Göteborgsoperan har vinnlagt sig om att ha starka musikaler i sitt utbud, sedan starten med ”Kristina från Duvemåla”, ”Chess”, ”A chorus line”, ”A West Side story”, ”Ringaren från Notre Dame”, ”Oliver Twist”… ja ni förstår. Alltid med storslagna uppsättningar, som kittlar både öga, öra, själ och hjärta. Nu gör ”Cabaret” succé, som följde efter framgången med Håkan Hellström-musikalen ”Kärlek skonar ingen”.
Så det är måhända en utmaning när man nu tar sig an ”Wicked”, Broadway-musikalen som hade premiär för 20 år sedan och som nu får Sverigepremiär. Men kanske ändå inte. Den har trots allt varit en stor publiksuccé världen över och är bland Broadways och Londons West Ends största framgångar i modern tid. ”Wicked” är gjord av musikalikonen Stephen Schwartz, som skrivit både musik och sångtexter, och Winnie Holzman (manus). Den är baserad på Gregory Maguires bok ”Wicked: The Life and Times of the Wicked Witch of the West” från 1995.
Nu har Göteborgsoperan gjort klart med både huvudroller och ensemble, efter en långt utdragen och, förstås, noggrann audition. Över tusen sökte, där drygt 260 kallades till auditionen varav 36 nu fått sina roller.
Rollklara: Anna Salonen och Celine Andersson gör Galinda/Glinda respektive Elphaba i Göteborgsoperans musikalsatsning ”Wicked” som får Sverigepremiär i höst. Foto: LENNART SJÖBERG
Den gröna häxan Elphaba, som ska vara en av musikalvärldens tuffaste roller att anta, har 23-åriga Feline Andersson från Malmö fått. Hon kommer från en gedigen musikalutbildning i London där hon tog examen så sent som i somras. Galinda, som blir den goda häxan Glinda, spelas av Anna Salonen, som Göteborgsoperans publik senast kunde höra och se i ”Ringaren i Notre Dame” (säsongen 2918/19). Denna hennes roll blir hennes hittills största.
De övriga större rollerna har gått till Vera Veljovic (Madam Morrible), som senast var med i ”Kärlek skonar ingen”, Max Jansson (Fiyero), spelar just nu ”Mamma Mia! The Party” på Rondo, Sofia Mustaniemi (Nessrose), som gör debut Råå Göteborgsoperan, Oskar H Olsson (Boy), även han gör sin debut på Göteborgsoperan, Ole Forsberg (Trollkarlen), senast i ”Oliver” på Göteborgsoperan, och David Lundqvist (Dr Dillamond), bländande i sin roll som Konferanciern i ”Cabaret” just nu.
Till detta nära 30 artister i ensemblen, bland dem något överraskande Hanna von Spreti (före detta Lindblad) som var genialisk i den svenska uppsättningen ”Singin’ in the rain” med Karl Dyall och Rennie Mirro, premiär på Oscarsteatern i Stockholm och som spelades under flera år.
Storslaget. skrev jag, och det är fortsatt inget som Göteborgsoperan tummar på nu heller. ”Wicked” får en utökad orkester , stor ensemble och, som det står i pressmeddelandet, ”hisnande scenlösningar”.
”Wicked” har sin premiär 16 september och spelas hela hösten och våren.
Räddare. Claes Malmberg, som Lenny Bruce, och Caroline Söderström, som hustrun Honey, räddar ”En död komikers liv – en saga om Lenny Bruce” med sitt briljanta spel. Foto: OLA KJELBYE
Under sin utbildning på teaterhögskolan i Stockholm (1996–2000) var Fredrik Evers på studieresa med sin teaterspelande klass i London. En kväll gick han ensam för att se Eddie Izzards föreställning ”Lenny” om den amerikanske ståuppkomikern Lenny Bruce (1925–1966). En uppsättning som bet sig fast och som långsamt formats till den pjäs han nu författat och regisserat för Stadsteaterns stora scen. Med på tåget har sedan länge Claes Malmberg varit och den folkkäre komikern, underhållaren och skådespelaren drar här ett tungt och stort lass.
”En död komikers liv – en saga om Lenny Bruce” är en ambitiös helaftonsföreställning på dryg tre timmar inklusive paus. En uppsättning som tangerar musikalens tematik med sång och dans, men som också famnar mer än vad den riktigt orkar greppa. Det är synd. Koncentrerat kring Lenny Bruces liv, mötet med hustrun Honey, deras samvaro, hans karriär och sylvassa satir hade varit nog. Hans utsatthet gentemot den amerikanske sedlighetspolisen likaså. Ja, drogberoendet och den ständiga pressen med.
Det är i miljön på nattklubben som ”En död komikers liv – en saga om Lenny Bruce” når sin brännpunkt. Där frodas dansen, stripteasen, ståuppen och jazzens frenesi (spelat med emfas av orkestern). Det är i denna 50- och 60-talsmyllan som storyn om Lenny Bruce berättas bäst av en engagerad och intensivt spelande Claes Malmberg. Caroline Söderström, som spelar Lenny Bruces hustru Honey, och Claes Malmberg formligen bär de scenerna, som är mörka, laddade, underhållande, paranoida och drabbande. Där är det lätt att glida över till scenerna i sovrummet, drömmarna och kärleken, domstolen och fängelset. Sven Dahlbergs scenografi kommer där till sin rätt, avskalad, effektiv och listig.
Men det är som om Fredrik Evers inte vågat lita på sagan om Lenny Bruce i sig självt. Pjäsen inleds med ett slags förspel med Gud, en hon spelad av Victoria Olmarker, som ser människan hon skapat till sin avbild jobba i samverkan. Men för att röra till det får människorna olika språk och missförstånden börjar samtidigt som de inser sin nakenhet och klär sig i skam och blygsel. Där någonstans kommer alltså Lenny Bruce in för en introduktion och vi kommer äntligen in i föreställningens kärna. Eller… ja, jo. Claes Malmberg är inte ju inte Claes Malmberg om han också inte får vara just Claes Malmberg. Så han bjuder på sedvanligt, jovialiskt vis in publiken, är direkt i sitt tilltal och omedelbart underhållande.
Det är en start som på något vis vill landa sagan om Lenny Bruce i en både omfattande och samtida kontext. Som om det behövs.
Andra aktens bjuder upp nummer som vore de hämtade från någon lokalrevy med överspel, trams och allvar. Charmerande i sina samtidsreflektioner och ur ett här och nu i Göteborg-perspektiv. Jag förstår tanken, att visa på att moralismen kring Lenny Bruce svidande satir, förbuden mot hans uppstudsiga och fräna komik speglar också vår tid. Rättsstatens rädsla för humor och politikers vilja att tala om vad som inom kultur är rätt och fel. Men om ”En död komikers liv – en saga om Lenny Bruce” fått vara just sagan om Lenny Bruce hade den här föreställningen varit formidabel och spot on. Istället blir det en både bortslarvad och vilsen uppsättning, som var så nära att hitta hem och hitta rätt.
”En död komikers liv – en saga om Lenny Bruce”, Göteborgs stadsteater, premiär 2 december 2022.
Manus och regi: Fredrik Evers.
Standuptexter: Lenny Bruce.
Dramatikerkonsult: Carl Otto Evers.
Regiassistent: Kajsa Steingård.
Komposition och musikarrangemang: Thomas Darelid.
Komposition och sångtexter: Fredrik Evers.
Scenografi: Sven Dahlberg.
Kostym: Helga Bumsch.
Maskdesign: Marina Ritvall.
Ljus: Fredrik Jönsson.
Ljud: Marcus Lilja.
Koreograf: Ambra Succi
I rollerna: Claes Malmberg (Lenny Bruce), Caroline Söderström (Honey), Victoria Olmarker (Gud, Ada, mrs Sippi, domare, präst), Jesper Söderblom (berättaren, Cliff, Osborn, försvarare, polis), Eline Høyer (Sugar, Beda, notarie), Johan Friberg (Milton, Kal, åklagare), Johan Lalér, (Dante, polis).
Musiker: Thomas Darelid (kapellmästare och piano), Per Boqvist (trummor), Björn Cedergren (tenor- och sopransaxofoner), Mats Lindberg (cello) och Matz Nilsson (kontrabas)
Kollektiv seger. Wermland operas uppsättning av ”Titanic – the musical” är ensemblen musikalens styrka – oavsett om det är på kommandobryggan, första, andra eller tredje klass eller ned till eldarna. Foto: MATS BÄCKER
Wermland opera, Karlstad
Bäst: Modet att våga famna ett tungt ämne med givet slut.
Sämst: Första aktens aningen rapsodiska berättande.
Fråga: Hur många scenaktörer kan man klämma in på Wermland operas scen utan att det blir trångt…?
