Anarki och kaos i stillhetens rike

Resan från då till nu

Jag for genom Sverige i ett slags diametral, från Göteborg upp förbi Skara, Mariestad, Filipstad, Vansbro mot Orsa. Rättvik väntade, eller snarare Dalhalla, för först GES där jag i all hast fått biljett och sedan Björk, som jag också i all hast hade fått biljett.

Att resa på vägar med husvagnsekipage, husbilar, lastbilar, traktorer och människor som inte vet att köra efter hastighetsskyltar eller bereda plats för dem som har mer bråttom är krävande för den som har brist på tålamod. Men jag kom fram, borstade bort resdammet, slöt min vän Gomer i min famn, vilket är en ryggövning som kräver sin atlet eftersom han är 202 cm lång. Han har dambesök och jag hälsar artigt, får anvisad en sovplats och hinner bestämma att vi självklart att inleda morgondagen med att bada.

IMG_0740

Vän med miner. Foto: KAI MARTIN

Sedan beger jag mig mot Rättvik och Dalhalla för konserten (som jag har skrivit om här).

Jag är, efter konserten, restrött och vägen tillbaka till Orsa tar. Ändå kan jag inte somna bums och när jag väl slutit ögonen blir det för en intensiv resa in i drömmarnas rike med händelser väl så innehållsfyllda som det liv jag lever, om inte mer.

Gomer är min vän sedan svindlande 45 år tillbaka i tiden. Då träffades vi i Hvitfeldtska gymnasiets gymnastiksal, basketspelande kom snart att bli musik i bandet Hittebandet, som sedan blev Morsans Profeter, jazzrock, och Fulgörans, en proggorkester där jag smet innan speldebuten (jag sjukskrev mig pinsamt nog, utan att egentligen vara sjuk). Så blev det Stick! och in i punkens virvlande, energistinna värld där Gomer Explensch äntligen fick tillfälle att utnyttja det artistnamn som han redan under mellanstadietiden hade kreerat. Vi blev en snart en fantastisk orkester som gjorde en enastående resa under åren 1978 till 1985, då vi den 10 augusti avslutade vårt åtagande i postpunkens tjänst.

I ett band lever man tätt ihop, slitningar paras med hängiven kärlek, gräl blandas med skratt. Vi hade, då Kai Martin & Stick! la ner, haft en 12-årig relation, Gomer och jag. Vackert så och den fortsatte även om det inte var till musik. Även om vi inte kom att bo i samma stad. Även om intressesfären skilde oss åt; han åt sitt, jag åt mitt.

När jag  blev pappa nästa på dagen fem år efter att avskedskonserten ägt rum kändes det självklart att Gomer skulle bli gudfar åt den förstfödde sonen.

Min musikaliska kreativitet hade gått i träda gällande låtskrivande. Men artisteriet upprätthölls i coverbandet Glenn-Yngves, en orkester om fyra man (bas, trummor, gitarr och sång) som oavsett vilken låt som spelades höll samma fart som Ramones. det var lustfyllt.

Gomer, däremot, skapade och slet med sina attribut, han som kunde gå från jazzdude till oi-punkare på en vecka, eller raggare till knutte, mods eller hippie. Alltid med högt buret huvud och rak rygg, vilket blir en ansenligt stolt syn.

Jag minns inte riktigt när, men han hade något releasekalas ut vid Lövgärdet för något projekt med hårdrock i bagaget. Vi stod ett gäng och väntade när han och bandet kom i något slags limousine med musiken dånande.

Musiken

Musiken har alltid varit viktig för honom och punken kom allt mer att bli en väsentligt del av hans identitet, framför allt efter flytten till Stockholm i slutet på 90-talet.

Men under några år, nära sju, så försvann den med honom i en andlig resa med Alexandria som bas. Kontakten upphörde, för att snabbt kopplas på i januari 2013 då han var på besök i Göteborg och vi plötsligt kunde göra verklighet av Kai Martin & Stick!-återföreningen (hade aldrig gått utan denne eminente och excentriske saxofonist).

IMG_0752

Vacker utsikt. Foto: KAI MARTIN

Han hade nu Skattungbyn utanför Orsa som sitt läger. Han behövde frid och ett lugnt tempo, han fann det. Men med tiden satt det uppdämda behovet av musik en gräns, det blev låtar och texter, blues, sedan punk, sedan bandet the Budokan.

Han blir engagerad i Orsayran och om han inte har varit en profil tidigare jobbar han hårt på att vara det där han nu bor, han hälsar på alla, pratar med alla, vet allt om alla och han vill att alla ska vara välkomna i hans värld, som det sociala geni han är.

IMG_0738

Klipp från Dalarnas Tidningar.

Under förra året spelade det in en dokumentär om en relation han hade med en kvinna från Holland 1980. Den ingick i ett program där förlorad kärlek ska återfinnas, så han får träffa sin nederländska 35 år senare. Ett svindlande snyftprogram, fint för att han är fin och med mycket bilder från hans vardagsliv i norra Dalarna. Till programmet hade han också gjort en låt, som i våras blev en video av Maria Mäki.

 

Festival

Nu var jag i hans hemtrakter för några dagar. Denna så förunderliga sommar 2018 med en värme av sällan skådat slag och med utevaro från behövligt regn. The Budokan skulle spela på Inspirationsfestivalen i Skattungbyn, ett hippieparadis som vilt kontrasterande nynazisterna kring Ludvika 150 kilometer söderut.

Här bland folkmusik, kulningar, ragor, meditation och yoga skulle alltså punkens larm slå in en kil i stillheten.

Jag var humpare och scentekniker, hade ställt mig till tjänst för min vän och hans mannar – The K – bas – sång, Flix Gotem Trix – gitarr – sång, Tapper – trummor, John Blaklogos – lead gitarr – kör, Gomer Explensch – lead sång, gitarr, saxofon.

Festivalen hålls bara några fäbodar ifrån där en gång porrkultfilmen ”Fäbodjäntan”, som jag förövrigt aldrig har sett. Miljön är med utsikten enastående. The Budokan ska spela på en liten marknära scen där en fäbod tjänar som skydd för instrument och även som ett slags backstage.

IMG_0756

Pre gig food. Foto: KAI MARTIN

Jag har inte ätit på hela dagen, hungern pockar på uppmärksamhet och vi går för att äta vegansk gryta med sallad. Jag betalar. Äter som en svulten, men Gomer än mer, som alltid. En portion blir en till som backning.

Spelningen

The Budokan har varit flitiga. Han en omfattande låtbank som de nu ska ösa ur. Jag har hört somt tidigare, framför allt låten ”I am the skinhead in your life” som härjat på Siljanstoppen i lokalradio i över ett år.

Bandet inte bara soundcheckar med låten utan inleder också sin spelning med den. Det är punkigt, engagerat och larmigt. Gomer är frontmannen som älskar att möta sin publik, nu inte bara som saxofonist i ett band utan som sångare. Publiken går snart bananas, som om det är en fördrivningsrit. Det pogas, brottas, dansas intensivt samtidigt som gruppen brottas med sin musik och en trilskande mikrofon.

Gomer

Anarki och kaos med Gomer Explensch the Budokan. Foto: KAI MARTIN

Det blir anarki och kaos under en timme. När allt är över är tystnaden bedövande, publiken svettrusiga av glädje och vi plockar snabbt undan.

Gomer undrar förstås vad jag tycker och jag försöker vara öppenhjärtig; bara energi, fascinerande med punkkraften (han är ju trots allt över 60), men låtarna är för långa. Av den där timmen skulle det med kortare låtar kunnat bli stint och tätt över 40 minuter. Packat och klart om man dödar lite darlingar. Samtidigt älskar jag oredan i allt, okynnet, att vilja göra och göra, skaparkraften och det obändliga. Fint.

