Hockeyäventyret i Kanada: paniken på Schipol

När planet töms är jag bland de första att komma av. Ryggsäcken i fast hand, kavajen på, kränger ryggsäcken upp på sin plats och ilar iväg för att passera genom passkontrollen, som går utan problem. Skyndar vidare till toaletten, gör det jag ska göra, borstar tänderna och en smula sömndrucken, jetlaggad men hyfsat fräsch kan jag ta mig an de timmar vi har att invänta innan det är dags att borda flyget till vår slutdestination Göteborg.

Så… men…

I min hand har jag ingenting. Jag saknar någonting. Min sömndruckna hjärna famlar i minnet. Så slår det mig. Påsen med hatten! Den la jag ju i bagageutrymmet ovanför min sittplats. Nej. Den måste gå att rädda. Jag tittar stressat efter någonstans där jag kan få hjälp, men av tusen skyltar på Schipol finns det ingenstans där man kan få information om var jag kan få information för att rädda min hatt.

Man med bekymmer. Foto: KAI MARTIN

Så ser jag något slags incheckningsdisk och förklarar för flygpersonalen där mitt problem. Jag håller upp mitt boardingkort, där även flygresan hem till Göteborg finns med. Berättar om den vita påsen och om hatten som finns däri. En flygvärdinna tar mitt boardingkort, säger att hon ska lösa det, ber mig sitta ner, men att det kan ta en stund.

Det gör så. Kanske tjugo minuter, en halvtimme. Men plötsligt har jag min påse med hatten åter i min hand. Jag tackar så mycket, uppskattar deras hjälp och är på väg därifrån. Men inser i mitt fortfarande uppstressade tillstånd att jag inte har fått tillbaka mitt boardingkort. Påkallar personalens uppmärksamhet ytterligare en gång, får vänta en smula, men begåvas åter med resebeviset som gör min hemresa möjlig.

Man i hatten. Foto: KAI MARTIN

Sedan promenerar jag Schipols eviga korridorer kors och tvärs. Möter på någon hockeykompis som gör ungefär som jag. Andra tar sig en öl, kanske något att äta. Men jag avstår. Jag ska inte dricka på en månad. Ryggsäcken på ryggen, påsen med hatten i fast hand.

Äntligen dags för sista flyget hem. Z ska hämta mig. Längtar. Vi lämnar Nederländerna och i samma stund somnar jag djupt för att vakna någonstans ovanför Danmark. Mellan molnen ser jag Limfjorden och Ålborg, så ut över Kattegatt och närmare Landvetter.

Vid sextiden på kvällen är vi åter på fast, svensk mark. Sommartiden har gett aftonen ljus, men snön yr i ett allt intensivare snöfall. Bagaget kommer med förbluffande snabbhet, så jag rumlar ut med bagagevagnen till bredden fylld av bag megagrande, resväska, ryggsäck, påse med hatt och tre målvaktsklubbor, förbi tullen och ut i ankomsthallen där ingen möter mig.

Min längtan som är så stor efter Z, så ingen famn att famnas av. Jag ringer. Hon är på väg i det ihållande ovädret. Jag har inget tålamod. Går ut och sveps in av yrande snö. Välkommen hem.

Tur och retur för konsten

Jag/vi missade ju utställningen ”Det kolde øje – Tyskland i 1920’erne” med en hårsmån, eller dag om man så vill, när Louisiana senast besöktes i mitten av oktober (skrev om det här). Snopet, för det är något med den tipsepoken som fascinerar. Framför allt perioden i Berlin under Weimarrepubliken på just 20-talet. Missen har lite grämt mig och jag har velat åka tillbaka. Satte en datum i slutet av februari för en ensamresa för att upptäcka via Z:s sinne för ordning och reda att den skulle gå ner 19 februari. Jag fick med andra ord lägga om mina planer, som ett tag till min stora glädje även omfattade Z. Men hon kikade vidare i programmet och lockades inte av de övriga utställningarna.

Nå, jag bokade min resa på egen hand, siktade in mig på pensionärsrabatterna på SJ och tog ett tåg som lämnade Göteborgs Central strax innan halv nio. Gråvädret och råkylan omfamnade mig med sedvanligt göteborgskt humör. Men väl på plats kunde jag låta kupén värma mig och med inköpt sandwich och äppelmust släcktes morgonens begynnande hunger.

Väl i Helsingborg skulle jag köpa en kombinerad färja/tåg/Louisiana-biljett, även den med pensionärsrabatt (man måste ju vara om och kring sig). Men där gick jag tydligen bet, något jag upptäckte först senare, då jag trots att jag påpekade att jag skulle ha prisavdraget på grund av att jag hade rätt åldern inne inte fick någon sådan. Nå, kanske ska ta det som smicker från kvinnan i kassan.

Öresund sträcker ut sig i det vackraste av väder. Det är en känsla av vår i luften, men på däck blåser det vinande kallt och tar ur mig den känslan. Åtminstone initialt. Så många gånger jag rest den här sträckan, men sällan utan Z, som är det bästa och mest kära av ressällskap. Nu får jag klara mig själv och känner mig vilsen. Tiden på färja är kort, jag kliver av med de andra resenärerna och tar mig den korta promenaden till stationen där jag precis ser ett tåg söderut lämna. Inga problem. Tågen i Danmark går tätt och nästa tåg mot Næstved via Hovedbanegården i København, och där med förbi Humlebæk, är redan inne. Jag fyller i min biljett med dagens datum och klockslag när tåget ska gå, som kvinnan i kassan instruerat mig att göra.

Kupén är hart när tom och resan tar ungefär som båtfärden, det vill säga tjugo minuter. Jag kliver av i Humlebæk, men väljer inte att gå de få hundra meterna till Louisiana bums. Istället går jag in i köpcentret där jag vet att det finns en secondhand. Blå kors genbrug är emellertid stängt. Men när jag kikar in i butiken för att se vad jag missar ser jag en man gå omkring där. Han noterar mig, kommer till dörren och trots att det är en dryg timme till öppningsdags låter han mig komma in. Jag strosar tacksam omkring, men hittar ingenting bland herrkläderna. Så går jag till barnavdelningen, ser en Burberryskjorta, en kortärmad, i storlek 80 för 40 kronor. Z köpte ju en trenchcoat av samma märke för en spottstyver till barnbarnet i somras. Så varför inte. En ny kortärmad skjorta går på svindlande 2400 kronor. Men även om skjortan kanske är för liten för mitt växande barnbarn är den för söt att inte inhandlas. Det blir också ett durkslag i blå emalj, Glad & Marstrand, som är i fint skick. 50 dkr. Jag vill ju bidra lite till Blå kors verksamhet. Mobilpay har jag inte – när ska ett gemensamt mobilt betalsystem ordnas mellan de nordiska länderna? – så jag får ta ut i den intilliggande bankomaten. Betalar och tackar för vänligheten, packar ned det jag köpt i min axelremsväska och promenerar mot min destination. Kliver in i museets salonger och går i dess environger, där man förbereder för den kommande utställningen av Dana Schutz, som öppnar i dag torsdag 9 februari, och går i korridoren mot Amedeo Modiglians underbara skulpturer, som jag aldrig tröttnar på, och det där rummet, vikt för hans konst, ett av museets vackraste och sig som ett ständigt skiftande konstverk beroende på klockslag, väder och årstid.

Den indiska fotografen Gauri Gills bilder har fått ett rejält utrymme från olika projekt hon gjort. Det är kittlande och närgånget på ett både humoristiskt, allvarsamt och ödmjukt vis. Bilderna öppnar upp människors hem, liv, själ och hjärta. det är skickligt.

Hennes amerikanske kollega, konstnären Richard Prince är närmast nonchalant punkig med sina fotografier, där han avfotograferat andras foton från exempelvis magasin. Men där finns också en uppfriskande filosofi där hans betraktande öga skärmar av och ger den ursprungliga bilden ett nytt sammanhang. Lite som hiphopens samplande.

Men det är alltså för utställningen ”Det kolde øje – Tyskland i 1920’erne”, som också omfamnar fotografen August Sanders bilder på över 260 stycken. Det är en epok för hundra år sedan som i mångt och mycket speglar vår tid. Då, i efterdyningarna av första världskriget, lever Tyskland i ett politiskt landskap med nerverna utanför kroppen. Socialdemokratin kämpar för demokrati samtidigt som nazister och kommunister möts i regelrätta drabbningar på gatorna. Ekonomin för landet är kört i botten, arbetslösheten är skriande, samtidigt som nöjeslivet och konstnärers, författares, arkitekters och musikers kreativitet är blomstrande. Det är en tid av tillåtande, med en känsla av att allt är möjligt. Industrialismen är expansiv, kvinnor har genom att ha tagit männens jobb under kriget också börjat ta en självklar plats i samhället. August Sands bilder visar på det samtidigt sprudlande och drabbade livet i Berlin med flera städer. Konsten går från expressionismen mot nya uttryck, något utställningen visar. Konsten är märkligt stram, kal och ren. Men samtidigt väldigt uttrycksfull. Jag undrar lite hur de prominenta såg på porträtten på dem som gjordes, för de är knappast förskönande bilder som skapats.

Jag tog min tid – och strid med pensionärer äldre än jag och skolklasser – för att få min stund av kontemplation. Så nöjde jag mig. Gick ut i det vackra vädret och insåg att jag missat en promenad i museiparken. Istället blev det en väg in i bostadsområdet som vätter mot Öresund och vidare till stationen som skulle ta mig till Helsingør för frokost.

Så fyller jag i min biljett, datum och klockslag. Men ingen kontrollant kommer för att inspektera att jag betalt. I Helsingør är vädret fortsatt kylslaget men strålande. Jag möter flest svenskar, tar en tur till lite olika secondhandbutiker utan att nappa på något (men jag var sugen på ett par J Lindeberg-jeans för 100 dkr) och gick in i Kvickly, matvarubutiken, för att köpa Ribena, den goda saften som av någon anledning inte finns i Sverige, och fastelavnsbolle (ett slags motsvarighet till våra semlor) som Z önskat sig. Det visar sig att sådana som hon minns från sin barndom inte längre görs. Det blir något slags variant bland utbudet och rågbröd.

Så ut till torget och Café Torvet för en öl, som blir två, en snaps och tre smørrebrød samt laddning av mobilen. Jag dröjer mig kvar där för en stund för mig själv, som om jag inte har nog av det, innan jag tackar för mig, betalar och går ut för att promenera mot färjan som går lika ofta som tågen, det vill säga var tjugonde minut. Väl ombord blir det lite godisköp innan jag sätter mig och softar (somnar) samtidigt som färjan lämnar land. På fast, svensk mark kliver jag rätt in i släktingar. Z:s lillasysters man med yngste son, som är där för ynglingens brottande. Han är en av Danmarks största talanger, som för att bli bättre brottas i en Helsingborgsklubb en dag i veckan. Det kallas ambition.

Vi snackar en smula innan de viker av för skjutsen de väntar på att jag ställer mig att vänta in tåget till Göteborg, som kommer en smula sent. Jag har valt första klass, sitter i ensamt majestät, läser lite ur min gymnasiekamrat Grzegorz Flakierskis senast novellsamling, somnar, tittar ut i bäckmörkret och kommer så småningom hem till Z:s famn och kyss.

Två år av kärlek

I 2020 års början, innan pandemin slog sin våtvarma, kvävande filt över allt och alla, körde jag min äldste son till tippen. Ja, inte för att lämna honom där, men för att hjälpa till att tömma hans käraste och hans förråd på sådant som behövde hamna på återvinningen. Men… vi höll på att inte komma dit. På vägen berättade han att han skulle bli pappa och att jag således skulle bli farfar,

Jag hörde vad han sa, mina händer kramade om ratten och istället för att svänga vänster fortsatte jag rakt fram till dess sonen försiktigt påpekade att jag hade missat avfarten.

Vi var två som längtat. Han efter att bli pappa. Han var redan berikad med en son som hon tagit med i relationen, ett älskat och uppskattat barn. Nu var det dags igen för henne och min son skulle bli far. Jag hade sedan en tid blivit mer och mer alert på bäbisar, gravida kvinnor och sett barnvagnar över allt med ett milt leende och kittlande förtjusning.

Jag förstod inte denna starka känslostorm som for omkring i mitt inre; jag var klar med faderskapet, ville inte ha fler barn och började steg för steg kliva in i ålderdomen. Vad var då detta…?

Ah, kom jag till insikt, jag vill bli farfar. Men att knuffa på ens telningar och be dem sätta igång avlandet var ju inget som skulle låta sig göras. Inledningsvis hade ingen av dem någon relation och när de så hade var det knappast min sak att be dem skaffa barn. Det är en stor sak som enklast avgörs inom respektive relation.

