Musikal | kaimartinblog

Bra Björn & Benny-hyllning i Borås

Posted on 7 dagar sedan av Kai Martin

Show:

BJÖRN & BENNY – MER ÄN BARA B:N

!!!

Sagateatern, Borås.

Publik: Utsålt (eftermiddagsföreställningen).

Bäst: Hur man gång efter annan spikar klassiker.

Sämst: Att Björns och Bennys musikaliska historia innan Abba inte är med.

Fråga: Har Björn Ulvæus och Benny Andersson varit på plats och sett den här hyllningen till dem…?

Tänk att nära musikaldrömmar i Borås. Längta till en scen. Få hamna i rampljuset. Sjunga och dansa. Det låter som en omöjlighet. Men lyckligtvis har staden den driftige producenten Jens Peterson. Ja, han som också håller den årliga Kalsongrevyn (premiär traditionsenligt på trettondagsafton) med manus och scenografi. Med honom kan man få chans till en plats i strålkastarljuset.

Visst, hela ensemblen är inte boråsare med musikaldrömmar. Men tillräckligt många för att uppfylla drömmen. Vackert så.

Med ”Björn & Benny – mer än bara B:n” hyllas Björn Ulvæus och Benny Andersson. Deras kompositioner från Abba, ”Kristina från Duvemåla” och ”Chess”. Allt presenterat som glimtar ut musikalerna ”Mamma Mia!”, ”Chess” och Kristina från Duvemåla. ”Chess” (1986) blev ju Tommy Körbergs internationella genombrott som artist. I ”Kristina från Duvemåla” (1995) fick både Peter Jöback och Helen Sjöholm sina. Låtar som ”Anthem”, ”Guldet blev till sand” och ”Du måste finnas” är paradsånger för denna fantastiska trio, som är svåra att övertrumfa. Eller, för all del, Abbas klassiker med Agnetha Fältskog och Anne-Frid Lyngstad i vokalt fokus.

Det försöker man inte heller i Borås. Här får var och en låta sina egna röster ljuda – och så bra det blir. Här gör Roger Sandström ”Anthem” till sin. En mer dröjande, inte lika muskelstark version som Körbergs, men innerlig och tonsäker. Tuva Jonsson gör ”Duvemåla hage” så skir och vacker, som om Helen Sjöholm inte finns.

Svårsjungna ”Kvartett” ur ”Chess” gör Roger Sandström, Walfrid Lindsgård, Anders Håkansson och Carin Backe med glans. Likaså grälet ”Löss” i ”Kristina från Duvemåla” med Alexandra Forssell Åhlfeldt, som Kristina, Carin Backe, som Ulrika, och Johanna Lillvik, som Fina-Kajsa.

Lägg till Abba-klassiker, var av ju flera hamnade i musikalen ”Mamma Mia!” (1999), som görs med lust och glädje stor, så får man till en generös show som strösslar med det mesta.

Då man ska man heller inte glömma av det intensiva dansandet, med en inte alltid så enkel koreografi – signerad regissör Yvonne Schönborg Strömer – att utföra. Plus vokal-/körarrangemangen som kapellmästare Göran Åhlfeldt skrivit.

Jo, det felar inte på ambitionen.

Ja, några av artisterna på scen är utbildade musikalartister. Men i mångt och mycket är det ett lagarbete där även entusiaster ingår. Det kan skava ibland med skickligheten, men utstrålningen och glädjen är det inget fel på.

Jag kan i och för sig sakna musiken som Björn Ulvæus och Benny Andersson gjorde innan Abba (läs Hootenanny Singers och Hep Stars). Och visst skullen något från Benny Anderssons Orkester platsat, som ”Du är min man”. Men totalt sett är ”Björn & Benny – mer än bara B:n” en hyllning som jag inte kan tänka mig annat än att herrar Ulvæus och Andersson nickar belåtet och förtjust till. Det är inte utan att föreställningen blivit en succé på hemmaplan. Som idé kan den utmärkt väl exporteras till andra städer i Sverige med musikaldrömmar.

”Björn & Benny – mer än bara B:n”, Sagateatern, Borås. Premiär 10 oktober 2026. Spelas till och med 31 oktober. Denna recension baserad på eftermiddagsföreställningen 24 september.

Låtar: Benny Andersson och Björn Ulvæus.

Regi och koreografi: Yvonne Schönborg Strömer.

Kapellmästare: Göran Åhlfeldt.

Ljus: Roger Malmer.

Ljud: Anders Wernersson.

Kläder/rekvisita: Christina Backa.

Orkester: Göran Åhlfeldt, klaviatur, Torbjörn Lidh, trummor, Victor Turegård/Max Tornberg, bas, och Anders Börjesson, gitarr.

På scen: Anna Carin Lilja, Alexandra Forsell Åhlfeldt, Roger Sandström, Frida Nordqvist, Alice Nilsson, Havrell, Sofie Andersson, Marcus Jagdell, Sofia Bello, Nelly Staaf, Johanna Lillvik, Emelie Lihav, Carin Backe, Hanna M Höglind, Tuva Jonsson, Anders Håkansson, Stina Svanström, Filippa Enroos, Josefin Wikevand, Walfrid Lindsgård och Christina Backe.

Låtlista, akt 1:

Ut mot ett hav (Kristina från Duvemåla)
One night in Bangkok (Chess)
Money, money, money (Abba)
Duvemåla hage (Kristina från Duvemåla)
Endgame (Chess)
My love of life (Abba)
Take a chance on me (Abba)
Anthem (Chess)
Tänk att män som han kan finnas (Kristina från Duvemåla)
Lay all your love on me (Abba)
Vem ser ett barn (Pity the child – Chess)
Gimme! Gimme! Gimme! (a man after midnight) (Abba)
Min lust till dig/Bröllopet (Kristina från Duvemåla)
The winner takes it all (Abba)

Låtlista, akt 2:

Voulez-vous (Abba)
Löss (Kristina från Duvemåla)
The American and Florence/Nobody’s side (Chess)
Guldet blev till sand
Does your mother know?
Chess (instrumental) (Chess)
Mamma Mia! (Abba)
Kvarett (Quartet – Chess)
Du måste finnas (Kristina från Duvemåla)
The name of the game (Abba)
Drömmar av glass (You and I – Chess)
Dancing queen (Abba)
Kom till mig alla (Kristina från Duvemåla)
Drängen
Ut mot ett hav (repris – Kristina från Duvemåla)
Thank you for the music/Waterloo/Thank you for the music (extranummer, applådtack – Abba)

Varm underhållning mellan genrer och traditioner

Posted on 27 dagar sedan av Kai Martin

Show:

MEN, PAPPA! med EVELYN JONS och TOMAS VON BRÖMSSEN

!!!

***Ett omaka, förtjusande par. Evelyn Jons har tagit på sig den svåra uppgiften att övertyga scenräven Tomas von Brömssen om musikalens förträfflighet. Foto: KAI MARTIN***

Lisebergsteatern, Göteborg.

Publik: Utsålt.

Bäst: Den lustfyllda scennärvaron.

Sämst: Den röda tråden var lite klen.

Fråga: Så chansen att få göra musikal efter att man fyllt 80 är inte över…?

Att få en gammal cirkushäst att dansa och göra nya trick är knappast lätt. Men när musikalartisten (med mer) Evelyn Jons fick idén om att göra en föreställning med Tomas von Brömssen så släppte hon den inte som ett tokigt infall. Hon fostrad in i musikalvärlden sedan uppväxten ute i Backa. Han teaterns scen- och filmmästare med nu – 2026 – 60 år innanför estradvästen. Han som aldrig haft någon ambition att göra musikal om ens i det enklaste av nummer.

Av detta möte mellan genrer och traditioner – och, ja, generartioner – har det skapats en varm och lustfyllt underhållande föreställning under namnet ”Men, pappa!”. Under två timmar och tjugo minuter, lite ungefär och med paus, bjuds det upp på musik och snack från dessa Evelyn Jons och Tomas von Brömssens olika läger.

