Jag vill kramas

Det är en annorlunda tid. Mycket som förändras. Tillstånd som en gång har varit givna är det inte längre. Nej, det går ingen nöd på mig. Men samtidigt kan ju vardagen skifta från ett läge till ett annat utan att alarmklockorna ringer.

Självklart vet jag att många, på riktigt, är allvarligt drabbad av covid-19, det i all hast spridda coronaviruset. Tack och lov tillhör jag inte den gruppen. Än. Men det verkar också vara ett virus som det är svårt att ducka ifrån.

För vår del, min och Z:s, har coronahotet varit påtagligt sedan i mitten av januari. Z, som är reumatiker och med en medicin som gör att hennes immunförsvar är obefintligt, har haft radarn påkopplad tidigt. Vi planerade för en resa till Kenya över två veckor i februari. En möjlighet att träffa en god vän till Z, kunna bo hos hennes familj och samtidigt gör utflykter och kunna resa till kusten. Men magkänslan gav att vi valde bort det.

Z skulle i mitten av april åka på en rehabresa till spanska solkusten. Så jag bokade in att jag skulle vara med henne över en helg plus några dagar. Flyg och boende bokades. Men en vecka senare bestämmer sig Z för att inte åka på resan, som avbokas.

Vi har goda vänner i Vietnam, inflyttade från Oslo sedan i höstas, som vi skulle hälsa på. Nu vet vi inte när det blir av.

Synd om oss…? Inte ett dugg. Men dagboksanteckningar från hur livet förändras, som adderas med mitt jobb där förutsättningar blivit helt annorlunda; inga skivsläpp (eller åtminstone få), inga konserter, inga pjäser eller andra uppsättningar.

Vi lever i en märklig tid.

Långt bort och nära. Närheten till Z är långt borta nu. Foto: PRIVAT

Några som definitivt vet om det är vännerna S och W som bor i Perugia i Italien. Han jobbar som musiker. Hon som makeupartist. Båda står utan jobb och därmed saknar de inkomst. Utanför håller italienska myndigheter folket i herrans tukt och förmaning. Restriktioner följs av nya. Läget är tufft. Utan lön inga pengar att betala mat eller hyra. Marginalerna krymper. De vill hem till Sverige, men hur…?

De flesta av mina vänner följer nyhetsflödena och Anders Tegnells riktlinjer och rekommendationer. Några har över en dag blivit experter och vet hur slipstenarna ska dras. Stefan Löfven får snytingar för sina uttalanden, eller hyllas för dem. För ingen vet. Ingen har en aning om vad som är rätt eller fel, samtidigt som folkhälsomyndigheten kämpar för en strategi som ska lindra att covid-19 drabbar en masse.

Folk drabbas av vansinne och förnekelse på samma sätt som många skrider in i förnuft och omtanke. Det är en märklig tid.

Märklig för mig och Z, där jag lever utanför husets väggar, jobbar och verkar ungefär som vanligt med den påföljden att jag också exponerar mig för smittan. Detta trots att jag är en försiktigt general, håller avstånd och är noga med hygienen.

Men sedan snart tre veckor är det en tillvaro utan hustruns närhet. De två senaste veckorna sover vi i chambre séparée. Ingen närhet. Avstånd beaktas och respekteras. För smittas jag henne blir det en fråga om liv och död.

Det uppstår ett slags koreograferat rörelsemönster där vi undviker närhet, samtidigt som vi dras till varandra. Vi, som byggt vår relationen på beröring, får nu inte mötas hud mot hud, läppar mot läppar, huvud mot skuldra, hand mot bröst, andetag mot andetag.

Jag som finner ro i hennes snusningar hör dem inte längre när jag faller i sömn.

Inga kyssar, inga kramar, inget samliv. Jag längtar efter det. Närheten som berikar vår liv på det där extraordinära viset som gör vår relation unik.

Jo, hon finns där. Hennes ord hör jag. Hur hon bekräftar mig, med orden ger mig kärlek. Men det är närheten jag vill ha (också). Jag vill ha en kram. Nu!

Berusande bra Bellman

Musikteater

BELLMAN 2.0

Bellman2

Lustfylld. Västmalands teaters ”Bellman 2.0” är berusande bra. Foto: MARKUS GÅRDER

Västmanlands teater/Västerås teater

När danske regissören och kreatören Nikolaj Cederholm och hans team gör teaterkonst är det med musik i centrum. ”Taube today”, för två år sedan, på samma teater i Västerås, blev en succé. Precis som de uppsättningar med Gasolines och Beatles (”Come together”) samt även några klassiska kompositörers musik i ett nytt friskt sammanhang.