Men nu var det alltså dags, men också månader kvar.

Jag fick förfrågan i tidigt i september om jag kunde vara redo att agera chaufför när det nu skulle bli dags för nedkomst. Det var ju något som inte var svårt att tacka nej till.

Det planerade datumet närmade sig och jag fick väl lite fingervisningar om att mitt barnbarn började röra på sig på ett sådant sett att det ville se dagens ljus.

Symbios. Tidig symbios mellan farfar och sonson. Foto: ZEBA PEDERSEN LÖWEN-ÅBERG

Tisdagen den 6 oktober kommer så samtalet vid ungefär fem på morgon. Jag skyndar att ta på mig mina kläder, borstar mina tänder och tar bilen och styr mot Örgryte där paret bor. Det är mörkt, grått och regnmilt, men nederbörden håller andan. Det finns ett förväntansfullt allvar hos paret jag hämtar, försiktigt placerar jag henne bredvid mig, i baksätet min son med lite packning och en bilbarnstol för ett lite barn som är på väg.

Jag lämnar dem utanför förlossningen på Östra sjukhuset, en plats fylld av den grasserande pandemins restriktioner. De försvinner in i sjukhusets korridorer och jag far hem för frukost och väntan, kanske jobbade jag några timmar för att styra bort tankar, oro och förväntan.

Strax efter tolv kommer sms:et som meddelar att ett barn är fött, ett välskapt gossebarn, att allt gott bra för både mor och pojk. Timmarna går i ett försiktigt rus av glädje. Så kommer samtalet: ”Kan du hämta oss…?”

Tolv timmar efter att jag har lämnat två är jag på samma plats och hämtar tre. En strålande lycklig pappa, en mamma – tagen av stunden, förstås – med ett varmt leende tillsammans med det lilla barnet i den lilla barnstolen; mitt första möte med mitt barnbarn. Jag är salig, varm och försiktigt lycklig. Från en gång till en annan glömmer man (jag) hur små de små liven är i sina första dagar på jorden.

Vi finns för den lilla familjen: min ex-fru med man, min yngste son med flickvän, min fru och jag. Vi är nära, bor bara några minuter bort, till skillnad mot den nyförlösta mamman, som har en syster nära (som också finns till hands), men har mor, far och ytterligare syster på många mils avstånd. Alla sluter vi upp för familjen när behov uppstår. Vi ser alla det lilla livet växa, få ett namn och en allt tydligare identitet.

Jag sitter med den lilla gossen i min famn och är alldeles varm när min son kommer in i rummet och säger leende ”Vad fånig du ser ut, pappa!” och ja, jag kände mig fånig, alldeles mjuk i kroppen, lycklig och kär på ett sätt jag aldrig kunde påminna mig om att jag hade känt.

Han bildade symbios med så många av oss, den lilla parveln. Det var en sådan kraft i att få hjälpa till, finnas för hans behov, promenera i timmar med honom sovande, bära honom nära till tröst, ge honom mat…

Månaderna gick och både barn och kärleken växte. Under sommaren fick jag förfrågan om jag kunde ta hand om mitt barnbarn på torsdagar under hösten och våren; min son behövde en dag i veckan arbeta, ett nödvändigt avbrott i den planerad pappaledigheten.

Jag sa självklart ja, lät kanske mer övertygande än jag var. För ansvaret att ta hand om ett barn är stort. Men med start i början av september 2021 blev farfarstorsdagar en lycklig ritual, en dag över alla andra, en dag mellan honom och mig samt, förstås, min hustru som hittade den bästa av ursäkter att jobba hemifrån.

Det har blivit dagar jag längtat till, som jag sällan missat (sjukdomar och annat har kommit emellan någon enstaka gång) och får följa honom på hans väg i livet från krypande till gående, med nyfikenhet och humor (vilken humor han tidigt hade), bus och tal, närhet och värme, kärlek, oreserverad… och ständigt, tidigt, läsandet av böcker. Om och om igen. Så sömnen. Att få ta en lur kring lunch med barnbarnet nära. Lycka.

Livet. Ett år och han står, nyfiken. Foto: KAI MARTIN

Han blev ett år. Han definierade mig som wawa Dai i december (farfar Kai), frågade efter Z och mig. Blev hämtad med glädje varje gång och förgyllde dessa våra torsdagar med sin närvaro, med sitt liv.

Nu har han fyllt två år. Förskolan har ersatt de där torsdagarna. Men vi är ständigt närvarande. Kommer förbi. Tackar mer än gärna ja till en helg med honom. Han är livet, ljuset, glädjen.

Tack för att du valde mig som farfar, lilla liv.

Älskade barn. Så har två år gått – av lycka. Foto: ZEBA PEDERSEN LÖWEN-ÅBERG

Tio år – alltid ett skäl att fira

Min fru är egentligen inte riktigt klok. Inför vår 10-åriga bröllopsdag vaknar jag vid ett-tiden av att hon inte ligger bredvid mig. Istället är hon där jag lämnade henne, i sin syateljé, med stängd dörr för hemligheter som jag inte ska bli varse. Först halv tre kommer hon och smyger ned i sängen, kommer nära och snart hör jag hennes andetag som skvallrar om att hon fallit i djup sömn. Snusandet tar över mot symaskinens intensiva ljud; också jag kan somna.

Hon är hängiven sitt uppdrag, Z. Nu fick hon en idé som hon ville förverkliga och jag skulle hållas utanför till det var dags att presentera. Så var det för tio år sedan, då vi skulle ingå det äkta ståndet. Hon ägnade hela dagen (läs dygnet) den 21 september till att sy sin brudklänning. Jag? Jo, jag gick på lokal för en premiär på Kajskjul 8, Jerry Williams.

Tio år. Firar tio år som gifta. Foto: JONAS EKLÖF

Egentligen hade jag inte tänkt att gifta om mig. Mitt tidigare äktenskap varade i 15 år och jag tyckte att det fick räcka. Men Z är Z och inte vem som helst. När hösten 2011 blev svår för oss båda av olika anledningar var kärleken ändå stark och varför inte manifestera det, låta mörkret trängas undan av ljuset. Jag bad om hennes hand 111213, det vill säga på Luciadagen, fick ja i en sjukhuskorridor på Sahlgrenska klockan 14.15… ja, kanske till och med tickade sekunderna över till 14.15 och 16 innan svaret kom som en viskning, ändå så tydlig och tveklös. Ja.

Vi gifte oss vid en ceremoni nere vid kajen nedanför det som då var Novotel och nu heter Waterfront. Släkten var samlad om 35 personer denna gråmulna septemberdag med regnet hängandes, men tack och lov dröjandes, över våra huvuden. Kikar man nu på bilderna ser man personer som inte längre lever, några som försvunnit in i dimman på grund av alzheimers; tio år rör på dig och förändrar så mycket. Borta är Z:s pappa, min pappa, min älskade kusin, Z:s väninna, hennes man… Men vi är kvar. Minnet av bröllopet lever starkt. Festen vi hade på Novotel efter att vi ätit middag med de närmaste. Hur fint hotellet arrangerade lokalen med först ett mindre rum och sedan öppnade upp för våra gäster, hur baren rullades in, hur musiken – fixad genom vännen PO – drog igång efter att vi dansat bröllopsvalsen till Melody Gardots ”Our love is easy” (så vacker – lyssna), en stund för oss mitt i det stigande bruset av festdeltagare, trots att Z:s storasyster bröt dansen – och vår magiska stund – för en ”riktig” bröllopsvalslåt (vår vann slutligen).

Deep within your heart, you know it’s plain to see
Like Adam was to Eve, you were made for me
They say the poisoned vine breeds a finer wine
Our love is easy

If you ask me plainly I would gladLy say
I’d like to have you round just for them rainy days
I like the touch of your hand, the way you make no demands
Our love is easy

Oh our love is easy
Like water rushing over stone
Oh, our love is easy, like no love I’ve ever known

Physically speaking we were made to last
Examine all the pieces of our recent past
There’s your mouth of tears
Your hands around my waist
Our love is easy

Every time we meet it’s like the first we kiss
Never growing tired of this endlessness
It’s a simple thing, we don’t need a ring
Our love is easy

Our love is easy
Like water rushing over stone
Oh, our love is easy, like no love I’ve ever known, oh oh oh

Our love is easy
Like water rushing over stone
Oh, our love is easy, like no love I’ve ever known

Deep within your heart, you know it’s plain to see
Like Adam was to Eve, you were made for me
They say the poisoned vine breeds a finer wine

(Melody Gardot)

Då och nu. Foto: JONAS EKLÖF

Vi hade fått sviten; då vi bokade var vi modesta. Ett rum med fönster mot älven räckte. Men min väninna, som jobbade på hotellet då, tyckte annorlunda. Separata badrum att göra sig i ordning på, en dekorerad säng att sova i; vi var i sanning bortskämda i vår lycka.

Z och jag har alltid varit noga i vår relation, att hylla kärleken, se varandra, fira om så det lilla och göra en grå vardag till fest. Nu firar vi tio år som gifta. Hade någon idé att resa bort, men det stannade vi att fira med våra barn med respektive och barn med middag på kvällen. Kanske skulle vi vakna vid hotellet vid älven…? Nej, vi nöjde oss med frukost där och efter att den inmundigast hade vi stämt möte med fotografen från då, Jonas Eklöf, som nu skulle ta bilder på oss som en reflektion av de tio år som då. Vädret var som av en slump ungefär detsamma; den blå himlen vek undan för gråa moln, som gav en dramatisk kuliss och goda förutsättningar för fotograferingar på kajen.

Vi är kära i varandra. Det är fint att vara nära den man älskar och ville leva livet med.

Vi hade pratat om att göra ett förnyat löfte. Ceremoniellt blev det väl inte riktigt så. Men tio år till…? Nej, det räcker inte. Mer än så vill jag. För alltid vill jag. Till döden skiljer oss åt. Hand i hand, kind vid kind, kyss vid kyss. Tack för dig. Tack för oss.

Still crazy after all these years. Foto: JONAS EKLÖF

Fortsätt när mörkret kommer och allt gör ont
Fortsätt som ett höstlöv i vårens första flod
Som ett hjärta som vägrar sluta slå
När varje bön gått åt, fortsätt
När jag fallit tungt
På ditt minnes skrothög
Hitta mig när som helst
På samma gator som Cederhök

Blitt sparkad runt några gånger
Som en del måste bli
För att fatta vad som betyder nåt
Och vem som går att lita på
Men när du var med mig
Musiken slutade aldrig
Du bara får mig att hänga, hänga kvar

Fortsätt när de lynchat sista hoppet
Fortsätt när allt du levt för räknats ut som ett skämt
Där under träden, bakom stängslet
Finns en stig för dig, fortsätt
När du blir gammal
Och när du somnar
Med det sista de sa i din dörr
”Håkan, du var bättre förr”

Blitt sparkad runt några gånger
Som en del måste bli
För att fatta vad som betyder nåt
Och vem som går att lita på
Men när du var med mig
Musiken slutade aldrig
Du bara får mig att hänga, hänga kvar
För jag tror
När vi går genom tiden
Att allt det bästa
Inte hänt än

Jag tror
När vi går genom tiden
Att allt det bästa
Inte hänt än
Säg det, säg det, säg det igen

Jag tror
När vi går genom tiden
Att allt det bästa
Inte hänt än
Ljug för mig, ljug för mig

Jag tror
När vi går genom tiden
Att allt det bästa
Inte hänt än
Ljug för mig, ljug för mig

Och jag tror
När vi går genom tiden
Att allt det bästa
Inte hänt än
Fortsätt ljug, precis så, för mig

Jag tror
När vi går genom tiden
Att allt det bästa
Inte hänt än

Och jag tror
När vi går genom tiden
Att allt det bästa
Inte hänt än

(text: Håkan Hellström)

Fortsätt. Fortsätt. Foto: JONAS EKLÖF

Snabb semester

Dejlige Danmark. Foto: KAI MARTIN

Måndag

Det är sen måndag eftermiddag när Z sammanfattar läget. Vi har x antal dagar på semestern, y av dem är uppbokade för besök, konserter, barbarn, kaninvakt och hundpassning. Ska vi få ihop ekvationen, som också ska inberäkna en resa är det, som det heter på danska, lige nu. Men i uträkningen ska vi få ihop en mängd saker, som vart vi ska, vad det fåt kosta och hur vi ska resa.

Jag vill till Danmark. Z är så där förtjust. Men om vi åker till någonstans där vi förutsättningslös kan vara för att bara koppla av och inte dras in i några förpliktelser, så fair enough.

Vi börjar med att Z kollar med sin moster om hennes sommarhus på Sjælland är ledigt. Ett samtal utspelar sig, en förfrågan görs, men utvecklar sig till att det huset nu är i mosterns styvdotters vård. Så en undran om möjligheten att få låna huset görs via Messenger.

