Charmig men lång Emil

Barnteater/-musikal:

EMIL I LÖNNEBERGA

!!!

IMG_3292

Fart och fläkt. ”Emil i Lönneberga” känns igen också på scen. Foto: KAI MARTIN

Lisebergsteatern, från 3 år.

Regi: Kålle Gunnarsson.

Av: Astrid Lindgren.

Musik: Georg Riedel.

Koreografi: Emil Söder.

Med: Wilfred Andersson/Petter Borén, Nova Heimroth/Freja Nyroos, Annika Andersson/Pernilla Karlsson, Kent Vickell, Emil Söder, Sara Axelsson/Emma Karlsson, Sussi Björninger, Robin Rösehag, Tove Holm, Benjamin Alinder, David Timonen, Nikolina Alinder, Joakim Södergren Norin och Einar Borén.

Det är något speciellt med barnteater. Dels för de ungas entusiasm och förmåga att inte skilja på dikt och verklighet. Dels för bristen på tålamod. Det gäller verkligen för ensemblen att vara på tårna, både vad det gäller handling och spontana utrop.

På Lisebergsteatern har det blivit något av en tradition att locka med uppsättningar i Astrid Lindgrens berättartradition. I år alltså ”Emil i Lönneberga”, som både blir ett slags musikal och dels en tätt packad när många av berättelserna om Emil, den förgrymmade ungen, ska få plats. Det är ett bra koncept med slapstickhumor och eldfängda scener. Första akten är utmärkt underhållning för hela familjen. I den andra, efter 20 minuters paus, dras det hela lite mer i långbänk. Därmed blir uppsättningen direkt straffade av den otåliga publiken.

Men det är en charmig föreställning med bländande spela av Annika Anderssons son Wilfred (de delar rollerna som mor Alma och Emil med Pernilla Karlsson och Petter Borén). Han är spjuveraktig, rar och hyssfull. Till det Ida, fint spelad av Nova Heimroth (som delar rollen med Freja Nyroos).

Kent Vickel är pappa Anton, kärv men kärvänlig. Annika Andersson gör sin Alma återhållsam, så som rollen kräver. Men, förutom barnen, är det ändå Emil Söders Alfred och Sara Axelssons Lina, som ger lyster till föreställningen.

Två timmar med paus är alltså en smula för mycket. Men å andra sidan är den här julkakan tryfferad rikt. Till och med hästen Lukas får plats på scenen.

 

Fantasifull Fanny och Alexander

Teater:

FANNY OCH ALEXANDER

Ola Kjelbye

Lustfylld. I familjen Ekdahl är leken central i ”Fanny och Alexander”. Foto: OLA KJELBYE

Av: Ingmar Bergman.

Regi: Eva Bergman.

Scenografi: Tofte Lamberg,

Kostym: Ann-Magret Fyregård.

Ljus: William Wenner.

Koreograf: Lisa Alvgrim.

Mask: Elisabeth Wigander.

Med: Mia Höglund-Melin, Jakob Eklund, Carina Boberg, Johan Gry, Sven-Åke Gustavsson, Ulla Skoog, Eric Ericson, Carina M Johansson, Marie Delleskog, Emelie Strandberg, Lars Väringer, Johan Hafezi, Thomas Nystedt, Victoria Dyrstad samt barnen Wilmer Hellsten, Wilmer Lygnholm, Tim Lundberg, Alice Påhlsson, Elsa Lundqvist Sahlin, Edith Tillander, Isak Dahl och Charlie Parkrud, som alternerar i rollerna som Alexander, Fanny och Ismael.

Musiker: Bernt Andersson (kapellmästare), Anders Blad, Daniel Ekborg, Per Melin, Stefan Sandberg och Bo Stenholm (kapellmästare).

Premiär: 14 december 2018.

I min värld är det enkelt; i valet mellan biskop Vergérus stränga askes och iskalla kärlek och teaterfamiljen Ekdahls fantasifulla tillvaro, tillåtande gränslöshet med sina interna dramatiker tar jag det sistnämnda.

Men Ingmar Bergman ber oss inte välja. Han visar i ”Fanny och Alexander” egentligen på två dysfunktionella familjer, där den ena drivs av lust och fägring stor. Där teaterns tjocka murar skapar en fantasifull och lekfull värld innanför, där spår av verkligheten kan tränga in. I biskopens traumatiserade tillvaro drivs man av gudsfruktan och i denna schartauansk fostran stannar livet upp i ett skoningslöst regelverk.

