Ut ur skuggorna

Teater:

SKUGGORNA AV MART

Ola Kjelbye

Att vilja bli sedd. ”Skuggorna av Mart” väcker frågor. Foto: OLA KJELBYE

Backa Teater

Regissör: Mattias Andersson.

Av: Mattias Andersson efter Stig Dagermans pjäs ”Skuggan av Mart”.

Scenograf: Mattias Andersson och Charlie Åström.

Kostym: Helena Arvidsson O’Byrne.

Mask: Josefin Ekerås.

Kompositör: Jonas Redig.

Ljus: Tomas Fredriksson och Charlie Åström.

Ljud: Jonas Redig.

Med: Ylva Gallon, Eleftheria Gerofoka, Nemanja Stojanović, Emelie Strömberg, Kjell Wilhelmsen och Ove Wolf.

Spelas till och med 22 november 2018.

Mattias Anderssons pjäs ”Skuggorna av Mart” är baserad på Stig Dagermans ”Skuggan av Mart”, som skrevs för 70 år sedan. Stig Dagerman hade av en slump i efterkrigets Paris hittat historien om kvinnan som sörjde sin äldste son, som omkommit i slutstriderna, men föraktade den yngre som en odugling. Pjäsen blev en text om att leva i skuggan av någon, men också en upprättelse för de som inte vill vara hjältar.

Det sistnämnda är något som Mattias Andersson tagit fasta på. ”Skuggorna av Mart” hade sin premiär i början på året och fick stor framgång. Nypremiären i september missade jag. Hög tid nu, denna den näst sista föreställningen, där jag är en av få vuxna bland gymnasister.

Publiken möts av ett öppet rum. Två män, olika åldrar, ägnar tid åt spel i mobilen respektive datorn. I bakgrunden en skärm som under föreställningens gång kommer tjäna som ett skuggspel, effektfullt iscensatt regissör Mattias Andersson och Charlie Åström.

Nemanja Stojanović spelar slashasen, den oförmögne till initiativ, som lever i skuggan av sin storebror (Kjell Wilhelmsen) som dött i kriget. Modern Ylva Gallon sörja bottenlöst och hyllar den avlidne.

Men Mattias Andersson nöjer sig inte med detta triangeldrama. In kommer tonårssystern (Emelie Strömberg) som utmanande och intrigskapande ställer läraren (Ove Wolf) till svar för det han gjort mot och med hennes storasyster.

In och ut glider de i sina roller. In och ut skrider de i styrka och kraft, förmåga och oförmåga. Kvinnan som stridit vid den äldre broderns sida kommer till den sörjande familjen.  gör henne manhaftig och oförmögen att känna empati, för att bit för bit kläs av sin hjältemod intill den bara, avslöjande huden.

”Skuggorna av Mart” blottlägger syskonskap. Vem har, som bror eller syster, inte känt sig förfördelad av någon föräldrar, upplevt ett felnavigerat favoritskap…? Ibland biter det hårt, blir en tagg för livet, svår att slita ut, svår att läka.

Nemanja Stojanović är fullkomligt lysande i sin ryggradslösa loserkaraktär. Ynglingen som förgäves försöker förklara för sin mor om en annan sida av storebrodern, något hon resolut stänger öronen för. Ylva Gallon spelar den ömkansvärda mamman med subtil kraft. Kjell Wilhelmsens figur blir både refererande och något av en osalig ande, som hemsöker sin familj. Lågmält spelat men med tydlighet.

På samma vis gör Emelie Strömberg tonårsflickan precis så provocerande, tuggummituggande nonchalant enerverande, som om hon faktiskt är 16 år. Skickligt. Där  får Ove Wolf gå limbo i kampen om herraväldet över den obekväma situationen.

Ensemblen balanserar snyggt undan triviala fällor, spelar snyggt mot publiken och sig själva, för att resa sig ur skuggorna. ”Skuggorna av Mart” är helt enkelt effektiv scenkonst som jag är glad att jag inte missade. Synd bara att jag inte är gymnasieelev; det hade varit kul att vara del i diskussionen i klassrummet efteråt.

 

 

Rörig fars roar

Teater:

DUBBEL TRUBBEL

!!!

