Resan med Hilda

Vi välkomnade en ny trotjänare i familjen. Ja, jag vet, trotjänare är någon/något som följer en länge. Det blev inte så med Tiggan, som var törstigare än ett fyllo och som började bli kinkig med reparationer som vi inte riktigt var så förtjusta i. Så adjö efter x antal mil och tack för den här tiden. Dricka kan du göra hos någon annan.

Vi hade filurat ett bra tag på vad vi hade för önskemål. Helt klart var att en bil med högt insteg var bra för min rygg, för det ska vi ge Tiggan; min dåliga rygg har mått bättre av en VW Tiguan. Vi ville gärna ha dragkrok. Men framför allt en bil som drog sparsamt med bensin, något som borde vara rimligt dessa dagar och som det är helt obegripligt att ingenjörer world wide inte lyckats med i någonstörre utsträckning att fixa. (Elbilar undanrakat.)

Vi testade. Vi provkörde. Vi diskuterade. Vi funderade på leasing, men avstod snabbt. Vi hamnade, efter tusen och en bilmärken och provkörningar, hos Toyota i Mölndal/Sisjön. Vi kom hem med ett signerat köpekontrakt på en Rav 4, en elhybrid, som hade allt vid kunde önska oss, förutom dragkrok. Nej, den var inte helt ny. Men en tre år gammal bil är ändå ny, även om den tidigare ägaren måste ha dragit på på en grusväg, något som motorhuven vittnade om, perforerad med stenskott i lacken. Det skulle firman fixa. Precis som stenskotten på rutan… just de detaljerna återkommer vi.

Z och jag har någon grej med registreringsnummer. Vi gillar kombinationer som ger associationer. Det gör bilresan roligare och en bil mer personlig. Som min Peugeot med RFU, som blev Rufus, ett kärt fordon som tog mig runt från 2006 och några år framåt.

Nu har det alltså blivit Hilda, som vi börjat känna in och som nu skulle få sin första gedigna långtur. Stämde våra teser med försäljarens löften om bränslesnål. Vi for mot söder. Skulle på konfirmation, som i Danmark är stort och prestigefyllt.

Z och jag hade tagit delar av eftermiddagen ledigt. Men vårt följe kunde inte riktigt det, så 16.15 var satt som avfärd. Det blev inte riktigt så. Skäl som packning inte klar, brobiz för färjan glömd, nyckel till vårt ”hem” i Bagsværd (Z:s syster T:s lägenhet) glömd plus att tre av fyra ville äta på vägen. Ankomsten till förorten till Köpenhamn blev sen, kvällen hade tagit över dagen och tiden mellan att vi installerat oss och jag skulle gå och lägga mig krympte. Ungdomarna…? Jo, de tog tåget in till Byen för en krogrunda, som unga mänskor pläga göra. Där är inte jag, om jag någonsin varit det.

Så istället randades åter en ny djärv dag där avfärden skulle vara tidig för klockan 10 började ceremonien i Udlejre kirke.

Hilda hade tagit oss tryggt och smidigt från Sverige över sundet ned till vår destination. Vidare västerut var det heller inga problem. Hon lydde villigt ackompanjerad av dansk fm-radio.

Förväntan utanför kyrkan var stor. Tio barn skulle konfirmeras och deras familjer skulle vara åstunda vittnen. Jag hade, förstås, klätt upp mig: en smårutig H&M-kostym med brittisk touch inköpt några mil från Ølstykke där kyrkan låg, en Charlestone Tie Rackslips till en vit Hawes & Curtisskjorta, ett par svarta brogueskor, Paul Smith; allt second hand, förstås. En snusnäsduk i vinrött kontrasterade den grönbrokiga slipsen. På huvudet en sotarmössa. Det var höst i luften, men solen sken milt mot en blå himmel med skira moln.

Danska psalmer är inte bara verser på Z:s modersmål utan också melodier som jag i stort inte känner igen. Jag försöker ändå, stöttad av en väninnan till tvillingarnas – de som ska konfirmeras – mamma. Med skolad, stark stämma i ryggen finner jag melodien och får en värmande kommentar från Z efteråt.

Ungdomarna välsignas, de är alla ostyriga 15-åringa, truliga, späda, grovlemmade, finniga, fina, förväntansfulla, spända. Det är vackert. Utanför gratuleras de. Olika slags vrålåk väntar på att ta dem iväg på en tur. Tvillingarna får en resa i en vit Porsche som spinner innan den ger sig iväg med ett vrål. Foton tas. Kramar delas ut. Pandemin är en bit bort; så nära ändå.

Vi har inte riktigt hunnit arrangera present till tvillingarna. Åker till ett närbeläget köpcenter. Hamnar i gräl. Går skilda håll. Jag hittar en Røda korsbutik som inte skänker någon tröst. Köper solrosor, men då jag ska betala med mitt danska Danske bankkort vägrar den acceptera min betalning – trots rätt inslagen kod. Hmmm. Har en hundring i plånboken, som ger mig två buketter solrosor. Z är i en Kvickly för att fixa grejer så att hon kan fixa buketter. Jag får sms var hon är. Går in i butiken med min blomsterkvast som en expedit tror är från hennes affär. Jag förklarar att jag har köpt dem på ett annat ställe och får engelska som svar. Jag upprepar på svenska, irriterat eftersom jag redan är det, och får slutligen hjälp som säger, fast på danska, det jag redan har sagt. Går ut. Väntar. Z kommer och tittar på min blommor, undrar varför jag har köpt dem. Efter en stund blir det en kompromiss. Z ordnar så att hennes och mina blommor binds om, men först ska var och en av hennes rosor dekoreras med en dansk hundring. Det blir fint, till slut, och blomsterbutiken gör ett vackert arrangemang av det hela. Z:s griniga gubbe tappar surheten och vänder sakta bog.

Vi åker till N, Z storasyster, var tvillingar S och L alltså har konfirmerats och nu ska hyllas. Välkomstdrink på verandan i en tidiga hösteftermiddagens klara väder. Rosa bubbel, specialbeställda M med tvillingarnas namn på i små pappkorgar, mixade nötter i andra pappkorgar; gäster kommer, fler anslutet. Festen börjar.

Bakom huset finns en liten gräsmatta där det i somras stod handbollsmål till de handbollsspelande tvillingarna. Nu stod där ett stort partytält. Borden var rund, utplacerade för att ingen skulle sitta för tätt, en riklig buffé – förrätt, varmrätt och efterrätt – dukades upp under gång, tal hölls, drycker dracks, det var ett liv och ett kiv och ett sorl, med styrkan i rösternas volym som steg ju längre vi satt där. Min tinnitus grumlar till min hörsel i massans sorl, att i detta försöka urskilja danskan gjorde min skalle trött.

Jag gick åt sidan. Valde enskildheten och stillheten. Blev inkallad för något tal som inte skulle missas. Blev utkallad till en gräsmatta, ett slags allmänning, där ungdomarna samlats för lek och spel. Stora uppblåsbara plastbollar, där man kryper in, och sedan ska tackla varandra under ett försök att spela fotboll. Tiden smet iväg. En ny kväll kom och med den en allt mer tilltagande, rå och fuktig, kyla. Strax efter åtta påkallar jag uppmärksamheten, att jag vill åka hem, att gubben är trött. Vi landar i soffan i Bagsværd med den längtande brittiska bulldoggen Max vid våra fötter. För mig tar tröttheten snabbt över, jag dricker den øl jag längtat efter, efter allt för många Coca-Cola till maten, som den chaufför jag har varit. Men märkligt nog rinner den ned på tvären, trots att det är en Classic, den av Tuborgs ädla drycker som jag föredrar.

Vi skådar en ny dag. Dimmorna lättar och solen tar över. Det är en förväntans stund. Jag ska äntligen få komma till Søllerød loppemarked, eller Holte loppmarknad som vi säger. Det ställe som på allvar 2008 triggade igång mitt secondhandintresse, som att det snudd på svämmat över. Något som också gjort att jag, kanske, föräras en medverkan i ”Antikrundan” (något jag skrev om här).

Vi intar frukost, får med ungdomarna och T, kommer iväg, parkerar, tar ut pengar (återigen nekas jag använda mitt danska Danske bankkort, så jag får låna av Z) och kliver in på det nya området i Holte som huserar loppisen. (På det gamla är det tillfälligtvis ett covid-center för provtagning). Vi bestämmer ett stråk vi ska gå. Men det Z har sagt stämmer inte med det jag uppfattar. Hon vill gå i cirklar, som i öar, då jag tar ett motsolsvarv. Efter en stund inser jag att mitt sällskap är långt efter, ja till och med osynligt. Jag har hittar en hyfsat snygg Tigerkostym i min storlek för 250 kronor i den danska valutan, men vill ha Z granskande öga. Förstås är benen för långa, ärmarna likaså. Vill jag verkligen ge mer jobb till min skräddare…? Som vanligt är det en salig röra av skräp, fynd och den sedvanliga presentsatsen 75 procent damkläder, 20 procent barnkläder och resten herr av skiftande kvalitet.

Väl förenad med Z hittar jag en grön filthatt (inget egentligt märke, made in China), som blir min för en 20-peng. En gul Marlboroskjorta prutar jag ned från 50 till 30. En grå, snygg J Lindebergkofta blir min för en hundring. Z har har hittat en blå Tigerkostym i linne/ylle. Storlek 48, där jag en gång var, som kanske någon av sönerna vill ha. Köper den för 250 dkr. Z hittar en brödskivare, som hon länge letat efter, som inhandlas och hamnar i min kasse. Hon fyndar ett snyggt, smalt armband och i samma stånd finner jag en läcker läderväska som hon köper till sig.

Den första Tigerkostymen har nu gått, förstås, men den kunde jag ha och missa. Kvar finns en sobert grå Oscar Jacobsonkostym. Men 800 kronor är utanför min budget och heller ingen nödvändighet.

T måste lämnas, så vi bryter upp, går mot bilen med vår packning, som nu har blivit diger eftersom Z hittat en barnstol, Ikea, med jalusi, som är tänkt att roa barnbarnet.

Väl i Bagsværd tror alla att vi ska packa bilen för hemfärd via en tur till Reffen, det hippa restaurangområdet, på Refshaløen, en utsticker från Amager, med utsikt mot Kastellet och Den Lille Havfrue. Men mina intentioner har inte riktigt hörsammats. Jag vill hämta alla packning efteråt, för att inte locka tjuven. Så så blir det. Inresan till centrala Köpenhamn går inledningsvis galant, men i höjd med Bellahøj tjocknar trafiken på. Vi inser att det är något som inte stämmer och i mitt bakhuvud skaver något om Köpenhamns maraton… och ja, ett halvmaraton går av stapeln denna söndag. Vi är i trafikens och köernas grepp, men väl inne i Nørrebro mot Åboulevard så släpper det och färden går därefter geschwint.

Vi når Reffen, parkerar bilen. När ungdomarna tar en öl tar Z och jag ett bad i en Refshalebassin, uppfriskande och skönt när nu spetembersolen ler så rart. Bassängen är kantad av läckra containerbostäder, sådana som var på g också i Göteborg, men där kommunen som vanligt kroknade i sina långbänksbeslut. (Skrev om ett försök här.)

En kort promenad så var vi framme i det stojiga restaurangområdet med mat och dryck från all världens hörn. Vi beställer var och en för sig sin mat. S och jag fastnar för en nygrillad stek med pommes och nyslungad bearnaisesås. All mat görs och serveras med ett viss mått av tempo, köer bildas och glesas ut, barerna lockar med sin drycker… jag är sugen på en Pilsenr Urquell på flaska. Servitrisen häller upp en ekologisk Royal på fat. Jag undrar om den är min och upprepar min beställning. ”Den har vi inte”, svara hon. Jag pekar på flaskan i kylen bakom henne rygg och surt tar hon fram den, jag visar förnumstigt på etiketten och bokstaverar P-i-l-s-n-e-r U-r-q-u-e-l-l. Ännu surar svarar hon ”Ok, I got it”. Sätter mig med de andra som placerat sig under ett tak, som förvisso skyddar i solen, men också bjuder in en onödig kyla. På håll ser vi en bungyjump från en kran och jag tänker, aldrig.

Tiden rinner undan. Vi går till bilen, kör åter till Bagsværd, hämtar vår packning. Lyckas hårfint få in allt, trots barnstolen som skrymmer. I Prøvostenen är det dags för proviantering, øl, vin, koldskål, Ymer, kærnemjælk, rågbröd… Jo, Hilda rymmer med nåd det också. Färjan väntar. Fosterlandet likaså. Hilda har inte gnällt en enda gång, svarar fint mot vägen, är lite högljudd mot betongplattorna på E6:an kring Falkenberg, men är definitivt inte törstig på samma vis som Tiggan.

De undflyr oss

Brevet från Västtrafik förkunnar att jag om rimlig tid är berättigad att resa med seniorbiljett. I början på året överraskade Ica mig med en pensionärsrabatt på fem procent av det jag handlat. Jo, åren krymper ihop, samlar sig på hög, men ståtar samtidigt med en allt mer aktningsvärd siffra.

Om några veckor fyller jag 65. Jo, vi födda 1956 är där nu. Födelsedagar ska förstås firas, men endast de jämna har varit skäl nog att uppmärksamma (även om Z kärleksfullt överraskar även de gånger som saknar större relevans av firande). Så 50 och 60. Gott så.

Men nu… 65. Ojämnt. Ett årtal som skaver lite grand. Det är en skarp gräns, som jag snart ska skrida över med försiktiga steg. Nej, jag slutar inte jobba. Istället blir det fortsatt verksamhet i det yrke som kommit att bli mitt, nöjesjournalisten, där jag de senaste åren haft förmånen att vara verksam på GöteborgDirekt.

Efter att ha slutat som nöjesreporter på GT hösten 2011 och istället klivit in på sportredaktionen för två år i ett högt uppskruvat tempo tog ju min GT-saga slut 30 april 2014. Jag behövde sluta. Anfrätt av stress och en inre ohälsa på en redaktion som gått från att vara omtänksam till galen på bara några år var det ett beslut av nödvändighet att fatta.

Där och då trodde jag att jag, med mitt goda renommé (fåfängt, jag vet), skulle få ett nytt jobb. Det blev inte så. Det kom att dröja. Men väl på plats på redaktionen i Högsbo var det som om en förlorad nyckel hade återfunnits. Jag låste upp, gick in i mitt ”rum” och där var alla: artister, promotionmänniskor, teaterfolk… Alla vände sig om, välkomnade mig, några undrade var jag hade varit, och plötsligt var allt som vanligt.

Bland alla de som uppmärksammade min återkomst var Pekka Lunde, som tillsammans med sin hustru Evalena Jönsson Lunde, hade uppvaktat mig på min 60-årsdag. Han, den förre Ensamma Hjärtan-keyboardisten och -grundaren, hade sedan några år återvänt från Malmö till Göteborg. Teatermusik hade blivit hans melodi. Men också det exotiska, spännande instrumentet thermin, som hade kommit att sluka hans intresse och mångfacetterade kunnande.

Han skrev ett ”välkommen tillbaka” blott några dagar efter att jag hade börjat och vidare ”I år har jag ett special-projekt – eftersom bandet Pekkanini & The Thereminland Band inte kommer att släppa någon platta före nästa sommar har jag skapat ett projekt som heter Lupec-2. Det är jag själv, helt solo, med 10 egna instrumental-låtar framförda på mjukvarusyntar, trummaskiner, theremin och lite gitarr. Det började som ett sidoprojekt men blev så pass bra att jag vann årets ‘Clouzine International Music Awards’ i klassen Bästa Elektroniska Album. Jag är även med och tävlar i årets upplaga av amerikanska Grammy Awards.”

