Full fart. Barnmusikalen ”Pippi Långstrump” vid Spinneriet i Lindome håller hög fart från start. Här Prussiluskan (Saga Waermö) i ett av alla sina försök att försöka sätta Pippi (Alma Jonsson) på barnhem. (Foto: KAI MARTIN
Spinneriet, Lindome.
Publik: Utspridd på picknickfiltar på slänten ned mot ”scenen”.
Bäst: Att Astrid Lindgrens älskade Pippi håller i alla väder.
Sämst: Att det är svårt för de yngsta att hålla fokus i värmen.
Fråga: Två säsonger för Sommarteatern med ”Pippi Långstrump”, blir det fler…?
Jodå. Astrid Lindgrens älskade Pippi Långstrump håller än efter att i över 80 år tjusat svenska barn. Och, ja, musikalen från 1980 – då med Siw Malmkvist som Pippi på ”order” av Astrid Lindgren själv – gör det också. Sommarteatern ger i år sin andra sejour av musikalen och den älskade karaktären, som ju Inger Nilsson gav liv åt som Pippi i tv-serien från 1969.
Det blir en fartfylld föreställningen där bovarna Blom (Erik Olsson) och Dunder-Karlsson (Sigrid Persson) får känna på Pippis list och styrka. Poliserna Kling (Simon Agaton) och Klang (Adam Högblom) jagar Pippi i fåfänga försök att fånga henne. Och fru Prysselius (Saga Waermö), Prussiluskan, från barnavårdsnämnden, går åter bet i sina ivriga försök att sätta Pippi på barnhem.
På knappt två gånger 45 minuter bjuds man in i en komprimerad version av Pippi Långstrump liv och leverne. Hur hon flyttar in i Villa Villekulla, träffar vännerna Tommy (Eddie Jonasson/Axel Sand) och Annika (Elsa Nicklin/Freja Sillrén), visar på tokerier och utmanar normer samt återförenas med pappa, sjörövarkapten Efraim Långstrump (Sigrid Persson). Däremellan alltså bov- och polisjakter, ett urspårat kafferep, hysteriska tanter (lite väl högljudda och skrikande för min smak), fina dansscener och sånger, som pockar på uppmärksamhet.
Det är ett skickligt utfört arbete av ensemblen oavsett väder. För här ställs det bara in om åskan hotar. Så oavsett stekande hetta eller regn bjuder man in till Pippi Långstrumps virvlande värld.
Alma Jonsson gör sin Pippi med fartfylld energi och i lagom dos balans av eftertänksamhet och tokerier. Emellanåt blir farten på bekostnad av artikuleringen, så replikerna hörs inte alltid som de ska. Men man tjänar in på gungorna vad man förlorat på karusellen, för här är inte en död minut.
Kling och Klang är i ljuvsamklang. Utmanar kanske bäst Pippi om uppmärksamheten då de är på scen. Men det är förstås Alma Jonssons Pippi Långstrump som är i centrum och på scen i hart när varje sekund av den här föreställningen. Strongt.
”Pippi Långstrump”, Spinneriet, Lindome. Premiär torsdag 9 juli 2026. Denna recension baserad på föreställningen 17 juli, som också teckenspråkstolkades.
Av: Astrid Lindgren.
Bearbetning: Staffan Götestam.
Musik: Georg Riedel.
Regi: Erik Olsson.
Koreografi: Simon Agaton.
I rollerna: Alma Jonsson (Pippi), Eric Olsson (boven Blom med flera), Adam Högblom (konstapel Klang med flera), Simon Agaton (konstapel Kling med flera), Saga Waermö (fru Prysselius), Helena Houe Gustafsson (Marianne, Annika och Tommy mamma/pirat), Sigrid Persson (kapten Efraim Långstrump/boven Dunder-Karlsson), Ella Ydkvist (piraten Fridolf/fru Melin), Elsa Nicklin (Annika), Axel Sand (Tommy), Eddie Jonasson (Tommy) och Freja Sillrén (Annika).
Begåvat. Musikaleleverna på Högskolan för scen och musik gör musikalen ”Sweeney Todd”, som slutproduktion. Ett gediget och spännande arbete. Foto: JOHAN WINGBORG
Högskolan för scen och musik, Angered.
Publik: Nära nog utsålt.
Bäst: Ingrid Heckman Hagen humoristiska tajming, som Mrs Lovett i första akten.
Sämst: Ljudet var lite upp och ner.
Fråga: Vilka av alla dessa talanger får vi se på scenerna framöver…?
Slutproduktionerna – oavsett om det är Balettakademien eller Högskolan för scen och musik – är skarpt läge för eleverna. Det är nu som producenter har chansen att hitta talanger för kommande produktioner. Oslipade diamanter att beskåda, som man sedan kan nypa i juvelhögen och säga ”Hen ska vi ha!”.
För ett rejält koppel med begåvningar finns det på artistskolorna i landet. Framför allt, kanske, i Göteborg.
När Högskolan för scen och musik har fått – inte helt lättspelade – Stephen Sondheim-musikalen ”Sweeney Todd” som slutproduktion spänner man bågen. I scenlokalen ute vid Angered centrum utnyttjas renheten i denna black box. Allt är avskalat in på märgen. Lite rekvisita, kritor målar upp den sceniska rummen och väggen i fonden tjänar som griffeltavla med London bokstaverat för att förtydliga att det är Englands storstad vi har hamnat i, i en tid där fattigdom och klassklyftor var än mer tydligt accentuerade.
På scen finns också en trio musiker (Nicolas Emmenegger, klarinett, Hilda Linander, violin/Kajsa Ohlin, violin, och Daniel Lindén, piano och tramporgel). Stephen Sondheims rikt orkestrerade musik är av Daniel Lindén nedstrippad i sina beståndsdelar, men håller ihop med bravur. Mycket imponerande.
Denna musikal – från 1979 – har sina utmaningar. Storyn om Sweeney Todd, som räddats till havs av sjömannen Anthony Hope. De båda återvänder till London. Den senare med glädje, den förstnämnde för att hämnas. Han är straffad oskyldig, har på kuppen förlorat sin älskade hustru Lucy och dottern Johanna. Väl tillbaka i London och Fleet Street, där han bodde, hyr han in sig i ett rum hos pajmakerskan Mrs Lovett, änka sedan 15 år. Hennes pajer är usla och torra, försäljningen går så där. Men tillsammans med Sweeney Todd, som återupptar sin verksamhet som barberare, skapas ett gångbart koncept. Kunderna blir inte bara renrakade, de förlorar också livet när Sweeney Todds skarpa rakblad sveper över de blottade struparna. Och, tada!, plötsligt finns det kött till pajerna och succén är en framgång.
Jo, ”Sweeney Todd” är en musikal som bär på ett brutalt mörker och som blottar armod. Den duckar heller inte för hämndens rovgirighet och blindhet.
Vinnande koncept. Mrs Lovetts köttpajer går åt som smör i solsken i ”Sweeney Todd”, Högskolan för scen och musiks slutproduktion. Foto: JOHAN WINGBORG
I denna uppsättningen låter man också humorn glänsa i den grymma berättelsen. Något som framför allt förvaltas i första akten. För det är ju så att det här är en utbildning likaväl som en uppsättning. Vid paus skiftas huvudrollerna och nya karaktärer kommer in för de främsta huvudrollerna. Därmed ändras också temperament och, delvis, tempo.
