Semester med dramatik

Z är ju en kvinna som som få andra kan överraska mig. När jag smiter iväg för lite sommarhockey är det med noga förmaningar att komma hem i utsatt tid. Orsaken är lite oklar, men förklaringen ges om att vi ska iväg och dit vi ska väntar någonting.

Jag åker under gråmulen himmel mot Lödöse där ishallen bjuder på välspolad i och vi är ett gäng om 20 personer, män och kvinnor, som ska spela rekreationshockey. Tvåmål, prestige mellan två uppgjorda lag, allvar och lek. Det är ett tag sedan jag spelade, men jag har snabbt ordning på grejerna och räddar mycket under intensivt spel. Tiden rinner iväg och lite surt kan jag konstatera att det sista friläget som jag aldrig lyckades avstyra också blir avgörandet i denna uddamålshistoria.

IMG_4678

Keepers. En vinnare, en förlorare. Lika glada för det. Foto: PER LINDEBERG

Så kommer jag hem. Det är alldeles tyst, men på köksön står flera portioner mat upplagda. Jag kikar ut genom köksfönstret och ser på verandan inte bara Z, hennes son T, utan mina söner P och G med sina respektive och P:s styvson V. De har hört att jag har kommit, men det vet inte att jag rörd står och kikar på dem innan jag hämtar andan och går ut och säger hej.

P och G berättar att det är deras gest för den hjälp jag, utan tvekan, har gett dem under det senaste halvåret av flytt, hämtning av möbler eller vad det nu har varit.

Det blir en fin stund av umgänge och mitt hjärta svämmar över. Min familj.

Nej, det blir ingen resa denna söndag. Det blir istället dagen efter. Så lurig är Z.

Vi styr kosan med bilen packad med sängkläder och lite mat för att så småningom landa i Skärhamn utanför akvarellmuseet.

Det är konstnärshyttorna som lockar. De som ligger som en hägring, grå mot de gråa klipporna, mitt emot museet. Vi har pratat om att vi ska bo där någon natt eller två. Självklart styr Z upp det.

IMG_4687

Hägring. Lockande ligger de där, konstnärshyttorna. Foto: KAI MARTIN

Vi checkar in i hus nummer 5. Det som ligger längst bort i söderläge. Det stora panoramafönstret är som en ständigt skiftande målning då naturen visar upp sin praktfulla repertoar, som vi ska bli varse. Det är högt i tak, spartanskt inrett, matsalsbord och ett gäng stolar, två lite elegantare trästolar, men inga fåtöljer. På loftet, där sängarna står, är det dessvärre så smalt att vi inte kan sova bredvid varandra. Varför gjorde det inte lite bredare och dessutom så att man kunde ligga och titta ut mot den skiftande dramatiken utanför…?

Vi installerar oss. Men jag har snart ett ärende att uträtta. Av allt som packades ned saknades något väsentligt: badbyxor. Jag tror att det är fjärde resa som jag gör utan att ha med detta så väsentliga plagg för badning. Vi gör en trevare i hamnen i någon butik som vill ha nära 700 kronor för ett par, så där blir det nej tack. Istället är Team Sportias pris på 200 kronor mer överkomligt. Så lite fler ärenden, bland annat till Ica för mat inköp (en sällsynt trång butik trots generös areal) för frukosten dagen därpå. Vi tar en glass och en kaffe på vägen där solen skiner, men vinden sliter sönder molnen och piskar upp det oroliga havet.

Vi tar oss tillbaka till restaurang Vatten, som ligger i samma byggnad som Akvarellmuseet. Middag väntar och vi blir inte besvikna. God service, fantastisk mat och lyhördhet gällande våra önskemål.  Huvudrätten, kummel, var så god att jag glömde ta bild på den. Men, varsågod, förrätten (som vi delade på) och min efterrätt.

Mums. Foto: KAI MARTIN

Vi försöker förstås hitta någonstans att bada och tar en brant promenad över den lilla ö där vi har vårt boende. Vinden driver på hårt och vågorna slår rastlöst mot klipporna, men ingenstans hittar vi något lämpligt ställe. Vi går tillbaka, ger upp och bestämmer oss för ett senare försök vid badplatsen. Istället blir det kontemplation i huset och nattbio där vi ser den chilenska filmen ”Nadie sabe que estoy aquí”, som på Netflix har fått den svenska titeln ”Nobody knows I’m here”. En vacker film i spännande vackert landskap, som påminner om svenska ostkusten, om en man som ratades som liten för sitt utseende trots vacker sångröst.

Natten kommer, men bjuder på en orolig sömn och huset gister och kvider när storm och regn drar in från syd, sydväst. Jag vaknar av att min mobil är borta och insikten om att jag kanske har tappat den driver mig mot vakenhet. Jag läser Nike Markelius fantastiska självbiografi och upphör inte fascineras över denna kvinna som jag följt i över 40 år.

Jag går ut och letar efter mobilen, men utan resultat. Det regnar, vädret är tjurigt, men fantastiskt. In igen.  Förlikar mig med ödet och återvänder till fröken Markelius i sängen.

IMG_4708

Gyllene morgon. Sen frukost med bästa utsikten. Foto: KAI MARTIN

Morgonen bjuder på frukost med bästa utsikten. Vi ställer matsalsbordet så att vi kan sitta bredvid varandra och titta ut. Det blir en långsam morgon, som efter frukosten bjuder på sängläge och mer läsande. ”Trumslag hjärtslag” tar slut, men inte fascinationen över Nike Markelius. Börjar läsa en ny bok, som går trögare att ta till sig.

Telefonen? Den hade smugit sig ned mellan vägg och säng.

Jag går med Z i släptåget till badplatsen. Är redo för bad i vinden. Vill bada på utsidan, men får nej från Z som tycker att det är för strömt i den strama vinden. Hittar lite lä vid hopptornet, gör mig beredd, men utan Z som tycker att det är för kallt i luften. Jag hoppar och omslukas snart av sältan och det friska vattnet. Härligt. Vinden är intensiv och jag torkar snudd på snart och tar på mig kläderna efter att ha invigt de nya badkallingarna.

IMG_4715

Fritt fall. Mot det stormande havet. Foto: ZEBA PEDERSEN LÖWEN-ÅBERG

Så går vi mot Ica, igen. Men nu också för att kika in hos fiskhandlaren. Vi kommer ut med kolja- och kummelfiléer, går in på Ica för att komplettera det som ska bli vår middag och knallar hem för att laga densamma.

IMG_4727

Middagsmat. Foto: KAI MARTIN

Vädret är nyckfullt. Men vi tar en liten promenad för att ta oss en kopp kaffe. Hamnar på Pater Noster en trappa upp och sitter i en litet kryp in för varsin espresso och sodavatten. Filosoferar, tittar på matgäster, funderar över social distansering, ber om lite utrymme då vi ska gå och kommer så ut i den fria luften. Det är bud på en glass till i glassbaren, men istället vänder vi hem och väl det för vädret är intensivt och det är inte solsken vi pratar om. Det blir ny hemmabio, nu Sherlock Holmes med Robert Downey jr i huvudrollen. Filmen avbryts emellanåt, för skådespelet utanför är än mer dramatiskt. Vindarna trycker på och regnskurarna som smattrar mot rutorna förvandlas till ett rytande då regnet förvandlas till hagel. Det är ett starkt sceneri utanför dessa våra fönster där de urstarka klipporna håller emot, men huset och rutorna rister och i varje vrå i urberget hukar de djärvt vildsådda växterna för naturens intensiva krafter.

IMG_4735

Naturens drama. Utanför fönstret händer allt. Foto: KAI MARTIN

Den förra nattens orolighet gör att jag snabbt slocknar efter filmen. Nästa dag packar vi, äter frukost och städar ur huset som vi haft som boende i två nätter. Fint och spännande, men aningens dyrt, ändå. 1500 kronor natten och då får vi stå för sängkläder, mat och städning.

Morgondoppet väntar och jag gör det med glädje. Det är mulet men i uppsprickande och när jag torkat ställer vi oss i kön för utställningen på Akvarellmuseet. Lars Lerin möter Bruno Liljefors. Skilda skolor, skilda uttryck, skilda epoker, ändå något som förenar. Längre in finns Maria Nordins väldiga och fotografiska akvareller, makalöst skapande och mer intressant än Bernd Koberlings konst, som mest känns som en konstnär som i sluten av sin levnad har gett upp. Inte heller koreansktyska Jongsuk Yoons monumentala väggmålningar fascinerar mer än till ytan.

