En dryg vecka

Tiden rinner. Tiden kryper. Tiden krälar. Tiden löper. Allt beroende på vad man har för händer. Eller inte.

Min tid rusar. Kanske den utmätta också. Men framför allt den vardagliga.

Jo, ja, jag har alltid haft mycket att göra. Har alltid velat ha det så. Men, och det ska erkännas, med arbetslösheten krävdes det mer att fylla agendan än då jobbschemat pockade på uppmärksamhet.

Från 1 september ändrades ju allt det. Jag blev med jobb, Fick plötsligt ansvar för nöjessidor i Göteborg Direkt. Gick knyta an till alla kontakter jag tidigare haft, fick chans på nya, hamnade i jobbmöten, träffade nya och gamla relationer. Hamnade i ett stim.

Det, i sin tur, har gjort att ambitionen med denna min blogg kanske har vacklat. Men jag ska försöka vara stadig. Det är trots allt skillnad på skrivande här och i en tidning.

Men i det flöde av händelser som runnit under mina broar den dryga senaste veckan har jag också känt ett behov av att bara pausa, andas ut, andas in. Bloggen kan vänta. Jag har kört ett race och kommer aldrig komma i mål förrän den feta damen sjunger. Jag är inte där. Än.

Så. Låt mig göra en summering från förra lördagen till nu, denna söndag.

Lördag:

Går på Pustervik. Ser fram emot Lustans Lakejer, som jag inte har sett på år och dag. ja, inte sedan någon spelning på Jazzhuset tidigt 00-tal, eller kanske till och med slutet på 90… jag vet inte.

Bandet flörtar med mina sinnen. Hela tredjealbumet ”En plats i solen” ska framföras på nu mer klassiskt manér. Generöst har jag beretts en plats på gästlistan. Jag tackar för det, minglar med vänner, pratar mer med andra, mindre med en del. Träffar före detta GT-folk, stämmer av, försöker göra min röst hörd i massans sorl. Det är fullt. Det är trångt. Det är förväntansfullt.

Jag tillhör dem som hoppas och vill. Framför allt eftersom bandet har lockat hit dåvarande producenten och förre Japankeyboardisten Richard Barbieri, en ikon och syntmakare av rang.

Vecka1

Eleganter i ett trasigt ljud. Foto: KAI MARTIN

Det utlovade klockslaget för starten av konserten överskrids med en halvtimma. Ett kort intro bjuder upp till albumet. Men från start störs konserten av dåligt ljud där bastrumma och bas slår ut alla ljuva nyanser. Det håller dessvärre i sig. När Kinde och hans mannar dessutom valt att inte spela albumet från start till mål utan kastar om i låtordningen fasar min förtjusning ut. Synd. Lustans Lakejer är för eleganta för att drabbas av dåligt ljud. Den oundvikliga melankolin, mondäniteten, den blasé livserfarenhet som musiken och texterna utstrålar kräver den bästa av inramningar.

Jag hälsar på bandet efteråt. Får möjlighet att prata med Richard Barbieri och säger att jag inte sett honom på scen sedan Japan spelade på Stockholms konserthus för 35 år sedan. ”Åh,” svarar han, ”det var senast jag bar kostym på scen”.

Inser efteråt att jag nog ljög. Såg honom med David Sylvian på Hammersmith Odean kring millennieskiftet. Nog bara han kostym då med. Två lögnare i medelålderns övre gräns.

Söndag:

Jag vaknar av att jag nu kan skriva mig som 61 år gammal. Z ligger bredvid, vill inte att jag ska gå upp före henne och jag som alltid är den som vaknar först, lagar frukost och startar dagen tidigt. Jag sover räv, sträcker ut på tiden, efter att hon har pallrat sig upp och till köket. Slutligen kommer hon, ”väcker” mig med en kyss och en sång, förresten två, svensk och dansk, samt ett vackert dukat frukostbord.

Vecka3

Uppåt  väggarna. Foto: KAI MARTIN

Vi tar tid på oss och när vi väl har klätt oss är det för att gå och se Britt Ignells utställning på Galleri Aveny. Jag har inte träffat henne på 30 år, det är i dag hennes sista dag av utställningen, men jag har följt henne och hennes konst på distans. Nu dags för lite närkontakt.

Här jobbar hin i mindre skala, gör fina skulpturer främst för vägghängning och både Z och jag blir förtjusta, oberoende av varandra, i framför allt en skulptur. Vi får emellertid hålla i slantarna och bara gilla, nicka och kommentera. Dessutom blev det ju samspråk med konstnären själv och hennes fina hund.

Vi går till min gamla adress, Nordhemsgatan 60, där jag tror det ska finnas ett galleri. Jag har fel. Men runt hörnet är det lägenhetsvisning, så det får bli det. En liten ett och en halv på gatuplan. Fint renoverad, men nej tack. Längre ned i backen skyltas om nästa visning. Vi går in, tittar oss hastigt om, innan vi vänder och går ut. Vi bor bra. Men är nyfikna.

Så promenerar vi ner på stan. I hörnet Landsvägsgatan/Haga Nygata träffar vi bekanta, där kvinnan också har sin födelsedag i dag. Vi grattar, tar bilder, skrattar, stämmer av och skiljs åt. Ner på stan, går in på apoteket, vidare ner till Vapiano, där en bekant står utanför tillsammans med en kollega. De jobbar båda på stället, är lite bekymrade då en gäst har svimmat av. Nu väntar de in en ambulans som ska ta hand om gästen.

Vecka4

Mat för födelsedagsbarn. Foto: KAI MARTIN

Vi är lite för tidiga för mat och ska dessutom vänta in Z:s barn som är på ingång. Under tiden smiter vi in på Bengans, pratar med vännen Alex Gabay, blir grattad och smiter ut på Östra Hamngatan. Vi blir tre då den unge mannen kommer med vagnen, går in på Vapiano och inväntar dottern. Hon kommer, vi beställer mat och dryck, som när den väl kommer är alldeles utmärkt. Efterrätt och kaffe blir det också.

I passande pauser under dagen bockar jag av och tackar för födelsedagshälsningar på Facebook, Instagram och via mejl, telefon och sms. När dagen är slut räknar jag in över 700. Jag bugar mig.

Men innan dagen sluter sig går vi på bio för att se ”Blad runner 2049”. Dystopisk, långsam, grym och med ett ultravåld som jag tröttnar på. Men filmen är som en amerikan vill närma sig något av Tarkovskij, den ryske filmskaparen. Vackert på sitt sätt.

När vi kommer hem är det kväll. På trappen sitter min yngste son för att gratulera. Den äldre dröjer någon dag. Älskade barn.

Måndag:

Morgonhockey pockar på sin uppmärksamhet. Jag har hyfsad ordning på spelet. Men efteråt har jag en dragning i höger skinka, som kommer besvära mig resten av veckan.

Jag har jobbet som kallar och har ett intensivt schema efter morgonmötet. Springer från den ena intervjun till den andra, men har lyckats ta fel på den första tiden, som först är i morgon, tisdag.

När jag kommer hem är jag rätt mör.

Tisdag:

Mer hockey är planerad. Men jag låter hockeyn vara för att vila kroppen. Ägnar mig åt stretchning. Gör intervjun jag trodde jag skulle gjort igår och tar mig till jobbet med cykeln, skriver, äter lunch med en kollega. Har ett bra samtal med henne. #metoo skallar uppfriskande över världen och skakar om Sverige, mig, alla.

Gör en tur i tvättstugan, kör några maskiner, hänger upp, stryker några skjortor. Tittar på Champions League, Real Madrid mot Tottenham i en sällsynt underhållande match.

Onsdag:

Klockan ringer tidigt. Det ska den göra. Min koas är ställd mot Säter. En vän, vars mamma nyligen har gott bort, behöver hjälp med skjuts hem till Göteborg. Jag vill passa på att färdas när det är mörkt upp till Alingsås för att möta ljuset när vägarna blir sämre och viltet kanske håller sig i skogen.

Jag smiter ut ur staden innan vägtullarna slår om från streck till nio kronor. Trafiken är gles och jag kan själv välja min fart inom rimliga gränser.

