Plågsam färd mot natt

Teater:

LÅNG DAGS FÄRD MOT NATT

Ola Kjelbye

Smärtsam. Familjen Tyrone är en familj fångad i sitt eget grepp.

Foto: OLA KJELBYE

Göteborgs stadsteater. Premiär 13 september 2019.

Av: Eugene O’Neill i översättning av Sven Bethel.

Regi: Emil Graffman.

Scenografi och kostym: Julia Przedmojska.

Mask: Kerstin Olsen.

Ljud: Tommy Carlsson.

Ljus: Tobias Hagström-Ståhl.

Musik: Fredrik Möller.

I rollerna: Claes Månsson (James Tyrone, fadern), Anna Bjelkerud (Mary Cavan Tyrone, modern), Eric Ericson (James ”Jim” Tyrone jr, äldste sonen), Fredrik Evers (Edmund Tyrone, yngre sonen) och Josefin Ljungman (Cathleen, hembiträdet) .

Bara historien bakom Eugene O´Neills drama ”Lång dags färd mot natt” är värd fullkomlig uppmärksamhet. Hur han efter att ha tilldelats Nobelpriset i litteratur 1936 senare bestämmer sig för att testamentera manuset till pjäsen författad 1941 till Dramaten, med löfte om att den inte skulle iscensätta förrän efter hans död. 1953 avlider så O’Neill. 1956 har pjäsen världspremiär på Dramaten.

En märklig gång, kan tyckas, för en pjäs som egentligen var en gåva till hustrun Charlotta på en av parets bröllopsdagar. En lika märklig gåva, kan man också tycka.

Ola Kjelbye

Återhållsamt explosiv. Claes Månsson går in på huden i sin roll som James Tyrone.

Foto: OLA KJELBYE

För ”En lång dags färd mot natt” är en plågsam resa under ett dygn i familjen Tyrones liv 1912. Fadern James, despoten, den alkoholiserade skådespelaren, hustrun Mary, som gett upp sitt liv för att följa maken på sina oändliga skådespelarturnéer och som efter förlossningen av yngsta sonen Edmund får lindring mot sina smärtor av en läkare som ordinerar morfin, äldste sonen Jim som försöker följa i sin fars artistiska fotspår, men som precis med den turberkulossjuke Edmund delar förtjusningen i rusets kraft. Så hembiträdet som ska avlasta den imploderande familjen plus de på scen osynliga: köksan och chauffören.

I Emil Graffmans regi får den redan dova klangen resonans i Julia Przedmojskas mollstämda och gråa scenografi, som kontrasteras av männen färgglada kostymer. Scenen är statisk, vardagsrummet, i fonden trappan som modern osaligt går upp och nedför. Skjutdörrar som öppnas, delvis eller helt, och sluts.

Nej, ”Lång dags färd mot natt” är inget muntert stycke teater. När den i denna Göteborgs stadsteaters uppsättningen rör sig i ultrarapid blir det en plågsam färd mot final. Ett lidande som blir utdraget, utmejslat och detaljerat i takt med att whisky efter whisky sänks hos rollgestalterna, förutom moder Mary som tröstar sig med sitt morfin.

Claes Månsson är återhållsam, men explosiv som fadern. Pendlande mellan ömsint och vårdtagande till opålitlig, lynnig och rapp när han verbalt, ibland fysiskt, förnedrar sina söner. Den ömkliga modern förvaltar Anna Bjelkerud med både lidelse och svärta, en kvinna, som tillsammans med familjen, lever i en självförnekelse som vårdas ömt och intensivt. Fredrik Evers, som också spelade yngste sonen i Stadsteaterns uppsättning 2005, är bräcklig och gossaktig i sin roll som Edmund, som ser döden närma sig och som lever med den påstådda skulden till moderns missbruk. Så i skuggan av fadern Jim, där Eric Ericson gör sin roll som familjens lustigkurre och som den som inte förmår sig att resa sig ur den limbo han hamnat i samtidigt som han försöker både beskydda och förgöra sin bror.

