Lustspel:

HJÄLTEN FRÅN ÖRESUND

!!!!

Fredriksdalsteatern, Helsingborg.

Publik: Utsålt.

Bäst: Den tyska simtruppen i inledning av andra akten.

Sämst: Det känns lite torftigt med musik utan orkester.

Fråga: Ska detta verkligen bli Eva Rydbergs sista sommar på Fredriksdalsteatern…?

Eva Rydberg är efter två somrar på Sundspärlan och tusen turer tillbaka på Fredriksdalsteatern. Väl hemma är det för att ta farväl. Denna sommaren, med tyska pjäsförfattarna inom komedigenren Franz Arnolds (1878–1960) och Ernst Bachs (1876–1929) ”Hjälten från Öresund”, för att ta farväl.

Eva Rydberg lämnar över scenansvaret till Claes Malmberg, som nu ska förvalta traditionen som företrädaren haft sedan drygt 30 år efter Nils Poppes långvariga arbete med friluftsteatern i Helsingborg.

Ja, Nils Poppe (1908–2000) går igen på bästa vis. Inte bara för att han höll manusförfattarna Arnold & Bach varmt om hjärtat (”Hjälten från Öresund” har spelats tidigare – 1978 – och senare – 1987 – och då som musikalen ”Ta mej! Jag är din!”). Det handlar om samma lättsamma, tramsiga underhållning utan djupare insikter eller perspektiv. Befriande skönt, om ni förstår mig rätt.

Handlingen är förlagd i Helsingborg där fröhandlare Hilding Blomgren (Claes Malmberg) ska ingå det äkta ståndet med unga fröken Valborg Holmberg (Mathilde S Hebrand), dotter till den rika, glada änkan Ellen Holmberg (Katarina Lundgren-Hugg). Detta efter att fröhandlaren, som varit gift två gånger tidigare, ska ha räddat Valborg från att drunkna och därför blivit lovad hennes hand.

Ja, jag skriver ”ska ha räddat” för pjäsen bygger förstås på lögner som bäddar för förvecklingar. För här breder hela paletten av roande intriger och missförstånd upp sig på den fagra utomhusscenen.

Eva Rydberg spelar fröhandlare Blomgrens beskäftiga husa Ester. Hon som styrt hemmet i över 30 år (ungefär lika länge som Eva Rydberg hållit hov på Fredriksdalsteatern – 1994–2023 och nu denna sommar). Eva Rydberg spelar överraskande stramt och bländande bitskt. Har en fantastisk och förtjusande tajming. Spelet med Claes Malmberg, vars fröhandlare Blomgren görs fryntligt roande, nervös, berusat kär och skulddriven i en ljuv förening, är lysande. Den rutinerade duon njuter av sina scener tillsammans.

Till detta en driven ensemble som är långt mer än staffagefigurer för handlingen. Lite från sidan kommer Robert Rydberg in i bilden som prästen Glenn Gudmundson, som vill para sin hund med fröhandlare Blomgrens dotter Gretas (Birgitta Rydberg) tik. Han, en mix av Ola Forssmed och Robert Gustafsson, bjuder på ljuv komik utan att stjäla showen. Hon, en sprudlande och rar dotter, fattar tycke för den tafatte prästen.

Ja, ”Hjälten från Öresund” har sannerligen sina poänger och roar med sina missförstånd – som när Blomgrens barndomsvän, den alkoholiserade bokhandlaren Mille Månsson (strålande spelad av Fredrik Dolk) kommer till det stundande bröllopet i tron att det är en begravning. Det blir utpressning, försmådd kärlek, kissande och skällande hundar, råmande kor, sång, dans och musik (tyvärr utan orkester) med allt från originalmusik till klassiska svenska schlagerlåtar, ty detta utspelar sig sommaren 1966. Dessutom en tysk landslagstrupp i simning – den som överraskande och briljant roar med att öppna andra akten i pjäsens mest otippade nummer – med Eva Rydberg som den storbystade landslagstränaren med det rejäla akterpartiet.

Nej, manuset håller inte till hundra procent. Pjäsen har sina små svagheter, med betoning på små.

Men… jo, Eva Rydberg kan tryggt lämna över nycklarna till Claes Malmberg. Hon har ytterligare en succésommar att se fram emot på Fredriksdalsteatern.

”Hjälten från Öresund”, Fredriksdalsteatern, Helsingborg. Premiär 12 juni 2026. Spelas till och med 16 augusti.

Manus: Arnold & Bach.

Bearbetning: Niklas Holtne och Anders Aldgård.

Regi: Anders Aldgård.

Scenografi: Arduino Punzo och Fredrik Dillberg.

