Familjetragedi med bittra skratt

Teater:

TÖRST

Skärmavbild 2018-07-29 kl. 14.40.15

Syskonskap som svider. Lisa Parkrud och Susanna Halldén spelar systrar i familjedramat ”Törst” på Teater Tofta.

Teater Tofta, Tofta Herrgård.

Regi: Viktoria Folkesson.

Manus: Göran Parkrud.

Scenografi/ljus: Beate Persdotter Løken.

Kostym/mask: Agnes Parkrud.

I rollerna: Jill Ung, Lars G Wik, Lisa Parkrud, Susanna Helldén, Carl-Markus Wickström och Pia Edlund.

Spelas till och med 11 augusti.

Göran Parkrud kan sin Eugen O’Neill, sin Ibsen, Strindberg eller Lars Norén. Familjedramat ”Törst” visar på det och på en lyckad förmåga att hitta balansen mellan kaos och kärlek, helvete och harmoni.

Det är, förstås, spännande med nyskriven, svensk dramatik. Visst, här och var går det att ana på förhand händelseförloppet. Men pjäsen och skeende är ändå inte helt givna och rollerna krånglar sig ur de värsta stereotyperna med en skicklig ensemblen, som på det heta loftet vid Tofta Herrgård spelar så att svetten, i dubbel bemärkelse, lackar.

Teater Tofta möter sin publik intensivt nära. Men en pjäs som ”Törst” blir det att handlingen nära nog hamnar i knät på publiken. Jag gillar det. Vi blir mer än åskådare. Mer som gäster som bevittnar pinsamma uppträden. Tigande. Undrande.

Ramen är en familj som imploderar. Där varje steg är på krossat glas. Relationer som sinsemellan är på det klassiska temat kärlek och hat. Addera till detta otrohet, skilsmässa samt syskon som inte drar jämnt där förfördelandet ligger som ett obehandlat skavsår.

Susanna Halldén och Lisa Parkrud är förenade i sin syskonkärlek, men tävlar om allt och allas gunst. Var och en på sitt sätt. Jill Ung, mamman, gör uppror med sylvassa reflektioner, som också ekar i den äldsta dotterns (Susanna Halldén) sarkasmer. Lars G Wik är toffelhjälten som inte hyllas, som sopas under mattan i en färd mot ett accelererande känslokaos. Så på detta yngsta dotterns kärleksrelation med karriäristen (Carl-Markus Wickström) och den utmanande gestalten som Pia Edlund utgör i andra akten.

Ja, det blir intensivt. På samma gång en underhållande familjetragedi där de bittra skratten ekar i hopp om förlösning, som en pjäs som ett rollspel där familjen sakta försöker skruva sig ur skamgreppet. Och, ja, det gick att andas till slut – både bildligt och bokstavligt talat.

 

Prima pirater bullrar på Brännö

Fars:

PIRATES OF SÖDRA SKÄRGÅRDEN – KUNGLIGT BREV

Pirater2

Kreativitetsdynamo. Henrik Wallgren och Per Umaerus är en aldrig sinande källa av inspiration och idéer. Foto: PAULINA ULIANOVA

Manus: Henrik Wallgren Musik och sångtexter: Per Umaerus, Henrik Wallgren och Stefan Sporsén Regi: Robert W Ljung och ensemblen Ljud och ljus: Jimmy Olsson Foto: Polina Ulianova Affisch: Fredrik Ståhl inspicient: Eskil Lundgren I rollerna: Ingela Gathenhielm: Charlotta Lundgren John Norcross: Henrik Wallgren Michael Knie: Per Umaerus Trefingers-Billy: Martina Jakobsson Isak Browald: Stefan Sporsén

Regi: Robert W Ljung och ensemblen.

Manus: Henrik Wallgren.

Musik och sångtexter: Per Umaerus och Henrik Wallgren.

Medverkande: Henrik Wallgren, Martina Jakobsson, Charlotta Lundgren, Stefan Sporsén och Per Umaerus.

Ljud/ljus: Jimmy Olsson.

Inspicient: Eskil Lundgren.

Spelas till och med 28 juli på Brännö varv.

Efter ”Sköna skjut i skärgården”, ”Kyss mig shejk” och ”Kraken på kroken” är det dags för nya tag signerad duon Henrik Wallgren och Per Umaerus. Detta par som doppade i inspirationsflödets mest lekfulla och intensiva källa har ständigt något nytt hyss på scen på gång. Något som aldrig stannar i byrålådan, ett manus som aldrig förkastas eller en sång som inte tonsätts. Här finns en förtjusande gränslöshet och en generositet att med underhållning sprida glädje och – ibland – insikt.

