Skratt och allvar när 123 Schtunk klär av Ingmar Bergmans klassiker

Teater:

INGMAR BERGMANS SCENER UR ETT ÄKTENSKAP – ENLIGT 123 SCHTUNK

Laddad. 123 Schtunks ”Scener ur ett äktenskap” klär med humor och skratt brutalt av Ingmar Bergmans klassiska tv-serie ”Scener ur ett äktenskap”. Foto: HENRI KOKKO

När Ingmar Bergman skrev ”Scener ur ett äktenskap” för teve 1972 (sex avsnitt) var det i ett slags trots. Den här gången författade han inte utifrån sig själv. Provocerad av ett äkta par, vilka han mött, som syntes vara perfekt, skrev han. De som var så perfekta att han försökte förföra kvinnan, utan att lyckas, och därmed blev än mer provocerad av denna parets solida relation. Själv var ju Ingmar Bergman en, låt oss säga, rastlös man i sina äktenskap och relationer.

Innan inspelningarna av ”Scener ur ett äktenskap” hade hans relation med Liv Ullmann upphört och han hade gift sig med Ingrid Bergman. Det fanns alltså något laddat vid inspelningen med Erland Josephson och Liv Ullmann i i huvudrollerna i denna lågbudgetproduktion inspelad på Fårö. Tv-serie blev en succé inte bara i Sverige utan också internationellt. Av serien blev det också en långfilm, som även den tickade in sina pengar. Samtidigt som den gav familjerådgivningar luft under vingarna. Relationer ifrågasattes när Johans (Ernst Josephson) och Mariannes (Liv Ullmann) liv, äktenskap och efterbörden av det blottades. ”Scener ur ett äktenskap” blev en snackis långt efter premiären teve för nära nog exakt 53 år sedan.

123 Schtunk har under drygt 20 år ägnat sig åt improvisationsteater där man – företrädesvis det äkta paret Lasse Beischer och Bortas Josefine Andersson – med clownsminkning ger sig i kast med teaterklassiker. Allt från Shakespeare till Strindberg. Ja, även Ingmar Bergman har fått sin film, klassikern ”Det sjunde inseglet” gnuggad. Jag såg ”Machbeth – 123 Schtunk 20 år” i Varberg i somras och sveptes med i ett häcklande, roande gyckel spunnet på just Shakespeares dramatik. (Läs här.)

För så är det, ingen kommer undan när 123 Schtunk står på scen. I ”Scener ur ett äktenskap” är det bara paret Lasse Beischer och Bortas Josefine Andersson som står på scen. Som alltid i den enklaste av inramningar. Ett draperi, en piedestal med en röd gammal telefon från Televerket, en grå kloss i frigolit som får tjäna som säng, bar, kontorsbord, bil med mera och instrumenten: kontrabas, akustisk gitarr och tvärflöjt.

I detta lilla gör 123 Schtunk stor teaterkonst byggd på improvisation, provokation, pantomim, musik och en rejäl instudering av manus – och tv-serien. För utan detta bär man inte föreställningen i hamn. Det är ur bråddjupet mellan gyckel och dramatik som denna deras föreställning får näring.

Självklart är publiken i skottgluggen. Alla ska med och främst de som sitter på första bänkraden. Bortas Josefine Andersson och Lasse Beischer är alerta. Varje rörelse, harkling, nysning eller reaktion sveps in i pjäsen. Så hamnar en stackars kameraman utsänd från SVT:s ”Kulturnytt”, som inte vet om det ska sändas i Kanal 1 eller 2, i händelserna centrum där han står i kulisserna. Ständigt återvänder paret på scen till honom i sitt flödande tempo på replikerna uppkomna i stunden. Likadant med paret, sambor, på första raden där mannen jobbar för Västra Götalandsregionen, denna byråkratiska koloss som därmed får en central roll i pjäsen. Så också paret, som blir inviterade till parmiddag på scen.

Bortas Josefine Andersson och Lasse Beischer är bländande på att fånga stunden. De överraskar inte bara sin publik utan också sig själva. De kliver ur sina roller, utmanar varandra och plötsligt kan Johans och Mariannes liv i pjäsen speglas mot Lasses och Josefines i verkliga livet. Det är skickligt och paret våga djärvt svinga sig mellan allvar och skratt, manus och hittepå samtidigt som man faktiskt klär av Ingmar Bergmans uppmärksammade tv-serie in på bara skinnet.

Johan i Lasse Beischers roll blir en patetisk mansgris, som aldrig blir sympatisk. En figur som sätter sig i centrum framför sin familj. Oavsett om det gäller karriären eller den självklara rätten att ha en älskarinna. Bortas Josefine Anderssons Marianne görs devot och anfallande, men försätts alltmer med ett driv, som i och för sig pendlar mellan en alltmer tilltagande självständighet och oförmåga att helt göra sig fri. Som brittiske sångaren Joe Jackson sjunger ”We can’t live together/But we can’t stay apart”.

