Angelägen cabaret

Teater:

VINNAREN TAR ALLT

Vinnaren2

Stark och fängslande. ”Vinnaren tar allt” kopplar greppet om nutiden. Foto: MATS BÄCKER

Gästspel på Göteborgs stadsteater

Regi: Hugo Hansén.

Musikarrangemang och kapellmästare: Oscar Johansson.

Koreografi: Ambra Succi.

Scenografi/kostym: Helle Damgård.

Mask: Siv Nyholm.

Ljus: Michael Breiner och Christoffer Gulløv.

Ljud: Anders Ekstedt.

Medverkande: Kristin Amparo, Sven Boräng, Moto Boy, Li Bråhde, Mari Götesdotter, Kanyi Mavi, Ashtar Muallem, Nina Persson, Thomas Öberg, Angelica Radvolt, Magdi Saleh och Sakib Zabbar.

Musiker: Lazlo Dancs, Oscar Johansson, Nadia Hamouchi, Oskar Humlebo och Amanda Savbrant.

”Vinnaren tar allt” är en cabaret skapad på intiativ av Cardigans Nina Persson och  Gudrun Hauksdottir. En förtvivlad uppsättning om ifrågasättande i en förtvivlad tid. För vem bär sanningen och uppriktigheten då den hela tiden ifrågasätts, där nyheter snabbt kullkastas som fejknews, där etablissemanget är opålitligt, där ingenting är tryggt…?

”Vinnaren tar allt” fångar allt, öppnar allt och ifrågasätter. Det mesta till musik som sveper med bred pensel över elektronica, hiphop, pop och rock. Det blir ett extra dramaturgiskt grepp och ger naturligtvis en extra krydda med Nina Perssons röst. Men för all del också Kristin Amparos mäktiga stämma. Till detta utsökt koreografi signerad Ambra Succi och nycirkus genom Ashtar Muallem.

Vinnaren1

Nödvändigt scenkonst. Foto: MATS BÄCKER

Ensemblen är den starka helheten, men var och en är också tydliga individualister, oavsett om det är en karismatisk figur som Bob Hunds Thomas Öberg, som i sig är självlysande, eller någon av de mer obekanta ansiktena.

Det är ett slags nummerrevy som häcklar och underhåller, som lyfter fram och drar ifrån. Den röda tråden som spinner är den hotade demokratin, som i andra akten allt mer utsatts för split i form av den diaboliska Kamelia, som så småningom föder Diktatorn i Thomas Öbergs uppblåsta figur. Den som avskärmar, stänger ner och sluter kreativitet. Tack och lov att Nina Persson tar strid.

Vinnaren3

Tar strid. Nina Persson kämpar för demokratin. Foto: MATS BÄCKER

”Vinnaren tar allt” vill vara mycket och är det också, ett ”nu-svenskt spektakel”, som initiativtagarna vill kalla det. En föreställning att roas och oroas av. Så nödvändig 2018.

 

Den nya ironiska humorn går över alla gränser

Teater:

TOTAL FRÄSCHHET

Tot2

Ironi, djupt allvar och kaos. Majornatrion Konstab går över alla gränser.

Foto: KAI MARTIN

Av och med: Ossian Melin, Anton Hellström och Filip Alladin.

Studion, Göteborgs stadsteater.

Gästspel.

Vad gör man då alla hålrum är till bristningsgränsen uppfyllda? När humor har nått ett slags bristningsgräns, men där man ändå vill ut med allt och inget? Gör ett totalt mischmasch av allt, kanske. Som Majornatrion Konstab, som tar ett skamgrepp på den drygt 20 år gamla ironiska generationer. De slänger in den med dadaism, ”Stjärnornas krig”, ”Kenny Starfighter”, ”Åshöjdens BK”, Bertold Brecht, fadersuppror mot längtan efter en far och ett gäng fogskumstuber i en centrifug på högsta hastighet. Och det är bara något av allt som finns med i denna omtumlande scenföreställning.