Jag kan tycka att det är lite synd och undrar varför man inte hellre för två lag fullt ut, där man helt skiftar roller…? Som publik blir man lite bortdribblad, som det nu är. Men vad värre är att man snuvar aktörerna på att få gå all in i en roll.
Samtidigt görs denna musikal med lika stort allvar som talang. Under tre timmar, inklusive paus, är det inget man saknar. Här finns dramat, här finns den berättande (grekiska) kören, här finns dramat, kärlek och hat, hämnd och humor, här finns musiken. Allt görs med stor skicklighet med en budget gränsande till noll. Imponerande.
”Sweeney Todd”, Högskolan för scen och musik, Angered. Premiär 29 april 2026. Spelas till och med 20 maj. Denna recension baserad på föreställningen 4 maj.
Musik och sångtexter: Stephen Sondheim.
Libretto: Hugh Wheeler.
Svensk översättning: Calle Norlén.
Regi: Victoria Brattström.
Koreografi och rörelse: Karin Rickardsson.
Sångpedagog och assisterande programansvarig: Nina Norblad.
Scenografi: Mikael Eriksson.
Kostymdesign: Ina Nyholm.
Ljusdesign: Fredrik Magnusson.
Ljuddesign och ljudteknik: Therese Larsson.
Kapellmästare: Daniel Lindén.
Musiker: Nicolas Emmenegger, klarinett, Hilda Linander, violin/Kajsa Ohlin, violin, och Daniel Lindén, piano och tramporgel.
På scen: Samuel Rörström (Sweeney Todd, akt 1), Martin Hopland Dyngeland (Sweeney Todd, akt 2), Ingrid Hagen (Mrs Lovett, akt 1), Vera Kronbäck (Mrs Lovett,akt 2), Madeleine Hilleard (Anthony Hope/ Adolpho Pirelli), Maja Björk (Johanna), Moa Eklöf (Tobias Ragg), Axel Daniel Birgander (Domare Turpin), André Persson Gintner (Bamford, lag 1), Samuel Balsnes (Bamford, lag 2) Ida Björkman (Tiggerskan, lag 1), Ängla Sigfridsson (Tiggerskan, lag 2), Amé de Mol (Fogg/fågelförsäljare, lag 1), Linnéa Glans (Fogg/fågelförsäljare, lag 2), Solveig Kristine Romsaas Sennels (ensemble, lag 1), Elsa Trorkelstam Vanberg (ensemble, lag 2), och Anton Axelsson (ensemble, lag 1).
OBS: Samtliga musikalstudenter från årskurs 3 medverkar i hela föreställningen, medan studenter från årskurs 1 är uppdelade i (1) = Lag 1 och (2) = Lag 2, som turas om att medverka.
”Singin’ in the rain” är en favoritmusikal. Har varit så sedan barnsben.
Nu förgyller Göteborgsoperan min tillvaro. Hösten 2027 kommer den till staden – med musik, sång, dans och regn.
Regissör blir allestädes närvarande Edward af Sillén.
Favorit. Filmen ”Singin’ in the rain” gjorde djupt intryck hos en drömmande ung grabb för han såg den på 60-talet. Nu sätter Göteborgsoperan upp musikalen med premiär hösten 2027. Foto: MGM
Varje höst har Göteborgsoperan skämt bort sin publik i allmänhet och mig i synnerhet med den ena storskaliga musikalen efter den andra. En tradition som hållit i sig sedan starten med musikaler som ”Kristina från Duvemåla”, ”Cats”, ”My fair lady”, ”West Side Story”, ”Jesus Christ Superstar”, ”Ringaren i Notre Dame”, ”Charles i chokladfabriken”, ”Wicked” och just nu mästerliga ”Miss Saigon” (läs recension här).
I höst har Operan valt att köra en repris. ”Wicked”, som var en utmärkt musikal, gör en ny säsong. Men hösten 2027 väntar ”Singin’ in the rain”, baserad på filmen från 1952 med Gene Kelly, Donald O’Connor och Debbie Raynolds. Den som jag aldrig fick nog av som liten, som lite äldre och definitivt inte som vuxen. Tänk att få dansa som Gene Kellys roll Don Lockwood, sjunga som han…
I Stockholm på Oscarsteatern gick musikalen för fulla hus mellan 2006 och 2008. Då med Rennie Mirro, Karl Dyall och Hanna Lindblad (gift von Spreti) i huvudrollerna. Det var på alla sätt och vi en bländande föreställning som sedan gjorde turné och landade i Scandinavium våren 2008. Avundsjukt kunde jag då konstatera att mina kollega, nöjesreportern Johanna Hagström fick möjligheten att iförd röd regnkappa promenera i regnet på scen i ett införreportage (kolla här). Det var ju jag som skulle göra det!
Nå… musikalen värmde lika mycket i den gamla hockeyarenan, som på Oscarsteatern. Även om det var på alla sätt och vis bättre i Stockholm med dess omgivningar.
Regissör. Edward af Sillén ska regissera ”Singin’ in the rain” på Göteborgsoperan med premiär hösten 2027. Foto: MATS BÄCKER
Nu kommer alltså musikalen till Göteborg och det blir Edward af Sillén, den mångfacetterade och begåvade regissören och textförfattaren som kommer styra och ställa i föreställningen.
– Vi ska ge publiken en storslagen, färgsprakande, skrattfylld, romantisk komedi med medryckande dansnummer man bara kan drömma om, säger han i ett pressmeddelande.
Musikaliskt ansvarig blir veteranen Björn Dobbelaere. Nyöversättning står rutinerade Calle Norlén för. Koreografin signeras Alistair David, med stora musikaler i Londons West End på meritlistan. Scenografin och ljusdesign ansvarar Marcus Englesson respektive Niklas Elfvengren för.
Rollistan är ännu inte klar och kommer därför att presenteras senare.
Edward af Sillén är just nu aktuell med dels ”Trassel” på Oscarsteatern (läs recension här) och ”& Julia”, Max Martin-musikalen (läs recension här) på Cirkus i Stockholm. Denne allestädes kulturnärvarande allkonstnär är också expert inom SVT:s tävlingsprogram ”Muren” och som manusförfattare och expertkommentator ”Melodifestivalen” respektive ”Eurovison”. Dock gällde det inte den förstnämnda tävlingen i år då han stod för texten till Lilla Al-Fadjis bidrag ”Delulu”.
Fotnot: Upphovspersoner och bakgrund till musikalen ”Singin’ the rain”.
Musik och sångtexter: Betty Comden, Adolph Green, Nacio Herb Brown och Arthur Freed. Baserad på den klassiska Metro-Goldwyn-Mayer-filmen från 1952 med samma titel. Musikalen hade premiär på Gershwin Theatre på Broadway, New York 1985 i regi av Twyla Tharp. Presenteras i överenskommelse med Music Theatre International
Vågat. Balettakademiens avgångsstudenter ger sig i kast med nyskrivna musikalen ”Ridå” med ett strålande resultat. Här, i frontlinjen, Anton Vammen som Samir. Foto: HARALD NILSSON
Balettakademien, Göteborg.
Publik: Utsålt.
Bäst: Mycket, men Clara Törngrens sångpedagog/kurator Wivvi sticker ut.
Sämst: Det blev kanske lite väl mycket som skulle få platsi historien.
Fråga: Vem ska snappa upp ”Ridå” för de större scenerna…?
