Brottargrepp och miljardärer

Vi har ju det bra förspänt med Z:s systrar i Köpenhamnsområdet. Vi slår en signal och har boende och samkväm, som i en liten ask. Men inför helgens resa var Z märkligt svår att få att kontakta sina systrar. Plötsligt styr hon om helgen, avresan på fredagen blir istället inställd för take off lördag morgon. Boendet är ordnat, men på ett vandrarhem. Visserligen centralt i Köpenhamn, men jag knorrar om det onödiga med att inte göra en rejäl helg i den danska byn och lägga pengarna på några timmars sömn… Jag får fel. Z rätt. Det blir så. Ibland.

Vi kommer iväg, men en upprörd Z hävdar att vi är för sena. Hon som sällan är snabb ur startblocken har plötsligt kopplat på något slags turbo och hetsar mig, som vill göra ifrån mig tvätt, disk och blomvattning innan vi styr V70:n ut ur staden. Har under veckan servat ett kärvande däck, som tappat luften, men väl på däckfirman också bestämt att dubbdäcken får vara på. Det är ju trots allt april och med tanke på hur påsken såg ut i Öresundsområdet vore det ju dumt att chansa. Så färden söderut går på däck som knattrar med klorna på asfalten. Väggarna är ogenerat bara, nakna och isfria, som om de vill håna mitt beslut att inte skifta däck.

Z har en plan, som jag är invigd i. Hennes yngsta systers yngsta son har, som nioåring, börjat att brottas. Han, en sparris som oroat sina föräldrar med ett knappt matintag sedan späd ålder och med en beundransvärd envishet, är dedicerad sin nyfunna idrott och krånglar sig ur grepp och matcher som någon som har fallenhet för denna svåra sport. I Ängelholm går cupen Lergökakampen med nära 250 unga brottare varav systersonen alltså är en. De har rest från Frederikssund i arla morgonstund, ledare, några föräldrar och så dessa unga sportsmän och -kvinnor. Z vill se några kamper och jag kör målmedvetet med en smula högre fart än lovligt, för att inte missa någon av de inledande matcherna.

När vi väl kommer dit trilskar det med parkering, men en p-plats har en grushög som ingen trotsat. Z sparkar resolut ned den, jämnar till och visar med hela handen var jag ska ställa bilen. Så går vi in i hallen och lyckligtvis har den unge mannen ännu inte börjat sitt tävlande. Vi möter honom bums i uppvärmningstagen och hallen är fulla av valpar från sjuårsålder till fjuniga tonåringar. Vi får vänta en halvtimme innan han går upp på mattan, men väl där går det undan. Ett snabbt angrepp och motståndarna får ge upp. Andra matchen kommer rätt tätt inpå, men inte värre än att vi hinner ta en fika och kika på alla andra som brottas. Det är en röra av trikåer, ledare och åskådare. Små späda lemmar som kramas i kampen eller unga män och kvinnor som låtit musklerna får större spelrum. Det är fascinerande och nej, det är inte alltid störst som vinner.

IMG_9489

Han har greppet. Foto: KAI MARTIN

Systersonen går upp i sin andra match, får ett tuffare motstånd, är på väg att förlora den i samma andetag som han tappar koncentrationen. Men får tag på både fokus och match och vinner tämligen komfortabelt. De poäng han samlat på sig ger honom också en finalplats direkt, men hans motstånd dröjer och dessvärre måste vi åka för att hinna ett inplanerat 12-årskalas i Ølstykke, väster om Köpenhamn.

När vi kommer till färjeläget är det sesam öppna dig hela vägen, förbi betalstationen rätt in på färjan. Båtfärden går snabbt i det vårsköna vädret och vi sveper av färjan och upp på väg 6 ned mot vår destination efter ett stopp på favoritkebaben vid Prøvestenen, där vi också bunkrar kött för hemresan och den hungrande sonen.

Festen har börjat, men vi är bara en halvtimme sena. Tvillingarna firas, presenter delas ut, bullar äts, kaffe och choklad dricks och så småningom spelas bingo vilket, visar sig, är ett friskt sätt att lära sig räkna på danska. Något jag fortfarande har svårt för, framför allt 70- och 80-tal. Jo, jag är en smula trög, men rätt snäll, allt som oftast.

Systersonens far har ringt och berättat att grabben har vunnit sin grupp. En tuff match där ett underläge med 0–4 vändes till vinst med 9–6. Vi imponeras och jublar åt denna bravad.

Så bryter vi upp. Far mot huvudstaden, hittar vår bostad, men luras på p-plats med en hårsmån och får åka runt ett tag innan vi finner de beredvilliga platserna på Kampmannsgade, egentligen en vall som löper mellan St Jørgen Sø och St Jørgen Sø (!), som under helgerna är utan betalning.

IMG_9516

Rekommenderas. Foto: KAI MARTIN

Vi checkar in på Steel House Copenhagen i detta nya, hippa vandrarhem. Lyckas efter lite svårigheter och nedladdning av nödvändig app komma in på vårt rum på sjätte våningen. Z är ju inte Z om hon inte fixar det häftigaste, så det blir med altan. I och för sig inte med utsikt över sjöarna, men in mot stan och SAS-hotellet som vi någon gång ska bo på.

Jag anbefaller rast vila för att få räta ut ryggen efter bilkörningen. Det blir en kik på ”Huset på Christianshavn”, klassisk dansk tv-serie från 70-talet som med dagens glasögon är allt annat än pk. Jag bestämmer sedan att vi ska kika på ”Smartare än en femteklassare”, i rent studiesyfte. Herregud, jag var ju med i testomgången och snodde med mig högsta vinsten, som om det varit på riktigt hade gett mig 250000 kronor, men som nu gav mig en chokladask som tack. Det visar sig att omgången vi ser är med de frågor jag fick. Den tävlande kammar hem 100000 innan hon tackar för sig och erkänner att hon inte är smartare än en femteklassare, men rikare. Men Z har somnat och missar dramatiken.

Jag väcker henne varsamt och vi nästlar oss ur sängen i det minimala rummet som är fiffigt ordnat med en smal ”korridor” in, ett fräsch badrum med dusch direkt höger, dubbelsängen inramad av två väggar, ett utrymme för väskor under bäddarna, och utgång till terrassen som om sommaren måste vara magisk.

Vi är en smula svultna och är samtidigt fantasilösa nog för att bestämma oss för favoritstället Les Trois Cochons på Værnedamsvej, denna enastående gata inklämd mellan Gammal Kongevej och Vesterborgade.

Vi strosar Gammel Kongevej ned, viker av Tullinsgade, där vi har minnen från vår första gemensamma Köpenhamnsvistelse midsommar 2007, för att snitsla oss fram mot vårt mål. Vi får, överraskande, ett bord med en gång. Precis vid entrédörren, som kommer bjuda på äventyr under kvällen i form av en parad av serveringspersonal och gäster som underhållande löper in och ut.

Vi faller till föga och beställer en trerättersmeny, som på danska blir laksetatar med avocado, ponzu och koriander till förrätt, kalvespidsbryst med frikassé, små kartofler, gulerødder, peberod som huvudrätt och tarte au citron med italiensk marengs. Jag väljer ett glas Josmeyer, ett Alcasevin, till förrätten och en flaska Chateauneuf du Pape som Z och jag delar på tillsammans med lite bubbelvatten. I Z:s sällskap blir det mesta magiskt, så också den här kvällen, samtidigt som köket och vinet hjälper till att befästa stämningen.

IMG_9511

Værnedamsvej, ett fint ställe på jorden. Foto: KAI MARTIN

När vi går hem är kvällen sen och vi kikar lite förstrött i skyltfönstren samma väg som vi kom innan natten sluter oss i sitt sköte och vi, väl i säng, i varandras famn.

Morgonen är lovvärd där solen smiter in mellan de fördragna gardinerna. Z sover sin törnrosasömn, jag gör mig i ordning och väcker henne till en strålande dag. Vi släpper ut natten med den friska morgonluften. Tar oss ned till foajén och köper en frukost, äter den i det stilla morgonstimmet, checkar ut och tar oss till bilen som med egen vilja styr oss mot Holte och säsongens första loppmarknad.

Det kommer bli en exalterande stund med flera timmar bland möjligheternas stånd. En coverorkester ljuder, spelar tillbakalutat och snyggt där den inledande starka volymen korrigeras till mer angenäm.

Dagen är fåfäng i strålande sol, värmen har redan krupit upp till något vi inte känt av på flera, flera månader. Jag kommer till det andra bordet och hittar i ställningen bredvid ett par ljusgrå Tigerbyxor som, förutom att de är i min storlek, knappast kan vara använda. Säljaren vill ha 100 kronor och jag öppnar för första gången denna morgon min plånbok. På bordet finns också en snygg, stickad Tigerslips och dito, smalt, svart läderbälte som han vill ha 30 kronor vardera för. Jag har inte växel, men ber att få återkomma efter att ha misslyckats i mitt prutande. Lätt kommet, lätt förgånget. Utbudet för Z är väsentligt digrare än för mig, så jag skyndar på en smula snabbare. I andra änden av den snitslade gång vi gjort upp bland alla stånd och trängsel av människor nyper jag i en tredelad Tigerkostym. Jag inleder med att prova västen i kostymen som är en storlek större än vad jag normalt tar, men det goda livet har gett mig den möjligheten att även klä i denna spatiösa form. Västen sitter utmärkt och priset, 300 kronor (ej prutbart) får gå och jag öppnar åter plånboken för denna kostym av ylle och kashmir. Jag vänder åter till Z, stjäl en kyss, visar upp mina fynd, kollar in hennes och irrar vidare. Finner en Paul Smithkavaj, en så kallad unconstructed, grå med vita ränder, som sitter snyggt. 300 kronor? Nej, jag avböjer. Jag hittar också en Acnekostym, som trots att märket och jag sällan matchar, sitter perfekt. Men priset på 500 kronor… jag håller tand för tunga. Så sammanstrålar jag med Z, visar henne denna duvblå sommarkostym och plötsligt är den också i min hand utan skam i kroppen. När jag därefter i smyg visar henne Paul Smithkavajen går hon fram och frågar efter priset, som plötsligt är 200 kronor och hon ser min diskreta tummen upp och köper den. Jag är galen, drabbas av ett slags köpadrenalin. Förtjust och förskräckt på samma gång, samtidigt som jag vet att jag kommer använda de exklusiva dyrgriparna som trots allt kostar en bråkdel av priset i butik.

