Barnet och modern. Mattias Nordkvist spelar förtjänstfullt det späda barnet och Caroline Söderströms dess ömma, kärlekstörstande mamma. Foto: ELLIKA HENRIKSON
Är det tidsandan eller slumpen? Men så tätt på i Göteborg… Marit Kapla har precis kommit med sin roman ”Barnsäng” om ett komplicerat havande och en förlossning med komplikationer. Nu ställer filmregissör och manusförfattare Lisa Aschan sitt sceniska förstlingsverk ”En mycket liten människa” på Studions scen. En pjäs om en förlossning med komplikationer. Om hur barnet söker anknytning till sin mamma och hon i sin tur pendlar mellan längtan till barnet och lusten till en bekräftande man. Ensamstående som hon är. Vagt i kulisserna mormodern, som kliver in för en – överdrivet, men omsorgsfullt – hjälpande hand.
Caroline Söderström fångar sin roll som den ömsinta, men ömhetstörstande modern väl. Önskan om att vara den goda mamman och den lustfyllda längtan efter sexuell närhet till en vuxen. Maria Hedborg, Backa Teater-veteranen som jag inte vet när jag såg på scen senast, håller ett skirt ljus över sin roll som mormor (och senare sjuksköterska).
Mannen, Valter Nilsson-lik, spelas av Bakri Wazzan som en staffagefigur. Han kommer in, älskar, svarar på frågor, går. Än mer i bakgrunden Aida Esmaizedeh Davani, som man kanske kan önska en bättre utmejslad roll. Praktikant från Teaterhögskolan i Malmö som hon är.
Men det är förstås relationen mellan modern och barnet som är i förgrunden. Lisa Aschan har listigt format dialogen mellan två människor, det nyförlösta spädbarnet och mamman. Där barnet talar, gråter och kvider utan att hans mor förstår. Hon, i sin tur talar till barnet som mödrar plägar göra.
Ja, det finns ett komiskt grepp i detta. Mattias Nordkvist, storvuxen, nära nog naken och för rollen slätrakad, som bäbis i en karg replikföring gentemot sin mamma. Längtan efter anknytning, rädslan för att bli lämnad och att somna, då allt blir mörkt. Moderns otillräcklighet och pendlandet mellan moderskapets uppoffring och viljan till vuxenliv. Till detta dör hennes mamma och mitt i glädjen över sitt nyfödda barn sorgen efter sin avlidna mamma.
Jo, det ryms mycket i denna drygt existentiella timme där man får följa mor och son från förlossningen till att han blir knappt ett år. (Han räknar emellanåt prydligt upp hur gammal han är i dagar och timmar.) Det finns ömhet mellan dem båda. Ja, så intimt att Mattias Nordkvists barn ammar mammans bröst. Det finns också något ömsint i hur hon badar sitt barn. Det varma vattnet som för honom, som vill åter till livmoderlivet, tillbaka till där han en gång skapades och frodades sin första månader i det inre livet.
Men det finns också en intimitet då mannen agerar älskar åt modern med spädbarnet i samma säng. Där lusten vinner över omsorgen över barnet bredvid.
Vackert scenrum. Scenograf Annika Tosti har skapat ett konstverk av scenrummet tillsammans med ljusdesigner Sofie Gynning. Här scenen när bäbisen ska födas. Foto: ELLIKA HENRIKSON
”En mycket liten människa” blir en sorglig komedi, men jag tror inte riktigt det är avsikten. Det är ju dramatik med längtan och oförmåga till närhet i det vackert dunkla ljuset på scen. Scenograf – och kostymdesigner – Annika Tosti har gjort ett styvt jobb med scenrummet tillsammans med ljusdesigner Sofie Gynning, som en 1600-talsmålning. Tillsammans med kompositörerna Jacob Haage och Sarah Assbring (= El Perro del Mar) adderas ytterligare stämningar i rummet.
Här vilar ett allvar, ett sorgestråk, som så småningom förlöses, över föreställningen. Då klingar det märkligt med skratten, förutom i den igenkännande tittut-scenen, som är charmerande. Men jag förstår dem.
Mattias Nordkvist (han gör en fantastisk och ickeironisk roll) som bäbis, som det byts blöja och kläder på, som bärs i sele, som lär sig rulla runt och senare stapplande gå… ja, det lockar fram mer än ett leenden.
”En mycket liten människa”, Studion, Göteborgs stadsteater. Premiär 11 september 2026. Spelas till och med 29 oktober.
Av och i regi av: Lisa Aschan.
Scenografi och kostymdesign: Annika Tosti.
Ljusdesign: Sofie Gynning.
Kompostiör: Jacob Haage och Sarah Assbring.
Maskdesign: Maria Agaton.
Ljuddesign: Tommy Carlsson
I rollerna: Caroline Söderström (mamman Maria), Mattias Nordkvist (spädbarnet), Maria Hedborg (mormodern/sjuksköterska), Bakri Wazzan (mannen), och Aida Esmailzadeh Davani (barnmorska på förlossningen/kvinnan på gatan)
Skoningslös. Kristin Falksten gör Lisa Montgomery avskalat skoningslös i iscensättningen av ”En liten roman”, Lars Noréns sista roman. Foto: ANNIE THOROLD
13 januari avrättades Lisa Montgomery, knappt 53 år gammal, efter att ha suttit i fängelse i 16 år. Hon blev den första amerikanska kvinnan som avrättades sedan 1953.
In i det sista pågick en juridisk dragkamp om benådning. Uppgifter om att Lisa Montgomery led av mentala hälsoproblem och inte kunde förstå regeringens skäl för avrättningen skulle beaktas. Åklagarsidans överklagan rev upp beslutet och avrättningen verkställdes.
Hennes brott var grymt. Hon hade mördat en ung, gravid kvinna, skurit ut det åtta månader gamla fostret och tagit det som sin baby. I månader hade hon lurat sin man och omgivning att hon var gravid. En omöjlighet, eftersom hon var steril genom ett operativt ingrepp, då hon inte ansågs kapabel att ta hand om ens de fyra barn hon redan hade.
Lisa Montgomerys liv var ett helvete. Kantat av sexuella övergrepp från styvpappan, från modern som sålde henne som liten flicka till pedofiler. Berättelsen är skoningslös. Den fångade Lars Norén upp, nämnde henne i sin femte dagbok och skrev sitt sista prosaverk, som kom att utges postumt 2024, som ”En liten roman” om detta. Hos regissören Svante Grogarn, i sin tur, väcktes intresset för ”En liten roman” och berättelsen, som han nu har omvandlat till en enaktare, som är brutalt bra.
Kristin Falksten är Lisa Montgomery på scen. Ensam vid ett bord med ett sterilt ljus som lyser över henne där hon sitter apatiskt och äter en torftig måltid. Scenen är rummet är cellen. Stolen där hon sitter vid bordet, ett handfat, en liten ask med triviala ting, en blodfläck på golvet.
Rösten är inledningsvis entonig, ettrigt frätande. Hon berättar sin historia. Rakt, avslöjande, naket och obeveklig. Vi får följa henne genom tiden. Tillbaka till henne som barn. In i rum där hon varit offer för övergrepp, knappt fattbara. Hon bjuder in oss i cellen där mediciner skapar klåda i armhålorna och skrevet, där ljuset är på dygnet runt. Hon berättar om den där dagen då hon åker för att köpa en hundvalp, men allt är bara en ursäkt för det hon har bestämt sig för; hon ska ta en havande kvinnas liv för att därefter utföra ett kirurgiskt ingrepp och göra fostret till sin baby.
