Musikal

SATURDAY NIGHT FEVER

!!!

China teatern, Stockholm (premiär 4 november)

Bäst: Koreografin är smittande.

Sämst: Trovärdigheten med en 39-årig David Lindgren som en 19-årig Tony Manero.

Fråga: Vad hände med låtarnas klassiska falsetter…?

Sverige 1977. Det är en halv mansålder sedan. Discofebern tävlade med punkslynglars upproriskhet mot allt som ställdes mot raggarer våldsamma konservatism och en cementerade proggrörelse. Man kan ha det i perspektiv när nu ”Saturday night fever” spelas på China Teatern i den första svenska uppsättningen, vad jag förstår, sedan 2005. Nu är det ju inte utrymme för det i regissör Anders Albiens version av musikalen. Den som så sent som 1998 sattes på scen i London West End, baserad på filmen från 1977, som han troget följer. Jo, han har elegant kapat en halvtimme av storyn, något som jag inte tror någon i publiken – eller ensemblen – saknar. Men i övrigt är det mesta intakt.

I fokus, förstås, dans, dans, dans! Tillsammans med scenografen Lehna Edwalls elegant flytande scenbygge – som sömlöst rör sig mellan gatu-, nattklubbs- och hemmiljöer – är det Zain Odelståls koreografi som är föreställningens främsta behållning. Framför allt då hela, effektivt agerande och dansande, ensemblen medverkar.

Värre är det i David Lindgrens scener. Jo, sympatiske Lindgren kämpar med sin roll. Men det knakar i lederna emellanåt och karisman hos en ung 19-årig danskung som Tony Manero har inte den 20 år äldre svensken. Emellanåt, framför allt i spelet mot hustrun Kristina Lindgren (som Stephanie Mangano), hittar man fram till en trevande juvinilitet parat med unga människors kaxighet på gränsen till osäkerhet.

Anders Albiens ”Saturday night fever” rör sig snyggt mellan gatuscener, Brooklynbrons dramatiska spann, nattklubbens dansfeber och familjen Maneros hem. Den rör sig lika elegant mellan discokulans förföriska glitter och den krassa verkligheten som skildras i det fattig hemmet. Men där Kajsa Ernst är utmärkt som mamman Flo Manero är Samuel Frölers pappa Frank är en trött kliché i dubbel bemärkelse.

Centralt finns också Anettes (Lovisa Bengtsson gör kanske sin livs roll här) kärlekstörstande. Andreas Lundstedts DJ Monty är både stor humor och yppersta klass, ett slags föreställningens spin doctor eller dynamo, om man så vill.

Utan att tveka djupdyker den också ner i den mörka tonen, som ju också finns i filmen, med Bobby C (utmärkt spelad av Rikard Björk) som livstvivlaren som ingen lyssnar på. På plats gängbråken, skärmytslingar om trivialiteter, eskalerande rivalitet, som man – om man vill – kan koppla till svenska förorten idag.

”Saturday night fever” dansar – förutom en trevande start – iväg under aftonens två och en halv timme (inklusive paus). Men visst saknar jag falsetterna, Bee Gees-brödernas signaturer till låtarna som förförde en hel värld (även mig, trots att jag nog inte öppet erkände det som dåvarande, nyväckt punkare). Synd, för rösterna finns i ensemblen hos utmärkta showartisterna Nils Reinholtz och Alvaro Estrella.

I rollerna: David Lindgren och hans hustru Kristina Lindgren, Kajsa Ernst, Andreas Lundstedt, Samuel Fröhler, Peter Eggers och Rikard Björk. På scen dessutom Sveriges bästa dansare utvalda av Bounce-koreografen Jennie Widegren.

Regi: Anders Albien, som också gjort översättningen.