Kvinna över gränsen till sammanbrottet

Teater:

ENSAM GALNING

Ola Kjelbye

Ensam på scen. Alexandra Nordberg möter ensam publiken. Foto: OLA KJEBYE

Regi och manus: Isabel Cruz Liljegren.

Scenografi och ljus: Carl Kristiansson.

Ljud och musik: Bernt Karsten Sannerud.

Mask och kostym: Isabel Cruz Liljegren.

Spelas till och med 16 maj på Slakthuset, Gamlestaden.

När Nasim Aghdam för drygt ett år sedan går in på Youtubekontoret söder om San Francisco för att vilt skjuta omkring sig, skade tre och döda sig själv är det en krass final för henne som Youtuber och videokonstnär. Men också startskottet för en process och det projekt som regissör och manusförfattare Isabel Cruz Liljegren har skapat.

Hon har velat åskådliggöra vägen till skjutningarna, hur Nasim Aghdam genom sina videor mot köttindustrin och för veganism utmanade Youtube och den konstnärliga friheten. men Isabel Cruz Liljegren vill också utforska normer, vad det är som gör att en kvinna betraktas som galen istället för sunt kreativ och ifrågasättande.

Spelplatsen är lokaler i Slakthuset i Gamlestaden, sedan länge övergivna, men med kallt, vitt kakel och golvbrunnar som vittnar om de tusen och åter tusen djur som offrats på köttindustrins altare. Det är brutalt enkelt och brutalt effektivt. Men innan pjäsen upplysning. En mindre utställning om både Youtube och Nasim Aghdam med hennes videor på skärmar, hennes budskap ekande ett år efter att allt tog slut. Till det böcker som Eva F Dahlgrens ”Fallna kvinnor”, men som lika väl kunde vara Annika Perssons Lena Nymanbiografi ”Jag vill ju vara fri” eller ”Clothes music boys”, Viv Albertines självbiografi; böcker om ifrågasättande av hur en kvinna ska vara och manligt förtryck och normbildande.

Men, förstås, mest i fokus är Alexandra Nordberg, som möter en publik om som mest 21 personer under en timme och tre kvart. Det kräver sin närvaro av både publik och skådespelare. Hon blir snabbt både Isabel Cruz Liljegrens och Nasim Aghdams alteregon.  Bjuder publiken bedrägligt handen genom tre ”rum” i den kala salen, iscensätter dramat från Aghdams färd från San Diego till San Francisco, allt det runt omkring, allt det innan.

Det är sårigt, frasigt, envetet och ett ständigt påkallande av uppmärksamhet. Hur paranoian äter sig in i sällskap med desperationen. Alexandra Nordberg vill krypa in under huden, in i huvudet och gör det snudd på. Hon fäster blicken i var och en, pendlar ogenerat in i rollerna – ja, de blir det med de olika perspektiven – men pjäsen förblir också en pjäs, rollspelet ett rollspel. Kanske skulle jag helt enkelt velat ha en fullkomligt uppslukad Alexandra Nordberg, som blivit ett med Nasim Aghdam och inte med rollen.

Inte desto mindre omtumlande är den, ”Ensam galning”. Men en pjäs, trots närkontakt av första graden, som verkar på distans.

Vad håller jag på med (veckan som har gått)?

Om man ponerar att veckan börjar på en söndag, så som den plägade göra då jag var väsentligt yngre än jag nu är, så har jag varit en flitig kille på isen.

För en vecka sedan spelade jag match med Kungälv Oldtimers mot Hovås Coaches och förutom en darrig inledning så renderade 1–0 till Hovås så spelade jag anständigt, på gränsen till bra. Vinsten för del skrevs till 6–3 och borde ha varit större. Men tre perioder (3×15) och match istället för lite mer gamängartad tvåmål ger andra förutsättningar och nog var det lite enskridskoåkning i den tredje, då Hovås också lyckades peppra på bra mot mig, göra två mål och dessutom ha två stolpträffar.

IMG_4584

Redo för match. Foto: SELFIE

Så blir det då måndag och morgonen är arla och yr efter att sommartiden trätt i kraft. Uppgång klockan fem är egentligen klockan fyra normaltid. Det känns i kroppen plus att det var svårt att slockna, som alltid med en match eller fyspass i kroppen.

Men måndag morgon kräver sitt. Som morgonhockeyn i Marconihallen med Uppbackarna, kompisgänget som lirat favoritsporten sedan 1969 och som jag tillhört i 19 år med tillhörande samkväm som herrmiddagar, midsommarsittningar och julbord.

Det är ett darrigt gäng jag har framför mig och röda, som är mitt lag, råkar ut för en utspelning inledningsvis, som dock hämtas upp och efter en timmes fart och fläng har vi, om inte kommit ikapp, så hyfsat siffrorna något. Jag har en tidig intervju, så ombyte, dusch och uppfräschning får göras i hast. Jag hinner ned till Ullevi där jag ska träffa Lotta Nibell, Got Events vd, gör mitt jobb, hon gör sitt, och jag hem för att skriva, för texten ska ut pronto.