Musik och originalkompostion: P-O Nilsson, Niklas Holtne och Anders Aldgård.

Kostym: Görel Engstrand och Bitte Liahaugen.

Koreografi: Camilla Eklöf.

Maskdesign: Pernilla Werlin.

Ljusdesign: Fredrik Dillberg.

Ljudtekniker: Daniel Vånemo.

På scen: Claes Malmberg (Hilding Blomgren, fröhandlare), Eva Rydberg (Ester, husföreståndare hos Blomgrens/tysk simledare), Birgitta Rydberg (Greta Blomgren, dotter till fröhandlaren/tysk simmare), Katarina Lundgren-Hugg (Ellen Holmberg, en glad änka/tysk simmare), Mathilde S Hebrand (Valborg, hennes dotter/tysk simmare), Joakim Larsson (Tore Nilsson, sjöman/tysk simmare), Fredrik Dolk (Mille Månsson, bokhandlare, Hildings barndomsvän), Robert Rydberg (Glenn Gudmundson, präst/tysk simmare), Gustav Berg (Axel Öhman, styrman/tysk simmare), Ellen Lindström (piga/blombud/tysk simmare med mera) och Christoffer Löwenadler (dräng/brevbärare/tysk simmare med mera).

Det var förstås kittlande att just Linda Zachrizon skulle ersätta Pontus Stenshäll som Göteborgs stadsteaters konstnärliga ledare. Hon vars pappa Göran Zachrison arbetade på GT:s kultur och vars mamma jag var arbetskamrat på samma tidnings korrektur. Trots kopplingarna hade jag aldrig fått möjligheten att träffa henne, men hennes repertoar var ju onekligen spännande med erfarenhet inom scenkonsten nationellt och internationellt samt en period som kulturråd på Sveriges ambassad i Washington DC.

Nu skulle hon alltså till Göteborg och Stadsteatern.

Mitt första möte med henne kom att bli på VIP-området på Way Out West sommaren 2023. Framför mig försökte förre kulturminister Leif Pagrotsky att ta på sig en krånglande regnrock. Jag ilade i fatt honom och hjälpte honom. Vi stod och pratade en kort stund då Linda Zachrison kom fram. Hon kände förstås honom sedan tidigare och de hälsade kärvänligt, men hon slog på ett bländande leende när hon såg mig och vi hälsade på varandra för första gången. Hon berättade att hon och hennes mor ivrigt läst mina recensioner av musik i GT genom åren och tagit mina vitsord för en garanti på att det var något bra. Smickrande förstås.

Hon hade precis tillträtt tjänsten på Göteborgs stadsteater och vi skulle få ytterligare tillfällen att träffas vid otaliga premiärer. Det var möten som var mer än kindpussande och jag fick också möjlighet att få träffa min forna kollega från korrekturet då mamman var gäst när någon ny pjäs skulle sättas upp.

Jag hade ju slutat min tjänst som nöjesreporter på GöteborgDirekt, så någon intervju med Linda Zachrison blev det aldrig. Synd. Men det har blivit desto fler recensioner för denna blogg av diverse uppsättningar, som jag sprungit på genom åren.

Linda Zachrisson satte omedelbart avtryck i huset. Det första årets repertoar ärvde hon ju av Pontus Stenshäll, men snabbt ordnade hon med annat som fick genomslagskraft, som samtal och möten mellan kreatörer och publik.

Snart var det också tydligt att teatern genomgick en vitalitet, som kändes. Det var fler än en gång som jag kom att drabbas av det jag såg, oavsett vilka scener i teaterhuset jag fanns i bänkraderna.

”När jag tillträdde som konstnärlig chef hade jag en tydlig ambition att stärka Göteborgs Stadsteaters position, både nationellt och internationellt. Jag är otroligt stolt över det vi har åstadkommit tillsammans – konstnärligt, publikt och i utvecklingen av teatern. För mig har det varit lika viktigt att utveckla teatern som konstnärlig institution som att öppna upp huset för fler. Att vi under våren haft en beläggning på 80 procent på våra scener känns som ett fantastiskt kvitto på det arbetet”, säger Linda Zachrison i ett pressmeddelande.

Det är inte utan att hon har lyckats.

Nu har Linda Zachrison valt att inte förlänga sitt förordnande. Den kommande säsongen blir hennes sista. Efter vårens repertoar har klingat ut 2027 checkar hon tyvärr ut.

Kanske blev pendlandet mellan Göteborg och Stockholm, jobbet och familjen för påfrestande. För jag har svårt att se att det skulle finnas några kontroverser i huset, som har gett beslutet. De röster som jag har talat med har strött idel lovord över Linda Zachrisons arbete. Samtidigt är konstnärligt arbete ett komplext jobb med många känslor och stridigheter.