Det är naturligtvis att utmana ödet med att dels ha namnet ”Ridå” på en nyskriven musikal, dels ha premiär på fredag den 13:e. Det kan ju bli pannkaka av allt, en otursförföljd föreställning… ja, ridå, helt enkelt. Men det skickliga och rutinerade låtskrivareteamet Rooftop Musicals (Martin och Jenny Schaub, Patrick Rydman och Mattias Palm) låter sig inte skrämmas i en skräckfylld bransch. Denna deras fjärde musikal är en ogenerad hyllning till musikalgenren fylld av blinkningar och dessutom sprängfylld av musik som spänner över stilar. Allt från klassisk musikal till rap (som i ”Hamilton”) och the Ark-rock. Snyggt.
Man har på samma sätt som Backa teater vinnlagt sig om haft örat mot marken i skapandeprocessen. Lyssnat in musikalstudenterna genom workshops och readings (ja, musikalvärlden är fylld av engelska/amerikanska uttryck). Låtit dem vara inspiratörer i storyn och dialog, där man filat på allt in i det sista. Det blir därför, med denna historia som utspelar sig på en musikallinje på folkhögskolan Sjöviken (någonstans i Sverige), en berättelse som ligger nära alla de som står på scen. Det är ett lyckat drag.
I korthet går ”Ridå” ut på att läraren på musikallinjen, Lenny Lauritzen (Simon Strandahl/Simon Agaton) ska sätta upp sin nyskrivna musikal ”Rödluvan och vargen”. De tolv konkurrerande eleverna utökas till 15, då tre ovilliga ungdomar från dataanimeringslinjen tvingas in i musikalklassen. Dessutom är en av de fyra huvudrollerna vikt åt sångpedagogen Wivvi Cavalli-Wallander (vasst spelad och sjungen av Clara Törngren), en bedagad musikartist som dessutom tjänar som skolans kurator. Messenat till den kostsamma musikallinjen är Dan-Lennart ”Dojan” Gyllenkrook (Mads Bokær Bjerre/Joel Carlberg), vars dotter går på skolan i sin avlidna mammas fotspår (hon som var en lysande stjärna på musikalestraden). Självklart går skolan på knäna ekonomisk, något som den stackars, ny återvänd från sjukskrivning på grund av utbrändhet, rektorn Katarina Olsson (humoristiskt och skickligt gjord av Elsa Hanebrant).
Ja, plats för intriger, alltså. Och för karaktärer. Allt från Walfrid (starkt spelad av Cornelis Nilsson), den självupptagne, till den icke-binäre Neo (skört gjord av Victor Lindgren). Eller det starka systerskapet i Yes Girls – Yasmin, Emma och Signe – (Nicole Eng, Saga Ljungberg och Thea Ekholm Wretenby/Isabel Rautamo, Alva Lundbäck och Mia Malmqvist) till Norah Franssons Leah med självskadebeteende.
Addera stöld, sms-trakasserier, drogmissbruk med förhoppningar, drömmar, missunnsamhet, vänskap, kärlek och svek, så har man en gryta som snudd på kokar över.
Men Rooftop Musical-gänget klarar sig. Allt hålls samman med humor, allvar, skicklighet och en stor portion vurm för musikal. Numret där eleverna ska sjunga brottstycken ur sin respektive favoritmusikal är inte bara stor humor utan också väldigt skickligt. För allt tangerar välkända klassiker, men är helt nyskapat.
ScreenshotScreenshot
Skickliga. Sistaårseleverna på Balettakademien har antagit utmaning med att göra nyskrivna musikalen ”Ridå”. Foto: HARALD NILSSON
Visst är det riskfyllt att landa denna komplexa musikal – både gällande story och i numren – i knät på sistaårselever på Balettakademien. Men det här gänget visade redan i höstas med ”Into to the woods” vilka talanger de består av. Här klarar de av de nya sångerna som vore de klassiker. Dansstegen – signerade koreograf Gunilla Olsson – är som hämtade från någon ”West Side story”, ”Mary Poppins” eller ”Hair”. Det är väldigt skickligt där var och en i ensemblen sticker ut i både sång, dans och mimik.
Regissör Mattias Palm har inte bara varit en i det kreativa teamet bakom ”Ridå” utan har också hållit samman denna urpremiär med stringens och känsla. Nu får vi bara hoppas att producenter i Sverige får upp ögonen för den här musikalen. För den är sannerligen värd ett fortsatt liv på scenerna.
”Ridå”, Balettakademien, Göteborg. Urpremiär 13 mars 2026. Spelas också 14 (dubbla föreställningar), 16, 19, 20 och 21 mars (den sista även den dubbla föreställningar).
Av: Rooftop Musicals (musik, text, originalmanus) – Martin och Jenny Schaub, Patrick Rydman och Mattias Palm.
Regissör: Mattias Palm.
Orkesterarrangemang/backtracks: Martin Schaub och Patrick Rydman.
Koreograf: Gunilla Olsson.
Musikinstuderare/kapellmästare: Henrik Magnusson.
Ljusdesigner och scenograf: Elias Wallin.
Ljuddesigner: Karl Wassholm.
Kostymkoncept: Joacim Hedman och Henriette Søvig.
Orkester: Henrik Magnusson, piano, Anton James Olsson, trummor, Martin Deubler Holmlund, bas, Johan Ekeberg, gitarr, och Orfeas Wärdig Tsoukalas, träblås
Medverkande, lag Sjö: Simon Strandahl (Lenny Lauritzen), Clara Törngren (Wivvi Cavalli-Wallander), Elsa Hanebrant (Katarina Olsson), Mads Bokær Bjerre (Dan-Lennart ”Dojan” Gyllenkrook), Nicole Egn (Yasmin), Saga Ljungberg (Emma), Thea Ekholm Wretenby (Signe), Victor Lindgren (Neo), Mikaella Akkanen (Minou), Cornelis Nilsson (Walfrid), Joel Carlberg (Henning), Norah Fransson (Leah), Emma Hoffmann Nedergaard (Rebecka), Valdemar Wahlbeck (Casper), Anton Vammen (Samir), Simon Agaton (Kalle), Mia Malmqvist (Meya), Alva Lundbäck (Greta) och Isabel Rautamo (Maja). Medverkande, lag Vik: Simon Agaton (Lenny Lauritzen), Clara Törngren (Wivvi Cavalli-Wallander), Elsa Hanebrant (Katarina Olsson), Isabel Rautamo (Yasmin), Alva Lundbäck (Emma), Mia Malmqvist (Signe), Victor Lindgren (Neo), Mikaella Akkanen (Minou), Cornelis Nilsson (Walfrid), Mads Bokær Bjerre (Henning), Joel Carlberg (Dan-Lennart ”Dojan” Gyllenkrook), Norah Fransson (Leah), Emma Hoffmann Nedergaard (Rebecka), Valdemar Wahlbeck (Casper), Anton Vammen (Samir), Simon Strandahl (Kalle), Thea Ekholm Wretenby (Meya), Saga Ljungberg (Great) och Nicole Eng (Maja).
Anna Mannheimer i musikaldebut: ”Det kommer bli kulturkrig hemma!”
Tre veckor efter att det stod klar att maken Peter Apelgren skulle medverka i Göteborgsupplagan av musikalen ”Så som i himmelen” fick Anna Mannheimer frågan.
Hon som alltid säger nej tackade ja. Nu ska hon musikaldebutera i ”Grease” med premiär i höst på Rondo.
