Dryckenskapens påträngande galenskap

Teater:

HERR PUNTILA OCH HANS DRÄNG MATTI

Ola Kjelbye

Med aldrig sinande törst. Lisa Lindgren som suputen herr Puntila, vrider ut och in på sig i en fantastisk prestation. Foto: OLA KJELBYE

Av: Bertolt Brecht och Hella Wuolijoki.

Översättning: Alf Henrikson.

Regi och scenografi: Pontus Stenshäll.

Mask: Ingela Collin.

Komposition: Simon Steensland.

Scenografi/kostym: Richard Andersson.

Ljus: Max Mitle.

Ljud:Karin Bloch-Jörgensen.

I rollerna: Lisa Lindgren (herr Puntila), Ika Nord (Matti), Hannah Alem Davidson (Eva), Emil Ljungestig (attachén, telefonist, Röde Hasse), Lasse Carlsson (domaren), Nina Dahn (Laina, apoteksfröken), Frida Linell (lagårdspigan, Fina, fru Gyllenstjärna), Marie Delleskog (kyparen, Langar-Emma, Den klene, prästen) och Johan Hafezi (veterinären, en arbetare, advokaten).

Kanske är det åldern. Men berusning på scen, spelad sådan, skapar inte komik utan förtvivlan. Jag är inte oförstående inför när humorn spiller över ju mer herr Puntila dricker. Men mest ser jag tragedin. För det börjar drickas i en rasande fart ur baginboxar så snart ridån går upp och ingen kan dricka med den glupande, desperata törst som herr Puntila.

Förrvisso är Marie Delleskog något slags presentatör av denna Pontus Stenshälls iscensättning av Bertolt Brecht och Hella Wuolijokis pjäs från den tyske pjäsförfattarens period i Finland under andra världskriget. Men det är Lisa Lindgrens skådespel. Hon är närvarande nära nog hela tiden och på ett fullkomligt dominerande sätt. Hon är berusning, sludder och raglande, balanskonstnär som får publiken att kippa efter andan. Hon är fysisk, diabolisk och dryckenskapens pendlande mellan en dr Jekyll och en mr Hyde.

Visst har Pontus Stenshäll redan i reklamen presenterat hennes Puntila som en Donald Trump. Så blir det också i första scenen med den amerikanska flaggan som en gigantisk fond till den av stora legoklossar byggda scenografin. Lite övertydligt. För Lisa Lindgrens kostym är trumpsk, lite för stor, en säckig, illasittande vit skjorta och en alldeles för lång, röd, illa knuten slips och till det en frisyr som har sin egen blonda signatur. Jaja, vi fattar.

Men Lisa Lindgren försitter inte chansen. Hon spelar ut utan att spela över. Är tragisk i sin gestalt, som om hon i smyg – eller oförblommerat – studerat alkoholens destruktiva kraft. Hur som är det rasande och plågsamt skickligt. Det är dryckenskapens galenskap och patriarkens regler med en grab ‘em by the pussy-filosofi.

Motpolen är den förnumstige drängen Matti, som i Ika Nords gestalt blivit chaufför i något slags Chaplinfigur (långt mycket mer utstuderat i reklamen för pjäsen). Här arbetar hon mer med pantomim än replik. Skapar en eftertänksam roll, men som också fogar sig och duckar för den lynnige Puntila.

Men här haltar det en smula mellan Lisa Lindgrens furiöse Puntila och Ika Nords försiktige Matti, så att någon balans dem emellan aldrig uppstår.

Ola Kjelbye

Ensemblen kämpar. Men det är Lisa Lindgrens show från start till mål. Foto: OLA KJELBYE

Ensemblen kämpar med sina roller, men hamnar i skuggan av just dessa två. Förutom då Emil Ljungestig, Nina Dahn, Marie Delleskog och Frida Linell får sin stund i rampljuset som försmådda fästmöer. Till karaokesång blir det en tröst för tigerhjärtan och med sång hellre än bra – förutom för Frida Linell, men så är hon också från musikalprogrammet på Högskolan för scen och musik i Göteborg.

Jo, det är förstås, som det anstår ett skådespel av Brecht, mycket musik och samtidigt en del scentekniska överraskningar där en del övergångar är förbluffande.

