Staden i mitt hjärta

Göteborg fyller 400 år idag. Förmodligen är det så. För vem har egentligen koll på att det verkligen var 4 juni 1621 då Gustaf II Adolf ställde sig på Otterhällan, eller var det Kungshöjd, för att tydligt peka och säga orden som ingen vet att han sa ”Här ska staden ligga!”. Spelar roll. Det är nu som vi firar, om än så i skuggan av den fortfarande grasserande pandemin. 4 juni 2021.

Jag har ju varit med en bråkdel av stadens levnad. Men jag är inte desto mindre Göteborgs historia. Som alla dess invånare.

Detta är min resa.

Jag har haft förmånen att växa upp under 50-talet och fram mot detta nya decennium, i detta nya sekel, i detta nya millennium. Jag har sett staden från ett barns ögon, följt den med ungdomens ivrigt nyfikna blick, som vuxen modest konstaterat förändringar till det sämre och till det bättre. Göteborg har ständigt varigt stadd i rörelse på sin lerbädd mellan de ståtliga bergsknallarna, men så är det också en stad som rockar bättre än de flesta i Sverige.

1621 är förfärligt länge sedan. Mycket lite av det som fanns av staden finns kvar. Bränderna har tagit sitt i lågorna rov. Tidens tand har tagit annat. Nya kvarter har skissats fram, gamla har försvunnit. Kära byggnader har raserats för att likt Strindbergs ”Esplandadsystemet” skapa ljus och bättre förutsättningar: ””Här rivs för att få luft och ljus;//är kanske inte det tillräckligt?”.

Jag hade förmånen att få växa upp i den så kallade trädgårdsstaden Änggården. Nära till butiker, nära till lekplatser, nära till kamrater och nära till den stora staden i centrum, men också nära till de nya områdena som Högsbo, som byggdes blott några kilometer från oss. Stadsplanerarna hade dragit upp riktlinjerna, utanför oss skulle den stora, tunga Dag Hammarskjöldsleden bli verklighet på 60-talet. Den praktiska, men allt mindre utnyttjade Säröbanan – från Linnéplatsen till Särö – skrotades några år in på 60-talet, men fortfarande när jag började skolan kunde en rälsbuss vissla förbi oss Änggårdsbarn som stod och väntade på Tvåan mot Annedal och Annedalsskolan.

På promenadavstånd bodde mormor och morfar, hans som stod (och står) för vårt välstånd. Han som inte bara var en skicklig hantverkare med sinne för detaljer och design i sitt yrke som guldsmed utan också var en driven affärsman. Jag bodde hos dem emellanåt. Morfar skickade upp mormor på vinden, så var vi ensamma i deras sovrum för att lyssna på nattsändningen av Cassius Clay vs Sonny Liston. Morfar gjorde riktiga landgångar som vi åt, vackert dekorerade hönökakor; kanske drack han en öl. Om jag drack något alls, minns jag inte. Men jag satt storögd och höre på radiomannens refererande av matchen innan mina ögon slöts utan att jag fått veta vem som vann.

Morfar levde inte länge till. Prostatacancern tog hans liv hösten 1965. Mormor blev ensam, men jag höll henne sällskap och tillsammans med min syster gick jag och mormor för att se ”Sound of music” på Victoria, den stora biografen mitt på Kungsgatan. Bara några kvarter längre bort, på Drottninggatan, låg Alida Söderdahl, leksaksaffären vars skyltfönster lockade med alla sina bilar: Corgie Toys, Dinky Toys och exklusiva och dyra, danska, Tecnics. Jag älskade bilar. Älskade att leka med dem, bygga vägar som markerades av Legobitar, använde Fallerhus (som ju var till tågbanan) för att skapa en förort. Utanför mitt rum, i vardagsrummet var röllakanmattan perfekt i sitt mönster för att vara en storstad med imaginära höghus, staden vi inte fick åka till för vardagsrummet var förbjuden lekplats.

I hörnet Drottninggatan/Korsgatan låg Friluftsmagasinet. Butiken som sålde hockeyprylar som kunde tillfredsställa mitt nyfunna hockeyintresse. Staden blev större för varje meter som jag gick. På rasterna från Annedalsskolan gick vi. Upp på Nilssons berg för att utforska rivningshusen. In i Haga för gränderna och gårdarna. Annedals landshövdingehus där det ena inte var det andra likt och där Ehlers bageri låg på Albogatan med det mest spännande av alla. Hur jag visste det…? Jo, klasskamraten Hans var en i bagarfamiljen och jag fick följa med hem, upp för trapporna och in i lägenheten med alla halvtrappor och spännande prång.

Med klasskamraterna upptäckte jag kärleken och hur svårt det var. Sanning och konsekvens med Maggan och Sandra i huset där den senare bodde. Lill Lindfors ”Du är den ende” var soundtrack. Hos Sandra var jag på min första hippa, dansade min första dans, med Sandras femåriga syster Anna. Ingen i klassen ville.

Av tjejerna i klassen fick jag höra att jag inte hade pussmun. En besvikelse, förstås. När min klasskamrat Mikael och jag var ute på stan blev vi stoppade vid minst två tillfällen. Han som hade tre äldre systrar hade blivit klädd och klippt som en liten beatle. Jag hade också fått anamma längre hår, men klädstilen var knappast lika tuff. Dessutom var jag blond. Han mörk.

”Åh, vad söta ni är”, sa flickorna och plockade upp sina alldeles nya Instamatickameor.

”Får vi ta en bild?”.

”Nej, förresten. Inte du. Bara han”.

Jag klev ur bilden. ”Bara han”.

När band skulle bildas i skolan visste jag att jag kunde sjunga, till skillnad mot de andra. Men… bara mörkhåriga fick vara med.

Vid skolavslutningarna sjöng jag, för att jag fick, trots att de andra killarna inte hade lov till det och putte på mig för det. De sjöng illa. Jag bra. Det uppskattade fröken.

Frölunda torg invigdes. Åhlens hade blå byxor med gula revärer. Så nära ett par Sgt Pepperbyxor man kunde komma. Mamma sa nej. Frölundaborg invigdes. Bara ett stenkast från där jag bodde och alldeles bredvid Slottsskogsrinken, som var den första rinken jag spelade ishockey på efter mina stappliga steg på Stora dammen i Slottsskogen och Näcken uppe i Änggårdsbergen.

Vintrarna var kalla. Snön och kylan bet. Öroninflammationerna smet i legio in i mina öron. Sahlgrenska öron, näs och hals. Mammas tålamod. Min smärta. Läkare som stack hål på trumhinnan. Ofta utan bedövning, ibland blev jag nedsövd och drömde om hur jag smet med hela läkarkåren efter mig, ned på Liseberg, in i tunnelbanetåget med hela gänget efter mig.

Så högstadiet, Nordhemsskolan, den väldiga borg högt uppe på berget, tronande med anor från 1914, kärv och sträng i sin storslagenhet. Jag var inget ljushuvud, men en drömmare som önskade att jag kunde vakna och kunna; det har inte förändrats. Men så kan jag min franska och tyska dåligt, trots alla år i skolan. Är heller inget vidare på engelska. Riktigt usel på matte. Jag har andra kvaliteter. Ett annat kunnande.

Tonår. Möten med elever från Askim och Hovås som tog bussen in till Nordhem. Kärlek. Taffliga kyssar. Så Agneta, hon som redan som 13-åring tagit abort, som ville bli ihop med mig. Hon som flyttat in från tuffa Bergsjön till Landala, rökte och såg till att vi blev ihop på en skoldans i den lokalen som sedan blev Sprängkullen. Men kyssar räckte inte, hon ville mer. Lockade med mig hem till någon av hennes kompisar på Guldheden. Jag kom dit i min stickade, tajta tröja med snörning och v-jeans. Bussen från Linnéplatsen. Tre tjejer, mötte, som plötsligt bara blev hon och jag. Hon visste hur man skulle göra; inte jag, som bara kunde kyssas trots bristen på pussmun. Så skulle jag hem, bröt upp från sängen och i öronvrån ser jag hur Agneta gör ett tecken om att det inte blev något. Det skulle dröja innan det blev det. Men då var det inte med henne.

Hvitfeldtska blev gymnasiet. 60-tal hade blivit 70-tal. Beatles hade gett upp. Ny musik rullade in. Den olyckliga kärleken drabbade mig. Mobbningen också. Den som höll i mot en annorlunda kille med känslor utanför och ett stort hjärta innanför och med famnen fylld av drömmar. Jag klarade mig, men fick gå om ett år. Började skriva poesi, drömde om att bli poet, men förstod – efter pappas förtvivlan över mitt livsval – att jag behövde en inkomst för att kunna vara poet. Så varför inte skribent på GP:s kulturavdelning, mina dikter var ju från start från ett underbarn. Det var i praktiken bara att skicka dem till Svenska akademien i Uppsala (!) för att framgångsstenen skulle sättas i rullning. Ogenerad delade jag med mig av min diktkonst, för min förträfflighet var ju så stor. Men efter första sommarlovet kom en klasskamrat med en diktsamling av sovjetiske diktaren Jevgenij Jevtusjenko, jag blev omtumlad, ödmjukt insåg jag mina tillkortakommande och började skriva orimmat, fritt och ständigt. Med klasskamrater startade jag band. Vi repade i skolan. Vi la ner. Startade nya konstellationer. Uppträdde med musik vi skapade själva under namnet Morsans Profeter.

Och hockeyn. Den som tog mig till rinkar inte bara runt om i Göteborg utan också utanför. Ja, så långt som till norra England och Skottland.

Studenten utan något mål. Efter sommarlovet som tog mig till USA blev det litteraturvetenskap. Nya vänner. Studier som den studietrötta inte riktigt klarade av, trots att jag egentligen älskade ämnet. Nytt band bildades i något slags proggfåra, en bit från den tidigare rockjazzen. Men så kom punken och jag sveptes med i energin, i uttrycket och hittade nya vänner, tog med några gamla och stod plötsligt med ett band – igen.

Från att storögt tittat på jobbade jag mig in i centrum. Errols på Magasinsgatan öppnade. Pulsen. Intensiteten. Infallen. Euforin. Självbekräftelsen. Jag var mitt i en ström, men skapade också mina egna virvlar. Det var berusning och självförhärligande. Men första stor kärlek. Jag lärde mig att älska. Jag lärde mig att bli sambo. Jag lärde mig att akta en morgontrötts känsliga mornar.

Jag lämnade mitt barndomshem för Majorna. En etta med kök och toa inne. Kallvatten. Inget badrum. Det var mitt. Möblerade med möbler jag ärvt av min älskade mormor som gått bort några år innan. Flytt till Nordhemsgatan, mitt emot skolan där jag gått. Fick ta över min systers lägenhet. Rotade mig. Skapade. Märkte förmodligen aldrig de telefonsamtal som kom från kvinnor som ville höra min röst; min flickvän tog dem och svarade att jag inte vara hemma och la på. Kai Martin & Stick! hade blivit så mycket mer än ett punkband i mängden. Vi gjorde skivor, turnerade, var med i radio och tv, blev intervjuade.

Kärleken tog slut. Jag flyttade. Men bara längre ned på Nordhemsgatan Insåg att jag trivdes med mitt jobb på GT. Vill inte bli en globetrotter, även om transsibiriska lockade. Skrev allt mer i min roll som journalist. Bandet stannade verksamheten 1985. Nytt band bildades. Nytt band bildades. Paria och Parad. Ungefär samtidigt.

Men inspirationskällan hade sinat. Kemin från kreatörerna i Kai Martin & Stick! kom inte med i det nya laboratoriet.

Så mötte jag hon som skulle bli mina barns mamma. Vi flyttade till Änggården, en bostadsrätt. Min lilla vandring från barndomshemmet slöt närmast en cirkel. En son föddes för att följas av ytterligare en. Karriär och familjeliv. Men allt mindre hockey och allt mindre musik, även om coverbandet Glenn-Yngves skördade sin framgångar med mig som sångare. I slutet av 90-talet köper vi hus. Bara några nummer ifrån där jag växte upp. Men efter 18 år bryter vi upp. Hon flyttar. Jag bor kvar. Så nej, jag har inte kommit så långt i livet. Efter ett år träffar jag min själsfrände, hon som är min sol, min måne, min glädje, min klokskap, min kärlek och min största kritiker. Efter kraschen med skilsmässan slickar jag såren och blir en hel man. Ja, kanske till och med en bättre människa.

Jag jobbar intensivt. Vårdar min kärlek, finns för mina barn och mina åldriga föräldrar. Det är en intensiv karusell där jobbets utmaningar och påfrestningar med mobbningsliknade omplaceringar till slut gör att jag går in i väggen. GT, min arbetsplats sedan 35, vill inte ha mig och spottar ut mig med ett generöst avgångsvederlag. Jag tror att jag ska få nytt jobb, så gott är väl ändå mitt renommé. Men fåfängan sträcker sig längre än verklighetens krassa grin. Det skulle dröja.