Göteborgs stadsetater med VD:n Frida Edman i spetsen har nu startat rekryteringsarbetet för att hitta Linda Zachrisons ersättare.

Teater:

SVULLO – MER ÄN BARA ROLIG

!!!!

Lisebergsteatern, Göteborg.

Publik: Halvfullt (tyvärr).

Bäst: Kärleken och respekten för Micke Dubois.

Sämst: Även om man kan alla Svullos repliker behöver man inte säga dem högt, som en i publiken.

Fråga: Kanske var just första maj inte den bästa av dagar att ha den här turnerande föreställningen…?

Det var förstås en tanke att sätta premiären på ”Svullo – mer än bara rolig” den 30 november i höstas på Scalateatern i Stockholm. Det var ju då, på dagen, 20 år sedan som skådespelaren och komikern Micke Dubois ändade sitt liv. Han som i slutet av 80-talet och in över 90-talet fick en skenande karriär via sitt luftbasspel, Captain Fantastic och, kanske, framför allt Svullo. Karaktärer som odlade en humor för allt annat än kräsmagade och ljudkänsliga.

Micke Dubois (1959–2005) levde ett liv med bekräftelsebehovet som en ständig törst. Främst på grund av hans pappas självmord, 42 år gammal, då Micke Dubois bara var 15 år. Vägen till komiker och så småningom rikskändis gick slingrigt från mobbning, bodybuildning, dörrvaktsjobb och mindre jobb i underhållningsbranschen till strålkastarljusets ettriga, skoningslösa sken. Det som så småningom blev en självdestruktiv väg mot psykisk ohälsa i en skenande takt då de stora scenerna byttes mot barjobb.

Skådespelaren och musikalartisten Fredrik Lexfors, som sent i Micke Dubois karriär jobbade med honom, har inte släppt taget om sin idols yrkesbana. Den där han har inpräntat varje sketch, memorerat varje VHS-replik med ”Angne och Svullo”, framför spegeln härmat mimik och kroppsspråk. Om detta har han velat berätta – och tagit hjälp av hustrun Lisa Lexfors för manus – utan att ställa Micke Dubois mörkaste stunder i skamvrån.

”Svullo – mer än bara rolig” skulle naturligtvis haft titeln ”Micke Dubois – mer än rolig”. Men det är karaktären Svullo som levt kvar, den som Micke Dubois fick sin framgång med.

Det är en rasande intensiv föreställning. Skoningslös i sina delar. Briljant underhållande i andra. Humorn, den allt annat än sublima, speglar Micke Dubois karaktärer med Svullo i centrum. De gråa, för trånga byxorna, den tajta skjortan, den beige kavajen som smiter åter och den allt för lilla, svarta skinnhatten som snoddes ur SVT:s kostymförråd och som en gång tillhörde Brasse Brännström. Ja, den han hade i ”Fem myror är fler än fyra elefanter”. Jo, den har axlats i rakt nedstigande led till Fredrik Lexfors.

Han är all in på scen. Det går inte att göra den här föreställningen på annat vis. Fredrik Lexfors balanserar skickligt mellan det vulgärt komiska och det bråddjupa mörkret. Pianisten Pelle Arhio agerar skickligt sidekick, en roll som bland annat innebär en briljant scen när just några ”Angne och Svullo”-sketcher görs. Även dottern Lilly Lexfors agerar med känsla, humor och sympati som Micke Dubois dotter Michelle.

Det blir 90 minuters svindlande underhållning där mörker bor granne med ljus, kaos med kärlek. Jag inbillar mig av den här rörande hyllningen får Micke Dubois i sin himmel en stor portion bekräftelse för att släcka sitt törstande behov för en lång, lång tid.

”Svullo – mer än bara rolig”, Lisebergsteatern, Göteborg 1 maj 2026. Premiär på Scalateatern, Stockholm, 30 november 2025.

Regi: Niki Gunke Stangertz.

Manus: Lisa Lexfors.

På scen: Fredrik Lexfors som Micke Dubois, Lilly Lexfors, som dottern Michelle, och Pelle Arhio, piano, och i diverse sidekickroller.

Teater:

MIRA GÅR GENOM RUMMEN

Mamma, pappa, barn. En sådan given familjebildning att vi fortfarande 2026 har svårt att lyfta blicken för andra konstellationer. För vad är en familj? Mamma, barn…? Mamma, mamma, pappa, pappa, barn? Och är någon som lever ensam en familj…? Blir man automatiskt bror och syster när mamma förälskar sig i någon som inte är pappa, men har ett barn som man nu ska leva med?

