denna musikal med lika stort allvar som talang. Under tre timmar, inklusive paus, är det inget man saknar. Här finns dramat, här finns den berättande (grekiska) kören, här finns dramat, kärlek och hat, hämnd och humor, här finns musiken. Allt görs med stor skicklighet med en budget gränsande till noll. Imponerande.
”Sweeney Todd”, Högskolan för scen och musik, Angered. Premiär 29 april 2026. Spelas till och med 20 maj. Denna recension baserad på föreställningen 4 maj.
Musik och sångtexter: Stephen Sondheim.
Libretto: Hugh Wheeler.
Svensk översättning: Calle Norlén.
Regi: Victoria Brattström.
Koreografi och rörelse: Karin Rickardsson.
Sångpedagog och assisterande programansvarig: Nina Norblad.
Scenografi: Mikael Eriksson.
Kostymdesign: Ina Nyholm.
Ljusdesign: Fredrik Magnusson.
Ljuddesign och ljudteknik: Therese Larsson.
Kapellmästare: Daniel Lindén.
Musiker: Nicolas Emmenegger, klarinett, Hilda Linander, violin/Kajsa Ohlin, violin, och Daniel Lindén, piano och tramporgel.
På scen: Samuel Rörström (Sweeney Todd, akt 1), Martin Hopland Dyngeland (Sweeney Todd, akt 2), Ingrid Hagen (Mrs Lovett, akt 1), Vera Kronbäck (Mrs Lovett,akt 2), Madeleine Hilleard (Anthony Hope/ Adolpho Pirelli), Maja Björk (Johanna), Moa Eklöf (Tobias Ragg), Axel Daniel Birgander (Domare Turpin), André Persson Gintner (Bamford, lag 1), Samuel Balsnes (Bamford, lag 2) Ida Björkman (Tiggerskan, lag 1), Ängla Sigfridsson (Tiggerskan, lag 2), Amé de Mol (Fogg/fågelförsäljare, lag 1), Linnéa Glans (Fogg/fågelförsäljare, lag 2), Solveig Kristine Romsaas Sennels (ensemble, lag 1), Elsa Trorkelstam Vanberg (ensemble, lag 2), och Anton Axelsson (ensemble, lag 1).
OBS: Samtliga musikalstudenter från årskurs 3 medverkar i hela föreställningen, medan studenter från årskurs 1 är uppdelade i (1) = Lag 1 och (2) = Lag 2, som turas om att medverka.
Tillbaka för nya utmaningar. 2017 höll Bo Kaspers Orkester hov på Rondo med sin show. Nu kommer bandet tillbaka till samma scen för ”Il Magnifico”, bandets mest påkostade show – så här långt. Foto: KAI MARTIN
Med showen ”Il Magnifico” firar Bo Kaspers Orkester 35 år. När bandet kommer till Rondo i Göteborg är det efter utsålda hus på Göta Lejon i Stockholmoch med en kommande Sverigeturné i höst
För kaimartinblog berättar trummisen Fredrik Dahl om bandets tillblivelse, framgångar, tvivel och ständiga vilja att utmana sig själva. Och hur det kommer sig att den norska publiken stagedivar till balladen ”Hon är så söt”.
Dessutom berättar han om de två gånger som Bo Kaspers Orkester haft tur i karriären.
Still going strong. Nio år efter showen på Rondo firar Bo Kaspers Orkester – Mats Schubert, Fredrik Dahl, Bo Sundström och Michael Malmgren – sina 35 år i Göteborg. Foto: KAI MARTIN
Fredrik Dahl är yngst i Bo Kaspers Orkester. Född 1967 var han 24 år när gruppen bildades. En bit ifrån Bo Sundström (1961), Michael Malmgren (1962) och Mats Schubert (1964), men tillräckligt för att förenas till kärleken till musik. Den gemensamma nämnaren i svensk musik från Hasseåtage-eran, Monica Zetterlund, Svante Thuresson och Jan Johansson tillsammans med jazz och pop.
– Ja, och soulen på 60-talet med James Brown. Vi möttes ju som unga vuxna och kom från olika håll. Men vi var alla halvskolade och väldigt musikintresserade.
Han berättar om hur allt började med att han behövde ett sommarjobb, som trummis och blev en del i ett coverband på den turkiska semesterorten Antalya. Bland medlemmarna fanns Mats Asplén (senare Schubert), klaviatur, och gitarristen Lars Halapi. Några turer senare hade de sistnämnda dragit ihop ett band med sångaren Bo Sundström och basisten Michael Malmgren. Ambitionen var att göra egen musik i en mix av väl valda covers.
