Teater | kaimartinblog

Smart och roande om soffliggare

Teater:

ETT SPEL FRÅN SOFFORNA

Skådespelaren Carl-Markus Wickströms manusdebut är ambitiös, finurlig och roande samt inte minst rotad i det existentiella. Ja, det kanske låter pretentiöst, men någonstans förenar han Samuel Beckett och något slags ”I väntan på Godot” med Slas ursvenska folkhemskärva gestalter.

Två män, vänner förenade i en fader–son-relation, är fast. Inte bara i rummet. Inte bara i en fåtölj (Lasse Carlsson) och en soffa (Carl Harlén). Utan i livet. Det är som vi har fastnat mitt i, som Carl Harléns sävliga, filosofiska och pillemariska gubbe uttrycket det.

Det är ett kalt rum. Naket på allt förutom de filosofiska spörsmålen om livet som de båda försöker fånga. Det triviala, tidigare nötta floskler är förbjudna.De smarta uttrycken de hittar ska noteras i den äldre mannens nötta anteckningsbok. Som vore det en lek med regler. En stilla iscensatt duell eller dans av ord.

De utmanar varandra, men förenas mer i livet som ett nött par. Livlinan ut, en telefonlur gömd i en skåp, sker med knastrig linje när luren släpps fri; ett susande där den/de i andra änden aldrig svarar.

Ja, det är en absurd fångenskap som de båda sitter i. Men de är där i samförståndet de båda når ett slags uppgivenhet och samtidigt acceptans över det som livet har gett. Sömnen, som de båda lämnar i pjäsens inledning, är en paus, en befrielse från det egentliga livet. Det är också den de återvänder till. Så går dagen i väntan på samtalet de aldrig får.

”Ett spel för sofforna” har en stillsamt böljande dramaturgi där den letargiske äldre mannen (Carl Harlén) kämpar mot ålderdomen, krämpor och ork, men har intellektet i slipat behåll, och den yngre (Lasse Carlsson) är otåligt redo, på språng om kontakten kommer. Han i svarta byxor i skinnimitation, skjorta, slips och kavaj, som åker på – och av. Carl Harléns karaktär med slitna raggsockor med hål på hälen, mjukisbyxor och en solkig skjorta som det är synd att byta.

Det här är en filosofisk pjäs om liv i remi. En fascinerande och begåvad debut presenterad av två skådespelare som vet att vårda både manus, repliker och sina karaktärer. Så fint kan det bli att stor dramatik görs på en av Göteborgs allra minsta scener.

”Ett spel för sofforna”, Esperantonscenen, Göteborg. Premiär 27 april 2024. Spelas till och med 16 maj. Denna recension baserad på föreställningen 4 maj.

Manus och regi: Carl-Markus Wickström.

Rum/Ljusdesign/Attributmakare: Råger Johansson, Fredrik Glans och Frida Wernersson.

Musik: Alf Robertsons ”Där rosor aldrig dör”, intro och outro 1900 ”Träkors” samt Tommy Carlsson ”Under ekars djupa grönska”.

Medverkande: Carl Harlén och Lasse Carlsson.

Lustfylld njutning, roande kontroll

Posted on 16 dagar sedan av Kai Martin

Teater:

NJUTNING OCH KONTROLL

Vi lever i en narcissistisk tid förstärkta av sociala medier. Vi ska framstå som perfekta, söka det perfekta och lockas av njutning. Njutning då vi gör något. Njutning av vad vi intar i form av mat och dryck. Gärna ska det se snyggt ut. Utom på en afterwork, då allt spiller över. Ett glas för mycket. Några bitar mat som blir frossa istället för ett lagom. Vi som inte bara vill ha gränslös njutning utan också sträng kontroll faller ned i ångest och självförakt.

Detta famnar duon Sara Klingvall och Charlotta Grimfjord Cederblad i sin lustfyllda, insiktsfulla och roande föreställning ”Njutning och kontroll” på intima Cinnober på Masthuggsterrassen.

Här har paret dukat upp furstligt. Glasen med bubbel i entrén (ja, det finns alkoholfria alternativ) uppmanas man att ta med in i salongen. För det vankas mer.

Det blir en fest för ögat, örat, hjärnan och själen. Men också frestelser i form av snittar, mer vin och godis. Vi lever i inte bara i ett narcissistiskt tidevarv utan också i ett hedonistiskt. Det är i njutningen föreställningen tar sitt avstamp, sneglar tillbaka till grekerna och romarna om orden orgie och hedenomi ursprungliga betydelse. Ett raskt hopp till brittiske filosofen Jeremy Bentham, som i mitten av 1800-talet skapade riktningen utilitarism. En teori inom normativ etik som föreskriver att den rätta handlingen är den som maximerar nyttan, det vill säga maximera utfallet av lycka och minimera utfallet av lidande. Eller, som Bentham sa ”all njutning är god”.

