Urstark urpremiär av Håkanmusikalen

Musikal:

KÄRLEK SKONAR INGEN

Storslaget och smärtsamt. ”Kärlek skonar ingen” berör där Håkan Hellströms låtar hamnar i ett ny, svart sammanhang.
Foto: LENNART SJÖBERG

Lek med tanken att man slungas 21 år tillbaka i tiden. Ungefär då hade Håkan Hellströms första soloturné tagit sin början och blivit ett formidabelt segertåg, som sedan fortsatt förbi stationer som ”Allsång på Skansen”, turné med Magnus Uggla och the Ark, inspelningar i Brasilien, skivinspelningar, nya turné, allt större scener där utsålda Ullevikonserterna blev i legio. Bara det är svindlande. En indiekille från Göteborg med drömmar och musik från the Jam, the Smiths, Bob Dylan och Eldkvarn i bagaget, liksom. Och nu musikal med världspremiär på Göteborgsoperan. Osannolikt, eller hur…?

Men han kunde från start ge ett berättande som berörde. Hittade en sorgkantad, lätt trasig ram som omfattade de sköra, de som irrat fel, de som sökte kärlek men inte visste hur eller var man skulle hitta den, eller tröstade sig med droger och sprit, förlorade jobb och hopp… Allt i en Göteborgsmiljö som är allt annat än turistanpassad, men som på något vis ändå fått något romantiskt över sig.

Att musikalen ”Kärlek skonar ingen” öppnar för ett möte med flera av de gestalter Håkan Hellström skapat ur fantasi eller verklighet gör den närvarande, empatisk och stark från start.

Michali Koutsogiannakis, som jobbar dubbelt i Göteborg – ”Mamma Mia – the party”-premiär i fredag, nu sin roll som Allan här –, sitter på sin parkbänk, spelar på sina låtar (Håkans, förstås) och är trasigt vacker, en ensam man i avsaknad av sin hustru (Vera Veljovic), som lockar från andra sidan. Där sätts tonen, för det är ingen glammig, glättig tillställning vi bjuds.

”Kärlek skonar ingen” är inte heller en Håkan Hellströmsk låtkavalkad att sjunga hjärtat ur kroppen till, ingen Ullevikonsert för ung som gammal. Nej, det är en musikal i skuggan av containrar, en stad som rivs och byggs upp, en stad som glömmer sina medborgare i ivern att spänna musklerna inför framtiden.

Här finns skuggfigurerna, här sitter tre gånger Glenn (Anders Wängdahl, David Lundqvist och Tobias Ahlsell) som gamarna i ”Djungelboken” ivrigt kommenterande och raljerande skeenden. Här försöker Lena – starkt spelad av Anna-Maria Hallgarn – hela sitt trasiga jag. Kristina Issa, den ensamkommande flyktingen Amira, är både flyende och kontaktsökande i sin skarpa roll, precis som Sofia Pekkaris juvenila, sårbara kriminella Fernando på jakt efter kärlek och hämnd. Eller Timo Nieminens Karl-Johan, han som förlorade jobbet på Pååls bagerier, men nu blivit byråkrat på Stadsbyggnadskontoret med en allt mer hisnade arbetsbörda och en allt mer svindlande distans till varifrån han kom ifrån. Eller Nina Zinjanis Eva, som lider av mental ohälsa vilken driver henne allt mer över kanten där hon upptäcker pojkvännen Tommys (Vilhelm Blomgren) otrohetsaffär med Anna (Lisette T Pagler).

Nej, det är ingen omedelbar historia. Det tar en stund innan den utkristalliserar sig, men då bländar den desto mer. Här vävs ett derby mellan Gais och Blåvitt in och, ja, Änglarna åkte på pisk.

Regissör Victoria Brattström har fått jobba med små scener såväl som stora och lyckas väl. Här kan fokus sättas på ett solonummer likväl som alla på scen inkluderande kör, akrobater och orkestern Rymdens Fisk. Scenrummet är stramt men rörligt och levande där scenograf Karin Dahlström jobbat med containrar som bas. Elegant och effektivt i all sin enkelhet.

I ”Kärlek skonar ingen” blottas ett Göteborg långt från Kals och Adas, det andra sidan myntet av Lasse Dahlquists käcka stad. Här möter istället de ekande skotten, de hukande kvartsfigurerna, de kriminella, de kärlekskranka och -törstande i Håkan Hellströms låtar, som får nya och djupare dimensioner. Starkt och berörande. Men Göteborgsoperans ljudtekniker har en del att jobba med. Premiärens ljudnivåer skilde sig allt för mycket mellan de agerande på scen; ibland var det helt enkelt svårt att höra vad som sades eller sjöngs.

Kärlek skonar ingen:

Musikal i två akter av Victoria Brattström, Simon Ljungman,

Håkan Hellström och Mirja Unge.

Koncept & idé: Victoria Brattström, Simon Ljungman och Håkan Hellström.

Musik: Håkan Hellström och Björn Olsson.

Sångtexter: Håkan Hellström.

Dialog: Mirja Unge.

Story och karaktärsutveckling: Mirja Unge och Victoria Brattström.

Dramaturgi och manusutveckling: Eva-Maria Dahlin.

Musikalisk bearbetning, vokalarrangemang: Simon Ljungman.

Orkestrering: Jonas Nydesjö.

Orkesterarrangemang: Simon Ljungman och Jonas Nydesjö.

Musikalisk ledare och dirigent: Nick Davies.

Dirigenter: Jonas Nydesjö och Bjorn Dobbelaere.

Regissör: Victoria Brattström.

Koreograf: Gunilla Olsson Karlsson och Gustaf Jönsson (koreografassistent).

Scenograf: Karin Dahlström och Linda Wallgren (biträdande scenograf).

Kostymdesigner: Bente Rolandsdotter och Mary-Anne Buyondo (kostymdesignassistent).

Ljusdesigner: Anna Wemmert.

Videodesigner: Leif Eriksson och Patrik Gunnar Helin, filmbolaget Peter Arnbert & co AB.

Ljuddesigner: Dennis Barkevall.

Konstnärlig konsult: Staffan Aspegren

I rollerna: Timo Nieminen, Sofia Pekkari, Kristina Issa, Michali Koutsogiannakis, Vera Veljovic, Vilhelm Blomgren, Nina Zanjani, Lars Väringer, Lisette T Pagler, Anders Wängdahl, David Lundqvist och Tobias Ahlsell plus ensemble och akrobater.

