Roadtrip i valda delar – 3

Vi har en plan. Men först frukost. Personalen är delvis utbytta. Men oavsett team är det trevliga människor, även om det inte har så stor koll på just de rekommenderade restriktioner som hotellets ledning själv förespråkar. Vi välkomnas till vår frukost, har redan packat och är startklara så fort morgonmaten har intagits. Z gör, med min milda hjälp, en ytterligare en beställning på tre löskokta ägg utöver den mat vi får. Servitrisen är uppmärksam, säger att hon ska se vad köket kan göra, återkommer och frågar hur många minuter som äggen ska koka. Får svaret: ”Fem minuter”. Vi äter vidare på den serverade maten, sörplar i oss det goda kaffet (högsta betyg vistelsen igenom) och in kommer tre ägg, som nu Z ska skalpera med sin manick.

Tada. På den tredje dagen vid det tredje försöket får Z sin tre löskokta ägg. Lyckan är total. Dessutom har hon nu övat upp färdigheten med äggkaparen, som allt går som en dans.

Vi är redo att checka ut. Har inte varit helt nöjda med vår vistelse, det finns några varv till att skruva på för etablissemanget som har varit öppet cirka ett år. Men vi har heller inte utnyttjat faciliteterna, valt att lata oss. Men av de ESS-hotell vi hittills gästat är Pigalle och Bellora i Göteborg bäst, följt av Steam i Västerås och förstås Ystad Saltsjöbad samt Falkenberg strandbad. Nu återstår Marienlyst utanför Helsingør, Fýr i Hemsedal, MJS i Malmö… om det nu inte finns fler.

Så vi checkar ut, betalar notan och backar ut Tiggan för en färd söderut. Jag har en from förhoppning om att stanna till vid Monkeysport i Södertälje. Z gör en tveksam tummen upp, tar ut färdriktningen och vi lämnar storstaden och närmar oss delmålet. In på snirkliga vägar i en stad jag aldrig besökt, känner igen lite namn och ser en skylt till Scaniarinken och kommer med Z:s hjälp till Monkeysport. Måndagar. Stängt. Idag? Måndag. Bara att styra kosan ut från Södertälje och vidare nedför E4. Vi tar sikte mot Norrköping, men kanske finns det några secondhandbutiker på vägen…? Nej, vi går bet. Men Norrköping har, centralt. Så Norrköping blir det. Men där fanns också en tanke om att stanna över natten, strax norr om stan, på det av en vän rekommenderade, mytiska Stenkullen. Hotellet man ser i backen från Kolmården. Z ringer på chans, får svar av den trevliga ägarinnan. Men, nej, det finns inte rum för oss. Vi ger oss dock inte så lätt. Så på återseende.

Tiggan tar oss till Norrköping centrum. Parkera på Gamla Rådstugugatan, promenerar mot angivna secondhandbutiker som stoltserar med tomma lokaler den ena efter den andra. Nå… vi kliver in i Linden, ett köpcentrum, där jag besöker toaletterna, smiter efteråt in i en butik som säljer herrkläder till outletpriser. Provar två skjortor med för långa ärmar för mig och tackar, går ut och lämnar lokalerna för nästa. Norrköping verkar ha pippi på tätt sammankopplade köpcentrum och i det tredje på raken finns en Stadsmissionen som vi rotar runt i en kort stund. Nä, här fanns inget att hämta.

Tillbaka till bilen, men innan dess ett varv i kvarteren där bilen står. Upprustade kvarter där gamla kåkar fått stå kvar. Charmigt och med en historia. Vi är nära Motala ström, ja, så nära att vi förstår att Strykjärnet inte är långt borta. Hämtar bilen för att komma nära och inser långt efteråt att bilen hade kunnat stå kvar. Vi var ju där, fast på andra sidan. Men det blir mot Kungsgatan och ny parkering vid Korsgatan, nära strömmens vilda vatten. Så blir det en rejäl promenad, där jag har lite för lite kläder på mig, i mina grå Zarabyxor (secondhand, Mölndal), svart skjorta (loppisfynd från Holte), Oscar Jacobsonväst (Hede outlet), röda handskar, vinröd Stetsonmössa ( precis som handskarna Ragtime herr, Göteborg, secondhand), svarta Sneaky Steveskor (secondhand) och H&M-kavajen, den svarta i sammet (Stadsmissionen, Mölndal). Men det får gå.

Strömmen är evigt rasande och vilt vacker. Vi går över broar och promenadspångar, Z köper kaffe och glass och vi går in i Kärleksparken där vi förärar varandra en kyss vid pusshållplatsen innan vi sätter oss ned och dricker hett kaffe, tittar på det aldrig sinande vattnets eviga flöde och äter våra glassar. Så in i museiområdet, som de gamla industriområdet nu har blivit. Så många män och kvinnor som slitit där för brödfödan, de som byggt det land som nu lever i. Nej, måndag är museet stängt. Ja, kanske också på grund av pandemiska skäl. Men kraften i historien är lika stark som Motala ström är strid.

Vi tar en sväng om kafé Broadway, det anrika konditoriet som hyste medlemmarna i Eldkvarn. Men dessvärre är lykta dörrar vår sorgliga melodi denna dag.

Vi ser en klassisk gul spårvagn passera, väljer att ta adjö av Norrköping. Men känslan är att vi kommer återvända någon dag.

Så vidare söderut. Depåstopp, återigen, i Mjölby och med full tank ut på E4 igen. Hungern gör sig påmind och Z är bestämd. Det ska vara mat och utsikt. Jag kommer på Brahe hus och har för mig att där finns en parkering. Så låt oss hitta någon hyfsad mat som vi kan sitta och äta i bilen. Z är smartare än så och finner ut att Brahe hus har en restaurang, en vägkrog som dessutom får goda betyg och dessutom är coronasäkrad.

Topp. Det tar vi.

Vi hittar rätt, efter att jag har kört av för tidigt. Parkerar och finner en restaurang som har vidsträckt utsikt och en lockande meny. Z tar fisksoppa. Jag raggmunk med fläsk. Samt dricka därtill. Det smakar förträffligt och utsikten är i toppklass, även om man gärna skulle ha sluppit lastbilarna och trafiken som dundrar förbi på motorvägen.

Nå, vi förser oss med reskost och Z köper karameller till sonen på beställning. Men när vi nu ändå är där måste vi ju gå tunneln under motorvägen och se ruinen som ekar tom och mystisk, men som aldrig tidigare blivit besökt av en förbiilande bilist som jag.

Jag förstår att Per Brahe dy valde platsen för detta palats. Maken till vy. Synd att inte mycket blev som det var tänkt och att huset bara 58 år efter att det stått klart härjades av en brand och blev en ruin. Enastående utsikt är det, hur som.

Jo, vi hade under gång bestämt oss för att skippa en övernattning tll. Hemmet i Göteborg lockade och vi trotsade aprilvädret, som bjöd på sol, regn, snö och blåst innan vi kunde checka in på vårt eget boende. För som det heter, borta bra, men hemma bäst.

Samtidigt, med en firma som håller på med renovering av fönster och balkongdörrar var det ju rejält kallt inomhus. Lyckligtvis är sängen inte så stor och med närheten till Z blir allting ändå varmt.

Roadtrip i valda delar – 2

Vi reste oss efter en god natts sömn. Vi sträckte ut på morgon, hade vår frukosttid 09.30, så ingenting brådskade. Utanför, när vi lättade på de tunga draperier som gjorde rummet mörkt trots ljusets tidiga inbrott, kunde vi konstatera genom de flortunn gardinerna att poolen nedanför redan var fylld av aktivitet. Ja, någon låg i sin bikini och solade, som om det var juni, juli, augusti istället för en fin vårdag i april.

Så masade vi oss upp ur sängarna efter att jag har läst lite ur romanen ”Ett färgat liv” (skriver om den här), skrollat runt i mobilen, tagit del av nyheter och NHL-resultat och samtalat med Z. Morgontoalett, påklädning (min rödrutiga dress från LA, byxor och väst, Etonskjorta (secondhand) och scarf käckt knuten, ett par svarta myggjagare (Tiger, secondhand) på fötterna och vi kunde styra mot hotellets matsal.

Det var hyfsat glest med folk, vi blev snabbt placerade – efter att ha inväntat hovmästaren – vid ett bord med utsikt mot Höggarnsfjärden och Kummelnäs på andra sidan vattnet. Vi blev rekommenderade att hämta kaffe/te/drycker själva vid disken en bit bort, men annars kom frukosten – efter förfrågan om allergier eller kostval – till bordet: en skål med skramlade ägg, bacon och salladslöv, en korg med bröd, ett fat med pålägg, yougurt, en burk med frukt. Allting fräscht och tilltalande. Vi tog tid på oss. Lät oss smaka. Hade inte så mycket att jäkta för.

Klädd för frukost med den bästa. Foto: KAI MARTIN

Bröt så upp. Gick till rummet och borstade tänderna, tog våra jackor och begav oss av. Mot Stockholm. Men först ett stopp vid Elfviks gård, anrikt, som gav oss en smula historik (boplats sedan lång, lång tid) och lite kik in i en secondhandbutik för prylar. Fint, men dyrt och inte för oss. Så tog vi oss vidare, åter mot Lidingö Saluhall, men nu för den intilliggande Röda korsetbutiken. Dit var det en prydlig kö med avstånd, så vi tog vår plats och lät vårsolens strålar smeka våra bleka anleten. Väl inne gjorde vi våra lovar, men vi bedrog oss när vi trodde att Lidingö skulle borga för klass i butiken. Det var inte alls, som exempelvis favoritbutiken Røde kors i Lyngby. Men allt kan ju inte vara som man önskar. Så ut och in mot den kungliga huvudstaden där en dejt väntade.

Vi körde ner i de mäktiga tunnelsystemen, tog sikte mot Roslagstull, hamnade så småningom på Birger Jarlsgatan och vek in på Rehnsgatan för att hitta en p-plats på Tulegatan utanför Norra Real. Vi var tidiga, så det blev en promenad. Uppför Rehnsgatan, över Sveavägen, uppför Kungstensgatan och trapporna vid Obsevatorielunden, förbi parken och de spirande scillorna på kullen och en pausering för googlande. I närheten fann vi Myrorna på Norrtullsgatan som förärades ett besök. Vi hade redan innan konstaterat att avståndstagandet inte var en självklarhet. Folk, främst unga, snek gärna nära förbi. Men så gick det också att läsa i DN under helgen, att covid ökar bland barn och unga. Vi vände dem ryggen, pressade oss mot väggar och försökte visa med att tydlighet att distans är att föredra. Men vilka är vi att påpeka…?

I butiken tog man en galge för att expediten skulle kunna avgöra hur många som fanns inne. Ett smart drag och det fanns manöverutrymme, men ändå dras folk till en plats som jag står vi och kikar. Som om ingenting har hänt under ett drygt år. Jag masar mig undan för att konstatera att farsen ska upprepa sig. Vi gör processen kort i butiken. Hittar inget.

Går ut mot Obsevatoriegatan och knallar nedför Upplandsgatan, smiter in på Revolv, en vintagebutik med plats för två och en expedit/ägare som är beredvillig och trevlig. Z, för det handlar om damkläder, fastnar och vi tillbringar en knapp timme i butiken. Z provar plagg efter plagg, jag provar toan som fungerar utmärkt, men utan att fastna för något. Kanske främst för priset, som är en smula för högt. Så ut igen, fortsatt promenad på Upplandsgatan. En kik på klockan och det är dags att dra sig mot vårt ställe för den planerade dejten. Vi går Rådmansgatan ned, korsar ånyo Sveavägen där det i korsningen pågår en polisaktivitet; några poliser förklarar för några demonstranter att det är över, inte fler än åtta, det vet ni… och allt går lugnt och stilla till. Men de stackars poliserna tvingas att stå nära för att förklara. Vilket utsatt jobb.

Vi närmare oss Sibirien, passerar de gamla spårvagnshallarna, korsar Birger Jarlsgatan och fortsätter på Rådmansgatan. Vårt mål är mr Cake, där vårt sällskap väntar och där det ska vara gott om plats att sitta. Z stannar till i en liten secondhandbutik, provar en Paul Smithblues, som dessvärre är för liten, men väldigt snygg. Men kommer ut med en vacker, grön filt från Hälsingland. Svenskt hantverk, alltså, som ägaren säger sig vilja ha 200 kronor och ändrar sig inte heller när prislappen visar det dubbla. Snyggt. Dessutom fick Z en tygkasse att bära fyndet i. Till den butiken återvänder vi, men jag har nu tappat namnet på den.

Det är bara några 20-tal meter till mr Cake, solen skiner och när vi kommer har vännerna P&K precis kommit. P har jag känt i över 40 år, från vårt första möte som punkare i Gallerian där han var hjärtlig, generös, öppen och nyfiken. Det visade sig senare att han var trummis och våra vägar kom att kantas framöver på mer än ett sätt. Hans ljuva fru K lärde vi känna i samband med NHL-matchen i Global Series när New Jersey och Edmonton möttes i Scandinavium. P är, förutom musiken, hängiven hockeyfan och dessutom (nu mer före detta) ishockeymålvakt. Så paret var nere i Göteborg och vi umgicks med middag, hotellnatt (var för sig i olika rum, vad tror ni…) samt såg matchen på bästa platserna.

