Trondheim förtrollar

Lofoten156

Vi är packade och klara för att lämna Bodø för Trondheim med tåget. På vår promenad med packningen från det fantastiska hotellet och skeppet Bishop’s Horizon (som jag ju skrev om här) smet vi in på ett gatukök med världens kök; det blev kinesmat, vårrullar, biff i curry, kyckling i någon sås och vi hade sedan tidigare vår Nordlands pils till dryck.

Tåget stod och väntade på oss när kvällningen gav sig till känna ack så lite. Det var skönt i luften, solen lyste stark och på perrongen stod människor i väntan på att få gå ombord.

Bodø charmade med sin närhet. Promenadavstånd från flygplatsen till hotellet, promenadavstånd från hotellet till stationen och utanför naturen som bara slukade våra törstande ögon.

Lofoten44

Kulinarisk resa. Foto: KAI MARTIN

Men resan började nå vägs ände och när vi väl fått vår kabin i sovvagnen, stuvat in vårt bagage och tåget började rulla, så dukade vi upp vår mat och dryck, lät panoramat svepa förbi tågfönstret i korridoren och vi tjusades igen och igen över det norska landskapet, som aldrig tröttnade på att bjuda upp.

Panoramatåg. Foto: KAI MARTIN

Vi ser bron som spände över Saltstraumen i fjärran, klättrar med tåget över fjäll och vackra stationer i mitten av ingenting; folk kliver av, folk kliver på, rosenkindade och friska, hivar upp sina packningar efter sin tur i naturen.

Tåget gungar vidare mot natten, vi tar en fika i restaurangvagnen – våffla med mesost, sylt och grädde plus kaffe – och tittar oss andlösa på när solen har sin gång i det skiftande landskapet.

IMG_6595

Gofika. Foto: KAI MARTIN

Det blir aningens lite mörkare. Jag lägger mig för att läsa, somnar, men det blir en rastlös sömn. Ute i korridoren håller Z vakt på utsikten, outsläcklig i sin iver att inte missa något av det vackra som bjuds utanför. Sent kryper hon till kojs.

Vi vaknar vid sex, eller åtminstone är det då som det är dags att göra sig redo. Tåget närmar sig inte med någon större hastighet vårt slutmål för den här gången. Trondheim. Vi har tagit en natt där för att få se lite på denna norska storstad, rik på anor.

Vi passerar Hell, ett fantastiskt namn på en ort, och Trondheims flygplats där många tar sitt pick och pack och stiger av. När vi kommer till Trondheims central är klockan åtta på morgon, det är söndag och allting är stängt. Gråvädret skvallrar om regn, men håller sig i skinnet när vi går vår morgonpromenad mot hotell Blue Radison. Z guidar och det blir en omväg, som egentligen inte hade spelat så stor roll om inte hela det peristaltiska systemet gav sig till känna. Jag behövde med andra ord gå på toaletten pronto.

Vi får göra en smärre u-sväng, ned ett annat kvarter och gå tillbaka norrut efter att promenerat söderut. Men vi räddar situationen, kommer till hotellet där rummet naturligtvis inte är klart, lämnar in våra väskor, placerar mig på toaletten (jag klarade den detaljen på egen hand) och var därefter redo för en hotellfrukost, både för att fördriva hungern och fördriva tiden. Det skulle ju dröja innan vi kom till vårt rum.

En vacker, men en smula sliten stad. Foto: KAI MARTIN

Vi var sömndruckna, eller kanske snarare tvärt om; vi suktade efter sömn efter den oroliga natten. Men efter frukost blev det promenad ut på byn. Vi var medvetna om att Norge en söndag är ett stängt samhälle. Men på vägen i den panikartade promenaden till hotellet och den välsignade toan, så hade vi upptäckt en loppis bara några hundra meter från där vi skulle bo. Vi gick tillbaka dit, tog oss en kik, jag hittade ett par jeans (Zara), men 100 norska kronor var lite för mycket. Annars mycket krimskrams, så vi sökte oss upp mot domkyrkan där aktiviteten var stillsam vi tiotiden. Dörrarna stod öppna in till den väldiga domen, där man väl inne inte får ta några bilder. Högmässan förbereddes, i källaren hördes en kör repetera, det kontemplativa lugnet som uppstår i en kyrka, den andaktsfulla tystnaden, gav frid. För att fördriva tiden bestämde vi oss för att tacka ja till inviten om att gå till högmässan.

Det blev en rejäl show med två officianter, sångare, körer, organister och en församling som var heligt dedikerade sitt uppdrag. De kunde sin sak och bidrog till att vi inte nickade till i onödan när ritualerna sög musten ur oss. Men när nattvarden skulle spisas tackade vi försiktigt för oss och smet ut med vetskapen om att den här högmässan var något extra. Nidarosdomen har en tusenårig historia. Men förfallet och bristen på underhåll höll på att göra den anrika katedralens saga all. Men 1869 startade ett omfattande renoveringsarbete, som fortfarande pågår och som nu har 22 heltidsanställda. Det är ett grannlaga jobb som har gjorts och just denna högmässa var för att fira att det var just 150 år sedan arbetet startade.

