Bortslarvad Lenny Bruce

Teater

EN DÖD KOMIKERS LIV – EN SAGA OM LENNY BRUCE

Räddare. Claes Malmberg, som Lenny Bruce, och Caroline Söderström, som hustrun Honey, räddar ”En död komikers liv – en saga om Lenny Bruce” med sitt briljanta spel. Foto: OLA KJELBYE

Under sin utbildning på teaterhögskolan i Stockholm (1996–2000) var Fredrik Evers på studieresa med sin teaterspelande klass i London. En kväll gick han ensam för att se Eddie Izzards föreställning ”Lenny” om den amerikanske ståuppkomikern Lenny Bruce (1925–1966). En uppsättning som bet sig fast och som långsamt formats till den pjäs han nu författat och regisserat för Stadsteaterns stora scen. Med på tåget har sedan länge Claes Malmberg varit och den folkkäre komikern, underhållaren och skådespelaren drar här ett tungt och stort lass.

”En död komikers liv – en saga om Lenny Bruce” är en ambitiös helaftonsföreställning på dryg tre timmar inklusive paus. En uppsättning som tangerar musikalens tematik med sång och dans, men som också famnar mer än vad den riktigt orkar greppa. Det är synd. Koncentrerat kring Lenny Bruces liv, mötet med hustrun Honey, deras samvaro, hans karriär och sylvassa satir hade varit nog. Hans utsatthet gentemot den amerikanske sedlighetspolisen likaså. Ja, drogberoendet och den ständiga pressen med.

Det är i miljön på nattklubben som ”En död komikers liv – en saga om Lenny Bruce” når sin brännpunkt. Där frodas dansen, stripteasen, ståuppen och jazzens frenesi (spelat med emfas av orkestern). Det är i denna 50- och 60-talsmyllan som storyn om Lenny Bruce berättas bäst av en engagerad och intensivt spelande Claes Malmberg. Caroline Söderström, som spelar Lenny Bruces hustru Honey, och Claes Malmberg formligen bär de scenerna, som är mörka, laddade, underhållande, paranoida och drabbande. Där är det lätt att glida över till scenerna i sovrummet, drömmarna och kärleken, domstolen och fängelset. Sven Dahlbergs scenografi kommer där till sin rätt, avskalad, effektiv och listig.

Men det är som om Fredrik Evers inte vågat lita på sagan om Lenny Bruce i sig självt. Pjäsen inleds med ett slags förspel med Gud, en hon spelad av Victoria Olmarker, som ser människan hon skapat till sin avbild jobba i samverkan. Men för att röra till det får människorna olika språk och missförstånden börjar samtidigt som de inser sin nakenhet och klär sig i skam och blygsel. Där någonstans kommer alltså Lenny Bruce in för en introduktion och vi kommer äntligen in i föreställningens kärna. Eller… ja, jo. Claes Malmberg är inte ju inte Claes Malmberg om han också inte får vara just Claes Malmberg. Så han bjuder på sedvanligt, jovialiskt vis in publiken, är direkt i sitt tilltal och omedelbart underhållande.

Det är en start som på något vis vill landa sagan om Lenny Bruce i en både omfattande och samtida kontext. Som om det behövs.

Andra aktens bjuder upp nummer som vore de hämtade från någon lokalrevy med överspel, trams och allvar. Charmerande i sina samtidsreflektioner och ur ett här och nu i Göteborg-perspektiv. Jag förstår tanken, att visa på att moralismen kring Lenny Bruce svidande satir, förbuden mot hans uppstudsiga och fräna komik speglar också vår tid. Rättsstatens rädsla för humor och politikers vilja att tala om vad som inom kultur är rätt och fel. Men om ”En död komikers liv – en saga om Lenny Bruce” fått vara just sagan om Lenny Bruce hade den här föreställningen varit formidabel och spot on. Istället blir det en både bortslarvad och vilsen uppsättning, som var så nära att hitta hem och hitta rätt.

”En död komikers liv – en saga om Lenny Bruce”, Göteborgs stadsteater, premiär 2 december 2022.

Manus och regi: Fredrik Evers.

Standuptexter: Lenny Bruce.

Dramatikerkonsult: Carl Otto Evers.

Regiassistent: Kajsa Steingård.

Komposition och musikarrangemang: Thomas Darelid.

Komposition och sångtexter: Fredrik Evers.

Scenografi: Sven Dahlberg.

Kostym: Helga Bumsch.

Maskdesign: Marina Ritvall.

Ljus: Fredrik Jönsson.

Ljud: Marcus Lilja.

Koreograf: Ambra Succi

I rollerna: Claes Malmberg (Lenny Bruce), Caroline Söderström (Honey), Victoria Olmarker (Gud, Ada, mrs Sippi, domare, präst), Jesper Söderblom (berättaren, Cliff, Osborn, försvarare, polis), Eline Høyer (Sugar, Beda, notarie), Johan Friberg (Milton, Kal, åklagare), Johan Lalér, (Dante, polis).

Musikalartister: Princess Lyka Alexander (Bounty), Amanda Arin (Candy, polis), Nyat Kibreab Fredriksson (Chesty), Vinga Magnusdotter (Lucky, journalist) och Ashaa Zaki Southerland (Foxy).