Ola Kjelbye

Brödrakamp. Eric Ericson som storebrodern i ”Lång dags färd mot natt”.

Foto: OLA KJELBYE

Jo, det är en tung intrig, som i denna uppsättning sällan släpper in ljus, men som emellanåt, i all bedrövelse, lockar till skratt. När det tragiska också får drag av komik över sig; åtminstone för oss som ser denna dysfunktionella familj utifrån. Det är då man får hämta andan i denna långa föreställning (tre och en halv timme inklusive paus), som annars kramar själen hårt.

 

 

 

Tätt relationsdrama med för många intriger

Teater:

VILSE

Vilse

Starkt. Lisa Parkrud och Susanna Helldén som systrarna Cecilia och Tove i ”Vilse”. Foto: VIKTOR PARKRUD

Manus: Göran Parkrud.

Regi: Emelie Strandberg.

Scenografi och ljus: Beate Persdotter Løken.

Mask och kostym: Heidi Saikkonen.

Ljuddesign och teknik: Patrik Vören.

I rollerna: Susanna Helldén, Lisa Parkrud, Lars Magnus Larsson, Malin Molin, Jakob Tamm, Charlie Parkrud/Jack Hedesström

Teater Tofta, Magasinet på Tofta Herrgård. spelas till och med 17 augusti.

När Teater Tofta firar tio år som sommarteater på Magasinet på Tofta Herrgård blir det en fristående uppföljare till förra årets pjäs ”Törst”. Göran Parkrud, han som en gång var med att dra igång teatern, står åter för manus, där han igen tar ett grepp om systrarna Tove (Susanna Halldén) och Cecilia (Lisa Parkrud) och deras relation, som hämtat ur ”Vem är rädd för Virgina Woolf”; de hatar och älskar varandra med samma outsinliga kraft, men utan att egentligen förstå varandra.

Borta ur bilden är nu deras far och mor. Men systrarnas karaktärerna står kvar om än med ett kliv mot något annat. Tove i ett fritt fallande spinn från karriärsstegen, utan att förstå det, och Cecilia i ett ”hippiekollektiv” (systerns ironiska titel) för ett liv utan man och barn. Föräldrarna ekar i samtalet, där fadern är död och modern gör en resa in i demensen. Tove söker sommarlugn i ett rum när systerns kollektiv, men jobbet pockar på. Dit kommer också hennes kollega för att hjälpa till – och Toves eldiga älskare. Plus en elevs pappa.

Jo, det staplas intriger på varandra, som förvisso Göran Parkrud reder ut och spinner en väl komponerade, om än en smula för lång, historia på. Men det räcker liksom inte med det. Elevens pappa har en hemlighet riktad mot Tove. Toves kollega dansar tango till Astor Piazzollas ”Sur” med Cecilia och något sker dem emellan. Toves älskares hustru blir med barn… Ja, ni förstår. Det rinner till i fantasin, men blir ett flöde som aldrig hettar till, aldrig får något bestående.

Ändå är ”Vilse” inte helt vilse. Spelet mellan Susanna Halldén och Lisa Parkrud äger alla kvaliteter. Där är repriserna så väl avvägda, levererade både på glödande kol, med syrlig ironi och desperat ömhet när så krävs. Den relationen är i sig värd ett eget kammardrama, om än lite kortare. Susanna Halldén är skoningslöst bra i sin roll som Tove, hudlös, intensiv och vilse men närvarande i sitt spel. Ensam slår det gnistor. Tillsammans med Lisa Parkrud än mer.

Allt balanseras av en strong ensemble, som försöker reda ut alla intrigerna till en väl fungerande helhet. Det kräver en del, för allt är inte så väl tvinnat samman.

Men så finner Lars Magnus Larssons förälder med det ömmande hjärtat rätt med sitt nerviga lugn och det pockande spörsmålet som är en viktig del för pjäsen. Unge Charlie Parkrud (delar på rollen som sonen med Jack Hedesström) gör sin Gunnar med rak rygg och känsligt spel. Älskarens roll är måhända bitvis perifer men landar rätt hos Jakob Tamm och Toves kollega är en alltmer växande karaktär som Malin Molin hanterar väl.