Men hellre då leva i kreativitet, som inte är perfekt, där ångesten lurar kring dansen runt julgranen, men där glädjen också tindrar ikapp med juldekorationer och -ljus.

Av detta har Eva Bergman djärvt gjort sin uppsättning av fader Ingmars mästerverk.

Ja, jag skriver djärvt, för dels har så många sett filmen och tv-serien och dels sitter demonregissören själv i sin himmel och kikar ner; ”Blir det här som jag skulle önskat?”.

Hur fri man än är som konstnär pockar alltid ett fadersarv på och om inte i de egna tankarna, så hos illvilliga skribenter som jag, som vill dissekera och analysera.

Eva Bergman jobbar tillsammans med scenografen Tofte Lamberg med tre scenrum; det röda står för familjen Ekdahls hem och teatervärld, det kargt vita för biskopens hem och det mystiska för juden Isak Jacobis. I de två förstnämnda fungerar det utmärkt. Inledningsscenen med julfirandet är smittande och sätter snabbt grunden för familjen Ekdahls värld av förståelse och intriger som insups med samma intensitet som någonsin cognacen. Skiftet från det levande till det naket avskalade i biskopens hem är drabbande. Här får skådespelarna Carina M Johansson, Marie Delleskog och Victoria Dyrstad ställas på prov då de i sina roller kliver från en del av familjen Ekdahl till biskopens. Victoria Dyrstads Justina, hembiträde hos biskopen, är hudlös och intensiv. Carina M Johanssons syster till biskopen stramt stringent; det är alltså mer än kläd- och perukbyten som skiftar rollerna.

Ola Kjelbye

Happy meal. Hos biskop Vergérus härskar iskall disciplin. Foto: OLA KJELBYE

Men i Isak Jacobis av mystik präglade hem, där barnet Ismael är inlåst, går Bergman och Lamberg bort sig. Det blir för stort. Lite iscensättande ljud, ljus och rök skapar inte den förtätning som krävs i det allt för stora scenrummet.

Kanske blev det bedrägligt att ha i närmast fast scenografi, som med enkla medel skiftas.

Jag önskar också att rollen av den girige, men ömsinte juden Isak Jacobi hade fått något annat att bita i än Ingmar Bergmans schablon. Här vrider och vänder Lars Väringer skickligt på sin gestalt, men utan att balansera rollen till något utanför karikatyren.

Och visst kunde delar av överspelet, som ju sker i vissa scener, hållas tillbaka. Det bjuds vi ju på med emfas i scenen när ”Hamlet” ska spelas på familjen Ekdahls teater och behövs ju inte senare.

Men ”Fanny och Alexander” naglar ändå fast sina åskådare med värme, humor och dramatik. Det är en föreställning som i första akten rapsodiskt dansar iväg, men där också bjuder in med förklaring till de intriger som ytterligare dramatiseras i andra akten.

Jakob Eklunds biskop är kärv, men desperat, iskall och känslig. Mia Höglund-Melin gör Emilie Ekdahl vilsen, kärleksfull och stark. Hon som förlorar sin man, teaterdirektören (Johan Gry), men som också förlorar sig i biskopens stränga kärlek. Det är en fatal scen och utveckling, som smärtsamt ligger så nära verkligheten. Hon går verkligen från sprudlande och gnistrande till hopplös och närmast apatisk. Skickligt.

Det är ett rikt persongalleri på scenen, precis som i filmen från 1982, där var och en får sin stund i ljuset. Det är skickligt hanterat av Eva Bergman, men förstås också av skådespelarna. Men inget ”Fanny och Alexander” utan barnen i fokus. Elsa Lundqvist Sahlin (Fanny), Tim Lundberg (Alexander) och Charlie Parkrud (Ismael) fick ta ansvaret med den äran på premiären. Scenen med biskopens upptuktelse av Alexander är brutalt andlös. Där biskopen kräver sanning, men piskar fram en lögn om kärlek och underkastelse.

Slutligen musiken. Utan den ingen uppsättning av Eva Bergman. Med den skapar hon ytterligare en illusion, en stämning som bjuder på fest som drama. Det här är en orkester som lätt svingar från en genre till en annan, alltid med samma lust och lidelse.