Tragedin med ”Titanic” – det osänkbara fartyget med cirka 2225 personer ombord – rymmer naturligtvis sin egen dramatik. Denna oceanångare, den största och mest luxuösa som då hittills byggts, gjorde sin jungfruresa med fatal följd och sjönk på knappt tre timmar 15 april 1912, två veckor efter att fartyget kastat loss från Southampton. Fartyget som var byggt av drömmar, gjord för de med drömmar. För oavsett om du var fartygskontruktör eller ägare av rederiet var det drömmen om sensationen som gällde. Ett fartyg som skulle slå världen med häpnad och dessutom klara sträckan till New Yorks hamn på nya rekordtider. För passagerarna var det drömmen om att komma till Amerika för ett nytt liv, som irländare, svensk, tysk, östeuropé, jude, kristen eller göra en lyxresa bara för sakens skull. Personalen ombord närde drömmen om att få jobba på detta fartyg byggt av drömmar. Kapten Smith ville sätta punkt för sin karriär med ”Titanics” jungfrufärd, en dröm.
Så drömmarna strömmar från kommandobryggan över konstruktörens och ingenjörernas ritbord ned mot rederiet och passagerarna, från första klass till tredje klass, och vidare till allt från stewarder och stewardesser, telegrafister till eldarna längst ned i maskinrummet.
Att ”Titanic” och myten om fartygens fatala öde har väckt inspiration är lätt att förstå. Oavsett om det är musik, som för Mikael Wiehe (”Titanic (andraklasspassagerens sista sång)”, film, som Oscarsprisade ”Titanic” från 1997 eller musikal. Samma år som James Camerons film fick sin premiär hade Maury Yestons musikal ”Titanic – the musical” premiär på Broadway. Efter en aningens trög start blev den så småningom en succé, men har till dags dato aldrig spelats på en svensk scen. Med Wermland operas magnifika uppsättning har det nu blivit ändring på det.
Karlstad teater, byggt 1893, skapar en perfekt inramning för dramat. Vi rör oss i nära nog samma epok i salongen. På scen har scenograf Gary McCann skickligt baxat in fartyget med scener som snyggt växlar mellan ombordstigningens stimmiga entuasiasm, kommandobryggans strama korrekthet, maskinrummets hetta och kontrasterna mellan första, andra och tredje klassens passagerare. 22 aktörer på scen gör 60 roller i ett skickligt skifte som skapar både myller och fokus för enskilda scener.
Styrkan hos denna musikalen är kollektivet. Både gällande berättelse och i agerandet. Allt hänger samman, allas öden, drömmarna, mardrömmarna. Det är oväntat på en musikalscen, men är ett grepp som fungerar. Så finns det heller ingen given solistroll, ingen som tränger sig fram i rampljuset för att ta mer plats än någon annan. ”Titanic – the musical” är ensemblens seger mot succé i en skickligt komponerad föreställning av regissör Niklas Riesbeck.
Första akten bjuder möjligen på en aningens för rapsodisk berättelse för att trygga dramat mot det öde vi alla vet ska komma. Där blir det aldrig någon riktig nerv, mer än en väv av just ovan beskrivna drömmar. Men man kan ana striden mellan rederiets ägare J Bruce Ismays (kärvt lynnigt spelad av Glenn Edell) önskningar mot fartygets möjligheter uppmuntrad av konstruktören Thomas Andrews, som Christer Nerfont gör skickligt inställsam, kontra kapten EJ Smith (Timo Nieminen i en bastant stram roll), som med erfarenhet bäst vet hur skeppet ska klara sin rutt. Telegrafisten Harold Bride (Johan Hwatz) möter eldaren Fred Barrett (Markus Lindberg). Så passagerarna, irländskorna (spelade av Caroline Gustafsson, Charlotte Mannerstråle och Johanne Rishaug Hellman) förenade i förnamnet Kate och ödet, snobbarna i första klass, Alice Beane (strålande insats av Cecilie Nerfont Thorgersen) som från sin andraklassposition dras mot första klassens strålglans in i det sista.
Ja, det är ett myller av skeenden med skickliga sångare där händelserna sakta stramas åt och i andra akten är fartygets öde beseglat. I salongen håller vi andan, det blir kallt och fartygets besättnings förtvivlade försök att upprätthålla lugn ses inte annat än som fåfänga. Ett fartyg med livbåtar som rymmer väsentligt färre än de antal passagerare ”Titanic” har. Så cyniskt. Och plötsligt seglar detta drama in i nutid. För visst kantar lögner vår tillvaro där vi lever med drömmar som hopp. Om än att vi inte befinner oss på ett – ännu – sjunkande skepp…
Titanic – the musical, premiär 29 september 2022 på Wermland opera, Karlstad. Spelas till och med 31 december 2022.
Av: Maury Yeston (musik och text) baserat på Peter Stones historia och bok.
Översättning. Rikard Björk och Sanne Skjervik.
Regi: Niklas Riesbeck.
Dirigent: Jonas Nydesjömed Wermland operas orkester.
Scenografi och kostym: Gary McCann.
Koreografi och regiassistent: Adrienne Åbjörn.
Ljus: Palle Palmé.
Ljud: Hans Surte Norin.
Videoprojektion: Johannes Ferm Winkler.
Mask och peruk: Robin Karlsson.
Ensemble: Christer Nerfont (Andrews), Timo Nieminen (kapten Smith), Glenn Edell (Ismay), Ole Aleksander Bang (Charles), Lasse Carlsson (Isidor Straus), Otto Falk (Jim Farrel), Caroline Gustafsson (Kate McGowan), Johan Hwatz (Bride), Anna-Maria Kraw (Caroline), Markus Lindberg (Barrett), Anton Ljungqvist (Edgar), AnnLouice Lögdlund (Ida Straus), Charlotte Mannerstr och Johaåle (Kate Murphey), Martin Mossberg (Lightoller), Cecilie Nerfont Thorgersen (Alice), Olof Ramel (Etches/Pitman), Johanne Rishage Hellman (Kate Mullins), Oskar Roslund (Fleet/Carlson), Oscar Sundling Wallin (reward/on stage swing), Hanna Ulvan (stewardess/on stage swing), Elias Wallin (bellboy/Hartley) och Joel Zerpe (Murdoch).
Strålande. Barnen i ”Annie” är den starkaste behållning i Lisebergsteaterns uppsättning. Foto: FREDRIC BORGILLE
Lisebergsteatern, Göteborg.
Publik: Utsålt.
Bäst: Barnen med, för kvällen Lilly Bengtsson som Annie i spetsen.
Sämst: Tempot, som emellanåt var snubblande för högt.
Fråga: Vad hände med hunden Sandy i föreställningen…?
Våren 2019 spelades ”Annie”, i regi av Eva Rydberg, på Lorensbergsteatern. En utmärkt föreställningen av Broadwaymusikalen som var svår att värja sig emot med unga aktörer som fullständigt briljerade från huvudroll till biroll (läs recension här). Nu satsar regissör Kålle Gunnarsson på samma musikal i sin egen tappning. Han, som är något av underhållningsföretaget 2entertains hovregissör gällande barnproduktioner, kan förstås sin sak. Han vet hur man väljer rätt unge för rätt roll och fortsätter så skruva sin ensemble till fulländning. Så också här.
Det är egentligen häpnadsväckande. Nej, inte att han lyckas. Men att det finns så mycket begåvade barn inom showbiz i Göteborg. Våren 2019 ”Annie”. Hösten 2019 ”Oliver Twist” på Göteborgsoperan med mängder med barnskådespelare. Tidigt 2020 audition för ”Såsom i himlen” där barn köade för en roll i musikalen vars Göteborgspremiär kom att skjutas fram till i våras på grund av pandemin.
Problemet med barn i föreställningar är att de är färskvara i mycket större utsträckning än äldre artister. Deras tid är här och nu, kan förvisso ge en karriär (ja, allas vår Pernilla Wahlgren fick sitt första stora genombrott 1979 i just ”Annie”). Men knappast i roller som Annie i ”Annie” eller som något barnhusbarn. Så en eloge till Kålle Gunnarsson som funnit sina juveler till denna i mångt och mycket storslagna föreställning.
Föreställningen i Göteborg har sin förlaga i den som just Kålle Gunnarsson satte upp på Intiman i Stockholm.
Nu, alltså, på Lisebergsteaterns lilla scen med en härlig närhet till publiken. På scen trängs 21 personer, en hund samt trion i orkestern. Trångt om saligheten, men scenen blir på teaterns vis stor. Från barnhemmet som styrs av den försupna miss Hannigan till New Yorks gator och gränder och senare till miljardären Oliver Warbucks spatiösa lägenhet på Femte Avenyn.
Det här är en musikal som reser sig från misär till lycka. Musiken är i mångt och mycket klassiker, framför allt Annies ”I morgon” (fint sjungen av Lilly Bengtsson med klar och stark stämma) och barnhemsbarnens ”It’s a hard knock life”, som ju Jay Z satt tänderna i.
