Onsdag – dressar för succé

Det blev en tur. Det blev det. Vi missade ju Roxette i somras av tusen och en olika skäl. Fick så hjälp att lösa biljetter till en utsåld Royal Arena i den kungliga danska huvudstaden. Fick samtidigt, ungefär, reda på att min gudsons band Lavender skulle på turné i England. Inte heller det något att missa. (Konserterna recenserade här – Roxette – och här – Lavender.)

Så det blev till att boka resa och hotell. Köpenhamn är jag alltid sugen på. Allt är Z:s fel, för det är hon som i förstone dragit dit mig och senare jag som dragit dit henne. London? Alltid. Men det var ett tag sedan. Senast för sex år sedan när Brexit inte slagit ut i full blom, när man kunde använda sina mobila tjänster utan problem och komma in i landet utan ETA.

Än längre sedan är det sedan Z och jag var där. Då räknar vi tillbaka till sommaren 2015. Alltså tio år sedan. En resa som snabbt packades full (läs här).

Vi tartåget till Malmö, en resa som började strömlöst på Göteborgs central, men där tågföraren körde in med minuten när. Snyggt jobbat. Passerar Lund och brottsplatsen för slagen i Lund pingstafton 1980 (en händelse som delvis beskrivs här). Så Malmö. En kort bensträckare ned till Öresundståget och färd mot Hovedbanegaarden, men först efter att vi klivit av vid Ørestad, vid köpcentrat Fields där både hotell och konsertarena ligger inom promenadavstånd.

Det är alltid speciellt att åka över bron, oavsett om det är med bil eller tåg. Det känns futuristiskt, på något vis. Så snabbt skifta från ett land till ett annat, från ett kynne till det danska, från svenska till danska på bara någon halvtimme. Jag gillar fönsterplatsen. Ser scener passerar revy, noterar utan att lägga något på minnet. Allt får bara fara förbi med en tom blick.

Z är bästa ressällskapet. Vi matchar varandra bra, dra oftast åt samma håll. Vi kliver av vid Kastrup för tåget vi kom med ska vidare utan stopp till centrala Köpenhamn på grund av förseningar. Det var inget som nämnde i Malmö. Så vi står huttrande och väntar in nästa, men det dröjer inte länge innan det kommer. Några stopp senare är det dags. Amager bjuder på kall, klar novemberluft under en blekblå himmel. Vi knatar med våra resväskor mot hotellet, som ligger bortom Fields. Cabinn Metro hotell är ett prisvärt alternativ, som även inkluderar frukost. Man tänker att en adress som Arne Jacobsen Allé – uppkallad efter den kände och framgångsrike arkitekten och formgivaren – skulle vara en stilfull boulevard. Men det är en bred, trist gata med trista, fyrkantiga hus långt från Arne Jacobsens modernistiska tänkt. Endast de färgglada lönnlöven piggar upp. Men vi checkar in, får får kabin som liknar något som en lyxkryssare kunnat erbjuda och väljer att skyndsamt ta oss mot Byen i våra hjärtan.

När vi kliver av vid Hovedbanegaarden är det strax efter lunch. Hungern pockar. Så vi går mot Tivoli, där nöden inte har någon lag. Jag smiter in med Z i Tivoli Food Hall. Hon för att spana efter de digra utbudet av maträtter; jag för att stapla ned för trapporna till toaletterna. Väl färdig och i samklang med Z konstaterar vi att det inte bli någon mat där i de stimmiga lokalerna. Vi söker oss förbi det klassiska nöjesfältet, mot Rådhuspladsen, över den trafikstridiga HC Andersens Boulevard och mot Frederiksbergsgade, den första av gatorna på Strøget mot Kongens nytorv.

Z poserar vid entrén av det berömda gåstråket och jag fångar henne tillsammans med ett bröllopspar, som ovetandes blir med på bilden. Bara några tiotal meter därifrån ligger målet för vår promenad: Shiwarma grillhouse. Stället som tillsammans med hålet i väggen vid Prøvestenen utanför Helsingør bjuder på de bästa shiwarma man kan önska. Jag tar plats. Z, som beställt och betalat, kommer efter. Jag undrar över bestick. Hon hämtar tjänstvilligt och återvänder med kommentarerna om att männen tyckte det var konstigt med bestick till shiwarma i pitabröd. Men jag vill inte kladda. Har det kanske efter pappa, som hatade att äta hamburgare för då använda han händerna för att äta.

Vi låter oss väl smaka. Vår förlängda weekendtur har precis startat. Efter inmundigandet går vi ut, men Z är snabb att gå in igen. Nu i en handskbutik. Hon provar handskar, är ungefär lika noggrann och svår som då det handlar om skor. Det vill säga, det tar en tid.

Jag väntar utanför. Ser folkhavet flöda, vågor av folk sköljer in. Nya ansikten. Nya kroppar. Långa. Korta. Tjocka. Smala. Fula. Ordinära. Vackra. Nya klädstilar. Eller gamla. Jag tröttnar. Kikar in genom skyltfönstret där Z står i ivrigt samspråk med expediten. Inga handskar köps. Slutligen kommer hon ut och vi kan gå vidare.

Nej, vi väljer inte fortsatt färd mot Kongens nytorv. Det blir åter över Rådhuspladsen och Vestebrogade, förbi gamla SAS-hotellet, som nu mer heter Radisson Collection Royal Hotel och det kan ju inte någon fan hålla reda på. Men där båda vi några förtrollade dagar hösten 2020 när pandemirestriktionerna lämnade en glipa för umgänge och resande. Vi checkade in där, uppgraderade för en spottstyver till en svit på 18 våningen och bodda som kung och drottning.

Nu väcktes minnet till liv, men vi gick förbi. Vi viker av på gatan med det filuriska namnet Trommesalen och kommer upp på Gammel Kongevej, där jag vet att det finns några Røde korsbutiker. Vi planerar också att fika och Z säger strängt att här finns inga kaféer. Nej, sträckan mellan SAS-hotellets baksida och förbi Planetariet är rätt trist. Det händer saker först när vi närmare oss favoritgatan Værnedamsvej med den lilla ostbåge till gata Tullinsgade där ”världens minsta” hotell ligger. Central hotel & cafe bjuder bara ett rum och någon gång skulle det vara kul att ta sig några nätter där, bara för att. Den här gången blir det inte sens fika. Vi suktar efter danska wienerbröd och det har inget att ställena haft på vägen, inte heller här. Vi går vidare.

