EN HYLLNING TILL MACKEN med SOLALA och LINNÉA LEXFORS
!!!!
Strålande, lekfull hyllning. Solala och Linnéa Lexfors hyllar sympatiskt och roande Galenskaparna och After Shaves ”Macken” på Kajskjul 8. Foto: KAI MARTIN
Kajskjul 8, Göteborg.
Publik: Fullt vid bord och bar.
Bäst: Att Solala tagit med Linnéa Lexfors.
Sämst: Att ingen kom i ”Macken”-overallerna.
Fråga: Kommer den här hyllningen att åka på turné…?
Det går förstås inte att ersätta Roy och Roger i Anders Erikssons respektive Jan Rippes klassiska versioner. Det är omkullrunkeligt. Likaså kan ingen sjunga med Knut Agnreds frenetiska galenskap (”I mitt bagage”) eller Per Fritzells fryntligt mjuka stämma (”Truckdriving song”). Men inte desto mindre väljer den skickliga a capellatrion Solala – Jens Lindvall, Olle Carlström Bergel och Anders Gabrielson – att göra en ogenerad och spirituell hyllning till den klassiska tv-serien ”Macken” från 1986.
Regissör Niklas Holtne har stöpt om händelsen som en radiopjäs, inspirerad av stage radio play från USA på 20- och 30-talen läser man direkt ur manus och kryddar allt med klockren sång. Med reklampauser och allt. Solala har, efter tips från just Niklas Holtne, valt att plocka in Linnéa Lexfors. En fullblodsenterainer och, för oss som följer Falkenbergsrevyn, en favorit. Hon kan agera, hon har komisk tajming och hon kan sannerligen sjunga.
Roande. ”En hyllning till Macken” roar från start till mål. Foto: KAI MARTIN
Rollerna skiftar efter humör. Således är, väl, samtliga Roy och Roger i olika scener. Det skulle kunna haverera fullständigt, men trots olika karaktärer av en och samma figurer så blir resultatet alldeles utmärkt.
Det är klart att det är låtarna från ”Macken” som är i fokus. I detta är publiken snabbt med på noterna. Här sjungs det med med skratt och igenkänning. Handlingen blir liksom egal, även om den spinner som en tunn tråd för att hålla ihop showen. Här är det mesta avskalat för att låta musiken ta plats och det fungerar fantastiskt väl. Varje sång är ju sin egen humoristiska novell, som leder från en scen till en annan.
”En hyllning till Macken” är en ömsint, spirituell och i allra högsta grad ett roande musikaliskt ode till denna 40-åriga tv-favorit.
”En hyllning till Macken”, Kajskjul 8, Göteborg. Premiär 26 september 2026. Denna recension baserad på föreställningen 17 oktober.Spelas till och med 21 november.
Manus: Claes Eriksson (baserad på tv-serien och scenuppsättningen ”Macken” 1986 respektive 2018).
Regi och bearbetning: Niklas Holtne.
Mask: Tiina Bengtsson.
På scen: Solala – Jens Lindvall, Olle Carlström Bergel och Anders Gabrielson – och Linnea Lexfors.
Orkester: Richard Hauer, kapellmästare, gitarr och sång, Jan Bjerger, trumpet, flygelhorn och gitarr, Malin Almgren, trummor, Julia Fahltin, bas, och Simon Westman, klaviatur.
Gripande. Valdemar Wahlbeck (Rasmus) och Martin Stokke Mathiesen (Benjamin) är i ett fantastisk centrum i musikalen ”Torka aldrig tårar utan handskar”. Foto: PETER KNUTSON
Göta Lejon, Stockholm.
Publik: Utsålt (1100).
Bäst:Martin Stokke Mathiesen och Nils Weibull är sångare som berör.
Sämst:Det är svårt att applådera ett självmord.
Fråga:Hur lyckas kompositör Fredrik Kempe med sådan bravur åter att sätta tonen i en musikal…?
Knappt hade homosexualiten friskförklarats (1979) och bögar och flator kunde skrida in i en friare tillvaro förrän dråpslaget med hiv/aids slog till. En sjukdom som var fruktansvärd och främst drabbade manliga homosexuella från tidigt 80-tal och framåt. Ja, det var förstås bögarnas fel redan då.
