Full fart. Barnmusikalen ”Pippi Långstrump” vid Spinneriet i Lindome håller hög fart från start. Här Prussiluskan (Saga Waermö) i ett av alla sina försök att försöka sätta Pippi (Alma Jonsson) på barnhem. (Foto: KAI MARTIN
Spinneriet, Lindome.
Publik: Utspridd på picknickfiltar på slänten ned mot ”scenen”.
Bäst: Att Astrid Lindgrens älskade Pippi håller i alla väder.
Sämst: Att det är svårt för de yngsta att hålla fokus i värmen.
Fråga: Två säsonger för Sommarteatern med ”Pippi Långstrump”, blir det fler…?
Jodå. Astrid Lindgrens älskade Pippi Långstrump håller än efter att i över 80 år tjusat svenska barn. Och, ja, musikalen från 1980 – då med Siw Malmkvist som Pippi på ”order” av Astrid Lindgren själv – gör det också. Sommarteatern ger i år sin andra sejour av musikalen och den älskade karaktären, som ju Inger Nilsson gav liv åt som Pippi i tv-serien från 1969.
Det blir en fartfylld föreställningen där bovarna Blom (Erik Olsson) och Dunder-Karlsson (Sigrid Persson) får känna på Pippis list och styrka. Poliserna Kling (Simon Agaton) och Klang (Adam Högblom) jagar Pippi i fåfänga försök att fånga henne. Och fru Prysselius (Saga Waermö), Prussiluskan, från barnavårdsnämnden, går åter bet i sina ivriga försök att sätta Pippi på barnhem.
På knappt två gånger 45 minuter bjuds man in i en komprimerad version av Pippi Långstrump liv och leverne. Hur hon flyttar in i Villa Villekulla, träffar vännerna Tommy (Eddie Jonasson/Axel Sand) och Annika (Elsa Nicklin/Freja Sillrén), visar på tokerier och utmanar normer samt återförenas med pappa, sjörövarkapten Efraim Långstrump (Sigrid Persson). Däremellan alltså bov- och polisjakter, ett urspårat kafferep, hysteriska tanter (lite väl högljudda och skrikande för min smak), fina dansscener och sånger, som pockar på uppmärksamhet.
Det är ett skickligt utfört arbete av ensemblen oavsett väder. För här ställs det bara in om åskan hotar. Så oavsett stekande hetta eller regn bjuder man in till Pippi Långstrumps virvlande värld.
Alma Jonsson gör sin Pippi med fartfylld energi och i lagom dos balans av eftertänksamhet och tokerier. Emellanåt blir farten på bekostnad av artikuleringen, så replikerna hörs inte alltid som de ska. Men man tjänar in på gungorna vad man förlorat på karusellen, för här är inte en död minut.
Kling och Klang är i ljuvsamklang. Utmanar kanske bäst Pippi om uppmärksamheten då de är på scen. Men det är förstås Alma Jonssons Pippi Långstrump som är i centrum och på scen i hart när varje sekund av den här föreställningen. Strongt.
”Pippi Långstrump”, Spinneriet, Lindome. Premiär torsdag 9 juli 2026. Denna recension baserad på föreställningen 17 juli, som också teckenspråkstolkades.
Av: Astrid Lindgren.
Bearbetning: Staffan Götestam.
Musik: Georg Riedel.
Regi: Erik Olsson.
Koreografi: Simon Agaton.
I rollerna: Alma Jonsson (Pippi), Eric Olsson (boven Blom med flera), Adam Högblom (konstapel Klang med flera), Simon Agaton (konstapel Kling med flera), Saga Waermö (fru Prysselius), Helena Houe Gustafsson (Marianne, Annika och Tommy mamma/pirat), Sigrid Persson (kapten Efraim Långstrump/boven Dunder-Karlsson), Ella Ydkvist (piraten Fridolf/fru Melin), Elsa Nicklin (Annika), Axel Sand (Tommy), Eddie Jonasson (Tommy) och Freja Sillrén (Annika).
Bländande underhållning. När Vallarna firar 30 år av underhållning gör man det med besked. ”Saltstänk & smuggelsprit” är storartad underhållning med ett smart manus. Samtliga aktörer – här Annika Andersson, Mikael Riesebeck, Håkan Klamas och Helena Aspeflo – är lysande. Foto: BO HÅKANSSON/BILDUPPDRAGET.
Vallarna, Falkenberg.
Publik: Utsålt.
Bäst: Mikael Riesebeck briljerar i sina dubbla roller.
Sämst: Ingenting – till och med vädret var på topp.
Fråga: Har det någonsin skrivit och uppförts en bättre buskis i Sverige…?
Jag har inte varit riktigt överens med de senaste sommaruppsättningarna på Vallarnas friluftsteater i Falkenberg. Manusen har haltat en smula och underhållning har varit habil, men inte mer. Jo, jag vet. Jag är en kräsen fan. Det blir lätt så då man har en priviligerad position.
När man nu firar 30 år av underhållning på denna fina friluftsteater är det alltså med båda delar skepsis och förväntan från min sida. För inte kan man väl fira något så stort och folkligt med något ljummet…?
Jag kan redan nu avslöja att mina tvivel snabbt kom på skam.
”Saltstänk & smuggelsprit” är det bästa som Vallarna presenterat. Åtminstone av de 20 åren som jag har haft förmånen att sitta i publiken. Det är en rapp, rolig, driven och sanslöst underhållande föreställning från start till mål. Manuset är listigt, ordrikt, -vigt och sitter som hand i handske hos samtliga aktörer. För här spelar alla på scen – Annika Andersson, Mikael Riesebeck, Jojje Jönsson, Jeanette Capocci, Ewa Roos, Daniel Träff, Håkan Klamas och Helena Aspeflo – på toppen av sin förmåga. Ja, rent av över den.
Som sagt, jag är svårflörtad. Men här får man mig på fall från början. Sällan har jag skrattat så mycket under en föreställning.
Regissör Pär Nymarks och Annika Anderssons manus är i världsklass. Ja, konkurrerande i intriger och förvecklingar med självaste mästerfarsförfattaren Ray Cooney. Samtidigt är man trogen Vallarnas tradition av underbältet-, sex- och sprithumor och kära karaktärer.
Om nu någon någonsin får för sig att Jojje Jönssons korkade karaktär, brevbäraren Dag-Otto Flink är utsliten och passé är det bara att hämta andan. Jojje Jönsson gör sin främsta prestation på år och dag. Humorn är precis och vältajmad, inslagen med Dag-Otto likaså. Inte för mycket. Inte för lite. Allt i perfekt balans.
Annika Anderssons och Mikael Risebecks roller som Rut och Ragnar Persson har med tiden blivit publikfavoriter. Hon den pratglada, som är den ända som förstår hennes lika friskt orerande makes sammelsurium. En karaktär som Mikael Riesebeck gör till humoristisk perfektion samtidigt som Annika Anderson håller sin Rut i stramt komiska tyglar. Men Mikael Riesebeck nöjer sig inte med sin Ragnar. Han spelar dessutom pastor Hadar Livhede, i förstone – till utseendet klädd som – en sträng schartauan med lång, svart präskappa, långt grått skägg och svart slokhatt. Men den av narkolepsi drabbade pastorn har också ett vigt munläder – tills han somnar. Bäddat för dubbelt upp av slapstick i båda hans roller, med andra ord.
