Vänner

Island – igen med fascination

Posted on av Kai Martin

I dagarna har rapporter kommit från våra isländska vänner om jordskalv en masse, som förebud för det kommande vulkanutbrottet. Senare skedde det, med nya rapporter och bilder, från vännerna som bor bara några mil därifrån.

Enligt turistens fåfänga klagan är det ju det man vill se tillsammans med valar och norrsken. Vi blir utan den här resan, men får som alltid så mycket mer.

Knappt hinner vi landa och är välkomnade hem till familjen i Hafnarfjörður förrän jag hamnar i deras pool (39 grader varm) med en Egill i handen, det lokala ölet. Vi tar det lugnt denna vår första dag. Men vår värdinna har skapat ett späckat schema, som omfamnar firandet av henne 60-årsdag.

Det var så det började. Hon ringde i början på året och undrade vad vi skulle göra den 17 juni, som inte bara är Islands nationaldag utan också hennes bemärkelsedag. Jag trodde att hon fyllde jämt först nästa år, men insåg snabbt mitt fel. Vi blev glada. Det är klart att vi ville komma till hennes fest, precis som hon och hennes make kommit då jag jag har fyllt 50 och 60 och Z och jag var på plats när hennes älskade make fyllde 50 och 60. Vem tackar nej till en fest på Island…?

Men… det skulle inte bli någon fest. Det var ”bara” vi och de isländska parets dotter med man. Ett naggande gott sällskap. Firandet skulle ske i Akureyri, där vi ju var i samband med att maken firade sina 60 år. Vi hade hisnande dagar i 15 minusgrader och bländande solsken. En upplevelse jag skrev om här. Först när vi var på väg mot Keflavik och flygplatsen för hemresan kom snön och ovädret. Väl på Kastrup fick vi beskedet får Island: flygplatsen var stängd. Vindarna för starka. Snön för tät. Vi tajmade allt då i mars 2019.

Nu var vädret i Hafnarfjörður var grått och kallt, eller svalt. Vi kom ju trots att från högtrycket i Göteborg med bländande sol och höga temperaturer för att vara i juni.

Vi var förstås oerhört stolta att få bli inviterade till älskade S:s firande. Vi visste att vi var i de bästa av händer. Tidigt efter ankomstdagen stod vi redo för avfärden om 35 mil norrut på fem timmar. Vi slog följe med gråvädret och de storslagna vyerna, som man aldrig kan stirra sig mätt på.

På vägen berättar vännerna om norrskenet som de har haft och om valfamiljen som hälsade på i Hafnarfjörðurs hamnbassäng under våren som passerat. Så nära till det vi har på vår önskelista.

Vi reser i familjen nya Jaguar, som är det andra tillskottet i deras fordonspark efter E:s eleganta, mindre lastbil (han är hantverkare), och E kör säkert, tryggt och målmedvetet. När vi kör in i Hvalfjarðargöng, tunneln som går under Hvalfjörður, somnar jag för att vakna när vi kommer Borgarnes. Jag klipper med ögonen, noterar roat att vi passerar Bifröst och gör Z uppmärksam på det. Dottern bor i Bifrost Mölndal. Vi stävar vidare på väg 1 och passerar det svindlande fjällandskapet, men också Grábrók, den slocknade vulkanen som ligger vid vägen och som vi bestämmer att vi ska bestiga under hemfärden. Inte för att vädret är dåligt, men för att vi vill fram. Samtidigt, att det ska vara solsken och höga temperaturer vid ankomsten i Akureyri känns långsökt.

E tar sikte mot rastplatsen N1 vid Hrútafjörðurs slut. Det är dags för fika med den klassiska kärlekspungen, en donnautliknande frestelse, som vi äter med förtjusning till våra cappuccino. Men rasten är kort. Rastlösheten driver oss vidare.

