Gott nytt år – och ett år i retrospektiv

Detta skrivs 2021 år sista skälvande timmar i Göteborg som för dagen bjuder som dagen bör, en stad insvept i gråkall dimma med ett flortunt, skirt regn som dansar lätt ned för att förstärka fukten. Inom kort låter GP sitt fyrverkeri brassa på, en tidning som på några år låtit sina prenumerationskostnader skjuta i höjden, men mer om det i senare inlägg. Nu ska vi fira. Nu ska vi minnas.

2021 har varit ett år i rörelse med en hög grad av skeenden; detta en pandemi till trots, som åter tvingat oss till återhållsamhet och då kanske framför allt gällande resande. Men vi hann med en del, Zeba och jag, som tangerat resandet och som emellanåt har blivit en tur, ja till och med utomlands.

Men låt oss ta det från början.

Januari:

Laguppställning 1968. Övre raden, Ulf Jonasson, Ulf Martinsson, Neta (min syster), pappa och Robert Hellström. Nedre raden Carin Martinsson, jag och min mamma. Platsen, Kungsbackafjorden. Foto: HELGE MARTINSSON eller PER MARTINSSON

Året inleddes i träningsoverall. Ja, inte för lättjan utan för en rejäl promenad i Änggårdsberg som avslutades i Botaniska trädgårdens café med en kopp varm choklad med vispgrädde. Allt enligt alltings konstant. Zeba cyklade på sin elcykel, en julgåva från maken 2020. Ofta hälsade vi på underbara barnbarnet, som strax efter årskiftet firade tre månader. JVM bevakades från tv-stolen, nattlig dramatik som väl ingen vill vara utan. Framför allt från min sida, som på grund av kommunala beslut tvingats från isen sedan tidigt november. En sport jag skulle vara förutan gällande eget spel fram till långt senare på året. Men snön och kylan kom och med den isen. Jag kunde snöra på mig skridskorna för några varv på Näcken, den tjärn i Änggårdsbergen där jag som barn har spelat, där allt tog sin början i denna oändliga, underbara hockeykarriär. Men just den turen fick ett snopet slut. Någon hade vi blidväder slängt småsten på isen, som bedrägligt smält fast. För min del blev det bom stopp och en enveten skada på högerknät med ihärdig svullnad i månader. Internets förbannelse kan också vara dess guldgruva. I ett meddelande på Messenger kommer bilder från en barndomskamrat, som ett eko från 60-talets sista år och en frusen Kungsbackafjord. Filmfestivalen drar igång och vi med den. Zeba och jag hyr in oss på Jonsered och Le Mat för att se på streamad film under helgen och få mat till dörren. Om ”Doin’ the annorlunda filmfestivale” skrev jag här, här, här och här samt här.

Februari:

Kärlek. En spirande kärlek och nyfikenhet för varandra. Foto: ZEBA PEDERSEN LÖWEN-ÅBERG

Filmfestivalen glider över i en ny månad, men utan biosalongerna tjusning. Det blir hemma, men rikligt, tillsammans med hustrun. Jag jobbar ju fortfarande på GöteborgDirekt. Är idog, träffar människor, men hela tiden med klädsam distans och tack vare möjligheten att ses utomhus på kaféer. Men mest av allt träffar jag mitt barnbarn, som jag är fånigt förälskad i och märkligt, men han tycks också gilla sin farfar. Under månaden fyller Zeba år och kort därefter G, min yngste son. Vi äter semla, jag shoppar secondhand och gläds åt NHL:s Winter classic 20 februari mellan Colorado och Las Vegas i fantastisk miljö, dock utan publik. Jag får i uppdrag av min kusin och hans syssling att medverka som redaktör för boken om Cesons, min morfars och hans brors firma som startade 1918 och framgångsrikt sysslade med guldsmide. Jag engagerar i min tur en god vän för redigering och layout. Vi har vårt första möte av många under året.

Mars:

Jag jobbar på. Träffar fantastiska människor för intervjuer, som Ian Rusth, konstnären, som jag känner via fotbollsspel i Pushers BK på 80–90-talen, men som inte är så förtjust i publicitet. Men fortsatt är det möten med sonsonen som ligger mig närmast hjärtat. Så underbar och så fantastisk i sitt växande. Hans pappa och mamma planerar att köpa lägenhet och börjar se sig omkring för att flytta ifrån tvåan i Kärralund, den som – som av en slump – ligger mittemot huset där Tages sångare Tommy Blom växte upp i. Lönedagen firar vi T, yngste sonen i huset, som fyller 21. Nja, själva firandet sker inte på dagen, men något efter när vi hyr in oss i en biosalong i Bergakungen för datorspel. Tidigare under mars månad händer det sig att jag, på dåligt humör, ilsket cyklar hemåt via Vasagatans allé. I höjd med Handelshögskolan mötet jag ett bländande leende som är Daniel Lemmas. Väl hemkommen skriver jag till honom hur han ändrade min dag och tackar för det. I gengäld får jag erbjudande om att lyssna på hans svenskspråkiga material, tänkt för en ep och senare ett album, som visar sig vara ett av årets bästa. Det blir förstås en intervju, där jag får lov att berätta nyheten. Skattjakten på nya gamla kläder fortsätter med framgång. Garderoberna får bekänna färg.

Ett av årets bästa album.

April:

Påskfin. Vi firar påsk och jag tar på mig den tredelade kostymen jag köpte på Next i Reyjakvik 2014. Slipsen och snusnäsduken, Paul Smith, är från Erikshjälpen, skjortan (vet ej) och hatten från Bostonresan 2017. Foto: ZEBA PEDERSEN LÖWEN-ÅBERG

Vårens första månad inleds med SM-finalen i bandy herrar mellan AIK och Villa, där Lidköpingslaget kniper guldet efter en sanslöst underhållande match. Ja, en av de bästa jag har beskådat. Sportdramatik då den är som bäst. Helgen innan hade Villas damlag snott åt sig sitt första SM-guld. Frölunda åker ur slutspelet efter blekt spel mot, senare, SM-finalisterna Rögle. Jag blir inbjuden att äta lunch på Kuruyas på Aschebergsgatan, lokalen som tidigare (av samma familj) hyste exklusiva Koizen (nu på Nordenskiöldsgatan). Japansk snabbmat med stil. Rekommenderas. Vi firar påsk i läckerheternas tecken, men också i stillhet. En tur ut till Lilla Askerön, där den lilla familjen är, förgyller helgen och sonsonen har ju blivit sex månader gammal. Z och jag styrde kosan mot Lidingö för ytterligare boende på ett ESS-hotell (vi har klarat av Ystad Saltsjöbad, Falkenberg strandbad, Steam i Västerås, Pigalle och Belloras – det två sistnämnda i Göteborg. Alla förstklassiga. Nu passade vi på att testa Ellery Beach House, så långt upp nordost man kan komma på Lidingön. Men först Uddevalla, hej till kära vänner, sedan på tvärsan ned mot Jönköping för en natt på Stora hotellet där innan vidare färd mot Vivenne Westwoodutställningen på Millesgården och vidare till vår vistelse, där vi också hann hälsa på min kära faster och ett par goda vänner innan vi styr kosan söderut via Norrköping och Brahe hus. (Om resan finns att läsa här, här och här.) Våren är mild, solen, om än blek, värmer. Zeba och jag tittar, för skojs skull, på spatiösa lägenheter till salu på Linnégatan. Ser ”En dåres försvarstal” i Järnstudions regi, en av årets bästa teaterupplevelser. I körsbärsblomningens tid får jag min första vaccindos.

Maj:

Favorit. En lägenhet töms, men barnbarnet glöms inte. Foto: KAI MARTIN

Tulpanerna prunkar i Botaniska trädgården. Solen lyser stark och klar. Barnbarnet växer så det knakar och är nu på väg från Kärralund till Kålltorp, dit familjen på gränsen till Vidkärr/Munkebäck har köpt lägenhet. Hisingsbron invigs och jag tar en cykeltur när den är blott någon dag gammal. Fortsatta secondhandfynd gör. Genom lyckliga omständigheter och en öppen ishall i Lödöse börjar ishockeyspelandet igen. Högerknät har läkt och benen är förvånansvärt fräsch. Hamnar på sista plats i den glest besatta publiken (pga av restriktionerna) av musikalen ”Silverhjärtats hemlighet” av Jenny och Martin Schaub. Njuter av varje sekund. Hoppas den får evigt liv. Lyckas också få se Folkteaterns uppsättning av ”Dödsdansen”, en extraordinär teaterupplevelse. En annan sorts storartad upplevelse är när Zeba och jag får möjlighet att åka Göta kanal från Karlsborg till Sjötorp när maj är som allra vackrast. Upptäcker via ett tv-program att Gunde Svan och jag har likadana underställ. rotar i garderoben och hittar mitt gamla Björn Borg och travesterar bilden på Gunde till Instagrams och Facebooks oförställda glädje.