”Herr Puntila och hans dräng Matti” är kanske skojfrisk om patriarkatets sorgliga kraft. Men kanske än mer en pjäs om alkoholens sorgliga fördärv, dock lämnas man utan något slags sensmoral eller svar. För alla ser att herr Puntila super, men ingen frågar varför.

 

Backa teater går igenom tiden

Teater:

VI SOM FICK LEVA OM VÅRA LIV

Ola Kjelbye

Rörande. Scen med statisterna i fokus i ”Vi som fick leva om våra liv” är vacker.

Foto: OLA KJELBYE

Backa teater, premiär 19 oktober 2019

Regi och manus: Mattias Andersson.

Scenografi/kostym: Maja Kall.

Koreograf: Cecilia Milocco.

Ljud/komposition: Jonas Redig.

Ljus: Charlie Åström.

Maskör: Joesfin Ekerås.

Skådespelare: Adel Darwish, Ylva Gallon, Rasmus Lindgren, Josefin Neldén, Marie Richardson, Magnus Roosman, Nemanja Stojanović, Kjell Wilhelmsen och Nina Zanjani samt statister.

En till synes trivial fråga, nästan som på lek, blir i Mattias Anderssons händer fullkomligt allvar och ett stycke utmanade och strålande teater. Skulle du om du fick en andra chans att leva om det liv göra detta…?

Det är en utmaning, en dörröppnare till större perspektiv och emellanåt skakande dokumentärt. Som vykort med uppriktigt nedplitade rader från någon med ånger. Kärnfullt och drabbande.

Mattias Andersson har låtit ett socioekonomiskt tvärsnitt av Sveriges befolkning svara på frågan och svaren varierar förstås. Från de enklare till de reflekterande eller omdanande. Det blir existentialism ställd på sin filosofiska spets där de nio skådespelarna speglar vart och ett av svaren samtidigt som namnen på de som svarat lyser upp på den display som utgör ett slags portal på den vida, platta, vita scenen.

Ola Kjelbye

In och ut ur tiden. Foto: OLA KJELBYE

Det blir ett slags spel ut och in från verkligheten, emellanåt som ett hisnande skifte av perspektiv. Som när paren Josefin Neldén och Kjell Wilhelmsen skuggas eller skuggar i repliker och, delvis, handling Marie Richardson och Magnus Roosman. Hur två olika rum och skeende, men i samma frågeställning, plötsligt ändras när karaktärerna går igenom tiden och den där portalen blir som en tidszon. Det är fantastisk och omedelbar teater.

Mattias Andersson spänner dessutom ytterligare bågen i andra akten med Friedrich Nietzsches ”Den eviga återkomsten” (aforism 341 ur ”Den glada vetenskapen”), om man får möjligheten att leva om sitt liv till punkt och pricka, om och om igen… säger man då ja till det?

Ola Kjelbye

Samarbete. ”Vi som fick leva om våra liv” är ett samarbete mellan Dramaten och Backa teater. Foto: OLA KJELBYE

”Vi som fick leva om våra liv” är ett samarbete mellan Dramaten och Backa teater, men ett samarbete som inte är så dramatiskt för publiken mer än att vi får gå i clinch med Magnus Roosman, Marie Richardson och Nina Zanjani. Det är istället kollektivet, som alltid på Backa teater, som är den starka kraften, där agerandet, dansande, sjungandet, rösterna, musiken blir den kraft som tumlar om den här föreställningen. Och statisterna! Som Karin-Ida Ström som i en berörande scen får det rampljus som hon suktat så efter som ung. Ibland är teater väldigt vacker, även i de mest oväntade möten.

Pjäsen är Mattias Anderssons sista som konstnärlig ledare på Backa teater där han varit i 13 år. Här blottläggs mycket och frågor ställs i allt från könstillhörighet, livsval, vänskap, våld och missbruk. Det är fascinerande, en föreställning ständigt i rörelse genom tiden, där vi efter applådtacken vänder oss mot varandra och frågar ”Vad skulle du gjort om du fick chansen att leva om ditt liv?”.

