Den här spellediga dagen kommer väl till pass. Jag har en plan som jag involverat N, min vän sedan 35 år och som jag var rumskamrat med under äventyret i Windsor 2016. Han ska spela match, men ingår inte i gänget bland mina klubbkamrater i +65 utan i ett snabbt ihopsamlat gäng med bland andra Brynäsbacken Jan Asplund, som jag född 1956, kallat SSM. De har fått en tuff start i turneringen med en av deras få spelare som fick hjärtproblem i första matchen och nu undersöker Vancouvers sjukvård inlagd som han är. Det är alltså ett stukat lag som ska spela ungefär samtidigt som vårt +65-lag, så jag är på plats i Richmond Ice Center rustika och frusna lokaler.
Vänner från förr. Foto: KAI MARTIN
SSM åker på stryk. Det gör inte 65+, som vinner och min vän och målvaktskollega O håller nollan. Totalt är alltså SOHO Team Sweden obesegrat.
Vi firar seger med några pitchers, det vill säga kannor med öl, serverade av två servitriser med yppiga bröst och läppar. Inget som kommit till dem naturligt.
Ölglädje. Foto: KAI MARTIN
Jag dröjer kvar med SSM-gänget, snackar med Asplund om ditt och datt, slår följe med vännen N och åker med honom först till hans hotell på Sheraton och därefter vidare till McArthurGlen, outleten som ligger precis vid flygplatsen.
Några av er läsare kanske känner till mitt klädintresse och, ja, här kanske det går att göra fynd. Men det är först och främst tipset om Japadog, en snabbmatskedja som förenar det japanska köket med hot dog-kulturen. Restaurangen på outleten ligger geografiskt närmast oss, därav valet. Men förstås lockar alltid kläddesign till rimliga priser.
Förenandet av två olika kök. Foto: KAI MARTIN/NIKLAS LAURELL
Japadog, är – vad jag förstår –grundat i just Vancouver med start 2005. Förutom korvkiosker finns det också restauranger. När vi snabbt hittar vad vi söker blir vi varse att det handlar om klassisk snabbmatsstuk på faciliteterna. Det finns ett tjugotal rätter att välja mellan med tillbehör och dryck. Vi hugger varsin korv i menyn – jag väljer en okonomi, som jag uttalar som engelska economi och blir tillrättavisad av kassörskan gällande mitt uttal – och pommesfrites som är soja-spetsad. Det. Här. Är. Verkligen. Gott.
Nöjda går vi ut i den bleka vårsolen som värmer i kapp med de kyliga Stilla havsvindarna som kommer i pustar. Vi går in och ut ur butiker och jag häpnar. Allt är prismässigt högre i outletpriser än vad det är i nypris hemma. Hede outlet, du välsignade.
Skeptisk kund i kanadensisk outletby. Foto: KAI MARTIN
N vill in på Roots, ett märke som inte är etabablerat i Sverige, menar han. Lite åt Fjällräven, om man så vill. N har packat lite illa, eller… i hans övernattningslägenhet i Gbg fanns inte så mycket som behovet för resan krävde. Så för honom blir det en skjorta, som jag guidar honom till. Jag får syn på ett par mysbyxor i stretch, som jag vill prova. N blir också nyfiken. Jag köper mina och han provar dem och köper ett par likadana. Outletpris med skatt blir ungefär 600 svenska kronor. Inte överkomligt. Men jag gillar brallorna.
Vi fortsätter förskräckta in och ut ur butiker. Priserna är verkligen remarkabla. På Ralph Lauren hittar N, via min hjälp, en långärmad t-shirt som snyggt kommer komplettera hans byxor. Kalla mig personal shopper. Jag fingrar på ett storpack kalsonger till halva priset, som till nöds är ett fynd också i Sverige. Men väl i kassan var det inte alls halva priset, så där blev det ingen affär.
Vi tar oss ut i vårsolen, kommer till informationen och hör hur vi lämpligast ska ta oss härifrån. Det går en shuttle till Sheraton där N bor, men det dröjer. Tunnelbanan eller om det är högbanan (den går både över och under jord) ligger en bit bort. Det blir taxi.
Planen är att jag ska hänga på N och hans gäng på matchen Vancouver–Vegas. N:s rumskamrat Loui, en legosoldat i hockeyns tjänst, står för inköpen och vi får två biljetter till oss (övriga i sällskapet har redan fått sitt) för 600 kronor vardera, typ för vad man kan köpa ett par byxor på en outlet för. Innan avfärd hänger i N:s hotellrum, laddar mobil. Det dricks öl och någon whisky. Men jag avstår.
Så går sällskapet i väg till högbanan/tunnelbanan för färd mot Rogers arena, en resa på en halvtimme, ungefär. Det förarlösa tåget går snabbt och effektivt. Folk går på. Folk går av. Vagnarna är nästa ständigt fulla. Vi byter vid Waterfront och är snart vid den väldiga arenan, som ändå skyms av den ännu större BC Place, hemmaarena för Vancouver Whitecaps, fotbollslaget i stan. Arenorna är lite som Ullevi och Scandinavium, men i väsentligt uppdaterad form.
På plats hos Rogers plejs. Foto: KAI MARTIN
N och jag går in i arenan, passerar ett av de många kioskerna som säljer mat och dryck, popcorn och annat tilltugg. I en av dem fastnar vi när vi ser någon skära upp bitar från en stek. Vi är i hungerstämning, backar och går in i den tomma fållan som leder oss till disken och vi beställer. N handlar öl till med coleslow till sin sandwish, jag chips till min och cola att dricka.
NHL-drömmar. Foto: KAI MARTIN
Vi bär med oss maten och drycken till våra platser högt upp i arenan. Inser att det är smart att äta pronto, för att slippa spring i bänkraderna. Det går så där. Mackan med köttet är inte helt lätt att tugga i sig, men jag hinner få i mig det bästa innan det är dags för första utsläpp av granne. Det finns inga avlastningsytor, ingenstans att placera muggen, så det är något av en balansakt att få ordning på. Bänkgrannen bufflar på, så jag snäser lite försiktigt om att han bör ge mig tid. Annars är de flesta vänligt sinnade på ett sätt jag skulle önska oss svenskar.
Matchen drar igång och med den en stor underhållningsapparat, publiken ska vara delaktiga oavsett ålder. På isen gör Vancouver snabbt misstag, som i längden blir avgörande i förlusten mot Vegas.
Vi går ut i den kyliga natten, tar tunnelbanan samma väg som hem. Jag får problem med utcheckningen vid min station och smiter ut. Kommer hem och smyger in i det mörka rummet där min rumskamrat redan sover. Det dröjer inte längre förrän natten också är min i drömmarnas land.
Det är dags. Turneringen börjar. Allvaret är här. Ett gäng hockeytokiga herrar kring 70 ska nu utmana sina likar från olika länder. I dag mötet med Wynd Beavers, ett lag som tagit sig från soliga Florida till Richmond och Ice Center söder om down town. Från flotta Olympic Oval till detta ishockeykomplex som rymmer sex rinkar bredvid varandra, alla med olika namn som Forum, Pond, Garage, Igloo etc. Det sistnämnda är fyndigt, för samtliga rinkar är iskalla så att vi funderar om det är hälsovådligt att spela i dem. Dessutom ligger det pölar av vatten på isen i den rinken där vi ska spela. Hm… vi försöker utröna om aggregatet är ur funktion eller om det är av någon annan orsak.
Nu börjar det. Foto: KAI MARTIN
I det trånga korridorerna med en och tusen omklädningsrum söker vi efter där vi ska hålla hus. Jag leder gänget rätt, men blir snabbt korrigerad. Längre ned i korridoren ska vi husera, så det är bara att dra trunken vidare längre ned för att komma rätt.
Det är old school-omklädningsrum, Rustika, enkla, måhända en smula trånga, men effektiva och de har krokar och hyllor.
Det andas ishockeykultur. Jag älskar det.
Att det är dags märks. Det finns en andakt i rummet där vi försöker fokusera. Det började redan på bussen då vi äntligen kommit på rätt (det är många transporter och ett gigantiskt logistiskt upplägg att få lag på på plats). Det har dividerats om när bussen skulle gå. 09.30 slår någon fast. Men sanningen är att vi ska åka nio, noll och noll. Att samla in fåren är en grannlaga uppgift och först 9.10 kommer vi iväg.
Inför matchen är det lite trams. Något skratt. Men mest tystnad och koncentration. Skydden ska på. Skridskorna ska snöras.
Fighting face. Foto: WILLY BJÖRKBACKA
Vi är redo, men har samtidigt ingen aning om motståndet. Vi har haft två träningsmatcher – ett för respektive lag +65 och +70. Båda med vinster. Men det här gänget…?
Lite tafflig uppvärming (varför är det så svårt att värma upp målvakter?) är det dags för nedsläpp. Rinken är tajtare än i Olympic Oval, som håller lite mer europeiska, eller olympiska mått. Så här… mellan tekningscirkeln och sargen är det knappt någon decimeter. Jag får erfara det en stund senare.
Matchen drar igång. Vi producerar skott och chanser på den duktiga målvakten på andra sidan. Med ålderns rätt är han definitivt old school, upprättstående, skär av vinklar, är duktig med plockhandsken. Ja, till och med utrustning en andas dazumal. Som Cooperhjälmen med Tretjak-galler. Coolt.
Idrottslig förbrödring. Foto: WILLY BJÖRKBACKA
Men det är motståndarna som gör första målet. En kontring där motståndaren rundar vänsterbacken och i höjd med tekningscirkelns mitt drar på ett skott som kommer snabbt och ställer mig. Jag tycker att jag täcker bra, men någonstans mellan plockhandske och kropp smiter pucken in. 1–0 till motståndarna. Skit också.
Men vi kvitterar och gör både två– och tre–ett innan matchen är slut. Jag får göra några, som det heter, avgörande räddningar. Men har ärligt talat inte mycket att göra. Som back har jag bland annat Christer Busk, född 1951, skridskoskicklig och med ett vackert spelsinne med god överblick över möjliga alternativ. Den Malungsfostrade Busk är en fröjd att ha på isen och tillsammans med honom och de övriga i laget blir det en seger.
Jag engagerar min målvaktskollegas son W, som är med på resan för att i förstone dokumentera sin fars fantastiska resa över Atlanten och vidare västerut för att som snart 75-åring spela ishockey. Men han ställer upp då jag ber honom slå några hastigt slagna rutor på motståndarmålvakten, som jag senare lär känna en smula och delar kontaktuppgifter med, Charlie Holland och yours truly.
Efteråt kommer en ledare för Carha in och meddelar vem som får priset som MVP (Most Valuable Player)och till min smickrade förvåning är det jag som kniper det. Stolt tar jag emot en t-shirt, som jag snabbt kränger på efter duschen.
Glad MVP. Foto: WILLY BJÖRKBACKA
Sedan börjar tvivlen Borde inte någon annan ha fått det? Jag får se statistiken. Fem räddningar och ett insläppt. Hm. Dessutom är det min 75-årige målvaktskollega som står uppställd som målvakt i matchen. Nja, det är nog lika slentrianmässigt valt som 2016-års Carha i Windsor, där vi upptäcker att MVP gick till den vars nummer överstämde med omklädningsrummets nummer.
Nå, jag försöker ta det var det är. Men kommer ändå, för ordningens skull, gå till game center för att få ordning på att jag faktiskt har spelat.
Vi har spelat tidigt (10.30) så väl tillbaka till hotellet är det ett hungrigt gäng som vill ha mat ”lige nu”, som det heter på danska. Någon får tips om en restaurang som ligger blott två minuters promenad från där vi står i hotellets foajé. Vi är 17 man som traskar iväg efter lite polsk riksdag. När vi kommer fram finns det förstås inte plats för alla och framför allt inte vid samma bord. Så sällskapet vänder i dörren. Jag försöker få ett gäng att hålla sina vilda hästar för att placera åtminstone några i lokalen, men mina invändningar står ohörda. Gänget vänder åter. Ny polsk riksdag väntar, tiden går och hungerklockan slår. Till slut förenas vi i en mindre skara om fyra som går tillbaka till the Story Café Eatery & Bar. Nu är naturligtvis lunchen över med två minuters marginal. (Någon som tänker ”Falling down”…?) Istället väntar happy hour.
Jag är hungergrinig och är på väg att gå därifrån. Men finansmannen är klok och sansad. Vi bestämmer att ta ett bord, beställa in rätter som vi delar på. Det visar sig inte bara vara en god idé, det är dessutom en utmärkt idé. Richmond/Vancouver är ju havsnära. Det blir lite mat från den kanadensiska norra västkusten plus annat. Mycket gott. Men öl blir det är sätt att komma tillbaka till sunda vätskor. Ytterligare en ansluter. Jag presenterar vår idé om delad kost, föreslår honom att komplettera – han tar av oss, vi av honom – och pekar ut rätterna som vi har beställt; han beställer för sig själv till jag kanske en aning för irriterat förstår att han inte har lyssnat (ett tema för resan, uppenbarligen inkluderat mig), förklarar igen med en smula höjd, anspänd röst och allt landar för något i gemensamhetens tecken.
När två till ansluter är redan vår backanal i full gång, så de får klara sig på egen hand.
The Story Café kan sin sak, köket är utmärkt, personalen likaså. Jag betalar för mitt sällskap om fem för senare ersättning via Swish. Notan klockar in på en hel del. Det är dyrt, men så är det med det mesta här i Kanada.
Jag vill göra lite mer av dagen än att slå dank, men vill också gärna ha lite sällskap. Får inget napp, så jag skriver, läser, tittar på teve, försöker sträcka ut dagen innan jag anfalls av jetlag och somnar strax efter nio.
River Rock Casino Resort ligger i Richmond på andra sidan Fraserfloden nära den flygplats vi landade på i lördags. Mitt emot själva kasinokomplexet, som inhyser restauranger och ett Starbucks, finns det hotell som vi bor på. Kasinots verksamhet verkar vara 24/7, lockar inte ett dugg och fascinerar mer med sin sorgsenhet över de öden som frekventerar stället. Glamour…? Tror inte det.
Efter att vi ätit frukost söndag morgon, och ska förbereda oss för match två av de träningskamper vi fått förmånen att genomföra, går jag från restaurangen och min All Canadian Breakfast med kaffe och juice genom foajén. Till vänster sitter ett gäng unga tjejer på golvet, i två stolar två ledare med skärm formad som en ishockeyplan indelad i zoner. En något yngre ledare står nära mig och jag frågar om det är hockeyskola och hur gamla tjejerna är. Gruppen är i sju-, åttaårsåldern och ja, de ska fostras i hockeykulturen den finaste av kulturer i det väldiga landet Kanada.
Efter att trunkarna är packade, vi som har fått våra – fortfarande saknas samtliga förlorade – denna söndag förmiddag då Vancouver har klätt i grått med stänk av regn, tar vi taxi till Richmond Olympic Oval, vars environger vi nu känner.
Ensam när laget anfaller. Foto: WILLY BJÖRKBACKA
Med självförtroende kliver vi in i arenan, tar sikte mot anslagstavlan där det noga står vilket rum vi ska ta i besiktning. När vi kommer dit är det låst för att efter en stund öppnas av en nyduschad finsk hockeylirare. Våra grannpojkar tar tid på sig, någon i vårt gäng pratar om att de nog bastar också. Men jag väcker frågan om vi inte kan ta det lediga rummet bredvid, någon flink – min vän Benke – rusar raskt ut i foajén, löser det hela och vi har ett tomt omklädningsrum att nyttja.
Vi ska möta Slowhands. Ett finskt +70-lag med en och annan med meriter, men jag har ännu inte lyckats utröna vem. Jag får stå igen. För min målvaktskollegas trunk är ju fortfarande försvunnen till hans allt större sorg.
Finnkampen föll till slut ut väl. Foto: WILLY BJÖRKBACKA
Initialt går det bra. Ungefär som i lördagens sena match. Vi tar ledning efter en aningens virrigt spel och drar ifrån. Men finnarna har sisu. Efter ett misslyckat försök att göra en lugn och sansad plockning, där pucken lyckas smita förbi mig och in i kassen, reducerar finnarna och börjar äta ikapp avståndet. Vi går bort oss oroväckande i försvarszon, några kassar till ramlar in och något till som jag får ta på mig. Men vi håller laget stången och avgår med vår andra vinst på kanadensisk mark.