Lika som bär.

Juni:

Cupvinst. Fånigt glad att vinna ”The legendary Kai Martin cup” 2021. Foto: PER LINDEBERG
Familjefest. Äntligen är föräldrarna gifta. Foto: KAI MARTIN

Sverige gör ett håglöst VM i Lettland, något som Kanada också gör inledningsvis för att slutligen vinna hela skiten. Jag fortsätter mitt engagemang i Lödöse där en tajt – förutom en match där försvaret inklusive jag ekade som ett hålrum – serie slutade med vinst för mitt lag och jag kunde med mina spelare bärga hem pokalen med mitt namn. Stort. Och dramatiskt med avgörande i det så kallade game seven. Badsäsongen börjar för Zeba och undertecknad. Vinnare av Stanley Cup blir, efter en ojämn final mot Montreal, Tampa Lightning. Fruktansvärda scener utspelade sig på Parken när Danmark mötte Finland i inledande kamperna i EM. Stjärnan Christian Eriksen föll ihop, drabbad av hjärtstillestånd och världen höll andan med honom. Lyckligtvis lyckades medicins personal rädda hans liv, laget fortsatt på ett mirakulöst sätt turneringen och fick långt. Sverige för en ok turnering, men slarvar bort matchen mot Ukraina och slås ut. Midsommar firas i stillhet med promenad i Botaniska med den lilla familjen. Dagen efter förenas Paul och Sara i giftermål i Rådhuset där släkt och vänner väntade utanför. En promenad till Trädgårdsföreningen under mulen men regnfri himmel och därefter picknick med rymmande, krypande bäbis. I början av månaden får jag dos två.

Juli:

Gnuggas. Peter ”Trötter” Andersson coachar mig, veteranen, mot fortsatta framgångar. Foto: ANDREAS LARSSON

Månaden inleds med träningsläger i Kungsbacka, där jag återigen coachas av en av Sveriges främsta målvaktstränare, Peter ”Trötter” Andersson, som är nyss hemkommen från sitt uppdrag för Italienska landslaget under VM. Fyra dagars gnuggande sitter i kroppen, men när jag i den avslutande internmatchen överraskande möter Lucas Raymond håller jag honom stången – och övriga – den period jag spelar. När Danmark spelar i EM ställer Zeba till med fest, smørrebrød og øl. Men så går det bra för laget också när vi hejar framför teven. Men mot England, på Wembley, blir det sorti efter en heroisk insats. Direkt efter mitt träningsläger åker vi till Falkenberg för fars, som roar även om det är repriser och glimtar från tidigare föreställningar. Revygänget med Annika Andersson i spetsen på Vallarna kan sin sak. Hemma i Göteborg testar familjen dart i nyöppnade Oche, något som definitivt gav mersmak både gällande spel, upplägg och mat. Vi har en tur till Malmö för att hälsa på gudsonen och hans familj med förtjusande lilla Sonja, nu över året. Hennes mormor, mina vän Anna, är bonus vid det några timmar hastiga besöket som ger picknick på St Pauli kyrkogårdar innan vi tar bron mot Bagsværd och en sedan länge emotsedd Danmarksvistelse på en dryg vecka. Vi har bröllop, student och en 18-årings födelsedag att se fram emot. Det börjar mulet men slutar i stekande sol. Nya fynd på loppisar där bootsen, RM Williams, knappt begagnade för 200 dkr var vinstlotten. Det blev mycket bad i Øresund, men också på sjællandska nordkusten. Läs om resan här, som inkluderar rød grad med fløde en promenad som blev lång och vilsen. Väl hemma blev det en överraskningsboende på Skäraton med mycket av det goda och en väldig het natt, som går att läsa om här. Jag hann också se Tofta teaters uppsättning av Ingemar Bergmans klassiker ”Scener ur ett äktenskap” i en smärtsam, i positiv bemärkelse, föreställning. Barnbarnet sover över för första gången, som en förberedelse för höstens farfarstorsdagar. Vi hinner också fira jul i juli, en tradition sedan 2008 i familjen, med dansk julmat och presentlek. En händelse ingen vill missa. Vi lyckades också komma i närkontakt med våra isländska vänner, som var på besök hos landsmän boende i Frösakull utan för Halmstad; det blev bad förstås. Gör äppelmust på de första transparant blanche som kommit. Hallonbuskarna bjuder på ljuvliga bär till frukost yoghurten.

Augusti:

Ljuvligt. Hovåsbadet lockar med klippor, kvällssol och salta bad. Foto: ZEBA PEDERSEN LÖWEN-ÅBERG

Zeba för en tur med sin dotter till Köpenhamn och kommer hem med loppisfynd för herrar till sig. Något jag snopet kan konstatera. Som om jag inte har kläder nog. Men den vackra Sandkavajen i sammet blir så småningom ändå min. OS börjar i ett av covid väldigt restriktivt Tokyo. Vissa svenska framgångar. Framför allt i fotboll där damerna bitvis spelar glimrande. Vi får besök av Zebas storasyster Tine med man Lars på deras hemväg från hytteäventyr i Norge. Zeba passar också på att hälsa på sin bror i Nice. Tiden är inne för äppelmos. Totalt gör jag 27 försvinnande goda liter. Vi växlar mellan morgondopp och kvällsbad. Fortsatt stimulerat umgänge med barnet, som växer så det knakar. Efter en kort paus i juli har hockeyn dragit igång med fyra pass i veckan. En av mina sista semestrar led mot sitt slut. Jag hade i år svarat på mejl från vissa hågade om att jag var ledig med en undran om vi kunde höras i augusti, då allt rullade igång. Det, i sin tur, gav en intervju med Rasmus Blomberg, en begåvad, okänd artist som överraskade mig ett album som jag räknar som ett av årets bästa. Lyckas få en plats till utsålda Eggstonespelningen – tillsammans med amerikanska Mommyheads – på Majas vid havet utanför Varberg genom att hjälpa banden att sälja t-shirtar. För mig var det en ljuv återförening med ett band som jag skattade högt på 90-talet, då jag också var med under en turné i Japan 1997.

2021 års bästa album.

September:

Redo för inslag. En bild tagen bara någon timme innan inslaget som gjordes med mig i ”Antikrundan”.
Foto: ZEBA PEDERSEN LÖWEN-ÅBERG

Det var på gång redan 2020, men blev avlyst. I år trodde jag mig vara bortglömd. Men det blev verkligen av. ”Antikrundan” med vintageexperten Malin Sveholm var nyfiken på min klädsamling. 1 september gästade programmet Tjolöholms slott och jag var ditbjuden. Kön ringlade lång i det gassande sensommarvädret. Jag hade med Zeba, som tur var, för jag hade en klädhäst preppad med kläder som jag skaffat genom år. Tidigare på dagen hade jag varit hos Sharper of Sweden Barbershop för att trimma skägget, min skräddare Samuel i Mölndal hade ordnat stassen på nolltid (en tredelad Paul Smith-kostym som hade blivit för trång) och jag var stassad för äventyret. Om det godkänt kommer inslaget att sändas någon bit in på det nya året. Det var omtumlande, men slogs ändå med hästlängder i känslomässig upplevelse av min första farfarstorsdag; under hösten hade jag fått i uppdrag att hjälpa barnbarnets föräldrar med torsdagar så att, framför allt min son, de skulle kunna jobba. Det blir ljuvliga dagar med bonus allt. Tittar på ”McCartney 1, 2, 3”, intervjuserien med den forne beatlen och producenten Rick Rubin. Änggårdens kommunalförening anordnar en loppis, men på så vis att hushållen själva får hålla i sitt. Vi dukar upp diverse produkter på garagenedfarten och bättrar på familjekassan samt glesar en del i garderoben. Begraver två kära vänner och inser att vi sladdat in på livets slutfas där en del av oss har många år kvar, andra inga alls. I början av september har vi skiftat bil, från törstiga Tiggan till elhybriden Hilda, VW mot Toyota. Vår första långfärd går till Köpenhamn där konfirmation väntar och banne mig om vi inte lyckas besöka Holte en solig söndagmorgon. Samma förmiddag kör till Amager och det hippa Reffen och ett bad i en Refshalebassin. Henke Lundqvist aviserar att han slutat på grund av sina hjärtproblem; jag fortsätter för mitt hjärta och min hjärna inte begriper bättre. Zeba och jag firar vår nioåriga bröllopsdag på Radisson, för detta Sheraton, med Hagabandet inkluderat och mat på Noot. Morgonen därpå är inget för latmaskar, åtminstone inte för mig som tidigt tar vagnen för att hämta sonsonen och en promenad i ett regnigt Göteborg. Får besked om att mitt seniorkort på Västtrafik är på väg i posten. Vi fortsätter badandet. Månaden slutar med en jävla smäll. En explosion väcker min gode vän Lasse och mängder med hushåll på Övre Husargatan. Rökutveckling och brand för att man inte kan ta sig ut. Men förvånansvärt få skadar sig, en person avlider plus gärningsmannen som efterlyst senare påträffas död i Göta älv. Många av de boende kommer inte tillbaka till sina lägenheter; för Lasses del dröjer det till i höst.