IMG_9517

Holte loppmarknad förför. Foto: KAI MARTIN

Jag har innan det sistnämnda besöket dels gått med kassar till bilen, dels hämta ut en tusing danska pengar till. Jag har fått lite skrot på fickan och köper, väl tillbaka, både slips och bälte från första anhalten i kommersens vandring på denna lockande loppmarknad.

Z har hittat lite mer och nya kassar fylls. Vi är redo för avfärd, men först en hamburgare och citronvand i den uppställda kolgrill som vi tidigare inte stiftat bekantskap med. Kön är lång och det dröjer innan vi får maten som är god, men lite mer tålamod med grillningen hade varit på sin plats för min mat. Vi äter den på en bänk vid busshållplatsen. Z lyckas söla ned sina byxor, som blott bristfälligt torkas upp och bort av servetter. Vi köper bröd hos den lokala bagaren, som tillhandahåller vatten och våta servetter för ytterligare rengöring.

Bilen är full, närapå, när vi åker vidare västerut. Frederikssund väntar. Våren är här, men kan samtidigt bara anas. Vintern har fördröjt allt och landskapet är blek, liksom skört och utan knoppning. Men krokusar och snödroppar spritter otåligt och skvallrar om att det trots allt är längtans årstid.

Vi stävar in i staden, passerar Kirppu loppemarknad, vänder och kör tillbaka. Det ska bli en dyr u-sväng. Vi går i gångarna i denna inomhusmarknad, som inte alltid är så överskådlig. Jag hittar en mörkblå Etonskjorta för 30 kronor och en gråblommig Lindberghskjorta (danskt märke, ej att förväxlas med J Lindeberg) för 50 kronor, som jag tar med mig. Z försvinner och då jag får för att visa henne skjortorna hittar jag en lustig hjälm som jag placerar på knoppen. I ögonvrån ser jag i ett gäng kostymer i en angränsande gång, som jag ska stifta bekantskap med senare. Jag hittar Z, hon ser mig med hjälm på huvudet och jag får leendet jag längtat efter och älskar.

IMG_9521

En karl för sin hjälm. Foto: KAI MARTIN

Så letar vi vidare bland tingen och plötsligt ropar Z mitt namn. Hon står vid kostymerna som jag skulle kika på, stryker med fingrarna över tyget och är lyrisk. Vi snackar kvalitet. Det handlar om, kanske, tio kostymer av finaste italiensk design och ylle. Alla i min storlek och inte, visar det sig då jag provar dem, bara sisådär utan i längd. Någon med mina korta armar och ben går alltså omkring med en större plånbok och rensar sin garderob.

Jag kan inte motstå utan kliver, förutom skjortorna, ut ur denna förföriska loppmarknad med en Zegna- och en Corneglianikostym för 500 kronor vardera. Jag är berusad, men nykter och ett tokigt 10-årskalas får ned mig på marken igen. Det är brottarkungen som ska firas, vi får se matchen, som är ett segdraget drama där den lille krånglar sig ur grepp med en beundransvärd envishet och med smartness vänder den hotande förlusten till vinst. Vi häpnar, ser stoltheten hos både far och son, som senare visar upp min strålande bit glas slipad som en diamant.

IMG_9529IMG_9530IMG_9528IMG_9526IMG_9527

Kläder för en fåfäng. Överst Tigerbyxor (100 dkr), Paul Smithkavaj (200 dkr), Lindberghskjorta (50 dkr), därefter en Corneglianikostym(500 dkr), Zegnakostymen (500 dkr) med Etonskjorta (30 dkr) och Tigerslipsen (30 dkr), tredelad Tigerkostym (300 dkr) samt Acnekostymen (500 dkr). Foto: KAI MARTIN

Våren och alla hundar på plats däckar mig, allergin gör sig påmind och jag smyger undan för lite sömn innan hemfärden, som går via Helsingørs köpcentrum Prøvestenen.

IMG_9524

En danska på en dansk. Foto: KAI MARTIN

Vi provianterar: vin, mjölk, Ymer, kærnmjølk, øl, Ymerdrys, plastförpackningar med mera. Z testar en cykel och försvinner i gångarna på Kvickly. Bilen bågnar av allt handlat och plånbokarna har nått svältgränsen. På färjan efter att ha tankat dansk diesel, billigt, i en tom tank. Så hem, uppför E6:an och lagom till Z:s tittsejour med sonen av ”Robinson”, ett program jag tackar nej till. 36 timmars äventyr är till ända…

Ändå inte riktigt. När jag sorterar bland fynden, hänger upp på galgar, provar, visar upp, känner jag att något finns i en av innerfickorna i kostymerna inhandlade i Frederikssund. Visitkort. Jag googlar namnet och får fram en av Danmarks rikaste män!

När klockorna ringa i Oslo

I Oslo hade det snöat, regnat och sedan frusit på. Om detta visste vi inget när vi styrde norrut genom ett frostnupet Bohuslän. Bilen var lånad, ety vår egen hade förlorat fläktens funktion och det säger sig självt, att en fungerande kupéfläkt i ett vintrigt Sverige är en nödvändighet. Vi körde alltså norrut, tankade i Rollsbo, stannade vid Torp köpcentrum i Uddevalla för proviantering, för yngste sonen hade ordnat boende i Oslo genom air b’n’b och Oslo är dyrt, så det gäller att se om sin kassa.

Efter Torp började det snöa, stora lakan till snöflingor, som tätnade på sikten. Vi klöv igenom som en rymdfärd, passerade nya bron över Svinesund, som djärv bågnar över fjorden långt nedanför, passerar Sarpsborg, Rygge, Moss, betar av tunnlar och mil mot den norska huvudstaden. Jag har redan på förhand orienterat mig och vet att jag ska köra E6 öster om staden för att komma in till vårt boende. Bredvid mig sitter yngste sonen som kartläsare och vi navigerar rätt, ring 4 ned mot Carl Berners plass där lägenheten ligger bara ett stenkast ifrån. I hyran ingår en p-plats och tanken är att låta bilen stå under vår vistelse.

Oslo…? Jo, min systers yngsta dotter ska gifta sig, ingå det äkta ståndet med sin från Skåne komna käraste. De tu har sedan något år tillbaka flyttat från Malmö för att bli sambor i den norska huvudstaden för att där jobba och förlusta sig. Nyligen blev de med en borätt efter att ha bott i andra hand. Stadgandet har så att säga redan tjuvstartar.

Bröllopet sker på en fredag i den förfrusna Oslo, där trottoarerna är av is och det är med andra ord både brant ut- och uppför såväl som på slät mark, väldigt glatt före och bråddar anbefalles alla, men vi är rookies och jag går med rädsla för att trilla på arslet.

Bilen finner sin parkering, en frusen plats på jorden. Vi hämtar nycklar på 7eleven nere vid Carl Brenner Plass, kommer in till vår lägenhet, en trea med pentrykök, och installerar oss; Z, jag, Z:s dotter S och min lillkille, som är stor nog att reda sig själv. Min äldste grabb är också med, men har åkt buss tillsammans med sin flickvän och har ordnat med eget boende.

S vill plugga och tar ett par nycklar, går iväg för att handla mat. Under tiden kilar vi andra tre iväg till spårvagnen/bussen/trikken – jo, Carl Brenners Plass erbjuder alla möjligheter att komma down town Oslo. På något slags norskt Pressbyrån köper vi ett 24-timmars kort och beger oss sedan ombord en spårvagn som tar oss nedför backarna. Vi passerar Anker hotell där Z och jag bodde för några sommar sedan under en vistelse i stan, Storgatan tar oss vidare och vid Brugata går vi av. Lillkillen har inte varit i Oslo tidigare, så vi tar en kort sightseeing, passerar domkyrkan, genar över ett isigt Stortorvet som saknar all liv och puls denna sena torsdagskväll, skyndar vidare under tiden som jag gestikulerar mot Youngstorget, där jag såg Coldplay 2011 på Sentrumscenen, och Spektrum, där jag senast såg Radiohead. Jag förklarar var Breivik utförde sin bombattentat under promenaden mot Karl Johan, som vi raskar som räven uppför.

Vi har vårt mål satt, vänner väntar. Boendes där och i de fina kvarteren nere vid Aker Brygge är det tillfälle att äta en bit mat med dem och umgås. Vi knallar vidare på Karl Johan, genar efter Stortinget ned mot Stortingsgata, viker av mot Rådhuset, för det är där giftermålet ska ske dagen efter, och tar oss med raska steg ned till Aker Brygge och våra vänner. Väl där får vi ett glas vin, eller två, avhandlar livet som det sett ut sedan vi senast sågs och tar därefter på oss kläder för att gå ned att äta. Vännerna P och G är kära sedan 15 år tillbaka och P fyller år i grannskapet till vår vistelse. Vilket passar då inte bättre än att jag bjuder på middagen för sällskapet om fem personer. Det blir en fin stund på jorden, som det blir i gott sällskap, och efter några timmar bryter vi upp, går mot Rådhuset och tar spårvagnen uppför och hem.

IMG_8858

I en imponerande sal. Foto: KAI MARTIN

På fredagen är det den stora dagen. Jag vaknar och börjar göra frukost, väcker hustrun, väcker sonen och S ligger i storstugan där köket finns, så hon väcks av morgonstöket. Vi äter frukost, kammar oss, borstar tänder och klär oss. Det ska bli en lång dag. Men först vigsel.

IMG_8862

Utsikt från ett rådhus. Foto: KAI MARTIN

Oslo strålar och gör sig till, men relationen är ändå frostig, för det är några minusgrader och dessa biter, för det är en ilande vind som drar ned från fjällen. Vi kommer till den väldiga byggnaden, som jag aldrig tidigare varit inne i. Det tog cirka 20 år att få klart, invigdes 1950 och är en profil i Oslo stadsmiljö. Vi tar oss in, ingen säkerhetskontroll, vilket jag kan tycka är märkligt, och kommer in i den stora salen. Det är imponerande och så är också utsikten över hamnen och Oslofjorden. Vi är förstås inte ensamma där, mängder med turister och skolklasser gästar för att se och lära, men vårt syfte är ju lite eljest. Gästerna till vigseln kommer, vi hälsar och kliver upp för trappan för att positionera oss.

