Jesus Christ – superstark!

Rockopera

JESUS CHRIST SUPERSTAR

!!!!

Drabbande. ”Jesus Christ Superstar” med Peter Jöback som Jesus känns i ben, märg, hjärta och själ. Pressfoto: LIVE NATION

Scandinavium, Göteborg

Publik: Drygt 8000 – totalt över 33000 på fyra föreställningar.

Bäst: Andra akten är rafflande och intensiv.

Sämst: I en intimare salong hade föreställningen varit total.

Fråga: Kommer Peter Jöback och Ola Salo fortsätta detta sitt fruktsamma samarbete...?

50 år efter att den första svenska iscensättningen av Andrew Lloyd Webbers och Tim Rice rockopera gjordes når Fredrik ”Benke” Rydmans version samma arena. Då axlade Peter Winses rollen som Jesus, Arne Jansson var Judas och Agnetha Fältskog antog utmaningen som Maria Magdalena. 2022 är det Peter Jöback, Sveriges starkast lysande och mest meriterade musikalstjärna, som för första gången ikläder sig rollen som Jesus. Ola Salo, Ark-sångaren, som tidigare både gjort en översättning av Tim Rice texter och spelat rollen som Jesus, gör Judas. Maria Magdalena görs av Janice. För regi och iscensättning alltså ”Benke” Rydman, en driven koreograf och regissör med sinne och smak för de stora salongerna.

Det är med andra ord en stark samling i de ledande rollerna.

Ja, ”Jesus Christ Superstar” har spelats i över 50 år. Man har stött och blött storyn i alla upptänkliga versioner; somt bra, annat mindre bra, en del i rejält laddade uppsättningar. Som den under påsken 2018 från USA direktsända med Erik Grönwall som Simon Ivraren, där Jesus spelades av superstjärnan John Legend och den gamla rockräven Alice Cooper gjorde Herodes.

Det finns med andra ord förlagor att jämföra med. ”Benke” Rydman antar utmaningen från start. Han som kan street dance bättre än de flesta låter ensemblen komma in som klev den direkt in från gatan. Det är kramar och lek under promenaden genom parkett innan ett öppet scen- och klädbyte sker och orkestern tar ton med ouvertyren. Vi far plötsligt över 2000 år tillbaka i tiden, ackompanjerad av Andrew Lloyd Webbers dramatiska musik och Tim Rice texter om Jesus sista dagar. Allt detta i en lätt rangerad hockeyarena daterad 1971.

Går det att få ihop…? Ja!

Det är en stark ensemble med dansare som vet att inte bara fylla en scen utan också en arena. Musikarrangemangen bär på en skärpa som jag sällan hört i ”Jesus Christ Superstar”-sammanhang. Det ger ett fundament för den musikdramatik som iscensätts i allmänhet, men för sångarna i synnerhet.

Peter Jöback har lärt sig enormt mycket under sina år som musikalartist och gjorde mer eller mindre mästarprovet som Fantomen i ”The Phantom of the opera”. Han kliver utanför sig själv, bjuder in andar och demoner och gestaltar en ny Jesus i denna sin roll. Ola Salo kan inte bara leda sitt band från scen utan också med allvar och kraft ikläda sig rollen som en förtvivlade Judas, en insats som i den här musikalen (eller rockoperan) kräver sin röst. I första akten svingar dessa de båda huvudrollerna agerandet och sina röster högt, starkt och intensivt. Inte alla falsetter sitter i sin högsta klang för Jöback, men här känns sången genom ben och märg, själ och hjärta.

När Janice inleder försiktigt är det för att ta sats och imponera för varje gång hennes röst blir hörd. Hennes Maria Magdalena blir soulfylld, smärtsam och innerlig.

Simon Ivrarens roll har, kanske överraskande, gått till Linda Pritchard. Men varför inte? När hon väl tar ton i ”Poor Jerusalem”, klättrande i scenriggen, är det i en växande version som tar andan ur mig. Så också med David Lindströms, överste prästen, Annas. En marginell roll som med hans röst tar plats på bästa vis.

Utnyttjar arenan. ”Benke” Rydmans iscensättning av ”Jesus Christ Superstar” utnyttjar Scandinaviums storlek. Foto: KAI MARTIN

Anton Lundqvists Herodes tangerar Josh Mostels roll i Norman Jewisons film från 1973. Lite lätt fjollig, självupptagen och arrogant med stort underhållningsvärde.

Om första akten är fylld av upptåg, ögon- och örongodis sveper mörkret in över andra akten. Ja, helt enkelt för att dramatiken tätnar, men också för att det är som om Peter Jöback och Ola Salo än mer sjunger sina hjärtan ur kropparna. De är skoningslösa mot stämbanden, men viker inte en tum i avsikten att leverera från sitt inre. Det i sin tur gör att vägen mot Jesus död via Judas svek bjuder på stor musikdramatik. Ja, vi vet alla hur det ska gå. Ändå sitter man där med andan i halsen och när törnekronan trycks ned över Jesus skalle, efter alla piskrappen, smärtar det. Så en stark final i den till synes enkla, men smått geniala scenografin av Lars Österbergh och Robert Hvenströms ljussättning, där ensemblen åter klär om till vardag, ljuset i salongen tänds åter upp och vi kan gå ut och börja andas igen.

”Jesus Christ Superstar” har turnerat i Sverige sedan februari 2022 och gör sina sista föreställningar i Helsingfors 21 och 22 juni. Synd. Den hade, vad mig anbelangar, gärna fått fler chanser på en fast scen under en säsong.

Jesus Christ Superstar, Göteborg 16–18 juni.

Regi/Koreografi: Fredrik ”Benke” Rydman

Medverkande: Peter Jöback (Jesus), Ola Salo (Judas), Janice (Maria Magdalena), Anton Lundqvist (Herodes), Linda Pritchard (Simon Ivraren), Patrik Martinsson (Pontius Pilatus), David Lindström (Annas), Kristoffer Hellström (Kaiafas), mfl.

Scenografi: Lars Östbergh

Kostym: Lehna Edwall

Mask och peruk: Ida Eriksson

Ljusdesign: Robert Hvenström

Ljuddesign: Oscar Johansson

Gott nytt år – och ett år i retrospektiv

Detta skrivs 2021 år sista skälvande timmar i Göteborg som för dagen bjuder som dagen bör, en stad insvept i gråkall dimma med ett flortunt, skirt regn som dansar lätt ned för att förstärka fukten. Inom kort låter GP sitt fyrverkeri brassa på, en tidning som på några år låtit sina prenumerationskostnader skjuta i höjden, men mer om det i senare inlägg. Nu ska vi fira. Nu ska vi minnas.

2021 har varit ett år i rörelse med en hög grad av skeenden; detta en pandemi till trots, som åter tvingat oss till återhållsamhet och då kanske framför allt gällande resande. Men vi hann med en del, Zeba och jag, som tangerat resandet och som emellanåt har blivit en tur, ja till och med utomlands.

Men låt oss ta det från början.

Januari:

Laguppställning 1968. Övre raden, Ulf Jonasson, Ulf Martinsson, Neta (min syster), pappa och Robert Hellström. Nedre raden Carin Martinsson, jag och min mamma. Platsen, Kungsbackafjorden. Foto: HELGE MARTINSSON eller PER MARTINSSON

Året inleddes i träningsoverall. Ja, inte för lättjan utan för en rejäl promenad i Änggårdsberg som avslutades i Botaniska trädgårdens café med en kopp varm choklad med vispgrädde. Allt enligt alltings konstant. Zeba cyklade på sin elcykel, en julgåva från maken 2020. Ofta hälsade vi på underbara barnbarnet, som strax efter årskiftet firade tre månader. JVM bevakades från tv-stolen, nattlig dramatik som väl ingen vill vara utan. Framför allt från min sida, som på grund av kommunala beslut tvingats från isen sedan tidigt november. En sport jag skulle vara förutan gällande eget spel fram till långt senare på året. Men snön och kylan kom och med den isen. Jag kunde snöra på mig skridskorna för några varv på Näcken, den tjärn i Änggårdsbergen där jag som barn har spelat, där allt tog sin början i denna oändliga, underbara hockeykarriär. Men just den turen fick ett snopet slut. Någon hade vi blidväder slängt småsten på isen, som bedrägligt smält fast. För min del blev det bom stopp och en enveten skada på högerknät med ihärdig svullnad i månader. Internets förbannelse kan också vara dess guldgruva. I ett meddelande på Messenger kommer bilder från en barndomskamrat, som ett eko från 60-talets sista år och en frusen Kungsbackafjord. Filmfestivalen drar igång och vi med den. Zeba och jag hyr in oss på Jonsered och Le Mat för att se på streamad film under helgen och få mat till dörren. Om ”Doin’ the annorlunda filmfestivale” skrev jag här, här, här och här samt här.

Februari:

Kärlek. En spirande kärlek och nyfikenhet för varandra. Foto: ZEBA PEDERSEN LÖWEN-ÅBERG

Filmfestivalen glider över i en ny månad, men utan biosalongerna tjusning. Det blir hemma, men rikligt, tillsammans med hustrun. Jag jobbar ju fortfarande på GöteborgDirekt. Är idog, träffar människor, men hela tiden med klädsam distans och tack vare möjligheten att ses utomhus på kaféer. Men mest av allt träffar jag mitt barnbarn, som jag är fånigt förälskad i och märkligt, men han tycks också gilla sin farfar. Under månaden fyller Zeba år och kort därefter G, min yngste son. Vi äter semla, jag shoppar secondhand och gläds åt NHL:s Winter classic 20 februari mellan Colorado och Las Vegas i fantastisk miljö, dock utan publik. Jag får i uppdrag av min kusin och hans syssling att medverka som redaktör för boken om Cesons, min morfars och hans brors firma som startade 1918 och framgångsrikt sysslade med guldsmide. Jag engagerar i min tur en god vän för redigering och layout. Vi har vårt första möte av många under året.