Resultatet blir fascinerande. Inte alltid till skrattsalvor, även om delar av publik vilt låter sig ryckas med, men kanske med mer leenden och eftertanke.

Tot1

Konstab rör sig utanför och innanför ironins sprängkraft. Foto: KAI MARTIN

Utan att avslöja historien på scen för mycket går det i enkelhet ut på att bröderna Jorma (Ossian Melin) och Edward Engmark (Anton Hellström) från den heliga staden i det heliga landet med fadern Blåbärskungen, kejsare (!) ska hjälpa den fria konsten på jorden, som börjat förlora sin styrka när storföretagen använder sig den för sina events.

Det blir alltså ett sammelsurium av händelser, återupprepande repliker, metakonst med metateater i lager på lager på lager i skeenden, som olika parallellvärldar, där allt sker samtidigt.

Trion är driven och spelar i ett hiskeligt högt tempo. Scenrummet, som de skapat själva, är ett slags grotta (gjort just av fogskummet och allsköns sprejfärg) samt en hotellreception i någon flört med ett slitet Parisetablissemang. De kliver in och ut ur roller, vänder sig emellanåt direkt till publiken, skiftar aningen kostymer.

Tot3

Kreativ trio. Ossian Melin, Filip Alladin och Anton Hellström gör allt och mycket mer i uppsättningen ”Total fräschhet”. Foto: KAI MARTIN

Till detta röster från Thommy Berggren och Sven Wollter, med repliker som inte alltid är smickrande, men som tillför fadersupproret/längtan efter en fars uppmärksamhet bensin på den flammande brasan. Magnus Krepper dyker upp i en projicerad scen, som sedan återkommer som ett eko senare. Videobloggaren och debattören Joakim Lamotte.

Det är ironiskt och samtidigt inte. För Konstab höjer allt till en ny nivå, driver med allt och alla (inklusive sig själva). För med 2018 års humor går ingen säker.

Samtidigt hör jag en desperat röst just i faderstemat, men precis samtidigt tänker jag ”men mamma, då…?”. För bortsett från några speakercitat lyser kvinnorna med sin frånvaro.

Neurotisk Nora i uppdaterad klassiker

Teater:

ETT DOCKHEM

Ola Kjelbye

Mot friheten med tvång. Gizem Erdogan gör Nora fjättrad i manér, flickaktighet och poser. Foto: OLA KJELLBYE

Fritt efter Henrik Ibsen.

Regi och text: Yana Ross.

Scenografi och kostym: Zane Philström.

Ljus: Vililus Vilutis.

Film/video: Algirdas Gradauskas.

Musik: Jonas Redig.

Mask: Ingela Collin.

Ljud: Karin Bloch-Jörgensen.

Dramaturg: Lucia Cajchanova.

I rollerna: Gizem Erdogan (Nora), Johan Gry (doktor Rank), Jesper Söderblom (Torvald), Mattias Nordkvist (Krister) och Logi Tulinius (Nils).

Att Henrik Ibsens 140 år gamla ”Ett dockhem” skapade rabalder 1879 är förståligt. Att den äger sin relevans nu likaså. Regissör Yana Ross vill ta en utmärkt pjäs vidare i sin uppdatering, hamnar i nutid och äter sig in i den konflikthärd som slutar med Noras frigörelse. Eller…?

Ja, pjäsen lovar mycket, men tangerar också farsen med komik och spring i dörröppningar. Inledningen med svulstig amerikansk tv-seriemusik kring, kanske, 60-talet, bjuder upp till en show mer än en föreställning. Så blir julklappsleken mellan den inledningsvis bortskämda och flickaktiga Nora (Gizem Erdogan) och den försynt roade doktor Rank (Johan Gry) en entré som väcker skratt, men också frågor. Det finns uppenbarligen ett spel dem emellan där Nora kallar doktorn för Torvald, något som aldrig riktigt får sin förklaring.