Stort, förstås. Jag svarade och gratulerade, erkände att jag levde i en omtumlande tid, bad honom mejla till min jobbadress (han hade skickat via Messenger) med en baktanke att jag skulle återkomma till honom. Jag sköt upp det och igen. Vi möttes, som man gör i den här staden, snackade. Han fanns ju där. Han fanns ju här. Det är klart att jag skulle skriva om honom. I somras, dagarna före 69-årsdagen, lämnade han efter en tids sjukdom. För mig var det försent. För honom var det över.

I söndags var det en minnesstund för honom och alla tjommarna, kvinnliga som manliga, var där. Vi från förr, några yngre och äldre släktingar, teater- och musikerfolk. Det blev en minnesstund inte bara för Pekka utan också för oss, vi som var där som knöt samman band som tiden löst upp, men aldrig hårt och oförsonligt. I en sorglig stund står man där och fnissar, äntligen kramas och rör och berör varandra. Gråter inför orden från scenen, hämtar andan, biter i madeleinekakan, dricker proseccon eller den rejäla dra martini som serveras.

65 om några veckor, alltså. Jag är där nu. Här där vi fortsätter leva och promenerar på den livsstig som inte alltid är utstakad, men definitivt utmätt. Precis som man föds, så dör man. Just döden kommer ju närmare för varje dag man lever. Som för Pekka, där döden kom tidigt för denne man som var så kreativ, vacker och som lite från sidan, vid sidan av Gunnar Danielsson var den elegante, den i dubbel betydelse skarpa profilen.

Nu är det bara musiken och minnen kvar. Vackert så.

Så i tisdags nästan minnesstund. En begravningsakt i Varbergs vackra St Jörgen kapell en, precis som i söndags, gråmulen dag där regnet höll andan. Jag hade bara för en vecka sedan fått beskedet att en kär, men sällan sedd vän, gått ur tiden. Jag var inviterad till stunden som skulle hedra hennes minna och det var självklart att komma, men försent för att gästa hennes sommarställe. Det som vi pratat om så många gånger.

Jo, jag skjuter upp, precis som vi alla, så mycket att det staplas på hög i ett ”sen” som riskerar att aldrig bli av.

I augusti hade jag bläddrat i fotoalbum, sett bilder på hennes döttrar som små, mina söner, de som lekte ihop. Foton på henne. Strålande. Vacker. Levande. Jag skickar dem. Får tacksamt svar.

Nu kliver jag in, ljust klädd, för att ge henne min sista hälsning. Min barndomskamrat, han som var hennes man under några år och som gav dem de vackra döttrarna, var på plats och jag satte bredvid honom. Vi viskade, kramades hastigt; har inte sett varandra på allt för många år.

Kistan var svept i grått, i den låg en kvinna som var färgstark. Något porträttet på bordet bredvid med de flämtande ljuset visade. Hon som gav intryck. En slipad strateg, som också hade regisserat sin egen begravning med Per Gessles ”Här kommer alla känslorna (på en och samma gång)”. Ironi, humor och sorg i samma andetag, som livet, som Lilo.

Tack för dig.

Tack för er.

Så har ni undflytt oss. Gått vidare för något annat. För ett rum där vi andra inte kan samlas där vi vandrar vidare och minns.

Farväl.

Dyra, kæra Danmark

Det är någonting med att hänga upp tvätten på sträcket utomhus. Se hur den rentvättad låter sig smekas av vinden, bölja i dess nyckfulla takt och samtidigt kyssas av solen för att av dessa gemensamma krafter för att göra tvätten torr. Det blir en kraftansamling av en hög med tvätt som behöver göras efter att man har rest. Väl på sträcket är det som poesi i rörelse, en stund för kontemplation och vegeterande. Men för att komma hem krävs en resa och den tog sin start på grund av ett uppskjutet bröllop från förra sommaren som nu skulle bli verklighet, om än i en coronaanpassad dräkt. Det slumpade sig också så att en 18-åring skulle fira helgen efter och eftersom släkten som stått för inbjudan till dessa båda evenemang tillhörde Z var det mot Danmark och Köpenhamnsområdet som vi tog sikte. Vi hade bestämt oss för att inte pendla mellan dessa högtidliga tillfällen och fick plats hos T, Z:s storasyster, och hennes fina, hemtrevliga lägenhet i Bagsværd.

Vi brukar ju åka vägen Helsingborg–Helsingør med färjan och vidare ned mot Köpenhamn och den nordvästra förorten där vi skulle husera den här dryga veckan. Men nu var min kära vän Anna på väg till Malmö för att hälsa på sin son, tillika min gudson, Simon med käraste och deras dotter Sonja, som fyllde ett år i mars. Z och jag hade inte sett underverket sedan slutet av maj 2020, så det var hög tid. Jag hade en idé om att jag, kanske, ensam skulle ta tåget över under veckan vi var i Danmark, men det röstades snabbt ner av Z. Så istället tog vi vägen om Malmö för några timmars umgänge under en grånad himmel. Vi prickar rätt på väganvisningen, där det är meningen att vi ska ha picknick nere vid St Pauli Kyrkogårdar, mellersta. Z guider mig rätt där vi passerar Hornsgatan, Drottninggatan innan vi viker av Amiralsgatan med sikte mot St Knuts Torg där vi hittar en p-plats vid Mäster Danielsgatan. Vi ringer Anna, som kommer och möter oss på St Knuts Väg och gemensamt köper vi mat på Spoonery St Knut för att ta med till kyrkogården där Simon och Sonja väntar. Det blir mineralvatten till köttbullar med sås och potatis, rårörda lingon till, för mig. Att möta Anna är som om tiden upphört sedan vi senast skildes; det är lätt att ses och vi är nära skratt, lek och allvar. Vi går i samlad tropp till mötesplatsen på en öppen plats mellan gravarna. Sonja har, förstås, vuxit, har lärt sig gå och är uppfriskande skeptisk mot sin gudfarfar och hans hustru. Hon får ha sin distans, som man ska respektera. Vi får en fin stund med mat och en stilla promenad mellan gravarna, från ståndsmässiga, mer anspråkslösa och de med rik historik och de som lämnar svindlande frågetecken efter sig.

Men tiden är, som livet, utmätt och Anna, Simon och Sonja ska vidare precis som vi. När vi cirklar oss tillbaka till bilen hamnar vi som av en slump på Jord på Falsterbogatan och stannar för en kaffe, lemonad och chokladboll. Vi delar bord med en kvinna som sitter utomhus, andas in stillheten innan vi styr kosan ut ur Malmö via Rosengård mot Öresundsbron och vårt mål för färden. Trafiken denna tidiga fredaseftermiddar är måttlig, på Pepparholmen saknas tulltjänstemännen och snart har vi passerat Kastrup utan att behöva visa våra covidpass. Trafiken tjocknar på, som om köpenhamnsborna tagit tidig fredag, men jag kan vägen till Bagsværd sedan 2007. Väl på plats står T i köket och gör frikadeller och potatis. Dubbelt upp en dag som denna…? Jo, kanske. Men samtidigt mat gjord på olika sätt och T kan sin danska kökskonst med ackuratess.

Hon har varit orolig för mig och min allergi, för sedan ett drygt år tillbaka har hon, förutom sin man L, en fin old english bulldog kallad Max. Jag har inget emot hundar, eller katter för den delen, men håller ändå gärna ett klädsamt avstånd till djuren. Allergin klarar sig hyfsat och jag får senare lära mig att just den rasen är lågfrekvent gällande allergikänsliga. Max är en charmig jycke som snabbt fattar tycker för mig, en relation som stärks under vår vistelse. Det blir tidig nattning, åtminstone för mig. För Z har alltid ett stort behov av återkoppling med sin syster.

Lördag

Så väntar lördagen där vi efter frukosten i god tid ger oss av till bröllopet mellan Z:s och T:s styvbror A som ska gifta sig. Det är en bit att åka till Hedehusene och kyrkan mitt i byn, men Z guidar med fast hand den lite krångliga vägen att ta sig fram. Vi parkerar, tittar upp mot en himmel som är grå och inte helt pålitlig; ska det regna? Vi går in från fel håll, men blir guidade rätt och är i skönt god tid, hälsar på brudgummen och lite släktingar och kommande. Det är en vacker kyrka, nyrenoverad och med stolta istället för bänkrader. Vi sätter oss rätt långt fram och väntar på akten, som inleds med kyrkklockorna och brudparet som kommer in med vittnen till Mendelssohns klassiker. Jag får skärpa mina sinnen för att helt hänga med i vad prästen säger, men hugger in i de för mig okända psalmerna med friskt humör.

Så ut för att gratta brudparet, ta bilder och se hur de sedan kliver in i amerikanaren som ska ta dem till deras redan gemensamma bostad där också festen ska hållas. Det är ett stenkast från kyrkan, ett partytält är rest, på terrassen ligger en spädgris på grillen och mängder med mat och dryck står och väntar på gästerna och brudparet. Jag håller mig, förutom ett glas vin, till läskedryck enär jag är chaufför. Timmarna går, tal hålls, samtal förs, klassikern med att brudgummen vid brudvalsen slits ifrån bruden och får sina strumpor avklippta längst ut utförs och regnet håller sig på avstånd. Däremot glider temperaturen upp, den som senare ska bli ihållande hög.

Vi blir kvar i mer än sju timmar innan vi bryter upp för att försöka ta oss hem. L har kört hem T:s bil, så T blir med oss. Jag tar fel på en avfart och kommer därför inte helt rätt tillbaka. Det blir ett, på grund av trötthet, gräl mellan mig och Z om rätt väg, men till slut lotsas vi tillbaka mot Bagsværd. Jag lägger mig för att läsa Britt Peruzzis debutdeckare ”Aldrig glömma”, som tillsammans med Ian Rankins ”Den svarta boken” är min respocket och -läsning.

Söndag

Den intensiva värmeböljan har tagit fart. Molnen for redan under lördagen sin kos. Nu strålar solen på blå himmel. Natten har varit kvav och gett en rastlös sömn, som i sin tur ger en seg start på morgonen. Men då vi väl kommer iväg är det för en liten nätt nostalgitur. Vi har siktet inställt mot Charlottenlund för bad i Öresund, men den gamla över hundra år gamla befästningen med vallar och stränder får vänta. Först slingrar vi oss på dessa så vackra vägar genom Gentofte ner mot Hellerup, alléer, separerade gator, mjukt välvda som i harmoni för en bilförare som vill ta det danskt roligt. Husen som kantar ler inbjudande och vi är snart på väg över viadukten som leder till Viadukt allé, där en gång Z bodde och som hennes far bodde kvar till våren 2012. Huset har fått ytterligare en ny ägare, vi svänger ned till vändplatsen, ser några fina bilar, hus som älskas och vårdas, andra som saknar omvårdnad. Så styr vi ned mot Strandvejen, går in på Irma för proviantering, dels för strandhänget, dels för kvällens måltid, där jag ska stå för maten. Det blir med andra ord en påse ärtor och två flaskor vin. Vi lastar in i bilen, men tar också en promenad för det finns två Röda korsbutiker på armlängds avstånd och en secondhandbutik. Stängt på söndagar, förstås, men alltid bra att reka läget. Så äntligen mot Charlottenlund, där mängder av bilar skvallrar om att vi knappast är ensamma om att vilja bada. Men jag gör som mamma, kör längst in och där finns verkligen en p-plats, dessutom i skuggan. Väl parkerad bjuder Z på en is från kiosken och något att dricka. Värmen trycker på, glassen sitter perfekt, drickan likaså. Jag byter om snabbt och försvinner lika snabbt ned i Öresunds svalkande vatten. Z håller sig på stranden den här gången och spritar ärtorna och äter nogsamt upp de som finns i hennes påse.

Vi latar oss, pratar, njuter av strandhänget, tittar på en familj med två barn där den ene är i mitt barnbarns ålder. När de bryter upp börjar det äldre av barnet att prata med oss, Z svarar och mamman glider in i samtalet och snart kommer spörsmålet om det yngsta barnets ålder, där vi gissat rätt. Mamma har jobbat i Stockholm, berättar om barnens namn, som är lite annorlunda danska, och säger att hon älskar Sverige. En fin kommentar innan vi skiljs åt. Vi drar oss hemåt. Middagen ska lagas i god tid till EM-finalen England–Italien. Jag har valt meny efter det lag som vi håller på: spagetti och köttfärssås, till det italienskt rödvin. Maten tas emot med glädje och efter förlängning och straffar vinner Italien, kanske med lite hjälp från min insats i köket.

Måndag

Z har tagit ut rutten. Promenad ned till Bagsværd sø, båttur till Nybro för vidare transport till Furesø och den strand där Z som barn har lekt och badat. Jag har mina promenadskor, ett par Sneaky Steve, lågskor som jag köpte i 2020 års början. Perfekta för en gångtur under tjänliga förhållande och i stadsmiljö. Väl nere vid båtturen visar det sig att måndagar går inte båten. Det blir en promenad ner till Nybro båtcenter, där vi diskuterar om vi ska hyra en båt eller kajak. Men det faller på att den inte går att lämna på stället vi ska till, Frederiksdal. Så vi börjar att gå, tar vägen över en bro, ser kanotister som kämpar i de strida strömmarna, väljer efter bron att gå rakt fram och där går vi alltså helt galet. Istället för att följa ån norrut går vi österut på skogsvägar, frågar slutligen om vägen och viker av mot vänster som också blir västerut och kommer så småningom upp nära det barnhem där några av Z:s syskon kom att bo i sin barn- och tidiga ungdom. Väl på asfalt hittar vi nu rätt, smiter in på Frederiksdals ridcenter, för Z tror att hennes styvsysters ena dotter jobbar på det stallet. Så var det inte. Därför fortsatt promenad ned mot sjön och stranden, förbi vackert blommande fält med min favoritblomma vallmon som drottning över all växtlighet. Z berättar om sin barndom, var familjen tältat, vad de åt från kiosken, bjuder senare på pølse och sodavand; vi lägger oss i skuggan från några stora trän, solen lyser starkt, vi byter om för bad, går en och en och badar, för att någon alltid ska vara kvar vid våra värdesaker. Vi dröjer kvar i några timmar, kikar på folk, pratar med varandra, badar i den svala sjön… så är det dags att bryta upp. Vi ska ta sikte mot Bagsværd sø, jag tar förnumstigt ut riktningen och vi går… förbi ytterligare ett stall, in på grusvägar, in på skogsvägar som blir stigar. Jag skymtar sjöns glittrande vatten, leder Z mer och mer fel. Tittar på kartan i mobilen och lyckats styra oss rätt och kommer så småningom om ut vid Bagsværds roddstadion, där vi pausar. Naturpromenaden tog på krafterna, vi har inte haft med något vatten och allt har tagit sin tid genom Bagsværds Amazonas med moskiter mumsandes på våra kroppar. Till slut stapplar vi alltså ut ur skogen och in i den stilla förorten för att i sakta mak nå vår destination. Väl hemma stoltserar jag med rejäla blåsor under båda fötterna; skorna var inte ämnade för den rejäla skogspromenad som vi företog oss. När vi sedan kollar av hur lång vi har gått handlar det om nära två mil.

