Rendez-vous på Radisson

Kärleken är viktigt. Oavsett om det är vardag eller fest. Det ska alltid finns skäl att hitta en öppning för hyllning av den man älskar. Även om man hamnar i trångmål beträffande tid och späckade scheman. Bröllopsdagar är ju alltid något extra, så varför inte något extra allt… Det var ju ändå då, vid bröllopet, som man manifesterade sin kärlek, den som en gång startade mellan – i regel – två främlingar och som sedan växt sig till något större.

Med Z träffade jag inte bara min käraste utan också min själsfrände, den soulmate som det är lätt att dela livet med, som är den vän man behöver, den älskade nära, det motstånd och klokskap man behöver när livet sveper in en i tvivlets dimma. Det är lyx att ha det så.

När vi nu firade linnebröllop (ja, det finns ju namn för varje år att fira från bomullsbröllop – ett år – till platinabröllop – 80 år), så varför inte skatta den dagen lite extra…? Vi tog in på hotell. Ja, Skäraton från i somras fick bli Käraton nu. Vi hade fått ett erbjudande synd att tacka nej till, så vi checkade ut tidigt från våra jobb för att checka in tidigt på Radisson Blu Scandinavia vid Drottningtorget, gamla Sheraton, som vi äldre göteborgare fortfarande dristar att kalla det.

Vi har fått en juniorsvit, två rum, en generös hall som möter, terrass som vätter mot Östra Larmgatan och takåsarna över centrala Göteborg, ett stort sovrum med bekväm säng och ett badrum som kunnat erbjuda badkar, men å andra sidan hade vid Hagabadet inbokat några våningar ner.

Incheckat bröllopsdagspar. Foto: KAI MARTIN/ZEBA PEDERSEN LÖWEN-ÅBERG

Vi väljer att byta om direkt från våra festkläder – Zeba i den zebrarandiga klänningen från Monki som jag köpte till henne i 50-årspresent och de tuffa Dr Martens vinröda kängorna från butiken vid Covent Garden, London hösten 2017; jag i min tredelade, svarrutiga Oscar Jacobson, fynd från Hede, december 2017, en vit, buttondownskjorta, Hawes & Curtis, secondhand, en Amanda Christensenslips, lilarandig, secondhand, en lila snusnäsduk (John Henric), ett par randiga strumpor (Claudio) inhandlade som gåva från Z under Danmarkshelgen nedstoppade i ett par svarta Tiger of Sweden, myggjagare fyndade på Erikshjälpen för några år sedan. Men stassarna skulle vi ju återkomma till, men nu var det badkläder under, hotellets badrockar och tofflor som fick tjäna som skylande plagg våningarna ned till spaavdelningen i hotellets källare.

I spalandskapet. Foto: KAI MARTIN

Det är ju som att komma till en annan värld. Musiken är nedtonad, ambient, som gjord för att andas in, andas ut till. Vi blir rekommenderade att byta till badhusets tofflor då golven kan vara för hala för hotellets mystofflor. Vi får en broschyr, ja två, om hur man kan gå till väga och i vilka steg man rekommenderas ta för att nå maximum spa. Vi inleder med duschande… eller, jag gör det. Z måste i all hast styra upp något och kommer då jag svettas i ångbastun tillsammans med en för mig okänd kvinna. Jag sitter på behörigt avstånd i dimman, ser dubbelt ingenting; utan glasögon och i det tätta dis som belägrar bastun. Z kommer och tillsammans sitter vi en stund innan vi låter en kall dusch växla mellan en varm. Vi provar fotbad, utan att jag blir nämnvärt exalterad. Musiken vilar i provocerande stillhet, som David Silvians solostycken i instrumentalform på valium. Det börjar krypa i kroppen. Avslappning är inte min grej. Z är bättre på det. Vi hamnar i bassängen, där några medbadare kopplar av med stilla samtal. Vi pratar med, men det känns som våra röster ekar i stillheten. Vi går upp. Testar lite andra faciliteter, en dusch som ska få en att bli en riktigt göteborgare. Jag som redan är det roas dock av duschandet på korsan och tvärsan. Dagen efter ska jag roas igen, men då ute i verkligheten. Peter Apelgrens målningar hänger på väggarna, men blir liksom kulisser i spalandskapet och får inte den uppmärksamhet som de förtjänar. Det kryper i kroppen och medan Z kör en sista behandling i något slags dusch väntar jag otåligt för att vi gemensamt ska troppa av. Jag smiter iväg i ett hörne för att skifta våta badbyxor till torra kallingar, upptäcker att ett man följt efter, men han smiter iväg när jag vänder mig om. Och, ja, jag hade badrocken på.

Så kommer vi ut, passar på att boka bord på Noot, går upp för att dressa om, plundrar minibaren, tar en glas vin på terrassen och undrar när regnet, som den gråmulna himlen skvallrar om, ska komma. Så tar vi hissen ner, ser att någon tagit in i popup-rummet som vi frekventerade i slutet av juli, och sätter oss till bords på Noot. Får fin service, bestämmer oss för en egenkomponerad trerätters meny – Z äter grillad vitkål, stekta, svenska vita bönor, inlagda mandlar, svampemulsion och jag blåmussla med smörinkokt gulbeta, salvia, inlagd gulbeta, torkad svart oliv. Hon dricker det spanska röda Merlotvinet vi beställt en flaska av, jag tar ett glas vitt. Allt smakar utmärkt och spaeffekten slår till. Vi umgås, är med varandra och fortsätter våra outsinliga samtal i livet. Huvudrätterna – vildsvinsköttbullar, potatispuré, inlagd gurka, rårörda lingon och gräddsås för henne; råbiff på innanlår med fläderkapris, rödkål inlagd med enbär, machesallad, rostade frön, potatis och persiljeemulsion till mig – är utmärkt kökskonst. Så kaffe och efterrätt: inlagda plommon för Z och chokladtryffel till mig. Klart man blir glad, mätt och nöjd då.

Magisk mat med nordisk touch. Foto: KAI MARTIN

Vid bordet bredvid sitter regissör Staffan Aspegren, som jobbar med ”Kärleken skonar ingen” på Göteborgsoperan, så jag smiter över för ett kort hej innan Z och jag fortsätter kvällen på rummet. Vi har haft en lång dag och väljer att avsluta firandet tidigt. Dessutom ska jag upp tidigt, eftersom mina förpliktelser som farfar kräver min närvaro i Kålltorp 08.00.

Nattlig utsikt. På hotell Royal lär poeten Gunnar Ekelöf bott och di

Så jag stiger upp 06.00. Märker hur regnet slår mot fönstren. Z sover djupt. Jag gör min morgontoalett, klär mig i vardagsklädsel – Jacob Cohen-jeans och en gråspräcklig Samsø & Samsøskjorta (second hand, förstås). Z vaknar långsamt, men vill äta frukost med mig, så vi ansluter med till de morgontidigas, glesa, skara i matsalen, där varje slammer från en sked, kopp eller tallrik ekar.

Vardagsmorgon i Göteborg. Foto: KAI MARTIN

Så får jag skynda, lämna min älskade för en regntung Göteborgmorgon i rusningstrafik. Jag, som inte åkt spårvagn sedan tidigt mars 2020, har nu på några dagar gjort resor med skräckblandad förtjusning. Nu väntar en resa på en glest besatt trean mot Kålltorp, farfarsdag med sonsonen; hedersuppdraget under hösten, som jag inte vill missa för något i världen. Z…? Hon gick upp på rummet och utnyttjade möjligheten med sen utcheckning innan vi förenades i hemmet dit barnbarnet och jag anslutit för en förmiddagslur.

En rosa dröm – dubbelt upp

När jag får ett erbjudande om att bo i det av av Milajki Style Factoh!ry (jo, det ska var ett oh! lite här och var, enligt det kreativa teamet tillika Göteborgsbaserade företaget) stajlade popuprummet på Skäraton (Radisson Blu Scandinavia hotel, gamla Sheraton), så var det ju svår att tacka nej. Z visste inget mer än att vi skulle klä oss färggrant. Jag valde mina färgglada flamingomönstradebyxor från Scotch & Soda (Ragtime), den vita NN07skjortan, från Holte loppmarknad, och Mood of Norwaykavajen, Stadsmission, Mölndals galleria) samt 3dm Lifestyleskorna, de blå, som jag fick av Z i födelsedagspresent för 100 år sedan. Mest secondhand, alltså, men definitivt färgglatt.

Jag försökte nå hotellet för att höra om det fanns möjlighet att parkera våra cyklar, men det var omöjligt att komma fram. Förklaringen kom senare. Då hade vi med sparsam packning (typ, allt i min blå Sandqvistryggsäck) valt att promenera ner till stan. Väl framme är det en låååång kö till receptionen. Alla ska bo. Alla ska turista. Alla ska checka in. Samtidigt. Men alla ska inte bo i Milajkirummet, som vi.

Det är trångt, men ändå hyfsat och respektfullt avstånd i kön och receptionen. Snart är det vår tur och vi får våra rumsbrickor och går med förväntan mot rummet. Det står helt klart vilket det handlar om. Dörren är klädd i vit teddy, inte helt försluten, och då vi öppnar är det för en rosa chock. Härligt! Galet! Barnsligt och uppiggande. Vi hinner knappt in förrän vi börjar ta för oss, eller framför tar bilder av varandra och selfies i det Instagramvänliga rummet. Det är verkligen all in, fullt av trams och glädje, accessoarer att förstärka intrycken, kläder, peruker, hattar… I badrummet tronar lämpligt nog några flamingor i plast, resterna av ett bollhav i duschen, rosa hjärtan på duschväggen… Ja, ni förstår.

Ljuset är också rosa och kanske är det en missräkning. För just rött ljus är fotografens värsta fiende. Det blir med andra ord svår att göra rummet rättvisa.

Vi hänger i rummet en stund. Gör det intensivt. Så till den milda grad att när Z ska öppna balkongdörren river hon ned en kornisch, som lätt faller över hennes ena axel. Ingen skada skedd, förutom på inredningen och vi rapporterar incidenten till receptionen pronto.

Så gör vi stan. Planerar att äta och går längs med Stora Nygatan mot Bastillionplatsen, stannar vi den nyöppnade restaurangen Klang Market, som trots en stor uteplats inte har något bord ledigt, men som dessutom verkar vara lite för mycket av hippt hamburgerhak. Upp Trädgårdsgatan mot Dorsia, men Z får svindel av priserna. Jag nämner Tavolo på Magasinsgatan, restaurangen i de gamla artilleristallarna, så vi styr mot Vallgatan över Kungsportsplatsens stimmiga rus mot vårt nya mål. Men väl där finns det inte en plats över, förutom i baren. Jag vill inte. Z vill. Men jag känner, att ska jag äta där vill jag insupa atmosfären och lokalen, inte sitta som på nålar på en barstol… Det blir ingen diskussion; jag vänder i dörren och går oförskämt. Så det blir Sorellina på Västra Hamngatan, som vi tidigare haft god erfarenhet av och som inte heller nu gör oss besvikna. Vi gör det lätt för oss, lite lättjefullt, och går på en meny som erbjuder en tunt, fint skuren älgcarpaccio med kantareller, parmesan, ruccola, lime som förrätt, till huvudrätt carbonara med guanciale, pecorino romano, äggula och svartpeppar plus en tiramisu, som efterrätt (den enda som föll ur ramen i denna annars så perfekta middag) och mineralvatten samt Amarone della Valpolicella till plus kaffe till desserten.