Oktober:

Underbara du. Foto: FARFAR

Barnbarnet fyller ett år och har redan börjat gå samt försöker formulera sig. Vad han vill råder det däremot aldrig någon tvekan om. Det gäller att vara lyhörd för hans behov, som att läsa, äta och sova. Vi trivs bra ihop och Zeba jobbar med glädje hemma väldigt många torsdagar. Zeba och jag går på premiärer: ”Mamma Mia – the party!” och Håkan Hellströmmusikalen ”Kärlek skonar ingen”. Stor scenkonst, framför allt uppsättningen på Göteborgsoperan. Hinner också se Pepperlands fina Beatleshyllning ”Yeah! Yeah! Yeah” på Stadsteatern. Vi hittar rådjur i trädgården som kalasar på fallfrukt. Men det finns inte mycket kvar. Det mesta av Ingrid Marie har gått åt till mustning. Vi äter hummer, färskfångad och köpt från båt av en Brännöfiskare. Vi åker till Oslo med buss, som ett led i firandet av min 65-årsdag. Bor på flott hotell, hälsar på yngsta systerdottern och hennes hustru i det nyköpta huset utanför storstaden. Så länge sedan vi sågs. Så trevligt att göra det. Dagen efter åker vi till Trondheim för några dagar på anrika och enastående Britannia hotel, ett boende jag lätt kunnat sträcka ut mot en vecka, minst! Det var en resa med all inclusive, som det lätt blir med Zeba.

Klart med tweed. Försöker hålla stilen när man får på Britannia hotel i Trondheim. Foto: ZEBA PEDERSEN LÖWEN-ÅBERG

Vi gör det mesta, men misslyckas med bad i Trondheimsfjorden. Det fick bli isbad i hotellets spaavdelning istället. Som final på badsäsongen lyckades jag emellertid komma i vid badstegen vid Hovåsbadet den siste oktober. I slutet av månaden får jag också äran att gästa Troublemakers, som firar 40 år som band, för att sjunga Likets Levers ”Levande begravd” hellre än bra.

November:

Inför take off. Foto: KAI MARTIN

Pensionär, javisst. Men bara på så vis att jag tar ut folkpensionen. Jag fortsätter mitt halvtidsvärv på GöteborgDirekt, men har också uppdraget för boken om Cesons och frilansjobb för Mitti Stockholm, där jag skriver en nöjesartikel i veckan. Det har plötsligt blivit mycket. Men farfarstorsdagarna är heliga. Ja, långt mycket mer än hockeyn, som jag för mitt liv inte vill missa. Men en knäskada i mitten av november (ja, efter att ha spelat åtta gånger på nio dagar) ger ett speluppehåll till veckan innan jul. Jag frekventerar secondhandbutiker och köper en del. Garderoben knorrar, men sväljer en del. Jag säljer också lite, utan att lyckas med balansräkningen. Överraskas av sönerna på fars dag där även sonsonen är med. Är stolt och lycklig över initiativet. Zeba går, efter en intensiv höst, in i väggen och blir sjukskriven. Vi går på Bob Hund-musikalen som roar, trots sin svärtade ton. Jag åker med jobbet på konferens till Stockholm, eller snarar allt annat en charmiga Kista. Ändå trevligt att träffa Stockholmskollegor. Kommer iväg på ”Saturday night fever” på Chinateatern, men av planerade ”Rain man” blir det intet på grund av sjukdom i ensemblen. Stannade på hotellrummet med take away och öl. Längtade hem till Zeba. Hinner med en julshow som inte är mycket att skriva hem om, men gjorde det ändå. Träffar goda vänner, umgås och passar också på att göra en intervju innan jag tar det långsamma tåget hem. Snön faller och uppenbarligen snörröjningen med den. Men det är vackert ett tag innan slasken slår till efter någon vecka.

December:

Gott nytt år! Foto: KAI MARTIN

Försöker köra rehab för att få igång styrkan i mitt knä. Cyklar på motionscykeln och lyfter benen växelvis när jag sitter framför teven. Köper senare viktmanschetter för att ge lite mer motstånd. Hittar en alldeles ny Weekdayjacka typ vadderad anorak för bara 200 kronor på KFUM-butiken på Nordenskiöldsgatan plus lite annat. Jobbar på i högt tempo för att säkerställa julledigheten över mellandagarna. Zeba är fortsatt sjukskriven. Torsdagarna är glädjeämnen med sonsonen, men vi missar några på grund av snor och förkylning. Ser en lysande julkonsert med Pernilla Andersson, men mäktar inte med att skriva den hyllande recension jag hade tänkt. Det blir så ibland. Köper julskinka och fläskstek i Saluhallen och försöker planerar för en lite snålare jul rent matmässigt. Zeba och jag kommer vara ensamma på julafton, men får till oss några av barnen för den traditionella julgröten. Senare på eftermiddagen åker vi till den unga familjen och firar med dem, inte som det var tänkt men så fint att vara med dem och få höra sonsonen säga wawa dai (farfar Kai) och le lyckligt. Lyckas tillsammans med Zeba se Världskulturmuseets utställning ”Kimono – från Kyouto till catwalk” som fascinerar, vilken klädkonst! Kommer iväg på några fina föreställningar, som suveräna ”Idlaflickorna” på Stadsteatern och Per Anderssons ”Räkhäst” på Lorensbergsteatern. Betar av Peter Jacksons fantastiska dokumentär ”Get back” om Beatles och får som extra bonus ”One, two, three, four” av Craig Brown och Paul McCartneys ”Texterna: ett självporträtt – mitt liv i 154 sånger”. Kommer också iväg, traditionsenligt, på Bröderna Brothers ”Carpe mañana” på Musikens hus. Inga mellandagar värda namnet utan dessa underhållande bröder. Så tickar då året mot sitt slut. Vi gjorde final i stilig stass. Jag i min Bossmoking från 2009, praktiskt tagen oanvänd då den inhandlades på en loppis för 200 dkr tillsammans med de svarta Sandskorna, obetydligt brukade, för 50 dkr. En Eton smokingskjorta, även den secondhand, plus en grå Oscar Jacobsonväst köpt på Hede outlet samt en fluga ärvd från pappa blev min nyårskostym till hummer och champagne, godis, ost och vin plus Zebas suveränt bakade kransekager.

Då detta skrivs för att avslutas har ett nytt börjat, ett oskrivet blad, eller kanske en oskriven bok, som ska fyllas. Gott nytt år!

Svindlande scenkonst på Stadsteatern

Teater:

IDLAFLICKORNA

Drabbande. Kristina Lugns ”Idlaflickorna” har i Mellika Melouani Melanis regi blir en av Stadsteaterns starkast lysande pjäser i modern tid. Foto: OLA KJELBYE

När Kristina Lugns ”Idlaflickorna” hade premiär för knappt 30 år sedan var det i ett kammarspel för två. Nu, 2021, har denna hennes pjäs växt betydligt. I Mellika Melouanis Melanis regi har nya visioner klätts i storvulen dräkt med en imponerande skara kvinnor – och en man – på scen. Det handlar om närmar 60 personer på scen i denna djupt imponerande uppsättning, som pendlar mellan stort allvar, underfundig lugnsk humor, spetsfyndigheter, drabbande självklarheter och ren och skär ångest.

Underhållande? Ja, från den inledande scenen, semesterparadiset vid Gardasjön, pool- och relaxavdelningen till finalens mörka klang.

Mellika Melouanis Melani har inte sparat på krutet. Hon har kryddat Kristina Lugns repliker med strofer från andra dikter av Lugn. Har haft en dialog in i det sista med den folkkära författaren/poeten fram till hon gick bort i maj förra året. Hennes kraft, humor och svärtade satir löper med kraft genom Stadsteaterns ”Idlaflickorna”. Med Bengt Gomérs fullödiga scenbygge, de massiva körerna från sångensemblerna Mara och Ymna som sjunger Andreas Tarrodis nykomponerade musik, och orkestern – trion med kapellmästare Tove Darelid, Malin Almgren och Rebecka Tholerus – är det helt enkelt en uppsättning som skapar uppmärksamhet, kräver uppmärksamhet och som ger tillbaka så mycket.

