Farten i slowmotion på isen

När man spelar ishockey på den nivån som jag gör (rekreationshockey, nu mer med något gästspel på träningarna med gamla division 4-klubben IK Raid) så går det inte fort. Kanske inte i slowmotion, men ändå är ju tempot av självklara skäl väsentligt lägre än på elitnivå. Inget konstigt med det.

IMG_8413

70-tal. Masken, plocken och stöten är från 70-talet. Jag är från 50-talet.

Bilden är tagen 2016. Foto: SIMON RÖNNBERG

Jag älskar ishockey, Tittar mycket på sporten och beundrar den skicklighet som spelare, men framför allt målvakter besitter. Kontrollen, fokuset, förmåga till att läsa spelet, hitta pucken och, kanske, framför allt, de reptilsnabba insatserna med plockhandsken.

Nej, jag har aldrig varit där, men har naturligtvis lärt mig under årens lopp efter mer än 50 år på isen. Jag har spelat från division 5 upp till division 2 (den gamla tvåa, som då måste ha varit den tredje serien i Sverige). Mött tonvis med spelare och puckar, varit usel och har varit fantastisk.

Genom Facebook har jag lyckats knyta kontakt med min tränare från 70-talet, han som såg något i mig, som backade mig och gav de första väsentliga råden då jag gick från vilsen gymnasiekille med drömmar om bravader på isen till att faktiskt genomföra dem; åtminstone då och då. Han kan fortfarande fråga om det är så att jag är snabb i närkampsspelet och usel på långskott och ja, så är det. Men jag har ändå blivit väsentligt bättre på just den senare detaljen.

IMG_8599

Tröttsamt med kul. Bilden är taget i samband med ett reportage i tidning Magasinet Kombi som kom i december förra året. Foto: PATRIK OLSSON

Ishockey går snabbt egentligen på vilken nivå som helst, men i SHL, KHL, NHL eller några av de toppligor som finns i Schweiz, Tjeckien och Tyskland går det undan på ett sätt som är svårt att begripa.

Där ska ju nu inte jag husera, även om jag i något slags inbilskhet undrar hur jag skulle ha klarat mig med ett stabilt försvar och spelar som jobbar över hela banan. Det är ju inte riktigt så nu och det är ok. Hockey är kul, även om jag surar över en förlust, men kanske mest över min dåliga insats då de inträffar med jämna mellanrum. Men mest är jag innerligt tacksam att jag som 62-åring fortfarande kan spela och att jag gör det ofta. För det kan handla om tre till fyra gånger på is i veckan.

Som sagt, farten är inte alltid så hög. Men ibland får jag smaka på den. Som när jag får ynnesten att bli inbjuden i Kungälv Oldtimers, när välutbildade spelare vet att pucken går snabbare än spelaren, där distinkta pass sitter (oftast) på bladet och där skotten kommer raskt och koncist. Några av spelarna har spelat på en hög nivå och med det kommer överraskningar och oväntade moment. Oerhört roligt, men svårt.

IMG_2739

Ynnest. Spela med Frölunda, även om det är oldtimers, är stort. Foto: KAI MARTIN

Jag har också glädjen att emellanåt få spela med Frölunda Oldtimers, som stoltserar med ex-proffs som Patrik Carnbäck och Jonas Johnson. Jag har hängt in där någon gång då och då de senaste åren, inledningsvis spänd, men allt mer avslappnad. Det är en tuff min lustfylld miljö. Röda mot vita är prestige, vinnarskallen tas på ungefär samtidigt som hjälmen, på isen är det vinna, ingenting annat.

Men det är ju det här med tempot. Visst, det går fortfarande undan när spelarna väl bestämmer sig. Däremot är skotten vassa, välplacerade och dribblingarna underhållande och svårlästa. Med andra ord alltid en tuff uppgift för en målvakt i lag som satsar enligt devisen anfall är bättre än försvar.

När jag igår blev inbjuden var det emellertid en viss skillnad. Anton Axelsson var med. Den 32-årige före detta spelaren var tvungen att lägga karriären på hyllan för två år sedan på grund av skador, men hade halvåret innan varit med och bidra till Frölundas senaste SM-guld. Han åker självklart inte lika fort som då, men farten! Oj, oj, oj. Det går undan. Visst sätter han sina kassar, men desto mer glädjande för mig är att jag räddar mer än vad han gör mål. Som när han kommer som andra man i ett två mot noll-läge, får ett pass i sidled och skjuter. Att jag hinner med från höger till vänster ska jag vara stolt över, men än mer att jag är där med armar och ben. Så när Anton Axelssons skott träffar klubbskaftet och ut är det för att det trots allt finns en viss snabbhet i den gamle gubben. Fåfängt slickar jag i mig hans kommentar efteråt ”Herregud, vilken save!”. Men jag låtsas inte om det utåt, men växer stolt inåt.

IMG_2214

Bakom masken. Foto: KAI MARTIN

Jag lyckas med mycket annat också, men armar och ben kroknar förstås efter hand, för det är att göra i en timme och tjugo minuter med lite tid över för att hinna dricka.

Att vita, som jag spelade med, vänder rödas offensiva inledning och 4–0-ledning till vinst, så småningom, stärker ytterligare. Det plus alla räddningar jag fick göra i en miljö som jag knappast trodde att jag skulle komma att tillhöra.

Men… det ska vara gott att leva och så är det. Fantastiskt jobb, spelningar med bandet, ishockey flera gånger i veckan, ett enastående liv med en enastående fru, en underbar familj. Sa jag att jag är bortskämd.

Gravar och minnen i London och Brighton rocks

IMG_1980Vi har varit en vältrimmad kombo i resandes form sedan 20 år tillbaka. London, Edinburgh, London, Berlin, Boston, Köpenhamn. Som ett gammalt par på tre har vi betat av fotboll, rock, öl, mat, sevärdheter, museer, promenader, ishockey och, kanske, några öl igen. Vi har rest med öppna ögon, slitit nötta hotellsängar, ätit frukostar som har varit mindre hälsosamma än andra. Valt ut dagens färdväg, smugit ned i tunnelbanor, klivit på bussar, tagit flyg och spårvagnar. Det har blivit ett gäng resor, ett gäng matcher, massor av middagar, konserter, museer, skratt och – ibland – gnissel, alltid med siktet mot nästa sensation, i allvarssamtal, i skratt, i förtjusning.

Nu. London. Och Brighton. Bara för att.

London för att Pretenders och Simple Minds spelade och det var ju inte så dumt, 39 år efter att P-O och jag såg det sistnämnda på Errols hösten 1979. P-O hade ju dessutom sett Pretenders vid, tror jag, deras tredje gig någonsin och har bilder därifrån, en klubb i Swinging London, förstås. Men… bara dagar innan vi ska fara kommer beskedet att spelningen är inställd.

Vi sitter inte lamslagna. P-O nosar upp ett evenemang på Rough Trade på Old Truman Brewery nära Old Spitafields Market i Östra London. Bandet Stone Foundation ska släppa skiva, köp albumet och du har inträde till konserten. Ett smart winwin-koncept.

Vi åker en måndag. Ja, dagen efter att P-O har fyllt jämna 60 år. Peter och jag har bokat vår resa för sig, P-O sin, för han kommer stanna lite längre och umgås med dottern S, som bor och jobbar i London.

Ut ur Gatwick, tåget in till Victoria station och resa underground till nästa mål.

IMG_1734

Ressällskap. Foto: KAI MARTIN

Ungefär vid lunchtid har vi anlänt till vårt hotell nära Paddington station. Vi checkar in, får lyckligtvis genast vårt hotellrum som bjuder på tre enskilda sängar, inte för trångt och med ett badrum som med engelska mått får godkänt.

Vi är hungriga. Maten väntar. En pub nära stationen öppnar ungefär samtidigt som vi rycker i dörren. Fish and chips och öl, förstås. Bra start på Londonäventyret.

IMG_1735IMG_1736

Brittisk hälsokost. Foto: KAI MARTIN

Vi diskuterar lite dagens utflykt, som ska gå till den gotiska kyrkogården Abney Park Cemetery. Peter har ställt in kompassen, P-O sin app och jag följer med. Vi väljer buss och får oss en spatiös busstur med ett byte, österut, en oguidad tur längs Marylebone Road, förbi Madam Tussauds, de stora stationerna och vidare, vidare, vidare mot, för oss, tidigare okända mark.

IMG_1739

Londonbuss i turistklass. Foto: KAI MARTIN

Nja, kanske inte för Peter, som besökt kyrkogården tidigare.

Vi far förbi en pub som ståtar med epitetet som number one i stan. Vi lägger adressen på minnet. Fortsätter resan och kommer så fram till vårt mål.

Abney Park Cemetery är ett fascinerande ställe, som om döden döden glömts av. Gravstenar som lutade mot varandra, vackra gipsänglar ligger omkullvälta, ogräs famnar allt, vilt och galet, någonstans finns en nya gravsättning, men oftast har tiden förlorats och vi pratar om vilken video ett rockband skulle kunna göra här.

IMG_1743IMG_1746IMG_1747IMG_1755

En plats där döden glömts av. Foto: KAI MARTIN

Det finns några kändisar som har hittat sin sista vila. Framför allt Frälsningsarméns grundare, William Both.

Vi lämnar detta sällsamma ställe, som uppenbarligen fungerar som kontaktställe för kelsjuka herrar och narkomaner, men också för kontemplation och detta syresatta stadsrum där larm och trafikbrus stängs ute.

Så kliver vi ut. Jag tar en kik i en secondhandbutik, men vänder snabbt och sällar mig till de andra. Vi tar bussen västerut. Tror oss klippt rätt hållplats för Londons bästa pub, tar fel, får gå en smula, men hittar rätt. Väl där visar det sig att all lokal öl är slut och, ja, det är bank holiday, britterna har väl druckit upp det mesta och leveranser på en måndag som är en röd dag är inte att tänka på.

P-O tar ut appriktningen mot Canonbury station, som ska ta oss ned till Shoreditch High Street, som i sin tur leder oss mot Rough Trade.

Vi hinner inte fram till stationen förrän en rask, ung kvinnas promenad korsar vår väg. Ju närmar hon kommer, desto mer sliten ser vi att hon är. Hon bedyrar att hon inte är det hon är, det vill säga missbrukare eller hemlös, men undrar om vi kan undvara lite växel. Vi säger ”sorry” och tittar skamset bort, vandrar mot stationen där tåget är på väg in. Jag springer, ska kliva på när jag ser att de andra inte är mig i hasorna; fel tåg, fel perrong. Jag lommar uppför trapporna och till de leende andra.

Kvarteren kring Shoreditch är måhända slitna, men också levande. Här andas hipt och restaurangerna och butikerna är medvetna och lockande. Vi passerar dock, för vi har ju redan siktet inställt. Passerar någon affär, kikar in och kikar ut.

IMG_1761

Brick Lane, London. Foto: KAI MARTIN

Rough Trade är ett eldorado för Peter och P-O. Men jag har fyllt min kvot sedan länge och vandrar, efter att ha laddat mobilens batteri och druckit en kopp kaffe med de andra i skivaffären, ut på gatorna för att komma upp till Old Spitafields Market.

Jag tar en rejäl sväng, men navigerar rätt, kliver in i den gamla marknadsplatsen och hittar bums ett stånd med herrhattar, provar en, köper den, men vissa av mina kontanter är gamla, så jag får hämta ut nya. Stoppar ned min medhavda keps i väskan och promenerar till Rough Trade med en grå hatt, med okänd design men med tryckt 100 procent ylle och made in England, till priset av 35 pund på huvudet.

Väl framme står de andra två i en hyfsat lång kö och väntar på att komma in. Vi är jämngamla med de andra i kön, några stilfullt northern soulklädda. Något som ger en hint om vad bandet har att bjuda. P-O tycker att jag smälter väl in med min Baracutajacka, blå, smala byxor, boots och hatt. Kanske det. Men jag är ju ingen Northern Souler.

Publiken skockas glest framför scenen. Den långa kön visade sig bakom hörnet inte slingra sig så lång som jag trodde. Men det är trivsamt och till viss del familjärt. Flera har uppenbarligen något slags relation till bandet. Fint så. När Stone Foundation väl är på scen är det en för kvällen förstärkt orkester med blåsare. Det handlar om musik som kretsar kring Paul Wellers Style Council och Blow Monkeys. Det visar sig också att både förre the Jam-profilen och Dr Robert, sångaren i Blow Monkeys, har gjort sin insatser på det nya albumet. Där finns också ingredienser av Doobie Brothers och kanske främst låten ”Long train coming”. Men där fastnar också bandet i sin formel. Det blir liksom musik utan egg och bacon.

IMG_1767

Jam Council. Stone Foundation blandar och ger med hjälp av Paul Weller.

Foto: KAI MARTIN

Men det blir en trevlig stund. Rough Trade har en god idé där vid release av band som Bengans definitivt kunde ta efter.

Det har mörknat på då vi går därifrån. Vi tar sikte mot Liverpool Station och irrar rätt med hjälp av P-O:s app, tidigare skulle London A–Z varit vår guide.

Vi tar, efter lite dividerande Circle Line till Paddington, kommer upp ur underjorden och är sultna. Vi kliver in på en pub strax efter åtta för att se en Manchester United-match, dricka öl och äta skräpmat. Ölen går fint. Men på grund av bank holiday stängde köket ungefär då vi klev in på etablissemanget. Vi fick chips att tugga på, som Peter förtjänstfullt försåg oss med. Men det förslog förstås inte. Vi klev tvärs över gatan till en grek som det visade sig inte hade gått kock- och serveringsskolan. En äldre man och dito kvinna tog emot. Hon placerade oss. Han gav oss menyn. När vi skulle beställa ett av det tre vinmöjligheterna – rött, vin, grekiskt – visade det sig att retsinan var slut. När vi, efter mycket om och men lyckades beställa dröjde det också innan maten kom på plats. Tzatzikin saknade vitlök och maten var blekt kryddad. Nå, vi åt oss mätta och sämre umgänge än Peter och P-O kan man ha, men det är dumt att chansa.

Så till hotellet. Sömnen svepte oss, men för min del en rastlös nattro fylld av drömmar och extra resor till platser och personer jag aldrig kommer ha en chans att få uppleva i det vi kallar verkligheten.