Förvecklingarna artar sig för denna trebarnsmor, vars barn endast är närvarande via Facetime, och hennes uppvaktare. Istället är Nora den sockerbiten som de tre flugorna – den suktande karriäristen och maken Torvald (Jesper Söderblom), den ständigt vise voyeuren, doktor Rang, brodern Krister (Mattias Nordkvist) den ständigt sanningsägande och alkoholtörstande samt Nils (Logi Tulinius), losern. Alla var och en för sig tillsammans kurtiserande Nora, som villigt låter dem slicka hennes hand.

Det är relationer som söker närhet, men som odlar distans. Dysfunktionellt driver de fyra sig igenom julafton och vidare genom helgerna i rus och galenskap.

Noras och Torvalds äktenskap dånar av nyrikedom med hans forna galenskap lurande i bakgrunden. Han som tillfredställs med dominantsex med hon som en elak Snövit och han som en tokrunkande Toker (jo, det har blivit en sådan pjäs av Ibsens klassiker). Doktor Rank som följer Nora som en trogen hund, men som också villigt tittar på när de äkta tu kommer till. Noras bror, den stökige, som både vill värna och välta omkull sin syster och så då Nils, skuggan i kvartetten, som bara vill ha bekräftelse och, precis som de andra, Noras kärlek.

I dramat lurar hela tiden komiken, som sedan när som helst sätts i halsen. Men det finns alltid märkliga vägar ut, som flörten med ”Allt eller inget” i utmanande stripkoreografi till temamusiken från ”Bröderna Cartwright” utförd av trion män. Eller versionen av Triads ”Tänd ett ljus”, a capella och allt. Alltid med Nora utanför.

Alla fyra är fast i sina mönster, i sina roller och sällan flätas de samman annat än i konflikter.

Jo, det är en intressant och underhållande version av ”Ett dockhus”, som spelas på Göteborgs stadsteater. Den bjuder på en möjlighet för skådespelarna att bereda ut hela sitt register och de fyra på scenen gör det med emfas.

Men den frihet som Nora i ett feministiskt brandtal söker mot finalen blir en pyrrhusseger, som raljeras bort av männen, vilka snabbt åter sätter henne på piedestal.

Inte undra på att jag går brydd från ”Ett glashus”. Jag som hoppats på en stark kvinna fick en förvirrad.

Hyss- och nyckfull ”Hemsöborna”

Teater:

HEMSÖBORNA

Ola Kjelbye

Utmanande. ”Hemsöborna” kliver utanför romanens och pjäsens ram.  Foto: OLA KJELBYE

Baserad på August Strindbergs roman.

Regi och dramatisering: Andreas Boonstra.

Scenografi och kostym: Åsa Berglund Cowburn.

Ljus: Joakim Brink.

Mask: Christoffer Nordin.

Musik: Simon Steensland.

Ljud: Tommy Carlsson.

Dramaturger: Lucia Cajchanova och Joel Nordström.

I rollerna: Özz Nûjen (Carlsson), Mia Höglund-Melin (madam Flod), Anders Berg (Gusten), Marie Delleskog (pastorn, professorns fru), Amanda Gordon (Lotten, Ida), Sven-Åke Gustavsson (Rundqvist, professorn), Vilgot Paulsen (Norman), Melina Tranulis (Clara) samt musikerna Daniel Lemma, Bernt Andersson och Henrik Cederblom.

I föreställningen spelas, förutom Simon Steenslands stämningsmusik, också musik av Evert Taube, Fred Åkerström, Lisa Ekdahl, Per Gessle, Orup, Hasseåtage med flera.

Det är klart att en skådespelare med sina främsta meriter inom ståupp ska utnyttjas också för det. Det dröjer alltså inte länge förrän Özz Nûjen stävat in med sin plastbåt runt midjan inleder ett direkt anförande riktad till publiken. Precis som i privatteatrarna med en en van farspublik applåderas det vid hans entré.

