Ikoniska foton på besök

The Photogallery huserar i Halmstad. Ett ambitiöst galleri med fotokonst som är bland Skandinaviens finest och drivs av Nette Johansson, som är en hängiven samlare.

Nu firar galleriet 5 år och gör det med ett besök i Göteborg och en tillfällig utställning i Hollywoods gamla lokaler på Södra Larmgatan.

Vernissagen var välbesök, en ung man från Halmstad spelade musik, covers, med bilden av Elton John på en utsåld arenakonsert från 70-talet i bakgrunden.

IMG_2828

Kontraster. Coversångaren med Elton John i showtagen i bakgrunden. Foto: KAI MARTIN

Snittar serverades, champagne dracks och en och annan tittade på de fantastiska foton som Bryan Adams, Jimmy Nelson, Terry O`Neill, Albert Watson, Håkan Ludwigson, Lorenzo Agius, Tim Flach och Rodney Smith med flera har tagit.

Mest förtjust är jag i Terry O’Neills bilder. Han lyckas på något vis komma när sina objekt, som blir en del av den skapelse han kreerar, ett symbios eller partners in crime… förlåt, art.

Bowie är ju det perfekta motivet, ständigt stadd i utveckling fram till sin död.

Nu är ju priserna på fotona inte för en rimlig plånbok, även om det skulle vara trevligt att han en bild på artisten som skrev ”Andy Warhol looks a scream//Hang him on my wall” på sin vardagsrumsvägg.

IMG_2829

Drömmotiv. Terry O’Neills följde David Bowie genom epokerna. Foto: KAI MARTIN

Samtidigt är det ju så, att vad något är värt är ju baserat på vad som köparen vill handla för. Den överenskommelsen kan i sig vara hissnande, men också tvärt om, beroende på hur affären ser ut. När jag hittar en i princip ny Zegna-kostym för 500 kronor vet jag att värdet är mellan 15000–20000 kronor. Då blir affären speciell, som den kan bli vid loppisfynd, oavsett vilken artikel man köper. Vill då någon köpa en bild av Bryan Adams, som extraknäcker som fotograf, för 95000 kronor, även om motivet är Mick Jagger, så okej för mig. Men jag imponeras inte.

IMG_2834

Prisvärt. Foto: KAI MARTIN

För övrigt hade jag på mig min secondhand Tigerrock (200 kronor, Majornaloppis) över min tredelade Oscar Jacobsonkomstym (1800 kronor), en vit skjorta av okänt märke (second hand), en Scotch & Soda-fluga (second hand) samt ett par svarta skor (second hand). Hatten köpte jag vid min senaste Londonresa.

IMG_2835

Bland ikoner. Foto: MONICA PERMAN

Utställningen pågår till och med den 25 november.

40 meter under ytan – 4000 upp och allt däremellan

Man kan ju se det som en tanke när GP:s lördagsbilaga avhandlar Jonas Stenberg och hans ESS-imperium. Men att vi på fredagseftermiddagen checkar in på Pigalle, hotellet i Palacehuset nere vid Brunnsparken, som drivs just av ESS är ingenting annat än en slump.

En god vän, musiker, punkare way back then, ishockeymålvakt med mera är nere i stan för att se NHL-hockey. Han och hans hustru bor på Pigalle och jag vill inte vara sämre, så jag överraskar Z med en natt där. Vi ska träffa Stockholmsparet i restaurang Atelier, som ligger högt upp i huset, klockan åtta. Men jag narras en smula och säger att vi ska vara där en timme tidigare, har smugglat ned ombyte och necessär samt en flaska vin, för det har nyligen vankats födelsedag för min väns hustru och sådant ska uppmärksammas.

Vagnen kommer bums, vi är båda stassade för kvällen; jag i min rutiga tredelade Michael Korskostym inhandlad på Macy’s i New York, lite gubbig, men klassisk, till det vit skjorta och en diskret, men ändå mönstrad slips från Tierack, secondhandfynd, samt de blå skorna, 3dm som Z köpte i födelsedagspresent för några år sedan, hon i en rödrutig, höstfärgad klänning från Next, inhandlad för ett år sedan, som sitter som den är sydd på henne.

Z vet alltså ingenting, men överraskningen tar slut med en gång i receptionen. Den å andra sidan inte desto mindre. Vi har bott på Pigalle tidigare, för fyra år sedan, då Z totaltöverraskade mig. Då vaknade jag strax efter fem av slamret från spårvagnar, en ovant ljud så göteborgare jag är. Hotellet är fantastiskt och att vi klätt oss som vi har gjort är något av en hommage till den stil stället bjuder. Det finns till och med ett rum där det också går att beställa garderob; jo, Pigalle har en idé som vi faller för. Men så är det med ESS Groups hotell, det finns en tanke bakom det mesta och vi har bott på de flesta, från Ystad Saltsjöbad, Falkenbergs havsbad, Pigalle, som sagt, och Belora på Avenyn. Vad jag förstår så återstår Steam i Västerås och MJ’s i Malmö, kanske något till.