Musiker: Thomas Darelid (kapellmästare och piano), Per Boqvist (trummor), Björn Cedergren (tenor- och sopransaxofoner), Mats Lindberg (cello) och Matz Nilsson (kontrabas)

Gastkramande på Gest

Teater:

GHOST STORIES

Rysare. Gothenburg English Studio Theatres senaste uppsättning ”Ghost stories” utmanar publikens rädslor. Foto: LINA IKSE

Sedan 2005 har Gest (Gothenburg English Studio Theatre) utmanat den göteborgska publiken med sina uppsättningar på engelska. Lovvärt och ett sätt för en teatervan svensk publik att vidga sina sinnen.

Med ”Ghost stories” gör det lite extra allt. Som titeln antyder är det en invitation till spökhistorier och kittlande av publikens rädslor. Dr Philip Goodman (James Hogg) är professor i parapsykologi och håller en föreläsning inför publiken som sina rön. Jo, det är engelska på hög ekvilibristisk nivå. Tungvrickande och underhållande, med James Hogg förtjust i rollen, som något av en Leonard Sachs, konferenciern i klassiska tv-programmet ”Good old days” (1953–1983). Han frågar publiken om hur många som tror på spöken (hälften) och senare hur många som upplever något övernaturligt (färre). En inledningsvis stökig grupp gymnasieelever fastnar direkt (jag var alltså inte premiären 29/10) och naglas sedan fast under de cirka 85 minuterna som föreställningen tar att spela.

För att förklara sin tes har professor Goodman tre vittne, som var för sig får berätta om sina upplevelser: nattvakten Tony Matthews (Bradley Gardner), tonårsflickan Simone Rifkind (Maria Busurca) och mäklaren Mika Priddle (Kristina Bränden Whitaker). Det blir i princip fyra monologer, professorns föreläsning inräknat, skickligt iscensatt av både det som berättas och gestaltas och scenograftrions, Anthony Charles Heads, Ger Olde Monnikhof och Diblik Rabia, snillrika lösningar. Till det Betty Wallingfords kostym rekvisita och mask.

Var och en av de tre vittnena har sina berättelser. Nattvakten, som försöker bibehålla sin manschauvinistiska attityd, men är ett rö för vinden efter sina upplevelser. Tonårsflickan som ljuger om det mesta för sina föräldrar, inklusive att hon inte klarade uppkörningen men nu är ute och kör pappas bil mitt i natten. Den ständigt buy mäklaren som tillsammans med sin flickvän väntar barn, ett förlopp med komplikationer.

Nej, det går inte att skriva i sak handlingen. Till det är den allt för raffinerad. Men skådespelarna kramar ur sina roller till minsta svettdroppe med närvaro, inlevelse och trovärdighet. Uppsättningen är en utmaning för publiken, oavsett om man tror på spöken, det övernaturliga eller inte, med förvecklingar och plötslig dramatik som skapar denna gastkramande uppsättning. Gothenburg English Studio Theatre bjuder med ”Ghost stories” på en föreställning som tas emot med skräckblandad förtjusning. Koncentrationen från publiken går att ta på, anspänningen under föreställningen är total och det är en befrielse när ljuset tänds i salongen och gråvädret i Göteborg väntar utanför med sin verklighet.

Ghost stories, Gothenburg English Studio Theatre, premiär 29 oktober. Spelas till och med 3 december.

Av: Jeremy Dyson och Andy Nyman

Regissör: Gary Whitaker.

Scenografi: Anthony Charles Heads, Ger Olde Monnikhof och Diblik Rabia.

Ljus: Max Mitle.

Ljud: Karl Wassholm.

Kostym, rekvisita och mask: Betty Wallingford.

I rollerna: James Hogg, Bradley Gardner, Maria Busurca och Kristina Bränden Whitaker.

Slagkraftig men lång monolog

Teater:

SISTA MATCHEN

Tung. Jens Hultén slår tunga slag mot sin karaktär i monologen ”Sista matchen”. Foto: FELIX BERG

Hans cv är svindlande stort. Jens Hultén har spelat i stora filmproduktioner som internationella ”Mission Impossible”, ”Skyfall”, ”Alpha” och i nationella framgångar som ”Hundraåringen”. Som Seth Rydell i filmserien om ”Johan Falk” har han blivit något av en rikskändis. Men han har också erfarenhet av musikal, som i Peter Jöbacks svindlande starka ”Med hjärtat som insats” (läs recension här!). För att inte tala om spelreklamprofilen, den som Mikael Persbrandt axlat med samma machopondus.

I ”Sista matchen” axlar Jens Hultén återigen rollen machomannen. Med honom som grund skalas hårdheten av som en lök i en föreställning som sträcker ut sig över tre timmar med paus. Det kräver sin man och är en uppgift som Jens Hultén klarar av. Även om jag tycker att texten – författad av honom och Martin Haag – hade mått bra av att stramas åt.

I ”Sista matchen” möter vi en man som gått sin ronder i livet och som reflekterat över dem. Omklädningsrummet är scenen, en bänk med krokar, plåtskåpen att hänga in kläder i. En enkel scenografi och lika enkel rekvisita. Jens Hulténs karaktär byter om, klär av och på. Han har sedan 14-års ålder tränat kampsport, visar fortfarande en spänst (snart 59-årige Jens Hultén sträcker vigt ut sina ben mot omklädningsrummets krokar så att det smärtar i ljumskarna hos publiken), men är en karaktär på deken. Som en sköld framför sin osäkerhet har han hållit alkohol och droger, som sedan kantat livets resas gång med på hisnande äventyr och ett grasserande missbruk.

