Diabolisk Jöback möter häxkraft

Musikal

HÄXORNA I EASTWICK

!!!!

2926b692-f142-4a13-983a-72671b105693

Färgstark. Den svenska uppsättningen av ”Häxorna i Eastwick” är färgstark, men har en unken story. Foto: MATS BÄCKER

Cirkus, Stockholm

Premiär: 19 september 2019.

Bäst: Sussie Eriksson är fenomenal.

Sämst: Storyn suger.

Fråga: Är det i djävulska roller som Peter Jöbacks bäst kommer till sin rätt på scen…?

Peter Jöback återvänder till musikalen som blev hans genombrott vid världspremiären 2000 i West End, London. Men nu förstås i den diaboliska huvudrollen som Darryl van Horne. Han har fått smak för ondskan och var ju fantastisk i sin roll som Fantomen på operan på samma arena som nu ”Häxorna i Eastwick” spelas. Peter Jöback tummar egentligen inte på någonting nu. Är slipprig, självupptagen och utmanande enligt något slags grab ‘em by the pussy-estetik. Hade det inte varit för att Pontus Stenshälls – och förstås den strikt styrda West Endproduktionen – redan snott en Trump look-a-like till sin uppsättningen av ”Herr Puntila och hans dräng Matti” på Göteborgs stadsteater hade man lätt kunna föreställa sig en dito version av USA:s president på Cirkus scen.

82dcb2da-c7c8-47a3-9524-a0d725e7f408

Sliprig. Peter Jöback för en slipprig Darryl van Horne. Foto: MATS BÄCKER

John Updikes bok och uppföljaren på film med Jack Nicholson, Susan Sarandon, Cher och Michael Pfeiffer utspelar ju sig i en bigott amerikansk småstad. I centrum Felicia Gabriel (här spelad av Sussie Eriksson), som med  reaktionär järnhand kämpar för att bibehålla Eastwick eastwickskt. Ett bekant tema i dag.

Trion Alexandra Spofford (Kayo Shekoni), Sukie Rougemont (Vanna Rosenberg) och Jane Smart (Linda Olsson) är hennes edsvurna fiender (utmärkta alla tre). Förvisso kreativa (konstnär, skribent respektive musiker), men hämmade av den inkrökta hålan Eastwicks småsinta moral. Vad de inte vet är att deras gemensamma kraft är milt sagt stark. Denna deras girl power och längtan efter en omtumlande man (ja, ni hör, vilken story!) ger Darryl van Hornes ankomst. Eastwick ska aldrig bli detsamma. Inte de heller.

bbfc95cf-662c-4922-a739-b3f5928f2fa2-w_400_h_300_crop Girlpowertrio. Foto: MATS BÄCKER

Vi landar alltså i en pastellfärgad preppymiljö där de klatschiga kulissbyggena och kostymerna är effektiva inramningar av varje scen och nummer i ett drömmande 50-tal. Här handlar det om en musikal som tar till vara på varje minut, där ensemblen är en viktig motor att spinna för huvudrollerna, som mest får spegla sig i glansen.

Fräsig koreografi med all inclusive blandas med starka solonummer. Allt är väldigt snyggt och alla tar väl tillvara på sin plats i rampljuset.
Kanske mest Sussie Eriksson, som med sin Felicia Gabriel fullständigt vrider och vänder ut på sig själv. Bländande. Hennes finalnummer är milt sagt intensivt och hisnande starkt.

9bb89f6c-133b-412f-8e0f-acb80d146940

Lysande. Sussie Eriksson är i sitt esse. Foto: MATS BÄCKER

Så, ja, jag står kluven inför den här musikalen. ”Häxorna i Eastwick” är en fantastisk uppsättning med aktörer som inte tummar på kvaliteten. Men historien som allt spinner kring, den frälsande, upproriske mannen som lever djävulen och lägrar kvinnor med osläcklig aptit, är så daterad och ärligt talat inte så vidare kul 2019.

Häxorna i Eastwick, Cirkus, premiär 19 september 2019

Baserad på John Updikes roman från 1984

Musik: Dana P Row.

Text: John Dempsey.

I rollerna: Daryl Van Horne: Peter Jöback
Alexandra: Kayo Shekoni
Sukie: Vanna Rosenberg
Jane: Linda Olsson
Felicia: Susanne ”Sussie” Eriksson
Jennifer: Hanna Ulvan
Michael: Martin Redhe Nord
Clyde: Jan Mybrand
Fidel/Little Girl: Kitty Chan
Samt en stor ensemble och orkester ledd avJulian Bigg.

Kreativt team
Regissör: Rachel Kavanaugh
Biträdande regissör: Edward af Sillén
Biträdande dirigent: Git Brännström
Koreograf: Andrew Wright
Biträdande koreograf: Emily Goodenough
Kostym: Colin Richmond
Lighting Designer: Tim Lutkinbbfc95cf-662c-4922-a739-b3f5928f2fa2-w_400_h_300_crop.jpg

Storslagen ”Oliver!”

Musikal:

OLIVER!

!!!!

Oliver!

