Media | kaimartinblog

Drama med verklighetsbakgrund

Posted on augusti 29, 2019 av Kai Martin

Film:

438 dagar

!!!

438

Tillbaka till verkligheten. ”438 dagar” är baserad boken med samma namn.

Foto: CHARLIE SPERRING/MISO FILM

Regi: Jesper Ganslandt

Medverkande: Gustaf Skarsgård, Matias Varela, Philip Zandén med flera

Manus: Peter Birro

Premiär: 30 augusti 2019.

Frilansjournalisten Martin Shibbye och -fotografen Johan Perssons uppdrag var inte riskfritt, men klockrent. När de passerade gränsen in från Sudan 2011 var det för att försöka avslöja svenska Lundin Oils intressen i Etiopien, ett företag som i jakten på olja drog fördel av den etiopiska, den diktatoriska, staten och utnyttjade den fattiga befolkning. I gränsområdet Ogaden finns en gerillaarmé som strider mot den etiopiska regimen; svenskarna är med andra ord på minerad mark och använder sig dessutom av kontakter inom gerillaarmén för att ta sig in i Ogaden.

Båda är rutinerade, men var för sig. Uppdraget är det första tillsammans och det kommer, som historien visade sig, bli en prövning. Konvojen som tar dem över gränsen blir angripen, svenskarna blir inte bara beskjutna, skadade och gripna utan också anklagade för terrorism. Av häktningen blir det senare fängelse med en dom på 20 års fängelse, som föll hårt och skoningslöst med fabricerade bevis.

Martin Schibbye och Johan Persson har berättat sin historia i boken med samma namn som den film som nu har premiär med Gustaf Skarsgård och Matias Varela i huvudrollerna.

Det blir en gastkramande historia, men inte utan värme eller skratt. Peter Birro har i sitt manus skapat en nervkittlande historia som pendlar mellan desperation, uppgivenhet, iskallt hopp och en känsla av avståndstagande tillit till den tysta diplomati som ska få dem ut i frihet.

De båda inser ju galenskapen i att i Lundin Oils styrelse sitter, kanske svensk politiks mest arrogante minister någonsin, Carl Bildt. Till ytter mera visso är han utrikesminister. En tragikomisk effekt som Philip Zandén skoningslöst utnyttjar i sin roll.

Att Carl Bildt kom undan tyngre kritik, och att att karln över huvud taget verkar saknar självkritik, är en gåta. Nu är det en film baserad på en partsinlaga, men det är ingen vacker bild av Moderatpolitikern som ges.

Fredrik Evers agerar den balanserande ambassadör Jens Odlander med återhållsamt, och ja, diplomatiskt spel.

Drama med verkligheten som grund, alltså. Regissör Jens Ganslandt fångar det väl. Men trots att den är välgjord saknar jag klaustrofobi som borde funnits. Jag hittar heller inte in i den broderskapskärlek som uppstår, kanske av nödvändighet, journalisterna emellan. Däremot biter scenerna mellan Gustaf Skarsgård och Josefin Neldén, som spelar Schibbyes fru Linnéa, tag.

Men…

”438 dagar” är kanske ändå främst en film om journalistisk mod parat med den dårskap som det emellanåt krävs för att nå sanningen. En film om nödvändigheten av det fria ordet, reportrars granskande och journalistiskt ifrågasättandet. För det måste man, dessvärre, riskera mycket och satsa högt. Det gjorde Martin Schibbye och Johan Persson för att förlora, men efter 438 dagar ändå vinna ändå.

Landslaget som rockar – oavsett var

Posted on juli 10, 2019 av Kai Martin

Att följa svenska landslaget i fotboll under VM-veckorna har varit en fröjd. Oavsett om det varit hemma i tv-soffan eller framför en storbildsskärm vid Ocean vid Skrea strand.

Det är ett lag som på sedvanligt svenskt fotbollsvis startat på darrande ben för att sakta och smart ta sig vidare från gruppspel och sedan bjuda upp till dramatik, läcker fotboll, horribla misstag, vackra räddningar och snygga mål.

Kosovare Asllani har, 166 centimeter, vuxit till en gigant under turneringen. Tagit mer stryk än vad en spelare normalt klarar. Åker på en knock mot Nederländerna, reser sig i bronsmatch mot England, men efter sitt mål tackar välförtjänt för sig inför andra halvlek. Sofia Jakobsson som spring mil efter mil som om det inte finns någon ände på kraften och energin. Hittar möjligheter där ingen annan ser, finner den där fina luckan som gör 2–0 mot England möjligt. Poesi i rörelse och en rocker på plan.

Rockar. Sofia Jakobsson njöt av varje sekund vid hyllningen på Götaplatsen. Foto: JOACHIM NYWALL

Linda Sembrant, mittlåset och spelstrategen som sällan gick bort sig och som hittade djupledspass vackra som gryningsljuset i december – ni vet, ögonblicket som är så hastigt att det är lätt att missa det.

Nilla Fischer, dominanten, som inte vek en tum och som slog krampen ur vader och lår som en besvärjelse. Ge upp…? Aldrig! Och hennes pannan är nog nu den mest kända vi har i Sverige.

Hedvig Lindahl, som på Ravellivis varit ifrågasatt, men som till OS i Brasilien visade på harmoni och blev en straffmålvakt av rang. Återigen visade hon sin betydelse, även om jag tycker att hon var – förutom vid andra spelmoment – snett ute på båda Englands mål (ja, även det bortdömda, där hon stod för nära stolpen).

Bakom allt Peter Gerhardsson – mannen som gjorde BK Häcken till en stadig kandidat till SM-guld de senaste tio åren – och hans team.

Ja, det är ett lag som visat klass, som vuxit med ansvaret och som förlorade finalplatsen med minsta marginal. Det är ingenting annat än att jubla, applådera och göra vågen för.

Insatsen har varit fantastisk och den har gått rätt in i den svenska folksjälen, oavsett varifrån man kommer.

Folkets jubel. Svenska landslaget fick möta en publik på nära 30000 som ville hylla bronsmedaljörerna. Foto: TOMMMY HOLL

För detta ska laget prisas och det blev Götaplatsen av förklarliga skäl, då Gamla Ullevi är tjejerna i landslagets hemmaarena. Det sticker emellertid i ögonen på skribenten och krönikören Emanuel Karlsten, som normalt sett är en klok karl. I en krönika i GP, som nu har blivit två, menar han att bronset borde ha firats i Stockholm, med skäl som att det är rikets huvudstad. Aftonbladets Robert Laul går till svars i en underhållande attack och vidgar VM-perspektivet till något globalt – helt rimligt.

Jag, för min del, tar hem resonemanget till nationell nivå och undrar: Varför ta bort glädjen med en hypotetisk diskussion?

Jag var på plats på Götaplatsen (var Karlsten det…?) och njöt av både uppslutningen och den oförställda glädje som landslaget och dess team erfor under sin resa i den öppna bussfärden mot Götaplatsen. Det gick ilningar genom kroppen, ögonen tårades när jag inser hur stort, starkt och vackert det är för dessa tjejer som jobbar stenhårt för den sport de älskar, men under helt andra premisser och inför andra åskådarantal än vad deras manliga kollegor gör. Den stolthet de känner delar jag. Här är ett gäng som får vända på sina kronor för att göra det som är deras självklara val, att spela fotboll för det är det bästa och finaste som finns. Alltså oceaner ifråga om ekonomi i jämförelse med männen.

