Gott nytt år – och ett år i retrospektiv

Detta skrivs 2021 år sista skälvande timmar i Göteborg som för dagen bjuder som dagen bör, en stad insvept i gråkall dimma med ett flortunt, skirt regn som dansar lätt ned för att förstärka fukten. Inom kort låter GP sitt fyrverkeri brassa på, en tidning som på några år låtit sina prenumerationskostnader skjuta i höjden, men mer om det i senare inlägg. Nu ska vi fira. Nu ska vi minnas.

2021 har varit ett år i rörelse med en hög grad av skeenden; detta en pandemi till trots, som åter tvingat oss till återhållsamhet och då kanske framför allt gällande resande. Men vi hann med en del, Zeba och jag, som tangerat resandet och som emellanåt har blivit en tur, ja till och med utomlands.

Men låt oss ta det från början.

Januari:

Laguppställning 1968. Övre raden, Ulf Jonasson, Ulf Martinsson, Neta (min syster), pappa och Robert Hellström. Nedre raden Carin Martinsson, jag och min mamma. Platsen, Kungsbackafjorden. Foto: HELGE MARTINSSON eller PER MARTINSSON

Året inleddes i träningsoverall. Ja, inte för lättjan utan för en rejäl promenad i Änggårdsberg som avslutades i Botaniska trädgårdens café med en kopp varm choklad med vispgrädde. Allt enligt alltings konstant. Zeba cyklade på sin elcykel, en julgåva från maken 2020. Ofta hälsade vi på underbara barnbarnet, som strax efter årskiftet firade tre månader. JVM bevakades från tv-stolen, nattlig dramatik som väl ingen vill vara utan. Framför allt från min sida, som på grund av kommunala beslut tvingats från isen sedan tidigt november. En sport jag skulle vara förutan gällande eget spel fram till långt senare på året. Men snön och kylan kom och med den isen. Jag kunde snöra på mig skridskorna för några varv på Näcken, den tjärn i Änggårdsbergen där jag som barn har spelat, där allt tog sin början i denna oändliga, underbara hockeykarriär. Men just den turen fick ett snopet slut. Någon hade vi blidväder slängt småsten på isen, som bedrägligt smält fast. För min del blev det bom stopp och en enveten skada på högerknät med ihärdig svullnad i månader. Internets förbannelse kan också vara dess guldgruva. I ett meddelande på Messenger kommer bilder från en barndomskamrat, som ett eko från 60-talets sista år och en frusen Kungsbackafjord. Filmfestivalen drar igång och vi med den. Zeba och jag hyr in oss på Jonsered och Le Mat för att se på streamad film under helgen och få mat till dörren. Om ”Doin’ the annorlunda filmfestivale” skrev jag här, här, här och här samt här.

Februari:

Kärlek. En spirande kärlek och nyfikenhet för varandra. Foto: ZEBA PEDERSEN LÖWEN-ÅBERG

Filmfestivalen glider över i en ny månad, men utan biosalongerna tjusning. Det blir hemma, men rikligt, tillsammans med hustrun. Jag jobbar ju fortfarande på GöteborgDirekt. Är idog, träffar människor, men hela tiden med klädsam distans och tack vare möjligheten att ses utomhus på kaféer. Men mest av allt träffar jag mitt barnbarn, som jag är fånigt förälskad i och märkligt, men han tycks också gilla sin farfar. Under månaden fyller Zeba år och kort därefter G, min yngste son. Vi äter semla, jag shoppar secondhand och gläds åt NHL:s Winter classic 20 februari mellan Colorado och Las Vegas i fantastisk miljö, dock utan publik. Jag får i uppdrag av min kusin och hans syssling att medverka som redaktör för boken om Cesons, min morfars och hans brors firma som startade 1918 och framgångsrikt sysslade med guldsmide. Jag engagerar i min tur en god vän för redigering och layout. Vi har vårt första möte av många under året.

Mars:

Jag jobbar på. Träffar fantastiska människor för intervjuer, som Ian Rusth, konstnären, som jag känner via fotbollsspel i Pushers BK på 80–90-talen, men som inte är så förtjust i publicitet. Men fortsatt är det möten med sonsonen som ligger mig närmast hjärtat. Så underbar och så fantastisk i sitt växande. Hans pappa och mamma planerar att köpa lägenhet och börjar se sig omkring för att flytta ifrån tvåan i Kärralund, den som – som av en slump – ligger mittemot huset där Tages sångare Tommy Blom växte upp i. Lönedagen firar vi T, yngste sonen i huset, som fyller 21. Nja, själva firandet sker inte på dagen, men något efter när vi hyr in oss i en biosalong i Bergakungen för datorspel. Tidigare under mars månad händer det sig att jag, på dåligt humör, ilsket cyklar hemåt via Vasagatans allé. I höjd med Handelshögskolan mötet jag ett bländande leende som är Daniel Lemmas. Väl hemkommen skriver jag till honom hur han ändrade min dag och tackar för det. I gengäld får jag erbjudande om att lyssna på hans svenskspråkiga material, tänkt för en ep och senare ett album, som visar sig vara ett av årets bästa. Det blir förstås en intervju, där jag får lov att berätta nyheten. Skattjakten på nya gamla kläder fortsätter med framgång. Garderoberna får bekänna färg.

Ett av årets bästa album.

April:

Påskfin. Vi firar påsk och jag tar på mig den tredelade kostymen jag köpte på Next i Reyjakvik 2014. Slipsen och snusnäsduken, Paul Smith, är från Erikshjälpen, skjortan (vet ej) och hatten från Bostonresan 2017. Foto: ZEBA PEDERSEN LÖWEN-ÅBERG

Vårens första månad inleds med SM-finalen i bandy herrar mellan AIK och Villa, där Lidköpingslaget kniper guldet efter en sanslöst underhållande match. Ja, en av de bästa jag har beskådat. Sportdramatik då den är som bäst. Helgen innan hade Villas damlag snott åt sig sitt första SM-guld. Frölunda åker ur slutspelet efter blekt spel mot, senare, SM-finalisterna Rögle. Jag blir inbjuden att äta lunch på Kuruyas på Aschebergsgatan, lokalen som tidigare (av samma familj) hyste exklusiva Koizen (nu på Nordenskiöldsgatan). Japansk snabbmat med stil. Rekommenderas. Vi firar påsk i läckerheternas tecken, men också i stillhet. En tur ut till Lilla Askerön, där den lilla familjen är, förgyller helgen och sonsonen har ju blivit sex månader gammal. Z och jag styrde kosan mot Lidingö för ytterligare boende på ett ESS-hotell (vi har klarat av Ystad Saltsjöbad, Falkenberg strandbad, Steam i Västerås, Pigalle och Belloras – det två sistnämnda i Göteborg. Alla förstklassiga. Nu passade vi på att testa Ellery Beach House, så långt upp nordost man kan komma på Lidingön. Men först Uddevalla, hej till kära vänner, sedan på tvärsan ned mot Jönköping för en natt på Stora hotellet där innan vidare färd mot Vivenne Westwoodutställningen på Millesgården och vidare till vår vistelse, där vi också hann hälsa på min kära faster och ett par goda vänner innan vi styr kosan söderut via Norrköping och Brahe hus. (Om resan finns att läsa här, här och här.) Våren är mild, solen, om än blek, värmer. Zeba och jag tittar, för skojs skull, på spatiösa lägenheter till salu på Linnégatan. Ser ”En dåres försvarstal” i Järnstudions regi, en av årets bästa teaterupplevelser. I körsbärsblomningens tid får jag min första vaccindos.

Maj:

Favorit. En lägenhet töms, men barnbarnet glöms inte. Foto: KAI MARTIN

Tulpanerna prunkar i Botaniska trädgården. Solen lyser stark och klar. Barnbarnet växer så det knakar och är nu på väg från Kärralund till Kålltorp, dit familjen på gränsen till Vidkärr/Munkebäck har köpt lägenhet. Hisingsbron invigs och jag tar en cykeltur när den är blott någon dag gammal. Fortsatta secondhandfynd gör. Genom lyckliga omständigheter och en öppen ishall i Lödöse börjar ishockeyspelandet igen. Högerknät har läkt och benen är förvånansvärt fräsch. Hamnar på sista plats i den glest besatta publiken (pga av restriktionerna) av musikalen ”Silverhjärtats hemlighet” av Jenny och Martin Schaub. Njuter av varje sekund. Hoppas den får evigt liv. Lyckas också få se Folkteaterns uppsättning av ”Dödsdansen”, en extraordinär teaterupplevelse. En annan sorts storartad upplevelse är när Zeba och jag får möjlighet att åka Göta kanal från Karlsborg till Sjötorp när maj är som allra vackrast. Upptäcker via ett tv-program att Gunde Svan och jag har likadana underställ. rotar i garderoben och hittar mitt gamla Björn Borg och travesterar bilden på Gunde till Instagrams och Facebooks oförställda glädje.

Lika som bär.

Juni:

Cupvinst. Fånigt glad att vinna ”The legendary Kai Martin cup” 2021. Foto: PER LINDEBERG
Familjefest. Äntligen är föräldrarna gifta. Foto: KAI MARTIN

Sverige gör ett håglöst VM i Lettland, något som Kanada också gör inledningsvis för att slutligen vinna hela skiten. Jag fortsätter mitt engagemang i Lödöse där en tajt – förutom en match där försvaret inklusive jag ekade som ett hålrum – serie slutade med vinst för mitt lag och jag kunde med mina spelare bärga hem pokalen med mitt namn. Stort. Och dramatiskt med avgörande i det så kallade game seven. Badsäsongen börjar för Zeba och undertecknad. Vinnare av Stanley Cup blir, efter en ojämn final mot Montreal, Tampa Lightning. Fruktansvärda scener utspelade sig på Parken när Danmark mötte Finland i inledande kamperna i EM. Stjärnan Christian Eriksen föll ihop, drabbad av hjärtstillestånd och världen höll andan med honom. Lyckligtvis lyckades medicins personal rädda hans liv, laget fortsatt på ett mirakulöst sätt turneringen och fick långt. Sverige för en ok turnering, men slarvar bort matchen mot Ukraina och slås ut. Midsommar firas i stillhet med promenad i Botaniska med den lilla familjen. Dagen efter förenas Paul och Sara i giftermål i Rådhuset där släkt och vänner väntade utanför. En promenad till Trädgårdsföreningen under mulen men regnfri himmel och därefter picknick med rymmande, krypande bäbis. I början av månaden får jag dos två.

Juli:

Gnuggas. Peter ”Trötter” Andersson coachar mig, veteranen, mot fortsatta framgångar. Foto: ANDREAS LARSSON

Månaden inleds med träningsläger i Kungsbacka, där jag återigen coachas av en av Sveriges främsta målvaktstränare, Peter ”Trötter” Andersson, som är nyss hemkommen från sitt uppdrag för Italienska landslaget under VM. Fyra dagars gnuggande sitter i kroppen, men när jag i den avslutande internmatchen överraskande möter Lucas Raymond håller jag honom stången – och övriga – den period jag spelar. När Danmark spelar i EM ställer Zeba till med fest, smørrebrød og øl. Men så går det bra för laget också när vi hejar framför teven. Men mot England, på Wembley, blir det sorti efter en heroisk insats. Direkt efter mitt träningsläger åker vi till Falkenberg för fars, som roar även om det är repriser och glimtar från tidigare föreställningar. Revygänget med Annika Andersson i spetsen på Vallarna kan sin sak. Hemma i Göteborg testar familjen dart i nyöppnade Oche, något som definitivt gav mersmak både gällande spel, upplägg och mat. Vi har en tur till Malmö för att hälsa på gudsonen och hans familj med förtjusande lilla Sonja, nu över året. Hennes mormor, mina vän Anna, är bonus vid det några timmar hastiga besöket som ger picknick på St Pauli kyrkogårdar innan vi tar bron mot Bagsværd och en sedan länge emotsedd Danmarksvistelse på en dryg vecka. Vi har bröllop, student och en 18-årings födelsedag att se fram emot. Det börjar mulet men slutar i stekande sol. Nya fynd på loppisar där bootsen, RM Williams, knappt begagnade för 200 dkr var vinstlotten. Det blev mycket bad i Øresund, men också på sjællandska nordkusten. Läs om resan här, som inkluderar rød grad med fløde en promenad som blev lång och vilsen. Väl hemma blev det en överraskningsboende på Skäraton med mycket av det goda och en väldig het natt, som går att läsa om här. Jag hann också se Tofta teaters uppsättning av Ingemar Bergmans klassiker ”Scener ur ett äktenskap” i en smärtsam, i positiv bemärkelse, föreställning. Barnbarnet sover över för första gången, som en förberedelse för höstens farfarstorsdagar. Vi hinner också fira jul i juli, en tradition sedan 2008 i familjen, med dansk julmat och presentlek. En händelse ingen vill missa. Vi lyckades också komma i närkontakt med våra isländska vänner, som var på besök hos landsmän boende i Frösakull utan för Halmstad; det blev bad förstås. Gör äppelmust på de första transparant blanche som kommit. Hallonbuskarna bjuder på ljuvliga bär till frukost yoghurten.

Augusti:

Ljuvligt. Hovåsbadet lockar med klippor, kvällssol och salta bad. Foto: ZEBA PEDERSEN LÖWEN-ÅBERG

Zeba för en tur med sin dotter till Köpenhamn och kommer hem med loppisfynd för herrar till sig. Något jag snopet kan konstatera. Som om jag inte har kläder nog. Men den vackra Sandkavajen i sammet blir så småningom ändå min. OS börjar i ett av covid väldigt restriktivt Tokyo. Vissa svenska framgångar. Framför allt i fotboll där damerna bitvis spelar glimrande. Vi får besök av Zebas storasyster Tine med man Lars på deras hemväg från hytteäventyr i Norge. Zeba passar också på att hälsa på sin bror i Nice. Tiden är inne för äppelmos. Totalt gör jag 27 försvinnande goda liter. Vi växlar mellan morgondopp och kvällsbad. Fortsatt stimulerat umgänge med barnet, som växer så det knakar. Efter en kort paus i juli har hockeyn dragit igång med fyra pass i veckan. En av mina sista semestrar led mot sitt slut. Jag hade i år svarat på mejl från vissa hågade om att jag var ledig med en undran om vi kunde höras i augusti, då allt rullade igång. Det, i sin tur, gav en intervju med Rasmus Blomberg, en begåvad, okänd artist som överraskade mig ett album som jag räknar som ett av årets bästa. Lyckas få en plats till utsålda Eggstonespelningen – tillsammans med amerikanska Mommyheads – på Majas vid havet utanför Varberg genom att hjälpa banden att sälja t-shirtar. För mig var det en ljuv återförening med ett band som jag skattade högt på 90-talet, då jag också var med under en turné i Japan 1997.

2021 års bästa album.