Jo, det är barnen som tar hem spelet med ren ock skär energi tillsammans med snygga danssteg och finfin sång. Miss Hannigan ska ju vara en roll som ska spilla över, men kanske inte så intensivt som Pernilla Karlsson gör henne, även om det väcker skratt. Hennes sång är däremot stark och oklanderlig. Pierre Hagman gör den kärve finansmannen mr Warbucks långt mycket vekare än tidigare uppsättningar jag har sett. Det dröjer inte länge förrän Annie här har honom i sitt grepp med charm och sitt rättframma sätt. Passar å andra sidan bra med Pierre Hagmans vackert silkeslena stämma.
Ja, det är en uppsättning som är stor och strålande på Lisebergsteaterns lilla scen. Visserligen kan jag känna att en del scener jäktas fram, men i stort är ”Annie” en imponerande uppsättning i Kålle Gunnarssons regi. En perfekt musikal för hela familjen.
”Annie”, Lisebergsteatern, premiär 16 september, spelas till och med den 4 december.
Regi: Kålle Gunnarsson.
Manus: Thomas Meehan.
Musik: Charles Strouse.
Sångtexter: Martin Charnin.
Svensk översättning: Beppe Wolgers.
Koreografer: Daniel Larsson och Emil Söder.
Kostym: Caroline Eriksson.
Dekor/ljus: Ljus och Dekor.
Ljud: PM Audio.
I rollerna (för kvällen): barnhusbarnen Lilly Bengtsson (Annie), Viola Bengtsson (Molly), Thelma Modig (Duffy), Theo Axelsson (Jeff), Vera Freytag (July), Nova Qvarnström (Tone), Ingrid Bosæus (Tessie), Andrea Wærnqvist (Pepper/ensemble), Darius Manzoor (Carl/ensemble). Hunden Smilla (Sally). Pernilla Karlsson (miss Hannigan), Pierre Hagman (mr Oliver Warbucks), Angelina Rautalin (Grace Farrell), Emil Söder (Rooster Hannigan) och Johanna Lovis Håkansson (Lily). Ensemble: Mikael Hjelm, Simon Petersson/Hampus Berander, Samuel kling/Axel Jonsson, Christofer Nilsson, Kristin Skåre, Liv Sundblad och Sussi Björninger.
Musiker: David Eckstein/Jonatan Bengtsson (kapellmästare, klaviatur), Anders Ljungberg (kontrabas, klaviatur och fiol) och Mattias Undeback/Max Johansson (trummor, slagverk och klaviatur).
Hittar sin egen ton. Göteborgsfostrade Kerstin Hilldén skapar sin egen Sally Bowles fri från Liza Minnelli i filmen eller andra uppsättningar av ”Cabaret”. Foto: LENNART SJÖBERG
Göteborgsoperan:
Bäst: Allt ögongodis.
Sämst: Mycket är mer är inte alltid en fördel.
Fråga: Vilken lättnad var det inte för ensemblen att äntligen få spela den i över två år uppskjutna föreställningen…?
Det är i år 50 år sedan filmen ”Cabaret” hade premiär. Sex år tidigare begick musikalen sin debut i Chicago. Backar vi ytterligare 36 år är vi i 1930-talet. Lite sifferexercis för att skapa perspektiv till handlingen i ”Cabaret”, denna mästerliga men inte helt lättspelade musikal. Nyårsafton 1929 anländer amerikanen Clifford Bradshaw (Tobias Ahlsell) med författardröm till Berlin. Han sveps in i stadens nöjesvirvlar där allt är tillåtet, men där nazismens stramare tyglar blåser till storms. På Kit Kat Club hamnar han i en kittel av bubblande underhållning, färgstarka personligheter och uppträdande ledda av den karismatiske Konferencieren (David Lundqvist) och med unga, attraktiva, sprakande stjärnan Sally Bowles (Kerstin Hilldén) som det starkaste ljuset på klubben.
Underliggande ligger kärlekshistorier blandat med skörlevnad, Weimarrepublikens krackelering, schatteringar mellan kommunister, socialister, socialdemokrater, nazister och en börskrasch som skakar om hela världen med krigshot vibrerande i en mörk bakgrund. Jo, det går att så här över 90 år senare se reflexer från då i nu.
Det är förstås något som regissör James Grieve utnyttjar i denna dovt målade mastodontföreställning.
”Cabaret” på scen är egentligen ingen stor uppsättning. Ett knappt 20-tal aktörer plus orkester. Föreställningen är något av ett kammardrama mellan dels Clifford Bradshaw och Sally Bowles, dels mellan Fräulein Schneider och Herr Schultz med inslag från Kit Kat Club, musiken och det allt hårdnade politiska klimatet.
Men uppsättningen på Göteborgsoperan är gigantisk. Förutom de sju huvudkaraktärerna räknar jag till 26 musikalartister, scenorkestern om fyra på scen, en barnkör på nio barn samt Göteborgsoperans orkester med dirigent. För att travestera Yngwie Malmsteen ”More is more”.
Extra allt. David Lundqvist som Konferencieren med ensemblen i ett av alla stora nummer i Göteborgsoperans ”Cabaret”. Foto: LENNART SJÖBERG
Det är på samma gång fantastiskt och för mycket. Storslagna scener där alla är med skiftar till dramatiska sekvenser på, framför allt, Fräulein Schneiders pensionat.
Lucy Osborns scenografi jobbar förtjänstfullt och skickligt med en blick åt fantastiska tv-serien ”Babylon Berlin”. Skapar det där intima rummet som kammarspelet kräver, men bjuder på Kit Kat Club upp till kittlande excesser med extra allt i Rebecca Howles koreografi. Det är svårt att blunda för att det är fantastiskt, men ibland blir de stora gesterna för yviga och förtar essensen av innehållet.
Men ”Cabaret” på Göteborgsoperan är en fascinerande uppsättning med båda akternas dramatiska avslut som fullkomligt suger ut all syre ur salongen. Finalen är direkt drabbande.
Till detta Kerstin Hilldéns känslostark Sally Bowles, denna så svårspelade roll som hon gör till sin egen. Precis som David Lundqvist gör med sin färgstarka Konferencieren.
Spelet mellan den naiva Clifford Bradshaw, snyggt återhållsamt spelad av Tobias Ahlsell, och Sally Bowles känns. Så också det mellan Fräulein Schneider och Herr Schultz. Siw Erixon är starkt bräcklig i sin roll, sjunger med lidelse (tänker på Ulla Sjöblom sjungandes de, av Lars Forssell översatta, franska visorna från 50-talet). Lars Hjertners stillsamma judiske man, som långsamt kläms mellan de politiska sköldarna i vi mot dom-klimatet, vill inte tappa hoppet men ser det gå förlorat. Anders Wängdahls nazist Ernst Ludwig, som får mer luft – och plats – ju längre föreställningen går, skruvas mer och mer till en otäck karaktär. Den på pensionatet boende Fräulein Kost, som i Karin Mårtensson-Ghods, prostituerar sig för att ha råd att bo, men mer och mer förvandlas till en nazistisk medlöperska…
Ja, det är i det lilla spelet de stora känslorna skapas i ”Cabaret”. Det är slutligen där som jag dröjer mig kvar, trots de fantastiska scenerna med ögongodis extra allt.
”Cabaret”, Göteborgsoperan, premiär 1 oktober 2022. Spelas till och med 29 mars 2023
Av: John Kander
Sångtexter: Fred Ebb
Manus: Joe Masteroff baserad på John van Drutens pjäs och Christopher Isherwoods roman ”Farväl till Berlin” (1939)
Svensk översättning: Rikard Bergqvist
Regi: James Grieve
Koreografi: Rebecca Howell
Scenografi och kostym: Lucy Osbone
Ljus: Richard Howell
Ljud: Tom Gibbons
I rollerna: Kerstin Hilldén (Sally Bowles), Tobias Ahlsell (Clifford Bradshaw), David Lundqvist (Konferencieren), Siw Erixon (Fräulein Schneider), Lars Hjertner (Herr Schultz), Karin Mårtensson Ghods (Fräulein Holst) och Anders Wängdahl (Ernst Ludwig).
Ensemble: Johanna Abenius, Malick Afocozi, Lisa Agby, James von Bagh, Mirja Burlin (cover Fräulein Schneider), Jesper Blomberg, Julia Carlström, Simon Drangnér (cover Ernst Ludwig), Agnes Duvander, Karolina Engelbrektsson, Timothy Garnham , Mike Gamble, Isac Hellman, Zorka Hunjak, Natasja Jean-Charles, Micaela Sjöstedt (cover Konferencier), Åsa Sjöblom (cover Sally Bowles), Lina Svahn Larsson, Magnus Lundgren (cover Clifford Bradshaw), Johan Rudebeck (cover Herr Schultz), Rudina Hatipi (cover Fräulein Kost), Robert Sillberg, Bo Westerholm, Ingahlill Wagelin, Sami Yousri, Albin Yttergren samt barnkör.
