”Stolarna” står när allt faller

Teater

STOLARNA

De sista entusaisterna. Annika Nordin och Ingvar Örner i ”Stolarna” kämpar med en pjäs i kulturell skymning. Foto: PETER LLOYD

Att försöka kreera, var en skapande människa, detta onådens år 2020 är en gärning på gränsen till förtvivlan. Hopp släcks, för att tändas och brutalt släckas igen. Fråga Teater Trixter, den intima, fristående teatern som i år firar 30 år, men som fått fira med smolk i glasen och stukade föreställningar.

Som nu senast ”Stolarna”, Eugène Ionescos absurda pjäs, som i Vera Berzaks regi fick se sin premiär inställd, flyttad och slutligen avklarad för att nu packas ned från och med söndag.

Absurdismen, den filosofiska termen inom existentialismen, hänvisar till det absurda i människans tendens att sträva och leta, som det står i programmet, ”efter värde och mening i livet, trots att livet i sig är fritt från både värde, mening och syfte”. Filosofi med andra världskrigets fatala händelser som dov klangbotten. Så också i ”Stolarna”.

Paret, det åldrade, (Annika Nordin, hustrun, och Ingvar Örner, mannen) är fast i livets slentrian, kan varandra utan och innan, men väljer de väl invanda dansstegen i livets tango; repetitioner av minnen, ältandet som glädjeämnen.

De både aktörerna kliver snyggt ur sina roller som entrévärdar för att då mörkret släcks, Billie Holidays musik klingar ut, förvandlas till de äldre paret med hedern, gracen och sinnena i skört behåll.

Hon upprepar sin stolthet över maken, över att han egentligen kunde ha varit chefsbefäl, chefsmonark, chefs-vadsomhelst istället för en position han nu har. Där bildas en paradox, ett motsatsförhållande mellan förhoppningar, ofullbordade krav och krass verklighet som löper som den spinnande röda tråden genom pjäsen.

Vi ser in i en dystopisk framtid i ”Stolarna”. Paris är i ruiner, knappt ens det, bara visorna minner om staden. På ön där paret bor passerar båtarna långsamt förbi i kapp med det strömmande vattnet.

Mannen ska hålla en föreläsning, oklart om vad, där hans ställning ska få glans. Uppmuntrad av hustrun i den där paradoxala stoltheten ska han tala, men genom en talare som ska lägga de ord rätt som mannen inte själv klarar av.

Det blir ett slags duell mellan man och hustru inför händelsen, där de imaginära gästerna kommer, potentater och än mer högt uppsatta, för varje tom stol som ställs fram.

Ingvar Örner och Annika Nordin spelar pingpong, träffsäkert, med replikerna. Ser de gäster som ingen annan ser, är höviska och devota, uppfordrande och lättstötta samt dito -stressade ju större publiktillströmningen blir.

Det är en och en halvtimmes stegrande, just absurd, dramatik med dessa de sista entusiasterna, som står när allt faller. Men som inte kan spela för tomma lokaler. Absurt inom absurdismen.

Stolarna

Teater Trixter, spelas till och med söndag 22 november. Resterande föreställningar 2020 är inställda.

Av: Eugène Ionesco.

Regi: Vera Berzak.

På scen: Annika Nordin och Ingvar Örner.

Koreografi: Freï von Fräähsen.

Scenografi och kostym: Ger Olde Moonikhof.

Ljus och ljud: Miranda Seiborg Wikström.

Teknik och sufflering: Anders Macken.

Istället för förståelse förvirring

Permformance

YOUR BODY ISN’T YOU

Förvirring. Föreställningen ”Your body isn’t you” väcker mer frågor än förklaringar. Foto: GUSASTAVO PERILLO NOGUEIRA

Cinnober, Masthuggsterrassen

Ibland är uppsättningar mer utmanande än andra. För intellektet, för hjärnan, för intrycken eller bara för dagen. Att hamna i Adas teaters samarbete med Kassandra Productions performance ”Your body isn’t just you”, en tillställning på en knapp timme, bjuder upp till tankeverksamhet. Men vad blir resultatet…?

Jag tvingas läsa i programbladet för att försöka rama in det hela. För att få något att både förhålla mig till och hålla mig i. För här snurrar det.

”I vårt arbete har vi inspirerats av den mikrobiologiska världen som numera har vetenskapligt belägg för påståendet Your body isn’t just you. Härtill feministiska teorier om ‘entanglement’, sammanflätning och skulptören Giacomettis arbete.”