Rymdens Fisk: Simon Ljungman (gitarr och sång), Daniel Lindén (piano), Finn Björulfsson (slagverk), Helena Winkler (bas och sång), Tobias Ljungman (trummor) och Nils Sundberg (gitarr och sång).

Göteborgsoperans orkester och kör.

Låtlista:

1. Ouvertyr & underscore

(Känn ingen sorg för mig Göteborg, Din tid kommer,

Hoppas att det ska gå bra för de yngre också)

2. Bara dårar rusar in

3. Det kommer aldrig va över för mig

4. Tro och tvivel

5. Dom där jag kommer från (kort version)

6. Hoppas att det ska gå bra för de yngre också

(underscore)

7. En vän med en bil

8. Vi visste inte vart kärlek skulle ta oss

9. Vid protesfabrikens stängsel

10. Dom där jag kommer från

11. Dom där jag kommer från (underscore)

12. Inte skyldig nån nåt

13. Vänta tills våren

14. Fernando (underscore. Arr.)

15. Vem vill vara din vän när du har tappat glansen

16. När lyktorna tänds

17. Nordhemsgatan leder rakt in i himlen

18. Jag vet inte vem jag är men jag vet att jag är din

19. Gårdakvarnar och skit

Akt 2

20. Valborg

21. Det tog så lång tid att bli ung

22. Bit dig i läppen

23. I sprickorna kommer ljuset in

24. Pärlor

25. Din tid kommer

26. Sång i buss på villovägar

27. Du kan gå din egen väg & Förhoppningar och

regnbågar

28. Pärlor

29. Mitt Gullbergskaj paradis

30. Ramlar

31. När lyktorna tänds (repris)

32. Du är snart där

Staden i mitt hjärta

Göteborg fyller 400 år idag. Förmodligen är det så. För vem har egentligen koll på att det verkligen var 4 juni 1621 då Gustaf II Adolf ställde sig på Otterhällan, eller var det Kungshöjd, för att tydligt peka och säga orden som ingen vet att han sa ”Här ska staden ligga!”. Spelar roll. Det är nu som vi firar, om än så i skuggan av den fortfarande grasserande pandemin. 4 juni 2021.

Jag har ju varit med en bråkdel av stadens levnad. Men jag är inte desto mindre Göteborgs historia. Som alla dess invånare.

Detta är min resa.

Jag har haft förmånen att växa upp under 50-talet och fram mot detta nya decennium, i detta nya sekel, i detta nya millennium. Jag har sett staden från ett barns ögon, följt den med ungdomens ivrigt nyfikna blick, som vuxen modest konstaterat förändringar till det sämre och till det bättre. Göteborg har ständigt varigt stadd i rörelse på sin lerbädd mellan de ståtliga bergsknallarna, men så är det också en stad som rockar bättre än de flesta i Sverige.

1621 är förfärligt länge sedan. Mycket lite av det som fanns av staden finns kvar. Bränderna har tagit sitt i lågorna rov. Tidens tand har tagit annat. Nya kvarter har skissats fram, gamla har försvunnit. Kära byggnader har raserats för att likt Strindbergs ”Esplandadsystemet” skapa ljus och bättre förutsättningar: ””Här rivs för att få luft och ljus;//är kanske inte det tillräckligt?”.

Jag hade förmånen att få växa upp i den så kallade trädgårdsstaden Änggården. Nära till butiker, nära till lekplatser, nära till kamrater och nära till den stora staden i centrum, men också nära till de nya områdena som Högsbo, som byggdes blott några kilometer från oss. Stadsplanerarna hade dragit upp riktlinjerna, utanför oss skulle den stora, tunga Dag Hammarskjöldsleden bli verklighet på 60-talet. Den praktiska, men allt mindre utnyttjade Säröbanan – från Linnéplatsen till Särö – skrotades några år in på 60-talet, men fortfarande när jag började skolan kunde en rälsbuss vissla förbi oss Änggårdsbarn som stod och väntade på Tvåan mot Annedal och Annedalsskolan.

På promenadavstånd bodde mormor och morfar, hans som stod (och står) för vårt välstånd. Han som inte bara var en skicklig hantverkare med sinne för detaljer och design i sitt yrke som guldsmed utan också var en driven affärsman. Jag bodde hos dem emellanåt. Morfar skickade upp mormor på vinden, så var vi ensamma i deras sovrum för att lyssna på nattsändningen av Cassius Clay vs Sonny Liston. Morfar gjorde riktiga landgångar som vi åt, vackert dekorerade hönökakor; kanske drack han en öl. Om jag drack något alls, minns jag inte. Men jag satt storögd och höre på radiomannens refererande av matchen innan mina ögon slöts utan att jag fått veta vem som vann.

Morfar levde inte länge till. Prostatacancern tog hans liv hösten 1965. Mormor blev ensam, men jag höll henne sällskap och tillsammans med min syster gick jag och mormor för att se ”Sound of music” på Victoria, den stora biografen mitt på Kungsgatan. Bara några kvarter längre bort, på Drottninggatan, låg Alida Söderdahl, leksaksaffären vars skyltfönster lockade med alla sina bilar: Corgie Toys, Dinky Toys och exklusiva och dyra, danska, Tecnics. Jag älskade bilar. Älskade att leka med dem, bygga vägar som markerades av Legobitar, använde Fallerhus (som ju var till tågbanan) för att skapa en förort. Utanför mitt rum, i vardagsrummet var röllakanmattan perfekt i sitt mönster för att vara en storstad med imaginära höghus, staden vi inte fick åka till för vardagsrummet var förbjuden lekplats.

I hörnet Drottninggatan/Korsgatan låg Friluftsmagasinet. Butiken som sålde hockeyprylar som kunde tillfredsställa mitt nyfunna hockeyintresse. Staden blev större för varje meter som jag gick. På rasterna från Annedalsskolan gick vi. Upp på Nilssons berg för att utforska rivningshusen. In i Haga för gränderna och gårdarna. Annedals landshövdingehus där det ena inte var det andra likt och där Ehlers bageri låg på Albogatan med det mest spännande av alla. Hur jag visste det…? Jo, klasskamraten Hans var en i bagarfamiljen och jag fick följa med hem, upp för trapporna och in i lägenheten med alla halvtrappor och spännande prång.

