Dans | kaimartinblog

Dans som förenar och förundrar

Dans:

THE TWIN OF THE CLONE IS THE RAT THAT LIVES HERE

Göteborgsdansarna Anna Hallqvist och Anna-Greta Himmer vill utmana med sin dans. Inte bara fysiskt utan också intellektuellt. ”The twin of the clone is the rat that lives here” i en avskalad, brutalistisk före detta industrilokal i Galmestadens fabrikers industriområde blir en scen för en spännande och intensiv dansföreställning. Ja, intensiv, trots att den börjar som i ett slags spöklikt, kontemplativt tillstånd med Anna Hallqvist i ett badkar i all stillhet. I en annan vrå sitter Anna-Greta Himmer och bidar sin tid.

Tanken med dansverket är vill man utforska förnyelse genom självhjälp i strävan efter det innersta. Följt av frågorna: Hur renar vi oss? Vill vi rena oss?

Pretentionen och avsikten är det inget fel på. I detta kala rum, som utnyttjas till fullo för rörelsen, finns rekvisita som symboler, men där somt också blir redskap för föreställningen.

Badkaret blir en sällsam spelplats för rörelser där Anna Hallqvist inledningsvis ligger stilla med det blonda, långa håret hängandes utanför för att sedan, som i slowmotion, försvinna ner i karet och försvinna. Plötsligt dyker hon upp för en intensiv, märkligt vacker dans med badkarets trånga rymd som utrymme. Så klingar det av.

Fokus på Anna-Greta Himmer, som rör sig ur sin vrå samtidigt som hennes blonda, flätade hår är fastbundet i ett snöre. Hon försöker komma loss, närmast smärtsamt. Viljan är stark. Mot friheten, mot det nya, mot sin egen, ofjättrade motorik. Hon rör sig i rummet, mot väggarna. Utforskar rummet och möter så, som en spegelbild, Anna Hallqvist. Så börjar symbiosen.

Är de båda egentligen en och samma. Iklädda skira blusar, lårlånga shorts och liknande frisyrer kan det ju vara så. Initialt skilda, men ju längre föreställningen skrider desto mer samma blir det.

*Binds samman. Anna Hellqvist, underst, och Anna-Greta Himmer förenas allt mer i sin dans i föreställningen. Foto: KAI MARTIN*

Dansen är ljudlös, endast ackompanjerad av de allt mer häftiga andetagen. Ingen musik, förutom en försiktigt sång av Anna-Greta Himmer. Men ljud från en motor, från en motorsåg, som i sin tur tjänar som repetitiva rytmer som blir ett dansant groove. En trasig teve-skärm visar scener av de båda dansarna, som inte bjuds på live. I en slajmig, grön vätska i en glasskål doppar först Anna-Greta Himmer sitt ansikte och sedan, med håren förenade i en fläta, Anna Hallqvist. Tillsammans står de sammanlänkade inte bara i håret utan som i hela sina fysionomier.

Men renandet…? Det söker jag fortfarande efter. För mig blir ”The twin of the clone is the rat that lives here” en föreställning om sökandet efter symbios. Men det blir inte en mindre fascinerande dansföreställning för det, som en förundran om föreningen.

”The twin of the clone is the rat that lives here”, Symbiont culture, Gamlestadens fabriker, Göteborg. Premiär 5 juni 2026. Denna recension baserad på föreställningen 6 juni.

Av och med: Himmer & Hallqvist.

Ett verklighetsnära drömspel

Posted on 27 dagar sedan av Kai Martin

Teater:

SHIP SONG

När skådespelaren, manusförfattaren och regissören Emelie Strandberg inspireras av Marguerite Duras roman ”Emily L” blir det som ett drömspel. Men också ett spel med längtan, flykt, saknad, hopp och rädsla ständigt närvarande som en verklighetsmarkering. Duras bar vid Seines utlopp har blivit Kinesiska Muren i Göteborg. Den forna kinarestaurangen nere vid Skeppsbron med Göta älv bara meter bort. Utanför passerar promenerande människor, cyklister som hastar förbi, färjor som korsar älven. Gatan utanför och de som är där blir snart vittnen, ja, statister, till detta skådespel, som valt att inte stanna innanför den forna restaurangens väggar.

Caroline Andréason är den sköra kvinnan, som väntar. Väntar på sin väninna, sin käraste, på att forna tiders stämningar ska uppstå igen. Hon vill prata om dem. Inte ältande, men som om hon måste konfirmera minnet för att väcka allt till liv. Annika Nordin spelar väninnan, hon som går, som lämnar, som har ett nonchalant, lätt världsvant anslag. Hon spelar på svaren, som den allvetande som inte egentligen vill bära på ansvaret för sin kunskap.

Platsen är en bar/restaurang/kafé som växlar mellan att heta Glömska, Smärta, Memoria eller Le Temps de Ceries beroende på var i pjäsen man är.

**Skiften. Ägarinnan (Johanna Westfelt) och hennes dotter (Hanna Holmqvist) ändrar kostym efter etablissemangets namnbyten under pjäsen. Foto: LINA IKSE**

På ett elegant sätt skiftar så ägarinnan (Johanna Westfelt) och hennes dotter (Hanna Holmqvist) kläder – utsökt kreerade – utifrån etablissemangets namnbyten. På samma sätt ändrar de subtilt sina karaktärer. Ägarinnan som vill lämna för Vietnam, lämna över till den vuxna dottern, som osäker inte klarar ansvaret.

I baren sitter paret som ömmar för en konstant berusning. Allt i saknaden av ett förlorat barn och en förlupen hund.

Dialogen är vackert applicerad från romanen. Avskalad, dröjande, eftertänksam, men med dramaturgins skickliga tempon som ständigt pockar på uppmärksamhet. De sex skådespelarna vårdar texten ömt, i en närmast poetiskt vardagston. Ständigt närvarande är också koreografin. Annika Söderling druckna kvinna är otäckt skickligt gestaltad i både kroppsspråk och mimik utan att ett ord, emellanåt, yttras.

Än mer elegant blir det alltså då Skeppsbron utanför blir scen. Först dörren ut, som tjänar som både entré och sorti. Sedan kafébordet utanför, där koreografin åter står i centrum för händelsen i samtalet som sker där samtidigt som John Lalér läser skeendet i skydd för väder och vind. Därefter en triodans med stolar en bit ut på gatan med Anna Söderling, Hanna Holmqvist och Caroline Andérsen när John Lalér upprätthåller recitationen.