Jag som famnar Göteborg får genom min kärlek Köpenhamn att upptäcka, staden hon kommer ifrån. Jag tittar på bilder, besöker gator, kvarter och tjusas av historien. Men lämna Göteborg, aldrig. Det är den lilla storstaden, möjligheternas stad och intryckens stad. 400 år och jag, som snart är 65 år och bara har levt en bråkdel av Göteborgs existens, vill fortsätta verka här. Jag har, som sagt, inte kommit så långt i livet. Jag spelar min ishockey, gör emellanåt min musik, skriver, det som jag en gång sa att jag skulle min försörjning från. Jag lever ett gott liv. Har min kärlek, mina barn, mina barnbarn och jag lever i den stad jag kan, älskar och verkar i. Gott så, eller hur…?

Roadtrip i valda delar – 2

Vi reste oss efter en god natts sömn. Vi sträckte ut på morgon, hade vår frukosttid 09.30, så ingenting brådskade. Utanför, när vi lättade på de tunga draperier som gjorde rummet mörkt trots ljusets tidiga inbrott, kunde vi konstatera genom de flortunn gardinerna att poolen nedanför redan var fylld av aktivitet. Ja, någon låg i sin bikini och solade, som om det var juni, juli, augusti istället för en fin vårdag i april.

Så masade vi oss upp ur sängarna efter att jag har läst lite ur romanen ”Ett färgat liv” (skriver om den här), skrollat runt i mobilen, tagit del av nyheter och NHL-resultat och samtalat med Z. Morgontoalett, påklädning (min rödrutiga dress från LA, byxor och väst, Etonskjorta (secondhand) och scarf käckt knuten, ett par svarta myggjagare (Tiger, secondhand) på fötterna och vi kunde styra mot hotellets matsal.

Det var hyfsat glest med folk, vi blev snabbt placerade – efter att ha inväntat hovmästaren – vid ett bord med utsikt mot Höggarnsfjärden och Kummelnäs på andra sidan vattnet. Vi blev rekommenderade att hämta kaffe/te/drycker själva vid disken en bit bort, men annars kom frukosten – efter förfrågan om allergier eller kostval – till bordet: en skål med skramlade ägg, bacon och salladslöv, en korg med bröd, ett fat med pålägg, yougurt, en burk med frukt. Allting fräscht och tilltalande. Vi tog tid på oss. Lät oss smaka. Hade inte så mycket att jäkta för.

Klädd för frukost med den bästa. Foto: KAI MARTIN

Bröt så upp. Gick till rummet och borstade tänderna, tog våra jackor och begav oss av. Mot Stockholm. Men först ett stopp vid Elfviks gård, anrikt, som gav oss en smula historik (boplats sedan lång, lång tid) och lite kik in i en secondhandbutik för prylar. Fint, men dyrt och inte för oss. Så tog vi oss vidare, åter mot Lidingö Saluhall, men nu för den intilliggande Röda korsetbutiken. Dit var det en prydlig kö med avstånd, så vi tog vår plats och lät vårsolens strålar smeka våra bleka anleten. Väl inne gjorde vi våra lovar, men vi bedrog oss när vi trodde att Lidingö skulle borga för klass i butiken. Det var inte alls, som exempelvis favoritbutiken Røde kors i Lyngby. Men allt kan ju inte vara som man önskar. Så ut och in mot den kungliga huvudstaden där en dejt väntade.

Vi körde ner i de mäktiga tunnelsystemen, tog sikte mot Roslagstull, hamnade så småningom på Birger Jarlsgatan och vek in på Rehnsgatan för att hitta en p-plats på Tulegatan utanför Norra Real. Vi var tidiga, så det blev en promenad. Uppför Rehnsgatan, över Sveavägen, uppför Kungstensgatan och trapporna vid Obsevatorielunden, förbi parken och de spirande scillorna på kullen och en pausering för googlande. I närheten fann vi Myrorna på Norrtullsgatan som förärades ett besök. Vi hade redan innan konstaterat att avståndstagandet inte var en självklarhet. Folk, främst unga, snek gärna nära förbi. Men så gick det också att läsa i DN under helgen, att covid ökar bland barn och unga. Vi vände dem ryggen, pressade oss mot väggar och försökte visa med att tydlighet att distans är att föredra. Men vilka är vi att påpeka…?

I butiken tog man en galge för att expediten skulle kunna avgöra hur många som fanns inne. Ett smart drag och det fanns manöverutrymme, men ändå dras folk till en plats som jag står vi och kikar. Som om ingenting har hänt under ett drygt år. Jag masar mig undan för att konstatera att farsen ska upprepa sig. Vi gör processen kort i butiken. Hittar inget.

Går ut mot Obsevatoriegatan och knallar nedför Upplandsgatan, smiter in på Revolv, en vintagebutik med plats för två och en expedit/ägare som är beredvillig och trevlig. Z, för det handlar om damkläder, fastnar och vi tillbringar en knapp timme i butiken. Z provar plagg efter plagg, jag provar toan som fungerar utmärkt, men utan att fastna för något. Kanske främst för priset, som är en smula för högt. Så ut igen, fortsatt promenad på Upplandsgatan. En kik på klockan och det är dags att dra sig mot vårt ställe för den planerade dejten. Vi går Rådmansgatan ned, korsar ånyo Sveavägen där det i korsningen pågår en polisaktivitet; några poliser förklarar för några demonstranter att det är över, inte fler än åtta, det vet ni… och allt går lugnt och stilla till. Men de stackars poliserna tvingas att stå nära för att förklara. Vilket utsatt jobb.

Vi närmare oss Sibirien, passerar de gamla spårvagnshallarna, korsar Birger Jarlsgatan och fortsätter på Rådmansgatan. Vårt mål är mr Cake, där vårt sällskap väntar och där det ska vara gott om plats att sitta. Z stannar till i en liten secondhandbutik, provar en Paul Smithblues, som dessvärre är för liten, men väldigt snygg. Men kommer ut med en vacker, grön filt från Hälsingland. Svenskt hantverk, alltså, som ägaren säger sig vilja ha 200 kronor och ändrar sig inte heller när prislappen visar det dubbla. Snyggt. Dessutom fick Z en tygkasse att bära fyndet i. Till den butiken återvänder vi, men jag har nu tappat namnet på den.

Det är bara några 20-tal meter till mr Cake, solen skiner och när vi kommer har vännerna P&K precis kommit. P har jag känt i över 40 år, från vårt första möte som punkare i Gallerian där han var hjärtlig, generös, öppen och nyfiken. Det visade sig senare att han var trummis och våra vägar kom att kantas framöver på mer än ett sätt. Hans ljuva fru K lärde vi känna i samband med NHL-matchen i Global Series när New Jersey och Edmonton möttes i Scandinavium. P är, förutom musiken, hängiven hockeyfan och dessutom (nu mer före detta) ishockeymålvakt. Så paret var nere i Göteborg och vi umgicks med middag, hotellnatt (var för sig i olika rum, vad tror ni…) samt såg matchen på bästa platserna.

Stockholmspromenad. Foto: KAI MARTIN

Vi valde solen utan mr Cake och efter lite dividerande och efter distanserade ömhetsbetygelser, då vi inte sett på ett tag, bestämdes att Z och jag skulle handla, för vi ville bjuda P&K på fika/maten. En lång kö ringlar sig in, en efter en blir insläppt i takt med att folk lämnar lokalen ur en annan dörr. Smidigt och smart. Men inne är det stimmigt. I och för sig en ambition med glest mellan borden, men bättre upp skulle jag säga och dessutom är kökulturen inne under all kritik. Två meters rekommendation krymper snabbt till en halv. Känner mig fångad. P ringer och säger att de fryser. Kan vi ordna bord inne. Vi görs så och försöker skapa utrymme utan att sitta för tätt. Inte helt lätt. Men vi har trevligt, äter vår mat, smakar vår kaka och dricker vårt kaffe och bubbelvatten. Tiden rusar iväg och vi har korkat nog bokat tid för middag klockan 17.00 på hotellet, så vi tvingas bryta upp samkvämet.

Går tillbaka efter avskedet till bilen. Styr mot Lidingö via de gigantiska tunnelsystemet, ut på Lidingö och tillbaka till Ellery Beach House.

Vi är inte överdrivet hungriga. Tajmingen är fel och vi har oss själva att skylla, biter i det sura äpplet, gör oss redo för den tidiga middagen efter den sena lunchen och kliver in i reception där det är trångt, ställer oss för att vänta på hovmästaren för vårt bort och konstaterar med en gång att här var ambitionerna låga beträffande utrymme. Bakom hovmästaren pulpet sitter ett större sällskap vid ett runt bort, mellan dem en trång passage som också har ytterligare ett bord för två. Sanslöst och osmart.

Loving distance…? Tror inte det. Foto: KAI MARTIN

Vi blir placerade vid ett bord med klädsam distans till andra sällskap. Jag sitter bra. Men Z får en placering där hon dels sjunker djupt ned och dels tvingas sitta med armarna högt upp. Vi ber om ett annat bord. Får det. Hamnar vid en passade ut till terrassen som är frekvent utnyttjad. Vi ber om ytterligare ett bord och landar nu rätt. Z sitter med blicken mot Höggarnsfjärden och får se en väldig Viking line-färja styra in i farleden mot hamn i Stockholm. Vi beställer mat. Z en blomkålsrätt. Jag en entrecote. Jag tar ett rekommenderat glas rött till. Z väljer bubbelvatten, som även jag får. Maten kommer. Men håller inte och definitivt inte med den prisnivån. Entrecoten, som gör vi bättre hemma, är skivad och ligger på en bädd av ratatouille. Till det kokt potatis. Det smakar inte mycket för de 395 kronorna. Z blomkål är delvis överkokt och delvis för aldente. Vi äter och tiger, sätter upp notan på rummet och avviker efter en kopp kaffe. Men vi tröstar oss med shuffleboard, där vi strider om segern i en jämn kamp innan vi bestämmer oss för rummet och vår egen relaxavdelning.

Teven går på för nyheter och ”Muren”, där vi klarar oss hyfsat bra, för att vid nio blir Kanal 5:s visning av ”BlacKkKlansmen”, som fängslar trots de ivriga reklamavbrotten. Regissör Spike Lee lyckas igen.

Söndag morgon är som en repris på lördagen. Frukosten dukas upp vid ett annat bord, återigen beställer Z tre löskokta ägg för att få tre hårdkokta. Hon använder sin äggtopsknipsare och börjar lära sig hantverket. Efter frukosten tar vi en promenad runt huset, kollar in poolerna, bastu, padelbanorna och bryggan för friskt och stärkande bad i fjärden; dock inte för oss. Vi klarar oss torrskodda, siktar in oss på nästa dejt. Nu är det min faster Anja, som snart fyller 87, som jag inte sett sedan november 2017, men talat med i telefon, förstås. Med ska också hennes dotter Anna, min kusin, vara. Inte heller henne jag sett sedan november 2017.

Z guidar den utsträckta vägen mot Täby och ned mot Hägernäs strand. Vi ska ses utomhus och jag vet inte riktigt i vilket skick min faster är. Att vara pigg och nyter i telefon är ju en sak. Vi parkerar, inväntar Anna, ser en ung människa med rollator och skyddsvisir komma ut ur min fasters hus. De alerta rörelser skvallrar om att det inte är min faster och vi bidar vår tid. Anna kommer, tittar mot min faster hus och säger ”Där är ju mamma”. Jaha, den pigga varelsen var alltså snart 87 år och inte några och 30 som jag trodde. När jag berättar det för henne, då vi väl har närmat oss och hälsat, blir hon självklart förtjust och bjuder på en lite balettföreställning. Viga och spänstig, men orolig för det där med balansen.

Det är en fröjd att få träffa henne och min kusin. Vi tar en stilla promenad i det område som en gång flygflottilj där pappa motvilligt gjorde lumpen som malaj. Han som var så flygintresserad och var flerfaldig svensk mästare i modellflyg, tvingades kvar på backen på grund av för dålig syn.

Det är mycket nybyggen i området, där husens fasader är inklädda för att komma till bukt med slarv med isolering som nu alltså måste göras om. Men kors i taket, den gamla, grå flyghangaren är kvar och minner om den tid som har varit och fortfarande landar pontonflygplan om somrarna vid strandkanten.

Bevarad hangar. Foto: KAI MARTIN

Vi tar farväl med ett vi ses igen. Styr ut mot E18, ringer ett samtal som förblir obesvarat. Med ett svar hade det kunnat ha blivit en kort färd nordost ut mot kusten och en väns sommarställe. Nu kör vi istället söderut, får för oss att Saltsjöbaden kanske vore värt ett besök. Z googlar fram att Grand Hotel Saltsjöbaden ska ha ett afternoon tea. Klart vi ska ha det. Krånglar oss via köer och vägar och tunnlar, ständigt dessa tunnlar, mot vårt deltidsresmål och hinner ut ur bilen då ett par som parkerat strax före oss återvänder. Stängt, är beskedet. Nej, något afternoon tea blir det inte, jag som har på mig min tredelad tweedkostym och alla. Snopet.