Stockholmspromenad. Foto: KAI MARTIN

Vi valde solen utan mr Cake och efter lite dividerande och efter distanserade ömhetsbetygelser, då vi inte sett på ett tag, bestämdes att Z och jag skulle handla, för vi ville bjuda P&K på fika/maten. En lång kö ringlar sig in, en efter en blir insläppt i takt med att folk lämnar lokalen ur en annan dörr. Smidigt och smart. Men inne är det stimmigt. I och för sig en ambition med glest mellan borden, men bättre upp skulle jag säga och dessutom är kökulturen inne under all kritik. Två meters rekommendation krymper snabbt till en halv. Känner mig fångad. P ringer och säger att de fryser. Kan vi ordna bord inne. Vi görs så och försöker skapa utrymme utan att sitta för tätt. Inte helt lätt. Men vi har trevligt, äter vår mat, smakar vår kaka och dricker vårt kaffe och bubbelvatten. Tiden rusar iväg och vi har korkat nog bokat tid för middag klockan 17.00 på hotellet, så vi tvingas bryta upp samkvämet.

Går tillbaka efter avskedet till bilen. Styr mot Lidingö via de gigantiska tunnelsystemet, ut på Lidingö och tillbaka till Ellery Beach House.

Vi är inte överdrivet hungriga. Tajmingen är fel och vi har oss själva att skylla, biter i det sura äpplet, gör oss redo för den tidiga middagen efter den sena lunchen och kliver in i reception där det är trångt, ställer oss för att vänta på hovmästaren för vårt bort och konstaterar med en gång att här var ambitionerna låga beträffande utrymme. Bakom hovmästaren pulpet sitter ett större sällskap vid ett runt bort, mellan dem en trång passage som också har ytterligare ett bord för två. Sanslöst och osmart.

Loving distance…? Tror inte det. Foto: KAI MARTIN

Vi blir placerade vid ett bord med klädsam distans till andra sällskap. Jag sitter bra. Men Z får en placering där hon dels sjunker djupt ned och dels tvingas sitta med armarna högt upp. Vi ber om ett annat bord. Får det. Hamnar vid en passade ut till terrassen som är frekvent utnyttjad. Vi ber om ytterligare ett bord och landar nu rätt. Z sitter med blicken mot Höggarnsfjärden och får se en väldig Viking line-färja styra in i farleden mot hamn i Stockholm. Vi beställer mat. Z en blomkålsrätt. Jag en entrecote. Jag tar ett rekommenderat glas rött till. Z väljer bubbelvatten, som även jag får. Maten kommer. Men håller inte och definitivt inte med den prisnivån. Entrecoten, som gör vi bättre hemma, är skivad och ligger på en bädd av ratatouille. Till det kokt potatis. Det smakar inte mycket för de 395 kronorna. Z blomkål är delvis överkokt och delvis för aldente. Vi äter och tiger, sätter upp notan på rummet och avviker efter en kopp kaffe. Men vi tröstar oss med shuffleboard, där vi strider om segern i en jämn kamp innan vi bestämmer oss för rummet och vår egen relaxavdelning.

Teven går på för nyheter och ”Muren”, där vi klarar oss hyfsat bra, för att vid nio blir Kanal 5:s visning av ”BlacKkKlansmen”, som fängslar trots de ivriga reklamavbrotten. Regissör Spike Lee lyckas igen.

Söndag morgon är som en repris på lördagen. Frukosten dukas upp vid ett annat bord, återigen beställer Z tre löskokta ägg för att få tre hårdkokta. Hon använder sin äggtopsknipsare och börjar lära sig hantverket. Efter frukosten tar vi en promenad runt huset, kollar in poolerna, bastu, padelbanorna och bryggan för friskt och stärkande bad i fjärden; dock inte för oss. Vi klarar oss torrskodda, siktar in oss på nästa dejt. Nu är det min faster Anja, som snart fyller 87, som jag inte sett sedan november 2017, men talat med i telefon, förstås. Med ska också hennes dotter Anna, min kusin, vara. Inte heller henne jag sett sedan november 2017.

Z guidar den utsträckta vägen mot Täby och ned mot Hägernäs strand. Vi ska ses utomhus och jag vet inte riktigt i vilket skick min faster är. Att vara pigg och nyter i telefon är ju en sak. Vi parkerar, inväntar Anna, ser en ung människa med rollator och skyddsvisir komma ut ur min fasters hus. De alerta rörelser skvallrar om att det inte är min faster och vi bidar vår tid. Anna kommer, tittar mot min faster hus och säger ”Där är ju mamma”. Jaha, den pigga varelsen var alltså snart 87 år och inte några och 30 som jag trodde. När jag berättar det för henne, då vi väl har närmat oss och hälsat, blir hon självklart förtjust och bjuder på en lite balettföreställning. Viga och spänstig, men orolig för det där med balansen.

Det är en fröjd att få träffa henne och min kusin. Vi tar en stilla promenad i det område som en gång flygflottilj där pappa motvilligt gjorde lumpen som malaj. Han som var så flygintresserad och var flerfaldig svensk mästare i modellflyg, tvingades kvar på backen på grund av för dålig syn.

Det är mycket nybyggen i området, där husens fasader är inklädda för att komma till bukt med slarv med isolering som nu alltså måste göras om. Men kors i taket, den gamla, grå flyghangaren är kvar och minner om den tid som har varit och fortfarande landar pontonflygplan om somrarna vid strandkanten.

Bevarad hangar. Foto: KAI MARTIN

Vi tar farväl med ett vi ses igen. Styr ut mot E18, ringer ett samtal som förblir obesvarat. Med ett svar hade det kunnat ha blivit en kort färd nordost ut mot kusten och en väns sommarställe. Nu kör vi istället söderut, får för oss att Saltsjöbaden kanske vore värt ett besök. Z googlar fram att Grand Hotel Saltsjöbaden ska ha ett afternoon tea. Klart vi ska ha det. Krånglar oss via köer och vägar och tunnlar, ständigt dessa tunnlar, mot vårt deltidsresmål och hinner ut ur bilen då ett par som parkerat strax före oss återvänder. Stängt, är beskedet. Nej, något afternoon tea blir det inte, jag som har på mig min tredelad tweedkostym och alla. Snopet.

Men vi överger inte Saltsjöbaden helt. Strax intill ligger Vår Gård, slottsliknande. Kanske kan vi få oss en fika eller lunch där…? Nöden tränger och jag försvinner in i hotellet faciliteter. När jag kommer ut är Z försvunnen. Jag letar i den lätt besatta restaurangen, men ingen Z där. Går ut i foajén. Ingen Z. Tittar utanför, utan resultat. Ringer. Får svar. Hon är en våning upp, någonstans i environgerna. Jag lommar upp för trapporna, går i några konstförsedda korridorer och hittar så Z och vi slår följe. En matsal står öppen med dukade bord och förväntningar, ett kök ha belysningen påslagen, vinflaskor och bubbel kantar väggarna, men inte en kotte är där. Vi fortsätter får promenad tillbaka, förundrade över att allt är öppet, men övergivet och tomt. Stället har sin konst att betrakta, vi står och stirra uppskattande på några tavlor innan vi återvänder till bilen och kör mot Lidingö.

Men först ett stopp hos P, där jag ska hämta ett par topnotch målvaktskridskor som han inte längre använder. Tanken är att jag ska försöka sälja dem och hitta en potential köpare bland mina målvaktskollegor i Göteborg. Det blir snitslad bana, av från Essingeleden och in på Stora Essingen. Vi hittar snabbt rätt adress, kliver in i huset och upp i en fantastisk lägenhet där vi bjuds på kaffe och bubbelvatten. Vi stannar för någon timmes tjôt och hinner väntan i K, som har varit ute. Så tackar vi för oss, krånglar oss från en ö för att komma till nästa; det blir lätt så i Stockholm.

Vi funderar på mat. Hungern har ansatt oss hårt. Våra späda kroppar skriker efter föda. Jag minns en kiosk på vägen mot Elfsvik med japansk kost. Vi tar oss dit. Z hämtar en matsedel och vi dividerar om vad vi ska välja. Som vanligt då vi är hungriga blir det varken hackat eller malet. Istället åker vi till Coop i Lidingö centrum, där vi tidigare köpt blommor och choklad till kära faster. Tanken är återigen en kväll med plockmat, för det förbeställda bordet i hotellets restaurang har vi bokat av, av förklarliga skäl. Men det blir inte mycket av plockmaten. Någon åt. Någon efterrätt. Något godis. Istället tar vi japanen, det vill säga Miyabi, och får med oss varsin bento. Kommer med våra kassar till hotellet, dukar fram och slukar maten till något på teven. Kvällen går. Blir sent. Jag gör mig i ordning för natten. Läser min bok. Somnar.

Doin’ the annorlunda filmfestivale I

Det är ju på den här tiden av året som det sedan 1979 har skapats en flärdfull intensitet i Göteborg. Allt tack vare Göteborgs filmfestival, som höjt den kulturella pulsen rejält för cineaster i allmänhet och för nöjes- och kulturjournalister i synnerhet. Ja, förstås också för alla inblandade i Filmfestivalen, dit också inräknat regissör, produktionsteam, producenten och självklart skådespelare.

Men 2020 har gett 2021. Vi har under ett knappt år lärt oss huka under den väldiga pandeminäve som oberäkneligt slår till utan pardon. För att skydda oss från ondo har vissa näringar, som restaurangbranschen, sport-, kultur- och nöjesnäring fått klä skott för statens välvilja. På sätt och vis rimligt. Men smärtsamt.

Så när Göteborgs filmfestival håller sin 44:e festival är det med temat ”Social distansering” och med streamade visning, förutom några få lyckligt (ut-)lottade som får en visning i enskilda rum som Scandinavium och festivalbiograf Draken eller, finast av allt, en vecka i ensamt majestät vid fyren Pater Noster norr om Marstrand.

Filmveckan har startat.

Z och jag gillar Filmfestivalen och jag försöker förena nytta med nöje, arbetar en del, men går också på film för att dela mina upplevelser med den jag håller kär. Så när Filmfestivalen i samarbete med vissa hotell i Västra Götalandsregion bjuder på hotellnätter med filmfestivalflärd… ja, vilka är inte vi då att hoppa på ett sådant erbjudande. Vi valde bort Scandic i Göteborg och flärdfulla Lundsbrunn mellan Vara och Skara för Le Mat i Jonsered. Konceptet kändes ok, dessutom ett hotell som är inhyst i Jonsereds fabriker. Anrik mark sedan några hundra år, som senare förvandlats till film- och tv-centrum, bryggeri (Poppels) med mera. Vi ska alltså husera i vårt hotellrum, se på film och servas med helpension med möjlighet till snacks; allt levererat till rummet.

Men vi börjar redan på torsdagen med franska ”Gagarine”, som är själva försmaken av allt filmtittande som ska pressa in under dessa dagar. (Filmerna recenseras i enskilda blogginlägg.)

Vi kommer i galastass till hotellet en aningen för sent för att det ska vara bekvämt för vår egen skulle. Missar entrén, som är ytterst blygsamt skyltad och som saknar Filmfestivalens standarer utanför. Men vi parkerar, Z frågar på råd hos Poppels restaurang bredvid bryggeriet och vi kommer rätt. Möts av en värdinna i en entrén, men ingen röd matta och knappast med premiärkänslan vibrerandes i hotellets kalla insides väggar. Går ekande trappor uppför för att checka in (vi missade hissen, men det är ju bara nyttigt), blir visade vårt rum och ska försöka snabbt komma in på Filmfestivalen invigning (som vi är sena till) och därefter premiärfilmen, finska ”Tove”. Det går så där. Trots hjälp från hotellets sida tar det evinnerlig tid. Kanske inte så konstigt. Erbjudandet om Filmfestivalkonceptet rasslade till hos hotellet, som inte hade tv-apparater i alla rum, men snabbt skaffade. Därför var alla inte installerad, däribland vår. Men efter lite krångel löste det sig och vi kunde, med alkoholfritt bubbel och popcorn ta oss an invigningen. Maten knackade på dörren, vi fick en Poppels till och tog oss an filmen om Tove Jansson, som gått svindlande bra i hemlandet, trots coronaåret. En Plantation Barbadosrom, en 60-årspresent där dyra droppar sparats, förgyller kaffe och efterrätten.

Ja, vi missar den dramatiska handbollsmatchen Sverige–Frankrike i handbolls-VM. Men landar i en paus i filmtittandet i Danmark–Spanien, där Sveriges finalmotståndare ska koras. Med resultatet klart står det alltså mellan Sverige och Danmark, de sistnämnda som favoriter mot överraskningarna Sverige. Drama i Egypten och drama hemma, där Z:s hemland ställs mot mitt.

Då har vi genom Z:s försorg fått cola och kaffe att dricka till Fazers goda salmiakglass, godis och Hantverkspraliner från Jonsereds trädgårdar (kostade mer än de smakade), för festens skull.

Rummets väggar är kala, akustiken är en mardröm för en ljudtekniker men till glädje för en Tom Waits med sitt märkliga reverb. De två stolar som finns att sitta på är placerad med ett bord in i en vrå vid sidan om tv-skärmen. Alltså får vi möblera om och sitter vid varsin sida om de parallellt placerade 90-sängarna med nattduksborden som matbord. En bit i från, men ändå tillsammans och definitivt socialt distanserade enligt Filmfestivalens tema.

Vi avrundar dagen med dystra ”The killing of two lovers” (USA), som utspelar sig ett kargt, öde Utah som inte lockar.

Jag vaknar sju. Då sover Z snusande tyst. Utanför virvlar Säveåns strida strömmar under den kalla, frostbitna gryningen där en klart lysande måne håller på att fasa ut från himlapällen. Så ringer klockan på mobilen för Z, efter lite snooze öppnar hon sina ögon och vi gör oss redo för den frukost som Z, via ett omsorgsfullt formulär, beställt kvällen innan. Klockan visar 08.30, men inga knackningar på dörren. Inte heller 09.00 eller 09.15. Första en dryg timme senare, efter påstötningar, kommer våra frukostbrickor med ursäkten om att alla boende önskat frukost vid samma tid. Frukosten ser inte riktigt ut som den som Z beställt (ljust bröd i stället för mörkt bland annat), men efter att nogsamt skrapat bort detta överflöd av smör som generöst bretts på smörgåsarna äter vi vår frukost till den första filmen: ryska ”Conference” för satt under dagen följa av dokumentären ”Aalto” om finske arkitekten Alvar Aalto, ett gäng kortfilmer och sedan Ronnie Sandahls ”Tigrar” för att runda av aftonen med ”Udine”.