Jo. Ja.

Vi möts av nutid. Överdrivet hygienkrav där skor tas av för att händer, fötter, armar, armhålor, dekolletage, skinkor… ja, allt ska spritas. I något slags ritual blir det startskottet till en föreställning som blandar dans med repliker i Nonno Nordqvists mörktonade scenografi och Jonas Franke-Bloms bitvis rytmiskt dunkande ljudlandskap.

Men jag hamnar någonstans på ett demensboende i mötet med leken på en förskola. Galenskap granne med barnslighet, gäll förtvivlan med fnitter parat med en klåda som för mig till drogmissbrukares ticks hand i hand med desperata skratt.

Istället för förståelse förvirring, alltså. Så ramas allt in vid en final med Leonard Cohens ”Anthem” med refrängen ”Ring the bells (ring the bells) that still can ring/Forget your perfect offering/There is a crack in everything (there is a crack in everything)/That’s how the light gets in”. Skorna tas på och jag blir inte klokare av det.

ADAS TEATER & KASSANDRA PRODUCTION

Your body isn’t just you (premiär 26/10. Spelas också 27 och 28/10 samt 1,2 och 3/11

Idé, manus och medverkan: Fia Adlers Sandblad och Annika B Lewis

Scenografi och kostym: Nonno Nordqvist

Dramaturg: Samuel Ek

Dramaturgisk rådgivning: Anne Hübertz Brekne

Ljuddesign: Jonas Franke-Blom

Ljusdesign: Christofer W Fogelberg

Dov och mörk ”Nationen”

Teater:

NATIONEN

Mörk reflektion. Backa Teaters uppsättningen ”Nationen” är lång men uppslukande. Här med Doreen Ndagire och Nemanja Stojanović. Foto: OLA KJELBYE

Eric de Vroedts pjäs ”Nationen” har i Backa Teaters grandiosa – och långa – uppsättning snyggt fått sitt fundament i Göteborgsleran med Muteborg, byggprojekt, segregation och polarisering.

Den 11-årige Ismaël försvinner spårlöst. Polisen söker, men snart skapas misstankar mot polisen själv. Anklagelser böljar fram och tillbaka samtidigt som den politiska debatten om staden i staden, det trygga Safe City, går stormig och i politisk oenighet. Mor och fosterföräldrar söker efter pojken. På sociala medier driver youtubern the Bear (Kristina Issa) upp en hetsjakt på den skyldige eller de som häftas med skuld; det ska visa sig vara en grannlaga uppgift för the Bear, som snappar upp rykten och gör dem till sanningar med klickfestens hastighet.

”Nationen” gräver mörka hål i sökandet efter ett barn. Samtidigt så är det dova reflektioner av ett samhälle där polariseringen är total, där samförståndet får stå tillbaka för narcissismen, där solidaritet och omtanke snabbt stryks bort för egenintressen. Ett mörkt och dystert anslag, alltså. Men inte utan revor av humor som öppnar ljus för publiken – och pjäsen – att lapa i sig.

Ja, det här är en omfattande uppsättning som sträcker sig över fyra timmar och fyrtio minuter. Men låt er inte avskräckas. Tiden flyger iväg.

I Beate Gårdelers regi har uppsättningen blivit ett tv-drama i sex avsnitt fördelat i tre akter med två pauser. Jag, som oftast inte är någon större vän av projicerad teater ser en pjäs som jag sugs in i. I ”Nationen” är ingen utan skuld, men vem som bär ansvaret för Ismaëls försvinnande nystas in i en härva av intriger. Det är skickligt med en effektivt rörlig scenografi som omfattar allt från spårvagnar, polisstationer, vardagsrum, sovrum och tv-studio.

Sinnrik scenografi. Anna Heymowskas scenografi omfamnar mycket i ”Nationen”. Foto: OLA KJELBYE

Scenerna skiftar som just klipp från en sekvens från en annan i en tv-produktion. Det skapar både dynamik och tempo ackompanjerad av den explosiva musiken från Backa Teaters musiker. Där ingår Kristina Issa, som så att säga jobbar dubbelt. Mest tydlig är, förstås, hennes roll som den allseende the Bear, youtubern och influencern som hon gör diaboliskt fräsande med ett rapliknande förhållningssätt till replikerna. Otäckt bra.