Mikael Riesebeck är alltid bra. Här är han ännu bättre.
Håkan Klamas som Hubert Klase, ägaren av det förfallna badhotellet, är lysande. Svettigt stressad under oket av sin stränga, men också lismande hustru Estrid – förnämligt spelad av Helena Aspeflo. Men också stressad för den smuggelspritaffär som ska genomföras på det helnyktra hotellet. Samtidigt har Estrid lyckas få till stånd en minnesstund över den avlidne ordförande för nykterhetslogen. En viktig inkomstkälla till det hårt ekonomiskt brandskattad hotellet. Det bäddar för förvecklingar och en sanslös intrig som rusar med tusen och en infall i full fart mot finalen. Ett vigt balansnummer där allt verkar att spåra ut hela tiden.
Jeanette Capocci gör Alfrida, dotter till paret Klase, ljuvt överspelande och förtjusande korkad med konstanta felsägningar av ordspråk. Daniel Träff gör sin spritsmugglare Konrad Stålberg återhållsamt korrekt i ett utsökt komiskt spel och gör dessutom kvällens djärvaste stunt i en scen bland allt räv- och rackarspel. Så då Ewa Roos, som den paranta, rullstolsburna änkan Gunhild Stråhle, som gör sin entré i andra akten med emfas.
”Saltstänk & smuggelsprit” är storartad underhållning. Frågan är om det någonsin har skrivits ett bättre manus och spelats en roligare buskis någonsin på en svensk scen… Grattis, Vallarna, till 30-årsjubileet. Grattis publiken till möjligheten att se något så hisnande roligt.
”Saltstänk & smuggelsprit”, Vallarnas Friluftsteater, Falkenberg. Premiär 28 juni 2026. Spelas till och med 9 augusti.
Manus: Pär Nymark och Annika Andersson.
Regi och originalidé: Pär Nymark.
Manusredaktör: Håkan Klamas.
Peruk och mask: Tiina Bengtsson.
Kostymdesigner: Marianne Lunderquist.
Scenografi: Arduino Punzo och Fredrik Dillberg.
Ljuddesign och ljudeffekter: Peter Tellqvist.
På scen: Annika Andersson (Rut Persson), Mikael Riesebeck (Ragnar Persson/pastor Hadar Livhede), Jojje Jönsson (Dag-Otto Flink), Helena Aspeflo (Estrid Klase), Håkan Klamas (Hubert Klase), Jeanette Capocci (Alfrida Klase), Daniel Träff (Konrad Stålberg) och Ewa Roos (Gunhild Stråhle).
Det tar ju bara några knapptryckningar i mobilen så är det ordnat. Biljetter tur och retur Kalmar. Jag ska se premiären av ”Fångad på nätet” (läs recensionen här), sista säsongen i Krusenstiernska gårdens trädgården och har bokat in mig på Stadshotellet. När och bra till det mesta.
Jo, jag skulle egentligen åkt snålskjuts med min vän fotografen Tommy Holl. Men när han fyllde 70 (grattis) måndagen innan resan, blev den korta Spanienresa för att fira honom ovetandes mycket längre. Jag fick alltså i brådrasket boka en tågresa och kliva upp tidigt torsdag morgon för att ta mig till Göteborgs centralstation för den, i timmar räknat, långa resan i tid räknat (drygt fyra timmar) till Kalmar (34 mil).
Det är en behaglig tur med stopp vid varje mjölkpall. Det blir en stund för kontemplation och en chans att se sydöstra Västergötlands natur växla till den småländska med sina täta skogar. Mölnlycke, Hindås, Rävlanda, Bollebygd, Borås, Limmared, Gislaved, Bredaryd, Värnamo, Alvesta, Växjö…
Kalmar tar emot mig med strålande sol och behaglig värme samt en bris som fläktar. Stadshotellet har redan mitt singelrum klart och jag tackar, placera mina saker där och bestämmer mig för en promenad. Jag är lätt klädd, ett par smalrandiga, blåvita, somriga Bosshorts, en grå och vitrandiga Samsø Samsøs-tischa, en blå utanpåskjorta i linne made by Oscar Jacobson, blåvitrödrandiga strumpor (Happy Socks) och ett par Clarks cognacsbruna lågskor med gröna snören. Allt secondhand, som sommarhatten från Stetson.
Jag lämnar utanpåskjorta på rummet, tar med mig min axelremsväska (som jag fått av en vän) i läder (renhud plus spännen från renhorn) från 50-talet och beger mig ut på en promenad. Jag går Järnvägsgatan västerut, som snart transformeras till Södra Vägen, viker av över järnvägsspåren efter att Øresundståget passerat nedfälld bommarna mot Esplanaden och vidare till vänster längs Lorensbergsleden.
Jag har Röda korset på Perstorpsgatan i sikte och sedan ska jag ta mig mot Stadsmissionen i köpkomplexet Giraffen.
För två år sedan gick jag samma väg. För två år sedan hamnade jag i samma dilemma som i år. Det är lätt att komma till Kalmar, men svårt att komma därifrån. (Mer om det nedan.)
Vid en rondell tar jag vänster över en bro och förundras över att jag korsar järnvägen, men fortsätter traska på. Jag försöker orientera mig och läsa av gatuskyltar, men erkänner mig förlorad till dess att jag inser att jag gått ett vänstervarv och i princip är där jag började då jag korsade järnvägen.
Gör ett nytt försök. Går rakt fram i rondellen. Svetten tränger igenom t-shirten och framför allt vid axelremsväskan är det fuktigt. Men jag knatar på och kommer fram med mina målmedvetna steg. Men butiken, som jag senare på lära mig är en gammal Konsumbutik, har inget som lockar. Så ut igen, tar mig mot Giraffen och det trista köpcentret ger välbehövlig svalka. Hos Stadsmissionen provar jag ett par Gant-jeans för 120 kronor. Men det var länge sedan jag hade 33″ och får dem inte ens upp mot midjan. Däremot frestar ett par Morris Stockholm-skor, blå mocka, oxfordstil för 150 kronor. Min storlek. Jag som inte behöver fler skor står med dem i handen och går mot kassan då jag hittar ett par Adidas i Rum DMC-stil (klassiker som det amerikanska hiphopgänget från 80-talet hade), men med något annorlunda ränder. Det visar sig vara skor i samarbete med Marimekko från 2021. Maija Isolas tryck Unikko från 60-talet som en försiktigt signatur. Snyggt. 300 kronor? Taget.