Se, Andreas Boonstras uppsättning av ”Hemsöborna” ska inte likna någonting annat.

Knappt har Özz Nûjen gjort sin inledande kontakt och reciterat första raderna av Strindbergs ”Hemsöborna” förrän Daniel Lemma blir den berättande trubaduren, en bardroll som han ska återvända till under föreställningen och som en av de tre utmärkta musikerna på scen.

Jo, det kan ju finnas en poäng att ha värmlänningen Carlsson i Özz Nûjens gestalt eller ha etiopienfödde Daniel Lemma, klädd i något slags svensk folkdräkt, som spelman när det pratas om svenskhet och ursprung. Det finns säker också en poäng med att Mia Höglund-Melin får bre på sin madam Flod med uppväxtens västmanländska eller att Sven-Åke Gustavssons Rundqvist får använda sig av långa bohuslänska iiii:n.

Det spiller över på en övertydlighet, som är onödig även om jag gillar den satta tonen gällande utmaningen om vad som är svenskt och den ständiga gliringen på detta tema.

För ”Hemsöborna” är i sin essens utbölingen Carlsson entré till det slutna samhället på Hemsö; där nya tag ifrågasätts, där det gamla är gott nog utan att vara det, där personstrider och hierarkiska utmaningar inte dröjer.

Behövs det större och mer braskande rubriker…?

”Hemsöborna” på Stadsteatern är en tidsmarkör och vill vörda Strindbergs originaltext. Så löper skådespelarna ut och in i repliker hämtade från pjäsen för att pausa och vända sig direkt till publiken i förklarande, emellanåt sedelärande, texter av pågående scener eller samhälleliga reflektioner om här och nu.

Det blir underhållande och inbjuder till skratt. Men det landar också nära farsen och det må vara avsikten, men när man jagar humorn med slapstick och billiga poäng snubblar föreställningen också lätt på eget grepp. Dessutom vänder jag mig mot att skådespelarna ska förklara för sin publik skeende och tekniska lösningar, som om vi inte begriper bättre.

Emellanåt är det också som om Andreas Boonstras inte riktigt vågar lita på Strindbergs förlaga utan måste förstärka texten. Det spiller sedan över i skådespelarnas insatser, där originalens karikatyrer målas med grova drag och förlorar därmed det subtila i rollerna.

Samtidigt… Stadsteaterns uppsättning av denna svenska klassiker är inte ointressant. Mia Höglund-Melin är precis så balanserad och känslig, som madam Flod, att hon bjuder på ett nytt, inkännande porträtt av en karaktär som varit dömd att gå i Sif Ruuds fotspår.

Med musikernas kavalkad av svenska musikfavoriter (låtlistan längre ner) får pjäsen ett snyggt ackompanjemang och Daniel Lemma har en röst som berör.

Och, ja, Özz Nûjen är en frejdig Carlsson, som bjuder karaktären motstånd och spännvidd. Till detta Åsa Berlund Cowburns scenografi, ett Saltkråkan i grått som med snygg videoteknik målas upp i förföriska färger. Snyggt. På ytan.

Låtlistan:

Så skimrande var aldrig havet

Ack Värmeland du sköna

Ute blåser sommarvind

Jag ger dig min morgon

Den som inga byxor har

I en sal på lasarett

Små lätta moln

En vänlig grönskas rika dräkt

I denna ljuva sommartid

Vem vet

Himlen är oskyldigt blå

Öppna landskap

Det börjar verka kärlek banne mig

I folkviseton

Sommartider

Att angöra en brygga

Ej med flit

 

Svidande monolog

Teater:

UNDERKASTELSE

Ola Kjelbye

Stark och otäck. Foto: OLA KJELBYE

Av: Michel Houellebecq.

Regi: Emil Graffman.

Översättning: Kristian Leandoer.

Dramatisering: Lucas Svensson/Emil Graffman.

Scenografi: Tobas Hagström-Ståhl/Emil Graffman.

