Uppfriskande perspektivskifte

Teater:

INGEBORGS MANIFEST

Teater Trixter, Göteborg

Skickligt. Gilda Stillbäck gör en fullödig gestaltning av sin Ingeborg. Foto: KAI MARTIN

Nypremiär

Med: Gilda Stillbäck

Av: Petra Revenue och Gilda Stillbäck

Musik: Björn Knutsson

Scen: Ger Olde Monnikhof

Ljus: Miranda B Wikström

Dramatikern och regissören Petra Revenues och dansaren, koreografen samt skådespelaren Gilda Stillbäcks möte under en stipendiesession i Ingmar Bergmans hus på Fårö blev snart fruktsamt. Ur detta har ”Ingeborgs manifest” sprungit, en kraftfull, vig och omtumlande monolog där Gilda Stillbäck använder både ordens kraft, ansiktets mimiska förmåga och kroppens kreativitet i sin gestaltning av regissören Ingeborg, geniet som låter konsten och vägen till verket gå före allt annat.

Ja, det är omvända perspektiv. Ingeborg är i ord och handling Ingmar Bergman. Det är närmast hela den dryga timmen en monolog byggd på citat av den kände svenske regissören. Han blir hon, hon som lätt blir förälskad, som skaffar barn med samma lätthet som han lämnat sina relation för en annan. Men kanske främst för skapandet, som alltså är höjt över allt annat.

Tilltalet är direkt. Gilda Stillbäck håller en föreläsning som introduktion till en pjäs/film som ska göras. Namndroppandet med Krook (Margaretha), von Sydow (Max) och Ahlstedt (Börje) ger autenticiteten extra kraft. Själv blir jag Josephson (Erland) där Ingeborg ser mig i ögonen flera gånger under föreställningen, bedyrar sin uppskattning, som hennes Stradivarius, miljoninstrumentet som bara en ytterst skicklig instrumentalist kan traktera. Men uppskattningen kan snabbt bli falsk, som när Josephson vill göra en omtagning av en scen som Ingeborg menar är perfekt.

Laddningen är rummet är total.

Gilda Stillbäck har från start publiken i sin hand, uppmärksamheten är given oavsett om det är i det direkta tilltalet, eller när hennes ”dämonerna” möter upp under de ständigt återkommande envigerna.

Ingeborg är hela spannet från tillitsfull och förskräcklig, ödmjukt kärleksfull och uppfodrande till fåfängt krävande och extremt självupptagen.

Så blir en diabolisk kreatör och geni bättre som kvinna än som man…? Nej, självklart inte. Men det är uppfriskande med perspektivskiftet där en kvinna använder sig av patriarkaliska grepp och ogenerat lämnar sina barnkullar hos de respektive män hon skaffat dem med; allt för konsten och kärleken till den.

Med ”Ingeborgs manifest” gör Petra Revenu storstilad sorti från sitt Teater Trixter, den teater hon själv var med om att starta för 30 år sedan. Pjäsen har däremot bara sett sin början, även om premiären i mitten av mars hamnade i skymundan på grund av pandemin. Trots svårigheterna för teater att nå ut just nu och med en ytterst begränsad publikkapacitet hoppas jag ”Ingeborgs manifest” får vingar. Gilda Stillbäck och Petra Revenues pjäs och uppsättning är värd det.

Tillsammans. Gilda Stillbäck och Petra Revenue har gjort något stor tillsammans. Foto: KAI MARTIN

Underhållande i snålblåst

Teater

PÅ VILLANDE HAV

Utmanar. Teater Hybrid skapar underhållande teater på Barken Vikings däck.
Foto: KAI MARTIN

Teater Hybrid, Barken Viking

Regiöga: Hanna Holmqvist.

I rollerna: Lava Lidén, Sophia Lücke, Brinde Karlsvärd och Bjarki Ardenheim.

Musik: Bjarki Ardenheim.

Manusbearbetning tillsammans med ensemblen: John Thomsen.

Den från Wendelsbergs folkhögskola avknoppade teatergruppen Teater Hybrid hann knappt starta förrän Strindbergs ”Fröken Julie” förtjänstfullt iscensattes förra sommaren. Ett hett drama i karg miljö i en av Gamlestans nedlagda kylrum.

Med denna uppsättning kom ensemblen att turnera runt om i Sverige samtidigt som man låg i startgroparna för nästa uppsättning.