Mars:

Jag jobbar på. Träffar fantastiska människor för intervjuer, som Ian Rusth, konstnären, som jag känner via fotbollsspel i Pushers BK på 80–90-talen, men som inte är så förtjust i publicitet. Men fortsatt är det möten med sonsonen som ligger mig närmast hjärtat. Så underbar och så fantastisk i sitt växande. Hans pappa och mamma planerar att köpa lägenhet och börjar se sig omkring för att flytta ifrån tvåan i Kärralund, den som – som av en slump – ligger mittemot huset där Tages sångare Tommy Blom växte upp i. Lönedagen firar vi T, yngste sonen i huset, som fyller 21. Nja, själva firandet sker inte på dagen, men något efter när vi hyr in oss i en biosalong i Bergakungen för datorspel. Tidigare under mars månad händer det sig att jag, på dåligt humör, ilsket cyklar hemåt via Vasagatans allé. I höjd med Handelshögskolan mötet jag ett bländande leende som är Daniel Lemmas. Väl hemkommen skriver jag till honom hur han ändrade min dag och tackar för det. I gengäld får jag erbjudande om att lyssna på hans svenskspråkiga material, tänkt för en ep och senare ett album, som visar sig vara ett av årets bästa. Det blir förstås en intervju, där jag får lov att berätta nyheten. Skattjakten på nya gamla kläder fortsätter med framgång. Garderoberna får bekänna färg.

Ett av årets bästa album.

April:

Påskfin. Vi firar påsk och jag tar på mig den tredelade kostymen jag köpte på Next i Reyjakvik 2014. Slipsen och snusnäsduken, Paul Smith, är från Erikshjälpen, skjortan (vet ej) och hatten från Bostonresan 2017. Foto: ZEBA PEDERSEN LÖWEN-ÅBERG

Vårens första månad inleds med SM-finalen i bandy herrar mellan AIK och Villa, där Lidköpingslaget kniper guldet efter en sanslöst underhållande match. Ja, en av de bästa jag har beskådat. Sportdramatik då den är som bäst. Helgen innan hade Villas damlag snott åt sig sitt första SM-guld. Frölunda åker ur slutspelet efter blekt spel mot, senare, SM-finalisterna Rögle. Jag blir inbjuden att äta lunch på Kuruyas på Aschebergsgatan, lokalen som tidigare (av samma familj) hyste exklusiva Koizen (nu på Nordenskiöldsgatan). Japansk snabbmat med stil. Rekommenderas. Vi firar påsk i läckerheternas tecken, men också i stillhet. En tur ut till Lilla Askerön, där den lilla familjen är, förgyller helgen och sonsonen har ju blivit sex månader gammal. Z och jag styrde kosan mot Lidingö för ytterligare boende på ett ESS-hotell (vi har klarat av Ystad Saltsjöbad, Falkenberg strandbad, Steam i Västerås, Pigalle och Belloras – det två sistnämnda i Göteborg. Alla förstklassiga. Nu passade vi på att testa Ellery Beach House, så långt upp nordost man kan komma på Lidingön. Men först Uddevalla, hej till kära vänner, sedan på tvärsan ned mot Jönköping för en natt på Stora hotellet där innan vidare färd mot Vivenne Westwoodutställningen på Millesgården och vidare till vår vistelse, där vi också hann hälsa på min kära faster och ett par goda vänner innan vi styr kosan söderut via Norrköping och Brahe hus. (Om resan finns att läsa här, här och här.) Våren är mild, solen, om än blek, värmer. Zeba och jag tittar, för skojs skull, på spatiösa lägenheter till salu på Linnégatan. Ser ”En dåres försvarstal” i Järnstudions regi, en av årets bästa teaterupplevelser. I körsbärsblomningens tid får jag min första vaccindos.

Maj:

Favorit. En lägenhet töms, men barnbarnet glöms inte. Foto: KAI MARTIN

Tulpanerna prunkar i Botaniska trädgården. Solen lyser stark och klar. Barnbarnet växer så det knakar och är nu på väg från Kärralund till Kålltorp, dit familjen på gränsen till Vidkärr/Munkebäck har köpt lägenhet. Hisingsbron invigs och jag tar en cykeltur när den är blott någon dag gammal. Fortsatta secondhandfynd gör. Genom lyckliga omständigheter och en öppen ishall i Lödöse börjar ishockeyspelandet igen. Högerknät har läkt och benen är förvånansvärt fräsch. Hamnar på sista plats i den glest besatta publiken (pga av restriktionerna) av musikalen ”Silverhjärtats hemlighet” av Jenny och Martin Schaub. Njuter av varje sekund. Hoppas den får evigt liv. Lyckas också få se Folkteaterns uppsättning av ”Dödsdansen”, en extraordinär teaterupplevelse. En annan sorts storartad upplevelse är när Zeba och jag får möjlighet att åka Göta kanal från Karlsborg till Sjötorp när maj är som allra vackrast. Upptäcker via ett tv-program att Gunde Svan och jag har likadana underställ. rotar i garderoben och hittar mitt gamla Björn Borg och travesterar bilden på Gunde till Instagrams och Facebooks oförställda glädje.

Lika som bär.

Juni:

Cupvinst. Fånigt glad att vinna ”The legendary Kai Martin cup” 2021. Foto: PER LINDEBERG
Familjefest. Äntligen är föräldrarna gifta. Foto: KAI MARTIN

Sverige gör ett håglöst VM i Lettland, något som Kanada också gör inledningsvis för att slutligen vinna hela skiten. Jag fortsätter mitt engagemang i Lödöse där en tajt – förutom en match där försvaret inklusive jag ekade som ett hålrum – serie slutade med vinst för mitt lag och jag kunde med mina spelare bärga hem pokalen med mitt namn. Stort. Och dramatiskt med avgörande i det så kallade game seven. Badsäsongen börjar för Zeba och undertecknad. Vinnare av Stanley Cup blir, efter en ojämn final mot Montreal, Tampa Lightning. Fruktansvärda scener utspelade sig på Parken när Danmark mötte Finland i inledande kamperna i EM. Stjärnan Christian Eriksen föll ihop, drabbad av hjärtstillestånd och världen höll andan med honom. Lyckligtvis lyckades medicins personal rädda hans liv, laget fortsatt på ett mirakulöst sätt turneringen och fick långt. Sverige för en ok turnering, men slarvar bort matchen mot Ukraina och slås ut. Midsommar firas i stillhet med promenad i Botaniska med den lilla familjen. Dagen efter förenas Paul och Sara i giftermål i Rådhuset där släkt och vänner väntade utanför. En promenad till Trädgårdsföreningen under mulen men regnfri himmel och därefter picknick med rymmande, krypande bäbis. I början av månaden får jag dos två.

Juli:

Gnuggas. Peter ”Trötter” Andersson coachar mig, veteranen, mot fortsatta framgångar. Foto: ANDREAS LARSSON

Månaden inleds med träningsläger i Kungsbacka, där jag återigen coachas av en av Sveriges främsta målvaktstränare, Peter ”Trötter” Andersson, som är nyss hemkommen från sitt uppdrag för Italienska landslaget under VM. Fyra dagars gnuggande sitter i kroppen, men när jag i den avslutande internmatchen överraskande möter Lucas Raymond håller jag honom stången – och övriga – den period jag spelar. När Danmark spelar i EM ställer Zeba till med fest, smørrebrød og øl. Men så går det bra för laget också när vi hejar framför teven. Men mot England, på Wembley, blir det sorti efter en heroisk insats. Direkt efter mitt träningsläger åker vi till Falkenberg för fars, som roar även om det är repriser och glimtar från tidigare föreställningar. Revygänget med Annika Andersson i spetsen på Vallarna kan sin sak. Hemma i Göteborg testar familjen dart i nyöppnade Oche, något som definitivt gav mersmak både gällande spel, upplägg och mat. Vi har en tur till Malmö för att hälsa på gudsonen och hans familj med förtjusande lilla Sonja, nu över året. Hennes mormor, mina vän Anna, är bonus vid det några timmar hastiga besöket som ger picknick på St Pauli kyrkogårdar innan vi tar bron mot Bagsværd och en sedan länge emotsedd Danmarksvistelse på en dryg vecka. Vi har bröllop, student och en 18-årings födelsedag att se fram emot. Det börjar mulet men slutar i stekande sol. Nya fynd på loppisar där bootsen, RM Williams, knappt begagnade för 200 dkr var vinstlotten. Det blev mycket bad i Øresund, men också på sjællandska nordkusten. Läs om resan här, som inkluderar rød grad med fløde en promenad som blev lång och vilsen. Väl hemma blev det en överraskningsboende på Skäraton med mycket av det goda och en väldig het natt, som går att läsa om här. Jag hann också se Tofta teaters uppsättning av Ingemar Bergmans klassiker ”Scener ur ett äktenskap” i en smärtsam, i positiv bemärkelse, föreställning. Barnbarnet sover över för första gången, som en förberedelse för höstens farfarstorsdagar. Vi hinner också fira jul i juli, en tradition sedan 2008 i familjen, med dansk julmat och presentlek. En händelse ingen vill missa. Vi lyckades också komma i närkontakt med våra isländska vänner, som var på besök hos landsmän boende i Frösakull utan för Halmstad; det blev bad förstås. Gör äppelmust på de första transparant blanche som kommit. Hallonbuskarna bjuder på ljuvliga bär till frukost yoghurten.