Vinnare. Trea i VM – vinnare hos folket. Helt välförtjänt. Foto: TOMMY HOLL

Där och då på Götaplatsen är Karlstens diskussion en ickefråga. Mellan 25000 och 30000 åskådare kommer för att hylla ett landslag som är värt det flera gånger om. Svenska fotbollförbundets ordförande Karl-Erik Nilsson lockas, kuppartat (?), fram till sång; Åby Ericsons VM-favorit från 1974 där ”Vi är svenska fotbollsgrabbar” blir ”Vi är svenska fotbollstjejer”. Det är glädje, stolthet och skönhet – samt fokus på damidrott på ett sätt som är värdigt, spontant och rörande stort. En kröning av sportslig idoghet som gett en VM-medalj. Bronsmedaljen – och VM över huvud taget – är en seger långt utanför fotbollsplanen. Då passar en krönikör på att pilla ut den söta karamellen för att plantera in en sur istället.

Så dumt.

Banksy – bluff eller båg

Posted on maj 16, 2019 av Kai Martin

Kontroversiell. Brittiske konstnären Banksy är alltid kontroversiell.

Med utställningen ”Art of Banksy” på galleri Fredstan, ja, där till nyligen huserade en Titanicutställning, försöker galleristen placera den upproriske brittiske gatukreatören Banksy inom tak och väggar.

Det går, faktiskt, så där. Även om utställningen med många av hens massproducerade verk i det mörka ljuset inne i galleriet skapar fokus å många kärnämnen, som uppror, miljökris och kommersialism.

Det blir också märkligt att den konst som på gatan är allas blir en utställning för några av några som samlat delar av verken, som genom konstens tombola blivit dyrgripar.

Men knappt hinner utställningen ha vernissage för de nobla göteborgarna förrän galleri Fredstans skyltfönster och fasad nedklottras av något som till äventyrs kan tolkas som B-a… för att sedan rinna ut till oformliga streck. Attentat iscensatt av Banksy själv? På uppdrag av någon av hens handgångne kompanjoner. Eller helt enkelt en kupp som galleriet självt står för för uppmärksamhetens skull…?

Nja, det är inte lätt att dra några slutsatser. Medialt blev det succé, åtminstone.

Allvar. En del av Banksys konst är effektiv i sin tydlighet.

Utställningen är ett verk av Steve Lazarides ( en intervju i Göteborg Direkt går att läsa här), som påstår sig vara vän med konstnären, men som heller inte längre kontakt med honom efter ett bråk för tio år sedan. Jag skriver påstår, för kring Banksy är mycket höljt i dunkel och när någon gör anspråk på hans konst eller på hans vänskap kan mycket ifrågasättande ligga skvalpande emellan.

”Art of Banksy” kostar sina pengar i entré, ska pågå till slutet av augusti och jag är tveksam om den orkar distansen ut.

Inte för att den inte är fascinerande med de verk som Banksy ligger bakom, men kanske mer för priset och för konsten inom något slags lås och bom. Den trivs inte där, det blir för polerat och av tyglat uppror blir allt en loj tiger i bur.

Humor. Pricksäker gatukonst. Nu på en vägg i ett galleri.

Krasst är Banksy, ute eller inne, fullt kreativ eller på en vägg i ett galleri ständigt ifrågasättande och full av liv, bus och blixtsnabb till allvar. En värdig arvtagare till Andy Warhols popkonst tätt följd av den politiska konsten med, framför allt, Vietnamkriget och drogliberalismen som fond.

Omtumlande. Popkonst som gått vidare till politisk dito.

Emellanåt är konsten effektiv och omtumlande. Men fortfarande mest funktionell i sitt verkliga sammanhang, som i något slags happening ute där man minst anar det.

Sonen, som är stor fan av Banksy, valde efter utställningen att åka hem och titta på bilderna på nätet och lyssna på triphop från Bristol, staden som räknas som Banksys hemstad.

Vad håller jag på med (veckan som har gått)?

Posted on april 7, 2019 av Kai Martin

Om man ponerar att veckan börjar på en söndag, så som den plägade göra då jag var väsentligt yngre än jag nu är, så har jag varit en flitig kille på isen.

För en vecka sedan spelade jag match med Kungälv Oldtimers mot Hovås Coaches och förutom en darrig inledning som renderade 1–0 till Hovås så spelade jag anständigt, på gränsen till bra. Vinsten för del skrevs till 6–3 och borde ha varit större. Men tre perioder (3×15) och match istället för lite mer gamängartad tvåmål ger andra förutsättningar och nog var det lite enskridskoåkning i den tredje, då Hovås också lyckades peppra på bra mot mig, göra två mål och dessutom ha två stolpträffar.

Redo för match. Foto: SELFIE

Så blir det då måndag och morgonen är arla och yr efter att sommartiden trätt i kraft. Uppgång klockan fem är egentligen klockan fyra normaltid. Det känns i kroppen plus att det var svårt att slockna, som alltid med en match eller fyspass i kroppen.

Men måndag morgon kräver sitt. Som morgonhockeyn i Marconihallen med Uppbackarna, kompisgänget som lirat favoritsporten sedan 1969 och som jag tillhört i 19 år med tillhörande samkväm som herrmiddagar, midsommarsittningar och julbord.

Det är ett darrigt gäng jag har framför mig och röda, som är mitt lag, råkar ut för en utspelning inledningsvis, som dock hämtas upp och efter en timmes fart och fläng har vi, om inte kommit ikapp, så hyfsat siffrorna något. Jag har en tidig intervju, så ombyte, dusch och uppfräschning får göras i hast. Jag hinner ned till Ullevi där jag ska träffa Lotta Nibell, Got Events vd, gör mitt jobb, hon gör sitt, och jag hem för att skriva, för texten ska ut pronto.

Jag hinner inte besöka redaktionen denna dag. Jag får en kort vila, äta min lunch och sticker iväg till Hisingen via färjan från Stenpiren till Lindholmen för nästa intervju på Aftonstjärnan. Hem och jobba samt fuska med tv-serien, den gastkramande franska ”Falsk identitet” som vännen J lurat på mig och som jag har smugit med på udda tider på dygnet. Jag somnar i ordentlig tid och har för nu mer sovmorgon på tisdagar, då lilla rinken i Frölundaborg är stängd för säsongen. Det gör att jag slipper två pass på en dag, för sedan ett drygt år spelar jag med Kungälv Oldtimers sent på tisdagskvällar, ett kul uppdrag med snabb, oftast, disciplinerad hockey.

Jag betar av min arbetsdag med två intervjuer, varav den med Jaqee om hennes medverkan i ”Little Shop of Horrors” kan läsas här.