IMG_8892

Lyckliga tu ännu inte vigda. Foto: KAI MARTIN

Brudparet K och M kommer, strålande vackra och förväntansfulla. Bruden byter från sina röda kängor till röda pumps. Ett rockabillystuk kan mer än anas. Det är tjusigt värre. Sällskapet har nu räknats in, alla fåren är på plats och akten kan börja efter att en ung kvinna har förklarat hur allt ska gå till samt kolla id på de unga tu.

IMG_8897

Put on the red shoes and dance with me. Foto: KAI MARTIN

Vi släpps in i Munchsalen, som inte ekar ångest utan ljus och förhoppning, och vigselförrättaren är på plats, håller ett anförande och förenar så de unga. Det är vackert och rörande, kärleken är i rummet, sipprar ut ur lokalen, nedför trappan som vi gick uppför, ut i den väldiga salen där Nobels fredspris delas ut, vidare ut på Rådhustorget, upp i luften i djärva slingor och strålar över Oslo ikapp med den bleka, starka vintersolen.

IMG_8899

Munchsalen där mänskor vigs. Foto: KAI MARTIN

I den stora salen ställer fotografen på plats alla på plats i olika formationer. Efter en halvtimme släpps vi ut i det fria, men för att i led gå ned mot lunchen på Café Skansen. Men jag smiter iväg på toaletten i Rådhuset nedre regioner, en rejäl avdelning med mycket kakel som i en tysk ölhall.

IMG_8924

Fotojobb. Foto: KAI MARTIN

Klappad och klar väntar en station för lite firande med bubbel och någon starkare historia, lagrad brännvin från Skåne, som ska ha gjorts till M:s födelse och som inte har blivit godare med tiden, biter som vinden och är en tradition som ska bevaras. Nå… skål. På café Skansen äts den förbeställda maten och en norsk öl slinker ner innan vi efter någon timme skiljs åt.

IMG_8951 2

Bubbel för bönor. Foto: KAI MARTIN

Mina söner gör stan, den äldstes flickvän är sällskap och de ser sig om under några timmar. Z och S kikar i butiker, men jag sloknar, tar trikken hem och tar en lur, läser lite grand och förbereder mig för kvällen. Vi samlas på Carl Brenners plass t-banestation för vidare transport till där festen ska hållas.

IMG_8958

På väg. Foto: KAI MARTIN

De nu gifta paret är förtjusta i öl, självklart blir ett mikrobryggeri med restaurang platsen för celibrationen av de båda. Det är ett bra val, Nydalen Bryggeri och Spiseri är måhända modernt, men det är god mat och god öl som serveras och snart är det stimmung i lokalen. Det hålls tal och jag är inkluderad, håller ett kort som avslutas med ”Love me tender”, kärlek som den ska vara.

IMG_8964IMG_8971

Bröllopsfest. Foto: KAI MARTIN

Tröttheten slår till strax innan midnatt och dessvärre strax innan dansen ska börja. Z och jag avviker, går till t-banan. Z lyckas köpa biljett, för vårt 24-timmarspass är utgånget, men då samma sak ska ske för mig kinkar maskineriet. Jag väljer att tjuvåka, för gud vet hur länge tågen går på fredagsnatten. Inga kontrollanter, men jag hade munnen full av ursäkter om de skulle kommit.

S har redan avvikit för buss hem och mer studier. Lillkillen kommer hem vid tretiden. Jag noterar det sömndrucket och somnar om, vaknar på morgonen, gör i ordning frukost, väcker Z och honom, äter, gör oss i ordning och tar en sväng om fru och fru, för ett morgonbesök i deras lägenhet nere Botaniske hage. De bor högst upp i ett tegelhus, en trevlig lägenhet, och det är ett trött, men nöjt par vi möter. Så bilen hem, samma väg som vi kom, tre timmar söderut med den starka förvissningen om att vi snart ska åka norrut till Oslo igen.

Hämtat andan

Det finns stunder då jag ibland undrar om det inte är som i Tage Danielssons ”Sagor för barn över 18 år”, nio vet den novellen/sagan om en politiker som gradvis gör slut på de antal ord han har till sitt förfogande under sitt liv.

Efter att ha jobbat intensivt under hösten var tanken att slipa kanten mot för mycket skrivande, andas ut och ta in. Men januari kan vara grå, kall och omfattande mörk. Men under månaden händer också mycket, från nyårsrevyer med premiär runt trettondagshelgen över P3-guldgalan, Guldbaggegalan och Filmfestivalen i Göteborg. Lägg till detta ett bröllop i Oslo som under inga omständigheter får missas, så märker ni; plötsligt äter tiden mig i alla ändar och jag vill ju göra ett ordentligt jobb, men bloggen får ta paus.

Orden räcker inte till. Eller är mina bokstäver slut. Har jag nått vägs ände gällande författande utanför yrkesrollen…?

IMG_8974

Klämd mellan tiden. Foto: KAI MARTIN

Jag försökte för en helg sedan att sparka igång orden, som jag förbrukat, lånat eller vad ni vill. Men det blev istället en dag som gick åt till umgänge med Z, inte fel i det, men platserna vi höll till på och fördrev min dyrbara tid på var inte så inspirerande; köpcentrum, jakt på kläder, utprovning av kläder, matinköp etc. Jag kroknade där lite, inte för att det inte var fokus på mig (för en gångs skull), utan för att då jag vaknade på morgonen var det med en ambition, som hade siktet inställt mot skrivande i lugn och ro.

Jo, jag har lagt mycket annat åt sidan. Har inte varit överambitiös gällande städningen, till exempel, men det har å andra sidan ingen annan varit heller. Tvätten har jag gjort snabbt och effektivt och någon säng har väl hunnit bli renbäddad. Matlagningen har gått på sparlåga, för det har inte riktigt funnits energi.

Men nu tänkte jag sparka igång skrivandet här på bloggen.

Så håll utkik. Planen är att sätta ett streck för följande texter:

• Året 2017 (med råge).

• Filmfestivalen

• Eran – tv-serien om svensk punk, men ur det perspektiv som saknades.

• Bröllopet i Oslo.

Åtminstone inledningsvis. Jag har dessutom den omfattande texten om mitt, nu, drygt 50-åriga liv som ishockeymålvakt att författa. Så, jo, jag har att göra vid sidan om mina andra gärningar som journalist, man, älskare, kock, städare, tvättade, strykare och samtalspartner.

Den hemlighetsfulla resan

Onsdagen den 7 december 2016

Det hände sig vid tiden, som för ett år sedan, att Z bad mig packa väskan för en resa mot okänt mål. Hon hade redan lurat iväg mig på två i ledet av mitt 60-årsfirande, det var nu dags för den tredje och avslutande; jag visste inte vart, men anade ändå. För Z krånglade vid packningen, det jag stuvade ner i min resväska var inte gott nog, resegarderoben för de sex dagar vi skulle vara borta skulle ner i en packen. Det var tanken, men den spräckte jag. Det märkte jag, men utan att veta varför.

Eftersom vi skulle ha sängkläder med oss var jag övertygad om att vi skulle till T, Z:s storasyster i Bagsværd, utanför Köpenhamn. Perfekt, tänkte jag. Några dagar i den kungliga danska huvudstaden, sakta strosa runt med min älskade hustru, njuta av julen på Tivoli, en øl, smørrebrød… ja, det hela.

Så rätt jag hade och så fel.

Jag styrde bilen på kommando söder ut, vi korsade verkligen Öresund mellan Helsingborg och Helsingør, men då vi for längs med Strandvejen söderut förstod jag att vi inte skulle, åtminstone, direkt, till Bagsværd.

IMG_3601

Första stopp, Louisiana. Foto: KAI MARTIN

Det blev ett stopp på Louisiana, Daniel Richter, Louise Buorgeoise och Tyron Simon ställer ut, men vi hamnar i något slags klaustrofobiskt mood och krånglar oss endast ur den känsla genom att lämna museet. Vi far vidare, åter på kommando från Z, någon mil söder ut för nästa anhalt, Rungsted Kro för att spisa mat. Z vet ju och har varit med på turer Göteborg–Louisiana–Rungsted Kro t/r förut, för det var mammas och pappas favoritfärd över dagen, lite konst och en smula danskt gemyt där kroplatten var favoriten, ett sillbord för en, där man kunde komponera sina egna smørrebrød; så varför bryta traditionen…?

När vi åkte från stället var jag varm, skön, mätt och go. Vi styrde mot Bagsværd och vår inkvartering och jag ställde in siktet mot några dagar hos T och i den danska huvudstaden. Efter samkväm somnade jag djupt; jag som normalt sett vaknar tidigt kunde inte förstå alarmet från Z:s klocka, när hon sedan försiktigt vill få upp mig till ytan, var jag så envetet kvar i drömmen att jag närmast befann mig djupt ner i madrassen. Det var plågsamt att öppna ögonen, jag som sov så gott.

Torsdagen den 8 december 2016

Men allt det jag packat upp fick jag packa ner. Tåget in till centrum väntade och därefter Metron till Kastrup. Z hade en plan.

Det stod snart klart att vi med Ryan Airs hjälp skulle ta oss till Bergamo och vidare till Milano. Jag, som inte är någon hejare av lågprisflygbolaget, har en hustru som är omtänksam och har koll. Hon hade förbeställt, vi klev ombord, fick spatiöst med benutrymme (som om jag med mina skulle behöva det…) och jag fick fönsterplats.

IMG_3607

Vy över Alperna. Foto: KAI MARTIN

Z somnade snart om. Jag var klarvaken och fick en vidunderlig färd över Alperna och en makalöst vacker inflygning mot Bergamo med Lagt di Como, som lättjefyllt sträckte ut sig i den bleka decembersolen.

Vi tog bussen till Milano, den hårt trafikerade autostradan sydväst avslöjade en elegant, välputsad tankbil med släpp innehållande gorgonzola och jag fick en annan syn på en av favoritostarna. Tankbilar, minsann.

Så klev vi av vid Milano Centrale, vilsna på riktning och mål, men med en adress till hotellet. Vädret är strålande, någon plusgrad och vi söker oss in i den massiva järnvägsbyggnaden för att köpa något slags kort för kommunikationsmedel. Vi krånglar oss till ett, där de naturligtvis inte ville ha kort utan reda pengar och så småningom kom vi ut på Piazza Duca d’Aosta, nyfikna på att ta en turistbuss för guidning genom den staden vi ska gästa några dygn. Men efter en tids väntan ger vi upp, tar tunnelbanan mot hotellet, t-stop vid Maciachini, promenad via boulevarden Viale Edoardo Jenner till vårt boende. Vi får ett rum högt upp med milsvid utsikt, men det är oklart vad vi ser när vi kikar över det stadslandskapet insvept i tunt smogdis.