Kit Kat Clubs orkester (på scen): Sofia Andersson, Ella Wennerberg, Frida Thurfjell, Malin Almgren, Viktor Stener, Paulina Moberg, Malin Wättring, Julia Schabbauer, Mats Sköldberg
Dirigent/arrangemang: David White med Göteborgsoperans orkester.
I centrum. Robert Gustafsson som Michael Dorsey/Dorothy Michaels i ”Tootsie” är strålande. Foto: MATS BÄCKER
Oscarsteatern, Stockholm
Bäst: Första aktens intensiva tempo tar andan ur mig.
Sämst: Andra akten är i stilla promenadtempo.
Fråga: Hur många ord kan Calle Norlén få in i en enda mening?
Det är 40 år sedan ”Tootsie”, filmen med Dustin Hoffman som den misslyckade, förödmjukade och desperata skådisen Michael Dorsey, hade premiär. Den blev en succé då. När den nu i musikalform landar på Oscarteaterns scen är möjligheterna att den i svensk form omstöpta uppsättning kommer gå samma väg.
Musikalen ”Tootsie” är hyfsat ny på banan. Hade sin premiär 2018 i Chicago. Så det är med relativt färska ögon och öron som regissör Edward af Sillén kan driva sin föreställning med Calle Norléns rappa, pricksäkra och rytmiskt stilsäkra översättning i både repliker och sångtexter.
Som musikal har ”Tootsie” gått från filmens dramakomedi till musikal och fars. Förvecklingarna är i legio, spring i dörrar likaså, precis som de snabb scenskiftena från scen till lägenheter och Central Park. Ja, det är i New York vi rör oss och, ja, de första bilderna i fonden från the Big Apple får reslusten att väckas. Men det blir snart annat fokus.
Michael Dorsey (Robert Gustafsson) är en arbetssökande skådis med höga tankar om sig själv och en oförmåga att ta regi; istället vill han ta av över, dominera, visa med hela handen. Det blir inte bra. Han blir helt enkelt portad från branschen, får ta servitörsjobb hos vännen Jeff Slater (Andreas Nilsson), en man med pjäsförfattardrömmar som äger en sylta, och hänga med ex-flickvännen, den neurotiska Sandy Lester (Sussie Eriksson), som med sviktande självförtroende söker jobb i nöjesbranschen.
Ja, ni hör själva. Loserfabriken har slått upp dörrarna på vid gavel. Men… Michael Dorsey finner på råd. Som kvinna söker han rollen som amman i regissör Ron Carlisles (Ola Forssmed) uppsättning av nyskrivna musikalen ”Julias flamma” (ett slags fantasifull fortsättning på ”Rome och Julia”). Den rollen som Sandy Lester förgäves sökt. Intrigspelet är igång.
Som Dorothy Michaels får Michael Dorsey briljera i sin scenkonst, men han får också som hon dominera, lägga sig i och tar, tillsammans med musikalens huvudroll, som innehas av Julie Nichols (Linda Olsson), över föreställningen och är på väg att förvandla den till en succé.
Förvecklingsmotorn tickar intensivt genom första akten. Den är rapp, driven och oerhört underhållande. Sussie Eriksson briljerar i sitt paradnummer, den ordrika ”Vet vad som kommer att hända”. Inte helt olik Lena Nymans ”Kalakukkoa” från ”Picassos äventyr”. En låt som hon återkommer till med jämna mellanrum under föreställningen. Ola Forssmed får vara det som han är bäst på, en gymnastisk och plastisk samt smått hysterisk gestalt i sin regissör Ron Carlisle. Linda Olsson är precis i sin roll som Julie Nichols, hon som älskar rampljuset, är begåvad, men har ett olyckligt liv utanför scen.
Så Robert Gustafsson, förstås. Som alltid i centrum. I ”Tootsie” kommer hans rätt så begränsade sångresurser till sin rätt. Det skapar en snygg bräcklighet i karaktären. Han skiftar skickligt mellan Michael Dorseys manhaftighet och förstorade ego och den skarpa Dorothy Michaels som aldrig faller ifrån, men som har ett lyssnade öra och en ödmjuk själ. Något han har som kvinna, men inte som man. När han iklär sig rollen som Dorothy Michaels strålar han.
Edward af Sillén fyller scenen med möjligheter och kramar ut extra allt av sin ensemble – och orkester. Totalt är det ett tjugotal på scen, men känns som många fler i de snyggt koreograferade numren.
Om första akten är intensiv, är den andra mer reflekterande och moderat i sitt tempo. Intrigerna fortsätter, vecklas in och ut mot den oundvikliga finalen, som blekar ut mot ett inte helt lyckligt slut. Den bländande hysterin uteblir, som annars är brukligt i farser. Men så är det ju en musikal också.
Tootsie, Oscarsteatern, premiär 29 september 2022
Manus: Robert Horn
Musik och sångtexter: David Yazbek
Regi: Edward af Sillén
Svensk översättning: Calle Norlén
Musikalisk ledning/kapellmästare: Johan Siberg
Koreografi: Denise Holland Bethke
Scenografi: Marcus Engelsson
Kostym: Stefan Wåhlberg
Mask/peruk: David Julio
Ljus: Mikael Kratt
Ljud: Oskar Johansson
I rollerna: Robert Gustafsson (Michael Dorsey/Dorothy Michaels), Linda Olsson (Julie Nichols), Andreas Nilsson (Jeff Slater), Sussie Eriksson (Sandy Lester), Ola Forssmed (Ron Carlisle), Hege Shøyen (Rita Marshall), Hjalmar Freij (max van Horn) med flera.
Drabbande. ”Jesus Christ Superstar” med Peter Jöback som Jesus känns i ben, märg, hjärta och själ. Pressfoto: LIVE NATION
Scandinavium, Göteborg
Publik: Drygt 8000 – totalt över 33000 på fyra föreställningar.
Bäst: Andra akten är rafflande och intensiv.
Sämst: I en intimare salong hade föreställningen varit total.
Fråga: Kommer Peter Jöback och Ola Salo fortsätta detta sitt fruktsamma samarbete...?
50 år efter att den första svenska iscensättningen av Andrew Lloyd Webbers och Tim Rice rockopera gjordes når Fredrik ”Benke” Rydmans version samma arena. Då axlade Peter Winses rollen som Jesus, Arne Jansson var Judas och Agnetha Fältskog antog utmaningen som Maria Magdalena. 2022 är det Peter Jöback, Sveriges starkast lysande och mest meriterade musikalstjärna, som för första gången ikläder sig rollen som Jesus. Ola Salo, Ark-sångaren, som tidigare både gjort en översättning av Tim Rice texter och spelat rollen som Jesus, gör Judas. Maria Magdalena görs av Janice. För regi och iscensättning alltså ”Benke” Rydman, en driven koreograf och regissör med sinne och smak för de stora salongerna.
Det är med andra ord en stark samling i de ledande rollerna.
Ja, ”Jesus Christ Superstar” har spelats i över 50 år. Man har stött och blött storyn i alla upptänkliga versioner; somt bra, annat mindre bra, en del i rejält laddade uppsättningar. Som den under påsken 2018 från USA direktsända med Erik Grönwall som Simon Ivraren, där Jesus spelades av superstjärnan John Legend och den gamla rockräven Alice Cooper gjorde Herodes.
Det finns med andra ord förlagor att jämföra med. ”Benke” Rydman antar utmaningen från start. Han som kan street dance bättre än de flesta låter ensemblen komma in som klev den direkt in från gatan. Det är kramar och lek under promenaden genom parkett innan ett öppet scen- och klädbyte sker och orkestern tar ton med ouvertyren. Vi far plötsligt över 2000 år tillbaka i tiden, ackompanjerad av Andrew Lloyd Webbers dramatiska musik och Tim Rice texter om Jesus sista dagar. Allt detta i en lätt rangerad hockeyarena daterad 1971.
Går det att få ihop…? Ja!
Det är en stark ensemble med dansare som vet att inte bara fylla en scen utan också en arena. Musikarrangemangen bär på en skärpa som jag sällan hört i ”Jesus Christ Superstar”-sammanhang. Det ger ett fundament för den musikdramatik som iscensätts i allmänhet, men för sångarna i synnerhet.
Peter Jöback har lärt sig enormt mycket under sina år som musikalartist och gjorde mer eller mindre mästarprovet som Fantomen i ”The Phantom of the opera”. Han kliver utanför sig själv, bjuder in andar och demoner och gestaltar en ny Jesus i denna sin roll. Ola Salo kan inte bara leda sitt band från scen utan också med allvar och kraft ikläda sig rollen som en förtvivlade Judas, en insats som i den här musikalen (eller rockoperan) kräver sin röst. I första akten svingar dessa de båda huvudrollerna agerandet och sina röster högt, starkt och intensivt. Inte alla falsetter sitter i sin högsta klang för Jöback, men här känns sången genom ben och märg, själ och hjärta.
