Rendez-vous på Radisson

Kärleken är viktigt. Oavsett om det är vardag eller fest. Det ska alltid finns skäl att hitta en öppning för hyllning av den man älskar. Även om man hamnar i trångmål beträffande tid och späckade scheman. Bröllopsdagar är ju alltid något extra, så varför inte något extra allt… Det var ju ändå då, vid bröllopet, som man manifesterade sin kärlek, den som en gång startade mellan – i regel – två främlingar och som sedan växt sig till något större.

Med Z träffade jag inte bara min käraste utan också min själsfrände, den soulmate som det är lätt att dela livet med, som är den vän man behöver, den älskade nära, det motstånd och klokskap man behöver när livet sveper in en i tvivlets dimma. Det är lyx att ha det så.

När vi nu firade linnebröllop (ja, det finns ju namn för varje år att fira från bomullsbröllop – ett år – till platinabröllop – 80 år), så varför inte skatta den dagen lite extra…? Vi tog in på hotell. Ja, Skäraton från i somras fick bli Käraton nu. Vi hade fått ett erbjudande synd att tacka nej till, så vi checkade ut tidigt från våra jobb för att checka in tidigt på Radisson Blu Scandinavia vid Drottningtorget, gamla Sheraton, som vi äldre göteborgare fortfarande dristar att kalla det.

Vi har fått en juniorsvit, två rum, en generös hall som möter, terrass som vätter mot Östra Larmgatan och takåsarna över centrala Göteborg, ett stort sovrum med bekväm säng och ett badrum som kunnat erbjuda badkar, men å andra sidan hade vid Hagabadet inbokat några våningar ner.

Incheckat bröllopsdagspar. Foto: KAI MARTIN/ZEBA PEDERSEN LÖWEN-ÅBERG

Vi väljer att byta om direkt från våra festkläder – Zeba i den zebrarandiga klänningen från Monki som jag köpte till henne i 50-årspresent och de tuffa Dr Martens vinröda kängorna från butiken vid Covent Garden, London hösten 2017; jag i min tredelade, svarrutiga Oscar Jacobson, fynd från Hede, december 2017, en vit, buttondownskjorta, Hawes & Curtis, secondhand, en Amanda Christensenslips, lilarandig, secondhand, en lila snusnäsduk (John Henric), ett par randiga strumpor (Claudio) inhandlade som gåva från Z under Danmarkshelgen nedstoppade i ett par svarta Tiger of Sweden, myggjagare fyndade på Erikshjälpen för några år sedan. Men stassarna skulle vi ju återkomma till, men nu var det badkläder under, hotellets badrockar och tofflor som fick tjäna som skylande plagg våningarna ned till spaavdelningen i hotellets källare.

I spalandskapet. Foto: KAI MARTIN

Det är ju som att komma till en annan värld. Musiken är nedtonad, ambient, som gjord för att andas in, andas ut till. Vi blir rekommenderade att byta till badhusets tofflor då golven kan vara för hala för hotellets mystofflor. Vi får en broschyr, ja två, om hur man kan gå till väga och i vilka steg man rekommenderas ta för att nå maximum spa. Vi inleder med duschande… eller, jag gör det. Z måste i all hast styra upp något och kommer då jag svettas i ångbastun tillsammans med en för mig okänd kvinna. Jag sitter på behörigt avstånd i dimman, ser dubbelt ingenting; utan glasögon och i det tätta dis som belägrar bastun. Z kommer och tillsammans sitter vi en stund innan vi låter en kall dusch växla mellan en varm. Vi provar fotbad, utan att jag blir nämnvärt exalterad. Musiken vilar i provocerande stillhet, som David Silvians solostycken i instrumentalform på valium. Det börjar krypa i kroppen. Avslappning är inte min grej. Z är bättre på det. Vi hamnar i bassängen, där några medbadare kopplar av med stilla samtal. Vi pratar med, men det känns som våra röster ekar i stillheten. Vi går upp. Testar lite andra faciliteter, en dusch som ska få en att bli en riktigt göteborgare. Jag som redan är det roas dock av duschandet på korsan och tvärsan. Dagen efter ska jag roas igen, men då ute i verkligheten. Peter Apelgrens målningar hänger på väggarna, men blir liksom kulisser i spalandskapet och får inte den uppmärksamhet som de förtjänar. Det kryper i kroppen och medan Z kör en sista behandling i något slags dusch väntar jag otåligt för att vi gemensamt ska troppa av. Jag smiter iväg i ett hörne för att skifta våta badbyxor till torra kallingar, upptäcker att ett man följt efter, men han smiter iväg när jag vänder mig om. Och, ja, jag hade badrocken på.

Så kommer vi ut, passar på att boka bord på Noot, går upp för att dressa om, plundrar minibaren, tar en glas vin på terrassen och undrar när regnet, som den gråmulna himlen skvallrar om, ska komma. Så tar vi hissen ner, ser att någon tagit in i popup-rummet som vi frekventerade i slutet av juli, och sätter oss till bords på Noot. Får fin service, bestämmer oss för en egenkomponerad trerätters meny – Z äter grillad vitkål, stekta, svenska vita bönor, inlagda mandlar, svampemulsion och jag blåmussla med smörinkokt gulbeta, salvia, inlagd gulbeta, torkad svart oliv. Hon dricker det spanska röda Merlotvinet vi beställt en flaska av, jag tar ett glas vitt. Allt smakar utmärkt och spaeffekten slår till. Vi umgås, är med varandra och fortsätter våra outsinliga samtal i livet. Huvudrätterna – vildsvinsköttbullar, potatispuré, inlagd gurka, rårörda lingon och gräddsås för henne; råbiff på innanlår med fläderkapris, rödkål inlagd med enbär, machesallad, rostade frön, potatis och persiljeemulsion till mig – är utmärkt kökskonst. Så kaffe och efterrätt: inlagda plommon för Z och chokladtryffel till mig. Klart man blir glad, mätt och nöjd då.

Magisk mat med nordisk touch. Foto: KAI MARTIN

Vid bordet bredvid sitter regissör Staffan Aspegren, som jobbar med ”Kärleken skonar ingen” på Göteborgsoperan, så jag smiter över för ett kort hej innan Z och jag fortsätter kvällen på rummet. Vi har haft en lång dag och väljer att avsluta firandet tidigt. Dessutom ska jag upp tidigt, eftersom mina förpliktelser som farfar kräver min närvaro i Kålltorp 08.00.

Nattlig utsikt. På hotell Royal lär poeten Gunnar Ekelöf bott och di

Så jag stiger upp 06.00. Märker hur regnet slår mot fönstren. Z sover djupt. Jag gör min morgontoalett, klär mig i vardagsklädsel – Jacob Cohen-jeans och en gråspräcklig Samsø & Samsøskjorta (second hand, förstås). Z vaknar långsamt, men vill äta frukost med mig, så vi ansluter med till de morgontidigas, glesa, skara i matsalen, där varje slammer från en sked, kopp eller tallrik ekar.

Vardagsmorgon i Göteborg. Foto: KAI MARTIN

Så får jag skynda, lämna min älskade för en regntung Göteborgmorgon i rusningstrafik. Jag, som inte åkt spårvagn sedan tidigt mars 2020, har nu på några dagar gjort resor med skräckblandad förtjusning. Nu väntar en resa på en glest besatt trean mot Kålltorp, farfarsdag med sonsonen; hedersuppdraget under hösten, som jag inte vill missa för något i världen. Z…? Hon gick upp på rummet och utnyttjade möjligheten med sen utcheckning innan vi förenades i hemmet dit barnbarnet och jag anslutit för en förmiddagslur.

Resan med Hilda

Vi välkomnade en ny trotjänare i familjen. Ja, jag vet, trotjänare är någon/något som följer en länge. Det blev inte så med Tiggan, som var törstigare än ett fyllo och som började bli kinkig med reparationer som vi inte riktigt var så förtjusta i. Så adjö efter x antal mil och tack för den här tiden. Dricka kan du göra hos någon annan.

Vi hade filurat ett bra tag på vad vi hade för önskemål. Helt klart var att en bil med högt insteg var bra för min rygg, för det ska vi ge Tiggan; min dåliga rygg har mått bättre av en VW Tiguan. Vi ville gärna ha dragkrok. Men framför allt en bil som drog sparsamt med bensin, något som borde vara rimligt dessa dagar och som det är helt obegripligt att ingenjörer world wide inte lyckats med i någonstörre utsträckning att fixa. (Elbilar undanrakat.)

Vi testade. Vi provkörde. Vi diskuterade. Vi funderade på leasing, men avstod snabbt. Vi hamnade, efter tusen och en bilmärken och provkörningar, hos Toyota i Mölndal/Sisjön. Vi kom hem med ett signerat köpekontrakt på en Rav 4, en elhybrid, som hade allt vid kunde önska oss, förutom dragkrok. Nej, den var inte helt ny. Men en tre år gammal bil är ändå ny, även om den tidigare ägaren måste ha dragit på på en grusväg, något som motorhuven vittnade om, perforerad med stenskott i lacken. Det skulle firman fixa. Precis som stenskotten på rutan… just de detaljerna återkommer vi.

Z och jag har någon grej med registreringsnummer. Vi gillar kombinationer som ger associationer. Det gör bilresan roligare och en bil mer personlig. Som min Peugeot med RFU, som blev Rufus, ett kärt fordon som tog mig runt från 2006 och några år framåt.

Nu har det alltså blivit Hilda, som vi börjat känna in och som nu skulle få sin första gedigna långtur. Stämde våra teser med försäljarens löften om bränslesnål. Vi for mot söder. Skulle på konfirmation, som i Danmark är stort och prestigefyllt.

Z och jag hade tagit delar av eftermiddagen ledigt. Men vårt följe kunde inte riktigt det, så 16.15 var satt som avfärd. Det blev inte riktigt så. Skäl som packning inte klar, brobiz för färjan glömd, nyckel till vårt ”hem” i Bagsværd (Z:s syster T:s lägenhet) glömd plus att tre av fyra ville äta på vägen. Ankomsten till förorten till Köpenhamn blev sen, kvällen hade tagit över dagen och tiden mellan att vi installerat oss och jag skulle gå och lägga mig krympte. Ungdomarna…? Jo, de tog tåget in till Byen för en krogrunda, som unga mänskor pläga göra. Där är inte jag, om jag någonsin varit det.

Så istället randades åter en ny djärv dag där avfärden skulle vara tidig för klockan 10 började ceremonien i Udlejre kirke.

Hilda hade tagit oss tryggt och smidigt från Sverige över sundet ned till vår destination. Vidare västerut var det heller inga problem. Hon lydde villigt ackompanjerad av dansk fm-radio.

Förväntan utanför kyrkan var stor. Tio barn skulle konfirmeras och deras familjer skulle vara åstunda vittnen. Jag hade, förstås, klätt upp mig: en smårutig H&M-kostym med brittisk touch inköpt några mil från Ølstykke där kyrkan låg, en Charlestone Tie Rackslips till en vit Hawes & Curtisskjorta, ett par svarta brogueskor, Paul Smith; allt second hand, förstås. En snusnäsduk i vinrött kontrasterade den grönbrokiga slipsen. På huvudet en sotarmössa. Det var höst i luften, men solen sken milt mot en blå himmel med skira moln.

Danska psalmer är inte bara verser på Z:s modersmål utan också melodier som jag i stort inte känner igen. Jag försöker ändå, stöttad av en väninnan till tvillingarnas – de som ska konfirmeras – mamma. Med skolad, stark stämma i ryggen finner jag melodien och får en värmande kommentar från Z efteråt.

Ungdomarna välsignas, de är alla ostyriga 15-åringa, truliga, späda, grovlemmade, finniga, fina, förväntansfulla, spända. Det är vackert. Utanför gratuleras de. Olika slags vrålåk väntar på att ta dem iväg på en tur. Tvillingarna får en resa i en vit Porsche som spinner innan den ger sig iväg med ett vrål. Foton tas. Kramar delas ut. Pandemin är en bit bort; så nära ändå.