IMG_3610

Utsikt från ett hotellfönster. Foto: KAI MARTIN

Vi installerar oss, kikar på kartan för att orientera oss och bestämmer oss för att ta staden i besiktning; ingen lätt sak med en stor och krånglig, rent geografiskt, stad som Milano.

Men vi tar oss tillbaka till Maciachini och t-banan in mot stadens centrum. Irrar runt, tar en vagn mot okänt mål och jag ser något om San Siro och säger något om att titta på fotboll, då Z ler och förklarar att det redan är klart och att det ska bli kvällens begivenhet. Men först kultur.

Vi måste ju in i Milanodomen, den väldiga vid Piazza del Duomo, möts av julmarknader som glittrar vackert i decemberkvällningen. Vi tittar storögt och vi är inte ensamma, men kön i i domen är moderat, så vi passar på och väl inne fylls jag av en oerhörd andakt inför historien, inför de som rest den byggnad, över de galenskaper som satt den i verket, över den hisnande arkitekturen. Det är stort. Förstås tar vi också tillfället i akt och går in i den kommersiella högborgen, Galleria Vittorio Emanuele II,  bredvid. Vi var inte ensamma om det heller och det var, kanske talande, mer folk där än i domen.

Turister. Foto: KAI MARTIN

Vi är hungriga, men tänker att det kanske kan vara en vid i idé att åka tidigt till San Siro, för det är ju Europacupspel mellan Inter och Sparta Prag. Där någonstans måste det ju finns bra med matställen; så fel vi hade. Kiosker med allehanda skräpmat, javisst. Men vi ville mer och efter lire irrande i den monstruösa fotbollsarenans skugga hittar vi ett ställe som nischar sig med amerikansk mat. Hmm, men hungern har ingen lag. Det fick bli vår första måltid på italiensk mark.

I skuggan av San Siro. Foto: KAI MARTIN

Överraskande nog, trots en t-bana fylld av Sparta Pragsupportrar, är det glest på läktarna och vi huttrar oss genom två halvlekar endast bristfälligt värmda av en kopp choklad i paus. Jag kinkar och vill gå, men Z säger att vi ska stanna för det kommer fler mål än de vi har sett. Hon har rätt. På tilläggstid avgör Éder Cirtadins Martins med sitt och lagets andra mål – 2–1. Resultatet hjälper föga. Sparta Prag har bättre målskillnad och går vidare i cupen. Vi går vidare hem för en natts sömn.

Fredagen den 9 december 2016

IMG_3648

Vackra omgivningar. Foto: KAI MARTIN

Vädret står oss bi. Efter frukosten, en buffé med mer sötsaker än godsaker, putsar vi våra tänder och vår stil. Vi promenera vår lokala paradgata ned mot tunnelbanestationen. Tar oss via byten till castello Sforzesco, slottet med anor från 1300-talet, promenerar in på gården och omkring det, men aldrig in i det. Utanför försiggår en marknad med allt och inget, bland annat går det att köpa sig en välhållen Vespa, men jag avhåller mig.

Vespa och slott. Foto: KAI MARTIN

Vi drar oss ned mot Cairoli Castello, platsen där det finns ett turistcenter, för nu är det dags för en buss som guidar oss runt Milanos sevärdheter. Det blir en kringelikrångtur som inte öppnar vår kunskap om staden något nämnvärt, för Milano är en stad med ett myller av gator och prång, inte helt lättöverskådlig.

IMG_3664

Från ett bussfönster. Foto: KAI MARTIN

När vi kommer åter är det med hunger i magen, så vi tar vägen nedför Via Dante, promenadstråket med mängder av butiker. Vi tar in på en restaurang för både toalettbesök och lokal spis. Jag beställer, efter utförda behov och rentvättade händer, en gnocchi med scampi, ett glas till och lite vatten. Under tiden som vi äter möts jag av en konstlad mättnad, som jag snart förstår är ett slags illamående. Det är inte akut, men efter att vi lämnat restaurangen och besökt ett par butiker ber jag om att få åka tillbaka till hotellet för att vila. Jag har blivit matt, behöver vila och trots att Z inte gillar min förfrågan bifaller hon mitt äskande och väl på hotellrummet och i säng slocknar jag. Z smiter ut för att handla och dröjer med ett komma, hon är på jakt efter kvällsmat, för tiden har gått, och med hon är borta vaknar jag av att illamåendet ger sig till känna.

Jag blir av med allt, tömmer mig fullständigt, somnar om, vaknar för att titta på tv och snart kommer Z då mörkret sedan länge har omfamnat staden. Hon har varit på promenad i närområdet, hittar en väl dold matbutik, handlat lite, men maten går hon ner i hotellets restaurang för att äta. Ensam. Jag ligger kvar, somnar och vaknar morgonen därpå frisk och utan sviter av gårdagen.

Lördagen den 10 december 2016

Vi har bestämt målet och tar fötterna dit. Vi har börjat begripa staden och få grepp om kartan, inser att vi inte bor så långt från centrum som vi kanske anat. Så med bra skor kan vi komma långt. Vi går ned mot Tomba di Manzoni, kapellet med den magnifika gravplatsen Cimitero Monumentale.

IMG_3671

Över Via Carlo Fanini med morgon stund som guld i mund. Foto: KAI MARTIN

Det är en promenad på några få kilometer, men väl där är det en resa från nutid till 1800-talshistorik och dödens ständiga påminnelse i väldiga, påkostade monument av människor som var väldigt rädda för att inte bli ihågkomna.

Decemberkylan gör sig påmind, men solen lyser på blek himmel, vädret är intagande och gravplatsen fascinerande. Vi strosar omkring där ett tag, häpnas över en det ena, en det andra och inser att Östra Kyrkogården med sina mausoleer är ett intet i prakt och storslagenhet. Vad med pengar det har lagt för den sista vilan och jag tänker på Joy Divison och skivomslag…

IMG_3686

Tänker på döden. Foto: KAI MARTIN

Ner i underjorden och mot Milano Porta Genova där det lite underligt ska finns kanaler, så vi söker oss mot dem. Via Vivegano leder oss längs affärer ned mot turistområdet, lite bohemiskt och kanalen Linea Traghetti Gaggiano, strosar omkring i närområdet, tar in på ett trångt ställe och låter oss serveras en fin milanorisotto, tar en kaffe därefter och fortsatt promenad samtidigt som kvällen kommer hastigt och sänker staden i mörker och mystiskt glitter.

Vacker miljö och mätt och glad. Foto: KAI MARTIN

Vi tar vagnen från Porta Genova uppför Corso Genova, men hoppar av den långsamt gående vagnen för en upptäckt av Z, inte så förvånande då det inte gällde någon sevärdhet, men en skobutik. Gatan är affärsrik, så det blir fler besök. Men i just skobutiken blir näringsidkaren av med ett par skor till en danskfödd svenska med svårigheter att hitta skor.

IMG_3720

IMG_3721

Jul i la stada. Foto: KAI MARTIN

Vi orienterar oss upp mot Via Edmondo de Amicis och in på lite smågator, går in i ett kapell som också är ett slags museum, vidare upp mot Corso Magenta med hopp om att det finns plats för oss till ”Sista nattvarden”.

IMG_3722

Det vackra kapellet som jag glömt namnet på. Foto: KAI MARTIN

Utanför kyrkan Santa Maria della Grazie står tiggare som en präst kör från porten, så var det med den generositeten, och när vi frågar om möjlighet att få se Leonardo da Vincis muralmålning är svaret förstås nekande; det är lördag och vi kan få biljetter till tisdag.

Precis som ett förhoppningsfullt besök på La Scala, alltså. Det gäller att vara förberedd gällande en del resor.

Vi irrar vidare på Milanos gator, tar en vagn och kommer upp till centralstationen, tar t-banan hem till hotellet.

IMG_3725

Blommor i Milano. Foto: KAI MARTIN

Trots Milanos renommé gällande kläder känner jag mig lost, hittar ingen butik som lockar och jag vet inte vart jag ska gå. Vilsen, helt enkelt. Men inget som turen som vi tog på måfå med spårvagnen från centralstationen. Vi var nyfikna, helt enkelt, vill åka  för att se vart vi skulle komma. Det blev en lång färd och vi insåg slutligen att vi var på väg till Milanos flygplats, öster om staden. Helt fel riktning mot dit vi skulle.

Men det är lätt att bli förförd. Milanos spårvagnstrafik är ivrig och frekvent, men också med vagnar i tjänst som Ringlinien i Göteborg skulle sukta efter.

Söndag den 11 december 2016

Det är dagen för avfärd. Vi har varit vilsna i Milano, men ändå hunnit med en del. Vi promenerar ner till den märkliga Garibaldistationen, sätter oss på ett tåg mot Bergamo och några timmar där att döda innan vi tar flyget till Kastrup.

IMG_3739

Ciao, Milano! Foto: KAI MARTIN

Tåget visar sig vara ett som stannar vid varje station, resan tar dubbelt så lång tid som med ett snabbtåg, men vi har ingen brådska.

Frestelser i Bergamo. Foto: KAI MARTIN

Väl framme i Bergamo hittar vi en möjlighet att bli av med våra väskor, vi rådfrågar om hjälp hur vi ska ta oss till den gamla staden, åker buss och den första bergbanan, promenerar genom de vackra kvarteren, tittar på utsikten och blir genast förtjust och fortsätter med nästa bergbana för ytterligare hänförelse. Utsikten är bedövande vacker och väl upp på Castello di San Vigilio.

IMG_3766

Vacker vy. Foto: KAI MARTIN

Vi är tagna. Det är så vackert och vi bestämmer att hit ska vi åter. När vi går tillbaka till bergbanan för nedfärd inser vi att vi har tid över innan planet. Vi går in på en restaurang, men backar för priserna, går tvärs över torget och blir vänligt placerade vid ett bord intill väggen med panoramafönstret en bit ifrån. Ett sällskap bryter upp och Z frågar kyparen om vi kan byta, han arrangerar det och vi får in får mat och njuter av den, utsikten, vinet och desserten. Vill sitta här i timmar och bara äta sakta med Bergamos vackra landskap som ögongodis.