Med en påse från butiken går jag ut och rör mig ned mot Hatstore arena, som hyser sim- och ishall med mera, och ned mot Fredrikskans, Kalmar FF:s gamla hemmaarena, där vindarna från Kalmarsund sveper in och kämpar med uppmärksamheten från det glittrande vattnet bara hundra meter bort. In mot centrum och Stortorget med den vackra domkyrkan, som är under renovering. Uppför Storgatan i den gassande hettan och in på Kalmar kött & bar vid Larmtorget för lunch (raggmunk, fläsk, rårörda lingon och något slags råkostsallad) med vatten (mycket) till.
Så tillbaka till hotellet, där jag tar en siesta. Vaknar och bestämmer mig för ett bad från Kalmarsundsbadet långa brygga. Promenaden längs vattnet, förbi slottet, in i parken, in i kyrkogården och sedan mot piren är fin. Det är denna dag inte lika frekvent med badande som för två år sedan, då det var smockat. Jag tar mig hela väg ut, ser Öland vacker i fonden, badbyxorna är på så det är bara att ta av sig tofflorna och t-shirten, glasögon och hoppa i. Det är svalkande skönt.
På vägen tillbaka ser jag en karaktär komma ut på bryggan i syftet att göra det som jag precis har gjort. Det är Mats Bäcker, föreställningsfotograf och gammal plåtslagare på tidningen Schlager rån 80-talet. Han är också saxofonist i Fiendens Musik, som spelade under samma period som vi i Kai Martin & Stick!, och som gjort comeback och upprätthållit spelandet.
Det blir ett kärt möte och jag följer med honom ut för att övervaka hans simtur. Sedan sällskapar vi varandra tillbaka till hotellet. Nära 50 år av vänskap ger många beröringspunkter.
Han har med sig några flaskor av det nybrygda Fiendens Musikölet, där han generöst ger mig en ljummen flaska, som jag säger att jag väntar med att dricka då den har blivit kyld.
Så upp på rummet, gör mig i ordning för kvällen (ett par EastWest linnebyxor, en skjorta från samarbetet mellan H&M och brittiska Morris & co, en Natural Bacis linneväst, en Fil Big-keps på huvudet och de nyinköpta Morris Stockholmskorna på fötterna – allt utom kepsen second hand), går ner på gården där nästan varje bord är ockuperat i den tidiga sommarkvällen. Jag beställer en räkmacka och ett glas Arnaud Lambert bréze ’midi’ chenin blanc. Mats Bäcker gör mig sällskap en kort stund innan min vän Olle Tyrbo, som ska gå med mig på teatern, kommer.
Vi får sällskap av en ny bekantskap upp till teatern. Så blir det underhållning innan den ljumma kvällen glider in i den lika ljumma natten.
Sommartradition. Olle Tyrbo och jag ses varje sommar sedan några år tillbaka då sommarunderhållningen i Krusenstiernska gårdens trädgård i Kalmar har premiär. Foto: SUVAD MRKONJIC
Jag bestämmer mig för att skriva min recension, håller mig vaken till Sverige–Japan-matchen, men somnar i halvtid. Vaknar av jubel utanför fönstret. I Stadsparken har det arrangerats en visning av matchen. Jag knäpper på mobilen, förstår att Sverige har kvitterat. Försöker se reprisen, men är för sömndrucken för att ordningen på det. Somnar om för en rastlös sömn.
Vaknar. Funderar på morgonbadet som Mats Bäcker och jag har pratat om. Men han skriver att han sovit illa och behöver sin sömn. Så en bra idé stannar vid tanken. Jag klär mig, går ner, äter min frukost utomhus. Ännu har få gäster vaknat. Det är stilla vid frukostbuffén. Jag ställer vända efter vända maten på det bord jag har valt ute på gården i skydd av parasollerna. Lägger en Barometern – den lokala morgontidningen över – till skydd för hågade fåglar. Får en stilla stund, läser tidningen. Går upp för att packa och göra mig i ordning, men har en försvarlig mängd tid över innan tåget ska gå vid tolv. Lägger mig för att läsa ”Allt är inte pengar som glimmar” – Hasse Gängers andra krimroman om kommissarie Harry Munter – och låter tiden gå. Tjugo minuter i elva går jag ned för att checka ut.
Under dygnet har jag fått besked från SJ om att urspårningen i Olsfors väster om Borås har ställt till det. Ett 600 meter långt godståg från Göteborg har några timmar efter att mitt tåg har passerat råkat ut för en förmodad solkurva. Tolv vagnar spårade ut. Totalstopp i trafiken, som dessutom drabbar sträckan Göteborg–Stockholm. Eftersom SJ på grund av spårarbete mellan Göteborg och Alingsås valt att köra över Borås.
Jag tänker att SJ löser min resa till Borås, så får jag ta bussen därifrån. Jag tänker fel. Logistikföretaget SJ erbjuder inga sådana möjligheter.
En dryg timme innan tåget ska gå kommer besked. Tåget är inställt. Inga alternativ. Som resenär ställs jag utan alternativ på hemresa. Uselt.
Samma sak hände för två år sedan. Men då fanns det ingen olycka bakom beskedet. Jag tror det handlade om förarbrist. Då hade jag turen att jag kunde åka med Tommy Holl, som var på plats för fotograferingsuppdrag, hem.
Nu ser jag, fyra minuter i elva, ett Øresundståg mot Malmö/Köpenhamn med avgång 11.00 stå på perrongen. Jag kliver ombord. Sätter mig som en av tre vid en fyrsits i den tysta avdelningen. Undrar försiktigt den äldre damen om platsen är ledig, eftersom hon – modernt – har ställt sin handväska där. Får ett jakande svar. Betalar för resan aningen stressad och tåget rullar iväg ut ur Kalmar. Nu gäller det att hitta ett tåg från Malmö till Göteborg.
Ett räddande Øresundståg från Kalmar.
Går in via SJ-appen. Har sedan tidigare fått en förfrågan om jag vill ha pengarna tillbaka för den inställda resan och med ett ja kommer pengarna åter med ett Swish.
Hittar en enkel tur till Göteborg från Malmö 16.01. Väljer pensionär, första klass. Men glömmer i hasten att kolla om jag efter fönsterplats, som jag helst vill ha. Tåget mot Malmö sveper förbi Nybro, Emmaboda, vidare mot Växjö och Alvesta. Hela tiden blir passagerarantalet fler och fler. I Älmhult blir vi stående länge och sinkas i vår ankomsttid strax efter två. Jag välsignar min klokskap att inte ha satsat på ett tåg hem med tajt avfärd, så jag sitter lugnt.
Rätt snart efter att färden har börjat från Kalmar och mitt stressade hjärta och min högpulserande hjärna har sansat sig inser jag att snett emot mig, damens man, sitter Bo Hermansson (1937), legendarisk regissör (klassiska Göteborgsproduktioner för teve som ”Jubel i busken” och ”Albert och Herbert” samt mängder med uppsättningar av farser på bland annat Oscarsteatern).
Han sneglar på mig. Känner han igen mig? Hur skulle han kunna göra det…? Ingen av oss ger sig till känna.
