Vi har bildat ett ojämnt team i cirka 40 år, Göteborgs-Posten och jag. En prenumeration som har satts på prövning, framför allt de senaste åren. Inte främst för innehållet, men självklart drog jag ögonen åt mig när Alice Teodorescu började på ledarsidorna och visade en välvilja mot SD på ett sätt som stod i bjärt kontrast mot de liberala värderingar som tidningen hävdade att den hade.
Det var heller inte helt lätt att fortsätta prenumerationen när tidningen gick igenom ett ekonomisk haveri regisserat Tomas Brunegård, som våren tvingade moderbolaget Stampen till att äska om en företagsrekonstruktion våren 2016. Något som i förlängningen gjorde att trogna, frilansande medarbetare ställdes på bar backe utan de ekonomiska ersättningarna som de hade innestående. Samtidigt som Peter Hjörne, tredje generationens ägare, fortsatt ägnade sig åt sina ledarkåserier på söndagar uppburen av en furstlig lön som nu staten, det vill säga svenska folket, betalade. Jag väljer fortfarande bort hans texter i ett slags inre protest.
Men GP innehåller så mycket mer som trots allt ger mervärde och som har gjort att vi (jag) fortsatt prenumerera på tidningen.
Men… nu börjar det kosta på och det är främst ekonomiska skäl. I slutet av december 2018 betalade jag 374 kronor efter att ha förhandlat fram detta pris några månader tidigare Rimligt, kanske, att man senare – utan ett ord – höjde priset till 415 kronor när vi via autogiro gjorde första betalningen i januari 2019. Det dröjde heller inte länge förrän priset plötsligt tickade upp till 449 kronor. På några månader alltså en stegring med 75 kronor.
Samtidigt har jag kunnat konstatera att papperstidningen – ja, jag gillar att läsa tidningen så, det ger ett mervärde som nätet saknar och jag har ingen padda, för jag gillar inte att läsa för mycket på skärm – hanterats ytterst styvmoderligt. Den har helt enkelt gjorts slarvigt och när man dessutom har en deadline kring 21.00 för tidig tryckstart, ja, då säger det sig själv att sportresultat och konsertrecensioner inte hinns med. Det är ju sorgligt, för en läsare som gillar just de sidorna.
Men vad värre är att tidningen så tydligt prioriterar nätläsarna framför printprenumeranterna. Artiklar som publiceras på webben kan ibland dröja i veckor innan de landar i papperstidningen. Det är ju otroligt nonchalant och när de så skedde i dag väcktes den vilande vreden.
27 december publicerade GP en artikel om ungdomar som hänger i Nordstan. Idag, 7 januari, kom den i print.
I somras, juli, kom en artikel om cyklande ungdomar från Göteborg som hade Kebnekajse som mål. En dryg månad senare landade den i papperstidningen. Nonchalant, så det förslår.
Efter haveriet 2016 satsar GP. Och anställer. Fotografer har tagits till nåder (bra det). Chefredaktör Christofer Ahlqvist är noga i sina mejlutskick till prenumeranterna att påpeka detta. Så blir det en satsning på en Stockholmsredaktion, kanske för att göra GP great igen. Vad vet jag. Men när detta beskedet kom i höstas kom också beskedet att prenumerationspriset skulle öka till 529 kronor, detta efter att det under 2020 höjts till 499 kronor.
Ja, ni kan ju räkna själva, för en allt sämre printprodukt får jag alltså betala mer. Från 374 kronor i december 2018 till december 2020 har det plussats på 155 kronor. Det är en saftig ökning.
Nu kan man tycka att en dagstidning i brevlådan för nästan årets alla dagar à knappt 18 kronor inte är så mycket att yvas åt. Framför allt inte då lösnummerspriset är 35 kronor. Men det handlar, som Hans Alfredsons hemska karaktär i ”Den enfaldige mördaren” säger, om principen och mer om hur man värderar sina prenumeranter av papperstidningen; det tycks man inte göra alls, med en produkt som görs med vänster hand. Det är ingen som ringer eller kanske snarare mejlar från prenumerationsavdelningen och tackar för åren som prenumerant, ”Vi tänkte att du som är trogen nu ska får ett erbjudande under 2021 som är vida lägre än normalt”. Nej, skinna mig, bara. Samtidigt så gödslas det på kampanjer för att hitta nya prenumeranter som kan få pröva på under tre månader för 1 krona.
Ja, jo, det kanske är att jämföra äpplen och päron. Men til syvende og sidst handlar det om hur man bryr sig om kunden; det gör Göteborgs-Posten synnerligen dåligt. Så kanske är det dags att göra slut. Kanske ska jag pröva någon av de andra tidningarna som finns. Jag funderar i några veckor, så får vi se.
kaimartinblog 