September:

Redo för inslag. En bild tagen bara någon timme innan inslaget som gjordes med mig i ”Antikrundan”.
Foto: ZEBA PEDERSEN LÖWEN-ÅBERG

Det var på gång redan 2020, men blev avlyst. I år trodde jag mig vara bortglömd. Men det blev verkligen av. ”Antikrundan” med vintageexperten Malin Sveholm var nyfiken på min klädsamling. 1 september gästade programmet Tjolöholms slott och jag var ditbjuden. Kön ringlade lång i det gassande sensommarvädret. Jag hade med Zeba, som tur var, för jag hade en klädhäst preppad med kläder som jag skaffat genom år. Tidigare på dagen hade jag varit hos Sharper of Sweden Barbershop för att trimma skägget, min skräddare Samuel i Mölndal hade ordnat stassen på nolltid (en tredelad Paul Smith-kostym som hade blivit för trång) och jag var stassad för äventyret. Om det godkänt kommer inslaget att sändas någon bit in på det nya året. Det var omtumlande, men slogs ändå med hästlängder i känslomässig upplevelse av min första farfarstorsdag; under hösten hade jag fått i uppdrag att hjälpa barnbarnets föräldrar med torsdagar så att, framför allt min son, de skulle kunna jobba. Det blir ljuvliga dagar med bonus allt. Tittar på ”McCartney 1, 2, 3”, intervjuserien med den forne beatlen och producenten Rick Rubin. Änggårdens kommunalförening anordnar en loppis, men på så vis att hushållen själva får hålla i sitt. Vi dukar upp diverse produkter på garagenedfarten och bättrar på familjekassan samt glesar en del i garderoben. Begraver två kära vänner och inser att vi sladdat in på livets slutfas där en del av oss har många år kvar, andra inga alls. I början av september har vi skiftat bil, från törstiga Tiggan till elhybriden Hilda, VW mot Toyota. Vår första långfärd går till Köpenhamn där konfirmation väntar och banne mig om vi inte lyckas besöka Holte en solig söndagmorgon. Samma förmiddag kör till Amager och det hippa Reffen och ett bad i en Refshalebassin. Henke Lundqvist aviserar att han slutat på grund av sina hjärtproblem; jag fortsätter för mitt hjärta och min hjärna inte begriper bättre. Zeba och jag firar vår nioåriga bröllopsdag på Radisson, för detta Sheraton, med Hagabandet inkluderat och mat på Noot. Morgonen därpå är inget för latmaskar, åtminstone inte för mig som tidigt tar vagnen för att hämta sonsonen och en promenad i ett regnigt Göteborg. Får besked om att mitt seniorkort på Västtrafik är på väg i posten. Vi fortsätter badandet. Månaden slutar med en jävla smäll. En explosion väcker min gode vän Lasse och mängder med hushåll på Övre Husargatan. Rökutveckling och brand för att man inte kan ta sig ut. Men förvånansvärt få skadar sig, en person avlider plus gärningsmannen som efterlyst senare påträffas död i Göta älv. Många av de boende kommer inte tillbaka till sina lägenheter; för Lasses del dröjer det till i höst.

Oktober:

Underbara du. Foto: FARFAR

Barnbarnet fyller ett år och har redan börjat gå samt försöker formulera sig. Vad han vill råder det däremot aldrig någon tvekan om. Det gäller att vara lyhörd för hans behov, som att läsa, äta och sova. Vi trivs bra ihop och Zeba jobbar med glädje hemma väldigt många torsdagar. Zeba och jag går på premiärer: ”Mamma Mia – the party!” och Håkan Hellströmmusikalen ”Kärlek skonar ingen”. Stor scenkonst, framför allt uppsättningen på Göteborgsoperan. Hinner också se Pepperlands fina Beatleshyllning ”Yeah! Yeah! Yeah” på Stadsteatern. Vi hittar rådjur i trädgården som kalasar på fallfrukt. Men det finns inte mycket kvar. Det mesta av Ingrid Marie har gått åt till mustning. Vi äter hummer, färskfångad och köpt från båt av en Brännöfiskare. Vi åker till Oslo med buss, som ett led i firandet av min 65-årsdag. Bor på flott hotell, hälsar på yngsta systerdottern och hennes hustru i det nyköpta huset utanför storstaden. Så länge sedan vi sågs. Så trevligt att göra det. Dagen efter åker vi till Trondheim för några dagar på anrika och enastående Britannia hotel, ett boende jag lätt kunnat sträcka ut mot en vecka, minst! Det var en resa med all inclusive, som det lätt blir med Zeba.

Klart med tweed. Försöker hålla stilen när man får på Britannia hotel i Trondheim. Foto: ZEBA PEDERSEN LÖWEN-ÅBERG

Vi gör det mesta, men misslyckas med bad i Trondheimsfjorden. Det fick bli isbad i hotellets spaavdelning istället. Som final på badsäsongen lyckades jag emellertid komma i vid badstegen vid Hovåsbadet den siste oktober. I slutet av månaden får jag också äran att gästa Troublemakers, som firar 40 år som band, för att sjunga Likets Levers ”Levande begravd” hellre än bra.

November:

Inför take off. Foto: KAI MARTIN

Pensionär, javisst. Men bara på så vis att jag tar ut folkpensionen. Jag fortsätter mitt halvtidsvärv på GöteborgDirekt, men har också uppdraget för boken om Cesons och frilansjobb för Mitti Stockholm, där jag skriver en nöjesartikel i veckan. Det har plötsligt blivit mycket. Men farfarstorsdagarna är heliga. Ja, långt mycket mer än hockeyn, som jag för mitt liv inte vill missa. Men en knäskada i mitten av november (ja, efter att ha spelat åtta gånger på nio dagar) ger ett speluppehåll till veckan innan jul. Jag frekventerar secondhandbutiker och köper en del. Garderoben knorrar, men sväljer en del. Jag säljer också lite, utan att lyckas med balansräkningen. Överraskas av sönerna på fars dag där även sonsonen är med. Är stolt och lycklig över initiativet. Zeba går, efter en intensiv höst, in i väggen och blir sjukskriven. Vi går på Bob Hund-musikalen som roar, trots sin svärtade ton. Jag åker med jobbet på konferens till Stockholm, eller snarar allt annat en charmiga Kista. Ändå trevligt att träffa Stockholmskollegor. Kommer iväg på ”Saturday night fever” på Chinateatern, men av planerade ”Rain man” blir det intet på grund av sjukdom i ensemblen. Stannade på hotellrummet med take away och öl. Längtade hem till Zeba. Hinner med en julshow som inte är mycket att skriva hem om, men gjorde det ändå. Träffar goda vänner, umgås och passar också på att göra en intervju innan jag tar det långsamma tåget hem. Snön faller och uppenbarligen snörröjningen med den. Men det är vackert ett tag innan slasken slår till efter någon vecka.

December:

Gott nytt år! Foto: KAI MARTIN

Försöker köra rehab för att få igång styrkan i mitt knä. Cyklar på motionscykeln och lyfter benen växelvis när jag sitter framför teven. Köper senare viktmanschetter för att ge lite mer motstånd. Hittar en alldeles ny Weekdayjacka typ vadderad anorak för bara 200 kronor på KFUM-butiken på Nordenskiöldsgatan plus lite annat. Jobbar på i högt tempo för att säkerställa julledigheten över mellandagarna. Zeba är fortsatt sjukskriven. Torsdagarna är glädjeämnen med sonsonen, men vi missar några på grund av snor och förkylning. Ser en lysande julkonsert med Pernilla Andersson, men mäktar inte med att skriva den hyllande recension jag hade tänkt. Det blir så ibland. Köper julskinka och fläskstek i Saluhallen och försöker planerar för en lite snålare jul rent matmässigt. Zeba och jag kommer vara ensamma på julafton, men får till oss några av barnen för den traditionella julgröten. Senare på eftermiddagen åker vi till den unga familjen och firar med dem, inte som det var tänkt men så fint att vara med dem och få höra sonsonen säga wawa dai (farfar Kai) och le lyckligt. Lyckas tillsammans med Zeba se Världskulturmuseets utställning ”Kimono – från Kyouto till catwalk” som fascinerar, vilken klädkonst! Kommer iväg på några fina föreställningar, som suveräna ”Idlaflickorna” på Stadsteatern och Per Anderssons ”Räkhäst” på Lorensbergsteatern. Betar av Peter Jacksons fantastiska dokumentär ”Get back” om Beatles och får som extra bonus ”One, two, three, four” av Craig Brown och Paul McCartneys ”Texterna: ett självporträtt – mitt liv i 154 sånger”. Kommer också iväg, traditionsenligt, på Bröderna Brothers ”Carpe mañana” på Musikens hus. Inga mellandagar värda namnet utan dessa underhållande bröder. Så tickar då året mot sitt slut. Vi gjorde final i stilig stass. Jag i min Bossmoking från 2009, praktiskt tagen oanvänd då den inhandlades på en loppis för 200 dkr tillsammans med de svarta Sandskorna, obetydligt brukade, för 50 dkr. En Eton smokingskjorta, även den secondhand, plus en grå Oscar Jacobsonväst köpt på Hede outlet samt en fluga ärvd från pappa blev min nyårskostym till hummer och champagne, godis, ost och vin plus Zebas suveränt bakade kransekager.

Då detta skrivs för att avslutas har ett nytt börjat, ett oskrivet blad, eller kanske en oskriven bok, som ska fyllas. Gott nytt år!

”När du fyller sextiofem tror du kommer upp till himlen”

Den som säger att det regnar ofta i Göteborg har aldrig varit i Stockholm. Eller ens Borås. Knappast heller i Bergen. Men ändå, jag tror Trondheim tar priset.

Trondheim…? Ja, hur hamnar man där? kan man undra. I oktober? Jo, det finns, som oftast, ett skäl. Sommaren 2019 gjorde vi en svindlande segelresa uppe i Lofoten (går att läsa om här), blev förälskade, njöt av varje dag, av sältan i vattnet, av maten ombord, av allt vi såg och upplevde, inkluderat finalen i Bodö. Vi tog flyget upp, men tåget ned. Det blev ett stopp i Trondheim, en natt på hotell (Radisson Blu) där, där vi kom att besöka Britannia hotel, ett anrikt hotell som precis öppnat efter år av renovering till en svindlande kostnad av 1,3 miljard. Vi åt en rekommenderad sommarbuffé, mat som var lokalproducerad, fick en guidad tur av hovmästaren och bara blev så förtjusta att vi på stående fot sa att dit skulle vi igen. För att bo.

Det skulle komma att dröja. Men nu var det dags. Vi hade tagit min 65-årsdag som tillfälle, eller ursäkt. Ja, det är därför jag citerar Grisen Skrikers punkklassiker från 1978 i rubriken. 65, liksom… så definitivt. Z hade bokat in oss på Britannia hotel från torsdag 14 oktober till söndag den 17. Allt för att vi skulle bo in oss, få sträcka ut, njuta av hotellets faciliteter och bara koppla av. Ja, det skulle innebära att jag fick stryka min farfarstorsdag med mitt barnbarn, men jag fick träffa honom på tisdagen innan avfärden. För vi åkte tidigt onsdag morgon, lämnade en sprakande Göteborgsmorgon för buss till Oslo, drog norrut på E6, njöt av utsikten mot Uddevalla vid den vackra bron där jag annars måste fokusera på bilkörning. Bron över gränsen likaså, där den gamla bron spänner över en svunnen tid i öster.

Z hade förstås bokat första parkett, eller snarare balkong i dubbeldäckaren som med fart tog oss mot Norge och Oslo. Ett grandiost panorama bredde ut sig under vår färd och kittlingen infann sig av äventyr vid den vackra infarten längs fjorden in till den norska huvudstaden. Hotell var bokat. Radisson Blu Plaza hotel, som sträcker sig mer än 30 våningar högt bredvid Oslo sentral. Vi fick rum med utsikt över fjorden, svindlande 27 våningen, fick checka in tidigt, satt in oss, provade sängen, tog en varsin kopp kaffe, men bestämde oss för att bege oss ut på byn. Det var lunchtid, så i hasten blev det Burger King lite slarvigt, men snart satt vi på tricken från Jernbanetorgets undergrunder mot Holmenkollens svindlande höjder mot ändhållplatsen Frogneseteren. En plats som äger sin historia, men som också har ett utställningscenter för att ständigt minnas nazisterna maktövertag under andra världskriget. Vi kunde valt att drabbas, vilket är rimligt, men gjorde halt, tog nästa tåg i motsatt riktning, fick se Oslofjorden långt nedanför, de luxuösa kåkarna omväxlande med hytter som om några fortfarande har sina sommarvistelser kvar i de exklusiva kvarteren.

Vi har blivit bortbjudna för kvällen, har en tid att passa strax efter fyra, inser att vi har både tid att köpa en flaska vin och att ta en lur, eftersom natten blev kort innan resan. När vi kraschar i hotellets sängar är det för omedelbar sömn och en knapp timme senare skakar vi liv i våra sömndruckna kroppar, klär oss, tittar på utsikten, tar hissen ned och möter så småningom vår dejt vid busshållplatsen för färd återigen på E6 med buss österut. Syrrans yngsta dotter och hennes fru har köpt hus och efter sin år i Oslo etablerat sig allt mer. Vi har inte setts sedan hennes födelsedag sommaren 2019, så det finns mycket att ta igen. När vi kliver av möter hennes fruga med hund och samkvämet fortsätter. Parhuset de bor i är fantastiskt och sakta formar det unga paret det till sitt. Maten slukas av både under och njutning, vin dricker, en cognac slank ned som uppvärmning, en finrom efter efterrätten. Jag firas med en fantastisk present från paret och syrrans övriga ungar med familjer. Sedan tackade vi för oss, fick sällskap på hundpromenaden, ned till Ellingsrudåsens trickenstation, som man når via en lååååång tunnel. Så in mot Oslo centrum, hotellet och godnatt utan att stänga den vidunderliga utsikten ute.

Torsdag

Nu väntar Trondheim. Vi ska, efter en generös frukost, ta vårt pick och pack, checka ut och styra kosan via flygtåget mot Gardemoen för en knappt timme flyg mot Norges tredje största stad. Ja, vi reser med ett styng av dåligt samvete, men har – utan att det är någon tröst för miljön, men för plånboken – innestående resor sedan tidigt, där vi utnyttjar en för ändamålet. Inser att flyg är trist, åtminstone vägen från incheckning, säkerhetskontroller till den pliktskyldiga patrullering genom alla taxfreebutiker för att döda tiden innan vi får gå ombord. Norge bjuder på molnigt, jag slocknar. Tror Z gör detsamma och vi lämnar den grådaskiga himlen för Hell. Jo, så heter orten som möter oss strax efter flygplatsen vid Stjørdal (tror det var rätt givet att flygplatsen inte fick namnet Hell). Vi hämtar våra väskor, tar flygbussen in mot vårt resmål och blir efter 40 minuter avsläppta vid Britannia hotels entré.

Det är kö in till incheckningen och vi inser efter en stund att hotellet är fullbelagt av två skäl. Dels på grund av höstlovet. Dels på grund av det stundande bröllopet som ska hållas i helgen. Vi får vårt rum utan dröjsmål, får erbjudande om att vårt bagage kan transportera av en flink fyr, men tackar vänligt nej; resväskorna har hjul. Något ska vi klara själva.

Z har bokat rummen i god tid. Hon har valt lyx för sin man som ska fylla definitivt gubbe inom någon dag. Trots att vi gick husesyn den där sommaren 2019 är det med vidöppna ögon vi går genom hotellet och öppnar dörren till vårt rum. Nej, det är inget stort rum, men det finns en omfamnade känsla, inte bara för de inbjudande Hästensängarna. Badrummets golv är skönt värmande, allt är stil från toalett till tvättstället med två hoar, som vi inte behöver konkurrera om, och den behagliga duschen.

I fotändan av sängen, eller mer korrekt väggen en bit ifrån sängen, tronar en spegel från golv till tag. Jag frågar Z om det verkligen inte finns någon teve, men kanske har hotellet en tanke med det, att man ska till vara på varandra och inte fastna fram Netflix när man nu lyxar till det. Min hustru är smart, hittar en fjärrkontroll och slår på en tv, som plötsligt, som trolleri, dyker upp i spegeln. Vi knockas återigen. Här kommer vi trivas.

På grund av pandemin har Z inte vågat boka någonting av hotellets inbjudande restauranger. Inte heller det populära afternoon tea, prisat. Kanske lite dumt, för hade vi inte rest hade vi ju också bokat av rummen och därmed eventuella restaurangbesök. Men hon dröjer sig kvar hos receptionisten, som välvilligt ska försöka göra vad han kan.

Vi smiter ut på stan, möter med trots regnet i Trondheim, som är intensivt och skoningslöst. Z lånar ett paraply av conciergen, precis som sommaren 2019, fast vi då trodde att vi gick paraplyet. Vi går upp mot Torvet, med sikte på att hitta något att äta på hotellrummet och kanske något att dricka. Vi passar på att köpa lite plagg på H&M till mitt barnbarn. Orsaken är den, att han förstås är värd allt, att jag spela ishockey i februari 1991, då min son var ett halvår. Då handlade jag en fin lite overall i två delar, storlek 74, som telningen hade ett bra tag. Klar att hans son ska ha något liknade. Se det som en tradition.