Hon ska alltså övertyga honom om musikalens förträfflighet. Han, tveksam, tycker att det bara handlar om benvärmare (läs ”Fame”).

Jo, hon får sannerligen slita med uppgiften med sång, danssteg och, inte helt, övertygande retorik.

Med Tomas von Brömssen på scen blir det aldrig tråkigt och sannerligen inte med Evelyn Jons heller. Han är ju tryggheten själv på estraden och kan dessutom varje vrå av Lisebergsteatern. Det är 36 år sedan han gjorde succén ”Tomas revy” ensam på scen just på Lisebergsteatern. Den som senare fick uppföljarna ”Tomas revy II”och Tomas revy III” samt senare shower som ”Tomas sista revy” och ”Återkomsten”. Hon rutinerad inom sitt gebit med en röst som klarar det mesta och med en charm som tjusar.

Tillsammans blir det ett förtjusande par som bjuder briljant på sina egna färdigheter i något av en nummerrevy. Tillsammans med den följsamma orkestern, ledd av Per Hovensjö (kapellmästare i ”Dobbidoo”), leker de sig genom inte helt lätta nummer. Som när första skivan nämns och ”Rock around the clock” (Tomas von Brömssen) och ”West side story” (Evelyn Jons) och Bill Haleys klassiker från 1954 vävs samman med ”Jet song” från Leonard Bernsteins och Stephen Sondheims fantastiska musikal från 1961.

Det slutar ju inte där och inte heller käbblet mellan de båda på scen. Där någonstans kommer också föreställningens titel in. För i Tomas von Brömssen (född 1943) ser Evelyn Jons (född 1976) sin pappa och det blir ett återkommande, men inte helt klockrent, tema. Den röda tråden som spunnits är helt enkelt lite klen.

Det är istället samspelet och lusten att bjuda sin publik på högt och lågt, som driver föreställningen framåt. Han med otroligt lågt skurna västgötahistorier utan poäng eller hon som pastellig, Susanne Lanefeltinspirerad hurtbullig, egofierad wannabeartist. Så dumt. Så roligt. Framför allt när Tomas von Brömssen tvingas in i looken med en ostyrig peruk på huvudet.

*Skruvat. Evelyn Jons och Tomas von Brömssen har ett lustfyllt samarbete. Foto: KAI MARTIN*

Det finns förstås nummer som tjusar fler än de flesta. Som när Tomas von Brömssen berättar om ”Albert och Herbert”, hans och Sten-Åke Cederhöks klassiska tv-serie, och avslutar den med ”My way” i sin egen hyllning av sin forna kollega. Ett nummer som hängt med sedan ”Återkomsten” 2007. Eller hennes halsbrytande musikalmedley där hon klarar av 23 musikalnummer på tre minuter. Imponerande. Och inte av bara av henne att ha komponerat ihop dem utan också få orkestern att spela detta komplicerade partitur.

Och, förstås, är Tomas von Brömssen musikalprov med klassikern ”Send in the clowns” rörande. Han med röd clownnäsa, utan danssteg, utan den stora rösten, men med en scennärvaro och mimik som når från första bänkrad till den sista. Vackert så.

Ja, det finns sannerligen klass på numren och det syns att Evelyn Jons och Tomas von Brömssen trivs med varandra på scen. ”Men, pappa!” har stadigt tickat på med föreställningar sedan premiären våren 2024. Det kan den gott fortsätta med. ”Men, pappa!” är avskalad underhållning, bedrägligt enkel, men fint och varmt underhållande.

”Men, pappa!”, Lisebergsteatern 4 oktober 2026. Premiär i Trollhättan våren 2024.

Idé: Evelyn Jons.

Ljusdesign: Jenny Björklund

Ljuddesign: Anders Borgh.

Med: Evelyn Jons och Tomas von Brömssen.

Orkester: Per Hovensjö, gitarrer och sång, Rickard Åström, piano, Fredrik Bergman, kontrabas och bas, och Per Boqvist, trummor.

Låtlista första akten:

Intro-jingle*
All for the best
Rock around the clock/Jet song
Arhtur in the afternoon
Det kan väl inte vara meningen*
Makin’ whoopee
Revewing the situation
Fåglarna*
Gus the theatre cats

Låtlista andra akten:

Intro-jingle*
Nollåttor på rad*
Trollmors vaggsång
Memory
Somethin’ stupid
Musikalmedley (23 musikallåtar på tre minuter)
Send in the clown
Play a simple melody

*Komposition Evelyn Jons, som dessutom skrivit flera översättningar till musikalnumren.
På scen sjöng också Tomas von Brömssen ”Ränt rap”, om barndomsgatan Räntmästaregatan i Lunden, Göteborg, och ”My way”, sin hyllning till Sten-Åke Cederhök.

Flott ”Grease” – en smällkaramell

Posted on 28 dagar sedan av Kai Martin

Musikal:

GREASE – THE MUSICAL

!!!!

Rondo, Göteborg.

Publik: Utsålt.

Bäst: Lovisa Bengtsson och Anton Ewald är som klippta och skurna för Sandy respektive Donny.

Sämst: Att se Boris René Lumbana utklädd till amerikansk fotbollsspelare trixa med en fotboll.

Fråga: Går det att uppdatera ”Grease – the musical” på ett mer modernt sätt utan att förlora 50-talsnostalgin…?

Musikalen ”Grease” har stävat iväg och firar i år 55 år sedan premiären i Chicago. Staden där dramat utspelar sig på Rydell High School. Det är knappt 50 år sedan filmen – med Olivia Newton John och John Travolta i huvudrollerna – baserad på musikalen slog knock på biopubliken. Sedan dess har den varit en trogen kassako, som om och om igen har satts upp på scenerna runt om i världen.

Ja, vem kan motstå bra musik, bra låtar, flödande koreografi tillsammans med ungdomligt kärleksdrama, gänggrupperingar och humor…?

Så på sätt och vis har ju uppsättningen i Göteborg fått en krattad manege att äntra. Men regissör Klas Wiljegård, musikaliskt ansvarige Nils-Petter Ankarblom, scenografen och kostymdesigner Takis och koreograferna Jennifer Widegren och Felicia Loveflo Lindström har inte låtit sig nöja.

Inte för att man inte flörtar vilt med den 50-talsnostalgin som är själva kärnan i den här storyn, utan för att man utmanat den, stramat till och uppdaterat den. Inramningen är superb, arrangemangen 2.0 i allt. Ja, i ett nummer som ”Beautiful school dropout” med Boris René Lumbana som Teen Angel förvandlas balladen till extra allt. En dundrande, glittrande discogospel. Effektivt. Snyggt. Starkt.

Klassiskt starka nummer som ”Greased lighting” och ”You’re the one that I want” har fått respektfulla uppfräschningar. Nils-Petter Ankarblom med kapellmästare Alice Lidberg vördar musiken, från den tidiga rock’n’rollen till doo wopen, utan att vara devota för varken genrer eller original. Det låter strålande rätt igenom.

*Som klippta och skurna. Anton Ewald och Lovisa Bengtsson är strålande som Danny och Sandy*. *Foto: JONATAN JUNGEBRANT*

Scenografi, kläder och koreografi är absolut toppklass. Rollbesättningen likaså. Ensemblenumren är härligt glamorösa och strösslade med regnbågens alla färger. Anton Ewald och Lovisa Bengtsson är strålande som Danny och Sandy, det valhänta, tonårsförälskade paret. Nils Reinholtz som den kaxige Kenickie likaså, precis som Pia Ternströms tuffa Rizzo.

På samtliga positioner dansas och sjungs det med bravur.

*Majestätisk. Att Anna Mannheimer gör musikaldebut med sin roll som Miss Lynch märks inte. Foto: JONATAN* JUNGEBRANT

Anna Mannheimer är majestätisk som rektor Miss Lynch. Hennes komiska tajming och förmåga att landa replikerna, som hon elegant (väl) emellanåt broderar ut, visar inte på att hon är debutant inom musikalgenren. Att se henne förenas med ensemblen i koreografin i slutnumret är rätt och slätt härligt. Så snyggt!