Jo, vi kan den där storyn. Män med stort M som skoningslöst härjat sig igenom livet och nu får sona för sina gärningar. Men ”Sista matchen” bär på en frisk distans, en satir över dessa Män som burit sina offerkoftor med högburet huvud, som skrattande kan berätta om totala misslyckanden som vore de underhållande historier: allt är alla andras fel, inget ansvar är mitt eget.

Jens Hultén bär den lång monologen med kraft och ömsinthet, med humor och svärta. Har ett direkt tilltal som bjuder in publiken. Han är avslappnad i sin roll, som han spänner till det yttersta. ”Sista matchen” delar ut tunga slag på den självömkande machomannen och slutligen står han där ömklig, naken och sårbar, så som han en gång föddes, nu beredd för ansvar de sista skälvande åren av ett omtumlande, grumligt liv. Ingen kan som Jens Hultén spelar rollen som machomannen, hårdingen. Kanske just därför är han så väl lämpad att vara den som också klär av denna Man till sårbarhet.

Sista matchen, turnerande föreställning, premiär 19 oktober 2022 på Scalateatern, Stockholm. Sista föreställning 6 Hjalmar Bergmanteatern, Örebro. I Göteborg, Lisebergsteatern, 3 november.

Av: Martin Haag och Jens Hultén.

Regi: Rickard Günther.

Med: Jens Hultén.

Musiker och komposition: Eddie Hultén.

Rena rama farsen

Teater:

SHOOT – KAMERAN GÅR!

Härlig röra. Stadsteaterns ”Shoot – kameran går!” är intensiv från start till mål. Foto: OLA KJELBYE

Mel Brooks! tänker jag. ”Det våras”-filmerna i allmänhet, ”Det våras för Hitler” i synnerhet. Regissör Erik Holmströms svindlande iscensättning av Nobelpristagaren Luigi Pirandellos (1889–1936) roman ”Kameran går” (1916) är måhända skenbart kaotisk, men är en stilistisk spot on på en kreativ verkstad.

Redan innan denna pjäs start, i samma stund som salongens dörrar öppnas, råder det febril aktivitet på scen. Vi har hamnat mitt i förberedelserna inför en tagning i filmstudion Kosmograph i Rom. I denna av Luigi Pirandellos fiktiva filmateljé arbetar regissören Coco Polacco (Johan Gry) med ett upphöjt, men krackelerande lugn. Ännu en dag och ännu en scen i ett intensivt arbete av något slags massproduktion av filmer med dåtidens melodramatiska skådespelaruttryck. Allt elegant och effektivt fångat av Maja Kalls scenografi.

Erik Holmström, som senast regisserade ”Moderna tider” på Folkteatern spelad i våras, försätter inte chansen. Kameran får jobba och scenerna som skapas återges svartvitt i alla sina vida gester på en skärm på scen. Effektivt och inbjudande humoristisk.

För humor är en väsentlig del i detta absurda drama där förvecklingarna är farslika. Nej, det springs inte i dörrar, men löps in och ut från scen i högt tempo. Pjäsen omfamnar tre timmar inklusive paus, men när den väl är över sitter man flämtande och förvånad över att det redan är över. Vad hände? Vem vann? Vad är klockan?

”Shoot – kameran går!” utspelar sig 1914. Dramatiken och intrigerna i Kosmograph övertrumfar rapporterna om skotten i Sarajevo. Var och en sig närmast. En elegant spegling till vår tid. En reflektion till vilken tid det än månde vara.

Ja, det rusas fram och åter på scen och från densamma. Det är roande för oss i salongen, men uppenbart roligt även för hela ensemblen som satt tänderna i denna underhållande pjäs med espri. Carina M Johansson är klockren som den, alltmer försmådda, divan La Nestoroff. Johan Gry växlar friskt humör i sin roll som regissören Coco Polacco. Marie Delleskogs Pirandello är det allseende ögat, tyst reflekterande och den som stannar tiden för att hjälpta till med berättandet. Filmstudions ägare Borgalli spelas med frustande emfas av Dag Malmberg, som blir sårad över medarbetarenkäter och skriverier i tidningar, men mest tänker på finansiärerna än på det konstnärliga resultatet. Vivi Lindbergs Chiara Trigorini, manusförfattaren, är en tryckkokare i en Lilla My-gestalt, inte bara för det finlandssvenska idiomet. Marta Andersson-Larsons gör sin unga Luisetta Cavalena från blyg till växande flicka med skådespelarambitioner med stigande kraft. Precis så med Johan Hafezi som i skiftande roller kliver från stammande kameraman till kock med bultande hjärta för både mat och kärlek mot finalens underhållande finansiär som med plånbokens hjälp kniper en ledande roll i filmen som görs. I lika växlande roller bjuder Oskar Laring (som Vivi Lindberg praktikant från Högskolan för scen och musik i Göteborg), Matilda Esselius och Erik Lundholm (båda praktikanter från Teaterhögskolan i Malmö) insatser med mersmak.

Ja, ”Shoot – kameran går” är en intensiv – och högljudd – scenupplevelse. Det skriks fram många repliker, som ett slags travesti på det, fördomsfullt sett, italienska temperamentet. Underhållande också det och väldigt mycket Mel Brooks.

”Shoot – kameran går!”

Regi: Erik Holmström.

Scenografi och kostym: Maja Kall.

Ljus: Bella Odenqvist.