Lekfull pedagogik om ekonomi

Teater:

VAD VI PRATAR OM NÄR VI PRATAR OM EKONOMI

Ola Kjelbye

Färgstark. Backa Teaters uppsättning av ”Vad vi pratar om när vi pratar om ekonomi” är lek- och färgstark, men ger inget svar. Foto: OLA KJELBYE

Backa Teater, premiär 7 december.

Av: Stefan Åkesson baserad på Yanis Varoufakis bok ”Talking to my daughter about the economy – a brief history of capitalism”.

Regi: Anja Suša.

Scenograf: Helga Bumsch.

Kompositör: Igor Gigor Gustuški.

Koreograf: Damjan Kecojevic.

Kostym: Maja Mirkovic.

Ljud: Jonas Redig.

Ljus: Thomas Fredriksson.

Mask: Josefin Ekerås.

Med: Stefan Abelsson, Caisa-Stina Forssberg, Iskra Kostic, Rasmus Lindgren, Mats Nahlin, Ulf Rönnerstrand, Nemanja Stojanovic och Ove Wolf.

Att prata om ekonomi är egentligen ingenting enbart för ekonomer, eller för föräldrar kring köksbordet. Frågor om ekonomi, om varför och hur är rätt självklara, men är svaren det. Om detta vill Backa Teater pedagogiskt berätta.

Pjäsen har sin grund i den förre grekiske finansministern (blott några månader) Yanis Foroufakis och hans bok, en förklarande sådan, till sin dotter. Titeln ”Talking to my daughter about the economy – a brief history of capitalism” är upplysande och det är med ett visst hopp om upplysthet och klokskap, som jag kliver in i teatersalongen. Tillsammans med en publik som till lejonparten är högstadieelever, rastlösa, nyfikna och blasé, ska vi alltså drabbas av både kunskap och aha-upplevelser.

Scenrummet är vitt, golv och väggar. Snart kommer skådespelarna, som i bjärt kontrast till det vita bär färgstarka peruker, preppy polotröjor, beige byxor och bruna skor. Med humorn som medel berättas historien om ekonomi, om varför det blev ett maktmedel och om hur bankväsendet började.

Skådespelarna agerar koreografiskt i ett slags mellanting mellan mim, clowneri, musik och sång, ett bra sätt att locka en irrande publik från mobiltelefonskollen. Sångerna är Bertold Brechts i färska översättningar av, i huvudsak, pjäsförfattaren Stefan Åkesson.

Snart är också publiken insugna i ett interaktivt spel, där några får kliva upp på scen. Distansen mellan scen och publik bryts effektivt och med skratt ska kunskap uppnås.

Det går så där, om än syftet är lovvärt. Jag förlorar mig i de längre, förklarande textsjoken, irrar bort mig i pajaserier och tappar en del när pjäsen förlorar sig i 70-talets svenska barn-TV.

På slutet delas publiken upp i två grupper. Val ska göras och med detta sagt poängteras att vi alla har ett val gällande ekonomi och politik. Slutet är vilset, inga applåder för skådespelarnas insatser, men en final till italienska ”Bandiera rossa”, en av arbetarrörelsens starkaste sånger. Försök med allsång till texten ”Avanti o popolo, alla riscossa,Bandiera rossa, Bandiera rossa.Avanti o popolo, alla riscossa,Bandiera rossa trionferà” görsoch jag som gick in med förhoppningar om klokskap går ut förvirrad i något slags politisk kupp.

Poetisk kraft och frihet

Teater:

UPPRORETS POET

Ola Kjelbye

Lek och allvar. ”Upprorets poet” utmanar och förför med sin berättelse om Forough Farrokhzads skapande. Foto: OLA KJELBYE

Av: Jila Mossaed och Rebecca Örtman med dikter av Forough Farrokhzad och Jila Mossaed.

Regi och koreografi: Rebecca Örtman.

Scenografi och kostym: Annika Nieminen Bromberg.

Ljus: Max Mittle.

Ljud: Daniel Johansson.

Mask: Katrin Lind och Christoffer Nordin.

Kompositör: Kristina Issa.

Med. Bahareh Razekh Ahmadi, Kristina Issa, Oldoz Javidi, Angelica Negin Radvolt och Sara Zommorodi.