Vecka5

Färden mot ljuset. Foto: KAI MARTIN

Först upp mot Vårgårda, kanske Vara, kommer ljuset. Jag tvingas stanna innan Skara av nödvändiga skäl, men fortsätter med styv fart. Kommer till Örebro, tankar och fortsätter förbi Lindesberg och upp genom Bergslagen, förbi Fagersta, Hedemora och kommer fram klockan elva. Något som överraskar min vän, som hade räknat med ankomst någon timme senare. Han har varit minutiös i sina förberedelser. Allt är ihoppackat, lägenheten skinande ren och det tar inte lång tid att packa bilen full med det som ska med.

Vi ska lämna lite prytlar och nycklar innan vi kan åka söderut. Men på fastighetskontoret har de lunchstängt mellan elva och ett, generöst, så vi passar på att få oss något till livs. Rotmos och fläsklägg, stadig husmanskost, som är suveränt tillredd. Så gör vi lite sightseeing i Säter, besöker hans barndoms kvarter, ser Säters sjukhus på håll, sågverket, badstället, friluftsmuseet, alla timmerstugor i centrala byn. Historien ropar.

Vecka

Historisk promenad. Foto: KAI MARTIN

Så mot Göteborg genom ett höstvackert Sverige. Motsatt väg som jag kom. Kort stopp i Laxå och vidare hem. Mörkret har börjat komma när vi når hans adress. Allt lastas ur och bärs upp och in till ett nytt hem. Förutom en vacker skinnväska fullastad med tidningar och hemligheter, som jag får för hjälpen.

Middag med familjen. Åter Champions League. Åter underhållning. Benfica–Manchester United. Sömn.

Torsdag:

Har medvetet en ren dag, förutom en lunchdejt med en vän. Plockar ihop i tvättstugan. Stryker rent, viker ihop, levererar till var och en. Gör mig i ordning och cyklar ner till Järntorget.

Vi kommer ungefär samtidigt, styr kosan mot Bombay, den indiska restaurangen. Vi kommer en stund efter lunchrusningen och får bord direkt, sätter oss ned, beställer och stämmer av våra liv. Äter upp maten, dricker vårt vatten och bestämmer oss för kaffe på Cigarren. Efteråt följs vi åt för en promenad. Jag hinner knappt låsa upp cykeln förrän en bekant till min vän kommer tillsammans med en kompis. Det är slitna herrar som kommer direkt från rökande av substanser som jag håller mig ifrån. Jag kommer i samspråk med den äldre, några år fler än jag, som beklagar sig för att han rökt på och vad ska barnbarnen säga, och han som ska sälja Faktum… När vi bryter upp tackar jag för att inte jag hamnat där.

Dagen går i sitt stilla mak. Lagar mat, men låter Z plocka undan.

Kvällen ska ägnas åt humor och allvar. Olof Wretling har sin föreställning på Storan, yngste sonen följer med och vi roas. Det är en sällsam berättelse han har på scen, Olof Wretling, om diagnoser som ställts honom från det han har varit liten. Om sorg och egenanklagelser, om befrielse när ordens kraft kommit att stå honom bi.

Fredag:

Startar morgonen med hockey. Fast först efter frukostgröten och stillsam väckning av fru. Fikar efteråt. Den ömmande skinkan är lite bättre. #metoo skallar starkare för varje dag. Dejtar en vän för fika, vi ses på Järntorget, går mot Auktionsverkens innergårdar, träffar en vän till min kamrat, blir presenterad och hör namnet Fredrik, får förklarat senare att han är filmare. Märkligare blir det på kvällen då det visar sig vara Kim Anderzons son vars film ”Den skalliga primadonnan” visas på kvällen, som jag inte missar.

Min vän bjuder på kaffe och undrar om jag vill ha något till. Det blir hälsovådligt, men en dammsugare. Vi samtalar, försöker famna allt som inte berättats sedan vi senast sågs; barn, familj, jobb, musik, böcker…

Vecka6

Klassisk fika.

Vi sitter utomhus för vädret tillåter det och Auktionsverkens gamla gårdar har vårdats. Det är en trevlig miljö som andas Berlin och jag längtar dit.

Efter hockeyn hade jag handlat. Planerar mat för kvällen, fläskfilé med champinjoner, lök, vitlök, dijonsenap, tomatpuré, crème fraîche samt cocktailtomater. Ris till. Och vin. Z hade dagen innan köpt ost, som blir vår dessert till filmen och senare ”Skavlan”.

Under middagen pratar vi #metoo. Min hustru är klok. Jag försöker bli det också.

Lördag:

Vaknar tidigt. Väcker inte Z. Läser lite. Går upp för att göra iordning frukost. Väcker Z, som är morgontrött. Vi möts så småningom vid frukostbordet och sträcker ut med mat och tidningsläsning. Kanske de sista stunderna med GP, där min prenumeration upphör. Men, förutom räkningen, har ingen hört av sig om jag verkligen inte ska fortsätta. Bra jobbat. Trots att jag var vid tidningens monter på Bok- och biblioteksmässan, talade med dem och blev lovad att bli uppringd.

Z tar en lat dag. Jag gör mig i ordning för jag har blivit inbjuden till hockeyn mellan Frölunda och Skellefteå. Men inte nog med det, legendaren Niklas Anderssons tröja ska hissas vid en ceremoni.

DSC_8749

Niklas Andersson hyllades välförtjänt. Foto: TOMMY HOLL

DSC_8733

Rörda söner Noah och Lias Andersson när pappa Niklas hyllas. Foto: TOMMY HOLL

Det blir känslosam inför fullsatta läktare. Gamla lagkamrater till den förre Frölundaspelaren är på plats, laget, förstås, alla med nummer 24. De i livet som fått sina tröjor hissade (Patrik Carnbäck, Stefan Larsson, Lars-Eric Lundvall, Ronnie Sundin, Jörgen Pettersson). Så Niklas Andersson, hans fru och söner. Det är en strålande manifestation för en spelare som betytt så oerhört mycket för laget under den period han spelade där. Väl värd en hyllning.

Matchen blir en kvart försenad och starten i första perioden är lite trevande från båda lagen. Men där hemmalaget tar kommandot och radar upp chansen utan att riktigt komma till.

_TH15671

2–0 av John Nyberg. Foto: TOMMY HOLL

Det dröjer till andra perioden. Ja, 13 sekunder in, då Joel Lundqvist vinner en tekning, som går tillbaka till Ramsus Dahlin, som dansar in sidled och knäpper iväg ett skott som ställer en skymd Skellefteåmålvakt. Frölunda tar sedan ledningen med 2–0 innan Skellefteå jagar ikapp och kvitterar. Återigen lite onödigt, där laget inte kan skaka av sig motståndarnas gnuggande och därmed skapar lägen som blir mål. Och fortfarande darrar Frölundas försvar. Nu kan laget tacka Johan Mattssons målvaktsspel. Jag vet inte hur många svåra räddningar han gjorde, framför allt nere i gubbhörnet mellan klubbhandske och benskydd. Men han löste det mesta med bravur.

Övertidsmålet som gav vinst för Frölunda, kan diskuteras. Men det blev vinst.

Väl hemma blev det repris på gårdagens kost plus ost och vin. Men nu till ”Så mycket bättre” och ”Skyfall”, som reklamavbrotten dödade fullständigt. Ja, så mycket att jag gick och la mig. Men… jag har sett filmen förut.

En dag i ett liv

När jag vaknar för tidigt igen funderar jag hur många varv jag måste göra i sängen för att somna om. Men jag viker undan den tanken med täcket, kliver upp, går ner och hämtar tidningen, släcker utomhusbelysningen trots att det fortfarande är mörkt.

Ja, jag vaknar alltså halv fem och gick ändå i säng inte helt tidigt. Sex timmars sömn är liksom inte riktigt jag.

Så samlar jag ihop tvätten, går ner och sätter på den första av denna dagens tre maskiner. Sedan äter jag frukost, läser tidningen, för att följa upp det hela med tandborstning och morgonhygien. Jag klär mig i svart skjorta och en grårutig kostym, är ute i god tid när jag lämnar hemmet för det årliga tandläkarbesöket.