Anna Bjelkerud, Victoria Olmarker och Caroline Söderström är tre kvinnor i skilda åldrar men alla gifta med Herrman (herr Man, om man så vill). Devota kvinnor som spillror på spa, slutkörda, oälskade, suktande, positionerande, drivna, starka och svaga i samma andetag. Kanske är de en och samma människa i olika skeende i livet. Kanske är de bara av slumpen i relation med en Herman var för sig. De söker sig till varandra under en laddad semester där olika skeenden av vardagsliv/-slit blottas i all osjälvständig glans.

”Idlaflickorna” är en pjäs med tyngd och drabbande humor så svart att den är svår att tvätta bort. Scenen med den berusande väninnotrion är gjord med smärtande igenkänningsfaktor och gestaltad med precision av Anna Bjelkerud, Carolina Söderström, Victoria Olmarker (som för övrigt är lysande föreställningen igenom). Bara någon scen innan har de sexigt utmanande – och överdrivet – frontat en masscen med hela ensemblen i koreografi till Britney Spears ”… baby one more time”.

Kontrasterna saknas inte, med andra ord. Egentligen är det inte mycket alls som saknas i denna svindlande och drabbande uppsättning som har extra allt. Det här är en av de mest omtumlande uppsättningar som jag har sett på Göteborgs stadsteater på många, många år.

Idlaflickorna, Göteborgs stadsteater, premiär 10 december 2021

Av: Kristina Lugn.

Regi/bearbetning: Mellika Melouani Melani.

Scenografi/ljus: Bengt Gomér.

Koreograf: Ambra Succi.

Kostym: Mellik Melouani Melani.

Mask: Maria Agaton och Alexandra Wernersson (praktikant).

Ljud: Daniel Johansson och Kent Olofsson.

Videodesign: Per Rydnert.

Kompositör, kör: Andreas Tarrodi.

Kompositör och musikalisk ledning: Kent Olofsson.

Kompositör till ”Nu mår jag mycket bättre”: Benny Andersson.

Samtliga texter: Kristina Lugn.

I rollerna: Anna Bjelkerud, Carolina Söderström, Victoria Olmarker, Elina Høyer och Christian Brandin.

Statister: Ulla Holm, Birgitta Karlsson, Marianne Larsson, Pernilla Mårtensson, Gunvor Ragnar, Margaretha Sidorson och Nahideh Zandjanchi.

Musiker: Tover Darelin (kapellmästare, klaviatur, trumpet), Malin Almgren (trummor, sampling pad), och Rebecka Tholerus (elbas, kontrabas).

Vokalensembler: Mara och Ymna under ledning av Johanna Thür.

Caroline Söderström, Anna Bjelkerud, Victoria Olmarker.

Halvbra fars med intressant botten

Teater

VI HADE I ALLA FALL TUR MED RAMAVTALET

Pendlande. ”Vi hade i alla fall tur med ramavtalet” – här med Fredrik Evers och Victoria Dyrstad – pendlar mellan humor och allvar. Foto: OLA KJELBYE

Med ”Tidningshuset som Gud glömde” (2017) skapades en svidande satir om GP och tidningens förehavanden, som slog så väl in i samtiden att familjen Hjörne tog illa vid sig. Något liknande hade väl inte hänt sen Nationalteatern och Stena-familjen på 70-talet. Det var en välspelad föreställning med en engagerad ensemble som till dramatiker Gertrud Larssons manus kramade ut varenda svettdroppe, allvar och humor ur pjäsen.

Med hennes ”Vi hade i alla fall tur med ramavtalet” är målbilden kanske mer diffus, nämligen Göteborgs kommun, NPM (new public management) och floskler som effektiviseringskrav, förändringsfaktorer, verksamhetsutveckling och rationaliseringar. Olika uttryck för en och samma sak, det vill säga att spara pengar i organisationen, men inte spara på personalens krafter och energi.

Nå… Vi hamnar i ett kargt scenbygge föreställande ett av Göteborg kommuns många kontor. Upptäckten av att vattenautomaten är borta blir så att säga den springande punkten och starkskottet till pjäsen. Byråkraten Roland (Fredrik Evers) håller i ramavtalen, dealar mellan ett göteborgskt företag, som är bättre, och ett kinesiskt, som är billigare och sämre, utan att ha kommit till skott förrän det avgående avtalet löpt ut. Fördomarna slår alltså igång inledningsvis och stärks med HR-konsulten Julias (Hannah Alem Davidson) ankomst. Hon som spelar ut den äldre kollegan Roland med ung, kvinnlig list och uppenbart är en trojansk häst i kommunens verksamhet. Här ska kineserna in. In kilas lite familjesammankomster, Rolands fru Gunillas (Carina M Johansson) strävan som förskolerektor och Rolands relation till sin på äldreboende boende mamma. Allt imploderar slutligen, oavsett plats, där även Västlänken får sig en släng av sleven, i en tveksam final.

Återigen slår Gertrud Larsson huvudet på spiken i en bitvis välskriven satir, som på Göteborgs stadsteater mer får drag av fars. Men… fars spelas bäst på privatteatrar. Gärna av rollinnehavare som har funny bones, det vill säga en irriterande och sällsynt förmåga att locka fram skratt, ha känsla för tajming och hur man levererar en replik.

Jag kan inte låta blir att tänka på om en Per Andersson hade gjort Roland, Annika Andersson Gunilla, Susanne Reuter Birgitta med flera… ja, då kanske ”Vi hade tur med ramavtalet” också haft tur med premiären.

Missförstå mig rätt. Skådespelarna i ”Vi hade i alla fall tur med ramavtalet” kan sin skådespelarkonst. Men komiker är de inte av naturen. Ej heller har de slipats till det. Därför får pjäsen störst spänst i det allvar, som den emellanåt bottnar i, mer än i de komiska scenerna.

Jo, Fredrik Evers parkbänksscen är potentiell Papphammarklass, tragisk och roande i samma andetag. Sylvia Rauan plockar komiska poänger med sin stramt, överspelat sexiga roll som chefen Lisbeth och Carina M Johansson vågar kliva över scenkanten även i denna hennes kanske inte starkaste roll.

Men spontant är det, för min del, inte roligt med manlig striptease. Även om den kvinnliga delen av publiken tjuter förtjust (men tänk det omvända; män som ylar över en kvinna som klär av sig). I den unkna lunken går föreställningen med planterad pornografi i datorn, sex-sms och dickpics. Nej, publiken skonas från det mer än i replikerna, så det får man vara tacksam för.

Vi hade i alla fall tur med ramavtalet (premiär 3 december 2021):

Regi: Jenny Nörbeck.

Av: Gertrud Larsson.

Scenografi/kostym: Martin Eriksson.

Mask: Ingela Collin.

Ljus/video: Ludde Falk.

Ljud: Karin Bloch-Jörgensen.

I rollerna: Fredrik Evers, Carina M Johansson, Marie Delleskog, Sylvia Rauan, Hannah Alem Davidson, Victoria Dyrstad samt statisterna Gun-Marie Josephson, Anne Stillbäck och Magnus Lindberg.

Underhållande och lärande om en sjöluffares äventyr

Musikteater

AINA – EN SJÖLUFFARES ÄVENTYR

Spännande. ”Aina – en sjöluffares äventyr” kittlar fantasin med sin verklighetsbaserade föreställning. Foto: OLA KJELBYE

Konstepidemin, Grön rummet

Premiär: 20 november, spelas 21 och 25 november.

Manus/regi: Gunilla Johansson Gyllenspetz.

Musik, text och på scen: Lotta Sjölin Cederblom och Henrik Cederblom.

Sångtexter: Lotta Sjölin Cederblom, Henrik Cederblom och Gunilla Johansson Gyllenspetz.

Scenografi/kostym: Jens Langert.

Ljus: Thomas Heyman.

Om Aina Cederbloms spännande liv visste få i allmänheten om förrän hennes medverkan i Lasse Holmquists populära intervjuserie ”Här är ditt liv” 1980. Hon var då 84 år och hennes gärningar och äventyr, som hennes släktingar skakade på huvudet åt, hamnade nu i rampljuset när Statens Television sände programmet. Men en som både träffade och fascinerades av henne var Henrik Cederblom, Aina var hans gammelfaster och kunde berätta sina historier. För det fanns mycket att berätta, om båtfärder i en roddbåt från Sverige till Färöarna, vidare till Grönland. Fortsatta båtturer på egen hand i Svarta havet, Medelhavet eller längs Indiens ostkust. Aina Cederblom var en sjöluffare som utmanade äventyren med sin båt Rospiggen, men som också såg till sina medmänniskor. I Brasilien startade hon Cederblom Escola Artesanal Sueca Brasil i Olinda. Drygt 30 år tidigare arbetade hon som textillärare i Västbengalen.