Vi har inte riktigt hunnit arrangera present till tvillingarna. Åker till ett närbeläget köpcenter. Hamnar i gräl. Går skilda håll. Jag hittar en Røda korsbutik som inte skänker någon tröst. Köper solrosor, men då jag ska betala med mitt danska Danske bankkort vägrar den acceptera min betalning – trots rätt inslagen kod. Hmmm. Har en hundring i plånboken, som ger mig två buketter solrosor. Z är i en Kvickly för att fixa grejer så att hon kan fixa buketter. Jag får sms var hon är. Går in i butiken med min blomsterkvast som en expedit tror är från hennes affär. Jag förklarar att jag har köpt dem på ett annat ställe och får engelska som svar. Jag upprepar på svenska, irriterat eftersom jag redan är det, och får slutligen hjälp som säger, fast på danska, det jag redan har sagt. Går ut. Väntar. Z kommer och tittar på min blommor, undrar varför jag har köpt dem. Efter en stund blir det en kompromiss. Z ordnar så att hennes och mina blommor binds om, men först ska var och en av hennes rosor dekoreras med en dansk hundring. Det blir fint, till slut, och blomsterbutiken gör ett vackert arrangemang av det hela. Z:s griniga gubbe tappar surheten och vänder sakta bog.

Vi åker till N, Z storasyster, var tvillingar S och L alltså har konfirmerats och nu ska hyllas. Välkomstdrink på verandan i en tidiga hösteftermiddagens klara väder. Rosa bubbel, specialbeställda M med tvillingarnas namn på i små pappkorgar, mixade nötter i andra pappkorgar; gäster kommer, fler anslutet. Festen börjar.

Bakom huset finns en liten gräsmatta där det i somras stod handbollsmål till de handbollsspelande tvillingarna. Nu stod där ett stort partytält. Borden var rund, utplacerade för att ingen skulle sitta för tätt, en riklig buffé – förrätt, varmrätt och efterrätt – dukades upp under gång, tal hölls, drycker dracks, det var ett liv och ett kiv och ett sorl, med styrkan i rösternas volym som steg ju längre vi satt där. Min tinnitus grumlar till min hörsel i massans sorl, att i detta försöka urskilja danskan gjorde min skalle trött.

Jag gick åt sidan. Valde enskildheten och stillheten. Blev inkallad för något tal som inte skulle missas. Blev utkallad till en gräsmatta, ett slags allmänning, där ungdomarna samlats för lek och spel. Stora uppblåsbara plastbollar, där man kryper in, och sedan ska tackla varandra under ett försök att spela fotboll. Tiden smet iväg. En ny kväll kom och med den en allt mer tilltagande, rå och fuktig, kyla. Strax efter åtta påkallar jag uppmärksamheten, att jag vill åka hem, att gubben är trött. Vi landar i soffan i Bagsværd med den längtande brittiska bulldoggen Max vid våra fötter. För mig tar tröttheten snabbt över, jag dricker den øl jag längtat efter, efter allt för många Coca-Cola till maten, som den chaufför jag har varit. Men märkligt nog rinner den ned på tvären, trots att det är en Classic, den av Tuborgs ädla drycker som jag föredrar.

Vi skådar en ny dag. Dimmorna lättar och solen tar över. Det är en förväntans stund. Jag ska äntligen få komma till Søllerød loppemarked, eller Holte loppmarknad som vi säger. Det ställe som på allvar 2008 triggade igång mitt secondhandintresse, som att det snudd på svämmat över. Något som också gjort att jag, kanske, föräras en medverkan i ”Antikrundan” (något jag skrev om här).

Vi intar frukost, får med ungdomarna och T, kommer iväg, parkerar, tar ut pengar (återigen nekas jag använda mitt danska Danske bankkort, så jag får låna av Z) och kliver in på det nya området i Holte som huserar loppisen. (På det gamla är det tillfälligtvis ett covid-center för provtagning). Vi bestämmer ett stråk vi ska gå. Men det Z har sagt stämmer inte med det jag uppfattar. Hon vill gå i cirklar, som i öar, då jag tar ett motsolsvarv. Efter en stund inser jag att mitt sällskap är långt efter, ja till och med osynligt. Jag har hittar en hyfsat snygg Tigerkostym i min storlek för 250 kronor i den danska valutan, men vill ha Z granskande öga. Förstås är benen för långa, ärmarna likaså. Vill jag verkligen ge mer jobb till min skräddare…? Som vanligt är det en salig röra av skräp, fynd och den sedvanliga presentsatsen 75 procent damkläder, 20 procent barnkläder och resten herr av skiftande kvalitet.

Väl förenad med Z hittar jag en grön filthatt (inget egentligt märke, made in China), som blir min för en 20-peng. En gul Marlboroskjorta prutar jag ned från 50 till 30. En grå, snygg J Lindebergkofta blir min för en hundring. Z har har hittat en blå Tigerkostym i linne/ylle. Storlek 48, där jag en gång var, som kanske någon av sönerna vill ha. Köper den för 250 dkr. Z hittar en brödskivare, som hon länge letat efter, som inhandlas och hamnar i min kasse. Hon fyndar ett snyggt, smalt armband och i samma stånd finner jag en läcker läderväska som hon köper till sig.

Den första Tigerkostymen har nu gått, förstås, men den kunde jag ha och missa. Kvar finns en sobert grå Oscar Jacobsonkostym. Men 800 kronor är utanför min budget och heller ingen nödvändighet.

T måste lämnas, så vi bryter upp, går mot bilen med vår packning, som nu har blivit diger eftersom Z hittat en barnstol, Ikea, med jalusi, som är tänkt att roa barnbarnet.

Väl i Bagsværd tror alla att vi ska packa bilen för hemfärd via en tur till Reffen, det hippa restaurangområdet, på Refshaløen, en utsticker från Amager, med utsikt mot Kastellet och Den Lille Havfrue. Men mina intentioner har inte riktigt hörsammats. Jag vill hämta alla packning efteråt, för att inte locka tjuven. Så så blir det. Inresan till centrala Köpenhamn går inledningsvis galant, men i höjd med Bellahøj tjocknar trafiken på. Vi inser att det är något som inte stämmer och i mitt bakhuvud skaver något om Köpenhamns maraton… och ja, ett halvmaraton går av stapeln denna söndag. Vi är i trafikens och köernas grepp, men väl inne i Nørrebro mot Åboulevard så släpper det och färden går därefter geschwint.

Vi når Reffen, parkerar bilen. När ungdomarna tar en öl tar Z och jag ett bad i en Refshalebassin, uppfriskande och skönt när nu spetembersolen ler så rart. Bassängen är kantad av läckra containerbostäder, sådana som var på g också i Göteborg, men där kommunen som vanligt kroknade i sina långbänksbeslut. (Skrev om ett försök här.)

En kort promenad så var vi framme i det stojiga restaurangområdet med mat och dryck från all världens hörn. Vi beställer var och en för sig sin mat. S och jag fastnar för en nygrillad stek med pommes och nyslungad bearnaisesås. All mat görs och serveras med ett viss mått av tempo, köer bildas och glesas ut, barerna lockar med sin drycker… jag är sugen på en Pilsenr Urquell på flaska. Servitrisen häller upp en ekologisk Royal på fat. Jag undrar om den är min och upprepar min beställning. ”Den har vi inte”, svara hon. Jag pekar på flaskan i kylen bakom henne rygg och surt tar hon fram den, jag visar förnumstigt på etiketten och bokstaverar P-i-l-s-n-e-r U-r-q-u-e-l-l. Ännu surar svarar hon ”Ok, I got it”. Sätter mig med de andra som placerat sig under ett tak, som förvisso skyddar i solen, men också bjuder in en onödig kyla. På håll ser vi en bungyjump från en kran och jag tänker, aldrig.

Tiden rinner undan. Vi går till bilen, kör åter till Bagsværd, hämtar vår packning. Lyckas hårfint få in allt, trots barnstolen som skrymmer. I Prøvostenen är det dags för proviantering, øl, vin, koldskål, Ymer, kærnemjælk, rågbröd… Jo, Hilda rymmer med nåd det också. Färjan väntar. Fosterlandet likaså. Hilda har inte gnällt en enda gång, svarar fint mot vägen, är lite högljudd mot betongplattorna på E6:an kring Falkenberg, men är definitivt inte törstig på samma vis som Tiggan.

Drömmen om en kostym

Det hände sig vid den tiden, som förra sommaren, typ juli, att jag gick min promenad inne i centrala Göteborg och där, händelsevis, gick in i favoritbutiken Ragtime herr. Den jag regelbundet har besökt sedan 40 år tillbaka i tiden. Jag gör det av intresse för kläder som gör mannen, eller åtminstone gör mig. Den här gången fastnar mitt öga för en sanslöst vacker Tiger-kostym, som gjorde för sommarängar, blå med blomsterskiftande mönster, exklusivt italienskt tyg i en kombination av bomull, ull och linne. JAG! VILL! HA!

Men. Storlek 48 är några år och kilo sedan. Ålder och välmående har gjort mitt omfång mer spatiöst. Jag tittar på den. Känner på den. Jag till och med, fåfängt, provar den. Men inser det sura faktum att denna kostym kan inte ens den bästa skräddare göra till min storlek. Slokörat vänder jag ut ur butiken utan detta kap och någon vecka senare är den såld.

I min självupptagenhet kan jag inte ens se att den skulle sitta som en handsydd handske på min äldsta son. Istället försöker jag, återigen fåfängt, kontakta Tiger för att höra om det eventuellt finns någon kvar av detta så vackra plagg, men passande i min storlek. Men jag får inte ens svar och försöker tränga bort det faktum att kostymen har gått min näsa förbi.

I tanken har jag sedan dess återvänt till de bilder jag tog av denna så vackra kreation. Drömt om det som aldrig blev. Som en försmådd kärlek.

Det var nu ett tag sedan och jag har uppenbarligen gått vidare. Men inte tillräckligt och inte i så vida svängar att jag helt kunna förtränga den fantastiska kostymen.

Så hände det sig den tiden som idag var, det vill säga ett drygt år senare, att jag tar en tur ned till staden och, händelsevis, går in i min favoritbutik. Tänker, att det är bäst att jag tar en tur runt affärens skyltfönster i hörnet Magasinsgatan/Vallgatan innan jag går in. Och! Där! Hänger! Den!

Jag tror inte mina ögon. Går in. Känner på kostymen, på tyget, kollar storlek. Jo. En 48:a. Nej, jag passar den inte i år heller. Men nu ska den inte gå ur händerna på mig. Frågar min son om intresse finnes. Han är förtjust, men har inte råd. Det har ärligt talat inte hans pappa heller. Men kostymen ska in i familjen. Därmed basta. Jag köper den och en julklapp väntar. Eller en höstpresent. Eller en present. Bara. För. Att.

Alltid minnas – aldrig glömma

Vi kunde inte, av olika skäl, fira min äldste son födelsedag på själva dagen. Så det blev dagen efter, som ju också är min fars födelsedag. Jag skriver är, för han fortfarande, tack och lov, är så starkt kvar i minnet. Hans livs resa, den som jag kom att bli en del av i nära 57 år. Han som är upphovet till mina söner och det barnbarn som jag nu har välsignats med. 16 augusti 1924 är en förfärligt lång tid sedan. Ska man rabbla upp historiska skeenden så blir listan lång. Addera dessutom det som skett på det strikt privata planet blir utrymmet knappt och kanske bara ett flimmer av skeende, ett töcken som jag ska skona alla ifrån.

Men det finns ju minnesbilder som lyfter, som skapar sin egen historia. Pappa var en kreatör, en man med känslan i fingrarna, men som också var en inkännande person, en tänkare som njöt av konst, litteratur och natur. Det sistnämnda kanske skapat av den tid mellan 3 och 9 år som han var utackorderad på en bondgård (ja, det var väl två stycken, men en där han stannade längst tid) nära där nu Arlanda flygplats nu ligger. Farmor var ensamstående, tvingades till jobb som inte medgav omsorgen till ett litet barn; en svår tid, kan man misstänka, för henne, men som jag inte upplever plågade pappa. På bondgården fick han en närhet och respekt till och för djur och natur, lärde sig livet på landet, om blommor och blad, livets cykler. Han blev, som vi brukade skoja om det, alla tanters, barns och hundars käraste vän. Sträckan till vänlighet var kort.