Dag två – tisdag

P-O har bokat ett hotell som visar sig ha full english breakfast. Jag är som alltid tveksam, men den kommer på skam. Matsalen, som ståtar med en hord av kvinnor redo att servera, är modest, placerade som sig bör längst ner i hotellet. Vi får te, toast, marmelad, smör, flingor och så småningom tallriken med vita bönor, stekt ägg, burkchampinjoner och bacon. Vi äter förtjust. Lämnar inget åt slumpen. Slickar tallrikarna rena. Redo för dagen.

IMG_1773

Frukost på engelskt vis. Foto: KAI MARTIN

Dagens första uppdrag är att orientera mitt möte med ex Sex Pistolsbasisten Glen Matlock som jag ska intervjua inför hans Göteborgsbesök 14 september med anledning av hans nyligen komna album ”Good to go” (singeln ”Keep on pushing” kan ni höra i länken här).

Vi ska träffas något norr om Paddington, hans kvarter sedan barnsben. Vi bestämmer oss för att gå. Morgonen är fortfarande arla när vi knallar från hotellet upp till Paddington och Pread Street för att vika upp på den brokiga Edgware Road, som vi följer norrut. Vi passerar under den väldiga A40, vägen in och ut mot och från London i östvästlig riktning, via Joe Strummer Subway, en gångtunnel som allt annat än hedrar den forne Clashmedlemmen som bodde i höghuset här.

IMG_1779

Minnet över en punkare. Foto: KAI MARTIN

Strax efter att vi passerat den ser jag en bank som kanske kan växla mina gamla mynt. Så blir det av en tjänstvillig banktjänsteman och Peter, P-O och jag kan så småningom fortsätta marschen norrut uppför Edgware Road mot Maida Vale. Byggnationen är enorm. Stora, eleganta hus reses mot de äldre försummade; kontrasterna slår, som ofta i London, rika mot fattiga. På bilderna som bostadsbolagen har för att locka hyresgäster finns bara vita, redan från starten är gentrifiering slående.

Där Edgware Road och Maida Vale möts finns också Little Venice, med Regent’s Canal som löper nedanför. Vi står och kikar en stund, tar ut riktningen mot Warwick Avenue Station där mötet med rocklegendaren ska ske någon timme eller mer bort.

IMG_1781

Idyllisk ro i stor stad. Foto: KAI MARTIN

Jag pekar ut var vi bodde då för 20 år sedan, då vi fick låna rum i Expressens tjänstebostad, som då hyste en GT-kollega. Jag vet också att vi inte är långt från EMI:s studio på Abbey Road och föreslår att vi ska ta oss dit.

Det blir så. Men appen föreslår en bussresa som tar oss på en svängom, eller… bussen kör rakt fram men än mer norrut och när vi sedan promenadledes når Abbey Road är det som svettiga och i fel ända av gatan. Nå, inte värre än att våra raska kliv tar oss rätt. Utanför står en stor lastbil och lastar av symfoniska instrument där tydligen Esa-Pekka Salonen ska står för dirigerandet vid en inspelning.

På klassisk mark. Foto: KAI MARTIN

Vi tar naturligtvis våra steg och bilder på och vid övergångsstället. Bilister stannar tålmodigt, som de gjort sedan bilden på det klassiska omslaget togs den heta 8 augusti 1969. Besöket  i souvernirshopen är snudd på obligatoriskt, men trots att vi dröjer där en stund är det ingen av oss som köper något.

Jag kikar på klockan. Känner att tiden rusar. Jag har tolv som ett magiskt klockslag. Det är dags att gå. Vi viker av runt hörnet av Abbey Road ned mot Hall Road som tar oss ned mot Warwick Avenue Station i ett kick.

Jag tittar på klockan igen och inser att vi är trekvart tidiga. Men vi kan ju i alla fall göra en ockulär besiktning av Toast, fiket på Formosa Street. Det ligger bara några steg från station och när gatan uppenbarar sig tittar jag åt vänster, men mer åt höger och se där ligger det och se, där sitter han. Redan!

IMG_1790

Legendar på kontoret. Foto: KAI MARTIN

Jag blir nervös. Hur ska vi fördriva tiden? Peter är klok och tycker, ungefär som min hustru skulle sagt, att jag ska gå fram och presentera mig, beklaga att jag är tidig.

Det blir så. Han är artig och säger att han har lite kontorsgöromål att göra, så vi går in i kaféet och tar en kopp kaffe med wienerbröd (inte jag) och ser tiden an. Jag har bett honom att ge en signal om när han känner sig redo, efter en kvart får jag det och går ut och sätter mig för en knapp timmes samtal där delar av det kommer i Göteborg Direkt.

Han är jovialisk, artig och har ett flöde av historier. Vi avhandlar en del. Han berättar att i krokarna bor Chrissie Hynde (Pretenders), Paul Weller (the Jam, Style Council) och Ronnie Wood (Rolling Stones, Faces) och han själv bara några promenadmeter från Toast.

IMG_1798

Bara en och en halv månad och ett helt skilt liv emellan. Foto: PETER BIRGERSTAM

Jag ber Peter ta lite bilder, för han är bättre på det än jag, och när det är gjort strövar vi gemensamt mot hans adress längre upp på gatan enär han vill ge mig sin nya skiva. Glen och P-O samtalar. P-O har berättat att han ska på spelningen på 100 Club senare i veckan (då Peter och jag har åkt hem). Han berättar också att hans dotter jobbar i krokarna. Glen returnerar information med att ge oss en guidekurs i närområdet och rekommenderar oss att gå ner till Paddington Arm, kanalen där mängder av pråmar ligger förtöjda. Vi går som han har sagt efter vårt farväl och kommer ned till något av en idyll. Kvarteren kring Warwick Avenue station är lugna och nere vid kanalen andas det fridfullhet och ett bohemiskt liv. Jag slås av att visst var det så att Richard Branson, Virgingrundaren, bodde på det här viset när han startade sitt skivbolag 1972.

IMG_1792

Över den gröna kanalen. Foto: KAI MARTIN

Vi går över en gångbro och promenerar mot Paddington på kanalens högra sida österut. Men vägen är inte helt rimlig och så som vi vill gå går inte, så vi krånglar oss genom Rembrandt Gardens så småningom åter upp till Warwick Avenue Station, med en fin entré som påminner om Paris Metro.

Vårt nästa mål är uttaget. Bar Italia, på Frith Street i Soho. Vi kliver av i Piccadillys myller, går via Shaftesbury Avenue in i China town där P-O vill peka ut var David Bowies video till ”Blue Jean” spelades in.

Han har varit där tidigare, men förirrar sig och vi ger upp tanken på guidningen för lunchtarmen suger ivrigt.

Så med några bestämda kliv är vi på Frith Street, lyckas få ett bord ute och ett livstrött bi kämpar om uppmärksamheten vid vårt bord.

IMG_6862

Klassiskt ställe. Foto: KAI MARTIN

Vi äter, dricker vårt kaffe och vatten, för det är varmt i London och solen står högt. En kvinna kommer fram, sliten och tärd, och ber om pengar. Vi nekar och får en svordom tillbaka. Sekunden senare står Bar Italias kypare med en påse och tittar ut mot gatan, går in igen. Tio minuter gör han om proceduren, ser kvinnan, visslar på henne och hon kommer, tar på påsen utan att tacka. Han går in igen.

Modeparaden på Frith Street är brokig, elegant och utstuderade med uteliggare och ointresserade. Allt är fascinerande att beskåda i vegeterandet vid kafébordet.

Vi bryter upp, jag betalar men drabbas av sifferblindhet och får inte ihop vad servitrisen har sagt med sedlarna jag lägger upp. Men jag blir informerad om att jag inte bara haft gamla mynt utan också 25 pund i ogiltiga sedlar. Dags att leta upp en bank igen, alltså.

Mitt mål är klart. De två andras också. De mot Imperial War Museum. Jag ned mot Covent Garden där jag på Great Queen Street hade passerat en tweedbutik i november, men då inte haft tid att titta in utan fått nöja mig med det lockande skyltfönstret.

Efter det har drömmar väckts till liv. En tweedkostym till hösten. Jag har varit inne på Walker Slaters hemsida och närt funderingar och låtit mig inspireras. Dessutom har jag lagt undan pengar för att kunna köpa en tredelad, som jag vill känna mig nöjd med i år och år ytterligare.

Jag promenerar efter minnet, men får traska runt kvarteret och ned till Kingsway och uppför för att komma rätt, för det var från det hållet jag kom i november.

Försiktigt öppnar jag dörren. Jag, en 60-årig svensk iklädd grön skinnjacka från Zara, militärgrön långärmad piké från Polo och matchande byxor från H&M plus hatten av okänt märke från kvällen innan, börjar med att känna på kvaliteten på tygerna på plaggen samtidigt som de två expediterna hälsar vänligt. Jag nyper i plagg efter plagg, stryker med fingrarna för att känna på kvaliteten, läser prislapparna och förstår att det kommer sticka iväg.

Så ber jag att få prova en kostym, en grön, klassisk, med markerade rutor åt brandgult. Den manliga expediten måttar med ögonen, tar fram en kavaj som jag tar på mig, hämtar en något vidare väst och ett par byxor. Jag går in i hörnet där ett draperi skiljer mig från butiken och klär av mig för att klä på mig. Allt sitter fantastiskt, men skjortan passar illa, för att inte prata om skorna, de par Clarks med generös vidd inköpta efter akut skavsår bröllopsresan i Berlin april 2013. Jo, byxorna måste förstås läggas upp.

Jag testar med en brun kostym, en blå och en grå. Men så håller expediten upp en som är lite murrigare grön, mer höstig och tycker att jag ska prova den. Jag tror att jag nu är upp i en timme av tvehågsenhet; ska jag köpa ska det vara rätt; ingen tvekan.

Så jag tar på den, men är missnöjd med ljuset. Vi går utanför och jag jämför med den grå och den jag har på mig och säger ”Du har rätt” och får ett ”Ett utmärkt val, sir” till svar. Så går vi in och gör business.

IMG_1956

Mr Tweed. Foto: PETER BIRGERSTAM

Jag går ut som en måhända fattigare man, men känslomässigt och klädesmässigt rikare. Har fått en snygg resegarderob om plaggen och promenerar ned mot Convent Garden, går förbi Paul Smith-butiken på Floral Street, men passerar. Jag har ju min kostym.

IMG_1803

En frestelse. Foto: KAI MARTIN

Går vidare runt hörnet bara för att kika in i Paul Smiths PS-butik och även där gå förbi. Ut på Long Acre, in på GAP, ut och sedan in på TK Maxx, en centralt belägen butikskedja med ett outletkoncept. Det finns mängder med kläder, jag frestas, provar skor, som jag inte passar och ålar mig ur kommersens käftar. Får en idé om att titta till 3 Saville Row där Beatles gjorde sin sista spelning på taket till Apple en kall januaridag 1969… ja, nästan 50 år sedan. Går lite fel, men stannar sedan stirrande tillsammans med ett ungt par upphakade av fascination över bettlarnas gärningar.

Går vidar för att hitta gränden Heddon Street där David Bowie plåtade för omslaget till fantastiska ”The rise and fall of Ziggy Stardust and the Spiders From Mars” 1972.

Telefonkiosken är sedan länge flyttad längre in i gränden, men en plakett visar var denna klassiska fotosession utspelade sig.

IMG_1806

Ziggy Kai utan några spindlar från Mars. Foto: KAI MARTIN

När jag åter är uppe på Regent Street får jag ett meddelande från P-O om att de är färdiga med museet. Han undrar var jag är och rekommenderar mig Paul Smiths outletbutik på Avery Row i Mayfair. Klart intressant för en person som nu mer lockas mer av att kika på kläder än på skivor. Men först uppför turiststråket på Regent Street. Stod utanför Hacketts väldiga butik, men inte mer än för att skicka en bild till en vän. Istället såg jag att skobutiken, exklusiva, Barkers shoes ståtade med rea på utvalda skor. Först med reducerat pris kändes det aktuellt med ett försök och jag nosade på några snygga par. Frågade om de fanns i min storlek, blev betjänad av en ung expedit som sprang upp- och nedför trapporna till förrådet i källaren. Mina fötter ville inte riktigt. Men slutligen passade ett par läderskor med tweeddetaljer mina prinsfötter. 165 pund är mycket pengar, men en bit från ursprungspriset så jag slog till och hade kontrollerat att de matchade med min kostym, den nyligen inhandlade. Expediten slår in priset, jag stoppar in kortet och betalar. Men i brådskan ser jag först efteråt att hon tagit fullt pris för skorna.

Jag undrar förstås varför och hon säger att det inte var rea på de paren. Well, sorry. Hon fick göra en återbetalningen och min plånboks djup blev lite grundare.

Nå, ut mot Avery Row, som jag letar mig mot förbi Hanover Square och Brook Street, korsar Bond Street och viker sedan av ned mot butiken. Det hänger en djuriskt snygg skjorta i skyltfönstret till den lilla butiken med en aningens arrogant personal. Men där inne finns den inte. Tre strumpor för 22 pund lockar, men nej. Jag provar ett par skor till ett rimligt pris. Men nej, mina fötter är inte med mig storleksmässigt idag. Går ut, men tänker… Vilken storlek är det på skjortan i fönstret. Går tillbaka och frågar. Då hänvisar personalen mig till våningen ovanför och se där! Där är en Paul Smithbutik värd namnet med skjortor, kostymer, tröjor etc, men inte med skjortan i storleken jag vill. Däremot hänger det en mörkgrön, pastellfärgad, kostym som jag provar tillsammans med några skjortor som är anständig i pris. Kostymen sitter snyggt, men jag orkar inte få ärmarna skräddade enär mina armar är korta i förhållande till normallängd.

Jag hänger tillbaka plaggen, förutom den skjortan som ni ser på bilden med kostymen ovan. Hållet i plånboken öppnade sig igen.

Så knallade jag upp mot Oxford Street med mina kassar, blygsamma i antalet om man jämför med de som kom ut från helveteskommersen Primemark. Å andra sidan är det många som inte kommer med några kassar alls.

Jag stångar mig igenom folkmängden i något slags ambition att gå till hotellet, men när jag ser buss 7 komma hoppar jag på och seglar sakta nedför Oxford Street, in mot Hyde Park, rundar Marble Arch och uppför Edgwar Road, in på Sussex Gardens där jag hoppar av.