På andra sidan Gammel Kongevej ligger så första Røde korsbutiken, som har stängt! Men… innanför huserar en expedit, som snart kommer och öppnar. Det visar sig att hon som frivilliganställd inte fått tiden att räcka till. Uppgifterna om öppningstider får man helt enkelt ta med en nya salt. Vi kliver in. Kollar en vända. Stannar vid herrkläderna. Z hittar en tredelad kostym, som verkar vara fint skräddad och av utmärkt kvalitet, ylle. Priset står inte utsatt. Jag kikar vidare medan Z dividerar med expediten, får priset 350 DKK och där vidgas mina öron. Jag googlar inte märket, men sättet kostymen är sydd på gör att jag köper den. Storleken…? Ja, den passar definitivt inte mig. Men kanske mina söner. Det blir en vinröd manchesterkeps av okänt märke för 50 DKK innan vi går ut med en stor bärkasse. Senare kollar jag upp Magee 1866 och inser att det är ett bra köp. Surt att jag vuxit till mig genom åren. Men, men, men…

Vi går in går kors och tvärs på Gammel Kongevej, in i olika butiker. Z hitta ett par handskar av favoritmärket King Louie som inhandlas. Vi går över gatan till en secondhandbutik utan personal – inser vi efter ett tag. Man scannar in vid en betalstation vad man handlat. Vi nyper i lite kläder, men vänder ut tomhänta. På södra delen av Gammel Kongevej byter den ena exklusiva butiken av den andra. Vi når slutligen Røde kors-butik nummer två och då har vi passerat gränsen in till Frederiksberg. Jag hittar en väst i ylle, ett nytt märke – Pre End of Denmark – som i nyskick ligger i segmentet strax under Dressman. Västen är av god kvalitet och sitter bra. 130 DKK fattigare har jag fyllt bagen från förra Røde kors-butiken. Vi hinner smita in i en vintagebutik som har exklusiva kläder. Bland annat en ursnygg Holland Esquire, som gör brittisk, klassisk gentlemanstil med extra snits. Äldste sonen har det som favoritmärke efter att Z och jag fyndat en sprillans ny kavaj under en av Stadsmissionen guidadad secondhandtur för tio år sedan (skrev om den här!). Visst, plaggen ligger högt i nypris. Men att också ligga högt i andrahandsvärde avskräcker. Framför allt då jag vet att sonen fyndat nya kavajer via appen Vipps där en nolla dragit ifrån nypriset.

Men expediten, som pratar danska med norsk brytning och senare visar sig vara svensk, är synnerligen trevlig. Även om det tog en stund att inse att hon var en han.

Vid hörnet Gammel Kongevej och Hauchsvej ligger konditoriet/bageriet/restaurangen Harlo & Meyer. Vi kliver in och ser bageri-/konditoridisken med det vi suktar efter. Jag smiter in på toa med Z beställer och under tiden har hon fått reda på att det egentligen är stängt. Vi får vårt kaffe på nåder och wienerbröd, men får sitta i kafédelen när draperier dras för då man ska arrangera om från lunch till middag. Expediten är mycket trevlig, tar på sig ansvaret för att servera oss, pratar med en förbipasserande överordnad som ger sitt nickande bifall. Vi får en fin stund, ett av wienerbröden (vi delar på de två som vi har köpt) är ljuvlig med äppelskivor i mitten. På andra sidan disken håller expediten på att packa ner… nej, vi inser att hon slänger varorna i skylten: bröd, wienerbröd… Vi tittar sorgset på. Hade vi inte varit på resande fot hade vi frågat om vi inte kunde fått handla för reducerat pris. Innan vi går tackar Z expediten och berömmer hennes goda wienerbröd. Utan att blinka plockar hon ned två av wienerbröden med äppelskivor till oss, som vi får utan att betala. Vi är förtjusta.

Höstskymningen har kommit snabbt. Det är regn i luften, blött på marken, gasljus, neonbelysning, skyltfönster och billyktor reflekterar vackert från den blöta, svarta asfalten. Det är rusningstrafik. Bilar och ivrigt pilande cyklister samsas med de gående.

Vi tar oss mot Værnedamsvej. Ser förtjust på denna favoritgatan i Kphm, som det var länge sedan vi besökte. Går in i en ostbutik som dignar av lockande varor. Nästa gång, säger vi till den trevliga expediten. Nästa gång. Vi passerar Les Trots Cochons där vi njutit fler gånger än en. Men senast var också det länge sedan. En butik med julprylar lockar in Z och jag följer med för att snabbt gå ut. Jag är rastlös. Z kommer, men vänder in igen. Hon har sett någon julpryl i skylten och vill köpa den. Hon kommer inte tillbaka. Jag står under en markis och spanar in folklivet, som är intensivt i kvällsmörkret. Z kommer inte. Jag vänder åter och står utanför och tittar in. Det är kö. Z är i och för sig först i den, men expediten håller på och krånglar med en krånglande kvittorulle till betalmaskinen. Jag suckar, återgår till min position under markisen. Så kommer Z och vi kan ta oss ned mot Vestebrogade och Hovebanegaarden, tar fel perrong, undrar vilket tåg som tar oss till Ørestad och hur många zoner vi ska betala. Löser det. Hamnar på rätt tåg, betalar rätt avgift, tar oss tillbaka till hotellet och börjar röra oss mot arenan genom Fields. Vi behöver köpa tandkräm, som vi missat att ta med oss. Inne i den gigantiska butiken Bilka (en kedja jag helt har missat under mina år med Z – 2007 till nu) tar vi en vända och inser, bland alla matvaror, att vi är helt i fel fas gällande kost. Vi kommer inte hinna äta innan konserten, om vi inte köper något här. Det blir håndmadder, små smørrebrød, som vi tar med oss i hopp om att Z ska kunna smuggla in dem i arenan. Jag har mina dubier; inte hon. Hon har, som vanligt, rätt. Vakten känner förvisso på henne väska, men den väger lätt, inga drycker i flaskor där. Maten är räddad och øl köper vi i baren.

Om konserten har ni redan fått en länk i början av texten, så den hoppa vi över. Men en bild bjuder jag på.

Vi strosar ut med cirka tiotusen besökare. De flesta mot Fields och parkeringar och metro smat S-tåg. Vi mot hotellet. Vi tar en øl som avslutning på dagen.

Torsdag – rum knappt utan utsikt

Sängen är trång, men sällskapet gott. Jag sover mot fönstret, måste diskret försöka smita förbi Z som sover på ytterplatsen. Nattens toabesök klaras av. Sedan kommer gryningen och hennes väckarklocka ljuder. Vi packar i ordning, fixar oss lite hastigt för frukost som är nere i källaren. Det blir en ok måltid i en matsal som en bamba. Så upp på rummet igen för att borsta tänderna och packa ned allt. Det blir lite mer än det var tänkt och mer än det som fanns plats i väskorna från Göteborg.

Checkar ut och mot Kastrup. Jag har fått övningar för mitt knä av fysioterapeuten och ett råd om att ha på mitt knäskydd – ett Baurefeind Genutrain som jag haft för att stärka vid en tidigare ledbandsskada. Ett brett gummiband är också nedpackat. Fortfarande ska jag ta det försiktigt med promenerande. Men säg det till flygplatserna. Vi går och går, checkar in bagage och går och går för att komma till säkerhetskontrollen och går och går för att komma till gaten. Innan dess går och går vi runt för att fördriva tid. Vi bestämmer oss för att äta för att inte helt hamna ur fas. Det blir den här gången i Kastrups Tivoli Food Hall, smørrebrød igen och en øl. Vi vänder oss till ett kafé runt hörnet för en kopp kaffe och möjligheten att äta upp de goda wienerbröden från igår. Just är står delar av Roxette, så det blir ett trevligt samtal innan take off. Z dokumenterar, förstås.

I Pressbyrån på Göteborgs centralstation har jag köpt ett magasin om Beatles album ”Abbey Road”, Dagens Industris helgbilaga med en Max Martin-intervju och sedan tidigare är journalisten och författaren Johanna Bäckström Lernebys första deckare ”Den sjunde pojken” nedpackad. Det blir inte mycket tidningsläsande under färden, men några kapitel i booken betar jag av innan vi når Englands östra kust. Themsen skymtas och snart flyger vi över ett nära nog molnfritt centrala London.