Men filosoferandet hos Klingvall–Grimfjord Cederblad löper raskt vidare till det egna erfarenheterna. Det gör också att föreställningen eventuella pretentioner och von oben-perspektiv snabbt landar på golvet. Det är ett friskt sammelsurium av koreografi och musik hämtat från allsköns håll. Kläd- och scenbyten i ett högt tempo, utan att dramaturgin går förlorad i något hafsigt.

Det blir tillbaka till filmer som duon minns – och iscensätter. Demi Moore i Sara Klingvalls gestaltning i den klassiska drejscenen i ”Ghost” där Patrick Swayze (komiskt gjord i ”muskulös” t-shirt av Charlotta Grimfjord Cederblad) glider över till ”Dirty dancing”. En film Demi Moore inte fick göra mot Patrick Swayze. Så fortsätter det: ”En officer och gentleman”, ”Titanic”… för allt Demi Moore (Sara Klingvall) är ju att flyga, hennes stora längtan efter njutning.

Ja, vi hamnar till med i Jane Austins kyska värld, som via de strålande skickliga projektionerna/animeringarna signerad Carmen Fetz, som utmanar det pryda och könsreglerade för något mer lustfyllt.

Så landar vi i ”När Harry mötte Sally” och ”orgasm”-scenen på en lunchrestaurang med Charlotta Grimefjord Cederblad som Meg Ryan. Där Charlotta Grimfjord Cederblad utmanar och tycker inte att Meg Ryan tappar kontrollen tillräckligt för att vara övertygande i sin roll. Efter några fatala försök talar hon sig varm om ett Youtubeklipp med operasångerskan Montserrat Caballé, där operadivan med slutna ögon mottar publikens flera minuter långa ovationer. Det drömmer Charlotta Grimfjord Cederblad om och förvandlar scenen till dödsmetal där hon growlande tar över – förstås till publikens ovationer.

Ja, infallen är många och publiken bjuds hela tiden in i föreställningen inte bara som åskådare. Man njuter helt enkelt mer och bättre av denna tokiga föreställning ju större deltagande man tillåter sig.

Det är lätt. För det är generöst, levande, lustfyllt, roande och njutningsfullt – där sensmoralen nog mest av allt handlar om att våga tappa kontrollen för att njuta. Det gör ”Njutning och kontroll” på ett begåvat och underhållande vis utan att tappa koncepten.

”Njutning och kontroll”, Cinnober, Masthuggsterrassen, premiär 26 april 2024. Spelas också 27 och 28 april.

Koncept, text, regi, kostym, scenbild och framförande: Sara Klingvall och Charlotta Grimfjord Cederblad.

Koreografi och yttre öga: Pia Nordin.

Projektioner: Carmen Fetz.

Makeup-design och kostymrådgivning: Sam Message.

Ljusdesign: Max Mitle.

Full galenskap med Shakespeares samlade verk på en kväll

Posted on 29 dagar sedan av Kai Martin

Teater:

THE COMPLETE WORK OF WILLIAM SHAKESPEARE – NÅGOT FÖRKORTAD

Det är förstås något monty pythonskt över The Reduced Shakespeare Company och deras ”The complete work of William Shakespeare (abridged)”.Föreställningen som skapades i slutet av 80-talet för att bli en formidabel succé under nio år i Londons West End. Den har inte legat av sig nu nu gänget och entusiasterna Tobias Rosén, Johan Carlberg och Magnus Hjelm spelar den på sin scenkrog 2lång på Andra Långgatan.

Det är en rapp, manustät och intensiv uppsättning med en översättning som landar rätt i det intima rum som 2lång utgör.

Visst har vi lärt oss älska män i trikåer via just Monty Python. Brittiska galenskaper, gärna historierelaterade, likaså. Här famnar trion detta med emfas och bjuder friskt.

Javisst, det är komplett galenskap att försöka bjuda på Shakespeares samlade verk – 37 stycken påstås det, men jag räknar till 38 i programbladet. Men friskt vågat, allt vunnet, verkar gänget resonera.

Här handlar det om brottstycken av pjäser i rasande takt. Men också mer koncentrerat när man exempelvis gör ”Rome och Julia”. Allt ska med, men mycket måste förstås sållas bort. Det görs med skratt, trams och en omild behandling av originalpjäserna. Men ska man hinna med så ska man hinna med.

Här får man en roande föreställning fylld av upptåg under en helkväll. Som publik är man synnerligen delaktig och visst märks det att ”The complete work of William Shakespeare – något förkortad” har Lasse Beischer från 1 2 3 Schtunk som regissör. Han är som få andra en mästare på improvisation, en grundsten i denna föreställning. Ensemblen är snabba att notera minsta rörelse eller kommentar från publiken. Ja, denna kväll när Frölunda möter Skellefteå i semifinal i vägen mot SM-guld i ishockey slinker spoilern om att Skellefteå gjort första målet ur Johan Carlbergs mun (jo, jag planerade att se matchen i efterhand och vill inte ha något resultat).