DT

Rena snurren. Thomas Petersson och Birgitta Rydberg håller fullt ös i ”Dubbel trubbel”. Foto: PRESSFOTO/2ENTERTAIN

Lisebergsteatern, Göteborg.

Bäst: Birgitta Rydberg är fenomenalt rolig.

Sämst: Pjäsförfattarna kan knappast vara nöjda över slutet.

Fråga: Hur rörig kan en fars bli.

Med: Thomas Petersson, Birgitta Rydberg, Pär Nymark, Anna-Karin Palmgren, Martin Rydell och Anna Rydell.

Regi: Pär Nymark.

Originalmanus: Marc Camoletti.

Britternas faiblesse för fars med otrohetstema är väl känt. Genévefödde fransosen Marc Camoletti vill inte vara sämre med sitt klassiska verk ”Dubbel trubbel”, som Thomas Petersson blåst liv i med mitten av 70-talet som kuliss och miljö.

Det är missförstånden och lögnerna, som är drivkraften i denna pjäs, som från start håller ett högt tempo för att efter paus snurra vidare i virrvarret till intriger.

Jo, här bjuds på sina skratt, här står överraskningarna bakom någon av de tre dörrarna eller två öppningarna in till scen. Men riktigt omtumlad av lycksalighetens rus blir jag inte. Förvisso är Birgitta Rydberg fullkomligt fenomenal från entré till sorti. Hon gör sin roll med stor omsorg, bjuder in publiken har gör ett elastiskt porträtt både fysiskt och mentalt av sin roll. Thomas Petersson är som Thomas Petersson är mest på scen i farser. Det blir aldrig någonsin dåligt, men den här gången heller inte fullfjädrat underhållande.

Anna-Karin Palmgren växlar mellan kärv, sviken hustru och otrogen sin man. En balansgång, som är något av pjäsen dynamo där affärerna är i legio.  Anna Rydell gör utmärkt av sin roll, denna kliché till försmådd älskarinna som sätts på prov. Precis som Pär Nymark, som spelar maken som bedrar men snärjer allt i lögnernas garn.

Men… Det är en rörig historia, som lyckas hitta ut för att röras ihop igen. Beundransvärt att skådespelarna på scen lyckas hålla i trådarna, som är lätta att trassla ihop. Men uppenbarligen har Marc Camoletti inte orkat sy ihop farssäcken ordentligt, för istället för ett förlösande slut blir det mer ett sensmoraliskt jaha.

Fysisk ”Dogville” drabbar

Teater:

DOGVILLE

dog-MB-4877

Scenkraft. ”Dogville” med Andrea Edwards och David Fukumachi Regnfors i ledande roller är en fysisk upp- och inlevelse på Folkteatern. Foto: MATS BÄCKER

Folkteatern, Göteborg.
Av: Lars von Trier.
Scenversion: Christian Lollike
Översättning: Staffan Julén
Regi: Frida Röhl.
Rumsligt grundkoncept: Charlotta Nylund och Carina Persson.
Scenografi och kostymdesign: Charlotta Nylund.

Ljusdesign: Carina Persson.
Mask- och perukdesign: Susanne Åberg.
Dramaturg: Magnus Lindman.

Komposition och livemusik: Joel Igor Hammad Magnusson.
Medverkande: Andrea Edwards, David Fukamachi Regnfors, Anna Harling, Kristofer Kamiyasu, Kim Lantz, Lena B Nilsson, Helmon Solomon, Per Öhagen, Emma Österlöf samt Vera Hamnebo, Tuva Jagell, Siri Lindevinge, Mattias Mirgalou, Sarah Nagle Mårtensson, Isak Struck, Calle Wahlgren.

Att sätta upp danske, kontroversielle regissörens 15 år gamla film på scen är självklart en utmaning. En utmaning därför att filmen med Nicole Kidman i huvudrollen som Grace redan då den kom var en utmaning, med inte bara innehållet utan också för inramningen, sparsmakad som den är som om den är filmad teater. von Triers landsman Christian Lollike gjorde teater av filmen 2007 och med den som bas har Folkteaterns Frida Röhl regisserat en stark, påträngande och skoningslös pjäs.