Grabbarna har inte kommit till hotellet än, så jag vilar mina ben, mina fötter, min hjärna och kanske slumrar en stund innan det knackar på dörren.

Vi har någon timme på oss innan vi ska bege oss mot Notting Hill för en dejt med en ung, vacker dam. Kanske onödigt för henne att slösa bort sin tid på gamla gubbar, men en av dem är hennes far så det må vara hänt. Hon har bokat in oss på en restaurang, the Shed, med ett tapaskoncept, men med brittisk touch.

Vi tar bussen från Lancaster Gate vidare österut och kliver av strax innan Notting Hill Gates undergrundstation. Vi går över gatan, men plötsligt har P-O sin dotter i örat och därifrån vi kom står hon och viftar. Hon guidar oss rätt och kliver med vana steg in i salongen, ett shabbychickställe, rustikt och trivsamt. Men det är stökigt i lokalen med ganska hög ljudvolym, uruselt för någon med tinnitus som jag, men atmosfären övervinner. Vi beställer en meny, så att vi slipper att välja och vi blir inte besvikna. Maten är förträfflig. Umgänget likaså. Yra tumlar vi ut i Londonnatten mot vår sista natt i Englands huvudstad.

Dag tre – onsdag

Frukosten är serverad. Vi har packat våra väskor. Vi äter, går upp på hotellrummet, fixar det sista och borstar tanden, checkar ut och lämnar Storbritanniens långsammaste hiss bakom oss, den med heltäckningsmattor ända upp på väggarna. Mot Paddington, mot underjorden, mot Victoria station, mot Brighton, mot havet, mot horisonten.

Tåget går smidigt, resan är på knapp en timme och Brighton välkomnar oss med järnvägshallen som är enorm och vacker med sitt valv spänt som en extra himmel.

Stationen ligger på en höjd, men där jag trodde att jag skulle få se ett panorama över Engelska kanalen blev det istället en större småstads myller av trafik och människor, en bit nedför till havet.

IMG_1824IMG_1827IMG_1823

Brighton Beach Boys. Foto: KAI MARTIN och PETER BIRGERSTAM

Vi går förstås först till hotellet som ligger en rask promenad öster ut. P-O tar kommandot, guidar oss säker nedför Queens Road för att ta in på Church Street och fram till Brighton Dome, som är klassisk mark för oss svenskar, genar genom Pavillion Gardens och ner mot North Street, över Steine Gardens och försiktigt undrande fram till Madeira Place där vårt hotell ligger med havet bara några hundra meter ifrån.

Rummet är inte klart. Men vi får ställa väskorna i receptionen och knallar åter ut på stan och, förstås mot piren. Brighton är ett myller av gator, prång och gränder. Mängder med butiker och restauranger, dessutom med pubar. Vi tar sikte på en, the Markett Inn, för resans andra fish and chips med tillhörande öl. Ett utmärkt ställe där jag också fick tillfälle att ladda mobilen i baren, men sen kunde konstatera att vid väggen där jag satt fanns det ett jack. Mätta och belåtna ut på stan och ned mot havet.

Piren är ikonisk. Frekvent besökt även off season, som nu. Vi gör inget undantag. Rör oss försiktigt i riktning mot den och sedan in i den hysteriska spelhallen som inleder spektaklet. Förstår är vi ivriga att fotografera oss i sådana där uppställningsplatser, där motivet är så att säga fast men ett hål för huvudet gör att just den detaljen varierar.

Vi tar en fika, kaffe och glass, och Peter hoppas förtjust på en måsattack så att han kan ta den bild han drömt om. Nå, nog attackerar måsarna. Men bilden blir aldrig tagen, inte min glass i rån heller. Vi fortsätter ut och nöjesfältet uppenbarar sig och se där, en Heller Skelter! Något för Beatlesfantasterna att bita i och för mig att bli fotograferad framför.

IMG_1838

When I get to the bottom… Foto: PETER BIRGERSTAM

Piren är alltså livligt besökt. En, förmodligen, japansk man hjälper till med att ta en bild på oss alla tre längst ut, men den bilden är förbehållen Peter, med vars mobil bilden togs. Vi tittar med skräckblandad förtjusning på den ena gala attraktionen efter den andra, men väljer att vara åskådare; vi är ju alla över 60 och njuter livets otium.

Jag tänker på ”Funny bones”, den fantastiska filmen från 1995 med Jerry Lewis, Oliver Platt och Lee Evans i ledande roller. Men den utspelas i Blackpool, visar det sig. Nå, brittisk badort som brittisk badort.

Vi irrar oss upp och in i den trånga stadskärnan, hittar butiker som genomsöks, passerar restauranger som noteras och, förstås, P-O och Peter slukar skivaffärer när de kommer åt. En Dr Martensbutik lockar med ett par läckert brandgula skor, som jag noterar i minnet.

Jo, Brighton har för oss alla, utom för de stackars utslagna som inte har något alls.

Och apropå att ha, men inte ha så har jag ju mina 25 pund i sedlar som jag ska försöka växla in. Men bankerna nekar mig gång efter annan; ”Tyvärr, bara om du har ett konto i banken”. Tack för servicen. Men jag blir rekommenderad Virgin Bank, jo sir Richard Branson har tydligen startat en sådan också, och kliver in. Efter lite väntan förklarar jag mitt ärende, men får ett nedslående besked. En man i min ålder överhör samtalet och säger att han nog kan ordna det. ”Jag har konto och ärende in till banken här bredvid, så har du tid kan vi se om det går att lösa”.

Vännerna står utanför banken och väntar trofast. Men jag släpper dem fria, inväntar mannen som efter en stund kommer ut. Tillsammans går vi in i den stora banken, står i kö, samtalar och bjuder på glimtar från varandras liv. Han hinner förklara att han till för ett tid sedan förestod en modebutik i Brighton, men plötsligt tröttnade och nu har avyttrat den. Han har varit i Stockholm, bott i Schweiz och så närmade sig det avgörande momentet där jag sa ”Jag tror jag sätter mig” och han nickade diskret samtidigt som han fick mina pengar i handen. Han gled fram till kassan, gjorde sin ärenden och förklarade också som av en händelse att han som av en händelse hade hittat gamla pengar någonstans och ville växla in dem. En kort stund senare skildes vi åt och jag fick de nya punden att försnilla, tackade ödmjukt och två livsöden särades för att, förmodligen, aldrig åter mötas.

Peter och P-O leder in mig på frestelsernas gata, Bond Street, ett stråk pepprat med butiker, tingeltangel, exklusivt, kaféer… Jag passerar en outlet som säljer väskor, ser en där det står skrivet min hustrus namn på och bestämmer mig att kika in där dagen därpå. För tiden är knapp, klockan är strax sex och det är stängningsdags och vi vill se mer.

IMG_1847

Intressant hus. Foto: KAI MARTIN

Hungern slår till. Vi är samstämmiga om att italienskt blir bra. Vi går tillbaka ned mot kvarteren närmast Engelska kanalen, där vi har passerat restaurangen Zizzi. Vi får bord ute, för inne är det fullt, men det gör inget. Kvällen är varm och behaglig, stadslivet passerar sakta förbi med människor som kommer och går. Uppenbarligen är huset mittemot av intresse, för flera stannar till och fotograferar. En öppen BMW parkerar på hörnet. Ett ospartanskt flyttlass. En kvinna kliver ur, får sällskap av en annan. Bilen töms. Vi undrar vart flytten går och blir snart varse då ett fönster öppnas två våningar upp. Tre män kring ett bord spinner snabbt igång en historia om vad som har hänt, hur kvinnan i hast lämnat sin otrogne man, att det är hans bil som hon upprört snott, att hon är en hyfsat framgångsrik singer/songwriter som ska flytta in hos sin syster, både vackra och i karriären.

Vi har förstås inte en aning. Det hade inte kocken på Zizzi heller, som bjuder på överkokt pasta. Ja, vi borde klagat, men orkade inte och hellre mätt och gnällig än bara gnällig.

Tiden krälar iväg även i trevligt sällskap. P-O har nosat upp att klubben Hope & Ruin har amerikanska bandet The Asteroid no 4 på besök. Han har köpt biljetter för oss alla och vi knallar upp till Queen Street och lokalen som visar sig vara en pub som är lite eljest. Vegansk mat, inredning där ett trasig badkar tjänar som en soffa, en tvättmaskin dj-bord… Ja, ni fattar. Väggar där putsen skalats av in på bara tegelstenen och en toalett som inspirerad av legendariska CBGB’s i New York.

Trendigt möter old fashion. Foto: KAI MARTIN

Herrarna hittar ett bord. Herrarna dricker öl. Herrarna går på toaletten. Herrarna dricker öl. Men herrarna har också noterat att kvällen inte bara består av ett band, så när det börjar bli liv och rörelse i lokalen och folk hastigt lämnar densamma kanske det är dags att göra detsamma. Vi går in genom en mörk dörr, uppför en slående bred trätrappa, förklarar att vi har betalt, blir granskade på en lista, får en stämpel och bli insläppta i den intima lokalen som kanske totalt kan rymma 150 personer.

På scen det lokala bandet Heirloom, androgyn, stilfulla, men också i sin linda en smula anonyma. Bättre upp för det andra bandet från Brighton för kvällen, Something Leather. En trio som förenar Doors med Black Mountain och har ett sjuhelvets ös på scenen, trots sättningen trummor, gitarr och keyboard/sång. Kul och det slår mig att hade det här bandet spelat i tältet på Way out West hade det känts helt naturligt.

Vi dricker mer öl. Talar uppskattande med gitarristen i Heirloom, tar bilder och dricker öl.

IMG_1866

When in Brighton, smile! Foto: KAI MARTIN

Herrarna är rusiga, åtminstone P-O och jag, för Peter är väsentligt mer försiktig. När Something Leather är klara och The Andreoid no 4 startat samlar jag det förstnämnda för en bild. Den kan ju bli ikonisk.

IMG_1913

Tama nedanför scen, vilda på. Foto: KAI MARTIN

Bakom baren står en vacker ung man som serverar öl med ett leende. Han blir glad och ger ett jakande svar när jag frågar om jag får plåta honom. Så här blev det.

IMG_1904

Snyggaste bartendern i Brighton. Foto: KAI MARTIN

Huvudakten? Jovars. Psykedelisk rock med släktskap till Pink Floyd, Byrds och Spiritualized. Lockade minst publik, men spelade förstås längst och i mitt stilla sinne undrade jag hur de kunde få turnélivet att gå ihop.

IMG_1919

Psykrock på tolvsträngat. Foto: KAI MARTIN

Kvällen stängde, hotellsängarna väntade och en ny dag skulle randas.

Dag fyra – torsdag

Dagens mål är i sikte. Efter frukosten spetsar vi in oss på en turistbyrå för vi ska vidare österut, mot Seven Sisters, de vackra kalkstensväggarna som ju också tjusar i Dover.

Men först ett dopp i Engelska kanalen. P-O och jag är Brightons beach boys. På grund av förkylningen är Peter dokumentatör och vittne. Vi tar oss ned genom den lätta morgonrusningen och promenad på den stenrika stranden som ger balansen en omgång. Himlen är grå, luften sval men vi är målmedvetna i vår ambition. Ebb gör att det är långgrunt. Några män går med metalldetektorer och letar tappade ringar, förmodar jag, någon rastar sin hund. Medan vi byter om kliver en kvinna upp som vi inte noterat. Antagligen en kanalsimmare från Frankrike, som ligger mil ifrån. En dykare följer och följs i sin tur av åter en. Jag börjar, vattnet är ok, friskt men inte för kallt. Jag doppar mig, simmar ut en bit och sedan åter. Sältan biter uppfriskande. P-O följer efter. Stolta står vi sedan torrgnuggade av hotellhanddukarna: premiärdopp i den Engelska kanalen!

Brighton Beach Boys

Brighton Beach Boys. Foto: PETER BIRGERSTAM

Vederkvickelesen är total. Vi angriper, väl tillbaka på hotellet, frukosten som svultna och dricker te med förtjusning. Nu på väg mot andra jaktmarker, men hur…?

Det blir så att kartorna vi kikar på som pekar ut turistinformation inte stämmer med verkligheten. Vi går ned mot piren, P-O har glömt något på hotellet och går tillbaka, Peter stövlar ut mot en kiosk för information, men den är obemannad. Dock finns där broschyrer som passar vårt ändamål. Jag har med mig mina byxor, de i tweed, som behöver läggas upp och min ambition är att innan vi åker hinna gå upp till den skräddare som vi passerade på Queens Road för att få dem upplagda. Jag har nämligen en plan.

Jag hade tidigt flaggat för detta, men det blev nu ändå något missförstånd. Men jag fick min respit och ångade på upp genom myllret av gator, kom halvt svettig fram, fick mina byxor och halvt om halvt joggade jag ned mot piren igen för att upptäcka att vännerna inte var där. Istället fanns det ett missat samtal och så småningom fick jag platsen där de stod – ungefär halvvägs mellan piren och därifrån jag kom.

De hade listat ut hur vi skulle ta oss och det var medelst vanliga busskommunikationer och en dagsbiljett. Tätt med turerna, alltså. Så vi klev ombord, fick hjälp av en jovialisk och beredvillig busschaufför som pedagogiskt skrapade fram rätt datum för giltigt färdbevis. De andra hade därefter bara att haka på och resan startade.

IMG_2053

En bussbiljett för hela dagen.

Andra våningen, förstås och utsikt över färden genom mindre samhällen, svindlade landskap och tvära svängar mot Cuckmer Valley och porten mot Seven Sisters Country Park.

Vi passerade Rottingdean, Peacehaven, New Haven, där vi för ett ögonblick släppte den vackra kustvägen, och förbi Seaford till den hållplats väsentligt ute på vischan, där vi skulle gå av. Det blev en tur på styvt en timme och timmarna hade gått sedan frukost och enär vi inte hade koll på hur lång tid vi skulle vara ute därefter bestämde vi oss för lunch.

Av en herre i informationen får vi reda på att det finns två bra sätt att ta sig an området; det ena är en och en halvtimmes promenad i Cuckmere där man ser den vackra klippvägen på håll; den andra är promenaden på över tre timmar längs randen och mot East Dean någon mil väster om Eastbourne. Vi är ju city lads, så vandrarkängorna är hemma i garderoben. Det blir alltså det förstnämnda.

