Teater:

EN FOLKEFIENDE

Uppdaterat drama. Västmanlands teaters uppsättning av Ibsens ”En folkefiende” i Niklas Hjulströms regi har hamnat rätt i tiden.

Foto: MARKUS GÅRDER

Det börjar med ett öronbedövande rocklarm. Finalen på en konsert från 1998. Så släcks det starka strålkastarljuset, men larmet består, nu mer dämpat, när scenen är ett vardagsrum i nutid. Ur källarens rockstök kliver bröderna Tomas (Christopher Wollter) och Peter Stockmann (Mattias Redbo), som förenar ungdomens rockmusik för en nystart. Nystart är det också för den yngre brodern Tomas, läkaren som kommit tillbaka till sin hemstad för tjänsten som läkare på badanstalten. Den anläggning som är kommunens stolthet, en kommun som Peter Stockmann är ordförande för. Nystart är det också för brödernas relation. Det går så där.

Ja, man hinner knappt sätta sig tillrätta förrän Henrik Ibsens intriger från 1882 får fast förankring i 2020-talets Sverige.

Då en reflektion över den tidens resonemang kring demokrati, vilka som skulle få rösta och hur det skulle gå till. Kan en majoritet bestämma och vem i ett samhälle vet bäst, gör mest riktigt mot sina medborgare…?

140 år senare är demokratin ifrågasatt. Val efter val i världen misstänkliggörs. Valfusk utropas och skapar kontroverser inte bara i USA och Brasilien. Nationella ledare tar plats, avrustar demokratin och försvarar sina handlingar med bifall från – delar – av folket.

Det är klart att Ibsens ”En folkefiende” då får sin relevans 2023 i regissör (och teaterchef) Niklas Hjulströms uppsättning på fina Västmanlands teater i Västerås.

Tomas Stockmann upptäcker att badvattnet är giftigt. Om detta måste det berättas. Den lokala tidningen kontaktas. Redaktören Cicilia Hovstad (Cicilia Sedvall) är eld och lågor. Redaktionen är på tårna. Ett engagemang som delas av delar av etablissemanget likaså. Men sakta mals en självklar nyhet och ett viktigt spörsmål ned i sina beståndsdelar. Hierarkin i staden rubbas inte av en enkel visselblåsare, om han än är bror till kommunens starke man. Så… inte bara läkarens tjänst hotas, utan även hans fru Katrines jobb som lärare. Värre ändå; hennes far, företagaren Morten Kiil (Jan Modin) sätter käppar i arvshjulet. Hans industri som är orsak till det förgiftade badvattnet. Den destruktiva kvarnen mal skoningslöst. Utmana inte etablissemanget!

Niklas Hjulström har skakat om lite bland karaktärerna från det ursprungliga dramat och låtit några skådespelare få behålla sina förnamn. Med det blir mer en randanmärkning. Precis som relationen mellan Katrin och Cicilia, som blir mer en parentes än att den får djup. Men kärnan i pjäsen står orubblig.

Pjäsen har en ambition att vara thrillerlik i denna Västmanlands teaters version. Men första akten knarrar en del med repliker som i förstone reciteras mer än släpps fria som utgjorde det den dialog de faktiskt är. Men det tar sig snabbt och till intensivt ackompanjemang av musikerna, gitarristen Thomas Gunillasson och multiinstrumentalisten Andreas Kullberg, och skickliga scenbyten (applåd till sceongraf Julia Przedmojka) stegras stämningen. Pausen till andra akten utnyttjas skickligt med att reporterteamet från den lokala tidningen frågar den fikande publiken om var de står i den kommunala frågan. När andra akten öppnar är vi i publiken också publik i det stormöte som Tomas Stockmann ordnat. Någon i publiken ropar ”Stå på dig!” och får applåder. Snygg interaktion i en teatersalong.

Andra akten har en fart som tar andan ur mig. Det är skickligt, raffinerat och ensemblen är intensivt närvarande. När den drygt två timmar långa (inklusive paus) är över sitter man med andan i halsen. Tomas Stockmann är övergiven av alla, men är stolt och stark i sin övertygelse. Han som ville rätt och väl blev en folkfiende.