När farmor sedan träffade farfar, mannen jag alltså ser som min farfar, blev det så småningom aktuellt att pappa skulle flytta tillbaka till henne och hennes man. Det var förstås en stor omställning för alla parter. Han som kom från det fria, men säkert också slitsamma, livet på landet för att bo mitt inne i storstaden med trafik, buller, höga hus och trånga gränder med mörka gårdar. Men sin fingerfärdighet delade han med farfar, snart blev modellflygandet en väsentlig del av fritiden och han blev snart vass i det. Ja, Sveriges bästa, till och med, med en medaljskörd och pokalsamling som var anstående. Fortfarande kan man på nätet hitta hans modeller, men om de byggs vet jag inte. Däremot var det inte utan stolthet som modellflygsintresserade kamrater upptäckte honom via hobbytidningar; ”Löwens modelltips”. Hans intresse blev också hans jobb, då han en period innan han flyttade från Stockholm till Göteborg 1948 var redaktör för tidningen Modellflygtidningen.

40-tal. Min far, hans syster och min farmor en bit in på 40-talet. Foto: PRIVAT

Sporten var större än vad man kanske tror, vid den tiden. Det var dessutom en konditionskrävande idrott där planet inte styrdes av någon motor utan vindens krafter. Det gällde att följa sitt plan genom terrängen för att finna det när det fann mark.

Men det var konsten som tog honom till Göteborg. Konsten och arbetet. Han hade vid 1948 års inledning fått arbete på Göteborgs Sjöfarts & Handelstidnings korrekturavdelning. Ett arbete som skulle följa honom genom hela yrkesverksamma livet. Ja, förbi tidningens konkurs 1973 och vidare anställning på GT:s korrektur och ja, det var tack vare honom som jag började min journalistiska karriär där.

Pappa var en hjälte. Duktig på så mycket. Han skapade på Onsala, vårt landställe vid Kungsbackafjorden, en trädgård som blev omtalad för sin prakt. Min syster bor kvar, men i ett nybyggt hus på tomten och vårdar arvet från en man med gröna fingrar och sinne för skönhet. Vi barn, och tror jag också släktingar och vänner, älskar han oljemålningar, den han själv ratade. Men också hans teckningar och etsningar från ett Göteborg som inte längre finns.

Pappa och mamma. Kungsbackafjorden, det självklara navet för barndomens somrar, i snipan som gjord för utflykter. Foto: PRIVAT

Han renoverade husen vi bodde i, var kreativ, mästerlig, noggrann och tog, till mamma förtvivlan, tid på sig för sitt extra värv. Men slutresultatet blev alltid oklanderlig. Oavsett om det handlade om renovering av parkettgolv, tak, väggar, spisar eller fasad. Lägg till att han under en avsevärd period dessutom skött fyra trädgårdar; vår i stan och på landet, mormors i stan och på landet (hon hade huset på tomten ovanför vårt); skötte ett antal träbåtar, som skulle lackas och målas (snipan, GKSS-ekan, träjollen, tvåmanskanoten och OK-jollen). Samtidigt var han social, gillade middagar och umgänge, tog med familjen på resor, cykelturer eller skidåkning nere i Alperna. På somrarna stuvade han ner min kamrater och mig i snipan och körde ut oss på favoritön, Yttre Lönn, i Kungsbackafjordens södra mynning, med klippbad, utmaningar med hopp från tio meter höga Länsmansröva, långa, ljuvliga dagar med lek och rekreation. Vid ett tillfälle, när familjen hade varit ute på tur med snipan, lade motorn av. Vi drev fritt i en rätt så styv vind bakifrån. Pappa fann snabbt på råd, av åror och en röd/vit bredrandig pressening och tampar skapade han en rigg och ett segel. Som ett vikingaskepp länsade vi mot hemmahamnen och kom tryggt i land.

När han såg en ung man, sin son, alltmer glida in i drömmar under tonåren, uppmuntrade han försiktigt läsandet; några klassiker som ”Greven av Monte-Cristo”, som på något vis öppnade för det bibliotek som redan fanns i hemmet, mitt framför näsan.

Pappa löste allt. Hjälpte alla. Kände av och mycket.

Förebild. Badbild från en tid då han är något år äldre än jag i dag och från hans 70-årsdag. Foto: PRIVAT

När beskedet hösten 2005 kom från min dåvarande hustru att hon ville skiljas ringde han som av en slump någon timme senare. Han frågar hur jag mår och jag försöker fåfängt ducka för frågorna, säger att allt är bra. Hans svar ”Men det hör jag ju att det inte är…”. Jag fick berätta till både min och hans sorg, men också tröst. Lyckligtvis är mina barn mer öppna mot mig och sin mamma, än vad jag någonsin lyckades vara; kanske ett arv från en tid då man bara skulle tiga och lida, inte älta.

När mina föräldrar började bli dåliga var det en självklarhet att försöka finnas där för dem. Ett slags tid av återbetalning för allt som de gjort för mig, en skuld jag nog vill säga jag fortfarande häftar men som förmodligen ändå ströks vid deras respektive bortgång.

Pappa fick problem med hjärtat, relaterat med det också bekymmer med blodcirkulationen i benen. Något som blev kämpigt när han skulle gå, eller än mer när han spelade sin älskade golf. I mars 2001 kom infarkten som en blixt från klar himmel. Akuttransport till Sahlgrenska på en fredag och beslut under helgen om en bypassoperation på måndagen. När vi träffar honom inför ingreppet är han på gott humör, kavat som vanligt. När jag frågar om han är orolig, svarar han att ”Nej, varför det? Vaknar jag inte efter operation är det ju inte mitt problem.”.

Operationen gick bra, men då hans patientkollegor tillfrisknade snabbt var hans mer långsamt. Han låg i en trebäddssal i nedsänkt i morfindimmorna. Men jag pratade med honom, ingjöt mod och hopp, bad honom hänga kvar, att jag älskade honom. Ord som han senare, berättade, att han mindes genom de drömmar som hemsökte honom.

Vi fick fler år med honom. Han och mamma bestämde sig för att flytta från huset; landet var sedan tidigare avyttrat från mig och bäddat för mitt boende. En lägenhet vid Gamla Ullevi underlättade livet för mina föräldrar, som reste och spelade golf, ibland både och, under en tid när de fortfarande var krya. Det var en lägenhet som de skapade något vackert av, konst, böcker och möbler som skvallrade om harmoni. När pappa avled 29 juni 2013 efter en tids sjukdom, hjärtsvikten fick denna vackra muskel att ticka allt långsammare för att slutligen stanna helt och återförena honom med mamma, hans älskade hustru som han saknat så i nära två och ett halvt år.

Det är i år tio år sedan hon lämnade oss. Åtta år sedan pappa tackade för sig. Allt i ett styng av ständig saknad, men också med en varm och ödmjuk glädje över att ha haft dem som mina föräldrar.

Sista sommaren. Jul i juli 2012 i familjens gemenskap den sista sommaren. Foto: KAI MARTIN

Ja, jag vet, lite sen med uppmärksamheten på din födelsedag, pappa, men grattis, tack och jag tänker på dig. Varje dag. Kram…

31 år – det hände sig vid den tiden

Det svindlar. Livet. När jag idag firar min förstfödde sons 31 års dag. När jag ser tillbaka på livet från idag, 2021 till 1990 då han föddes. Han, ett efterlängtat barn. Jag en man, som passerat de 30 med råge, men som några år innan drabbats av en barnlängtan som jag inte visste att män kunde. Lyckligtvis träffade jag en kvinna, som jag förenades med av kärlek och den 15 augusti, någon vecka för tidigt, kom han 17.27 på KKI på Sahlgrenska, sjukhuset där jag själv föddes. Det var ett välskapt barn, där hans mamma sattes på tuffa fysiska prov, men med kraft, beslutsamhet och en kombination av oro och längtan gav en förlossning, som startade ett drygt halvt dygn tidigare.

Hennes första ord, med gossebarnet i famnen, var ”Det var det djävligaste jag har gjort, men jag kan tänka mig att göra om det”. Så fick också vår son en bror några år senare.

Litenheten. Det är ju den som förvånar. När man står med den nyfödde i ett ömsint, försiktigt grepp, balanserande huvudet på den sköra kroppen. Ett litet liv berett på att ta sig an livet. Det är skört och starkt i samma andetag.

Med barnmorskans ord om att ”Ni är de bästa föräldrar”, dröjde det några dagar innan mor och barn kom hem. Väl hemma blev det en ny tid med en varelse som var orolig, som inte slöt tätt vid amning, som fick ont i magen och därför sov dåligt i korta stunder. Det var svårt att räcka till som förälder, men tiden gick. Vår son växte och den gränslösa kärleken till detta barn blev allt större. Han som med så tydlighet från första stund var sig själv, sin egen karaktär med sina egna behov, sin egen vilja.

Att få se ett barn växa upp är stort, ett slags livets välsignelse, samtidigt löper förhoppningarna gatlopp med oron genom livet för att allt ska gå bra, för att inget ska gå fel. Man bär som en skyddande hand över uppväxten, håller om, släpper taget, beskyddar och värnar för att i nästa ögonblick låta gå. Ett steg i taget. Ett steg i taget.

Nu, 31 år, ser jag en man som är mitt lilla barn. En man som inom sig är samma späda son, som då. Med samma karaktärsdrag och vilja, men som har vuxit, vågat och tagit steg för steg i livet mot där han är nu. Han har nu mött kvinnan i sitt liv, skaffat sig familj, blivit gift, har välsignat sina föräldrar, styv- och svärföräldrar med barnbarn, sin mormor med ett barnbarnsbarn, låtit sin bror blir en ömsint farbror och odlar stillsamt en karriär samtidigt som han är en stöttande, inkännande man/far/son. Han omfamnar så mycket, min son: allvar, lek, kärlek, sorg, men också ett så vackert ansvar som kärleksfull far. Jag ser mitt barn som en fantastisk far till sina barn, så närvarande, så inkännande, deltagande, ömsint och seende; var jag någonsin det? Är jag det i min rastlöshet…?

Så går jag bredvid honom ständigt, för som far släpper man aldrig taget, steg för steg; håller om, släpper taget, beskyddar och värnar för att i nästa ögonblick låta gå. Ett steg i taget. Ett steg i taget.

Grattis, unge man. Du är fantastisk. Jag älskar dig. Tack för dig.

Dyra, kæra Danmark

Det är någonting med att hänga upp tvätten på sträcket utomhus. Se hur den rentvättad låter sig smekas av vinden, bölja i dess nyckfulla takt och samtidigt kyssas av solen för att av dessa gemensamma krafter för att göra tvätten torr. Det blir en kraftansamling av en hög med tvätt som behöver göras efter att man har rest. Väl på sträcket är det som poesi i rörelse, en stund för kontemplation och vegeterande. Men för att komma hem krävs en resa och den tog sin start på grund av ett uppskjutet bröllop från förra sommaren som nu skulle bli verklighet, om än i en coronaanpassad dräkt. Det slumpade sig också så att en 18-åring skulle fira helgen efter och eftersom släkten som stått för inbjudan till dessa båda evenemang tillhörde Z var det mot Danmark och Köpenhamnsområdet som vi tog sikte. Vi hade bestämt oss för att inte pendla mellan dessa högtidliga tillfällen och fick plats hos T, Z:s storasyster, och hennes fina, hemtrevliga lägenhet i Bagsværd.