Där finns också en restaurang där vi tar en snabbt serverad lunch, panini och något att dricka (inte öl).

IMG_1930

Lunch på utflykt. Foto: KAI MARTIN

Därefter promenerar vi några hundra meter åter varifrån vi kom, går över en bro och vid en lägligt placerad pub går vi ut i det generösa naturområdet.

Vädret är fantastiskt, luften klar och solen står högt på himlen, några enstaka moln oroar inte. Kanske är det en smula för varmt, men det går an.Vi går mot Cuckemere Haven, utan att vi egentligen vet om det. Vi följer lite på intuition och lite från kartan en stig som  tar oss närmare havet. Naturen är böljande, inga flugor som stör, på kullarna får som äter i stilla ro.

IMG_1937

Vandraren. Foto: KAI MARTIN

När vi kommer fram till de gamla kustbevakningshusen slår vi rast vila, tar fram de vattenflaskor av glas som vi köpte vid lunchen, sätter oss på en bänk som är dekorerad med minnesplaketter från avlidna som i livet älskat att sitta just här och se den slående utsikten. Vi vill inte vara sämre, placerar oss för en stunds kontemplation och vegeterande, torkar våra blanka hjässor rena från svett, svalkar oss med vattnet. En stilla stund som är rofylld och betagande.

Två män och en bänk. Foto: KAI MARTIN

Rastlösheten slår till och jag promenerar lite längre bort mot den porösa kanten där skyltar varnar för risken att gå för nära. Jag håller mig på behörigt avstånd, men sätter mig på en bänk, ser ett par – förmodat – japanskor, där den ena poserar och den andra dokumentärer.

Det är ett vackert panorama och Seven Sisters och havet fungerar fint på håll.

IMG_1946IMG_1945

Vackert, bara vackert. Foto: KAI MARTIN

Så rör de på sig, efter att jag har hämtat dem. Ner mot vattnet, förbi de två husen som inte verkar ha någon elförsörjning, och ner mot stranden där de finns människor som vilar, andra som leker. Ett fotografteam håller på och ställer upp för, som vi tror, en modesejour. Vi sätter oss en stund bland de miljarder av stenar, alla olika, som bildar kustlinjen just där. Tittar oss mätta på utsikten innan vi börjar vandra tillbaka.

IMG_1947

IMG_1949

Kustnära. Foto: KAI MARTIN

 När vi vänt åter är det en öl som väntar. Men jag har behov av den tyngre arten, smiter in på toan för att konstatera att där finns inget papper. Ut och fråga, väntar, ärendet skickas iväg till någon annan och väntan blir onödigt (!) lång. Men så småningom ordnar det sig. Jag beställer, väl färdig, en öl som går under namnet Pale Ubu, som naturligtvis är ett lysande namn för den som känner till bandet Pere Ubu, eller om det nu är pjäsen som inspirerat. Ölen var helt ok.

Färdigdruckna är det dags för bussen åter till Brighton. Jag hinner hämta mina byxor med en halvtimme till godo innan stängningsdags. Jag hinner också gå och köpa väskan till Z, den som det stod hennes namn skrivet på. Men det gjordes med andan i halsen och med viss oro. I skylten stod den inte kvar och när jag gick in i butiken fanns den inte. Jag hittade två liknande, men det var inte rätt modell. Men så kikar jag lite längre ned på en hylla och – tada! – där var den. Dyr, trots utförsäljningen. Men den ska hem. Väskan betalas, placeras in en tygpåse för att sedan läggas i en papperskasse. Hmmm…

Vi har också tid att ta oss upp till järnvägsstationen, där P-O och Peter har fått tips om puben Prince Albert, som ska vara något speciellt, kombinerat spelställe och bar. Vi tar en vid sväng runt hela stationen innan vi kommer rätt. Men, ja, Prince Albert är ett spännande ställe. Vi tar en öl, ser ett större sällskap som vi ändrar från after work till efter begravning. Det är en brokig skara sörjande, som nu släpper på sorgen i jämn takt med den öl som dricks.

När jag går in på toaletten hamnar jag i samspråk med en man i min ålder, som utan att sluddra, men ändå i obalans, berättar att det är en forn rockhjälte som tackat för sig. Det gick inte att höra den avlidnes namn, men den sörjande mannen var trevlig och snabb till skämt, presenterade mig som sin pojkvän för en vän. Men då P-O kom ut och jag sa att det var min pojkvän tystnade han betänksamt och vi valde skilda ställen att uträtta våra behov.

IMG_1955

Bye, bye Prince Albert. Foto: KAI MARTIN

Tillbaka till hotellet  och väl där tar vi en stunds vila innan vi ska iväg och fira P-O som fyllde jämnt för några dagar sedan.

Det är en flott restaurang, Bohemia, belägen i myllret av smågator i den gamla delen av Brighton nära vattnet, men ändå en bit ifrån. Vi får utmärkt mat där lamrack är allas vår favorit. Under tiden som vi äter oss mätta och mer därtill bär musiker in sina instrument för kvällens gig. En jazzfunkig coverorkester som svänger när det väl är dags.

Sista kvällen i Brighton är till enda. Vi letar oss ut på North Street och ned mot vårt hotell, passerar en klubb där pumpande musik strömmar ut. Utanför rökande ungdomar, festklädda för kvällen, bredvid en åldrad uteliggare som utslagen precis gör på sig med en stril av urin som rinner ut mot rännstenen. Sorgligt.

Dag 5 – fredag

Vi packar, gör oss i ordning, äter vår engelska frukost, borstar våra tänder och checkar sedan ut med viss krångel då vår reception är stängd. Men i grannhotellet, där också frukostmatsalen finns, går det bättre. Det är också där som vi ställer våra väskor. För vi har några timmar att göra på stan.

Vi börjar med Brighton Museum & Art Gallery. Framför allt är det två utställningar som lockar, dels en utställning om transpersoner som sedan går över i ett slags modeutställning gällande olika typer från 50-talet och framåt: teddyboys, mods etc. Dels den om Gilbert & George, det udda konstnärsparet som sedan 60-talet utmanat och influerat allt från David Bowie till Pet Shop Boys.

Vi står utanför museet minuterna innan det ska öppna och jag noterar att det finns rabatter för äldre, det vill säga om man fyllt 60. Vi fnittrar förtjust, för vi har ju nu alla passerat den gränsen, och jag är först ut att utnyttja detta och betalar en pund mindre än ordinarie pris.

Vi gör museet på en timme, går ut på Church Street och passerar Brighton Dome, där ju Abba vann med ”Waterloo” 1974.

Där skiljs vi åt. Peter vill till Sea Life, det anrika akvariet med gotiska inslag. När jag senare ser Peters bilder ångrar jag mig. Men TK Maxx lockar. När jag väl provar kläder jag valt ut har köplusten slocknat. Klokt, förstås. P-O kommer dit, efter att ha varit i skivbutiker. Handlar några tröjor och vi går ut och upp till väldiga köpcentret vid Churchill Square. Butikerna är som de brukar och vi scrollar oss snabbt igenom. Men så får P-O se en HMV-butik, som vi efter att ha hastat igenom Next, går ner till. Precis då ser jag Thorntons, som nog bjuder på världens godast kola och som jag jagat i London utan framgång. HMV har rejält med skivor och jag köper Albin Lee Meldaus och Artics Monkeys senaste innan det är dags för Thorntons.

Så ut i det fria och vi siktar på att vi ska äta något slags mat. Kontaktar Peter som fastnat i en intervju för turistbyråns räkning i Pavlions Garden. Kvinnan som intervjuar har greppet om honom och det tar sin modiga tid innan vi kan bege oss mot maten. Jo, det blir fish and chips på Seven Stars som serverar den bästa hittills.

IMG_1971Bäst i stan. Foto: KAI MARTIN

En sista sväng till hotellet, sedan promenaden till stationen och biljetter som Peter och jag köper till Gatwick och P-O till London, där han ska stanna över helgen.

Tåget glider från staden som varit vårt hem i några dygn. På återseende, säger vi, kliver senare av på Gatwick och säger hejdå till P-O, checkar in, passerar säkerhetskontrollen och börjar väntan som blir längre än det var tänkt.

Vi tittar på människor, ser ett par där mannen häller över gin i en vattenflaska för att sedan blanda i Seven up. En grogg för resan, alltså. Ok. Peter och jag laddar våra mobiler, äter en bit mat och sedan tar jag min väska och går in på toaletten. Där skiftar jag kläder. På med min tweedkostym och min Paul Smithskjorta. Det är så jag vill kliva ut i transferhallen då min hustru möter mig…

Alptoppar och besvikelser – en resa tur och retur III

… vi hade ju inte, som andra, rest hela vägen från Japana för att se ”Carmen” i Bregenz. En tröst för tigerhjärtan.

När vi så lämnar hotellet med de hårda sängarna och den friskt och intensivt porlande toaletten är det med tunga huvuden och en besvikelse som inte morgonduschen kunde skölja bort.

IMG_1211

Adjö till den hårda natten. Foto: KAI MARTIN

Bregenz hade ju verkat så lovande och vi hade ju, fram till skyfallet med tillhörande åskoväder mega grande, haft en fin stund i den lilla österrikiska staden, som efter kriget bestämt sig för att förvalta en operatradition och har gjort det med emfas.

Efter att vi checkat in hade vi av hotellet fått frikort till Bregenz Strandbad, som var frekvent besökt av gamla som unga. Ett myller av människor som nyttjade Bodensjöns sköna svalka eller Strandbadens gräsmattor. Vinden låg på, vågorna friskade i och vattnet orkade vi mer än en gång. Det var ljuvligt

Men nu var det dagen efter. Solen sken som den inte hade gjort något annat. Vi gick tillbaka till Festspiele och receptionen för att lösa återbetalningen av biljetterna. Z tar kommandot, en trevlig unga dam i kassan är behjälplig och beklagande. Hon hjälper oss med byråkratin, för det besked vi hade fått via webben var på tyska. Z frågar, som om det möjligen fanns en öppning, om kvällens utsålda konsert möjligen hade nåtts av något återbud. Jo, blev svaret, men dessvärre gick de två biljetterna till paret här bredvid.

Snopenheten grinade oss alltså i ansiktet när vi tog och lommade iväg till stationen. ”Carmen” i Bregenz skulle gå ner den 20 augusti, vi drabbades av säsongens hittills enda inställda föreställning. Så vi köpte dvd:n.

Tåget skulle ta oss till Feldkirch, en stad i västra Österrike på gränsen till både Schweiz och Liechtenstein. Vi borde naturligtvis läst på mer, men har till vår resa varit fokuserade på just Bregenz och i viss mån Lindau. De andra hållpunkterna fick vi ta efter  hand. Feldkirch har ett hockeylag och centralt ligger ishallen, någonstans i bakhuvudet gnager ett minne om att Frölunda mött dem i något europeiskt sammanhang. Men när jag backcheckar minnet via Google så blir det ingen respons.

Det är smidigt att åka tåg nere på kontinenten. I alpländerna korsas järnvägen flitigt av tåg som tar resenärer vart som helst, känns det som.

Vi reser en dryg halvtimme söderut, kliver av, placerar våra väskor i ett skåp, får hjälp av en beredvillig stationsvakt och börjar så vår vandring in mitt centrum där vårt mål egentligen är att ta en buss för vidare transport mot furstendömet Liechtenstein.

Det är kvavt i luften, solen lyser på en inte helt fläckfri himmel. Alptopparna reser sig båda sidor av den österrikiska staden.

Det är ingen vacker stad vi ägnar promenaden, men vi har åtminstone studerat in vilka bussar som tar oss till Liechtenstein, kliver så på en och får viss guidning om hur vi ska ta oss och vart av en tjänstvillig, väldigt ung, busschaufför. Vi betalar, sätter oss tillrätta i den mer än halv fullsatta bussen och färden går söderut i dalgången som breder ut sig med sina åkrar och med alpernas vilda resning som kantar den.

Så gränsövergången, som inte sinkas av någon kontroll och plötsligt är vi i ett annat land. Premiär för oss båda vad beträffar Liechtenstein. Bussen snirklar sig mot Schaan, där vi tvingas till ett byte mot Vaduz.

IMG_1226

Kung för en dag. Foto: KAI MARTIN

Väl i Vaduz är det inte svårt att se furstens borg högt upp med vida utsikt. En välbeställd herre som ombesörjt  för sitt rike så att det är bland världens rikaste. Vi rör oss in mot stadens lilla centrum, kommer till platsen vid rådhuset eller stadshuset där det är liv och rörelse. Läktare är uppbyggda, musik pumpas upp, och i centrum av den provisoriska arenan är en beachvolleybollplan anlagd.

IMG_1299

Den glada familjen Vaduz. Foto: NÅGON TURIST

Vi fortsätter till turistbyrån, förhör oss om vägen till furstens borg, tar några fåniga kort och fortsätter vår promenad åt ett helt annat håll, ner mot Rhen och Alte Rheinbrücke. Den täckta träbron är egentligen inte alls så gammal, klar 1901, men vacker att se och fin att gå över. Någonstans på mitten är man plötsligt i Schweiz, mitt andra besök under resan, Z:s första.

IMG_1324IMG_1321IMG_1325

Allt annat än gränslös. Foto: KAI MARTIN

Vi går bron fram och tillbaka, tar en annan väg in till stan, går in i en butik med rea på tyrolerkläder. Z provar nyfiket, men storlekarna stämmer inte.

Så tillbaka till en restaurang i omedelbart närhet av volleybollplanen där dj:n ljudtestar musiken allt mer kraftfullt och rastlöst. Inte en låt spelas klart och volymen ökar i takt med att en ny låt åker på.

Vi beställer lemonad, vatten och omelett. Får in maten med drycken. Omeletterna är serverad i något liknande hamburgerbröd, som vi omsorgsfullt lyfter bort. Allt är annars ok, om än i en prisgrad en smula högre än i Österrike.

Så betala vi, strosar mot bussen, väntar en stund och är sedan på väg tillbaka efter våran korta utflykt i furstendömet, ett delmål i vår resa som åtminstone gick enligt planen.