Augusti:

Ljuvligt. Hovåsbadet lockar med klippor, kvällssol och salta bad. Foto: ZEBA PEDERSEN LÖWEN-ÅBERG

Zeba för en tur med sin dotter till Köpenhamn och kommer hem med loppisfynd för herrar till sig. Något jag snopet kan konstatera. Som om jag inte har kläder nog. Men den vackra Sandkavajen i sammet blir så småningom ändå min. OS börjar i ett av covid väldigt restriktivt Tokyo. Vissa svenska framgångar. Framför allt i fotboll där damerna bitvis spelar glimrande. Vi får besök av Zebas storasyster Tine med man Lars på deras hemväg från hytteäventyr i Norge. Zeba passar också på att hälsa på sin bror i Nice. Tiden är inne för äppelmos. Totalt gör jag 27 försvinnande goda liter. Vi växlar mellan morgondopp och kvällsbad. Fortsatt stimulerat umgänge med barnet, som växer så det knakar. Efter en kort paus i juli har hockeyn dragit igång med fyra pass i veckan. En av mina sista semestrar led mot sitt slut. Jag hade i år svarat på mejl från vissa hågade om att jag var ledig med en undran om vi kunde höras i augusti, då allt rullade igång. Det, i sin tur, gav en intervju med Rasmus Blomberg, en begåvad, okänd artist som överraskade mig ett album som jag räknar som ett av årets bästa. Lyckas få en plats till utsålda Eggstonespelningen – tillsammans med amerikanska Mommyheads – på Majas vid havet utanför Varberg genom att hjälpa banden att sälja t-shirtar. För mig var det en ljuv återförening med ett band som jag skattade högt på 90-talet, då jag också var med under en turné i Japan 1997.

2021 års bästa album.

September:

Redo för inslag. En bild tagen bara någon timme innan inslaget som gjordes med mig i ”Antikrundan”.
Foto: ZEBA PEDERSEN LÖWEN-ÅBERG

Det var på gång redan 2020, men blev avlyst. I år trodde jag mig vara bortglömd. Men det blev verkligen av. ”Antikrundan” med vintageexperten Malin Sveholm var nyfiken på min klädsamling. 1 september gästade programmet Tjolöholms slott och jag var ditbjuden. Kön ringlade lång i det gassande sensommarvädret. Jag hade med Zeba, som tur var, för jag hade en klädhäst preppad med kläder som jag skaffat genom år. Tidigare på dagen hade jag varit hos Sharper of Sweden Barbershop för att trimma skägget, min skräddare Samuel i Mölndal hade ordnat stassen på nolltid (en tredelad Paul Smith-kostym som hade blivit för trång) och jag var stassad för äventyret. Om det godkänt kommer inslaget att sändas någon bit in på det nya året. Det var omtumlande, men slogs ändå med hästlängder i känslomässig upplevelse av min första farfarstorsdag; under hösten hade jag fått i uppdrag att hjälpa barnbarnets föräldrar med torsdagar så att, framför allt min son, de skulle kunna jobba. Det blir ljuvliga dagar med bonus allt. Tittar på ”McCartney 1, 2, 3”, intervjuserien med den forne beatlen och producenten Rick Rubin. Änggårdens kommunalförening anordnar en loppis, men på så vis att hushållen själva får hålla i sitt. Vi dukar upp diverse produkter på garagenedfarten och bättrar på familjekassan samt glesar en del i garderoben. Begraver två kära vänner och inser att vi sladdat in på livets slutfas där en del av oss har många år kvar, andra inga alls. I början av september har vi skiftat bil, från törstiga Tiggan till elhybriden Hilda, VW mot Toyota. Vår första långfärd går till Köpenhamn där konfirmation väntar och banne mig om vi inte lyckas besöka Holte en solig söndagmorgon. Samma förmiddag kör till Amager och det hippa Reffen och ett bad i en Refshalebassin. Henke Lundqvist aviserar att han slutat på grund av sina hjärtproblem; jag fortsätter för mitt hjärta och min hjärna inte begriper bättre. Zeba och jag firar vår nioåriga bröllopsdag på Radisson, för detta Sheraton, med Hagabandet inkluderat och mat på Noot. Morgonen därpå är inget för latmaskar, åtminstone inte för mig som tidigt tar vagnen för att hämta sonsonen och en promenad i ett regnigt Göteborg. Får besked om att mitt seniorkort på Västtrafik är på väg i posten. Vi fortsätter badandet. Månaden slutar med en jävla smäll. En explosion väcker min gode vän Lasse och mängder med hushåll på Övre Husargatan. Rökutveckling och brand för att man inte kan ta sig ut. Men förvånansvärt få skadar sig, en person avlider plus gärningsmannen som efterlyst senare påträffas död i Göta älv. Många av de boende kommer inte tillbaka till sina lägenheter; för Lasses del dröjer det till i höst.

Oktober:

Underbara du. Foto: FARFAR

Barnbarnet fyller ett år och har redan börjat gå samt försöker formulera sig. Vad han vill råder det däremot aldrig någon tvekan om. Det gäller att vara lyhörd för hans behov, som att läsa, äta och sova. Vi trivs bra ihop och Zeba jobbar med glädje hemma väldigt många torsdagar. Zeba och jag går på premiärer: ”Mamma Mia – the party!” och Håkan Hellströmmusikalen ”Kärlek skonar ingen”. Stor scenkonst, framför allt uppsättningen på Göteborgsoperan. Hinner också se Pepperlands fina Beatleshyllning ”Yeah! Yeah! Yeah” på Stadsteatern. Vi hittar rådjur i trädgården som kalasar på fallfrukt. Men det finns inte mycket kvar. Det mesta av Ingrid Marie har gått åt till mustning. Vi äter hummer, färskfångad och köpt från båt av en Brännöfiskare. Vi åker till Oslo med buss, som ett led i firandet av min 65-årsdag. Bor på flott hotell, hälsar på yngsta systerdottern och hennes hustru i det nyköpta huset utanför storstaden. Så länge sedan vi sågs. Så trevligt att göra det. Dagen efter åker vi till Trondheim för några dagar på anrika och enastående Britannia hotel, ett boende jag lätt kunnat sträcka ut mot en vecka, minst! Det var en resa med all inclusive, som det lätt blir med Zeba.

Klart med tweed. Försöker hålla stilen när man får på Britannia hotel i Trondheim. Foto: ZEBA PEDERSEN LÖWEN-ÅBERG

Vi gör det mesta, men misslyckas med bad i Trondheimsfjorden. Det fick bli isbad i hotellets spaavdelning istället. Som final på badsäsongen lyckades jag emellertid komma i vid badstegen vid Hovåsbadet den siste oktober. I slutet av månaden får jag också äran att gästa Troublemakers, som firar 40 år som band, för att sjunga Likets Levers ”Levande begravd” hellre än bra.

November:

Inför take off. Foto: KAI MARTIN

Pensionär, javisst. Men bara på så vis att jag tar ut folkpensionen. Jag fortsätter mitt halvtidsvärv på GöteborgDirekt, men har också uppdraget för boken om Cesons och frilansjobb för Mitti Stockholm, där jag skriver en nöjesartikel i veckan. Det har plötsligt blivit mycket. Men farfarstorsdagarna är heliga. Ja, långt mycket mer än hockeyn, som jag för mitt liv inte vill missa. Men en knäskada i mitten av november (ja, efter att ha spelat åtta gånger på nio dagar) ger ett speluppehåll till veckan innan jul. Jag frekventerar secondhandbutiker och köper en del. Garderoben knorrar, men sväljer en del. Jag säljer också lite, utan att lyckas med balansräkningen. Överraskas av sönerna på fars dag där även sonsonen är med. Är stolt och lycklig över initiativet. Zeba går, efter en intensiv höst, in i väggen och blir sjukskriven. Vi går på Bob Hund-musikalen som roar, trots sin svärtade ton. Jag åker med jobbet på konferens till Stockholm, eller snarar allt annat en charmiga Kista. Ändå trevligt att träffa Stockholmskollegor. Kommer iväg på ”Saturday night fever” på Chinateatern, men av planerade ”Rain man” blir det intet på grund av sjukdom i ensemblen. Stannade på hotellrummet med take away och öl. Längtade hem till Zeba. Hinner med en julshow som inte är mycket att skriva hem om, men gjorde det ändå. Träffar goda vänner, umgås och passar också på att göra en intervju innan jag tar det långsamma tåget hem. Snön faller och uppenbarligen snörröjningen med den. Men det är vackert ett tag innan slasken slår till efter någon vecka.

December:

Gott nytt år! Foto: KAI MARTIN

Försöker köra rehab för att få igång styrkan i mitt knä. Cyklar på motionscykeln och lyfter benen växelvis när jag sitter framför teven. Köper senare viktmanschetter för att ge lite mer motstånd. Hittar en alldeles ny Weekdayjacka typ vadderad anorak för bara 200 kronor på KFUM-butiken på Nordenskiöldsgatan plus lite annat. Jobbar på i högt tempo för att säkerställa julledigheten över mellandagarna. Zeba är fortsatt sjukskriven. Torsdagarna är glädjeämnen med sonsonen, men vi missar några på grund av snor och förkylning. Ser en lysande julkonsert med Pernilla Andersson, men mäktar inte med att skriva den hyllande recension jag hade tänkt. Det blir så ibland. Köper julskinka och fläskstek i Saluhallen och försöker planerar för en lite snålare jul rent matmässigt. Zeba och jag kommer vara ensamma på julafton, men får till oss några av barnen för den traditionella julgröten. Senare på eftermiddagen åker vi till den unga familjen och firar med dem, inte som det var tänkt men så fint att vara med dem och få höra sonsonen säga wawa dai (farfar Kai) och le lyckligt. Lyckas tillsammans med Zeba se Världskulturmuseets utställning ”Kimono – från Kyouto till catwalk” som fascinerar, vilken klädkonst! Kommer iväg på några fina föreställningar, som suveräna ”Idlaflickorna” på Stadsteatern och Per Anderssons ”Räkhäst” på Lorensbergsteatern. Betar av Peter Jacksons fantastiska dokumentär ”Get back” om Beatles och får som extra bonus ”One, two, three, four” av Craig Brown och Paul McCartneys ”Texterna: ett självporträtt – mitt liv i 154 sånger”. Kommer också iväg, traditionsenligt, på Bröderna Brothers ”Carpe mañana” på Musikens hus. Inga mellandagar värda namnet utan dessa underhållande bröder. Så tickar då året mot sitt slut. Vi gjorde final i stilig stass. Jag i min Bossmoking från 2009, praktiskt tagen oanvänd då den inhandlades på en loppis för 200 dkr tillsammans med de svarta Sandskorna, obetydligt brukade, för 50 dkr. En Eton smokingskjorta, även den secondhand, plus en grå Oscar Jacobsonväst köpt på Hede outlet samt en fluga ärvd från pappa blev min nyårskostym till hummer och champagne, godis, ost och vin plus Zebas suveränt bakade kransekager.

