Dråplig klassiker med clownnäsor

Teater:

ETT DRÖMSPEL med 123 Schtunk

IMG_8465

Slår dramaklassiker med häpnad. Foto: KAI MARTIN

Lorensbergsteatern, Göteborg:

Baserad på August Strindbergs drama ”Ett drömspel”.

I rollerna: Dick Karlsson, Josefine Andersson och Lasse Beischer.

Teknik: Thomas Pålsson.

Med improvisation och clownsmink är teatergruppen 123 Schtunk helt reservationslösa inför sina uppdrag. Nja, kanske ändå inte. För det finns en respekt för de klassiker som trion tar sig an, men samtidigt är det just den respekten som ständigt utmanas.

Med clownnäsa, dito smink och med cirkusens mest klassiska narrfigur slår de Shakespeares, Vilhelm Mobergs eller August Strindbergs klassiker med häpnad.

Under sin Schtunkival rullar de runt på fyra pjäser, dels barnföreställningen – den osminkade – ”Snödrottningen”, dels de tre pjäserna ”Rid i natt”, ”Raskens – vi går åt vilket håll vi vill” och ”Ett drömspel”. Det är naturligtvis en utmaning som sker på kortast möjligast tid i dagar räknade (”vuxen”-pjäserna mellan 27 och 30 december) men till största möjliga larm och stoj.

För det tar inte lång stund efter att mörkret släckts och spotlighterna riktats mot scenen förrän ljuset i salongen tänds och publiken bjuds in till både spott, spe och värmande humor.

Ja, 123 Schtunk är snabba på att driva med sig själv, med publiken och med den pjäs de spelar. Det sker improviserat och med utmaning mot sig själva och mot publiken. Det är sannerligen inte svårt att dras med i det höga tempot och de stolliga infallen. Skratten ekar och applåderna dånar, även om jag emellanåt kan tycka att teatergruppen kanske fikar just efter bekräftande handklapp lite för ofta.

Men trion på scen ror galenskaperna iland parallellt med berättandet och iscensättandet av den pjäs de gör. Efter att ha åkt offpist en längre tid hamnar de lika raskt och vördnadsfullt tillbaka i spåret, replikerna sitter med emfas för att i nästa stund hamna i raljansens utmaningen då någon oväntat använder sig av en dialekt aldrig tidigare prövas.

Det blir underhållning som värmer, men det är knappast så att den redan från början så obegripliga Strindbergpjäsen bjuds någon högre förklaring än ren och skär underhållning. Gott så.

 

Kassandras sång ekar i nutid

Teater:

SÅNG FÖR KASSANDRA

Kassandra

Regi: Maria Hörnelius.

Manus: Maria Hörnelius och Mirja Burlin efter Christa Wolfs bok ”Kassandra”.

I rollen som Kassandra: Mirja Burlin.

Musik: David Sperling Bolander.

Koreografi: Indra Lorentz.

Scenografi och kostym: Ger Olde Monnikhof

Maskör: Linda Bill

Ljus: Miranda B Wikström.

Ljud- och ljusteknik: David A Andersson.

Ja, tajmingen är väldigt olycklig. Jag ser sista föreställningen av ”Sång för Kassandra” på Teater Trixter, den intima scenen inklämd i skuggan av Stena Terminalen och Oskarsleden. Men tiden har inte medgett annat; det är så med tiden.

Så i en glest besökt salong hör jag hur bilar susar förbi i nutid. Jag hinner tänka ett ”vad synd” om att pjäsen inte lockar fler. Men när jag omsluts av mörker och tystnad, kliver plötsligt Mirja Burlins Kassandra genom pelare och tar med mig på en tidsresa.

Det är en desperat monolog. Kassandra står inför döden och försöker förklara sitt liv och sina livsval. Hon som varit i händerna på andra människors (mäns) beslut har själv velat styra över det självklara.

Mirja Burlin är ensam, så när som på musikern David Sperling Bolanders stämningsfulla musik. Tillsammans sjunger de sånger, vackert sprött, starkt. En harkling från hans sida gör honom plötsligt till en utmanare i monologen med repliker som för att stötta Mirja Burlins krävande insats. Det är snyggt och effektivt.