Sedan någon timme vardagsliv innan bilen styr kosan norrut. Nu handlar det om en och en halv timme mot normalt en, röda mot svarta, i hockeyn. Jag i rött och vi håller jämnt skägg med de yngre i svart till en halvtimme har gått. Då dyker plötsligt tre spelare upp i svart, varav en precis slutat sin elitsatsning. Från 6–6 sticker det slutligen iväg till 7–19 och jag är helt slut, kräver syrgas och hemkörning, men utan någon annan respons än flin. Jag somnar tungt och kroppen ömmar, men känslan är ändå skön. I måndags hade jag pratat med min vän och målvaktskollega S, han och jag som länge kamperade i IK Raid som, förmodligen, världens äldsta målvaktspar i seriesystem. Han hade fått ett skott på adamsäpplet på uppvärmingen på söndagen och fått åka akut till Sahlgrenska. Med andra ord var han inte i form och skick för att träna med Frölunda Oldtimers. Jag tog hans plats och stod alltså på is även torsdag kväll, också det en och en halv timme. Onsdagar är den stadiga tiden som Frölundas gamla hockeyhjältar har, men denna veckan är det torsdag. Jag tar onsdag som en vilodag, trots att jag har mängder med intervjuer att skriva ut. Behöver det, skriver en låt, konstaterar att min överklagan om en p-bot inte bifallits, skriver ett upprört inlägg på Facebook för p-bolaget far med osanning, lämnar tillbaka lånade kläder från Tenson, som vi hade under vårt Islandsäventyr. Dagen går åt.

Hockeykrigare. Foto: KAI MARTIN

Torsdag. Jag inser att jag har åtta oskrivna intervjuer att få ur händerna. Börjar jobba och är fläckvis effektiv. Hamnar i källaren, plockar bland gamla band – tvåtums och kvartstum med outgivet från både solokarriär och Kai Martin & Stick! – och hittar gamla brev och vykort, som jag förlorar mig i. Iväg till kvällspasset och får mig en omgång av hockey, där inledning är svajig från min sida, men fortsättning helt ok. Helt slut. Helt underbart.

Tung sömn, återigen, och uppstigande tidigt på fredagen för morgonhockey med Uppbackarna. Jämna lag på papperet, som det heter, men Röda blir utspelat och jag får slita ont. Hem för mat och vila, iväg till en intervju och sedan dags för ”Little Shop of Horrors”-premiären på Göteborgs stadsteater.

Hemma landar jag framför teven med vin och ost, slocknar strax efter midnatt för att ta en lång morgon, fixar tvätten, stryker och viker, sätter på två maskiner, gör frukost till min älskade Z, väcker henne, äter frukosten, diskar, går ut med komposten, gör rent slaskhinken, läser GP, åtminstone kultur- och sportdelen samt Tvådagar där Martin Röshammar skrivit om Liverpool på ett sätt som gör mig akut sugen på att åka dit, typ nu.

Skriver recension på ”Little Shop of Horrors” (läs här). Hänger upp tvätten, bäddar rent och packar sedan trunken för den årliga kampen mellan Chalmers Blue McRangers slocknade och de nu spelande ”juniorerna”. Vi ska mötas i Angereds ishall, som är fantastisk på alla sätt och vis. Bra faciliteter, helt ok omklädningsrum, men inga hängare för handdukarna i duschrummen. Men placeringen. Det är ju en kilometer att få från parkeringen till entrén, där man dessutom ska forcera något slags grind för att komma in och sedan ta sig en våning ner. Spelar inte de som planerar idrottshallar de sporter som planerar för? Eller, åtminstone, tar man inte reda på idrottarnas behov? Pinsamt.

Det blir mycket hockey under de två timmarna som är till förfogande. Två jämnstarka lag, mycket beroende på att några av de slocknade är nysstillkomna, det vill säga de har nyligen lagt av. Jag får jobba för pengen och armar och ben far som skottspolar. Borde tagit det första, men sedan dröjer det rejält innan jag räknar in ett eget misstag. Tröttheten gör att jag glömmer hybridicing och inte sticker ut på en sådan situation, något som straffar sig, på slutet kommer ett isskott som jag inte orkar bry mig om. En nätt förlust, men så ska det väl vara då man möter blixtsnabba juniorer, eller åtminstone några och tjugo-spelare.

Gamla mot nya. Foto: EDVIN LIDHOLM

Tänker på min gamle tränare från 70-talet, som nyligen sa ”Är du fortfarande bra på närskott och usel på långskott?”, när jag släpper ett skott från blålinjen. Men å andra sidan har jag faktiskt blivit bättre på långskott och har bättre blick för spelet. Hur jag hinner med ibland är en gåta, men jag finns där och jag älskar att rädda på samma vis som jag hatar att släppa in puckar.

Tröttheten är påtaglig efteråt. Jag är helt genomsur, dricker mängder med vatten, men släcker inte min törst. Är hungrig, eftersom det logistiskt inte gått att stoppa i sig någon mat mellan frukost och match. Åker för McDonalds, beställer en plusmeny och äter och dricker girigt. Kommer hem för att dricka mer, öppnar den sista bag-in-boxen av vår äppelmust och sveper två stora glas innan det blir teve och te med Z med en maratonsittning av tv-serien ”Onda aningar”.

Så söndag igen, vilodag. Kroppen ömmar. Frukosten är uppäten, hustrun väckt, en tvättmaskin har snurrat färdigt sin tvätt, gårdagens är vikt och uppburen.

Om någon timme väntar Sjömagasinet och samkväm. En vecka går fort. Framför allt om man spelar hockey se gånger på sju dagar.

December

Posted on december 13, 2018 av Kai Martin

Det hände sig vid den här tiden. När november gått över till årets sista månad. Året var 2013 och jag hade nästa exakt två år tidigare definitivt klivit över från år som nöjesreporter till att, motvilligt, bli sportreporter. Nu hade ledningen, återigen, omplacerat mig, en trogen och hårt arbetande reporter, på en ny tjänst. Nu som webbreporter, alltså en som skulle publicera 20–25 artiklar på en dag i stort och smått (om det berättades ingenting, men det var planen i den textproducerande nyhetsfabriken). Jag skulle alltså flyttas från ett schema, som trots att det var intensivt ändå medgav ledig tid att andas, till ett som innebar måndag till fredag. Inget märkvärdigt med det, men definitivt ovant för någon som jobbat annorlunda hela livet.

Under hösten hade jag tilldelats en chef som jag från start visste inte gillade mig, vad jag inte visste var att hans uppdrag var att köra slut på mig och mina kollegor. Anledningen? Jo, i strategin att rensa ut äldre medarbetare skruvades tempot upp väsentligt. Oavsett om du jobbat intensivt genom åren och legat bland de, textproduktionsmässigt, högpresterande skulle du producera mer. Men med elakt chefskap skulle vi också krokna. Anfall från två håll, alltså.

GTKai

Bränd. En sista bylinebild efter 35 år på GT. Foto: ROBIN ARON

Jag hade i oktober varit på läkarkontroll hos en läkare som mer pratade om sig själv än var intresserad av mig. Men där fyllde jag i en enkät om hur jag mådde, plus att jag vädrade min oro för en krånglande prostata. Jag fick en ny tid i början på december och när jag kom dit var det alltså klart att jag skulle börja min tjänst som webbreporter. Jag som under mina två år börjat jobba upp min sportjournalistskap, blivit en omtyckt och läst bandyreporter och -krönikör, börjat hitta min profil och kontaktnät.

