Resa mot södern, galenskap och firande

Det var någon gång i flödet i en Facebookgrupp för försäljning eller köp av målvaktsprylar, som bilden dök upp. SM-mästaren Cristopher Nilstorp hade en i princip ny plock till försäljning. En CCM (det märket jag premierar), svart (går ihop med mina nya benskydd) och förstås en högerplock ety Nilstorp precis som undertecknad håller hårt på att greppa klubban med vänster hand och plocken, följaktligen, i höger.

Priset var hanterbart. Jag skrev att jag var intresserad. Inget svar. Ett meddelande på iMessage gjorde däremot susen. Kontakt etablerades och jag skissade på en plan att åka söderut, till Malmö där han bor, för att hämta hem fyndet. För att förgylla resan villa jag ha med Z, om inte på tåget så åtminstone i bilen. Jag lockade dessutom med att vi, äntligen, skulle få möjlighet att fira min producent, arrangör, mæstro Mattias Bylund, som nyligen fyllde 50. Han har, med sin hustru, författaren Helena Stjernström, ett sommarhus i Jonstorp. Vi hade ju haft för avsikt att åka förbi när vi var nere i Malmö i slutet av maj, men omständigheterna gav något annat istället (om det kan man läsa här, bland annat).  Kanske kunde vi också åka lite planlöst och ta in på något hotell på vägen, bada, äta gott…

Jo, möjligheterna öppnade sig. Men Z var tvär. Eller åtminstone inte spontant öppen för förslaget. Hockey är mina business. Gör din resa själv. Typ.

Men… jag är lierad med den här fantastiska kvinnan sedan 13 fina, starka, underbara år. Det fanns liksom inte att jag skulle resa Malmö t/r via Jonstorp själv. Hon skulle med. Basta.

Övertalningen, en mjuk sådan, lyckades och efter att vi lämnat den duktigt Volvoarbetande sonen klockan kvart över sex vid Tuvefabriken styrde vi kosan söderut. Badkläder var med, en lättare packning likaså samt matsäck, ur vilken Z serverade mig frukost under färdens gång genom den böljande, vackra E6:an.

Trafiken var måttlig. Ja, till och med gles. Nilstorp (som alltså knep SM-guld efter strålande spel för sitt Färjestad 2011 och därefter gjorde ett äventyr i Dallas med några NHL-matcher men främst i AHL) ville att jag skulle höra av mig då vi närmade oss. Men resan gick så raskt att när vi var i höjd med Landskrona var jag en timme före utsatt tid.

Jag ringde, men möttes av upptaget. Jag skickade ett SMS som förblev obesvarat. Vi hade en knapp halv timme till vårt mål strax utanför Malmö där han bor. Hm, hur fördriva tiden…? Så slog det mig. Den där nybyggda, medeltida staden… låg inte den i trakterna? Jag googlade fram, fann Jakriborg, denna sent byggda hansastad och mycket riktigt, den låg på vägen om man tog en mindre alternativ tur. Sagt och gjort. Z rådfrågade kartan i mobilen, tog ut kursen och jag lystrade, höll händerna på ratten och blev guidad in på småvägar med de mest fantastiska, blommande, vackra fält som kantade. Fyllda av andakt inför naturens under tog vi ett kort stopp för beundran innan färden fortsatte på smala, kringelikrokvägar fram till vårt delmål.

IMG_4770

Skånsk prakt. Foto: KAI MARTIN

Jakriborg vid niotiden en fredag morgon är en stilla plats, närmast spöklik. Husen står som kulisser när vi, efter att ha parkerat, promenerar in. Enstaka boende möter, på de bilfria gatorna smiter en cyklist förbi, i en nära fjärran slår en pålkran sina taktfasta slag i enveten rytm; morgonfriden är brutalt bruten. Vi gillar tanken med Jakriborg, byggt kring millennieskiftet, men blir inte riktigt klok på hur det är att bo där. Trånga gränder, kullerstenstorg och -gator. Husen som om det vore någon av Hansastäderna Lübeck eller Visby, men på något vis utan själ. Utanför ”stadsmuren” väntar stationen som kan ta dig till de kringliggande städerna eller stränderna. Ja, ända till kontinenten, om man så önskar. Nya spår byggs, därav pålkranens intensiva dunkande.

Minner om fornstora dar. Foto: KAI MARTIN

På vägen ut mot bilen går Z in på Tempo för att köpa handsprit och jag blir kvar utanför ReHifi:s fönster, Skandinaviens största butik för begagnad Hifi. Jag ser ett Yamaha kassettdäck, design av en japan som jag nu inte har namnet på. Men denna trekantiga bandspelare hade vi i hemmet på 70-talet, syrran köpte också en (har nog kvar den) och jag blir nyfiken, öppnar den halvöppna dörren och frågar om priset. Ägaren möter, svarar att det inte är öppet, men är inte ovänlig, meddelar att spelaren dessvärre inte är i skick och därför inte kan säljas, letar lite bland sina prylar och ger mig slutligen ett reklamblad för hemsida och Facebook innan jag hövligt tar farväl.

Mot plockhandsken.

Det är bara några minuter bort och innan vi åker ringer jag och får nu svar. Vi är på plats några tiotalet minuter innan det var sagt. Barn leker i trädgården med en vältränad, ung man som inte är Nilstorp. Men Cristopher öppnar dörren, kommer ut med den vackra handsken (jo, jag är nörd), som ser oanvänd ut. Han berättar att han haft den högst 20 minuter, men inte varför han inte vill ha kvar den och jag glömmer fråga. Han har efter 15 år i hockeyns tjänst bestämt sig för att rota sig utanför hemstaden. Förra säsongen gällde Österrike och Graz99ers. Nu väntar spel i danska ligan i Rungsted, en nätt resa över Sundet tillsammans med tre andra lagkamrater. Vi pratar lite om hockey, förstås, och han undrar om jag spelar själv. Berättigad fråga, jag kunde lika väl ha köpt till någon aspirerande son. Jag berätta om min karriär, om hur jag håller på, att det var synd att han inte kom till Frölunda, som det var tänkt till säsongen 2016/17 (läs här), för då hade jag kunnat få en och annan klubba för mitt spel i Frölunda Oldtimers. Så swish går både tiden och pengarna. Jag tackar för mig. Z tar en bild på oss och vi åker vidare och jag nämner i hasten att hon och han har något gemensamt; födelsedag 16 februari. Man har ju gjort lite research.

IMG_0098

Lätt fångat, lätt förgånget. Foto: ZEBA PEDERSEN LÖWEN-ÅBERG

Jo, jag erkänner. Jag hade också ett annat mål när vi ändå var nere i Malmötrakten. Den gigantiska hockeybutiken Monkeysports ligger i närheten. Jag/vi var där senast för en dryg månad sedan, men jag köpte aldrig den där hägrande målvaktsklubban. Den som så bedrägligt hade realapp, men som visade sig vara felmärkt. Det blev inget köp då, men…

Nu. Det blev en dyr historia och är förmodligen en klubba långt över min kompetens. Men jag vill inte gärna slå in en kil av förnuft bland drömmarna och den här ju så snygg med sin vinröda färg med det vita bokstäverna CCM.

Nå, nu då… mot Jonstorp med ballonger och paket.

Mattias Bylund spelade på, arrangerade och producerade ”Sol på svenska”, min solodebut som kom i slutet av 2004. Förra året började vi jobba på en uppföljare. Fas två i popmusik för fullvuxna. Grunderna lades i hans hem i januari, i mars var jag över i Los Angeles, där han också var, för sångpålägg. I sakta mak har arbetet sedan fortsatt, för detta är en strängt upptagen herre, som förutom kapellmästarskapet i ”Bingolotto” är hovarrangör för Max Martinteamet.

Vi stävar norröver mot denne musikmagnat, som på fem år jobbat upp ett sanslöst cv. Vid Helsingborg sover Z och jag kör på känsla, som blir till ett misstag. Istället för den planerade vägen mot Höganäs tar jag första avfarten som leder mig mot Stockholm. Z vaknar av min tysta svordom, tar kommandot och via en omväg om Åstorp hamnar vi rätt.

När vi sakta cruisar in i Jonstorp för att komma rätt möter vi mæstro som är på väg till butiken. Vi är tidiga, igen!, och han skrockar att det kommer ställa till det för hans hustrus planering. Vi parkerar utanför det lilla torpet som är under en rejäl renovering. Tomten prunkar och i köket står Helena och förbereder lunchen. Hon fortsätter sitt arbete, men inte utan att berätta om jobbet med huset och tomten, som med åren växt sig så hög att dörrar till byggnader inte kunnat öppnas. På ett år har lager på lager tagit bort, jord fixats och en gräsmatta lagts ut. En bit kvar, förstås, innan allt är färdigt. Men det går redan nu att se att det här kommer bli fantastiskt.

Mæstro firas och jobbar. Foto: KAI MARTIN

Maten serveras på utsatt tid, vi får en fin stund för samtal, umgänge och avstämning. Mattias spelar upp ett fullfjädrat gospelarrangemang till en av mina låtar och jag låter mig både förtjusas och häpnas.

Så är det dags att bege sig. Vi är mätta, glada och har sluppit regn, men vinden har vält parasollet några gånger. Vi tar vägen mot Ängelholm, kör in på måfå innan vi hamnar på  väg 105 mot Torekov/Båstad. Landskapet är betagande. Hallandsås reser sig och vi skymtar havet, åker förbi Birgit Nilssonland, Kvinnaböske och är plötsligt på väg ned mot Hovs Hallar, en plats jag inte har varit sedan liten grabb då pappa tog familjen dit.

Z guidar snyggt mig på rätt väg och vi kommer fram till parkering, ställer bilen och börjar promenaden ned mot klipporna. Naturen har slipat klipporna till fulländad konst. Platsen har tjänat i den berömda schackscenen i ”Sjunde inseglet”, men även ”Ingenjör Andrées luftfärd” har haft Hovs Hallar som kuliss för Svalbard. Bland annat.

Men då vi är där är filmteamen långt borta. Jo, några står med kameror, men de känns mer som fågelskådare.

Det är dramatiskt vackert, branterna ned mot klapperstensstranden, klipporna av den röda urbergsgnejsen lyser stark och reser sig emellanåt tio meter höga, havet slår envetet mot strand i eviga brott och stänk. Enbuskar och björnbärssnår dekorerar.

Vi tar oss långt ut, men klättrar försiktigt. Jag i Sneaky Steveskor gjorda för stadspromenad, ett par gråa Universal Worksbyxor i bomull och lin, en Ted Bakerskjorta gammelrosafärgad och lätt spräcklig samt min Paul Smithkavaj, fynd från Holte loppmarknad för en dansk hundring. På toppen min Stetson sommarkeps. allt inhandlat secondhand till en secondhandman.

IMG_4791IMG_4794IMG_4796IMG_4802

Naturens kraft och skönhet. Foto: KAI MARTIN

Vi tar oss tillbaka till parkeringen, sätter oss i bilen. Funderar på om vi ska stanna på hotellet som ligger precis där vi är, men tar sikte mot Båstad via Kattvik på svindlande, slingrande, smala vägar. Här skulle man kunna bo, tänker vi i kör innan vi slår bort tanken när vi glider in i Båstad. Z är hungrig, har hittat ett ställe i Halmstad och varför inte också bo där…?

Vi åker dit. Kappkör (ja, jag erkänner) med en juvenil bildåre som efter påfart försöker köra om mig på insidan. Han ger sig vid 170 och kan sedan, för fort, köra om mig där han ska. Vi åker in i Halmstad, hittar stället som Z sett ut, men ångrar oss redan på utsidan. Jag säger: ”Ska vi åka hem”. Någon dryg timme senare äter jag pizza framför teven efter en resa på nära 15 timmar.

Jag vill kramas

Det är en annorlunda tid. Mycket som förändras. Tillstånd som en gång har varit givna är det inte längre. Nej, det går ingen nöd på mig. Men samtidigt kan ju vardagen skifta från ett läge till ett annat utan att alarmklockorna ringer.

Självklart vet jag att många, på riktigt, är allvarligt drabbad av covid-19, det i all hast spridda coronaviruset. Tack och lov tillhör jag inte den gruppen. Än. Men det verkar också vara ett virus som det är svårt att ducka ifrån.

För vår del, min och Z:s, har coronahotet varit påtagligt sedan i mitten av januari. Z, som är reumatiker och med en medicin som gör att hennes immunförsvar är obefintligt, har haft radarn påkopplad tidigt. Vi planerade för en resa till Kenya över två veckor i februari. En möjlighet att träffa en god vän till Z, kunna bo hos hennes familj och samtidigt gör utflykter och kunna resa till kusten. Men magkänslan gav att vi valde bort det.

Z skulle i mitten av april åka på en rehabresa till spanska solkusten. Så jag bokade in att jag skulle vara med henne över en helg plus några dagar. Flyg och boende bokades. Men en vecka senare bestämmer sig Z för att inte åka på resan, som avbokas.

Vi har goda vänner i Vietnam, inflyttade från Oslo sedan i höstas, som vi skulle hälsa på. Nu vet vi inte när det blir av.

Synd om oss…? Inte ett dugg. Men dagboksanteckningar från hur livet förändras, som adderas med mitt jobb där förutsättningar blivit helt annorlunda; inga skivsläpp (eller åtminstone få), inga konserter, inga pjäser eller andra uppsättningar.

Vi lever i en märklig tid.

Långt bort och nära. Närheten till Z är långt borta nu. Foto: PRIVAT

Några som definitivt vet om det är vännerna S och W som bor i Perugia i Italien. Han jobbar som musiker. Hon som makeupartist. Båda står utan jobb och därmed saknar de inkomst. Utanför håller italienska myndigheter folket i herrans tukt och förmaning. Restriktioner följs av nya. Läget är tufft. Utan lön inga pengar att betala mat eller hyra. Marginalerna krymper. De vill hem till Sverige, men hur…?

De flesta av mina vänner följer nyhetsflödena och Anders Tegnells riktlinjer och rekommendationer. Några har över en dag blivit experter och vet hur slipstenarna ska dras. Stefan Löfven får snytingar för sina uttalanden, eller hyllas för dem. För ingen vet. Ingen har en aning om vad som är rätt eller fel, samtidigt som folkhälsomyndigheten kämpar för en strategi som ska lindra att covid-19 drabbar en masse.

Folk drabbas av vansinne och förnekelse på samma sätt som många skrider in i förnuft och omtanke. Det är en märklig tid.

Märklig för mig och Z, där jag lever utanför husets väggar, jobbar och verkar ungefär som vanligt med den påföljden att jag också exponerar mig för smittan. Detta trots att jag är en försiktigt general, håller avstånd och är noga med hygienen.

Men sedan snart tre veckor är det en tillvaro utan hustruns närhet. De två senaste veckorna sover vi i chambre séparée. Ingen närhet. Avstånd beaktas och respekteras. För smittas jag henne blir det en fråga om liv och död.

Det uppstår ett slags koreograferat rörelsemönster där vi undviker närhet, samtidigt som vi dras till varandra. Vi, som byggt vår relationen på beröring, får nu inte mötas hud mot hud, läppar mot läppar, huvud mot skuldra, hand mot bröst, andetag mot andetag.

Jag som finner ro i hennes snusningar hör dem inte längre när jag faller i sömn.

Inga kyssar, inga kramar, inget samliv. Jag längtar efter det. Närheten som berikar vår liv på det där extraordinära viset som gör vår relation unik.

Jo, hon finns där. Hennes ord hör jag. Hur hon bekräftar mig, med orden ger mig kärlek. Men det är närheten jag vill ha (också). Jag vill ha en kram. Nu!

