Jag vill kramas

Det är en annorlunda tid. Mycket som förändras. Tillstånd som en gång har varit givna är det inte längre. Nej, det går ingen nöd på mig. Men samtidigt kan ju vardagen skifta från ett läge till ett annat utan att alarmklockorna ringer.

Självklart vet jag att många, på riktigt, är allvarligt drabbad av covid-19, det i all hast spridda coronaviruset. Tack och lov tillhör jag inte den gruppen. Än. Men det verkar också vara ett virus som det är svårt att ducka ifrån.

För vår del, min och Z:s, har coronahotet varit påtagligt sedan i mitten av januari. Z, som är reumatiker och med en medicin som gör att hennes immunförsvar är obefintligt, har haft radarn påkopplad tidigt. Vi planerade för en resa till Kenya över två veckor i februari. En möjlighet att träffa en god vän till Z, kunna bo hos hennes familj och samtidigt gör utflykter och kunna resa till kusten. Men magkänslan gav att vi valde bort det.

Z skulle i mitten av april åka på en rehabresa till spanska solkusten. Så jag bokade in att jag skulle vara med henne över en helg plus några dagar. Flyg och boende bokades. Men en vecka senare bestämmer sig Z för att inte åka på resan, som avbokas.

Vi har goda vänner i Vietnam, inflyttade från Oslo sedan i höstas, som vi skulle hälsa på. Nu vet vi inte när det blir av.

Synd om oss…? Inte ett dugg. Men dagboksanteckningar från hur livet förändras, som adderas med mitt jobb där förutsättningar blivit helt annorlunda; inga skivsläpp (eller åtminstone få), inga konserter, inga pjäser eller andra uppsättningar.

Vi lever i en märklig tid.

Långt bort och nära. Närheten till Z är långt borta nu. Foto: PRIVAT

Några som definitivt vet om det är vännerna S och W som bor i Perugia i Italien. Han jobbar som musiker. Hon som makeupartist. Båda står utan jobb och därmed saknar de inkomst. Utanför håller italienska myndigheter folket i herrans tukt och förmaning. Restriktioner följs av nya. Läget är tufft. Utan lön inga pengar att betala mat eller hyra. Marginalerna krymper. De vill hem till Sverige, men hur…?

De flesta av mina vänner följer nyhetsflödena och Anders Tegnells riktlinjer och rekommendationer. Några har över en dag blivit experter och vet hur slipstenarna ska dras. Stefan Löfven får snytingar för sina uttalanden, eller hyllas för dem. För ingen vet. Ingen har en aning om vad som är rätt eller fel, samtidigt som folkhälsomyndigheten kämpar för en strategi som ska lindra att covid-19 drabbar en masse.

Folk drabbas av vansinne och förnekelse på samma sätt som många skrider in i förnuft och omtanke. Det är en märklig tid.

Märklig för mig och Z, där jag lever utanför husets väggar, jobbar och verkar ungefär som vanligt med den påföljden att jag också exponerar mig för smittan. Detta trots att jag är en försiktigt general, håller avstånd och är noga med hygienen.

Men sedan snart tre veckor är det en tillvaro utan hustruns närhet. De två senaste veckorna sover vi i chambre séparée. Ingen närhet. Avstånd beaktas och respekteras. För smittas jag henne blir det en fråga om liv och död.

Det uppstår ett slags koreograferat rörelsemönster där vi undviker närhet, samtidigt som vi dras till varandra. Vi, som byggt vår relationen på beröring, får nu inte mötas hud mot hud, läppar mot läppar, huvud mot skuldra, hand mot bröst, andetag mot andetag.

Jag som finner ro i hennes snusningar hör dem inte längre när jag faller i sömn.

Inga kyssar, inga kramar, inget samliv. Jag längtar efter det. Närheten som berikar vår liv på det där extraordinära viset som gör vår relation unik.

Jo, hon finns där. Hennes ord hör jag. Hur hon bekräftar mig, med orden ger mig kärlek. Men det är närheten jag vill ha (också). Jag vill ha en kram. Nu!

Svart satirisk resa till framtiden

Teater

SOMMARNÖJE – en svart komedi

Bauer

Underhållande allvar. Nyskrivna ”Sommarnöjen”, med bland andra Josephine Bauer och Anna Persson, tål att tänkas på och skrattas till. Foto: ERIK STÅHLBERG

Det är nära nog exakt tre år sedan som nystartade Teater Bauer hade premiär på sin revy ”Vanligt folk” på Brewhouse i Göteborg. Håkan Johnsson, vass manusförfattare, stod för nära nog all text och musik i en revy som var både vass, tankeväckande och underhållande. Med denna åkte teatern senare på turné.

För det är som ambulerande teater Teater Bauer vill verka. Så när nu sällskapet landar i Kulturhuset Vingens fina salong ute i Torslanda är det efter att ha haft premiär på nya uppsättningen ”Sommarnöjen – en svart komedi” några veckor tidigare. Dagarna före Torslanda har man gästat såväl Ängelholm som Hässleholm.