Vi brukar ju åka vägen Helsingborg–Helsingør med färjan och vidare ned mot Köpenhamn och den nordvästra förorten där vi skulle husera den här dryga veckan. Men nu var min kära vän Anna på väg till Malmö för att hälsa på sin son, tillika min gudson, Simon med käraste och deras dotter Sonja, som fyllde ett år i mars. Z och jag hade inte sett underverket sedan slutet av maj 2020, så det var hög tid. Jag hade en idé om att jag, kanske, ensam skulle ta tåget över under veckan vi var i Danmark, men det röstades snabbt ner av Z. Så istället tog vi vägen om Malmö för några timmars umgänge under en grånad himmel. Vi prickar rätt på väganvisningen, där det är meningen att vi ska ha picknick nere vid St Pauli Kyrkogårdar, mellersta. Z guider mig rätt där vi passerar Hornsgatan, Drottninggatan innan vi viker av Amiralsgatan med sikte mot St Knuts Torg där vi hittar en p-plats vid Mäster Danielsgatan. Vi ringer Anna, som kommer och möter oss på St Knuts Väg och gemensamt köper vi mat på Spoonery St Knut för att ta med till kyrkogården där Simon och Sonja väntar. Det blir mineralvatten till köttbullar med sås och potatis, rårörda lingon till, för mig. Att möta Anna är som om tiden upphört sedan vi senast skildes; det är lätt att ses och vi är nära skratt, lek och allvar. Vi går i samlad tropp till mötesplatsen på en öppen plats mellan gravarna. Sonja har, förstås, vuxit, har lärt sig gå och är uppfriskande skeptisk mot sin gudfarfar och hans hustru. Hon får ha sin distans, som man ska respektera. Vi får en fin stund med mat och en stilla promenad mellan gravarna, från ståndsmässiga, mer anspråkslösa och de med rik historik och de som lämnar svindlande frågetecken efter sig.

Men tiden är, som livet, utmätt och Anna, Simon och Sonja ska vidare precis som vi. När vi cirklar oss tillbaka till bilen hamnar vi som av en slump på Jord på Falsterbogatan och stannar för en kaffe, lemonad och chokladboll. Vi delar bord med en kvinna som sitter utomhus, andas in stillheten innan vi styr kosan ut ur Malmö via Rosengård mot Öresundsbron och vårt mål för färden. Trafiken denna tidiga fredaseftermiddar är måttlig, på Pepparholmen saknas tulltjänstemännen och snart har vi passerat Kastrup utan att behöva visa våra covidpass. Trafiken tjocknar på, som om köpenhamnsborna tagit tidig fredag, men jag kan vägen till Bagsværd sedan 2007. Väl på plats står T i köket och gör frikadeller och potatis. Dubbelt upp en dag som denna…? Jo, kanske. Men samtidigt mat gjord på olika sätt och T kan sin danska kökskonst med ackuratess.

Hon har varit orolig för mig och min allergi, för sedan ett drygt år tillbaka har hon, förutom sin man L, en fin old english bulldog kallad Max. Jag har inget emot hundar, eller katter för den delen, men håller ändå gärna ett klädsamt avstånd till djuren. Allergin klarar sig hyfsat och jag får senare lära mig att just den rasen är lågfrekvent gällande allergikänsliga. Max är en charmig jycke som snabbt fattar tycker för mig, en relation som stärks under vår vistelse. Det blir tidig nattning, åtminstone för mig. För Z har alltid ett stort behov av återkoppling med sin syster.

Lördag

Så väntar lördagen där vi efter frukosten i god tid ger oss av till bröllopet mellan Z:s och T:s styvbror A som ska gifta sig. Det är en bit att åka till Hedehusene och kyrkan mitt i byn, men Z guidar med fast hand den lite krångliga vägen att ta sig fram. Vi parkerar, tittar upp mot en himmel som är grå och inte helt pålitlig; ska det regna? Vi går in från fel håll, men blir guidade rätt och är i skönt god tid, hälsar på brudgummen och lite släktingar och kommande. Det är en vacker kyrka, nyrenoverad och med stolta istället för bänkrader. Vi sätter oss rätt långt fram och väntar på akten, som inleds med kyrkklockorna och brudparet som kommer in med vittnen till Mendelssohns klassiker. Jag får skärpa mina sinnen för att helt hänga med i vad prästen säger, men hugger in i de för mig okända psalmerna med friskt humör.

Så ut för att gratta brudparet, ta bilder och se hur de sedan kliver in i amerikanaren som ska ta dem till deras redan gemensamma bostad där också festen ska hållas. Det är ett stenkast från kyrkan, ett partytält är rest, på terrassen ligger en spädgris på grillen och mängder med mat och dryck står och väntar på gästerna och brudparet. Jag håller mig, förutom ett glas vin, till läskedryck enär jag är chaufför. Timmarna går, tal hålls, samtal förs, klassikern med att brudgummen vid brudvalsen slits ifrån bruden och får sina strumpor avklippta längst ut utförs och regnet håller sig på avstånd. Däremot glider temperaturen upp, den som senare ska bli ihållande hög.

Vi blir kvar i mer än sju timmar innan vi bryter upp för att försöka ta oss hem. L har kört hem T:s bil, så T blir med oss. Jag tar fel på en avfart och kommer därför inte helt rätt tillbaka. Det blir ett, på grund av trötthet, gräl mellan mig och Z om rätt väg, men till slut lotsas vi tillbaka mot Bagsværd. Jag lägger mig för att läsa Britt Peruzzis debutdeckare ”Aldrig glömma”, som tillsammans med Ian Rankins ”Den svarta boken” är min respocket och -läsning.

Söndag

Den intensiva värmeböljan har tagit fart. Molnen for redan under lördagen sin kos. Nu strålar solen på blå himmel. Natten har varit kvav och gett en rastlös sömn, som i sin tur ger en seg start på morgonen. Men då vi väl kommer iväg är det för en liten nätt nostalgitur. Vi har siktet inställt mot Charlottenlund för bad i Öresund, men den gamla över hundra år gamla befästningen med vallar och stränder får vänta. Först slingrar vi oss på dessa så vackra vägar genom Gentofte ner mot Hellerup, alléer, separerade gator, mjukt välvda som i harmoni för en bilförare som vill ta det danskt roligt. Husen som kantar ler inbjudande och vi är snart på väg över viadukten som leder till Viadukt allé, där en gång Z bodde och som hennes far bodde kvar till våren 2012. Huset har fått ytterligare en ny ägare, vi svänger ned till vändplatsen, ser några fina bilar, hus som älskas och vårdas, andra som saknar omvårdnad. Så styr vi ned mot Strandvejen, går in på Irma för proviantering, dels för strandhänget, dels för kvällens måltid, där jag ska stå för maten. Det blir med andra ord en påse ärtor och två flaskor vin. Vi lastar in i bilen, men tar också en promenad för det finns två Röda korsbutiker på armlängds avstånd och en secondhandbutik. Stängt på söndagar, förstås, men alltid bra att reka läget. Så äntligen mot Charlottenlund, där mängder av bilar skvallrar om att vi knappast är ensamma om att vilja bada. Men jag gör som mamma, kör längst in och där finns verkligen en p-plats, dessutom i skuggan. Väl parkerad bjuder Z på en is från kiosken och något att dricka. Värmen trycker på, glassen sitter perfekt, drickan likaså. Jag byter om snabbt och försvinner lika snabbt ned i Öresunds svalkande vatten. Z håller sig på stranden den här gången och spritar ärtorna och äter nogsamt upp de som finns i hennes påse.

Vi latar oss, pratar, njuter av strandhänget, tittar på en familj med två barn där den ene är i mitt barnbarns ålder. När de bryter upp börjar det äldre av barnet att prata med oss, Z svarar och mamman glider in i samtalet och snart kommer spörsmålet om det yngsta barnets ålder, där vi gissat rätt. Mamma har jobbat i Stockholm, berättar om barnens namn, som är lite annorlunda danska, och säger att hon älskar Sverige. En fin kommentar innan vi skiljs åt. Vi drar oss hemåt. Middagen ska lagas i god tid till EM-finalen England–Italien. Jag har valt meny efter det lag som vi håller på: spagetti och köttfärssås, till det italienskt rödvin. Maten tas emot med glädje och efter förlängning och straffar vinner Italien, kanske med lite hjälp från min insats i köket.

Måndag

Z har tagit ut rutten. Promenad ned till Bagsværd sø, båttur till Nybro för vidare transport till Furesø och den strand där Z som barn har lekt och badat. Jag har mina promenadskor, ett par Sneaky Steve, lågskor som jag köpte i 2020 års början. Perfekta för en gångtur under tjänliga förhållande och i stadsmiljö. Väl nere vid båtturen visar det sig att måndagar går inte båten. Det blir en promenad ner till Nybro båtcenter, där vi diskuterar om vi ska hyra en båt eller kajak. Men det faller på att den inte går att lämna på stället vi ska till, Frederiksdal. Så vi börjar att gå, tar vägen över en bro, ser kanotister som kämpar i de strida strömmarna, väljer efter bron att gå rakt fram och där går vi alltså helt galet. Istället för att följa ån norrut går vi österut på skogsvägar, frågar slutligen om vägen och viker av mot vänster som också blir västerut och kommer så småningom upp nära det barnhem där några av Z:s syskon kom att bo i sin barn- och tidiga ungdom. Väl på asfalt hittar vi nu rätt, smiter in på Frederiksdals ridcenter, för Z tror att hennes styvsysters ena dotter jobbar på det stallet. Så var det inte. Därför fortsatt promenad ned mot sjön och stranden, förbi vackert blommande fält med min favoritblomma vallmon som drottning över all växtlighet. Z berättar om sin barndom, var familjen tältat, vad de åt från kiosken, bjuder senare på pølse och sodavand; vi lägger oss i skuggan från några stora trän, solen lyser starkt, vi byter om för bad, går en och en och badar, för att någon alltid ska vara kvar vid våra värdesaker. Vi dröjer kvar i några timmar, kikar på folk, pratar med varandra, badar i den svala sjön… så är det dags att bryta upp. Vi ska ta sikte mot Bagsværd sø, jag tar förnumstigt ut riktningen och vi går… förbi ytterligare ett stall, in på grusvägar, in på skogsvägar som blir stigar. Jag skymtar sjöns glittrande vatten, leder Z mer och mer fel. Tittar på kartan i mobilen och lyckats styra oss rätt och kommer så småningom om ut vid Bagsværds roddstadion, där vi pausar. Naturpromenaden tog på krafterna, vi har inte haft med något vatten och allt har tagit sin tid genom Bagsværds Amazonas med moskiter mumsandes på våra kroppar. Till slut stapplar vi alltså ut ur skogen och in i den stilla förorten för att i sakta mak nå vår destination. Väl hemma stoltserar jag med rejäla blåsor under båda fötterna; skorna var inte ämnade för den rejäla skogspromenad som vi företog oss. När vi sedan kollar av hur lång vi har gått handlar det om nära två mil.

Tisdag

Det fanns en idé om att vi skulle ta en rejäl morgonpromenad för att få igång kropparna, så här under semestern. Men mina ömma fötter omöjliggjorde den planen. Istället blev det en tur till Lyngby och Røde korsbutiken där och några andra affärer innan utan att fynda innan det var dags för Strandvejen och butikerna där. Vi parkerar på motsatta sidan några hundra meter från den första genbrugsbutiken, en Røde kors med barnkläder. Fina grejer, men inget till våra telningar. Secondhandbutiken bredvid har både herr- och damkläder. Jag provar en Tigerkostym, en Burberryskjorta och en Eton-dito. Snygga grejer, ok priser, men inte någon swowwowkänsla. I den andra Røde korsbutiken finns inga herrkläder alls, men där fyndar Z en zebramönstrad kjol. Vi fortsätter Strandvejen ner, går in och ut ur butiker, strosar i ett fotvänligt tempo, pausar vid værtshus Sankt Peder för en kall øl, går vidare ned mot gamla Tuborg och ned i det nybyggda området, går av vår nya tradition lite fel men blir guidad rätt av en kvinna på en balkong och får se lägenheter från utsidan med människor som torde ha det väldigt gott ställt. Fortsätter ett slags bakväg mot Hellerup hamn, där vi ska bada. Ser ett hus som någon har glömt; märkligt i dessa så fina kvarter; går mot badet där stränderna är packad av alla dessa badsugna. Solen står högt, solen står stark. Alla ska bada. Alla! Det är, som alltid, fascinerande, att titta på människor. Hur olika vi ser ut och ändå finns det märkliga ideal.

