Tetater:

GIRLS AND BOYS

Gothenburgh English Studio Theatre har en förmåga att hitta pjäser med kvalitet. Och för all del även brittiska skådespelare som gästar (om inte paret, grundaran av Gest, Kristina Brändén Whitaker och Gary Whitaker själva står på scen). Med ”Girl and boys” har man plockat hem prisbelönte och hyllade manusförfattaren och dramatikern, 56-årige, Dennis Kellys dramatiska monolog från 2018. Vad jag förstår för första gången på en svensk scen.

40-åriga Lucy Heath spelar rollen som kvinnan, som med humor och mängder med f-ord berättar sitt livs historia. Hur hon träffar sin man i en kö till ett försenat plan på Neapels internationella flygplats. Tillbakablickar till livet innan, om den omtumlande, passionerade kärleken, äktenskapet, karriär, barn och… Nej, det bär mig emot att redogöra för hur historien utvecklar sig. Här görs ingen, som det heter på engelska, spoiler alert. Något avslöjande av hela handlingen. Varför…? För att det här är en pjäs som ska ses, upplevas, omfamnas och drabbas av.

Lucy Heath äger texten från första början. Hennes direkta, rappa tilltal är underhållande. Hon kan sin tajmning, vet att leverera slagkraftiga repliker. Lucy Heath är kvinnan i pjäsen, som vore hon henne själv. Hon är oerhört rolig. Berättar om sitt liv med balans mellan vardag och snillrik komik. Från ett vilt, vilset ungdomsliv med fest, partydroger, alkohol och sex till mötet med mannen som hon får sina barn med. Hur hon hittar in i en karriär som hon älskar samtidigt som hon lever vardagsliv med sin man och barn och stöttar honom i hans framgångsrika yrkesverksamhet.

Scenen är elegant enkel, men effektiv. I förstone fokus på barstolen där hon sitter för att berätta. Sedan köket med barnen, matning, lek, bus, förtvivlad barnuppfostran. Vardagsrummet med laptopen i soffan och barnen, ett försök till samvaro med dem och arbetet.

Lucy Heath är en svindlande berättare av en lika svindlande historia. Emellanåt ser hon sin publik rätt i ögonen. Fångar upp någon enskild, som vore hon en ståuppkomiker. Men här handlar det om dramatik.

Det ska vi snart bli varse. För det kommer förstås en vändpunkt. En vändpunkt som kommer bryskt och skoningslöst. Humorn läggs snabbt åt sig. Skratten stuvas undan. Sinnesstämningen skiftar brutalt, precis som Lucy Heaths spel. Det lättsamma är som bortblåst och med en plågad närvaro skildrar hon sitt liv i ett förtvivlat nu.

”Girls and boys” spelar på tvära, känslomässiga kast och bjuder på drabbande dramatik, som tar andan ur mig. Från skratt till bråddjupt allvar på ett ögonblick. Det här är en pjäs som det är synd att missa.

”Girls and boys”, Gothenburg English Studio Theatre, Göteborg. Premiär 30 oktoboer 2026. Spelas till och med 28 november.

Av: Dennis Kelly.

Regi: Kristina Brändén Whitaker.

Regiassistenter: Nora Alvina Bergström och Jenna Hunter.

Scenografi och ljusdesign: Max Mitle.

Ljuddesign: Karl Wassholm.

På scen: Lucy Heath.

Teater:

KÄNNEDOM

Skickligt och i ett ständigt spinnande samtal för Sara Klingvall och Ylva Nilsson berättelsen i Linne Axelssons ”Kännedom” framåt. Den enkla, men effektiva, scenografin signerad Heidi Saikkonen bidrar tillsammans med ljusdesignen (Åsa Holtz) till stämningarna. Frida Hyvönens lyhörda, hudnära kompositioner, som ibland är som reflektioner av Debussys ”En fauns eftermiddag” i ett modernt ljus.

Vänninorna Agneta (Sara Klingvall) och Susanna (Ylva Nilsson) kan varandra utan och innan. Samtalen dem emellan är nära, uppriktiga och ständigt pågående. Men det finns också en mörk malström som undviks.