IMG_6618

Imponerande. Nidarosdomen imponerar. Foto: KAI MARTIN

Lyckligtvis, visade det sig, fick vi också se kyrkan utan att ens betala någon kollekt (shame on us), för efter klockan ett var det dags för nyfikna att köpa biljett för att få komma in. För dem som har långa, anklagande fingrar kan jag ursäkta mig med att vi fick inte reda på detta förrän vi kom tillbaka för ett andra besök.

Nu sökte vi oss tillbaka till hotellet. Sängarna kallade och vi föll in en timmes tung, helande och välbehövlig sömn.

Så ut på stan, tillbaka till loppisen där jag bjöd halva priset för Zarajeansen och 50 kronor för en mossgrön These Glory Daysskjorta, fick ja och berikade en sprängfylld garderob med ytterligare kläder.

Vi gick längs med ringlande Nideelva, som delar staden itu, tjusas av de väldiga, färgglada träkåkarna som kantar kajerna, men som bitvis är slitna och i behov av renovering.

Vi promenerar upp mot Nidarosdomen, går in i besökscentret och blir varse kostnaderna för att gå in i kyrkan och för all del även där kronjuvelerna finns. Några Hells Angelsherrar passerar malplacerat, men kanske kom de helt enkelt från tidigare nämnda ort Hell…

Vi nöjer oss med att i regnet se den utställningen som i korta drag berättar kyrkans historia, hur man räddade väsentliga statyer från tyskarna förstörelselusta under andra världskriget och hur renoveringen gått till. Vid en dansbana hör jag tango, två par dansar gracilt med nogsamma fotnedsättningar; vackert i regnet.

Tango i regnet.

Z och jag funderar på bio; vädret bjuder ju in till det. Men programmet och filmerna stämmer inte ihop. Först på kvällen kan det vara aktuellt, förvisso en mainstreamfilm men ”Rocket man” lockade. Vad göra fram till dess…?

Vi irrar i en planlös vandring i det inre av Trondheim. Z googlar. Hittar något om hotell Britannia, som vi hade sett en skymt av när vi kommit. Där fanns restauranger, hotellet hade en rejäl historia sedan starten på 1870-talet och som nu nyligen återöppnats efter renovering i tre, fyra år. Men… restaurangerna var stängda. Kanske en kaffe? Det måste gå.

Med Tenson med mera i regnet. Foto: KAI MARTIN

Vi går dit, går in och möts genast av en entusiastisk bartender. Vi förklarar vårt ärende och att vi också är nyfikna på Speilsalen, som Z läst om, medvetna om att det är stängt, men om vi ändå inte kunde få ta oss en titt. Han informerade oss generöst om att tre av fem restauranger var öppna, beklagade bristen på information på nätet och sa att det nog inte skull vara något problem att få se Speilsalen. Jag smet iväg på toaletten och kom tillbaka när Z hade försvunnit i sin tur. Vi fann varandra, hade blivit rekommenderade sommarmenyn i Palmhaven och gick för att förhöra oss om bord när där väl öppnade klockan sex. Hovmästaren vill placera oss vid ett bord i den vackra salen med fontän i mitten och en interiör i något slags kolonial stil med bambustolar, bord med vita linnedukar och allt väldigt sobert och elegant. Men vi avböjde, sa att vi ville ha en halvtimme på oss för att klä oss anständigt. Hovmästaren höjde diskret på ögonbrynen och försökte få oss att förstå att vår klädsel dög. Men, nej, Tenson i alla ära; regnkläder klär inte dylika lokaler. Tillbaka till hotellet, ombyte som förnöjer: Z i en dress, jag i byxorna jag köpt i Bodø plus skjortan jag även inhandlat där, min blå Bosskavaj, 50 danska kronor, från en loppis i Lyngby sommaren 2015, de ljusbruna Clarkskorna från Köpenhamn, till dem de brandgula skosnörena inhandlade i Williamsburg den bistra månaden februari 2014.