Med klasskamraterna upptäckte jag kärleken och hur svårt det var. Sanning och konsekvens med Maggan och Sandra i huset där den senare bodde. Lill Lindfors ”Du är den ende” var soundtrack. Hos Sandra var jag på min första hippa, dansade min första dans, med Sandras femåriga syster Anna. Ingen i klassen ville.

Av tjejerna i klassen fick jag höra att jag inte hade pussmun. En besvikelse, förstås. När min klasskamrat Mikael och jag var ute på stan blev vi stoppade vid minst två tillfällen. Han som hade tre äldre systrar hade blivit klädd och klippt som en liten beatle. Jag hade också fått anamma längre hår, men klädstilen var knappast lika tuff. Dessutom var jag blond. Han mörk.

”Åh, vad söta ni är”, sa flickorna och plockade upp sina alldeles nya Instamatickameor.

”Får vi ta en bild?”.

”Nej, förresten. Inte du. Bara han”.

Jag klev ur bilden. ”Bara han”.

När band skulle bildas i skolan visste jag att jag kunde sjunga, till skillnad mot de andra. Men… bara mörkhåriga fick vara med.

Vid skolavslutningarna sjöng jag, för att jag fick, trots att de andra killarna inte hade lov till det och putte på mig för det. De sjöng illa. Jag bra. Det uppskattade fröken.

Frölunda torg invigdes. Åhlens hade blå byxor med gula revärer. Så nära ett par Sgt Pepperbyxor man kunde komma. Mamma sa nej. Frölundaborg invigdes. Bara ett stenkast från där jag bodde och alldeles bredvid Slottsskogsrinken, som var den första rinken jag spelade ishockey på efter mina stappliga steg på Stora dammen i Slottsskogen och Näcken uppe i Änggårdsbergen.

Vintrarna var kalla. Snön och kylan bet. Öroninflammationerna smet i legio in i mina öron. Sahlgrenska öron, näs och hals. Mammas tålamod. Min smärta. Läkare som stack hål på trumhinnan. Ofta utan bedövning, ibland blev jag nedsövd och drömde om hur jag smet med hela läkarkåren efter mig, ned på Liseberg, in i tunnelbanetåget med hela gänget efter mig.

Så högstadiet, Nordhemsskolan, den väldiga borg högt uppe på berget, tronande med anor från 1914, kärv och sträng i sin storslagenhet. Jag var inget ljushuvud, men en drömmare som önskade att jag kunde vakna och kunna; det har inte förändrats. Men så kan jag min franska och tyska dåligt, trots alla år i skolan. Är heller inget vidare på engelska. Riktigt usel på matte. Jag har andra kvaliteter. Ett annat kunnande.

Tonår. Möten med elever från Askim och Hovås som tog bussen in till Nordhem. Kärlek. Taffliga kyssar. Så Agneta, hon som redan som 13-åring tagit abort, som ville bli ihop med mig. Hon som flyttat in från tuffa Bergsjön till Landala, rökte och såg till att vi blev ihop på en skoldans i den lokalen som sedan blev Sprängkullen. Men kyssar räckte inte, hon ville mer. Lockade med mig hem till någon av hennes kompisar på Guldheden. Jag kom dit i min stickade, tajta tröja med snörning och v-jeans. Bussen från Linnéplatsen. Tre tjejer, mötte, som plötsligt bara blev hon och jag. Hon visste hur man skulle göra; inte jag, som bara kunde kyssas trots bristen på pussmun. Så skulle jag hem, bröt upp från sängen och i öronvrån ser jag hur Agneta gör ett tecken om att det inte blev något. Det skulle dröja innan det blev det. Men då var det inte med henne.

Hvitfeldtska blev gymnasiet. 60-tal hade blivit 70-tal. Beatles hade gett upp. Ny musik rullade in. Den olyckliga kärleken drabbade mig. Mobbningen också. Den som höll i mot en annorlunda kille med känslor utanför och ett stort hjärta innanför och med famnen fylld av drömmar. Jag klarade mig, men fick gå om ett år. Började skriva poesi, drömde om att bli poet, men förstod – efter pappas förtvivlan över mitt livsval – att jag behövde en inkomst för att kunna vara poet. Så varför inte skribent på GP:s kulturavdelning, mina dikter var ju från start från ett underbarn. Det var i praktiken bara att skicka dem till Svenska akademien i Uppsala (!) för att framgångsstenen skulle sättas i rullning. Ogenerad delade jag med mig av min diktkonst, för min förträfflighet var ju så stor. Men efter första sommarlovet kom en klasskamrat med en diktsamling av sovjetiske diktaren Jevgenij Jevtusjenko, jag blev omtumlad, ödmjukt insåg jag mina tillkortakommande och började skriva orimmat, fritt och ständigt. Med klasskamrater startade jag band. Vi repade i skolan. Vi la ner. Startade nya konstellationer. Uppträdde med musik vi skapade själva under namnet Morsans Profeter.

Och hockeyn. Den som tog mig till rinkar inte bara runt om i Göteborg utan också utanför. Ja, så långt som till norra England och Skottland.

Studenten utan något mål. Efter sommarlovet som tog mig till USA blev det litteraturvetenskap. Nya vänner. Studier som den studietrötta inte riktigt klarade av, trots att jag egentligen älskade ämnet. Nytt band bildades i något slags proggfåra, en bit från den tidigare rockjazzen. Men så kom punken och jag sveptes med i energin, i uttrycket och hittade nya vänner, tog med några gamla och stod plötsligt med ett band – igen.

Från att storögt tittat på jobbade jag mig in i centrum. Errols på Magasinsgatan öppnade. Pulsen. Intensiteten. Infallen. Euforin. Självbekräftelsen. Jag var mitt i en ström, men skapade också mina egna virvlar. Det var berusning och självförhärligande. Men första stor kärlek. Jag lärde mig att älska. Jag lärde mig att bli sambo. Jag lärde mig att akta en morgontrötts känsliga mornar.

Jag lämnade mitt barndomshem för Majorna. En etta med kök och toa inne. Kallvatten. Inget badrum. Det var mitt. Möblerade med möbler jag ärvt av min älskade mormor som gått bort några år innan. Flytt till Nordhemsgatan, mitt emot skolan där jag gått. Fick ta över min systers lägenhet. Rotade mig. Skapade. Märkte förmodligen aldrig de telefonsamtal som kom från kvinnor som ville höra min röst; min flickvän tog dem och svarade att jag inte vara hemma och la på. Kai Martin & Stick! hade blivit så mycket mer än ett punkband i mängden. Vi gjorde skivor, turnerade, var med i radio och tv, blev intervjuade.