Nej, ”Vilse” är inget haveri. Tvärt om. Men mer stringent hållet kunde det blivit mycket mer av något mindre.

Het och hetsig Fröken Julie

Teater:

FRÖKEN JULIE

IMG_0038

Hett drama. Brinde Karlsvärd som fröken Julie och Lava Lidén som Jean.

Foto: KAI MARTIN

Av: August Strindberg.

Regi: John Thomsen.

Med: Sophia Lücke, Brinde Karlsvärd och Lava Lidén.

Ljud/ljusdesign: John Thomsen.

Spelas på Teater Hybrid Gamlestaden, Gamlestadsvägen 2, byggnad B21 till och med 21 juli.

Nystartade Teater Hybrid ger sig i sin debut i kast med Strindbergs 130-åriga drama, svåra och intensiva ”Fröken Julie”. Det är djärvt, men mycket vunnet.

Här finns måhända en dårskap, som går hand i hand med viljan. En iver som håller fast vid ungdomlig övertygelse om att allt är möjligt. För detta är en ung ensemblem med skådespelare som är några och tjugo, fyllda av sin egen konstnärliga förträfflighet som bara unga människor beundransvärt kan ha.

”Fröken Julie” spelas inne i restaurang Värts lokaler, ett gammalt kylrum tjänar som salong, scenen är spartansk med en köksö dekorerad med flaskor, några kastruller och flankeras av sopor som från ett modernt restaurangkök. Det är rufft, trovärdigt för nutid samtidigt som texten är 1888 trogen.

Spelet är från start intensivt, ”Gärdebylåten” hörs som en bekräftelse på midsommardansen som träs utanför. Teater Hybrids uppsättning är ingen pjäs som hämtar andan, men tar andan ur sin publik med en närhet och intensitet.

IMG_0067

Unga och trovärdiga. Brinde Karlsvärd, Lava Lidén och Sophia Lücke ger ”Fröken Julie” trovärdighet. Foto: KAI MARTIN

Jag är också väldigt förtjust i det juvenila, att Fröken Julie är ung, att Jean är ung, att Kristin är ung – ingen 30-årig Marie Bonnevi, 40-årig Mikael Persbrandt eller 46-årig Ingela Olsson, för att nu ta den laddade uppsättningen på Dramaten 2005 som exempel.

Det skapas därmed en trovärdighet i spelet, en närhet till unga människors sturm und drangkänslor. Fröken Julies kluvna förhållningssätt till den lust som strömmar genom hennes kropp, Jeans yngliga manlighet någonstans mellan förnuft och het känsla, Kristins klokskap som sätts på prov.

IMG_0049

Intensiv. Sophia Lückes Kristin försöker balanserar Lava Lindéns Jean. Foto: KAI MARTIN

Brinde Karlsvärd fångar ruelsen hos Fröken Julie med dramatisk hetta. Lava Lidéns Jean är åtrå, dårskap, desperation och drömmar i samma kropp. Sophia Lückes Kristin försöker finnas på jorden, men förlorar sig när galenskapen bjuder upp till dans.

Ibland kan trion gå sig en smula vill i intensitetens hetta. Tempot är rasande högt, känslorna virvlar där replikerna fräser förbi och ibland går förlorade i brist på artikulering. Ibland förloras skärpan några få, korta stunder, som för att hämta andan. Men det finns också en närhet som är köttslig, där dårskapen balanserar med förnuftet, som är direkt drabbande. Det är en fysisk pjäs som trion klarar med bravur. Teater Hybrids ”Fröken Julie” är ingen pjäs som man som publik kommer undan.

Kvinna över gränsen till sammanbrottet

Teater:

ENSAM GALNING

Ola Kjelbye

Ensam på scen. Alexandra Nordberg möter ensam publiken. Foto: OLA KJEBYE

Regi och manus: Isabel Cruz Liljegren.