Avskedet

Vi har två biljetter till Björk och åker dit i en trång bil på kurviga vägar. Är med om en uppsättning mer än en konsert och jag skjutsas hem till den bostaden jag lånar. Det blir ett farväl där i Dalanatten. Men tidigare på dagen har han lurat iväg mig mot Orsa flygplats och en badsjö där stillheten endast bryts av en badande familj med småbarn och Gomer Explensch hov, som ligger i gräset vid sjöns kant som en målning av Édouard Manet.

IMG_0799

Utsikt. Foto: KAI MARTIN

Tur och retur Malmö

Avfärd

Det kom sig att Z blev extrainkallad. Så den inledande semesterveckan ströks för hennes del och lämnade mig till leda och ensamhet. Nå, nu är jag i och för sig inte handfallen, dessutom äter fotbolls-VM en hel del tid. Men när jag såg att min kära vän A var i Malmö tänkte jag ändå att det kanske vore en idé att åka dit över ett dygn för att hälsa på henne och hennes son, min gudson. Några telefonsamtal, sms och bokningar av tåg senare är det dags för avfärd. Efter en oroliga natt där jag dels kommit sent i säng efter att ha skrivit recension på omtumlande och galet roliga farsen ”Kuta och kör”, dels ridits av drömmar som ju på något vis, åtminstone i mitt fall, förlänger dygnet och upplevelserna till det dubbla. Men jag ”vaknar” trots allt innan klockan bestämt att jag ska gå upp, stänger av larmet, gör min morgontoalett och känner för en gångs skulle ingen frukosthunger, borstar därmed mina tänder, klär mig, bestämmer mig för i sista stund att ta på mig Paul Smith-kavajen som jag köpte på loppmarknaden i Holte för 200 dkr, men där jag fått skrädda om ärmarna till en summa av drygt 400 kronor. En svart armélookskjorta, Tiger, även det secondhandfynd i Gbg, ett par militärgröna byxor från H&M inhandlade i Oslo nu nyligen för 100 norska kronor samt ett par svarta Lloydskor, även de secondhand, fick bli min utstyrsel då jag lämnade hemmet med lätt packning.

Vagnen strax före sju var full av håglösa, trötta människor som i den kvalmiga luften sippade efter syre och vakenhet. Jag läste min bok, Timur Veres debutroman ”Han är tillbaka” – en absurd och satirisk historia om Adolf Hitler som vaknar 2011 och inte alls är död och som nu blir tv-stjärna med samma retorik som då. En bok jag fått av min vän L, som tyckte jag behövde något roligt att läsa och, ja, det blev så, om än med mycket av skratt som fastnade i halsen.

Jag lyfter blicken ibland, registrerar mina medpassagerare och hinner tänka varför, som om de ska bli till nytta i en roman jag inte kommer skriva, när 7:an efter Chalmers kilar in i tunneln ned till Korsvägen. Min tid är inte knapp, så jag förbereder avstigning antingen vid Korsvägen eller Ullevi Södra för promenad till Centralen, för den här vägen är ju inte linjens sträckning.

Men vagnen krånglar sin på 4:ans hållplats och jag förstår då att den efter Valand kommer sluta an till sin ordinarie rutt.

Folk kliver av. Folk kliver på. Parfymer blandas med svettodör, lite för mycket av det ena, lite för mycket av det andra. I Brunnsparken blir vagnen stående en stund, jag funderar på att gå av för den korta promenaden, men samtidigt rycker ekipaget igång och Drottningtorget väntar.

Jag kliver av, på övergångsstället vid Burggrevegatan står ett stånd med broschyrer och en banderoll för Jehovas Vittne med två vittnen, en kvinna och en man, som frejdigt pratar och jag hinner tänka ”Gav Gud dig lov att köpa den skjortan och para ihop den med de blekgråa byxorna” innan jag inser att det är en synd och hukande skyndar jag in mot myllret i Centralen av människor som kommer och går i en strid ström.

Pressbyrån bjuder inte på frukost, men jag köper en baconmacka, apelsinjuice och tuggummi, går ut på perrongen, vandrar hela vägen mot slutet, eller början beroende på hur man ser det.

IMG_0636

Mot fjärran mål. Foto: KAI MARTIN

Jag går tillbaka, göra mina registreringar och skapar mina historier av människor jag inte känner; till vilken nytt och varför…?

Dörrarna öppnas. Jag tar min plats, ställer läderväskan som x-hustrun och jag inhandlade under en segelresa i den grekiska arkipelagen maj 1989 där delfiner slog följe på vår färd. Jag sitter på en ytterplats, men missar, då konduktören väl kommer, att fråga om den lediga fönsterplatsen verkligen är ledig. Så den tänkta slummern kommer inte till och färden ner blir längre än avsedd med först 25 minuters stopp i Kållered på grund av växelarbete. Därefter sinkar två händelser resan ytterligare:

Dels när en man kommer med en mamma och hennes sju-årige son i släptåg precis efter avgång från Halmstad. Hon har inte förstått att själv öppna dörren, utan trott på automatiken. Konduktören löser det suckande med att beordra lokföraren stopp i Laholm, som låg utanför planeringen. Jag ser mamma och sonen gå av, vilsna och med ett språk som inte är svenska, men åtminstone med engelskan som möjlighet att kommunicera; alla har inte det.

Dels i Lund, där tågvärden meddelar att tåget har problem med bromsarna, som måste kollas så att de inte riskerar att slå gnistor och tända eld på den torr omgivningen. En timme sen kommer jag till Malmö, har under färden både flyttat in till den tomma fönsterplatsen och hunnit äta min sena frukost.

Lund passerades, som sagt, och där slår alltid minnena till om misshandeln pingstafton 1980 då ett stort gäng raggare bröts sig in och slog mig som låg i en sovsäck i en soffa i huset som vi, Kai Martin & Stick!, bodde i efter en spelning.

Malmö city

Av A hade jag fått instruktioner om min packning; lakan och badkläder samt handduk. På väg in till Malmö central tänker jag tanken om det kanske fanns möjlighet att åka till Ribersborgs kallbadhus, anrikt (120 år gammalt) men aldrig besökt av mig. När jag så träffar A är det precis det hon föreslår, för hon ska luncha med gamla bekanta där. Hon föreslår dessutom att vi ska hyra cyklar, vilket sker på turistbyrån bakom Centralen.

A är en kär vän, där det är lätt att koppla av i sällskapet och där vi, oavsett tid, alltid kan koppla på vänskapens förtroliga band. Hon har bott i Malmö i många år, men missat uppbyggnaden av Malmö live, där Z och jag såg Eggstones fantastiska återförening förra året.

Vi kivas lite om vägen västerut. Jag är bra på färdriktningar och har ett bra kartminne. Men vi har ju aldrig cyklat ihop och vad vet hon om min kunskap i geografi…

IMG_0644

Mot stranden. Foto: KAI MARTIN

Vi krånglar oss ned till Norra Vallgatan, trots skylten jag såg om en bättre väg, och vidare förbi slottet på Malmöhusvägen och kommer så fram till cykelparkeringen med kallbadhuset i fonden som en hägring.

Vädret har varit mulet sedan jag for från Göteborg. Jag är nöjd med att jag trädde över Paul Smith-kavajen över Tiger-skjortan, lagom tunn, lagom skydd.

Kallbadhuset

Vi låser omsorgsfullt cyklarna och promenerar sakta ut på piren, ser Malmö bitvis spatiösa skyline med Turning Torso som en krumbuktad erigering i luften. Bron åt andra hållet och där, där borta skymtar Köpenhamn, som blivit mitt färdmål så många gånger sedan jag träffade Z.