Owe Wolf porträtterar lysande den socialdemokratiske politikern Wolf som självgod är den stora utmanaren av Safe City-projektet lett av högerpolitikern Kristina Johannesson (Emelie Strömberg) som låter sig omfamnas som en godhetsapostel. Men allt är bedrägligt. Wolfs karaktär bryts ned av anklagelser av sexuell natur (jag vill inte avslöja vilka) och Johannesson konfronteras för sina avsikter. Till det polisens misslyckande, stadens kollaps, mamman Mariam Traoré Ahmedović (Doreen Ndagire) som sörjer men också oroas över både försvinnandet av pojken och om öppnandet av hennes vinbar ska bli av. Så Damir Ahmedović (förtjänstfullt och starkt spelad av Nemanja Stojanović), den 17-årige brodern till Ismaël. Han som puerilt slukar sin muslimska tro, som skapar avstånd till nära, men också ett slags ledarskap i förorten.

Jo, det är en intensiv väv av förvecklingar i ”Nationen” som sätter både ensemblen och publiken på prov. Efter utmaningen går det bara att ge med beröm godkänt

NATIONEN (premiär 23 oktober) på Backa Teater

Av: Eric de Vroedt (översättning Andreas Boonstrar) med premiär 21 oktober på Backa Teater.

Regi: Beata Gårdeler.

Scenografi/kostym: Anna Heymowska.

Kompositörer/musiker: Anders Blad, Daniel Ekborg, Mats Nahlin, Bo Stenholm och Kristina Issa.

Filmfotograf: Andrea Grettve.

Mask: Josefin Ekerås.

Ljus: Anna Wemmert.

Ljud: Niclas Ericsson, Simeon Hillert och Jonas Redig.

Video: Tomas Heyman.

Med: Adam Sheik Abdullah, Adel Darwish, Eric Ericson, Ylva Gallon, Eleftheria Gerefoka, Kristina Issa, Gunilla Johansson Gyllenspetz, Rasmus Lindgren, Doreen Ndagire, Babi Nokrach, Ylva Olaison, Ramtin Parvaneh, Ulf Rönnerstrand, Johan Stavring, Nemanja Stojanović, Emelie Strömberg, Kjell Wilhelmsen och Ove Wolf.

Närvarande apokalyptisk stämning

Teater:

BARNEN

Göteborgs Dramatiska Teater

Starkt drama. Lucy Kirkwoods ”Barnen” görs intensiv och svidande nära i Göteborg Dramatiska Teaters uppsättning med Erik Åkerlind, Mia Eriksson och Hanna Ullerstam i huvudrollerna. Foto: PER LARSSON

Som ett eko av kärnkraftshaveriet i Fukushima 2011 när en tsunami fick all säkerhet att rämna drabbar ”Barnen”. Lucy Kirkwoods hyllade pjäs, som hade premiär 2016, landar i ett tiotal år efter en kärnkaftolycka vid den brittiska kusten. Paret Hazel och Robin lever ett stilla liv utan de utflugna barnen. En gång medarbetare på kärnkraftverket lever de i olyckans skugga, den ständigt närvarande, men som de två sällan talar om. Redan i pjäsens inledning rubbas den bedrägliga idyllen när Rose, en före detta kollega, kommer på ett oväntat besök.

Lucy Kirkwood vrider och vänder på relationerna, låter triangeldramat spela fullt ut i ett rappt manus (utmärkt översatt av Kerstin Gustafsson). Scenrummet – kök/vardagsrum/hall – med två ingångar bjuder på öppningar och scenvändningar. Ofta stilla, men emellanåt sker skiften med ett tungt artilleri. ”Barnen” är fulländad dramatik som bottnar i allvar, svärta, sorg, reflektion och humor. Texten är en spinnande motor som emellanåt gasar och far iväg, men aldrig på irrvägar, aldrig för att förlora kontrollen.

Skådespelarna Mia Eriksson (Hazel), Erik Åkerlind (Robin) och Hanna Ullerstam litar på texten, låter tystnaden tala och replikerna vila. Det skapar en dialog som är närvarande, intensiv och verklig. Som åskådare är man i rummet, bjuds in till sällskapet utan att störa, skakas om, berörs och roas, för att skakas om igen.

Regissör Mattias Nordkvist har förtroende för både manus och för sin ensemble. Det gör att ”Barnen” bottnar, att dynamiken i berättelsen får en puls och att historien aldrig blir given; till det har den alltför snygga vändningar.

I denna pandemins krampaktiga år fungerar pjäsen dessutom som en oväntad spegel av nuet. Hur vi isolerar oss från en pockande verklighet, som helst inte ska rubba ens det mest bedrägliga lugn. Som om det som händer egentligen inte sker.