Jag hinner inte besöka redaktionen denna dag. Jag får en kort vila, äta min lunch och sticker iväg till Hisingen via färjan från Stenpiren till Lindholmen för nästa intervju på Aftonstjärnan. Hem och jobba samt fuska med tv-serien, den gastkramande franska ”Falsk identitet” som vännen J lurat på mig och som jag har smugit med på udda tider på dygnet. Jag somnar i ordentlig tid och har för nu mer sovmorgon på tisdagar, då lilla rinken i Frölundaborg är stängd för säsongen. Det gör att jag slipper två pass på en dag, för sedan ett drygt år spelar jag med Kungälv Oldtimers sent på tisdagskvällar, ett kul uppdrag med snabb, oftast, disciplinerad hockey.

Jag betar av min arbetsdag med två intervjuer, varav den med Jaqee om hennes medverkan i ”Little Shop of Horrors” kan läsas här.

Sedan någon timme vardagsliv innan bilen styr kosan norrut. Nu handlar det om en och en halv timme mot normalt en, röda mot svarta, i hockeyn. Jag i rött och vi håller jämnt skägg med de yngre i svart till en halvtimme har gått. Då dyker plötsligt tre spelare upp i svart, varav en precis slutat sin elitsatsning. Från 6–6 sticker det slutligen iväg till 7–19 och jag är helt slut, kräver syrgas och hemkörning, men utan någon annan respons än flin. Jag somnar tungt och kroppen ömmar, men känslan är ändå skön. I måndags hade jag pratat med min vän och målvaktskollega S, han och jag som länge kamperade i IK Raid som, förmodligen, världens äldsta målvaktspar i seriesystem. Han hade fått ett skott på adamsäpplet på uppvärmingen på söndagen och fått åka akut till Sahlgrenska. Med andra ord var han inte i form och skick för att träna med Frölunda Oldtimers. Jag tog hans plats och stod alltså på is även torsdag kväll, också det en och en halv timme. Onsdagar är den stadiga tiden som Frölundas gamla hockeyhjältar har, men denna veckan är det torsdag. Jag tar onsdag som en vilodag, trots att jag har mängder med intervjuer att skriva ut. Behöver det, skriver en låt, konstaterar att min överklagan om en p-bot inte bifallits, skriver ett upprört inlägg på Facebook för p-bolaget far med osanning, lämnar tillbaka lånade kläder från Tenson, som vi hade under vårt Islandsäventyr. Dagen går åt.

IMG_4604

Hockeykrigare. Foto: KAI MARTIN

Torsdag. Jag inser att jag har åtta oskrivna intervjuer att få ur händerna. Börjar jobba och är fläckvis effektiv. Hamnar i källaren, plockar bland gamla band – tvåtums och kvartstum med outgivet från både solokarriär och Kai Martin & Stick! – och hittar gamla brev och vykort, som jag förlorar mig i. Iväg till kvällspasset och får mig en omgång av hockey, där inledning är svajig från min sida, men fortsättning helt ok. Helt slut. Helt underbart.

Tung sömn, återigen, och uppstigande tidigt på fredagen för morgonhockey med Uppbackarna. Jämna lag på papperet, som det heter, men Röda blir utspelat och jag får slita ont. Hem för mat och vila, iväg till en intervju och sedan dags för ”Little Shop of Horrors”-premiären på Göteborgs stadsteater.

Hemma landar jag framför teven med vin och ost, slocknar strax efter midnatt för att ta en lång morgon, fixar tvätten, stryker och viker, sätter på två maskiner, gör frukost till min älskade Z, väcker henne, äter frukosten, diskar, går ut med komposten, gör rent slaskhinken, läser GP, åtminstone kultur- och sportdelen samt Tvådagar där Martin Röshammar skrivit om Liverpool på ett sätt som gör mig akut sugen på att åka dit, typ nu.

Skriver recension på ”Little Shop of Horrors” (läs här). Hänger upp tvätten, bäddar rent och packar sedan trunken för den årliga kampen mellan Chalmers Blue McRangers slocknade och de nu spelande ”juniorerna”. Vi ska mötas i Angereds ishall, som är fantastisk på alla sätt och vis. Bra faciliteter, helt ok omklädningsrum, men inga hängare för handdukarna i duschrummen. Men placeringen. Det är ju en kilometer att få från parkeringen till entrén, där man dessutom ska forcera något slags grind för att komma in och sedan ta sig en våning ner. Spelar inte de som planerar idrottshallar de sporter som planerar för? Eller, åtminstone, tar man inte reda på idrottarnas behov? Pinsamt.

Det blir mycket hockey under de två timmarna som är till förfogande. Två jämnstarka lag, mycket beroende på att några av de slocknade är nysstillkomna, det vill säga de har nyligen lagt av. Jag får jobba för pengen och armar och ben far som skottspolar. Borde tagit det första, men sedan dröjer det rejält innan jag räknar in ett eget misstag. Tröttheten gör att jag glömmer hybridicing och inte sticker ut på en sådan situation, något som straffar sig, på slutet kommer ett isskott som jag inte orkar bry mig om. En nätt förlust, men så ska det väl vara då man möter blixtsnabba juniorer, eller åtminstone några och tjugo-spelare.