När vi efter några kilometer kommer till Miðfjörður pekar S åt vänster och säger att dit ska vi på hemvägen. I Hvammstangi, en fiskeby, finns en restaurang med en fisksoppa som ska vara något extra. Men färden går vidare oförtrutet. När vi så angör p-platsen vid lägenheten som S:s och E:s vänner lånat ut är det snabb utpackning och bäddande av sängar i de rum vi disponerar som sovrum. Det är en modern lägenhet i två etage, en bit utanför Akureyri centrum, men på gångavstånd.

Molen har glesat upp, den blå himlen syns i gliporna, vädret är behagligt. I Eyjafjörður vid kajen till Akureyri ligger ett väldigt kryssningsfartyg, som senare ska få sällskap. Vi blir inte ensamma här, men så vankas ju också nationaldag med celebrerande, studentfirande och motorfest.

Vi är bjudna till det unga paret, S:s och E:s dotter med man, som bor i hans föräldrars lägenhet, ett punkthus med utsikt mot både Hlíðarfjall, som förlorat sin vinterprakt, och såväl staden längre ner som fjorden. Det vankas hemlagade hamburgare och öl, något som svärsonen kan. Ja, både matlagandet och ölen. Det kanske blir så då man är en långdistanscyklande motionär när både vätska och kost behövs för att balansera. Vi har en trevlig stund. Men bryter slutligen upp och promenerar hem genom ett Akureyri som inte vill lägga sig i midnattssolen. Barn är uppe och leker, ungdomar stojar på ungdomars vis, äldre tar en spatsertur i kvällningen; så som vi.

Morgonen därpå, efter frukost, går vi ned på stan för att scanna av butikerna som finns där. Z provar en kostym, är nära att köpa… men, nej, hon avstår. Vi tittar in lite här och lite där. Det är snart dags för avfärd. För programmet står Húsavik, mytomspunnet efter Will Ferrells ”Eurovision Song Contest: The Story of Fire Saga”, filmen som varmt humoristiskt hyllar Eurovision och har just det isländska fiskesamhället i centrum. Ja, det är tack vare filmen som vi fått span på byn och våra isländska vänner är inte sena att hörsamma vårt önskemål. Dotter och svärson hänger på, för det vankas bad i Geosea – sjóböð, ett utomhusbad som pumpar vatten från havet och blandar det från de omgivande varma källorna. Men först en rustik lunch på Leirunesti, ett slags akureyrisk halvspecial som slinker ned i all hast. Stället ligger precis vid flygplatsen och Þjóðvegur, vägbanken som leder över Eyjafjörður innersta vik och som i sin tur är den första etappen på vår väg till Húsavik. Vi är snart på väg genom Vaðlaheiðargöng, 7,4 km lång och ersätter en 21 km lång del av väg 1 inklusive Víkurskarð-passet, som ofta stängs under vintern.

Men vi har bländande väder och en temperatur som ligger kring 25 grader. Islänningarna häpnar. Vi med. Men åt utsikten. Med förtjusning kommer vi till Húsavik och parkerar snart vid det exklusiva badpalatset.

Vid en av bassängerna finns också en bar där öl säljs. Vi dricker något glas ur vår plastmugg, där Z lyckas få med sig två hem. Vi badar ångbastu, duschar iskallt och ned i det varma bassängvattnet med sälta från det vackra havet nedanför. Jag kan inte titta mig mätt på utsikten och njuter av stunden i fulla drag. Men allt har ett slut. Vi ska till det lokala bryggeriet och dessutom försöka hitta lite inspelningsplatser från ovan nämnda film.

Så in för ny dusch, rentvagning och på med kläder – endast shorts och kortärmad skjorta (Gap, London 2015, rea). Planen är att köpa med oss några Húsavik öl, men också smaka direkt från bryggeriet. Så vi beställer lite olika sorter, sätter oss på verandan i solen och njuter åter igen av stunden. Vi väntar med handlandet av ölen, för nu ska vi ta oss en kik i Húsavik hamn. Där finner vi busshållplatsen som har speciell del i filmen (vi ska senare, när vi ser filmen igen, inse att platsen inte riktigt överensstämmer med verkligheten). Z frågar efter andra inspelningsplatser och exteriören till den lokala puben pekas ut (de interiöra scenerna gjordes i studio).I en souvenishop köper jag en virkad fluga i den isländska flaggans färger. Vi är exalterade, men E tittar diskret på klockan. Det är dags att åka.