Barnen, Göteborgs Dramatiska Teater, premiär 16 oktober. Spelas t o m 6 december

Manus: Lucy Kirkwood

Översättning: Kerstin Gustafsson

Regi: Mattias Nordkvist 

På scen: Hanna Ullerstam, Erik Åkerlind, Mia Eriksson

Scenografi: Richard Andersson

Ljus och snickerier: Nicklas Jörgner

Ljuddesign: Ludvig Sjöstrand

Kostym och rekvisita: Fianna Robijn

Uppfriskande perspektivskifte

Teater:

INGEBORGS MANIFEST

Teater Trixter, Göteborg

Skickligt. Gilda Stillbäck gör en fullödig gestaltning av sin Ingeborg. Foto: KAI MARTIN

Nypremiär

Med: Gilda Stillbäck

Av: Petra Revenue och Gilda Stillbäck

Musik: Björn Knutsson

Scen: Ger Olde Monnikhof

Ljus: Miranda B Wikström

Dramatikern och regissören Petra Revenues och dansaren, koreografen samt skådespelaren Gilda Stillbäcks möte under en stipendiesession i Ingmar Bergmans hus på Fårö blev snart fruktsamt. Ur detta har ”Ingeborgs manifest” sprungit, en kraftfull, vig och omtumlande monolog där Gilda Stillbäck använder både ordens kraft, ansiktets mimiska förmåga och kroppens kreativitet i sin gestaltning av regissören Ingeborg, geniet som låter konsten och vägen till verket gå före allt annat.

Ja, det är omvända perspektiv. Ingeborg är i ord och handling Ingmar Bergman. Det är närmast hela den dryga timmen en monolog byggd på citat av den kände svenske regissören. Han blir hon, hon som lätt blir förälskad, som skaffar barn med samma lätthet som han lämnat sina relation för en annan. Men kanske främst för skapandet, som alltså är höjt över allt annat.

Tilltalet är direkt. Gilda Stillbäck håller en föreläsning som introduktion till en pjäs/film som ska göras. Namndroppandet med Krook (Margaretha), von Sydow (Max) och Ahlstedt (Börje) ger autenticiteten extra kraft. Själv blir jag Josephson (Erland) där Ingeborg ser mig i ögonen flera gånger under föreställningen, bedyrar sin uppskattning, som hennes Stradivarius, miljoninstrumentet som bara en ytterst skicklig instrumentalist kan traktera. Men uppskattningen kan snabbt bli falsk, som när Josephson vill göra en omtagning av en scen som Ingeborg menar är perfekt.

Laddningen är rummet är total.

Gilda Stillbäck har från start publiken i sin hand, uppmärksamheten är given oavsett om det är i det direkta tilltalet, eller när hennes ”dämonerna” möter upp under de ständigt återkommande envigerna.

Ingeborg är hela spannet från tillitsfull och förskräcklig, ödmjukt kärleksfull och uppfodrande till fåfängt krävande och extremt självupptagen.

Så blir en diabolisk kreatör och geni bättre som kvinna än som man…? Nej, självklart inte. Men det är uppfriskande med perspektivskiftet där en kvinna använder sig av patriarkaliska grepp och ogenerat lämnar sina barnkullar hos de respektive män hon skaffat dem med; allt för konsten och kärleken till den.

Med ”Ingeborgs manifest” gör Petra Revenu storstilad sorti från sitt Teater Trixter, den teater hon själv var med om att starta för 30 år sedan. Pjäsen har däremot bara sett sin början, även om premiären i mitten av mars hamnade i skymundan på grund av pandemin. Trots svårigheterna för teater att nå ut just nu och med en ytterst begränsad publikkapacitet hoppas jag ”Ingeborgs manifest” får vingar. Gilda Stillbäck och Petra Revenues pjäs och uppsättning är värd det.

Tillsammans. Gilda Stillbäck och Petra Revenue har gjort något stor tillsammans. Foto: KAI MARTIN

Underhållande i snålblåst

Teater

PÅ VILLANDE HAV

Utmanar. Teater Hybrid skapar underhållande teater på Barken Vikings däck.
Foto: KAI MARTIN

Teater Hybrid, Barken Viking

Regiöga: Hanna Holmqvist.

I rollerna: Lava Lidén, Sophia Lücke, Brinde Karlsvärd och Bjarki Ardenheim.

Musik: Bjarki Ardenheim.