Jo, det är enkelt att dra nutida växlar av vår tids politik. Exempelvis: En Greta Thunberg som försöker få politiker, företagare och samhällsmedborgare att förstå att tillväxttakt och miljöförstöring är ett hot för vår framtid, att chansen att rädda planeten är hotande nära. Om denna hennes visselblåsande raljeras det; lyckligtvis är hon inte ensam; lyckligtvis är hon stark.

En folkefiende, Västmanlands teater, Västerås, premiär 4 februari, recension av föreställningen 3 mars, 2023. Spelas till och med 15 april.

Av: Henrik Ibsen.

Översättning: Klas Östergren.

Regi: Niklas Hjulström.

Scennografi: Julia Przedmojka.

Ljus: Max Mitle.

Kostym/mask: Linda Gonçalves.

Komposition/ljud: Andreas Kullberg och Thomas Gunillasson.

Video: Johannes Ferm Winkler.

Medverkande: Christopher Wollter (doktor Tomas stockmann), Marie Robertson (Katrine Stockmann), Mattias Redbo (Peter Stockmann), Jan Modin (Morten Kiil), Cicilia Sedvall (Cicilia Hovstad), Filip Johansson (Filip Billing) och Alexander de Sousoa (Alexander Aslaksen).

Musiker: Andreas Kullberg och Thomas Gunillasson.

Teater:

CALIGULA

Maktfullkomlig. Andreas Edwards är grym som Caligula. Foto: OLA KJELBYE

Albert Camus ”Caligula” kunde för sin tid ses som en illustration av de härskande diktatorerna Stalin, Hitler och Mussolini med allierade. Men författaren själv var snabb att avväpna den tesen. En Caligula, den romerska kejsaren för 2000 år sedan, bor de i oss alla om man bara odlar honom väl. En envåldshärskare med nycker, elak och charmerande, roande och försmådd; allt på en gång i en gäckande röra.

Under härskaren finns hans lydiga, de som behagar, ja-sägarna, folket som drabbas av politiken, familjen som lyder under den humörsvängande, fasta handen.

I ungerska regissören Ildiokó Gáspárs version av Albert Camus drama balanserar Caligula på sin glob. Den närmast allstädes rollen spelas grymt av Andrea Edwards. Hon sviker inte sin roll för en sekund, spänner över hela sitt register från fåfäng, brutal till maktfullkomlig och tondöv för rätt och fel. Men Camus Caligula har svar på allt. Med intellekt och filosofi försvaras var och en av de handlingar som sker. Oavsett hur grymma de en kan tyckas. det är en förklaringsmodell som skulle kunna verka förmildrande, men som tvärt om lämnar Caligula ensam. Inte ens ja-sägarna några förtrogna.

Varje order utförs av de två inklampande (ljudet av deras steg är förstärkt) Helicon (Anna Bjelkerud och Emil Ljungestig), som några black men, men klädda i blått, med solglasögon och stenansikten, bedrägliga och iskalla i sin handling.

Pjäsen inleds magnifikt med Flora Lili Matisz’ musik, som vore den inspirerad av Roxy Musics svävande inledning av ”Manifesto”. De fyra patricierna (Lasse Carlson, trumpet, Lukas Feurst, trummor, Per-Anders Ericsson, gitarr, och Jonas Franke-Blom, keyboard/cello) spelar med Cherea (Anna Wallander, bas och sång) långt bak i Lili Izsáks svindlande scenografi. Ett tillsynes inledningsvis enkelt scenrum med hängande trådar som i ett evigt ”Blade runner”-regn, som växer till böljande rum samtidigt som globen stiger ur scengolvet mot skyn. Den glob som Caligula är fjättrad vid utan att riktigt själv förstå det.

Flora Lili Matisz’ musik är närvarande, men mer ändå. Som ”Sånt är livet”, Bo Kaspers Orkesters ”Allt är som förut”, bandets tolkning av Tom Waits/Kathleen Brennans låt ”All the world is green” precis som med Simon & Garfunkels ”Sound of silence”, Björn Afzelius ”En kungens man”, Martin Gotthard Schneiders ”Danke für diesen guten Morgen” och, i sammanhanget suveräna, ”Goodbye my dictator” av ryskkanadensiskan Michelle Gurevich, samtliga i Stadsteaterns egna versioner. Allt fyller sin plats. Ja, emellanåt som vore det brottstycken ur en musikal med Veronika Szabós underfundiga koreografi.

