När jag, hösten 2011, blev omplacerad från nöjesreporter till sportreporter blev bandyn min räddning. Det hade uppstått ett glapp när KK – Kenneth Karlsson, uppskattad och kunnig sportreporter – tvingades att kasta in handduken, som jag utnyttjade. GT hade då att bevaka, gärna på plats, fyra elitlag i bandy: Gais, IFK Kungälv, IFK Vänersborg och Villa Lidköping.

• 

• 

Jag kastade mig in i denna vilda dans med iver och en stor portion okunskap, som jag räddade längs vägen och stärkte med insikter, respekt för sporten och de hårt jobbande lagen. Jag blev förälskad i sporten, denna så svåra, intensivt snabba och omväxlande sport, där en anteckning, en stunds förlorad fokusering, kan göra att man missar både ett eller två mål. Det hände att jag, som någon januarimatch i Villa Villerkulla, Villas hemmaarena i Lidköping, mellan hemmalaget och starka Västerås, kunde bli alldeles andfådd, som om jag spelat själv. Min första bandysäsong gav också min första bandyfinal på plats, då Villa efter en stark säsong knep finalplatsen mot favorittippade Sandviken. Det blev en final sent att glömma, där Sandviken dominerade första halvlek och bara skulle defilera in mot slutsignal, men där Villa skakade av sig finalnerverna och plockade in mål efter mål i jakten på en kvittering och en förlängning. Sandvikens målvakt Joel Othén fick vantarna på det som kunde blivit Villa kvittering i slutminuterna när lagets stjärna, Daniel Andersson, sköt från vänster ur snäv vinkel. ”Han flaxade som en kolibri”, var den besvikna Villaspelarens kommentar efteråt till en, återigen, andfådd GT-reporter i Studenternas environger.

Efterlängtat SM-guld

Det har blivit några SM-finaler sedan dess för Villa, men inte för mig. Åtminstone inte på plats. Men det kommer. För två år sedan fick så Lidköpingslaget sitt efterlängtade, första, SM-guld. Men då var jag på väg hem från Los Angeles, tog del av rapporteringen från matchen via Sportbladet och kunde, väl hemma, se matchen på SVT Play.

Då hade Daniel Andersson lagt skridskorna och sitt gamla susp (jag gjorde ett reportage om honom och fick se det sunkigaste suspensoarer ever, en relik från hans år som proffs i Ryssland… ja, förmodligen från starten som ung i Nässjö)på hyllan. Så något SM-guld med det lag han tjänat mest och bäst blev det aldrig.

Förra året tog sig Villa återigen till final. Denna gång mot Edsbyn. Men där knöt det sig rejält för västgötarna, igen, och matchen blev aldrig ens dramatisk.

Märkligt covidår

Nu, detta märkliga covidår, ställdes så Villa Lidköping mot AIK bandy; två av Sveriges mest hårdsatsande bandylag i en rätt så logisk final, där de förra Villaspelarna Johan Esplund (som spelade final förra året för det förlorande laget) och, just, Daniel Andersson hamnat efter, förmodar jag, fina ekonomiska villkor i AIK (nota bene, i bandy handlar det aldrig som stora pengar, så det är begripligt att man vill ha in slantarna). En värvning som väckt ont blod hos Villasupportrarna, där några tramsigt nog gick till hot och överdrifter (hör ni, livegenskapen fick aldrig fotfäste i Sverige och via Magnus Erikssons Skarastadga 1335 upphörde landet med trälar). Så, jo, det här skulle redan på pappret bli en holmgång något över det extra.

Nej, det blev aldrig en folkfest. Restriktionerna ställde till det, så istället för strålande sol på Studenternas i Uppsala inför 20000–250000 blev det en publiktom Revoverhallen i studentstaden istället. Nu fick man bänka sig framför teven och det skulle inte dröja förrän dramatiken drog igång.

Misstag ger mål

Elitseriens vassaste målskytt, Villas Christoffer Edlund skjuter i första minuten ur snäv vinkel, men utanför. I fjärde minuten tappar Johan Esplund boll långt nere på egen planhalva och Joel Broberg gör inget misstag med AIK-målvakten, snart 47-årige, Andreas Bergwall och gör 1–0. Knappt hinner spelet starta igen förrän AIK-stjärnan, en av Sveriges, ja, kanske världens bästa bandyspelare, Erik Pettersson blir omkullriven i Villas straffområde. Men domare Christoffer Adelsjö slår bort den straff som borde ha varit.

Men AIK skakar av sig det, kvitterar minuten efter genom Sebastian Ytterell. Det böljar fram och tillbaka i spelet, men det är trots allt Villa som har det dominerande bollinnehavet. Det syns tydligt att Villa har studerat hur AIK-försvaret står för långbollarna är i legio med lyror som singlar över planen för att friställa högt cirklande Christoffer Edlund. Men han blåses av för offside vid de tillfällen som ges, istället är det Petter Björling, den så Villasolidariske spelaren oavsett position, som smiter upp. I en märklig situation där samtliga spelare, inklusive Björling själv och Bergwall, väntar på signal för offside är just Petter Björling den som vaknar till och gör 2–1 i den 23 minuten.