Men vi överger inte Saltsjöbaden helt. Strax intill ligger Vår Gård, slottsliknande. Kanske kan vi få oss en fika eller lunch där…? Nöden tränger och jag försvinner in i hotellet faciliteter. När jag kommer ut är Z försvunnen. Jag letar i den lätt besatta restaurangen, men ingen Z där. Går ut i foajén. Ingen Z. Tittar utanför, utan resultat. Ringer. Får svar. Hon är en våning upp, någonstans i environgerna. Jag lommar upp för trapporna, går i några konstförsedda korridorer och hittar så Z och vi slår följe. En matsal står öppen med dukade bord och förväntningar, ett kök ha belysningen påslagen, vinflaskor och bubbel kantar väggarna, men inte en kotte är där. Vi fortsätter får promenad tillbaka, förundrade över att allt är öppet, men övergivet och tomt. Stället har sin konst att betrakta, vi står och stirra uppskattande på några tavlor innan vi återvänder till bilen och kör mot Lidingö.

Men först ett stopp hos P, där jag ska hämta ett par topnotch målvaktskridskor som han inte längre använder. Tanken är att jag ska försöka sälja dem och hitta en potential köpare bland mina målvaktskollegor i Göteborg. Det blir snitslad bana, av från Essingeleden och in på Stora Essingen. Vi hittar snabbt rätt adress, kliver in i huset och upp i en fantastisk lägenhet där vi bjuds på kaffe och bubbelvatten. Vi stannar för någon timmes tjôt och hinner väntan i K, som har varit ute. Så tackar vi för oss, krånglar oss från en ö för att komma till nästa; det blir lätt så i Stockholm.

Vi funderar på mat. Hungern har ansatt oss hårt. Våra späda kroppar skriker efter föda. Jag minns en kiosk på vägen mot Elfsvik med japansk kost. Vi tar oss dit. Z hämtar en matsedel och vi dividerar om vad vi ska välja. Som vanligt då vi är hungriga blir det varken hackat eller malet. Istället åker vi till Coop i Lidingö centrum, där vi tidigare köpt blommor och choklad till kära faster. Tanken är återigen en kväll med plockmat, för det förbeställda bordet i hotellets restaurang har vi bokat av, av förklarliga skäl. Men det blir inte mycket av plockmaten. Någon åt. Någon efterrätt. Något godis. Istället tar vi japanen, det vill säga Miyabi, och får med oss varsin bento. Kommer med våra kassar till hotellet, dukar fram och slukar maten till något på teven. Kvällen går. Blir sent. Jag gör mig i ordning för natten. Läser min bok. Somnar.

Roadtrip i valda delar

Man gör så gott man kan när situationen är som den är. Så när resfebern sätter in löser Z och jag det på vårt eget vis. Jo, ständigt med covid i åtanken. Ständigt med respektabelt avstånd till allt och alla förutom oss själva. Ja, nu skulle det visa sig att just ett avstånd skulle uppstå mellan oss, men mer om det senare.

Hösten 2020 var ambitionen att vi skulle hälsa på våra kära vänner P&G i Vietnam, där han (P) leder ett norskt företag i kustorten Nha Trang. Nu blev det ju inte mycket av några resor alls detta coronaår och när de väl var hemma på semester så gick inte våra scheman ihop för en dejt. Men nu! De hade kommit till Oslo för att vara med då dottern skulle nedkomma med våra vänners förstfödda barnbarn. När allt väl landat lyckosamt tog sig P&G till Uddevalla, staden där vi först träffades, för att bo med sin son. Nära och bra, tänkte Z och jag och styrde kosan dit för ett första stopp på den roadtrip som vi nu iscensatte.

Strålande väder, E6:an norröver, lindrig trafik och med Z:s guidning tog vi rätt stigning uppför Uddevallas höjder, parkerade och kunde få träffa P&G, om än för en kort stund. Utomhus, förstås. Men kaffe blev det och ett kort hej till P, som är arbetsidog, går upp klockan tre på natten för att möta upp sin vietnamesiska personal och sedan stå på hela dagen med möten med sina norska arbetsgivare. Jag är stor beundrare av P och hans karriär i livet, från punkaren som jobbade på bandet på Saab till denna position. Och G, som så troget följer sin make, men inte för att vara devot. Istället tar hon chansen, skapar sitt eget liv och sina förutsättningar inför dessa nya utmaningar. Det är lätt att gilla dem.

Så kort audiens med P och en timmes sittning med G då solen valde att värma upp sydsidan på huset. Men när molnen svepte bort all värme i ett nafs var det också dags för oss att bege oss av. Vi taxade ut från parkeringen, körde ned mot Uddevalla centrum, in mot torget via Asplundsgatan där jag varit mycket hos kreatören Lars Wallin, som även han är en kär vän från U-valla city. Vi parkerar nedanför kyrkan, går ned mot en indier som fortfarande serverar lunch och får en hyfsat stabil bit mat för en hyfsat lindrig slant innan vi styr mot Jönköping via Vänersborg/Trollhättan/Grästorp/Vara/Falköping (där vi köper kaffe på McDonalds i farten) och vidare mot staden så vackert beläget vid Vätterns södra strand.

Sverige håller på att vakna med våren. Dagarna är ljusa, det blekgröna visar på ambition att öka till mer intensiva färger, träden knoppas; allt känns förhoppningsfullt. Z har letat reda på Elite Stora Hotellet, ett anrikt sådant, där vi ska tillbringa en natt. Vi lyckas få en parkering precis utanför och den annalkande stormen piskar redan Vättern vild och drar och sliter i träd och buskar. Snabb incheckning i det utmärkta rummet och snabbt promenad ut ur detsamma för en tur på stan som vi aldrig, egentligen, har besökt.

Vi är på jakt efter systembolaget och vi är på jakt efter plockmat för en afton i varandras sällskap på rummet och, ja, framför teven. Vi går en snitslad bana fram till systembolaget i något köpcentrumkomplex vid Munksjöns norra strand. Handlar tre flaskor vin (ja, inte bara för en kväll, men för den vidare färden), märker att det där med avstånd i köer är inte de trevliga jönköpingsbornas starkaste gren. Men just i den tävlingen skulle de snabbt bli besegrade, skulle det visa sig. Coop är nästa anhalt och vi plockar på oss vid delikatessdisken, fyller vår korg och betalar för att sedan fortsätta vår oguidade tur i Jönköpings centrum. Det är gågator, nedstängda butiker och inte speciellt mycket folk denna tidiga torsdagskväll strax innan stängning. Z hittar in i en Cerverabutik, köper en äggtoppsöppnare i hopp om att göra den dagliga dosen av ägg lättare. Sedan masar vi oss till hotellet för att förpuppa oss och njuta av mat, vin, frukt, teve och varandra.

Lite otippat för mig har vi blivit engagerade i ”Robinson” och följer nu serien dag för dag. Det är klart att det inte är helt oväsentligt att jag av produktionsbolaget blev anmodad att söka, men av olika skäl inte kom med. Vi kan inte låta bli att spekulera i vem som är ”jag” av de karaktärer som plockats ut.

Gäster på Stora Hotellet i Jönköping. Foto: KAI MARTIN

Natten kommer. Dagens randas. Vi går ned till frukostmatsalen i det stora hotellets tysta tomhet. Det finns några gäster till som låter sig smaka av frukostbuffén, men någon trängsel är det inte. Vi sitter och ser hur blåsten river i Munksjöns yta och de angränsande träden. Äter upp vår frukost, gör oss redo för att checka ut, men först en egen tur i det spatiösa hotellet; vi kommer in i några fina salar där man kan tänka baler och grandiosa fester, men också trista konferenser.

Så packade och klara tackar vi för oss efter en god natt och kör mot E4. Men första tanka på Tanka. När Z upptäcker vart vi ska har jag redan åkt för långt, sett några kommunalarbetare som står med lövblås och ska blåsa bort löven från trottoaren i den starka blåsten. Kämpa, grabbar! Men där Bilia är finns ingen Tanka, som brukligt är. Den krångliga vägen som jag tog efter bristande hörsamhet mot min codriver var alltså för jäves. Samtidigt kunde jag konstatera att tanken skulle räcka till Linköping, så vi tog ut ny kurs.

Vackra vyer vid Vättern. Foto: KAI MARTIN

Vägen mellan Jönköping och upp på höjderna längs med Vättern är ett panorama som man som förare sällan får se. Men snegla lite går ju och gör jag. Vi blåser på i frisk fart i de lika friska vindarna. Mot Mjölby och via Z:s guidande stämma in till en Tanka, där Tiggan får fylla buken med livsgivande bensin för fortsatt färd norrut. Utan stopp tar vi oss till den kungliga huvudstaden och vidare genom det enorma tunnelsystemet (så glad att Stockholm fått alla dessa pengar för vägbyggen när Göteborg stolt poserar med sin stillastående bilparad på E6 genom stan) och ut mot Lidingö, som är vår destination.

Ellery Beach House är målet, tre nätter i exklusiv miljö. ESS Group, som äger hotellet, är ju av ett Göteborgsföretag som startade med Ystad saltsjöbad för att senare växa. Vi försöker beta av deras hotell, har klarat av en del – även de i Göteborg – och det snobbiga hotellet med spa- och sportambitioner är nästa att bocka av.

Men först Millesgården och det egentliga syftet med resan. I denna sobra miljö med Carl Milles skulpturer i slående vacker omgivning finns ju också en utställningshall som nu huserar Vivienne Westwood, en ikon inom design. Som punkare har det sina skotskrutiga skäl att vara intresserad av henne, för tillsammans med förre maken Malcom McLaren startade hon ju butiken Sex på 430 Kings Road i London, affären som sålde hennes kreationer och där Sex Pistols skapades. John Lydon (Johnny Rotten) är fortfarande hennes kreationer trogen.

Känsla för fashion. Foto: KAI MARTIN

Det är en hisnande utställning med kläder som är fantasieggande, smarta och ständigt utmanande. För tröttnat har 80-åriga dame Westwood inte gjort; hon står på barrikaderna för miljötänk och allt annat än slit och släng. Men man har från Millesgården varit lite för prydlig och städad. Ingen musik finns som ackompanjerar kläderna genom hennes olika epoker och det är synd, där det är något väsentligt. Ändå, jag är glad att vi fick chansen att se denna utställning som stänger ner 9 maj.

Vi passade ju också på att kliva ut i friska luften för att se resten av Millesgården, för statyerna, utsikten, samlingarna, byggnaderna.

Så till hotellet för incheckning via en lång, snirklig väg över fina Lidingö för att nå vårt mål, som är placerat längst ut på Elfsviks udde. Det vill säga diagonalt så långt från bron som anslutet Stockholm och ön man kan komma. Vi parkerar, tar vårt pick och pack, går mot receptionen och vägen är friskt kantad av resliga tallar där vinden ruskar om deras väldiga kronor. Incheckning går smidigt, vi blir väl mottagna och hittar snart vårt rum. Som vanligt med ESS-hotellet finns det något preppy över rummen, ett slags amerikansk snobbig stil som går igen i de hotell vi har gästat (förutom Pigall i Göteborg, som är något extra utöver allt annat). Trivsamt, bekvämt och med en säng som sträcker 240 cm på bredden (!).

Men i rummet går det inte att öppna fönstren, så det är bara att förlita sig på luftkonditioneringen. Det finns inget skrivbord att sitta och jobba vid (om man nu önskar det) och bara en fåtölj. Vi har ju åter tänkt förpuppa oss på rummet och åker därför in mot Lidingös mer bebodda trakter. Z har googlat fram Lidingö Saluhall, en snilleblixt, beläget i en märkligt mediokert betongköpcentet. Men väl inne är klassen hög och servicen likaså. Återigen blir det plockmat, åtminstone för Z som satsar på ställets egen potatissallad, dito köttbullar och lax. Jag hugger på en koreansk råbiff. Lite ost och kex till oss båda. Vi noterar också en Röda korsetbutik, som för tillfället är stängd, men som öppnar på lördag morgon. Vi åker tillbaka, stannar vid en Ica för komplettering och vidare mot hotellet. Fredagskvällen kan börja.

Fest. Foto: ZEBA BJÖRN PEDERSEN LÖWEN-ÅBERG

Men… avsaknaden av ytterligare en sittplats är prekär. Z är lösningsorienterad, går ned till receptionen, blir lovad en stol som senare kommer med roomservice. Festen är snart igång och det blir ju lätt så i Z:s sällskap, timmarna glider från kväll mot natt och vi somnar i denna gigantiska säng. Vi, som tycker om varandras närhet, upptäcker på morgonen att vi ligger i varsin kant av sängen; den sociala distansen har tagit sig nya uttryck.

Hörde jag seniorrabatt…?