Men det är Mirja Burlin som bär fram den starka texten, som ångar av förtvivlan, vanmakt och stolthet. Ja, sierskan, som alla vill höra men då sedan hennes insikter blir verklighet gör henne till paria, bär en förtvivlande röst. Men också en från en kvinna som aldrig velat bli kuvad, som stått för sitt ord och försökt leva sitt liv uppriktigt och med högt buret huvud i en tid av galenskap. En tid som lika väl skulle kunna vara nu.

IMG_8253

Sista föreställningen av en uppsättning som borde få fortsätta. Foto: KAI MARTIN

Denna Maria Hörnelius och Mirja Burlins (ja, förstås även musikern David Sperling Bolanders) uppsättning förtjänar en fortsättning. Det här är en monolog med kraft och insikt, uppbyggd från den grekiska mytologin, som berör inte endast 2017 utan har något att att berätta framgent .

 

 

Djävulskt bra!

Teater:

GÖSTA BERLINGS SAGA

Ola Kjelbye

Den diaboliske intrigmakaren Sintram i förnämlig gestaltning av Jakob Eklund.

Foto: OLA KJELBYE

Göteborgs stadsteater

Av: Selma Lagerlöf.

Regi och dramatisering: Rikard Lekander.

Scenografi: Nina Fransson.

Kostym: Lena Lindgren,

Mask: Gunnar Lundgren.

Ljus: Joakim Brink.

Koreografi: Cecilia Milocco.

Ljud: Tommy Carlsson.

Kompositör: Anna von Hausswolff.

I rollerna: Jakob Eklund, Adam Lundgren, Anna Bjelkerud, Hassan Brihany, Sven-Åke Gustavsson, Victoria Olmarker, Melina Tranulis, Cecilia Milocco, Ylva Olaison, Johan Hafezi, Johanna Lundaahl och Vilmer Lygnholm.

Att Selma Lagerlöfs fantasyosande debutroman ”Gösta Berlings saga” från 1891 äger sin relevans på 2010-talet gör regissör Rikard Lekander tydligt. Inte med att sätta denna sin uppsättningen i ett nutida sammanhang, utan att låta texten från då få eka fritt, starkt och tydligt bland #metoo, kulturmän, svenska akademien med flera och mera.

Det behövs inte göras märkvärdigare än så.

För så är det ju, att höstens upprop (läs: uppror) rullar in även i föreställningar, som kanske i förstone inte haft den avsikten. Jag tror att Stadsteaterns konstnärliga ledning i stilla förnöjsamhet gnuggar sina händer när vi andra applådera denna tajming. För visst reflekterar kavaljererna på Ekeby de oantastliga Aderton… och, som Ebba Witt Brattström skriver i programbladet, även det förra amerikanske presidentvalet mellan Donald Trump och Hillary Clinton?

Det här är en pjäs som spänner musklerna i ett mustigt drama som också kräver det. Här smäller, sprakar, dundrar, lockar och kittlar Anna von Hausswolffs musik, så det dånar. Emellanåt lite för starkt, men alltid med en känsla som accentuerar stämningen. Det ger ett kraftfullt mervärde oavsett om det är till Cecilia Miloccos utsökta koreografi eller som stämningshöjare till dramats ut- och inveckling med Nina Franssons fantasifulla och effektfulla scenografi. Den sistnämndas lek med silhuetter är kittlande, scenkonst för ögat.

Ola Kjelbye

Spelande scenografi. Foto: OLA KJELBYE

Till detta Gunnar Lindgrens masker som bjuder in till bedrägligheter och Lena Lindgrens kostym med sin dova klang av vadmal som stämmer så väl in i denna komposition.

Ja, för ögat är ”Gösta Berlings saga” en lust, för örat likaså. Men ingenting utan texten och hur den framförs. Här bjuds det på klassiskt spel med Selma Lagerlöfs ord oanfrätt. Det skulle kunna falla tungt under den nära tre timmar långa scennärvaron. Det blir precis tvärt om.

Selma Lagerlöfs text lever och frustar, andas desperation och ondska. Livets grymma tillkortakommanden och människors narcissism blottas, i synnerhet i den ömklige Gösta Berling gestalt, som Adam Lundgren gör så starkt svag och tvivlande…

Männen rumlar, domderar och lever som härskare i en tradition där de kunde. Hederskulturen är på sin plats med hugg, slag och känslokalla beslut, förvisso med ekon från det tidiga 1800-tal då pjäsen (romanen) utspelar sig, men likväl här och nu.