Hälsningar från Hamburg 3

Det är måndag och i den gamla hansastaden Hamburg ligger möjligheten öppen för kommers. Vi tar en lång morgon, kryper ur sängarna sent och är inte upp i matsalen för frühstück förrän vid halv tio. Å andra sidan, buffén ligger kvar och väntar på de svenska herrarna som nu ska frekventera matsalen för att stilla sin hunger. Det görs. Med råge, för tillgången är god.IMG_5120

Frühstücknisse, eller -Lasse. Foto: KAI MARTIN

Dagens schema är lagt. Förmiddag och tidig eftermiddag köpmännens dag. Kvällen middag och sedan iväg med marginal till Barclaycard Arena, som alltså ligger granne med Volkparkstadion, där vi ju såg den famösa fotbollen i lördags.

IMG_5130

Utsikt över en bro. Foto: KAI MARTIN

Vi tar promenadvägen över Steintordamm som leder oss över rangerbangården in till Hauptbahnhof. Siktet är inställt på Mönckebergstrasse och de stora varuhusen där Europapassage ligger och väntar med sina frestelser. Jag har spanat in, via en broschyr, en butik med skor för de med riktigt små eller väldigt stora fötter. Kanske kan jag hitta något till Z:s son som snart tar studenten och behöver något till sin nya, fina kostym.

Väl där går butiken inte att finna och naturligtvis ligger broschyren på hotellet. Men mallar på hans fötter finns med i väskan.

Så efter lite in och ut ur butiker bestämmer sig P dy för att söka sig till skivbutikernas underbara värld. Vi bestämmer tid för återträff och L och jag lämnas åt vårt öde.

IMG_5133

Kaufen muss man. Foto: KAI MARTIN

Vi finner oss snabbt. Hamnar i Kartstadt, som har allt i tyskt mode man kan önska. Inte riktigt min kopp té, men L hittar en brittiskinspirerad skjorta som provas, passar och köps. Vi gör varuhuset grundligt, men då vi ska lämna detsamma öser regnet ner så vi tar något varv till, besöker toaletterna, hittar ett par väldigt kinky kalsonger som jag inte köper för att det inte finns någon prislapp på och ingen verkar veta priset. Så den överraskningen gick hustrun miste om.

Så vidare till nästa varuhus och jag, som trots allt är intresserad av kläder, suckar över den överdrivna produktionen och alltings tillgänglighet. Vi kommer inte bara äta oss till döds, vi kommer även att konsumera oss till det som vi egentligen inte behöver. Ett sinnessjukt överflöd.

Klockan går och vi tar oss tillbaka till hotellet, sniker åt oss en liten rast, vila innan P dy kommer. L är sugen på att få något grillat, så jag har tittat ut St Georg Steakhous ett stenkast från hotellet. Vi går dit, får ett bord som om vi inte förtjänade något bättre i den snudd på tomma lokalen. Vi nöjer oss, beställer och får helt okej mat. Men efterrättens bär bjuder på ett ruttet bär, som jag upptäcker för sent och som redan hunnit slinka ned innan jag hann hejda det.

IMG_5138

Efterrätt med ruttet bär. Men vilket…? Foto: KAI MARTIN

Jag tar notan och vi spatserar iväg de få hundra meterna till Hauptbahhof där S-bahn ska ta oss till arenan. Nu kan vi vägen och allt går geschwint, förutom att det den här gången blir utan ölpauser, vilket inte hindrar herrarna från kisspauser som om de tidigare druckits öl.

IMG_5144

På väg. Foto: KAI MARTIN

Inne i arenan blir vi porträtterad (se nedan) och en av de två från tyska avisen NDR (eller är det en radiokanal…?) visade sig vara en ung norska. Lite hastigt snack med henne innan hennes nästa uppdrag.

IMG_5167

Trio på Hall & Oates. Foto: NDR

Väl på plats bjöds vi på en konsert om vilken ni kan läsa om här.

På vägen tillbaka väljer vi att åka skyttelbussarna hamnar nära två kvinnor som genast får vår uppmärksamhet, något som inte blir mindre att den ena säger ”Hej, hej!” till L då vi går av och vi förvandlas snabbt till 17 år och fnissiga.

På tåget in till Haubtbahnhof ser vi till att sitta nära dem och ser först den ena gå av och därefter den andra, för att aldrig mer mötas igen – oss alltså.

IMG_5161

Efterkonsertöl. Foto: KAI MARTIN

Vi tröstar oss med en öl på ett ställe som P dy sett ut tidigare under dagen. Servicen är väl så där och vi är tre trötta herrar, som kroknar i samma takt som ölen sjunker i glasen. Det är ju en dag i morgon också. Och P dy har en plan.

Auf wiedersehen

Tisdag morgon. Allt är packat och klart. Vi mumsar i oss vår sista frukost. Ställer bagaget i utrymmet som hotellet beredvilligt tillhandahåller till vår avfärd. Så ger vi oss åter ut på äventyr. Ned mot hamnen. Ned mot Elbe, det väldiga flödet av vatten som rinner ut 16 mil väster om Hamburg.

P dy har bestämt, ett lovvärt initiativ, att vi ska åka kommunalt på älven. Det har han sett ut. Och, ja, det finns ungefär som Älvsnabben i Hamburg. Vädret är fint, så varför inte. Vi tar U-bahn, kommer rätt och frågar oss så småningom vart vi ska ta oss för Elbeturen.

Elbesightseeing. Foto: KAI MARTIN

Vi är inte ensamma om idén, men båt 62 tar oss Landungsbrücken–Finkenwerder tur- och retur. Det blir en utmärkt sightseeing förbi varv, containerfartyg, Altonaer fiskmarknad, flådiga villor, hamnbyggnader, fiskerikontor, stränder, lekande barn, vaktande äldre och ett liv och ett kiv på Elbe med dess flitiga fartygstrafik.

Det tar sin tjusiga tid, men det gör inget. Efter att ha suttit och kurat på nedre däck går jag på återresa upp. Känner att i medvinden är det varmt och skönt, kallar upp de andra och vi defilerar tillbaka varifrån vi kom.

Nära där vi klev av (och på) finns ett öppet ställe för öl och korv, varför missa den chansen och älven suger.

Jag vill gå till Alter Elbetunnel, en tunnel som byggdes i 1900-talets inledande år och som binder samman den norra älvstranden med den södra, där varvsindustrin ligger. Den har farit illa genom årens lopp, tog stryk av kriget, men är nu i en ansenlig renoveringsfas.

Det är en fascinerande promenad nedåt i de nära 500 meterna i två parallella tunnelrören.

Mina kompanjoner rynkar på näsan åt mitt förslag, men följde plikttroget med och fick sig en upplevelse.

IMG_5220

På Elbes södra strand. Foto: NÅGON TYSK HERRE

IMG_5208

En tunnel och dess hissystem med passagerare. Foto: KAI MARTIN

Vi promenerar tillbaka längs kajen, ser marknader sättas upp och tar in på ett kafé för kaffe och bakelse enär sjön suger fortfarande.

IMG_5212

Fikafest. Foto: KAI MARTIN

Så in mot centrum. Mot rådhusplatsen och vi närmar oss slutet på vår resa. Jag hittar slutligen butiken med de mycket små och väldigt stora skorna, men inte något som verkar passa sonen. Det får bli en annan gång. Hamburg ligger kvar.

IMG_5214

Anrik plats med turistvarning. Foto: KAI MARTIN

Vi lämnar de stackars frysande hororna i kvarteren kring Hauptbahnhof, tar vårt gepäck och säger Auf wiedersehen, tar tåget ut mot flygplatsen, äter lite mat, dricker lite öl eller lite vin och tar sikte mot vårt hemman.

 

Hälsningar från Hamburg 2

Söndag är stängd dag. Åtminstone beträffande butikerna. Men det finns förstås annat att göra. Som Reeperbahn.

Å, nej, inte på det viset. Slå genast av fördomarna.

Men vi inleder med marknad, eller gatufestival, som P dy googlat fram.

IMG_5044

DM-varuhuset på Fanny-Mendelssohn-Platz har inte Tysklands vackraste arkitektur.

Foto: KAI MARTIN

Efter frukost, vår första och en alldeles utmärkt sådan, beger vi oss iväg efter morgontoaletten. Det blev U2, nej inte bandet, till Osterstrasse och Fanny-Mendelssohn-Platz för att upptäcka att det knappast var någon hip ungdomsfestival med trancemusik utan en traditionell marknad med loppisinslag på någon kilometer. Vi skrotade omkring där i vårsolens bleka sken under en fläckvis blå himmel med mörka inslag till moln som hotade. Ett band drog igång, i vår ålder, och naturligtvis med ”Twist and shout” i långsamt tempo. Vi provade kläder, men utan entusiasm och när någon droppe strök mot P dy:s kind beordrades vi in till Mr Baker i hörnet Hellkamp och Osterstrasse för en kaffe och en kaka. En stunds kontemplation innan nästa destination skissades fram via P dy:s app och snart gick vi Hellkamp ner, genade över Apostelkircheplatsen och gick via Armbruststrasse ned till Kieler Strasse där en buss skulle ta oss ned till Reeperbahn.

Hamburgkortet tjänade väl för transporterna, men under vår resa bjöds det inte något tillfälle att visa upp vårt färdbevis. Nå, vi hade ju betalt för oss och resan tog oss i sakta mak på den breda vägen ned mot hörnet Königstrasse och Reeperbahn.

Det var nu tidig middag, men synden sover aldrig. Neonskyltarna kämpade mot solen, sexbutikerna visar att öppenheten har sitt pris, men uppenbarligen lönar det sig. Vi hamnar på Beatles-Platz och det är ju syftet med vårt besök; en guidad tur i beatlarnas fotspår under åren mellan 1960 och 1962, en tid som kom att prägla bandet stort.

Men det är tid kvar innan vi ska möta vår guide, så vi strosar omkring. Jag försöker dra mig till minnes mitt senaste besök på gatan, när jag följt Hardcore Superstar från Göteborg till deras första spelning i Berlin och vidare till Hamburg där jag tog farväl för att ta flyget hem och killarna gjorde sig beredda för en klubbspelning någon trappa ned på den beryktade gatan. Jag vet att vi gick fram till det röda planket in till Herbertstrasse, gatan där de prostituerade står bakom fönster och erbjuder sig för hågade, att foto togs där och att vi sedan häpna gick förbi detta sorgliga galleri. Men vilken klubb bandet spelade på, minns jag inte och jag letar ivrigt i minnet medan vi går gatan upp och ned för att slutligen stanna för en öl på Hans-Albers-Platz. De öppnad ölhaken är redan frekventerade av engelsmän, som älskar att dominera som de alltid älskat att dominera. En och annan svensexa passerar revy och antingen är den blivande brudgummen utklädd till kvinna eller också till baby.

IMG_5051

Bästa pizzan i Hamburg. Foto: KAI MARTIN

Vi sitter ute och studerar skådespelen, suckar vuxet och inser att vi kanske skulle passa på att äta något innan guidningen börjar. Bakom vår rygg finns en pizzeria och vi tänker ”varför inte?”, går de tjugo meterna dit och är ensamma i lokalen, slår oss ned och får vår menyer av en kvinna som kunde ha varit Marit Poulsens storsyster. Vi inleder med öl, ser hur en av pizzabagarna kånkar upp vedträn och inser att, ah, här vankas vedugnseldad pizza. L och jag beställer Napolitana, P dy Salami och en sak är säker, Pizzeria Alt Hamburg kan sina saker. L smackar högljutt och säger att det är förmodligen en av de godaste pizzor han har ätit. Jag är böjd att instämma. Lagom storlek, sprödgräddad, tunn botten och perfekt balans mellan ingredienserna. Vi är tre nöjda gringos som är redo för lite förkovran gällande Beatles, även om vi har en stund kvar till vi ska samlas.

IMG_5055

Café Liebling. Pre-guide-fika. Foto: KAI MARTIN

Det blir en promenad över gatan och till Café Liebling, hörnet Seilerstrasse och Detlev-Bremer-Strasse, för en kaffe och cognac, där valet blir italienska Vecchia Romagna, som faller oss alla på läppen och som serveras i lätt värmda glas. Det är perfekt, för utanför blåser det kyliga vindar och vi behöver värma oss innan promenadäventyret.

Vi knallar Seilerstrasse och ut på mot vår mål på Grosse Freiheit där vi ska träffa guiden. L tittar storögt mot ett skeende på parallellgatan Schmuckstrasse, som tydligen är en bordell där en kund just vinkas av från kvinnan som betjänat hans nöd.

Vid hörnet Schmuckstrasse och Grosse Freiheit ligger Keiserkeller, som ju var ett av ställena där Beatles spelade. Utanför står nightriders med släp och på affischen skvallras om österrikiskan Christine Stürmer, en utsåld tillställning där köerna redan bildas.

IMG_5062

Klassiska mark. Foto: KAI MARTIN

Så där blir vi inte insläppta. Men guidningen är mittemot på Grosse Freiheit, där en gång Star Club låg och som var stället där Hamburgeräventyret skedde mellan 13 april och 31 maj 1962, där också en inspelning gjordes som släpptes som ”Live at the Star Club: 1962” 1977. Vi står på en gård där spelstället en gång fanns och här finns också en av få minnen från Beatles närvaro.

Lite längre ned på Grosse Freiheit ligger Indra, där Beatles gjorde sin första av mängder av spelningar mellan 1960 och 1962. Mellan 17 augusti och 3 oktober gjorde bandet 48 framträdande på klubben. (Lite mer info här.) Men engagemangen i Hamburg fortsatte på Keiserkeller fram till och den 28 november.

Vår tyske guide är född 1948, stoltserar med att ha bott runt hörnet och att han har John Lennons autograf. Men att som ung grabb inse vad som väntar är naturligtvis omöjligt. Men han lyckades i alla fall se bandet 1966.

Han tar oss ut från nöjesgatan och visar stenarna som markerar gränsen mellan Altona och Hamburg, som också tjänar som en markering mellan Danmark och Hamburg innan vårat närmsta grannland förlorade Schleswig-Holstein 1864 i uppgörelsen efter det tysk-danska kriget.

IMG_5122 Klassisk port. Foto: PRIVAT

Vi knallar mot Wohlwillstrasse 22 som är helig Lennonmark. In på gården via Jäger passage finns porten där John Lennons stilfullt poserade när Jürgen Vollmer tog den klassiska bilden som sedan blev omslaget till Lennons album ”Rock’n’roll” 15 år senare.

Guiden säger att han inte får gå med oss in, för då blir han och vi bortkörda. Men som privatpersoner kan vi gå in och det är klart att det höjer spänningen en smula. Bortsett från en strykrädd hund och en man i kulisserna är det ingen som noterar vår närvaro och vi kan alla hänga i dörröppning som John Lennon i 60-talets begynnelse.

Klara med vårt värv fortsätter vandringen i Beatles fotspår. Små nedslag vid platser som andas historia, men som ingen vårdar mer än den luggslitne guide som visar oss runt.

IMG_5092

Stu Suttcliffe väntar. Foto: KAI MARTIN

Vi hamnar så småningom åter på Beatles-Platz, som är öde och folktom trots tidig eftermiddag. Han visar en bild om hur platsen är gjord som en LP och kikar man ner i marken finns Beatleslåttitlar som albumspår.

I hörnet vid platsen och Grosse-Freiheit berättar också guiden om att omslagsbilden till Jerry Williams & Violents togs här. Han leder oss vidare till Reeperbahn 136 där Top Club låg, som också, högst upp under taket, tjänade som bostad för Beatles.

IMG_5076

Spår av ett band. Foto: KAI MARTIN

Snett emot ligger polisstationen som huserade Paul McCartney och Stu Suttcliffe efter den beryktade branden 29 november 1960 med en kondom vid deras tillfälliga bostad i Bambi-Filmkunsttheater. Bara dagarna innan hade George Harrison, som minderårig, skickats hem till Liverpool. Efter arresteringen följde McCartneys och Sutcliffes utvisning till hemlandet.