Barnet överlevde, men fanns bara i Lisa Montgomerys vård i ett dygn innan hon greps. 16 år senare väntar hon nu på sin sista dag, en och en halv månad innan hon ska fylla år. Hennes reflektioner är enkla. Hon saknar sin storasyster. Hon saknar barnet hon stal. Hon hoppas på att få se sin man. Hon berättar om injektionen, som ska avsluta hennes liv.
Kristin Falksten håller sin roll i känslosamma, men strama tyglar. Hon är Lisa Montgomery. Emellanåt tappar hon replikerna, upprepar dem där hon stannat och får hjälp av Svante Grogarn och Annie Thorold, som är något mer än flankerande sufflörer. Vid var sina skrivbord vid sidan av scenen sitter de som protokollförare, han med stark röst, utan åthävor, för att leda Kristin Falksten rätt igen. Det är oerhört effektfullt. Annie Thorold, som än mer försiktig sufflör, emellanåt agerande som fångvaktare, som stilla skrider över scenen.
Men på scen – och i livet – och med sina tankar är Kristin Falkstens Lisa Montgomery egentligen helt ensam. Utlämnad åt ett brutalt liv.
”En liten roman” som pjäs har karvat ut essensen av Lars Noréns text. Ett mörker utan ljus, men där revor av förklaring för illdådet ändå tränger in. Inte som en ursäkt, men som en förklaring. En flicka som inte får vara ett barn, som förvandlas till ett monster, en mördare. Skyldig, utan tvekan, till mordet. Hon som egentligen mest av allt blev ett offer som skulle skyddats tidigt. Men som uppmärksammades av samhället först då allt gått för långt.
Ja, det är en sorglig historia. Iscensatt med skärpa. I salongen kunde inte en knappnål höras falla; inte ens en mobiltelefonsignal mitt i kunde bryta allvaret.
”En liten roman”, Teater Trixter. Premiär 9 september 2026. Spelas till och med 27 september. Rekommenderas från 15 år.
Av: Lars Norén (1944–2021), baserad på romanen ”En liten roman” (utgiven postumt 2024).
Vågad uppsättning. Dungen scenkonst utmanare 50-årsfirande ”Kåldolmar och kalsipper” med utomhusteater i brusande stadsmiljö och utsatt för väder och vind. Foto: KAI MARTIN
Gathenhielmska trädgården, Göteborg.
Publik: Fulltmed plats för fler.
Bäst: Energin.
Sämst: Möjligheten att höra i stadsbruset.
Fråga: Var hittar Dungen scenkonst nästa utmaning någonstans…?
Dungen scenkonst gör det sannerligen inte lätt för sig. Inte bara är Nationalteaterns klassiker ”Kåldolmar och kalsipper” från 1976 helt lätt att strama ihop till en timmes barnunderhållning. Nej, efter att ha spelat i Flunsåsparken (31/7) och ”Pilbomad kulturfestival” i Småland (1/8) har man valt att ställa uppsättningen återigen utomhus. Nu i Gathenhielmska trädgården, mitt i stadens brus med slamrande spårvagnar, konkurrerande musikevenemang, sorl, bilar och motorcyklar vid Stigbergstorget. Utomhus är man dessutom utsatt för väder och vind, något som denna septemberafton bjöd på i form av utmanande skurar som kom titt och tätt.
Med en scen i lummig grönska krävs det också något extra av skådespelarna för att höra repliker och sånger. Just där var det av ojämn kvalitet. Åtminstone för en åldrad vuxen.
”Kåldolmar och kalsipper” är också i sig en utmaning. Skivalbumet har sitt ursprung i barnteaterpjäserna ”Akta er för Lumor”, ”Jubel i Holken”, ”Sagan om Ormen”, ”Gråtletarna” och ”Kåldomar och kalsipper”. Skivan är helt enkelt ett potpurri av låtarna som ackompanjerat dessa pjäser. Det blev också en tecknad tv-serie av det hela (1980) och teateruppsättningar av Parkteatern (2013 och 2014) samt av Teaterhuset i Mölndal (2023). Där handlingen spinner från den på skivan.
Rörigt? Ja, det är ju det. Och rörig är också handlingen där Yllet (Ida Lundberg), flickan på rymmen, träffar på den nyfödda, övergivna hundraårige gubben (Nora Lundqvist). Tillsammans ska de rädda vänner som hålls fångna i gruvan av kungarna från Västerlandet. De får sällskap av Spöket (Olga Bell), som dessutom blir något av en berättare under resans gång.
Tuva Kjellgren, regi och bearbetning, har gjort ett styvt jobb att limma ihop de lösa ändarna i denna brokiga berättelse. Lika styvt kämpar skådespelarna med handlingen med ett gott resultat. Även om det emellanåt glappar i logiken.
Under en timme får man inte bara omväxlande väder utan också en rik och omväxlande uppsättning av denna 50-åring. Den bottnar i den politiska tonen, som ju sattes som ett grundackord 1976. Men retoriken är inte lika slipad, som då. Inte lika svart och vit. Spöket, exemplevis, omnämns bara med en viskning som det kommunistiska spöket, som det ju är i originalet. Resan med Sjörövar-Jenny (Josefin Bergquist), mamman som flytt från sina uppfodrande barn, strandar inte i Vietnam och man träffar inte Ho Chi Minh. Agamemnon (Josefine Stofkoper) har förvisso flytt med sin familj från diktaturens och militärjuntans Grekland, men satt i en uppdaterad kontext kan flykten ha varit lika väl ifrån Syrien.
Här skiftar skickligt mängder med känslor med varandra; rädsla, underdånighet, vrede, sorg, surhet, mod, humor, trots och solidaritet.
Så, nej, ”Kåldolmar och kalsipper” är – 2026 – inte plakatteater inför det stundande valet. Men heller inte en uppsättning som duckar. För allt slutar ju med modet att våga göra motstånd. Friskt satsat av Dungen scenkonst.
”Kåldolmar och kalsipper”, Dungen Scenkonst, Gathenhielmska trädgården, Göteborg. 7 september 2026, gästspel till och med 10 september. Premiär i Sockerbruket i mars, Göteborg.
Av: Nationalteatern.
Musik: I huvudsak av Ulf Dageby och Anders Melander.
Regi och bearbetning: Tuva Kjellgren
Scenografi: Nora Lundqvist och Ida Lundberg
Kostym och mask: Josefine Stofkoper och Nora Lundqvist.
Koreograf: Josefine Stofkoper.
Band och arrangemang: Hanna Dubbelman, Emil Andrén, Joel Berglund, Tilda Våge och Edvin Mattsson.
Skådespelare: Ida Lundberg (Yllet), Nora Lundqvist (gubben), Olga Bell (spöket), Erik Gladh (tjänaren), Malte Michelsen (Folke/kung från Västerlandet), Josefine Stofkoper (Agamemnon/kung från Västerlandet/kärringen), Josefin Bergquist (Jenny/kung från Västerlandet), Maya Whitaker (skådespelare 1/kung från Västerlandet/fågel) och Tilda Våge (skådespelare 2/kung från Västerlandet/fågel).