Scenografi och ljus: Carl Kristiansson.

Ljud och musik: Bernt Karsten Sannerud.

Mask och kostym: Isabel Cruz Liljegren.

Spelas till och med 16 maj på Slakthuset, Gamlestaden.

När Nasim Aghdam för drygt ett år sedan går in på Youtubekontoret söder om San Francisco för att vilt skjuta omkring sig, skade tre och döda sig själv är det en krass final för henne som Youtuber och videokonstnär. Men också startskottet för en process och det projekt som regissör och manusförfattare Isabel Cruz Liljegren har skapat.

Hon har velat åskådliggöra vägen till skjutningarna, hur Nasim Aghdam genom sina videor mot köttindustrin och för veganism utmanade Youtube och den konstnärliga friheten. men Isabel Cruz Liljegren vill också utforska normer, vad det är som gör att en kvinna betraktas som galen istället för sunt kreativ och ifrågasättande.

Spelplatsen är lokaler i Slakthuset i Gamlestaden, sedan länge övergivna, men med kallt, vitt kakel och golvbrunnar som vittnar om de tusen och åter tusen djur som offrats på köttindustrins altare. Det är brutalt enkelt och brutalt effektivt. Men innan pjäsen upplysning. En mindre utställning om både Youtube och Nasim Aghdam med hennes videor på skärmar, hennes budskap ekande ett år efter att allt tog slut. Till det böcker som Eva F Dahlgrens ”Fallna kvinnor”, men som lika väl kunde vara Annika Perssons Lena Nymanbiografi ”Jag vill ju vara fri” eller ”Clothes music boys”, Viv Albertines självbiografi; böcker om ifrågasättande av hur en kvinna ska vara och manligt förtryck och normbildande.

Men, förstås, mest i fokus är Alexandra Nordberg, som möter en publik om som mest 21 personer under en timme och tre kvart. Det kräver sin närvaro av både publik och skådespelare. Hon blir snabbt både Isabel Cruz Liljegrens och Nasim Aghdams alteregon.  Bjuder publiken bedrägligt handen genom tre ”rum” i den kala salen, iscensätter dramat från Aghdams färd från San Diego till San Francisco, allt det runt omkring, allt det innan.

Det är sårigt, frasigt, envetet och ett ständigt påkallande av uppmärksamhet. Hur paranoian äter sig in i sällskap med desperationen. Alexandra Nordberg vill krypa in under huden, in i huvudet och gör det snudd på. Hon fäster blicken i var och en, pendlar ogenerat in i rollerna – ja, de blir det med de olika perspektiven – men pjäsen förblir också en pjäs, rollspelet ett rollspel. Kanske skulle jag helt enkelt velat ha en fullkomligt uppslukad Alexandra Nordberg, som blivit ett med Nasim Aghdam och inte med rollen.

Inte desto mindre omtumlande är den, ”Ensam galning”. Men en pjäs, trots närkontakt av första graden, som verkar på distans.

Vad håller jag på med (veckan som har gått)?

Om man ponerar att veckan börjar på en söndag, så som den plägade göra då jag var väsentligt yngre än jag nu är, så har jag varit en flitig kille på isen.

För en vecka sedan spelade jag match med Kungälv Oldtimers mot Hovås Coaches och förutom en darrig inledning så renderade 1–0 till Hovås så spelade jag anständigt, på gränsen till bra. Vinsten för del skrevs till 6–3 och borde ha varit större. Men tre perioder (3×15) och match istället för lite mer gamängartad tvåmål ger andra förutsättningar och nog var det lite enskridskoåkning i den tredje, då Hovås också lyckades peppra på bra mot mig, göra två mål och dessutom ha två stolpträffar.

IMG_4584

Redo för match. Foto: SELFIE

Så blir det då måndag och morgonen är arla och yr efter att sommartiden trätt i kraft. Uppgång klockan fem är egentligen klockan fyra normaltid. Det känns i kroppen plus att det var svårt att slockna, som alltid med en match eller fyspass i kroppen.