Trio som roas. Magnus Hjelm, Tobias Rosén och Johan Carlberg är underhållande stollar som famnar Shakespeare med kärlek och satir.

Foto: KAI MARTIN

Det är med andra ord ett alert gäng, ständigt på tårna som både driver och vördar William Shakespeare.

Det blir en sann scenisk sensation i det lilla där det är fascinerande att konstatera hur väl man fångar sin publik. Det finns brottstycken av allvar där inte en knappnål kan höras och där skådespelarna skänker stunden en air av seriös teater. Men i huvudskak är det humorn som driver föreställningen. Jag säger bara de historiska dramerna med kungakronan i ett slags Super Bowl-spel med amerikansk fotboll som inspiration. Tokigt? Ja. Roligt? Ja.

Lätt andfådd lämnar jag lokalen efter andra aktens ”Hamlet”, som inte bara görs i en reducerad form utan också görs som kortaste någonsin i ett extranummer. Till det en baklängesversion. Man kan ha kul för mindre. Men det är synd att chansa.

The complete work of William Shakespeare – något förkortad, 2lång, Göteborg. Premiär i september. Spelas 2024. Denne recension baserad på föreställningen 11 april 2024.

Av Adamo Ling, Daniel Singer och Jess Winfield baserad på William Shakespeares pjäser.

Regi: Lasse Beischer.

På scen: Tobias Rosén, Johan Carlberg och Magnus Hjelm.

Scenografi och dekormålning: Johannes Fuchs.

Ljud och ljus: Sara Alexandersson.

Shakespeares pjäser i hans samlade verk: Antonius och Cleopatra, Coriolanus, Cymbeline, Hamlet, Julius Caesar, Kung Lear, Macbeth, Othello, Pericles, Romeo och Julia, Timon av Aten, Titus Andnocis (samtliga tragedier), En midsommarnattsdröm, En vintersaga, Förvillelser, Kärt besvär förgäves, Köpmannen i Venedig, Lika för lika, Muntra fruar i Windsor, Mycket väsen för ingenting, Slutet gott, allting gott, Som ni behagar, Stormen, Så tuktas en argbigga, Trettondagsafton, Två ungherrar i Verona, The Noble Kinsmen (komedier) och Kung Johan, Richard II, Henrik IV, del 1 och 2, Henrik V, Henrik VI, del 1, 2 och 3, Richard III samt Henrik VIII.

Smärtsam och färgstark Koloristen

Posted on april 4 av Kai Martin

Teater:

KOLORISTEN

Det är de sista skälvande dagarna av Göteborgs konstmuseums utmärkta och dedikerade, väl hängda och välbesökta utställning ”Den underbara färgen. Göteborgskolorismen i nytt ljus”. Då passar Kristin Falksten, skådespelare i Teater Trixter, på att bjuda upp om och till Göteborgskoloristen Åke Göranssons (1902–1942) liv. Från den trånga ettan, delad med mor och tre bröder, upp i Landala in i skapandet och mot galenskapen när schizofrenin slog klorna i honom.

Göteborgsfilmaren Pontus Hjortén har gjort en gripande dokumentär om samme konstnär – ”Livet är kort, konsten är lång. En film om Åke Göransson” – som finns på SVT Play. Ett slags avstamp – och kanske inspiration för Kristin Falksten – för att lära sig om Åke Göransson. Han som försörjde sig som frisör i en salong på Molinsgatan från 15 års ålder och levde ett självförbrännande liv på kaffe, cigaretter och konst. Den konst han själv kallade för studier. De riktiga tavlorna skulle komma sen. Men då de väl hittades i moderns kökssoffa och hamnade på gallerier 1941 visade på betydande konst. En uppskattning som Åke Göransson aldrig riktigt fick uppleva under sin livstid.

Av detta hans liv har alltså Kristin Falksten skapat sitt drama med förmånen – och utmaningen – att inramas av just den utställningen som pågår till och med 7 april.

Scenen är avskalad. En säng i centrum. Några målarpenslar i ett kärl. Men med gester, mimik och repliker blir det här ett gripande, smärtsamt, närvarande och färgstarkt drama. Svarta byxor, vit, färgsolkad skjorta, gul väst och svart kavaj. Oljefärg i ansiktet. Stram, sluten med visioner om konsten som bara han såg, som endast målade för sig och ingen annan. Vid sin sida har Kristin Falksten Sofia Henningsson. Som berättare, som Åke Göranssons blida, omhändertagande mor och allt för tidigt bortgångne storebrodern Anders (den stora konstnärstalangen), konstnärskollegan Ivar Ivarson och hans käraste Inga, som han får barnet Ingrid med, med flera. Med kostym- och hattbyten skiftar hon elegant mellan rollerna.