”Grease – the musical” på Rondo är helt enkelt en kolorerad dröm, en smällkaramell för musikalälskare.

Inte ens att man valt att projicera bilder över Los Angeles då handlingen utspelas i Chicago stör. Inte heller att Boris René Lumbana utklädd till amerikansk fotbollsspelare trixar med en fotboll. Det blir bara randanmärkningar i den stora, imponerande helheten.

”Grease – the musical”, Rondo, Göteborg. Premiär 25 September 2026. Spelas till och med 31 januari 2027. Denna recension baserad på matinéföreställningen 3o oktober.

Av: Jim Jacobs och Warren Casey.

Regi, bearbetning och svensk översättning: Klas Wiljergård.

Koreograf: Jennie Widegren.

Medkoreograf: Felicia Loveflo Lindström.

Musikaliskt ansvarig: Nils Petter Ankarblom.

Scenografi och kostym: Takis.

Ljusdesign: Palle Palmé/Johan Bjellsäter.

Ljuddesign: Oskar Johansson.

Smink och mask: Erika Niklasson.

Kostymansvarig: Emma Gauffin.

Kapellmästare: Alice Lidberg.

Orkester: Alice Lidberg, kapellmästare/keyboard, Pär Öjerot, gitarr, Hampus Torarp, 2 keyboard/vikarierande kapellmästare, Per Svenner, trummor, Shiri Siavashi, gitarr, Staffan Andersson, bas, Johan Ekeberg/Johan Valter, vikarierande gitarrister, Kristoffer Persson, vikarierande trummis, Julia Falthin, vikarierande basist, Olle Carlström, vikarierande keyboardist.

På scen: Anton Ewald (Danny), Lovisa Bengtsson (Sandy), Nils Reinholtz (Kenickie/US Danny), Martin Wallin Andersson (Roger), Martin Jonsson (Sonny), Kenny Lantz (Doody), Pia Ternström (Rizzo), Arantxa Álvarez (Frenchy), Vanja Engström (Marty), Emil Henrohn (Eugene), Emilie Evbäck (Patty), Anna Mannheimer (Miss Lynch), Minou Deilert (Rektorsassistent/US Sandy/US Miss Lynch), Boris René Lumbana (Teen Angel med flera), Felicia Loveflo Lindström (ensemble/US Frenchy/US Cha Cha), Daniel Koivunen (ensemble/US Sonny/danskapten), Emilia Berglind (ensemble/US Rizzo), Petter Mario Skoglund (Vince Fontaine/ensemble/US Kenickie/US Teen Angel), Vi Duc Vo (ensemble/US Roger/US Eugene), Olivia Sears (ensemble/Cha Cha/US Patty), Daniel Gürow Lundkvist (ensemble/US Doody) och Olivia Kungsman (ensemble/US Marty).

Succé för ny musikal med allvarstema

Posted on september 25 av Kai Martin

Musikal:

TORKA ALDRIG TÅRAR UTAN HANDSKAR

!!!!

***Gripande. Valdemar Wahlbeck (Rasmus) och Martin Stokke Mathiesen (Benjamin) är i ett fantastisk centrum i musikalen ”Torka aldrig tårar utan handskar”. Foto: PETER KNUTSON***

Göta Lejon, Stockholm.

Publik: Utsålt (1100).

Bäst: Martin Stokke Mathiesen och Nils Weibull är sångare som berör.

Sämst: Det är svårt att applådera ett självmord.

Fråga: Hur lyckas kompositör Fredrik Kempe med sådan bravur åter att sätta tonen i en musikal…?

Knappt hade homosexualiten friskförklarats (1979) och bögar och flator kunde skrida in i en friare tillvaro förrän dråpslaget med hiv/aids slog till. En sjukdom som var fruktansvärd och främst drabbade manliga homosexuella från tidigt 80-tal och framåt. Ja, det var förstås bögarnas fel redan då.

Sverige var inte förskonat. Den fria sexualiteten som tog fart med p-piller på 60-talet inkluderade ju alla. Men här var detta virus, obotligt då, förödande.

Jonas Gardell har skildrat ”sitt” 80 och 90-tal i romantrilogi ”Torka aldrig tårar utan handskar” (”Kärleken” 2012, ”Sjukdomen” 2013 och ”Döden” 2013). Där delar av romansvitens handling kom att bli den fantastiska och drabbande tv-serien ”Torka aldrig tårar utan handskar” (2012). Nu har den djärvt blivit musikal. Jonas Gardell har hållit hårt i sin story och är både manus- och textförfattare. Fredrik Kempe står för musiken. Han som fått filmerna ”Så som i himmelen” och ”Änglagård” att stråla så vackert på scen.

Om Jonas Gardell hållit hårt i sitt manus så är det för att vårda denna sin historia. Den om Jehovas vittnet Benjamins (Martin Stokke Mathiesen) och landsortsgrabben Rasmus (Valdemar Wahlbeck) möte i den virvlande storstaden Stockholms möjligheter. Hur de snabbt sugs in i gayikonen Pauls (Ola Salo) dekadenta virvlar. Kärlek möter rå lust, vänskap ersätter familj, snabb sex för att döva ångest… Nej, här knusslas till det inte då det knullas på scen.

Magdalena Åbergs scenografi är avskalat effektiv. Stora kolonner skiftas på scen för att rama in Pauls spatiösa lägenhet eller för att hamna i bakgrunden då man kikar in i Rasmus och Benjamins enkla lägenhet. Redan tidigt reser den höj- och sänkbara scenen en sjuksals drama med en aidssjuk i dödsplågor. Effektivt och starkt. Pelarna tjänar som miljöer för nattliga, erotiska eskapader, eller som kulisser för en kyrka eller konsertsal. Pauls ”julfirande” blir som Da Vincis ”Nattvarden”. Allt i ett elegant sätt att levandegöra scenrummet för olika ändamål.

*Effektfullt. Scenografin för ”Torka aldirg tårar utan handskar” skiftar effektivt mellan scenrummen. Foto: PETER KNUTSON*

Fredrik Kempes musik är levande och lyrisk. Från entrén med kören (hela ensemblen) i titellåten ”Torka alla tårar” till finalens känslomässiga kraft. Förstås har huvudrollsinnehavarna sina strålande ögonblick. Ola Salo gör sin Paul prålig, ljuvt fjollig och härligt sarkastisk och humoristisk. Lev här och nu. Njut ogenerat och ta för dig, liksom.

Starkast intryck gör Martin Stokke Mathiesen som gör sin Benjamin intensiv och skör. Han sjunger med ren, inkännande röst, behärskar de svåra passagerna med en bedräglig enkelhet. Hans röst berör. Valdemar Wahlbeck, musikaldebutant, kämpar mer med både sång och repliker. Men tar sig allt starkare under föreställningens gång.

Reine i Nils Weibulls gestalt är en biroll som känns. Hans sång är, som Martin Stokke Mathiesen, kraftfullt ren och skirt vacker. Men samtliga på scen gör sina roller med styrka och inkännande kraft.

Musiken är rikt blommande. Fredrik Kempe kan sin musikalhistoria och mer därtill. Så kan han enkelt ger blinkningar till både ”Cabaret” och ”Bordellmammas visor”, men också den tonalitet som Benny Andersson och Björn Ulvaues skämt bort oss med i sina musikaler. Det skabrösa hand i hand med det ljuvt melodiska. Det är skickligt. Till detta Jonas Gardells balanserande texter.