Vi promenerar genom vår stad hem. Västra Hamngatan ner till Hamnkanalen och Södra Hamngatan, över Tyska bron och kika på installationer och restaurangen där, innan vi vänder åter mot vår rosa dröm och en natt på Skäraton.

Morgonen når oss. Vi har bokat frukost i matsalen, en tid som alla andra har gjort. Men å andra sidan kommer vi sent efter en seg, långsam morgon till matsalen. Konstaterar att jag fortfarande gör bättre äggröra än hotellen vi gästat, men det är säker en ekonomisk fråga. Så checkar vi ut, lättar med vårt lätta bagage och hemestrar vidare som turister i vår egen stad. Z går på skattjakt enligt det kända mönstret butik in, butik ut och kommer hem med lite väl funna plagg från Cos i gamla, fina Palladiumhuset, där biografen länge stoltserade.

I boendet på Skäraton i Milajkirummet ingick också entré till Oh! I scream bar, som förutom glass också är rena, färgsprakande äventyret, väsentligt mer expansivt än popuprummet. Vänner av Dolly Style eller mer japanska kulturfenomen som lolita, fariy kei och gyaru får sitt lystmäte. Oavsett ålder – här möts alla barn från 8 till över 80 år – för en resa in i en kulör fantasivärld.

Milajkis idé är underhållande och lite nytänkande. Rent strategiskt utnyttjar företaget tomma, attraktiva affärslokaler i centrum på korttidskontrakt. Hur länge just Oh! I scream bar håller hus på Korsgatan vet bara tillgång och efterfrågan.

Leklusten drabbar oss. Kanske mest Z, som är all in. Mobilkameran får jobba för foton, poserande, selfies ur alla vinklar och vrår. Precis som på rummet finns det möjlighet att låna peruker, hattar, kläder (men då bara för kvinnor) för att maximera uttrycken. Efter ett bra tag griper rastlösheten mig. Vi tackar för oss och går ut i den vanliga, inte fullt så färgstarka, världen fylld av intryck.

Foto: Kai Martin och Zeba Pedersen Löwen-Åberg

Staden i mitt hjärta

Göteborg fyller 400 år idag. Förmodligen är det så. För vem har egentligen koll på att det verkligen var 4 juni 1621 då Gustaf II Adolf ställde sig på Otterhällan, eller var det Kungshöjd, för att tydligt peka och säga orden som ingen vet att han sa ”Här ska staden ligga!”. Spelar roll. Det är nu som vi firar, om än så i skuggan av den fortfarande grasserande pandemin. 4 juni 2021.

Jag har ju varit med en bråkdel av stadens levnad. Men jag är inte desto mindre Göteborgs historia. Som alla dess invånare.

Detta är min resa.

Jag har haft förmånen att växa upp under 50-talet och fram mot detta nya decennium, i detta nya sekel, i detta nya millennium. Jag har sett staden från ett barns ögon, följt den med ungdomens ivrigt nyfikna blick, som vuxen modest konstaterat förändringar till det sämre och till det bättre. Göteborg har ständigt varigt stadd i rörelse på sin lerbädd mellan de ståtliga bergsknallarna, men så är det också en stad som rockar bättre än de flesta i Sverige.

1621 är förfärligt länge sedan. Mycket lite av det som fanns av staden finns kvar. Bränderna har tagit sitt i lågorna rov. Tidens tand har tagit annat. Nya kvarter har skissats fram, gamla har försvunnit. Kära byggnader har raserats för att likt Strindbergs ”Esplandadsystemet” skapa ljus och bättre förutsättningar: ””Här rivs för att få luft och ljus;//är kanske inte det tillräckligt?”.

Jag hade förmånen att få växa upp i den så kallade trädgårdsstaden Änggården. Nära till butiker, nära till lekplatser, nära till kamrater och nära till den stora staden i centrum, men också nära till de nya områdena som Högsbo, som byggdes blott några kilometer från oss. Stadsplanerarna hade dragit upp riktlinjerna, utanför oss skulle den stora, tunga Dag Hammarskjöldsleden bli verklighet på 60-talet. Den praktiska, men allt mindre utnyttjade Säröbanan – från Linnéplatsen till Särö – skrotades några år in på 60-talet, men fortfarande när jag började skolan kunde en rälsbuss vissla förbi oss Änggårdsbarn som stod och väntade på Tvåan mot Annedal och Annedalsskolan.

På promenadavstånd bodde mormor och morfar, hans som stod (och står) för vårt välstånd. Han som inte bara var en skicklig hantverkare med sinne för detaljer och design i sitt yrke som guldsmed utan också var en driven affärsman. Jag bodde hos dem emellanåt. Morfar skickade upp mormor på vinden, så var vi ensamma i deras sovrum för att lyssna på nattsändningen av Cassius Clay vs Sonny Liston. Morfar gjorde riktiga landgångar som vi åt, vackert dekorerade hönökakor; kanske drack han en öl. Om jag drack något alls, minns jag inte. Men jag satt storögd och höre på radiomannens refererande av matchen innan mina ögon slöts utan att jag fått veta vem som vann.

Morfar levde inte länge till. Prostatacancern tog hans liv hösten 1965. Mormor blev ensam, men jag höll henne sällskap och tillsammans med min syster gick jag och mormor för att se ”Sound of music” på Victoria, den stora biografen mitt på Kungsgatan. Bara några kvarter längre bort, på Drottninggatan, låg Alida Söderdahl, leksaksaffären vars skyltfönster lockade med alla sina bilar: Corgie Toys, Dinky Toys och exklusiva och dyra, danska, Tecnics. Jag älskade bilar. Älskade att leka med dem, bygga vägar som markerades av Legobitar, använde Fallerhus (som ju var till tågbanan) för att skapa en förort. Utanför mitt rum, i vardagsrummet var röllakanmattan perfekt i sitt mönster för att vara en storstad med imaginära höghus, staden vi inte fick åka till för vardagsrummet var förbjuden lekplats.

I hörnet Drottninggatan/Korsgatan låg Friluftsmagasinet. Butiken som sålde hockeyprylar som kunde tillfredsställa mitt nyfunna hockeyintresse. Staden blev större för varje meter som jag gick. På rasterna från Annedalsskolan gick vi. Upp på Nilssons berg för att utforska rivningshusen. In i Haga för gränderna och gårdarna. Annedals landshövdingehus där det ena inte var det andra likt och där Ehlers bageri låg på Albogatan med det mest spännande av alla. Hur jag visste det…? Jo, klasskamraten Hans var en i bagarfamiljen och jag fick följa med hem, upp för trapporna och in i lägenheten med alla halvtrappor och spännande prång.

Med klasskamraterna upptäckte jag kärleken och hur svårt det var. Sanning och konsekvens med Maggan och Sandra i huset där den senare bodde. Lill Lindfors ”Du är den ende” var soundtrack. Hos Sandra var jag på min första hippa, dansade min första dans, med Sandras femåriga syster Anna. Ingen i klassen ville.

Av tjejerna i klassen fick jag höra att jag inte hade pussmun. En besvikelse, förstås. När min klasskamrat Mikael och jag var ute på stan blev vi stoppade vid minst två tillfällen. Han som hade tre äldre systrar hade blivit klädd och klippt som en liten beatle. Jag hade också fått anamma längre hår, men klädstilen var knappast lika tuff. Dessutom var jag blond. Han mörk.

”Åh, vad söta ni är”, sa flickorna och plockade upp sina alldeles nya Instamatickameor.

”Får vi ta en bild?”.

”Nej, förresten. Inte du. Bara han”.

Jag klev ur bilden. ”Bara han”.

När band skulle bildas i skolan visste jag att jag kunde sjunga, till skillnad mot de andra. Men… bara mörkhåriga fick vara med.

Vid skolavslutningarna sjöng jag, för att jag fick, trots att de andra killarna inte hade lov till det och putte på mig för det. De sjöng illa. Jag bra. Det uppskattade fröken.

Frölunda torg invigdes. Åhlens hade blå byxor med gula revärer. Så nära ett par Sgt Pepperbyxor man kunde komma. Mamma sa nej. Frölundaborg invigdes. Bara ett stenkast från där jag bodde och alldeles bredvid Slottsskogsrinken, som var den första rinken jag spelade ishockey på efter mina stappliga steg på Stora dammen i Slottsskogen och Näcken uppe i Änggårdsbergen.

Vintrarna var kalla. Snön och kylan bet. Öroninflammationerna smet i legio in i mina öron. Sahlgrenska öron, näs och hals. Mammas tålamod. Min smärta. Läkare som stack hål på trumhinnan. Ofta utan bedövning, ibland blev jag nedsövd och drömde om hur jag smet med hela läkarkåren efter mig, ned på Liseberg, in i tunnelbanetåget med hela gänget efter mig.

Så högstadiet, Nordhemsskolan, den väldiga borg högt uppe på berget, tronande med anor från 1914, kärv och sträng i sin storslagenhet. Jag var inget ljushuvud, men en drömmare som önskade att jag kunde vakna och kunna; det har inte förändrats. Men så kan jag min franska och tyska dåligt, trots alla år i skolan. Är heller inget vidare på engelska. Riktigt usel på matte. Jag har andra kvaliteter. Ett annat kunnande.

Tonår. Möten med elever från Askim och Hovås som tog bussen in till Nordhem. Kärlek. Taffliga kyssar. Så Agneta, hon som redan som 13-åring tagit abort, som ville bli ihop med mig. Hon som flyttat in från tuffa Bergsjön till Landala, rökte och såg till att vi blev ihop på en skoldans i den lokalen som sedan blev Sprängkullen. Men kyssar räckte inte, hon ville mer. Lockade med mig hem till någon av hennes kompisar på Guldheden. Jag kom dit i min stickade, tajta tröja med snörning och v-jeans. Bussen från Linnéplatsen. Tre tjejer, mötte, som plötsligt bara blev hon och jag. Hon visste hur man skulle göra; inte jag, som bara kunde kyssas trots bristen på pussmun. Så skulle jag hem, bröt upp från sängen och i öronvrån ser jag hur Agneta gör ett tecken om att det inte blev något. Det skulle dröja innan det blev det. Men då var det inte med henne.