*Kontrast. Sofia Henningsson kontrasterar i sina roller Kristin Falkstens gestaltning av Åke Göransson. *Foto: HOSSEIN* SEHATLOU*

Sofia Henningssons milda porträtterande skapar dynamik och kontrast mot Kristin Falkstens härjade gestaltning av Åke Göransson.

Men som om det inte räcker med hans konstnärliga öde. Pjäsen spricker upp. Från skildrandet om Åke Göranssons liv från den tidiga barndomen och brodern Anders död, över det trånga boendet, de konstnärliga visionerna och färgerna, skapandet, mötet med Inga och in i vistelsen på Lillhagen de sista fem åren av hans liv. In kliver vi i ett nu och Kristin Falkstens eget skapande av ”Koloristen”. Hennes egna demoner, tvivel och konstnärliga övertygelse med Sofia Henningsson som den trogna medarbetaren som tveksamt följer med hela vägen. Det är skickligt. Det är drabbande.

Det finns egentligen några saker att beklaga med ”Koloristen”:

Av tekniska skäl blev pjäsen en smula dunkelt ljussatt. Inga spotlights, allt befintligt ljus på konstverken på väggarna. Förklarligt, men synd.

Fonden var inte Åke Göranssons tavlor utan Ivar Ivarsons.

Pjäsen skulle förstås fått fler speltillfällen i detta fantastiska rum. Nu får den ytterligare ett speltillfälle, som är inbokat: 14 april och då på Stadsmuseet. Förhoppningsvis blir det fler. Det är ”Koloristen” värd.

”Koloristen”, Göteborgs konstmuseum, 3 april 2024. Spelas också på Göteborgs stadsmuseum 14 april.

Idé och manus: Kristin Falksten.

Regiöga: Svante Grogarn.

Regiassistent/tekniker: Åke Östergren.

Koreograf: Annie Thorold.

Kostym: Nonno Nordqvist.

Skådespelare: Kristin Falksten och Sofia Henningsson.

Ordrikt om kuslig ordknapp framtid

Posted on mars 28 av Kai Martin

Teater:

LEMONS LEMONS LEMONS LEMONS LEMONS

Drama i kommande närtid? Peter Broderick och Eimear Fearon skapar nerv i kusliga dramat ”Lemon Lemon Lemon Lemon” på Gothenburg English Studio Theatre. Foto: LINA IKSE

I Tage Danielssons ”Sagor för barn över 18 år” (1964) finns ”Sagan om den stora ordransoneringen”. Man har helt enkelt bara x antal ord tillgodo i sitt liv, vilket får en alltmer ordkarg politiker att bli mycket framgångsrik mitt i en valkampanj då hans tal blir befriat från floskler. Ja, för att helt bli tysta.

När Twitter introducerades som socialt medium 2006 var det med en begränsning på 140 tecken. Kanske är det den siffran som inspirerat Sam Steiner, brittisk pjäsförfattare, när han skrev ”Lemons lemons lemons lemons lemons”. Men här handlar det om ett samhälle nära nu där beslutsfattarna lagstadgar om ordransonering. Blott 140 ord per dag ska tillåtas. En orwellsk ”1984” tid, som är krypande otäck för vad som verkar oskyldigt och hanterbart. Men som i förlängningen blir än mer drabbande än bara möjlighet till sparsamheten med ord. För hur går det kommunikationen i relationer eller över lag…? I sättet att prata med varandra? Oskyldigt snicksack i sociala sammanhang? 140 ord…?! Det är med emfas sagt knappt.

Vi får följa paret Oliver och Bernadette i olika skeende i deras relation. I ordrika scener, som hastigt skiftar mellan dåtid, nutid och framtid i ett sömlöst spel. Från det spontana mötet på en djurkyrkogård till den första dejten över till den mer permanenta relationen. De glider in och ur vardagen, romantiken, tristessen, smågräl, ömhet och famntag. Plus, förstås, samtalen om hur dagarna har varit; han som musiker med sporadiska jobb, hon som advokat med en karriär i spirande. Självklart pratar de om det nya lagförslaget. Det som han protesterar emot och som hon inte är så värst brydd över. De förbereder sig. Försöker hitta sammansatta ord som ska ge möjlighet att uttrycka sig inom de 140 orden per dag. Skapar nya uttryck.

Det är trivialt. Skenbart enkelt. En relation som andra, som går upp och ner. Paret Fearon-Broderick gör sin roller utan överdrivna manér. Men undertonen i Sam Steiners pjäs är kuslig, dov och falskt skorrande. Snart blir det uppenbart; den sittande makteliten drabbas inte av den nya lagen. Till eliten räknas advokater, inte musiker.

