Redo för Kanada, väskan är packad. Foto: KAI MARTIN

När vi samlas på Landvetter är det för ett sedan länge emotsett äventyr.

Jag började spela hockey 1967 på Stora dammen i Slottsskogen med lånade skydd, ett par gröna bandymålvaktsskydd, en målvaktsspade, en blå galonhandske som  och en lovikavante som plock, på huvudet en blå ABC-hjälm som jag fått i julklapp av farbror Sven, en vän till familjen. Hjälmen var mitt första skydd, det skulle följas av fler.

Solen sken, det gör den på sätt och vis fortfarande. Mitt hockeyäventyr är nära 50 år senare fortfarade igång, sprakande och levande.

Ung målvakt med hockeydrömmar tillsammans med vänner på frusen Kungsbackafjord julen 1968. Foto: ROBERT LÖWEN-ÅBERG

Tillsammans med Partille oldtimers ska jag åka till Windsor, Ontario, Kanada för en veckolång veteranturnering. Jag har tiggt mig in i klubben, vädjat för att få hjälp att realisera min dröm om spel i Kanada, fick ja och nu står vi alltså på Landvetter med packade trunkar, ska checka in och ska iväg.

 

Rätt klädd för rätt klubb och cup. Foto: KAI MARTIN

Min bag är modell mega grande, väger sina ton, men som målvakt är det ett pris som måste betalas. Alla skydd fyller sin funktion, för att skydda mot skador och för att stoppa den där lilla gummitrissan som gång efter annan ställer till förtret eller glädje…

Eter invägning och incheckning av bagage är emellertid inte trunken något bekymmer. Den ska inte hämtas ut förrän i Chicago, där vi mellanlandar på vår väg mot Detroit, där hyrbilen väntar för 40 minuters bilväg till Windsor, på andra sidan Detroit river; floden som Uncle Tom korsade i mitten på 1800-talet för att i frihet från slaveriet bygga sin stuga.

Vi skiftar plan i Amsterdam, det går smidigt genom kontrollerna och efter kort väntan är vi på väg över Atlanten i en jumbojet för åtta timmars flygtid.

Jag försöker se film, men Tarantionos film är så noir att den inte funkar för flygplansskärmen, med en dialog som pågår genom en ihållande snöstorm är det heller liksom ingen idé att försöka uppsnappa den i konkurrens med flygplansljuden.

Chicago må vara ”a wonderful town” i sången, men passeringen förbi gränspolisen kräver sitt tålamod och nonchalansen hos de maktfullkomliga är stor; andas in, andas ut.

När vi så ska hämta ut vårt bagage är allas trunka med, förutom vi två målvakters.

En målvakt med sin spade, men utan sina skydd. Foto: KAI MARTIN

Beskedet är att de inte lastats ombord på planet i Amsterdam, nästa plan till Detroit har fått problem med motorerna och ställs in, våra bagar är i väntans tider; vi med…

Vi gör en reklammation i Detroit, en vänlig kvinna bakom disken lovar att göra sitt yttersta för att vi ska få vår utrustning, efter att ha förvissat sig om hur utrustningen ser ut (”Yeah, I know, I’ve seen Red Wings on the tv, the pads are huge…”).

Under tiden har hyrbilarna hämtats och väl lastade far vi med fart genom snöblandat regn med destination Windsor.

Tunneln under Windsor river för oss mot målet, nu passkontroll, som går smidigt, till hotellet och incheckning. I morgon väntar en vänskapsmatch mot ett amerikanskt gäng, bara för att få känna rinkens storlek. Men H och jag saknar våra skydd. J, som har bott i Detroit och jobbat på Ford under sex år, har ordnat matchen och fixar fram skydd som vi kan låna. Strongt. Så efter middag down town Windsor på City grill med en accelererande volym från en dj som underhåller de lokala kidsen slukar vi vår mat, vår öl och väljer jag hotellets stillhet och min sömn.

Jag vaknar tidigt efter bara fem timmars sömn, försöker stjäla ytterligare någon timme innan jag ger upp. Vi är fler med samma problem med jetlagen, matchen är också tidigt, så vi masar oss iväg för frukost på Starbucks. Gröt och en dubbel espresso stillar min hunger.

Väl i arenan i de östra delarna av Windsor bestämmer jag mig för att ställa upp för det amerikanska laget, som saknar keeper. Tar den lånade utrustningen, som är lätt sunkig med för stora skridskor och famför allt handskar för en högerhänt.

Precis innan premiären och katastrofen på kanadensisk is. Foto: LARS GÄRDEBÄCK

Jag antar utmaningen, välkomnas av gänget och väl på isen är det en katastrof. Skridskorna är antingen inte slipade alls eller med en slipning som omöjliggör för mig att åka, att hålla klubban i högerhanden är en känsla av total maktlöshet. Jag hasar mig fram som om jag aldrig någonsin stått på ett par skridskor, saknar all form av motorik och allt mitt inlärda rörelsemönster är som bortblåst.

Min debut på kanadensisk is i ett amerikanskt lag blir en uppvisning av en pajas. Jag lider, men biter ihop. Släpper mål som en vidöppen ladugårdsdörr, allt är svårt, ingeting enkelt.

Förlust med 8-4, en tröstöl efteråt och dagen går åt till att försöka begripa hur något så invant kan bli så svårt.

Dagen blir förövrigt lång. På eftermiddag vankas en parad med samtliga lag, nära 140 stycken från 14 länder, och det blir en furstlig uppvisning med bankett, mingel, tal från lokala prominenta och slutligen parad på stadens gator, som kantas av entusiastiska kanadensare som hälsar oss välkomna.

Ledaren för svenskarna i den stora paraden. Foto: KAI MARTIN

Intrycken är starka, ölen lockar många. Men väl färdigparaderad går jag hem, lite stukad av att mina skydd inte hittat fram och av tidsomställning.

Så väl i hotellfoajén kommer euforin. H:s och mina trunkar har anlänt.

Spelet kan börja…

Redo för good old hockey game. (Foto från Schlager 1983: LARS TORNDAHL)