IMG_4614

Gamla mot nya. Foto: EDVIN LIDHOLM

Tänker på min gamle tränare från 70-talet, som nyligen sa ”Är du fortfarande bra på närskott och usel på långskott?”, när jag släpper ett skott från blålinjen. Men å andra sidan har jag faktiskt blivit bättre på långskott och har bättre blick för spelet. Hur jag hinner med ibland är en gåta, men jag finns där och jag älskar att rädda på samma vis som jag hatar att släppa in puckar.

Tröttheten är påtaglig efteråt. Jag är helt genomsur, dricker mängder med vatten, men släcker inte min törst. Är hungrig, eftersom det logistiskt inte gått att stoppa i sig någon mat mellan frukost och match. Åker för McDonalds, beställer en plusmeny och äter och dricker girigt. Kommer hem för att dricka mer, öppnar den sista bag-in-boxen av vår äppelmust och sveper två stora glas innan det blir teve och te med Z med en maratonsittning av tv-serien ”Onda aningar”.

Så söndag igen, vilodag. Kroppen ömmar. Frukosten är uppäten, hustrun väckt, en tvättmaskin har snurrat färdigt sin tvätt, gårdagens är vikt och uppburen.

Om någon timme väntar Sjömagasinet och samkväm. En vecka går fort. Framför allt om man spelar hockey se gånger på sju dagar.

 

Musikal med stor aptit

Musikal:

LITTLE SHOP OF HORRORS

Ola Kjelbye

Växande. Emil Ljungestig och Jaqee som Seymour respektive Audrey 2, den köttätande växten. Foto: OLA KJELBYE

Göteborgs stadsteater.

Text: Howard Ashman, svenska sångtexter Ebbot Lundberg, svensk dialogtext Joel Nordström.

Musik: Alan Menken.

Regi: Angelina Stojčevska.

Koreografi: Camilo Ge Bresky.

Scenografi/kostym: Katrin Bombe.

Mask: Maria Agaton och Kerstin Olsen.

Ljus: Joakim Brink.

Ljud: Daniel Johansson.

Musikansvarig: Dan Lindén och Alf Lund Godbolt.

Band: Kalle Gustafsson Jernholm, bas och kapellmästare, Ian Person, gitarr och kapellmästare, Fredrik Sandsten, trummor, Lada Egolaeva, piano, och Emelie Odelberg, klaviatur.

I rollerna: Emil Ljungestig, Eline Høer, Jaqee, Sven-Åke Gustavsson, Eric Ericson, Kiralina Salandy, Julia Forssell, Emma Andersson, Marie Delleskog, Anna Bjelkerud, Jesper Blomberg, Johanna Abenius, Jakob Agerlo, Elise Andersson och Vivian Wrang.

Göteborgs stadsteater har gjort sina musikalsatsningar, som ”Allt eller inget” och ”A West Side Story”. Ambitiösa, men kanske i brist på begåvningar då det gäller det rent musikaliska. Med ”Little Shop of Horrors” lämnas emellertid ingenting åt slumpen. Här är lejonparten av ensemblen hämtade från musikalhåll. Unga, ivriga, talangfulla och med en känsla för att bjuda publiken sitt lystmäte.

För ”Little Shop of Horrors” är verkligen något att bita i. Här finns en galen Mephistosliknande story, utmärkt musik och karikatyrer till personporträtt med basen i skiftet mellan 50- och 60-talets hopp och förtvivlan.

I norska Angelina Stojčevska regi har det blivit en frustande uppsättning från start. Koreografen Camilo De  Bresky utnyttjar scenen till max och detaljrikedomen är stor från minsta skrymsle och vrå till strålkastarljusets zenit. Till det orkestern med tre femtedelar av Soundtrack Of Our Lives och med forne frontmannen i bandet, Ebbot Lundberg, som textförfattare till de nyöversatt texterna.

Man kan om man vill sätta ”Little Shop of Horrors” i ett dagsaktuellt sammanhang med rovdrift, överexploatering och money talks. Men miljön är Skid Row, bakgatan i en amerikansk storstad som Gud glömde. Blomsterbutiken där är än mer bortglömd till butiksbiträdet Seymor (Emil Ljungestig) presenterar sin ovanliga växt. Tiden är verkligen 60 år tillbaka där kvinnomisshandel blev en komisk grimas, som i dessa #brinnförjosefin-tider känns mer smärtsamt än kul. Det är onekligen en balansgång musikalen gör här 2019 med den sköra Audrey (Eline Høyre) och Orin Scrivello, den misshandlande psykopaten till tandläkare och pojkvän gör Eric Ericson med diabolisk frenesi och ett bländande dollargrin till garnityr.

Ola Kjelbye

Humor. Ensemblen tar sitt uppdrag på fullt allvar. Det gör ”Litte Shop of Horrors” till stor underhållning. Foto: OLA KJELBYE

I Stadsteaterns uppsättning av ”Little Shop of Horrors” går det spektakulära hand i hand med humorn, den skräckblandade förtjusningen och ensemblens underbara energi.

Det är ljuvligt att se Sven-Åke Gustavsson ta plats i fatsuit som butiksägaren mr Mushnik.