Tanken är svindlande.

Gothenburg English Studio Theaters uppsättning av ”Lemon lemon lemon lemon lemon” i regi av Gary Whitaker är avskalad och ren. Scenerna är korta och snabbt skiftande, rollernas humörsvängningar likaså. Väl slut är det en pjäs som dröjer sig kvar med frågor om i vilken tid vi lever. Där kulturens roll sätts på prov, där journalism löjliggörs, etablerade nyhetskanaler raljeras bort som ”fake news” och där att inte läsa en bok eller ta in nyheter kan sägas med något slags stolthet och högt buret huvud. Kanske räcker det då i framtiden med 140 ord per dag. För andra är det en skräckvision, som skapar inte bara själslig distans utan också fullständig intelligensbefrielse.

”Lemons lemons lemons lemons lemons”, Gothenburg English Studio Theatre, premiär 15 mars 2024. Spelas till och med 13 april. Denna recension baserad på föreställningen 22 mars.

Av: Sam Steiner.

Regissör: Gary Whitaker.

Regiassistent: Jazmin Kavanagh.

Set och ljusdesign: Max Mitle.

Ljuddesign: Karl Wassholm.

Tekniker: Diblik Rabia och Karl Wassholm.

Kostym och rekvisita: Betty Wallingford.

Medverkande: Eimear Fearon (Bernadette) och Peter Broderick (Oliver).

Slagkraftigt om Ferlins sista tid

Posted on mars 20 av Kai Martin

Musikal:

JAG SKA SLÅ DIG PÅ KÄFTEN

På Klarabergsgatan vid ingången till St Klaras kyrka i Stockholm står han staty, Nils Ferlin (1898–1961). Ganska mager om bena och tillika om armar och hals. En illustration av den säregne, stridbare och skicklige diktaren från Filipstad, som blev en av de Klarabohemer som helst levde på bohemdieten kaffe, cigaretter och sprit.

Det var i dessa kvarter han fick sin näring som poet, där han diktade, sålde det han skrev och förvandlade de införskaffade honoraret till sin diet. En livscykel måhända inte att rekommendera.

Men hans sista tid lever han med sin fru Henny i Penningby i Roslagen. Han är drabbad av reumatism, som kröker hans händer så svårt att han knappt eller inte kan greppa pennan för att skriva. Lungorna är fyllda av rökningens tjära. En stroke har slagit honom, men han har klarat talet. Den stridbarhet och styrka som han genom livet har haft sinar. ”Jag ska slå dig på käften”, blir tomma hot som kommer över hans läppar. Det som i hans krafts dagar blev till handling. För temperament hade han, oavsett om det var som skådespelare, sjöman, fotbollsspelare eller slagskämpe.

Denna hans sista tid har sångaren och artisten Timo Nieminen tagit fasta på i sin ”Jag ska slå dig på käften”. En slagkraftig, mustig, sorgligt rolig föreställning som han kallar musikal, men som jag kanske hellre vill kalla en musikdramatiskt historia, en monolog med sång. Nå…

Timo Nieminen kan sina kärva män. Han kan sin Nils Ferlin. Vågar lita på när tystnaden är mest kraftfull eller när replikerna ska få ta sats inför ett sångnummer. Musikerna Gunnar Frick – gitarr och dragspel – och Lotten Zimmergren – cello – får också agera staffagefigurer i de stumma rollerna som Vilhelm Moberg och Nils Ferlins hustru Henny Ferlin Lönnqvist. För det är Timo Nieminen som håller låda. Det är han som med emfas sjunger sina nykomponerade låtar till Nils Ferlins klassiska dikter, de som tidigare bland andra Lille Bror Söderlundh stått som kompositör för.

Ja, Nils Ferlin tjusar och lockar fortfarande. Han är ju inte bara staty vid Klarakvarteren i Stockholm utan även i födelsestaden Filipstad och på fyra andra ställen. Hans dikter lever och artister som Sven-Bertil Taube och bluesmannen Rolf Wikström har gett dem liv i musikform.

Så här drygt 60 år efter hans frånfälle visar Timo Nieminen att Nils Ferlin fortfarande har en relevans och aktualitet.

”Jag vill slå dig på käften” är på hända inte en lavett på blanka dan, men en utmärkt vederkvickande lunchunderhållning.

”Jag ska slå dig på käften”, Lunchteatern, Göteborgs stadsteater. Urpremiär 18 mars 2024. Spelas 21 och 22 mars, men kommer också spelas på turné.

Manus och musik: Timo Nieminen, som också spelar rollen som Nils Ferlin.

Dikter: Nils Ferlin.

Regi: Marie Dellskog.