”Caligula” är en intensiv och sevärd pjäs. Många gånger en monolog med ackompanjemang. Absurd i flera stycken och med sina utmaningar, som skådespelarna med Andrea Edwards i spetsen tar sig an på ett lysande vis. Men i förstone underhållande, tankeväckande och kuslig med överrumplande repliker och situationer som lockar till skratt. Skratt som oftast fastnar någonstans på grund av de brutala konsekvenserna och, kanske, igenkänningsfaktorn. Vi bär alla en Caligula i oss eller utsatta för hans förtryck och nycker.

Caligula, Göteborgs stadsteater, premiär 17 februari, denna recension från 2 mars, 2023.

Av: Albert Camus.

Översättning: Eyvind Johnson.

Bearbetning: Ildikó Gáspár.

Regi: Ildikó Gáspár.

Kompositör: Flora Lili Matisz.

Koreografi: Veronika Szabó.

Scenografi: Lili Izsák.

Kostym/mask: Luca Szabados.

Ljus: Tamás Bányai.

Video: András Juhász.

Ljud: Karin Bloch-Jörgensen, Niki Gkonou.

Medverkande: Andrea Edwards (Caligula), Hans Brorson (Cesonia), Anna Wallander (Cherea, musiker), Marta Andersson-Larsson (Scipio), Anna Bjelkerud (Helicon I), Emil Ljungestig (Helicon II), Benjamin Moliner (Skattmästaren), Lasse Carlsson (Första Patriciern, musiker), Lukas Feurst (Andre Particiern, musiker), Per-Anders Ericson (Tredje Partriciern, musiker) och Jonas Franke-Blom (Fjärde Patriciern, musiker)

Teater:

GHOST STORIES

Rysare. Gothenburg English Studio Theatres senaste uppsättning ”Ghost stories” utmanar publikens rädslor. Foto: LINA IKSE

Sedan 2005 har Gest (Gothenburg English Studio Theatre) utmanat den göteborgska publiken med sina uppsättningar på engelska. Lovvärt och ett sätt för en teatervan svensk publik att vidga sina sinnen.

Med ”Ghost stories” gör det lite extra allt. Som titeln antyder är det en invitation till spökhistorier och kittlande av publikens rädslor. Dr Philip Goodman (James Hogg) är professor i parapsykologi och håller en föreläsning inför publiken som sina rön. Jo, det är engelska på hög ekvilibristisk nivå. Tungvrickande och underhållande, med James Hogg förtjust i rollen, som något av en Leonard Sachs, konferenciern i klassiska tv-programmet ”Good old days” (1953–1983). Han frågar publiken om hur många som tror på spöken (hälften) och senare hur många som upplever något övernaturligt (färre). En inledningsvis stökig grupp gymnasieelever fastnar direkt (jag var alltså inte premiären 29/10) och naglas sedan fast under de cirka 85 minuterna som föreställningen tar att spela.

För att förklara sin tes har professor Goodman tre vittne, som var för sig får berätta om sina upplevelser: nattvakten Tony Matthews (Bradley Gardner), tonårsflickan Simone Rifkind (Maria Busurca) och mäklaren Mika Priddle (Kristina Bränden Whitaker). Det blir i princip fyra monologer, professorns föreläsning inräknat, skickligt iscensatt av både det som berättas och gestaltas och scenograftrions, Anthony Charles Heads, Ger Olde Monnikhof och Diblik Rabia, snillrika lösningar. Till det Betty Wallingfords kostym rekvisita och mask.

Var och en av de tre vittnena har sina berättelser. Nattvakten, som försöker bibehålla sin manschauvinistiska attityd, men är ett rö för vinden efter sina upplevelser. Tonårsflickan som ljuger om det mesta för sina föräldrar, inklusive att hon inte klarade uppkörningen men nu är ute och kör pappas bil mitt i natten. Den ständigt buy mäklaren som tillsammans med sin flickvän väntar barn, ett förlopp med komplikationer.