Där lämnar vi guiden, betalar och tackar för den inte alltid helt begripliga engelsktyskan hade meddelade sig med. Han, å sin sida, begrep inte alltid vår engelska; om det berodde på lomhördhet eller språkliga förbistringar fick vi aldrig veta. Men mitt skämt, då han nämner hur Beatles spelade sex dagar på raken, sex–åtta timmar i sträck, med att jag trodde det jobbade ”eight days a week” möttes av tystnad. Tycker fortfarande att jag fick till det där.

IMG_5104

Öl mot öl. Foto: KAI MARTIN

Vi bestämmer oss för att ta igen oss efter denna cirka en och en halv timmes vandring. Vad passar då inte bättre än att återvända till trivsamma Cafe Liebling för en öl. En för mig, en för P dy. L ville förstås fortsätta med sin Vecchia Romagna, som dubblerades, och som till både hans och servitrisens förtjusning nu kunde serveras i cognacskupor (värmda, förstås).

– Precis efter att ni lämnade kom de, säger hon förtjust.

Vi tar vår stund på jorden där, pratar strunt, pratar allvar och låten tiden gå innan rastlösheten sätter in. Beatlesgudien har ur sin bildsamling visat ett foto på Stu Suttcliffe som Astrid Kircheer tagit som jag inte kan påminna mig om att jag har sett tidigare. Han nämner Krameratstuben och eftersom det, enligt kartan, ligger på vägen mot vårt hotell en längre promenad bort blir det vårt mål.

P dy tar täten med appen som guide i mobilen och vi avverkar märkliga, men händelserika vägar när vi försöker gå fågelvägen. När vi slutligen finner stället, en restaurang i en l-formad gränd med anor får vi inte riktigt ihop det och vi väljer också att hoppa ett vidare stopp där för att vandra vidare på Hamburgs gator.

Med en stad som varit hårt ansatt av de allierades bombattacker i, framför allt, slutet av kriget är det en vandring mellan plågad stadshistorik (som kyrkan Mahnmal St Nikolai), hastig uppbyggnad för att fylla hålen, ny, modern arkitektur och klassiska byggnader räddade från ruinens brant.

IMG_5114

Sargat minne. Foto: KAI MARTIN

Väg in mot centrum Hopfenmark där just St Nikolais ruinter står svarta, som ett minne över något att aldrig glömma. Vi tar oss upp mot Mönckebergstrasse som vardagar har en pulserande puls i kommersialismens hets, men nu söndag ligger lugn. Vi börjar känna hunger, åtminstone två av oss, och när jag ser Valpiano vid hörnet Lilienstrasse och Kurze Mühren, föreslår jag gänget att gå in. Det blir så. P dy och jag beställer mat, L tar plats och när väl allt är serverat sitter vi med våra brickor med mat och ett glas rött. Valpiano må vara en aningen bambalikt, men de gör god mat med fin känsla för smak och hur saker ska läggas upp.

Vi fastnar, dricker mer rödvin, L ser oss på cognac och livet är i stort sett fint och med berusningen blir alla vackra, framför allt kvinnorna som sitter några bord bort.

IMG_5116

Försvinnande gott. Foto: KAI MARTIN

Till slut är det dags att betala för sig och priset för min runda är inte högt. Tyskland är ett bra land att gå ut och äta och dricka.

Vi snirklar oss mot U-bahn för att ta oss hem, men fnittriga inser vi att vi egentligen är på den station som vi också ska gå av. Så är det med tunnelbanesystem. Det är mycket promenerande under jord.

Vägen hem till hotellet är med andra ord mycket kortare än vad vi tror.

Godnatt för den här gången.

 

Hälsningar från Hamburg

IMG_5222

Det är inte mer än 640 kilometer från Göteborg och en resa med bil och färja på cirka sju timmar. Men vi gjorde det enklare än så när vi far nach Hamburg.

Vi är ju en trio som åker, P dä, P dy och jag. Nu hade P dy hittat en konsert med Hall & Oates i Hamburg, en duo han suktat efter sedan tiden han upptäckte dem på 70-talet, men aldrig sett och då är det ju hög tid nu. Han fick med oss i planen och samtidigt införskaffades biljetter till matchen Hamburger Sportverein och Ingolstadt i tyska andraligan. En nätt maximerad helgtur var spikad och klar.

Men så fick P dä besked om att hans trilskande hjärta skulle fixas och med det var det no, no för öl, men kanske framför allt för flyg och om hjärtat skulle bråka vore det bra om han höll sig hemma. Så vi fick med någon knapp vecka ett varsel och en vakans. Men vi redde ut det och fixade en reserv genom L, som jag känner, men inte P dy.

Vi stod alltså startklara lördag morgon i ottan för avfärd Hamburg via flyget till Prag som lyfter från Landvetter och mellanlandar i Tysklands andra största stad.

Jag är en man med förtjusning för geografi och gladdes åt nedflygningen, hur jag kunde pricka ut Lygnern (lätt), Kungsbackafjorden (lika lätt) och sedan Fyn, Långeland och färden ned mot Hamburg.

Men sedan vi väl landat händer något som jag aldrig blir riktigt klok på. Jag vet att Hamburg i huvudsak vätter mot nord, det vill säga att staden mestadels är spridd i östlig, västlig och nordlig riktning och med andra ord ligger norr om Elbe. Men jag får liksom aldrig riktigt till kompassriktningen. Tur då att P dy är försedd med den app som guidade oss när P dä, P dy och jag var i London/Brighton i sent augusti i fjol. Den fungerade på tysk mark också, kan jag rapportera.

P dy har gjort ett grundligt jobb gällande inte bara konsert- och fotbollsbiljetter, där dessutom arenorna ligger alldeles bredvid varandra, utan också gällande boende.

Vi tar oss alltså efter landning mot Hauptbahnhof efter att ha skaffat ett Hamburgkort, som ger oss rabatt på vissa restauranger, muséer med mera samt dessutom kollektivtrafik under våra fyra dagars vistelse i staden. Praktiskt.

”Glöm inte legitimation när ni ska visa färdbeviset”, uppmanade kvinnan oss på turistkontoret på Flughafen Hamburg.

”Och vik absolut inte pappret där QR-koden finns!”

Ordning och reda med förmaningar från start var vad vi fick med oss, alltså.

Hamburgs väderleksrapporter hade lovat några plusgrader och växlande väder med risk för regn. Sköna maj välkommen var alltså som rastlösa och nyckfulla april. Men vi var klädda för nederbörd och kyla, reste lätt och blir det för kymigt finns alltid en ölhall att ta sin tillflykt till.

Vi kliver av vid Hauptbahnhof, orienterar oss de 500 meterna från stationen till hotellet på Steindamm, ställer in väskorna enär det är för tidigt att checka in och beger oss ut på stadens gator lätt vilsna.

Vi hamnar inte så långt. Frukosten intogs tidigt, så det fick också bli tidig lunch. Kvarteren kring stationen och hotellet är av turkisk prägel, men också hemvist för slitna drogmissbrukare och prostituerade, som sorgligt kantade vår väg i väntan på kunder.

Vi var förenade i våra obegriplighet över detta fenomen, som kallas världens äldsta yrke som ju inte är något annat än sorgligt och knappast en kvinnas fria val. Men oavsett vilket; vad får en man att söka sig dit…? Sexualitet? Huh! Totalt obegripligt.

En turk har maten klar i rejäla portioner där jag tar något långkok med ris, de andra något slags köttbullar i sås med ris till. Helt ok. Ingen öl. Vatten eller Coca-Cola.

Det tar sin tid att ta sig till arenan, Volkparkstadion, där IFK Göteborg höll hov nästan på dagen för 37 år sedan till Hamburger Sportvereins stora nesa. Jag var inte där, men satt framför teven och gjorde kullerbyttor av förtjusning.

Resan med S-bahn tog sin lilla tid, ringlande ut från Hauptbahnhof till Eidelstedt där vi på rekommendation gick av.

De två tyska madammerna och HSV-supportrarna vi frågade förklarade att det gick skyttelbuss från stationen innan – Stellingen – men att man från Eidelstedt fick använda benen.

Det blev i och för sig en modig promenad till arenan genom ett industriområde, men Schnackenburgallé kantades av ölställen som vi var snara att frekventera. Solen sken, det blåste kallt och snart skiftade vädret humör till en och annan störtskur. Men ölen var billig och vi var vid gott mod.

P dy hade gett oss förutsättningarna för matchen; HSV var till bara ett par matcher sedan klara för avancemang. Ingolstadt, å sin sida, på väg att åka ur. Men Hamburglaget hade fått problem det senaste och den här matchen var alltså betydelsefull för båda lagen inför en inte helt utsåld, men inte desto mindre imponerande arena med en kapacitet på cirka 60000, nyrenoverad 2000 samt värd vid VM 1974 och 2006.

Vi tar någon ytterligare öl innan match och L ordnar förstås, den spjuverna, var sin Jägermeister, som ju inte är god ens om man gillar den. I god form för matchen, alltså, och när regnet står som spön i backen hukar vi under den intilliggande arenans, Barclaycard arena, utskjutande tak, den hall där vi senare ska se Hall & Oates.

Dags att ställa sig i kö, men vi har snokat reda på att den entrén vi ska använda är lindrigt besökt, så inpasseringen går som smort. Vi får oss en rejäla promenad flera trappor upp innan vi kommer på plats, för min del rad 12, plats 9 i block 3 – högt upp.

IMG_4960

Fotbollsfågelvy. Foto: KAI MARTIN

HSV-supportrarna är fantastiska och sjunger in sitt lag med entusiasm. Men det står snart klart att spelarna inte motsvarar vare sig förväntningar eller krav. Spelet är krampaktigt och när jag går på toaletten efter cirka tio minuter gör motståndarna 0–1 till mina vänners stora förtjusningen, eftersom jag missar händelsen. Spelet blir inte bättre för hemmalaget, som gör en formidabel uppvisning i hur fullkomligt stentrist fotboll kan vara som sport.

HSV gör inte någon supporter glad, men vi börjar skratta åt lagets uselhet att spela. Ingolstadt kontrar in 2–0 i 68 minuten, gör sedan 3–0 i den 72, då jag också är på toa. På slutet buas det friskt, men jublas när motståndarna slår sina passningar och nära nog gör 4–0. Så kan också en förnedring hanteras och vi pratar om att det förmodligen, till stora delar, är samma spelare som mötte IFK Göteborg den där majdagen 1982 och som straff för förlusten likt fotbollens helvete tvingats att fortsätta spela, som straff.

Nå, inget som inte lite öl kan skölja bort och trösta. Supportrarna har häcklat sitt lag, som tingats ut av tränaren att möta fansen ansikte mot ansikte. Men väl utanför arenan pumpar eurotechnon i samklang med att ölen pumpas ur sina kranar till skummande pilsner för de hågade.

Vi hoppar det, går till S-bahn för färd in mot centrum och, med ålderns rätt, en stunds rast vila.

IMG_4978

Rockfarbror utanför rockklubb. Foto: P-O STRÖM

Kvällen väntar, hungern pockar. P dy, som är en mästare på att söka upp möjligheter och täta till luckor har snokat reda på en spelning med New York-bandet Charly Bliss med Berlinerbandet Kann Karate som uppvärmare på klubben Hafenklange nere vid Grosser Elbstrasse precis nere vid älven. P dy försöker köpa biljetter via nätet, men det slutar med att vi chansar, tar på oss rock’n’rollsviderna och -skorna, sätter oss på ett S-bahn mot Königstrasse och sedan promenad ned mot Elbe.

IMG_4974

Vy över Elbe. Foto: KAI MARTIN

Vi är där strax innan öppningsdags, tar in den väldiga älven med dess imponerande båttrafik, containerhantering och varvsverksamhet. Men så är Hamburg ju en betydande hamnstad i Europa, trots att den ligger sina modiga 16 mil från Nordsjön.

Klubben öppnar, vi försäkrar oss om våra biljetter, som kostar mer på plats än om vi hade handlat dem på nätet, och inser att vi har tid att gå och äta, detta nödvändiga goda.

Vi hamnar på Eier Carl, med anor över hundra år tillbaka i tiden och med rustik tysk inramning och tillika kost bara ett smörgåskast från Elbe. P dy och jag beställer in pannbiff med stek ägg och stekt potatis. Hustruns danska variant är godare. Men det här är gott nog.

L tar en schnitzel som är större än stor och till den panerade rätten pommes frites. Öl förstås. L mäktar inte med och P dy och jag får städa undan hans tallrik för att rädda honom från den fullkomliga skammen att bara ha naggat schnitzeln i kanten. Men vad gör man inte för sina vänner.

IMG_4981

Essen muss man. Foto: KAI MARTIN

Vi går tillbaka, får se ett taggat Kann Karate, som betecknas som indierock eller postpunk, som på tyska eggar den glest besökta rockklubbens publik med den äran.

Kolla in bandet här!

Nu är ju inte stället stormande stort, så allt löper väl ut och, åtminstone, gruppens trummis imponerar på mig med fantasifullt spel och inte bara rytmhållande. Och en sångare som välter över kanten i sitt yviga scenspel är alltid underhållande.

Med väl Charly Bliss på scen är det också tätare i salongen. Helt klädda i vitt med förtjusande och energistinna sångerskan Eva Hendricks på väldigt ljus sång. Det som inte riktigt fallit mig på läppen i den snabba scanningen av bandets musik på platta faller mer väl ut på scen. Gruppen förenar något slags grunge med pop, en märklig, men tydligen ändå görlig musikalisk ekvation.

Bandet håller sig på en gig inom knappt en timme och kommer inledningsvis inte ut för extranummer. Dj:n börjar till och med spela musik i gott och väl en låt innan gruppen nödbedda kommer in för ytterligare två låtar.

bliss

Ös från New York. Foto: P-O STRÖM

Självklart speglar vi deras prestation i Beatles Hamburgkarriär med sex till åtta timmar på scen sex dagar i veckan det tidiga 60-talet.

Vi har under spelning inmundigat ytterligare öl och P dy väntar in försäljning av merch för att handla Charly Bliss musik, där det senaste låter så här.

Hamburgnatten har kommit med kvällen som förspel. Trots eftermiddagsluren är gubbtrion trötta, vi söker oss upp mot Königstrasse för hemtransport och bums i säng.

Dag ett är slut. Vi med.

 

Island förför och tjusar

Uppdraget var enkelt, men inte utan äventyr. E skulle fylla 60. Via hans hustru S skulle han överraskas. Allt har var arrangerat redan i höstas. För våra vänner, som jag lärde känna för 25 år sedan, bor i Hafnarfjörður, strax söder om Reykjavik. Z och jag åker via Köpenhamn och ett regnigt och snögloppet Göteborg och kommer fram till ett gråmulet, men välkomnande Keflavik där S möter oss.

På väg. Foto: KAI MARTIN

Redan på vägen in avslöjar S en överraskning för mig, för oss; hon har bokat in en guidad tur på Nationalteatern i Reykjavik. Den där min farfar, teknisk chef på Dramaten, har varit verksam.

Men först surprisen. Vi har varit uppe länge, haft blott några få timmars sömn och får någon timmes vila väl installerade i vännernas fantastiska hus. Det gör susen och då E kommer hem vid tretiden från sitt arbete står vi där som extra presenter och en överraskning som biter. Gäster kom, gäster går, men vi består och ska göra en fin, knapp vecka i vännernas sällskap.

Vänner. En fortfarande chockad 60-åring med surpriserna.

Foto: ZEBA PEDERSEN LÖWEN-ÅBERG/KAI MARTIN

Onsdag blir till torsdag och Reykjavik väntar. Besöker på teatern är satt till klockan tio och vi ska vara där i god tid. Jag har minnen från att min farfar var i Reykjavik för arbete där i slutet på 60-talet. Mannen som guidar oss har jobbat där sedan 1969, men minns – kanske av förklarliga skäl – inte min farfar, men bjuder oss på en svindlande tur genom teaterns alla environger, från källare, verkstäder, genom dess fem scener, loger, kostymförråd, dockverkstäder, genom sömmerskornas arbete med kläder, perukatteljén, VD:ns rum (hälsar på honom) och upp till taket med utsikt över hela den isländska huvudstaden.