Vi bokar om vår lunch till senare än sagt för att få utrymme för lite energi, friskt väder och vintersol. Tar en promenad i det vackra kulturområdet. Går upp mot Jonsereds herrgård med ett protokoll för en tipspromenad i vår hand, men först en snabb inflikning runt hörnet där några scener i ”Vår tid är nu” spelades in (inne i byggnaden som hyser hotellet spelades för övrigt mängder med interiörscener in). Vädret är strålande, januari får vara januari, några minusgrader och friskt.

Nära herrgården står några hästar som jag i ett försök av världsvant manér försöker klappa till den ena bruntens förtjusning: ”Mera, mera!” gnäggar den tyst.

Vi tar lite bilder i den sobra miljön med den vackra utsikten över Aspen, dividerar en smula om den bifogade kartan och hur vi ska gå, innan Z får rätt och vi knallar ned mot stranden, betar av några frågor på vägen, går ned i en grafittimålad tunnel under järnvägen och mot Sävenåns strida strömmar. Det är en kort promenad, men den andas historia och tack och lov att området med Jonsereds fabriker inte har rivits; här är vackert.

Det vankas lunch och film. Vi får carbonara till farfalle, jag korkar upp vårt medhavda vin, betar av en av alla filmer, blir trötta av vinet och slumrar en stund efter visningen innan det är dags för nästa. En ström av kortfilmer under rubriken ”2021”, där några av Sveriges filmskapare i samarbete med SVT fått möjlighet att skilda ett framtida Sverige om 100 år. Middagen, en gryta med mineralvatten som dryck, kommer under gång.

Vi avrundar med ”På spåret” innan vi checkar ut en lång kväll.

Söndag morgon är som en repris på lördagens, förutom att den snusande hustrun nu har bokat väckning via sin mobil till klockan åtta då frukosten ska komma. Innan klockan är slagen knackar det på dörren, jag öppnar, tar emot brickorna och vi konstaterar att den frukosten vi får är den vi beställde dagen innan. Inte hela världen, men ändå lite märkligt. Så vi skrapar smöret från det nu ännu vitare bröder, fel… jag gör det. Z vägrar äta mackorna. Så ser vi ett sjok kortfilmer under rubriken ”Lockdown Cinema”, för att konstatera att ibland är det inte svårt att göra film. Där och då väcks också tanken, med det gnistrande vackra vintervädret på utsidan, att vi kanske ska avbryta vår vistelse och tacka för oss. Ja, vi har en film till att se och därefter lunch. Men vi bryter tagningen, checkar ut och tar bilen med insikten att vi hade kunnat göra det bättre hemma, med hämtmat framkörd till dörren hade vi kunnat frossa med närhet till våra egna faciliteter.

Vi passade på att passera äldste sonen, hans fästmö och framför allt sonsonen; ett möte bättre än den bästa film.

Favorit. Foto: ZEBA PEDERSEN LÖWEN-ÅBERG

Ps. Har blivit uppringda av hotellet, som generöst kompenserar oss för att inte ha levt upp till förväntningarna.

Hörde jag seniorrabatt…?

Står i kassan på Ica Maxi efter att ha handlat inte så värst mycket, men pantat för 100 kronor jämnt. Beloppet jag ska betala kommer upp på skärmen då jag hör expediten, den unga fröken, knappt hörbart viska: ”Vill du utnyttja seniorrabatten…?”.

I all hast svarar jag ja, utan att veta vad det egentligen är. Initialt tänker jag att det kanske är utvalda produkter som välsignats med ett sänkt pris för de som har kommit upp i mogen ålder och tänkte inte mer på det.

Men seniorrabatt…? Jo, det är ju så att vi 56:or – Björn Borg, Thomas Wassberg, Ingemar Stenmark, Pekka Lindmark och jag med flera – i år fyller 65 år och kan därför bli, om vi inte sett till det tidigare, pensionärer. Klart för en vardag med dragspelsmusik till kvart i trefikat, alltså. Jo, jag har ägnat detta faktum någon förströdd tanke, men eftersom jag fyller först i höst har det inte känts så akut.

Men Ica sveper generöst med hela handen och bjuder på seniorrabatt redan under ingången av själva år som man fyller, oavsett om det är den 1 januari eller 31 december. Jo, jag tackar, jag.

Några timmar senare kommer posten och med det en förklaring till allt. Jag berätta för hustrun om händelsen, visar erbjudandet om seniorrabatten där jag vid ett köptillfälle får fem procents avdrag. Förutom att Z skrattar åt sin åldriga gubbe konstaterar hon krasst att det hade ju varit bättre att ha utnyttjat rabatten vid ett senare tillfälle då jag kunde adderat en nolla på köpesumman och därmed fått ett bättre avdrag.

Pensionärslivet väntar. Foto: KAI MARTIN

Nå, sak samma. Jag är i en ny fas i livet och samtidigt inte. För just pensionärsrabatt har jag testat tidigare. 2018, närmare bestämt. Den ljuva tiden då man kunde resa obehindrat och PO, Peter och jag åkte till London och därefter Brighton för några dagars rekreation och upplevelser (läs om resan här). Sista dagen passar vi på att gå på Brighton Museum & Art Gallery, bland annat för deras utställning om Gilbert & George, konstikonerna. Vi noterar då att det finns en rabatt för personer över 60 och eftersom PO nyligen, sist i raden av oss tre, passerat den gränsen, kan vi inte låta bli att, fnissande, utnyttja detta tillfälle. Fler väntar.

Hur julen sluter sig – ett år som kom av sig men ändå gav

Ute blåser allt annat än sommarvind. Redan tidigt vaknar jag av hur rutorna rister i den starka blåsten, där det intensiva regnet piskar på dramatiken; jag klarar inte att somna om. Går upp. Tar Ragnar Jónassons ”Vit död” i handen, smyger ut ur sovrummet där Z snusar sött och tassar in i arbetsrummet för att tända en lampa vid soffan, lägga mig i den och läsa en stund. Vinden blåser envetet i takt med regnet och de sidor jag avverkar i den skickligt komponerade boken som spänner över 50-, 80- och 2010-tal. Som alltid med romaner som fängslar sitter jag med kartan bredvid för att fånga stämningen ytterligare. Jag vill in i den världen. Boken nu är en gåva från yngste sonen. Jag såg den i bokhandeln och fångades av omslaget: Akureyri! Där, där Z och jag var med goda vänner i mars 2019; en annan tid, en annan plats.

Ja, 2020 har ju varit eljest. En utmaning för alla, i synnerhet för de som insjuknat och för alla som tvingats jobba med dem. 2021 knackar snart på dörren. Jag har så här långt hållit mig frisk. Familjen i stort sett också. Vi har varit försiktiga, tvätta händerna torrt fnöskiga, hållit av varandra men på avstånd. Trist, krasst. Men viktigt. Men det är klart. När ett barnbarn kommer i oktobers början förvandlas mycket. Jag erkänner att jag föll till föga med det lilla livet framför mig och med sin son som nu blivit efterlängtad pappa. Det blev kramar.

Det lilla gossebarnet har passerat elva veckor, snart tolv. Växer och mår bra, charmar oss alla, så länge han får den omvårdnad han behöver och den mat att suktar efter. Det är ju på samma gång livets under och dess självklarhet, men som jag aldrig upphör att förundras över. Dessutom förvånar jag mig själv över att ha glömt mina söners litenhet och vad deras behov en gång var.

Juldagarna har tickat ut i stillhet. Maten som lagades och bröden som bakades har börjat ta slut, men räcker ett tag till. Julaftonsmorgon blev i familjens hägn, en sparsmakad skara för julgröt, så som traditionen bjuder. Vi höll distansen med något slags närhet i känslorna. Det gick bra. Sedan julstöket inför samlingen med en än mindre skara, Kalle Anka, förberedelser för det digra julbordet, sedan sittning och samkväm. det blev en fin stund, som bröts för Karl-Bertil Jonsson och sedan julklappar, sötsaker, frukter och senare paketleken plus spel.

I sin vrå glittrade den av Z inköpta och även klädda granen. Den som vi varje år dividerar om när den ska in. Jag förespråkar dan för dan. Z, med sin danska tradition, vill ha in den till första advent och ut på annandagen. Jag slänger ut julen tjugondag Knut. Nu kom granen från den fuktiga parkeringen vid Ica Maxi i Högsbo in i värmen någon dag innan dan före dan; det fick gå.

Bistert utanför, alltså. Men både julafton och juldagen bjöd på fint, insmickrande och friskt kyligt väder. Så det får gå. I skortstenspipan viner blåsten, det drar kallt in i köket, där jag plockar undan efter kvällen före, fyller hart när diskmaskinen, går ned i källaren med burkar, flaskor och sådant som ska återvinnas.

Det är tyst i huset, bara jag är vaken. Utanför ligger gatan stilla och reflekterar gatans ljus allt blekare ju mer gryningen tar över.

Vi har haft en fin jul med våra närmaste. Har delat julklappar försiktigtvis, men där Z skämde bort mig med en tredelad tweedkostym, måttbeställd från Tweedmaker, där uppgifterna sändes i sent november och en färdig kostym anlände, skräddad och klar från Singapore en vecka innan jul. Av dottern och hennes sambo fick jag ett par sockor i gult och rött med surströmmingsmotiv, surheten i sockarna får jag själv stå för, men underbar humor är det i gåvan. Z hade ju hörsammat min fåfänga jakt efter stickade slipsar och hittat på Nätet. Yngste sonen kom med Paul McCartneys senaste, den som jag oaktsamt innan jul köpt. Dessutom alltså den bok jag nu läser. Av Z fick jag dessutom en delikatesspåse med italienskt gottgott, som vi ska spisa på när julmaten tagit slut.

Bortskämd igen, ja vet. Jag är tacksam för det. Tacksam för hur jag har det och det som livet gett. Ingen självklarhet alls och något att vara ödmjuk inför varje dag. Ett år där jag förmodligen handlat fler kläder och skor än någonsin. Förvisso second hand, men inte desto mindre och de som minns minns mitt löfte – var det i 2015 års inledning? – om köpstopp. Nå, det har ju gått sisådär med det. Men kanske dags att infria 2021.

Jo, det är klart att jag saknar min hockey. Jag har inte spelat, än mindre rört mig, sedan hallarna stängde där i november. Ibland går jag ned i garaget och plockar med prylarna och luktar på dem som tjuren Ferdinand på blommorna. Ändå lyckades jag spela mig genom våren och till och med sommaren med mitt första sommarläger någonsin.

Årets dagar är räknad, inte många dagar är kvar. 2020 har varit utmanande, men ändå gett så mycket. Först ut med välsignelse var gudsonen förstfödda som kom mitt i det inledande coronakaoset, en frisk och vacker dotter bland ond död och pandemi; livets paradox.

Vi fick gjort några resor, trots allt. Så även om Tanzania, Spanien, Roskildefestivalen och Vietnam sattes på väntan har vi berikat oss en smula med det lilla. Jag vårdar fortfarande Västmanlands teaters uppsättning av ”Bellman 2.0” i ljuvt minne, den jag skrev om här. Tänk att få gå på premiär lördag 29 februari. Tror bara det kommer hända en gång i livet. Vi gjorde Västerås för en helg, bodde på fantastiska Steam hotel, som vi gärna återvänder till. ESS Group, som driver det, kan sina saker och vi har som en ambition att beta av kedjan samtliga hotell, även om det i Hemsedal (Fýri) och det utanför Helsingör (Marienlyst) av förklarliga skäl får vänta. Vi skulle checkat in på Ellery på Lidingö i skiftet november/december och passat på att se Vivienne Westwood-utställningen på Millesgården. Men den andra vågen av coronan kom ivägen för det äventyret.

Vårt ständiga resmål Köpenhamn blev av under tre av våra fyra Danmarksresor under året. Den första räknas inte; den var i januari för att uppmärksamma en ung släktings födelsedag och då var ju allt som vanligt i reatid.

Andra gången smet vi in några timmar för utomhusmöten med Z:s systrar, men var då aldrig i den danska huvudstaden. I september, då pandemin höll sig i schack, åkte vi ner för att fira Z:s tvillingsystrars 50-årsdag där en härlig brittsommardag medgav distanserat umgänge på en väldig altan under bar himmel. Det var då vi bodde nere i en hotelllägenhet i Nordhavn, den kreativa byggarbetsplats som allt mer visar på hur man skapar smarta, snygga och praktiska nya kvarter. Vi vågade oss till och med på att åka en folktom Metro och jag fick se Nick Cave-utställningen ”Stranger than kindness” i Den Sorte Diamant, den nya biblioteksbyggnaden. Jo, vi hann med en och annan secondhand också; jag kom hem med en snygg yllerock inhandlad på Røde kors för 350 dkr.

I oktober hinner jag celebrera 40 år sedan Kai Martin & Stick!:s debutalbum ”Biomusik” kom. Blir inviterad till målvaktsträning med en av Sveriges ledande målvaktstränare och får en timmes gnuggning som gör mig både trött och salig. Zeba har hunnit bli klar med sommarens projekt att rädda mormors och morfars trädgårdsmöbler. Men viktigast, förstås, mitt barnbarn Ivar, som föds kring lunchtid den 6 oktober.