Vi landar på Heathrow före utsatt tid. Pinnar oss ur planet och mot bagageutlämningen. Men först scanna pass som säkerställer inte bara vår identitet utan också att vi har betalat vårt ETA. Förbi där tar både Z och jag oss ett toabesök innan bagagebanden börjar rulla. Med resväskorna i handen söker vi oss mot automaterna för att kolla hur våra konton på de tre (!) Oystercarden har det. Rätt bra, visar det sig. Men de gäller inte för Heathrow express eller Elizabeth Line, som ska ta oss till Paddington. Vi dividerar fram och tillbaka, väljer det billigare och senare alternativet. (Ja, jag vet att man kan ta Underground till city, men vi valde bort det.) Köper biljetter och går och går ned till perrongerna. Ställer oss och väntar på Elizabeth Line-tåget, som aviserar snar ankomst till där vi står. Så sprakar det till i högtalarna. Något om tåget vi ska med. Inställt. Oklart hur vi ska ta oss vidare. Vi rusar till nästa perrong, där Heathrow Express står. Går ombord. Men tvekar. Är det verkligen rätt? Går av igen. Hastar fram till en person som slutligen förklarar att det tåget går till nästa terminal varifrån Elizabeth Line kommer ta oss till Paddington på de biljetter vi har köpt. Rusar tillbaka. Går ombord. Dörrarna stängs.

Vid nästa terminal är det ett myller av folk. Vi placerar oss girigt så strategiskt som möjligt och när tåget väl kommer efter en dryg väntan kliver Z frankt på och tar plats för oss båda. Hon är medveten om att stå inte är ett bra alternativ för mitt knä.

Tåget fylls snabbt, men rusar också igenom storstaden in till Paddington. Vi kliver av och försöker orientera oss var vi är. Vi ska ju till Pread Street och öster ut. Men kartan vi kikar på vid en av de tusen utgångarna markerar inte var vi är. Jag pekar med hela handen och går iväg, men inser när vi kommer upp till Bishop’s Bridge Road att vi har gått och fel håll. Brexit har ju gjort att vi har stängt av vår roaming och bjuda Telia på dyra slantar för surf har vi låtit bli. Ett svenskt par vid kartan har följt efter oss för de ska åt samma håll. Men då vi vänder åt vet jag inte om de gör detsamma.

Så småningom kommer vi rätt, jag skymtar St Mary’s Hospital, som är ett riktmärke för mig, och vi knallar den vackra novemberdagen mot Edgware Road, som vi ska korsa och går vidare mot Old Marylebone Road, där hotellet ska ligga. Vi löser det efter lite bristfälligt orienterande och kommer fram till vår vistelse som ligger i hörnet av stora leden Marylebone Road. Hub by Premier Inn London Marylenebone är rätt nybyggt och ett högt hotell. Vi får ett rum på nionde våningen och möts av ett fräscht rum, men fönstret är i ena hörnet, minimalt och man kan bara ana den intensiva trafiken nere på Marilybone Road och, lite längre bort, Marilynebone Station. Men det blir bra. Sängen är spatiös, ett gemensamt täcke oroar initialt, men när vi väl somnar långt senare störs vi inte alls. Inte heller av att det bara finns handdukar för en person, men det löser vi senare.

Med Z är det ingen rast och ro. Vi ska iväg. Vi ska ut. Vi ska se. Vi ska njuta. Så… efter att vi har i hast packat upp drar vi iväg mot Undergrounden, mot Edgware Road och mot China Town. Vi går längs den mäktiga infartsleden Westway, som mynnar ut i Marelynebone Road och korsar den hårt trafikerade leden. Vänstertrafiken lurar oss, men vi väntar in signalen innan vi tar oss över. Nedför trappor, ned med en hiss och nedför trappor till tunnelbanan som tar oss till Piccadilly Circus. Vi väljer rätt uppgång och hamnar snabbt i China Town där Z vill gå till en dumplingsrestaurang som hon och hennes dotter S gästade för några år sedan. Jag är ingen fantast av dessa knyten, men ibland får man finna sig. Vi hittar efter lite mackelimang Dumpling’s Legend på Gerrard Street, lokalen är vid tidpunkten rätt lågt frekventerad. Hovmästaren placerar oss vid fönstret. Ett knep för att det ska se ut som det är fler folk i lokalen än vad det här. Vi är som magneter. Snart fylls restaurangen på. Z rådbråkar menyn och kyparen om vad hon vill ha. Jag tar några dumplings med tryffel utan att titta på menyn och beställer en kinesisk rätt med kyckling och nötter. Z hittar rätt till slut, men först efter att frågat S om råd. Det blir varsin Kingfisher också. Jag glömmer förstås att beställa ris, det som kommer i beställningen i Sverige, men inte här. Maten är ljuvlig, men med många och då menar jag många kryddstarka chili, som jag sorterar ut. Jag är ingen kryddstark kille.

Jag smiter uppför trapporna till toaletten – gud, för att vara handikappad eller rullstolsburen i dessa etablissemang – efter att vi har betalt. Z följer efter. Hon dröjer. Jag går ner. Kollar foton i entrén och ser att kungaparet – eller om det var innan drottningen checkat ut – varit där och att Camilla fått jobba ihop sina egna dumplings. Det satte förstås extra glans åt besöket. Jag går ut. Det regnar försiktigt och mörkret har omfamnat kvällen. Folkströmmen är intensiv, men det ska bli värre. Till slut kommer min hustru. Vi går ned mot Leicester Square där det är en galet lång kö in till julmarknaden och mängder med vakter. Passagen förbi bli som ett nålsöga. Så trångt att jag får andas in och andas ut. En oerhört stilig punkare i min ålder går före mig, blå skinnjacka, snygga byxor, sandaler på fötterna, spretigt, grått hår, pearcingar. Men han försvinner i trängseln. Det är som en omöjlig passage. Vi som går åt ett håll möts av horder av människor på väg åt det motsatta. Men på något vis tråcklar vi oss förbi, hittar ett hål i väggen och förhör oss om musikaler som vi kanske ska gå och se. Men det blir ingen business.

Istället går vi Charing Cross Road uppför, in på kvarteren mot Covent Garden. Hamnar på Earlham Street och ser en obelix som jag tidigare aldrig har noterat och vi försöker undvika gående, cyklister, västmodifierade rickshaws och bilar. Kommer in i ett julpyntat kommersiellt glitter med lockande varor i var och vart annat skyltfönster. Lotsar så småningom stolt Z till Neal Street och Dr Martens-butiken där och där blir vi. Z provar och provar och provar. Jag är van. Slutligen har hon köpt ett par stövlar till sig. Vi fortsätter upp mot Floral Street, tittar in hos Paul Smith och konstaterar att allt är i prisklassen långt utanför det begripliga. Men snyggt är det. Ut i den fuktiga novemberkvällen. Z kikar in i någon butik. Jag väntar utanför. Vi går in i TK Maxx, lågprisvaruhuset med outletvaror. Jag hittar smart adapter, eftersom jag tagit med fel. Går ner i källaren, Z kommer efter. Hittar mycket snyggt, bland annat en Holland Esquiere-rock för bråkdelen av vad den kostar ny. Men dels behöver jag ingen rock, dels så är den fastlåst så att den inte går att prova.