IMG_2474

En karl för sin hatt. Foto: ZEBA PEDERSEN LÖWEN-ÅBERG

Vi fiskar upp en halv flaska rött vin och bjuder oss själva på ur rummets frestelser, tittar på teve och slappar en smula. Så upp till restaurangen, dit vårt sällskap ännu inte har kommit. Vi serveras mineralvatten och smuttar försiktigt på det till våra vänner kommer och snart börjar en backanal med mat och dryck, samtal, skratt, allvar och avstämningar. P och jag har en lång historia från första mötet i mars 1979 i Gallerian i Stockholm till nu. Hans hustru K är en ny bekantskap för mig, Z känner flyktigt P och inte K, så vi har att beta av. Det blir en fantastisk kväll med samtal högt och lågt under det dryga dygn som vi umgås. Båda är dykare, K nyutbildad och dito biten, de har varit nere på 40 meters djup. P, som jobbar inom musikbusinessen, har jorden som arbetsfält och pratar om en helvetesresa på smala vägar på höga höjder med bråddjupa stup. Ett trauma, som vi svindlande grips av. Jo, det finns att ösa ur och vi är nyfikna på varandra, skrattar och berörs. K kastar in handduken först, vi andra strax efter. Jag reser mig och Z skrattar, för det är precis som om kroppen har i sittande har knipa alkoholen, som nu rusar ut i benen och jag avslöjas som packad. Men jag hamnar rätt, får mina tänder borstade, hänger ordentligt upp min kostym efter vissa balansövningar och somnar sedan hårt. Vaknar av att Z påkallar min uppmärksamhet, matsalen stänger snart för frukosten, en snabb dusch, påklädning och upp till restaurangen för morgonmaten. Kaffet är perfekt, äggröran utmärkt, de stekta champinjonerna välsmakande, juicen likaså, brödet magiskt… jo, de kan sin sak. I andra änden av rummet sitter Fredrik Lindström, ”På spåret”-domaren, med sällskap. När jag är färdig med min frukost och går för att checka ut lämnar också han lokalen. Jag presenterar mig och vi småsparkar på vägen ned. På toaletten nere i receptionen får jag borstat mina tänder och inväntar sedan Z och vi tillsammans våra vänner. Så tar vi en promenad i sakta mak uppför Fredsgatan, nedför Kyrkogatan, uppför Östra Hamngatan och vidare på Avenyn med Konstmuseet som mål.

IMG_2480

Morgonstund har mål i mun. Foto: KAI MARTIN

Det blir en konstrunda med museets befintliga utställningar, de gästande har antingen precis stängt eller ännu inte öppnat. Nå, samlingen är utmärkt den här och vi fördriver en, två timmar med att samtala och titta på konst.

IMG_2486IMG_2487

Kul konst. Foto: KAI MARTIN

Ut i den friska höstdagen som är klädd i grått, men bjuder på en behaglig temperatur. Jag bjuder på fika på Viktors kaffe på Geijersgatan där samtalen fortsätter. Så bryter vi upp, promenerar ned till Valand där vi tar vagnen hem och de fortsätter ned till hotellet.

Några timmar senare möts vi igen, denna gång utanför Scandinavium där New Jersey Devils och Edmonton Oilers spelar premiärmatchen i NHL för säsongen. Det är utsålt i den nära 50 år gamla hallen och förväntningarna är stora från gäster från hela världen som är i stan. Men samtidigt är det människor från olika läger, så den här definitiva stämningen mellan hemma- och bortasupportrar infinner sig inte och när det blir liv är den ofta skapad av någon av de två lagens maskotar. Ändå är det fantastiskt att se två NHL-lag mötas, spelet böljar, är lite knackigt ibland, men i andra tar New Jersey över och tar knäcken på motståndarna som inte riktigt har ordning på grejerna.

Vi tar farväl av våra vänner, tackar så mycket för sällskap och generositet med hopp om snart utseende. Så ut i Göteborgsregnet och vagnen hem, som överfull gästas av Tomi Kallio med sin son i famnen. De går av som väldigt många andra på Drottningstorget, vi får lediga platser hela vägen hem och landar omtumlade i själ och sinne efter ett intensivt dygn.

Inget vanligt Vatten – från konst till kulinariska upptäckter

En cirka timmes bilfärd från Göteborg, förbi Kungälv och de spatiöst välvda Tjörnbroarna, förbi stormigt vatten och vindplågade trän öppnar den bohuslänska kusten upp sig bland vackert, drastiskt välva granit- och gnejsklippor.