En dag på mässan

Bokmässan är något av ett himmel och helvete, en resa in i en litterär, pretentiös, intensivt snabbgående centrifug som vill krama ur det bästa och mesta ur några få dagar. Alla skriker efter ”Se mig! Hör mig!”, brackiga författare bredvid försynta poeter, nyfikna bibliotekarier hand i hand med upplevelsetörstande barn. Mitt i detta föräldrar med spädbarn i barnvagnar, eller tätt knutna till bröstet, som kivas om utrymmet med dramatenkvinnor, som alla utgör en snubbelrisk i de tätt besökta environgerna. Glöm heller inte filosoferna, de som plötsligt stannar i något hörne och låter sig dröjas kvar mitt i en mening eller fundering, helt ovetande om den trafikstockning som de just förorsakar.

Jo, alla ska få plats. Så också jag.

IMG_1454

Rätt vagn. Änna rätt vagn för att ta sig i Göteborg. Foto: KAI MARTIN

Jag tar vagnen för jag ska inleda med en lunchdejt. Klädseln är färgstark. Ett par ljusbruna lågskor från London, tvärrandiga, mossgröna strumpor från Next, London, kalsonger från Resteröd inhandlade på Magasin i Kphm, det par Those Glory Daysbyxor, gröna med smala rita ränder som jag köpte i Bodø i somras, Zegnaskjortan från Stadsmissionen (också i somras), en slipover från Morris Sthlm där även den brandgula slipsen kom ifrån, över allt den orange trenchcoaten från Tiger från Majornaloppisen 2018 plus Stetsonkepsen från Magasin i Lyngby.

Jag stormar in på mötesplatsen Gothia Towers, landar nästan bums i Viveca Lärns varma famn innan jag ställer mig och väntar på min dejt.

Pelle, hängiven AIK:are, fotbollsmålvakt som i vuxen ålder fuskat på avancerad nivå som hockeykeeper, och jag har känt varandra i 40 år. Sedan jag, kanske naivt, som militärande punkare på permis gick in på Gallerian i centrala Stockholm för att träffa mina likar, blev uttittad för mina trasiga jeans, mockajacka med klistermärken på. Jag såg ju inte ut som Stockholmspunkarna. Men en tog emot mig med öppet sinne: Pelle. Så är det än i dag. Vi som följt varandra i band med respekt och gliringar och möts genom livet i dess olika skiftningar. Nu vankades det lunch, Heaven 23, räkmacka och isterband, Chablis och Cola samt samtal där vi sträckte ut rejält. Det är lätt att umgås, vi svingar högt och lågt, smalt och brett, allvar och garv; en avstämning som emellanåt behövs.

IMG_1455

Förlagsman. En enkel arbetargrabb som älskar musik. Foto: KAI MARTIN

Han är på plats för en scenintervju om musik i allmänhet och K popen i synnerhet. Något han gör med begåvade låtskrivaren Moa Carlebecker, som under artistnamnet Cazzi Opeia gör succé långt mer än på Sydkoreas topplistor.

Vi skils så småningom åt, jag hämtar min ackreditering, får Maria Svedland bakom mig (man blir lite notorisk på Bokmässan med att pinpointa varje ansikte), blir trevlig bemött av kvinnan i receptionen som printar ut mitt kort (jag hade glömt min egen utskrift), plastar in det och ordnar med halsbandet så att jag kan träda allt över halsen och smidigt komma in. I securityn blir jag avscannad med ett leende och igenkännande: Bokmässan here I come.

IMG_1459

Bokmässan, here I come. Mumintrollet och Lilla My välkomnar. Foto: KAI MARTIN

Jag tar en promenad runt för att orientera mig i folkhavet. Redan nu, tidig eftermiddag, är luften mättad. Jag träffar lite människor jag känner, ser före detta kollegor, författare på språng, mässplatser tomma på folk med någon stackare ståendes med tomma ögon och släckta förhoppningar granne med storförlagen där publiktillströmningen är gigantisk.

Mumintrollet och Lilla My står nedanför rulltrappan som jag glider nedför. En pappa ursäktar sig med att fråga om han får lov att ta en bild – till sina barn! Jo, tack.