Regnet hämtar andan för att släppa på igen. Vi går in på Rema 1000 på Torvet, köper bubbelvatten, jordnötter, chips och konstaterar att julmusten är tidig till försäljning även i Norge. Z hittar en blomsterbutik och köper ett fång rosor som nogsamt slås in i cellofan för den hågade pensionisten. På vägen till hotellet smiter vi in på Kaffebrenneriet för köp av macka och quiche lorrain till lunch. Väl på plats låter vi oss smaka, dricker te till och lite bubbelvatten och färdas sedan in i våra drömmar ett tag. Jag läser lite ur Ragnar Jónassons ”Aska” för en tur till norra Island. Vi kikar på tv ur spegeln, gör oss i ordning för kvällen, för Z har bokat bord nere i vinbaren. En plats som lockades oss den där magiska stunden, juli 2019, med sina charkuterier och viner. Vi har bord 20.00. 21.00 kommer underhållningen. Allt är sobert. Jag har, eftersom vi bor på Britannia hotel, valt brittisk. Så det blir bruna manchesterbyxor (Oscar Jacobson, Reningsborg för några år sedan), en Burberryskjorta med tillhörande slips (Cirkeln secondhand i Mölndal respektive Ragtime herr, Göteborg) enligt tesen more is more. På fötterna mina Clarks, med brandgula skosnören, som renoverats med orange sula och klack hos Mölndals skomakeri. Samma skor som jag förövrigt, av slumpen, hade senast jag frekventerade hotellet.Z är smashing i en ylleklänning från Next, som jag köpte till henne vid ett Londonbesök.

Vi väljer, förstås, en charkbricka med ostar, allt lokalproducerat – något hotellet sätter en ära i att göra vid sina restauranger. Servitören rekommenderar vin, vi nickar förtjust, smakar av och glömmer sedan bort både tid och rum, men framför allt vad det är för gott vi dricker. Jo, ja, vi tog också en västerbottenostpaj med kalixrom, som kanske stack utanför det lokalproducerade. Men då var vi redan på väg i njutningens lustfyllda resa, så en tur in i norra Sverige gick an.

Bandet, en trio med instrumenteringen xylofon, kontrabas och sång, soundcheckade. Om igen med den smittande ”What’ll do”, som bland andra Nat King Cole gjort till sin. Men i denna deras version blev det mer lounge, mer vals, lite lätt upptempo och i mina öron (efter att ha jämfört med klassiker som Sinatra och nämnde Cole, ja, till och med Dylan) en vinnare. Mycket snyggt. När de väl drog i gång sitt set höll de fast vid det lättsamma, eleganta. Sångerskan vågade sig på scatsång, utmanade därmed xylofonistens och kontrabasistens soloutflykter. Men efter att ha sett Ella Fitzgeralddokumentären på Svtplay är det också lätt att inse hur svår konsten är. Vi har en lov runt vinbaren (över 10000 flaskor kvalitetsvin), den som lockade oss vi vårt senaste besök och då hovmästaren berättade att man kunde köpa ett vin, som sedan lagrades. Väl färdiglagrat får man besked om att det är dags att avsmakas. Vi borde ju naturligtvis gjort det, men någon from förhoppning om att det skulle falla ut just vid den vistelse. Men just då kunde vi inte spå i stjärnorna.

Vi går mätta, nöjda och lyckliga upp till vårt hotellrum. Omfamnas av varandra, men också av sängen, kikar på ”Kastanjemannen” (jag vet vem som är mördaren; jag har läst den spännande boken av Søren Sveistrup) innan vi somnar i den av hotellets kvällspersonal uppbäddade sängen. Jo, mellan 18 och 20 kommer de och gör iordning för natten, tar bort prydnadskuddar och filtar, bäddar försiktigt upp, fluffar till kuddarna, placera en flaska vatten med glas vid vardera nattduksbord, sänker temperaturen och ställer in belysning på kvällsmood. Bortskämt…? Japp. Men trevligt.

Fredag – dagen!

Har jag berättat att vi bor på Britannia hotel...? Ett hotell med anor, invigt 1870 som har hyst kungligheter som drottning Elizabeth II och den japanske kejsaren, men också musikerikoner som tidigare nämnda Ella Fitzgerald, men också Beyoncé med make Jay Z. Vi tror också att Metallica har bott på hotellet och att James Hatfield bodde i tornrummet, sviten högst upp i hotellet. Den som vi också fick möjlighet att kliva in i under vår generösa rundvandring juli 2019. Sviten har egen vinkällare, en personlig kock som använder svitens kök till sina kokkonster. Där finns också ett gyllen badkar, öppen spis med mera. Till en kostnad mellan 60000 och 100000 kronor dygnet kan man njuta dessa faciliteter. Så gjorde dock inte vi. Man vill ju vara modest, ja, snudd på anspråkslös.

Men denna första morgon på hotellet gick ändå inte av för hackor. Ja, det var alltså nu jag klev in i den aktningsvärda åldern 65. Rosorna var ju inhandlade, stod i en vas som hotellet hade tillhandahållit, bredvid snusade min älskade Z; jag vaknade först, försökte sova räv. Insåg att jag missat ett samtal från den äldste sonen och att klockan trots allt var halv åtta. Vi hade tid i matsalen, Palmehaven (ja, där vi hade ätit den makalösa sommarmenyn), 08.30. Jag surfade in på mobilen och födelsedagshälsningarna hade redan börjat trilla in på Facebook, andra sociala medier, via SMS och i Messenger låg det videosamtal från sonen och hans familj som jag alltså missat. Praktiskt. En födelsedagssång från mina kära.

Rummet är mörklagt. Man sover gott och länge. Sängarna är sköna. Jag förstår att hustrun passar på. Men ska verkligen jag väcka henne? Hon har ju en make att gratulera! Nå, jag gör mig i ordning, hon vaknar sakta till liv. Vi förenas för en promenad nedför hotellkorridoren, hissen ned till foajén och mot frukostmatsalen, där gästerna samlats tidigt. Vi får vårt bord, en ung norska med pigg blick visar oss, kommer med kaffe och vi kan börja ta för oss av den digra buffén, där inget finns att sakna. Om man till äventyrs ändå gör det finns en meny som man kan beställa från, så varför inte pocherade ägg…? De kommer snabbare än vi hinner andas, är så delikata som man bara kan drömma om och när jag ser ett sällskap få in champagne till morgonmaten noterar älskade Z detta, beställer utan att blinka varsitt glas till oss och vi skålar för min ålderdom, eller vad man nu ska kalla det.

Britannia hotel, alltså. Jo, min garderob var given. Till resan hade jag packat ned min tweedkostym (Tweedmaker) , den tredelade, som jag fick av Z i julklapp senast. Till det en grön Stenströmskjorta (köpt i Halmstad), två alternativa slipsar – Morris/Ralph Laurent Polo – och mina Dr Martens brogskor med fransade flärpar i ett slags försök att ge en golflook. Sällan använda och 30 år gamla, men nu fyller de syftet. På resan upp har jag mina Jacob Cohenjeans (Ragtime herr), en ljusblårutig Etonskjorta (Stadsmissionen Mölndal galleria), en en rutig Oscar Jacobsonväst (Ragtime herr), min fina Vardoc of Oxfordslips (Cirkeln secondhand, Mölndal), Barbourjacka (Ragtime herr), en Johnston of Elginhaldsduk (Stadsmissionen, Mölndal galleria), min tweedkeps från Dublin och de tidigare nämna Clarkskorna. Dessutom, som extra allt, Burberrytrenschen som jag fyndade på Reningsborg våren 2015. Som komplement till garderoben – även de nämnda – manchesterbyxorna, de bruna Oscar Jacobson, Burberryskjortan, en röd- och vitrutig Fred Perryskjorta, en Morrisslipover. Jo, resväskan var stinn.

Till frukosten blev det lite sömndrucket, trots det ”tidiga” vaknandet, jeansen, Etonskjorta och slipovern. Ingen slips, även om det kändes naket.

Njöt jag…? Verkligen. Dels för att i sällskap med Z kan man ingenting annat. Men också för att stunden gav det. Vi tog vår tid, åt och lät oss väl smaka. Drog ut på stunden innan det var dags att gå omvända vägen tillbaka för tandborstning. Regnet gör halt, men Z lånar ett nytt paraply. I Trondheim går ingen säker för vädrets makter.

Vi besöker butiker, hittar till secondhandbutiken Arven med både herr- och damkläder, lite åt Beoynd retro, det vill säga inte riktigt min – eller Z:s – stil. Går in i NMS Gjenbruk bredvid, hittar ett snyggt brunt Rörstrandsporslin. Men hur få hem det…? Vi låter bli. Fortsätter ut i det ostadiga vädret, som dessutom bjuder på rejäl blåst från norr. Vi passerar ett vackert funkishus, som antagligen varit ett varuhus, men nu är ett köpcenter med olika butiker. Ambitionen om att ta oss ett dopp i Trondheimfjorden kommer på skam. Av flera anledningar, faktiskt. Dels för det lynniga vädret. Dels för att möjligheterna att komma till fjorden är strikt begränsade. Visst skiljer järnvägen staden från fjorden, men en bro gör att det går att komma ned till hamnen. Men där finns ett staket som avgränsar. Visst, det stoltserar ett badhus – Pirbadet – där, med möjlighet att bada utomhus, men… nej, det är inte samma sak. Receptionens försök att komma i kontakt med vinterbadarklubben, för medlemmar endast, har misslyckats. Så vi går med vår kasse med handdukar och badkläder utan att få möjlighet att utnyttja dem. Väljer annat. Som en kopp kaffe i det nybyggda kvarteret precis där bron över järnvägen landar. Vi kurar ihop, som om vi även inomhus känner av vindarna som vränger kläderna ut och in. I närheten finns musikmuseet Rockheim, som avhandlar norsk rockmusiks historia. Vi lockas, går in, betalar, tar hissen upp till utställningen som bjuder på en röd tråd norsk hytterocksmys från 50-talet, förvillande lik den svenska rockresan men mer lusekofta. Men utställningen, som vill vara interaktiv och generös, är i mina ögon lite för mycket för de redan invigda. En dörr in till norsk black metal bjuder ett rum med ölflaskor på ett soffbord, ett trumset, musikriggar, som om vi hamnat i ren replokal. Men musiken… nej, det kvittrar fåglar istället för malande metal. Rockheim borde ha kunnat bjuda på mer, då norsk musik är världsomspännande, även om vi svenskar inte riktigt har landat i det.

Vi går ut, promenerar i blåsten bakvägen upp mot byn och tar sikte mot Solsidan där det ska finns en secondhand i Frälsningsarméns regim. Kartan guidar oss rätt i takt med det tilltagande regnet. I köpcentret på andra sidan Verftsbrua smiter vi in i gamla varvslokalerna som nu hyser restuaranger, butiker och Meny, matvarukedjan. I den senare handlar vi frallor och en fiskburgare för lunch. Z får användning av hotellets paraply i british racing green och min irländska tweedkeps och Barbourjacka håller ovädret stången, även om fukten kryper innanför.

Vi når vårt mål. En fräsch butik med öppna ytor, men fyndar gör vi inte. Så ut i rusket med sikte mot hotellet. Vi går som i en cirkel i förhållande till när vi startade tidigare under dagen. Vandrar över Bakke bru som leder över Nidelva och in mot centrum på lövhala trottoarer. Hotellet ger oss skydd från ovädret, vi äter vår mat, smakar på vinet vi köpt i torsdag, slappnar av fullständigt och eftermiddagssömnen värmer oss skönt och stänger ute ovädret utanför.

Jag har under dagen försökt beta av gratulationerna från alla möjliga håll. En blomsterbutik undrar när de kan leverera blommor och jag säger måndag eftermiddag. Telefonen ringer när jag är in en UFF-butik, en kär vän som uppmärksammar dagen. Min yngste son ringer. Senare Z:s dotter. Det kommer mejl och sms. Facebook svämmar över och upp till över en vecka senare möts jag av gratulationer. Smickrande, förstås. Men Facebook är misstänksamma och vägrar låta mig svara på inläggen var för sig, så i perioder blir jag stoppad från ett vänligt tack till var och en; en märklig hantering i sin iver att hålla ordning.

Hotellet har fullt i sina gourmetmatsalar sedan månader tillbaka, så där får vi inte plats. Men man har varit oss behjälpliga med bokning på en närliggande restaurang. To rom og kjøkken ska bjuda oss på födelsedagsmiddag. Eller, det är ju Z som gör det. Vi lotsas dit via vår karta, en rask promenad på några hundratal meter, får vårt bord och kikar på menyn. Bestämmer oss för en sjurättersmeny med en tillhörande vinmeny, för vi tänker att kvällen ska bli lång.

Maten kommer in i maklig takt med lite smakprover inledningsvis. Allt är väl lagat, vinerna balanserade och det är lätt att luta sig tillbaka och ha det bra. Vi överraskas av betjäningen där vi serveras av totalt fem servitörer under kvällen. Något som gör att det inte blir så personligt som man kan önska. Snett bakom oss sitter ett större sällskap som är stadda vid kassa. Bordet är belamrat med vinglas, som delvis fylls på, delvis plockas bort och emellanåt dricks ur. Någon maträtt kommer in. De satt där då vi kom. De dröjde kvar då vi gick. Men vår sorti kom att dröja. Z beställde notan, som inte kom. Ett annat par gjorde samma sak och betalade i samma andetag. Personalen cirkulerade kring, gav vinsällskapet stor uppmärksamhet; oss ingen. Efter 20 minuter, en halvtimme är jag beredd att resa mig och gå. Z lyckas påkalla personalens uppmärksamhet och vi kan slutligen komma ur lokalen ett antal norska kronor fattigare.

På stan är det yra. Ett grabbgäng tjoar mot mig under vår promenad hem innan allt klingar av och vi når vårt hotell och tar skydd i vårt rum för ytterligare avsnitt av ”Kastanjemannen”.

Lördag

Frukosten upphör inte att tjusa. Vi beställer mer från menyn med vetskapen om att vår – sena – lunch blir afternoon tea. Jo, receptionen har lyckats ordna plats åt oss. Morgonen denna lördag är stilla. Vi förstår senare att norrmännen har sovmorgon. Få har beställt bord halv nio, som vi. Inte oss emot. Det är en behaglig start på dagen. Vi äter oss lika behagligt mätta, möter dagen hyfsat tidigt. Vi går ut för inhandling av ett styck kalsong på intilliggande Dressman (hade räknat fel i planeringen), smiter in i en secondhand för barnkläder utan att hitta något till sonsonen, så mot Nidarosdomen för att få möjlighet att kliva ner i dess katakomber. Men väl framme vid den imponerade byggnaden, som började resas redan 1070, får vi besked att allt är fullt. Ja, sedan månader tillbaka. Ok, vi nöjer oss med minnena från den grandiosa gudstjänsten den där söndagen i juli 2019, promenar lite vilsna västerut på snudd på folktomma gator, då jag undrar över om vi inte ska sätta oss på spårvagnen, ungefär på samma vis som vi gjorde i Oslo. Gråkallbanan är privatägd, den är världens nordligaste och nära hundra år gammal.

Sträckan, på nära 9 kilometer, tar oss från Sankt Olavs gate i centrala stan till Lian, en nätt klättring 233 meter ovanför havet, förbi stadsmiljön, upp genom förortens villakvarter till Trondheims nära fjällmiljö och friluftsliv. Vi hittar rätt, får hjälp av föraren att ladda ner giltig app, betalar för vår resa och efter en stund rör sig vagnen för vår färd på 50 minuter tur och retur.