Kostym: Jenny Ljungberg.

Mask: Ingela Collin.

Ljus: Tobias Hagström-Ståhl.

Musik: Fredrik Möller.

Ljud: Jörgen Ericsson.

Dramaturg: Sisela Lindblom.

I huvudrollen: Fredrik Evers.

När jag kommer iväg till ”Underkastelse” är det i grevens tid. Föreställningen har fått en alltför kort speltid, men bättre sent än aldrig. Jag tackar för det. Michel Houellebecqs roman, utgiven samma dag som attentatet mot tidskriften Charlie Hebdos redaktion den 8 januari 2015, är svidande dystopisk; i Frankrike har presidentvalet gett det Musliska brödraskapets kandidat makten. Ur Francois, lärare i litteraturvetenskap på Sorbonne, synvinkel speglas skeenden med samma reflektioner som hans cynism präglar en liv fullt av tillkortakommande.

Fredrik Evers är från start till mål excellent i denna roll; syrlig, skarp, lismande. Han bjuder Houellebecqs provocerande text motstånd och smörjmedel. Under en och en halv timme kramar han ur varenda stavelse, vartenda skeende och spelar med och mot sig själv med övertygelse och hängivenhet. Det är ett stycke skicklig scenkost i den karga miljö som Emil Graffmans och Tobias Hagström-Ståhls scenografi ger. Det är kargt, desperat och Francois machoman i sliten kostym, desillusionerad plus 40, som av rädsla att förlora sin manlighet istället förlorar all värdighet och den gnutta av självrespekt som han har.

Ja, igen för han en medlöpare, precis som i Pontus Stenshälls uppsättning av Klaus Manns ”Mephisto”. Men där föreställningen då tappade all egg i Stadsteaterns vindlande korridorer är den här föreställningen värd ett längre liv än den nu fått. Fredrik Evers kan med denna sin gestaltning mycket väl redan nu stå för 2018-års främsta skådespelarprestation i Göteborg.

 

Ur mörkrets och skammens hjärta

Teater:

DE ENSLIGAS ALLÉ

IMG_1298

Berättelse som berör. Foto: KAI MARTIN

Göteborgs stadsteaters lilla scen

Manus, regi och på scen: Carina M Johansson.

Musiker: Kristina Issa (kapellmästare/arrangör), sång, keyboard och harpa, Julia Schabbauer, trummor, klockspel, keyboard och sång, Sofia Andersson, sopran- och barytonsaxofon, basklarinett och sång.

Dramaturg: Lucia Cajchanova.

Kostym: Hélène Otterbeck.

Mask: Maria Agaton.

Ljus: Jenny W Fogelberg.

Jo, hon har burit på denna sin historia i mer än sitt vuxna liv. Berättelsen om den nio år äldre storebrodern, som gick från lekfull förebild till drogmissbrukare och kriminell. Hur hans handlingar med ofrivilligt också blev hennes, hur hans gärningar blev skammen för henne. Den som åt henne med en stor, kall sked.

Ur skammen en berättelse som berör, som med Bob Dylans musik och Mikael Wiehes svenska tolkningar bildar en resonans ur Carina M Johanssons djupa, mörka vrår.

Det är ett gripande stycke teater byggd på nödvändigheten att berätta. Där varje ord, stavelse, varje mening äger sin väsentlighet. Hela tiden med brodern som, som skammen, äter henne med en stor, kall sked.