IMG_3779

Sugen… på bättre utsikt. Foto: KAI MARTIN

Så tumlar vi lyckliga ut och mot bergbanan i Bergamo, nedför och sedan bussen ner till den nya staden och bussen till flygplatsen. En god tur med min älskade hustru, som nu har en dag kvar.

IMG_3784

Turen går utför. Foto: KAI MARTIN

Väl inne på den moderna flygplatsen slår Z ihjäl tiden med ett besök hos frisören, en tradition av hårklippning utomlands som hon vårdar. Sedan mot Kastrup, up, up and away.

IMG_3791

Frisyr på Bergamo flygplats. Foto: KAI MARTIN

Måndag den 12 december

Vi har fått en natt i Bagsværd. Gör på hemvägen en tur till Lyngby och vår Röda Korsbutik. Z hittar ett par Paul Smithchinos, som jag köper med någon Sandskjorta för väldigt lite pengar. Vi fortsätter mot Birkerød där vi nosat reda på några andra secondhandbutiker där jag i den stadens Röda korsbutik hittar en ursnygg, smårutig H&M-kostym i ylle, välskräddad och smart, som kostar 175 kronor. Det jag inte hittade i Milano fann jag istället i Lyngby och Birkerød.

Bilresan hem körs i mörker. Julen närmar sig och december sveper om mig, jag kämpar mot min trötthet. Men Z:s kärlek bjuder in ljuset, hennes överraskningar likaså.

Jag lever ett gott liv och jag lever gott på mina minnen.

En dryg vecka

Tiden rinner. Tiden kryper. Tiden krälar. Tiden löper. Allt beroende på vad man har för händer. Eller inte.

Min tid rusar. Kanske den utmätta också. Men framför allt den vardagliga.

Jo, ja, jag har alltid haft mycket att göra. Har alltid velat ha det så. Men, och det ska erkännas, med arbetslösheten krävdes det mer att fylla agendan än då jobbschemat pockade på uppmärksamhet.

Från 1 september ändrades ju allt det. Jag blev med jobb, Fick plötsligt ansvar för nöjessidor i Göteborg Direkt. Gick knyta an till alla kontakter jag tidigare haft, fick chans på nya, hamnade i jobbmöten, träffade nya och gamla relationer. Hamnade i ett stim.

Det, i sin tur, har gjort att ambitionen med denna min blogg kanske har vacklat. Men jag ska försöka vara stadig. Det är trots allt skillnad på skrivande här och i en tidning.

Men i det flöde av händelser som runnit under mina broar den dryga senaste veckan har jag också känt ett behov av att bara pausa, andas ut, andas in. Bloggen kan vänta. Jag har kört ett race och kommer aldrig komma i mål förrän den feta damen sjunger. Jag är inte där. Än.

Så. Låt mig göra en summering från förra lördagen till nu, denna söndag.

Lördag:

Går på Pustervik. Ser fram emot Lustans Lakejer, som jag inte har sett på år och dag. ja, inte sedan någon spelning på Jazzhuset tidigt 00-tal, eller kanske till och med slutet på 90… jag vet inte.

Bandet flörtar med mina sinnen. Hela tredjealbumet ”En plats i solen” ska framföras på nu mer klassiskt manér. Generöst har jag beretts en plats på gästlistan. Jag tackar för det, minglar med vänner, pratar mer med andra, mindre med en del. Träffar före detta GT-folk, stämmer av, försöker göra min röst hörd i massans sorl. Det är fullt. Det är trångt. Det är förväntansfullt.

Jag tillhör dem som hoppas och vill. Framför allt eftersom bandet har lockat hit dåvarande producenten och förre Japankeyboardisten Richard Barbieri, en ikon och syntmakare av rang.

Vecka1

Eleganter i ett trasigt ljud. Foto: KAI MARTIN

Det utlovade klockslaget för starten av konserten överskrids med en halvtimma. Ett kort intro bjuder upp till albumet. Men från start störs konserten av dåligt ljud där bastrumma och bas slår ut alla ljuva nyanser. Det håller dessvärre i sig. När Kinde och hans mannar dessutom valt att inte spela albumet från start till mål utan kastar om i låtordningen fasar min förtjusning ut. Synd. Lustans Lakejer är för eleganta för att drabbas av dåligt ljud. Den oundvikliga melankolin, mondäniteten, den blasé livserfarenhet som musiken och texterna utstrålar kräver den bästa av inramningar.

Jag hälsar på bandet efteråt. Får möjlighet att prata med Richard Barbieri och säger att jag inte sett honom på scen sedan Japan spelade på Stockholms konserthus för 35 år sedan. ”Åh,” svarar han, ”det var senast jag bar kostym på scen”.

Inser efteråt att jag nog ljög. Såg honom med David Sylvian på Hammersmith Odean kring millennieskiftet. Nog bara han kostym då med. Två lögnare i medelålderns övre gräns.

Söndag:

Jag vaknar av att jag nu kan skriva mig som 61 år gammal. Z ligger bredvid, vill inte att jag ska gå upp före henne och jag som alltid är den som vaknar först, lagar frukost och startar dagen tidigt. Jag sover räv, sträcker ut på tiden, efter att hon har pallrat sig upp och till köket. Slutligen kommer hon, ”väcker” mig med en kyss och en sång, förresten två, svensk och dansk, samt ett vackert dukat frukostbord.

Vecka3

Uppåt  väggarna. Foto: KAI MARTIN

Vi tar tid på oss och när vi väl har klätt oss är det för att gå och se Britt Ignells utställning på Galleri Aveny. Jag har inte träffat henne på 30 år, det är i dag hennes sista dag av utställningen, men jag har följt henne och hennes konst på distans. Nu dags för lite närkontakt.

Här jobbar hin i mindre skala, gör fina skulpturer främst för vägghängning och både Z och jag blir förtjusta, oberoende av varandra, i framför allt en skulptur. Vi får emellertid hålla i slantarna och bara gilla, nicka och kommentera. Dessutom blev det ju samspråk med konstnären själv och hennes fina hund.

Vi går till min gamla adress, Nordhemsgatan 60, där jag tror det ska finnas ett galleri. Jag har fel. Men runt hörnet är det lägenhetsvisning, så det får bli det. En liten ett och en halv på gatuplan. Fint renoverad, men nej tack. Längre ned i backen skyltas om nästa visning. Vi går in, tittar oss hastigt om, innan vi vänder och går ut. Vi bor bra. Men är nyfikna.

Så promenerar vi ner på stan. I hörnet Landsvägsgatan/Haga Nygata träffar vi bekanta, där kvinnan också har sin födelsedag i dag. Vi grattar, tar bilder, skrattar, stämmer av och skiljs åt. Ner på stan, går in på apoteket, vidare ner till Vapiano, där en bekant står utanför tillsammans med en kollega. De jobbar båda på stället, är lite bekymrade då en gäst har svimmat av. Nu väntar de in en ambulans som ska ta hand om gästen.

Vecka4

Mat för födelsedagsbarn. Foto: KAI MARTIN

Vi är lite för tidiga för mat och ska dessutom vänta in Z:s barn som är på ingång. Under tiden smiter vi in på Bengans, pratar med vännen Alex Gabay, blir grattad och smiter ut på Östra Hamngatan. Vi blir tre då den unge mannen kommer med vagnen, går in på Vapiano och inväntar dottern. Hon kommer, vi beställer mat och dryck, som när den väl kommer är alldeles utmärkt. Efterrätt och kaffe blir det också.

I passande pauser under dagen bockar jag av och tackar för födelsedagshälsningar på Facebook, Instagram och via mejl, telefon och sms. När dagen är slut räknar jag in över 700. Jag bugar mig.

Men innan dagen sluter sig går vi på bio för att se ”Blad runner 2049”. Dystopisk, långsam, grym och med ett ultravåld som jag tröttnar på. Men filmen är som en amerikan vill närma sig något av Tarkovskij, den ryske filmskaparen. Vackert på sitt sätt.

När vi kommer hem är det kväll. På trappen sitter min yngste son för att gratulera. Den äldre dröjer någon dag. Älskade barn.

Måndag:

Morgonhockey pockar på sin uppmärksamhet. Jag har hyfsad ordning på spelet. Men efteråt har jag en dragning i höger skinka, som kommer besvära mig resten av veckan.

Jag har jobbet som kallar och har ett intensivt schema efter morgonmötet. Springer från den ena intervjun till den andra, men har lyckats ta fel på den första tiden, som först är i morgon, tisdag.

När jag kommer hem är jag rätt mör.

Tisdag:

Mer hockey är planerad. Men jag låter hockeyn vara för att vila kroppen. Ägnar mig åt stretchning. Gör intervjun jag trodde jag skulle gjort igår och tar mig till jobbet med cykeln, skriver, äter lunch med en kollega. Har ett bra samtal med henne. #metoo skallar uppfriskande över världen och skakar om Sverige, mig, alla.

Gör en tur i tvättstugan, kör några maskiner, hänger upp, stryker några skjortor. Tittar på Champions League, Real Madrid mot Tottenham i en sällsynt underhållande match.

Onsdag:

Klockan ringer tidigt. Det ska den göra. Min koas är ställd mot Säter. En vän, vars mamma nyligen har gott bort, behöver hjälp med skjuts hem till Göteborg. Jag vill passa på att färdas när det är mörkt upp till Alingsås för att möta ljuset när vägarna blir sämre och viltet kanske håller sig i skogen.

Jag smiter ut ur staden innan vägtullarna slår om från streck till nio kronor. Trafiken är gles och jag kan själv välja min fart inom rimliga gränser.

Vecka5

Färden mot ljuset. Foto: KAI MARTIN

Först upp mot Vårgårda, kanske Vara, kommer ljuset. Jag tvingas stanna innan Skara av nödvändiga skäl, men fortsätter med styv fart. Kommer till Örebro, tankar och fortsätter förbi Lindesberg och upp genom Bergslagen, förbi Fagersta, Hedemora och kommer fram klockan elva. Något som överraskar min vän, som hade räknat med ankomst någon timme senare. Han har varit minutiös i sina förberedelser. Allt är ihoppackat, lägenheten skinande ren och det tar inte lång tid att packa bilen full med det som ska med.