Tisdag

Det fanns en idé om att vi skulle ta en rejäl morgonpromenad för att få igång kropparna, så här under semestern. Men mina ömma fötter omöjliggjorde den planen. Istället blev det en tur till Lyngby och Røde korsbutiken där och några andra affärer innan utan att fynda innan det var dags för Strandvejen och butikerna där. Vi parkerar på motsatta sidan några hundra meter från den första genbrugsbutiken, en Røde kors med barnkläder. Fina grejer, men inget till våra telningar. Secondhandbutiken bredvid har både herr- och damkläder. Jag provar en Tigerkostym, en Burberryskjorta och en Eton-dito. Snygga grejer, ok priser, men inte någon swowwowkänsla. I den andra Røde korsbutiken finns inga herrkläder alls, men där fyndar Z en zebramönstrad kjol. Vi fortsätter Strandvejen ner, går in och ut ur butiker, strosar i ett fotvänligt tempo, pausar vid værtshus Sankt Peder för en kall øl, går vidare ned mot gamla Tuborg och ned i det nybyggda området, går av vår nya tradition lite fel men blir guidad rätt av en kvinna på en balkong och får se lägenheter från utsidan med människor som torde ha det väldigt gott ställt. Fortsätter ett slags bakväg mot Hellerup hamn, där vi ska bada. Ser ett hus som någon har glömt; märkligt i dessa så fina kvarter; går mot badet där stränderna är packad av alla dessa badsugna. Solen står högt, solen står stark. Alla ska bada. Alla! Det är, som alltid, fascinerande, att titta på människor. Hur olika vi ser ut och ändå finns det märkliga ideal.

Vi tackar för oss. Går den långa promenaden till bilen och åker hem. L har gjort rød grød, som alla vet ska ha fløde till. Det är premiär för mig och den smakar himmelskt.

Onsdag

Ny dag. Nua möjligheter. Vi tar Tiggan norrut, mot Sjællands stränder. Först ut Tisvildelejes milsvida stränder på igenkorkade vägar. Vi tar oss ner, jag badar, Z köper en glass som rinner ur hennes fingrar innan den når min hand. Havet är salt, friskt och Kattegatt möter oss med friskt humör. Vi stannar kort, vill vika av innan alla andra beger dig och vi fortsätter på smala vägar ut ur semesterorten, stannar vi någon fastighet som håller loppis utan att fastna för något. Vi försöker följa strandlinjen, men den svindlande utsikten som bostäderna där har högt ovanför de närmast folktomma stränderna är förbehållet de rika. Men så dyker en lucka upp, en obebyggd tomt så att vi kan får ta del det som bar de förmögna har. Men någon allmän stig nedför finns inte. Stränderna blir på så vis privata och vi kan bara lite som från ovan se ned på några badande, några som står på bräda, några som seglar. Vi fortsätter österut, mot Gilleleje, åker ned mot badhotellet där vi kan tänka oss att äta en bit, men det tänker inte badhotellet som i denna lite sena lunchtimme har stängt kök. Vi tar en snabb kik på omgivningarna, men vänder åter mot bilen och fortsätter ned mot stranden, hittar tursamt en parkering, kanske inte helt pk, tar vår badkasse och promenera mot hamnen. Först mat. Sedan bad. Vi hittar en stimmig uteservering och blir serverade en frokostplade och en kall en. Hettan ligger på. Trutarna ruvar på våra rester. Vi äter, pratar lite med det danska paret som vi delar bord med i skuggan, diskuterar det märkliga med stenkastning i Ystadstrakten mot danska bilister. Bryter upp, går till en outlet där Z med min hjälp hittar en pyjamas (som senare visa sig har larmet kvar), går mot stranden och får äntligen bada igen. Så åker vi vidare. Z visar var T bodde. Jag köper sodavand och dansk vand för att släcka törsten, kör sedan mot vackra Hornbæk, som också bjuder på bad, men vi blir också inlurade i allsång när vi köper lite fika. Återigen stämmer jag in i okända visor med friskt humör. Vi fortsätter efter denna paus mot Helsingør, passerar under den vackra färden miljonvillor som kantar stranden och vi drömmer i leken om vi vore miljonärer goda för ett husköp, vilket skulle det då bli. Jag väljer att fortsätta kustnära, Strandvejen norrifrån och söder ut. Vi kommer till Bellevue, stannar, går ned på stranden, ser en volleybollmatch, som är laddad, mellan danska ungdomar och äldre nydanskar. Kvällen kommer, skymningen med den, grillar får jobba på grässlänterna, dagens hetta klingar av till svalka. Vi åker mot ett av mig önskemål, designer Arne Jacobsens bensinstation, som jag slarvigt passerat så många gånger, men nu får se och beundra. På något vis hänger den ihop med den amerikanska 50-talsdesignen vid Bellevue strand, teatern där, pizzabutiken… Vi åker hem, urkramade av intryck och sol. En ny dag väntar.

Torsdag

Vi har ju fler uppdrag än bröllop och födelsedagar. Z:s lillasysters äldste son har tagit studenten. Något som förstås måste firas. Men inte utan att också planera in en loppisrunda. Vi ska till Frederikssund, där familjen bor, och tillsammans med Z:s syster I göra en vända i byens secondhandvärld. Det var ju där som jag fann miljardärens kostymer i april 2018, något jag skrev om här. Men först styr vi kosan norröver mot Birkerød, som har lite butiker vi suktar efter. Värmen är tryckande, men vi har med våra badkläder, så väl framme i Frederikssund får vi svalka oss. Väl framme i den lilla själländska orten hittar vi en ny secondhand, Kræftens Bekæmpelse Genbrug, som vi naturligtvis måste besiktiga. Det är stort och måste vara en utmaning för Røde kors 50 meter längre ner på gågatan. Jag ser ett par glas, som jag vill ge T som tack för boende, men håller på dem ett tag för att kika mer. Fingrar och provar på en fin Zegnakostym för 250 danska kronor och provar den tillsammans med en skjorta. Kostymen sitter lätt och ledig, lagom byx- och armlängd, vilket inte är vanligt för en man som jag som formats som en pingvin med korta ben och armar. Jag funderar på att slå till, men märker dels slitage (malangrepp) på kragen och dels ser utmaningen i att slå till med ytterligare en kostym bland alla mina tusen andra. Jag håller mig lugn och hänger tillbaka plaggen. Det blir glasen och en guldram för Zeba, som jag hittar precis när vi ska lämna, som vi sedan får släpa kring på. Røde kors väntar, som kan vara upp och ned, men jag har hittat lite fina grejer där tidigare. Nu blir det en blå Bruun & Stengade-skjorta i grov bomull, som gjord för skiftet mellan sommar och höst. 89 danska kronor till hjälpverksamheten. Lite längre ner på gågatan finns ytterligare en secondhand, men den har sommarstängt. Klokt, den här heta dagen. Vi köper lite förnödenheter och åker vidare västerut och når I:s nya hus på höjden med utsikt vidsträckt österut och en förhållandevis sval altan. Hennes två hundar Amigo, pappan till Max, och Bøf, brorsan till Max, stormar glatt emot oss, men sansar sig efter den första nyfikenheten. Vi är sultna, uppvaktar först studenten och tar honom sedan ner till Frederikssund för mat och umgänge tillsammans med hans mor. Efter den stunden lämnar han oss, tar bilen hem och låter I, Z och jag frekventera stadens secondhandaffärer. Vi börjar med ortens Røde kors. Utbudet av herrkläder är magert. Men I hittar kläder och showar, för hon är en rolig kvinna med skön humor, men också med klockren smak (som det senare ska visa sig). Längre ned på gatan finns Folkekirkens genbrug, en ny bekantskap, där en kortärmad Ralph Laurentskjorta, en Sand-skjorta och ett par brougeskor, Florsheims imperial, i kanske ett halvt nummer för stort som kan räddas av en innersula. Totalt 216 dkr. In i den stekheta bilen med nedvevade rutor (eller nedkörda) för vädring och mot Mission Afrika Genbrug på Roskildevej, där vi har varit flera gånger förut. En skön Lindeberghskjorta (danskt, utmärkt märke) blir min för 40 dkr. Sista etappen blir mot Kirppu, en jättelik secondhandbutik där säljare mot provision hänger eller ställer in sina kläder. Där har jag inte alltid hittat så mycket, men miljardärens kostymer 2018 var ju bara det en stor händelse i mitt loppisliv. Nu går jag gång upp och ner utan att hitta något. (Tricket är just att följa den ena gången från högersidan för att gå den ned på vänstersidan.) Som vanligt finns det kvinnokläder i mängd. Men i den femte gången hittar jag något spännande. Ett par RM Williams, mörkt blåa mockaboots. Vi pratar australiska kvalitetsskor som nya i Sverige landar på cirka 5000 kronor. Här står priset på 200 dkr, men med tillägget 50 procents rabatt. De verkar oroväckande i min storlek och då jag smyger ned mina fötter i dem famnar bootsen dem som en varm kram. Ett par Dockers, kakiskjorts i djärva storlek 32 blir också mina (det var väl 2007 jag smet i ett par byxor med det midjemåttet). Totalt 115 dkr. Nöjd. Z stressköper sex klänningar (väldigt fina), i tron att butiken skulle stänga klockan sju, men det var 18.00 som gällde.

I tar oss med på upptäcktsfärd. Frederikssund har byggt en ny simhalll och idrottscenter, som ska visas upp. Luften darrar i hettan trots att klockan passerat sex på kvällen. Vi parkerar bilen, går upp mot den för dagen stängda simhallen, som är ett imponerande bygge på en höjd, och jag kikar in, vandrar vidare upp mot idrottscentret som gjort för utomhusaktivitet med löpning och bollsporter. I närheten ligger Sillebro friluftscenter, en tjärn och möjlighet att sova över i närliggande vindskydd. Vi tar en promenad runt, ser en familj som badar, men våra badkläder ligger i bilen. Det blir en stilla promenad, mot en koloniträdgård och på motsatta sidan en dignande körsbärsträd som lockar systrarna, som förser sig. Tillbaka till I:s hem efter lite felkörning, men i Frederikssund är inte avstånden långa. Vi softar på terrassen i några timmar och när skymningen stilla glidit över till natt tar vi bilen tillbaka till Bagsværd utan bad, utan svalka, men med trevligt umgänge och bilen fylld av fynd.

Fredag

Nja, att åka in till centrala Köpenhamn i högsommarvärmen är kanske inte den bästa av idéer. Men vi gör upp en tänkt plan om att röra oss i Z:s tidigare kvarter vid Nordre Frihavnsgade på Østerbro. Vi tar oss smidigt in via Nordhavn till en skuggig parkering på Vordingborggade, nära Nordhavns S-station, samtidigt som Z svär. Hon har smygläst jobbmejl och står plötsligt inbegripen i jobbsamtal på sin semester. Det tar sin tid, men snart går vi i rask takt via Strandbouelvarden söderut, missar några semesterstängda genbrugbutiker och når så småningom Nordre Frihavnsgade, där vi försöker hålla oss på skuggsidan. Butiker in. Butiker ut. I den exklusiva secondhandbutiken Haberdash, där Z i oktober köpte sin eleganta Bossklänning och tillika tjusiga Stella McCartney, stickade, klänning, hittar jag en zebramönstrad sjal, för Zeba saknar skydd för huvudet. Den blir hennes för en rund, dansk peng. Røde korsbutiken är öppen, Z hittar några fina plagg, men i fel storlek. Till mig finns nada. Vi pausar på Victor Borges plads, Z för en øl, jag för dansk vand.

Vi fortsätter i hennes minnenas korridorer, går förbi grillen där hon jobbat, lägenheten där hon bott, huset där hennes lärarinna bodde, lekplatsen där hon lekt och skolan där hon gått samt lägenheten där I bodde innan vi kommer upp till Østerborgade för fler in och ut butiker, en sport vi är duktiga på. I ett skyltfönster till en liten secondhand ser jag en panamahatt, som jag gör Z uppmärksam på. Hon har slarvat bort den hon hade med sig och denna sitter som en smäck. Vi stannar för lite snack danskar emellan, sådan Z trivs med, innan vi fortsätter nedför gatan och in på exklusiva dambutiker som flörtar med Z, som lockas av stil och design.

Vi korsar gatan, går i skuggan av träden vid Sortedams sø norr ände, går in i en herrbutik som har lockpriser men inget som lockar och fortsätter förbi Trianglen och nedför Østebrogade i vårt ivriga sportande, butik in och ut, utan att fastna för något. Hungern och törsten slår till. Hettan är olidlig. Klockan har passerat tre och vi har tappat greppet om tillvaron, men samtidigt: badet i Nordhavn väntar. Vi går nedför Ålborggade, i skuggan, där vi ser ett tilbud vi lockas av: øl och håndmadder till ett facilt pris. Men…! Erbjudandet var fram till tre. Klockan är nu halv fyra. Z tittar in i den rökstinna bodegan, frågar om det finns någon mat kvar, men får nej. Men en kvinna lite längre in i lokalen är mer generös än bartendern. ”Vad vill vi ha, jag fixar det…” En stund senare serveras en iskall Tubor Classic (favoriten) och två mackor till var och en av oss gjord enligt alla konstens regler. En fin stund på jorden för oss på skuggsidan.

På vägen mot bilen blir det också en Eskimois, en glass snart på väg ut ur sortimentet, som smälter i våra händer. Innan dess har Z gått in i US Overskodslager, kommer så småningom ut med en randig tröja. Vi går in i U-landsforening Svalerne genbrug och nyper i lite kläder. Z välter en ladugård, leksak, och ställer till rätta innan vi fortsätter ned mot bilen. Nu ska det badas. I september bodde vi i Nordhavn (skrev om det här), ett nybyggt område som trots att det inte är färdigt lockade med charm och djärv arkitektur. Varför inte bada där…? Så vi åker ned till det fantasirika p-huset på Helsinkigade, hittar snabbt en parkering samtidigt som mina klassiska behov gör sig påminda. Vi kikar lite var vi kan bada, letar förgäves efter en offentlig toalett, men vi ståtliga tyska ambassaden finns ett kafé där Z ska köpa sig en iskaffe samtidigt som jag får göra mina behov. Jag passar också på att skifta till badshorts, köpta i Bagsværds Røde kors augusti 2019, för att vara redo för det efterlängtade badet. (Missade ju torsdagens.) Z sitter och väntar utanför, men utan någon kaffedryck. Hennes kortlåda är försvunnen. Hon ber om bilnycklarna för att leta där och jag väntar, ser lyckliga badande och väntar mer för att se Z komma med bilen. Ingen kortlåda där, vi måste tillbaka till Østerbro. Väl där går hon in och ut ur butikerna på Århusgade utan resultat. Förtvivlad frågar hon hos Svalerne, men får ett besviket nej. Men hon ger sig inte, letar kring där hon rev ner ladugården och i en låda med sjalar bredvid ligger kortlådan och väntar. Räddad av gonggongen. Kortlådan hade ramlat ur hennes väska där dragkedjan inte var igendragen. Men inget bad för Kai.

Nu väntar middag i Farum, en restaurang med omvittnat goda wienerschnitzel; jag väljer lax till mitt dansk vand. T är med med sin son och vi hygger oss en stund, bestämmer oss för att hämta Max för en promenad, men jag trumfar igenom ett kvällsdopp. Vi åker till Charlottenlund och i skymningen, med glest med folk får jag min stund i havet, som lenar, smeker, svalkar så skönt.

Lördag

Jag hade sett ett anslag för en loppis bara någon kilometer från T:s lägenhet i Bagsværd. Som klippt och skuret för en morgonpromenad ledda av värdinnan. Men först dansk morgenmad, som både kan vara för mycket och alldeles fantastisk. T hade varit på bageriet, det intilliggande, under morgonrastningen av Max. Så bordet var dukat.