Skilda konstvärldar – Lars Lerin och Jongsuk Yoon. Foto: KAI MARTIN

Vi åker. Mot Pilane och 2020 års utställning. Men… det är för mycket folk och vi är måhända lite sena när vi kommer vid sen lunchtid. Vi åker mot Kyrkesund istället, tror vi ska hitta någonstans för kaffe. Men istället tar vi sikte mot färjan över till Härön och Magasinet där för kaffe och glas i den stekande solen. Härön är lockande och vi lovar att komma åter för att stanna längre nästa gång.

IMG_4747

Hänförande Härön. Foto: KAI MARTIN

Mot babyland

IMG_4330

En resa mödan värd. Foto: KAI MARTIN

I mars blev jag glädjande nog gudfarfar. Min käre gudson med flickvän fick Sonja precis i dagarna innan Coronan släckte ned samhället. Gudsonens mamma, min vän A, har längtat sig trasig efter sitt barn och barnbarn. Jag har varit henne hack i häl. Men av den planerade resan till Malmö efter påsk blev intet av skäl som ni redan vet. Vi har bidat vår tid. Till nu. Hon från Umeå till Göteborg, jag med biltransport söderut där Z kom att bli sällskap med kort varsel, ja, en halvtimma när.

Vi kände oss olydiga, för resan skulle utgöra mer än två timmar från våra respektive hem. Men…

Så for vi i ilfart ner genom ett försommar-Sverige som sträcker upp sig i blomstrande prakt med grönska, blommande, böljande gula rapsfält och blå himmel med en leende sol. Kan det finns något ont i världen då…?

Vid Rasta på Hallandsås tar vi just rast vila för kisspaus och lite mat. På lastbilsparkeringen står Leif Manneström, ja, inte han i egen person men spårvagnen med hans namn. Lastad för transport. Men vart? Jag tar bild, skickar till redaktionen och kommenterar senare, väl framme i Malmö, att vi passerade ekipaget i höjd med Ängelholm och se, det blev till den här artikeln.

A och jag scannade matsedeln. Hon tog klokt nog dagens och fick därmed dryck. Jag frestades av raggmunk, fläsk och rårörda lingon, tog vatten och lingondricka (väldigt utspädd) där priset för maten – 119 kronor – slutade på 30 kronor till för drycken. Hmm.

IMG_4237

Blek och dyr lingonsaft. Foto: KAI MARTIN

Z håller sig till sin diet, valde att sitta i bilen och äta det medhavda. Efter ett snabbt besök i kiosken for vi vidare söderut, passerade alltså Leif Mannerström på väg till Tjeckien och angjorde snart Malmö city. Men först till Babyringen för inköp av en present till Sonja.

Jag hade för hennes farmor berättat att jag skulle köpa en mobil, men det tog någon dröjande stund innan den ömma farmodern förstod att det inte handlade om en smartphone av något märke utan något som ska hänga ovanför den lilla säng att spana in till rofylld sömn deller spädbarnskontemplation.

Vi åker fel i Jägersros alla köpcenter, men guidar oss så småningom rätt, handlar det som planerats och vidare till lägenheten där A ska bo, ett stenkast från de unga tus hem i Sofielund. Z och jag tar oss vidare ned mot Centralen där vi ska bo på Moment hotell på Norra Vallgatan med utsikt över centralstationsområdet. Vi parkerar bilen i hotellets garage, trångt, efter att vi checkat in och blir gående till och från dit vi ska under vår vistelse. Malmö är bra på det viset, både promenad- och cykelvänligt.

Vi pausar en stund i det mycket lilla, men också smart inredda hotellrummet. Men ger oss sedan av för promenad i motsatt riktning som vi kom, det vill säga uppför Amiralsgatan mot Sofielund med beryktade Rosengård i fjärran.

Det är lite som Hamburg eller Berlin, på en kort sträcka förvandlas området från svenskt cityliv till en mix av Sverige och Fjärran Östern både gällande matställe och klientel.

Vi kommer på klockslaget när fram till vår adress och lyckas nästla oss in på gården, där vi tror att vi ska ses. Men efter lite kommunikationsutredande och vinkande från fönstret kommer gudsonen ner för att hämta oss. Lägenheten är en förtjusande trea, öppen, ljus och från 1950-talet mest smarta, funktionalistiska era. Men mest förtjusande är förstås Sonja, som sover sin tidiga kvällssömn omedveten om gästerna som kommit och farmor som sedan tidigare anlänt.

Det blir mat och prat, Sonja vaknar, kräver uppfodrande mat och äter med god aptit för att sedan charma oss med ett så världsvant leende som bara en ung flicka på två och en halv månad kan ge. Bedövande.

Vi låter kvällen bli kort och promenerar hem när dagen börjar skymma. När vi är nära centrum försvinner jag. Jag har råkat trappa på ett brunnslock vid Amiralsgatan 18. Det är en ren fälla då det vippar, fäst bara vid två ställen. Det blir totalstopp och hade olyckan varit värre hade jag kunnat slagit av smalbenet och än värre även skadat knät. Jag står handfallen på alla fyra, känner efter om jag är okej. Har klarat mig utan värre blessyrer än smuts på byxor, skarpmärke på högerskon och, visar det sig senare, en lättare smäll på höger knä.

IMG_9925

Fällan. Foto: ZEBA PEDERSEN LÖWEN-ÅBERG

Efter eder värdiga kapten Haddock promenerar vi vidare, kommer till vårt hotell, gör ordning oss för natten och somnar för nästa dag.

Jag har på morgon bokat ett möte med en Göteborgsprofil som nu mer har en uppsatt position i Skåne med bas i Malmö. Lite jobb på fredagsmorgonen, som ni kommer att få läsa om senare. Så jag är uppe med tuppen, äter min frukost och gör min morgontoalett innan den korta promenaden mot mötesplatsen.

Malmö är både anrikt och modernt, har lite av Köpenhamn över sig där de moderna byggnaderna i Västra Hamnen möter citykärnans väsentligt äldre byggnader.

IMG_4300

Passage med anor. Foto: KAI MARTIN

Jag blir klar med mitt jobb och hämtar Z, som efter en orolig natt vill ha en kort vila, så jag gör henne sällskap, vaknar efter en halvtimme och fångar, som det så vackert heter, vidare dagen. Upp igen mot Sofielund och lunch på gården med samma fina sällskap som från kvällen innan.

Det blir någon timme där innan det är dags att ge sig av ned mot centrum igen. Jag har en dejt. En ung kvinna som jag lärde känna 2015 då hon hade en secondhandbutik i Vasastan i Göteborg, där jag hittade den ormskinnskostym som blev min scendräkt bland annat vid Kai Martin & Stick!-spelningen på Gröna Lund i augusti samma år.

101137786_10157586849095432_7271224128542081024_o

Klar för dejt. Foto: ZEBA PEDERSEN LÖWEN-ÅBERG

Vi ska träffas på Lilla Kafferosteriet på Baltzarsgatan och hon kommer, om än lite sent. Vi har mycket att prata om, bland annat om hennes flytt ned till Malmö sedan ett år och om livet i smått och om livet i stort. Tiden svindlar iväg och plötsligt står en väninna till henne vid bordet. Det är dags. Jag ska tjäna som reklammodell för något slags deodorant.  Jag är klädd i Van Gilkostymen jag köpte på Frederiksbergs loppis i augusti för 20 kronor, som jag låtit skrädda om och där de vida byxorna blivit till chica shorts. Till det ett par blå strumpor, nedrullade, från Next, ett par svarta Sneaky Steveskor, den vit- och svartrandiga skjorta från H&M köpt på rea när vi var i Bodö i somras samt sommarhatten, Stetson, som jag reafyndade i Stockholm i september. Filmandet går på ett kick. Ett klipp som är tänkt för sociala medier. Jobbet sätts igång och är färdigt ungefär samtidigt som Z kommer från sitt besök hos en håranalyserare. Vi bryter upp efter till mer småsnack och Z har fått sitt kaffe och jag mitt toabesök.

Tillbaka till hotellet efter ett besök i en herrbutik som slängde kläder och skor på mig, men jag tackade artigt nej efter att ha provat en del. På med långbyxor för den planerade grillning i Sofielund och det var dags för det tredje besöket hos Sonja med familj.