Jo, ”Torka aldrig tårar utan handskar” är en berättelse i mollton, som berör. Det är en solkig, dyster historia som berättas. Familjer som begraver sina söner i förnekelse för deras homosexualitet. Som om det har varit en skam som ska tigas ihjäl. Eller Benjamins familj som vänder honom ryggen när han kommer ut. Så infamt. Men det är inte en föreställningen utan skärvor av humor och innerlig vänskap. Bögeriet lockar kanske inte i sin allt tilltagande misär, men tjusar med sina storvulna fester. Men aids-vågen genomströmmar trots allt handlingen. Djärvt duckar den inte för det. Här blir det en jävla massa begravningar och inte ett enda bröllop.

”Torka aldrig tåtar utan handskar” är en sorglig historia. Väl värd varje sekund på scen.

”Torka aldrig tårar utan handskar”, Göta Lejon, Stockholm. Premiär 24 september 2026. Spelas till och med 6 mars 2027.

Av: Jonas Gardell och Fredrik Kempe – baserad på Jonas Gardells romantrilogi.

Regi: Carl Johan Karlson.

Manus och sångtexter: Jonas Gardell.

Kompositör: Fredrik Kempe.

Musikalisk ledning och arrangemang: Karl-Johan Ankarblom.

Scenograf: Magdalena Åberg.

Koreograf: Melker Sörensen.

Mark- och perukdesign: Alexander Wernerson.

Kostymdesign: Jasminda Asplund Blanco.

Ljusdesign: Palle Palmé.

Ljuddesigner: Oskar Johansson.

Orkester: Karl-Johan Ankarblom (keyboard 1/kapellmästare), Daniel Migdal (violin), Åse-Maria Bygland Larsen (cello), Per Texas Johansson (träblås), Adam Dahlström (keyboard 2), Nicklas Thelin (gitarrer/keyboard 3), Kristofer Krydda Sundström (bas) och Lars Olsson (slagverk).

På scen: Ola Salo (Paul), Valdemar Wahlbeck (Rasmus), Martin Stokke Mathiesen (Benjamin), Lucas Krüger (Bengt), Nils Weibull (Reine), Olle Roberg (Seppo), Per Öhagen (Lars-Åke), Sara Jangfeldt (Sara), Rolf Lydahl (Harald), Joakim Jennerfors (Ingmar), Vanna Rosenberg (Britta), Aline Littwold (Madde) och Andrea Stahnke Holm (Margareta) samt Timothy Garnham (ensemble/US Lars-Åke/US Bengt), Samuel Rörström (ensemble/US Reine/US Rasmus), Henric Flodin (ensemble/US Seppo/US Reine), Annica Edstam (ensemble/US Britta/US Sara), Niklas Löjdmark Chressman (ensemble/US Ingmar) och Alvaro Estrella (ensemble/swing).

”Så som i himmelen” med ljus och mörker

Posted on september 18 av Kai Martin

Musikal:

SÅ SOM I HIMMELEN

!!!

Lorensbergsteatern, Göteborg.

Publik: Helt utsålt (nära 800).

Bäst: Sanna Nielsen gör Gabriella till sin.

Sämst: Peter Apelgrens entré måste slipas till.

Fråga: Borde inte en uppsättning med originalregissör och dito huvudrollsinnehavare gått mer gnisselfritt vid premiären…?

Hos legendariske privatteaterproducenten Vicky von der Lancken slog Kay Pollacks hyllade film ”Så som i himmelen” an en ton då hon såg den premiäråret 2004. Rörd och drabbad ställde hon frågan om det här inte var ett ämne för en musikal. Med sin envetenhet och näsa för det rätta blev det cirka 15 år senare verklighet. Musikalen – med musik av Fredrik Kempe – blev en stormande publiksuccé och kom att spelas på Oscarsteatern flera säsonger från premiäråret, hösten, 2018.

Nu har musikalen landat på Lorensbergsteaterns scen. Nu med Sanna Nielsen i den smärtsamma rollen som Gabriella, Åsa Fång som den starka, kärlekstörstande prästfrun Inger, Robin Stegmar som den misshandlande mannen Conny och Peter Apelgren, som den jovialiske handlaren Arne. Men kvar från Oscarsteatern i centrum finns Philip Jalmelid i rollen som världsdirigenten Daniel och Tuva Børgedotter Larsen, som ömhetskranka Lena. Även regissörenMarkus Virta är kvar. Så också några till i produktion.

Ja, varför ändra för mycket på ett vinnande koncept… (skrev om premiären här).

Storyn om den Daniel Olsson, som växer upp med musikaliska ambitioner och en fiol i handen i den lilla norrländska Ljusåker är sentimental, men drabbande. Han som som sjuåring drabbas svårt av mobbning och för höra av barnen i byn att han inte passar in. Hans mor lämnar trångsyntheten för möjligheterna. Daniel Olsson, violinisttalangen blir dirigenten Daniel Daréus med världen som arbetsfält. Men drömmarna om att skapa musik som öppnar hjärtan kommer på skam. Hans impressario driver honom till hårt arbete och långa kontrakt år framöver. Daniel sliter på till hans hjärta säger stopp.

Så han flyttar från offentligheten tillbaka till Ljusåker för att få lugn och ro, och för att lyssna.

Ovetande om hans bakgrund, och uppväxt, sveper rykte om att en kändis flyttat in i den gamla, nedgångna skola. Han uppmanas att ta över kyrkokören, faller till föga och tar dessutom den vakanta posten som kantor.

En rak story som kryddas med kärlek och intriger. Men som också kantas av ett våldsamt och sorgligt mörker. Daniels antagonist och våldsutövande mobbar Conny bor kvar, som många andra i byn. Våldet har följt honom i hans spår. Svartsjukan driver hon till misshandel av hans hustru Gabriella, som han håller i herrans tukt och förmaning tillsammans med deras två barn.

Så den driftige och pratglade handlaren Arne på det och hans expedit Lena, som söker efter en relation som ska hålla. Plus prästen Stig, uppskattad och allt annat än ödmjuk, som driver sin glesa församling på det mest bigotta vis. Hans hustru Inger, medlem i kören, lever ett hunsat liv. Men inombords brinner en lust som längtar efter att komma ut.

Ja, ni ser. Här finns ämne för både kärlek och konflikter.

Kay Pollack med hustru Carin har ett bra driv i sin berättelse, men det finns också repliker som kärvar och skaver. Ibland blir de som återvunnen rekvisita, utan att känslorna riktigt har fått ta plats. Fredrik Kempe har skapat storartad musik, men det är tydligt att ”Så som i himmelen” står stegen efter musikalen ”Änglagård”, som också har hans signatur. Dessutom är ju den här musikalens clue ”Gabriellas sång”, som ju Stefan Nilsson (musik) och Py Bäckman (text) skrev till filmen med Helen Sjöholm som sångerska.

När nu ”Så som i himmelen” stormar in på Lorensbergsteaterns scen finns det alltså driven story med kantigheter att luta sig emot. Men det finns i ensemblen en stor portion rutin. Men berättande huvudrollsparet Philip Jalmelid och Tuve Børgedotter Larsen som Daniel respektive Lena saknar glöden. Den blyga, försagde Daniel är ju också en stormande dirigent med stora ambitioner. Men ibland blir han för tillknäppt, närmast stum. Tur att sången förlöser känslorna på scen. Tuve Børgedotter Larsen ska vara sprudlande, men gnistrar inte denna premiärkväll.

Förstås sjunger de enastående – fattas bara! – men jag vill ha mer inlevelse. mer närvaro.

*Flört. Produktionen har valt att plocka in Peter Apelgren i ”Så som i himmelen” som en flört till Göteborgspubliken på Lorensbergsteatern. Foto: MATS BÄCKER*

Produktionen flörtar med Göteborgspubliken med att plocka in Peter Apelgren. Ett djärvt grepp, för han är ingen skådepelare eller sångare, om än ståuppkomiker av rang. Så blir hans entré stolpig, stel och helt utan det flöde man vet han har inom sig. Nu tar det sig under kvällen och som sångare klarar han sig helt ok.