Mask: Patricia Svajger.

Ljud: Kristian Jeppesen.

Video: Oscar Boman.

Pjäsen är baserad på författaren Luigi Pirandellos (1889–1936) roman ”Kameran går” från 1916.

I rollerna: Dag Malmberg (Borgalli, filmstudioägare), Johan Hafezi (Vittorio, kock / Aldo Nutti, finansiär och skådespelare), Carina M Johansson (La Nestoroff, skådespelare), Marta Anderson-Larson (Luisetta Cavalena, skådespelare), Erik Lundholm (Carlo Ferro, skådespelare), Matilda Esselius (Marsia, tekniker / en marknadsförare), Vivi Lindberg (Chiara Trigorini, manusförfattare), Johan Gry (Coco Polacco, regissör / Serafino, violinist), Marie Delleskog (Pirandello, kameratekniker)) och Oskar Laring (Tino Nestoroff, regiassistent / Giovanni Papini, journalist ). Dessutom statister (som scenarbetare): Stephanie Nüesch, Sonny Koroschetz, Hélène Otterbeck, Lia Wikström. 

Lustfylld Don Juan

Musikteater:

DON JUAN

Underhållande. Stadsteaterns uppsättning av ”Don Juan” i regi av Hilda Hellwig roar och väcker funderingar. Foto: MALIN ARNESSON

Den ständigt tjusande Don Juan. Myten. Mannen. Människa. Sexmissbrukaren. Han som går genom tiden med ett lockande leende, ofördärvad och närmast satt på en heroisk piedestal för sina lägringar. Det omvända, en kvinna med samma lust, blir sällan, eller aldrig glorifierat (jo, jag vet, Hasseåtage försökte med ”Spader Madam” och Monica Z:s ”Donna Juanita”).

Men denna härdasbetäckare förför fortfarande våra sinnen. Det står klart i regissör Hilda Hellwigs färgsprakande uppsättning med extra allt.

Här är det metateater, en uppsättning med – och om? – Don Juan, frejdigt och stilig spelad av Caspar Engdahl, basbarytonen från Stockholm fostrad bland annat på Högskolan för scen och musik i Göteborg. Han är hart nog närvarande i varje scen (om han inte försvinner ut i kulisserna för lite kuttrasju). Så också med Tobias Aspelins Leporello, kvällens narr som får blomma fullt ut i sin roll och med farsens fina knep bjuda in någon ur publiken från första raden för att ständigt återkomma till denne under kvällen.

Jo, det är en frustande vital föreställning där pjäsen, om uttrycket tillåter, liksom glider in och ut ur de olika handlingarna: repetitionerna på scen, kärleksintrigerna, nutid, dåtid, festtid.

Kvinnorna dånar och trånar vid Don Juans närvaro, oavsett vilka de förtjänstfullt spelande de är: Caroline Söderström, Göteborgssopranen Negar Zarazzi, Elina Høyer, Karin de Frumerie eller Victoria Olmakrer.

Alla tävlar de om hans gunst. Ibland i regelrätta strider kvinna mot kvinna, som mellan Zerlina (Elina Høyer) och Mathurine (Karin de Frumerie) inledningsvis koreograferat som en kamp mellan två sumobrottare.

Ja, den här fantastiskt underhållande uppsättningen är verkligen all in. Från den tjusiga entrén där vi i salongen stirrar på scen som är utsikt från scen ut i en salong. Richard Anderssons scenografi svävar inte ut, men ramar snyggt in och leker fint med perspektiv. Kostymdesignern Ann-Margret Fyregård måste ha fått sitt lystmäte och har dykt rätt ner i det franska 1700-talets prålighet, extravaganser, krinoliner, färgskala och voluminösa peruker. Till det Ingela Collins maskdesign, som även den utnyttjar tillfället med stor glädje.

Ja, det här är teater. Teater med stor gester, yvigt spel. Härligt så. Det känns igenom salongen att det här är en uppsättning som ensemblen uppskattar. Här är fritt spelrum och högt i tak. Molières och Lorenzo da Pontes Don Juan ekar genom tiden med Mozarts musik som fond, men en bergsprängare skjuter in nutidsmusik, andra aktens fest dunkar moderna rytmer och Don Juan och Leporello utbrister acapella i John Lennons ”Gimme some truth”.

Vi är i intigheten där narcissismen frodas via sociala medier, ”se mig! hör mig! ekar, så pjäsen är i ett slags icketid; pjäsen är en reflektion med historiska perspektiv som klingar ljudligt på plats från Stadsteaterns stora scen till oss anno 2022.

Alla vet att Don Juan knullar. Men ingen frågar varför. Den frågan får vi aldrig svar på i Stadsteaterns uppsättning heller. Men ur Hilda Hellwigs perspektiv går det ändå att utröna varför kvinnorna låter sig förföras av Don Juan. Jo, ja, ryktet har ju föregått honom och vem vill inte bli tillfredsställd och mer därtill. Don Juan ser dem, var och en. Kan färgbestämma ögon, kan skatta skönhet, bekräfta varje kvinna han möter. En fåfänga vi alla besitter och som gör varje människa svag i både kött och själ. ”Don Juan” är inte så mycket Don Juans alla ligg, som att kvinnorna faktiskt själva bestämmer över sin sexualitet.