Hovmästaren log mjukt när vi kom tillbaka, placerade oss vid ett bord i den glest besatta salen. Bara på vår korta promenad från entrén till bordet insåg vi att vi hade hamnat rätt. Ostbordet var en syn för gudar, efterrättsbuffén hisnande…

Magisk mat. Foto: KAI MARTIN

Vi beställde en Bordeaux till maten och gick sedan för att plocka för oss av maten. Vi varje station (förrätt, varmrätt, osten, desserten) fanns en kock/konditor som guidade oss. Allting var lokalproducerat (ja, inte vinet då) och vi förstod att inte frossa; lite av allt. Det var fantastiskt. Om vi hade fått själslig frid vid högmässan uppstod nu den sinnliga, där välmåendet omfamnade oss innerligt. När kaffet anländer och jag får för att ta dessert – allt från praliner till bakelsebitar – dröjde sig Z kvar vid matborden för att fotografera. Jag äter i solitär, njuter av sötsakerna som jag tidigare njutit av förrätt, varmrätt och ostarna. Sitter och tittar förstrött på bordsgrannarna, låter fantasin skicka iväg mig om varifrån de kommer och vad de gör. Närmast slentrianmässigt låter jag en chokladpralin smita in i munnen. Jag har noterat att det är mörk choklad, men smaken ger mig en vällust som överraskar. Jag en chokladchock. När Z kommer tillbaka ser jag att hon har tagit en likadan, säger att hon det finns två saker av det hon valt som inte faller henne i smaken blir det skilsmässa. Hon inleder, som av en slump, med pralinen. Hon tystnar. Tittar mig i ögonen. Nej, det blir ingen skilsmässa. Chokladen är magisk, mörk choklad som välver vackert över en botten av ljus nougat och med en lakritskräm som trollar fram det godaste av det goda.

Vi är omtumlade, lyckliga, inte för mätta, men enastående nöjda. Vår servitör, en servil ung man från Polen, frågar om vi är nöjda och vi försöker utan att göra volter förklara att det är vi sannerligen. Z undrar om pralinerna, går i sällskap med den servila servitören till konditorn som berättar att det inte är hotellets egna, men var de finns att köpa – vi hinner innan tåget går måndag eftermiddag.

När vi kommer tillbaka till bordet har Z undrat om det möjligen fanns en chans att se Speilsalen, hovmästaren kommer och undrar om vi inte vill se hela hotellet, tar med oss på en husesyn som heter duga, från fantastiska konferenslokaler med väggar dekorerade av Trondheimskonstnären Håkon Bleken, 90 år, fortfarande aktiv och med ett stambord på hotellet. Det skulle visa sig att hans konst fanns i hela huset – enastående – med skilda motiv och stilar.

Men innan vi går för den guidade turen undrar den servile servitören om vi inte vill ha med några praliner (vi hade frågat om det gick att köpa dem), återvänder med ett lite paket, som jag bär med största vördnad och försiktighet.

Ett hotell med resurser. Foto: KAI MARTIN

Det blir en rejäl promenad från vinkällaren i botten (Nordens största), där man kan köpa sitt vin för att sedan färdiglagrat inmundiga det, säg, 2021, till köket med plats för 60 man att jobba i, upp till den eleganta sviten, tornrummet, för två med egen vinkällare, eget kök med tillhörande kock, två badrum, flygel… ja, det hela till det facila priset på mellan 65000 och 100000  beroende på säsong.

Både jag och Z kunde i och för sig tänka oss sviten i prisklassen under och kände båda, utan att sväva iväg, att ibland skulle det vara gott att vara miljonär, obekymrad om priser.

Z och jag hade tänkt avrunda i baren för att tacka bartendern som så generöst välkomnade oss på eftermiddagen. Men tiden rinner iväg. Vi står i foajén och pratar, tackar hovmästaren för den guidade turen, han följer oss ut på gatan där han får sällskap av conciergen, elegant i uniform och höghatt, som visar oss vägen till biografen samtidigt som han undrar om vi vill ha ett paraply mot regnet…? Ja, kanske ett till?

Överväldigade tackar vi ja. Till ett.

Om vi kan rekommendera hotel Britannia…? Tillåt mig utbrista i diskret leende, inte helt olikt Mona Lisas.

Vi är lyckliga i Trondheimregnet, njuter av ”Rocket man” och kommer till hotellet omtumlade av intryck. Ska det inte ta slut…? Nej. Det kommer mera.

Måndagmorgonen i matsalen är lite mer dämpad en den var dygnet innan. Vi äter vår frukost för att sedan packa våra väskor, göra vår toalett och sedan checka ut med löfte om att få ställa väskorna där för att hämtas senare. Det blir ny promenad på byn, nu på jakt efter turistbyrån som skulle ha pralinerna vi suktade efter. Där kammar vi noll. Just under sommaren finns de inte. Men det finns en turistshop som kan ha dem, så vi går dit. Kartan vi har fått använder vi flitigt. Jag, som var i Trondheim för en hockeyturnering februari 1991, är lagom lost, men hämtar hem meter för meter. Inte för att jag minns mycket av den resan, mer än att jag köpte en söt overall på H&M till min då halvår gamla son.