När Janice inleder försiktigt är det för att ta sats och imponera för varje gång hennes röst blir hörd. Hennes Maria Magdalena blir soulfylld, smärtsam och innerlig.
Simon Ivrarens roll har, kanske överraskande, gått till Linda Pritchard. Men varför inte? När hon väl tar ton i ”Poor Jerusalem”, klättrande i scenriggen, är det i en växande version som tar andan ur mig. Så också med David Lindströms, överste prästen, Annas. En marginell roll som med hans röst tar plats på bästa vis.
Utnyttjar arenan. ”Benke” Rydmans iscensättning av ”Jesus Christ Superstar” utnyttjar Scandinaviums storlek. Foto: KAI MARTIN
Anton Lundqvists Herodes tangerar Josh Mostels roll i Norman Jewisons film från 1973. Lite lätt fjollig, självupptagen och arrogant med stort underhållningsvärde.
Om första akten är fylld av upptåg, ögon- och örongodis sveper mörkret in över andra akten. Ja, helt enkelt för att dramatiken tätnar, men också för att det är som om Peter Jöback och Ola Salo än mer sjunger sina hjärtan ur kropparna. De är skoningslösa mot stämbanden, men viker inte en tum i avsikten att leverera från sitt inre. Det i sin tur gör att vägen mot Jesus död via Judas svek bjuder på stor musikdramatik. Ja, vi vet alla hur det ska gå. Ändå sitter man där med andan i halsen och när törnekronan trycks ned över Jesus skalle, efter alla piskrappen, smärtar det. Så en stark final i den till synes enkla, men smått geniala scenografin av Lars Österbergh och Robert Hvenströms ljussättning, där ensemblen åter klär om till vardag, ljuset i salongen tänds åter upp och vi kan gå ut och börja andas igen.
”Jesus Christ Superstar” har turnerat i Sverige sedan februari 2022 och gör sina sista föreställningar i Helsingfors 21 och 22 juni. Synd. Den hade, vad mig anbelangar, gärna fått fler chanser på en fast scen under en säsong.
Jesus Christ Superstar, Göteborg 16–18 juni.
Regi/Koreografi: Fredrik ”Benke” Rydman
Medverkande: Peter Jöback (Jesus), Ola Salo (Judas), Janice (Maria Magdalena), Anton Lundqvist (Herodes), Linda Pritchard (Simon Ivraren), Patrik Martinsson (Pontius Pilatus), David Lindström (Annas), Kristoffer Hellström (Kaiafas), mfl.
Detta skrivs 2021 år sista skälvande timmar i Göteborg som för dagen bjuder som dagen bör, en stad insvept i gråkall dimma med ett flortunt, skirt regn som dansar lätt ned för att förstärka fukten. Inom kort låter GP sitt fyrverkeri brassa på, en tidning som på några år låtit sina prenumerationskostnader skjuta i höjden, men mer om det i senare inlägg. Nu ska vi fira. Nu ska vi minnas.
2021 har varit ett år i rörelse med en hög grad av skeenden; detta en pandemi till trots, som åter tvingat oss till återhållsamhet och då kanske framför allt gällande resande. Men vi hann med en del, Zeba och jag, som tangerat resandet och som emellanåt har blivit en tur, ja till och med utomlands.
Men låt oss ta det från början.
Januari:
Laguppställning 1968. Övre raden, Ulf Jonasson, Ulf Martinsson, Neta (min syster), pappa och Robert Hellström. Nedre raden Carin Martinsson, jag och min mamma. Platsen, Kungsbackafjorden. Foto: HELGE MARTINSSON eller PER MARTINSSON
Året inleddes i träningsoverall. Ja, inte för lättjan utan för en rejäl promenad i Änggårdsberg som avslutades i Botaniska trädgårdens café med en kopp varm choklad med vispgrädde. Allt enligt alltings konstant. Zeba cyklade på sin elcykel, en julgåva från maken 2020. Ofta hälsade vi på underbara barnbarnet, som strax efter årskiftet firade tre månader. JVM bevakades från tv-stolen, nattlig dramatik som väl ingen vill vara utan. Framför allt från min sida, som på grund av kommunala beslut tvingats från isen sedan tidigt november. En sport jag skulle vara förutan gällande eget spel fram till långt senare på året. Men snön och kylan kom och med den isen. Jag kunde snöra på mig skridskorna för några varv på Näcken, den tjärn i Änggårdsbergen där jag som barn har spelat, där allt tog sin början i denna oändliga, underbara hockeykarriär. Men just den turen fick ett snopet slut. Någon hade vi blidväder slängt småsten på isen, som bedrägligt smält fast. För min del blev det bom stopp och en enveten skada på högerknät med ihärdig svullnad i månader. Internets förbannelse kan också vara dess guldgruva. I ett meddelande på Messenger kommer bilder från en barndomskamrat, som ett eko från 60-talets sista år och en frusen Kungsbackafjord. Filmfestivalen drar igång och vi med den. Zeba och jag hyr in oss på Jonsered och Le Mat för att se på streamad film under helgen och få mat till dörren. Om ”Doin’ the annorlunda filmfestivale” skrev jag här, här, här och här samt här.
Februari:
Kärlek. En spirande kärlek och nyfikenhet för varandra. Foto: ZEBA PEDERSEN LÖWEN-ÅBERG
Filmfestivalen glider över i en ny månad, men utan biosalongerna tjusning. Det blir hemma, men rikligt, tillsammans med hustrun. Jag jobbar ju fortfarande på GöteborgDirekt. Är idog, träffar människor, men hela tiden med klädsam distans och tack vare möjligheten att ses utomhus på kaféer. Men mest av allt träffar jag mitt barnbarn, som jag är fånigt förälskad i och märkligt, men han tycks också gilla sin farfar. Under månaden fyller Zeba år och kort därefter G, min yngste son. Vi äter semla, jag shoppar secondhand och gläds åt NHL:s Winter classic 20 februari mellan Colorado och Las Vegas i fantastisk miljö, dock utan publik. Jag får i uppdrag av min kusin och hans syssling att medverka som redaktör för boken om Cesons, min morfars och hans brors firma som startade 1918 och framgångsrikt sysslade med guldsmide. Jag engagerar i min tur en god vän för redigering och layout. Vi har vårt första möte av många under året.
Mars:
Jag jobbar på. Träffar fantastiska människor för intervjuer, som Ian Rusth, konstnären, som jag känner via fotbollsspel i Pushers BK på 80–90-talen, men som inte är så förtjust i publicitet. Men fortsatt är det möten med sonsonen som ligger mig närmast hjärtat. Så underbar och så fantastisk i sitt växande. Hans pappa och mamma planerar att köpa lägenhet och börjar se sig omkring för att flytta ifrån tvåan i Kärralund, den som – som av en slump – ligger mittemot huset där Tages sångare Tommy Blom växte upp i. Lönedagen firar vi T, yngste sonen i huset, som fyller 21. Nja, själva firandet sker inte på dagen, men något efter när vi hyr in oss i en biosalong i Bergakungen för datorspel. Tidigare under mars månad händer det sig att jag, på dåligt humör, ilsket cyklar hemåt via Vasagatans allé. I höjd med Handelshögskolan mötet jag ett bländande leende som är Daniel Lemmas. Väl hemkommen skriver jag till honom hur han ändrade min dag och tackar för det. I gengäld får jag erbjudande om att lyssna på hans svenskspråkiga material, tänkt för en ep och senare ett album, som visar sig vara ett av årets bästa. Det blir förstås en intervju, där jag får lov att berätta nyheten. Skattjakten på nya gamla kläder fortsätter med framgång. Garderoberna får bekänna färg.
Ett av årets bästa album.