Så ut. Max får stanna hemma i lägenheten som är svalare än utomhus. Solen står på, är skoningslös. Inte ett moln på himlen. Vi tar spännande vägar genom Bagsværd, förbi skolor, idrotts- och tennisbanor, under järnvägen och in i villakvarter som omväxlande vittnar om omvårdnad och en mer lättjefull inställning till hus- och trädgårdsvård. Väl framme på adressen visar det sig att där finns ingen loppis. Vi står rådvilla. Söker. Men utan framgång. Går och handlar något att dricka, följer en kombinerad cykel- och gångstig längs järnvägen. Lite Bagsværds spännande baksida med grafitti, industribyggnader och trädgårdar. Snopna sätter sig Z och jag i bilen. Hon har googlat fram en loppis i Herlev, så vi åker dit. Det är tydligen premiär för det här stället för året och premiär för oss. Det är omväxlande prylar, väldigt lite som fastnar. Jag lägger in mitt veto när Z vill köpa några inte helt hela balkongstolar till T. Men Z kommer i alla fall hem med en rödvit skål av den typen som vi har grönvita av hemma. Danska hjärtat slår rött och vitt. Dessutom hittar hon en snygg retrolampa i grönt från Ikea. Hon har dessutom nosat reda på en Kirppu i downtown Herlev, som vi styr mot. Det är stort och vi följer vårt mönster, korridor upp och ned, vänster respektive höger sida. Inledningsvis är det glest med saker till mig, men barnbarnet ska ju ha sitt och jag hittar mjukisbyxor med tillhörande tröja. Z desto mer och kommer med famnen full. En Zaraskjorta blir min för en dansk spottstyver.

Z har dessutom googlat en stor secondhand liknande Kirppu på Østerbro. Lidkøp finner vi efter att ha parkerat på Nygårdsvej efter att ha defilerat in via Østerbrogade norrifrån. Det finns de som menar att det är a man’s, man’s, man’s world. Men då har man inte varit på loppisar. Kanske 95 procent är plagg eller prylar för kvinnor. Jag går i den gigantiska lokalen gång upp och gång ner utan att hitta något, förutom ett par Dr Martens lågskor i Z:s storlek, som ändå inte funkade för hennes känsliga fötter. Men i precis samma ögonblick, i de sista korridorerna, som nöden tvingar mig att uppsöka lokalens toalett, hittar jag spännande herrkläder. Efter uträttade behov skyndas jag mig tillbaka. Provar en snygg, svart Boss skepparkavaj, ett par Tommy Hilfigerjeans… plötsligt släcks ljuset. Tiden är ute. Lokalen snudd på tom. Ingen har märkt att jag är i provrummet. Jag tar av mig kläderna, hänger dem på galgarna och tar på mig mina egna. Går ut och överraskar en expedit, som säger att det är stängt. Tack, jag förstår det. Men får åtminstone köpa en grå yllekeps, som jag fann i någon av de första korridorerna.

Z har lämnat mig och är vi bilen. Plågade av värmen åker vi till Hellerup havn för att bada. Vi är inte ensamma om det. Men det blir en skön paus efter loppisar och bildfärder. Med sand mellan tårna beger vi oss mot bilden och åker norrut till Bakken, nöjesfältet. Vi strosar runt lite, kikar på attraktionerna och konstaterar att här är allt som om någon pandemi aldrig existerat. Vi är sugna på något och väljer en grillbuffé med utsikt mot den fina, gamla bergochdalbanan i trä. Jag smakar lite på Z:s öl, för jag är ju chaufför och håller mig till sodavand i dryckesbuffén. Mätta tar vi en lov runt och vid Blåhuset, spelsalongen, går Z in för att försöka vinna de pengar som vi har förlorat på resan. Det går sådär. Eller inte alls.

Söndag

Nu ska 18-åringen firas. Z:s andra storasyster N:s äldsta barn. Vi far västerut, till Ølstykke och gemyt. Alla är där, men samtidigt med respektfullt avstånd. Det bjuds på tårta, kaka och kaffe samt senare thaimat. Det rinner iväg några timmar. I kommer i sitt nyfyndade från loppissvängen i torsdags i Frederikssund. Hon är smashing. 18-åringen strålar. Hennes tvillingsyskon, de handbollsspelande, likaså. I:s man K är med med sönerna, studenten M, och J. Det blir lite rekreation med handboll på den lilla gräsplätten där två handbollsmål står. Ett bra sätt att umgås. J har en app som gör groteska versioner av den som fotograferas. Jag roas av sånt och får en sann bild av mig själv.

Måndag

Hemresa, som också innebär mängder av inköp. Jag hade tidigare fyndat rödvin på Irma. Nu var det dags för detsamma på Kvickly vid Prøvestenen i Helsingør, som packas ned med øl och danska delikatesser. Yngste sonen har gjort en rejäl beställning från sin favoritkebab just vid Prøvestenen, där Z har fått ringa innan så att allt ska vara i ordning. Bilen är med andra ord fullastad när vi åker hem. En resa som snudd på höll på att inte bli av. När vi ska lämna T i Bagsværd och bilen är packad vill inte bilen starta. Batteriet är dött, det som krånglat precis efter att vi fick hem bilen efter en dyr historia på verkstaden. Men vi knuffar ut den och med springhjälp startar den och håller lyckligtvis hela vägen hem. Där konstaterar vi att det har varit en fin tur med mycket bad, nya, spännande stränder, drömmar och inköp, möten med vänner och släktingar. Men när Z kikar in på kontot, det gemensamma som vi försöker betala allt med, så är det svindlande summor. I Danmark kostar allt som i Sverige, men man ska multiplicera med 1,4 för att få kostnaden för oss svenskar. Det drar iväg, med andra ord. Så, tack kära, dyra Danmark. Men tror allt: på gensyn.

Foton på resan: Zeba Björn Pedersen Löwen-Åberg och Kai Martin

Staden i mitt hjärta

Göteborg fyller 400 år idag. Förmodligen är det så. För vem har egentligen koll på att det verkligen var 4 juni 1621 då Gustaf II Adolf ställde sig på Otterhällan, eller var det Kungshöjd, för att tydligt peka och säga orden som ingen vet att han sa ”Här ska staden ligga!”. Spelar roll. Det är nu som vi firar, om än så i skuggan av den fortfarande grasserande pandemin. 4 juni 2021.

Jag har ju varit med en bråkdel av stadens levnad. Men jag är inte desto mindre Göteborgs historia. Som alla dess invånare.

Detta är min resa.

Jag har haft förmånen att växa upp under 50-talet och fram mot detta nya decennium, i detta nya sekel, i detta nya millennium. Jag har sett staden från ett barns ögon, följt den med ungdomens ivrigt nyfikna blick, som vuxen modest konstaterat förändringar till det sämre och till det bättre. Göteborg har ständigt varigt stadd i rörelse på sin lerbädd mellan de ståtliga bergsknallarna, men så är det också en stad som rockar bättre än de flesta i Sverige.

1621 är förfärligt länge sedan. Mycket lite av det som fanns av staden finns kvar. Bränderna har tagit sitt i lågorna rov. Tidens tand har tagit annat. Nya kvarter har skissats fram, gamla har försvunnit. Kära byggnader har raserats för att likt Strindbergs ”Esplandadsystemet” skapa ljus och bättre förutsättningar: ””Här rivs för att få luft och ljus;//är kanske inte det tillräckligt?”.

Jag hade förmånen att få växa upp i den så kallade trädgårdsstaden Änggården. Nära till butiker, nära till lekplatser, nära till kamrater och nära till den stora staden i centrum, men också nära till de nya områdena som Högsbo, som byggdes blott några kilometer från oss. Stadsplanerarna hade dragit upp riktlinjerna, utanför oss skulle den stora, tunga Dag Hammarskjöldsleden bli verklighet på 60-talet. Den praktiska, men allt mindre utnyttjade Säröbanan – från Linnéplatsen till Särö – skrotades några år in på 60-talet, men fortfarande när jag började skolan kunde en rälsbuss vissla förbi oss Änggårdsbarn som stod och väntade på Tvåan mot Annedal och Annedalsskolan.

På promenadavstånd bodde mormor och morfar, hans som stod (och står) för vårt välstånd. Han som inte bara var en skicklig hantverkare med sinne för detaljer och design i sitt yrke som guldsmed utan också var en driven affärsman. Jag bodde hos dem emellanåt. Morfar skickade upp mormor på vinden, så var vi ensamma i deras sovrum för att lyssna på nattsändningen av Cassius Clay vs Sonny Liston. Morfar gjorde riktiga landgångar som vi åt, vackert dekorerade hönökakor; kanske drack han en öl. Om jag drack något alls, minns jag inte. Men jag satt storögd och höre på radiomannens refererande av matchen innan mina ögon slöts utan att jag fått veta vem som vann.

Morfar levde inte länge till. Prostatacancern tog hans liv hösten 1965. Mormor blev ensam, men jag höll henne sällskap och tillsammans med min syster gick jag och mormor för att se ”Sound of music” på Victoria, den stora biografen mitt på Kungsgatan. Bara några kvarter längre bort, på Drottninggatan, låg Alida Söderdahl, leksaksaffären vars skyltfönster lockade med alla sina bilar: Corgie Toys, Dinky Toys och exklusiva och dyra, danska, Tecnics. Jag älskade bilar. Älskade att leka med dem, bygga vägar som markerades av Legobitar, använde Fallerhus (som ju var till tågbanan) för att skapa en förort. Utanför mitt rum, i vardagsrummet var röllakanmattan perfekt i sitt mönster för att vara en storstad med imaginära höghus, staden vi inte fick åka till för vardagsrummet var förbjuden lekplats.

I hörnet Drottninggatan/Korsgatan låg Friluftsmagasinet. Butiken som sålde hockeyprylar som kunde tillfredsställa mitt nyfunna hockeyintresse. Staden blev större för varje meter som jag gick. På rasterna från Annedalsskolan gick vi. Upp på Nilssons berg för att utforska rivningshusen. In i Haga för gränderna och gårdarna. Annedals landshövdingehus där det ena inte var det andra likt och där Ehlers bageri låg på Albogatan med det mest spännande av alla. Hur jag visste det…? Jo, klasskamraten Hans var en i bagarfamiljen och jag fick följa med hem, upp för trapporna och in i lägenheten med alla halvtrappor och spännande prång.

Med klasskamraterna upptäckte jag kärleken och hur svårt det var. Sanning och konsekvens med Maggan och Sandra i huset där den senare bodde. Lill Lindfors ”Du är den ende” var soundtrack. Hos Sandra var jag på min första hippa, dansade min första dans, med Sandras femåriga syster Anna. Ingen i klassen ville.

Av tjejerna i klassen fick jag höra att jag inte hade pussmun. En besvikelse, förstås. När min klasskamrat Mikael och jag var ute på stan blev vi stoppade vid minst två tillfällen. Han som hade tre äldre systrar hade blivit klädd och klippt som en liten beatle. Jag hade också fått anamma längre hår, men klädstilen var knappast lika tuff. Dessutom var jag blond. Han mörk.

”Åh, vad söta ni är”, sa flickorna och plockade upp sina alldeles nya Instamatickameor.

”Får vi ta en bild?”.

”Nej, förresten. Inte du. Bara han”.

Jag klev ur bilden. ”Bara han”.

När band skulle bildas i skolan visste jag att jag kunde sjunga, till skillnad mot de andra. Men… bara mörkhåriga fick vara med.

Vid skolavslutningarna sjöng jag, för att jag fick, trots att de andra killarna inte hade lov till det och putte på mig för det. De sjöng illa. Jag bra. Det uppskattade fröken.

Frölunda torg invigdes. Åhlens hade blå byxor med gula revärer. Så nära ett par Sgt Pepperbyxor man kunde komma. Mamma sa nej. Frölundaborg invigdes. Bara ett stenkast från där jag bodde och alldeles bredvid Slottsskogsrinken, som var den första rinken jag spelade ishockey på efter mina stappliga steg på Stora dammen i Slottsskogen och Näcken uppe i Änggårdsbergen.

Vintrarna var kalla. Snön och kylan bet. Öroninflammationerna smet i legio in i mina öron. Sahlgrenska öron, näs och hals. Mammas tålamod. Min smärta. Läkare som stack hål på trumhinnan. Ofta utan bedövning, ibland blev jag nedsövd och drömde om hur jag smet med hela läkarkåren efter mig, ned på Liseberg, in i tunnelbanetåget med hela gänget efter mig.

Så högstadiet, Nordhemsskolan, den väldiga borg högt uppe på berget, tronande med anor från 1914, kärv och sträng i sin storslagenhet. Jag var inget ljushuvud, men en drömmare som önskade att jag kunde vakna och kunna; det har inte förändrats. Men så kan jag min franska och tyska dåligt, trots alla år i skolan. Är heller inget vidare på engelska. Riktigt usel på matte. Jag har andra kvaliteter. Ett annat kunnande.

Tonår. Möten med elever från Askim och Hovås som tog bussen in till Nordhem. Kärlek. Taffliga kyssar. Så Agneta, hon som redan som 13-åring tagit abort, som ville bli ihop med mig. Hon som flyttat in från tuffa Bergsjön till Landala, rökte och såg till att vi blev ihop på en skoldans i den lokalen som sedan blev Sprängkullen. Men kyssar räckte inte, hon ville mer. Lockade med mig hem till någon av hennes kompisar på Guldheden. Jag kom dit i min stickade, tajta tröja med snörning och v-jeans. Bussen från Linnéplatsen. Tre tjejer, mötte, som plötsligt bara blev hon och jag. Hon visste hur man skulle göra; inte jag, som bara kunde kyssas trots bristen på pussmun. Så skulle jag hem, bröt upp från sängen och i öronvrån ser jag hur Agneta gör ett tecken om att det inte blev något. Det skulle dröja innan det blev det. Men då var det inte med henne.

Hvitfeldtska blev gymnasiet. 60-tal hade blivit 70-tal. Beatles hade gett upp. Ny musik rullade in. Den olyckliga kärleken drabbade mig. Mobbningen också. Den som höll i mot en annorlunda kille med känslor utanför och ett stort hjärta innanför och med famnen fylld av drömmar. Jag klarade mig, men fick gå om ett år. Började skriva poesi, drömde om att bli poet, men förstod – efter pappas förtvivlan över mitt livsval – att jag behövde en inkomst för att kunna vara poet. Så varför inte skribent på GP:s kulturavdelning, mina dikter var ju från start från ett underbarn. Det var i praktiken bara att skicka dem till Svenska akademien i Uppsala (!) för att framgångsstenen skulle sättas i rullning. Ogenerad delade jag med mig av min diktkonst, för min förträfflighet var ju så stor. Men efter första sommarlovet kom en klasskamrat med en diktsamling av sovjetiske diktaren Jevgenij Jevtusjenko, jag blev omtumlad, ödmjukt insåg jag mina tillkortakommande och började skriva orimmat, fritt och ständigt. Med klasskamrater startade jag band. Vi repade i skolan. Vi la ner. Startade nya konstellationer. Uppträdde med musik vi skapade själva under namnet Morsans Profeter.

Och hockeyn. Den som tog mig till rinkar inte bara runt om i Göteborg utan också utanför. Ja, så långt som till norra England och Skottland.

Studenten utan något mål. Efter sommarlovet som tog mig till USA blev det litteraturvetenskap. Nya vänner. Studier som den studietrötta inte riktigt klarade av, trots att jag egentligen älskade ämnet. Nytt band bildades i något slags proggfåra, en bit från den tidigare rockjazzen. Men så kom punken och jag sveptes med i energin, i uttrycket och hittade nya vänner, tog med några gamla och stod plötsligt med ett band – igen.

Från att storögt tittat på jobbade jag mig in i centrum. Errols på Magasinsgatan öppnade. Pulsen. Intensiteten. Infallen. Euforin. Självbekräftelsen. Jag var mitt i en ström, men skapade också mina egna virvlar. Det var berusning och självförhärligande. Men första stor kärlek. Jag lärde mig att älska. Jag lärde mig att bli sambo. Jag lärde mig att akta en morgontrötts känsliga mornar.