Vi hittar butiken, köper en ask med blandade praliner (fanns inte enbart de förföriska) och knallar vidare till köpcentrum Solsidan där vi ska ragga lokalproducerad ost. Det blir några kläd- och skobutiker, men inget handlat. Visst, det blir ost, men också valkött, som vi får med oss vakuumförpackat. Vi hastar iväg. Tåget väntar och packningen ska hämtas. Regnet har flytt sin kos, Trondheim är en lätt pulserande, mindre storstad med turister flackande fram och åter. Vi är en av dem. Går mot stationen. Tar farväl med ett löfte om att komma tillbaka då plånboken är fylld. Hotel Britannia väntar.

 Tack och adjö, Trondheim. Foto: KAI MARTIN

#awayoflivingsince1951 #trondheim #hotelbritanniatrondheim

 

Banksy – bluff eller båg

 

IMG_5234

Kontroversiell. Brittiske konstnären är alltid kontroversiell.

Med utställningen ”Art of Banksy” på galleri Fredstan, ja, där till nyligen huserade en Titanicutställning, försöker galleristen placera den upproriske brittiske gatukreatören Banksy inom tak och väggar.

Det går, faktiskt, så där. Även om utställningen med många av hens massproducerade verk i det mörka ljuset inne i galleriet skapar fokus å många kärnämnen, som uppror, miljökris och kommersialism.

Det blir också märkligt att den konst som på gatan är allas blir en utställning för några av några som samlat delar av verken, som genom konstens tombola blivit dyrgripar.

Men knappt hinner utställningen ha vernissage för de nobla göteborgarna förrän galleri Fredstans skyltfönster och fasad nedklottras av något som till äventyrs kan tolkas som B-a… för att sedan rinna ut till oformliga streck. Attentat iscensatt av Banksy själv? På uppdrag av någon av hens handgångne kompanjoner. Eller helt enkelt en kupp som galleriet självt står för för uppmärksamhetens skull…?

Nja, det är inte lätt att dra några slutsatser. Medialt blev det succé, åtminstone.

IMG_5239

Allvar. En del av Banksys konst är effektiv i sin tydlighet.

Utställningen är ett verk av Steve Lazarides ( en intervju i Göteborg Direkt går att läsa här), som påstår sig vara vän med konstnären, men som heller inte längre kontakt med honom efter ett bråk för tio år sedan. Jag skriver påstår, för kring Banksy är mycket höljt i dunkel och när någon gör anspråk på hans konst eller på hans vänskap kan mycket ifrågasättande ligga skvalpande emellan.

”Art of Banksy” kostar sina pengar i entré, ska pågå till slutet av augusti och jag är tveksam om den orkar distansen ut.

Inte för att den inte är fascinerande med de verk som Banksy ligger bakom, men kanske mer för priset och för konsten inom något slags lås och bom. Den trivs inte där, det blir för polerat och av tyglat uppror blir allt en loj tiger i bur.

IMG_5241

Humor. Pricksäker gatukonst. Nu på en vägg i ett galleri. 

Krasst är Banksy, ute eller inne, fullt kreativ eller på en vägg i ett galleri ständigt ifrågasättande och full av liv, bus och blixtsnabb till allvar. En värdig arvtagare till Andy Warhols popkonst tätt följd av den politiska konsten med, framför allt, Vietnamkriget och drogliberalismen som fond.

IMG_5253

Omtumlande. Popkonst som gått vidare till politisk dito.

Emellanåt är konsten effektiv och omtumlande. Men fortfarande mest funktionell i sitt verkliga sammanhang, som i något slags happening ute där man minst anar det.

Sonen, som är stor fan av Banksy, valde efter utställningen att åka hem och titta på bilderna på nätet och lyssna på triphop från Bristol, staden som räknas som Banksys hemstad.

Lustfylld Rusth tillbaka

Vernissage:

IAN RUSTH

IMG_2768

Konstnären själv. Ian Rust är tillbaka efter flera år. Foto: KAI MARTIN

Galleri Backlund, Karl Gustavsgatan 13, Göteborg.

Trollhättesonen Ian Rusths (1950) konstnärskap bär på en myt, kanske flera. Men främst den om hur han, som då han i slutet på 70-talet jobbade på försäkringskassan, kom in på Göteborgs konstmuseum som av en slump, lät sig begeistras så till den milda grad att denne då lågt konstintresserade yngling lämnade sitt yrke för ett annat.

Det tog inte lång tid innan hans naivistiska konst, med spår av Chagall, hittade sin publik och han lär, vid en utställning i London, har sålt tavlor till Sting, som spelade in film med Maryl Streep och därför köpte en till henne också. Återigen: myt eller sanning…?

För så är det ju med Ian Rusths lekfulla konstnärskap; det lever gärna sitt eget liv i en färgsprakande illusion inom kraftfullt byggda och lika lustfyllt skapade ramar.

Nu är det ett tag sedan han ställde ut. Sju år sedan i Göteborg. Men han har knappast gått i träda. Nya tekniker har införlivats i skapandet, som serigrafier, och den blå linjen som han tidigare berört har fått större liv.