Dogville är den skenbart idylliska staden vid Klippiga Bergens fot. Tid är satt kring den djupa depressionen kring 1930-talet. Livet är kärvt, människor är cementerade i sina roller, allt går i sina väl slitna cirklar. Så kommer Grace (Andrea Edwards), en kvinna på flykt. Frågor ställs i byn, ska hon omfamnas eller spottas ut, ska hon hjälpas eller stjälpas? Frågor som är allmängiltiga oavsett tid, men som i denna uppsättning bränner sig fast och ställs på sin spets.

dog-MB-5040

Känslosam. Det går att ta på smärtan i Folkteaterns uppsättning av ”Dogville”.

Foto: MATS BÄCKER

”Dogville” är, om man så vill, ett klassiskt grekiskt drama eller shakespearskt. Människor som öppnar sina hjärtan för att stänga dem, människor som tvivlar och utmanar, människor som utövar våld av rädsla och okontrollerad drift. Men här finns också den skoningslösa hämnden.

Scenen är inramad av kyrkbänkar för publiken, som på så sätt blir en tyst deltagare i pjäsen. Rummet är skickligt sakralt skapar, där skådespelarna skickligt utnyttjar ytan och använder den sparsmakade rekvisitan med finess. Det är suggestivt tillsammans med Joel Igor Hammad Magnussons musik, som extra dramatisk effekt.

Andrea Edwards Grace är smärtsamt närvarande. Kvinna som försöker hitta sin tillflyktsort, sin plats i livet och som försöker vara till lags, vill vara förstående och inkännande. Hennes öde är grymt och smärtan går att ta på. Det finns scener som är så plågsamma att publiken vänder bort blicken, så som vi ofta gör i det verkliga livet.

dog-MB-4720

Vackert scenrum. Charlotta Nylunds och Carina Perssons scenrum är sakralt starkt och effektivt. Foto: MATS BÄCKER

De övriga skådespelarna larmar och charmar, bjuder in och ut, är varma och kalla, inbjudande och motbjudande, som de starka målade karaktärerna i den lilla staden. De är också de berättarröster som för historien vidare mot det fatala slutet.

”Dogville” är en fysisk upp- och inlevelse som känns i hela kroppen, in i hjärtat och själen. Men varför den inledande och avslutande mindfullness sejouren på engelska…? Inramningen och historien i ”Dogville” behöver inte andas in eller ut. Den drabbar med full kraft alla sinnen.

Fars på gränsen till nervsammanbrott

Fars:

THE PLAY THAT GOES WRONG

!!!!

TPTGW

Allt fel. Allt rätt. Foto: CESARE RIGHETTI

Lorensbergsteatern, Göteborg.

Av: Henry Lewis, Jonathan Sayer och Henry Shields.

Regissör/översättning: Sven Melander.

Biträdande regissör<. Mattias Lenhoff.

Kostym: Marianne Lunderquist.

Mask/peruk: Sandra Haraldsen.

Ljud: Peter Dahlström.

Ljus: Palle Palmé.

Scenografi: Sören Glad/Danske Folkteater.

Med: Andreas T Olsson, Susanne Thorson, Robin Stegmar, Niklas Jönsson, Sanna Persson Halápi, Robert Rydberg, Cornelius Löfmark och Simon ”Chippen” Svensson.

Brittiska ”The play that goes wrong” har gått från succén vid premiären på den kombinerade puben och teatern Old Red Lion Theatre i London januari 2012 till att något väsentligt större. West End och Broadway, runt om i världen och nu också Sverige där den hade svensk premiär i september i Malmö.

Det är inte svårt att begripa varför. ”The play that goes wrong” vänder upp och ned på det mesta gällande fars, driver med teater, amatörskådisar, pjäser, humor… Ja, faktiskt det mesta.

Det här är en föreställningen som har en skruv lös i de flesta moment. Överraskningarna haglar i både repliker och kulisser. Ingen sitter säkert. Ja, inte ens publiken.

Intrigen…? Tja, egentligen är den helt oväsentlig. Men i stora drag handlar det om ett studentska teatersällskap som ska sätta upp pjäsen, morddramat, ”Mordet på Haversham Manor”. Egentligen klassiska Agatha Christiemiljö någonstans i 20-talet, mord och inga visor plus en kommissarie som ska reda ut brottet.