I varje prång och vik där det har gått att söka lä för den hotande vinden finns fisksamhällen. De som gett svensken fisk i djärvt fångad fångst, oavsett väder.

Denna dag, när västan intensivt ligger på, är det bäst att hålla i kepsen. Gråvädret flörtar med regnet, utan att det blir några våta pussar, men kanske mest stänk.

Vi gör Pilarne, där det finns en gravplats väl värd att besöka, men där det framför allt varje år ställs ut skulpturer i naturen. Konst möter tuffa förutsättningar och utmaningar, skapar nya perspektiv. Fåren knatar runt och låter sig behagas av skulpturerna, använder kanter till att förlusta sig när kliandet blir akut.

Statyer i rörelse. Foto: KAI MARTIN

Vi angör naturligtvis när utställningen gör sin sista helg, men tackar för detta vårt initiativ. Konstnärerna, svenskarna, Hedvid Bergman, Per Svensson, Marie Miesenberger och Kent Karlsson tävlar om utrymmet med holländskan Hanneke Beaumont, finskan Ida Koitila, isländska Helgi Gislason, britterna Tony Cragg och Laura Ford plus Pilanes signatur Anna, jättehuvudet skapat av spanska Jaume Plensa. Det har fått stå sina säsonger och gör nu sin, vad jag förstår, sista sejour. Synd. Det finns något välkomnade med denna starka profil högt upp på berget med utsikt vida omkring.

IMG_2404IMG_2408

Svindlande. Foto: KAI MARTIN

Men årets utställningen bjuder på motstånd. Marie Miesenbergers väldiga ram i metall med en klättrande figur bjuder in till deltagande och ramar in verkligheten. Hennes högt placerade skulptur, som om denne är på väg att hoppa rätt ut i luften, är svindlande och fascinerande. Kika upp mot himlen och figuren sätts i rörelse.

Per Svenssons ”Audiscope”, en gigantiskt tratt, ger inte bara ett slags kikarseende mot oändligheten och den vackra omgivningen utan också möjlighet att göra sin röst hörd. Men lyssnar man noga finns det andra röster, inspelade, som vill knacka på uppmärksamheten. Jag är också förtjust i Hanneke Beaumonts statyer, som i sina frysta positioner ändå är levande och i rörelse.

Natur möter kultur. Foto: KAI MARTIN

Även Helgi Gislasons ”Människans tanke” skapar en extra dimension. Kanske inte lockande på håll, men nära öppnar hennes huvudformade nät upp för ett nytt universum. För flera av skulpturerna eller konstverken är inte bara applicerbara på grund av sin placering, utan ger också en skjuts för fantasin.

Under promenaden upp och ner, fram och tillbaka i det vackra parkområdet drabbas vi förstås av hunger. Avsikten är Skärhamn och Akvarellmuséet. Mat och konst är ingen dum kombination.

Även på Akvarellmuséet spinner man på den sista tråden gällande utställningen ”Fusion”, en visning baserad på museets samlingar, men också nya utmaningar för just de konstnärer som visas. Så får Katja Tukiainens samarbete med Sigga Björg Sigurdadóttír direkt på väggarna deras respektive konst att ta kliv vidare. Katja Tukiainens rosa feminism är slagordskraftig, Sigga Björg Sigurdadóttírs svart på vitt är klatchigt, utmanande och med videor som sträcker ut hennes konstnärsskap än mer in absurdum.

Konstfärdigt. Foto: KAI MARTIN

Mest fascinerande är Lars Lerins akvareller, som leker med skärpans magi på ett svindlande sätt. Även Elena Merenmies konst är intagande. Framför allt hennes rum där detaljrika tapeter skapar ett tryck inåt med den gråsvarta heltäckningsmattan och långvägens centrum blir som en peepshow med sin kolorerade tavla. Michael Kviums monumentala porträttvägg är också kittlande, som frimärken med grotesker.

IMG_2434

Lars Lerin lockar ögat. Foto: KAI MARTIN

IMG_2436

Detaljrik. Elena Merenmies tapeter är suggestiva. Foto: KAI MARTIN

IMG_2438

Rosa feminism. Foto: KAI MARTIN

Men maten skulle ju snart stå på bordet, som vi bokat. Ett inne i hörnet, vilket på restaurang Vatten betyder öppenhet, för i vinkeln öppnas panoramat ut mot Skärhamns badplats, klippor, skär och det stormande havet. Den tryckande vinden får rutorna att vibrera. Innanför sluts vi av restaurangens atmosfär, möts av en sympatisk personal och lockas omedelbart till det finstilta på menyn. Hur…? Jo, överst finns en överraskningsmeny att välja för 550 kronor. Synnerligen prisvärt, skulle det visa sig. Framför allt då fyrarättersmenyn gav sju (se menyn och vin nedan).