Men vi är ett rastlöst par. Jag scannar möjligen att hyra ett hus, men det är bokat till bristningsgränsen och där ryker också en längtan till Lolland som jag har. Det dyker upp alternativ som hotell i Vedbæk, som är prisvärt och vi är nära att trycka på boka då hotel Frederiksværk dyker upp för ett förmånligt pris. Vi tar det med första natt redan samma kväll. Väskorna packas och vi kastar oss i Hilda, tror att vi kan äta på vägen som Street food to go på Mölndalsbro, hamburgare av klass, enligt Z. Men för andra gången på kort tid möter vi neddragna jalusier, noll info om öppettider; inte på plats, inte på hemsidan. Det blir sallad i Mölndals galleria och sedan söderut med fart. Semestertrafiken är moderat vid eftermiddagens sena timme, så resan går undan. Stopp vid Snapparp för en kopp kaffe och sedan i hast till färjan för en tur över Sundet. Det är mer trafikintensivt på färjan än våra off seasonresor, men den sväljer lätt samtliga resenärer för den knappa halvtimme långa färden. Bye bye Sverige och hej Danmark, vidare västerut och på, för oss, nya vägar till en, för oss, ny destination.

Mot nya äventyr. Foto: KAI MARTIN

Vi snirklar oss in i Frederiksværk och likaledes till hotellet beläget vid ett öde torg så när som på ett gäng parkerade bilar och en lekplats med ungdomar som stojar på ungdomars vis.

Klockan är åtta, i receptionen står en ung kvinna som hjälper oss med incheckning och berättar att nyckeln till vårt rum 26 sitter i dörren. Vi tar vårt pick och pack och går upp, ser nycklar i några dörrar, men inte till vårt rum. Z går ner, receptionisten följer med upp, beklagar, ringer ett samtal och ger oss sviten. Nå, nu är det förvisso ett stort rum, men svit… nja. Z jublar åt himmelssängen, något hon längtat efter att få sova i. Rummet är ok, möblerat med 1800-talsmöbler i hotellet med anor från 1700-talet, en soffa och två fåtöljer – inte så sittvänliga – och ett lågt bord. i andra ändan ett skrivbord med tillhörande stol. Det är spartanskt, men rymligt.

Badrummet är litet och opraktiskt disponerat, en dusch placerad alldeles för nära handfatet och toan. Men allt fungerar.

Vi är hungriga. Väljer att gå ut på byen, frågar i lekparken en av ungdomarna om någon restaurang och får höra att vid gågatan ligger en. Vi går dit och in på det som är Generalens Bar, en bodega med drickande – och rökande! – gäster, som vänder sig om inför de nya som kommer in. Z frågar om erbjudandet om smørrebrød från tavlan på utsidan fortfarande gäller. Bartendern kikar om det finns några läckerheter kvar, kommer ut med en kartong med det sista etablissemanget har att erbjuda. Det blir tre till oss var, men en av dem utan rågbröd, för den råkade bartendern i all hast slänga. Vi får med oss fyra Tuborg Classic och lånade bestick, beger oss rökosande till hotellet för vår sena aftonmat framför teve som visar EM-fotboll.

Vi låter oss väl smaka och underhålls av matchen, den häpnadsväckande mellan England och Norge (8–0). Z försöker locka in mig i ett danskt antikprogram, men gubben är gammal och trött, kroknar efter en intensiv dag med bilkörning och det hela. Jag somnar. Det gör hon också. Men senare.

Himmelsk frid. Foto: ZEBA PEDERSEN LÖWEN-ÅBERG

Tisdag

Ny dag. Nya möjligheter. Frukosten på hotellet är ok, men inte av förstklassig dansk kvalitet. Nu går det ingen nöd på oss, så det är mest en randanmärkning. Vi startar dagen, efter morgonens bestyr, med att ta staden i besiktning med målet att lämna tillbaka besticken till restaurangen, som öppnar redan klockan nio. Vi börjar med en loppis på vägen, kikar in, nyper i lite saker, noterar andra, men kommer ut tomhänta. Går till Generalen vars klientel inte verkar ha gått hem. Men, de törstnödiga ska ha sitt.

En öde stad.

Frederiksværks centrum är en öde plats, bortglömd av sina invånare, chanserad, skamfilad, där lokaler står tomma i väntan på merkantila hyresgäster som nog aldrig kommer komma. Vi fortsätter vår promenad mot ett köpcentrum, Z kollar skor, vidare ned mot en secondhand som utlovas i ett villaområde. Men där går vi bet, fortsätter i en cirkel tillbaka mot hotellet, går av en slump på Brydeklubben Heros lokaler, där Z:s systerson utövar sin färdigheter och som format honom till en av dansk brottnings mest lovande talanger. Vi tar oss vidare över järnvägen och mot Røde kors, en fin butik där jag inhandlar ett par nya kalsonger för 10 dkr.

Så tillbaka till hotellet och bilen. Vi ska på badtur. Z guidar mig ut ur staden, norrut, mot Liseleje, en av alla badorter på norrsjællandska nordkusten. Det är en knapp mil dit, men skyltar för 40 km/t gör resan långsam. Vi kör in i badorten, men missar avfarten mot stranden, fortsätter ned i samhället och viker västerut på en smal väg som tar oss längre och längre från Liseleje. Vägarna blir kringligare och krokigare. Slutligen hamnar vi vid en p-plats i en skogsdunge, tömmer bilen och tar med badkorgen; vi har hamnat vid Hylligebjerg där vi stannar en stund vid en bänk för att insupa utsikten över Kattegatt (se första bilden).

Det är en brant väg ner till stranden via en snyggt snickrad trappa med trånga passager där man får vänta in för att släppa in ned- respektive uppgående, beroende på vart man är på väg.

Vi är sena på beachen, men det finns plats denna soliga, om än lätt blåsiga dag. Vi går västerut, lägger oss i hyfsat lä och kan konstatera att ett tiotal meter från oss ligger ett segelfartyg som strandat. Vi får senare reda på att det är en båt som några inte så seglingsvana ungdomar precis köpt och efter att ha lämnat Hundested inte klarat av att bemästra seglen då motorn kärvade. Nu väntar en dyr bärgning och lagning av det sönderslagen skrovet. Trist.

Det dröjer inte längre förrän jag skiftar till badbyxor och kliver över den långgrunda stranden för att få mig ett stärkande, friskt salt bad. Det är skönt. Upp igen. Skifte till torra badbyxor och sedan en stunds läsning av Alice Daggostars ”Göra mig förtjänt”, som jag är på väg att avsluta.

Strandliv. Foto: KAI MARTIN/ZEBA PEDERSEN LÖWEN-ÅBERG

Vi nöjer oss efter ytterligare bad och tar den branta vägen uppför igen. Packar bilen och kör ut ur skogsdungen och på nya snirkliga vägar söder och senare nordost ut. Kommer så småningom till tillbaka till Liseleje, okynnesparkerar bilen, går ned mot den överbelamrade stranden, tillbaka igen och stannar slutligen på restaurangen Le Papillon för en stekt rödspätta med potatis, smörsås och rikligt med persilja, en Tuborg Classic till. Efterrätt den tungvrickande rätten rødgrød med fløde.

Dejligt. Foto: KAI MARTIN

Bilen står kvar. Olappad. Vi kör tillbaka mot hotellet. På vägen passerar vi, denna gången på rätt sida, kiosken med italienska delikatesser: viner, ost, charkuterier… Vi stannar. Provsmakar. Får ihop en försvarlig mängd ostar och salami samt en flaska Piemonte Albarossa (185 dkr). Dyrt, men förhoppningvis gott framför kvällsmatcherna i EM. Lite längre fram stannar vi vid Lidl för bubbelvatten och kex. Nu ska vi klara kvällen där vi missar delar av Danmark–Finland (1–0) och ser hela Frankrike–Spanien (2–0).

Det blir en fin kväll, men ostarna kunde ha bjudit på vildare smaker, enligt vårt ringa smakomdöme.

Delikatesser. Foto: KAI MARTIN

Onsdag

Solen lyser stark och klar på en blå himmel. Vi ska ta tåget från Frederiksværk till Hundested. Våra bleka skinn är aningen brända, så vi går till intilliggande Kirkens genbruk. där jag redan tidigare spanat in en Tiger of Sweden-skjorta. För 30 dkr fungerar den väl som solskydd för brända axlar, dess gråa ton matchar dessutom min Samsøe Samsøe-tischan jag köpte i våras. Jo, skjortan är slim och blir därmed för tajt för att knäppa, men bärs stilfullt öppen, fladdrande i den ihållande vinden. Z hittar en sjal för sina axlar. Vi är redo för stationen och kommer som av en slump i perfekt för det annalkande tåget.

Det är en fin resa med stopp om kanske 20 minuter, en halv timme och det stannar i Hundesteds hamn, där färjan pilar mellan hamnstaden och Rørvig (en resa vi tidigare har gjort). Vinden är ihållande och vi stirrar mot stranden – å ena sidan – och hamnområdet – å andra sidan.

Ankomst: Hundested. Foto: KAI MARTIN

Vi strosar förbi hamnen med sin lyxbåtar parat med bruksbåtar och mer anspråkslösa farkoster. Går mot Hundested sandskulpturfestival, men först in i lite butiker belägna i hamnmagasinen. In, ut, in, ut. Men utan att några affärer görs. Så betalar vi entrén till sandskulpturerna och förvånas och tjusas över tekniken. Så skickligt och så förgängligt.

Vi stirrar oss förtjusta innan vi går vidare. Nu upp mot affärsgatan Nørregade och Kirkens korshær genbrug, snokar runt lite, hittar ett par badshorts med Fantamotiv, lockas av lökigheten, köper dem och hamnar i Coca-Colas fång och, visar det sig, Primemarks, som tydligen en gång sålt plagget. Nå… nu kostar de 20 dkr och vi går vidare via en omväg mot stranden. Först nästa loppis, som också den ligger längs Nørregade. Loppe center är ett illa skött företag med prylar och ting högt och lågt i gångar i en ambition att vara ett alternativ till Kirppu. Z söker ett parasoll till skydd mot solen. Finner ett. Köper det för 80 dkr, provat i all hast.

Vi vänder tillbaka. Går in hos den prisade Nørregades slagterforrettning, lockas av varorna, beställer tre håndmadder (små versioner av smørrebrød), som blir fem, för vår strandpicknick. De görs på plats inför våra ögon, snyggt inpackade och vidare till Netto där jag köper ett sexpack pilsner. Så mot stranden. Det blåser vilt, medan jag frekventerar en toalett smiter Z in i en butik som lockar med secondhand. När jag väl kommer dit visar det sig snarare vara en outlet med mindre smickrande priser. Vi går ut. Vi går till stranden.

Strandliv. Foto: KAI MARTIN/ZEBA PEDERSEN LÖWEN-ÅBERG

Vi positionerar oss. Z lyckas, med krångel, veckla ut parasollet i den svåra blåsten. Jag badar, vi äter den medhavda maten och drycken. Sanden far in, knastrar gott mellan tänderna när vi tuggar. Men det går. Z badar. Vi skiftar ställe, men då vi kommer dit med fler av våra saker har två unga, sköna tyskor tagit plats någon meter från oss. Vi, blekfeta. De perfekt gyllenbruna med vältränade kroppar. Jag kikar hänfört, men diskret och väljer att fortsätta läsa Kire Nilssons ”Naturens drottning” innan jag åter badar. Väl tillbaka har nymferna valt att bryta upp; jag kan andas ut.

Vind och sol är bedrägligt. Trots att vi kyler oss tar solen. Även vi bryter upp, tar med oss vår packning och går mot hamnen för en is och en kaffe innan vi stävar mot stationen och tåget mot Frederiksværk. Vi kommer på minuten när. Väl på plats går tåget i retur mot vår avfärdsadress.

Återresan. Foto: KAI MARTIN

Vi promenerar upp mot hotellet, lastar av vårt pick och pack. Ser Sverige–Schweiz (2–1). Kvällen kommer med hungern, eller om det är tvärt om. Bredvid hotellet ligger en kinesrestaurang. Vi beställer mat där, vårrullar till Zeba och stekt ris med kyckling, nötkött och räkor till mig. Vi lämnar det på hotellet. Går ned mot Frederiksværks marina, en stadig promenad med duvor i bärträden, möter en blåsig, men folktom marina, ser solen stäva ned och går åter mot hotellet och den väntande maten som fortfarande är varm.

Resterna av den lika dramatiska matchen Nederländerna–Portugal (3–2) blir vårt sällskap innan vi mätta släcker för natten.