Förhoppningarna med polske pjäsförfattaren Sławomir Mrożeks pjäs ”På villande hav” från tidigt 60-tal var stora. Platsen spännande; Barken Viking. En möjlighet att inför öppen himmel möta sin publik med en stramt brutalt komisk enaktare.

Men så kom den där pandemin som fångat kulturvärlden i ett skamgrepp. Men Teater Hybrid fann på råd, startade en blygsam smygpremiär i slutet av juni med en publik placerad enligt alla FHM:s restriktioner och råd för att lite slokörat pausa under sommaren och nu komma igen med ytterligare några föreställningar i augustis slut och septembers början.

Sławomir Mrożek utmanade stalinismen, ja, gjorde upp med den stränga sovjetiska regimen med sin absurda pjäs. Något som då inte sågs med blida ögon; kommunistisk politik är inget att skämta om.

De tre skeppsbrutna – Den lille, Den medelstore och Den tjocke – ansätts av hunger och inser att en av dem måste offras. Men vem…? Det blir ett maktspel långt mycket mer galet än det som iscensattes med ”Fröken Julie”.

Teater Hybrid definierar inte rollkaraktärerna som författaren gjort. Istället tänjer de på dem, gör dem till sina egna. Sophia Lücke är den som tar kommandot, driver på processen, allt i ett elegant försök att komma undan. Lava Lidén är den lismande, som snabbt bildar pakt, och därmed ställer Brinde Karlsvärds blida karaktär i ett omedelbart underläge.

Håller kursen. Brinde Karlsvärd styr pjäsen i hamn. Foto: KAI MARTIN

Trion utgör en fascinerande tajt och underhållande ensemble med stöd av Bjarke Ardenheim, som ackompanjerar, och inte mindre än vid två tillfälle gör ett inbrott i pjäsen som ett slags deus ex machina, men utan gudens förlösande kraft.

”På villande hav” är effektivt gjord med små medel under tuffa omständigheter. På Barken Vikings däck är man inte bara utsatt för vädrets makter utan också stadens larm och kiv. På kajen mitt emot spelar ett coverband Creedensfavoriter samtidigt som en ångare högt visslande lämnar kaj.

Det bekymrar inte Sophia Lücke, Lava Lidén, Brinde Karlsvärd eller Bjarke Ardenheim, som med friskt humör ror denna sin pjäs i hamn.

Ljust slut på mörk trilogi

Teater

GLÖMSKA

teater-tofta-pressbild-23

Sommardrama. Med ”Glömska” gör sätter dramatikern Göran Parkrud punkt för trilogin med skådespelarna Lisa Parkrud, Jill Ung och Susanna Helldén i rollerna. Foto: LINUS HELLSTRÖM

Teater Tofta, Tofta Herrgård

Regi och manus: Göran Parkrud.

Medverkande: Jill Ung, Susanna Helldén, Lisa Parkrud, Lars Magnus Larsson, Carl-Markus Wickström, Ylva Olaison, Charlie Parkrud/Jack Hedesström.

Scenografi och ljus: Beate Persdotter Løken.

Mask och kostym: Agnes Parkrud.

Ljuddesign: Patrik Vörén.

Teknik: Frida Bagri.

Med ”Glömska” rätar dramatikern och regissören Göran Parkrud ut frågetecken och sätter också punkt för sin dramatrilogi som inleddes med ”Törst” (2018) och ”Vilsen” (2019).

Det är fristående pjäser som satt sina avtryck, sinnrikt intrigerande i sin berättelse om, framför allt, systrarna (Susanna Helldén och Lisa Parkrud) som stöts och blöts i en ständigt imploderande relation med de flesta men mest med sin mor (Jill Ung). Så många frågor har väckts om varför såren aldrig får läka, om varför sårskorpan ständigt ska repas upp.

Det är ett många gånger fascinerande skådespel som ställs på scen med knappa resurser. Förra året gick jag förvisso vilse i de många intrigerna. I år leds jag rätt med ett stramare manus där Göran Parkruds knutit ihop säcken.

Det är intim teater med skådespelarna nära nog i knäet, men i år spelad med försiktighet gentemot publik och medaktörer. Så är Teater Tofta noga med att inte packa lokalen, utan istället låta alla sitta glest. Desto mer tätt och intensivt är det på den avskalade scenen i både replikskiften och agerande.