Vi tackar för oss. Går den långa promenaden till bilen och åker hem. L har gjort rød grød, som alla vet ska ha fløde till. Det är premiär för mig och den smakar himmelskt.

Onsdag

Ny dag. Nua möjligheter. Vi tar Tiggan norrut, mot Sjællands stränder. Först ut Tisvildelejes milsvida stränder på igenkorkade vägar. Vi tar oss ner, jag badar, Z köper en glass som rinner ur hennes fingrar innan den når min hand. Havet är salt, friskt och Kattegatt möter oss med friskt humör. Vi stannar kort, vill vika av innan alla andra beger dig och vi fortsätter på smala vägar ut ur semesterorten, stannar vi någon fastighet som håller loppis utan att fastna för något. Vi försöker följa strandlinjen, men den svindlande utsikten som bostäderna där har högt ovanför de närmast folktomma stränderna är förbehållet de rika. Men så dyker en lucka upp, en obebyggd tomt så att vi kan får ta del det som bar de förmögna har. Men någon allmän stig nedför finns inte. Stränderna blir på så vis privata och vi kan bara lite som från ovan se ned på några badande, några som står på bräda, några som seglar. Vi fortsätter österut, mot Gilleleje, åker ned mot badhotellet där vi kan tänka oss att äta en bit, men det tänker inte badhotellet som i denna lite sena lunchtimme har stängt kök. Vi tar en snabb kik på omgivningarna, men vänder åter mot bilen och fortsätter ned mot stranden, hittar tursamt en parkering, kanske inte helt pk, tar vår badkasse och promenera mot hamnen. Först mat. Sedan bad. Vi hittar en stimmig uteservering och blir serverade en frokostplade och en kall en. Hettan ligger på. Trutarna ruvar på våra rester. Vi äter, pratar lite med det danska paret som vi delar bord med i skuggan, diskuterar det märkliga med stenkastning i Ystadstrakten mot danska bilister. Bryter upp, går till en outlet där Z med min hjälp hittar en pyjamas (som senare visa sig har larmet kvar), går mot stranden och får äntligen bada igen. Så åker vi vidare. Z visar var T bodde. Jag köper sodavand och dansk vand för att släcka törsten, kör sedan mot vackra Hornbæk, som också bjuder på bad, men vi blir också inlurade i allsång när vi köper lite fika. Återigen stämmer jag in i okända visor med friskt humör. Vi fortsätter efter denna paus mot Helsingør, passerar under den vackra färden miljonvillor som kantar stranden och vi drömmer i leken om vi vore miljonärer goda för ett husköp, vilket skulle det då bli. Jag väljer att fortsätta kustnära, Strandvejen norrifrån och söder ut. Vi kommer till Bellevue, stannar, går ned på stranden, ser en volleybollmatch, som är laddad, mellan danska ungdomar och äldre nydanskar. Kvällen kommer, skymningen med den, grillar får jobba på grässlänterna, dagens hetta klingar av till svalka. Vi åker mot ett av mig önskemål, designer Arne Jacobsens bensinstation, som jag slarvigt passerat så många gånger, men nu får se och beundra. På något vis hänger den ihop med den amerikanska 50-talsdesignen vid Bellevue strand, teatern där, pizzabutiken… Vi åker hem, urkramade av intryck och sol. En ny dag väntar.

Torsdag

Vi har ju fler uppdrag än bröllop och födelsedagar. Z:s lillasysters äldste son har tagit studenten. Något som förstås måste firas. Men inte utan att också planera in en loppisrunda. Vi ska till Frederikssund, där familjen bor, och tillsammans med Z:s syster I göra en vända i byens secondhandvärld. Det var ju där som jag fann miljardärens kostymer i april 2018, något jag skrev om här. Men först styr vi kosan norröver mot Birkerød, som har lite butiker vi suktar efter. Värmen är tryckande, men vi har med våra badkläder, så väl framme i Frederikssund får vi svalka oss. Väl framme i den lilla själländska orten hittar vi en ny secondhand, Kræftens Bekæmpelse Genbrug, som vi naturligtvis måste besiktiga. Det är stort och måste vara en utmaning för Røde kors 50 meter längre ner på gågatan. Jag ser ett par glas, som jag vill ge T som tack för boende, men håller på dem ett tag för att kika mer. Fingrar och provar på en fin Zegnakostym för 250 danska kronor och provar den tillsammans med en skjorta. Kostymen sitter lätt och ledig, lagom byx- och armlängd, vilket inte är vanligt för en man som jag som formats som en pingvin med korta ben och armar. Jag funderar på att slå till, men märker dels slitage (malangrepp) på kragen och dels ser utmaningen i att slå till med ytterligare en kostym bland alla mina tusen andra. Jag håller mig lugn och hänger tillbaka plaggen. Det blir glasen och en guldram för Zeba, som jag hittar precis när vi ska lämna, som vi sedan får släpa kring på. Røde kors väntar, som kan vara upp och ned, men jag har hittat lite fina grejer där tidigare. Nu blir det en blå Bruun & Stengade-skjorta i grov bomull, som gjord för skiftet mellan sommar och höst. 89 danska kronor till hjälpverksamheten. Lite längre ner på gågatan finns ytterligare en secondhand, men den har sommarstängt. Klokt, den här heta dagen. Vi köper lite förnödenheter och åker vidare västerut och når I:s nya hus på höjden med utsikt vidsträckt österut och en förhållandevis sval altan. Hennes två hundar Amigo, pappan till Max, och Bøf, brorsan till Max, stormar glatt emot oss, men sansar sig efter den första nyfikenheten. Vi är sultna, uppvaktar först studenten och tar honom sedan ner till Frederikssund för mat och umgänge tillsammans med hans mor. Efter den stunden lämnar han oss, tar bilen hem och låter I, Z och jag frekventera stadens secondhandaffärer. Vi börjar med ortens Røde kors. Utbudet av herrkläder är magert. Men I hittar kläder och showar, för hon är en rolig kvinna med skön humor, men också med klockren smak (som det senare ska visa sig). Längre ned på gatan finns Folkekirkens genbrug, en ny bekantskap, där en kortärmad Ralph Laurentskjorta, en Sand-skjorta och ett par brougeskor, Florsheims imperial, i kanske ett halvt nummer för stort som kan räddas av en innersula. Totalt 216 dkr. In i den stekheta bilen med nedvevade rutor (eller nedkörda) för vädring och mot Mission Afrika Genbrug på Roskildevej, där vi har varit flera gånger förut. En skön Lindeberghskjorta (danskt, utmärkt märke) blir min för 40 dkr. Sista etappen blir mot Kirppu, en jättelik secondhandbutik där säljare mot provision hänger eller ställer in sina kläder. Där har jag inte alltid hittat så mycket, men miljardärens kostymer 2018 var ju bara det en stor händelse i mitt loppisliv. Nu går jag gång upp och ner utan att hitta något. (Tricket är just att följa den ena gången från högersidan för att gå den ned på vänstersidan.) Som vanligt finns det kvinnokläder i mängd. Men i den femte gången hittar jag något spännande. Ett par RM Williams, mörkt blåa mockaboots. Vi pratar australiska kvalitetsskor som nya i Sverige landar på cirka 5000 kronor. Här står priset på 200 dkr, men med tillägget 50 procents rabatt. De verkar oroväckande i min storlek och då jag smyger ned mina fötter i dem famnar bootsen dem som en varm kram. Ett par Dockers, kakiskjorts i djärva storlek 32 blir också mina (det var väl 2007 jag smet i ett par byxor med det midjemåttet). Totalt 115 dkr. Nöjd. Z stressköper sex klänningar (väldigt fina), i tron att butiken skulle stänga klockan sju, men det var 18.00 som gällde.

I tar oss med på upptäcktsfärd. Frederikssund har byggt en ny simhalll och idrottscenter, som ska visas upp. Luften darrar i hettan trots att klockan passerat sex på kvällen. Vi parkerar bilen, går upp mot den för dagen stängda simhallen, som är ett imponerande bygge på en höjd, och jag kikar in, vandrar vidare upp mot idrottscentret som gjort för utomhusaktivitet med löpning och bollsporter. I närheten ligger Sillebro friluftscenter, en tjärn och möjlighet att sova över i närliggande vindskydd. Vi tar en promenad runt, ser en familj som badar, men våra badkläder ligger i bilen. Det blir en stilla promenad, mot en koloniträdgård och på motsatta sidan en dignande körsbärsträd som lockar systrarna, som förser sig. Tillbaka till I:s hem efter lite felkörning, men i Frederikssund är inte avstånden långa. Vi softar på terrassen i några timmar och när skymningen stilla glidit över till natt tar vi bilen tillbaka till Bagsværd utan bad, utan svalka, men med trevligt umgänge och bilen fylld av fynd.

Fredag

Nja, att åka in till centrala Köpenhamn i högsommarvärmen är kanske inte den bästa av idéer. Men vi gör upp en tänkt plan om att röra oss i Z:s tidigare kvarter vid Nordre Frihavnsgade på Østerbro. Vi tar oss smidigt in via Nordhavn till en skuggig parkering på Vordingborggade, nära Nordhavns S-station, samtidigt som Z svär. Hon har smygläst jobbmejl och står plötsligt inbegripen i jobbsamtal på sin semester. Det tar sin tid, men snart går vi i rask takt via Strandbouelvarden söderut, missar några semesterstängda genbrugbutiker och når så småningom Nordre Frihavnsgade, där vi försöker hålla oss på skuggsidan. Butiker in. Butiker ut. I den exklusiva secondhandbutiken Haberdash, där Z i oktober köpte sin eleganta Bossklänning och tillika tjusiga Stella McCartney, stickade, klänning, hittar jag en zebramönstrad sjal, för Zeba saknar skydd för huvudet. Den blir hennes för en rund, dansk peng. Røde korsbutiken är öppen, Z hittar några fina plagg, men i fel storlek. Till mig finns nada. Vi pausar på Victor Borges plads, Z för en øl, jag för dansk vand.

Vi fortsätter i hennes minnenas korridorer, går förbi grillen där hon jobbat, lägenheten där hon bott, huset där hennes lärarinna bodde, lekplatsen där hon lekt och skolan där hon gått samt lägenheten där I bodde innan vi kommer upp till Østerborgade för fler in och ut butiker, en sport vi är duktiga på. I ett skyltfönster till en liten secondhand ser jag en panamahatt, som jag gör Z uppmärksam på. Hon har slarvat bort den hon hade med sig och denna sitter som en smäck. Vi stannar för lite snack danskar emellan, sådan Z trivs med, innan vi fortsätter nedför gatan och in på exklusiva dambutiker som flörtar med Z, som lockas av stil och design.

Vi korsar gatan, går i skuggan av träden vid Sortedams sø norr ände, går in i en herrbutik som har lockpriser men inget som lockar och fortsätter förbi Trianglen och nedför Østebrogade i vårt ivriga sportande, butik in och ut, utan att fastna för något. Hungern och törsten slår till. Hettan är olidlig. Klockan har passerat tre och vi har tappat greppet om tillvaron, men samtidigt: badet i Nordhavn väntar. Vi går nedför Ålborggade, i skuggan, där vi ser ett tilbud vi lockas av: øl och håndmadder till ett facilt pris. Men…! Erbjudandet var fram till tre. Klockan är nu halv fyra. Z tittar in i den rökstinna bodegan, frågar om det finns någon mat kvar, men får nej. Men en kvinna lite längre in i lokalen är mer generös än bartendern. ”Vad vill vi ha, jag fixar det…” En stund senare serveras en iskall Tubor Classic (favoriten) och två mackor till var och en av oss gjord enligt alla konstens regler. En fin stund på jorden för oss på skuggsidan.

