Vänner | kaimartinblog

Lång färd mot premiär

När jag sommaren 2022 såg Ådalsbandets musikdramatiska föreställning ”Eldupphör” på Villa Belparc blev jag genast förtjust. Att berätta svensk historia till nyskriven musik och text har ju magister Stefan Andersson lärt oss sedan 2008. Han är nu något av en rektor för den skola som funnit fler och fler läromästare. Ådalsbandet tillhör en av dessa.

*Tidsresa. Ådalsbandet gör en tidsresa med ”Byen som forsvant”. Foto: KAI MARTIN*

I somras fick jag reda på att bandet fått engagemang från Narviksfestivalen Vinterfestuka om att skriva om stadens historia och tillkomst. Narvik har ju sina tydliga kopplingar till svensk malmindustri och är ungefär lika gammal som Kiruna, som stad betraktad. Vinterfestuka är en festival med anor. Sedan starten 1956 har man underhållit sin kommun och tillresta. Det har också blivit ett sätt för invånarna att hylla och ära den bygd som de kommer ifrån. Man ställer under denna vecka upp mangrant ock klär sig som för en tidsresa drygt hundra år tillbaka i tiden; männen i vidbrättad slokhatt, vit skjorta och väst, som för att minna om de rallar som byggde Ofotsbanan, den delen på den norska sidan av järnvägen mellan Luleå–Kiruna–Narvik, och kvinnorna i långa kjolar och blusar eller klänningar samt gärna hatt.

Nu ville alltså Vinterfestuka göra en beställning av den svenska orkestern. Allt baserat på en tio minuters peepshow av ”Eldupphör”, ett slags snabb version, framförd av låtskrivarna Tony Naima och Lars Bodén tillsammans med bandets excellenta och uttrycksfulla sångerska Mathilda Lindgren. Tio minuter alltså! Det räckte.

Vinterfestukas tillresta delegation som närvarade vid Utbudsdagarna, där kultur högt och lågt saluförs, jublade som männen i ”Tjuren Ferdinand” som trodde sig ha hittat inte bara en bjässe till tjur utan också en vild och stark kombattant till den tappre matadoren. Nu ropade de inte unisont ”Honom ska vi ha!”, utan vid en öl senare på kvällen slöts ett muntligt avtal som sedan blev skriftligt. Från den första kontakten i september 2022 till påskrivet kontrakt i januari 2023 har duon, barndomsvännerna Tony Naima och Lars Bodén skrivit låtar baserad på den research de gjort om Narviks tillblivelse.

Det har blivit ”Byen som forsvant”, baserad på historien om Rombaksbotn, staden någon mil öster om nuvarande Narvik som uppfördes i all hast vid bygget av Ofotsbanan i slutet av 1890-talet och en bit in på 1900-talets början.

I ett samarbete mellan Musikk i Nordland och Stiftelsen Vinterfestuka har Ådalsbandet inte bara antagit utmaningen. Den 8 mars 2024 skulle det vara premiär i Narvik Kulturhus.

När jag fick reda på detta var det fortfarande sommar 2023, men jag var ivrig att berätta att jag ville dit. Detta ville jag inte missa. Så gick tiden. Jag glömde inte av det hela, men la det liksom åt sidan.

Så för några veckor sedan kom beskedet. ”Vi ha premiär 8 mars. Du har lovat att komma!”

Haha, jo, det förpliktigar ju. Men att i hast resa till Narvik. Jag skissade i huvudet, men vågade inte riktigt fråga Z om det ens var ok. Men när det väl blev gjort var hennes svar som alltid klokt. ”Om du nu har sagt att du har köpstopp, så är det väl bara att åka. Med två månaders köpstopp har du tjänat in till både buss- och flygbiljett.”

Hon syftar på min ambition att ha köpstopp beträffande kläder (ja, vi pratar min shopaholic beträffande secondhand och loppis, som måste sättas på paus).

Torsdag

Plötsligt är resa löst och boende. Jag kontaktar mina rara vänner i Oslo för boende på upp och nedresa, så att jag får möjlighet att umgås lite. Reser upp torsdag den soliga, vårlika 7 mars, blir mött av G och tar en promenad genom ett lika soligt glatt Oslo, som vore våren redan här. Vi går förbi Oslo Spektrum, arenan, där tonårsflickor sitter och väntar på bästaplatsen inför kvällens konsert. G frågar vilket bandet är och får svaret 1975 och talgdanken trillar inte ner förrän först långt senare. Just där och då framstår vi som dinosaurier. Vi tar en tur förbi M&E, secondhandbutiken som jag hittade när Z och jag var i den norska huvudstaden senast (en resa beskriven här). Ja, där jag hittade den där spännande, blå leopardmönstrade rocken från Zara. Nu blir det ingenting. Jag behövde bara rasta av mig en smula. Vi fortsätter in i en skobutik för G ska hitta skor till sin far, köper ett par och sedan går vi ut ned mot Karl Johan och mot Rådhuset och vidare ned till Aker brygge och Tjuvholmen där G och hennes man P har sin fina lägenhet.

Det är lätt att känna sig hemma i deras sällskap och samtalet löper fritt och ledigt. Vi går ut med deras hund och tittar på Oslo i solnedgång, pratar på och går sedan hem för att sluta kvällen. P ska upp tidigt och jag kroknar efter ett tag (Z har ju haft en förfärlig hosta som utvecklats till lunginflammation, så ingen av oss har sovit något vidare). Jag läser vidare på min krimroman av Jørgen Jæger (”Villospår”). Han är en driven författare där man ivrigt vänder blad och kapitel för att stilla nyfikenheten. Allt utspelar sig i Drammen och delvis i hotellmiljö, som får sina fantasifulla effekter när jag väl checkar in på Scandic Narvik. Men först en god natts sömn i paret G:s och P:s gästsäng.

Fredag

Morgonen skakar liv i kroppen. P har redan åkt när jag kliver upp. G är på gång och tillsammans äter vi frukost. När jag väl fått samlat mitt pick och pack, inklusive en blå- och vitprickig Amanda Christensensjal som P gett mig ur sin samling av saker han inte behöver, promenerar vi med hunden upp mot Cort Adelers gate där G guidar på med berättelser om Gestapos högkvarter som nogsamt sparades när tyskarna bombade staden under den fruktansvärda tid som andra världskriget utgjorde. Vi passerar detta hus, en skola med lekande, högljudda barn som om de sett någon kändis i den exklusiva sportbilen som drog därifrån. En annan tid. Ett annat liv än då för 80 år sedan. Jag ser Konserthuset, den inte så vackra byggnaden, där Kai Martin & Stick! i källaren på Club 7 gjorde en speciell spelning som final på vår ”Röd plåt”-turné 1982.

Vid Nationaltheatret finns en station som tar mig direkt till flygplatsen i ett svep. Jag köper biljett och vi tar farväl med en förhoppning om snart återseende, då helst med en frisk Z.

Tåget till Gardemoen är modernt och jag slussas i ilfart ut ur staden efter ett mellanstopp vid Oslo Sentralstasjon. Så vidare utan några större vidder. En flera kilometer lång tunnel skyddar från in- och utsyn innan vi ankommer till Lillestrøm, sista anhalten innan Gardemoen.

Jag hastar, trots att jag är i god tid, upp till transithallen och hamnar i säkerhetskontrollens kö, som ännu är sparsamt lång. Packar upp min påse med after shave, raklödder, tandkräm, och datorn, placerar allt med jackan och kepsen i lådor för scanning. Går igenom utan problem. Skyndar mig att ta vara på allt, lita inte på någon, packar ned allt i min ryggsäck, tar på mig jackan och kepsen. Tar en lov i taxfreen med varor som är allt annat än taxfree. Sätter mig för att ladda telefonen, läser min spännande roman och tiden går till det är dags att gå ombord.

Jag är nöjd. Jag har fixat fönsterplats och vädret är strålande. Det här bli bra. Men ombord blir det tvärt om. Fönsterplats, ja. Men inget fönster. Just den platsen där jag sitter saknar det. Det blir ingen utsikt över Norge. Det bli envist läsande mer i boken och så somnar jag för en stund.

Vi har kort tid kvar. Bänkgrannen framför lutar huvudet mot sitt fönster, så den möjliga skärva till utsikt omöjliggörs. Jag läser mer i boken. Finner mig i mitt öde.

Flygplatsen Hardstad-Narvik ligger utspilld på lågland någonstans mellan just städerna Harstad och Narvik, en knappt timme och vardera håll. Jag tar min ryggsäck och går ut i vädret som nu har blivit grått, som för att förena sig med vintern här med vitt och svart i ett naturens famntag nu när vintern är på väg att tappa taget för våren.

Luften är frisk, men flygbussen gör sitt bästa för att störa den. Jag får reda på att det är billigare att köpa biljett via nätet än ombord. Hittar en lätt krånglig hemsida och naturligtvis hänger det sig när väl betalningen ska göras. Nytt, stressat försök. Nu med större framgång. Nära 500 norska kronor fattigare kliver jag ombord på en buss som snabbt blir full. Vi far österut på vindlande vägar i storslagen natur med resliga fjäll som med sina snöklädda spetsar strävar mot himlen.

Till höger Ofotsfjorden, den som leder in mot Narvik och Rombaksfjorden österut och åt det andra hållet mynnar mot Lofoten, där Z och jag gjorde en seglingstur sommaren 2019 som vi aldrig glömmer (läs om den här). Men nu är det Narvik som gäller, staden med den dramatiska historien under sina 122 år.

Bussen stannar utanför hotellet. Jag går in som den enda resenären från resan från flygplatsen och hit. Receptionisten letar efter mitt namn. Frågar om jag heter Geir och jag tänker på Ylvis och deras suveräna ”Jag heter Finn”. Men jag förtydligar: Kai. ”Ah”, säger den unge mannen, när han hittar mitt namn i systemet. ”Där har vi dig ju!”, så får jag mitt kort och en tur upp med den snabba hissen till rum 1102 med utsikt över byn och fjället med den hisnande skidbacken som är upplyst för kvällen.

Rummet är för två, men jag är allene. Spatiöst, men utan åthävor. Jag ställer iordning i badrummet, lägger boken vid nattduksbordet och klär om till min Oscar Jacobsonkostym, som min skräddare Samuel har ordnat så att jag nu mer kan komma i byxorna utan problem, linne/bomullsskjortan som är det senaste jag köpte (ja, jo, köpstoppet från mars början fick sig en knäck, men denna fina skjorta kostade ju bara 45 kronor), min Acneslips från Vintagefamiljen och min keps – en Aran Sweater Market från Røde kors-resan till Virum nyligen (läs om den här). På fötterna Canada Snow-bootsen som jag fick av Z i julklapp och som ska hålla mig på fötter då det är halt, som det fläckvis är här. Jag är redo för ”Byen som forsvant” och Narviks kulturliv.

Jag har inte hunnit äta sedan frukosten i morse i Oslo. Men det går ingen nöd på mig, även om det suger en smula i magen. Kulturhuset ligger blott några hundra meter från hotellet, så jag struntar i jackan och spatserar i det tilltagande marsmörkret ut i endast min kostym med ovan beskrivna tillbehör.

Smutsig, hårt frusen snö kantar trottoaren på min väg. Det kan vara bedrägligt halt och jag ser noga vad jag sätter mina fötter. Jag korsar Kongens gate, som också är E6 som börjat sin vindlande väg upp i Kirkenes och ringlat 1030 kilometer därifrån via Karasjok och Alta innan den når Narvik för fortsatt färd söderut genom Fauske, Mo i Rana och Trondheim och vidare mot slutstationen i Trelleborg efter 3 058 modiga kilometer.

På andra sidan gatan är det torrare, där burrar de stänga butikerna upp sig med sina upplysta skyltfönster. Jag går via Torgsvingen och direkt till Kulturhuset där kvällens föreställning hålls. Publiken kommer galaklädd à la Narvik. Det är ett stilla sorl. Jag håller upp dörren för ett sällskap och får ett försiktigt tack av några och ett glatt ”Jobbar du som dörrvakt?” av någon annan.

I foajén ringer jag ett nummer som jag har fått för att få hjälp med biljett. En kvinna svarar och meddelar att hon kommer och möter mig. Det är en skir, liten varselse. En ung dam som tar sin spröda hand i min, som sannerligen inte är stor, men hennes är betydligt mindre. Hon välkomnar mig, ordnar så att jag får besked om min plats och jag är inne i Kulturhuset som är lika gammalt som Vinterfestuka och jag, det vill säga byggt 1956. Det är en försvarlig mängd trappor – ned till baren och nedre foajén med garderober och upp till toaletterna. Jag tänker att det måste vara en arkitekt utan kunskap om rörelse- och funktionshindrades behovs av att lätt komma till och från. I baren beställer jag en prosecco och firar premiären innan delar av bandet gör ett slags öppning av kvällen när de välkomnar publiken i trappan ned.

Salongen är fin, har 500 platser (tusen stående när det vankas rockkonsert) och snart strömmar publiken in. Jag hamnar på första raden längst ut till vänster med bra överblick över vad som ska komma att ske. Inledningvis är det lite tal och sång, en blåsorkester spelar och slutligen är det en kort introduktion av ”Byens som forsvant” och showtime. Den som jag har skrivit om här.

Jo, jag är imponerad. All musik är nyskriven och försöker inte förhålla sig till hur det lät då; allt är satt i ett nytt sammanhang med dagens preferenser i skenet av händelserna för över 120 år sedan. Myter och sanningar listigt sammanflätat med de fyra sångarna – Jardar Johansen, Mari Lerberg Fossum och Niko Valkeapää tillsammans med bandet egna Mathilda Lindgren – som var och en har sina skilda karaktärer. Men som alla så uppenbart älskar att sjunga dessa så färska låtarna. Lägg till snygga arrangemang, så blir det än mer imponerade.

Det blir succé, förstås. Och jag blir inbjuden backstage, kliver upp på scenen och försvinner bakom densamma, hälsar på bandet, på de övriga artisterna, som skiner av både lättnad och glädje.

Vi skålar och efter klädskifte från de inblandade promenerar vi mot mitt hotell där middag för de prominenta ska hållas. Jag ingår plötsligt i den illustra skaran och går till bords med några medlemmar ur bandet. Narviksspecialiteten saltkött serveras – lamm- och svinkött, korv plus rotmos – som kallas rallarmat, men som då egentligen var exklusiv mat. Rallarna fick nöja sig med gröt eller fisk, som det fanns i mängder, och emellanåt ren.

Det blir norsk snaps till, och valfri dryck (öl, vin, soda…). Tal hålls. Jardar Johansen sjunger ”You’ll never walk alone” – låten som sedan 1963 har blivit Liverpool FC:s hymn efter Gerry & the Pacemakers version och hit samma år av musikallåten från ”Carousel” (1945) –ackompanjerad av fantastiske Stefan Wingefors, Göteborgspianisten/kontrabasisten, som ingår i Ådalsbandet. Tillsammans blir det som en mäktig gospelhymn och stadens borgmästare rörs till tårar. Ja, säkert fler ändå under allsången som ljuder.

Kvällen fortsätter innan den tar slut och alla bryter upp. Musikerna går till sitt hotell. Jag tar hissen till mitt och undviker baren på 16:e våningen. En lång dags färd mot premiär har nått sitt slut.

Lördag

Jag är medbjuden av Ådalsbandet att åka med upp på fjällets topp, där man kan ana en svindlande utsikt över nejden. Några i ensemblem har valt att åka skidor och det borde kanske jag också gjort, men…

Efter frukost i en stimmig matsal där jag dinerar med samma kines som jag tog hissen ned med. Han tar efter denna gemenskap helt sonika platsen mitt emot mig och äter med ett bordskick som inte är mitt. Men miljarder av kineser kan inte ha fel; jag fascineras mest. Frukostbuffén är generös, men logistiken i matsalen är kass. Därför fastnar folk i onödiga köer när utrymmet smalnar av. Jag tänker att Z, med sin smartness, hade löst det hela på ett kick.

Jag åker upp. Har lite tid på mig. Läser, efter att ha gjort min morgontoalett, min roman som är gastkramande. Klockan tickar och jag har letat reda på en Frälsningsarmébutik, secondhand, som ska föräras ett besök. När jag kommer ut den gråa, trista lördagen är det i ett folkhav. Människorna är åter festklädda för Vinterfestuke, men barnen är också klädda som vore det maskerad. Jag inser snart att det handlar om en parad och när den väl kommer i rörelse är det från det hållet jag går emot. Det är en försvarlig mängd människor, unga som gamla, som paraderar med en blåsorkester med trumslagare som taktfast leder allt framåt. Uppsluppenheten och glädjen går inte att ta miste på. Barnen är allt från Super Marios till drakar, lejon och dinosaurier. Det är en fröjd.

Butiken jag ska till visar sig inte vara något vidare och Røda kors-butiken på Kongens gate har stängt för att öppna på tisdag (så dumt). Så det blir inget fysiskt minne från Narvik av secondhandsnitt (ja, köpstoppet måste ju undantas då man är utomlands, eller hur?).

Jag kikar också in i de två stora köpcentren som finns och förvånas över den kommersiella likriktningen som är; samma butikskedjor, samma utbud. Så trist. Men med undantag. Denna veckan har varje klädbutiks sortiment betoning på rallartemat i famntag med Vinterfestuka.