– Då hade de en annan trummis, men jag fick förfrågan då han vägrade spela med vispar. Det kunde ju jag. Vi repade under en kyrka på Östermalm. Jag som harvat i replokaler i hela mitt liv hade aldrig varit med om en sådan musikalisk gemenskap. Första gången var fantastiskt, minns han förtjust.
Upp ur källaren
Snart tog bandet klivet upp ur källaren och började spela på som husband på en asiatisk restaurang på Kungsholmen. Ryktet gick om den annorlunda orkestern och publiktillströmningen ökade. Snart visade skivbolagen intresse för Bo Kaspers Orkester – mitt i grungevågen och starten av britpopen – valde ett eget koncept med ett retrosound, svensk jazzpop med inslag av soul och samplingar av jazzklassiker.
– Micke, Mats och jag var ju ute och turnerade med Just D. Där lärde vi oss hiphopaktigt att göra musik. Vi tyckte det var coolt att blanda det och jazz. När vi sedan skulle göra första skivan gjorde vi allt själva, även om Micke står som producent. Vi blev tilldelade en studio som hade varit perfekt om vi spelat komprimerad 80-talsmusik. Men vi som vana vid att få ett tryck då vi spelade live undrade ”vad fan är det som händer, varför låter det inte som vi vill?”. Det var platt och trist. När vi blandade in samplingarna fick musiken en välbehövlig energi.
Två norrlänningar – Bo Sundström från Piteå och Mats Schubert, Luleå, förenades med Fredrik Dahl, Stockholm, och Michael Malmgren, Södertälje. Norra Norrlandsperspektiv mot hippa storstadskillar. Ett frö till ett koncept där Bo Kaspers Orkester skulle komma att sätta trenden… eller?
– Nja, jag vet inte om jag var så hipp. Det var snarare så att vi förenades i att vi hade pluggat musik på Framnäs folkhögskola i Piteå. Micke hade dessutom en tjej från Västerbotten under den perioden. Dessutom hade vi samma musikaliska referenser och hade gemensamma vänner. Samtidigt spelades det väldigt mycket soul… ja, också James Brown på klubbarna i stan. Musik vi gillade. Jag vet att det skrevs om att vi var hippa, men det vi gjorde gjorde vi med hjärtat.
Tur två gånger
Det blev singeln ”Det går en man omkring i mina skor”, som var först ut 1992. Följt av albumet ”Söndag i sängen” 1993. Snabbt blev Bo Kaspers Orkester ett band vars succé spreds över Sverige med en allt större publik.
– Jag brukar säga att vi haft tur två gånger. Dels med första albumet som låg helt rätt i tiden. Dels då vi gjorde ”I centrum”, Kuba-plattan. Vi var tidiga på den bollen. Jag minns att Mats hade fått höra Bueno Vista Social Club-plattan innan den kom ut och hade blivit förtjust. Även om hela ”I centrum” inte är Kubainspirerat är ändå ett par spår det och det kom samtidigt som den stora Kubavågen över världen.
Jag försöker med att vid tredje albumet ”Amerika” (1996) uppstod bandets första riktigt stora kris. Det som blev gitarristen Lars Halapis sista album med den orkester han var med att grunda. Men Fredrik Dahl nappar inte på det betet.
– När han berättade att han skulle sluta var det förstås en kris, men kortvarig. Vi ville fortsätta. Med ”Amerika” hade Lasse varit starkt drivande i hur det skulle låta. Han hade inte sagt något om att han skulle sluta, men det var som albumet var hans testamente. Då skivan var född hoppade han av, därefter har gitarrister kommit och gått. Men även om han var en kreativ kraft öppnade hans avhopp för något nytt och nya möjligheter. Framför allt för mig, som kunde armbåga mig fram lite mer, säger Fredrik Dahl.
– Men första krisen… den var redan vid första turnén. Vi hade något som kallades kicka boll-möten. Med på turnén var Per ”Texas” Johansson, på saxofon, och David Nyström, som skötte samplingarna. Vi i bandet bråkade i timtal. Efter ett tag tittade ”Texas” och David in och frågade om vi var klara, men vi svarade alltid att de kunde fortsätta kicka boll. Vi har fortsatt med diskussionerna. Vissa saker kommer vi aldrig att lösa, det handlar om att gilla läget. Det går inte att lösa allt och det får man acceptera och gå vidare.
Som Bo Kaspers Orkester gjort i 35 år, en relation som varat längre än de flesta i bandets relationer, som sett barn födas, växa upp och i sin tur bli unga vuxna med skilda föräldrar.