Vått och roande. ”Åsexuell – en våt kärlekshistoria” roar och bjuder på eftertanke och utmaning. Foto: KAI MARTIN
I Uddebo i skuggan av det forna väveriets nedlagda industri har en spirande kulturell startat. Huset har blivit till ett stort aktivitetshus med ateljéer, verkstäder, musikstudior och surdegsbageri. En kreativitet som lever och frodas. Genom Uddebo, beläget mellan Tranemo och Svenljunga, rinner ån Assman, vars vatten lustfyllt ger energi till denna märkliga, underhållande föreställning. Eller performance, som aktörerna väljer att kalla det.
Louise Halvardsson, författare och punkpoet, blev förälskad i Assman, i vattnet och dess renande kraft. Om detta skulle det nu berättas. En diktsamling skrevs och tillsammans med Badkaret Scenkonst, den konstnärliga performancegruppen från just Uddebo, har en timmes roande, underfundig och utmanande uppsättning skapats som det sannerligen skvätter om. Ja, vatten från ån används rikligt. Men publiken sitter trygg från vätan.
Allt inleds med ett slags preludium med en avtalsförklaring från Louise Halvardssons sida. Om varför hennes kärlek till ån blossat upp. Hur respekten för vattnet och dess renande, helande och energigivande effekt blivit till en kärlek. Ja, till en åtrå. (Jo, hon är inte sen att använda å som förtydligande i sin text, utan att det blir löjligt.)
Förspel. Författaren Louise Halvardsson inleder ”Åsexuell – en våt kärlekshistoria” med en kärleksförklaring till ån Assman. Foto: KAI MARTIN
En soppåse i plast med sitt prassel får bli det plaskande vattnet från Assman. Nedklivandet i vattnet, hur det omsluter henne, ger upphov till ett ”Å”, som vi badare förtjust förskräckt använder oss av. Men som också vidareutvecklas till det ”Å” som vi använder för att uttrycka njutning i det sexuella samlivet.
Det är listigt, det är underfundigt och roande. Men också eftertänksamt. Förklaringen av respekten för vattnet. Hur isen lägger sig som ett kyskhetsbälte, som man inte bör bryta, trots ambitionen att bada året om. Relationen till Assman är stark, beroendeframkallande och ackomponjeras av henne a capella-sång till tidiga punkbandet Buzzcocks ”Ever fallen in love (we someone you shouldn’t’ve?)”.
När Badkar Scenkonst med aktörerna Sarah-Bo Åkergren och Hedda Braun gör sin entré blir det vatten på riktigt. Sprayflaskors mjuka regn, försiktigt inledande efter en koreografisk, sökande ringlek, som sedan öppnas för att låta vattnet flöda över främst Louise Halvardssons och Sarah-Bo Åkergren. Det blir en sensuell lek. Njutning och med det återkommande ”Å”, som ju nu kan tolkas dubbelt och som publiken lystet stämmer in i. Hedda Braun ackompanjerar med sång och en regel, den lilla handorgeln, som ett spinnande mantra. Sarah-Bo Åkergren håller i en meditationsstund för ett ögonblick. Allvaret och tystnaden sänker sig för en stund innan berättelsen, eller underhållningen fortgår.
Sprayflaskorna växlar till dunkar och den lilla uppblåsbara plaskdammen fylls med inte bara med vatten utan också av skådespelarna. Scenlösningen är enkel. Avskalad. Ren. Tre emaljerade pottor står på scen. Långt in i föreställningen får de sin förklaring. Sara-Bo Åkergren drar ned byxorna och blottar sin bak med bokstäverna S och M på rumpan. Sedan följer Hedda Braun – med A och S – och Louise Halvardsson – med slutbokstäverna A och N. Assman. De låter sitt vatten gå, strila starkt ned i pottorna. Ett oklart statement där pottorna lyfts till ett skål.
Provocerande? Äh, jag vet inte. Mer ett konstaterande där Hedda Brauns viskande ”Jag kan inte” ekar i den förundrade salongen.
Ja, en märklig performance. Men också en föreställning som stämmer till eftertanke. Jag tänker mig att textilverksamheten i Uddbo var beroende av sitt vatten, vilket förstås invånarna i brukssamhället också var. Men med industrins kraft och dominans var vattnet säkerligen kraftigt förstört av textilberedningens gifter. Nu många, många år efter att väveriets verksamhet lagts ner har Assman återhämtat sig, renats och är värd att vårdas– och hyllas. Det gör ”Åsexuell – en våt kärlekshistoria”. Dessutom gör det mig sugen på att bada där. Får kanske ta mig de åtta milen österut för att testa.
”Åsexuell – en våt kärlekshistoria” med Louise Halvardsson & Badkaret Scenkonst, Göteborgs Dramatiska teater 2 september 2026. Gästspel under Gothenburg Firnge. Spelas även 3 september. Urpremiär i maj 2026.
Av och med: Louise Halvardsson och Badkaret Scenkonst (Sarah-Bo Åkergren och Hedda Braun).
NADIM – MIN VÄG FRÅN FLYKTING TILL HELA SVERIGES POLIS
Slagkraftig. ”Nadim – min väg från flykting till hela Sveriges polis” sitter som ett slag rätt i solar plexus. Foto: JONAS KÜNDIG
I detta nu lever vi under en politik och samhällsklimat som alltmer kommit att handla och vi och dom. Pekafingerpolitiken är i legio. Allt ont går att skylla på dom. Allt gott på oss. Som om enkla lösningar ger enkla svar.
Men i ett samhälle finns det ofta risken att den som pekar finger plötsligt själv blir den som det pekas finger mot. Det skapar en osäkerhet. En självande samhällelig grund, som är allt annan än trygg. Det i sin tur ger ringar på vattnet där det sociala kittet krackelerar. Inkludering blir exkludering. Trygghet blir rädsla.
För bara några dagar sedan kom bussförare att strejka i Skaraborg efter att ett politiskt parti som samarbetar med regeringspartierna pekat finger mot i Sverige boende och arbetande människor med annan bakgrund än en Svensson eller Andersson. Vi mot dom.
Nadim Ghazale är polisen, som kom som sjuåring som flykting från Libanon. Med tiden blev han polis, vann mångas hjärtan och har fortsatt som föreläsare, författare, varit värd i ”Sommar i P1” (2021) och framgångsrik förrädare i tv-programmet ”Förrädarna” (som han vann 2024 med Kelda Stagg och Thomas Bodström).
Pjäsen ”Nadmim – min väg från flykting till hela Sveriges polis” är baserad på hans självbiografi (2022), som skrevs tillsammans med journalisten Sara Nygren. Det skulle vara en självförhärligande, romantiserad pjäs om en framgångsrik flykting som tagit en självklar plats i det svenska samhället. Men det är uppsättning som är oändligt mycket mer komplex än så.