Torsdag

Himlen är oskyldigt grå med hotande regn. Vi åker på tur. Tar bilen mot Oles genbrug & antikmarked, stannar bilen vid väggrenen och går in i den förre detta lantbrukarfastigheten med ladugård och uthus belamrat med prylar, kläder och allsköns saker. Vi dröjer oss kvar och för Z blir det något av en promenad i minnenas allé med saker från hennes barndom (tidningar, möbler, lampor, hushållsprylar etc). För att vara så mycket är det ändå ordning och reda. Ole och hans fru har örnkoll på verksamheten och priserna där det finns viss prutmån. Men när vi försöker med ett skambud (500dkr) för en däcksstol med dyna får vi nej. Ändå kommer vi ut med en keramikskål fylld med prismor (åtminstone till botten fylld), två kannor (en röd, en blå) av emaljerat gods plus en skyffel i samma serie, en diskborste i plåt och nog något annat som jag nu har glömt. Under vår sejour hittar vi ett arkivskåp med lådor fyllda av bilder av okända, filmstjärnor med mera. Spännande historier anas. Men det visar sig att arkivskåpet är butikens egen där däremot innehållet i lådorna är från diverse håll.

Stopp på vägen. Foto: KAI MARTIN

Vi far vidare med lite mer last i bilen. Nu mot Ørby, nära Tilsvilde, där Z:s moster bor i skuggan av Kødsnedkeren, slakteriet som mosterns styvdotter med man driver. Vi pratar med slakteriägarna och blir efter ett tag visade mot huset där moster K bor med sin man P. Vi överraskar, en glad sådan, och blir bjuden på fika och samtal där Z berättar släktsaker som gått K förbi; P och jag förblir i stort sett statister i samtalet som domineras av Z.

Så påkallar jag diskret på uppmärksamheten, att vi behöver åka vidare och tar ungefär samma väg tillbaka. Men först får vi en hastigt guidad tur i slakteriet och handlar lite på vägen ut.

Nu styr vi nu kosan förbi Hillerød och väg 6 som tar oss mot Frederikssund. Z:s lillasyster I bor där med man, två söner och lika många hundar. Vi hämtar henne och åker mot Mission Afrika genbrug, där vi har varit förut. Jag hittar två tweedliknande västar som lockar, men isterbuken har jobbat och hårt åtsmitande korsetter är jag inte i behov av – än. Vi lämnar butiken med tomma händer, styr kosan mot centrum och Røde korsbutiken på strøget Jernbanegade. Ett gäng shorts, Only & sons i någon träningsoverallsliknande design, stirrar på mig. Helt nya. 10 dkr. Jag tar ett par. Några nya regnrockar, Select homme, för 85 dkr hänger flörtande. Eftersom det tokregnar ute passar jag på, trots plaggets långa ärmar.

I det regnrusiga vädret fortsätter jag mot Folkekirkens nødhjelp, går in men kommer tomhänt ut. Slår följe med Z och I, där den sistnämnda har hittat en balklänning, chic, för det kommande bröllopet hon ska på.

Vi går mot bilen, åker på Kirppu, loppisen där jag förra året fann årets köp, ett par RM Williamsboots, i praktiken obegagnade, för en dansk hundring och 2018 med Z:s hjälp köpte miljardärens kostymer (scrolla ned, men läs mer om det här), där Zegna-sviden blev värderad till 15000–20000 kronor i ”Antikrundan”.

Jo. Man kan göra sina fynd. Men inte den här gången. Inte för mig. Inte där. Vi åker hem till I och hundarna, äter lite kvällsmat – bland annat fantastiskt goda frikadeller inhandlade hos Køksnedkeren – innan jag vrider på mig och försiktigt gör Z påmind om konserten i Gjethuset i Frederiksværk, som börjar 19.30. Det tar tjugo minuter att köra, men det är ju käckt att vara i tid. Så. Vi bryter upp och far norrut.

Det är den unge talangen, 27-årige Gustav Piekut, bördig från Ålborg, som ska hålla en pianokonsert.

Vi kommer tio minuter innan, andas ut, köper biljettet och sitter på parkett med god utsikt över flygeln.

Han ska spela Claude Debussys ”Préludes, book III”, tolv sköna pianostycken som framförs med ackuratess och briljant fingerfärdighet, som blandar känslighet och attack med fjärils fladdrande intensitet.

Salongen är inte till bredden fylld, men Frederiksværks kulturnobless har letat sig ut på de folktomma gatorna för att ta sig till evenemanget i det fina kulturcentret när det vankar musikfestival.

Applåder, förstås. Välförtjänta. Vi är imponerade. Släcker ivrigt vår törst i pausen med en Tuborg Classic innan andra delen av konserten ska påbörjas.

Ekvilibrist. Foto: KAI MARTIN

Då bjuder Gustav Piekut upp till vild dans signerad Frédéric Chopin och hans ”4 Scherzi”. Om pianistens fingrar ivrigt sökte sig över tangentbordet under Debussykonserten är det nu något än mer. En växelverkan mellan finkänslig fäbless och en rasande attack under kontrollerade former. Gustav Piektuts spel tar andan ur oss.

På hotellrummet väntar Franrike–Belgien, en annan sorts dramatik som gav fördel Frankrike.

Fredag

Dagen börjar. Vi packar. Gör oss redo för att checka ut efter några fina dagar på Sjællands nord- och nordvästkust. Frukost, som blir lätt, och sedan upp på rummet för tandborstning. Vi bär ner vår packning, lite mer än då vi kom, till bilen och stuvar in allt. Promenerar förbi domkyrkan, öppnar porten, går in för en stunds andakt och frid.

Ett sorts farväl. Foto: KAI MARTIN

Så en sista tur till Loppehjørnet, som vi tidigare frekventerat, för köp av ett bäddlakan och lite andra ting tänkta för vårt jul i juli, det traditionella familjeevenemanget som hålls varje år kring 24 juli (mer eller mindre). Så iväg mot Hillerød och Kirppu där.

Vi hälsade på där i april då vi hade vår kärlekssemester för att fira våra 15 år som par (läs om den resan här). Via lite guidning från Z hittar jag rätt och vi går tålmodigt gång upp och gång ned. Redan i den första gången hittar vi fårsskinnsfällar och -kuddar, där vi fastnar för två kuddar med vildare hårbeklädnad än vad vi någonsin kan drömma om. Z hittar ett par plagg, men jag famlar vidare i överflödet av begagnat där man undrar över en del saker, varför de överhuvudtaget har hamnat i en förhoppning om att säljas vidare.

Hittar emellertid två finmönstrade skjortor, NN07, för 60 dkr plagget. Men det står M på dem. Passar de min allt mer trinda kropp…? Hon som har avdelningen står och plockar bland plaggen. Jag frågar sonika. Hennes svar är nedslående. Slim. Denna förödande trend för alla män som saknar tvättbrädor. Jag tackar för svar och snokar uppgivet vidare.

Z, som varit på toa, dyker åter upp och vi förenas i våra irrfärder i gångarna, upp och ned, först höger sida, därefter den motsatta. När vi kommer till skjortorna jag nyss kikat på bestämmer vi att jag åtminstone kan prova. Går i väg och gör så. De passar, men med en hårsmån.

Vi avslutar vår runda. Går till kassan med kuddarna och lite plagg och lite annat krimskrams, som ett munstycke till en vattenslang (bra att ha, som Z tycker). Ett plagg har hamnat fel och kostar därför mer än vad det var tänkt. Vi returnerar det och nöjer oss. Tar vägen in till centrum, där de bygger om rejält. Att skylta är ingen konst, de annars konstfärdiga danskarna är duktiga på, våra landsmän kan skryta om. Det blir som cykelbanor hemma. Plötsligt slutar det och lämnar färden för vidare frågor. Men vi reder oss. Parkerar för en timmes parkering, går upp mot city, hittar en secondhand som vi missade senast. Jag köpte en vattenkanna för en hundring, vi går ut och kikar in på Kirkens korshær, vänder åter mot gatan och vidare mot Røde kors. Där hittar jag en blå och vit-randig Sand-skjorta för 50 dkr och en Select homme-kostym för 90 dkr. Som flitiga besökare köper vi oss varsitt Røde kors, för att ytterligare stödja verksamheten.

In på Tingstedet, en utmärkt antikvitetsbutik, för en kik. Han vurmar för Beatles, som snurrar på grammofonen. Han vurmar också för höga priser. Så det är se, men inte köpa. Jag kikar på klockan och vår tid är ute. Mot bilen. Mot Helsingør.

Vi tar vårt sedvanliga stopp vid Prøvestenen för att fylla på våra reserver. Först en snabb kebab och beställning åt sonen, som älskar maten från hålet i väggen bredvid slaktaren med halalkött. Men! Etablissemanget har stängt för semester. Snopna går vi till gatuköket och tröstar oss med en ribbensteksandwish, som är nästa lika bra och brus till det.

Frokost. Foto: KAI MARTIN

Mätta och ändå nöjda går vi mot secondhanden, Kræftens bekæmpelse genbrug. Jag kommer ut lika tomhänt som jag kom in. Z med något litet, bara för att.

Så till Kvickly och köp av mat och dryck. På vägen ut köper hon en gigantisk melon, som fyller halva bilen.

Hilda bågnar av allt som handlats till oss och till barnen. Nu styr vi kosan mot färjan, står och vilar i kön innan vi kör på. Samma intensitet som på hitresan. Mycket folk, precis som det initialt är på E6. Vi kör för att lämna varor till dottern och sedan till sonen innan vi kan landa hemma, laga kvällsmat och se Norge halvt om halvt revanscherna sig efter debaclet mot England (0–8!) när de möter Österrike (1–0). Sedan sängen. Den mjuka, sköna, så välbekanta sängen hemma.

Ett urval. Garderoben ska ha sitt. Kroppen också. Några av plaggen från senast Danmarksresan. Foto: KAI MARTIN

Aldrig glömd – alltid saknad

60-talssommar med pappa. Foto: PRIVAT

2013 blev ett konstigt år. I vår familj drabbades vi av ett år som gav sorg – och glädje. Fyra begravningar och ett bröllop säger väl det mest. Z fick i brådrasket och med en begynnande, svår ögonsjukdom som krävde snabb vård, åka till sjukhuset i Hillerød där hennes mamma var döende. Det var torsdagen 27 juni och jag fick på avstånd tröst henne för både hennes krånglande öga och för det faktum att hennes mamma var på väg ifrån oss. Ungefär samtidigt så höll pappa på att kasta förtöjningarna för sin sista seglats. Han som under våren haft ett hjärta som inte orkade slå som det skulle, det hjärta som genom hans liv alltid slagit vackert och ömmande.

Det är märkligt; jag kikar på en bild från februari 2013, då han är med på Svenska mässan där gymnasieelever ställer ut innovativa prylar, som de skapat under sitt sista år. Min yngste son är representerad. Pappa vill inte missa sitt barnbarns bravader. Med ålders rätt sitter pappa, kikar nyfiket på folkvimlet. Så som han gillade att göra uppe på Avenyn de sista åren.

Någon vecka senare har han promenerat från sitt hem nere vid Gamla Ullevi upp över Heden till sin husläkare på just Avenyn. Han tycker inte att hjärtat känns riktigt okej och det tar sin stund, med pauser, innan han kommer på plats. Väl där ringer kliniken mig och säger att de kommer skicka honom till Sahlgrenska och akuten. Vi skyndar oss, i omgångar, dit för att hålla honom sällskap och han skrivs så småningom in på kardiologen för vidare undersökning och analys om vad problemet är. de behåller honom ett par dagar och pappa viftar på svansen, lycklig över att träffa folk och vackra sköterskor. Jo, han hade varit ensam sedan mamma gått bort i januari 2011, en ensamhet som inte gick att helt skölja bort med flitigt besök av barn och barnbarn – för han var en älskad far/farfar/morfar.

En läkare stoppar mig för samtal, som vi i brist på något kontor gör i en skrubb. Beskedet är hårt och krasst; pappa har inte lång tid kvar; hjärtat sviktar, det vill inte slå friskt och starkt; en operation är inte möjlig.

Så valsas han runt till en annan avdelning innan han hamnar på Högsbo för eftervård och plötsligt, utan besked till mig, vidare till Krokslätts vårdhem innan han får plats på Örgrytehemmet. Samma avdelning som där mamma vårdades sin sista tid och med en personal som både kände honom och gillar honom.

I den här turbulenta tiden tar min yngste son studenten. Vi åker förstås till hans farfar för en möjlighet för honom att gratta sitt barnbarn. Jag tar bilder.