Hos doktorn blev jag remitterad till en urolog för bättre koll på mina värden, men läkaren som inte lyssnat frågade också hur jag det stod till. Jag ryckte till, för den självupptagne läkaren lyssnade plötsligt. Mitt svar var att jag var väldigt trött, för hösten hade verkligen kramat musten ur mig. Hans replik kom oväntat snabbt. Han förstod det och tyckte att jag borde bli sjukskriven. Två månader blev det, som senare, av en annan läkare, förlängdes till tre. Jag gick hem, som om min vandring gick bakåtlutad i slowmotion. Senare blev ytterligare två av mina tre kollegor på sportredaktionen sjukskrivna. Jo, ledningen hade jobbat på bra och om ni undrar varför facket inte gjorde något berodde det på att ordförande var satt i limbo på samma vis. Skickligt och utstuderat.

Jag kom tillbaka i början på mars 2014, välkomnad med ett slappt handslag. Under min sjukskrivning uppmärksammade facket mig i mellandagarna 2013, redaktionschefen en bit in på det nya året och chefredaktören mer än en månad efter min sjukskrivning. Kärlek på det.

Min återkomst premierade ytterligare när en fotograf kom tillbaka efter en kortare tids sjukskrivning på grund av en operation. Chefredaktörens respons vid dennes återkomst var ”Nu köper vi bullar för att fira XX:s återkomst!”. Min…? Ingen alls.

Kort därefter fick vi ett erbjudande avgångsvederlag. Jo, företagsledningen hade lyckats med sitt uppdrag. Av 19 anställda journalister var vi elva som äskade om det, tio som så småningom gick. Min sista dag, efter 35 år på tidningen, var 30 april. Det var vår. Det var ljust. Jag gick med högt buret huvud och hopp om jobb. Det gick så där. Jag sov mig igenom de första månaderna innan jag darrigt sökte alla de jobb jag aldrig gick. Inte förrän 1 september 2017 klev jag in på en redaktion igen. Tacksam för min tjänst som nöjesreporter på Göteborg Direkt.

Nå, jag upptäckte december 2014 att jag drabbades av en snudd på okontrollerbar irritation. Blev arg för lite, var vred under ishockeyn och tappade humöret för minsta lilla.

Efter nyår tog jag ett snack med mig själv. Vad ville jag med livet? Hur skulle jag förhålla mig till det som hände? Jag förstod långt senare att det var min utbrändhet som knackade på och invaderade skallen. Jag råkade ut för samma fenomen i maj. Det har fortsatt så, men jag har blivit bättre på att hantera det.

Skoven kommer, ibland när jag minst anar det.

Men nu är det december och hjärnan lyser rött. Jag försöker att ta det lugnt. Med bibehållna rutiner är ambitionen att hålla mig på banan. Det går bra. Jag andas ut. Jag andas in.

Z tycker att jag jobbar för mycket. av min 50 procentiga tjänst bjuder jag kanske på 100 procent till. Nå, det är inte riktigt sant.

Iskall. Nydressad och redo för att göra nya räddningar. Foto: ANDREAS THENG

Men jag njuter samtidigt av mitt liv, av mitt uppdrag. Ishockeyn levandegör mig, musiken likaså. Men sporten tär också. Så emellanåt är jag (ursäkta) under isen och nu har jag återigen glömt av vad det är som sker i mitt inre system. Jag kom på det efter morgonens övning i tisdag, där jag inte räckte till. (Som om det skulle spela någon roll, jag är ju 62!) Men så åker jag trött och sliten till Kungälv för spel med oldtimers. Tiden 22–23 är ju väldigt sent för någon som gärna går och lägger sig då. Men spelet är fartfyllt och intelligent, flera har spelat på hög nivå och utmaningarna är sporrande.

Jag har ju haft förmånen att få nya handskar och håller på att spela in dem. Den här gången går det över förväntan. Ben och armar är i harmoni, jag läser spelet och räddar. Pucken stannar snyggt i plockhandsken. Till och med höga skott som tar på bröst eller skuldra landar tryggt i plocken.

Efteråt är jag genomsvett och helt slut, men fysiskt. Jag har liksom fördrivit trötthetssyndromet, lurat hjärnan och åker hem för kontemplation med en öl och mackor framför teven innan sömnen gör sig på mind. Jag sover länge, för en gångs skull, och vaknar utvilad och otrött. En kort respit i min kamp mot hjärnan som gärna vill krama om mig till trötthet i årets sista månad. Jag ger inte upp.

Hämtat andan

Posted on februari 15, 2018 av Kai Martin

Det finns stunder då jag ibland undrar om det inte är som i Tage Danielssons ”Sagor för barn över 18 år”, nio vet den novellen/sagan om en politiker som gradvis gör slut på de antal ord han har till sitt förfogande under sitt liv.

Efter att ha jobbat intensivt under hösten var tanken att slipa kanten mot för mycket skrivande, andas ut och ta in. Men januari kan vara grå, kall och omfattande mörk. Men under månaden händer också mycket, från nyårsrevyer med premiär runt trettondagshelgen över P3-guldgalan, Guldbaggegalan och Filmfestivalen i Göteborg. Lägg till detta ett bröllop i Oslo som under inga omständigheter får missas, så märker ni; plötsligt äter tiden mig i alla ändar och jag vill ju göra ett ordentligt jobb, men bloggen får ta paus.

Orden räcker inte till. Eller är mina bokstäver slut. Har jag nått vägs ände gällande författande utanför yrkesrollen…?

Klämd mellan tiden. Foto: KAI MARTIN

Jag försökte för en helg sedan att sparka igång orden, som jag förbrukat, lånat eller vad ni vill. Men det blev istället en dag som gick åt till umgänge med Z, inte fel i det, men platserna vi höll till på och fördrev min dyrbara tid på var inte så inspirerande; köpcentrum, jakt på kläder, utprovning av kläder, matinköp etc. Jag kroknade där lite, inte för att det inte var fokus på mig (för en gångs skull), utan för att då jag vaknade på morgonen var det med en ambition, som hade siktet inställt mot skrivande i lugn och ro.

Jo, jag har lagt mycket annat åt sidan. Har inte varit överambitiös gällande städningen, till exempel, men det har å andra sidan ingen annan varit heller. Tvätten har jag gjort snabbt och effektivt och någon säng har väl hunnit bli renbäddad. Matlagningen har gått på sparlåga, för det har inte riktigt funnits energi.

Men nu tänkte jag sparka igång skrivandet här på bloggen.

Så håll utkik. Planen är att sätta ett streck för följande texter:

• Året 2017 (med råge).

• Filmfestivalen

• Eran – tv-serien om svensk punk, men ur det perspektiv som saknades.

• Bröllopet i Oslo.

Åtminstone inledningsvis. Jag har dessutom den omfattande texten om mitt, nu, drygt 50-åriga liv som ishockeymålvakt att författa. Så, jo, jag har att göra vid sidan om mina andra gärningar som journalist, man, älskare, kock, städare, tvättade, strykare och samtalspartner.