Tåget rullar in i ett Malmö där värmen slår rekord och luften står stilla. Jag tar en promenad upp mot Stortorget och Lilla Torg, in i skuggan på Skomakaregatan, nedför Södergatan, in på Stads Hamburgsgatan där Kai Martin & Stick! spelade 10 maj 1985 med fantastiska Jönköpingsbandet Dansdepartementet som förband. Killarna överglänste oss med råge och några månader senare (10 augusti) gjorde vi vad vi trodde var vår sista spelningen.
Jag lämnar Memory Lane och tar mig via en kort spatsertur via Kalendegatan, Södra Promenaden och Studentgatan in i det stora köpkomplexet med allsköns butiker för en stunds svalka. Nå, lite lindrigare, kanske. Men inte mycket. Passerar några herrbutiker och noterar att reafynden kostar skjortan. Går ut igen och nedför Studentgatan som blir Djäknegatan. Tvärs över gatan ligger Loppis Lounge – en butik som har ungefär samma koncept som Kirppu i Danmark – och jag korsar gatan och kliver in i röran. Idén med butiken är att man som säljer av prylar hyr sin plats. Men allt för många exponerar dels sina saker för dåligt och dels tar för höga priser. Är det dessutom av blek kvalitet kroknar åtminstone jag snabbt.
Så ut igen och Djäknegatan förvandlas vid en krok till Mäster Nilsgatan. Tar sikte mot Malmö Centralstation och känner en viss hunger suga tag i magtrakten. Det blir kyckling och ris plus en Coca-Cola, väl kyld, innan det är dags att ta tåget hem. Äntligen!
Jo, jag har lyckats, med tur, få en fönsterplats. Framför mig, i raden framför vid en fyrsits sitter en barnfamilj med en sovande, fyraårig dotter, och en sprudlande glad ettårig grabb. Men det kan ju skifta. Det gör det inte. Tåget är fullbokat. Jag har tur. Kommer hem ordentligt. Men många timmar senare än planerat och endast på grund av eget intiativ. SJ var endast behjälplig med att snabbt betala pengarna för min Kalmar–Göteborg-resa åter.
Dagen efter min hemkomst spårar ett tåg ut på sträckan strax efter Falkenberg. Återigen strandsatta resenärer.
Kul i kubik. Ola Forssmed och Eric Ericson – som gör både scencomeback och farsdebut – bjuder på sommarens skratt på Krusenstiernska teatern i Kalmar. Foto: MATS BÄCKER
Krusenstiernska teatern, Kalmar.
Publik: Utsålt.
Bäst: Ola Forssmed och Eric Ericson hittar ett fenomenalt spinn.
Sämst: Att det är sista sommaren i vackra Krusenstiernska gårdens trädgård.
Fråga: Har Robert Gustafsson lämnat över till Ola Forssmed nu…?
Det är klart att man spänner humorbågen denna sista scensommaren på Krusenstiernska teatern i den vackra parken i Kalmar. Det har blivit några rejäla säsonger med växelverkan från år till år med antingen Robert Gustafsson eller Thomas Petersson som dragplåster. Först om två år blir det en fortsättning med kul i Kalmar. Men då på den nybyggda scenen på Lindö lite norr om staden.
Ray Cooneys fars ”Caught in the net” är en hyfsat sen skapelse (2001), men något av en spinoff på hans ”Run for your wife” från 1983. Den har spelats på svensk scen tidigare – 2004 – och då med Robert Gustafsson i huvudrollen.
I Kalmar är rollen som bigamisten, och taxichauffören, Per-Arne Nilsson vigd åt Ola Forssmed. Han som komiskt blomstrade i ”Trassel” på Oscarsteatern i höstas och våras (läs här). Han är återigen briljant, en smula mer återhållsam i sitt så underhållande spastiska kroppsspråk, rapp i replikerna och sant komiskt i varje scen.
Han konkurrerar om uppmärksamheten med Eric Ericson, Göteborgs stadsteaters forne scengigant, som nu inte bara gör comeback på scen (han har inte stått på en scen på sex år) utan också begår farsdebut.
Och som han gör det. Från första entrén till finalen dominerar han scenen som den strulige, oborstade hyresgästen Göran Blom. Han, sedan länge Per-Arne Nilssons vän och förtrogne, som bara vill åka på semester till Böda Sand med sin pappa, den med begynnande demens, Herman Blom.
Men indragen i Per-Arne Nilssons alltmer stigande grad av påhitt för att rädda sina äktenskap kommer dessa förhoppningar på skam.
Det är en pjäs med tusen och en förvecklingar och lögner. Könsrollerna är cementerade stadigt i betong. Och ja, man kan skruva på sig besvärat. Men med tålamod ska det visa sig att båda Per-Arne Nilssons hustrur – ljuvligt karikerade av Hanna Hedlund (Lotta) och Martina Arbman Sundén (Kristina) – går vinnande ur kaoset.
Tar plats. Hjalmar Freij, Martina Arbman Sundén, Hanna Hedlund och Amelie Lindström bjuder på stor underhållning. Foto: MATS BÄCKER
Ungdomarna Hjalmar Freij och Amelie Lindström, som Max respektive Mia som vuxit upp med samma pappa men i olika familjer, spelar med stor övertygelse. De är ljuvt juvenila och tar plats i pjäsen med pondus. Amelie Lindström har jag sett på Balettakademien, där hon tjusat med sina roller (bland annat i ”Det påstrukna förklädet” 2024 – läs här). Nu tar hon ytterligare kliv på scenen.
Tronföljd. Är det nu som Ola Forssmed – med Eric Ericson – tar över efter Robert Gustafsson, som spelar en mindre (men inte desto mindre Underhållande) roll i ”Fångad på nätet”. Foto: MATS BÄCKER
Robert Gustafsson då…? Jodå. Ingen kommer vara besviken på hans roll som Herman Blom, den pilske, påflugne, partysugne, senildemente pappan till Göran. Han gör nu en mindre insats, men inte desto mindre underhållande insats. Men å andra sidan sätter han varje replik med en sådan effekt att det inte stör speciellt mycket att han återigen släpper ut sin hundraåring på scen.
”Fångad på nätet” utspelar sig i millenniets början med flugan Internet som en mer och mer aktiv del bland ungdomar att kommunicera med varande. Ray Cooney har piggt (född 1932 var han lite drygt 70 år då pjäsen skrevs) trasslat till det underhållande med klass. I Edward af Silléns vård har det blivit en listig och överraskande pjäs som spelar på lögner, bedrägerier, ungdomskärlek, grova sexanspelningar, förlegade könsroller, böghumor och rent och slätt billig humor. På Krusenstiernska teaterns scen blir det stor underhållning och sommarens mest befriande skratt.
”Fångad på nätet”, Krusenstiernska teatern, Kalmar. Premiär 25 juni 2026. Spelas till och med 26 juli.
Manus: Ray Cooney.
Regi, bearbetning och översättningen (efter originaltiteln ”Caught in the net”): Edward af Sillén.
Scenografi: Marcus Englesson.