– Det kommer bli kulturkrig hemma. Peter kommer röra sig i de finare salongerna, men jag kommer ha bättre efterfester, säger hon.
Musikalfeber i höst. Arantxa Álvarez och Anna Mannheimer gör musikaldebut med rutinerade Anton Ewald i ”Grease – the musical” på Rondo i höst. Foto: KAI MARTIN
Anton Ewald rör sig hemtamt i Rondos environger. Det är här han har huserat i rollen som Santiago i succémusikalen ”Moulin Rouge – the musical”, som nu gör sina sista föreställningar. Han har haft rollen – och älskat den – sedan premiären på Chinateatern i Stockholm sedan premiären hösten 2024. Men efter sjuttielva föreställningar är det dags för ett nytt uppdrag. Som Danny i ”Grease – the musical”. Produktionsbolagen 2entertians och Vicky Nöjesproduktions nya satsning på Rondo.
– Samma dag som premiären var för ”Moulin Rouge” i Göteborg blev det klart att jag skulle göra Danny, säger han.
Men han slapp att göra någon audition och gled på den berömda räkmackan i Göteborg in i produktionen.
– Exakt, skrattar han.
– De plockade mig för rollen, men jag behövde ändå gör en slags audition. Jag sjöng en låt – ”Sandy” – och gjorde en scen.
I rollen som Parisbohemen Santiago i ”Moulin Rouge” har Anton Ewald långt hår och skägg. Nu ska han kliva ur 1800-talet för ett amerikanskt 1950-tal.
– Ja, jag kommer klippa mig och raka mig, säger han.
Och äntligen har du fått ett jobb?
– Haha, precis så. Klippt mig, rakat mig och skaffat mig ett jobb.
Vilken relation har du till ”Grease”?
– Jag är uppvuxen med filmen.
Så det är något av en drömroll att göra Danny?
– Absolut!
Dags för ”Grease”. Anna Mannheimer konkurrerar med maken Peter Apelgren i höstens musikalfeber i Göteborg. Hon, Arantxa Álvarez och Anton Ewald spelar i ”Grease – the musical”, som kör på Rondo.
Foto: CHRISTOFFER BENDIXEN
Att göra rektorn miss Lynch var kanske inte drömmen för Anna Mannheimer när hon som tonåring såg ”Grease” när filmen kom 1978. Men nu är hon klar för rollen, som också blir hennes musikaldebut.
– Jag tyckte att Oliva Newton John var för söt och lite töntig, även om det ändrades i filmen. Istället var det Rizzo, som lockade mig. Hon (Stockard Channing i filmen) var så cool.
I familjen Apelgren–Mannheimer blir det plötsligt två stycken musikalroller som möts vid frukostbordet. Peter Apelgren, som debuterar i genren i rollen som lanthandlaren Arne i ”Så som i himmelen” (läs här), och hans hustru Anna Mannheimer, som även hon alltså debuterar med rollen som Miss Lynch i ”Grease”.
– Tre veckor efter att Peter fått sin roll fick jag min. Jag berättade det inte jag riktigt hunnit fatta att jag fått den, säger hon.
– Det är helt underbart. Det är något som jag har drömt om sedan jag såg den, trots att jag varken kan sjunga eller spela. Men rektorn kommer att gå bra.
Men sjunga… du låg ju trots allt på topplistorna som Väder-Annika med ”Uteliggardjuren” för 30 år sedan…
– Hm. Kanske det. Men det är egentligen något jag skäms över. Det var ju inte i egenskap av att jag kunde sjunga som den gjordes.
Istället är hon nöjd över hur det kommer bli hemma. Ett kulturkrig eller…
– Makarnas krig. Peter kommer få kulturpriser och röra sig i de fina salongerna. Men jag kommer hamna på de bästa efterfesterna, säger hon nöjt.
– Det ska också bli fantastiskt att få jobba med arbetskamrater. Det har jag aldrig riktigt gjort. Och jobba med en regissör. Dessutom kan jag få pranka Anton Ewald och lägga en pruttkudde på hans stolsits och skoja med de andra.
Ser fram emot utmaningen
Även Arantxa Álvarez gör sin musikaldebut. Den populära programledaren ser fram emot utmaningen.
– Jag är förväntansfull. Jag vill inte göra någon besviken. Allra minst mig själv. Så jag vet att jag måste träna och äta rätt. Jag kommer ju in i en värld som jag inte kan eller har en aning om.
Det var regissören Klas Wiljegård som uppmanade Arantxa Álvarez att söka till en audition för ”Grease – the musical”.
– Jag kom precis tillbaka från inspelningen av ”Expedition vildmark”. Jag var inte mig själv och behövde en psykolog. Så plötsligt ska jag på en audition för att sjunga och dansa. Där skulle jag köra steg med proffsdansare. Visst, jag har dansat tidigare, men kände mig inte trygg. Det var som om jag kastades ut till lejonen.
Men hon fick rollen som Frenchy och är förtjust över det.
– ”Grease” är en ikonisk film och musikal. Men på Rondo kommer den hottas upp till 2026.
”Grease – the musical”, Rondo, Göteborg. Premiär 25 september 2026. Spelas till och med 29 november.
Upphovsmän: : Jim Jacobs och Warren Casey.
Regi och svensk översättning: Klas Wiljergård.
Koreograf: Jennie Widegren.
Musikaliskt ansvarig: Nils Petter Ankarblom.
Scenografi & kostym: takis .
Ljusdesign: Palle Palmé / Johan Bjellsäter.
Ljuddesign: Oskar Johansson.
Smink & mask: Erika Niklasson.
Kapellmästare: Alice Lidberg.
Medverkande: Anton Ewald (Danny), Lovisa Bengtsson (Sandy), Nils Reinholtz (Kenickie), Pia Ternström (Rizzo), Vanja Engström (Marty), Arantxa Álvarez (Frenchy), Martin Jonsson (Sonny), Martin Wallin Andersson (Roger), Clive Rudd (Doody), Emilie Evbäck (Patty), Anna Mannheimer (Miss Lynch), Emil Henrohn (Eugene) och Boris René (Teen Angel).
Ensemble: Emilia Berglind, Felicia Loveflo, Olivia Sears, Olivia Kungsman, Petter M Skoglund, Kenny Lantz, Daniel Koivunen och Vi Duc Vo.
Bara hits. Skandinavienpremiären av Max Martin-musikalen ”& Julia” bjuder på extra allt med mängder av hits. Foto: PETER KNUTSON
Cirkus, Stockholm.
Publik: Utsålt.
Bäst: Som i OS – tjejerna.
Sämst: Ljudet från orkestern var grötigt.
Fråga: Hur högt kan Joanné Nugas stjärna stiga…?
Att ha haft över 70 låtar på topp tio på amerikanska Billboard Hot 100 skojar man inte bort. Max Martin – med sina medkompostitörer – kan sin sak när det gäller att producera och komponera poplåtar. Så när jukeboxmusikalen ”& Julia” från 2019 får Skandinavienpremiär är det förstås en föreställning strösslad med popglitter från den 54-årige svensken.
Tillsammans med David West Reads originalmanus (översatt fyndigt, som alltid, av Calle Norlén) förenas 2000-talets främsta popkompositör med William Shakespeares ”Romeo och Julia”. Men nu med en feministisk smällkaramell.