Det blir skärvor från hans liv, som formas elegant och effektivt till en brokig mosaik. Brottstycken av Minneapolispolisen övervåld mot George Floyd för sex år sedan – med den som glödgade Black lives matter-rörelsen som resultat – skär in i Nadim Ghazales själ. Floyd, som kvädes till döds, flämtar ”I can’t breathe… mother” i ett desperat försök att undgå sitt fatala öde. Polisen! Den kår som Nadim Ghazales tillhör. Den som ska värna och skydda, hjälpa och brottsförhindra…
Med Ashkan Ghods som skicklig och hudnära, ständigt närvarande, som Nadim får man en resa från barndomens Libanon till Sverige och nu. Elin Bornell är som olika skuggfigurer som framträder ut minnesbanken: den floskelfyllda politikern, fadern, mormodern, barnet, fotbollstränaren, rektorn, den rastistiske kollegan, motståndaren mot fotbollsplanen som hetsar med orden ”blatte” och meningar som ”åk hem”… Evelina Björnqvists scenografi är enkel och effektiv. Ramar med flortunt tyg, som bjuder in Elin Bornells karaktärer och som hjälper de olika scenerna att skifta karaktär. Snyggt.
Fredrik Evers har låtit texten ta plats, vågat lita på att skådespelarna bär dialogen. Det handlar om ett andlöst drama som görs över blott en timme. Men känslomässigt tar det en allt större plats och dröjer sig starkt kvar.
”Nadim – min väg från flykting till hela Sveriges polis” träffar hårt i solar plexus. Nadim Ghazale blir ett slags alibi för en lyckad flykting, en framgångsrik blatte. Men så är det, han misstänkliggörs hela tiden utefter hur han ser ut och vad han heter. Som flykting eller invandrad är du aldrig fri i Sverige.
1989 gjorde jag en under Roskildefestivalen en intervju med afroamerikanska bandet Living Colours ledare och gitarrist Vernon Reid. Jag var tidig och kom under presskonferensen att hamna mitt emot honom samtidigt som byssjan där vi sågs fylldes av journalistkollegor från tidningar och radio. Han bevärdigade mig inte med en blick. Ingen annan heller. Satt lugnt och åt. Så kom en skivbolagskvinna upprörd in med en affisch med texten ”Wanted dead or alive – Living Colour” med bilder på bandmedlemmarna. En rasistisk affisch som skulle ha suttit över hela området på Roskildefestivalen. Vernon Reid vände upp blicken mot anslaget och tittade sedan på mig och sa ”Det är detta jag vaknar till varje morgon”. Det blev en av mina starkaste intervjuer, där han bara pratade med mig, svarade på mina frågor, men framför allt lärde mig om vad rasism är.
Som svensk, uppvuxen i Göteborg – där jag har bott sedan 50-talet – är jag inte drabbad. Jag behöver därför konstant utbildas i omtanken om mina medmänniskor. Lära mig empati, förstå rasismens mekanismer, hur utanförskap drabbar. Att inte bli en av alla som pekar finger och konstaterar ”Vi och dom”. Det är lektioner som jag egentligen behöver ta varje dag, men jag slarvar.
Med ”Nadim – min väg från flykting till hela Sveriges polis” fick jag ökad kunskap och förståelse. Tack för det. Jag – vi – behöver alltid bli påmind(a) för att bemästra våra fördomar och inte falla för vi och dom-retoriken. Det skapar inget tillitsfullt samhälle.
”Namid” – min väg från flykting till hela Sveriges polis”, Lilla scen, Göteborgs stadsteater. Premiär 15 augusti 2026. Spelas till och med 19 september för att därefter spelas på Borås stadsteater och vidare på turné i Västra Götalandsregionen. Denna recension baserad på föreställningen 21 augusti.
Av: Lisa Lindén fritt efter Nadim Ghazales och Sara Nygrens bok ”Min väg från flykting till hela Sveriges polis”.
Regi: Fredrik Evers.
Scenograf: Evelina Björnqvist.
Kostymdesign: Frida Fredriksson.
Ljusdesign: Mikael Blohm.
Maskedesign: Marina Ritvall.
Ljuddesign: Marcus Lilja.
Koreograf: Vinga Magnusdotter.
På scen: Ashkan Ghods (Nadim) och Elin Bornell (övriga roller).
Dagsaktuell. Teater Jubels monolog ”Pensionärspartiet” ligger helt rätt i tiden och är både svidande svart och ömsint. Foto: KAI MARTIN
Med en dryg månad till riksdagsvalet intensifieras partiernas pajkastningar, undermineringar och floskelkonst. I en politik som mer har kommit att peka finger istället för att sakligt försöka hitta lösningar går väljarna sig vill. Det är förstås en bra grogrund för satir och det har Axel Isaksson utnyttjat med ”Pensionärspartiet”.
Han som ensam på scen sliter hårt, men också ömsint om sin Bo Karlsson, en pensionär kring 80 år som tillsammans med sina likar har fått nog. När dagcentret, där hans pensionärsvänner såldes ut till en skönhetssalong av den nya fastighetsvärden växte vreden. Pensionärspartiet såg dagens ljus. Nu skulle man, inför valet, samla Sveriges – eller åtminstone Göteborgs – pensionärer för i förstone ett upptaktsmöte, därefter en demonstration på Götaplatsen.
Jo, Axel Isaksson, suveränt åldrad genom Benjamin Blomqvists maskdesign, bjuder in till sin karaktär redan i foajén. Där delar han ut flygblad, informerar om möjligheten till kaffe och dammsugare via Swish och hälsar samtliga av oss ”mötesdeltagare” välkomna. I ljudfonden en marschtrumma på repeat. Här ska brandtal hållas, lovar det löftesrikt.
Bo Karlsson är en måhända lätt skakig, åldrad man med darr på rösten. Röd jacka, vinröd skjorta, byxor i beigt, matchande strumpor och fotriktiga, ljusbruna sandaler. Frisyren och mustaschen stramt hållna. Ordning och reda, men darra på manschetten… icke. När ”mötet” börjar blir det snart PRO(r) med politikernas huvuden bokstavligen ska rulla. Kritiken mot hur politiker i dagens Sverige ser efter sina pensionärer är skoningslös. Rätt över partilinjerna.
Ja, det osar friskt om Bo Karlssons tal, där man skrattar ängsligt. För Axel Isaksson är brutal i sin roll. Ensam på scen håller han stadigt i sin karaktär. Han som man får följa genom livet skiftningar. I texten kommer de övriga i Pensionärspartiets styrelse med blott till namn. Styrelseledamoten Märta, som lyckas missa upptaktsmötet, närvarar med sin röst i någon enskild scen. Bo Karlssons dotter Kristina likaså. Hon, liksom barnbarnet Konrad är närvarande genom telefonsamtalen som Bo Karlsson får till sin åldrade mobiltelefon med den ettriga signalen. Hustrun Louise bjuds in som ett skirt spöke, hon som han kom att älska hela sitt liv efter det där mötet i en folkets park i slutet av 60-talet. Kärleken som inte bröts av den tilltagande alzheimers sjukdom, men av pandemin. Ett familjedrama med många schatteringar från både där i dåtiden och här i nutiden.
”Pensionärspartiet” är en sorglig, men engagerande historia som vidrör vårt här och nu. Välskriven, väl hållen dramaturgiskt, där Axel Isaksson suveränt blir ett med sin karaktär och dennes livshistoria. Scenrummet och rekvisitan – en pulpet, en damcykel av äldre modell, en tvättlina med upphängd tvätt, en sliten säng fint bäddad, flyttlådor där en tjänar som nattduksbord med en sänglampa, ett vattenglas och mediciner på, en dramaten, en käpp – utnyttjas effektivt för berättelsens gång.
