Dans:

SKID och DECADANCE

Uppförslut. ”Skid” är koreografi som kämpar mot tyngdlagen. Foto: MATS BÄCKER

Nypremiär, Göteborgsoperan, t o m 23 januari.

När de sattes upp 2017 för sina respektive uruppförande – ”Skid” respektive ”Decadance” – skapade de var och en för sig uppmärksamhet.

”Skid”, förstås, med sin dans på ett starkt sluttande plan. Där koreografen Damien Talet från början villa ha 45 graders lutning på ”dansgolvet”, men fick backa på sina ambitioner med några grader.

Det är modern dans som utmanar alla fysiska lagar och skapar en illusion av ständig strävan, födsel, liv och död. Den idoga Sisyfos arbete uppför, men här också nedför, för att ta sig genom livets eviga flöde.

Dansarna väller över kanten som maskar, i en strid ström. Eller som regndroppar på en fönsterruta. I enskild rörelse för att slutligen fogas samman i ett försök att bryta ensamheten.

Strävan. ”Skid” är en Sisyfos vandring upp- och nedför. Foto: MATS BÄCKER

Det är dramatiskt, om än med kanske aningens för stark volym, effektivt och suggestivt med finalen där gästdansaren Amilios Arapoglou genomför en sensation. Påklädd förvandlas hans t-tröja, i ett slags nylonstrumpeliknande material, till en puppa där kläderna försvinner. I alla sin nakenhet ”föds” han i kraft, skön och dramatisk koreografi. Oerhört starkt.

”Decadance” inleds egentligen redan i pausen. En ensam dansare står framför ridån och gör små rörelser till den orgeljazzbaserade bossanovan. Det är humor, dans med glimten i ögat, som förstärks av ett ungt par (syskon?) som speglar hans dans från sidan av bänkraderna. Fint och spontant.

Lustfyllt. ”Decadance” bjuder in danselement från vitt skilda genrer. Foto: MATS BÄCKER

När så ridån går upp och den välfyllda salongen har stillats, så glider ”Decadance” över i en glädje- och lustfylld dans, där koreografen Ohad Naharin tar oss genom olika sällskapsdanser parat med såväl modern dans som klassisk balett.

Bara det är en fröjd för ögat, lekfullt, kittlande och symmetriskt skickligt.

Men när dansarna går ut i bänkraderna och väljer var sin partner ur publiken… ja, då blir det fantastiskt, bejakande och en föreställning av extra liv i en annars livfull föreställning.

Olika människor med olika förutsättningar sätts i rampljuset med tränade dansare, som varsamt leder dem in i dansens virvlar. Tillsammans skapas på plats en koreografi som är skön och humoristisk; alla kan dansa, alla ska med, alla vill och vi som sitter kvar stirrar avundsjukt förtjust på scen. Så glädjerikt.

En kvinna sluts i en dansares famn, får lite extra tid och hennes njutning skapar energi hela vägen ut i salongen till sista plats. Vackert!

Dansarna i Göteborgs danskompani tar sedan kommandot i egen regi mot finalen i ett crescendo som ger mersmak.

Både ”Skid” och ”Decadance” är lustfyllda föreställningar som tåls att ses om och om igen. Tyvärr medger inte den korta speltiden detta. Den 23 januari är det sista gången.

Skid:

Koreografi: Damien Jalet

Musik: Christian Fennesz.

Kompletterande musik: Marihiko Hara

Scenografi: Jim Hodges/Carlos Marques da Cruz

Kostym: Jean-Paul Lespagnard.

Ljus: Joakim Brink

Gästdansare: Amilios Arapoglou

Göteborgsoperans danskompani: Takuya Fujisawa, Emilia Gísladóttir, Sabine Groenendijk, Valeria Kuzmica, Emelie Leriche, Pascal Martyn, Michael Munoz, Waldean Nelson, Einar Nikkerud, Dorotea Saykaly, Duncan C Schultz, Endre Schumicky, Frida Dam Seidel, Satoko Takahashi, Lee-Yuan Tu, Afrika Yamada och Joseba Yerro Izaguirre.

Decadance:

Koreografi. Ohad Naharin

Kostym: Rakafet Levy

Ljus: Avi ”Bambi” Yona Bueno

Göteborgsoperans danskompani: Jesse Bechard, Takuya Fujisawa, Emilia Gísladóttir, Andrzej Glosniak, Janine Koertge, Valeria Kuzmica, Micol Mantini, Rachel McNamee, Michael Munoz, Riely O’Flynn, Endre Schumicky, Frida Dam Seidel, Satoko Takahashi, Lee-Yuan Tu, Joseba Yerro Izaguirre, Ingeborg Zackariassen och Amanda Åkesson.