Bortslarvad Lenny Bruce

Teater

EN DÖD KOMIKERS LIV – EN SAGA OM LENNY BRUCE

Räddare. Claes Malmberg, som Lenny Bruce, och Caroline Söderström, som hustrun Honey, räddar ”En död komikers liv – en saga om Lenny Bruce” med sitt briljanta spel. Foto: OLA KJELBYE

Under sin utbildning på teaterhögskolan i Stockholm (1996–2000) var Fredrik Evers på studieresa med sin teaterspelande klass i London. En kväll gick han ensam för att se Eddie Izzards föreställning ”Lenny” om den amerikanske ståuppkomikern Lenny Bruce (1925–1966). En uppsättning som bet sig fast och som långsamt formats till den pjäs han nu författat och regisserat för Stadsteaterns stora scen. Med på tåget har sedan länge Claes Malmberg varit och den folkkäre komikern, underhållaren och skådespelaren drar här ett tungt och stort lass.

”En död komikers liv – en saga om Lenny Bruce” är en ambitiös helaftonsföreställning på dryg tre timmar inklusive paus. En uppsättning som tangerar musikalens tematik med sång och dans, men som också famnar mer än vad den riktigt orkar greppa. Det är synd. Koncentrerat kring Lenny Bruces liv, mötet med hustrun Honey, deras samvaro, hans karriär och sylvassa satir hade varit nog. Hans utsatthet gentemot den amerikanske sedlighetspolisen likaså. Ja, drogberoendet och den ständiga pressen med.

Det är i miljön på nattklubben som ”En död komikers liv – en saga om Lenny Bruce” når sin brännpunkt. Där frodas dansen, stripteasen, ståuppen och jazzens frenesi (spelat med emfas av orkestern). Det är i denna 50- och 60-talsmyllan som storyn om Lenny Bruce berättas bäst av en engagerad och intensivt spelande Claes Malmberg. Caroline Söderström, som spelar Lenny Bruces hustru Honey, och Claes Malmberg formligen bär de scenerna, som är mörka, laddade, underhållande, paranoida och drabbande. Där är det lätt att glida över till scenerna i sovrummet, drömmarna och kärleken, domstolen och fängelset. Sven Dahlbergs scenografi kommer där till sin rätt, avskalad, effektiv och listig.

Men det är som om Fredrik Evers inte vågat lita på sagan om Lenny Bruce i sig självt. Pjäsen inleds med ett slags förspel med Gud, en hon spelad av Victoria Olmarker, som ser människan hon skapat till sin avbild jobba i samverkan. Men för att röra till det får människorna olika språk och missförstånden börjar samtidigt som de inser sin nakenhet och klär sig i skam och blygsel. Där någonstans kommer alltså Lenny Bruce in för en introduktion och vi kommer äntligen in i föreställningens kärna. Eller… ja, jo. Claes Malmberg är inte ju inte Claes Malmberg om han också inte får vara just Claes Malmberg. Så han bjuder på sedvanligt, jovialiskt vis in publiken, är direkt i sitt tilltal och omedelbart underhållande.

Det är en start som på något vis vill landa sagan om Lenny Bruce i en både omfattande och samtida kontext. Som om det behövs.

Andra aktens bjuder upp nummer som vore de hämtade från någon lokalrevy med överspel, trams och allvar. Charmerande i sina samtidsreflektioner och ur ett här och nu i Göteborg-perspektiv. Jag förstår tanken, att visa på att moralismen kring Lenny Bruce svidande satir, förbuden mot hans uppstudsiga och fräna komik speglar också vår tid. Rättsstatens rädsla för humor och politikers vilja att tala om vad som inom kultur är rätt och fel. Men om ”En död komikers liv – en saga om Lenny Bruce” fått vara just sagan om Lenny Bruce hade den här föreställningen varit formidabel och spot on. Istället blir det en både bortslarvad och vilsen uppsättning, som var så nära att hitta hem och hitta rätt.

”En död komikers liv – en saga om Lenny Bruce”, Göteborgs stadsteater, premiär 2 december 2022.

Manus och regi: Fredrik Evers.

Standuptexter: Lenny Bruce.

Dramatikerkonsult: Carl Otto Evers.

Regiassistent: Kajsa Steingård.

Komposition och musikarrangemang: Thomas Darelid.

Komposition och sångtexter: Fredrik Evers.

Scenografi: Sven Dahlberg.

Kostym: Helga Bumsch.

Maskdesign: Marina Ritvall.

Ljus: Fredrik Jönsson.

Ljud: Marcus Lilja.

Koreograf: Ambra Succi

I rollerna: Claes Malmberg (Lenny Bruce), Caroline Söderström (Honey), Victoria Olmarker (Gud, Ada, mrs Sippi, domare, präst), Jesper Söderblom (berättaren, Cliff, Osborn, försvarare, polis), Eline Høyer (Sugar, Beda, notarie), Johan Friberg (Milton, Kal, åklagare), Johan Lalér, (Dante, polis).