IMG_0647

Ett kallbadhusparadis. Foto: KAI MARTIN

Väninnorna kommer en efter en. De är, förstås, lätta att umgås med och jag blir en del av sällskapet till lunch, utan, tror jag, att ställa till för mycket bekymmer i samtalstonen. A och jag väljer sillamacka, som när den serveras mer är panerad strömming än sill, men likväl väldigt god. En öl för mig, en kaffe för A. Döttrar till två av väninnorna ansluter, alla äter innan uppbrottet för bad. P, som är frekvent gäst på kallbadhuset året om, har ett klippkort där hon generöst bjuder på entrén för oss fyra (döttrarna väljer bad vid stranden). Men vi separeras där; herrar för sig, damer för sig. Nakenbad, det bästa, väntar. Det är alltså genuin miljö jag kliver in i. Inte så välbesökt denna molniga och lite kalla dag. Jag finner en hytt, som jag inte kan låsa, men där jag placerar mina väskor, klär av mig, hänger kavaj och skjorta på en galge som kommer till pass och i all min nakenhet tillsammans med frottéhandduken går jag ut för att bada. Herrar i all sin prakt passerar in och ut från bastufaciliteterna, men bastu hör, enligt min ringa mening, hösten och vintern till.

IMG_0650

Utsikt från en hytt. Foto: KAI MARTIN

Jo, det blåser, men är ljumma vindar och ja, solen lyser med sin frånvaro, men det är ändå skönt. Jag nickar hejande till de jag passerar. Några nickar till gensvar, andra inte. När jag kliver ned för trappan till de böljande vågorna i Öresund står där en liten grabb på väg ned, hans pappa i vattnet tillsammans en kompis. Jag säger ”Det är inte mycket att be för” och hoppar i. Skönt. Friskt. Stimulerande. Med min grumliga syn ser jag bort mot kvinnornas avdelning, men kan inte utan glasögon avgöra om det är mina vänner eller inte. Jag går upp. Låter vinden torka min kropp. Tar ett nytt dopp och gör om proceduren med lufttorkad skinka. En av männen jag tidigare hälsat på är på väg och jag säger ”Vilket paradis du har här!” och han blir förtjust. Dröjer sig kvar, pratar och säger som svar på vad jag sa att ”Jo, men bäst är det på vintern.”. Vi tar farväl, jag tar på mig, känner lite regnstänk och sätter mig på en bänk utanför restaurangen med blicken vänd in mot stranden.

Mår väl. Foto: KAI MARTIN

Ute och cyklar

P och hennes dotter slår följe. Eller, det är nog snarare tvärt om. P har visat A var det finns lite secondhandbutiker. Vi cyklar upp mot Fridhemstorget och in på Regementsgatan, efter något kvarter ställer vi hojarna där för runt hörnet bor P med sin familj i en stor lägenhet, som delvis tidigare varit butik. Samtalet fortsätter, vi serveras en öl och lite nötter och när dryck och tilltugg är slut tillsammans med lägenhetsvisningen far vi vidare, A och jag. Vi passerar Kronprinsen, biblioteket, simhallsbadet, gamla polishuset, upp mot Davidhalls torg, in på en vintagebutik på David Hallsgatan där A hittar en ring och jag ingenting. Vidare till Emmaus på Södra Förstadsgatan där jag står och bläddrar bland kläderna då en grabb med en påträngande svettlukt ställer sig bredvid mig. A och jag flyr från honom. Vi går omvägar för att slippa honom, hittat en gräslig kostym som jag tar med till provrummet och klämmer in mig i, trots en storlek för trång.

IMG_0658

Nej tack till dollar. Foto: ANNA ELIASSON

Vi fortsätter ut. Cyklar mot gudsonens hem där det senare ska vankas mat. Men framför allt vill jag dumpa mina väskor, som jag släpat på. Vi cyklar österut, Storgatan som förvandlas till Kungsgatan, St Paulikyrkan där jag varit på gudsonens skolavslutning, Värnhemstorget, fram till det väldiga köpcenter Malmö Entré för vidare färd till lägenheten som delvis vätter mot larviga Nobelvägen.

Det är en trevlig lägenhet om tre rum och kök som han nu har förstahandskontrakt på.

A och jag blir kortvariga. Vi smiter ned till våra cyklar, förbi Entré där den förlovade gudsonen står på väg hem efter jobbet. Han går åt sitt håll, vi cyklar åt vårt. Tar oss på lagliga och olagliga vägar till Östra Förstadsgatan där både Stadsmissionen och Westerblads aktade hattbutik ligger, den som funnits sedan 1904. Stadsmissionen lever inte riktigt upp till den kvalitet av secondhand som jag är van vid från Göteborg. En Sand-skjorta med solkig krage tar man inte betalt för alls, den skulle sorterats ut… exempelvis.

Jag tröttnar med andra ord snabbt. Det gör jag inte hos Westergren som i veckan precis fått en ny ägare. En kvinna som blir den fjärde att förestå etablissemanget och som tar över efter en nöjesprofil i Malmös innekretsar då diskoteken var som hetast. Jag provar hattar och kepsar, men tiden springer iväg och vi måste handla lite plus att gudsonen har låst sig ute, så mamma A får fara dit och låsa upp.

Jag dumpas vid Entré, som snart visar sig vara ett köpcenter från helvetet. Ogästvänlig entré från det håller jag kommer, kala väggar, korridorer som suckar och vem vill köpa där. Smiter in på systemet, köper två flaskor vin. Köper ost och kex på Hemköp. Möter upp A, går in på H&M:s outlet som har samma reapriser som i vilken butik som helst i landet. Suck…

Matdags

Gudsonen lagar mat. Bra. Jag är hungrig. När allt serveras går maten åt i ett nafs och hans flickvän kommer precis för att också få något. Osten serveras, vinet hälls upp och kvällen går i samkväm med berättelser och avstämningar om livet, berättelser, minnen…

Gudsonen ska jobba dagen efter och går och knyter sig. Bredvid strömmar radion med P2 och klassisk musik på. Kvällen kliver över till natten och den långa dagen famnar även mig . Jag går och lägger mig, somnar bums, endast väckt av nattens nödvändigheter, och jag sover till A säger att hantverkare är här för att måla. Behöver jag på på toa är det nu. Rummet är kvavt. Utanför larmar Nobelvägen i rusningentrafiken. A fixar frukost och vi pratar vidare i sällskap med E, gudsonens fina flickvän. Målaren varslar om att han är klar. Morgontoalett görs och en ny dag väntar.

IMG_0661

Hattparadis. Foto: KAI MARTIN

Vi startar med samma vända som aftonen tidigare. Stadsmissionen och Westerberg, där jag köper en svart Stetson-keps, som sitter som en keps.

Vi far via Rörsjöparken bort mot kvarteret Korpen, som ju också är namnet på en av Bo Widerbergs första filmer med Thommy Berggren och Keve Hjelm tillsamman med Emy Storm i huvudrollerna. Det ser ju inte som då, de slitna arbetarkvarteren ersattes ju av nya, nu slitna kåkar. Till Friisgatan och Öppna Hjärtan second hand där jag hittar ett Tommy Hilfigerskärp för 35 kronor. A köper vinglas till gudsonen, för han hade ju bara ett.

IMG_0662

Den sista färden. Foto: KAI MARTIN

Så ned mot city, lämnar tillbaka cyklarna och A och jag skiljs med en kram. Ett välbehövligt vänmöte är över och tåget tar mig åter till Gbg.

Skärgård i Sverige

Det är midsommardag och solen skiner på en blå himmel med sönderriva, vita moln som  strimlor av papper. Vi har besök från Danmark, från Köpenhamn och Sverige sträcker på sig i den vackraste av midsommarskruder. Vi tar, lite sent, spårvagnen ned till Järntorget, skiftar till vagn mot Saltholmen för färja ut i Göteborgs södra skärgård, detta paradis vid dylikt väder. Vi hinner med råge till färjan mot Brännö Husvik, Z:s syster T bjuder på glass och vinner slickar i oss den i maklig takt till färjan ska gå. Vi är inte ensamma. Båten packas snabbt både på över och nedre däck samt ute på de få platser som finns utanför kajutan. Det blåser friskt, är en smula kallt i luften. Men i lä är det dräglig och inne än mer. Kaffe köps och dricks med färden går söder över, Köpstadsö, Styrsö Brotten, Styrsö Tången innan båten landar i Husvik.