Kärleken tog slut. Jag flyttade. Men bara längre ned på Nordhemsgatan Insåg att jag trivdes med mitt jobb på GT. Vill inte bli en globetrotter, även om transsibiriska lockade. Skrev allt mer i min roll som journalist. Bandet stannade verksamheten 1985. Nytt band bildades. Nytt band bildades. Paria och Parad. Ungefär samtidigt.

Men inspirationskällan hade sinat. Kemin från kreatörerna i Kai Martin & Stick! kom inte med i det nya laboratoriet.

Så mötte jag hon som skulle bli mina barns mamma. Vi flyttade till Änggården, en bostadsrätt. Min lilla vandring från barndomshemmet slöt närmast en cirkel. En son föddes för att följas av ytterligare en. Karriär och familjeliv. Men allt mindre hockey och allt mindre musik, även om coverbandet Glenn-Yngves skördade sin framgångar med mig som sångare. I slutet av 90-talet köper vi hus. Bara några nummer ifrån där jag växte upp. Men efter 18 år bryter vi upp. Hon flyttar. Jag bor kvar. Så nej, jag har inte kommit så långt i livet. Efter ett år träffar jag min själsfrände, hon som är min sol, min måne, min glädje, min klokskap, min kärlek och min största kritiker. Efter kraschen med skilsmässan slickar jag såren och blir en hel man. Ja, kanske till och med en bättre människa.

Jag jobbar intensivt. Vårdar min kärlek, finns för mina barn och mina åldriga föräldrar. Det är en intensiv karusell där jobbets utmaningar och påfrestningar med mobbningsliknade omplaceringar till slut gör att jag går in i väggen. GT, min arbetsplats sedan 35, vill inte ha mig och spottar ut mig med ett generöst avgångsvederlag. Jag tror att jag ska få nytt jobb, så gott är väl ändå mitt renommé. Men fåfängan sträcker sig längre än verklighetens krassa grin. Det skulle dröja.

Jag som famnar Göteborg får genom min kärlek Köpenhamn att upptäcka, staden hon kommer ifrån. Jag tittar på bilder, besöker gator, kvarter och tjusas av historien. Men lämna Göteborg, aldrig. Det är den lilla storstaden, möjligheternas stad och intryckens stad. 400 år och jag, som snart är 65 år och bara har levt en bråkdel av Göteborgs existens, vill fortsätta verka här. Jag har, som sagt, inte kommit så långt i livet. Jag spelar min ishockey, gör emellanåt min musik, skriver, det som jag en gång sa att jag skulle min försörjning från. Jag lever ett gott liv. Har min kärlek, mina barn, mina barnbarn och jag lever i den stad jag kan, älskar och verkar i. Gott så, eller hur…?

Stark urpremiär på ny musikal

Kärlek med historiskt perspektiv. ”Silverhjärtats hemlighet” är en nyskriven musikal som omfamnar det mesta och bästa. Här Stina Olsson och Filip Wikström. Foto: SIMON RUBIN

Jacobsonteatern, Artisten

Av: Martin och Jenny Schaub.

Synopsis och viss dialog i samarbete med Mats Kjelbye.

Orkesterarrangemang: Axel Mårdsjö och Martin Schaub.

Vokalarrangemang: Martin Schaub.

I rollerna: Stina Olsson, Gustav Gälsing, Nils Weibull, Filip Wikström, Martine Rishaugen-Hellman, Petra Björkman, Sesselja Ólafsdottír, Elvira Norbäck och Simon Rubin.

Regi: Nina Norblad.

Regiassistent: Emelie Sigelius.

Koreografi: Josefina Samuelsson, Nina Norblad samt ensemblen.

Kapellmästare: Daniel Lindén.

Musiker: Matti Carlsson och Simon Gumdundsson.

Ljusdesign: Fredrik Magnusson.

Ljudtekniker: Anders Kampe.

Ljudeffekter: Patrick Rydman.

Scenteknik: Mikael Eriksson.

Det är på många sätt och vis fascinerande att få följa musiker i det yrke jag har. Se hur de strävar i med och motgång, med tjurig envishet över sin egen förträfflighet, den eget inslagna vägen mot framgång. Som med In Flames. Som med Håkan Hellström. Som med paret Jenny och Martin Schaub, som med sitt West of Eden troget hållit fast vid sin kurs med popmusik i den irländska folkmusikfåran. Jag tror att jag bevakat bandet – och dem – i 25 år och ständigt har fått vara beredd på överraskningar. Martin Schaub har ju dessutom gjort karriär som en av Göteborgs främste arrangörer, som legat bakom Konserthusets utmaning Popical, där symfoniker möter popartister i ett spännande möte. Som Laleh, som Timo Räisänen, eller som Bob Hund.

Tillsammans med kollegan Patrick Rydman har han länge velat in i musikalens svindlande värld. Först ut ”Lily”, som sattes upp som ett slags test på Högskolan för scen och musik i Göteborg 2015. Allvar blev det med ”Närmare kanten”, återigen på Högskolan för scen och musik, med premiär för två år sedan. Då ett samarbete mellan Musikhögskolan och stiftelsen Gyllenkroken, som jobbar med människor med psykisk sjukdom eller dito funktionsnedsättning. En musikal som fått fortsatt liv både i form av cd och en ny uppsättning så sent som för några veckor sedan i Stockholm.

Patrick Rydman och Martin Schaub ruvar också på, kanske sin största satsning och uppsättning, ”Dead or alive”, som skulle haft premiär i våras på Malmöoperan, men som flyttats till 2022.

Men nu är det det strävsamma paret Jenny och Martin Schaub som ligger bakom ”Silverhjärtats hemlighet”. Ett besök för några år sedan på Stadsmuseet i Göteborg gav inspiration i allmänhet, men det hemlighetsfulla silverhjärtat från 1500-talet i synnerhet. Av detta fynd från 1916, som sedan dess legat i museets samlingar, har det gått från ett embryo till en fullödig musikal. Fascinerande.

Att mycket lite kunskaper om silverhjärtat finns, har inte hindrat paret, som gjort en story som sömlöst växlar mellan 1500-talets Nya Lödöse (där fyndet gjordes), 1916-talets Göteborg och nutid.