Hvitfeldtska blev gymnasiet. 60-tal hade blivit 70-tal. Beatles hade gett upp. Ny musik rullade in. Den olyckliga kärleken drabbade mig. Mobbningen också. Den som höll i mot en annorlunda kille med känslor utanför och ett stort hjärta innanför och med famnen fylld av drömmar. Jag klarade mig, men fick gå om ett år. Började skriva poesi, drömde om att bli poet, men förstod – efter pappas förtvivlan över mitt livsval – att jag behövde en inkomst för att kunna vara poet. Så varför inte skribent på GP:s kulturavdelning, mina dikter var ju från start från ett underbarn. Det var i praktiken bara att skicka dem till Svenska akademien i Uppsala (!) för att framgångsstenen skulle sättas i rullning. Ogenerad delade jag med mig av min diktkonst, för min förträfflighet var ju så stor. Men efter första sommarlovet kom en klasskamrat med en diktsamling av sovjetiske diktaren Jevgenij Jevtusjenko, jag blev omtumlad, ödmjukt insåg jag mina tillkortakommande och började skriva orimmat, fritt och ständigt. Med klasskamrater startade jag band. Vi repade i skolan. Vi la ner. Startade nya konstellationer. Uppträdde med musik vi skapade själva under namnet Morsans Profeter.

Och hockeyn. Den som tog mig till rinkar inte bara runt om i Göteborg utan också utanför. Ja, så långt som till norra England och Skottland.

Studenten utan något mål. Efter sommarlovet som tog mig till USA blev det litteraturvetenskap. Nya vänner. Studier som den studietrötta inte riktigt klarade av, trots att jag egentligen älskade ämnet. Nytt band bildades i något slags proggfåra, en bit från den tidigare rockjazzen. Men så kom punken och jag sveptes med i energin, i uttrycket och hittade nya vänner, tog med några gamla och stod plötsligt med ett band – igen.

Från att storögt tittat på jobbade jag mig in i centrum. Errols på Magasinsgatan öppnade. Pulsen. Intensiteten. Infallen. Euforin. Självbekräftelsen. Jag var mitt i en ström, men skapade också mina egna virvlar. Det var berusning och självförhärligande. Men första stor kärlek. Jag lärde mig att älska. Jag lärde mig att bli sambo. Jag lärde mig att akta en morgontrötts känsliga mornar.

Jag lämnade mitt barndomshem för Majorna. En etta med kök och toa inne. Kallvatten. Inget badrum. Det var mitt. Möblerade med möbler jag ärvt av min älskade mormor som gått bort några år innan. Flytt till Nordhemsgatan, mitt emot skolan där jag gått. Fick ta över min systers lägenhet. Rotade mig. Skapade. Märkte förmodligen aldrig de telefonsamtal som kom från kvinnor som ville höra min röst; min flickvän tog dem och svarade att jag inte vara hemma och la på. Kai Martin & Stick! hade blivit så mycket mer än ett punkband i mängden. Vi gjorde skivor, turnerade, var med i radio och tv, blev intervjuade.

Kärleken tog slut. Jag flyttade. Men bara längre ned på Nordhemsgatan Insåg att jag trivdes med mitt jobb på GT. Vill inte bli en globetrotter, även om transsibiriska lockade. Skrev allt mer i min roll som journalist. Bandet stannade verksamheten 1985. Nytt band bildades. Nytt band bildades. Paria och Parad. Ungefär samtidigt.

Men inspirationskällan hade sinat. Kemin från kreatörerna i Kai Martin & Stick! kom inte med i det nya laboratoriet.

Så mötte jag hon som skulle bli mina barns mamma. Vi flyttade till Änggården, en bostadsrätt. Min lilla vandring från barndomshemmet slöt närmast en cirkel. En son föddes för att följas av ytterligare en. Karriär och familjeliv. Men allt mindre hockey och allt mindre musik, även om coverbandet Glenn-Yngves skördade sin framgångar med mig som sångare. I slutet av 90-talet köper vi hus. Bara några nummer ifrån där jag växte upp. Men efter 18 år bryter vi upp. Hon flyttar. Jag bor kvar. Så nej, jag har inte kommit så långt i livet. Efter ett år träffar jag min själsfrände, hon som är min sol, min måne, min glädje, min klokskap, min kärlek och min största kritiker. Efter kraschen med skilsmässan slickar jag såren och blir en hel man. Ja, kanske till och med en bättre människa.

Jag jobbar intensivt. Vårdar min kärlek, finns för mina barn och mina åldriga föräldrar. Det är en intensiv karusell där jobbets utmaningar och påfrestningar med mobbningsliknade omplaceringar till slut gör att jag går in i väggen. GT, min arbetsplats sedan 35, vill inte ha mig och spottar ut mig med ett generöst avgångsvederlag. Jag tror att jag ska få nytt jobb, så gott är väl ändå mitt renommé. Men fåfängan sträcker sig längre än verklighetens krassa grin. Det skulle dröja.

Jag som famnar Göteborg får genom min kärlek Köpenhamn att upptäcka, staden hon kommer ifrån. Jag tittar på bilder, besöker gator, kvarter och tjusas av historien. Men lämna Göteborg, aldrig. Det är den lilla storstaden, möjligheternas stad och intryckens stad. 400 år och jag, som snart är 65 år och bara har levt en bråkdel av Göteborgs existens, vill fortsätta verka här. Jag har, som sagt, inte kommit så långt i livet. Jag spelar min ishockey, gör emellanåt min musik, skriver, det som jag en gång sa att jag skulle min försörjning från. Jag lever ett gott liv. Har min kärlek, mina barn, mina barnbarn och jag lever i den stad jag kan, älskar och verkar i. Gott så, eller hur…?

Roadtrip i valda delar – 3

Vi har en plan. Men först frukost. Personalen är delvis utbytta. Men oavsett team är det trevliga människor, även om det inte har så stor koll på just de rekommenderade restriktioner som hotellets ledning själv förespråkar. Vi välkomnas till vår frukost, har redan packat och är startklara så fort morgonmaten har intagits. Z gör, med min milda hjälp, en ytterligare en beställning på tre löskokta ägg utöver den mat vi får. Servitrisen är uppmärksam, säger att hon ska se vad köket kan göra, återkommer och frågar hur många minuter som äggen ska koka. Får svaret: ”Fem minuter”. Vi äter vidare på den serverade maten, sörplar i oss det goda kaffet (högsta betyg vistelsen igenom) och in kommer tre ägg, som nu Z ska skalpera med sin manick.

Tada. På den tredje dagen vid det tredje försöket får Z sin tre löskokta ägg. Lyckan är total. Dessutom har hon nu övat upp färdigheten med äggkaparen, som allt går som en dans.

Vi är redo att checka ut. Har inte varit helt nöjda med vår vistelse, det finns några varv till att skruva på för etablissemanget som har varit öppet cirka ett år. Men vi har heller inte utnyttjat faciliteterna, valt att lata oss. Men av de ESS-hotell vi hittills gästat är Pigalle och Bellora i Göteborg bäst, följt av Steam i Västerås och förstås Ystad Saltsjöbad samt Falkenberg strandbad. Nu återstår Marienlyst utanför Helsingør, Fýr i Hemsedal, MJS i Malmö… om det nu inte finns fler.

Så vi checkar ut, betalar notan och backar ut Tiggan för en färd söderut. Jag har en from förhoppning om att stanna till vid Monkeysport i Södertälje. Z gör en tveksam tummen upp, tar ut färdriktningen och vi lämnar storstaden och närmar oss delmålet. In på snirkliga vägar i en stad jag aldrig besökt, känner igen lite namn och ser en skylt till Scaniarinken och kommer med Z:s hjälp till Monkeysport. Måndagar. Stängt. Idag? Måndag. Bara att styra kosan ut från Södertälje och vidare nedför E4. Vi tar sikte mot Norrköping, men kanske finns det några secondhandbutiker på vägen…? Nej, vi går bet. Men Norrköping har, centralt. Så Norrköping blir det. Men där fanns också en tanke om att stanna över natten, strax norr om stan, på det av en vän rekommenderade, mytiska Stenkullen. Hotellet man ser i backen från Kolmården. Z ringer på chans, får svar av den trevliga ägarinnan. Men, nej, det finns inte rum för oss. Vi ger oss dock inte så lätt. Så på återseende.

Tiggan tar oss till Norrköping centrum. Parkera på Gamla Rådstugugatan, promenerar mot angivna secondhandbutiker som stoltserar med tomma lokaler den ena efter den andra. Nå… vi kliver in i Linden, ett köpcentrum, där jag besöker toaletterna, smiter efteråt in i en butik som säljer herrkläder till outletpriser. Provar två skjortor med för långa ärmar för mig och tackar, går ut och lämnar lokalerna för nästa. Norrköping verkar ha pippi på tätt sammankopplade köpcentrum och i det tredje på raken finns en Stadsmissionen som vi rotar runt i en kort stund. Nä, här fanns inget att hämta.

Tillbaka till bilen, men innan dess ett varv i kvarteren där bilen står. Upprustade kvarter där gamla kåkar fått stå kvar. Charmigt och med en historia. Vi är nära Motala ström, ja, så nära att vi förstår att Strykjärnet inte är långt borta. Hämtar bilen för att komma nära och inser långt efteråt att bilen hade kunnat stå kvar. Vi var ju där, fast på andra sidan. Men det blir mot Kungsgatan och ny parkering vid Korsgatan, nära strömmens vilda vatten. Så blir det en rejäl promenad, där jag har lite för lite kläder på mig, i mina grå Zarabyxor (secondhand, Mölndal), svart skjorta (loppisfynd från Holte), Oscar Jacobsonväst (Hede outlet), röda handskar, vinröd Stetsonmössa ( precis som handskarna Ragtime herr, Göteborg, secondhand), svarta Sneaky Steveskor (secondhand) och H&M-kavajen, den svarta i sammet (Stadsmissionen, Mölndal). Men det får gå.

Strömmen är evigt rasande och vilt vacker. Vi går över broar och promenadspångar, Z köper kaffe och glass och vi går in i Kärleksparken där vi förärar varandra en kyss vid pusshållplatsen innan vi sätter oss ned och dricker hett kaffe, tittar på det aldrig sinande vattnets eviga flöde och äter våra glassar. Så in i museiområdet, som de gamla industriområdet nu har blivit. Så många män och kvinnor som slitit där för brödfödan, de som byggt det land som nu lever i. Nej, måndag är museet stängt. Ja, kanske också på grund av pandemiska skäl. Men kraften i historien är lika stark som Motala ström är strid.

Vi tar en sväng om kafé Broadway, det anrika konditoriet som hyste medlemmarna i Eldkvarn. Men dessvärre är lykta dörrar vår sorgliga melodi denna dag.

Vi ser en klassisk gul spårvagn passera, väljer att ta adjö av Norrköping. Men känslan är att vi kommer återvända någon dag.