En dryg vecka

Posted on oktober 22, 2017 av Kai Martin

Tiden rinner. Tiden kryper. Tiden krälar. Tiden löper. Allt beroende på vad man har för händer. Eller inte.

Min tid rusar. Kanske den utmätta också. Men framför allt den vardagliga.

Jo, ja, jag har alltid haft mycket att göra. Har alltid velat ha det så. Men, och det ska erkännas, med arbetslösheten krävdes det mer att fylla agendan än då jobbschemat pockade på uppmärksamhet.

Från 1 september ändrades ju allt det. Jag blev med jobb, Fick plötsligt ansvar för nöjessidor i Göteborg Direkt. Gick knyta an till alla kontakter jag tidigare haft, fick chans på nya, hamnade i jobbmöten, träffade nya och gamla relationer. Hamnade i ett stim.

Det, i sin tur, har gjort att ambitionen med denna min blogg kanske har vacklat. Men jag ska försöka vara stadig. Det är trots allt skillnad på skrivande här och i en tidning.

Men i det flöde av händelser som runnit under mina broar den dryga senaste veckan har jag också känt ett behov av att bara pausa, andas ut, andas in. Bloggen kan vänta. Jag har kört ett race och kommer aldrig komma i mål förrän den feta damen sjunger. Jag är inte där. Än.

Så. Låt mig göra en summering från förra lördagen till nu, denna söndag.

Lördag:

Går på Pustervik. Ser fram emot Lustans Lakejer, som jag inte har sett på år och dag. ja, inte sedan någon spelning på Jazzhuset tidigt 00-tal, eller kanske till och med slutet på 90… jag vet inte.

Bandet flörtar med mina sinnen. Hela tredjealbumet ”En plats i solen” ska framföras på nu mer klassiskt manér. Generöst har jag beretts en plats på gästlistan. Jag tackar för det, minglar med vänner, pratar mer med andra, mindre med en del. Träffar före detta GT-folk, stämmer av, försöker göra min röst hörd i massans sorl. Det är fullt. Det är trångt. Det är förväntansfullt.

Jag tillhör dem som hoppas och vill. Framför allt eftersom bandet har lockat hit dåvarande producenten och förre Japankeyboardisten Richard Barbieri, en ikon och syntmakare av rang.

Eleganter i ett trasigt ljud. Foto: KAI MARTIN

Det utlovade klockslaget för starten av konserten överskrids med en halvtimma. Ett kort intro bjuder upp till albumet. Men från start störs konserten av dåligt ljud där bastrumma och bas slår ut alla ljuva nyanser. Det håller dessvärre i sig. När Kinde och hans mannar dessutom valt att inte spela albumet från start till mål utan kastar om i låtordningen fasar min förtjusning ut. Synd. Lustans Lakejer är för eleganta för att drabbas av dåligt ljud. Den oundvikliga melankolin, mondäniteten, den blasé livserfarenhet som musiken och texterna utstrålar kräver den bästa av inramningar.

Jag hälsar på bandet efteråt. Får möjlighet att prata med Richard Barbieri och säger att jag inte sett honom på scen sedan Japan spelade på Stockholms konserthus för 35 år sedan. ”Åh,” svarar han, ”det var senast jag bar kostym på scen”.

Inser efteråt att jag nog ljög. Såg honom med David Sylvian på Hammersmith Odean kring millennieskiftet. Nog bara han kostym då med. Två lögnare i medelålderns övre gräns.

Söndag:

Jag vaknar av att jag nu kan skriva mig som 61 år gammal. Z ligger bredvid, vill inte att jag ska gå upp före henne och jag som alltid är den som vaknar först, lagar frukost och startar dagen tidigt. Jag sover räv, sträcker ut på tiden, efter att hon har pallrat sig upp och till köket. Slutligen kommer hon, ”väcker” mig med en kyss och en sång, förresten två, svensk och dansk, samt ett vackert dukat frukostbord.

Uppåt väggarna. Foto: KAI MARTIN

Vi tar tid på oss och när vi väl har klätt oss är det för att gå och se Britt Ignells utställning på Galleri Aveny. Jag har inte träffat henne på 30 år, det är i dag hennes sista dag av utställningen, men jag har följt henne och hennes konst på distans. Nu dags för lite närkontakt.

Här jobbar hin i mindre skala, gör fina skulpturer främst för vägghängning och både Z och jag blir förtjusta, oberoende av varandra, i framför allt en skulptur. Vi får emellertid hålla i slantarna och bara gilla, nicka och kommentera. Dessutom blev det ju samspråk med konstnären själv och hennes fina hund.

Vi går till min gamla adress, Nordhemsgatan 60, där jag tror det ska finnas ett galleri. Jag har fel. Men runt hörnet är det lägenhetsvisning, så det får bli det. En liten ett och en halv på gatuplan. Fint renoverad, men nej tack. Längre ned i backen skyltas om nästa visning. Vi går in, tittar oss hastigt om, innan vi vänder och går ut. Vi bor bra. Men är nyfikna.

Så promenerar vi ner på stan. I hörnet Landsvägsgatan/Haga Nygata träffar vi bekanta, där kvinnan också har sin födelsedag i dag. Vi grattar, tar bilder, skrattar, stämmer av och skiljs åt. Ner på stan, går in på apoteket, vidare ner till Vapiano, där en bekant står utanför tillsammans med en kollega. De jobbar båda på stället, är lite bekymrade då en gäst har svimmat av. Nu väntar de in en ambulans som ska ta hand om gästen.

Mat för födelsedagsbarn. Foto: KAI MARTIN

Vi är lite för tidiga för mat och ska dessutom vänta in Z:s barn som är på ingång. Under tiden smiter vi in på Bengans, pratar med vännen Alex Gabay, blir grattad och smiter ut på Östra Hamngatan. Vi blir tre då den unge mannen kommer med vagnen, går in på Vapiano och inväntar dottern. Hon kommer, vi beställer mat och dryck, som när den väl kommer är alldeles utmärkt. Efterrätt och kaffe blir det också.

I passande pauser under dagen bockar jag av och tackar för födelsedagshälsningar på Facebook, Instagram och via mejl, telefon och sms. När dagen är slut räknar jag in över 700. Jag bugar mig.

Men innan dagen sluter sig går vi på bio för att se ”Blad runner 2049”. Dystopisk, långsam, grym och med ett ultravåld som jag tröttnar på. Men filmen är som en amerikan vill närma sig något av Tarkovskij, den ryske filmskaparen. Vackert på sitt sätt.

När vi kommer hem är det kväll. På trappen sitter min yngste son för att gratulera. Den äldre dröjer någon dag. Älskade barn.

Måndag:

Morgonhockey pockar på sin uppmärksamhet. Jag har hyfsad ordning på spelet. Men efteråt har jag en dragning i höger skinka, som kommer besvära mig resten av veckan.

Jag har jobbet som kallar och har ett intensivt schema efter morgonmötet. Springer från den ena intervjun till den andra, men har lyckats ta fel på den första tiden, som först är i morgon, tisdag.

När jag kommer hem är jag rätt mör.