Skådespelarna är ”studenter” (vilket inte alltid syns i denna svenska uppsättning) med mer eller mindre scenvana och -ovana. Det blir ett liv och ett kiv där det mesta av ambitioner rasar samman.

Det är helt enkelt en pjäs som gränsar till nervsammanbrott samtidigt som den drar in publiken i skrattparoxysmer som den aldrig kommer ur.

Jag är tacksam för pausen, för det ger andrum för en stund, då all galenskap faller tätt som ett Göteborgsregn i november. För här kommer ingen undan. Redan långt innan den egentliga föreställningens start drar det igång och upphör inte förrän, förmodligen, vid applådtacken.

I ”The play that goes wrong” görs allt fel och blir till alla rätt av en ensemble som är hängiven sitt uppdrag och prickar allt galet med stor precision. Det kan inte blir mer underhållande än så.

Spirande galenskap i Kung Lear

Teater:

KUNG LEAR

Ola Kjelbye

Alla blir galna i ”Kung Lear”. Foto: OLA KJELBYE

Göteborgs stadsteater, spelas till och med 31 januari 2019.

Av: William Shakespeare.

Översättning: Britt G Hallqvist.

Regi, scenografi och bearbetning: Pontus Stenshäll.

Scenografi: Richard Andersson.

Mask: Ingela Collin.

Ljus: Max Mitle.

Ljud: Karin Bloch-Jörgensen.

Musik. Simon Steensland.

Dramaturg: Joel Nordström.

Med: Michalis Koutsogiannakis, Melina Tranulis, Ashkan Ghods, Bortas Josefine Andersson, Lars Carlsson, Lasse Beischer, Mattias Nordkvist, Johan Karlberg, Alexandra Nordberg, Caroline Söderström, Jesper Söderström, Per-Anders Ericson samt statister.

En utmaning för ett teaterhus 2018 är naturligtvis att spela en klassiker, oavsett om det är Molière, Shakespeare eller Ibsen. Göteborgs stadsteater är inget undantag. Uppsättningarna också kommit att handla om ny teknik, peepshower in i teaterverksamhetens irrande korridorer och ibland har det också inneburit att föreställningarna gått vilse.

Med William Shakespeares ”Kung Lear” har regissör Pontus Stenshäll valt att allt ska ske på scen – och lite mer än så. Förvisso med två ”ögon” högst upp i den inramade teaterscenen (ja, vi snackar metateater här) som i första akten visar sminklogen och i den andra ögon (!). Men i övrigt är det skådespelarna, den fantastiska scenografin (även den signerad Pontus Stenshäll tillsammans med Richard Andersson) och texten som får tala. Det görs med emfas och jag gillar det.

Visst finns där en tendens till att med nästan en ironisk blinkning till klassisk teater parodiera, ungefär som Grotescogänget skulle fått resurserna att göra denna ”Kung Lear”. För på samma gång som Pontus Stenshäll valt att vara pjäsen trogen är han den också otrogen.

Här finns inslag av splatterfilm, överspel, rena scenrum som plötsligt välter över i ideliga snygga skiften av kulisser som skapar tempo i pjäsen. Kostymen är pråliga, maskerna överdådiga. Modernt möter klassiskt. Humor möter drama möter satir i en aldrig sinande ström.

Förstås är maktspelet i centrum. Den koleriske kungen (Michalis Koutsogiannakis) skänker i ett anfall av givmildhet sitt rike och sin krona till sina tre döttrar Goneril, Regan och Cordelia (Bortas Josefine Andersson, Caroline Söderström och Alexandra Nordberg – svidande starka alla tre). Men först lismande kärleksförklaringar från dem, där Goneril och Regan övertrumfar varandra i maktkåthet. Men Cordelias bekännelse blir för blek för den lynnige fadern. Maktdramat kan börja.

Replikerna svettas och fräses fram, det är liderligt, bitskt och innerligt. Jag älskar det. Här sitter varje ord som en vässade knivsudd, klingar rent och skärt allvar.