Det blev en resa till precis när allt darrade till. En magisk resa till ett gråtrött Köpenhamn som ändå var blixtrande vackert. Jag hade tidigt på året, var det i januari…?, köpt biljetter till Suedekonserten på Falconerteatret 26 oktober. Jag närde en plan om att vi skulle kosta på oss att bo på anrika SAS-hotellet, det som nu ingår i Radisson Blu-kedjan, som stod färdigt i sina ståtliga skepnad med design av Arne Jacobsen 1960. Kanske kunde vi göra det inför vår take off till Vietnam, exklusivt, once in a liftetime… Det blev ju inte så, men ändå blev det. Den 29 oktober skulle Z:s mor ha fyllt 80 år. Hon som äntligen hade fått en gravsten vid platsen för sin sista vila skulle ägnas en minneshögtid, välförtjänt, med øl och smørrebrød bagefter på hennes favoritkro Sant Peders i Hellerup.

Z bokade hotellet, vi åkte onsdagen 28 oktober, smet åter in i Danmark i skydd av hennes danska pass, tog oss in till centrala Köpenhamn, fick beskrivet hur vi kunde parkera bilen i garaget under det väldiga hotellet, snirklande ner bilen via den smala passagen och parkera. Tog den slitna hissen en våning upp till lobbyn som prålade i dansk designpark. Jag skulle få bo där för första gången sedan juni 1964, då vi bara veckorna efter att Beatles bott där gjorde den sista resan med morfar. Vi – mamma, pappa, min syster och jag – reste med två bilar tillsammans med morfar och mormor till Österlen, Malmö och Köpenhamn där vi alltså fick en natt i det flotta och nybyggda hotellet. Jag drev min morfar till galenskap genom att snurra i Arne Jacobsenfåtöljen i rummet, nära den väldiga fönsterrutan; jag har sedan dess velat återvända.

Z är driftig. Frågar i receptionen vad det kostar att komma högre upp för bättre utsikt från rummet. Det slutar med att vi får en svit på artonde våningen med milsvid utsikt och detta för bara 200 kronor extra per natt. Det var ett erbjudande svårt att tacka nej till.

Precis som vid vår första vistelse tillsammans i Köpenhamn, midsommar 2007, så valde vi att sova utan persienner eller gardiner för fönstren. Stadens och dygnets skiften skulle bara komma till oss. Från toaletten/badrummet svindlade utsikten västerut, varje sittning tog därför sin tid. Vi hade Köpenhamns norra och västra kvarter och förorter framför våra fötter. Fantastiskt.

Första kvällen tog vi en middag i restaurangen på bottenvåning. Njöt bland få gäster i ett hotell som knappast skulle haft plats för oss under normala omständigheter. Vi går lite husesyn, kikar in i konferenslokaler, den för tillfället stängda skybarrestaurangen och smyger där i mörkret och tjusas. Vår svit är fantastisk med sin walk in closet där min lilla resegarderob med råge får plats.

Vi åker vår färd upp till vårt gentila boende, försöker se favoritserien ”Babylon Berlin” som före Sverige bjuder på nästa säsong. Men sömnen slutet oss för att timmar senare låta morgonen väcka oss till en disig utsikt. Frukosten intas nere i restaurangen där buffén plockas med munskydd och plasthandskar på. Vi har att göra innan ceremonin på kyrkogården i Sorgenfri och betar av våra ärenden.

Vi går västerut, Gl Kongevej, in i Frederiksberg, besöker en och annan secondhand utan att nappa, ned mot Frederiksbergs allé, in i någon blomsterbutik, in i ett konditori; gatorna är som en catwalk med människor, mest kvinnor, i spännande kreationer.

Jag har försökt klä mig diskret chict i fynd från både loppisar i Danmark som secondhand i Göteborg/Mölndal.

Vi hämtar ut bilen, snirklar den branta passagen uppför och ut för att sedan stäva via Vesterport norröver, Vestre och Nørre och Øster Farimagsgade, till vänster vid Botanisk have, över Fredensbro, förbi Rigshospitalet och ut ur Köpenhamn mot Lyngby och Sorgenfri. Regnet strilar oresonligt ned när vi parkerar bilen i väntan på de övriga sällskapet som ska närvara vid kyrkogården.

Men regnet välsignar oss med uppehåll när vi väl samlas och kliver ut ur bilarna in på kyrkogården. Den sena oktobereftermiddagen mörknar, men vi får en stunds samlad respekt för 80-åringen innan vi i ett mindre sällskap tar oss till Hellerup för en bit mat vid de bokade borden. Restaurangen är full, både på utsidans serveringar och på första våningsplan. Vi hade beställt bord på andra våningen, blir visade dit. Men ryggar tillbaka inför att de andra borden står alldeles för tätt. Coronadistansen fanns inte. Jag känner mig obekväm, men Z finner på råd och övertygar hovmästaren om en annan disponering av borden, så kommer vi till ro och får får øl och våra smørrebrød. Tätheten i restaurangen avtar inte och om någon tror att munskydd vid in- och utpassering räddar allt så tror de fel.

Vi tar bilen till hotellet fyllda av upplevelser och intryck, men inget slår utsikten från artonde våningen.

Vi klär oss. Tar hissen ned till matsalen. Beställer från à la carten och tar med våra plasthandskar från menyn. Låter frukosten sträcka ut, utanför väntar ett regngrått Köpenhamn och vi låter staden vänta. Väl färdiga med både mat och morgontoaletten tar vi väster ut: Vesterbrogade och ned mot Istegade, in i butiker, ut ur desamma och när Z fastnar in en secondhand som börjar bli lite väl frekventerad går jag ut för att promenera, rastlöst, fram och tillbaka på trottoaren. Så fastnar jag vid ett skyltfönster och inser att den här butiken kommer Z att älska.

När hon väl kommer ut går jag lite nonchalant vid hennes sida innan jag riktar hennes uppmärksamhet mot King Louis-butiken, det holländska märket som Z gjort till sitt. Det blir en blus, ett par strumpbyxor och ett par handskar, när hon är inne och provar smyger jag iväg ett par strumpor till expediten, som jag snabbt betalar för och stoppar i väskan; första julklappen klar.

Vi åker mot Z:s gamla hoods, Nordre Frihavnsgade där Z fyndar elegant och exklusivt. Plagg som klär henne, som den svepande Bossklänningen. Vi har en tid att passa, för vi är bjudna på mat hos Z:s syster T med man, kommer dit där vi inte varit sedan januari. En lägenhet som har blivit mitt danska hem. Vi låter oss väl smaka, men tappar kanske lite aptit då hundvalpen kissar på golvet under vårt bord. Det blir ett kort besök, vi kroknar helt enkelt, och tar oss till vår svit. På vägen beställer Z upp minibaren, som inte är laddad under dessa coronatider. Det blir drinkar, öl och bubbel under samtal samtidigt som blickarna växlar mellan att titta på varandra och en kittlande utsikten.

Morgonen är vår sista dag och festen från igår ligger ostädad kvar. Jag provar min Bossväst och Etonskjorta som jag köpt på second hand. Men växlar till Burberryskjortan, Mulberryslipsen, den bruna Morriströjan och de bruna Oscar Jacobson byxorna i manchester – allt secondhand – innan jag tar på mig H&M-rocken jag tidigare köpt. Vid är redo för brunchen nere i restaurangen.

Vi är tidiga, men ändå inte först, och kommer i skarven mellan frukost och brunch. Men som hotellets gäster fattas oss ingenting och efter en stund sippar vi på morgonchapmagnen till den goda maten. Allt med måtta, förstås, för även om vi har sen utcheckning först vid två så ska ju bilen köras hem till Sverige.

Så upp till utsikten, borstar våra tänder och beger oss fotledes västerut i jakt på en spritbutik för Z ska köpa till den duktige sonen som klarat Volvosteget och som en av få lyckats få en tillsvidaretjänst på Volvo Lastvagnar; klart att det ska premieras.

Vi hamnar på vår favoritgata, Værnedamsvej, mellan Frederiksbergs allé och Gl Kongevej. Där finns butiker och restauranger, som Les Trois Cochons som vi inte hann med den här gången. Men spritbutiken och japansk whisky hanns med innan vi bröt för promenad åter till hotellet och utcheckning med mersmak i munnen, ja, hela själen, efter ett magiskt boende.

Det är en resa jag tar med mig, exklusiv på så många sätt. Som trots gråväder och regn blev ljus, en resa och ett boende som kläs i minnets skimmer länge och med längtan efter igen och mer. Alltid med Z. Det blir bäst så.

1112131415… 16

Nej. Jag hade ju bestämt mig. Gifta om mig. Nej. En gång gift. Det fick räcka. Men då hade jag ju inte träffat Z och med tiden blev det ju oundvikligt; hon som verkligen ville och jag som till slut lade prestigen åt sidan. Men det krävdes en mörk höst för det med omplacering på jobbet, efter lång och trogen tjänst som nöjesreporter kliva in i GT:s torktumlare och komma ut som ostruken sportjournalist. Till det, Z, som kämpade med sitt jobb, sin kropp och sjukdom. Så, det behövdes ljus.

Det var ju populärt, 2011, med 111111. Men för mig var det för enkelt. År 11, månad 12, dag 13. Samt 14.15 oavsett om jag skulle komma till hennes jobb eller kidnappa henne var helst hon nu skulle befinna sig för att få hennes uppmärksamhet. Det skulle visa sig att hon hade en läkartid 14.30. Så i sjukhuskorridorerna slöt jag henne i min famn, ringarna i rockfickan, blommor i bilen bagage. Klockan blev 14.15 och jag frågade. Fick tystnad och ja, 14.15.16. En kärlek som håller efter giftermålet 22 september 2012. Men det är ett annat datum.

Kaos och kul i Köpenhamn

De flitiga resorna till Danmark har av förklarliga skäl lyst med sin frånvaro under våren och sommaren. Borta har loppisbesöken varit och så också tittinnen till genbrugsbutiker. Jo, jag har saknat det. Saknat att hitta udda saker, känna fingrarnas känsliga beröring över tyg och material, hitta fynd som är unika och som ger mig ett uttryck jag gillar, som adderas till min personlighet.

Men när soliga septemer går mot sitt slut öppnas också fönstret för grannlandet. Z:s yngsta systrar fyller 50, oavsett hur coronastatusen är ska vi dit, om så bara för att sitta i en bil och vinka. Lyckligtvis slipper vi det, men om det senare.

Lördag

Vi startar tidigt, hämtat upp Z:s dotter S med pojkvän M på vägen. Kör dem till McDonalds för en närande och stärkande frukost för de unga tu. I väntan i bilen ser jag på mina fingrar och utbrister ett ”Nej” följt av ett ”Fan!”, varpå Z undrar, förstås, vad som står på.

Jag har ju inte ringarna på. De som deklarera förlovning och äktenskap, det senare som vi firar tisdag den 22 september och vi bestämt ska uppmärksammas under helgen då vi ändå är i Köpenhamn.

Vi ringer ungdomarna och meddelar att vi snabbt åker hem igen för att fiska upp ringarna, gör så och återvänder. Nu för definitiv avfärd söderut.

Tiggan, bilen vi köpte i somras, är törstig, men trivs bättre när det handlar om långturer än stadskörning. Vi tuffar på, Halland sveper förbi, Skåne breder ut sig och i Helsingborg gör vi en snabbt avstickare för födelsedagspresent till en av jubilarerna. Så mot färjan, där vi väljer att sitta kvar för att undvika trängsel och kontakt, trots att S varit duktig och köpt munskydd till familjen.

I tullen inga problem, vi viftas förbi, åker till Prøvestenen i Helsingør, pantar gamla danska burkar, handlar lite frukostmat samt några flaskor vin för någon kvällssittning. Där passar vi också på att äta lunch för stället har en fantastisk kebab, som varmt rekommenderas.

Där finns också en gengrugsbutik som vi smiter in i, tittar på olika prylar utan att fastna för något. Plaggen är inte min stil, men Z hittar några jumpsuits från Monkl där hon provar två och köper en för 75 dkr. Som hittat.

Sjælland bjuder upp till solsken och vägen ned mot Köpenhamn går som en dans. Jag vet vägen mot Nordhavn, där vi har hyrt ett rum i ett lägenhetshotell. Hundra kvadratmeter, tre rum och kök, allt tipptopp med fönster ut mot både hamnbassängen och byggplatsen som ska resa nya byggnader i det intensivt förtätade området som sett Metron invigas med en ny sträckning så sent som i mars.

Vi parkerar i ett häftigt p-hus, med motionsmöjligheter: trappor, närmast lejdare, på utsidan leder upp till taket där en stadspark och motionscentral finns för rekreation, gym och lek.

Lägenheten är verkligen spatiös. Men också könlöst modern och utan charm. Vi installerar oss och Z och jag tar naturligtvis det bästa rummet, som föräldrar plägar göra.

Så väntar dagen. Men jag inleder med att softa, ser Frölunda dominera mot HV71 i SHL-premiären, innan Z börjar skruva på sig och jag får finna mig att vi bör börja röra på oss. Ungdomarna beger sig på sitt äventyr.

Jag skiftar kläder. Tar på mig den plommonröda Selectkostymen som jag reafyndade i Bodø förra sommaren, till den en matchande Disguelskjorta, som Z gav mig när hon inte hittade något till sig för den julklappen jag gett henne, som inte passade. Skorna ett par svarta Sneaky Steve inhandlade i början av året som ett secondhandfynd, fast de var obegnade. Lila strumpor från Next, London, samt den nyligen införskaffade luvan, en Stetson, som jag köpte på Ragtime i Göteborg. Z bär med stolthet sin Monkl-jumpsuit. Vi är redo för København.

Klädd för Byen. Foto: ZEBA BJÖRN PEDERSEN LÖWEN-ÅBERG

Vi går upp mot Østerbro, Z:s gamla barndomskvarter, kikar i butiker, tar en sväng in i idylliska Brumleby med radhus enligt engelsk villastad, Z pratar med de inneboende som lapar sol på utsidan och vi får en bild av ett lätt boehemiskt storstadsliv.