Nu tränger jag mig igenom folksamlingen och älgar på upp mot Grand Royal, hotellet med anor från mycket sent 1800-tal, men det kan man inte se något av i dag. Där väntar mitt toppsällskap och gemensamt får vi skjuts upp till kabinliften som ska ta oss upp till nära nog Narviksfjällets topp med sina ståtliga 882 meter. Den kilometerlånga kabinliften bjuder på en alltmer grandios utsikt och jag kan förstå att skidområdet klassas som en av de förnämligaste – åtminstone gällande vad vyerna beträffar – med den kalla, gråblå fjorden nedanför och fjällens vidder spännande är uppe.

Men ingen skidåkning, alltså. Vi möter resten av gänget. Går till Fjellheisrestauranten för en våffla med sylt och brunost (mycket gott) och, för min del, en kopp choklad. Det blir en fin stund, lite skratt och skidåkarnas rosiga kinder gör mig en smula avundsjuk.

Utanför blir jag fotograf och tar en gruppbild på samtliga, förutom Tony Naima som valt att stanna på hotellet.

Alla har sina armar, händer, fingrar och ben i behåll. Tur det. Det väntar ju en andra föreställning i kväll.

Vi tar liften den lika branta vägen nedför som uppåt. Inväntar skjuts ned till stan och tar var och en för sig en stunds siesta innan den lunch som ska intas på Rallar’n Pub & Kro, dit vi blivit inbjudna. Eller… fått en bord bokat åt oss. Det uppstår förvecklingar om hur notan ska hanteras, men allt reds ut.

Jag beställer en öl och får in en Ringnes till den fiskrätt som jag beställer, som är något lutfiskliknande. Mycket, men gott. Notera att jag undviker menyns Hockeypasta.

Så en promenad tillbaka till hotellet, en sväng in förbi snabbkedjan Joker för norsk choklad och Coca-Cola, en titt in i Røde kors-butiks mörka skyltfönster och upp till mitt hotellrum. Jag ska byta om för kvällen (samma outfit som kvällen innan, men så reser jag också lätt; bara en ryggsäck), lite läsning och vidare ut i Narvikskvällen för en andra dos ”Byen som forsvant”. Jag har gjort en intervju med Lars Bodén och Tony Naima, med förhoppning att sälja in den någonstans, och ska nu ta bilder på orkestern efter soundcheck.

*Ådalsbandet. Från vänster Stefan Wingefors, Tony Naima, Patrik Grundström, Mathilda Lindgren, Josef Eriksson, Christian Sundeqvist och Lars Bodén. Foto: KAI MARTIN*

Senare förenas vi för att tillsammans gå in på etablissemangets sceningång. Jag lyckas samla dem och styr upp bilder som kanske kan duga. Lämnar artisterna för sina förberedelser, var och en har sina knep i form av att sjunga upp, slappna av, värma upp…

Jag tar reda på vad jag ska sitta och får en plats långt bak intill väggen i salongen. Bra, då får jag en ny upplevelse av föreställningen.

Salen fylls snabbt på igen för denna den andra föreställningen av hittills planerad två. Men Vinterfestukas organisationsteam jobbar redan för fler och det är den definitivt värd. Den kan ju med fördel spelas inte bara i Norge, som en reflektion och berättande om landets historia där Narvik spelat en stor roll, utan också i Sverige. För malmbrytningen i Kiruna och väg ut mot världen via malmbanan och Narviks hamn är väsentlig för vårt välstånd och en historia väl värd att berätta.

Jag tänker på när vi, ett gäng grabbar skulle bestiga Kebnekaise. Vi kom nära nog upp till toppen innan ett oväder överraskade oss. Vädret var sedan inte med oss resterande dagar vid fjällets fot, så vi tog oss tillbaka till Kiruna, sov över hos släktingar till några av deltagarna i Laxforsen nära Jukkasjärvi. Det visade sig att en av släktingarna var den första kvinnan i gruvan och då, 2001 då vi var där, guide för densamma. Vi fick en resa nedåt. Kom 1114 meter under jord och berättelsen om malmens värde för nationen.

Bredvid mig i salongen kommer en man, som lite otympligt sätter sig ned efter att ha kränkt av sig jackan. Han frågar mig om det är ok att ha med sig glas i salongen, för han har inte släppt greppet om sin sejdel. Han konstaterar tryggt att flera andra har gjort detsamma, andra har till och med sig en flaska av den proseccon som jag drack premiärkvällen. Mannen berättar han är i Narvik tillfälligtvis för jobb och passar på att göra något på sin lediga kväll. Samtalet utvecklar sig och han berättar att han är lokförare, trots att han egentligen har gått i pension. Han ska till Göteborg om någon vecka, men först ska han köra malm här i Nordland på Ofotsbanan mot malmbanan och Kiruna. Så kan också en historia bindas samman.

Föreställningen börjar och det är som han både se den på nytt och känna igen något jag redan sett. Perspektivet gör sitt, men också upptäckten av hur bra låtarna är och hur sinnrika arrangemangen gjorts. Det är en sprudlande, innerlig föreställning, som jag är otroligt glad att jag får bevittna.

Även denna kväll går jag backstage, gratulerar till väl genomförd föreställning och blir inbjuden till ett slags afterwork, en middag som arrangörerna bjuder på. Vi tar bil dit, förbi mitt hotell och ned mot järnvägsområdet.

I en av de gamla lokstallarna är det fullt ös med Wig Wam, ett hårdrocksnamn som klingar bekant. Vi tror att vi ska in där, men i dunklet blir vi avvisade av vakterna, som pekar mot en barack upp på höjden. Ja, det är där som Stiftelsen Vinterfestuka har sin verksamhet, där som de sörjer för de många volontärernas mat och platsen tjänar också som en värmestuga. Där serveras renskav, potatismos och lingon till öl eller vin.

Det blir återigen en trevlig kväll, där jag efter några timmar – med ålderns rätt – tackar för mig och promenerar ut i kylan och tar mig via den märkliga Sleggesvingen upp mot hotellet och en god natts sömn.

Jørgen Jæggers roman har jag läst ut. Nu är det dags för Denise Minas ”De mindre döda”, från Drammen till Glasgow. Så kan man också resa.

Det blir lite Facetime med hustrun, precis som dagarna innan. Hon har hamnat på Sahlgrenska på grund av de envetna hostningarna som inte bara håller henne vaken utan också nära nog river bröstet itu, men har idag kommit hem. Kanske lika bra det, även om hennes make inte är där för att ta hand om henne.

Söndag:

Jag vaknar tidigt. Som alltid. Innan ljuset kommit till Narvik. Innan staden har vaknat. Jag läser vidare i ”De mindre döda”, en fascinerande bok om en kvinna som adopterades som babis, men som nu söker sina rötter; skilda världar träder fram oundvikligen. Skickligt författad, som det mesta av denna Skottlands deckardrottning, och ur ett friskt feministiskt perspektiv.

Klockan åtta står jag i kö för frukost och det är jag inte ensam om. Jag inleder med att sitta ensam, men matsalen fylls på och jag förvånas över hur vissa gäster breder ut sig som om ingen annan ska sitta bredvid dem, trots att behovet finns. Väskor och jackor blockerar, som på spårvagnen här hemma i rusningstrafik.

Nu får jag sällskap av ett asiatiskt par, där han diskret och leende frågar om det är ok att slå sig ned. Inga problem. Jag äter upp i stillhet, kikar på utsikten, reser mig efter att paret har gått. Ställer in den stol som hon inte orkat med att göra och tar hissen till mitt rum för morgontoalett och packning. Jag ska checka ut vid tolv. Men måste fördriva tiden fram till strax innan halv två, då flygbussen kommer.

Jag läser vidare i boken, kollar folk i foajén efter att jag krånglat mig ur utcheckningen från en nyanställd. Men det löste sig. Folk kommer. Folk går. Jag smygtittar. Kollar in en man som är häftigt extravagant klädd. Ser en kvinna, som nära på är likadant klädd. Smygfotar.

Tiden går och flygbussen kommer. Jag kliver på som första och så här långt enda passageraren. Men vid nästa busstopp, nere Narvik busstatjon fylls det på med råge utan att bussen blir helt full. Vi styr ut efter stopp vid Grand Royal ur Narvik, passerar den korta tunnel som sedan bjuder den Håloglandsbroa – som stolt och vackert spänner drygt 1500 meter med 40 meters segelhöjd över Rombaksfjorden – för vidare färd västerut mot flygplatsen vid Evensmarka.

In för incheckning, ny säkerhetskontroll efter en blygsam kö, som efter att jag kommit förbi växer markant. Jag dödar lite tid i transithallen, läser lite mer ur romanen. Känner en aningens hunger, men väljer att vänta till Oslo med att äta. Där har jag ju gott om tid innan bussen ska ta mig hem till Göteborg för en ankomst vid midnatt.

Efter en viss väntan får vi gå ombord på planet. Nu har jag fönsterplats med fönster och får, väl upp i luften, en fantastisk vy över Lofoten, siktar ön Skrova (första anhalten på vår segling sommaren 2019), Solvær (Lars Lerins hemvist under Lofotenåren, men dit vi aldrig kom), Kabelsvåg och Hennungsvær och de övriga hamnarna som vi gästade, som från luften är alltför små för att se. Sedan breder sig ett vackert, intensivt molntäcke upp, som emellanåt glesar ut och jag kan bara ana vilka fjordar vi passerar.

Gardemoen bjuder på gråväder. Snöhögarna, som ligger uppskottade efter vinterns rikliga snöfall, töar trist smutsbrunt vid sidan om landningsbanorna. Vi tömmer planet i ivrig sävlighet och jag stävar ut i transithallen på jakt efter en toa, som ligger på tok för långt från gaten. När även jag är tömd siktar jag mot flygtåget mot Oslo och väl på detsamma, som går strax efter att jag har satt mig, inser jag att jag kan hinna med en tidigare buss. Jag bokar om på tåget, får en ensamplats – skiftar från Flixbuss lite mer sunkigare bussar till Vy Bus for Yous högre kvalitet (färre stopp).

Väl av tåget får jag skynda mig, har emellertid tid att köpa något att äta. Men inte i någon av butikerna lockas jag av vad som finns att köpa. Jag går ombord på bussen med suget i magen, men vet att jag klarar mig till Göteborg. Dessutom har jag kvar den norska chokladen som nödproviant och Denise Minas ”De mindre döda” som sällskap.

Oslo bye bye, och vi krokar arm med den E6:a som jag knöt kontakt i Narvik, nu för vidare färd mot min hemstad. Z vet att jag kommer tidigare. Hon längtar. Jag längtar. Moss, Fredrikstad, Sarpsborg, Halden och Svinesundsbron passeras. Bohuslän swishar förbi med stopp i Torp utanför Uddevalla och sedan Uddevallabron, en tur på gamla E6 förbi Ucklum – på grund av raset på motorvägen strax vid avfarten Stenungssund norra – och tidssanden rinner snabbt undan. Kungälv, Angeredsbron och tada (!) Nils Ericsonsterminalen.

Jag skyndar ivrigt ut ur terminalen och Göteborgs centralstation ut på Drottningtorget. Ser en Etta försvinna, men konstaterar väl på hållplatsen att en Sju är på väg in. Strax innan halv elva är jag hemma. Resan är över. Min sjuka Z får en lång kram.

Inte riktigt klok

Posted on februari 27 av Kai Martin

*Beroende. Har ett beteende som är svårt att krångla mig ur. Foto: KAI MARTIN*

Det är ju så, att jag utan rimliga tvivel inte är riktigt klok. Förvisso påhejad av Z. Men ändå.

Ni som följer mig vet; jag har ett intresse av secondhand- och loppiskläder. Jag köper mycket, använder dem. Men lockas av mer. Ja, enligt det belöningssystemet som vilken person i beroende som helst. Ett slags shopaholic. Ja, jag vet.

I Göteborg går jag mina stadsvandringar. Start i Arkaden där jag tittar till Stadsmissionen, sedan förbi NK och Vintagefamiljen, som nu har stängt, vidare till Abiti, in på Akademibokhandeln – gamla Wettergrens – och upp till Ragtime herr, som jag frekventerat i över 40 år. Jag promenerar vidare till Erikshjälpen nere i Rosenlund och så till Myrornas vid Pustervik. På Järntorget kan jag rasta mig vid Cigarren för att sedan strosa Linnégatan ner, titta in på Björkå frihet och därefter fortsätta mer mot Linnéplatsen, men vika av till höger på Nordenskiöldsgatan och KFUM innan det dags att ta hem. ja, jag besöker förstås också Erikshjälpen, Högsbo, Reningsborg, Frölunda, och Stadsmissionens butiker runt om i stan med flera.

Nu är det så att hustrun, som har sina danska fostran djupt rotad, är uppvuxen med loppisar och antikvitetsbutiker. Vi kan väl säga som så att det är hon som lockat in mig i fördärvet och med list och pock fått mig dit där jag nu är. Dels genom att mata mig med danska delikatesser, mat och dryck. Dels genom att plikttroget ta med mig på loppisrundor redan tidigt under vår relation.

Jag var inledningsvis tveksam. Jag var klar med loppisar. Klädinköpen var på den tiden modesta och jag tyckte att loppisar, där fanns det mest lump.

Men… en söndag då solen sken och det, förmodligen var tidig sommar, så hamnade vi på Holte loppemarked. En p-plats i förorten till Köpenhamn, den som är något av ett Djursholm i förhållande till huvudstaden, som lockar de rika till att tömma sina garderober och för en, ibland, billig penning locka med design och märken av klass. Ett förtjusande, ungt par gjorde just så. Där hittade jag en Boss-smoking, knappt använd, för 200 dkr plus ett par lindrigt, handsydda Sand-skor för 50 dkr. I smokingen hittade jag senare ett paket oöppnat Stimorol samt en fluga. Kostymen och skorna kom senare att bli grunden till min utstyrsel då Z och jag blev gifta 22 september 2012.

*Gifta och beroende. En secondhandman gifter sig i en loppiskostym. Foto: JONAS EKLÖF*

Nå, nu är det ju inget som påverkar hälsan. Loppis- och secondhandhandlandet. Plånboken påverkas, men ibland går köpen till välgörenhet och det är positivt. I takt med det välmående äktenskapet har också min kropp expanderat och därmed är plagg köpta för säg 15 år sedan inte riktigt i samma välsittande form nu som då.

Jo, ja, det rensas ut. Skänks bort eller sälja. Men det som kommer in står sällan i paritet med det som åker ut.

Nå, allt detta vet ni.

Men… för någon vecka sedan kom ett meddelande från Z:s storasyster T. Hon som bor i Bagsværd som kommit att bli mitt danska hem. Hon skickade en länk om att Røde kors skulle öppna en stor butik i Virum lördag 24 februari.

Vi skojade om att jag redan stod i kö, men av skämtet blev det mer och mer allvar. Jag klippte med mina vädjande hundögon och sa till Z ”Kan vi inte åka?”. Hon föll för blicken och snart var det bestämt att vi skulle deltaga vid öppnandet av denna butik en station innan Holte.

Ja, jag skrev ju att jag utan tvivel inte är riktigt klok.

*Mot Danmark. Mot en secondhandmission. Foto: KAI MARTIN*

Så vi åker en grå regnvädersfredag efter att jag spelat färdig min ishockey och Z avslutat sin halva arbetsdag. Korsar Sundet vid Helsingborg/Helsingør, där vädret är mer generöst. Stannar till för en kebab vid Prøvestenen (förmodligen den bästa kebaben i landet) där Kirkens korshærs genbrug finns. Så in där. Ett eldorado av tweedvästar och huvudbonader uppenbarar sig. Men allt är i större storlekar än störst. Det är förmodligen A Florisson, klädbutiken med exklusiva dam- och herrkläder i centrala Helsingør, som skänkt delar av sin kollektion.

Men jag hittar en Sand-skjorta för 50 dkr och en Junk de Lux-tröja för 75 dkr, som inhandlas de sista skälvande minuterna innan stängningsdags.

Sistaminutenfynd. Foto: KAI MARTIN

Så in på Kvickly för köp av morgenmad, några flaskor vin till osten vid tagit med från Sverige och därefter vidare transport till Bagsværd.

Det går snabbt att installera sig hos T där Max, den glada jycken, överfaller oss i sin entusiasm. Jag håller honom kort. Är förtjust i honom, men inte i hoppandet. Men han lugnar ner sig, blir klappad. Vid bjuds på aftonspisning med smørrebrød med pålägg av det som bjuds i huset. Det blir bra. Vinet likaså. Vi bygger oss. har kvällen med ro. Kikar lite på teve innan vi ändar en lång dag.

Jag vaknar ju alltid tidigt. Går upp så småningom och gör sedan morgenmad till Z, som somnat om efter att hon klippt med ögonen och släppt in morgonljuset. Jag konstaterar att vi är tidigt ute. Butiken i Virum öppnar inte förrän klockan elva.

Tiden går. När vi lämnar lägenheten för bilen blir det ett stopp vid Bagsværds Røde kors där jag hittar en Paul Smith-skjorta för 75 dkr. Nu mot Virum.

Denna danska lördag bjuder på strålande sol och vårkänslor. När vi kommer fram inser vi snabbt att vi inte är ensamma om att vilja besöka denna Røde kors nya, stolta butik. Kön ringlar längre än lång och det finns inte en p-plats att tillgå.