”Glömska” är den förrädiska titeln, då så mycket mer handlar om att gömma. Gömma undan sådant som gjort ont och låta det få rubriken glömma om det som man inte ska prata.

Men vid ett i hast anstiftat födelsedagskalas för att fira mamma Ullas 65-års dag staplas drama på drama i en snygg balansgång. För Göran Parkruds manus trillar aldrig över i för mycket, oavsett om det handlar om subtil, emellanåt förlösande, humor eller sotsvart allvar.

Var och en av de sju skådespelarna får också sin tydliga plats i pjäsen, ett sätt att förklara och komma till avslut med den här trilogin. Det är snyggt komponerat.

Nej, vi är inte bortskämda med sommarteater denna sommar 2020 och få är biljetterna till den som nu spelas på Tofta Herrgård. Men det är inte av desperation och törst efter kultur som ”Glömska” är värd ett besök. Istället är det för svenska dramatik med kvalitet spelad av engagerade skådespelare som noga mejslat ut sina karaktärer till levande individer. För den som önskar att kliva in i ytterligare en svensk, småborgerlig klaustrofobi av oventilerade känslor och aldrig utredda händelser. Med skillnaden att ”Glömska” vågar sluta med en öppning mot ljuset.

Fotnot: ”Glömska” spelas till och med 15 augusti.

Jag vill kramas

Det är en annorlunda tid. Mycket som förändras. Tillstånd som en gång har varit givna är det inte längre. Nej, det går ingen nöd på mig. Men samtidigt kan ju vardagen skifta från ett läge till ett annat utan att alarmklockorna ringer.

Självklart vet jag att många, på riktigt, är allvarligt drabbad av covid-19, det i all hast spridda coronaviruset. Tack och lov tillhör jag inte den gruppen. Än. Men det verkar också vara ett virus som det är svårt att ducka ifrån.

För vår del, min och Z:s, har coronahotet varit påtagligt sedan i mitten av januari. Z, som är reumatiker och med en medicin som gör att hennes immunförsvar är obefintligt, har haft radarn påkopplad tidigt. Vi planerade för en resa till Kenya över två veckor i februari. En möjlighet att träffa en god vän till Z, kunna bo hos hennes familj och samtidigt gör utflykter och kunna resa till kusten. Men magkänslan gav att vi valde bort det.

Z skulle i mitten av april åka på en rehabresa till spanska solkusten. Så jag bokade in att jag skulle vara med henne över en helg plus några dagar. Flyg och boende bokades. Men en vecka senare bestämmer sig Z för att inte åka på resan, som avbokas.

Vi har goda vänner i Vietnam, inflyttade från Oslo sedan i höstas, som vi skulle hälsa på. Nu vet vi inte när det blir av.

Synd om oss…? Inte ett dugg. Men dagboksanteckningar från hur livet förändras, som adderas med mitt jobb där förutsättningar blivit helt annorlunda; inga skivsläpp (eller åtminstone få), inga konserter, inga pjäser eller andra uppsättningar.

Vi lever i en märklig tid.

Långt bort och nära. Närheten till Z är långt borta nu. Foto: PRIVAT

Några som definitivt vet om det är vännerna S och W som bor i Perugia i Italien. Han jobbar som musiker. Hon som makeupartist. Båda står utan jobb och därmed saknar de inkomst. Utanför håller italienska myndigheter folket i herrans tukt och förmaning. Restriktioner följs av nya. Läget är tufft. Utan lön inga pengar att betala mat eller hyra. Marginalerna krymper. De vill hem till Sverige, men hur…?

De flesta av mina vänner följer nyhetsflödena och Anders Tegnells riktlinjer och rekommendationer. Några har över en dag blivit experter och vet hur slipstenarna ska dras. Stefan Löfven får snytingar för sina uttalanden, eller hyllas för dem. För ingen vet. Ingen har en aning om vad som är rätt eller fel, samtidigt som folkhälsomyndigheten kämpar för en strategi som ska lindra att covid-19 drabbar en masse.

Folk drabbas av vansinne och förnekelse på samma sätt som många skrider in i förnuft och omtanke. Det är en märklig tid.

Märklig för mig och Z, där jag lever utanför husets väggar, jobbar och verkar ungefär som vanligt med den påföljden att jag också exponerar mig för smittan. Detta trots att jag är en försiktigt general, håller avstånd och är noga med hygienen.