Eric Ericson går i full spinn på slutet då han i hast ikläder sig rollerna som Mr Bernstein, Mrs Luce och Skip Snip i all hast. Stor humor. De tre berättarna, bollplanken, hjälpredorna och gatsmarta flickorna Crystal, Chiffon och Ronnette görs med frenetisk samklang av Kiralina Salandy, Julia Forssell och Emma Andersson. Fasta ensemblens Marie Dellskog och Anna Bjelkerud stjäl varje sekund av sin få ögonblick i scenens mittpunkt. Jo, det är ett liv och ett kiv över de knappt två intensiva timmarna som föreställningen tar. Men i centrum står förstås mest av allt Seymour, som hittat sin nörd i Emil Ljungestigs känsliga gestalt, och Audrey 2, den köttätande växten som växer till Audrey 4 med allt större aptit.

Ola Kjelbye

Glödande. Jaqee musikaldebuterar med frenesi. Foto: KAI MARTIN

Jaqee, i sin musikaldebut vränger kropp och själ ur sig för att visa växtens inre demoner. Angelina Stojčevska har valt att ställa henne vid sidan av den växande växten/monstret. Ett smart sätt att frigöra energin och när Audrey 4 dyker upp i både i form av den gigantiska växten och en brinnande rödklädd Jaqee med följe går det som ett sus genom publiken.

”Little Shop of Horrors” är en musikal som roar och kittlar med en final som är rent slukande.

Vacker och grym(t aktuell) saga

Teater:

FLICKAN MED SVAVELSTICKORNA

Ola Kjelbye

Grym. Emelie Strömbergs roll är plågsamt stark. Foto: OLA KJELBYE

Backa teater, från sex år.

Av: HC Andersen.

Regi: Rikard Lekander.

Scenografi/Kostymör: Kajsa Hilton-Brown.

Koreograf: Cecilia Milocco.

Kompositör: Christian Gabel.

Ljud: Simeon Hillert.

Ljus: Joakim Brink.

Maskör: Josefin Ekerås.

Videoprojektioner: Leo Raa.

I rollerna: Emelie Strömberg, Ove Wolf, Ylva Gallon, Eleftheria Gerofoka, Anna Harling, Ulf Rönnerstrand och Nemanja Stojanović.

Musiker: Stefan Abelsson, Daniel Ekborg och Mats Nahlin.

”Flickan med svavelstickorna” är kanske sagomästaren HC Andersens allra sorgsnaste berättelse. Om den lilla flickan, fattig som få, i den sträng midvinterkylan försöker sälja svavelstickor för att få en ringa penning till sin försörjning. Det går så där. Det går riktigt illa. HC Andersen låter, utan omsvep, flickan dö.

När regissör Rikard Lekander nu gör en modern uppsättning på Backa teater är det inte utan att den får sin uppdaterade kontext. Han låter dessutom pjäsen blir som en stumfilm, där Bob Hunds trummis Christian Gabel stå för dramatiken med sinnrik musik framförd av de skickliga och mångfacetterad musikerna på Backa teater. Lägg till detta en scenografi och kostymering som i sin svartvita ton är sprakande och suggestivt effektiv. Det är en bestående intryck, med en ljussättning som är dov och fladdrig, som om det är livs levande stumfilm. Ett löpande (eller snarare gående) band ökar effekten ytterligare. Så ja, ”Flickan med svavelstickorna” är en se- och hörvärd föreställningen.

Ola Kjelbye

Stark scenografi. Foto: OLA KJELBYE

Men innehållet då…?

Jo, Rikard Lekander sviker inte originalet. Har placerat flickan i något slags uppdaterad dåtid som från ”Chaplins pojke” (just Chaplin dyker upp i en inte riktigt begriplig scen), där fattigdomen är skriande hos få och ändå går flertalet människor förbi med sänkta blickar efter senaste uppdateringarna på sina smarta telefoner.

Flickan, huttrande och sorge- och smärtsamt spelad av Emilie Strömberg, är med i hart när varje minut av den en timme långa föreställningen. Hon är utlämnad, ensam, frusen, drömmande, längtande, liten och ömklig och detta utan att yttra ett enda ord. Skickligt och känslosamt.

Förbi passerar människor komplett ointresserade av henne. Hon trampas på, blir slagen och bestulen på någon av sina få ägodelar, ser in i drömhem där längtan efter värme, mat, julklappar, omtanke är fåfänga syner som mer är deliriska än något annat. Så slutet är som slutet är. Grymt. HC Andersens saga skonar ingen. Inte Rikard Lekander heller.

I Göteborg 2019 sitter tiggare. Förbi går människor med sina blickar mot senaste uppdateringarna i sina smarta telefoner. HC Andersen skrev sin berättelse 1845. Fattigdomen är sorgligt nog lika aktuell nära 175 år senare.

Island förför och tjusar

Uppdraget var enkelt, men inte utan äventyr. E skulle fylla 60. Via hans hustru S skulle han överraskas. Allt har var arrangerat redan i höstas. För våra vänner, som jag lärde känna för 25 år sedan, bor i Hafnarfjörður, strax söder om Reykjavik. Z och jag åker via Köpenhamn och ett regnigt och snögloppet Göteborg och kommer fram till ett gråmulet, men välkomnande Keflavik där S möter oss.