Jag lämnade mitt barndomshem för Majorna. En etta med kök och toa inne. Kallvatten. Inget badrum. Det var mitt. Möblerade med möbler jag ärvt av min älskade mormor som gått bort några år innan. Flytt till Nordhemsgatan, mitt emot skolan där jag gått. Fick ta över min systers lägenhet. Rotade mig. Skapade. Märkte förmodligen aldrig de telefonsamtal som kom från kvinnor som ville höra min röst; min flickvän tog dem och svarade att jag inte vara hemma och la på. Kai Martin & Stick! hade blivit så mycket mer än ett punkband i mängden. Vi gjorde skivor, turnerade, var med i radio och tv, blev intervjuade.

Kärleken tog slut. Jag flyttade. Men bara längre ned på Nordhemsgatan Insåg att jag trivdes med mitt jobb på GT. Vill inte bli en globetrotter, även om transsibiriska lockade. Skrev allt mer i min roll som journalist. Bandet stannade verksamheten 1985. Nytt band bildades. Nytt band bildades. Paria och Parad. Ungefär samtidigt.

Men inspirationskällan hade sinat. Kemin från kreatörerna i Kai Martin & Stick! kom inte med i det nya laboratoriet.

Så mötte jag hon som skulle bli mina barns mamma. Vi flyttade till Änggården, en bostadsrätt. Min lilla vandring från barndomshemmet slöt närmast en cirkel. En son föddes för att följas av ytterligare en. Karriär och familjeliv. Men allt mindre hockey och allt mindre musik, även om coverbandet Glenn-Yngves skördade sin framgångar med mig som sångare. I slutet av 90-talet köper vi hus. Bara några nummer ifrån där jag växte upp. Men efter 18 år bryter vi upp. Hon flyttar. Jag bor kvar. Så nej, jag har inte kommit så långt i livet. Efter ett år träffar jag min själsfrände, hon som är min sol, min måne, min glädje, min klokskap, min kärlek och min största kritiker. Efter kraschen med skilsmässan slickar jag såren och blir en hel man. Ja, kanske till och med en bättre människa.

Jag jobbar intensivt. Vårdar min kärlek, finns för mina barn och mina åldriga föräldrar. Det är en intensiv karusell där jobbets utmaningar och påfrestningar med mobbningsliknade omplaceringar till slut gör att jag går in i väggen. GT, min arbetsplats sedan 35, vill inte ha mig och spottar ut mig med ett generöst avgångsvederlag. Jag tror att jag ska få nytt jobb, så gott är väl ändå mitt renommé. Men fåfängan sträcker sig längre än verklighetens krassa grin. Det skulle dröja.

Jag som famnar Göteborg får genom min kärlek Köpenhamn att upptäcka, staden hon kommer ifrån. Jag tittar på bilder, besöker gator, kvarter och tjusas av historien. Men lämna Göteborg, aldrig. Det är den lilla storstaden, möjligheternas stad och intryckens stad. 400 år och jag, som snart är 65 år och bara har levt en bråkdel av Göteborgs existens, vill fortsätta verka här. Jag har, som sagt, inte kommit så långt i livet. Jag spelar min ishockey, gör emellanåt min musik, skriver, det som jag en gång sa att jag skulle min försörjning från. Jag lever ett gott liv. Har min kärlek, mina barn, mina barnbarn och jag lever i den stad jag kan, älskar och verkar i. Gott så, eller hur…?

Roadtrip i valda delar – 2

Vi reste oss efter en god natts sömn. Vi sträckte ut på morgon, hade vår frukosttid 09.30, så ingenting brådskade. Utanför, när vi lättade på de tunga draperier som gjorde rummet mörkt trots ljusets tidiga inbrott, kunde vi konstatera genom de flortunn gardinerna att poolen nedanför redan var fylld av aktivitet. Ja, någon låg i sin bikini och solade, som om det var juni, juli, augusti istället för en fin vårdag i april.

Så masade vi oss upp ur sängarna efter att jag har läst lite ur romanen ”Ett färgat liv” (skriver om den här), skrollat runt i mobilen, tagit del av nyheter och NHL-resultat och samtalat med Z. Morgontoalett, påklädning (min rödrutiga dress från LA, byxor och väst, Etonskjorta (secondhand) och scarf käckt knuten, ett par svarta myggjagare (Tiger, secondhand) på fötterna och vi kunde styra mot hotellets matsal.

Det var hyfsat glest med folk, vi blev snabbt placerade – efter att ha inväntat hovmästaren – vid ett bord med utsikt mot Höggarnsfjärden och Kummelnäs på andra sidan vattnet. Vi blev rekommenderade att hämta kaffe/te/drycker själva vid disken en bit bort, men annars kom frukosten – efter förfrågan om allergier eller kostval – till bordet: en skål med skramlade ägg, bacon och salladslöv, en korg med bröd, ett fat med pålägg, yougurt, en burk med frukt. Allting fräscht och tilltalande. Vi tog tid på oss. Lät oss smaka. Hade inte så mycket att jäkta för.

Klädd för frukost med den bästa. Foto: KAI MARTIN

Bröt så upp. Gick till rummet och borstade tänderna, tog våra jackor och begav oss av. Mot Stockholm. Men först ett stopp vid Elfviks gård, anrikt, som gav oss en smula historik (boplats sedan lång, lång tid) och lite kik in i en secondhandbutik för prylar. Fint, men dyrt och inte för oss. Så tog vi oss vidare, åter mot Lidingö Saluhall, men nu för den intilliggande Röda korsetbutiken. Dit var det en prydlig kö med avstånd, så vi tog vår plats och lät vårsolens strålar smeka våra bleka anleten. Väl inne gjorde vi våra lovar, men vi bedrog oss när vi trodde att Lidingö skulle borga för klass i butiken. Det var inte alls, som exempelvis favoritbutiken Røde kors i Lyngby. Men allt kan ju inte vara som man önskar. Så ut och in mot den kungliga huvudstaden där en dejt väntade.

Vi körde ner i de mäktiga tunnelsystemen, tog sikte mot Roslagstull, hamnade så småningom på Birger Jarlsgatan och vek in på Rehnsgatan för att hitta en p-plats på Tulegatan utanför Norra Real. Vi var tidiga, så det blev en promenad. Uppför Rehnsgatan, över Sveavägen, uppför Kungstensgatan och trapporna vid Obsevatorielunden, förbi parken och de spirande scillorna på kullen och en pausering för googlande. I närheten fann vi Myrorna på Norrtullsgatan som förärades ett besök. Vi hade redan innan konstaterat att avståndstagandet inte var en självklarhet. Folk, främst unga, snek gärna nära förbi. Men så gick det också att läsa i DN under helgen, att covid ökar bland barn och unga. Vi vände dem ryggen, pressade oss mot väggar och försökte visa med att tydlighet att distans är att föredra. Men vilka är vi att påpeka…?

I butiken tog man en galge för att expediten skulle kunna avgöra hur många som fanns inne. Ett smart drag och det fanns manöverutrymme, men ändå dras folk till en plats som jag står vi och kikar. Som om ingenting har hänt under ett drygt år. Jag masar mig undan för att konstatera att farsen ska upprepa sig. Vi gör processen kort i butiken. Hittar inget.

Går ut mot Obsevatoriegatan och knallar nedför Upplandsgatan, smiter in på Revolv, en vintagebutik med plats för två och en expedit/ägare som är beredvillig och trevlig. Z, för det handlar om damkläder, fastnar och vi tillbringar en knapp timme i butiken. Z provar plagg efter plagg, jag provar toan som fungerar utmärkt, men utan att fastna för något. Kanske främst för priset, som är en smula för högt. Så ut igen, fortsatt promenad på Upplandsgatan. En kik på klockan och det är dags att dra sig mot vårt ställe för den planerade dejten. Vi går Rådmansgatan ned, korsar ånyo Sveavägen där det i korsningen pågår en polisaktivitet; några poliser förklarar för några demonstranter att det är över, inte fler än åtta, det vet ni… och allt går lugnt och stilla till. Men de stackars poliserna tvingas att stå nära för att förklara. Vilket utsatt jobb.

Vi närmare oss Sibirien, passerar de gamla spårvagnshallarna, korsar Birger Jarlsgatan och fortsätter på Rådmansgatan. Vårt mål är mr Cake, där vårt sällskap väntar och där det ska vara gott om plats att sitta. Z stannar till i en liten secondhandbutik, provar en Paul Smithblues, som dessvärre är för liten, men väldigt snygg. Men kommer ut med en vacker, grön filt från Hälsingland. Svenskt hantverk, alltså, som ägaren säger sig vilja ha 200 kronor och ändrar sig inte heller när prislappen visar det dubbla. Snyggt. Dessutom fick Z en tygkasse att bära fyndet i. Till den butiken återvänder vi, men jag har nu tappat namnet på den.

Det är bara några 20-tal meter till mr Cake, solen skiner och när vi kommer har vännerna P&K precis kommit. P har jag känt i över 40 år, från vårt första möte som punkare i Gallerian där han var hjärtlig, generös, öppen och nyfiken. Det visade sig senare att han var trummis och våra vägar kom att kantas framöver på mer än ett sätt. Hans ljuva fru K lärde vi känna i samband med NHL-matchen i Global Series när New Jersey och Edmonton möttes i Scandinavium. P är, förutom musiken, hängiven hockeyfan och dessutom (nu mer före detta) ishockeymålvakt. Så paret var nere i Göteborg och vi umgicks med middag, hotellnatt (var för sig i olika rum, vad tror ni…) samt såg matchen på bästa platserna.

Stockholmspromenad. Foto: KAI MARTIN

Vi valde solen utan mr Cake och efter lite dividerande och efter distanserade ömhetsbetygelser, då vi inte sett på ett tag, bestämdes att Z och jag skulle handla, för vi ville bjuda P&K på fika/maten. En lång kö ringlar sig in, en efter en blir insläppt i takt med att folk lämnar lokalen ur en annan dörr. Smidigt och smart. Men inne är det stimmigt. I och för sig en ambition med glest mellan borden, men bättre upp skulle jag säga och dessutom är kökulturen inne under all kritik. Två meters rekommendation krymper snabbt till en halv. Känner mig fångad. P ringer och säger att de fryser. Kan vi ordna bord inne. Vi görs så och försöker skapa utrymme utan att sitta för tätt. Inte helt lätt. Men vi har trevligt, äter vår mat, smakar vår kaka och dricker vårt kaffe och bubbelvatten. Tiden rusar iväg och vi har korkat nog bokat tid för middag klockan 17.00 på hotellet, så vi tvingas bryta upp samkvämet.

Går tillbaka efter avskedet till bilen. Styr mot Lidingö via de gigantiska tunnelsystemet, ut på Lidingö och tillbaka till Ellery Beach House.

Vi är inte överdrivet hungriga. Tajmingen är fel och vi har oss själva att skylla, biter i det sura äpplet, gör oss redo för den tidiga middagen efter den sena lunchen och kliver in i reception där det är trångt, ställer oss för att vänta på hovmästaren för vårt bort och konstaterar med en gång att här var ambitionerna låga beträffande utrymme. Bakom hovmästaren pulpet sitter ett större sällskap vid ett runt bort, mellan dem en trång passage som också har ytterligare ett bord för två. Sanslöst och osmart.

Loving distance…? Tror inte det. Foto: KAI MARTIN

Vi blir placerade vid ett bord med klädsam distans till andra sällskap. Jag sitter bra. Men Z får en placering där hon dels sjunker djupt ned och dels tvingas sitta med armarna högt upp. Vi ber om ett annat bord. Får det. Hamnar vid en passade ut till terrassen som är frekvent utnyttjad. Vi ber om ytterligare ett bord och landar nu rätt. Z sitter med blicken mot Höggarnsfjärden och får se en väldig Viking line-färja styra in i farleden mot hamn i Stockholm. Vi beställer mat. Z en blomkålsrätt. Jag en entrecote. Jag tar ett rekommenderat glas rött till. Z väljer bubbelvatten, som även jag får. Maten kommer. Men håller inte och definitivt inte med den prisnivån. Entrecoten, som gör vi bättre hemma, är skivad och ligger på en bädd av ratatouille. Till det kokt potatis. Det smakar inte mycket för de 395 kronorna. Z blomkål är delvis överkokt och delvis för aldente. Vi äter och tiger, sätter upp notan på rummet och avviker efter en kopp kaffe. Men vi tröstar oss med shuffleboard, där vi strider om segern i en jämn kamp innan vi bestämmer oss för rummet och vår egen relaxavdelning.

Teven går på för nyheter och ”Muren”, där vi klarar oss hyfsat bra, för att vid nio blir Kanal 5:s visning av ”BlacKkKlansmen”, som fängslar trots de ivriga reklamavbrotten. Regissör Spike Lee lyckas igen.

Söndag morgon är som en repris på lördagen. Frukosten dukas upp vid ett annat bord, återigen beställer Z tre löskokta ägg för att få tre hårdkokta. Hon använder sin äggtopsknipsare och börjar lära sig hantverket. Efter frukosten tar vi en promenad runt huset, kollar in poolerna, bastu, padelbanorna och bryggan för friskt och stärkande bad i fjärden; dock inte för oss. Vi klarar oss torrskodda, siktar in oss på nästa dejt. Nu är det min faster Anja, som snart fyller 87, som jag inte sett sedan november 2017, men talat med i telefon, förstås. Med ska också hennes dotter Anna, min kusin, vara. Inte heller henne jag sett sedan november 2017.

Z guidar den utsträckta vägen mot Täby och ned mot Hägernäs strand. Vi ska ses utomhus och jag vet inte riktigt i vilket skick min faster är. Att vara pigg och nyter i telefon är ju en sak. Vi parkerar, inväntar Anna, ser en ung människa med rollator och skyddsvisir komma ut ur min fasters hus. De alerta rörelser skvallrar om att det inte är min faster och vi bidar vår tid. Anna kommer, tittar mot min faster hus och säger ”Där är ju mamma”. Jaha, den pigga varelsen var alltså snart 87 år och inte några och 30 som jag trodde. När jag berättar det för henne, då vi väl har närmat oss och hälsat, blir hon självklart förtjust och bjuder på en lite balettföreställning. Viga och spänstig, men orolig för det där med balansen.

Det är en fröjd att få träffa henne och min kusin. Vi tar en stilla promenad i det område som en gång flygflottilj där pappa motvilligt gjorde lumpen som malaj. Han som var så flygintresserad och var flerfaldig svensk mästare i modellflyg, tvingades kvar på backen på grund av för dålig syn.

Det är mycket nybyggen i området, där husens fasader är inklädda för att komma till bukt med slarv med isolering som nu alltså måste göras om. Men kors i taket, den gamla, grå flyghangaren är kvar och minner om den tid som har varit och fortfarande landar pontonflygplan om somrarna vid strandkanten.

Bevarad hangar. Foto: KAI MARTIN

Vi tar farväl med ett vi ses igen. Styr ut mot E18, ringer ett samtal som förblir obesvarat. Med ett svar hade det kunnat ha blivit en kort färd nordost ut mot kusten och en väns sommarställe. Nu kör vi istället söderut, får för oss att Saltsjöbaden kanske vore värt ett besök. Z googlar fram att Grand Hotel Saltsjöbaden ska ha ett afternoon tea. Klart vi ska ha det. Krånglar oss via köer och vägar och tunnlar, ständigt dessa tunnlar, mot vårt deltidsresmål och hinner ut ur bilen då ett par som parkerat strax före oss återvänder. Stängt, är beskedet. Nej, något afternoon tea blir det inte, jag som har på mig min tredelad tweedkostym och alla. Snopet.