Jag misstänker att Henrik Cederblom har värkt på dessa hennes berättelser och äventyr under lång tid. Nu är de, tillsammans med hustrun Lotta Sjölin Cederblom och Gunilla Johansson Gyllenspetz, samlade i en föreställning tänkt för lågstadieelever, men nog så kittlande också för alla från sex år och uppåt.

Det är en avskalad föreställning med mycket musikdramatik. Vi får snart åka med på Aina Cederbloms äventyr från flicka till kvinna. Möta strapatser och ständiga tvivel.

Jens Langerts effektiva scenografi skapar ett djup till iscensättningen av Aina Cederbloms livsresa på hav, men även land. ”Aina – en sjöluffares äventyr” är spännande, men aldrig hemsk; snarare väcker den en fascination över den kvinna som valde sin egen väg, våghalsigt, trotsigt och utan kompass; hon visste ju ändå vart hon var på väg.

Drabbande ”Tystnaden”

Teater:

TYSTNADEN

Multiteater. Göteborgs stadsteaters samarbete med irländska Dead Center har gett en drabbande version av Ingmar Bergmans ”Tystnaden”.
Foto: OLA KJELBYE

Ingmar Bergmans filmer – eller tv-serier – på scen är ingalunda något nytt. Inte ens på Göteborgs stadsteater. 2016 sattes ”Höstsonaten” upp i en stark iscensättning. Två år senare var det dags för regissören (och Ingmars dotter) Eva Bergmans fantasi- och kärleksfulla ”Fanny och Alexander”. I somras satte Teater Tofta upp ”Scener ur äktenskap” i en smärtsamt bra nytolkning. Ja, Ingmar Bergman berör långt efter sin död, se bara Teater Trixters ”Ingeborgs manifest” 2020, där manusförfattarna Petra Revenue och Gilda Stillbäck vände på könsrollerna och lät Ingmar bli Ingeborg med sin demoner. Både intressant och kraftfullt.

Så nu Stadsteatern samarbete med Irlandsbaserade Dead Center där ”Tystnaden”, Bergmans film från 1963, för första gången sätts upp på scen.

Filmen blir också startpunkten för denna uppsättning. Inledningen projiceras på den flortunna ridån; Gunnel Lindbom som Anna, hennes nyfikne son Johan (Jörgen Lindström) och Ester (Ingrid Thulin), Annas sjuka syster, på väg hem till Sverige. På grund av Esters sjukdom tvingas de till ett stopp i den fiktiva staden Timoka och plötsligt glider filmens fiktiva verklighet över i scenens. Anna är nu Sandra Redalff, Ester Mia Höglund-Melin och Johan kameraögat hos den ständigt närvarande fotografen Farrokh Tavakoli. Ett hotell, varietéartisterna är sexarbetare, språkförbistringarna är stora, men rum får trion med ett inbördeskrig hotande utanför. Innanför hotellets väggar i allmänhet, men i synnerhet i de svenska gästernas rum, vilar en förtryckt stämning. Den ständigt utmanande Anna mot den försmådda Ester, översättaren med intellektuell kraft. De vilar aldrig i det outtalade, det incestuösa, skammen. Allt rivs och rörs som ett ivrigt pillande på en sårskorpa.

Johan, det vill säga kameran där hans blick projiceras samtidigt med händelserna på scen, är den stumme voyeuren, som glider ut och in ur rummen, ser sin nakna mamma i badkaret, som de delar, möter moster Esters blick och samtal, vandrar ut i hotellets korridorer, möter receptionistens (Christer Fjellström) spefullhet, sexarbetarna/dansarnas (Anna Jukić, Marta Andersson Larsson och Berna Inceoglu) flörter. Scenograf Jeremy Herberts utnyttjande av vridscenen är fantasifullt, elegant och glider in och ut ur de svartvita projiceringarna. Scenen räcker inte alltid till, ett av Göteborgs hotells korridorer får tjäna som kulisser vid Johans vandringar, men också Stadsteaterns irrvarv av korridorer, loger och rum.

Jag är i regel skeptisk till kameror på en teaterscen, som om scenens, skådespelarnas och textens kraft inte räcker till. Som om man måste spänna bågen till bristningsgränsen för uttrycket. Men här kittlar projiceringarna sinnena till ett slags effektfull multiteater.

Jo, ”Tystnaden” kräver sin publik, för det är mycket att titta på och ta in, ett virrvarr av tekniker, allt på en gång, emellanåt. Ja, till och med luktsensationer där en doft av rökelse glider in i salongen. I detta samlar skådespelarna pjäsens repliker till sordinerat sprängstoff. I utmärkt skådespeleri blir Sandra Redallfs Anna utmanande, utlevande, desperat kåt och vemodig mot Mia Höglund-Melins dämpade Ester, som lider av avund, jalusi och en sjukdom som sakta kväver henne. De två som levt med, men också mot, varandra hela livet utan rannsakan, förståelse eller förlåtelse.

”Tystnaden” är drabbande, mörk, dov och otäck. Men, som tröst, med en skir final ut och nedför Avenyn en höstkväll i november.

Tystnaden, Göteborgs stadsteater, premiär 5 november 2021

Fritt efter Ingmar Bergman

Regi: Bush Moukarzel.

Videoregi: Grant Gee.

Bearbetning: Mark O’Halloran, Dead Center.

Översättning: Joel Nordström.

Scenografi: Jeremy Herbert.

Kostym: Maja Kall.

Mask: Patricia Svajger.

Ljus: Max Mitle.

Kompostitör och ljud: Kevin Gleeson.

I rollerna: Sandra Redlaff, Mia Höglund-Melin, Marta Andersson Larson, Christer Fjellström, Karin Lycke, Ramtin Parvaneh, Berna Inceoglu, Anna Jukić samt fotograf Farrokh Tavakoli.

Berörande Kafka

Teater

KAFKA OCH DOCKAN

Lekfull. ”Kafka och dockan” är en barnpjäs som berör och roar. Foto: PETER NYLUND

Göteborgs dramatiska teater

Enkelheten är oftast barnteaterns signum. Att med små medel öppna upp en fantasivärld och leka fram ett innehåll, som lockar både till skratt och allvar. Göteborgs dramatiska teaters ”Kafka och dockan”, med dessvärre allt för kort spelperiod, baserar sig på en historia om Franz Kafka berättad av Dora Diamant, hans partner. Om hur han, under en av sina promenader i Stegltiz Park i Berlin hittar en gråtande ficka som förlorat sin docka. Av detta har Hans Blomqvist och Robin Pohlstrand Björkman skapat en lustfylld pjäs fylld av empati och fantasi.

Erik Åkerlinds Kafka är möjligen en något yvigare och mer bullrig figur än vad jag skulle ha fantiserat fram av den lungsiktige författare, men hans karaktär är omfamnande och roande. Hanna Ullerstams Elsie, flickan som förlorar dockan, med barnslig iver. Hon gör också dockan som i Kafkas fantasivärld får göra en resa runt världen och förmedlar sig med brev till Elsie, förmedlade via Kafka. Brev som Kafka enligt Dora Diamant, skrivit med stort allvar. Allt för att förvandla Elsies förtvivlan till spänd förväntan och glädje.

Vi är i starten av lättnaderna av restriktionerna, så publiken är försiktig och inte så entusiastiskt spontan som barnteater så charmigt kan vara. Men skådespelarparet lockar och pockar, dyrkar försiktigt och ibland med lättsamma överdrifter upp sin publik. Får den till både andaktsfull tystnad och ivrigt deltagande.

Att låta en ung publik möta Kafka är både vågat och kanske lite dumdristigt. Men ”Kafka och dockan” berör, är charmig och har i Lasse Beischers regi hittat en ton som klingar varm.

Kafka och dockan

Manus: Hans Blomqvist och Robin Pohlstrand Björkman

Regi: Lasse Beischer

På scen: Erik Åkerlind och Hanna Ullerstam

Kostym: Fianna Robijn

Scenografi: Nicklas Jörgner

Ljus: Nicklas Jörgner

Ljud och komposition: Ludvig Sjöstrand

Klassiker i smärtsam nytolkning

Teater:

SCENER UR ETT ÄKTENSKAP

Scener ut ett trasigt äktenskap. Susanna Helldén och Göran Parkrud klar av och klär om Ingmar Bergmans klassiker. Foto: PER LARSSON

1973 skakade Ingmar Bergman om svenskarna med tv-serien ”Scener ur ett äktenskap”. Med Liv Ullmann och Erland Josephson som Marianne och Johan fick svenska folket kliva rätt in i sovrummet där det äkta parets äktenskap nagelfors i detalj. Serien lockade en miljonpublik… ja, 3,5 miljoner såg den och blev drabbade. Det påstås att skilsmässostatistiken ökade markant med köer till familjerådgivningbyråer direkt efter att den tv-sänts.