Kosymdesign: Clara Ahlström.
Mask-/perukdesign: David Julio.
Ljudesign/ljudtekniker: Sabina Donsér.
På scen: Ola Forssmed (Per-Arne Nilsson), Eric Ericson (Göran Blom), Hanna Hedlund (Lotta Nilsson), Martina Arbman Sundén (Kristina Nilsson), Hjalmar Freij (Max Nilsson), Amelie Lindström (Mia Nilsson) och Robert Gustafsson (Herman Blom) samt Vanna Rosenberg (berättarröst).
Rutinerat radarpar. Eva Rydberg, som både kommer hem och tar farväl av Fredriksdalsteatern, och Claes Malmberg kan sina saker på scen. Det bäddar för en rolig sommar i Helsingborg. Foto: MIKAEL LINDELL BOLIN
Fredriksdalsteatern, Helsingborg.
Publik: Utsålt.
Bäst: Den tyska simtruppen i inledning av andra akten.
Sämst: Det känns lite torftigt med musik utan orkester.
Fråga: Ska detta verkligen bli Eva Rydbergs sista sommar på Fredriksdalsteatern…?
Eva Rydberg är efter två somrar på Sundspärlan och tusen turer tillbaka på Fredriksdalsteatern. Väl hemma är det för att ta farväl. Denna sommaren, med tyska pjäsförfattarna inom komedigenren Franz Arnolds (1878–1960) och Ernst Bachs (1876–1929) ”Hjälten från Öresund”, för att ta farväl.
Eva Rydberg lämnar över scenansvaret till Claes Malmberg, som nu ska förvalta traditionen som företrädaren haft sedan drygt 30 år efter Nils Poppes långvariga arbete med friluftsteatern i Helsingborg.
Ja, Nils Poppe (1908–2000) går igen på bästa vis. Inte bara för att han höll manusförfattarna Arnold & Bach varmt om hjärtat (”Hjälten från Öresund” har spelats tidigare – 1978 – och senare – 1987 – och då som musikalen ”Ta mej! Jag är din!”). Det handlar om samma lättsamma, tramsiga underhållning utan djupare insikter eller perspektiv. Befriande skönt, om ni förstår mig rätt.
Handlingen är förlagd i Helsingborg där fröhandlare Hilding Blomgren (Claes Malmberg) ska ingå det äkta ståndet med unga fröken Valborg Holmberg (Mathilde S Hebrand), dotter till den rika, glada änkan Ellen Holmberg (Katarina Lundgren-Hugg). Detta efter att fröhandlaren, som varit gift två gånger tidigare, ska ha räddat Valborg från att drunkna och därför blivit lovad hennes hand.
Ja, jag skriver ”ska ha räddat” för pjäsen bygger förstås på lögner som bäddar för förvecklingar. För här breder hela paletten av roande intriger och missförstånd upp sig på den fagra utomhusscenen.
Eva Rydberg spelar fröhandlare Blomgrens beskäftiga husa Ester. Hon som styrt hemmet i över 30 år (ungefär lika länge som Eva Rydberg hållit hov på Fredriksdalsteatern – 1994–2023 och nu denna sommar). Eva Rydberg spelar överraskande stramt och bländande bitskt. Har en fantastisk och förtjusande tajming. Spelet med Claes Malmberg, vars fröhandlare Blomgren görs fryntligt roande, nervös, berusat kär och skulddriven i en ljuv förening, är lysande. Den rutinerade duon njuter av sina scener tillsammans.
Håller hov. Eva Rydberg, snart 83, är fascinerande still going strong på Fredriksdalsteatern. Foto: JOHAN LÖFQUIST
Till detta en driven ensemble som är långt mer än staffagefigurer för handlingen. Lite från sidan kommer Robert Rydberg in i bilden som prästen Glenn Gudmundson, som vill para sin hund med fröhandlare Blomgrens dotter Gretas (Birgitta Rydberg) tik. Han, en mix av Ola Forssmed och Robert Gustafsson, bjuder på ljuv komik utan att stjäla showen. Hon, en sprudlande och rar dotter, fattar tycke för den tafatte prästen.
Ja, ”Hjälten från Öresund” har sannerligen sina poänger och roar med sina missförstånd – som när Blomgrens barndomsvän, den alkoholiserade bokhandlaren Mille Månsson (strålande spelad av Fredrik Dolk) kommer till det stundande bröllopet i tron att det är en begravning. Det blir utpressning, försmådd kärlek, kissande och skällande hundar, råmande kor, sång, dans och musik (tyvärr utan orkester) med allt från originalmusik till klassiska svenska schlagerlåtar, ty detta utspelar sig sommaren 1966. Dessutom en tysk landslagstrupp i simning – den som överraskande och briljant roar med att öppna andra akten i pjäsens mest otippade nummer – med Eva Rydberg som den storbystade landslagstränaren med det rejäla akterpartiet.
Nej, manuset håller inte till hundra procent. Pjäsen har sina små svagheter, med betoning på små.
Men… jo, Eva Rydberg kan tryggt lämna över nycklarna till Claes Malmberg. Hon har ytterligare en succésommar att se fram emot på Fredriksdalsteatern.
”Hjälten från Öresund”, Fredriksdalsteatern, Helsingborg. Premiär 12 juni 2026. Spelas till och med 16 augusti.
Manus: Arnold & Bach.
Bearbetning: Niklas Holtne och Anders Aldgård.
Regi: Anders Aldgård.
Scenografi: Arduino Punzo och Fredrik Dillberg.
Musik och originalkompostion: P-O Nilsson, Niklas Holtne och Anders Aldgård.
Kostym: Görel Engstrand och Bitte Liahaugen.
Koreografi: Camilla Eklöf.
Maskdesign: Pernilla Werlin.
Ljusdesign: Fredrik Dillberg.
Ljudtekniker: Daniel Vånemo.
På scen: Claes Malmberg (Hilding Blomgren, fröhandlare), Eva Rydberg (Ester, husföreståndare hos Blomgrens/tysk simledare), Birgitta Rydberg (Greta Blomgren, dotter till fröhandlaren/tysk simmare), Katarina Lundgren-Hugg (Ellen Holmberg, en glad änka/tysk simmare), Mathilde S Hebrand (Valborg, hennes dotter/tysk simmare), Joakim Larsson (Tore Nilsson, sjöman/tysk simmare), Fredrik Dolk (Mille Månsson, bokhandlare, Hildings barndomsvän), Robert Rydberg (Glenn Gudmundson, präst/tysk simmare), Gustav Berg (Axel Öhman, styrman/tysk simmare), Ellen Lindström (piga/blombud/tysk simmare med mera) och Christoffer Löwenadler (dräng/brevbärare/tysk simmare med mera).