Vi ska lämna lite prytlar och nycklar innan vi kan åka söderut. Men på fastighetskontoret har de lunchstängt mellan elva och ett, generöst, så vi passar på att få oss något till livs. Rotmos och fläsklägg, stadig husmanskost, som är suveränt tillredd. Så gör vi lite sightseeing i Säter, besöker hans barndoms kvarter, ser Säters sjukhus på håll, sågverket, badstället, friluftsmuseet, alla timmerstugor i centrala byn. Historien ropar.

Vecka

Historisk promenad. Foto: KAI MARTIN

Så mot Göteborg genom ett höstvackert Sverige. Motsatt väg som jag kom. Kort stopp i Laxå och vidare hem. Mörkret har börjat komma när vi når hans adress. Allt lastas ur och bärs upp och in till ett nytt hem. Förutom en vacker skinnväska fullastad med tidningar och hemligheter, som jag får för hjälpen.

Middag med familjen. Åter Champions League. Åter underhållning. Benfica–Manchester United. Sömn.

Torsdag:

Har medvetet en ren dag, förutom en lunchdejt med en vän. Plockar ihop i tvättstugan. Stryker rent, viker ihop, levererar till var och en. Gör mig i ordning och cyklar ner till Järntorget.

Vi kommer ungefär samtidigt, styr kosan mot Bombay, den indiska restaurangen. Vi kommer en stund efter lunchrusningen och får bord direkt, sätter oss ned, beställer och stämmer av våra liv. Äter upp maten, dricker vårt vatten och bestämmer oss för kaffe på Cigarren. Efteråt följs vi åt för en promenad. Jag hinner knappt låsa upp cykeln förrän en bekant till min vän kommer tillsammans med en kompis. Det är slitna herrar som kommer direkt från rökande av substanser som jag håller mig ifrån. Jag kommer i samspråk med den äldre, några år fler än jag, som beklagar sig för att han rökt på och vad ska barnbarnen säga, och han som ska sälja Faktum… När vi bryter upp tackar jag för att inte jag hamnat där.

Dagen går i sitt stilla mak. Lagar mat, men låter Z plocka undan.

Kvällen ska ägnas åt humor och allvar. Olof Wretling har sin föreställning på Storan, yngste sonen följer med och vi roas. Det är en sällsam berättelse han har på scen, Olof Wretling, om diagnoser som ställts honom från det han har varit liten. Om sorg och egenanklagelser, om befrielse när ordens kraft kommit att stå honom bi.

Fredag:

Startar morgonen med hockey. Fast först efter frukostgröten och stillsam väckning av fru. Fikar efteråt. Den ömmande skinkan är lite bättre. #metoo skallar starkare för varje dag. Dejtar en vän för fika, vi ses på Järntorget, går mot Auktionsverkens innergårdar, träffar en vän till min kamrat, blir presenterad och hör namnet Fredrik, får förklarat senare att han är filmare. Märkligare blir det på kvällen då det visar sig vara Kim Anderzons son vars film ”Den skalliga primadonnan” visas på kvällen, som jag inte missar.

Min vän bjuder på kaffe och undrar om jag vill ha något till. Det blir hälsovådligt, men en dammsugare. Vi samtalar, försöker famna allt som inte berättats sedan vi senast sågs; barn, familj, jobb, musik, böcker…

Vecka6

Klassisk fika.

Vi sitter utomhus för vädret tillåter det och Auktionsverkens gamla gårdar har vårdats. Det är en trevlig miljö som andas Berlin och jag längtar dit.

Efter hockeyn hade jag handlat. Planerar mat för kvällen, fläskfilé med champinjoner, lök, vitlök, dijonsenap, tomatpuré, crème fraîche samt cocktailtomater. Ris till. Och vin. Z hade dagen innan köpt ost, som blir vår dessert till filmen och senare ”Skavlan”.

Under middagen pratar vi #metoo. Min hustru är klok. Jag försöker bli det också.

Lördag:

Vaknar tidigt. Väcker inte Z. Läser lite. Går upp för att göra iordning frukost. Väcker Z, som är morgontrött. Vi möts så småningom vid frukostbordet och sträcker ut med mat och tidningsläsning. Kanske de sista stunderna med GP, där min prenumeration upphör. Men, förutom räkningen, har ingen hört av sig om jag verkligen inte ska fortsätta. Bra jobbat. Trots att jag var vid tidningens monter på Bok- och biblioteksmässan, talade med dem och blev lovad att bli uppringd.

Z tar en lat dag. Jag gör mig i ordning för jag har blivit inbjuden till hockeyn mellan Frölunda och Skellefteå. Men inte nog med det, legendaren Niklas Anderssons tröja ska hissas vid en ceremoni.

DSC_8749

Niklas Andersson hyllades välförtjänt. Foto: TOMMY HOLL

DSC_8733

Rörda söner Noah och Lias Andersson när pappa Niklas hyllas. Foto: TOMMY HOLL

Det blir känslosam inför fullsatta läktare. Gamla lagkamrater till den förre Frölundaspelaren är på plats, laget, förstås, alla med nummer 24. De i livet som fått sina tröjor hissade (Patrik Carnbäck, Stefan Larsson, Lars-Eric Lundvall, Ronnie Sundin, Jörgen Pettersson). Så Niklas Andersson, hans fru och söner. Det är en strålande manifestation för en spelare som betytt så oerhört mycket för laget under den period han spelade där. Väl värd en hyllning.

Matchen blir en kvart försenad och starten i första perioden är lite trevande från båda lagen. Men där hemmalaget tar kommandot och radar upp chansen utan att riktigt komma till.

_TH15671

2–0 av John Nyberg. Foto: TOMMY HOLL

Det dröjer till andra perioden. Ja, 13 sekunder in, då Joel Lundqvist vinner en tekning, som går tillbaka till Ramsus Dahlin, som dansar in sidled och knäpper iväg ett skott som ställer en skymd Skellefteåmålvakt. Frölunda tar sedan ledningen med 2–0 innan Skellefteå jagar ikapp och kvitterar. Återigen lite onödigt, där laget inte kan skaka av sig motståndarnas gnuggande och därmed skapar lägen som blir mål. Och fortfarande darrar Frölundas försvar. Nu kan laget tacka Johan Mattssons målvaktsspel. Jag vet inte hur många svåra räddningar han gjorde, framför allt nere i gubbhörnet mellan klubbhandske och benskydd. Men han löste det mesta med bravur.

Övertidsmålet som gav vinst för Frölunda, kan diskuteras. Men det blev vinst.

Väl hemma blev det repris på gårdagens kost plus ost och vin. Men nu till ”Så mycket bättre” och ”Skyfall”, som reklamavbrotten dödade fullständigt. Ja, så mycket att jag gick och la mig. Men… jag har sett filmen förut.

London i solsken och regn

Det var en eftergift. Det erkännes. När vår Norgeresa och solsemester rann ut med semesterkassan i sviterna av en vidlyftig julitur med tillhörande verkstadskostnader, var Z inte glad. Hon som hade sparade semester, som nu gick till rekreation hemma.

Så dök bilder upp på Instagram från vänner som varit på Pink Floydutställningen på Victoria & Albert museum i London och en idé väcktes. Chans till botgöring, en weekendresa med kvinnan jag älskar till en stad vi båda gillar.

Jag skulle vid den tiden få min första lön sedan två år tillbaka och det kittlade extra att få göra den där resan.

London24

Mot London! Foto: KAI MARTIN

Så sagt och gjort. Vi beställde resan och konstaterade sedan att det inte fanns några biljetter till utställningen. Men Z är ju den hon är, det vill säga initiativrik, så hon ringde upp muséet och de fann på råd. Via andra länkar än museets egna gick det att köpa biljetter. Vi kunde då också konstatera att utställningen hade förlängts till den 15 oktober, så vi hade inte behövt hasta iväg med biljettköp. Men, men…

När väl resan inträder har jag också varit igång en månad på jobbet. Det känns plötsligt som en bra idé att få lite ledigt, om nu en hektisk helgresa är avkoppling…

Fredag

Vi flyger med British Airways, ett bra flyg vid elvatiden, men där jag jagat iväg Z för tidigt, så vi får döda tid på Landvetter. Vi kommer fram till Heathrow strax efter lunchtid och tar tunnelbanan in till stan, byter vid Earl’s Coart och vidare mot Victoria station för promenad till hotellet. Vi ställer inte kompassriktningen helt rätt och tar en omväg vilket inte är helt fel.

London1

Posören på Vauxhall Bridge road iklädd secondhandfynd från Danmark (H&M-kostym, bomull, 150dkr, Bosskjorta 30 dkr, skorna Clarks, inköpta i London mars 1988).

Foto: ZEBA PEDERSEN LÖWEN-ÅBERG

Vauxhall Bridge road bjuder på mycket och Z hittar en restaurang som vi senare går till. När vi så viker av Warwick Way för att nå hörnet av den och St George’s Drive, där hotellet ligger, visar det sig att den är nedlusad av restauranger, fik och secondhandbutiker. Z vill gå in där bums, men jag trummar på mot hotellet. Vill checka in. Vill vara fri från väskor och regnet hade gjort sig tydlig med att det kunde bli en bråkig eftermiddag.

New England hotel var inte mycket att skryta med. Högst upp i en sjabbig byggnad, trånga trappor och ett brittisk påvert hotellrum med sliten heltäckningsmatta, en renoverat badrum med en icke så väl fungerande toa.

London2

Utsikt från en hotellfönster. Foto: KAI MARTIN

De förtjusande kommentarerna om hotellet på nätet hade ägarna förmodligen själva skrivit.

Men… vi är där. Vi har kommit till London och vi är hungriga. Vi går tillbaka samma väg som vi kom. Smiter in på de secondhandbutiker vi sprang förbi och nyper i ett och annat, bland annat en Hackett-trenchcoat, som jag till och med provar, men avböjer att köpa.

Så åter på Vauxhall Bridge road och in på Jugged Hare, som är brittiskt så det förslår och så också maten och den ljumma ölen. Det blir paj, förstås. Tre stycken, faktiskt, parat med tre öl, Fuller’s, där framför allt honey bea faller oss i smaken.

London3

Paj och öl. Foto: KAI MARTIN

Uppför Vauxhall Bridge road och över gatan, in på Retromania som med sin tweed gör Z yr och hon lovar sig själv att komma tillbaka. (Nu blir det inte så, och trots förtjusningen har hon senare helt glömt att vilket stället var då jag frågar henne.)