Det här är en föreställning som imponerar stort.
”Pensionärspartiet”, Teater Jubel på Esperantoscenen, Göteborg. Premiär 7 augusti 2026. Spelas till och med 19 augusti.
Text och idé: Axel Isaksson.
Regi: Erik Gladh.
På scen: Axel Isaksson.
Mask: Benjamin Blomqvist.
Scenografi, kostym, rekvisita: Axel Isaksson och Erik Gladh.
Full fart. Barnmusikalen ”Pippi Långstrump” vid Spinneriet i Lindome håller hög fart från start. Här Prussiluskan (Saga Waermö) i ett av alla sina försök att försöka sätta Pippi (Alma Jonsson) på barnhem. (Foto: KAI MARTIN
Spinneriet, Lindome.
Publik: Utspridd på picknickfiltar på slänten ned mot ”scenen”.
Bäst: Att Astrid Lindgrens älskade Pippi håller i alla väder.
Sämst: Att det är svårt för de yngsta att hålla fokus i värmen.
Fråga: Två säsonger för Sommarteatern med ”Pippi Långstrump”, blir det fler…?
Jodå. Astrid Lindgrens älskade Pippi Långstrump håller än efter att i över 80 år tjusat svenska barn. Och, ja, musikalen från 1980 – då med Siw Malmkvist som Pippi på ”order” av Astrid Lindgren själv – gör det också. Sommarteatern ger i år sin andra sejour av musikalen och den älskade karaktären, som ju Inger Nilsson gav liv åt som Pippi i tv-serien från 1969.
Det blir en fartfylld föreställningen där bovarna Blom (Erik Olsson) och Dunder-Karlsson (Sigrid Persson) får känna på Pippis list och styrka. Poliserna Kling (Simon Agaton) och Klang (Adam Högblom) jagar Pippi i fåfänga försök att fånga henne. Och fru Prysselius (Saga Waermö), Prussiluskan, från barnavårdsnämnden, går åter bet i sina ivriga försök att sätta Pippi på barnhem.
På knappt två gånger 45 minuter bjuds man in i en komprimerad version av Pippi Långstrump liv och leverne. Hur hon flyttar in i Villa Villekulla, träffar vännerna Tommy (Eddie Jonasson/Axel Sand) och Annika (Elsa Nicklin/Freja Sillrén), visar på tokerier och utmanar normer samt återförenas med pappa, sjörövarkapten Efraim Långstrump (Sigrid Persson). Däremellan alltså bov- och polisjakter, ett urspårat kafferep, hysteriska tanter (lite väl högljudda och skrikande för min smak), fina dansscener och sånger, som pockar på uppmärksamhet.
Det är ett skickligt utfört arbete av ensemblen oavsett väder. För här ställs det bara in om åskan hotar. Så oavsett stekande hetta eller regn bjuder man in till Pippi Långstrumps virvlande värld.
Alma Jonsson gör sin Pippi med fartfylld energi och i lagom dos balans av eftertänksamhet och tokerier. Emellanåt blir farten på bekostnad av artikuleringen, så replikerna hörs inte alltid som de ska. Men man tjänar in på gungorna vad man förlorat på karusellen, för här är inte en död minut.
Kling och Klang är i ljuvsamklang. Utmanar kanske bäst Pippi om uppmärksamheten då de är på scen. Men det är förstås Alma Jonssons Pippi Långstrump som är i centrum och på scen i hart när varje sekund av den här föreställningen. Strongt.
”Pippi Långstrump”, Spinneriet, Lindome. Premiär torsdag 9 juli 2026. Denna recension baserad på föreställningen 17 juli, som också teckenspråkstolkades.
Av: Astrid Lindgren.
Bearbetning: Staffan Götestam.
Musik: Georg Riedel.
Regi: Erik Olsson.
Koreografi: Simon Agaton.
I rollerna: Alma Jonsson (Pippi), Eric Olsson (boven Blom med flera), Adam Högblom (konstapel Klang med flera), Simon Agaton (konstapel Kling med flera), Saga Waermö (fru Prysselius), Helena Houe Gustafsson (Marianne, Annika och Tommy mamma/pirat), Sigrid Persson (kapten Efraim Långstrump/boven Dunder-Karlsson), Ella Ydkvist (piraten Fridolf/fru Melin), Elsa Nicklin (Annika), Axel Sand (Tommy), Eddie Jonasson (Tommy) och Freja Sillrén (Annika).
Bländande underhållning. När Vallarna firar 30 år av underhållning gör man det med besked. ”Saltstänk & smuggelsprit” är storartad underhållning med ett smart manus. Samtliga aktörer – här Annika Andersson, Mikael Riesebeck, Håkan Klamas och Helena Aspeflo – är lysande. Foto: BO HÅKANSSON/BILDUPPDRAGET.
Vallarna, Falkenberg.
Publik: Utsålt.
Bäst: Mikael Riesebeck briljerar i sina dubbla roller.
Sämst: Ingenting – till och med vädret var på topp.
Fråga: Har det någonsin skrivit och uppförts en bättre buskis i Sverige…?
Jag har inte varit riktigt överens med de senaste sommaruppsättningarna på Vallarnas friluftsteater i Falkenberg. Manusen har haltat en smula och underhållning har varit habil, men inte mer. Jo, jag vet. Jag är en kräsen fan. Det blir lätt så då man har en priviligerad position.
När man nu firar 30 år av underhållning på denna fina friluftsteater är det alltså med båda delar skepsis och förväntan från min sida. För inte kan man väl fira något så stort och folkligt med något ljummet…?
Jag kan redan nu avslöja att mina tvivel snabbt kom på skam.
”Saltstänk & smuggelsprit” är det bästa som Vallarna presenterat. Åtminstone av de 20 åren som jag har haft förmånen att sitta i publiken. Det är en rapp, rolig, driven och sanslöst underhållande föreställning från start till mål. Manuset är listigt, ordrikt, -vigt och sitter som hand i handske hos samtliga aktörer. För här spelar alla på scen – Annika Andersson, Mikael Riesebeck, Jojje Jönsson, Jeanette Capocci, Ewa Roos, Daniel Träff, Håkan Klamas och Helena Aspeflo – på toppen av sin förmåga. Ja, rent av över den.
Som sagt, jag är svårflörtad. Men här får man mig på fall från början. Sällan har jag skrattat så mycket under en föreställning.
Regissör Pär Nymarks och Annika Anderssons manus är i världsklass. Ja, konkurrerande i intriger och förvecklingar med självaste mästerfarsförfattaren Ray Cooney. Samtidigt är man trogen Vallarnas tradition av underbältet-, sex- och sprithumor och kära karaktärer.
Om nu någon någonsin får för sig att Jojje Jönssons korkade karaktär, brevbäraren Dag-Otto Flink är utsliten och passé är det bara att hämta andan. Jojje Jönsson gör sin främsta prestation på år och dag. Humorn är precis och vältajmad, inslagen med Dag-Otto likaså. Inte för mycket. Inte för lite. Allt i perfekt balans.