Vi kommer ned efter utflykten och utsikterna i god tid för att skifta kläder till vårt afternoon tea. Nu är det dags för min tweedkostym, Z stassar till sig med sin vackra Ilse Jacobsenklänning. Palmehaven är fylld av sorl, loungemusik från mannen vid flygeln, serveringspersonalen löper gatlopp med ställningarna med läckerheterna: fingersandwich, scones med sylt/marmelad, kakor… Ja, te till, förstås. Jag väljer husets egen blandning av Earl Grey.

Miljön är som stämningen sober. Vi är som gäster till något som inte är vi, men som vi ändå stämmer in i. Timmen, den dryga, dansar iväg och vi dansar förtjusta ut och upp på hotellrummet för att planera resten av eftermiddagen och kvällen. Det blir hotellets spa, där vi bryter av mot det stundande bröllopets gäster med kvinnor i vackra klänningar och männen i pingvinuniformer när vi kommer gående i tofflor och bakrockar med badkläder inunder. Vi tar hissen ned till källaren, går i korridorerna och träder in i spavärlden. Inleder med bassängen, några längders simmande, tar en varmvatten pool, går vidare till de olika bastur som finns, värmen driver oss på flykt och vi svalkar oss med isbitar (!) innan vi går in i en ångbastu, tar en dusch, upptäcker kallvattensbassängen som jag kliver ned i för att stanna en kort, men ändå inte hastig, stund. Det är behagligt. Vi nöjer oss, går upp till rummet och klär på våra rentvagade kroppar.

Det har gått några timmar sedan vårt afternoon tea och vi funderar på om vi ska gå till Solsidans Meny för att inhandla lite charkvaror och ostar för en sittning på rummet. Vi går ut i rusket, tar våra kliv över Verftsbrua där vi utan skydd för vind och regn får känna på Trondheimvädrets makter. Ungefär där och då lockar en sittning på Olivia – den norska restaurangkedjan som också finns på Avenyn – med sin italienska meny. Men de har bara bord på den inglasade utomhusserveringen att erbjuda, så vi avböjer och går vidare. I nästa kvarter ligger Egon, en uppskattad och prisad restaurang och den med italienskt på menyn. Där går det bättre, efter att vi äntligen begripit – och gått runt huset – hur man ska gå in. Vi får fönsterplats, där regnet droppar in, men stället håller annars ovädret på utsidan. Dagens pasta blir valet, ett glas rött till, lite parmesan och det bästa sällskapet. Så kan man också fördriva en lördagskväll. Men varför avsluta den för tidigt. Vi hade ju en drink i baren att ta, den som vi inte hann med vid vårt första besök då vi var så dråpligt nära att kliva in där Kai Martin & Stick!:s första basist satt efter en arbetsdag. Nu var det alltså hög tid och vi fick plats, Z siktade in sig på sin favorit Bloody Mary och jag en Day Martini. Bartendern var multitasking, jonglerade och rörde ihop sina drinkar med stor skicklighet. Vi njöt av skådespelet, men också av våra drinkar som var bedrägligt lena och välsmakande.

Det är vår sista i Trondheim, men båda är överens om att vi lätt skulle kunna stanna en vecka till på hotellet. Lyx och komfort parat med ett vänligt och generöst bemötande är vinnande överallt utom i plånboken. Men så får det bli ibland.

Söndag

Vi vaknar medvetna om att vi gör våra sista timmar på Britannia hotel, kanske någonsin. Vi packar, gör oss i ordning för morgonen och vår final i frukostmatsalen. Njuter av varje tugga, sköljer för dagen ned med te, beställer in ägg Benedict, låter stunden stanna tiden, hör pianisten ta över och kikar sedan på klockan. Flygbussen väntar. Dags att ta farväl och checka ut.

Vi har en lång resa hem, inte bara räknat i kilometer. Z har kalkylerat med tidsmässig generositet, vilket skulle göra en mer än nödvändigt långt stopp i Oslo och hemkomst vid midnatt. Men när vi landat, efter en bländande inflygning över ett soligt Oslo med fjorden glittrande – där jag innan lokaliserat Hønefoss, Tyrifjorden med Utøya –, så kikar vi på möjliga alternativ att komma med en tidigare buss. Z ringer på vägen in till Oslo med flygbussen, lyckas få plats på en buss söderut klockan fem, betalar med lite mackelimang en extraslant för ombokningen och plötsligt känns Göteborg närmare.

Bussen pinnar på bra på E6, men tar sedan en tur in mot centrum där man stannar vid varje hållplats som vore det en linje i stadstrafik. Nå, en guidad tur genom Oslo kan man ju ta. När vi så når busstationen har vi tid att gå och äta, hittar en kebab där Z väljer falafel och jag en kebab i pitabröd; hon valde rätt, jag fel. Men maten håller hungern stången resten av resan plus det godis vi köper innan avfärd.

Våra platser på bussen är trånga, men chauffören Lars-Börje, Bulan kallad, styr och med fast hand i sin Frillesås Bandybuss söderut. Vid nio på kvällen kan vi låsa upp hemmet, välkomnas av Z:s son och börja ta in vardagen efter dagar av flärd. Jag, ett år äldre, med min första pensionsutbetalning väntande dagen efter. En ny tid. Ett nytt liv. Men bara nästan. Jag kommer ju fortsätta jobba ett tag till, så parkbänken och duvorna får vänta.

Rendez-vous på Radisson

Kärleken är viktigt. Oavsett om det är vardag eller fest. Det ska alltid finns skäl att hitta en öppning för hyllning av den man älskar. Även om man hamnar i trångmål beträffande tid och späckade scheman. Bröllopsdagar är ju alltid något extra, så varför inte något extra allt… Det var ju ändå då, vid bröllopet, som man manifesterade sin kärlek, den som en gång startade mellan – i regel – två främlingar och som sedan växt sig till något större.

Med Z träffade jag inte bara min käraste utan också min själsfrände, den soulmate som det är lätt att dela livet med, som är den vän man behöver, den älskade nära, det motstånd och klokskap man behöver när livet sveper in en i tvivlets dimma. Det är lyx att ha det så.

När vi nu firade linnebröllop (ja, det finns ju namn för varje år att fira från bomullsbröllop – ett år – till platinabröllop – 80 år), så varför inte skatta den dagen lite extra…? Vi tog in på hotell. Ja, Skäraton från i somras fick bli Käraton nu. Vi hade fått ett erbjudande synd att tacka nej till, så vi checkade ut tidigt från våra jobb för att checka in tidigt på Radisson Blu Scandinavia vid Drottningtorget, gamla Sheraton, som vi äldre göteborgare fortfarande dristar att kalla det.

Vi har fått en juniorsvit, två rum, en generös hall som möter, terrass som vätter mot Östra Larmgatan och takåsarna över centrala Göteborg, ett stort sovrum med bekväm säng och ett badrum som kunnat erbjuda badkar, men å andra sidan hade vid Hagabadet inbokat några våningar ner.

Incheckat bröllopsdagspar. Foto: KAI MARTIN/ZEBA PEDERSEN LÖWEN-ÅBERG

Vi väljer att byta om direkt från våra festkläder – Zeba i den zebrarandiga klänningen från Monki som jag köpte till henne i 50-årspresent och de tuffa Dr Martens vinröda kängorna från butiken vid Covent Garden, London hösten 2017; jag i min tredelade, svarrutiga Oscar Jacobson, fynd från Hede, december 2017, en vit, buttondownskjorta, Hawes & Curtis, secondhand, en Amanda Christensenslips, lilarandig, secondhand, en lila snusnäsduk (John Henric), ett par randiga strumpor (Claudio) inhandlade som gåva från Z under Danmarkshelgen nedstoppade i ett par svarta Tiger of Sweden, myggjagare fyndade på Erikshjälpen för några år sedan. Men stassarna skulle vi ju återkomma till, men nu var det badkläder under, hotellets badrockar och tofflor som fick tjäna som skylande plagg våningarna ned till spaavdelningen i hotellets källare.

I spalandskapet. Foto: KAI MARTIN

Det är ju som att komma till en annan värld. Musiken är nedtonad, ambient, som gjord för att andas in, andas ut till. Vi blir rekommenderade att byta till badhusets tofflor då golven kan vara för hala för hotellets mystofflor. Vi får en broschyr, ja två, om hur man kan gå till väga och i vilka steg man rekommenderas ta för att nå maximum spa. Vi inleder med duschande… eller, jag gör det. Z måste i all hast styra upp något och kommer då jag svettas i ångbastun tillsammans med en för mig okänd kvinna. Jag sitter på behörigt avstånd i dimman, ser dubbelt ingenting; utan glasögon och i det tätta dis som belägrar bastun. Z kommer och tillsammans sitter vi en stund innan vi låter en kall dusch växla mellan en varm. Vi provar fotbad, utan att jag blir nämnvärt exalterad. Musiken vilar i provocerande stillhet, som David Silvians solostycken i instrumentalform på valium. Det börjar krypa i kroppen. Avslappning är inte min grej. Z är bättre på det. Vi hamnar i bassängen, där några medbadare kopplar av med stilla samtal. Vi pratar med, men det känns som våra röster ekar i stillheten. Vi går upp. Testar lite andra faciliteter, en dusch som ska få en att bli en riktigt göteborgare. Jag som redan är det roas dock av duschandet på korsan och tvärsan. Dagen efter ska jag roas igen, men då ute i verkligheten. Peter Apelgrens målningar hänger på väggarna, men blir liksom kulisser i spalandskapet och får inte den uppmärksamhet som de förtjänar. Det kryper i kroppen och medan Z kör en sista behandling i något slags dusch väntar jag otåligt för att vi gemensamt ska troppa av. Jag smiter iväg i ett hörne för att skifta våta badbyxor till torra kallingar, upptäcker att ett man följt efter, men han smiter iväg när jag vänder mig om. Och, ja, jag hade badrocken på.

Så kommer vi ut, passar på att boka bord på Noot, går upp för att dressa om, plundrar minibaren, tar en glas vin på terrassen och undrar när regnet, som den gråmulna himlen skvallrar om, ska komma. Så tar vi hissen ner, ser att någon tagit in i popup-rummet som vi frekventerade i slutet av juli, och sätter oss till bords på Noot. Får fin service, bestämmer oss för en egenkomponerad trerätters meny – Z äter grillad vitkål, stekta, svenska vita bönor, inlagda mandlar, svampemulsion och jag blåmussla med smörinkokt gulbeta, salvia, inlagd gulbeta, torkad svart oliv. Hon dricker det spanska röda Merlotvinet vi beställt en flaska av, jag tar ett glas vitt. Allt smakar utmärkt och spaeffekten slår till. Vi umgås, är med varandra och fortsätter våra outsinliga samtal i livet. Huvudrätterna – vildsvinsköttbullar, potatispuré, inlagd gurka, rårörda lingon och gräddsås för henne; råbiff på innanlår med fläderkapris, rödkål inlagd med enbär, machesallad, rostade frön, potatis och persiljeemulsion till mig – är utmärkt kökskonst. Så kaffe och efterrätt: inlagda plommon för Z och chokladtryffel till mig. Klart man blir glad, mätt och nöjd då.

Magisk mat med nordisk touch. Foto: KAI MARTIN

Vid bordet bredvid sitter regissör Staffan Aspegren, som jobbar med ”Kärleken skonar ingen” på Göteborgsoperan, så jag smiter över för ett kort hej innan Z och jag fortsätter kvällen på rummet. Vi har haft en lång dag och väljer att avsluta firandet tidigt. Dessutom ska jag upp tidigt, eftersom mina förpliktelser som farfar kräver min närvaro i Kålltorp 08.00.

Nattlig utsikt. På hotell Royal lär poeten Gunnar Ekelöf bott och di

Så jag stiger upp 06.00. Märker hur regnet slår mot fönstren. Z sover djupt. Jag gör min morgontoalett, klär mig i vardagsklädsel – Jacob Cohen-jeans och en gråspräcklig Samsø & Samsøskjorta (second hand, förstås). Z vaknar långsamt, men vill äta frukost med mig, så vi ansluter med till de morgontidigas, glesa, skara i matsalen, där varje slammer från en sked, kopp eller tallrik ekar.

Vardagsmorgon i Göteborg. Foto: KAI MARTIN

Så får jag skynda, lämna min älskade för en regntung Göteborgmorgon i rusningstrafik. Jag, som inte åkt spårvagn sedan tidigt mars 2020, har nu på några dagar gjort resor med skräckblandad förtjusning. Nu väntar en resa på en glest besatt trean mot Kålltorp, farfarsdag med sonsonen; hedersuppdraget under hösten, som jag inte vill missa för något i världen. Z…? Hon gick upp på rummet och utnyttjade möjligheten med sen utcheckning innan vi förenades i hemmet dit barnbarnet och jag anslutit för en förmiddagslur.

Resan med Hilda

Vi välkomnade en ny trotjänare i familjen. Ja, jag vet, trotjänare är någon/något som följer en länge. Det blev inte så med Tiggan, som var törstigare än ett fyllo och som började bli kinkig med reparationer som vi inte riktigt var så förtjusta i. Så adjö efter x antal mil och tack för den här tiden. Dricka kan du göra hos någon annan.

Vi hade filurat ett bra tag på vad vi hade för önskemål. Helt klart var att en bil med högt insteg var bra för min rygg, för det ska vi ge Tiggan; min dåliga rygg har mått bättre av en VW Tiguan. Vi ville gärna ha dragkrok. Men framför allt en bil som drog sparsamt med bensin, något som borde vara rimligt dessa dagar och som det är helt obegripligt att ingenjörer world wide inte lyckats med i någonstörre utsträckning att fixa. (Elbilar undanrakat.)

Vi testade. Vi provkörde. Vi diskuterade. Vi funderade på leasing, men avstod snabbt. Vi hamnade, efter tusen och en bilmärken och provkörningar, hos Toyota i Mölndal/Sisjön. Vi kom hem med ett signerat köpekontrakt på en Rav 4, en elhybrid, som hade allt vid kunde önska oss, förutom dragkrok. Nej, den var inte helt ny. Men en tre år gammal bil är ändå ny, även om den tidigare ägaren måste ha dragit på på en grusväg, något som motorhuven vittnade om, perforerad med stenskott i lacken. Det skulle firman fixa. Precis som stenskotten på rutan… just de detaljerna återkommer vi.

Z och jag har någon grej med registreringsnummer. Vi gillar kombinationer som ger associationer. Det gör bilresan roligare och en bil mer personlig. Som min Peugeot med RFU, som blev Rufus, ett kärt fordon som tog mig runt från 2006 och några år framåt.

Nu har det alltså blivit Hilda, som vi börjat känna in och som nu skulle få sin första gedigna långtur. Stämde våra teser med försäljarens löften om bränslesnål. Vi for mot söder. Skulle på konfirmation, som i Danmark är stort och prestigefyllt.

Z och jag hade tagit delar av eftermiddagen ledigt. Men vårt följe kunde inte riktigt det, så 16.15 var satt som avfärd. Det blev inte riktigt så. Skäl som packning inte klar, brobiz för färjan glömd, nyckel till vårt ”hem” i Bagsværd (Z:s syster T:s lägenhet) glömd plus att tre av fyra ville äta på vägen. Ankomsten till förorten till Köpenhamn blev sen, kvällen hade tagit över dagen och tiden mellan att vi installerat oss och jag skulle gå och lägga mig krympte. Ungdomarna…? Jo, de tog tåget in till Byen för en krogrunda, som unga mänskor pläga göra. Där är inte jag, om jag någonsin varit det.

Så istället randades åter en ny djärv dag där avfärden skulle vara tidig för klockan 10 började ceremonien i Udlejre kirke.

Hilda hade tagit oss tryggt och smidigt från Sverige över sundet ned till vår destination. Vidare västerut var det heller inga problem. Hon lydde villigt ackompanjerad av dansk fm-radio.

Förväntan utanför kyrkan var stor. Tio barn skulle konfirmeras och deras familjer skulle vara åstunda vittnen. Jag hade, förstås, klätt upp mig: en smårutig H&M-kostym med brittisk touch inköpt några mil från Ølstykke där kyrkan låg, en Charlestone Tie Rackslips till en vit Hawes & Curtisskjorta, ett par svarta brogueskor, Paul Smith; allt second hand, förstås. En snusnäsduk i vinrött kontrasterade den grönbrokiga slipsen. På huvudet en sotarmössa. Det var höst i luften, men solen sken milt mot en blå himmel med skira moln.