Så detta märkliga. Jag står med en bild från en frisk åldring i februari och en med en sjuk dito i maj. På några månader har en så kraftig förändring skett att jag har svårt att begripa att jag ingenting såg då. Men så var det; jag förstod att pappa var dålig, att han inte ville äta som han skulle, näringsdryckerna var inget för honom. Han bidade sin tid och de nakna väggarna på Krokslättshemmet blev till fantasier; han som alltid älskat konst började se syner. Sorgligt.

På Örgrytehemmet installerade vi honom i junis början. Möbler, konst på väggarna, teve så han kunde se sin älskade golf. Han fick omvårdnad och besök varje dag. Men jordgubbarna som vi frestad med på midsommar kunde han inte behålla.

Torsdagen då Z:s mamma avlider är jag på besök hos pappa, som vanligt. Men när jag kommer in på rummet ligger dagens tidning i konfetti kring honom samtidigt som teven står på. Jag börjar städa upp, men han avbryter mig. ”Kai, du skymmer sikte. Mamma och hennes väninna och jag har så trevligt.”

Jag får honom ur fantasin, där han fått umgås med sin älskade hustru, tillbaka till en verklighet han inte vill vara i. Jag berättar om Z:s mamma, han nickar och inser kanske att hans tid inte är långt ifrån att gå ut. Något dygn senare avlider han.

Det händer att jag tänker på den spröde mannen som var min pappa. Bilderna från februari respektive maj är så slående. Men när jag tänker på min pappa är det nog oftare bilder från hans kraft dagar, då jag var var väsentligt yngre, men också när han omslöts av barn och barnbarn efter att mamma gått bort.

Umgänge. Jul i juli 2012. Året efter var pappa borta. Foto: ZEBA PEDERSEN LÖWEN-ÅBERG

Pappa var kreativ. Svensk mästare i modellflyg under 40-talet, en man med konstnärsambitioner med flera utställningar, journalist med en livslång karriär som korrekturläsare på GHT och senare GT. Han skötte flera hus, vårt hemma i stan, mormors – efter morfars bortgång – några hus bortanför oss, sommarhuset och mormors sommarhus ovanför oss. Det innebar skötsel av trädgårdar och dessutom ett gäng träbåtar: snipan, GKSS-ekan, segeljollen, tvåmannakanoten och dingen. Jo, han hade att göra, men hittade tid till umgänge med både sin hustru, oss barn och vänkretsen. Han fanns. Han var närvarande. Han var sympatisk, empatisk. Han gillade litteratur, musik och, förstås, konst. Att resa med mamma var en favorit. Oavsett om det var skid- eller golfresor. Från sena 70-talet blev just golfen ett stort intresse. På 80-talet kom barnbarn på min systers sida. På 90-talet mina söner.

Saknade. Minnesbilderna från pappa och mamma är mer från deras krafts dagar än de sista av sjukdom drabbade. Foto: PRIVAT

Jag vet inte hur han fick tiden att räcka till. Pensionen i maj 1989 öppnade ju upp för möjligheter, men schemat var ständigt späckat.

29 juni 2013 var det slut på ett intensivt liv. Hans levnadsbana var ändad. Det finns inte en dag då jag inte tänker på honom.

I mars, när jag genom läkaren förstått att det var på väg att ta slut, kom en låt som jag skissat på under perioden som mamma var sjuk. Ett requiem, en sorgelåt i en genre jag tidigare aldrig gjort. Jag kontaktade Mattias Bylund, en vän och musiker av rang som aldrig har tid över, och frågade om han kunde hjälpa mig. Till min förvåning sa han ja. Jag åkte till honom, han lyssnade och sa ”Hm, det här är ju barockmusik. Inte riktigt det jag kan”. Men han gjorde en skiss, en demo som jag senare kunde spela för pappa. Däremot var det svårt att säga att jag hade för avsikt att spela den på hans begravning.

Dagarna efter pappas bortgång gick jag hem från jobbet. Med någon kilometer kvar kom en andra del, som jag omedvetet sökt, till mig. Jag ringer mæstro Bylund, som förvånar mig med att ha tid kommande dag. Dessutom tackar han ja till spela på pappas begravning. ”Roberts requiem” ställs färdig och spelas sedan några veckor senare avskedsceremonin i Östra kyrkogårdens kapell.

https://soundcloud.com/you/tracks

Kärlekssviten

En sweet svit. Lars Wallin-sviten är sober och ska locka både bröllopspar och de som vill fira sin kärlek. Foto: KAI MARTIN

På ett drygt halv år har designern och haute couture-mästaren Lars Wallin förvandlat en hörnsvit på Radisson Blu Scandinavia till en kärlekssvit. Ursprungligen var tanken att den, vid omstarten för hotellet efter pandemi och restriktioner, i förstone locka bröllopsgäster. Men rätt snart kom Radissonledningen och Lars Wallin överens om att bredda konceptet. Ungefär som den initiala idén om att lyfta sviten med gardiner och kuddar snabbt blev allt för smal.

För Lars Wallin var det premiär. Han som redan gjort det mesta inom design och på senare tid också skapat både porslin och tapeter, fick nu ytterligare en utmaning. Självklart blev han kreativ. Självklart kom han att överskriva budget, men hela tiden efter dialog med hotelledningen.

Nu har sviten presenterats vid en visning, men det dröjer innan höga gäster kan boka in sig. Det sker först om några veckor, vid skiftet mellan juni och juli.

Sviten är sobert lockande. Lars Wallin har valt färgskalan greige – det vill säga gråbeige med svarta och vita detaljer samt guld. Rummet är öppet, men med en listig spaljé som avskärmar mellan matbord och vardagsrum. Tapeten på väggen är Lars Wallins egen, från början handbroderad för att sedan fotograferas av för att kunna bli tapet. Den stora spegeln på kortväggen gömmer listigt teven och pockar därför inte på onödig uppmärksamhet. På bordet står porslin dukat; design Lars Wallin, förstås. Himmelssängen är inbjudande, som hela sovrummet med höjd på garderoberna. Här ska ju bröllopsklänningar kunna hänga utan att behöva släpa. En herrbetjänt skvallrar om att brudgummen inte är bortglömd.

Badrummet vilar i samma färgskala som övriga rum, det ger en känsla av andas in, andas ut, en behaglighet och avstressande upplevelse. Sviten ligger i korsningen Drottninggatan/Östra Larmgatan och på andra våningen, vilket gör att den är en smula mörk. Badrummet inhyser också svitens enda toalett, så det finns risk för de kommande äkta paren att under förberedelserna hamna i trångmål. Men annars är det en svit med stort svängrum, ja, även för ett test av brudvalsen. Eller om man nu bor där för att fira sin kärlek och vill bjuda in ett mindre sällskap. Sviten ger en känsla av en smart inredd mindre tvåa med klass och stil.

I höst firar Z och jag våra tio år som gifta; kanske ska man celebrera det med lite lyxboende, mitt i stan…?

Kostnad för boendet? Där har jag inte hittat några uppgifter. Jag får återkomma om det.

De firande två

Vi insåg rätt snart att vi hade mycket att fira. Fira för att vi funnit varandra. För kärleken. För livet. För den tillgivenhet, uppmärksamhet och lyhördhet vi gav varandra. För äventyren i vardagen. För möjlighet att göra det enkla till fest. Så plötsligt stod vi där med månadsdagar som blev halvårsdagar som blev år och vi har haft fler och fler anledningar att jubilera.

Vi har blivit förlovade och gifta, någonstans mellan där har vi blivit sambor och vi har fortsatt in i äktenskapet, kanske inte med den inledande kärlekens berusning, men med en trygg förvissning om att det är vi nu och framåt till döden skiljer oss åt.

Vi har satt datumet till firandet från den första dagen vi sågs. Inte för att vi då blev ett par, men för att det var då allt tog sin början. Där på Da Matteo i Viktoriapassagen klockan 14.05, efter Z var fem minuter sen, 19 april. Det är nu 15 år sedan och en fin orsak att fira lite extra.

Z hade fått en övernattning på ESS-hotellet, anrika Marienlyst utanför Helsingør. Snart adderade ytterligare en natt till kanske en aningen för svidande hög slant, men totalt skulle vi få en trerätters middag och afternoon tea samt inträde till det intilliggande kasinot. Det sistnämnda inte riktigt min genever, men Z uppskattar desto mer att utmana det ekonomiska ödet.

Vi bokade för att stanna där just kring vårt jubileum. Kanske skulle vi kunna sträcka ut hos Z:s storasyster i Bagsværd några dagar innan, för häng och umgänge…

Så blev det, men ändå inte. Vi lyckades i brådrasket få biljetter till Daði Freyr på Pustervik på påskafton, så Danmark fick snällt vänta till dagen därpå.

Vi steg upp tidigt efter en kort natts sömn. Avsikten var dels att utnyttja dagen, dels att komma i inledningen av Sølleørd loppemarked, favoriten i Holte som gett allt från bröllopskostym, skor, skjortor, byxor, bälten, klänningar, blusar, skor och kostymer under en räcka år.

Vi är kungar på vägen, glider med Hilda i maklig fart söderut längs den böljande E6:an, stannar för kaffe i Snapparp och fortsätter resan över Hallandsås väldiga krön för att möta utsikten över den skånska slätten, vyn mot sundet och Själland där i fjärran.

Känslan av äventyr kittlar alltid där och avståndet till Helsingborg är ju nu inte långt. När vi kommer ned till färjeläget är vi ensamma, men kan också konstatera att en minut tidigare hade gett oss den sista platsen på båten som nu sakta lämnar kaj.

Lämnar. Väl på färjan ser vi sakta Sverige lämnas bakom oss. Foto: KAI MARTIN

Väl på E47 riktning Köpenhamn hamnar vi i ett gräl om radiofrekvenser om hur man bäst ställer in danska radiostationer, så resterande resan söderut blir under en tystnad, tyst radio, tyst par, som släpper när vi närmar oss målet. Vi parkerar mitt emot Holte station, går mot de intilliggande bankomaterna för att ta ut de kontanter som kan tänkas behövas för de eventuella inköp vi ska göra. Men mitt danska Danskebankkort kärvar och äts plötsligt upp maskinen. Jag prövar med mitt svenska Danskebank, som nekar behörighet. Jag provar med mitt Nordeakort i Nordeaautomaten och tredje gången gillt välsignas jag med danska kontanter. Vi är så redo för loppisen. Men…

… där det normalt sett är trångt mellan stånden är det nu glest. Trots att evenemanget är tillbaka till sin ursprungliga plats efter covidåren. Nå, vi gillar läget. Betar av stånd för stånd, kikar på prylar och kläder enligt ett givet mönster för att inte missa något. Det går rätt raskt, men det går ju också att spana in folklivet, som alltid fascinerar.

Vi anar att påsken gör att det inte är fullt. Området kring Holte är något av Köpenhamns Djursholm, människor med tillgångar som emellanåt tycker det är trevligt att göra utrensningar av sina garderober och gör det till något roligt, en happening en söndag. Men påsk…? Nej, då är man i sommarhuset i Tilsvildeleje eller på skidtur i Gausta.

Plats för fynd. Färgstarka plagg med färgstarka personligheter. Foto: KAI MARTIN

Vi nöjes oss rätt snart. Jag har köpt förvånansvärt lite; en Burberry linneskjorta, kortärmad för sommaren och en mossgrön Selected homme-skjorta i fin manchester. Inhandlade utan att jag provade dem, men om de inte passar så kanske yngste sonen skulle visa intresse.

”Hem” till Bagsværd, vi lastar ur, bär packningen upp för alla trappor till T:s trivsamma lägenhet. Installerar oss i gästrummet, där vi ska stanna blott för en natt. T och jag går och handlar, inte så lätt på påskdagen då allt är stängt. Går ut för att köpa ägg, bland annat, kommer hem med vin bland annat och inga ägg. T:s man Lars kommer så småningom, nyss hemkommen efter jobb som sjuksyster på Grönlands västkust i ett halvår. Nu har han tillsammans med deras hund Max varit i parets koloniträdgård i Ballerup. Max stormar entusiastiskt in i lägenheten för att hälsa noga, Lars gör det också, men mer modest och på människors vis; han har mycket att berätta och både eftermiddag och kväll går.

ANNANDAG PÅSK

Vakthund. Foto: KAI MARTIN

Vi får en ny dag. Jag vaknar tidigt. Jag är till och med uppe innan hunden, som jag genom glipan in till L:s och T:s sovrum ser ligga i sängen, slö och slumrig, orädd för de nya gästerna som han sedan tidigare har bekantat sig med. Fåglarna utanför gör mig sällskap, jag läser ur Jussi Adler Olsens ”Natriumklorid”, som ju utspelar sig i de trakter jag nu rör mig kring. Åtminstone nästan. Han är en fenomenal thrillerförfattare, som lyckas balansera in en smula humor mitt i den bestialiska dramatiken.