Vi går tillbaka, missar ”Eurovison”-museet (som jag senare får reda på att en entusiastisk italienare driver), handlar några burkar öl och sätter oss i bilen för en färd på samma väg som vi kom ifrån. Väl utanför tunneln stannar E på en utsiktsplats som heter duga.

Akureyri visar sig på andra sidan fjorden i alla sin lilla prakt. Vi är hänförda.

Efter middagen slår inte Z sig till ro. Strax innan midnatt vill hon gå på promenad, Ensam. Jag vet orsaken. Men S, som ju jubilerar i morgon, vet det inte och blir besviken när hon får ett nej om sällskap. Jag hinner gå och lägga mig och somna innan Z kommer åter.

Morgonen därpå vet vi svaret. E är uppe och kokar kaffe, vi hjälper honom med frukostförberedelserna. Z har blåst upp ballonger och köpt blommor. Jag har inhandlat ett par örhängen i min kusins forna butik i down town Mölndal, som ska bli gåvan från oss. Så går vi in till en (sju-?)sovande S, hon som inte vill ha några överraskningar. Ett ballonghav fyller sängen, som adderas med blommorna och presenten. Vi sjunger. En positiv start på dagen och efter frukost har vi redan klätt upp oss; det är alltså inte bara Islands nationaldag utan också S 60-årsdag. Det finns sämre dagar att stassa sig (jag i för dagen en Oscar Jacobson-kavaj, Acne-byxor och dito väst, en rutig Oscar Jacobson-skjorta, en Amanda Christensen-slips och Paul Smith-skor – allt secondhand). Solen lyser från en klar himmel. Det redan flera grader över 20. Akureyri är en dröm att stilla be om. Vädermässigt. Vi tar bilen till stadens botaniska trädgård, som sträcker ut sig i vårlik blomning (vi är ju en bit söder om Polcirkeln). Tjusas av trädgårdens prakt, Z och jag kysser varandra på kärleksbron (S tar bilden) hör några ungdomar soundchecka för en kommande utomhuskonsert, ser förberedelserna för nationaldagsfirande. Men vi ska vidare.

S har bokat bord för lunch på en fiskerestaurang norr om Akureyri, nära det kombinerade bryggeriet och spat som vi frekventerade i mars 2019. Landskapet är hisnande, höga berg och djup fjord. Islandshästar löper i sina stora hagar och E kör förtjänstfullt ned till en av dem för att vi ska få se de vackra djuren på närmare håll.

Vi viker av ned mot fjorden och det lilla fiskesamhället Hauganes som inte bara bjuder på valsafari och fiskeindustri utan också den vitt omtalade fiskerestaurangen Baccalá. Vi har en slottid, som vi måste passa. Det är begripligt. Stället är tokfullt med ett lass franska turister. Vi har vårt bord. Beställer något att dricka och Z och jag väljer torsken (festföremålet tar en fish’n’chips som heller inte går av för hackor), som då den serveras är så fint tillagad att den är som att bläddra i en bok (E:s fina beskrivning). Det är vidunderligt gott. Utanför ligger utomhuserveringen, också den full vid vår ankomst, formad som ett vikingaskepp. Men när vi är färdig med maten är det fritt att ta en sittning där. Plötsligt sitter vi med en bit rutten haj och isländskt brännvin. Restaurangens sätt att uppmärksamma jubilaren. Vi äter försiktigt. Smaken är skarp med viss smak av salmiak. Definitivt godare än surströmming. Men tack för brännvinet.