Med ”Pirates of Södra skärgården – kungligt brev” slungas vi tillbaka till tidigt 1700-tal. Brännö är ett tillhåll för pirater. Den främste, Lars Gathenhielm, är precis som Karl XII, död. Gathenhielms hustru Ingela styr kaparimperiet med fast hand.

Till detta skapas alltså en fars utan spring i dörrar bakom och under presenningar på Brännö varv med glipor av en småbåtshamn i 2010-talet gläntande utanför.

Det blir med andra ord förvecklingar när de småkorkade piraterna Michael Knie (Per Umaerus) och John Norcross (Henrik Wallgren) på olika vis kurtiserar Ingela Gathenhielm (Charlotta Lundgren), som som änka ingått äktenskap med den filosofiske drömmaren Isak Browald (Stefan Sporsén). In dundrar piraten Christopher Condent, eller Trefingers-Billy, (Martina Jakobsson) på scenen och ränker kan smidas. I kulisserna, för att förstärka intrigen, smyger också Lasse-Maja, den ökände kriminelle som delvis bedrog utklädd till kvinna och som rent faktiskt levde ungefär hundra år senare (1785–1845). Men allt är möjligt i de kreativas värld.

Pirater1

Roande. ”Pirates of Södra skärgården” är trivsam underhållning. Foto: PAULINA ULIANOVA

Med en historia baserad på historien med historiska personer, alltså, kunde det bli dammigt. Istället blir det ändå ett livfullt och underhållande komiskt kostymdrama. Lite som barnteater för vuxna. För Wallgren/Umaerus är fenor på att hitta på, skapa spinn i sin berättelse och gör det gärna till musik. Här kommer så Stefan Sporsén till sin rätt. Kapellmästaren för Augustifamiljen (”På spåret” med mera) får dessutom uttryck för sin mer subtilt skådespelande ådra.

Om de tidigare föreställningarna har haft en underbyggande sensmoral om värnande om (skärgårds-)miljön och ekonomisk rovdrift är emellertid ”Pirates of Södra skärgården – kungligt brev” mer vag i sensmoralen. Här handlar det mer om att skojfriskt lura den ene för att bli lurad av den andra. Inte desto mindre roande.

Kungligt brev, förresten…? Ja, i pjäsen figurerar det så kallade Madagaskarbrevet från 1714; ett brev från 1400 pirater som ställer sig och sina 25 skepp till Sveriges förfogande för att göra en kaparstad av Majorna och den södra skärgården. Något som ska ha gått i stöpet med Karl XII:s död 1718. Men nu kom det till nytta.

Roande Tartuffe i stenhård miljö

Komedi:

TARTUFFE

Tar4

Självgod. Kjell Wilhelmsen späckar sin Tartuffe utsökt. Foto: KAI MARTIN

Stallebrottet, Bohus-Malmön.

Spelas till och med 24 juli.

Regi och scenografi: Mirja Burlin.

Manus: Molières.

Bearbetning: Mirja Burlin och Maria Hörnelius.

I rollerna: Kjell Wilhelmsen, Regina Lund, Maria Hörnelius, Victor Trägårdh, Hanna Holmqvist, Bo Westerholm, Lilja Fredriksson, Lars Bethke, Challe Charlis, Adam Högblom, samt öns egna amatörer.

Koreografi: Camilo Ge Bresky 

Musikarrangemang: David Sperling Bolander

Kostym: Matilda Söderling

Åh, ”Tartuffe”, detta skälmstycke till komedi som bedrägligt bor nära både med kaos och Lars Norén och som har ett så ljuvligt deus exmachinaslut. Mer än 350 år efter premiären ser pjäsen nytt ljus i den bohuslänska graniten i vackra spelplatsen Stallebrottet. Men det är inte bara vördnad inför ålder och sceninramning som imponerar.

Mirja Burlin och Maria Hörnelius har med kärlek, omvårdnad och lekfullhet tagit sig an Molières text, förpassat handlingen i något slags nutid, bjudit in såväl bofasta som sommargästande Bohus-Malmönbor. Och se, spelet kan börja.