Återigen har Nina Norblad , studievägledare och sångcoach, på Högskolan för scen och musik uppvaktats. Ett erbjudande hon inte kunde tacka nej till. Återigen är det elever på skolan som fått en duvning i hur en slipsten till uppsättning ska dras. Med knappa medel och en produktion fylld av restriktioner har sannerligen ensemblen fått sig en utmaning att bita i. Här finns inget facit. Här finns inga klassiska musikalförlagor. Här är det bara att jobba från scratch och ödmjukt skapa. Så bra det har blivit.

Martin Schaub har ytterligare skärpt sina sinnen för hur musikalmelodier ska komponeras. Han spänner vitt och brett, från ensemblenummer till solistglans. Jenny Schaubs explicita och följsamma texter leker med. Första aktens ”Nånting stort” med Petra Björkman är en sprakande sång, som förtjust fäster sig. ””Fyra fåglar”, Daniels (Filip Wikström) ömsinta kärleksförklaring till Ella (Stina Olsson) glider från dur till moll, från skimrande lycksalighet till mörkaste smärta. Oerhört skickligt och musikdramatiskt med en svidande nerv.

Ja, några exempel i en musikal som ska och bör få längre liv på en större scen, rikligt orkestrerad plus scenografi. och kostym. Gärna med just de här tvåårseleverna, som alla har både bärighet i röst med personlig klang, där Gustav Gälsing sticker ut, samt scennärvaro. Det är både de och musikalen värda.

Scennärvaro. Andraårseleverna på musikallinjen på Högskolan för scen och musik har alla stark personlighet. Foto: EMELIE SIGELIUS

Ja, det här är en avskalad uppsättning. Blott keyboard, bas och trummor i orkestern. Dessutom har ensemblen fått jobba med avstånd, men snyggt vänt det till sin fördel. Där blir, exempelvis, en övergreppsscen oerhört stark – trots, eller tack vare, två meters avstånd.

”Silverhjärtats hemlighet” spänner över och bottnar i mycket: lättsamhet, trulighet, juvenil kärlek, svartsjuka, one night stand, gayrelation, fylla, pengar, drama, uppvigling, ond bråd död och så då silverhjärtats hemlighet. Se, en mycket fint komponerad och framförd musikal som en present till Göteborg 400 år. Grattis!

Skarpt fokus på Ingrid Bergman i ”Camera”

Musikal:

CAMERA

!!!!

Kulturhuset Spira, Smålands musik & teater, Jönköping

Av: Jan-Erik Sääf och Staffan Aspegren.

Dirigent: Nils-Petter Ankarblom. Orkesterarrangemang: Kalla Ankarbom. Koreograf: Karl Dyall. Scenograf: Bengt Fröderberg. Kostym: Camilla Thulin. Ljusdesign: Anna Wemmert. Videodesign/bildteknik: Fredrik Egerstrand.

I rollerna: Åsa Fång (Ingrid Bergman), Glen Edell (Roberto Rossellini), Vera Veljovic (Anna Magnani), Kalle Malmberg (Aron Petter Lindström), Stefan Clarin (maskinisten, av Ingrid kallad Cameron) Vera-Lo Frid/Ellen Holmstedt ( Pia, 9 år).

Ensemble: Robert Sillberg, Karolina Krigsman, Oscar Sundling-Wallin, Jens Olsson, Karin Funk, Lisa Agby, Marie Gårseth-Gathe, Walfrid Lindsgård och Petter Andersson

Orkester: Jönköpings sinfonietta.

Nya musikaler är inte världen speciellt bortskämd med. I Sverige än mer sällan. Göteborgsduon Martin Schaub och Patrick Rydman sitter i skrivande stund och arbetar på en på uppdrag av Malmöoperan. Förra året hade duon premiär på sin utmärkta ”Närmare kanten”. I Stockholm ska något slags kombination av nyteater och musikal göras på Cirkus med Pippi Långstrump i fokus. Peter Jöbacks fantastiska show ”Med hjärtat som insats” var musikalnära. Men Staffan Aspegrens och Jan-Erik Sääfs ”Camera” är det definitivt.

Sprungen ur den senare längtan efter att skapa en Broadwaymusikal som i tanke, själ och hjärta av slumpen förenades med Staffan Aspegrens drömmar blev ”Camera” verklighet på Östgötateatern i samarbete med Högskolan för scen och musik i Göteborg . Ett starkt berättat kapitel ur Ingrid Bergmans liv från 1949 och några dramatiska år fram fick sin musikaliska dräkt, som nu åter får liv på fina Kulturhuset Spira i Jönköping.

För två år sedan var det Lerumstjejen Karin Oskarsson som spelade Ingrid Bergman. Nu är det rutinerade Åsa Fång. Mycket är, så vitt jag förstår, övertaget från uppsättningen på Östgötateatern. Tack för det. Vi pratar utsökt scenografi av Bengt Fröderberg, lättsam och smart koreografi signerad Karl Dyall, stiltrogna, tjusiga kreationer från Camilla Thulin, med mera.

Till detta alltså ny musik och sångtexter av Jan-Erik Sääf till manus av Staffan Aspegren. Spänns bågen…? Ja, absolut och det är härligt, djärvt och helt rätt. För ”Camera” är en urtjusig uppsättning som lockar ögat, örat, hjärtat och intellektet. För cineasten och värnare av Ingrid Bergmans filmkonst bjuds det upp till dans. För här speglas en sorts biografi, hennes möte med Roberto Rossellini (efter förtjusningen av att ha sett hans ”Rom öppen stad”), krisen med maken Aron Petter Lindström, kärleken till dottern Pia, men också hängivenheten till konsten, till filmen, till kameran, strålkastarljuset.

Ingen är bättre än Åsa Fång att gripa sig an detta. Jag minns fortfarande starkt hur hon gav uppsättningen ”Edith Piaf – livet och kärleken” rysarkraft på Göteborgsoperans lilla scen för cirka 15 år sedan.

Hon är konstnärens tvivel och längtan. Hon är dess fokuserade drivenhet. Det skapas en nerv när hon får utrymme, som berör. Åsa Fång gör Ingrid Bergman till sin och släpper aldrig taget om sin roll för en sekund.

Som sidekick har hon utmärkte Stefan Clarin, det trogna bollplanket och konstnärliga tjänaren. Han snudd på stjäl showen med humoristiska ”Så skandalöst” i andra aktens mitt.