Så  nu på hemmaplan och samtidigt gäster, alltså.

Pjäsen har, åter, Håkan Johnsson som manusförfattare och stilen känns igen. En både skruvad humor och svart satir i samma roande allvarsstund. Det är skickligt.

På scen möter vi paren Josephine Bauer–Patrik Duwfa och Anna Persson–Pelle Bolander. Tiden är satt drygt 45 år framåt i tiden. Systrarnas föräldrahem är nu den äldres (Bauer). Utanför rasar en evigt het sommar omöjlig att njuta av med temperaturer så höga att de är livsfarliga.

Vi ser på scen det vi alltså fruktar idag. Bara det en otäckt kittlande tanke. Inledningsvis är det midsommar, men snart har vi kastats fram till kanelbullens dag, 4 oktober, och den avfärd till hemmet för lillasyster (Persson) och hennes man (Bolander) har skjutits på en odefinierbar framtid.

Det handlar alltså om ett traditionellt kammardrama, där intriger rasar med samma intensiva hetta som den utanför husets skyddande väggar med svalkande vinkällare och ett luftkonditioneringssystem som håller värmen utanför.

Det är en smart text där den mörka tonen och dito stämningsläget hovrar över scenen. Men kanske blir replikerna lite väl mycket stapelvara i första akten där skådespelarna skjuter fram orden för att liksom hinna med.

Något som accentueras i andra akten där allt förvisso tar fart, men med Lars Magnus Larssons entré som främlingen skruvas historien åt rätt håll. Den utmanar, är plågsam och intrigskapande. Det finns utrymme för skratt, men så fort de kommit får man snabbt stoppa tillbaka dem för allvaret. Det är tvära kast. Men balanserat. För i andra akten har skådespelarna kommit i fatt. Med det femte hjulet under vagnen uppstår frågor, motfrågor och svar. Elegant öppnar pjäsen upp till en förklaring och en listig final.

Ett gästspel, alltså. Lite synd. För på en av Göteborgs mindre scener skulle ”Sommarnöjen – en mörk komedi” göra sig utmärkt för en lite längre sejour.

Sommarnöjen – en mörk komedi – Kulturhuset Vingen 6 mars 2020

Manus: Håkan Johnsson.

Regissör: Erik Ståhlberg.

I rollerna: Josephine Bauer, Anna Persson, Pelle Bolander och Patrik Dufwa, Lars Magnus Larsson

Berusande bra Bellman

Musikteater

BELLMAN 2.0

Bellman2

Lustfylld. Västmalands teaters ”Bellman 2.0” är berusande bra. Foto: MARKUS GÅRDER

Västmanlands teater/Västerås teater

När danske regissören och kreatören Nikolaj Cederholm och hans team gör teaterkonst är det med musik i centrum. ”Taube today”, för två år sedan, på samma teater i Västerås, blev en succé. Precis som de uppsättningar med Gasolines och Beatles (”Come together”) samt även några klassiska kompositörers musik i ett nytt friskt sammanhang.

Nu alltså den svenska nationalskalden Carl Michael Bellman.

Scenrummet skapar en omedelbar inramning; ett långbord på tvären i den stora salen som snart ska visa sig vara Svenska akademiens samlingslokal i något slags nutid. Som med bra scenupplevelse går historien tvärs genom tiden. Alltså kan 2020 Bellman fåfängt ansöka om medlemskap hos De aderton, nu en nykter om än skamfilad samling. Med en bunt med texter och partitur försöka han övertyga församlingen om sin förträfflighet. Det blir naturligtvis till musik och sedan utspelar sig ett färgstarkt myller av Bellmans musik till nya, djärva arrangemang av Kåre Bjerkø. De fem musikerna som står på scen är en del av skådespelet. Skådespelarna tar inte bara ton utan stämmer också upp med sina instrument: gitarr, klarinett, munspel, basfiol, trummor… ja, till och med beatbox när Josef Törner får feeling. Det blir en sällsam happening.

På scen, framför våra ögon, förvandlas inte bara tillställningen till en backanal när Bellman frestar det torstiga sällskapet. Nej, med snillrik kostym ändras frackar och klänningar till 1700-talskläder. Peruker tas på och Andreas Ekstedts trumset dekoreras i kulisserna med the Bellmanz.

Det blir ett liv och ett kiv med ett pärlband av Bellmans musik som ackompanjemang där var och en av skådespelarna får visa kvaliteter.

Det är lustfylld och berusande teaterkonst, måhända nära musikal, och med kostym och scenografi så skickligt hanterat att man sitter med förtjust uppspärrade ögon för nästa scen och överraskning. För överraskar gör ”Bellman 2.0”.

Bellman1

Stark. Niklas Hjulström får sjunga ut i ”Bellman 2.0”. Foto: MARKUS GÅRDER

Det är en fröjd att få höra Niklas Hjulström, som ju också är teaterchef på Västmanlands teater, med sitt rika omfång. När han sjunger ”Glimmande nymph!” i en ekletiskt omfamnade och ljuvt utsträckt version ligger både andaktsfull tystnad och jubel sida vid sida. Spela in! Lägg ut!