Vi kör ner i villaområdet och hittar en plats en kort promenad från vårt mål. Det som i förstone verkar vara högre ståndskvarter naggas i glansen en smula av att väldigt många bostäder är till salu. Vi spekulerar lite om det, men har inget riktigt bra svar.

Så korsar vi den tvåfiliga leden med rusande trafik för att bli en av många i den rejäla kön. Vi är på plats en stund innan öppningsdags och kön rör sig sakta framåt. Vi är en salig blandning av hågade spekulanter: gamla, unga, män, kvinnor. Sådan som är ute efter klipp har förstås varit på plats tidigt. En bank är på plats och bjuder på kaffe, kakor och sötsaker. Dansk TV2 gjorde ett inslag om butiken redan på fredagen. Den har blivit omskriven i medier. Det är populärt med secondhand och jag kan förstå det. De Røde kors-butiker som vi har besökt genom åren har varit snyggt skötta med bra varor. Det här är ju något av juvelen i kronan.

När vi kommit en bit räknar Z ut att vi rimligtvis borde vara inne inom en timme. Med tålamod rör vi oss i mycket maklig takt framåt. Framme vid huset kan vi ana vad som finns därinne. Någon går fram och vänder åter och säger att det verkar som priserna är högt satta. Men inget får oss att bryta kön. I skyltfönstret hänger uppklädd på en skyltdocka en elegant blå, tredelad kostym med vit skjorta och en snygg scarf. Den ska granskas närmare.

När vi har ett U kvar innan vi når entrén går Z upp på det som liknar en scen (det är också där banken bjuder på kaffe) för att trösta oss med fika. Vad vi inte vet är att en drönare i samma stund tar bilder för butikens Facebooksida.

Z synd i ensamt majestät på scenen norra kant. Jag lite mer modest vid en stolpe bland den övriga pöbeln. (Foton skärmdumpade från Røde kors Virums FB-sida.)

Vi pratar med en kvinna som påminner en smula om glaskonstnären Helena Gibson, men i dansk skepnad, om ni förstår. Hon röker åtminstone vid sex tillfällen innan vid kommer fram till entrén. Hon har en chihuahua innanför sin pilotjacka, som hon släpper ned för en kort rastning innan det är dags att gå in. Z noterar i sammanhanget att det råder hundförbud i butiken, säger det till kvinnan som tror att en med en sådan liten hund och dessutom innanför jackan ska det nog gå bra.

Vi ser folk komma ut ur butiken försedda med tavlor, möbler, stora leksaksdjur, porslin… ja, allt en secondhandbutik har att erbjuda.

När vi blir insläppta ringlar fortfarande en rejäl kö bakom oss. Kvinnan med hunden är på platsen efter oss, men om hon kom in eller inte vet vi inte; jag såg henne aldrig inne i butiken i det rika vimlet.

Z har spanat in några koppar i skyltfönstret vid sidan om entrén. Vi bestämmer att gå var för sig och jag ålar mig bort mot herrkläderna. Jag konstaterar att kostymen på skyltdockan är en Boss i min storlek, men jag vill inte betala 1000 dkr för den. Men klär av snusnäsduken (30 dkr), som tillsammans med en Tiger of Sweden-kavaj, ett slags leasurplagg med dragkedja, ett par kalsonger (50 dkr), strumpor (40 dkr) och – ser man på – en blå Boss-kostym för bara 190 dkr! Jag köper också en grå ylleslips som matchar den Aran Sweater Market-keps, som ny hänger på en skylttorso med en AC/DC-tröja. Det är naturligtvis en koppling till bandets sångare Brian Johnson, men de äldre expediterna skrockar förtjust om en Kim Larsen-kaskett. Nå, det blir den dyraste enskilda varan som inhandlas denna lördag (250 dkr). Jo, Z köper sitt. Men jag är förstås värre. Lärd av den bästa.

När vi åker har vi varit där ungefär lika länge som vi köade för att komma in. Så tar vi en sväng om Lyngby och Røde kors där. Hittar en fin, troligtvis ny, Eton-skjorta som kommer klä T:s son A som hand i handske.

Hungern slår till, men det blir inget i Lyngby (som vi borde) utan vi tar mot Herlev och Kirppu, en loppisbutik som finns där. I byns centrum finns en restaurang som serverar flæskestekssandwich og øl. Det blir vår räddning. Kirppun är den här gången sådär, men jag kommer därifrån med en Burburry-skjorta för 50 dkr. Jag svindlas förstås av nypriset av ett sådant här plagg, som ligger på 6000 kronor. Men, trots att den är i gott skick är den ändå begagnad. Ny visar det sig att den passar perfekt, trots storleksmarkeringen XL. Eller har jag växt än mer…?

Jag vill hem. Z vill annat. Efter lite dividerande blir det Kirppu i Søborg, en kort bit från Herlev. Vi går korridor upp och ner utan att jag hittar något och inte Z heller. Så hem till en tom lägenhet. T är på 60-årsfest. A är hos sin moster I i Frederikssund. Bara Max är kvar och är glad för att se oss. Z är rastlös och plötsligt bestäms det att vi ska gå på bio. Vid biblioteket i Bagsværd finns också filmvisning. Vi siktar in oss på ”Rom”, den danska komedin med Bodid Jørgensen och Rolf Lassgård.

Max rastas i hast. När Z går upp för att lämna honom står jag kvar. Som en skugga ser jag något röra sig i rummet där på fjärde våningen. Plötslig blir han ut genom fönstret som en Batman.

Vi går ut i den mörknande kvällen. Mot bion. Men först mat på Unkaku sushi där en Sapporo slinker ner. Maten är god, ungefär som den lättsamma komedin. Förvisso späckad med klichéer, men utmärkt humor för äldre medelålders människor.

Så hem till eftersändning av Melodifestivalen. I fönstren står Max och väntar. Han blir glad när vi kommer hem och Z ger honom en chans till rastning, en kort promenad i det stilla regnet som han inte gillar. Väl hemma finner han ro i vårt sällskap.

Det är dags att åka hem. Garderoben har fått tillskott. Kostym, skjortor, kalsonger, snusnäsduk, keps, slips, strumpor.

Men vi är inte färdiga. Z, som fylld år nyss, ställer till med kalas hos sin näst äldsta syster N i Ølstykke en bit väster ut från Köpenhamn. Till detta ska det köpas bakverk hos bagaren i Bagsværd. Det blir sött, rågbröd och rågfrallor. Så iväg västerut där vi passerar Ølstykke för Kirppu i Frederikssund. Ja, jo, det blir något handlat där med, men inte till mig personligen. Men kanske blir någon glad för den här…?

Så kalas i Ølstykke med kaffe, bröd, ost och bullar. Vi lyckas pricka in alla N:s barn, som kommer i omgångar och det blir en mindre släktträff till Z:s stora glädje. Lillasyster I har bakat en kaka, trots Z:s förmaningar om att hon har köpt bakverk; en fin, danskt välsmakande.

Tiden lider och snart är vi på väg norröver. Ett stopp vid Prøvestenen och Kvickly för dansk proviantering och med en fullastad bil kör vi på färjan och av densamma. Några timmar senare, efter en resa i regn, är vi hemma. Där konstaterar jag att min ena Hush Puppie-toffla har slunkit ur bagaget. Den finns inte i Bagsværd, inte hemma, inte i bilen eller utanför densamma. Någonstans finns den. Men var…?

1000

Posted on februari 11 av Kai Martin

*Firar. Min blog – kamartinblog.com – har nu passerat tusen inlägg.*

Det hände sig vid den tiden där jag efter 35 år på GT hade avslutat min anställning. På tidningen hade jag ju genom Expressen försorg blivit med blogg, som startat 2005. En blogg som hade sina läsare, men jag var ju förstås inte i närheten av exempelvis Linda Skugge – något som Aftonbladets hovmobbare Fredrik Virtanen skrockade åt i ett inlägg när Expressens bloggare antal läsare presenterade. Hur som med det, jag var otroligt stolt över de läsare jag hade; skrev om mycket av det som inte platsade i tidningen: resor, möten, skeenden.

Men när jag valde ett avgångsvederlag våren 2014 visste jag att bloggens dagar var räknade. Min anställning tog slut och givet detta också bloggens. Men av dåvarande chefredaktören fick jag löfte om att jag i god tid skulle meddelas om när så skulle ske.

Det hände inte. I september var bloggen borta. Poff. Jag blev förstås sårad, som det är lätt att bli då garden ändå är nere, såsom det var med mig mina sista år på tidningen. Jag fick i och för sig en länk till min blogg, så att jag skulle kunna fylla på med de texterna i en ny blogg. Men den utbrändhet som jag då led av gjorde att jag aldrig kom att skrida till verket. Rädslan för att misslyckas gjorde att det inte blev av.

Så i oktober startade jag med darriga ben kaimartinblog.com inom WordPress. Ja, det blev kaimartinblog med ett g för att det var det som fanns. Jag orkade inte ordna något annat och det var väl inte hela värden. En fryst bild från Jonny Andreassons video till Punkrock Allstar GBG:s ”Nerv”, där jag medverkade i, blev vinjettbilden. Den har hängt kvar.

Valsspråket ”Om Sverige i tiden” också.

Det har blivit en hel del inlägg där sedan dess. Som arbetslös under några år var bloggen mitt verktyg för skrivande. Här kunde mina läsare följa mig på resa, men också personliga reflektioner ur mitt liv. Det har ju också blivit sport och förstås recensioner, det som mycket har följt mig genom livet. Recensioner av böcker, men inte så mycket skivor. Men förstås från scenerna i främst Göteborg, högt och lågt, från Mölndalsrevyn till Göteborgsoperan, från Pustervik och Musikens hus till Ullevi. Dans, teater, musikal, musik, konst. foto…

Jag har haft min intervjuserie med Farbror Blå. Kanske blir det en nytt intervjuformat med människor som jag tycker är spännande.

En och annan nyhet har jag haft, men med min tid på GöteborgDirekt (2017–2022) var det ju självklart prioritet för min uppdragsgivare.

I bloggen har man också kunnat följa Kai Martin & Stick!:s resan från hösten 2014 och framåt. Det blev ju en del spelningar efter comebacken i aprils början 2013, men också albumet [utan titel] som vi i trots och stolta gav ut på eget bolag med egen distribution under våren 2016. Till inledande ”Strändernas svall” gjordes en video, som fotograf Johan Carlén och jag gjorde sent i oktober 2015 nere vid Björkängs strand, söder om Varberg.

Jag fick för någon veckan sedan en notis från WordPress-gänget (som jag förstås inte känner, det går ju på automatik) om att jag hade gjort mitt tusende inlägg sedan den där starten i oktobers början 2014. I höst är det svindlande tio år sedan. Bra jobbat, Kai.

Jag är bortskämd med att ha mina läsare och uppskattar var och en av dem/ni.

Läsartoppen år för år:

2014 562 visningar – Ruckmans final

2015 3177 visningar – Farbror Blå går på Crippas café och imponeras

2016 7551 – Freddie Wadlings stora sorti

2017 874 – Nu lämnar kingen in

2018 888 – Rykande rockshow på Park Lane

2019 811 – En strålande stjärna

2020 697 – Mölndalsrevyn bjuder på skrattfest

2021 840 – Hockeyhaveri

2022 4238 – Hårdrock, hallelujah!

2023 647 – Snyggt serverad Dylan

2024 (så här långt) 549 – Ode över bortgången broder

Ja, det är siffror som jag stolt publicerar. Jag vill inte undanhålla dem för Fredrik Virtanen och försöka luras med att jag tillhör något annan än de lägre bloggdivisionerna.

Visningar mer år, undrar kanske någon. Här kommer de:

2014 2807

2015 23800

2016 37000

2017 28200

2018 19700

2019 19300

2020 16400

2021 18900

2022 29100

2023 32100

2024 (så här långt) 7049

Tack alla som läser. Jag hänger i.

Ode över bortgången broder

Posted on januari 24 av Kai Martin

Sorgligt. Musikern och underhållaren Sverker Stenbäcken har avlidit. Sörjd och saknad av framför allt familj och vänner, men också av sin publik. Så sent som i december stod han på scen i en ny show med Bröderna Brothers.
*Foto: KAI MARTIN*

Jag fick ett meddelande från en vän nyligen. Han sökte en svart kostym, för han påstod sig vara i den åldern när en sådan behövdes. Kunde jag hjälpa honom att finna en? undrade han. Jag som gillar att gå och kika – och köpa – secondhandkläder. Det blev en lunchdejt och en promenad genom centrala Göteborg, en titt och en del provande av vad som kunde tänkas passa.

Jo, vi lever i en utmätt tid. I ”vår ålder” gör den sig allt mer påmind. Jag var med på begravningen av Ulf Zackrisson i Viva! förra året. Kai Martin & Stick!:s broderband. Ulf och jag förenade våra tjänster i det som kom att kallas Viva la Stick! med låtarna ”Regnperioden” och ”Vill vara nere (med dig)”, som gav sen singel och framträdande i ”Guldslipsen” 1984.

Han dog förstås alldeles för tidigt, så som man tycker om människor som ger mer än tar.

Men trots vetskapen om den utmätta tiden kommer döden ibland som ett slag. Som om vi sitter med evigheten, oförändrade.

Jag sitter i bilen på väg till Åland när jag slösurfar mig under färden genom det svenska vinterlandskapets kompakta mörker. På Facebook möter jag nyheten som drabbar mig hårt och jag vill inte ens tänka på hur svårt det då är för hans familj: Sverker Stenbäcken har avlidit.

Jag har haft den stora glädjen att följa hans musikaliska värv, framför allt i Bröderna Brothers, där han som broder Rolf vid sidan av scenbröderna Alf (Robert W Ljung) och Ralf (Per Umaerus) – och tidigare Ulph (Anders Öhrn) – med innerliga värme och humor bjöd på musik och underhållning.

Så sent som i december såg jag den nya föreställningen ”Bröderna Brothers i mysrörsbelysning” på Musikens hus. Den gjorde mig lycklig av flera skäl; för att Bröderna Brothers shower har en tendens att göra det sedan bandet drog i gång 1986, att jag åter fick ta del av deras underhållning, men framför allt för att Sverker stod på scen.

2022 hade Bröderna Brothers med kort varsel tvingats ställa in på grund av att Sverker hade insjuknat. Rapporterna gav att det var allvarligt och tiden gick med tystnaden, som den kan göra när någon är sjuk. Så beskedet om att ”Bröderna Brothers i mysrörsbelysning” skulle bli av med premiär 10 december 2023… ja, då kändes det som mörkret förvandlades till ljus. Demonerna hade betvingats. Fel hade jag.

På scen stod en man som visste att det var hans svanesång. Men att inte framträda, att inte spela, att inte underhålla. Nej, det fanns inte.

Visst kunde man ana att han var tärd, men en sjukdom kan ju göra så även då den vänder mot tillfrisknande. Nu var det inte så. Men han svek inte för en sekund sin publik. Bakom sina trummor, där han krängde ned sin långa kropp bakom det som det tycktes för lilla batteriet, svängde det som alltid. För Sverker Stenbäcken hade osviklig groove, en förmåga att hitta något långt över takten som fick Bröderna Brothers musik att bli mer än underhållning. Ja, det gällde förstås även när han spelade andra instrument, som sitt älskade dragspel, där han hittade en varm ton som överensstämde med hans personlighet.

Minnets bildkavalkad. Tack Sverker! (Bilder från shower över de senaste tio åren.) Foto: KAI MARTIN

Nej, jag var inte nära vän med Sverker. Men mötte honom ofta. Han var en mild man med, som jag upplevde det, ett varmt och ömt hjärta. Han behövde inga stora gester, ingen halsstarrighet. Han förlitade sig på lågmäldheten.

Så var han en självklar del i Bröderna Brothers, som bjöd precis på en sådan underhållning. Klurig, rolig, underfundig, kärleksfull, innerlig; aldrig förhävande eller i elakheter.

Bröderna Brothers har förstås gjort en hommage till sin broder, skriven i sorg, saknad och kärlek: ”Lille storebror”. Den kan ni höra här.

En sorgesång.

Vila i frid, Sverker, och tack för allt. Min djupaste omtanke till familjen och till Bröderna Brothers.

Färden mot öster i hockeyns tjänst (Åland tur och retur)

Posted on januari 22 av Kai Martin

Med Soha Team Sweden fick jag ett oförglömligt minne när vi, ärrade veteraner i +65 och +70, åkte till Vancouver för spel i Carha Hockey World Cup i slutet av mars 2023. Vi hade haft lite träningsläger under 2022 och starten av 2023.

Efter Kanadaresan, som slutade med silver för båda lagen, har det varit lite ytterligare läger, som i Mariefred/Åkers styckebruk i september. Nu var det dags för cup i Mariehamn, Åland. Senior Winter Games med åtta lag i gruppen +60 och sju i +45. Vi var ansenliga till vår ålder, hade ingen under 63, men å andra sidan mönstrade vi ett gäng på femton utespelare och två målvakter. De andra lagen hade, precis som vi, möjligheten att plocka in fem underåriga – +55. Men det gjorde inte vi.