Jag smet in på systemet för några flaskor vin och sedan promenad vi över Kaptensbron och uppför Kaptensgatan för att vidga våra vyer. Men den gatan går ju inte parallellt med Amiralsgatan, som vi blir varse och vi genar små småningom genom Folkets park och kommer lite sent till middagen, där grillningen ställts in på grund av blåst.

IMG_4326

Det förlovade paret. Foto: KAI MARTIN

Vi får en fin kväll, som svindlar iväg i samtal och babygull. Värdparet bekräftar sin förlovning och kvällens första tårar kommer från undertecknad. Jag har ju hållit mitt avstånd till alla, inklusive den alldeles bedårande Sonja. Men då jag blir erbjuden, strax innan vi ska gå, att med spritade händer få röra hennes små fötter… ja, då faller jag till föga och då faller jag i gråt. Så fint. Så vackert. Lilla liv.

Lördagmorgonen rör dig långsamt. Av planerna på att besöka maestro B, min producent, utanför Höganäs blir det intet. Han har fått förhinder. Så Z smider en plan: Köpenhamn!

IMG_9935

I hockeyparadis. Foto: ZEBA PEDERSEN LÖWEN-ÅBERG

Under frukosten läser hon på om det går och vi bestämmer oss för att utmana reglerna och byråkratin. Men först Monkeysport, den ena av två riktiga hockeybutiken i landet. Alltså där det bara handlar om hockey. Jag måste dit. Z guidar mig ur det trånga garaget och sedan mot målet. Väl framme är jag i ett mindre paradis och hade nog kunnat stanna längre. Jag nyper ett par knäskydd och en undertröja, förstås av klassiska märket CCM, samt en otroligt cool, röd kompositklubba som är kraftigt nedsatt. Jag går till kassan, ställer lite frågor, men stannar vid det jag har med mig. Så slår expediten in klubban, som landar vid ett pris på cirka 2500 istället för de knappa 900 kronor som reaetiketten visar. Felmärkt, blir svaret, och snopet blev jag utan klubba. Men 2500 är för mycket för en recreationhockeykeeper av min valör. Hur fin på isen jag än vill vara.

Så mot Danmark!

IMG_9943

På väg. Foto: ZEBA PEDERSEN LÖWEN-ÅBERG

Motorvägen är inbjudande, men vi känner oss som illegala. Vi passerar tullarna, betalar och försvinner över bron och dess väldiga spann över Öresund. Trafiken är gles, men vid Peberholm är det stopp och polis slussar in oss för att fråga om våra göromål. Vi visar våra svenska körkort och den leende polisen säger vänligt: ”Jaha, nu har jag sett två svenska körkort. Nu vill jag höra anledning till att ni ska in i Danmark.”

Så jag låter Z:s danska modersmål fylla kupén och förklaringen hon ger ger oss i sin tur fri lejd in i det Danmark vi inte varit i sedan årets inledning.

Det blir ett besök i Z:s storasyster T:s koloniträdgård utanför Köpenhamn, där hennes man och hans dotter med pojkvän finns. Men framför allt Max, en Old English Bulldog, en valp på några månader. Det blir alltså ett nytt babybesök som senare förstärks av Z:s lillasyster I, som ansvarat för valperiet och där hennes tik gett tio valpar. Hon har med sig Max storebror Bøff, några kilo lättare.

IMG_4374

Två sötnosar: Z och Bøff. Foto: KAI MARTIN

Avståndskramar, avståndssamtal och avståndsfarväl för vidare transport till nästa storasyster väster om Köpenhamn. Mer fika och mera avståndskramar, avståndssamtal och, senare, avståndsfarväl. Vi tar väg 6 norröver, men Z hittar en variant och vi snirklar oss snett upp via Lynge, Lillerød, Blovstrød och Hørsholm innan vi anslutet E47 mot Helsingør. Vi checkar in vid Prøvestenen och Coop för proviantering, handlar middagsmat – det danska köket – där dagens portioner går för en dansk tia. Det blir några stycken samt två förpackningar smørrebrød om sex i varje för reapriset 50 danska kronor. Lägg till øl, vin, rågbröd samt lite annat, så blev bilen fylld för hemresan.

IMG_4379

Mat och dryck på aftonkvisten. Foto: KAI MARTIN

Väl på färjan satt vi kvar med tanken att avstånd är en dygd. Vi har iakttagit den under resan, även om det är smärtande att inte få ge en kram till nära och kära. Men vi har också konstaterat att människor många gånger saknar omdöme, går flera i bredd, trängs eller hostar ogenerat rätt ut. Eh, varför…?

Ja, jo, vi har utsatt oss för det. Dumt, kanske. Men Z har har varit i karantän sedan aprils början, har jobbat hemifrån från mars mitt och ska börja arbeta på måndag. Rastlösheten drog oss iväg. Vi vet inte förrän senare om det var ansvarslöst eller om vi lyckades med vår strategi.

Men en sak vet jag. Sonja gjorde mig kär.

IMG_4281

Kärlek. Foto: KAI MARTIN

Danmark – den omöjliga längtan

Tiden flyr och vi med den, heter det.

Men just nu är tiden satt på paus och vi i ett vakuum. Utanför skiner solen, vårblommorna stretar upp törstiga på ljus och liv. Fåglarna kvittrar obekymrat samtidigt som världen håller andan i den fruktade pandemin.

Z och jag ser på tv, följer en ny serie. Denna gång välgjorda ”Unorthodox” på Netflix och Berlin slår med kraft genom rutan. ”Där är secondhandbutiken vid Karl-Marx-Allée när Alexanderplatz”, hojtar jag och letar ivrigt vidare efter tecken på ställen i serien där vi har varit.

Jo, längtan ut är kanske som starkast när man inte får. Inställd Kenyaresa, inställd Spanienresa. Vietnamäventyret vilar ogjort. Vi får bida vår tid. Vänta på Godo i denna absurda verklighet som vi skriver våren 2020, som trycks sträcka ur sig i en oändlig karantän.

Så i väntan, när man kunde ge ett kungarike för en kram, gör vi gör listor på Facebook, minns tider som har varit, konsert vi sett och inte sett, artister vi mött och inte mött. Fördriver tid i en rastlöshet och imorgon är det alla dagars fasa, långfredagen, som då jag var liten tornade upp som den stora utmaningen i att ha tråkigt och tygla sig.

Så dyker minnesbilderna upp som diabilder. Jag bläddrar. Kommer bara två år tillbaka i tiden. När Kai Martin & Stick! firade 40 år som orkester med att spela musik från 70-, 80- och 2010-talen genom fem album under en berusande fin kväll på Pustervik.

Längtar. Till Danmark, till Holte, till vardagsäventyren. Foto: KAI MARTIN

Helgen efter tog Z och jag bilen ned för att, ur mitt perspektiv, knyta upp banden av anspänning och få koppla av. Vi tog svängen om Ängelholm för att se Z:s yngsta systerson brottas hem ytterligare en medalj. For sedan till via Helsingborg–Helsingør till Ølstykke för att fira tvillingarna, Z:s nästa äldsta storasyster barn, som firade 12. Sedan bar det av till Köpenhamn för parkering vid St Jørgen Sø och sedan incheckning på hipstervandrarhemmet Steel House, som Z hittat och som var i allra högsta grad centralt och rekommendabelt. Det blev en afton i byn, mat på favoritenkrogen Les Trois Cochon på Vernedamsvej och sedan en natt överst i byggnaden med utsikt över Byen.

Söndagen strålade av sol. Vi tog en snabb frukost och for mot Holte med premiären av loppmarknaden där, den vi värnas mest av alla loppmarknader. Det är fest tidigt, en orkester spelar, en hamburgerkiosk med saftiga burgare står uppställd. Det är ett liv och ett kiv. Jag inleder med att köpa ett par grå Tigerbyxor i ylle, ett Tigerskärp, smalt, och en dito slips för totalt 160 danska pengar. Går vidare och fyndar en tredelad Tigerkostym för 300 dkr samt hittar snart en Acnekostym som gjord för sommaren som blir min för 500 spänn. När jag lämnat har jag också införskaffat end Paul Smithkavaj för 200. En helt ny garderob att få plats i den redan stinna.