Så också med Julia Frejs ”Märk hur vår skugga” i den mörka finalen.

Bellman3

Bländande nymfer. Julia Frej och Anna Fahlstedts sång är mustig, stark och berörande. Foto: MARKUS GÅRDER

”Bellman 2.0” är vördnadsfull och på samma gång utmanande. Det är en föreställning som låter smutsen ta fäste, solkigheten smeta linsen, drickandets galenskap hålla hand med berusningens förförelsekonster, humorn smeka allvaret…

Det här är en alldeles fantastisk uppsättning, värd för stockholmare att ta sin dryga timmes tågfärd till Västerås, värd för alla västmanlänningar att se och grattis Uppsala stadsteater, som sätter upp den senare i år. Men synd för alla som väljer att missa den. ”Bellman 2.0” är mustig, stark, livfull och bländande scenkonst som borde möta Sverige med en turné eller gästspel i Malmö, Göteborg och Stockholm. Minst.

Bellman 2.0, Västmanlandsteater premiär 29 februari 2020

Koncept och regi: Nikolaj Cederholm.

Musikarrangör: Kåre Bjerkø.

Scenografi: Kim Witzel.

Kostym: Line Bech.

Ljus: Joakim Brink.

Koreografi: Ossi Niskala.

Mask: Cais-Marie Björnlod.

Kapellmästare: Carina E Nilsson.

I rollerna: Aksel Morisse, Anna Fahlstedt, Barbro Lindkvist, Carina E Nilsson, Josef Törner, Julia Frej, Niklas Hjulström, Andreas Ekstedt och Rigmor Bådal.

 

 

 

Musik och monolog i bitterljuv samklang

 Teater

KONTRABASEN

Ola Kjelbye

Greppet. Tomas von Brömssen har, tillsammans med musikerna, greppet om Patrick Süskinds monolog ”Kontrabasen” från start till mål. Foto: OLA KJELBYE

Det är genrepet jag ser. Jag vill inte låta det vara osagt, men tveksamt också om det egentligen spelar någon roll dagen före premiär. Tomas von Brömssen tappar förvisso text, påminns av sufflösen som får agera ett slags osynlig extraaktör; bli hans drivande dynamo när repliken flackar med blicken. Tomas von Brömssen leker på scen på samma vis som han insuper allvaret. Hans gossaktiga utseende, frisyren inbjuder till det, ger ett intryck av oskuldsfullhet. Samtidigt står det utan rimligt tvivel att det är en man vi ser och hör på scen, även om denne kontrabasist i Berlinoperans symfoniker bjuder på kärleksruelse och dito lidelse likt en olyckligt förälskad tonårsgrabb. En ytterst ensam man, hemligt förälskad i sopranen Sara, som lever för sin musik, för sin roll i orkestern. Den som han fäster största vikt vid och inledningsvis hyllar; hans instrument, kärleken till det, historien om kontrabasen, dess väsentlighet och tyngd i en symfonisk orkester.

Med Eva Bergman på scen blir det, som alltid, till musik. Hon låter orkestern (Bernt Andersson, kapellmästare, Anders Blad/Bo Stenholm, Daniel Ekborg, Michael Krönlein, Per Melin och Stefan Sandberg) leka, bjuder upp Astor Piazzolla med Wagner, Brahms och Chopin samt spirituell jazz, där Stefan Sandbergs vackert flyende saxsolon ystert och vemodigt fyller lokalen.

Det är en ljuv förening till en bitterljuv ton. Tomas von Brömssens kontrabasist är avskalad, ömklig och sorglig. Hans förhållande till sitt instrument blir i den grasserande kärleken till Sara mer och mer en hatrelation. Detta stora stråk- och stränginstrument som stirrar så uppfodrande, som i sin fysionomi kan påminna om en kvinna, som står i vägen, som är klumpig…

Det ständiga återvändandet till backen med öl klingar dovt och utan hopp.

Få kan som Tomas von Brömssen använda sig av tystnaden och konstpauserna som ett medel att förmedla. I ”Kontrabasen” blir detta så effektivt och kanske lite extra när han under detta genrep retas med både publik och sin sufflör (kanske är det ett sceniskt knep?). Har han greppet…? Kan han sin text?

Utan tvivel. ”Kontrabasen” 2020, som ju mellan 1983–2013 spelades 150 gånger i Henric Holmbergs version på Stadsteatern, är fin scenkonst. Avskalat vacker, mollstämd och gripande om ensamheten och när fantasin driver gäck med den.

”Kontrabasen”, premiär 28 februari 2020, Göteborgs stadsteater.

Av: Patrick Süskind.

Översättning: Hans Axel Holm.

Regi och bearbetning: Eva Bergman.

Med: Tomas von Brömssen.

Musiker: Bernt Andersson, kapellmästare, Anders Blad/Bo Stenholm, Daniel Ekborg, Michael Krönlein, Per Melin och Stefan Sandberg.