Susanna är gravid i sen ålder. Hon väntar barn med Henrik, en man hon inte lever med. Båda har barn sedan tidigare. Hon oroar sig inte för det. Men för den långa resan – två timmar – till förlossningskliniken. Den i byn är sedan tidigare stängd. Ja, handlingen är någonstans i norra Sverige. Hon är textilkonstnär. Samiskt ursprung. På kant med sin familj, en sårig relation till sin exman och hans familj.

Agneta, Neta, stöttar, lyssnar, uppmuntrar, förklarar. Hon som bor där förlossningskliniken finns. Det är sommar, som blir höst som kommer bli vinter, februari, när barnet ska födas. Samtidigt finns i en parallell, närmast drömskt poetisk, handling det samiskt skelettet som ska repatrieras. En sägen, en berättelse som nu med det funna kvarlevorna blir mer än en myt.

Tiden och scenerna skiftar elegant med genomskinliga skärmar. På dem skapas konst, som liksom förstärker berättelsen.

Samtalen mellan väninnorna spinner på, skeenden likaså. Sömlöst rör vi oss framåt i en försiktigt tätnande intrig. Linnea Axelsson har fint fångat vardagen och dramatiken i det osagda, som sedan Ylva Nilsson och Sara Klingvall med känsligt spel förvaltar. Här finns en fingertoppskänslighet för ursprung och vänskap, som berör.

”Kännedom”, Hagateatern, Göteborg. Urpremiär 9 oktober 2026. Spelas till och med 14 november. Denna recension baserad på föreställningen 28 oktober.

Av: Linnea Axelsson.

Regissör: Helena Gezelius.

Kompositör: Frida Hyvönen.

Scenograf & kostymdesigner: Heidi Saikkonen.

Ljusdesigner: Åsa Holtz.

På scen: Sara Klingvall och Ylva Nilsson.

Teater:

TRETTONDAGSAFTON

”Trettondagsafton” – ett av William Shakespeares mest spelade pjäser – är ett komplext verk. Pendlande mellan komedi och tragedi. Ett lustspel, som – utan att avslöja för mycket – når ett lyckligt slut, men som hela tiden låter känslor storma med krig och kärlek i kulisserna och intrigen. Han kan ju det där, den gode Shakespeare. Det gör ju i sin tur att hans verk 400 år senare, lite drygt, fortfarande är i all väsentlighet spelbara.

Pjäsen, som trots sitt namn inte har något som helst med en trettondagsafton att göra, är skriven efter ”Hamlet” och således efter förlusten av ett av hans och hustruns en tvillingbarn. Om ”Hamlet” är ett slags reningsbad, en förtvivlan över det förlorade barnet är ”Trettondagsafton” tydligare i den desperata sorgen, men också mer förhoppningsfull.

Tvillingarna Sebastian (John Njie) och Viola (Oméya Simbizi) drabbas av ett skeppsbrott. Båda överlever, men lever i övertygelsen om att den andre har gått förlorad. Viola, på pricken lik sin bror, ikläder sig rollen som Sebastian – men tar namnet Cesario för att få jobba i hertig Orsinos krets – och hamnar i en tilltrasslad kärleksaffär där Olivia, änkegrevinnan (Karin de Frumerie) ska uppvaktas.

Ja, här finns en intrig som tangerar farsen. Regissör Ellen McDougall låter därför komiken flöda i en skicklig balansgång mellan allvaret och tragedin. Göran O Erikssons översättning, som gjorde för Eva Bergans iscensättning av pjäsen för Backa teater 1991. Den har i sin tur bearbetats av regissören, dramaturgerna Joel Haywood och Anna Berg samt av ensemblen. Det märks. Grupparbetet har gett en frisk uppdatering, ett skämtsamt här och nu som levandegör replikerna utan att för den sakens skull förlora respekten för texten.

Till detta scenografen Moi Tran, som använder vridscen som för ett öppet spelrum med tiden och händelserna i ett ständigt flöde. Skickligt. Hennes kostymdesign är också listig, som en flört med det tidiga 1600-talet, men i väsentligt moderniserad form.