Men… blir en kvinna sedd (vi pratar heterosexuella relationer) blir en man osedd. Det skapar naturligtvis också sina intriger. Parat med osedligt leverne kontra ”moral”. Jo, det går att diskutera Don Juan även 2022 när ramarna för vad som är tillåtet och inte krymper.

Don Juan, Göteborgs stadsteater, premiär 9 september:

Av: JB Molière och Lorenzo da Ponte

Översättning: Ulf Peter Hallberg

Komposition: Wolfgang Amadeus Mozart

Textbearbetning: Hilda Hellwig och Ulf Peter Hallberg

Regi: Hilda Hellwig

Scenografi: Richard Andersson

Kostym: Ann-Margret Fyregård

Mask: Ingela Collin

Ljus: Marianne Thallaug Wedset

Ljud: Karin Bloch-Jörgensen

I rollerna: Caspar Engdahl (Don Juan), Tobias Aspelin (Leporello), Carolina Söderström (Donna Elvira), Negar Zarazzi (Donna Anna), Christer Fjellström (Don Louis), Eline Høyer (Zerlina), Hans Brorson (kommendören), Karin de Frumerie (Mathurine), Emil Ljungstig (rekvisitören/tiggaren), Mikael Kjellgren (repetitören), Victoria Olmarker (fröken Gusman) och Jesper Söderblom (Masetto).

Stiliserad och smärtsam ”Vildanden”

Teater:

VILDANDEN

Nedtonad. Victoria Dyrstad gör Hedvig Ekdal fragil och nedtonad i en stark gestaltning. Foto: OLA KJELBYE

Vi möts av ett badrum. Ett badrum som på något vis blir ett sällskapsrum dit alla har sina ärenden. Det är där vi förblir, sånär som på en skymtande korridor i bakgrunden och en stege, som det klättras i, mot loftet. Det är där Henrik Ibsens drama ”Vildanden” från 1884 utspelar sig i Emil Graffmans version nära 140 år senare. Borta är några roller från originalet (Grosshandlare Werle och fru Sørby, grosshandlarens hushållerska, samt Molvik, Ekdals granne). Men det väsentliga är kvar. De fem akterna, i detta Göteborgs stadsteaters uppsättning om knappt två timmar utan paus, livslögnstematiken och det sakta, molandet, som klingar oförfalskad genom föreställningen mot den grymma finalen. Varje akt sluts med ridån, som en tung andhämtning, för att öppna för nästa.

Tonen är med Emil Graffmans scenografi satt från start. En färg- och tempoton sprungen ur något av Roy Andersson. Emil Graffman fångar också upp ett slags dov komik i ”Vildanden”, en humor som lättar den mollstämning som pjäsen bjuder. Det passar förstås Robin Stegmar utmärkt, som visar att han kan fånga den seriösa teaterns stämningar med klädsamt allvar i sin koleriske och drömmande Hjalmar Ekdal, men som också med farsen i ryggraden kan låta en replik öppnas mot skrattet utan att det blir publikfrieri. Benjamin Moliner är inte steget efter i sin brutalt kärva Gregers Werle, den närmast tourettske sanningssägaren.

Lyckliga familjen. Familjen Ekdal – spelas av Mia Höglund-Melin, Victoria Dyrstad och Robin Stegmar – i en tidig scen innan allt krackelerar. Foto: OLA KJELBYE

Gina Ekdal spelas med avklädd återhållsamhet av Mia Höglund-Melin, som gör kanske en av sina starkaste prestationer som jag har bevittnat. Inga yviga gester, ingen dramatik, inget larm, inget skrik. Men med en ständig närvaro och balans. Det är skickligt. Även Victoria Dyrstad målar sin snart 16-åriga Hedvig Ekdal med känslig hand. En karaktär som är nedtonad och fragil, men ändå stark i sitt sköra väsen. Hon som söker bekräftelse, närhet och som i sin stormande pubertet vill vara synbar som en egen individ.

Till detta gamle Ekdal, som i Lars Väringers version blivit en man gränsande mot seniliteten mer än Ibsens alkoholiserade roll, och doktor Relling (Johan Friberg), vars kur för familjen Ekdal är att upprätthålla livslögnen. För, som han säger, ”Tar du livslögnen från en genomsnittsmänniska tar du omedelbart lyckan från denne”.

Ingen ser den andre. Trots badrummets begränsande utrymme går alla förbi och vid konfrontation blir väggen den största tryggheten.

Emil Graffmans ”Vildanden” är drabbande med en ensemble, som gör sina roller återhållsamt och som gemensamt skruvar pjäsen mot den fatala finalen. Badrummet får sin eleganta relevans med badkaret som skådeplats, där duschdraperiet blir ett slags extra ridå att gömma sig bakom för att få höra sanningen. Vilken den nu är… Stadsteaterns ”Vildanden” är både stilistisk, symbolladdad, smärtsam och synnerligen sevärd.

Vildanden

Göteborgs stadsteater, premiär 23 september 2022

Av: Henrik Ibsen

Översättning: Klas Östergren

Bearbetning: Lucas Svensson och Emil Graffman

Regi och scenografi: Emil Graffman

Ljusdesign: Tobias Hagström-Ståhl

Kompsotiör: Fredrik Möller

Kostymdesign: Matilda Hyttsten

Maskdesign: Maria Agaton.