Men vi överger inte Saltsjöbaden helt. Strax intill ligger Vår Gård, slottsliknande. Kanske kan vi få oss en fika eller lunch där…? Nöden tränger och jag försvinner in i hotellet faciliteter. När jag kommer ut är Z försvunnen. Jag letar i den lätt besatta restaurangen, men ingen Z där. Går ut i foajén. Ingen Z. Tittar utanför, utan resultat. Ringer. Får svar. Hon är en våning upp, någonstans i environgerna. Jag lommar upp för trapporna, går i några konstförsedda korridorer och hittar så Z och vi slår följe. En matsal står öppen med dukade bord och förväntningar, ett kök ha belysningen påslagen, vinflaskor och bubbel kantar väggarna, men inte en kotte är där. Vi fortsätter får promenad tillbaka, förundrade över att allt är öppet, men övergivet och tomt. Stället har sin konst att betrakta, vi står och stirra uppskattande på några tavlor innan vi återvänder till bilen och kör mot Lidingö.

Men först ett stopp hos P, där jag ska hämta ett par topnotch målvaktskridskor som han inte längre använder. Tanken är att jag ska försöka sälja dem och hitta en potential köpare bland mina målvaktskollegor i Göteborg. Det blir snitslad bana, av från Essingeleden och in på Stora Essingen. Vi hittar snabbt rätt adress, kliver in i huset och upp i en fantastisk lägenhet där vi bjuds på kaffe och bubbelvatten. Vi stannar för någon timmes tjôt och hinner väntan i K, som har varit ute. Så tackar vi för oss, krånglar oss från en ö för att komma till nästa; det blir lätt så i Stockholm.

Vi funderar på mat. Hungern har ansatt oss hårt. Våra späda kroppar skriker efter föda. Jag minns en kiosk på vägen mot Elfsvik med japansk kost. Vi tar oss dit. Z hämtar en matsedel och vi dividerar om vad vi ska välja. Som vanligt då vi är hungriga blir det varken hackat eller malet. Istället åker vi till Coop i Lidingö centrum, där vi tidigare köpt blommor och choklad till kära faster. Tanken är återigen en kväll med plockmat, för det förbeställda bordet i hotellets restaurang har vi bokat av, av förklarliga skäl. Men det blir inte mycket av plockmaten. Någon åt. Någon efterrätt. Något godis. Istället tar vi japanen, det vill säga Miyabi, och får med oss varsin bento. Kommer med våra kassar till hotellet, dukar fram och slukar maten till något på teven. Kvällen går. Blir sent. Jag gör mig i ordning för natten. Läser min bok. Somnar.

Roadtrip i valda delar

Man gör så gott man kan när situationen är som den är. Så när resfebern sätter in löser Z och jag det på vårt eget vis. Jo, ständigt med covid i åtanken. Ständigt med respektabelt avstånd till allt och alla förutom oss själva. Ja, nu skulle det visa sig att just ett avstånd skulle uppstå mellan oss, men mer om det senare.

Hösten 2020 var ambitionen att vi skulle hälsa på våra kära vänner P&G i Vietnam, där han (P) leder ett norskt företag i kustorten Nha Trang. Nu blev det ju inte mycket av några resor alls detta coronaår och när de väl var hemma på semester så gick inte våra scheman ihop för en dejt. Men nu! De hade kommit till Oslo för att vara med då dottern skulle nedkomma med våra vänners förstfödda barnbarn. När allt väl landat lyckosamt tog sig P&G till Uddevalla, staden där vi först träffades, för att bo med sin son. Nära och bra, tänkte Z och jag och styrde kosan dit för ett första stopp på den roadtrip som vi nu iscensatte.

Strålande väder, E6:an norröver, lindrig trafik och med Z:s guidning tog vi rätt stigning uppför Uddevallas höjder, parkerade och kunde få träffa P&G, om än för en kort stund. Utomhus, förstås. Men kaffe blev det och ett kort hej till P, som är arbetsidog, går upp klockan tre på natten för att möta upp sin vietnamesiska personal och sedan stå på hela dagen med möten med sina norska arbetsgivare. Jag är stor beundrare av P och hans karriär i livet, från punkaren som jobbade på bandet på Saab till denna position. Och G, som så troget följer sin make, men inte för att vara devot. Istället tar hon chansen, skapar sitt eget liv och sina förutsättningar inför dessa nya utmaningar. Det är lätt att gilla dem.

Så kort audiens med P och en timmes sittning med G då solen valde att värma upp sydsidan på huset. Men när molnen svepte bort all värme i ett nafs var det också dags för oss att bege oss av. Vi taxade ut från parkeringen, körde ned mot Uddevalla centrum, in mot torget via Asplundsgatan där jag varit mycket hos kreatören Lars Wallin, som även han är en kär vän från U-valla city. Vi parkerar nedanför kyrkan, går ned mot en indier som fortfarande serverar lunch och får en hyfsat stabil bit mat för en hyfsat lindrig slant innan vi styr mot Jönköping via Vänersborg/Trollhättan/Grästorp/Vara/Falköping (där vi köper kaffe på McDonalds i farten) och vidare mot staden så vackert beläget vid Vätterns södra strand.

Sverige håller på att vakna med våren. Dagarna är ljusa, det blekgröna visar på ambition att öka till mer intensiva färger, träden knoppas; allt känns förhoppningsfullt. Z har letat reda på Elite Stora Hotellet, ett anrikt sådant, där vi ska tillbringa en natt. Vi lyckas få en parkering precis utanför och den annalkande stormen piskar redan Vättern vild och drar och sliter i träd och buskar. Snabb incheckning i det utmärkta rummet och snabbt promenad ut ur detsamma för en tur på stan som vi aldrig, egentligen, har besökt.

Vi är på jakt efter systembolaget och vi är på jakt efter plockmat för en afton i varandras sällskap på rummet och, ja, framför teven. Vi går en snitslad bana fram till systembolaget i något köpcentrumkomplex vid Munksjöns norra strand. Handlar tre flaskor vin (ja, inte bara för en kväll, men för den vidare färden), märker att det där med avstånd i köer är inte de trevliga jönköpingsbornas starkaste gren. Men just i den tävlingen skulle de snabbt bli besegrade, skulle det visa sig. Coop är nästa anhalt och vi plockar på oss vid delikatessdisken, fyller vår korg och betalar för att sedan fortsätta vår oguidade tur i Jönköpings centrum. Det är gågator, nedstängda butiker och inte speciellt mycket folk denna tidiga torsdagskväll strax innan stängning. Z hittar in i en Cerverabutik, köper en äggtoppsöppnare i hopp om att göra den dagliga dosen av ägg lättare. Sedan masar vi oss till hotellet för att förpuppa oss och njuta av mat, vin, frukt, teve och varandra.

Lite otippat för mig har vi blivit engagerade i ”Robinson” och följer nu serien dag för dag. Det är klart att det inte är helt oväsentligt att jag av produktionsbolaget blev anmodad att söka, men av olika skäl inte kom med. Vi kan inte låta bli att spekulera i vem som är ”jag” av de karaktärer som plockats ut.

Gäster på Stora Hotellet i Jönköping. Foto: KAI MARTIN

Natten kommer. Dagens randas. Vi går ned till frukostmatsalen i det stora hotellets tysta tomhet. Det finns några gäster till som låter sig smaka av frukostbuffén, men någon trängsel är det inte. Vi sitter och ser hur blåsten river i Munksjöns yta och de angränsande träden. Äter upp vår frukost, gör oss redo för att checka ut, men först en egen tur i det spatiösa hotellet; vi kommer in i några fina salar där man kan tänka baler och grandiosa fester, men också trista konferenser.

Så packade och klara tackar vi för oss efter en god natt och kör mot E4. Men första tanka på Tanka. När Z upptäcker vart vi ska har jag redan åkt för långt, sett några kommunalarbetare som står med lövblås och ska blåsa bort löven från trottoaren i den starka blåsten. Kämpa, grabbar! Men där Bilia är finns ingen Tanka, som brukligt är. Den krångliga vägen som jag tog efter bristande hörsamhet mot min codriver var alltså för jäves. Samtidigt kunde jag konstatera att tanken skulle räcka till Linköping, så vi tog ut ny kurs.

Vackra vyer vid Vättern. Foto: KAI MARTIN

Vägen mellan Jönköping och upp på höjderna längs med Vättern är ett panorama som man som förare sällan får se. Men snegla lite går ju och gör jag. Vi blåser på i frisk fart i de lika friska vindarna. Mot Mjölby och via Z:s guidande stämma in till en Tanka, där Tiggan får fylla buken med livsgivande bensin för fortsatt färd norrut. Utan stopp tar vi oss till den kungliga huvudstaden och vidare genom det enorma tunnelsystemet (så glad att Stockholm fått alla dessa pengar för vägbyggen när Göteborg stolt poserar med sin stillastående bilparad på E6 genom stan) och ut mot Lidingö, som är vår destination.

Ellery Beach House är målet, tre nätter i exklusiv miljö. ESS Group, som äger hotellet, är ju av ett Göteborgsföretag som startade med Ystad saltsjöbad för att senare växa. Vi försöker beta av deras hotell, har klarat av en del – även de i Göteborg – och det snobbiga hotellet med spa- och sportambitioner är nästa att bocka av.

Men först Millesgården och det egentliga syftet med resan. I denna sobra miljö med Carl Milles skulpturer i slående vacker omgivning finns ju också en utställningshall som nu huserar Vivienne Westwood, en ikon inom design. Som punkare har det sina skotskrutiga skäl att vara intresserad av henne, för tillsammans med förre maken Malcom McLaren startade hon ju butiken Sex på 430 Kings Road i London, affären som sålde hennes kreationer och där Sex Pistols skapades. John Lydon (Johnny Rotten) är fortfarande hennes kreationer trogen.

Känsla för fashion. Foto: KAI MARTIN

Det är en hisnande utställning med kläder som är fantasieggande, smarta och ständigt utmanande. För tröttnat har 80-åriga dame Westwood inte gjort; hon står på barrikaderna för miljötänk och allt annat än slit och släng. Men man har från Millesgården varit lite för prydlig och städad. Ingen musik finns som ackompanjerar kläderna genom hennes olika epoker och det är synd, där det är något väsentligt. Ändå, jag är glad att vi fick chansen att se denna utställning som stänger ner 9 maj.

Vi passade ju också på att kliva ut i friska luften för att se resten av Millesgården, för statyerna, utsikten, samlingarna, byggnaderna.

Så till hotellet för incheckning via en lång, snirklig väg över fina Lidingö för att nå vårt mål, som är placerat längst ut på Elfsviks udde. Det vill säga diagonalt så långt från bron som anslutet Stockholm och ön man kan komma. Vi parkerar, tar vårt pick och pack, går mot receptionen och vägen är friskt kantad av resliga tallar där vinden ruskar om deras väldiga kronor. Incheckning går smidigt, vi blir väl mottagna och hittar snart vårt rum. Som vanligt med ESS-hotellet finns det något preppy över rummen, ett slags amerikansk snobbig stil som går igen i de hotell vi har gästat (förutom Pigall i Göteborg, som är något extra utöver allt annat). Trivsamt, bekvämt och med en säng som sträcker 240 cm på bredden (!).

Men i rummet går det inte att öppna fönstren, så det är bara att förlita sig på luftkonditioneringen. Det finns inget skrivbord att sitta och jobba vid (om man nu önskar det) och bara en fåtölj. Vi har ju åter tänkt förpuppa oss på rummet och åker därför in mot Lidingös mer bebodda trakter. Z har googlat fram Lidingö Saluhall, en snilleblixt, beläget i en märkligt mediokert betongköpcentet. Men väl inne är klassen hög och servicen likaså. Återigen blir det plockmat, åtminstone för Z som satsar på ställets egen potatissallad, dito köttbullar och lax. Jag hugger på en koreansk råbiff. Lite ost och kex till oss båda. Vi noterar också en Röda korsetbutik, som för tillfället är stängd, men som öppnar på lördag morgon. Vi åker tillbaka, stannar vid en Ica för komplettering och vidare mot hotellet. Fredagskvällen kan börja.

Fest. Foto: ZEBA BJÖRN PEDERSEN LÖWEN-ÅBERG

Men… avsaknaden av ytterligare en sittplats är prekär. Z är lösningsorienterad, går ned till receptionen, blir lovad en stol som senare kommer med roomservice. Festen är snart igång och det blir ju lätt så i Z:s sällskap, timmarna glider från kväll mot natt och vi somnar i denna gigantiska säng. Vi, som tycker om varandras närhet, upptäcker på morgonen att vi ligger i varsin kant av sängen; den sociala distansen har tagit sig nya uttryck.

Hörde jag seniorrabatt…?

Står i kassan på Ica Maxi efter att ha handlat inte så värst mycket, men pantat för 100 kronor jämnt. Beloppet jag ska betala kommer upp på skärmen då jag hör expediten, den unga fröken, knappt hörbart viska: ”Vill du utnyttja seniorrabatten…?”.

I all hast svarar jag ja, utan att veta vad det egentligen är. Initialt tänker jag att det kanske är utvalda produkter som välsignats med ett sänkt pris för de som har kommit upp i mogen ålder och tänkte inte mer på det.

Men seniorrabatt…? Jo, det är ju så att vi 56:or – Björn Borg, Thomas Wassberg, Ingemar Stenmark, Pekka Lindmark och jag med flera – i år fyller 65 år och kan därför bli, om vi inte sett till det tidigare, pensionärer. Klart för en vardag med dragspelsmusik till kvart i trefikat, alltså. Jo, jag har ägnat detta faktum någon förströdd tanke, men eftersom jag fyller först i höst har det inte känts så akut.

Men Ica sveper generöst med hela handen och bjuder på seniorrabatt redan under ingången av själva år som man fyller, oavsett om det är den 1 januari eller 31 december. Jo, jag tackar, jag.

Några timmar senare kommer posten och med det en förklaring till allt. Jag berätta för hustrun om händelsen, visar erbjudandet om seniorrabatten där jag vid ett köptillfälle får fem procents avdrag. Förutom att Z skrattar åt sin åldriga gubbe konstaterar hon krasst att det hade ju varit bättre att ha utnyttjat rabatten vid ett senare tillfälle då jag kunde adderat en nolla på köpesumman och därmed fått ett bättre avdrag.

Pensionärslivet väntar. Foto: KAI MARTIN

Nå, sak samma. Jag är i en ny fas i livet och samtidigt inte. För just pensionärsrabatt har jag testat tidigare. 2018, närmare bestämt. Den ljuva tiden då man kunde resa obehindrat och PO, Peter och jag åkte till London och därefter Brighton för några dagars rekreation och upplevelser (läs om resan här). Sista dagen passar vi på att gå på Brighton Museum & Art Gallery, bland annat för deras utställning om Gilbert & George, konstikonerna. Vi noterar då att det finns en rabatt för personer över 60 och eftersom PO nyligen, sist i raden av oss tre, passerat den gränsen, kan vi inte låta bli att, fnissande, utnyttja detta tillfälle. Fler väntar.

Hur julen sluter sig – ett år som kom av sig men ändå gav

Ute blåser allt annat än sommarvind. Redan tidigt vaknar jag av hur rutorna rister i den starka blåsten, där det intensiva regnet piskar på dramatiken; jag klarar inte att somna om. Går upp. Tar Ragnar Jónassons ”Vit död” i handen, smyger ut ur sovrummet där Z snusar sött och tassar in i arbetsrummet för att tända en lampa vid soffan, lägga mig i den och läsa en stund. Vinden blåser envetet i takt med regnet och de sidor jag avverkar i den skickligt komponerade boken som spänner över 50-, 80- och 2010-tal. Som alltid med romaner som fängslar sitter jag med kartan bredvid för att fånga stämningen ytterligare. Jag vill in i den världen. Boken nu är en gåva från yngste sonen. Jag såg den i bokhandeln och fångades av omslaget: Akureyri! Där, där Z och jag var med goda vänner i mars 2019; en annan tid, en annan plats.