Under nära tre timmar (inklusive paus) kastas man mellan skratt och förtvivlan, pricksäkra rollgestalter och rena stollerierna. Emellanåt bjuder paret upp till musik, skriven av Bortas Josefin Andersson, fint arrangerad av Viktor Turegård. Då får allvaret extra skärpa och djup, som om allt stannar av.

Lägg till att Ingmar Bergmans son Daniel Bergman (63), regissör och författare, finns med i föreställningen. Dels i bearbetningen av texten. Dels som röst, en inte oväsentlig del i denna tolkning av ”Scener ur ett äktenskap”. Dessutom, i premiärpubliken fanns också Eva Bergman (80, äldst av syskonen Bergman), som även hon med äran axlat faderns roll inom teatern. Så Ingmar Bergmans ande svävar definitivt i salongen. Hoppas han fick lov att vädra lungorna med skratt, även om hans verk får sig en duvning.

”Ingmar Bergmans Scener ur ett äktenskap – enligt 123 Schtunk” gästspel, urpremiär 10 april 2026. Spelas på samma scen även 11, 21 och 22 april innan föreställningen åker på turné.

Manus: Ingmar Bergman.

Bearbetning: Bortas Josefine Andersson, Lasse Beischer och Daniel Bergman,

Regi: 123 Schtunk.

Dramaturgiskt bollplank: Lena Fridell.

Musik, sångtexter: Bortas Josefine Andersson.

Musikarrangemang: Viktor Turegård.

Scenografi och kostym: 123 Schtunk.

Sömnad: Frida Hallin.

Teknik, sufflör: Otto Olsson Båth.

”Relationsterapeut i salongen”/röst: Daniel Bergman

Inte min Rebus

Nytt försök. Det har gjorts några teveserier om Ian Rankins komplicerade kommissarie John Rebus. BBC:s serie är nu aktuell på SVT. Foto: BBC

Utan att vara någon expert på skotten Ian Rankins författarskap har jag ändå haft hans böcker som sällskap sedan 90-talet. I huvudsak har det handlat om John Rebus, den motvillige hjälten, kriminalkommissarien som löser brott inte alltid på det mest korrekta av sätt. Ja, jag har också läst serien om internutredaren, strebern Malcolm Fox. Paragrafryttaren och direkt John Rebus motsats och i Ian Rankins värld möts ju de båda. I serien finns ju ett gäng kärnkaraktärer, som gangstern ”Big Ger” Cafferty, kollegan Siobhan Clarke och chefen Gill Templer med andra höjdare inom polisorganisationen i främst Edinburgh. Exhustrun Rhona och dottern Samantha ”Sammy” finns ibland i periferin, ibland lite mer närvarande. Precis som brodern Michael.

Rebus kramar ratten om sin Saab 900, en liten men älskad bil som får åka sina mil mellan lägenheten i Marchmont, söder om centrala Edinburgh. Ett boende som han behållit sedan skilsmässan och som rymmer en och annan vinyl; musik är ett stort intresse baserat på uppväxten under 60- och 70-talet och smaken är exklusiv. Han hävdar själv att det på hans gravsten ska stå ”Han lyssnade på b-sidorna”.

Ålder…? Tja, man kan vara en petimäter är Rebus född 1947 (enligt Ian Rankin), men författare har alltmer gjort sin huvudkaraktär tidlös i sitt fortsatt skrivande. Nu är han pensionär, men envetet engagerad i brott och att lösa dem, hamnar (som alltid) i klister och ringer Siobhan Clarke i tid och otid.

Jag har haft en paus från Rebus… ja, från Ian Rankins författarskap över en tid. Men inför min hockeyresa till Edinburgh i april (läs här) kändes det ju vettigt att läsa hans senaste romaner. Så ”A song for the dark times” tog mig till Skottland (och faktiskt mest iväg från Edinburgh, då handlingen utspelar sig norrut) och ”A heart full of headstones” fick bli sällskap till Málaga. Hans senast – ”Midnight and blue” – väntar. Skulle köpt den i Edinburgh, men Waterstones har den inte och jag hinner inte leta. Inte heller på flygplatsen finns den. Det fick bli köp i Göteborg.

Det slog mig då och jag funderar på det än: har Ian Rankin tappat i popularitet? Kanske har skottarna, eller Edinburgharna kroknat och håller andra hemstadsförfattare framför honom.… Det är dessutom länge sedan hans böcker översattes till svenska.”Hellre vara djävulen” (”Rather be the devil”) 2017 är väl den senaste och det har ju kommit en försvarlig mängd böcker sedan dess. Ian Rankin är en flitig författare.