Något som förstås ger stark effekt denna soliga torsdagskväll då ljuset lyser starkt utifrån och agerar effektfulla strålkastare. Men det här är en föreställning som också kommer anta utmaningen med definitivt bistrare väder.

Det är i sanning fascinerande teater. Som om det inte räcker med att pjäsen spelas i rummet som också är restaurang med möjlighet att äta för den som önskar. Eller utanför med restaurangens fönster mot gatan som tittskåp för ett stumfilmsagerande. Ja, det blir ett drömspel med verklighetsanknytning. Allt blir påtagligt nära, skådespelarna stryker kring borden, varje fras och skiftning i karaktärernas förändringar är hudnära utan att vara påträngande. Vi får ett skådespel i rummet som vore det i en bar vid Seines mynning. Till detta Fanny Umærus pianospel med franska chansoner och, förstås, Nick Caves ”Ship song” i en skir, närmast lyrisk version.

”Ship song”, Kinesiska Muren, Göteborg. Premiär 21 maj 2026. Spelas till och med 30 maj.

Manus och regi: Emelie Strandberg, pjäsen baserad och inspirerad på Marguerite Duras roman ”Emily L”.

Rumslig gestaltning och kostym: Maria Safronova Wahlström.

Koreograf: Sara Suneson.

Musik/musiker: Fanny Umærus.

Skådespelare: Annika Nordin (hon som gick), Caroline Andréason (den väntande), Johanna Westfelt (ägarinnan), Hanna Holmqvist (ägarinnans dotter), John Lalér (den store mannen) och Anna Söderling (en mycket liten kvinna).

Ojämnt med Danskompaniet

Posted on februari 22 av Kai Martin

Dans:

PAST THE POINT

Det är ju inte utan att Göteborgsoperans Danskompani har skämt bort sin publik genom åren. Under åren med Kompaniets konstnärliga ledare Katrín Hall har man utvecklat sin kompetens och vågat mer och utmanat ytterligare.

Det är fler än en gång som koreografer av yppersta världsklass kommer till Göteborg för att inte bara fullvärdiga en uppsättning utan också involvera dansarna i det konstnärliga arbetet.

Som med Marcos Moraus ”Cold song”, dit också dansarna räknas in som medskapare till koreografin.

Det är ett verk som lever intensivt från start till mål i symbios med Ben Meerweins och Alex Röser Vatiches kompositioner. Inledningen med Zander Constant som ensam dansar i den svartvita scenbilden med dovt, tonat ljus, som ett tittskåp mot scenen. Det är som något överblivet från Leonard Bersteins ”A West Side Story”, scener – och musik – som från nere i New Yorks hamn. Dova mistlurar, hetsig musik och dans som är spatiös, sprättande, knixig där plötsligt ben dyker upp i den innehållsrika lådan som utgör podiet på scenen.

Det utvecklar sig med totalt åtta dansare, som mer Danskompaniets fantastiska förmåga och känsla för takten och dansens utmaningar. Varje individs styrka som dansare blir till kollektivets kraft i koreografin.

Det artar sig mot något som inte kan annat än karaktärisera sig som ett ”work in progress”. Är det en föreställning som ska sättas upp? En konsert? Förberedelser, sladdragningar, en kamp m ot klockan och – lekfullt dramatiskt – Henry Purcells (musik) och John Drydens (text) ”What power art thou?”. Alltså musik från sent 1600-tal med dansarna som träder in i en prestigefylld kamp om tronen med alla med kronan på skulten.

Jo, ”Cold song” är dånande stark musik med mörk, intensiv dans. Danskompaniet har grepp om sina förmågor och sin rörelses fantasi.

*Ett svagt kort. Med ”We made a mess!” – koreografen Botis Sevas verk – lyckas inte övertyga. Foto: TILO STENGEL*

Det är förstås en utmaning att skapa ett verk kallat ”We made a mess!”, koreografen Botis Sevas dansverk. Med streetsmartness i föreningen med nutida dans från hiphop har det dessvärre blivit något rörigt och oskarpt. Jag har normalt sett inga problem med en blandning av konstarter. Men här interfolieras talade passager med dansnumren. Replikerna ska illustreras med gester, men tajmar dåligt. Det haltar. En scen bjuder in film, animerat och stumfilmscener, som fullkomligt tar fokus ifrån dansen. Jag förstår inte nyttan. Dansen är som hämtad från en skolgård… ja, kanske de där kidsen som kan dansa och vill imponera på klasskamrater. Men i det här sammanhanget blir det ofärdigt.

”We made a mess!” blir dessvärre rörig och imponerar inte alls på mig, som tidigare uppsättningar av Danskompaniet har gjort.

”Past the point” med ”Cold song” och ”We made a mess!”, Göteborgsoperans Danskompani, Göteborgsoperan. Premiär 6 februari 2026. Denna recension baserad på föreställningen 21 februari. Spelas till och med 27 februari.

”Cold song”

Koncept och regi: Marcos Morau.

Koreografi: Marcos Morau och dansarna.

Kompositör och ljuddesign: Ben Weerwein och Alex Röser Vatiché.

Scenografi: Max Glænzel Ribas.

Kostymdesign: Silvia Delagneau.

Ljusdesign: David Stokholm.

Dansare:Zander Constant, Valentin Duran, Victor Duval, Angé-Clémentine Hiroki/Viola Esmeralda Grappiolo, Jiwan Jung, Ivo Mateus/Victor Ketelslegers, Einar Nikkerud och Auguste Palayer.

”We made a mess!”

Koreografi: Botis Seva plus Victoria Shulungu och Jordan Douglas som konstnärliga medskapare.

Kompositör och ljuddesign: Torben Lars Sylvest.

Ljusdesign och scenografi: Tom Visser.

Kostymdesign: Ryan Dawson Laight.

Dansare: Olivia Blanch, Mei Cheng, Tsung-Hsien Chen, Giovanni D’Agati, Miguel Duarte, Zachary Enquist, Claudia Gil Cabus, Logan Hernandez, Da Young Kim, Adam McGaw, Aishwarya Raut, Sofia Sangregorio, Iris Telting, Úrsula Urgelés González, Josephine Wiese, Xavier Williams och Joonatan Zaban.