Men sedan snart tre veckor är det en tillvaro utan hustruns närhet. De två senaste veckorna sover vi i chambre séparée. Ingen närhet. Avstånd beaktas och respekteras. För smittas jag henne blir det en fråga om liv och död.

Det uppstår ett slags koreograferat rörelsemönster där vi undviker närhet, samtidigt som vi dras till varandra. Vi, som byggt vår relationen på beröring, får nu inte mötas hud mot hud, läppar mot läppar, huvud mot skuldra, hand mot bröst, andetag mot andetag.

Jag som finner ro i hennes snusningar hör dem inte längre när jag faller i sömn.

Inga kyssar, inga kramar, inget samliv. Jag längtar efter det. Närheten som berikar vår liv på det där extraordinära viset som gör vår relation unik.

Jo, hon finns där. Hennes ord hör jag. Hur hon bekräftar mig, med orden ger mig kärlek. Men det är närheten jag vill ha (också). Jag vill ha en kram. Nu!

Svart satirisk resa till framtiden

Teater

SOMMARNÖJE – en svart komedi

Bauer

Underhållande allvar. Nyskrivna ”Sommarnöjen”, med bland andra Josephine Bauer och Anna Persson, tål att tänkas på och skrattas till. Foto: ERIK STÅHLBERG

Det är nära nog exakt tre år sedan som nystartade Teater Bauer hade premiär på sin revy ”Vanligt folk” på Brewhouse i Göteborg. Håkan Johnsson, vass manusförfattare, stod för nära nog all text och musik i en revy som var både vass, tankeväckande och underhållande. Med denna åkte teatern senare på turné.

För det är som ambulerande teater Teater Bauer vill verka. Så när nu sällskapet landar i Kulturhuset Vingens fina salong ute i Torslanda är det efter att ha haft premiär på nya uppsättningen ”Sommarnöjen – en svart komedi” några veckor tidigare. Dagarna före Torslanda har man gästat såväl Ängelholm som Hässleholm.

Så  nu på hemmaplan och samtidigt gäster, alltså.

Pjäsen har, åter, Håkan Johnsson som manusförfattare och stilen känns igen. En både skruvad humor och svart satir i samma roande allvarsstund. Det är skickligt.

På scen möter vi paren Josephine Bauer–Patrik Duwfa och Anna Persson–Pelle Bolander. Tiden är satt drygt 45 år framåt i tiden. Systrarnas föräldrahem är nu den äldres (Bauer). Utanför rasar en evigt het sommar omöjlig att njuta av med temperaturer så höga att de är livsfarliga.

Vi ser på scen det vi alltså fruktar idag. Bara det en otäckt kittlande tanke. Inledningsvis är det midsommar, men snart har vi kastats fram till kanelbullens dag, 4 oktober, och den avfärd till hemmet för lillasyster (Persson) och hennes man (Bolander) har skjutits på en odefinierbar framtid.

Det handlar alltså om ett traditionellt kammardrama, där intriger rasar med samma intensiva hetta som den utanför husets skyddande väggar med svalkande vinkällare och ett luftkonditioneringssystem som håller värmen utanför.

Det är en smart text där den mörka tonen och dito stämningsläget hovrar över scenen. Men kanske blir replikerna lite väl mycket stapelvara i första akten där skådespelarna skjuter fram orden för att liksom hinna med.

Något som accentueras i andra akten där allt förvisso tar fart, men med Lars Magnus Larssons entré som främlingen skruvas historien åt rätt håll. Den utmanar, är plågsam och intrigskapande. Det finns utrymme för skratt, men så fort de kommit får man snabbt stoppa tillbaka dem för allvaret. Det är tvära kast. Men balanserat. För i andra akten har skådespelarna kommit i fatt. Med det femte hjulet under vagnen uppstår frågor, motfrågor och svar. Elegant öppnar pjäsen upp till en förklaring och en listig final.

Ett gästspel, alltså. Lite synd. För på en av Göteborgs mindre scener skulle ”Sommarnöjen – en mörk komedi” göra sig utmärkt för en lite längre sejour.

Sommarnöjen – en mörk komedi – Kulturhuset Vingen 6 mars 2020

Manus: Håkan Johnsson.

Regissör: Erik Ståhlberg.