Då detta skrivs för att avslutas har ett nytt börjat, ett oskrivet blad, eller kanske en oskriven bok, som ska fyllas. Gott nytt år!

Mörk ”Saturday night fever”

Musikal

SATURDAY NIGHT FEVER

!!!

Svänger. Koreografin är intensivt bra i ”Saturday night fever” med David Lindgren i huvudrollen.
Foto: MATS BÄCKER

China teatern, Stockholm (premiär 4 november)

Bäst: Koreografin är smittande.

Sämst: Trovärdigheten med en 39-årig David Lindgren som en 19-årig Tony Manero.

Fråga: Vad hände med låtarnas klassiska falsetter…?

Sverige 1977. Det är en halv mansålder sedan. Discofebern tävlade med punkslynglars upproriskhet mot allt som ställdes mot raggarer våldsamma konservatism och en cementerade proggrörelse. Man kan ha det i perspektiv när nu ”Saturday night fever” spelas på China Teatern i den första svenska uppsättningen, vad jag förstår, sedan 2005. Nu är det ju inte utrymme för det i regissör Anders Albiens version av musikalen. Den som så sent som 1998 sattes på scen i London West End, baserad på filmen från 1977, som han troget följer. Jo, han har elegant kapat en halvtimme av storyn, något som jag inte tror någon i publiken – eller ensemblen – saknar. Men i övrigt är det mesta intakt.

I fokus, förstås, dans, dans, dans! Tillsammans med scenografen Lehna Edwalls elegant flytande scenbygge – som sömlöst rör sig mellan gatu-, nattklubbs- och hemmiljöer – är det Zain Odelståls koreografi som är föreställningens främsta behållning. Framför allt då hela, effektivt agerande och dansande, ensemblen medverkar.

Värre är det i David Lindgrens scener. Jo, sympatiske Lindgren kämpar med sin roll. Men det knakar i lederna emellanåt och karisman hos en ung 19-årig danskung som Tony Manero har inte den 20 år äldre svensken. Emellanåt, framför allt i spelet mot hustrun Kristina Lindgren (som Stephanie Mangano), hittar man fram till en trevande juvinilitet parat med unga människors kaxighet på gränsen till osäkerhet.

Anders Albiens ”Saturday night fever” rör sig snyggt mellan gatuscener, Brooklynbrons dramatiska spann, nattklubbens dansfeber och familjen Maneros hem. Den rör sig lika elegant mellan discokulans förföriska glitter och den krassa verkligheten som skildras i det fattig hemmet. Men där Kajsa Ernst är utmärkt som mamman Flo Manero är Samuel Frölers pappa Frank är en trött kliché i dubbel bemärkelse.

Centralt finns också Anettes (Lovisa Bengtsson gör kanske sin livs roll här) kärlekstörstande. Andreas Lundstedts DJ Monty är både stor humor och yppersta klass, ett slags föreställningens spin doctor eller dynamo, om man så vill.

Utan att tveka djupdyker den också ner i den mörka tonen, som ju också finns i filmen, med Bobby C (utmärkt spelad av Rikard Björk) som livstvivlaren som ingen lyssnar på. På plats gängbråken, skärmytslingar om trivialiteter, eskalerande rivalitet, som man – om man vill – kan koppla till svenska förorten idag.

”Saturday night fever” dansar – förutom en trevande start – iväg under aftonens två och en halv timme (inklusive paus). Men visst saknar jag falsetterna, Bee Gees-brödernas signaturer till låtarna som förförde en hel värld (även mig, trots att jag nog inte öppet erkände det som dåvarande, nyväckt punkare). Synd, för rösterna finns i ensemblen hos utmärkta showartisterna Nils Reinholtz och Alvaro Estrella.

I rollerna: David Lindgren och hans hustru Kristina Lindgren, Kajsa Ernst, Andreas Lundstedt, Samuel Fröhler, Peter Eggers och Rikard Björk. På scen dessutom Sveriges bästa dansare utvalda av Bounce-koreografen Jennie Widegren.

Regi: Anders Albien, som också gjort översättningen.

Bob hund är död – leve Bob hund!

Musikal:

BOBHUNDMUSIKAL – för folk med tinnitus i hjärtat

!!!!

Färgstark. ”Bob hundmusikal – för folk med tinnitus i hjärtat” är svart, färgstark underhållning. Foto: EMMALISA PAULY

Stora Teatern, Göteborg.

Spelas till och med 21 november.

Koreografi och regi: Kajsa Giertz.

Manus: Hanna Nygren.

Musik och sångtexter: Bob hund.

Kapellmästare: Jonas Jonasson.

Scenografi, kostym och mask: Helle Damgård.

Ljus: Mikael Sylvest.

I rollerna: Elin Norin, Cecilia Borssén, Sasha Becker, Gisela Swarting och Karin Li Körsbärsdal.

I stället för musik, förvirring…? Jo, Bob hund var i sin begynnelse snabba att använda sig av Sovjetdiktatorn Josef Stalins omdöme om Dmitrij Sjostakovitjs ”Lady Macbeth från Mtsensk”. Det var 28 januari 1936 som han lämnade teatern i ursinne och dikterade ett ledarstick i Pravda med orden ”Förvirring istället för musik”. Låten ”Istället för musik förvirring” – från ep:n med samma namn 1996 – blev på något vis gruppens manifest.

Jo, Bob hund är en ständig nagel i ögat, ett rastlöst band ständigt berett att gå sin egen väg. Förvirring? Ständigt. Musik? Alltid. Gruppens turer har varit oändliga, omständligt underhållande och emellanåt har orkestern förvisso flörtat med finkultur, men aldrig blivit en del av den. Så det har blivit lustfyllda och märkliga samarbeten, som Bobhundoperan ”Och Bob hund dör i slutet” (2015). Då ett samarbete med Malmöoperan och dess orkester. Nu en liknande förening med Helsingborgs stadsteater och musikalen ”Bob hundmusikal – för folk med tinnitus i hjärtat”.

Musikalen hade premiär i Helsingborg 9 oktober och gästar nu Göteborg. En tillställning synd att missa.

Om Bob hund dog i slutet av sin opera är de i sin musikal definitivt döda. Bandet går omkring som gastande gaster, betraktare av den absurda verkligheten som finns nära men inte på riktigt för dem. Killarna upptäcker där Bob katt, ett av fem unga kvinnor bestående band. Bob hund känner igen sig i den jäsande konflikthärden hos tjejerna. Bestämmer sig, lite likt änglarna i Wim Wenders ”Himmel över Berlin”, för att rädda Bob katt från härdsmältan och få upp gruppen på scen, mot framgång och musikalisk kreativitet.

Det går väl så där. Men underhållningen blir inte desto mindre.

Starkt. Bob katt är Bob hunds levande orkester som slits mellan internbråk och mental ohälsa. Foto: EMMALISA PAULY

Hanna Nygrens manus är humoristiskt smittande och allvarsspäckad. Hennes inramning av ett modernt livsmedelsvaruhus med utrop med jämna mellanrum om att allt är tillgängligt, är svart komik och kärnfull nutidsorientering i färgstark prakt. Helle Damgård har gjort en smart scenografi som raskt förvandlar detta köpcentrum till replokal eller lägenhet. Hennes kostym kontrasterar Bob hunds, i regel, svarta skelett med Bob katts intensiva kulörer.

Inom finkulturens famn rör sig Bob hund förvånansvärt fritt. Visserligen kan bandmedlemmarnas repliker emellanåt kännas statiska. Sångaren Thomas Öbergs flammande scenspråk är nu manusbundet och inte lika intensivt. Men överlag landar de i med beröm godkänt. Självklart kontrasteras de av Bob katt-tjejerna, rutinerade skådespelare med löd i replikerna och med ett mångfacetterat känsloregister att utnyttja. Det är där föreställningens verkliga dynamik sitter.

Musiken är förstås Bob hunds. Nyskrivet tryfferat med passande klassiker. Växelvis framförda av bandet självt eller deras kvinnliga spegelbilder. Ibland blir det intensivt känslosamt, som när Karin Li Körsbärsdals Katja, med utsmetad läppstift, gör ”Tralala lilla molntuss, kom hit ska du få en puss” till en så smärtsamt stark version att låten aldrig mer borde framföras av Bob hund. För så är det, ”Bob hundmusikal – för folk med tinnitus i hjärtat” berör i perioder lika mycket som den roar och tjusar. På samma vis som ”Kärlek skonar ingen”, Håkan Hellström-musikalen aktuell på Göteborgsoperan, sätter den fingret på smärtan, på den grasserande mentala ohälsan. Ja, dessutom på en skenande konsumtion där allt kan reas ut, till och med en själ. I detta bottnar alltid Bob hunds musik och kanske framför allt texterna, som hittar till smittsamma refränger med tänkvärda ramarna.

Så, istället för musik förvirring? Ja, kanske för den som vill ha en klassisk Bob hund-konsert och inte förstått vilken rastlös jycke man har att göra. För oss andra är det hjärtskärande rätt.

Urstark urpremiär av Håkanmusikalen

Musikal:

KÄRLEK SKONAR INGEN

Storslaget och smärtsamt. ”Kärlek skonar ingen” berör där Håkan Hellströms låtar hamnar i ett ny, svart sammanhang.
Foto: LENNART SJÖBERG

Lek med tanken att man slungas 21 år tillbaka i tiden. Ungefär då hade Håkan Hellströms första soloturné tagit sin början och blivit ett formidabelt segertåg, som sedan fortsatt förbi stationer som ”Allsång på Skansen”, turné med Magnus Uggla och the Ark, inspelningar i Brasilien, skivinspelningar, nya turné, allt större scener där utsålda Ullevikonserterna blev i legio. Bara det är svindlande. En indiekille från Göteborg med drömmar och musik från the Jam, the Smiths, Bob Dylan och Eldkvarn i bagaget, liksom. Och nu musikal med världspremiär på Göteborgsoperan. Osannolikt, eller hur…?