En annan tid, förstås. Men då Teater Tofta ställer denna klassiker på scen ekar det både dåtid, unket och ovädrat, men ändå fräscht, om paradoxen tillåts. Göran Parkrud som de senaste somrarna har ställt sin trilogi ”Törst”, ”Vilse” och ”Glömska” på Tofta Teaters bastanta tiljor, har tagit paus från både författande och regiskap den här gången. Inte konstigt. Att ställa tre starka familjedraman på varandra så tätt låter sig inte lätt göras och frågan är om det någonsin gjorts inom svensk scendramatik. Istället ställer han sig nu på scen mot sin käraste, Susanna Helldén, för att vrida och vända, slita och bända på Ingmar Bergmans Johan och Marianne.

Äktenskapet som ställs i glans i den inledande scenen, då en reporter ska spegla den, hamnar snart allt mer på sorgkant med tillvaron. Den självförhärligande Johan mot den devota Marianne, en obalans, en otillfredsställelse. Inom ramen av detta äktenskap börjar det knaka, de båda når inte varandra varken fysiskt eller i förmågan att kommunicera. Tio år äktenskap krackelerar och blir abrupt avslutat när han finner en annan och flyr för att lämna hustrun och sina båda döttrar.

Susanna Helldéns Marianne är inledningsvis besvärande blek och undfallande i bjärt konstrast till Göran Parkrud skroderande Johan. Ser man i början fortfarande en Liv Ullmann och en Ernst Josephson klär paret på Tofta snabbt av den kostymen för att klä om till sitt eget uttryck. De växlar skickligt mellan humor och bitterhet, kärlek och hat i detta utstuderade famntag där ingen av dem kan släppa taget.

”Scener ur ett äktenskap” visar inte bara en relation i regression utan också på karaktärer, trots allt, stadda i förändring. Johan blir allt mer ömklig och patetisk. Marianne mer och mer självständig och stark. Denna pardans gör Göran Parkrud och Susanna Helldén med skärpa och svärta utan att någonsin kunna vädra ut detta unkna äktenskap.

Scener ur ett äktenskap

Teater Tofta, premiär 10 juli 2021, spelas t o m 21 augusti.

Av: Ingmar Bergman

Bearbetning: Stefan Larsson

Regi: Marcus Larsson.

I rollerna: Susanna Helldén (Marianne), Göran Parkrud (Johan) samt Jonathan Böiers (Palm, reporter) .

Scenografi och ljus: Beate Persdotter Løken.

Dekorsnickare: Stefan Westerberg.

Kostym och mask: Agnes Parkrud.

Komposition och ljuddesign: Ludvig Sjöstrand.

Teknik: Jonathan Böiers.

Staden i mitt hjärta

Göteborg fyller 400 år idag. Förmodligen är det så. För vem har egentligen koll på att det verkligen var 4 juni 1621 då Gustaf II Adolf ställde sig på Otterhällan, eller var det Kungshöjd, för att tydligt peka och säga orden som ingen vet att han sa ”Här ska staden ligga!”. Spelar roll. Det är nu som vi firar, om än så i skuggan av den fortfarande grasserande pandemin. 4 juni 2021.

Jag har ju varit med en bråkdel av stadens levnad. Men jag är inte desto mindre Göteborgs historia. Som alla dess invånare.

Detta är min resa.

Jag har haft förmånen att växa upp under 50-talet och fram mot detta nya decennium, i detta nya sekel, i detta nya millennium. Jag har sett staden från ett barns ögon, följt den med ungdomens ivrigt nyfikna blick, som vuxen modest konstaterat förändringar till det sämre och till det bättre. Göteborg har ständigt varigt stadd i rörelse på sin lerbädd mellan de ståtliga bergsknallarna, men så är det också en stad som rockar bättre än de flesta i Sverige.

1621 är förfärligt länge sedan. Mycket lite av det som fanns av staden finns kvar. Bränderna har tagit sitt i lågorna rov. Tidens tand har tagit annat. Nya kvarter har skissats fram, gamla har försvunnit. Kära byggnader har raserats för att likt Strindbergs ”Esplandadsystemet” skapa ljus och bättre förutsättningar: ””Här rivs för att få luft och ljus;//är kanske inte det tillräckligt?”.

Jag hade förmånen att få växa upp i den så kallade trädgårdsstaden Änggården. Nära till butiker, nära till lekplatser, nära till kamrater och nära till den stora staden i centrum, men också nära till de nya områdena som Högsbo, som byggdes blott några kilometer från oss. Stadsplanerarna hade dragit upp riktlinjerna, utanför oss skulle den stora, tunga Dag Hammarskjöldsleden bli verklighet på 60-talet. Den praktiska, men allt mindre utnyttjade Säröbanan – från Linnéplatsen till Särö – skrotades några år in på 60-talet, men fortfarande när jag började skolan kunde en rälsbuss vissla förbi oss Änggårdsbarn som stod och väntade på Tvåan mot Annedal och Annedalsskolan.

På promenadavstånd bodde mormor och morfar, hans som stod (och står) för vårt välstånd. Han som inte bara var en skicklig hantverkare med sinne för detaljer och design i sitt yrke som guldsmed utan också var en driven affärsman. Jag bodde hos dem emellanåt. Morfar skickade upp mormor på vinden, så var vi ensamma i deras sovrum för att lyssna på nattsändningen av Cassius Clay vs Sonny Liston. Morfar gjorde riktiga landgångar som vi åt, vackert dekorerade hönökakor; kanske drack han en öl. Om jag drack något alls, minns jag inte. Men jag satt storögd och höre på radiomannens refererande av matchen innan mina ögon slöts utan att jag fått veta vem som vann.

Morfar levde inte länge till. Prostatacancern tog hans liv hösten 1965. Mormor blev ensam, men jag höll henne sällskap och tillsammans med min syster gick jag och mormor för att se ”Sound of music” på Victoria, den stora biografen mitt på Kungsgatan. Bara några kvarter längre bort, på Drottninggatan, låg Alida Söderdahl, leksaksaffären vars skyltfönster lockade med alla sina bilar: Corgie Toys, Dinky Toys och exklusiva och dyra, danska, Tecnics. Jag älskade bilar. Älskade att leka med dem, bygga vägar som markerades av Legobitar, använde Fallerhus (som ju var till tågbanan) för att skapa en förort. Utanför mitt rum, i vardagsrummet var röllakanmattan perfekt i sitt mönster för att vara en storstad med imaginära höghus, staden vi inte fick åka till för vardagsrummet var förbjuden lekplats.

I hörnet Drottninggatan/Korsgatan låg Friluftsmagasinet. Butiken som sålde hockeyprylar som kunde tillfredsställa mitt nyfunna hockeyintresse. Staden blev större för varje meter som jag gick. På rasterna från Annedalsskolan gick vi. Upp på Nilssons berg för att utforska rivningshusen. In i Haga för gränderna och gårdarna. Annedals landshövdingehus där det ena inte var det andra likt och där Ehlers bageri låg på Albogatan med det mest spännande av alla. Hur jag visste det…? Jo, klasskamraten Hans var en i bagarfamiljen och jag fick följa med hem, upp för trapporna och in i lägenheten med alla halvtrappor och spännande prång.

Med klasskamraterna upptäckte jag kärleken och hur svårt det var. Sanning och konsekvens med Maggan och Sandra i huset där den senare bodde. Lill Lindfors ”Du är den ende” var soundtrack. Hos Sandra var jag på min första hippa, dansade min första dans, med Sandras femåriga syster Anna. Ingen i klassen ville.

Av tjejerna i klassen fick jag höra att jag inte hade pussmun. En besvikelse, förstås. När min klasskamrat Mikael och jag var ute på stan blev vi stoppade vid minst två tillfällen. Han som hade tre äldre systrar hade blivit klädd och klippt som en liten beatle. Jag hade också fått anamma längre hår, men klädstilen var knappast lika tuff. Dessutom var jag blond. Han mörk.

”Åh, vad söta ni är”, sa flickorna och plockade upp sina alldeles nya Instamatickameor.

”Får vi ta en bild?”.

”Nej, förresten. Inte du. Bara han”.

Jag klev ur bilden. ”Bara han”.