Ljuddesign: Marcus Lilja

I rollerna: Robin Stegmar (Hjalmar Ekdal), Mia Höglund-Melin (Gina Ekdal), Victoria Dyrstad (Hedvig Ekdal), Lars Väringer (gamle Ekdal), Benjamin Moliner (Gregers Werle) och Johan Friberg (doktor Relling) samt Enes Crnalic och Embla Ingelman-Sundberg (bröllopsparet)

Drabbande drama

Teater:

NATTVARDEN

Intensiv. Teater Toftas uppsättning av ”Nattvarden” är skoningslös och nära. Foto: PER LARSSON

När sommarteater brukar förknippas med lustspel, skratt och lättsamheter väljer Teater Tofta den omvända vägen. Med faiblesse för kammarspel och relationsdramer har teatern i Magasinet vid Tofta Herrgård, den lantliga idyllen mot kusten utanför Kungälv, närmast som en tradition nogsamt dissekerat familjer inifrån och ut. Detta oavsett om det handlat om pjäser skrivna av Strindberg, Gardell, Norén eller husets egen dramatiker Göran Parkrud. Det lockar sin publik. År efter år.

Nu denna deras trettonde säsong vänder Teater Tofta blickarna åter mot Lars Norén. Den svenske dramatikern kan sin Eugen O’Neill och Edward Albee. Så ekar hans pjäser ”Natten är dagens mor” och ”Kaos är granne med Gud”, från 1982, av den förstnämnde och ”Nattvarden” (1983) av den sistnämnde. Just ”Nattvarden” spelar Teater Tofta i sommar. En pjäs som kommer kusligt nära och är i denna uppsättning närgånget avklädd in till ett blottat sköte och en pjäs som snudd på landar i knät på publiken.

Jo, Teater Toftas uppsättningar skonar ingen. Här kommer man nära och med ”Nattvarden” kanske mer än någonsin. Man får ducka för replikerna där verbet ”knulla” används fler gånger än jag gjort i hela mitt liv. Ensemblen – Susanna Helldén, Daniel Adolfsson, Karin Lycke och Carl-Markus Wickström – gör sina respektive roller, paren Charlotte och John samt Allan och Monica, med glödande frenesi. Här pendlar man mellan intellektuell skärpa, iskall kyla, kättja, lidelse, skratt och förtvivlan samt allt där emellan. I bakgrunden, i en ständigt påslagen mobiltelefon, finns Johns dotter Märta, elva år, bortglömd, ratad. Precis så som John ihärdigt gör med sina relationer till kvinnor, förutom till den nyligen avlidna mamman som till och med på dödsbädden tog sin hand ifrån sin förstfödde son. I botten också John usla förhållanden till sin bror, vars fru Monica är otrogen, och Charlotte som vill lämna John, men inte kan. Ja, ni förstår; kaos är inte bara granne med gud utan med allt.

Få kan som Lars Norén fånga desperationen och galenskapen i ett och samma andetag för att i nästa stund bjuda på gapflabb som förlöser i den största förtvivlan. Ensemblen är blixtsnabb och skicklig i att använda sig av karaktärernas svindlande känsloregister. Replikerna är sylvassa, vindlande och förtärande smarta. Alkoholen, det dricks rejält, ska döva, men släpper snarare ut det diaboliska, elaka, hos var och en.

Göran Parkruds regi är generös och hans manusbearbetning landar i ett nu, som aldrig förra årets uppsättning av ”Scener ur ett äktenskap” riktigt klarade. Det begränsade utrymmet på loftet i Magasinet är skickligt utnyttjat med smart scenografi signerad Råger Johansson och med Anna Wikars rekvisita. Soffan och, framför allt, de fyra stolarna blir en del i denna dödsdans mellan de fyra i en dramatisk koreografi.

En eloge till ensemblen som vänt ut och in på sig själva för gestaltningen av de fyra karaktärerna i detta textintensiva, drabbande drama. En extra ros till Karin Lycke, som med kort varsel fick axla rollen som Monica och lyckats hitta en trovärdig nerv i sin roll.

Teater Toftas ”Nattvarden” må vara kortad till två timmar och trekvart. Men under denna rafflande uppsättning sitter man knappast med något stoppur för att räkna minuter. Tiden rusar iväg. Samtidigt är det förlösande att komma ur denna gastkramande uppsättning och stapplande få ramla ut i den lantliga idyllen som bjuder utanför salongens, i dubbel bemärkelse, mörker. ”Nattvarden” tar på krafterna, men är ett kraftprov värd varje minut.

Nattvarden, Teater Tofta, premiär 8 juli, spelas till och med 20 augusti

Av: Lars Norén
Bearbetning och regi: Göran Parkrud
På scen: Daniel Adolfsson, Susanna Helldén, Karin Lycke och Carl-Markus Wickström
Scenografi: Råger Johansson
Ljus: Beate Persdotter Løken
Rekvisita: Anna Wikars
Tekniker: Coppelia Bondeson / Amanda Nord
Dekorsnickare: Stefan Westerberg
Attributmakare: Anders Muammar
Grafisk Form: Anders Wennerström
Foto: Lina Ikse och Per Larsson
Producenter: Susanna Helldén och Anna Wikars

Skrattfest på Vallarna

Buskis

ALLA TIDERS ÅSA-NISSE

!!!!

Genom tid och rum. ”Alla Tiders Åsa-Nisse”, på Vallarnas Friluftsteater, är en skrattfest med smart manus och gediget skådespeleri. Som av Mikael Riesebeck och Annika Andersson. Foto: BO HÅKANSSON/BILDUPPDRAGET

Vallarnas friluftsteater, Falkenberg.