Ola Kjelbye

Stark kvinna kuvas. Här Anna Bjelkeruds Majorskan, i bakgrunden Adam Lundgren som Gösta Berling. Foto: OLA KJELBYE

Så kvinnorna som hukar och är brickor i köphandel, med Majorskan (Anna Bjelkerud) som regerar sitt hov på Ekeby, men som den antika härskaren Zenobia bringas på fall för en händelse som skett lång tid tillbaka (se där också en reflektion över #metoo).

Här får ensemblen visa på sin skicklighet ut i minsta manöver och replik. Det är klasspel, men mest av alla är det Jakob Eklunds pjäs. Som den diaboliske berättaren och intrigmakaren Sintram är han allestädes närvarande, mullrande och frustande. Kokett som en påfågel trippar han omkring på scen för att bringa allt på fall, som på pin kiv. Gud eller djävul…? Vem vet. Djävulskt bra är det.

Spännande utmaning

Teater:

SILVER DOLLAR HOTEL

Silver

Lisbeth Johansson som elegant drama queen. Foto: INES SEBALJ

Av: Tennesee Williams.

Regi och översättning: Vanja Schöldéen Nilsson.

Koreografi: Pamela Woods med flera.

Musik- och körarrangemang: Anna Tuvesson och Martin Hamrén.

Ljud- och musikproduktion: Henryk Lipp och Klara Andersson.

Piano och gitarr: Johan Johansson och Martin Hamrén.

Ljusdesign: Mikael Seidemo.

Kostym: Vanja Schöldéen, Pamela Wood, Lisbeth Johansson, Nonno Nordkvist, Marie Hjelm, Maria Handberg med flera.

I rollerna: Lisbeth Johansson, Caisa-Stina Forssberg, Nils Lindqvist, Astid Gislason, Markus Andersson, Martin Wänseth, Carl-Ewerth, Marcus Standsdoft, Erick John Åstedt, Anna Stålsjö Helin, Julia Frohn, Malin Vispe, Christoffer Andersson, Gunnar Carlström.

Kör: Anna Stålsjö Helin, Anna Tuvesson, Martin Hamrén, Astrid Gislason, Malin Vispe, Julia Frohn och Maja Svensson.

Att utmana konstnärligt är en djärv handling. Att våga spänna bågen vilt och till bristningsgränsen är måhända dumdristigt. Det kan bli ett magplask, ett missriktat skott som inte når målet. Eller så kan det träffa mitt i prick om en skottets bana tagit en märklig färd för att nå dit.

”Silver dollar hotel” är Vanja Schöldéen Nilsson ambitiösa och livskraftiga verk där hon låtit två sentida Tennessee Williamspjäser – ”The multilated” och ”Mr Paradise” – smälta samman. Det blir mycket, det är intensivt och jag älskar det.

Här förenas burlesk med vaudeville, Jean Genets solkiga bakgator med ”Heartbreak Hotel”, kammardrama med yviga gester, humor med svidande smärta.

Ja, det är också amatörerna afton tillsammans med Lisbeth Johanssons och Caisa-Stina Forssbergs genomsyrade professionalism. Amatörernas afton sagt i den goda bemärkelsen, för det kantiga och oslipade får här en väsentlighet i det pulserande scenrummet tillsammans med Johanssons och Forssbergs vässade karaktärer och kvinnoporträtt.

Bland de mängder av snapchatscener som visas upp, av de brokiga element av glamour och burlesknummer, är det två historier som ägnas väsentlighet; dels flickan (utmärkta Astrid Gislason) och hennes vurm för den misslyckade författaren (Nils Lindqvist), dels den trasiga gestalten Celestes (Caisa-Stina Forssberg) längtan efter bekräftelse kontra den olyckliga, stympade, men förmögna Theas (Lisbeth Johansson) jakt på kärlek och ömhet.

Det är smärtande starkt när allt fokus sätts på dessa scener. Med män som utnyttjar, är våldsamma, är berusade och dömande. Eller författaren som självömkande inte kan ta emot flickans puerila hyllningar.

kör i trappa

Kör som berör. Foto: INES SEBALJ

Till detta strömmen av musik, antingen från Henryk Lipps och Klara Andersson dekorativa ljudlandskap, eller genom Anna Tuvessons och Martin Hamréns kör, som agerar som både ett kitt och berättande.