Lekfull och utmanande ”Stolhet och fördom”

Posted on februari 8 av Kai Martin

Teater:

STOLTHET OCH FÖRDOM

**Glänser. Beata Hedman är strålande som ståndaktig, självständig, stolt och fördomsfull Lizzy Bennet. Foto: OLA KJELBYE**

Det måste sägas från start. Koreografin! Den som inleder ”Stolthet och fördom” med tissel och tasslet mellan de fyra systrarna Bennet – Lizzy, Jane, Mary och Lydia – i kittlande rörelse innan de klassiska raderna kommer som ekon. Lidia Wos koreografi lever vidare i hela föreställning, som för att behaga, som för att utmana, som för att förstärka. Det är alldeles underbart.

De inledande raderna…? Ja, ”Det är en allmän erkänd sanning, att en ogift man som äger en stor förmögenhet måste vara i behov av en hustru” bjuder in till Jane Austens (1775–1817) roman från 1813.

På samma vis som, exempelvis, William Shakespeare verk kan få relevans i nutid (som ”Sonetter” på Studion på Stadsteatern just nu – läs här), får Jane Austens roman det. Britten Robert Shearmans adaption från 2000 från romanen har regissören Ragna Wei, senast på Stadsteatern med ”Monicas vals” 2023, gjort till sin. Det blir en lustfylld uppsättning fylld av hyss och med en flödande, humoristisk och smart text. Till det hennes favoritkompositör Chris Lancaster, cellisten som väl senast på svensk mark jobbade med henne på Folkteatern och ”Jane Eyre” 2019, som skapar skira melodier i ett vackert elektroniskt skimmer. Så scenografin som är enkel och öppen och ställer skådespelarna inför utmaningen att agera närmast hela pjäsen igenom på ett sluttande plan. Ja, Helga Bumsch har har också gjort en kongeniala kostymerna, som flörtar med tidigt 1800-tal, men som också är är placerade på ett gäng som lajvar sig tillbaka 200 år i tiden.

Det skulle kunna vara tramsigt och larvigt, men textens skärpa och skådespelarnas skickliga balansgång håller föreställningen i schack utan att spilla över till det banala. Det gör, till exempel, att Marie Delleskog (som hastigt och skickligt ersätter Carina M Johansson) just kan göra sin Lady Catherine de Bourgh så prålig och vulgär. Eller Lukas Feurst låta sin prudentliges Mr Coffins, ogenerat bli en Percy Nilegård. Allt skapas i ett balanserat sammanhang.

Historien om de fyra systrarna som Mrs Bennet (Marie Delleskog) inte annat än vill ska giftas rikt är långt mycket mer än en berättelse om dåtidens normer och konventioner. Systrarna är för det första olika i kynne och ”Lizzy” är den ståndaktiga, inte helt vackra, som ifrågasätter, utmanar och som bär på både stolhet och fördom. Detta i en tid där unga kvinnor i synnerhet skulle vara kyska, tysta och inordna sig formen för hur man skulle vara.

Beata Hedman klär i rollen. Hon, som senast gjorde den juvenila Camille (mot just Marie Dellskog) i Kristina Lugns ”Silver Star” på Lilla scenen på Stadsteatern i höstas, hittar balansen mellan självrespekt och ifrågasättande (både av sig själv och andra), mod och rädsla, ungdomligt oförstånd och ung vuxens klokskap. Hon utmanas under kort tid av flera kavaljerer, men attraheras av få. Stolt tackar hon nej, till moderns förtvivlan.

Istället blir det väninnan Charlotte Lucas (Ania Scheja) som fångas i tråkmånsen Mr Collins garn och förvandlas från levnadsglad till en devot hustru. Den tonårsbrusiga Lydia (fryntligt spelad av Omeýa Simbizi) vill ha soldater, för att de är spännande och snygga i sin uniformer. Så faller hon för den förföriske Mr Wickham (i ett roande porträtt av Morten Vang), mannen med tvivelaktigt rykte, och rymmer med honom. Den naiva Jane (Ellen Linder) blir försmådd av sin friare, den nya grannen Mr Bingley (Joel Möller) och går in i hjärtesorg.

Så hela tiden Mr Dancy, som stramt spelas av Christoffer Svensson, som är fyrkantig som ett kylskåp och lika romantisk som ett. Han som svämmar över av känslor för ”Lizzy”, som avfärdar honom av stolhet och fördom. Han som likt en skuggfigur inte försvinner ur bild eller handling, ur känslor eller i sitt hemliga uppdrag att ställa allt till rätta för den utsatta familjen Bennet. Den med den fromme patriarken Mr Bennet (nedtonad och humoristisk av Johan Friberg), som bara vill vattna sina blommor och få läsa sin bok; inte behöva strida för sina döttrars rätt att få gifta sig med vem de vill.

Jane Austens roman är en modig bok bortom kärleksbestyren, komiken och intrigerna. Just för att hon där och då har flyttat fram positionerna för vad en kvinna kunde, vågade och fick göra. Mycket har ju hänt för kvinnors rättigheter över de 200 åren. Men… Vi lever just nu i en på många sätt och vis märklig tid. Som bland annat där SD:s ordförande för ungdomsförbundet Ungsvenskarna i GP (20260206) lobbar för trenden med hemmafruar: ”Att skaffa stora familjer med många barn, kanske fyra–fem stycken. Jag hoppas att fler går in i relationer tidigare, gifter sig och skaffar familj. Att det inte finns några ekonomiska hinder eller andra hinder i samhället för att kunna ta sådana beslut.” Emanciaptionen är inte inne, lika lite som att läsa eller titta på nyheter. Jämlikheten får kämpa. Håll käften och var söt.

Sett med detta framför ögon blir ”Stolhet och fördom” på Stadsteatern en pjäs som inte bara roar elegant och skickligt utan också belyser en nutid på ett sluttande plan.

”Stolthet och fördom”, Göteborgs stadsteater, premiär 5 december 2025. Spelas till och med 28 februari. Denna recension baserad på föreställningen 7 februari.

Av: Robert Shearman efter Jane Austens roman.

Bearbetning: Ragna Wei.

Översättning: Anna Berg och Ragna Wei.

Scenografi och kostymdesign: Helga Bumsch.

Maskdesign: Maria Agaton.

Ljusdesign: Carina Backman.

Musik: Chris Lancaster (som spelade live några föreställningar, därefter inspelat).

Ljuddesign: Dan Andersson och Karin Bloch-Jörgensen.