I rollerna: Josephine Bauer, Anna Persson, Pelle Bolander och Patrik Dufwa, Lars Magnus Larsson

Berusande bra Bellman

Musikteater

BELLMAN 2.0

Bellman2

Lustfylld. Västmalands teaters ”Bellman 2.0” är berusande bra. Foto: MARKUS GÅRDER

Västmanlands teater/Västerås teater

När danske regissören och kreatören Nikolaj Cederholm och hans team gör teaterkonst är det med musik i centrum. ”Taube today”, för två år sedan, på samma teater i Västerås, blev en succé. Precis som de uppsättningar med Gasolines och Beatles (”Come together”) samt även några klassiska kompositörers musik i ett nytt friskt sammanhang.

Nu alltså den svenska nationalskalden Carl Michael Bellman.

Scenrummet skapar en omedelbar inramning; ett långbord på tvären i den stora salen som snart ska visa sig vara Svenska akademiens samlingslokal i något slags nutid. Som med bra scenupplevelse går historien tvärs genom tiden. Alltså kan 2020 Bellman fåfängt ansöka om medlemskap hos De aderton, nu en nykter om än skamfilad samling. Med en bunt med texter och partitur försöka han övertyga församlingen om sin förträfflighet. Det blir naturligtvis till musik och sedan utspelar sig ett färgstarkt myller av Bellmans musik till nya, djärva arrangemang av Kåre Bjerkø. De fem musikerna som står på scen är en del av skådespelet. Skådespelarna tar inte bara ton utan stämmer också upp med sina instrument: gitarr, klarinett, munspel, basfiol, trummor… ja, till och med beatbox när Josef Törner får feeling. Det blir en sällsam happening.

På scen, framför våra ögon, förvandlas inte bara tillställningen till en backanal när Bellman frestar det torstiga sällskapet. Nej, med snillrik kostym ändras frackar och klänningar till 1700-talskläder. Peruker tas på och Andreas Ekstedts trumset dekoreras i kulisserna med the Bellmanz.

Det blir ett liv och ett kiv med ett pärlband av Bellmans musik som ackompanjemang där var och en av skådespelarna får visa kvaliteter.

Det är lustfylld och berusande teaterkonst, måhända nära musikal, och med kostym och scenografi så skickligt hanterat att man sitter med förtjust uppspärrade ögon för nästa scen och överraskning. För överraskar gör ”Bellman 2.0”.

Bellman1

Stark. Niklas Hjulström får sjunga ut i ”Bellman 2.0”. Foto: MARKUS GÅRDER

Det är en fröjd att få höra Niklas Hjulström, som ju också är teaterchef på Västmanlands teater, med sitt rika omfång. När han sjunger ”Glimmande nymph!” i en ekletiskt omfamnade och ljuvt utsträckt version ligger både andaktsfull tystnad och jubel sida vid sida. Spela in! Lägg ut!

Så också med Julia Frejs ”Märk hur vår skugga” i den mörka finalen.

Bellman3

Bländande nymfer. Julia Frej och Anna Fahlstedts sång är mustig, stark och berörande. Foto: MARKUS GÅRDER

”Bellman 2.0” är vördnadsfull och på samma gång utmanande. Det är en föreställning som låter smutsen ta fäste, solkigheten smeta linsen, drickandets galenskap hålla hand med berusningens förförelsekonster, humorn smeka allvaret…

Det här är en alldeles fantastisk uppsättning, värd för stockholmare att ta sin dryga timmes tågfärd till Västerås, värd för alla västmanlänningar att se och grattis Uppsala stadsteater, som sätter upp den senare i år. Men synd för alla som väljer att missa den. ”Bellman 2.0” är mustig, stark, livfull och bländande scenkonst som borde möta Sverige med en turné eller gästspel i Malmö, Göteborg och Stockholm. Minst.

Bellman 2.0, Västmanlandsteater premiär 29 februari 2020

Koncept och regi: Nikolaj Cederholm.

Musikarrangör: Kåre Bjerkø.

Scenografi: Kim Witzel.

Kostym: Line Bech.

Ljus: Joakim Brink.

Koreografi: Ossi Niskala.

Mask: Cais-Marie Björnlod.

Kapellmästare: Carina E Nilsson.

I rollerna: Aksel Morisse, Anna Fahlstedt, Barbro Lindkvist, Carina E Nilsson, Josef Törner, Julia Frej, Niklas Hjulström, Andreas Ekstedt och Rigmor Bådal.