Onsdag

Vår resan började dagen innan cupen. Det är långt till Åland, om än inte fågelvägen. Vid lunchtid på onsdagen for vi E20 norrut med Christer elladdade Mercedes. Längs vägen sträckte rimfrosten sig ut och gjorde träden till glittrande underverk. Men med kyla kommer också snabbt urladdade batterier. Vi nödgades snabbladda strax innan Laxå. Åkte in på vintriga vägar i lika vintriga landskap och landade på en frusen parkering mitt ute i ingenting med en högrest byggnad där ett gäng yrkesfordon stod parkerade. Det fanns en laddstolpe, som inte fungerade. Över detta bryderier fick vi anledning att återkomma till när en del av det femhövdade sällskapet valde att kliva in i byggnaden, som jag vagt kände igen. Men vinterdräkten och en annan ingång än då förvrängde perspektiven. Vi hade hamnat i Norrkvarn, en hamn på Göta kanals sträckning i närheten av Töreboda.

Där Z och jag hade varit för en övernattning när vi fick den stora glädje att resa på delar av detta svenska blå band våren 2021. Vinterklädd var ingenting att känna igen. Då gick vi in från kanalen; nu från parkeringen. Sagt förvreds mina minnen rätt och en promenad runt huset gav ordning och reda på det hela.

Arbetarna som besökte matsalen för lunch höll på med att förstärka kanalens murar. Kanalen var dränerad i kylan. Ett tungt jobb för killarna. Klart de behövde stärkande kost. Vi också. Trots att vår arbetsbörda varit modest.

Det fanns mat till oss också. Efter att den trevliga och pratglada receptionisten hört sig för oss kocken ställde mat fram för fem sultna. Fläskkarré med sås, potatis och grönsaker. Öl av olika styrka och smak för de hågade.

Vår chaufför hade fått laddning av etablissemangets ägare, som hade en egen laddstolpe i fungerande skick. Det räckte för några mil. Efter maten var vi tvungna att ladda mer i Laxå, för att orka ta oss till Örebro där styrkan var större och som i sin tur skulle göra resan till Norrtälje där vi skulle övernatta för vidare färd till Kapellskär och båten till Långnäs på Åland.

Så i skuggan av den väldiga svampen i Örebro tog vi ytterligare en paus för laddning, passade på att fika och gå på toa. Det tog sin ansenliga tid innan vi kom fram till pensionat Granbacken i Norrtälje. Under infarten passerar vi en bandymatch i de lägre divisionerna, som spelas klassiskt utomhus i blekt strålkastarljus.

Håkan och Janne, som förtjänstfullt transporterade våra hockeytrunkar plus bagage i Håkans VW Transit, hade anlänt tidigare och var reda ute på byn för en öl och något att äta. Vi följer de tidigare anländas instruktioner och tar en promenad för att förenas med dem på Little Dublin för en öl och, kanske, något att äta. Jag avstår. Det handlar om friterat – lökringar etc – eller fish’n’chips. Jag höll mig till ölen och lät den mätta.

Det var i anrika kvarter, som vittnar om att Norrtälje vågat värna om småstadskaraktären, samtidigt som nybyggda hus tronade upp vid Norrtäljeviken.

Vi styrde så småning om kosan mot vårt boende. Installerade oss. Per och jag delade rum, som vi har för vana att göra. De andra tar sina rum i besiktning. Vi drog oss inte, men sov ändå tillräckligt länge för att vara utvilade för nästa etapp mot Åland.

Torsdag

En frukostbuffé mättade och snart satt vi i bilarna på väg på Kapellskär för vårt nya hockeyäventyr.

Fraktfartyget, ja mer så än en färja, stävar ut på ett fruset och kallt hav. Solen ligger på men värmer inte. En buffé bjuds på båten, men det är för tätt på efter frukost. Vi är några som avstår. Tiden rör sig sakta österut. Taxfreeshopen har sina erbjudanden. Bland annat några exklusiva Amaroneviner till nedsatt pris. Magnus J, som anslutit med sitt ressällskap från norra Stockholm, kan det där med viner och handlar några flaskor. Jag tar det på hemresan, tänker ja, och nöjer mig med ett flak finländskt öl.

Det grånar till samtidigt som isen försöker lägga sig i den Åländska innerskärgården. Vi stävar förbi öarna och in mot Långnäs och har sedan en knapp halvtimme in till Mariehamn och hotell Arkipelag, där vi fått boende till facila priser. Vi kommer samtidigt som Vallentunagänget, som vi senare ska möta. Unga, starka – åtminstone i jämförelse med oss åldermän.

Rummen är spatiösa och Per och jag installeras oss i ytterligare ett boende. Hungern pockar på, så vi väljer efter att vi har packat upp, att söka oss till restaurang Compagniet i samma byggnad som hotellet. När jag, som första gäst, kommer dit, står en älvlik, ung, späd, vacker, blond kvinna bakom disken. Jag frågar, eftersom det är tomt i lokalen, om det är öppet. Jo, blir hennes svar. Finns det något att äta? Jo, svarar hon igen. Inget leende. Inget inbjudande. Bara korrekt om än en smula avmätt.

Hur många blir ni? frågar hon så mig och jag säger två, men vi blir nog tre. Det blev väsentligt fler när alla väl hade kommit in. En rejäl hamburgare och en cola stävjade hungern. Vi skulle ju ha match klockan åtta och jag skulle stå. Så inte för mycket av det goda.

Jag har också kollat in secondhandmarknaden i Mariehamn och bakom hotellet ligger Emmaus. Jag halkar dit på det islagda trottoarerna och bannar mig själv för att jag inte fällt upp taggarna/dobbarna på de Canada Snow-kängor som jag fick av Z i julklapp.

Butiken är stor och det finns en hel del som lockar. Lite kavajer, några skjortor. Allt provas. Men jag avstår. Samtidigt, den där Eton-skjortan, brunrutig i grov bomull… skulle inte den passa Per?

Jag återvänder till hotellet tomhänt och utan att ha halkat.

Vi åker till hallen och får vårt rum, IFK Mariehamns damers, som vi ska dela med Sundsvall, som spelar i den yngre gruppen. Jag tar en bänk för mina saker, hänger upp allt noggrant och förbereder mig för matchen mot IFK Mariehamn Seniors.

Så nedsläpp och tävlingsanspänningen slår till. Så märkligt med tanke på att jag är så glad och förtjust i att få spela. Jag får och göra från start och mer än då efter hand. Räddar och räddar. Vi gör 1–0, som förvandlas till både 2–0, 3–0 och 4–0, som också blir slutresultatet. Jag är stolt och våning glad över den hålla nollan. Det var länge sedan senast och ingenting jag är bortskämd med. Men den var inte given. Med 50 sekunder kvar gjorde tre man ett byte som gav motståndarna en autostrada mot mig. Jag trodde inte mina ögon. Ville inte laget stå upp för sin målvakt?! Nå, jag räddade den situationen med en sidledsförflytning och plock för att sedan skälla argt på mina medspelare. Men vi höll motståndarna stången och jag fick min MVP, mest värdefulla spelare; en p-skiva och en vattenflaska. Jag är stolt som en tupp.

En glad keeper. Foto: OVE ENRYD och BENKE LARSSON

Det blir några öl efter matchen. Ansluter med de andra som samlats i Compagniet för att dricka öl och äta mat. Jag nöjer mig ölen. Men turneringen har ju bara börjat. I morgon väntar svåra Vallentuna. Ett lag som min målvaktskollega Ove har spelat för, så han tycker att jag ska ta den matchen.

Fredag

Första matchen är tolv. Jag hinner få till Emmaus. Köper skjortan (3,5 euro) till Per och en Stetsonhatt (5 euro), som gjord för en fågelskådare. Inte snygg, men rolig. En storlek för liten, men jag pressar ned den på skallen. Det funkar. Ove har följt med och jag har agerat hans personal shopper när han är på jakt efter en kavaj. Han kommer ut med en som sitter utmärkt, plus en gråmelerad Tiger of Sweden-skjorta.

*Secondhandfynd på Åland. Foto: KAI MARTIN*

Frukoststinna och en med en vag känsla av att den sista ölen aldrig skulle ha tagits kommer jag till arenan. Mina grejer, som jag nogsamt hängt upp för att både torka och finnas på plats var slarvigt utsorterat av någon flane till Sundsvallsspelare. Jag får ett psykbryt, gnäller, slänger undan hans och hänger allt mitt på plats igen. Till saken hör att de är två femmor plus målvakt. Vi är 15 plus två målvakter. Han skulle med råge få plats med sina lagkamrater utan att ta den bänk jag har tagit i besiktning.

Men… fokus Kai.

Vallentuna dominerar, men vi lyckas utmana och jag lyckas rädda. En puck slås in i zonen till vänster om mig och jag visar att min högerback ska ta ansvar för den. Jag skiftar från vänster- till högerstolpe för att höra att motståndarna jublar och domaren blåser.

Det visar sig att pucken har tagit en olycklig studs rätt ut i banan till vänster om mig. Något som gav en Valletunaspelare rent mål. 1–0. Det har gått två minuter av matchen.

Det var bara att bita ihop. Men två och en halv minuter kommer motståndarna instormandes på vänsterkanten. Vår vänsterback hinner inte med och ett pass över centrallinjen gör i sin tur att min högerback inte når den Vallentunaspelaren som direktskjuter, tätt intill stolpen, lagets andra mål. En ung och vig Kai hade kanske lyckats sträcka ut där. Men inte nu. 2–0.

Men efter drygt elva minuter reducerar vi. Min favoritback, den långe, ståtlige och elegante finansmannen – min rumskompis i Vancouver, gör en raid ned bakom motståndarnas mål och spelar in framför kassen där meriterade Alf gör vårt första mål. 1–2.

Jag får bekänna färg både två, tre, fyra… ja, en radda gånger. Får till och med motståndarna att skaka på huvudet och publiken att applådera mina räddningar. Andra perioden är emellertid blott fyra minuter gammal när en framstormande Vallentunaspelare kommer in på högerkanten, pressar sig förbi den försvarande forwarden och glider in framför mig och lyfter pucken mellan kropp och vänsterarm. 3–1. En manöver, som han enligt Ove, gör förtjänstfullt från gång efter annan.

Vi reducerar med fem minuter kvar. Men orkar aldrig forcera in en kvittering.

Jag är trött och besviken efter matchen. Framför allt för deras snöpliga 1–0-mål. Men hur skulle jag kunna ha förhindrat det…?

Vi har två timmar till nästa match, då vi ska möta Kringelstaden. Sundsvall spelar matchen efter, så plötsligt kommer laget in för att byta om när vi är på väg ut. Han som slängt mina grejer i en röra muttrar att vi får väl samsas om bänken. Nå, det var ju inte så att jag hade utnyttjat hela utrymmet. Så det kunde du ha tänkt på innan du bredde ut dig, sa jag inte.

Det är Oves tur nu och vi är det bättre laget från start och dominerar hela matchen, som onödigt slutar 1–1. Så totalt i gruppspelet har vi en vinst, en förlust och en oavgjort. Det räcker för spel om tredjepriset på lördagen.

Kämpande hockeyentusiaster. Foto: KAI MARTIN

Ove och jag lämnar arenan för en promenad ner på stan. Går på de hala gatorna, där nu har fält ut piggarna och har bra grepp. Mariehamn överraskar med att inte ha så mycket gammal bebyggelse, men biblioteket i funkissduk är fint.

Vi är på väg till en secondhandbutik åt andra hållet sett från Emmaus. På beskrivningen på nätet anar jag en butik som Kirppu i Danmark, där jag gjort några fantastiska fynd. Det vill säga en loppisbutik där säljarna hyr ett stånd och butiken tar kommission på sålda varor.

Men där det är ordning och reda på Kirppu, relativt sett (jag ändå besökt ett antal), så är Loppis & Sånt rörig och trång. Men ett bord med Muminporslin lockar mig. Där finns muggar och tillbringare. Allt är nytt, förstås. Men priserna verkar relevanta. Jag frågar om priset på en kanna och expediten/innehavaren säger ”Oj, oj, försiktigt!”, som om jag skulle kasta kannan i golvet. ”Priset står på eller i kannan”. Nej, svarar jag och kommer med den till henne. Hon konstaterar att jag har rätt, men fortsätter med att priset står på kannan bredvid. Ok…? Jag ber henne ändå att ställa den på disken för jag vill köpa något fint till Z, även om den går på drygt 50 euro. Jag hittar inga kläder, men Ove finner en fågelbok som han traktat efter och som är billig här. Vid en ny runda hittar jag en mycket vacker Desigual-kappa, blå i ylle, för 5 euro. För billig och välhållen för att gå mig förbi. Nej, den är inte i Z:s storlek. Men kanske sonhustrun kan passa i den…? Jag chansar. Betalar och går ut i halkan.

Tillbaka på hotellet bestämmer sig Ove, hans rumskompis Magnus – vinkännaren – och jag för att bada bastu. Det är perfekt för gamla kroppar. Ove är flink med skopan och ångar på. Vi sitter en stund, svettas, samtalar och sedan går jag ut för en bad i den kalla bassängen. Tar några längder innan duschen får värma.

Sedan upp på rummet efter att ha poserat med min fågelskådarhatt och Oves nyfångna fågelbok. Per får skjortan som han blir både glad för och snygg i. Ärmarna är lite långa, men antingen fixar en skräddare det eller också får han vika upp dem.

Vi softar lite på rummet, men jag går ner till restaurangen där de andra sitter. Beställer en generöst tilltagen lammbiff och blir både mätt och nöjd. Jag känner mig trött och inte så social. Går upp på rummet när de andra smiter ut på stan. För min del blir det svensk teve, ”På spåret” med efterföljande program och jag somnar ungefär när Per kommer hem.

Lördag:

Det vankas spel om tredjepris. Men matchen är först 17.00, så vi har tid att slå ihjäl. Jag är hyfsat tidigt till frukost tillsammans med Per. Ligger och läser lite, kollar teve innan rastlösheten slår till. Det blir återigen en promenad på de glashala trottoarerna till Emmaus. Köper Ian Rankins ”Öppet hus”, som inte är en John Rebus-deckare (jag har förmodligen den redan och har läst den, men pocketupplagan kan tjäna som tidsfördriv), och några snusnäsdukar i bomull. Provar några kostymer, men är för tjock och ointresserad.

Vinden yr. Jag går ut för att gå in på Hesburger i Sittkoff-gallerian. Äter något slags McDonaldsvariant för att mätta innan den långa dagen till banketten med middag som inte börjar förrän klockan nio. Ska vi får brons?

Gallerian är trist. Jag vandrar ut på isiga gator där inte ens mina Canada Snow-kängor orkar hålla stånd. Jag ser människor halka omkring, äldre som vägrar broddar riskera sina lemmar i våghalsiga balansakter…

Jag slår dank. Vi slår dank. Fördriver tiden i väntan på matchen. Vi tar oss till arenan så småningom där match efter match spelas i turneringen. Det handlar om totalt 31 matcher på tre dagar. Ett intensivt schema från bittida till sent.

Mina grejer är torra sedan i fredags. Ska ju inte stå annat än som backup för Ove, som skötte sig fint mot Kringelstaden. Jag är ombytt tidigt och ställer mig på läktaren i överdragströja, men utan kombinatet, och tittar på matchen innan. Får en förfrågan om att låna ut min mask till en målvakt vars egen gått sönder. Hämtar den. Men väl på isen har han en vit; jag har en blå.

Det börjar närma sig matchstart. Jag får tillbaka min mask. Oanvänd. Tar på mig kombinatet och tröjan med landslagsfärgerna gult och blott. Placerar mig lite utanför båset för att kunna fotografera med kameran.

Det står snart klart att våra finska motståndare – Pallojussit – är oss överlägsna på samtliga punkter. Nja, målvakten vet jag inte, för att han testas sällan. Vi blir tillbakatryckta av de spelskickliga motståndarna som gladeligen går på mål. Vid ett tillfälle, rätt tidigt i matchen, får Ove en kraftig finne över sig och ropar till av smärta. Jag avvaktar, men är redo om han skulle tvingas byta. Men han reser sig och fortsätter matchen. Snart får han se de första skottet passera honom. 1–0. Ett skott tar i masken och senare visar det sig att inte bara spännet gått upp utan att halsskyddet lossnat. Han får låna min medan jag knyter fast skyddet igen. Finnarna hinner göra två mål innan Ove får skifta till sin egen mask igen. Matchen slutar 4–0, men det kunde ha blivit väsentligt fler mål bakåt.

Finska pojkar slår svenska gossar i +60-matchen om tredjepris. Foto: KAI MARTIN

Det är som det emellanåt saknas ett lugn och ett hockeykunnande om hur man ska spela under press. Nå, nu blev det en fjärde plats att trösta sig med. För min del handlade det om 1,5 insläppta mål på två matcher och väldigt mycket att göra. Jag får vara nöjd.

Jag packar ihop min trunk. Tar en dusch och inväntar sedan mina lagkamrater. Vi är en smula stukade, men inser nog samtliga att Pallojussit var för skickligt. De hittade ytor, öppnade upp vårt försvar och sköt med precision.

Senior Winter Games är över för den här gången. Nu återstår bara banketten och prisutdelningen där vi alltså kom att bli lottlösa. Nära nog.

