Doin’ the annorlunda filmfestivale I

Det är ju på den här tiden av året som det sedan 1979 har skapats en flärdfull intensitet i Göteborg. Allt tack vare Göteborgs filmfestival, som höjt den kulturella pulsen rejält för cineaster i allmänhet och för nöjes- och kulturjournalister i synnerhet. Ja, förstås också för alla inblandade i Filmfestivalen, dit också inräknat regissör, produktionsteam, producenten och självklart skådespelare.

Men 2020 har gett 2021. Vi har under ett knappt år lärt oss huka under den väldiga pandeminäve som oberäkneligt slår till utan pardon. För att skydda oss från ondo har vissa näringar, som restaurangbranschen, sport-, kultur- och nöjesnäring fått klä skott för statens välvilja. På sätt och vis rimligt. Men smärtsamt.

Så när Göteborgs filmfestival håller sin 44:e festival är det med temat ”Social distansering” och med streamade visning, förutom några få lyckligt (ut-)lottade som får en visning i enskilda rum som Scandinavium och festivalbiograf Draken eller, finast av allt, en vecka i ensamt majestät vid fyren Pater Noster norr om Marstrand.

Filmveckan har startat.

Z och jag gillar Filmfestivalen och jag försöker förena nytta med nöje, arbetar en del, men går också på film för att dela mina upplevelser med den jag håller kär. Så när Filmfestivalen i samarbete med vissa hotell i Västra Götalandsregion bjuder på hotellnätter med filmfestivalflärd… ja, vilka är inte vi då att hoppa på ett sådant erbjudande. Vi valde bort Scandic i Göteborg och flärdfulla Lundsbrunn mellan Vara och Skara för Le Mat i Jonsered. Konceptet kändes ok, dessutom ett hotell som är inhyst i Jonsereds fabriker. Anrik mark sedan några hundra år, som senare förvandlats till film- och tv-centrum, bryggeri (Poppels) med mera. Vi ska alltså husera i vårt hotellrum, se på film och servas med helpension med möjlighet till snacks; allt levererat till rummet.

Men vi börjar redan på torsdagen med franska ”Gagarine”, som är själva försmaken av allt filmtittande som ska pressa in under dessa dagar. (Filmerna recenseras i enskilda blogginlägg.)

Vi kommer i galastass till hotellet en aningen för sent för att det ska vara bekvämt för vår egen skulle. Missar entrén, som är ytterst blygsamt skyltad och som saknar Filmfestivalens standarer utanför. Men vi parkerar, Z frågar på råd hos Poppels restaurang bredvid bryggeriet och vi kommer rätt. Möts av en värdinna i en entrén, men ingen röd matta och knappast med premiärkänslan vibrerandes i hotellets kalla insides väggar. Går ekande trappor uppför för att checka in (vi missade hissen, men det är ju bara nyttigt), blir visade vårt rum och ska försöka snabbt komma in på Filmfestivalen invigning (som vi är sena till) och därefter premiärfilmen, finska ”Tove”. Det går så där. Trots hjälp från hotellets sida tar det evinnerlig tid. Kanske inte så konstigt. Erbjudandet om Filmfestivalkonceptet rasslade till hos hotellet, som inte hade tv-apparater i alla rum, men snabbt skaffade. Därför var alla inte installerad, däribland vår. Men efter lite krångel löste det sig och vi kunde, med alkoholfritt bubbel och popcorn ta oss an invigningen. Maten knackade på dörren, vi fick en Poppels till och tog oss an filmen om Tove Jansson, som gått svindlande bra i hemlandet, trots coronaåret. En Plantation Barbadosrom, en 60-årspresent där dyra droppar sparats, förgyller kaffe och efterrätten.

Ja, vi missar den dramatiska handbollsmatchen Sverige–Frankrike i handbolls-VM. Men landar i en paus i filmtittandet i Danmark–Spanien, där Sveriges finalmotståndare ska koras. Med resultatet klart står det alltså mellan Sverige och Danmark, de sistnämnda som favoriter mot överraskningarna Sverige. Drama i Egypten och drama hemma, där Z:s hemland ställs mot mitt.

Då har vi genom Z:s försorg fått cola och kaffe att dricka till Fazers goda salmiakglass, godis och Hantverkspraliner från Jonsereds trädgårdar (kostade mer än de smakade), för festens skull.