William Shakespeare (Viktor Norlén) håller på med sitt kärleksdrama när ensemblen i allmänhet och hustrun Anne Hathaway (Linda Olsson) protesterar mot det dystra slutet. Varför inte låta Julia (Joanné Nugas) leva…?
Så rullas intrigen igång där striden och vem som ska hålla i författarpennan rullar på intensivt mellan William och Anne genom föreställningen samtidigt som Julia bereds allt större plats i handlingen.
Här blandas härligt sprakande koreografiska nummer från den skickliga ensemblen med rent komiska scener. Där är det främst Sussie Erikssons amma Angelique (amman har en central roll i ”Romeo och Julia”) med Lance i Rennie Mirros gestalt som står för storartad humor och underbar tajming.
Men det är förstår den juvenila Julia, blott 13 år, och hennes öde som är i centrum. Med Max Martins låtskatt i denna kontext ges musiken ett nytt ljus. Skickligt. Joanné Nugas sjunger fantastiskt, växlar från ömsint till kraft och är tonårstrulig och kvinnostark i samma kropp. Oscar Zias Romeo är valpig, men också initialt en smula vilsen i både roll och röst. Det tar sig ju mer plats att han får i andra akten (i den första tjänar han mest lik, men återuppstår i den sinnrika handlingen).
I denna handlingsstrid mellan makarna William och Anne pendlar det mellan tragedi och en pjäs med ett gott slut där kvinnorna ska få säga sitt. Här finns också gaykärlek som spirar fint mellan Martin Rehde Nords Francois och Simon Deimel Lunds May, två sångare som kan knepet att sjunga musikal med känsla och karaktär.
Men det är mest fokus på kvinnorna och här visar de det med emfas. ”& Julia” är en manifestation för kvinnlig kraft, list, frihet och styrka. Det är ren och skär girlpower värd att applådera samtidigt som vi får fnissa åt när Backstreet Boys ”Everybody” raljeras i ett toppennummer av killarna. Men i slutändan står den sig slätt när Joanné Nuges Julia sjunger en brutalt stark ”Roar”.
Visst, ”& Julia” haltar i replikerna, men allt räddas hem med råge i sång- och dansnumren. ”& Julia” är strålande underhållning.
”& Julia”, Cirkus, Stockholm. Skandinavienpremiär 19 februari 2026. Spelas till och med 31 maj.
Musik: Max Martin med vänner.
Manus: David West Read.
Regi: Edward af Sillén.
Svensk översättning, manus och sångtext till ”En chans till”: Calle Norlén.
Musikalisk ansvarig: Kristofer Nergårdh.
Koreografi: Zain Odelstål.
Scenografi: Marcus Englesson.
Kostymdesign: Annsofi Nyberg.
Mask- och perukdesign: Katrin Wahlberg.
Ljusdesign: Robert Hvenström.
Ljuddesign: Anders Nypan Nyberg.
I rollerna: Joanné Nyberg (Julia), Oscar Zia (Romeo), Shakespeare (Viktor Norén),Linda Olsson (Anne), Sussie Eriksson (amman Angelique), Rennie Mirro (Lance), Martin Redhe Nord (Francoise), Simon Deimel Lund (May) samt James Lund (alternerande i rollen som Lance)
Ensemble: Cecilia Wrangel Skoug, Eric Hallengren, Annelie Lindström, Hjalmar Freij, Sofia Ljung, Henric Flodin, Josef Calistas Svensson, Marco Wihlborg, Victoria Perez, Emma Wihlborg, Minou Deilert och Benjamin Trossö.
Utmanar. ”Black rider”, med musik av Tom Waits, är en musikal som tumlar om och utmanar. Foto: MATS BÄCKER
Bara kombinationen Tom Waits (1949), beatnick-författaren William S Burroughs (1914–1997) och manusförfattaren och regissören Robert Wilson (1941–2025) både skaver utmanade och kittlar. Så blev också musikalen ”Black rider – the casting of the magic bullets” – premiär i Hamburg 1990 – från starten något annorlunda för scenkonsten. 1997 antog Dramaten och Elverket utmaningen, då med Tom Waits-musikern Bebe Risenfors med flera från Bad Livet som medlemmar i orkestern. Denna burleska, mustiga musikal – baserad på den tyska folksagan ”Friskytten” – har irrat vidare i olika uppsättningar. Men när den nu landar på Göteborgs folkteaters scen är den både eklektisk och elektrisk, vågad, galen och så nära anarki och kaos man kan komma. Som en febrigt berusad ”Cabaret”.
Tom Waits musik är närvarande konstant (ja, till och med i en ljudupptagning av artisten själv vid ett tillfälle), men nu i Tonbrukets och Per ”Texas” Johanssons musikaliska och dramatiska dräkt. Musik med all respekt för originalmusiken, men vågat nog för att hitta sin egen ton. Men den starkaste och mörkaste tonen sätter ändå regissör Mellika Melouani Melani. Hon har djärvt satt skådespelarna i pant, fått dem att vrida och vända sig ut och in och, ja, in på bara skinnet. Det är naket, orgiastisk, utmanande, närgånget, expressionistiskt, galet och omtumlande. Som publik får man helt enkelt spänna fast säkerhetsbältet i denna hisnande berg- och dalbanefärd av känslor, uttryck och trots. För här kommer ingen undan.
Musiken gungar och skenar i en förening av disharmoni, cirkus- eller teatermusik i kombination med Kurt Weill och klezmer i Tom Waits karaktäristiska dräkt. William S Burroughs meskalinpåverkade text bjuds upp till en surrealistisk dans av de skickliga skådespelarna där ingen duckar för det omöjliga.
Mitt i detta virrvarr landar humor, från starten med ensemblen tätt förenade som heroinister eller zombier. Redan här är mörkret det dominerande. Redan här tar det burleska greppet om föreställningen. Men det som är början är verkligen endast i sin linda. Allt ska bli värre, bättre, kaxigare för att mynna i en skoningslös backanal innan sista kulan träffar fel… för ”Black rider” är scenkonst på randen till haveri och fulländning. Allt i ett kippande andetag. Efter drygt två timmars föreställning är man, som publik, svettigare än skådespelarna, som ändå har manglat ur sig sitt yttersta.
Jag som sett/hört Tom Waits på Konserthuset 1985, på Cirkus 1999 (två bländande konserter väsensskilda från varandra) och haft förmånen att höra hans musik i Betty Nansen Teatrets uppsättning av ”Woyzeck” i Köpenhamn (premiär 2000) har adderat ytterligare ett kapitel till hans kompositioner. Tillsammans med regissör Mellika Melouani Melani närmast besatta uppsättning av ”Black rider” – har hon sålt, precis som friskytten, sin själ till djävulen för att uppnå denna sceniska fulländning? – landar det tungt i själens mörkaste vrår av minnen.
Teater-/musikalåret har startat starkt.
”Black rider”, Göteborgs folkteater, premiär 14 februari 2026. Spelas till och med 1 april.
Av: William S Burroughs med musik av Tom Waits.
Översättning: Einar Heckscher.
Sångtexter: Tom Waits och Kathleen Brennan.
Originalorkestrering: Greg Cohen och Tom Waits.
Regi, originalproduktion: Robert Wilson.
Regi: Mellika Melouani Melani.
Musikalisk ledning: Johan Lindström och Oscar Micaelsson.
Scenografi: Mats Sahlström.
Ljusdesign: Joakim Brink.