Men han kunde från start ge ett berättande som berörde. Hittade en sorgkantad, lätt trasig ram som omfattade de sköra, de som irrat fel, de som sökte kärlek men inte visste hur eller var man skulle hitta den, eller tröstade sig med droger och sprit, förlorade jobb och hopp… Allt i en Göteborgsmiljö som är allt annat än turistanpassad, men som på något vis ändå fått något romantiskt över sig.

Att musikalen ”Kärlek skonar ingen” öppnar för ett möte med flera av de gestalter Håkan Hellström skapat ur fantasi eller verklighet gör den närvarande, empatisk och stark från start.

Michali Koutsogiannakis, som jobbar dubbelt i Göteborg – ”Mamma Mia – the party”-premiär i fredag, nu sin roll som Allan här –, sitter på sin parkbänk, spelar på sina låtar (Håkans, förstås) och är trasigt vacker, en ensam man i avsaknad av sin hustru (Vera Veljovic), som lockar från andra sidan. Där sätts tonen, för det är ingen glammig, glättig tillställning vi bjuds.

”Kärlek skonar ingen” är inte heller en Håkan Hellströmsk låtkavalkad att sjunga hjärtat ur kroppen till, ingen Ullevikonsert för ung som gammal. Nej, det är en musikal i skuggan av containrar, en stad som rivs och byggs upp, en stad som glömmer sina medborgare i ivern att spänna musklerna inför framtiden.

Här finns skuggfigurerna, här sitter tre gånger Glenn (Anders Wängdahl, David Lundqvist och Tobias Ahlsell) som gamarna i ”Djungelboken” ivrigt kommenterande och raljerande skeenden. Här försöker Lena – starkt spelad av Anna-Maria Hallgarn – hela sitt trasiga jag. Kristina Issa, den ensamkommande flyktingen Amira, är både flyende och kontaktsökande i sin skarpa roll, precis som Sofia Pekkaris juvenila, sårbara kriminella Fernando på jakt efter kärlek och hämnd. Eller Timo Nieminens Karl-Johan, han som förlorade jobbet på Pååls bagerier, men nu blivit byråkrat på Stadsbyggnadskontoret med en allt mer hisnade arbetsbörda och en allt mer svindlande distans till varifrån han kom ifrån. Eller Nina Zinjanis Eva, som lider av mental ohälsa vilken driver henne allt mer över kanten där hon upptäcker pojkvännen Tommys (Vilhelm Blomgren) otrohetsaffär med Anna (Lisette T Pagler).

Nej, det är ingen omedelbar historia. Det tar en stund innan den utkristalliserar sig, men då bländar den desto mer. Här vävs ett derby mellan Gais och Blåvitt in och, ja, Änglarna åkte på pisk.

Regissör Victoria Brattström har fått jobba med små scener såväl som stora och lyckas väl. Här kan fokus sättas på ett solonummer likväl som alla på scen inkluderande kör, akrobater och orkestern Rymdens Fisk. Scenrummet är stramt men rörligt och levande där scenograf Karin Dahlström jobbat med containrar som bas. Elegant och effektivt i all sin enkelhet.

I ”Kärlek skonar ingen” blottas ett Göteborg långt från Kals och Adas, det andra sidan myntet av Lasse Dahlquists käcka stad. Här möter istället de ekande skotten, de hukande kvartsfigurerna, de kriminella, de kärlekskranka och -törstande i Håkan Hellströms låtar, som får nya och djupare dimensioner. Starkt och berörande. Men Göteborgsoperans ljudtekniker har en del att jobba med. Premiärens ljudnivåer skilde sig allt för mycket mellan de agerande på scen; ibland var det helt enkelt svårt att höra vad som sades eller sjöngs.

Kärlek skonar ingen:

Musikal i två akter av Victoria Brattström, Simon Ljungman,

Håkan Hellström och Mirja Unge.

Koncept & idé: Victoria Brattström, Simon Ljungman och Håkan Hellström.

Musik: Håkan Hellström och Björn Olsson.

Sångtexter: Håkan Hellström.

Dialog: Mirja Unge.

Story och karaktärsutveckling: Mirja Unge och Victoria Brattström.

Dramaturgi och manusutveckling: Eva-Maria Dahlin.

Musikalisk bearbetning, vokalarrangemang: Simon Ljungman.

Orkestrering: Jonas Nydesjö.

Orkesterarrangemang: Simon Ljungman och Jonas Nydesjö.

Musikalisk ledare och dirigent: Nick Davies.

Dirigenter: Jonas Nydesjö och Bjorn Dobbelaere.

Regissör: Victoria Brattström.

Koreograf: Gunilla Olsson Karlsson och Gustaf Jönsson (koreografassistent).

Scenograf: Karin Dahlström och Linda Wallgren (biträdande scenograf).

Kostymdesigner: Bente Rolandsdotter och Mary-Anne Buyondo (kostymdesignassistent).

Ljusdesigner: Anna Wemmert.

Videodesigner: Leif Eriksson och Patrik Gunnar Helin, filmbolaget Peter Arnbert & co AB.

Ljuddesigner: Dennis Barkevall.

Konstnärlig konsult: Staffan Aspegren

I rollerna: Timo Nieminen, Sofia Pekkari, Kristina Issa, Michali Koutsogiannakis, Vera Veljovic, Vilhelm Blomgren, Nina Zanjani, Lars Väringer, Lisette T Pagler, Anders Wängdahl, David Lundqvist och Tobias Ahlsell plus ensemble och akrobater.

Rymdens Fisk: Simon Ljungman (gitarr och sång), Daniel Lindén (piano), Finn Björulfsson (slagverk), Helena Winkler (bas och sång), Tobias Ljungman (trummor) och Nils Sundberg (gitarr och sång).

Göteborgsoperans orkester och kör.

Låtlista:

1. Ouvertyr & underscore

(Känn ingen sorg för mig Göteborg, Din tid kommer,

Hoppas att det ska gå bra för de yngre också)

2. Bara dårar rusar in

3. Det kommer aldrig va över för mig

4. Tro och tvivel

5. Dom där jag kommer från (kort version)

6. Hoppas att det ska gå bra för de yngre också

(underscore)

7. En vän med en bil

8. Vi visste inte vart kärlek skulle ta oss

9. Vid protesfabrikens stängsel

10. Dom där jag kommer från

11. Dom där jag kommer från (underscore)

12. Inte skyldig nån nåt

13. Vänta tills våren

14. Fernando (underscore. Arr.)

15. Vem vill vara din vän när du har tappat glansen

16. När lyktorna tänds

17. Nordhemsgatan leder rakt in i himlen

18. Jag vet inte vem jag är men jag vet att jag är din

19. Gårdakvarnar och skit

Akt 2

20. Valborg

21. Det tog så lång tid att bli ung

22. Bit dig i läppen

23. I sprickorna kommer ljuset in

24. Pärlor

25. Din tid kommer

26. Sång i buss på villovägar

27. Du kan gå din egen väg & Förhoppningar och

regnbågar

28. Pärlor

29. Mitt Gullbergskaj paradis

30. Ramlar

31. När lyktorna tänds (repris)

32. Du är snart där

Staden i mitt hjärta

Göteborg fyller 400 år idag. Förmodligen är det så. För vem har egentligen koll på att det verkligen var 4 juni 1621 då Gustaf II Adolf ställde sig på Otterhällan, eller var det Kungshöjd, för att tydligt peka och säga orden som ingen vet att han sa ”Här ska staden ligga!”. Spelar roll. Det är nu som vi firar, om än så i skuggan av den fortfarande grasserande pandemin. 4 juni 2021.

Jag har ju varit med en bråkdel av stadens levnad. Men jag är inte desto mindre Göteborgs historia. Som alla dess invånare.

Detta är min resa.

Jag har haft förmånen att växa upp under 50-talet och fram mot detta nya decennium, i detta nya sekel, i detta nya millennium. Jag har sett staden från ett barns ögon, följt den med ungdomens ivrigt nyfikna blick, som vuxen modest konstaterat förändringar till det sämre och till det bättre. Göteborg har ständigt varigt stadd i rörelse på sin lerbädd mellan de ståtliga bergsknallarna, men så är det också en stad som rockar bättre än de flesta i Sverige.

1621 är förfärligt länge sedan. Mycket lite av det som fanns av staden finns kvar. Bränderna har tagit sitt i lågorna rov. Tidens tand har tagit annat. Nya kvarter har skissats fram, gamla har försvunnit. Kära byggnader har raserats för att likt Strindbergs ”Esplandadsystemet” skapa ljus och bättre förutsättningar: ””Här rivs för att få luft och ljus;//är kanske inte det tillräckligt?”.

Jag hade förmånen att få växa upp i den så kallade trädgårdsstaden Änggården. Nära till butiker, nära till lekplatser, nära till kamrater och nära till den stora staden i centrum, men också nära till de nya områdena som Högsbo, som byggdes blott några kilometer från oss. Stadsplanerarna hade dragit upp riktlinjerna, utanför oss skulle den stora, tunga Dag Hammarskjöldsleden bli verklighet på 60-talet. Den praktiska, men allt mindre utnyttjade Säröbanan – från Linnéplatsen till Särö – skrotades några år in på 60-talet, men fortfarande när jag började skolan kunde en rälsbuss vissla förbi oss Änggårdsbarn som stod och väntade på Tvåan mot Annedal och Annedalsskolan.

På promenadavstånd bodde mormor och morfar, hans som stod (och står) för vårt välstånd. Han som inte bara var en skicklig hantverkare med sinne för detaljer och design i sitt yrke som guldsmed utan också var en driven affärsman. Jag bodde hos dem emellanåt. Morfar skickade upp mormor på vinden, så var vi ensamma i deras sovrum för att lyssna på nattsändningen av Cassius Clay vs Sonny Liston. Morfar gjorde riktiga landgångar som vi åt, vackert dekorerade hönökakor; kanske drack han en öl. Om jag drack något alls, minns jag inte. Men jag satt storögd och höre på radiomannens refererande av matchen innan mina ögon slöts utan att jag fått veta vem som vann.