Men… det räcker inte med det. Vi far mot Frederikssund för nästa barnkalas, där den unga brottarmästaren firar 10 år. På vägen stannar vi vid ytterligare en loppis och jag kommer därifrån med två italienska kostymer, knappt använda: en Zegna och en Cornegliani som blir mina för 500 kronor vardera. De visar sig senare komma från en dansk oljemiljardär, något jag skrev om här.

Det är sådana resor, så nära vardagen men fyllda av äventyr, som jag längtar efter. Som om luften inte är nog att andas.

(Men köpstoppet! ropar de illvilliga som erinrar sig mitt blogginlägg från februari 2015.

Som de intresserade vet sprack ju det med emfas. Tanken finns fortfarande, men som benägen suktar jag ständigt efter mer. I och för sig inte med samma iver. Men just nu hos skräddaren finns en Morriskavaj där ärmarna ska korrigeras (ständigt detta med mina korta armar), ett plagg som tillsammans med en väst är mitt senaste inköp – i lördags, på Ragtime, butiken jag frekventerar sedan tidigt 80-tal. Innan dess…? Kanske några kalsonger och en väst på vinterrean i januari, då jag också bunkrade deodoranter vid en annan rea. Man vill ju inte lukta illa. Framför allt inte då man får leva igen.)

Jag vill kramas

Det är en annorlunda tid. Mycket som förändras. Tillstånd som en gång har varit givna är det inte längre. Nej, det går ingen nöd på mig. Men samtidigt kan ju vardagen skifta från ett läge till ett annat utan att alarmklockorna ringer.

Självklart vet jag att många, på riktigt, är allvarligt drabbad av covid-19, det i all hast spridda coronaviruset. Tack och lov tillhör jag inte den gruppen. Än. Men det verkar också vara ett virus som det är svårt att ducka ifrån.

För vår del, min och Z:s, har coronahotet varit påtagligt sedan i mitten av januari. Z, som är reumatiker och med en medicin som gör att hennes immunförsvar är obefintligt, har haft radarn påkopplad tidigt. Vi planerade för en resa till Kenya över två veckor i februari. En möjlighet att träffa en god vän till Z, kunna bo hos hennes familj och samtidigt gör utflykter och kunna resa till kusten. Men magkänslan gav att vi valde bort det.

Z skulle i mitten av april åka på en rehabresa till spanska solkusten. Så jag bokade in att jag skulle vara med henne över en helg plus några dagar. Flyg och boende bokades. Men en vecka senare bestämmer sig Z för att inte åka på resan, som avbokas.

Vi har goda vänner i Vietnam, inflyttade från Oslo sedan i höstas, som vi skulle hälsa på. Nu vet vi inte när det blir av.

Synd om oss…? Inte ett dugg. Men dagboksanteckningar från hur livet förändras, som adderas med mitt jobb där förutsättningar blivit helt annorlunda; inga skivsläpp (eller åtminstone få), inga konserter, inga pjäser eller andra uppsättningar.

Vi lever i en märklig tid.

Långt bort och nära. Närheten till Z är långt borta nu. Foto: PRIVAT

Några som definitivt vet om det är vännerna S och W som bor i Perugia i Italien. Han jobbar som musiker. Hon som makeupartist. Båda står utan jobb och därmed saknar de inkomst. Utanför håller italienska myndigheter folket i herrans tukt och förmaning. Restriktioner följs av nya. Läget är tufft. Utan lön inga pengar att betala mat eller hyra. Marginalerna krymper. De vill hem till Sverige, men hur…?

De flesta av mina vänner följer nyhetsflödena och Anders Tegnells riktlinjer och rekommendationer. Några har över en dag blivit experter och vet hur slipstenarna ska dras. Stefan Löfven får snytingar för sina uttalanden, eller hyllas för dem. För ingen vet. Ingen har en aning om vad som är rätt eller fel, samtidigt som folkhälsomyndigheten kämpar för en strategi som ska lindra att covid-19 drabbar en masse.

Folk drabbas av vansinne och förnekelse på samma sätt som många skrider in i förnuft och omtanke. Det är en märklig tid.

Märklig för mig och Z, där jag lever utanför husets väggar, jobbar och verkar ungefär som vanligt med den påföljden att jag också exponerar mig för smittan. Detta trots att jag är en försiktigt general, håller avstånd och är noga med hygienen.

Men sedan snart tre veckor är det en tillvaro utan hustruns närhet. De två senaste veckorna sover vi i chambre séparée. Ingen närhet. Avstånd beaktas och respekteras. För smittas jag henne blir det en fråga om liv och död.

Det uppstår ett slags koreograferat rörelsemönster där vi undviker närhet, samtidigt som vi dras till varandra. Vi, som byggt vår relationen på beröring, får nu inte mötas hud mot hud, läppar mot läppar, huvud mot skuldra, hand mot bröst, andetag mot andetag.

Jag som finner ro i hennes snusningar hör dem inte längre när jag faller i sömn.

Inga kyssar, inga kramar, inget samliv. Jag längtar efter det. Närheten som berikar vår liv på det där extraordinära viset som gör vår relation unik.

Jo, hon finns där. Hennes ord hör jag. Hur hon bekräftar mig, med orden ger mig kärlek. Men det är närheten jag vill ha (också). Jag vill ha en kram. Nu!

Boule, brunch och en bit av Frankrike

När februari ligger grå och inte ens orkar vara vinter. Ja, då går det förstås att drömma sig bort, eller göra något åt det. Vi tog chansen. Brunch på Boule bar nere vid Feskekörka lockade, 350 kronor för mat i massor med allt från inledande brickor med charkuterier, ost, marmelad eller de vegetariska alternativet där de marinerade och friterade brysselkålen snabbt blev favoriter till huvudrätter och magnifik efterrättsbuffé. Yogurth, baguetter och croissanter serveras, förstås.

Till det kaffe/te och äppelmust. Jo, man kan ha det sämre. (Se menyn här!)

Vi sitter ett familjesällskap om sex personer (två fick förhinder, vi skulle ha varit åtta) och äter, samtalar och umgås för att successivt bli allt mättare – och nöjdare.

Samtidigt passar vi på att fira två födelsedagsbarn, den ena min Z, den andre min yngste son; 51 respektive 26 inom loppet av några dagar.

Det är svårt att låta bli frestelserna, men lyckligtvis tvingas vi att bryta upp efter att ha blivit suveränt betjänade av den trevliga serveringspersonalen (ett bra knep för hit återvänder man ju gärna).

Det vankas ju gudbevars inte bara mat utan också boule. Ingen av oss är väl några genier på spelet och det är en fördel, för då blir det jämnt. Vi delar in oss i två lag om tre och snart blir det behärskad kamp. Vi är ömsom skickliga, ömsom rätt usla. Men stämningen är god och vi hinner med två omgångar på den en och halv timme som vi spelar; både gångerna med sonen som vinnare för sina lag. Alla gånger med inslag av speldjävul och vinnarskalle hos oss.

Banorna narras oss och känns stumma, men ska vara kopior VM-banorna från Grenoble 2004, så det är klart att de håller måttet.

En trevlig stund på jorden blir det och gråvädret utanför hålls stången för några timmar. Gott så.

T/r Halmstad

Z är inte alltid överens med sina fötter. Faktum är att framför allt en fot krånglar något så in i bänken. För detta har hon sökt. För detta ska hon nu undersökas. För detta blir det remiss… till Halmstad. Det är torsdag. Det är en fin dag i februari där vägarna är torra, solen ler mot en blåsig himmel och Z har engagerat mig som chaufför och jag förstår snart varför. En bit söder om Kungsbacka faller hon i djup sömn medan jag låter P4 växla från Göteborg till Halland och styr oss söder ut.

Vi kommer till sjukhuset med marginal, parkerar och hittar rätt i korridorerna, där man också kan hamna på avdelningar för människor med psykiska besvär; men det har vi oss veterligen inte. Hissen upp till tredje våningen, en väntsal med lite folk. Det kommer in en kille på kryckor med gipset i camouflagefärgat, ett tema som snart ska gå igen hos andra jag möter denna morgonen.

Z blir snabbt inropad och kommer ungefär lika snabbt tillbaka. Hennes läkare, ”Snygg-Doktorn”, som tidigare har opererat henne, är inte på plats. En kvinnlig kollega, däremot, som ställer lite märkliga frågor som om hon inte har läst journalen och där besked ges om att ”Snygg-Doktorn” också ska titta på röntgenplåtarna från Sahlgrenska för närmare besked. Men troligtvis är problemet med foten inte opererbart.