Tisdag:

Mer hockey är planerad. Men jag låter hockeyn vara för att vila kroppen. Ägnar mig åt stretchning. Gör intervjun jag trodde jag skulle gjort igår och tar mig till jobbet med cykeln, skriver, äter lunch med en kollega. Har ett bra samtal med henne. #metoo skallar uppfriskande över världen och skakar om Sverige, mig, alla.

Gör en tur i tvättstugan, kör några maskiner, hänger upp, stryker några skjortor. Tittar på Champions League, Real Madrid mot Tottenham i en sällsynt underhållande match.

Onsdag:

Klockan ringer tidigt. Det ska den göra. Min koas är ställd mot Säter. En vän, vars mamma nyligen har gott bort, behöver hjälp med skjuts hem till Göteborg. Jag vill passa på att färdas när det är mörkt upp till Alingsås för att möta ljuset när vägarna blir sämre och viltet kanske håller sig i skogen.

Jag smiter ut ur staden innan vägtullarna slår om från streck till nio kronor. Trafiken är gles och jag kan själv välja min fart inom rimliga gränser.

Färden mot ljuset. Foto: KAI MARTIN

Först upp mot Vårgårda, kanske Vara, kommer ljuset. Jag tvingas stanna innan Skara av nödvändiga skäl, men fortsätter med styv fart. Kommer till Örebro, tankar och fortsätter förbi Lindesberg och upp genom Bergslagen, förbi Fagersta, Hedemora och kommer fram klockan elva. Något som överraskar min vän, som hade räknat med ankomst någon timme senare. Han har varit minutiös i sina förberedelser. Allt är ihoppackat, lägenheten skinande ren och det tar inte lång tid att packa bilen full med det som ska med.

Vi ska lämna lite prytlar och nycklar innan vi kan åka söderut. Men på fastighetskontoret har de lunchstängt mellan elva och ett, generöst, så vi passar på att få oss något till livs. Rotmos och fläsklägg, stadig husmanskost, som är suveränt tillredd. Så gör vi lite sightseeing i Säter, besöker hans barndoms kvarter, ser Säters sjukhus på håll, sågverket, badstället, friluftsmuseet, alla timmerstugor i centrala byn. Historien ropar.

Historisk promenad. Foto: KAI MARTIN

Så mot Göteborg genom ett höstvackert Sverige. Motsatt väg som jag kom. Kort stopp i Laxå och vidare hem. Mörkret har börjat komma när vi når hans adress. Allt lastas ur och bärs upp och in till ett nytt hem. Förutom en vacker skinnväska fullastad med tidningar och hemligheter, som jag får för hjälpen.

Middag med familjen. Åter Champions League. Åter underhållning. Benfica–Manchester United. Sömn.

Torsdag:

Har medvetet en ren dag, förutom en lunchdejt med en vän. Plockar ihop i tvättstugan. Stryker rent, viker ihop, levererar till var och en. Gör mig i ordning och cyklar ner till Järntorget.

Vi kommer ungefär samtidigt, styr kosan mot Bombay, den indiska restaurangen. Vi kommer en stund efter lunchrusningen och får bord direkt, sätter oss ned, beställer och stämmer av våra liv. Äter upp maten, dricker vårt vatten och bestämmer oss för kaffe på Cigarren. Efteråt följs vi åt för en promenad. Jag hinner knappt låsa upp cykeln förrän en bekant till min vän kommer tillsammans med en kompis. Det är slitna herrar som kommer direkt från rökande av substanser som jag håller mig ifrån. Jag kommer i samspråk med den äldre, några år fler än jag, som beklagar sig för att han rökt på och vad ska barnbarnen säga, och han som ska sälja Faktum… När vi bryter upp tackar jag för att inte jag hamnat där.

Dagen går i sitt stilla mak. Lagar mat, men låter Z plocka undan.

Kvällen ska ägnas åt humor och allvar. Olof Wretling har sin föreställning på Storan, yngste sonen följer med och vi roas. Det är en sällsam berättelse han har på scen, Olof Wretling, om diagnoser som ställts honom från det han har varit liten. Om sorg och egenanklagelser, om befrielse när ordens kraft kommit att stå honom bi.

Fredag:

Startar morgonen med hockey. Fast först efter frukostgröten och stillsam väckning av fru. Fikar efteråt. Den ömmande skinkan är lite bättre. #metoo skallar starkare för varje dag. Dejtar en vän för fika, vi ses på Järntorget, går mot Auktionsverkens innergårdar, träffar en vän till min kamrat, blir presenterad och hör namnet Fredrik, får förklarat senare att han är filmare. Märkligare blir det på kvällen då det visar sig vara Kim Anderzons son vars film ”Den skalliga primadonnan” visas på kvällen, som jag inte missar.

Min vän bjuder på kaffe och undrar om jag vill ha något till. Det blir hälsovådligt, men en dammsugare. Vi samtalar, försöker famna allt som inte berättats sedan vi senast sågs; barn, familj, jobb, musik, böcker…

Klassisk fika.

Vi sitter utomhus för vädret tillåter det och Auktionsverkens gamla gårdar har vårdats. Det är en trevlig miljö som andas Berlin och jag längtar dit.

Efter hockeyn hade jag handlat. Planerar mat för kvällen, fläskfilé med champinjoner, lök, vitlök, dijonsenap, tomatpuré, crème fraîche samt cocktailtomater. Ris till. Och vin. Z hade dagen innan köpt ost, som blir vår dessert till filmen och senare ”Skavlan”.

Under middagen pratar vi #metoo. Min hustru är klok. Jag försöker bli det också.

Lördag:

Vaknar tidigt. Väcker inte Z. Läser lite. Går upp för att göra iordning frukost. Väcker Z, som är morgontrött. Vi möts så småningom vid frukostbordet och sträcker ut med mat och tidningsläsning. Kanske de sista stunderna med GP, där min prenumeration upphör. Men, förutom räkningen, har ingen hört av sig om jag verkligen inte ska fortsätta. Bra jobbat. Trots att jag var vid tidningens monter på Bok- och biblioteksmässan, talade med dem och blev lovad att bli uppringd.

Z tar en lat dag. Jag gör mig i ordning för jag har blivit inbjuden till hockeyn mellan Frölunda och Skellefteå. Men inte nog med det, legendaren Niklas Anderssons tröja ska hissas vid en ceremoni.

Niklas Andersson hyllades välförtjänt. Foto: TOMMY HOLL

Rörda söner Noah och Lias Andersson när pappa Niklas hyllas. Foto: TOMMY HOLL

Det blir känslosam inför fullsatta läktare. Gamla lagkamrater till den förre Frölundaspelaren är på plats, laget, förstås, alla med nummer 24. De i livet som fått sina tröjor hissade (Patrik Carnbäck, Stefan Larsson, Lars-Eric Lundvall, Ronnie Sundin, Jörgen Pettersson). Så Niklas Andersson, hans fru och söner. Det är en strålande manifestation för en spelare som betytt så oerhört mycket för laget under den period han spelade där. Väl värd en hyllning.

Matchen blir en kvart försenad och starten i första perioden är lite trevande från båda lagen. Men där hemmalaget tar kommandot och radar upp chansen utan att riktigt komma till.