Så vidare söderut. Depåstopp, återigen, i Mjölby och med full tank ut på E4 igen. Hungern gör sig påmind och Z är bestämd. Det ska vara mat och utsikt. Jag kommer på Brahe hus och har för mig att där finns en parkering. Så låt oss hitta någon hyfsad mat som vi kan sitta och äta i bilen. Z är smartare än så och finner ut att Brahe hus har en restaurang, en vägkrog som dessutom får goda betyg och dessutom är coronasäkrad.

Topp. Det tar vi.

Vi hittar rätt, efter att jag har kört av för tidigt. Parkerar och finner en restaurang som har vidsträckt utsikt och en lockande meny. Z tar fisksoppa. Jag raggmunk med fläsk. Samt dricka därtill. Det smakar förträffligt och utsikten är i toppklass, även om man gärna skulle ha sluppit lastbilarna och trafiken som dundrar förbi på motorvägen.

Nå, vi förser oss med reskost och Z köper karameller till sonen på beställning. Men när vi nu ändå är där måste vi ju gå tunneln under motorvägen och se ruinen som ekar tom och mystisk, men som aldrig tidigare blivit besökt av en förbiilande bilist som jag.

Jag förstår att Per Brahe dy valde platsen för detta palats. Maken till vy. Synd att inte mycket blev som det var tänkt och att huset bara 58 år efter att det stått klart härjades av en brand och blev en ruin. Enastående utsikt är det, hur som.

Jo, vi hade under gång bestämt oss för att skippa en övernattning tll. Hemmet i Göteborg lockade och vi trotsade aprilvädret, som bjöd på sol, regn, snö och blåst innan vi kunde checka in på vårt eget boende. För som det heter, borta bra, men hemma bäst.

Samtidigt, med en firma som håller på med renovering av fönster och balkongdörrar var det ju rejält kallt inomhus. Lyckligtvis är sängen inte så stor och med närheten till Z blir allting ändå varmt.

Roadtrip i valda delar – 2

Vi reste oss efter en god natts sömn. Vi sträckte ut på morgon, hade vår frukosttid 09.30, så ingenting brådskade. Utanför, när vi lättade på de tunga draperier som gjorde rummet mörkt trots ljusets tidiga inbrott, kunde vi konstatera genom de flortunn gardinerna att poolen nedanför redan var fylld av aktivitet. Ja, någon låg i sin bikini och solade, som om det var juni, juli, augusti istället för en fin vårdag i april.

Så masade vi oss upp ur sängarna efter att jag har läst lite ur romanen ”Ett färgat liv” (skriver om den här), skrollat runt i mobilen, tagit del av nyheter och NHL-resultat och samtalat med Z. Morgontoalett, påklädning (min rödrutiga dress från LA, byxor och väst, Etonskjorta (secondhand) och scarf käckt knuten, ett par svarta myggjagare (Tiger, secondhand) på fötterna och vi kunde styra mot hotellets matsal.

Det var hyfsat glest med folk, vi blev snabbt placerade – efter att ha inväntat hovmästaren – vid ett bord med utsikt mot Höggarnsfjärden och Kummelnäs på andra sidan vattnet. Vi blev rekommenderade att hämta kaffe/te/drycker själva vid disken en bit bort, men annars kom frukosten – efter förfrågan om allergier eller kostval – till bordet: en skål med skramlade ägg, bacon och salladslöv, en korg med bröd, ett fat med pålägg, yougurt, en burk med frukt. Allting fräscht och tilltalande. Vi tog tid på oss. Lät oss smaka. Hade inte så mycket att jäkta för.

Klädd för frukost med den bästa. Foto: KAI MARTIN

Bröt så upp. Gick till rummet och borstade tänderna, tog våra jackor och begav oss av. Mot Stockholm. Men först ett stopp vid Elfviks gård, anrikt, som gav oss en smula historik (boplats sedan lång, lång tid) och lite kik in i en secondhandbutik för prylar. Fint, men dyrt och inte för oss. Så tog vi oss vidare, åter mot Lidingö Saluhall, men nu för den intilliggande Röda korsetbutiken. Dit var det en prydlig kö med avstånd, så vi tog vår plats och lät vårsolens strålar smeka våra bleka anleten. Väl inne gjorde vi våra lovar, men vi bedrog oss när vi trodde att Lidingö skulle borga för klass i butiken. Det var inte alls, som exempelvis favoritbutiken Røde kors i Lyngby. Men allt kan ju inte vara som man önskar. Så ut och in mot den kungliga huvudstaden där en dejt väntade.

Vi körde ner i de mäktiga tunnelsystemen, tog sikte mot Roslagstull, hamnade så småningom på Birger Jarlsgatan och vek in på Rehnsgatan för att hitta en p-plats på Tulegatan utanför Norra Real. Vi var tidiga, så det blev en promenad. Uppför Rehnsgatan, över Sveavägen, uppför Kungstensgatan och trapporna vid Obsevatorielunden, förbi parken och de spirande scillorna på kullen och en pausering för googlande. I närheten fann vi Myrorna på Norrtullsgatan som förärades ett besök. Vi hade redan innan konstaterat att avståndstagandet inte var en självklarhet. Folk, främst unga, snek gärna nära förbi. Men så gick det också att läsa i DN under helgen, att covid ökar bland barn och unga. Vi vände dem ryggen, pressade oss mot väggar och försökte visa med att tydlighet att distans är att föredra. Men vilka är vi att påpeka…?

I butiken tog man en galge för att expediten skulle kunna avgöra hur många som fanns inne. Ett smart drag och det fanns manöverutrymme, men ändå dras folk till en plats som jag står vi och kikar. Som om ingenting har hänt under ett drygt år. Jag masar mig undan för att konstatera att farsen ska upprepa sig. Vi gör processen kort i butiken. Hittar inget.

Går ut mot Obsevatoriegatan och knallar nedför Upplandsgatan, smiter in på Revolv, en vintagebutik med plats för två och en expedit/ägare som är beredvillig och trevlig. Z, för det handlar om damkläder, fastnar och vi tillbringar en knapp timme i butiken. Z provar plagg efter plagg, jag provar toan som fungerar utmärkt, men utan att fastna för något. Kanske främst för priset, som är en smula för högt. Så ut igen, fortsatt promenad på Upplandsgatan. En kik på klockan och det är dags att dra sig mot vårt ställe för den planerade dejten. Vi går Rådmansgatan ned, korsar ånyo Sveavägen där det i korsningen pågår en polisaktivitet; några poliser förklarar för några demonstranter att det är över, inte fler än åtta, det vet ni… och allt går lugnt och stilla till. Men de stackars poliserna tvingas att stå nära för att förklara. Vilket utsatt jobb.

Vi närmare oss Sibirien, passerar de gamla spårvagnshallarna, korsar Birger Jarlsgatan och fortsätter på Rådmansgatan. Vårt mål är mr Cake, där vårt sällskap väntar och där det ska vara gott om plats att sitta. Z stannar till i en liten secondhandbutik, provar en Paul Smithblues, som dessvärre är för liten, men väldigt snygg. Men kommer ut med en vacker, grön filt från Hälsingland. Svenskt hantverk, alltså, som ägaren säger sig vilja ha 200 kronor och ändrar sig inte heller när prislappen visar det dubbla. Snyggt. Dessutom fick Z en tygkasse att bära fyndet i. Till den butiken återvänder vi, men jag har nu tappat namnet på den.

Det är bara några 20-tal meter till mr Cake, solen skiner och när vi kommer har vännerna P&K precis kommit. P har jag känt i över 40 år, från vårt första möte som punkare i Gallerian där han var hjärtlig, generös, öppen och nyfiken. Det visade sig senare att han var trummis och våra vägar kom att kantas framöver på mer än ett sätt. Hans ljuva fru K lärde vi känna i samband med NHL-matchen i Global Series när New Jersey och Edmonton möttes i Scandinavium. P är, förutom musiken, hängiven hockeyfan och dessutom (nu mer före detta) ishockeymålvakt. Så paret var nere i Göteborg och vi umgicks med middag, hotellnatt (var för sig i olika rum, vad tror ni…) samt såg matchen på bästa platserna.

Stockholmspromenad. Foto: KAI MARTIN

Vi valde solen utan mr Cake och efter lite dividerande och efter distanserade ömhetsbetygelser, då vi inte sett på ett tag, bestämdes att Z och jag skulle handla, för vi ville bjuda P&K på fika/maten. En lång kö ringlar sig in, en efter en blir insläppt i takt med att folk lämnar lokalen ur en annan dörr. Smidigt och smart. Men inne är det stimmigt. I och för sig en ambition med glest mellan borden, men bättre upp skulle jag säga och dessutom är kökulturen inne under all kritik. Två meters rekommendation krymper snabbt till en halv. Känner mig fångad. P ringer och säger att de fryser. Kan vi ordna bord inne. Vi görs så och försöker skapa utrymme utan att sitta för tätt. Inte helt lätt. Men vi har trevligt, äter vår mat, smakar vår kaka och dricker vårt kaffe och bubbelvatten. Tiden rusar iväg och vi har korkat nog bokat tid för middag klockan 17.00 på hotellet, så vi tvingas bryta upp samkvämet.

Går tillbaka efter avskedet till bilen. Styr mot Lidingö via de gigantiska tunnelsystemet, ut på Lidingö och tillbaka till Ellery Beach House.

Vi är inte överdrivet hungriga. Tajmingen är fel och vi har oss själva att skylla, biter i det sura äpplet, gör oss redo för den tidiga middagen efter den sena lunchen och kliver in i reception där det är trångt, ställer oss för att vänta på hovmästaren för vårt bort och konstaterar med en gång att här var ambitionerna låga beträffande utrymme. Bakom hovmästaren pulpet sitter ett större sällskap vid ett runt bort, mellan dem en trång passage som också har ytterligare ett bord för två. Sanslöst och osmart.

Loving distance…? Tror inte det. Foto: KAI MARTIN

Vi blir placerade vid ett bord med klädsam distans till andra sällskap. Jag sitter bra. Men Z får en placering där hon dels sjunker djupt ned och dels tvingas sitta med armarna högt upp. Vi ber om ett annat bord. Får det. Hamnar vid en passade ut till terrassen som är frekvent utnyttjad. Vi ber om ytterligare ett bord och landar nu rätt. Z sitter med blicken mot Höggarnsfjärden och får se en väldig Viking line-färja styra in i farleden mot hamn i Stockholm. Vi beställer mat. Z en blomkålsrätt. Jag en entrecote. Jag tar ett rekommenderat glas rött till. Z väljer bubbelvatten, som även jag får. Maten kommer. Men håller inte och definitivt inte med den prisnivån. Entrecoten, som gör vi bättre hemma, är skivad och ligger på en bädd av ratatouille. Till det kokt potatis. Det smakar inte mycket för de 395 kronorna. Z blomkål är delvis överkokt och delvis för aldente. Vi äter och tiger, sätter upp notan på rummet och avviker efter en kopp kaffe. Men vi tröstar oss med shuffleboard, där vi strider om segern i en jämn kamp innan vi bestämmer oss för rummet och vår egen relaxavdelning.