Tar3

Far och dotter. Orgon (Victor Trädgårdh) försöker övertyga sin dotter Mariane (Lilja Fredriksson) om något förträffligt – dumt. Foto: KAI MARTIN

Tartuffe, den självgode, bigotte tölpen spelad med förtjänst av Kjell Wilhelmsen i en av sin första komediroller, nästlar sig in hos Orgons familj och lindar den rike och faktaresistente Orgon (Victor Trädgårdh) kring sitt finger. Tartuffe som också tjusat Orgons lika faktaresistenta mamma, kärnfullt spelade av Maria Hörnelius. Det skapar naturligtvis ett farsartat ramverk som ekar frustande och lustfyllt i Stallebrottet.

Burlins och Hörnelius manus är troget förlagan, men också spänstigt humoristiskt med inpass och nutidsmarkörer, som uppskattas. Med Tartuffe som sakta lindar in sig mot makten, men så snart han avslöjas tar på sig offerkoftan för att värma sig med, speglar pjäsen också det politiska spelet i Sverige. Skickligt.

Lika skickligt har Matilda Söderling jobbat med kostym där barock, rokoko och krås möter Levisjeans, blingbling och fotbollsstrumpor i ett elegant mischmasch.

Det här är en föreställning med tempo, dramatik, slapstick, musik (mycket schlager från 60-tal till 2000-tal), sång, dans och humor.

Hanna Holmquist bereds mycket utrymme i första akten som den sanningsägande och klarsynta pigan, eller här au pairen. Hon som inte kan låta munnen tiga still när hon ser vad som sker när den lismande Tartuffe stormar på. Hon som försöker limma ihop kärleken när den i en komisk spinn sätts på prov för Mariane (Lilja Fredriksson) och den tilltänkte Valère (Charlie Challis). Här har vi en komedienn i vardande. Victor Trädgårdhs Orgon slukas av den lismande lögnare Tartuffe, men biter snart i ett surt äpple. Det är en bullrande karaktär som en Ulf Brunnbergfigur där han mot det blixtrande, humorfylld slutet genomströmmas av allt från Sven Wollter till Alfred i ”Emil i Lönneberga”. Mycket roligt.

Tar1

Brett register. Regina Lund visar upp hela sitt register. Här med Lars Bethke.

Foto: KAI MARTIN

Regina Lund vårdar sin koketterande Elmire med brett register och hon visar att överspel inte behöver vara av ondo. Här underhåller hon från minsta vink, blink till största gest. Hon är också den som sjunger bäst.

Till detta en ensemble som tillsammans med amatörerna från ön, som skapar förutsättningar för denna underhållning.

Visst, jag kan ha min invändning mot att den gudsfruktande om än svårt bigotte Tartuffe har en tjänare som är buddistisk munk (något som i andra akten får ett märkligt stort utrymme). Men det är en randanmärkning. ”Tartuffe” i Stallebrottet är värd sin resa, oavsett om man kommer till fots, med bil eller båt.

Angelägen cabaret

Teater:

VINNAREN TAR ALLT

Vinnaren2

Stark och fängslande. ”Vinnaren tar allt” kopplar greppet om nutiden. Foto: MATS BÄCKER

Gästspel på Göteborgs stadsteater

Regi: Hugo Hansén.

Musikarrangemang och kapellmästare: Oscar Johansson.

Koreografi: Ambra Succi.

Scenografi/kostym: Helle Damgård.

Mask: Siv Nyholm.

Ljus: Michael Breiner och Christoffer Gulløv.

Ljud: Anders Ekstedt.

Medverkande: Kristin Amparo, Sven Boräng, Moto Boy, Li Bråhde, Mari Götesdotter, Kanyi Mavi, Ashtar Muallem, Nina Persson, Thomas Öberg, Angelica Radvolt, Magdi Saleh och Sakib Zabbar.

Musiker: Lazlo Dancs, Oscar Johansson, Nadia Hamouchi, Oskar Humlebo och Amanda Savbrant.

”Vinnaren tar allt” är en cabaret skapad på intiativ av Cardigans Nina Persson och  Gudrun Hauksdottir. En förtvivlad uppsättning om ifrågasättande i en förtvivlad tid. För vem bär sanningen och uppriktigheten då den hela tiden ifrågasätts, där nyheter snabbt kullkastas som fejknews, där etablissemanget är opålitligt, där ingenting är tryggt…?

”Vinnaren tar allt” fångar allt, öppnar allt och ifrågasätter. Det mesta till musik som sveper med bred pensel över elektronica, hiphop, pop och rock. Det blir ett extra dramaturgiskt grepp och ger naturligtvis en extra krydda med Nina Perssons röst. Men för all del också Kristin Amparos mäktiga stämma. Till detta utsökt koreografi signerad Ambra Succi och nycirkus genom Ashtar Muallem.