Manusbearbetning tillsammans med ensemblen: John Thomsen.

Den från Wendelsbergs folkhögskola avknoppade teatergruppen Teater Hybrid hann knappt starta förrän Strindbergs ”Fröken Julie” förtjänstfullt iscensattes förra sommaren. Ett hett drama i karg miljö i en av Gamlestans nedlagda kylrum.

Med denna uppsättning kom ensemblen att turnera runt om i Sverige samtidigt som man låg i startgroparna för nästa uppsättning.

Förhoppningarna med polske pjäsförfattaren Sławomir Mrożeks pjäs ”På villande hav” från tidigt 60-tal var stora. Platsen spännande; Barken Viking. En möjlighet att inför öppen himmel möta sin publik med en stramt brutalt komisk enaktare.

Men så kom den där pandemin som fångat kulturvärlden i ett skamgrepp. Men Teater Hybrid fann på råd, startade en blygsam smygpremiär i slutet av juni med en publik placerad enligt alla FHM:s restriktioner och råd för att lite slokörat pausa under sommaren och nu komma igen med ytterligare några föreställningar i augustis slut och septembers början.

Sławomir Mrożek utmanade stalinismen, ja, gjorde upp med den stränga sovjetiska regimen med sin absurda pjäs. Något som då inte sågs med blida ögon; kommunistisk politik är inget att skämta om.

De tre skeppsbrutna – Den lille, Den medelstore och Den tjocke – ansätts av hunger och inser att en av dem måste offras. Men vem…? Det blir ett maktspel långt mycket mer galet än det som iscensattes med ”Fröken Julie”.

Teater Hybrid definierar inte rollkaraktärerna som författaren gjort. Istället tänjer de på dem, gör dem till sina egna. Sophia Lücke är den som tar kommandot, driver på processen, allt i ett elegant försök att komma undan. Lava Lidén är den lismande, som snabbt bildar pakt, och därmed ställer Brinde Karlsvärds blida karaktär i ett omedelbart underläge.

Håller kursen. Brinde Karlsvärd styr pjäsen i hamn. Foto: KAI MARTIN

Trion utgör en fascinerande tajt och underhållande ensemble med stöd av Bjarke Ardenheim, som ackompanjerar, och inte mindre än vid två tillfälle gör ett inbrott i pjäsen som ett slags deus ex machina, men utan gudens förlösande kraft.

”På villande hav” är effektivt gjord med små medel under tuffa omständigheter. På Barken Vikings däck är man inte bara utsatt för vädrets makter utan också stadens larm och kiv. På kajen mitt emot spelar ett coverband Creedensfavoriter samtidigt som en ångare högt visslande lämnar kaj.

Det bekymrar inte Sophia Lücke, Lava Lidén, Brinde Karlsvärd eller Bjarke Ardenheim, som med friskt humör ror denna sin pjäs i hamn.

Ljust slut på mörk trilogi

Teater

GLÖMSKA

teater-tofta-pressbild-23

Sommardrama. Med ”Glömska” gör sätter dramatikern Göran Parkrud punkt för trilogin med skådespelarna Lisa Parkrud, Jill Ung och Susanna Helldén i rollerna. Foto: LINUS HELLSTRÖM

Teater Tofta, Tofta Herrgård

Regi och manus: Göran Parkrud.

Medverkande: Jill Ung, Susanna Helldén, Lisa Parkrud, Lars Magnus Larsson, Carl-Markus Wickström, Ylva Olaison, Charlie Parkrud/Jack Hedesström.

Scenografi och ljus: Beate Persdotter Løken.

Mask och kostym: Agnes Parkrud.

Ljuddesign: Patrik Vörén.

Teknik: Frida Bagri.

Med ”Glömska” rätar dramatikern och regissören Göran Parkrud ut frågetecken och sätter också punkt för sin dramatrilogi som inleddes med ”Törst” (2018) och ”Vilsen” (2019).

Det är fristående pjäser som satt sina avtryck, sinnrikt intrigerande i sin berättelse om, framför allt, systrarna (Susanna Helldén och Lisa Parkrud) som stöts och blöts i en ständigt imploderande relation med de flesta men mest med sin mor (Jill Ung). Så många frågor har väckts om varför såren aldrig får läka, om varför sårskorpan ständigt ska repas upp.

Det är ett många gånger fascinerande skådespel som ställs på scen med knappa resurser. Förra året gick jag förvisso vilse i de många intrigerna. I år leds jag rätt med ett stramare manus där Göran Parkruds knutit ihop säcken.