Vi dröjer kvar i den varma källaren med plagg, plagg, plagg i trånga utrymmen. Går upp. Jag betalar min adapter. Den fuktiga luften med regnet är skön att ta in. Mitt emot, på Long Acre, ligger en av Barbours många butiker. Deras julreklam med Wallace and Grommit har roat mig ett tag. Klart vi ska kika in. Barbour gör ju också ett samarbete med Paul Smith, som ska spanas in (kolla här).

Det är full kommers i den sent kvällsöppna butiken. Samarbete med Paul Smith är närmast komiskt i sin brittisk överhöghet. Jag provar en jägarväst med en fick stor nog att rymma en fasan. Nej, trots humorn får det vara. Ser en kund lämna butiken med en påse med det inhandlade i. Wallace and Grommit! Jag måste också köpa något. Hittar en snygg, rutig skjorta i röda nyanser. Den blir det.

Regnet har ökat. Men är inte besvärande. Plötsligt har vi står vi öga mot öga med Spaghetti House i korsningen av Great Newport Street, Cranbourn Street och St Martin’s Lane. Stället vi besökte och trivdes så bra i under vår bröllopsresa för över tolv år sedan. Den där ölen vi hade bespetsat oss på blev till vin och oliver. Vi fick en plats i ett hörne, precis som då och möttes av en synnerligen trevlig servitör, som då. Z var övertygad om att det var han som serverade oss då. Men när vi frågade visade det sig att han bara varit på stället i ett och ett halvt år.

Att låta tiden gå med Z är alltid förtrollande. Vinet – Angelo Montepulciano d’Abruzzo – smakade förträffligt. Oliverna likaså. Folk kom i en strid ström för att ta skydd för regnet, men motades vänligt men bestämt ut av personalen. Vår tid var över. Dags att betala och gå.

Regnet höll andan. Vi sökte oss t/r Leicester Square, där folkhoparna lugnat sig men inte kön, så åter mot Charring Cross, ned mot National Gallery och Trafalgar Square, dit julmarknaden nått, men ännu inte granen från Norge. Vi går mot tunnelbanan och siktar mot hotellet. Dagen har varit lång.

Fredag – glitter och glamour

Vi försökte verkligen. Eller… Z försökte. Vi visste rätt tidigt i vår planering att det fanns chans på att komma till Victoria & Albert Museums lager i östra London för att exklusivt kunna se saker ur David Bowies kollektion. Men när Z var nära bestämde sig datasystemet för att krångla. Då hade hon köpt ett årskort till det anrika museet i Knightsbridge, dit vi ändå hade tänkt att gå.

Så målet för dagen blev V&A:s ”Cartier”-utställning, som bara hade några dagar kvar. Vi kammar oss, matar oss, borstar våra tänder och beger oss till Edgware Road och Circle Line. Kartorna fungerar ju inte i mobilerna, då vi saknar uppkoppling. Men vi har tagit ut riktningen och jag kommer att inse att Edgware Road har två skilda tunnelbanestationer. Jo, det finns allt nytt att lära i London.

Linjen tar oss rätt och det verkar vi inte vara ensamma om att tycka. Vagnarna fylls med skolklasser, som alla har samma mål. Muséerna. Antingen V&A eller Naturhistoriska. En ny gång leder oss mot målet, men vi går först fel. Hittar rätt och tar lite förkoll in bland de fantastiska persiska mattorna, där den gigantiska och ljuskänsliga Arbadilmattan från 15oo-talets mitt fascinerar med alla sina små, små knutar.

Vi fortsätter runt lite innan vi styr mot ”Cartier”-utställningen. Det är vi inte ensamma om. Vi är en rejäl kö med medlemskort och får reda på att det kommer ta 45 minuter innan vi kommer in för att få se glittret.

Kön tickar på långsamt, men med ett hyfsat gott humör hos deltagarna. När vi så kommer ner i de nedre environgerna är det i mörker med de dyrbara juvelerna i upplysta skåp för att bjuda bästa exponering. Det är ett fascinerande hantverk och priserna de kan anas ha kostat för att bjudas kungligheter, prominenta, filmstjärnor kan man inte ens ana.

Det glittrar och förför, men jag blir samtidigt trött på överdådet. Det är så sanslöst.

Vi tar oss tid, vrider och vänder på perspektiven. Men slutligen är vi klara. Går upp i ljuset, in i butiken utan att handla någonting och går sedan en genväg till utställningen om Marie-Antoinettes kreationer.

Det blir, förstås, överdåd igen. Den vettlösa rikedom – i kontrast till folkets fattigdom – är närmast grotesk. Samtidigt är det ett hisnande skickligt hantverk och stilen från den tiden ekar in i dag. Dels in i Sofia Coppolas drama ”Marie Antoinette” (oklart varför det är tappat ett bindestreck), men också modeshower av idag och – varför inte – Jenny Sooviks fantastiska föreställning som Paperwing till förra albumet (läs om den här).

Man fascineras, blir förundrad, men till detta också äcklad. Och hungrig. Medlemskortet ger möjlighet att smita in i några av de kaféer och matsalar som finns till medlemmarnas förfogande. Vi letar oss rätt, tar världens långsammaste hiss och söker oss mot en spegel, som visar sig vara en dörr. Där, i en larmig lokal, finns det ett kafé. Te och scones känns bra till lunch.

Z låter omsorgsfull mig sitta och rumsterar omkring för att komma med te och scones med tillbehör. Vi samtalar i salen med bedrövlig akustik, tittar på folk och bryter sedan upp för en vända i det gigantiska museet och de intilliggande salarna, som får Röhsska museet att te sig som en kolonistuga.

Det visar sig att när vi väl lämnar museet har det blivit mörkt. Regnet hotar, men bara en smula diskret. Vi tar en sväng in i Naturhistoriska museet, tar lite bilder bland skelett på mammutar och dinosaurier för att skicka till barnbarnet innan vi bestämmer oss för att ta oss ned mot Victoria station, för där ska ju en teater finns för musikalen ”Hamilton”, som jag har hört gott om. Vi söker oss till South Kensington Station och vidare mot vårt mål.

Vi tar oss upp mot den gigantiska stationssalen där det finns wi-fi och orienterar oss mot Victoria Palace Theatre. Jo, det finns biljetter. Vi bjuds ett bättre pris än vad de annars skulle ha kostat, men så är salongen senare heller inte riktigt full. Vi frågar efter ett matställe och blir rekommenderade ett köpcenter en bit bort. Knallar dit och knallar in på Zizzi med italienskt kök. Beställer, dricker, äter och tackar nej till kaffe och tiramisu. Tillbaka till teatern i god tid, hittar våra platser, som är nära scenen, men med bra avstånd. Egentligen ser man bra i det brittiska teatrarna var man än sitter. Showen drar igång och vi rycks med. Men om den kan ni läsa här.

Z har beställt vin och chips i pausen. Men den visar sig vara blott femton minuter kort, så det blir att hasta. I applådtacket inser att det här är blott ännu en föreställning (den hade premiär 2017). Trots ovationer blir tackandet väldigt kort.

Vi känner oss utslängda och en smula snopna. Åker en helt tom t-bana tillbaka för att knyta oss efter åter en intensiv dag.