Vi duschar, packar ihop och fixar taxi för hemfärd till hotellet. Eftermiddagen är redan bokad. 16.00 startar den omfattande invigningsceremonin i Sheraton, där själva turneringscentrumet finns, som förutom mingel och öl kommer bjuda på en promenad genom centrala Richmond till Olympic Oval där invigningen ska gå av stapeln.
Min målvaktskollega i +65-laget jagar frenetiskt efter det förlupna bagaget. Åker med sin hustru, som är med, ut till flygplatsen. men han får ingen lön för mödan.
Redo för ceremoni. Foto: KAI MARTIN
Han, med hustrun, är på plats för minglet som föregår den stora paraden genom down town Richmond. Han, som förstås +70-målvakten, är besvikna på att se sin dröm gå upp i rök. Jag har fått två matcher, mot bara en halv, som det var tänkt. Men… det förstås, då har det handlat om träningsmatcher med lag som där vi spelare normalt sett aldrig spelar med varandra.
Det blir umgänge, lite tröst, lite snack för att känna in varandra. Det är – i SOHA Team Sweden – spelare med vitt skilda erfarenheter; skoterförare, taxichaufför, advokater, fullblodspensionärer, finansmän, it-genier, militärer. Så då en journalist, en murvel som checkat ut. Åtminstone delvis.
På parad. Foto: KAI MARTIN
Vi samlar ihop oss nationsvis för paraden. Alla svenska lag, de kazakstanska, finska, engelska, amerikanska, kanadensiska (som är digrast representerade, men färst i paraden), australiensiska, italienska, ukrainska… svenskarna, ja, vi alltså, stämmer upp i den svenska nationalsången, finnarna svarar, laget från Kazakstan mullrar i gång någon hejaramsa… så håller det på innan vi kommer till Richmond Olympic Oval där invigningsceremonien hålls.
Mot målet. Foto: KAI MARTIN
Stor-Vancouver rymmer ett mångfald av rang, nationaliteter från när och fjärran med en population på nära tre miljoner innan skogen tar vid och björnarna. En taxichaufför första dagen gav mig infon och sa dessutom att ingen med sina sinnen i behåll går ut i skogen nu när björnarna är nyvakna och hungriga. ”De är hungriga och äter allt! Men i maj är de mätta och då funkar det att ge sig ut i skogen.”
Framför allt bor det en stor mängd kineser. Dels de som stammar från dem som kom på 1800-talets mitt för järnvägsbyggena. Dels de som kommit i modern tid. Det speglas i samhället och utanför arenan dansar några drakar, förhoppningsvis, i inbjudan till oss deltagare i Carha World Cup.
Inne på arenan har idrottsverksamheten i halva den väldiga hallen fått ge plats för ishockeydeltagare från hela världen.
Det är ett liv och kiv. Drinkbiljetterna går åt. Jag provar ett lokalt Merlot som är mustigt, men som när vi väl får maten är väl matchat till det vi äter. Det blir broccoli, morötter, gurka i stavar och några cocktailtomater tillsammans med hummus. Men inget att äta med. Man får lösa det med medhavda bestick, det vill säga fingrarna. Men det blir kladdigt. Senare kommer pizzabitar och pulled pork-hamburgare med mera. Allt går åt i ett nafs. Musiken dundrar, någon Spice Girls-remix får de australiska flickorna på tårna och de dansar glatt runt farbror som spankulerar i röran av människor.
Posör och posörer med styltor. Foto: THE REFEREE
Några hockeyspelare på styltor passerar. Jag tar bild på dem, men deras tillhörande domare kommer strängt fram till mig och ger mig uppmaningen att låta honom ta bild på dem och mig. Domare har alltid rätt.
Jetlagen snurrar i skallen och vi är några som så småningom viker av för att ta oss hem till hotellet. Väl där kroknar ögon och hjärnan. Boken jag läser blir suddig. Min rumskamrat vill titta på golf, men somnar direkt då vi fått in kanalen. Jag försöker styra om till NHL, men hamnar i baseball och repriser på snyggt fångade bollar. Men efter tio sådana släcker jag både teven och lampan.
Det fanns en tid på 80-talet när svartklubbarna var legio i Göteborg. De var något av andningshålet för nöjessugna, som inte ville vistas inom etablerade etablissemangs väggar och framför allt ville fortsätta natten i nöjessvängen fram till en arla morgonstund. Det var en kreativ period i Göteborg som satte en mängd artister och band på scen. Glenn-Yngves var ett av dem. Bandet jag kom att ingå i, en orkester som bestod av trummor, spelande ståendes av Glenne, bas, Tompa, gitarr, Pierre, och jag på sång. Man fick sina gig, det fick man. Mest plågsamma och kanske minnesvärda var väl spelningarna som startade klockan tre, första set, som skulle följas upp av andra set vid femtiden. För mig som morgonmänniska, och som njuter av att lägga mig tidigt, var det något av ett äventyr. Fråga mig inte hur det gick, men det gjorde det.
Jag var också med Lenny Pane, dåtiden främsta Beatlestolkare, från Göteborg när de angjorde the Beatleweek augusti 2003. Jag hade haft förmånen att inte bara hänga in med vid lite spelningar (Slussens pensionat, Gillestugan, Trädgår’n, Älvsborgsfästning) och blev tillfrågad på denna min reportageresa om jag inte ville uppträda med bandet vid en pubspelning under anrika hotellet Adelphi… klockan tre på natten. Jag var tapper, höll mig vaken. Men inte längre än till ett. Jag var bara tvungen att sova. En timme. Disciplin. Så skulle jag vara pigg igen. Jag vaknade som om jag aldrig skulle göra det igen. Men kom på scen och rev av låtar som ”Helter skelter” och ”Birthday” i vargtimmen. En pärs.
Spelen kan börja. Foto: JAN PERSSON
Nu är det dags för Carha world cup, en av världens största hockeyturneringar med 17 divisioner och lag från Kanada, USA, Finland, Sverige, Norge, Schweiz, Italien, Kazakstan, Ukraina,England och Australien (!), i Vancouver. Länge emotsedd och uppskjuten på grund av pandemin. Jag deltar i ett lag kallat Team Sweden, som ingår i organisationen SOHA (Swedish Oldtimers Hockey Association), med spelare från hela landet, som representerar två låg: +65 och +70. Som 66-årig målvakt har jag blivit uppgraderad till att spela med seniorerna.
Vi börjar resan 06.00 från Landvetter, men min morgon startar redan 02.15 då jag vaknar innan klockan har ringt. Z ska köra, är redo och vi åker 03.30 till flygplatsen på biltomma vägar. I ankomsthallen ringlar en lång kö till två, snart tre diskar. Vi i hockeylaget placerar oss i den långtsamt framåtskridande kön. Fler passagerare ansluter till flygplatsen och snart börjar en del framfusiga gå förbi kön till vårt muttrande, men utan att vi agerar. En timme senare får vi checka in vårt bagage. Jag med en övertung målvaktstrunk får betala extra och gå till en separat disk för skrymmande och tungt bagage. 2016 kom min trunk på villovägar till Windsor, som jag skrev om här. Hur skulle det går nu?
Genom säkerhetskontrollen är det också långa, vindlande köer och, nej, Landvetter är inget vidare på logistik eller ordning. När vi väl kommer igenom är det för att i hast bege oss till flyget för vidare transport till Schiphol, Amsterdams väldiga flygnav, där vi har fem timmar i väntan innan vi lyfter för den nio timmar långa flygningen till Vancouver. Möjlighet för mitt bagage att hinna med, med andra ord.
Jag kommer ju inte bara från en retning i ljumsken (förra måndagen), utan också från ett ryggskott som jag ådrog mig för en vecka sedan. Är alltså inte i toppskick för att spela ishockey, men klarade hyfsat av spel med Kungälv respektive Frölunda Oldtimers tis- och onsdagkväll. Jag har fått lite hjälp med behandling av Webster Body Therapy med lite förmaningar och råd inför resan. Jag har varit noga med uppvärming, har gått innan ispassen, har cyklat en del… allt för att få igång ryggen. men en stillasittande flygning är ju inte toppen för en kinkande rygg.
Schipol i vårdis. Foto: KAI MARTIN
Men resan går bra, jag sover två gånger om 40 minuter vardera, fördriver tiden med samtal med min ishockeykompis sedan drygt 20 år tillbaka (som var min motståndare i division 2 på 70-talet) och bio (ser den utmärkta dokumentären om Sparks och ”Belfast”, Kenneth Branaghs fina film om de beynnande ”troubles” i den Nordirländska huvudstaden.
När vi landar är det till en smittande vackert Vancouver där vårsolen och -värmen gör sitt till. I fonden de snöklädda bergskedjorna. Det börjar bra. Det dröjer innan bagaget kommer, men min trunk är med. Vi från Landvetter får det vi lämnat vid incheckningen. Värre är det för våra vänner som rest från Arlanda. Flera spelare saknar sina trunkar, bland dem båda målvakterna.
Landat. Foto: KAI MARTIN
Via en transferbuss kommer vi till vårt hotell (River Rock), jag checkar in, min rumskamrat (finansmannen med erfarenhet från juniorhockey i både Leksand och amerikansk collegehockey samt Huddinge) kommer lite senare. Rummet är spatiöst, vi har varsin king size bed och får plats med våra trunkar. När jag lägger mig för att vila ringer telefon. Jag behövs till träningsmatchen för +65-gänget. Det blir inte mycket ro. Packa upp, packa rätt och en snabb middag, en kort vila och därefter vidare transport till Richmond Olympic Oval, arenan som stod för skridskotävlingarna under OS 2010, där två rinkar står parallellt i den väldiga domen. Bredvid spelas det volleyboll, basket, pingis, där finns en avancerad klättervägg med överhäng; hallen sjuder av liv, högst upp, som på en balkong finns ett gym som vid tiden vi ankommer lördag kväll är sparsamt använd, precis som det lite längre bort i hallen.
Ja, vi kommer dit vid åttasnåret. Matchen börjar nio. Det är fem på morgonen svensk tid. Och, ja, nu förstår ni kopplingen till de göteborgska svartklubbarna. Tröttheten sliter i kroppen, men jag är ju i Kanada för att spela hockey och hockey, ja, det ska det bli.
Med plats för två. Foto: KAI MARTIN
Omklädningsrummen är stora och många. Inga trappor för att ta sig ned eller upp för (läs och lär Göteborgs kommun och Göteborg fritid), man passerar bara rätt in, förbi entrén och receptionen och vidare in till sitt omklädningsrum. Men… det finns glest med krokar och inga hyllor att lägga något på. Märkligt.
Rum utan knappt några krokar. Foto: KAI MARTIN
Rinkarna ligger en våning upp. (Ha, inga trappor skrev du, minns den notoriska kritikern). Sant. Men en rymlig hiss som tar två lag – åtminstone innan match.
Våra motståndare, ett kanadensiskt lag, är vi en smula bättre än. Men på sedvanligt kanadensiskt vis ger de aldrig upp. Vi tar hyfsat snabbt en 4–0-ledning, men motståndarna reducerar. Då har jag gjort ett stabilt intryck, räddat det jag ska rädda och lite till, men detta vinkelskottet borde jag ha agerat bättre på. Vi leder med 7–2 när kanadensarna gör ett ryck och pillar in både sitt tredje och fjärde mål när vårt målskytte har gått i stiltje. Men närmare än så kommer de inte. Vi gör 8–4 med någon minut kvar, tackar artigt efter den snälla matchen och packar ihop våra grejer, duschar och tar en taxi till hotellet för den efterlängtade sängen.
Stärkande. Foto: KAI MARTIN
Jag somnar snabbt. Vaknar pigg och utvilad 2.14 lokal tid. Hm. Inte läge för att gå upp, men lättar på trycket och återvänder till sängen för att övertala kroppen om ytterligare några timmars sömn. Vaknar definitivt klockan sex. En ny dag randas. Strax efter sju går rumskamraten och jag ned för frukost, där vi väljer en All Canadian breakfast med stekt ägg, skinka, stekt potatis, lite bär, sylt och toast samt juice och kaffe. 30 kanadensiska dollar per skalle inklusive dricksen. Mer om det senare.
Det är den 15 oktober 2022. Jag fyller 66 år. En svindlande ålder för en man som har barnets öga och en förfalskade tro om att allt är som det alltid har varit. Nej, jag är inte naiv. Jag vet min ålder. Min kropp känner den definitivt. Men det är en ständig och evig ekvation om vad som är rätt och fel, vad som är logiskt och inte rimligt. Jag kämpar vidare. Jag är 66 år.
Min önskan var att resa söderut, till Danmark, till Z:s syster T i Bagsværd, ett andra hem för mig, hennes trivsamma lägenhet någon mil utanför den danska huvudstaden. Så vi åkte. På torsdagen for vi söderut med Hilda, som blivit en kär färdkamrat. Hon tar oss stadigt i hög fart genom inledningsvis Västergötlands södra landskap, förbi Sandsjöbackas sköna ljunghedar, in i Halland och den böljande E6:an som tar oss nedför, passerar Viskan, Ätran, Nissan och Lagan, viskar ramsan från skolan och skjuter fart över Hallandsås innan Skåne breder ut sig med Öresund i horisonten. Färjan väntar vid Helsingborg, glider snart ut i det historiska vattnet mellan två länder som tidigare kivats, men nu håller klädsamt sams. Jag står på däck när färjan lämnar land. Så Helsingør i oktobers gråväder. Vi lämnar båten, får Själlands mark under Hildas däck, åker till Prøvestenens köpcenter, går in på Kræftens Bekæmpelse Genbrug – loppiskraften sitter starkt i kroppen – och vi köper lite ting innan vi går till slaktaren för en av de godaste kebaber som står att få. Vi beställer en rejäl portion för hemresan. Stället är stängt på söndagen, men slaktaren är där för att jobba och vi får exklusiv access inför vår hemfärd, så att vi slipper inkräkta på T:s frys i Bagsværd.
Så ned mot Strandvejen och Louisiana. Alex Da Cortes speciella konst ställs ut, utmanande, underhållande och undervisande. Vi vandrar vidare i museets korridorer, tjusas, som alltid, av Modiglianis skulpturer och framför allt dem i Louisianas allra vackraste rum som är som en tavla i sig själv. Några tillfälliga utställningar passerar revy och jag kliver in i ett rum där jag snabbt blir utvisad. Endast för Louisianas vänner för en förhandsinbjuden publik till ”De dolde øje – Tyskland i 1920’erne”. Jag vänder surt om, mumlar att då borde kanske dörren inte vara öppningsbar alternativt en klädsam skylt som förklarar saken. Z försökte vädja till vakten och påtalar att jag fyller år (vilket ju inte var riktigt sant, det var ju någon dag kvar). Vi missar utställning med något av ett nålsögas marginal. Det blir lite Andy Warhol innan vi kliver ut i den fallande skymningen.
Kulturfärd. Mot Danmark, mot Louisiana, mot Café Jorden Runt för mat. Foto: KAI MARTIN
Åker mot Rungsted med planer på att äta vid ortens kro, men far vidare i det tilltagande mörkret. Z pekar på det ena efter det andra minnesmärket ur hennes barndoms historia. Men vi stannar först vid Café Jorden Runt i Charlottenlund. Jag är inte överdrivet hungrig, men det blir en öl och något slags sandwich med kycklingsallad. Den räcker för en familj. Mörket famnar oss, regnet faller, det är den 13 oktober och vi kommer lite senare än vad det var tänkt till Bagsværds natthärbärge.