Idyll i Byen. Foto: KAI MARTIN

Vi går nedför Østerbrogade mot Trianglen, kikar in i fler butiker, fortsätter nedför Østerbrogade innan vi korsar densamma och tar oss mot norra delen av Sortedamssøen, sätter oss i solen och njuter av stillheten samtidigt som hungern börjar smyga sig på.

Mitt förslag är Les Trois Cochon på Værnedamsvej, men dit är det en bit och dessutom vill Z pröva något annat. Vi har passerat italienaren L’imperatore på Olufsvej, en tvärgata till Østerbrogade, som berömmer sig för sin fisk- och skaldjur; det kommer bli en upplevelse.

På vägen dit möter vi en välbyggd man med hund som stirrar ilsket på mig och när vi passerar skäller han, men hunden tiger; kanske fick jag inte se ut om jag gjorde; oavhängigt detta var jag storstilad nog att låta honom göra det.

Vi får bord, men hamnar i stimmet mellan toalett och rusande servitörer från en den ena bordet till en det andra. Men vi har inte bokat, tar pliktskyldigt munskydden när vi går in och sätter oss där vi blir placerade. Menyn kommer, vi bestämmer oss för Kejsarens signatur, som är en skalddjurspelare med det hela: hummer, kräftor, insjökräftor, krabba, räkor. Till detta kan man ta en antipasto misto, som vi nappar på. Rödvin, chianti, till förrätten för mig och ett chardonnay till skaldjuren.

Showtime, men smaklös. Foto: KAI MARTIN

Vi får vänta på vår beställning. Ja, upp mot en halvtimme, trots Z:s gester om uppmärksamhet och en ström av serveringspersonal som cirkulerar utan att göra något. En melodi som restaurangen behåller under aftonen. Men när väl maten kommer utan större ursäkter är den superb, så vi låter det passera. Så kommer tornet med havets läckerheter, som en fyr tänds det ett litet bål högst upp och nedanför gör kolsyreis att allt effektfullt sveps in i en dimma. Showtime! Men inte för en romantisk middag och det borde vi ju ha begripit, att skaldjur utgör ett energiskt arbete med att krossa skal, pilla bort och slafsa med skvätt och sölighet som ackompanjemang. Men vad värre är: skaldjuren smakar ingenting. Det finns ingen sälta, ingen arom, ingenting! Z ger upp då jag kämpar vidare. Men till slut påkallar hon kyparens uppmärksamhet och ber att få menyn, för hon är hungrig. Maten hon/vi har fått går inte att äta, dessutom var jätteräkan rå. Det blir en fettuccine alla norma, toma, aubergine, ricottaost med basilika, och samtidigt som vi beställer den säger Z: efteråt vill vi ha tre ostar och därefter tiramisu och espresso. Klart och tydligt.

Kyparen förbereder för den nya rätten. Lägger besticken på det efter skaldjursattacken väldigt söliga bordet. Jag lyfter demonstrativt bort mina bestick och efter en stund får vi kyparen att förstå att bordet måste göras rent. Han tar då min använda servett och torkar bristfälligt rent bordet till vår häpnande förvåning.

Pastan kommer och återigen succé. Z delar med mig och vi kan se varandra i ögonen. För detta är ju kvällen vi firar vår åttaåriga bröllopsdag (några dagar tidigt). Tallrikarna slickas rena, vinet töms och vi väntar på ostarna som inte kommer. Inte heller en förfrågan om påfyllning av de tomma vinglasen.

Väntan passerar 30 minuter och när den tickar mot 35 så säger jag, som har haft störst tålamod under kvällen, att jag har fått nog. Jag reser mig och går ut. Z som står för ekonomin konfronterar först kyparen ”Hur svårt kan det vara att servera ost? Ska ni mjölka korna och ysta innan ni får fram dem…?”… ungefär. Han skyller ifrån sig, men hovmästaren kommer fram, tar över och säger att han inte vill att vi ska gå härifrån med en dålig känsla. Bjuder på en limoncello samtidigt som han ivrigt stryker i notan.

Vi landar slutligen på en kostnad på vad endast skaldjuren skulle ha kostat, snyggt, förvisso, men vi fick oss också en stukad kväll fylld av besvikelser.

På vägen hem jagar Z en specialglass, eskimois, som är på väg ut ur sortimentet. Först på fjärde försöket lyckas vi; det blir vår efterrätt. Hemma väntar vin, ost och kex. Vi reder oss och famnar sömnen.

Söndag

Söndagen är den stora dagen då tvillingarna fyller år. Jag vaknar tidigt. Möts av dimma och gråväder. Gör morgonmad och väcker min hustru försiktigt. Vi äter, hör hur ungdomarna vaknar som ungdomar brukar vakna. Jag klär mig i min van Gilskostym, som jag köpte förra sommaren för 30 dkr på loppisen i Frederiksberg. Där lät jag min skräddare göra shorts av de vida byxorna och fixa längd på ärmarna på kavajen. Till det en dito van Gilsskjorta, inhandlad i favoritbutiken Herrernas Magasin by David K, en klassisk herrbutik med det bästa, på Nørregade, för några år sedan. Sneaky Steveboots till det och en hatt inhandlad i Spitafields market för två år sedan.

Vi kör västerut, mot Frederiksund, där den tidiga eftermiddagens festligheter ska hållas; utomhus, förstås och när vi efter en vådlig ballonguppblåsning med förbipasserande bilar och iordningställande av presenter anländer spricker gråvädret upp och himlen blir vackert blå och solen ler inställsamt.

Det blir en fin hyllning på systrarna. Mat à la 70-talet serveras enligt alla konstens regler, till det sodavatten eller läskedryck. Ingen øl, inget vin; passar mig fint. Jag kör. Det serveras kaffe och kaka. Presentöppning, förstås och timmarna rullar iväg och i skyn segelflygplan som tar himlen i besiktning.

Jubilarer. Foto: KAI MARTIN

Vi tar farväl. Åker mot huvudstaden, skjutsar ungdomarna till Rådhusplatsen för att de ska gå på bio. Vi parkerar utanför Tivoli på HC Andersens Boulevard för Z vill äta aftonmad på Byens bästa shawarma, som ligger sedan 40 år i Strøgets öppning från Rådhusplatsen. Vi äter på plats, munskydd på för att komma in, förstås. Z får idén att köpa med sig ett kilo kött med hem, som ska skrapas loss från det väldiga köttspettet och förpackas. Det tar lite tid. Jag står utanför och betraktar det stilla folklivet en söndagkväll.

Vi tar hem. Parkerar bilen. Bestämmer oss för att besöka den närliggande bion, som precis ska starta sin sista föreställning av actionrullen ”Tenet”, som vi bestämmer oss för att sitta in på. Biografen visar sig ha Imax, det som ungdomarna hade efterfrågat och därför valt en bio i centrum. Vi tar plats, förvandlar stolarna till snudd på liggande och låter den öronbedövande volymen tävla med det intensiva tempot i en andefattig film som mest snurrade runt sina olika tidsaxlar. Inte min kopp té, men 1,90 långa Elizabeth Debicki var spännande att se. Så hem och invänta ungdomarna som kom senare än oss, men började se filmen tidigare.

Måndag

Måndag morgon är än dimmigare än söndagen. Vi har ärenden, pass för unga fröken, bankärenden för gamle herrn, gravbestyr för söta frun. Det blev passärendet först och via lite missförstånd kom vi rätt till Strandboulevarden för att åka vidare till Jagtvej och Ørbro Jagtvej Bibliotek där borgarservicen finns. Jag släpper av sällskapet, hinner knappt parkera, betala och komma in i byggnaden förrän ärendet är avklarat; det som tagit månadsvis av byråkrati att bestyra. Ungdomarna åker med Metron till stan. Z och jag åker till Lyngby. Jag vill till Röda Korsbutiken för att se om jag hittar något, enligt tesen att då inga loppisar finns skänker folk till välgörenhet. Men jag får inget napp.

Väl där går vi in på Danske Bank för mitt ärende, får hjälp och ett telefonummer som ska ringas. Vi sätter oss i bilen och gör så, löser ärendet, går in till banken igen för verifiering för att sedan åka till Z:s mors – och morföräldrars – grav i Sorgenfri för lite aktning och med en idé om att äntligen låta henne få en sten med inskrift.

Det är en vacker höstdag, klar luft, solen skiner, vinden är mild och kyrkogården vacker. Vi har, efter irrande vandringar på i gångarna efter rätt grav.

Z kommer i samspråk med en kyrkogårdsvaktmästare som rekommenderar en stenhuggare. Vi åker dit, en sten väljs ut och vi – eller Z och hennes systrar – ska återkomma gällande vad det ska stå. Betalat och klart levererar han stenen i god närtid, framför allt innan den 80-årsdag som moderns skulle ha firat i slutet av oktober.

Så vidare till Bagsværd där vi hade hoppats på en fika med Z:s storasyster T, men hon är på arbetet. Vi tittar in på ortens Röda Kors, men inte heller där med någon utdelning. Så vi åker tillbaka till Nordhavn, ställer bilen och tar Metron in till byn. Köpenhamn sträcker på sig denna vackra dag och den nya linjen från Orientkaj in till stan är snabb, effektiv och tom. Mask på, ändå, förstås. Jag ska fixa armbandet till min klocka, den danska, som jag ärvt av min far. Vi går av vid Nørreport, grälar om vart vi ska; jag har förklarat, men Z har en annan plan och det blir som hon bestämmer. Urmakaren vid Kultorvet har armbandet och skiftar samtidigt batteri. Vi äter en pølse och ler mot varandra igen, går ned mot Strøget via Herrarnas Magasin som lockar men, tack, nej tack. Ned till Röda Korsbutiken vid Vestergade/Gammeltorv där jag hittar en vacker höstrock för 450 dkr. Den passar, kanske lite trång runt midjan, men perfekt i ärmarna. Midjemåttet kan jag påverka, inte längden på mina armar. Men jag avstår.

Nick Cave och ”Stranger than kindnesss”

Vi går ned mot Den Sorte Diamant där vi ska se Nick Cave-utställningen ”Stranger than kindness”, irrar lite med bestämda steg och kommer fram. Men när vi ska köpa biljett bestämmer sig Z för att inte följa med. Hon skapar sig egentid i kaféet med utsikt mot Inderhavnen och det milda septembervädret som sträcker ut sig med solsken och de människor som valt att samlas i solgasset.

Jag…? Går ned i mörkret. Eller åtminstone försöker. Efter att ha scannat biljetten med visst bekymmer åker jag nedför en rulltrappa, hamnar i ett slags cylinder med olika dörrar, men ingen där det står entré. Jag ser en skylt vid en hiss och tänker att vägen till utställningen går via den, trycker på knappar utan att ha behörighet att åka till något etage utom, skulle det visa sig, entrévåningen. Jag kliver ut, går till kassan och ber om hjälp. Kvinnan i receptionen följer mig, vi åker rulltrappan ned och hon öppnar dörren rakt fram. En av dem utan skyltning om att det är här utställningen tar sin början; kanske hade den upplysningen varit klok för en inte fullt så anarkistisk, äldre svensk man som gärna vill gå rätt.

Jag hamnar i ett mörker med skavande, gnisslande musik; Nick Caves värld från barndom fram till konstskola, Melbourne, musik, sturm und drang, flytt till London, flytt till Berlin, samlande av brev, tavlor, hårtestar (!) och ett av Nina Simones tuggat tugggummi. Hör finns sovrum, sängar, skrivbord, böcker, skrivmaskiner, manus, fragment, utkast… Och jag tänker att det är inte helt olikt Freddie Wadling-utställningen på Göteborgs konstmuseum 2017. Samma slags samlarmani för inspiration, en irrationell för en kaotisk, men ändå begriplig konstnärsgärning.

Hörlurar och tv-skärmar gör det möjligt att lyssna på den konstnärliga, musikaliska utveckling från The Boys Next Door över Birthday Party till Nick Cave and the Bad Seeds.

I ett rum görs intervjuer med samtliga medlemmar ut Bad Seeds, där skärmen släcks alternativt tänds ut efter hur musikerna kommit och gått i den expansiva orkestern.

Jag är helt ensam i den cirkelformade lokalen där rum för rum tar mig djupare in i Nick Caves-värld. Det är fascinerande och uppslukande, som om jag ser något farligt, rör vid något orörbart, samtidigt som varje dokument, bild, skapade scenbild av det kreativa kaos han befunnit sig i med något slags nit och drivenhet också skapar en förståelse för detta mörkrets rike som blivit hans.

Nick Caves rum i Berlin. Foto: KAI MARTIN

En vagn knirrar med gummiskor gnidande mot golvet. Först tror jag att det tillhör denna väldiga installation, som man på något vis ändå får kalla utställningen, men det är en anställd som går med en vagn lastad, som en Karon i dödsriket; kanske var det trots allt en del av ”Stranger than kindness”. Det är dagen för Nick Caves 63-årsdag, vi är nästan jämngamla och har levt våra liv parallellt; jag välkammad, han vild. Ändå med musikaliska karriärer och uttryck. Fantastiskt ändå och när jag går ut i ljuset för att lämna mörkret tänker jag på det väckelsemöte som Nick Cave and the Bad Seeds hade i Dalhalla i juni 2018. Vilken konsert!

Z sitter och väntar, har fikat och fördrivit den tid som jag har spenderat (oklart hur länge jag var där ner, kanske en dryg timme), går på toaletten som jag redan frekventerat. Vi diskuterar om vi ska gå på Strøget dit Z vill gå, men inte jag och en liten storm rusar upp till en krusning på ytan, för jag tycker att hon kunde utnyttjat sin tid bättre än att vänta på mig. Men vi skakar av oss det, går ut i solen, går upp därifrån vi kom i avsikt om att jag trots allt ska köpa den där rocken. Men när vi väl kommer dit är butiken stängd, strax efter klockan fem, mitt i storstaden Köpenhamn!