Men de sceniska mötena med Glenn Edells Roberto Rossellini och Kalle Malmbergs Aron Petter Lindström är även de utmärkta. Två män som var och en för sig tävlar om Ingrid Bergmans gunst, men som också vill förvandla henne till rollen som hemmafru och mamma; något hon snabbt kränger av sig. Även mot färgstarka Vera Veljovic’ Anna Magnani (huvudrollen i ”Rom öppen stad”) sprakar; två konstnärer i envig som slutligen förenas i något slags respekt.

Lägg till en hängiven ensemble som inte backar för att ta plats när utrymme gives. Mumma för en musikalentusiast, med andra ord.

Jo, ”Camera” har skärpan uppe från start till mål. Visst, de skaver någon gång i sånginsatserna. Framför allt i svårsjungna inledningen av andra akten där Glenn Edell, Åsa Fång och Vera Veljovic tävlar om uppmärksamheten, men bara Åsa Fång klara sig från dissonansen.

En randanmärkning, förstås. För ”Camera” är värd sin publik och sin uppmärksamhet. Så sorgligt därför att den spelas under detta på grund av corona så publikfattiga år.

Jag vill kramas

Det är en annorlunda tid. Mycket som förändras. Tillstånd som en gång har varit givna är det inte längre. Nej, det går ingen nöd på mig. Men samtidigt kan ju vardagen skifta från ett läge till ett annat utan att alarmklockorna ringer.

Självklart vet jag att många, på riktigt, är allvarligt drabbad av covid-19, det i all hast spridda coronaviruset. Tack och lov tillhör jag inte den gruppen. Än. Men det verkar också vara ett virus som det är svårt att ducka ifrån.

För vår del, min och Z:s, har coronahotet varit påtagligt sedan i mitten av januari. Z, som är reumatiker och med en medicin som gör att hennes immunförsvar är obefintligt, har haft radarn påkopplad tidigt. Vi planerade för en resa till Kenya över två veckor i februari. En möjlighet att träffa en god vän till Z, kunna bo hos hennes familj och samtidigt gör utflykter och kunna resa till kusten. Men magkänslan gav att vi valde bort det.

Z skulle i mitten av april åka på en rehabresa till spanska solkusten. Så jag bokade in att jag skulle vara med henne över en helg plus några dagar. Flyg och boende bokades. Men en vecka senare bestämmer sig Z för att inte åka på resan, som avbokas.

Vi har goda vänner i Vietnam, inflyttade från Oslo sedan i höstas, som vi skulle hälsa på. Nu vet vi inte när det blir av.

Synd om oss…? Inte ett dugg. Men dagboksanteckningar från hur livet förändras, som adderas med mitt jobb där förutsättningar blivit helt annorlunda; inga skivsläpp (eller åtminstone få), inga konserter, inga pjäser eller andra uppsättningar.

Vi lever i en märklig tid.

Långt bort och nära. Närheten till Z är långt borta nu. Foto: PRIVAT

Några som definitivt vet om det är vännerna S och W som bor i Perugia i Italien. Han jobbar som musiker. Hon som makeupartist. Båda står utan jobb och därmed saknar de inkomst. Utanför håller italienska myndigheter folket i herrans tukt och förmaning. Restriktioner följs av nya. Läget är tufft. Utan lön inga pengar att betala mat eller hyra. Marginalerna krymper. De vill hem till Sverige, men hur…?

De flesta av mina vänner följer nyhetsflödena och Anders Tegnells riktlinjer och rekommendationer. Några har över en dag blivit experter och vet hur slipstenarna ska dras. Stefan Löfven får snytingar för sina uttalanden, eller hyllas för dem. För ingen vet. Ingen har en aning om vad som är rätt eller fel, samtidigt som folkhälsomyndigheten kämpar för en strategi som ska lindra att covid-19 drabbar en masse.

Folk drabbas av vansinne och förnekelse på samma sätt som många skrider in i förnuft och omtanke. Det är en märklig tid.

Märklig för mig och Z, där jag lever utanför husets väggar, jobbar och verkar ungefär som vanligt med den påföljden att jag också exponerar mig för smittan. Detta trots att jag är en försiktigt general, håller avstånd och är noga med hygienen.

Men sedan snart tre veckor är det en tillvaro utan hustruns närhet. De två senaste veckorna sover vi i chambre séparée. Ingen närhet. Avstånd beaktas och respekteras. För smittas jag henne blir det en fråga om liv och död.

Det uppstår ett slags koreograferat rörelsemönster där vi undviker närhet, samtidigt som vi dras till varandra. Vi, som byggt vår relationen på beröring, får nu inte mötas hud mot hud, läppar mot läppar, huvud mot skuldra, hand mot bröst, andetag mot andetag.

Jag som finner ro i hennes snusningar hör dem inte längre när jag faller i sömn.

Inga kyssar, inga kramar, inget samliv. Jag längtar efter det. Närheten som berikar vår liv på det där extraordinära viset som gör vår relation unik.

Jo, hon finns där. Hennes ord hör jag. Hur hon bekräftar mig, med orden ger mig kärlek. Men det är närheten jag vill ha (också). Jag vill ha en kram. Nu!

Berusande bra Bellman

Musikteater

BELLMAN 2.0

Bellman2

Lustfylld. Västmalands teaters ”Bellman 2.0” är berusande bra. Foto: MARKUS GÅRDER

Västmanlands teater/Västerås teater

När danske regissören och kreatören Nikolaj Cederholm och hans team gör teaterkonst är det med musik i centrum. ”Taube today”, för två år sedan, på samma teater i Västerås, blev en succé. Precis som de uppsättningar med Gasolines och Beatles (”Come together”) samt även några klassiska kompositörers musik i ett nytt friskt sammanhang.

Nu alltså den svenska nationalskalden Carl Michael Bellman.

Scenrummet skapar en omedelbar inramning; ett långbord på tvären i den stora salen som snart ska visa sig vara Svenska akademiens samlingslokal i något slags nutid. Som med bra scenupplevelse går historien tvärs genom tiden. Alltså kan 2020 Bellman fåfängt ansöka om medlemskap hos De aderton, nu en nykter om än skamfilad samling. Med en bunt med texter och partitur försöka han övertyga församlingen om sin förträfflighet. Det blir naturligtvis till musik och sedan utspelar sig ett färgstarkt myller av Bellmans musik till nya, djärva arrangemang av Kåre Bjerkø. De fem musikerna som står på scen är en del av skådespelet. Skådespelarna tar inte bara ton utan stämmer också upp med sina instrument: gitarr, klarinett, munspel, basfiol, trummor… ja, till och med beatbox när Josef Törner får feeling. Det blir en sällsam happening.