Snart står en man jag känner igen. En man som betytt mer för mig än vad han själv begriper och har fått veta. Mitt första gymnasieår – 1972/73 – var tufft, mobbning, stulna skolböcker parat med en läströtthet som var bedövande. Bland klasskamraterna fanns Grzegorz Flakierski, inflyttad från Blekinge, men ursprungligen från Polen. En basketspelande intellektuell, fylld av energi, ett stort, burrigt hår och humor. När jag började skriva dikter, våren 1973, var jag ogenerad i min övertygelse om min egen förträfflighet. Jag var en ny Nils Ferlin, som snart skulle upptäckas av Svenska akademien i Uppsala (!), så ung jag var. Grzegorz var en av dem som fick läsa vad jag skrivit. Uppskattande, men förmodligen inte omfamnade. Jag fick, på grund av mina påvra studieresultat, gå om ettan. Han stävade vidare i tvåan, men kom vid höstterminens början med en bok av ryske poeten Jevgenij Jevtusjenko, som öppnade ögonen och skakade om mig. ”Babi Jar” var inte bara en samling dikter utan en berättelse om förintelsen, orimmat, fritt och fängslande. Grzegorz uppmuntrade mig, utan ord eller krav, att våga mer och upptäcka litteraturens rikedom. Jag började skriva på ett annat sätt, var intensiv i mitt författande och en fördämning släppte; jag har honom allt att tacka för och kunde så nu göra, ansikte mot ansikte mer än 45 år senare.

IMG_1460

Möte. En betydelsefull man för mitt liv och mitt skapande. Foto: PRIVAT

Vi är nu äldre, har väsentligt mindre hår än då, han kulturjournalist, boende i Kramfors, som skrivit en rad böcker (där jag jag skrivit om den senaste här), jag journalist med inslag av kultur. Två karriärer och levnadsöden som möts igen efter så många år.

Jag springer också på Jan Bertoft, en av alla dessa ambitiösa kollegor från GT-tiden, som kommit ut som författare. Jag köper hans två deckare och pratar lite med honom. Går vidare i röran, köper på mig lite böcker och drar mig sedan mot intervjun med Pelle och Moa, får en stunds inblick i musikverkstadens kreativitet.

IMG_1462

Snack och mycket verkstad. Foto: KAI MARTIN

Stimmar vidare, träffar Morgan Larsson och köper han senaste. Går ut i den friska luften, det intensiva regnande har stannat av, hållplatserna är överfulla, vagnarna går inte som de ska på grund av demonstrationerna i centrala Göteborg, så det blir spårvagn 1 genom ljuva livet hem.

IMG_1463

Att läsa. Foto: KAI MARTIN

Hem till hustrun för en kyss och en snabbt skriven recension av Magnus Ugglas show från i torsdags kväll. Sedan vidare till premiären av ”Antigone”.

Raskt jobbat för en dag som började på isen med ett hockeypass.

Klassiskt drama i mollstämd dräkt

Teater

ANTIGONE

Ola Kjelbye

Tung. ”Antiogne” är mollstämd klassisk grekiskt drama. Foto: OLA KJELBYE

Göteborgs stadsteater, premiär 27 september 2019.

Av: Sofokles. 
Nyöversättning: Anne Carson.
Svensk översättning: Kristina Hagström-Ståhl.
Regi: Kristina Hagström-Ståhl.
Musik: Mikael Sundin.
Med: Karin de Frumerie, Carina M Johansson, Johan Karlberg, Mia Höglund-Melin, Ramtin Parvaneh.

Kanadensiskan Anne Carsons nytolkning av Sofokles klassiska, grekiska drama ”Antigone” ges på Stadsteatern inte bara en ny språklig dräkt. I detta samarbete med Högskolan för Scen och Musik i Göteborg har även musiken, komponerad av Mikael Sundin, fått ta plats. Keyboard, varav två förklädda till pianon, elgitarrer och slagverk användas som ackompanjemang av ensemblen, som emellanåt förstärker sina röster med mikrofoner.

Det blir ett bitvis svindlande möte mellan det antika Grekland och detta vårt nu. Den text som färdats 2500 år och här möter en klang som ljuder dov, tung och uppfodrande. Men detta släktdrama kan knappast iscensättas till musik på något annat sätt.

I fonden en bildskärm som, som vore det en talk show, braskande talar om att det är just ”‘Antigone’ i Anne Carsons version!”, för att sedan långsamt bli en förstärkande följeslagare i svartvit, som för att ytterligare förstärka den mollstrukna tonen.

Det behövs inte. ”Antigone” driver långsamt sin färd mot allas död utan många revor till ljus där hoppet släpps in. I Anne Carsons version öppnas det för Antigones syster Ismene, som enda kvarvarande vittne. Men hoppfullt… nej, alls inte.