Men måndag morgon kräver sitt. Som morgonhockeyn i Marconihallen med Uppbackarna, kompisgänget som lirat favoritsporten sedan 1969 och som jag tillhört i 19 år med tillhörande samkväm som herrmiddagar, midsommarsittningar och julbord.

Det är ett darrigt gäng jag har framför mig och röda, som är mitt lag, råkar ut för en utspelning inledningsvis, som dock hämtas upp och efter en timmes fart och fläng har vi, om inte kommit ikapp, så hyfsat siffrorna något. Jag har en tidig intervju, så ombyte, dusch och uppfräschning får göras i hast. Jag hinner ned till Ullevi där jag ska träffa Lotta Nibell, Got Events vd, gör mitt jobb, hon gör sitt, och jag hem för att skriva, för texten ska ut pronto.

Jag hinner inte besöka redaktionen denna dag. Jag får en kort vila, äta min lunch och sticker iväg till Hisingen via färjan från Stenpiren till Lindholmen för nästa intervju på Aftonstjärnan. Hem och jobba samt fuska med tv-serien, den gastkramande franska ”Falsk identitet” som vännen J lurat på mig och som jag har smugit med på udda tider på dygnet. Jag somnar i ordentlig tid och har för nu mer sovmorgon på tisdagar, då lilla rinken i Frölundaborg är stängd för säsongen. Det gör att jag slipper två pass på en dag, för sedan ett drygt år spelar jag med Kungälv Oldtimers sent på tisdagskvällar, ett kul uppdrag med snabb, oftast, disciplinerad hockey.

Jag betar av min arbetsdag med två intervjuer, varav den med Jaqee om hennes medverkan i ”Little Shop of Horrors” kan läsas här.

Sedan någon timme vardagsliv innan bilen styr kosan norrut. Nu handlar det om en och en halv timme mot normalt en, röda mot svarta, i hockeyn. Jag i rött och vi håller jämnt skägg med de yngre i svart till en halvtimme har gått. Då dyker plötsligt tre spelare upp i svart, varav en precis slutat sin elitsatsning. Från 6–6 sticker det slutligen iväg till 7–19 och jag är helt slut, kräver syrgas och hemkörning, men utan någon annan respons än flin. Jag somnar tungt och kroppen ömmar, men känslan är ändå skön. I måndags hade jag pratat med min vän och målvaktskollega S, han och jag som länge kamperade i IK Raid som, förmodligen, världens äldsta målvaktspar i seriesystem. Han hade fått ett skott på adamsäpplet på uppvärmingen på söndagen och fått åka akut till Sahlgrenska. Med andra ord var han inte i form och skick för att träna med Frölunda Oldtimers. Jag tog hans plats och stod alltså på is även torsdag kväll, också det en och en halv timme. Onsdagar är den stadiga tiden som Frölundas gamla hockeyhjältar har, men denna veckan är det torsdag. Jag tar onsdag som en vilodag, trots att jag har mängder med intervjuer att skriva ut. Behöver det, skriver en låt, konstaterar att min överklagan om en p-bot inte bifallits, skriver ett upprört inlägg på Facebook för p-bolaget far med osanning, lämnar tillbaka lånade kläder från Tenson, som vi hade under vårt Islandsäventyr. Dagen går åt.

IMG_4604

Hockeykrigare. Foto: KAI MARTIN

Torsdag. Jag inser att jag har åtta oskrivna intervjuer att få ur händerna. Börjar jobba och är fläckvis effektiv. Hamnar i källaren, plockar bland gamla band – tvåtums och kvartstum med outgivet från både solokarriär och Kai Martin & Stick! – och hittar gamla brev och vykort, som jag förlorar mig i. Iväg till kvällspasset och får mig en omgång av hockey, där inledning är svajig från min sida, men fortsättning helt ok. Helt slut. Helt underbart.

Tung sömn, återigen, och uppstigande tidigt på fredagen för morgonhockey med Uppbackarna. Jämna lag på papperet, som det heter, men Röda blir utspelat och jag får slita ont. Hem för mat och vila, iväg till en intervju och sedan dags för ”Little Shop of Horrors”-premiären på Göteborgs stadsteater.