April:
Påskfin. Vi firar påsk och jag tar på mig den tredelade kostymen jag köpte på Next i Reyjakvik 2014. Slipsen och snusnäsduken, Paul Smith, är från Erikshjälpen, skjortan (vet ej) och hatten från Bostonresan 2017. Foto: ZEBA PEDERSEN LÖWEN-ÅBERG
Vårens första månad inleds med SM-finalen i bandy herrar mellan AIK och Villa, där Lidköpingslaget kniper guldet efter en sanslöst underhållande match. Ja, en av de bästa jag har beskådat. Sportdramatik då den är som bäst. Helgen innan hade Villas damlag snott åt sig sitt första SM-guld. Frölunda åker ur slutspelet efter blekt spel mot, senare, SM-finalisterna Rögle. Jag blir inbjuden att äta lunch på Kuruyas på Aschebergsgatan, lokalen som tidigare (av samma familj) hyste exklusiva Koizen (nu på Nordenskiöldsgatan). Japansk snabbmat med stil. Rekommenderas. Vi firar påsk i läckerheternas tecken, men också i stillhet. En tur ut till Lilla Askerön, där den lilla familjen är, förgyller helgen och sonsonen har ju blivit sex månader gammal. Z och jag styrde kosan mot Lidingö för ytterligare boende på ett ESS-hotell (vi har klarat av Ystad Saltsjöbad, Falkenberg strandbad, Steam i Västerås, Pigalle och Belloras – det två sistnämnda i Göteborg. Alla förstklassiga. Nu passade vi på att testa Ellery Beach House, så långt upp nordost man kan komma på Lidingön. Men först Uddevalla, hej till kära vänner, sedan på tvärsan ned mot Jönköping för en natt på Stora hotellet där innan vidare färd mot Vivenne Westwoodutställningen på Millesgården och vidare till vår vistelse, där vi också hann hälsa på min kära faster och ett par goda vänner innan vi styr kosan söderut via Norrköping och Brahe hus. (Om resan finns att läsa här, här och här.) Våren är mild, solen, om än blek, värmer. Zeba och jag tittar, för skojs skull, på spatiösa lägenheter till salu på Linnégatan. Ser ”En dåres försvarstal” i Järnstudions regi, en av årets bästa teaterupplevelser. I körsbärsblomningens tid får jag min första vaccindos.
Maj:
Favorit. En lägenhet töms, men barnbarnet glöms inte. Foto: KAI MARTIN
Tulpanerna prunkar i Botaniska trädgården. Solen lyser stark och klar. Barnbarnet växer så det knakar och är nu på väg från Kärralund till Kålltorp, dit familjen på gränsen till Vidkärr/Munkebäck har köpt lägenhet. Hisingsbron invigs och jag tar en cykeltur när den är blott någon dag gammal. Fortsatta secondhandfynd gör. Genom lyckliga omständigheter och en öppen ishall i Lödöse börjar ishockeyspelandet igen. Högerknät har läkt och benen är förvånansvärt fräsch. Hamnar på sista plats i den glest besatta publiken (pga av restriktionerna) av musikalen ”Silverhjärtats hemlighet” av Jenny och Martin Schaub. Njuter av varje sekund. Hoppas den får evigt liv. Lyckas också få se Folkteaterns uppsättning av ”Dödsdansen”, en extraordinär teaterupplevelse. En annan sorts storartad upplevelse är när Zeba och jag får möjlighet att åka Göta kanal från Karlsborg till Sjötorp när maj är som allra vackrast. Upptäcker via ett tv-program att Gunde Svan och jag har likadana underställ. rotar i garderoben och hittar mitt gamla Björn Borg och travesterar bilden på Gunde till Instagrams och Facebooks oförställda glädje.
Lika som bär.
Juni:
Cupvinst. Fånigt glad att vinna ”The legendary Kai Martin cup” 2021. Foto: PER LINDEBERG
Familjefest. Äntligen är föräldrarna gifta. Foto: KAI MARTIN
Sverige gör ett håglöst VM i Lettland, något som Kanada också gör inledningsvis för att slutligen vinna hela skiten. Jag fortsätter mitt engagemang i Lödöse där en tajt – förutom en match där försvaret inklusive jag ekade som ett hålrum – serie slutade med vinst för mitt lag och jag kunde med mina spelare bärga hem pokalen med mitt namn. Stort. Och dramatiskt med avgörande i det så kallade game seven. Badsäsongen börjar för Zeba och undertecknad. Vinnare av Stanley Cup blir, efter en ojämn final mot Montreal, Tampa Lightning. Fruktansvärda scener utspelade sig på Parken när Danmark mötte Finland i inledande kamperna i EM. Stjärnan Christian Eriksen föll ihop, drabbad av hjärtstillestånd och världen höll andan med honom. Lyckligtvis lyckades medicins personal rädda hans liv, laget fortsatt på ett mirakulöst sätt turneringen och fick långt. Sverige för en ok turnering, men slarvar bort matchen mot Ukraina och slås ut. Midsommar firas i stillhet med promenad i Botaniska med den lilla familjen. Dagen efter förenas Paul och Sara i giftermål i Rådhuset där släkt och vänner väntade utanför. En promenad till Trädgårdsföreningen under mulen men regnfri himmel och därefter picknick med rymmande, krypande bäbis. I början av månaden får jag dos två.
Juli:
Gnuggas. Peter ”Trötter” Andersson coachar mig, veteranen, mot fortsatta framgångar. Foto: ANDREAS LARSSON
Månaden inleds med träningsläger i Kungsbacka, där jag återigen coachas av en av Sveriges främsta målvaktstränare, Peter ”Trötter” Andersson, som är nyss hemkommen från sitt uppdrag för Italienska landslaget under VM. Fyra dagars gnuggande sitter i kroppen, men när jag i den avslutande internmatchen överraskande möter Lucas Raymond håller jag honom stången – och övriga – den period jag spelar. När Danmark spelar i EM ställer Zeba till med fest, smørrebrød og øl. Men så går det bra för laget också när vi hejar framför teven. Men mot England, på Wembley, blir det sorti efter en heroisk insats. Direkt efter mitt träningsläger åker vi till Falkenberg för fars, som roar även om det är repriser och glimtar från tidigare föreställningar. Revygänget med Annika Andersson i spetsen på Vallarna kan sin sak. Hemma i Göteborg testar familjen dart i nyöppnade Oche, något som definitivt gav mersmak både gällande spel, upplägg och mat. Vi har en tur till Malmö för att hälsa på gudsonen och hans familj med förtjusande lilla Sonja, nu över året. Hennes mormor, mina vän Anna, är bonus vid det några timmar hastiga besöket som ger picknick på St Pauli kyrkogårdar innan vi tar bron mot Bagsværd och en sedan länge emotsedd Danmarksvistelse på en dryg vecka. Vi har bröllop, student och en 18-årings födelsedag att se fram emot. Det börjar mulet men slutar i stekande sol. Nya fynd på loppisar där bootsen, RM Williams, knappt begagnade för 200 dkr var vinstlotten. Det blev mycket bad i Øresund, men också på sjællandska nordkusten. Läs om resan här, som inkluderar rød grad med fløde en promenad som blev lång och vilsen. Väl hemma blev det en överraskningsboende på Skäraton med mycket av det goda och en väldig het natt, som går att läsa om här. Jag hann också se Tofta teaters uppsättning av Ingemar Bergmans klassiker ”Scener ur ett äktenskap” i en smärtsam, i positiv bemärkelse, föreställning. Barnbarnet sover över för första gången, som en förberedelse för höstens farfarstorsdagar. Vi hinner också fira jul i juli, en tradition sedan 2008 i familjen, med dansk julmat och presentlek. En händelse ingen vill missa. Vi lyckades också komma i närkontakt med våra isländska vänner, som var på besök hos landsmän boende i Frösakull utan för Halmstad; det blev bad förstås. Gör äppelmust på de första transparant blanche som kommit. Hallonbuskarna bjuder på ljuvliga bär till frukost yoghurten.
Augusti:
Ljuvligt. Hovåsbadet lockar med klippor, kvällssol och salta bad. Foto: ZEBA PEDERSEN LÖWEN-ÅBERG
Zeba för en tur med sin dotter till Köpenhamn och kommer hem med loppisfynd för herrar till sig. Något jag snopet kan konstatera. Som om jag inte har kläder nog. Men den vackra Sandkavajen i sammet blir så småningom ändå min. OS börjar i ett av covid väldigt restriktivt Tokyo. Vissa svenska framgångar. Framför allt i fotboll där damerna bitvis spelar glimrande. Vi får besök av Zebas storasyster Tine med man Lars på deras hemväg från hytteäventyr i Norge. Zeba passar också på att hälsa på sin bror i Nice. Tiden är inne för äppelmos. Totalt gör jag 27 försvinnande goda liter. Vi växlar mellan morgondopp och kvällsbad. Fortsatt stimulerat umgänge med barnet, som växer så det knakar. Efter en kort paus i juli har hockeyn dragit igång med fyra pass i veckan. En av mina sista semestrar led mot sitt slut. Jag hade i år svarat på mejl från vissa hågade om att jag var ledig med en undran om vi kunde höras i augusti, då allt rullade igång. Det, i sin tur, gav en intervju med Rasmus Blomberg, en begåvad, okänd artist som överraskade mig ett album som jag räknar som ett av årets bästa. Lyckas få en plats till utsålda Eggstonespelningen – tillsammans med amerikanska Mommyheads – på Majas vid havet utanför Varberg genom att hjälpa banden att sälja t-shirtar. För mig var det en ljuv återförening med ett band som jag skattade högt på 90-talet, då jag också var med under en turné i Japan 1997.
2021 års bästa album.