Ja, 2020 har ju varit eljest. En utmaning för alla, i synnerhet för de som insjuknat och för alla som tvingats jobba med dem. 2021 knackar snart på dörren. Jag har så här långt hållit mig frisk. Familjen i stort sett också. Vi har varit försiktiga, tvätta händerna torrt fnöskiga, hållit av varandra men på avstånd. Trist, krasst. Men viktigt. Men det är klart. När ett barnbarn kommer i oktobers början förvandlas mycket. Jag erkänner att jag föll till föga med det lilla livet framför mig och med sin son som nu blivit efterlängtad pappa. Det blev kramar.

Det lilla gossebarnet har passerat elva veckor, snart tolv. Växer och mår bra, charmar oss alla, så länge han får den omvårdnad han behöver och den mat att suktar efter. Det är ju på samma gång livets under och dess självklarhet, men som jag aldrig upphör att förundras över. Dessutom förvånar jag mig själv över att ha glömt mina söners litenhet och vad deras behov en gång var.

Juldagarna har tickat ut i stillhet. Maten som lagades och bröden som bakades har börjat ta slut, men räcker ett tag till. Julaftonsmorgon blev i familjens hägn, en sparsmakad skara för julgröt, så som traditionen bjuder. Vi höll distansen med något slags närhet i känslorna. Det gick bra. Sedan julstöket inför samlingen med en än mindre skara, Kalle Anka, förberedelser för det digra julbordet, sedan sittning och samkväm. det blev en fin stund, som bröts för Karl-Bertil Jonsson och sedan julklappar, sötsaker, frukter och senare paketleken plus spel.

I sin vrå glittrade den av Z inköpta och även klädda granen. Den som vi varje år dividerar om när den ska in. Jag förespråkar dan för dan. Z, med sin danska tradition, vill ha in den till första advent och ut på annandagen. Jag slänger ut julen tjugondag Knut. Nu kom granen från den fuktiga parkeringen vid Ica Maxi i Högsbo in i värmen någon dag innan dan före dan; det fick gå.

Bistert utanför, alltså. Men både julafton och juldagen bjöd på fint, insmickrande och friskt kyligt väder. Så det får gå. I skortstenspipan viner blåsten, det drar kallt in i köket, där jag plockar undan efter kvällen före, fyller hart när diskmaskinen, går ned i källaren med burkar, flaskor och sådant som ska återvinnas.

Det är tyst i huset, bara jag är vaken. Utanför ligger gatan stilla och reflekterar gatans ljus allt blekare ju mer gryningen tar över.

Vi har haft en fin jul med våra närmaste. Har delat julklappar försiktigtvis, men där Z skämde bort mig med en tredelad tweedkostym, måttbeställd från Tweedmaker, där uppgifterna sändes i sent november och en färdig kostym anlände, skräddad och klar från Singapore en vecka innan jul. Av dottern och hennes sambo fick jag ett par sockor i gult och rött med surströmmingsmotiv, surheten i sockarna får jag själv stå för, men underbar humor är det i gåvan. Z hade ju hörsammat min fåfänga jakt efter stickade slipsar och hittat på Nätet. Yngste sonen kom med Paul McCartneys senaste, den som jag oaktsamt innan jul köpt. Dessutom alltså den bok jag nu läser. Av Z fick jag dessutom en delikatesspåse med italienskt gottgott, som vi ska spisa på när julmaten tagit slut.

Bortskämd igen, ja vet. Jag är tacksam för det. Tacksam för hur jag har det och det som livet gett. Ingen självklarhet alls och något att vara ödmjuk inför varje dag. Ett år där jag förmodligen handlat fler kläder och skor än någonsin. Förvisso second hand, men inte desto mindre och de som minns minns mitt löfte – var det i 2015 års inledning? – om köpstopp. Nå, det har ju gått sisådär med det. Men kanske dags att infria 2021.

Jo, det är klart att jag saknar min hockey. Jag har inte spelat, än mindre rört mig, sedan hallarna stängde där i november. Ibland går jag ned i garaget och plockar med prylarna och luktar på dem som tjuren Ferdinand på blommorna. Ändå lyckades jag spela mig genom våren och till och med sommaren med mitt första sommarläger någonsin.

Årets dagar är räknad, inte många dagar är kvar. 2020 har varit utmanande, men ändå gett så mycket. Först ut med välsignelse var gudsonen förstfödda som kom mitt i det inledande coronakaoset, en frisk och vacker dotter bland ond död och pandemi; livets paradox.

Vi fick gjort några resor, trots allt. Så även om Tanzania, Spanien, Roskildefestivalen och Vietnam sattes på väntan har vi berikat oss en smula med det lilla. Jag vårdar fortfarande Västmanlands teaters uppsättning av ”Bellman 2.0” i ljuvt minne, den jag skrev om här. Tänk att få gå på premiär lördag 29 februari. Tror bara det kommer hända en gång i livet. Vi gjorde Västerås för en helg, bodde på fantastiska Steam hotel, som vi gärna återvänder till. ESS Group, som driver det, kan sina saker och vi har som en ambition att beta av kedjan samtliga hotell, även om det i Hemsedal (Fýri) och det utanför Helsingör (Marienlyst) av förklarliga skäl får vänta. Vi skulle checkat in på Ellery på Lidingö i skiftet november/december och passat på att se Vivienne Westwood-utställningen på Millesgården. Men den andra vågen av coronan kom ivägen för det äventyret.

Vårt ständiga resmål Köpenhamn blev av under tre av våra fyra Danmarksresor under året. Den första räknas inte; den var i januari för att uppmärksamma en ung släktings födelsedag och då var ju allt som vanligt i reatid.

Andra gången smet vi in några timmar för utomhusmöten med Z:s systrar, men var då aldrig i den danska huvudstaden. I september, då pandemin höll sig i schack, åkte vi ner för att fira Z:s tvillingsystrars 50-årsdag där en härlig brittsommardag medgav distanserat umgänge på en väldig altan under bar himmel. Det var då vi bodde nere i en hotelllägenhet i Nordhavn, den kreativa byggarbetsplats som allt mer visar på hur man skapar smarta, snygga och praktiska nya kvarter. Vi vågade oss till och med på att åka en folktom Metro och jag fick se Nick Cave-utställningen ”Stranger than kindness” i Den Sorte Diamant, den nya biblioteksbyggnaden. Jo, vi hann med en och annan secondhand också; jag kom hem med en snygg yllerock inhandlad på Røde kors för 350 dkr.

I oktober hinner jag celebrera 40 år sedan Kai Martin & Stick!:s debutalbum ”Biomusik” kom. Blir inviterad till målvaktsträning med en av Sveriges ledande målvaktstränare och får en timmes gnuggning som gör mig både trött och salig. Zeba har hunnit bli klar med sommarens projekt att rädda mormors och morfars trädgårdsmöbler. Men viktigast, förstås, mitt barnbarn Ivar, som föds kring lunchtid den 6 oktober.

Det blev en resa till precis när allt darrade till. En magisk resa till ett gråtrött Köpenhamn som ändå var blixtrande vackert. Jag hade tidigt på året, var det i januari…?, köpt biljetter till Suedekonserten på Falconerteatret 26 oktober. Jag närde en plan om att vi skulle kosta på oss att bo på anrika SAS-hotellet, det som nu ingår i Radisson Blu-kedjan, som stod färdigt i sina ståtliga skepnad med design av Arne Jacobsen 1960. Kanske kunde vi göra det inför vår take off till Vietnam, exklusivt, once in a liftetime… Det blev ju inte så, men ändå blev det. Den 29 oktober skulle Z:s mor ha fyllt 80 år. Hon som äntligen hade fått en gravsten vid platsen för sin sista vila skulle ägnas en minneshögtid, välförtjänt, med øl och smørrebrød bagefter på hennes favoritkro Sant Peders i Hellerup.

Z bokade hotellet, vi åkte onsdagen 28 oktober, smet åter in i Danmark i skydd av hennes danska pass, tog oss in till centrala Köpenhamn, fick beskrivet hur vi kunde parkera bilen i garaget under det väldiga hotellet, snirklande ner bilen via den smala passagen och parkera. Tog den slitna hissen en våning upp till lobbyn som prålade i dansk designpark. Jag skulle få bo där för första gången sedan juni 1964, då vi bara veckorna efter att Beatles bott där gjorde den sista resan med morfar. Vi – mamma, pappa, min syster och jag – reste med två bilar tillsammans med morfar och mormor till Österlen, Malmö och Köpenhamn där vi alltså fick en natt i det flotta och nybyggda hotellet. Jag drev min morfar till galenskap genom att snurra i Arne Jacobsenfåtöljen i rummet, nära den väldiga fönsterrutan; jag har sedan dess velat återvända.

Z är driftig. Frågar i receptionen vad det kostar att komma högre upp för bättre utsikt från rummet. Det slutar med att vi får en svit på artonde våningen med milsvid utsikt och detta för bara 200 kronor extra per natt. Det var ett erbjudande svårt att tacka nej till.

Precis som vid vår första vistelse tillsammans i Köpenhamn, midsommar 2007, så valde vi att sova utan persienner eller gardiner för fönstren. Stadens och dygnets skiften skulle bara komma till oss. Från toaletten/badrummet svindlade utsikten västerut, varje sittning tog därför sin tid. Vi hade Köpenhamns norra och västra kvarter och förorter framför våra fötter. Fantastiskt.

Första kvällen tog vi en middag i restaurangen på bottenvåning. Njöt bland få gäster i ett hotell som knappast skulle haft plats för oss under normala omständigheter. Vi går lite husesyn, kikar in i konferenslokaler, den för tillfället stängda skybarrestaurangen och smyger där i mörkret och tjusas. Vår svit är fantastisk med sin walk in closet där min lilla resegarderob med råge får plats.

Vi åker vår färd upp till vårt gentila boende, försöker se favoritserien ”Babylon Berlin” som före Sverige bjuder på nästa säsong. Men sömnen slutet oss för att timmar senare låta morgonen väcka oss till en disig utsikt. Frukosten intas nere i restaurangen där buffén plockas med munskydd och plasthandskar på. Vi har att göra innan ceremonin på kyrkogården i Sorgenfri och betar av våra ärenden.

Vi går västerut, Gl Kongevej, in i Frederiksberg, besöker en och annan secondhand utan att nappa, ned mot Frederiksbergs allé, in i någon blomsterbutik, in i ett konditori; gatorna är som en catwalk med människor, mest kvinnor, i spännande kreationer.

Jag har försökt klä mig diskret chict i fynd från både loppisar i Danmark som secondhand i Göteborg/Mölndal.

Vi hämtar ut bilen, snirklar den branta passagen uppför och ut för att sedan stäva via Vesterport norröver, Vestre och Nørre och Øster Farimagsgade, till vänster vid Botanisk have, över Fredensbro, förbi Rigshospitalet och ut ur Köpenhamn mot Lyngby och Sorgenfri. Regnet strilar oresonligt ned när vi parkerar bilen i väntan på de övriga sällskapet som ska närvara vid kyrkogården.

Men regnet välsignar oss med uppehåll när vi väl samlas och kliver ut ur bilarna in på kyrkogården. Den sena oktobereftermiddagen mörknar, men vi får en stunds samlad respekt för 80-åringen innan vi i ett mindre sällskap tar oss till Hellerup för en bit mat vid de bokade borden. Restaurangen är full, både på utsidans serveringar och på första våningsplan. Vi hade beställt bord på andra våningen, blir visade dit. Men ryggar tillbaka inför att de andra borden står alldeles för tätt. Coronadistansen fanns inte. Jag känner mig obekväm, men Z finner på råd och övertygar hovmästaren om en annan disponering av borden, så kommer vi till ro och får får øl och våra smørrebrød. Tätheten i restaurangen avtar inte och om någon tror att munskydd vid in- och utpassering räddar allt så tror de fel.

Vi tar bilen till hotellet fyllda av upplevelser och intryck, men inget slår utsikten från artonde våningen.

Vi klär oss. Tar hissen ned till matsalen. Beställer från à la carten och tar med våra plasthandskar från menyn. Låter frukosten sträcka ut, utanför väntar ett regngrått Köpenhamn och vi låter staden vänta. Väl färdiga med både mat och morgontoaletten tar vi väster ut: Vesterbrogade och ned mot Istegade, in i butiker, ut ur desamma och när Z fastnar in en secondhand som börjar bli lite väl frekventerad går jag ut för att promenera, rastlöst, fram och tillbaka på trottoaren. Så fastnar jag vid ett skyltfönster och inser att den här butiken kommer Z att älska.

När hon väl kommer ut går jag lite nonchalant vid hennes sida innan jag riktar hennes uppmärksamhet mot King Louis-butiken, det holländska märket som Z gjort till sitt. Det blir en blus, ett par strumpbyxor och ett par handskar, när hon är inne och provar smyger jag iväg ett par strumpor till expediten, som jag snabbt betalar för och stoppar i väskan; första julklappen klar.

Vi åker mot Z:s gamla hoods, Nordre Frihavnsgade där Z fyndar elegant och exklusivt. Plagg som klär henne, som den svepande Bossklänningen. Vi har en tid att passa, för vi är bjudna på mat hos Z:s syster T med man, kommer dit där vi inte varit sedan januari. En lägenhet som har blivit mitt danska hem. Vi låter oss väl smaka, men tappar kanske lite aptit då hundvalpen kissar på golvet under vårt bord. Det blir ett kort besök, vi kroknar helt enkelt, och tar oss till vår svit. På vägen beställer Z upp minibaren, som inte är laddad under dessa coronatider. Det blir drinkar, öl och bubbel under samtal samtidigt som blickarna växlar mellan att titta på varandra och en kittlande utsikten.

Morgonen är vår sista dag och festen från igår ligger ostädad kvar. Jag provar min Bossväst och Etonskjorta som jag köpt på second hand. Men växlar till Burberryskjortan, Mulberryslipsen, den bruna Morriströjan och de bruna Oscar Jacobson byxorna i manchester – allt secondhand – innan jag tar på mig H&M-rocken jag tidigare köpt. Vid är redo för brunchen nere i restaurangen.

Vi är tidiga, men ändå inte först, och kommer i skarven mellan frukost och brunch. Men som hotellets gäster fattas oss ingenting och efter en stund sippar vi på morgonchapmagnen till den goda maten. Allt med måtta, förstås, för även om vi har sen utcheckning först vid två så ska ju bilen köras hem till Sverige.

Så upp till utsikten, borstar våra tänder och beger oss fotledes västerut i jakt på en spritbutik för Z ska köpa till den duktige sonen som klarat Volvosteget och som en av få lyckats få en tillsvidaretjänst på Volvo Lastvagnar; klart att det ska premieras.

Vi hamnar på vår favoritgata, Værnedamsvej, mellan Frederiksbergs allé och Gl Kongevej. Där finns butiker och restauranger, som Les Trois Cochons som vi inte hann med den här gången. Men spritbutiken och japansk whisky hanns med innan vi bröt för promenad åter till hotellet och utcheckning med mersmak i munnen, ja, hela själen, efter ett magiskt boende.

Det är en resa jag tar med mig, exklusiv på så många sätt. Som trots gråväder och regn blev ljus, en resa och ett boende som kläs i minnets skimmer länge och med längtan efter igen och mer. Alltid med Z. Det blir bäst så.