Det blir istället andra som kliver in och ansvarar för att detta melodram inte ska bli en kantrande pekoral. Sanna Nielsen gör den misshandlade, skönsjungande Gabriella med stor trovärdighet och otäck närvaro. Det blir helt enkelt otäckt bra i både sång och spel. Likadant med Robin Stegmar, som den våldsamme maken Conny. Herregud, han är så vidrig i alla nyanser att det bär emot att klappa i händerna för hans skådespelargärningar under applådtacken.

*Otäckt bra. Sanna Nielsen och Robin Stegmar gör sina roller som Gabriella och Conny otäckt bra. Foto: MATS BÄCKER*

Christoffer Wollter fångar upp hela registret av den självgode prästen, som hellre dömer andra än sig själv, och kan bjuda på repliker och sång med skicklighet. Vid hans sida Åsa Fång, som prästhustrun Inger. En på samma gång sidoroll som en devot sådan. Hon hukar under plikterna som prästfru, men inom sig tvivlar hon på sin make och inom henne finns en oförlöst lust. Hennes paradnummer ”Alla ord om synd” är vass. En knivskarp uppgörelse med både religion och makens hyckleri. Åsa Fång gör sången – och rollen – med glöd och nerv, som bara hon kan.

En mindre roll, men som tar sin strålande plats i strålkastarljuset. En än mindre roll, men inte oväsentlig, har Kajsa Reingardts Olga, den äldre kvinnan i kören. Så skickligt agerat av det lilla som bjudits.

Man ska heller inte glömma av Rikard Björks Tore, rollen som grabben med en intellektuell funktionsnedsättning som fått epitetet byfåne. Men som av Daniel får en röst – och en plats i kören. Rikard Björk spelar i paritet med Leonardo DiCaprios roll som Arnie i Lasse Hallströms film ”Gilbert Grabe” (1993). Fullständigt bländande.

Jo, ”Så som i himmelen” är en stabil musikal. Men med sorgkanterna med lite skratt insprängt i kulisserna finns det också kantigheter och putslustigheter, som solkar helhetsbilden. Oavsett detta väntar en ny publiksuccé för ”Så som i himmelen”, denna musikal med ljus och mörker.

*Med ljus och mörker. ”Så som i himmelen” är en musikal med både ljus och mörker, sorgkanter och putslustigheter. Foto: MATS BÄCKER*

”Så som i himmelen”, Lorensbergsteatern, Göteborg. Premiär 17 september 2026. Spelas till och med 12 december.

Av: Kay Pollack baserad på hans film med samma namn från 2004.

Manus: Kay Pollack.

Manus och sångtexter: Carin Pollack.

Manusmedverkan: Edward af Sillén.

Kompositör och sångtexter: Fredrik Kempe (undantaget ”Gabriellas sång” av Stefan Nilsson/Py Bäckman).

Regi: Markus Virta.

Musikarrangenang: Kalle Ankarblom.

Koreografi: Roger Lybeck.

Scenografi: Lars Östbergh.

Kostymdesign: Anna Hagert.

Mask- och perukdesign: David Julio.

Ljusdesign: Palle Palmé.

Ljuddesign: Oskar Johansson.

Orkester: Erik Brag Månsson ( kapellmästare, keyboard), Marcus Sturewall (gitarr och keyboard), Viktor Reuter (bas och kontrabas), Edvin Glänte (trummor och slagverk), Sven Fridolfsson (träblås), Lene Aadalen Skomedal (horn), Erika Risinger (violin), och Johannes Bergion (cello) samt Elliot Holmedal/Natalie Marinova (fiol), som spelar Daniel 14 år.

På scen: Philip Jalmelid (Daniel), Tuve Børgedotter Larsen (Lena), Christoffer Wollter (Stig, präst/US Daniel), Åsa Fång (Inger, präsfrun), Sanna Nielsen (Gabriella), Robin Stegmar (Conny), Peter Apelgren (Arne, handlaren), Henric Joneskär (Holmfrid), Frida Bergh (Siv/US Olga – ensemblekapten), Rikard Björk (Tore), Kajsa Reingard (Olga), Ole Forsberg (Erik/US Holmfrid), Sara Ollinen (ensemble/US Lena), Oscar Sundling (ensemble/US Stig och Conny), Karin Mårtensson Ghods (ensemble Florence/US Inger och Siv), Lineah Svärd (ensemble/US Gabriella), Anders Wängdahl (ensemble/US Arne och Erik), Tord Hansson (ensemble/US Tore), Nina Norblad (ensemble) och Elliot Holmedal/Natalie Marinova (Daniel 14 år).

Barnensemble: Sixten Bäcklund/Mio Fraz Fredenmark/Gabriel Melo (Daniel 7 år), Erik Andersson/Edvard Johnsson Janlert/Nelson Täng (Conny 11 år/Gordon),Lo Brehmer/Ronja Gullander Karlsson/Flora Tärneberg (Jennifer) och Linnea Sofie Danninger Kopp/Stina Malmström Kappelmark (Kim).

Klassisk ”Chicago” i vass uppsättning

Posted on september 11 av Kai Martin

Musikal:

CHICAGO

!!!!

Oscarsteatern, Stockholm.

Publik: Utsålt.

Bäst: Systrarna Ellen Lindblad och Hanna Lindblad von Spreti excellerar som Roxie Hart och Velma Kelly.

Sämst: Att Ola Forssmeds känsliga nummer ”Cellofan” skrattas åt.

Fråga: Är detta den bästa svenska uppsättningen av ”Chicago” någonsin…?

Det krävs mod, talang och en slipad ensemble för att få en trovärdig och stark ”Chicago” på scen. Musikalen som, om inte titt som tätt men ofta, sätts upp på svenska scener. Så sent som för ett år sedan på Malmö opera (läs här) med ett gäng göteborgare i centrala roller.

På Oscarsteatern är det Peter Jöbacks Billy Flynn, den slipade advokaten, som är lockbete. Även systrarna Ellen Lindblad och Hanna Lindblad von Spreti som de sensationslystna mörderskorna Roxie Hart och Velma Kelly. Tätt följd av Ola Forssmeds Amos Hart, Roxies till hundvalp (god)trogne make.

Men ”Chicago” är också en uppsättning som kräver blod, svett och tårar från samtliga i ensemblen. Det är helt enkelt ett styrkearbete, en laginsats där samtliga får slita för att få helheten att hålla och skina. Det görs med emfas här.

Det blir en uppsättning som det från start slår gnistor om. Regissör Edward af Sillén kan sin dramaturgi, får storyn att bölja intensivt när det behövs och att djupandas när så stunden kräver det. Zain Odelståls koreografi är sprakande och sublim. Till det Lehna Edwalls skickliga scenografi och kostym. Samt Johan Landqvist rikt flödande musikarrangemang.

Det blir helt enkelt en föreställning för ögat, örat… ja, samtliga sinnen. Praktfull, dramatisk, underhållande, känslosam och roande.

”Chicago” som musikal har sin brokiga historia. Från den autentiska bakgrunden om mordrättegångarna mot Beulah Annan och Belva Gartner för hundra år sedan i just Chicago. Två mördare som blev friade av skickliga advokater till ackompanjemang av sensationsjournalistik. Av detta blev det så en pjäs skriven av före detta kriminalreportern Maurine Dallas Watkins, med premiär 1926. Av den knappt 50 år senare musikalen, skapad av kompositören John Kander och textförfattaren Fred Ebb, som i legendariske, Bob Fosses regi(m) och koreografi hamnade på scen.

Kander och Ebb skapade en satirisk berättelse i ett flödande, bitvis våldsamt tempo i sann vaudevilleanda. Det ljuva 1920-talets intensiva nöjesliv blandades med Chicagos rykte som våldsstad. Sex, mord, alkohol och droger i en spetsad cocktail.

Edward af Sillén är trogen detta och har med Calle Noréns, alltid så skicklig, översättning hittat rätt ton för föreställningen. Här finns ett beundransvärt flöde genom showen.