Rundvandring. Foto: ZEBA PEDERSEN LÖWEN-ÅBERG/KAI MARTIN

Fascinerande i allt och i två timmar som vi åt av glupskt intresse. Senare skulle S googla fram uppgifter om att min farfar var med redan 1947, då teatern var på väg att färdigställas. Mitt klena minne säger att han jobbade med den vridscen som fortfarande är i bruk, men jag får rådfråga min faster om just detta.

Kul kulturvandring. Foto: ZEBA PEDERSEN LÖWEN-ÅBERG/KAI MARTIN

Vädret har klarnat, himlen är fläckvis blå, kylan moderat och frisk. Utanför staden reser sig de mäktiga bergen, snöklädda, men inte i Reykjavik är gatorna torra och rena.

Vi säger farväl till teaterns värld och kliver in i den kommersiella marknaden. Jag kommer ut med ett par gula manchesterbyxor från en butik som gärna säljer dyrt och exklusivt, bland annat Vivienne Westwood, men byxorna jag inhandlar håller ett helt ok pris. Vi försvinner också ned i källaren på något slags köpcentrum för en exklusiv herrbutik som lockar, men det blir titta, röra, beundra, tjusas, men inte handla.

Vi är sugna, åker upp mot Hallgrimskirkja, Reykjaviks ståtliga katedral som tronar på höjden. Den byggnad som har samma arkitekt, Guðjón Samúelsson, som teatern och som har sin historia. Han ville att teatern skulle ligga där kyrkan nu ligger. Men fick nej. Han jobbade intensivt med sin teater och dog bara dagen efter invigningen 1950.

Med utsikt mot kyrkan slår vi oss ned på Rok, en restaurang som bjuder på både vacker och smaklig spis.

Smaklig spis på Rok. Foto: ZEBA PEDERSEN LÖWEN-ÅBERG/KAI MARTIN

Därefter väntar med sightseeing med mer överraskningar där S och E tar oss till punkmuseet, som i all sin enkelhet är genialt. Punken kom till Island ungefär som till Sverige, en smula sent, men var inte desto mindre tongivande. I en tidigare, centralt belägen, herrtoalett ligger nu Pönksafn Ísland, eller The icelandic punk museum  på Bankastæti. En trapp ner öppnar sig en historisk värld. I pissoaren och toabåsen är artiklar och bilder från den isländska punkvågen tapetserade. Björk, förstås, men också Kukl, Þeyr med flera.

Vi promenerar vidare på Reykjaviks gator, smyger in på någon second hand, men smyger lika snabbt ut. Hem till Hafnarfjörður för att rasta hunden, en charmig blandrasjycke. Det blir en promenad i den fascinerande terrängen en bit söder om staden. Det blir en timme i ett väder och med en utsikt som förför. Det oändliga isländska landskapet är ändligt och föränderligt, ständigt hotat av jordbävningar och rastlösa vulkaner, i en brutal skönhet som jag aldrig får nog om.

Sagolik natur. Foto: ZEBA PEDERSEN LÖWEN-ÅBERG/KAI MARTIN

Nyrastade åker vi hem för badtunnan, som E har iordningställt sedan något år tillbaka. Det är ljuvligt att kliva i det heta vattnet med den kalla luften som biter i kroppen innan doppet. Avslappning mega grande innan E slår på grillen för det mest välsmakande lamm som står att finna. Han kan det där. Vi njuter av varandras sällskap, men gör kvällen kort. Fredag morgon ska vi stå tidigt opp för avresa mot nordkusten och Akureyri, en nätt färd på cirka fem timmar om så ”bara” 35 mil.

IMG_4161

Renade och rastade. Foto: ZEBA PEDERSEN LÖWEN-ÅBERG

S har varit orolig för resan. Vädret har varit lite mer ruggigt och snöbehängt oroligt än det vi har nu och kanske skulle det inte alls gå att åka. Men vi får en enastående vacker resa i deras fyrhjulsdrivna monster till Ford. E kör tryggt och färden kantas av det ena sceneriet vackrare än det andra. Jag sitter med kartboken i handen, följer sida efter sida med de märkliga, isländska ortsnamnen, älvar, berg, orter, gårdar, som kantar Þjóðvegur, det vill säga riksväg 1, som löper runt hela Island. Vi gör ett stopp Blönduós för mat, en god laxsoppa med bröd, tog tidigare ett för fika vid Staðarskáli mitt ute i ingenstans och får oss en flotyrboll kallad kärlekspung till kaffet. Ja, varför inte? Äter man fårtestiklar, så kan man väl äta kärlekspung…

Färdkost och -vy. Ett bett på en kärlekspung, god soppar och utsikt. Foto: KAI MARTIN

I mars har dagarna sträckt ut. Det är ljus när vi kommer till Akureyri och vi hittar lägenheten som vi ska låna/hyra via banken som S jobbar på. Centralt belägen med fin utsikt över både staden och den långa fjordens innersta väsen. Vi installerar oss. Bergen reser sig väldiga runt om och snart kommer mörkret. Men vi hinner ta en tur till huset där det är jul året om. Jólagarðurinn saknar inget gällande julting, oavsett om det är isländsk eller för all del svensk jul. Huset dignar från entrén ned i den spatiösa källaren: jul, jul, jul. Bredvid ligger en heminredningsbutik, som drar nytta av julen utan att tillhöra den.

Julstämning i mars. Foto: ZEBA PEDERSEN LÖWEN-ÅBERG

Skymningen kommer i sakta mak. Vi har tagit oss tillbaka till Akureyri och promenerar runt. Vi tar en fika på ett kafé och jag passar på att ta ett toabesök, hör nere i källaren hur någon soundcheckar, checkar vilken artist det är och då jag meddelar våra isländska vänner att det är Mugison, blir de eld och lågor. Han är en stor, men annorlunda artist med bred repertoar och ett tänk som definitivt är alternativt. Exempelvis bjöd han på en gratiskonsert i Reykjaviks fina konserthall Harpa. Nu är han på turné och vi finner snart ut att de två konserterna i Akureyri är utsålda, men S tar inte ett nej för ett nej och vi blir rekommenderade att komma vid tio, så kanske vi får en chans.

Rum med fallande utsikt. Foto: KAI MARTIN

Vi promenerar ut den den allt kallare kvällen. Z och jag gläds åt våra Tensonjackor, nyss införskaffade, replicas på klassiska Himalaya från 1971 som använts både uppe på världens högsta berg och på oceaniska segeltävlingar. Fungerar utmärkt även en isländsk marskväll med temperatur ned mot minus 14.

Två profiler. Islandskyrkor, den i Akureyri och den i Reykjavik. Foto: KAI MARTIN

Vi tar alla stegen upp mot Akureyris domkyrka, som ligger med vidsträckt utsikt och andas den friska luften, syresätter de hårt ansatta lungorna (jag sprang uppför) och går hem för att kort break inför kvällen egentliga mål, en måltid på Rub 23, en restaurang som är lite eljest med sin kombination av japanskt och isländskt med lite italienskt. Maten är ljuvlig, halstrad maki annorlunda med smakrik, kött som gifter sig i munnen och till det vin. Tiden rinner iväg med drycken som löper genom halsen. Livet är ljuvt. Vi tittar på klockan. Hon är tio i elva.

Smaklig middagsspis. Foto: KAI MARTIN

Chansen att se Mugison har krympt till alls inget. Vi går lite slokörade förbi, ser människor röka utanför Götubarinn, där han spelar. Inser att det är paus. E skakar på huvudet. Är det fullt så är det fullt. Vi går dröjande iväg, men inser att S fattas. Plötsligt ser vi hennes hand vifta med en gest ”Kom! Kom! Kom!”.

Rockös och glädje. Foto: KAI MARTIN

Jo, hon hade lyckats snacka oss in och se, det blev en musikalisk upplevelse som ingen av oss ångrar. Mugison har ett band som är tajt och spelglatt, trummisen spelar verkligen trummor och har till det en mimik som är gymnastisk och en tunga längre än Gene Simmons. Bandet, förutom trummisen, består av gitarr, barytonsax och bas plus då Mugison på en akustisk gitarr som han troligtvis fick som ung pojk, men som han sedan vägrat släppa greppet om. Den är ihoptejpad och -limmad, med effektpedaler blir den ett rytande eller ett taktfast ackompanjemang. Hans musik är, då den är som vildast, som hämtad från Nick Caves eller Tom Waits källare, men är sin egen nog. Han blandar isländska med engelska, är en stark personlighet som plötsligt står någon meter ifrån oss för att spela dragspel till snabbt startad allsång.

Lyssna på honom här.

Vi lämnar efter en extatisk afton för konjak och samtal, däckar halv två efter en lång, lång dag.

Lördag morgon går långsamt, men vi har dagen klar för oss. S har bokat bad i öl, det gör några mil norr om Akureyri i Árskógssandur, en bit innan Dalvik. Där har Bruggsmidjan Kaldi bryggt öl ett tag, men också inrättat ett spa med möjlighet att bada i restprodukter från ölproduktionen, dricka öl samtidigt och ha det allmänt gott. Vi gjorde lite mer än så och kom dit tidigt för att hinna med en omgång i badtunnan i det bländandet vädret med utsikt över Hrísey, ön i Eylafjöður. Känslan av de kyliga vindarna, den skariga snön som Z och jag knäcker med våra kroppar och det varma vattnet i badtunnan är exempellöst och ljuvligt. Ölbadet sker parvis. Z och jag för sig, E och S för sig. Vi tar en glas öl, njuter våra 25 minuter innan vi leds upp på vinden för en halvtimme av fullständig avkoppling, som till slut blir för mycket för min rastlösa kropp. Upp och ned, ombyte och ut i den klara luften med ett väder som till och med överraskar islänningarna. Ovädret finns runt hörnet, men når oss aldrig. Så kan det vara och naturligtvis ackompanjerar det väl S:s välregisserade tur för oss.

Iskall och varm njutning. Foto: ZEBA PEDERSEN LÖWEN-ÅBERG/KAI MARTIN

Vi åker in mot Akureyri, åker förbi Skautahöllin, länge Islands enda ishall och landets vagga för den ishockey som spelas. Jag får mig lite ishallskänsla, känner på några reliker till målvaktsbenskydd, ser två grabbar som skottränar samtidigt som ett damlag värmer upp vid sidan av isen. På väggarna memorabilia med bilder från den isländska ishockeyhistorian, från spel på fjorden med låg sarg och entusiasm till hallen som haft det lokala laget SA Vikingar (startade 1937) som gäster sedan den byggdes (minnet säger att jag hörde 20 år sedan, men jag tror den är äldre). Det är en fin arena, lite som ett mindre Frölundaborg.

Möte med is och kollegor. Foto: ZEBA PEDERSEN LÖWEN-ÅBERG/KAI MARTIN

Det kurrar i magen och vi stannar vi macken som ligger där den nybygga vallen eller bron leder över fjorden och äter en annorlunda korv med bröd med extra allt.

IMG_4159

Kvicklunch. Foto: KAI MARTIN

Vi fortsätter upp mot den isländska alpvärlden och skidområdet för de som gillar att åka utför. Det är en brant stigande färd på vindlande vägar för att komma dit, men väl på plats bjuder Hliðarfjall på en vidunderlig utsikt. Liftarna är på väg att stänga och vi har inte tid att hyra utrustning, det blir lite poserande i våra Tensonställ innan färden går nedför. Middag väntar. E har nosat reda på en grill på balkongen och bjuder så småningom på grillfest med fisk och havskräftstjärtar. Gott, smakrikt och bortskämda glufsar vi oss och dricker champagne till. Men som om gårdagens övningar tagit hårt, det hade de, kryper vi till kojs tidigt för att vakna tidigt och förbereda för avfärd.

Fjällklädda. Foto: ZEBA PEDERSEN LÖWEN-ÅBERG/KAI MARTIN

Söndagsmorgonen ägnas åt hastig frukost, packning och städning. Sedan avfärd. Vädret tjusar vår färd tillbaka till Reykjavik, vi gör ett stopp på vägen (åter vid Staðarskáli) och äter lammlägg, en rejäl portion. Isländska vägkrogar har satt en ära i att bjuda på isländsk mat för den som önskar alternativ till snabbmaten. Utmärkt.

IMG_4289

Vacker utsikt i vacker tröja. Foto: KAI MARTIN

Z vill ta bilder i sin nya islandströja som S stickat och gett. Vi får göra många försök utan att hon blir riktigt nöjd. Men så småningom kommer vi till Reykjavik för lite ärenden, stannar sedan till i köpcentrumet Kringlan för köp av strumpor till islänningarnas version av mustaschkampen eller movember. Jag kikar också in på Next och kommer ut med två skjortor.

Vi är möra efter resan, äter en carbonara i vännernas hus, dricker det goda vattnet till, kallt och friskt, för att sedan ta en promenad down town Hafnarfjörður när solen sänker sig över hamnen.

IMG_4300

Solen tar farväl. Foto: ZEBA PEDERSEN LÖWEN-ÅBERG

Vår resa har kommit till vägs ände. Dagen efter tar vi farväl, får skjuts till Keflavik och kveðjum Island vi ses snart igen. Snön kommer med vinden, vi lyfter utan bekymmer. Väl hemma får vi beskedet. Stormen har svept över Hafnarfjörður med 28 sekundmeter.

IMG_4302IMG_4303

Tack och adjö. Foto: KAI MARTIN

Vardagen i vinterlandskapet

Jag har tagit en lång morgon. Ätit min frukost, som vore det helg – te, två ostmackor av stenåldersbröd från en av höstens resor till Danmark (de bakar bättre bröd där), yoghurt med frukt och müsli och två ägg. Läste tidningen. Plockat undan, diskat och insett att komposten bör tömmas. Går ner i källaren, får skotta mig uppför trappan ut till trädgården, tar med mig de verktyg jag behöver. För hushållskomposten inne blir till jord ut i den slitna, men fungerande Jurakomposten, ett slags tombola som förbränner utom när kylan slår till. Som nu. Det är stilla ute. Alldeles tyst. Trots att trafikleden smiter utanför kvarteret och staden omsluter från alla håll. Snön ligger kall, vacker, vit och skaren är skör när mina stövlar bryter den.

img_3628

Brustit. En gammal stol tjänar inte bra som klivpall. Foto: KAI MARTIN

Jurakomposten är frusen, luckan kärvar; jag vet det, det är så det är. Så därför lite verktyg för att separera den isade fukten, som fungerar som ett starkt limm när det är minusgrader. Jag håller på med tålamod, får använda en hink för att balansera komposten, som i sin frusenhet inte är balanserad – tombolan vill snurra runt i fel läge – och sätter den som stopp för att kunna få upp luckan. Det går till slut. Sakta bryter jag upp den och konstaterar att ena sidans kompost är till is, permafrost; den andra är tom och ska nu börja fyllas till sommaren är det mull till gagn för växtligheten.

Julens hyacinter slänger jag på trädgårdskomposten, bleka i färg och med torra lökar vilar de nu ovanför vintertäcket i väntan på att förmultna och bli en del av livets cirkel.

Går in, ger upp försöket med att få ordning på fågelmatsautomaten, ger det någon dag till och stänger kylan ute. Diskar komposthinken, läser mer tidning.

På golvet mellan matsal och vardagsrum står dammsugaren med ett grin. Hånfullt betraktar den mina misslyckade ambitioner. Den har gjort så sedan Tjugondagknut, då den senast fick tjäna sitt syfte. Men mer behövde städas än att slänga ut julen. Det har inte blivit så.

img_3627

Med ett grin. Dammsugaren pockar på uppmärksamhet med ett hånflin. Foto: KAI MARTIN

Vi har inte städat sedan innan jul. Desto mer har vi dragit fram och något plockat undan. Men det är så, med mitt utmattningssyndrom må det vara fem år sedan som den slog till med full kraft. Men i december, det minns hjärnan, det var då jag blev sjukskriven i månadens inledning 2013, kommer den tillbaka och jag får kämpa mig igenom den och sedan försöka surfa över jul och nyår för att landa i det nya året med allt vad pockande uppmärksamhet innebär.