Antigone (Mia Höglund-Melin) trotsar sin farbror Kreon (Johan Carlberg) och begraver sin bror och får därmed plikta med sitt liv. Allt som siarna förutspått i pjäsen i en scen som något slags, halvt komisk, kråksång med spretande armar som vingar.

Komiken finns som en andfådd räddning för denna tätt sammanpackade uppsättning som sveper över cirka en timme och 40 minuter. Som Ramtin Parvanehs budbärare, som närmast blir en narr.

Men skratt är något som snabbt fastnar i halsen i ”Antigone”, där kvinnor inte ska sticka upp, där kärleken är kvävd och där prestigen i fattade beslut är fatala. För alla. Diplomati, empati, öppet sinne… Glöm det. Och just där blir i den stund av oresonlighet blir ”Antigone” en spegel av 2019 års polarisering där prestige är viktigare än en förening mot ett gemensamt mål. Som om prestige någonsin varit vinnande.

Just nu är Stadsteatern fylld av släktfejder; ”Lång dags färd mot natt” på Stora scenen; ”Antigone” på Studion. Båda tunga, mollstrukna uppsättningar, men inte desto mindre sevärda.

Plågsam färd mot natt

Teater:

LÅNG DAGS FÄRD MOT NATT

Ola Kjelbye

Smärtsam. Familjen Tyrone är en familj fångad i sitt eget grepp.

Foto: OLA KJELBYE

Göteborgs stadsteater. Premiär 13 september 2019.

Av: Eugene O’Neill i översättning av Sven Bethel.

Regi: Emil Graffman.

Scenografi och kostym: Julia Przedmojska.

Mask: Kerstin Olsen.

Ljud: Tommy Carlsson.

Ljus: Tobias Hagström-Ståhl.

Musik: Fredrik Möller.

I rollerna: Claes Månsson (James Tyrone, fadern), Anna Bjelkerud (Mary Cavan Tyrone, modern), Eric Ericson (James ”Jim” Tyrone jr, äldste sonen), Fredrik Evers (Edmund Tyrone, yngre sonen) och Josefin Ljungman (Cathleen, hembiträdet) .

Bara historien bakom Eugene O´Neills drama ”Lång dags färd mot natt” är värd fullkomlig uppmärksamhet. Hur han efter att ha tilldelats Nobelpriset i litteratur 1936 senare bestämmer sig för att testamentera manuset till pjäsen författad 1941 till Dramaten, med löfte om att den inte skulle iscensätta förrän efter hans död. 1953 avlider så O’Neill. 1956 har pjäsen världspremiär på Dramaten.

En märklig gång, kan tyckas, för en pjäs som egentligen var en gåva till hustrun Charlotta på en av parets bröllopsdagar. En lika märklig gåva, kan man också tycka.

Ola Kjelbye

Återhållsamt explosiv. Claes Månsson går in på huden i sin roll som James Tyrone.

Foto: OLA KJELBYE

För ”En lång dags färd mot natt” är en plågsam resa under ett dygn i familjen Tyrones liv 1912. Fadern James, despoten, den alkoholiserade skådespelaren, hustrun Mary, som gett upp sitt liv för att följa maken på sina oändliga skådespelarturnéer och som efter förlossningen av yngsta sonen Edmund får lindring mot sina smärtor av en läkare som ordinerar morfin, äldste sonen Jim som försöker följa i sin fars artistiska fotspår, men som precis med den turberkulossjuke Edmund delar förtjusningen i rusets kraft. Så hembiträdet som ska avlasta den imploderande familjen plus de på scen osynliga: köksan och chauffören.

I Emil Graffmans regi får den redan dova klangen resonans i Julia Przedmojskas mollstämda och gråa scenografi, som kontrasteras av männen färgglada kostymer. Scenen är statisk, vardagsrummet, i fonden trappan som modern osaligt går upp och nedför. Skjutdörrar som öppnas, delvis eller helt, och sluts.

Nej, ”Lång dags färd mot natt” är inget muntert stycke teater. När den i denna Göteborgs stadsteaters uppsättningen rör sig i ultrarapid blir det en plågsam färd mot final. Ett lidande som blir utdraget, utmejslat och detaljerat i takt med att whisky efter whisky sänks hos rollgestalterna, förutom moder Mary som tröstar sig med sitt morfin.