Edmund (Mattias Nordkvist), oäkta son till hertigen av Cornwall (Lars Carlsson), ger sig inte bara in i maktkampen utan är också barden som med sång förför och förstör. Återigen med ironin och satiren som vapen, för vem har inte hemsökts av en dylik trubadur på någon krog i stan…?

Men det är när narren (Lasse Beischer) gör sin entré som galenskapen löper amok. Han är fullkomligt bländande, spelar på sin rutin från improvisationsteatern 123 Schtunk, bjuder in publiken, jobbar mot sufflösen, glömmer sina repliker, jabbar mot sina motspelare och ställer till fuffens med sin nerviga närvaro.

Galenskapen spiller sedan över och drabbar hela ensemblen, men nu utan narrens sinne för komik. Ja, pjäsen är ju sådan. Men skådespelarna kapslar in den, förvaltar den och driver den till fullständig demolering där (nästan) alla dör och ingen blir vinnare.

Det här är en utmaning av den klassiska teatern som på samma gång respekterar den och vill skaka om. ”Kung Lear” är i all väsentlighet trogen texten, men bjuder också in publiken för att slutligen nagla fast den. Det är inte bara underhållande, utan också drabbande.

Familjetragedi med bittra skratt

Teater:

TÖRST

Skärmavbild 2018-07-29 kl. 14.40.15

Syskonskap som svider. Lisa Parkrud och Susanna Halldén spelar systrar i familjedramat ”Törst” på Teater Tofta.

Teater Tofta, Tofta Herrgård.

Regi: Viktoria Folkesson.

Manus: Göran Parkrud.

Scenografi/ljus: Beate Persdotter Løken.

Kostym/mask: Agnes Parkrud.

I rollerna: Jill Ung, Lars G Wik, Lisa Parkrud, Susanna Helldén, Carl-Markus Wickström och Pia Edlund.

Spelas till och med 11 augusti.

Göran Parkrud kan sin Eugen O’Neill, sin Ibsen, Strindberg eller Lars Norén. Familjedramat ”Törst” visar på det och på en lyckad förmåga att hitta balansen mellan kaos och kärlek, helvete och harmoni.

Det är, förstås, spännande med nyskriven, svensk dramatik. Visst, här och var går det att ana på förhand händelseförloppet. Men pjäsen och skeende är ändå inte helt givna och rollerna krånglar sig ur de värsta stereotyperna med en skicklig ensemblen, som på det heta loftet vid Tofta Herrgård spelar så att svetten, i dubbel bemärkelse, lackar.

Teater Tofta möter sin publik intensivt nära. Men en pjäs som ”Törst” blir det att handlingen nära nog hamnar i knät på publiken. Jag gillar det. Vi blir mer än åskådare. Mer som gäster som bevittnar pinsamma uppträden. Tigande. Undrande.

Ramen är en familj som imploderar. Där varje steg är på krossat glas. Relationer som sinsemellan är på det klassiska temat kärlek och hat. Addera till detta otrohet, skilsmässa samt syskon som inte drar jämnt där förfördelandet ligger som ett obehandlat skavsår.

Susanna Halldén och Lisa Parkrud är förenade i sin syskonkärlek, men tävlar om allt och allas gunst. Var och en på sitt sätt. Jill Ung, mamman, gör uppror med sylvassa reflektioner, som också ekar i den äldsta dotterns (Susanna Halldén) sarkasmer. Lars G Wik är toffelhjälten som inte hyllas, som sopas under mattan i en färd mot ett accelererande känslokaos. Så på detta yngsta dotterns kärleksrelation med karriäristen (Carl-Markus Wickström) och den utmanande gestalten som Pia Edlund utgör i andra akten.

Ja, det blir intensivt. På samma gång en underhållande familjetragedi där de bittra skratten ekar i hopp om förlösning, som en pjäs som ett rollspel där familjen sakta försöker skruva sig ur skamgreppet. Och, ja, det gick att andas till slut – både bildligt och bokstavligt talat.