Koreografi: Lidia Wos.

På scen: Beata Hedman (Elizabeth ”Lizzy” Bennet), Oméya Simbizi (Lydiga Bennet), Ellen Linder (Jane Bennet/Anne de Bourgh), Joel Möller (Mary Bennet/Mr Bingley), Johan Friberg (Mr bennet/trumpetaren/hushållerska/Gregory), Marie Delleskog (Mrs bennet/lady Catherine de Bourgh – ersättare med kort varsel för Carin M Johansson), Christoffer Svensson (Mr Darcy), Morten Van (Mrs Lucas/Mr Wickham), Lukas Feurst (CarolineBingley/Mr Coffins) och Ania Scheja (Charlotte Lucas/Anne de Bourgh).

Poesi i rörelse – lek när allvar får plats i Shakespeares sonetter

Posted on februari 5 av Kai Martin

Teater:

SONETTER

Kenneth Kvarnströms känsla för rörelse är oomtvistad. Som en av Sveriges ledande koreografer kan han skapa tyngdlöshet och dramatik av det mest. Skickligt förenar han musik med motorik. Med ”Sonetter” på Studion på Stadsteatern förenar han dessutom text. Och då inte vilken text som helst, utan ett urval av William Shakespeares sonetter. Under en timme och en kvar skapas en lustfylld föreställning som omfamnar texternas allvar och lek, som får de sex aktörerna på scen att utmana både sig själva och sonetterna. De är överraskande, underhållande, fascinerande och uppslukande.

Jonas Nordberg är väl i förstone ingen skådespelare, men en desto säkrare lutspelare. En i sammanhanget inte oväsentlig uppgift. Han trakterar instrumenten med stor skicklighet och skapar med sin musik en passande anakronism. Dansaren Rachel McNamee rör sig normalt sett med Danskompaniet på Göteborgsoperans scen, men får här ta steget som skådespelare – oftast på engelska – men förstås med scener som blommar i vacker koreografi. De här två bildar en helhet med de övrigas – Philip Zandén, Karin de Frumerie, Emil Ljungstig och Maria Salomaa – skilda skickligheter och rutin.

Till det den symbios som Joonas Tikkanens ljus- och videodesign bildar med Dan Andersson subtila, ibland uträtta ljuddesign och den scenografi som Kenneth Kvarnström skapat med Joonas Tikkanen. Det är poesi i rörelse med dramatik, vackert och fult, drabbande och pulserande. Musik – ni kan se varifrån i listan nedan – är från vitt skilda håll. Ensemblen bjuder upp, som ljuvt sjungande Philip Zandén eller Emil Ljungstig, eller i flerstämmigt. Men, och det ska jag erkänna, jag hörde varken Bryan Ferrys magnifikt känsliga ”Sonnet 18” eller Rufus Wainwrights ”Sonnet 20” (kanske har de strukits ur ljudbilden för Jonas Nordbergs skicklighet sedan premiären). Å andra sidan är Prodigys larmande ravepunkiga ”Firestarter” med Emil Ljungstig som en kanin uppflugen ur något hål från Alices Underland svår att ducka för. Friskt!

Ja, det är ett mischmasch av stilar och stämningar. Just därför så härligt att få bevittna, då allt hålls samman så skickligt av såväl ensemblen som regissör, scenografi, ljud, ljus, video och musik.

”Sonetter”, Studion, Göteborgs stadsteater. Premiär 16 januari 2026. Denna recension baserad på föreställningen 4 februari. Spelas till och med 21 februari.

Text: William Shakespeare i översättning av Lena R Nilsson.

Regi, kostymdesign och scenografi: Kenneth Kvarnström.

Ljus- och videodesign samt scenografi: Joonas Tikkanen.

Maskdesign: Katrin Lind.

Ljuddesign: Dan Andersson.

På scen: Karin de Frumerie, Emil Ljungstig, Rachel McNamee (från Göteborgsoperans Danskompani), Jonas Nordberg (även lutspelare), Maria Salomaa och Philip Zandén samt Johan Gry (inspelad röst) och Lena R Nilsson (inspelad röst).

Musik i föreställningen:

Bryan Ferry: Sonnet 18

John Dowland: Lachrimae P. 15

Rufus Wainwright: Sonnet 20

Alessandro Piccinini: Toccata XIII

The Prodigy: Firestarter

John Dowland: The Frog Galliard P. 23a

John Dowland: Now, Oh Now I Needs Must Part

Henry Purcell: Rondeau ur The Fairy Queen

John Dowland: Can She Excuse P. 42

Loscil: Estuarine

Murcof: Ruido

Giulio Caccini: Amarilli Mia Bella

John Dowland: Orlando Sleepeth

Elvis Presley: Can’t Help Falling In Love

samt improvisationer av Jonas Nordberg

Stereo Mc’s pumpar på

Posted on januari 25 av Kai Martin

Konsert:

STEREO MC’S

!!!

Pustervik, Göteborg.

Publik: 500.

Bäst: Den aldrig sinande energin.

Sämst: Det blir lite stereotypt.

Fråga: Hur länge orkar Rob Birch, 64, pumpa på…?

Stereo Mc’s var några som på 90-talet inte bara fick södra London på fötter utan en hel generation. Någonstans mellan rave, hiphop och EDM pumpade de på och var ständigt bubblande på en MTV hos någon. Det i sin tur fick fart på Stakka Bo, som rörde sig i samma musikaliska härad, och faktiskt också E-Typ, men sin mer eurotechnoorienterade nisch i genren.

90-talet var Nick Hallams, producenten och dj:n, och Rob Birchs, den strålande, energiske frontmannen, årtionden tillsammans med sångerskan Cath Coffey. En trio födda -60, 61 och 65 som nu väckt liv i konstellationen och med slagverkaren Tansay Omar (som ersatt trummis Owen If, som avled 2022) gör en försvarlig mängd spelningar i Europa med stopp i Göteborg.

Det är klart att det är läge för nostalgi för den generationen som hade Stereo Mc’s som soundtrack för 30–35 år sedan. Det kan om inte annat anas på publiken, som långsamt stävar in i salongen. Men det pockar på och stora salen fylls på med förväntningarna där ingenting kommer på skam. Rob Birch är på fötterna från start. Ja, även Cath Coffey, men som håller armlängds avstånd initialt, stram och svårflörtad. Hon är där för att göra sitt i denna avkrok i Norden (bandet gästade Kägelbanan i Stockholm kvällen innan).