På vägen mot bilen blir det också en Eskimois, en glass snart på väg ut ur sortimentet, som smälter i våra händer. Innan dess har Z gått in i US Overskodslager, kommer så småningom ut med en randig tröja. Vi går in i U-landsforening Svalerne genbrug och nyper i lite kläder. Z välter en ladugård, leksak, och ställer till rätta innan vi fortsätter ned mot bilen. Nu ska det badas. I september bodde vi i Nordhavn (skrev om det här), ett nybyggt område som trots att det inte är färdigt lockade med charm och djärv arkitektur. Varför inte bada där…? Så vi åker ned till det fantasirika p-huset på Helsinkigade, hittar snabbt en parkering samtidigt som mina klassiska behov gör sig påminda. Vi kikar lite var vi kan bada, letar förgäves efter en offentlig toalett, men vi ståtliga tyska ambassaden finns ett kafé där Z ska köpa sig en iskaffe samtidigt som jag får göra mina behov. Jag passar också på att skifta till badshorts, köpta i Bagsværds Røde kors augusti 2019, för att vara redo för det efterlängtade badet. (Missade ju torsdagens.) Z sitter och väntar utanför, men utan någon kaffedryck. Hennes kortlåda är försvunnen. Hon ber om bilnycklarna för att leta där och jag väntar, ser lyckliga badande och väntar mer för att se Z komma med bilen. Ingen kortlåda där, vi måste tillbaka till Østerbro. Väl där går hon in och ut ur butikerna på Århusgade utan resultat. Förtvivlad frågar hon hos Svalerne, men får ett besviket nej. Men hon ger sig inte, letar kring där hon rev ner ladugården och i en låda med sjalar bredvid ligger kortlådan och väntar. Räddad av gonggongen. Kortlådan hade ramlat ur hennes väska där dragkedjan inte var igendragen. Men inget bad för Kai.

Nu väntar middag i Farum, en restaurang med omvittnat goda wienerschnitzel; jag väljer lax till mitt dansk vand. T är med med sin son och vi hygger oss en stund, bestämmer oss för att hämta Max för en promenad, men jag trumfar igenom ett kvällsdopp. Vi åker till Charlottenlund och i skymningen, med glest med folk får jag min stund i havet, som lenar, smeker, svalkar så skönt.

Lördag

Jag hade sett ett anslag för en loppis bara någon kilometer från T:s lägenhet i Bagsværd. Som klippt och skuret för en morgonpromenad ledda av värdinnan. Men först dansk morgenmad, som både kan vara för mycket och alldeles fantastisk. T hade varit på bageriet, det intilliggande, under morgonrastningen av Max. Så bordet var dukat.

Så ut. Max får stanna hemma i lägenheten som är svalare än utomhus. Solen står på, är skoningslös. Inte ett moln på himlen. Vi tar spännande vägar genom Bagsværd, förbi skolor, idrotts- och tennisbanor, under järnvägen och in i villakvarter som omväxlande vittnar om omvårdnad och en mer lättjefull inställning till hus- och trädgårdsvård. Väl framme på adressen visar det sig att där finns ingen loppis. Vi står rådvilla. Söker. Men utan framgång. Går och handlar något att dricka, följer en kombinerad cykel- och gångstig längs järnvägen. Lite Bagsværds spännande baksida med grafitti, industribyggnader och trädgårdar. Snopna sätter sig Z och jag i bilen. Hon har googlat fram en loppis i Herlev, så vi åker dit. Det är tydligen premiär för det här stället för året och premiär för oss. Det är omväxlande prylar, väldigt lite som fastnar. Jag lägger in mitt veto när Z vill köpa några inte helt hela balkongstolar till T. Men Z kommer i alla fall hem med en rödvit skål av den typen som vi har grönvita av hemma. Danska hjärtat slår rött och vitt. Dessutom hittar hon en snygg retrolampa i grönt från Ikea. Hon har dessutom nosat reda på en Kirppu i downtown Herlev, som vi styr mot. Det är stort och vi följer vårt mönster, korridor upp och ned, vänster respektive höger sida. Inledningsvis är det glest med saker till mig, men barnbarnet ska ju ha sitt och jag hittar mjukisbyxor med tillhörande tröja. Z desto mer och kommer med famnen full. En Zaraskjorta blir min för en dansk spottstyver.

Z har dessutom googlat en stor secondhand liknande Kirppu på Østerbro. Lidkøp finner vi efter att ha parkerat på Nygårdsvej efter att ha defilerat in via Østerbrogade norrifrån. Det finns de som menar att det är a man’s, man’s, man’s world. Men då har man inte varit på loppisar. Kanske 95 procent är plagg eller prylar för kvinnor. Jag går i den gigantiska lokalen gång upp och gång ner utan att hitta något, förutom ett par Dr Martens lågskor i Z:s storlek, som ändå inte funkade för hennes känsliga fötter. Men i precis samma ögonblick, i de sista korridorerna, som nöden tvingar mig att uppsöka lokalens toalett, hittar jag spännande herrkläder. Efter uträttade behov skyndas jag mig tillbaka. Provar en snygg, svart Boss skepparkavaj, ett par Tommy Hilfigerjeans… plötsligt släcks ljuset. Tiden är ute. Lokalen snudd på tom. Ingen har märkt att jag är i provrummet. Jag tar av mig kläderna, hänger dem på galgarna och tar på mig mina egna. Går ut och överraskar en expedit, som säger att det är stängt. Tack, jag förstår det. Men får åtminstone köpa en grå yllekeps, som jag fann i någon av de första korridorerna.

Z har lämnat mig och är vi bilen. Plågade av värmen åker vi till Hellerup havn för att bada. Vi är inte ensamma om det. Men det blir en skön paus efter loppisar och bildfärder. Med sand mellan tårna beger vi oss mot bilden och åker norrut till Bakken, nöjesfältet. Vi strosar runt lite, kikar på attraktionerna och konstaterar att här är allt som om någon pandemi aldrig existerat. Vi är sugna på något och väljer en grillbuffé med utsikt mot den fina, gamla bergochdalbanan i trä. Jag smakar lite på Z:s öl, för jag är ju chaufför och håller mig till sodavand i dryckesbuffén. Mätta tar vi en lov runt och vid Blåhuset, spelsalongen, går Z in för att försöka vinna de pengar som vi har förlorat på resan. Det går sådär. Eller inte alls.

Söndag

Nu ska 18-åringen firas. Z:s andra storasyster N:s äldsta barn. Vi far västerut, till Ølstykke och gemyt. Alla är där, men samtidigt med respektfullt avstånd. Det bjuds på tårta, kaka och kaffe samt senare thaimat. Det rinner iväg några timmar. I kommer i sitt nyfyndade från loppissvängen i torsdags i Frederikssund. Hon är smashing. 18-åringen strålar. Hennes tvillingsyskon, de handbollsspelande, likaså. I:s man K är med med sönerna, studenten M, och J. Det blir lite rekreation med handboll på den lilla gräsplätten där två handbollsmål står. Ett bra sätt att umgås. J har en app som gör groteska versioner av den som fotograferas. Jag roas av sånt och får en sann bild av mig själv.

Måndag

Hemresa, som också innebär mängder av inköp. Jag hade tidigare fyndat rödvin på Irma. Nu var det dags för detsamma på Kvickly vid Prøvestenen i Helsingør, som packas ned med øl och danska delikatesser. Yngste sonen har gjort en rejäl beställning från sin favoritkebab just vid Prøvestenen, där Z har fått ringa innan så att allt ska vara i ordning. Bilen är med andra ord fullastad när vi åker hem. En resa som snudd på höll på att inte bli av. När vi ska lämna T i Bagsværd och bilen är packad vill inte bilen starta. Batteriet är dött, det som krånglat precis efter att vi fick hem bilen efter en dyr historia på verkstaden. Men vi knuffar ut den och med springhjälp startar den och håller lyckligtvis hela vägen hem. Där konstaterar vi att det har varit en fin tur med mycket bad, nya, spännande stränder, drömmar och inköp, möten med vänner och släktingar. Men när Z kikar in på kontot, det gemensamma som vi försöker betala allt med, så är det svindlande summor. I Danmark kostar allt som i Sverige, men man ska multiplicera med 1,4 för att få kostnaden för oss svenskar. Det drar iväg, med andra ord. Så, tack kära, dyra Danmark. Men tror allt: på gensyn.

Foton på resan: Zeba Björn Pedersen Löwen-Åberg och Kai Martin

Mitt i prick

Att efter ett pandemiår starta ett nytt etablissemang är kanske både djärvt och dumdristigt. Men Oche vågar och satsar. Under begreppet gastro gaming kan man alltså här på Norra Allégatan, ett stenkast från Järntorget i Göteborg och granne med O’Learys, få möjligheten att äta, dricka och spela dart.

Nytt med spets. Oche, på Norra Allégatan, förenar mat och dart i ett pricksäkert koncept. Foto: KAI MARTIN

Oche må vara nytt i Göteborg, men konceptet har funnits ett tag och restauranger finns sedan tidigare i Oslo och Amsterdam. Lite internationell prägel, alltså. Precis som spelet dart, som kanske mest kopplas samman med något anrikt pubbesök i Storbritannien. Här är det emellertid sober miljö i nya, spatiösa lokaler, som (när restriktionerna släpper) kan husera flera sällskap. Vill man går det att vara ett gäng på tolv, men man får då sikta på att dela in sig i lag för att samsas kring darttavlorna. Rekommendabelt är annars fyra eller sex. Vi var det förstnämnda och det passade bra för vi vara alla noviser på spelet.

Här finns det möjlighet för alla gracer, nybörjare som semiproffs. Darttavlan i kork är listigt kopplade till en dator som känner av var pilarna landar. På så sätt räknar den ut poängen beroende på vilka spel man spelar. Spelupplägget är också hyfsat pedagogiskt, men inte desto mindre utmanande.

Man startar med att ge sig själv ett spelaralias kopplat till en selfie och väljer sedan vilken grad av spel man vill utmana. Enkelt, inledningsvis, svarar då man sedan ska hantera pilarna. Men så roligt. Här är det lätt att fastna.

Vi valde, klokt, att inleda med dryck och mat, där vi fick en smakmeny som övertygade. Med snabb, trevlig, effektiv och informativ (kanske lite för hastig) service blev vi upplysta om maten och serverad den. Här handlade det om plockmat att äta med händerna, men bestick och tallrikar fanns att tillgå samt, förstås, servetter.

Vi inleder med välsmakande pitabröd med hummus med rökt peppar. En effektiv starter, som kryddades på med fräscha, friterade räkcrackers med dillsalt och limemajonnäs till tonfisktärningar. Allt snyggt och aptitligt upplagt, ett tema som skulle följa under den kulinariska delen av kvällen.

Räkor på tostadacrisp med koriander, lime, avocado och habanero retade aptiten ytterligare. En röra upplagd på blåmajsskal gav även det mersmak. Så kom pizzan gånger två. Dels en lätt kryddstark med n’duja, burrata och salladslök, dels en med löjrom, rödlök och gräddfil… mums.

Efterrätten med egenhändigt gjord pinnglass med mild moccasmak gjorde succé till kaffet.

Så, ja, vi var i lagom balans för att spela dart efteråt. Vi drack några öl/cider till, men helt klart är att vill man att kvällen ska vara länge ska man kanske inte vara för törstig. Dart är svårt.

Oche rekommenderas varmt och har i familjen blivit en tuff utmanare till Boulebaren.

Livets matematik

Idag för 30 år sedan. I famnen min son, jag precis ingången i det äkta ståndet. Foto: LARS TORNDAHL

På bilden, den svartvita, syns jag hålla ett barn. Det är 30 år sedan idag. Det är mitt första barn, min son Paul. Det är från mitt första bröllop. Ute på Onsala, en gråmulen dag med Kungsbackafjorden bara ett tiotal meter nedanför. På bilden, den i färg, syns jag hålla ett barn. Det är för några dagar sedan. Barnet är mitt barnbarn. Stunden precis efter att min son ingått äktenskap och blivit man till sin hustru. För 30 år sedan var han drygt tio månader. För några dagar sedan var hans son knappt åtta månader. På den andra bilden syns far och son, min son och mitt barnbarn. Det är livets förunderliga matematik.