Danska psalmer är inte bara verser på Z:s modersmål utan också melodier som jag i stort inte känner igen. Jag försöker ändå, stöttad av en väninnan till tvillingarnas – de som ska konfirmeras – mamma. Med skolad, stark stämma i ryggen finner jag melodien och får en värmande kommentar från Z efteråt.

Ungdomarna välsignas, de är alla ostyriga 15-åringa, truliga, späda, grovlemmade, finniga, fina, förväntansfulla, spända. Det är vackert. Utanför gratuleras de. Olika slags vrålåk väntar på att ta dem iväg på en tur. Tvillingarna får en resa i en vit Porsche som spinner innan den ger sig iväg med ett vrål. Foton tas. Kramar delas ut. Pandemin är en bit bort; så nära ändå.

Vi har inte riktigt hunnit arrangera present till tvillingarna. Åker till ett närbeläget köpcenter. Hamnar i gräl. Går skilda håll. Jag hittar en Røda korsbutik som inte skänker någon tröst. Köper solrosor, men då jag ska betala med mitt danska Danske bankkort vägrar den acceptera min betalning – trots rätt inslagen kod. Hmmm. Har en hundring i plånboken, som ger mig två buketter solrosor. Z är i en Kvickly för att fixa grejer så att hon kan fixa buketter. Jag får sms var hon är. Går in i butiken med min blomsterkvast som en expedit tror är från hennes affär. Jag förklarar att jag har köpt dem på ett annat ställe och får engelska som svar. Jag upprepar på svenska, irriterat eftersom jag redan är det, och får slutligen hjälp som säger, fast på danska, det jag redan har sagt. Går ut. Väntar. Z kommer och tittar på min blommor, undrar varför jag har köpt dem. Efter en stund blir det en kompromiss. Z ordnar så att hennes och mina blommor binds om, men först ska var och en av hennes rosor dekoreras med en dansk hundring. Det blir fint, till slut, och blomsterbutiken gör ett vackert arrangemang av det hela. Z:s griniga gubbe tappar surheten och vänder sakta bog.

Vi åker till N, Z storasyster, var tvillingar S och L alltså har konfirmerats och nu ska hyllas. Välkomstdrink på verandan i en tidiga hösteftermiddagens klara väder. Rosa bubbel, specialbeställda M med tvillingarnas namn på i små pappkorgar, mixade nötter i andra pappkorgar; gäster kommer, fler anslutet. Festen börjar.

Bakom huset finns en liten gräsmatta där det i somras stod handbollsmål till de handbollsspelande tvillingarna. Nu stod där ett stort partytält. Borden var rund, utplacerade för att ingen skulle sitta för tätt, en riklig buffé – förrätt, varmrätt och efterrätt – dukades upp under gång, tal hölls, drycker dracks, det var ett liv och ett kiv och ett sorl, med styrkan i rösternas volym som steg ju längre vi satt där. Min tinnitus grumlar till min hörsel i massans sorl, att i detta försöka urskilja danskan gjorde min skalle trött.

Jag gick åt sidan. Valde enskildheten och stillheten. Blev inkallad för något tal som inte skulle missas. Blev utkallad till en gräsmatta, ett slags allmänning, där ungdomarna samlats för lek och spel. Stora uppblåsbara plastbollar, där man kryper in, och sedan ska tackla varandra under ett försök att spela fotboll. Tiden smet iväg. En ny kväll kom och med den en allt mer tilltagande, rå och fuktig, kyla. Strax efter åtta påkallar jag uppmärksamheten, att jag vill åka hem, att gubben är trött. Vi landar i soffan i Bagsværd med den längtande brittiska bulldoggen Max vid våra fötter. För mig tar tröttheten snabbt över, jag dricker den øl jag längtat efter, efter allt för många Coca-Cola till maten, som den chaufför jag har varit. Men märkligt nog rinner den ned på tvären, trots att det är en Classic, den av Tuborgs ädla drycker som jag föredrar.

Vi skådar en ny dag. Dimmorna lättar och solen tar över. Det är en förväntans stund. Jag ska äntligen få komma till Søllerød loppemarked, eller Holte loppmarknad som vi säger. Det ställe som på allvar 2008 triggade igång mitt secondhandintresse, som att det snudd på svämmat över. Något som också gjort att jag, kanske, föräras en medverkan i ”Antikrundan” (något jag skrev om här).

Vi intar frukost, får med ungdomarna och T, kommer iväg, parkerar, tar ut pengar (återigen nekas jag använda mitt danska Danske bankkort, så jag får låna av Z) och kliver in på det nya området i Holte som huserar loppisen. (På det gamla är det tillfälligtvis ett covid-center för provtagning). Vi bestämmer ett stråk vi ska gå. Men det Z har sagt stämmer inte med det jag uppfattar. Hon vill gå i cirklar, som i öar, då jag tar ett motsolsvarv. Efter en stund inser jag att mitt sällskap är långt efter, ja till och med osynligt. Jag har hittar en hyfsat snygg Tigerkostym i min storlek för 250 kronor i den danska valutan, men vill ha Z granskande öga. Förstås är benen för långa, ärmarna likaså. Vill jag verkligen ge mer jobb till min skräddare…? Som vanligt är det en salig röra av skräp, fynd och den sedvanliga presentsatsen 75 procent damkläder, 20 procent barnkläder och resten herr av skiftande kvalitet.

Väl förenad med Z hittar jag en grön filthatt (inget egentligt märke, made in China), som blir min för en 20-peng. En gul Marlboroskjorta prutar jag ned från 50 till 30. En grå, snygg J Lindebergkofta blir min för en hundring. Z har har hittat en blå Tigerkostym i linne/ylle. Storlek 48, där jag en gång var, som kanske någon av sönerna vill ha. Köper den för 250 dkr. Z hittar en brödskivare, som hon länge letat efter, som inhandlas och hamnar i min kasse. Hon fyndar ett snyggt, smalt armband och i samma stånd finner jag en läcker läderväska som hon köper till sig.

Den första Tigerkostymen har nu gått, förstås, men den kunde jag ha och missa. Kvar finns en sobert grå Oscar Jacobsonkostym. Men 800 kronor är utanför min budget och heller ingen nödvändighet.

T måste lämnas, så vi bryter upp, går mot bilen med vår packning, som nu har blivit diger eftersom Z hittat en barnstol, Ikea, med jalusi, som är tänkt att roa barnbarnet.

Väl i Bagsværd tror alla att vi ska packa bilen för hemfärd via en tur till Reffen, det hippa restaurangområdet, på Refshaleøen, en utsticker från Amager, med utsikt mot Kastellet och Den Lille Havfrue. Men mina intentioner har inte riktigt hörsammats. Jag vill hämta alla packning efteråt, för att inte locka tjuven. Så så blir det. Inresan till centrala Köpenhamn går inledningsvis galant, men i höjd med Bellahøj tjocknar trafiken på. Vi inser att det är något som inte stämmer och i mitt bakhuvud skaver något om Köpenhamns maraton… och ja, ett halvmaraton går av stapeln denna söndag. Vi är i trafikens och köernas grepp, men väl inne i Nørrebro mot Åboulevard så släpper det och färden går därefter geschwint.

Vi når Reffen, parkerar bilen. När ungdomarna tar en öl tar Z och jag ett bad i en Refshalebassin, uppfriskande och skönt när nu spetembersolen ler så rart. Bassängen är kantad av läckra containerbostäder, sådana som var på g också i Göteborg, men där kommunen som vanligt kroknade i sina långbänksbeslut. (Skrev om ett försök här.)

En kort promenad så var vi framme i det stojiga restaurangområdet med mat och dryck från all världens hörn. Vi beställer var och en för sig sin mat. S och jag fastnar för en nygrillad stek med pommes och nyslungad bearnaisesås. All mat görs och serveras med ett viss mått av tempo, köer bildas och glesas ut, barerna lockar med sin drycker… jag är sugen på en Pilsenr Urquell på flaska. Servitrisen häller upp en ekologisk Royal på fat. Jag undrar om den är min och upprepar min beställning. ”Den har vi inte”, svara hon. Jag pekar på flaskan i kylen bakom henne rygg och surt tar hon fram den, jag visar förnumstigt på etiketten och bokstaverar P-i-l-s-n-e-r U-r-q-u-e-l-l. Ännu surar svarar hon ”Ok, I got it”. Sätter mig med de andra som placerat sig under ett tak, som förvisso skyddar i solen, men också bjuder in en onödig kyla. På håll ser vi en bungyjump från en kran och jag tänker, aldrig.

Tiden rinner undan. Vi går till bilen, kör åter till Bagsværd, hämtar vår packning. Lyckas hårfint få in allt, trots barnstolen som skrymmer. I Prøvostenen är det dags för proviantering, øl, vin, koldskål, Ymer, kærnemjælk, rågbröd… Jo, Hilda rymmer med nåd det också. Färjan väntar. Fosterlandet likaså. Hilda har inte gnällt en enda gång, svarar fint mot vägen, är lite högljudd mot betongplattorna på E6:an kring Falkenberg, men är definitivt inte törstig på samma vis som Tiggan.

Drömmen om en kostym

Det hände sig vid den tiden, som förra sommaren, typ juli, att jag gick min promenad inne i centrala Göteborg och där, händelsevis, gick in i favoritbutiken Ragtime herr. Den jag regelbundet har besökt sedan 40 år tillbaka i tiden. Jag gör det av intresse för kläder som gör mannen, eller åtminstone gör mig. Den här gången fastnar mitt öga för en sanslöst vacker Tiger-kostym, som gjorde för sommarängar, blå med blomsterskiftande mönster, exklusivt italienskt tyg i en kombination av bomull, ull och linne. JAG! VILL! HA!

Men. Storlek 48 är några år och kilo sedan. Ålder och välmående har gjort mitt omfång mer spatiöst. Jag tittar på den. Känner på den. Jag till och med, fåfängt, provar den. Men inser det sura faktum att denna kostym kan inte ens den bästa skräddare göra till min storlek. Slokörat vänder jag ut ur butiken utan detta kap och någon vecka senare är den såld.

I min självupptagenhet kan jag inte ens se att den skulle sitta som en handsydd handske på min äldsta son. Istället försöker jag, återigen fåfängt, kontakta Tiger för att höra om det eventuellt finns någon kvar av detta så vackra plagg, men passande i min storlek. Men jag får inte ens svar och försöker tränga bort det faktum att kostymen har gått min näsa förbi.

I tanken har jag sedan dess återvänt till de bilder jag tog av denna så vackra kreation. Drömt om det som aldrig blev. Som en försmådd kärlek.

Det var nu ett tag sedan och jag har uppenbarligen gått vidare. Men inte tillräckligt och inte i så vida svängar att jag helt kunna förtränga den fantastiska kostymen.

Så hände det sig den tiden som idag var, det vill säga ett drygt år senare, att jag tar en tur ned till staden och, händelsevis, går in i min favoritbutik. Tänker, att det är bäst att jag tar en tur runt affärens skyltfönster i hörnet Magasinsgatan/Vallgatan innan jag går in. Och! Där! Hänger! Den!

Jag tror inte mina ögon. Går in. Känner på kostymen, på tyget, kollar storlek. Jo. En 48:a. Nej, jag passar den inte i år heller. Men nu ska den inte gå ur händerna på mig. Frågar min son om intresse finnes. Han är förtjust, men har inte råd. Det har ärligt talat inte hans pappa heller. Men kostymen ska in i familjen. Därmed basta. Jag köper den och en julklapp väntar. Eller en höstpresent. Eller en present. Bara. För. Att.

Alltid minnas – aldrig glömma

Vi kunde inte, av olika skäl, fira min äldste son födelsedag på själva dagen. Så det blev dagen efter, som ju också är min fars födelsedag. Jag skriver är, för han fortfarande, tack och lov, är så starkt kvar i minnet. Hans livs resa, den som jag kom att bli en del av i nära 57 år. Han som är upphovet till mina söner och det barnbarn som jag nu har välsignats med. 16 augusti 1924 är en förfärligt lång tid sedan. Ska man rabbla upp historiska skeenden så blir listan lång. Addera dessutom det som skett på det strikt privata planet blir utrymmet knappt och kanske bara ett flimmer av skeende, ett töcken som jag ska skona alla ifrån.

Men det finns ju minnesbilder som lyfter, som skapar sin egen historia. Pappa var en kreatör, en man med känslan i fingrarna, men som också var en inkännande person, en tänkare som njöt av konst, litteratur och natur. Det sistnämnda kanske skapat av den tid mellan 3 och 9 år som han var utackorderad på en bondgård (ja, det var väl två stycken, men en där han stannade längst tid) nära där nu Arlanda flygplats nu ligger. Farmor var ensamstående, tvingades till jobb som inte medgav omsorgen till ett litet barn; en svår tid, kan man misstänka, för henne, men som jag inte upplever plågade pappa. På bondgården fick han en närhet och respekt till och för djur och natur, lärde sig livet på landet, om blommor och blad, livets cykler. Han blev, som vi brukade skoja om det, alla tanters, barns och hundars käraste vän. Sträckan till vänlighet var kort.

När farmor sedan träffade farfar, mannen jag alltså ser som min farfar, blev det så småningom aktuellt att pappa skulle flytta tillbaka till henne och hennes man. Det var förstås en stor omställning för alla parter. Han som kom från det fria, men säkert också slitsamma, livet på landet för att bo mitt inne i storstaden med trafik, buller, höga hus och trånga gränder med mörka gårdar. Men sin fingerfärdighet delade han med farfar, snart blev modellflygandet en väsentlig del av fritiden och han blev snart vass i det. Ja, Sveriges bästa, till och med, med en medaljskörd och pokalsamling som var anstående. Fortfarande kan man på nätet hitta hans modeller, men om de byggs vet jag inte. Däremot var det inte utan stolthet som modellflygsintresserade kamrater upptäckte honom via hobbytidningar; ”Löwens modelltips”. Hans intresse blev också hans jobb, då han en period innan han flyttade från Stockholm till Göteborg 1948 var redaktör för tidningen Modellflygtidningen.

40-tal. Min far, hans syster och min farmor en bit in på 40-talet. Foto: PRIVAT

Sporten var större än vad man kanske tror, vid den tiden. Det var dessutom en konditionskrävande idrott där planet inte styrdes av någon motor utan vindens krafter. Det gällde att följa sitt plan genom terrängen för att finna det när det fann mark.

Men det var konsten som tog honom till Göteborg. Konsten och arbetet. Han hade vid 1948 års inledning fått arbete på Göteborgs Sjöfarts & Handelstidnings korrekturavdelning. Ett arbete som skulle följa honom genom hela yrkesverksamma livet. Ja, förbi tidningens konkurs 1973 och vidare anställning på GT:s korrektur och ja, det var tack vare honom som jag började min journalistiska karriär där.

Pappa var en hjälte. Duktig på så mycket. Han skapade på Onsala, vårt landställe vid Kungsbackafjorden, en trädgård som blev omtalad för sin prakt. Min syster bor kvar, men i ett nybyggt hus på tomten och vårdar arvet från en man med gröna fingrar och sinne för skönhet. Vi barn, och tror jag också släktingar och vänner, älskar han oljemålningar, den han själv ratade. Men också hans teckningar och etsningar från ett Göteborg som inte längre finns.