IMG_0446

I horisonten fastlandet. Foto: KAI MARTIN

Kors vad det vimlar av segel idag och nej, det är inte kappsegling, det är lördag. Men till någon dans på Bränna brygga ska de inte denna midsommardag. Det är fri segling för nöjes skull i ett fritt land att vårda,  värna och älska för den frihet som landet bjuder.

IMG_0450

Skärgårdsmiljö. Foto: KAI MARTIN

Här i skärgården finns både idyll och storslagenhet, rikedom och mer anspråkslösa omständigheter. Luften är klar, vattnet likaså och det är lätt att, trots snålblåsten, tralla med i Gershwins ”Summertime” om att ”the leaving is easy”.

Väl i land på Bränna måste ju tiljorna på dansbanan på Brännö brygga beträddas. Vi är inte heller här ensamma, men med Z:s hjälp får jag ett porträtt på denna klassiska mark.

Inte bara för att Lasse Dahlquist har skrivit sin sång om dansen där…

… utan också för att i moderna tider har musiker bjudit upp, som Bon Ivers Justin Vernon, som hälsade på förra året. Precis som Ebbot tillsammans med Miriam Bryant med flera när ”Ebbots ark” spelades in.

IMG_0455

I skärgårdsmiljö krävs anständig skärgårdsklädsel.

Foto: ZEBA PEDERSEN LÖWEN-ÅBERG

Men är man på tur när havet måste ju ett bad till. Vi går på de asfalterade vägarna mot mot Ramsdal, hamnar i korsningen Kärleksstigen och Ramsdalsvägen, där det naturligtvis tas selfies och jag konstaterar att det är rätt gulligt med en hjärtstartare nära just Kärleksstigen, om det nu skulle vara svårt att få igång den, kärleken.

IMG_0457

Praktiskt. Foto: KAI MARTIN

Vi promenera  på vänster sida, så som rekommenderas, för här kommer cyklar och flakmoppar och som alla vet ska man som promenerande på kombinerade vägbanor hålla sig på den sida som ger uppmärksamhet över trafiken.

Husen tjusar, trädgårdarna prunkar och en bjuder på en skörd av röda vinbär som är praktfull en månad tidigare än brukligt.

Ramsdals badplats fyller mycket folk, men inte denna blåsiga eftermiddag. Jag är inledningsvis ensam om mitt dopp, som återigen Z förevigar.

IMG_0471

Kerub utan vingar. Foto: ZEBA PEDERSEN LÖWEN-ÅBERG

Brännö värdshus lockar, men ett snabbt konstaterande visar att priserna inte gör det. Så vi kikar på klockan, konstaterar att ett hyfsat snabbt tempo tar oss lagom till färjan från Brännö Rödsten till Saltholmen. Många är vi som vill hem och färden tar sin modiga kvart och därefter en skyndsam promenad till vagnen, som av någon anledning sällan väntar i färjornas passagerare.

Hungern ligger emellertid kvar och molar. Z kollar upp om det finns någon restaurang vid Mariaplan och se, Enoteca Maglias vinbar är öppen och vi blir serverad ravioli, pizza, Chianti och någon sprudlande proseccodrink som jag förlorat namnet på. Det blir en fin stund innan fotbollen pockar på och vi traskar Kungsladugårdsgatan hem och via Lugnet, Kålgården och Slottsskogen hem.

En vacker dag i konungadömet Sverige.

IMG_0478

Brottargrepp och miljardärer

Vi har ju det bra förspänt med Z:s systrar i Köpenhamnsområdet. Vi slår en signal och har boende och samkväm, som i en liten ask. Men inför helgens resa var Z märkligt svår att få att kontakta sina systrar. Plötsligt styr hon om helgen, avresan på fredagen blir istället inställd för take off lördag morgon. Boendet är ordnat, men på ett vandrarhem. Visserligen centralt i Köpenhamn, men jag knorrar om det onödiga med att inte göra en rejäl helg i den danska byn och lägga pengarna på några timmars sömn… Jag får fel. Z rätt. Det blir så. Ibland.

Vi kommer iväg, men en upprörd Z hävdar att vi är för sena. Hon som sällan är snabb ur startblocken har plötsligt kopplat på något slags turbo och hetsar mig, som vill göra ifrån mig tvätt, disk och blomvattning innan vi styr V70:n ut ur staden. Har under veckan servat ett kärvande däck, som tappat luften, men väl på däckfirman också bestämt att dubbdäcken får vara på. Det är ju trots allt april och med tanke på hur påsken såg ut i Öresundsområdet vore det ju dumt att chansa. Så färden söderut går på däck som knattrar med klorna på asfalten. Väggarna är ogenerat bara, nakna och isfria, som om de vill håna mitt beslut att inte skifta däck.

Z har en plan, som jag är invigd i. Hennes yngsta systers yngsta son har, som nioåring, börjat att brottas. Han, en sparris som oroat sina föräldrar med ett knappt matintag sedan späd ålder och med en beundransvärd envishet, är dedicerad sin nyfunna idrott och krånglar sig ur grepp och matcher som någon som har fallenhet för denna svåra sport. I Ängelholm går cupen Lergökakampen med nära 250 unga brottare varav systersonen alltså är en. De har rest från Frederikssund i arla morgonstund, ledare, några föräldrar och så dessa unga sportsmän och -kvinnor. Z vill se några kamper och jag kör målmedvetet med en smula högre fart än lovligt, för att inte missa någon av de inledande matcherna.

När vi väl kommer dit trilskar det med parkering, men en p-plats har en grushög som ingen trotsat. Z sparkar resolut ned den, jämnar till och visar med hela handen var jag ska ställa bilen. Så går vi in i hallen och lyckligtvis har den unge mannen ännu inte börjat sitt tävlande. Vi möter honom bums i uppvärmningstagen och hallen är fulla av valpar från sjuårsålder till fjuniga tonåringar. Vi får vänta en halvtimme innan han går upp på mattan, men väl där går det undan. Ett snabbt angrepp och motståndarna får ge upp. Andra matchen kommer rätt tätt inpå, men inte värre än att vi hinner ta en fika och kika på alla andra som brottas. Det är en röra av trikåer, ledare och åskådare. Små späda lemmar som kramas i kampen eller unga män och kvinnor som låtit musklerna får större spelrum. Det är fascinerande och nej, det är inte alltid störst som vinner.

IMG_9489

Han har greppet. Foto: KAI MARTIN

Systersonen går upp i sin andra match, får ett tuffare motstånd, är på väg att förlora den i samma andetag som han tappar koncentrationen. Men får tag på både fokus och match och vinner tämligen komfortabelt. De poäng han samlat på sig ger honom också en finalplats direkt, men hans motstånd dröjer och dessvärre måste vi åka för att hinna ett inplanerat 12-årskalas i Ølstykke, väster om Köpenhamn.

När vi kommer till färjeläget är det sesam öppna dig hela vägen, förbi betalstationen rätt in på färjan. Båtfärden går snabbt i det vårsköna vädret och vi sveper av färjan och upp på väg 6 ned mot vår destination efter ett stopp på favoritkebaben vid Prøvestenen, där vi också bunkrar kött för hemresan och den hungrande sonen.

Festen har börjat, men vi är bara en halvtimme sena. Tvillingarna firas, presenter delas ut, bullar äts, kaffe och choklad dricks och så småningom spelas bingo vilket, visar sig, är ett friskt sätt att lära sig räkna på danska. Något jag fortfarande har svårt för, framför allt 70- och 80-tal. Jo, jag är en smula trög, men rätt snäll, allt som oftast.

Systersonens far har ringt och berättat att grabben har vunnit sin grupp. En tuff match där ett underläge med 0–4 vändes till vinst med 9–6. Vi imponeras och jublar åt denna bravad.

Så bryter vi upp. Far mot huvudstaden, hittar vår bostad, men luras på p-plats med en hårsmån och får åka runt ett tag innan vi finner de beredvilliga platserna på Kampmannsgade, egentligen en vall som löper mellan St Jørgen Sø och St Jørgen Sø (!), som under helgerna är utan betalning.