Sverige var inte förskonat. Den fria sexualiteten som tog fart med p-piller på 60-talet inkluderade ju alla. Men här var detta virus, obotligt då, förödande.
Jonas Gardell har skildrat ”sitt” 80 och 90-tal i romantrilogi ”Torka aldrig tårar utan handskar” (”Kärleken” 2012, ”Sjukdomen” 2013 och ”Döden” 2013). Där delar av romansvitens handling kom att bli den fantastiska och drabbande tv-serien ”Torka aldrig tårar utan handskar” (2012). Nu har den djärvt blivit musikal. Jonas Gardell har hållit hårt i sin story och är både manus- och textförfattare. Fredrik Kempe står för musiken. Han som fått filmerna ”Så som i himmelen” och ”Änglagård” att stråla så vackert på scen.
Om Jonas Gardell hållit hårt i sitt manus så är det för att vårda denna sin historia. Den om Jehovas vittnet Benjamins (Martin Stokke Mathiesen) och landsortsgrabben Rasmus (Valdemar Wahlbeck) möte i den virvlande storstaden Stockholms möjligheter. Hur de snabbt sugs in i gayikonen Pauls (Ola Salo) dekadenta virvlar. Kärlek möter rå lust, vänskap ersätter familj, snabb sex för att döva ångest… Nej, här knusslas till det inte då det knullas på scen.
Magdalena Åbergs scenografi är avskalat effektiv. Stora kolonner skiftas på scen för att rama in Pauls spatiösa lägenhet eller för att hamna i bakgrunden då man kikar in i Rasmus och Benjamins enkla lägenhet. Redan tidigt reser den höj- och sänkbara scenen en sjuksals drama med en aidssjuk i dödsplågor. Effektivt och starkt. Pelarna tjänar som miljöer för nattliga, erotiska eskapader, eller som kulisser för en kyrka eller konsertsal. Pauls ”julfirande” blir som Da Vincis ”Nattvarden”. Allt i ett elegant sätt att levandegöra scenrummet för olika ändamål.
Effektfullt. Scenografin för ”Torka aldirg tårar utan handskar” skiftar effektivt mellan scenrummen. Foto: PETER KNUTSON
Fredrik Kempes musik är levande och lyrisk. Från entrén med kören (hela ensemblen) i titellåten ”Torka alla tårar” till finalens känslomässiga kraft. Förstås har huvudrollsinnehavarna sina strålande ögonblick. Ola Salo gör sin Paul prålig, ljuvt fjollig och härligt sarkastisk och humoristisk. Lev här och nu. Njut ogenerat och ta för dig, liksom.
Starkast intryck gör Martin Stokke Mathiesen som gör sin Benjamin intensiv och skör. Han sjunger med ren, inkännande röst, behärskar de svåra passagerna med en bedräglig enkelhet. Hans röst berör. Valdemar Wahlbeck, musikaldebutant, kämpar mer med både sång och repliker. Men tar sig allt starkare under föreställningens gång.
Reine i Nils Weibulls gestalt är en biroll som känns. Hans sång är, som Martin Stokke Mathiesen, kraftfullt ren och skirt vacker. Men samtliga på scen gör sina roller med styrka och inkännande kraft.
Musiken är rikt blommande. Fredrik Kempe kan sin musikalhistoria och mer därtill. Så kan han enkelt ger blinkningar till både ”Cabaret” och ”Bordellmammas visor”, men också den tonalitet som Benny Andersson och Björn Ulvaues skämt bort oss med i sina musikaler. Det skabrösa hand i hand med det ljuvt melodiska. Det är skickligt. Till detta Jonas Gardells balanserande texter.
Jo, ”Torka aldrig tårar utan handskar” är en berättelse i mollton, som berör. Det är en solkig, dyster historia som berättas. Familjer som begraver sina söner i förnekelse för deras homosexualitet. Som om det har varit en skam som ska tigas ihjäl. Eller Benjamins familj som vänder honom ryggen när han kommer ut. Så infamt. Men det är inte en föreställningen utan skärvor av humor och innerlig vänskap. Bögeriet lockar kanske inte i sin allt tilltagande misär, men tjusar med sina storvulna fester. Men aids-vågen genomströmmar trots allt handlingen. Djärvt duckar den inte för det. Här blir det en jävla massa begravningar och inte ett enda bröllop.