Trots moderat tempo ner på stan blänker pannan svettig då jag glider ner i tandläkarstolen. Men efter en kort besiktning, röntgen och tandhygiensiska åtgärder är jag ur stolen och ut ur lokalerna efter att ha betalt en dryg tusing för besväret.

Septemberdagen är mild om än med en blekgrå himmel. Jag sätter mig på en parkbänk vid domkyrkan och läser mejl, går sedan in i lite butiker som precis har öppnat, hälsar på hos Mug, musikaffären, innan jag sätter mig på cykeln för hemfärd.

Fixar lite lunch (skramlade ägg och sallad) efter några skrivjobb. Hastar sedan iväg till Backa Teater, vilket inbegriper en färjetur över älven. En tur jag alltid uppskattar. Pjäsen, ”Jeanne d’Arc” likaså. (som jag skriver här).

Så tillbaka över älven och Göteborg har spruckit upp. Det är en fin höstdag, men jag kliver in i arbetsrummet för recensionen på bloggen.

Hinner andas lite innan jag ska sätta mig på cykeln för biobesök med yngsta sonen. Då ringer telefonen och jag blir erbjuden att spela med Frölunda Oldtimers, något jag inte kan tacka nej till. Men innan detta har jag utsatt dottern för ett skämt. Hon har köpt nya kängor som står i en kartong i en påse i hallen. Jag springer ner i källaren och byter ut dem mot ett par gamla kängor, ställer de nya i köket, hyfsat lätta att hitta.

En dag fylld av händelser.

Så iväg till bio och vi ser ”The Nile Hilton incident” (som jag skriver om här).

Förhandsvisningar är alltid lite tröga i starten, så när filmen väl är slut är jag tvungen att rusa. Dels är jag tvungen att kasta i mig lite mat, dels kommer min vän och hämtar mig för avfärd till hockeytemplet Frölundaborg.

Det blir mjölk, äppelmos och flingor i all hast. Trunken är packad, så när kompisen ringer och säger att han är på väg går jag hemifrån och väntar in honom.

På plats i Borgen blir det tjôt med vänner, omklädning och förberedelser.

Men på isen är jag i och för sig på plats, men mentalt uppenbarligen någon annanstans. Fem snabba puckar bakom mig, jag svettas som en tok och är redan slut. Vilken start!

Men jag repar mig och laget styr upp spelet, så börjar puckarna trilla in på andra sidan parat med att jag börjar rädda. Strax innan jag tuppar av av utmattning räddas jag av att istiden är slut. Det tar tid att ta sig till omklädningsrummet, men väl hemma är jag behaglig trött och det är ju kul med hockey, så jag är lycklig, somnar vid midnatt och vaknar sex för åter en ny djärv dag.

Bland hästar och fynd

Göteborg är en fantastisk stad. Det finns många som vet, andra som ärligt talat inte fattat ett dugg. I den här staden finns det emellanåt också möjligheter som inte kostar något mer än det som försvinner från skattsedeln, om du nu betalar någon skatt.

Ja, jag tänker på Göteborgs kulturkalas, som ju är rena skatteåterbäringen i form av kultur i olika former.

Men är man öppet sinnad går det att hitta mer än så. Som när hästsporten håller sitt EM i Göteborg. Jo, på Ullevi får man betala en slant för dramat. Men när fyrspannstävlingen hålls gör det genom staden från Heden, Kungsparken, Haga för att mynna ut i Slottsskogen med olika deltävlingar.

Det är publikt, kostar inte en krona och det är över 25000 som kommer för att titta.

Nej, jag är inte kunnig. Men ögat får sitt, från den stilla morgonen då jag och Z går in i parken, en promenadorkester spelar och vi söker efter kaffet som vi inte får. Där.

Snart är evenemanget igång, ungefär samtidigt som vi lotsat oss förbi och fram till minigolfbanan vid Linnéplatsen, där kaffe vankas.

Samtidigt så ökar det publikt och vid varje station är det trångt och inte helt lätt att se. Flest, förstås, vid vattenhindret borta vid Stora Dammen (nej, den används inte) med läktare.

Men dramat går att följa och det är med beundran som jag ser kuskarna köra sina ekipage med fart genom hårnålskurvor.

Häst1

Full fart i parken. Foto: KAI MARTIN

Men vi har mer att göra denna lördag. Danska kyrkan gick vi till först. Av naturliga skäl, eftersom den ligger i förlängningen av den gatan vi bor på och för att Z gärna värnar om sina danska traditioner. Det är loppis där, men efter en kort scanning inser vi att det inte finns något för oss.

Vi går alltså till Slottsskogen för att sedan bege oss till Utbys promenadloppis. Det är ett evenemang som sträcker sig över ett gäng kvarter i Utby, som det gäller att vara rätt klädd och ha bra skor. Vi kliver av strax efter Kviberg, går uppför Orrebäcksvägen och snirklar oss förbi stånd efter stånd i grannskapet, där det knappt finns en familj som inte har utnyttjat möjligheterna att sälja barnkläder barnen vuxit ur, eller leksaker som inte längre är intressanta, mattor som inte passar, vuxenkläder som inte matchar, krukor, trädgårdsredskap, köksprylar… jo, det finns att rensa och försöka få sålt.

Loppis1

På jakt efter inget. Foto: KAI MARTIN

För mig är det lite av minnenas korridorer. På gymnasiet fanns det en vän som bodde i kvarteren och senare på 70-talet hade jag min första riktiga relation med en ung kvinna, som bodde en bit upp i Utby. Men sedan dess…? Nej, det har inte varit något alls, förutom en tvingad ”intervju” med en Blåvittspelare som varken han eller jag ville göra.

Men nu promenad och skattjakt. Poängen är just promenaden, men alltför många kommer med bil, vilket i sin tur korkar igen redan trånga gator.

Vi får oss en försvarlig promenad, men hittar ingenting mer än två vänner till mig som bor i området.

Vi lotsar oss åter mot utgångspunkten, men stannar för lite sen lunch på I love pizza, före detta Utby pizzeria, Miriam Bryants favoritpizzeria. Z tyckte, för övrigt, att hon såg nämnde ms Bryant när vi började promenera. Tja, kanske, det är ju hennes barndomskvarter…

Resan genom Södern – eller hur en kappsäck fylls

Resa1

STARTEN

Vi har det bra. Z och jag. Vi är medvetna om det. Berikar varandras liv. Men vi lever med vetskapen om alltings slut, aktar våra dagar, vårdar det vi har.

Korta resor har genom ett rikt innehåll blivit långa och minnesvärda. Men den här gången valde vi dels att vara på turné lite mer utsträckt än tidigare och dels med ett annorlunda koncept.

Z idén väckte, om jag minns rätt, förra året, att fara iväg utan kläder och under resans gång fylla på en garderob. Ja, ja, inte helt nakna, förstås, men med de kläder som vi stod i plus ombyte gällande strumpor och underkläder. För säkerhets skull tog vi också med badkläder, det var ju ändå söderut vi skulle och svensk sommar låg i luften.

Vi börjar med E6, alltid ett riskmoment. Nu blev den än mer en nära döden-upplevelse när vi passerade Åsaavfarten och i en backe kränger en finskregistrerad lastbil med släp ut i omkörningsfilen. Sinnesnärvaro från framförvarande bil och godkänt avstånd från mig gjorde att den olyckan förhindrades.

Den fortsatta resan fortskred  utan några större incidenter, men helt riskfritt är det inte att samsas med medtrafikanter.

Vid Kvibille svängde vi av, tog de böljande vägarna ner mot Tylösand, körde förbi Harplinge och mötte Halland från ett böljande och insmickrande vis innan vi via Kungsvägen kom till vårt mål inom havsnära avstånd.

Våra kära vänner från Hafnarfjörður, strax söder om Reykjavik, var på besök hos landsmän boendes i Tylösand. Vi passade på att krama våra vänner någon timme innan deras avfärd till Kastrup för hemresan.

Så efter att vi lämnat dem på stationen i Halmstad tog vi till Myrorna på Karl XI:s Väg för ett första steg att hitta plagg. För mig blev det en beigevit tröja med blå tvärränder och ett par vita byxor på tok för långa för mina korta tentakler. Men vi var igång. Z hittade förstås en passande klänning, som hon genast blev förtjust i.