Lördag – shopping och Lavender

Vi startar dagen som den förra. Hinner knappt vakna förrän kläderna är på och vi tar hissen ned till frukostmatsalen, den som är densamma som gårdagens bar. Stolarna är ok, sofforna för låga och borden för små. Men maten som bjuds är brittiskt ok, bra skramlade ägg, stekta ägg, bacon, korvar, fruktcocktail, yogurth, flingor, bröd att rosta, marmelad, te eller kaffe. Vi tar vår tid, sitter vi olika platser varje dag. Spanar in andra frukostgäster, klädsel, frisyrer, vanor… Så går vi upp, gör morgontoaletten och skissar vad vi ska göra.

Jag vill till Covent Garden – igen! – men nu till Walker Slater, tweedbutiken där jag köpte en tredeladkostym hösten 2018 efter att ha varit på begravning utanför London hösten 2017 och efteråt under några timmar får tid i centrala London. Hamnar utanför den söndagsstängda butiken och står som ett barn utanför en leksaksbutik. Dit skulle jag. Dit kom jag (går att läsa om här). När jag var i Edinburgh för en hockeyturnering besökte jag originalshopen, där där allt började, i akt och mening att hitta en ny kostym. Men då fanns det inget i min storlek (korta armar och korta ben), så det blev snopet nog ingenting (läs här om den resan).

Den kostymen, från 2018, fotograferades av min reskamrat Peter Birgerstam. Väl upplagd på sociala medier fångade mästerfotografen Elisabeth Ohlson (hon som sorgligt avled förra hösten alldeles för ung efter en tids sjukdom) upp den och ville ha mig till sin ateljé i Stockholm för en fotosession. Det blev av i februari 2019. Oerhört smickrande.

Samma, men annorlunda. Kostymen från Walker Slater blir fotograferad i Brighton 2018 och senare i Stockholm 2019. Foto: PETER BIRGERSTAM och ELISABETH OHLSON

Men vi tar den långa vägen dit. Vädret är höstigt, klart och några grader ovanför tiostrecket. Män går i kortbyxor som brittiska skolpojkar. En del i kortärmat. Så vi knallar iväg mot Baker Street, går nedför Sherlock Holmes gata, jag kollar in huset där Beatles hade sin fatala Applebutik under en kort, intensiv period och fortsätter ned. Kikar in i en herrbutik som skyltar med nedsatt pris på det mesta. Expediten berättar att det anrika huset ska bort på grund av att det är i så dåligt skick att det inte går att rädda. Jag provar västar, kavajer, kollar in byxor… Expediten lovordar min klädsel och smörar på för att få mig på kroken. Z hejar delvis på. Han lovar att fixa byxlängder och korta ärmar under dagen. Jag tvekar, men säger att jag ska återkomma. Det gör jag inte. Vi fortsätter ned och smiter in i en butik för japanska köksknivar. Fortsätter ned till Selfridges och deras saluhall. Kikar på mat i mängder från havet, gården, från jakten, kakor, bakverk, bröd, kex, drycker… Vi går ut igen och ned på Oxford Street och dessa massiva myller av människor. In igen på Selfridges efter att ha tittat på deras julskyltning som går i Disneytema. De anrika snurrdörrarna skjutsar in oss och så småningom ut oss. Som mellanstation ska jag mot Paul Smiths resalebutik på den illa, grändliknande Avery Row i Mayfair. Affären med lite lägre priser än den på Floral Street.

Vi tar oss dit nära nog utan hjälp. Kartorna vid busshållplatserna guidar oss. Det blir förstås lite andra butiker under gång innan vi kommer rätt. Men väl där konstaterar vi att även här ligger priserna utanför plånbokens riktlinjer.

Vi går tillbaka, smiter in på ett kafé för nödvändigheter, upp på Oxford Street. Konstaterar att butiker har flytt och ersatts av andra sedan vi/jag var här senast. Oxford Circus är rena cirkusen. Nedför Regent Street där jag tänkte ta sikte på Burberry och Hackett, men Z trumfar med Liberty, korsvirkeshuset som reser sig i Soho.

Vi tar hissen upp och tränger oss igenom folkhoparna. Kollar mattor, tyger och tyger igen. Kläder. Allt. Det. Är. Dyrt. Vi kommer ut tomhänta och jag inser att den nya Libertyskjortan med etiketter och allt kvar som jag köpte för 350 kronor på KFUM på Nordenskiöldsgatan var skamligt billig, om än dyr för en secondhand.

Carnaby Street hägrar. Nytt besök hos Dr Martens, men kortare än normalt. Nedför Broadwick Street, som jag förväxlar med närliggande Berwick Street där ju omslagsbilden till Oasisalbumet ”What’s the story morning glory” togs. Det är inte lätt då stressen i lördagsvimlet slår till. Å andra sidan hade jag precis lyckats lära mig att jag trodde fotot togs på Wardour Street. Lyckligtvis vet jag emellertid var Bar Italia ligger. Favoritstället som vi aldrig vill missa. Nu är jag bekant med geografin och myllret av gator i Soho och går med gott självförtroende mot Firth Street, ser lokuset. Men vi bestämmer oss för att gå mot mina egentliga mål. Skyndar mot Covent Garden, men förvirrar oss upp mot Denmark Street med sina musikhistoriska rötter (Bowie, Elton John, Sex Pistols…). Brusande St Giles High Street och åter nedför Neal Street, där vi någonstans på vägen ställs inför åter ett Beatlesmärkt hus.

Via Short’s Gardens når vi Travelogde, ett centralt beläget och utmärkt hotell, där jag bodde 2019. Viker av på Drury Lane där secondhanden Oxfam (en kedja lite som Stadsmissionen) ligger, men den tar vi sedan. Det är Great Queen Street som hägrar och fina, fantastiska Walker Slaterbutiken där. Vi kommer fram, men jag tvekar. I skylten är det bara damkläder… hm. Jag kikar bort åt Kingsway, men ser ingen annan skylt. Vi går in och, ja, där är det bara tweed för kvinnor med stil. Jag frågar en expedit, som förklarar att herrarnas ligger en bit ned på gatan. Ok, vi promenerar, jag lätt brydd, i kanske 50 meter innan mina drömmars mål uppenbarar sig på den lätt stökiga, på grund av vägarbete och husrenoveringar, gatan.

Ojojoj. Det här är en rejält mycket större butik en den jag gästade 2018 (den där damerna nu huserar). Här finns stil och klass en masse. Z sätter sig i en stol, tålmodigt väntande. För här blir det som jag med henne i en skobutik, men i omvända roller. Jag strosar runt. Blir diskret uppvaktad av en expedit. Jag undrar hur länge de har varit i den nya lokalen. 2021, får jag veta. Ja, dålig tajming med tanke på pandemin, erkänner han. Men…

Han låter mig hållas, men håller också ett öga på mig ivrig att vara mig tillags när så krävs. Jag förklarar min historia, berättar om 2017 och köper 2018 samt besöket i deras butik i Edinburgh. Så väljer jag en kostym, en blå tweed. Vi bestämmer tillsammans storlek. Han springer ned i källaren för att hämta väst och kavaj. Kavajen sitter perfekt, västen likaså när jag provar dem. Byxorna är väldigt långa i benen, men ska så vara. Vi fixar det, säger han. Hur länge är ni kvar i London?

(Jag har berättar mitt livs historia för honom, så han vet var jag kommer ifrån, mitt intresse för kläder och att vi – surprise – är på tillfälligt besök i London.)