Vinnaren1

Nödvändigt scenkonst. Foto: MATS BÄCKER

Ensemblen är den starka helheten, men var och en är också tydliga individualister, oavsett om det är en karismatisk figur som Bob Hunds Thomas Öberg, som i sig är självlysande, eller någon av de mer obekanta ansiktena.

Det är ett slags nummerrevy som häcklar och underhåller, som lyfter fram och drar ifrån. Den röda tråden som spinner är den hotade demokratin, som i andra akten allt mer utsatts för split i form av den diaboliska Kamelia, som så småningom föder Diktatorn i Thomas Öbergs uppblåsta figur. Den som avskärmar, stänger ner och sluter kreativitet. Tack och lov att Nina Persson tar strid.

Vinnaren3

Tar strid. Nina Persson kämpar för demokratin. Foto: MATS BÄCKER

”Vinnaren tar allt” vill vara mycket och är det också, ett ”nu-svenskt spektakel”, som initiativtagarna vill kalla det. En föreställning att roas och oroas av. Så nödvändig 2018.

 

Den nya ironiska humorn går över alla gränser

Teater:

TOTAL FRÄSCHHET

Tot2

Ironi, djupt allvar och kaos. Majornatrion Konstab går över alla gränser.

Foto: KAI MARTIN

Av och med: Ossian Melin, Anton Hellström och Filip Alladin.

Studion, Göteborgs stadsteater.

Gästspel.

Vad gör man då alla hålrum är till bristningsgränsen uppfyllda? När humor har nått ett slags bristningsgräns, men där man ändå vill ut med allt och inget? Gör ett totalt mischmasch av allt, kanske. Som Majornatrion Konstab, som tar ett skamgrepp på den drygt 20 år gamla ironiska generationer. De slänger in den med dadaism, ”Stjärnornas krig”, ”Kenny Starfighter”, ”Åshöjdens BK”, Bertold Brecht, fadersuppror mot längtan efter en far och ett gäng fogskumstuber i en centrifug på högsta hastighet. Och det är bara något av allt som finns med i denna omtumlande scenföreställning.

Resultatet blir fascinerande. Inte alltid till skrattsalvor, även om delar av publik vilt låter sig ryckas med, men kanske med mer leenden och eftertanke.

Tot1

Konstab rör sig utanför och innanför ironins sprängkraft. Foto: KAI MARTIN

Utan att avslöja historien på scen för mycket går det i enkelhet ut på att bröderna Jorma (Ossian Melin) och Edward Engmark (Anton Hellström) från den heliga staden i det heliga landet med fadern Blåbärskungen, kejsare (!) ska hjälpa den fria konsten på jorden, som börjat förlora sin styrka när storföretagen använder sig den för sina events.

Det blir alltså ett sammelsurium av händelser, återupprepande repliker, metakonst med metateater i lager på lager på lager i skeenden, som olika parallellvärldar, där allt sker samtidigt.

Trion är driven och spelar i ett hiskeligt högt tempo. Scenrummet, som de skapat själva, är ett slags grotta (gjort just av fogskummet och allsköns sprejfärg) samt en hotellreception i någon flört med ett slitet Parisetablissemang. De kliver in och ut ur roller, vänder sig emellanåt direkt till publiken, skiftar aningen kostymer.

Tot3

Kreativ trio. Ossian Melin, Filip Alladin och Anton Hellström gör allt och mycket mer i uppsättningen ”Total fräschhet”. Foto: KAI MARTIN

Till detta röster från Thommy Berggren och Sven Wollter, med repliker som inte alltid är smickrande, men som tillför fadersupproret/längtan efter en fars uppmärksamhet bensin på den flammande brasan. Magnus Krepper dyker upp i en projicerad scen, som sedan återkommer som ett eko senare. Videobloggaren och debattören Joakim Lamotte.

Det är ironiskt och samtidigt inte. För Konstab höjer allt till en ny nivå, driver med allt och alla (inklusive sig själva). För med 2018 års humor går ingen säker.

Samtidigt hör jag en desperat röst just i faderstemat, men precis samtidigt tänker jag ”men mamma, då…?”. För bortsett från några speakercitat lyser kvinnorna med sin frånvaro.

Neurotisk Nora i uppdaterad klassiker

Teater:

ETT DOCKHEM

Ola Kjelbye

Mot friheten med tvång. Gizem Erdogan gör Nora fjättrad i manér, flickaktighet och poser. Foto: OLA KJELLBYE

Fritt efter Henrik Ibsen.