Hemma landar jag framför teven med vin och ost, slocknar strax efter midnatt för att ta en lång morgon, fixar tvätten, stryker och viker, sätter på två maskiner, gör frukost till min älskade Z, väcker henne, äter frukosten, diskar, går ut med komposten, gör rent slaskhinken, läser GP, åtminstone kultur- och sportdelen samt Tvådagar där Martin Röshammar skrivit om Liverpool på ett sätt som gör mig akut sugen på att åka dit, typ nu.

Skriver recension på ”Little Shop of Horrors” (läs här). Hänger upp tvätten, bäddar rent och packar sedan trunken för den årliga kampen mellan Chalmers Blue McRangers slocknade och de nu spelande ”juniorerna”. Vi ska mötas i Angereds ishall, som är fantastisk på alla sätt och vis. Bra faciliteter, helt ok omklädningsrum, men inga hängare för handdukarna i duschrummen. Men placeringen. Det är ju en kilometer att få från parkeringen till entrén, där man dessutom ska forcera något slags grind för att komma in och sedan ta sig en våning ner. Spelar inte de som planerar idrottshallar de sporter som planerar för? Eller, åtminstone, tar man inte reda på idrottarnas behov? Pinsamt.

Det blir mycket hockey under de två timmarna som är till förfogande. Två jämnstarka lag, mycket beroende på att några av de slocknade är nysstillkomna, det vill säga de har nyligen lagt av. Jag får jobba för pengen och armar och ben far som skottspolar. Borde tagit det första, men sedan dröjer det rejält innan jag räknar in ett eget misstag. Tröttheten gör att jag glömmer hybridicing och inte sticker ut på en sådan situation, något som straffar sig, på slutet kommer ett isskott som jag inte orkar bry mig om. En nätt förlust, men så ska det väl vara då man möter blixtsnabba juniorer, eller åtminstone några och tjugo-spelare.

IMG_4614

Gamla mot nya. Foto: EDVIN LIDHOLM

Tänker på min gamle tränare från 70-talet, som nyligen sa ”Är du fortfarande bra på närskott och usel på långskott?”, när jag släpper ett skott från blålinjen. Men å andra sidan har jag faktiskt blivit bättre på långskott och har bättre blick för spelet. Hur jag hinner med ibland är en gåta, men jag finns där och jag älskar att rädda på samma vis som jag hatar att släppa in puckar.

Tröttheten är påtaglig efteråt. Jag är helt genomsur, dricker mängder med vatten, men släcker inte min törst. Är hungrig, eftersom det logistiskt inte gått att stoppa i sig någon mat mellan frukost och match. Åker för McDonalds, beställer en plusmeny och äter och dricker girigt. Kommer hem för att dricka mer, öppnar den sista bag-in-boxen av vår äppelmust och sveper två stora glas innan det blir teve och te med Z med en maratonsittning av tv-serien ”Onda aningar”.

Så söndag igen, vilodag. Kroppen ömmar. Frukosten är uppäten, hustrun väckt, en tvättmaskin har snurrat färdigt sin tvätt, gårdagens är vikt och uppburen.

Om någon timme väntar Sjömagasinet och samkväm. En vecka går fort. Framför allt om man spelar hockey se gånger på sju dagar.

 

Musikal med stor aptit

Musikal:

LITTLE SHOP OF HORRORS

Ola Kjelbye

Växande. Emil Ljungestig och Jaqee som Seymour respektive Audrey 2, den köttätande växten. Foto: OLA KJELBYE

Göteborgs stadsteater.

Text: Howard Ashman, svenska sångtexter Ebbot Lundberg, svensk dialogtext Joel Nordström.

Musik: Alan Menken.

Regi: Angelina Stojčevska.

Koreografi: Camilo Ge Bresky.

Scenografi/kostym: Katrin Bombe.

Mask: Maria Agaton och Kerstin Olsen.