På scen, framför våra ögon, förvandlas inte bara tillställningen till en backanal när Bellman frestar det torstiga sällskapet. Nej, med snillrik kostym ändras frackar och klänningar till 1700-talskläder. Peruker tas på och Andreas Ekstedts trumset dekoreras i kulisserna med the Bellmanz.

Det blir ett liv och ett kiv med ett pärlband av Bellmans musik som ackompanjemang där var och en av skådespelarna får visa kvaliteter.

Det är lustfylld och berusande teaterkonst, måhända nära musikal, och med kostym och scenografi så skickligt hanterat att man sitter med förtjust uppspärrade ögon för nästa scen och överraskning. För överraskar gör ”Bellman 2.0”.

Bellman1

Stark. Niklas Hjulström får sjunga ut i ”Bellman 2.0”. Foto: MARKUS GÅRDER

Det är en fröjd att få höra Niklas Hjulström, som ju också är teaterchef på Västmanlands teater, med sitt rika omfång. När han sjunger ”Glimmande nymph!” i en ekletiskt omfamnade och ljuvt utsträckt version ligger både andaktsfull tystnad och jubel sida vid sida. Spela in! Lägg ut!

Så också med Julia Frejs ”Märk hur vår skugga” i den mörka finalen.

Bellman3

Bländande nymfer. Julia Frej och Anna Fahlstedts sång är mustig, stark och berörande. Foto: MARKUS GÅRDER

”Bellman 2.0” är vördnadsfull och på samma gång utmanande. Det är en föreställning som låter smutsen ta fäste, solkigheten smeta linsen, drickandets galenskap hålla hand med berusningens förförelsekonster, humorn smeka allvaret…

Det här är en alldeles fantastisk uppsättning, värd för stockholmare att ta sin dryga timmes tågfärd till Västerås, värd för alla västmanlänningar att se och grattis Uppsala stadsteater, som sätter upp den senare i år. Men synd för alla som väljer att missa den. ”Bellman 2.0” är mustig, stark, livfull och bländande scenkonst som borde möta Sverige med en turné eller gästspel i Malmö, Göteborg och Stockholm. Minst.

Bellman 2.0, Västmanlandsteater premiär 29 februari 2020

Koncept och regi: Nikolaj Cederholm.

Musikarrangör: Kåre Bjerkø.

Scenografi: Kim Witzel.

Kostym: Line Bech.

Ljus: Joakim Brink.

Koreografi: Ossi Niskala.

Mask: Cais-Marie Björnlod.

Kapellmästare: Carina E Nilsson.

I rollerna: Aksel Morisse, Anna Fahlstedt, Barbro Lindkvist, Carina E Nilsson, Josef Törner, Julia Frej, Niklas Hjulström, Andreas Ekstedt och Rigmor Bådal.

 

 

 

Diabolisk Jöback möter häxkraft

Musikal

HÄXORNA I EASTWICK

!!!!

2926b692-f142-4a13-983a-72671b105693

Färgstark. Den svenska uppsättningen av ”Häxorna i Eastwick” är färgstark, men har en unken story. Foto: MATS BÄCKER

Cirkus, Stockholm

Premiär: 19 september 2019.

Bäst: Sussie Eriksson är fenomenal.

Sämst: Storyn suger.

Fråga: Är det i djävulska roller som Peter Jöbacks bäst kommer till sin rätt på scen…?

Peter Jöback återvänder till musikalen som blev hans genombrott vid världspremiären 2000 i West End, London. Men nu förstås i den diaboliska huvudrollen som Darryl van Horne. Han har fått smak för ondskan och var ju fantastisk i sin roll som Fantomen på operan på samma arena som nu ”Häxorna i Eastwick” spelas. Peter Jöback tummar egentligen inte på någonting nu. Är slipprig, självupptagen och utmanande enligt något slags grab ‘em by the pussy-estetik. Hade det inte varit för att Pontus Stenshälls – och förstås den strikt styrda West Endproduktionen – redan snott en Trump look-a-like till sin uppsättningen av ”Herr Puntila och hans dräng Matti” på Göteborgs stadsteater hade man lätt kunna föreställa sig en dito version av USA:s president på Cirkus scen.

82dcb2da-c7c8-47a3-9524-a0d725e7f408

Sliprig. Peter Jöback för en slipprig Darryl van Horne. Foto: MATS BÄCKER

John Updikes bok och uppföljaren på film med Jack Nicholson, Susan Sarandon, Cher och Michael Pfeiffer utspelar ju sig i en bigott amerikansk småstad. I centrum Felicia Gabriel (här spelad av Sussie Eriksson), som med  reaktionär järnhand kämpar för att bibehålla Eastwick eastwickskt. Ett bekant tema i dag.

Trion Alexandra Spofford (Kayo Shekoni), Sukie Rougemont (Vanna Rosenberg) och Jane Smart (Linda Olsson) är hennes edsvurna fiender (utmärkta alla tre). Förvisso kreativa (konstnär, skribent respektive musiker), men hämmade av den inkrökta hålan Eastwicks småsinta moral. Vad de inte vet är att deras gemensamma kraft är milt sagt stark. Denna deras girl power och längtan efter en omtumlande man (ja, ni hör, vilken story!) ger Darryl van Hornes ankomst. Eastwick ska aldrig bli detsamma. Inte de heller.

bbfc95cf-662c-4922-a739-b3f5928f2fa2-w_400_h_300_crop Girlpowertrio. Foto: MATS BÄCKER

Vi landar alltså i en pastellfärgad preppymiljö där de klatschiga kulissbyggena och kostymerna är effektiva inramningar av varje scen och nummer i ett drömmande 50-tal. Här handlar det om en musikal som tar till vara på varje minut, där ensemblen är en viktig motor att spinna för huvudrollerna, som mest får spegla sig i glansen.

Fräsig koreografi med all inclusive blandas med starka solonummer. Allt är väldigt snyggt och alla tar väl tillvara på sin plats i rampljuset.
Kanske mest Sussie Eriksson, som med sin Felicia Gabriel fullständigt vrider och vänder ut på sig själv. Bländande. Hennes finalnummer är milt sagt intensivt och hisnande starkt.

