”Vi är barn av vår tid” – regi Pontus Hjortén, Sverige

!!!!

Att Pontus Hjortén är en strong dokumentärfilmare/-regissör visade han med ”Fotbollens sista proletärer” (2011) – där han effektivt skapade än mer drama kring IFK Göteborgs sensationella Europaäventyr på 80-talet. När han nu tar sig an Nationalteatern är det med en fix idé om att samla styrkorna från förr för att fira 50 år. Det är lättare sagt än gjort. Medlemmarna, innovativa och expressiva då, ligger och jäser i ett antal surdegar. Konstellationer inom gruppen kan umgås. Andra inte. Kameran följer allt skoningslöst, men med ödmjukhet och, märkligt nog, stor respekt.

Pontus Hjortén ger inte upp och gräver samtidigt djupare och djupare i Nationalteaterns gärningar. Det som från början var en teatergrupp i Lund och som sedan hamnade i Göteborgs förorter. Där kom de snabbt att skriva för människorna, främst ungdomarna, där. Pjäser i tiden som fortfarande är skrämmande aktuella med sin ämnen om utanförskap, missbruk och kriminalitet. In kom musiken som fick förtydliga pjäserna och som senare gav två falanger: teatern Nationalteatern och Nationalteaterns rockorkester.

Filmen är uppdelad i två akter och Pontus Hjortén låter tittarna följa med på en svindlande och intensiv färd från dåtid och nutid, snyggt klippt i eleganta skiftningar och tillbakablickar. Researchen har varit föredömlig, foton, filmer, tv-inslag och dåtida intervjuer växlas med nya. Någon lite onödigt miss stör, som stavningen av Bernt Andersson och uppgifterna om Pär-Arne Jigenius, som var redaktionschef och ansvarig utgivare på GT (inte GP) när texten som det refereras till skrevs. Men det är randanmärkningar. Om det blir en återförening av Nationalteatern…? Se filmen.

”Flee” – Jonas Poher Rasmussen

!!!!

På samma sätt som Jasmila Zvanics ”Quo vadis, Aida?” blottar den fruktansvärda bakgrunden till massakern på över 8000 bosniaker i Srebrenica kläder dansken Jonas Poher Rasmussen av flyktingars dilemma in till bara benet. Den animerade filmen om Amins flykt med sin familj från Kabul för över 20 år sedan är smärtsam, klaustrofobisk, insiktsfull och en dramatiskt komponerad dokumentär. Det är svårt att föreställa sig att leva ett gott liv i sitt hemland där allt plötsligt ställs på ända och flykt är den enda möjligheten; Jonas Poher Rasmussen lyckas med empati och en stark berättelse, som nystas fram.

””Molecules” – Andrea Segre, Italien

!!

Filmaren Andrea Segre är i Venedig för att söka sina faders rötter. Slumpen gör att han filmar en stad som samtidigt stängs ned på grund av pandemin och töms på turister. En märklig tomhet och stillhet inträder. Filmen fångar detta, vi får möte gondolierer som vrickar fram sina farkoster i öde kanaler, gatuförsäljare som står med sina stånd utan att ha några kunder. Växelvis väver Andrea Segre snyggt in smalfilmer han hittat från faderns kvarlåtenskap, filmer från Venedig, raspiga, stumma, som effektivt talar från andra decennier.

”La Veronica” – Leonardo Medel, Chile

!!!

Leonardo Medels film utgår från influencervärlden och är filmad stramt, som i en ram, kring Veronica, fotbollshustruns, och hennes Instagraminlägg. Det är effektivt, snabba klipp från olika situationer där framgång och yta också visar på det motsatta. Stämingen i ”La Veronica” skruvas sakta åt mot det otäcka, drama blir till något thrillerartat med ett slut som ger en fadd smak i munnen.

”Knackningar” – regi Frida Kempff

!!

Stämningarna i ”Knackningar”, baserad på Göteborgsdramatikern Johan Theorins novell, sätter snabbt tonen. Molly, som lider av mental ohälsa, är utskriven från sjukhuset, flyttar in i en ny lägenhet, men börjar snabbt höra ljud som skoningslöst fortsätter och pockar på uppmärksamheten. Hon misstänker granne efter granne, som hon också konfronterar. Men hennes sjukdomsbild ställer också till det; är det trots allt inne i hennes eget huvud som allt utspelar sig…? ”Knackningar” är inte dum som idé, men blir en smula för förutsägbar. Däremot spelar Cecilia Milocco övertygande och med stor närvaro och medverkar till att skapa den klaustrofobi som hudlös möter tittarna.

Lockdown cinema – en samling kortfilmer

Filmfestivalen har också bjudit på ett tiotal kortfilmer där ett gäng autörer skapat fritt under pandemin. Korta reflektioner med mer eller mindre ambition, men där resultatet väldigt lite har lockat till eftertanke och intresse för min del.