”Torka aldrig tåtar utan handskar” är en sorglig historia. Väl värd varje sekund på scen.
”Torka aldrig tårar utan handskar”, Göta Lejon, Stockholm. Premiär 24 september 2026. Spelas till och med 6 mars 2027.
Av: Jonas Gardell och Fredrik Kempe – baserad på Jonas Gardells romantrilogi.
Regi: Carl Johan Karlson.
Manus och sångtexter: Jonas Gardell.
Kompositör: Fredrik Kempe.
Musikalisk ledning och arrangemang: Karl-Johan Ankarblom.
Scenograf: Magdalena Åberg.
Koreograf: Melker Sörensen.
Mark- och perukdesign: Alexander Wernerson.
Kostymdesign: Jasminda Asplund Blanco.
Ljusdesign: Palle Palmé.
Ljuddesigner: Oskar Johansson.
Orkester: Karl-Johan Ankarblom (keyboard 1/kapellmästare), Daniel Migdal (violin), Åse-Maria Bygland Larsen (cello), Per Texas Johansson (träblås), Adam Dahlström (keyboard 2), Nicklas Thelin (gitarrer/keyboard 3), Kristofer Krydda Sundström (bas) och Lars Olsson (slagverk).
På scen: Ola Salo (Paul), Valdemar Wahlbeck (Rasmus), Martin Stokke Mathiesen (Benjamin), Lucas Krüger (Bengt), Nils Weibull (Reine), Olle Roberg (Seppo), Per Öhagen (Lars-Åke), Sara Jangfeldt (Sara), Rolf Lydahl (Harald), Joakim Jennerfors (Ingmar), Vanna Rosenberg (Britta), Aline Littwold (Madde) och Andrea Stahnke Holm (Margareta) samt Timothy Garnham (ensemble/US Lars-Åke/US Bengt), Samuel Rörström (ensemble/US Reine/US Rasmus), Henric Flodin (ensemble/US Seppo/US Reine), Annica Edstam (ensemble/US Britta/US Sara), Niklas Löjdmark Chressman (ensemble/US Ingmar) och Alvaro Estrella (ensemble/swing).
INGMAR BERGMANS SCENER UR ETT ÄKTENSKAP– ENLIGT 123 SCHTUNK
Laddad. 123 Schtunks ”Scener ur ett äktenskap” klär med humor och skratt brutalt av Ingmar Bergmans klassiska tv-serie ”Scener ur ett äktenskap”. Foto: HENRI KOKKO
När Ingmar Bergman skrev ”Scener ur ett äktenskap” för teve 1972 (sex avsnitt) var det i ett slags trots. Den här gången författade han inte utifrån sig själv. Provocerad av ett äkta par, vilka han mött, som syntes vara perfekt, skrev han. De som var så perfekta att han försökte förföra kvinnan, utan att lyckas, och därmed blev än mer provocerad av denna parets solida relation. Själv var ju Ingmar Bergman en, låt oss säga, rastlös man i sina äktenskap och relationer.
Innan inspelningarna av ”Scener ur ett äktenskap” hade hans relation med Liv Ullmann upphört och han hade gift sig med Ingrid Bergman. Det fanns alltså något laddat vid inspelningen med Erland Josephson och Liv Ullmann i i huvudrollerna i denna lågbudgetproduktion inspelad på Fårö. Tv-serie blev en succé inte bara i Sverige utan också internationellt. Av serien blev det också en långfilm, som även den tickade in sina pengar. Samtidigt som den gav familjerådgivningar luft under vingarna. Relationer ifrågasattes när Johans (Ernst Josephson) och Mariannes (Liv Ullmann) liv, äktenskap och efterbörden av det blottades. ”Scener ur ett äktenskap” blev en snackis långt efter premiären teve för nära nog exakt 53 år sedan.