Står i kassan på Ica Maxi efter att ha handlat inte så värst mycket, men pantat för 100 kronor jämnt. Beloppet jag ska betala kommer upp på skärmen då jag hör expediten, den unga fröken, knappt hörbart viska: ”Vill du utnyttja seniorrabatten…?”.

I all hast svarar jag ja, utan att veta vad det egentligen är. Initialt tänker jag att det kanske är utvalda produkter som välsignats med ett sänkt pris för de som har kommit upp i mogen ålder och tänkte inte mer på det.

Men seniorrabatt…? Jo, det är ju så att vi 56:or – Björn Borg, Thomas Wassberg, Ingemar Stenmark, Pekka Lindmark och jag med flera – i år fyller 65 år och kan därför bli, om vi inte sett till det tidigare, pensionärer. Klart för en vardag med dragspelsmusik till kvart i trefikat, alltså. Jo, jag har ägnat detta faktum någon förströdd tanke, men eftersom jag fyller först i höst har det inte känts så akut.

Men Ica sveper generöst med hela handen och bjuder på seniorrabatt redan under ingången av själva år som man fyller, oavsett om det är den 1 januari eller 31 december. Jo, jag tackar, jag.

Några timmar senare kommer posten och med det en förklaring till allt. Jag berätta för hustrun om händelsen, visar erbjudandet om seniorrabatten där jag vid ett köptillfälle får fem procents avdrag. Förutom att Z skrattar åt sin åldriga gubbe konstaterar hon krasst att det hade ju varit bättre att ha utnyttjat rabatten vid ett senare tillfälle då jag kunde adderat en nolla på köpesumman och därmed fått ett bättre avdrag.

Pensionärslivet väntar. Foto: KAI MARTIN

Nå, sak samma. Jag är i en ny fas i livet och samtidigt inte. För just pensionärsrabatt har jag testat tidigare. 2018, närmare bestämt. Den ljuva tiden då man kunde resa obehindrat och PO, Peter och jag åkte till London och därefter Brighton för några dagars rekreation och upplevelser (läs om resan här). Sista dagen passar vi på att gå på Brighton Museum & Art Gallery, bland annat för deras utställning om Gilbert & George, konstikonerna. Vi noterar då att det finns en rabatt för personer över 60 och eftersom PO nyligen, sist i raden av oss tre, passerat den gränsen, kan vi inte låta bli att, fnissande, utnyttja detta tillfälle. Fler väntar.

Hur julen sluter sig – ett år som kom av sig men ändå gav

Ute blåser allt annat än sommarvind. Redan tidigt vaknar jag av hur rutorna rister i den starka blåsten, där det intensiva regnet piskar på dramatiken; jag klarar inte att somna om. Går upp. Tar Ragnar Jónassons ”Vit död” i handen, smyger ut ur sovrummet där Z snusar sött och tassar in i arbetsrummet för att tända en lampa vid soffan, lägga mig i den och läsa en stund. Vinden blåser envetet i takt med regnet och de sidor jag avverkar i den skickligt komponerade boken som spänner över 50-, 80- och 2010-tal. Som alltid med romaner som fängslar sitter jag med kartan bredvid för att fånga stämningen ytterligare. Jag vill in i den världen. Boken nu är en gåva från yngste sonen. Jag såg den i bokhandeln och fångades av omslaget: Akureyri! Där, där Z och jag var med goda vänner i mars 2019; en annan tid, en annan plats.

Ja, 2020 har ju varit eljest. En utmaning för alla, i synnerhet för de som insjuknat och för alla som tvingats jobba med dem. 2021 knackar snart på dörren. Jag har så här långt hållit mig frisk. Familjen i stort sett också. Vi har varit försiktiga, tvätta händerna torrt fnöskiga, hållit av varandra men på avstånd. Trist, krasst. Men viktigt. Men det är klart. När ett barnbarn kommer i oktobers början förvandlas mycket. Jag erkänner att jag föll till föga med det lilla livet framför mig och med sin son som nu blivit efterlängtad pappa. Det blev kramar.

Det lilla gossebarnet har passerat elva veckor, snart tolv. Växer och mår bra, charmar oss alla, så länge han får den omvårdnad han behöver och den mat att suktar efter. Det är ju på samma gång livets under och dess självklarhet, men som jag aldrig upphör att förundras över. Dessutom förvånar jag mig själv över att ha glömt mina söners litenhet och vad deras behov en gång var.

Juldagarna har tickat ut i stillhet. Maten som lagades och bröden som bakades har börjat ta slut, men räcker ett tag till. Julaftonsmorgon blev i familjens hägn, en sparsmakad skara för julgröt, så som traditionen bjuder. Vi höll distansen med något slags närhet i känslorna. Det gick bra. Sedan julstöket inför samlingen med en än mindre skara, Kalle Anka, förberedelser för det digra julbordet, sedan sittning och samkväm. det blev en fin stund, som bröts för Karl-Bertil Jonsson och sedan julklappar, sötsaker, frukter och senare paketleken plus spel.

I sin vrå glittrade den av Z inköpta och även klädda granen. Den som vi varje år dividerar om när den ska in. Jag förespråkar dan för dan. Z, med sin danska tradition, vill ha in den till första advent och ut på annandagen. Jag slänger ut julen tjugondag Knut. Nu kom granen från den fuktiga parkeringen vid Ica Maxi i Högsbo in i värmen någon dag innan dan före dan; det fick gå.

Bistert utanför, alltså. Men både julafton och juldagen bjöd på fint, insmickrande och friskt kyligt väder. Så det får gå. I skortstenspipan viner blåsten, det drar kallt in i köket, där jag plockar undan efter kvällen före, fyller hart när diskmaskinen, går ned i källaren med burkar, flaskor och sådant som ska återvinnas.

Det är tyst i huset, bara jag är vaken. Utanför ligger gatan stilla och reflekterar gatans ljus allt blekare ju mer gryningen tar över.

Vi har haft en fin jul med våra närmaste. Har delat julklappar försiktigtvis, men där Z skämde bort mig med en tredelad tweedkostym, måttbeställd från Tweedmaker, där uppgifterna sändes i sent november och en färdig kostym anlände, skräddad och klar från Singapore en vecka innan jul. Av dottern och hennes sambo fick jag ett par sockor i gult och rött med surströmmingsmotiv, surheten i sockarna får jag själv stå för, men underbar humor är det i gåvan. Z hade ju hörsammat min fåfänga jakt efter stickade slipsar och hittat på Nätet. Yngste sonen kom med Paul McCartneys senaste, den som jag oaktsamt innan jul köpt. Dessutom alltså den bok jag nu läser. Av Z fick jag dessutom en delikatesspåse med italienskt gottgott, som vi ska spisa på när julmaten tagit slut.

Bortskämd igen, ja vet. Jag är tacksam för det. Tacksam för hur jag har det och det som livet gett. Ingen självklarhet alls och något att vara ödmjuk inför varje dag. Ett år där jag förmodligen handlat fler kläder och skor än någonsin. Förvisso second hand, men inte desto mindre och de som minns minns mitt löfte – var det i 2015 års inledning? – om köpstopp. Nå, det har ju gått sisådär med det. Men kanske dags att infria 2021.

Jo, det är klart att jag saknar min hockey. Jag har inte spelat, än mindre rört mig, sedan hallarna stängde där i november. Ibland går jag ned i garaget och plockar med prylarna och luktar på dem som tjuren Ferdinand på blommorna. Ändå lyckades jag spela mig genom våren och till och med sommaren med mitt första sommarläger någonsin.

Årets dagar är räknad, inte många dagar är kvar. 2020 har varit utmanande, men ändå gett så mycket. Först ut med välsignelse var gudsonen förstfödda som kom mitt i det inledande coronakaoset, en frisk och vacker dotter bland ond död och pandemi; livets paradox.

Vi fick gjort några resor, trots allt. Så även om Tanzania, Spanien, Roskildefestivalen och Vietnam sattes på väntan har vi berikat oss en smula med det lilla. Jag vårdar fortfarande Västmanlands teaters uppsättning av ”Bellman 2.0” i ljuvt minne, den jag skrev om här. Tänk att få gå på premiär lördag 29 februari. Tror bara det kommer hända en gång i livet. Vi gjorde Västerås för en helg, bodde på fantastiska Steam hotel, som vi gärna återvänder till. ESS Group, som driver det, kan sina saker och vi har som en ambition att beta av kedjan samtliga hotell, även om det i Hemsedal (Fýri) och det utanför Helsingör (Marienlyst) av förklarliga skäl får vänta. Vi skulle checkat in på Ellery på Lidingö i skiftet november/december och passat på att se Vivienne Westwood-utställningen på Millesgården. Men den andra vågen av coronan kom ivägen för det äventyret.

Vårt ständiga resmål Köpenhamn blev av under tre av våra fyra Danmarksresor under året. Den första räknas inte; den var i januari för att uppmärksamma en ung släktings födelsedag och då var ju allt som vanligt i reatid.

Andra gången smet vi in några timmar för utomhusmöten med Z:s systrar, men var då aldrig i den danska huvudstaden. I september, då pandemin höll sig i schack, åkte vi ner för att fira Z:s tvillingsystrars 50-årsdag där en härlig brittsommardag medgav distanserat umgänge på en väldig altan under bar himmel. Det var då vi bodde nere i en hotelllägenhet i Nordhavn, den kreativa byggarbetsplats som allt mer visar på hur man skapar smarta, snygga och praktiska nya kvarter. Vi vågade oss till och med på att åka en folktom Metro och jag fick se Nick Cave-utställningen ”Stranger than kindness” i Den Sorte Diamant, den nya biblioteksbyggnaden. Jo, vi hann med en och annan secondhand också; jag kom hem med en snygg yllerock inhandlad på Røde kors för 350 dkr.

I oktober hinner jag celebrera 40 år sedan Kai Martin & Stick!:s debutalbum ”Biomusik” kom. Blir inviterad till målvaktsträning med en av Sveriges ledande målvaktstränare och får en timmes gnuggning som gör mig både trött och salig. Zeba har hunnit bli klar med sommarens projekt att rädda mormors och morfars trädgårdsmöbler. Men viktigast, förstås, mitt barnbarn Ivar, som föds kring lunchtid den 6 oktober.

Det blev en resa till precis när allt darrade till. En magisk resa till ett gråtrött Köpenhamn som ändå var blixtrande vackert. Jag hade tidigt på året, var det i januari…?, köpt biljetter till Suedekonserten på Falconerteatret 26 oktober. Jag närde en plan om att vi skulle kosta på oss att bo på anrika SAS-hotellet, det som nu ingår i Radisson Blu-kedjan, som stod färdigt i sina ståtliga skepnad med design av Arne Jacobsen 1960. Kanske kunde vi göra det inför vår take off till Vietnam, exklusivt, once in a liftetime… Det blev ju inte så, men ändå blev det. Den 29 oktober skulle Z:s mor ha fyllt 80 år. Hon som äntligen hade fått en gravsten vid platsen för sin sista vila skulle ägnas en minneshögtid, välförtjänt, med øl och smørrebrød bagefter på hennes favoritkro Sant Peders i Hellerup.

Z bokade hotellet, vi åkte onsdagen 28 oktober, smet åter in i Danmark i skydd av hennes danska pass, tog oss in till centrala Köpenhamn, fick beskrivet hur vi kunde parkera bilen i garaget under det väldiga hotellet, snirklande ner bilen via den smala passagen och parkera. Tog den slitna hissen en våning upp till lobbyn som prålade i dansk designpark. Jag skulle få bo där för första gången sedan juni 1964, då vi bara veckorna efter att Beatles bott där gjorde den sista resan med morfar. Vi – mamma, pappa, min syster och jag – reste med två bilar tillsammans med morfar och mormor till Österlen, Malmö och Köpenhamn där vi alltså fick en natt i det flotta och nybyggda hotellet. Jag drev min morfar till galenskap genom att snurra i Arne Jacobsenfåtöljen i rummet, nära den väldiga fönsterrutan; jag har sedan dess velat återvända.

Z är driftig. Frågar i receptionen vad det kostar att komma högre upp för bättre utsikt från rummet. Det slutar med att vi får en svit på artonde våningen med milsvid utsikt och detta för bara 200 kronor extra per natt. Det var ett erbjudande svårt att tacka nej till.

Precis som vid vår första vistelse tillsammans i Köpenhamn, midsommar 2007, så valde vi att sova utan persienner eller gardiner för fönstren. Stadens och dygnets skiften skulle bara komma till oss. Från toaletten/badrummet svindlade utsikten västerut, varje sittning tog därför sin tid. Vi hade Köpenhamns norra och västra kvarter och förorter framför våra fötter. Fantastiskt.

Första kvällen tog vi en middag i restaurangen på bottenvåning. Njöt bland få gäster i ett hotell som knappast skulle haft plats för oss under normala omständigheter. Vi går lite husesyn, kikar in i konferenslokaler, den för tillfället stängda skybarrestaurangen och smyger där i mörkret och tjusas. Vår svit är fantastisk med sin walk in closet där min lilla resegarderob med råge får plats.