Knakat i fogarna
Jag undrar vad som är receptet för att hålla ihop och om det kanske inte är läge för bandet att arbeta som relationsrådgivare.
– Det har knakat i fogarna några gånger. Som då Bo gjorde första soloalbumet 2004. Men i grund och botten har vi så många gemensamma grunder att stå på. Dessutom har vi jäkligt kul då vi spelar. Sedan ska jag inte sticka under stol med att anledningen att vi har hållit ihop är att det har gått bra. Det är inte oviktigt för att vi har fortsatt, säger han.
Haft kriser. Bo Kaspers Orkester har hållit ihop i 35 år. Men då sångaren Bo Sundström gjorde sin första soloplatta 2004 knakade det i fogarna. Foto: KAI MARTIN
– Men vi har ju också ambitionen att hålla musiken vid liv och tar nya steg hela tiden. ”Il Magnifico” är vår mest påkostad show någonsin där vi tänjer rejält på gränserna. Vi vill fortfarande utmana varandra. Vad det gäller parterapi har vi ärligt talat skojat om det. Det kan ju inte vara helt fel efter 35 år som band
Ni har ju under hela er existens varit skickliga på att väva samman olika genrer till ert eget sound. Hur går låtprocessen till?
– Förut var det mycket mer jammande där rena låtar mest kom från Bosse eller Mats. Men det har varit olika där vi lärt oss genom åren att vi via en enkel demo kan göra tre versioner – från till exempel soul till reggae – innan den låten får sin rätta karaktär. Det har hänt att vi har fått feeling vid jam med weilande på engelska och trott att vi gjort en världshit. Men där allt fallit på att vi inte kunnat få till texten. Det har med tiden också visat sig vara det svåraste. Musiken kommer mycket lättare än texterna.
Skyndar långsamt
14 studio album på 35 år, där det bara kommit fem mellan ”Du borde tycka om mig” (2012) och senaste ”Landet vi ärvde” (2023). Varför har ni så långsam skivproduktion?
– Vi har alltid skyndat långsamt. Men vi spelar också mycket live. Så det tar ett år att göra ett album, sedan turnera vi med det innan vi börjar med att göra nästa.
Det tog ju inte lång tid från att ni nådde framgångar i Sverige till att ni också fick en stor publik i både Norge, Danmark och Finland. Hur gick det till?
– Det är över lite olika tid. I Norge var det redan efter andra albumet ”På hotell” 1994 där ”Hon är så söt” (en pianoballad inspirerad av Jan Johanssons ”Jazz på svenska”-stil, min anm.) blev en megahit. När vi kom till den blev det hysteri på spelningarna med folk som stagedivade. När Bosse sjunger ”Det kommer aldrig fungera” på slutet av låten ropade publiken alltid ”Jo, det kommer det”. Så i Norge har vi haft ungefär samma framgång som i Sverige. Vi har spelat från Svalbard till Kristiansand sedan 1994. Det är som en kärlekshistoria.
– I Danmark är det främst samlingsalbumen som har gett framgången. Visst, vi säljer alltid ut i där, men Bosse kan gå utan att vara igenkänd på Köpenhamns gator. I Finland är det ju främst i den finlandssvenska delen som det har gått bra. Men visst har vi spelat i östra Finland där det bara talas finska och ryska. Det går bra där också. Det har ju varit en lyx att vi har haft en publik i nästan hela Norden att spela för.
Vill fortsätta länge till
”Il Magnifico” har alltså varit – och är – en succé på Göta Lejon i Stockholm (finalen är den 9 maj). I Göteborg är de sex föreställningarna på Rondo mellan 13 och 17 maj utsålda. Redan nu är biljettförsäljningen igång för höstens turné, som når Scandinavium den 4 december, igång. Men Bo Kaspers Orkester är ingen mätt katt, som knappt lapar i sig framgången som gräddig mjölk. Tvärt om. Bandet vill mer.
– Jag hoppas att vi kommer fortsätta länge till. Men jag undrar fortfarande vad jag ska göra då jag blir stor. Då närmar vi oss i bandet ändå pensionen allihop. Det är ju i bandet som jag har haft min karriär. Ändå är jag ständigt livrädd att det ska ta slut. Vi har respekt för att vi åldras.
Fotnot:Bo Kaspers Orkester har precis kommit med sin nya singel ”Tonårsland”.
Fullt ös. med ”Il Magnifico” bjuder Bo Kaspers Orkester på en show med musik från sina 35 år som orkester. Foto: CHRISTOFFER BENDIXEN
Bo Kaspers Orkester, ”Il Magnifico”, Rondo, Göteborg 13–17 maj 2026. Bandet ger sig i höst ut på turné med showen (som hade premiär på Göta Lejon, Stockholm 19 mars 2026) med start i Skövde arena 18 september. 4 december spelar man i Scandinavium.