Pappa och mamma. Kungsbackafjorden, det självklara navet för barndomens somrar, i snipan som gjord för utflykter. Foto: PRIVAT

Han renoverade husen vi bodde i, var kreativ, mästerlig, noggrann och tog, till mamma förtvivlan, tid på sig för sitt extra värv. Men slutresultatet blev alltid oklanderlig. Oavsett om det handlade om renovering av parkettgolv, tak, väggar, spisar eller fasad. Lägg till att han under en avsevärd period dessutom skött fyra trädgårdar; vår i stan och på landet, mormors i stan och på landet (hon hade huset på tomten ovanför vårt); skötte ett antal träbåtar, som skulle lackas och målas (snipan, GKSS-ekan, träjollen, tvåmanskanoten och OK-jollen). Samtidigt var han social, gillade middagar och umgänge, tog med familjen på resor, cykelturer eller skidåkning nere i Alperna. På somrarna stuvade han ner min kamrater och mig i snipan och körde ut oss på favoritön, Yttre Lönn, i Kungsbackafjordens södra mynning, med klippbad, utmaningar med hopp från tio meter höga Länsmansröva, långa, ljuvliga dagar med lek och rekreation. Vid ett tillfälle, när familjen hade varit ute på tur med snipan, lade motorn av. Vi drev fritt i en rätt så styv vind bakifrån. Pappa fann snabbt på råd, av åror och en röd/vit bredrandig pressening och tampar skapade han en rigg och ett segel. Som ett vikingaskepp länsade vi mot hemmahamnen och kom tryggt i land.

När han såg en ung man, sin son, alltmer glida in i drömmar under tonåren, uppmuntrade han försiktigt läsandet; några klassiker som ”Greven av Monte-Cristo”, som på något vis öppnade för det bibliotek som redan fanns i hemmet, mitt framför näsan.

Pappa löste allt. Hjälpte alla. Kände av och mycket.

Förebild. Badbild från en tid då han är något år äldre än jag i dag och från hans 70-årsdag. Foto: PRIVAT

När beskedet hösten 2005 kom från min dåvarande hustru att hon ville skiljas ringde han som av en slump någon timme senare. Han frågar hur jag mår och jag försöker fåfängt ducka för frågorna, säger att allt är bra. Hans svar ”Men det hör jag ju att det inte är…”. Jag fick berätta till både min och hans sorg, men också tröst. Lyckligtvis är mina barn mer öppna mot mig och sin mamma, än vad jag någonsin lyckades vara; kanske ett arv från en tid då man bara skulle tiga och lida, inte älta.

När mina föräldrar började bli dåliga var det en självklarhet att försöka finnas där för dem. Ett slags tid av återbetalning för allt som de gjort för mig, en skuld jag nog vill säga jag fortfarande häftar men som förmodligen ändå ströks vid deras respektive bortgång.

Pappa fick problem med hjärtat, relaterat med det också bekymmer med blodcirkulationen i benen. Något som blev kämpigt när han skulle gå, eller än mer när han spelade sin älskade golf. I mars 2001 kom infarkten som en blixt från klar himmel. Akuttransport till Sahlgrenska på en fredag och beslut under helgen om en bypassoperation på måndagen. När vi träffar honom inför ingreppet är han på gott humör, kavat som vanligt. När jag frågar om han är orolig, svarar han att ”Nej, varför det? Vaknar jag inte efter operation är det ju inte mitt problem.”.

Operationen gick bra, men då hans patientkollegor tillfrisknade snabbt var hans mer långsamt. Han låg i en trebäddssal i nedsänkt i morfindimmorna. Men jag pratade med honom, ingjöt mod och hopp, bad honom hänga kvar, att jag älskade honom. Ord som han senare, berättade, att han mindes genom de drömmar som hemsökte honom.

Vi fick fler år med honom. Han och mamma bestämde sig för att flytta från huset; landet var sedan tidigare avyttrat från mig och bäddat för mitt boende. En lägenhet vid Gamla Ullevi underlättade livet för mina föräldrar, som reste och spelade golf, ibland både och, under en tid när de fortfarande var krya. Det var en lägenhet som de skapade något vackert av, konst, böcker och möbler som skvallrade om harmoni. När pappa avled 29 juni 2013 efter en tids sjukdom, hjärtsvikten fick denna vackra muskel att ticka allt långsammare för att slutligen stanna helt och återförena honom med mamma, hans älskade hustru som han saknat så i nära två och ett halvt år.

Det är i år tio år sedan hon lämnade oss. Åtta år sedan pappa tackade för sig. Allt i ett styng av ständig saknad, men också med en varm och ödmjuk glädje över att ha haft dem som mina föräldrar.

Sista sommaren. Jul i juli 2012 i familjens gemenskap den sista sommaren. Foto: KAI MARTIN

Ja, jag vet, lite sen med uppmärksamheten på din födelsedag, pappa, men grattis, tack och jag tänker på dig. Varje dag. Kram…

31 år – det hände sig vid den tiden

Det svindlar. Livet. När jag idag firar min förstfödde sons 31 års dag. När jag ser tillbaka på livet från idag, 2021 till 1990 då han föddes. Han, ett efterlängtat barn. Jag en man, som passerat de 30 med råge, men som några år innan drabbats av en barnlängtan som jag inte visste att män kunde. Lyckligtvis träffade jag en kvinna, som jag förenades med av kärlek och den 15 augusti, någon vecka för tidigt, kom han 17.27 på KKI på Sahlgrenska, sjukhuset där jag själv föddes. Det var ett välskapt barn, där hans mamma sattes på tuffa fysiska prov, men med kraft, beslutsamhet och en kombination av oro och längtan gav en förlossning, som startade ett drygt halvt dygn tidigare.

Hennes första ord, med gossebarnet i famnen, var ”Det var det djävligaste jag har gjort, men jag kan tänka mig att göra om det”. Så fick också vår son en bror några år senare.

Litenheten. Det är ju den som förvånar. När man står med den nyfödde i ett ömsint, försiktigt grepp, balanserande huvudet på den sköra kroppen. Ett litet liv berett på att ta sig an livet. Det är skört och starkt i samma andetag.

Med barnmorskans ord om att ”Ni är de bästa föräldrar”, dröjde det några dagar innan mor och barn kom hem. Väl hemma blev det en ny tid med en varelse som var orolig, som inte slöt tätt vid amning, som fick ont i magen och därför sov dåligt i korta stunder. Det var svårt att räcka till som förälder, men tiden gick. Vår son växte och den gränslösa kärleken till detta barn blev allt större. Han som med så tydlighet från första stund var sig själv, sin egen karaktär med sina egna behov, sin egen vilja.

Att få se ett barn växa upp är stort, ett slags livets välsignelse, samtidigt löper förhoppningarna gatlopp med oron genom livet för att allt ska gå bra, för att inget ska gå fel. Man bär som en skyddande hand över uppväxten, håller om, släpper taget, beskyddar och värnar för att i nästa ögonblick låta gå. Ett steg i taget. Ett steg i taget.

Nu, 31 år, ser jag en man som är mitt lilla barn. En man som inom sig är samma späda son, som då. Med samma karaktärsdrag och vilja, men som har vuxit, vågat och tagit steg för steg i livet mot där han är nu. Han har nu mött kvinnan i sitt liv, skaffat sig familj, blivit gift, har välsignat sina föräldrar, styv- och svärföräldrar med barnbarn, sin mormor med ett barnbarnsbarn, låtit sin bror blir en ömsint farbror och odlar stillsamt en karriär samtidigt som han är en stöttande, inkännande man/far/son. Han omfamnar så mycket, min son: allvar, lek, kärlek, sorg, men också ett så vackert ansvar som kärleksfull far. Jag ser mitt barn som en fantastisk far till sina barn, så närvarande, så inkännande, deltagande, ömsint och seende; var jag någonsin det? Är jag det i min rastlöshet…?

Så går jag bredvid honom ständigt, för som far släpper man aldrig taget, steg för steg; håller om, släpper taget, beskyddar och värnar för att i nästa ögonblick låta gå. Ett steg i taget. Ett steg i taget.

Grattis, unge man. Du är fantastisk. Jag älskar dig. Tack för dig.

Dyra, kæra Danmark

Det är någonting med att hänga upp tvätten på sträcket utomhus. Se hur den rentvättad låter sig smekas av vinden, bölja i dess nyckfulla takt och samtidigt kyssas av solen för att av dessa gemensamma krafter för att göra tvätten torr. Det blir en kraftansamling av en hög med tvätt som behöver göras efter att man har rest. Väl på sträcket är det som poesi i rörelse, en stund för kontemplation och vegeterande. Men för att komma hem krävs en resa och den tog sin start på grund av ett uppskjutet bröllop från förra sommaren som nu skulle bli verklighet, om än i en coronaanpassad dräkt. Det slumpade sig också så att en 18-åring skulle fira helgen efter och eftersom släkten som stått för inbjudan till dessa båda evenemang tillhörde Z var det mot Danmark och Köpenhamnsområdet som vi tog sikte. Vi hade bestämt oss för att inte pendla mellan dessa högtidliga tillfällen och fick plats hos T, Z:s storasyster, och hennes fina, hemtrevliga lägenhet i Bagsværd.

Vi brukar ju åka vägen Helsingborg–Helsingør med färjan och vidare ned mot Köpenhamn och den nordvästra förorten där vi skulle husera den här dryga veckan. Men nu var min kära vän Anna på väg till Malmö för att hälsa på sin son, tillika min gudson, Simon med käraste och deras dotter Sonja, som fyllde ett år i mars. Z och jag hade inte sett underverket sedan slutet av maj 2020, så det var hög tid. Jag hade en idé om att jag, kanske, ensam skulle ta tåget över under veckan vi var i Danmark, men det röstades snabbt ner av Z. Så istället tog vi vägen om Malmö för några timmars umgänge under en grånad himmel. Vi prickar rätt på väganvisningen, där det är meningen att vi ska ha picknick nere vid St Pauli Kyrkogårdar, mellersta. Z guider mig rätt där vi passerar Hornsgatan, Drottninggatan innan vi viker av Amiralsgatan med sikte mot St Knuts Torg där vi hittar en p-plats vid Mäster Danielsgatan. Vi ringer Anna, som kommer och möter oss på St Knuts Väg och gemensamt köper vi mat på Spoonery St Knut för att ta med till kyrkogården där Simon och Sonja väntar. Det blir mineralvatten till köttbullar med sås och potatis, rårörda lingon till, för mig. Att möta Anna är som om tiden upphört sedan vi senast skildes; det är lätt att ses och vi är nära skratt, lek och allvar. Vi går i samlad tropp till mötesplatsen på en öppen plats mellan gravarna. Sonja har, förstås, vuxit, har lärt sig gå och är uppfriskande skeptisk mot sin gudfarfar och hans hustru. Hon får ha sin distans, som man ska respektera. Vi får en fin stund med mat och en stilla promenad mellan gravarna, från ståndsmässiga, mer anspråkslösa och de med rik historik och de som lämnar svindlande frågetecken efter sig.

Men tiden är, som livet, utmätt och Anna, Simon och Sonja ska vidare precis som vi. När vi cirklar oss tillbaka till bilen hamnar vi som av en slump på Jord på Falsterbogatan och stannar för en kaffe, lemonad och chokladboll. Vi delar bord med en kvinna som sitter utomhus, andas in stillheten innan vi styr kosan ut ur Malmö via Rosengård mot Öresundsbron och vårt mål för färden. Trafiken denna tidiga fredaseftermiddar är måttlig, på Pepparholmen saknas tulltjänstemännen och snart har vi passerat Kastrup utan att behöva visa våra covidpass. Trafiken tjocknar på, som om köpenhamnsborna tagit tidig fredag, men jag kan vägen till Bagsværd sedan 2007. Väl på plats står T i köket och gör frikadeller och potatis. Dubbelt upp en dag som denna…? Jo, kanske. Men samtidigt mat gjord på olika sätt och T kan sin danska kökskonst med ackuratess.

Hon har varit orolig för mig och min allergi, för sedan ett drygt år tillbaka har hon, förutom sin man L, en fin old english bulldog kallad Max. Jag har inget emot hundar, eller katter för den delen, men håller ändå gärna ett klädsamt avstånd till djuren. Allergin klarar sig hyfsat och jag får senare lära mig att just den rasen är lågfrekvent gällande allergikänsliga. Max är en charmig jycke som snabbt fattar tycker för mig, en relation som stärks under vår vistelse. Det blir tidig nattning, åtminstone för mig. För Z har alltid ett stort behov av återkoppling med sin syster.

Lördag

Så väntar lördagen där vi efter frukosten i god tid ger oss av till bröllopet mellan Z:s och T:s styvbror A som ska gifta sig. Det är en bit att åka till Hedehusene och kyrkan mitt i byn, men Z guidar med fast hand den lite krångliga vägen att ta sig fram. Vi parkerar, tittar upp mot en himmel som är grå och inte helt pålitlig; ska det regna? Vi går in från fel håll, men blir guidade rätt och är i skönt god tid, hälsar på brudgummen och lite släktingar och kommande. Det är en vacker kyrka, nyrenoverad och med stolta istället för bänkrader. Vi sätter oss rätt långt fram och väntar på akten, som inleds med kyrkklockorna och brudparet som kommer in med vittnen till Mendelssohns klassiker. Jag får skärpa mina sinnen för att helt hänga med i vad prästen säger, men hugger in i de för mig okända psalmerna med friskt humör.

Så ut för att gratta brudparet, ta bilder och se hur de sedan kliver in i amerikanaren som ska ta dem till deras redan gemensamma bostad där också festen ska hållas. Det är ett stenkast från kyrkan, ett partytält är rest, på terrassen ligger en spädgris på grillen och mängder med mat och dryck står och väntar på gästerna och brudparet. Jag håller mig, förutom ett glas vin, till läskedryck enär jag är chaufför. Timmarna går, tal hålls, samtal förs, klassikern med att brudgummen vid brudvalsen slits ifrån bruden och får sina strumpor avklippta längst ut utförs och regnet håller sig på avstånd. Däremot glider temperaturen upp, den som senare ska bli ihållande hög.

Vi blir kvar i mer än sju timmar innan vi bryter upp för att försöka ta oss hem. L har kört hem T:s bil, så T blir med oss. Jag tar fel på en avfart och kommer därför inte helt rätt tillbaka. Det blir ett, på grund av trötthet, gräl mellan mig och Z om rätt väg, men till slut lotsas vi tillbaka mot Bagsværd. Jag lägger mig för att läsa Britt Peruzzis debutdeckare ”Aldrig glömma”, som tillsammans med Ian Rankins ”Den svarta boken” är min respocket och -läsning.

Söndag

Den intensiva värmeböljan har tagit fart. Molnen for redan under lördagen sin kos. Nu strålar solen på blå himmel. Natten har varit kvav och gett en rastlös sömn, som i sin tur ger en seg start på morgonen. Men då vi väl kommer iväg är det för en liten nätt nostalgitur. Vi har siktet inställt mot Charlottenlund för bad i Öresund, men den gamla över hundra år gamla befästningen med vallar och stränder får vänta. Först slingrar vi oss på dessa så vackra vägar genom Gentofte ner mot Hellerup, alléer, separerade gator, mjukt välvda som i harmoni för en bilförare som vill ta det danskt roligt. Husen som kantar ler inbjudande och vi är snart på väg över viadukten som leder till Viadukt allé, där en gång Z bodde och som hennes far bodde kvar till våren 2012. Huset har fått ytterligare en ny ägare, vi svänger ned till vändplatsen, ser några fina bilar, hus som älskas och vårdas, andra som saknar omvårdnad. Så styr vi ned mot Strandvejen, går in på Irma för proviantering, dels för strandhänget, dels för kvällens måltid, där jag ska stå för maten. Det blir med andra ord en påse ärtor och två flaskor vin. Vi lastar in i bilen, men tar också en promenad för det finns två Röda korsbutiker på armlängds avstånd och en secondhandbutik. Stängt på söndagar, förstås, men alltid bra att reka läget. Så äntligen mot Charlottenlund, där mängder av bilar skvallrar om att vi knappast är ensamma om att vilja bada. Men jag gör som mamma, kör längst in och där finns verkligen en p-plats, dessutom i skuggan. Väl parkerad bjuder Z på en is från kiosken och något att dricka. Värmen trycker på, glassen sitter perfekt, drickan likaså. Jag byter om snabbt och försvinner lika snabbt ned i Öresunds svalkande vatten. Z håller sig på stranden den här gången och spritar ärtorna och äter nogsamt upp de som finns i hennes påse.

