Konsert/dansföreställning
12 SONGS och SAABA
Lustfyllt. Ane Bruns musik och sång förenas med Kenneth Kvarnströms koreografi, Göteborgsoperans Danskompani, Hans Eks arrangemang och Astrid Olssons kostymdesign till en total upplevelse. Foto: TILO STENGEL
Ane Brun har inte bara sitt eget tonspråk och sin egen röst. Hon vet också att uppskatta både nya sammanhang och utmaningar. De som såg henne med band på Way out West i somras (läs min text här – scrolla ned en bit) vet att hon är noga med sitt formspråk. En konsert är alltid lite mer än en konsert. det blir något av en föreställning för att ytterligare sätta accent till hennes eklektiska musik. Så har hon också jobbat i symfoniska sammanhang tidigare, som bland annat gav livealbumet ”Live at Berwallldhallen” (2018) i samarbete med Radiosymfonikerna och dirigent/arrangör Hans Ek. Den sistnämnde kan som få andra (göteborgaren Martin Schaub tillhör också denna rara skara) som på ett känsligt och på samma gång starkt vis förenar popmusik med symfoniska arrangemang. Så har han gjort ”Bowie-konserten” (Göteborgs konserthus hösten 2016) under arrangemanget ”Popical” och funnits för Laleh när det har behövts (Ullevi i somras).
För knappt ett år sedan gjordes ett samarbete mellan Göteborgsoperans Danskompani och Little Dragon, som föll väl ut (recension i länken). Göteborgsbandet musik med tydlig dansgroove sattes i en ny kontext, som föll väl ut. Nu har alltså Göteborgsoperan bjudit upp norsksvenskan Ane Brun till dans. Det blir en fantastisk iscensättning av tolv (tretton med extranumret) av hennes låtar utvalda av rutinerade koreograf Kenneth Kvarnström, som tillsammans med husets dansare och designer Astrid Olsson kreerat en ny dimension med orkestern.
Ane Brun är ingen blyg danspartner i detta exklusiva och skickliga sällskap. Efter inledande ”Lamento della Ninfa/Oh, love”, där hon sitter med ryggen mot publiken, blir hon en del av dansföreställningen och Danskompaniet. Det är djärvt. För visst är hon ingen tränad dansare, men hon vågar utmana sig själv och i dansarnas trygga skicklighet blir hennes rörelser en självklar del av helheten. Till detta Astrid Olssons inledningsvis strama kollektion, som alltmer växer för varje nummer i föreställningen.
Var och en av de tolv låtarna har sin egen koreografi och uttryck, men med skickliga arrangemang sys nummer för nummer sömlöst ihop till något levande, växande, vackert och smakfullt för öga och öra. Det är lustfyllt och smittande i denna ljuva förening av sång, dans och mode.
Med Little Dragon blev bandet lite för mycket av staffage, där deras medverkan blott blev fläckvis – om än i en fascinerande uppsättning. Det har man med råge tagit igen med ”12 songs” med en allestädes närvarande Ane Brun i varje nummer. Hennes bandmedlemmar (Martin Hederos, klaviatur, multiinstrumentalisten Josefin Runesteen och trummisen Per Ekdahl) är med i orkesterdiket med Göteborgsoperans orkester för att förstärka hennes musiks särart.
”12 songs” skulle haft premiär för ett år sedan. Men i restriktionernas slutskede för ett år sedan fick premiären skjutas fram. Men den som väntar på något gott fick lön onekligen lön för möda.
Efter paus var det dags för ”endast” Göteborgsoperans Danskompani med Sharon Eyals ”SAABA”. En nypremiär på föreställningen för knappt ett år sedan. Även här har kostymen sin givna plats med skira, hudnära kläder i spetsliknade material signerade designern Maria Grazia Chiuri för House of Dior. Danskompaniet kan, som vi som hade glädjen att se ”Hammer” (läs recension här!) i höstas, agera som en kropp i fullständig kontroll och rytmisk spasm. Det är trollbindande skickligt från Miguel Duartes inledande solonummer till det kollektiva samarbetet som följde; dans inte helt olik den som görs i Daft Punks ”Around the world”-video. Med musik som växer i rytm och dans förpassas jag också till Berhain, technopalatset i Berlin. Det är ju så, att Göteborgsoperans Danskompanis uppsättningar inte bara tjusar på plats på scen utan sätter också fantasin i sken. Då är det lätt att komma tillbaka.
12 songs, Göteborgsoperan, premiär 4 februari 2023:
Iscensättning: Kenneth Kvarnström.
Koreografi: Kenneth Kvarnström i samarbete med Göteborgsoperans Danskompani.
Dirigent: Hans Ek.
Arrangemang: Hans Ek, Martin Hederos, Johan Lindström, Per Ekdahl och och John Metcalfe.
Musik och sång: Ane Brun.
Kostymdesign: Astrid Olsson.
Ljusdesign: David Stokholm.
Ljuddesign: Joachim Bohäll.
Musiker: Per Eklund, Martin Hederos och Josefin Runsteen samt Göteborgsoperans orkester.
Dansare: Benjamin Behrends, Tsung-Hsien Chen/Lee-Yan Tu, Sabine Groenendijk, Danielle de Vries, Mai Lisa Guinoo, Hiroki Ichinose, Janine Koertge, Rachel McNamee, Einar Nikkerud, Riley O’Flynn/Logan Hernandez, Christophe von Riedermann, Duncan C Schultz/Zachary Engquist, Arika Yamada, Amanda Åkesson och Zenan Zubyk.
Låtlista:
- Lamento della Ninfa/Oh, love 2. One 3. Sonnet 138: When my love swears that he is made of truth (text William Shakespeare, musik Johan Lindström/Ane Brun) 4. This voice (musik Ane Brun/Katharina Nuttall), 5. Lose my way (musik Ane Brun/Dustin O’Halloran) 6. Undertow 7. Du gråter så store tåra 8. Shape of a heart 9. The light from one 10. The last breath (musik Ane Brun/Johan Lindström) 11. Directions 12. Take a hold of me (musik Ane Brun/Martin Hederos/Josefin Runsteen). Extra: All we want is love.
SAABA, nypremiär 4 februari.
Koreografi och scenografi: Sharon Eyal.
Medskapare: Gai Behar,
Kostymdesign: Maria Grazia Chiuri för House of Dior.
Kompositör och musikarrangemang: Ori Lichtik.
Ljusdesign: Alon Cohen.
Musik: Hold you down – Daniel Stanfill, Nate Mercereau och Michael Milosh (Rhye), Hayaty – Mohammed Abdel Wahab, Chant et sanza – Jean Nkoulou och Homere Zambo (Patrice och Leontine Mboumba), From the and 15 – Avaq, Station to station – Erin Elisabeth Birgy (Mega bog).
Dansare: Benjamin Behrends, Bei Chen, Miguel Duarte, Hiroki Ichinose, Janine Koertge, Rachael McNamee, Riley O’Flynn, Christoph von Reidemann, Duncan C Schultz, Endre Schumicky, Frida Dam Seidel, Joseba Yerro Izaguirre och Amanda Åkesson.
kaimartinblog 