Speglingarna från barndomens gård i Majorna, om en mor med barn som sliter för att allt ska vara bra när den frånvarande faderns skugga bleknar alltmer, men där ränderna från hans misshandel ätit sig djupt in i själen. Vidare resan från utedass till den moderna förorten och vägen in i helvetet med brodern som en ständigt ackompanjerande svanesång

IMG_1330

Själfullt. Foto: KAI MARTIN

När orden inte räcker till kommer sången, som med Mikael Wiehes ord och Bob Dylans musik ger ett slags katarsis för Carina M Johansson. Men som egentligen blir så mycket mer. För Kristina Issas arrangemang har strippat Bob Dylans musik in till bara skelettet och sedan klätt allt i ny dräkt, annorlunda, med en skönhet och skörhet som blir till den här föreställningens styrka och egenhet med Carina M Johanssons text och frambärande av den samma. Keyboard, slagverk, träblås, harpa och rösterna: fyrstämmigt, trestämmigt, tvåstämmigt, enstämmigt. Klanger som förenar och stärker. Det är fascinerande. Carina M Johanssons uppriktighet och med denna nödvändiga text är ”De ensligas allé” något som ska resa sig långt utanför Stadsteaterns källarvrår, där den nu spelas.

IMG_1352

En kvartett som klär av Dylan. Foto: KAI MARTIN

Denna hennes manusdebut är plågsam men vacker, allvarlig med skärvor av komik, men oftast krass, naket berättande. Framför allt är det en föreställning som behövs, om medberoende, om skam, om en ständigt strävan att göra gott med ett ständigt tvivel som sällskap. Där mörkret skyler ljuset för att ingen ska se.

Låtarna:

De ensligas allé

Där anar jag din hand

Political world

Det sorgliga sändebudet

Vad var det du ville

Jag skall bli fri

Ödets sista bud

För att jag älskar dig

Allra minst en morgon

Sakta lägger båten ut från land

 

 

Mörk ”Motherdog” med vass egg

Teater:

MOTHERDOG

Ola Kjelbye

Utmanande. Uppsättningen av ”Motherdog” ställer krav på publiken.

Foto: OLA KJELBYE

Av: Hans van den Broeck, Max Bolotin och Sara Tuss Efrik.

Regi, scenografi och kostym: Hans van den Broeck.

Mask: Evalena Jönsson Lunde.

Ljus: Giacomo Gorini.

Musik: James Brown.

Ljud: Karin Bloch-Jörgensen.

I rollerna: Lisa Lindgren, Johan Gry, Gizem Erdogan, Johan Karlberg, Kim Theodoridou Bergquist, Ludde Hagberg, Hannah Alem Davidson, Ali Jalal, Jesper Söderblom och Su-Mi Jang.

När det invanda blir rutin. När utmaningar är en vana. När kickar går i stå. Ja, då behövs ny grepp, nya insikter och ett nytt tilltal.

”Motherdog” kräver sin publik på samma sätt som den kräver sin insats av ensemblen. Men det skärper alla sinnen för den som orkar och nej, det är inte teater i sin vanliga bemärkelse. Här finns inte en sinnrik dialog, tydliga rollporträtt eller ens ett drama som griper som dramor kan gripa.

Istället kastas man in i en mörk värld dit ljuset inte når. Med mer koreografi än egentliga repliker möter sex vinddrivna gestalter; på flykt? på samhällets skuggsida? på det bortglömdas bakgård? Ja, kanske allt detta. Kanske bara en spegling av de stukade människor på flykt som andra människor rycker på axlarna åt och då inte så bara ändå.

”Motherdog” är dans, musik, poesi, teater i ett. Hårt hållet i sitt formspråk, ändå sprakande starkt. Här möter Cormac McCarthys ”Vägen” ”Flykten från New York”. Ett samhälle förbi gränsen av ett sammanbrott, där jakten på föda gör människor till djur. Det är mörkt, fuktigt och tillitslöst med ständig närhet till våld.

Ur denna dystopi skapas ett elektriskt strömfält om vibrerar genom föreställningen. Det blir ett slags andlöshet i en timme och fyrtio minuter där denna scenkonst skakar om och öppnar upp sinnen.

Visst, jag har vissa invändningar. Som det rika bruket av engelska, som känns mer lättjefullt än nödvändigt. Men i förstone är de en djärv uppsättning på Göteborgs stadsteaters stora scen, ett stycke scenkonst som är frisk att se och ta till sig, om än inte helt lätt.