Publik: Utsålt (1650).

Bäst: Äntligen är Jeanette Capocci tillbaka.

Sämst: Att det tog slut.

Fråga: Är detta den bästa uppsättningen som gjorts på Vallarna…?

Skam den som ger sig. Efter att ha ridit ut pandemin och därmed pussel med både prermiärdatum, restriktioner och ensemble fick ”Alla tiders Åsa-Nisse” sin premiär. Ett vågspel…? Nja, knappast. Åsa-Nisse och hans entourage är ju folkkära. Men figurerna har ju också varit villiga offer för surmagade kritiker. En bitterljuv kontrast mellan populärt och en, måhända, von oben-attityd. Så sent som 2011 gjordes filmen ”Åsa-Nisse – wälkom to Konhult” med Kjell Bergqvist i huvudrollen som den lata, plirige uppfinnaren och notoriske tjuvskytten. En film som väl inte precis rosades.

Nu får alltså Åsa-Nisse, i Mikael Riesebecks pricksäkra och roande gestalt, göra en sommar på Vallarnas friluftsteater. Till Annika Anderssons, som för säkerhets skull också spelar Åsa-Nisses hustru Eulalia, och Pär Nymarks manus bjuds det upp till en lustiger resa genom tid och rum.

Jo, vi inleder med att resa tillbaka 1952, folkhemmets Sverige, hembränt, tjuvskytte och en idyll där karlarna latar sig och kvinnorna får göra slitgörat. Det dröjer inte många entréer för skådespelarna innan tempot sätts med ett manus som är både listigt, flödande och underhållande. Handlingen sätts i dåtid och säkras så under en stor del av den första akten. Men det ska bli ändring på det.

Genuint rolig. ”Alla Tiders Åsa-Nisse” är genuint rolig. Foto: BO HÅKANSSON/BILDUPPDRAGET

Mikael Riesebeck är som klippt och skuren som den underfundige Åsa-Nisse. Robin Rösehage är bländande som den sävlige vännen ”Klabbarparn”. Annika Andersson gör en kärv, varm och finurlig Eulalia med bett i replik och tanke när så krävs. Så då comeback på Vallarna för Jeanette Capocci, en strålande komedien med energi, tajming och ett flöde i varje scen hon närvarar. Jojje-Jönsson kommer inte undan sin Dag-Otto, men på något märkligt sätt passar denne drullige, charmige brevbärare in även i Åsa-Nisse-miljön. Stefan Gerhardsson klipper sina karaktärer till skarpa profiler och Klas Wiljegård får stå för den trygga, lättlurade lagen.

Listigt manus, skrev jag. Jo, här är vi alltså i 50-talets sommar-Sverige för att genom Åsa-Nisse uppfinning hamna 70 år framåt i tiden. Scenen växlar utseende, torparmiljön med hus och ladugård blir B&B (bed and breakfast) och närlivs. Handlingens förvecklingar får sig en rejäl kyss när Åsa-Nisse och Eulalia konfronteras med dagstidningars nyheter (jo, i printform, för tydlighets skull), mode, affärsklippare och mobiltelefoner. Det blir dråpligt, rappt och vansinnigt underhållande.

Jag kan inte minnas när jag senast hade så här genuint roligt på Vallarna. ”Alla tiders Åsa-Nisse” är en formidabel fullträff från start till mål.

Alla tiders Åsa-Nisse, Vallarnas friluftsteater, Falkenberg, premiär 3 juli 2022

Regi: Pär Nymark.

Manus: Annika Andersson och Pär Nymark.

Peruk/Mask: Tiina Bengtsson.

Kostym: Marianne Lunderqvist.

Scenografi: Peter och Marianne Dillberg.

I rollerna: Annika Andersson (Eulalia), Mikael Riesebeck (Åsa-Nisse), Stefan Gerhardsson (Einar Sjöqvist/Maximilian Sjöqvist), Jojje Jönsson (Dag-Otto Flink/Dag Flink), Robin Rösehag (Justus ”Klabbarparn” Ågren/Tobias Ågren), Jeanette Capocci (Britta Fridh/Bella Fridh) och Klas Wiljergård (landsfiskal Klöverhage/poliskommissarie Klöverhage).

Drabbande ömhetslängtan

Teater:

EFTER FEDRA

Stark monolog. Lisbeth Johansson visar att ensam är stark i ”Efter Fedra”, som gästspelar på Hagateatern. Foto: KEVIN CHANG

Hagateatern, Göteborg, gästspel 16, 17 och 18 maj 2022

Regi: Hanna Nygårds 

Medverkande: Lisbeth Johansson 

Medverkande röster: Agneta Ahlin, Anna-Carin Franzén, Pia Oscarsson, Inger Gawell, Vanja Blomkvist

Ljusdesign: Jacob Willén 

Ljuddesign: Sabina Wärme 

Scenograf: Anne Hellandsjö

Att Göteborgsskådisen Lisbeth Johansson ensam kan fylla en scen vet vi som haft förmånen att se henne i ”Stalins mamma” och ”Moa om Moa”. Monologer som blir skarpa, intensiva och direkta tack vare hennes skådespelarkonst. Det är inte alla förunnat att bära den där timmen på scen, få den att glöda och följa dynamiken, låta repliker vila eller avlossas med precision.