Så vidare. Ned mot Båstad, via Mellbystrand, genom tennisbyn och mot Torekov på smala, slingrande vägar. Vi kör ner till Torekovs hamn, vår se några män i de berömda slitna, prestigefyllda badrockarna och styr därefter kosan ut ur badorten mot Ängelholm.

Jag har sällskap av ”Selfies”, Jussi Adler-Olsens senaste. Men Z har precis läst ut första delen i Elenas Ferrantes och har sökt med ljus och lykta efter den andra delen, som av bokhandlare i Göteborg har utlovats komma in just denna måndag som det gäller.

Vi parkerar mitt emot Röda Kvarn på Järnvägsgatan, går över torget mot Storgatan och in på denna gågata frekventerad av alla de butiker som frekventerar varje svensk stad, stora som små. Akademibokhandeln ger nedslående besked, men en andens ingivelse bjuder att Z kliver in på Åhléns och försvinner för att triumferande komma med boken i handen, dessutom till reapris av facila 99 kronor mot 249 i ordinarie pris, nära 150 kronor att frossa för i andra ärenden, alltså.

Resa16

Lyckan är en bok. Foto: KAI MARTIN

Så kan vi då fortsätta mot det b&b som ska bjuda på sängar och frukost till nästa dag. Jonstorp ligger bara någon mil utan Ängelholm och det är en smal sak att hitta vårt boende i Görslöv, strax utanför Jonstorp. Vi checkar in, möts av en norrlänning i läderhatt, försiktigt trevlig, som talar om vad som gäller och vad som finns i närheten i restaurangväg. Vi är hungriga, tar turen in till Höganäs efter att ha ställt in vårt lätta bagage på rummet (utsikten från det ser ni på första bilden).

Vi snirklar oss ner till hamnen på vår värds rekommendationer och promenerar runt, möts runt hörnet av en av restaurangerna i de nybyggda och fina hamnområdet av ett väldigt liv och kiv så ovant att jag tappar hakan; barn som leker, stojar och springer för egen maskin. Utomhusaktivitet som jag inte längre trodde fanns. Vackert.

Vi väljer Höganäs hamnkrog och jag begår ett misstag att beställa in hamburgare, inte för att det är fel på maten. Men jag hade bestämt mig för att hålla in med det där och naturligtvis serverades Z en fantastisk tonfisk med sallad. Så mycket bättre.

Men vi njuter av stunden, av maten, av ögonblicket. Går ut och upp mot glasskiosken för kaffe och en strut med Engelholmsglass, där den förstnämnda var så där, men glassen formidabel.

Kvällen började bli sen, även om det inte alltid lätt att begripa det i den skira sommarnatten. Men vi for mot vårt boende, lade oss för att läsa och somnade. Jag för att vakna och sedan leka en kurragömmalek med sömn och vaken på grund av det kvava rummet. Först i gryningen öppnade jag fönstret, fick svalka och någon timmes sömn innan frukosten väntade efter morgonbestyren.

Z? Hon sov som en stock. Det är skillnad på folks behov av temperatur för sovandet.

Andra dagen

En enkel, men helt okej frukost. Samsande med andra om toalett och badrum. Inga konstigheter och egentligen inga konstigheter heller att priset är som för ett förstklassigt hotell; det är under sommaren som pengarna ska in för dessa inrättningar.

Självklart har Z sin nya, gröna klänning och jag mina vita byxor och randiga t-shirt. Som gjort för promenad i otillgänglig terräng, som ni snart ska får läsa om.

Vi hade redan kvällen innan gjort en kort repa genom Jonstorp, sett stockrosor, små fina trädgårdar och rosenprakt, passerat fina kåkar längs Rekekroken. Det var dags att vidga perspektivet och vi for mot Skäret och på småvägar nedanför parkeringen till en promenad där vi försökte nå stranden.

Resa2

Kvinnan på Skäret. Foto: KAI MARTIN

Med tålamod gick det och vi möttes av en för oss överraskande stenighet där strandpromenaden blev ett äventyr med fantastisk utsikt och där vi slutligen skrämde ett stackars rådjur, som raskade över stock och sten, mest sten, på sin flykt.

Vi kom upp till bilen, körde på småvägar ned till vackra Arild, den mest idylliska badort, en sväng ner till hamnen för att se livet där en kort stund och på slingrande vägar upp och ut på väg Norra Kustvägen för vidare färd på Brännelyckevägen där vi tog av mot Himmelstorp för det första riktiga stoppet, Lars Vilks svartbygge till konstinstallation ”Nimis”.

Det blir en rejäl promenad och ju närmare vi kom ett allt större äventyr. Främst för att jag lockade, i  min övertygelse om att det var rätt väg, in Z på en brant stig som förvisso andra hade trampat, men höll på att bli ödesdiger för oss. Z:s sandaler var hala och hon halkade vi flera tillfällen, skrapade upp armar och ben i sina försök att lindra fallen. När vi väl kom ner var vi hundra meter ifrån målet, några unga kvinnor såg oss och utropade förvånat ”Kommer ni den vägen”.

Resa3

Mötesplats. Foto: KAI MARTIN

”Nimis” är märklig och trots branden för några år sedan finns övervägande del kvar. Men det mest fascinerande, som jag inte vet om konstnären tänkt på, är de möten som installationen bjuder. Vi tar naturligtvis den ”rätta” vägen upp. I de trånga passagerna möter man människor på väg ner, alla sorter av långa, kort, smala, tjocka, smidiga och klumpiga. För att fortsätta klättringen ner eller upp måste man kommunicera och hitta lösningar. Oavsett var ifrån man kommer, vilken bakgrund man har, så är det det enda sättet. Vackert.

Vi kommer upp glänsande av svett efter den ansträngande och delvis vådliga vandringen. Nära gården Himmelstorp möter vi ett av sällskap av många, men en kvinna tilltalar mig. Det visar sig vara en gymnasiekamrat, som jag inte sett på många år, ute på cykelsemester. Märkligt möte, men trevligt.

Vi kör med bilen på Kullens fyr, genom mytomspunna Mölle och hela tiden förbannar jag att jag inte läste Expressenjournalisten Mats Olssons senaste deckare, som utspelar sig i dessa trakter.

Kullen är ju också en legendarisk plats för oss uppväxta på 60-talet med tv-serien ”Kullamannen” i vagt men dramatiskt minne.

Vi är inte ensamma där, men väl värt resan, även om vi håller oss från vidare vandring och bara beundrar utsikten kring fyren.

Resa21

Utsikt som förför. Foto: KAI MARTIN

Så ner till Mölle, Mölle by the sea, som Povel Ramel sjunger om i underhållande ”Gräsänkling blues”. Badorten som vackert klättrar på Kullabergs sluttning och dessutom bjuder klassiskt havsbad. Klart vi måste.

Resa20JPG

When in Mölle… Foto: KAI MARTIN

Vi tar oss ner till stranden, ut på den lilla badpiren och kliver efter ombyte i. Det är friskt, som det heter, och väldigt skönt att få låta den intorkade svetten från promenaden sköljas bort.

Så upp, torka och till Brandstationen, restaurangen vid hamnen som bjuder på en generös panerad spätta, mat som vi står oss till kvällen på.

Då har vi tagit oss till Lund, efter en kort tur till Höganäs för en strut från Otto i Glassfabriken, letat upp både Emmaus och Erikshjälpen på Stora Södergatan i studentstaden. Jag hittar ett par NN 07. mörkturkos byxor som passar, även om längden nog bäst skulle klä någon 190 cm lång yngling. Men något för överkroppen… nej, där går jag bet.

Så också för Z, som letar utan resultat. För poängen är inte bara att köpa för sakens skull, utan hitta något som passar på stil, smak och storlek.

Men när vi mitt emot Domkyrkan finns Humana second hand, som räddar Z:s dag med en vacker, rosa klänning i satin, som gjord för henne i sommaren.

Vi går till vårt hotell på Bytaregatan, strax efter att man vikt av från Klostergatan. Vi kikar i lite affärer på vägen, men håller strikt på vår idé om secondhandkläder.