Så vaknar sakta de övriga. Kaffe kokas, fyller köket med lockande doft, morgonmaten dukas fram, vi förser oss, samtalar, gör morgontoalett, packar och tar farväl. Hilda tar oss norrut, mot Helsingør och Marienlyst. Vi har bott på flera av ESS-hotellen, har väl egentligen bara det i Malmö (MJS), och Hemsedal (Fýrir) samt Villa Strandvägen i Ystad kvar. Plus, förstås, jättesatsningen med Jimmy’z, nöjesskrapan i Gårda i Göteborg. Boendena har sällan gjort oss besvikna, men där Pigalle, Bellora och Steam ligger i topp.

När vi styr in på p-platsen framför hotellet är samtliga platser fullbelagda. Vi har lite ont om tid, efter vårt afternoon tea ska serveras klockan tre, så vi bestämmer oss för att vänta med check in. Klokt, eftersom det är en lång kö till receptionen. Bagaget får vänta i bilen. Vi stävar in mot de spatiösa salongerna, väntar tålmodigt på vår plats till varande där afternoon tea ska serveras, får vårt bord och väntar ytterligare på serveringen. Personalen har att göra, men det dröjer en smula för länge innan vi får uppmärksamhet, göra vårt val av te och väntar sedan igen. In kommer kakfatet med scones, sandwiches och smågott. Teet kommer, vi häller upp och finner båda två att det är utan färg. När vi smakar inser vi att det förvisso finns te i kannorna, men vattnet är inte ens pissljummet. Vi påkallar servitrisens uppmärksamhet och hon lovar att återkomma med nytt, hett te. Vi väntar. Och väntar. Så väntar vi igen. Påkallar en annan servitris uppmärksamhet och efter en alltför lång väntan kommer teet, hett och rätt, men försent. Vi har redan tömt våra fat. Vi gnyr och gnäller en smula, men tar våra servetter, torkar oss om munnen och reser oss för att hämta vårt bagage och checka in.

Afternoon ljummet te. Foto: KAI MARTIN

Med bagaget i handen kommer vi fram till receptionen, möts av en trevlig portier. Vi stämmer av våra beställningar, förklarar att vi skiftat afternoon tea från tisdag till måndag samtidigt som Z flikar in att det inte var en så tillfredsställande service. Portiern beklagar detta och plötsligt, men lite initiativ från min driftiga fru, blir vi lovad mat från barmenyn senare på kvällen.

Vi får nycklarna till våra rum med en förklaring av hur man går dit; vi går fel. Får erinra oss hur vi ska ta oss till våra rum, och snirklar oss rätt i det väldiga hotellkomplexet. Rummet har utsikt över Öresund, om man står på balkongen, och kasinot. Det är ett spatiöst rum, helt i ESS anda med en slags amerikansk överklass på ostkusten uppe vid Martha’s Vinyard, Kennedyfamiljen etc. Två divaner lockar till att slappa, sängen är stor och skön, badrummet välutrustat, men till Z:s besvikelse i avsaknad av badkar.

Rum med utsikt. Foto: KAI MARTIN

Vi dressar om. Åtminstone jag, som klämmer in mig i den tredelade kostymen jag köpte på Macy’s, New York, vecka 7 2014. Den stramar kring isterbuken, men ger ju samtidigt hållning på västen får tjäna som korsett. Vit skjorta och fluga till det. För 15 år sedan kände vi inte varandra. Nu gör vi det. Fattar varandras händer, tar en promenad i omgivningarna, pratar om att bada i det lockande Öresundsvattnet, rekognoserar var, men hittar inget lämpligt ställe, kanske en strand, fast vi gör nog det i morgon…

I den blå timmen med den bästa. Foto: ZEBA PEDERSEN LÖWEN-ÅBERG/KAI MARTIN

Så närmar sig klockan sju och vårt bord i baren med utsikt över norra Öresund och Kullen i fjärran. Vi välkomnas av en ung fyr, sätter oss tillrätta och väntar på att han ska komma tillbaka för att ta vår beställning. Bli väntar. Och väntar. Samt väntar igen. Så reser sig Z och påkallar den unge fyrens uppmärksamhet, frågar om han har glömt av oss och han erkänner direkt, lovar oss var sitt glas som kompensation. Z skrattar och förklarar hur dagen på hotellet har sett ut och det blir än mer pinsamt för vår servitör. Men väl med mat och dryck på plats är allt klockrent. Vi sträcker ut i tid, tar in kaffe och varsin cognac innan vi tackar för oss och går till rummet för tv och säng.

TISDAG

Det är vår dag. Men klockslaget är viktigt. Först 14.05 ska den uppmärksammas. Vi äter vår frukost i en av de stora matsalarna, som båda är fullbelamrade; hotellet är uppenbarligen välbesökt. Det är frukost i toppklass, danska läckerheter, skramlade ägg to die for… ja, det hela. Nja, vi pratar törstande om Park Inn Radisson vid Alexanderplatz i Berlin med en kok som på plats försedde en med läckerheter som omelett, Radisson Collection Royal Copenhagen, det gamla SAS-hotellet, som dukade upp en furstlig brunch med champagne, och Britannia hotel i Trondheim med egg benedict, bland annat, som serverade till perfektion. Men annars var det bra.

Z har en plan. Vi är ju förenade i vårt intresse av loppisar och secondhand. Hon har tagit ut en rutt i, som det verkar, det ärendet välförsedda Helsingør. Allt inom promenadavstånd. Vädret är på sin mest soliga sida, så vi tar på våra promenadskor och beger oss ut längs stranden från hotellet in mot byn. Först ut Danmission genbrug, där vi endast kommer ut med ett set barnbestick till sonsonen. In i Helsingørs gamla stadsdel, där butiker kantas av mäklarfirmor, kaféer och restauranger. Vi går och går fel, går rätt igen. Avstånden är korta. Jag som aldrig riktigt har varit i den nordsjälländska byn ser mig förtjust om. Det är en vital stad, inte som Frederikshavn, som verkar sorgligt bortglömt där på Nordjyllands norra ostkust.

Vi hittar till Folkekirkens nødhjælp genbrug, men hittar inget där. Travar vidare längs gator och gränder, passerar en lockande vintagebutik som har stängt denna tisdag och knallar vidare till Røde kors då Z får ett viktigt samtal som påkallar hennes uppmärksamhet. Jag får in ensam, nyper i lite kläder och accessoarer, men kommer ut tomhänt. Vi kikar på klockan, inser att det närmar sig. Vi stannar. Sitter på en bänk. Håller andan. 14.05. Tack för dig, älskling. Kyss. 15 år. Wow!

Tiden har ju gått och vi med den genom Helsingør. Vi har passerat Axeltorvet och sett restaurangerna, sett folk suga på en öl och äta något gott till i solskenet. Det är 19 april, det är i påskens efterdyningar och vi har det bra. Så vi går in på en restaurang på hörnet som utlovar smørrebrød, beställer och med det öl och för mig också en gammeldansk. Vi sätter oss i solskenet, njuter av stillheten och eftermiddagsfriden, ser i ögonvrån en milt sagt berusad stamgäst som både personal och gäster har koll på, precis som hans vän. Vi äter, njuter och konstaterar att vi har tid för backgammon, som jag kan dåligt, Z väsentligt bättre. Men jag vinner första. Hon den andra. Men istället för ett avförande parti griper rastlösheten; jag vill vidare.

En stund i solen. Foto: ZEBA PEDERSEN LÖWEN-ÅBERG/KAI MARTIN

Vi går nedför Bjergegade igen, passerar lite olika butiker, går in, går ut, men när jag ser hattarna och kläderna i skyltfönstret hos A. Florisson lockar det. Vi går in. Blir överfallna av en entusiastisk expedit och vi försöker förklara att vi bara vill ta en titt, kanske mest kepsar och hattar. Hon trollar fram den ena hatten efter den andra som landar på Z:s huvud. Men allt resulterar i något osålt. Så tittar hon lystet på mig och är på väg mot någon hatt, men jag pekar på den lila kepsen som lockar. Hon har mätt Z:s huvud, jag är säker på min storlek (57) och hon plockar fram den och sätter den på mitt huvud. Appappapp. Jag kan själv. Tar av den. Knixar till den för att den ska landa rätt på skulten, vilket den inte gör. Tyvärr. Ingen affär. Men hennes vackra Libertyskjortor då…? Jag får en att prova. Den konstateras sitter lite tajt. Upp en storlek. Men då blir ärmarna för långa. Så hänger där en väst, som dessutom visar sig vara Walker Slater, märket (och butiken) som jag upptäckte i London 2018 och återvände till 2019 för att köpa en vacker tredelad tweed. Jag provar en, som sitter så där. Provar en annan som sitter perfekt. 1000 danska pengar är nära 1500 svenska. Men… det blir affär. Hon slår nogsamt in västen i ett vackert paket samtidigt som Z hittar en pilothuvva i skyltfönstret. Den entusiastiska expediten kliver upp i skylten för att hämta ned den för att Z ska får prova. Den sitter som en, eh, smäck. Men Z vill fundera. Så vi tackar och kliver ut i det vackra vädret för vår expedition.

Butik att uppleva. Foto: KAI MARTIN

Vi viker av mot Stengade, ytterligare ett strøg med både klädbutiker och mataffärer. Vi stävar mot en secondhand som Z märkt ut på kartan, men väl framme visar den sig vara nedlagd. Mängder med människor är ute och flanerar i eftermiddagssolen. Vi slinker in i en gränd för vintagebutik som har allt, går ned i butikens källare, hukar i prången och i de smala passagerna. Men, nej. I butiken finns heller inget som lockar och om det gör det är det en för hög prislapp.

Tisdagsfynd.

På Stengade finns en Ilse Jacobsen outlet och Z gillar det exklusiva danska märket och hon klär dessutom utmärkt väl i plaggen. Det blir en del provande samtidigt som jag hittar ett par klacklösa stövletter i min storlek, brandgula och blå, pälsklädd på insidan. Inte säsong, men hundra danske är prisvärt. Jag provar och tackar ja. Z i sin tur har valt ut ett tjog klänningar och bestämmer sig för två, varav den ena blir på min bekostnad då jag vill uppvakta henne på hennes 15-årsdag med mig.

Det är hög tid att gå hem. Men vi smiter in i en ostbutik med allsköns danska, framför allt, ostar som lockar. Vi äter med ögonen, men minns var butiken finns. Går tillbaka mot Marienlyst. Vi ska hinna bada innan vår trerätters om aftonen.

Vi har lyckats tigga till oss badrockar av den vänliga receptionisten, badrockar som annars bara tillfaller hotellets spagäster och några sådana är inte vi. Så iklädda de svarta badrockarna och badkläder tar vi hissen ned, går ut bakvägen och smiter förbi kasinoentrén mot en lite strand vid sidan av hotellet. I bakgrunden Kronborgs slott, i fjärran Sverige och Mölle by the sea. Jag tar resolut av mig badrocken, kliver obekymrat i vattnet, känner hur kylan kniper om mina vader, efter ett femtontal meter kastar jag mig och frustande tar mig upp. Z följer mitt exempel nära nog.

Inga badkrukor. Foto: KAI MARTIN

Vår tête à tête närmar sig. Dags att skifta från badrock till finklädsel. Ikväll blir det miljardärens kostym, den ni har kunnat se i ”Antikrundan”. Vit skjorta och slips till det. Z i sin nyinköpta, eller nyfådda, Ilse Jacobsenklänning. Ett smaching par, helt enkelt.

Fint par till fin mat.

Vi slår oss ned vi vårt bord. Blir bums betjänade. Får välja ur menyn, tar råbiff som entré och torsk till huvudrätt. En vinmeny till, anpassat efter våra beställningar. Förutom efterrätten beställer jag, inspirerad av dagen, en ostbricka. Vi låter oss väl smaka av allt, tar in kaffe till desserten och smälter både maten och dagens intryck. En bra dag tillsammans med kvinnan jag älskar, som jag träffade för 15 år sedan. Som det kan gå.

Nu väntar bara kasinot, som jag motvilligt sagt ja till att följa med på. Där står nogsamt om dresscode och den klarar vi med råge. Z växlar in till marker, satsar 500 danska kronor. Vi går runt och kikar, enarmade banditer, andra slags spelmaskiner, rouletten… men det är black jack som Z gillar. Där finns två spelar, Z blir den tredje, jag hennes kuttersmycke bredvid. Pengar vinns, pengar förloras. Men Z lägger hela tiden undan så att hon ska kunna gå därifrån med samma summa som hon kom. En ung man i luvtröja och t-shirt spräcker inte bara klädkoden utan också sin egen bank. Han sprider ut 4500 danska kronor i sedlar på spelbordet och förlorar dem nästa lika snabbt. Han växlar in fler spelmarker för en summa som är svindlande hög, förlorar igen med en axelryckning. Personligen tycker jag det är sorgligt. Ur många aspekter. Men främst att pengarna kunde ha gjort nytt till något annat och dessutom, vad kommer dess lättförsnillade pengar ifrån?