Z låter sig nöjas. Vi hoppade över frukosten och är sultna. Styr kosan mot Stora torg, ställer oss nere vid Nissan och promenerar sedan upp mot Scandic Hallandia för eventuell hotellfrukost. Men tiden för den är passerad. Det blir ut att leta mot ställen som vi fått rekommenderade samtidigt som vi inser att tiden inte är mogen för lunch, vi är mellan måltiderna, så att säga.

Halmstad är kanske inte en blank fläck på kartan, men min kunskap om stadens geografi är knapp. Vi tar siktet mot Myrorna på Karl den XI:s Väg, där vi har varit tidigare, prickar rätt, men håller på att bli felguidade av mobilens vägvisare. Väl på plats hittar vi väl egentligen ingenting, men på vägen tillbaka spanar Z in en skobutik som lovar 70 procent som lockpris. Vi kommer ut med varsitt köp. Hon med ett par Ulle, tofflor i ull, värmande och sköna, jag med ett par lädersulor.

Vi passerar Lindahls-Carlanders herrekipering, stannar till, går in och jag provar ett par skjortor, men tycker ärmarna är för långa och tackar nej, trots att det är både prisvärda och snygga. Dessutom, ni som följt den här bloggen, vet att jag för fem år sedan slog fast ett köpstopp som jag nesligen inte klarat att följa. Men… just denna morgon sa jag till mig själv att nu får det räcka.

Nöjd går jag ut ur butiken med vetskapen om att garderoberna är fyllda och behovet av nytt är intet alls. Istället går vi till Kafé Nosh, längre ned på Klammerdammsgatan mot Nissan till för utlovad brunch, enligt Tripadvisor. Något som inte stämde. Det fick bli lunch. Z tog en pasta, jag en Ceasarsallad och vi släckte hungern. Z var sugen på en semla och det kunde jag väl också tänka mig, men på vägen till något konditori gick vi förbi Thomas Brands & Tailormade med braskande reaskyltar. Nå, man kan ju alltid titta och två skjortprovningar senare går jag ur butiken med tre plagg; en grön Etonskjorta, en mångmönstrad Sandskjorta i blåton samt en blå sjal att ha till min brandgula rock; tre till priset av två.

Vi nosar reda på konditoriet Skånskan, anrikt, även om vi går in från fel håll, det vill säga från Bankgatan istället för Storgatan. Z smiter iväg för att köpa två semlor och betala för kaffet, som visade stå sig ljummet bredvid där vi valt vår plats. Semlorna är delikata, fin grädde och mandelmassa som måste ha varit husets egen.

En stunds kontemplation och sedan ut i solen, vidare uppför Storgatan, in i en eller annan butik, en snabb kik på fontänen ”Europa och tjuren” och sedan ned till bilen och iväg norröver. Uppdraget genomfört, lite fattigare, lite berikad, lite mättare.

1112131415… 16

Det finns en låt som jag har skrivit, som kanske kommer ut.  Någon dag. ”Fyller år varje dag på året”, heter den och handlar om glädjen att ha någon att fira varje dag med.

Då, när den skrevs var det en from förhoppning. Men livet kom att arta sig väl och, faktiskt, det har blivit väldigt lätt att fira varje dag med kvinnan i mitt liv, hon som är min själsfrände, min vän, min klokskap, mitt motstånd, den ifrågasättande, den kärleksfulla, min älskarinna, mitt ressällskap bättre än någon annan…

IMG_1746

Min själsfrände. Min vän. Min reskamrat. Min älskade. Min hustru. Foto: KAI MARTIN

Just den här dagen, då barn och föräldrar tvingas upp i ottan för att fira Lucia (ja, det är helt frivilligt att göra så i några år till) firar vi något annorlunda. I år ytterligare extra, eftersom det på dagen är 20 år sedan jag flyttade in i det hus där vi nu bor och som Z flyttade in i maj 2012, efter en lång väntan på omständigheter som vi inte riktigt rådde över men valde att respektera.

Det är ett hus att trivas i och vi bodde är fem personer som mest eftersom min äldste son precis innan den nya familjen flyttade in hade fått ett eget boende. Nu är det ett barn kvar, en hårt arbetande son som kliver upp tidigt på morgonen, fjärran från den skoltrötthet som kramade honom de sista terminerna på gymnasiet. Det är alltid lika fascinerande att se vuxenheten ta över hos ett barn, även om barnet aldrig lämnar en förälders ögon.

Men idag då, förutom jubiléet…?

Jo, det är vår förlovningsdag. Jag hade sagt till mig själv, att eftersom jag var gift en gång och skild, skulle jag inte gifta om mig. Det fick räcka med en gång. Men Z hade en längtan efter att ingå i det äkta ståndet och hur det nu var, så blev hösten 2011 en litania som krävde ljus, glädje och ett tvärt kast i levnadsomständigheterna. Prestigen kastade i papperskorgen.

Jag grunnade på att fria i november, men såg att 111111 var lite för blekt för min smak, en dag som så många andra valde för förlovning eller giftermål. Nej, istället såg jag ut 111213, det vill säga år 2011, månad 12, dag 13 och när jag ändå höll på, varför inte klockan 14 och 15. Sagt och gjort. Ringar fick jag låna av min kusin, en gång juvelerare och guldsmed, som slog in dem i ett fint paket som jag kunde stoppa i fickan (riktiga ringar med ingravering inköptes senare). Blommor handlades, men lades i bilen, noga utom synhåll för min tilltänkta.

IMG_2705

En dag och tid att fira.

Ty saken var den, att Z, när vi var på väg till Stockholm för en rejäl weekend med ”Spamalot” och Paul McCartney på Globen, hade dragit ryggen i ett försök att hoppa över en slaskpöl på väg till Mölndals station när hon skulle passa ett tåg till Göteborgs central där jag väntade.

Det bar sig inte bättre än att den smärtan som uppstod tog över hela helgen, lördagen blev en liderlig väntan på Södersjukhuset innan besked om förmodat diskbråck gavs och tabletter för lindring skrevs ut. En annorlunda vistelse i huvudstaden med min älskade.

Väl hemma hade hon först fått tid på måndagen den 12/12 för att kolla ryggen. Dagen efter var det dags för reumatologen, som Z frekventerar flitigt på grund av sin sjukdom.

Tid…?

14.30.

Jag följde förstås med, för så var det beslutat i min arma skalle att friandet skulle ske oavsett var 14.15 den 13 december 2011. 1112131415, som sagt.

Trots sin smärta var Z ivrig att vilja visa mig environgerna och jag följde med en stund innan tiden blev knapp och jag slöt henne i min famn. Hon försökte slingra sig loss, men jag bad om lugn och smög samtidigt upp mobilen för att kunna få klockslaget exakt.

Så 14.15 frågade jag henne om hon ville bli min. Svaret dröjde och utan att veta exakt tror jag att just 16 sekunder gick. Det blir vackrare så och jag låter det bero som en sanning.

Hon sa ja, den 22 september 2012 gifte vi oss och med henne vid min sida fyller jag år varje dag på året.

Så firar vi idag också att det är 20 år sedan jag, tillsammans med min x-hustru och våra söner, flyttade in i detta fina hus som jag försöker vårda och akta. Äktenskapet tog slut  2006, men jag stannade kvar. En ny tid drog in. Renoveringar har gjorts, kök, tvättstuga, badrum, hallen har fått en toalett, källaren har fått klinker, dränering har gjorts, huset har målats om, fönster har målats, tak har lagts om och yttertrappan har fixats. En hel del, med andra ord. Men tycker man om något är det också viktigt att sköta det.

Och apropå jubileum, 27 november var det 40 år sedan jag började min journalistiska bana. Något min hustru uppmärksammade the very day med ett fång om 40 rosor.

IMG_2592

Jubileumsrosor. Foto: ZEBA PEDERSEN LÖWEN-ÅBERG

Det var då jag klev in på GT:s korrektur nere i lokalerna i Västra Nordstan. Hårt slitna med blysätteriet mellan redaktionen och våra lokaler, bredvid ett fik, inpyrt och fettrikt, som var öppen några timmar för att serva sättarna – och oss korrekturläsare – med frukost då Göteborgsupplagan under svidande, intensivt stress gjordes för att vara klar strax efter åtta.