Dramatikern Maria Montelius lyfter frågan med sin rappa, roande och allvarliga ”Mira går genom rummen”. Här finns intensiv, tankeväckande dialog varvat med scener från olika familjekonstellationer och -situationer; hemma, i skolan, hos skolsystern, utanför någons pappas hus. Till detta friskt med musik och dans.

Jo, det fångar en ungs publiks uppmärksamhet och väcker säkerligen också frågor, som man sedan kan ta vidare och diskutera i, exempelvis, klassen. För så är det med Backa Teater, att pjäsen stannar inte i scenrummet – listigt skapad av Jenny Kronberg där varje vrå utnyttjas och där till och med en av spisarna blir till en rytmmaskin. Den ska helt enkelt vidare, ut, utan att för den sakens skull sitta inne med svaren.

Visst, den kan kännas en smula rastlös ibland. Som om man inte riktigt vågat lita till texten och kommunikationen mellan skådespelarna och publiken. Men det är en fullmatad föreställning svår att ta blicken ifrån.

”Mira går genom rummen”, Backa Teater, premiär 17 april 2026. Från sju år. Spelas till och med 22 maj.

Av: Maria Montelius.

Regi: Rasmus Lindgren.

Scenografi och kostymdesign: Jenny Kronberg.

Ljusdesign: Bella Oldenqvist.

Maskdesign: Josefin Ekerås.

Kompositörer: Daneil Ekborg och Simeon Pappinen Hillert.

Ljuddesign: Simeon Pappinen Hillert.

Koreograf: Cecilia Milocco.

På scen: Ylva Gallon, John Grahl, Alexander Gustavsson, Anna Harling, Sharzad Rahmani och Ulf Rönnerstrand samt musikerna Daniel Ekborg och Kristina Issa.

Teater:

HEMMET

Skådespelaren och regissören Kim Lantz har sedan 1981 värnat om amatörteaterns kraft och kärlek till teater och skådespel på Folkteatern. 2018 satte han upp ”Flotten” på Backa kulturhus. Nogsamt har han med sitt entusiastiska gäng gått igenom hela Kent Anderssons och Bengt Bratts pjästrilogi ”Flotten”, ”Hemmet” och ”Sandlådan”. De som under en intensiv tid sattes upp på Göteborgs stadsteater 1967, 1968 respektive 1969 med Lennart Hjulström som regissör och sedan levt kvar på svenska teaterscener.

Ömsint, insiktsfullt och pillemariskt har Kim Lantz lyft in pjäsen i ett nutida sammanhang. Han har fortsatt arbeta enkelt med stolar som effektiv rekvisita där texten och skådespelarna får göra jobbet. Folkteaterns lilla scen är avskalad in på benet. Det skapar en frisk skärpa och det är märkligt, och en smula otäckt, hur sömlöst Kent Anderssons och Bengt Bratts pjäs fungerar 2026.

Här är är det nu de som föddes på 40- och 50-talen som nu behöver vård och omsorg. De som varit med om tonårens frihet, popmusikens genombrott, den sexuella frigörelsen, studentupproret, feminismens utveckling och hela 70-talets skarpt politiserade tillstånd mellan höger och vänster.

Nu sitter de på hemmet och minns. Eller… några minns. Andra är fjättrade vid demensens bojor. Stimulansen är bristfällig. Arbetsbelastningen på personalen stor. Besparingar och rationaliseringar slår tungt med bara förlorare – oavsett om det är de som jobbar med de äldre eller de äldre själva. Anhöriga slits mellan pressen att få vardagen att gå ihop och att hälsa på sina respektive föräldrar. Allt samlar ”Hemmet” i en ask utan förmaningar eller pekpinnar.

Det är något charmigt över dessa amatörskådespelares prestationer. För här är avståndet mellan skådespeleriet och verkligheten i sanning när. Det gör inget att man förlorar text på vägen. Lugnt väntar man in sufflören Cecilia Anderssons anvisningar. Man har ju varit med förr.

”Hemmet”, Folkteatern, Göteborg, premiär 16 april 2026. Spelas till 18 april och 2 maj. Dessutom spelas hela trilogin – ”Flotten”, ”Sandlådan” och ”Hemmet” – en och samma dag 9 maj.

Av: Kent Andersson och Bengt Bratt.

Regi och bearbetning: Kim Lantz.

Regiassistent och sufflör: Cecilia Andersson.

Ljusdesign: Peter Weicht.

På scen: Marianne Ahlbeck, Sara Andersson, Sören Jansson, Nils Lindqvist, Joel Mannela, Bengt Nordfält Jansson, Kateryna Tsurul, Monika Wedmark Jansson och Catherine Ålenius.