Det är intim teater med skådespelarna nära nog i knäet, men i år spelad med försiktighet gentemot publik och medaktörer. Så är Teater Tofta noga med att inte packa lokalen, utan istället låta alla sitta glest. Desto mer tätt och intensivt är det på den avskalade scenen i både replikskiften och agerande.

”Glömska” är den förrädiska titeln, då så mycket mer handlar om att gömma. Gömma undan sådant som gjort ont och låta det få rubriken glömma om det som man inte ska prata.

Men vid ett i hast anstiftat födelsedagskalas för att fira mamma Ullas 65-års dag staplas drama på drama i en snygg balansgång. För Göran Parkruds manus trillar aldrig över i för mycket, oavsett om det handlar om subtil, emellanåt förlösande, humor eller sotsvart allvar.

Var och en av de sju skådespelarna får också sin tydliga plats i pjäsen, ett sätt att förklara och komma till avslut med den här trilogin. Det är snyggt komponerat.

Nej, vi är inte bortskämda med sommarteater denna sommar 2020 och få är biljetterna till den som nu spelas på Tofta Herrgård. Men det är inte av desperation och törst efter kultur som ”Glömska” är värd ett besök. Istället är det för svenska dramatik med kvalitet spelad av engagerade skådespelare som noga mejslat ut sina karaktärer till levande individer. För den som önskar att kliva in i ytterligare en svensk, småborgerlig klaustrofobi av oventilerade känslor och aldrig utredda händelser. Med skillnaden att ”Glömska” vågar sluta med en öppning mot ljuset.

Fotnot: ”Glömska” spelas till och med 15 augusti.

Jag vill kramas

Det är en annorlunda tid. Mycket som förändras. Tillstånd som en gång har varit givna är det inte längre. Nej, det går ingen nöd på mig. Men samtidigt kan ju vardagen skifta från ett läge till ett annat utan att alarmklockorna ringer.

Självklart vet jag att många, på riktigt, är allvarligt drabbad av covid-19, det i all hast spridda coronaviruset. Tack och lov tillhör jag inte den gruppen. Än. Men det verkar också vara ett virus som det är svårt att ducka ifrån.

För vår del, min och Z:s, har coronahotet varit påtagligt sedan i mitten av januari. Z, som är reumatiker och med en medicin som gör att hennes immunförsvar är obefintligt, har haft radarn påkopplad tidigt. Vi planerade för en resa till Kenya över två veckor i februari. En möjlighet att träffa en god vän till Z, kunna bo hos hennes familj och samtidigt gör utflykter och kunna resa till kusten. Men magkänslan gav att vi valde bort det.

Z skulle i mitten av april åka på en rehabresa till spanska solkusten. Så jag bokade in att jag skulle vara med henne över en helg plus några dagar. Flyg och boende bokades. Men en vecka senare bestämmer sig Z för att inte åka på resan, som avbokas.

Vi har goda vänner i Vietnam, inflyttade från Oslo sedan i höstas, som vi skulle hälsa på. Nu vet vi inte när det blir av.

Synd om oss…? Inte ett dugg. Men dagboksanteckningar från hur livet förändras, som adderas med mitt jobb där förutsättningar blivit helt annorlunda; inga skivsläpp (eller åtminstone få), inga konserter, inga pjäser eller andra uppsättningar.

Vi lever i en märklig tid.

Långt bort och nära. Närheten till Z är långt borta nu. Foto: PRIVAT

Några som definitivt vet om det är vännerna S och W som bor i Perugia i Italien. Han jobbar som musiker. Hon som makeupartist. Båda står utan jobb och därmed saknar de inkomst. Utanför håller italienska myndigheter folket i herrans tukt och förmaning. Restriktioner följs av nya. Läget är tufft. Utan lön inga pengar att betala mat eller hyra. Marginalerna krymper. De vill hem till Sverige, men hur…?

De flesta av mina vänner följer nyhetsflödena och Anders Tegnells riktlinjer och rekommendationer. Några har över en dag blivit experter och vet hur slipstenarna ska dras. Stefan Löfven får snytingar för sina uttalanden, eller hyllas för dem. För ingen vet. Ingen har en aning om vad som är rätt eller fel, samtidigt som folkhälsomyndigheten kämpar för en strategi som ska lindra att covid-19 drabbar en masse.

Folk drabbas av vansinne och förnekelse på samma sätt som många skrider in i förnuft och omtanke. Det är en märklig tid.