”Hemma” i Akureyri väntar efterrätten. Glass från hippa Brynja, glassbaren som lockar allt från barnfamiljer, ungdomar till poliser. Kön är lång till etablissemanget och vi får under vår tålmodiga väntan också en lektion hur glassen serveras här. Många väljer att låta glassorterna röras ihop med de tillbehör man nu väljer: kolor, lakrits, olika slags strössel med mera. Väl beställd och serverad blir det en annorlunda smak- och glassupplevelse. Kul att uppleva men kulglass i rån föredrar jag sex dagar i veckan.

Så går dagen som dagar plägar att göra och plötsligt står E vid grillen på balkongen i solsken och kraftigt blåst. Han är en fena på att grilla. Förvandlar det han lagar till utsökt mat. Nu ska vi fira S med en middag som heter duga. Vin och öl serveras. Cognac till kaffet. Läckra bakverk inhandlade i Hafnarfjörður. Vi mår förträffligt, men även sådan dagar ser sitt slut.

Det är hemresa. Efter morgonmaten och -toaletten städar vi ur huset från topp till tå. Viker ihop sängkläder, slänger sopor, packar in i bilen för resan söderut. Akureyri är grått. Temperaturen har sjunkit. Vi tackar för oss.

E kör målmedvetet. Utanför spelar naturen upp grandiosa scenerier med moln som dansar kring bergstoppar. Island är ständigt fascinerande. Så plötsligt gör han en vänstersväng och vi skumpar in på grusvägar i några kilometer innan en canyon öppnar sig med en vild fors och ett än mer vilt vattenfall. I det intensiva duggregnet möter vi Kolagljùfur. Isländsk natur och dramatik i sin prakt. Så vackert.

Vi njuter, trots det trista vädret, men packar in oss i bilen och kör mot väg 1 för vidare transport. Men bara någon kilometer. Nu viker E mot höger och in på vindlande vägar längs Húnafjörður. Målet, får vi senare resa på när vi parkerar, är Hvìtserkur. En drygt 15 meter hög basaltklippa som naturen skapat. Fascinerande från vårt håll på några hundra meter avstånd. Stoppet blir kort. Vi fortsätter längd med fjorden och kröner halvön på grusvägar med trånga passager, som emellanåt öppnar sig för möten. Omkörning? Nja, det är riskabelt och en kö bildas bakom en uppenbar turist som kör mitt i vägen. Men vi kommer fram till Hvammstangi för Sjávarborg, restaurangen med den berömda fisksoppan.

Stället är även det välbesökt av busslaster med turister. Men det glesar ut när vi väl får vårt bord, som nära nog har utsikt över Miðfjörður, som trots att det är en anspråkslös fjord med isländska mått mätt sträcker sig vid och bred. Vi beställer förstås soppan och vin därtill. Förväntningarna är höga, men ställs på skam när maten väl serveras. Mycket soppa, lite innehåll och till en dyr slant. Jag kan se hos mina vänner att det inte var det som de vill bjuda på; senast de var här var maten tipptopp. Men vi är i det bästa av sällskap och vi reser snart vidare, söderut, mot Reykjavik och Hafnarfjörður.

Vi närmar oss Grábrók, men regnet är hårt och inbjuder inte till den klättring som krävs för att njuta av den gamla vulkanen. Vi tar det vid nästa Islandsbesök. Landet är en aldrig sinande källa till upplevelser. Trafiken är intensiv denna söndag. Fler än vi har firat nationaldag och är på väg hem till storstadsregionen. Nära Reykjavik frågar jag efter ishallen, landets andra efter den i Akureyri, och E kör förbi för ett kort stopp.

Det finns en dröm om att få spela ishockey på Island, men jag tror knappast att den blir av. Men man kan ju alltid stå utanför den stängda, hyfsat nya ishallen.