9bb89f6c-133b-412f-8e0f-acb80d146940

Lysande. Sussie Eriksson är i sitt esse. Foto: MATS BÄCKER

Så, ja, jag står kluven inför den här musikalen. ”Häxorna i Eastwick” är en fantastisk uppsättning med aktörer som inte tummar på kvaliteten. Men historien som allt spinner kring, den frälsande, upproriske mannen som lever djävulen och lägrar kvinnor med osläcklig aptit, är så daterad och ärligt talat inte så vidare kul 2019.

Häxorna i Eastwick, Cirkus, premiär 19 september 2019

Baserad på John Updikes roman från 1984

Musik: Dana P Row.

Text: John Dempsey.

I rollerna: Daryl Van Horne: Peter Jöback
Alexandra: Kayo Shekoni
Sukie: Vanna Rosenberg
Jane: Linda Olsson
Felicia: Susanne ”Sussie” Eriksson
Jennifer: Hanna Ulvan
Michael: Martin Redhe Nord
Clyde: Jan Mybrand
Fidel/Little Girl: Kitty Chan
Samt en stor ensemble och orkester ledd avJulian Bigg.

Kreativt team
Regissör: Rachel Kavanaugh
Biträdande regissör: Edward af Sillén
Biträdande dirigent: Git Brännström
Koreograf: Andrew Wright
Biträdande koreograf: Emily Goodenough
Kostym: Colin Richmond
Lighting Designer: Tim Lutkinbbfc95cf-662c-4922-a739-b3f5928f2fa2-w_400_h_300_crop.jpg

Storslagen ”Oliver!”

Musikal:

OLIVER!

!!!!

Oliver!

Mustig. ”Oliver!” är en storslagen uppsättning på Göteborgsoperan. Foto: LENNART SJÖBERG

Göteborgsoperan.

Publik: Utsålt.

Bäst: De magnifika masscenerna.

Sämst: Det tappade tempot i andra akten.

Fråga: ”Så länge han behöver mig” måste väl ha inspirerat till Ainbusks ”Älska mig” med musik av musikalfantomen Benny Andersson…?

Kanske tillhör inte ”Oliver!” den mest tidlösa av musikaler. Åtminstone inte om den ställs mot Charles Dickens roman om den fattige, föräldralöse pojken Oliver i Londons 1830-tal. Men när Göteborgsoperan väljer att göra denna Lionel Barts musikal från 1960 sparas det inte på krutet. Det är en formidabel, storslagen uppsättning med extra allt, totalt 60 personer på scen, varav hälften barn. Regissör – och koreografen – Fredrik Benke Rydman har samlat ensemblen till en färgstark och imponerande föreställning där det inte brister i kreativitet i någon scen gällande dans, kostym eller scenografi.

Här excellerar Lehna Edwalls kostymer som är både fantasirika, vackra och förvridna, som för att finna ett barns perspektiv. Rika klär i prakt, fattig i smuts och lump. Ungefär så. Till det Frida Arvidssons scenografi som starkt visar visa det smutsiga London på 1800-talet, fyllt av föroreningar och kolpartiklar i luften.

Men föreställningen börjar redan innan publiken har hittat sina platser. Uppflugna som flugor på en vägg sitter tre frossande herrar som smackande äter en till synes oändlig måltid. Kontrasten mot den inledande, suggestiva scenen med barnen i rader ätandes sin vattniga välling, drömmandes om riktig mat, är stark.

Oliver2

Storslaget. Masscenerna är många och magnifika. Foto: MARKUS ANDERSSON

Fredrik Benke Rydman kan sina masscener, får dem suggestivt levande och skapar emellanåt mustiga, detaljrika Bruegheloljemålningar som i storslagna ”Oom-pah-pah”, den ena av Nancys (Caroline Gustafsson) solonummer.

Jo, det här är en fröjd för båda öga och öra. Arrangemangen är uppdaterade, fräsande starka och med en egg som originalet inte har. Detta utan att tappa melodier eller särart.

Oliver!

Fantastiska barn. Barnen på scen drar ett stort lass. Som rollen Oliver (här Pontus Sköldberg). Foto: LENNART SJÖBERG

Barnen är fantastiska och bär i många delar fram flera scener. Det är en fröjd att se. Tyngst börda drar naturligtvis Oliver (i premiären Viktor Werlenius) och Dodger (Wilmer Hellsten) samt ungarna kring Fagin. Som just Fagin gör David Lundqvist en karismatisk karaktär med stark närvaro och, emellanåt, stor akrobatik. Caroline Gustafsson lyckas i allt myller på scen sätta allt ljus på sig, inte bara i nämnda ”Oom-pah-pah” eller ”Så länge han behöver mig”, utan också i sitt agerande.

Jo, det är ett myller på scen. Mycket att ta in, rika porträtt från huvudrollerna till minsta (yngsta – enastående Leo Stadelman Andréas kan väl inte vara mer än fem år!) roll i ensemblen. Allt hålls förnämligt på plats av Fredrik Benke Rydman.

Visst, det skapas ett märkligt tomrum när Oliver vaknar i en renbäddad, riktig säng i Mr Brownlows hem. Där uppstår inte den förväntade humorn vid Dr Grimwigs (Ola Forsberg) besök. Dessutom känner jag mig vilsen i finalen.

Detaljer, emellertid, som jag kan fördra i denna förställning som bitvis håller världsklass.

Se den! Se om den!

Oliver!, Göteborgsoperan, premiär 14 september 2019

Av: Lionel Bart efter Charles Dickens roman ”Oliver Twist” (1838).

Översättning: Ulricha Johnson.

Regi och koreografi: Fredrik Benke Rydman.

Medregissör: Victoria Brattström.

Dirigent/musikaliskt ansvarig: Bjorn Dobbelaere.

Scenografi: Frida Arvidsson.

Kostymdesign: Lehna Edwall.

Ljusdesign: Tobias Hallgren.

Ljuddesign: Dennis Barkevall.

I rollerna: Viktor Werlenius (delar rollen som Oliver med Pontus Sköldberg och Mathias Graffner), Wilmer Hellsten (delar på rollen som Dodger med Max Johnsson och Enis Syla), David Lundqvist (Fagin), Caroline Gustafsson (Nancy), Tobias Ahlsell (Bill Sikes), Markus Pettersson (Mr Bumble), Anna-Maria Hallgarn (änkan Corney), Lars Bethke (Mr Sowerberry), Åsa Fång (Mrs Sowerberry), Emilia Hallstensson (Charlotte Sowerberry), Nils Reinholtz (Noah Claypole), Sigrid Thomas Lyri (Bet) med flera, totalt 60 på scen varav hälften barn.