Men med Rob Birch som ledsagare och engagerad friskis och svettis-ledare blir det inte en tur i någons barndom, en längtan efter något från förr. Istället bjuder Stereo Mc’s friskt upp till ett här och nu. Ja, ja, i och för sig med låtar från då (det har inte blivit så mycket nytt). Men allt är uppdaterat, varje låt är en så kallad extended version. Rob Birch fixar förtjust själv sina sångeffekter via en lite mixer kopplad till mikrofonen. Förövrigt de få gånger som han står still.

Han utmanar. Han uppmanar. Han frammanar. Här ska ingen komma undan festen. Alla är bjudna. Och, som han säger, detta är live!

Redan i grundsetet kommer de stora hitlåtarna ”Connected” och ”Step it up”, men också ”On 33” från debutalbumet ”33-45-78” (1989). Med tiden har publiken hettats upp till kokpunkten och i sista omgången extranummer smäller Cath Coffey av ett bländande leende. Det hårda jobbet har gått hem. Stereo Mc’s pumpar liv också i 2020-talet.

Stereo Mc’s, Pustervik, 24 januari 2026.

Är: Nick Hallam, dj/produktion, Rob Birch, sång, Cath Coffey, sång, och Tansay Omar, slagverk.

Låtlista:

Fade away
Everything
Black gold
Pressure
Connected
Changes
On 33
Elevate
Step it up
Place
Running
Sketch (extranummer)
Lost in music (extranummer)
We belong in the world together (extranummer)
Creation (extranummer)
Thank You (falettinme be mice elf agin) (extra extranummer Sly and the Family Stone-cover)
Don’t burn (extra extranummer)
Deep down & dirty (extra extranummer)
Place (extra extranummer)

Ojämnt men roande flöde när Kalsongrevyn håller tätt

Posted on januari 18 av Kai Martin

Nyråsrevy:

HÅLL TÄTT

!!!

Sagateatern, Borås.

Bäst: ”Nuheter” är storartad humor.

Sämst: Hustru- och styvmorsskämten känns passé.

Fråga: Är Kalsongrevyn Sveriges mest lokala revy…?

Med omvärlden mullrande är det sannerligen inte lätt att hålla stången för alla lokalrevyer som håller hov efter nyår. Men anrika Kalsongrevyn gör det och sätter Borås och Sjuhäradsbygden stolt i centrum. Här får lokalpolitiker sina slängar, precis som Elfsborg, vars allsvenska säsong inte riktigt motsvarade förväntningarna.

Med ett vasst manusgäng som Stefan Livh (frontfigur och programledare för underhållningsprogrammet ”Rally” mellan 1996 och 2002) och revystjärnan Krister Classon (Stefan och Krister) med son Lars finns det bra tuggmotstånd. Men faktum är att stjärna in min humorbok går till Jens Peterson. Denna Kalsongrevyns allt i allo är över allt; på scen, fixar scenografin och författar alltså fyndiga manus. Det är imponerande. Inslagen med ”Nuheter” (som delvis är skrivna med Stefan Livh) är humor i mitt slag, intelligent, nutidsnära och kan med enkelhet röra sig mellan det lokala planet och de internationella vyerna.

Där och då är Kalsongrevyns ”Håll tätt” i toppklass och i ett rappt, roande flöde.

Med lokalrevyer, med alla entusiaster som med gemensam kraft bjuder upp och in till underhållning, blir det inte alltid så hög nivå. Det får man ta. Så också med ”Håll tätt”, som kämpar med några nummer, men sprudlar i desto fler.

Jag är förtjust i ”Audition”, där det slipade revyrävarna Göran Sandberg, Lena Öjler och Henry Augustsson (som varit med i över 50 år!), försöker övertyga de privata äldreboendenägarna om att de är kvalificerade för just detta hem. Det är vass satir och finfint framfört med texter av Heléne Skoglund till klassiska musikalörhängen från allt från ”Spelman på taket”, ”Annie” och ”Westside story”. Heléne Skoglund är förövrigt inte bara hon en stjärna bland manusförfattarna. Hon har på scen en komisk tajming och, kanske, framför allt en röst som trumfar det mesta. Mer sång på henne hade inte varit fel. Men… gracerna ska fördelas.

Om första akten är haltande, som om man inte riktigt har lyckats sätta allt på plats, är flödet i andra akten desto rikare. Här håller man definitivt inte tätt. Men så får också ”Nuheter” en betydande plats, men även reflektioner om att sätta 13-åringar i fängelse, förbudsförslag mot strypsex (underhållande med Heléne Skoglund och Jens Peterson), Pippi Långstrump 80 år (kul med Henry Augustsson som en åldrad Pippi) eller paddelhallsdöden (där Petra Kyllergård briljerar).

Här gör också Anders Gustafsson en fin hyllning till Helge Skoog (1938–2025), Boråsskådespelaren som avled strax innan jul. Heléne Skoglund har elegant förvandlat ”Oh helga natt” till ”Helge Skoog”. Smart och snyggt.

Det är alltså mer som roar än skaver i denna Kalsongrevyns uppsättning 2026. Regissör och koreograf Sonja Gube har pli på sin ensemble. Och det är ju alltid underhållande att höra när skådespelarna lämnar manus och nära nog hamnar i diket. Som i ”Fis”, där Jens Peterson och Anders Gustafsson fnittrande duellerar i improvisationskonst på rim.

Mycket ska med och med 17 nummer i vardera akt går det undan. Det är onekligen imponerande, precis som det är med ensemblen som har ett ålderspann från 15-årsåldern upp till väldigt mycket mogen rutin och spelglädje. Ungdomarna Nora Cronvall och Jeff Arturén har varit med i några år och tar allt större plats. Den senares sång i ”En röst” är både rörande och stark.

Lägg till detta den lyhörda och skickliga orkestern, som hanterar det mesta av genrer. Då ska dessutom Ulrik Arturén, trummor, och Goda Varnaité, klaviatur, hinna med att medverka i allsköns nummer, dessutom.

”Håll tätt”, Kalsongrevyn, Sagateatern, Borås. Premiär 5 januari 2026. Denna recension baserad på föreställningen 17 januari. Spelas till och med 7 februari.

Regi och koreografi: Sonja Gube.

Manus: Jens Peterson, Heléne Skoglund, Stefan Livh, Anders Gustafsson, och Krister och Lars Classon.