Vi kommer hem. Packar ur och packar in. Vi äter lite lätt och Z och jag letar exalterat efter biljetter till Island–Portugal, en match som spelas i Reykjavik på tisdagen. Vi förstår att det blir svårt. Men det blir inte lättare med ett obegripligt biljettsystem på nätet. Det är en ny dag i morgon och nya försök.

S har vikt måndagen för oss i Reykjavik. Först ut är en tur med Flugferðin Okkar, en hisnande eskapad, virtutellt, över Island. S har åkt den förut och tänker inte åka den igen. Men ändrar sig i sista stund. Vi bjuds inledningsvis på en effektfull isländsk historik innan vi kliver in i salongen och selar fast oss i stolarna som ska bjuda oss på en resa vi sent ska glömma. Det är verkligen en flygtur där ögat helt går förlorad i kommunikationen med hjärnan; det är inte verklighet. Men när vi sveper över bergstopparna och vattendragen drar vi skrikande upp våra ben. Kaxigt håller jag S:s hand förctrygghet, men efter bara någon minut landar händerna krampaktigt runt stolarnas stolpar. Puh! Hu! Så effektivt.

Väl ute ur salongen pustar vi ut i souvenirshopen, köper bilder och tar sedan turen runt kvarteret till en outlet där vi köper varsitt regnställ (mitt från Kebnekajse för 20 år sedan har tjänat ut). Utanför, vid parkeringen, står en utbränd bil som en konstinstallation.

Så in mot centrum, p-plats vid Hallgrimskirkja. Promenad nedför, in mot stan, stopp i herrbutiken Kormákur & Skjöldur, elegant men dyrt och man kan ju alltid titta, nyöppnad på Skólavörðustíg.

S ska guida oss rätt till stans secondhandbutiker och vi hittar så småningom Rauði krossinn-búð på shoppingstråket Laugavegur. Det blir en väst till mig och ett par skor. (Återkommer om det.)

Vi promenerar ned mot Pönksafn Íslands, punkmuseet inhyst i en före detta pissoar. Tanken var att säga hej till innehavaren och be om den bild som aldrig togs förra gången. Men mannen på plats känner jag inte igen som den som jag då pratade med för drygt fyra år sedan.

Vi fortsätter över Lekjærgata och in på någon gränd för att titta på E:s konstfärdighet som hantverkare, tak och väggar som han fixat för uteserveringar till några restauranger. Vi fortsätter ut på gågatan Austurstræti, hamnar i en vintagebutik, går ut ur densamma och knallar tillbaka mot Bankstræti och fiket Baka Baka, där vi har en dejt. Dessutom är det dags för lunch. Z hade, vid tiden före vårt äktenskapet, inneboende under en period. En av dessa var isländskan E, som blivit kvar i Göteborg, men som nu var på besök i hemlandet med sin yngste son. Klart vi skulle träffa dem och E hade vi ju inte sett på hur länge sedan som helst.

Vi är lite tidiga, beställer in vår mat då plötsligt E är på plats med barnvagnen parkerad utanför; barnet sover. Det är mycket som ska avstämmas, så timmen till förfogande försvinner snabbt. Vi tar farväl och beger oss med S som ledsagare uppemot domkyrkan och parkeringen.

Nu styr vi mot köpcentret Smáralind i Kópavogur, förstaden till huvudstaden. Lämnar turisttätheten för mer gängse isländsk köppublik.

S ska till sin skräddare för hjälp med ett plagg, som hon trots sin fingerfärdighet inte klarar/hinner att fixa själva.

Plötsligt befinner vi oss i den exklusiva Herragarðurinn, herrkläder för en plånbok tjockare än min. Men S brukar köpa kläder till sin man där och det är något slags sommarrea. Så hamnar jag i provhytten provandes ett par grå och vit-randiga Les deux-byxor, som hastigt och lustigt dras från mitt konto. Nåja. Jag handlar inte bara secondhand. S hittar en snygg tröja till E, som hon klädsamt säger till expediten ”min man har samma storlek som han” – hon pekar på mig – ”men en storlek större”.