IMG_2769

Lekfullhet. Ian Rusths konstnärskap präglar av lekfullhet. Foto: KAI MARTIN

För den som älskar den ”traditionelle” Ian Rusth fylls lystmätet. Men för den som till äventyrs vill följa konstnären in i det nya skapande är det nog än mer så. För utställningen på Galleri Backlund är en resa i skapande, fylld av färgstark fantasi, fylld av igenkänning, fylld av lekfullhet.

Det är glädjande både att Ian Rusth är tillbaka och att han är i en kreativ vas i sitt skapande, som tyder på allt annat än stagnation.

Ikoniska foton på besök

The Photogallery huserar i Halmstad. Ett ambitiöst galleri med fotokonst som är bland Skandinaviens finest och drivs av Nette Johansson, som är en hängiven samlare.

Nu firar galleriet 5 år och gör det med ett besök i Göteborg och en tillfällig utställning i Hollywoods gamla lokaler på Södra Larmgatan.

Vernissagen var välbesök, en ung man från Halmstad spelade musik, covers, med bilden av Elton John på en utsåld arenakonsert från 70-talet i bakgrunden.

IMG_2828

Kontraster. Coversångaren med Elton John i showtagen i bakgrunden. Foto: KAI MARTIN

Snittar serverades, champagne dracks och en och annan tittade på de fantastiska foton som Bryan Adams, Jimmy Nelson, Terry O`Neill, Albert Watson, Håkan Ludwigson, Lorenzo Agius, Tim Flach och Rodney Smith med flera har tagit.

Mest förtjust är jag i Terry O’Neills bilder. Han lyckas på något vis komma när sina objekt, som blir en del av den skapelse han kreerar, ett symbios eller partners in crime… förlåt, art.

Bowie är ju det perfekta motivet, ständigt stadd i utveckling fram till sin död.

Nu är ju priserna på fotona inte för en rimlig plånbok, även om det skulle vara trevligt att han en bild på artisten som skrev ”Andy Warhol looks a scream//Hang him on my wall” på sin vardagsrumsvägg.

IMG_2829

Drömmotiv. Terry O’Neills följde David Bowie genom epokerna. Foto: KAI MARTIN

Samtidigt är det ju så, att vad något är värt är ju baserat på vad som köparen vill handla för. Den överenskommelsen kan i sig vara hissnande, men också tvärt om, beroende på hur affären ser ut. När jag hittar en i princip ny Zegna-kostym för 500 kronor vet jag att värdet är mellan 15000–20000 kronor. Då blir affären speciell, som den kan bli vid loppisfynd, oavsett vilken artikel man köper. Vill då någon köpa en bild av Bryan Adams, som extraknäcker som fotograf, för 95000 kronor, även om motivet är Mick Jagger, så okej för mig. Men jag imponeras inte.

IMG_2834

Prisvärt. Foto: KAI MARTIN

För övrigt hade jag på mig min secondhand Tigerrock (200 kronor, Majornaloppis) över min tredelade Oscar Jacobsonkomstym (1800 kronor), en vit skjorta av okänt märke (second hand), en Scotch & Soda-fluga (second hand) samt ett par svarta skor (second hand). Hatten köpte jag vid min senaste Londonresa.

IMG_2835

Bland ikoner. Foto: MONICA PERMAN

Utställningen pågår till och med den 25 november.

40 meter under ytan – 4000 upp och allt däremellan

Man kan ju se det som en tanke när GP:s lördagsbilaga avhandlar Jonas Stenberg och hans ESS-imperium. Men att vi på fredagseftermiddagen checkar in på Pigalle, hotellet i Palacehuset nere vid Brunnsparken, som drivs just av ESS är ingenting annat än en slump.

En god vän, musiker, punkare way back then, ishockeymålvakt med mera är nere i stan för att se NHL-hockey. Han och hans hustru bor på Pigalle och jag vill inte vara sämre, så jag överraskar Z med en natt där. Vi ska träffa Stockholmsparet i restaurang Atelier, som ligger högt upp i huset, klockan åtta. Men jag narras en smula och säger att vi ska vara där en timme tidigare, har smugglat ned ombyte och necessär samt en flaska vin, för det har nyligen vankats födelsedag för min väns hustru och sådant ska uppmärksammas.

Vagnen kommer bums, vi är båda stassade för kvällen; jag i min rutiga tredelade Michael Korskostym inhandlad på Macy’s i New York, lite gubbig, men klassisk, till det vit skjorta och en diskret, men ändå mönstrad slips från Tierack, secondhandfynd, samt de blå skorna, 3dm som Z köpte i födelsedagspresent för några år sedan, hon i en rödrutig, höstfärgad klänning från Next, inhandlad för ett år sedan, som sitter som den är sydd på henne.

