Beatles – den aldrig sinande fascinationen

Intervjuserie. Rick Rubin, producent, i ett aldrig sinande samtal med Paul McCartney i ”McCartney 3, 2, 1”.

Jag har varit fem minuter från Paul McCartney. Ett meet and greet inför konserten på Ullevi i juni 2004. Min tanke då var ”efter det kan jag lägga av”. Som om han var något slags gud, att handslaget och ett snabbt ord skulle avgöra. Men samtidigt. Beatles har påverkat mitt liv. Bandets story har jag vridit och vänt på så många gånger. Ständigt fascinerad. Ständigt förundrad. Ständigt förtjust. Böcker har lästs. Skivor har spisats. Detta soundtrack till mitt liv.

Jag har hängt i Paul McCartneys barndomshem på Forthlin Road i Liverpool under en guidad bussresa, som tog mig till Penny Lane såväl som Strawberry Field. Samma resa, några dagar tidigare kunde jag följa Göteborgsbandet Lenny Pane spela hela ”Abbey Road” i EMI:s studio på den välkända Londonadressen.

När Pete Best var i Göteborg i oktober 2003 intervjuad jag honom. När sir George Martin gästade Göteborg satt jag bredvid honom vid en presskonferens på Elite Plaza ett år som minnet raderat bort. Mina frågor till den legendariske Beatlesproducenten förtydligades av sonen Giles, som satt på andra sidan, eftersom jag hamnat på George Martins döva sida.

Så… fem minuter bort från att jag skulle ha tackat för mig och varit nöjd. Paul McCartney. Det kunde inte bli större. Men så kom beskedet om att någon medverkan för min del i ett meet and greet inte skulle bli av. Istället stod jag längst fram under konserten och kunde sjunga med i den då 62-årige Paul McCartneys ”Heller skelter”, framförd i originaltonart. Jag var lycklig ändå.

Jag tänker på det. På den ständiga närheten, att ha vistats i det som varit hans – jag var även i John Lennons barndomshem, där han bodde med aunt Mimi på 251 Menlove Avenue (var nära att ta ett äpple i trädgården som minne, men lät bli – hem. Gatorna och platserna de besökt. Den guidade turen i Hamburg våren 2019. Närvaron.

Så hamnar jag framför intervjuserien ”McCartney 3, 2, 1” där producenten Rick Rubin i slarvig t-shirt, shorts, barfota och med karaktäristiskt långt hår och yvigt skägg samtalar med en snart 80-årig, vital, Paul McCartney i studio. Han sjavigt klädd – så märkligt för en modeikon från 60-talet – med något slags shabby cicplagg, en kavaj som skvallrar om hål i kragen (ser ut som angripet av mal) och trådar som hänger kring manschetterna.

Allt i svartvitt där det starka ljuset centrerar scenen, platsen vid mixerbordet, Fender Rhodespianot och det akustiska pianot, och kring detta kameramän/-kvinnor som dansar som skuggfigurer i utkanten.

Det är avskalat. Låtar som presenteras utan någon slags kronologisk ordning. Minnen faller in utefter att reglar på mixerbordet dras upp eller ned. Låtar skalas av in på sången eller McCartneys levande basspel. Förebilder nämns. Johann Sebastian Bach vid sidan Motownbasisten James Jamerson, John Cage med Beach Boys, Everly Brothers, Elvis Presley, Edith Piaf; denna mosaik av influenser som möts och formas om. Ett utryck som aldrig vill stanna, som blir något eget.

Jag slukar de tre timmarna som en utsvulten, men märker samtidigt inte tiden. Avsnitt läggs till avsnitt. Det jag hört förut adderas till nytt. Minnen från förr dammas av för att läggas till.

Rick Rubin är stillsamt förtjust, pratar med en högt värderad kollega, ställer frågor som öppnar upp, ett respektfullt samtal formas. Nej, Paul McCartney återgäldar inte frågorna om hur det var för Rick Rubin när han producerade Beastie Boys, Public Enemy, Red Hot Chili Peppers eller Johnny Cash ”American”-serie. Men nu är det ju också fokus på den forne Beatles, hans musik i bandet och den som skapades efteråt.

Paul McCartney är både modest, smickrad och självupptagen. Han blir överraskad, och väl både shaken and stirred, över ett citat från John Lennon, som Rick Rubin nämner, om hur Lennon berömmer McCartneys basspel; ett ord han aldrig hört och när han själv berättar om de beröm han fått av sin låtskrivarekollega och vän är det i korta fraser; ”Sån var John”.

”McCartney 3, 2 1” är förspelet till regissör Peter Jacksons ”Let it be”, där dokumentärmaterial från ”Let it be”-sejouren 1969, det som kom att bli bandets svanesång med albumet med samma namn (1970). Färdigställandet av dokumentären har dragit ut på tiden med ska komma i höst.

Allt sänds på Disney, för den intresserade.

Och när jag nyligen återkopplade till Åke Edwardson, författaren, gällande en intervju jag har gjort med honom tipsade han om ”One two three four – the Beatles in time”, boken av Craig Brown som kom för ett år sedan. Ny vinklar, nya berättelser i detta aldrig sinande flöde om Beatles.

En kommentar

  1. Mikael Rasmusson · september 11

    Det är många svarta på youtube som reagerar (positivt) på Beatleslåtar nu, och det blir ett tillfälle att hitta nya detaljer musiken. Intressant trend, har dessa tröttnat på den samtida musiken?

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s