Fredag
Vi tar en sen morgon. Skyndar inte. Z:s syster T försvinner till jobbet, hunden Max rastas av hennes man L och vi tar frukost, klär oss och far. Gårdagens övervägande svarta klädsel – Nudiejeans, en grå Oscar Jacobsontröja, vit skjorta, svart H&M-sammetskavaj och grå hatt – är för dagen utbytt mot en höstgrön Lexingtonkostym från Ragtime med en adderande orange snusnäsduk, Etonskjortan i brandgul ton och Bossvästen inhandlad hösten 2020 i Köpenhamn, grön fluga från Beyond Retro, den svarta Selectregnrocken köpt i Frederikssunds Røde kors i somras samt tweedkepsen från Dublinresan sommaren 1995. Vi kikar in på Bagsværds Røde kors, jag hittar en rosarandig Sand-skjorta för 65 dkr, provar lite annat, men nöjer mig. Vi checkar ut, far vidare mot Buddinge och Kirppu där vi kommer att stanna en dryg och kostsam timme. Inte bara hittar Z en tavla som hon prompt vill ha (målad hennes födelseår) utan det blir lite annat också innan vi kommer ut till vår lappade Hilda. Vi hade glömt p-skivan och det i sin tur renderade en bot på 795 danska kronor. Surt. Packar bilen med en tavla av okänd konstnär med med Z:s födelseår som indikation på när den kreerades samt lite annat smått som vi fann. Vi far vidare till Herlev. Hamnar på Røde kors där, Z hittar några plagg hon vill ha, men jag står över. Några tio meter därifrån finns ännu en Kirppu som vi frekventerar och kommer ut med kassar fyllda till bredden plus en gigantiskt Angry Bird som yngste sonen ska ha.
Vårt idoga secondhandletandet har gjort oss hungriga, så på vägen till parkeringen stannar vi till för en flæskestegsburger och en øl innan vi åker till Søborgs Hovegade, som inte bara har flera loppisar utan också en hockeybutik. I den hittade jag i somras en målvaktsklubban till – trots den danska kronan – till starkt nedsatt pris. Den visade sig vara felmärkt, så det blev ingen business då. Nu står klubban kvar med samma prislapp, så nytt försök. Men jag nekas igen, men får ändå ett så bra pris att jag köper den som födelsedagspresent till mig själv. Så hade jag också gjort i Buddinges Kirppu där jag hittade ett par Birkenstocksandaler, nya, i guld för en bråkdel av utgångspriset i butik. Vi går vidare på Søborgs Hovedgade, kikar in på Folkekirkens Nødhjelp Genbrug och en till Søborg Torv, där Z hittar en elegant grön Armanitrench. Blå kors genbrug får en påhälsning, men där köper vi inget. Det gör vi däremot i Ismageriet som tillsammans med en kaffe blir dagens fika.
Dagens utflykt börjar ta ut sin rätt, så vi styr kosan åter mot Bagsværd och vårt natthärbärge och lite kvällsmat med familjen, tv och samkväm. Jag går och lägger mig hyfsat tidigt för att läsa bok (Deon Meyers ”Mörk flod”), somnar efter ett tag och vaknar av att det är min födelsedag. Jag har en önskan om att åka till Hellerup strand för att bada. Z vaknar och vi far den dryga milen till hamnen där med badplatsen. Det är tidigt, men inte folktomt. Folk promenerar ned i sina badrockar och tofflor från sina boenden för ett uppfriskande dopp, eller en simtur, i Sundet. Jag går ut på piren, klär av mig och står snart naken så när som på badshortsen redo för födelsedagsdoppet. Andra har redan djärvt klivit i och jag tvekar inte; gör detsamma och simmar runt för att sedan frustande kliva upp till handduken, som frotterar mig torr. På med kläderna. Morgenmad väntar. Vi stannar vid ett bageri på Bagsværds Hovedgade för danska delikatesser, kommer hem och startar förberedelserna för dagens första mål mat. Jag får i den vevan ett paket av Z. Peter Englunds ”Onda nätters drömmar”, som jag önskat, som handlar om andra världskrigets avgörande skede i november 80 år tillbaka i tiden. Den är tänkt som min följeslagare i novembers mörker… Tack. Så ringer den kära gudsonen tillsammans med dottern för ett underhållande Messengersamtal.
Vi tar turen in till Lyngby och vi är inte ensamma. Det är nu mer lite trixigt att åka dit då det byggs en spårväg mellan Ishøj och just Lyngby – tvärbanan, kallad Letbane har varit tänkt att stå klar 20/21, men är kraftigt försenad. Blir nog bra då allt är färdigt. Vi går in på Røde kors, som vi alltid frekventerar. Men vi nöjer oss. Fönstershoppar längs Lyngbys Hovedgade, ser förre danske statsministern Lars Løkke Rasmussen som valkampanjar för sitt nya parti Moderaterna (!) och vi smiter in på Magasin, går omkring, gästar en toa och landar så småningom för en fika utomhus i det milda höstvädret. Vi far vidare på vårt loppisstråk, åker till Birkerød där vi på Røde kors i ett anfall av spontanitet köper en Grön Anna-servis plus lite kläder och far sedan vidare till Hørsholms Røde kors, där vi denna gång inte hittar något. Så far vi åter till Bagsværd. T har lovat födelsedagsmiddag. Jo, man tackar.
Det blir gryta och gott vin, samtal och efterrätt och vin och ost. Men en incident mellan Z och mig gör att jag surar till, tackar för mig och går in på rummet för att läsa vidare i den spännande, och välskrivna, boken. Natten kommer som ett anfall och knockar mig. En ny dag väntar.
Jag vet, jag köper mycket kläder. Det är ett slags nöje, men också ett triggande av belöningssystemet i klass med ett missbruk. Målet med resan var Holteloppisen, som vi besökt miljarders gånger, och som jag älskar. För sitt folkliv. För chansen till fynd. För stämningen. Min idé var att den 16 oktober skulle jag sätta ned foten. Här skulle en gräns markeras. Från och med nu var det slutshoppat. I fortsättningen skulle kläder plockas ur garderoben, där jag dessutom skulle göra utrensningar, precis som i bok- och skivhyllan. Jag ville, som i Strindbergs dikt ”Esplanadsystemet” skapa luft och ljus i mitt hem.
Vi packar bilen tidigt för att efter Holte fara hem. Äter en stadig frukost och tar sikte mot loppmarknaden denna vackra höstmorgon. Holte loppmarknad är populär och lite av en catwalk där framför allt kvinnor klär sig spännande i sin egen gatas mode. Jag gillar det och paparazzifotograferar lite av vad jag ser. Jag vill inte vara sämre utan har på mig den tredelade Guide London-kostymen jag köpte där i våras. Till det en blåvitrutiga Sandskjortan från Røde kors i Hillerød i våras och Tigerslipsen från just Holte våren 2018. Vi har pengar på fickan, om vi ut i fall att hittat något vi inte kan tacka nej till. Som en par mörkblå Tiger-byxor med slag, som jag köper för 100 danska kronor. Men det blir sparsamt med fynd. Vi väljer istället att ta oss norröver, mot Helsingør. Men inte den snabbaste vägen. Istället kör vi mot Strandvejen och Z berättar om då hon för några år sedan promenerade de 45 kilometerna från Köpenhamn till Helsingør i ett FB-evenemang. Om hur de gjorde lite avstickare ner mot vattnet. Hon guidar oss ned mot Sletten, en lite hamnby nedanför Humlebæk. Vi orienterar oss lite fel, men kommer så småningom ned till hamnen, parkerar den fullastade Hilda och går ut på piren. Vi suktar efter fika, kanske en glass i det vackra, men blåsiga vädret. Men kiosken är stängd. Däremot är Slettens Bådeklub på väg att öppna med en buffé som lockar. Vi bidar vår tid och blir snart gäster på etablissemanget. De lokala gästerna, som nog alltid går dit på söndagar, kika i smyg på det okända paret som låter sig väl smaka av det klassiska danska delikatesserna och ølen. Vi låter det ta sin tid, kikar ut genom fönstret och njuter av den vackra vyn. Så bryter vi upp, tar de sista kilometerna mot Helsingør och slaktaren vi Prøvestenen, som öppnar för oss efter Z:s diskreta knackning. Vi handlar lite proviant vid Kvickly, öl och vin, innan vi far hem. På den svenska sidan spelar oss vädret ett spratt som vore det april. Vi var igenom ösregn, hagel, solsken… hela paletten av skiftande väder.
Så hur gick det då…? Med gränsen? Med markeringen mot mig själv?
Nja, de som följer mig på Instagram och Facebook har ju snabbt konstaterat att den där Kai är en shopaholic av rang. Det har blivit fler plagg och skor sedan 16 oktober 2022. Men i huvudet maler fortfarande mitt intre esplanadsystem.
Fotnot: Lejonparten av denna text skrevs strax efter den gjorda resan. Men sammanställdes och slutfördes först nu, 5 februari 2023.
Det är sen måndag eftermiddag när Z sammanfattar läget. Vi har x antal dagar på semestern, y av dem är uppbokade för besök, konserter, barbarn, kaninvakt och hundpassning. Ska vi få ihop ekvationen, som också ska inberäkna en resa är det, som det heter på danska, lige nu. Men i uträkningen ska vi få ihop en mängd saker, som vart vi ska, vad det fåt kosta och hur vi ska resa.
Jag vill till Danmark. Z är så där förtjust. Men om vi åker till någonstans där vi förutsättningslös kan vara för att bara koppla av och inte dras in i några förpliktelser, så fair enough.
Vi börjar med att Z kollar med sin moster om hennes sommarhus på Sjælland är ledigt. Ett samtal utspelar sig, en förfrågan görs, men utvecklar sig till att det huset nu är i mosterns styvdotters vård. Så en undran om möjligheten att få låna huset görs via Messenger.
Men vi är ett rastlöst par. Jag scannar möjligen att hyra ett hus, men det är bokat till bristningsgränsen och där ryker också en längtan till Lolland som jag har. Det dyker upp alternativ som hotell i Vedbæk, som är prisvärt och vi är nära att trycka på boka då hotel Frederiksværk dyker upp för ett förmånligt pris. Vi tar det med första natt redan samma kväll. Väskorna packas och vi kastar oss i Hilda, tror att vi kan äta på vägen som Street food to go på Mölndalsbro, hamburgare av klass, enligt Z. Men för andra gången på kort tid möter vi neddragna jalusier, noll info om öppettider; inte på plats, inte på hemsidan. Det blir sallad i Mölndals galleria och sedan söderut med fart. Semestertrafiken är moderat vid eftermiddagens sena timme, så resan går undan. Stopp vid Snapparp för en kopp kaffe och sedan i hast till färjan för en tur över Sundet. Det är mer trafikintensivt på färjan än våra off seasonresor, men den sväljer lätt samtliga resenärer för den knappa halvtimme långa färden. Bye bye Sverige och hej Danmark, vidare västerut och på, för oss, nya vägar till en, för oss, ny destination.
Mot nya äventyr. Foto: KAI MARTIN
Vi snirklar oss in i Frederiksværk och likaledes till hotellet beläget vid ett öde torg så när som på ett gäng parkerade bilar och en lekplats med ungdomar som stojar på ungdomars vis.
Klockan är åtta, i receptionen står en ung kvinna som hjälper oss med incheckning och berättar att nyckeln till vårt rum 26 sitter i dörren. Vi tar vårt pick och pack och går upp, ser nycklar i några dörrar, men inte till vårt rum. Z går ner, receptionisten följer med upp, beklagar, ringer ett samtal och ger oss sviten. Nå, nu är det förvisso ett stort rum, men svit… nja. Z jublar åt himmelssängen, något hon längtat efter att få sova i. Rummet är ok, möblerat med 1800-talsmöbler i hotellet med anor från 1700-talet, en soffa och två fåtöljer – inte så sittvänliga – och ett lågt bord. i andra ändan ett skrivbord med tillhörande stol. Det är spartanskt, men rymligt.
Badrummet är litet och opraktiskt disponerat, en dusch placerad alldeles för nära handfatet och toan. Men allt fungerar.
Vi är hungriga. Väljer att gå ut på byen, frågar i lekparken en av ungdomarna om någon restaurang och får höra att vid gågatan ligger en. Vi går dit och in på det som är Generalens Bar, en bodega med drickande – och rökande! – gäster, som vänder sig om inför de nya som kommer in. Z frågar om erbjudandet om smørrebrød från tavlan på utsidan fortfarande gäller. Bartendern kikar om det finns några läckerheter kvar, kommer ut med en kartong med det sista etablissemanget har att erbjuda. Det blir tre till oss var, men en av dem utan rågbröd, för den råkade bartendern i all hast slänga. Vi får med oss fyra Tuborg Classic och lånade bestick, beger oss rökosande till hotellet för vår sena aftonmat framför teve som visar EM-fotboll.
Vi låter oss väl smaka och underhålls av matchen, den häpnadsväckande mellan England och Norge (8–0). Z försöker locka in mig i ett danskt antikprogram, men gubben är gammal och trött, kroknar efter en intensiv dag med bilkörning och det hela. Jag somnar. Det gör hon också. Men senare.
Himmelsk frid. Foto: ZEBA PEDERSEN LÖWEN-ÅBERG
Tisdag
Ny dag. Nya möjligheter. Frukosten på hotellet är ok, men inte av förstklassig dansk kvalitet. Nu går det ingen nöd på oss, så det är mest en randanmärkning. Vi startar dagen, efter morgonens bestyr, med att ta staden i besiktning med målet att lämna tillbaka besticken till restaurangen, som öppnar redan klockan nio. Vi börjar med en loppis på vägen, kikar in, nyper i lite saker, noterar andra, men kommer ut tomhänta. Går till Generalen vars klientel inte verkar ha gått hem. Men, de törstnödiga ska ha sitt.
En öde stad.
Frederiksværks centrum är en öde plats, bortglömd av sina invånare, chanserad, skamfilad, där lokaler står tomma i väntan på merkantila hyresgäster som nog aldrig kommer komma. Vi fortsätter vår promenad mot ett köpcentrum, Z kollar skor, vidare ned mot en secondhand som utlovas i ett villaområde. Men där går vi bet, fortsätter i en cirkel tillbaka mot hotellet, går av en slump på Brydeklubben Heros lokaler, där Z:s systerson utövar sin färdigheter och som format honom till en av dansk brottnings mest lovande talanger. Vi tar oss vidare över järnvägen och mot Røde kors, en fin butik där jag inhandlar ett par nya kalsonger för 10 dkr.
Så tillbaka till hotellet och bilen. Vi ska på badtur. Z guidar mig ut ur staden, norrut, mot Liseleje, en av alla badorter på norrsjællandska nordkusten. Det är en knapp mil dit, men skyltar för 40 km/t gör resan långsam. Vi kör in i badorten, men missar avfarten mot stranden, fortsätter ned i samhället och viker västerut på en smal väg som tar oss längre och längre från Liseleje. Vägarna blir kringligare och krokigare. Slutligen hamnar vi vid en p-plats i en skogsdunge, tömmer bilen och tar med badkorgen; vi har hamnat vid Hylligebjerg där vi stannar en stund vid en bänk för att insupa utsikten över Kattegatt (se första bilden).
Det är en brant väg ner till stranden via en snyggt snickrad trappa med trånga passager där man får vänta in för att släppa in ned- respektive uppgående, beroende på vart man är på väg.
Vi är sena på beachen, men det finns plats denna soliga, om än lätt blåsiga dag. Vi går västerut, lägger oss i hyfsat lä och kan konstatera att ett tiotal meter från oss ligger ett segelfartyg som strandat. Vi får senare reda på att det är en båt som några inte så seglingsvana ungdomar precis köpt och efter att ha lämnat Hundested inte klarat av att bemästra seglen då motorn kärvade. Nu väntar en dyr bärgning och lagning av det sönderslagen skrovet. Trist.
Det dröjer inte längre förrän jag skiftar till badbyxor och kliver över den långgrunda stranden för att få mig ett stärkande, friskt salt bad. Det är skönt. Upp igen. Skifte till torra badbyxor och sedan en stunds läsning av Alice Daggostars ”Göra mig förtjänt”, som jag är på väg att avsluta.
Strandliv. Foto: KAI MARTIN/ZEBA PEDERSEN LÖWEN-ÅBERG
Vi nöjer oss efter ytterligare bad och tar den branta vägen uppför igen. Packar bilen och kör ut ur skogsdungen och på nya snirkliga vägar söder och senare nordost ut. Kommer så småningom till tillbaka till Liseleje, okynnesparkerar bilen, går ned mot den överbelamrade stranden, tillbaka igen och stannar slutligen på restaurangen Le Papillon för en stekt rödspätta med potatis, smörsås och rikligt med persilja, en Tuborg Classic till. Efterrätt den tungvrickande rätten rødgrød med fløde.