Morfar levde inte länge till. Prostatacancern tog hans liv hösten 1965. Mormor blev ensam, men jag höll henne sällskap och tillsammans med min syster gick jag och mormor för att se ”Sound of music” på Victoria, den stora biografen mitt på Kungsgatan. Bara några kvarter längre bort, på Drottninggatan, låg Alida Söderdahl, leksaksaffären vars skyltfönster lockade med alla sina bilar: Corgie Toys, Dinky Toys och exklusiva och dyra, danska, Tecnics. Jag älskade bilar. Älskade att leka med dem, bygga vägar som markerades av Legobitar, använde Fallerhus (som ju var till tågbanan) för att skapa en förort. Utanför mitt rum, i vardagsrummet var röllakanmattan perfekt i sitt mönster för att vara en storstad med imaginära höghus, staden vi inte fick åka till för vardagsrummet var förbjuden lekplats.

I hörnet Drottninggatan/Korsgatan låg Friluftsmagasinet. Butiken som sålde hockeyprylar som kunde tillfredsställa mitt nyfunna hockeyintresse. Staden blev större för varje meter som jag gick. På rasterna från Annedalsskolan gick vi. Upp på Nilssons berg för att utforska rivningshusen. In i Haga för gränderna och gårdarna. Annedals landshövdingehus där det ena inte var det andra likt och där Ehlers bageri låg på Albogatan med det mest spännande av alla. Hur jag visste det…? Jo, klasskamraten Hans var en i bagarfamiljen och jag fick följa med hem, upp för trapporna och in i lägenheten med alla halvtrappor och spännande prång.

Med klasskamraterna upptäckte jag kärleken och hur svårt det var. Sanning och konsekvens med Maggan och Sandra i huset där den senare bodde. Lill Lindfors ”Du är den ende” var soundtrack. Hos Sandra var jag på min första hippa, dansade min första dans, med Sandras femåriga syster Anna. Ingen i klassen ville.

Av tjejerna i klassen fick jag höra att jag inte hade pussmun. En besvikelse, förstås. När min klasskamrat Mikael och jag var ute på stan blev vi stoppade vid minst två tillfällen. Han som hade tre äldre systrar hade blivit klädd och klippt som en liten beatle. Jag hade också fått anamma längre hår, men klädstilen var knappast lika tuff. Dessutom var jag blond. Han mörk.

”Åh, vad söta ni är”, sa flickorna och plockade upp sina alldeles nya Instamatickameor.

”Får vi ta en bild?”.

”Nej, förresten. Inte du. Bara han”.

Jag klev ur bilden. ”Bara han”.

När band skulle bildas i skolan visste jag att jag kunde sjunga, till skillnad mot de andra. Men… bara mörkhåriga fick vara med.

Vid skolavslutningarna sjöng jag, för att jag fick, trots att de andra killarna inte hade lov till det och putte på mig för det. De sjöng illa. Jag bra. Det uppskattade fröken.

Frölunda torg invigdes. Åhlens hade blå byxor med gula revärer. Så nära ett par Sgt Pepperbyxor man kunde komma. Mamma sa nej. Frölundaborg invigdes. Bara ett stenkast från där jag bodde och alldeles bredvid Slottsskogsrinken, som var den första rinken jag spelade ishockey på efter mina stappliga steg på Stora dammen i Slottsskogen och Näcken uppe i Änggårdsbergen.

Vintrarna var kalla. Snön och kylan bet. Öroninflammationerna smet i legio in i mina öron. Sahlgrenska öron, näs och hals. Mammas tålamod. Min smärta. Läkare som stack hål på trumhinnan. Ofta utan bedövning, ibland blev jag nedsövd och drömde om hur jag smet med hela läkarkåren efter mig, ned på Liseberg, in i tunnelbanetåget med hela gänget efter mig.

Så högstadiet, Nordhemsskolan, den väldiga borg högt uppe på berget, tronande med anor från 1914, kärv och sträng i sin storslagenhet. Jag var inget ljushuvud, men en drömmare som önskade att jag kunde vakna och kunna; det har inte förändrats. Men så kan jag min franska och tyska dåligt, trots alla år i skolan. Är heller inget vidare på engelska. Riktigt usel på matte. Jag har andra kvaliteter. Ett annat kunnande.

Tonår. Möten med elever från Askim och Hovås som tog bussen in till Nordhem. Kärlek. Taffliga kyssar. Så Agneta, hon som redan som 13-åring tagit abort, som ville bli ihop med mig. Hon som flyttat in från tuffa Bergsjön till Landala, rökte och såg till att vi blev ihop på en skoldans i den lokalen som sedan blev Sprängkullen. Men kyssar räckte inte, hon ville mer. Lockade med mig hem till någon av hennes kompisar på Guldheden. Jag kom dit i min stickade, tajta tröja med snörning och v-jeans. Bussen från Linnéplatsen. Tre tjejer, mötte, som plötsligt bara blev hon och jag. Hon visste hur man skulle göra; inte jag, som bara kunde kyssas trots bristen på pussmun. Så skulle jag hem, bröt upp från sängen och i öronvrån ser jag hur Agneta gör ett tecken om att det inte blev något. Det skulle dröja innan det blev det. Men då var det inte med henne.

Hvitfeldtska blev gymnasiet. 60-tal hade blivit 70-tal. Beatles hade gett upp. Ny musik rullade in. Den olyckliga kärleken drabbade mig. Mobbningen också. Den som höll i mot en annorlunda kille med känslor utanför och ett stort hjärta innanför och med famnen fylld av drömmar. Jag klarade mig, men fick gå om ett år. Började skriva poesi, drömde om att bli poet, men förstod – efter pappas förtvivlan över mitt livsval – att jag behövde en inkomst för att kunna vara poet. Så varför inte skribent på GP:s kulturavdelning, mina dikter var ju från start från ett underbarn. Det var i praktiken bara att skicka dem till Svenska akademien i Uppsala (!) för att framgångsstenen skulle sättas i rullning. Ogenerad delade jag med mig av min diktkonst, för min förträfflighet var ju så stor. Men efter första sommarlovet kom en klasskamrat med en diktsamling av sovjetiske diktaren Jevgenij Jevtusjenko, jag blev omtumlad, ödmjukt insåg jag mina tillkortakommande och började skriva orimmat, fritt och ständigt. Med klasskamrater startade jag band. Vi repade i skolan. Vi la ner. Startade nya konstellationer. Uppträdde med musik vi skapade själva under namnet Morsans Profeter.

Och hockeyn. Den som tog mig till rinkar inte bara runt om i Göteborg utan också utanför. Ja, så långt som till norra England och Skottland.

Studenten utan något mål. Efter sommarlovet som tog mig till USA blev det litteraturvetenskap. Nya vänner. Studier som den studietrötta inte riktigt klarade av, trots att jag egentligen älskade ämnet. Nytt band bildades i något slags proggfåra, en bit från den tidigare rockjazzen. Men så kom punken och jag sveptes med i energin, i uttrycket och hittade nya vänner, tog med några gamla och stod plötsligt med ett band – igen.

Från att storögt tittat på jobbade jag mig in i centrum. Errols på Magasinsgatan öppnade. Pulsen. Intensiteten. Infallen. Euforin. Självbekräftelsen. Jag var mitt i en ström, men skapade också mina egna virvlar. Det var berusning och självförhärligande. Men första stor kärlek. Jag lärde mig att älska. Jag lärde mig att bli sambo. Jag lärde mig att akta en morgontrötts känsliga mornar.

Jag lämnade mitt barndomshem för Majorna. En etta med kök och toa inne. Kallvatten. Inget badrum. Det var mitt. Möblerade med möbler jag ärvt av min älskade mormor som gått bort några år innan. Flytt till Nordhemsgatan, mitt emot skolan där jag gått. Fick ta över min systers lägenhet. Rotade mig. Skapade. Märkte förmodligen aldrig de telefonsamtal som kom från kvinnor som ville höra min röst; min flickvän tog dem och svarade att jag inte vara hemma och la på. Kai Martin & Stick! hade blivit så mycket mer än ett punkband i mängden. Vi gjorde skivor, turnerade, var med i radio och tv, blev intervjuade.

Kärleken tog slut. Jag flyttade. Men bara längre ned på Nordhemsgatan Insåg att jag trivdes med mitt jobb på GT. Vill inte bli en globetrotter, även om transsibiriska lockade. Skrev allt mer i min roll som journalist. Bandet stannade verksamheten 1985. Nytt band bildades. Nytt band bildades. Paria och Parad. Ungefär samtidigt.

Men inspirationskällan hade sinat. Kemin från kreatörerna i Kai Martin & Stick! kom inte med i det nya laboratoriet.

Så mötte jag hon som skulle bli mina barns mamma. Vi flyttade till Änggården, en bostadsrätt. Min lilla vandring från barndomshemmet slöt närmast en cirkel. En son föddes för att följas av ytterligare en. Karriär och familjeliv. Men allt mindre hockey och allt mindre musik, även om coverbandet Glenn-Yngves skördade sin framgångar med mig som sångare. I slutet av 90-talet köper vi hus. Bara några nummer ifrån där jag växte upp. Men efter 18 år bryter vi upp. Hon flyttar. Jag bor kvar. Så nej, jag har inte kommit så långt i livet. Efter ett år träffar jag min själsfrände, hon som är min sol, min måne, min glädje, min klokskap, min kärlek och min största kritiker. Efter kraschen med skilsmässan slickar jag såren och blir en hel man. Ja, kanske till och med en bättre människa.

Jag jobbar intensivt. Vårdar min kärlek, finns för mina barn och mina åldriga föräldrar. Det är en intensiv karusell där jobbets utmaningar och påfrestningar med mobbningsliknade omplaceringar till slut gör att jag går in i väggen. GT, min arbetsplats sedan 35, vill inte ha mig och spottar ut mig med ett generöst avgångsvederlag. Jag tror att jag ska få nytt jobb, så gott är väl ändå mitt renommé. Men fåfängan sträcker sig längre än verklighetens krassa grin. Det skulle dröja.