IMG_9516

Rekommenderas. Foto: KAI MARTIN

Vi checkar in på Steel House Copenhagen i detta nya, hippa vandrarhem. Lyckas efter lite svårigheter och nedladdning av nödvändig app komma in på vårt rum på sjätte våningen. Z är ju inte Z om hon inte fixar det häftigaste, så det blir med altan. I och för sig inte med utsikt över sjöarna, men in mot stan och SAS-hotellet som vi någon gång ska bo på.

Jag anbefaller rast vila för att få räta ut ryggen efter bilkörningen. Det blir en kik på ”Huset på Christianshavn”, klassisk dansk tv-serie från 70-talet som med dagens glasögon är allt annat än pk. Jag bestämmer sedan att vi ska kika på ”Smartare än en femteklassare”, i rent studiesyfte. Herregud, jag var ju med i testomgången och snodde med mig högsta vinsten, som om det varit på riktigt hade gett mig 250000 kronor, men som nu gav mig en chokladask som tack. Det visar sig att omgången vi ser är med de frågor jag fick. Den tävlande kammar hem 100000 innan hon tackar för sig och erkänner att hon inte är smartare än en femteklassare, men rikare. Men Z har somnat och missar dramatiken.

Jag väcker henne varsamt och vi nästlar oss ur sängen i det minimala rummet som är fiffigt ordnat med en smal ”korridor” in, ett fräsch badrum med dusch direkt höger, dubbelsängen inramad av två väggar, ett utrymme för väskor under bäddarna, och utgång till terrassen som om sommaren måste vara magisk.

Vi är en smula svultna och är samtidigt fantasilösa nog för att bestämma oss för favoritstället Les Trois Cochons på Værnedamsvej, denna enastående gata inklämd mellan Gammal Kongevej och Vesterborgade.

Vi strosar Gammel Kongevej ned, viker av Tullinsgade, där vi har minnen från vår första gemensamma Köpenhamnsvistelse midsommar 2007, för att snitsla oss fram mot vårt mål. Vi får, överraskande, ett bord med en gång. Precis vid entrédörren, som kommer bjuda på äventyr under kvällen i form av en parad av serveringspersonal och gäster som underhållande löper in och ut.

Vi faller till föga och beställer en trerättersmeny, som på danska blir laksetatar med avocado, ponzu och koriander till förrätt, kalvespidsbryst med frikassé, små kartofler, gulerødder, peberod som huvudrätt och tarte au citron med italiensk marengs. Jag väljer ett glas Josmeyer, ett Alcasevin, till förrätten och en flaska Chateauneuf du Pape som Z och jag delar på tillsammans med lite bubbelvatten. I Z:s sällskap blir det mesta magiskt, så också den här kvällen, samtidigt som köket och vinet hjälper till att befästa stämningen.

IMG_9511

Værnedamsvej, ett fint ställe på jorden. Foto: KAI MARTIN

När vi går hem är kvällen sen och vi kikar lite förstrött i skyltfönstren samma väg som vi kom innan natten sluter oss i sitt sköte och vi, väl i säng, i varandras famn.

Morgonen är lovvärd där solen smiter in mellan de fördragna gardinerna. Z sover sin törnrosasömn, jag gör mig i ordning och väcker henne till en strålande dag. Vi släpper ut natten med den friska morgonluften. Tar oss ned till foajén och köper en frukost, äter den i det stilla morgonstimmet, checkar ut och tar oss till bilen som med egen vilja styr oss mot Holte och säsongens första loppmarknad.

Det kommer bli en exalterande stund med flera timmar bland möjligheternas stånd. En coverorkester ljuder, spelar tillbakalutat och snyggt där den inledande starka volymen korrigeras till mer angenäm.

Dagen är fåfäng i strålande sol, värmen har redan krupit upp till något vi inte känt av på flera, flera månader. Jag kommer till det andra bordet och hittar i ställningen bredvid ett par ljusgrå Tigerbyxor som, förutom att de är i min storlek, knappast kan vara använda. Säljaren vill ha 100 kronor och jag öppnar för första gången denna morgon min plånbok. På bordet finns också en snygg, stickad Tigerslips och dito, smalt, svart läderbälte som han vill ha 30 kronor vardera för. Jag har inte växel, men ber att få återkomma efter att ha misslyckats i mitt prutande. Lätt kommet, lätt förgånget. Utbudet för Z är väsentligt digrare än för mig, så jag skyndar på en smula snabbare. I andra änden av den snitslade gång vi gjort upp bland alla stånd och trängsel av människor nyper jag i en tredelad Tigerkostym. Jag inleder med att prova västen i kostymen som är en storlek större än vad jag normalt tar, men det goda livet har gett mig den möjligheten att även klä i denna spatiösa form. Västen sitter utmärkt och priset, 300 kronor (ej prutbart) får gå och jag öppnar åter plånboken för denna kostym av ylle och kashmir. Jag vänder åter till Z, stjäl en kyss, visar upp mina fynd, kollar in hennes och irrar vidare. Finner en Paul Smithkavaj, en så kallad unconstructed, grå med vita ränder, som sitter snyggt. 300 kronor? Nej, jag avböjer. Jag hittar också en Acnekostym, som trots att märket och jag sällan matchar, sitter perfekt. Men priset på 500 kronor… jag håller tand för tunga. Så sammanstrålar jag med Z, visar henne denna duvblå sommarkostym och plötsligt är den också i min hand utan skam i kroppen. När jag därefter i smyg visar henne Paul Smithkavajen går hon fram och frågar efter priset, som plötsligt är 200 kronor och hon ser min diskreta tummen upp och köper den. Jag är galen, drabbas av ett slags köpadrenalin. Förtjust och förskräckt på samma gång, samtidigt som jag vet att jag kommer använda de exklusiva dyrgriparna som trots allt kostar en bråkdel av priset i butik.

IMG_9517

Holte loppmarknad förför. Foto: KAI MARTIN

Jag har innan det sistnämnda besöket dels gått med kassar till bilen, dels hämta ut en tusing danska pengar till. Jag har fått lite skrot på fickan och köper, väl tillbaka, både slips och bälte från första anhalten i kommersens vandring på denna lockande loppmarknad.

Z har hittat lite mer och nya kassar fylls. Vi är redo för avfärd, men först en hamburgare och citronvand i den uppställda kolgrill som vi tidigare inte stiftat bekantskap med. Kön är lång och det dröjer innan vi får maten som är god, men lite mer tålamod med grillningen hade varit på sin plats för min mat. Vi äter den på en bänk vid busshållplatsen. Z lyckas söla ned sina byxor, som blott bristfälligt torkas upp och bort av servetter. Vi köper bröd hos den lokala bagaren, som tillhandahåller vatten och våta servetter för ytterligare rengöring.

Bilen är full, närapå, när vi åker vidare västerut. Frederikssund väntar. Våren är här, men kan samtidigt bara anas. Vintern har fördröjt allt och landskapet är blek, liksom skört och utan knoppning. Men krokusar och snödroppar spritter otåligt och skvallrar om att det trots allt är längtans årstid.

Vi stävar in i staden, passerar Kirppu loppemarknad, vänder och kör tillbaka. Det ska bli en dyr u-sväng. Vi går i gångarna i denna inomhusmarknad, som inte alltid är så överskådlig. Jag hittar en mörkblå Etonskjorta för 30 kronor och en gråblommig Lindberghskjorta (danskt märke, ej att förväxlas med J Lindeberg) för 50 kronor, som jag tar med mig. Z försvinner och då jag får för att visa henne skjortorna hittar jag en lustig hjälm som jag placerar på knoppen. I ögonvrån ser jag i ett gäng kostymer i en angränsande gång, som jag ska stifta bekantskap med senare. Jag hittar Z, hon ser mig med hjälm på huvudet och jag får leendet jag längtat efter och älskar.