Det är ingen katastrof. Jag får undan det vardagliga. Jobbar, kanske lite för mycket, tvättar, lagar mat, betalar räkningar, men sorterar inte in dem i pärmen som brukligt, och ser ändå hur allt läggs på hög. Jag andas, spelar min ishockey, älskas av Z och älskar henne. Jag lever livet, men ibland på lite lägre fart än tidigare. Å andra sidan, vilken fart ska man ha som 62-åring…? Jag vet inte.

I söndags gjorde jag ett reportage om en annorlunda filmvisning, i en sarkofag. Med locket över mig i denna kista föll ett lugn över mig, klaustrofobin var långt borta, men insikten om att mina dagar är räknade. Inget märkvärdigt, men livet kapas liksom allt mer tydligt.

Så sent på måndagskvällen ringer det. Min gudbror, ja, mina gudföräldrars yngsta barn, berättar med darrande röst att hans mamma har gått bort. Hastigt. Denna livfulla kvinna, energisk och vacker som få. Sprakande intensiv och aktiv in i mål gjorde hastigt sorti.

img_3629

En sista hälsning. Foto: KAI MARTIN

Julkortet jag fick i julas var den sista hälsningen från henne. Jag försökte nå henne på hennes födelsedag veckorna efter nyår, utan resultat. Det blev inget senare försök och nu är det försent. Hon är härmed förenad med sin man, min gudfar, och kanske, som min gudbror sa, sitter de tillsammans med mina föräldrar och dricker champagne och har det bra. Det är en fin tanke.

Hon fick inget traditionellt julbrev från mig. Ingen fick det. Orken fanns inte i decembermörkret; den räckte inte till annat än just till det som den räckte till. Ambitionen var att skriva ett nyårsbrev, sedan ett brev en bit in på året… en ambition som fortfarande finns, men är oförlöst.

Så av väntan och dröjsmålet blev intet. Nu är det försent och så kan det vara.

Men livet har har jag delat, minnen, resor, skratt och umgänge. Tack för alla pissmyror som du plockade av min rygg efter att jag som liten gömt mig i en myrstack under en kurragömmalek, ja, tack för allt.

Musik från ett vardagsrum – början på något nytt

Huset ligger uppklättrat på berget med milsvid utsikt över Göteborg. Vintersolen ligger lågt och sticker in som en skoningslös strålkastare, men ingenting som inte ett par rejäla gardiner kan skärma av.

Här har startat något som bäst kan uttryckas med arbete pågår.

I vardagsrummet musik. Trummor i ett hörne, keyboard och kontrollbord i ett annat vid ett skrivbord som för tankarna till Lettermans, framför teven gitarr, pedalbord och förstärkare, utspillda i soffan en bas eller två plus jag i den motsatta.

Vad är då detta…?

img_6861

Porträtt av en artist i skapande. Foto: KAI MARTIN

1999 var jag inviterad till att sitta i en av jurygrupperna till Smask (Svenska Musikakademikers sångkåntest) och fick förutom förmånen att höra på djärva grepp på nyskriven, svensk schlager också möjlighet att träffa nya människor.

En av dem var Mattias Bylund, då musiklärare på Sam-skolan, en man med en utstrålning som befästes någon månad senare när jag var på Musikhögskolan för att bevittna och åhöra Pernilla Emmes elever göra avslutningskonsert.

Mattias Bylund satt som kapellmästare för orkestern och det svängde något kopiöst.

Jag hade vid denna tid börjat skriva musik som egentligen var mig fjärran, men som ändå lockade och utmanade. Ja, postpunkpoeten och tillika -sångaren gjorde låtar som plöjde i jazzpopfåran, den där med soultouch som Peter LeMarc, Mauro Scocco, Bo Kaspers Orkester, Orup… ja, Svante Thuresson och, skulle det visa sig, Lisa Nilsson.

Men ensam på min kammare med ett piano som medel var ju visionerna väsentligt större än så. Låtarna hade börjat samlas på hög och jag hörde i min skalle något mycket mer än mitt trilska hamrande på instrumentet.

Med Mattias Bylund framför mig formulerade jag tanken, som i ”Tjuren Ferdinand”, att ”Honom ska jag ha”.

Men hur trevlig han nu var hade jag en så stor respekt att jag inte vågade fråga. Inte heller de gånger jag av en slump sprang på honom i samband med konserter före sommaren 1999. Men jag dristade mig trots allt till att säga, att jag ville träffa honom, men först efter sommaren, först efter att jag samlat mod.

Så rann sommaren iväg, en och annan ny låt skrevs och hösten kom. I oktober fattade jag mod, bjöd Mattias Bylund på en Kinakrog på Arkivgatan och öppnade mitt hjärta. I min portfölj hade jag tidigare demor, ett gäng texter samt i handen ett fång ackord till låtar som jag ville visa honom.

Vi åt, samtalade och han sa att han var intresserad, men ville lyssna först. Rimligt.

Vi tog oss upp till en sal i Musikhögskolan där vi kunde spela kassetterna och några av låtarna på piano. Han sa ja, men också att han inte hann. Men han skulle höra av sig.

Det skulle visa sig att han satt som kapellmästare för Mölndalsrevyn. Det skulle ta sin ansenliga tid fram till mars 2000. Tiden gick och jag lätt den bero. Så i början på mars får jag ett meddelande om att han bokat studio, musiker och tekniker den 30 mars ute på Björkö.

Jag var stum… och förväntansfull.

Så torsdagen, den sista i mars, den som också skulle bli den första 30 mars på 2000-talet. Jag tvekade på min kapacitet, tog 245:an ut till skärgården en kulen, bister vinterdag, parkerade nere i hamnen och ovanför hamnskjulen låg studion med Karl Gunér, som en av ägarna och för dagen/kvällen tekniker. I studion var verksamheten i full gång: Magnus Sjölander på trummor, Michael Engström på bas, gitarristen Lars Granath och, förstås, Bylund själv på keyboard. Det blir fem låtar som spelas in i rask fart, strax innan sju är grunderna lagda, musikerna plockar ihop och tackar för sig; kvar är Bylund, Gunér och jag. Ytterligare pålägg görs, keyboard och, självklart, sång. Halv tre är allt mixat, i min hand har jag en cd som glöder. Vi ringer färjevakten för att komma över och jag kör i eufori hem.

Jag kan knappt sova, är ändå uppe med mina familj som lystet och nyfiket tar del av min musik. De är entusiastiska, lillkillen, då nyss fyllda sex blir förtjust i särskilt en låt, som han vill höra om och om igen. Jag är lycklig.

I september åker vi ut igen, nu för fler låter. Lars Granath har ersatts av Stefan Ekstedt och mitt självförtroende har stärkts. Det låter fantastiskt.

Det blir några spelningar: Jord, Stora Teaterns utomhusscen och jag och Mattias Bylund gästar Slottsskogsscenen i något arrangemang som jag tror att Karin Klingenstierna höll i… Blå timmen, kanske.

2003, plötsligt. Jag har besvärat Bylunds hemmastudio med ett bombardemang av låtar, som han tvingats spela in i sin hemmastudio på Torkelsgatan i Lunden. Men den sommaren återkommer han inte. Jag bidar min tid, med vetskapen att han har otroligt mycket att göra. Så ringer han. Jag sitter på mitt jobb vid Järntorget.

”Jag kommer förbi. Jag har demon klar. Kan du komma ner? Jag har bråttom.”

När maestro talar lyder man. Jag springer ned för trapporna, in glider hans svarta V70 med tonade rutor och som i en knarkaffär hastigt avklarad åker rutan ned, handen sträcks ut, jag tar emot den brända skivan (ja, det var så man gjorde efter kassetterna och innan de sända filernas tid) och säger tack när bilen drar iväg i hast.

Jag rusar upp på redaktionen, sätter på CD:n och lyssnar med hörlurar på hur han har producerat musiken, lagt på kör med hustrun Anna Bylund, bas, gitarr… Det låter enastående. Som på riktigt. Jag ringer och säger ”Vi gör en skiva!” och han svarar ”Jag visste det.”, där jag kan ana ett leende.

2004 i december ”tävlar” vi om vad som ska komma först. Annas och Mattias förstfödde, min vän Garths död eller albumet ”Sol på svenska”. Barnet kom först, skivan sedan och först några månader senare avled min vän efter en lång tids sjukdom.

Det var en period av glädje och smärta, stolthet och sorg. Skivan kom strax innan jul och jag gick runt till grannar och vänner och sålde den. Jag skickade så småningom ut den till  P4-kanaler runt om i Sverige, men recensionsex…? Nej, jag ville stå fri som den nöjesskribent på GT jag var. Inget kotteri. Vill någon skriva om den, fine, men köp den; det ville ingen av mina kollegor. De hade väl inte så bra lön eller också var nyfikenheten inte så stor.

Titeln ”Sol på svenska” har sin förklaring. Jag hade under 90-talet en diskussion på en nattklubb med en radioprofil om soul, den svenska med Lisa Nilsson och Eric Gadd var i fokus, och han hävdade att ingen från Sverige kunde sjunga soul. Jag käftade emot. Men då min musik ändå, delvis, hamnade kölvattnet av denna genrer ville jag inte förhäva mig. Travestin på Jan Johanssons ”jazz på svenska” fick bli ”Sol på svenska”, inte soul, men när och inte utan själ.

Vi hade releasekalas dagen efter att Garth hade gått bort. Jag tvekade länge om jag skulle genomföra spelningen på Jazzhuset, men valde att köra, placerade ett bord snett nedanför scenen, lät en öl stå där som skulle ha varit Garths plats; han fick sin hyllning, jag fick mitt releasekalas, som jag är övertygad om att han skulle vilja ha varit med på och att jag hade. Några veckor senare sjunger jag en egenkomponerad låt på hans begravning, ”Leavin'”, om att lämna för någonting annat.

Livet tog sina törnar och någon skilsmässa och en massa år senare ser allt annorlunda ut. Mattias Bylund prisades som arrangör 2016 och fick en Grammy  vid galan i Los Angeles för sitt arbete med Taylor Swift. Han har mängder med uppdrag från Max Martingänget, där en av hans elever från Sam-skolan ingår. Kai Martin & Stick! gör under året albumcomeback med [utan titel], stolt och stark musik som kritikerkåren, så när som på Gaffa, GP och Nöjesguiden undviker (tacksam att vi står över det).

2013 hjälpte han mig, efter att vi inte jobbat ihop sedan 2006, med ”Roberts requiem”, som spelades på min pappas begravning. Ett stycke musik jag inte trodde jag kunde göra. Klassiskt, på gränsen till barock.

Men ur mina nya, fantastiska relation med Z kommer ingen musik. Hon är ledsen för det, jag har försökt och tänkte, att om jag startar ett nytt soloalbumsprojekt så kanske låtskrivartarmen retas. Det har inte gått så bra.

Däremot har Bylund återigen tagit emot mig med öppna armar och ordnade i sitt vardagsrum, ovan- och inledningsvis nämnda, för en session med Michael Engström, bas, Magnus Sjöqvist, gitarr, och Miko Rezler, trummor, plus Bylund som maestro, tekniker och keyboardist.

Session i vardagsrummet. Foto: KAI MARTIN/MICHAEL ENGSTRÖM

Jag har frågat hur många låtar kan vi kan göra och han säger bara ”ös på”. Jo, tack. Jag skickade väl 20 filer till honom. Det mäktade vi inte med. Men under inspelningseftermiddagen bränner vi av ett dussin, eftersom det uppstår feeling. Som maestro Bylund säger ”Nu har vi till ett album!” och musikerna är dedikerade, jag smickrad, och när de i sina referenser bäddar in bland andra Joni Mitchell och utbrister förtjust ”ah, 80-tal” eller ”oh, 70-tal”, så slår jag blygt ned blicken. Det blir spännande, det här.

Nu återstår mycket jobb, arrangemang som ska göras, gitarrpålägg, keyboard, stråkar, blås och sång med kör. Men stenen är i rullning. ”Sol på svenska” ska få ett syskon. Oklart hur lång tid själva grossessen tar.

Farten i slowmotion på isen

När man spelar ishockey på den nivån som jag gör (rekreationshockey, nu mer med något gästspel på träningarna med gamla division 4-klubben IK Raid) så går det inte fort. Kanske inte i slowmotion, men ändå är ju tempot av självklara skäl väsentligt lägre än på elitnivå. Inget konstigt med det.

IMG_8413

70-tal. Masken, plocken och stöten är från 70-talet. Jag är från 50-talet.

Bilden är tagen 2016. Foto: SIMON RÖNNBERG

Jag älskar ishockey, Tittar mycket på sporten och beundrar den skicklighet som spelare, men framför allt målvakter besitter. Kontrollen, fokuset, förmåga till att läsa spelet, hitta pucken och, kanske, framför allt, de reptilsnabba insatserna med plockhandsken.

Nej, jag har aldrig varit där, men har naturligtvis lärt mig under årens lopp efter mer än 50 år på isen. Jag har spelat från division 5 upp till division 2 (den gamla tvåa, som då måste ha varit den tredje serien i Sverige). Mött tonvis med spelare och puckar, varit usel och har varit fantastisk.

Genom Facebook har jag lyckats knyta kontakt med min tränare från 70-talet, han som såg något i mig, som backade mig och gav de första väsentliga råden då jag gick från vilsen gymnasiekille med drömmar om bravader på isen till att faktiskt genomföra dem; åtminstone då och då. Han kan fortfarande fråga om det är så att jag är snabb i närkampsspelet och usel på långskott och ja, så är det. Men jag har ändå blivit väsentligt bättre på just den senare detaljen.

IMG_8599

Tröttsamt med kul. Bilden är taget i samband med ett reportage i tidning Magasinet Kombi som kom i december förra året. Foto: PATRIK OLSSON

Ishockey går snabbt egentligen på vilken nivå som helst, men i SHL, KHL, NHL eller några av de toppligor som finns i Schweiz, Tjeckien och Tyskland går det undan på ett sätt som är svårt att begripa.

Där ska ju nu inte jag husera, även om jag i något slags inbilskhet undrar hur jag skulle ha klarat mig med ett stabilt försvar och spelar som jobbar över hela banan. Det är ju inte riktigt så nu och det är ok. Hockey är kul, även om jag surar över en förlust, men kanske mest över min dåliga insats då de inträffar med jämna mellanrum. Men mest är jag innerligt tacksam att jag som 62-åring fortfarande kan spela och att jag gör det ofta. För det kan handla om tre till fyra gånger på is i veckan.

Som sagt, farten är inte alltid så hög. Men ibland får jag smaka på den. Som när jag får ynnesten att bli inbjuden i Kungälv Oldtimers, när välutbildade spelare vet att pucken går snabbare än spelaren, där distinkta pass sitter (oftast) på bladet och där skotten kommer raskt och koncist. Några av spelarna har spelat på en hög nivå och med det kommer överraskningar och oväntade moment. Oerhört roligt, men svårt.

IMG_2739

Ynnest. Spela med Frölunda, även om det är oldtimers, är stort. Foto: KAI MARTIN

Jag har också glädjen att emellanåt få spela med Frölunda Oldtimers, som stoltserar med ex-proffs som Patrik Carnbäck och Jonas Johnson. Jag har hängt in där någon gång då och då de senaste åren, inledningsvis spänd, men allt mer avslappnad. Det är en tuff min lustfylld miljö. Röda mot vita är prestige, vinnarskallen tas på ungefär samtidigt som hjälmen, på isen är det vinna, ingenting annat.

Men det är ju det här med tempot. Visst, det går fortfarande undan när spelarna väl bestämmer sig. Däremot är skotten vassa, välplacerade och dribblingarna underhållande och svårlästa. Med andra ord alltid en tuff uppgift för en målvakt i lag som satsar enligt devisen anfall är bättre än försvar.