123 Schtunk har under drygt 20 år ägnat sig åt improvisationsteater där man – företrädesvis det äkta paret Lasse Beischer och Bortas Josefine Andersson – med clownsminkning ger sig i kast med teaterklassiker. Allt från Shakespeare till Strindberg. Ja, även Ingmar Bergman har fått sin film, klassikern ”Det sjunde inseglet” gnuggad. Jag såg ”Machbeth – 123 Schtunk 20 år” i Varberg i somras och sveptes med i ett häcklande, roande gyckel spunnet på just Shakespeares dramatik. (Läs här.)
För så är det, ingen kommer undan när 123 Schtunk står på scen. I ”Scener ur ett äktenskap” är det bara paret Lasse Beischer och Bortas Josefine Andersson som står på scen. Som alltid i den enklaste av inramningar. Ett draperi, en piedestal med en röd gammal telefon från Televerket, en grå kloss i frigolit som får tjäna som säng, bar, kontorsbord, bil med mera och instrumenten: kontrabas, akustisk gitarr och tvärflöjt.
I detta lilla gör 123 Schtunk stor teaterkonst byggd på improvisation, provokation, pantomim, musik och en rejäl instudering av manus – och tv-serien. För utan detta bär man inte föreställningen i hamn. Det är ur bråddjupet mellan gyckel och dramatik som denna deras föreställning får näring.
Självklart är publiken i skottgluggen. Alla ska med och främst de som sitter på första bänkraden. Bortas Josefine Andersson och Lasse Beischer är alerta. Varje rörelse, harkling, nysning eller reaktion sveps in i pjäsen. Så hamnar en stackars kameraman utsänd från SVT:s ”Kulturnytt”, som inte vet om det ska sändas i Kanal 1 eller 2, i händelserna centrum där han står i kulisserna. Ständigt återvänder paret på scen till honom i sitt flödande tempo på replikerna uppkomna i stunden. Likadant med paret, sambor, på första raden där mannen jobbar för Västra Götalandsregionen, denna byråkratiska koloss som därmed får en central roll i pjäsen. Så också paret, som blir inviterade till parmiddag på scen.
Bortas Josefine Andersson och Lasse Beischer är bländande på att fånga stunden. De överraskar inte bara sin publik utan också sig själva. De kliver ur sina roller, utmanar varandra och plötsligt kan Johans och Mariannes liv i pjäsen speglas mot Lasses och Josefines i verkliga livet. Det är skickligt och paret våga djärvt svinga sig mellan allvar och skratt, manus och hittepå samtidigt som man faktiskt klär av Ingmar Bergmans uppmärksammade tv-serie in på bara skinnet.
Johan i Lasse Beischers roll blir en patetisk mansgris, som aldrig blir sympatisk. En figur som sätter sig i centrum framför sin familj. Oavsett om det gäller karriären eller den självklara rätten att ha en älskarinna. Bortas Josefine Anderssons Marianne görs devot och anfallande, men försätts alltmer med ett driv, som i och för sig pendlar mellan en alltmer tilltagande självständighet och oförmåga att helt göra sig fri. Som brittiske sångaren Joe Jackson sjunger ”We can’t live together/But we can’t stay apart”.
Under nära tre timmar (inklusive paus) kastas man mellan skratt och förtvivlan, pricksäkra rollgestalter och rena stollerierna. Emellanåt bjuder paret upp till musik, skriven av Bortas Josefin Andersson, fint arrangerad av Viktor Turegård. Då får allvaret extra skärpa och djup, som om allt stannar av.
Lägg till att Ingmar Bergmans son Daniel Bergman (63), regissör och författare, finns med i föreställningen. Dels i bearbetningen av texten. Dels som röst, en inte oväsentlig del i denna tolkning av ”Scener ur ett äktenskap”. Dessutom, i premiärpubliken fanns också Eva Bergman (80, äldst av syskonen Bergman), som även hon med äran axlat faderns roll inom teatern. Så Ingmar Bergmans ande svävar definitivt i salongen. Hoppas han fick lov att vädra lungorna med skratt, även om hans verk får sig en duvning.