Det är ett näpet hotell om blott en våning ovanför gatuplan och med en fin innergård. Vi får ett rum med god standard mot gatan, men just på gatuplan och med noll luftkonditionering. Ja, det avhjälps om fönstren öppnas, men det är knappast optimalt nattetid och fläkten på skrivbordet stökar sömnen.

Vi parkerar om bilen, efter att ha lurats in på bilfientliga gator och gjort en omständlig sightseeing i centrala Lund, en stad jag kan rätt bra. Jag fotar platser som har haft betydelse för mig och som skapat minnen för livet, onda och goda, och jag berättar för Z om tiden mellan 1979 och 1984 då jag ofta var där för att spela, spela in eller bara hälsa på.

På innergården dukar vi upp lite kvällsmat, ost, bröd, pålägg och vin. Pratar bort tiden i den ljumma kvällningen, går in på hotellrummet för lite tv och bokläsning innan sömnen sveper bort oss.

Men återigen blir det en katt och råtta-lek med lakan, sömn och vakenhet i det kvava rummet. Jag faller till föga och slår på fläkten som rasslar mig till en orolig sömn.

Tredje dagen

Hotellet har löst sin frukost elegant genom det närliggande Crêperiet, som bjuder på en stadig och god måltid. Vi utnyttjar tiden i Lund till promenad, går i mina minnesspår upp till Stadsbiblioteket där Kai Martin & Stick! gjorde sin första spelning i Lund hösten 1979 och vidare genom Lundagård till den magnifika Domkyrkan.

Vi är några få där denna hyfsat tidiga förmiddag och ger katedralen en knapp timme.

Sevärd och andaktsfull helgedom. Foto: KAI MARTIN

Vi söker fler secondhandbutiker utan större framgång, men får en promenad genom staden. Handlar lite bröd i Saluhallen vid Mortens torg och väljer snart att gå till bilen för avfärd mot nya mål.

Resa6

Stopp i regn för Pågatåg. Foto: KAI MARTIN

Himlen skiftar från uppehåll till regn. Vi har tagit sikte mot Trelleborg. Z har hittat Frälsningarméns second hand och lotsar mig dit. Det är ett illa skött ställe med saker huller om buller, plagg för tätt hängda och trångt. Vi tråcklar oss ur staden, tar kustvägen och nästlar oss ner till Smygehuk för ett glasstopp, ett besök på den södra udden och inhandlande av rökt fisk för kvällsvarden.

Resa7

Söderböna i thaisidenklänning från Lund. Foto: KAI MARTIN

Vi far en sväng norrut mot Skurup och efter lite felnavigering når vi ortens Röda korsbutik. Jag provar lite kläder som passar så där, men köper en svart, kortärmad Oscar of Sweden-skjorta, 30 kronor, och ”Spelaren” av Harlan Coben för fem kronor.

In på Systembolaget för en flaska rött, till bilen och ner mot Ystad där Lions väntar. Vi blir kvar där ett tag, i Wallanders stad, utan att något dramatisk händer i välgörenhetsförrättningen.

Det blir lite plagg för oss båda innan vi far mot Borrby i det kyrkrika Österlens inbjudande landskap. I Borrby väntar ett nytt b&b, som är snudd på hotellikt i den gamla, renoverade fröladan med silo. Vi får ett fint bemötande, värden bjuder på en guidad tur till garaget där veteranbilar samsas med hans samling av olika Cadillactyper.

I matsalen får vi sedan sitta och äta får kvällsmat. Trevligt och tillmötesgående.

Rummet är svalt, men sängarna lutar en smula och då jag vaknar i gryningen är det för att upptäcka att Z vänt tvärt och ligger åt andra hållet. Efter toalettbesök gör jag henne sällskap och fortsätter mitt intensiva drömmande.

Fjärde dagen

Vi bjuds på frukost som ger oss en stabil start på dagen, packar sedan och tar bilen in några lata hundra meter för att kika till Blå huset som har både servering, trädgård, försäljning och en spännande lampbutik.

Vi är klädda i plaggen som inhandlades dagen tidigare. Jag i Oscar of Swedenskjortan och ett par gröna chinos. Z i en svart klänning.

På vägen upptäcker vi en Röda korsbutik som har öppet. Premiärdag dagen innan och där hittar jag en till synes oanvänd blå- och vitrutig Stenströmskjorta för 60 kronor.

Lampbutiken i Blå huset har sin historia med en dansk som kom till Malmö 1968 för att jobba som bilmekaniker, men så småningom sadlade om och gör lampor i bästa Bauhausstil; tror han blev glad att Z snackade modersmålet med honom. Men någon lampa blev det inte såld. Dessvärre.

I butiken/serveringen dröjde vi kvar. Z köpte något litet efter att vi tittat in i den fina trädgården där vi hittade en zinkbalja som blev vår för 250 kronor.

Resa8

Nostalgi i Borrby. Foto: KAI MARTIN

Iväg på Österlens kurviga vägar genom böljande, inbjudande landskap. Till Simrishamn med en bil som redan sedan Kullaberg hade gnisslat betänkligt, men nu blev ljudet rent skriande vid tvärt svängande, som när vi skulle parkera centralt. Bekymmer.

Vi knallar omkring i den anrika staden, som förvånar oss med att hålla på sin åldrande bebyggelse med värdighet. Vi hittar en Röda korsetbutik och jag handlar en kortärmad Armanipiké, men stannar vid det. Z handlar ett förkläde utanför toton.

På Lillevångsgatan hittar vi ytterligare en second handaffär, som kombinerar handeln med en kemtvätt. Några plagg verkar vara sådant som inte lösts ut, andra är på kommission. För mig blir det ytterligare ett par vita byxor, ett par Gant som sitter och passar bättre än de i Halmstad. Z gör också sina fynd innan vi åker över den kullerstenslagda utfarten. Mot Kivik, men också förbi Kivik. Vi har bjudit in oss på fika hos en vän sommarboende i Åhus, får kaffe och bulle med en promenad ned till stranden och ja, jag har badkläder med mig.

Resa9

Badkille i Åhus. Foto: ZEBA PEDERSEN LÖWEN-ÅBERG

Stranden är tätt befolkad denna soliga, men blåsiga dag. Jag tar mitt ansvar, badar i det långgrund vattnet inför vittnes närvaro, men nöjer mig inte. Vi går ut på piren och längst ut tar jag ett dopp till i Hanöbuktens kalla vatten.

Tack och hej, mot nästa hamn på vår resa som är Karlshamn. Men först vår fikavärds rekommendation om ett besök till Wanås, utomhusutställningen i slottsparken. Det var ett gott råd. Miljön är förstklassig och föremålen sinnesvidgande, även om den inte klarar att konkurrera med naturen. Vi promenerar omkring i nära två timmar innan vi åker österut på småvägar in från snapphanebygd till Karlshamn.

Resa22

Vägen ut. Foto: KAI MARTIN

Resa10

Konstnärlig vagn för resa i slottspark. Foto: KAI MARTIN

Vi åker genom den väldiga och imponerande porten in till staden och tar oss till vårt centralt belägna b&b, som ligger i en gammal kaptensvilla placerad på en bergsknalle.

Vi checkar in och finner ett trevligt om än en smula litet rum. Tar iväg på stadens fina gator, in på idylliska Näsgränden med sin låga, färgglada bebyggelse kantade av rosor och spirande stockrosor. Vi går upp mot torget, frågar några unga kvinnor om ett bra matställe och de frågar om vi kan staden. Jag svarar att det är hundra år sedan jag var här senast och de fnittrar, förklarar vägen och jag inser att det är 150 år sedan jag senast var i Karlshamn. De skrattar till och vi går med dem tätt bakom innan vi viker av rätt. Vi hamnar på Brasserie Fridolf, som tjejerna tipsat om, äter gott och bjuder varandra på en rejäl måltid med ost och vin som avrundning innan vi promenerar tillbaka på andra vägar. Vi konstaterar att Karlshamns kommun delvis lyckats med att bevara staden, men herregud vilka fula byggnader som står sida vi sida med de anrika. Hur tänkte man där…?

Natten? Jo, tack, den utföll till belåtenhet efter lite tv-tittande och läsande.