I Feldkirch hämtar vi ut våra väskor och tar en taxi. Vi har nämligen bestämt oss för att inte bo i byn, istället ska vi upp, upp, upp på en alptopp. Åtminstone nästan. Chauffören tar emot adressen, styr bilen från stationen och mot A14, som om man vill kan gå till Innsbruck och vidare österut, men som skulle ta oss en kvarts resa till Gurtis och pensionatet Brunella som klättrade på berget med, skulle det visa sig, en skidlift i vila på grund av säsongen.

IMG_1332

Utsikt från ett fönster. Foto: KAI MARTIN

Z hisnade av chaufförens färd längs de stigande serpentinvägarna som ju högre upp vi kom bjöd på ett allt vidare panorama. Så var vi fram vid vår alphydda, tog vårt gepäck och klev in i restaurangen som också var receptionen. Värdinnan tog emot oss, visade oss på vårt rum högst upp. Stillheten slog mot oss med samma kraft som skönheten utanför.

Vi vilade en kort stund, tog en dusch och försökte vädra ut den kvalmiga luften i rummet som genast stötte på patrull från det lika kvalmiga vädret utanför. Hungern smög sig på och detta anspråkslösa pensionat hade sitt kök och visste att bjuda på välsmakande österrikisk mat. Vi hade fått plats med utsikt, drack vårt öl och himlade i takt med vad vi såg och med vad vi åt och drack. Det var en still stund på jorden och fred och frihet höjde sig fjärran från världens oroshärdar. Orättvis, måhända, men så var det.

Vi tog efterrätt, åt oss oförskämt mätta och banne mig om vi inte också hann med ytterligare en välsmakande öl innan desserten och kaffet. Med skymningen kom också tröttheten, vi försökte slukas av sömnen med dunbolstren som himmelsfröjdande täcken. men värmen gick inte att få ut ur rummet och den svalkande natten ville inte in och dansa ut luften till något fräscht. Utmattad slocknade vi emellertid och sov en rastlös sömn.

Plötsligt väcks vi brutalt. Kyrkans klockor ringer som besatta; inte för att säga godmorgon, eller klart och koncist berätta att nu är klockan sex. Nej, ihållande larmade dessa klockor i en kvart. För att varna? För brand? För fara?

Klockorna i Gurtis. Foto: KAI MARTIN

Varför just när natten äntligen tvingat ut värmen ur rummet och sömnen var så behaglig…

Nå, vi skakade liv i våra arma kroppar, gjorde morgontoalett och bestämde oss för en stärkande promenad innan solen hade kopplat på sitt starkaste värmeaggregat.

Vi knallar uppför vägen, lämnar den lilla byn och tar oss kanske någon kilometer för vyns skull. Vi hittar ett lägenhetshotell som lockar för någon annan gång. Vi går tillbaka, går mot skidbackarna, passerar böljande kullar och tjusas åter av utsikten, som om vi aldrig sett utsikt förut.

IMG_1345

Svindlande landskap. Foto: KAI MARTIN

Så åter tillbaka till pensionatet och frühstück och vilken sådan. Färska frallor, ost, skinka, ägg, müsli på ett vis vi aldrig stött på förut, juice, äg…. Kaffe brännande starkt och friskt varmt. Livsandarna kom oss åter och vi fylldes av välmod.

IMG_1347

Alpfrukost med en allt annat än mättande utsikt. Foto: KAI MARTIN

Så tackade vi för oss, den förbeställda taxin var i antågande och jag stod utanför och väntade under tiden som  Z ordnade med finanserna. Så kom en Mercedes där jag genom rutan möts av ett strålande leende från en ung kvinna som tillika är vår chaufför. Hon pratar ivrigt, berömmer mig för att jag använder knappen till att stänga bagageluckan och fortsätter sitt porlande prat till en leende, men inte så konversabel Kai. Först när Z kommer och börja prata engelska skiftar hon språk och lika lekande lätt dansar vi ned för alpvägarna med henne ivrigt pratande om miljö, om en önskan att åka till Sverige, om att vilja komma till ensamheten, om konservativa österrikare som pratar men inte gör, om miljö, om att vårda miljön.

Vi blir förtjusta i henne. Hon är sprudlande, är generös med sig själv och gör, redan tidigt denna morgon, vår dag, Z betalar för våra sista euro, vi går ut och in i stationshallen och pratar med varandra. Så får Z fick visitkort, går ut till henne och tackar igen och säger att hon är välkommen att kontakta oss om hon vill komma till Sverige. Hon heter Anna. Världens bästa taxichaufför.

IMG_1349

Världens bästa taxichaufför med världens bästa kvinna. Foto: KAI MARTIN

Vi går ut på perrongen. Z har provianterat för resan till Zürich, som blir vår sista anhalt på resan. Vi ska åter igen korsa Liechtensteins gräns för att åka vidare västerut, passera sjöarna Wallensee, Obersee och Zürichsee.

IMG_1359

Sjötransport. Foto: KAI MARTIN

Men först tog det moderna tåget där vi förskansade oss på de bästa av platser en lov i motsatt riktning för en vid sväng runt Feldkirch innan det stävade mot ut ur Österrike genom Liechtenstein för att stanna i schweiziska Buchs där vi anmodades att lämna vårt tåg och borda ett nytt. En aning förvirrande, men inte mycket att be för och plötsligt satt vi på ett bedagat tåg utan AC och som snabbt blev packat. Z tyckte att vi borde ha tagit första klass utan att fråga. Men hennes man är försynt, inte en djärv danska uppvuxen i Köpenhamns finare kvarter och förorter. Vid drog ned rutorna och lät luften vädra ut kupén, som var belamrad med resenärer och resenärers bagage. När konduktören kommer är han den första vi stöter på på vår resa. Z frågar honom om det är ledigt i första klass (nej, hon är inte en kvinna som ger sig) och plötsligt har vi förnämliga, om än gammaldags, säten och vi ser sjöarna passera revy med alperna resligt och stolta som kuliss.

IMG_1350

Österrikisk Pommac, försvinnande god. Foto: KAI MARTIN

Z har köpt något slags kolsyrad äppeldryck som väcker min förtjusning. Pommac! Fast den inte hette så.

Utanför tågfönstret lever folk lata dagar, seglar, badar eller paddlar i sjön. Zürich närmar sig och kring den väldiga stationen byggs det, precis som i Stuttgart, för framtiden. Den som vi är så ängsliga för i Göteborg.

Vi behöver göra av med vårt bagage och löser det geschwint med kort. Men samtidigt behöver yours truly nyttja toaletten, vilket inte låter sig göras utan franc. Vi får rådet att besöka någon av restaurangerna. Hamnar på Burger King där Z köper en dyr kaffe och jag får mina behov uträttade och är redo för en promenad på stan.

IMG_1361

Gratis utsikt i en dyr stad. Foto: KAI MARTIN

Zürich är en stad att upptäcka, men kanske på mer än de få timmar som vi gav den schweiziska staden. Men vi gjorde ett försök. Efter att ha rådfrågat turistbyrån och snabbt avfärdat förslaget att ta en turistbuss för sightseeing (för dyrt) knallade vi iväg mot den gamla stan som delas av floden Limmat. Vi väljer den östra sidan, går förbi tingeltangelbutiker och turistfällor till restauranger för att ändå, på grund av obeslutsamhet, hamna på en för en sallad och en öl. Helt ok i lunchtider.

IMG_1367

På väg uppför. Foto: KAI MARTIN

Z har siktet inställt mot bergbanan för utsikt över staden vi hastigt gästar. Vi traskar uppför på kullerstenar, passerar sevärdheter i rask takt, går in i livsmedelsbutiker för svalka och godisjakt, men fortsätter raskt.

IMG_1362

Kulturhistorisk plats. Foto: KAI MARTIN

Vid passerar museer och teatrar, hamnar på Hottingerstrasse, men vägrar spårvagnarna som pilar förbi. Kilar in på en secondhand med svindlande priser och små storlekar, vidare uppför i den stekheta solen med temperaturer i stigande precis som backarna. Vi snirklar oss via Asylstrasse upp mot Römerhof, där vi lyckas missa entrén till bergbanan som verkligen inte gör storstilad reklam. Vi lyckas betala, sätter oss tillrätta och på samma vis som i Bergamo lämnar vi nere för att ta oss upp. Men av den hisnande utsikten, som vi låtit oss skämmas bort med, blir det intet. När vi kommer upp är sikten skymd, en väg kan ta oss vidare mot ett zoo (vi tackar nej till det), en annan mot en tennisbana och ett garage. Vilsna tar vi mot garaget och tar någon trappa ner för att plötsligt hamna på ett rikemanshotell. Utanför kör Lamborghini- och Porschebilarna upp för att av personal parkeras på rätt plats.

IMG_1369

Van vid lyx. Foto: KAI MARTIN

Jag känner mig obekväm, men med Z i handen bestämmer vi oss ändå för att nyttja toaletterna. Herrarnas badar i lyx på ett vis som gör att jag känner mig skyldig, som om jag skulle kunna bli påkommen med att inte ha tillräckligt med geld för att kunna betala vattnet jag tvättar mina händer med.

Jag skakar av mig tankarna, går ut i den nedre foajén, sätter mig i en beige läderfåtölj där jag konstaterar att sömmen delvis släppt. Även solen har sina fläckar.

IMG_1371

Nära, men aldrig på toppen. Foto: KAI MARTIN

Vi lämnar lyxen. Tar bergbanan ner och hastar på en spårvagn där jag inte begriper hur man ska betala. (Z hade ju förstås upptäckt biljettautomaterna på hållplatsen.) Vi åker nedför, in mot stan och hoppar av innan centralstationen. Cirkeln är sluten. Men Z vill mer. Hon har hittat en Löwenplatz, vilket med tanke på vårt efternamn passar att besöka. Vi promenerar dit, fotograferar varandra och fortsätter spatserandet mot affärsgatan Bahnhofstrasse.

IMG_1372

IMG_1373

På rätt plats. Foto: ZEBA PEDERSEN LÖWEN-ÅBERG

På en tvärgata hamnar vi på anrika konditoriet Honold där vi bestämmer oss för en kaffe och en cassataglass, som jag inte ätit sedan Trollhätteglass hade den i sitt sortiment för 50 år sedan. Vi dividerar om vad café crème är för något, får hjälp med att det är en slät kopp kaffe, beställer och fortsätter i väntan på vår beställning av prata med varandra på uteserveringen. Bredvid oss sitter ett par, där det visar sig att mannen, några år äldre än jag, är från Kalmar, men precis har flyttat till Stralsund i norra Tyskland. De är på tillfälligt besök i Zürich, hon tyska men med barn boendes i både Sverige och Finland. Fördelade gracer. Han och jag försöker hitta närmare bekanta utan att riktigt lyckas.

Så bryter Z och jag upp. Vi promenerar vidare in i gränder och förirrar oss och missförstår varandra. Z vill tillbaka till Bahnhofstrasse, jag ville ner till floden och upp mot stationen. Värmen spär på irritationen, men allt sansar sig och vi hämtar vårt bagage och tar sikte på tåget som ska ta oss till flygplatsen för det är vid ett hotell där som vi ska bo.

Anvisningarna om var tåget ska gå är en smula förvirrande, men vi hittar så småningom rätt och efter tio minuter lämnar vi tåget för flygplatsen. Efter lite oreda lyckas vi hitta till bussen som ska ta oss till hotellet och efter en stunds väntan är vi på väg från flygplatsen och ut på vägar som tar oss till vårt boende. Holiday Inn, minsann, som skryter om wifi av rang. Vi får vårt rum, svalt och skönt, modernt men inte pråligt och med ett bedrövligt wifi. Vi softar lite, försöker bo in oss. Jag duschar av mig dagens klibbiga svett, byter om och vi går ner för att äta middag i restaurangen, som visar sig servera kass mat till hiskeliga priser.

Vi lämnar hotellet, promenerar ut mot eventuell livsmedelsbutik, går bet med tio minuter och traskar vidare. Hittar en matvarubutik i kombination med en bensinstation. Köper vin, bröd, korv, ost och oliver samt vatten. Traskar åter hem, dukar upp, tittar på Wallace & Gromits ”Nära ögat” medan vi äter. En måltid lika god som någon annan och väsentligt billigare än vad restaurangen ville erbjuda.

IMG_1377

Kvällsmat. Foto: KAI MARTIN

Vi vaknar i god tid, packar, äter frukost i en kaotisk matsal, gör oss redo för avfärd och transporteras till flygplatsen av en chaufför som spelar Beatles ”Help”, som om det skulle behövas. Vi checkar in, passerar säkerhetskontroller och är på plats för avresan hem via Köpenhamn. Vi har några timmar i den danska huvudstaden som vi tänker utnyttja.

Vi får en magnifik inflygning: Puttgarden med sina pilande färjor över Femer bælt, Lolland, Falster, Själland, Køge bugt, Skanör och Falsterbo, Öresunds blänkande vatten och en stilla tur allt närmare Kastrups landningsbanor.

Det är ett litet plan vi åkt med, utgång bak och vi sitter nästan längst fram, så allt tar sin tid. Ut till bussen som tar oss till terminalen och vidare ut med vårt bagage i transithallen som är nedlusad med resenärer. Vi söker något slags bagageförvaring, letar och frågar och får besked. Vi krånglar oss ut till ett p-hus där det i nedre plan finns möjlighet att låsa in våra väskor. Hittar var sina skåp, betalar, får en kod och traskar lättade iväg mot Metron för transport in till den danska huvudstaden. Vi har stämt möte med T, Z:s storasyster, som kommer i sällskap med sin son A. Magasine, det stora varuhuset vid Kongens Nytorv är samlingspunkten och vi går igenom herravdelningen för inspektion. Z ser till så att A kommer ut ur varuhuset med en ny kollektion. Jag med två par kalsonger.

Nestgårds ligger Hviids Vinstue som erbjuder tre smørrebrød och Tuborg. Det blir en fin lunch, men en getingattack driver in oss från uteplatsen till ett bord på insidan.