IMG_9521

En karl för sin hjälm. Foto: KAI MARTIN

Så letar vi vidare bland tingen och plötsligt ropar Z mitt namn. Hon står vid kostymerna som jag skulle kika på, stryker med fingrarna över tyget och är lyrisk. Vi snackar kvalitet. Det handlar om, kanske, tio kostymer av finaste italiensk design och ylle. Alla i min storlek och inte, visar det sig då jag provar dem, bara sisådär utan i längd. Någon med mina korta armar och ben går alltså omkring med en större plånbok och rensar sin garderob.

Jag kan inte motstå utan kliver, förutom skjortorna, ut ur denna förföriska loppmarknad med en Zegna- och en Corneglianikostym för 500 kronor vardera. Jag är berusad, men nykter och ett tokigt 10-årskalas får ned mig på marken igen. Det är brottarkungen som ska firas, vi får se matchen, som är ett segdraget drama där den lille krånglar sig ur grepp med en beundransvärd envishet och med smartness vänder den hotande förlusten till vinst. Vi häpnar, ser stoltheten hos både far och son, som senare visar upp min strålande bit glas slipad som en diamant.

IMG_9529IMG_9530IMG_9528IMG_9526IMG_9527

Kläder för en fåfäng. Överst Tigerbyxor (100 dkr), Paul Smithkavaj (200 dkr), Lindberghskjorta (50 dkr), därefter en Corneglianikostym(500 dkr), Zegnakostymen (500 dkr) med Etonskjorta (30 dkr) och Tigerslipsen (30 dkr), tredelad Tigerkostym (300 dkr) samt Acnekostymen (500 dkr). Foto: KAI MARTIN

Våren och alla hundar på plats däckar mig, allergin gör sig påmind och jag smyger undan för lite sömn innan hemfärden, som går via Helsingørs köpcentrum Prøvestenen.

IMG_9524

En danska på en dansk. Foto: KAI MARTIN

Vi provianterar: vin, mjölk, Ymer, kærnmjølk, øl, Ymerdrys, plastförpackningar med mera. Z testar en cykel och försvinner i gångarna på Kvickly. Bilen bågnar av allt handlat och plånbokarna har nått svältgränsen. På färjan efter att ha tankat dansk diesel, billigt, i en tom tank. Så hem, uppför E6:an och lagom till Z:s tittsejour med sonen av ”Robinson”, ett program jag tackar nej till. 36 timmars äventyr är till ända…

Ändå inte riktigt. När jag sorterar bland fynden, hänger upp på galgar, provar, visar upp, känner jag att något finns i en av innerfickorna i kostymerna inhandlade i Frederikssund. Visitkort. Jag googlar namnet och får fram en av Danmarks rikaste män!

Hämtat andan

Det finns stunder då jag ibland undrar om det inte är som i Tage Danielssons ”Sagor för barn över 18 år”, nio vet den novellen/sagan om en politiker som gradvis gör slut på de antal ord han har till sitt förfogande under sitt liv.

Efter att ha jobbat intensivt under hösten var tanken att slipa kanten mot för mycket skrivande, andas ut och ta in. Men januari kan vara grå, kall och omfattande mörk. Men under månaden händer också mycket, från nyårsrevyer med premiär runt trettondagshelgen över P3-guldgalan, Guldbaggegalan och Filmfestivalen i Göteborg. Lägg till detta ett bröllop i Oslo som under inga omständigheter får missas, så märker ni; plötsligt äter tiden mig i alla ändar och jag vill ju göra ett ordentligt jobb, men bloggen får ta paus.

Orden räcker inte till. Eller är mina bokstäver slut. Har jag nått vägs ände gällande författande utanför yrkesrollen…?

IMG_8974

Klämd mellan tiden. Foto: KAI MARTIN

Jag försökte för en helg sedan att sparka igång orden, som jag förbrukat, lånat eller vad ni vill. Men det blev istället en dag som gick åt till umgänge med Z, inte fel i det, men platserna vi höll till på och fördrev min dyrbara tid på var inte så inspirerande; köpcentrum, jakt på kläder, utprovning av kläder, matinköp etc. Jag kroknade där lite, inte för att det inte var fokus på mig (för en gångs skull), utan för att då jag vaknade på morgonen var det med en ambition, som hade siktet inställt mot skrivande i lugn och ro.

Jo, jag har lagt mycket annat åt sidan. Har inte varit överambitiös gällande städningen, till exempel, men det har å andra sidan ingen annan varit heller. Tvätten har jag gjort snabbt och effektivt och någon säng har väl hunnit bli renbäddad. Matlagningen har gått på sparlåga, för det har inte riktigt funnits energi.

Men nu tänkte jag sparka igång skrivandet här på bloggen.

Så håll utkik. Planen är att sätta ett streck för följande texter:

• Året 2017 (med råge).

• Filmfestivalen

• Eran – tv-serien om svensk punk, men ur det perspektiv som saknades.

• Bröllopet i Oslo.

Åtminstone inledningsvis. Jag har dessutom den omfattande texten om mitt, nu, drygt 50-åriga liv som ishockeymålvakt att författa. Så, jo, jag har att göra vid sidan om mina andra gärningar som journalist, man, älskare, kock, städare, tvättade, strykare och samtalspartner.

En dryg vecka

Tiden rinner. Tiden kryper. Tiden krälar. Tiden löper. Allt beroende på vad man har för händer. Eller inte.

Min tid rusar. Kanske den utmätta också. Men framför allt den vardagliga.

Jo, ja, jag har alltid haft mycket att göra. Har alltid velat ha det så. Men, och det ska erkännas, med arbetslösheten krävdes det mer att fylla agendan än då jobbschemat pockade på uppmärksamhet.

Från 1 september ändrades ju allt det. Jag blev med jobb, Fick plötsligt ansvar för nöjessidor i Göteborg Direkt. Gick knyta an till alla kontakter jag tidigare haft, fick chans på nya, hamnade i jobbmöten, träffade nya och gamla relationer. Hamnade i ett stim.

Det, i sin tur, har gjort att ambitionen med denna min blogg kanske har vacklat. Men jag ska försöka vara stadig. Det är trots allt skillnad på skrivande här och i en tidning.

Men i det flöde av händelser som runnit under mina broar den dryga senaste veckan har jag också känt ett behov av att bara pausa, andas ut, andas in. Bloggen kan vänta. Jag har kört ett race och kommer aldrig komma i mål förrän den feta damen sjunger. Jag är inte där. Än.

Så. Låt mig göra en summering från förra lördagen till nu, denna söndag.

Lördag:

Går på Pustervik. Ser fram emot Lustans Lakejer, som jag inte har sett på år och dag. ja, inte sedan någon spelning på Jazzhuset tidigt 00-tal, eller kanske till och med slutet på 90… jag vet inte.

Bandet flörtar med mina sinnen. Hela tredjealbumet ”En plats i solen” ska framföras på nu mer klassiskt manér. Generöst har jag beretts en plats på gästlistan. Jag tackar för det, minglar med vänner, pratar mer med andra, mindre med en del. Träffar före detta GT-folk, stämmer av, försöker göra min röst hörd i massans sorl. Det är fullt. Det är trångt. Det är förväntansfullt.

Jag tillhör dem som hoppas och vill. Framför allt eftersom bandet har lockat hit dåvarande producenten och förre Japankeyboardisten Richard Barbieri, en ikon och syntmakare av rang.

Vecka1

Eleganter i ett trasigt ljud. Foto: KAI MARTIN

Det utlovade klockslaget för starten av konserten överskrids med en halvtimma. Ett kort intro bjuder upp till albumet. Men från start störs konserten av dåligt ljud där bastrumma och bas slår ut alla ljuva nyanser. Det håller dessvärre i sig. När Kinde och hans mannar dessutom valt att inte spela albumet från start till mål utan kastar om i låtordningen fasar min förtjusning ut. Synd. Lustans Lakejer är för eleganta för att drabbas av dåligt ljud. Den oundvikliga melankolin, mondäniteten, den blasé livserfarenhet som musiken och texterna utstrålar kräver den bästa av inramningar.