Scenografi/kostym: Tofte Lamberg.

Ljus: William Wenner.

Ljud: Tommy Carlsson.

Mask: Elisabeth Wigander.

Sufflör: Åsa Björklund.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

kärleksruelse

Stor liten scenkonst

Teater:

DIKTUPPSPEL

Teater

En varmt absurd föreställning med Carita Jonsson och Niklas Ergin. Foto: KAI MARTIN

Hagateater (spelas 27 och 28 februari).

På scen: Carita Jonsson och Niklas Ergin
Regissören: Sofie Ljungman
Texter av: Lina Ekdahl
Koreografi: Konstnärskollektivet Brukslägenheten
Trailer: Minoo Eneroth

Göteborgspoeten Lina Ekdahl dikter pendlar mellan vardagsnära och absurditet. Fina vardagsbetraktelser med en snygg twist och inte sällan utan en komikers öga.

I ”Diktuppspel” (kort gästspel på Hagateatern) har hennes poesi vävts samman i en dialog där en dikt sömlöst går över i nästa. En stilla fars med vässade repliker som ger dynamik i Carita Jonssons och Niklas Ergins fina spel.

Allt börjar i en hög av makulatur. Kulturarbetarna Carita och Niklas kämpar med det nedskrivna ordet. Han med rastlöshet och avsaknad av självförtroende, som väljer och vrakar bland dikterna, visar Carita, som monotont upprepande spelar samma melodi på sin lilla orgel, texterna han tvekar över. Hon som censorn som via hans hand låter det diskvalificerade gå i pappersstrimlaren.

Kulturarbetare i arbetaroveraller. Luggslitna men stolta, uppburna av sitt id, men inte med möjligheten att orka finnas för varandra. Det är framfört i ett väl balanserat långsamt tempo. Salongens intimitet skapar närhet.

Lina Ekdahls texter ekar av igenkänning. Det blir inte sällan skratt och av det lilla blir det något stort, som fortsätter ut ur salongen efter finalens snyggt formade överraskning.

Nära haveri med ”Trollflöjten”

Teater:

TROLLFLÖJTEN

Ola Kjelbye

Kontraster. Karolina Andersson är förnämlig. Hans-Erik Dyvik Husby obekväm.

Foto: OLA KJELBYE

Göteborgs stadsteater, premiär 13 december

Av: W A Mozart
Baserad på: Alf Henriksons översättning av Emanuel Schikaneders libretto
Regi, bearbetning och koncept: Melanie Mederlind.
Musikarrangemang: Tommy Jonsson.

I rollerna:
Karolina Andersson (Nattens drottning), Hans-Erik Dyvik Husby (Sarastro), Therese Erch (Pamina), Hani Arrabi (Tamino), Eric Ericson (Papageno), Carina M Johansson (Papagena/första damen), Ramtin Parvaneh (Monstatos), Daniella Hörslykke (andra damen), Mathilde Holmstrup Andersen (tredje damen), Arvid Nygren (förste herren) och Ocar Linder (andre herren) – de fyra sistnämnda praktikanter från Performing Arts School.

Orkester:

Kapellmästare, musiker: Simon Ljungman/Erik Weissglas. Kapellmästare, musikalisk instudering, musiker: Emma Runegård. Musiker. Paula Hedvall och Axel Mårdsjö.

Scenografi och kostym: Maja Kall.
Ljus: Carina Persson.
Ljud: Daniel Johansson.
Koreograf: Lisa Alvgrim.
Dramaturg: Sisela Lindblom.

Gränsöverskridandet och utmaningar är näring för en levande teater. Att därför ta sig an Mozarts ”Trollflöjten” med ny infallsvinkel och radera gränsen mellan teater och opera är ett på pappret intressant grepp.

Mästaren Mozarts musik är i avskalat skick, listigt och smart arrangerat av Tommy Jonsson och framförd av en orkester om fyra personer som traktera gitarrer, blåsinstrument, fiol och klaviatur tillsammans med förinspelat och taktmaskin.

Jo, Mozarts musik klarar den omdaningen helt okej. Även om vissa tekniska problem gav ett och annat irriterande surrande biljud.

Musiken är ju också själva basen för föreställningen, där det finns en och annan klassisk ”hit”-låt, som Nattens drottnings ”Der Hölle Rache kocht in meinem Herzen” (ordagrant ”Helvetets hämnd kokar i mitt hjärta”). Men musiken kommer här i otakt med föreställningen, där första akten är direkt tempofattig.

Regissör Melina Mederlind vill skapa en uppdaterad ”Trollflöjten” som det tycks som en reflektion av Svenska Akademien, Jean-Claude Arneauts Klubben och hemliga herrsällskap där kvinnor är devota kuttersmycken som ska tiga i församlingen. Detta ställt mot ett slags feministiskt manifest som snarare blir en braskande pamflett där ändå könsordningen och kärleken segrar på slutet.

Låter det vilset…? Det är det. Det är dessutom paradoxernas kväll. Kvalitet mot snudd på sceniskt haveri.