*Slipad. Peter Jöback gör sin Billy Flynn vasst slipad och elegant arrogant. Foto: MATS BÄCKER*

Peter Jöback är vass som den slipade advokaten Billy Flynn. Elegant arrogant, allt annat än ödmjuk och extremt girig. Men också skicklig i sin roll att spela sina klienter mot massans och journalisterna rovgiriga nyfikenhet. I musikaler är Peter Jöback bäst då han kliver ut ur sig själv och in i rollen. Som här.

Jesper Blomberg briljerar i sin roll som sensationsjournalisten Mary Sunshine. Med ett brett sång- och humorregister prickar han rätt i varje scen han medverkar i. Men förstås mest i praktnumret ”Det finns nåt gott”.

Rollen som fängelsedirektören Mama Morton gör Laila Adèle med mustig precision och skön sång.

Ola Forssmeds hundvalpiga Amos Hart, blir clownfiguren att skratta åt. Ola Forssmed kan det här, men slipper (tack och lov för sin kropp) sina gängse slapsticknummer. Men visst blir det extra sorgligt när han inför paradnumret ”Mister Cellofan” pratar om sin osynlighet och skrattas åt av publiken i salongen…?

Men det är förstås systrarna Ellen Lindblad och Hanna Lindblad von Spreti, som stjäl mest utrymme. Här finns inte bara skicklighet i sång och dans utan också en komisk ådra i mimik, tal och förhållningssätt till respektive roller.

*Skicklig. Ellen Lindblad gör sin roll som Roxie Hart med skicklighet i sång och dans samt humor. Foto: MATS BÄCKER*

För Ellen Lindblad är det en chans i det främsta rampljuset, som hon tar utan tvekan. För Hanna Lindblad von Spreti är det en comeback på Oscarsteatern efter hyllade uppsättningen av ”Singin’ in the rain” 2006, där hon hade huvudrollen. Att det har gått tjugo år märks inte. Hon driver sin roll som Velma Kelly hårt och skickligt. En fröjd att se. Ja, som hela denna uppsättingen av ”Chicago”.

”Chicago”, Oscarsteatern, Stockholm. Premiär 10 september 2026. Spelas till och med 19 december.

Av: John Kander (musik), Fred Ebb (sångtexter) och Fred Ebb och Bob Fosse (manus – baserat på pjäsen ”Chicago” av Maurine Dallas Watkins)

Regi: Edward af Sillén.

Koreografi: Zain Odelstål.

Scenografi och kostymdesign: Lehna Edwall

Mask- och perukdesign: Sara Klänge

Musikaliskt ansvarig: Johan Landqvist

Ljusdesign: Mikael Kratt

Ljuddesign: Oskar Johansson

Översättning och bearbetning: Calle Norlén

Orkester: Johan Landqvist (kapellmästare/piano 1), Daniel Palm (piano 2/vikarierande kapellmästare/repetitör), Dan Strömkvist (trummor/slagverk), Tobias Grenholm (kontrabas/tuba), Magnus Bengtsson (banjo/elgitarr), Ida Wadenbrandt (fiol, Magnus Blom (träblås 1 flöjt/klarinett/sax ), Per Grebacken ( träblås 2 flöjt/klarinett/sax), Anders Sjögren (träblås 3 flöjt/klarinett/sax), Lars Almkvist (trumpet/flygelhorn), Patrik Skogh (trumpet/flygelhorn), och Mikael Anderfjärd (trombon/bastrombon).

Medverkande: Ellen Lindblad (Velma Kelly), Hanna Lindblad von Spreti (Roxie Hart), Peter Jöback (Billy Flynn), Ola Forssmed (Amos Hart), Laila Adèle (Mama Morton), Jesper Blomberg (Mary Sunshine), Denny Lekström (Detektiv Fogarty, Aaron, ensemble/US Billy Flynn & Amos Hart), Robina Lake (Fred Casely/US Mary Sunshine), Oliver Gramenius (Harry, Mr Harrison/US Detektiv Fogarty, Aaron), Emma Kumlien (Kitty/cellblock Mona/ensemble/US Roxie Hart), Ulrika Ånäs (cellblock Annie, ensemble/US Velma Kelly), Sienna Beck (cellblock Liz, ensemble/US Mama Morton), Emilia Brown, (cellblock Hunyak/ensemble),Liza Stockseth (cellblock June/ensemble), Zain Odelstål (Domaren, ensemble/US Fred Casely), Nicklas Milling (ensemble), Albin Lindén (ensemble), Emilia Reinholtz (ensemble/US Kitty/US cellblock Hunyak & Mona), Sanna Janssonz (ensemble/US cellblock Liz, June & Annie),Marlene Lindahl (ensemble), Johan Forsberg (danskapten/on stage swing), och Erna Landefjord (swing).

Utmanande klassiker firar 50

Posted on september 8 av Kai Martin

Musikal:

KÅLDOLMAR OCH KALSIPPER

!!!

Gathenhielmska trädgården, Göteborg.

Publik: Fullt med plats för fler.

Bäst: Energin.

Sämst: Möjligheten att höra i stadsbruset.

Fråga: Var hittar Dungen scenkonst nästa utmaning någonstans…?

Dungen scenkonst gör det sannerligen inte lätt för sig. Inte bara är Nationalteaterns klassiker ”Kåldolmar och kalsipper” från 1976 helt lätt att strama ihop till en timmes barnunderhållning. Nej, efter att ha spelat i Flunsåsparken (31/7) och ”Pilbomad kulturfestival” i Småland (1/8) har man valt att ställa uppsättningen återigen utomhus. Nu i Gathenhielmska trädgården, mitt i stadens brus med slamrande spårvagnar, konkurrerande musikevenemang, sorl, bilar och motorcyklar vid Stigbergstorget. Utomhus är man dessutom utsatt för väder och vind, något som denna septemberafton bjöd på i form av utmanande skurar som kom titt och tätt.

Med en scen i lummig grönska krävs det också något extra av skådespelarna för att höra repliker och sånger. Just där var det av ojämn kvalitet. Åtminstone för en åldrad vuxen.

”Kåldolmar och kalsipper” är också i sig en utmaning. Skivalbumet har sitt ursprung i barnteaterpjäserna ”Akta er för Lumor”, ”Jubel i Holken”, ”Sagan om Ormen”, ”Gråtletarna” och ”Kåldomar och kalsipper”. Skivan är helt enkelt ett potpurri av låtarna som ackompanjerat dessa pjäser. Det blev också en tecknad tv-serie av det hela (1980) och teateruppsättningar av Parkteatern (2013 och 2014) samt av Teaterhuset i Mölndal (2023). Där handlingen spinner från den på skivan.

Rörigt? Ja, det är ju det. Och rörig är också handlingen där Yllet (Ida Lundberg), flickan på rymmen, träffar på den nyfödda, övergivna hundraårige gubben (Nora Lundqvist). Tillsammans ska de rädda vänner som hålls fångna i gruvan av kungarna från Västerlandet. De får sällskap av Spöket (Olga Bell), som dessutom blir något av en berättare under resans gång.

Tuva Kjellgren, regi och bearbetning, har gjort ett styvt jobb att limma ihop de lösa ändarna i denna brokiga berättelse. Lika styvt kämpar skådespelarna med handlingen med ett gott resultat. Även om det emellanåt glappar i logiken.

Under en timme får man inte bara omväxlande väder utan också en rik och omväxlande uppsättning av denna 50-åring. Den bottnar i den politiska tonen, som ju sattes som ett grundackord 1976. Men retoriken är inte lika slipad, som då. Inte lika svart och vit. Spöket, exemplevis, omnämns bara med en viskning som det kommunistiska spöket, som det ju är i originalet. Resan med Sjörövar-Jenny (Josefin Bergquist), mamman som flytt från sina uppfodrande barn, strandar inte i Vietnam och man träffar inte Ho Chi Minh. Agamemnon (Josefine Stofkoper) har förvisso flytt med sin familj från diktaturens och militärjuntans Grekland, men satt i en uppdaterad kontext kan flykten ha varit lika väl ifrån Syrien.