Kostymdesign: Jenny Ljungberg.
Maskdesign: Sun Åberg.
Koreografi: Lidia Wos.
Videodesign: Johannes Ferm Winkler.
Musiker: Tonbruket – Dan Berglund, kontrabas, Martin Hederos, klaviatur och fiol, Johan Lindström, steel guitar, gitarr och klaviatur, och Ola Winkler, trummor – och Per ”Texas” Johansson, saxofoner och klarinetter.
I rollerna: Pelle Grytt (Pegleg), Bror Gunnar Jansson (Mannen på hjorten/Georg Schmid), Nina Jeppsson (Wilhelm), Anna Lundström (Kätchen), Andres Rothlin Svensson (Bertram), Jonas Sjöqvist (Robert, konferencier), Elin Skarin (Anne), Birthe Wingren (hertiginnan/Ernest Hemingway), Lidia Wos (husan/unge Kuno) samt burleskartisterna Andreas Hammarström och Inga Kolbrún Gunnlaugsdottír Söring.
Stjärnorna stod inte rätt när komikern, skådespelaren och konstnären Peter Apelgren gjorde sin debut på Göteborg stadsteater 2011.
Det var då som han hade huvudrollen i pjäsen ””Profeten i Västra Götaland”. Men efter några föreställningar ställdes den in. Peter Apelgren hade drabbats av diabetes och yrsel. Skådespelarkarriären kom på skam.
Nu tar han igen det. I höst gör han musikaldebut i ”Så som i himmelen” – succéfilmen som blev succémusikal.
– Med detta avrundar jag min karriär. Det ska bli så roligt, säger han.
Mot Göteborg. I höst får succémusikalen ”Så som i himmelen” premiär i Göteborg. Kvar från Stockholmsuppstättningen (2018–2020) är Tuva B Larsen och Philip Jalmelid. Bland de nya på scen finns Peter Apelgren och Sanna Nielsen. Foto: MATS BÄCKER
Peter Apelgren har under en lång spelperiod uppträtt med ”Livets efterrätt” – från premiär 2024 fram till finalen i Göteborgs konserthus i höstas. Det var ju tänkt som slutet på en omfattande och framgångsrik scenkarriär för Göteborgsprofilen, komikern och konstnären. Men…
– Jag blev kontaktad av producenten Johan von der Lancken, som frågade om jag ville vara med i en musikal. Jag pratade vidare och vi snackade om ditt och datt då han frågade igen. ”Allvarligt, vill du vara med i ‘Så som i himmelen’?” Jag tvekade och sa att jag inte visste om jag räckte till sångmässigt. Men så gjorde vi ett test med regissören Markus Virta och Fredrik Kempe och jag fick rollen, berättar han.
– Så gick jag hem och berättade det och då svara Anna (Mannheimer, Peter Apelgrens fru, reds anm): ”Nej, det ska du inte. Du ska ju sluta.” Så det tog några dagar innan jag svarade och sa att jag tackade ja.
Tvingades ställa in
Men att vara komiker med eget manus och en egen spinnande motor på scen är något annat än att ställa sig inom en rolls ramar med skrivet manus och en regissör som håller i taktpinnen. 2011 skulle Peter Apelgren göra huvudrollen i den nyskrivna pjäsen ””Profeten i Västra Götaland” på Göteborgs stadsteater. Det kom till premiären. Men kort därefter ställdes hans medverkan in.
– Jo, ja… men det var en grej för sig. Jag hade drabbats av diabetes utan att veta om det. Fick yrsel. Samtidigt hade jag gjort mycket på kort tid, säger han och börjar rabbla.
– Jag var med och vann ”På spåret” med Hélène Benno, spelade med Robert Gustafsson, hade egna föreställningar och Anna och jag flyttade från lägenhet till hus; allt hände. Så när jag drabbades trodde jag att det var stressen. När jag träffade en läkare sa han att det inte var konstigt att jag blev sjuk.
Musikaldebuterar. Peter Apelgren gör sin musikaldebut med uppsättningen av ”Så som i himmelen” på Lorenbergsteatern. Foto: TOMMY HOLL
Men nu är han redo för sin insats som lanthandlaren Arne (Lennart Jähkels roll i filmen) när uppsättningen har premiär på Lorensbergsteatern 17 september i år.
– Jag är inte orolig. Jag har spelat min föreställning, ibland dubbla föreställningar på en dag.Det har gått bra. Nu får jag avrunda min karriär med en musikal. Det ska bli så roligt, säger han och utbrister.
– Tänk att få spela med Sanna (Nielsen) – hon är ju inte sann så bra hon är. Och de andra. Jag har blivit så till mig att jag funderar på om det inte borde göras en Göteborgsmusikal.
Så utbrister han i en rad favoritmusikaler, som skulle tjäna som inspiration. Så… än är kanske inte Peter Apelgrens scenkarriär trots allt inte över.
Sanna Nielsen är förtjust
Huvudrollsinnehavarna Tuva B Larsen (Lena, som spelas av Frida Hallgren i filmen) och Philip Jalmelid (Daniel Dalérus, Michael Nyquists roll i filmen) är kvar från den succéartade sejouren på Oscarsteatern. Den från premiären hösten 2018 fram till pandemin släckte ljuset. Men övriga i ensemblen är nya för Göteborg, dit uppsättningen var planerad att komma hösten 2020. Bland dessa Sanna Nielsen, som tar över Malena Ernmans roll som Gabriella (Helen Sjöholm i filmen). Hon är förtjust.
– Jag fick frågan i logen när jag spelade ”Änglagård” på Oscarsteatern. Jag tackade genast ja. Filmen har jag sett tusen gånger, ”Gabriellas sång” tog jag snabbt upp på min repertoar efter att jag hade sett filmen första gången. Och Helen Sjöholm är ju en stor förebild för mig, säger hon.
– Men när jag skulle sjunga den nyligen insåg jag att jag att jag var tvungen att göra den i en karaktär. Jag fick analysera den, gå igenom texten och vem Gabriella är. Låten hamnade plötsligt i ett helt annat sammanhang och jag fick tårar i ögonen.
Men hon är inte bara förtjust i att hon har fått den prestigefyllda rollen som Gabriella. Hon är också glad över att få återförenas med Åsa Fång, Christopher Wollter och Philip Jalmelid.
– När jag gjorde min premiär i en musikal var det med dem i ”Doktor Zjivago” i Malmö. Vi hängde med varandra jämt, det är så roligt att få återse dem.
Hållit det hemligt
Hon ”flyttar” ner till Göteborg för repetitioner i slutet av augusti och får då tillfälle att träffa sin släkt som bor här.
– Jag har fått hålla detta hemligt, men nu vet det. Det ska bli fint att få ses och att få hjälp med barnvakter de gånger min son är med ner.
Per Morberg gör Gabriellas man Conny i filmen, en brutal man som misshandlar sin hustru. Den rollen har gått till Robin Stegmar, som gör sin första stora musikal med ett men.
– Det här är den enda rollen som inte sjunger, erkänner han snopet.
Men han är ändå glad över att ha fått möjligheten och ser fram emot att spela den på Lorensbergsteatern.
– Jag såg filmen härom dagen, men har valt bort att se musikalen. Jag vill skapa min egen karaktär. Visa att ingenting är svart eller vitt. Att man någonstans ska förstå Conny. Men det ska bli för jävligt att vara elak mot Sanna. Hon som är så otroligt trevlig, erkänner han.