Vi softar återigen på hotellet, Per och jag. I korridoren står dörrarna till finnarnas rum öppna. Där är det fest, musik, skrål. Vi byter om. Jag till mina Oscar Jacobson-byxor och -kavaj, som jag köpte på Hede outlet innan jul, som tillsammans med min rosa Gant-skjorta (gåva från min vän P i Oslo) och Tiger of Sweden-loafers blir min outfit för kvällen.

Tiden segdrar sig mot banketten, men till slut är det dags. För är hungriga. Placerar oss vid våra bord. Lag efter lag slår sig ner. Äntligen kommer maten och vinet. Vi äter i hast, men hinner också prata och roa oss. Prisutdelningen sätter igång och vår ålderman Roine, 72, får pris för äldste spelare i turneringen. Chaufför Christer tilldelas också ett pris, men varför hängde jag inte riktigt med på.

Från bankett och priser till suckarnas gång. Foto: KAI MARTIN

Efter banketten, maten, prisutdelning börjar barkriget. Jag ställer mig i kö bakom en lirare som beställer 14 irish coffee. Det tar sin tid och kön växer. Bredvid ”vår” bartender står en annan som serverar en annan gäst en öl. Så bryter sig en kille ur kön och går fram till den andre bartender och får omedelbar service. Så går topplocket på Kai igen, som skäller ut den andre bartendern för att han inte sköter kön snyggare. Han skiter fullständigt i mig och det gör mig bara än mer förbannad. Magnus kommer och vill bjuda på ett glas vin. Jag tackar ja, men det tar evigheter innan glaset landar i min hand. Hatar dålig service.

Glaset är tömt. Dansbandet Högtryck spelar upp och lokalen är plötsligt full. Det är hit Ålandsborna går på en lördag. Oavsett ålder. Dansband är inte min musik. Det svänger inte, trots att det ska göra det. Istället kryper det i mig. Men mina lagkamrater är flinka på att bjuda upp. Jag vill ha mer vin, söker mig till våningen ner där det är disko och ett ungdomligt klientel. Baren där saknar någon kö att prata om. Där står den svala skönheten från i torsdags som bjuder på ett leende. För kunderna innan jag kommer fram. När jag väl beställer är hon adekvat kylig. Fantastiskt. Det roar mig.

Kvällen går. Timmarna likaså. Jag söker mig till mitt hotellrum. Somnar vid ett. Jag hinner höra Per komma in i mörkret innan drömmarna fångar mig.

Söndag:

Vi tar vår frukost med lätt bakfulla gester. Pratar om våra dagar. Våra hockeybagar är i arenan, så de ska hämtas innan avfärd. Det finns tid att slå ihjäl innan vi checkar ut. Jag tittar, efter frukost och borstade tänder, på TV4-nyheterna där de vid klockan tio gör ett nedslag. En ny regent i Danmark ska tillsättas, eller vad man nu gör i grannlandet nu när drottning Margrethe abdikerat och lämnar över till sonen Frederik. Han som tillsammans med sin bror Joakim var skolkamrater med Z på gymnasiet och där en skandal blossade upp kring prinsarnas hang arounds. Något som kom att drabba prinsarna, som drottningen lät stanna hemma från skolan som straff, som sedan följdes av samtliga i kretsen kring dem. Hur och varför tar vi en annan gång.

Nu är TV4 i Köpenhamn för att berätta om tronskiftet och står på plats centralt i den snart kungliga huvudstaden. Inslaget är en smula längre än vanligt och plötsligt ser jag Z med dotter på bild. I och för sig i bakgrunden. Jag skriker till så att Per ryggar tillbaka och undrar vad som försiggår. Men då är inslaget över.

Märkligt, ändå, att titta på tv-nyheter och få se sin fru som lite slumpmässigt fångats av TV4:s kameraman.

Vi beger oss ut från hotellet, checkar ut och tackar för oss. Nu ska vi ta oss till arenan, hämta våra bagar, packar och fördriver tiden på ett fik i väntan på att vi i sakta mak ska åka på isiga vägar mot färjan. Jag har bestämt mig att slå på stort och köpa det där Amaronevinet som kostade sina hundralappar på färjan till Åland. Ett vin som ändå var prisvärt.

Vi står i gråtungt vinterväder och väntar. Plötsligt kommer en långt mycket större färja än vid reste dit med. Ombordlastningen går med fart och snart är vi iväg exakt i tid. Färjan är gigantisk, modern och den utlovade buffén som ingick i priset saknas på den här turen. Vi installerar oss i restaurangen där vi beställer mat. Hamburgare igen. Utan öl, men med mineralvatten för jag hittar ingen cola.

Färjan stävar ut genom issörjan i Ålands skärgård samtidigt som skymningen sakta sluter gråvädret till mörker. Vi går så småningom till taxfreen. Men där vankas ett helt annat utbud än i det påvra som godsfärjan på utresan hade. Men det fina vinet saknas. Snopet. Det blir rom, cognac, lakrits och Fazer choklad istället.

Christer har ladd för en resa ned mot Norrköping, men inte mer. För att säkra resan stannar vi i den tilltagande snöyran i Stavsjö. Men laddstolparna ger inte tillräckligt kräm under vår fika. Vi behöver göra ett stopp till, förslagsvis i Jönköping för att fylla på batterierna för vidare färd mot Göteborg.

Snöovädret tilltar, men trafiken är gles. Christer kör tryggt och säker med sin fyrhjulsdrivna Merca. Vi passerar Östgötaslätten, passerar Ödeshög och någonstans till höger ligger Vättern, men det kan ingen jävel se. Förbi Brahe hus, Gränna och ned mo Huskvarna och sedan in till Max hamburgare, där det finns laddstolpar och mat. En sen middag. Hamburgare igen. Med laddade batterier ger vi oss ut i mörkret.

Någonstans på vägen har jag väl knoppat in. Men inte länge. Vi lägger mil efter mil bakom oss i mörkret. Ulrciehamn. Borås. Bollebygd. Härryda. Landvetter. Snart seglar vi in i Göteborg. Åker till den gemensamma p-platsen där Benke och Per har sina bilar. Christer skjutsar oss övriga hem.

Jag packar upp och förbereder för en tvätt på morgonen. Klockan är två på natten, så jag somnar snabbt. Z är fortfarande i Danmark och kommer först måndag kväll. Det finns mycket att berätta när hon kommer.

Minnen från Oslo

Posted on december 11 av Kai Martin

Det var inte den bästa av helger. Åtminstone inte kalendermässigt. Åtminstone inte för en överraskning. Det blev som det blev. Med lite framförhållning gick det ju ändå att stuva in. Besöket i Oslo.

Z, min flitiga, fantastiska hustru, jobbat inte bara hårt; hon studerar. Gärna flera kurser samtidigt. Just den här helgen var det inlämning/tenta. Men hur skulle jag kunna veta det då jag tog på mig att äntligen komma till Oslo.

Vi har inte varit där sedan hösten 2021 i samband med min 65-årsdag som firade i Trondheim (läs om den resan här). Då snek vi till oss ett hastigt besök hos yngsta dottern till min syster. Fick komma på hembesök till systerdotter med fru som precis köpt hus strax utanför Oslo. Då förärades jag ett presentkort på Folketeateret för valfri musikal tillsammans med Z. Det var hög tid att lösa in det och finalen på omtalade – och kritikerrosade – ”Miss Saigon” hägrade.

Något saknades emellertid de där snabba besöket i Oslo i mitten på oktober 2021. Vi fick aldrig tillfälle att träffa kära vännerna G&P. Nu var det tänkt att det skulle åtgärdas och dessutom skulle vi kose oss med syrrans dotter med fru.

En strålande plan. Men…

När jag aviserade att jag inte bara bokat in oss på ”Miss Saigon” utan också fixat bussresan gnydde hustrun. Inte för att hon i förstone inte gillar överraskningar, men för att det tajmade dåligt med hennes studier. Men hon hackade i sig det hela och, som sagt, jag var ute i god tid. Ja, i slutet av augusti till och med.

Det var heller inte optimalt att resa halv tolv som vi skulle göra. Då gick ju en arbetsdag. Men sådant tänker ju inte en glad pensionär på. Nu kom vi ändå iväg. Precis som hustrun då hon bokar hade jag valt förstaplats, högst upp i bussen. Som om vi körde, men slapp ta ansvar för färden. Nå, vädret kunde ha varit bättre. Regnet pepprade rutan och föraren var inte överdrivet glad att använda vindrutetorkarna för oss på övre däck.

På väg. E6 tar oss mot Oslo. Foto: KAI MARTIN

Men E6 svepte förbi och förhoppningarna om en helg i goda vänners lag likaså. Det unga paret hade styrt till Sverige just som vi drog till Oslo. Snopet. Det äldre paret likaså då barnbarnen drog. Men där fanns eventuellt en öppning på söndag.

Nå. Vi skulle reda oss, så som vi alltid gjort.

Efter kringelikrokvägarna längs med Oslofjorden öppnar sig Norges huvudstad. Vi kliver av och orienterar oss ut från bussterminalen och Oslo Sentralstasjon. Mot Karl Johan och lite om- och felvägar förbi varuhuset Steen & Strøm ned mot Rådhuset och Fridtjof Nansens Plads där som vår hotell ligger nära.

Z har bokat hotellet och vi bor alltså centralt. När vi checkar in uppgraderar vi för 200 kronor för att få ett större rum och det var klokt, för väl på plats är det inte mycket svängrum. Men hotel Verdandi fyller sin funktion och Z är nöjd med att vi bor på Tordenskiolds gate, uppkallad efter den i Trondheim födde sjömilitären som tjänstgjorde för den danska flottan och gjorde livet surt för göteborgarna, blott 27 år gammal, 1719.

Hon är sådan, Z. Danska i grund och botten, som ärar sin historia utan försonande drag. Lyckligt vis ligger inte vi i krig – vare sig hon och jag eller Sverige och Danmark. Vi tar rummet i besiktning, får ordning på krånglande kort, packar upp och går ut i den mörknande Osloeftermiddagen.

I Spikersuppa, parken som kantas av Karl Johan och Stortingsgata, är julmarknaden i full gång. Strålande belysning samsas med bord som säljer allsköns krimskrams, godis och drycker, ett pariserhjul skickar hågade runt, runt, en helter skelter ger en åktur för de som så önskar, en ljusarkad förför med sin ljussättning och gör besökarna – inklusive oss – förtjusta och selfiebenägna. Vi går dock förbi efter en kort besiktning och går ned Wessels plass där Stortinget burrar upp sig i det tilltagande mörket. Vi fortsätter på Övre Slottsgate, går in på UFF Vintage Heaven på hörnet vid Prinsens gate/Fred Olsens gate. Men… nja, det är – åtminstone inte för män – så fräscha kläder. Snarare åt lumphållet. Vi går ut och vidare mot vårt mål: det nya Munchmuseet.

Som den Jo Nesbø-fantast jag är har jag förstås läst hans senaste i Harry Hole-serien. I ”Blodmåne” nämner Harry Hole det nya museet, invigt hösten 2021 (vi dividerade om det, Z och jag; hon vann) i inte särskilt smickrande drag.

Väl på plats står vi utanför och försöker ta in den höga byggnaden som försöker stila sig i mörkret, som nu slutit sig om oss, om staden. Från bottenplan, som är som ett slags sockel reser sig det flera våningarna huset lutande framåt. Som för att spänna sig. Som om den inte tar nog plats ändå. Vi betalar våra biljetter, konstaterar att det pågår någon festival i huset, som rymmer inte bara utställningslokaler utan också konserthall, restaurang, fik och museibutik. Men priset för entrén omfamnar inte festivalen, så vi avstår kvällen akt Eartheater och det ståupprogram som vankas innan.

Det blir fokus på Munchs konst – och det räcker och blir över – plus Alice Neels, amerikansk konstnär, som vi omedelbart blir både förtjusta och nyfikna på. Det blir en rejäl promenad upp och nedför husets alla utställningssalar, även om rulltrapporna färdar oss upp och ned. Tiden går och vi inser att det kanske är dags att få i oss något denna fredagskväll.

Vi går utmed vattnet och förbi Operahuset, där fönstren vi passerar ger oss en inblick i både syateljé och verkstad. Vi fortsätter Operagate och Tollbugate bort mot hotellet där vi spanat in DimSum på Taste of China på samma gata som vi bor. Kinamat är det väl ingen som äter i Oslo och de dumplings som Z suktar efter är hon väl ensam om…?

Kön in höll sig i och för sig innanför dörren denna köldslagna kväll, men något bord skulle vi inte kunna få – eftersom vi inte bokat – förrän inom en dryg timme. Folk kom och gick i parti och minut. Stället var minst sagt populärt. Men hovmästaren, en servil kvinna, bad oss dröja och plötsligt fick vi ett bord och en meny som vi glupskt kollade in samtidigt som vi han beställa var sin Tsing Tao, som kom in iskall och frestande väl skummande upphälld i våra glas. Vi bestämde oss för en middag att dela på med allt det bästa som köket förmådde att erbjuda. Vi blev inte besvikna. Sju läckra rätter plus efterrätt.

Mätta och förtjust omtumlade av den god maten tog vi den korta promenaden till hotellet. Z skulle studera, jag låg och läste, men kroknade efter ett tag och somnade till en orolig sömn på grund av att taklampan var tänd.

Lördag morgon började med frukost, som vi köpt till på hotellet. En buffé som rikligt höll måttet. Vi skulle stå oss ett tag. Vi gör oss sedan i ordning och går ut i det gråa Oslovädret där snön lurar i luften.

Först en tur ut på Fridtjof Nansens plass, men ändrar snart riktning. Jag vill ta reda på var Folketeatret ligger, där som vi vid halv tre ska se ”Miss Saigon” (den sista föreställningen av den rosade föreställningen). Anledningen är vi ska vara orienterade, så att vi inte irrar och förlorar tid på att komma dit.

Som i Göteborg är Oslo en promenadvänlig stad. Framför allt i centrum där det mesta finns inom räckhåll. Vi knatar förbi Spikersuppa, passerar Storting plats där Christian Krohg står, eller sitter, staty. På den norske konstnären och journalisten huvud i brons tronar en trut vars träck besudlat statyn.

Vi fortsätter upp mot Grensen, passerar en secondhandbutik som ännu inte har öppnat, går ned mot Stortorvet och viker av ned mot Storgata där vi går in och ut ur butiker. Vi får i den vevan reda på att våra vänner är på väg hem från sitt besök hos barn och barnbarn i Sverige. Vi har en dejt efter musikalen. Vi glädjer oss redan innan den sker.

Så prickar vi Folketeateret (det var ju inte så svårt att hitta) och fortsätter korsande Storgata in på Brukthandeln med secondhand, som inte lockade. Vidare ut igen och nedför Hausmanns gate, över Akerselva mot Grønland, som inte ligger så långt bort som man kan tro. Stadsdelen i Oslo är ett myller av folk, butiker och restauranger. Z vet att det finns några välsorterade tygbutiker där, som hon inte vill missa. Vi hittar också Fretex, Frälsningsarméns secondhand, där jag kommer ut med en brandgul ylletröja (Sand, det danska exklusiva märket) och en sjal i babyalpacka och silke (Elvang, danskt flott märke).

Vi lämnar den charmiga stadsdelen och passerar den mindre charmiga trafikkarusellen i betong och asfalt, passerar Oslo Forum och in mot centrum. Vi kommer till M&E secondhand vid Grensen, butiken där E står för Erikshjälpen, som vi ofta besöker i Göteborg. En trappa ner och i generösa lokaler finns mängder att kika på. Men mitt framför näsa hänger en herrock som fångar mitt intresse. Jo, jag får anstränga mig för att knäppa rocken, men inte onödigt mycket. Priset är ok. En Zara med ett vilddjursmönster som passar en fåfäng rocker.

*Oslofynd på secondhand. Foto: KAI MARTIN*

Klockan tickar mot showtime. Men först ska vi hitta något till våra vänner. Men vad…? Vi vill ju inte komma tomhänta när vi väl ses. Vi har redan bokat restaurang för vår tête-à-tête. Den italienska Casa Pisano, där vi redan kvällen innan hade funderingar på att gå, men då det dels var fullbokat och dels drog kinesen längre ned på Tordenskiolds gate mer.

Vi letar efter chokladpraliner på Glasmagasinet, men utan att känna att det stämmer. Vidare till ett köpcenter mittemot Folketeateret på Storgata där vi senare kommer ut med en blomsterkvast. Så mot teatern, den anrika, kulturmärkta och vackra från slutet av 20-talet, som nu är omfamnad av Clarion hotel och införlivad i en anskrämlig, modern arkad som inte ger teatern det utrymme utåt som man skulle önska.

Det är stimmigt och folkligt festligt i arkaden. Vi siktar på en snabb kopp kaffe, hittar ett kafé, beställer med kaffet också en chokladkaka att dela på. Det dröjer innan beställningen landar på bordet, men vi har tid. Kaffet är dyrt, men ok. Kaka torr och trist. Efteråt upptäcker vi ett kafé med större konditorikänsla än det vi hamnade på, men så dags.

Så betalar vi, masar oss in efter att ha visat biljetterna in i den spatiösa, resliga teaterfoajén. Den andas art deco. Ja, hela teatern gör det, som efter att vi lämnat in plagg, kassar och blommor i garderoben, öppnar sig en reslig trappa upp mot barerna en våning upp. Vi är en av 1400 som ska se denna den sista föreställningen av ”Miss Saigon”, har platser långt bak, men med god utsikt över den sinnrika scenen som fångar ett Vietnam i krig för 50 år sedan.