2–0 av John Nyberg. Foto: TOMMY HOLL

Det dröjer till andra perioden. Ja, 13 sekunder in, då Joel Lundqvist vinner en tekning, som går tillbaka till Ramsus Dahlin, som dansar in sidled och knäpper iväg ett skott som ställer en skymd Skellefteåmålvakt. Frölunda tar sedan ledningen med 2–0 innan Skellefteå jagar ikapp och kvitterar. Återigen lite onödigt, där laget inte kan skaka av sig motståndarnas gnuggande och därmed skapar lägen som blir mål. Och fortfarande darrar Frölundas försvar. Nu kan laget tacka Johan Mattssons målvaktsspel. Jag vet inte hur många svåra räddningar han gjorde, framför allt nere i gubbhörnet mellan klubbhandske och benskydd. Men han löste det mesta med bravur.

Övertidsmålet som gav vinst för Frölunda, kan diskuteras. Men det blev vinst.

Väl hemma blev det repris på gårdagens kost plus ost och vin. Men nu till ”Så mycket bättre” och ”Skyfall”, som reklamavbrotten dödade fullständigt. Ja, så mycket att jag gick och la mig. Men… jag har sett filmen förut.

Svidande satir på Stadsteatern

Posted on september 28, 2017 av Kai Martin

Teater:

TIDNINGSHUSET SOM GUD GLÖMDE

GP:s rekonstruktion synas och spelas syrligt på Stadsteatern. Foto: OLA KJELBYE

Av: Gertrud Larsson.

Regi: Michaela Granberg.

Med: Sven-Åke Gustavsson, Lisa Lindgren, Victoria Olmarker, Victoria Dyrstad och fredrik Lundin.

Scenografi: Henrik Ekberg.

Kostym: Ingrid Trullijo Berg.

Mask: Maria Agaton.

Ljud: Christian Abrahamsson.

Ljus: Tommy Carlsson.

Ibland överträffar verkligheten dikten. Men dikten kan också ta verkligheten som en språngbräda till något annat. Som Gertrud Larssons bitska pjäs om GP:s rekonstruktion, om skattemiljonerna som gick för att rädda Göteborgstidningen från ond bråd tidningsdöd.

Hon gör det pedagogiskt. Följer historien tillbaka till 70-talet och berättar den emellanåt i direkt tilltal så att publiken inte ska missa sanningshalten. På scen fem skådespelare som bjuder upp publiken till en virvlande satir, där Lisa Lindgren raskt iklär sig rollen som koncernen Stampens verkställande direktör Tomas Brunegård. Ivrigare ändå är Victoria Olmarkers Peter Hjörne, först ut av de båda. Så simsalabim har vi kvällens huvudaktörer. De som i sin girighet och iver gjorde affärer som äventyrade företaget. Men kanske än värre alla dess anställda, som sträcker sig långt utanför GP:s spridningsområde.

Om detta kan det alltså berättas och så görs.

Sjävklart finns det många sidor på detta märkliga mynt som kastats i svensk publiceringshistorien. Men Gertrude Larsson är påläst, använder sig, om jag inte helt missat det, av direkta citat från presskonferenser och artiklar. Det blir initierat. Men självklart också raljant. För här handlar det inte om att förstå duon Brunegård och Hjörnes gärningar eller att hitta deras orsak bakom. Men ibland behöver en historia bli god, då är det inte alltid nödvändigt att söka alla svar eller låta alla sidor komma till tals.

Poängen står över det hela. Som i ”Tidningshuset som Gud glömde”.

Harry Hjörne (Sven-Åke Gustavsson) bannar och tröstar sin sonson. Foto: OLA KJELBYE

Första akten skapar grunden, är mer dokumentär, om nu uttrycket ska användas i detta sammanhang av satirisk pjäs. Andra akten är ett rent drömspel och kanske är de båda akterna aningen löst sammansatta i fogarna. Men helt klart är Alice Teodorescu närvaro som vampyr en scen med bett. Precis som Harry Hjörne, Peter Hjörnes farfar, som går igen och läxar upp sonsonen. För att inte tala om parodin på Bergmans ”Sjunde inseglet” där replikföringen delvis är hämtad från den klassiska schackscenen. Men där det är Tidningsdöden som går vid Peter Hjörnes sida, som får respit på ett okonventionellt sätt.

Ja, humor i stort slag med en ensemblen som älskar varje minut av denna scen. Väsentligt bättre än ”Oscarsrevyn” tvärs över gatan.

Så är Göteborg emellanåt en liten stad. Det stora teaterhuset målar upp en svart satir över det stora tidningshusets förehavande. Där surar de inblandade istället för att anta utmaningen.

Varför inte hyra in sig på första raden…? Jag vet inte vem som skulle få den största överraskningen, tidningsmännen eller skådespelarna.

Göteborgs stadsteaters höst går mot en ny vår

Posted on augusti 19, 2017 av Kai Martin

Traditionen bjuder att Göteborgs stadsteater under Kulturkalaset bjuder på en peepshow av vad som komma skall.

Det är ett fullmatat smörgårdsbord med mer eller mindre ambitiösa smakprov från den kommande säsongen. Ingen dum idé, för mycket som görs – om än i den yttersta lilla skalan – fungerar som aptitretare.

Jag självklart finns det givna succéer, hur de nu än kommer att hanteras av regissörer och ensembler, vilken inramning de än får i form av smart – eller osmart – scenografi, vilket soundtrack som skapas, vilket ljus som sätts, vilka dramaturgiska finesser som kommer ge pjäserna skärpa eller uddlöshet.

På rak arm vågar jag drista mig till att Tomas von Brömssen i rollen som Karl Gerhard i ”Karl Gerhard – en fantasi om en revykung” av Irena Kraus med Eva Bergman som regissör med premiär den 3 november blir en kassasuccé. Förmodligen också kritikerrosad.

Ja, det blir fokus på revykungen försommaren 1940 Norge och Danmark har ockuperats av Nazityskland, Karl Gerhards går till sitt angrepp med sin välskrivna och giftiga ”Den ökända hästen från Troja”, som blir en fråga för både Hitler, UD och Per Albin Hanssons regering.

SAMSUNG DIGITAL CAMERA

Karl Gerhard i Tomas von Brömssens gestalt. Foto: KAI MARTIN

Rent publik kommer även tunga pjäser som August Strindbergs ”Hemsöborna” (premiär 2 mars), med Özz Nûjen som Karlsson och Mia Höglund-Melin som madam Flod, Selma Lagerlöfs ”Gösta Berlings saga” (premiär 15 december), med återvändarna Anna Bjelkerud, Jakob Eklund och Adam Lundgren, samt ”Utvandrarna” (premiär 8 september), Vilhelm Mobergs romansvit, i ny dräkt med den konstnärlige ledaren Pontus Stenshäll som uttolkare, utmanare och regissör. Här kommer musiken spela roll med svenska skillingtryck för att accentuera texten och scenspelet. Precis som i ”Hemsöborna” där Daniel Lemma kommer spela Taube och andra skärgårdsklassiker interfolierat i handlingen.