Ola Kjelbye

Klass. Karolina Andersson står för klass. Foto: OLA KJELBYE

Karolina Andersson är en meriterad tungviktare inom operan. Hans-Erik Dyvik Husby är som Hank von Hell, Turbonegros forne frontman, en dito inom rocken. Dessvärre förenas inte krafterna på scen. Där Karolina Andersson är en elegant och effektivt sjungande diva, som klarar sin sång med bravur och klass, stövlar Hans-Erik Dyvik Husby vilset omkring på scen med en sångprestation som är märkligt blek.

Kanske hade Stadsteatern hoppats på det diaboliska som alteregot Hank von Hell utlovar. Kanske har teatern stirrat sig blind på hans missbrukshistoria och rock’n’rolliv. Eventuellt är det hans fina insats som Cornelis Vreeswijk på film som narrades att han kunde ta plats i detta spektakel. Men, tyvärr. Här finns ingen kraft, mörker, mystik eller energi.

Överlag är det märkligt att göra teater av opera och ändå låta sången och musiken utgöra ett så levande element i föreställningen. Det blir som ett misslyckande, ett hångrin på ursprunget när sången inte har kvalitet.

Ola Kjelbye

Räddande humor. Carina M Johansson och Eric Ericson räddar ”Trollflöjten”.

Foto: OLA KJELBYE

Föreställningen räddas av dess humor. Eric Ericson är förnämlig i sin gycklarroll som Papageno. Carina M Johansson är stramt sublim i sin insats. Så länge Ramtin Parvaneh inte sjunger skuggar han Eric Ericson på humorfronten.

Praktikanter från Performing Arts School – Daniella HörslykkeMathilde Holmstrup Andersen, Arvid Nygren  och Oscar Linder – har både takt, fason och ton tillsammans med strålande utspel i sina prestationer. Vilket inte kan vara lätt i en föreställning som pendlar mellan att vara parodi på opera och ett studentspex.

Späckad Madame Bovary

Teater:

MADAME BOVARY

madame_MB-2716

Juvenil. Madame Bovary i Helmon Solomons gestaltning är ung och naiv. Foto: MATS BÄCKER

Det är egentligen inte så långt från Gustave Flauberts 1800-tal, förra seklets mitt, och nu en bit in i det nya millenniet. Kanske för att människan besitter samma brister och kvaliteter nu som då.

Då väckte romanen uppståndelse, om den unga fru Bovary vars omättlig på ting och män speglade något egentligen aldrig tidigare speglat. Åtminstone inte i romanens värld.

När Frida Röhl och Magnus Lindman klär romanens gestalter i scenisk dräkt väljer man att göra ett kostymdrama som dröjer sig kvar i 1800-talets garderober, men ändå med ett moderns snitt i repliker och allstädes närvarande musikern Joel Igor Hammad Magnusson.

Det är sceniskt snyggt. Charlotta Nylunds kreationer är en fröjd att se. Hennes scenografis öppenhet har sina svagheter och styrkor, har emellanåt listiga lösningar, men lämnar inte så mycket till fantasin. Till detta ett intensivt scenspel av en ensemble som rusar genom denna pjäs uppbyggd av tablåer, som effektualiseras av starkt strålkastarljus så att ingen i publiken ska missförstå skiftena.

Frida Röhl vill använda sig av något slags Instagrameffekt, hashtaggandet finns som komiska inslag i replikerna. Ett smart drag för narcissismen gör sig starkt påmind i boken och accentueras på scen. Men ju mer hashtag-replikerna används ju tyngre faller de mot scengolvet.

Och som om det inte räcker med att belysa självcentrering och habegär kommer också Madame Bovarys dotter Berthe in som en kombinerad miljöaktivist, en sanningssägande Greta, och terrorist. Lite onödigt. Men… Jo, tack. Jag fattar.

”Madame Bovary” saknar inte sina poänger eller kvaliteter. Men överspel och övertydlighet drar ner helhetsintrycket. Dessutom har pjäsen en spellängd som saknar relevans. Kill your darlings, någon…!?

Madame Bovary (spelas på Folkteatern t o m 19 december):

Roman av Gustave Flaubert.

Efter en idé av Frida Röhl och Magnus Lindman.

Manus: Magnus Lindman.

Regi: Frida Röhl.

I rollerna: Helmon Solomon, Ulf Rönnerstrand, Kim Lantz, Sara Wikström, Victoria Olmarker, Sara Shirpey, Camilla Bejarano Wahlgren, Leonard Terfelt, Jonas Sjöqvist, Emma Österlöf och Sanna Hultman.

Musiker/musik: Joel Igor Hammad Magnusson.

Scenografi/kostym: Charlotta Nylund.

Ljus: Carina Persson Backman.

Mask/peruk: Susanne Åberg och Ellen Holmström.

Koreografi: Giovanni Bucchieri.

Dryckenskapens påträngande galenskap

Teater:

HERR PUNTILA OCH HANS DRÄNG MATTI

Ola Kjelbye

Med aldrig sinande törst. Lisa Lindgren som suputen herr Puntila, vrider ut och in på sig i en fantastisk prestation. Foto: OLA KJELBYE

Av: Bertolt Brecht och Hella Wuolijoki.