Femte dagen

Ny morgon, en anständig frukost på den inglasade verandan. Plagg för dagen blir de vita Gantbyxorna och Stenströmskjortan. Z i en småblommig klänning som hon hittade i Simrishamn. Vår packning har expanderat, förstås, och tack och lov hittade vi en Cavaletväska i Ystad som rymmer det mest och lite till.

Vi promenerar ned mot standpromenaden, som inledningsvis är illa skött, men också med minnesmärken som utvandrarstatyn som stark kontrasterar mot det nynazistiska slagordet klottrat på ett elskåp nedanför vårt b&b; jag ser en svensk flagg och tänker frihet, nazisterna tänker tvång. Vi går vidare och vid kallbadet blir stigen mer välhållen.

 

Resa11

Resa12

Minnesrikt. Foto: KAI MARTIN 

Jag träffar en liten gumma som precis har varit i det kalla vattnet. En morgonprocedur som hon håller på, oavsett temperatur. Hon berättar att kallbadet är nybyggt, blott ett och ett halvt år gammalt.

Vi ta farväl, fortsätter förbi vackra skärgårdsvillor ned mot småbåtshamnen. Z har för avsikt att fortsätta promenaden, men får plötsligt se ett turisttåg och hastigt har hon köpt biljett för oss båda för färd in mot staden. En helt meningslös resa utan guidning, som vi kunde ha varit utan.

Väl i centrum blir det ett besök till Röda korsbutiken, men det är en sunkig historia. Vi går vidare, besöker en secondhandaffär nära där bilen står parkerad, men den är för dyr. Innan vidare färd tar vi en sväng om Bellevue, folkets park där Kai Martin & Stick! spelade 1982. Jag minns ingenting av spelplatsen, men händelser omkring och att det bara var 25 personer i publiken.

Vi åker norrut. Mot Växjö, en färd som tar sin modiga tid. Vi har konstaterat att luftkonditioneringen har lagt av, men det får gå och lyckligtvis håller sig vädret i hyfsat låga temperaturer.

I Kronobergs huvudstad bor vi central. Hotellet ligger vid konsthallen och rummet är bra, kanske en aning naggat av tidens tand, men god standard.

Vi tar sikte mot stadens secondhand och i en centralt belägen Röda korsbutik hittar jag ett par skjorta och ett par linnebyxor. Vi går vidare till Emmaus, där jag köper en grå Tigerkostym för 400 kronor som inte belastar vårt reskonto. För så är det, kostnaden för plaggen får inte överstiga 200 kronor per dag.

Vi beställer en shiwarma i ett gatukök på Storgatan, men vi missförstår. Det är inte pitabröd det serveras i, det blir en lunch mega grande där vi hoppar över brödet.

Tillbaka till hotellet där vi får låna cyklar och vi beger oss iväg i maklig takt. Ett perfekt sett att se en stad. Vi tar oss upp till Araby där det finns en stor Röda korsbutik, provar kläder och är nära på att köpa, men det är väl där som jag köper en vit Oscar of Swedenskjorta för 40 kronor… jo, så är det. Vi far in mot staden, åker förbi Lidl, handlar kvällsmat och har sedan tidigare vin till maten.

Vägen till hotellet går genom idylliska kvarter med fina, välvårdade kåkar där några kan har hundra år på nacken. Vi misstänker att de är en smula billigare än i kvarteren där vi bor, men i ett mäklarfönster senare ser vi att priserna i Växjö är rätt stabilt höga de också.

Vi cyklar på Storgatan, mot torget, ned mot domkyrkan och Linnéparken, tar en snabb titt in i kyrkan, går runt byggnaden med våra cyklar och kikar på runstenen och cyklar sedan ner i parken där a-laget spelar boule och håller varandra sällskap och i grannlunden leker barn i lekparken; olika lotter är det.

Så ner till Växjösjön, som låter som något tautologiskt. Z köper en glass till oss till oss var och vi sätter oss i stillheten och tittar ut över sjön.

Resa13

Utsikt över en sjö. Foto: KAI MARTIN

Vi tar sedan cyklarna längs med sjön där det egentligen är plats endast för gående, men vi är ju lite wild and crazy och struntar i det. Cyklar ner mot tennisplanen och jag tänker på Mats Wilander och Stefan Edberg, men jag kanske tänker fel. Så upp mot Utvandrarnas hus, som vi passerar på väg uppför Södra Järnvägsgatan, längs med järnvägen, korsar den och till hotellet, lämnar in cyklarna och tackar för idag med ett äta gott på rummet, dricka vårt vin, kika på Victoriadagen och somna in.

Sjätte dagen

Så väntar en resa mot Öland. Men först äter vi en stadig frukost och har dessförinnan klätt oss för dagen, jag i kortbyxor inhandlade på Röda korset i downtown Växjö och Armanipikén från systerbutiken i Simrishamn. Z kränger på sig en fin Day Birger & Mikkelsenklänning i siden och plisserad, med väldigt mycket knappar över byst upp mot nacklinningen, men också väldigt kort. Därför säkrar hon med ett par svarta byxor inhandlade på Lions i Ystad.

Vi packar in, åker åter mot Arabyområdet där det finns en Erikshjälp.

Jag hittar raskt en snyggt blå-, vit- och rödrandig Etonskjorta, ett par ockragula jeans och ett par gröna, fräscha Converse. De sitter perfekt, men… nej, jag står över. Precis som jag gjorde på Röda korset nära här, där jag hittat en brunrandig linnekostym. Det fick räcka, liksom.

Inte heller Z hittar något. Jo, en grön handväska i läder, som blir hennes.

Så vidare österut. Vi stoppar i Kalmar, letar butiker för vårt syfte och hittar slutligen Humanbridge på Larmgatan, en butik som visar sig vara enorm. Jag scannar av, men låter mig nöjas en några provningar. Z blir mer manisk, men lyckas sortera ut några plagg och vi kan gå och äta. Det blir thaibuffé vid torget, precis vid domkyrkan där vi tidigare sett bröllopspar i parti och minut på speeddating med någon vigselförrättare.

Maten är ok, mättar och efter lite efterrätt tar vi oss ut från stan för att kunna ha god tid till vårt boende strax söder om Borgholm.

Det är ett b&b i Rälla, men vi ska bo i husvagn denna natt, så löser man det då det är folktätt och populärt under de mest intensiva sommarmånaderna. Vi installerar oss, bäddar och stuvar in vårt bagage. Tar oss sedan mot Slottsruinen, för där ska vi se Håkan Hellström senare på kvällen och vi har fått tips om att vara där i god tid.

Resa14

Mot vacker spelplats. Foto: KAI MARTIN

Bilen parkerar en bra bit från spelplatsen, vi knallar dit, hämtar våra biljetter och sedan ned mot Borgholm där vi möter löpare i parti och minut. Väl inne i Borgholm är det än fler, men med start någon halvtimme efter att vi anlänt.

Vi strosar runt i Borgholm och jag förvånas över att en stad som skulle kunna vara pittoresk är förfulad av orsaker jag inte känner till.

Nere vid torget spelar en trio bestående av äldre män covers lätt lallande. Bara 20 meter bredvid står en stackare och försöker sig på Elvislåtar på låg volym. Vi strosar ner mot hamnen och det väldiga strandhotellkomplexet och kan konstatera att de med villorna från förra sekelskiftet inte kan ha blivit glada då sjöutsikten försvann. Men kallbadhuset bredvid är fint.

Resa15

Borgholms kallbadhus. Foto: KAI MARTIN

Så genom skogen på väl anlagda stigar upp mot Slottsruinen och mot den konsert jag skriver om här.

När vi kommer till bilen är köerna väldiga och trafiken rullar sakta. Det visar sig att centrallåset lagt av, så vi får öppna traditionellt. Först skrikandet från höger framhjul, sedan luftkonditionering som lägger av, nu centrallåset. Men bilen rullar och med tålamod är vi upp på vägen mot vårt boende.

Vi har lite nattmat och en flaska vin att dela på, men strömmen är nyckfull och bjuder mest ingen el alls. Vi sitter i mörker eller med hjälp av mobilernas ljus.

Efter lite i magen ger vi upp, lägger oss och somnar utan att ha läst en rad.