Vi har en tid att passa, då schemat för Pink Floydutställningen är 17.45 för vår del. Så vi smiter ner i undergrunden, tar tåget till South Kensington där området har rustats upp sedan vi var där senast. Exhibition road har blivit till en plats med serveringar, som är frekvent besökta redan denna eftermiddag.

Vi går upp till museet och ni som tror att vi aldrig grälar skulle varit flugan på väggen när missförstånden paras med tramsiga anklagelser. Vi skiljs åt för en stund och kanske var det tröttheten som gjorde det (jag hade sovit dåligt och vaknat tidigt), men då jag kommer åter från utställningen om plywood (intressant) och en kort vädringstur på innergården är allt som vanligt igen.

London4

Skor på mosaikgolv i Victoria & Albert museum. Foto: KAI MARTIN

Vi slussas in på samma vis som då vi var på Bowieutställningen i maj 2013, får våra hörlurar och slussas vidare in i lokalen. Det slår mig åter hur feltänkt utställningen, precis som Bowies och Alexander McQueens, är. Entrén är trång, passagen blockeras av ivriga besökare som inte vill missa något och propparna är frekventa i de första salarna. När utställningen närmar sig sitt slut är det öppet och i sista salen är utrymmet gott och spatiöst. Rent logistiskt borde Victoria & Albert museum göra tvärt om.

Ambitiös utställning med vissa brister. Foto: KAI MARTIN

Nu blir det också ett slags stress inför vad som ska ses, vad som inte ska missas och ingen kontemplation. Utställningen är populär, drar mängder med folk och för att mätta nyfikenheten kommer museet ha 42 timmar öppet mellan 6 och 8 oktober. Imponerande.

Det är förstås också imponerande att se allt som samlats ihop från Pink Floyds historia. Det är onekligen en ambitiös utställning, men lyssningssystemet var inte tipp topp. Emellanåt gick det tid innan varje station gav ljud i lurarna.

Vi strömmar igenom på knappt två timmar. Jag vet vänner som hållit sig fast i mer än tre. Men vi är inte färdiga med museet utan går vidare mot utställningen med modeikonen Balenciagas kreationer.

Av någon anledning glider vi in med ett sällskap utan att betala och tackar för det. Balenciagas kreationer är livfulla, vackra och utmanande. En kreatör som ständigt tänkte utanför boxen och vi blev kvar där en bra stund.

Helt klart är också att denna kreatör skapade kläder med stil livet ut. Detsamma kan knappast sägas om Pink Floyd, som var så moderiktiga i sin popstil 1967, men sedan stod i t-shirtar och trista byxor mot slutet.

London9JPG

Modekreatör. Foto: KAI MARTIN

När vi kommer ut är det ett liv och kiv. Musik någonstans ifrån och mängder med folk på det kvällsöppna museet. Vi söker oss in i en hall och hinner passera mängder med spelstationer med unga, företrädesvis, som spelar datorspel. Inne i den enorma hallen spelar ett band, där keyboardisten komponerat musik inspirerad av datorspelsmusik. Något som inte är helt lätt att höra när ljudet ekar vådligt.

Så en kik på Ardabilmattan, en av de äldst bevarade och största mattorna som finns. Belysning tänds en gång i halvtimmen. Men vi tajmar inte det. Får se den i dunkel.

Så ut och ned till Exhibition road där vi lockas av en tapasrestaurang, för hungern har slagit klorna i våra magar. Vi beställer in två rätter – sardiner och ansjovis samt en ostbricka – tillsammans med en karaff vin, njuter av maten i den ljumma kvällen där vi kan sitta ute.

Vi promenerar ner till tunnelbanestationen och vidare till hotellet. Tröttheten äter oss och vi somnar snabbt. Åtminstone jag.

Lördag

Jag vaknar tidigt. Gör mig i ordning. Krigar med toaletten. Klär mig. Väcker Z, som inte vill vakna. Men vi måste. Hotellet bjuder generöst på frukost mellan åtta och nio. Ska vi få i oss något får det blir uppståndelse. Så kommer hon. Får ordning på sig och vi tar oss ner till källaren via de smala trapporna. Brittisk hotellfrukost; blek juice, te, rostade mackor, marmelad av okänt dignitet, flingor och mjölk. Nå, det får gå.

London10

A sunny side of London. Foto: KAI MARTIN

När vi lämnar hotellet med nyborstade tänder är det för ett London i sol. Vi är lättklädda, smiter in i secondhandbutikerna på Warwick way. Jag kommer ut ur en med en mörkblå ylleväst och ett par London Base-skor, som sitter fint. Z hittar en sjal av kashmir, som klär henne. Vi fortsätter, men upptäckter efter ett tag att våra tågkort saknas och finns i kläderna på hotellet. Nå, ingen lång väg tillbaka, så vi promenerar åter och jag får äran att springa uppför trapporna för att hitta korten och springa nedför de smala trapporna innan vi kan fortsätta färden.

Vi gillar kanske inte hotellet, men kvarteren är charmiga och mer finns alltid att se. Så vi väljer St George’s Drive över Eccleston Square och Bridge upp till funkispalatset Victoria Coach Station från 1932, går in en kort sväng, ut, förbi en utmärkt trumpetande gatumusikant med fin ton, in mot Victoria station och den galleria som föregår stationen.

Vi har upptäckt att Nick Cave spelar på väldiga 02-arena och ska jaga biljetter, men vi inser båda att det knappast är där de finns. Så tunnelbanan in till city, upp ur undergrunden vid Oxford Circus, detta kaotiska ställe, och ner på väldiga Regent Street, som är avspärrat för något NFL-jippo för det ska spelas matcher på bortaplan i den brittiska huvudstaden. det är en enorm marknadsföring som knappast är gratis, folk kastar amerikanska fotbollar, spelar tv-spel och uppträdande varvas under tiden vi går mot Piccadilly Circus. Vid Barker shoes skyltfönster går det inte att hålla sig. Skorna är allt för fantasirika och snygga för att vi inte ska gå in. Ett par har samma tweed som den Paul Smithkavaj jag för dagen bär. Jo, det lockar. Men det skulle också kännas märkligt att bära ett par skor som matchar kavajen. Kanske coolt, i och för sig. I butiken sitter två skomakare och gör skor för hand, bara en sådan sak, men så kostar dojjorna en hel del.

När vi kommer till Burberry kan vi heller inte låta bli. Och vilken tur. I utställningsrummet är det en fantastisk klädshow, resterna av den runway som hållits där kort tid innan vi kom dit. Vilka kreationer, vilket underbart tänk utan att för en sekund tappa sitt varumärke. Z och jag dröjde oss förtjust kvar länge, nöp i kläderna, provad somt och drömde om att vi hade de där 1600 pund som krävdes för att inhandla det.

London25

Redo för rävjakt i Burberrystyle. Foto: ZEBA PEDERSEN LÖWEN-ÅBERG

Men vi kommer ut tomhänta, tack och lov, men rika i sinnet. Gott så.

Vi nästlar oss ner till Leicester Square, Burger King räddar min plötsligt nödsituation, och sedan till de många biljettkiosker som finns. Men… nej, Nick Cave är inte att tänka på. Det får bli musikal och vi sneglar snart på ”Kinky boots”, utan att egentligen veta vad det är vi ska se. Vi löper mellan lite olika kiosker för olika priser, men stannar så småningom i den med längst kö och handlar ett par med platser på nedre balkong.

Så in i China Town och mat för den sultne.

Pekingankorna hänger glaserade i fönstret och det är där vi går in, beställer in en meny och får mat för hela dagen, underbart gott och en Kobraöl till det.

London12

Kinamat är namnam. Foto: KAI MARTIN

Det har mulnat på under tiden vi var inne på restauranten. Men regnet håller sig i schack. Vid går upp på Shaftesbury Avenue och mot Piccadilly Circus där Gap håller dörrarna öppna. Jag smiter ner till herravdelningen för jakt på strumpor och kommer ut därifrån med en gråmelerad t-shirt och ett par blårutiga byxor, som smeker skinnet när jag senare får på dem hemmavid. (det visste jag ju, eftersom jag hade provat dem).

London14

Smeksamma byxor från Gap. Foto: KAI MARTIN

Z är på jakt efter en NFL-tröja till dottern, men då vi passerar Charles Tyrwhittbutiken som frestar med en tredelad kostym, går jag in och får genast en expedits uppmärksamhet. Medan Z letar efter en NFL-tröja befinner jag mig i ett ett klädbås för att skifta från min, till större delen, Paul Smithoutfit till Blue Prince of Wales slim fit flanell business suit, som efter lite måttjusteringar sitter perfekt. Jag tvekar, men när Z är tillbaka ger hon tummen upp, expediten myser och jag tänker, varför inte. ”Bara” 249 pund för en kvalitetskostym.

London26

Prinsen of Wales… nästan. Foto: ZEBA PEDERSEN LÖWEN-ÅBERG

Jag går till kassan efter lite inre diskussioner. Stoppar kortet i maskinen kopplad till kassaapparaten och är på väg att slå in koden då mannen vid kassamaskinen nämner en väsentligt högre summa än 249 pund. Aha, det finstilta, förstås. Med väst blir det inte 249 pund, så… nej, tack. Det kändes faktiskt helt ok. Jag har garderoben full.

In i Soho i släpet av några cheerleadertöser som precis verkat ha kommit från ett uppträdande i London, släpandes på sina resväskor till något hotell. Vi passerar dem och fortsätter Brewer Street, förbi Wardour Street, vidare på Old Compton Street med sikte på Bar Italia på Frith Street, en oas i storstadsdjungeln, ett stilhål med anor och elegans. Vi trivs där, Z och jag, servicen är perfekt, personalen trevlig och när Z är på toaletten kikar jag på gatulivet, ser den ena efter den andra kreationen passera förbi, ett  ungt bögpar som hånglar sig heta i ett av Ronnie Scott’s prång, en pundarflicka med tomma ögon som tigger pengar… livet i en stor storstad.

När vi efter denna sköna paus rör oss ned mot Covent Garden fastnar Z hos en frisör på Moor Street och blir på ett kick nyfriserad samtidigt som jag sitter på en stol utanför salongen (”Du stressar frisören om du står utanför och stirrar in”).

På väg in mot Covent Garden med den nyfriserad Z står ett stånd med kläder för kvinnor för endast 5 pund stycket. Z samlar på sig och kommer därifrån med lite färre än hon från början hade i handen.