Claes Månsson är återhållsam, men explosiv som fadern. Pendlande mellan ömsint och vårdtagande till opålitlig, lynnig och rapp när han verbalt, ibland fysiskt, förnedrar sina söner. Den ömkliga modern förvaltar Anna Bjelkerud med både lidelse och svärta, en kvinna, som tillsammans med familjen, lever i en självförnekelse som vårdas ömt och intensivt. Fredrik Evers, som också spelade yngste sonen i Stadsteaterns uppsättning 2005, är bräcklig och gossaktig i sin roll som Edmund, som ser döden närma sig och som lever med den påstådda skulden till moderns missbruk. Så i skuggan av fadern Jim, där Eric Ericson gör sin roll som familjens lustigkurre och som den som inte förmår sig att resa sig ur den limbo han hamnat i samtidigt som han försöker både beskydda och förgöra sin bror.

Ola Kjelbye

Brödrakamp. Eric Ericson som storebrodern i ”Lång dags färd mot natt”.

Foto: OLA KJELBYE

Jo, det är en tung intrig, som i denna uppsättning sällan släpper in ljus, men som emellanåt, i all bedrövelse, lockar till skratt. När det tragiska också får drag av komik över sig; åtminstone för oss som ser denna dysfunktionella familj utifrån. Det är då man får hämta andan i denna långa föreställning (tre och en halv timme inklusive paus), som annars kramar själen hårt.

 

 

 

Tätt relationsdrama med för många intriger

Teater:

VILSE

Vilse

Starkt. Lisa Parkrud och Susanna Helldén som systrarna Cecilia och Tove i ”Vilse”. Foto: VIKTOR PARKRUD

Manus: Göran Parkrud.

Regi: Emelie Strandberg.

Scenografi och ljus: Beate Persdotter Løken.

Mask och kostym: Heidi Saikkonen.

Ljuddesign och teknik: Patrik Vören.

I rollerna: Susanna Helldén, Lisa Parkrud, Lars Magnus Larsson, Malin Molin, Jakob Tamm, Charlie Parkrud/Jack Hedesström

Teater Tofta, Magasinet på Tofta Herrgård. spelas till och med 17 augusti.

När Teater Tofta firar tio år som sommarteater på Magasinet på Tofta Herrgård blir det en fristående uppföljare till förra årets pjäs ”Törst”. Göran Parkrud, han som en gång var med att dra igång teatern, står åter för manus, där han igen tar ett grepp om systrarna Tove (Susanna Halldén) och Cecilia (Lisa Parkrud) och deras relation, som hämtat ur ”Vem är rädd för Virgina Woolf”; de hatar och älskar varandra med samma outsinliga kraft, men utan att egentligen förstå varandra.

Borta ur bilden är nu deras far och mor. Men systrarnas karaktärerna står kvar om än med ett kliv mot något annat. Tove i ett fritt fallande spinn från karriärsstegen, utan att förstå det, och Cecilia i ett ”hippiekollektiv” (systerns ironiska titel) för ett liv utan man och barn. Föräldrarna ekar i samtalet, där fadern är död och modern gör en resa in i demensen. Tove söker sommarlugn i ett rum när systerns kollektiv, men jobbet pockar på. Dit kommer också hennes kollega för att hjälpa till – och Toves eldiga älskare. Plus en elevs pappa.

Jo, det staplas intriger på varandra, som förvisso Göran Parkrud reder ut och spinner en väl komponerade, om än en smula för lång, historia på. Men det räcker liksom inte med det. Elevens pappa har en hemlighet riktad mot Tove. Toves kollega dansar tango till Astor Piazzollas ”Sur” med Cecilia och något sker dem emellan. Toves älskares hustru blir med barn… Ja, ni förstår. Det rinner till i fantasin, men blir ett flöde som aldrig hettar till, aldrig får något bestående.

Ändå är ”Vilse” inte helt vilse. Spelet mellan Susanna Halldén och Lisa Parkrud äger alla kvaliteter. Där är repriserna så väl avvägda, levererade både på glödande kol, med syrlig ironi och desperat ömhet när så krävs. Den relationen är i sig värd ett eget kammardrama, om än lite kortare. Susanna Halldén är skoningslöst bra i sin roll som Tove, hudlös, intensiv och vilse men närvarande i sitt spel. Ensam slår det gnistor. Tillsammans med Lisa Parkrud än mer.