Nu kan jag sitta hemma och skriva direkt in i ett redaktionellt system, som jag når över hela världen. Korrekturläsare är passerade in i minnenas korridorer, men är i mina ögon saknade. Ja, både för mig själv och alla andra som skriver. Det granskande, dröjande ögat som nagelfor texter är något alla behöver.

Oslo mon amour

Det sägs att tågsträckan mellan Bodø–Trondheim och Trondheim–Oslo är världens vackraste. Jag vet inte hur man mäter och nog fick jag förtjusande och förföriska glimtar på den första sträckan innan natten dunklade min blick och sömnen försökte ta över.

Vi hade ju gjort Lofoten (om den resan kan ni läsa här!) och Trondheim (här!).

Nu var det dags att säga farväl av den vackra staden som hade gett oss mersmak, men också lite frågor; som varför väg och järnväg skiljer staden från fjorden. Men vi kommer tillbaka, rätar ut frågetecken och kanske får tid att bada i den vindlande djupa Trondheimsfjorden.

Vi har köpt lite mat, men inget som vi tänkt äta på tåget. En flaska vatten och två öl ska släcka vår törst. Restaurangvagnen får förse oss med resten. Tåget kommer och går på utsatt tid. Vi har bra platser, hamnar mitt emot en stickande ung norska som vi konverserar lite med innan utsikt och böcker fördriver de sju timmarna mot den norska huvudstaden.

Det är inte lätt att hålla koncentrationen. Utanför skriker panoraman ”Titta hit! Titta hit!” och vi ropar med i kören, för landskapet är både hissnande och fantastiskt.

 

Vacker vy. Foto: KAI MARTIN

Tåget går parallellt med E6, som ringlar sig i sakta mak. För i Norge är vägarna fortfarande smala. Sträckan mellan städerna om 500 kilometer tar sex och en halv timme med bil, ungefär samma med tåget, som villigt stannar vid varje, om inte mjölkpall, fjällstation. Folk går av. Folk går på. Stora packningar ska in och ut. Men allt går smidigt. Konduktören har att göra. En kvinna blir bortkörd från sin plats. En man med två yngre barn försöker hålla ordning utan större entusiasm, framför allt är dottern plågad av rastlöshet och det är timmar kvar innan slutstationen.

En ung, mycket vacker kvinna med mycket svallande hår kommer in med sin väldresserade hund. Z och jag tjuvkikar på henne; jag kanske mer. Hon är fängslande vacker, men är verkligen läpparna på riktigt…? Hon är helt osminkad, kommer med en försvarligt stor ryggsäck med ryggsäck. Hon har varit till fjälls och fått vad naturen ger.

Stationerna passerar revy vid snabb stopp. Vi fnissar vi Lillehammer och tänker på tv-serien ”Lillyhammer”, tar några misslyckade bilder, har bara kort tid kvar till Oslo, men Z hinner somna.

Resan som tar. Foto: KAI MARTIN

Det grånar på. Den vackra kvinnan pratar i mobilen och styr upp ett möte. Tar hunden och kommer tillbaka utan den. Vi får förklarat att den var bara till låns. Hon är verkligen slående vacker, lång, slank och med en naturlighet i det rena ansiktet som är fint och rent. Men är verkligen läpparna på riktigt…?  Oslo närmare sig, folk samlar ihop sitt pick och pack, så också vi. Vi kliver av när tåget med en suck öppnat stannat och öppnat dörrarna för samtliga passagerare att gå ut. Det regnar, vi söker oss med hjälp av den beredvilliga vackra kvinnan, som snabbt fixat sin Oslolook med smink, till taxistationen, tar en taxi till Aker brygge där vi ska bo hos älskade vännerna P&G.

Taxichauffören har inte koll på adressen, men jag styr honom nära nog mot målet. Han stannar mitt i spårvagnsspåren och naturligtvis kommer det en ringande vagn bakom, så han får göra en undanmanöver och ställa sig mer korrekt. Z, som har reskassan, betalar. Jag tar våra väskor och vi går in i de moderna kvarteren, så fjärran från Lofotens fiskesamhällen.

IMG_6766

Regn över Oslo. Foto: ZEBA PEDERSEN LÖWEN-ÅBERG

P&G, eller kanske mest G, har fixat indiskt att äta från en restaurang bredvid. Vi har mycket att prata om. De ska lämna Oslo för Vietnam, P har blivit VD för ett norskt företag i Nha Trang på ostkusten, 50 mil från Ho Chi Minh-staden. Det är med skräckblandad förtjusning som utmaning har antagits. Men Z och jag är de första att applådera. P&G har gjort en fantastisk resa i livet, de är de bästa av vänner och, ja, vi kommer packa vår väskor för att hälsa på.

P&G är också ett fantastiskt värdpar. På morgonen bjuds vi på närmast hotellfrukost med det hela. Utanför har Oslo sträckt upp sig, lämnat regnvädret på tork och bjuder upp till ett gassande leende som bara inbjuder till bad. Lyckligtvis är det bara promenadavstånd till Tjuvholmen och badet i Oslofjorden där. Förvisso inte lika salt som uppe i Lofoten, men gott nog och att bada med lyxkryssare och färjor som tillsammans med motor- och segelbåtar pilar förbi är något av magiskt.

Sommar i Oslo. Foto: GUNILLA EKLUND WITTING/KAI MARTIN

P och jag tar en promenad på byn. Kikar in i Steen & Strøm, det fina varuhuset, och känner och provar kläder, går upp på Karl Johan och tittar i ytterligare någon butik innan vi går tillbaka. Det är varmt, Oslo lockar till sig turister, Z och jag är en av dem. Vi tar lite till lunch, badar lite till, men nu med utsikt mot Rådhuset. Passande. För det var ju där, i februari 2018, som K&M gifte sig och dem ska vi ju nu hälsa på.

P tar oss till busshållplatsen för bussen vi ska ta. Z ordnar med en app så att vi kan åka och vi far iväg på en svindlande tur upp mot vårt mål förbi centrala Oslo och backarna upp mot Arkitekt Rivertz Plass. Vi handlar lite på vägen, pratar om busschauffören som stannade mellan två hållplatser utanför ett hotell för att släppa av två vilsna turister som vill komma rätt.

K&M har köpt nytt, en trivsam lägenhet med uteplats. Hunden, en entusiastisk sak med valpkänsla, hälsar och är nyfiken. Vi får mat och efterrätt, stämmer av våra respektive liv, K är ju min yngsta systerdotter, och vi har en trevlig stund i trevliga kvarter där jag anar att delar av tv-serien ”Halvbrodern”, som vi såg med förtjusning för några år sedan. Nej, jag snöt inte titeln ur näsan bara så där. Jag värkte fram den under kvällen och kom på den först innan jag skulle gå och lägga mig. Nu ser jag att den är baserad på en bok av Lars Saabye Christensen, som också ligger bakom ”Beatles”, som även den blivit utmärkt filmatiserad.

Vi lämnar paret K&M och tar bussen åter ned mot byn. Hoppar av lite tidigare och promenerar genom ett folktätt Oslo.

Ny dag. Mörka mål täcker staden. Z och jag går iväg för en promenad denna dag som blir vår sista i Oslo. Vi går mot 22 juli-senteret. Den tillfälliga, men nödvändiga, utställning om Breviks skoningslösa och grymma terrorhandling som döda 77 människor och skadade långt mycket fler 22 juli 2011. Det är åtta år sedan, men närvaron av dådet är tätt på. På Akers gata, när det bombade regeringskansliet på Grubbegata, ligger VG:s redaktion, på väg in mot finns ett tittskåp med krackelerade fönster, innanför den tidning som utgavs just den 22 juli 2011; oskuldsfulla nyheter den dag som ruvade på de brutala.

Sedan tavlan med alla dödades namn – från unga tonåringar till 50-åringar som tjänade i regeringskansliet eller på Utøya. Det är drabbande redan nu. Än mer inne i lokalen där tystnaden slår emot mig. I ett första rum ansikten på alla som dog, en kort beskrivning, namn. Jag börjar gråta. Tänker. Han var ingen galning, han var inte sjuk; jag skriver och citerar nu något som inte är redigerat utan bara författat i stunden: ”Hon var 14 år/hade ljuset i sitt hår/Och ljuset i sina ögon//Han var 17 år/Var bara ett barn/Såg solen vid första kyssen//Han sa sig vara utsänd av gud/Men var inte ens jävulen själv/Bara djävulskt ond/Utan religion//Hon hade blod på sina händer/Hon var polis/Hade försökt att hjälpa//Ur rök och damm/Ur kaos och skrik/Skulle Oslo aldrig mer bli sig likt”.