Översättning: Alf Henrikson.

Regi och scenografi: Pontus Stenshäll.

Mask: Ingela Collin.

Komposition: Simon Steensland.

Scenografi/kostym: Richard Andersson.

Ljus: Max Mitle.

Ljud:Karin Bloch-Jörgensen.

I rollerna: Lisa Lindgren (herr Puntila), Ika Nord (Matti), Hannah Alem Davidson (Eva), Emil Ljungestig (attachén, telefonist, Röde Hasse), Lasse Carlsson (domaren), Nina Dahn (Laina, apoteksfröken), Frida Linell (lagårdspigan, Fina, fru Gyllenstjärna), Marie Delleskog (kyparen, Langar-Emma, Den klene, prästen) och Johan Hafezi (veterinären, en arbetare, advokaten).

Kanske är det åldern. Men berusning på scen, spelad sådan, skapar inte komik utan förtvivlan. Jag är inte oförstående inför när humorn spiller över ju mer herr Puntila dricker. Men mest ser jag tragedin. För det börjar drickas i en rasande fart ur baginboxar så snart ridån går upp och ingen kan dricka med den glupande, desperata törst som herr Puntila.

Förrvisso är Marie Delleskog något slags presentatör av denna Pontus Stenshälls iscensättning av Bertolt Brecht och Hella Wuolijokis pjäs från den tyske pjäsförfattarens period i Finland under andra världskriget. Men det är Lisa Lindgrens skådespel. Hon är närvarande nära nog hela tiden och på ett fullkomligt dominerande sätt. Hon är berusning, sludder och raglande, balanskonstnär som får publiken att kippa efter andan. Hon är fysisk, diabolisk och dryckenskapens pendlande mellan en dr Jekyll och en mr Hyde.

Visst har Pontus Stenshäll redan i reklamen presenterat hennes Puntila som en Donald Trump. Så blir det också i första scenen med den amerikanska flaggan som en gigantisk fond till den av stora legoklossar byggda scenografin. Lite övertydligt. För Lisa Lindgrens kostym är trumpsk, lite för stor, en säckig, illasittande vit skjorta och en alldeles för lång, röd, illa knuten slips och till det en frisyr som har sin egen blonda signatur. Jaja, vi fattar.

Men Lisa Lindgren försitter inte chansen. Hon spelar ut utan att spela över. Är tragisk i sin gestalt, som om hon i smyg – eller oförblommerat – studerat alkoholens destruktiva kraft. Hur som är det rasande och plågsamt skickligt. Det är dryckenskapens galenskap och patriarkens regler med en grab ‘em by the pussy-filosofi.

Motpolen är den förnumstige drängen Matti, som i Ika Nords gestalt blivit chaufför i något slags Chaplinfigur (långt mycket mer utstuderat i reklamen för pjäsen). Här arbetar hon mer med pantomim än replik. Skapar en eftertänksam roll, men som också fogar sig och duckar för den lynnige Puntila.

Men här haltar det en smula mellan Lisa Lindgrens furiöse Puntila och Ika Nords försiktige Matti, så att någon balans dem emellan aldrig uppstår.

Ola Kjelbye

Ensemblen kämpar. Men det är Lisa Lindgrens show från start till mål. Foto: OLA KJELBYE

Ensemblen kämpar med sina roller, men hamnar i skuggan av just dessa två. Förutom då Emil Ljungestig, Nina Dahn, Marie Delleskog och Frida Linell får sin stund i rampljuset som försmådda fästmöer. Till karaokesång blir det en tröst för tigerhjärtan och med sång hellre än bra – förutom för Frida Linell, men så är hon också från musikalprogrammet på Högskolan för scen och musik i Göteborg.

Jo, det är förstås, som det anstår ett skådespel av Brecht, mycket musik och samtidigt en del scentekniska överraskningar där en del övergångar är förbluffande.

”Herr Puntila och hans dräng Matti” är kanske skojfrisk om patriarkatets sorgliga kraft. Men kanske än mer en pjäs om alkoholens sorgliga fördärv, dock lämnas man utan något slags sensmoral eller svar. För alla ser att herr Puntila super, men ingen frågar varför.

 

Backa teater går igenom tiden

Teater:

VI SOM FICK LEVA OM VÅRA LIV

Ola Kjelbye

Rörande. Scen med statisterna i fokus i ”Vi som fick leva om våra liv” är vacker.

Foto: OLA KJELBYE

Backa teater, premiär 19 oktober 2019

Regi och manus: Mattias Andersson.

Scenografi/kostym: Maja Kall.

Koreograf: Cecilia Milocco.

Ljud/komposition: Jonas Redig.

Ljus: Charlie Åström.

Maskör: Joesfin Ekerås.

Skådespelare: Adel Darwish, Ylva Gallon, Rasmus Lindgren, Josefin Neldén, Marie Richardson, Magnus Roosman, Nemanja Stojanović, Kjell Wilhelmsen och Nina Zanjani samt statister.