Sjunde dagen

En påver frukost, ombyte och tandborstning. Denna dag är det lågpris lågpris, dvs jag har ett par linnebyxor från H&M och en Dressmanskjorta. Vi har en lång väg hem, vår kappsäck är fylld. Jag packar bilen med Z går till receptionen. När hon kommer tillbaka har vi fått återbetalt hälften av våra kostnader, som kompensation för att husvagnens strömförsörjning inte fungerad.

Vi kör i maklig takt tillbaka samma väg som vi kom, passerar Växjö och regnet följer vår väg med lätta, ibland mer intensiva, droppar.

Värnamo passeras. Gnosjö likaså. Efter Tranemo väljer vi vid Limmared att köra på Ulricehamn och stannar efter lite omvägar vid Skotteksgården för en lunchbuffé, som snabbt släcker allt hunger.

Bara några mil hem och vi klipper dem snabbt för att konstatera att vi kört 150 mil, hållit vår budget, men också kommit hem med ett berg av kläder. Förvisso inhandlat i förrättningar som idkar välgörenhet. Men nu är det dags för rens här hemma. Skåpen är fulla.

Ett gäng plagg kommer lastat. Foto: KAI MARTIN

Lustigt. Inför resan var jag less på att köpa. Ser mitt överflöd och har redan i tanken börjat sortera ut för bättre plats och för bättre behövande. Men jag kunde ju inte svika konceptet, även om det bar emot.

Det blev en trevlig resa med mål och mening. Visserligen i handlandet tecken, men vi hade varit noga med budget innan resan och höll den, som sagt. Ändå kan vi konstatera att det blir dyrt, även om vi handlade billigt. Det blir lätt så. Men nu valde vi också boende som var hyfsat fashionabelt och blev också den drygaste kostnaden.

 

 

 

Blåst och flyt i Falkenberg

När vi kom till sköna Strandbaden, hotellkomplexet nere vid Skrea strand, så strulade i och för sig incheckningen för en millisekund. Men inget som bekymrade mig. Jag visste att bokning var ordnad, att allt var som det skulle vara och att ett rum med utsikt över Västerhavet väntade.

Vi har bott så förut, Z och jag, och haft magiska stunder på ett ställe som kanske inte alltid bjudit på det bästa av väder, men som istället erbjuder komfort av klass.

Infarten blev via gamla E6:an och in på den förmodligen ännu äldre riksvägen, den vackert kullerstenssatta Halmstadvägen. I hörnet på den och Strandvägen ligger en av landets mest förnämligas pizzerior, Lilla Napoli, belägen i en, tror jag, gammal nedlagd bensinmack, som sedan blivit en kiosk som knappt bar sig men där vi för något år sedan bidrog till omsättningen genom att köpa en glass var.

Här finns alltså nu en pizzeria startad av två entusiaster, två kampsportare med mer än kärlek för att fightas utan också med en vilja att skapa traditionell pizza som den en gång gjordes i Neapel. I den gamla bensinmackens kur står nu en väldig vedeldsugn och där skapas via omsorg och kärlek parat med nyfikenhet och lekfullhet de mest fantastiska pizzorna inte bara i Falkenberg city utan landet.

Men om detta hade vi bara läst och när Z klev in med förhoppningar klev hon ut med besvikelse. Det fanns inte deg tillräckligt för att vi skulle kunna äta där vid den tid som vi önskade och den tid som möjligen fanns var ett klockslag som vi inte kunde matcha. Vi hade ju en premiär att tänka på.

Så, ja, något slokörade checkade vi alltså in på Strandbaden, men lät oss snart förföras av utsikten, den ihållande, kraftiga vinden, längtan efter bad och lusten att låta oss roas av premiären på Vallarnas friluftsteater farsen ”Soldat Fabian Bom”.

Vi tog en stund i sängen och växlade mellan att titta i taket, på väggarna och resa oss upp, öppna balkongdörren och titta på utsikten som pendlade mellan horisonten och desperat solbadande ungdomar och delvis nakenhet nedanför.


Rum med resurser. Foto: KAI MARTIN

Så ombyte, jag på med min rosa H&M-kostym köpt lika second hand som den rosa Paul Smithskjortan; jag valde bort den vackra och fantasifullt, blommönstrade Kenzoslipsen inhandlad på Stadsmission, använde skohornet i trä som fanns i skåpet med den frestande minibaren med möjlighet till en helkväll med öl, rött och vitt vin, champagne, choklad och chips. Tog på mig mina blå skor som Z fyndade på en loppis under en av sina Spanienresor. Jag var redo. Z stylade sig med sin Ilse Jacobsenklänning, orange och livfullt mönstrad till det en lite orange jacka som Z sytt själv.

Vi gick Havsbadsallén upp, korsade Peter Åbergs väg, fortsatte Strandvägen, passerade vackra trädgårdar och rosenprakt på vägen och nådde så åter Lilla Napoli.

Vi gick in… förlåt. Z gick in och kallade snart in mig. Det fanns plats. Vi skulle få mat i god tid till föreställningen på Vallarna, blott några hundra meter därifrån.

Det är full rusning. Utanför den lilla kiosken där all verksamhet gällande pizzabakandet sker finns två parallella partytält, som håller blåst, regn och sol stången. På baksidan är en finare variant av bajjamaja ställd. Partytältet står på asfalt, bord och bänkar är rustika, på tältdukarna hänger stora plåtburkar som en gång hyst tomatpuré, men som nu är blomkrukor.

Bredvid trappan som leder från kiosken/köket/entrén ned till matsalarna finns en bar. Är den tom på personal är det bara att ringa i klockan. Vin 65 kronor glaset, oavsett rött eller vitt. Öl, oavsett sort, 50 kronor, dricka 15 kronor. Pizzorna, oberoende vilken du beställer, 85 kronor.


Rutin miljö, himmelsk mat. Foto: KAI MARTIN

Betalning sker vid en iPad, du sköter betalningen på egen hand; ett enkelt system, tillit och trovärdighet.

Vi sätter oss och väntar. Bestick och glas har vi tagit. Jag går till baren och beställer två glas vin och fångar en flaska kallt vatten från kylen. Z och jag tjusas av det rustika, av glädjen att vi trots allt fick plats; det är mycket folk där, plötsligt dyker radioprofilen Morgan Larsson med sällskap upp. Vi hälsar. Människor kommer, människor går. Det är ett ständigt flöde.

Kvinnan som tog emot oss säger att maten ska komma kvart över fem. Kanske tidigare. Vi väntar med ett tålamod som går över till otålighet. 20 minuter över frågar jag var våra pizzor är och får till svar, med ett leende, att de är på väg. De kommer, de är vackra, degen lätt och luftig, fint gräddad, Z har med tomatsås och ansjovis tillsammans med kapris, jag med mozzarella och baconbitar (som borde ha varit hela baconremsor för fullgott mums). Olivolja är ringlad över. Det smakar himmelskt med vatten och vin till.


Som vore den från Neapel. Foto: KAI MARTIN

Så är vi färdiga, ser i ögonvrån hur andra äter dessertpizzan – pizza med glasskulor och chokladsås, får jag mig rapporterat (jag kan inte vända mig om så gymnastiskt).

Vi går i den starka blåsten mot föreställningen, får en god portion underhållning till den förföriska pizzan och upplevelsen. Vinden sliter och drar i den värme som funnits under dagen och kvällen kyler ner oss, där vi sitter för klent, men fint, klädda.

Så promenad hem. Kvällen sänker sig med mörkret och vinden är ihållande. Vi tar in på vårt rum, men efter att ha värmt oss bestämmer vi oss för en tur till restaurangen, får ett bord för två, delar på en förrätt och en varmrätt i passande portioner, eftersom vi inte vill äta oss fullständigt stinna. Vatten och vin till det, samt avrundning med kaffe.

Vi tittar på en teveserie innan natten famnar oss och vi varandra.

Kaffet ger mig en orolig sömn plus att vi låtit bli att dra för. Med gryningen kommer ljuset över stormigt Västerhav in i hotellrummet, jag hör hur vågorna slår ivrigt mot land i en rytm som är sövande, som ljudet från en järnvägsräls. Somnar om. Vaknar. Somnar om. Vaknar. Somnar om. Vaknar. Klockan är dags. Dagen är här. Väcker Z och vi går för att äta frukost.