När jag igår blev inbjuden var det emellertid en viss skillnad. Anton Axelsson var med. Den 32-årige före detta spelaren var tvungen att lägga karriären på hyllan för två år sedan på grund av skador, men hade halvåret innan varit med och bidra till Frölundas senaste SM-guld. Han åker självklart inte lika fort som då, men farten! Oj, oj, oj. Det går undan. Visst sätter han sina kassar, men desto mer glädjande för mig är att jag räddar mer än vad han gör mål. Som när han kommer som andra man i ett två mot noll-läge, får ett pass i sidled och skjuter. Att jag hinner med från höger till vänster ska jag vara stolt över, men än mer att jag är där med armar och ben. Så när Anton Axelssons skott träffar klubbskaftet och ut är det för att det trots allt finns en viss snabbhet i den gamle gubben. Fåfängt slickar jag i mig hans kommentar efteråt ”Herregud, vilken save!”. Men jag låtsas inte om det utåt, men växer stolt inåt.

IMG_2214

Bakom masken. Foto: KAI MARTIN

Jag lyckas med mycket annat också, men armar och ben kroknar förstås efter hand, för det är att göra i en timme och tjugo minuter med lite tid över för att hinna dricka.

Att vita, som jag spelade med, vänder rödas offensiva inledning och 4–0-ledning till vinst, så småningom, stärker ytterligare. Det plus alla räddningar jag fick göra i en miljö som jag knappast trodde att jag skulle komma att tillhöra.

Men… det ska vara gott att leva och så är det. Fantastiskt jobb, spelningar med bandet, ishockey flera gånger i veckan, ett enastående liv med en enastående fru, en underbar familj. Sa jag att jag är bortskämd.

Gravar och minnen i London och Brighton rocks

IMG_1980Vi har varit en vältrimmad kombo i resandets form sedan 20 år tillbaka. London, Edinburgh, London, Berlin, Boston, Köpenhamn. Som ett gammalt par på tre har vi betat av fotboll, rock, öl, mat, sevärdheter, museer, promenader, ishockey och, kanske, några öl igen. Vi har rest med öppna ögon, slitit nötta hotellsängar, ätit frukostar som har varit mindre hälsosamma än andra. Valt ut dagens färdväg, smugit ned i tunnelbanor, klivit på bussar, tagit flyg och spårvagnar. Det har blivit ett gäng resor, ett gäng matcher, massor av middagar, konserter, museer, skratt och – ibland – gnissel, alltid med siktet mot nästa sensation, i allvarssamtal, i skratt, i förtjusning.

Nu. London. Och Brighton. Bara för att.

London för att Pretenders och Simple Minds spelade och det var ju inte så dumt, 39 år efter att P-O och jag såg det sistnämnda på Errols hösten 1979. P-O hade ju dessutom sett Pretenders vid, tror jag, deras tredje gig någonsin och har bilder därifrån, en klubb i Swinging London, förstås. Men… bara dagar innan vi ska fara kommer beskedet att spelningen är inställd.

Vi sitter inte lamslagna. P-O nosar upp ett evenemang på Rough Trade på Old Truman Brewery nära Old Spitafields Market i Östra London. Bandet Stone Foundation ska släppa skiva, köp albumet och du har inträde till konserten. Ett smart winwin-koncept.

Vi åker en måndag. Ja, dagen efter att P-O har fyllt jämna 60 år. Peter och jag har bokat vår resa för sig, P-O sin, för han kommer stanna lite längre och umgås med dottern S, som bor och jobbar i London.

Ut ur Gatwick, tåget in till Victoria station och resa underground till nästa mål.

IMG_1734

Ressällskap. Foto: KAI MARTIN

Ungefär vid lunchtid har vi anlänt till vårt hotell nära Paddington station. Vi checkar in, får lyckligtvis genast vårt hotellrum som bjuder på tre enskilda sängar, inte för trångt och med ett badrum som med engelska mått får godkänt.

Vi är hungriga. Maten väntar. En pub nära stationen öppnar ungefär samtidigt som vi rycker i dörren. Fish and chips och öl, förstås. Bra start på Londonäventyret.

IMG_1735IMG_1736

Brittisk hälsokost. Foto: KAI MARTIN

Vi diskuterar lite dagens utflykt, som ska gå till den gotiska kyrkogården Abney Park Cemetery. Peter har ställt in kompassen, P-O sin app och jag följer med. Vi väljer buss och får oss en spatiös busstur med ett byte, österut, en oguidad tur längs Marylebone Road, förbi Madam Tussauds, de stora stationerna och vidare, vidare, vidare mot, för oss, tidigare okända mark.

IMG_1739

Londonbuss i turistklass. Foto: KAI MARTIN

Nja, kanske inte för Peter, som besökt kyrkogården tidigare.

Vi far förbi en pub som ståtar med epitetet som number one i stan. Vi lägger adressen på minnet. Fortsätter resan och kommer så fram till vårt mål.

Abney Park Cemetery är ett fascinerande ställe, som om döden döden glömts av. Gravstenar som lutade mot varandra, vackra gipsänglar ligger omkullvälta, ogräs famnar allt, vilt och galet, någonstans finns en nya gravsättning, men oftast har tiden förlorats och vi pratar om vilken video ett rockband skulle kunna göra här.

IMG_1743IMG_1746IMG_1747IMG_1755

En plats där döden glömts av. Foto: KAI MARTIN

Det finns några kändisar som har hittat sin sista vila. Framför allt Frälsningsarméns grundare, William Both.

Vi lämnar detta sällsamma ställe, som uppenbarligen fungerar som kontaktställe för kelsjuka herrar och narkomaner, men också för kontemplation och detta syresatta stadsrum där larm och trafikbrus stängs ute.

Så kliver vi ut. Jag tar en kik i en secondhandbutik, men vänder snabbt och sällar mig till de andra. Vi tar bussen västerut. Tror oss klippt rätt hållplats för Londons bästa pub, tar fel, får gå en smula, men hittar rätt. Väl där visar det sig att all lokal öl är slut och, ja, det är bank holiday, britterna har väl druckit upp det mesta och leveranser på en måndag som är en röd dag är inte att tänka på.

P-O tar ut appriktningen mot Canonbury station, som ska ta oss ned till Shoreditch High Street, som i sin tur leder oss mot Rough Trade.

Vi hinner inte fram till stationen förrän en rask, ung kvinnas promenad korsar vår väg. Ju närmar hon kommer, desto mer sliten ser vi att hon är. Hon bedyrar att hon inte är det hon är, det vill säga missbrukare eller hemlös, men undrar om vi kan undvara lite växel. Vi säger ”sorry” och tittar skamset bort, vandrar mot stationen där tåget är på väg in. Jag springer, ska kliva på när jag ser att de andra inte är mig i hasorna; fel tåg, fel perrong. Jag lommar uppför trapporna och till de leende andra.

Kvarteren kring Shoreditch är måhända slitna, men också levande. Här andas hipt och restaurangerna och butikerna är medvetna och lockande. Vi passerar dock, för vi har ju redan siktet inställt. Passerar någon affär, kikar in och kikar ut.

IMG_1761

Brick Lane, London. Foto: KAI MARTIN

Rough Trade är ett eldorado för Peter och P-O. Men jag har fyllt min kvot sedan länge och vandrar, efter att ha laddat mobilens batteri och druckit en kopp kaffe med de andra i skivaffären, ut på gatorna för att komma upp till Old Spitafields Market.

Jag tar en rejäl sväng, men navigerar rätt, kliver in i den gamla marknadsplatsen och hittar bums ett stånd med herrhattar, provar en, köper den, men vissa av mina kontanter är gamla, så jag får hämta ut nya. Stoppar ned min medhavda keps i väskan och promenerar till Rough Trade med en grå hatt, med okänd design men med tryckt 100 procent ylle och made in England, till priset av 35 pund på huvudet.

Väl framme står de andra två i en hyfsat lång kö och väntar på att komma in. Vi är jämngamla med de andra i kön, några stilfullt northern soulklädda. Något som ger en hint om vad bandet har att bjuda. P-O tycker att jag smälter väl in med min Baracutajacka, blå, smala byxor, boots och hatt. Kanske det. Men jag är ju ingen Northern Souler.

Publiken skockas glest framför scenen. Den långa kön visade sig bakom hörnet inte slingra sig så lång som jag trodde. Men det är trivsamt och till viss del familjärt. Flera har uppenbarligen något slags relation till bandet. Fint så. När Stone Foundation väl är på scen är det en för kvällen förstärkt orkester med blåsare. Det handlar om musik som kretsar kring Paul Wellers Style Council och Blow Monkeys. Det visar sig också att både förre the Jam-profilen och Dr Robert, sångaren i Blow Monkeys, har gjort sin insatser på det nya albumet. Där finns också ingredienser av Doobie Brothers och kanske främst låten ”Long train coming”. Men där fastnar också bandet i sin formel. Det blir liksom musik utan egg och bacon.

IMG_1767

Jam Council. Stone Foundation blandar och ger med hjälp av Paul Weller.

Foto: KAI MARTIN

Men det blir en trevlig stund. Rough Trade har en god idé där vid release av band som Bengans definitivt kunde ta efter.

Det har mörknat på då vi går därifrån. Vi tar sikte mot Liverpool Station och irrar rätt med hjälp av P-O:s app, tidigare skulle London A–Z varit vår guide.

Vi tar, efter lite dividerande Circle Line till Paddington, kommer upp ur underjorden och är sultna. Vi kliver in på en pub strax efter åtta för att se en Manchester United-match, dricka öl och äta skräpmat. Ölen går fint. Men på grund av bank holiday stängde köket ungefär då vi klev in på etablissemanget. Vi fick chips att tugga på, som Peter förtjänstfullt försåg oss med. Men det förslog förstås inte. Vi klev tvärs över gatan till en grek som det visade sig inte hade gått kock- och serveringsskolan. En äldre man och dito kvinna tog emot. Hon placerade oss. Han gav oss menyn. När vi skulle beställa ett av det tre vinmöjligheterna – rött, vin, grekiskt – visade det sig att retsinan var slut. När vi, efter mycket om och men lyckades beställa dröjde det också innan maten kom på plats. Tzatzikin saknade vitlök och maten var blekt kryddad. Nå, vi åt oss mätta och sämre umgänge än Peter och P-O kan man ha, men det är dumt att chansa.

Så till hotellet. Sömnen svepte oss, men för min del en rastlös nattro fylld av drömmar och extra resor till platser och personer jag aldrig kommer ha en chans att få uppleva i det vi kallar verkligheten.

Dag två – tisdag

P-O har bokat ett hotell som visar sig ha full english breakfast. Jag är som alltid tveksam, men den kommer på skam. Matsalen, som ståtar med en hord av kvinnor redo att servera, är modest, placerade som sig bör längst ner i hotellet. Vi får te, toast, marmelad, smör, flingor och så småningom tallriken med vita bönor, stekt ägg, burkchampinjoner och bacon. Vi äter förtjust. Lämnar inget åt slumpen. Slickar tallrikarna rena. Redo för dagen.

IMG_1773

Frukost på engelskt vis. Foto: KAI MARTIN

Dagens första uppdrag är att orientera mitt möte med ex Sex Pistolsbasisten Glen Matlock som jag ska intervjua inför hans Göteborgsbesök 14 september med anledning av hans nyligen komna album ”Good to go” (singeln ”Keep on pushing” kan ni höra i länken här).

Vi ska träffas något norr om Paddington, hans kvarter sedan barnsben. Vi bestämmer oss för att gå. Morgonen är fortfarande arla när vi knallar från hotellet upp till Paddington och Pread Street för att vika upp på den brokiga Edgware Road, som vi följer norrut. Vi passerar under den väldiga A40, vägen in och ut mot och från London i östvästlig riktning, via Joe Strummer Subway, en gångtunnel som allt annat än hedrar den forne Clashmedlemmen som bodde i höghuset här.

IMG_1779

Minnet över en punkare. Foto: KAI MARTIN

Strax efter att vi passerat den ser jag en bank som kanske kan växla mina gamla mynt. Så blir det av en tjänstvillig banktjänsteman och Peter, P-O och jag kan så småningom fortsätta marschen norrut uppför Edgware Road mot Maida Vale. Byggnationen är enorm. Stora, eleganta hus reses mot de äldre försummade; kontrasterna slår, som ofta i London, rika mot fattiga. På bilderna som bostadsbolagen har för att locka hyresgäster finns bara vita, redan från starten är gentrifiering slående.

Där Edgware Road och Maida Vale möts finns också Little Venice, med Regent’s Canal som löper nedanför. Vi står och kikar en stund, tar ut riktningen mot Warwick Avenue Station där mötet med rocklegendaren ska ske någon timme eller mer bort.

IMG_1781

Idyllisk ro i stor stad. Foto: KAI MARTIN

Jag pekar ut var vi bodde då för 20 år sedan, då vi fick låna rum i Expressens tjänstebostad, som då hyste en GT-kollega. Jag vet också att vi inte är långt från EMI:s studio på Abbey Road och föreslår att vi ska ta oss dit.

Det blir så. Men appen föreslår en bussresa som tar oss på en svängom, eller… bussen kör rakt fram men än mer norrut och när vi sedan promenadledes når Abbey Road är det som svettiga och i fel ända av gatan. Nå, inte värre än att våra raska kliv tar oss rätt. Utanför står en stor lastbil och lastar av symfoniska instrument där tydligen Esa-Pekka Salonen ska står för dirigerandet vid en inspelning.

På klassisk mark. Foto: KAI MARTIN

Vi tar naturligtvis våra steg och bilder på och vid övergångsstället. Bilister stannar tålmodigt, som de gjort sedan bilden på det klassiska omslaget togs den heta 8 augusti 1969. Besöket  i souvernirshopen är snudd på obligatoriskt, men trots att vi dröjer där en stund är det ingen av oss som köper något.

Jag kikar på klockan. Känner att tiden rusar. Jag har tolv som ett magiskt klockslag. Det är dags att gå. Vi viker av runt hörnet av Abbey Road ned mot Hall Road som tar oss ned mot Warwick Avenue Station i ett kick.

Jag tittar på klockan igen och inser att vi är trekvart tidiga. Men vi kan ju i alla fall göra en ockulär besiktning av Toast, fiket på Formosa Street. Det ligger bara några steg från station och när gatan uppenbarar sig tittar jag åt vänster, men mer åt höger och se där ligger det och se, där sitter han. Redan!

IMG_1790

Legendar på kontoret. Foto: KAI MARTIN

Jag blir nervös. Hur ska vi fördriva tiden? Peter är klok och tycker, ungefär som min hustru skulle sagt, att jag ska gå fram och presentera mig, beklaga att jag är tidig.

Det blir så. Han är artig och säger att han har lite kontorsgöromål att göra, så vi går in i kaféet och tar en kopp kaffe med wienerbröd (inte jag) och ser tiden an. Jag har bett honom att ge en signal om när han känner sig redo, efter en kvart får jag det och går ut och sätter mig för en knapp timmes samtal där delar av det kommer i Göteborg Direkt.

Han är jovialisk, artig och har ett flöde av historier. Vi avhandlar en del. Han berättar att i krokarna bor Chrissie Hynde (Pretenders), Paul Weller (the Jam, Style Council) och Ronnie Wood (Rolling Stones, Faces) och han själv bara några promenadmeter från Toast.