Lämnar. Göteborgs stadsteaters konstnärliga ledare Linda Zachrison lämnar teatern när hennes förordnande går ut våren 2027. Foto: OLA KJELBYE
Det var förstås kittlande att just Linda Zachrizon skulle ersätta Pontus Stenshäll som Göteborgs stadsteaters konstnärliga ledare. Hon vars pappa Göran Zachrison arbetade på GT:s kultur och vars mamma jag var arbetskamrat på samma tidnings korrektur. Trots kopplingarna hade jag aldrig fått möjligheten att träffa henne, men hennes repertoar var ju onekligen spännande med erfarenhet inom scenkonsten nationellt och internationellt samt en period som kulturråd på Sveriges ambassad i Washington DC.
Nu skulle hon alltså till Göteborg och Stadsteatern.
Mitt första möte med henne kom att bli på VIP-området på Way Out West sommaren 2023. Framför mig försökte förre kulturminister Leif Pagrotsky att ta på sig en krånglande regnrock. Jag ilade i fatt honom och hjälpte honom. Vi stod och pratade en kort stund då Linda Zachrison kom fram. Hon kände förstås honom sedan tidigare och de hälsade kärvänligt, men hon slog på ett bländande leende när hon såg mig och vi hälsade på varandra för första gången. Hon berättade att hon och hennes mor ivrigt läst mina recensioner av musik i GT genom åren och tagit mina vitsord för en garanti på att det var något bra. Smickrande förstås.
Hon hade precis tillträtt tjänsten på Göteborgs stadsteater och vi skulle få ytterligare tillfällen att träffas vid otaliga premiärer. Det var möten som var mer än kindpussande och jag fick också möjlighet att få träffa min forna kollega från korrekturet då mamman var gäst när någon ny pjäs skulle sättas upp.
Jag hade ju slutat min tjänst som nöjesreporter på GöteborgDirekt, så någon intervju med Linda Zachrison blev det aldrig. Synd. Men det har blivit desto fler recensioner för denna blogg av diverse uppsättningar, som jag sprungit på genom åren.
Linda Zachrisson satte omedelbart avtryck i huset. Det första årets repertoar ärvde hon ju av Pontus Stenshäll, men snabbt ordnade hon med annat som fick genomslagskraft, som samtal och möten mellan kreatörer och publik.
Snart var det också tydligt att teatern genomgick en vitalitet, som kändes. Det var fler än en gång som jag kom att drabbas av det jag såg, oavsett vilka scener i teaterhuset jag fanns i bänkraderna.
”När jag tillträdde som konstnärlig chef hade jag en tydlig ambition att stärka Göteborgs Stadsteaters position, både nationellt och internationellt. Jag är otroligt stolt över det vi har åstadkommit tillsammans – konstnärligt, publikt och i utvecklingen av teatern. För mig har det varit lika viktigt att utveckla teatern som konstnärlig institution som att öppna upp huset för fler. Att vi under våren haft en beläggning på 80 procent på våra scener känns som ett fantastiskt kvitto på det arbetet”, säger Linda Zachrison i ett pressmeddelande.
Det är inte utan att hon har lyckats.
Nu har Linda Zachrison valt att inte förlänga sitt förordnande. Den kommande säsongen blir hennes sista. Efter vårens repertoar har klingat ut 2027 checkar hon tyvärr ut.
Kanske blev pendlandet mellan Göteborg och Stockholm, jobbet och familjen för påfrestande. För jag har svårt att se att det skulle finnas några kontroverser i huset, som har gett beslutet. De röster som jag har talat med har strött idel lovord över Linda Zachrisons arbete. Samtidigt är konstnärligt arbete ett komplext jobb med många känslor och stridigheter.
Göteborgs stadsetater med VD:n Frida Edman i spetsen har nu startat rekryteringsarbetet för att hitta Linda Zachrisons ersättare.
Mörk ton. I ett kollektiv nära kaos skapar en ny ordning en utmaning av demokratin. Teater Tung utmanar med pjäsen ”Sanering”. Foto: DARYA SHAHNAZ
I ett Pippi Långstrumpkollektiv bor fem individer. Precis som Astrid Lindgrenkaraktären till synes obekymrade om röran, närheten till kaos eller den bristande dagordningen som skulle ha kunnat skapa reda i lägenheten. Det får gå. Om det inte vore så för den besvärande lukten. Den som är så påträngande att den inte går att bortse ifrån. Trots att just det är förslaget. Att man med tiden ska vänja sig. Den i närmaste dvala gruppen vaknar så småningom. Hungern pockar, men kylen är en infekterad smittohärd. Allt som skulle ha varit ätbart är en bakteriehärd. I badrummet härjar silverfiskar, toaletten saknar toalettpapper.
Jo, det är ett påvert gäng vi möter i Walter Hornfelts pjäs ”Sanering” för den unga, ivriga och uttrycksfulla gruppen Teater Tunga.
Snart reser sig en av dem och kräver en ledare och utnämner listigt sig själv som kandidat till uppgiften. I demokratisk ordning väljs hon och titulerar sig snart Despoten. Elsa Breitfeld Tavfelin förvandlar sin karaktär till en person med växande tillit till sin egen förmåga, men också en ledare med ömma tår. Hon får sina medlöpare, men också sina dissidenter.
Ja, ”Sanering” är en kuslig nutidsbetraktelse om hur skör demokratin är och hur snabbt den kan monteras ned. Ur ett kaos och brist på ordning springer en auktoritär regim, som pekar med hela armen.
Under en dryg timme spinner handlingen från roande till oroande och klaustrofobisk. Visst sipprar en strimma ljus in mot slutet, men samtidigt har Walter Hornfelt – och regissör Niels Nevrin Stangertz (ja, yngsta barnet till regissören och skådespelaren Göran Stangertz) – valt att sluta cirkeln. Kollektivet lindrar livet under den totalitära ledningen med att avsätta Despoten och återgå till att leva det liv man levde innan. Rätt hopplöst, egentligen, men inte desto mindre tankeväckande.
För med en allt mer ifrågasatt – och hotad – demokrati kan man fråga sig: Var är vi och vart är vi på väg? Är det verkligen så att despoter är vägen till ett skönt liv utan ansvar? Eller blir vi medlöpare av ett system där ett anklagande pekfinger plötsligt kan göra någon skyldig – utan skuld…?
Frågor som väcks, utan att ge svar, i ”Sanering”.
De fem skådespelarna – alla kvinnor – har ett fint driv i sitt spel och skapar tydliga karaktärer av sina roller. Den trotsiga och truliga Romulus (Hanna Andersson), den alltmer ifrågasättande Helena (Nadja Grände), den quslinglike Judas (Erica Hansson), som vänder tvärt i insikt, och den devota medlöperskan Maria (Clara Prytz) samt den otäcka Despoten.
Inledningsvis går det lite fort med replikväxlingarna, som blir otydliga. Men efter en stund hittar ensemblen tempot.
Den här ambulerande teatergruppen utmanar inte bara sin publik utan också sig själva. Efter premiär i januari på Esperantoscenen spelades pjäsen på nattklubben Yaki-da i mars – i och för sig i en reviderad version. Det är friskt vågat och mer än hälften vunnet. ”Sanering”, med sin mörka ton av humor och allvar, vittnar om det.