Träffar två vänner med sällskap, men äter frukosten i enskildhet med utsikt över havet tillsammans med Z, bredvid varandra, för att dela perspektiv, för att dela liv.

Vi packar ur efter morgonens måltid och slutliga toalett. Checkar ut, packar in i bilen, går ut på piren där vinden sveper hårt om oss. Badlusten slocknar. Vi kör ut ur Falkenberg, tar en kik på stadens fina, nya fotbollsarena efter att ha passerat den gamla, tar en sväng om Röda korsbutiken utan att vi hittar något, tankar, åker mot Varberg längs den gamla E6:an. I höjd med Björkäng tar jag ner mot stranden för att visa Z var videon till ”Strändernas svall” spelades in.

 

Vinden är starkare, havet mer dramatiskt än då i oktober 2015. Men det är trots allt skillnad på sommar och höst, vad än belackarna säger.


Stranden, knappt två år senare. Foto: ZEBA PEDERSEN LÖWEN-ÅBERG

Så mot Varberg via Västkustvägen mot den staden Röda korsbutik där jag hittar en Etonskjorta för 30 kronor. Gamla E6:an tar oss vidare norrut mot Kungsbacka där secondhandbutikerna är stängda och Hede outlet inte lockar trots ett besök. Vi far hem, äter mat, tittar på teve, missar himlens under som grannen förtjänstfullt och magiskt fotograferar.

Det är så ibland, vinna något, missa något, men på det hela ändå ha det väldigt bra under loppet av något dygn eller mer.

En dag med flyt

Vi checkar ut från hotellet på Avenyn för en vardag som sluter oss med det gråa.

Z har bara några steg till bussen som tar henne till sitt arbete.

Jag tar vagnen hem med packningen för att förbereda mig för dagen, som har ett späckat schema.

Jag har en intervju för bloggen (kommer inom kort) klockan 13. Träffar yngste sonen hemma och får skjuts av honom till Liseberg. Kommer tidigt till intervjun på Lisebergsteatern, men blir snabbt välkomnad och vi har en trevlig stund, där samtalet växlar mellan det vi ska prata om och mycket annat. Så som det kan bli.

När jag bryter upp får jag idén att ringa nöjeschefen för parken för att kanske få en peepshow av Klubbland, utställningen om Håkan Hellström som tagit över Evert Taubes värld.

Men jag hinner inte ringa förrän jag ser att en samling unga människor är på väg in och bland dessa uppenbara journalistkollegor. Jag förstår att de är på väg till Klubbland och gör dem fräckt sällskap.

IMG_4801

Egot närvarar på Klubbland. Foto: KAI MARTIN

Det blir en odyssé, där jag själv bidragit på olika vis (jag återkommer om det) och smickrad och omtumlad glider jag ut efter en knapp timme i Göteborgs vardagliga gråhet för att hämta andan.

Så upp mot Konstmuséet där det är avtackning för Isabella Nilsson, muséets chef som ska vidare på nya djärva uppdrag efter åtta år på posten. Jag känner henne sedan 80-talet, en skarp kvinna med stor kunskap, vass humor och ett fantastiskt intellekt; det är lätt att ha trevligt i hennes sällskap. Nu blir det mellan tårttuggor, kaffesipp och tal med löfte om en mer rejäl stund innan flytten.

Ut på gatorna igen och promenad nedför Avenyn, viker av vid Storgatan och följer den mot Haga kyrkoplan, in i Haga, förbi Järntorget och Andra Långgatan ner till hörnet Nordhemsgatan, där Coopbageriets gamla lastbrygga har blivit fina restaurangen Tvinky, som jag ska skriva mer om.

IMG_4802

Några av Tvinkyägarna, Fredrik och Marie Lundberg. Foto: KAI MARTIN

Det blir vimmel och rödvin, fina snittar och mycket samtal innan jag vimlar ur salongerna för att i sällskap med en kamrat från förr smita in på Galleriet tvärs över gatan och en snabb kik där innan hemgång och slutspelshockey på teve.

IMG_4803

Återbruk blir till konst med humoristiska förtecken. Foto: KAI MARTIN

 

 

Så nära Frölundadebut

Det var på håret.

Så nära. Och ändå så långt borta.

Bristande tajming. Illa planering. Kalla det vad ni vill.

Men låt mig ta det från början.

För några veckor sedan kom ett besked om att en oldboysturnering skulle gå av stapeln i Göteborg 8 april. Jag har ju haft förmånen att få rycka in som keeper med Frölunda Oldtimers vid några tillfällen. Spelat med legendarer som Jörgen Pettersson, Patrik Carnbäck, Pebben Alexandersson, Terho Koskela, Jerry Persson, Jonas Johnson med flera idel ädel adel.

Men för att få spela krävs det lite mer.

Ändå skrev jag på meddelandet som gick ut från dem att jag var tillgänglig vid behov.

För några veckor sedan blev dessutom hustrun och jag inviterad till en fest. En stor tillställning, som bara kunde komma att bli hur trevlig och kul som helst. Jag var taggad.

Nå. Besked om behov av undertecknads målvaktskunskaper kom aldrig, men festen tackade vi ja till. Med förväntan.

Så vi detaljspäckade helgen. För först skulle vi ned till Danmark för familjeangelägenheter; inledningsvis uppvaktning av ett elvaårigt tvillingpar, som hustrun är moster till och dagen efter ett sista farväl av svärfar, vars aska skulle spridas för vinden.

Vägen söder ut är, som jag skrivit om tidigare, ovanligt knölig, köig och körig. Men vi kommer till färjeterminalen i Helsingborg där vi möts av två besked av tre under den här dagen.

Attentatet i Stockholm (jag skrev senare om det här) och ett meddelande från en vän, som jag vet ska spela med Frölunda Oldtimers under helgen. Han vill att jag ska kontakta honom.

Redan tidigare, innan avfärd, har jag lyckats konstatera att den där festen inte är på lördagskvällen, som jag trodde, utan på fredagen.

En bokad familjeangelägenhet tackar man inte nej till, så det blev till att tacka nej till festen.

Så chocken över attentatet på Drottninggatan av vettvillingen som dödade fyra och skadade så många fler. Ett dåd mot ett fredligt land, fredliga människor, där den väsentliga delen av invånarna vill göra gott, mot sitt land, mot sina medmänniskor.

Det var svårt att ta in.

Så telefonsamtalet till min vän. Han svarar… med tystnad. Men jag hör hans vrede och vi får båda skaka av oss den känsla vi båda delar.

Efter en stund av samtal frågar han om jag vill backa upp honom under lördagens turnering – han och jag som för några år sedan förmodligen var världens äldsta målvaktspar spelande i ett seriesystem. Om jag vill! Men kan inte. En känsla av kluvenhet uppstår. Ja, i själva verket är den än mer än tudelad, för jag är drabbad av händelserna i huvudstaden, men vill också kunna tacka ja till hockeyn samtidigt som jag är besviken över att missa den grandiosa festen.

Z, som är en förstående hustru, säger snabbt ”Ta tåget hem. Gå på festen, spela hockeyn!”…

Det blir inte så. Jag håller mig till familjen. Jag håller mig till min hustru.

Det är ett självklart val, men någonstans i mitt egoistiska hjärta svider det, en tagg som ömmar, just i trakten där självupptagenheten sitter.

Dagen efter, när vi kommit hem efter våra göromål, ringer jag min vän. Han låter ömklig.

Förklaringen är enkel; han har blivit sjuk. Klarade första matchen med feber, blev dessutom hedrande nog matchens lirare, men sedan tog krafterna slut.

Frölunda fick låna in en väsentligt mycket yngre keeper än oldtimersmåttet tillät, men fick något slags dispans.

Men jag, jag stod med dumstrut och lång näsa (om vi nu fortfarande rör oss i trakterna av egohjärtat där självupptagenheten sitter) eftersom jag alltså var så nära ifrån att göra debut i Frölunda.KaiSören2

Bröder i att rädda puckar. Nära till återförening. (Bilden tagen i februari 2015).

Foto: ANDREAS THENG