När band skulle bildas i skolan visste jag att jag kunde sjunga, till skillnad mot de andra. Men… bara mörkhåriga fick vara med.

Vid skolavslutningarna sjöng jag, för att jag fick, trots att de andra killarna inte hade lov till det och putte på mig för det. De sjöng illa. Jag bra. Det uppskattade fröken.

Frölunda torg invigdes. Åhlens hade blå byxor med gula revärer. Så nära ett par Sgt Pepperbyxor man kunde komma. Mamma sa nej. Frölundaborg invigdes. Bara ett stenkast från där jag bodde och alldeles bredvid Slottsskogsrinken, som var den första rinken jag spelade ishockey på efter mina stappliga steg på Stora dammen i Slottsskogen och Näcken uppe i Änggårdsbergen.

Vintrarna var kalla. Snön och kylan bet. Öroninflammationerna smet i legio in i mina öron. Sahlgrenska öron, näs och hals. Mammas tålamod. Min smärta. Läkare som stack hål på trumhinnan. Ofta utan bedövning, ibland blev jag nedsövd och drömde om hur jag smet med hela läkarkåren efter mig, ned på Liseberg, in i tunnelbanetåget med hela gänget efter mig.

Så högstadiet, Nordhemsskolan, den väldiga borg högt uppe på berget, tronande med anor från 1914, kärv och sträng i sin storslagenhet. Jag var inget ljushuvud, men en drömmare som önskade att jag kunde vakna och kunna; det har inte förändrats. Men så kan jag min franska och tyska dåligt, trots alla år i skolan. Är heller inget vidare på engelska. Riktigt usel på matte. Jag har andra kvaliteter. Ett annat kunnande.

Tonår. Möten med elever från Askim och Hovås som tog bussen in till Nordhem. Kärlek. Taffliga kyssar. Så Agneta, hon som redan som 13-åring tagit abort, som ville bli ihop med mig. Hon som flyttat in från tuffa Bergsjön till Landala, rökte och såg till att vi blev ihop på en skoldans i den lokalen som sedan blev Sprängkullen. Men kyssar räckte inte, hon ville mer. Lockade med mig hem till någon av hennes kompisar på Guldheden. Jag kom dit i min stickade, tajta tröja med snörning och v-jeans. Bussen från Linnéplatsen. Tre tjejer, mötte, som plötsligt bara blev hon och jag. Hon visste hur man skulle göra; inte jag, som bara kunde kyssas trots bristen på pussmun. Så skulle jag hem, bröt upp från sängen och i öronvrån ser jag hur Agneta gör ett tecken om att det inte blev något. Det skulle dröja innan det blev det. Men då var det inte med henne.

Hvitfeldtska blev gymnasiet. 60-tal hade blivit 70-tal. Beatles hade gett upp. Ny musik rullade in. Den olyckliga kärleken drabbade mig. Mobbningen också. Den som höll i mot en annorlunda kille med känslor utanför och ett stort hjärta innanför och med famnen fylld av drömmar. Jag klarade mig, men fick gå om ett år. Började skriva poesi, drömde om att bli poet, men förstod – efter pappas förtvivlan över mitt livsval – att jag behövde en inkomst för att kunna vara poet. Så varför inte skribent på GP:s kulturavdelning, mina dikter var ju från start från ett underbarn. Det var i praktiken bara att skicka dem till Svenska akademien i Uppsala (!) för att framgångsstenen skulle sättas i rullning. Ogenerad delade jag med mig av min diktkonst, för min förträfflighet var ju så stor. Men efter första sommarlovet kom en klasskamrat med en diktsamling av sovjetiske diktaren Jevgenij Jevtusjenko, jag blev omtumlad, ödmjukt insåg jag mina tillkortakommande och började skriva orimmat, fritt och ständigt. Med klasskamrater startade jag band. Vi repade i skolan. Vi la ner. Startade nya konstellationer. Uppträdde med musik vi skapade själva under namnet Morsans Profeter.

Och hockeyn. Den som tog mig till rinkar inte bara runt om i Göteborg utan också utanför. Ja, så långt som till norra England och Skottland.

Studenten utan något mål. Efter sommarlovet som tog mig till USA blev det litteraturvetenskap. Nya vänner. Studier som den studietrötta inte riktigt klarade av, trots att jag egentligen älskade ämnet. Nytt band bildades i något slags proggfåra, en bit från den tidigare rockjazzen. Men så kom punken och jag sveptes med i energin, i uttrycket och hittade nya vänner, tog med några gamla och stod plötsligt med ett band – igen.

Från att storögt tittat på jobbade jag mig in i centrum. Errols på Magasinsgatan öppnade. Pulsen. Intensiteten. Infallen. Euforin. Självbekräftelsen. Jag var mitt i en ström, men skapade också mina egna virvlar. Det var berusning och självförhärligande. Men första stor kärlek. Jag lärde mig att älska. Jag lärde mig att bli sambo. Jag lärde mig att akta en morgontrötts känsliga mornar.

Jag lämnade mitt barndomshem för Majorna. En etta med kök och toa inne. Kallvatten. Inget badrum. Det var mitt. Möblerade med möbler jag ärvt av min älskade mormor som gått bort några år innan. Flytt till Nordhemsgatan, mitt emot skolan där jag gått. Fick ta över min systers lägenhet. Rotade mig. Skapade. Märkte förmodligen aldrig de telefonsamtal som kom från kvinnor som ville höra min röst; min flickvän tog dem och svarade att jag inte vara hemma och la på. Kai Martin & Stick! hade blivit så mycket mer än ett punkband i mängden. Vi gjorde skivor, turnerade, var med i radio och tv, blev intervjuade.

Kärleken tog slut. Jag flyttade. Men bara längre ned på Nordhemsgatan Insåg att jag trivdes med mitt jobb på GT. Vill inte bli en globetrotter, även om transsibiriska lockade. Skrev allt mer i min roll som journalist. Bandet stannade verksamheten 1985. Nytt band bildades. Nytt band bildades. Paria och Parad. Ungefär samtidigt.

Men inspirationskällan hade sinat. Kemin från kreatörerna i Kai Martin & Stick! kom inte med i det nya laboratoriet.

Så mötte jag hon som skulle bli mina barns mamma. Vi flyttade till Änggården, en bostadsrätt. Min lilla vandring från barndomshemmet slöt närmast en cirkel. En son föddes för att följas av ytterligare en. Karriär och familjeliv. Men allt mindre hockey och allt mindre musik, även om coverbandet Glenn-Yngves skördade sin framgångar med mig som sångare. I slutet av 90-talet köper vi hus. Bara några nummer ifrån där jag växte upp. Men efter 18 år bryter vi upp. Hon flyttar. Jag bor kvar. Så nej, jag har inte kommit så långt i livet. Efter ett år träffar jag min själsfrände, hon som är min sol, min måne, min glädje, min klokskap, min kärlek och min största kritiker. Efter kraschen med skilsmässan slickar jag såren och blir en hel man. Ja, kanske till och med en bättre människa.

Jag jobbar intensivt. Vårdar min kärlek, finns för mina barn och mina åldriga föräldrar. Det är en intensiv karusell där jobbets utmaningar och påfrestningar med mobbningsliknade omplaceringar till slut gör att jag går in i väggen. GT, min arbetsplats sedan 35, vill inte ha mig och spottar ut mig med ett generöst avgångsvederlag. Jag tror att jag ska få nytt jobb, så gott är väl ändå mitt renommé. Men fåfängan sträcker sig längre än verklighetens krassa grin. Det skulle dröja.

Jag som famnar Göteborg får genom min kärlek Köpenhamn att upptäcka, staden hon kommer ifrån. Jag tittar på bilder, besöker gator, kvarter och tjusas av historien. Men lämna Göteborg, aldrig. Det är den lilla storstaden, möjligheternas stad och intryckens stad. 400 år och jag, som snart är 65 år och bara har levt en bråkdel av Göteborgs existens, vill fortsätta verka här. Jag har, som sagt, inte kommit så långt i livet. Jag spelar min ishockey, gör emellanåt min musik, skriver, det som jag en gång sa att jag skulle min försörjning från. Jag lever ett gott liv. Har min kärlek, mina barn, mina barnbarn och jag lever i den stad jag kan, älskar och verkar i. Gott så, eller hur…?