Jag som famnar Göteborg får genom min kärlek Köpenhamn att upptäcka, staden hon kommer ifrån. Jag tittar på bilder, besöker gator, kvarter och tjusas av historien. Men lämna Göteborg, aldrig. Det är den lilla storstaden, möjligheternas stad och intryckens stad. 400 år och jag, som snart är 65 år och bara har levt en bråkdel av Göteborgs existens, vill fortsätta verka här. Jag har, som sagt, inte kommit så långt i livet. Jag spelar min ishockey, gör emellanåt min musik, skriver, det som jag en gång sa att jag skulle min försörjning från. Jag lever ett gott liv. Har min kärlek, mina barn, mina barnbarn och jag lever i den stad jag kan, älskar och verkar i. Gott så, eller hur…?

Stark urpremiär på ny musikal

Kärlek med historiskt perspektiv. ”Silverhjärtats hemlighet” är en nyskriven musikal som omfamnar det mesta och bästa. Här Stina Olsson och Filip Wikström. Foto: SIMON RUBIN

Jacobsonteatern, Artisten

Av: Martin och Jenny Schaub.

Synopsis och viss dialog i samarbete med Mats Kjelbye.

Orkesterarrangemang: Axel Mårdsjö och Martin Schaub.

Vokalarrangemang: Martin Schaub.

I rollerna: Stina Olsson, Gustav Gälsing, Nils Weibull, Filip Wikström, Martine Rishaugen-Hellman, Petra Björkman, Sesselja Ólafsdottír, Elvira Norbäck och Simon Rubin.

Regi: Nina Norblad.

Regiassistent: Emelie Sigelius.

Koreografi: Josefina Samuelsson, Nina Norblad samt ensemblen.

Kapellmästare: Daniel Lindén.

Musiker: Matti Carlsson och Simon Gumdundsson.

Ljusdesign: Fredrik Magnusson.

Ljudtekniker: Anders Kampe.

Ljudeffekter: Patrick Rydman.

Scenteknik: Mikael Eriksson.

Det är på många sätt och vis fascinerande att få följa musiker i det yrke jag har. Se hur de strävar i med och motgång, med tjurig envishet över sin egen förträfflighet, den eget inslagna vägen mot framgång. Som med In Flames. Som med Håkan Hellström. Som med paret Jenny och Martin Schaub, som med sitt West of Eden troget hållit fast vid sin kurs med popmusik i den irländska folkmusikfåran. Jag tror att jag bevakat bandet – och dem – i 25 år och ständigt har fått vara beredd på överraskningar. Martin Schaub har ju dessutom gjort karriär som en av Göteborgs främste arrangörer, som legat bakom Konserthusets utmaning Popical, där symfoniker möter popartister i ett spännande möte. Som Laleh, som Timo Räisänen, eller som Bob Hund.

Tillsammans med kollegan Patrick Rydman har han länge velat in i musikalens svindlande värld. Först ut ”Lily”, som sattes upp som ett slags test på Högskolan för scen och musik i Göteborg 2015. Allvar blev det med ”Närmare kanten”, återigen på Högskolan för scen och musik, med premiär för två år sedan. Då ett samarbete mellan Musikhögskolan och stiftelsen Gyllenkroken, som jobbar med människor med psykisk sjukdom eller dito funktionsnedsättning. En musikal som fått fortsatt liv både i form av cd och en ny uppsättning så sent som för några veckor sedan i Stockholm.

Patrick Rydman och Martin Schaub ruvar också på, kanske sin största satsning och uppsättning, ”Dead or alive”, som skulle haft premiär i våras på Malmöoperan, men som flyttats till 2022.

Men nu är det det strävsamma paret Jenny och Martin Schaub som ligger bakom ”Silverhjärtats hemlighet”. Ett besök för några år sedan på Stadsmuseet i Göteborg gav inspiration i allmänhet, men det hemlighetsfulla silverhjärtat från 1500-talet i synnerhet. Av detta fynd från 1916, som sedan dess legat i museets samlingar, har det gått från ett embryo till en fullödig musikal. Fascinerande.

Att mycket lite kunskaper om silverhjärtat finns, har inte hindrat paret, som gjort en story som sömlöst växlar mellan 1500-talets Nya Lödöse (där fyndet gjordes), 1916-talets Göteborg och nutid.

Återigen har Nina Norblad , studievägledare och sångcoach, på Högskolan för scen och musik uppvaktats. Ett erbjudande hon inte kunde tacka nej till. Återigen är det elever på skolan som fått en duvning i hur en slipsten till uppsättning ska dras. Med knappa medel och en produktion fylld av restriktioner har sannerligen ensemblen fått sig en utmaning att bita i. Här finns inget facit. Här finns inga klassiska musikalförlagor. Här är det bara att jobba från scratch och ödmjukt skapa. Så bra det har blivit.

Martin Schaub har ytterligare skärpt sina sinnen för hur musikalmelodier ska komponeras. Han spänner vitt och brett, från ensemblenummer till solistglans. Jenny Schaubs explicita och följsamma texter leker med. Första aktens ”Nånting stort” med Petra Björkman är en sprakande sång, som förtjust fäster sig. ””Fyra fåglar”, Daniels (Filip Wikström) ömsinta kärleksförklaring till Ella (Stina Olsson) glider från dur till moll, från skimrande lycksalighet till mörkaste smärta. Oerhört skickligt och musikdramatiskt med en svidande nerv.

Ja, några exempel i en musikal som ska och bör få längre liv på en större scen, rikligt orkestrerad plus scenografi. och kostym. Gärna med just de här tvåårseleverna, som alla har både bärighet i röst med personlig klang, där Gustav Gälsing sticker ut, samt scennärvaro. Det är både de och musikalen värda.

Scennärvaro. Andraårseleverna på musikallinjen på Högskolan för scen och musik har alla stark personlighet. Foto: EMELIE SIGELIUS

Ja, det här är en avskalad uppsättning. Blott keyboard, bas och trummor i orkestern. Dessutom har ensemblen fått jobba med avstånd, men snyggt vänt det till sin fördel. Där blir, exempelvis, en övergreppsscen oerhört stark – trots, eller tack vare, två meters avstånd.

”Silverhjärtats hemlighet” spänner över och bottnar i mycket: lättsamhet, trulighet, juvenil kärlek, svartsjuka, one night stand, gayrelation, fylla, pengar, drama, uppvigling, ond bråd död och så då silverhjärtats hemlighet. Se, en mycket fint komponerad och framförd musikal som en present till Göteborg 400 år. Grattis!

Skarpt fokus på Ingrid Bergman i ”Camera”

Musikal:

CAMERA

!!!!

Kulturhuset Spira, Smålands musik & teater, Jönköping

Av: Jan-Erik Sääf och Staffan Aspegren.

Dirigent: Nils-Petter Ankarblom. Orkesterarrangemang: Kalla Ankarbom. Koreograf: Karl Dyall. Scenograf: Bengt Fröderberg. Kostym: Camilla Thulin. Ljusdesign: Anna Wemmert. Videodesign/bildteknik: Fredrik Egerstrand.

I rollerna: Åsa Fång (Ingrid Bergman), Glen Edell (Roberto Rossellini), Vera Veljovic (Anna Magnani), Kalle Malmberg (Aron Petter Lindström), Stefan Clarin (maskinisten, av Ingrid kallad Cameron) Vera-Lo Frid/Ellen Holmstedt ( Pia, 9 år).

Ensemble: Robert Sillberg, Karolina Krigsman, Oscar Sundling-Wallin, Jens Olsson, Karin Funk, Lisa Agby, Marie Gårseth-Gathe, Walfrid Lindsgård och Petter Andersson

Orkester: Jönköpings sinfonietta.

Nya musikaler är inte världen speciellt bortskämd med. I Sverige än mer sällan. Göteborgsduon Martin Schaub och Patrick Rydman sitter i skrivande stund och arbetar på en på uppdrag av Malmöoperan. Förra året hade duon premiär på sin utmärkta ”Närmare kanten”. I Stockholm ska något slags kombination av nyteater och musikal göras på Cirkus med Pippi Långstrump i fokus. Peter Jöbacks fantastiska show ”Med hjärtat som insats” var musikalnära. Men Staffan Aspegrens och Jan-Erik Sääfs ”Camera” är det definitivt.

Sprungen ur den senare längtan efter att skapa en Broadwaymusikal som i tanke, själ och hjärta av slumpen förenades med Staffan Aspegrens drömmar blev ”Camera” verklighet på Östgötateatern i samarbete med Högskolan för scen och musik i Göteborg . Ett starkt berättat kapitel ur Ingrid Bergmans liv från 1949 och några dramatiska år fram fick sin musikaliska dräkt, som nu åter får liv på fina Kulturhuset Spira i Jönköping.

För två år sedan var det Lerumstjejen Karin Oskarsson som spelade Ingrid Bergman. Nu är det rutinerade Åsa Fång. Mycket är, så vitt jag förstår, övertaget från uppsättningen på Östgötateatern. Tack för det. Vi pratar utsökt scenografi av Bengt Fröderberg, lättsam och smart koreografi signerad Karl Dyall, stiltrogna, tjusiga kreationer från Camilla Thulin, med mera.

Till detta alltså ny musik och sångtexter av Jan-Erik Sääf till manus av Staffan Aspegren. Spänns bågen…? Ja, absolut och det är härligt, djärvt och helt rätt. För ”Camera” är en urtjusig uppsättning som lockar ögat, örat, hjärtat och intellektet. För cineasten och värnare av Ingrid Bergmans filmkonst bjuds det upp till dans. För här speglas en sorts biografi, hennes möte med Roberto Rossellini (efter förtjusningen av att ha sett hans ”Rom öppen stad”), krisen med maken Aron Petter Lindström, kärleken till dottern Pia, men också hängivenheten till konsten, till filmen, till kameran, strålkastarljuset.