Vi hade ju bil, så dessvärre blev det bara ett glas vin (till huvudrätten), men både Z och jag var övertygade om att vinmenyn, som skulle ackompanjerat rätterna, hade gjort denna sinnesutvidgande smakupplevelse fullkomligt galen.

Det hela inleddes med ett slags råbiff, grovt malen som är mild och smakrik på samma gång. Det går utmärkt med det bubbelvatten från Bollebygd som vi dricker till. Men vi är övertygade, som sagt, om att de kulinariska höjderna fram till huvudrätten hade slagit volter av ett passande vin. Detta följt av bröd, surdeg, formad golfbollsstor, och smöret med flingsalt och torkad tång, tror vi att det är. Mycket smakfullt. Förrätt nummer ett (råbiffen var bara en aptitretare) är pilgrimsmusslor med kombualg, omoget äpple, karamelliserad lök och buljong på tonkaböna och rivet äpple; smaker som fint gifter sig med varandra och landar ljuvt i gommen.

Förrätt två bjuder på halstrad havskräfta, kålrot, kräm på cashewnöt och kålrot, oregano och picklade nypon. Stormen slår mot rutan i samma takt  som hjärtat gör inne av jubel. Det är gott och så nära havet i smak och sinne. Så kommer då huvudrätten: smörstekt hälleflundra, havvarot (från Kållekärr), svartkål, brocooli och rättikakapslar med grön (1) sås på svartkål. En färg- och smaksensation, som landar väl med vinet; det vita Le Mazel för mig och det röda, Domaine Giachino, för Z. En kraftfull bouquet från båda vinerna; det vita med en doft av gödsel där vinet har en mousserande karaktär med mycket syra. Inget vin man släcker törsten med, men i ljuv harmoni med maten.

IMG_2444IMG_2445

Så desserten, som först bjuder på havtornsgranite och renfana, som kittlar i gommen. På det den rökta glassen med rominkokta plommon, rökt kolakaka och ishop följt av finalens chokladtryffel med kräm på fänkål och kryddpeppar, rostad mörk choklad, fänkålsbär. Kaffe från El Salvador, men rostat i Majorna, till.

Det gick inte att bli besvikna på den grundliga, men väl disponerade menyn. Dessvärre blev det ändå så. Varför…? Jo, vi sa till kyparen att här borde man kunna stanna över, ta vinpaketet med menyn och sedan efter den kulinariska fullbordan kunna knyta sig några promenadsteg från restaurangen. Så berättar denne att det går, de har paket med mat, vin och husrum. Hade vi bara vetat… Å andra sidan; vi har ett skäl att komma åter. Fel, vi har flera skäl att komma åter.

Mat & Menyviner och var du får tag på dem (4-rätters restaurang Vatten 29/9)

Ammis: Råbiff på ytterlår från Ölandakossa, rimmad fänkål, senapsfrön och misoemulsion med peppar

Förrätt 1: Pilgrimsmussla med kombualg, omoget äpple, karamelliserad lök och buljong på tonkaböna + äpple.

Förrätt 2: Halstrad havskräfta, kålrot, kräm på cashewnöt och kålrot, oregano och picklade nypon.

Varmrätt: Smörstekt hälleflundra, havvarot, svartkål, brocooli och rättikakapslar. Sås på svartkål.

Pre dessert: Havtornsgranite och renfana

Dessert: Rökt glass, rominkokta plommon, rökt kolakaka och ishop

Kaffegodis: Chokladtryffel med kräm på fänkål och kryddpeppar, rostad mörk choklad, fänkålsbär.

Vita vinet:

Producent: Le Mazel I utkanten av av byn Valvigneres i Ardeche bor syskonen Gérald och Jocelyn Oustric. De har i lite drygt 20 år odlat ekologiskt. Förr sålde de stora delar av druvorna till ett lokalt kooperativ men har sedan tidigt 2000-tal fokuserat mer och mer på att göra eget vin av högre kvalité. De har hjälpt många unga vinnmakare i trakten genom att hyra ut mark till dem i starten av deras karriär.

De odlar Syrah, grenache, carignan,Portan, grenache blanc, viognier och chardonnay som växer i kalklera. Egendomen består i dag av 18 hektar. Vinerna är fruktdrivna med massor av fräschör. Alla deras viner är alltid helt utan påverkan av främmande ämnen, både för vinifikation och flaskning. Den lilla spritsigheten i vinter kommer från äppelsyran i musen som omvandlats till mjölksyra.

Namn: Charbonnieres 2015. Chardonnay uppväxt på ståltank.

Importör: Vin & Natur