Teven går på för nyheter och ”Muren”, där vi klarar oss hyfsat bra, för att vid nio blir Kanal 5:s visning av ”BlacKkKlansmen”, som fängslar trots de ivriga reklamavbrotten. Regissör Spike Lee lyckas igen.

Söndag morgon är som en repris på lördagen. Frukosten dukas upp vid ett annat bord, återigen beställer Z tre löskokta ägg för att få tre hårdkokta. Hon använder sin äggtopsknipsare och börjar lära sig hantverket. Efter frukosten tar vi en promenad runt huset, kollar in poolerna, bastu, padelbanorna och bryggan för friskt och stärkande bad i fjärden; dock inte för oss. Vi klarar oss torrskodda, siktar in oss på nästa dejt. Nu är det min faster Anja, som snart fyller 87, som jag inte sett sedan november 2017, men talat med i telefon, förstås. Med ska också hennes dotter Anna, min kusin, vara. Inte heller henne jag sett sedan november 2017.

Z guidar den utsträckta vägen mot Täby och ned mot Hägernäs strand. Vi ska ses utomhus och jag vet inte riktigt i vilket skick min faster är. Att vara pigg och nyter i telefon är ju en sak. Vi parkerar, inväntar Anna, ser en ung människa med rollator och skyddsvisir komma ut ur min fasters hus. De alerta rörelser skvallrar om att det inte är min faster och vi bidar vår tid. Anna kommer, tittar mot min faster hus och säger ”Där är ju mamma”. Jaha, den pigga varelsen var alltså snart 87 år och inte några och 30 som jag trodde. När jag berättar det för henne, då vi väl har närmat oss och hälsat, blir hon självklart förtjust och bjuder på en lite balettföreställning. Viga och spänstig, men orolig för det där med balansen.

Det är en fröjd att få träffa henne och min kusin. Vi tar en stilla promenad i det område som en gång flygflottilj där pappa motvilligt gjorde lumpen som malaj. Han som var så flygintresserad och var flerfaldig svensk mästare i modellflyg, tvingades kvar på backen på grund av för dålig syn.

Det är mycket nybyggen i området, där husens fasader är inklädda för att komma till bukt med slarv med isolering som nu alltså måste göras om. Men kors i taket, den gamla, grå flyghangaren är kvar och minner om den tid som har varit och fortfarande landar pontonflygplan om somrarna vid strandkanten.

Bevarad hangar. Foto: KAI MARTIN

Vi tar farväl med ett vi ses igen. Styr ut mot E18, ringer ett samtal som förblir obesvarat. Med ett svar hade det kunnat ha blivit en kort färd nordost ut mot kusten och en väns sommarställe. Nu kör vi istället söderut, får för oss att Saltsjöbaden kanske vore värt ett besök. Z googlar fram att Grand Hotel Saltsjöbaden ska ha ett afternoon tea. Klart vi ska ha det. Krånglar oss via köer och vägar och tunnlar, ständigt dessa tunnlar, mot vårt deltidsresmål och hinner ut ur bilen då ett par som parkerat strax före oss återvänder. Stängt, är beskedet. Nej, något afternoon tea blir det inte, jag som har på mig min tredelad tweedkostym och alla. Snopet.

Men vi överger inte Saltsjöbaden helt. Strax intill ligger Vår Gård, slottsliknande. Kanske kan vi få oss en fika eller lunch där…? Nöden tränger och jag försvinner in i hotellet faciliteter. När jag kommer ut är Z försvunnen. Jag letar i den lätt besatta restaurangen, men ingen Z där. Går ut i foajén. Ingen Z. Tittar utanför, utan resultat. Ringer. Får svar. Hon är en våning upp, någonstans i environgerna. Jag lommar upp för trapporna, går i några konstförsedda korridorer och hittar så Z och vi slår följe. En matsal står öppen med dukade bord och förväntningar, ett kök ha belysningen påslagen, vinflaskor och bubbel kantar väggarna, men inte en kotte är där. Vi fortsätter får promenad tillbaka, förundrade över att allt är öppet, men övergivet och tomt. Stället har sin konst att betrakta, vi står och stirra uppskattande på några tavlor innan vi återvänder till bilen och kör mot Lidingö.

Men först ett stopp hos P, där jag ska hämta ett par topnotch målvaktskridskor som han inte längre använder. Tanken är att jag ska försöka sälja dem och hitta en potential köpare bland mina målvaktskollegor i Göteborg. Det blir snitslad bana, av från Essingeleden och in på Stora Essingen. Vi hittar snabbt rätt adress, kliver in i huset och upp i en fantastisk lägenhet där vi bjuds på kaffe och bubbelvatten. Vi stannar för någon timmes tjôt och hinner väntan i K, som har varit ute. Så tackar vi för oss, krånglar oss från en ö för att komma till nästa; det blir lätt så i Stockholm.

Vi funderar på mat. Hungern har ansatt oss hårt. Våra späda kroppar skriker efter föda. Jag minns en kiosk på vägen mot Elfsvik med japansk kost. Vi tar oss dit. Z hämtar en matsedel och vi dividerar om vad vi ska välja. Som vanligt då vi är hungriga blir det varken hackat eller malet. Istället åker vi till Coop i Lidingö centrum, där vi tidigare köpt blommor och choklad till kära faster. Tanken är återigen en kväll med plockmat, för det förbeställda bordet i hotellets restaurang har vi bokat av, av förklarliga skäl. Men det blir inte mycket av plockmaten. Någon åt. Någon efterrätt. Något godis. Istället tar vi japanen, det vill säga Miyabi, och får med oss varsin bento. Kommer med våra kassar till hotellet, dukar fram och slukar maten till något på teven. Kvällen går. Blir sent. Jag gör mig i ordning för natten. Läser min bok. Somnar.

Roadtrip i valda delar

Man gör så gott man kan när situationen är som den är. Så när resfebern sätter in löser Z och jag det på vårt eget vis. Jo, ständigt med covid i åtanken. Ständigt med respektabelt avstånd till allt och alla förutom oss själva. Ja, nu skulle det visa sig att just ett avstånd skulle uppstå mellan oss, men mer om det senare.

Hösten 2020 var ambitionen att vi skulle hälsa på våra kära vänner P&G i Vietnam, där han (P) leder ett norskt företag i kustorten Nha Trang. Nu blev det ju inte mycket av några resor alls detta coronaår och när de väl var hemma på semester så gick inte våra scheman ihop för en dejt. Men nu! De hade kommit till Oslo för att vara med då dottern skulle nedkomma med våra vänners förstfödda barnbarn. När allt väl landat lyckosamt tog sig P&G till Uddevalla, staden där vi först träffades, för att bo med sin son. Nära och bra, tänkte Z och jag och styrde kosan dit för ett första stopp på den roadtrip som vi nu iscensatte.

Strålande väder, E6:an norröver, lindrig trafik och med Z:s guidning tog vi rätt stigning uppför Uddevallas höjder, parkerade och kunde få träffa P&G, om än för en kort stund. Utomhus, förstås. Men kaffe blev det och ett kort hej till P, som är arbetsidog, går upp klockan tre på natten för att möta upp sin vietnamesiska personal och sedan stå på hela dagen med möten med sina norska arbetsgivare. Jag är stor beundrare av P och hans karriär i livet, från punkaren som jobbade på bandet på Saab till denna position. Och G, som så troget följer sin make, men inte för att vara devot. Istället tar hon chansen, skapar sitt eget liv och sina förutsättningar inför dessa nya utmaningar. Det är lätt att gilla dem.

Så kort audiens med P och en timmes sittning med G då solen valde att värma upp sydsidan på huset. Men när molnen svepte bort all värme i ett nafs var det också dags för oss att bege oss av. Vi taxade ut från parkeringen, körde ned mot Uddevalla centrum, in mot torget via Asplundsgatan där jag varit mycket hos kreatören Lars Wallin, som även han är en kär vän från U-valla city. Vi parkerar nedanför kyrkan, går ned mot en indier som fortfarande serverar lunch och får en hyfsat stabil bit mat för en hyfsat lindrig slant innan vi styr mot Jönköping via Vänersborg/Trollhättan/Grästorp/Vara/Falköping (där vi köper kaffe på McDonalds i farten) och vidare mot staden så vackert beläget vid Vätterns södra strand.

Sverige håller på att vakna med våren. Dagarna är ljusa, det blekgröna visar på ambition att öka till mer intensiva färger, träden knoppas; allt känns förhoppningsfullt. Z har letat reda på Elite Stora Hotellet, ett anrikt sådant, där vi ska tillbringa en natt. Vi lyckas få en parkering precis utanför och den annalkande stormen piskar redan Vättern vild och drar och sliter i träd och buskar. Snabb incheckning i det utmärkta rummet och snabbt promenad ut ur detsamma för en tur på stan som vi aldrig, egentligen, har besökt.

Vi är på jakt efter systembolaget och vi är på jakt efter plockmat för en afton i varandras sällskap på rummet och, ja, framför teven. Vi går en snitslad bana fram till systembolaget i något köpcentrumkomplex vid Munksjöns norra strand. Handlar tre flaskor vin (ja, inte bara för en kväll, men för den vidare färden), märker att det där med avstånd i köer är inte de trevliga jönköpingsbornas starkaste gren. Men just i den tävlingen skulle de snabbt bli besegrade, skulle det visa sig. Coop är nästa anhalt och vi plockar på oss vid delikatessdisken, fyller vår korg och betalar för att sedan fortsätta vår oguidade tur i Jönköpings centrum. Det är gågator, nedstängda butiker och inte speciellt mycket folk denna tidiga torsdagskväll strax innan stängning. Z hittar in i en Cerverabutik, köper en äggtoppsöppnare i hopp om att göra den dagliga dosen av ägg lättare. Sedan masar vi oss till hotellet för att förpuppa oss och njuta av mat, vin, frukt, teve och varandra.

Lite otippat för mig har vi blivit engagerade i ”Robinson” och följer nu serien dag för dag. Det är klart att det inte är helt oväsentligt att jag av produktionsbolaget blev anmodad att söka, men av olika skäl inte kom med. Vi kan inte låta bli att spekulera i vem som är ”jag” av de karaktärer som plockats ut.

Gäster på Stora Hotellet i Jönköping. Foto: KAI MARTIN

Natten kommer. Dagens randas. Vi går ned till frukostmatsalen i det stora hotellets tysta tomhet. Det finns några gäster till som låter sig smaka av frukostbuffén, men någon trängsel är det inte. Vi sitter och ser hur blåsten river i Munksjöns yta och de angränsande träden. Äter upp vår frukost, gör oss redo för att checka ut, men först en egen tur i det spatiösa hotellet; vi kommer in i några fina salar där man kan tänka baler och grandiosa fester, men också trista konferenser.