Dejligt. Foto: KAI MARTIN
Bilen står kvar. Olappad. Vi kör tillbaka mot hotellet. På vägen passerar vi, denna gången på rätt sida, kiosken med italienska delikatesser: viner, ost, charkuterier… Vi stannar. Provsmakar. Får ihop en försvarlig mängd ostar och salami samt en flaska Piemonte Albarossa (185 dkr). Dyrt, men förhoppningvis gott framför kvällsmatcherna i EM. Lite längre fram stannar vi vid Lidl för bubbelvatten och kex. Nu ska vi klara kvällen där vi missar delar av Danmark–Finland (1–0) och ser hela Frankrike–Spanien (2–0).
Det blir en fin kväll, men ostarna kunde ha bjudit på vildare smaker, enligt vårt ringa smakomdöme.
Delikatesser. Foto: KAI MARTIN
Onsdag
Solen lyser stark och klar på en blå himmel. Vi ska ta tåget från Frederiksværk till Hundested. Våra bleka skinn är aningen brända, så vi går till intilliggande Kirkens genbruk. där jag redan tidigare spanat in en Tiger of Sweden-skjorta. För 30 dkr fungerar den väl som solskydd för brända axlar, dess gråa ton matchar dessutom min Samsøe Samsøe-tischan jag köpte i våras. Jo, skjortan är slim och blir därmed för tajt för att knäppa, men bärs stilfullt öppen, fladdrande i den ihållande vinden. Z hittar en sjal för sina axlar. Vi är redo för stationen och kommer som av en slump i perfekt för det annalkande tåget.
Det är en fin resa med stopp om kanske 20 minuter, en halv timme och det stannar i Hundesteds hamn, där färjan pilar mellan hamnstaden och Rørvig (en resa vi tidigare har gjort). Vinden är ihållande och vi stirrar mot stranden – å ena sidan – och hamnområdet – å andra sidan.
Ankomst: Hundested. Foto: KAI MARTIN
Vi strosar förbi hamnen med sin lyxbåtar parat med bruksbåtar och mer anspråkslösa farkoster. Går mot Hundested sandskulpturfestival, men först in i lite butiker belägna i hamnmagasinen. In, ut, in, ut. Men utan att några affärer görs. Så betalar vi entrén till sandskulpturerna och förvånas och tjusas över tekniken. Så skickligt och så förgängligt.
Vi stirrar oss förtjusta innan vi går vidare. Nu upp mot affärsgatan Nørregade och Kirkens korshær genbrug, snokar runt lite, hittar ett par badshorts med Fantamotiv, lockas av lökigheten, köper dem och hamnar i Coca-Colas fång och, visar det sig, Primemarks, som tydligen en gång sålt plagget. Nå… nu kostar de 20 dkr och vi går vidare via en omväg mot stranden. Först nästa loppis, som också den ligger längs Nørregade. Loppe center är ett illa skött företag med prylar och ting högt och lågt i gångar i en ambition att vara ett alternativ till Kirppu. Z söker ett parasoll till skydd mot solen. Finner ett. Köper det för 80 dkr, provat i all hast.
Vi vänder tillbaka. Går in hos den prisade Nørregades slagterforrettning, lockas av varorna, beställer tre håndmadder (små versioner av smørrebrød), som blir fem, för vår strandpicknick. De görs på plats inför våra ögon, snyggt inpackade och vidare till Netto där jag köper ett sexpack pilsner. Så mot stranden. Det blåser vilt, medan jag frekventerar en toalett smiter Z in i en butik som lockar med secondhand. När jag väl kommer dit visar det sig snarare vara en outlet med mindre smickrande priser. Vi går ut. Vi går till stranden.
Strandliv. Foto: KAI MARTIN/ZEBA PEDERSEN LÖWEN-ÅBERG
Vi positionerar oss. Z lyckas, med krångel, veckla ut parasollet i den svåra blåsten. Jag badar, vi äter den medhavda maten och drycken. Sanden far in, knastrar gott mellan tänderna när vi tuggar. Men det går. Z badar. Vi skiftar ställe, men då vi kommer dit med fler av våra saker har två unga, sköna tyskor tagit plats någon meter från oss. Vi, blekfeta. De perfekt gyllenbruna med vältränade kroppar. Jag kikar hänfört, men diskret och väljer att fortsätta läsa Kire Nilssons ”Naturens drottning” innan jag åter badar. Väl tillbaka har nymferna valt att bryta upp; jag kan andas ut.
Vind och sol är bedrägligt. Trots att vi kyler oss tar solen. Även vi bryter upp, tar med oss vår packning och går mot hamnen för en is och en kaffe innan vi stävar mot stationen och tåget mot Frederiksværk. Vi kommer på minuten när. Väl på plats går tåget i retur mot vår avfärdsadress.
Återresan. Foto: KAI MARTIN
Vi promenerar upp mot hotellet, lastar av vårt pick och pack. Ser Sverige–Schweiz (2–1). Kvällen kommer med hungern, eller om det är tvärt om. Bredvid hotellet ligger en kinesrestaurang. Vi beställer mat där, vårrullar till Zeba och stekt ris med kyckling, nötkött och räkor till mig. Vi lämnar det på hotellet. Går ned mot Frederiksværks marina, en stadig promenad med duvor i bärträden, möter en blåsig, men folktom marina, ser solen stäva ned och går åter mot hotellet och den väntande maten som fortfarande är varm.
Resterna av den lika dramatiska matchen Nederländerna–Portugal (3–2) blir vårt sällskap innan vi mätta släcker för natten.
Torsdag
Himlen är oskyldigt grå med hotande regn. Vi åker på tur. Tar bilen mot Oles genbrug & antikmarked, stannar bilen vid väggrenen och går in i den förre detta lantbrukarfastigheten med ladugård och uthus belamrat med prylar, kläder och allsköns saker. Vi dröjer oss kvar och för Z blir det något av en promenad i minnenas allé med saker från hennes barndom (tidningar, möbler, lampor, hushållsprylar etc). För att vara så mycket är det ändå ordning och reda. Ole och hans fru har örnkoll på verksamheten och priserna där det finns viss prutmån. Men när vi försöker med ett skambud (500dkr) för en däcksstol med dyna får vi nej. Ändå kommer vi ut med en keramikskål fylld med prismor (åtminstone till botten fylld), två kannor (en röd, en blå) av emaljerat gods plus en skyffel i samma serie, en diskborste i plåt och nog något annat som jag nu har glömt. Under vår sejour hittar vi ett arkivskåp med lådor fyllda av bilder av okända, filmstjärnor med mera. Spännande historier anas. Men det visar sig att arkivskåpet är butikens egen där däremot innehållet i lådorna är från diverse håll.
Stopp på vägen. Foto: KAI MARTIN
Vi far vidare med lite mer last i bilen. Nu mot Ørby, nära Tilsvilde, där Z:s moster bor i skuggan av Kødsnedkeren, slakteriet som mosterns styvdotter med man driver. Vi pratar med slakteriägarna och blir efter ett tag visade mot huset där moster K bor med sin man P. Vi överraskar, en glad sådan, och blir bjuden på fika och samtal där Z berättar släktsaker som gått K förbi; P och jag förblir i stort sett statister i samtalet som domineras av Z.
Så påkallar jag diskret på uppmärksamheten, att vi behöver åka vidare och tar ungefär samma väg tillbaka. Men först får vi en hastigt guidad tur i slakteriet och handlar lite på vägen ut.
Nu styr vi nu kosan förbi Hillerød och väg 6 som tar oss mot Frederikssund. Z:s lillasyster I bor där med man, två söner och lika många hundar. Vi hämtar henne och åker mot Mission Afrika genbrug, där vi har varit förut. Jag hittar två tweedliknande västar som lockar, men isterbuken har jobbat och hårt åtsmitande korsetter är jag inte i behov av – än. Vi lämnar butiken med tomma händer, styr kosan mot centrum och Røde korsbutiken på strøget Jernbanegade. Ett gäng shorts, Only & sons i någon träningsoverallsliknande design, stirrar på mig. Helt nya. 10 dkr. Jag tar ett par. Några nya regnrockar, Select homme, för 85 dkr hänger flörtande. Eftersom det tokregnar ute passar jag på, trots plaggets långa ärmar.
I det regnrusiga vädret fortsätter jag mot Folkekirkens nødhjelp, går in men kommer tomhänt ut. Slår följe med Z och I, där den sistnämnda har hittat en balklänning, chic, för det kommande bröllopet hon ska på.
Vi går mot bilen, åker på Kirppu, loppisen där jag förra året fann årets köp, ett par RM Williamsboots, i praktiken obegagnade, för en dansk hundring och 2018 med Z:s hjälp köpte miljardärens kostymer (scrolla ned, men läs mer om det här), där Zegna-sviden blev värderad till 15000–20000 kronor i ”Antikrundan”.
Jo. Man kan göra sina fynd. Men inte den här gången. Inte för mig. Inte där. Vi åker hem till I och hundarna, äter lite kvällsmat – bland annat fantastiskt goda frikadeller inhandlade hos Køksnedkeren – innan jag vrider på mig och försiktigt gör Z påmind om konserten i Gjethuset i Frederiksværk, som börjar 19.30. Det tar tjugo minuter att köra, men det är ju käckt att vara i tid. Så. Vi bryter upp och far norrut.
Det är den unge talangen, 27-årige Gustav Piekut, bördig från Ålborg, som ska hålla en pianokonsert.
Vi kommer tio minuter innan, andas ut, köper biljettet och sitter på parkett med god utsikt över flygeln.
Han ska spela Claude Debussys ”Préludes, book III”, tolv sköna pianostycken som framförs med ackuratess och briljant fingerfärdighet, som blandar känslighet och attack med fjärils fladdrande intensitet.
Salongen är inte till bredden fylld, men Frederiksværks kulturnobless har letat sig ut på de folktomma gatorna för att ta sig till evenemanget i det fina kulturcentret när det vankar musikfestival.
Applåder, förstås. Välförtjänta. Vi är imponerade. Släcker ivrigt vår törst i pausen med en Tuborg Classic innan andra delen av konserten ska påbörjas.
Ekvilibrist. Foto: KAI MARTIN
Då bjuder Gustav Piekut upp till vild dans signerad Frédéric Chopin och hans ”4 Scherzi”. Om pianistens fingrar ivrigt sökte sig över tangentbordet under Debussykonserten är det nu något än mer. En växelverkan mellan finkänslig fäbless och en rasande attack under kontrollerade former. Gustav Piektuts spel tar andan ur oss.
På hotellrummet väntar Franrike–Belgien, en annan sorts dramatik som gav fördel Frankrike.
Fredag
Dagen börjar. Vi packar. Gör oss redo för att checka ut efter några fina dagar på Sjællands nord- och nordvästkust. Frukost, som blir lätt, och sedan upp på rummet för tandborstning. Vi bär ner vår packning, lite mer än då vi kom, till bilen och stuvar in allt. Promenerar förbi domkyrkan, öppnar porten, går in för en stunds andakt och frid.
Ett sorts farväl. Foto: KAI MARTIN
Så en sista tur till Loppehjørnet, som vi tidigare frekventerat, för köp av ett bäddlakan och lite andra ting tänkta för vårt jul i juli, det traditionella familjeevenemanget som hålls varje år kring 24 juli (mer eller mindre). Så iväg mot Hillerød och Kirppu där.
Vi hälsade på där i april då vi hade vår kärlekssemester för att fira våra 15 år som par (läs om den resan här). Via lite guidning från Z hittar jag rätt och vi går tålmodigt gång upp och gång ned. Redan i den första gången hittar vi fårsskinnsfällar och -kuddar, där vi fastnar för två kuddar med vildare hårbeklädnad än vad vi någonsin kan drömma om. Z hittar ett par plagg, men jag famlar vidare i överflödet av begagnat där man undrar över en del saker, varför de överhuvudtaget har hamnat i en förhoppning om att säljas vidare.
Hittar emellertid två finmönstrade skjortor, NN07, för 60 dkr plagget. Men det står M på dem. Passar de min allt mer trinda kropp…? Hon som har avdelningen står och plockar bland plaggen. Jag frågar sonika. Hennes svar är nedslående. Slim. Denna förödande trend för alla män som saknar tvättbrädor. Jag tackar för svar och snokar uppgivet vidare.
Z, som varit på toa, dyker åter upp och vi förenas i våra irrfärder i gångarna, upp och ned, först höger sida, därefter den motsatta. När vi kommer till skjortorna jag nyss kikat på bestämmer vi att jag åtminstone kan prova. Går i väg och gör så. De passar, men med en hårsmån.
Vi avslutar vår runda. Går till kassan med kuddarna och lite plagg och lite annat krimskrams, som ett munstycke till en vattenslang (bra att ha, som Z tycker). Ett plagg har hamnat fel och kostar därför mer än vad det var tänkt. Vi returnerar det och nöjer oss. Tar vägen in till centrum, där de bygger om rejält. Att skylta är ingen konst, de annars konstfärdiga danskarna är duktiga på, våra landsmän kan skryta om. Det blir som cykelbanor hemma. Plötsligt slutar det och lämnar färden för vidare frågor. Men vi reder oss. Parkerar för en timmes parkering, går upp mot city, hittar en secondhand som vi missade senast. Jag köpte en vattenkanna för en hundring, vi går ut och kikar in på Kirkens korshær, vänder åter mot gatan och vidare mot Røde kors. Där hittar jag en blå och vit-randig Sand-skjorta för 50 dkr och en Select homme-kostym för 90 dkr. Som flitiga besökare köper vi oss varsitt Røde kors, för att ytterligare stödja verksamheten.
In på Tingstedet, en utmärkt antikvitetsbutik, för en kik. Han vurmar för Beatles, som snurrar på grammofonen. Han vurmar också för höga priser. Så det är se, men inte köpa. Jag kikar på klockan och vår tid är ute. Mot bilen. Mot Helsingør.
Vi tar vårt sedvanliga stopp vid Prøvestenen för att fylla på våra reserver. Först en snabb kebab och beställning åt sonen, som älskar maten från hålet i väggen bredvid slaktaren med halalkött. Men! Etablissemanget har stängt för semester. Snopna går vi till gatuköket och tröstar oss med en ribbensteksandwish, som är nästa lika bra och brus till det.
Frokost. Foto: KAI MARTIN
Mätta och ändå nöjda går vi mot secondhanden, Kræftens bekæmpelse genbrug. Jag kommer ut lika tomhänt som jag kom in. Z med något litet, bara för att.
Så till Kvickly och köp av mat och dryck. På vägen ut köper hon en gigantisk melon, som fyller halva bilen.
Hilda bågnar av allt som handlats till oss och till barnen. Nu styr vi kosan mot färjan, står och vilar i kön innan vi kör på. Samma intensitet som på hitresan. Mycket folk, precis som det initialt är på E6. Vi kör för att lämna varor till dottern och sedan till sonen innan vi kan landa hemma, laga kvällsmat och se Norge halvt om halvt revanscherna sig efter debaclet mot England (0–8!) när de möter Österrike (1–0). Sedan sängen. Den mjuka, sköna, så välbekanta sängen hemma.
Ett urval. Garderoben ska ha sitt. Kroppen också. Några av plaggen från senast Danmarksresan. Foto: KAI MARTIN
Vi insåg rätt snart att vi hade mycket att fira. Fira för att vi funnit varandra. För kärleken. För livet. För den tillgivenhet, uppmärksamhet och lyhördhet vi gav varandra. För äventyren i vardagen. För möjlighet att göra det enkla till fest. Så plötsligt stod vi där med månadsdagar som blev halvårsdagar som blev år och vi har haft fler och fler anledningar att jubilera.
Vi har blivit förlovade och gifta, någonstans mellan där har vi blivit sambor och vi har fortsatt in i äktenskapet, kanske inte med den inledande kärlekens berusning, men med en trygg förvissning om att det är vi nu och framåt till döden skiljer oss åt.