September:
Redo för inslag. En bild tagen bara någon timme innan inslaget som gjordes med mig i ”Antikrundan”. Foto: ZEBA PEDERSEN LÖWEN-ÅBERG
Det var på gång redan 2020, men blev avlyst. I år trodde jag mig vara bortglömd. Men det blev verkligen av. ”Antikrundan” med vintageexperten Malin Sveholm var nyfiken på min klädsamling. 1 september gästade programmet Tjolöholms slott och jag var ditbjuden. Kön ringlade lång i det gassande sensommarvädret. Jag hade med Zeba, som tur var, för jag hade en klädhäst preppad med kläder som jag skaffat genom år. Tidigare på dagen hade jag varit hos Sharper of Sweden Barbershop för att trimma skägget, min skräddare Samuel i Mölndal hade ordnat stassen på nolltid (en tredelad Paul Smith-kostym som hade blivit för trång) och jag var stassad för äventyret. Om det godkänt kommer inslaget att sändas någon bit in på det nya året. Det var omtumlande, men slogs ändå med hästlängder i känslomässig upplevelse av min första farfarstorsdag; under hösten hade jag fått i uppdrag att hjälpa barnbarnets föräldrar med torsdagar så att, framför allt min son, de skulle kunna jobba. Det blir ljuvliga dagar med bonus allt. Tittar på ”McCartney 1, 2, 3”, intervjuserien med den forne beatlen och producenten Rick Rubin. Änggårdens kommunalförening anordnar en loppis, men på så vis att hushållen själva får hålla i sitt. Vi dukar upp diverse produkter på garagenedfarten och bättrar på familjekassan samt glesar en del i garderoben. Begraver två kära vänner och inser att vi sladdat in på livets slutfas där en del av oss har många år kvar, andra inga alls. I början av september har vi skiftat bil, från törstiga Tiggan till elhybriden Hilda, VW mot Toyota. Vår första långfärd går till Köpenhamn där konfirmation väntar och banne mig om vi inte lyckas besöka Holte en solig söndagmorgon. Samma förmiddag kör till Amager och det hippa Reffen och ett bad i en Refshalebassin. Henke Lundqvist aviserar att han slutat på grund av sina hjärtproblem; jag fortsätter för mitt hjärta och min hjärna inte begriper bättre. Zeba och jag firar vår nioåriga bröllopsdag på Radisson, för detta Sheraton, med Hagabandet inkluderat och mat på Noot. Morgonen därpå är inget för latmaskar, åtminstone inte för mig som tidigt tar vagnen för att hämta sonsonen och en promenad i ett regnigt Göteborg. Får besked om att mitt seniorkort på Västtrafik är på väg i posten. Vi fortsätter badandet. Månaden slutar med en jävla smäll. En explosion väcker min gode vän Lasse och mängder med hushåll på Övre Husargatan. Rökutveckling och brand för att man inte kan ta sig ut. Men förvånansvärt få skadar sig, en person avlider plus gärningsmannen som efterlyst senare påträffas död i Göta älv. Många av de boende kommer inte tillbaka till sina lägenheter; för Lasses del dröjer det till i höst.
Oktober:
Underbara du. Foto: FARFAR
Barnbarnet fyller ett år och har redan börjat gå samt försöker formulera sig. Vad han vill råder det däremot aldrig någon tvekan om. Det gäller att vara lyhörd för hans behov, som att läsa, äta och sova. Vi trivs bra ihop och Zeba jobbar med glädje hemma väldigt många torsdagar. Zeba och jag går på premiärer: ”Mamma Mia – the party!” och Håkan Hellströmmusikalen ”Kärlek skonar ingen”. Stor scenkonst, framför allt uppsättningen på Göteborgsoperan. Hinner också se Pepperlands fina Beatleshyllning ”Yeah! Yeah! Yeah” på Stadsteatern. Vi hittar rådjur i trädgården som kalasar på fallfrukt. Men det finns inte mycket kvar. Det mesta av Ingrid Marie har gått åt till mustning. Vi äter hummer, färskfångad och köpt från båt av en Brännöfiskare. Vi åker till Oslo med buss, som ett led i firandet av min 65-årsdag. Bor på flott hotell, hälsar på yngsta systerdottern och hennes hustru i det nyköpta huset utanför storstaden. Så länge sedan vi sågs. Så trevligt att göra det. Dagen efter åker vi till Trondheim för några dagar på anrika och enastående Britannia hotel, ett boende jag lätt kunnat sträcka ut mot en vecka, minst! Det var en resa med all inclusive, som det lätt blir med Zeba.
Klart med tweed. Försöker hålla stilen när man får på Britannia hotel i Trondheim. Foto: ZEBA PEDERSEN LÖWEN-ÅBERG
Vi gör det mesta, men misslyckas med bad i Trondheimsfjorden. Det fick bli isbad i hotellets spaavdelning istället. Som final på badsäsongen lyckades jag emellertid komma i vid badstegen vid Hovåsbadet den siste oktober. I slutet av månaden får jag också äran att gästa Troublemakers, som firar 40 år som band, för att sjunga Likets Levers ”Levande begravd” hellre än bra.
November:
Inför take off. Foto: KAI MARTIN
Pensionär, javisst. Men bara på så vis att jag tar ut folkpensionen. Jag fortsätter mitt halvtidsvärv på GöteborgDirekt, men har också uppdraget för boken om Cesons och frilansjobb för Mitti Stockholm, där jag skriver en nöjesartikel i veckan. Det har plötsligt blivit mycket. Men farfarstorsdagarna är heliga. Ja, långt mycket mer än hockeyn, som jag för mitt liv inte vill missa. Men en knäskada i mitten av november (ja, efter att ha spelat åtta gånger på nio dagar) ger ett speluppehåll till veckan innan jul. Jag frekventerar secondhandbutiker och köper en del. Garderoben knorrar, men sväljer en del. Jag säljer också lite, utan att lyckas med balansräkningen. Överraskas av sönerna på fars dag där även sonsonen är med. Är stolt och lycklig över initiativet. Zeba går, efter en intensiv höst, in i väggen och blir sjukskriven. Vi går på Bob Hund-musikalen som roar, trots sin svärtade ton. Jag åker med jobbet på konferens till Stockholm, eller snarar allt annat en charmiga Kista. Ändå trevligt att träffa Stockholmskollegor. Kommer iväg på ”Saturday night fever” på Chinateatern, men av planerade ”Rain man” blir det intet på grund av sjukdom i ensemblen. Stannade på hotellrummet med take away och öl. Längtade hem till Zeba. Hinner med en julshow som inte är mycket att skriva hem om, men gjorde det ändå. Träffar goda vänner, umgås och passar också på att göra en intervju innan jag tar det långsamma tåget hem. Snön faller och uppenbarligen snörröjningen med den. Men det är vackert ett tag innan slasken slår till efter någon vecka.
December:
Gott nytt år! Foto: KAI MARTIN
Försöker köra rehab för att få igång styrkan i mitt knä. Cyklar på motionscykeln och lyfter benen växelvis när jag sitter framför teven. Köper senare viktmanschetter för att ge lite mer motstånd. Hittar en alldeles ny Weekdayjacka typ vadderad anorak för bara 200 kronor på KFUM-butiken på Nordenskiöldsgatan plus lite annat. Jobbar på i högt tempo för att säkerställa julledigheten över mellandagarna. Zeba är fortsatt sjukskriven. Torsdagarna är glädjeämnen med sonsonen, men vi missar några på grund av snor och förkylning. Ser en lysande julkonsert med Pernilla Andersson, men mäktar inte med att skriva den hyllande recension jag hade tänkt. Det blir så ibland. Köper julskinka och fläskstek i Saluhallen och försöker planerar för en lite snålare jul rent matmässigt. Zeba och jag kommer vara ensamma på julafton, men får till oss några av barnen för den traditionella julgröten. Senare på eftermiddagen åker vi till den unga familjen och firar med dem, inte som det var tänkt men så fint att vara med dem och få höra sonsonen säga wawa dai (farfar Kai) och le lyckligt. Lyckas tillsammans med Zeba se Världskulturmuseets utställning ”Kimono – från Kyouto till catwalk” som fascinerar, vilken klädkonst! Kommer iväg på några fina föreställningar, som suveräna ”Idlaflickorna” på Stadsteatern och Per Anderssons ”Räkhäst” på Lorensbergsteatern. Betar av Peter Jacksons fantastiska dokumentär ”Get back” om Beatles och får som extra bonus ”One, two, three, four” av Craig Brown och Paul McCartneys ”Texterna: ett självporträtt – mitt liv i 154 sånger”. Kommer också iväg, traditionsenligt, på Bröderna Brothers ”Carpe mañana” på Musikens hus. Inga mellandagar värda namnet utan dessa underhållande bröder. Så tickar då året mot sitt slut. Vi gjorde final i stilig stass. Jag i min Bossmoking från 2009, praktiskt tagen oanvänd då den inhandlades på en loppis för 200 dkr tillsammans med de svarta Sandskorna, obetydligt brukade, för 50 dkr. En Eton smokingskjorta, även den secondhand, plus en grå Oscar Jacobsonväst köpt på Hede outlet samt en fluga ärvd från pappa blev min nyårskostym till hummer och champagne, godis, ost och vin plus Zebas suveränt bakade kransekager.