Här skiftar skickligt mängder med känslor med varandra; rädsla, underdånighet, vrede, sorg, surhet, mod, humor, trots och solidaritet.

Så, nej, ”Kåldolmar och kalsipper” är – 2026 – inte plakatteater inför det stundande valet. Men heller inte en uppsättning som duckar. För allt slutar ju med modet att våga göra motstånd. Friskt satsat av Dungen scenkonst.

”Kåldolmar och kalsipper”, Dungen Scenkonst, Gathenhielmska trädgården, Göteborg. 7 september 2026, gästspel till och med 10 september. Premiär i Sockerbruket i mars, Göteborg.

Av: Nationalteatern.

Musik: I huvudsak av Ulf Dageby och Anders Melander.

Regi och bearbetning: Tuva Kjellgren

Scenografi: Nora Lundqvist och Ida Lundberg

Kostym och mask: Josefine Stofkoper och Nora Lundqvist.

Koreograf: Josefine Stofkoper.

Band och arrangemang: Hanna Dubbelman, Emil Andrén, Joel Berglund, Tilda Våge och Edvin Mattsson.

Skådespelare: Ida Lundberg (Yllet), Nora Lundqvist (gubben), Olga Bell (spöket), Erik Gladh (tjänaren), Malte Michelsen (Folke/kung från Västerlandet), Josefine Stofkoper (Agamemnon/kung från Västerlandet/kärringen), Josefin Bergquist (Jenny/kung från Västerlandet), Maya Whitaker (skådespelare 1/kung från Västerlandet/fågel) och Tilda Våge (skådespelare 2/kung från Västerlandet/fågel).

Intensiv Pippi i Lindome

Posted on juli 18 av Kai Martin

Barnteater/-musikal:

PIPPI LÅNGSTRUMP

!!!

Spinneriet, Lindome.

Publik: Utspridd på picknickfiltar på slänten ned mot ”scenen”.

Bäst: Att Astrid Lindgrens älskade Pippi håller i alla väder.

Sämst: Att det är svårt för de yngsta att hålla fokus i värmen.

Fråga: Två säsonger för Sommarteatern med ”Pippi Långstrump”, blir det fler…?

Jodå. Astrid Lindgrens älskade Pippi Långstrump håller än efter att i över 80 år tjusat svenska barn. Och, ja, musikalen från 1980 – då med Siw Malmkvist som Pippi på ”order” av Astrid Lindgren själv – gör det också. Sommarteatern ger i år sin andra sejour av musikalen och den älskade karaktären, som ju Inger Nilsson gav liv åt som Pippi i tv-serien från 1969.

Det blir en fartfylld föreställningen där bovarna Blom (Erik Olsson) och Dunder-Karlsson (Sigrid Persson) får känna på Pippis list och styrka. Poliserna Kling (Simon Agaton) och Klang (Adam Högblom) jagar Pippi i fåfänga försök att fånga henne. Och fru Prysselius (Saga Waermö), Prussiluskan, från barnavårdsnämnden, går åter bet i sina ivriga försök att sätta Pippi på barnhem.

På knappt två gånger 45 minuter bjuds man in i en komprimerad version av Pippi Långstrump liv och leverne. Hur hon flyttar in i Villa Villekulla, träffar vännerna Tommy (Eddie Jonasson/Axel Sand) och Annika (Elsa Nicklin/Freja Sillrén), visar på tokerier och utmanar normer samt återförenas med pappa, sjörövarkapten Efraim Långstrump (Sigrid Persson). Däremellan alltså bov- och polisjakter, ett urspårat kafferep, hysteriska tanter (lite väl högljudda och skrikande för min smak), fina dansscener och sånger, som pockar på uppmärksamhet.

Det är ett skickligt utfört arbete av ensemblen oavsett väder. För här ställs det bara in om åskan hotar. Så oavsett stekande hetta eller regn bjuder man in till Pippi Långstrumps virvlande värld.

Alma Jonsson gör sin Pippi med fartfylld energi och i lagom dos balans av eftertänksamhet och tokerier. Emellanåt blir farten på bekostnad av artikuleringen, så replikerna hörs inte alltid som de ska. Men man tjänar in på gungorna vad man förlorat på karusellen, för här är inte en död minut.

Kling och Klang är i ljuvsamklang. Utmanar kanske bäst Pippi om uppmärksamheten då de är på scen. Men det är förstås Alma Jonssons Pippi Långstrump som är i centrum och på scen i hart när varje sekund av den här föreställningen. Strongt.

”Pippi Långstrump”, Spinneriet, Lindome. Premiär torsdag 9 juli 2026. Denna recension baserad på föreställningen 17 juli, som också teckenspråkstolkades.

Av: Astrid Lindgren.

Bearbetning: Staffan Götestam.

Musik: Georg Riedel.

Regi: Erik Olsson.

Koreografi: Simon Agaton.

I rollerna: Alma Jonsson (Pippi), Eric Olsson (boven Blom med flera), Adam Högblom (konstapel Klang med flera), Simon Agaton (konstapel Kling med flera), Saga Waermö (fru Prysselius), Helena Houe Gustafsson (Marianne, Annika och Tommy mamma/pirat), Sigrid Persson (kapten Efraim Långstrump/boven Dunder-Karlsson), Ella Ydkvist (piraten Fridolf/fru Melin), Elsa Nicklin (Annika), Axel Sand (Tommy), Eddie Jonasson (Tommy) och Freja Sillrén (Annika).

Avskalad ”Sweeney Todd” med musiken, humorn och mörker i fokus

Posted on maj 5 av Kai Martin

Musikal:

SWEENEY TODD

!!!

Högskolan för scen och musik, Angered.

Publik: Nära nog utsålt.

Bäst: Ingrid Heckman Hagen humoristiska tajming, som Mrs Lovett i första akten.

Sämst: Ljudet var lite upp och ner.

Fråga: Vilka av alla dessa talanger får vi se på scenerna framöver…?

Slutproduktionerna – oavsett om det är Balettakademien eller Högskolan för scen och musik – är skarpt läge för eleverna. Det är nu som producenter har chansen att hitta talanger för kommande produktioner. Oslipade diamanter att beskåda, som man sedan kan nypa i juvelhögen och säga ”Hen ska vi ha!”.

För ett rejält koppel med begåvningar finns det på artistskolorna i landet. Framför allt, kanske, i Göteborg.

När Högskolan för scen och musik har fått – inte helt lättspelade – Stephen Sondheim-musikalen ”Sweeney Todd” som slutproduktion spänner man bågen. I scenlokalen ute vid Angered centrum utnyttjas renheten i denna black box. Allt är avskalat in på märgen. Lite rekvisita, kritor målar upp den sceniska rummen och väggen i fonden tjänar som griffeltavla med London bokstaverat för att förtydliga att det är Englands storstad vi har hamnat i, i en tid där fattigdom och klassklyftor var än mer tydligt accentuerade.

På scen finns också en trio musiker (Nicolas Emmenegger, klarinett, Hilda Linander, violin/Kajsa Ohlin, violin, och Daniel Lindén, piano och tramporgel). Stephen Sondheims rikt orkestrerade musik är av Daniel Lindén nedstrippad i sina beståndsdelar, men håller ihop med bravur. Mycket imponerande.

Denna musikal – från 1979 – har sina utmaningar. Storyn om Sweeney Todd, som räddats till havs av sjömannen Anthony Hope. De båda återvänder till London. Den senare med glädje, den förstnämnde för att hämnas. Han är straffad oskyldig, har på kuppen förlorat sin älskade hustru Lucy och dottern Johanna. Väl tillbaka i London och Fleet Street, där han bodde, hyr han in sig i ett rum hos pajmakerskan Mrs Lovett, änka sedan 15 år. Hennes pajer är usla och torra, försäljningen går så där. Men tillsammans med Sweeney Todd, som återupptar sin verksamhet som barberare, skapas ett gångbart koncept. Kunderna blir inte bara renrakade, de förlorar också livet när Sweeney Todds skarpa rakblad sveper över de blottade struparna. Och, tada!, plötsligt finns det kött till pajerna och succén är en framgång.