Ljus: Joakim Brink.

Ljud: Daniel Johansson.

Musikansvarig: Dan Lindén och Alf Lund Godbolt.

Band: Kalle Gustafsson Jernholm, bas och kapellmästare, Ian Person, gitarr och kapellmästare, Fredrik Sandsten, trummor, Lada Egolaeva, piano, och Emelie Odelberg, klaviatur.

I rollerna: Emil Ljungestig, Eline Høer, Jaqee, Sven-Åke Gustavsson, Eric Ericson, Kiralina Salandy, Julia Forssell, Emma Andersson, Marie Delleskog, Anna Bjelkerud, Jesper Blomberg, Johanna Abenius, Jakob Agerlo, Elise Andersson och Vivian Wrang.

Göteborgs stadsteater har gjort sina musikalsatsningar, som ”Allt eller inget” och ”A West Side Story”. Ambitiösa, men kanske i brist på begåvningar då det gäller det rent musikaliska. Med ”Little Shop of Horrors” lämnas emellertid ingenting åt slumpen. Här är lejonparten av ensemblen hämtade från musikalhåll. Unga, ivriga, talangfulla och med en känsla för att bjuda publiken sitt lystmäte.

För ”Little Shop of Horrors” är verkligen något att bita i. Här finns en galen Mephistosliknande story, utmärkt musik och karikatyrer till personporträtt med basen i skiftet mellan 50- och 60-talets hopp och förtvivlan.

I norska Angelina Stojčevska regi har det blivit en frustande uppsättning från start. Koreografen Camilo De  Bresky utnyttjar scenen till max och detaljrikedomen är stor från minsta skrymsle och vrå till strålkastarljusets zenit. Till det orkestern med tre femtedelar av Soundtrack Of Our Lives och med forne frontmannen i bandet, Ebbot Lundberg, som textförfattare till de nyöversatt texterna.

Man kan om man vill sätta ”Little Shop of Horrors” i ett dagsaktuellt sammanhang med rovdrift, överexploatering och money talks. Men miljön är Skid Row, bakgatan i en amerikansk storstad som Gud glömde. Blomsterbutiken där är än mer bortglömd till butiksbiträdet Seymor (Emil Ljungestig) presenterar sin ovanliga växt. Tiden är verkligen 60 år tillbaka där kvinnomisshandel blev en komisk grimas, som i dessa #brinnförjosefin-tider känns mer smärtsamt än kul. Det är onekligen en balansgång musikalen gör här 2019 med den sköra Audrey (Eline Høyre) och Orin Scrivello, den misshandlande psykopaten till tandläkare och pojkvän gör Eric Ericson med diabolisk frenesi och ett bländande dollargrin till garnityr.

Ola Kjelbye

Humor. Ensemblen tar sitt uppdrag på fullt allvar. Det gör ”Litte Shop of Horrors” till stor underhållning. Foto: OLA KJELBYE

I Stadsteaterns uppsättning av ”Little Shop of Horrors” går det spektakulära hand i hand med humorn, den skräckblandade förtjusningen och ensemblens underbara energi.

Det är ljuvligt att se Sven-Åke Gustavsson ta plats i fatsuit som butiksägaren mr Mushnik.

Eric Ericson går i full spinn på slutet då han i hast ikläder sig rollerna som Mr Bernstein, Mrs Luce och Skip Snip i all hast. Stor humor. De tre berättarna, bollplanken, hjälpredorna och gatsmarta flickorna Crystal, Chiffon och Ronnette görs med frenetisk samklang av Kiralina Salandy, Julia Forssell och Emma Andersson. Fasta ensemblens Marie Dellskog och Anna Bjelkerud stjäl varje sekund av sin få ögonblick i scenens mittpunkt. Jo, det är ett liv och ett kiv över de knappt två intensiva timmarna som föreställningen tar. Men i centrum står förstås mest av allt Seymour, som hittat sin nörd i Emil Ljungestigs känsliga gestalt, och Audrey 2, den köttätande växten som växer till Audrey 4 med allt större aptit.