Vi tackar för oss. Glider ut ut en artificiell värld som inte är för mig. Bilder. Tyvärr. Det är inte tillåten på kasinot. Kanske var, som med dresscoden, en regel man kunde bryta mot.

ONSDAG

Vi ska checka ut tidigt och vinner oss därför om en tidigt frukost. Samma fina kvalitet som gårdagens och vi förser oss. Så går vi upp, packar och beger oss, tackar för den här gången, betalar räkningen och tar Hilda på äventyr. Z har nosat reda på att Hillerød, staden på norra Sjælland som man annars bara passerar, ska ha ett pärlband av secondhandbutiker. Mot Hillerød, alltså, på väg 6. Vi inleder med Kirppu, loppiskedjan som finns på olika orter och där man hänger in sina kläder, sätter ett pris och butiken får avans på den försålda varan. Ja, det var där jag hittade miljardärens kostymer för 500 dkr stycket 2018 och, ja, det var där jag hittade mina RM Williamsboots för 100 dkr i somras, men då i Frederikssund.

Z lotsar mig rätt och väl på plats i den stora butiken gör vi som vi brukar, korridor högersida upp och vänstersida ned. Det tar sin tid, men efter en timme har jag hittat Björn Borg-kalsonger till ett ringa pris (självklart obegagnade, vad tror ni?), en Paul Smith, kraglös, skjorta, ett set strumpor samt lite kläder och skor till sonsonen, där den blå overallen och Pippi-t-shirten blir favoriter. Vi far vidare in mot centrum och nära det vackra Frederiksborgs slott, parkerar bilen och smiter in i en antikbutik som gör oss förtjusta, bortsett från priserna, med mycket dansk design. Bredvid ligger ett Røde kors, men utan varor som lockar. Fortsätter till Kirkens korshær genbrug, nyper i lite ting utan att fastna. Går vidare på Slotsgade, går över Torvet mot Helsingørsgade och till Lumi genbruk och Blå kors genbrug. Hos den sistnämnda hittar jag ett par Tiger of Sweden-byxor för 30 danska, för små för mig, men kanske för yngste sonen. Vi fortsätter upp till Østergade och Kræftens bekæmpelse genbrug, nosar runt utan att lukta till oss något fynd. Dags för hemfärd, p-tiden är på väg att ta slut. Så samma väg tillbaka, förutom ett depåstopp för den nödige på Torvet där en underjordisk toalett räddar den nödställde. Vi kommer till p-platsen på minuten när och styr ut ur Hillerød samma väg som vi kom och når en dryg halvtimme senare Helsingør, där det vi Prøvesten inte bara finns världens bästa kebab och en utmärkt Kvickly utan också Kræftens bekæmpelse genbrug. Vi startar med den sistnämnda där jag lustigt nog hittar obegagnade plagg från Ted Bernhardtz, företaget/butiken nere vid Järntorget i Göteborg. jag provar en slipover i svart och en blå väst för rimliga pengar, men magkänslan är mättnad. Jag avstår. Vi går istället och pantar våra danska burkar och får drygt hundra kronor att handla för i Kvickly, lite egensponsring till dansk mat, öl och vin som inhandlas. Vid kebaben äter vi får lunch och tar dessutom med några skålpund kött till den hungrige ynglingen hemmavid. Så hemfärd för firarna, med lite mer bagage än när de for, men också väldigt mycket nöjdare.

Loppisfynd för ringa pengar. Foto: KAI MARTIN

Klurigt, roligt hotellboende

Mitt under Filmfestivalens mest stormande tid kanske det inte är det optimala att lägga fokus på något annat. Men samtidigt, när tillfälle bjuds är det svårt att låta bli. Vi, Z och jag, har fått en öppning, en möjlighet att bo på Radisson Blu Scandinavias popup-rum, liknande det vi gjorde i somras med rosa allt (som jag skrev om här). Ett kul, knäppt koncept. Nu handlar det om ett så kallat escape room (eller mer noggrant Berengaria esacape room), nytt tema och en helt annan ingång. Allt handlar om gåtor och de boendes förmåga att lösa dem. Jag är lyckligt lottad som har Z vid min sida; jag är en rastlös själ som inte, som hon som just nu sitter med pussel utan motiv men med just ledtrådar för möjligheten att lösa det, har tålamod att tänka en ren tanke klar. Det ska helst ske nu, klappat och klart för att gå vidare till nästa. Kanske därför som ishockeyspelet, och i synnerhet målvaktsposten, passar mig så bra.

Vi får någon vecka innan vistelse en påringning – på dörren – av en ung, snygg man som lämnar över ett paket. Det initierar starten på vårt boende och vi packar nyfiket upp innehållet, hittar en kista med kodlås, en karta och ett brev. Den första gåtan ska lösas och det går relativt lätt. Vi har fått blodad tand.

När vi checkar in är det till en concierge med en väl tilltagen blå, kraftig rock. Han vet mycket väl vilka vi är och välkomnar, berättar lite om vistelsen och rekommenderar oss att inleda i foajén där en speciell plats är vikt för att locka till detta mycket speciella boende. Vi får också rådet att, efter att ha fått vårt första brev, gå till baren för vidare ledtråd.

Vi tar till oss allt, försöker smälta det, sätter oss i vrån med stol, miljö och rekvisita, som för att göra en tidsresa tillbaka cirka hundar år. Det krävs fantasins makt, för hotellet vi bor på är ju från 80-talet och inte speciellt anrikt. Men det går, förstås. Vi får berättat att en kvinnlig detektiv, har haft som uppdrag att spana efter ett hemligt, förmodligen internationellt, sällskap. Allt är förstås mycket farligt och detektiven har spårlöst försvunnit, men i sitt rum lämnat ledtrådar hur vi – som gäster – ska lösa gåtan.

Vi tänker initialt att det är lämpligt att gå till bartendern för vidare tips på vägen, men där hamnar vi lite fel och han bjuder på något som vi kanske inte ska ha, vilket vi inser. Istället går vi till rummet där vi ska bo. Rum 255 är väsentligt annorlunda från i somras. Istället för en rosa galenskap är det brunmurrigt, tavlor på väggarna, en skrivmaskin, vitrinskåp, plysch och helt utan ljusinsläpp från de nogsamt igendragna, tungt hängande sammetsgardinerna. Ej att förglömma, rummet saknar teve!

Vi börjar snabbt med att scanna av rummet, letar efter ledtrådar, hittar en koffert med två kistor i olika storlek med varsina hänglås. Första uppgiften är alltså att läsa koderna till låsen. Vi arbetar fort, tror att det är en smal sak, men min rastlöshet driver mig till vila och apati, medan min mer företagsamma hustrun nogsamt borrar ned sig i uppdraget. Jag fortsätter leta, hittar lite som definitivt är ledtrådar, men hur ska vi använda dem. Det knackar på dörren, en hotellanställd kommer med en kylhink, två champagneglas och en flaska prosecco, som blir utmärkt till den frukt- och chokladkorg som fanns på rummet när vi kom.

Vi klurar vidare, eller… Z gör det. Jag chillar på schäslongen med frukt och godis samtidigt som jag sippar på proseccon.

Så knäcker vi koderna, öppnar etuierna för att, lite som ryska dockor, möta nya ledtrådar på vår väg mot gåtans lösning.

Jo, Mona Lisa är ett motiv. Stölden från Louvren av Vincenzo Peruggia 1911 är en ända av den röda tråd som hela detta gåtfulla äventyr spinner kring. Men i Göteborg!? Jo, personerna bakom Berengaria esacape room har jobbat väl på att skapa både miljöer och svårlösta gåtor, men också på att vara finurliga med sina ledtrådar.

Vi hamnar in tidsnöd (ingen bra grej när man ska lösa problem) för vi har bokat bord på restaurang Noot Nordik Kitchen Bar, som ligger i anslutning till hotellet. Vi har varit där tidigare och varit förtjust i deras tänk och rätter. Det är sparsamt med gäster och vi får snabbt en plats, berättar om vår vistelse och får reda på att det är avsatt en trerätters meny i samklang med den. Men först smörrebröd. Inte det danska, utan svamp på knäckebröd med variation på svamp, inlagd palsternacka, friterad rotselleri. En frisk lageröl från Rådanäs till, som blir en bra start på välsmakande och salig middag.

Jag försöker vädra bort gåtorna, men hur vi än vrider och vänder på det, så återkommer vi alltid till dem. Vi vet att vi har knappt med tid, för efter middagen har vi möjlighet till att ringa några samtal för att, likt livlinor, får hjälp på vägen. Men det sker inom ett visst tidsfönster. Samtidigt är mat på Noot inget man slarvar bort. Vi har bara sippat på ölen, så den får fortsätta in till nästa rätt, där Z valt sotad pilgrimsmussla med svartrot, äpple, tång och jag kanin med svart oliv, grillad frissé, salvia, majrova. Det, som Z brukar säga om något som är riktigt välsmakande, knullar i munnen. Till huvudrätten rekommenderas vi en rödvin, som passar till den hängmörade entrecôten med rostad jordärtskocka, äpple, pepparrot, råg, raps, som vi båda beställt. Och, jo, Jumilla (spanskt vin från Juan Gil) passar utmärkt till den välsmakande maten och retar till fler än ett glas.

Nej, vi glömmer inte av vår uppgift. Men först efterrätt – romglass, smörstekt russinbröd, rom- och russinkola för Z och blåbärsgranité, blåbärssorbet, vallmofrö, lakritsmaräng på kikärta för mig – plus kaffe innan vi mycket nöjda – och mätta – betalar för oss och beger oss upp till rum 255 för att knäcka koderna.

Det går inget vidare. Vi lyckas med en del, hamnar på en del blindspår, kontaktar för livlina, tar oss vidare och Z gnuggar på med den envishet som hon besitter samtidigt som jag kroknar allt mer innan jag finner för gott att borsta tänder och gå till sängs. Jag vet inte hur lång tid Z fortsätter med att lösa den gedigna, tungt vägande chiffermaskin, som vi – efter att ha betat oss fram till den ledtråden – har hämtat i receptionen. Vi är nära, men ändå långt borta. När hon väl kommer i säng har hon släckt samtlig lampor, den artificiella brasan och de batteridrivna ljusen och det är beckmörkt. I dubbel bemärkelse.

Låt mig säga att det inte är optimalt att ta del av en den här fantastiska upplevelsen med timglasets sand rinnandes mer än nödvändigt. Ja, det finns en in- och utcheckningstid. Men ta gärna den i anspråk. Vi kom lite för sent och omständigheter gjorde att först behövde Z lämna tidigt och jag en timme senare. Nu var det inte så att det var avhängigt om vi skulle komma ifrån rummet eller inte, tack och lov. Men jag lyckades, efter Z:s gedigna grundarbete, med lite hjälp med den sista livlinan att lösa chiffret till kodmaskinen, hittade ledtråden som gjorde att jag kunde lösa gåtan.

Jo, det var ett intensivt och roande äventyr, upplagt för en familjs vilja att gnugga geniknölarna och inte bara göra det uppenbara. Inget av det mest givna var givet, hela hotellet är på ett snillrikt sätt involverat, men det mesta av gåtlösandet görs på rummet. Vill man går man all in med tidstypisk dresscode, men vi tangerade bara det: Z i sin egendesignade klänning i grönton, jag i en Oscar Jacobsonkostym, en slipover från Morris, en grön fluga, vitskjorta från Jermyn Street Hawes & Curtis och mina nyrenoverade Clarksskor samt en Stetsonkeps från JJ Hat Center, NYC.

Berengaria esacape room är att rekommendera för den som vill fly verkligheten för ovanligt.

Umeå – utan undantag

Vy över Umeå. Foto: KAI MARTIN

En av mina allra närmaste vänner är Anna. En kärleksfull vänrelation sedan 80-talets första år, som består, är trygg, bejakande, självklar. Hon bodde då i Göteborg, kom från Umeå, har återvänt till den staden, flyttat till Malmö, återvänt till Umeå. Vi har setts under åren, men kanske egentligen för klent för att vara riktigt vettigt. Enklast har det ju varit när vi har kunnat ses i Malmö, där finns hennes son, min gudson och hans familj som för snart två år sedan välsignades med en dotter. Så var jag där sommaren 2018 med bad på Ribersborgs kallbadhus en vackert gråmulen dag där vi cyklade genom staden från centralen. Två år senare, i maj när göken förmodligen gol, for Anna, Z och jag från Göteborg till Malmö för första besöket till den lilla som var blott några månader gammal. Restriktioner förbjöd närhet och beröring, men vi fick se undret och Anna fick träffa sitt barnbarn. I somras på väg till Köpenhamn tog vi en sväng om Malmö, hälsade på Anna som hälsade på sin sons familj och jag ville förstås träffa honom, men person jag håller nära och kär. Men när var jag i Umeå senast…?