Allt balanseras av en strong ensemble, som försöker reda ut alla intrigerna till en väl fungerande helhet. Det kräver en del, för allt är inte så väl tvinnat samman.

Men så finner Lars Magnus Larssons förälder med det ömmande hjärtat rätt med sitt nerviga lugn och det pockande spörsmålet som är en viktig del för pjäsen. Unge Charlie Parkrud (delar på rollen som sonen med Jack Hedesström) gör sin Gunnar med rak rygg och känsligt spel. Älskarens roll är måhända bitvis perifer men landar rätt hos Jakob Tamm och Toves kollega är en alltmer växande karaktär som Malin Molin hanterar väl.

Nej, ”Vilse” är inget haveri. Tvärt om. Men mer stringent hållet kunde det blivit mycket mer av något mindre.

Het och hetsig Fröken Julie

Teater:

FRÖKEN JULIE

IMG_0038

Hett drama. Brinde Karlsvärd som fröken Julie och Lava Lidén som Jean.

Foto: KAI MARTIN

Av: August Strindberg.

Regi: John Thomsen.

Med: Sophia Lücke, Brinde Karlsvärd och Lava Lidén.

Ljud/ljusdesign: John Thomsen.

Spelas på Teater Hybrid Gamlestaden, Gamlestadsvägen 2, byggnad B21 till och med 21 juli.

Nystartade Teater Hybrid ger sig i sin debut i kast med Strindbergs 130-åriga drama, svåra och intensiva ”Fröken Julie”. Det är djärvt, men mycket vunnet.

Här finns måhända en dårskap, som går hand i hand med viljan. En iver som håller fast vid ungdomlig övertygelse om att allt är möjligt. För detta är en ung ensemblem med skådespelare som är några och tjugo, fyllda av sin egen konstnärliga förträfflighet som bara unga människor beundransvärt kan ha.

”Fröken Julie” spelas inne i restaurang Värts lokaler, ett gammalt kylrum tjänar som salong, scenen är spartansk med en köksö dekorerad med flaskor, några kastruller och flankeras av sopor som från ett modernt restaurangkök. Det är rufft, trovärdigt för nutid samtidigt som texten är 1888 trogen.

Spelet är från start intensivt, ”Gärdebylåten” hörs som en bekräftelse på midsommardansen som träs utanför. Teater Hybrids uppsättning är ingen pjäs som hämtar andan, men tar andan ur sin publik med en närhet och intensitet.

IMG_0067

Unga och trovärdiga. Brinde Karlsvärd, Lava Lidén och Sophia Lücke ger ”Fröken Julie” trovärdighet. Foto: KAI MARTIN

Jag är också väldigt förtjust i det juvenila, att Fröken Julie är ung, att Jean är ung, att Kristin är ung – ingen 30-årig Marie Bonnevi, 40-årig Mikael Persbrandt eller 46-årig Ingela Olsson, för att nu ta den laddade uppsättningen på Dramaten 2005 som exempel.

Det skapas därmed en trovärdighet i spelet, en närhet till unga människors sturm und drangkänslor. Fröken Julies kluvna förhållningssätt till den lust som strömmar genom hennes kropp, Jeans yngliga manlighet någonstans mellan förnuft och het känsla, Kristins klokskap som sätts på prov.

IMG_0049

Intensiv. Sophia Lückes Kristin försöker balanserar Lava Lindéns Jean. Foto: KAI MARTIN

Brinde Karlsvärd fångar ruelsen hos Fröken Julie med dramatisk hetta. Lava Lidéns Jean är åtrå, dårskap, desperation och drömmar i samma kropp. Sophia Lückes Kristin försöker finnas på jorden, men förlorar sig när galenskapen bjuder upp till dans.

Ibland kan trion gå sig en smula vill i intensitetens hetta. Tempot är rasande högt, känslorna virvlar där replikerna fräser förbi och ibland går förlorade i brist på artikulering. Ibland förloras skärpan några få, korta stunder, som för att hämta andan. Men det finns också en närhet som är köttslig, där dårskapen balanserar med förnuftet, som är direkt drabbande. Det är en fysisk pjäs som trion klarar med bravur. Teater Hybrids ”Fröken Julie” är ingen pjäs som man som publik kommer undan.