Vi latar oss, pratar, njuter av strandhänget, tittar på en familj med två barn där den ene är i mitt barnbarns ålder. När de bryter upp börjar det äldre av barnet att prata med oss, Z svarar och mamman glider in i samtalet och snart kommer spörsmålet om det yngsta barnets ålder, där vi gissat rätt. Mamma har jobbat i Stockholm, berättar om barnens namn, som är lite annorlunda danska, och säger att hon älskar Sverige. En fin kommentar innan vi skiljs åt. Vi drar oss hemåt. Middagen ska lagas i god tid till EM-finalen England–Italien. Jag har valt meny efter det lag som vi håller på: spagetti och köttfärssås, till det italienskt rödvin. Maten tas emot med glädje och efter förlängning och straffar vinner Italien, kanske med lite hjälp från min insats i köket.

Måndag

Z har tagit ut rutten. Promenad ned till Bagsværd sø, båttur till Nybro för vidare transport till Furesø och den strand där Z som barn har lekt och badat. Jag har mina promenadskor, ett par Sneaky Steve, lågskor som jag köpte i 2020 års början. Perfekta för en gångtur under tjänliga förhållande och i stadsmiljö. Väl nere vid båtturen visar det sig att måndagar går inte båten. Det blir en promenad ner till Nybro båtcenter, där vi diskuterar om vi ska hyra en båt eller kajak. Men det faller på att den inte går att lämna på stället vi ska till, Frederiksdal. Så vi börjar att gå, tar vägen över en bro, ser kanotister som kämpar i de strida strömmarna, väljer efter bron att gå rakt fram och där går vi alltså helt galet. Istället för att följa ån norrut går vi österut på skogsvägar, frågar slutligen om vägen och viker av mot vänster som också blir västerut och kommer så småningom upp nära det barnhem där några av Z:s syskon kom att bo i sin barn- och tidiga ungdom. Väl på asfalt hittar vi nu rätt, smiter in på Frederiksdals ridcenter, för Z tror att hennes styvsysters ena dotter jobbar på det stallet. Så var det inte. Därför fortsatt promenad ned mot sjön och stranden, förbi vackert blommande fält med min favoritblomma vallmon som drottning över all växtlighet. Z berättar om sin barndom, var familjen tältat, vad de åt från kiosken, bjuder senare på pølse och sodavand; vi lägger oss i skuggan från några stora trän, solen lyser starkt, vi byter om för bad, går en och en och badar, för att någon alltid ska vara kvar vid våra värdesaker. Vi dröjer kvar i några timmar, kikar på folk, pratar med varandra, badar i den svala sjön… så är det dags att bryta upp. Vi ska ta sikte mot Bagsværd sø, jag tar förnumstigt ut riktningen och vi går… förbi ytterligare ett stall, in på grusvägar, in på skogsvägar som blir stigar. Jag skymtar sjöns glittrande vatten, leder Z mer och mer fel. Tittar på kartan i mobilen och lyckats styra oss rätt och kommer så småningom om ut vid Bagsværds roddstadion, där vi pausar. Naturpromenaden tog på krafterna, vi har inte haft med något vatten och allt har tagit sin tid genom Bagsværds Amazonas med moskiter mumsandes på våra kroppar. Till slut stapplar vi alltså ut ur skogen och in i den stilla förorten för att i sakta mak nå vår destination. Väl hemma stoltserar jag med rejäla blåsor under båda fötterna; skorna var inte ämnade för den rejäla skogspromenad som vi företog oss. När vi sedan kollar av hur lång vi har gått handlar det om nära två mil.

Tisdag

Det fanns en idé om att vi skulle ta en rejäl morgonpromenad för att få igång kropparna, så här under semestern. Men mina ömma fötter omöjliggjorde den planen. Istället blev det en tur till Lyngby och Røde korsbutiken där och några andra affärer innan utan att fynda innan det var dags för Strandvejen och butikerna där. Vi parkerar på motsatta sidan några hundra meter från den första genbrugsbutiken, en Røde kors med barnkläder. Fina grejer, men inget till våra telningar. Secondhandbutiken bredvid har både herr- och damkläder. Jag provar en Tigerkostym, en Burberryskjorta och en Eton-dito. Snygga grejer, ok priser, men inte någon swowwowkänsla. I den andra Røde korsbutiken finns inga herrkläder alls, men där fyndar Z en zebramönstrad kjol. Vi fortsätter Strandvejen ner, går in och ut ur butiker, strosar i ett fotvänligt tempo, pausar vid værtshus Sankt Peder för en kall øl, går vidare ned mot gamla Tuborg och ned i det nybyggda området, går av vår nya tradition lite fel men blir guidad rätt av en kvinna på en balkong och får se lägenheter från utsidan med människor som torde ha det väldigt gott ställt. Fortsätter ett slags bakväg mot Hellerup hamn, där vi ska bada. Ser ett hus som någon har glömt; märkligt i dessa så fina kvarter; går mot badet där stränderna är packad av alla dessa badsugna. Solen står högt, solen står stark. Alla ska bada. Alla! Det är, som alltid, fascinerande, att titta på människor. Hur olika vi ser ut och ändå finns det märkliga ideal.

Vi tackar för oss. Går den långa promenaden till bilen och åker hem. L har gjort rød grød, som alla vet ska ha fløde till. Det är premiär för mig och den smakar himmelskt.

Onsdag

Ny dag. Nua möjligheter. Vi tar Tiggan norrut, mot Sjællands stränder. Först ut Tisvildelejes milsvida stränder på igenkorkade vägar. Vi tar oss ner, jag badar, Z köper en glass som rinner ur hennes fingrar innan den når min hand. Havet är salt, friskt och Kattegatt möter oss med friskt humör. Vi stannar kort, vill vika av innan alla andra beger dig och vi fortsätter på smala vägar ut ur semesterorten, stannar vi någon fastighet som håller loppis utan att fastna för något. Vi försöker följa strandlinjen, men den svindlande utsikten som bostäderna där har högt ovanför de närmast folktomma stränderna är förbehållet de rika. Men så dyker en lucka upp, en obebyggd tomt så att vi kan får ta del det som bar de förmögna har. Men någon allmän stig nedför finns inte. Stränderna blir på så vis privata och vi kan bara lite som från ovan se ned på några badande, några som står på bräda, några som seglar. Vi fortsätter österut, mot Gilleleje, åker ned mot badhotellet där vi kan tänka oss att äta en bit, men det tänker inte badhotellet som i denna lite sena lunchtimme har stängt kök. Vi tar en snabb kik på omgivningarna, men vänder åter mot bilen och fortsätter ned mot stranden, hittar tursamt en parkering, kanske inte helt pk, tar vår badkasse och promenera mot hamnen. Först mat. Sedan bad. Vi hittar en stimmig uteservering och blir serverade en frokostplade och en kall en. Hettan ligger på. Trutarna ruvar på våra rester. Vi äter, pratar lite med det danska paret som vi delar bord med i skuggan, diskuterar det märkliga med stenkastning i Ystadstrakten mot danska bilister. Bryter upp, går till en outlet där Z med min hjälp hittar en pyjamas (som senare visa sig har larmet kvar), går mot stranden och får äntligen bada igen. Så åker vi vidare. Z visar var T bodde. Jag köper sodavand och dansk vand för att släcka törsten, kör sedan mot vackra Hornbæk, som också bjuder på bad, men vi blir också inlurade i allsång när vi köper lite fika. Återigen stämmer jag in i okända visor med friskt humör. Vi fortsätter efter denna paus mot Helsingør, passerar under den vackra färden miljonvillor som kantar stranden och vi drömmer i leken om vi vore miljonärer goda för ett husköp, vilket skulle det då bli. Jag väljer att fortsätta kustnära, Strandvejen norrifrån och söder ut. Vi kommer till Bellevue, stannar, går ned på stranden, ser en volleybollmatch, som är laddad, mellan danska ungdomar och äldre nydanskar. Kvällen kommer, skymningen med den, grillar får jobba på grässlänterna, dagens hetta klingar av till svalka. Vi åker mot ett av mig önskemål, designer Arne Jacobsens bensinstation, som jag slarvigt passerat så många gånger, men nu får se och beundra. På något vis hänger den ihop med den amerikanska 50-talsdesignen vid Bellevue strand, teatern där, pizzabutiken… Vi åker hem, urkramade av intryck och sol. En ny dag väntar.

Torsdag

Vi har ju fler uppdrag än bröllop och födelsedagar. Z:s lillasysters äldste son har tagit studenten. Något som förstås måste firas. Men inte utan att också planera in en loppisrunda. Vi ska till Frederikssund, där familjen bor, och tillsammans med Z:s syster I göra en vända i byens secondhandvärld. Det var ju där som jag fann miljardärens kostymer i april 2018, något jag skrev om här. Men först styr vi kosan norröver mot Birkerød, som har lite butiker vi suktar efter. Värmen är tryckande, men vi har med våra badkläder, så väl framme i Frederikssund får vi svalka oss. Väl framme i den lilla själländska orten hittar vi en ny secondhand, Kræftens Bekæmpelse Genbrug, som vi naturligtvis måste besiktiga. Det är stort och måste vara en utmaning för Røde kors 50 meter längre ner på gågatan. Jag ser ett par glas, som jag vill ge T som tack för boende, men håller på dem ett tag för att kika mer. Fingrar och provar på en fin Zegnakostym för 250 danska kronor och provar den tillsammans med en skjorta. Kostymen sitter lätt och ledig, lagom byx- och armlängd, vilket inte är vanligt för en man som jag som formats som en pingvin med korta ben och armar. Jag funderar på att slå till, men märker dels slitage (malangrepp) på kragen och dels ser utmaningen i att slå till med ytterligare en kostym bland alla mina tusen andra. Jag håller mig lugn och hänger tillbaka plaggen. Det blir glasen och en guldram för Zeba, som jag hittar precis när vi ska lämna, som vi sedan får släpa kring på. Røde kors väntar, som kan vara upp och ned, men jag har hittat lite fina grejer där tidigare. Nu blir det en blå Bruun & Stengade-skjorta i grov bomull, som gjord för skiftet mellan sommar och höst. 89 danska kronor till hjälpverksamheten. Lite längre ner på gågatan finns ytterligare en secondhand, men den har sommarstängt. Klokt, den här heta dagen. Vi köper lite förnödenheter och åker vidare västerut och når I:s nya hus på höjden med utsikt vidsträckt österut och en förhållandevis sval altan. Hennes två hundar Amigo, pappan till Max, och Bøf, brorsan till Max, stormar glatt emot oss, men sansar sig efter den första nyfikenheten. Vi är sultna, uppvaktar först studenten och tar honom sedan ner till Frederikssund för mat och umgänge tillsammans med hans mor. Efter den stunden lämnar han oss, tar bilen hem och låter I, Z och jag frekventera stadens secondhandaffärer. Vi börjar med ortens Røde kors. Utbudet av herrkläder är magert. Men I hittar kläder och showar, för hon är en rolig kvinna med skön humor, men också med klockren smak (som det senare ska visa sig). Längre ned på gatan finns Folkekirkens genbrug, en ny bekantskap, där en kortärmad Ralph Laurentskjorta, en Sand-skjorta och ett par brougeskor, Florsheims imperial, i kanske ett halvt nummer för stort som kan räddas av en innersula. Totalt 216 dkr. In i den stekheta bilen med nedvevade rutor (eller nedkörda) för vädring och mot Mission Afrika Genbrug på Roskildevej, där vi har varit flera gånger förut. En skön Lindeberghskjorta (danskt, utmärkt märke) blir min för 40 dkr. Sista etappen blir mot Kirppu, en jättelik secondhandbutik där säljare mot provision hänger eller ställer in sina kläder. Där har jag inte alltid hittat så mycket, men miljardärens kostymer 2018 var ju bara det en stor händelse i mitt loppisliv. Nu går jag gång upp och ner utan att hitta något. (Tricket är just att följa den ena gången från högersidan för att gå den ned på vänstersidan.) Som vanligt finns det kvinnokläder i mängd. Men i den femte gången hittar jag något spännande. Ett par RM Williams, mörkt blåa mockaboots. Vi pratar australiska kvalitetsskor som nya i Sverige landar på cirka 5000 kronor. Här står priset på 200 dkr, men med tillägget 50 procents rabatt. De verkar oroväckande i min storlek och då jag smyger ned mina fötter i dem famnar bootsen dem som en varm kram. Ett par Dockers, kakiskjorts i djärva storlek 32 blir också mina (det var väl 2007 jag smet i ett par byxor med det midjemåttet). Totalt 115 dkr. Nöjd. Z stressköper sex klänningar (väldigt fina), i tron att butiken skulle stänga klockan sju, men det var 18.00 som gällde.

I tar oss med på upptäcktsfärd. Frederikssund har byggt en ny simhalll och idrottscenter, som ska visas upp. Luften darrar i hettan trots att klockan passerat sex på kvällen. Vi parkerar bilen, går upp mot den för dagen stängda simhallen, som är ett imponerande bygge på en höjd, och jag kikar in, vandrar vidare upp mot idrottscentret som gjort för utomhusaktivitet med löpning och bollsporter. I närheten ligger Sillebro friluftscenter, en tjärn och möjlighet att sova över i närliggande vindskydd. Vi tar en promenad runt, ser en familj som badar, men våra badkläder ligger i bilen. Det blir en stilla promenad, mot en koloniträdgård och på motsatta sidan en dignande körsbärsträd som lockar systrarna, som förser sig. Tillbaka till I:s hem efter lite felkörning, men i Frederikssund är inte avstånden långa. Vi softar på terrassen i några timmar och när skymningen stilla glidit över till natt tar vi bilen tillbaka till Bagsværd utan bad, utan svalka, men med trevligt umgänge och bilen fylld av fynd.

Fredag

Nja, att åka in till centrala Köpenhamn i högsommarvärmen är kanske inte den bästa av idéer. Men vi gör upp en tänkt plan om att röra oss i Z:s tidigare kvarter vid Nordre Frihavnsgade på Østerbro. Vi tar oss smidigt in via Nordhavn till en skuggig parkering på Vordingborggade, nära Nordhavns S-station, samtidigt som Z svär. Hon har smygläst jobbmejl och står plötsligt inbegripen i jobbsamtal på sin semester. Det tar sin tid, men snart går vi i rask takt via Strandbouelvarden söderut, missar några semesterstängda genbrugbutiker och når så småningom Nordre Frihavnsgade, där vi försöker hålla oss på skuggsidan. Butiker in. Butiker ut. I den exklusiva secondhandbutiken Haberdash, där Z i oktober köpte sin eleganta Bossklänning och tillika tjusiga Stella McCartney, stickade, klänning, hittar jag en zebramönstrad sjal, för Zeba saknar skydd för huvudet. Den blir hennes för en rund, dansk peng. Røde korsbutiken är öppen, Z hittar några fina plagg, men i fel storlek. Till mig finns nada. Vi pausar på Victor Borges plads, Z för en øl, jag för dansk vand.

Vi fortsätter i hennes minnenas korridorer, går förbi grillen där hon jobbat, lägenheten där hon bott, huset där hennes lärarinna bodde, lekplatsen där hon lekt och skolan där hon gått samt lägenheten där I bodde innan vi kommer upp till Østerborgade för fler in och ut butiker, en sport vi är duktiga på. I ett skyltfönster till en liten secondhand ser jag en panamahatt, som jag gör Z uppmärksam på. Hon har slarvat bort den hon hade med sig och denna sitter som en smäck. Vi stannar för lite snack danskar emellan, sådan Z trivs med, innan vi fortsätter nedför gatan och in på exklusiva dambutiker som flörtar med Z, som lockas av stil och design.