Så packade och klara tackar vi för oss efter en god natt och kör mot E4. Men första tanka på Tanka. När Z upptäcker vart vi ska har jag redan åkt för långt, sett några kommunalarbetare som står med lövblås och ska blåsa bort löven från trottoaren i den starka blåsten. Kämpa, grabbar! Men där Bilia är finns ingen Tanka, som brukligt är. Den krångliga vägen som jag tog efter bristande hörsamhet mot min codriver var alltså för jäves. Samtidigt kunde jag konstatera att tanken skulle räcka till Linköping, så vi tog ut ny kurs.

Vackra vyer vid Vättern. Foto: KAI MARTIN

Vägen mellan Jönköping och upp på höjderna längs med Vättern är ett panorama som man som förare sällan får se. Men snegla lite går ju och gör jag. Vi blåser på i frisk fart i de lika friska vindarna. Mot Mjölby och via Z:s guidande stämma in till en Tanka, där Tiggan får fylla buken med livsgivande bensin för fortsatt färd norrut. Utan stopp tar vi oss till den kungliga huvudstaden och vidare genom det enorma tunnelsystemet (så glad att Stockholm fått alla dessa pengar för vägbyggen när Göteborg stolt poserar med sin stillastående bilparad på E6 genom stan) och ut mot Lidingö, som är vår destination.

Ellery Beach House är målet, tre nätter i exklusiv miljö. ESS Group, som äger hotellet, är ju av ett Göteborgsföretag som startade med Ystad saltsjöbad för att senare växa. Vi försöker beta av deras hotell, har klarat av en del – även de i Göteborg – och det snobbiga hotellet med spa- och sportambitioner är nästa att bocka av.

Men först Millesgården och det egentliga syftet med resan. I denna sobra miljö med Carl Milles skulpturer i slående vacker omgivning finns ju också en utställningshall som nu huserar Vivienne Westwood, en ikon inom design. Som punkare har det sina skotskrutiga skäl att vara intresserad av henne, för tillsammans med förre maken Malcom McLaren startade hon ju butiken Sex på 430 Kings Road i London, affären som sålde hennes kreationer och där Sex Pistols skapades. John Lydon (Johnny Rotten) är fortfarande hennes kreationer trogen.

Känsla för fashion. Foto: KAI MARTIN

Det är en hisnande utställning med kläder som är fantasieggande, smarta och ständigt utmanande. För tröttnat har 80-åriga dame Westwood inte gjort; hon står på barrikaderna för miljötänk och allt annat än slit och släng. Men man har från Millesgården varit lite för prydlig och städad. Ingen musik finns som ackompanjerar kläderna genom hennes olika epoker och det är synd, där det är något väsentligt. Ändå, jag är glad att vi fick chansen att se denna utställning som stänger ner 9 maj.

Vi passade ju också på att kliva ut i friska luften för att se resten av Millesgården, för statyerna, utsikten, samlingarna, byggnaderna.

Så till hotellet för incheckning via en lång, snirklig väg över fina Lidingö för att nå vårt mål, som är placerat längst ut på Elfsviks udde. Det vill säga diagonalt så långt från bron som anslutet Stockholm och ön man kan komma. Vi parkerar, tar vårt pick och pack, går mot receptionen och vägen är friskt kantad av resliga tallar där vinden ruskar om deras väldiga kronor. Incheckning går smidigt, vi blir väl mottagna och hittar snart vårt rum. Som vanligt med ESS-hotellet finns det något preppy över rummen, ett slags amerikansk snobbig stil som går igen i de hotell vi har gästat (förutom Pigall i Göteborg, som är något extra utöver allt annat). Trivsamt, bekvämt och med en säng som sträcker 240 cm på bredden (!).

Men i rummet går det inte att öppna fönstren, så det är bara att förlita sig på luftkonditioneringen. Det finns inget skrivbord att sitta och jobba vid (om man nu önskar det) och bara en fåtölj. Vi har ju åter tänkt förpuppa oss på rummet och åker därför in mot Lidingös mer bebodda trakter. Z har googlat fram Lidingö Saluhall, en snilleblixt, beläget i en märkligt mediokert betongköpcentet. Men väl inne är klassen hög och servicen likaså. Återigen blir det plockmat, åtminstone för Z som satsar på ställets egen potatissallad, dito köttbullar och lax. Jag hugger på en koreansk råbiff. Lite ost och kex till oss båda. Vi noterar också en Röda korsetbutik, som för tillfället är stängd, men som öppnar på lördag morgon. Vi åker tillbaka, stannar vid en Ica för komplettering och vidare mot hotellet. Fredagskvällen kan börja.

Fest. Foto: ZEBA BJÖRN PEDERSEN LÖWEN-ÅBERG

Men… avsaknaden av ytterligare en sittplats är prekär. Z är lösningsorienterad, går ned till receptionen, blir lovad en stol som senare kommer med roomservice. Festen är snart igång och det blir ju lätt så i Z:s sällskap, timmarna glider från kväll mot natt och vi somnar i denna gigantiska säng. Vi, som tycker om varandras närhet, upptäcker på morgonen att vi ligger i varsin kant av sängen; den sociala distansen har tagit sig nya uttryck.

Doin’ the annorlunda filmfestivale III – recensioner del 2

Bländande. Olivia Coleman och Anthony Hopkins gör en imponerande skådespelarinsats i ”The father”.

Rosa’s wedding – regi Icíar Bollain, Spanien

!!!

Skådespelaren Candela Peña (bland annat ”Allt om min mamma” vittnar om kvalitet och gör knappast någon besviken i komedin ”Rosa’s wedding”. Den ständigt påpassade Rosa tröttnar på att vara allas avlastare, bryter upp, växlar spår och vill vara trogen sig själv och sina drömmar. Varför då inte gifta sig – med sig själv…? Det är en rappt berättad story med stort underhållningsvärd, lättsam men med en väl förankrat djup och en rejäl portion feel good-känsla.

Startsladden – svenska kortfilmstävlingen med sex filmer

Nattåget – regi Jery Carlsson

!!!

Kärlek på tåg. Blickar som utväxlas och som utvecklas till hångel i tågtoaletten. Fint fångat av Jerry Carlsson, som också finns med under rubriken ”2121” med sin ”Lyckad upptining av herr Moro”. ”Nattåget” laddar ungdomlig, hastigt uppblossande passion med homoerotisk touch.

”En lång utdragen olyckshändelse” – regi Lisa Rydberg och Lars Henrik Andersson

!!!!

En animation som är en tillbaka blick på en regissören Lars Henrik Anderssons barndom. En smärtsam sådan, med dova klanger som ekar från en missbrukande mamma med skenande mental ohälsa och en pappa som inte landar i problematiken. Filmen är skickligt berättande, i färg men med en känsla av svartvitt, ångestladdad, men samtidigt med en befriande humor som gör andningen lite lättare.

”Först här” – Clara Bodén

!!

En film som vill utforska den tilltagande skillnaden mellan stad och landsbygd. Men filmen går vilse på kalhyggen och når inte riktigt fram till mig.

”Förhör” – Jakob Márky

!!!

En kvinna har uppbådat all sin kraft att gå till polisen för att anmäla sin man för ett grovt brott. Men hon möts med skepsis och en undvikande – kvinnlig – polis. Via telefonsamtal får man höra kvinnans mans förklaring till polisen. Vem bär på sanningen? ”Förhör” är en film som mycket väl skulle kunna bli en gastkramande thriller i större format och med rätt manus.

”Du är alltid 20” – regi Christer Wallgren

!!!!

Christer Wallgrens film är både en uppgörelse och en dokumentär om tonårstiden, festandet och drömmarna. Barndomsvännen som han är oskiljaktig från ska göra filmen ”Knark”, samtidigt som de som 19-åringar jagar kickar med GHB, den förrädiska drogen. ”Du är alltid 20” skakar om och griper tag. Är naket och uppriktigt berättad med scener hur filmen som aldrig blev av parat med klipp där tittaren får kliva rätt in i en vilsen, men engagerad tonårstid.

”The expected” – regi Carolina Sandvik

!!!!

Absurt komisk och med väl valda skräckinslag. Det är regissör Carolina Sandviks recept i denna animation, gjord med stop motion-teknik om en gravid kvinna och hennes man där utvecklingen är allt annan än den förväntade.

”Punami steam” – regi Emma Pål Brunzell

!!!

Filmen om influenser Isabell bjuder på Startsladdens största garv i en scen som egentligen är smärtsam. Regissör Emma På Brunzell lyckas skickligt på kort tid skapa stämningar, bjuda på mental ohälsa, glorifiera influencers och nogsamt klä av desamma.

”Det bäst med Corona” – Roozbeh Behtaji och Astrid Söderberg

!!

Det regisserande Göteborgsparet har coronaåret som utgångspunkt i sin film. Inte dumt tema. Men metafilm, en film om en film, landar aldrig riktigt i de dramatisk och dynamiska förhoppningar som det känns som filmen önskar.

Uppgörelse. Rosalinde Mynster gör som Laura/Irina upp med mycket i långfilmen ”Persona non grata”.

”Persona non grata” – regi Lisa Jespersen (Danmark)

!!!

Irina har inte bara bytt namn från barndomens Laura, hon har också skapat sig en ny identitet som författare inne i den hippa, köpenhamnska kultureliten. Självklart blir det en bjärt kontrast när hon kommer hem till föräldrarnas gård på Jylland för att närvara vid sin brors bröllop. Ett bröllop som dessutom ska ske med den som mobbade henne som värst i tonåren. Öppet för förvecklingar och med en kärv humor gör så Irina upp med både mobbare, föräldrar, sig själv och den krets hon spunnit kring i den danska huvudstaden. Där finns vissa moment som bjuder upp till likheter med Thomas Vinterbergs ”Festen”. Men ”Har kragerne vender”, som är den danska titeln inte helt lätt att översätta men tänk ”långt bort i Hälsingland”, står definitivt på egna ben.

”Mama” – regi Li Dongmei, Kina

!

Li Dongmeis regidebut arbetar med ett tålamod som inte jag har. ”Mama” är en film i ultrarapid, som utspelar sig i långa scener växelvis på den kinesiska landsbygden och i en mindre stad. Allt för lite händer, allt för lite fascinerar, allt för lite lockar… mer än sömn.

”Never gonna snow again” – regi Malgorzata Szumowska, Polen

!!!!