Upprörda känslor

Upprörda känslor hos Solnalaget, förstås, men för tv-tittaren är det svårt att avgöra när bollen slogs och var Björling stod då. Så tar Villa fortsatt tag i spelet, Andreas Bergwall får visa varför han fortfarande är en av världens bästa målvakter med räddning på räddning på chans efter chans. När så Villa hämtar andan precis innan signal för halvtid smiter AIK:s Tobias Nyberg snyggt in i straffområdet efter en Zlatanpassning av Daniel Andersson där Johan Esplund på sedvanligt manér balanserat sig igenom en tilltrasslad situation och levererat ett öppnade pass. 2–2 och vila i en tillställning som redan efter 45 minuter hade allt.

Det skulle komma mera.

Villa fick ju sitt slutspel mot semifinalmotståndarna Sandviken präglat av covidfall i lagen, både motståndarna och det egna spelarna i Villa drabbades. Det innebär ju att lungorna tar stryk, om det vill sig illa, så att Villas spelmässiga dominans tog stryk i andra, var kanske inte så konstigt.

Ett lägre tempo passade AIK bättre, men ändå lyckades Villas Christoffer Edlund på måltjuvsvis trycka in 3–2 snyggt framspelad av Joel Broberg i 54 minuten. Några minuter efter gör Petter Björling återigen mål, återigen på en situation som VAR-rummet (om det nu hade funnits i bandyns SM-final) kanske viftat bort för offside. Men samtidigt, Villa har studerat AIK:s försvarslinje inför finalen. Uppenbarligen var det en medveten strategi att straffa Solnalagets högt ställda försvar med lyrbollar, som nu hittade rätt. För inte bara var Petter Björling med utan också Tim Persson. Självklart kunde inte Bergwall reda ut den 2–0-situationen.

Knyter inte ihop säcken

Med 4–2 gjorde nu Villa det som laget inte borde. Istället för att hålla i boll, spela sitt spel, försökte laget knyta ihop säcken och lägga sig på försvar. AIK:s bollskickliga individualister älskade ju den utmaningen och skapade inte bara chanser, utan utnyttjade dem. Ur snäv vinkel prickskjuter Erik Pettersson in reduceringen i 65:e minuten; ett skott som Villas Jesper Thimfors kanske borde ha tagit, för visst hamnade den 190 (i strumplästen) väldige målvakt lite ur position.

Med Villa på försvar kunde AIK trycka på och när Villa försökte försvara sig mot bolltrollkarlarna i Solnalaget… ja, då kom förseelserna. Först Joel Broberg (71:a minuten). Sedan Martin Andreasson (75:e). Med två man av banan blev övertaget för stort för AIK och bara sekunder efter den sistnämndes utvisning slog Daniel Andersson in kvitteringen på volley, ett skott som Thimfors var på, men aldrig lyckades styra utanför.

Dramatik…? Ja. Men det skulle komma mera. Två trötta lag öppnar för chanser åt båda hållen. Klockan tickar ivrigt mot ett avgörande i sudden. Johan Esplund drar i slutsekunderna av ordinarie tid på sig en utvisning, men trots en spatiös tilläggstid klarar Villa inte att avgöra.

Nära ögat

Detta till trots, AIK:s Tobias Nyberg kommer in från sin högerkant på tilläggstid, skjuter, men Jesper Thimfors flaxar till med vänsterarmen och styr bort bollen. I anfallet efter kommer Villas store, lille spelare Tim Persson in i AIK:s straffområde, rivs ner och straff utdöms… men! Domarteamet ändras sig. AIK:s försvarare Linus Pettersson träffar bollen innan han klipper Tim Perssons ben.

Så…

Sudden, it is. Dramat fortsätter. Fem minuter in drar AIK:s Ilara Moisala på sig en utvisning. Villa ligger på, men när Martin Andreasson minuterna senare utvisas för andra gången utjämnas oddsen. Så åker AIK:s ryss, Alexandr Kim på en tiominutare i nionde förlängningsminuten och fördel Villa med spelövertaget.

Men det är tröttkörda spelare, som ändå håller ett virvlande tempo. Spelet väger jämnt för att emellanåt brisera i någon chans som avstyrs av duktiga målvakter. Sidbyte och fortsatt dramatik. Johan Esplund dräller återigen med bollen, ånyo är Joel Broberg framme, men ännu en gång avstyr Andreas Bergwall förtjänstfull. Anfallet efter får till en dramatisk hörna för AIK med räddning av Thimfors, kalabalik på mållinjen, men ingen boll över densamma.

• 

• 

Så vänder allt, Joel Broberg driver upp bollen, skjuter med en benparad av Bergwall där kamikazepiloten Christoffer Edlund kommer flygandes på returen. Bollen rinner ifrån honom, men en klubba, eller bollen, träffar honom i ögat och han blir liggandes med svåra smärtor. In med läkare, spelavbrott, andhämtning och spänningspåslag. Med svullnad vid höger öga reser sig Edlund upp, förs till avbytarbänken. Spelet startar och med bara någon minut in på den fördröjda andra sudden-kvarten kommer avgörandet. Självklart är det Villas lagkapten Martin Karlsson avgör ett av svensk sports främsta och största drama. Ett skott från höger som inte ens Andreas Bergwall kan klara. AIK står Puh! Och tack! AIK bandy står utan sitt första SM-guld på 90 år. Villa med sitt andra på herrsidan sedan på tio år efter att ha spelat flera finaler. Damerna tog ju sitt första för en vecka sedan. Grattis.