Scenografi: Jens Peterson.

Ljudteknik: Patrik Pilsmedh.

Ljus: Roger Malmer.

Orkester: Göran Åhlfeldt, klaviatur och kapellmästare, Janne Manninen, el- och kontrabas, Ulrik Arturén, trummor, och Goda Varnaité, klaviatur.

Ensemble: Jens Peterson, Lena Öjler, Anders Gustafsson, Heléne Skoglund, Göran Sandberg, Petra Kyllergård, Henry Augustsson, Nora Cronvall och Jeff Arturén samt även Ulrik Arturén och Goda Varnaité.

Stefan Anderssons flamencoflirt funkar

Posted on januari 17 av Kai Martin

Show:

LA GRAN HISTORIA

!!!!

Kajskjul 8, Göteborg.

Bäst: Han är en berättare av rang.

Sämst: Det kunde ha varit mer flamenco.

Fråga: Hur länge sedan var det som han sjöng ”Catch the moon”…?

Som liten grabb vurmade jag för flamenco. Hur musiken kommit till mig vet jag inte. Men vid en lunch med morfar som sällskap vid Ulricehamns stadshotell spelade en orkester. Morfar frågade om jag ville höra något. Jag svarade ”spanskt”, för jag visste inte bättre. Morfar gick till orkesterledaren, viskade något i hans höra och en spansk schlager spelades. Jag blev besviken.

Kort därefter for mamma på en charterresa tillsammans med mormor och morfar till Gran Canaria, med mellanlandning i portugisiska Faro. Hon kom hem med en skiva med flamenco. Omslaget var fascinerande. Männens smala, svarta byxor, kråsskjortor och svarta boots till det kvinnan som dansade i sin vida, brokiga kjol, den smala midjan och den yppiga bysten. Händerna böjt som i en båge över huvudet. Grace, stil.

Så kom Beatles. Allt ställdes på ända, men de smala byxorna och bootsen kom till användning i detta popfenomenets stora hysteri.

Ja, flamenco föll i glömska och låg väl där stilla hovrande i sinnet till Gipsy Kings dök upp sent 80-tal. Så väcktes allt till liv och långt senare kom jag att, i tjänsten, möta Robert ”Robi” Svärd, den fingerfärdige gitarristen från Mölndal som via just Beatles hittade till flamencon. Detta med sådan briljans att han nu gör karriär i Spanien (läs min intervju från 2018 med honom här).

När nu Stefan Andersson bryter sig ur sin förnämliga svenska historiska kontext (senast ”Flygblad över Berlin”) är det för att landa på den spanska solkusten och flamencons hetta. Det skulle ju kunna gå hur som helst, men Stefan Andersson har hittat ett sätt i sitt musikaliska berättande som bjuder på stor show och utmärkt musikalisk underhållning. In har han klokt bjudit Robert ”Robi” Svärd. Det blir ett musikaliskt möte av rang.

Stefan Andersson är en skrönikör av rang, väver samman historier från sitt liv som bjuder på lika mycket lögner som sanningar. Det är pricksäkert, roligt och väl balanserad humor. Till detta hans musik, som inte har tagit en tvär vändning.

För alla som älskar Stefan Anderssons sätt att skriva musik kan sitta lugnt i salongen. Listigt har han emellertid inte bara plockat in Robert ”Robi” Svärd för att krydda kompositionerna med flamencogitarrspel. Med på scen finns också Ann ”La Pantera” Sehlstedt, som med dans, handklapp (palma) och sång adderar stämningen ytterligare. Hon har just gracen, stoltheten och den eldiga elegansen i sin dans.

Orkestern är omstuvad där två slagverkare – Valter Kinbom och Fredrik Gille – söker andra rytmer än en trummis givna. Stefan Anderssons vapendragare Magnus ”Moffa” Thörnqvist står tryggt vid hans sida och violinisten Erika Risinger utmanar flamencon med sin fiolslingor. Till det Sebastian Hankers basspel, som är stabilt och levande och John Lönnmyrs klaviatur, som blir kittet i den musikaliska kompositionen.

Det märks att ensemblen trivs med denna nya utmaning. Det märks också att Stefan Andersson gör det. Och (för första gången på väldigt länge, väl?) bjuder han inte bara på genombrottslåten ”Catch the moon” från debutalbumet ”Emperor’s Day” 1992 utan också den andra stora hiten ”Anywhere in paradise” från ”Under a low ceilinged sky” (1996). Sällan spelade, men inte desto mindre efterlängtade, låtar från Stefan Anderssons repertoar.

Brokigt. ”La gran historia” görs med musikaliskt glatt humör och stor berättarglädje.

Foto: TOMMY HOLL/STELLA PICTURES och KAI MARTIN

Arrangemang rör sig inte lika sömlöst till något slags Gipsy Kingsartat som Bo Kaspers Orkester kan göra så elegant. Det är heller inte meningen. Istället andas musiken på samma gång Stefan Andersson och drömmen om flamenco, den som väcktes en gång i hans och ”Moffa” Thörnqvists ungdom vid en tågluff till Malaga. Gott så. Det blir nordisk svalka med spanskt temperament, helt enkelt.

Och, om det nu inte räcker med Stefan Anderssons underhållande berättelser, kommer skådespelaren Gunnar Pedersen in lite skälmskt från sidan som Pekka de Lucia, finsk halvbror till den store flamencogitarristen Paco de Lucia (1947–2014). Ett inledningsvis lätt lökigt inslag, som senare får pondus och väsentlighet då romernas flamencos dramatiska och vandrande historia gestaltas från Indien till södra Spanien. Detta snyggt speglat mot svenska traditioner. Skickligt.

”La gran historia” är en rik och generös musikalisk afton där Stefan Andersson, efter många turer, landat rätt med sin flirt med flamencon. Musiken, inspelad och skapad i Granada, finns också på det nyss utkomna albumet med samman namn som showen.

”La gran historia” med Stefan Andersson och orkester, Kajskjul 8, Göteborg, premiär 16 januari 2026. Spelas till och med 7 mars.

På scen:

Stefan Andersson, gitarr, sång, manus och producent, Robert ”Robi” Svärd, gitarr och slagverk, Ann ”La Pantera” Sehlstedt, dans, palmas och sång, Magnus ”Moffa” Thörnqvist, gitarr och sång, Sebastian Hankers, elbas, kontrabas och sång, Erika Risinger, fiol och sång, John Lönnmyr, keyboard och dragspel, Valter Kinbom, slagverk, Fredrik Gille, slagverk, och Gunnar Pedersen, skådespelare.