Nej deras skräddare hinner inte fixa byxorna. Men jag har ju Samuel på Mölndals torg, som ordnar det lätt och snyggt. Jag köper en skjorta till, funderar på ett par snygga strumpor (som jag borde ha köpt), men tycker att de var för dyra! Får allt i en bärbar kostymgarderob och går ut ur butiken berusad av mitt oförstånd, men lycklig över mitt val. Ja, det som Z noga har övervakat och uppmuntrat.

Vi är lite sultna, men avser att vänta till efter besöket hos Oxfam. En pub på vägen ger mig möjlighet att gå på toaletten (trapport ner i källaren). Vi fortsätter mot secondhanden. Kliver in, skiljer på oss för en stund. Jag går med bestämda steg fram mot herravdelningen. Hittar lite märkeskläder till ett okej pris, men för små storlekar. Så dyker en Paul Smith-skjorta upp, väsentligt billigare än dem jag stött på i butik. Så för sakens skull. Jag hittar också en Ted Baker huntingjacket med tweeddetaljer, som sitter som en smäck. Z kommer med ett par skoplock i trä av god kvalitet. Jag blir ungefär tusen svenska kronor fattigare, får en tygkasse på köpet och lever enligt devisen kläder är kul.

Nu trycker hungern på. Vi går uppför Drury Lane, går in på puben White Heart i hörnet av High Holborn, men det visar sig att köket har lunch!

Vi knatar vidare och når slutligen puben The Compton Cross, går en trappa upp och blir hjärtliga välkomna. Z frågar om de serverar fish’n’ships, som vi suktar efter. Sjävklart gör man det. Så det blir det till lunch och en ale till. Det blir utmärkt.

Vi överhör den trevliga servitören samtala med några andra gäster. När han nämner Sex Pistols spetsar jag öronen. Han förklarar att bandet brukade hänga här, hos den här puben.

Spännande.

Vi betalar, bryter upp och söker oss mot Frith Street där vi hittar ett ledigt bord utomhus vid Bar Italias servering. Jag sitter med mina shoppingkassar och bevakar våra platser, som vi tingat bredvid varandra för att kunna spana in det intressant gatuklientelet. Z ordnar beställningen, som inte kommer och när vårt grannbord blir serverade först går Z in med bestämda steg för att höra vad som hänt. Jo, vi har blivit bortglömda, men allt ordnar sig och hos Bar Italia har man all tid i världen.

Inga kändisar, var vi kan se, gästar stället idag, förutom vi. Men det är spännande ändå att se alla som passerar revy i denna Londons kanske finaste catwalk.

Vi lämnar med saknad och rör oss mot Leicester Square för att nu ska vi köpa biljetter till ”Abba Voyage”. Vi dividerar länge om vilken prisklass vi ska ta, men landar vi den lägre som kommer innebära ståplatser. Det får gå. Gubben vill helst sitta. Ja, hans gumma likaså. Men prisskillnaderna är radikala.

London Underground, både på perrongerna och i tågvagnarna, bjuder alltid på spänning. Det gäller att vara vaken och kolla in sin omgivning. Kan det vara en celebritet som utmanar kollektivtrafiken för sin resa från A till B…? Han som sitter där snett över, är inte han någon. Han som klär sig så nonchalant, men elegant.

Vi hinner hem med våra kassar och får vila benen lite. Jag provar jackan en gång till och då märker Z att ett larm sitter kvar. Märkligt, för det tjöt inte då vi lämnade butiken. Nå, vi får försöka få tid att åka tillbaka till butiken för att få bort det.

Nu är det dags för färden österut och spelstället Sebright Arms där gudsonens band Lavender som precis har kommit med sitt debutalbum ”We’re having a barn dance” (lyssna här). Det blir en dryg resa med byte vid Baker Street, som även denna station överraskar med myriader av gångar, trappor och perronger innan vi kommer rätt till den som bjuder rätt linje mot Liverpool Street Station och vidare med byte mot Cambridge Heat. Vi matchar avgångarna tämligen perfekt. Sätter oss i det norrgående tåget som är fullt av yngre, äldre vuxna – sådana som inte vill låtsas om att det var länge sedan de klev ur tonåren – entusiastiska på väg mot någon konsert. Vi blir inte kloka på vilken, men ingen av dem går i alla fall av där vi går av.

Jag har scannat av kartan i minnet, går västerut på Hackney Road, en dåligt upplyst förortsgata i östraste av London. Vi blir lite osäkra när vi går in på parallellgatan Coate Street, som om möjligt är än dunklare. Men i en gränd som förbinder de båda gatorna står en hoper med ungdomar utanför en lokal, som måste vara Sebright Arms. Vakten välkomnar oss in och det är knôkat och vi drar i hast upp medelåldern utan att någon ens höjer på ögonbrynen. Vi söker efter scenen, men hittar den inte. Ser damernas i en vrå snett bakom disken, men där tar lokalen stopp.

Vi är förbryllade. Var ska Lavender spela? Går tillbaka till vakten, som lugnt förklarar att jämte damernas finns en trappa ner och där ska konserten hållas.

Vi är bland de första i den trånga lokalen. Svarta väggar, lågt i tak. I ena änden baren, i den andra den låga scenen. Nödutgångar? Jag spanar. Tycker mig ana att bakom scenen, det som leder till logen, kan vara vägen ut om allt går åt helvete.

Det gör det inte. Z och jag köper oss varsin öl, träffar gudsonen helt kort, som är stolt och tacksam att hans gamla gudfar är på plats. Jag, eller vi, är å andra sidan hedrade att vi fått komma. Jo, vi stod på gästlistan. Men den unga flickan i kassan hittade inte mitt namn förrän jag pekade med hela handen.

Spelningen…? Jo, länken finns i inledningen av denna text. Men jag bjuder på den igen (här).

Vi är exalterade efter spelningen. Så upplyftande. Så bra. Vi dröjer oss kvar. tar två t-shirtar, som vi lovar betala dagen efter då vi ska ses på lunch. Så ut i det fria, ut ur den trånga lokalen, den trånga puben och den trånga gränden. Väl på Hackney Road finns en busshållplats och vi bestämmer oss för en sightseeing by night, får bästa platserna då bussen väl kommer, längst fram på andra våningen. Bussen plöjer målmedvetet mile efter mile in mot centrum och till Oxford Circus, som är ändhållplats: Old Street, Clerkenwell Road, Theobalds Road, Bloomsbury Way, New Oxford Street…

När vi kliver av med våra medpassagerare, festystra tonårskillar med flera, är det för att bli ett med storstadens nöjespuls så här någon timme innan midnatt. Vi går Regent Street norrut efter att söderut konstaterat att där går inga bussar åt vårt håll. Jo, vi vill fortsätta bussresan. Det är ungefär som i Malmö, långt mellan anslutande busshållplatser… men gå skadar inte.

”Vår buss” kommer så småningom. Det är några hållplatser till innan vi är framme vid Marylebone Station och den korta promenaden till hotellet. Ännu en dag är till ända. Men inte förrän ytterligare en film i serien ”Bridget Jones dagbok”, som Z spanat in och jag nogsamt somnat ifrån.

Söndag – Camden, jättepizza Abba

Frukost! Vi har lärt oss rutiner och försöker balansera vår mat på det lilla bordet. Bland porslinet finns nu en tekanna. Efter den brittiska frukosten är det dags att ge sig av för det som dagen bjuder. Z vill till Camden Lock Market. Förutom det ska vi träffa gudsonen på en restaurang som han har valt ut. Vi ska också hinna med att larma av jackan och slutligen åka österut för att se ”Abba Voyage”. Ett späckat schema, som förhoppningsvis också ska bjuda på lite improvisation.