En lång resa
Paret Carin och Kay Pollack har fått göra en lång resa med sitt manus som ligger till grund för filmen (2004), som regisserades av Göteborgssonen, Kålltorpsgrabben Kay Pollack, 87 år gammal. Han och hans sjutton år yngre hustru är både förtjusta i att filmen fått ett förlängt liv genom musikalen.
– Vi hade fått flera förfrågningar från både Australien, England och Holland om att gör musikal av filmen, säger hon.
– Ja ,det var många som var tagna av filmen, fortsätter han.
– Det var viktigt att det var vi som fick skriva manus, så när Vicky von der Lancken köpte rättigheterna blev det klart.
Tillsammans med kompositör Fredrik Kempe började sedan ett drygt arbete, som sedan mynnade i musikalen.
– Det var ett äventyr där vi skulle välja vad som skulle vara med och inte, säger Carin Pollack.
– Vi åkte till London och såg musikaler. Sedan läste vi böcker. ”How to make a musical”, så att säga, skjuter Kay Pollack in.
Musikalen fick vingar
– Vi satt i två år i Fredrik Kempes studio för att få allt på plats. Jag tjatade på Fredrik om att det skulle vara som Puccini, alla känslorna skulle vara med, fortsätter han och syftar på den italienska kompositören med verk, operaklassiker som ”La bohème”, Tosca” och ”Madama Butterfly”.
Efter premiären hösten 2018 har musikalen fått vingar och flugit runt i världen, men för Fredrik Kempe är det första gången sedan i Stockholm som han engagerar sig i uppsättningen.
– Jag har valt bort det. Men nu är det en uppsättning som är som den i Stockholm. Vi hade audition för ett år sedan här i Göteborg och det är fantastiskt att vi lyckades hitta så många från stan och dess närhet.
”Så som i himmelen”, musikal, premiär på Lorensbergsteatern, Göteborg 17 september 2026.
Musikalen är baserad på filmen med samma namn (manus Carin och Kay Pollack, den sistnämnde även regissör) med premiär 2004. Den blev en tittarsuccé. 2018 hade musikalen premiär på Oscarsteatern. Därefter har den spelats i flera länder och även på flera ställen i Sverige. I Göteborg skulle Stockholmsuppsättningen kommit hösten 2020, men pandemin ställde in de planerna. ”Gabriellas sång” av Stefan Nilsson (musik) och Py Bäckman (text) blev i Helen Sjöholms version i filmen en hit.
Regi: Markus Virta.
Manus: Carin och Kay Pollack med hjälp av Edward af Sillén.
Författare: Kay Pollack.
Kompositör: Fredrik Kempe.
I rollerna: Sanna Nielsen (Gabriella), Tuva B Larsen (Lena), Philip Jalmelid (Daniel Daréus), lanthandlaren Arne (Peter Apelgren), Åsa Fång (Inger), Robin Stegmar (Conny) med flera.
Roar. Mölndalsrevyn roar 2026 både högt och lågt, men gör framför allt en av sina bästa revyer på många år. Foto: KAI MARTIN
Kulturhuset Möllan, Mölndal
Publik: Snudd på utsålt.
Bäst: Andra akten sprudlar.
Sämst: Några nummer skulle behöva tajtas till.
Fråga: Har Lena Gustafsson efter 31 år med Mölndalsrevyn någonsin varit bättre…?
Det börjar med full fart, denna Mölndalsrevyns 49 uppsättning, med en gymnastikuppvisning som är mer entusiastisk än atletisk. Ett tema som under kvällen återkommer som färgsprakande underhållning mellan numren. Det är lite som Mölndalsrevyn självt, roande, entusiastiskt och med en fantastisk förmåga att bjuda på sig – även om allt inte av bästa snitt.
För så är det. Mölndalsrevyn är amatörer och entusiaster i ett. De sliter ont för att ha kul, de har roligt på vägen; vi i salongen får bara njuta av frukterna och sätta oss vid dukat bord. Men låt mig med detta sagt förklara att Mölndalsrevyn 2026 är den bästa, roligaste och mest underhållande uppsättningen på många, många år.
Visst finns det nummer som hade mått bra av att både tajtas till och kortas ner. Men det finns också nummer som är fullständigt lysande, som ”Tyst kupé” – om förmånen på tåget som få tar på allvar – eller satiriska ”Städfirman Jomshof och Söder”, som vill slänga ut allt som inte passar. Det numret som leder till Lindome secondhand, där två kvinnor (Karin Mickelbo och Sara Sanzén) sorterar bland inlämnade prylar och hittar både en bäbis och en bortsorterad man. Detta bara i första akten där både nytillträdda påven Leo XIV får sitt gospelnummer och Mölndalsprofilen och historikern Lars Gahrn (igen!), får ett nummer för sin strid för lindarnas bevarande i Kvarnbyskolan. Då har man också hunnit med en svindlande och musiktryfferad kavalkad över det år som har gått.
Men det är i andra akten som det smäller till. Först med min personliga favorit ”Möllans fria” – det vill säga Möllans fria musikaliska teater med regissör Kim Bondesson Lagerman (Lena Gustafsson som excentrisk teaterman) – som i år gör ”Kråkan Krog” av ”Molin Rouge”. Så dumt. Så fånigt. Så roligt.
Späckat. Mölndalsrevyn bjuder till med extra allt. Foto: KAI MARTIN
Med ”MMÖGA” (alltså make Mölndal great again) tar man president Trumps maktgalenhet till en roande lokal nivå med nykomlingen Johannes Persa Persson som kommunens starke man. Mölndalsborna ska bland annat ta tillbaka sin position efter – att Papyrus lagts ner – länge varit papperslösa. Ett smart nummer av Anton Nordin.
Men ”Prassel”, som både är en hyllning till papperstidningen som format och till KAJ:s ”Bada bastu” (musiken används genialt) är fullkomligt bländande i sång, kostym och koreografi.På det får vi Lena Gustafssons sexolog Hildegard von Grossman, som bjuder på en textspäckade monolog som är fantastiskt svängig och ordvrickande rolig. Frågan är om inte hon gör sitt bästa år, denna veteran i ensemble med 31 revyer i bagaget…
Ja, Mölndalsrevyn bjuder på härlig underhållning. Där samtliga i ensemble ska ha en eloge. Det är fint att se Manda Strid Bomander tillbaka – hennes kunnande spänner över sång, dans och humor på ett sömfritt och effektivt sätt.
De rutinerade primadonnorna Karin Mickelbo och Lena Gustafsson vet hur revyskåpet ska stå. Det är aldrig tråkigt med dem på scen. Nykomlingen Johannes Persa Persson är en tillgång. Anton Nordin börjar – efter sju revyår – bli något av en klenod med sitt mångfacetterade scenspråk. Så också Adam Evertsson (fyra år med Mölndalsrevyn). Sara Sanzéns (med sedan 2017) drar ett tungt lass med mycket manusskrivande, men är fantastisk med sina torrt komiska karaktärer på scen och vilken dans hon bjuder till.
Ja, det kan säga gälla för hela gänget. För koreografen Katarina Stella har verkligen drillat gänget exemplariskt. Till detta rutinerade showregissören Emelie Sigelius, som fått ihop allt detta lösöre till en roande helhet.
”Kanonkul”, förresten…? Jo, man har valt att raljera över den svenska regeringens genomdrivande av en kulturkanon och något som är kanon. Jo, det blir kul.