”Efter Fedra” är nyskriven och uruppfördes nyligen i Stockholm. Den är ett slags samarbete mellan regissören Hanna Nygårds tillsammans med Lisbeth Johansson och ett tiotal äldre kvinnor i en spegel av Euripides. Intervjuer, eller kanske snarare samtal, med kvinnor mellan 60 och 90 år blandat med repliker från den grekiska tragedin ”Fedra” har gett en föreställning som är inkännande, ömsint, sorglig och fantastiskt rolig. Kvinnors – ja, kanske till och med människors – längtan efter ömhet, hudnära eller/och sex som äldre är i fokus.

Lisbeth Johansson har ett direkt tilltal. Är öppen mot publiken oavsett om det är i repliker eller sitt elastiska kroppsspråk. Hon är snabb att bjuda in och bjuda ut. Skratten är lika omedelbara som igenkänningsfaktorn. Från start strösslas känslorna oavsett om det handlar om styrka eller sårbarhet. Åldern som hot eller tillgång. Lusten som given eller som något förfluget, drömskt från då.

”Efter Fedra” vågar ta avstamp från humorn med samma självklarhet som allvaret. Den fina fernissan krackelerar till förtvivlan, självförtroendet rämnar efter hand och självkänslan störtdyker. Känslorna kommer på en och samma gång och vänder lika snabbt uppåt igen. Allt detta balanserar Lisbeth Johansson med ackuratess och stor scennärvaro.

Stark semidokumentär

Teater

TILLBAKA TILL REIMS

Drabbande. Lena Endre, Jesper Söderblom och Parham Pazooki i ”Tillbaka till Reims”. Foto: SÖREN VILKS

Konceptet med uppläsning av Dedier Eribons roman för iscensättning och tolkning, och vidare diskussion, av hans roman ”Tillbaka till Reims” har gjorts förut. Men på svensk scen är det premiär och det med emfas. När jag ser den har Göteborgspremiären (samma uppsättning som spelades på Dramaten i höstas) legat en månad tillbaka i tiden. För de tre skådespelarna har anspänningen släppt, de har låtit pjäsen sjunka in och låtit replikerna – och handling – mogna. Dramatenskådisen Lena Endre ses på Göteborgs gator och restauranger som en vanlig människa. Men det är ju inte riktigt så. Hon är en av Sveriges mest aktade och visar prov på varför på Stadsteaterns scen.

Hennes roll som sig själv – de övriga Högsborapparen Parham Pazooki och Jesper Söderblom likaså – för ett uppdrag som voice over för filmen ”Tillbaka till Reims”. Regissören (Jesper Söderblom) och hans assistent (Parham Pazooki) leder arbetet från en studio – med något slags art decoinredning – i Biskopsgården, dit hon lite ängsligt tagit sig med taxi, för kollektivt hade varit lite för utmanande.

Filmen spelas i bakgrunden. Lena Endre läser manus med trygg, stark röst. Arbetet rullar på i förstone, för att fastna i ifrågasättande över textens redigering. Plötsligt öppnar pjäsen upp. En diskussion förs mellan Lena Endre och Jesper Söderblom med Parham som tyst åskådare. Försiktigt skruvas tempot och tonläget upp. Lena Endre spelar elegant på sin position som rutinerad och högaktad skådespelare. Jesper Söderblom mansplainar och håller styvnackat i sitt manus, i sin idé om filmen. Det är återhållsamt dramatiskt, fint skådespeleri, där Lena Endre för ”Tillbaka till Reims”, diskussionen om vänster och högerpolitik i Frankrike, till Ådalen, om henne släktingar som demonstrerade i maj 1931 och möttes av militärens kulor. Den stillsamma retoriken vilar plötsligt på hanen, men det är inte hon som avfyrar utan Parham, som sätter allt i sitt 2020-års nu. Han med sitt utanförskap, han som ifrågasätts ständigt för både utseende och namn, han som klär av Lena Endres och Jesper Söderbloms tidigare samtal om höger–vänsterskalan, om vem som har mest trovärdighet i sammanhanget. Det är effektivt och kraftfullt och stärks än mer när han exploderar i sin egen musik.

Lena Endre lyssnar förtjust, som om hon fått en öppnad dörr till verkligheten i orten och Jesper Söderblom försöker övertrumfa sig själv i superlativer, som skorrar falskt.

”Tillbaka till Reims” är spännande scenkonst, ett slags semidokumentär där replikerna växlar mellan Dedier Eribons faktiska text och orden från skådespelarna som listigt känns som verkliga. Regissör Thomas Ostermeier har jobbat med små medel och skådespelarna med små gester och lågmält tilltal. Desto starkare blir effekten.

Tillbaka till Reims, premiär 18 mars, spelas till och med 22 maj på Göteborgs stadsteaters stora scen.

Baserad: På Dedier Eribons roman med samma titel.

Koncept: Schaubühne Berlin.

Översättning: Johan Wollin och Ulf Peter Hallberg.

Regi: Thomas Ostermeier.

Scenografi: Nina Wentzel.

Mask/peruk: Linda Hyllengren.

Ljud: Jochen Jezussek.

Ljus: Erich Schneider.

Film: Sébastein Dupouey och Thomas Ostermeier.

Kamera: Marcus Lenz och Sébastien Dupouey.

Filmljud: Peter Karstens.

Komposition: Nils Ostendorf plus musik och rap av Parham.

I rollerna: Lena Endre, Jesper Söderblom och Parham Pazooki.