Nej, det går inte att skriva i sak handlingen. Till det är den allt för raffinerad. Men skådespelarna kramar ur sina roller till minsta svettdroppe med närvaro, inlevelse och trovärdighet. Uppsättningen är en utmaning för publiken, oavsett om man tror på spöken, det övernaturliga eller inte, med förvecklingar och plötslig dramatik som skapar denna gastkramande uppsättning. Gothenburg English Studio Theatre bjuder med ”Ghost stories” på en föreställning som tas emot med skräckblandad förtjusning. Koncentrationen från publiken går att ta på, anspänningen under föreställningen är total och det är en befrielse när ljuset tänds i salongen och gråvädret i Göteborg väntar utanför med sin verklighet.

Ghost stories, Gothenburg English Studio Theatre, premiär 29 oktober. Spelas till och med 3 december.

Av: Jeremy Dyson och Andy Nyman

Regissör: Gary Whitaker.

Scenografi: Anthony Charles Heads, Ger Olde Monnikhof och Diblik Rabia.

Ljus: Max Mitle.

Ljud: Karl Wassholm.

Kostym, rekvisita och mask: Betty Wallingford.

I rollerna: James Hogg, Bradley Gardner, Maria Busurca och Kristina Bränden Whitaker.

Teater:

SISTA MATCHEN

Tung. Jens Hultén slår tunga slag mot sin karaktär i monologen ”Sista matchen”. Foto: FELIX BERG

Hans cv är svindlande stort. Jens Hultén har spelat i stora filmproduktioner som internationella ”Mission Impossible”, ”Skyfall”, ”Alpha” och i nationella framgångar som ”Hundraåringen”. Som Seth Rydell i filmserien om ”Johan Falk” har han blivit något av en rikskändis. Men han har också erfarenhet av musikal, som i Peter Jöbacks svindlande starka ”Med hjärtat som insats” (läs recension här!). För att inte tala om spelreklamprofilen, den som Mikael Persbrandt axlat med samma machopondus.

I ”Sista matchen” axlar Jens Hultén återigen rollen machomannen. Med honom som grund skalas hårdheten av som en lök i en föreställning som sträcker ut sig över tre timmar med paus. Det kräver sin man och är en uppgift som Jens Hultén klarar av. Även om jag tycker att texten – författad av honom och Martin Haag – hade mått bra av att stramas åt.

I ”Sista matchen” möter vi en man som gått sin ronder i livet och som reflekterat över dem. Omklädningsrummet är scenen, en bänk med krokar, plåtskåpen att hänga in kläder i. En enkel scenografi och lika enkel rekvisita. Jens Hulténs karaktär byter om, klär av och på. Han har sedan 14-års ålder tränat kampsport, visar fortfarande en spänst (snart 59-årige Jens Hultén sträcker vigt ut sina ben mot omklädningsrummets krokar så att det smärtar i ljumskarna hos publiken), men är en karaktär på deken. Som en sköld framför sin osäkerhet har han hållit alkohol och droger, som sedan kantat livets resas gång med på hisnande äventyr och ett grasserande missbruk.

Jo, vi kan den där storyn. Män med stort M som skoningslöst härjat sig igenom livet och nu får sona för sina gärningar. Men ”Sista matchen” bär på en frisk distans, en satir över dessa Män som burit sina offerkoftor med högburet huvud, som skrattande kan berätta om totala misslyckanden som vore de underhållande historier: allt är alla andras fel, inget ansvar är mitt eget.

Jens Hultén bär den lång monologen med kraft och ömsinthet, med humor och svärta. Har ett direkt tilltal som bjuder in publiken. Han är avslappnad i sin roll, som han spänner till det yttersta. ”Sista matchen” delar ut tunga slag på den självömkande machomannen och slutligen står han där ömklig, naken och sårbar, så som han en gång föddes, nu beredd för ansvar de sista skälvande åren av ett omtumlande, grumligt liv. Ingen kan som Jens Hultén spelar rollen som machomannen, hårdingen. Kanske just därför är han så väl lämpad att vara den som också klär av denna Man till sårbarhet.

Sista matchen, turnerande föreställning, premiär 19 oktober 2022 på Scalateatern, Stockholm. Sista föreställning 6 Hjalmar Bergmanteatern, Örebro. I Göteborg, Lisebergsteatern, 3 november.

Av: Martin Haag och Jens Hultén.

Regi: Rickard Günther.

Med: Jens Hultén.

Musiker och komposition: Eddie Hultén.