IMG_1798

Bara en och en halv månad och ett helt skilt liv emellan. Foto: PETER BIRGERSTAM

Jag ber Peter ta lite bilder, för han är bättre på det än jag, och när det är gjort strövar vi gemensamt mot hans adress längre upp på gatan enär han vill ge mig sin nya skiva. Glen och P-O samtalar. P-O har berättat att han ska på spelningen på 100 Club senare i veckan (då Peter och jag har åkt hem). Han berättar också att hans dotter jobbar i krokarna. Glen returnerar information med att ge oss en guidekurs i närområdet och rekommenderar oss att gå ner till Paddington Arm, kanalen där mängder av pråmar ligger förtöjda. Vi går som han har sagt efter vårt farväl och kommer ned till något av en idyll. Kvarteren kring Warwick Avenue station är lugna och nere vid kanalen andas det fridfullhet och ett bohemiskt liv. Jag slås av att visst var det så att Richard Branson, Virgingrundaren, bodde på det här viset när han startade sitt skivbolag 1972.

IMG_1792

Över den gröna kanalen. Foto: KAI MARTIN

Vi går över en gångbro och promenerar mot Paddington på kanalens högra sida österut. Men vägen är inte helt rimlig och så som vi vill gå går inte, så vi krånglar oss genom Rembrandt Gardens så småningom åter upp till Warwick Avenue Station, med en fin entré som påminner om Paris Metro.

Vårt nästa mål är uttaget. Bar Italia, på Frith Street i Soho. Vi kliver av i Piccadillys myller, går via Shaftesbury Avenue in i China town där P-O vill peka ut var David Bowies video till ”Blue Jean” spelades in.

Han har varit där tidigare, men förirrar sig och vi ger upp tanken på guidningen för lunchtarmen suger ivrigt.

Så med några bestämda kliv är vi på Frith Street, lyckas få ett bord ute och ett livstrött bi kämpar om uppmärksamheten vid vårt bord.

IMG_6862

Klassiskt ställe. Foto: KAI MARTIN

Vi äter, dricker vårt kaffe och vatten, för det är varmt i London och solen står högt. En kvinna kommer fram, sliten och tärd, och ber om pengar. Vi nekar och får en svordom tillbaka. Sekunden senare står Bar Italias kypare med en påse och tittar ut mot gatan, går in igen. Tio minuter gör han om proceduren, ser kvinnan, visslar på henne och hon kommer, tar på påsen utan att tacka. Han går in igen.

Modeparaden på Frith Street är brokig, elegant och utstuderade med uteliggare och ointresserade. Allt är fascinerande att beskåda i vegeterandet vid kafébordet.

Vi bryter upp, jag betalar men drabbas av sifferblindhet och får inte ihop vad servitrisen har sagt med sedlarna jag lägger upp. Men jag blir informerad om att jag inte bara haft gamla mynt utan också 25 pund i ogiltiga sedlar. Dags att leta upp en bank igen, alltså.

Mitt mål är klart. De två andras också. De mot Imperial War Museum. Jag ned mot Covent Garden där jag på Great Queen Street hade passerat en tweedbutik i november, men då inte haft tid att titta in utan fått nöja mig med det lockande skyltfönstret.

Efter det har drömmar väckts till liv. En tweedkostym till hösten. Jag har varit inne på Walker Slaters hemsida och närt funderingar och låtit mig inspireras. Dessutom har jag lagt undan pengar för att kunna köpa en tredelad, som jag vill känna mig nöjd med i år och år ytterligare.

Jag promenerar efter minnet, men får traska runt kvarteret och ned till Kingsway och uppför för att komma rätt, för det var från det hållet jag kom i november.

Försiktigt öppnar jag dörren. Jag, en 60-årig svensk iklädd grön skinnjacka från Zara, militärgrön långärmad piké från Polo och matchande byxor från H&M plus hatten av okänt märke från kvällen innan, börjar med att känna på kvaliteten på tygerna på plaggen samtidigt som de två expediterna hälsar vänligt. Jag nyper i plagg efter plagg, stryker med fingrarna för att känna på kvaliteten, läser prislapparna och förstår att det kommer sticka iväg.

Så ber jag att få prova en kostym, en grön, klassisk, med markerade rutor åt brandgult. Den manliga expediten måttar med ögonen, tar fram en kavaj som jag tar på mig, hämtar en något vidare väst och ett par byxor. Jag går in i hörnet där ett draperi skiljer mig från butiken och klär av mig för att klä på mig. Allt sitter fantastiskt, men skjortan passar illa, för att inte prata om skorna, de par Clarks med generös vidd inköpta efter akut skavsår bröllopsresan i Berlin april 2013. Jo, byxorna måste förstås läggas upp.

Jag testar med en brun kostym, en blå och en grå. Men så håller expediten upp en som är lite murrigare grön, mer höstig och tycker att jag ska prova den. Jag tror att jag nu är upp i en timme av tvehågsenhet; ska jag köpa ska det vara rätt; ingen tvekan.

Så jag tar på den, men är missnöjd med ljuset. Vi går utanför och jag jämför med den grå och den jag har på mig och säger ”Du har rätt” och får ett ”Ett utmärkt val, sir” till svar. Så går vi in och gör business.

IMG_1956

Mr Tweed. Foto: PETER BIRGERSTAM

Jag går ut som en måhända fattigare man, men känslomässigt och klädesmässigt rikare. Har fått en snygg resegarderob om plaggen och promenerar ned mot Convent Garden, går förbi Paul Smith-butiken på Floral Street, men passerar. Jag har ju min kostym.

IMG_1803

En frestelse. Foto: KAI MARTIN

Går vidare runt hörnet bara för att kika in i Paul Smiths PS-butik och även där gå förbi. Ut på Long Acre, in på GAP, ut och sedan in på TK Maxx, en centralt belägen butikskedja med ett outletkoncept. Det finns mängder med kläder, jag frestas, provar skor, som jag inte passar och ålar mig ur kommersens käftar. Får en idé om att titta till 3 Saville Row där Beatles gjorde sin sista spelning på taket till Apple en kall januaridag 1969… ja, nästan 50 år sedan. Går lite fel, men stannar sedan stirrande tillsammans med ett ungt par upphakade av fascination över beatlarnas gärningar.

Går vidar för att hitta gränden Heddon Street där David Bowie plåtade för omslaget till fantastiska ”The rise and fall of Ziggy Stardust and the Spiders From Mars” 1972.

Telefonkiosken är sedan länge flyttad längre in i gränden, men en plakett visar var denna klassiska fotosession utspelade sig.

IMG_1806

Ziggy Kai utan några spindlar från Mars. Foto: KAI MARTIN

När jag åter är uppe på Regent Street får jag ett meddelande från P-O om att de är färdiga med museet. Han undrar var jag är och rekommenderar mig Paul Smiths outletbutik på Avery Row i Mayfair. Klart intressant för en person som nu mer lockas mer av att kika på kläder än på skivor. Men först uppför turiststråket på Regent Street. Stod utanför Hacketts väldiga butik, men inte mer än för att skicka en bild till en vän. Istället såg jag att skobutiken, exklusiva, Barkers shoes ståtade med rea på utvalda skor. Först med reducerat pris kändes det aktuellt med ett försök och jag nosade på några snygga par. Frågade om de fanns i min storlek, blev betjänad av en ung expedit som sprang upp- och nedför trapporna till förrådet i källaren. Mina fötter ville inte riktigt. Men slutligen passade ett par läderskor med tweeddetaljer mina prinsfötter. 165 pund är mycket pengar, men en bit från ursprungspriset så jag slog till och hade kontrollerat att de matchade med min kostym, den nyligen inhandlade. Expediten slår in priset, jag stoppar in kortet och betalar. Men i brådskan ser jag först efteråt att hon tagit fullt pris för skorna.

Jag undrar förstås varför och hon säger att det inte var rea på de paren. Well, sorry. Hon fick göra en återbetalningen och min plånboks djup blev lite grundare.

Nå, ut mot Avery Row, som jag letar mig mot förbi Hanover Square och Brook Street, korsar Bond Street och viker sedan av ned mot butiken. Det hänger en djuriskt snygg skjorta i skyltfönstret till den lilla butiken med en aningens arrogant personal. Men där inne finns den inte. Tre strumpor för 22 pund lockar, men nej. Jag provar ett par skor till ett rimligt pris. Men nej, mina fötter är inte med mig storleksmässigt idag. Går ut, men tänker… Vilken storlek är det på skjortan i fönstret. Går tillbaka och frågar. Då hänvisar personalen mig till våningen ovanför och se där! Där är en Paul Smithbutik värd namnet med skjortor, kostymer, tröjor etc, men inte med skjortan i storleken jag vill. Däremot hänger det en mörkgrön, pastellfärgad, kostym som jag provar tillsammans med några skjortor som är anständig i pris. Kostymen sitter snyggt, men jag orkar inte få ärmarna skräddade enär mina armar är korta i förhållande till normallängd.

Jag hänger tillbaka plaggen, förutom den skjortan som ni ser på bilden med kostymen ovan. Hålet i plånboken öppnade sig igen.

Så knallade jag upp mot Oxford Street med mina kassar, blygsamma i antalet om man jämför med de som kom ut från helveteskommersen Primemark. Å andra sidan är det många som inte kommer med några kassar alls.

Jag stångar mig igenom folkmängden i något slags ambition att gå till hotellet, men när jag ser buss 7 komma hoppar jag på och seglar sakta nedför Oxford Street, in mot Hyde Park, rundar Marble Arch och uppför Edgwar Road, in på Sussex Gardens där jag hoppar av.

Grabbarna har inte kommit till hotellet än, så jag vilar mina ben, mina fötter, min hjärna och kanske slumrar en stund innan det knackar på dörren.

Vi har någon timme på oss innan vi ska bege oss mot Notting Hill för en dejt med en ung, vacker dam. Kanske onödigt för henne att slösa bort sin tid på gamla gubbar, men en av dem är hennes far så det må vara hänt. Hon har bokat in oss på en restaurang, the Shed, med ett tapaskoncept, men med brittisk touch.

Vi tar bussen från Lancaster Gate vidare österut och kliver av strax innan Notting Hill Gates undergrundstation. Vi går över gatan, men plötsligt har P-O sin dotter i örat och därifrån vi kom står hon och viftar. Hon guidar oss rätt och kliver med vana steg in i salongen, ett shabbychickställe, rustikt och trivsamt. Men det är stökigt i lokalen med ganska hög ljudvolym, uruselt för någon med tinnitus som jag, men atmosfären övervinner. Vi beställer en meny, så att vi slipper att välja och vi blir inte besvikna. Maten är förträfflig. Umgänget likaså. Yra tumlar vi ut i Londonnatten mot vår sista natt i Englands huvudstad.

Dag tre – onsdag

Frukosten är serverad. Vi har packat våra väskor. Vi äter, går upp på hotellrummet, fixar det sista och borstar tanden, checkar ut och lämnar Storbritanniens långsammaste hiss bakom oss, den med heltäckningsmattor ända upp på väggarna. Mot Paddington, mot underjorden, mot Victoria station, mot Brighton, mot havet, mot horisonten.

Tåget går smidigt, resan är på knapp en timme och Brighton välkomnar oss med järnvägshallen som är enorm och vacker med sitt valv spänt som en extra himmel.

Stationen ligger på en höjd, men där jag trodde att jag skulle få se ett panorama över Engelska kanalen blev det istället en större småstads myller av trafik och människor, en bit nedför till havet.

IMG_1824IMG_1827IMG_1823

Brighton Beach Boys. Foto: KAI MARTIN och PETER BIRGERSTAM

Vi går förstås först till hotellet som ligger en rask promenad öster ut. P-O tar kommandot, guidar oss säkert nedför Queens Road för att ta in på Church Street och fram till Brighton Dome, som är klassisk mark för oss svenskar, genar genom Pavillion Gardens och ner mot North Street, över Steine Gardens och försiktigt undrande fram till Madeira Place där vårt hotell ligger med havet bara några hundra meter ifrån.

Rummet är inte klart. Men vi får ställa väskorna i receptionen och knallar åter ut på stan och, förstås, mot piren. Brighton är ett myller av gator, prång och gränder. Mängder med butiker och restauranger, dessutom med pubar. Vi tar sikte på en, the Markett Inn, för resans andra fish and chips med tillhörande öl. Ett utmärkt ställe där jag också fick tillfälle att ladda mobilen i baren, men sen kunde konstatera att vid väggen där jag satt fanns det ett jack. Mätta och belåtna ut på stan och ned mot havet.

Piren är ikonisk. Frekvent besökt även off season, som nu. Vi gör inget undantag. Rör oss försiktigt i riktning mot den och sedan in i den hysteriska spelhallen som inleder spektaklet. Förstår är vi ivriga att fotografera oss i sådana där uppställningsplatser, där motivet är så att säga fast men ett hål för huvudet gör att just den detaljen varierar.

Vi tar en fika, kaffe och glass, och Peter hoppas förtjust på en måsattack så att han kan ta den bild han drömt om. Nå, nog attackerar måsarna. Men bilden blir aldrig tagen, inte min glass i rån heller. Vi fortsätter ut och nöjesfältet uppenbarar sig och se där, en Heller Skelter! Något för Beatlesfantasterna att bita i och för mig att bli fotograferad framför.

IMG_1838

When I get to the bottom… Foto: PETER BIRGERSTAM

Piren är alltså livligt besökt. En, förmodligen, japansk man hjälper till med att ta en bild på oss alla tre längst ut, men den bilden är förbehållen Peter, med vars mobil bilden togs. Vi tittar med skräckblandad förtjusning på den ena gala attraktionen efter den andra, men väljer att vara åskådare; vi är ju alla över 60 och njuter livets otium.

Jag tänker på ”Funny bones”, den fantastiska filmen från 1995 med Jerry Lewis, Oliver Platt och Lee Evans i ledande roller. Men den utspelas i Blackpool, visar det sig. Nå, brittisk badort som brittisk badort.

Vi irrar oss upp och in i den trånga stadskärnan, hittar butiker som genomsöks, passerar restauranger som noteras och, förstås, P-O och Peter slukar skivaffärer när de kommer åt. En Dr Martensbutik lockar med ett par läckert brandgula skor, som jag noterar i minnet.

Jo, Brighton har för oss alla, utom för de stackars utslagna som inte har något alls.

Och apropå att ha, men inte ha så har jag ju mina 25 pund i sedlar som jag ska försöka växla in. Men bankerna nekar mig gång efter annan; ”Tyvärr, bara om du har ett konto i banken”. Tack för servicen. Men jag blir rekommenderad Virgin Bank, jo sir Richard Branson har tydligen startat en sådan också, och kliver in. Efter lite väntan förklarar jag mitt ärende, men får ett nedslående besked. En man i min ålder överhör samtalet och säger att han nog kan ordna det. ”Jag har konto och ärende in till banken här bredvid, så har du tid kan vi se om det går att lösa”.

Vännerna står utanför banken och väntar trofast. Men jag släpper dem fria, inväntar mannen som efter en stund kommer ut. Tillsammans går vi in i den stora banken, står i kö, samtalar och bjuder på glimtar från varandras liv. Han hinner förklara att han till för ett tid sedan förestod en modebutik i Brighton, men plötsligt tröttnade och nu har avyttrat den. Han har varit i Stockholm, bott i Schweiz och så närmade sig det avgörande momentet där jag sa ”Jag tror jag sätter mig” och han nickade diskret samtidigt som han fick mina pengar i handen. Han gled fram till kassan, gjorde sin ärenden och förklarade också som av en händelse att han som av en händelse hade hittat gamla pengar någonstans och ville växla in dem. En kort stund senare skildes vi åt och jag fick de nya punden att försnilla, tackade ödmjukt och två livsöden särades för att, förmodligen, aldrig åter mötas.

Peter och P-O leder in mig på frestelsernas gata, Bond Street, ett stråk pepprat med butiker, tingeltangel, exklusivt, kaféer… Jag passerar en outlet som säljer väskor, ser en där det står skrivet min hustrus namn på och bestämmer mig att kika in där dagen därpå. För tiden är knapp, klockan är strax sex och det är stängningsdags och vi vill se mer.