Då detta skrivs för att avslutas har ett nytt börjat, ett oskrivet blad, eller kanske en oskriven bok, som ska fyllas. Gott nytt år!
Svänger. Koreografin är intensivt bra i ”Saturday night fever” med David Lindgren i huvudrollen. Foto: MATS BÄCKER
China teatern, Stockholm (premiär 4 november)
Bäst: Koreografin är smittande.
Sämst: Trovärdigheten med en 39-årig David Lindgren som en 19-årig Tony Manero.
Fråga: Vad hände med låtarnas klassiska falsetter…?
Sverige 1977. Det är en halv mansålder sedan. Discofebern tävlade med punkslynglars upproriskhet mot allt som ställdes mot raggarer våldsamma konservatism och en cementerade proggrörelse. Man kan ha det i perspektiv när nu ”Saturday night fever” spelas på China Teatern i den första svenska uppsättningen, vad jag förstår, sedan 2005. Nu är det ju inte utrymme för det i regissör Anders Albiens version av musikalen. Den som så sent som 1998 sattes på scen i London West End, baserad på filmen från 1977, som han troget följer. Jo, han har elegant kapat en halvtimme av storyn, något som jag inte tror någon i publiken – eller ensemblen – saknar. Men i övrigt är det mesta intakt.
I fokus, förstås, dans, dans, dans! Tillsammans med scenografen Lehna Edwalls elegant flytande scenbygge – som sömlöst rör sig mellan gatu-, nattklubbs- och hemmiljöer – är det Zain Odelståls koreografi som är föreställningens främsta behållning. Framför allt då hela, effektivt agerande och dansande, ensemblen medverkar.
Värre är det i David Lindgrens scener. Jo, sympatiske Lindgren kämpar med sin roll. Men det knakar i lederna emellanåt och karisman hos en ung 19-årig danskung som Tony Manero har inte den 20 år äldre svensken. Emellanåt, framför allt i spelet mot hustrun Kristina Lindgren (som Stephanie Mangano), hittar man fram till en trevande juvinilitet parat med unga människors kaxighet på gränsen till osäkerhet.
Anders Albiens ”Saturday night fever” rör sig snyggt mellan gatuscener, Brooklynbrons dramatiska spann, nattklubbens dansfeber och familjen Maneros hem. Den rör sig lika elegant mellan discokulans förföriska glitter och den krassa verkligheten som skildras i det fattig hemmet. Men där Kajsa Ernst är utmärkt som mamman Flo Manero är Samuel Frölers pappa Frank är en trött kliché i dubbel bemärkelse.
Centralt finns också Anettes (Lovisa Bengtsson gör kanske sin livs roll här) kärlekstörstande. Andreas Lundstedts DJ Monty är både stor humor och yppersta klass, ett slags föreställningens spin doctor eller dynamo, om man så vill.
Utan att tveka djupdyker den också ner i den mörka tonen, som ju också finns i filmen, med Bobby C (utmärkt spelad av Rikard Björk) som livstvivlaren som ingen lyssnar på. På plats gängbråken, skärmytslingar om trivialiteter, eskalerande rivalitet, som man – om man vill – kan koppla till svenska förorten idag.
”Saturday night fever” dansar – förutom en trevande start – iväg under aftonens två och en halv timme (inklusive paus). Men visst saknar jag falsetterna, Bee Gees-brödernas signaturer till låtarna som förförde en hel värld (även mig, trots att jag nog inte öppet erkände det som dåvarande, nyväckt punkare). Synd, för rösterna finns i ensemblen hos utmärkta showartisterna Nils Reinholtz och Alvaro Estrella.
I rollerna: David Lindgren och hans hustru Kristina Lindgren, Kajsa Ernst, Andreas Lundstedt, Samuel Fröhler, Peter Eggers och Rikard Björk. På scen dessutom Sveriges bästa dansare utvalda av Bounce-koreografen Jennie Widegren.
Regi: Anders Albien, som också gjort översättningen.
Färgstark. ”Bob hundmusikal – för folk med tinnitus i hjärtat” är svart, färgstark underhållning. Foto: EMMALISA PAULY
Stora Teatern, Göteborg.
Spelas till och med 21 november.
Koreografi och regi: Kajsa Giertz.
Manus: Hanna Nygren.
Musik och sångtexter: Bob hund.
Kapellmästare: Jonas Jonasson.
Scenografi, kostym och mask: Helle Damgård.
Ljus: Mikael Sylvest.
I rollerna: Elin Norin, Cecilia Borssén, Sasha Becker, Gisela Swarting och Karin Li Körsbärsdal.
I stället för musik, förvirring…? Jo, Bob hund var i sin begynnelse snabba att använda sig av Sovjetdiktatorn Josef Stalins omdöme om Dmitrij Sjostakovitjs ”Lady Macbeth från Mtsensk”. Det var 28 januari 1936 som han lämnade teatern i ursinne och dikterade ett ledarstick i Pravda med orden ”Förvirring istället för musik”. Låten ”Istället för musik förvirring” – från ep:n med samma namn 1996 – blev på något vis gruppens manifest.
Jo, Bob hund är en ständig nagel i ögat, ett rastlöst band ständigt berett att gå sin egen väg. Förvirring? Ständigt. Musik? Alltid. Gruppens turer har varit oändliga, omständligt underhållande och emellanåt har orkestern förvisso flörtat med finkultur, men aldrig blivit en del av den. Så det har blivit lustfyllda och märkliga samarbeten, som Bobhundoperan ”Och Bob hund dör i slutet” (2015). Då ett samarbete med Malmöoperan och dess orkester. Nu en liknande förening med Helsingborgs stadsteater och musikalen ”Bob hundmusikal – för folk med tinnitus i hjärtat”.
Musikalen hade premiär i Helsingborg 9 oktober och gästar nu Göteborg. En tillställning synd att missa.
Om Bob hund dog i slutet av sin opera är de i sin musikal definitivt döda. Bandet går omkring som gastande gaster, betraktare av den absurda verkligheten som finns nära men inte på riktigt för dem. Killarna upptäcker där Bob katt, ett av fem unga kvinnor bestående band. Bob hund känner igen sig i den jäsande konflikthärden hos tjejerna. Bestämmer sig, lite likt änglarna i Wim Wenders ”Himmel över Berlin”, för att rädda Bob katt från härdsmältan och få upp gruppen på scen, mot framgång och musikalisk kreativitet.
Det går väl så där. Men underhållningen blir inte desto mindre.
Starkt. Bob katt är Bob hunds levande orkester som slits mellan internbråk och mental ohälsa. Foto: EMMALISA PAULY
Hanna Nygrens manus är humoristiskt smittande och allvarsspäckad. Hennes inramning av ett modernt livsmedelsvaruhus med utrop med jämna mellanrum om att allt är tillgängligt, är svart komik och kärnfull nutidsorientering i färgstark prakt. Helle Damgård har gjort en smart scenografi som raskt förvandlar detta köpcentrum till replokal eller lägenhet. Hennes kostym kontrasterar Bob hunds, i regel, svarta skelett med Bob katts intensiva kulörer.
Inom finkulturens famn rör sig Bob hund förvånansvärt fritt. Visserligen kan bandmedlemmarnas repliker emellanåt kännas statiska. Sångaren Thomas Öbergs flammande scenspråk är nu manusbundet och inte lika intensivt. Men överlag landar de i med beröm godkänt. Självklart kontrasteras de av Bob katt-tjejerna, rutinerade skådespelare med löd i replikerna och med ett mångfacetterat känsloregister att utnyttja. Det är där föreställningens verkliga dynamik sitter.
Musiken är förstås Bob hunds. Nyskrivet tryfferat med passande klassiker. Växelvis framförda av bandet självt eller deras kvinnliga spegelbilder. Ibland blir det intensivt känslosamt, som när Karin Li Körsbärsdals Katja, med utsmetad läppstift, gör ”Tralala lilla molntuss, kom hit ska du få en puss” till en så smärtsamt stark version att låten aldrig mer borde framföras av Bob hund. För så är det, ”Bob hundmusikal – för folk med tinnitus i hjärtat” berör i perioder lika mycket som den roar och tjusar. På samma vis som ”Kärlek skonar ingen”, Håkan Hellström-musikalen aktuell på Göteborgsoperan, sätter den fingret på smärtan, på den grasserande mentala ohälsan. Ja, dessutom på en skenande konsumtion där allt kan reas ut, till och med en själ. I detta bottnar alltid Bob hunds musik och kanske framför allt texterna, som hittar till smittsamma refränger med tänkvärda ramarna.
Så, istället för musik förvirring? Ja, kanske för den som vill ha en klassisk Bob hund-konsert och inte förstått vilken rastlös jycke man har att göra. För oss andra är det hjärtskärande rätt.