Fyll av liv. 30 år sedan, min far, knappt 67, social, fylld av liv. Foto: LARS TORNDAHL

På bilden, den svartvita, syns min far. Han ska en och den halv månad senare fylla 67 år. I höst blir jag 65. Vi är alltså, med 30 år emellan, nästan lika gamla, som på den bilden i färg tagen för några dagar sedan. Det är i dag, 29 juni, åtta år sedan ditt hjärta slutade slå efter att det sakta men säkert kärvat allt mer. Din promenad över Heden från din bostad nere vid Gamla Ullevi till din vårdcentral på Avenyn blev din sista. Jag blev uppringd från jobbet, en sköterska berättade att du var i så dåligt skick att de sänt dig med ambulans till Sahlgrenska. Där blev du inskriven på kardiologen och fick stanna i några dagar. Du trodde att du skulle få komma hem, gick dina konstrundor i sjukhusets korridorer och visste allt om tavlorna som smyckade sjukhusväggarna. Du slog dig i slang med alla du mötte, intresserad, pratglad, positiv, ja, ibland flörtig. I en skrubb på avdelningen, dit din läkare tagit mig i brist på eget kontor, fick jag berättat att ditt hjärta inte gick att operera, att det handlade om tid innan det slutligen skulle stanna. Det blev några månader i vårdsvängen, transporter från Sahlgrenska till Högsbo till Krokslätt och sedan också Örgrytehemmet, där du fick en lägenhet på samma avdelning som min mamma, din älskade hustru, bodde sin sina sista år.

Det finns en bild från februari 2013 där du gästar Svenska mässan, då min yngste son Gustav har något slags utställning med andra gymnasieelever. Du är pigg i blicken, rosig om kinderna, alert till sinnet, men måhända lite för trött för att stå. På våren tar den unge mannen studenten. Självklart är ett besök hos sin farfar viktigt. Jag tar en bild på dem båda och inser långt senare hur snabbt min far börjat tyna bort. Glasklar i skallen, i blicken och i hörseln. Men med ett sviktande hjärta kom också bristen på aptit. Det blev klart för mig långt efteråt, för när man besöker en människa nära nog dagligdags syns inte förändringarna.

Ögrytehemmet blev ditt hem en knapp månad. Sedan var längtan efter din hustru allt för stor. Jag blev uppringd fem, halv sex på morgonen och fick beskedet. Ett vackert, innehållsrikt liv var över. En levande fars liv var till ända.

Du hade uppskattat att vara på det där bröllopet för några dagar sedan. Uppskattat att få träffa ditt barnbarns hustru, hennes trädgårdsintresse hade förenat er. Nu finns du saknad, i våra minnen lever du starkt.

För 30 år sedan var du stark, en nybliven pensionär med tid för resor, barn, barnbarn och golfen, sporten du var trogen fram till året innan du dog.

Du lever vidare genom oss, dina barn, barnbarn och barnbarns barn. Tack för dig och för vad du har gett.

Och tack min son för dig och för det du ger; din fru, dina barn, ditt liv.

Staden i mitt hjärta

Göteborg fyller 400 år idag. Förmodligen är det så. För vem har egentligen koll på att det verkligen var 4 juni 1621 då Gustaf II Adolf ställde sig på Otterhällan, eller var det Kungshöjd, för att tydligt peka och säga orden som ingen vet att han sa ”Här ska staden ligga!”. Spelar roll. Det är nu som vi firar, om än så i skuggan av den fortfarande grasserande pandemin. 4 juni 2021.

Jag har ju varit med en bråkdel av stadens levnad. Men jag är inte desto mindre Göteborgs historia. Som alla dess invånare.

Detta är min resa.

Jag har haft förmånen att växa upp under 50-talet och fram mot detta nya decennium, i detta nya sekel, i detta nya millennium. Jag har sett staden från ett barns ögon, följt den med ungdomens ivrigt nyfikna blick, som vuxen modest konstaterat förändringar till det sämre och till det bättre. Göteborg har ständigt varigt stadd i rörelse på sin lerbädd mellan de ståtliga bergsknallarna, men så är det också en stad som rockar bättre än de flesta i Sverige.

1621 är förfärligt länge sedan. Mycket lite av det som fanns av staden finns kvar. Bränderna har tagit sitt i lågorna rov. Tidens tand har tagit annat. Nya kvarter har skissats fram, gamla har försvunnit. Kära byggnader har raserats för att likt Strindbergs ”Esplandadsystemet” skapa ljus och bättre förutsättningar: ””Här rivs för att få luft och ljus;//är kanske inte det tillräckligt?”.

Jag hade förmånen att få växa upp i den så kallade trädgårdsstaden Änggården. Nära till butiker, nära till lekplatser, nära till kamrater och nära till den stora staden i centrum, men också nära till de nya områdena som Högsbo, som byggdes blott några kilometer från oss. Stadsplanerarna hade dragit upp riktlinjerna, utanför oss skulle den stora, tunga Dag Hammarskjöldsleden bli verklighet på 60-talet. Den praktiska, men allt mindre utnyttjade Säröbanan – från Linnéplatsen till Särö – skrotades några år in på 60-talet, men fortfarande när jag började skolan kunde en rälsbuss vissla förbi oss Änggårdsbarn som stod och väntade på Tvåan mot Annedal och Annedalsskolan.

På promenadavstånd bodde mormor och morfar, hans som stod (och står) för vårt välstånd. Han som inte bara var en skicklig hantverkare med sinne för detaljer och design i sitt yrke som guldsmed utan också var en driven affärsman. Jag bodde hos dem emellanåt. Morfar skickade upp mormor på vinden, så var vi ensamma i deras sovrum för att lyssna på nattsändningen av Cassius Clay vs Sonny Liston. Morfar gjorde riktiga landgångar som vi åt, vackert dekorerade hönökakor; kanske drack han en öl. Om jag drack något alls, minns jag inte. Men jag satt storögd och höre på radiomannens refererande av matchen innan mina ögon slöts utan att jag fått veta vem som vann.

Morfar levde inte länge till. Prostatacancern tog hans liv hösten 1965. Mormor blev ensam, men jag höll henne sällskap och tillsammans med min syster gick jag och mormor för att se ”Sound of music” på Victoria, den stora biografen mitt på Kungsgatan. Bara några kvarter längre bort, på Drottninggatan, låg Alida Söderdahl, leksaksaffären vars skyltfönster lockade med alla sina bilar: Corgie Toys, Dinky Toys och exklusiva och dyra, danska, Tecnics. Jag älskade bilar. Älskade att leka med dem, bygga vägar som markerades av Legobitar, använde Fallerhus (som ju var till tågbanan) för att skapa en förort. Utanför mitt rum, i vardagsrummet var röllakanmattan perfekt i sitt mönster för att vara en storstad med imaginära höghus, staden vi inte fick åka till för vardagsrummet var förbjuden lekplats.

I hörnet Drottninggatan/Korsgatan låg Friluftsmagasinet. Butiken som sålde hockeyprylar som kunde tillfredsställa mitt nyfunna hockeyintresse. Staden blev större för varje meter som jag gick. På rasterna från Annedalsskolan gick vi. Upp på Nilssons berg för att utforska rivningshusen. In i Haga för gränderna och gårdarna. Annedals landshövdingehus där det ena inte var det andra likt och där Ehlers bageri låg på Albogatan med det mest spännande av alla. Hur jag visste det…? Jo, klasskamraten Hans var en i bagarfamiljen och jag fick följa med hem, upp för trapporna och in i lägenheten med alla halvtrappor och spännande prång.

Med klasskamraterna upptäckte jag kärleken och hur svårt det var. Sanning och konsekvens med Maggan och Sandra i huset där den senare bodde. Lill Lindfors ”Du är den ende” var soundtrack. Hos Sandra var jag på min första hippa, dansade min första dans, med Sandras femåriga syster Anna. Ingen i klassen ville.

Av tjejerna i klassen fick jag höra att jag inte hade pussmun. En besvikelse, förstås. När min klasskamrat Mikael och jag var ute på stan blev vi stoppade vid minst två tillfällen. Han som hade tre äldre systrar hade blivit klädd och klippt som en liten beatle. Jag hade också fått anamma längre hår, men klädstilen var knappast lika tuff. Dessutom var jag blond. Han mörk.

”Åh, vad söta ni är”, sa flickorna och plockade upp sina alldeles nya Instamatickameor.

”Får vi ta en bild?”.

”Nej, förresten. Inte du. Bara han”.

Jag klev ur bilden. ”Bara han”.

När band skulle bildas i skolan visste jag att jag kunde sjunga, till skillnad mot de andra. Men… bara mörkhåriga fick vara med.

Vid skolavslutningarna sjöng jag, för att jag fick, trots att de andra killarna inte hade lov till det och putte på mig för det. De sjöng illa. Jag bra. Det uppskattade fröken.

Frölunda torg invigdes. Åhlens hade blå byxor med gula revärer. Så nära ett par Sgt Pepperbyxor man kunde komma. Mamma sa nej. Frölundaborg invigdes. Bara ett stenkast från där jag bodde och alldeles bredvid Slottsskogsrinken, som var den första rinken jag spelade ishockey på efter mina stappliga steg på Stora dammen i Slottsskogen och Näcken uppe i Änggårdsbergen.

Vintrarna var kalla. Snön och kylan bet. Öroninflammationerna smet i legio in i mina öron. Sahlgrenska öron, näs och hals. Mammas tålamod. Min smärta. Läkare som stack hål på trumhinnan. Ofta utan bedövning, ibland blev jag nedsövd och drömde om hur jag smet med hela läkarkåren efter mig, ned på Liseberg, in i tunnelbanetåget med hela gänget efter mig.

Så högstadiet, Nordhemsskolan, den väldiga borg högt uppe på berget, tronande med anor från 1914, kärv och sträng i sin storslagenhet. Jag var inget ljushuvud, men en drömmare som önskade att jag kunde vakna och kunna; det har inte förändrats. Men så kan jag min franska och tyska dåligt, trots alla år i skolan. Är heller inget vidare på engelska. Riktigt usel på matte. Jag har andra kvaliteter. Ett annat kunnande.

Tonår. Möten med elever från Askim och Hovås som tog bussen in till Nordhem. Kärlek. Taffliga kyssar. Så Agneta, hon som redan som 13-åring tagit abort, som ville bli ihop med mig. Hon som flyttat in från tuffa Bergsjön till Landala, rökte och såg till att vi blev ihop på en skoldans i den lokalen som sedan blev Sprängkullen. Men kyssar räckte inte, hon ville mer. Lockade med mig hem till någon av hennes kompisar på Guldheden. Jag kom dit i min stickade, tajta tröja med snörning och v-jeans. Bussen från Linnéplatsen. Tre tjejer, mötte, som plötsligt bara blev hon och jag. Hon visste hur man skulle göra; inte jag, som bara kunde kyssas trots bristen på pussmun. Så skulle jag hem, bröt upp från sängen och i öronvrån ser jag hur Agneta gör ett tecken om att det inte blev något. Det skulle dröja innan det blev det. Men då var det inte med henne.

Hvitfeldtska blev gymnasiet. 60-tal hade blivit 70-tal. Beatles hade gett upp. Ny musik rullade in. Den olyckliga kärleken drabbade mig. Mobbningen också. Den som höll i mot en annorlunda kille med känslor utanför och ett stort hjärta innanför och med famnen fylld av drömmar. Jag klarade mig, men fick gå om ett år. Började skriva poesi, drömde om att bli poet, men förstod – efter pappas förtvivlan över mitt livsval – att jag behövde en inkomst för att kunna vara poet. Så varför inte skribent på GP:s kulturavdelning, mina dikter var ju från start från ett underbarn. Det var i praktiken bara att skicka dem till Svenska akademien i Uppsala (!) för att framgångsstenen skulle sättas i rullning. Ogenerad delade jag med mig av min diktkonst, för min förträfflighet var ju så stor. Men efter första sommarlovet kom en klasskamrat med en diktsamling av sovjetiske diktaren Jevgenij Jevtusjenko, jag blev omtumlad, ödmjukt insåg jag mina tillkortakommande och började skriva orimmat, fritt och ständigt. Med klasskamrater startade jag band. Vi repade i skolan. Vi la ner. Startade nya konstellationer. Uppträdde med musik vi skapade själva under namnet Morsans Profeter.