En till synes trivial fråga, nästan som på lek, blir i Mattias Anderssons händer fullkomligt allvar och ett stycke utmanade och strålande teater. Skulle du om du fick en andra chans att leva om det liv göra detta…?

Det är en utmaning, en dörröppnare till större perspektiv och emellanåt skakande dokumentärt. Som vykort med uppriktigt nedplitade rader från någon med ånger. Kärnfullt och drabbande.

Mattias Andersson har låtit ett socioekonomiskt tvärsnitt av Sveriges befolkning svara på frågan och svaren varierar förstås. Från de enklare till de reflekterande eller omdanande. Det blir existentialism ställd på sin filosofiska spets där de nio skådespelarna speglar vart och ett av svaren samtidigt som namnen på de som svarat lyser upp på den display som utgör ett slags portal på den vida, platta, vita scenen.

Ola Kjelbye

In och ut ur tiden. Foto: OLA KJELBYE

Det blir ett slags spel ut och in från verkligheten, emellanåt som ett hisnande skifte av perspektiv. Som när paren Josefin Neldén och Kjell Wilhelmsen skuggas eller skuggar i repliker och, delvis, handling Marie Richardson och Magnus Roosman. Hur två olika rum och skeende, men i samma frågeställning, plötsligt ändras när karaktärerna går igenom tiden och den där portalen blir som en tidszon. Det är fantastisk och omedelbar teater.

Mattias Andersson spänner dessutom ytterligare bågen i andra akten med Friedrich Nietzsches ”Den eviga återkomsten” (aforism 341 ur ”Den glada vetenskapen”), om man får möjligheten att leva om sitt liv till punkt och pricka, om och om igen… säger man då ja till det?

Ola Kjelbye

Samarbete. ”Vi som fick leva om våra liv” är ett samarbete mellan Dramaten och Backa teater. Foto: OLA KJELBYE

”Vi som fick leva om våra liv” är ett samarbete mellan Dramaten och Backa teater, men ett samarbete som inte är så dramatiskt för publiken mer än att vi får gå i clinch med Magnus Roosman, Marie Richardson och Nina Zanjani. Det är istället kollektivet, som alltid på Backa teater, som är den starka kraften, där agerandet, dansande, sjungandet, rösterna, musiken blir den kraft som tumlar om den här föreställningen. Och statisterna! Som Karin-Ida Ström som i en berörande scen får det rampljus som hon suktat så efter som ung. Ibland är teater väldigt vacker, även i de mest oväntade möten.

Pjäsen är Mattias Anderssons sista som konstnärlig ledare på Backa teater där han varit i 13 år. Här blottläggs mycket och frågor ställs i allt från könstillhörighet, livsval, vänskap, våld och missbruk. Det är fascinerande, en föreställning ständigt i rörelse genom tiden, där vi efter applådtacken vänder oss mot varandra och frågar ”Vad skulle du gjort om du fick chansen att leva om ditt liv?”.

En dag på mässan

Bokmässan är något av ett himmel och helvete, en resa in i en litterär, pretentiös, intensivt snabbgående centrifug som vill krama ur det bästa och mesta ur några få dagar. Alla skriker efter ”Se mig! Hör mig!”, brackiga författare bredvid försynta poeter, nyfikna bibliotekarier hand i hand med upplevelsetörstande barn. Mitt i detta föräldrar med spädbarn i barnvagnar, eller tätt knutna till bröstet, som kivas om utrymmet med dramatenkvinnor, som alla utgör en snubbelrisk i de tätt besökta environgerna. Glöm heller inte filosoferna, de som plötsligt stannar i något hörne och låter sig dröjas kvar mitt i en mening eller fundering, helt ovetande om den trafikstockning som de just förorsakar.

Jo, alla ska få plats. Så också jag.

IMG_1454

Rätt vagn. Änna rätt vagn för att ta sig i Göteborg. Foto: KAI MARTIN

Jag tar vagnen för jag ska inleda med en lunchdejt. Klädseln är färgstark. Ett par ljusbruna lågskor från London, tvärrandiga, mossgröna strumpor från Next, London, kalsonger från Resteröd inhandlade på Magasin i Kphm, det par Those Glory Daysbyxor, gröna med smala rita ränder som jag köpte i Bodø i somras, Zegnaskjortan från Stadsmissionen (också i somras), en slipover från Morris Sthlm där även den brandgula slipsen kom ifrån, över allt den orange trenchcoaten från Tiger från Majornaloppisen 2018 plus Stetsonkepsen från Magasin i Lyngby.

Jag stormar in på mötesplatsen Gothia Towers, landar nästan bums i Viveca Lärns varma famn innan jag ställer mig och väntar på min dejt.