Låtlista:

Mahradjors land

Landet länge sedan

Det sista lövet

Norrländska till bords

Catch the moon

Ingen dansar som du

Paco

Al pie de montaña

Svart onsdag (efter paus)

Har du varit på månen

Tanta carhua

Elefanten i rummet

Har du träffat nån annan

Anywhere in paradise

Flickan mellan träden

Carmelita

Vykort från Albayzin

Underhållande Mölndalsrevyn

Posted on januari 11 av Kai Martin

Nyårsrevy:

KANONKUL med MÖLNDALSREVYN

!!!!

***Roar. Mölndalsrevyn roar 2026 både högt och lågt, men gör framför allt en av sina bästa revyer på många år. Foto: KAI MARTIN***

Kulturhuset Möllan, Mölndal

Publik: Snudd på utsålt.

Bäst: Andra akten sprudlar.

Sämst: Några nummer skulle behöva tajtas till.

Fråga: Har Lena Gustafsson efter 31 år med Mölndalsrevyn någonsin varit bättre…?

Det börjar med full fart, denna Mölndalsrevyns 49 uppsättning, med en gymnastikuppvisning som är mer entusiastisk än atletisk. Ett tema som under kvällen återkommer som färgsprakande underhållning mellan numren. Det är lite som Mölndalsrevyn självt, roande, entusiastiskt och med en fantastisk förmåga att bjuda på sig – även om allt inte av bästa snitt.

För så är det. Mölndalsrevyn är amatörer och entusiaster i ett. De sliter ont för att ha kul, de har roligt på vägen; vi i salongen får bara njuta av frukterna och sätta oss vid dukat bord. Men låt mig med detta sagt förklara att Mölndalsrevyn 2026 är den bästa, roligaste och mest underhållande uppsättningen på många, många år.

Visst finns det nummer som hade mått bra av att både tajtas till och kortas ner. Men det finns också nummer som är fullständigt lysande, som ”Tyst kupé” – om förmånen på tåget som få tar på allvar – eller satiriska ”Städfirman Jomshof och Söder”, som vill slänga ut allt som inte passar. Det numret som leder till Lindome secondhand, där två kvinnor (Karin Mickelbo och Sara Sanzén) sorterar bland inlämnade prylar och hittar både en bäbis och en bortsorterad man. Detta bara i första akten där både nytillträdda påven Leo XIV får sitt gospelnummer och Mölndalsprofilen och historikern Lars Gahrn (igen!), får ett nummer för sin strid för lindarnas bevarande i Kvarnbyskolan. Då har man också hunnit med en svindlande och musiktryfferad kavalkad över det år som har gått.

Men det är i andra akten som det smäller till. Först med min personliga favorit ”Möllans fria” – det vill säga Möllans fria musikaliska teater med regissör Kim Bondesson Lagerman (Lena Gustafsson som excentrisk teaterman) – som i år gör ”Kråkan Krog” av ”Molin Rouge”. Så dumt. Så fånigt. Så roligt.

Späckat. Mölndalsrevyn bjuder till med extra allt. Foto: KAI MARTIN

Med ”MMÖGA” (alltså make Mölndal great again) tar man president Trumps maktgalenhet till en roande lokal nivå med nykomlingen Johannes Persa Persson som kommunens starke man. Mölndalsborna ska bland annat ta tillbaka sin position efter – att Papyrus lagts ner – länge varit papperslösa. Ett smart nummer av Anton Nordin.

Men ”Prassel”, som både är en hyllning till papperstidningen som format och till KAJ:s ”Bada bastu” (musiken används genialt) är fullkomligt bländande i sång, kostym och koreografi.På det får vi Lena Gustafssons sexolog Hildegard von Grossman, som bjuder på en textspäckade monolog som är fantastiskt svängig och ordvrickande rolig. Frågan är om inte hon gör sitt bästa år, denna veteran i ensemble med 31 revyer i bagaget…

Ja, Mölndalsrevyn bjuder på härlig underhållning. Där samtliga i ensemble ska ha en eloge. Det är fint att se Manda Strid Bomander tillbaka – hennes kunnande spänner över sång, dans och humor på ett sömfritt och effektivt sätt.

De rutinerade primadonnorna Karin Mickelbo och Lena Gustafsson vet hur revyskåpet ska stå. Det är aldrig tråkigt med dem på scen. Nykomlingen Johannes Persa Persson är en tillgång. Anton Nordin börjar – efter sju revyår – bli något av en klenod med sitt mångfacetterade scenspråk. Så också Adam Evertsson (fyra år med Mölndalsrevyn). Sara Sanzéns (med sedan 2017) drar ett tungt lass med mycket manusskrivande, men är fantastisk med sina torrt komiska karaktärer på scen och vilken dans hon bjuder till.

Ja, det kan säga gälla för hela gänget. För koreografen Katarina Stella har verkligen drillat gänget exemplariskt. Till detta rutinerade showregissören Emelie Sigelius, som fått ihop allt detta lösöre till en roande helhet.

”Kanonkul”, förresten…? Jo, man har valt att raljera över den svenska regeringens genomdrivande av en kulturkanon och något som är kanon. Jo, det blir kul.

”Kanonkul”, Kulturhuset Möllan, Mölndal. Premiär 10 januari 2026. Spelas till och med 21 februari.

Regi: Emelie Sigelius.

Koreograf: Katarina Stella.

Manus: Flera, bland annat Sara Sanzén, Manda Strid Bomander, Anton Nordin, Robert Cronholt och Andreas Nygård.

Kostym: Doris Kjær, Anna Moræus och Elsa Wald.

Smink: Ulla Karin Olsén.

Scenografi: Jimmy Lökkeberg, Oliver Lökkeberg, Sebastian Lökkeberg, Ted Gustafsson och Lenny Alvefelt.

Repetitör: Börje Nilsson-Mäki.

Ljusdesign: Henrik Johansson, Sebastian Lökkeberg och Oliver Lökkeberg.

Ljuddesign: Henrik Marzelius.

Ensemble: Lena Gustafsson, Karin Kickelbo, Sara Sanzén, Manda Strid Bomander, Adam Evertsson, Anton Nordin och Johannes Persa Persson.