Diskussionsklubben vid Den Sorte Diamant sinkas oss/mig. Men så kan det gå.

Vi tar bakvägarna mot Kongens Nytorv, insuper staden, den vackra med en arkitektur, gammal som ny, att häpna över. Kliver ned i Metron för att ta den mot Nordhavn, men hamnar på M3 istället för M4 och tvingas gå av vid Trianglen, som ju är Z:s barndomskvarter, och vi går nedför Nordre Frihavnsgade där Z, återigen, får peka ut var hon bodde och öppna minnesluckorna på vid gavel för historier från en tid för länge sedan.

Hör bodde jag. Foto: KAI MARTIN

Vi fortsätter hela vägen ned till Nordhavn där nya kvarter byggs med frenesi, tar oss ”bakvägen” upp mot vårt boende, passerar Göteborg plads där Tysklands ambassad tornar upp sig, ja, verkligen, med sina imponerande cylinderbyggnader.

Ambassad. Foto: KAI MARTIN

Ungdomarna är hemma och vill ha glass. Inte vilken glass som helst. Nej, vi ska till Lydolph’s isbar på Strandvejen, som bjuder på glass i stora lass ungefär som Triumglass hemma på Bruksgatan i Sandarna.

Men först bad. Både Z och jag har tagit med badkläder. Badplatsen i Hellerup, där de rika bor, är ofta välbesökt. Så också denna tidiga septemberkväll. Roddbåtar, långa, smäckra scullers bryter den den stilla havsytan av sin knusende roende besättning, ett gäng tävlar i paddel, alltså inte racketsporten, några badar ute på piren och det är alltså dit vi beger oss.

Ikapp med båtarna vid Hellerup strand. Foto: ZEBA BJÖRN PEDERSEN LÖWEN-ÅBERG

Jag har badbyxorna under, tar av mig, samtidigt som Z tackar nej. Det är för kallt i luften. Jag går i, känner Öresunds klara, friska vatten omsvepa mig, tar några simtag, och vi är där där askan av Z:s far spreds för några år sedan med familjen och några svanpar som enda vittnen.

Så tar jag mig upp ett det uppfriskande badet. Torkar av mig, tar på mig glasögonen, inser att handduken jag har med mig inte är den badhandduk jag trodde att det var och får hjälp av Z att hålla den om livet. Samtidigt kommer ett vackert par ned, obekymrad klär den vackra, gracila kvinnan av sig in på underkläderna. Tar av sig bh:n, låter spetstrosorna skyla bak och fram och klivet sedan i. Så så mycket för min diskretion.

Klassiskt coolt ställe. Foto: KAI MARTIN

Vi lämnar Hellerup strand när solen blekar ut för kvällen. Låter bilen stå på Onsgårdsvej upp mot glassbaren, maskklädd beställer Z min is och sin plus kaffe, hon är också ungdomarna behjälplig. Med strutar fyllda av olika smaker går vi sakta ned mot bilen igen, njuter av utsikten över Öresund och får en stilla stund på jorden innan bilen styr oss mot Nordhavn igen.

När vi kommer till p-huset släpper jag inte av ungdomarna längst ned. Istället gör jag den snurriga cirkeln upp, upp, upp för att finna en p-plats på femte våningen, närmast högst upp. Gärningen uppskattas inte, men avsikten var att ge dem nya insiktet och utsikter. För när de surt stolpar iväg för att ta hissen (ja, varför använda trapporna…) går Z och jag upp på taket och upptäcker den där stadsparken med träningsmöjligheter. Det är så sinnrikt, rekreation för den målmedvetna eller lekfulle. Träningsredskap samsas med gungor och studsmattor. Över cylindern som leder bilvägen in, upp, ut och nedför p-huset är det spänt ett nät som den djärve kan gå över. Min svindel sätter stopp, men jag gör det. Två gånger.

Svindlande utsikter. Foto: KAI MARTIN

Så går vi nedför den utomliggande trappan, som några använder som träning.

Ordningen har inte varit klockren under dagen. Åtminstone inte beträffande matintag, så jag är middagshungrig. Vi går in på Netto och jag hittar lite kött att steka plus sallad. Z har mat hemma, så en stund senare sitter vi till bords. Tv:n står på, flimrar förbi med något program, kvällen blir sen och jag trött.

Tisdag

Jag väcker Z försiktigt. Det är tisdag den 22 september. Vår bröllopsdag. Framför hennes ögon, som hon har svårt att öppna, fortfarande kvar i drömriket, ligger ett litet paket, omsorgsfullt inslaget med rött band knutet i en rosett. Hon vaknar genast till, öppnar och blir förtjust över ringen hon får. Trär den på sitt finger, där den genast klär henne. Det är åtta år sedan vi förenades genom vårt giftermål. Åtta år som dansat iväg, men ändå innehållit så mycket glädje och sorg på vägen. Då hade både hon och jag våra fäder i livet, hon också sin mor samt väninnan B med sin särbo K. Nu är de borta för ett fortsatt levende i en annan dimension.

Morgonstämning i Nordhavn. Foto: ZEBA BJÖRN PEDERSEN LÖWEN-ÅBERG

Vi packar ihop efter morgonmaden. Plockar ut kylskåp, frys, garderober. Samlar våra pinaler och tar farväl av vårt spatiösa boende. Kliver ut i den täta dimman, som omsluter Nordhavn. Jag ser motivet. Tar en bild över hamnen med kranarna, ber Z ta bild på mig i motljuset. Hon tar flera. Vi kommer ur dimman, kör in mot Byen, parkera i ett p-hus vid Tivoli där en entrévärd är oss behjälplig med en p-plats som gjord för Tiggan.

Ungdomarna har vi släppt för några timmar på Glyptoteket. Z och jag tar sikte mot Strøget, som denna förmiddag inte har sitt turistiska stim, om ens någonsin under dessa coronatider. Vi konstaterar att Röda kortbutiken med den eftertraktade rocken inte öppnar förrän klockan ett (!) och meddelar ungdomarna att nu samlingstid är just det klockslaget, sedan ska vi åka hem med omväg runt stenhuggaren i Sorgenfri för betalning.

Vi knallar återigen runt, hamnar på Illum för toabesök, sedan vid ett kafé med utsikt vid Amagertorv och samlingspunkten Stork Fountain. Vi sitter på första rad, Z med kortet beställer och vi blir serverade, sitter en bra stund och bara kontemplerar, insuper atmosfär, tittar på gatumodet som passerar förbi, rika, mindre bemedlade, konstnärer, wannabes, unga, gamla, tjocka, smala… ingen den andre lik och jag tänker, som alltid, hur kan kan kategorisera människor…?

Vi besöker butiker, fastnar i några, nyper i kläder och i en stannar tiden, Z provar plagg och köper senare ett av dem, en beige klänning i manchester.

Det är dags för Röda korset och öppningsdags. Vi är några minuter i, jag ser hur de öppnar, kliver in i butiken, lyfter ned rocken, som är kvar, betalar, lägger den över armen och är ett fint plagg, helt nytt, men secondhand, i ylle och kashmir rikare, men några hundra kronor fattigare.

Rockrik. Foto: KAI MARTIN

Så mot p-platsen där inga ungdomar står. Vi söker dem. Får svar om att de är på väg. Ser dem efter en kvart på andra sidan Rådhusplatsen för att plötsligen går in i en Sevenelevenbutik. Det ringer. Vill vi ha glass? Jag säger nej, surt, Z säger ja, glatt. Det dröjer ytterligare och saktfärdigt kommer paret gående medan jag äts av tiden eftersom jag har tid att passa hemma senare i kväll.

Tjurigt styr jag mot Lyngby och Sorgenfri. Tankar så vi är redo för hemfärden. Stannar i bilen under tiden som affärerna hos stenhuggaren i Sorgenfri görs. Så ut mot motorvägen och mot Helsingør och för ett stopp, åter, i Prøvestenen. Kvickly har mat, mejerier, smørrebrød, rågbröd och vin, som vi köper. Under protest, men efter viss ekonomisk övertalning, åker vi till Føtex för inhandling av öl som är billigare där. Så till färjan där vi återigen väljer att stanna kvar. Z köpte kebab i Prøvestenen, som jag inmundigar för att stilla hungern samtidigt som irritationen börjar lägga sig, trots att min tid kommer bli knapp när jag väl kommer hem.

Resan hem går geschwint, vi lämnar ungdomarna och kommer hem för att packa upp efter ett hastigt besök hos apoteket. Den planerad middagen med smørrebrød hinns inte med. Men kebaben täcker fortfarande kostintaget. Jag beger mig efter den korta mellanlandningen iväg. Mot Kungälv. Mot hockey och av bara farten spelar jag som i trans. En halvtimme. Sedan rasar lagets spel och mitt som ett korthus. Trött slutet jag dagen väl hemma och somnar efter några intensiva dagar och smak på Danmark med längtan tillbaka; till loppisar, till secondhandäventyr, till umgänge, spel, middagar, dryck och skratt. Snart, så… snart.

Vykort från Örebro

IMG_5111

Utsikt från ett hotellfönster i Örebro. Foto: KAI MARTIN

Yngste grabben har varit flitig. Kört med sin pappa under sen höst, vinter och vår och är nu nära examen. Men coronavåren har gjort uppkörningsmöjligheterna svåra samtidigt som rådet att gå i något slags trafikskola hörsammats. Tillsamman med sin mamma, Z, har T hittat en körskola i Kumla (!), som med hyfsat kort varsel tagit honom under sina vingars beskydd, ordnat med ett gäng lektioner, teoriprov i Karlstad (!) och uppkörningstid i Örebro. Z åker med honom omgång ett och fördriver dagarna i en slocknad småstad och lämmar förströdda rapporter om dagar som släpar sig mot kväll. T är mer aktiv, kör sina lektioner med flit och nit. En vecka passerar, en veckas vila väntar, därefter Karlstad för första provet, sedan åter till Kumla för finalen i Örebro.

Z kör Tiggan, vår nyinförskaffad VW Tiguan, E45 norrut, tar två nätter i Karlstad för att konstatera att T klarar provet med glans. Örebro väntar. Hotell där och kvalitetstid. Jag fixar hemma, tvättar, klipper gräset, bakar, gör äppelmust, bäddar rent. Men då en vän skvallrar om en Marilyn Monroeutställning i Örebros konserthus skickar jag rastlösheten ur kroppen, bestämmer mig för att ansluta till familjen i Närkes största stad, anrika Örebro. Meddelar mitt beslut, men där Z vill att jag ska komma en dag tidigare. Så… det blir avfärd onsdag istället för torsdag.

Jag bokar en förstaklassbiljett, dyr, med avstigning Hallsberg enär Z är med T i Kumla, där han gör några av sina sista lektioner. Knappt tio mindre från Kumla ligger järnvägsmetropolen. Några minuter efter utsatt tid rullar tåget från Göteborg C, men det där med förstaklass vet jag inte. En våning upp sitter jag förvisso med utsikt, ensam vid fönstret där tre säten ekar tomma. Positivt, tänker jag, som vill hålla avstånd och har gått ned till stationen under regntunga skyar. Biljetterna har granskats innan ombordstigningen och det finns ett respektfullt dröjande hos de flesta av passagerarna. Skönt, tänker jag.

Mobilen behöver laddas, men det finns inga uttag i denna förstaklassalong.

Någon rad bakom mig sitter en kvinna som andas tungt och hostar med ett rosslande. Avståndet till henne gör mig en smula lugnare, men i Falköping kommer fler mänskor ombord, tomma platser fylls och platsen bredvid damen krävs av en man, vilket gör att kvinnan flyttar snett emot mig. Jag vrider på mig mot fönstret, läser min sedan länge olästa Uncut, om Beatles ”Let it be”, om den arrogante excentrikern Robert Fripp som i intervjun pratar om sig själv i tredje person, om Siouxsie and the Banshees. Håller tidningen i en ansträngd sköld mot omvärlden och den tungt andandes kvinnan, som rosslande skvallrar om ett liv med cigaretter. Jag andas genom näsan, ser landskapet passera förbi och räknar mjölkpallarna som passerar innan jag kan kliva av i friheten i Hallsberg.

Nöden tränger. Med mobilens dränerade batteri fylls urinblåsan på. Jag ser en restaurang, men tänker att stationen måste ha toaletter. Kommer in i vänthallen, finner faciliteterna som kräver betalning; inte mynt, men kort. Halar fram mitt, men får inget positivt svar. Vrider mig som en agnad mask. Gör nya försök. Misslyckas. Igen. Succé. In. Snabbt. Står länge. Slappnar av. Tvättar mig noga. Använder torrt papper för dörrvreden och går ut för att vänta på Z.

Utanför stationen står en Volvo, med NCC stolt markerat på bakre sidorna, på tomgång. Föraren läser tidningen. Det är svensk högsommar, i och för sig inte väldigt varmt… men tomgång? För vad? En liten park med en staty gästas av två kvinnor som äter glass. Bilar pilar förbi, in mot stationsparkeringen för att lämna eller hämta. Mitt emot stationen ligger Fonus begravningsbyrå, bredvid Sverigedemokraterna; ett Sverige sorgligt nu.

Z låter mig dröja en halvtimme innan hon svänger in med vår nya bil. Hon kliver ut, ger mig en kyss. Jag tar bilnycklarna.

Mot Kumla för att hämta T, som snart kört klart. Innan han kommer tar vi en kort promenad för att skaka rastlösheten ur min kropp, men vi möts efter några hundra meter av ett skyfall, tar skydd och går sedan tillbaka till bilen ungefär samtidigt som T är klar med körlektionen.