Teatermörkret sveper snabbt in oss i stämning och handlingen, inte så l långt från den i ”Madama Butterfly”, griper tag. Catharina Vu gör huvudrollen Kim med känsla och förtvivlad kraft.

Pausen ger oss luft och något att dricka i någon av teaterns salonger. Det är verkligen en byggnad som interiört imponerar. Föreställningen rasar vidare mot sin grand finale och berörda går vi ut i Oslos gråväder och aftonmörker.

”Miss Saigon” på anrika Folketeateret i Oslo. Foto: KAI MARTIN (föreställningsbild pressbild från Folketeateret)

Vid Stortorvet står en ensam lång vagn med något att sälja. Vi går nyfiket mot den och ser att det är ostar och charkuterier, främst korvar, som är till försäljning. Ni får allt för minst halv priset, säger mannen bakom disken på engelska. Han är från Nederländerna, gör sin sista dag på torget och vill tömma sitt lager. Vi frestas att smaka av fler än en ost och gör en affär som slutar på 800 kronor, men i gengäld gav det smakrika ostar och korvar som vi kommer njuta av länge. Dessutom vacuumförpackar han ostarna, så i obruten förpackning håller de över tid.

Vi hastar hem för att lämna vår packning, pusta ut en smula och sedan gå till vår dejt, som sedan ska ge oss mat på restaurang Casa Pisano, där Z bokat bord. Vi möter våra vänner som står och väntar på oss strax nedanför Stortinget. Så gott att se dem igen och så mycket vi har att prata om.

Det blir en fin kväll tillsammans, som inleds med en öl på hotellet i inväntan på restaurangen. Så beger vi oss i en råkalla kvällen några tiotal meter upp för gatan. Vi koser oss, beställer in vår respektive mat (jag tar en carbonara som är allt annat än en riklig portion och ett glas vin som blir två). Så ska vi bryta upp när P plötsligt tar notan. Kan man annat än älska sådana vänner. Vi skils åt, men med löfte om att vi ska komma förbi efter att vi har checkat ut från hotellet.

Så är det ny dag. Vi packar. Äter vår frukost. Checkar ut och tar vårt gepäck på en promenad ned till Akerbrygge och Tjuvholmen där P&G bor. Vi har inte varit där på evigheter, har glömt av vilken våning de bor på, men prickar till slut rätt bland hissens alla knappar.

Vi blir kvar där en stund, men så slår rastlösheten till. Dels min. Dels P, som vill ut på sin dagliga powerwalk (han är ett föredöme, även om jag inte kommit upp i hans stadiga rutiner). Dessutom är det en hund som ska rastas.

P går åt sitt håll, G, Z och jag plus hund går ut i det regntunga gråvädret. Tjuvholmen börjar julpyntas, vattnet är nära och med den den norska historien med motståndsrörelse, andra världskriget, hamnen, attentat med mera. Men nu är det stilla. Kung Harald V:s smäckra båt ligger förtöjd på andra sidan, nedanför något slags magasin som tjänar som sport/kulturcenter. Utanpå tronar svartvita bilder på norska idrottsmän, bland annat fotbollsfenomenet Erling Haaland som viking. Vi fortsätter utåt, G stannar för att prata med någon granne och tillika hundägare. Vi fortsätter ut mot badplatsen där jag på somrarna sällan missar en chans till ett dopp. Och se, där är en friskus som simmar i det kalla vattnet. Märkligt nog blir jag sugen. Men avstår. Vi går inåt, längs med kajen, ser fler badande men de har en bastu i kroppen. Vi viker av in mot en av gågatorna i det stängda köpcentret som varvsbyggnaderna har blivit och köper sushi av en kock, restauratör som kommer från Kortedala. Maten äter vi hemma hos våra vänner. Så är tiden för vårt Oslobesök utmätt. Vi går i det tilltalande mörkret upp mot julmarknaden i Spikersuppa. Z tar en bild på mig vid helter skeltern. Så mot bussterminalen, lite fika att ha på vägen, på bussen och hem till vårt.

Den nödvändiga resan – del två

Posted on oktober 4 av Kai Martin

… vi tar istället sikte mot Wawel, ett mål vi inte är ensamma om. Många paraplyflockar och regnställsgrupper formeras i den färgglada parad, som vi sällar oss till, uppför backen som leder oss in i den väldiga borgen med två innergårdar. I omfång är Wawel generös med två stora innergårdar. Kanske inte en optimal försvarsfästning, även om de resliga, tegelmurade väggarna vittnar om att det nog inte var så lätt att inta borgen (något svenska trupper ändå lyckades med under 1600-talets senare hälft. Vi häpnar över prakten, noterar de draklika vattenutkstarna, arkitekturen och inser att det här främst varit ett lärosäte och en kyrklig plats, men också en maktens boning fram till Sigismund, Gustav Vasas son, flyttade makten till Warszawa som ny huvudstad 1596.

Vi tar oss ut och nedför för att promenera till de judiska kvarteren som regnet hindrade oss ifrån dagen innan. Det är en promenad i maklig takt, förbi tennisbanor och större vägar in i kvarter som med minnesplattor pekar ut den gruvliga historien. Husen, ja, kvarteren är slitna, som om ingen riktigt orkat med att putsa fasaderna. Klottret vittnar inte bara om slagord, oförskämdheter och trots utan också om att man inte riktigt orkar bry sig. Men här finns en charm. Synagogor ligger inkilade i kvarteren, några nedlagda, andra som bär historiens tand. Vi går runt ett kvarter, hittar en marijuanaautomat innan vi bestämmer oss för 2 Okna café för kaffe och en äppelkaka. Vi sitter i trädgården, tar in lugnet, fortsätter vår promenad och hamnar på Plac Nowy med marknaden Okrąglak. Det är mat och loppis på samma gång. Jag vill dröja mig kvar, men mina rastlösa vänner driver vidare.

Det blir en fortsatt promenad, men där vi väljer att sätta oss på en vagn. Kraków är nedlusat med spårvagnslinjer, tysta vagnar, väl fungerande och moderna. Efter lite strul med biljettköp i automaten hittar vi en linje som tar oss ut från centrum och österut. Det blir en sightseeing på någon timme, förbi Tauron, den stora arenan med plats för 15000 och som ska hysa Björk senare. Vid Rondo Czyżyńskie, en väldigt trafikplats med spårvagnar och vägar som korsar varandras väg, försöker vi hitta rätt linje mot centralstationen, där vi ska utröna hur vi tar oss mot flygplatsen i morgon, vår sista dag. En ung man blir vår ledsagare till rätt vagn och vi hamnar rätt.

Vi går åter under tunneln som leder mot plac Jana och den gigantiska galeria Krakówska i vars environger nu mer centralstationen ligger. Vi hittar biljettluckorna, ställer oss i kö och via M:s hjälp köper vi fyra biljetter till tåget till flygplatsen.

Samma väg tillbaka och i gången passar vi på att köpa pretzel att mumsa på på vägen tillbaka till hotellet. Det blir ett kort stopp där vi hoppas kunna få se någon av de allsvenska matcherna, men hotellets wifi är klent så vi får följa matcherna vi tidningarnas rapportering, går tvärs över gatan till Jama Michalaika, konst- och skådespelarkrogen, där vi pratar över en öl, noterar matchresultat och där jag bjuder på en runda efter att Blåvitt vunnit över Mjällby.

Hungern sätter in och vi gästar åter Stodola för en ny omgång rejäl polsk mat, som zurek – en mustig gryta serverad i bröd – som vi äter med förtjusning. Mätta och belåtna vill vi ändå mer. Så en glass på innan vi avslutar kvällen med öl Viva la Pinta.

Dag fem

Tåget till flygplatsen går vid halv fyra-tiden. Vi har alltså en halv dag på oss att fortsätta göra Kraków. Shoppandet har inte fått sitt och efter frukost och efter att vi har packat och parkerat bagaget på hotellet går vi mot galeria Krakówska, som visar sig vara enormt och i flera etager. Mina vänner kroknar snart och efter ett misslyckat besök i en större livsmedelsbutik på jakt efter polsk korv droppar de av. Jag bestämmer mig för att metodiskt, som Z och jag brukar göra, ta våning för våning, butik för butik. Det får ta sin tid, men jag har inte bråttom. Priserna på kläder och skor är snäppet under än de är i Sverige. Jag nosar på lite märkeskläder på rea, men överraskar mig själv med att låta det var endast ögongodis. Jag behöver inte mer. Efter någon dryg timme orienterar jag mig ut utan att ha köpt något, men har hittat den egentliga livsmedelsbutiken (det verkar som killarna hittat något slags filial en våning ned), som är rejält välsorterad. Men vilka korvar ska jag köpa!? Jag står handfallen utan M och går även där ut tomhänt.

Vi har satt en tid för återförening och jag har utrymme för en promenad. Efter tunneln under hållplatsen Teatr Słowackiego vikar jag vänster och in i parken. Jag tjusas återigen över hur det ser ut med barkbänkarna, soptunnorna, lyktorna, staketen. En stad i sin prydno och så rent; inget skräp på marken; ordning och reda. Jag går innan för ringmuren, kvarter efter kvarter, söker mig nedför gator jag tidigare gått på, dras mot hatt- och skobutiken, som jag tidigare gästat. Men, nej… jag köper ingenting. Tillbaka i parkerna. Benen går som av sig själv. En spårvagnshållplats med en vacker kur. En kampanil. Jag är förtjust.

Nå, helt renons på något köpbart blir det inte. Jag handlar tre kylskåpsmagneter. Sedan förenas jag med mina vänner. De har alla köpt korv på en marknad och tiden medger att M tar med mig dit i en stillsamt rask promenad. Stary Kleparz är en anrik mat- och grönsaksmarknad, trång och med mängder av varor. Men vi har inte tid att stanna länge. M blir konfunderad. Har vi gått för långt? Jo, tillbaka. Men där de andra har köpt korv är det nu neddragna persienner och stängt. Vi söker oss till en annan charkuterist och av en matrona får jag via M:s hjälp ett gäng delikata polska korvar. Så tillbaka för mat och vi frekventerar återigen Stodola, där de andra glädje åt att det är samma trevliga servitris som dagen innan. Jag är tveksam. Möjligen var det hon som serverade dem öl första dagen, men inte hon som kom in med maten. Vi äter lätt den här gången. Som om vi måste vänja oss vi livet hemma. Men en sista öl slinker ned.

Vi hämtar bagaget och tar för sista gången promenaden ut ur den gamla staden och söker oss åter igen ned environgerna i galeria Krakówska för att ta oss mot perrongen som leder oss mot tåget mot flygplatsen. Vi blir omedelbart förvirrade. Var går tåget? Perrong 3. Men… den är indelad i olika segment och med ingen info. Klockan tickar. En man frågar oss om tåget till flyget och vi är besvärande okunniga även vi. Vi ser tåg komma in. Vi ser tåg lämna. Men inte det tåg vi vill åka med. Så plötsligt kommer det och vi väller på med övriga passagerare och tåget avgår nära nog planenligt mot flygplatsen.

Vi strömmade ju hastigt ut ur densamma när vi kom på torsdagskvällen och hade ingen större uppfattning om storleken. Nu har vi gått om tid, tar oss in via säkerhetskontrollen och ska fördriva en försvarlig tid i taxfreebutiker och restauranger/kaféer. Det är vi inte ensamma om. Det är en försvarlig mängd människor som trängs om intresset. Flygplatsen verkar helt enkelt inte vara dimensionerad för oss alla, men det får gå. Vi häckar efter en stund på ett kafé, kikar på människor, snackar, laddar mobilerna och så är det dags för boarding… tror vi. Precis som på Landvetter är Ryan airs avgång försenad. En dryg timme efter egentlig avgång lyfter vi. Äventyret är över. Men Kraków är kvar.

Den nödvändiga resan

Posted on oktober 2 av Kai Martin

Dag ett

Vi har pratat om de länge, några vänner och jag. Vi måste till Kraków. Dels för nyfikenheten på den anrika staden i stort. Men för min egen del har det också varit med Auschwitz i sikte. Ett mål som mer drivits av ett måste än någonting annat. En historielektion i förstone, men också en känslomässig resa mot ett grumligt förflutet. Min farmor, född i Berlin i 1900-talets start, kan mycket väl bära på en judisk hemlighet. Vi vet inte. Men i hennes hem i Smedslätten hängde bilder på hennes mostrar/fastrar/släktingar uppstigna på hästar. Galant klädda, ståndsmässiga. Hon berättade om dem i korta ordalag, men djupet i historien fick jag aldrig som barn; aldrig någon fortsättning om var de blev av. Jag slutade fråga, men aldrig undra.

Ja, jag har varit overksam i mitt sökande, som inte sträckt sig längre än att jag i Berlin försökt att gå i min farmors fotspår. Och, ja, jag har hennes födelseuppgifter från då, men inte rotat vidare. Det ligger en bordun som klingar mörkt i moll i min livsharmoni. Som om farmor aldrig vågat berätta om sin släkts öden.

Jag kanske överdriver. Jag kanske är någon sanning på spåret. Jag vet inte.

Kanske gör jag anspråk på en historia som inte är min. Men mindre angelägen att berättas är den ju inte. Framför allt inte i en tid där alltför mycket glöms är där desinformation okritiskt får så split.

Vi far en torsdag i september för vårt mål. P & P plus M, som är en vän sedan över 50 år och som dessutom med sin polska bakgrund blir en perfekt ingång till det polska kultur- och restauranglivet. Nej, Kraków är inte hans hemstad, det är Warszawa, men språket öppnar ju en mängd dörrar. P & P och jag har gjort våra resor i musikens och, främst, fotbollens tecken. Senast var London/Brighton vid skiftet augusti/september 2018 (som jag skrev om här!). Det har kommit några år av pandemi emellan, men nu tajmade vid våra respektive scheman.

P den yngre fixade hotellbokning. M själva flygresan, men också den guidade turen till Auschwitz. Dessutom konsertbiljetterna till Cinematic Orchestra, var spelning platsade väl nära vi ändå var i Kraków. Den som P dy hade kollat upp. (Läs recension om den här!)

I övrigt hade vi hoppats på att hinna med någon fotbollsmatch och lite museibesök, förutom restauranger och barer.

Vi är försenade från Landvetter, där vi hunnit med en dyr öl, och landar på kvällen, efter en och en halv timmes flygtur, i ett mörkt och molnigt Kraków. Vi siktar på att ta tåget in till stan, men det dröjer innan det går. Det blir taxi, en rymlig, modern Mercedes, som tar sina fyra passagerare in till centrala staden, som ju är definitiv i denna anrika stad men anor från stenåldern.

Chauffören tar oss innanför murarna till Stare Miasto, Gamla Staden, där vårt hotell ligger beläget på gågatan Floriańska, mer centralt än vad vi kan ana, bara några tiotal meter från Brama Floriańska, det medeltida, gotiska tornet från 1300-talet. Ja, vi snackar anor. Stare Miasto är stadsplaneringen i grunden från 1200-talet. Fascinerande.

Vi tar en promenad upp mot Rynek Główny, det stora torget som skiljs åt av Sukiennice, de gamla klädeshallarna, en arkad, ett månglarnas tempel, som för dagen tagit paus. Där finns också den magnifika domen kościoł Mariacki (Mariakyrkan) och kapellet Kościół Świętego Wojciecha, helgonet Wojciechs kapell. Längs med Rynek Glówny sträcker sig uteserveringarna, på andra sidan paraderar hästdroskorna, vita, eleganta med vackra hästar förspända, som liksom lyser i mörkret med sina selar och ljusa päls. Vi blir under vår kvällspromenad stoppade av inkastare som vill lura på oss sina restauranger, porrklubbar eller stripteasshower. Vi tackar artigt nej med en sådan tydligt iver att en av dem tvingas försöka med ”gay bar?”. Nej, inget napp där heller. Vi söker efter något att äta innan dagen har tagit ut sin rätt och rätt rätt blir kebab, som kanske ändå inte var korrekt för vårt polska, kulinariska äventyr. Men det fick gå. Vi avslutade därmed dagen, för vi visste att morgon därpå skulle vara arla och vi ville vara i god tid med frukost där matsalen öppnade, därefter tandborstning och task promenad dit där vi skulle bli hämtade för avfärd till Auschwitz.

Dag två

Klockan ringde efter en god natts sömn. Morgontoalett, påklädning och frukost, som var en mix av kontinental, ordinarie frukost och bitar ut den polska traditionen med bland annat färskost. Vi försåg oss. Dagen skulle bli lång. Efter tandvård var det dags för en promenad ut genom den omgärdande muren via Brama Floriańska och in i den park som följer ringmuren. Vi genar, efter lite guidning från lokalbefolkningen, och går under hållplatsen Teatr Słowackiego för spårvagnar och bussar, som leder mot den öppna platsen Plac Jana Nowaka-Jeziorańskiego som i sin tur leder mot Kraków Glówny, den gamla centralstationen. Men vi ska förbi och ja, förbi också det stora köpcentret Galeria Krakowska och Pawia, gatan där busstransporten ska ske.