Musiker: Börje Nilsson-Mäki, kapellmästare/bas, Thomas Hagby, klaviatur, och Bengt Holm, trummor.

Mitt nöjesår – favoriter från 2025

Posted on januari 8 av Kai Martin

Man kan tycka att jag lever i en liten sfär, som huvudsakligen håller mig till nöje och kultur i Göteborg med omnejd.

Men faktum är att det räcker. Stan är rik på det mesta. Det gäller bara att vara fortsatt nyfiken. Jag har så att det räcker och blir över. Jag vill egentligen se och höra mycket mer än jag mäktar med.

För i Göteborg finns mängder av scener som bjuder högt och lågt, stora som små akter, stora som mindre scener. Ambitionen på konstnärskapet är det inget fel på. Så låt mig presentera mina favoriter från 2025 – och ja, jag håller mig till Göteborg och västkusten.

Favoriter 2025. Foto: TOMMY HOLL/STELLA PICTURES/BO HÅKANSOSN/BILDUPPDRAGET, TILO STENGEL/HARALD NILSSON/KAI MARTIN

Favoritkonserter:

Paperwing: ”Age of Pisces”, Annedalskyrkan 8 november. Så eget, så starkt, så pretensiöst, så ambitiöst.

Håkan Hellström, Ullevi, andra konserten 7 juni. Ingen kan underhålla över 70000 kväll efter kväll som Håkan kan.

Delines, Pustervik, 8 maj. Inget kan vara så bitterljuv och mörkt och samtidigt vackert som Delines.

Yukimi Nagano, Way out West, 8 august. Little Dragon-sångerskan övertygar som soloartist.

Negar Zarassi, Stora Teatern, 22 februari. Senare på året knep hon förstapriset i ”Kontrapunkt”. Där och då knep hon mitt hjärta med musik från operans värld, Iran till Édith Piaf.

Märta Fransson, Maj12:an, 4 december. Eva Cassidy tolkade andra artister som få andra. Märta Fransson tolkar i sin tur henne som få andra.

Favoritrevyer:

Falkenbergsrevyn, 5 januari. Så makalös bra underhållning med all inclusive: dans, sång, musik, humor…

Paraden, Varberg, 18 januari. Annika Andersson med familj och underhållningskollegor håller hov.

Påskbubbel, Aftonstjärnan, 27 april. De har flyttat revyn från nyår till påsk. Inte sämre för det.

Favoritshower/-musikaler/-dans:

”Miss Saigon”, Göteborgsoperan, 27 september. Världsklass och värd att ses om och om igen.

”Moline Rouge”, Rondo, 25 september. Trots att intimiteten går förlorad på Rondo är det en färgstark och intensiv musikal av klass.

”Into the woods”, Balettakademien, 11 oktober. Eleverna på Balettakademien övertrumfar sig själva.

”In-action”, Göteborgsoperans Danskompani, 11 oktober. Styckena ”Cross” och ”Spirit killing” visar åter igen på Danskompaniets oövertrumfade kompetens.

Favoritteater:

”Den lilla svarta”, Hagateatern, 3 oktober. Med små medel görs stor teater.

”Romeo och Julia”, Folkteatern, 4 oktober. Shakespeares klassiska pjäs i en vital och sprudlande uppsättning.

”Bränder”, Studion, Göteborgs stadsteater, 28 februari. Smärtsam och intensiv.

”Katt på hett plåttak”, Göteborgs stadsteater, 18 september. Tennessee Williams pjäs glöder på nytt.

”Fear”, Backa Teater, 21 oktober. Att bara månader efter det fruktansvärda dådet i Örebro våga presentera en pjäs i ämnet visar på mod. Dessutom är den smärtsamt bra.

”Stormen”, Stallebrottet, Bohus Malmön. I kärv miljö med en blandning av amatörer och proffs blir Shakespeares drama autentisk.

”Macbeth”, 123 Schtunk, Arena Varberg. Improvisationsteater av clownerna som är bäst – och tokigast – i klassen.

Favoritalbum:

Paperwing: ”Age of Pisces”. Hennes skapande är värd så mycket mer uppmärksamhet än hon får. Både gällande album och scen.

Håkan Hellström: ”Svensk rost”. Ett fascinerande album, 25 år efter debuten, som lockar till lyssning om och om igen.

Anna von Hausswolff: ”Iconoclasts”. Med stor integritet skapar Anna von Hausswolff stor musik.

Anders Boson Jazz Ensemble: ”Slottsskogen”. Han är flitig, den gode Anders Boson, men tummar aldrig på kvaliteten. Med sin Jazz Ensemble gör han ett väldigt starkt album.

Valter Nilsson, ”Bland de gyllene och de allmänt brända”. Han säljer ut Nefertiti och Pustervik för att senare också sälja ut Bananpiren. Berättigad hausse för denne göteborgare som förenar Joel Alme med Håkan Hellström till ett eget uttryck.

Markus Hasselblom: ”07.01 hemifrån”. Northern soul på svenska och från västkusten. Glittrigt med svärta, själ och sinnlighet.

Favoritromaner:

Randi Olausson: ”Jag glömmer att glömma – Ingentinget”. Det är kanske inte den mest välskrivna, men inte desto mindre drabbande. En självbiografi som är plågsam att läsa om en kvinna i fritt fall (och resning).

Grzegorz Flakierski: ”Mormor Lea”. En resa genom generationer av judisk fattigdom i östra Europa skriven flyhänt, underhållande och lärorikt om onda tider.

Göran Parkrud: ”Rädd att drunkna”. Debutroman som dröjer sig kvar och väcker frågor om både manlig arvssynd, arv och flykt från ansvar.

Jenette Bergenstav: ”Skugglik”. Andlöst spännande – igen – av Göteborgs deckardrottning nummer ett.

Åke Edwardson: ”Den smutsiga floden”. Mäster Edwardson lämnar ingen läsare besviken i sin sista (?) roman om kriminalkommissarie Winter.

Tony Fischier: ”Sardonicus fyra visioner”. Han sprutar ur sig kriminalromaner med Göteborg med omnejd i centrum. Alltid lika spännande.

Jensen & Gabay: ”Parabellum”. Duon Morgan Jensen och Theo Gabay kan det där med spänning och är som de tre ovan nämnda krimförfattarna väldigt flitiga. Här nöjer de sig inte med Göteborg utan landar i ett rafflande drama på Svalbard.