IMG_1389

Frokost i Byn. Foto: KAI MARTIN

Vi äter och dricker upp. Tar en spatsertur på Strøget, kikar lite på folk och i butiker, går upp någon tvärgata och ner en annan, hinner med en svalkande glass innan det är dags att återvända till Kastrup. Vi går för att hämta väskorna men koden stämmer in. Vi vrider och vänder på möjligheterna, oförstående och med stressiga pannor blanka av svett. Så inser vi med ens, vi har lurats att gå ut för tidigt. Raden med skåp är inte våra. Klart inte koden fungerar.

Så dags för dagens andra incheckning och säkerhetskontroll. Snart är vi inne i taxfreen, men godiset handlades redan på Zürichs flygplats så det får räcka med en kaffe och en Cola.

Den korta flygturen hem försvinner hisnande snabbt. Vi går ned för landning, tar våra väskor och promenad ut till parkeringen där G, min yngste son, står och väntar med den nyservade bilen.  Hemma igen. En sväng om en indier i Krokslätt och middagsmat med sönerna G och T, packa upp, andas ut och sömn i egen säng, som är guld värd. Trots allt.

 

Anarki och kaos i stillhetens rike

Resan från då till nu

Jag for genom Sverige i ett slags diametral, från Göteborg upp förbi Skara, Mariestad, Filipstad, Vansbro mot Orsa. Rättvik väntade, eller snarare Dalhalla, för först GES där jag i all hast fått biljett och sedan Björk, som jag också i all hast hade fått biljett.

Att resa på vägar med husvagnsekipage, husbilar, lastbilar, traktorer och människor som inte vet att köra efter hastighetsskyltar eller bereda plats för dem som har mer bråttom är krävande för den som har brist på tålamod. Men jag kom fram, borstade bort resdammet, slöt min vän Gomer i min famn, vilket är en ryggövning som kräver sin atlet eftersom han är 202 cm lång. Han har dambesök och jag hälsar artigt, får anvisad en sovplats och hinner bestämma att vi självklart att inleda morgondagen med att bada.

IMG_0740

Vän med miner. Foto: KAI MARTIN

Sedan beger jag mig mot Rättvik och Dalhalla för konserten (som jag har skrivit om här).

Jag är, efter konserten, restrött och vägen tillbaka till Orsa tar. Ändå kan jag inte somna bums och när jag väl slutit ögonen blir det för en intensiv resa in i drömmarnas rike med händelser väl så innehållsfyllda som det liv jag lever, om inte mer.

Gomer är min vän sedan svindlande 45 år tillbaka i tiden. Då träffades vi i Hvitfeldtska gymnasiets gymnastiksal, basketspelande kom snart att bli musik i bandet Hittebandet, som sedan blev Morsans Profeter, jazzrock, och Fulgörans, en proggorkester där jag smet innan speldebuten (jag sjukskrev mig pinsamt nog, utan att egentligen vara sjuk). Så blev det Stick! och in i punkens virvlande, energistinna värld där Gomer Explensch äntligen fick tillfälle att utnyttja det artistnamn som han redan under mellanstadietiden hade kreerat. Vi blev snart en fantastisk orkester som gjorde en enastående resa under åren 1978 till 1985, då vi den 10 augusti avslutade vårt åtagande i postpunkens tjänst.

I ett band lever man tätt ihop, slitningar paras med hängiven kärlek, gräl blandas med skratt. Vi hade, då Kai Martin & Stick! la ner, haft en 12-årig relation, Gomer och jag. Vackert så och den fortsatte även om det inte var till musik. Även om vi inte kom att bo i samma stad. Även om intressesfären skilde oss åt; han åt sitt, jag åt mitt.

När jag  blev pappa nästa på dagen fem år efter att avskedskonserten ägt rum kändes det självklart att Gomer skulle bli gudfar åt den förstfödde sonen.

Min musikaliska kreativitet hade gått i träda gällande låtskrivande. Men artisteriet upprätthölls i coverbandet Glenn-Yngves, en orkester om fyra man (bas, trummor, gitarr och sång) som oavsett vilken låt som spelades höll samma fart som Ramones. det var lustfyllt.

Gomer, däremot, skapade och slet med sina attribut, han som kunde gå från jazzdude till oi-punkare på en vecka, eller raggare till knutte, mods eller hippie. Alltid med högt buret huvud och rak rygg, vilket blir en ansenligt stolt syn.

Jag minns inte riktigt när, men han hade något releasekalas ut vid Lövgärdet för något projekt med hårdrock i bagaget. Vi stod ett gäng och väntade när han och bandet kom i något slags limousine med musiken dånande.

Musiken

Musiken har alltid varit viktig för honom och punken kom allt mer att bli en väsentligt del av hans identitet, framför allt efter flytten till Stockholm i slutet på 90-talet.

Men under några år, nära sju, så försvann den med honom i en andlig resa med Alexandria som bas. Kontakten upphörde, för att snabbt kopplas på i januari 2013 då han var på besök i Göteborg och vi plötsligt kunde göra verklighet av Kai Martin & Stick!-återföreningen (hade aldrig gått utan denne eminente och excentriske saxofonist).

IMG_0752

Vacker utsikt. Foto: KAI MARTIN

Han hade nu Skattungbyn utanför Orsa som sitt läger. Han behövde frid och ett lugnt tempo, han fann det. Men med tiden satt det uppdämda behovet av musik en gräns, det blev låtar och texter, blues, sedan punk, sedan bandet the Budokan.

Han blir engagerad i Orsayran och om han inte har varit en profil tidigare jobbar han hårt på att vara det där han nu bor, han hälsar på alla, pratar med alla, vet allt om alla och han vill att alla ska vara välkomna i hans värld, som det sociala geni han är.

IMG_0738

Klipp från Dalarnas Tidningar.

Under förra året spelade det in en dokumentär om en relation han hade med en kvinna från Holland 1980. Den ingick i ett program där förlorad kärlek ska återfinnas, så han får träffa sin nederländska 35 år senare. Ett svindlande snyftprogram, fint för att han är fin och med mycket bilder från hans vardagsliv i norra Dalarna. Till programmet hade han också gjort en låt, som i våras blev en video av Maria Mäki.

Festival

Nu var jag i hans hemtrakter för några dagar. Denna så förunderliga sommar 2018 med en värme av sällan skådat slag och med utevaro från behövligt regn. The Budokan skulle spela på Inspirationsfestivalen i Skattungbyn, ett hippieparadis som vilt kontrasterande nynazisterna kring Ludvika 150 kilometer söderut.

Här bland folkmusik, kulningar, ragor, meditation och yoga skulle alltså punkens larm slå in en kil i stillheten.

Jag var humpare och scentekniker, hade ställt mig till tjänst för min vän och hans mannar – The K – bas – sång, Flix Gotem Trix – gitarr – sång, Tapper – trummor, John Blaklogos – lead gitarr – kör, Gomer Explensch – lead sång, gitarr, saxofon.

Festivalen hålls bara några fäbodar ifrån där en gång porrkultfilmen ”Fäbodjäntan”, som jag förövrigt aldrig har sett. Miljön är med utsikten enastående. The Budokan ska spela på en liten marknära scen där en fäbod tjänar som skydd för instrument och även som ett slags backstage.

IMG_0756

Pre gig food. Foto: KAI MARTIN

Jag har inte ätit på hela dagen, hungern pockar på uppmärksamhet och vi går för att äta vegansk gryta med sallad. Jag betalar. Äter som en svulten, men Gomer än mer, som alltid. En portion blir en till som backning.

Spelningen

The Budokan har varit flitiga. Han en omfattande låtbank som de nu ska ösa ur. Jag har hört somt tidigare, framför allt låten ”I am the skinhead in your life” som härjat på Siljanstoppen i lokalradio i över ett år.

Bandet inte bara soundcheckar med låten utan inleder också sin spelning med den. Det är punkigt, engagerat och larmigt. Gomer är frontmannen som älskar att möta sin publik, nu inte bara som saxofonist i ett band utan som sångare. Publiken går snart bananas, som om det är en fördrivningsrit. Det pogas, brottas, dansas intensivt samtidigt som gruppen brottas med sin musik och en trilskande mikrofon.

Gomer

Anarki och kaos med Gomer Explensch the Budokan. Foto: KAI MARTIN

Det blir anarki och kaos under en timme. När allt är över är tystnaden bedövande, publiken svettrusiga av glädje och vi plockar snabbt undan.

Gomer undrar förstås vad jag tycker och jag försöker vara öppenhjärtig; bara energi, fascinerande med punkkraften (han är ju trots allt över 60), men låtarna är för långa. Av den där timmen skulle det med kortare låtar kunnat bli stint och tätt över 40 minuter. Packat och klart om man dödar lite darlingar. Samtidigt älskar jag oredan i allt, okynnet, att vilja göra och göra, skaparkraften och det obändliga. Fint.

Avskedet

Vi har två biljetter till Björk och åker dit i en trång bil på kurviga vägar. Är med om en uppsättning mer än en konsert och jag skjutsas hem till den bostaden jag lånar. Det blir ett farväl där i Dalanatten. Men tidigare på dagen har han lurat iväg mig mot Orsa flygplats och en badsjö där stillheten endast bryts av en badande familj med småbarn och Gomer Explensch hov, som ligger i gräset vid sjöns kant som en målning av Édouard Manet.

IMG_0799

Utsikt. Foto: KAI MARTIN

Tur och retur Malmö

Avfärd

Det kom sig att Z blev extrainkallad. Så den inledande semesterveckan ströks för hennes del och lämnade mig till leda och ensamhet. Nå, nu är jag i och för sig inte handfallen, dessutom äter fotbolls-VM en hel del tid. Men när jag såg att min kära vän A var i Malmö tänkte jag ändå att det kanske vore en idé att åka dit över ett dygn för att hälsa på henne och hennes son, min gudson. Några telefonsamtal, sms och bokningar av tåg senare är det dags för avfärd. Efter en oroliga natt där jag dels kommit sent i säng efter att ha skrivit recension på omtumlande och galet roliga farsen ”Kuta och kör”, dels ridits av drömmar som ju på något vis, åtminstone i mitt fall, förlänger dygnet och upplevelserna till det dubbla. Men jag ”vaknar” trots allt innan klockan bestämt att jag ska gå upp, stänger av larmet, gör min morgontoalett och känner för en gångs skulle ingen frukosthunger, borstar därmed mina tänder, klär mig, bestämmer mig för i sista stund att ta på mig Paul Smith-kavajen som jag köpte på loppmarknaden i Holte för 200 dkr, men där jag fått skrädda om ärmarna till en summa av drygt 400 kronor. En svart armélookskjorta, Tiger, även det secondhandfynd i Gbg, ett par militärgröna byxor från H&M inhandlade i Oslo nu nyligen för 100 norska kronor samt ett par svarta Lloydskor, även de secondhand, fick bli min utstyrsel då jag lämnade hemmet med lätt packning.

Vagnen strax före sju var full av håglösa, trötta människor som i den kvalmiga luften sippade efter syre och vakenhet. Jag läste min bok, Timur Veres debutroman ”Han är tillbaka” – en absurd och satirisk historia om Adolf Hitler som vaknar 2011 och inte alls är död och som nu blir tv-stjärna med samma retorik som då. En bok jag fått av min vän L, som tyckte jag behövde något roligt att läsa och, ja, det blev så, om än med mycket av skratt som fastnade i halsen.

Jag lyfter blicken ibland, registrerar mina medpassagerare och hinner tänka varför, som om de ska bli till nytta i en roman jag inte kommer skriva, när 7:an efter Chalmers kilar in i tunneln ned till Korsvägen. Inte över Kapellplatsen, som den brukar. Min tid är inte knapp, så jag förbereder avstigning antingen vid Korsvägen eller Ullevi Södra för promenad till Centralen, för den här vägen är ju inte linjens sträckning.

Men vagnen krånglar sig in på 4:ans hållplats och jag förstår då att den efter Valand kommer sluta an till sin ordinarie rutt.

Folk kliver av. Folk kliver på. Parfymer blandas med svettodör, lite för mycket av det ena, lite för mycket av det andra. I Brunnsparken blir vagnen stående en stund, jag funderar på att gå av för den korta promenaden, men samtidigt rycker ekipaget igång och Drottningtorget väntar.

Jag kliver av, på övergångsstället vid Burggrevegatan står ett stånd med broschyrer och en banderoll för Jehovas Vittne med två vittnen, en kvinna och en man, som frejdigt pratar och jag hinner tänka ”Gav Gud dig lov att köpa den skjortan och para ihop den med de blekgråa byxorna” innan jag inser att det är en synd och hukande skyndar jag in mot myllret i Centralen av människor som kommer och går i en strid ström.

Pressbyrån bjuder inte på frukost, men jag köper en baconmacka, apelsinjuice och tuggummi, går ut på perrongen, vandrar hela vägen mot slutet, eller början beroende på hur man ser det.

IMG_0636

Mot fjärran mål. Foto: KAI MARTIN

Jag går tillbaka, göra mina registreringar och skapar mina historier av människor jag inte känner; till vilken nytt och varför…?

Dörrarna öppnas. Jag tar min plats, ställer läderväskan som x-hustrun och jag inhandlade under en segelresa i den grekiska arkipelagen maj 1989 där delfiner slog följe på vår färd. Jag sitter på en ytterplats, men missar, då konduktören väl kommer, att fråga om den lediga fönsterplatsen verkligen är ledig. Så den tänkta slummern kommer inte till och färden ner blir längre än avsedd med först 25 minuters stopp i Kållered på grund av växelarbete. Därefter sinkar två händelser resan ytterligare:

Dels när en man kommer med en mamma och hennes sju-årige son i släptåg precis efter avgång från Halmstad. Hon har inte förstått att själv öppna dörren, utan trott på automatiken. Konduktören löser det suckande med att beordra lokföraren stopp i Laholm, som låg utanför planeringen. Jag ser mamma och sonen gå av, vilsna och med ett språk som inte är svenska, men åtminstone med engelskan som möjlighet att kommunicera; alla har inte det.

Dels i Lund, där tågvärden meddelar att tåget har problem med bromsarna, som måste kollas så att de inte riskerar att slå gnistor och tända eld på den torr omgivningen. En timme sen kommer jag till Malmö, har under färden både flyttat in till den tomma fönsterplatsen och hunnit äta min sena frukost.

Lund passerades, som sagt, och där slår alltid minnena till om misshandeln pingstafton 1980 då ett stort gäng raggare bröts sig in och slog mig som låg i en sovsäck i en soffa i huset som vi, Kai Martin & Stick!, bodde i efter en spelning.