Vi korsar gatan, går i skuggan av träden vid Sortedams sø norr ände, går in i en herrbutik som har lockpriser men inget som lockar och fortsätter förbi Trianglen och nedför Østebrogade i vårt ivriga sportande, butik in och ut, utan att fastna för något. Hungern och törsten slår till. Hettan är olidlig. Klockan har passerat tre och vi har tappat greppet om tillvaron, men samtidigt: badet i Nordhavn väntar. Vi går nedför Ålborggade, i skuggan, där vi ser ett tilbud vi lockas av: øl och håndmadder till ett facilt pris. Men…! Erbjudandet var fram till tre. Klockan är nu halv fyra. Z tittar in i den rökstinna bodegan, frågar om det finns någon mat kvar, men får nej. Men en kvinna lite längre in i lokalen är mer generös än bartendern. ”Vad vill vi ha, jag fixar det…” En stund senare serveras en iskall Tubor Classic (favoriten) och två mackor till var och en av oss gjord enligt alla konstens regler. En fin stund på jorden för oss på skuggsidan.

På vägen mot bilen blir det också en Eskimois, en glass snart på väg ut ur sortimentet, som smälter i våra händer. Innan dess har Z gått in i US Overskodslager, kommer så småningom ut med en randig tröja. Vi går in i U-landsforening Svalerne genbrug och nyper i lite kläder. Z välter en ladugård, leksak, och ställer till rätta innan vi fortsätter ned mot bilen. Nu ska det badas. I september bodde vi i Nordhavn (skrev om det här), ett nybyggt område som trots att det inte är färdigt lockade med charm och djärv arkitektur. Varför inte bada där…? Så vi åker ned till det fantasirika p-huset på Helsinkigade, hittar snabbt en parkering samtidigt som mina klassiska behov gör sig påminda. Vi kikar lite var vi kan bada, letar förgäves efter en offentlig toalett, men vi ståtliga tyska ambassaden finns ett kafé där Z ska köpa sig en iskaffe samtidigt som jag får göra mina behov. Jag passar också på att skifta till badshorts, köpta i Bagsværds Røde kors augusti 2019, för att vara redo för det efterlängtade badet. (Missade ju torsdagens.) Z sitter och väntar utanför, men utan någon kaffedryck. Hennes kortlåda är försvunnen. Hon ber om bilnycklarna för att leta där och jag väntar, ser lyckliga badande och väntar mer för att se Z komma med bilen. Ingen kortlåda där, vi måste tillbaka till Østerbro. Väl där går hon in och ut ur butikerna på Århusgade utan resultat. Förtvivlad frågar hon hos Svalerne, men får ett besviket nej. Men hon ger sig inte, letar kring där hon rev ner ladugården och i en låda med sjalar bredvid ligger kortlådan och väntar. Räddad av gonggongen. Kortlådan hade ramlat ur hennes väska där dragkedjan inte var igendragen. Men inget bad för Kai.

Nu väntar middag i Farum, en restaurang med omvittnat goda wienerschnitzel; jag väljer lax till mitt dansk vand. T är med med sin son och vi hygger oss en stund, bestämmer oss för att hämta Max för en promenad, men jag trumfar igenom ett kvällsdopp. Vi åker till Charlottenlund och i skymningen, med glest med folk får jag min stund i havet, som lenar, smeker, svalkar så skönt.

Lördag

Jag hade sett ett anslag för en loppis bara någon kilometer från T:s lägenhet i Bagsværd. Som klippt och skuret för en morgonpromenad ledda av värdinnan. Men först dansk morgenmad, som både kan vara för mycket och alldeles fantastisk. T hade varit på bageriet, det intilliggande, under morgonrastningen av Max. Så bordet var dukat.

Så ut. Max får stanna hemma i lägenheten som är svalare än utomhus. Solen står på, är skoningslös. Inte ett moln på himlen. Vi tar spännande vägar genom Bagsværd, förbi skolor, idrotts- och tennisbanor, under järnvägen och in i villakvarter som omväxlande vittnar om omvårdnad och en mer lättjefull inställning till hus- och trädgårdsvård. Väl framme på adressen visar det sig att där finns ingen loppis. Vi står rådvilla. Söker. Men utan framgång. Går och handlar något att dricka, följer en kombinerad cykel- och gångstig längs järnvägen. Lite Bagsværds spännande baksida med grafitti, industribyggnader och trädgårdar. Snopna sätter sig Z och jag i bilen. Hon har googlat fram en loppis i Herlev, så vi åker dit. Det är tydligen premiär för det här stället för året och premiär för oss. Det är omväxlande prylar, väldigt lite som fastnar. Jag lägger in mitt veto när Z vill köpa några inte helt hela balkongstolar till T. Men Z kommer i alla fall hem med en rödvit skål av den typen som vi har grönvita av hemma. Danska hjärtat slår rött och vitt. Dessutom hittar hon en snygg retrolampa i grönt från Ikea. Hon har dessutom nosat reda på en Kirppu i downtown Herlev, som vi styr mot. Det är stort och vi följer vårt mönster, korridor upp och ned, vänster respektive höger sida. Inledningsvis är det glest med saker till mig, men barnbarnet ska ju ha sitt och jag hittar mjukisbyxor med tillhörande tröja. Z desto mer och kommer med famnen full. En Zaraskjorta blir min för en dansk spottstyver.

Z har dessutom googlat en stor secondhand liknande Kirppu på Østerbro. Lidkøp finner vi efter att ha parkerat på Nygårdsvej efter att ha defilerat in via Østerbrogade norrifrån. Det finns de som menar att det är a man’s, man’s, man’s world. Men då har man inte varit på loppisar. Kanske 95 procent är plagg eller prylar för kvinnor. Jag går i den gigantiska lokalen gång upp och gång ner utan att hitta något, förutom ett par Dr Martens lågskor i Z:s storlek, som ändå inte funkade för hennes känsliga fötter. Men i precis samma ögonblick, i de sista korridorerna, som nöden tvingar mig att uppsöka lokalens toalett, hittar jag spännande herrkläder. Efter uträttade behov skyndas jag mig tillbaka. Provar en snygg, svart Boss skepparkavaj, ett par Tommy Hilfigerjeans… plötsligt släcks ljuset. Tiden är ute. Lokalen snudd på tom. Ingen har märkt att jag är i provrummet. Jag tar av mig kläderna, hänger dem på galgarna och tar på mig mina egna. Går ut och överraskar en expedit, som säger att det är stängt. Tack, jag förstår det. Men får åtminstone köpa en grå yllekeps, som jag fann i någon av de första korridorerna.

Z har lämnat mig och är vi bilen. Plågade av värmen åker vi till Hellerup havn för att bada. Vi är inte ensamma om det. Men det blir en skön paus efter loppisar och bildfärder. Med sand mellan tårna beger vi oss mot bilden och åker norrut till Bakken, nöjesfältet. Vi strosar runt lite, kikar på attraktionerna och konstaterar att här är allt som om någon pandemi aldrig existerat. Vi är sugna på något och väljer en grillbuffé med utsikt mot den fina, gamla bergochdalbanan i trä. Jag smakar lite på Z:s öl, för jag är ju chaufför och håller mig till sodavand i dryckesbuffén. Mätta tar vi en lov runt och vid Blåhuset, spelsalongen, går Z in för att försöka vinna de pengar som vi har förlorat på resan. Det går sådär. Eller inte alls.

Söndag

Nu ska 18-åringen firas. Z:s andra storasyster N:s äldsta barn. Vi far västerut, till Ølstykke och gemyt. Alla är där, men samtidigt med respektfullt avstånd. Det bjuds på tårta, kaka och kaffe samt senare thaimat. Det rinner iväg några timmar. I kommer i sitt nyfyndade från loppissvängen i torsdags i Frederikssund. Hon är smashing. 18-åringen strålar. Hennes tvillingsyskon, de handbollsspelande, likaså. I:s man K är med med sönerna, studenten M, och J. Det blir lite rekreation med handboll på den lilla gräsplätten där två handbollsmål står. Ett bra sätt att umgås. J har en app som gör groteska versioner av den som fotograferas. Jag roas av sånt och får en sann bild av mig själv.

Måndag

Hemresa, som också innebär mängder av inköp. Jag hade tidigare fyndat rödvin på Irma. Nu var det dags för detsamma på Kvickly vid Prøvestenen i Helsingør, som packas ned med øl och danska delikatesser. Yngste sonen har gjort en rejäl beställning från sin favoritkebab just vid Prøvestenen, där Z har fått ringa innan så att allt ska vara i ordning. Bilen är med andra ord fullastad när vi åker hem. En resa som snudd på höll på att inte bli av. När vi ska lämna T i Bagsværd och bilen är packad vill inte bilen starta. Batteriet är dött, det som krånglat precis efter att vi fick hem bilen efter en dyr historia på verkstaden. Men vi knuffar ut den och med springhjälp startar den och håller lyckligtvis hela vägen hem. Där konstaterar vi att det har varit en fin tur med mycket bad, nya, spännande stränder, drömmar och inköp, möten med vänner och släktingar. Men när Z kikar in på kontot, det gemensamma som vi försöker betala allt med, så är det svindlande summor. I Danmark kostar allt som i Sverige, men man ska multiplicera med 1,4 för att få kostnaden för oss svenskar. Det drar iväg, med andra ord. Så, tack kära, dyra Danmark. Men tror allt: på gensyn.

Foton på resan: Zeba Björn Pedersen Löwen-Åberg och Kai Martin

Mitt i prick

Att efter ett pandemiår starta ett nytt etablissemang är kanske både djärvt och dumdristigt. Men Oche vågar och satsar. Under begreppet gastro gaming kan man alltså här på Norra Allégatan, ett stenkast från Järntorget i Göteborg och granne med O’Learys, få möjligheten att äta, dricka och spela dart.

Nytt med spets. Oche, på Norra Allégatan, förenar mat och dart i ett pricksäkert koncept. Foto: KAI MARTIN

Oche må vara nytt i Göteborg, men konceptet har funnits ett tag och restauranger finns sedan tidigare i Oslo och Amsterdam. Lite internationell prägel, alltså. Precis som spelet dart, som kanske mest kopplas samman med något anrikt pubbesök i Storbritannien. Här är det emellertid sober miljö i nya, spatiösa lokaler, som (när restriktionerna släpper) kan husera flera sällskap. Vill man går det att vara ett gäng på tolv, men man får då sikta på att dela in sig i lag för att samsas kring darttavlorna. Rekommendabelt är annars fyra eller sex. Vi var det förstnämnda och det passade bra för vi vara alla noviser på spelet.

Här finns det möjlighet för alla gracer, nybörjare som semiproffs. Darttavlan i kork är listigt kopplade till en dator som känner av var pilarna landar. På så sätt räknar den ut poängen beroende på vilka spel man spelar. Spelupplägget är också hyfsat pedagogiskt, men inte desto mindre utmanande.

Man startar med att ge sig själv ett spelaralias kopplat till en selfie och väljer sedan vilken grad av spel man vill utmana. Enkelt, inledningsvis, svarar då man sedan ska hantera pilarna. Men så roligt. Här är det lätt att fastna.

Vi valde, klokt, att inleda med dryck och mat, där vi fick en smakmeny som övertygade. Med snabb, trevlig, effektiv och informativ (kanske lite för hastig) service blev vi upplysta om maten och serverad den. Här handlade det om plockmat att äta med händerna, men bestick och tallrikar fanns att tillgå samt, förstås, servetter.

Vi inleder med välsmakande pitabröd med hummus med rökt peppar. En effektiv starter, som kryddades på med fräscha, friterade räkcrackers med dillsalt och limemajonnäs till tonfisktärningar. Allt snyggt och aptitligt upplagt, ett tema som skulle följa under den kulinariska delen av kvällen.

Räkor på tostadacrisp med koriander, lime, avocado och habanero retade aptiten ytterligare. En röra upplagd på blåmajsskal gav även det mersmak. Så kom pizzan gånger två. Dels en lätt kryddstark med n’duja, burrata och salladslök, dels en med löjrom, rödlök och gräddfil… mums.

Efterrätten med egenhändigt gjord pinnglass med mild moccasmak gjorde succé till kaffet.

Så, ja, vi var i lagom balans för att spela dart efteråt. Vi drack några öl/cider till, men helt klart är att vill man att kvällen ska vara länge ska man kanske inte vara för törstig. Dart är svårt.

Oche rekommenderas varmt och har i familjen blivit en tuff utmanare till Boulebaren.

Livets matematik

Idag för 30 år sedan. I famnen min son, jag precis ingången i det äkta ståndet. Foto: LARS TORNDAHL

På bilden, den svartvita, syns jag hålla ett barn. Det är 30 år sedan idag. Det är mitt första barn, min son Paul. Det är från mitt första bröllop. Ute på Onsala, en gråmulen dag med Kungsbackafjorden bara ett tiotal meter nedanför. På bilden, den i färg, syns jag hålla ett barn. Det är för några dagar sedan. Barnet är mitt barnbarn. Stunden precis efter att min son ingått äktenskap och blivit man till sin hustru. För 30 år sedan var han drygt tio månader. För några dagar sedan var hans son knappt åtta månader. På den andra bilden syns far och son, min son och mitt barnbarn. Det är livets förunderliga matematik.

Fylld av liv. 30 år sedan, min far, knappt 67, social, fylld av liv. Foto: LARS TORNDAHL

På bilden, den svartvita, syns min far. Han ska en och den halv månad senare fylla 67 år. I höst blir jag 65. Vi är alltså, med 30 år emellan, nästan lika gamla, som på den bilden i färg tagen för några dagar sedan. Det är i dag, 29 juni, åtta år sedan ditt hjärta slutade slå efter att det sakta men säkert kärvat allt mer. Din promenad över Heden från din bostad nere vid Gamla Ullevi till din vårdcentral på Avenyn blev din sista. Jag blev uppringd från jobbet, en sköterska berättade att du var i så dåligt skick att de sänt dig med ambulans till Sahlgrenska. Där blev du inskriven på kardiologen och fick stanna i några dagar. Du trodde att du skulle få komma hem, gick dina konstrundor i sjukhusets korridorer och visste allt om tavlorna som smyckade sjukhusväggarna. Du slog dig i slang med alla du mötte, intresserad, pratglad, positiv, ja, ibland flörtig. I en skrubb på avdelningen, dit din läkare tagit mig i brist på eget kontor, fick jag berättat att ditt hjärta inte gick att operera, att det handlade om tid innan det slutligen skulle stanna. Det blev några månader i vårdsvängen, transporter från Sahlgrenska till Högsbo till Krokslätt och sedan också Örgrytehemmet, där du fick en lägenhet på samma avdelning som min mamma, din älskade hustru, bodde sin sina sista år.

Det finns en bild från februari 2013 där du gästar Svenska mässan, då min yngste son Gustav har något slags utställning med andra gymnasieelever. Du är pigg i blicken, rosig om kinderna, alert till sinnet, men måhända lite för trött för att stå. På våren tar den unge mannen studenten. Självklart är ett besök hos sin farfar viktigt. Jag tar en bild på dem båda och inser långt senare hur snabbt min far börjat tyna bort. Glasklar i skallen, i blicken och i hörseln. Men med ett sviktande hjärta kom också bristen på aptit. Det blev klart för mig långt efteråt, för när man besöker en människa nära nog dagligdags syns inte förändringarna.

Ögrytehemmet blev ditt hem en knapp månad. Sedan var längtan efter din hustru allt för stor. Jag blev uppringd fem, halv sex på morgonen och fick beskedet. Ett vackert, innehållsrikt liv var över. En levande fars liv var till ända.

Du hade uppskattat att vara på det där bröllopet för några dagar sedan. Uppskattat att få träffa ditt barnbarns hustru, hennes trädgårdsintresse hade förenat er. Nu finns du saknad, i våra minnen lever du starkt.

För 30 år sedan var du stark, en nybliven pensionär med tid för resor, barn, barnbarn och golfen, sporten du var trogen fram till året innan du dog.

Du lever vidare genom oss, dina barn, barnbarn och barnbarns barn. Tack för dig och för vad du har gett.

Och tack min son för dig och för det du ger; din fru, dina barn, ditt liv.