Z vet alltså ingenting, men överraskningen tar slut med en gång i receptionen. Den å andra sidan inte desto mindre. Vi har bott på Pigalle tidigare, för fyra år sedan, då Z totaltöverraskade mig. Då vaknade jag strax efter fem av slamret från spårvagnar, en ovant ljud så göteborgare jag är. Hotellet är fantastiskt och att vi klätt oss som vi har gjort är något av en hommage till den stil stället bjuder. Det finns till och med ett rum där det också går att beställa garderob; jo, Pigalle har en idé som vi faller för. Men så är det med ESS Groups hotell, det finns en tanke bakom det mesta och vi har bott på de flesta, från Ystad Saltsjöbad, Falkenbergs havsbad, Pigalle, som sagt, och Belora på Avenyn. Vad jag förstår så återstår Steam i Västerås och MJ’s i Malmö, kanske något till.

IMG_2474

En karl för sin hatt. Foto: ZEBA PEDERSEN LÖWEN-ÅBERG

Vi fiskar upp en halv flaska rött vin och bjuder oss själva på ur rummets frestelser, tittar på teve och slappar en smula. Så upp till restaurangen, dit vårt sällskap ännu inte har kommit. Vi serveras mineralvatten och smuttar försiktigt på det till våra vänner kommer och snart börjar en backanal med mat och dryck, samtal, skratt, allvar och avstämningar. P och jag har en lång historia från första mötet i mars 1979 i Gallerian i Stockholm till nu. Hans hustru K är en ny bekantskap för mig, Z känner flyktigt P och inte K, så vi har att beta av. Det blir en fantastisk kväll med samtal högt och lågt under det dryga dygn som vi umgås. Båda är dykare, K nyutbildad och dito biten, de har varit nere på 40 meters djup. P, som jobbar inom musikbusinessen, har jorden som arbetsfält och pratar om en helvetesresa på smala vägar på höga höjder med bråddjupa stup. Ett trauma, som vi svindlande grips av. Jo, det finns att ösa ur och vi är nyfikna på varandra, skrattar och berörs. K kastar in handduken först, vi andra strax efter. Jag reser mig och Z skrattar, för det är precis som om kroppen har i sittande har knipa alkoholen, som nu rusar ut i benen och jag avslöjas som packad. Men jag hamnar rätt, får mina tänder borstade, hänger ordentligt upp min kostym efter vissa balansövningar och somnar sedan hårt. Vaknar av att Z påkallar min uppmärksamhet, matsalen stänger snart för frukosten, en snabb dusch, påklädning och upp till restaurangen för morgonmaten. Kaffet är perfekt, äggröran utmärkt, de stekta champinjonerna välsmakande, juicen likaså, brödet magiskt… jo, de kan sin sak. I andra änden av rummet sitter Fredrik Lindström, ”På spåret”-domaren, med sällskap. När jag är färdig med min frukost och går för att checka ut lämnar också han lokalen. Jag presenterar mig och vi småsparkar på vägen ned. På toaletten nere i receptionen får jag borstat mina tänder och inväntar sedan Z och vi tillsammans våra vänner. Så tar vi en promenad i sakta mak uppför Fredsgatan, nedför Kyrkogatan, uppför Östra Hamngatan och vidare på Avenyn med Konstmuseet som mål.

IMG_2480

Morgonstund har mål i mun. Foto: KAI MARTIN

Det blir en konstrunda med museets befintliga utställningar, de gästande har antingen precis stängt eller ännu inte öppnat. Nå, samlingen är utmärkt den här och vi fördriver en, två timmar med att samtala och titta på konst.

IMG_2486IMG_2487

Kul konst. Foto: KAI MARTIN

Ut i den friska höstdagen som är klädd i grått, men bjuder på en behaglig temperatur. Jag bjuder på fika på Viktors kaffe på Geijersgatan där samtalen fortsätter. Så bryter vi upp, promenerar ned till Valand där vi tar vagnen hem och de fortsätter ned till hotellet.

Några timmar senare möts vi igen, denna gång utanför Scandinavium där New Jersey Devils och Edmonton Oilers spelar premiärmatchen i NHL för säsongen. Det är utsålt i den nära 50 år gamla hallen och förväntningarna är stora från gäster från hela världen som är i stan. Men samtidigt är det människor från olika läger, så den här definitiva stämningen mellan hemma- och bortasupportrar infinner sig inte och när det blir liv är den ofta skapad av någon av de två lagens maskotar. Ändå är det fantastiskt att se två NHL-lag mötas, spelet böljar, är lite knackigt ibland, men i andra tar New Jersey över och tar knäcken på motståndarna som inte riktigt har ordning på grejerna.

Vi tar farväl av våra vänner, tackar så mycket för sällskap och generositet med hopp om snart utseende. Så ut i Göteborgsregnet och vagnen hem, som överfull gästas av Tomi Kallio med sin son i famnen. De går av som väldigt många andra på Drottningstorget, vi får lediga platser hela vägen hem och landar omtumlade i själ och sinne efter ett intensivt dygn.