Vi åker vår färd upp till vårt gentila boende, försöker se favoritserien ”Babylon Berlin” som före Sverige bjuder på nästa säsong. Men sömnen slutet oss för att timmar senare låta morgonen väcka oss till en disig utsikt. Frukosten intas nere i restaurangen där buffén plockas med munskydd och plasthandskar på. Vi har att göra innan ceremonin på kyrkogården i Sorgenfri och betar av våra ärenden.

Vi går västerut, Gl Kongevej, in i Frederiksberg, besöker en och annan secondhand utan att nappa, ned mot Frederiksbergs allé, in i någon blomsterbutik, in i ett konditori; gatorna är som en catwalk med människor, mest kvinnor, i spännande kreationer.

Jag har försökt klä mig diskret chict i fynd från både loppisar i Danmark som secondhand i Göteborg/Mölndal.

Vi hämtar ut bilen, snirklar den branta passagen uppför och ut för att sedan stäva via Vesterport norröver, Vestre och Nørre och Øster Farimagsgade, till vänster vid Botanisk have, över Fredensbro, förbi Rigshospitalet och ut ur Köpenhamn mot Lyngby och Sorgenfri. Regnet strilar oresonligt ned när vi parkerar bilen i väntan på de övriga sällskapet som ska närvara vid kyrkogården.

Men regnet välsignar oss med uppehåll när vi väl samlas och kliver ut ur bilarna in på kyrkogården. Den sena oktobereftermiddagen mörknar, men vi får en stunds samlad respekt för 80-åringen innan vi i ett mindre sällskap tar oss till Hellerup för en bit mat vid de bokade borden. Restaurangen är full, både på utsidans serveringar och på första våningsplan. Vi hade beställt bord på andra våningen, blir visade dit. Men ryggar tillbaka inför att de andra borden står alldeles för tätt. Coronadistansen fanns inte. Jag känner mig obekväm, men Z finner på råd och övertygar hovmästaren om en annan disponering av borden, så kommer vi till ro och får får øl och våra smørrebrød. Tätheten i restaurangen avtar inte och om någon tror att munskydd vid in- och utpassering räddar allt så tror de fel.

Vi tar bilen till hotellet fyllda av upplevelser och intryck, men inget slår utsikten från artonde våningen.

Vi klär oss. Tar hissen ned till matsalen. Beställer från à la carten och tar med våra plasthandskar från menyn. Låter frukosten sträcka ut, utanför väntar ett regngrått Köpenhamn och vi låter staden vänta. Väl färdiga med både mat och morgontoaletten tar vi väster ut: Vesterbrogade och ned mot Istegade, in i butiker, ut ur desamma och när Z fastnar in en secondhand som börjar bli lite väl frekventerad går jag ut för att promenera, rastlöst, fram och tillbaka på trottoaren. Så fastnar jag vid ett skyltfönster och inser att den här butiken kommer Z att älska.

När hon väl kommer ut går jag lite nonchalant vid hennes sida innan jag riktar hennes uppmärksamhet mot King Louis-butiken, det holländska märket som Z gjort till sitt. Det blir en blus, ett par strumpbyxor och ett par handskar, när hon är inne och provar smyger jag iväg ett par strumpor till expediten, som jag snabbt betalar för och stoppar i väskan; första julklappen klar.

Vi åker mot Z:s gamla hoods, Nordre Frihavnsgade där Z fyndar elegant och exklusivt. Plagg som klär henne, som den svepande Bossklänningen. Vi har en tid att passa, för vi är bjudna på mat hos Z:s syster T med man, kommer dit där vi inte varit sedan januari. En lägenhet som har blivit mitt danska hem. Vi låter oss väl smaka, men tappar kanske lite aptit då hundvalpen kissar på golvet under vårt bord. Det blir ett kort besök, vi kroknar helt enkelt, och tar oss till vår svit. På vägen beställer Z upp minibaren, som inte är laddad under dessa coronatider. Det blir drinkar, öl och bubbel under samtal samtidigt som blickarna växlar mellan att titta på varandra och en kittlande utsikten.

Morgonen är vår sista dag och festen från igår ligger ostädad kvar. Jag provar min Bossväst och Etonskjorta som jag köpt på second hand. Men växlar till Burberryskjortan, Mulberryslipsen, den bruna Morriströjan och de bruna Oscar Jacobson byxorna i manchester – allt secondhand – innan jag tar på mig H&M-rocken jag tidigare köpt. Vid är redo för brunchen nere i restaurangen.

Vi är tidiga, men ändå inte först, och kommer i skarven mellan frukost och brunch. Men som hotellets gäster fattas oss ingenting och efter en stund sippar vi på morgonchapmagnen till den goda maten. Allt med måtta, förstås, för även om vi har sen utcheckning först vid två så ska ju bilen köras hem till Sverige.

Så upp till utsikten, borstar våra tänder och beger oss fotledes västerut i jakt på en spritbutik för Z ska köpa till den duktige sonen som klarat Volvosteget och som en av få lyckats få en tillsvidaretjänst på Volvo Lastvagnar; klart att det ska premieras.

Vi hamnar på vår favoritgata, Værnedamsvej, mellan Frederiksbergs allé och Gl Kongevej. Där finns butiker och restauranger, som Les Trois Cochons som vi inte hann med den här gången. Men spritbutiken och japansk whisky hanns med innan vi bröt för promenad åter till hotellet och utcheckning med mersmak i munnen, ja, hela själen, efter ett magiskt boende.

Det är en resa jag tar med mig, exklusiv på så många sätt. Som trots gråväder och regn blev ljus, en resa och ett boende som kläs i minnets skimmer länge och med längtan efter igen och mer. Alltid med Z. Det blir bäst så.

Resa mot södern, galenskap och firande

Det var någon gång i flödet i en Facebookgrupp för försäljning eller köp av målvaktsprylar, som bilden dök upp. SM-mästaren Cristopher Nilstorp hade en i princip ny plock till försäljning. En CCM (det märket jag premierar), svart (går ihop med mina nya benskydd) och förstås en högerplock ety Nilstorp precis som undertecknad håller hårt på att greppa klubban med vänster hand och plocken, följaktligen, i höger.

Priset var hanterbart. Jag skrev att jag var intresserad. Inget svar. Ett meddelande på iMessage gjorde däremot susen. Kontakt etablerades och jag skissade på en plan att åka söderut, till Malmö där han bor, för att hämta hem fyndet. För att förgylla resan villa jag ha med Z, om inte på tåget så åtminstone i bilen. Jag lockade dessutom med att vi, äntligen, skulle få möjlighet att fira min producent, arrangör, mæstro Mattias Bylund, som nyligen fyllde 50. Han har, med sin hustru, författaren Helena Stjernström, ett sommarhus i Jonstorp. Vi hade ju haft för avsikt att åka förbi när vi var nere i Malmö i slutet av maj, men omständigheterna gav något annat istället (om det kan man läsa här, bland annat).  Kanske kunde vi också åka lite planlöst och ta in på något hotell på vägen, bada, äta gott…

Jo, möjligheterna öppnade sig. Men Z var tvär. Eller åtminstone inte spontant öppen för förslaget. Hockey är mina business. Gör din resa själv. Typ.

Men… jag är lierad med den här fantastiska kvinnan sedan 13 fina, starka, underbara år. Det fanns liksom inte att jag skulle resa Malmö t/r via Jonstorp själv. Hon skulle med. Basta.

Övertalningen, en mjuk sådan, lyckades och efter att vi lämnat den duktigt Volvoarbetande sonen klockan kvart över sex vid Tuvefabriken styrde vi kosan söderut. Badkläder var med, en lättare packning likaså samt matsäck, ur vilken Z serverade mig frukost under färdens gång genom den böljande, vackra E6:an.

Trafiken var måttlig. Ja, till och med gles. Nilstorp (som alltså knep SM-guld efter strålande spel för sitt Färjestad 2011 och därefter gjorde ett äventyr i Dallas med några NHL-matcher men främst i AHL) ville att jag skulle höra av mig då vi närmade oss. Men resan gick så raskt att när vi var i höjd med Landskrona var jag en timme före utsatt tid.

Jag ringde, men möttes av upptaget. Jag skickade ett SMS som förblev obesvarat. Vi hade en knapp halv timme till vårt mål strax utanför Malmö där han bor. Hm, hur fördriva tiden…? Så slog det mig. Den där nybyggda, medeltida staden… låg inte den i trakterna? Jag googlade fram, fann Jakriborg, denna sent byggda hansastad och mycket riktigt, den låg på vägen om man tog en mindre alternativ tur. Sagt och gjort. Z rådfrågade kartan i mobilen, tog ut kursen och jag lystrade, höll händerna på ratten och blev guidad in på småvägar med de mest fantastiska, blommande, vackra fält som kantade. Fyllda av andakt inför naturens under tog vi ett kort stopp för beundran innan färden fortsatte på smala, kringelikrokvägar fram till vårt delmål.

IMG_4770

Skånsk prakt. Foto: KAI MARTIN

Jakriborg vid niotiden en fredag morgon är en stilla plats, närmast spöklik. Husen står som kulisser när vi, efter att ha parkerat, promenerar in. Enstaka boende möter, på de bilfria gatorna smiter en cyklist förbi, i en nära fjärran slår en pålkran sina taktfasta slag i enveten rytm; morgonfriden är brutalt bruten. Vi gillar tanken med Jakriborg, byggt kring millennieskiftet, men blir inte riktigt klok på hur det är att bo där. Trånga gränder, kullerstenstorg och -gator. Husen som om det vore någon av Hansastäderna Lübeck eller Visby, men på något vis utan själ. Utanför ”stadsmuren” väntar stationen som kan ta dig till de kringliggande städerna eller stränderna. Ja, ända till kontinenten, om man så önskar. Nya spår byggs, därav pålkranens intensiva dunkande.

Minner om fornstora dar. Foto: KAI MARTIN

På vägen ut mot bilen går Z in på Tempo för att köpa handsprit och jag blir kvar utanför ReHifi:s fönster, Skandinaviens största butik för begagnad Hifi. Jag ser ett Yamaha kassettdäck, design av en japan som jag nu inte har namnet på. Men denna trekantiga bandspelare hade vi i hemmet på 70-talet, syrran köpte också en (har nog kvar den) och jag blir nyfiken, öppnar den halvöppna dörren och frågar om priset. Ägaren möter, svarar att det inte är öppet, men är inte ovänlig, meddelar att spelaren dessvärre inte är i skick och därför inte kan säljas, letar lite bland sina prylar och ger mig slutligen ett reklamblad för hemsida och Facebook innan jag hövligt tar farväl.

Mot plockhandsken.

Det är bara några minuter bort och innan vi åker ringer jag och får nu svar. Vi är på plats några tiotalet minuter innan det var sagt. Barn leker i trädgården med en vältränad, ung man som inte är Nilstorp. Men Cristopher öppnar dörren, kommer ut med den vackra handsken (jo, jag är nörd), som ser oanvänd ut. Han berättar att han haft den högst 20 minuter, men inte varför han inte vill ha kvar den och jag glömmer fråga. Han har efter 15 år i hockeyns tjänst bestämt sig för att rota sig utanför hemstaden. Förra säsongen gällde Österrike och Graz99ers. Nu väntar spel i danska ligan i Rungsted, en nätt resa över Sundet tillsammans med tre andra lagkamrater. Vi pratar lite om hockey, förstås, och han undrar om jag spelar själv. Berättigad fråga, jag kunde lika väl ha köpt till någon aspirerande son. Jag berätta om min karriär, om hur jag håller på, att det var synd att han inte kom till Frölunda, som det var tänkt till säsongen 2016/17 (läs här), för då hade jag kunnat få en och annan klubba för mitt spel i Frölunda Oldtimers. Så swish går både tiden och pengarna. Jag tackar för mig. Z tar en bild på oss och vi åker vidare och jag nämner i hasten att hon och han har något gemensamt; födelsedag 16 februari. Man har ju gjort lite research.

IMG_0098

Lätt fångat, lätt förgånget. Foto: ZEBA PEDERSEN LÖWEN-ÅBERG

Jo, jag erkänner. Jag hade också ett annat mål när vi ändå var nere i Malmötrakten. Den gigantiska hockeybutiken Monkeysports ligger i närheten. Jag/vi var där senast för en dryg månad sedan, men jag köpte aldrig den där hägrande målvaktsklubban. Den som så bedrägligt hade realapp, men som visade sig vara felmärkt. Det blev inget köp då, men…

Nu. Det blev en dyr historia och är förmodligen en klubba långt över min kompetens. Men jag vill inte gärna slå in en kil av förnuft bland drömmarna och den här ju så snygg med sin vinröda färg med det vita bokstäverna CCM.

Nå, nu då… mot Jonstorp med ballonger och paket.