Filmen om den frilansande massören Zhenia (Alec Utgoff), med sin barndom i Tjernobyl, är poetisk, vacker, dramatisk och mollstämt humoristisk. Han har fått hugg i den fina gated communityn utanför Warszawa där varje villa är den andre lik. Innanför möter vi olika människoöden, som möter Zhenias mjuka händer och besynnerliga krafter. Lite som temat under festivalen har givit är också detta en film berättad med lågt tempo. Men den har en närhet och innerlighet som berör och som lever kvar.

”Slalom” – regi – Charlène Favier, Frankrike

!!!

Charlène Faviers debutfilm tangerar Ronnie Sandahls ”Tiger”. Men istället för tuff fotbollsmiljö handlar om det om det lovande alpina löftet, 15-åriga Lyz, som lämnas av sin mor för att träna för att tävla i något slags skidgymnasium. Miljöerna är bekanta från Ruben Östlunds ”Turist”, inspelad på samma plats Les Arcs. Lyz (fantastiskt spelad av Noée Abita) utmanas av sin lärare/tränare Fred (intensivt spelad av Jérémie Renier), som snabbt kliver över alla gränser. Först verbalt senare sexuellt.

Filmen tar avstamp från Charlène Faviers egna erfarenhet som inom alpin skidåkning. Den är obehagligt närgången med svindlande skidscener, tonårsförtvivlan som glider över till mental ohälsa och övergrepp utan skyddsnät. Obehagligt bra.

”Night of the kings” – regi Philippe Lacôte, Elfenbenskusten

!!!

Jag tänker ibland på vad det är som lockar med gangsterdrama, eller kriminalitet i verkliga livet? Baksidan ser man ju sällan, även om det finns dramatiseringar från fängelsen. Jag har ju haft vinstlotten att inte behöva dras in någon brottslig verksamhet. Skattar min lycka än högre när jag ser ”Night of the kings”, som är ett episkt drama i fängelsemiljö i Elfenbenskusten. Där finns en förhärskande hierarki, som ständigt utmanas. Det är dit en ung ficktjuv skickas för att snabbt bli berättaren ”Roman”, ofrivilligt satt att underhålla. Afrikansk berättartradition är stark, så det är upp till bevis för den kräsna, och brutala, publiken. Motvilligt, och med livet som insats, antar han utmaningen, som när det är som bäst ackompanjeras av sång och dans. Det är en mörk film men paradoxalt vackert berättad i en miljö jag alltså är tacksam att möta endast på film.

”Quo vadis, Aida?” – regi Jasmila Zbanic, Bosnien-Herçegovina

!!!!

Så här långt Filmfestivalens starkaste film med en smärtsam påminnelse om inbördeskriget i forna Jugoslavien och den etniska resning som de bosnien-serbiska styrkorna stod för. Tolken Aida (spelad med nerv och intensitet av suveräna Jasna Duricic) verkar i ett hårt ansatt Srebrenica, som 1995 skulle skyddas av FN:s styrkor. Men de bosnien-serbiska intar staden och invånarna flyr till platsen där FN har sin lokala förläggning. 30000 bosniaker söker skydd när fienden utmanar FN, som lokalt helt saknar stöd från EU, Nato och högsta ansvariga inom FN. Bland dem Aidas man och två söner, som hon desperat försöker skydda. Vi kan historiens utveckling; hur bosnien-serberna under ledning av general Mladic separerar män och kvinnor, för att frakta bort dem och i lönndom avrätta 8383 bosniaker av manligt kön. Filmen är gastkramande och omskakande från start till mål. Men sannningen tätt inpå, oundvikligen, är det obegripligt att västvärlden kunde titta på med armarna i kors i detta som hände för blott 25 år sedan. Och att vi i förlängningen kunde ha den inhumana flyktingretorik då, något som blivit än värre nu. ”Quo vadis, Aida?” är smärtsamt stark.

”Limbo” – regi Ben Sharrock, Storbritannien

!!!

Apropå flyktingproblematik… brittiska regissören Ben Sharrock förlägger sin film på blåsiga Yttre Hebriderna. Ett gäng manliga flyktingar placerade på de vindpinade öarna för att lära sig engelska och hur man förväntas agera i det brittiska samhället. Det är lågmäld humor med den syriske flyktingen Omar i centrum. Han som i hemlandet tjänade som uppskattad musiker med oud, som sitt huvudinstrument. Det är en film om utanförskap, om längtan, drömmar och otillräcklighet. Men Omar slits också mellan förpliktelser till sin familj, som strandat i Istanbul och sin bror som strider i Syrien. Det skapar en oförmåga att spela på det instrument som han ständigt går och bär på i något slags väntan. Telefonsamtalen är återkommande från den ensligt placerade telefonkiosken, som väcker minnen om ”Local hero”, men med helt andra stämningar.

Gritt – regi Itonje Søimer Guttormsen, Norge

!

Norsk film har tagit stormsteg de senaste 10–15 åren med spännande produktioner från storslagenhet till mindre draman. Men med ”Gritt” tappar jag tålamodet i den segt berättade historien om den misslyckade performancekonstnären Gritt. Hon som på något märkligt vis nästlar sig in överallt och i de mest märkliga sammanhang. Det kunde ha blivit en humoristisk betraktelse av kulturen, men blir en sorgligt saktfärdigt redogörelse som börjar i källaren för att aldrig komma upp i ljuset.

”The father” – regi Florian Zeller, Storbritannien

!!!!!

Florian Zellers framgångsrika pjäs blir också hans mästerliga film. Anthony Hopkins spelar med intensiv bravur den demente Anthony (ja, Florian Zeller har tagit namnet på sin huvudkaraktär från sin favoritskådespelare) i detta kammardrama. Här kämpar Anthonys dotter (strålande insats av Oliva Colman) för sin fars välmående. I hastiga scenväxlingar och intensiva svängningar i både repliker och humör bjuds man in i den senildemente Anthonys värld. Det märks, men stör inte alls, att det är en film baserad på en pjäs. Dialogen är utsökt, väl balanserad och både varm, dramatisk och sorgligt igenkännande och inkännande. Bättre än så kan det inte bli och frågan är om Anthony Hopkins någonsin gjort en starkare roll…

”En runda till” – regi Thomas Vinterberg, Danmark

!!

Gud vad trött jag är på män som gör som pojkar alltid har gjort. Som spelar ut sina tillkortakommande med utmaningar som ska stärka bristande självförtroende och krydda liv som går på tomgång. Thomas Vinterbergs film, som heter ”Druk” på danska (återigen svåröversatt) möts man av fyra lärare som var och en för sig hamnat på tomgång i både karriär och familjeliv. Varför då inte utmana livet enligt norske psykologen Finn Skårderuds tes om att människan fötts med 0.5 för lite promille i blodet. Så med salongsberusning på jobbet och fram till klockan åtta på kvällen höjer de fyra kvaliteten på sina liv och sin undervisning. Men varför nöja sig…? Med danskt gemyt ökas intaget och blir till holmgångar som utsätter både arbete och familjelivet för påfrestningar utanför rimlighetens gränser. Roligt…? Nej. Jag tycker, måhända prudentligt, inte det. Ser man dessutom i perspektivet att Thomas Vinterbergs 19-åriga dotter Ida omkom i en bilolycka bara dagar in på inspelningen, tycker man kanske att filmen kunde utvecklats till ett mer ödmjukt förhållningssätt till livet. Men, nejdå, dansk machomanér och skål hela vägen in i slutet. Men, med detta sagt, så gör skådespelarna Mads Mikkelsen, Thomas Bo Larsen (förfärligt bra i sin accelererande alkoholism), Lars Ranthe och Magnus Millang stronga insatser. Dock i en genre som känns så daterad.

”Beginning” – regi Dea Kulumbegashvili, Georgien

!!

Georgiska regissören Dea Kulumbegashvilis debutfilm har utmålats som en festivalsensation och har prisats i såväl Toronto och San Sebastián. Men hos mig lämnar den frågetecken med sina vaga ramar, långa, på gränsen till uttråkande, scener och en berättelse som jag inte blir klok på. Det börjar intensivt med ett attentat med molotovcocktails mot Rikets sal på den georgiska landsbygden där en församling har samlats för gudstjänst. Yana är gift med ledaren för församlingen, har en son med honom, men där hon nu börjar ifrågasätta hur hon lever. Fint så. På andra sidan står inte bara en oförstående man utan också en polis som vill tona ned händelsen. En påstådd polis söker upp Yana när hennes man inte är hemma och utsätter henne för övergrepp. Men ramarna i berättelsen är så vaga att allting bågnar i takt med att alla frågetecken i filmen behöver rätas ut. Det långsamma tempot i filmen gör heller inte mycket till.

Doin’ the annorlunda filmfestivale II – recensioner del 1

Att matas med filmer i massor är också att matas av intryck och känslor. Här följer ett koppel kortrecensioner av filmer som passerat revy sedan i torsdags för en vecka sedan.

Gripande. Tyska filmen ”Udine” – en av flera starka filmer från Göteborgs filmfestival.

”Gagarine” – regi Jéremy Trouilh och Fanny Liatard, Frankrike

!!!!

En film som på samma gång är poetisk, smeksamt dramatisk och långsamt berättande utan att tappa fokus. Gagarine är bostadsområdet utanför Paris, uppkallat efter den ryske kosmonauten. Miljonprogramsområdet är illa underhållit och ska nu, trots hyresgästernas protester, rivas. Youri (underbart namn på ) är en 16-årig grabb med austronatdrömmar i en tuffa förortsmiljön. Tillsammans med några vänner försöker han hindra områdets utplånande. ”Gagarine” är en skön motklang mot gängse bilder av förorten med ungdomar som hittar en väg utanför utanförskap, kriminalitet, drogmissbruk och våld för något högre och vackrare. Filmen är inspelade på plats med de boende innan rivningen 2019.

”Tove” – regi Zaida Bergroth, Finland

!!!

Norden vårdar sin historia i en trend där allt från kungligheter, motståndsmän- och kvinnor till artister och författare. 2017 års filmfestival inleddes med finska ”Tom av Finland”, bögikonen, med världsrykte, med samma artistnamn som titeln. Nu, 2021, är det dags för den finska tittarsuccén ”Tove” om Tove Jansson, konstnären som också hon blev ett världsnamn i än högre grad med sina berättelser och teckningar om Mumintrollen.

”Tove” är ett rakt berättar historia baserad på den finska konstnärens och författarens liv från tonåren fram till 50-talet. Den är skickligt gjord, ger en varm och inkännande inblick i Tove Janssons liv med Helsingfors inre kulturkrets innan, under och efter andra världskriget.

Alma Pöysti – dotterdotter till Lasse Pöysti och Birgitta Ulfsson som ju spelat muminpappa och -mamma i tv-serien – gör ett fin porträtt av Tove Jansson, som rymmer både envetenhet, självförtroende och tvivel.

”The killing of two lovers” – regi Robert Machoian, USA

!!