”Ingmar Bergmans Scener ur ett äktenskap – enligt 123 Schtunk” gästspel, urpremiär 10 april 2026. Spelas på samma scen även 11, 21 och 22 april innan föreställningen åker på turné.
Manus: Ingmar Bergman.
Bearbetning: Bortas Josefine Andersson, Lasse Beischer och Daniel Bergman,
Regi: 123 Schtunk.
Dramaturgiskt bollplank: Lena Fridell.
Musik, sångtexter: Bortas Josefine Andersson.
Musikarrangemang: Viktor Turegård.
Scenografi och kostym: 123 Schtunk.
Sömnad: Frida Hallin.
Teknik, sufflör: Otto Olsson Båth.
”Relationsterapeut i salongen”/röst: Daniel Bergman
Nytt försök. Det har gjorts några teveserier om Ian Rankins komplicerade kommissarie John Rebus. BBC:s serie är nu aktuell på SVT. Foto: BBC
Utan att vara någon expert på skotten Ian Rankins författarskap har jag ändå haft hans böcker som sällskap sedan 90-talet. I huvudsak har det handlat om John Rebus, den motvillige hjälten, kriminalkommissarien som löser brott inte alltid på det mest korrekta av sätt. Ja, jag har också läst serien om internutredaren, strebern Malcolm Fox. Paragrafryttaren och direkt John Rebus motsats och i Ian Rankins värld möts ju de båda. I serien finns ju ett gäng kärnkaraktärer, som gangstern ”Big Ger” Cafferty, kollegan Siobhan Clarke och chefen Gill Templer med andra höjdare inom polisorganisationen i främst Edinburgh. Exhustrun Rhona och dottern Samantha ”Sammy” finns ibland i periferin, ibland lite mer närvarande. Precis som brodern Michael.
Rebus kramar ratten om sin Saab 900, en liten men älskad bil som får åka sina mil mellan lägenheten i Marchmont, söder om centrala Edinburgh. Ett boende som han behållit sedan skilsmässan och som rymmer en och annan vinyl; musik är ett stort intresse baserat på uppväxten under 60- och 70-talet och smaken är exklusiv. Han hävdar själv att det på hans gravsten ska stå ”Han lyssnade på b-sidorna”.
Ålder…? Tja, man kan vara en petimäter är Rebus född 1947 (enligt Ian Rankin), men författare har alltmer gjort sin huvudkaraktär tidlös i sitt fortsatt skrivande. Nu är han pensionär, men envetet engagerad i brott och att lösa dem, hamnar (som alltid) i klister och ringer Siobhan Clarke i tid och otid.
Jag har haft en paus från Rebus… ja, från Ian Rankins författarskap över en tid. Men inför min hockeyresa till Edinburgh i april (läs här) kändes det ju vettigt att läsa hans senaste romaner. Så ”A song for the dark times” tog mig till Skottland (och faktiskt mest iväg från Edinburgh, då handlingen utspelar sig norrut) och ”A heart full of headstones” fick bli sällskap till Málaga. Hans senast – ”Midnight and blue” – väntar. Skulle köpt den i Edinburgh, men Waterstones har den inte och jag hinner inte leta. Inte heller på flygplatsen finns den. Det fick bli köp i Göteborg.
Det slog mig då och jag funderar på det än: har Ian Rankin tappat i popularitet? Kanske har skottarna, eller Edinburgharna kroknat och håller andra hemstadsförfattare framför honom.… Det är dessutom länge sedan hans böcker översattes till svenska.”Hellre vara djävulen” (”Rather be the devil”) 2017 är väl den senaste och det har ju kommit en försvarlig mängd böcker sedan dess. Ian Rankin är en flitig författare.
Så kommer då SVT med BBC:s teveserie från förra året. ”Rebus” – för bra för att vara sant. Jag har kastat ett och annat öga på de tidigare serierna som har gjorts med först John Hannah som Rebus följt av Ken Stott (2000–2007), där den förstnämnde var för vek och den sistnämnde ok.
Det är klart att det finns en viss förväntan på ”Rebus” nu med – lustigt nog – Richard Rankin i huvudrollen som John Rebus.