Jo, ”Sweeney Todd” är en musikal som bär på ett brutalt mörker och som blottar armod. Den duckar heller inte för hämndens rovgirighet och blindhet.

*Vinnande koncept. Mrs Lovetts köttpajer går åt som smör i solsken i ”Sweeney Todd”, Högskolan för scen och musiks slutproduktion. Foto: JOHAN WINGBORG*

I denna uppsättningen låter man också humorn glänsa i den grymma berättelsen. Något som framför allt förvaltas i första akten. För det är ju så att det här är en utbildning likaväl som en uppsättning. Vid paus skiftas huvudrollerna och nya karaktärer kommer in för de främsta huvudrollerna. Därmed ändras också temperament och, delvis, tempo.

Jag kan tycka att det är lite synd och undrar varför man inte hellre för två lag fullt ut, där man helt skiftar roller…? Som publik blir man lite bortdribblad, som det nu är. Men vad värre är att man snuvar aktörerna på att få gå all in i en roll.

Samtidigt görs denna musikal med lika stort allvar som talang. Under tre timmar, inklusive paus, är det inget man saknar. Här finns dramat, här finns den berättande (grekiska) kören, här finns dramat, kärlek och hat, hämnd och humor, här finns musiken. Allt görs med stor skicklighet med en budget gränsande till noll. Imponerande.

”Sweeney Todd”, Högskolan för scen och musik, Angered. Premiär 29 april 2026. Spelas till och med 20 maj. Denna recension baserad på föreställningen 4 maj.

Musik och sångtexter: Stephen Sondheim.

Libretto: Hugh Wheeler.

Svensk översättning: Calle Norlén.

Regi: Victoria Brattström.

Koreografi och rörelse: Karin Rickardsson.

Sångpedagog och assisterande programansvarig: Nina Norblad.

Scenografi: Mikael Eriksson.

Kostymdesign: Ina Nyholm.

Ljusdesign: Fredrik Magnusson.

Ljuddesign och ljudteknik: Therese Larsson.

Kapellmästare: Daniel Lindén.

Musiker: Nicolas Emmenegger, klarinett, Hilda Linander, violin/Kajsa Ohlin, violin, och Daniel Lindén, piano och tramporgel.

På scen: Samuel Rörström (Sweeney Todd, akt 1), Martin Hopland Dyngeland (Sweeney Todd, akt 2), Ingrid Hagen (Mrs Lovett, akt 1), Vera Kronbäck (Mrs Lovett,akt 2), Madeleine Hilleard (Anthony Hope/ Adolpho Pirelli), Maja Björk (Johanna), Moa Eklöf (Tobias Ragg), Axel Daniel Birgander (Domare Turpin), André Persson Gintner (Bamford, lag 1), Samuel Balsnes (Bamford, lag 2) Ida Björkman (Tiggerskan, lag 1), Ängla Sigfridsson (Tiggerskan, lag 2), Amé de Mol (Fogg/fågelförsäljare, lag 1), Linnéa Glans (Fogg/fågelförsäljare, lag 2), Solveig Kristine Romsaas Sennels (ensemble, lag 1), Elsa Trorkelstam Vanberg (ensemble, lag 2), och Anton Axelsson (ensemble, lag 1).

OBS: Samtliga musikalstudenter från årskurs 3 medverkar i hela föreställningen, medan studenter från årskurs 1 är uppdelade i (1) = Lag 1 och (2) = Lag 2, som turas om att medverka.

Sjunger i regnet hösten 2027 – favoritmusikal till Göteborgsoperan

Posted on mars 19 av Kai Martin

”Singin’ in the rain” är en favoritmusikal. Har varit så sedan barnsben.

Nu förgyller Göteborgsoperan min tillvaro. Hösten 2027 kommer den till staden – med musik, sång, dans och regn.

Regissör blir allestädes närvarande Edward af Sillén.

***Favorit. Filmen ”Singin’ in the rain***” ***gjorde djupt intryck hos en drömmande ung grabb för han såg den på 60-talet. Nu sätter Göteborgsoperan upp musikalen med premiär hösten 2027. Foto: MGM***

Varje höst har Göteborgsoperan skämt bort sin publik i allmänhet och mig i synnerhet med den ena storskaliga musikalen efter den andra. En tradition som hållit i sig sedan starten med musikaler som ”Kristina från Duvemåla”, ”Cats”, ”My fair lady”, ”West Side Story”, ”Jesus Christ Superstar”, ”Ringaren i Notre Dame”, ”Charles i chokladfabriken”, ”Wicked” och just nu mästerliga ”Miss Saigon” (läs recension här).

I höst har Operan valt att köra en repris. ”Wicked”, som var en utmärkt musikal, gör en ny säsong. Men hösten 2027 väntar ”Singin’ in the rain”, baserad på filmen från 1952 med Gene Kelly, Donald O’Connor och Debbie Raynolds. Den som jag aldrig fick nog av som liten, som lite äldre och definitivt inte som vuxen. Tänk att få dansa som Gene Kellys roll Don Lockwood, sjunga som han…

I Stockholm på Oscarsteatern gick musikalen för fulla hus mellan 2006 och 2008. Då med Rennie Mirro, Karl Dyall och Hanna Lindblad (gift von Spreti) i huvudrollerna. Det var på alla sätt och vi en bländande föreställning som sedan gjorde turné och landade i Scandinavium våren 2008. Avundsjukt kunde jag då konstatera att mina kollega, nöjesreportern Johanna Hagström fick möjligheten att iförd röd regnkappa promenera i regnet på scen i ett införreportage (kolla här). Det var ju jag som skulle göra det!

Nå… musikalen värmde lika mycket i den gamla hockeyarenan, som på Oscarsteatern. Även om det var på alla sätt och vis bättre i Stockholm med dess omgivningar.

*Regissör. Edward af Sillén ska regissera ”Singin’ in the rain” på Göteborgsoperan med premiär hösten 2027. Foto: MATS BÄCKER*

Nu kommer alltså musikalen till Göteborg och det blir Edward af Sillén, den mångfacetterade och begåvade regissören och textförfattaren som kommer styra och ställa i föreställningen.

– Vi ska ge publiken en storslagen, färgsprakande, skrattfylld, romantisk komedi med medryckande dansnummer man bara kan drömma om, säger han i ett pressmeddelande.

Musikaliskt ansvarig blir veteranen Björn Dobbelaere. Nyöversättning står rutinerade Calle Norlén för. Koreografin signeras Alistair David, med stora musikaler i Londons West End på meritlistan. Scenografin och ljusdesign ansvarar Marcus Englesson respektive Niklas Elfvengren för.

Rollistan är ännu inte klar och kommer därför att presenteras senare.

Edward af Sillén är just nu aktuell med dels ”Trassel” på Oscarsteatern (läs recension här) och ”& Julia”, Max Martin-musikalen (läs recension här) på Cirkus i Stockholm. Denne allestädes kulturnärvarande allkonstnär är också expert inom SVT:s tävlingsprogram ”Muren” och som manusförfattare och expertkommentator ”Melodifestivalen” respektive ”Eurovison”. Dock gällde det inte den förstnämnda tävlingen i år då han stod för texten till Lilla Al-Fadjis bidrag ”Delulu”.

Fotnot: Upphovspersoner och bakgrund till musikalen ”Singin’ the rain”.

Musik och sångtexter: Betty Comden, Adolph Green, Nacio Herb Brown och Arthur Freed. Baserad på den klassiska Metro-Goldwyn-Mayer-filmen från 1952 med samma titel. Musikalen hade premiär på Gershwin Theatre på Broadway, New York 1985 i regi av Twyla Tharp. Presenteras i överenskommelse med Music Theatre International