Z längtar alltid till Camden och det brus av turism, atmosfär och kommers som är där. Vi tar bussen och får en guidad tur på vårt eget vis med våra Oyster Card. Vi kliver av bara något kvarter från händelsernas centrum och slukas genast in i folkvimlet. Dagarna i London har, förutom någon regnskur, bjudit på milt, vackert höstväder. Prasslande lönnlöv kantar våra promenader och det hela känns behaglig. Jag har inte behövt använda min vändbara Burburryrock, som jag fyndade på en loppis i Marbella i våras, mer än någon enstaka gång. Den har helt enkelt varit för varm. Det har blivit min gråa Sand, secondhandkavajen jag hittade hos Stadsmissionen i Arkaden tidigare i år. På huvudet en Stetsonkeps, skjorta och pullover, halsduk, ett par grå yllebyxor, strumpor och ett par Clarks-skor med gröna snören – allt secondhand.Det räcker i swinging London utan att sticka ut.

Det är ett intensivt liv och kiv där alla är. Olika språk blandas: franska, spanska, tyska, danska, norska, isländska, några slaviska språk jag inte kan identifiera och svenska förstås. Z går med van hand in i gränderna och marknaderna, in och ut, klämmer och känner på plagg. Jag förfäras, som alltid, över mängden plagg, skor och hattar/kepsar som bjuds till försäljning. Allt kan ju inte gå åt och vad händer med det som inte säljs. Min gräns är ju också nådd med de inköp som jag har gjort, samtidigt är jag ju, som shopaholic, ett lätt offer i detta kommersiella brus. Vi går in och ut ur denna köpmännens labyrint till tempel och passerar Amy Winehousestatyn, som blir ofta fotograferad av de passerande.

Z söker sig målmedvetet mot butiken Cyberdog, som är att som att kliva in i ett gigantiskt ravenäste. Neonfärger och musik till tordönsvolym. Jag välsignar att jag inte behöver arbeta i denna gräsliga miljö, men Z njuter; det gör inte jag. Säger att jag väntar utanför. Det är en befrielse. Jag ställer mig utanför butiken Modfather, helt utan passande stil mellan de två vesporna som hämtade från ”Quadrophenia”, modsfilmen baserad på the Whos album för drygt 50 år sedan med Sting i en av huvudrollerna. Jag spanar in folk, låter allt passera revy som livet självt. Denna höstdag i november är ren och klar, Z dröjer och dröjer än mer och jag klagar inte i solljuset och där jag står har jag god uppsikt över entrén till helvetesbutiken där hustrun nu är.

Så plötsligt inser jag att jag är blott tio meter från den så kallade the Clash-trappan. Den som de tre punklegendarna Mick Jones, Joe Strummer och Paul Simenon stod när bilden till omslaget till debutalbumet togs 1976. Jag står alltså i Chalk farm i Camden vid trappor som jag sedan tidigare har tyckt vore kul att se, men aldrig lyckats orientera. När Z väl, efter mycket om och men, kommer ut ber jag henne fotografera mig i trappan. Jag poserar som bara jag kan posera, det vill säga inte så bra, och Z knäpper några bilder.

Vi fortsätter in i Dr Martensbutiken, där Z fastnar i både skoprovande och -köpande, som går ovanligt fort. På andra våningen i butiken finns något av ett museum med rockstjärnor som alla i olika sammanhang burit just Dr Martens. Vi tar en kik, fortsätter ut och in i matmarknaderna och en och annan butik, bestämmer oss för att försöka hitta busshållplatsen i motsatt riktning som vi kom. Men först travar vi Chalk Farm Road ner, passerar bron över slussområdet. En punkare sitter med en enorm mohikan och en skylt om att få bli ”a drunk punk”, men verkar mest vara en institution, en clown, en gycklare. Vi korsar gatan, går ned mot de nya området med mer snobbiga butiker och därmed mindre puls. Vi kommer ner till slussarna där en pråm just ska docka in i en sluss för vidare färd på Grand Union Canal. Mannen springer som en skeppsråtta för att öppna portarna medan kvinnan styr båten med van hand. Det tar sin stund och de får sin publik, inklusive de haschrökande a-lagarna som sitter på parad vid en bänk mot en vägg med utsikt över det som händer.

Jag smiter iväg på en toa, trappor, loftgångar, hissar. Upp och ned och upp. Z och jag försöker lokalisera varifrån bussen ska gå, men irrar runt ett tag innan vi lyckas. Så är vi på väg ned mot Baker Street där vi ska träffas gudsonen, men är i så god tid att vi kan gå av för att gå ned till Oxfam på Marylebone High Street. När vi kliver av försöker Z orientera sig i mobilen, för vi har nu upptäckt att vi kan använda kartan offline (hög tid!). Med ögonen ner missar hon en gatstenskant och stupar brutalt i backen. Jag blir förfärad. Hon med. Folk skyndar till och hjälper henne upp. Men förutom knät, som fått ta den stora smällen, har det gott bra. Inget brutet, ingen huvudskada. Tack och lov. Vi kan fortsätta efter att ha samlat oss. Vi går Cheltern Street ned från Marylebone Road, viker av längs Paddington Street och når så Marylebone High Street, som genast överraskar. Vilken atmosfär, så mycket trevliga butiker, kaféer och restauranger. Vi har emellertid trångt om tid går med bestämda kliv till Oxfam. Men inte uppenbarligen inte så dåligt med tid att vi inte hinner scanna av vad som finns i butiken. Det finns en försvarlig mängd märkeskläder, som inte är helt billiga, men som är en struntsumma i förhållande till om de hade varit sprillans nya. Så säker jag mig mot kassan, berättar mitt ärende och expediten, en jovialisk herre med en lustig huvudbonad säger att han löser dit. Fram med larmet. Nja, förklarar jag, jag har jackan på hotellrummet. Ville bara helt kort kolla om det var deras larm. Han visar snabbt hur larmen ser ut och det stämmer med det som sitter på min jacka. Jag frågar hur det kan komma sig att det inte tjöt då jag gick ut ur butiken. Han lutar sig förtroligt mot mig och viskar: ”It doesn’t work”. Så ler han pillemariskt.

Nu är det dags för gudsonen och restaurangen vid Baker Street. L’Antica pizzeria da Michelle ligger mitt emot stationen och nära Sherlock Holmesmuseet. Det är gudsonen som har valt platsen och han är på plats när vi kommer i tid. Det blir pizza, som han rekommenderar, och jag beställer ett glas vin som när det kommer är stort som en swimmingpool. Än större är pizzorna, som är gigantiska, men inte desto mindre goda. Vi får en fin stund med honom, betalar för hans mat och dryck, förstås, och ger honom även en för liten slant för t-shirtarna som vi köpte kvällen innan.

Han smickrar mig med att berätta om att han som inte har någon i familjen som spelar instrument och gör musik har haft mig som lite av en förebild. Det gör mig glad, men han är förstås en oändligt mycket större talang än jag och långt mycket mer kunnig. Så som det ska vara med unga människor.