Mattias Bylund spelade på, arrangerade och producerade ”Sol på svenska”, min solodebut som kom i slutet av 2004. Förra året började vi jobba på en uppföljare. Fas två i popmusik för fullvuxna. Grunderna lades i hans hem i januari, i mars var jag över i Los Angeles, där han också var, för sångpålägg. I sakta mak har arbetet sedan fortsatt, för detta är en strängt upptagen herre, som förutom kapellmästarskapet i ”Bingolotto” är hovarrangör för Max Martinteamet.

Vi stävar norröver mot denne musikmagnat, som på fem år jobbat upp ett sanslöst cv. Vid Helsingborg sover Z och jag kör på känsla, som blir till ett misstag. Istället för den planerade vägen mot Höganäs tar jag första avfarten som leder mig mot Stockholm. Z vaknar av min tysta svordom, tar kommandot och via en omväg om Åstorp hamnar vi rätt.

När vi sakta cruisar in i Jonstorp för att komma rätt möter vi mæstro som är på väg till butiken. Vi är tidiga, igen!, och han skrockar att det kommer ställa till det för hans hustrus planering. Vi parkerar utanför det lilla torpet som är under en rejäl renovering. Tomten prunkar och i köket står Helena och förbereder lunchen. Hon fortsätter sitt arbete, men inte utan att berätta om jobbet med huset och tomten, som med åren växt sig så hög att dörrar till byggnader inte kunnat öppnas. På ett år har lager på lager tagit bort, jord fixats och en gräsmatta lagts ut. En bit kvar, förstås, innan allt är färdigt. Men det går redan nu att se att det här kommer bli fantastiskt.

Mæstro firas och jobbar. Foto: KAI MARTIN

Maten serveras på utsatt tid, vi får en fin stund för samtal, umgänge och avstämning. Mattias spelar upp ett fullfjädrat gospelarrangemang till en av mina låtar och jag låter mig både förtjusas och häpnas.

Så är det dags att bege sig. Vi är mätta, glada och har sluppit regn, men vinden har vält parasollet några gånger. Vi tar vägen mot Ängelholm, kör in på måfå innan vi hamnar på  väg 105 mot Torekov/Båstad. Landskapet är betagande. Hallandsås reser sig och vi skymtar havet, åker förbi Birgit Nilssonland, Kvinnaböske och är plötsligt på väg ned mot Hovs Hallar, en plats jag inte har varit sedan liten grabb då pappa tog familjen dit.

Z guidar snyggt mig på rätt väg och vi kommer fram till parkering, ställer bilen och börjar promenaden ned mot klipporna. Naturen har slipat klipporna till fulländad konst. Platsen har tjänat i den berömda schackscenen i ”Sjunde inseglet”, men även ”Ingenjör Andrées luftfärd” har haft Hovs Hallar som kuliss för Svalbard. Bland annat.

Men då vi är där är filmteamen långt borta. Jo, några står med kameror, men de känns mer som fågelskådare.

Det är dramatiskt vackert, branterna ned mot klapperstensstranden, klipporna av den röda urbergsgnejsen lyser stark och reser sig emellanåt tio meter höga, havet slår envetet mot strand i eviga brott och stänk. Enbuskar och björnbärssnår dekorerar.

Vi tar oss långt ut, men klättrar försiktigt. Jag i Sneaky Steveskor gjorda för stadspromenad, ett par gråa Universal Worksbyxor i bomull och lin, en Ted Bakerskjorta gammelrosafärgad och lätt spräcklig samt min Paul Smithkavaj, fynd från Holte loppmarknad för en dansk hundring. På toppen min Stetson sommarkeps. allt inhandlat secondhand till en secondhandman.

IMG_4791IMG_4794IMG_4796IMG_4802

Naturens kraft och skönhet. Foto: KAI MARTIN

Vi tar oss tillbaka till parkeringen, sätter oss i bilen. Funderar på om vi ska stanna på hotellet som ligger precis där vi är, men tar sikte mot Båstad via Kattvik på svindlande, slingrande, smala vägar. Här skulle man kunna bo, tänker vi i kör innan vi slår bort tanken när vi glider in i Båstad. Z är hungrig, har hittat ett ställe i Halmstad och varför inte också bo där…?

Vi åker dit. Kappkör (ja, jag erkänner) med en juvenil bildåre som efter påfart försöker köra om mig på insidan. Han ger sig vid 170 och kan sedan, för fort, köra om mig där han ska. Vi åker in i Halmstad, hittar stället som Z sett ut, men ångrar oss redan på utsidan. Jag säger: ”Ska vi åka hem”. Någon dryg timme senare äter jag pizza framför teven efter en resa på nära 15 timmar.

Jag vill kramas

Det är en annorlunda tid. Mycket som förändras. Tillstånd som en gång har varit givna är det inte längre. Nej, det går ingen nöd på mig. Men samtidigt kan ju vardagen skifta från ett läge till ett annat utan att alarmklockorna ringer.

Självklart vet jag att många, på riktigt, är allvarligt drabbad av covid-19, det i all hast spridda coronaviruset. Tack och lov tillhör jag inte den gruppen. Än. Men det verkar också vara ett virus som det är svårt att ducka ifrån.

För vår del, min och Z:s, har coronahotet varit påtagligt sedan i mitten av januari. Z, som är reumatiker och med en medicin som gör att hennes immunförsvar är obefintligt, har haft radarn påkopplad tidigt. Vi planerade för en resa till Kenya över två veckor i februari. En möjlighet att träffa en god vän till Z, kunna bo hos hennes familj och samtidigt gör utflykter och kunna resa till kusten. Men magkänslan gav att vi valde bort det.

Z skulle i mitten av april åka på en rehabresa till spanska solkusten. Så jag bokade in att jag skulle vara med henne över en helg plus några dagar. Flyg och boende bokades. Men en vecka senare bestämmer sig Z för att inte åka på resan, som avbokas.

Vi har goda vänner i Vietnam, inflyttade från Oslo sedan i höstas, som vi skulle hälsa på. Nu vet vi inte när det blir av.

Synd om oss…? Inte ett dugg. Men dagboksanteckningar från hur livet förändras, som adderas med mitt jobb där förutsättningar blivit helt annorlunda; inga skivsläpp (eller åtminstone få), inga konserter, inga pjäser eller andra uppsättningar.

Vi lever i en märklig tid.

Långt bort och nära. Närheten till Z är långt borta nu. Foto: PRIVAT

Några som definitivt vet om det är vännerna S och W som bor i Perugia i Italien. Han jobbar som musiker. Hon som makeupartist. Båda står utan jobb och därmed saknar de inkomst. Utanför håller italienska myndigheter folket i herrans tukt och förmaning. Restriktioner följs av nya. Läget är tufft. Utan lön inga pengar att betala mat eller hyra. Marginalerna krymper. De vill hem till Sverige, men hur…?

De flesta av mina vänner följer nyhetsflödena och Anders Tegnells riktlinjer och rekommendationer. Några har över en dag blivit experter och vet hur slipstenarna ska dras. Stefan Löfven får snytingar för sina uttalanden, eller hyllas för dem. För ingen vet. Ingen har en aning om vad som är rätt eller fel, samtidigt som folkhälsomyndigheten kämpar för en strategi som ska lindra att covid-19 drabbar en masse.

Folk drabbas av vansinne och förnekelse på samma sätt som många skrider in i förnuft och omtanke. Det är en märklig tid.

Märklig för mig och Z, där jag lever utanför husets väggar, jobbar och verkar ungefär som vanligt med den påföljden att jag också exponerar mig för smittan. Detta trots att jag är en försiktigt general, håller avstånd och är noga med hygienen.

Men sedan snart tre veckor är det en tillvaro utan hustruns närhet. De två senaste veckorna sover vi i chambre séparée. Ingen närhet. Avstånd beaktas och respekteras. För smittas jag henne blir det en fråga om liv och död.

Det uppstår ett slags koreograferat rörelsemönster där vi undviker närhet, samtidigt som vi dras till varandra. Vi, som byggt vår relationen på beröring, får nu inte mötas hud mot hud, läppar mot läppar, huvud mot skuldra, hand mot bröst, andetag mot andetag.

Jag som finner ro i hennes snusningar hör dem inte längre när jag faller i sömn.

Inga kyssar, inga kramar, inget samliv. Jag längtar efter det. Närheten som berikar vår liv på det där extraordinära viset som gör vår relation unik.

Jo, hon finns där. Hennes ord hör jag. Hur hon bekräftar mig, med orden ger mig kärlek. Men det är närheten jag vill ha (också). Jag vill ha en kram. Nu!

Hälsningar från Hamburg 3

Det är måndag och i den gamla hansastaden Hamburg ligger möjligheten öppen för kommers. Vi tar en lång morgon, kryper ur sängarna sent och är inte upp i matsalen för frühstück förrän vid halv tio. Å andra sidan, buffén ligger kvar och väntar på de svenska herrarna som nu ska frekventera matsalen för att stilla sin hunger. Det görs. Med råge, för tillgången är god.IMG_5120

Frühstücknisse, eller -Lasse. Foto: KAI MARTIN

Dagens schema är lagt. Förmiddag och tidig eftermiddag köpmännens dag. Kvällen middag och sedan iväg med marginal till Barclaycard Arena, som alltså ligger granne med Volkparkstadion, där vi ju såg den famösa fotbollen i lördags.

IMG_5130

Utsikt över en bro. Foto: KAI MARTIN

Vi tar promenadvägen över Steintordamm som leder oss över rangerbangården in till Hauptbahnhof. Siktet är inställt på Mönckebergstrasse och de stora varuhusen där Europapassage ligger och väntar med sina frestelser. Jag har spanat in, via en broschyr, en butik med skor för de med riktigt små eller väldigt stora fötter. Kanske kan jag hitta något till Z:s son som snart tar studenten och behöver något till sin nya, fina kostym.

Väl där går butiken inte att finna och naturligtvis ligger broschyren på hotellet. Men mallar på hans fötter finns med i väskan.

Så efter lite in och ut ur butiker bestämmer sig P dy för att söka sig till skivbutikernas underbara värld. Vi bestämmer tid för återträff och L och jag lämnas åt vårt öde.

IMG_5133

Kaufen muss man. Foto: KAI MARTIN

Vi finner oss snabbt. Hamnar i Kartstadt, som har allt i tyskt mode man kan önska. Inte riktigt min kopp té, men L hittar en brittiskinspirerad skjorta som provas, passar och köps. Vi gör varuhuset grundligt, men då vi ska lämna detsamma öser regnet ner så vi tar något varv till, besöker toaletterna, hittar ett par väldigt kinky kalsonger som jag inte köper för att det inte finns någon prislapp på och ingen verkar veta priset. Så den överraskningen gick hustrun miste om.

Så vidare till nästa varuhus och jag, som trots allt är intresserad av kläder, suckar över den överdrivna produktionen och alltings tillgänglighet. Vi kommer inte bara äta oss till döds, vi kommer även att konsumera oss till det som vi egentligen inte behöver. Ett sinnessjukt överflöd.

Klockan går och vi tar oss tillbaka till hotellet, sniker åt oss en liten rast, vila innan P dy kommer. L är sugen på att få något grillat, så jag har tittat ut St Georg Steakhous ett stenkast från hotellet. Vi går dit, får ett bord som om vi inte förtjänade något bättre i den snudd på tomma lokalen. Vi nöjer oss, beställer och får helt okej mat. Men efterrättens bär bjuder på ett ruttet bär, som jag upptäcker för sent och som redan hunnit slinka ned innan jag hann hejda det.

IMG_5138

Efterrätt med ruttet bär. Men vilket…? Foto: KAI MARTIN

Jag tar notan och vi spatserar iväg de få hundra meterna till Hauptbahhof där S-bahn ska ta oss till arenan. Nu kan vi vägen och allt går geschwint, förutom att det den här gången blir utan ölpauser, vilket inte hindrar herrarna från kisspauser som om de tidigare druckits öl.

IMG_5144

På väg. Foto: KAI MARTIN

Inne i arenan blir vi porträtterad (se nedan) och en av de två från tyska avisen NDR (eller är det en radiokanal…?) visade sig vara en ung norska. Lite hastigt snack med henne innan hennes nästa uppdrag.

IMG_5167

Trio på Hall & Oates. Foto: NDR

Väl på plats bjöds vi på en konsert om vilken ni kan läsa om här.

På vägen tillbaka väljer vi att åka skyttelbussarna hamnar nära två kvinnor som genast får vår uppmärksamhet, något som inte blir mindre att den ena säger ”Hej, hej!” till L då vi går av och vi förvandlas snabbt till 17 år och fnissiga.

På tåget in till Haubtbahnhof ser vi till att sitta nära dem och ser först den ena gå av och därefter den andra, för att aldrig mer mötas igen – oss alltså.

IMG_5161

Efterkonsertöl. Foto: KAI MARTIN

Vi tröstar oss med en öl på ett ställe som P dy sett ut tidigare under dagen. Servicen är väl så där och vi är tre trötta herrar, som kroknar i samma takt som ölen sjunker i glasen. Det är ju en dag i morgon också. Och P dy har en plan.