Märklig för mig och Z, där jag lever utanför husets väggar, jobbar och verkar ungefär som vanligt med den påföljden att jag också exponerar mig för smittan. Detta trots att jag är en försiktigt general, håller avstånd och är noga med hygienen.

Men sedan snart tre veckor är det en tillvaro utan hustruns närhet. De två senaste veckorna sover vi i chambre séparée. Ingen närhet. Avstånd beaktas och respekteras. För smittas jag henne blir det en fråga om liv och död.

Det uppstår ett slags koreograferat rörelsemönster där vi undviker närhet, samtidigt som vi dras till varandra. Vi, som byggt vår relationen på beröring, får nu inte mötas hud mot hud, läppar mot läppar, huvud mot skuldra, hand mot bröst, andetag mot andetag.

Jag som finner ro i hennes snusningar hör dem inte längre när jag faller i sömn.

Inga kyssar, inga kramar, inget samliv. Jag längtar efter det. Närheten som berikar vår liv på det där extraordinära viset som gör vår relation unik.

Jo, hon finns där. Hennes ord hör jag. Hur hon bekräftar mig, med orden ger mig kärlek. Men det är närheten jag vill ha (också). Jag vill ha en kram. Nu!

Svart satirisk resa till framtiden

Teater

SOMMARNÖJE – en svart komedi

Bauer

Underhållande allvar. Nyskrivna ”Sommarnöjen”, med bland andra Josephine Bauer och Anna Persson, tål att tänkas på och skrattas till. Foto: ERIK STÅHLBERG

Det är nära nog exakt tre år sedan som nystartade Teater Bauer hade premiär på sin revy ”Vanligt folk” på Brewhouse i Göteborg. Håkan Johnsson, vass manusförfattare, stod för nära nog all text och musik i en revy som var både vass, tankeväckande och underhållande. Med denna åkte teatern senare på turné.

För det är som ambulerande teater Teater Bauer vill verka. Så när nu sällskapet landar i Kulturhuset Vingens fina salong ute i Torslanda är det efter att ha haft premiär på nya uppsättningen ”Sommarnöjen – en svart komedi” några veckor tidigare. Dagarna före Torslanda har man gästat såväl Ängelholm som Hässleholm.

Så  nu på hemmaplan och samtidigt gäster, alltså.

Pjäsen har, åter, Håkan Johnsson som manusförfattare och stilen känns igen. En både skruvad humor och svart satir i samma roande allvarsstund. Det är skickligt.

På scen möter vi paren Josephine Bauer–Patrik Duwfa och Anna Persson–Pelle Bolander. Tiden är satt drygt 45 år framåt i tiden. Systrarnas föräldrahem är nu den äldres (Bauer). Utanför rasar en evigt het sommar omöjlig att njuta av med temperaturer så höga att de är livsfarliga.

Vi ser på scen det vi alltså fruktar idag. Bara det en otäckt kittlande tanke. Inledningsvis är det midsommar, men snart har vi kastats fram till kanelbullens dag, 4 oktober, och den avfärd till hemmet för lillasyster (Persson) och hennes man (Bolander) har skjutits på en odefinierbar framtid.

Det handlar alltså om ett traditionellt kammardrama, där intriger rasar med samma intensiva hetta som den utanför husets skyddande väggar med svalkande vinkällare och ett luftkonditioneringssystem som håller värmen utanför.

Det är en smart text där den mörka tonen och dito stämningsläget hovrar över scenen. Men kanske blir replikerna lite väl mycket stapelvara i första akten där skådespelarna skjuter fram orden för att liksom hinna med.

Något som accentueras i andra akten där allt förvisso tar fart, men med Lars Magnus Larssons entré som främlingen skruvas historien åt rätt håll. Den utmanar, är plågsam och intrigskapande. Det finns utrymme för skratt, men så fort de kommit får man snabbt stoppa tillbaka dem för allvaret. Det är tvära kast. Men balanserat. För i andra akten har skådespelarna kommit i fatt. Med det femte hjulet under vagnen uppstår frågor, motfrågor och svar. Elegant öppnar pjäsen upp till en förklaring och en listig final.

Ett gästspel, alltså. Lite synd. För på en av Göteborgs mindre scener skulle ”Sommarnöjen – en mörk komedi” göra sig utmärkt för en lite längre sejour.

Sommarnöjen – en mörk komedi – Kulturhuset Vingen 6 mars 2020

Manus: Håkan Johnsson.

Regissör: Erik Ståhlberg.