 

 

 

Musik och monolog i bitterljuv samklang

 Teater

KONTRABASEN

Ola Kjelbye

Greppet. Tomas von Brömssen har, tillsammans med musikerna, greppet om Patrick Süskinds monolog ”Kontrabasen” från start till mål. Foto: OLA KJELBYE

Det är genrepet jag ser. Jag vill inte låta det vara osagt, men tveksamt också om det egentligen spelar någon roll dagen före premiär. Tomas von Brömssen tappar förvisso text, påminns av sufflösen som får agera ett slags osynlig extraaktör; bli hans drivande dynamo när repliken flackar med blicken. Tomas von Brömssen leker på scen på samma vis som han insuper allvaret. Hans gossaktiga utseende, frisyren inbjuder till det, ger ett intryck av oskuldsfullhet. Samtidigt står det utan rimligt tvivel att det är en man vi ser och hör på scen, även om denne kontrabasist i Berlinoperans symfoniker bjuder på kärleksruelse och dito lidelse likt en olyckligt förälskad tonårsgrabb. En ytterst ensam man, hemligt förälskad i sopranen Sara, som lever för sin musik, för sin roll i orkestern. Den som han fäster största vikt vid och inledningsvis hyllar; hans instrument, kärleken till det, historien om kontrabasen, dess väsentlighet och tyngd i en symfonisk orkester.

Med Eva Bergman på scen blir det, som alltid, till musik. Hon låter orkestern (Bernt Andersson, kapellmästare, Anders Blad/Bo Stenholm, Daniel Ekborg, Michael Krönlein, Per Melin och Stefan Sandberg) leka, bjuder upp Astor Piazzolla med Wagner, Brahms och Chopin samt spirituell jazz, där Stefan Sandbergs vackert flyende saxsolon ystert och vemodigt fyller lokalen.

Det är en ljuv förening till en bitterljuv ton. Tomas von Brömssens kontrabasist är avskalad, ömklig och sorglig. Hans förhållande till sitt instrument blir i den grasserande kärleken till Sara mer och mer en hatrelation. Detta stora stråk- och stränginstrument som stirrar så uppfodrande, som i sin fysionomi kan påminna om en kvinna, som står i vägen, som är klumpig…

Det ständiga återvändandet till backen med öl klingar dovt och utan hopp.

Få kan som Tomas von Brömssen använda sig av tystnaden och konstpauserna som ett medel att förmedla. I ”Kontrabasen” blir detta så effektivt och kanske lite extra när han under detta genrep retas med både publik och sin sufflör (kanske är det ett sceniskt knep?). Har han greppet…? Kan han sin text?

Utan tvivel. ”Kontrabasen” 2020, som ju mellan 1983–2013 spelades 150 gånger i Henric Holmbergs version på Stadsteatern, är fin scenkonst. Avskalat vacker, mollstämd och gripande om ensamheten och när fantasin driver gäck med den.

”Kontrabasen”, premiär 28 februari 2020, Göteborgs stadsteater.

Av: Patrick Süskind.

Översättning: Hans Axel Holm.

Regi och bearbetning: Eva Bergman.

Med: Tomas von Brömssen.

Musiker: Bernt Andersson, kapellmästare, Anders Blad/Bo Stenholm, Daniel Ekborg, Michael Krönlein, Per Melin och Stefan Sandberg.

Scenografi/kostym: Tofte Lamberg.

Ljus: William Wenner.

Ljud: Tommy Carlsson.

Mask: Elisabeth Wigander.

Sufflör: Åsa Björklund.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

kärleksruelse

Stor liten scenkonst

Teater:

DIKTUPPSPEL

Teater

En varmt absurd föreställning med Carita Jonsson och Niklas Ergin. Foto: KAI MARTIN

Hagateater (spelas 27 och 28 februari).

På scen: Carita Jonsson och Niklas Ergin
Regissören: Sofie Ljungman
Texter av: Lina Ekdahl
Koreografi: Konstnärskollektivet Brukslägenheten
Trailer: Minoo Eneroth

Göteborgspoeten Lina Ekdahl dikter pendlar mellan vardagsnära och absurditet. Fina vardagsbetraktelser med en snygg twist och inte sällan utan en komikers öga.

I ”Diktuppspel” (kort gästspel på Hagateatern) har hennes poesi vävts samman i en dialog där en dikt sömlöst går över i nästa. En stilla fars med vässade repliker som ger dynamik i Carita Jonssons och Niklas Ergins fina spel.

