Farbror Blå går på Crippas café och imponeras

Crippas café – en öppen plats för alla i Majorna, Göteborg, Västergötland, Sverige, Europa, världen, universum.

Foto: ZEBA PEDERSEN LÖWEN-ÅBERG (efter en idé av KAI MARTIN)

Kliver in på nyöppnade Crippas café och möter ägaren, en drygt 50-årig man som är så mycket mer.

1978 träffade jag honom första gången. Tror jag.

Det var då han var beväpnad med en bordskniv att försvara sig mot punkarna – de som ändå lockade så mycket – allt för alla eventualiteters skull.

Han var i högstadieåldern, bara 15 år och punkrocken hade gått rätt in i blodomloppet. Där och då på Sprängkullen förändrades hans liv, på scen bland alla band under denna tvådagarsfestival spelade Attentat; ett halvår senare var han bandets basist, hans bästa kompis Peter blev gruppens trummis, trots att han var gitarrist. Det var så det var på den tiden, tillfällen greps i flykten och sedan var det bara att springa med utav helvete.

Crippa har sprungit sedan dess. Idogt och flitigt, utan att mattas. Han har fortfarande punken i blodet, den kommer aldrig gå ur honom, med de ideal som följer honom, som veganism och feminism. På scen är han den tuffaste av rockers, vid sidan av en ödmjuk man med varmt hjärta och stora drömmar.

Nej, han kom aldrig att använda den där bordskniven; att bära den var bara något slags nyck, en illa förflugen tanke, en rädsla inför det okända. Han kom istället att vässa sin själsliga egg och den är fortfarande skarp.

Och jag tror alltså att jag träffade honom då, för helt säker är jag inte. Jag gjorde min militärtjänstgöring och fick bara permis för Kai Martin & Stick!:s spelning första kvällen – om Crippa var bland dem i publiken då vet jag inte… Men jag har träffat honom ofantligt många gånger sedan 1979 och framåt, det vet jag säkert.

Han är alltså sedan några år fyllda 50, har barn i olika kullar med olika kvinnor, som alla på hans 50-årsfest hyllade honom på det mest underbara och humoristiska sätt. Som fritidspedagog har han ytterligare barn, som han värnar, plus alla järn i elden som basist i Troublemakers och Attentat.

Jo, Crippa har fullt upp.

Kaféägare Cristian Odin efter stängningsdags. Foto: KAI MARTIN

Men ändå räcker det inte. Samtidigt som karriären med Attentat har tagit ordentlig skruv efter många år i träda, så ägnar han alltså Troublemakers tid som basist. Turnéerna varvas och inte sällan spelar båda banden samma kväll. Visst, dubbelt gage, men också dubbelt slit. Men äventyren med rock’n’rollen ger, om inte sin ekonomiska belöning, så pris i form av erfarenhet och upptäckter. I höstas var han på turné med Troublemakers i Japan, ett oförglömligt minne i en annan del av världen, med en kultur som är densamma som vår, men ändå så väsensskild.

Under våren har han spelat in nytt material med Attentat under överinseende av producenten och ljudteknikern Pedro Ferreira , som jobbat med akter som The Darkness, Joe Strummer, Therapy och Meat Loaf och blivit vinnare av Brit Award, för sina gärningar. (Resultatet kan höras sedan en tid tillbaka på Spotify, iTunes med mer och synas i videor – kolla här!).

Samtidigt håller han på att göra ny platta med Troublemakers, som är planerad att komma i höst. För att inte prata om slitet med de digitala remastringarna av Attentats samtliga album.

Fullt upp, skrev jag.

Nej, det räcker inte.

Crippa började för cirka två år sedan planera för nyinspelningar av Göteborgs punkens finaste låtar – alltså musik av Lädernunnan, Glo, Zäpo och Göteborg Sound samt nyskrivna ”Fattigmans bön”. Musiken spelades in i hans studio och har varit klart en tid, men releasen kom först i våras. Några videor finns, som är väl värda att kika på här och här (ja, ni kan se mig i den sistnämnda och höra mig i den förstnämnda).

Rock’n’roll är en del av Crippas liv och på Crippas café får man sitt lystmäte med utställningar,

här Roine Lindströms bilder och spelningar, förutom fika och mat. Foto: KAI MARTIN

Jo, jag är imponerad av den här mannen. Alla vet att dygnet har 24 timmar, men för Crippa har det blivit ett extra tillägg på minst tolv timmar till. För hur kan han annars vara en god familjefar, en trogen yrkesman, en hårdför rocker och en nogsam producent.

Så… när han strax efter nyår förra året berättade att han tänkte öppna ett kafé, försökte jag få honom att slå det ur hågen.

Förgäves, har det visat sig. I maj månad öppnade han Crippas Café på Kustens torg i Majorna, ett stenkast från Chapmans torg. Fritidspedagogandet har fått läggas på tjänstledighetshyllan, våren har med energi gått åt att renovera den gamla salladsbaren.

– Jag ville öppna ett kafé, eller ett kulturkafé med vegetarisk inriktning. Det är tankar jag har haft kanske i två års tid, säger han då jag träffar honom på plats.

Öppet ofta med hopp om fler timmar – om alkoholtillståndet kommer. Foto: KAI MARTIN

En och en halv månad har gått, han ser trött ut och ekonomiskt är det ett riskspel. Men familjen är med och ett år har satts innan utvärderingen. För kaféet tar mycket tid utanför öppettiderna.

– Vi bakar själva allt förutom bröd. Vi kör ekologiskt och lagar maten, berättar Crippa som luftar lite skryt utan att bli ett uns självgod.

– Ja, för några dagar sedan var jag själv om att laga maten och fick göra lasagnen. En kvinna kom in och beställde och kom sedan och sa ”Ursäkta, jag måste bara säga att det här var den godaste lasagne jag ätit i hela mitt liv”.

Jo, Crippa slickar i sig berömmet och hoppas att kaféet ska bli en tillvaro för stammisar såväl som nyfikna. Han behöver, förstås, en rejäl kundkrets för att få ihop till omkostnader och lön.

Väger tillvaron på våg. Foto: KAI MARTIN

Crippa får hjälp av sina två äldsta döttrar, Liza och Joanna, men just nu lever de på slit och drömmar; lönen får vänta.

Men han är förtjust i sitt kafé och det är lätt att förstå. Det är en plats som redan har atmosfär, där utställningar skiftar och där onsdagskvällarna viks åt quiz eller konserter.

– Just nu jobbar jag på att få tillstånd, så att jag kan sälja öl, säger Crippa, väl medveten om att det kan gagna kassan, men att det också kräver generösare öppettider.

För Crippas café har öppet för frukost och lunch. Helst stänger han klockan fem, men ibland dröjer han sig kvar och eventuella eftersläntrare får sig en slurk.

Han är sådan, har svårt att stänga någon ute och är snäll med sitt brinnande goda hjärta som drivande motor.

Och han berättar en anekdot som avslutning:

– Några veckor efter att jag öppnat kom ett helt gäng gymnasietjejer, från en skola i närheten, muslimer med slöjor och allt. Bakom disken fanns Liza med sina tatueringar och jag plus alla dessa tjejer, som fick sitta i fred, helt utan trakasserier. Som det ska vara…