Vi är på Earlham Street där Vintage Showroom ligger med i huvudsak herrkläder från en tid som flytt. Very british och very dyrt. Men snyggt, även om jag inte tror att de lyckas sälja den trasiga stråhatten som hänge över en skyltdockas huvud.

Z hade sitt mål klart. Dr Martensbutiken på Neal Street. Snart hade hon valt ut ett par, som skulle provas. Kartongerna kom, fötterna smet ner i kängorna, promenad runt i butiken, som är välbesökt. Men kanske att det var ett par i en större storlek som skulle till ändå… Hon fick ett nummer till butiken på Carnaby Street, ringde, men det var ändå inte rätt. Så efter ett besök hos Paul Smith på Floral Street, traditionsenligt och bara för att titta (allt jag har av detta exklusiva märke är secondhand – bara strumporna i butiken kostar 35 pund!) gick vi tillbaka till Dr Martens och istället för ett par svarta, som först var påtänkt, hittades ett par vinröda. De satt som handsken, men Z tvekade. Jag insisterade, för jag såg framför mig hennes garderob och hur dessa skor skulle matcha allt! Jag vann. Låt mig bara föra det till protokollet och bäst av allt, hon är nöjd och stolt.

Vi irrade runt i kvarteren efter en Nextbutik, men kanske var den stängd eller också var det den Gap-butiken som låg där, som jag haft i tankarna.

På gatan sitter en man som sjunger med spröd, vacker röst som han förstärker med en trafikkon. Z rörs av rösten, går över och ger honom en slant och tar också en bild. Jag tar en bild från distans på dem båda.

London22

Skilda världar. Foto: KAI MARTIN

Z har sina nya boots på sig och stoltserar med dem. Det känns rimligt att gå på ”Kinky boots” och vi beger oss ner till the Strand och Adelphi Theatre, föreställningen ska snart börja.

Teatern är lätt sliten och vi kliver upp i environgerna, tar en drink innan insläpp och hittar senare våra platser högt ovanför scenen. Men 29.50 pund blir inte utsikten mot scen bättre.

Vi får en underhållande musikal till livs, tar en svalkande glass i pausen och dricker vatten ety det är varmt inne i salongen. Cindy Laupers 16 låtar är utmärkta, har hennes signatur men tar också ansvar för musikalscenens dramaturgi.

London23

Puben utanför teatern. Foto: KAI MARTIN

Så applåder, ut i ett regntunga London. Puben bredvid lockar inte, men vi kliver ner till Millennium Bridge innan vi tar tåget hem.

Nära hotellet går vi in i en matvarubutik, köper vin, ost och kex. Kvällen ska avrundas.

Söndag

Nej, vi vill inte äta frukost i matsalen nere i källaren. Ja, vi ska checka ut från hotellet klockan tio och nej, det finns inte möjlighet att lämna väskorna i tryggt förvar där, så vi lämnar huset som vi aldrig ska återvända till.

London15JPG

Höstfin på Warwick Way. Foto: KAI MARTIN

På Warwick Way sätter vi oss på en uteservering som bjuder på brittisk frukost. Perfekt. Servetrisen är trevlig, tar upp beställningen, frågar om vi vill ha juice och dansar in för att dansa ut med juice och snart kommer även teet i öppen kopp. Managern kommer efter med bestick och jag lägger fatet över koppen för att hålla teet varmt. Vi får sällskap av tre brittiska grabbar, som också gör sin beställning. Vi väntar, men börjar undra när sällskapet bredvid får sin mat först. Gör servitrisen uppmärksam på att något är galet och surar när beskedet kommer om att det blivit något fel i köket. Sällskapet bredvid hukar när de äter sin frukost, för de känner den svenska surheten pyra. När managern kommer för att be om ursäkt ber vi om en kompensation mer än ytterligare en kopp te. Något han accepterar. Så kommer maten, som är ok, men smaken är på något vis fördärvad efter 40 minuters väntan.

London16

Väntan på kolesterol. Foto: KAI MARTIN

När Z går för att betala är det också för att ta striden. Hon är bra på det. Men det blir en diskussion som faller platt. Två punds kompensation, juicen gick utanför priset, trist argumenterande från ägaren av ett etablissemang som inte ens har kassaapparat. Hmmm.

Men vi slänger bekymren åt sidan, tar våra väskor upp mot Victoria station där jag vet att det finns ett Next, som kanske kan ge mig röda strumpor enär mina tre par är sönderslitna. Vi är en kvart tidiga och Z besöker en annan butik under tiden.

Väl öppet på Next köper jag strumpor, men inga röda. Kalsonger med. Inte heller de röda. Z ockuperar omklädningsbåset för ett gäng plagg, där några bara är måste ha.

Så pressar vi ned allt i våra resväskor, tar dem på promenad uppför Elizabeth Street i akt och mening att gå till Victoria and Albert museum. Va’! undrar den nogsamme läsaren. Där har ni ju redan varit.

Absolut.

Men Kai har en plan. Vi rekade nämligen på Victoria station om vad de skulle ta för att husera våra väskor. Det finns inte längre några boxar, som man kan betala med mynt. Kanske förorsakat av IRA:s terrorism på 70- och 80-talen och i förlängningen IS i nutid. Nå, men 6 pund för tre timmar per kolli och 12 pund för längre tid… nej, det kändes inte motiverat.

London17

En titt-in-park. Foto: KAI MARTIN

Kanske var det så att museet hade möjlighet att husera vårt bagage. Det blev en furstlig promenad i ett höstlik London, förbi små parker och senare ambassader upp mot Brompton Road.

In i secondhandbutik för de väldigt rika (en stickad slips för 45 pund indikerar vad det handlar om prismässigt), ut ur den och in på ett kafé för kaffe och kaka. Så museet som mycket riktigt tog emot våra väskor till en total kostnad av sex pund.

Vi stannade förstås en stund. Gick en våning upp, förbi Pink Floydutställningen och ovanpå den, alltså. Teateravdelningen gick på knock. Inte bara för all kuriosa, utan kanske mest för fokuseringen på operascenen i Bregenz, Österrike. Scenografin där slår det mesta jag sett, varje Ullevikonsert blir något blekt intet. Pink Floyds ambitioner kommer på skam. De scener från senaste uppsättningen, som också spelas i sommar, av ”Carmen” lockar så starkt att semestern är given.

London19

En modell av scenbygget till karmen. Korten är i verkligheten något åt 4×10 meter.

Foto: KAI MARTIN

Vi fortsätter i det oändliga museet, ser vinkylar i silver stora som badkar, rikedom och sanslös prakt, fortsätter in i 1500-talet England och det är inte de fattigas boningar vi kikar in i. Herregud!

Så är det dags för avfärd. Och ja, jag kanske hastade iväg för tidigt, för väl på plats på Heathrow hade vi mer än två timmar att döda. Men den utmärkta maten på Wagamama var inte dum, där tog det tid och mätta blev vi, hem kom vi och sov lite för lite innan arbetsdagen på måndag gjorde vi.

London20

The last supper. Foto: KAI MARTIN

 

 

 

 

 

 

 

Bland hästar och fynd

Göteborg är en fantastisk stad. Det finns många som vet, andra som ärligt talat inte fattat ett dugg. I den här staden finns det emellanåt också möjligheter som inte kostar något mer än det som försvinner från skattsedeln, om du nu betalar någon skatt.

Ja, jag tänker på Göteborgs kulturkalas, som ju är rena skatteåterbäringen i form av kultur i olika former.

Men är man öppet sinnad går det att hitta mer än så. Som när hästsporten håller sitt EM i Göteborg. Jo, på Ullevi får man betala en slant för dramat. Men när fyrspannstävlingen hålls gör det genom staden från Heden, Kungsparken, Haga för att mynna ut i Slottsskogen med olika deltävlingar.

Det är publikt, kostar inte en krona och det är över 25000 som kommer för att titta.

Nej, jag är inte kunnig. Men ögat får sitt, från den stilla morgonen då jag och Z går in i parken, en promenadorkester spelar och vi söker efter kaffet som vi inte får. Där.

Snart är evenemanget igång, ungefär samtidigt som vi lotsat oss förbi och fram till minigolfbanan vid Linnéplatsen, där kaffe vankas.

Samtidigt så ökar det publikt och vid varje station är det trångt och inte helt lätt att se. Flest, förstås, vid vattenhindret borta vid Stora Dammen (nej, den används inte) med läktare.

Men dramat går att följa och det är med beundran som jag ser kuskarna köra sina ekipage med fart genom hårnålskurvor.

Häst1

Full fart i parken. Foto: KAI MARTIN

Men vi har mer att göra denna lördag. Danska kyrkan gick vi till först. Av naturliga skäl, eftersom den ligger i förlängningen av den gatan vi bor på och för att Z gärna värnar om sina danska traditioner. Det är loppis där, men efter en kort scanning inser vi att det inte finns något för oss.

Vi går alltså till Slottsskogen för att sedan bege oss till Utbys promenadloppis. Det är ett evenemang som sträcker sig över ett gäng kvarter i Utby, som det gäller att vara rätt klädd och ha bra skor. Vi kliver av strax efter Kviberg, går uppför Orrebäcksvägen och snirklar oss förbi stånd efter stånd i grannskapet, där det knappt finns en familj som inte har utnyttjat möjligheterna att sälja barnkläder barnen vuxit ur, eller leksaker som inte längre är intressanta, mattor som inte passar, vuxenkläder som inte matchar, krukor, trädgårdsredskap, köksprylar… jo, det finns att rensa och försöka få sålt.

Loppis1

På jakt efter inget. Foto: KAI MARTIN

För mig är det lite av minnenas korridorer. På gymnasiet fanns det en vän som bodde i kvarteren och senare på 70-talet hade jag min första riktiga relation med en ung kvinna, som bodde en bit upp i Utby. Men sedan dess…? Nej, det har inte varit något alls, förutom en tvingad ”intervju” med en Blåvittspelare som varken han eller jag ville göra.

Men nu promenad och skattjakt. Poängen är just promenaden, men alltför många kommer med bil, vilket i sin tur korkar igen redan trånga gator.

Vi får oss en försvarlig promenad, men hittar ingenting mer än två vänner till mig som bor i området.

Vi lotsar oss åter mot utgångspunkten, men stannar för lite sen lunch på I love pizza, före detta Utby pizzeria, Miriam Bryants favoritpizzeria. Z tyckte, för övrigt, att hon såg nämnde ms Bryant när vi började promenera. Tja, kanske, det är ju hennes barndomskvarter…