Regi och text: Yana Ross.

Scenografi och kostym: Zane Philström.

Ljus: Vililus Vilutis.

Film/video: Algirdas Gradauskas.

Musik: Jonas Redig.

Mask: Ingela Collin.

Ljud: Karin Bloch-Jörgensen.

Dramaturg: Lucia Cajchanova.

I rollerna: Gizem Erdogan (Nora), Johan Gry (doktor Rank), Jesper Söderblom (Torvald), Mattias Nordkvist (Krister) och Logi Tulinius (Nils).

Att Henrik Ibsens 140 år gamla ”Ett dockhem” skapade rabalder 1879 är förståligt. Att den äger sin relevans nu likaså. Regissör Yana Ross vill ta en utmärkt pjäs vidare i sin uppdatering, hamnar i nutid och äter sig in i den konflikthärd som slutar med Noras frigörelse. Eller…?

Ja, pjäsen lovar mycket, men tangerar också farsen med komik och spring i dörröppningar. Inledningen med svulstig amerikansk tv-seriemusik kring, kanske, 60-talet, bjuder upp till en show mer än en föreställning. Så blir julklappsleken mellan den inledningsvis bortskämda och flickaktiga Nora (Gizem Erdogan) och den försynt roade doktor Rank (Johan Gry) en entré som väcker skratt, men också frågor. Det finns uppenbarligen ett spel dem emellan där Nora kallar doktorn för Torvald, något som aldrig riktigt får sin förklaring.

Förvecklingarna artar sig för denna trebarnsmor, vars barn endast är närvarande via Facetime, och hennes uppvaktare. Istället är Nora den sockerbiten som de tre flugorna – den suktande karriäristen och maken Torvald (Jesper Söderblom), den ständigt vise voyeuren, doktor Rang, brodern Krister (Mattias Nordkvist) den ständigt sanningsägande och alkoholtörstande samt Nils (Logi Tulinius), losern. Alla var och en för sig tillsammans kurtiserande Nora, som villigt låter dem slicka hennes hand.

Det är relationer som söker närhet, men som odlar distans. Dysfunktionellt driver de fyra sig igenom julafton och vidare genom helgerna i rus och galenskap.

Noras och Torvalds äktenskap dånar av nyrikedom med hans forna galenskap lurande i bakgrunden. Han som tillfredställs med dominantsex med hon som en elak Snövit och han som en tokrunkande Toker (jo, det har blivit en sådan pjäs av Ibsens klassiker). Doktor Rank som följer Nora som en trogen hund, men som också villigt tittar på när de äkta tu kommer till. Noras bror, den stökige, som både vill värna och välta omkull sin syster och så då Nils, skuggan i kvartetten, som bara vill ha bekräftelse och, precis som de andra, Noras kärlek.

I dramat lurar hela tiden komiken, som sedan när som helst sätts i halsen. Men det finns alltid märkliga vägar ut, som flörten med ”Allt eller inget” i utmanande stripkoreografi till temamusiken från ”Bröderna Cartwright” utförd av trion män. Eller versionen av Triads ”Tänd ett ljus”, a capella och allt. Alltid med Nora utanför.

Alla fyra är fast i sina mönster, i sina roller och sällan flätas de samman annat än i konflikter.

Jo, det är en intressant och underhållande version av ”Ett dockhus”, som spelas på Göteborgs stadsteater. Den bjuder på en möjlighet för skådespelarna att bereda ut hela sitt register och de fyra på scenen gör det med emfas.

Men den frihet som Nora i ett feministiskt brandtal söker mot finalen blir en pyrrhusseger, som raljeras bort av männen, vilka snabbt åter sätter henne på piedestal.

Inte undra på att jag går brydd från ”Ett glashus”. Jag som hoppats på en stark kvinna fick en förvirrad.

Hyss- och nyckfull ”Hemsöborna”

Teater:

HEMSÖBORNA

Ola Kjelbye

Utmanande. ”Hemsöborna” kliver utanför romanens och pjäsens ram.  Foto: OLA KJELBYE

Baserad på August Strindbergs roman.

Regi och dramatisering: Andreas Boonstra.

Scenografi och kostym: Åsa Berglund Cowburn.

Ljus: Joakim Brink.

Mask: Christoffer Nordin.

Musik: Simon Steensland.

Ljud: Tommy Carlsson.

Dramaturger: Lucia Cajchanova och Joel Nordström.