Premiär: 23 november.

Ordens styrka kan illustreras på många sätt. Kanske starkast då författare förbjuds i totalitära och paranoida regimer. En paradox för en författare, som vill låta ordet vara fritt för att just av friheten låta orden få vara vingar för fantasin och själen.

Poeten Forough Farrokhzad (1935–1967) blev en skandalomsusad kreatör i 50- och 60-talens Iran. Hon lät sig inte kuvas av strukturer, om hur en kvinna skulle vara i ett patriarkiskt system, utmanade ständigt, men ville främst vara en fri kreatör och en tillika fri människa allt annat än fjättrad vid en kvinnoschablon.

Om denna passionerad konstnär handlar nyskrivna pjäsen ”Upprorets poet”, som är en föreställning med sprängkraft där humor, kärlek, mod och djupt allvar leker tafatt.

Jila Mossaed, nyligen invald i Svenska Akademien, har delat på författarskapet av pjäsen med regissör Rebecca Örtman. Det blir en sorgesam, vacker och ömsint text där både Forough Farrokhzads och Jila Mossaeds poesi ger pjäsen extra lyskraft. Med Kristina Issas starka, berörande sång och musik bjuds den på ytterligare dimensioner.

De fem kvinnliga skådespelarna glider in och ur sin roller, oavsett kön och ålder, emellanåt i effektfull koreografi. Den strama scenografin, där ett slags kub utan väggar tjänar som rum för berättelsens skeende, är enkel och effektiv. En filmduk spelar ut bilder från filmer och foton, för att förstärka berättelsens autenticitet.

Handlingen är rapsodisk, där den speglar Forough Farrokhzads liv mot Jila Mossaeds, hon som tvingades fly Iran 1986 för friheten i Sverige, men till bekostnad av ett språk hon inte längre hade någon nytta av.

Det här är en pjäs att beröras och underhållas av, en föreställning som ger lika delar skratt som tårar. Men som också väcker tankar om språkets kraft och möjligheter, om vad som händer då dikten utmanar regimer och konservativa krafter.

Ut ur skuggorna

Teater:

SKUGGORNA AV MART

Ola Kjelbye

Att vilja bli sedd. ”Skuggorna av Mart” väcker frågor. Foto: OLA KJELBYE

Backa Teater

Regissör: Mattias Andersson.

Av: Mattias Andersson efter Stig Dagermans pjäs ”Skuggan av Mart”.

Scenograf: Mattias Andersson och Charlie Åström.

Kostym: Helena Arvidsson O’Byrne.

Mask: Josefin Ekerås.

Kompositör: Jonas Redig.

Ljus: Tomas Fredriksson och Charlie Åström.

Ljud: Jonas Redig.

Med: Ylva Gallon, Eleftheria Gerofoka, Nemanja Stojanović, Emelie Strömberg, Kjell Wilhelmsen och Ove Wolf.

Spelas till och med 22 november 2018.

Mattias Anderssons pjäs ”Skuggorna av Mart” är baserad på Stig Dagermans ”Skuggan av Mart”, som skrevs för 70 år sedan. Stig Dagerman hade av en slump i efterkrigets Paris hittat historien om kvinnan som sörjde sin äldste son, som omkommit i slutstriderna, men föraktade den yngre som en odugling. Pjäsen blev en text om att leva i skuggan av någon, men också en upprättelse för de som inte vill vara hjältar.

Det sistnämnda är något som Mattias Andersson tagit fasta på. ”Skuggorna av Mart” hade sin premiär i början på året och fick stor framgång. Nypremiären i september missade jag. Hög tid nu, denna den näst sista föreställningen, där jag är en av få vuxna bland gymnasister.

Publiken möts av ett öppet rum. Två män, olika åldrar, ägnar tid åt spel i mobilen respektive datorn. I bakgrunden en skärm som under föreställningens gång kommer tjäna som ett skuggspel, effektfullt iscensatt regissör Mattias Andersson och Charlie Åström.

Nemanja Stojanović spelar slashasen, den oförmögne till initiativ, som lever i skuggan av sin storebror (Kjell Wilhelmsen) som dött i kriget. Modern Ylva Gallon sörja bottenlöst och hyllar den avlidne.