Ingen är bättre än Åsa Fång att gripa sig an detta. Jag minns fortfarande starkt hur hon gav uppsättningen ”Edith Piaf – livet och kärleken” rysarkraft på Göteborgsoperans lilla scen för cirka 15 år sedan.

Hon är konstnärens tvivel och längtan. Hon är dess fokuserade drivenhet. Det skapas en nerv när hon får utrymme, som berör. Åsa Fång gör Ingrid Bergman till sin och släpper aldrig taget om sin roll för en sekund.

Som sidekick har hon utmärkte Stefan Clarin, det trogna bollplanket och konstnärliga tjänaren. Han snudd på stjäl showen med humoristiska ”Så skandalöst” i andra aktens mitt.

Men de sceniska mötena med Glenn Edells Roberto Rossellini och Kalle Malmbergs Aron Petter Lindström är även de utmärkta. Två män som var och en för sig tävlar om Ingrid Bergmans gunst, men som också vill förvandla henne till rollen som hemmafru och mamma; något hon snabbt kränger av sig. Även mot färgstarka Vera Veljovic’ Anna Magnani (huvudrollen i ”Rom öppen stad”) sprakar; två konstnärer i envig som slutligen förenas i något slags respekt.

Lägg till en hängiven ensemble som inte backar för att ta plats när utrymme gives. Mumma för en musikalentusiast, med andra ord.

Jo, ”Camera” har skärpan uppe från start till mål. Visst, de skaver någon gång i sånginsatserna. Framför allt i svårsjungna inledningen av andra akten där Glenn Edell, Åsa Fång och Vera Veljovic tävlar om uppmärksamheten, men bara Åsa Fång klara sig från dissonansen.

En randanmärkning, förstås. För ”Camera” är värd sin publik och sin uppmärksamhet. Så sorgligt därför att den spelas under detta på grund av corona så publikfattiga år.

Jag vill kramas

Det är en annorlunda tid. Mycket som förändras. Tillstånd som en gång har varit givna är det inte längre. Nej, det går ingen nöd på mig. Men samtidigt kan ju vardagen skifta från ett läge till ett annat utan att alarmklockorna ringer.

Självklart vet jag att många, på riktigt, är allvarligt drabbad av covid-19, det i all hast spridda coronaviruset. Tack och lov tillhör jag inte den gruppen. Än. Men det verkar också vara ett virus som det är svårt att ducka ifrån.

För vår del, min och Z:s, har coronahotet varit påtagligt sedan i mitten av januari. Z, som är reumatiker och med en medicin som gör att hennes immunförsvar är obefintligt, har haft radarn påkopplad tidigt. Vi planerade för en resa till Kenya över två veckor i februari. En möjlighet att träffa en god vän till Z, kunna bo hos hennes familj och samtidigt gör utflykter och kunna resa till kusten. Men magkänslan gav att vi valde bort det.

Z skulle i mitten av april åka på en rehabresa till spanska solkusten. Så jag bokade in att jag skulle vara med henne över en helg plus några dagar. Flyg och boende bokades. Men en vecka senare bestämmer sig Z för att inte åka på resan, som avbokas.

Vi har goda vänner i Vietnam, inflyttade från Oslo sedan i höstas, som vi skulle hälsa på. Nu vet vi inte när det blir av.

Synd om oss…? Inte ett dugg. Men dagboksanteckningar från hur livet förändras, som adderas med mitt jobb där förutsättningar blivit helt annorlunda; inga skivsläpp (eller åtminstone få), inga konserter, inga pjäser eller andra uppsättningar.

Vi lever i en märklig tid.

Långt bort och nära. Närheten till Z är långt borta nu. Foto: PRIVAT

Några som definitivt vet om det är vännerna S och W som bor i Perugia i Italien. Han jobbar som musiker. Hon som makeupartist. Båda står utan jobb och därmed saknar de inkomst. Utanför håller italienska myndigheter folket i herrans tukt och förmaning. Restriktioner följs av nya. Läget är tufft. Utan lön inga pengar att betala mat eller hyra. Marginalerna krymper. De vill hem till Sverige, men hur…?

De flesta av mina vänner följer nyhetsflödena och Anders Tegnells riktlinjer och rekommendationer. Några har över en dag blivit experter och vet hur slipstenarna ska dras. Stefan Löfven får snytingar för sina uttalanden, eller hyllas för dem. För ingen vet. Ingen har en aning om vad som är rätt eller fel, samtidigt som folkhälsomyndigheten kämpar för en strategi som ska lindra att covid-19 drabbar en masse.

Folk drabbas av vansinne och förnekelse på samma sätt som många skrider in i förnuft och omtanke. Det är en märklig tid.

Märklig för mig och Z, där jag lever utanför husets väggar, jobbar och verkar ungefär som vanligt med den påföljden att jag också exponerar mig för smittan. Detta trots att jag är en försiktigt general, håller avstånd och är noga med hygienen.

Men sedan snart tre veckor är det en tillvaro utan hustruns närhet. De två senaste veckorna sover vi i chambre séparée. Ingen närhet. Avstånd beaktas och respekteras. För smittas jag henne blir det en fråga om liv och död.

Det uppstår ett slags koreograferat rörelsemönster där vi undviker närhet, samtidigt som vi dras till varandra. Vi, som byggt vår relationen på beröring, får nu inte mötas hud mot hud, läppar mot läppar, huvud mot skuldra, hand mot bröst, andetag mot andetag.

Jag som finner ro i hennes snusningar hör dem inte längre när jag faller i sömn.

Inga kyssar, inga kramar, inget samliv. Jag längtar efter det. Närheten som berikar vår liv på det där extraordinära viset som gör vår relation unik.

Jo, hon finns där. Hennes ord hör jag. Hur hon bekräftar mig, med orden ger mig kärlek. Men det är närheten jag vill ha (också). Jag vill ha en kram. Nu!

Berusande bra Bellman

Musikteater

BELLMAN 2.0

Bellman2

Lustfylld. Västmalands teaters ”Bellman 2.0” är berusande bra. Foto: MARKUS GÅRDER

Västmanlands teater/Västerås teater

När danske regissören och kreatören Nikolaj Cederholm och hans team gör teaterkonst är det med musik i centrum. ”Taube today”, för två år sedan, på samma teater i Västerås, blev en succé. Precis som de uppsättningar med Gasolines och Beatles (”Come together”) samt även några klassiska kompositörers musik i ett nytt friskt sammanhang.

Nu alltså den svenska nationalskalden Carl Michael Bellman.

Scenrummet skapar en omedelbar inramning; ett långbord på tvären i den stora salen som snart ska visa sig vara Svenska akademiens samlingslokal i något slags nutid. Som med bra scenupplevelse går historien tvärs genom tiden. Alltså kan 2020 Bellman fåfängt ansöka om medlemskap hos De aderton, nu en nykter om än skamfilad samling. Med en bunt med texter och partitur försöka han övertyga församlingen om sin förträfflighet. Det blir naturligtvis till musik och sedan utspelar sig ett färgstarkt myller av Bellmans musik till nya, djärva arrangemang av Kåre Bjerkø. De fem musikerna som står på scen är en del av skådespelet. Skådespelarna tar inte bara ton utan stämmer också upp med sina instrument: gitarr, klarinett, munspel, basfiol, trummor… ja, till och med beatbox när Josef Törner får feeling. Det blir en sällsam happening.

På scen, framför våra ögon, förvandlas inte bara tillställningen till en backanal när Bellman frestar det torstiga sällskapet. Nej, med snillrik kostym ändras frackar och klänningar till 1700-talskläder. Peruker tas på och Andreas Ekstedts trumset dekoreras i kulisserna med the Bellmanz.

Det blir ett liv och ett kiv med ett pärlband av Bellmans musik som ackompanjemang där var och en av skådespelarna får visa kvaliteter.

Det är lustfylld och berusande teaterkonst, måhända nära musikal, och med kostym och scenografi så skickligt hanterat att man sitter med förtjust uppspärrade ögon för nästa scen och överraskning. För överraskar gör ”Bellman 2.0”.

Bellman1

Stark. Niklas Hjulström får sjunga ut i ”Bellman 2.0”. Foto: MARKUS GÅRDER

Det är en fröjd att få höra Niklas Hjulström, som ju också är teaterchef på Västmanlands teater, med sitt rika omfång. När han sjunger ”Glimmande nymph!” i en ekletiskt omfamnade och ljuvt utsträckt version ligger både andaktsfull tystnad och jubel sida vid sida. Spela in! Lägg ut!

Så också med Julia Frejs ”Märk hur vår skugga” i den mörka finalen.

Bellman3

Bländande nymfer. Julia Frej och Anna Fahlstedts sång är mustig, stark och berörande. Foto: MARKUS GÅRDER

”Bellman 2.0” är vördnadsfull och på samma gång utmanande. Det är en föreställning som låter smutsen ta fäste, solkigheten smeta linsen, drickandets galenskap hålla hand med berusningens förförelsekonster, humorn smeka allvaret…

Det här är en alldeles fantastisk uppsättning, värd för stockholmare att ta sin dryga timmes tågfärd till Västerås, värd för alla västmanlänningar att se och grattis Uppsala stadsteater, som sätter upp den senare i år. Men synd för alla som väljer att missa den. ”Bellman 2.0” är mustig, stark, livfull och bländande scenkonst som borde möta Sverige med en turné eller gästspel i Malmö, Göteborg och Stockholm. Minst.

Bellman 2.0, Västmanlandsteater premiär 29 februari 2020

Koncept och regi: Nikolaj Cederholm.

Musikarrangör: Kåre Bjerkø.

Scenografi: Kim Witzel.

Kostym: Line Bech.

Ljus: Joakim Brink.

Koreografi: Ossi Niskala.

Mask: Cais-Marie Björnlod.

Kapellmästare: Carina E Nilsson.

I rollerna: Aksel Morisse, Anna Fahlstedt, Barbro Lindkvist, Carina E Nilsson, Josef Törner, Julia Frej, Niklas Hjulström, Andreas Ekstedt och Rigmor Bådal.