Jag andas genom munnen. I den stora salen visas en tidslinje, skoningslöst mot dådet, en video när han anländer med den bombbestyckade skåpbilen, alla misstag som begicks på vägen, hur han lyckades komma till Utøya, hur ondskan kom till ön. Jag är stum. Tittar under andlös tystnad på en film med intervjuer med de drabbade, de som blev vittnen…

En tyst betraktelse. Foto: KAI MARTIN

Utanför larmar staden, som om ingenting har hänt. Jag står och tittar mot den lokal på Teatergata där Sex Pistols spelade under Nordenturnén sommaren 1977. Anarki och kaos. En västanfläkt mot terrordådet.

Vi går ned mot Grubbegatan, där regeringskansliet är under byggnation. Gatorna kring är under rigoröst säkerhetspådrag. Youngstorget, där Sentrumscenen ligger där jag såg Coldplay november 2011 som ett helande plåster på ett varigt sår, vidare ned mot Storgata, in på en secondhandbutik på Dronningens gate, ut igen och Tollbugate, in och ut ur butiker, men vi bärs av något slags brist på tålamod, är irriterade och rastlöst griniga, förstås påverkade av grymheterna som vi bara anat på 22 juli-senteret.

P ringer och undrar var vi är. Z hittar en sybehörsaffär. Jag får till Steen & Strøm för ett akut behov, kommer lättad tillbaka och vi går för att göra P sällskap till bassängen i huskomplexet där han bor.

Men först lunch. Vi går till Oliva, den norska restaurangen med italiensk mat på menyn som i början öppnade på Avenyn (läs om den här!). Men nu blir det den på Tjuvholmen och en pizza som är ljuvlig, en för oss var. P gör oss sällskap, men snart blir det bad.

Det hjälper för att skingra tankarna.

Ett sista dopp. Foto: PATRIC WITTING/KAI MARTIN

Jag är ändå inte nöjd. Jag vill ner till fjorden för ett sista dopp. Får det och går till P&G:s hem för att packa. han har försett mig med en skjorta, Orian, och en skinnjacka, Julian Reed, exklusiva plagg som han tillsammans med de röda mockabootsen (Roberto Durville), som han ger till Z (storleken för stora för mig), med motiveringen att han inte behöver dem i Vietnam.

IMG_6826

Sverige. Foto: KAI MARTIN

Vår väskor är nu sprängfyllda av gåvor och shoppinggalenskap (i Bodø), vi tar dem, säger farväl för att ta bussen till bussen som tar oss till Göteborg. Några timmar senare är vi i vår hemstad för att försöka ta in vardagen; det klarar vi dåligt. Lofoten är med oss, Trondheim likaså och Oslo är mon amour.

Räckmackor och segrar

Sommaren har stramat upp sig, klätt sig fint i blå himmel, måttliga vindar i håret och solsken i blick. Vi tar sikte mot Falkenberg för det är så traditionen bjuder; fantastiska Strandbaden väntar, där vi fick ett rum på återbud (i och för sig inte med havsutsikt, men gott nog ändå) och premiären på Vallarna. Vi tar två nätter, för mat, avkoppling och fotboll. Sverige ska försöka slå Tyskland, en bedrift som inte skett sedan 1995 och utsikterna var både de bästa på länge och samtidigt, med något slags vett i balans, en tuff uppgift. Men Peter Gerhardsson, som aldrig påstår sig kika på statistik, ser nuet, möjligheterna och har en rävfarm bakom öronen, som gör utsikterna ljusa.

Vi är sena ur startblocken när vi lämnar vårt hemman för färden söderut. Det har å andra sidan gjort det möjligt för mig att rensa mitt skrivbord; jag är på semester, har skrivit klart mina artiklar och tar mått på ledigheten som ska räcka juli ut.

E6:an är böljande, insmickrande och lagom trafiktät där den ringlar sig nedåt mot kontinenten. Nu ska vi inte mer än en timmes färd från Göteborg och resan går snabbt. Vi cruisar in mot vårt resmål, glider förbi Falkenbergs FF:s fina fotbollsarena, där jag fortfarande inte har varit, ser strålkastarna på och förstår av den ännu glesa tillströmningen av folk att det vankas match.

Vi checkar in, får ett rum som är behagligt och vätter mot spaavdelningen. Jag kikar inte bara ned i de olika bassängerna utan också ned i olika dekoltage, ser tatueringar som gud glömde och människor av olika sorter och slag, något som borde vara tankeväckande för den som tror att vi alla är lika som har bott lite längre i Sverige än somliga.

I fönstret står prosecco i en hink och två glas. En gåva från en vän och vi skålar uppskattande.

Matchstarten närmar sig, vi är samtidigt sultna, går till restaurangen, men ångrar oss halv. Z går för att se om det finns plats i bistron, dröjer sig borta en stund för att komma åter och berätta att receptionen har rekommenderat Ocean hotell, en bit bort på stranden, som inte bara har mat utan också visar matchen på storbildsskärm. Vi knallar dit och inser att vi inte är ensamma om idén. Det är kanske inte smockfullt, men tillräckligt för att det ska vara trångt. Z hittar en plats längst ned mot storbildsskärmen, jag ställer mig i kön för att beställa mat och dryck. Lagom till matchstart får jag fram min beställning och dramat kan börja.

Sällskapet bredvid, en ensam man, har plötsligt utökats med tre kvinnor som är ljuvt påstrukna, flörtiga mot mannen och mer intresserade av alkohol än av matchen. Kvinnan närmast mig sitter tätt, pratar högt och jag försöker stint fokusera på matchen som är spännande. Jag ser ett Sverige som är bestämt i sitt spel, som går tufft in i närkamperna och som vet vad det vill. Men det är Tyskland som gör första målet när ett misstag blir till en dominoeffekt som styggt straffar sig med en kvart spelad. Då har ändå tjejerna haft möjligheter till ledingsmål via Sara Jakobsson. Men Tyskland har Almut Schultz, som är både vig, placeringssäker och definitiv i sitt målvaktsspel.

Men efter Tysklands ledning viker inte laget ned sig och i takt med att alkoholdebatten blandas med tillfälliga ”kom igen tjejer!”, så visar det sig att svenskorna ger blanka fan i att känna sig besegrade. De fortsätter distinkt och tufft, tyskorna far som vilsna vantar i midvinterblåsten och ser häpna ut när svenskorna står och de faller.

Vinnare.

Så hittar Linda Sembrant en djupledsboll som skär effektivt hela vägen fram till Sofia Jakobsson som skjuter fart, viker in och placerar via Almut Schultz höger tå bollen i mål. Kvitterat och hopp.

Sverige visar ett förtroendeingivande spel som jag sällan har sett och plockar spelpoäng efter spelpoäng. Det glöder om tjejernas spel, i den olidliga hettan är det svenskorna som är kallast och skapar flest chanser. Som när Stina Blackstenius tvingar Schultz att tippa en målchans till hörna.

Det är fotbollskonst i den högre skolan och Peter Gerardsson har ingjutit ett självförtroende och ett jävlar anamma i laget, som nu bär frukt.

Knappt har andra halvlek startat förrän där Sofia Jakobsson skickar in den boll som Frida Rolfö knickar, där Schultz gör en prakträddning, men bara för att se Stina Blackstenius raka in returen. 2–1, osannolika 2-1!

Salongen jublar, förutom Oliva Schougs pappa Bertil, som lapar sol på uteservering och bara fläckvis följer den match som hans dotter följer från bänken i den stekande värmen i Rennes.

Sällskapet bredvid har bekymmer med en väninna och en och en troppar de av. kvinnan bredvid mig är sällskapssjuk, frågar om vi är vegetarianer, men blir varse då jag vinkar min skål med skuret kött bland salladen och börjar då prata om djurhållning, eller bristen på den. Hon försvinner senare och vi kan fullt ut fokusera på matchen samtidigt som en skärm inne vid baren visar hur Falkenbergs FF vinner över Elfsborg med 2–1, en match som flera följer trots VM-dramatiken.