Auf wiedersehen

Tisdag morgon. Allt är packat och klart. Vi mumsar i oss vår sista frukost. Ställer bagaget i utrymmet som hotellet beredvilligt tillhandahåller till vår avfärd. Så ger vi oss åter ut på äventyr. Ned mot hamnen. Ned mot Elbe, det väldiga flödet av vatten som rinner ut 16 mil väster om Hamburg.

P dy har bestämt, ett lovvärt initiativ, att vi ska åka kommunalt på älven. Det har han sett ut. Och, ja, det finns ungefär som Älvsnabben i Hamburg. Vädret är fint, så varför inte. Vi tar U-bahn, kommer rätt och frågar oss så småningom vart vi ska ta oss för Elbeturen.

Elbesightseeing. Foto: KAI MARTIN

Vi är inte ensamma om idén, men båt 62 tar oss Landungsbrücken–Finkenwerder tur- och retur. Det blir en utmärkt sightseeing förbi varv, containerfartyg, Altonaer fiskmarknad, flådiga villor, hamnbyggnader, fiskerikontor, stränder, lekande barn, vaktande äldre och ett liv och ett kiv på Elbe med dess flitiga fartygstrafik.

Det tar sin tjusiga tid, men det gör inget. Efter att ha suttit och kurat på nedre däck går jag på återresa upp. Känner att i medvinden är det varmt och skönt, kallar upp de andra och vi defilerar tillbaka varifrån vi kom.

Nära där vi klev av (och på) finns ett öppet ställe för öl och korv, varför missa den chansen och älven suger.

Jag vill gå till Alter Elbetunnel, en tunnel som byggdes i 1900-talets inledande år och som binder samman den norra älvstranden med den södra, där varvsindustrin ligger. Den har farit illa genom årens lopp, tog stryk av kriget, men är nu i en ansenlig renoveringsfas.

Det är en fascinerande promenad nedåt i de nära 500 meterna i två parallella tunnelrören.

Mina kompanjoner rynkar på näsan åt mitt förslag, men följde plikttroget med och fick sig en upplevelse.

IMG_5220

På Elbes södra strand. Foto: NÅGON TYSK HERRE

IMG_5208

En tunnel och dess hissystem med passagerare. Foto: KAI MARTIN

Vi promenerar tillbaka längs kajen, ser marknader sättas upp och tar in på ett kafé för kaffe och bakelse enär sjön suger fortfarande.

IMG_5212

Fikafest. Foto: KAI MARTIN

Så in mot centrum. Mot rådhusplatsen och vi närmar oss slutet på vår resa. Jag hittar slutligen butiken med de mycket små och väldigt stora skorna, men inte något som verkar passa sonen. Det får bli en annan gång. Hamburg ligger kvar.

IMG_5214

Anrik plats med turistvarning. Foto: KAI MARTIN

Vi lämnar de stackars frysande hororna i kvarteren kring Hauptbahnhof, tar vårt gepäck och säger Auf wiedersehen, tar tåget ut mot flygplatsen, äter lite mat, dricker lite öl eller lite vin och tar sikte mot vårt hemman.

 

Hälsningar från Hamburg 2

Söndag är stängd dag. Åtminstone beträffande butikerna. Men det finns förstås annat att göra. Som Reeperbahn.

Å, nej, inte på det viset. Slå genast av fördomarna.

Men vi inleder med marknad, eller gatufestival, som P dy googlat fram.

IMG_5044

DM-varuhuset på Fanny-Mendelssohn-Platz har inte Tysklands vackraste arkitektur.

Foto: KAI MARTIN

Efter frukost, vår första och en alldeles utmärkt sådan, beger vi oss iväg efter morgontoaletten. Det blev U2, nej inte bandet, till Osterstrasse och Fanny-Mendelssohn-Platz för att upptäcka att det knappast var någon hip ungdomsfestival med trancemusik utan en traditionell marknad med loppisinslag på någon kilometer. Vi skrotade omkring där i vårsolens bleka sken under en fläckvis blå himmel med mörka inslag till moln som hotade. Ett band drog igång, i vår ålder, och naturligtvis med ”Twist and shout” i långsamt tempo. Vi provade kläder, men utan entusiasm och när någon droppe strök mot P dy:s kind beordrades vi in till Mr Baker i hörnet Hellkamp och Osterstrasse för en kaffe och en kaka. En stunds kontemplation innan nästa destination skissades fram via P dy:s app och snart gick vi Hellkamp ner, genade över Apostelkircheplatsen och gick via Armbruststrasse ned till Kieler Strasse där en buss skulle ta oss ned till Reeperbahn.

Hamburgkortet tjänade väl för transporterna, men under vår resa bjöds det inte något tillfälle att visa upp vårt färdbevis. Nå, vi hade ju betalt för oss och resan tog oss i sakta mak på den breda vägen ned mot hörnet Königstrasse och Reeperbahn.

Det var nu tidig middag, men synden sover aldrig. Neonskyltarna kämpade mot solen, sexbutikerna visar att öppenheten har sitt pris, men uppenbarligen lönar det sig. Vi hamnar på Beatles-Platz och det är ju syftet med vårt besök; en guidad tur i beatlarnas fotspår under åren mellan 1960 och 1962, en tid som kom att prägla bandet stort.

Men det är tid kvar innan vi ska möta vår guide, så vi strosar omkring. Jag försöker dra mig till minnes mitt senaste besök på gatan, när jag följt Hardcore Superstar från Göteborg till deras första spelning i Berlin och vidare till Hamburg där jag tog farväl för att ta flyget hem och killarna gjorde sig beredda för en klubbspelning någon trappa ned på den beryktade gatan. Jag vet att vi gick fram till det röda planket in till Herbertstrasse, gatan där de prostituerade står bakom fönster och erbjuder sig för hågade, att foto togs där och att vi sedan häpna gick förbi detta sorgliga galleri. Men vilken klubb bandet spelade på, minns jag inte och jag letar ivrigt i minnet medan vi går gatan upp och ned för att slutligen stanna för en öl på Hans-Albers-Platz. De öppnad ölhaken är redan frekventerade av engelsmän, som älskar att dominera som de alltid älskat att dominera. En och annan svensexa passerar revy och antingen är den blivande brudgummen utklädd till kvinna eller också till baby.

IMG_5051

Bästa pizzan i Hamburg. Foto: KAI MARTIN

Vi sitter ute och studerar skådespelen, suckar vuxet och inser att vi kanske skulle passa på att äta något innan guidningen börjar. Bakom vår rygg finns en pizzeria och vi tänker ”varför inte?”, går de tjugo meterna dit och är ensamma i lokalen, slår oss ned och får vår menyer av en kvinna som kunde ha varit Marit Poulsens storsyster. Vi inleder med öl, ser hur en av pizzabagarna kånkar upp vedträn och inser att, ah, här vankas vedugnseldad pizza. L och jag beställer Napolitana, P dy Salami och en sak är säker, Pizzeria Alt Hamburg kan sina saker. L smackar högljutt och säger att det är förmodligen en av de godaste pizzor han har ätit. Jag är böjd att instämma. Lagom storlek, sprödgräddad, tunn botten och perfekt balans mellan ingredienserna. Vi är tre nöjda gringos som är redo för lite förkovran gällande Beatles, även om vi har en stund kvar till vi ska samlas.

IMG_5055

Café Liebling. Pre-guide-fika. Foto: KAI MARTIN

Det blir en promenad över gatan och till Café Liebling, hörnet Seilerstrasse och Detlev-Bremer-Strasse, för en kaffe och cognac, där valet blir italienska Vecchia Romagna, som faller oss alla på läppen och som serveras i lätt värmda glas. Det är perfekt, för utanför blåser det kyliga vindar och vi behöver värma oss innan promenadäventyret.

Vi knallar Seilerstrasse och ut på mot vår mål på Grosse Freiheit där vi ska träffa guiden. L tittar storögt mot ett skeende på parallellgatan Schmuckstrasse, som tydligen är en bordell där en kund just vinkas av från kvinnan som betjänat hans nöd.

Vid hörnet Schmuckstrasse och Grosse Freiheit ligger Keiserkeller, som ju var ett av ställena där Beatles spelade. Utanför står nightriders med släp och på affischen skvallras om österrikiskan Christine Stürmer, en utsåld tillställning där köerna redan bildas.

IMG_5062

Klassiska mark. Foto: KAI MARTIN

Så där blir vi inte insläppta. Men guidningen är mittemot på Grosse Freiheit, där en gång Star Club låg och som var stället där Hamburgeräventyret skedde mellan 13 april och 31 maj 1962, där också en inspelning gjordes som släpptes som ”Live at the Star Club: 1962” 1977. Vi står på en gård där spelstället en gång fanns och här finns också en av få minnen från Beatles närvaro.

Lite längre ned på Grosse Freiheit ligger Indra, där Beatles gjorde sin första av mängder av spelningar mellan 1960 och 1962. Mellan 17 augusti och 3 oktober gjorde bandet 48 framträdande på klubben. (Lite mer info här.) Men engagemangen i Hamburg fortsatte på Keiserkeller fram till och den 28 november.

Vår tyske guide är född 1948, stoltserar med att ha bott runt hörnet och att han har John Lennons autograf. Men att som ung grabb inse vad som väntar är naturligtvis omöjligt. Men han lyckades i alla fall se bandet 1966.

Han tar oss ut från nöjesgatan och visar stenarna som markerar gränsen mellan Altona och Hamburg, som också tjänar som en markering mellan Danmark och Hamburg innan vårat närmsta grannland förlorade Schleswig-Holstein 1864 i uppgörelsen efter det tysk-danska kriget.

IMG_5122 Klassisk port. Foto: PRIVAT

Vi knallar mot Wohlwillstrasse 22 som är helig Lennonmark. In på gården via Jäger passage finns porten där John Lennons stilfullt poserade när Jürgen Vollmer tog den klassiska bilden som sedan blev omslaget till Lennons album ”Rock’n’roll” 15 år senare.

Guiden säger att han inte får gå med oss in, för då blir han och vi bortkörda. Men som privatpersoner kan vi gå in och det är klart att det höjer spänningen en smula. Bortsett från en strykrädd hund och en man i kulisserna är det ingen som noterar vår närvaro och vi kan alla hänga i dörröppning som John Lennon i 60-talets begynnelse.

Klara med vårt värv fortsätter vandringen i Beatles fotspår. Små nedslag vid platser som andas historia, men som ingen vårdar mer än den luggslitne guide som visar oss runt.

IMG_5092

Stu Suttcliffe väntar. Foto: KAI MARTIN

Vi hamnar så småningom åter på Beatles-Platz, som är öde och folktom trots tidig eftermiddag. Han visar en bild om hur platsen är gjord som en LP och kikar man ner i marken finns Beatleslåttitlar som albumspår.

I hörnet vid platsen och Grosse-Freiheit berättar också guiden om att omslagsbilden till Jerry Williams & Violents togs här. Han leder oss vidare till Reeperbahn 136 där Top Club låg, som också, högst upp under taket, tjänade som bostad för Beatles.

IMG_5076

Spår av ett band. Foto: KAI MARTIN

Snett emot ligger polisstationen som huserade Paul McCartney och Stu Suttcliffe efter den beryktade branden 29 november 1960 med en kondom vid deras tillfälliga bostad i Bambi-Filmkunsttheater. Bara dagarna innan hade George Harrison, som minderårig, skickats hem till Liverpool. Efter arresteringen följde McCartneys och Sutcliffes utvisning till hemlandet.

Där lämnar vi guiden, betalar och tackar för den inte alltid helt begripliga engelsktyskan hade meddelade sig med. Han, å sin sida, begrep inte alltid vår engelska; om det berodde på lomhördhet eller språkliga förbistringar fick vi aldrig veta. Men mitt skämt, då han nämner hur Beatles spelade sex dagar på raken, sex–åtta timmar i sträck, med att jag trodde det jobbade ”eight days a week” möttes av tystnad. Tycker fortfarande att jag fick till det där.

IMG_5104

Öl mot öl. Foto: KAI MARTIN

Vi bestämmer oss för att ta igen oss efter denna cirka en och en halv timmes vandring. Vad passar då inte bättre än att återvända till trivsamma Cafe Liebling för en öl. En för mig, en för P dy. L ville förstås fortsätta med sin Vecchia Romagna, som dubblerades, och som till både hans och servitrisens förtjusning nu kunde serveras i cognacskupor (värmda, förstås).

– Precis efter att ni lämnade kom de, säger hon förtjust.

Vi tar vår stund på jorden där, pratar strunt, pratar allvar och låten tiden gå innan rastlösheten sätter in. Beatlesgudien har ur sin bildsamling visat ett foto på Stu Suttcliffe som Astrid Kircheer tagit som jag inte kan påminna mig om att jag har sett tidigare. Han nämner Krameratstuben och eftersom det, enligt kartan, ligger på vägen mot vårt hotell en längre promenad bort blir det vårt mål.