Vi har satt datumet till firandet från den första dagen vi sågs. Inte för att vi då blev ett par, men för att det var då allt tog sin början. Där på Da Matteo i Viktoriapassagen klockan 14.05, efter Z var fem minuter sen, 19 april. Det är nu 15 år sedan och en fin orsak att fira lite extra.
Z hade fått en övernattning på ESS-hotellet, anrika Marienlyst utanför Helsingør. Snart adderade ytterligare en natt till kanske en aningen för svidande hög slant, men totalt skulle vi få en trerätters middag och afternoon tea samt inträde till det intilliggande kasinot. Det sistnämnda inte riktigt min genever, men Z uppskattar desto mer att utmana det ekonomiska ödet.
Vi bokade för att stanna där just kring vårt jubileum. Kanske skulle vi kunna sträcka ut hos Z:s storasyster i Bagsværd några dagar innan, för häng och umgänge…
Så blev det, men ändå inte. Vi lyckades i brådrasket få biljetter till Daði Freyr på Pustervik på påskafton, så Danmark fick snällt vänta till dagen därpå.
Vi steg upp tidigt efter en kort natts sömn. Avsikten var dels att utnyttja dagen, dels att komma i inledningen av Sølleørd loppemarked, favoriten i Holte som gett allt från bröllopskostym, skor, skjortor, byxor, bälten, klänningar, blusar, skor och kostymer under en räcka år.
Vi är kungar på vägen, glider med Hilda i maklig fart söderut längs den böljande E6:an, stannar för kaffe i Snapparp och fortsätter resan över Hallandsås väldiga krön för att möta utsikten över den skånska slätten, vyn mot sundet och Själland där i fjärran.
Känslan av äventyr kittlar alltid där och avståndet till Helsingborg är ju nu inte långt. När vi kommer ned till färjeläget är vi ensamma, men kan också konstatera att en minut tidigare hade gett oss den sista platsen på båten som nu sakta lämnar kaj.
Lämnar. Väl på färjan ser vi sakta Sverige lämnas bakom oss. Foto: KAI MARTIN
Väl på E47 riktning Köpenhamn hamnar vi i ett gräl om radiofrekvenser om hur man bäst ställer in danska radiostationer, så resterande resan söderut blir under en tystnad, tyst radio, tyst par, som släpper när vi närmar oss målet. Vi parkerar mitt emot Holte station, går mot de intilliggande bankomaterna för att ta ut de kontanter som kan tänkas behövas för de eventuella inköp vi ska göra. Men mitt danska Danskebankkort kärvar och äts plötsligt upp maskinen. Jag prövar med mitt svenska Danskebank, som nekar behörighet. Jag provar med mitt Nordeakort i Nordeaautomaten och tredje gången gillt välsignas jag med danska kontanter. Vi är så redo för loppisen. Men…
… där det normalt sett är trångt mellan stånden är det nu glest. Trots att evenemanget är tillbaka till sin ursprungliga plats efter covidåren. Nå, vi gillar läget. Betar av stånd för stånd, kikar på prylar och kläder enligt ett givet mönster för att inte missa något. Det går rätt raskt, men det går ju också att spana in folklivet, som alltid fascinerar.
Vi anar att påsken gör att det inte är fullt. Området kring Holte är något av Köpenhamns Djursholm, människor med tillgångar som emellanåt tycker det är trevligt att göra utrensningar av sina garderober och gör det till något roligt, en happening en söndag. Men påsk…? Nej, då är man i sommarhuset i Tilsvildeleje eller på skidtur i Gausta.
Plats för fynd. Färgstarka plagg med färgstarka personligheter. Foto: KAI MARTIN
Vi nöjes oss rätt snart. Jag har köpt förvånansvärt lite; en Burberry linneskjorta, kortärmad för sommaren och en mossgrön Selected homme-skjorta i fin manchester. Inhandlade utan att jag provade dem, men om de inte passar så kanske yngste sonen skulle visa intresse.
”Hem” till Bagsværd, vi lastar ur, bär packningen upp för alla trappor till T:s trivsamma lägenhet. Installerar oss i gästrummet, där vi ska stanna blott för en natt. T och jag går och handlar, inte så lätt på påskdagen då allt är stängt. Går ut för att köpa ägg, bland annat, kommer hem med vin bland annat och inga ägg. T:s man Lars kommer så småningom, nyss hemkommen efter jobb som sjuksyster på Grönlands västkust i ett halvår. Nu har han tillsammans med deras hund Max varit i parets koloniträdgård i Ballerup. Max stormar entusiastiskt in i lägenheten för att hälsa noga, Lars gör det också, men mer modest och på människors vis; han har mycket att berätta och både eftermiddag och kväll går.
ANNANDAG PÅSK
Vakthund. Foto: KAI MARTIN
Vi får en ny dag. Jag vaknar tidigt. Jag är till och med uppe innan hunden, som jag genom glipan in till L:s och T:s sovrum ser ligga i sängen, slö och slumrig, orädd för de nya gästerna som han sedan tidigare har bekantat sig med. Fåglarna utanför gör mig sällskap, jag läser ur Jussi Adler Olsens ”Natriumklorid”, som ju utspelar sig i de trakter jag nu rör mig kring. Åtminstone nästan. Han är en fenomenal thrillerförfattare, som lyckas balansera in en smula humor mitt i den bestialiska dramatiken.
Så vaknar sakta de övriga. Kaffe kokas, fyller köket med lockande doft, morgonmaten dukas fram, vi förser oss, samtalar, gör morgontoalett, packar och tar farväl. Hilda tar oss norrut, mot Helsingør och Marienlyst. Vi har bott på flera av ESS-hotellen, har väl egentligen bara det i Malmö (MJS), och Hemsedal (Fýrir) samt Villa Strandvägen i Ystad kvar. Plus, förstås, jättesatsningen med Jimmy’z, nöjesskrapan i Gårda i Göteborg. Boendena har sällan gjort oss besvikna, men där Pigalle, Bellora och Steam ligger i topp.
När vi styr in på p-platsen framför hotellet är samtliga platser fullbelagda. Vi har lite ont om tid, efter vårt afternoon tea ska serveras klockan tre, så vi bestämmer oss för att vänta med check in. Klokt, eftersom det är en lång kö till receptionen. Bagaget får vänta i bilen. Vi stävar in mot de spatiösa salongerna, väntar tålmodigt på vår plats till varande där afternoon tea ska serveras, får vårt bord och väntar ytterligare på serveringen. Personalen har att göra, men det dröjer en smula för länge innan vi får uppmärksamhet, göra vårt val av te och väntar sedan igen. In kommer kakfatet med scones, sandwiches och smågott. Teet kommer, vi häller upp och finner båda två att det är utan färg. När vi smakar inser vi att det förvisso finns te i kannorna, men vattnet är inte ens pissljummet. Vi påkallar servitrisens uppmärksamhet och hon lovar att återkomma med nytt, hett te. Vi väntar. Och väntar. Så väntar vi igen. Påkallar en annan servitris uppmärksamhet och efter en alltför lång väntan kommer teet, hett och rätt, men försent. Vi har redan tömt våra fat. Vi gnyr och gnäller en smula, men tar våra servetter, torkar oss om munnen och reser oss för att hämta vårt bagage och checka in.
Afternoon ljummet te. Foto: KAI MARTIN
Med bagaget i handen kommer vi fram till receptionen, möts av en trevlig portier. Vi stämmer av våra beställningar, förklarar att vi skiftat afternoon tea från tisdag till måndag samtidigt som Z flikar in att det inte var en så tillfredsställande service. Portiern beklagar detta och plötsligt, men lite initiativ från min driftiga fru, blir vi lovad mat från barmenyn senare på kvällen.
Vi får nycklarna till våra rum med en förklaring av hur man går dit; vi går fel. Får erinra oss hur vi ska ta oss till våra rum, och snirklar oss rätt i det väldiga hotellkomplexet. Rummet har utsikt över Öresund, om man står på balkongen, och kasinot. Det är ett spatiöst rum, helt i ESS anda med en slags amerikansk överklass på ostkusten uppe vid Martha’s Vinyard, Kennedyfamiljen etc. Två divaner lockar till att slappa, sängen är stor och skön, badrummet välutrustat, men till Z:s besvikelse i avsaknad av badkar.
Rum med utsikt. Foto: KAI MARTIN
Vi dressar om. Åtminstone jag, som klämmer in mig i den tredelade kostymen jag köpte på Macy’s, New York, vecka 7 2014. Den stramar kring isterbuken, men ger ju samtidigt hållning på västen får tjäna som korsett. Vit skjorta och fluga till det. För 15 år sedan kände vi inte varandra. Nu gör vi det. Fattar varandras händer, tar en promenad i omgivningarna, pratar om att bada i det lockande Öresundsvattnet, rekognoserar var, men hittar inget lämpligt ställe, kanske en strand, fast vi gör nog det i morgon…
I den blå timmen med den bästa. Foto: ZEBA PEDERSEN LÖWEN-ÅBERG/KAI MARTIN
Så närmar sig klockan sju och vårt bord i baren med utsikt över norra Öresund och Kullen i fjärran. Vi välkomnas av en ung fyr, sätter oss tillrätta och väntar på att han ska komma tillbaka för att ta vår beställning. Bli väntar. Och väntar. Samt väntar igen. Så reser sig Z och påkallar den unge fyrens uppmärksamhet, frågar om han har glömt av oss och han erkänner direkt, lovar oss var sitt glas som kompensation. Z skrattar och förklarar hur dagen på hotellet har sett ut och det blir än mer pinsamt för vår servitör. Men väl med mat och dryck på plats är allt klockrent. Vi sträcker ut i tid, tar in kaffe och varsin cognac innan vi tackar för oss och går till rummet för tv och säng.
TISDAG
Det är vår dag. Men klockslaget är viktigt. Först 14.05 ska den uppmärksammas. Vi äter vår frukost i en av de stora matsalarna, som båda är fullbelamrade; hotellet är uppenbarligen välbesökt. Det är frukost i toppklass, danska läckerheter, skramlade ägg to die for… ja, det hela. Nja, vi pratar törstande om Park Inn Radisson vid Alexanderplatz i Berlin med en kok som på plats försedde en med läckerheter som omelett, Radisson Collection Royal Copenhagen, det gamla SAS-hotellet, som dukade upp en furstlig brunch med champagne, och Britannia hotel i Trondheim med egg benedict, bland annat, som serverade till perfektion. Men annars var det bra.
Z har en plan. Vi är ju förenade i vårt intresse av loppisar och secondhand. Hon har tagit ut en rutt i, som det verkar, det ärendet välförsedda Helsingør. Allt inom promenadavstånd. Vädret är på sin mest soliga sida, så vi tar på våra promenadskor och beger oss ut längs stranden från hotellet in mot byn. Först ut Danmission genbrug, där vi endast kommer ut med ett set barnbestick till sonsonen. In i Helsingørs gamla stadsdel, där butiker kantas av mäklarfirmor, kaféer och restauranger. Vi går och går fel, går rätt igen. Avstånden är korta. Jag som aldrig riktigt har varit i den nordsjälländska byn ser mig förtjust om. Det är en vital stad, inte som Frederikshavn, som verkar sorgligt bortglömt där på Nordjyllands norra ostkust.
Vi hittar till Folkekirkens nødhjælp genbrug, men hittar inget där. Travar vidare längs gator och gränder, passerar en lockande vintagebutik som har stängt denna tisdag och knallar vidare till Røde kors då Z får ett viktigt samtal som påkallar hennes uppmärksamhet. Jag får in ensam, nyper i lite kläder och accessoarer, men kommer ut tomhänt. Vi kikar på klockan, inser att det närmar sig. Vi stannar. Sitter på en bänk. Håller andan. 14.05. Tack för dig, älskling. Kyss. 15 år. Wow!
Tiden har ju gått och vi med den genom Helsingør. Vi har passerat Axeltorvet och sett restaurangerna, sett folk suga på en öl och äta något gott till i solskenet. Det är 19 april, det är i påskens efterdyningar och vi har det bra. Så vi går in på en restaurang på hörnet som utlovar smørrebrød, beställer och med det öl och för mig också en gammeldansk. Vi sätter oss i solskenet, njuter av stillheten och eftermiddagsfriden, ser i ögonvrån en milt sagt berusad stamgäst som både personal och gäster har koll på, precis som hans vän. Vi äter, njuter och konstaterar att vi har tid för backgammon, som jag kan dåligt, Z väsentligt bättre. Men jag vinner första. Hon den andra. Men istället för ett avförande parti griper rastlösheten; jag vill vidare.
En stund i solen. Foto:ZEBA PEDERSEN LÖWEN-ÅBERG/KAI MARTIN
Vi går nedför Bjergegade igen, passerar lite olika butiker, går in, går ut, men när jag ser hattarna och kläderna i skyltfönstret hos A. Florisson lockar det. Vi går in. Blir överfallna av en entusiastisk expedit och vi försöker förklara att vi bara vill ta en titt, kanske mest kepsar och hattar. Hon trollar fram den ena hatten efter den andra som landar på Z:s huvud. Men allt resulterar i något osålt. Så tittar hon lystet på mig och är på väg mot någon hatt, men jag pekar på den lila kepsen som lockar. Hon har mätt Z:s huvud, jag är säker på min storlek (57) och hon plockar fram den och sätter den på mitt huvud. Appappapp. Jag kan själv. Tar av den. Knixar till den för att den ska landa rätt på skulten, vilket den inte gör. Tyvärr. Ingen affär. Men hennes vackra Libertyskjortor då…? Jag får en att prova. Den konstateras sitter lite tajt. Upp en storlek. Men då blir ärmarna för långa. Så hänger där en väst, som dessutom visar sig vara Walker Slater, märket (och butiken) som jag upptäckte i London 2018 och återvände till 2019 för att köpa en vacker tredelad tweed. Jag provar en, som sitter så där. Provar en annan som sitter perfekt. 1000 danska pengar är nära 1500 svenska. Men… det blir affär. Hon slår nogsamt in västen i ett vackert paket samtidigt som Z hittar en pilothuvva i skyltfönstret. Den entusiastiska expediten kliver upp i skylten för att hämta ned den för att Z ska får prova. Den sitter som en, eh, smäck. Men Z vill fundera. Så vi tackar och kliver ut i det vackra vädret för vår expedition.
Butik att uppleva. Foto: KAI MARTIN
Vi viker av mot Stengade, ytterligare ett strøg med både klädbutiker och mataffärer. Vi stävar mot en secondhand som Z märkt ut på kartan, men väl framme visar den sig vara nedlagd. Mängder med människor är ute och flanerar i eftermiddagssolen. Vi slinker in i en gränd för vintagebutik som har allt, går ned i butikens källare, hukar i prången och i de smala passagerna. Men, nej. I butiken finns heller inget som lockar och om det gör det är det en för hög prislapp.
Tisdagsfynd.
På Stengade finns en Ilse Jacobsen outlet och Z gillar det exklusiva danska märket och hon klär dessutom utmärkt väl i plaggen. Det blir en del provande samtidigt som jag hittar ett par klacklösa stövletter i min storlek, brandgula och blå, pälsklädd på insidan. Inte säsong, men hundra danske är prisvärt. Jag provar och tackar ja. Z i sin tur har valt ut ett tjog klänningar och bestämmer sig för två, varav den ena blir på min bekostnad då jag vill uppvakta henne på hennes 15-årsdag med mig.
Det är hög tid att gå hem. Men vi smiter in i en ostbutik med allsköns danska, framför allt, ostar som lockar. Vi äter med ögonen, men minns var butiken finns. Går tillbaka mot Marienlyst. Vi ska hinna bada innan vår trerätters om aftonen.
Vi har lyckats tigga till oss badrockar av den vänliga receptionisten, badrockar som annars bara tillfaller hotellets spagäster och några sådana är inte vi. Så iklädda de svarta badrockarna och badkläder tar vi hissen ned, går ut bakvägen och smiter förbi kasinoentrén mot en lite strand vid sidan av hotellet. I bakgrunden Kronborgs slott, i fjärran Sverige och Mölle by the sea. Jag tar resolut av mig badrocken, kliver obekymrat i vattnet, känner hur kylan kniper om mina vader, efter ett femtontal meter kastar jag mig och frustande tar mig upp. Z följer mitt exempel nära nog.