Närkontakt av första graden

Teater:

DÖDSDANSEN

Närgånget. I ”Dödsdansen”, på hemlig scen, blir Strindbergs drama inte bara närgånget utan också placerat i nutid med Lena B Nilsson och Andrea Paddington Edwards i huvudrollerna . Foto: NADIM ELAZZEH

Idé och koncept: Anton Källrot, Ylva Olaison och Jonathan Silén (Ögat)

Regi: Anton Källrot

Bearbetning: Magnus Lindman

Medverkande: Andrea Paddington Edwards, Lena B Nilsson, Jonas Sjöqvist, Sara Wikström/Ylva Olaison

Det är ju dramatikens elegans och märkliga möjligheter att röra sig i tid och rymd som gör den levande. Så kan August Strindbergs 121 år gamla pjäs få en aktualitet i denna nådens pandemiår. För när Folkteatern vill väcka liv i den förtynade tillvaron där kulturlivet dansar limbo är det med en uppdaterad version. Magnus Lindmans text har landat 2020/2021. Det vässade, förgrämda relationsdramat mellan artillerikaptenen Edgar och den före detta skådespelerskan Alice är nu mellan Hedvig och Alice. En dränerad relation som satts på sin yttersta spets i ett lockdown som blivit härdsmälta dem emellan. En karantän som blivit ett skruvstäd. Hedvid som gärna dansar till Robert Wells utmanas av Alices faiblesse för Rammstein och aldrig mötas de två, trots 25 års äktenskap. Silverbröllop väntar. Att fira, när obetalda räkningar samlas på hög, är en bedräglig chimär. Hela korthuset vibrerar och väntar på att rasa.

Scenen är hemlig, en spelplats vi inte ska avslöja, men interaktiv för oss sorgliga deltagare i detta närgångna drama. Torget, där vi samlas, blir snart en omedelbar spelplats där vi genom hörlurar och inspelningar guidas, väldigt suggestivt, in i dramat. Rösterna bakom oss… är de på riktigt eller tillhör de pjäsen? Den som så strategiskt går över torget, är det en roll spelad av Folkteaterns ensemble. Mannen på bänken…?

Vi går en och en, med klädsam social distans, in i huset och visas in i rum som alla är en del av iscensättningen, går en trappa upp, för att slutligen komma in i den sal där den egentliga föreställningen kan börja. Det är som att vara inbjuden till ett cocktailparty där vi snabbt blir panelhönor, ett med tapeterna. Vi hör, vi ser, men vågar ingenting säga.

Det är raffinerad scenkonst. Skoningslös, på sitt sätt. Där närvaron är omedelbar. Kraften total och ordets styrka total. Lena B Nilssons bittra Hedvig dominerar. Andrea Paddington Edwards Alice pendlar mellan uppgivenhet, en vuxen kvinnas tonårstrots och vilja att våga vara stolt självständighet.

Så kommer vännen Kurt (Jonas Sjöqvist), som en timid kil mellan de grälsjuka, på besök. Han som snart befinner sig förtvivlad i detta inferno av känslor och snart sätter eld på hans känslor. Som en skuggfigur dansar vår ciceron (för kvällen Ylva Olaison) in som en krockkudde, mildrande de stormiga känslorna. Hon är en av oss och ändå inte, den panelhönan som gör sig tydlig och visar oss vägen genom galenskapernas olika tempon.

Så dirigerar hon oss mot salens fönster. Vi står och blickar ut mot torget. Ett ensamt barn irrar över kullerstenarna. En kvinna rusar mot flickan. Mor och dotter förenas. Dramat vi är på plats för får en annan dimension. Strindbergs text i Magnus Lindmans uppdatering en annan stringens. Så står plötsligt vår cicerons där i samklang med berättarrösten i lurarna och vi är tillbaka i pjäsens famn. Vi voyeurer, som närmast ofrivilligt blivit betraktar av något vi inte kan vända blicken ifrån.

Personligen är jag väldigt förtjust i närheten som uppsättningar som ”Dödsdansen” ger (eller för all del ”En dåres försvarstal”, Järnstudions fina uppsättning, som går just nu), där man som publik så skoningslöst interagerar med uppsättning, med skådespelarnas närhet, där känslorna aldrig distanseras, utan med kraft landar rätt i ansiktet. Nej, nedsläckningen av kulturlivet under pandemin är inte av godo. Men kulturarbetarnas, oavsett om det är institutioner eller frilansare, vilja att skapa ur det omöjliga är stark och drabbande. ”Dödsdansen” är inget undantag. Det fiffiga med denna Folkteaterns pjäs är att den mycket lätt och elegant går att spela också på en större scen. Men ett så starkt möte, som detta, tror jag inte att det kan bli.

En självupptagen dåres fria fall

Teater:

EN DÅRES FÖRSVARSTAL

Manligt självupptagen. Eskil Lundgren spelar, med brinnande närvaro, författaren i ”En dåres försvarstal”. Foto: JÄRNSTUDION

Av: August Strindberg, texten bearbetad av Eskil Lundgren.

Regi: Björn Melander.

Med: Eskil Lundgren.

Det är klart att August Strindbergs ”En dåres försvarstal”, den självömkande romanen han skrev efter uppbrottet från Siri von Essen, tidigare satts upp på scen. Som monolog. Som nu. Men knappast med den intimitet som Järnstudion, den lilla göteborgska teatergruppen, nu gör med Eskil Lundgren i ensamt majestät, porträttlik i Tornrummet, teaterns lilla kryp in. Här blir allt hudlöst nära. Med den avskalade närheten behöver aldrig Eskil Lundgren överdriva, gapa eller gestikulera. Här blir det lilla stort nog och det är en fröjd att sitta som en av fem på behörigt avstånd i den lilla salongen.

Ja, ni kan historien. Strindberg är utom sig av svartsjuka. Detta på gränsen till vansinne äter sig in och upp honom fullkomligt. Allt som inleds med mötet med fru Siri von Essen, som sedan blir en passionerad historia och, efter hennes skilsmässa, ett glödgat äktenskap där ingenting är nog för den kitslige författaren.

Det är en patetisk man, som inte kan stötta sin hustru, som inte kan lita på henne – eller hennes kärlek till sin man – och vars tärande fullkomligt sliter allt gott itu. ”Le plaidoyer d’un fou”, ja, den skrevs på franska, kom ut 1895. Den blev översatt starkt förmildrad först efter Strindbergs död 1912, men har senare fått löpa fritt i sin kverulans.

Man tänker, att över hundra år skulle placerat mannen i gemen i ett både mer modernt och modest sammanhang. Men pjäsen speglar sig väl i sin samtid. Tyvärr…

För några veckor sedan fick ”Druk” (på svenska ”En runda till”), danske regissören Thomas Vinterberg, en Oscar för bästa internationella film. Det är en historia som fyra rätt så misslyckade, medelålders krisande, män som med hjälp av en liten gnutta alkohol förhöjer sin livslust och sitt espri. Men mycket vill ha mer. Snart blir de självömkande herrarna allt mer självupptagna i takt med berusningen. Vad sambor/hustrur/kollegor/elever tycker är på något sätt egalt. Mig först, oavsett om jag så pissar ned mig i den äktenskapliga sängen.

Under våren har norska tv-serien ”Exit” kramat skiten ur manlig misär där finanashajarna i Oslo simmar bland droger, alkohol, våld och horor, där de sistnämnda är varor inhandlade för excesser man helst vill glömma. Men då männens hustrur söker något utanför rollen som kuttersmycken, ja, då slår den sårade manliga fåfängan till med blint raseri, svartsjuka, elakheter och våld.

I verkligheten så bjuder män fortsatt upp till rätten att ha total kontroll över ”sina” kvinnor, som ska slås till fostran och tuktelse. Knappast ett knep som är gångbart, ens för männen själva.

”En dåres försvarstal” är mannen skildrad i sin egen bleka ynkedom, som villigt låter sig bli offer för sina känslor, de mörka, uppslukande, som drar ned honom i ett svart hål. Som gör honom till offret. Ljuset…? Nej, det flämtar knappt. Lika lite som självdistansen och -kritiken.

Eskil Lundgren är kusligt bra i rollen som författaren. Från den stund han kommer in i salongen, där gästerna bjuds på tilltugg och, om så önskas, vin eller mousserande. Han presenterar sig själv, börjar berätta om pjäsen, för att sömlöst glida in i den roll som han aldrig släpper.

Många är de mindre teatrar i Göteborg som undvikit dårens självömkan, utan istället valt att anta utmaningen i dessa coronatider. Folkteatern likaså (spelar bland annat just Strindberg och hans ”Dödsdansen” i vår). Att ”våga” möta en liten publik med små uppsättningar, som blir hudlöst nära och gripande, är förstås modellen. Ett sätt att närma sig publiken som gärna för mig kan få en fortsättning, även om det förstås inte är så ekonomiskt försvarbart.

Järnstudion kan nu stoltsera med utsålda föreställningar under våren. Jag hoppas att ”En dåres försvarstal” får fortsätta sin självömkan även i höst.