Musikalartister: Princess Lyka Alexander (Bounty), Amanda Arin (Candy, polis), Nyat Kibreab Fredriksson (Chesty), Vinga Magnusdotter (Lucky, journalist) och Ashaa Zaki Southerland (Foxy).

Musiker: Thomas Darelid (kapellmästare och piano), Per Boqvist (trummor), Björn Cedergren (tenor- och sopransaxofoner), Mats Lindberg (cello) och Matz Nilsson (kontrabas)

Omtumlande dans på Göteborgsoperan

Dans:

HAMMER

Stark, roande och fascinerande. Alexander Ekmans ”Hammer” svämmar tillsammans med Göteborgsoperans danskompani över inte bara på scen utan i salongen i en fascinerande föreställning.

Foto: LENNART SJÖBERG

Att Göteborgsoperans danskompani tillhör några av de främsta är inte svårt att förstå. Gång efter annan har den konstnärliga ledaren Katrín Hall lockat till sig ledande koreografer som utmanar Danskompaniets skickliga dansare. Nu är det svenske koreografen Alexander Ekman som bjudits in för en helaftonsföreställning, som från start tumlar om och väcker sinnena. Han har till sin hjälp samarbetspartnern Mikael Karlsson, den i New York boende kompositören, som skickligt spänner över musiken som minner om David Sylvians låtar, filmkompositören David Arnold storvulna och böljande musik och Philip Glass rytmiska kompositioner, men med en egen signatur. Lägg till danske designer Henrik Vibskovs sinnesutvigdande kreationer, Joakim Brinks ljusdesign och dramaturgen Carina Nildalens insatser och man får något för sinnena.

Göteborgsoperans stora scen tas snart och effektivt i besittning. Danskompaniet bildar en kollektiv helhet i symmetri och rytmisk elegans hos de drygt 30 dansarna. Alla värnar om alla, en mänsklig omtanke. Men knappt synbar för ögat vittrar det, någon osynk som skaver, någon rörelse som inte riktigt följer. Det är, förstår man, raffinerat uttänkt. ”Hammer” tummar inte på någonting och sveper intensivt från kollektivets värn mot narcissismens självförhärligande. Här har dansen inte räckt till. Ljud kommer från dansarna och senare också repliker. Det skapar extra kraft och hela tiden denna poesi i rörelse, en dansupplevelse av yttersta klass som paras med ett slags catwalk med Henrik Vibskovs fantasifulla kläder.

När scenen inte räcker till. Foto: KAI MARTIN

I första aktens slutscener svämmar plötsligt dansarna över ut i bänkraderna. Det är en kittlande som förvisso inte är ny inom scenkonsten, men som inte desto mindre får en stark effekt. I närkontakt med de svettiga, gracila dansarna åker mobiltelefonerna fram. Selfies tas och uppmuntras till det för att efter ett ögonblick vara en fälla. Alexander Ekmans ”Hammer” och elegant lockat in publiken i moi-kulturen och excellerar den med kraft när väl dansarna är tillbaka på scen och vi i publiken sitter med långa näsor.

Stor danskonst. ”Hammer” bjuder på ett stycke stor danskonst på Göteborgsoperan. Foto: LENNART SJÖBERG

”Hammer” är allstädes närvarande. Inte ens i pausen får publiken vara ifred. Dansarna kommer ut som skuggfigurer med moln som huvudbonader, minglar och socialiserar utan att säga ett ljud. I andra akten stramas självcentreringen åt, en tv-show och blabla-repliker från både programvärden och den inbjudna influencern. ”Hammer” hade kunnat lämna oss i ytligheten med sin svarta ibland groteska satir. Men återvänder cykliskt till inledningen. Och allt börjar igen. Skickligt. Omtumlande. Fascinerande starkt.

”Hammer”, Göteborgsoperan. Premiär 29 oktober 2022. Sista föreställningen 10 december.

Koreografi, regi, scenografi och ljusdesign: Alexander Ekman.

Musik: Mikael Karlsson.

Dramaturgi: Carina Nildalen.

Kostymdesign: Henrik Vibskov.

Ljusdesign. Joakim Brink.

Dansare: Benjamin Behrends, Mei Chen, Nathan Chips, Zander Constant, Miguel Duarte, Zachary Enquist, Viola Esmeralda Grappiolo, Sabine Groenendijk, Mai Lisa Guinoo, Logan Hernandez, Hiroki Ichinose, Bettina Jurák, Janina Koertge, Fan Luo, Rachel McNamee, Waldean Nelson, Einar Nikkerud, Riley O’Flynn, Anna Ozerskaia, Auguste Palayer, Christoph von Riedemann, Duncan C Schultz, Endre Schumicky, Frida Dam Seidel, Satoko Takahashi, Lee Yan Tu, Daniella de Vries, Johanna Wernemo, Arika Yamada, Joseba Yerro Izaguirre, Zenon Zubyk och Amanda Åkesson.