IMG_1847

Intressant hus. Foto: KAI MARTIN

Hungern slår till. Vi är samstämmiga om att italienskt blir bra. Vi går tillbaka ned mot kvarteren närmast Engelska kanalen, där vi har passerat restaurangen Zizzi. Vi får bord ute, för inne är det fullt, men det gör inget. Kvällen är varm och behaglig, stadslivet passerar sakta förbi med människor som kommer och går. Uppenbarligen är huset mittemot av intresse, för flera stannar till och fotograferar. En öppen BMW parkerar på hörnet. Ett ospartanskt flyttlass. En kvinna kliver ur, får sällskap av en annan. Bilen töms. Vi undrar vart flytten går och blir snart varse då ett fönster öppnas två våningar upp. Tre män kring ett bord spinner snabbt igång en historia om vad som har hänt, hur kvinnan i hast lämnat sin otrogne man, att det är hans bil som hon upprört snott, att hon är en hyfsat framgångsrik singer/songwriter som ska flytta in hos sin syster, både vackra och i karriären.

Vi har förstås inte en aning. Det hade inte kocken på Zizzi heller, som bjuder på överkokt pasta. Ja, vi borde klagat, men orkade inte och hellre mätt och gnällig än bara gnällig.

Tiden krälar iväg även i trevligt sällskap. P-O har nosat upp att klubben Hope & Ruin har amerikanska bandet The Asteroid no 4 på besök. Han har köpt biljetter för oss alla och vi knallar upp till Queen Street och lokalen som visar sig vara en pub som är lite eljest. Vegansk mat, inredning där ett trasig badkar tjänar som en soffa, en tvättmaskin dj-bord… Ja, ni fattar. Väggar där putsen skalats av in på bara tegelstenen och en toalett som inspirerad av legendariska CBGB’s i New York.

Trendigt möter old fashion. Foto: KAI MARTIN

Herrarna hittar ett bord. Herrarna dricker öl. Herrarna går på toaletten. Herrarna dricker öl. Men herrarna har också noterat att kvällen inte bara består av ett band, så när det börjar bli liv och rörelse i lokalen och folk hastigt lämnar densamma kanske det är dags att göra detsamma. Vi går in genom en mörk dörr, uppför en slående bred trätrappa, förklarar att vi har betalt, blir granskade på en lista, får en stämpel och bli insläppta i den intima lokalen som kanske totalt kan rymma 150 personer.

På scen det lokala bandet Heirloom, androgyn, stilfulla, men också i sin linda en smula anonyma. Bättre upp för det andra bandet från Brighton för kvällen, Something Leather. En trio som förenar Doors med Black Mountain och har ett sjuhelvets ös på scenen, trots sättningen trummor, gitarr och keyboard/sång. Kul och det slår mig att hade det här bandet spelat i tältet på Way out West hade det känts helt naturligt.

Vi dricker mer öl. Talar uppskattande med gitarristen i Heirloom, tar bilder och dricker öl.

IMG_1866

When in Brighton, smile! Foto: KAI MARTIN

Herrarna är rusiga, åtminstone P-O och jag, för Peter är väsentligt mer försiktig. När Something Leather är klara och The Andreoid no 4 startat samlar jag det förstnämnda för en bild. Den kan ju bli ikonisk.

IMG_1913

Tama nedanför scen, vilda på. Foto: KAI MARTIN

Bakom baren står en vacker ung man som serverar öl med ett leende. Han blir glad och ger ett jakande svar när jag frågar om jag får plåta honom. Så här blev det.

IMG_1904

Snyggaste bartendern i Brighton. Foto: KAI MARTIN

Huvudakten? Jovars. Psykedelisk rock med släktskap till Pink Floyd, Byrds och Spiritualized. Lockade minst publik, men spelade förstås längst och i mitt stilla sinne undrade jag hur de kunde få turnélivet att gå ihop.

IMG_1919

Psykrock på tolvsträngat. Foto: KAI MARTIN

Kvällen stängde, hotellsängarna väntade och en ny dag skulle randas.

Dag fyra – torsdag

Dagens mål är i sikte. Efter frukosten spetsar vi in oss på en turistbyrå för vi ska vidare österut, mot Seven Sisters, de vackra kalkstensväggarna som ju också tjusar i Dover.

Men först ett dopp i Engelska kanalen. P-O och jag är Brightons beach boys. På grund av förkylningen är Peter dokumentatör och vittne. Vi tar oss ned genom den lätta morgonrusningen och promenad på den stenrika stranden som ger balansen en omgång. Himlen är grå, luften sval men vi är målmedvetna i vår ambition. Ebb gör att det är långgrunt. Några män går med metalldetektorer och letar tappade ringar, förmodar jag, någon rastar sin hund. Medan vi byter om kliver en kvinna upp som vi inte noterat. Antagligen en kanalsimmare från Frankrike, som ligger mil ifrån. En dykare följer och följs i sin tur av åter en. Jag börjar, vattnet är ok, friskt men inte för kallt. Jag doppar mig, simmar ut en bit och sedan åter. Sältan biter uppfriskande. P-O följer efter. Stolta står vi sedan torrgnuggade av hotellhanddukarna: premiärdopp i den Engelska kanalen!

Brighton Beach Boys

Brighton Beach Boys. Foto: PETER BIRGERSTAM

Vederkvickelesen är total. Vi angriper, väl tillbaka på hotellet, frukosten som svultna och dricker te med förtjusning. Nu på väg mot andra jaktmarker, men hur…?

Det blir så att kartorna vi kikar på som pekar ut turistinformation inte stämmer med verkligheten. Vi går ned mot piren, P-O har glömt något på hotellet och går tillbaka, Peter stövlar ut mot en kiosk för information, men den är obemannad. Dock finns där broschyrer som passar vårt ändamål. Jag har med mig mina byxor, de i tweed, som behöver läggas upp och min ambition är att innan vi åker hinna gå upp till den skräddare som vi passerade på Queens Road för att få dem upplagda. Jag har nämligen en plan.

Jag hade tidigt flaggat för detta, men det blev nu ändå något missförstånd. Men jag fick min respit och ångade på upp genom myllret av gator, kom halvt svettig fram, fick mina byxor och halvt om halvt joggade jag ned mot piren igen för att upptäcka att vännerna inte var där. Istället fanns det ett missat samtal och så småningom fick jag platsen där de stod – ungefär halvvägs mellan piren och därifrån jag kom.

De hade listat ut hur vi skulle ta oss och det var medelst vanliga busskommunikationer och en dagsbiljett. Tätt med turerna, alltså. Så vi klev ombord, fick hjälp av en jovialisk och beredvillig busschaufför som pedagogiskt skrapade fram rätt datum för giltigt färdbevis. De andra hade därefter bara att haka på och resan startade.

IMG_2053

En bussbiljett för hela dagen.

Andra våningen, förstås och utsikt över färden genom mindre samhällen, svindlade landskap och tvära svängar mot Cuckmer Valley och porten mot Seven Sisters Country Park.

Vi passerade Rottingdean, Peacehaven, New Haven, där vi för ett ögonblick släppte den vackra kustvägen, och förbi Seaford till den hållplats väsentligt ute på vischan, där vi skulle gå av. Det blev en tur på styvt en timme och timmarna hade gått sedan frukost och enär vi inte hade koll på hur lång tid vi skulle vara ute därefter bestämde vi oss för lunch.

Av en herre i informationen får vi reda på att det finns två bra sätt att ta sig an området; det ena är en och en halvtimmes promenad i Cuckmere där man ser den vackra klippvägen på håll; den andra är promenaden på över tre timmar längs randen och mot East Dean någon mil väster om Eastbourne. Vi är ju city lads, så vandrarkängorna är hemma i garderoben. Det blir alltså det förstnämnda.

Där finns också en restaurang där vi tar en snabbt serverad lunch, panini och något att dricka (inte öl).

IMG_1930

Lunch på utflykt. Foto: KAI MARTIN

Därefter promenerar vi några hundra meter åter varifrån vi kom, går över en bro och vid en lägligt placerad pub går vi ut i det generösa naturområdet.

Vädret är fantastiskt, luften klar och solen står högt på himlen, några enstaka moln oroar inte. Kanske är det en smula för varmt, men det går an.Vi går mot Cuckemere Haven, utan att vi egentligen vet om det. Vi följer lite på intuition och lite från kartan en stig som  tar oss närmare havet. Naturen är böljande, inga flugor som stör, på kullarna får som äter i stilla ro.

IMG_1937

Vandraren. Foto: KAI MARTIN

När vi kommer fram till de gamla kustbevakningshusen slår vi rast vila, tar fram de vattenflaskor av glas som vi köpte vid lunchen, sätter oss på en bänk som är dekorerad med minnesplaketter från avlidna som i livet älskat att sitta just här och se den slående utsikten. Vi vill inte vara sämre, placerar oss för en stunds kontemplation och vegeterande, torkar våra blanka hjässor rena från svett, svalkar oss med vattnet. En stilla stund som är rofylld och betagande.

Två män och en bänk. Foto: KAI MARTIN

Rastlösheten slår till och jag promenerar lite längre bort mot den porösa kanten där skyltar varnar för risken att gå för nära. Jag håller mig på behörigt avstånd, men sätter mig på en bänk, ser ett par – förmodat – japanskor, där den ena poserar och den andra dokumentärer.

Det är ett vackert panorama och Seven Sisters och havet fungerar fint på håll.

IMG_1946IMG_1945

Vackert, bara vackert. Foto: KAI MARTIN

Så rör de på sig, efter att jag har hämtat dem. Ner mot vattnet, förbi de två husen som inte verkar ha någon elförsörjning, och ner mot stranden där de finns människor som vilar, andra som leker. Ett fotografteam håller på och ställer upp för, som vi tror, en modesejour. Vi sätter oss en stund bland de miljarder av stenar, alla olika, som bildar kustlinjen just där. Tittar oss mätta på utsikten innan vi börjar vandra tillbaka.

IMG_1947

IMG_1949

Kustnära. Foto: KAI MARTIN

 När vi vänt åter är det en öl som väntar. Men jag har behov av den tyngre arten, smiter in på toan för att konstatera att där finns inget papper. Ut och fråga, väntar, ärendet skickas iväg till någon annan och väntan blir onödigt (!) lång. Men så småningom ordnar det sig. Jag beställer, väl färdig, en öl som går under namnet Pale Ubu, som naturligtvis är ett lysande namn för den som känner till bandet Pere Ubu, eller om det nu är pjäsen som inspirerat. Ölen var helt ok.

Färdigdruckna är det dags för bussen åter till Brighton. Jag hinner hämta mina byxor med en halvtimme till godo innan stängningsdags. Jag hinner också gå och köpa väskan till Z, den som det stod hennes namn skrivet på. Men det gjordes med andan i halsen och med viss oro. I skylten stod den inte kvar och när jag gick in i butiken fanns den inte. Jag hittade två liknande, men det var inte rätt modell. Men så kikar jag lite längre ned på en hylla och – tada! – där var den. Dyr, trots utförsäljningen. Men den ska hem. Väskan betalas, placeras in en tygpåse för att sedan läggas i en papperskasse. Hmmm…

Vi har också tid att ta oss upp till järnvägsstationen, där P-O och Peter har fått tips om puben Prince Albert, som ska vara något speciellt, kombinerat spelställe och bar. Vi tar en vid sväng runt hela stationen innan vi kommer rätt. Men, ja, Prince Albert är ett spännande ställe. Vi tar en öl, ser ett större sällskap som vi ändrar från after work till efter begravning. Det är en brokig skara sörjande, som nu släpper på sorgen i jämn takt med den öl som dricks.

När jag går in på toaletten hamnar jag i samspråk med en man i min ålder, som utan att sluddra, men ändå i obalans, berättar att det är en forn rockhjälte som tackat för sig. Det gick inte att höra den avlidnes namn, men den sörjande mannen var trevlig och snabb till skämt, presenterade mig som sin pojkvän för en vän. Men då P-O kom ut och jag sa att det var min pojkvän tystnade han betänksamt och vi valde skilda ställen att uträtta våra behov.

IMG_1955

Bye, bye Prince Albert. Foto: KAI MARTIN

Tillbaka till hotellet  och väl där tar vi en stunds vila innan vi ska iväg och fira P-O som fyllde jämnt för några dagar sedan.

Det är en flott restaurang, Bohemia, belägen i myllret av smågator i den gamla delen av Brighton nära vattnet, men ändå en bit ifrån. Vi får utmärkt mat där lamrack är allas vår favorit. Under tiden som vi äter oss mätta och mer därtill bär musiker in sina instrument för kvällens gig. En jazzfunkig coverorkester som svänger när det väl är dags.

Sista kvällen i Brighton är till enda. Vi letar oss ut på North Street och ned mot vårt hotell, passerar en klubb där pumpande musik strömmar ut. Utanför rökande ungdomar, festklädda för kvällen, bredvid en åldrad uteliggare som utslagen precis gör på sig med en stril av urin som rinner ut mot rännstenen. Sorgligt.

Dag 5 – fredag

Vi packar, gör oss i ordning, äter vår engelska frukost, borstar våra tänder och checkar sedan ut med viss krångel då vår reception är stängd. Men i grannhotellet, där också frukostmatsalen finns, går det bättre. Det är också där som vi ställer våra väskor. För vi har några timmar att göra på stan.

Vi börjar med Brighton Museum & Art Gallery. Framför allt är det två utställningar som lockar, dels en utställning om transpersoner som sedan går över i ett slags modeutställning gällande olika typer från 50-talet och framåt: teddyboys, mods etc. Dels den om Gilbert & George, det udda konstnärsparet som sedan 60-talet utmanat och influerat allt från David Bowie till Pet Shop Boys.

Vi står utanför museet minuterna innan det ska öppna och jag noterar att det finns rabatter för äldre, det vill säga om man fyllt 60. Vi fnittrar förtjust, för vi har ju nu alla passerat den gränsen, och jag är först ut att utnyttja detta och betalar en pund mindre än ordinarie pris.

Vi gör museet på en timme, går ut på Church Street och passerar Brighton Dome, där ju Abba vann med ”Waterloo” 1974.

Där skiljs vi åt. Peter vill till Sea Life, det anrika akvariet med gotiska inslag. När jag senare ser Peters bilder ångrar jag mig. Men TK Maxx lockar. När jag väl provar kläder jag valt ut har köplusten slocknat. Klokt, förstås. P-O kommer dit, efter att ha varit i skivbutiker. Handlar några tröjor och vi går ut och upp till väldiga köpcentret vid Churchill Square. Butikerna är som de brukar och vi scrollar oss snabbt igenom. Men så får P-O se en HMV-butik, som vi efter att ha hastat igenom Next, går ner till. Precis då ser jag Thorntons, som nog bjuder på världens godast kola och som jag jagat i London utan framgång. HMV har rejält med skivor och jag köper Albin Lee Meldaus och Artics Monkeys senaste innan det är dags för Thorntons.

Så ut i det fria och vi siktar på att vi ska äta något slags mat. Kontaktar Peter som fastnat i en intervju för turistbyråns räkning i Pavlions Garden. Kvinnan som intervjuar har greppet om honom och det tar sin modiga tid innan vi kan bege oss mot maten. Jo, det blir fish and chips på Seven Stars som serverar den bästa hittills.

IMG_1971Bäst i stan. Foto: KAI MARTIN

En sista sväng till hotellet, sedan promenaden till stationen och biljetter som Peter och jag köper till Gatwick och P-O till London, där han ska stanna över helgen.

Tåget glider från staden som varit vårt hem i några dygn. På återseende, säger vi, kliver senare av på Gatwick och säger hejdå till P-O, checkar in, passerar säkerhetskontrollen och börjar väntan som blir längre än det var tänkt.

Vi tittar på människor, ser ett par där mannen häller över gin i en vattenflaska för att sedan blanda i Seven up. En grogg för resan, alltså. Ok. Peter och jag laddar våra mobiler, äter en bit mat och sedan tar jag min väska och går in på toaletten. Där skiftar jag kläder. På med min tweedkostym och min Paul Smithskjorta. Det är så jag vill kliva ut i transferhallen då min hustru möter mig…