På väg. Foto: KAI MARTIN

Redan på vägen in avslöjar S en överraskning för mig, för oss; hon har bokat in en guidad tur på Nationalteatern i Reykjavik. Den där min farfar, teknisk chef på Dramaten, har varit verksam.

Men först surprisen. Vi har varit uppe länge, haft blott några få timmars sömn och får någon timmes vila väl installerade i vännernas fantastiska hus. Det gör susen och då E kommer hem vid tretiden från sitt arbete står vi där som extra presenter och en överraskning som biter. Gäster kom, gäster går, men vi består och ska göra en fin, knapp vecka i vännernas sällskap.

Vänner. En fortfarande chockad 60-åring med surpriserna.

Foto: ZEBA PEDERSEN LÖWEN-ÅBERG/KAI MARTIN

Onsdag blir till torsdag och Reykjavik väntar. Besöker på teatern är satt till klockan tio och vi ska vara där i god tid. Jag har minnen från att min farfar var i Reykjavik för arbete där i slutet på 60-talet. Mannen som guidar oss har jobbat där sedan 1969, men minns – kanske av förklarliga skäl – inte min farfar, men bjuder oss på en svindlande tur genom teaterns alla environger, från källare, verkstäder, genom dess fem scener, loger, kostymförråd, dockverkstäder, genom sömmerskornas arbete med kläder, perukatteljén, VD:ns rum (hälsar på honom) och upp till taket med utsikt över hela den isländska huvudstaden.

Rundvandring. Foto: ZEBA PEDERSEN LÖWEN-ÅBERG/KAI MARTIN

Fascinerande i allt och i två timmar som vi åt av glupskt intresse. Senare skulle S googla fram uppgifter om att min farfar var med redan 1947, då teatern var på väg att färdigställas. Mitt klena minne säger att han jobbade med den vridscen som fortfarande är i bruk, men jag får rådfråga min faster om just detta.

Kul kulturvandring. Foto: ZEBA PEDERSEN LÖWEN-ÅBERG/KAI MARTIN

Vädret har klarnat, himlen är fläckvis blå, kylan moderat och frisk. Utanför staden reser sig de mäktiga bergen, snöklädda, men inte i Reykjavik är gatorna torra och rena.

Vi säger farväl till teaterns värld och kliver in i den kommersiella marknaden. Jag kommer ut med ett par gula manchesterbyxor från en butik som gärna säljer dyrt och exklusivt, bland annat Vivienne Westwood, men byxorna jag inhandlar håller ett helt ok pris. Vi försvinner också ned i källaren på något slags köpcentrum för en exklusiv herrbutik som lockar, men det blir titta, röra, beundra, tjusas, men inte handla.

Vi är sugna, åker upp mot Hallgrimskirkja, Reykjaviks ståtliga katedral som tronar på höjden. Den byggnad som har samma arkitekt, Guðjón Samúelsson, som teatern och som har sin historia. Han ville att teatern skulle ligga där kyrkan nu ligger. Men fick nej. Han jobbade intensivt med sin teater och dog bara dagen efter invigningen 1950.

Med utsikt mot kyrkan slår vi oss ned på Rok, en restaurang som bjuder på både vacker och smaklig spis.

Smaklig spis på Rok. Foto: ZEBA PEDERSEN LÖWEN-ÅBERG/KAI MARTIN

Därefter väntar med sightseeing med mer överraskningar där S och E tar oss till punkmuseet, som i all sin enkelhet är genialt. Punken kom till Island ungefär som till Sverige, en smula sent, men var inte desto mindre tongivande. I en tidigare, centralt belägen, herrtoalett ligger nu Pönksafn Ísland, eller The icelandic punk museum  på Bankastæti. En trapp ner öppnar sig en historisk värld. I pissoaren och toabåsen är artiklar och bilder från den isländska punkvågen tapetserade. Björk, förstås, men också Kukl, Þeyr med flera.

Vi promenerar vidare på Reykjaviks gator, smyger in på någon second hand, men smyger lika snabbt ut. Hem till Hafnarfjörður för att rasta hunden, en charmig blandrasjycke. Det blir en promenad i den fascinerande terrängen en bit söder om staden. Det blir en timme i ett väder och med en utsikt som förför. Det oändliga isländska landskapet är ändligt och föränderligt, ständigt hotat av jordbävningar och rastlösa vulkaner, i en brutal skönhet som jag aldrig får nog om.

Sagolik natur. Foto: ZEBA PEDERSEN LÖWEN-ÅBERG/KAI MARTIN

Nyrastade åker vi hem för badtunnan, som E har iordningställt sedan något år tillbaka. Det är ljuvligt att kliva i det heta vattnet med den kalla luften som biter i kroppen innan doppet. Avslappning mega grande innan E slår på grillen för det mest välsmakande lamm som står att finna. Han kan det där. Vi njuter av varandras sällskap, men gör kvällen kort. Fredag morgon ska vi stå tidigt opp för avresa mot nordkusten och Akureyri, en nätt färd på cirka fem timmar om så ”bara” 35 mil.