Men Mattias Andersson nöjer sig inte med detta triangeldrama. In kommer tonårssystern (Emelie Strömberg) som utmanande och intrigskapande ställer läraren (Ove Wolf) till svar för det han gjort mot och med hennes storasyster.

In och ut glider de i sina roller. In och ut skrider de i styrka och kraft, förmåga och oförmåga. Kvinnan som stridit vid den äldre broderns sida kommer till den sörjande familjen.  gör henne manhaftig och oförmögen att känna empati, för att bit för bit kläs av sin hjältemod intill den bara, avslöjande huden.

”Skuggorna av Mart” blottlägger syskonskap. Vem har, som bror eller syster, inte känt sig förfördelad av någon föräldrar, upplevt ett felnavigerat favoritskap…? Ibland biter det hårt, blir en tagg för livet, svår att slita ut, svår att läka.

Nemanja Stojanović är fullkomligt lysande i sin ryggradslösa loserkaraktär. Ynglingen som förgäves försöker förklara för sin mor om en annan sida av storebrodern, något hon resolut stänger öronen för. Ylva Gallon spelar den ömkansvärda mamman med subtil kraft. Kjell Wilhelmsens figur blir både refererande och något av en osalig ande, som hemsöker sin familj. Lågmält spelat men med tydlighet.

På samma vis gör Emelie Strömberg tonårsflickan precis så provocerande, tuggummituggande nonchalant enerverande, som om hon faktiskt är 16 år. Skickligt. Där  får Ove Wolf gå limbo i kampen om herraväldet över den obekväma situationen.

Ensemblen balanserar snyggt undan triviala fällor, spelar snyggt mot publiken och sig själva, för att resa sig ur skuggorna. ”Skuggorna av Mart” är helt enkelt effektiv scenkonst som jag är glad att jag inte missade. Synd bara att jag inte är gymnasieelev; det hade varit kul att vara del i diskussionen i klassrummet efteråt.

 

 

Rörig fars roar

Teater:

DUBBEL TRUBBEL

!!!

DT

Rena snurren. Thomas Petersson och Birgitta Rydberg håller fullt ös i ”Dubbel trubbel”. Foto: PRESSFOTO/2ENTERTAIN

Lisebergsteatern, Göteborg.

Bäst: Birgitta Rydberg är fenomenalt rolig.

Sämst: Pjäsförfattarna kan knappast vara nöjda över slutet.

Fråga: Hur rörig kan en fars bli.

Med: Thomas Petersson, Birgitta Rydberg, Pär Nymark, Anna-Karin Palmgren, Martin Rydell och Anna Rydell.

Regi: Pär Nymark.

Originalmanus: Marc Camoletti.

Britternas faiblesse för fars med otrohetstema är väl känt. Genévefödde fransosen Marc Camoletti vill inte vara sämre med sitt klassiska verk ”Dubbel trubbel”, som Thomas Petersson blåst liv i med mitten av 70-talet som kuliss och miljö.

Det är missförstånden och lögnerna, som är drivkraften i denna pjäs, som från start håller ett högt tempo för att efter paus snurra vidare i virrvarret till intriger.

Jo, här bjuds på sina skratt, här står överraskningarna bakom någon av de tre dörrarna eller två öppningarna in till scen. Men riktigt omtumlad av lycksalighetens rus blir jag inte. Förvisso är Birgitta Rydberg fullkomligt fenomenal från entré till sorti. Hon gör sin roll med stor omsorg, bjuder in publiken har gör ett elastiskt porträtt både fysiskt och mentalt av sin roll. Thomas Petersson är som Thomas Petersson är mest på scen i farser. Det blir aldrig någonsin dåligt, men den här gången heller inte fullfjädrat underhållande.

Anna-Karin Palmgren växlar mellan kärv, sviken hustru och otrogen sin man. En balansgång, som är något av pjäsen dynamo där affärerna är i legio.  Anna Rydell gör utmärkt av sin roll, denna kliché till försmådd älskarinna som sätts på prov. Precis som Pär Nymark, som spelar maken som bedrar men snärjer allt i lögnernas garn.

Men… Det är en rörig historia, som lyckas hitta ut för att röras ihop igen. Beundransvärt att skådespelarna på scen lyckas hålla i trådarna, som är lätta att trassla ihop. Men uppenbarligen har Marc Camoletti inte orkat sy ihop farssäcken ordentligt, för istället för ett förlösande slut blir det mer ett sensmoraliskt jaha.