Nu alltså den svenska nationalskalden Carl Michael Bellman.

Scenrummet skapar en omedelbar inramning; ett långbord på tvären i den stora salen som snart ska visa sig vara Svenska akademiens samlingslokal i något slags nutid. Som med bra scenupplevelse går historien tvärs genom tiden. Alltså kan 2020 Bellman fåfängt ansöka om medlemskap hos De aderton, nu en nykter om än skamfilad samling. Med en bunt med texter och partitur försöka han övertyga församlingen om sin förträfflighet. Det blir naturligtvis till musik och sedan utspelar sig ett färgstarkt myller av Bellmans musik till nya, djärva arrangemang av Kåre Bjerkø. De fem musikerna som står på scen är en del av skådespelet. Skådespelarna tar inte bara ton utan stämmer också upp med sina instrument: gitarr, klarinett, munspel, basfiol, trummor… ja, till och med beatbox när Josef Törner får feeling. Det blir en sällsam happening.

På scen, framför våra ögon, förvandlas inte bara tillställningen till en backanal när Bellman frestar det torstiga sällskapet. Nej, med snillrik kostym ändras frackar och klänningar till 1700-talskläder. Peruker tas på och Andreas Ekstedts trumset dekoreras i kulisserna med the Bellmanz.

Det blir ett liv och ett kiv med ett pärlband av Bellmans musik som ackompanjemang där var och en av skådespelarna får visa kvaliteter.

Det är lustfylld och berusande teaterkonst, måhända nära musikal, och med kostym och scenografi så skickligt hanterat att man sitter med förtjust uppspärrade ögon för nästa scen och överraskning. För överraskar gör ”Bellman 2.0”.

Bellman1

Stark. Niklas Hjulström får sjunga ut i ”Bellman 2.0”. Foto: MARKUS GÅRDER

Det är en fröjd att få höra Niklas Hjulström, som ju också är teaterchef på Västmanlands teater, med sitt rika omfång. När han sjunger ”Glimmande nymph!” i en ekletiskt omfamnade och ljuvt utsträckt version ligger både andaktsfull tystnad och jubel sida vid sida. Spela in! Lägg ut!

Så också med Julia Frejs ”Märk hur vår skugga” i den mörka finalen.

Bellman3

Bländande nymfer. Julia Frej och Anna Fahlstedts sång är mustig, stark och berörande. Foto: MARKUS GÅRDER

”Bellman 2.0” är vördnadsfull och på samma gång utmanande. Det är en föreställning som låter smutsen ta fäste, solkigheten smeta linsen, drickandets galenskap hålla hand med berusningens förförelsekonster, humorn smeka allvaret…

Det här är en alldeles fantastisk uppsättning, värd för stockholmare att ta sin dryga timmes tågfärd till Västerås, värd för alla västmanlänningar att se och grattis Uppsala stadsteater, som sätter upp den senare i år. Men synd för alla som väljer att missa den. ”Bellman 2.0” är mustig, stark, livfull och bländande scenkonst som borde möta Sverige med en turné eller gästspel i Malmö, Göteborg och Stockholm. Minst.

Bellman 2.0, Västmanlandsteater premiär 29 februari 2020

Koncept och regi: Nikolaj Cederholm.

Musikarrangör: Kåre Bjerkø.

Scenografi: Kim Witzel.

Kostym: Line Bech.

Ljus: Joakim Brink.

Koreografi: Ossi Niskala.

Mask: Cais-Marie Björnlod.

Kapellmästare: Carina E Nilsson.

I rollerna: Aksel Morisse, Anna Fahlstedt, Barbro Lindkvist, Carina E Nilsson, Josef Törner, Julia Frej, Niklas Hjulström, Andreas Ekstedt och Rigmor Bådal.

 

 

 

Diabolisk Jöback möter häxkraft

Musikal

HÄXORNA I EASTWICK

!!!!

2926b692-f142-4a13-983a-72671b105693

Färgstark. Den svenska uppsättningen av ”Häxorna i Eastwick” är färgstark, men har en unken story. Foto: MATS BÄCKER

Cirkus, Stockholm

Premiär: 19 september 2019.

Bäst: Sussie Eriksson är fenomenal.

Sämst: Storyn suger.

Fråga: Är det i djävulska roller som Peter Jöbacks bäst kommer till sin rätt på scen…?