”Kanonkul”, Kulturhuset Möllan, Mölndal. Premiär 10 januari 2026. Spelas till och med 21 februari.
Regi: Emelie Sigelius.
Koreograf: Katarina Stella.
Manus: Flera, bland annat Sara Sanzén, Manda Strid Bomander, Anton Nordin, Robert Cronholt och Andreas Nygård.
Kostym: Doris Kjær, Anna Moræus och Elsa Wald.
Smink: Ulla Karin Olsén.
Scenografi: Jimmy Lökkeberg, Oliver Lökkeberg, Sebastian Lökkeberg, Ted Gustafsson och Lenny Alvefelt.
Repetitör: Börje Nilsson-Mäki.
Ljusdesign: Henrik Johansson, Sebastian Lökkeberg och Oliver Lökkeberg.
Ljuddesign: Henrik Marzelius.
Ensemble: Lena Gustafsson, Karin Kickelbo, Sara Sanzén, Manda Strid Bomander, Adam Evertsson, Anton Nordin och Johannes Persa Persson.
Musiker: Börje Nilsson-Mäki, kapellmästare/bas, Thomas Hagby, klaviatur, och Bengt Holm, trummor.
Man kan tycka att jag lever i en liten sfär, som huvudsakligen håller mig till nöje och kultur i Göteborg med omnejd.
Men faktum är att det räcker. Stan är rik på det mesta. Det gäller bara att vara fortsatt nyfiken. Jag har så att det räcker och blir över. Jag vill egentligen se och höra mycket mer än jag mäktar med.
För i Göteborg finns mängder av scener som bjuder högt och lågt, stora som små akter, stora som mindre scener. Ambitionen på konstnärskapet är det inget fel på. Så låt mig presentera mina favoriter från 2025 – och ja, jag håller mig till Göteborg och västkusten.
Favoriter 2025. Foto: TOMMY HOLL/STELLA PICTURES/BO HÅKANSOSN/BILDUPPDRAGET, TILO STENGEL/HARALD NILSSON/KAI MARTIN
Favoritkonserter:
Paperwing: ”Age of Pisces”, Annedalskyrkan 8 november. Så eget, så starkt, så pretensiöst, så ambitiöst.
Håkan Hellström, Ullevi, andra konserten 7 juni. Ingen kan underhålla över 70000 kväll efter kväll som Håkan kan.
Delines, Pustervik, 8 maj. Inget kan vara så bitterljuv och mörkt och samtidigt vackert som Delines.
Yukimi Nagano, Way out West, 8 august. Little Dragon-sångerskan övertygar som soloartist.
Negar Zarassi, Stora Teatern, 22 februari. Senare på året knep hon förstapriset i ”Kontrapunkt”. Där och då knep hon mitt hjärta med musik från operans värld, Iran till Édith Piaf.
Märta Fransson, Maj12:an, 4 december. Eva Cassidy tolkade andra artister som få andra. Märta Fransson tolkar i sin tur henne som få andra.
Favoritrevyer:
Falkenbergsrevyn, 5 januari. Så makalös bra underhållning med all inclusive: dans, sång, musik, humor…
Paraden, Varberg, 18 januari. Annika Andersson med familj och underhållningskollegor håller hov.
Påskbubbel, Aftonstjärnan, 27 april. De har flyttat revyn från nyår till påsk. Inte sämre för det.
Favoritshower/-musikaler/-dans:
”Miss Saigon”, Göteborgsoperan, 27 september. Världsklass och värd att ses om och om igen.
”Moline Rouge”, Rondo, 25 september. Trots att intimiteten går förlorad på Rondo är det en färgstark och intensiv musikal av klass.
”Into the woods”, Balettakademien, 11 oktober. Eleverna på Balettakademien övertrumfar sig själva.
”In-action”, Göteborgsoperans Danskompani, 11 oktober. Styckena ”Cross” och ”Spirit killing” visar åter igen på Danskompaniets oövertrumfade kompetens.
Favoritteater:
”Den lilla svarta”, Hagateatern, 3 oktober. Med små medel görs stor teater.
”Romeo och Julia”, Folkteatern, 4 oktober. Shakespeares klassiska pjäs i en vital och sprudlande uppsättning.
”Bränder”, Studion, Göteborgs stadsteater, 28 februari. Smärtsam och intensiv.
”Katt på hett plåttak”, Göteborgs stadsteater, 18 september. Tennessee Williams pjäs glöder på nytt.
”Fear”, Backa Teater, 21 oktober. Att bara månader efter det fruktansvärda dådet i Örebro våga presentera en pjäs i ämnet visar på mod. Dessutom är den smärtsamt bra.
”Stormen”, Stallebrottet, Bohus Malmön. I kärv miljö med en blandning av amatörer och proffs blir Shakespeares drama autentisk.
”Macbeth”, 123 Schtunk, Arena Varberg. Improvisationsteater av clownerna som är bäst – och tokigast – i klassen.
Favoritalbum:
Paperwing: ”Age of Pisces”. Hennes skapande är värd så mycket mer uppmärksamhet än hon får. Både gällande album och scen.
Håkan Hellström: ”Svensk rost”. Ett fascinerande album, 25 år efter debuten, som lockar till lyssning om och om igen.
Anna von Hausswolff: ”Iconoclasts”. Med stor integritet skapar Anna von Hausswolff stor musik.
Anders Boson Jazz Ensemble: ”Slottsskogen”. Han är flitig, den gode Anders Boson, men tummar aldrig på kvaliteten. Med sin Jazz Ensemble gör han ett väldigt starkt album.
Valter Nilsson, ”Bland de gyllene och de allmänt brända”. Han säljer ut Nefertiti och Pustervik för att senare också sälja ut Bananpiren. Berättigad hausse för denne göteborgare som förenar Joel Alme med Håkan Hellström till ett eget uttryck.
Markus Hasselblom: ”07.01 hemifrån”. Northern soul på svenska och från västkusten. Glittrigt med svärta, själ och sinnlighet.
Favoritromaner:
Randi Olausson: ”Jag glömmer att glömma – Ingentinget”. Det är kanske inte den mest välskrivna, men inte desto mindre drabbande. En självbiografi som är plågsam att läsa om en kvinna i fritt fall (och resning).
Grzegorz Flakierski: ”Mormor Lea”. En resa genom generationer av judisk fattigdom i östra Europa skriven flyhänt, underhållande och lärorikt om onda tider.
Göran Parkrud: ”Rädd att drunkna”. Debutroman som dröjer sig kvar och väcker frågor om både manlig arvssynd, arv och flykt från ansvar.
Jenette Bergenstav: ”Skugglik”. Andlöst spännande – igen – av Göteborgs deckardrottning nummer ett.
Åke Edwardson: ”Den smutsiga floden”. Mäster Edwardson lämnar ingen läsare besviken i sin sista (?) roman om kriminalkommissarie Winter.
Tony Fischier: ”Sardonicus fyra visioner”. Han sprutar ur sig kriminalromaner med Göteborg med omnejd i centrum. Alltid lika spännande.
Jensen & Gabay: ”Parabellum”. Duon Morgan Jensen och Theo Gabay kan det där med spänning och är som de tre ovan nämnda krimförfattarna väldigt flitiga. Här nöjer de sig inte med Göteborg utan landar i ett rafflande drama på Svalbard.
kaimartinblog 