Inga badkrukor.Foto: KAI MARTIN
Vår tête à tête närmar sig. Dags att skifta från badrock till finklädsel. Ikväll blir det miljardärens kostym, den ni har kunnat se i ”Antikrundan”. Vit skjorta och slips till det. Z i sin nyinköpta, eller nyfådda, Ilse Jacobsenklänning. Ett smaching par, helt enkelt.
Fint par till fin mat.
Vi slår oss ned vi vårt bord. Blir bums betjänade. Får välja ur menyn, tar råbiff som entré och torsk till huvudrätt. En vinmeny till, anpassat efter våra beställningar. Förutom efterrätten beställer jag, inspirerad av dagen, en ostbricka. Vi låter oss väl smaka av allt, tar in kaffe till desserten och smälter både maten och dagens intryck. En bra dag tillsammans med kvinnan jag älskar, som jag träffade för 15 år sedan. Som det kan gå.
Nu väntar bara kasinot, som jag motvilligt sagt ja till att följa med på. Där står nogsamt om dresscode och den klarar vi med råge. Z växlar in till marker, satsar 500 danska kronor. Vi går runt och kikar, enarmade banditer, andra slags spelmaskiner, rouletten… men det är black jack som Z gillar. Där finns två spelar, Z blir den tredje, jag hennes kuttersmycke bredvid. Pengar vinns, pengar förloras. Men Z lägger hela tiden undan så att hon ska kunna gå därifrån med samma summa som hon kom. En ung man i luvtröja och t-shirt spräcker inte bara klädkoden utan också sin egen bank. Han sprider ut 4500 danska kronor i sedlar på spelbordet och förlorar dem nästa lika snabbt. Han växlar in fler spelmarker för en summa som är svindlande hög, förlorar igen med en axelryckning. Personligen tycker jag det är sorgligt. Ur många aspekter. Men främst att pengarna kunde ha gjort nytt till något annat och dessutom, vad kommer dess lättförsnillade pengar ifrån?
Vi tackar för oss. Glider ut ut en artificiell värld som inte är för mig. Bilder. Tyvärr. Det är inte tillåten på kasinot. Kanske var, som med dresscoden, en regel man kunde bryta mot.
ONSDAG
Vi ska checka ut tidigt och vinner oss därför om en tidigt frukost. Samma fina kvalitet som gårdagens och vi förser oss. Så går vi upp, packar och beger oss, tackar för den här gången, betalar räkningen och tar Hilda på äventyr. Z har nosat reda på att Hillerød, staden på norra Sjælland som man annars bara passerar, ska ha ett pärlband av secondhandbutiker. Mot Hillerød, alltså, på väg 6. Vi inleder med Kirppu, loppiskedjan som finns på olika orter och där man hänger in sina kläder, sätter ett pris och butiken får avans på den försålda varan. Ja, det var där jag hittade miljardärens kostymer för 500 dkr stycket 2018 och, ja, det var där jag hittade mina RM Williamsboots för 100 dkr i somras, men då i Frederikssund.
Z lotsar mig rätt och väl på plats i den stora butiken gör vi som vi brukar, korridor högersida upp och vänstersida ned. Det tar sin tid, men efter en timme har jag hittat Björn Borg-kalsonger till ett ringa pris (självklart obegagnade, vad tror ni?), en Paul Smith, kraglös, skjorta, ett set strumpor samt lite kläder och skor till sonsonen, där den blå overallen och Pippi-t-shirten blir favoriter. Vi far vidare in mot centrum och nära det vackra Frederiksborgs slott, parkerar bilen och smiter in i en antikbutik som gör oss förtjusta, bortsett från priserna, med mycket dansk design. Bredvid ligger ett Røde kors, men utan varor som lockar. Fortsätter till Kirkens korshær genbrug, nyper i lite ting utan att fastna. Går vidare på Slotsgade, går över Torvet mot Helsingørsgade och till Lumi genbruk och Blå kors genbrug. Hos den sistnämnda hittar jag ett par Tiger of Sweden-byxor för 30 danska, för små för mig, men kanske för yngste sonen. Vi fortsätter upp till Østergade och Kræftens bekæmpelse genbrug, nosar runt utan att lukta till oss något fynd. Dags för hemfärd, p-tiden är på väg att ta slut. Så samma väg tillbaka, förutom ett depåstopp för den nödige på Torvet där en underjordisk toalett räddar den nödställde. Vi kommer till p-platsen på minuten när och styr ut ur Hillerød samma väg som vi kom och når en dryg halvtimme senare Helsingør, där det vi Prøvesten inte bara finns världens bästa kebab och en utmärkt Kvickly utan också Kræftens bekæmpelse genbrug. Vi startar med den sistnämnda där jag lustigt nog hittar obegagnade plagg från Ted Bernhardtz, företaget/butiken nere vid Järntorget i Göteborg. jag provar en slipover i svart och en blå väst för rimliga pengar, men magkänslan är mättnad. Jag avstår. Vi går istället och pantar våra danska burkar och får drygt hundra kronor att handla för i Kvickly, lite egensponsring till dansk mat, öl och vin som inhandlas. Vid kebaben äter vi får lunch och tar dessutom med några skålpund kött till den hungrige ynglingen hemmavid. Så hemfärd för firarna, med lite mer bagage än när de for, men också väldigt mycket nöjdare.
Detta skrivs 2021 år sista skälvande timmar i Göteborg som för dagen bjuder som dagen bör, en stad insvept i gråkall dimma med ett flortunt, skirt regn som dansar lätt ned för att förstärka fukten. Inom kort låter GP sitt fyrverkeri brassa på, en tidning som på några år låtit sina prenumerationskostnader skjuta i höjden, men mer om det i senare inlägg. Nu ska vi fira. Nu ska vi minnas.
2021 har varit ett år i rörelse med en hög grad av skeenden; detta en pandemi till trots, som åter tvingat oss till återhållsamhet och då kanske framför allt gällande resande. Men vi hann med en del, Zeba och jag, som tangerat resandet och som emellanåt har blivit en tur, ja till och med utomlands.
Men låt oss ta det från början.
Januari:
Laguppställning 1968. Övre raden, Ulf Jonasson, Ulf Martinsson, Neta (min syster), pappa och Robert Hellström. Nedre raden Carin Martinsson, jag och min mamma. Platsen, Kungsbackafjorden. Foto: HELGE MARTINSSON eller PER MARTINSSON
Året inleddes i träningsoverall. Ja, inte för lättjan utan för en rejäl promenad i Änggårdsberg som avslutades i Botaniska trädgårdens café med en kopp varm choklad med vispgrädde. Allt enligt alltings konstant. Zeba cyklade på sin elcykel, en julgåva från maken 2020. Ofta hälsade vi på underbara barnbarnet, som strax efter årskiftet firade tre månader. JVM bevakades från tv-stolen, nattlig dramatik som väl ingen vill vara utan. Framför allt från min sida, som på grund av kommunala beslut tvingats från isen sedan tidigt november. En sport jag skulle vara förutan gällande eget spel fram till långt senare på året. Men snön och kylan kom och med den isen. Jag kunde snöra på mig skridskorna för några varv på Näcken, den tjärn i Änggårdsbergen där jag som barn har spelat, där allt tog sin början i denna oändliga, underbara hockeykarriär. Men just den turen fick ett snopet slut. Någon hade vi blidväder slängt småsten på isen, som bedrägligt smält fast. För min del blev det bom stopp och en enveten skada på högerknät med ihärdig svullnad i månader. Internets förbannelse kan också vara dess guldgruva. I ett meddelande på Messenger kommer bilder från en barndomskamrat, som ett eko från 60-talets sista år och en frusen Kungsbackafjord. Filmfestivalen drar igång och vi med den. Zeba och jag hyr in oss på Jonsered och Le Mat för att se på streamad film under helgen och få mat till dörren. Om ”Doin’ the annorlunda filmfestivale” skrev jag här, här, här och här samt här.
Februari:
Kärlek. En spirande kärlek och nyfikenhet för varandra. Foto: ZEBA PEDERSEN LÖWEN-ÅBERG
Filmfestivalen glider över i en ny månad, men utan biosalongerna tjusning. Det blir hemma, men rikligt, tillsammans med hustrun. Jag jobbar ju fortfarande på GöteborgDirekt. Är idog, träffar människor, men hela tiden med klädsam distans och tack vare möjligheten att ses utomhus på kaféer. Men mest av allt träffar jag mitt barnbarn, som jag är fånigt förälskad i och märkligt, men han tycks också gilla sin farfar. Under månaden fyller Zeba år och kort därefter G, min yngste son. Vi äter semla, jag shoppar secondhand och gläds åt NHL:s Winter classic 20 februari mellan Colorado och Las Vegas i fantastisk miljö, dock utan publik. Jag får i uppdrag av min kusin och hans syssling att medverka som redaktör för boken om Cesons, min morfars och hans brors firma som startade 1918 och framgångsrikt sysslade med guldsmide. Jag engagerar i min tur en god vän för redigering och layout. Vi har vårt första möte av många under året.
Mars:
Jag jobbar på. Träffar fantastiska människor för intervjuer, som Ian Rusth, konstnären, som jag känner via fotbollsspel i Pushers BK på 80–90-talen, men som inte är så förtjust i publicitet. Men fortsatt är det möten med sonsonen som ligger mig närmast hjärtat. Så underbar och så fantastisk i sitt växande. Hans pappa och mamma planerar att köpa lägenhet och börjar se sig omkring för att flytta ifrån tvåan i Kärralund, den som – som av en slump – ligger mittemot huset där Tages sångare Tommy Blom växte upp i. Lönedagen firar vi T, yngste sonen i huset, som fyller 21. Nja, själva firandet sker inte på dagen, men något efter när vi hyr in oss i en biosalong i Bergakungen för datorspel. Tidigare under mars månad händer det sig att jag, på dåligt humör, ilsket cyklar hemåt via Vasagatans allé. I höjd med Handelshögskolan mötet jag ett bländande leende som är Daniel Lemmas. Väl hemkommen skriver jag till honom hur han ändrade min dag och tackar för det. I gengäld får jag erbjudande om att lyssna på hans svenskspråkiga material, tänkt för en ep och senare ett album, som visar sig vara ett av årets bästa. Det blir förstås en intervju, där jag får lov att berätta nyheten. Skattjakten på nya gamla kläder fortsätter med framgång. Garderoberna får bekänna färg.
Ett av årets bästa album.
April:
Påskfin. Vi firar påsk och jag tar på mig den tredelade kostymen jag köpte på Next i Reyjakvik 2014. Slipsen och snusnäsduken, Paul Smith, är från Erikshjälpen, skjortan (vet ej) och hatten från Bostonresan 2017. Foto: ZEBA PEDERSEN LÖWEN-ÅBERG
Vårens första månad inleds med SM-finalen i bandy herrar mellan AIK och Villa, där Lidköpingslaget kniper guldet efter en sanslöst underhållande match. Ja, en av de bästa jag har beskådat. Sportdramatik då den är som bäst. Helgen innan hade Villas damlag snott åt sig sitt första SM-guld. Frölunda åker ur slutspelet efter blekt spel mot, senare, SM-finalisterna Rögle. Jag blir inbjuden att äta lunch på Kuruyas på Aschebergsgatan, lokalen som tidigare (av samma familj) hyste exklusiva Koizen (nu på Nordenskiöldsgatan). Japansk snabbmat med stil. Rekommenderas. Vi firar påsk i läckerheternas tecken, men också i stillhet. En tur ut till Lilla Askerön, där den lilla familjen är, förgyller helgen och sonsonen har ju blivit sex månader gammal. Z och jag styrde kosan mot Lidingö för ytterligare boende på ett ESS-hotell (vi har klarat av Ystad Saltsjöbad, Falkenberg strandbad, Steam i Västerås, Pigalle och Belloras – det två sistnämnda i Göteborg. Alla förstklassiga. Nu passade vi på att testa Ellery Beach House, så långt upp nordost man kan komma på Lidingön. Men först Uddevalla, hej till kära vänner, sedan på tvärsan ned mot Jönköping för en natt på Stora hotellet där innan vidare färd mot Vivenne Westwoodutställningen på Millesgården och vidare till vår vistelse, där vi också hann hälsa på min kära faster och ett par goda vänner innan vi styr kosan söderut via Norrköping och Brahe hus. (Om resan finns att läsa här, här och här.) Våren är mild, solen, om än blek, värmer. Zeba och jag tittar, för skojs skull, på spatiösa lägenheter till salu på Linnégatan. Ser ”En dåres försvarstal” i Järnstudions regi, en av årets bästa teaterupplevelser. I körsbärsblomningens tid får jag min första vaccindos.
Maj:
Favorit. En lägenhet töms, men barnbarnet glöms inte. Foto: KAI MARTIN
Tulpanerna prunkar i Botaniska trädgården. Solen lyser stark och klar. Barnbarnet växer så det knakar och är nu på väg från Kärralund till Kålltorp, dit familjen på gränsen till Vidkärr/Munkebäck har köpt lägenhet. Hisingsbron invigs och jag tar en cykeltur när den är blott någon dag gammal. Fortsatta secondhandfynd gör. Genom lyckliga omständigheter och en öppen ishall i Lödöse börjar ishockeyspelandet igen. Högerknät har läkt och benen är förvånansvärt fräsch. Hamnar på sista plats i den glest besatta publiken (pga av restriktionerna) av musikalen ”Silverhjärtats hemlighet” av Jenny och Martin Schaub. Njuter av varje sekund. Hoppas den får evigt liv. Lyckas också få se Folkteaterns uppsättning av ”Dödsdansen”, en extraordinär teaterupplevelse. En annan sorts storartad upplevelse är när Zeba och jag får möjlighet att åka Göta kanal från Karlsborg till Sjötorp när maj är som allra vackrast. Upptäcker via ett tv-program att Gunde Svan och jag har likadana underställ. rotar i garderoben och hittar mitt gamla Björn Borg och travesterar bilden på Gunde till Instagrams och Facebooks oförställda glädje.
Lika som bär.
Juni:
Cupvinst. Fånigt glad att vinna ”The legendary Kai Martin cup” 2021. Foto: PER LINDEBERG
Familjefest. Äntligen är föräldrarna gifta. Foto: KAI MARTIN
Sverige gör ett håglöst VM i Lettland, något som Kanada också gör inledningsvis för att slutligen vinna hela skiten. Jag fortsätter mitt engagemang i Lödöse där en tajt – förutom en match där försvaret inklusive jag ekade som ett hålrum – serie slutade med vinst för mitt lag och jag kunde med mina spelare bärga hem pokalen med mitt namn. Stort. Och dramatiskt med avgörande i det så kallade game seven. Badsäsongen börjar för Zeba och undertecknad. Vinnare av Stanley Cup blir, efter en ojämn final mot Montreal, Tampa Lightning. Fruktansvärda scener utspelade sig på Parken när Danmark mötte Finland i inledande kamperna i EM. Stjärnan Christian Eriksen föll ihop, drabbad av hjärtstillestånd och världen höll andan med honom. Lyckligtvis lyckades medicins personal rädda hans liv, laget fortsatt på ett mirakulöst sätt turneringen och fick långt. Sverige för en ok turnering, men slarvar bort matchen mot Ukraina och slås ut. Midsommar firas i stillhet med promenad i Botaniska med den lilla familjen. Dagen efter förenas Paul och Sara i giftermål i Rådhuset där släkt och vänner väntade utanför. En promenad till Trädgårdsföreningen under mulen men regnfri himmel och därefter picknick med rymmande, krypande bäbis. I början av månaden får jag dos två.