Vi tar sikte mot Örebro, staden jag inte har varit i sedan våren 1983, då Kai Martin & Stick! gjorde sin Tour de Machine med spelstopp där. Det var vår andra spelning, vi hade startat i Göteborg där jag på Kårens scen hoppat lyckligt för att landa olyckligt, ett snedsteg som smärtade så mycket vid ankomsten till Örebro att jag fick ta mig till sjukhuset. Där hittade man en spricka i foten, samma fot där man också konstaterade att min synål fanns kvar, den som smitit in då barn jag var. Kanske dold i mammas ryamatta, för att sedan inkapslas, förhoppningsvis, för livet. Vi spelade senare på kvällen på ett diskotek, som jag inte minns namnet på. Men utan den publik som skämt bort oss på Rockmagasinet, där vi gästat flitigt tidigare. En konstig turné.

Z har bokat in sig på hotell Hjalmar – ”mitt i smeten”, som hon säger, men inte mycket är långt ifrån i Örebro. Det är något av de tristaste hotellrummen i mannaminne. Grått cellikt kalt, utsikt ut mot Polisen, ingen trivsel, sängar som har har olika höjd och som inte bjuder in till en bekväm natt. Men vi har tak över huvudet.

Bilen ställer vi i ett intilliggande garage, trångt, men jag smiter smidigt in bilen med snudd på marginal att komma ut.

Örebro väntar. Middagen också. Z har tagit ut siktet mot en syrian, eller libanes. Men väl framme är det stängt då vi kommer och vi vill äta nu! Det blir greken som Z & T frekventerat kvällen innan och det är ok, mycket mat och mättnad faller som en kloss.

T går till hotellrummet för att kolla Yotubeklipp inför uppkörning. Z och jag vandrar lite planlöst kring, tar en kaffe på Espresso house vid Våghustorget, slottet passeras, lockar, Stora hotellet likaså, där Thåström såg Clash och det blev aldrig större än så. Men för oss väntar den aldrig sinade förtjusningen och fascinationen över Marilyn Monroe.

Den exklusiva världsutställning Marilyn Monroe – The untold storylänk till annan webbplats presenterar 1900-talets mest fotograferade kvinna – skådespelerskan, sångerskan och stilikonen Marilyn Monroe. Utställningen, ”The Untold Story”, visar en hittills outforskad privat sida av Monroe, lika fascinerande och inflytelserik även 58 år efter hennes död 1962.

Så står det. Men utställningen är knappast någon ”untold story”. Den tyske samlaren Ted Stampfers objekt är både nördiga och intressanta, allt från räkningar till kläder, skor och, förstås, bilder. Bilder jag aldrig kan sluta titta på.

Vi är indelade i grupper för att hålla ned trängseln, men en kvinna med barnvagn vill inte, vägrar, kan inte förstå hur man håller avstånd. Hon skapar mer än en irriterande situation för mer än mig. Jag kan heller inte riktigt förstå hur den gruppen som kom in innan oss kan dröja sig kvar så att det uppstår kö vid montrarna…

Nå. Fascinationen över ikonen dröjer sig kvar, sina aldrig. Så vacker. Så olycklig. Så stark. Så skör.

IMG_5166

En aldrig sinande fascination.

Vi tar oss tillbaka till hotellet. Landar i sängen. Tittar på teve innan jag, som det senaste vaknar tidigt, slocknar för en rastlös sömn i ett alldeles för varmt rum.

Ja, men visst vaknar jag tidigt. Gör mina bestyr. Läser lite. Sätter mig vid det lilla bordet och fördriver min tid samtidigt som Z snusar sött. Så äntligen frukost, som i matsalen består av påsar när nu buffén är stängd. En god tanke för att slippa trängsel. Men den uppstår istället vid kaffet. Z har redan gjort dem uppmärksam på detta dagen innan och får en termos till bordet av den beredvilliga personalen. Vi äter, pratar, T kommer, äter, pratar. Det är en stor dag. Jag tvivlar inte på att han inte klarar det, men vad rör sig i hans till synes trygga, opåverkade sinne…?

Vi checkar ut. Hämtar bilen. Kör mot Kumla, som blir utgångspunkten för T:s sista körlektioner med sikte mot Örebro och uppkörningen.

Förra gången Z var i Kumla hade hon hittat Konst på hög, utställningen i det fria i Kvarntorp. Bilderna från hennes besök då lockade mig, så vi åker dit, tar alla 427 stegen uppför den 18-procentiga lutningen på den restavfallshög som skapades från tidigt 40-tal under utvinningen av olja – en fascinerande, för mig okänd, del av den svenska industrihistorien.

Utsikten är hänförande. Konsten många gånger likaså. Konst som utmanar och roar, som vågar och bjuder på tankar.

Peter Johansson låter sitt efternamn stråla milsvitt med bokstäver liknande de i Hollywood. Stor humor och genialt samtidigt som jag upplever ironin i konstnärskapets fåfänga strävan efter uppmärksamhet.

Serious Namazis balkong med parabol och Arijana Kajfes och Anders Boqvists besninpump är liknande installationer; vardag som hamnar i ett nytt förvirrande landskap; jag gillar det.

Mark Broos ”Var är konstverket?” är lockande komik, en plats för fotografering.

IMG_5139

Precis som Torgny Larssons ”Koncentrator”.

IMG_5130

Arken, som Olle Medin gjort, är på samma gång utställningshall för berättelsen om verksamheten i Kvarntorp och en utsikts plats där fönstren blir sitt eget konstverk.

Jo, det finns mycket att tjusas över på denna av mänskor skapade hög som doftar olja och svavel, med partier som ryker osläckta restprodukter. Lägg till att sporten här möter konsten. De alpint intresserade kan här få sitt lystmäte, precis som de som vilt vill kasta sig utför med sina cyklar. Om man nu inte nöjer sig med att springa uppför för att springa nedför.

Tiden rinner ut och vi rinner som en fjällbäck nedför den hundra meter höga höjden. Sätter oss i bilen mot Örebro med avsikten att besöka slottet. Men först Nehsports, hockeybutiken inhyst i Behrn arena. På Instagram har jag sett skydd till ”Sveriges bästa veteranmålis”, inser att de inte är till mig, men skönheterna vill jag beskåda och längta efter.

IMG_5165

Skönheter. Snart på is.

H Svensson står det i skydden. H ska stå för Håkan, 54 år gammal satsar han rejält. Snyggt. Jag handlar lite av den trevlige ägaren, men CCM-skydden kan jag bara drömma om.

Så mot slottet. Men tiden rinner iväg och p-platsen vi får är för långt ifrån för en snabb in, snabb ut. Det får bli nästa gång. T väntar och vi vill inte vara sena. Z lotsar mig ut mot Trafiksäkerhetsverket precis norr om centrum och E18.

Efter en stund har tiden gått för långt, vi måste stå på fel plats och jo, precis då Z går i väg för att kolla kliver T ut. Självklart hade han klarat det. Ett nytt körkort till familjen.

Resa mot södern, galenskap och firande

Det var någon gång i flödet i en Facebookgrupp för försäljning eller köp av målvaktsprylar, som bilden dök upp. SM-mästaren Cristopher Nilstorp hade en i princip ny plock till försäljning. En CCM (det märket jag premierar), svart (går ihop med mina nya benskydd) och förstås en högerplock ety Nilstorp precis som undertecknad håller hårt på att greppa klubban med vänster hand och plocken, följaktligen, i höger.

Priset var hanterbart. Jag skrev att jag var intresserad. Inget svar. Ett meddelande på iMessage gjorde däremot susen. Kontakt etablerades och jag skissade på en plan att åka söderut, till Malmö där han bor, för att hämta hem fyndet. För att förgylla resan villa jag ha med Z, om inte på tåget så åtminstone i bilen. Jag lockade dessutom med att vi, äntligen, skulle få möjlighet att fira min producent, arrangör, mæstro Mattias Bylund, som nyligen fyllde 50. Han har, med sin hustru, författaren Helena Stjernström, ett sommarhus i Jonstorp. Vi hade ju haft för avsikt att åka förbi när vi var nere i Malmö i slutet av maj, men omständigheterna gav något annat istället (om det kan man läsa här, bland annat).  Kanske kunde vi också åka lite planlöst och ta in på något hotell på vägen, bada, äta gott…

Jo, möjligheterna öppnade sig. Men Z var tvär. Eller åtminstone inte spontant öppen för förslaget. Hockey är mina business. Gör din resa själv. Typ.

Men… jag är lierad med den här fantastiska kvinnan sedan 13 fina, starka, underbara år. Det fanns liksom inte att jag skulle resa Malmö t/r via Jonstorp själv. Hon skulle med. Basta.

Övertalningen, en mjuk sådan, lyckades och efter att vi lämnat den duktigt Volvoarbetande sonen klockan kvart över sex vid Tuvefabriken styrde vi kosan söderut. Badkläder var med, en lättare packning likaså samt matsäck, ur vilken Z serverade mig frukost under färdens gång genom den böljande, vackra E6:an.

Trafiken var måttlig. Ja, till och med gles. Nilstorp (som alltså knep SM-guld efter strålande spel för sitt Färjestad 2011 och därefter gjorde ett äventyr i Dallas med några NHL-matcher men främst i AHL) ville att jag skulle höra av mig då vi närmade oss. Men resan gick så raskt att när vi var i höjd med Landskrona var jag en timme före utsatt tid.

Jag ringde, men möttes av upptaget. Jag skickade ett SMS som förblev obesvarat. Vi hade en knapp halv timme till vårt mål strax utanför Malmö där han bor. Hm, hur fördriva tiden…? Så slog det mig. Den där nybyggda, medeltida staden… låg inte den i trakterna? Jag googlade fram, fann Jakriborg, denna sent byggda hansastad och mycket riktigt, den låg på vägen om man tog en mindre alternativ tur. Sagt och gjort. Z rådfrågade kartan i mobilen, tog ut kursen och jag lystrade, höll händerna på ratten och blev guidad in på småvägar med de mest fantastiska, blommande, vackra fält som kantade. Fyllda av andakt inför naturens under tog vi ett kort stopp för beundran innan färden fortsatte på smala, kringelikrokvägar fram till vårt delmål.

IMG_4770

Skånsk prakt. Foto: KAI MARTIN

Jakriborg vid niotiden en fredag morgon är en stilla plats, närmast spöklik. Husen står som kulisser när vi, efter att ha parkerat, promenerar in. Enstaka boende möter, på de bilfria gatorna smiter en cyklist förbi, i en nära fjärran slår en pålkran sina taktfasta slag i enveten rytm; morgonfriden är brutalt bruten. Vi gillar tanken med Jakriborg, byggt kring millennieskiftet, men blir inte riktigt klok på hur det är att bo där. Trånga gränder, kullerstenstorg och -gator. Husen som om det vore någon av Hansastäderna Lübeck eller Visby, men på något vis utan själ. Utanför ”stadsmuren” väntar stationen som kan ta dig till de kringliggande städerna eller stränderna. Ja, ända till kontinenten, om man så önskar. Nya spår byggs, därav pålkranens intensiva dunkande.

Minner om fornstora dar. Foto: KAI MARTIN

På vägen ut mot bilen går Z in på Tempo för att köpa handsprit och jag blir kvar utanför ReHifi:s fönster, Skandinaviens största butik för begagnad Hifi. Jag ser ett Yamaha kassettdäck, design av en japan som jag nu inte har namnet på. Men denna trekantiga bandspelare hade vi i hemmet på 70-talet, syrran köpte också en (har nog kvar den) och jag blir nyfiken, öppnar den halvöppna dörren och frågar om priset. Ägaren möter, svarar att det inte är öppet, men är inte ovänlig, meddelar att spelaren dessvärre inte är i skick och därför inte kan säljas, letar lite bland sina prylar och ger mig slutligen ett reklamblad för hemsida och Facebook innan jag hövligt tar farväl.

Mot plockhandsken.

Det är bara några minuter bort och innan vi åker ringer jag och får nu svar. Vi är på plats några tiotalet minuter innan det var sagt. Barn leker i trädgården med en vältränad, ung man som inte är Nilstorp. Men Cristopher öppnar dörren, kommer ut med den vackra handsken (jo, jag är nörd), som ser oanvänd ut. Han berättar att han haft den högst 20 minuter, men inte varför han inte vill ha kvar den och jag glömmer fråga. Han har efter 15 år i hockeyns tjänst bestämt sig för att rota sig utanför hemstaden. Förra säsongen gällde Österrike och Graz99ers. Nu väntar spel i danska ligan i Rungsted, en nätt resa över Sundet tillsammans med tre andra lagkamrater. Vi pratar lite om hockey, förstås, och han undrar om jag spelar själv. Berättigad fråga, jag kunde lika väl ha köpt till någon aspirerande son. Jag berätta om min karriär, om hur jag håller på, att det var synd att han inte kom till Frölunda, som det var tänkt till säsongen 2016/17 (läs här), för då hade jag kunnat få en och annan klubba för mitt spel i Frölunda Oldtimers. Så swish går både tiden och pengarna. Jag tackar för mig. Z tar en bild på oss och vi åker vidare och jag nämner i hasten att hon och han har något gemensamt; födelsedag 16 februari. Man har ju gjort lite research.

IMG_0098

Lätt fångat, lätt förgånget. Foto: ZEBA PEDERSEN LÖWEN-ÅBERG

Jo, jag erkänner. Jag hade också ett annat mål när vi ändå var nere i Malmötrakten. Den gigantiska hockeybutiken Monkeysports ligger i närheten. Jag/vi var där senast för en dryg månad sedan, men jag köpte aldrig den där hägrande målvaktsklubban. Den som så bedrägligt hade realapp, men som visade sig vara felmärkt. Det blev inget köp då, men…

Nu. Det blev en dyr historia och är förmodligen en klubba långt över min kompetens. Men jag vill inte gärna slå in en kil av förnuft bland drömmarna och den här ju så snygg med sin vinröda färg med det vita bokstäverna CCM.