Bandet: Bo Sundström, sång, akustisk gitarr, Mats Schubert, klaviatur och dragspel, Fredrik Dahl, trummor, slagverk och sång, och Michael Malmgren, kontrabas och elbas, tillsammans med John-Erik ”Jonne” Bentlöv, trumpet, Björn Jansson, saxofoner och klarinetter, Robert Östlund, gitarr och dragspel, och Niklas Gabrielsson Lind, slagverk och sång.
Manus, regi och koreografi samt koncept: Yasmine Garbi.
”Singin’ in the rain” är en favoritmusikal. Har varit så sedan barnsben.
Nu förgyller Göteborgsoperan min tillvaro. Hösten 2027 kommer den till staden – med musik, sång, dans och regn.
Regissör blir allestädes närvarande Edward af Sillén.
Favorit. Filmen ”Singin’ in the rain” gjorde djupt intryck hos en drömmande ung grabb för han såg den på 60-talet. Nu sätter Göteborgsoperan upp musikalen med premiär hösten 2027. Foto: MGM
Varje höst har Göteborgsoperan skämt bort sin publik i allmänhet och mig i synnerhet med den ena storskaliga musikalen efter den andra. En tradition som hållit i sig sedan starten med musikaler som ”Kristina från Duvemåla”, ”Cats”, ”My fair lady”, ”West Side Story”, ”Jesus Christ Superstar”, ”Ringaren i Notre Dame”, ”Charles i chokladfabriken”, ”Wicked” och just nu mästerliga ”Miss Saigon” (läs recension här).
I höst har Operan valt att köra en repris. ”Wicked”, som var en utmärkt musikal, gör en ny säsong. Men hösten 2027 väntar ”Singin’ in the rain”, baserad på filmen från 1952 med Gene Kelly, Donald O’Connor och Debbie Raynolds. Den som jag aldrig fick nog av som liten, som lite äldre och definitivt inte som vuxen. Tänk att få dansa som Gene Kellys roll Don Lockwood, sjunga som han…
I Stockholm på Oscarsteatern gick musikalen för fulla hus mellan 2006 och 2008. Då med Rennie Mirro, Karl Dyall och Hanna Lindblad (gift von Spreti) i huvudrollerna. Det var på alla sätt och vi en bländande föreställning som sedan gjorde turné och landade i Scandinavium våren 2008. Avundsjukt kunde jag då konstatera att mina kollega, nöjesreportern Johanna Hagström fick möjligheten att iförd röd regnkappa promenera i regnet på scen i ett införreportage (kolla här). Det var ju jag som skulle göra det!
Nå… musikalen värmde lika mycket i den gamla hockeyarenan, som på Oscarsteatern. Även om det var på alla sätt och vis bättre i Stockholm med dess omgivningar.
Regissör. Edward af Sillén ska regissera ”Singin’ in the rain” på Göteborgsoperan med premiär hösten 2027. Foto: MATS BÄCKER
Nu kommer alltså musikalen till Göteborg och det blir Edward af Sillén, den mångfacetterade och begåvade regissören och textförfattaren som kommer styra och ställa i föreställningen.
– Vi ska ge publiken en storslagen, färgsprakande, skrattfylld, romantisk komedi med medryckande dansnummer man bara kan drömma om, säger han i ett pressmeddelande.
Musikaliskt ansvarig blir veteranen Björn Dobbelaere. Nyöversättning står rutinerade Calle Norlén för. Koreografin signeras Alistair David, med stora musikaler i Londons West End på meritlistan. Scenografin och ljusdesign ansvarar Marcus Englesson respektive Niklas Elfvengren för.
Rollistan är ännu inte klar och kommer därför att presenteras senare.
Edward af Sillén är just nu aktuell med dels ”Trassel” på Oscarsteatern (läs recension här) och ”& Julia”, Max Martin-musikalen (läs recension här) på Cirkus i Stockholm. Denne allestädes kulturnärvarande allkonstnär är också expert inom SVT:s tävlingsprogram ”Muren” och som manusförfattare och expertkommentator ”Melodifestivalen” respektive ”Eurovison”. Dock gällde det inte den förstnämnda tävlingen i år då han stod för texten till Lilla Al-Fadjis bidrag ”Delulu”.
Fotnot: Upphovspersoner och bakgrund till musikalen ”Singin’ the rain”.