I rollerna: Josephine Bauer, Anna Persson, Pelle Bolander och Patrik Dufwa, Lars Magnus Larsson

Berusande bra Bellman

Musikteater

BELLMAN 2.0

Bellman2

Lustfylld. Västmalands teaters ”Bellman 2.0” är berusande bra. Foto: MARKUS GÅRDER

Västmanlands teater/Västerås teater

När danske regissören och kreatören Nikolaj Cederholm och hans team gör teaterkonst är det med musik i centrum. ”Taube today”, för två år sedan, på samma teater i Västerås, blev en succé. Precis som de uppsättningar med Gasolines och Beatles (”Come together”) samt även några klassiska kompositörers musik i ett nytt friskt sammanhang.

Nu alltså den svenska nationalskalden Carl Michael Bellman.

Scenrummet skapar en omedelbar inramning; ett långbord på tvären i den stora salen som snart ska visa sig vara Svenska akademiens samlingslokal i något slags nutid. Som med bra scenupplevelse går historien tvärs genom tiden. Alltså kan 2020 Bellman fåfängt ansöka om medlemskap hos De aderton, nu en nykter om än skamfilad samling. Med en bunt med texter och partitur försöka han övertyga församlingen om sin förträfflighet. Det blir naturligtvis till musik och sedan utspelar sig ett färgstarkt myller av Bellmans musik till nya, djärva arrangemang av Kåre Bjerkø. De fem musikerna som står på scen är en del av skådespelet. Skådespelarna tar inte bara ton utan stämmer också upp med sina instrument: gitarr, klarinett, munspel, basfiol, trummor… ja, till och med beatbox när Josef Törner får feeling. Det blir en sällsam happening.

På scen, framför våra ögon, förvandlas inte bara tillställningen till en backanal när Bellman frestar det torstiga sällskapet. Nej, med snillrik kostym ändras frackar och klänningar till 1700-talskläder. Peruker tas på och Andreas Ekstedts trumset dekoreras i kulisserna med the Bellmanz.

Det blir ett liv och ett kiv med ett pärlband av Bellmans musik som ackompanjemang där var och en av skådespelarna får visa kvaliteter.

Det är lustfylld och berusande teaterkonst, måhända nära musikal, och med kostym och scenografi så skickligt hanterat att man sitter med förtjust uppspärrade ögon för nästa scen och överraskning. För överraskar gör ”Bellman 2.0”.

Bellman1

Stark. Niklas Hjulström får sjunga ut i ”Bellman 2.0”. Foto: MARKUS GÅRDER

Det är en fröjd att få höra Niklas Hjulström, som ju också är teaterchef på Västmanlands teater, med sitt rika omfång. När han sjunger ”Glimmande nymph!” i en ekletiskt omfamnade och ljuvt utsträckt version ligger både andaktsfull tystnad och jubel sida vid sida. Spela in! Lägg ut!

Så också med Julia Frejs ”Märk hur vår skugga” i den mörka finalen.

Bellman3

Bländande nymfer. Julia Frej och Anna Fahlstedts sång är mustig, stark och berörande. Foto: MARKUS GÅRDER

”Bellman 2.0” är vördnadsfull och på samma gång utmanande. Det är en föreställning som låter smutsen ta fäste, solkigheten smeta linsen, drickandets galenskap hålla hand med berusningens förförelsekonster, humorn smeka allvaret…

Det här är en alldeles fantastisk uppsättning, värd för stockholmare att ta sin dryga timmes tågfärd till Västerås, värd för alla västmanlänningar att se och grattis Uppsala stadsteater, som sätter upp den senare i år. Men synd för alla som väljer att missa den. ”Bellman 2.0” är mustig, stark, livfull och bländande scenkonst som borde möta Sverige med en turné eller gästspel i Malmö, Göteborg och Stockholm. Minst.

Bellman 2.0, Västmanlandsteater premiär 29 februari 2020

Koncept och regi: Nikolaj Cederholm.

Musikarrangör: Kåre Bjerkø.

Scenografi: Kim Witzel.

Kostym: Line Bech.

Ljus: Joakim Brink.

Koreografi: Ossi Niskala.

Mask: Cais-Marie Björnlod.

Kapellmästare: Carina E Nilsson.

I rollerna: Aksel Morisse, Anna Fahlstedt, Barbro Lindkvist, Carina E Nilsson, Josef Törner, Julia Frej, Niklas Hjulström, Andreas Ekstedt och Rigmor Bådal.