Jag hälsar på bandet efteråt. Får möjlighet att prata med Richard Barbieri och säger att jag inte sett honom på scen sedan Japan spelade på Stockholms konserthus för 35 år sedan. ”Åh,” svarar han, ”det var senast jag bar kostym på scen”.

Inser efteråt att jag nog ljög. Såg honom med David Sylvian på Hammersmith Odean kring millennieskiftet. Nog bara han kostym då med. Två lögnare i medelålderns övre gräns.

Söndag:

Jag vaknar av att jag nu kan skriva mig som 61 år gammal. Z ligger bredvid, vill inte att jag ska gå upp före henne och jag som alltid är den som vaknar först, lagar frukost och startar dagen tidigt. Jag sover räv, sträcker ut på tiden, efter att hon har pallrat sig upp och till köket. Slutligen kommer hon, ”väcker” mig med en kyss och en sång, förresten två, svensk och dansk, samt ett vackert dukat frukostbord.

Vecka3

Uppåt  väggarna. Foto: KAI MARTIN

Vi tar tid på oss och när vi väl har klätt oss är det för att gå och se Britt Ignells utställning på Galleri Aveny. Jag har inte träffat henne på 30 år, det är i dag hennes sista dag av utställningen, men jag har följt henne och hennes konst på distans. Nu dags för lite närkontakt.

Här jobbar hin i mindre skala, gör fina skulpturer främst för vägghängning och både Z och jag blir förtjusta, oberoende av varandra, i framför allt en skulptur. Vi får emellertid hålla i slantarna och bara gilla, nicka och kommentera. Dessutom blev det ju samspråk med konstnären själv och hennes fina hund.

Vi går till min gamla adress, Nordhemsgatan 60, där jag tror det ska finnas ett galleri. Jag har fel. Men runt hörnet är det lägenhetsvisning, så det får bli det. En liten ett och en halv på gatuplan. Fint renoverad, men nej tack. Längre ned i backen skyltas om nästa visning. Vi går in, tittar oss hastigt om, innan vi vänder och går ut. Vi bor bra. Men är nyfikna.

Så promenerar vi ner på stan. I hörnet Landsvägsgatan/Haga Nygata träffar vi bekanta, där kvinnan också har sin födelsedag i dag. Vi grattar, tar bilder, skrattar, stämmer av och skiljs åt. Ner på stan, går in på apoteket, vidare ner till Vapiano, där en bekant står utanför tillsammans med en kollega. De jobbar båda på stället, är lite bekymrade då en gäst har svimmat av. Nu väntar de in en ambulans som ska ta hand om gästen.

Vecka4

Mat för födelsedagsbarn. Foto: KAI MARTIN

Vi är lite för tidiga för mat och ska dessutom vänta in Z:s barn som är på ingång. Under tiden smiter vi in på Bengans, pratar med vännen Alex Gabay, blir grattad och smiter ut på Östra Hamngatan. Vi blir tre då den unge mannen kommer med vagnen, går in på Vapiano och inväntar dottern. Hon kommer, vi beställer mat och dryck, som när den väl kommer är alldeles utmärkt. Efterrätt och kaffe blir det också.

I passande pauser under dagen bockar jag av och tackar för födelsedagshälsningar på Facebook, Instagram och via mejl, telefon och sms. När dagen är slut räknar jag in över 700. Jag bugar mig.

Men innan dagen sluter sig går vi på bio för att se ”Blad runner 2049”. Dystopisk, långsam, grym och med ett ultravåld som jag tröttnar på. Men filmen är som en amerikan vill närma sig något av Tarkovskij, den ryske filmskaparen. Vackert på sitt sätt.

När vi kommer hem är det kväll. På trappen sitter min yngste son för att gratulera. Den äldre dröjer någon dag. Älskade barn.

Måndag:

Morgonhockey pockar på sin uppmärksamhet. Jag har hyfsad ordning på spelet. Men efteråt har jag en dragning i höger skinka, som kommer besvära mig resten av veckan.

Jag har jobbet som kallar och har ett intensivt schema efter morgonmötet. Springer från den ena intervjun till den andra, men har lyckats ta fel på den första tiden, som först är i morgon, tisdag.

När jag kommer hem är jag rätt mör.

Tisdag:

Mer hockey är planerad. Men jag låter hockeyn vara för att vila kroppen. Ägnar mig åt stretchning. Gör intervjun jag trodde jag skulle gjort igår och tar mig till jobbet med cykeln, skriver, äter lunch med en kollega. Har ett bra samtal med henne. #metoo skallar uppfriskande över världen och skakar om Sverige, mig, alla.

Gör en tur i tvättstugan, kör några maskiner, hänger upp, stryker några skjortor. Tittar på Champions League, Real Madrid mot Tottenham i en sällsynt underhållande match.

Onsdag:

Klockan ringer tidigt. Det ska den göra. Min koas är ställd mot Säter. En vän, vars mamma nyligen har gott bort, behöver hjälp med skjuts hem till Göteborg. Jag vill passa på att färdas när det är mörkt upp till Alingsås för att möta ljuset när vägarna blir sämre och viltet kanske håller sig i skogen.

Jag smiter ut ur staden innan vägtullarna slår om från streck till nio kronor. Trafiken är gles och jag kan själv välja min fart inom rimliga gränser.

Vecka5

Färden mot ljuset. Foto: KAI MARTIN

Först upp mot Vårgårda, kanske Vara, kommer ljuset. Jag tvingas stanna innan Skara av nödvändiga skäl, men fortsätter med styv fart. Kommer till Örebro, tankar och fortsätter förbi Lindesberg och upp genom Bergslagen, förbi Fagersta, Hedemora och kommer fram klockan elva. Något som överraskar min vän, som hade räknat med ankomst någon timme senare. Han har varit minutiös i sina förberedelser. Allt är ihoppackat, lägenheten skinande ren och det tar inte lång tid att packa bilen full med det som ska med.

Vi ska lämna lite prytlar och nycklar innan vi kan åka söderut. Men på fastighetskontoret har de lunchstängt mellan elva och ett, generöst, så vi passar på att få oss något till livs. Rotmos och fläsklägg, stadig husmanskost, som är suveränt tillredd. Så gör vi lite sightseeing i Säter, besöker hans barndoms kvarter, ser Säters sjukhus på håll, sågverket, badstället, friluftsmuseet, alla timmerstugor i centrala byn. Historien ropar.

Vecka

Historisk promenad. Foto: KAI MARTIN

Så mot Göteborg genom ett höstvackert Sverige. Motsatt väg som jag kom. Kort stopp i Laxå och vidare hem. Mörkret har börjat komma när vi når hans adress. Allt lastas ur och bärs upp och in till ett nytt hem. Förutom en vacker skinnväska fullastad med tidningar och hemligheter, som jag får för hjälpen.

Middag med familjen. Åter Champions League. Åter underhållning. Benfica–Manchester United. Sömn.

Torsdag:

Har medvetet en ren dag, förutom en lunchdejt med en vän. Plockar ihop i tvättstugan. Stryker rent, viker ihop, levererar till var och en. Gör mig i ordning och cyklar ner till Järntorget.

Vi kommer ungefär samtidigt, styr kosan mot Bombay, den indiska restaurangen. Vi kommer en stund efter lunchrusningen och får bord direkt, sätter oss ned, beställer och stämmer av våra liv. Äter upp maten, dricker vårt vatten och bestämmer oss för kaffe på Cigarren. Efteråt följs vi åt för en promenad. Jag hinner knappt låsa upp cykeln förrän en bekant till min vän kommer tillsammans med en kompis. Det är slitna herrar som kommer direkt från rökande av substanser som jag håller mig ifrån. Jag kommer i samspråk med den äldre, några år fler än jag, som beklagar sig för att han rökt på och vad ska barnbarnen säga, och han som ska sälja Faktum… När vi bryter upp tackar jag för att inte jag hamnat där.

Dagen går i sitt stilla mak. Lagar mat, men låter Z plocka undan.