Där stå några turistbussar och väntar, men alla märkta med Herbalife – nätverksföretaget som säljer näringsprodukter, kosttillskott och kroppsvårdsprodukter, som har kritiserats för att tjäna pengar genom ett upplägg liknande pyramidspel – som har konferens för tusentals medarbetare under de dagarna vi är här. Vi får vänta på vår tur.

Till slut kommer det en buss, som redan är fullastad med morgontrötta danska gymnasielever från Haderslev på södra Jylland. Men vi får plats längst bak och åker med ett samlat sällskap i ett slags anspänd, försiktig tystnad mot vårt mål.

Färden går västerut på smala, ringlande vägar i en och en halv timme innan vi når Oświęcim, den lilla landsortsstaden som tyskarna vid annekteringen förvandlade till Auschwitz och senare till en organiserad massutrotning av judar, romer, slaver, homosexuella och oliktänkande.

P-platsen är redan full. Turister samlas i grupper. Alla under någon sorts andakt, som vi alla vet vad som väntar, men ändå inte förstår vidden av. Ingen här, mig inkluderad, kan annat än tänka den svindlande tanken hur det var för 80 år sedan, ja mer, när människor som ryckts upp från sina hem, sin trygghet stod här i väntan på ovisshet mot ett grymt öde.

Solen står hög och klar på en blå himmel. Kontrasterna mot det väntande helvetet är stort. Men även då lyste solen stark, som ett hån mot kärlek, fred och liv. Vi är en grupp som lättar på trycket på toaletten innan vi ska igenom säkerhets- och biljettkontrollen. Vi står på ett långsamt led, som tar oss igenom och nedför en trapp för att få ett headset som ska hjälpa vår guide att lotsa oss igenom den fiktiva golgatavandring i faktisk miljö.

Ett försök att försöka förstå historien. Foto: KAI MARTIN

Vi följer vår ledsagare genom en sluttande gång ut mot koncentrationslägret. Från högtalare hörs en röst som rabblar namn. Utan att veta tänker jag att det är personer var liv har släckts av en regim, som satte det i system.

Så på håll uppenbarar sig tegelkåkarna med vakttorn och taggtrådsstängsel i dubbla rader. De som ville fly hade att göra. Gjorde man det straffades de som var kvar mångfalt. Ett grymt, utstuderat system i mänsklig ondska som vi snart skulle bli vare var långt mycket värre än så.

Vi passerar skylten ”Arbeit macht frei”, den som stals för drygt tio år sedan i en stöld organiserad av en svensk nynazist, och mitt hjärta vill sluta slå samtidigt som min hjärna vill dokumentera det som tusen och åter tusen gjort så mycket bättre och mer insiktsfullt.

Inne i detta samhälle, denna samling byggnader tänker jag Carl Grimbergsgatan i Annedal. Tegelhusen i Dicksonska stiftelsen, som tjänade som bostäder åt arbetarklassen för över hundra år sedan och som nu är dyra bostadsrätter. Det är stilla här, som en sommardag där alla är vid badsjön. Luften darrar nästan, men på gatorna har människor gått som härskat; på dessa gatstenar har fötter tagit plågade steg mot förintelsen.

Vi leds från station till station av guiden, som talar i sin mikrofon. Jag håller mig nära. För att se hennes mun röra sig. För att få en mer autentisk upplevelse än bara genom hörlurarna. Vi går in och ut ur byggnader. Försöker förstå. Begriper ingenting ändå.

Allt tar sin tid. Ska ta sin tid. Informationen är kompakt, koncentrerad ned till några få ögonblick i tal, men i oändlighet i form av kvarlåtenskap; som skor, som hår, som madrasser, som proteser, som kärl, som resväskor, som fotografier – mugshots, som vore de kriminella – på några av de vars liv kort efter avporträtteringen släckts. Jag ser barnkläder. Ser mitt treåriga barnbarn framför mig och tappar luften. Slutar andas. Vi möter celler där tortyr har begåtts, salar där rättegångar har hållits som om det funnits någon rättvisa att skipa, rum där medicinska experiment har gjorts i Tredje rikets vetenskapliga tjänst. En mur för avrättning. En galge för hängning. Jag går nötta trappor ned i en källare där människor gått som inte kommit upp. Väggar som omslutit rum där gaskamrar brutalt avrättat. Väggar som talar. Allt vittnesmål över människans outsläckliga ondska och utstuderade grymhet. Bara 80 år bort.

Solen gassar som om ingenting har hänt. Vi ställer oss i skuggan. Vi kommer inte undan. Om detta måste det om och om berättas i ett försök att försöka förstå historien.

Turen är slut. Men ändå inte. Vi ska vidare till Auschwitz-Birkenau några kilometer därifrån. Bussen åker i tystnad. Gymnasieeleverna, dessa unga, vackra människor fylld av spirande liv, skulle då ha tvingats ut i krig, eller – gud förbjude, om de tillhört fel kategori – skickats till döden i koncentrationsläger. Jag tror att den insikten drabbat dem.

Ny parkering. Ny promenad. Långt därborta skymtar porten där tågtransporterna passerade med tusentals och åter tusentals människor i godsvagnar på väg att sorteras mot slavarbete eller döden. Få av barackerna på det stora området är kvar, men det är som skuggorna från där de stått med skorstenar pekande mot skyn som ivriga vittnesmål över Holocaust.

Vi står vid en grav, som en gång var det rum där kvinnor och barn fick klä av sig inför den ”dusch” som skulle bli deras död under tjugo förskräckliga minuter. Guidens röst spricker. Ändå har hon berättat om detta i tio år.

Vi avslutar i en barack som en gång hyste kvinnor, löss och råttor; alla försökte överleva; få gjorde det.

Människan är märklig. Livet stannar inte av på grund av historien. Vi andas in. Håller andan. Går vidare. En macka och en dricka på bussen tillbaka till Kraków för att släcka den initiala hungern och kanske för att skifta tankens spår.

Vi andas ut på hotellet, men styr sedan mot en rekommenderad restaurang för polsk spis. Tradycyjne Polskie Smaki på Świętego Tomasza i Gamla staden ger oss vad vi behöver och öl därtill. Vi låter oss väl smaka samtidigt som kvällens mörker lägger sig. Vi avslutar med att gå till ölbaren Viva la Pinta för lokal öl och vodka. För att släppa på dagens anspänning, som ändå ligger som en dov sordin över – åtminstone – mitt sinne.

*Dricker för att glömma. Dagens allvar lättas av kvällens vodka. Foto: PETER BIRGERSTAM*

Dag tre

Vi vaknar i frihet. Det går inte att glömma bort. Blott några timmar bort ligger våra hem, där våra familjer lever. Allt är välordnat. Vi lever ett gott liv. Gårdagens är en påminnelse om att det inte är långt bort från en annan tillvaro. Några antal mil österut är dessutom verkligheten helt annorlunda än den vi lever i. Vi är väl medvetna om det, men styr undan tankarna, även om det blinkar till av medvetenhet emellanåt. Dagen ska bjuda på konsert med brittiska bandet Cinematic Orchestra, en grupp som P dy listat ut spelade i Kraków under vår vistelse (recension av spelningen kan ni läsa här!).

Men först promenerar vi oss igenom en rejäl sightseeingen inom rimliga promenadgränser. Kraków är en vacker stad. Skrev jag det? Åtminstone den centrala kärnan, inkluderat Stare Miasto, där vi smiter in in den väldiga kościoł Mariacki , den omgärdande parken med sina parkbänkar, avskärmande staket och fina papperskorgar i British racing green, lyktorna och de allt mer höstfärgade träden. Husen är emellanåt slitna, men stolta. Vi går in i Kościół Świętych Apostołów Piotra i Pawła (helgonen Peter och Pauls kyrka), ser på några gravar som hedrar några polska män (var är brudarna). Vi går nedför Grodzka. Vi rör oss ned mot slottet Wawel höjd på sin kulle, men det besöket anstår. På Stradomska finns en lockande hattaffär, som jag lockar in herrarna i, och en skobutik med ett par snygga, flerfärgade italienska skor som frestar. Det finns arkader med allsköns butiker och restauranger alternativt kaféer. Vi närmar oss de judiska kvarteren för en promenad, kanske en lunch eller åtminstone en fika. Men det intensiva regnet hejdar vår entusiasm. Vi snitslar oss på gator ned mot plac Wolnika där nöden inte har någon lag för min del. Ett litet fik, eller är det ett crepperi?, räddar situationen. Regnet vräker ned. Vi hukar oss, men väljer ändå att söka oss till ett annat ställe tvärs över torget. Vi vill ha polsk fika dirigerad av M, som kan sin polska kultur och dess bakverk. Vi är i utkanten av de judiska kvarteren, som man kan ana andas något chict bohemiskt över sig. Vi stannar på fiket i dess innersta rum, hänger upp våra regnkläder och paraplyer, ser ett danskt memoyspel på hyllan bakom oss, hör regnet smattra, samtalar, studera kaféets klientel, unga kvinnor som tar tid på sig med sin fika, låter varandra smaka på varandras bakverk. Men vi väntar ut dem. Nya gäster tar deras bord. Som en rasande vacker kvinna (det finns många av dem i Kraków, har vi noterat) tar plats bakom min rygg. Markerar bordet med sin kappa för att beställa. Två yngre män kommer, makar hennes kappa åtsidan. Vi studerar inväntande dramat om vad som ska hända när hon kommer tillbaka. Vi är alla överens om att chevalereskt erbjuda vår plats, eftersom vi är på väg att bryta upp. Dramat uteblir. Männen tillhör hennes sällskap, kan vi avundsjukt konstatera.

En taxi beställs, som vi inväntar, med ankomst om en kvart. Regnet håller andan. De utlovad ösregnet som skulle varat hela dagen, och som vi fått varnande SMS från myndigheterna ifrån, uteblir. Vi går ut på torget, konstaterar snopet att där finns en taxistation blott tiotal meter ifrån kaféet vi har frekventerat. Vår taxi kommer och tar oss till vårt hotell, eller så nära vi kan komma. Vårt boende ligger ju på en gågata.

Det blir en siesta på hotellet innan vi kommer till liv efter en kort stund. Vi tar en sväng runt torget. In i arkaden, runt densamma, kollar upp var Rynek Podziemny, det underjordiska museet, ligger. Vi kretsar kring Sukiennice som satelliter, hittar nedgången, men var någonstans köper man biljetter…? Vi tar ett nytt varv, efter att M frågat. Kommer till biljettkassan där i inser att något besök denna dag inte hinns med; vi bokar för kommande dag, köper våra biljetter och går mot middag och öl. Men innan dess tar jag en promenad i egen takt, till torghandeln Maly Rynek med frestande korvar, bröd och krimskrams.

Ressällskapet har funnit ut att mittemot hotellet finns en rustik restaurang med en förkärlek för det polska köket. Jag ansluter lite sent till Stodoła (polska för ladugård – jag sa ju rustikt!), men maten får vänta. Nu dricker vi öl. Istället är det W Starej Kuchni, som herrarna upptäckte efter att vi ätit oss mätta på Tradycyjne Polskie Smaki på Świętego Tomasza. Mitt emot ligger nämligen denna matinrättning. Det blir en bräda med polska läckerheter som vi delar på fyra, där vi äter oss syndigt och frossande mätta.

Vi tumlar ut i den tidiga lördagskvällen för att få oss en taxi eller Ûber som tar oss till spelstället. Vi får napp, men är osäkra på var någonstans vi ska ses. Tar oss mot lyxhotellet Saski på samma gata som restaurangen där vi åt ligger. Efter lite förvecklingar kommer en bil och M sätter sig, sin vana trogen i den av P y beställda bilen. Men polska går inte hem hos den unga chauffören; hon är nyss anländen till Kraków, har bott i staden sedan en månad och är från Ukraina; en människa på flykt, från grannlandet i öster; en kvinna som slitits ifrån sin vardag, sina vänner, släktingar, studier, jobb. Hon bor på ett härbärge. Vi är drabbade av hennes berättelse på engelska. Hon får en furstlig dricks.

Spelstället Klub Studio ligger i ett studentområde väster om centrum. Lokalen är i samma kvarter som ett bryggeri. Inuti är Klub Studio som ett Kåren 2.0 i Göteborg. Modernare, mer funktionsanpassat, men utseendemässigt ändå väldigt likt. Ny Über hem, eller var det en taxi?, med en ung man som pratar politik med M (det är snart val i landet). Ett lättdansat samtal med skratt, som vi snabbt får referat efter att vi har blivit avsläppta utanför ringmuren.

En ung man, gatumusiker, bjuder på musik som skulle kunna ha passat på Woody West. Vi passerar honom och porten.

Dag fyra

Vi tar en långsam morgon med sen frukost. Tar tid på oss. Det är ju först strax innan elva som det är dags för det underjordiska museet. Det regnar, så vi lånar paraplyer från hotellet (jag hade missat detaljen med regnjacka när jag packade väskan) och kliver ut i det stilla söndagsvimlet på Floriańska och upp mot torget. Månglarna finns där med sina souvenirer, men vi står över. Vi tar oss in i entrén, nedför trapporna, tvingas lämna ifrån oss våra paraplyer och går in i det som är en omfattande rundtur i Krakóws historia och stadens tillblivelse. Intressant, men dunkelt och vi är inte överväldigade när vi tar oss ut och upp efter en halvannan timme.

In i och ut ur med Lauri Anderson och David Bowie

Posted on september 6 av Kai Martin

Göteborg har mycket men inte allt. Emellanåt blir det så att jag är tvungen att styra kosan nordost till huvudstaden. Som nu. Utställningarna med Laurie Anderson och David Bowie sjöng på sista versen (gick ner 3 september) och jag insåg att jag en aningen brådstörtat var tvungen att skicka iväg mig på en kortare tur och retur.

Jag bokar resan. Jag bokar hotellet. Upp onsdag. Ner torsdag. Jag köper biljett på Moderna för Laurie Anderson-äventyret på onsdagen. Bowie för bli torsdagens drabbning innan hemfärden. Jag hittar ett hyfsat billigt boende på Generator på Torsgatan, en nätt promenad från Centralen. Jag kommer ha allt inom stegs avstånd. Det blir perfekt.

Jag klär mig som en city man: mina grå byxor med vita ränder, Les Deux, inhandlade på Herragagaudurin, Reykjavik i somras, den svarta, kortärmade pikén, Cavin Klein, Röda korset i Ystad från loppisresan sommaren 2017, utanpåskjortan, Oscar Jacobson, Hede outlet förra sommaren, Stetsonkepsen inhandlad på Ströms på rea för några veckor sedan, samt Ballyskorna, Blå kors i Ølstykke i somras. Redo för storstan.

Jag checkar in. Får min enmanshytt direkt, som visar sig vara rymlig men torftig. Det är ett vandrarhem vi pratar om. Går ut på stan, tar omedelbart sikte mot Skeppsholmen och Moderna museet. Vädret är mulet, grått, men håller sig i schack.

In i Laurie Andersons själ, tankar och universum. Foto: KAI MARTIN

”Looking into a mirror sideways” är en resa in i Laurie Anderson liv, in i hennes själ, i hennes historia – diktad eller sann –, ut i hennes filosofisk resa, i hennes engagemang med politisk klang och hennes musik. Det är en väl tilltagen utställning som ska ta sin tid i anspråk att se. Man behöver smälta intrycken, andas in tankar och idéer, försöka förstå, förundras.

Jag gillar det. Det är en artist som tänker utanför boxen, men som också ogenerat reser inåt för att presentera det för en häpen åskådare. Det är släktskrönor som senare får en förklaring. Det är en tredimensionell resa ut i rymden (det tog modiga nära tre kvart att få ett av de fyra sätena), det är en kudde att vila huvudet mot, det är Ingemar Bergman-citat, det är ljud, skriven dialog med maken Lou Reed och det är Guantánamofången Muhammed el Gharani, den yngste fången, nu statslös, som utsattes för grovt av övervåld från USA-regimens sida. Han medverkar i verket ”Habeas Corpus”, där han som en talande skulptur får berätta sin historia.

Ja, det är tvära kast. Det är svindlande. Och en tankeväckande utställning utanför det mesta som går att se.

Flanören från Göteborg i huvudstaden. Foto: KAI MARTIN

Att omfamnas så totalt av en utställning, där man nästan hållit andan, gör en mätt och omtumlad. När jag kommer ut drar jag några djupa andetag. Väljer bort Moderna museets andra möjligheter. Väljer bort den lunch som redan är sen. Jag är rätt och slätt inte hungrig.

Jag går in mot city, korsar Kungsträdgården, kikar upp mot scenen där Kai Martin & Stick! spelade i juli 2016 under Punkfesten, en gala med lite band där vi definitivt stack ut (skrev om det äventyret här!). Tänker på Baseballigan, Stockholmspoliserna från vaktdistrikt 1 på Norrmalm, som trakasserade och med övervåld skulle skipa rättvisa och lag och ordning i Stockholm i början på 80-talet. Det gäng jag såg en sömndrucken morgon i slutet av oktober 1982 när Kai Martin & Stick! varit i Finland och spelat, kommit av färjan och jag satt och väntade i Kungsträdgården. Jag ser hur de med fart, iklädda sina baseballkepsar, kommer ned från Lantmätarbacken och omedelbart går fram till en strosande kille med en bok i handen för att visitera honom. De fick inget napp då. Men jag inspirerade till ”Det förbjudna landet”, som jag skrev då jag kom hem och senare hamnade på vårt tredje album ”Simmarna” (1983).