En separation som tär, precis som den påvra tillvaron i en slättstad i Utah i skuggan av Klippiga Bergen. Det är kargt, kallt, blåsigt, torrt, brunt, trist… som för att förstärka känslorna mellan David (Clayne Crawford) och Niki (Sepideh Moafi). Han, som pendlar mellan den varmt omtänksamma pappa och de oventilerade vrede han känner inför separationen. Hon som skaffat sig en älskare, som de tre barnen skyr.

Filmen skildrar tröstlösheten, men tragglar på i ett lunkande tempo, som inte ett försök till crescendo i finalen kan ändra på.

”Conference” – regi Ivan I Tverdovskij, Ryssland

!!!

Ryske regissören Ivan I Tverdovskij skapar en långsamt, försiktigt berättade film på reminiscenserna av terrorhandlingen då 50 tjetjenska terrorister belägrade en fullsatt Dubrovkateatern i Moskva 2002.

När en nunna vill ordna en minnesstund i teatern 17 år senare spänns bågen vibrerande till det olidliga. Efterlevande och de som förlorat anhöriga möts för att prata om vad som hände. Minnesbild för minnesbild skapar en sällsam dramatik med sorgkantad inramning.

”Aalto” – regi Vipa Suutari, Finland

!!!

Dokumentär som innehållsrikt berättar om aktade, finske arkitekten Alvar Aalto, hans drivkraft, han visioner och skapande. Men som utan skrupler också visar upp honom som kvinnokarl, som alltid höll sin hustru Aina närmast hjärtat. Ett geni, men som också lever ett liv på dåtidens geniers (kanske gäller även nu) villkor. Mycket resor, långt från familjen, arbete före samvaro med barnen vars bristande närvaro dessvärre också präglar filmen; jag saknar deras röst.

”2121” (fem svenska kortfilmer)

!!!

”Jordbundna” (regi Baker Karim), ”Skönheten” (Beata Gårdeler), ”Finito” (Patrik Eklund), ”Folly (regi Hugo Lilja) och ”Lyckad upptining av herr Moro” är fem filmer som i samarbete med Svenska filminstitutet och SVT:s kortfilmssatsning fått uppdraget att skildra världen om hundra år. Filmskaparna har gjort ett strongt arbete med vitt skilda infallsvinklar, men samtidigt under frågeställningarna ”Hur ser livet ut, hur mår jorden och vilken nya dilemman, främmande i dag, upptar våra tankar och känslor?”

Mest eftertänksam är ”Skönheten” om just skönhetsideal i en fjärran framtid som gränsar till vår. Mest humoristisk är ”Finito” med jorden på väg till undergång. Samtliga filmer bär på embryon till större och längre produktioner.

”Tigrar” – regi Ronni Sandahl, Sverige

!!!

”Sen om du ska vara på den här nivån – du måste vara stark mentalt. Är du svag, då ska du inte vara på den här nivån. Då ska du spela i Allsvenskan, i Superettan, vakna varje dag och käka kanelbulle och bara gå ut för att ha kul.” Orden är Zlatan Ibrahimovic i Erik Nivas utmärkta intervju i Aftonbladet när Sveriges främste fotbollsspelare som 39-åring vunnit ytterligare Guldbollen.

Journalisten och författaren Ronnie Sandahl är en förkärlek för sport och de mekanismer som leder till framgång, som i filmen om Björn Borg. Då stod han för ett dramatiskt manus. Nu är han regissör och har baserat sin film på Martin Bengtsson självbiografi ”I skuggan av San Siro”. 16-årige fotbollstalangen Martin Bengtsson får chansen att förverkliga sin dröm, skriver på ett kontrakt med italienska storklubben Inter. Han är tekniskt förberedd, men mentalt…? ”Tigrar” gör utan omsvep upp med en brutalt tuff miljö, som knappast kan ha gagnat spelutveckling och som än mindre har sett till de unga spelarnas mentala hälsa. Om och om igen ger den juvenile svensken sig själv övningar utanför träningarna för att bli bäst. Om och om igen skalar han sina två ägg, det han äter till frukost. Om och om igen tar han klivet mot det oundvikliga. ”Tigrar” är brutal, men inte omskakande. Den har kraft, men saknar full karisma. Men mest nödvändig är den kanske ändå, precis som boken, för debatten om att synliggöra den mentala ohälsa som finns i sportvärlden.

”Udine” – Christian Petzold, Tyskland

!!!!

En kärleksfilm som är udda och gripande. Udine, som blir lämnade och djupt sårad, träffar dykaren Christophe. Hon, historiker som föreläser om Berlins historia, blir upphöjd och bekräftad. Hon i sin tur bekräftar honom. Vackert, så långt. Men regissör Christian Petzold vill mer. Blandar in mysticism, leker med fantasin och trollar därmed ett sorgligt drama som med lågmält skådespel etsar sig kvar.

När världen stannar av

Ibland är det som om allt håller andan. Som om tiden står still och världen stannar av.

Så var det när beskedet om David Bowie hade gått bort i sviterna av cancer bara dagarna efter att han fyllt 69 år 2016. Visst hade bilder skvallrat om att hans hälsa inte var bra, samtidigt hade han ju besökt repetitionsarbetet av Broadwayuppsättningen ”Lazarus”. Och visst hade han på sitt sista album ”Blackstar”, som ju kom på hans födelsedag 8 januari 2016, gett tecken på att han visste att jordelivet var över. Johan Rencks videor ”Blackstar” och ”Lazarus” gav hintar om det.

Men dö blott 69 år gammal…? Nej! Nej!

Sina sista album ”The next day” (2013) och ”Blackstar” var konstnärligt vitala och visade på en aldrig sinande inspirerad konstnär. Singeln ”Where are we now”, som även den kom på hans födelsedag (8 januari 2013) var visserligen en överraskande nostalgisk tillbakablick av denne ikon som så sällan ville titta tillbaka. Men jag såg den då som en äldre mans (han var då ungefär som jag är nu) reflektioner av en tid som flytt och det iklätt i vacker musikalisk dräkt. Låten blev Z:s och mitt soundtrack på vår bröllopsresa Berlin–Paris–London där det blev ett slags final på resan med besök på den imponerande Bowieutställningen på Victoria & Albert Museum i London.

Nej, det gick liksom aldrig att tröttna på David Bowie. Han var så mycket: musiker, konstnär, visionär, estet, pionjär, kompositör…

Han, som var musikalisk ledstjärna för mig från sommaren 1973 och framåt, fanns inte mer, men hans musik, hans skapelser, ja, hans universum, gjorde det förstås.

Jag har sett på honom på scen några gånger (allt för få): båda Scandinaviumkonserterna på 70-talet och Ullevikonserten 1983. Bannar att jag var så dåligt på tårna då jag hade chansen att se honom sommaren 1974 i Birmingham, när jag var i krokarna på språkresa. Men så är det…

Men 13 september 2002 fick jag en kvarts audiens med honom på Elite Plaza på Västra Hamngatan i Göteborg. Jag har för mig att det var för ett Bingolottobesök hos Lasse Kronér, som förenades med en signeringsvända för albumet ”Heathen” på Bengans denna varma, sköna septemberfredag. Köerna ringlade ned förbi Sjöfartsmuseet och David Bowie satt plikttroget och betade av alla som ville ha hans autograf på albumet.

Jag satt alltså i 15 minuter med en person som jag beundrade. Ja, det fanns nerver med. Men kanske mer respekt. Men jag minns att precis då dörren in till sviten på hotellet öppnades infann sig ett lugn. Vi hade ett trevligt samtal, som spann på till det knackade på dörren och mina 15 minuter var över.

Han var full av inspiration. Ville fortsätta skapa. Hade turnéer på gång. Året efter startade ”A reality tour” i Köpenhamn (7 oktober 2003). Det som kom att bli hans mest omfattande turné i karriären. Han kom inte, som utlovat, till Göteborg, men spelade i Globen dagen efter. I slutet av juni var det över. Det blev inte fler turnéer efter det. Det satte en hjärtattack på scen under spelningen i tyska Scheeßel stopp för 25 juni 2004.

Idag skulle David Bowi ha fyllt 74 år. Ingen ålder, nu för tiden. Men för en man, en artist, av hans rang kanske tiden ändå var utmätt till 69 människoår. I verkligheten vet vi ju alla att han levde så mycket mer än vad vi andra gör och skapade så oändligt mycket mer samtidigt som vi vet att han fortfarande lever på ett sätt som vi andra dödliga aldrig kommer komma i närheten av.

Happy birthday, mr Jones.

#davidbowie

Hörde jag seniorrabatt…?

Står i kassan på Ica Maxi efter att ha handlat inte så värst mycket, men pantat för 100 kronor jämnt. Beloppet jag ska betala kommer upp på skärmen då jag hör expediten, den unga fröken, knappt hörbart viska: ”Vill du utnyttja seniorrabatten…?”.

I all hast svarar jag ja, utan att veta vad det egentligen är. Initialt tänker jag att det kanske är utvalda produkter som välsignats med ett sänkt pris för de som har kommit upp i mogen ålder och tänkte inte mer på det.

Men seniorrabatt…? Jo, det är ju så att vi 56:or – Björn Borg, Thomas Wassberg, Ingemar Stenmark, Pekka Lindmark och jag med flera – i år fyller 65 år och kan därför bli, om vi inte sett till det tidigare, pensionärer. Klart för en vardag med dragspelsmusik till kvart i trefikat, alltså. Jo, jag har ägnat detta faktum någon förströdd tanke, men eftersom jag fyller först i höst har det inte känts så akut.

Men Ica sveper generöst med hela handen och bjuder på seniorrabatt redan under ingången av själva år som man fyller, oavsett om det är den 1 januari eller 31 december. Jo, jag tackar, jag.

Några timmar senare kommer posten och med det en förklaring till allt. Jag berätta för hustrun om händelsen, visar erbjudandet om seniorrabatten där jag vid ett köptillfälle får fem procents avdrag. Förutom att Z skrattar åt sin åldriga gubbe konstaterar hon krasst att det hade ju varit bättre att ha utnyttjat rabatten vid ett senare tillfälle då jag kunde adderat en nolla på köpesumman och därmed fått ett bättre avdrag.

Pensionärslivet väntar. Foto: KAI MARTIN

Nå, sak samma. Jag är i en ny fas i livet och samtidigt inte. För just pensionärsrabatt har jag testat tidigare. 2018, närmare bestämt. Den ljuva tiden då man kunde resa obehindrat och PO, Peter och jag åkte till London och därefter Brighton för några dagars rekreation och upplevelser (läs om resan här). Sista dagen passar vi på att gå på Brighton Museum & Art Gallery, bland annat för deras utställning om Gilbert & George, konstikonerna. Vi noterar då att det finns en rabatt för personer över 60 och eftersom PO nyligen, sist i raden av oss tre, passerat den gränsen, kan vi inte låta bli att, fnissande, utnyttja detta tillfälle. Fler väntar.