Musiken, där originalkompositionerna är gjorda av Màth Roberts, ligger som en fingertoppskänslig markör av skedet på scen. Emellanåt avbrutet av rena sångnummer. Gloria Gaynors ”I will survive” sätter tonen tidigt. Lite senare kontrasteras det av Niklas Linds ”Äldre”, den svenska översättning av Seinabo Seys ”Younger”, med raderna ”Du vet att du blir äldre, äldre, sen dör du” som sjungs som ett mantra. Eller andra akten som inleds med Cameron Winters Tom Waitsaktiga gospelhymn ”$0”, vilken blir till ensemblens vackert, trasiga allsång inledd vid pianot av Sven Borängs narr Feste.

Koreografin – signerad Mari Carrasco – är inte heller den oväsentlig. Inledning i slowmotion med en blinkande ambulansen i centrum för olycksplatsen efter skeppsbrottet är en scen som väl kunde platsat hos något av Göteborgsoperans danskompani.

Men det är förstås skådespeleriet och replikerna som främst är i fokus. Här är det en ensemblen som kivas och bråkas förtjust om uppmärksamheten. Oméya Simbazis gör sin Viola fylld av sturskhet och tvivel. Att på samma gång förgås av förtvivlan i tron att hennes älskade bror har förlist och drunknat samtidigt som hon ska agera honom görs med känsla och nerv.

Veteranerna Johan Gry (adelsmannen Andreas Blek av Nosen) och Fredrik Evers (Malvolio, Olivias hushållare, som drömmer om att gifta sig med henne) briljerar. Här spelar båda skickligt ut hela sitt register i lust och glädje stor. Karin de Frumerie håller sin grevinna i strama, men roande tyglar. Den rumlande baronen Tobias Rap – han som helst vill umgås med sin suparbroder Anderas Blek av Nosen – fångas fint av Krister Kern.

Ja, det är ett brokigt persongalleri som ställs ut på Stadsteatern. ”Trettondagsafton” blir både lustfylld, lekfull och stormig, utan att drabbas av något skeppsbrott. Pjäsen håller styv kurs genom alla grynnor och skär.

”Trettondagsafton”, Göteborgs Stadsteater, Stora scen. Premiär 25 september 2026. Denna recension baserad på föreställningen 23 oktober. Spelas till och 5 januari (trettondagsafton) 2027.

Av: William Shakespeare.

Översättning: Göran O Eriksson.

Bearbetad av: Ellen McDougall, Joel Horwood, Anna Berg och ensemblen.

Regi: Ellen McDougall.

Scenografi och kostymdesign: Moi Tran.

Ljusdesign: Bella Oldenqvist.

Maskdesign: Lill Dahlgren.

Koreografi: Mari Carrasco.

Komposition och arrangemang: Màth Roberts.

Ljuddesign: Karin Bloch-Jörgensen.

På scen: Oméya Simbizi (Viola), John Njie (Sebastian), Ashkan Ghods/Morten Vang (Orsino), Karin de Frumerie (Olivia), Fredrik Evers (Malvolio), Krister Stern (baron Tobias Rap), Johan Gry (Andreas Blek Om Nosen), Sven Boräng (Feste), Marta Andersson-Larson (Maria), Malte Munkesjö (Antonio) och August Andersson (kapten). De två sistnämnda praktikanter från Malmö Teaterhögskola.

Tidigt i somras stod det klart att Göteborgs stadsteaters konstnärlige ledare Linda Zachrison lämnar jobbet. Detta efter alldeles för kort tid.

Men hon har gjort avtryck i repertoaren, i salongerna, mellan publik, bakom scenerna in i logerna, verkstäder… ja, hela teaterhuset. Så när hon nu i vår lämnar över till sin efterträdare gör hon det med en stark final.

Eller vad som sägs om klassiker som ”Vem är rädd för Virgina Wolf?”, Ibsens ”Gengångaren” eller ”Misantropen”…?

Jo, det är trist att hon lämnar efter bara några år i rollen som konstnärlig ledare för Göteborgs Stadsteater (hon tillträdde i augusti 2023). Jag skrev om det här när hon i början av sommaren kom med beskedet. Men hon slarvar inte bort sin final. När Linda Zachrison igår presenterade Stadsteaterns vårsäsong, och just hennes sista, är det med en mängd starka kort och spännande utmaningar. (Se lista längre ner.)