Fysisk ”Dogville” drabbar

Teater:

DOGVILLE

dog-MB-4877

Scenkraft. ”Dogville” med Andrea Edwards och David Fukumachi Regnfors i ledande roller är en fysisk upp- och inlevelse på Folkteatern. Foto: MATS BÄCKER

Folkteatern, Göteborg.
Av: Lars von Trier.
Scenversion: Christian Lollike
Översättning: Staffan Julén
Regi: Frida Röhl.
Rumsligt grundkoncept: Charlotta Nylund och Carina Persson.
Scenografi och kostymdesign: Charlotta Nylund.

Ljusdesign: Carina Persson.
Mask- och perukdesign: Susanne Åberg.
Dramaturg: Magnus Lindman.

Komposition och livemusik: Joel Igor Hammad Magnusson.
Medverkande: Andrea Edwards, David Fukamachi Regnfors, Anna Harling, Kristofer Kamiyasu, Kim Lantz, Lena B Nilsson, Helmon Solomon, Per Öhagen, Emma Österlöf samt Vera Hamnebo, Tuva Jagell, Siri Lindevinge, Mattias Mirgalou, Sarah Nagle Mårtensson, Isak Struck, Calle Wahlgren.

Att sätta upp danske, kontroversielle regissörens 15 år gamla film på scen är självklart en utmaning. En utmaning därför att filmen med Nicole Kidman i huvudrollen som Grace redan då den kom var en utmaning, med inte bara innehållet utan också för inramningen, sparsmakad som den är som om den är filmad teater. von Triers landsman Christian Lollike gjorde teater av filmen 2007 och med den som bas har Folkteaterns Frida Röhl regisserat en stark, påträngande och skoningslös pjäs.

Dogville är den skenbart idylliska staden vid Klippiga Bergens fot. Tid är satt kring den djupa depressionen kring 1930-talet. Livet är kärvt, människor är cementerade i sina roller, allt går i sina väl slitna cirklar. Så kommer Grace (Andrea Edwards), en kvinna på flykt. Frågor ställs i byn, ska hon omfamnas eller spottas ut, ska hon hjälpas eller stjälpas? Frågor som är allmängiltiga oavsett tid, men som i denna uppsättning bränner sig fast och ställs på sin spets.

dog-MB-5040

Känslosam. Det går att ta på smärtan i Folkteaterns uppsättning av ”Dogville”.

Foto: MATS BÄCKER

”Dogville” är, om man så vill, ett klassiskt grekiskt drama eller shakespearskt. Människor som öppnar sina hjärtan för att stänga dem, människor som tvivlar och utmanar, människor som utövar våld av rädsla och okontrollerad drift. Men här finns också den skoningslösa hämnden.

Scenen är inramad av kyrkbänkar för publiken, som på så sätt blir en tyst deltagare i pjäsen. Rummet är skickligt sakralt skapar, där skådespelarna skickligt utnyttjar ytan och använder den sparsmakade rekvisitan med finess. Det är suggestivt tillsammans med Joel Igor Hammad Magnussons musik, som extra dramatisk effekt.

Andrea Edwards Grace är smärtsamt närvarande. Kvinna som försöker hitta sin tillflyktsort, sin plats i livet och som försöker vara till lags, vill vara förstående och inkännande. Hennes öde är grymt och smärtan går att ta på. Det finns scener som är så plågsamma att publiken vänder bort blicken, så som vi ofta gör i det verkliga livet.

dog-MB-4720

Vackert scenrum. Charlotta Nylunds och Carina Perssons scenrum är sakralt starkt och effektivt. Foto: MATS BÄCKER

De övriga skådespelarna larmar och charmar, bjuder in och ut, är varma och kalla, inbjudande och motbjudande, som de starka målade karaktärerna i den lilla staden. De är också de berättarröster som för historien vidare mot det fatala slutet.

”Dogville” är en fysisk upp- och inlevelse som känns i hela kroppen, in i hjärtat och själen. Men varför den inledande och avslutande mindfullness sejouren på engelska…? Inramningen och historien i ”Dogville” behöver inte andas in eller ut. Den drabbar med full kraft alla sinnen.