Nå, nu då… mot Jonstorp med ballonger och paket.

Mattias Bylund spelade på, arrangerade och producerade ”Sol på svenska”, min solodebut som kom i slutet av 2004. Förra året började vi jobba på en uppföljare. Fas två i popmusik för fullvuxna. Grunderna lades i hans hem i januari, i mars var jag över i Los Angeles, där han också var, för sångpålägg. I sakta mak har arbetet sedan fortsatt, för detta är en strängt upptagen herre, som förutom kapellmästarskapet i ”Bingolotto” är hovarrangör för Max Martinteamet.

Vi stävar norröver mot denne musikmagnat, som på fem år jobbat upp ett sanslöst cv. Vid Helsingborg sover Z och jag kör på känsla, som blir till ett misstag. Istället för den planerade vägen mot Höganäs tar jag första avfarten som leder mig mot Stockholm. Z vaknar av min tysta svordom, tar kommandot och via en omväg om Åstorp hamnar vi rätt.

När vi sakta cruisar in i Jonstorp för att komma rätt möter vi mæstro som är på väg till butiken. Vi är tidiga, igen!, och han skrockar att det kommer ställa till det för hans hustrus planering. Vi parkerar utanför det lilla torpet som är under en rejäl renovering. Tomten prunkar och i köket står Helena och förbereder lunchen. Hon fortsätter sitt arbete, men inte utan att berätta om jobbet med huset och tomten, som med åren växt sig så hög att dörrar till byggnader inte kunnat öppnas. På ett år har lager på lager tagit bort, jord fixats och en gräsmatta lagts ut. En bit kvar, förstås, innan allt är färdigt. Men det går redan nu att se att det här kommer bli fantastiskt.

Mæstro firas och jobbar. Foto: KAI MARTIN

Maten serveras på utsatt tid, vi får en fin stund för samtal, umgänge och avstämning. Mattias spelar upp ett fullfjädrat gospelarrangemang till en av mina låtar och jag låter mig både förtjusas och häpnas.

Så är det dags att bege sig. Vi är mätta, glada och har sluppit regn, men vinden har vält parasollet några gånger. Vi tar vägen mot Ängelholm, kör in på måfå innan vi hamnar på  väg 105 mot Torekov/Båstad. Landskapet är betagande. Hallandsås reser sig och vi skymtar havet, åker förbi Birgit Nilssonland, Kvinnaböske och är plötsligt på väg ned mot Hovs Hallar, en plats jag inte har varit sedan liten grabb då pappa tog familjen dit.

Z guidar snyggt mig på rätt väg och vi kommer fram till parkering, ställer bilen och börjar promenaden ned mot klipporna. Naturen har slipat klipporna till fulländad konst. Platsen har tjänat i den berömda schackscenen i ”Sjunde inseglet”, men även ”Ingenjör Andrées luftfärd” har haft Hovs Hallar som kuliss för Svalbard. Bland annat.

Men då vi är där är filmteamen långt borta. Jo, några står med kameror, men de känns mer som fågelskådare.

Det är dramatiskt vackert, branterna ned mot klapperstensstranden, klipporna av den röda urbergsgnejsen lyser stark och reser sig emellanåt tio meter höga, havet slår envetet mot strand i eviga brott och stänk. Enbuskar och björnbärssnår dekorerar.

Vi tar oss långt ut, men klättrar försiktigt. Jag i Sneaky Steveskor gjorda för stadspromenad, ett par gråa Universal Worksbyxor i bomull och lin, en Ted Bakerskjorta gammelrosafärgad och lätt spräcklig samt min Paul Smithkavaj, fynd från Holte loppmarknad för en dansk hundring. På toppen min Stetson sommarkeps. allt inhandlat secondhand till en secondhandman.

IMG_4791IMG_4794IMG_4796IMG_4802

Naturens kraft och skönhet. Foto: KAI MARTIN

Vi tar oss tillbaka till parkeringen, sätter oss i bilen. Funderar på om vi ska stanna på hotellet som ligger precis där vi är, men tar sikte mot Båstad via Kattvik på svindlande, slingrande, smala vägar. Här skulle man kunna bo, tänker vi i kör innan vi slår bort tanken när vi glider in i Båstad. Z är hungrig, har hittat ett ställe i Halmstad och varför inte också bo där…?

Vi åker dit. Kappkör (ja, jag erkänner) med en juvenil bildåre som efter påfart försöker köra om mig på insidan. Han ger sig vid 170 och kan sedan, för fort, köra om mig där han ska. Vi åker in i Halmstad, hittar stället som Z sett ut, men ångrar oss redan på utsidan. Jag säger: ”Ska vi åka hem”. Någon dryg timme senare äter jag pizza framför teven efter en resa på nära 15 timmar.

Semester med dramatik

Z är ju en kvinna som som få andra kan överraska mig. När jag smiter iväg för lite sommarhockey är det med noga förmaningar att komma hem i utsatt tid. Orsaken är lite oklar, men förklaringen ges om att vi ska iväg och dit vi ska väntar någonting.

Jag åker under gråmulen himmel mot Lödöse där ishallen bjuder på välspolad i och vi är ett gäng om 20 personer, män och kvinnor, som ska spela rekreationshockey. Tvåmål, prestige mellan två uppgjorda lag, allvar och lek. Det är ett tag sedan jag spelade, men jag har snabbt ordning på grejerna och räddar mycket under intensivt spel. Tiden rinner iväg och lite surt kan jag konstatera att det sista friläget som jag aldrig lyckades avstyra också blir avgörandet i denna uddamålshistoria.

IMG_4678

Keepers. En vinnare, en förlorare. Lika glada för det. Foto: PER LINDEBERG

Så kommer jag hem. Det är alldeles tyst, men på köksön står flera portioner mat upplagda. Jag kikar ut genom köksfönstret och ser på verandan inte bara Z, hennes son T, utan mina söner P och G med sina respektive och P:s styvson V. De har hört att jag har kommit, men det vet inte att jag rörd står och kikar på dem innan jag hämtar andan och går ut och säger hej.

P och G berättar att det är deras gest för den hjälp jag, utan tvekan, har gett dem under det senaste halvåret av flytt, hämtning av möbler eller vad det nu har varit.

Det blir en fin stund av umgänge och mitt hjärta svämmar över. Min familj.

Nej, det blir ingen resa denna söndag. Det blir istället dagen efter. Så lurig är Z.

Vi styr kosan med bilen packad med sängkläder och lite mat för att så småningom landa i Skärhamn utanför akvarellmuseet.

Det är konstnärshyttorna som lockar. De som ligger som en hägring, grå mot de gråa klipporna, mitt emot museet. Vi har pratat om att vi ska bo där någon natt eller två. Självklart styr Z upp det.

IMG_4687

Hägring. Lockande ligger de där, konstnärshyttorna. Foto: KAI MARTIN

Vi checkar in i hus nummer 5. Det som ligger längst bort i söderläge. Det stora panoramafönstret är som en ständigt skiftande målning då naturen visar upp sin praktfulla repertoar, som vi ska bli varse. Det är högt i tak, spartanskt inrett, matsalsbord och ett gäng stolar, två lite elegantare trästolar, men inga fåtöljer. På loftet, där sängarna står, är det dessvärre så smalt att vi inte kan sova bredvid varandra. Varför gjorde det inte lite bredare och dessutom så att man kunde ligga och titta ut mot den skiftande dramatiken utanför…?

Vi installerar oss. Men jag har snart ett ärende att uträtta. Av allt som packades ned saknades något väsentligt: badbyxor. Jag tror att det är fjärde resa som jag gör utan att ha med detta så väsentliga plagg för badning. Vi gör en trevare i hamnen i någon butik som vill ha nära 700 kronor för ett par, så där blir det nej tack. Istället är Team Sportias pris på 200 kronor mer överkomligt. Så lite fler ärenden, bland annat till Ica för mat inköp (en sällsynt trång butik trots generös areal) för frukosten dagen därpå. Vi tar en glass och en kaffe på vägen där solen skiner, men vinden sliter sönder molnen och piskar upp det oroliga havet.

Vi tar oss tillbaka till restaurang Vatten, som ligger i samma byggnad som Akvarellmuseet. Middag väntar och vi blir inte besvikna. God service, fantastisk mat och lyhördhet gällande våra önskemål.  Huvudrätten, kummel, var så god att jag glömde ta bild på den. Men, varsågod, förrätten (som vi delade på) och min efterrätt.

Mums. Foto: KAI MARTIN

Vi försöker förstås hitta någonstans att bada och tar en brant promenad över den lilla ö där vi har vårt boende. Vinden driver på hårt och vågorna slår rastlöst mot klipporna, men ingenstans hittar vi något lämpligt ställe. Vi går tillbaka, ger upp och bestämmer oss för ett senare försök vid badplatsen. Istället blir det kontemplation i huset och nattbio där vi ser den chilenska filmen ”Nadie sabe que estoy aquí”, som på Netflix har fått den svenska titeln ”Nobody knows I’m here”. En vacker film i spännande vackert landskap, som påminner om svenska ostkusten, om en man som ratades som liten för sitt utseende trots vacker sångröst.

Natten kommer, men bjuder på en orolig sömn och huset gister och kvider när storm och regn drar in från syd, sydväst. Jag vaknar av att min mobil är borta och insikten om att jag kanske har tappat den driver mig mot vakenhet. Jag läser Nike Markelius fantastiska självbiografi och upphör inte fascineras över denna kvinna som jag följt i över 40 år.

Jag går ut och letar efter mobilen, men utan resultat. Det regnar, vädret är tjurigt, men fantastiskt. In igen.  Förlikar mig med ödet och återvänder till fröken Markelius i sängen.

IMG_4708

Gyllene morgon. Sen frukost med bästa utsikten. Foto: KAI MARTIN

Morgonen bjuder på frukost med bästa utsikten. Vi ställer matsalsbordet så att vi kan sitta bredvid varandra och titta ut. Det blir en långsam morgon, som efter frukosten bjuder på sängläge och mer läsande. ”Trumslag hjärtslag” tar slut, men inte fascinationen över Nike Markelius. Börjar läsa en ny bok, som går trögare att ta till sig.

Telefonen? Den hade smugit sig ned mellan vägg och säng.

Jag går med Z i släptåget till badplatsen. Är redo för bad i vinden. Vill bada på utsidan, men får nej från Z som tycker att det är för strömt i den strama vinden. Hittar lite lä vid hopptornet, gör mig beredd, men utan Z som tycker att det är för kallt i luften. Jag hoppar och omslukas snart av sältan och det friska vattnet. Härligt. Vinden är intensiv och jag torkar snudd på snart och tar på mig kläderna efter att ha invigt de nya badkallingarna.

IMG_4715

Fritt fall. Mot det stormande havet. Foto: ZEBA PEDERSEN LÖWEN-ÅBERG

Så går vi mot Ica, igen. Men nu också för att kika in hos fiskhandlaren. Vi kommer ut med kolja- och kummelfiléer, går in på Ica för att komplettera det som ska bli vår middag och knallar hem för att laga densamma.

IMG_4727

Middagsmat. Foto: KAI MARTIN

Vädret är nyckfullt. Men vi tar en liten promenad för att ta oss en kopp kaffe. Hamnar på Pater Noster en trappa upp och sitter i en litet kryp in för varsin espresso och sodavatten. Filosoferar, tittar på matgäster, funderar över social distansering, ber om lite utrymme då vi ska gå och kommer så ut i den fria luften. Det är bud på en glass till i glassbaren, men istället vänder vi hem och väl det för vädret är intensivt och det är inte solsken vi pratar om. Det blir ny hemmabio, nu Sherlock Holmes med Robert Downey jr i huvudrollen. Filmen avbryts emellanåt, för skådespelet utanför är än mer dramatiskt. Vindarna trycker på och regnskurarna som smattrar mot rutorna förvandlas till ett rytande då regnet förvandlas till hagel. Det är ett starkt sceneri utanför dessa våra fönster där de urstarka klipporna håller emot, men huset och rutorna rister och i varje vrå i urberget hukar de djärvt vildsådda växterna för naturens intensiva krafter.

IMG_4735

Naturens drama. Utanför fönstret händer allt. Foto: KAI MARTIN

Den förra nattens orolighet gör att jag snabbt slocknar efter filmen. Nästa dag packar vi, äter frukost och städar ur huset som vi haft som boende i två nätter. Fint och spännande, men aningens dyrt, ändå. 1500 kronor natten och då får vi stå för sängkläder, mat och städning.

Morgondoppet väntar och jag gör det med glädje. Det är mulet men i uppsprickande och när jag torkat ställer vi oss i kön för utställningen på Akvarellmuseet. Lars Lerin möter Bruno Liljefors. Skilda skolor, skilda uttryck, skilda epoker, ändå något som förenar. Längre in finns Maria Nordins väldiga och fotografiska akvareller, makalöst skapande och mer intressant än Bernd Koberlings konst, som mest känns som en konstnär som i sluten av sin levnad har gett upp. Inte heller koreansktyska Jongsuk Yoons monumentala väggmålningar fascinerar mer än till ytan.

Skilda konstvärldar – Lars Lerin och Jongsuk Yoon. Foto: KAI MARTIN

Vi åker. Mot Pilane och 2020 års utställning. Men… det är för mycket folk och vi är måhända lite sena när vi kommer vid sen lunchtid. Vi åker mot Kyrkesund istället, tror vi ska hitta någonstans för kaffe. Men istället tar vi sikte mot färjan över till Härön och Magasinet där för kaffe och glas i den stekande solen. Härön är lockande och vi lovar att komma åter för att stanna längre nästa gång.

IMG_4747

Hänförande Härön. Foto: KAI MARTIN