Några sticker ut lite extra. Som:

Molières ”Misantropen” i regi av Mellika Melouani Melani kan bli en fantastisk uppsättning. Hon vill vårda traditionen av kostymdrama, flyttar förvisso fram händelserna hundra år i tiden (pjäsen skrevs 1666), men vinnlägger sig om att bibehålla kostym- och peruk på scen. Men alla som känner hennes djärva iscensättningar (senast omtumlande och starka ”Black rider” på Folkteatern i våras – läs här – och den får en ny spelperiod nästa år) vet att det alltid blir något som drabbar samtliga sinnen. Senast var hon på Stadsteatern med Kristina Lugns ”Idlaflickorna” (2021 – läs här), som var ett stilistiskt mästerverk och svindlande scenkonst. Premiär 30 januari 2027.

Bertolt Brechts och Kurt Weills sturm und drang-drama ”Tolvskillingsoperan” är nära hundra år, men en pjäs som ständigt tål att sättas upp på scener över hela världen. Då skriven i en stormig Weimahrrepublik med stridigheter mellan socialdemokrater, kommunister, liberaler och det växande nazistpartier i Tyskland. Nu alltså aktuell i Göteborg i en tid som i mycket speglar tidsandan då. Pjäsen regisserad av Erik Ulfsby, som valt att utmana Kurt Weills klassiska, expressionistiska musik med att låta dragspel möta kyrkorgel. Premiär 19 mars 2027.

Edward Albees ”Vem är rädd för Virgina Woolf?” är ett modernare drama (1962) som nu ska spelas i regi av Anna Takanen. Ja, den förförra, så uppskattade konstnärlige ledaren, som nu återvänder till huset. Ett kammardrama med känslorna helt oförskräckt utanför kroppen. Premiär 13 februari 2027.

”Gengångaren” av Henrik Ibsens såg sitt ljus 1881 och möter nu Emil Graffmans regi. Ja, han som gjorde prisade ”Vildanden” för fyra år sedan (läs här). Då som nu i en nyöversättning signerad Klas Östergren. Ibsens drama är ständigt aktuella och just nu spelas hans ”Peer Gynt” på Folkteatern (läs här). Emil Graffman är en garant för en spännande uppsättning. Premiär 2 april 2027.

”Livet är underbart!”, baserad på Frank Capras fina film från 1946 med James Stewart i huvudrollen, ska också bli spännande att se. Nu iscensatt, i regi av Maria Blom, som en radioteater enligt klassiskt mönster som just nu kan se då ”Macken” hyllas på Kajskjul 8. Premiär 4 december 2026.

På scen vårsäsongen 2027 på Göteborgs Stadsteater och Backa Teater:

”Livet är underbart”, premiär 4 december 2026. Spelas till och med 13 mars 2027, Stora scenen.

”VD”, premiär 27 februari 2026. Spelas till och med 29 januari. Lilla scen.

”Misantropen”, premiär 30 januari 2027. Stora scen.

”Tolvskillingsoperan”, premiär 19 mars 2027. Stora scen.

”Vem är rädd för Virgina Woolf?”, premiär 13 februari 2027. Studion.

”Gengångaren”, premiär 2 april 2027. Studion.

”Död son”, premiär 16 april 2027, Lilla scen.

1984, nypremiär 19 februari 2027. Backa teater.

”Om tyranni”, premiär 5 mars 2027. Backa teater.

Lunchteatern ger förställningar tisdag till fredag. Repertoaren för i vår presenteras senare.

Teater:

CROSS

”Torka aldrig tårar utan handskar”, musikalen på Göta Lejon i Stockholm. Premiär på ”Brokeback Mountain” på Intiman i Stockholm, scenuppsättningen av filmen. Så nu ”Cross” på Backa teater. Kanske mer än en trend, men visst är det friskt att utan beröringsskräck i en tid med krympande förståelse vilja skildra queera teman på scen.

Jonas Gardells romansvit från 2012 om den aidsdrabbade bögkretsen i Stockholm på 80-talet blev ju en uppmärksammad tv-serie samma år. ”Brokeback Mountain” från 2005 en hyllad och omdiskuterad film på western- och gaytemat. ”Cross” vill inte vara sämre. Men drar allt ytterligare till sin spets med ett sinnrikt manus signerat Björn Elgerd.