Och hockeyn. Den som tog mig till rinkar inte bara runt om i Göteborg utan också utanför. Ja, så långt som till norra England och Skottland.

Studenten utan något mål. Efter sommarlovet som tog mig till USA blev det litteraturvetenskap. Nya vänner. Studier som den studietrötta inte riktigt klarade av, trots att jag egentligen älskade ämnet. Nytt band bildades i något slags proggfåra, en bit från den tidigare rockjazzen. Men så kom punken och jag sveptes med i energin, i uttrycket och hittade nya vänner, tog med några gamla och stod plötsligt med ett band – igen.

Från att storögt tittat på jobbade jag mig in i centrum. Errols på Magasinsgatan öppnade. Pulsen. Intensiteten. Infallen. Euforin. Självbekräftelsen. Jag var mitt i en ström, men skapade också mina egna virvlar. Det var berusning och självförhärligande. Men första stor kärlek. Jag lärde mig att älska. Jag lärde mig att bli sambo. Jag lärde mig att akta en morgontrötts känsliga mornar.

Jag lämnade mitt barndomshem för Majorna. En etta med kök och toa inne. Kallvatten. Inget badrum. Det var mitt. Möblerade med möbler jag ärvt av min älskade mormor som gått bort några år innan. Flytt till Nordhemsgatan, mitt emot skolan där jag gått. Fick ta över min systers lägenhet. Rotade mig. Skapade. Märkte förmodligen aldrig de telefonsamtal som kom från kvinnor som ville höra min röst; min flickvän tog dem och svarade att jag inte vara hemma och la på. Kai Martin & Stick! hade blivit så mycket mer än ett punkband i mängden. Vi gjorde skivor, turnerade, var med i radio och tv, blev intervjuade.

Kärleken tog slut. Jag flyttade. Men bara längre ned på Nordhemsgatan Insåg att jag trivdes med mitt jobb på GT. Vill inte bli en globetrotter, även om transsibiriska lockade. Skrev allt mer i min roll som journalist. Bandet stannade verksamheten 1985. Nytt band bildades. Nytt band bildades. Paria och Parad. Ungefär samtidigt.

Men inspirationskällan hade sinat. Kemin från kreatörerna i Kai Martin & Stick! kom inte med i det nya laboratoriet.

Så mötte jag hon som skulle bli mina barns mamma. Vi flyttade till Änggården, en bostadsrätt. Min lilla vandring från barndomshemmet slöt närmast en cirkel. En son föddes för att följas av ytterligare en. Karriär och familjeliv. Men allt mindre hockey och allt mindre musik, även om coverbandet Glenn-Yngves skördade sin framgångar med mig som sångare. I slutet av 90-talet köper vi hus. Bara några nummer ifrån där jag växte upp. Men efter 18 år bryter vi upp. Hon flyttar. Jag bor kvar. Så nej, jag har inte kommit så långt i livet. Efter ett år träffar jag min själsfrände, hon som är min sol, min måne, min glädje, min klokskap, min kärlek och min största kritiker. Efter kraschen med skilsmässan slickar jag såren och blir en hel man. Ja, kanske till och med en bättre människa.

Jag jobbar intensivt. Vårdar min kärlek, finns för mina barn och mina åldriga föräldrar. Det är en intensiv karusell där jobbets utmaningar och påfrestningar med mobbningsliknade omplaceringar till slut gör att jag går in i väggen. GT, min arbetsplats sedan 35, vill inte ha mig och spottar ut mig med ett generöst avgångsvederlag. Jag tror att jag ska få nytt jobb, så gott är väl ändå mitt renommé. Men fåfängan sträcker sig längre än verklighetens krassa grin. Det skulle dröja.

Jag som famnar Göteborg får genom min kärlek Köpenhamn att upptäcka, staden hon kommer ifrån. Jag tittar på bilder, besöker gator, kvarter och tjusas av historien. Men lämna Göteborg, aldrig. Det är den lilla storstaden, möjligheternas stad och intryckens stad. 400 år och jag, som snart är 65 år och bara har levt en bråkdel av Göteborgs existens, vill fortsätta verka här. Jag har, som sagt, inte kommit så långt i livet. Jag spelar min ishockey, gör emellanåt min musik, skriver, det som jag en gång sa att jag skulle min försörjning från. Jag lever ett gott liv. Har min kärlek, mina barn, mina barnbarn och jag lever i den stad jag kan, älskar och verkar i. Gott så, eller hur…?

Roadtrip i valda delar – 3

Vi har en plan. Men först frukost. Personalen är delvis utbytta. Men oavsett team är det trevliga människor, även om det inte har så stor koll på just de rekommenderade restriktioner som hotellets ledning själv förespråkar. Vi välkomnas till vår frukost, har redan packat och är startklara så fort morgonmaten har intagits. Z gör, med min milda hjälp, en ytterligare en beställning på tre löskokta ägg utöver den mat vi får. Servitrisen är uppmärksam, säger att hon ska se vad köket kan göra, återkommer och frågar hur många minuter som äggen ska koka. Får svaret: ”Fem minuter”. Vi äter vidare på den serverade maten, sörplar i oss det goda kaffet (högsta betyg vistelsen igenom) och in kommer tre ägg, som nu Z ska skalpera med sin manick.

Tada. På den tredje dagen vid det tredje försöket får Z sin tre löskokta ägg. Lyckan är total. Dessutom har hon nu övat upp färdigheten med äggkaparen, som allt går som en dans.

Vi är redo att checka ut. Har inte varit helt nöjda med vår vistelse, det finns några varv till att skruva på för etablissemanget som har varit öppet cirka ett år. Men vi har heller inte utnyttjat faciliteterna, valt att lata oss. Men av de ESS-hotell vi hittills gästat är Pigalle och Bellora i Göteborg bäst, följt av Steam i Västerås och förstås Ystad Saltsjöbad samt Falkenberg strandbad. Nu återstår Marienlyst utanför Helsingør, Fýr i Hemsedal, MJS i Malmö… om det nu inte finns fler.

Så vi checkar ut, betalar notan och backar ut Tiggan för en färd söderut. Jag har en from förhoppning om att stanna till vid Monkeysport i Södertälje. Z gör en tveksam tummen upp, tar ut färdriktningen och vi lämnar storstaden och närmar oss delmålet. In på snirkliga vägar i en stad jag aldrig besökt, känner igen lite namn och ser en skylt till Scaniarinken och kommer med Z:s hjälp till Monkeysport. Måndagar. Stängt. Idag? Måndag. Bara att styra kosan ut från Södertälje och vidare nedför E4. Vi tar sikte mot Norrköping, men kanske finns det några secondhandbutiker på vägen…? Nej, vi går bet. Men Norrköping har, centralt. Så Norrköping blir det. Men där fanns också en tanke om att stanna över natten, strax norr om stan, på det av en vän rekommenderade, mytiska Stenkullen. Hotellet man ser i backen från Kolmården. Z ringer på chans, får svar av den trevliga ägarinnan. Men, nej, det finns inte rum för oss. Vi ger oss dock inte så lätt. Så på återseende.

Tiggan tar oss till Norrköping centrum. Parkera på Gamla Rådstugugatan, promenerar mot angivna secondhandbutiker som stoltserar med tomma lokaler den ena efter den andra. Nå… vi kliver in i Linden, ett köpcentrum, där jag besöker toaletterna, smiter efteråt in i en butik som säljer herrkläder till outletpriser. Provar två skjortor med för långa ärmar för mig och tackar, går ut och lämnar lokalerna för nästa. Norrköping verkar ha pippi på tätt sammankopplade köpcentrum och i det tredje på raken finns en Stadsmissionen som vi rotar runt i en kort stund. Nä, här fanns inget att hämta.

Tillbaka till bilen, men innan dess ett varv i kvarteren där bilen står. Upprustade kvarter där gamla kåkar fått stå kvar. Charmigt och med en historia. Vi är nära Motala ström, ja, så nära att vi förstår att Strykjärnet inte är långt borta. Hämtar bilen för att komma nära och inser långt efteråt att bilen hade kunnat stå kvar. Vi var ju där, fast på andra sidan. Men det blir mot Kungsgatan och ny parkering vid Korsgatan, nära strömmens vilda vatten. Så blir det en rejäl promenad, där jag har lite för lite kläder på mig, i mina grå Zarabyxor (secondhand, Mölndal), svart skjorta (loppisfynd från Holte), Oscar Jacobsonväst (Hede outlet), röda handskar, vinröd Stetsonmössa ( precis som handskarna Ragtime herr, Göteborg, secondhand), svarta Sneaky Steveskor (secondhand) och H&M-kavajen, den svarta i sammet (Stadsmissionen, Mölndal). Men det får gå.

Strömmen är evigt rasande och vilt vacker. Vi går över broar och promenadspångar, Z köper kaffe och glass och vi går in i Kärleksparken där vi förärar varandra en kyss vid pusshållplatsen innan vi sätter oss ned och dricker hett kaffe, tittar på det aldrig sinande vattnets eviga flöde och äter våra glassar. Så in i museiområdet, som de gamla industriområdet nu har blivit. Så många män och kvinnor som slitit där för brödfödan, de som byggt det land som nu lever i. Nej, måndag är museet stängt. Ja, kanske också på grund av pandemiska skäl. Men kraften i historien är lika stark som Motala ström är strid.

Vi tar en sväng om kafé Broadway, det anrika konditoriet som hyste medlemmarna i Eldkvarn. Men dessvärre är lykta dörrar vår sorgliga melodi denna dag.

Vi ser en klassisk gul spårvagn passera, väljer att ta adjö av Norrköping. Men känslan är att vi kommer återvända någon dag.

Så vidare söderut. Depåstopp, återigen, i Mjölby och med full tank ut på E4 igen. Hungern gör sig påmind och Z är bestämd. Det ska vara mat och utsikt. Jag kommer på Brahe hus och har för mig att där finns en parkering. Så låt oss hitta någon hyfsad mat som vi kan sitta och äta i bilen. Z är smartare än så och finner ut att Brahe hus har en restaurang, en vägkrog som dessutom får goda betyg och dessutom är coronasäkrad.

Topp. Det tar vi.

Vi hittar rätt, efter att jag har kört av för tidigt. Parkerar och finner en restaurang som har vidsträckt utsikt och en lockande meny. Z tar fisksoppa. Jag raggmunk med fläsk. Samt dricka därtill. Det smakar förträffligt och utsikten är i toppklass, även om man gärna skulle ha sluppit lastbilarna och trafiken som dundrar förbi på motorvägen.

Nå, vi förser oss med reskost och Z köper karameller till sonen på beställning. Men när vi nu ändå är där måste vi ju gå tunneln under motorvägen och se ruinen som ekar tom och mystisk, men som aldrig tidigare blivit besökt av en förbiilande bilist som jag.

Jag förstår att Per Brahe dy valde platsen för detta palats. Maken till vy. Synd att inte mycket blev som det var tänkt och att huset bara 58 år efter att det stått klart härjades av en brand och blev en ruin. Enastående utsikt är det, hur som.

Jo, vi hade under gång bestämt oss för att skippa en övernattning tll. Hemmet i Göteborg lockade och vi trotsade aprilvädret, som bjöd på sol, regn, snö och blåst innan vi kunde checka in på vårt eget boende. För som det heter, borta bra, men hemma bäst.

Samtidigt, med en firma som håller på med renovering av fönster och balkongdörrar var det ju rejält kallt inomhus. Lyckligtvis är sängen inte så stor och med närheten till Z blir allting ändå varmt.