IMG_4161

Renade och rastade. Foto: ZEBA PEDERSEN LÖWEN-ÅBERG

S har varit orolig för resan. Vädret har varit lite mer ruggigt och snöbehängt oroligt än det vi har nu och kanske skulle det inte alls gå att åka. Men vi får en enastående vacker resa i deras fyrhjulsdrivna monster till Ford. E kör tryggt och färden kantas av det ena sceneriet vackrare än det andra. Jag sitter med kartboken i handen, följer sida efter sida med de märkliga, isländska ortsnamnen, älvar, berg, orter, gårdar, som kantar Þjóðvegur, det vill säga riksväg 1, som löper runt hela Island. Vi gör ett stopp Blönduós för mat, en god laxsoppa med bröd, tog tidigare ett för fika vid Staðarskáli mitt ute i ingenstans och får oss en flotyrboll kallad kärlekspung till kaffet. Ja, varför inte? Äter man fårtestiklar, så kan man väl äta kärlekspung…

Färdkost och -vy. Ett bett på en kärlekspung, god soppar och utsikt. Foto: KAI MARTIN

I mars har dagarna sträckt ut. Det är ljus när vi kommer till Akureyri och vi hittar lägenheten som vi ska låna/hyra via banken som S jobbar på. Centralt belägen med fin utsikt över både staden och den långa fjordens innersta väsen. Vi installerar oss. Bergen reser sig väldiga runt om och snart kommer mörkret. Men vi hinner ta en tur till huset där det är jul året om. Jólagarðurinn saknar inget gällande julting, oavsett om det är isländsk eller för all del svensk jul. Huset dignar från entrén ned i den spatiösa källaren: jul, jul, jul. Bredvid ligger en heminredningsbutik, som drar nytta av julen utan att tillhöra den.

Julstämning i mars. Foto: ZEBA PEDERSEN LÖWEN-ÅBERG

Skymningen kommer i sakta mak. Vi har tagit oss tillbaka till Akureyri och promenerar runt. Vi tar en fika på ett kafé och jag passar på att ta ett toabesök, hör nere i källaren hur någon soundcheckar, checkar vilken artist det är och då jag meddelar våra isländska vänner att det är Mugison, blir de eld och lågor. Han är en stor, men annorlunda artist med bred repertoar och ett tänk som definitivt är alternativt. Exempelvis bjöd han på en gratiskonsert i Reykjaviks fina konserthall Harpa. Nu är han på turné och vi finner snart ut att de två konserterna i Akureyri är utsålda, men S tar inte ett nej för ett nej och vi blir rekommenderade att komma vid tio, så kanske vi får en chans.

Rum med fallande utsikt. Foto: KAI MARTIN

Vi promenerar ut den den allt kallare kvällen. Z och jag gläds åt våra Tensonjackor, nyss införskaffade, replicas på klassiska Himalaya från 1971 som använts både uppe på världens högsta berg och på oceaniska segeltävlingar. Fungerar utmärkt även en isländsk marskväll med temperatur ned mot minus 14.

Två profiler. Islandskyrkor, den i Akureyri och den i Reykjavik. Foto: KAI MARTIN

Vi tar alla stegen upp mot Akureyris domkyrka, som ligger med vidsträckt utsikt och andas den friska luften, syresätter de hårt ansatta lungorna (jag sprang uppför) och går hem för att kort break inför kvällen egentliga mål, en måltid på Rub 23, en restaurang som är lite eljest med sin kombination av japanskt och isländskt med lite italienskt. Maten är ljuvlig, halstrad maki annorlunda med smakrik, kött som gifter sig i munnen och till det vin. Tiden rinner iväg med drycken som löper genom halsen. Livet är ljuvt. Vi tittar på klockan. Hon är tio i elva.

Smaklig middagsspis. Foto: KAI MARTIN

Chansen att se Mugison har krympt till alls inget. Vi går lite slokörade förbi, ser människor röka utanför Götubarinn, där han spelar. Inser att det är paus. E skakar på huvudet. Är det fullt så är det fullt. Vi går dröjande iväg, men inser att S fattas. Plötsligt ser vi hennes hand vifta med en gest ”Kom! Kom! Kom!”.

Rockös och glädje. Foto: KAI MARTIN

Jo, hon hade lyckats snacka oss in och se, det blev en musikalisk upplevelse som ingen av oss ångrar. Mugison har ett band som är tajt och spelglatt, trummisen spelar verkligen trummor och har till det en mimik som är gymnastisk och en tunga längre än Gene Simmons. Bandet, förutom trummisen, består av gitarr, barytonsax och bas plus då Mugison på en akustisk gitarr som han troligtvis fick som ung pojk, men som han sedan vägrat släppa greppet om. Den är ihoptejpad och -limmad, med effektpedaler blir den ett rytande eller ett taktfast ackompanjemang. Hans musik är, då den är som vildast, som hämtad från Nick Caves eller Tom Waits källare, men är sin egen nog. Han blandar isländska med engelska, är en stark personlighet som plötsligt står någon meter ifrån oss för att spela dragspel till snabbt startad allsång.

Lyssna på honom här.