Juli:
Gnuggas. Peter ”Trötter” Andersson coachar mig, veteranen, mot fortsatta framgångar. Foto: ANDREAS LARSSON
Månaden inleds med träningsläger i Kungsbacka, där jag återigen coachas av en av Sveriges främsta målvaktstränare, Peter ”Trötter” Andersson, som är nyss hemkommen från sitt uppdrag för Italienska landslaget under VM. Fyra dagars gnuggande sitter i kroppen, men när jag i den avslutande internmatchen överraskande möter Lucas Raymond håller jag honom stången – och övriga – den period jag spelar. När Danmark spelar i EM ställer Zeba till med fest, smørrebrød og øl. Men så går det bra för laget också när vi hejar framför teven. Men mot England, på Wembley, blir det sorti efter en heroisk insats. Direkt efter mitt träningsläger åker vi till Falkenberg för fars, som roar även om det är repriser och glimtar från tidigare föreställningar. Revygänget med Annika Andersson i spetsen på Vallarna kan sin sak. Hemma i Göteborg testar familjen dart i nyöppnade Oche, något som definitivt gav mersmak både gällande spel, upplägg och mat. Vi har en tur till Malmö för att hälsa på gudsonen och hans familj med förtjusande lilla Sonja, nu över året. Hennes mormor, mina vän Anna, är bonus vid det några timmar hastiga besöket som ger picknick på St Pauli kyrkogårdar innan vi tar bron mot Bagsværd och en sedan länge emotsedd Danmarksvistelse på en dryg vecka. Vi har bröllop, student och en 18-årings födelsedag att se fram emot. Det börjar mulet men slutar i stekande sol. Nya fynd på loppisar där bootsen, RM Williams, knappt begagnade för 200 dkr var vinstlotten. Det blev mycket bad i Øresund, men också på sjællandska nordkusten. Läs om resan här, som inkluderar rød grad med fløde en promenad som blev lång och vilsen. Väl hemma blev det en överraskningsboende på Skäraton med mycket av det goda och en väldig het natt, som går att läsa om här. Jag hann också se Tofta teaters uppsättning av Ingemar Bergmans klassiker ”Scener ur ett äktenskap” i en smärtsam, i positiv bemärkelse, föreställning. Barnbarnet sover över för första gången, som en förberedelse för höstens farfarstorsdagar. Vi hinner också fira jul i juli, en tradition sedan 2008 i familjen, med dansk julmat och presentlek. En händelse ingen vill missa. Vi lyckades också komma i närkontakt med våra isländska vänner, som var på besök hos landsmän boende i Frösakull utan för Halmstad; det blev bad förstås. Gör äppelmust på de första transparant blanche som kommit. Hallonbuskarna bjuder på ljuvliga bär till frukost yoghurten.
Augusti:
Ljuvligt. Hovåsbadet lockar med klippor, kvällssol och salta bad. Foto: ZEBA PEDERSEN LÖWEN-ÅBERG
Zeba för en tur med sin dotter till Köpenhamn och kommer hem med loppisfynd för herrar till sig. Något jag snopet kan konstatera. Som om jag inte har kläder nog. Men den vackra Sandkavajen i sammet blir så småningom ändå min. OS börjar i ett av covid väldigt restriktivt Tokyo. Vissa svenska framgångar. Framför allt i fotboll där damerna bitvis spelar glimrande. Vi får besök av Zebas storasyster Tine med man Lars på deras hemväg från hytteäventyr i Norge. Zeba passar också på att hälsa på sin bror i Nice. Tiden är inne för äppelmos. Totalt gör jag 27 försvinnande goda liter. Vi växlar mellan morgondopp och kvällsbad. Fortsatt stimulerat umgänge med barnet, som växer så det knakar. Efter en kort paus i juli har hockeyn dragit igång med fyra pass i veckan. En av mina sista semestrar led mot sitt slut. Jag hade i år svarat på mejl från vissa hågade om att jag var ledig med en undran om vi kunde höras i augusti, då allt rullade igång. Det, i sin tur, gav en intervju med Rasmus Blomberg, en begåvad, okänd artist som överraskade mig ett album som jag räknar som ett av årets bästa. Lyckas få en plats till utsålda Eggstonespelningen – tillsammans med amerikanska Mommyheads – på Majas vid havet utanför Varberg genom att hjälpa banden att sälja t-shirtar. För mig var det en ljuv återförening med ett band som jag skattade högt på 90-talet, då jag också var med under en turné i Japan 1997.
2021 års bästa album.
September:
Redo för inslag. En bild tagen bara någon timme innan inslaget som gjordes med mig i ”Antikrundan”. Foto: ZEBA PEDERSEN LÖWEN-ÅBERG
Det var på gång redan 2020, men blev avlyst. I år trodde jag mig vara bortglömd. Men det blev verkligen av. ”Antikrundan” med vintageexperten Malin Sveholm var nyfiken på min klädsamling. 1 september gästade programmet Tjolöholms slott och jag var ditbjuden. Kön ringlade lång i det gassande sensommarvädret. Jag hade med Zeba, som tur var, för jag hade en klädhäst preppad med kläder som jag skaffat genom år. Tidigare på dagen hade jag varit hos Sharper of Sweden Barbershop för att trimma skägget, min skräddare Samuel i Mölndal hade ordnat stassen på nolltid (en tredelad Paul Smith-kostym som hade blivit för trång) och jag var stassad för äventyret. Om det godkänt kommer inslaget att sändas någon bit in på det nya året. Det var omtumlande, men slogs ändå med hästlängder i känslomässig upplevelse av min första farfarstorsdag; under hösten hade jag fått i uppdrag att hjälpa barnbarnets föräldrar med torsdagar så att, framför allt min son, de skulle kunna jobba. Det blir ljuvliga dagar med bonus allt. Tittar på ”McCartney 1, 2, 3”, intervjuserien med den forne beatlen och producenten Rick Rubin. Änggårdens kommunalförening anordnar en loppis, men på så vis att hushållen själva får hålla i sitt. Vi dukar upp diverse produkter på garagenedfarten och bättrar på familjekassan samt glesar en del i garderoben. Begraver två kära vänner och inser att vi sladdat in på livets slutfas där en del av oss har många år kvar, andra inga alls. I början av september har vi skiftat bil, från törstiga Tiggan till elhybriden Hilda, VW mot Toyota. Vår första långfärd går till Köpenhamn där konfirmation väntar och banne mig om vi inte lyckas besöka Holte en solig söndagmorgon. Samma förmiddag kör till Amager och det hippa Reffen och ett bad i en Refshalebassin. Henke Lundqvist aviserar att han slutat på grund av sina hjärtproblem; jag fortsätter för mitt hjärta och min hjärna inte begriper bättre. Zeba och jag firar vår nioåriga bröllopsdag på Radisson, för detta Sheraton, med Hagabandet inkluderat och mat på Noot. Morgonen därpå är inget för latmaskar, åtminstone inte för mig som tidigt tar vagnen för att hämta sonsonen och en promenad i ett regnigt Göteborg. Får besked om att mitt seniorkort på Västtrafik är på väg i posten. Vi fortsätter badandet. Månaden slutar med en jävla smäll. En explosion väcker min gode vän Lasse och mängder med hushåll på Övre Husargatan. Rökutveckling och brand för att man inte kan ta sig ut. Men förvånansvärt få skadar sig, en person avlider plus gärningsmannen som efterlyst senare påträffas död i Göta älv. Många av de boende kommer inte tillbaka till sina lägenheter; för Lasses del dröjer det till i höst.
Oktober:
Underbara du. Foto: FARFAR
Barnbarnet fyller ett år och har redan börjat gå samt försöker formulera sig. Vad han vill råder det däremot aldrig någon tvekan om. Det gäller att vara lyhörd för hans behov, som att läsa, äta och sova. Vi trivs bra ihop och Zeba jobbar med glädje hemma väldigt många torsdagar. Zeba och jag går på premiärer: ”Mamma Mia – the party!” och Håkan Hellströmmusikalen ”Kärlek skonar ingen”. Stor scenkonst, framför allt uppsättningen på Göteborgsoperan. Hinner också se Pepperlands fina Beatleshyllning ”Yeah! Yeah! Yeah” på Stadsteatern. Vi hittar rådjur i trädgården som kalasar på fallfrukt. Men det finns inte mycket kvar. Det mesta av Ingrid Marie har gått åt till mustning. Vi äter hummer, färskfångad och köpt från båt av en Brännöfiskare. Vi åker till Oslo med buss, som ett led i firandet av min 65-årsdag. Bor på flott hotell, hälsar på yngsta systerdottern och hennes hustru i det nyköpta huset utanför storstaden. Så länge sedan vi sågs. Så trevligt att göra det. Dagen efter åker vi till Trondheim för några dagar på anrika och enastående Britannia hotel, ett boende jag lätt kunnat sträcka ut mot en vecka, minst! Det var en resa med all inclusive, som det lätt blir med Zeba.
Klart med tweed. Försöker hålla stilen när man får på Britannia hotel i Trondheim. Foto: ZEBA PEDERSEN LÖWEN-ÅBERG
Vi gör det mesta, men misslyckas med bad i Trondheimsfjorden. Det fick bli isbad i hotellets spaavdelning istället. Som final på badsäsongen lyckades jag emellertid komma i vid badstegen vid Hovåsbadet den siste oktober. I slutet av månaden får jag också äran att gästa Troublemakers, som firar 40 år som band, för att sjunga Likets Levers ”Levande begravd” hellre än bra.
November:
Inför take off. Foto: KAI MARTIN
Pensionär, javisst. Men bara på så vis att jag tar ut folkpensionen. Jag fortsätter mitt halvtidsvärv på GöteborgDirekt, men har också uppdraget för boken om Cesons och frilansjobb för Mitti Stockholm, där jag skriver en nöjesartikel i veckan. Det har plötsligt blivit mycket. Men farfarstorsdagarna är heliga. Ja, långt mycket mer än hockeyn, som jag för mitt liv inte vill missa. Men en knäskada i mitten av november (ja, efter att ha spelat åtta gånger på nio dagar) ger ett speluppehåll till veckan innan jul. Jag frekventerar secondhandbutiker och köper en del. Garderoben knorrar, men sväljer en del. Jag säljer också lite, utan att lyckas med balansräkningen. Överraskas av sönerna på fars dag där även sonsonen är med. Är stolt och lycklig över initiativet. Zeba går, efter en intensiv höst, in i väggen och blir sjukskriven. Vi går på Bob Hund-musikalen som roar, trots sin svärtade ton. Jag åker med jobbet på konferens till Stockholm, eller snarar allt annat en charmiga Kista. Ändå trevligt att träffa Stockholmskollegor. Kommer iväg på ”Saturday night fever” på Chinateatern, men av planerade ”Rain man” blir det intet på grund av sjukdom i ensemblen. Stannade på hotellrummet med take away och öl. Längtade hem till Zeba. Hinner med en julshow som inte är mycket att skriva hem om, men gjorde det ändå. Träffar goda vänner, umgås och passar också på att göra en intervju innan jag tar det långsamma tåget hem. Snön faller och uppenbarligen snörröjningen med den. Men det är vackert ett tag innan slasken slår till efter någon vecka.
December:
Gott nytt år! Foto: KAI MARTIN
Försöker köra rehab för att få igång styrkan i mitt knä. Cyklar på motionscykeln och lyfter benen växelvis när jag sitter framför teven. Köper senare viktmanschetter för att ge lite mer motstånd. Hittar en alldeles ny Weekdayjacka typ vadderad anorak för bara 200 kronor på KFUM-butiken på Nordenskiöldsgatan plus lite annat. Jobbar på i högt tempo för att säkerställa julledigheten över mellandagarna. Zeba är fortsatt sjukskriven. Torsdagarna är glädjeämnen med sonsonen, men vi missar några på grund av snor och förkylning. Ser en lysande julkonsert med Pernilla Andersson, men mäktar inte med att skriva den hyllande recension jag hade tänkt. Det blir så ibland. Köper julskinka och fläskstek i Saluhallen och försöker planerar för en lite snålare jul rent matmässigt. Zeba och jag kommer vara ensamma på julafton, men får till oss några av barnen för den traditionella julgröten. Senare på eftermiddagen åker vi till den unga familjen och firar med dem, inte som det var tänkt men så fint att vara med dem och få höra sonsonen säga wawa dai (farfar Kai) och le lyckligt. Lyckas tillsammans med Zeba se Världskulturmuseets utställning ”Kimono – från Kyouto till catwalk” som fascinerar, vilken klädkonst! Kommer iväg på några fina föreställningar, som suveräna ”Idlaflickorna” på Stadsteatern och Per Anderssons ”Räkhäst” på Lorensbergsteatern. Betar av Peter Jacksons fantastiska dokumentär ”Get back” om Beatles och får som extra bonus ”One, two, three, four” av Craig Brown och Paul McCartneys ”Texterna: ett självporträtt – mitt liv i 154 sånger”. Kommer också iväg, traditionsenligt, på Bröderna Brothers ”Carpe mañana” på Musikens hus. Inga mellandagar värda namnet utan dessa underhållande bröder. Så tickar då året mot sitt slut. Vi gjorde final i stilig stass. Jag i min Bossmoking från 2009, praktiskt tagen oanvänd då den inhandlades på en loppis för 200 dkr tillsammans med de svarta Sandskorna, obetydligt brukade, för 50 dkr. En Eton smokingskjorta, även den secondhand, plus en grå Oscar Jacobsonväst köpt på Hede outlet samt en fluga ärvd från pappa blev min nyårskostym till hummer och champagne, godis, ost och vin plus Zebas suveränt bakade kransekager.
Då detta skrivs för att avslutas har ett nytt börjat, ett oskrivet blad, eller kanske en oskriven bok, som ska fyllas. Gott nytt år!
Vi välkomnade en ny trotjänare i familjen. Ja, jag vet, trotjänare är någon/något som följer en länge. Det blev inte så med Tiggan, som var törstigare än ett fyllo och som började bli kinkig med reparationer som vi inte riktigt var så förtjusta i. Så adjö efter x antal mil och tack för den här tiden. Dricka kan du göra hos någon annan.
Vi hade filurat ett bra tag på vad vi hade för önskemål. Helt klart var att en bil med högt insteg var bra för min rygg, för det ska vi ge Tiggan; min dåliga rygg har mått bättre av en VW Tiguan. Vi ville gärna ha dragkrok. Men framför allt en bil som drog sparsamt med bensin, något som borde vara rimligt dessa dagar och som det är helt obegripligt att ingenjörer world wide inte lyckats med i någonstörre utsträckning att fixa. (Elbilar undanrakat.)
Vi testade. Vi provkörde. Vi diskuterade. Vi funderade på leasing, men avstod snabbt. Vi hamnade, efter tusen och en bilmärken och provkörningar, hos Toyota i Mölndal/Sisjön. Vi kom hem med ett signerat köpekontrakt på en Rav 4, en elhybrid, som hade allt vid kunde önska oss, förutom dragkrok. Nej, den var inte helt ny. Men en tre år gammal bil är ändå ny, även om den tidigare ägaren måste ha dragit på på en grusväg, något som motorhuven vittnade om, perforerad med stenskott i lacken. Det skulle firman fixa. Precis som stenskotten på rutan… just de detaljerna återkommer vi.
Z och jag har någon grej med registreringsnummer. Vi gillar kombinationer som ger associationer. Det gör bilresan roligare och en bil mer personlig. Som min Peugeot med RFU, som blev Rufus, ett kärt fordon som tog mig runt från 2006 och några år framåt.
Nu har det alltså blivit Hilda, som vi börjat känna in och som nu skulle få sin första gedigna långtur. Stämde våra teser med försäljarens löften om bränslesnål. Vi for mot söder. Skulle på konfirmation, som i Danmark är stort och prestigefyllt.
Z och jag hade tagit delar av eftermiddagen ledigt. Men vårt följe kunde inte riktigt det, så 16.15 var satt som avfärd. Det blev inte riktigt så. Skäl som packning inte klar, brobiz för färjan glömd, nyckel till vårt ”hem” i Bagsværd (Z:s syster T:s lägenhet) glömd plus att tre av fyra ville äta på vägen. Ankomsten till förorten till Köpenhamn blev sen, kvällen hade tagit över dagen och tiden mellan att vi installerat oss och jag skulle gå och lägga mig krympte. Ungdomarna…? Jo, de tog tåget in till Byen för en krogrunda, som unga mänskor pläga göra. Där är inte jag, om jag någonsin varit det.