Jag går upp för den vägen som de kom, nu nära 41 år senare och går Västra Trädgårdsgatan ner mot Hamngatan. Längre ner hör jag ett gräl… fel, ser och hör ett missbrukarpar som stormar, försonas och stormar igen. Olyckliga satar.

Jag viker av upp mot Sergels torg och tänker: jag har tid, kanske ska jag se Bowieutställningen nu…?

Bowie på bild. ”Bowie by Sukita – from London to Japan” visar David Bowie ur fotografen Masayoshi Sukitas perspektiv från tidigt 70-tal in i det nya millenniet. Foto: KAI MARTIN

Jag chansar och frågar, efter att ha tagit rulltrapporna den modiga färden upp till femte våningen. Receptionisten säger, då jag frågar om jag kan skifta min bokningstid 11.00 på torsdag till nu som nu är, att det egentligen inte går, men ok…

Jag tackar ödmjukt för det och slipper klämmas mellan tidssköldarna utställning–tåg.

Masayoshi Sukitas bilder fascinerar. Berättelsen likaså. Hur han, född 1938, efter kriget blir uppslukad av popmusiken och den amerikanska ungdomskulturen. Utan att kunna språket hamnar i London 1972 för att fotografera Marc Bolan, upptäcker på samma gång David Bowie, ser en konsert och ber att få fotografera honom. Utan att kommunicera talmässigt med varandra uppstår en konstnärlig kemi under första fotosejouren, som kommer bli oändligt många fler.

Han följer en artist som kliver in och ut ur sina alter egon. Spelar med, förstärker, förstår och skapar en närgångenhet med sin kamera och sina bilder som är närmast hudlös. Han lyckas också närvara som ett seende, osynligt öga och fånga en privat David Bowie, avslappnad, fri från choser och poserande.

Det är en hisnande resa man får göra. Men Kulturhuset skapar inte riktigt den intimitet som krävs för att helt skärma av bilderna och ge dem rättmätigt fokus. Ändå är ”Bowie by Sukita – from London to Japan” en resa tillbaka till 70-talets tidiga, expansiva år då gränser försköts och möjligheter öppnandes för vad som var möjligt av det omöjliga; hur David Bowie så sinnrikt förenad sina tusen och en influenser för sina karaktärer och sin musik. Sukita fångar med sitt känsliga kameraöga detta aldrig sinande flöde från en artist som, trots att han har gått ur tiden, aldrig upphör att fascinera.

Jag smiter ut för en bit mat. Träffar på folk från Göteborg. Smiter in på Downtown Camper by Scandic för en grillad entrecote och ett glas vin, som blir två, efterrätt och kaffe. En dyr stund. Men jag njuter av både mat och stillheten innan jag bryter upp, går till Åhléns och Systembolaget.

Pernilla Andersson och män i hatt och keps. Foto: KAI MARTIN

Steget från David Bowie – och Laurie Anderson – till Pernilla Andersson är måhända långt. Åtminstone artistiskt. Men från Kulturhusets femte våning är det bara att kliva ut på terrassen för att få sig en gnutta utmärkt underhållning. Jag har följt hennes i 24 år, är förtjust i hennes tilltal som scenartist och tycker att hon har en sällsynt förmåga att göra avtryck med sin musik i radion. Hon är en hårt arbetande artist, kompositör, arrangör och producent. Men hon har också en förmåga att göra sin konserter till något allmängiltigt privat. Hennes berättelser om sina låtar blir också en inblick i kärlek, liv och död, som famnar kärleken till hennes far Kent Andersson och hans resa in i Alzheimersoch senare död. Det blir turnéminnen, skilsmässa, allvar och humor under denna nära nog uppsluppna men närvarande timme, som dessutom inkluderar fina hyllningar till bandmedlemmarna: Fredrik Rönnqvist, hennes trogne följeslagare sedan mitten av 90-talet, trummisen Mikael Häggström och basisten Jerker Odelholm. Den förstnämnde fyller denna dag 50 år och föräras en Borsalino. En självklar prydnad för en man som har vett att klä sig synnerligen elegant och gärna bär hatt på scen. Men… de två i rytmsektionen har också nyligen firat sina 50 år och då det dessutom är turnéavslut får även de var sin Borsalino.

Jag har på förhand fått reda på denna överraskning och vi extranumret ger jag inte bara Pernilla en Ripasso utan också en finöl till Fredrik och två burkar Göteborgsöl till Mikael och Jerker. Som tack för musiken. Som tack för platsen på gästlistan, där jag också kunde få med vännen Niklas Hjulström; han och jag firar 40 år som vänner i år. Svindlande.

Han och jag tar några glas vin efter konserten. Samtalar om livet. Vad de gett i uppför- och utförslöpor. Tiden pockar på uppmärksamhet. Vi skiljs åt. Jag går till hotellet för några timmars sömn.

Farvälpromenad. Foto: KAI MARTIN

Det fanns en tid då Stockholm var mina drömmars stad. Pappa kom därifrån. Farmor och farfar levde där. 1973 träffade jag min kärlek, som bodde där, i Gamla stans gränder. jag läste Per Anders Fogelströms romansvit. Sveptes med i romantiken och historiken. Med tiden har barndomens och ungdomens tjusning mattats av. Jag ser en stad som är sliten, trött och med invånare som jäktar för vad…

Jag vaknar, kikar ut ur fönstret där kontoret mitt emot håller på att starta verksamheten. Min morgontoalett görs, jag packar ihop, klär mig, skiftar från Cavin Klein till en svart H&M-skjorta med vita prickar, byter kalsonger, men i övrigt håller stassen från igår. Jag pressar ned mina plågade fötter i Ballyskorna. De kommer bli bra, men utsidan av stortårna kämpar och bjuder på blåsor. Ned i frukostmatsalen, beställer en burrito och en kaffe samt juice. Knôr mig ned vid ett bord som en ensam, ung kvinna ockuperar. Frågar förstås innan. Mackan sväller i munnen, kaffet smakar så där, juicen är frisk. Lämnar en tredjedel av mackan, plockar undan efter mig och tar hissen upp till rummet, borstar tänderna, tar min ryggsäck och lämnar min tillfälliga boning för att checka ut.

Solen värmer. Utanpåskjortan får vila i ryggsäcken. Jag går ut mot höger, går längs med Torsgatan och tänker Monopol. Passerar Bonnierskrapan och funderar på mina osläckta författardrömmar. Går upp mot Sankt Eriksplan, promenerar längs med Odengatan, smiter in på Myrorna på Norrtullsgatan, fortsätter ned mot Odenplan och Sveagatan. Till Hötorget, går till NK, lånar toaletterna högst upp, går genom herravdelningen på andra våningen och ut igen. Dödar tid så pass mycket att jag bara har en halvtimme kvar innan tåget ska gå. Det kommer. Det går. Jag är en passagerare på väg hem.

Upp och ned på Way out West + mitt vimmel

Posted on augusti 19 av Kai Martin

*Våtast i klassen. Håkan Hellströms finalspelning på Way out West var också festivalens bästa. Foto: PETER BIRGERSTAM*

Det är ju aldrig lätt att summera en festival. Jag har varit på samtliga Way out West sedan starten 2007, undantaget 2013 då vi kunde höra både Alabama Shakes och Alicia Keys från trädgården hemma. Det var förmodligen också första gången som jag missade Håkan Hellström på hemmaplan. Det var ju dumt. Men vad är bäst? Vad är bättre än åren tidigare? Vad kan gå upp mot Broder Daniels ödesmättade avskedskonsert 2008 efter att gitarristen Anders Göthberg så fatalt ändat sitt liv i april samma år? Eller Nick Caves dramatiska gospelmangel för ett år sedan? Eller Kraftwerk 2012? Prince 2011? Grace Jones 2016? Hello Saferide och Säkert! 2007? Jag vet inte.

Men min känsla är ändå att 2023 års upplaga av Way out West inte var lika himlastormande som året dessförinnan. Det kan å andra sidan har berott på den förlösande känslan av att pandemin äntligen lättat på trycket. Vi fick för första gången på somrar mötas igen utan avstånd och med musik från band och artister som inte ville annat än visa upp sina scenfärdigheter.

Hur som helst: ett Way out West bjuder ändå upp. Somt som tumlar om. Somt som flimrar förbi. Och somt som väcker nyfikenhet för stunden. Räkna därtill de möten som görs med vänner från förr eller vänner just nu. Det blir lätt trevligt på Way out West i mixen av folk, högt och lågt över generationer och ursprung och härkomst. Förutom mixen av musik, förstås.

Om mina dagar på Way out West kan ni läsa här: torsdag, fredag, lördag samt Håkankonserten!

Bäst:

Starterna. Torsdagen med Sara Parkman, den underbara urladdning med en artist med band som kickade igång festen. Fredagen med finstämda Maja Francis. Lördagen med stillsamme, närmast blyge José González.
Finalen. Håkan Hellström är alltid Håkan Hellström. I ösregn skapade han sin egen plaskis på catwalken. Blev dygnsur från topp till tå, men skapar artistiskt under ändå.
Röj. Viagra Boys. Man vet vad man får, men får alltid mer ändå.
Linné. Det nya tältet som mer var som en hangar.
Modet. Way out West är en evig cat walk.

Friskt startat. Hälften vunnet. Sara Parkman, Maja Francis och Jose González inledde strong torsdag, fredag respektive lördag med kraft. Foto: KAI MARTIN

Stilfull comeback:

Soundtrack of Our Lives. Göteborgsbandet var laddat till tänderna och bjöd upp till en stilfull återförening och vilken låtskatt bandet sitter på.
Blur. vet inte om det var en riktig comeback (bandet gör ju de lite för ofta). Men punkigt, slarmigt och trevligt blev det.

Återförenade. Blur och Soundtrack Of Our Lives återförenades med glatt humör. Foto: PETER BIRGERSTAM

Underhållande:

Devo. Kanske festivalen mest relevanta bokning där bandet dystopiska filosofi – devolution – så här 50 år senare fortfarande har sin relevans gällande miljöförstöring, politisk makt, polisvåld och kommersialism. Dessutom helt i linje med Way out Wests miljötänk.
Amyl & the Sniffers. Utan Amy Taylor är then Sniffers ingenting. Men samtidigt är Amyl & the Sniffers ett band och hon ett energiknippe, charmigt, busigt underhållande som få.
Tove Lo har klass och utmanar inte bara sig själv utan också sin publik – både beträffande musiken och klädstilen.

*Helt rätt. Devo – en av Way out Wests mest väsentliga bokningar. Foto: PETER BIRGERSTAM*

Mest märkligt:

GP:s Jonathan Bengtssons recension av Devo med den rubricerande frågan ”Är Devo festivalens dummaste bokning?”.
Christine & the Queens performance – queer och topless.
Återigen Jonathan Bengtsson. Nu hans Blur-recension. Konserten slutade strax innan tolv. 23.58 har han analysen klar och texten ligger ute på gp.se. Ett smärre under, om ni frågar mig.

Trängsel:

Höjden. Den lilla scenen där alla hörde, men få såg. Det är ju en detalj som åtminstone för mig tog udden av besöket.
Finaldagen. 40000 – rekord – på området var åtminstone 10000 för många. Med tanke på vädret med dygnsura gräsmattor som inte tålde trycket från alla var det kanske inte helt övertänkt.

Käckast:

Onekligen Billy Strings bluesgrassrotade musik. Skickligt, flinkt.
Norskan Aurora, som i mellansnacken var hurtigt charmig. Men i musiken som Enyas emosmittade lillasyster.

Käckast. Billy Strings och Aurora. Foto: PETER BIRGERSTAM

Larmigast:

Yo La Tengo kan det där med att skifta mellan popsött och fullkomligt oljud.

*Larmade bäst. Yo La Tengo vann larmklassen på Way out West. Foto: PETER BIRGERSTAM*

Dubbelt upp:

Dungen. som fick hoppa in för avhoppade Johnny Marr. Bandet spelade också på torsdagen, men då på Stay out West.

Skvallret:

Stefan Sporsén, som tidigare spelat med Håkan sedan 23 år tillbaka, dök upp med José González. Men skulle också ha spelat med Blur. Men efter spelningen på Wembley i London bestämde sig bandet för att steka blåset. Därmed rök Sporséns gig med britterna.
DN:s sommarbilaga gjord med AI, som rekommenderade festivaler som Hultsfred och Arvika för sommaren 2023 (har inte hunnit kolla upp, men det låter ju fantastiskt… korkat).

Problem:

När förre ministern, socialdemokraten, Leif Pagrotsky försöker krångla på sig rock och regnrock samtidigt. Det löser undertecknad, som går bakom honom. Vem jag är har han ingen aning om, så där får fåfängan sig en stukning, men vi hinner prata politik och konst på Götaplatsen (”Drömmarna monument), där vi är eniga om att Hampus Magnusson är ute och cyklar.
Sittplatser. Way out West ska vara en festival för alla. Men ont om sittplatser är det gott om.
Matpriserna. 140 kronor för enklare form av mackor är galet dyrt.

Bättre upp:

Jacob Banks hade en gospel/soulröst som slog knock. Men uppbackad av en gitarrist/keyboardist och en trummis plus förinspelat gjorde ändå spelningen blek.
Kelela kan sin r’n’b. Men untan band och med ett USB-minne som ackompanjemang blev det torftigt. Än värre då hon spelade framför Viagra Boys nödtorftigt övertäckta instrument och utan backdrop som skapade någon en identitet.
Sam Fender, som saknade DNA.

Fråga:

Vem var det som spelade Siouxsie & the Banshees ”Hong Kong garden” på VIP-området.
Vem tror att den egentliga festen är på just VIP-området?
Vad blir 2024 års stora dragplåster?

Vimmel:

Torsdag – Cain & Abels/Dunderhoneys/Kingstone Air Forces sångare, creative directorns, författaren Marc Eastmond, min älskade hustru, mästerfotograf och galleriägare Oscar Mattsson, läkaren och William-keyboardisten Linda Lindmark, journalisten och författaren, ärkeängeln, Martin Röshammar, mästerfotografen, layoutaren, journalisten Peter Birgerstam, journalisten och författaren Klas Ekman samt mästersångaren, musikalartisten och skådespelaren Timo Nieminen.

Fredag – Red Top Larsson, eventarrangör och delägare av Pustervik, aktiv med nya projekt på Ringön. Webstrarna – Ola Jameson, Petter Eklund och Sten Tjäder – som nyligen kom med en sommarlåt och som under ett år mellan 2021 och 2022 gav ut en låt per månad. Min älskade fru. Journalisten, författaren, föreläsaren och researrangören, ägaren av Afrikakompaniet och VD för Nestius kommunikation, Tina Sayed Nestius.

Lördag – Aftonbladets fotograf Anders Deros tillhör en av de flitigaste i diket under Way out West. Hustrun med före detta läraren, min vän sedan gymnasietiden, Eva Gometz. Musikälskande politikern Leif Pagrotsky missar sällan ett Way out West. Håkan Hellström-gitarristen Simon Ljungman hann med ett peace and love innan konserten. Indiemästaren och oklanderligt klädde (alltid kostym på Way out West) Terry Ericsson höll fanan högt. Elsa Gometz (ja, dotter till Eva och som av en slump gymnasiekamrat med min ena son, då det begav sig), nyexaminerad sjuksköterska. Musikälskaren, fotografen och förre TV4-medarbetaren Michael Kleber missade inte mycket på Way out West. Förre ad:n, musikkonnässören Håkan Sandsjö tar tillfället i akt att både lyssna på favoriter, njuta av nytt och träffa vänner. Efter 23 år har Stefan Sporsén hoppat av Håkan Hellströms band för egna projekt. På Way out West gästade han José González på scen. Timmar innan finalspelningen lyckades Labbe Grimelund, Håkan Hellströms och Bongo Riots trummis, stanna för en kort pratstund. Mästerfotograf Johan Bergmark älskar rock’n’roll. Här flankerad av Håkan Sandsjön, Brian Fuller från Austin, Texas, och undertecknad.

Klädsel:

Torsdag – Wezc-jacka (Erikshjälpen), Samsøe Samsøe-tischa (Folkekirkens Nødhjelp, Søborg), NN07-byxor (KFUM), samt Tretorn-stövlar (Afound).
Fredag – Boss-kavaj, sammet (Holte loppmarknad), Adventure Bound Originals Since 1899-väst (Röda korset, Reykjavik), Day Birger Mikkelsen-skjorta (Holte loppmarknad), These Glory Days-slips (Myrorna). Junk de Luxe-byxor (Kirppu, Hillerød), Nudie-mössa (Ragtime) samt Tretorn-stövlar (Afound).
Lördag – Oscar Jacobson-kavaj (Erikshjälpen), Nudie-tischa (Erikshjälpen), Dockersbyxor (KFUM), Nudie-mössa (Ragtime herr) samt Tretorn-stövlar (Afound). Senare på kvällen regnjackan Regatta (inhandlad i Reykjavik, nyköp).

Vimmelfoton: KAI MARTIN/ZEBA PEDERSEN LÖWEN-ÅBERG