Vi lämnar efter en extatisk afton för konjak och samtal, däckar halv två efter en lång, lång dag.

Lördag morgon går långsamt, men vi har dagen klar för oss. S har bokat bad i öl, det gör några mil norr om Akureyri i Árskógssandur, en bit innan Dalvik. Där har Bruggsmidjan Kaldi bryggt öl ett tag, men också inrättat ett spa med möjlighet att bada i restprodukter från ölproduktionen, dricka öl samtidigt och ha det allmänt gott. Vi gjorde lite mer än så och kom dit tidigt för att hinna med en omgång i badtunnan i det bländandet vädret med utsikt över Hrísey, ön i Eylafjöður. Känslan av de kyliga vindarna, den skariga snön som Z och jag knäcker med våra kroppar och det varma vattnet i badtunnan är exempellöst och ljuvligt. Ölbadet sker parvis. Z och jag för sig, E och S för sig. Vi tar en glas öl, njuter våra 25 minuter innan vi leds upp på vinden för en halvtimme av fullständig avkoppling, som till slut blir för mycket för min rastlösa kropp. Upp och ned, ombyte och ut i den klara luften med ett väder som till och med överraskar islänningarna. Ovädret finns runt hörnet, men når oss aldrig. Så kan det vara och naturligtvis ackompanjerar det väl S:s välregisserade tur för oss.

Iskall och varm njutning. Foto: ZEBA PEDERSEN LÖWEN-ÅBERG/KAI MARTIN

Vi åker in mot Akureyri, åker förbi Skautahöllin, länge Islands enda ishall och landets vagga för den ishockey som spelas. Jag får mig lite ishallskänsla, känner på några reliker till målvaktsbenskydd, ser två grabbar som skottränar samtidigt som ett damlag värmer upp vid sidan av isen. På väggarna memorabilia med bilder från den isländska ishockeyhistorian, från spel på fjorden med låg sarg och entusiasm till hallen som haft det lokala laget SA Vikingar (startade 1937) som gäster sedan den byggdes (minnet säger att jag hörde 20 år sedan, men jag tror den är äldre). Det är en fin arena, lite som ett mindre Frölundaborg.

Möte med is och kollegor. Foto: ZEBA PEDERSEN LÖWEN-ÅBERG/KAI MARTIN

Det kurrar i magen och vi stannar vi macken som ligger där den nybygga vallen eller bron leder över fjorden och äter en annorlunda korv med bröd med extra allt.

IMG_4159

Kvicklunch. Foto: KAI MARTIN

Vi fortsätter upp mot den isländska alpvärlden och skidområdet för de som gillar att åka utför. Det är en brant stigande färd på vindlande vägar för att komma dit, men väl på plats bjuder Hliðarfjall på en vidunderlig utsikt. Liftarna är på väg att stänga och vi har inte tid att hyra utrustning, det blir lite poserande i våra Tensonställ innan färden går nedför. Middag väntar. E har nosat reda på en grill på balkongen och bjuder så småningom på grillfest med fisk och havskräftstjärtar. Gott, smakrikt och bortskämda glufsar vi oss och dricker champagne till. Men som om gårdagens övningar tagit hårt, det hade de, kryper vi till kojs tidigt för att vakna tidigt och förbereda för avfärd.

Fjällklädda. Foto: ZEBA PEDERSEN LÖWEN-ÅBERG/KAI MARTIN

Söndagsmorgonen ägnas åt hastig frukost, packning och städning. Sedan avfärd. Vädret tjusar vår färd tillbaka till Reykjavik, vi gör ett stopp på vägen (åter vid Staðarskáli) och äter lammlägg, en rejäl portion. Isländska vägkrogar har satt en ära i att bjuda på isländsk mat för den som önskar alternativ till snabbmaten. Utmärkt.

IMG_4289

Vacker utsikt i vacker tröja. Foto: KAI MARTIN

Z vill ta bilder i sin nya islandströja som S stickat och gett. Vi får göra många försök utan att hon blir riktigt nöjd. Men så småningom kommer vi till Reykjavik för lite ärenden, stannar sedan till i köpcentrumet Kringlan för köp av strumpor till islänningarnas version av mustaschkampen eller movember. Jag kikar också in på Next och kommer ut med två skjortor.

Vi är möra efter resan, äter en carbonara i vännernas hus, dricker det goda vattnet till, kallt och friskt, för att sedan ta en promenad down town Hafnarfjörður när solen sänker sig över hamnen.

IMG_4300

Solen tar farväl. Foto: ZEBA PEDERSEN LÖWEN-ÅBERG

Vår resa har kommit till vägs ände. Dagen efter tar vi farväl, får skjuts till Keflavik och kveðjum Island vi ses snart igen. Snön kommer med vinden, vi lyfter utan bekymmer. Väl hemma får vi beskedet. Stormen har svept över Hafnarfjörður med 28 sekundmeter.

IMG_4302IMG_4303

Tack och adjö. Foto: KAI MARTIN

Skruvad komedi med överraskningar

Komedi:

BAGAGE

!!!!

Babage

Överraskar. ”Bagage” är en komedi med manus och situationer som ständigt överraskar – positivt. Foto: MAGNUS BERGSTRÖM

Lisebergsteatern.