Annika Anderssons och Mikael Risebecks roller som Rut och Ragnar Persson har med tiden blivit publikfavoriter. Hon den pratglada, som är den ända som förstår hennes lika friskt orerande makes sammelsurium. En karaktär som Mikael Riesebeck gör till humoristisk perfektion samtidigt som Annika Anderson håller sin Rut i stramt komiska tyglar. Men Mikael Riesebeck nöjer sig inte med sin Ragnar. Han spelar dessutom pastor Hadar Livhede, i förstone – till utseendet klädd som – en sträng schartauan med lång, svart präskappa, långt grått skägg och svart slokhatt. Men den av narkolepsi drabbade pastorn har också ett vigt munläder – tills han somnar. Bäddat för dubbelt upp av slapstick i båda hans roller, med andra ord.
Mikael Riesebeck är alltid bra. Här är han ännu bättre.
Håkan Klamas som Hubert Klase, ägaren av det förfallna badhotellet, är lysande. Svettigt stressad under oket av sin stränga, men också lismande hustru Estrid – förnämligt spelad av Helena Aspeflo. Men också stressad för den smuggelspritaffär som ska genomföras på det helnyktra hotellet. Samtidigt har Estrid lyckas få till stånd en minnesstund över den avlidne ordförande för nykterhetslogen. En viktig inkomstkälla till det hårt ekonomiskt brandskattad hotellet. Det bäddar för förvecklingar och en sanslös intrig som rusar med tusen och en infall i full fart mot finalen. Ett vigt balansnummer där allt verkar att spåra ut hela tiden.
Jeanette Capocci gör Alfrida, dotter till paret Klase, ljuvt överspelande och förtjusande korkad med konstanta felsägningar av ordspråk. Daniel Träff gör sin spritsmugglare Konrad Stålberg återhållsamt korrekt i ett utsökt komiskt spel och gör dessutom kvällens djärvaste stunt i en scen bland allt räv- och rackarspel. Så då Ewa Roos, som den paranta, rullstolsburna änkan Gunhild Stråhle, som gör sin entré i andra akten med emfas.
”Saltstänk & smuggelsprit” är storartad underhållning. Frågan är om det någonsin har skrivits ett bättre manus och spelats en roligare buskis någonsin på en svensk scen… Grattis, Vallarna, till 30-årsjubileet. Grattis publiken till möjligheten att se något så hisnande roligt.
”Saltstänk & smuggelsprit”, Vallarnas Friluftsteater, Falkenberg. Premiär 28 juni 2026. Spelas till och med 9 augusti.
Manus: Pär Nymark och Annika Andersson.
Regi och originalidé: Pär Nymark.
Manusredaktör: Håkan Klamas.
Peruk och mask: Tiina Bengtsson.
Kostymdesigner: Marianne Lunderquist.
Scenografi: Arduino Punzo och Fredrik Dillberg.
Ljuddesign och ljudeffekter: Peter Tellqvist.
På scen: Annika Andersson (Rut Persson), Mikael Riesebeck (Ragnar Persson/pastor Hadar Livhede), Jojje Jönsson (Dag-Otto Flink), Helena Aspeflo (Estrid Klase), Håkan Klamas (Hubert Klase), Jeanette Capocci (Alfrida Klase), Daniel Träff (Konrad Stålberg) och Ewa Roos (Gunhild Stråhle).
Det tar ju bara några knapptryckningar i mobilen så är det ordnat. Biljetter tur och retur Kalmar. Jag ska se premiären av ”Fångad på nätet” (läs recensionen här), sista säsongen i Krusenstiernska gårdens trädgården och har bokat in mig på Stadshotellet. När och bra till det mesta.
Jo, jag skulle egentligen åkt snålskjuts med min vän fotografen Tommy Holl. Men när han fyllde 70 (grattis) måndagen innan resan, blev den korta Spanienresa för att fira honom ovetandes mycket längre. Jag fick alltså i brådrasket boka en tågresa och kliva upp tidigt torsdag morgon för att ta mig till Göteborgs centralstation för den, i timmar räknat, långa resan i tid räknat (drygt fyra timmar) till Kalmar (34 mil).
Det är en behaglig tur med stopp vid varje mjölkpall. Det blir en stund för kontemplation och en chans att se sydöstra Västergötlands natur växla till den småländska med sina täta skogar. Mölnlycke, Hindås, Rävlanda, Bollebygd, Borås, Limmared, Gislaved, Bredaryd, Värnamo, Alvesta, Växjö…
Kalmar tar emot mig med strålande sol och behaglig värme samt en bris som fläktar. Stadshotellet har redan mitt singelrum klart och jag tackar, placera mina saker där och bestämmer mig för en promenad. Jag är lätt klädd, ett par smalrandiga, blåvita, somriga Bosshorts, en grå och vitrandiga Samsø Samsøs-tischa, en blå utanpåskjorta i linne made by Oscar Jacobson, blåvitrödrandiga strumpor (Happy Socks) och ett par Clarks cognacsbruna lågskor med gröna snören. Allt secondhand, som sommarhatten från Stetson.
Jag lämnar utanpåskjorta på rummet, tar med mig min axelremsväska (som jag fått av en vän) i läder (renhud plus spännen från renhorn) från 50-talet och beger mig ut på en promenad. Jag går Järnvägsgatan västerut, som snart transformeras till Södra Vägen, viker av över järnvägsspåren efter att Øresundståget passerat nedfälld bommarna mot Esplanaden och vidare till vänster längs Lorensbergsleden.
Jag har Röda korset på Perstorpsgatan i sikte och sedan ska jag ta mig mot Stadsmissionen i köpkomplexet Giraffen.
För två år sedan gick jag samma väg. För två år sedan hamnade jag i samma dilemma som i år. Det är lätt att komma till Kalmar, men svårt att komma därifrån. (Mer om det nedan.)
Vid en rondell tar jag vänster över en bro och förundras över att jag korsar järnvägen, men fortsätter traska på. Jag försöker orientera mig och läsa av gatuskyltar, men erkänner mig förlorad till dess att jag inser att jag gått ett vänstervarv och i princip är där jag började då jag korsade järnvägen.
Gör ett nytt försök. Går rakt fram i rondellen. Svetten tränger igenom t-shirten och framför allt vid axelremsväskan är det fuktigt. Men jag knatar på och kommer fram med mina målmedvetna steg. Men butiken, som jag senare på lära mig är en gammal Konsumbutik, har inget som lockar. Så ut igen, tar mig mot Giraffen och det trista köpcentret ger välbehövlig svalka. Hos Stadsmissionen provar jag ett par Gant-jeans för 120 kronor. Men det var länge sedan jag hade 33″ och får dem inte ens upp mot midjan. Däremot frestar ett par Morris Stockholm-skor, blå mocka, oxfordstil för 150 kronor. Min storlek. Jag som inte behöver fler skor står med dem i handen och går mot kassan då jag hittar ett par Adidas i Rum DMC-stil (klassiker som det amerikanska hiphopgänget från 80-talet hade), men med något annorlunda ränder. Det visar sig vara skor i samarbete med Marimekko från 2021. Maija Isolas tryck Unikko från 60-talet som en försiktigt signatur. Snyggt. 300 kronor? Taget.