Ljud: Arctur Hernandez.

Gitarr, dragspel och i rollen som Vilhelm Moberg: Gunnar Frick, som även gjort illustrerande musik.

Cello och i rollen som Henny Ferlin Lönnqvist: Lotten Zimmergren.

Grå revansch mot förtryck

Posted on mars 19 av Kai Martin

Teater:

BOKSLUTET

Blir skarp. Ola Hedéns vaga Mats Norlén blir skarp i pjäsen ”Bokslutet”. Foto: KAI MARTIN

”Bokslutet” är snabbt summerad en länk mellan Patrick Süskinds ”Kontrabasisten” och filmen ”Falling down” (1993) med Michael Douglas i huvudrollen. Men, som alltid med något författat av Håkan Johnsson ett manus med så mycket däremellan i en skicklig spännvidd mellan humor och allvar.

Pjäsen hade sin premiär i höstas och har varit en ambulerande föreställning med Ola Hedén som ensam huvudrollsinnehavare, men med sidokaraktärer i berättande form. Det är en monolog om den osedda, som försmådd tar sin revansch på ett gruvligt vis.

Internredovisningsekononomen, den plikttrogne Mats Norlén syns inte på sitt arbete. Gör inte sin röst hörd. Gör inget väsen av sin gestalt. Han älskar sina siffror. Han älskar ordning och reda. Vårdar ömt det arkiv av räkenskaper som finns i källaren med det stora kassaskåpet. En tradition av nit och flit, som han ärvt från sin forna kollega som elegant skötte internredovisningen på det stora företaget GSG Finans. Det med honnörsordet ”Learn into the future” som devis.

Det är dags för bokslut. Men den karismatiske VD:n Sebastian Daghäll dyker inte upp på scenen inför det fullsatta årsmötet. Det är den i gråkostym klädde Mats Norlén, som med en pärm under armen nervöst tar på sig rollen och äntrar scenen. En plats han inte tar och där han bakom den väldiga pulpeten blir en än mindre figur än vad han är.

Det blir inte mycket till bokslut. Det blir en berättelse, mycket baserad på de noter som han gjort till den ekonomi han redovisat. Ett annat slags räkenskap, kan man säga, där den marginaliserade Mats Norlén tar sin revansch i en allt mer stegrande vrede.

Han som aldrig sagt något, aldrig gjort sin röst hörd, har i tystnad noterat allt, sett allt och har kunskap om företaget som få, kanske ingen annan. Ständigt förminskad blir en publik händelse som drabbar honom droppen som får bägaren att rinna över.

Ola Hendéns Mats Norlén är nervig, blek och en vag figur, som ju längre pjäsen lider blir allt skarpare. Gesterna är ringa, armarna pressade mot kroppen, benen parallellt stående. Men verbalt kokar det intensivt.

Humor, förstås. Men som med sinnrik humor krävs det också en stor portion allvar och en gnutta kärlek. ”Bokslutet” är inget man skämtar bort, men underhålls desto mer av och som bjuder på eftertanke.

”Bokslutet”. Urpremiär 23 september 2023. Denna recension baserad på föreställningen från 17 mars 2024.

Av: Håkan Johnsson.

Med: Ola Hedén.

Lek, stök och allvar om döden

Posted on mars 14 av Kai Martin

Teater:

DÖDEN, DÖDEN

Hur svårt är det inte att prata om döden? Det mest självklara i livet egentligen. Lika essentiellt som födsel och firandet av födelsedagar. Men prata om det? Nej. Hur svårt är det då inte att prata om döden med barn, som oförskräckt ställer sina frågor vars svar vi vuxna lindar in. ”Var är farmor?” ”Hon har gått bort.” ”Hon har lämnat oss.” ”Hon är i himmelen.”

Luddiga svar på ett allvarligt ämne. Men så är det ju också så att vi inte vet var de döda tar vägen efter att det har lämnat oss.

Om detta tar Backa Teater ett omfattande grepp i Dimen Abdullas pjäs ”Döden, döden”. En både uppsluppen, stökig, lekfull och allvarlig pjäs riktad till barn från sex år och uppåt.

När jag blir en i publiken är det främst barn i åttaårsåldern som deltar som publik. Ja, deltar. För på självklart Backa Teatervis närmast uppmanas publiken att delta, men här kanske lite mer än brukligt.

Det är en rastlös skara individer som ta del av detta svåra ämne. Extra svårt blir det när skådespelarna inte har fasta roller utan skiftar i sina karaktärer; ett barn blir en farmor, en man en mamma, en kvinna en pappa.

Jag är inte säker på att det är optimalt för barn i den åldern, trots rik fantasi. Jag tyckte själv att det inte var helt lätt att hänga med i svängarna, för svänger, det gör det rejält i denna en timme och tio minuter långa och hårt drivna föreställning.