Pelle, hängiven AIK:are, fotbollsmålvakt som i vuxen ålder fuskat på avancerad nivå som hockeykeeper, och jag har känt varandra i 40 år. Sedan jag, kanske naivt, som militärande punkare på permis gick in på Gallerian i centrala Stockholm för att träffa mina likar, blev uttittad för mina trasiga jeans, mockajacka med klistermärken på. Jag såg ju inte ut som Stockholmspunkarna. Men en tog emot mig med öppet sinne: Pelle. Så är det än i dag. Vi som följt varandra i band med respekt och gliringar och möts genom livet i dess olika skiftningar. Nu vankades det lunch, Heaven 23, räkmacka och isterband, Chablis och Cola samt samtal där vi sträckte ut rejält. Det är lätt att umgås, vi svingar högt och lågt, smalt och brett, allvar och garv; en avstämning som emellanåt behövs.

IMG_1455

Förlagsman. En enkel arbetargrabb som älskar musik. Foto: KAI MARTIN

Han är på plats för en scenintervju om musik i allmänhet och K popen i synnerhet. Något han gör med begåvade låtskrivaren Moa Carlebecker, som under artistnamnet Cazzi Opeia gör succé långt mer än på Sydkoreas topplistor.

Vi skils så småningom åt, jag hämtar min ackreditering, får Maria Svedland bakom mig (man blir lite notorisk på Bokmässan med att pinpointa varje ansikte), blir trevlig bemött av kvinnan i receptionen som printar ut mitt kort (jag hade glömt min egen utskrift), plastar in det och ordnar med halsbandet så att jag kan träda allt över halsen och smidigt komma in. I securityn blir jag avscannad med ett leende och igenkännande: Bokmässan here I come.

IMG_1459

Bokmässan, here I come. Mumintrollet och Lilla My välkomnar. Foto: KAI MARTIN

Jag tar en promenad runt för att orientera mig i folkhavet. Redan nu, tidig eftermiddag, är luften mättad. Jag träffar lite människor jag känner, ser före detta kollegor, författare på språng, mässplatser tomma på folk med någon stackare ståendes med tomma ögon och släckta förhoppningar granne med storförlagen där publiktillströmningen är gigantisk.

Mumintrollet och Lilla My står nedanför rulltrappan som jag glider nedför. En pappa ursäktar sig med att fråga om han får lov att ta en bild – till sina barn! Jo, tack.

Snart står en man jag känner igen. En man som betytt mer för mig än vad han själv begriper och har fått veta. Mitt första gymnasieår – 1972/73 – var tufft, mobbning, stulna skolböcker parat med en läströtthet som var bedövande. Bland klasskamraterna fanns Grzegorz Flakierski, inflyttad från Blekinge, men ursprungligen från Polen. En basketspelande intellektuell, fylld av energi, ett stort, burrigt hår och humor. När jag började skriva dikter, våren 1973, var jag ogenerad i min övertygelse om min egen förträfflighet. Jag var en ny Nils Ferlin, som snart skulle upptäckas av Svenska akademien i Uppsala (!), så ung jag var. Grzegorz var en av dem som fick läsa vad jag skrivit. Uppskattande, men förmodligen inte omfamnade. Jag fick, på grund av mina påvra studieresultat, gå om ettan. Han stävade vidare i tvåan, men kom vid höstterminens början med en bok av ryske poeten Jevgenij Jevtusjenko, som öppnade ögonen och skakade om mig. ”Babi Jar” var inte bara en samling dikter utan en berättelse om förintelsen, orimmat, fritt och fängslande. Grzegorz uppmuntrade mig, utan ord eller krav, att våga mer och upptäcka litteraturens rikedom. Jag började skriva på ett annat sätt, var intensiv i mitt författande och en fördämning släppte; jag har honom allt att tacka för och kunde så nu göra, ansikte mot ansikte mer än 45 år senare.

IMG_1460

Möte. En betydelsefull man för mitt liv och mitt skapande. Foto: PRIVAT

Vi är nu äldre, har väsentligt mindre hår än då, han kulturjournalist, boende i Kramfors, som skrivit en rad böcker (där jag jag skrivit om den senaste här), jag journalist med inslag av kultur. Två karriärer och levnadsöden som möts igen efter så många år.

Jag springer också på Jan Bertoft, en av alla dessa ambitiösa kollegor från GT-tiden, som kommit ut som författare. Jag köper hans två deckare och pratar lite med honom. Går vidare i röran, köper på mig lite böcker och drar mig sedan mot intervjun med Pelle och Moa, får en stunds inblick i musikverkstadens kreativitet.

IMG_1462

Snack och mycket verkstad. Foto: KAI MARTIN

Stimmar vidare, träffar Morgan Larsson och köper han senaste. Går ut i den friska luften, det intensiva regnande har stannat av, hållplatserna är överfulla, vagnarna går inte som de ska på grund av demonstrationerna i centrala Göteborg, så det blir spårvagn 1 genom ljuva livet hem.

IMG_1463

Att läsa. Foto: KAI MARTIN

Hem till hustrun för en kyss och en snabbt skriven recension av Magnus Ugglas show från i torsdags kväll. Sedan vidare till premiären av ”Antigone”.

Raskt jobbat för en dag som började på isen med ett hockeypass.