Jo, det finns frågetecken i denna ambitiösa uppsättningen. Men jag lockas hellre av utmaningen, den där djärva bågen som spänns och kan inte låta blir att tänka på om det här sällskapet hade fått, exempelvis, Göteborgs stadsteaters resurser för denna uppsättningen.

Samtidigt är det lilla formatet också dess charm. Den omedelbara närheten som teater Cinnobers scengolv och spartanska scenografi skapar en effekt som berör.

Det här är en grandios uppsättning med nära 20 personer på scen. Inte illa av ett litet, men entusiastiskt, teatersällskap. Väl värt att hylla.

Satir som smärtar i den narcissistiska tiden

Teater:

DEN FULE

Den Fule11831 kopiera

Folkteatern bjuder på brännande aktuell satir med ”Den fule”. Foto: JEANETTE FRANK och JONAS NYSTRÖM

Folkteatern, Göteborg.

Av: Marius von Mayenburg.

Regi: Nora Nilsson.

Scenografi/kostymdesign: Jenny Nordberg.

Ljusdesign: Carina Persson.

Mask och perukdesign: Susanne Åberg.

Video: Carl Olsson.

Ljuddesign: Dan Andersson.

I rollerna: Benjamin Moliner, Pelle Grytt, Dasha Nikiforova och Dejmis Rustom Bustos.

Premiär: 25 november.

Marius von Mayenburg pjäs ”Den fule” skrev för tio år sedan men apokalyptisk då up to date i dag. Det är med en brännande laserstråle som regissör Nora Nilsson gör liv av detta absurda kammardrama, som i samma delar är satir och svart komik.

Fyra skådespelare på scen, alla i överdrivna roller med övertydliga minspel och groteska skratt. Förutom för Lette, Den fule själv, spelad av Benjamin Moliner, glider skådespelarna ut och in i olika karaktärer med bedräglig enkelhet.

Det är ett lustspel med rejält sotade och trasiga kanter, som utmanar vår självbild och våra dagsaktuella ideal.

Ensemblen balanserar snyggt mellan det groteska, komiska och sorgliga. Desperation samsas med förtvivlan, osäkerhet med profitens självsäkerhet.

Här får kanske selfiekulturen sig inte lika mycket en smocka som de likriktade idealen. För vad händer om vi blir mer och mer lika varandra…?

Det är en retorisk fråga som Marius von Mayenburg vrider och vänder på utan att för den sakens skull ge svar. Istället bjuds vi in i en splatterhistoria med skönhetsoperationer, som inte står Carl-Einar Häckners föreställningar långt efter, ackompanjerad av Dan Anderssons kitschiga covers av poplåtar. Detta i ett scenrum som av olika skäl blir allt mer fuktigt.

Varför…?

Gå och se ”Den fule”, få svaret och en portion god satir och underhållning på köpet.

Kvinna på gränsen till sammanbrott vinner

Teater:

HON SOM JAG SÅG I SPEGELN

Spegel

Karin Lycke är Sara Azzazi i monologen ”Hon som jag såg i spegeln”.

Foto: KAI MARTIN

Manus och regi: Fia Adler Sandblad.

Med: Karin Lycke.

Musik: Jonas Franke-Blom

Adas Musikaliska teater till och med 10 december.

Med ”Hon som jag såg i spegeln” ger Adas musikaliska teater röst åt ensamstående mammor, som befinner sig i något slags limbo och ett samhälleligt utanförskap.

Denna monolog är baserad på samtal med föreläsaren Sara Azzazi, vars liv från 17 år till 35-årsåldern här och nu får tjäna som grund. Karin Lycke är ensam på den avskalade scenen, där bara ett par skor, en hög pall och ett glas vatten håller henne sällskap i strålkastarljuset. Det blir intimt, naket och ett fokus som inte ger publiken någon chans att komma undan.

Karin Lycke klär också i rollen som Sara Azzazi av sig naken in på bara själen. Hur en ung kvinna med framtidsdrömmar och kurage blir blixtförälskad, hur hon blir gravid – med tvillingar – och hur hennes liv grusas brutalt.

Det är en smärtsam historia, som svider i skinnet, rakt och uppriktigt berättat, som om Karin Lycke ger sin publik ett förtroende. Hon kliver in i den 17-åriga Saras liv, osäker, flackande blick, snubblande på ord, ändå ivrig att få berätta. Hon följer tidslinjen i mognad, men är också hjärtskärande och med ögon nära till att svämma över i sin förtvivlan och ensamhet; övergiven av föräldrar och av den man hon älskar.