Så kommer då SVT med BBC:s teveserie från förra året. ”Rebus” – för bra för att vara sant. Jag har kastat ett och annat öga på de tidigare serierna som har gjorts med först John Hannah som Rebus följt av Ken Stott (2000–2007), där den förstnämnde var för vek och den sistnämnde ok.

Det är klart att det finns en viss förväntan på ”Rebus” nu med – lustigt nog – Richard Rankin i huvudrollen som John Rebus.

Tiden är nu. Rebus är en tvär jäkel i yngre medelåldern, troligtvis född någonstans på 80-talet, skäggstubb, rufsigt svart hår som inget hårgel får styr på, jeans, t-shirt, skinnpaj av kavajtyp. Whiskyn står blott en armlängd ifrån honom. Bostaden är närmare centrum än i böckerna. Närheten till centrala Edinburgh är påfallande. Varje scen med staden som fond, antingen med slottet eller Princess Street i bakgrunden, tjänar som en turistbroschyr. Lite kontraproduktivt med de brott som begås.

Tonen är definitivt tartan noir, som Ian Rankins krimserier räknas till. Miljön ruffig. Ett Edinburgh med förorter och kvartet som inte alltid är så smickrande. Men också rikemansområden för kontrastens skull.

Jo, här finns slitna karaktärer. Brodern Michael med fru och två tonårssöner lever under armod där pengarna inte räcker till. Knarkaffärer hålls i grannfastigheten i Fife, Rebus uppväxtort norr om Edinburgh. Ett område ingen förtjänar att leva i.

John Rebus är inte före detta militär (tillhörde SAS-styrkorna, alltså the Special Air Forces) med erfarenhet från Nordirland utan har varit stationerad i Afghanistan. Hans storebror har också militär bakgrund.

I turistkvarteren i Edinburgh sker ett mordförsök, som Rebus sätts att sköta på uppdrag av Gill Templer. Kopplingar till den undre världen görs, så Cafferty dyker tidigt i handlingen.

Till Rebus tjänst skrider Siobhan Clarke in vid hans sida. En rookie, som dessutom har en vag relation med Malcolm Fox (Thoren Ferguson), internutredaren. Addera exfrun Rhona (Amy Manson), som gift om sig rikt, och dottern Sammy (Mia McKenzie), så är några väsentliga karaktärer från boken på plats.

Manusförfattaren Gregory Burke står bakom den uppdaterade Rebus-serien. Men Ian Rankin figurerar i kulisserna som exekutiv producent tillsammans med bland andra just Gregory Burke, så karaktärerna i ”Rebus” är knappast lämnade åt slumpen.

Men teveserien är inte riktigt min Rebus. Kanske för att jag vill ha honom lite mer tilltufsat tjurig och inte klädd som Richard Rankin. Men också för att musikintresset är avskalat. Här frågar Siobhan Clarke om han inte är intresserad av kultur och han nekar. Nämner någonstans att han är lite av en fotbollskille, men det intresset är blekt i böckerna. I romanerna är han påläst, kan sin historia, är smart och kommer ständigt med ironiska kommentarer och skämt som driver dialogen. Allt detta saknar jag här.

Den avmätta relationen med exhustrun och den komplicerade med dottern är helt omkullkastad här. I ”Rebus” finns det en förtrolighet mellan honom och Rhona. Dottern, som är i tioårsåldern, träffar han då och då, men klantar till sitt umgänge med henne titt som tätt

Siobhan Clark (Lucie Shorthause), som under romansviten utvecklas till en allt mer självständig och driven karaktär, är nedskalad här. Åtminstone i de första sex avsnitten som jag har sett. I teveserien saknas dessutom den slagkraftigheten som hon har i böckerna gentemot, framför allt, Rebus.

En figur håller däremot rätt igenom: Cafferty. Stuart Bowmans gangster är utstuderat skickligt skapad och knivskarp i de scener han är med.

VMen ”Rebus” är inte min Rebus. Jag saknar musiken. Vilken spellista som skulle kunna ha tjänat som soundtrack åt serien. Jag saknar slagfärdigheten i replikerna, eftertänksamheten. Visst Richard Rankins strider med sina demoner och trassliga relationer. Hans stubin är kort. Men hur kunde balansen mellan Cafferty och Rebus få slagsida åt gangsterns håll…? Det är ju deras jämlikhet i styrka som bland annat skapar dynamiken i berättelserna.

Samtidigt får man en rejäl dos av Edinburgh och kanske kommer serien utvecklas till sin fördel. Nu är den bara en av många brittiska krimserier.