Inget vanligt Vatten – från konst till kulinariska upptäckter

En cirka timmes bilfärd från Göteborg, förbi Kungälv och de spatiöst välvda Tjörnbroarna, förbi stormigt vatten och vindplågade trän öppnar den bohuslänska kusten upp sig bland vackert, drastiskt välva granit- och gnejsklippor.

I varje prång och vik där det har gått att söka lä för den hotande vinden finns fisksamhällen. De som gett svensken fisk i djärvt fångad fångst, oavsett väder.

Denna dag, när västan intensivt ligger på, är det bäst att hålla i kepsen. Gråvädret flörtar med regnet, utan att det blir några våta pussar, men kanske mest stänk.

Vi gör Pilarne, där det finns en gravplats väl värd att besöka, men där det framför allt varje år ställs ut skulpturer i naturen. Konst möter tuffa förutsättningar och utmaningar, skapar nya perspektiv. Fåren knatar runt och låter sig behagas av skulpturerna, använder kanter till att förlusta sig när kliandet blir akut.

Statyer i rörelse. Foto: KAI MARTIN

Vi angör naturligtvis när utställningen gör sin sista helg, men tackar för detta vårt initiativ. Konstnärerna, svenskarna, Hedvid Bergman, Per Svensson, Marie Miesenberger och Kent Karlsson tävlar om utrymmet med holländskan Hanneke Beaumont, finskan Ida Koitila, isländska Helgi Gislason, britterna Tony Cragg och Laura Ford plus Pilanes signatur Anna, jättehuvudet skapat av spanska Jaume Plensa. Det har fått stå sina säsonger och gör nu sin, vad jag förstår, sista sejour. Synd. Det finns något välkomnade med denna starka profil högt upp på berget med utsikt vida omkring.

IMG_2404IMG_2408

Svindlande. Foto: KAI MARTIN

Men årets utställningen bjuder på motstånd. Marie Miesenbergers väldiga ram i metall med en klättrande figur bjuder in till deltagande och ramar in verkligheten. Hennes högt placerade skulptur, som om denne är på väg att hoppa rätt ut i luften, är svindlande och fascinerande. Kika upp mot himlen och figuren sätts i rörelse.

Per Svenssons ”Audiscope”, en gigantiskt tratt, ger inte bara ett slags kikarseende mot oändligheten och den vackra omgivningen utan också möjlighet att göra sin röst hörd. Men lyssnar man noga finns det andra röster, inspelade, som vill knacka på uppmärksamheten. Jag är också förtjust i Hanneke Beaumonts statyer, som i sina frysta positioner ändå är levande och i rörelse.

Natur möter kultur. Foto: KAI MARTIN

Även Helgi Gislasons ”Människans tanke” skapar en extra dimension. Kanske inte lockande på håll, men nära öppnar hennes huvudformade nät upp för ett nytt universum. För flera av skulpturerna eller konstverken är inte bara applicerbara på grund av sin placering, utan ger också en skjuts för fantasin.

Under promenaden upp och ner, fram och tillbaka i det vackra parkområdet drabbas vi förstås av hunger. Avsikten är Skärhamn och Akvarellmuséet. Mat och konst är ingen dum kombination.

Även på Akvarellmuséet spinner man på den sista tråden gällande utställningen ”Fusion”, en visning baserad på museets samlingar, men också nya utmaningar för just de konstnärer som visas. Så får Katja Tukiainens samarbete med Sigga Björg Sigurdadóttír direkt på väggarna deras respektive konst att ta kliv vidare. Katja Tukiainens rosa feminism är slagordskraftig, Sigga Björg Sigurdadóttírs svart på vitt är klatchigt, utmanande och med videor som sträcker ut hennes konstnärsskap än mer in absurdum.

Konstfärdigt. Foto: KAI MARTIN

Mest fascinerande är Lars Lerins akvareller, som leker med skärpans magi på ett svindlande sätt. Även Elena Merenmies konst är intagande. Framför allt hennes rum där detaljrika tapeter skapar ett tryck inåt med den gråsvarta heltäckningsmattan och långvägens centrum blir som en peepshow med sin kolorerade tavla. Michael Kviums monumentala porträttvägg är också kittlande, som frimärken med grotesker.

IMG_2434

Lars Lerin lockar ögat. Foto: KAI MARTIN

IMG_2436

Detaljrik. Elena Merenmies tapeter är suggestiva. Foto: KAI MARTIN

IMG_2438

Rosa feminism. Foto: KAI MARTIN

Men maten skulle ju snart stå på bordet, som vi bokat. Ett inne i hörnet, vilket på restaurang Vatten betyder öppenhet, för i vinkeln öppnas panoramat ut mot Skärhamns badplats, klippor, skär och det stormande havet. Den tryckande vinden får rutorna att vibrera. Innanför sluts vi av restaurangens atmosfär, möts av en sympatisk personal och lockas omedelbart till det finstilta på menyn. Hur…? Jo, överst finns en överraskningsmeny att välja för 550 kronor. Synnerligen prisvärt, skulle det visa sig. Framför allt då fyrarättersmenyn gav sju (se menyn och vin nedan).