”Sanering” med Teater Tunga, Hagateatern, Göteborg. Pjäsen hade sin urpremiär på Esperantoscenen i januari, 2026. Denna recension baserad på föreställningen 22 maj.
Manus: Walter Hornfelt.
Regissör: Niels Nevrin Stangertz.
Ljud och ljus: Alexander Rydberg.
Musik: Erik Mettävainio.
På scen: Hanna Andersson (Romulus), Elsa Breitfeld Tafvelin (Despoten), Nadja Grände (Helena), Erica Hansson (Judas), och Clara Prytz (Maria)
Fascinerande. ”Ship song” spelas inte bara inom den gamla kinarestaurangen Kinesiska Murens väggar utan också på gatan utanför. Foto: LINA IKSE
När skådespelaren, manusförfattaren och regissören Emelie Strandberg inspireras av Marguerite Duras roman ”Emily L” blir det som ett drömspel. Men också ett spel med längtan, flykt, saknad, hopp och rädsla ständigt närvarande som en verklighetsmarkering. Duras bar vid Seines utlopp har blivit Kinesiska Muren i Göteborg. Den forna kinarestaurangen nere vid Skeppsbron med Göta älv bara meter bort. Utanför passerar promenerande människor, cyklister som hastar förbi, färjor som korsar älven. Gatan utanför och de som är där blir snart vittnen, ja, statister, till detta skådespel, som valt att inte stanna innanför den forna restaurangens väggar.
Caroline Andréason är den sköra kvinnan, som väntar. Väntar på sin väninna, sin käraste, på att forna tiders stämningar ska uppstå igen. Hon vill prata om dem. Inte ältande, men som om hon måste konfirmera minnet för att väcka allt till liv. Annika Nordin spelar väninnan, hon som går, som lämnar, som har ett nonchalant, lätt världsvant anslag. Hon spelar på svaren, som den allvetande som inte egentligen vill bära på ansvaret för sin kunskap.
Platsen är en bar/restaurang/kafé som växlar mellan att heta Glömska, Smärta, Memoria eller Le Temps de Ceries beroende på var i pjäsen man är.
Skiften. Ägarinnan (Johanna Westfelt) och hennes dotter (Hanna Holmqvist) ändrar kostym efter etablissemangets namnbyten under pjäsen. Foto: LINA IKSE
På ett elegant sätt skiftar så ägarinnan (Johanna Westfelt) och hennes dotter (Hanna Holmqvist) kläder – utsökt kreerade – utifrån etablissemangets namnbyten. På samma sätt ändrar de subtilt sina karaktärer. Ägarinnan som vill lämna för Vietnam, lämna över till den vuxna dottern, som osäker inte klarar ansvaret.
I baren sitter paret som ömmar för en konstant berusning. Allt i saknaden av ett förlorat barn och en förlupen hund.
Dialogen är vackert applicerad från romanen. Avskalad, dröjande, eftertänksam, men med dramaturgins skickliga tempon som ständigt pockar på uppmärksamhet. De sex skådespelarna vårdar texten ömt, i en närmast poetiskt vardagston. Ständigt närvarande är också koreografin. Annika Söderling druckna kvinna är otäckt skickligt gestaltad i både kroppsspråk och mimik utan att ett ord, emellanåt, yttras.
Än mer elegant blir det alltså då Skeppsbron utanför blir scen. Först dörren ut, som tjänar som både entré och sorti. Sedan kafébordet utanför, där koreografin åter står i centrum för händelsen i samtalet som sker där samtidigt som John Lalér läser skeendet i skydd för väder och vind. Därefter en triodans med stolar en bit ut på gatan med Anna Söderling, Hanna Holmqvist och Caroline Andérsen när John Lalér upprätthåller recitationen.
Något som förstås ger stark effekt denna soliga torsdagskväll då ljuset lyser starkt utifrån och agerar effektfulla strålkastare. Men det här är en föreställning som också kommer anta utmaningen med definitivt bistrare väder.
Det är i sanning fascinerande teater. Som om det inte räcker med att pjäsen spelas i rummet som också är restaurang med möjlighet att äta för den som önskar. Eller utanför med restaurangens fönster mot gatan som tittskåp för ett stumfilmsagerande. Ja, det blir ett drömspel med verklighetsanknytning. Allt blir påtagligt nära, skådespelarna stryker kring borden, varje fras och skiftning i karaktärernas förändringar är hudnära utan att vara påträngande. Vi får ett skådespel i rummet som vore det i en bar vid Seines mynning. Till detta Fanny Umærus pianospel med franska chansoner och, förstås, Nick Caves ”Ship song” i en skir, närmast lyrisk version.
”Ship song”, Kinesiska Muren, Göteborg. Premiär 21 maj 2026. Spelas till och med 30 maj.
Manus och regi: Emelie Strandberg, pjäsen baserad och inspirerad på Marguerite Duras roman ”Emily L”.
Rumslig gestaltning och kostym: Maria Safronova Wahlström.
Koreograf: Sara Suneson.
Musik/musiker: Fanny Umærus.
Skådespelare: Annika Nordin (hon som gick), Caroline Andréason (den väntande), Johanna Westfelt (ägarinnan), Hanna Holmqvist (ägarinnans dotter), John Lalér (den store mannen) och Anna Söderling (en mycket liten kvinna).
Mer än rolig. Fredrik Lexfors hyllar Micke Dubois och hans karriär, men blottar också mörkret i artistens liv i ”Svullo – mer än bara rolig”. Foto: KAI MARTIN
Lisebergsteatern, Göteborg.
Publik: Halvfullt (tyvärr).
Bäst: Kärleken och respekten för Micke Dubois.
Sämst: Även om man kan alla Svullos repliker behöver man inte säga dem högt, som en i publiken.
Fråga: Kanske var just första maj inte den bästa av dagar att ha den här turnerande föreställningen…?
Det var förstås en tanke att sätta premiären på ”Svullo – mer än bara rolig” den 30 november i höstas på Scalateatern i Stockholm. Det var ju då, på dagen, 20 år sedan som skådespelaren och komikern Micke Dubois ändade sitt liv. Han som i slutet av 80-talet och in över 90-talet fick en skenande karriär via sitt luftbasspel, Captain Fantastic och, kanske, framför allt Svullo. Karaktärer som odlade en humor för allt annat än kräsmagade och ljudkänsliga.
Micke Dubois (1959–2005) levde ett liv med bekräftelsebehovet som en ständig törst. Främst på grund av hans pappas självmord, 42 år gammal, då Micke Dubois bara var 15 år. Vägen till komiker och så småningom rikskändis gick slingrigt från mobbning, bodybuildning, dörrvaktsjobb och mindre jobb i underhållningsbranschen till strålkastarljusets ettriga, skoningslösa sken. Det som så småningom blev en självdestruktiv väg mot psykisk ohälsa i en skenande takt då de stora scenerna byttes mot barjobb.