Malmö city

Av A hade jag fått instruktioner om min packning; lakan och badkläder samt handduk. På väg in till Malmö central tänker jag tanken om det kanske fanns möjlighet att åka till Ribersborgs kallbadhus, anrikt (120 år gammalt) men aldrig besökt av mig. När jag så träffar A är det precis det hon föreslår, för hon ska luncha med gamla bekanta där. Hon föreslår dessutom att vi ska hyra cyklar, vilket sker på turistbyrån bakom Centralen.

A är en kär vän, där det är lätt att koppla av i sällskapet och där vi, oavsett tid, alltid kan koppla på vänskapens förtroliga band. Hon har bott i Malmö i många år, men missat uppbyggnaden av Malmö live, där Z och jag såg Eggstones fantastiska återförening förra året.

Vi kivas lite om vägen västerut. Jag är bra på färdriktningar och har ett bra kartminne. Men vi har ju aldrig cyklat ihop och vad vet hon om min kunskap i geografi…

IMG_0644

Mot stranden. Foto: KAI MARTIN

Vi krånglar oss ned till Norra Vallgatan, trots skylten jag såg om en bättre väg, och vidare förbi slottet på Malmöhusvägen och kommer så fram till cykelparkeringen med kallbadhuset i fonden som en hägring.

Vädret har varit mulet sedan jag for från Göteborg. Jag är nöjd med att jag trädde över Paul Smith-kavajen över Tiger-skjortan, lagom tunn, lagom skydd.

Kallbadhuset

Vi låser omsorgsfullt cyklarna och promenerar sakta ut på piren, ser Malmö bitvis spatiösa skyline med Turning Torso som en krumbuktad erigering i luften. Bron åt andra hållet och där, där borta skymtar Köpenhamn, som blivit mitt färdmål så många gånger sedan jag träffade Z.

IMG_0647

Ett kallbadhusparadis. Foto: KAI MARTIN

Väninnorna kommer en efter en. De är, förstås, lätta att umgås med och jag blir en del av sällskapet till lunch, utan, tror jag, att ställa till för mycket bekymmer i samtalstonen. A och jag väljer sillamacka, som när den serveras mer är panerad strömming än sill, men likväl väldigt god. En öl för mig, en kaffe för A. Döttrar till två av väninnorna ansluter, alla äter innan uppbrottet för bad. P, som är frekvent gäst på kallbadhuset året om, har ett klippkort där hon generöst bjuder på entrén för oss fyra (döttrarna väljer bad vid stranden). Men vi separeras där; herrar för sig, damer för sig. Nakenbad, det bästa, väntar. Det är alltså genuin miljö jag kliver in i. Inte så välbesökt denna molniga och lite kalla dag. Jag finner en hytt, som jag inte kan låsa, men där jag placerar mina väskor, klär av mig, hänger kavaj och skjorta på en galge som kommer till pass och i all min nakenhet tillsammans med frottéhandduken går jag ut för att bada. Herrar i all sin prakt passerar in och ut från bastufaciliteterna, men bastu hör, enligt min ringa mening, hösten och vintern till.

IMG_0650

Utsikt från en hytt. Foto: KAI MARTIN

Jo, det blåser, men är ljumma vindar och ja, solen lyser med sin frånvaro, men det är ändå skönt. Jag nickar hejande till de jag passerar. Några nickar till gensvar, andra inte. När jag kliver ned för trappan till de böljande vågorna i Öresund står där en liten grabb på väg ned, hans pappa i vattnet tillsammans en kompis. Jag säger ”Det är inte mycket att be för” och hoppar i. Skönt. Friskt. Stimulerande. Med min grumliga syn ser jag bort mot kvinnornas avdelning, men kan inte utan glasögon avgöra om det är mina vänner eller inte. Jag går upp. Låter vinden torka min kropp. Tar ett nytt dopp och gör om proceduren med lufttorkad skinka. En av männen jag tidigare hälsat på är på väg och jag säger ”Vilket paradis du har här!” och han blir förtjust. Dröjer sig kvar, pratar och säger som svar på vad jag sa att ”Jo, men bäst är det på vintern.”. Vi tar farväl, jag tar på mig, känner lite regnstänk och sätter mig på en bänk utanför restaurangen med blicken vänd in mot stranden.

Mår väl. Foto: KAI MARTIN

Ute och cyklar

P och hennes dotter slår följe. Eller, det är nog snarare tvärt om. P har visat A var det finns lite secondhandbutiker. Vi cyklar upp mot Fridhemstorget och in på Regementsgatan, efter något kvarter ställer vi hojarna där för runt hörnet bor P med sin familj i en stor lägenhet, som delvis tidigare varit butik. Samtalet fortsätter, vi serveras en öl och lite nötter och när dryck och tilltugg är slut tillsammans med lägenhetsvisningen far vi vidare, A och jag. Vi passerar Kronprinsen, biblioteket, simhallsbadet, gamla polishuset, upp mot Davidhalls torg, in på en vintagebutik på David Hallsgatan där A hittar en ring och jag ingenting. Vidare till Emmaus på Södra Förstadsgatan där jag står och bläddrar bland kläderna då en grabb med en påträngande svettlukt ställer sig bredvid mig. A och jag flyr från honom. Vi går omvägar för att slippa honom, hittat en gräslig kostym som jag tar med till provrummet och klämmer in mig i, trots en storlek för trång.

IMG_0658

Nej tack till dollar. Foto: ANNA ELIASSON

Vi fortsätter ut. Cyklar mot gudsonens hem där det senare ska vankas mat. Men framför allt vill jag dumpa mina väskor, som jag släpat på. Vi cyklar österut, Storgatan som förvandlas till Kungsgatan, St Paulikyrkan där jag varit på gudsonens skolavslutning, Värnhemstorget, fram till det väldiga köpcenter Malmö Entré för vidare färd till lägenheten som delvis vätter mot larviga Nobelvägen.

Det är en trevlig lägenhet om tre rum och kök som han nu har förstahandskontrakt på.

A och jag blir kortvariga. Vi smiter ned till våra cyklar, förbi Entré där den förlovade gudsonen står på väg hem efter jobbet. Han går åt sitt håll, vi cyklar åt vårt. Tar oss på lagliga och olagliga vägar till Östra Förstadsgatan där både Stadsmissionen och Westerblads aktade hattbutik ligger, den som funnits sedan 1904. Stadsmissionen lever inte riktigt upp till den kvalitet av secondhand som jag är van vid från Göteborg. En Sand-skjorta med solkig krage tar man inte betalt för alls, den skulle sorterats ut… exempelvis.

Jag tröttnar med andra ord snabbt. Det gör jag inte hos Westergren som i veckan precis fått en ny ägare. En kvinna som blir den fjärde att förestå etablissemanget och som tar över efter en nöjesprofil i Malmös innekretsar då diskoteken var som hetast. Jag provar hattar och kepsar, men tiden springer iväg och vi måste handla lite plus att gudsonen har låst sig ute, så mamma A får fara dit och låsa upp.

Jag dumpas vid Entré, som snart visar sig vara ett köpcenter från helvetet. Ogästvänlig entré från det håller jag kommer, kala väggar, korridorer som suckar och vem vill köpa där. Smiter in på systemet, köper två flaskor vin. Köper ost och kex på Hemköp. Möter upp A, går in på H&M:s outlet som har samma reapriser som i vilken butik som helst i landet. Suck…

Matdags

Gudsonen lagar mat. Bra. Jag är hungrig. När allt serveras går maten åt i ett nafs och hans flickvän kommer precis för att också få något. Osten serveras, vinet hälls upp och kvällen går i samkväm med berättelser och avstämningar om livet, berättelser, minnen…

Gudsonen ska jobba dagen efter och går och knyter sig. Bredvid strömmar radion med P2 och klassisk musik på. Kvällen kliver över till natten och den långa dagen famnar även mig. Jag går och lägger mig, somnar bums, endast väckt av nattens nödvändigheter, och jag sover till A säger att hantverkare är här för att måla. Behöver jag på på toa är det nu. Rummet är kvavt. Utanför larmar Nobelvägen i rusningstrafiken. A fixar frukost och vi pratar vidare i sällskap med E, gudsonens fina flickvän. Målaren varslar om att han är klar. Morgontoalett görs och en ny dag väntar.

IMG_0661

Hattparadis. Foto: KAI MARTIN

Vi startar med samma vända som aftonen tidigare. Stadsmissionen och Westerberg, där jag köper en svart Stetson-keps, som sitter som en smäck.

Vi far via Rörsjöparken bort mot kvarteret Korpen, som ju också är namnet på en av Bo Widerbergs första filmer med Thommy Berggren och Keve Hjelm tillsamman med Emy Storm i huvudrollerna. Det ser ju inte som då, de slitna arbetarkvarteren ersattes ju av nya, nu slitna kåkar. Till Friisgatan och Öppna Hjärtan second hand där jag hittar ett Tommy Hilfigerskärp för 35 kronor. A köper vinglas till gudsonen, för han hade ju bara ett.

IMG_0662

Den sista färden. Foto: KAI MARTIN

Så ned mot city, lämnar tillbaka cyklarna och A och jag skiljs med en kram. Ett välbehövligt vänmöte är över och tåget tar mig åter till Gbg.

Skärgård i Sverige

Det är midsommardag och solen skiner på en blå himmel med sönderriva, vita moln som  strimlor av papper. Vi har besök från Danmark, från Köpenhamn och Sverige sträcker på sig i den vackraste av midsommarskruder. Vi tar, lite sent, spårvagnen ned till Järntorget, skiftar till vagn mot Saltholmen för färja ut i Göteborgs södra skärgård, detta paradis vid dylikt väder. Vi hinner med råge till färjan mot Brännö Husvik, Z:s syster T bjuder på glass och vinner slickar i oss den i maklig takt till färjan ska gå. Vi är inte ensamma. Båten packas snabbt både på över och nedre däck samt ute på de få platser som finns utanför kajutan. Det blåser friskt, är en smula kallt i luften. Men i lä är det dräglig och inne än mer. Kaffe köps och dricks med färden går söder över, Köpstadsö, Styrsö Brotten, Styrsö Tången innan båten landar i Husvik.

IMG_0446

I horisonten fastlandet. Foto: KAI MARTIN

Kors vad det vimlar av segel idag och nej, det är inte kappsegling, det är lördag. Men till någon dans på Bränna brygga ska de inte denna midsommardag. Det är fri segling för nöjes skull i ett fritt land att vårda,  värna och älska för den frihet som landet bjuder.

IMG_0450

Skärgårdsmiljö. Foto: KAI MARTIN

Här i skärgården finns både idyll och storslagenhet, rikedom och mer anspråkslösa omständigheter. Luften är klar, vattnet likaså och det är lätt att, trots snålblåsten, tralla med i Gershwins ”Summertime” om att ”the leaving is easy”.

Väl i land på Bränna måste ju tiljorna på dansbanan på Brännö brygga beträddas. Vi är inte heller här ensamma, men med Z:s hjälp får jag ett porträtt på denna klassiska mark.

Inte bara för att Lasse Dahlquist har skrivit sin sång om dansen där…

… utan också för att i moderna tider har musiker bjudit upp, som Bon Ivers Justin Vernon, som hälsade på förra året. Precis som Ebbot tillsammans med Miriam Bryant med flera när ”Ebbots ark” spelades in.

IMG_0455

I skärgårdsmiljö krävs anständig skärgårdsklädsel.

Foto: ZEBA PEDERSEN LÖWEN-ÅBERG

Men är man på tur när havet måste ju ett bad till. Vi går på de asfalterade vägarna mot mot Ramsdal, hamnar i korsningen Kärleksstigen och Ramsdalsvägen, där det naturligtvis tas selfies och jag konstaterar att det är rätt gulligt med en hjärtstartare nära just Kärleksstigen, om det nu skulle vara svårt att få igång den, kärleken.

IMG_0457

Praktiskt. Foto: KAI MARTIN

Vi promenera  på vänster sida, så som rekommenderas, för här kommer cyklar och flakmoppar och som alla vet ska man som promenerande på kombinerade vägbanor hålla sig på den sida som ger uppmärksamhet över trafiken.

Husen tjusar, trädgårdarna prunkar och en bjuder på en skörd av röda vinbär som är praktfull en månad tidigare än brukligt.

Ramsdals badplats fyller mycket folk, men inte denna blåsiga eftermiddag. Jag är inledningsvis ensam om mitt dopp, som återigen Z förevigar.

IMG_0471

Kerub utan vingar. Foto: ZEBA PEDERSEN LÖWEN-ÅBERG

Brännö värdshus lockar, men ett snabbt konstaterande visar att priserna inte gör det. Så vi kikar på klockan, konstaterar att ett hyfsat snabbt tempo tar oss lagom till färjan från Brännö Rödsten till Saltholmen. Många är vi som vill hem och färden tar sin modiga kvart och därefter en skyndsam promenad till vagnen, som av någon anledning sällan väntar i färjornas passagerare.

Hungern ligger emellertid kvar och molar. Z kollar upp om det finns någon restaurang vid Mariaplan och se, Enoteca Maglias vinbar är öppen och vi blir serverad ravioli, pizza, Chianti och någon sprudlande proseccodrink som jag förlorat namnet på. Det blir en fin stund innan fotbollen pockar på och vi traskar Kungsladugårdsgatan hem och via Lugnet, Kålgården och Slottsskogen hem.

En vacker dag i konungadömet Sverige.

IMG_0478

Brottargrepp och miljardärer

Vi har ju det bra förspänt med Z:s systrar i Köpenhamnsområdet. Vi slår en signal och har boende och samkväm, som i en liten ask. Men inför helgens resa var Z märkligt svår att få att kontakta sina systrar. Plötsligt styr hon om helgen, avresan på fredagen blir istället inställd för take off lördag morgon. Boendet är ordnat, men på ett vandrarhem. Visserligen centralt i Köpenhamn, men jag knorrar om det onödiga med att inte göra en rejäl helg i den danska byn och lägga pengarna på några timmars sömn… Jag får fel. Z rätt. Det blir så. Ibland.