Jo, det skulle visa sig med en allt annan än klädsam genans.

Annas mamma gick bort på nyårsdagen. Passande för en underbar kvinna som älskade nyårsafton och fyrverkerier. Hon lät helt enkelt vänta på sin sorti till tolvslaget klingat ut och ett nytt år inletts. Jag höll av henne och hon var en varm, innerlig människa som inte bara stickade värmande sockar till mig utan också gjorde de bästa av kroppkakor.

Min avsikt har hela tiden under de senaste två åren varit att åka upp till Umeå, träffa henne och, förstås, Anna och kanske få chansen att besöka Norrlandsoperan för någon föreställning som Anna har varit involverad i som kostymör.

Men som med så mycket annat gällande mig har jag skjutit upp allt för en det ena, än det andra.

Jag, som inte bara missat (har inget bra skäl) gudsonens dop 1985 eller Annas bröllop några år senare (inte heller där finns det godtagbara skäl), hade varit på Annas 40-årsfest sommaren 2002. Innan dess hade jag gjort besök hösten -85 och i mars -86. Inte så frekvent, med andra ord. Istället är det alltså Anna som stått för fliten i resandet söderut, som möjliggjort våra möten.

Inflygning. Foto: KAI MARTIN

Nu gick det inte att vänta längre. En begravning är en begravning och en begravning ska man respektera för att akta och hedra den avliden, men också akta och hedra dennes familj. Jag bokade biljett, insåg att jag nu mer kan utnyttja seniorrabatt och tar ett tidigt plan till Umeå den sista av januaris fredagar. Det är samma dag som begravningen, ett litet risktagande, alltså, men planet håller avgångstiderna både från Landvetter och Bromma och jag landar enligt tidtabell. Inflygningen är magnifik, i fjärran skymtar Holmön, under oss skymtar Holmsund. Umeälven ligger frusen, pudrad av snö, vinterdagen bjuder på blå himmel och strålande sol, utanför ankomsthallen väntar ett gäng taxibilar och jag väljer en av dem där jag meddelar chauffören vilken adress jag ska till. ”Var ligger det?”, frågar han och jag svarar ”Det vet du.”, eftersom det är hans skyldighet. Han tar hängbron över älven mot Gimonäs, passerar Sofiehem… namn jag känner igen och kommer efter tio minuters färd till rätt adress.

Gudsonen med familj är där. Anna, förstås. Jag skiftar kläder snabbt, för vi ska iväg till kapellet och hjälpa till att ordna kring begravningen. Min skräddare har ordnat ärmlängden på min kavaj, tillhörande en Bosskostym jag köpte för åtta år sedan (secondhand), vit Arketskjorta (secondhand) till, en Amanda Christensenslips, svart (secondhand) och en Paul Smith-väst (secondhand), svart botten med aningen folkloristiskt, blommigt motiv. Den spänner lite oroväckande över isterbuken. Men det går bra. På fötterna ett par Paul Smith-skor, svarta (secondhand) och för att hålla värmen, min fantastiska Tenson Himalaya-jacka.

Klädd. Boss möter Paul Smith och Amanda Christensen. Foto: KAI MARTIN

Vi väntar på en taxi som ska ta oss rätt, men som inte kommer. Anna ringer och företaget hittar inte beställningen, undrar om hon verkligen ringt det nummer som hon ringt (svårt att ringa något annat än det hon ringt och beställt bilen på flera timmar tidigare. Så kommer det en bil, slutligen, och utan ursäkter ska han ta oss mot kyrkogården och kapellet, som han inte vet var det ligger.

Han kör fort över alla vägbulor och gnäller över dem samtidigt, hittar så småningom Norra Kyrkogården, men vill släppa av oss utanför murarna, en bit att gå till trons kapell. Det är inte Anna intresserad av, som skadat foten, och till slut snirklar chauffören sig in på kyrkogården mot kapellet och vi kan äntligen börja ordna inför begravningsakten.

Förenade i sorgen. Foto: KAI MARTIN

Annas mamma var inte bara en fena på att sticka, hon vävde trasmattor också. Vackert färgglada. En försvarlig mängd av dem är med och vi lägger dem som en väg upp mot altaret och bordet där urnan kommer stå. Kapellet är ritat av Gunnar Jacobsson, restes 1952 och är rent, avskalat med fönster som vackert släpper in ljus i lokalen på ett närmast skirt och poetiskt vis.

Det blir en fin, borgerlig, ceremoni, där den avlidnas tre döttrar var och en för sig hedrar sin mamma på sitt vis. Officianten är en vän till Anna, sköter sitt uppdrag med innerlighet, dikter läses, ”När lillan kom till jorden” sjungs och vi tar farväl av en varm, hjärtlig människa. En taxibuss tar oss, med god service, tillbaka; den unga familjen, Anna och jag. Efteråt träffas vi i en samlingslokal nära Annas hem, äter smörgåstårta, dricker vin, pratar och låter timmarna gå till det blir sen kväll.

Klassiker. Foto: KAI MARTIN

Anna har ordnat med en övernattningslägenhet i det av Ralph Erskine-ritade, drygt 30 år gamla bostadsområdet, öster om centrum, nära Umeälven. Jag somnar, efter att ha bäddat, vid midnatt och sover tungt efter en lång dag. Vaknar lagom tidigt, tittar på hyllningen av Henrik Lundqvist innan jag går upp till Anna och gudsonens familj för frukost och planering av dagen.

Den lilla är sjuk och dessutom kraftigt skeptisk mot göteborgaren som kom inflygandes dygnet tidigare. Jag bidar min tid. Låter barnet komma till mig av nyfikenhet. Inte av tvång. Vi gör oss redo för en promenad, in mot centrum, i sällskap med den unga familjen, Anna, hennes storasyster och jag. Temperaturen denna gråa dag ligger kring nollstrecket, och vi går på snöklädda gator och trottoarer längs Östra Strandgatan, uppför Residensgatan, möter djärva cyklister i halkan och en och annan joggare innan vi når Residenset, som har sin historia men som efter ryssar och bränder har stått intakt sedan 1890-talet med tillbyggnad 1934. Vi passerar vackra Scharinska villan, som vittnar om en familj med ekonomiska resurser, och magnifika Moritzka gården, viker av vid Vänortsparken innan vi når centrum, där man på håll hör en politiker prata utan avbrott och utan publik (skulle det visa sig). Vi gör lite ärenden, gudsonen smiter in på anrika Burmans musik, hans flickvän och barn sovande i barnvagnen slår följe med mig efter secondhandkläder eller vintage. Men flickebarnet vaknar, så vi skiljs åt, för att hon åter ska få ro genom sin moders vyssjande och långsamt promenerande med barnvagn. Jag hittar en Röda korset-butik, på Rådhusesplanaden, och ställer mig snällt i kön eftersom blott sju personer åt gången får vara i lokalen. När det är min tur går jag in i butiken, scannar vant av och hittar ett rum med herrkläder, men får nu vänta på en ung man som har ockuperat stället. Jag hittar ett par snygga, fodrade läderhandskar, provar senare en skjorta (en grannlaga uppgift med att ta av alla vinterkläder), men väljer slutligen att endast köpa handskarna för 120 kronor till välgörenhet.

Efter ett besök på Systemet sluter jag upp med Anna, som sitter på O’Learys vid busstorget på Skolgatan, släcker törsten med en Pepsi, tänker på Michael Jackson, dricker upp och så småningom går vi iväg till Guitars the museum, där vi bokat tid för visning klockan 15.00. Vi blir guidade av Max Fenders basist Anders Östman, Tove Styrkes pappa, och får en svindlande resa i gitarrens historia, både lokalt, nationellt och internationellt, men kanske framför allt i tvillingarna Samuel och Michael Åhdéns flitiga samlande av instrument, som gett detta imponerande museum. Bröderna har också samlat lite tidstypiska prylar och banne mig om jag inte hittar en liknande CCM-mask, en Jacques Plante-modell, som jag hade i mitten av 70-talet.

Anna och jag blir fullmatade av historier, den ena mer svindlande än den andra, parallellt med information om gitarrbyggen: Hagström, Fender, Gibson… ja, också sådant som från det lokalt byggda akustiska gitarrerna från Granström & Sundquist.

Vi stapplar ut efter den exklusiva sejouren och söker oss mot en vintagebutik som ska ha kläder som kanske kan locka. Vi går fler, får ringa för att hamna rätt och får oss en rejäl promenad, som kanske inte är det bästa för Annas ömmande, stukade fot. Inte blir det bättre av att butiken är en lumpbod, få kläder och mycket prylar som inte är värt något närmare öga. Vi travar vidare, tar en buss österut och kliver av något kvarter ovanför restaurang Gröna Älgen, som ska ha Umeås bästa pizza, men som också ligger nära Annas mamma hem och var en restaurang hon gillade och frekventerade flitigt. Vi är först i sällskapet i en övrigt fullsatt restaurang. Bord är bokat, vi slår oss ner och väntar in Annas systrar, den yngsta med familj, och gudsonen med familj. Vi är ett stort sällskap. Vi väljer lite olika maträtter och jag dricker vin till min À la Parma, San Marzano tomatsås, mozzarella, soltorkade tomater, toppad med parmaskinka, ruccola och Västerbottensost, som smakar mums. Det är något av ett hipsterställe, hippt, men vad vet jag, jag är ny i stan. Så bryter vi upp, promenerar de några och hundra meterna hem, dricker lite mer vin, samtalar och så går jag ner, i den kalla vinternatten, ned till mitt tillfälliga boende för en godnatts sömn.

Det är min sista dag i Umeå, för den här gången. Det är redan klart att jag ska återvända, nu med Z, när Anna fyller 60 år i sommar. Men första ska jag städa ur lägenheten och ägnar en timme åt att packa och göra fint. Sedan förenas jag med packningen och familjen för frukost. Somnar en stund på soffan, till den lillas förtjusning, som hittat sitt eget namn på mig: Kalle Martin, innan vi tar en promenad i kylan för att gå några knappa hundra meter till Bildmuseet. Det är en vacker byggnad med genomtänkt arkitektur, generös med fönster som skapar bildkonst genom utsikten. Listigt. Vi börjar längst ned med att hänga av oss och tar oss sedan högst upp och betar nogsamt av plan för plan, utställning för utställning med fascinerande bilder av sydafrikanske fotografen Zanele Munoli, nordiska arkitekters skapande, Umeåkonstnären Iwo Myrin med mera. BIldmuseet är spännande och det är både lätt att känna sig välkommen och vilja komma tillbaka.

Den unga familjen har gått hem och lagt sitt barn, så när Anna och jag kommer dit byter vi av dem och låter de unga tu gå på konstnärstur på egen hand. När de vänder åter är det dags för mig att bege mig mot flygbussen. Stormen Malik har härjat och jag är osäker på hur flygen går, men vill ändå var där i tid. Det blir en promenad till busstorget vid Skolgatan, läser av att bussen ska gå 17.00 från hållplats O, har skaffat biljett via en app och är redo. Men klockan går och plötsligt, men minuter kvar, inser jag att jag står vid C, som skymd bakom en pelare kan tas för ett O. Jag hastar rätt och hinner med en hårsmån till bussen och kommer till flygplatsen för att konstatera att flyget är försenat. Innebär det att jag missar anslutningsflyg till Göteborg från Bromma. Ingen vet säker. Jag bidar min tid, äter en Caesars sallad, dricker rött vin till, letar efter möjlighet till vatten, men efter att jag har serverats är serveringspersonalen spårlöst försvunnen. Jag läser lokaltidningen, läser ur min medhavda bok och snart är det dags för avfärd. Stormen har mojnat men rycker och sliter ändå i planet vid take off. Uppe i lyften går resan lugnt, jag ser ett mörkt Sverige passera förbi, ser kustlinjen med flämtande ljus innan vi tar Stockholm med storm, flyger in från öster västerut, över Lidingö, Djurgården med Gröna Lund, Stadshuset, Kungsholmen, Alvik och sedan Bromma flygplats, en knyckig landning och i all hast till det, tack och lov, väntande Göteborgsflyget. Ny resa och Svealand blir Götaland och orter jag inte kan identifiera passerar revy under mig. Jag skymtar Lidköping, Läckö slott och hinner förstå att vi tar en vid sväng för att flyga in söder ifrån på Landvetter. Så ut, så möte med Z som hämtar mig, så hem.