Bäst: Det smarta manuset driver skådisarna till stordåd.

Sämst: Andra akten gick väl fort.

Fråga: Är det fars även om det inte springs i dörrar…?

Sam Bobrick, den amerikanske pjäsförfattaren, var en ny bekantskap för mig när ”Minns du mig?” sattes upp på Lisebergsteatern för något år sedan. Den blev en succé och jag ingick i hyllningskören och framför allt var det Annika Andersson som höll hov i sin strama och nedtonade roll.

Kanske inte så konstigt att producenterna då väljer att återvända till Sam Bobrick och nu med den kanske mer renodlade komedin ”Bagage”.

Bagage2

Förvirrande. Gustaf Hammarsten och Annika Andersson roar. Foto: MAGNUS BERGSTRÖM

Jo då, här finns farsens förvecklingar när ett bagage hamnar i fel hem och allt ska redas ut mellan Annika Andersson Mia och Gustaf Hammarstens Mårten – två arroganta personligheter som motvilligt dras till varandra. Mellan dem spinns humortråden med ett välskrivet manus, där Annika Andersson och Gustaf Hammarsten sakta spänner den till bristningsgränsen i fråga om tajming och komik.

Där och då är det alldeles utmärkt underhållning, en komedi fullfjädrad och späckad med smarta vändningar och repliker. Det räcker så. Men tydligen inte för Sam Bobrick, som skriver in den krängande tv-psykologen, doktor Alexander Aronsson (Robin Stegmar) i handlingen.

Plötsligt är vi i en tv-show och han kommenterar det vi nyss har sett på scen. Lika plötligt drar publiken in i handlingen med ett direkt tilltal och snart är det inte bara de fyra på scenen som bollar repliker utan också de i salongen.

Det blir, och jag ska inte avslöja hur, värre och mer därefter i denna smart skrivna och otroligt underhållande pjäs, som skruvas till med lite extra allt med Emma Peters Tovas entré. Men en sak kan jag säga, när första akten avslutas med en cliff hanger då är det lätt att längta till fortsättningen.

”Bagage” är en föreställning som inte bara bjuder på stora skratt utan också ett konstant leende. Bra för ansiktsmuskulaturen samt själ, hjärna och hjärta.

Bagage – spelas till och med 30 mars på Lisebergsteatern

Med: Annika Andersson, Gustaf Hammarsten, Robin Stegmar och Emma Peters.

Originalmanus: Sam Bobrick,
Översättning/Bearbetning: Nymark & Bendixen
Regi: Pär Nymark
Scenograf: Fredrik Dillberg,
Grafiskt content: Mikael Riesebeck
Mask&Peruk: Tiina Bengtsson
Kostym: Caroline Eriksson

 

Charmig men lång Emil

Barnteater/-musikal:

EMIL I LÖNNEBERGA

!!!

IMG_3292

Fart och fläkt. ”Emil i Lönneberga” känns igen också på scen. Foto: KAI MARTIN

Lisebergsteatern, från 3 år.

Regi: Kålle Gunnarsson.

Av: Astrid Lindgren.

Musik: Georg Riedel.

Koreografi: Emil Söder.

Med: Wilfred Andersson/Petter Borén, Nova Heimroth/Freja Nyroos, Annika Andersson/Pernilla Karlsson, Kent Vickell, Emil Söder, Sara Axelsson/Emma Karlsson, Sussi Björninger, Robin Rösehag, Tove Holm, Benjamin Alinder, David Timonen, Nikolina Alinder, Joakim Södergren Norin och Einar Borén.

Det är något speciellt med barnteater. Dels för de ungas entusiasm och förmåga att inte skilja på dikt och verklighet. Dels för bristen på tålamod. Det gäller verkligen för ensemblen att vara på tårna, både vad det gäller handling och spontana utrop.

På Lisebergsteatern har det blivit något av en tradition att locka med uppsättningar i Astrid Lindgrens berättartradition. I år alltså ”Emil i Lönneberga”, som både blir ett slags musikal och dels en tätt packad när många av berättelserna om Emil, den förgrymmade ungen, ska få plats. Det är ett bra koncept med slapstickhumor och eldfängda scener. Första akten är utmärkt underhållning för hela familjen. I den andra, efter 20 minuters paus, dras det hela lite mer i långbänk. Därmed blir uppsättningen direkt straffade av den otåliga publiken.

Men det är en charmig föreställning med bländande spela av Annika Anderssons son Wilfred (de delar rollerna som mor Alma och Emil med Pernilla Karlsson och Petter Borén). Han är spjuveraktig, rar och hyssfull. Till det Ida, fint spelad av Nova Heimroth (som delar rollen med Freja Nyroos).

Kent Vickel är pappa Anton, kärv men kärvänlig. Annika Andersson gör sin Alma återhållsam, så som rollen kräver. Men, förutom barnen, är det ändå Emil Söders Alfred och Sara Axelssons Lina, som ger lyster till föreställningen.

Två timmar med paus är alltså en smula för mycket. Men å andra sidan är den här julkakan tryfferad rikt. Till och med hästen Lukas får plats på scenen.