 

Prima pirater bullrar på Brännö

Fars:

PIRATES OF SÖDRA SKÄRGÅRDEN – KUNGLIGT BREV

Pirater2

Kreativitetsdynamo. Henrik Wallgren och Per Umaerus är en aldrig sinande källa av inspiration och idéer. Foto: PAULINA ULIANOVA

Manus: Henrik Wallgren Musik och sångtexter: Per Umaerus, Henrik Wallgren och Stefan Sporsén Regi: Robert W Ljung och ensemblen Ljud och ljus: Jimmy Olsson Foto: Polina Ulianova Affisch: Fredrik Ståhl inspicient: Eskil Lundgren I rollerna: Ingela Gathenhielm: Charlotta Lundgren John Norcross: Henrik Wallgren Michael Knie: Per Umaerus Trefingers-Billy: Martina Jakobsson Isak Browald: Stefan Sporsén

Regi: Robert W Ljung och ensemblen.

Manus: Henrik Wallgren.

Musik och sångtexter: Per Umaerus och Henrik Wallgren.

Medverkande: Henrik Wallgren, Martina Jakobsson, Charlotta Lundgren, Stefan Sporsén och Per Umaerus.

Ljud/ljus: Jimmy Olsson.

Inspicient: Eskil Lundgren.

Spelas till och med 28 juli på Brännö varv.

Efter ”Sköna skjut i skärgården”, ”Kyss mig shejk” och ”Kraken på kroken” är det dags för nya tag signerad duon Henrik Wallgren och Per Umaerus. Detta par som doppade i inspirationsflödets mest lekfulla och intensiva källa har ständigt något nytt hyss på scen på gång. Något som aldrig stannar i byrålådan, ett manus som aldrig förkastas eller en sång som inte tonsätts. Här finns en förtjusande gränslöshet och en generositet att med underhållning sprida glädje och – ibland – insikt.

Med ”Pirates of Södra skärgården – kungligt brev” slungas vi tillbaka till tidigt 1700-tal. Brännö är ett tillhåll för pirater. Den främste, Lars Gathenhielm, är precis som Karl XII, död. Gathenhielms hustru Ingela styr kaparimperiet med fast hand.

Till detta skapas alltså en fars utan spring i dörrar bakom och under presenningar på Brännö varv med glipor av en småbåtshamn i 2010-talet gläntande utanför.

Det blir med andra ord förvecklingar när de småkorkade piraterna Michael Knie (Per Umaerus) och John Norcross (Henrik Wallgren) på olika vis kurtiserar Ingela Gathenhielm (Charlotta Lundgren), som som änka ingått äktenskap med den filosofiske drömmaren Isak Browald (Stefan Sporsén). In dundrar piraten Christopher Condent, eller Trefingers-Billy, (Martina Jakobsson) på scenen och ränker kan smidas. I kulisserna, för att förstärka intrigen, smyger också Lasse-Maja, den ökände kriminelle som delvis bedrog utklädd till kvinna och som rent faktiskt levde ungefär hundra år senare (1785–1845). Men allt är möjligt i de kreativas värld.

Pirater1

Roande. ”Pirates of Södra skärgården” är trivsam underhållning. Foto: PAULINA ULIANOVA

Med en historia baserad på historien med historiska personer, alltså, kunde det bli dammigt. Istället blir det ändå ett livfullt och underhållande komiskt kostymdrama. Lite som barnteater för vuxna. För Wallgren/Umaerus är fenor på att hitta på, skapa spinn i sin berättelse och gör det gärna till musik. Här kommer så Stefan Sporsén till sin rätt. Kapellmästaren för Augustifamiljen (”På spåret” med mera) får dessutom uttryck för sin mer subtilt skådespelande ådra.

Om de tidigare föreställningarna har haft en underbyggande sensmoral om värnande om (skärgårds-)miljön och ekonomisk rovdrift är emellertid ”Pirates of Södra skärgården – kungligt brev” mer vag i sensmoralen. Här handlar det mer om att skojfriskt lura den ene för att bli lurad av den andra. Inte desto mindre roande.

Kungligt brev, förresten…? Ja, i pjäsen figurerar det så kallade Madagaskarbrevet från 1714; ett brev från 1400 pirater som ställer sig och sina 25 skepp till Sveriges förfogande för att göra en kaparstad av Majorna och den södra skärgården. Något som ska ha gått i stöpet med Karl XII:s död 1718. Men nu kom det till nytta.