Mustig. ”Oliver!” är en storslagen uppsättning på Göteborgsoperan. Foto: LENNART SJÖBERG

Göteborgsoperan.

Publik: Utsålt.

Bäst: De magnifika masscenerna.

Sämst: Det tappade tempot i andra akten.

Fråga: ”Så länge han behöver mig” måste väl ha inspirerat till Ainbusks ”Älska mig” med musik av musikalfantomen Benny Andersson…?

Kanske tillhör inte ”Oliver!” den mest tidlösa av musikaler. Åtminstone inte om den ställs mot Charles Dickens roman om den fattige, föräldralöse pojken Oliver i Londons 1830-tal. Men när Göteborgsoperan väljer att göra denna Lionel Barts musikal från 1960 sparas det inte på krutet. Det är en formidabel, storslagen uppsättning med extra allt, totalt 60 personer på scen, varav hälften barn. Regissör – och koreografen – Fredrik Benke Rydman har samlat ensemblen till en färgstark och imponerande föreställning där det inte brister i kreativitet i någon scen gällande dans, kostym eller scenografi.

Här excellerar Lehna Edwalls kostymer som är både fantasirika, vackra och förvridna, som för att finna ett barns perspektiv. Rika klär i prakt, fattig i smuts och lump. Ungefär så. Till det Frida Arvidssons scenografi som starkt visar visa det smutsiga London på 1800-talet, fyllt av föroreningar och kolpartiklar i luften.

Men föreställningen börjar redan innan publiken har hittat sina platser. Uppflugna som flugor på en vägg sitter tre frossande herrar som smackande äter en till synes oändlig måltid. Kontrasten mot den inledande, suggestiva scenen med barnen i rader ätandes sin vattniga välling, drömmandes om riktig mat, är stark.

Oliver2

Storslaget. Masscenerna är många och magnifika. Foto: MARKUS ANDERSSON

Fredrik Benke Rydman kan sina masscener, får dem suggestivt levande och skapar emellanåt mustiga, detaljrika Bruegheloljemålningar som i storslagna ”Oom-pah-pah”, den ena av Nancys (Caroline Gustafsson) solonummer.

Jo, det här är en fröjd för båda öga och öra. Arrangemangen är uppdaterade, fräsande starka och med en egg som originalet inte har. Detta utan att tappa melodier eller särart.

Oliver!

Fantastiska barn. Barnen på scen drar ett stort lass. Som rollen Oliver (här Pontus Sköldberg). Foto: LENNART SJÖBERG

Barnen är fantastiska och bär i många delar fram flera scener. Det är en fröjd att se. Tyngst börda drar naturligtvis Oliver (i premiären Viktor Werlenius) och Dodger (Wilmer Hellsten) samt ungarna kring Fagin. Som just Fagin gör David Lundqvist en karismatisk karaktär med stark närvaro och, emellanåt, stor akrobatik. Caroline Gustafsson lyckas i allt myller på scen sätta allt ljus på sig, inte bara i nämnda ”Oom-pah-pah” eller ”Så länge han behöver mig”, utan också i sitt agerande.

Jo, det är ett myller på scen. Mycket att ta in, rika porträtt från huvudrollerna till minsta (yngsta – enastående Leo Stadelman Andréas kan väl inte vara mer än fem år!) roll i ensemblen. Allt hålls förnämligt på plats av Fredrik Benke Rydman.

Visst, det skapas ett märkligt tomrum när Oliver vaknar i en renbäddad, riktig säng i Mr Brownlows hem. Där uppstår inte den förväntade humorn vid Dr Grimwigs (Ola Forsberg) besök. Dessutom känner jag mig vilsen i finalen.

Detaljer, emellertid, som jag kan fördra i denna förställning som bitvis håller världsklass.

Se den! Se om den!

Oliver!, Göteborgsoperan, premiär 14 september 2019

Av: Lionel Bart efter Charles Dickens roman ”Oliver Twist” (1838).

Översättning: Ulricha Johnson.

Regi och koreografi: Fredrik Benke Rydman.

Medregissör: Victoria Brattström.

Dirigent/musikaliskt ansvarig: Bjorn Dobbelaere.

Scenografi: Frida Arvidsson.

Kostymdesign: Lehna Edwall.

Ljusdesign: Tobias Hallgren.

Ljuddesign: Dennis Barkevall.

I rollerna: Viktor Werlenius (delar rollen som Oliver med Pontus Sköldberg och Mathias Graffner), Wilmer Hellsten (delar på rollen som Dodger med Max Johnsson och Enis Syla), David Lundqvist (Fagin), Caroline Gustafsson (Nancy), Tobias Ahlsell (Bill Sikes), Markus Pettersson (Mr Bumble), Anna-Maria Hallgarn (änkan Corney), Lars Bethke (Mr Sowerberry), Åsa Fång (Mrs Sowerberry), Emilia Hallstensson (Charlotte Sowerberry), Nils Reinholtz (Noah Claypole), Sigrid Thomas Lyri (Bet) med flera, totalt 60 på scen varav hälften barn.