Så istället randades åter en ny djärv dag där avfärden skulle vara tidig för klockan 10 började ceremonien i Udlejre kirke.
Hilda hade tagit oss tryggt och smidigt från Sverige över sundet ned till vår destination. Vidare västerut var det heller inga problem. Hon lydde villigt ackompanjerad av dansk fm-radio.
Förväntan utanför kyrkan var stor. Tio barn skulle konfirmeras och deras familjer skulle vara åstunda vittnen. Jag hade, förstås, klätt upp mig: en smårutig H&M-kostym med brittisk touch inköpt några mil från Ølstykke där kyrkan låg, en Charlestone Tie Rackslips till en vit Hawes & Curtisskjorta, ett par svarta brogueskor, Paul Smith; allt second hand, förstås. En snusnäsduk i vinrött kontrasterade den grönbrokiga slipsen. På huvudet en sotarmössa. Det var höst i luften, men solen sken milt mot en blå himmel med skira moln.
Danska psalmer är inte bara verser på Z:s modersmål utan också melodier som jag i stort inte känner igen. Jag försöker ändå, stöttad av en väninnan till tvillingarnas – de som ska konfirmeras – mamma. Med skolad, stark stämma i ryggen finner jag melodien och får en värmande kommentar från Z efteråt.
Ungdomarna välsignas, de är alla ostyriga 15-åringa, truliga, späda, grovlemmade, finniga, fina, förväntansfulla, spända. Det är vackert. Utanför gratuleras de. Olika slags vrålåk väntar på att ta dem iväg på en tur. Tvillingarna får en resa i en vit Porsche som spinner innan den ger sig iväg med ett vrål. Foton tas. Kramar delas ut. Pandemin är en bit bort; så nära ändå.
Vi har inte riktigt hunnit arrangera present till tvillingarna. Åker till ett närbeläget köpcenter. Hamnar i gräl. Går skilda håll. Jag hittar en Røda korsbutik som inte skänker någon tröst. Köper solrosor, men då jag ska betala med mitt danska Danske bankkort vägrar den acceptera min betalning – trots rätt inslagen kod. Hmmm. Har en hundring i plånboken, som ger mig två buketter solrosor. Z är i en Kvickly för att fixa grejer så att hon kan fixa buketter. Jag får sms var hon är. Går in i butiken med min blomsterkvast som en expedit tror är från hennes affär. Jag förklarar att jag har köpt dem på ett annat ställe och får engelska som svar. Jag upprepar på svenska, irriterat eftersom jag redan är det, och får slutligen hjälp som säger, fast på danska, det jag redan har sagt. Går ut. Väntar. Z kommer och tittar på min blommor, undrar varför jag har köpt dem. Efter en stund blir det en kompromiss. Z ordnar så att hennes och mina blommor binds om, men först ska var och en av hennes rosor dekoreras med en dansk hundring. Det blir fint, till slut, och blomsterbutiken gör ett vackert arrangemang av det hela. Z:s griniga gubbe tappar surheten och vänder sakta bog.
Vi åker till N, Z storasyster, var tvillingar S och L alltså har konfirmerats och nu ska hyllas. Välkomstdrink på verandan i en tidiga hösteftermiddagens klara väder. Rosa bubbel, specialbeställda M med tvillingarnas namn på i små pappkorgar, mixade nötter i andra pappkorgar; gäster kommer, fler anslutet. Festen börjar.
Bakom huset finns en liten gräsmatta där det i somras stod handbollsmål till de handbollsspelande tvillingarna. Nu stod där ett stort partytält. Borden var rund, utplacerade för att ingen skulle sitta för tätt, en riklig buffé – förrätt, varmrätt och efterrätt – dukades upp under gång, tal hölls, drycker dracks, det var ett liv och ett kiv och ett sorl, med styrkan i rösternas volym som steg ju längre vi satt där. Min tinnitus grumlar till min hörsel i massans sorl, att i detta försöka urskilja danskan gjorde min skalle trött.
Jag gick åt sidan. Valde enskildheten och stillheten. Blev inkallad för något tal som inte skulle missas. Blev utkallad till en gräsmatta, ett slags allmänning, där ungdomarna samlats för lek och spel. Stora uppblåsbara plastbollar, där man kryper in, och sedan ska tackla varandra under ett försök att spela fotboll. Tiden smet iväg. En ny kväll kom och med den en allt mer tilltagande, rå och fuktig, kyla. Strax efter åtta påkallar jag uppmärksamheten, att jag vill åka hem, att gubben är trött. Vi landar i soffan i Bagsværd med den längtande brittiska bulldoggen Max vid våra fötter. För mig tar tröttheten snabbt över, jag dricker den øl jag längtat efter, efter allt för många Coca-Cola till maten, som den chaufför jag har varit. Men märkligt nog rinner den ned på tvären, trots att det är en Classic, den av Tuborgs ädla drycker som jag föredrar.
Vi skådar en ny dag. Dimmorna lättar och solen tar över. Det är en förväntans stund. Jag ska äntligen få komma till Søllerød loppemarked, eller Holte loppmarknad som vi säger. Det ställe som på allvar 2008 triggade igång mitt secondhandintresse, som att det snudd på svämmat över. Något som också gjort att jag, kanske, föräras en medverkan i ”Antikrundan” (något jag skrev om här).
Vi intar frukost, får med ungdomarna och T, kommer iväg, parkerar, tar ut pengar (återigen nekas jag använda mitt danska Danske bankkort, så jag får låna av Z) och kliver in på det nya området i Holte som huserar loppisen. (På det gamla är det tillfälligtvis ett covid-center för provtagning). Vi bestämmer ett stråk vi ska gå. Men det Z har sagt stämmer inte med det jag uppfattar. Hon vill gå i cirklar, som i öar, då jag tar ett motsolsvarv. Efter en stund inser jag att mitt sällskap är långt efter, ja till och med osynligt. Jag har hittar en hyfsat snygg Tigerkostym i min storlek för 250 kronor i den danska valutan, men vill ha Z granskande öga. Förstås är benen för långa, ärmarna likaså. Vill jag verkligen ge mer jobb till min skräddare…? Som vanligt är det en salig röra av skräp, fynd och den sedvanliga presentsatsen 75 procent damkläder, 20 procent barnkläder och resten herr av skiftande kvalitet.
Väl förenad med Z hittar jag en grön filthatt (inget egentligt märke, made in China), som blir min för en 20-peng. En gul Marlboroskjorta prutar jag ned från 50 till 30. En grå, snygg J Lindebergkofta blir min för en hundring. Z har har hittat en blå Tigerkostym i linne/ylle. Storlek 48, där jag en gång var, som kanske någon av sönerna vill ha. Köper den för 250 dkr. Z hittar en brödskivare, som hon länge letat efter, som inhandlas och hamnar i min kasse. Hon fyndar ett snyggt, smalt armband och i samma stånd finner jag en läcker läderväska som hon köper till sig.
Den första Tigerkostymen har nu gått, förstås, men den kunde jag ha och missa. Kvar finns en sobert grå Oscar Jacobsonkostym. Men 800 kronor är utanför min budget och heller ingen nödvändighet.
T måste lämnas, så vi bryter upp, går mot bilen med vår packning, som nu har blivit diger eftersom Z hittat en barnstol, Ikea, med jalusi, som är tänkt att roa barnbarnet.
Väl i Bagsværd tror alla att vi ska packa bilen för hemfärd via en tur till Reffen, det hippa restaurangområdet, på Refshaleøen, en utsticker från Amager, med utsikt mot Kastellet och Den Lille Havfrue. Men mina intentioner har inte riktigt hörsammats. Jag vill hämta alla packning efteråt, för att inte locka tjuven. Så så blir det. Inresan till centrala Köpenhamn går inledningsvis galant, men i höjd med Bellahøj tjocknar trafiken på. Vi inser att det är något som inte stämmer och i mitt bakhuvud skaver något om Köpenhamns maraton… och ja, ett halvmaraton går av stapeln denna söndag. Vi är i trafikens och köernas grepp, men väl inne i Nørrebro mot Åboulevard så släpper det och färden går därefter geschwint.
Vi når Reffen, parkerar bilen. När ungdomarna tar en öl tar Z och jag ett bad i en Refshalebassin, uppfriskande och skönt när nu spetembersolen ler så rart. Bassängen är kantad av läckra containerbostäder, sådana som var på g också i Göteborg, men där kommunen som vanligt kroknade i sina långbänksbeslut. (Skrev om ett försök här.)
En kort promenad så var vi framme i det stojiga restaurangområdet med mat och dryck från all världens hörn. Vi beställer var och en för sig sin mat. S och jag fastnar för en nygrillad stek med pommes och nyslungad bearnaisesås. All mat görs och serveras med ett viss mått av tempo, köer bildas och glesas ut, barerna lockar med sin drycker… jag är sugen på en Pilsenr Urquell på flaska. Servitrisen häller upp en ekologisk Royal på fat. Jag undrar om den är min och upprepar min beställning. ”Den har vi inte”, svara hon. Jag pekar på flaskan i kylen bakom henne rygg och surt tar hon fram den, jag visar förnumstigt på etiketten och bokstaverar P-i-l-s-n-e-r U-r-q-u-e-l-l. Ännu surar svarar hon ”Ok, I got it”. Sätter mig med de andra som placerat sig under ett tak, som förvisso skyddar i solen, men också bjuder in en onödig kyla. På håll ser vi en bungyjump från en kran och jag tänker, aldrig.
Tiden rinner undan. Vi går till bilen, kör åter till Bagsværd, hämtar vår packning. Lyckas hårfint få in allt, trots barnstolen som skrymmer. I Prøvostenen är det dags för proviantering, øl, vin, koldskål, Ymer, kærnemjælk, rågbröd… Jo, Hilda rymmer med nåd det också. Färjan väntar. Fosterlandet likaså. Hilda har inte gnällt en enda gång, svarar fint mot vägen, är lite högljudd mot betongplattorna på E6:an kring Falkenberg, men är definitivt inte törstig på samma vis som Tiggan.
Brevet från Västtrafik förkunnar att jag om rimlig tid är berättigad att resa med seniorbiljett. I början på året överraskade Ica mig med en pensionärsrabatt på fem procent av det jag handlat. Jo, åren krymper ihop, samlar sig på hög, men ståtar samtidigt med en allt mer aktningsvärd siffra.
Om några veckor fyller jag 65. Jo, vi födda 1956 är där nu. Födelsedagar ska förstås firas, men endast de jämna har varit skäl nog att uppmärksamma (även om Z kärleksfullt överraskar även de gånger som saknar större relevans av firande). Så 50 och 60. Gott så.
Men nu… 65. Ojämnt. Ett årtal som skaver lite grand. Det är en skarp gräns, som jag snart ska skrida över med försiktiga steg. Nej, jag slutar inte jobba. Istället blir det fortsatt verksamhet i det yrke som kommit att bli mitt, nöjesjournalisten, där jag de senaste åren haft förmånen att vara verksam på GöteborgDirekt.
Efter att ha slutat som nöjesreporter på GT hösten 2011 och istället klivit in på sportredaktionen för två år i ett högt uppskruvat tempo tog ju min GT-saga slut 30 april 2014. Jag behövde sluta. Anfrätt av stress och en inre ohälsa på en redaktion som gått från att vara omtänksam till galen på bara några år var det ett beslut av nödvändighet att fatta.
Där och då trodde jag att jag, med mitt goda renommé (fåfängt, jag vet), skulle få ett nytt jobb. Det blev inte så. Det kom att dröja. Men väl på plats på redaktionen i Högsbo var det som om en förlorad nyckel hade återfunnits. Jag låste upp, gick in i mitt ”rum” och där var alla: artister, promotionmänniskor, teaterfolk… Alla vände sig om, välkomnade mig, några undrade var jag hade varit, och plötsligt var allt som vanligt.
Bland alla de som uppmärksammade min återkomst var Pekka Lunde, som tillsammans med sin hustru Evalena Jönsson Lunde, hade uppvaktat mig på min 60-årsdag. Han, den förre Ensamma Hjärtan-keyboardisten och -grundaren, hade sedan några år återvänt från Malmö till Göteborg. Teatermusik hade blivit hans melodi. Men också det exotiska, spännande instrumentet thermin, som hade kommit att sluka hans intresse och mångfacetterade kunnande.
Han skrev ett ”välkommen tillbaka” blott några dagar efter att jag hade börjat och vidare ”I år har jag ett special-projekt – eftersom bandet Pekkanini & The Thereminland Band inte kommer att släppa någon platta före nästa sommar har jag skapat ett projekt som heter Lupec-2. Det är jag själv, helt solo, med 10 egna instrumental-låtar framförda på mjukvarusyntar, trummaskiner, theremin och lite gitarr. Det började som ett sidoprojekt men blev så pass bra att jag vann årets ‘Clouzine International Music Awards’ i klassen Bästa Elektroniska Album. Jag är även med och tävlar i årets upplaga av amerikanska Grammy Awards.”
Stort, förstås. Jag svarade och gratulerade, erkände att jag levde i en omtumlande tid, bad honom mejla till min jobbadress (han hade skickat via Messenger) med en baktanke att jag skulle återkomma till honom. Jag sköt upp det och igen. Vi möttes, som man gör i den här staden, snackade. Han fanns ju där. Han fanns ju här. Det är klart att jag skulle skriva om honom. I somras, dagarna före 69-årsdagen, lämnade han efter en tids sjukdom. För mig var det försent. För honom var det över.
I söndags var det en minnesstund för honom och alla tjommarna, kvinnliga som manliga, var där. Vi från förr, några yngre och äldre släktingar, teater- och musikerfolk. Det blev en minnesstund inte bara för Pekka utan också för oss, vi som var där som knöt samman band som tiden löst upp, men aldrig hårt och oförsonligt. I en sorglig stund står man där och fnissar, äntligen kramas och rör och berör varandra. Gråter inför orden från scenen, hämtar andan, biter i madeleinekakan, dricker proseccon eller den rejäla dra martini som serveras.
65 om några veckor, alltså. Jag är där nu. Här där vi fortsätter leva och promenerar på den livsstig som inte alltid är utstakad, men definitivt utmätt. Precis som man föds, så dör man. Just döden kommer ju närmare för varje dag man lever. Som för Pekka, där döden kom tidigt för denne man som var så kreativ, vacker och som lite från sidan, vid sidan av Gunnar Danielsson var den elegante, den i dubbel betydelse skarpa profilen.
Nu är det bara musiken och minnen kvar. Vackert så.
Så i tisdags nästan minnesstund. En begravningsakt i Varbergs vackra St Jörgen kapell en, precis som i söndags, gråmulen dag där regnet höll andan. Jag hade bara för en vecka sedan fått beskedet att en kär, men sällan sedd vän, gått ur tiden. Jag var inviterad till stunden som skulle hedra hennes minna och det var självklart att komma, men försent för att gästa hennes sommarställe. Det som vi pratat om så många gånger.
Jo, jag skjuter upp, precis som vi alla, så mycket att det staplas på hög i ett ”sen” som riskerar att aldrig bli av.
I augusti hade jag bläddrat i fotoalbum, sett bilder på hennes döttrar som små, mina söner, de som lekte ihop. Foton på henne. Strålande. Vacker. Levande. Jag skickar dem. Får tacksamt svar.
Nu kliver jag in, ljust klädd, för att ge henne min sista hälsning. Min barndomskamrat, han som var hennes man under några år och som gav dem de vackra döttrarna, var på plats och jag satte bredvid honom. Vi viskade, kramades hastigt; har inte sett varandra på allt för många år.
Kistan var svept i grått, i den låg en kvinna som var färgstark. Något porträttet på bordet bredvid med de flämtande ljuset visade. Hon som gav intryck. En slipad strateg, som också hade regisserat sin egen begravning med Per Gessles ”Här kommer alla känslorna (på en och samma gång)”. Ironi, humor och sorg i samma andetag, som livet, som Lilo.
Tack för dig.
Tack för er.
Så har ni undflytt oss. Gått vidare för något annat. För ett rum där vi andra inte kan samlas där vi vandrar vidare och minns.