Skådespelaren och musikalartisten Fredrik Lexfors, som sent i Micke Dubois karriär jobbade med honom, har inte släppt taget om sin idols yrkesbana. Den där han har inpräntat varje sketch, memorerat varje VHS-replik med ”Angne och Svullo”, framför spegeln härmat mimik och kroppsspråk. Om detta har han velat berätta – och tagit hjälp av hustrun Lisa Lexfors för manus – utan att ställa Micke Dubois mörkaste stunder i skamvrån.
”Svullo – mer än bara rolig” skulle naturligtvis haft titeln ”Micke Dubois – mer än rolig”. Men det är karaktären Svullo som levt kvar, den som Micke Dubois fick sin framgång med.
Det är en rasande intensiv föreställning. Skoningslös i sina delar. Briljant underhållande i andra. Humorn, den allt annat än sublima, speglar Micke Dubois karaktärer med Svullo i centrum. De gråa, för trånga byxorna, den tajta skjortan, den beige kavajen som smiter åter och den allt för lilla, svarta skinnhatten som snoddes ur SVT:s kostymförråd och som en gång tillhörde Brasse Brännström. Ja, den han hade i ”Fem myror är fler än fyra elefanter”. Jo, den har axlats i rakt nedstigande led till Fredrik Lexfors.
Han är all in på scen. Det går inte att göra den här föreställningen på annat vis. Fredrik Lexfors balanserar skickligt mellan det vulgärt komiska och det bråddjupa mörkret. Pianisten Pelle Arhio agerar skickligt sidekick, en roll som bland annat innebär en briljant scen när just några ”Angne och Svullo”-sketcher görs. Även dottern Lilly Lexfors agerar med känsla, humor och sympati som Micke Dubois dotter Michelle.
Det blir 90 minuters svindlande underhållning där mörker bor granne med ljus, kaos med kärlek. Jag inbillar mig av den här rörande hyllningen får Micke Dubois i sin himmel en stor portion bekräftelse för att släcka sitt törstande behov för en lång, lång tid.
”Svullo – mer än bara rolig”, Lisebergsteatern, Göteborg 1 maj 2026. Premiär på Scalateatern, Stockholm, 30 november 2025.
Regi: Niki Gunke Stangertz.
Manus: Lisa Lexfors.
På scen: Fredrik Lexfors som Micke Dubois, Lilly Lexfors, som dottern Michelle, och Pelle Arhio, piano, och i diverse sidekickroller.
Stark final. Med två skilda pjäser förenas Sanna Hultman och Malin Morgan i finalen av ”Metamorfos” – denna triptyk till undersökande scenkonst från start till föreställning som bjudits på Göteborgs folkteater. Foto: ELLIKA HENRIKSON
I ett slags scenisk triptyk har regissör Malin Stenberg bjudit in en handfull till att följa teater i skapande under rubriken ”Metamorfos”. Allt i Folkteaterns alla skrymslen och vrår, från källarkorridorer till den stora salongen. Nu framme vid del 3 blir det final för ett svindlande teateräventyr i det lilla. Söker man en röd tråd kan man (läs jag) eventuellt bli lite förvirrad. Men kvinnor är, på olika sätt och vis, i ett feministiskt centrum.
Det första mötet skedde i december. En kollationering av texter inför öppen ridå. Nästa del kom i januari, där publiken (blott några få åt gången) kastades in i olika sceniska äventyr i olika utrymmen i teatern. Nu tas vi ner i Folkteaterns studio, placerad i källaren, för första delen av två monologer, som förenas i denna final av ”Metamorfos”.
Sanna Hultmans hukande karaktär är fången i byråkratin. En person som sköter sin uppgift till punkt och pricka, hämtar kassettinspelningar med hörbart meningslösa inspelningar ur arkivet, gör anteckningar, störs av telefoners ringande och en tv-skärm som spelar upp filmklipp. Hon är tyngd av sitt arbete, men lika väl tyngd av livet och dess meningslöshet. Ett perpetuum mobile, det ständiga ekorrhjulet eller Sisyfos eviga arbete. Det som görs om och om igen. Monologen bottnar i Dostojevskijs ”Anteckningar från källarhålet”, men också i de kassetter som Peter Apelgren hittade vid en loppis 1993, som senare kom att spelas i ”Morronpasset” i mitten av 90-talet. Reseskildringar som vokalt noterades av ”Kassettmannen”. Han som länge var okänd, men som genom Peter Gropmans fantastiska radiodokumentär för fem år sedan kunde säkerställas till Herbert Lindblad. Här finns också drag – och text – från Strindbergs ”Ockulta dagboken” i denna närmast klaustrofobiska pjäs, som utspelar sig i ett syrefattigt rum.
Avslutningen sker desto större. I den stora salongen, men med den fåhövdade publiken (elva) på scenen och med Malin Morgan högt upp i bänkraderna. Dramatikern Christina Ouzounidis pjäs ”Ordet – kött” från 2007 får ett eldfängt liv när Malin Morgan häller bensin på texten. Det är en frätande stark text, en inre monolog av en människas ringaktande av sig själv. Ett slags negativ identifikation i en flammande pamflett. Inte utan uppror. Hon håller ett lika stadigt grepp om texten här, när hon vandrar genom bänkraderna för att ställa sig öga mot öga mot publiken, som Sanna Hultman några våningar ner. Men skillnaden är total. Den ene osar och rasar, accelerera och hotar, den andre krymper, flackar med blicken och förminskar sin person under oket av livet. Den ena har ett stor rum att fylla – och fyller det. Den andra ett källarhål, som sluter tätt omkring allt utanför.
”Metamorfos” är med detta – finalen går under rubriken ”Självrannsakan” – slut. Teaterkonst som varit levande och i ständig förvandling. Lite har det varit att följa detta, som då teatrar och skådespelare i desperation under pandemin med alla restriktioner ändå ville spela sina pjäser och möta sin publik. Det blev hudlöst, nära, drabbande. Så också nu.
Fotnot: Här finns recensionerna av de två tidigare föreställningarna (här och här).
”Metamorfos del 3: Självrannsakan”, premiär 23 april 2026. Spelas till och med 16 maj.
Regi, idé och rum: Malin Stenberg.
Dramaturger: Klara Ejeby och Magnus Lindman.
Texter ur Fjodor Dostojevskijs ”Anteckningar från källarhålet” (översättning Ulla Roseen) och August Strindbergs ”Ockulta dagboken” samt utdrag ur ”Mysteriet med kassettmannen” (P4 Dikumentär, Sveriges Radio) förekommer. Dessutom ”Ordet – kött”, Christina Ouzounidis pjäs från 2007.
Ljudtekniker: Viktoria Ottosson.
Belysningsmästare: Elin Bengtsson och Johan Nyström.
Musik som förekommer i föreställningen: ”Koyannisqatsi” (Philip Glass) och ”Won’t be thing to become”, ”Ant still the move” och ”Never were she was” (Colin Stetson & Sarah Neufeld Duo).
Dessutom visas i första akten ”Anteckningar”, en kortfilm i regi av Malin Stenberg och Konstab.
kaimartinblog 