Musik och sångtexter: Betty Comden, Adolph Green, Nacio Herb Brown och Arthur Freed. Baserad på den klassiska Metro-Goldwyn-Mayer-filmen från 1952 med samma titel. Musikalen hade premiär på Gershwin Theatre på Broadway, New York 1985 i regi av Twyla Tharp. Presenteras i överenskommelse med Music Theatre International
Inbjudande. Med sin enmansshow ”Ni hör vad jag tänker” roar och häcklar Katrin Sundberg både sin publik och sig själv. Foto: KAI MARTIN
Lisebergsteatern, Göteborg.
Publik: Cirka 500 (snudd på utsålt).
Bäst: Hennes mångfacetterade scenspråk.
Sämst: Alla tankar behöver man väl inte få höra.
Fråga: Kommer hon att rensa i sina egna sociala medier efter den här upptuktelsen…?
Hon har dragit sin föreställning några varv sedan premiär hösten 2024. Nypremiär och turné för några veckor sedan och nu på scen i Göteborg. Om det märks…? Både ja och nej. Katrin Sundbergs rutin kickar förstås in och denna hennes enkvinnasshow vilar snyggt på tajming och välbalanserad dramaturgi. Men på samma gång är hon sprudlande i sitt sätt att möta publiken. Så där som om det känns som om det är för första gången, att alla känslorna kommer på en och samma gång. Självklart är det skådespeleri, men också något äkta över det.
Går vi i publiken på det? Jajamän. Från start uppstår ett heligt band i samförstånd mellan Katrin Sundberg och den förtrogna publiken. Den som hon älskar, men också älskar att häckla.
För i denna hennes föreställning blottar hon sig själv med samma glädje som hon chikanerar väl utvalda i publiken. Hon balanserar skickligt på gränsen att det bli för mycket. Ursäktar sig aldrig med att det bara är ett skämt. Men urskuldar sig istället med det varmaste av leende och hastar snabbt iväg till nästa prata.
Det blir en intensiv en timme och tjugo minuter innehållandes det mesta. Hon föreläser uppfodrande och en smula elakt om sociala medier och hanteringen av dem. Hon raljerar friskt över influencers och över hennes närmaste grannar på Söder i Stockholm. Hon generaliserar grovt och försöker få med oss på samma tankegångar som hon själv spunnit loss på. Men, nej, det verkar inte som om Göteborgspubliken delar hennes tankar om att vid vegeterande på favoritkaféet fundera över hur gästerna ser ut då de har sex.
Men så är det. En sådan här frisk och öppenhjärtig föreställning bygger på att våga, utmana och svepa med hela handen. Ibland vinner man. Ibland inte.
Den här showen, med det initiala arbetsnamnet ”Mellan mens och demens”, famnar hela livet. Med en publik i snitt yngre än hon (63) blir det ändå mycket igenkänning. För mig som är äldre (69) blir det fniss och flabb högstadiet och gymnasiet nämns.
Emellanåt sticker hon emellan med ”dagens bikt”. Triviala tankar om livets trivialiteter, som löften om sig själv att bara unna sig en ruta av chokladkakan när man kommer hem, för att inse att hela den gick åt på vägen. Då släcks ljuset och en spotlight underifrån, som för att skapa dramatik och allvar för några korta stunder.
Men det är trots allt i fullt ljus som hon är bäst. Bland välformulerade och uttalade tankar – scenen med hennes olika terapeuter är lysande – varvas med dans- och sångnummer. Bland annat ”Mellansverige” – denna förbisedda del av Sverige i filmer, tv-serier och romaner. Det är Monica Zetterlunds magnifika ”Mr Kelly” (Georg Riedels och Owe Thörnqvists låt) i ny språkdräkt och Liza Minnellis ”You’ve let yourself go”, som blir något slags kärleksförklaring till Katrin Sundbergs make Magnus Dahlberg. Han som också, via skärm, medverkar i två scener.
”Man hör vad jag tänker” är både varm och vass, roande, elak och lättsam.
”Man hör vad jag tänker” med Katrin Sundberg. Lisebergsteatern 11 mars 2026. Föreställningen hade premiär i november 2024. Nypremiär för en månad sedan.
Manus, regi och på scen: Katrin Sundberg.
Sångtexter: Calle Norlén.
Musikinspelning: Carl Flemsten och Tomas Bergquist.
Videoproduktion: Ebba Irestad.
Medverkande: maken Magnus Dahlberg på videoskärm.
Spelas: Uppsala (13/3), Örebro (9/4), Malmö (24/4), Stockholm (Rival, 29/4) och Scalateatern, Stockholm (13–15/5).
