Den här spellediga dagen kommer väl till pass. Jag har en plan som jag involverat N, min vän sedan 35 år och som jag var rumskamrat med under äventyret i Windsor 2016. Han ska spela match, men ingår inte i gänget bland mina klubbkamrater i +65 utan i ett snabbt ihopsamlat gäng med bland andra Brynäsbacken Jan Asplund, som jag född 1956, kallat SSM. De har fått en tuff start i turneringen med en av deras få spelare som fick hjärtproblem i första matchen och nu undersöker Vancouvers sjukvård inlagd som han är. Det är alltså ett stukat lag som ska spela ungefär samtidigt som vårt +65-lag, så jag är på plats i Richmond Ice Center rustika och frusna lokaler.

SSM åker på stryk. Det gör inte 65+, som vinner och min vän och målvaktskollega O håller nollan. Totalt är alltså SOHO Team Sweden obesegrat.

Vi firar seger med några pitchers, det vill säga kannor med öl, serverade av två servitriser med yppiga bröst och läppar. Inget som kommit till dem naturligt.

Jag dröjer kvar med SSM-gänget, snackar med Asplund och ditt och datt, slår följe med vännen N och åker med honom först till hans hotell på Sheraton och därefter vidare till McArthurGlen, outleten som ligger precis vid flygplatsen.

Några av er läsare kanske känner till mitt klädintresse och, ja, här kanske det går att göra fynd. Men det är först och främst tipset om Japadog, en snabbmatskedja som förenar det japanska köket med hot dog-kulturen. Restaurangen på outleten ligger geografiskt närmast oss, därav valet. Men förstås lockar alltid kläddesign till rimliga priser.

Japadog, som är – vad jag förstår –grundat i just Vancouver med start 2005. Förutom korvkiosker finns det också restauranger. När vi snabbt hittar vad vi söker blir vi varse att det handlar om klassisk snabbmatsstuk på faciliteterna. Det finns ett tjugotal rätter att välja mellan med tillbehör och dryck. Vi hugger varsin korv i menyn – jag väljer en okonomi, som jag uttalar som engelska economi och blir tillrättavisad av kassörskan gällande mitt uttal – och pommesfrites som är soja-spetsad. Det. Här. Är. Verkligen. Gott.

Nöjda går vi ut i den bleka vårsolen som värmer i kapp med de kyliga Stilla havsvindarna som kommer i pustar. Vi går in och ut ur butiker och jag häpnar. Allt är prismässigt högre i outletpriser än vad det är i nypris hemma. Hede outlet, du välsignade.

N vill in på Roots, ett märke som inte är etabablerat i Sverige, menar han. Lite åt Fjällräven, om man så vill. N har packat lite illa, eller… i hans övernattningslägenhet i Gbg fanns inte så mycket som behovet för resan krävde. Så för honom blir det en skjorta, som jag guidar honom till. Jag får syn på ett par mysbyxor i stretch, som jag vill prova. N blir också nyfiken. Jag köper mina och han provar dem och köper ett par likadana. Outletpris med skatt blir ungefär 600 svenska kronor. Inte överkomligt. Men jag gillar brallorna.

Vi fortsätter förskräckta in och ut ur butiker. Priserna är verkligen remarkabla. På Ralph Lauren hittar N, via min hjälp, en långärmad t-shirt som snyggt kommer komplettera hans byxor. Kalla mig personal shopper. Jag fingrar på ett storpack kalsonger till halva priset, som till nöds är ett fynd också i Sverige. Men väl i kassan var det inte alls halva priset, så där blev det ingen affär.

Vi tar oss ut i vårsolen, kommer till informationen och hör hur vi lämpligast ska ta oss härifrån. Det går en shuttle till Sheraton där N bor, men det dröjer. Tunnelbanan eller om det är högbanan (den går både över och under jord) ligger en bit bort. Det blir taxi.

Planen är att jag ska hänga på N och hans gäng på matchen Vancouver–Las Vegas. N:s rumskamrat Loui, en legosoldat i hockeyns tjänst, står för inköpen och vi får två biljetter till oss (övriga i sällskapet har redan fått sitt) för 600 kronor vardera, typ för vad man kan köpa ett par byxor på en outlet för. Innan avfärd hänger i N:s hotellrum, laddar mobil. Det dricks öl och någon whisky. Men jag avstår.

Så går sällskapet i väg till högbanan/tunnelbanan för färd mot Rogers arena, en resa på en halvtimme, ungefär. Det förarlösa tåget går snabbt och effektivt. Folk går på. Folk går av. Vagnarna är nästa ständigt fulla. Vi byter vid Waterfront och är snart vid den väldiga arenan, som ändå skyms av den ännu större BC Place, hemmaarena för Vancouver Whitecaps, fotbollslaget i stan. Arenorna är lite som Ullevi och Scandinavium, men i väsentligt uppdaterad form.

N och jag går in i arenan, passerar ett av de många kioskerna som säljer mat och dryck, popcorn och annat tilltugg. I en av dem fastnar vi när vi ser någon skära upp bitar från en stek. Vi är i hungerstämning, backar och går in i den tomma fållan som leder oss till disken och vi beställer. N handlar öl till med coleslow till sin sandwish, jag chips till min och cola att dricka.

Vi bär med oss maten och drycken till våra platser högt upp i arenan. Inser att det är smart att äta pronto, för att slippa spring i bänkraderna. Det går så där. Mackan med köttet är inte helt lätt att tugga i sig, men jag hinner få i mig det bästa innan det är dags för första utsläpp av granne. Det finns inga avlastningsytor, ingenstans att placera muggen, så det är något av en balansakt att få ordning på. Bänkgrannen bufflar på, så jag snäser lite försiktigt om att han bör ge mig tid. Annars är de flesta vänligt sinnade på ett sätt jag skulle önska oss svenskar.

Matchen drar igång och med den en stor underhållningsapparat, publiken ska vara delaktiga oavsett ålder. På isen gör Vancouver snabbt misstag, som i längden blir avgörande i förlusten mot Vancouver.

Vi går ut i den kyliga natten, tar tunnelbanan samma väg som hem. Jag får problem med utcheckningen vid min station och smiter ut. Kommer hem och smyger in i det mörka rummet där min rumskamrat redan sover. Det dröjer inte längre förrän natten också är min i drömmarnas land.