Den kräver sin publik. Men den kräver också sina skådespelare och att ta barn på allvar är Backa Teaters uppgift; en roll ensemblen klarar med stor skicklighet. (Jag fick rapporter om att föreställningen efter den jag var på blev nära nog kaos, med livligt deltagande lågstadielever som hart när välte omkull pjäsen och på ett fint, stimulerande och roligt sätt utmanade skådespelarna.)

Här ställs frågorna. Har blandas trams med det seriösa. Finurliga repliker och scener mixas upp med musik från både musikerna/kompositörerna Anna Gustavsson och Daniel Ekborg och övriga ensemblen. Musikerna är i högsta grad en del av pjäsen, har sina repliker och sitt agerande från start. Här kommer ingen undan skådespelarkonsten. För det här är en pjös som är synnerligen fysisk.

”Döden, döden” är alltså intensiv, men också reflekterande. Ur denna emellanåt stökiga tillställning inbillar jag mig att frö sätts för att skördas i samtal mellan lärare och elever efteråt. Samtal jag skulle vilja bevittna. För utan tvekan har pjäsen en engagerad publik.

”Döden, döden”, Backa Teater, premiär 8 mars 2024. Spelas till och med 7 maj. Denna recension baserad på föreställning från 12 mars.

Av: Dimen Abdulla.

Regissör: Gustav Deinoff.

Koreograf: Sindri Runudde.

Scenograf, kostym- och maskdesign: Annika Tosti.

Ljusdesigner: Christofer W Fogelberg.

Kompositörer: Anna Gustavsson och Daniel Ekborg.

Ljuddesign: Jesper Lindell.

Medverkande: Anna Harling, Ylva Gallon, Nathaniel Hagos, Daniel Ekborg, Anna Gustavssob och Nadia Nair.

Fartfylld färd mot kaos

Posted on mars 4 av Kai Martin

Teater:

BRÖDERNA MOZART

Suzanne Ostens film ”Bröderna Mozart” har måhända solkats i minnet av att det var den sista filmen som Olof Palme såg den där ödesdigra kvällen på Sveagatan 28 februari 1986. Men den hade då precis haft premiär och kom senare att prisas Guldbaggebelönade året efter.

Nu, 38 år senare, har Folkteatern i Göteborg gjort en livfull och roande föreställningen när filmen för första gången blir pjäs. Det är smittande teater från start med en synnerligen närvarande regissör Walter (Magnus Krepper) i färd med sina visioner av hur hans uppsättning av Mozarts ”Don Juan” ska te sig. Charlotta Nylunds scenografi är djärvt inramande både rokokoteatern och det moderna teaterrummet. Här spänner ensemblen över pantomim, rapp dialog, ren och skär dramatik till bullrande humor.

I skuggorna smyger Mozart (Andrea Edwards) som en spefull och gäckande figur, som fyller regissörens fantasi. Han som är totalt gränslös och otyglad i sin ambition i kontrast mot den konservativa ensemblen och ledningen med sin ekonomiskt strama tyglar.

Det blir konflikter, ett lockande och pockande för att nå en scenisk och konstnärlig överenskommelse. Metateater i sin prydno och en fullständigt frustande föreställning, som skenar mot finalens totala kaos. Här roas man av en ensemblen som själva låter sig roas. Det är visuellt och rappt. Som publik gäller det att vara med på noterna och ja, det bjuds på Mozarts musik också. Men i skickliga Joel Igor Hammad Magnusson uppdaterade tonspråk. Praktikanter från Operaprogrammet vid Högskolan för scen och musik i Göteborg (Millan Baeckström, Linnea Simon och Jonas Egfors) ger sångerna den pondus som krävs. Men det är inte musiken som är i centrum; det är den drivne regissörens nyckfulla visioner, som utmanar allt och alla på teatern. Mycket roande, men kanske också utan riktig botten i denna den stora röran där allt ska med och få plats.

Bröderna Mozart, Folkteatern, Göteborg. Premiär 24 februari 2024. Spelas till och med 23 mars. Denna recension baserad på föreställningen 2 mars.

Efter ett filmmanus av: Etienne Glaser, Suzanne Osten och Niklas Rådström.

Scenbearbetning: Kristian Hallberg och Magnus Lindman.

Regissör: Frida Röhl.

Scenografi och kostymdesigner: Charlotta Nylund.

Ljusdesigner: Carina Backman.

Musikaliskt arrangemang och musiker: Joel Igor Hammad Magnusson

Maskdesigner: Klara Ejeby.