Peter Jöback återvänder till musikalen som blev hans genombrott vid världspremiären 2000 i West End, London. Men nu förstås i den diaboliska huvudrollen som Darryl van Horne. Han har fått smak för ondskan och var ju fantastisk i sin roll som Fantomen på operan på samma arena som nu ”Häxorna i Eastwick” spelas. Peter Jöback tummar egentligen inte på någonting nu. Är slipprig, självupptagen och utmanande enligt något slags grab ‘em by the pussy-estetik. Hade det inte varit för att Pontus Stenshälls – och förstås den strikt styrda West Endproduktionen – redan snott en Trump look-a-like till sin uppsättningen av ”Herr Puntila och hans dräng Matti” på Göteborgs stadsteater hade man lätt kunna föreställa sig en dito version av USA:s president på Cirkus scen.

82dcb2da-c7c8-47a3-9524-a0d725e7f408

Sliprig. Peter Jöback för en slipprig Darryl van Horne. Foto: MATS BÄCKER

John Updikes bok och uppföljaren på film med Jack Nicholson, Susan Sarandon, Cher och Michael Pfeiffer utspelar ju sig i en bigott amerikansk småstad. I centrum Felicia Gabriel (här spelad av Sussie Eriksson), som med  reaktionär järnhand kämpar för att bibehålla Eastwick eastwickskt. Ett bekant tema i dag.

Trion Alexandra Spofford (Kayo Shekoni), Sukie Rougemont (Vanna Rosenberg) och Jane Smart (Linda Olsson) är hennes edsvurna fiender (utmärkta alla tre). Förvisso kreativa (konstnär, skribent respektive musiker), men hämmade av den inkrökta hålan Eastwicks småsinta moral. Vad de inte vet är att deras gemensamma kraft är milt sagt stark. Denna deras girl power och längtan efter en omtumlande man (ja, ni hör, vilken story!) ger Darryl van Hornes ankomst. Eastwick ska aldrig bli detsamma. Inte de heller.

bbfc95cf-662c-4922-a739-b3f5928f2fa2-w_400_h_300_crop Girlpowertrio. Foto: MATS BÄCKER

Vi landar alltså i en pastellfärgad preppymiljö där de klatschiga kulissbyggena och kostymerna är effektiva inramningar av varje scen och nummer i ett drömmande 50-tal. Här handlar det om en musikal som tar till vara på varje minut, där ensemblen är en viktig motor att spinna för huvudrollerna, som mest får spegla sig i glansen.

Fräsig koreografi med all inclusive blandas med starka solonummer. Allt är väldigt snyggt och alla tar väl tillvara på sin plats i rampljuset.
Kanske mest Sussie Eriksson, som med sin Felicia Gabriel fullständigt vrider och vänder ut på sig själv. Bländande. Hennes finalnummer är milt sagt intensivt och hisnande starkt.

9bb89f6c-133b-412f-8e0f-acb80d146940

Lysande. Sussie Eriksson är i sitt esse. Foto: MATS BÄCKER

Så, ja, jag står kluven inför den här musikalen. ”Häxorna i Eastwick” är en fantastisk uppsättning med aktörer som inte tummar på kvaliteten. Men historien som allt spinner kring, den frälsande, upproriske mannen som lever djävulen och lägrar kvinnor med osläcklig aptit, är så daterad och ärligt talat inte så vidare kul 2019.

Häxorna i Eastwick, Cirkus, premiär 19 september 2019

Baserad på John Updikes roman från 1984

Musik: Dana P Row.

Text: John Dempsey.

I rollerna: Daryl Van Horne: Peter Jöback
Alexandra: Kayo Shekoni
Sukie: Vanna Rosenberg
Jane: Linda Olsson
Felicia: Susanne ”Sussie” Eriksson
Jennifer: Hanna Ulvan
Michael: Martin Redhe Nord
Clyde: Jan Mybrand
Fidel/Little Girl: Kitty Chan
Samt en stor ensemble och orkester ledd avJulian Bigg.

Kreativt team
Regissör: Rachel Kavanaugh
Biträdande regissör: Edward af Sillén
Biträdande dirigent: Git Brännström
Koreograf: Andrew Wright
Biträdande koreograf: Emily Goodenough
Kostym: Colin Richmond
Lighting Designer: Tim Lutkinbbfc95cf-662c-4922-a739-b3f5928f2fa2-w_400_h_300_crop.jpg

Storslagen ”Oliver!”

Musikal:

OLIVER!

!!!!

Oliver!

Mustig. ”Oliver!” är en storslagen uppsättning på Göteborgsoperan. Foto: LENNART SJÖBERG

Göteborgsoperan.

Publik: Utsålt.

Bäst: De magnifika masscenerna.

Sämst: Det tappade tempot i andra akten.

Fråga: ”Så länge han behöver mig” måste väl ha inspirerat till Ainbusks ”Älska mig” med musik av musikalfantomen Benny Andersson…?