SAMSUNG DIGITAL CAMERA

Daniel Lemma som soundtrack till ”Hemsöborna”. Foto: KAI MARTIN

Ett genomgående tema på Stadsteatern i ”svenskhet”, där man vill ställa frågor, göra sig till uttolkare av begreppet och ge svar istället för att andra definierar det. Klokt och spännande. Det är en tid av mycket frågor kring temat, där dualismen blivit norm, där vi ställs mot dem, istället för vi tillsammans.

Men det finns andra utmaningar under temat här och nu. Jag kan inte låta blir att jag hoppas på en rannsakan av ”Tidningshuset som gud glömde”, hyllade dramatikern Gertud Larssons pjäs om turerna kring Stampen, rekonstruktionen och Göteborgs-Posten med flera tidningar. Och minsann om inte Harry Hjörne dyker upp porträttlikt spelad av Sven-Åke Gustavsson.

SAMSUNG DIGITAL CAMERA

Harry Hjörne går igen i ”Tidningshuset som gud glömde”. Foto: KAI MARTIN

För sannerligen, där finns frågor att ställa och svar som behöver ges parat med en intrig som kan bjuda på god underhållning ur mer än ett lokalt perspektiv. Pjäsen har premiär 23 september.

Det var tidigt i juni 50 år sedan Beatles album ”Sgt Pepper’s Lonely Hearts Club Band” kom ut och skakade och gjorde om musikvärlden. Det tar Göteborgs stadsteater fast på med ett av världens främsta uttolkare av det legendariska bandets musik, Pepperland från Göteborg, som ledda av Adde Malmberg som konferencier kommer bjuda på varje spår från plattan – ja även ”Within you without you” – tillsammans med historiska tillbakablickar, anekdoter och gästspel av gäster, alla 64 år gamla. Uppsättningen har premiär den 21 september, en liten olycklig krock när det är två andra stora premiärer i stan: Bo Kaspers Orkester på Rondo och Oscarsrevyn på Lorensbergsteatern.

Pjäs2

Pepperland spelar Beatles bättre än de flesta. Foto: KAI MARTIN

Musik blir det också i Carina M Johanssons ”De ensligas allé – Dylan, min bror och jag”, som hon inte bara har skrivit utan och regisserar och tillsammans med musiker gestaltar. Premiär 23 februari.

SAMSUNG DIGITAL CAMERA

Carina M Johansson bjuder på känslor och empati. Foto: KAI MARTIN

Till klassikerna ovan sällar sig också ”Flugorna – allt är ditt fel” av den rebelliske existentialisten och den nekande Nobelpristagaren Jean-Paul Sartre. Norska stjärnregissören Angelina Stojcevska regisserar uppsättningen som har premiär på Lilla scen 30 september.

Från Frankrike kommer också Sverigepremiären av ”Underkastelse” (premiär 12 januari) av kontroversielle Michel Houllebecq. En monolog och utmaning som skicklig Fredrik Evers antagit.

Backa Teater står kanske ändå för de främsta utmaningarna. Inte bara för teaterns uppdrag att spela för en yngre publik utan också på vilket sätt den väljer att göra det.

Journalisten Ylva Mårtens har intervjuat barn från Göteborg i 10–12-årsåldern om livsavgörande händelser eller val i de ungas liv. Av detta underlag har sedan ”Som att jag ska bestiga Mount Everest på tio minuter” skapats. En pjäs av Johanna Larsson och Kristina Ros med premiär 23 februari.

”Tynneredsprojektet” bygger också på autentiskt material och förhandsinformationen jag såg bjuder på dramatisk fakta från barn i vår närmaste närhet, barn som blottar sitt mörka jag. Uppsättningen, under ledning av regissör Gunilla Johansson, har urpremiär den 20 april, för barn och stora från 15 år.

Gunilla Johansson är också med i Stefan Åkessons ”Glängtan” med urpremiär 4 oktober, en förställningen för de yngre barnen.

SAMSUNG DIGITAL CAMERA

Backa Teater, för de stora upp till de äldre och vuxna barnen. Foto: KAI MARTIN

På Backa Teater kommer också ”Jeanne d’Arc” spelas (med premiär den 16 september) och Mattias Anderssons uppsättning ”Skuggorna av Mart” baserad på Stig Dagermans pjäs. Premiär den 24 mars.

Jo, det artar sig mot en omtumlande scenhöst på några av de mest etablerade teaterhusen i Göteborg. Samtidigt finns det så mycket mer, inte bara på Göteborgsoperan, Folkteatern, Angeredsteater utan alla fristående scener.

Det är lätt att missa något, men värt att se mycket.

För mer information läs här.

Klubbland – en hyllning inte bara till Håkan

Posted on april 22, 2017 av Kai Martin

När Liseberg kastar ut Evert Taubes värld för Håkan Hellström är det naturligtvis en krass beräkning som ligger bakom.

Den i och för sig fina utställningen nära Stora scenen lockade inte tillräckligt med folk; i valet nostalgi och här och nu blev det enkelt.

Lisebergs nöjesansvarige Per Alexandersson kan inte ha varit svårövertalad när det kom på tal att Håkan Hellströmhyllningen ”Klubbland” skulle ersätta.

Så nu har den haft premiär och intresset är stort, för så är det Håkan Hellström väcker känslor och det är ingen tillfällighet att han lockar flera utsålda Ullevikonserter; han förmår också att leverera på denna Sveriges största aren som ingen annan svensk artist någonsin varit i närheten av.

Klubbland – en inblick i Håkan Hellströms fascinerande väg mot framgång.

Klubbland kan ses som en förstoring eller fokusering av just den delen som handlar om Håkan Hellström i utställningen om Göteborgs musikliv som ställs ut på Göteborgs stadsmuseum.

Den är inspirerad av Bowie utställningen, som först visades på Victoria & Albert museum i London 2013 för att vandra över världen. Men också av mindre poputställningar som den om the Jam, som jag såg i samma stad 2015.

På Liseberg förstoras alltså allt, men sätts samtidigt i sitt sammanhang.

Göteborgs musikhistoria har en relevans i Hellströms musik, det speglas väl i Klubbland där utställningen börjar med fanziner från punktiden i 70-talets slut och senare en bild från svensk pops främsta 60-talsband Tages. Ja, det blir Broder Daniel, det är Håkans vurmande för the Jam, tidningsklipp och braskande rubriker samsas med kläder, foton, möjligheter att sjunga i en Håkanlåt, plåtas med honom och slutligen gå på Ullevi för att förenas med 70000 från i somras.

Jo, Håkan Hellström förenar det mesta och flesta och Klubbland visar väl varför. Inspirationerna är många och han döljer väldigt lite av det, något som blir tydligt här.

Och visst är jag smickrad av att närvara med lite tidningsklipp och som omslagskille till ett av fanzinen som visas. Men framför allt är jag fascinerad över Håkan Hellströms väg till framgången och den accelererande fart han haft sedan genombrottet 2000.

Liseberg gör inga utfästelser om hur länge Klubbland kommer vara kvar i lokalerna. Men intresset är stort och jag är övertygad om att det kommer så vara över överskådlig tid.