Ola Kjelbye

Glödande. Jaqee musikaldebuterar med frenesi. Foto: KAI MARTIN

Jaqee, i sin musikaldebut vränger kropp och själ ur sig för att visa växtens inre demoner. Angelina Stojčevska har valt att ställa henne vid sidan av den växande växten/monstret. Ett smart sätt att frigöra energin och när Audrey 4 dyker upp i både i form av den gigantiska växten och en brinnande rödklädd Jaqee med följe går det som ett sus genom publiken.

”Little Shop of Horrors” är en musikal som roar och kittlar med en final som är rent slukande.

Vacker och grym(t aktuell) saga

Teater:

FLICKAN MED SVAVELSTICKORNA

Ola Kjelbye

Grym. Emelie Strömbergs roll är plågsamt stark. Foto: OLA KJELBYE

Backa teater, från sex år.

Av: HC Andersen.

Regi: Rikard Lekander.

Scenografi/Kostymör: Kajsa Hilton-Brown.

Koreograf: Cecilia Milocco.

Kompositör: Christian Gabel.

Ljud: Simeon Hillert.

Ljus: Joakim Brink.

Maskör: Josefin Ekerås.

Videoprojektioner: Leo Raa.

I rollerna: Emelie Strömberg, Ove Wolf, Ylva Gallon, Eleftheria Gerofoka, Anna Harling, Ulf Rönnerstrand och Nemanja Stojanović.

Musiker: Stefan Abelsson, Daniel Ekborg och Mats Nahlin.

”Flickan med svavelstickorna” är kanske sagomästaren HC Andersens allra sorgsnaste berättelse. Om den lilla flickan, fattig som få, som i den sträng midvinterkylan försöker sälja svavelstickor för att få en ringa penning till sin försörjning. Det går så där. Det går riktigt illa. HC Andersen låter, utan omsvep, flickan dö.

När regissör Rikard Lekander nu gör en modern uppsättning på Backa teater är det inte utan att den får sin uppdaterade kontext. Han låter dessutom pjäsen blir som en stumfilm, där Bob Hunds trummis Christian Gabel stå för dramatiken med sinnrik musik framförd av de skickliga och mångfacetterad musikerna på Backa teater. Lägg till detta en scenografi och kostymering som i sin svartvita ton är sprakande och suggestivt effektiv. Det är ett bestående intryck, med en ljussättning som är dov och fladdrig, som om det är just en livs levande stumfilm. Ett löpande (eller snarare gående) band ökar effekten ytterligare. Så ja, ”Flickan med svavelstickorna” är en se- och hörvärd föreställningen.

Ola Kjelbye

Stark scenografi. Foto: OLA KJELBYE

Men innehållet då…?

Jo, Rikard Lekander sviker inte originalet. Har placerat flickan i något slags uppdaterad dåtid som från ”Chaplins pojke” (just Chaplin dyker upp i en inte riktigt begriplig scen), där fattigdomen är skriande hos få och ändå går flertalet människor förbi med sänkta blickar efter senaste uppdateringarna på sina smarta telefoner.

Flickan, huttrande och sorge- och smärtsamt spelad av Emilie Strömberg, är med i hart när varje minut av den en timme långa föreställningen. Hon är utlämnad, ensam, frusen, drömmande, längtande, liten och ömklig och detta utan att yttra ett enda ord. Skickligt och känslosamt.

Förbi passerar människor komplett ointresserade av henne. Hon trampas på, blir slagen och bestulen på någon av sina få ägodelar, ser in i drömhem där längtan efter värme, mat, julklappar, omtanke är fåfänga syner som mer är deliriska än något annat. Så slutet är som slutet är. Grymt. HC Andersens saga skonar ingen. Inte Rikard Lekander heller.

I Göteborg 2019 sitter tiggare. Förbi går människor med sina blickar mot senaste uppdateringarna i sina smarta telefoner. HC Andersen skrev sin berättelse 1845. Fattigdomen är sorgligt nog lika aktuell nära 175 år senare.