Allt börjar i en hög av makulatur. Kulturarbetarna Carita och Niklas kämpar med det nedskrivna ordet. Han med rastlöshet och avsaknad av självförtroende, som väljer och vrakar bland dikterna, visar Carita, som monotont upprepande spelar samma melodi på sin lilla orgel, texterna han tvekar över. Hon som censorn som via hans hand låter det diskvalificerade gå i pappersstrimlaren.

Kulturarbetare i arbetaroveraller. Luggslitna men stolta, uppburna av sitt id, men inte med möjligheten att orka finnas för varandra. Det är framfört i ett väl balanserat långsamt tempo. Salongens intimitet skapar närhet.

Lina Ekdahls texter ekar av igenkänning. Det blir inte sällan skratt och av det lilla blir det något stort, som fortsätter ut ur salongen efter finalens snyggt formade överraskning.

Nära haveri med ”Trollflöjten”

Teater:

TROLLFLÖJTEN

Ola Kjelbye

Kontraster. Karolina Andersson är förnämlig. Hans-Erik Dyvik Husby obekväm.

Foto: OLA KJELBYE

Göteborgs stadsteater, premiär 13 december

Av: W A Mozart
Baserad på: Alf Henriksons översättning av Emanuel Schikaneders libretto
Regi, bearbetning och koncept: Melanie Mederlind.
Musikarrangemang: Tommy Jonsson.

I rollerna:
Karolina Andersson (Nattens drottning), Hans-Erik Dyvik Husby (Sarastro), Therese Erch (Pamina), Hani Arrabi (Tamino), Eric Ericson (Papageno), Carina M Johansson (Papagena/första damen), Ramtin Parvaneh (Monstatos), Daniella Hörslykke (andra damen), Mathilde Holmstrup Andersen (tredje damen), Arvid Nygren (förste herren) och Ocar Linder (andre herren) – de fyra sistnämnda praktikanter från Performing Arts School.

Orkester:

Kapellmästare, musiker: Simon Ljungman/Erik Weissglas. Kapellmästare, musikalisk instudering, musiker: Emma Runegård. Musiker. Paula Hedvall och Axel Mårdsjö.

Scenografi och kostym: Maja Kall.
Ljus: Carina Persson.
Ljud: Daniel Johansson.
Koreograf: Lisa Alvgrim.
Dramaturg: Sisela Lindblom.

Gränsöverskridandet och utmaningar är näring för en levande teater. Att därför ta sig an Mozarts ”Trollflöjten” med ny infallsvinkel och radera gränsen mellan teater och opera är ett på pappret intressant grepp.

Mästaren Mozarts musik är i avskalat skick, listigt och smart arrangerat av Tommy Jonsson och framförd av en orkester om fyra personer som traktera gitarrer, blåsinstrument, fiol och klaviatur tillsammans med förinspelat och taktmaskin.

Jo, Mozarts musik klarar den omdaningen helt okej. Även om vissa tekniska problem gav ett och annat irriterande surrande biljud.

Musiken är ju också själva basen för föreställningen, där det finns en och annan klassisk ”hit”-låt, som Nattens drottnings ”Der Hölle Rache kocht in meinem Herzen” (ordagrant ”Helvetets hämnd kokar i mitt hjärta”). Men musiken kommer här i otakt med föreställningen, där första akten är direkt tempofattig.

Regissör Melina Mederlind vill skapa en uppdaterad ”Trollflöjten” som det tycks som en reflektion av Svenska Akademien, Jean-Claude Arneauts Klubben och hemliga herrsällskap där kvinnor är devota kuttersmycken som ska tiga i församlingen. Detta ställt mot ett slags feministiskt manifest som snarare blir en braskande pamflett där ändå könsordningen och kärleken segrar på slutet.

Låter det vilset…? Det är det. Det är dessutom paradoxernas kväll. Kvalitet mot snudd på sceniskt haveri.

Ola Kjelbye

Klass. Karolina Andersson står för klass. Foto: OLA KJELBYE

Karolina Andersson är en meriterad tungviktare inom operan. Hans-Erik Dyvik Husby är som Hank von Hell, Turbonegros forne frontman, en dito inom rocken. Dessvärre förenas inte krafterna på scen. Där Karolina Andersson är en elegant och effektivt sjungande diva, som klarar sin sång med bravur och klass, stövlar Hans-Erik Dyvik Husby vilset omkring på scen med en sångprestation som är märkligt blek.