Med en påse från butiken går jag ut och rör mig ned mot Hatstore arena, som hyser sim- och ishall med mera, och ned mot Fredrikskans, Kalmar FF:s gamla hemmaarena, där vindarna från Kalmarsund sveper in och kämpar med uppmärksamheten från det glittrande vattnet bara hundra meter bort. In mot centrum och Stortorget med den vackra domkyrkan, som är under renovering. Uppför Storgatan i den gassande hettan och in på Kalmar kött & bar vid Larmtorget för lunch (raggmunk, fläsk, rårörda lingon och något slags råkostsallad) med vatten (mycket) till.
Så tillbaka till hotellet, där jag tar en siesta. Vaknar och bestämmer mig för ett bad från Kalmarsundsbadet långa brygga. Promenaden längs vattnet, förbi slottet, in i parken, in i kyrkogården och sedan mot piren är fin. Det är denna dag inte lika frekvent med badande som för två år sedan, då det var smockat. Jag tar mig hela väg ut, ser Öland vacker i fonden, badbyxorna är på så det är bara att ta av sig tofflorna och t-shirten, glasögon och hoppa i. Det är svalkande skönt.
På vägen tillbaka ser jag en karaktär komma ut på bryggan i syftet att göra det som jag precis har gjort. Det är Mats Bäcker, föreställningsfotograf och gammal plåtslagare på tidningen Schlager rån 80-talet. Han är också saxofonist i Fiendens Musik, som spelade under samma period som vi i Kai Martin & Stick!, och som gjort comeback och upprätthållit spelandet.
Det blir ett kärt möte och jag följer med honom ut för att övervaka hans simtur. Sedan sällskapar vi varandra tillbaka till hotellet. Nära 50 år av vänskap ger många beröringspunkter.
Han har med sig några flaskor av det nybrygda Fiendens Musikölet, där han generöst ger mig en ljummen flaska, som jag säger att jag väntar med att dricka då den har blivit kyld.
Så upp på rummet, gör mig i ordning för kvällen (ett par EastWest linnebyxor, en skjorta från samarbetet mellan H&M och brittiska Morris & co, en Natural Bacis linneväst, en Fil Big-keps på huvudet och de nyinköpta Morris Stockholmskorna på fötterna – allt utom kepsen second hand), går ner på gården där nästan varje bord är ockuperat i den tidiga sommarkvällen. Jag beställer en räkmacka och ett glas Arnaud Lambert bréze ’midi’ chenin blanc. Mats Bäcker gör mig sällskap en kort stund innan min vän Olle Tyrbo, som ska gå med mig på teatern, kommer.
Vi får sällskap av en ny bekantskap upp till teatern. Så blir det underhållning innan den ljumma kvällen glider in i den lika ljumma natten.
Sommartradition. Olle Tyrbo och jag ses varje sommar sedan några år tillbaka då sommarunderhållningen i Krusenstiernska gårdens trädgård i Kalmar har premiär. Foto: SUVAD MRKONJIC
Jag bestämmer mig för att skriva min recension, håller mig vaken till Sverige–Japan-matchen, men somnar i halvtid. Vaknar av jubel utanför fönstret. I Stadsparken har det arrangerats en visning av matchen. Jag knäpper på mobilen, förstår att Sverige har kvitterat. Försöker se reprisen, men är för sömndrucken för att ordningen på det. Somnar om för en rastlös sömn.
Vaknar. Funderar på morgonbadet som Mats Bäcker och jag har pratat om. Men han skriver att han sovit illa och behöver sin sömn. Så en bra idé stannar vid tanken. Jag klär mig, går ner, äter min frukost utomhus. Ännu har få gäster vaknat. Det är stilla vid frukostbuffén. Jag ställer vända efter vända maten på det bord jag har valt ute på gården i skydd av parasollerna. Lägger en Barometern – den lokala morgontidningen över – till skydd för hågade fåglar. Får en stilla stund, läser tidningen. Går upp för att packa och göra mig i ordning, men har en försvarlig mängd tid över innan tåget ska gå vid tolv. Lägger mig för att läsa ”Allt är inte pengar som glimmar” – Hasse Gängers andra krimroman om kommissarie Harry Munter – och låter tiden gå. Tjugo minuter i elva går jag ned för att checka ut.
Under dygnet har jag fått besked från SJ om att urspårningen i Olsfors väster om Borås har ställt till det. Ett 600 meter långt godståg från Göteborg har några timmar efter att mitt tåg har passerat råkat ut för en förmodad solkurva. Tolv vagnar spårade ut. Totalstopp i trafiken, som dessutom drabbar sträckan Göteborg–Stockholm. Eftersom SJ på grund av spårarbete mellan Göteborg och Alingsås valt att köra över Borås.
Jag tänker att SJ löser min resa till Borås, så får jag ta bussen därifrån. Jag tänker fel. Logistikföretaget SJ erbjuder inga sådana möjligheter.
En dryg timme innan tåget ska gå kommer besked. Tåget är inställt. Inga alternativ. Som resenär ställs jag utan alternativ på hemresa. Uselt.
Samma sak hände för två år sedan. Men då fanns det ingen olycka bakom beskedet. Jag tror det handlade om förarbrist. Då hade jag turen att jag kunde åka med Tommy Holl, som var på plats för fotograferingsuppdrag, hem.
Nu ser jag, fyra minuter i elva, ett Øresundståg mot Malmö/Köpenhamn med avgång 11.00 stå på perrongen. Jag kliver ombord. Sätter mig som en av tre vid en fyrsits i den tysta avdelningen. Undrar försiktigt den äldre damen om platsen är ledig, eftersom hon – modernt – har ställt sin handväska där. Får ett jakande svar. Betalar för resan aningen stressad och tåget rullar iväg ut ur Kalmar. Nu gäller det att hitta ett tåg från Malmö till Göteborg.
Ett räddande Øresundståg från Kalmar.
Går in via SJ-appen. Har sedan tidigare fått en förfrågan om jag vill ha pengarna tillbaka för den inställda resan och med ett ja kommer pengarna åter med ett Swish.
Hittar en enkel tur till Göteborg från Malmö 16.01. Väljer pensionär, första klass. Men glömmer i hasten att kolla om jag efter fönsterplats, som jag helst vill ha. Tåget mot Malmö sveper förbi Nybro, Emmaboda, vidare mot Växjö och Alvesta. Hela tiden blir passagerarantalet fler och fler. I Älmhult blir vi stående länge och sinkas i vår ankomsttid strax efter två. Jag välsignar min klokskap att inte ha satsat på ett tåg hem med tajt avfärd, så jag sitter lugnt.
Rätt snart efter att färden har börjat från Kalmar och mitt stressade hjärta och min högpulserande hjärna har sansat sig inser jag att snett emot mig, damens man, sitter Bo Hermansson (1937), legendarisk regissör (klassiska Göteborgsproduktioner för teve som ”Jubel i busken” och ”Albert och Herbert” samt mängder med uppsättningar av farser på bland annat Oscarsteatern).
Han sneglar på mig. Känner han igen mig? Hur skulle han kunna göra det…? Ingen av oss ger sig till känna.
Tåget rullar in i ett Malmö där värmen slår rekord och luften står stilla. Jag tar en promenad upp mot Stortorget och Lilla Torg, in i skuggan på Skomakaregatan, nedför Södergatan, in på Stads Hamburgsgatan där Kai Martin & Stick! spelade 10 maj 1985 med fantastiska Jönköpingsbandet Dansdepartementet som förband. Killarna överglänste oss med råge och några månader senare (10 augusti) gjorde vi vad vi trodde var vår sista spelningen.