Resa mot södern, galenskap och firande

Det var någon gång i flödet i en Facebookgrupp för försäljning eller köp av målvaktsprylar, som bilden dök upp. SM-mästaren Cristopher Nilstorp hade en i princip ny plock till försäljning. En CCM (det märket jag premierar), svart (går ihop med mina nya benskydd) och förstås en högerplock ety Nilstorp precis som undertecknad håller hårt på att greppa klubban med vänster hand och plocken, följaktligen, i höger.

Priset var hanterbart. Jag skrev att jag var intresserad. Inget svar. Ett meddelande på iMessage gjorde däremot susen. Kontakt etablerades och jag skissade på en plan att åka söderut, till Malmö där han bor, för att hämta hem fyndet. För att förgylla resan villa jag ha med Z, om inte på tåget så åtminstone i bilen. Jag lockade dessutom med att vi, äntligen, skulle få möjlighet att fira min producent, arrangör, mæstro Mattias Bylund, som nyligen fyllde 50. Han har, med sin hustru, författaren Helena Stjernström, ett sommarhus i Jonstorp. Vi hade ju haft för avsikt att åka förbi när vi var nere i Malmö i slutet av maj, men omständigheterna gav något annat istället (om det kan man läsa här, bland annat).  Kanske kunde vi också åka lite planlöst och ta in på något hotell på vägen, bada, äta gott…

Jo, möjligheterna öppnade sig. Men Z var tvär. Eller åtminstone inte spontant öppen för förslaget. Hockey är mina business. Gör din resa själv. Typ.

Men… jag är lierad med den här fantastiska kvinnan sedan 13 fina, starka, underbara år. Det fanns liksom inte att jag skulle resa Malmö t/r via Jonstorp själv. Hon skulle med. Basta.

Övertalningen, en mjuk sådan, lyckades och efter att vi lämnat den duktigt Volvoarbetande sonen klockan kvart över sex vid Tuvefabriken styrde vi kosan söderut. Badkläder var med, en lättare packning likaså samt matsäck, ur vilken Z serverade mig frukost under färdens gång genom den böljande, vackra E6:an.

Trafiken var måttlig. Ja, till och med gles. Nilstorp (som alltså knep SM-guld efter strålande spel för sitt Färjestad 2011 och därefter gjorde ett äventyr i Dallas med några NHL-matcher men främst i AHL) ville att jag skulle höra av mig då vi närmade oss. Men resan gick så raskt att när vi var i höjd med Landskrona var jag en timme före utsatt tid.

Jag ringde, men möttes av upptaget. Jag skickade ett SMS som förblev obesvarat. Vi hade en knapp halv timme till vårt mål strax utanför Malmö där han bor. Hm, hur fördriva tiden…? Så slog det mig. Den där nybyggda, medeltida staden… låg inte den i trakterna? Jag googlade fram, fann Jakriborg, denna sent byggda hansastad och mycket riktigt, den låg på vägen om man tog en mindre alternativ tur. Sagt och gjort. Z rådfrågade kartan i mobilen, tog ut kursen och jag lystrade, höll händerna på ratten och blev guidad in på småvägar med de mest fantastiska, blommande, vackra fält som kantade. Fyllda av andakt inför naturens under tog vi ett kort stopp för beundran innan färden fortsatte på smala, kringelikrokvägar fram till vårt delmål.

IMG_4770

Skånsk prakt. Foto: KAI MARTIN

Jakriborg vid niotiden en fredag morgon är en stilla plats, närmast spöklik. Husen står som kulisser när vi, efter att ha parkerat, promenerar in. Enstaka boende möter, på de bilfria gatorna smiter en cyklist förbi, i en nära fjärran slår en pålkran sina taktfasta slag i enveten rytm; morgonfriden är brutalt bruten. Vi gillar tanken med Jakriborg, byggt kring millennieskiftet, men blir inte riktigt klok på hur det är att bo där. Trånga gränder, kullerstenstorg och -gator. Husen som om det vore någon av Hansastäderna Lübeck eller Visby, men på något vis utan själ. Utanför ”stadsmuren” väntar stationen som kan ta dig till de kringliggande städerna eller stränderna. Ja, ända till kontinenten, om man så önskar. Nya spår byggs, därav pålkranens intensiva dunkande.

Minner om fornstora dar. Foto: KAI MARTIN

På vägen ut mot bilen går Z in på Tempo för att köpa handsprit och jag blir kvar utanför ReHifi:s fönster, Skandinaviens största butik för begagnad Hifi. Jag ser ett Yamaha kassettdäck, design av en japan som jag nu inte har namnet på. Men denna trekantiga bandspelare hade vi i hemmet på 70-talet, syrran köpte också en (har nog kvar den) och jag blir nyfiken, öppnar den halvöppna dörren och frågar om priset. Ägaren möter, svarar att det inte är öppet, men är inte ovänlig, meddelar att spelaren dessvärre inte är i skick och därför inte kan säljas, letar lite bland sina prylar och ger mig slutligen ett reklamblad för hemsida och Facebook innan jag hövligt tar farväl.

Mot plockhandsken.

Det är bara några minuter bort och innan vi åker ringer jag och får nu svar. Vi är på plats några tiotalet minuter innan det var sagt. Barn leker i trädgården med en vältränad, ung man som inte är Nilstorp. Men Cristopher öppnar dörren, kommer ut med den vackra handsken (jo, jag är nörd), som ser oanvänd ut. Han berättar att han haft den högst 20 minuter, men inte varför han inte vill ha kvar den och jag glömmer fråga. Han har efter 15 år i hockeyns tjänst bestämt sig för att rota sig utanför hemstaden. Förra säsongen gällde Österrike och Graz99ers. Nu väntar spel i danska ligan i Rungsted, en nätt resa över Sundet tillsammans med tre andra lagkamrater. Vi pratar lite om hockey, förstås, och han undrar om jag spelar själv. Berättigad fråga, jag kunde lika väl ha köpt till någon aspirerande son. Jag berätta om min karriär, om hur jag håller på, att det var synd att han inte kom till Frölunda, som det var tänkt till säsongen 2016/17 (läs här), för då hade jag kunnat få en och annan klubba för mitt spel i Frölunda Oldtimers. Så swish går både tiden och pengarna. Jag tackar för mig. Z tar en bild på oss och vi åker vidare och jag nämner i hasten att hon och han har något gemensamt; födelsedag 16 februari. Man har ju gjort lite research.

IMG_0098

Lätt fångat, lätt förgånget. Foto: ZEBA PEDERSEN LÖWEN-ÅBERG

Jo, jag erkänner. Jag hade också ett annat mål när vi ändå var nere i Malmötrakten. Den gigantiska hockeybutiken Monkeysports ligger i närheten. Jag/vi var där senast för en dryg månad sedan, men jag köpte aldrig den där hägrande målvaktsklubban. Den som så bedrägligt hade realapp, men som visade sig vara felmärkt. Det blev inget köp då, men…

Nu. Det blev en dyr historia och är förmodligen en klubba långt över min kompetens. Men jag vill inte gärna slå in en kil av förnuft bland drömmarna och den här ju så snygg med sin vinröda färg med det vita bokstäverna CCM.

Nå, nu då… mot Jonstorp med ballonger och paket.

Mattias Bylund spelade på, arrangerade och producerade ”Sol på svenska”, min solodebut som kom i slutet av 2004. Förra året började vi jobba på en uppföljare. Fas två i popmusik för fullvuxna. Grunderna lades i hans hem i januari, i mars var jag över i Los Angeles, där han också var, för sångpålägg. I sakta mak har arbetet sedan fortsatt, för detta är en strängt upptagen herre, som förutom kapellmästarskapet i ”Bingolotto” är hovarrangör för Max Martinteamet.

Vi stävar norröver mot denne musikmagnat, som på fem år jobbat upp ett sanslöst cv. Vid Helsingborg sover Z och jag kör på känsla, som blir till ett misstag. Istället för den planerade vägen mot Höganäs tar jag första avfarten som leder mig mot Stockholm. Z vaknar av min tysta svordom, tar kommandot och via en omväg om Åstorp hamnar vi rätt.

När vi sakta cruisar in i Jonstorp för att komma rätt möter vi mæstro som är på väg till butiken. Vi är tidiga, igen!, och han skrockar att det kommer ställa till det för hans hustrus planering. Vi parkerar utanför det lilla torpet som är under en rejäl renovering. Tomten prunkar och i köket står Helena och förbereder lunchen. Hon fortsätter sitt arbete, men inte utan att berätta om jobbet med huset och tomten, som med åren växt sig så hög att dörrar till byggnader inte kunnat öppnas. På ett år har lager på lager tagit bort, jord fixats och en gräsmatta lagts ut. En bit kvar, förstås, innan allt är färdigt. Men det går redan nu att se att det här kommer bli fantastiskt.

Mæstro firas och jobbar. Foto: KAI MARTIN

Maten serveras på utsatt tid, vi får en fin stund för samtal, umgänge och avstämning. Mattias spelar upp ett fullfjädrat gospelarrangemang till en av mina låtar och jag låter mig både förtjusas och häpnas.

Så är det dags att bege sig. Vi är mätta, glada och har sluppit regn, men vinden har vält parasollet några gånger. Vi tar vägen mot Ängelholm, kör in på måfå innan vi hamnar på  väg 105 mot Torekov/Båstad. Landskapet är betagande. Hallandsås reser sig och vi skymtar havet, åker förbi Birgit Nilssonland, Kvinnaböske och är plötsligt på väg ned mot Hovs Hallar, en plats jag inte har varit sedan liten grabb då pappa tog familjen dit.

Z guidar snyggt mig på rätt väg och vi kommer fram till parkering, ställer bilen och börjar promenaden ned mot klipporna. Naturen har slipat klipporna till fulländad konst. Platsen har tjänat i den berömda schackscenen i ”Sjunde inseglet”, men även ”Ingenjör Andrées luftfärd” har haft Hovs Hallar som kuliss för Svalbard. Bland annat.

Men då vi är där är filmteamen långt borta. Jo, några står med kameror, men de känns mer som fågelskådare.

Det är dramatiskt vackert, branterna ned mot klapperstensstranden, klipporna av den röda urbergsgnejsen lyser stark och reser sig emellanåt tio meter höga, havet slår envetet mot strand i eviga brott och stänk. Enbuskar och björnbärssnår dekorerar.

Vi tar oss långt ut, men klättrar försiktigt. Jag i Sneaky Steveskor gjorda för stadspromenad, ett par gråa Universal Worksbyxor i bomull och lin, en Ted Bakerskjorta gammelrosafärgad och lätt spräcklig samt min Paul Smithkavaj, fynd från Holte loppmarknad för en dansk hundring. På toppen min Stetson sommarkeps. allt inhandlat secondhand till en secondhandman.

IMG_4791IMG_4794IMG_4796IMG_4802

Naturens kraft och skönhet. Foto: KAI MARTIN

Vi tar oss tillbaka till parkeringen, sätter oss i bilen. Funderar på om vi ska stanna på hotellet som ligger precis där vi är, men tar sikte mot Båstad via Kattvik på svindlande, slingrande, smala vägar. Här skulle man kunna bo, tänker vi i kör innan vi slår bort tanken när vi glider in i Båstad. Z är hungrig, har hittat ett ställe i Halmstad och varför inte också bo där…?

Vi åker dit. Kappkör (ja, jag erkänner) med en juvenil bildåre som efter påfart försöker köra om mig på insidan. Han ger sig vid 170 och kan sedan, för fort, köra om mig där han ska. Vi åker in i Halmstad, hittar stället som Z sett ut, men ångrar oss redan på utsidan. Jag säger: ”Ska vi åka hem”. Någon dryg timme senare äter jag pizza framför teven efter en resa på nära 15 timmar.

Jag vill kramas

Det är en annorlunda tid. Mycket som förändras. Tillstånd som en gång har varit givna är det inte längre. Nej, det går ingen nöd på mig. Men samtidigt kan ju vardagen skifta från ett läge till ett annat utan att alarmklockorna ringer.

Självklart vet jag att många, på riktigt, är allvarligt drabbad av covid-19, det i all hast spridda coronaviruset. Tack och lov tillhör jag inte den gruppen. Än. Men det verkar också vara ett virus som det är svårt att ducka ifrån.

För vår del, min och Z:s, har coronahotet varit påtagligt sedan i mitten av januari. Z, som är reumatiker och med en medicin som gör att hennes immunförsvar är obefintligt, har haft radarn påkopplad tidigt. Vi planerade för en resa till Kenya över två veckor i februari. En möjlighet att träffa en god vän till Z, kunna bo hos hennes familj och samtidigt gör utflykter och kunna resa till kusten. Men magkänslan gav att vi valde bort det.

Z skulle i mitten av april åka på en rehabresa till spanska solkusten. Så jag bokade in att jag skulle vara med henne över en helg plus några dagar. Flyg och boende bokades. Men en vecka senare bestämmer sig Z för att inte åka på resan, som avbokas.

Vi har goda vänner i Vietnam, inflyttade från Oslo sedan i höstas, som vi skulle hälsa på. Nu vet vi inte när det blir av.

Synd om oss…? Inte ett dugg. Men dagboksanteckningar från hur livet förändras, som adderas med mitt jobb där förutsättningar blivit helt annorlunda; inga skivsläpp (eller åtminstone få), inga konserter, inga pjäser eller andra uppsättningar.

Vi lever i en märklig tid.

Långt bort och nära. Närheten till Z är långt borta nu. Foto: PRIVAT

Några som definitivt vet om det är vännerna S och W som bor i Perugia i Italien. Han jobbar som musiker. Hon som makeupartist. Båda står utan jobb och därmed saknar de inkomst. Utanför håller italienska myndigheter folket i herrans tukt och förmaning. Restriktioner följs av nya. Läget är tufft. Utan lön inga pengar att betala mat eller hyra. Marginalerna krymper. De vill hem till Sverige, men hur…?

De flesta av mina vänner följer nyhetsflödena och Anders Tegnells riktlinjer och rekommendationer. Några har över en dag blivit experter och vet hur slipstenarna ska dras. Stefan Löfven får snytingar för sina uttalanden, eller hyllas för dem. För ingen vet. Ingen har en aning om vad som är rätt eller fel, samtidigt som folkhälsomyndigheten kämpar för en strategi som ska lindra att covid-19 drabbar en masse.

Folk drabbas av vansinne och förnekelse på samma sätt som många skrider in i förnuft och omtanke. Det är en märklig tid.

Märklig för mig och Z, där jag lever utanför husets väggar, jobbar och verkar ungefär som vanligt med den påföljden att jag också exponerar mig för smittan. Detta trots att jag är en försiktigt general, håller avstånd och är noga med hygienen.

Men sedan snart tre veckor är det en tillvaro utan hustruns närhet. De två senaste veckorna sover vi i chambre séparée. Ingen närhet. Avstånd beaktas och respekteras. För smittas jag henne blir det en fråga om liv och död.

Det uppstår ett slags koreograferat rörelsemönster där vi undviker närhet, samtidigt som vi dras till varandra. Vi, som byggt vår relationen på beröring, får nu inte mötas hud mot hud, läppar mot läppar, huvud mot skuldra, hand mot bröst, andetag mot andetag.

Jag som finner ro i hennes snusningar hör dem inte längre när jag faller i sömn.

Inga kyssar, inga kramar, inget samliv. Jag längtar efter det. Närheten som berikar vår liv på det där extraordinära viset som gör vår relation unik.

Jo, hon finns där. Hennes ord hör jag. Hur hon bekräftar mig, med orden ger mig kärlek. Men det är närheten jag vill ha (också). Jag vill ha en kram. Nu!