P dy tar täten med appen som guide i mobilen och vi avverkar märkliga, men händelserika vägar när vi försöker gå fågelvägen. När vi slutligen finner stället, en restaurang i en l-formad gränd med anor får vi inte riktigt ihop det och vi väljer också att hoppa ett vidare stopp där för att vandra vidare på Hamburgs gator.

Med en stad som varit hårt ansatt av de allierades bombattacker i, framför allt, slutet av kriget är det en vandring mellan plågad stadshistorik (som kyrkan Mahnmal St Nikolai), hastig uppbyggnad för att fylla hålen, ny, modern arkitektur och klassiska byggnader räddade från ruinens brant.

IMG_5114

Sargat minne. Foto: KAI MARTIN

Väg in mot centrum Hopfenmark där just St Nikolais ruinter står svarta, som ett minne över något att aldrig glömma. Vi tar oss upp mot Mönckebergstrasse som vardagar har en pulserande puls i kommersialismens hets, men nu söndag ligger lugn. Vi börjar känna hunger, åtminstone två av oss, och när jag ser Valpiano vid hörnet Lilienstrasse och Kurze Mühren, föreslår jag gänget att gå in. Det blir så. P dy och jag beställer mat, L tar plats och när väl allt är serverat sitter vi med våra brickor med mat och ett glas rött. Valpiano må vara en aningen bambalikt, men de gör god mat med fin känsla för smak och hur saker ska läggas upp.

Vi fastnar, dricker mer rödvin, L ser oss på cognac och livet är i stort sett fint och med berusningen blir alla vackra, framför allt kvinnorna som sitter några bord bort.

IMG_5116

Försvinnande gott. Foto: KAI MARTIN

Till slut är det dags att betala för sig och priset för min runda är inte högt. Tyskland är ett bra land att gå ut och äta och dricka.

Vi snirklar oss mot U-bahn för att ta oss hem, men fnittriga inser vi att vi egentligen är på den station som vi också ska gå av. Så är det med tunnelbanesystem. Det är mycket promenerande under jord.

Vägen hem till hotellet är med andra ord mycket kortare än vad vi tror.

Godnatt för den här gången.

 

Hälsningar från Hamburg

IMG_5222

Det är inte mer än 640 kilometer från Göteborg och en resa med bil och färja på cirka sju timmar. Men vi gjorde det enklare än så när vi far nach Hamburg.

Vi är ju en trio som åker, P dä, P dy och jag. Nu hade P dy hittat en konsert med Hall & Oates i Hamburg, en duo han suktat efter sedan tiden han upptäckte dem på 70-talet, men aldrig sett och då är det ju hög tid nu. Han fick med oss i planen och samtidigt införskaffades biljetter till matchen Hamburger Sportverein och Ingolstadt i tyska andraligan. En nätt maximerad helgtur var spikad och klar.

Men så fick P dä besked om att hans trilskande hjärta skulle fixas och med det var det no, no för öl, men kanske framför allt för flyg och om hjärtat skulle bråka vore det bra om han höll sig hemma. Så vi fick med någon knapp vecka ett varsel och en vakans. Men vi redde ut det och fixade en reserv genom L, som jag känner, men inte P dy.

Vi stod alltså startklara lördag morgon i ottan för avfärd Hamburg via flyget till Prag som lyfter från Landvetter och mellanlandar i Tysklands andra största stad.

Jag är en man med förtjusning för geografi och gladdes åt nedflygningen, hur jag kunde pricka ut Lygnern (lätt), Kungsbackafjorden (lika lätt) och sedan Fyn, Långeland och färden ned mot Hamburg.

Men sedan vi väl landat händer något som jag aldrig blir riktigt klok på. Jag vet att Hamburg i huvudsak vätter mot nord, det vill säga att staden mestadels är spridd i östlig, västlig och nordlig riktning och med andra ord ligger norr om Elbe. Men jag får liksom aldrig riktigt till kompassriktningen. Tur då att P dy är försedd med den app som guidade oss när P dä, P dy och jag var i London/Brighton i sent augusti i fjol. Den fungerade på tysk mark också, kan jag rapportera.

P dy har gjort ett grundligt jobb gällande inte bara konsert- och fotbollsbiljetter, där dessutom arenorna ligger alldeles bredvid varandra, utan också gällande boende.

Vi tar oss alltså efter landning mot Hauptbahnhof efter att ha skaffat ett Hamburgkort, som ger oss rabatt på vissa restauranger, muséer med mera samt dessutom kollektivtrafik under våra fyra dagars vistelse i staden. Praktiskt.

”Glöm inte legitimation när ni ska visa färdbeviset”, uppmanade kvinnan oss på turistkontoret på Flughafen Hamburg.

”Och vik absolut inte pappret där QR-koden finns!”

Ordning och reda med förmaningar från start var vad vi fick med oss, alltså.

Hamburgs väderleksrapporter hade lovat några plusgrader och växlande väder med risk för regn. Sköna maj välkommen var alltså som rastlösa och nyckfulla april. Men vi var klädda för nederbörd och kyla, reste lätt och blir det för kymigt finns alltid en ölhall att ta sin tillflykt till.

Vi kliver av vid Hauptbahnhof, orienterar oss de 500 meterna från stationen till hotellet på Steindamm, ställer in väskorna enär det är för tidigt att checka in och beger oss ut på stadens gator lätt vilsna.

Vi hamnar inte så långt. Frukosten intogs tidigt, så det fick också bli tidig lunch. Kvarteren kring stationen och hotellet är av turkisk prägel, men också hemvist för slitna drogmissbrukare och prostituerade, som sorgligt kantade vår väg i väntan på kunder.

Vi var förenade i våra obegriplighet över detta fenomen, som kallas världens äldsta yrke som ju inte är något annat än sorgligt och knappast en kvinnas fria val. Men oavsett vilket; vad får en man att söka sig dit…? Sexualitet? Huh! Totalt obegripligt.

En turk har maten klar i rejäla portioner där jag tar något långkok med ris, de andra något slags köttbullar i sås med ris till. Helt ok. Ingen öl. Vatten eller Coca-Cola.

Det tar sin tid att ta sig till arenan, Volkparkstadion, där IFK Göteborg höll hov nästan på dagen för 37 år sedan till Hamburger Sportvereins stora nesa. Jag var inte där, men satt framför teven och gjorde kullerbyttor av förtjusning.

Resan med S-bahn tog sin lilla tid, ringlande ut från Hauptbahnhof till Eidelstedt där vi på rekommendation gick av.

De två tyska madammerna och HSV-supportrarna vi frågade förklarade att det gick skyttelbuss från stationen innan – Stellingen – men att man från Eidelstedt fick använda benen.

Det blev i och för sig en modig promenad till arenan genom ett industriområde, men Schnackenburgallé kantades av ölställen som vi var snara att frekventera. Solen sken, det blåste kallt och snart skiftade vädret humör till en och annan störtskur. Men ölen var billig och vi var vid gott mod.

P dy hade gett oss förutsättningarna för matchen; HSV var till bara ett par matcher sedan klara för avancemang. Ingolstadt, å sin sida, på väg att åka ur. Men Hamburglaget hade fått problem det senaste och den här matchen var alltså betydelsefull för båda lagen inför en inte helt utsåld, men inte desto mindre imponerande arena med en kapacitet på cirka 60000, nyrenoverad 2000 samt värd vid VM 1974 och 2006.

Vi tar någon ytterligare öl innan match och L ordnar förstås, den spjuverna, var sin Jägermeister, som ju inte är god ens om man gillar den. I god form för matchen, alltså, och när regnet står som spön i backen hukar vi under den intilliggande arenans, Barclaycard arena, utskjutande tak, den hall där vi senare ska se Hall & Oates.

Dags att ställa sig i kö, men vi har snokat reda på att den entrén vi ska använda är lindrigt besökt, så inpasseringen går som smort. Vi får oss en rejäla promenad flera trappor upp innan vi kommer på plats, för min del rad 12, plats 9 i block 3 – högt upp.

IMG_4960

Fotbollsfågelvy. Foto: KAI MARTIN

HSV-supportrarna är fantastiska och sjunger in sitt lag med entusiasm. Men det står snart klart att spelarna inte motsvarar vare sig förväntningar eller krav. Spelet är krampaktigt och när jag går på toaletten efter cirka tio minuter gör motståndarna 0–1 till mina vänners stora förtjusningen, eftersom jag missar händelsen. Spelet blir inte bättre för hemmalaget, som gör en formidabel uppvisning i hur fullkomligt stentrist fotboll kan vara som sport.

HSV gör inte någon supporter glad, men vi börjar skratta åt lagets uselhet att spela. Ingolstadt kontrar in 2–0 i 68 minuten, gör sedan 3–0 i den 72, då jag också är på toa. På slutet buas det friskt, men jublas när motståndarna slår sina passningar och nära nog gör 4–0. Så kan också en förnedring hanteras och vi pratar om att det förmodligen, till stora delar, är samma spelare som mötte IFK Göteborg den där majdagen 1982 och som straff för förlusten likt fotbollens helvete tvingats att fortsätta spela, som straff.

Nå, inget som inte lite öl kan skölja bort och trösta. Supportrarna har häcklat sitt lag, som tingats ut av tränaren att möta fansen ansikte mot ansikte. Men väl utanför arenan pumpar eurotechnon i samklang med att ölen pumpas ur sina kranar till skummande pilsner för de hågade.

Vi hoppar det, går till S-bahn för färd in mot centrum och, med ålderns rätt, en stunds rast vila.

IMG_4978

Rockfarbror utanför rockklubb. Foto: P-O STRÖM

Kvällen väntar, hungern pockar. P dy, som är en mästare på att söka upp möjligheter och täta till luckor har snokat reda på en spelning med New York-bandet Charly Bliss med Berlinerbandet Kann Karate som uppvärmare på klubben Hafenklange nere vid Grosser Elbstrasse precis nere vid älven. P dy försöker köpa biljetter via nätet, men det slutar med att vi chansar, tar på oss rock’n’rollsviderna och -skorna, sätter oss på ett S-bahn mot Königstrasse och sedan promenad ned mot Elbe.

IMG_4974

Vy över Elbe. Foto: KAI MARTIN

Vi är där strax innan öppningsdags, tar in den väldiga älven med dess imponerande båttrafik, containerhantering och varvsverksamhet. Men så är Hamburg ju en betydande hamnstad i Europa, trots att den ligger sina modiga 16 mil från Nordsjön.

Klubben öppnar, vi försäkrar oss om våra biljetter, som kostar mer på plats än om vi hade handlat dem på nätet, och inser att vi har tid att gå och äta, detta nödvändiga goda.

Vi hamnar på Eier Carl, med anor över hundra år tillbaka i tiden och med rustik tysk inramning och tillika kost bara ett smörgåskast från Elbe. P dy och jag beställer in pannbiff med stek ägg och stekt potatis. Hustruns danska variant är godare. Men det här är gott nog.

L tar en schnitzel som är större än stor och till den panerade rätten pommes frites. Öl förstås. L mäktar inte med och P dy och jag får städa undan hans tallrik för att rädda honom från den fullkomliga skammen att bara ha naggat schnitzeln i kanten. Men vad gör man inte för sina vänner.

IMG_4981

Essen muss man. Foto: KAI MARTIN

Vi går tillbaka, får se ett taggat Kann Karate, som betecknas som indierock eller postpunk, som på tyska eggar den glest besökta rockklubbens publik med den äran.

Kolla in bandet här!

Nu är ju inte stället stormande stort, så allt löper väl ut och, åtminstone, gruppens trummis imponerar på mig med fantasifullt spel och inte bara rytmhållande. Och en sångare som välter över kanten i sitt yviga scenspel är alltid underhållande.

Med väl Charly Bliss på scen är det också tätare i salongen. Helt klädda i vitt med förtjusande och energistinna sångerskan Eva Hendricks på väldigt ljus sång. Det som inte riktigt fallit mig på läppen i den snabba scanningen av bandets musik på platta faller mer väl ut på scen. Gruppen förenar något slags grunge med pop, en märklig, men tydligen ändå görlig musikalisk ekvation.

Bandet håller sig på en gig inom knappt en timme och kommer inledningsvis inte ut för extranummer. Dj:n börjar till och med spela musik i gott och väl en låt innan gruppen nödbedda kommer in för ytterligare två låtar.

bliss

Ös från New York. Foto: P-O STRÖM

Självklart speglar vi deras prestation i Beatles Hamburgkarriär med sex till åtta timmar på scen sex dagar i veckan det tidiga 60-talet.

Vi har under spelning inmundigat ytterligare öl och P dy väntar in försäljning av merch för att handla Charly Bliss musik, där det senaste låter så här.

Hamburgnatten har kommit med kvällen som förspel. Trots eftermiddagsluren är gubbtrion trötta, vi söker oss upp mot Königstrasse för hemtransport och bums i säng.

Dag ett är slut. Vi med.