Jag lämnar Memory Lane och tar mig via en kort spatsertur via Kalendegatan, Södra Promenaden och Studentgatan in i det stora köpkomplexet med allsköns butiker för en stunds svalka. Nå, lite lindrigare, kanske. Men inte mycket. Passerar några herrbutiker och noterar att reafynden kostar skjortan. Går ut igen och nedför Studentgatan som blir Djäknegatan. Tvärs över gatan ligger Loppis Lounge – en butik som har ungefär samma koncept som Kirppu i Danmark – och jag korsar gatan och kliver in i röran. Idén med butiken är att man som säljer av prylar hyr sin plats. Men allt för många exponerar dels sina saker för dåligt och dels tar för höga priser. Är det dessutom av blek kvalitet kroknar åtminstone jag snabbt.
Så ut igen och Djäknegatan förvandlas vid en krok till Mäster Nilsgatan. Tar sikte mot Malmö Centralstation och känner en viss hunger suga tag i magtrakten. Det blir kyckling och ris plus en Coca-Cola, väl kyld, innan det är dags att ta tåget hem. Äntligen!
Jo, jag har lyckats, med tur, få en fönsterplats. Framför mig, i raden framför vid en fyrsits sitter en barnfamilj med en sovande, fyraårig dotter, och en sprudlande glad ettårig grabb. Men det kan ju skifta. Det gör det inte. Tåget är fullbokat. Jag har tur. Kommer hem ordentligt. Men många timmar senare än planerat och endast på grund av eget intiativ. SJ var endast behjälplig med att snabbt betala pengarna för min Kalmar–Göteborg-resa åter.
Dagen efter min hemkomst spårar ett tåg ut på sträckan strax efter Falkenberg. Återigen strandsatta resenärer.
Kul i kubik. Ola Forssmed och Eric Ericson – som gör både scencomeback och farsdebut – bjuder på sommarens skratt på Krusenstiernska teatern i Kalmar. Foto: MATS BÄCKER
Krusenstiernska teatern, Kalmar.
Publik: Utsålt.
Bäst: Ola Forssmed och Eric Ericson hittar ett fenomenalt spinn.
Sämst: Att det är sista sommaren i vackra Krusenstiernska gårdens trädgård.
Fråga: Har Robert Gustafsson lämnat över till Ola Forssmed nu…?
Det är klart att man spänner humorbågen denna sista scensommaren på Krusenstiernska teatern i den vackra parken i Kalmar. Det har blivit några rejäla säsonger med växelverkan från år till år med antingen Robert Gustafsson eller Thomas Petersson som dragplåster. Först om två år blir det en fortsättning med kul i Kalmar. Men då på den nybyggda scenen på Lindö lite norr om staden.
Ray Cooneys fars ”Caught in the net” är en hyfsat sen skapelse (2001), men något av en spinoff på hans ”Run for your wife” från 1983. Den har spelats på svensk scen tidigare – 2004 – och då med Robert Gustafsson i huvudrollen.
I Kalmar är rollen som bigamisten, och taxichauffören, Per-Arne Nilsson vigd åt Ola Forssmed. Han som komiskt blomstrade i ”Trassel” på Oscarsteatern i höstas och våras (läs här). Han är återigen briljant, en smula mer återhållsam i sitt så underhållande spastiska kroppsspråk, rapp i replikerna och sant komiskt i varje scen.
Han konkurrerar om uppmärksamheten med Eric Ericson, Göteborgs stadsteaters forne scengigant, som nu inte bara gör comeback på scen (han har inte stått på en scen på sex år) utan också begår farsdebut.
Och som han gör det. Från första entrén till finalen dominerar han scenen som den strulige, oborstade hyresgästen Göran Blom. Han, sedan länge Per-Arne Nilssons vän och förtrogne, som bara vill åka på semester till Böda Sand med sin pappa, den med begynnande demens, Herman Blom.
Men indragen i Per-Arne Nilssons alltmer stigande grad av påhitt för att rädda sina äktenskap kommer dessa förhoppningar på skam.
Det är en pjäs med tusen och en förvecklingar och lögner. Könsrollerna är cementerade stadigt i betong. Och ja, man kan skruva på sig besvärat. Men med tålamod ska det visa sig att båda Per-Arne Nilssons hustrur – ljuvligt karikerade av Hanna Hedlund (Lotta) och Martina Arbman Sundén (Kristina) – går vinnande ur kaoset.
Tar plats. Hjalmar Freij, Martina Arbman Sundén, Hanna Hedlund och Amelie Lindström bjuder på stor underhållning. Foto: MATS BÄCKER
Ungdomarna Hjalmar Freij och Amelie Lindström, som Max respektive Mia som vuxit upp med samma pappa men i olika familjer, spelar med stor övertygelse. De är ljuvt juvenila och tar plats i pjäsen med pondus. Amelie Lindström har jag sett på Balettakademien, där hon tjusat med sina roller (bland annat i ”Det påstrukna förklädet” 2024 – läs här). Nu tar hon ytterligare kliv på scenen.
Tronföljd. Är det nu som Ola Forssmed – med Eric Ericson – tar över efter Robert Gustafsson, som spelar en mindre (men inte desto mindre Underhållande) roll i ”Fångad på nätet”. Foto: MATS BÄCKER
Robert Gustafsson då…? Jodå. Ingen kommer vara besviken på hans roll som Herman Blom, den pilske, påflugne, partysugne, senildemente pappan till Göran. Han gör nu en mindre insats, men inte desto mindre underhållande insats. Men å andra sidan sätter han varje replik med en sådan effekt att det inte stör speciellt mycket att han återigen släpper ut sin hundraåring på scen.
”Fångad på nätet” utspelar sig i millenniets början med flugan Internet som en mer och mer aktiv del bland ungdomar att kommunicera med varande. Ray Cooney har piggt (född 1932 var han lite drygt 70 år då pjäsen skrevs) trasslat till det underhållande med klass. I Edward af Silléns vård har det blivit en listig och överraskande pjäs som spelar på lögner, bedrägerier, ungdomskärlek, grova sexanspelningar, förlegade könsroller, böghumor och rent och slätt billig humor. På Krusenstiernska teaterns scen blir det stor underhållning och sommarens mest befriande skratt.
”Fångad på nätet”, Krusenstiernska teatern, Kalmar. Premiär 25 juni 2026. Spelas till och med 26 juli.
Manus: Ray Cooney.
Regi, bearbetning och översättningen (efter originaltiteln ”Caught in the net”): Edward af Sillén.
Scenografi: Marcus Englesson.
Kosymdesign: Clara Ahlström.
Mask-/perukdesign: David Julio.
Ljudesign/ljudtekniker: Sabina Donsér.
På scen: Ola Forssmed (Per-Arne Nilsson), Eric Ericson (Göran Blom), Hanna Hedlund (Lotta Nilsson), Martina Arbman Sundén (Kristina Nilsson), Hjalmar Freij (Max Nilsson), Amelie Lindström (Mia Nilsson) och Robert Gustafsson (Herman Blom) samt Vanna Rosenberg (berättarröst).
kaimartinblog 