Rummets väggar är kala, akustiken är en mardröm för en ljudtekniker men till glädje för en Tom Waits med sitt märkliga reverb. De två stolar som finns att sitta på är placerad med ett bord in i en vrå vid sidan om tv-skärmen. Alltså får vi möblera om och sitter vid varsin sida om de parallellt placerade 90-sängarna med nattduksborden som matbord. En bit i från, men ändå tillsammans och definitivt socialt distanserade enligt Filmfestivalens tema.

Vi avrundar dagen med dystra ”The killing of two lovers” (USA), som utspelar sig ett kargt, öde Utah som inte lockar.

Jag vaknar sju. Då sover Z snusande tyst. Utanför virvlar Säveåns strida strömmar under den kalla, frostbitna gryningen där en klart lysande måne håller på att fasa ut från himlapällen. Så ringer klockan på mobilen för Z, efter lite snooze öppnar hon sina ögon och vi gör oss redo för den frukost som Z, via ett omsorgsfullt formulär, beställt kvällen innan. Klockan visar 08.30, men inga knackningar på dörren. Inte heller 09.00 eller 09.15. Första en dryg timme senare, efter påstötningar, kommer våra frukostbrickor med ursäkten om att alla boende önskat frukost vid samma tid. Frukosten ser inte riktigt ut som den som Z beställt (ljust bröd i stället för mörkt bland annat), men efter att nogsamt skrapat bort detta överflöd av smör som generöst bretts på smörgåsarna äter vi vår frukost till den första filmen: ryska ”Conference” för satt under dagen följa av dokumentären ”Aalto” om finske arkitekten Alvar Aalto, ett gäng kortfilmer och sedan Ronnie Sandahls ”Tigrar” för att runda av aftonen med ”Udine”.

Vi bokar om vår lunch till senare än sagt för att få utrymme för lite energi, friskt väder och vintersol. Tar en promenad i det vackra kulturområdet. Går upp mot Jonsereds herrgård med ett protokoll för en tipspromenad i vår hand, men först en snabb inflikning runt hörnet där några scener i ”Vår tid är nu” spelades in (inne i byggnaden som hyser hotellet spelades för övrigt mängder med interiörscener in). Vädret är strålande, januari får vara januari, några minusgrader och friskt.

Nära herrgården står några hästar som jag i ett försök av världsvant manér försöker klappa till den ena bruntens förtjusning: ”Mera, mera!” gnäggar den tyst.

Vi tar lite bilder i den sobra miljön med den vackra utsikten över Aspen, dividerar en smula om den bifogade kartan och hur vi ska gå, innan Z får rätt och vi knallar ned mot stranden, betar av några frågor på vägen, går ned i en grafittimålad tunnel under järnvägen och mot Sävenåns strida strömmar. Det är en kort promenad, men den andas historia och tack och lov att området med Jonsereds fabriker inte har rivits; här är vackert.

Det vankas lunch och film. Vi får carbonara till farfalle, jag korkar upp vårt medhavda vin, betar av en av alla filmer, blir trötta av vinet och slumrar en stund efter visningen innan det är dags för nästa. En ström av kortfilmer under rubriken ”2021”, där några av Sveriges filmskapare i samarbete med SVT fått möjlighet att skilda ett framtida Sverige om 100 år. Middagen, en gryta med mineralvatten som dryck, kommer under gång.

Vi avrundar med ”På spåret” innan vi checkar ut en lång kväll.

Söndag morgon är som en repris på lördagens, förutom att den snusande hustrun nu har bokat väckning via sin mobil till klockan åtta då frukosten ska komma. Innan klockan är slagen knackar det på dörren, jag öppnar, tar emot brickorna och vi konstaterar att den frukosten vi får är den vi beställde dagen innan. Inte hela världen, men ändå lite märkligt. Så vi skrapar smöret från det nu ännu vitare bröder, fel… jag gör det. Z vägrar äta mackorna. Så ser vi ett sjok kortfilmer under rubriken ”Lockdown Cinema”, för att konstatera att ibland är det inte svårt att göra film. Där och då väcks också tanken, med det gnistrande vackra vintervädret på utsidan, att vi kanske ska avbryta vår vistelse och tacka för oss. Ja, vi har en film till att se och därefter lunch. Men vi bryter tagningen, checkar ut och tar bilen med insikten att vi hade kunnat göra det bättre hemma, med hämtmat framkörd till dörren hade vi kunnat frossa med närhet till våra egna faciliteter.

Vi passade på att passera äldste sonen, hans fästmö och framför allt sonsonen; ett möte bättre än den bästa film.

Favorit. Foto: ZEBA PEDERSEN LÖWEN-ÅBERG

Ps. Har blivit uppringda av hotellet, som generöst kompenserar oss för att inte ha levt upp till förväntningarna.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s