Vi kommer iväg, men en upprörd Z hävdar att vi är för sena. Hon som sällan är snabb ur startblocken har plötsligt kopplat på något slags turbo och hetsar mig, som vill göra ifrån mig tvätt, disk och blomvattning innan vi styr V70:n ut ur staden. Har under veckan servat ett kärvande däck, som tappat luften, men väl på däckfirman också bestämt att dubbdäcken får vara på. Det är ju trots allt april och med tanke på hur påsken såg ut i Öresundsområdet vore det ju dumt att chansa. Så färden söderut går på däck som knattrar med klorna på asfalten. Väggarna är ogenerat bara, nakna och isfria, som om de vill håna mitt beslut att inte skifta däck.

Z har en plan, som jag är invigd i. Hennes yngsta systers yngsta son har, som nioåring, börjat att brottas. Han, en sparris som oroat sina föräldrar med ett knappt matintag sedan späd ålder och med en beundransvärd envishet, är dedicerad sin nyfunna idrott och krånglar sig ur grepp och matcher som någon som har fallenhet för denna svåra sport. I Ängelholm går cupen Lergökakampen med nära 250 unga brottare varav systersonen alltså är en. De har rest från Frederikssund i arla morgonstund, ledare, några föräldrar och så dessa unga sportsmän och -kvinnor. Z vill se några kamper och jag kör målmedvetet med en smula högre fart än lovligt, för att inte missa någon av de inledande matcherna.

När vi väl kommer dit trilskar det med parkering, men en p-plats har en grushög som ingen trotsat. Z sparkar resolut ned den, jämnar till och visar med hela handen var jag ska ställa bilen. Så går vi in i hallen och lyckligtvis har den unge mannen ännu inte börjat sitt tävlande. Vi möter honom bums i uppvärmningstagen och hallen är fulla av valpar från sjuårsålder till fjuniga tonåringar. Vi får vänta en halvtimme innan han går upp på mattan, men väl där går det undan. Ett snabbt angrepp och motståndarna får ge upp. Andra matchen kommer rätt tätt inpå, men inte värre än att vi hinner ta en fika och kika på alla andra som brottas. Det är en röra av trikåer, ledare och åskådare. Små späda lemmar som kramas i kampen eller unga män och kvinnor som låtit musklerna får större spelrum. Det är fascinerande och nej, det är inte alltid störst som vinner.

IMG_9489

Han har greppet. Foto: KAI MARTIN

Systersonen går upp i sin andra match, får ett tuffare motstånd, är på väg att förlora den i samma andetag som han tappar koncentrationen. Men får tag på både fokus och match och vinner tämligen komfortabelt. De poäng han samlat på sig ger honom också en finalplats direkt, men hans motstånd dröjer och dessvärre måste vi åka för att hinna ett inplanerat 12-årskalas i Ølstykke, väster om Köpenhamn.

När vi kommer till färjeläget är det sesam öppna dig hela vägen, förbi betalstationen rätt in på färjan. Båtfärden går snabbt i det vårsköna vädret och vi sveper av färjan och upp på väg 6 ned mot vår destination efter ett stopp på favoritkebaben vid Prøvestenen, där vi också bunkrar kött för hemresan och den hungrande sonen.

Festen har börjat, men vi är bara en halvtimme sena. Tvillingarna firas, presenter delas ut, bullar äts, kaffe och choklad dricks och så småningom spelas bingo vilket, visar sig, är ett friskt sätt att lära sig räkna på danska. Något jag fortfarande har svårt för, framför allt 70- och 80-tal. Jo, jag är en smula trög, men rätt snäll, allt som oftast.

Systersonens far har ringt och berättat att grabben har vunnit sin grupp. En tuff match där ett underläge med 0–4 vändes till vinst med 9–6. Vi imponeras och jublar åt denna bravad.

Så bryter vi upp. Far mot huvudstaden, hittar vår bostad, men luras på p-plats med en hårsmån och får åka runt ett tag innan vi finner de beredvilliga platserna på Kampmannsgade, egentligen en vall som löper mellan St Jørgen Sø och St Jørgen Sø (!), som under helgerna är utan betalning.

IMG_9516

Rekommenderas. Foto: KAI MARTIN

Vi checkar in på Steel House Copenhagen i detta nya, hippa vandrarhem. Lyckas efter lite svårigheter och nedladdning av nödvändig app komma in på vårt rum på sjätte våningen. Z är ju inte Z om hon inte fixar det häftigaste, så det blir med altan. I och för sig inte med utsikt över sjöarna, men in mot stan och SAS-hotellet som vi någon gång ska bo på.

Jag anbefaller rast vila för att få räta ut ryggen efter bilkörningen. Det blir en kik på ”Huset på Christianshavn”, klassisk dansk tv-serie från 70-talet som med dagens glasögon är allt annat än pk. Jag bestämmer sedan att vi ska kika på ”Smartare än en femteklassare”, i rent studiesyfte. Herregud, jag var ju med i testomgången och snodde med mig högsta vinsten, som om det varit på riktigt hade gett mig 250000 kronor, men som nu gav mig en chokladask som tack. Det visar sig att omgången vi ser är med de frågor jag fick. Den tävlande kammar hem 100000 innan hon tackar för sig och erkänner att hon inte är smartare än en femteklassare, men rikare. Men Z har somnat och missar dramatiken.

Jag väcker henne varsamt och vi nästlar oss ur sängen i det minimala rummet som är fiffigt ordnat med en smal ”korridor” in, ett fräsch badrum med dusch direkt höger, dubbelsängen inramad av två väggar, ett utrymme för väskor under bäddarna, och utgång till terrassen som om sommaren måste vara magisk.

Vi är en smula svultna och är samtidigt fantasilösa nog för att bestämma oss för favoritstället Les Trois Cochons på Værnedamsvej, denna enastående gata inklämd mellan Gammal Kongevej och Vesterborgade.

Vi strosar Gammel Kongevej ned, viker av Tullinsgade, där vi har minnen från vår första gemensamma Köpenhamnsvistelse midsommar 2007, för att snitsla oss fram mot vårt mål. Vi får, överraskande, ett bord med en gång. Precis vid entrédörren, som kommer bjuda på äventyr under kvällen i form av en parad av serveringspersonal och gäster som underhållande löper in och ut.

Vi faller till föga och beställer en trerättersmeny, som på danska blir laksetatar med avocado, ponzu och koriander till förrätt, kalvespidsbryst med frikassé, små kartofler, gulerødder, peberod som huvudrätt och tarte au citron med italiensk marengs. Jag väljer ett glas Josmeyer, ett Alcasevin, till förrätten och en flaska Chateauneuf du Pape som Z och jag delar på tillsammans med lite bubbelvatten. I Z:s sällskap blir det mesta magiskt, så också den här kvällen, samtidigt som köket och vinet hjälper till att befästa stämningen.

IMG_9511

Værnedamsvej, ett fint ställe på jorden. Foto: KAI MARTIN

När vi går hem är kvällen sen och vi kikar lite förstrött i skyltfönstren samma väg som vi kom innan natten sluter oss i sitt sköte och vi, väl i säng, i varandras famn.

Morgonen är lovvärd där solen smiter in mellan de fördragna gardinerna. Z sover sin törnrosasömn, jag gör mig i ordning och väcker henne till en strålande dag. Vi släpper ut natten med den friska morgonluften. Tar oss ned till foajén och köper en frukost, äter den i det stilla morgonstimmet, checkar ut och tar oss till bilen som med egen vilja styr oss mot Holte och säsongens första loppmarknad.

Det kommer bli en exalterande stund med flera timmar bland möjligheternas stånd. En coverorkester ljuder, spelar tillbakalutat och snyggt där den inledande starka volymen korrigeras till mer angenäm.

Dagen är fåfäng i strålande sol, värmen har redan krupit upp till något vi inte känt av på flera, flera månader. Jag kommer till det andra bordet och hittar i ställningen bredvid ett par ljusgrå Tigerbyxor som, förutom att de är i min storlek, knappast kan vara använda. Säljaren vill ha 100 kronor och jag öppnar för första gången denna morgon min plånbok. På bordet finns också en snygg, stickad Tigerslips och dito, smalt, svart läderbälte som han vill ha 30 kronor vardera för. Jag har inte växel, men ber att få återkomma efter att ha misslyckats i mitt prutande. Lätt kommet, lätt förgånget. Utbudet för Z är väsentligt digrare än för mig, så jag skyndar på en smula snabbare. I andra änden av den snitslade gång vi gjort upp bland alla stånd och trängsel av människor nyper jag i en tredelad Tigerkostym. Jag inleder med att prova västen i kostymen som är en storlek större än vad jag normalt tar, men det goda livet har gett mig den möjligheten att även klä i denna spatiösa form. Västen sitter utmärkt och priset, 300 kronor (ej prutbart) får gå och jag öppnar åter plånboken för denna kostym av ylle och kashmir. Jag vänder åter till Z, stjäl en kyss, visar upp mina fynd, kollar in hennes och irrar vidare. Finner en Paul Smithkavaj, en så kallad unconstructed, grå med vita ränder, som sitter snyggt. 300 kronor? Nej, jag avböjer. Jag hittar också en Acnekostym, som trots att märket och jag sällan matchar, sitter perfekt. Men priset på 500 kronor… jag håller tand för tunga. Så sammanstrålar jag med Z, visar henne denna duvblå sommarkostym och plötsligt är den också i min hand utan skam i kroppen. När jag därefter i smyg visar henne Paul Smithkavajen går hon fram och frågar efter priset, som plötsligt är 200 kronor och hon ser min diskreta tummen upp och köper den. Jag är galen, drabbas av ett slags köpadrenalin. Förtjust och förskräckt på samma gång, samtidigt som jag vet att jag kommer använda de exklusiva dyrgriparna som trots allt kostar en bråkdel av priset i butik.

IMG_9517

Holte loppmarknad förför. Foto: KAI MARTIN

Jag har innan det sistnämnda besöket dels gått med kassar till bilen, dels hämta ut en tusing danska pengar till. Jag har fått lite skrot på fickan och köper, väl tillbaka, både slips och bälte från första anhalten i kommersens vandring på denna lockande loppmarknad.

Z har hittat lite mer och nya kassar fylls. Vi är redo för avfärd, men först en hamburgare och citronvand i den uppställda kolgrill som vi tidigare inte stiftat bekantskap med. Kön är lång och det dröjer innan vi får maten som är god, men lite mer tålamod med grillningen hade varit på sin plats för min mat. Vi äter den på en bänk vid busshållplatsen. Z lyckas söla ned sina byxor, som blott bristfälligt torkas upp och bort av servetter. Vi köper bröd hos den lokala bagaren, som tillhandahåller vatten och våta servetter för ytterligare rengöring.

Bilen är full, närapå, när vi åker vidare västerut. Frederikssund väntar. Våren är här, men kan samtidigt bara anas. Vintern har fördröjt allt och landskapet är blek, liksom skört och utan knoppning. Men krokusar och snödroppar spritter otåligt och skvallrar om att det trots allt är längtans årstid.

Vi stävar in i staden, passerar Kirppu loppemarknad, vänder och kör tillbaka. Det ska bli en dyr u-sväng. Vi går i gångarna i denna inomhusmarknad, som inte alltid är så överskådlig. Jag hittar en mörkblå Etonskjorta för 30 kronor och en gråblommig Lindberghskjorta (danskt märke, ej att förväxlas med J Lindeberg) för 50 kronor, som jag tar med mig. Z försvinner och då jag får för att visa henne skjortorna hittar jag en lustig hjälm som jag placerar på knoppen. I ögonvrån ser jag i ett gäng kostymer i en angränsande gång, som jag ska stifta bekantskap med senare. Jag hittar Z, hon ser mig med hjälm på huvudet och jag får leendet jag längtat efter och älskar.

IMG_9521

En karl för sin hjälm. Foto: KAI MARTIN

Så letar vi vidare bland tingen och plötsligt ropar Z mitt namn. Hon står vid kostymerna som jag skulle kika på, stryker med fingrarna över tyget och är lyrisk. Vi snackar kvalitet. Det handlar om, kanske, tio kostymer av finaste italiensk design och ylle. Alla i min storlek och inte, visar det sig då jag provar dem, bara sisådär utan i längd. Någon med mina korta armar och ben går alltså omkring med en större plånbok och rensar sin garderob.

Jag kan inte motstå utan kliver, förutom skjortorna, ut ur denna förföriska loppmarknad med en Zegna- och en Corneglianikostym för 500 kronor vardera. Jag är berusad, men nykter och ett tokigt 10-årskalas får ned mig på marken igen. Det är brottarkungen som ska firas, vi får se matchen, som är ett segdraget drama där den lille krånglar sig ur grepp med en beundransvärd envishet och med smartness vänder den hotande förlusten till vinst. Vi häpnar, ser stoltheten hos både far och son, som senare visar upp min strålande bit glas slipad som en diamant.

IMG_9529IMG_9530IMG_9528IMG_9526IMG_9527

Kläder för en fåfäng. Överst Tigerbyxor (100 dkr), Paul Smithkavaj (200 dkr), Lindberghskjorta (50 dkr), därefter en Corneglianikostym(500 dkr), Zegnakostymen (500 dkr) med Etonskjorta (30 dkr) och Tigerslipsen (30 dkr), tredelad Tigerkostym (300 dkr) samt Acnekostymen (500 dkr). Foto: KAI MARTIN

Våren och alla hundar på plats däckar mig, allergin gör sig påmind och jag smyger undan för lite sömn innan hemfärden, som går via Helsingørs köpcentrum Prøvestenen.

IMG_9524

En danska på en dansk. Foto: KAI MARTIN

Vi provianterar: vin, mjölk, Ymer, kærnmjølk, øl, Ymerdrys, plastförpackningar med mera. Z testar en cykel och försvinner i gångarna på Kvickly. Bilen bågnar av allt handlat och plånbokarna har nått svältgränsen. På färjan efter att ha tankat dansk diesel, billigt, i en tom tank. Så hem, uppför E6:an och lagom till Z:s tittsejour med sonen av ”Robinson”, ett program jag tackar nej till. 36 timmars äventyr är till ända…

Ändå inte riktigt. När jag sorterar bland fynden, hänger upp på galgar, provar, visar upp, känner jag att något finns i en av innerfickorna i kostymerna inhandlade i Frederikssund. Visitkort. Jag googlar namnet och får fram en av Danmarks rikaste män!