Kanske tillhör inte ”Oliver!” den mest tidlösa av musikaler. Åtminstone inte om den ställs mot Charles Dickens roman om den fattige, föräldralöse pojken Oliver i Londons 1830-tal. Men när Göteborgsoperan väljer att göra denna Lionel Barts musikal från 1960 sparas det inte på krutet. Det är en formidabel, storslagen uppsättning med extra allt, totalt 60 personer på scen, varav hälften barn. Regissör – och koreografen – Fredrik Benke Rydman har samlat ensemblen till en färgstark och imponerande föreställning där det inte brister i kreativitet i någon scen gällande dans, kostym eller scenografi.

Här excellerar Lehna Edwalls kostymer som är både fantasirika, vackra och förvridna, som för att finna ett barns perspektiv. Rika klär i prakt, fattig i smuts och lump. Ungefär så. Till det Frida Arvidssons scenografi som starkt visar visa det smutsiga London på 1800-talet, fyllt av föroreningar och kolpartiklar i luften.

Men föreställningen börjar redan innan publiken har hittat sina platser. Uppflugna som flugor på en vägg sitter tre frossande herrar som smackande äter en till synes oändlig måltid. Kontrasten mot den inledande, suggestiva scenen med barnen i rader ätandes sin vattniga välling, drömmandes om riktig mat, är stark.

Oliver2

Storslaget. Masscenerna är många och magnifika. Foto: MARKUS ANDERSSON

Fredrik Benke Rydman kan sina masscener, får dem suggestivt levande och skapar emellanåt mustiga, detaljrika Bruegheloljemålningar som i storslagna ”Oom-pah-pah”, den ena av Nancys (Caroline Gustafsson) solonummer.

Jo, det här är en fröjd för båda öga och öra. Arrangemangen är uppdaterade, fräsande starka och med en egg som originalet inte har. Detta utan att tappa melodier eller särart.

Oliver!

Fantastiska barn. Barnen på scen drar ett stort lass. Som rollen Oliver (här Pontus Sköldberg). Foto: LENNART SJÖBERG

Barnen är fantastiska och bär i många delar fram flera scener. Det är en fröjd att se. Tyngst börda drar naturligtvis Oliver (i premiären Viktor Werlenius) och Dodger (Wilmer Hellsten) samt ungarna kring Fagin. Som just Fagin gör David Lundqvist en karismatisk karaktär med stark närvaro och, emellanåt, stor akrobatik. Caroline Gustafsson lyckas i allt myller på scen sätta allt ljus på sig, inte bara i nämnda ”Oom-pah-pah” eller ”Så länge han behöver mig”, utan också i sitt agerande.

Jo, det är ett myller på scen. Mycket att ta in, rika porträtt från huvudrollerna till minsta (yngsta – enastående Leo Stadelman Andréas kan väl inte vara mer än fem år!) roll i ensemblen. Allt hålls förnämligt på plats av Fredrik Benke Rydman.

Visst, det skapas ett märkligt tomrum när Oliver vaknar i en renbäddad, riktig säng i Mr Brownlows hem. Där uppstår inte den förväntade humorn vid Dr Grimwigs (Ola Forsberg) besök. Dessutom känner jag mig vilsen i finalen.

Detaljer, emellertid, som jag kan fördra i denna förställning som bitvis håller världsklass.

Se den! Se om den!

Oliver!, Göteborgsoperan, premiär 14 september 2019

Av: Lionel Bart efter Charles Dickens roman ”Oliver Twist” (1838).

Översättning: Ulricha Johnson.

Regi och koreografi: Fredrik Benke Rydman.

Medregissör: Victoria Brattström.

Dirigent/musikaliskt ansvarig: Bjorn Dobbelaere.

Scenografi: Frida Arvidsson.

Kostymdesign: Lehna Edwall.

Ljusdesign: Tobias Hallgren.

Ljuddesign: Dennis Barkevall.

I rollerna: Viktor Werlenius (delar rollen som Oliver med Pontus Sköldberg och Mathias Graffner), Wilmer Hellsten (delar på rollen som Dodger med Max Johnsson och Enis Syla), David Lundqvist (Fagin), Caroline Gustafsson (Nancy), Tobias Ahlsell (Bill Sikes), Markus Pettersson (Mr Bumble), Anna-Maria Hallgarn (änkan Corney), Lars Bethke (Mr Sowerberry), Åsa Fång (Mrs Sowerberry), Emilia Hallstensson (Charlotte Sowerberry), Nils Reinholtz (Noah Claypole), Sigrid Thomas Lyri (Bet) med flera, totalt 60 på scen varav hälften barn.