Här möter landsbygd det utstuderade stadslivet, könsidentifiering möter kärlekslängtan, kåthet kraschar med tonårig vilsenhet, gränslösa föräldrar krockar med barn om önskan till förståelse och bekräftelse.

Anton (kärvt och truligt spelad av Mille Bostedt) är 17 år. Har i hela sitt medvetna liv vetat att han inte är en flicka utan en grabb. Han kör motocross, klär sig i overall, rutig flanellskjorta, rejäla crossboots och har en kort, pojkaktig frisyr. Han har nätdejtat. Från den förmodade storstaden kommer Öyvind (sublimt, skört och milt fjolligt agerat av Oliver Andersson). Krocken blir total, men också fascinationen. Anton vill ligga, för det har han aldrig gjort, men är både blyg och såväl ömhetstörstande som kärlekskrank. Öyvind är sexstyrd, erfaren och ogenerad i sin lust.

Antons föräldrar är andra generationens grönavågenmänniskor. Fria i sinnet och tanken odlande inte bara sina biologiska grönsaker utan också idén om sig själva som utan fördomar. Mamma Liz (Emelie Strömberg spelar henne med hela känsloregistret) och pappa Dario (Rasmus Lindgren gör honom kanske en smula för devot). När Öyvind kommer med sin uppenbara bögighet och sexuella utåtriktning dras föräldrarna, framför allt Liz, med i jargongen med en uppenbart generad Anton.

Hans mest förtrogna är farmor Jemina (frejdigt spelad av Gunilla Johansson Gyllenspetz). En kvinna upp i åren med hippieideal som tar för sig av livet och dess goda. Hon njuter gärna av en cigarr, som av alkohol och sex. Något hon inte hymlar med inför det förlägna, en förtjusta tonåriga barnbarnet.

Hon har accepterat Anton som en ung man. Det har inte Liz, som inte kan förstå att hon har fött en liten flicka som nu fullt ut vill bli en man. Dario är bara vilset stöttande. Både sitt barn och sin fru. Men blir också som åsnan mellan hötapparna.

Jo, det är intriger som skruvas och förädlas under föreställningens raska en och en halvtimme. Men det är också ett ämne som ältas en smula för mycket.

Framför publiken (från 15 år och uppåt) utspelas inte bara det existentiella dramat utan också vågade sexscener. Och, nej, det är inte bara jag som skruvar på mig. Tonårspubliken suckar, förfäras, fnittrar och gömmer sina huvuden när pjäsen knappt hunnit starta innan det ska gökas. Sexet fortsätter sedan i andra scener och även i drömsekvenser. Lite för mycket…? Ja, jag tycker det. Det är som om författaren inte litar till att publiken förstår.

”Cross” vill gärna vara just mycket och är det. Temat är inte oväsentligt, men spiller över. Att mitt i dramat mellan Anton och hans föräldrar, kärleksrelationen med Öyvind också blanda in en tonårsgraviditet (Anton har ju inte fullt ut gjort sin könskorrigering) är over the top för min del.

I scenograf och kostymdesigner Charlotta Nylunds rustika, lantliga miljö – som en ranch, mer än en svensk gård – med en smart liten vridscen virvlar dramat intensivt på. Lätt andfådd, och generad, fladdrar ”Cross” förbi för att ändå envist dröja sig kvar.

”Cross”, Backa teater, Göteborg, Premiär 2 oktober 2026. Spelas till och med 15 december. Denna recension baserad på föreställningen 6 oktober.

Av: Björn Elgerd.

Regi: Lars Melin.

Scenografi och kostym: Charlotta Nylund.

Ljusdesign: William Sjöberg.

Maskdesign: Josefin Ekerås.

Ljuddesign och kompositör: Rafael Cañete Fernández.

På scen: Mille Bostedt (Anton), Oliver Andersson (Öyvind), Emelie Strömberg (Liz, mamma till Anton), Rasmus Lindgren (Dario, pappa till Anton) och Gunilla Johansson Gyllenspetz (Jemina, farmor till Anton).