”Hon som jag såg i spegeln” är en pjäs om en kvinnas mod och styrka. Om hur hon lyckas bryta med en destruktiv livssituation, för sina barns skull, för sin skull. Trots att vägen dit var avgrundsdjup släpper hon inte taget om att ge livet en mening. Starkt så.

Svärtad, sorglig och stukad Karl Gerhard

Teater:

KARL GERHARD

SAMSUNG DIGITAL CAMERA

Tomas von Brömssen är skräddarsydd för rollen som Karl Gerhard. Foto: KAI MARTIN

Göteborgs stadsteater

Av: Irena Kraus.

Regi och bearbetning: Eva Bergman.

Scenografi: Tofte Lamberg.

Kostym: Karin Dahlström.

Ljus/ljud: William Wenner/Jesper Lindell.

Mask: Elisabeth Wigander.

Koreografi: Lisa Alvgrim.

Med: Tomas von Brömssen, Eric Ericson, Carin Boberg, Carina M Johansson, Marie Dellskog, Fredrik Evers, Johan Karlberg, Thomas Nystedt, Christoffer Mårdh Löwenadler, Vinga Magnusdotter, Märta Fransson, Carin Juborg och Alicia Fernandes/Nova Henning.

Orkester: Bo Stenholm, Anders Blad, Daniel Ekborg, Per Melin och Stefan Sandberg under ledning av Bernt Andersson.

Karl Gerhard, revymakaren som tog strid på nazismen och kanske framför den svenska regimens flata hållning på tyskarna, är en svensk nöjesprofil av rang. Hans ”Den ökända hästen från Troja” är fortfarande praktfull i sin satir mot den nazityska överhögheten. Det är förstås ingenting som undgår regissör Eva Bergman, när hon gör Irene Kraus pjäs till scenunderhållning. Eva Bergman tycker om samspelet mellan musik och teater – hon har en eminent orkester till sitt förfogande, så det låter sig göra. Men blir här med nära tjugo musiknummer något för mycket.

Missförstå mig rätt. Jag är en stor vän av musikaler, men det här är ingen sådan. Det är en pjäs ackompanjerad av en försvarlig del av Karl Gerhards kupletter, men också från Gershwin och Brel. Ofta alldeles strålande utfört, emellanåt inte så väl.

Men… Tomas von Brömssen som Karl Gerhard är skräddarsydd för rollen. Han gör revykungen med svärta och feber, med en självupptagenhet och svekfullhet som ytterligare adderar den profil som skissats. Det blir en resa från Karl Gerhards uppgång, nedgång och slut med störst fokus på tiden vid nazismens överväldigande skugga över Sverige, över Europa, över världen.

Inledningen är magnifikt filmisk. Eric Ericson, som Karl Gerhards livspartner Göthe Ericsson, förklarar kort sin saknad med en fryst scen i skuggan. Så börjar festen, vi slungas tillbaka till 1940 och Tomas von Brömssen tar över bums, bjuder in publiken och sveper med en värmande gest in salongen till detta äventyr.

SAMSUNG DIGITAL CAMERA

Med Karl Gerhard i fokus. Foto: KAI MARTIN

Det är en pjäs med sina förtjänster och den speglar väl vår ängsliga tid av längtan efter fest och bekymmerslöshet då allvaret knackar på axeln.

Gott så. Men jag tycker inte samspelet mellan von Brömssens Karl Gerhard och Ericsons Ericsson fungerar. Här uppstår inte den desperation och längtan dem emellan som visar på nödvändighet av varandra i en relation – på gott och ont. Carina M Johansson är tvivels utan en skådespelare med ett stort register, som kan nåla fast publiken med sina porträtt. Det fungerar med Zarah Leander, men inte mer. Hon har helt enkelt inte de vokala resurser som krävs för att matcha den svenska divans. Synd.

Tillsammans med lite överspel – Fredrik Evers diplomats pinsamma uppvaktande av Zarah Leander blir just pinsamt, men av fel anledning – är det dock randanmärkningar.

”Karl Gerhard” är en pjäs som tjusar, bedårar och charmar. Även om Karl Gerhard framställs delvis från skuggsidan.