Så är det dags att skiljas åt efter att ha stämt av så mycket som vi kunnat och hunnit. Vi hoppas förstås på framgång för Lavender och att de ska komma ut i Europa, eller kontinenten, att spela och också få möjlighet att komma upp till Sverige. Vi lovar att hålla kontakten och vårt hus står öppet när helst.

Vi tar oss tillbaka till hotellet, gör oss i ordning för resan österut. Ungefär som igår, men nu mot Abba Arena, som ligger i det område som iordningställdes för olympiaden 2012.

Jag inser att vi har tid att hinna förbi Oxfam-butiken och tar på mig min Huntingjacket med larmet, som jag försöker vika ned i fickan. Den passar bra nu då det blivit lite kallar. Vi går Baker Street ner och Paddington Street längt kvarter vi nu gjort oss bekanta med. Kommer till butiken och expediten fixar elegant saken och jackan är så befriad från sitt braskande larm. Vi går ut på den gatan som vi har blivit allt mer förtjust i, som nu glittrar förföriskt i den tidiga kvällen. Går mot Regent Park för att gå ner i undergrunden. Vi tar sikte mot Stratford station och vidare med Dockland light railway, som tar oss dit vi ska. Vi är inte ensamma. Folk söker fest, älskar Abba och kommer från hela världen. Förväntningarna ligger i luften, folk är lyckliga; åtminstone innan. Jag skrev om mina upplevelser här.

Vi är femtusen (utsålt igen!), som slussas ut ur arenan efter föreställningens slut. Mot station, där allt är reglerat för att det inte ska bli kaos på perrongerna. Slutligen är det vår tur och vi tränger oss in i en vagn, går av vid Stratford och genom korridorerna. Ser ett tåg på en perrong och kastar oss in. Vi inser när vi satt oss att det är ett tåg tillförande Elizabeth Line, som tar oss direkt till Liverpool Street Station. Lite snabbare, men lite dyrare. Nå, det får gå. Så vidare genom transportsystemet till Edgware Road och jag föreslår att vi ska köpa något att ha att äta på hotellrummet. ”Abba voyage” började sin söndagsföreställning klockan sex, så kvällen är ung. Vi irrar runt på Edgware Road i olika kvälls- och söndagsöppna butiker utan att få napp. Slokörade går vi hotellet, men Z ger inte upp. Hon lämnar mig drällandes i sängen och går mot Marylebone Station och kommer tillbaka med frukt, sandwich och några öl till kvälls-teven, som naturligtvis avslutas med den senaste i ”Bridget Jones dagbok”-serien, som jag naturligtvis somnar ifrån.

Måndag – kramar ut det sista med svindlande utsikter

i följer våra nya morgonrutiner, med den skillnaden att vi nu sorterar bland våra prylar för att snabbt kunna packa då det är dags att checka ut. Men först frukost. Så tillbaka till hotellrummet för the final countdown. Med väskorna i nävarna och nyborstade tänder tar vi för sista gången hissen ner från nionde våningen och vårt rum utan utsikt (knappt), checkar ut och tar farväl, drar våra resväskor längs den brusande morgontrafiken denna köldslagna måndagsmorgon. Efter dagar med nära nog brittsommar i luften (nära, 14, 15 grader, men ändå) slår vintern till, känns det som. Vi når Paddington station, där vi tänkt ställa in väskorna för att göra London i några timmar innan det är dags att ta turen ut till Heathrow för färden hem.

Vi hittar ett ställe för bagageinlämning, men Z är övertygad om att det finns skåp någonstans. Vi irrar oss ut mot den väldiga stationshallen för att irra oss tillbaka. Det finns bara den. Vi lämnar in våra väskor och promenerar mot den perrong som ska ta oss via Circle Line till Aldgate. Prefekt, det kommer ett tåg, men plötsligt är destinationen ändrad. Nästa tåg går långt mycket senare. Märkligt. Vi stannar tålmodigt, men bestämmer oss för att istället ta oss till Aldgate East, som borde ligga inte så långt ifrån Aldgate. Det funkar. Vädret är strålande och Z har bestämt att vi ska utforska ett av många ”hemliga” ställen, som denna botaniska trädgård på toppen av ett hus.

Vi kliver av där vi ska och kommer upp på Fenfurch Street, traskar mot Aldgate och vidare mot Sky Garden, som ska vara vårt mål. En lunchstinn restaurang blir min räddning i nöden, en Next-butik blir föremål för en exkursion. Så korsar vi gatan och in i det som vi tror är vår skyskrapa med trädgård. Men det visare sig senare att vi hamnat på the Garden at 120 med nog så god utsikt en sådan här strålande dag. Vi tittar oss mätta efter att ha runt 360 grader, tar den snabba hissen ner och går mot Leadenhall Market, den anrika arkaden med anor från 1400-talet som vi länge önskat komma till. Tack för den slumpen. Det blir en snabb kopp kaffe i den vackra omgivningen innan vi promenerar mot gurkan… ja, den så speciella skyskrapan the Gherkin. Vi passerar den ena moderna byggnaden efter den andra, men utsikter och hissar har vi fått nog av, som ligger bland de inklämda gamla byggnaderna från ett långt bort då.

Nu ska vi till Spitafields Market med intilliggande Brick Lane med sitt myller av butiker och restauranger. Z blir omedelbart förtjust, tycker till och med att det känns bättre än Camden. Vi sveper förbi, stannar till föredömligt kort här och där och låter en koreansk snabbmatsrestaurang mätta våra magar på ett föredömligt vis. Vi kommer återvända hit, men tiden är för knapp. Så goodbye Yellow Brick Lane.

Vi styr kosan mot Paddington Station, hämtar ut vår väskor, köper biljetter till Heathrow Express och sveper ut från London mot den stora flygplatsen. Går i oändliga korridorer utan plats för en man i nöd och kommer så småningom till den gigantiska avgångshallen. Vi checkar in, lyckas sätta fel tagg på våra väskor, så Z.s blir min och vice versa. Går mot säkerhetskontrollen. Då jag kommer in och hamnar i kö är inte Z med. Oklart vart hon har tagit vägen. Jag kommer igenom. Väntar in min älskade, som undrar var jag har varit.

Nå… nu ska vi döda tid. Kikar in i butiker, köper lite till yngste sonen som ska hämta oss på Landvetter i den sena midnattstimmen. Går till en brittisk restaurang för en sista öl och lite mat. Så larvar vi iväg oss till gaten, träffar en göteborgare som ska följa oss på färden och tar oss ombord, lämnar ett London i mörker, kommer till ett Köpenhamn i mörker. Vi landar med knapp tid till planet till Landvetter. Försöker skynda på, men kön genom tullen är gigantisk. Vi är en hoper som ska med anslutningsflyg vad det nu månde vara. Vi lyckas alla diskutera oss förbi och når nästa gate. Planet hem står och väntar lite försenat. Kommer vi få vårt bagage med…? Så lämnar vi Katrup, försöker orientera oss var vi är på färden norröver: Ven, Strandvejen, Helsingør, den svenska västkusten. Vi landar i ett regnigt Göteborg. Ingen son som möter oss. Men han är listig och cirkulerar runt för att hämta upp oss utan att behöva parkera på en dyr parkering. Hemfärd. Hemmet. Sängen. Skönt.

Jag vaknar tisdag morgon och scrollar in på Instagram. Ser att Lavenders album av BBC Radio 6 Music blivit utnämnda till ett av årets bästa. Stolt spelar jag hela albumet till frukosten. Och igen.