Tiden är nu. Rebus är en tvär jäkel i yngre medelåldern, troligtvis född någonstans på 80-talet, skäggstubb, rufsigt svart hår som inget hårgel får styr på, jeans, t-shirt, skinnpaj av kavajtyp. Whiskyn står blott en armlängd ifrån honom. Bostaden är närmare centrum än i böckerna. Närheten till centrala Edinburgh är påfallande. Varje scen med staden som fond, antingen med slottet eller Princess Street i bakgrunden, tjänar som en turistbroschyr. Lite kontraproduktivt med de brott som begås.
Tonen är definitivt tartan noir, som Ian Rankins krimserier räknas till. Miljön ruffig. Ett Edinburgh med förorter och kvartet som inte alltid är så smickrande. Men också rikemansområden för kontrastens skull.
Jo, här finns slitna karaktärer. Brodern Michael med fru och två tonårssöner lever under armod där pengarna inte räcker till. Knarkaffärer hålls i grannfastigheten i Fife, Rebus uppväxtort norr om Edinburgh. Ett område ingen förtjänar att leva i.
John Rebus är inte före detta militär (tillhörde SAS-styrkorna, alltså the Special Air Forces) med erfarenhet från Nordirland utan har varit stationerad i Afghanistan. Hans storebror har också militär bakgrund.
I turistkvarteren i Edinburgh sker ett mordförsök, som Rebus sätts att sköta på uppdrag av Gill Templer. Kopplingar till den undre världen görs, så Cafferty dyker tidigt i handlingen.
Till Rebus tjänst skrider Siobhan Clarke in vid hans sida. En rookie, som dessutom har en vag relation med Malcolm Fox (Thoren Ferguson), internutredaren. Addera exfrun Rhona (Amy Manson), som gift om sig rikt, och dottern Sammy (Mia McKenzie), så är några väsentliga karaktärer från boken på plats.
Manusförfattaren Gregory Burke står bakom den uppdaterade Rebus-serien. Men Ian Rankin figurerar i kulisserna som exekutiv producent tillsammans med bland andra just Gregory Burke, så karaktärerna i ”Rebus” är knappast lämnade åt slumpen.
Men teveserien är inte riktigt min Rebus. Kanske för att jag vill ha honom lite mer tilltufsat tjurig och inte klädd som Richard Rankin. Men också för att musikintresset är avskalat. Här frågar Siobhan Clarke om han inte är intresserad av kultur och han nekar. Nämner någonstans att han är lite av en fotbollskille, men det intresset är blekt i böckerna. I romanerna är han påläst, kan sin historia, är smart och kommer ständigt med ironiska kommentarer och skämt som driver dialogen. Allt detta saknar jag här.
Den avmätta relationen med exhustrun och den komplicerade med dottern är helt omkullkastad här. I ”Rebus” finns det en förtrolighet mellan honom och Rhona. Dottern, som är i tioårsåldern, träffar han då och då, men klantar till sitt umgänge med henne titt som tätt
Siobhan Clark (Lucie Shorthause), som under romansviten utvecklas till en allt mer självständig och driven karaktär, är nedskalad här. Åtminstone i de första sex avsnitten som jag har sett. I teveserien saknas dessutom den slagkraftigheten som hon har i böckerna gentemot, framför allt, Rebus.
En figur håller däremot rätt igenom: Cafferty. Stuart Bowmans gangster är utstuderat skickligt skapad och knivskarp i de scener han är med.
VMen ”Rebus” är inte min Rebus. Jag saknar musiken. Vilken spellista som skulle kunna ha tjänat som soundtrack åt serien. Jag saknar slagfärdigheten i replikerna, eftertänksamheten. Visst Richard Rankins strider med sina demoner och trassliga relationer. Hans stubin är kort. Men hur kunde balansen mellan Cafferty och Rebus få slagsida åt gangsterns håll…? Det är ju deras jämlikhet i styrka som bland annat skapar dynamiken i berättelserna.
Samtidigt får man en rejäl dos av Edinburgh och kanske kommer serien utvecklas till sin fördel. Nu är den bara en av många brittiska krimserier.