Kvällen ska ägnas åt humor och allvar. Olof Wretling har sin föreställning på Storan, yngste sonen följer med och vi roas. Det är en sällsam berättelse han har på scen, Olof Wretling, om diagnoser som ställts honom från det han har varit liten. Om sorg och egenanklagelser, om befrielse när ordens kraft kommit att stå honom bi.

Fredag:

Startar morgonen med hockey. Fast först efter frukostgröten och stillsam väckning av fru. Fikar efteråt. Den ömmande skinkan är lite bättre. #metoo skallar starkare för varje dag. Dejtar en vän för fika, vi ses på Järntorget, går mot Auktionsverkens innergårdar, träffar en vän till min kamrat, blir presenterad och hör namnet Fredrik, får förklarat senare att han är filmare. Märkligare blir det på kvällen då det visar sig vara Kim Anderzons son vars film ”Den skalliga primadonnan” visas på kvällen, som jag inte missar.

Min vän bjuder på kaffe och undrar om jag vill ha något till. Det blir hälsovådligt, men en dammsugare. Vi samtalar, försöker famna allt som inte berättats sedan vi senast sågs; barn, familj, jobb, musik, böcker…

Vecka6

Klassisk fika.

Vi sitter utomhus för vädret tillåter det och Auktionsverkens gamla gårdar har vårdats. Det är en trevlig miljö som andas Berlin och jag längtar dit.

Efter hockeyn hade jag handlat. Planerar mat för kvällen, fläskfilé med champinjoner, lök, vitlök, dijonsenap, tomatpuré, crème fraîche samt cocktailtomater. Ris till. Och vin. Z hade dagen innan köpt ost, som blir vår dessert till filmen och senare ”Skavlan”.

Under middagen pratar vi #metoo. Min hustru är klok. Jag försöker bli det också.

Lördag:

Vaknar tidigt. Väcker inte Z. Läser lite. Går upp för att göra iordning frukost. Väcker Z, som är morgontrött. Vi möts så småningom vid frukostbordet och sträcker ut med mat och tidningsläsning. Kanske de sista stunderna med GP, där min prenumeration upphör. Men, förutom räkningen, har ingen hört av sig om jag verkligen inte ska fortsätta. Bra jobbat. Trots att jag var vid tidningens monter på Bok- och biblioteksmässan, talade med dem och blev lovad att bli uppringd.

Z tar en lat dag. Jag gör mig i ordning för jag har blivit inbjuden till hockeyn mellan Frölunda och Skellefteå. Men inte nog med det, legendaren Niklas Anderssons tröja ska hissas vid en ceremoni.

DSC_8749

Niklas Andersson hyllades välförtjänt. Foto: TOMMY HOLL

DSC_8733

Rörda söner Noah och Lias Andersson när pappa Niklas hyllas. Foto: TOMMY HOLL

Det blir känslosam inför fullsatta läktare. Gamla lagkamrater till den förre Frölundaspelaren är på plats, laget, förstås, alla med nummer 24. De i livet som fått sina tröjor hissade (Patrik Carnbäck, Stefan Larsson, Lars-Eric Lundvall, Ronnie Sundin, Jörgen Pettersson). Så Niklas Andersson, hans fru och söner. Det är en strålande manifestation för en spelare som betytt så oerhört mycket för laget under den period han spelade där. Väl värd en hyllning.

Matchen blir en kvart försenad och starten i första perioden är lite trevande från båda lagen. Men där hemmalaget tar kommandot och radar upp chansen utan att riktigt komma till.

_TH15671

2–0 av John Nyberg. Foto: TOMMY HOLL

Det dröjer till andra perioden. Ja, 13 sekunder in, då Joel Lundqvist vinner en tekning, som går tillbaka till Ramsus Dahlin, som dansar in sidled och knäpper iväg ett skott som ställer en skymd Skellefteåmålvakt. Frölunda tar sedan ledningen med 2–0 innan Skellefteå jagar ikapp och kvitterar. Återigen lite onödigt, där laget inte kan skaka av sig motståndarnas gnuggande och därmed skapar lägen som blir mål. Och fortfarande darrar Frölundas försvar. Nu kan laget tacka Johan Mattssons målvaktsspel. Jag vet inte hur många svåra räddningar han gjorde, framför allt nere i gubbhörnet mellan klubbhandske och benskydd. Men han löste det mesta med bravur.

Övertidsmålet som gav vinst för Frölunda, kan diskuteras. Men det blev vinst.

Väl hemma blev det repris på gårdagens kost plus ost och vin. Men nu till ”Så mycket bättre” och ”Skyfall”, som reklamavbrotten dödade fullständigt. Ja, så mycket att jag gick och la mig. Men… jag har sett filmen förut.

En dag i ett liv

När jag vaknar för tidigt igen funderar jag hur många varv jag måste göra i sängen för att somna om. Men jag viker undan den tanken med täcket, kliver upp, går ner och hämtar tidningen, släcker utomhusbelysningen trots att det fortfarande är mörkt.

Ja, jag vaknar alltså halv fem och gick ändå i säng inte helt tidigt. Sex timmars sömn är liksom inte riktigt jag.

Så samlar jag ihop tvätten, går ner och sätter på den första av denna dagens tre maskiner. Sedan äter jag frukost, läser tidningen, för att följa upp det hela med tandborstning och morgonhygien. Jag klär mig i svart skjorta och en grårutig kostym, är ute i god tid när jag lämnar hemmet för det årliga tandläkarbesöket.

Trots moderat tempo ner på stan blänker pannan svettig då jag glider ner i tandläkarstolen. Men efter en kort besiktning, röntgen och tandhygiensiska åtgärder är jag ur stolen och ut ur lokalerna efter att ha betalt en dryg tusing för besväret.

Septemberdagen är mild om än med en blekgrå himmel. Jag sätter mig på en parkbänk vid domkyrkan och läser mejl, går sedan in i lite butiker som precis har öppnat, hälsar på hos Mug, musikaffären, innan jag sätter mig på cykeln för hemfärd.

Fixar lite lunch (skramlade ägg och sallad) efter några skrivjobb. Hastar sedan iväg till Backa Teater, vilket inbegriper en färjetur över älven. En tur jag alltid uppskattar. Pjäsen, ”Jeanne d’Arc” likaså. (som jag skriver här).

Så tillbaka över älven och Göteborg har spruckit upp. Det är en fin höstdag, men jag kliver in i arbetsrummet för recensionen på bloggen.

Hinner andas lite innan jag ska sätta mig på cykeln för biobesök med yngsta sonen. Då ringer telefonen och jag blir erbjuden att spela med Frölunda Oldtimers, något jag inte kan tacka nej till. Men innan detta har jag utsatt dottern för ett skämt. Hon har köpt nya kängor som står i en kartong i en påse i hallen. Jag springer ner i källaren och byter ut dem mot ett par gamla kängor, ställer de nya i köket, hyfsat lätta att hitta.

En dag fylld av händelser.

Så iväg till bio och vi ser ”The Nile Hilton incident” (som jag skriver om här).

Förhandsvisningar är alltid lite tröga i starten, så när filmen väl är slut är jag tvungen att rusa. Dels är jag tvungen att kasta i mig lite mat, dels kommer min vän och hämtar mig för avfärd till hockeytemplet Frölundaborg.

Det blir mjölk, äppelmos och flingor i all hast. Trunken är packad, så när kompisen ringer och säger att han är på väg går jag hemifrån och väntar in honom.

På plats i Borgen blir det tjôt med vänner, omklädning och förberedelser.

Men på isen är jag i och för sig på plats, men mentalt uppenbarligen någon annanstans. Fem snabba puckar bakom mig, jag svettas som en tok och är redan slut. Vilken start!

Men jag repar mig och laget styr upp spelet, så börjar puckarna trilla in på andra sidan parat med att jag börjar rädda. Strax innan jag tuppar av av utmattning räddas jag av att istiden är slut. Det tar tid att ta sig till omklädningsrummet, men väl hemma är jag behaglig trött och det är ju kul med hockey, så jag är lycklig, somnar vid midnatt och vaknar sex för åter en ny djärv dag.