Men tjejerna klarar sig utan deras stöd och vinner även de med 2–1, skapar historia och jag är rusig, stolt och glad. Glad för Peter Gerhardssons skull, för hans lags och för hans ledarteams skull efter denna fantastiska insats.

Utsikt över västerhavet och Falkenberg. Foto: KAI MARTIN

Vi går tillbaka mot hotellet, tar en utkik över den vackra, vidsträckta stranden, ser måsarna glida majestätiskt i uppvindarna, människor som dröjer sig kvar på stranden i kvällningen, vågorna som envetet slår in mot strand i sin repetitiva rytm.

Badsuget slår till. Vi hämtar badrockar och badkläder på vårt rum och gör premiär för året i västanhavet, som är behagligt och bryggan är full av lyckliga människor som badar, hoppar, simmar och några coola som sitter på räcket längst ut och dricker öl som om tiden inte har sin gång.

Vi drar oss mot spaområdet, kryper ned i en het bubbelpool som gör mig rastlös, men Z behaglig. Vi får sällskap av några småflickor och tittalar dem samtidigt som deras övervakande pappa strängt tittar på oss med både uppfordran och nonchalans. Inomhusbassängen i det vackra atriumrummet lockar och vi går dit, rastlösheten slår till igen medan Z gör sin övningar och njuter av värmen i vattnet som är som balsam för hennes kropp, som inte alltid är med henne.

Badnymf. Foto: KAI MARTIN

Badandet skapar hunger, vi kommer – sent  till restaurangen. Försöker beställa, men trots att klockan är cirka tio har köket stängt denna lördagskväll fylld av möjligheter. Vi får trots det ett bord och vi får varsin räkmacka som inte går av för hackor, jag med en Chablis till, Z med en öl, där det i valet av ljus eller mörk (!) blir den ljusa. Vi njuter. Bryter upp, går till sängs fortfarande rusiga över Sveriges seger och, ja, det erkännes, av alkoholen. Jag läser lite ur Jo Nesbøs ”Kniv” (som jag ber att få återkomma till) innan tröttheten slår till.

Morgonen kommer tidigt. Men Z sover sin ljuva sömn, utsträckt som ett barn med händerna ovanför huvudet och med ett behagligt snusande som gör mig på samma gång rofylld som kär. Hon är fin, min hustru, även då hon sover.

Efter morgonbadet. Foto: KAI MARTIN

Så vaknar hon, vi bestämmer oss för ett morgondopp, går ut på piren i våra badrockar, möter lite badfolk och hälsar artigt godmorgon, finner ett yogagäng längst ut och tassar försiktigt ur våra badrockar och hoppar i det svalkande, friska havet med sina tunga vågor som slår och slår.

Upp för frukost, drar oss in mot Strandbadens väldiga byggnad, ser en kvinna som gör sin morgongymnastik efter badet, en äldre man som har placerat sina kläder och joggingskor på bryggan och nu med närmast en filosofisk hållning närmar sig vattnet, först fötterna, sedan en bit på vaderna för att andas in och ut, blicka över havet som för att blidka det, sedan en bit till, stanna… Jag vet fortfarande inte om han har kommit i.

Frukost med det hela. Foto: KAI MARTIN

Frukosten är grandios, ägg Benedict, äggröra, bacon, smörgåsar med diverse pålägg, filmjöl med frukt och müsli med nötter, kaffe, juice… Vi sträcker ut, samtalar, tittar på utsikt, kikar på folk. Jag har semester och äger nära nog min tid, Z är med mig. Livet kan inte bli vackrare och Sverige är klara för semifinal.

50

Det hände sig vid ungefär den här tiden att jag fick syn på ett piggt ansikte, en utstrålning som lockade, en energi som alstrades kring denna person, som jag definitivt inte visste mycket om.

Jag hade i nära ett år varit skild, men vid årsskiftet 2006/2007 känt att ett vuxet sällskap, utanför jobbet, kunde vara trevligt. Fika, gå på bio, samtala. För jag kände mig inte riktigt redo för en relation.

Jag gick ut på nätet i januaris början, la upp en bildlös profil på någon nätdejtingsajt, men var tydligen var en smula för vag då jag fick två svar; en kvinna och en man. Förhörde mig hos väninnor som var i samma sits som jag, som sökte ute i den svindlande vida världswebben efter någon. Blev rekommenderad Match.com och gjorde ett nytt försök där.

Det var efter en månad det där ansiktet dök upp. Ungefär. I en strid ström flöt profiler på kvinnor förbi och inledningsvis var det både fascinerande och lockande. Men i slutändan blev jag bara sorgsen, vilsen och slungades tillbaka till en tonårsperiod som aldrig var speciellt lycklig.

Jag fick sällan någon respons, inte heller då jag adderat bilder. Kanske var Lonely Heart 007 inte tillräckligt lockande. Nå, månaderna gick och plötsligt stod april för dörren. Jag hade inte landat i en enda seriös förfrågan och de som jag försökt dejta hade gett mig kalla handen.

Så dök den där kvinnan upp i flödet igen och jag tänkte, en sista chans. Jag skrev, undrade om vi kunde träffas för en fika och se om vi kunde spinna vidare därifrån.

Svaret ekade tomt. Men det var också påsk. Jag bidade min tid, men hade också bestämt mig för att avsluta mitt engagemang i Match.com. Så efter påsken, kanske var det annandagen, fick jag ett svar. Visst, vi kan ses. Efter lite småskrivande fram och tillbaka till hon som kallade sig Björntjej och var Danish dynamite, bestämdes det att vi skulle ses.

Det blev en timme på Da Matteo. 19 april, 14.05, för hon var fem minuter sen. Jag stod i portalen till Viktoriapassagen och såg henne släntra skyndsamt runt hörnet uppe vid Biopalatset, vi hälsade, hon fick mitt namn, jag hennes. Jag tyckte om det, tyckte om hennes röst och hon hade ett coolt sätt som attraherande. Vi fann varandra snabbt i ett samtal som bröts efter en knapp timme. Jag hade ärenden. Kanske hon också.

Vi sågs dagen efter. En lång promenad på tre timmar i Änggårdsbergen där jag fick hennes livs historia. Jag minns att det kändes som jag fick allt på en bricka, där bit för bit lades till; ett förtroende. Skulle jag bära det vidare, skulle jag säga ja eller skulle jag släppa allt och glömma det här.

Vi träffades igen efter helgen. Fortsatte träffas än mer och skapade plötsligt ett beroende av varandra, som jag inte trodde var möjligt. Hon ville inte bli omskriven i min blogg, men så småningom dök historierna om Z upp.

Av Z och mig blev det ett par, en relation som intensifierats. Ett liv ihop som aldrig är självklart, men alltid underbart. När livet var mörkt hösten 2011 sökte vi näring i ljuset, förlovade oss 111213 klockan 14.15. Året efter flyttade vi ihop och senare det året gifte vi oss.

Vi är varandras lycka, varandras trygghet och kärlek. Hon är mitt allt, min sol, min måne, ebb och flod, min ström, min eftertanke, klokskap, mitt skratt, min tröst i sorg.

Z är min rikedom, mitt stöd, min glädje, min närhet och tillit, den jag delar allt med. Hon är min bästa vän, min älskarinna, mitt tidsfördriv, min reskamrat och mitt stora tomrum; utan henne är jag inte halv, jag är utan…

Jag är otroligt glad att jag fick träffa den där 38-åriga kvinna, hon som 1988 i november bestämde sig för att söka lyckan i Sverige, fann bostad, jobb, man och fick så småningom barn med honom. Den relationen tog slut, en annan inleddes som ska vara till dess döden skiljer oss åt. Något annat är inte möjligt.

Idag fyller hon 50 år och ska firas, från bittida till sent. Med vänner, arbetskamrater, med släktingar från Danmark, med barn, med styvbarn, med mig.

Hon har självklart styrt upp allting, för något annat är inte möjligt. Z vet vad hon vill och hon har en plan. Det har hon också för livet och i den ingår jag. Det är jag väldigt lycklig för och oerhört stolt över att få vara hennes man, han som famnar henne, somnar  med ansiktet mot hennes hud, väcker henne med en kyss, bjuder på frukost och försöker göra livet vackert, men också lättare när hon drivs i sin ambition på sitt arbete.

Z är min kärlek. Mitt liv. Mitt allt.

IMG_3430

Grattis, grattis, grattis, min kära!