I rollerna: Özz Nûjen (Carlsson), Mia Höglund-Melin (madam Flod), Anders Berg (Gusten), Marie Delleskog (pastorn, professorns fru), Amanda Gordon (Lotten, Ida), Sven-Åke Gustavsson (Rundqvist, professorn), Vilgot Paulsen (Norman), Melina Tranulis (Clara) samt musikerna Daniel Lemma, Bernt Andersson och Henrik Cederblom.

I föreställningen spelas, förutom Simon Steenslands stämningsmusik, också musik av Evert Taube, Fred Åkerström, Lisa Ekdahl, Per Gessle, Orup, Hasseåtage med flera.

Det är klart att en skådespelare med sina främsta meriter inom ståupp ska utnyttjas också för det. Det dröjer alltså inte länge förrän Özz Nûjen stävat in med sin plastbåt runt midjan inleder ett direkt anförande riktad till publiken. Precis som i privatteatrarna med en en van farspublik applåderas det vid hans entré.

Se, Andreas Boonstras uppsättning av ”Hemsöborna” ska inte likna någonting annat.

Knappt har Özz Nûjen gjort sin inledande kontakt och reciterat första raderna av Strindbergs ”Hemsöborna” förrän Daniel Lemma blir den berättande trubaduren, en bardroll som han ska återvända till under föreställningen och som en av de tre utmärkta musikerna på scen.

Jo, det kan ju finnas en poäng att ha värmlänningen Carlsson i Özz Nûjens gestalt eller ha etiopienfödde Daniel Lemma, klädd i något slags svensk folkdräkt, som spelman när det pratas om svenskhet och ursprung. Det finns säker också en poäng med att Mia Höglund-Melin får bre på sin madam Flod med uppväxtens västmanländska eller att Sven-Åke Gustavssons Rundqvist får använda sig av långa bohuslänska iiii:n.

Det spiller över på en övertydlighet, som är onödig även om jag gillar den satta tonen gällande utmaningen om vad som är svenskt och den ständiga gliringen på detta tema.

För ”Hemsöborna” är i sin essens utbölingen Carlsson entré till det slutna samhället på Hemsö; där nya tag ifrågasätts, där det gamla är gott nog utan att vara det, där personstrider och hierarkiska utmaningar inte dröjer.

Behövs det större och mer braskande rubriker…?

”Hemsöborna” på Stadsteatern är en tidsmarkör och vill vörda Strindbergs originaltext. Så löper skådespelarna ut och in i repliker hämtade från pjäsen för att pausa och vända sig direkt till publiken i förklarande, emellanåt sedelärande, texter av pågående scener eller samhälleliga reflektioner om här och nu.

Det blir underhållande och inbjuder till skratt. Men det landar också nära farsen och det må vara avsikten, men när man jagar humorn med slapstick och billiga poäng snubblar föreställningen också lätt på eget grepp. Dessutom vänder jag mig mot att skådespelarna ska förklara för sin publik skeende och tekniska lösningar, som om vi inte begriper bättre.

Emellanåt är det också som om Andreas Boonstras inte riktigt vågar lita på Strindbergs förlaga utan måste förstärka texten. Det spiller sedan över i skådespelarnas insatser, där originalens karikatyrer målas med grova drag och förlorar därmed det subtila i rollerna.

Samtidigt… Stadsteaterns uppsättning av denna svenska klassiker är inte ointressant. Mia Höglund-Melin är precis så balanserad och känslig, som madam Flod, att hon bjuder på ett nytt, inkännande porträtt av en karaktär som varit dömd att gå i Sif Ruuds fotspår.

Med musikernas kavalkad av svenska musikfavoriter (låtlistan längre ner) får pjäsen ett snyggt ackompanjemang och Daniel Lemma har en röst som berör.

Och, ja, Özz Nûjen är en frejdig Carlsson, som bjuder karaktären motstånd och spännvidd. Till detta Åsa Berlund Cowburns scenografi, ett Saltkråkan i grått som med snygg videoteknik målas upp i förföriska färger. Snyggt. På ytan.

Låtlistan:

Så skimrande var aldrig havet

Ack Värmeland du sköna

Ute blåser sommarvind

Jag ger dig min morgon

Den som inga byxor har

I en sal på lasarett

Små lätta moln

En vänlig grönskas rika dräkt

I denna ljuva sommartid

Vem vet

Himlen är oskyldigt blå

Öppna landskap

Det börjar verka kärlek banne mig

I folkviseton

Sommartider

Att angöra en brygga

Ej med flit