Koreograf: Cecilia Milocco

Medverkande: Magnus Krepper (Walter, regissör), Sanna Hultman (Franka, scenograf), Anna Lundström (Malla, receptionist), Nina Haber (Marian, sångare), Kjell Wilhelmsen (Eskil, sångare), Elsa Kihlberg (Ia, sångare – skådespelarpraktikant från Teaterhögskolan i Luleå), Jonas Sjöqvist (Olof, sångare), Ludvig Stynsberg (Perola, orkestermedlem – skådespelarpraktikant från Teaterhögskolan i Luleå)), Lena B Nilsson (chefen), Andrea Edwards (Mozart) samt Millan Baeckström, Linnea Simon och Jonas Egfors (städpersonal – samtliga praktikanter från Operaprogrammet vid Högskolan för scen och musik i Göteborg).

Lärande och underhållande om fotboll

Posted on mars 4 av Kai Martin

Musikalisk underhållning:

LYCKANS SOLDATER

!!!

Kronhuset, Göteborg.

Publik: Nära nog fullsatt.

Bäst: Den underhållande historielektionen.

Sämst: Den stora scenen.

Fråga: Vad blir nästa nedslag i historien…?

I denna skrivande stund spelas derby mellan Öis och Gais. Det finns några som kallar detta originalderbyt, som vore lagens första matcher – sex till antalet – 1897 (tre år efter att Gais bildades) det första derbyn i Göteborg. Så var det inte. Matcherna som spelades – totalt 26–0 till Öis – föregicks av den mellan Öis och Lyckans Soldater några år tidigare. Förövrigt den första fotbollskamp som spelats i Sverige, då den gick av stapeln på Heden 22 maj 1892. 1–0 till Öis och det blev både första och sista gången som Lyckans Soldater spelade en fotbollsmatch.

Ovanstående är sånt man får lära sig, om man nu inte redan visste, om man går på Bröderna Dohlstens föreställning ”Lyckans Soldater” på Kronhuset. Victor och John Dohlsten kan sin historia och har sedan tidigare gjort ett antal musikdramatiska föreställningar – ”Farväl Majorna” (2018 – recenserad här), ”En resa i det gamla Göteborg” (2022), ”Lasse i Gatan” (2022) och ”En mästare från Pragh” (2023). Nu famnar de fotbollens historia i Sverige i allmänhet och i Göteborg i synnerhet. Det var ju här allt startade.

Det är nu i år 100 år sedan Allsvenskan startade. Men fotbollen var ju igång långt tidigare än så. Klart att det finns historier att berätta och fotbollen är ju i ropet även på scen. På Göteborg stadsteater spelas exempelvis just nu ”Änglarna, finns dom?” – Gertrud Larssons nyskrivna pjäs (recension här)

Listigt är ”föreställningen”Lyckans Soldater” upplagd med två gånger 45 minuter speltid – plus stopptid. Inom denna ram utspelar sig berättelser åskådliggjorda av Victor Dohlsten, som iklär sig rollerna som initiativtagarna till Öis (Wilhelm Friberg) respektive Lyckans Soldater (Carl Blidberg) och senare Gais (Carl ”Våran” Gustafsson) och IFK Göteborg (Arthur Wingren). Med rösten tillsammans med en keps och en hatt skiftar han karaktär och axlar också rollen som den i tv-intervjuade tränaren. Han som genom föreställningen går från förhoppningar till en karriär på ett brant sluttande plan.

Till detta John Dohlstens sånger, som färgar historien likt en singer/songwriter i Göteborgshistoriens fotbollsdräkt. Nej, de är inte i paritet med Stefan Andersson smittande låtskrivande, men goda nog i sammanhanget.

Det är underhållande. Bröderna Dohlsten – där pappa Ulf Dohlsten har regisserat, öisaren som misslyckats i sin uppfostran och fått ett gäng gaisare i familjen – visar att det både tagit sin historia på allvar med sin research och inte backat för skrönornas möjlighet att färga föreställningen. Det blir historiska tillbakablickar och nutidskopplingar i snabba dribblingar. Det är allvar, men med en klackspark.

Visst: scenen är gigantiskt för de båda och kanske skulle ambitionen att spela elvamanna modifierats till sjumanna och ett mer intimt format. Nu möts Victor och John Dohlsten för sällan på scenen i detta spel utan boll.

Men publiken är med och alla tjommarna är där: Gaisare, Öisare, Kamrater samt en och annan Häcken-supporter. Jo, så är det. Förutom Lyckans Soldater, finns det inte utrymme för så många av de andra Göteborgslagen som figurerat och figurerar inom elitfotbollen. Ändå är alla välkomna. Så som det ska vara i sportens värld, oavsett supportertillhörighet.

Fotonot: ”Lyckans Soldater” hade premiär 1 mars 2024. Denna recension baserad på föreställningen den 2 mars. Den spelas också 8 mars (för öisare) och den 9 mars (för gaisare) samt därefter 16 och 17 mars. Samtliga speltillfällen i Kronhuset.