Kanske hade Stadsteatern hoppats på det diaboliska som alteregot Hank von Hell utlovar. Kanske har teatern stirrat sig blind på hans missbrukshistoria och rock’n’rolliv. Eventuellt är det hans fina insats som Cornelis Vreeswijk på film som narrades att han kunde ta plats i detta spektakel. Men, tyvärr. Här finns ingen kraft, mörker, mystik eller energi.

Överlag är det märkligt att göra teater av opera och ändå låta sången och musiken utgöra ett så levande element i föreställningen. Det blir som ett misslyckande, ett hångrin på ursprunget när sången inte har kvalitet.

Ola Kjelbye

Räddande humor. Carina M Johansson och Eric Ericson räddar ”Trollflöjten”.

Foto: OLA KJELBYE

Föreställningen räddas av dess humor. Eric Ericson är förnämlig i sin gycklarroll som Papageno. Carina M Johansson är stramt sublim i sin insats. Så länge Ramtin Parvaneh inte sjunger skuggar han Eric Ericson på humorfronten.

Praktikanter från Performing Arts School – Daniella HörslykkeMathilde Holmstrup Andersen, Arvid Nygren  och Oscar Linder – har både takt, fason och ton tillsammans med strålande utspel i sina prestationer. Vilket inte kan vara lätt i en föreställning som pendlar mellan att vara parodi på opera och ett studentspex.

Späckad Madame Bovary

Teater:

MADAME BOVARY

madame_MB-2716

Juvenil. Madame Bovary i Helmon Solomons gestaltning är ung och naiv. Foto: MATS BÄCKER

Det är egentligen inte så långt från Gustave Flauberts 1800-tal, förra seklets mitt, och nu en bit in i det nya millenniet. Kanske för att människan besitter samma brister och kvaliteter nu som då.

Då väckte romanen uppståndelse, om den unga fru Bovary vars omättlig på ting och män speglade något egentligen aldrig tidigare speglat. Åtminstone inte i romanens värld.

När Frida Röhl och Magnus Lindman klär romanens gestalter i scenisk dräkt väljer man att göra ett kostymdrama som dröjer sig kvar i 1800-talets garderober, men ändå med ett moderns snitt i repliker och allstädes närvarande musikern Joel Igor Hammad Magnusson.

Det är sceniskt snyggt. Charlotta Nylunds kreationer är en fröjd att se. Hennes scenografis öppenhet har sina svagheter och styrkor, har emellanåt listiga lösningar, men lämnar inte så mycket till fantasin. Till detta ett intensivt scenspel av en ensemble som rusar genom denna pjäs uppbyggd av tablåer, som effektualiseras av starkt strålkastarljus så att ingen i publiken ska missförstå skiftena.

Frida Röhl vill använda sig av något slags Instagrameffekt, hashtaggandet finns som komiska inslag i replikerna. Ett smart drag för narcissismen gör sig starkt påmind i boken och accentueras på scen. Men ju mer hashtag-replikerna används ju tyngre faller de mot scengolvet.

Och som om det inte räcker med att belysa självcentrering och habegär kommer också Madame Bovarys dotter Berthe in som en kombinerad miljöaktivist, en sanningssägande Greta, och terrorist. Lite onödigt. Men… Jo, tack. Jag fattar.

”Madame Bovary” saknar inte sina poänger eller kvaliteter. Men överspel och övertydlighet drar ner helhetsintrycket. Dessutom har pjäsen en spellängd som saknar relevans. Kill your darlings, någon…!?

Madame Bovary (spelas på Folkteatern t o m 19 december):

Roman av Gustave Flaubert.

Efter en idé av Frida Röhl och Magnus Lindman.

Manus: Magnus Lindman.

Regi: Frida Röhl.

I rollerna: Helmon Solomon, Ulf Rönnerstrand, Kim Lantz, Sara Wikström, Victoria Olmarker, Sara Shirpey, Camilla Bejarano Wahlgren, Leonard Terfelt, Jonas Sjöqvist, Emma Österlöf och Sanna Hultman.

Musiker/musik: Joel Igor Hammad Magnusson.

Scenografi/kostym: Charlotta Nylund.

Ljus: Carina Persson Backman.

Mask/peruk: Susanne Åberg och Ellen Holmström.

Koreografi: Giovanni Bucchieri.