Vi hade ju bil, så dessvärre blev det bara ett glas vin (till huvudrätten), men både Z och jag var övertygade om att vinmenyn, som skulle ackompanjerat rätterna, hade gjort denna sinnesutvidgande smakupplevelse fullkomligt galen.

Det hela inleddes med ett slags råbiff, grovt malen som är mild och smakrik på samma gång. Det går utmärkt med det bubbelvatten från Bollebygd som vi dricker till. Men vi är övertygade, som sagt, om att de kulinariska höjderna fram till huvudrätten hade slagit volter av ett passande vin. Detta följt av bröd, surdeg, formad golfbollsstor, och smöret med flingsalt och torkad tång, tror vi att det är. Mycket smakfullt. Förrätt nummer ett (råbiffen var bara en aptitretare) är pilgrimsmusslor med kombualg, omoget äpple, karamelliserad lök och buljong på tonkaböna och rivet äpple; smaker som fint gifter sig med varandra och landar ljuvt i gommen.

Förrätt två bjuder på halstrad havskräfta, kålrot, kräm på cashewnöt och kålrot, oregano och picklade nypon. Stormen slår mot rutan i samma takt  som hjärtat gör inne av jubel. Det är gott och så nära havet i smak och sinne. Så kommer då huvudrätten: smörstekt hälleflundra, havvarot (från Kållekärr), svartkål, brocooli och rättikakapslar med grön (1) sås på svartkål. En färg- och smaksensation, som landar väl med vinet; det vita Le Mazel för mig och det röda, Domaine Giachino, för Z. En kraftfull bouquet från båda vinerna; det vita med en doft av gödsel där vinet har en mousserande karaktär med mycket syra. Inget vin man släcker törsten med, men i ljuv harmoni med maten.

IMG_2444IMG_2445

Så desserten, som först bjuder på havtornsgranite och renfana, som kittlar i gommen. På det den rökta glassen med rominkokta plommon, rökt kolakaka och ishop följt av finalens chokladtryffel med kräm på fänkål och kryddpeppar, rostad mörk choklad, fänkålsbär. Kaffe från El Salvador, men rostat i Majorna, till.

Det gick inte att bli besvikna på den grundliga, men väl disponerade menyn. Dessvärre blev det ändå så. Varför…? Jo, vi sa till kyparen att här borde man kunna stanna över, ta vinpaketet med menyn och sedan efter den kulinariska fullbordan kunna knyta sig några promenadsteg från restaurangen. Så berättar denne att det går, de har paket med mat, vin och husrum. Hade vi bara vetat… Å andra sidan; vi har ett skäl att komma åter. Fel, vi har flera skäl att komma åter.

Mat & Menyviner och var du får tag på dem (4-rätters restaurang Vatten 29/9)

Ammis: Råbiff på ytterlår från Ölandakossa, rimmad fänkål, senapsfrön och misoemulsion med peppar

Förrätt 1: Pilgrimsmussla med kombualg, omoget äpple, karamelliserad lök och buljong på tonkaböna + äpple.

Förrätt 2: Halstrad havskräfta, kålrot, kräm på cashewnöt och kålrot, oregano och picklade nypon.

Varmrätt: Smörstekt hälleflundra, havvarot, svartkål, brocooli och rättikakapslar. Sås på svartkål.

Pre dessert: Havtornsgranite och renfana

Dessert: Rökt glass, rominkokta plommon, rökt kolakaka och ishop

Kaffegodis: Chokladtryffel med kräm på fänkål och kryddpeppar, rostad mörk choklad, fänkålsbär.

Vita vinet:

Producent: Le Mazel I utkanten av av byn Valvigneres i Ardeche bor syskonen Gérald och Jocelyn Oustric. De har i lite drygt 20 år odlat ekologiskt. Förr sålde de stora delar av druvorna till ett lokalt kooperativ men har sedan tidigt 2000-tal fokuserat mer och mer på att göra eget vin av högre kvalité. De har hjälpt många unga vinnmakare i trakten genom att hyra ut mark till dem i starten av deras karriär.

De odlar Syrah, grenache, carignan,Portan, grenache blanc, viognier och chardonnay som växer i kalklera. Egendomen består i dag av 18 hektar. Vinerna är fruktdrivna med massor av fräschör. Alla deras viner är alltid helt utan påverkan av främmande ämnen, både för vinifikation och flaskning. Den lilla spritsigheten i vinter kommer från äppelsyran i musen som omvandlats till mjölksyra.

Namn: Charbonnieres 2015. Chardonnay uppväxt på ståltank.

Importör: Vin & Natur