Hon går med bestämda steg med oss i följe mot Extraloppan, en sekundhandbutik ungefär som danska Kirppu, man hyr sig en plats för en tid och exponerar varorna man ska sälja. Vi blir kvar där en tid. Vi går alla för sig. Jag hittar en snygg, blå Boss-kavaj i manchester, som passar som vore den skräddad. En vit Paul Smith-skjorta och en blå Boss-väst, matchande kavajen. Jag blir 1900 kronor fattigare, men några plagg rikare. Tillsammans med västen (Adventure Bound Originals Since 1899) och skorna ( ett par F.Nebuloni i praktiskt taget nyskick med prislappen i skon är kvar: 360 dollar!) blev det en lyckad loppisdag. Helt otippat. S fyndade dessutom en ursnygg orange/svart-mönstrad Ilse Jacobsen klänning, som kom att bli ett med henne. Så snygg.

Vi hastar hemåt. Men först förbi en matbutik där vi handlar isländsk lakrits för ett gäng hundralappar och S tillbehör enär hon ska ha närmsta släkten på besök för ett hastigt firande av jubilaren.

De kommer. Och de går. S har vidare planer för kvällen. Vi ska på parmiddag nere i Hafnarfjörðurs centrum. Bord är bokat på eleganta Tilveran där vi serveras den mest ljuvliga torsk med något som kallas lobster, men smakar som pilgrimsmusslor. Bakpotatis och vitt vin, chardonnay, för mig.

Vår fortsatt fantastiska stund tillsammans fortsätter. Sakta promenerar vi hem, ned mot hamnen där valfamiljen lekt för bara någon månad sedan, bredvid det franska parets båt. De som seglat till Hafnarfjörður för att vara nära deras barn som tillfälligt bor här. Kvällen är ljuvlig. Klar som en vårdag och träden är i skir blomning på sina håll. Korpen flyger, konkurrerar ut måsarna och kråkorna med sitt läte. När vi kommer hem gör E iordning ett bad, där alla eventuella bekymmer flyr. Duschade och frotterade hinner vi byta om. Några vänner hinner hälsa på en snabbis, vänner vi har träffat tidigare och trivs med.

Men E ska upp tidigt. Och var uppe tidigt efter att ha skjutsat sonen till flygplatsen och därefter till jobbet. Vi stänger för idag.

Tisdag är dagen då vi får klara oss själva. Snudd på. S lånar ut sitt och E:s busskort, så att vi kan ta oss till Reykjavik. Där tar vi oss ned mot konserthuset Harpa för en kik, fortsätter ut och mot Hverfisgata där Nationalteatern ligger, som farfar arbetade för som sceningenjör, och danska ambassaden (tryggt för Z). Jag tar med hustrun ytterligare kvarter för att visa ett arbete som E gjort; kakelsättning med blytunga, stora plattor gjort på två man. Skickligt. Vi kommer upp på Laugavegur, där vi springer in och ut ur butiker. Fastnar i en där jag provar en försvarlig mängd, bland annat en mossgrön Tiger-kostym för tvåtusen. Men jag backar. För långa ben och för långa ärmar bäddar för en för stor kostnad för efterföljande skräddning. Expediten är trevlig och skicklig i sin uppmuntran, men får istället napp hos Z, som köper en illgrön, häftig kavaj.

Vi smiter ut, går vidare på Laugavegur och hungern pockar på uppmärksamhet. En restaurang i närheten ger mig en fårsoppa, närande och god, och Z en fish and chips med isländsk touch. Vatten respektive öl till. Det blev en dyr lunch, så vi bröt upp och gick till intilliggande Hús máls og menningar, en kombinerad bar, kafé, bibliotek och jazzscen. Mycket trevligt.

Dagen försvinner intensivt fort. Det är dags att ta bussen hem, men tar vägen mot Smáralind efter lite bussbyten. S jobbar där och hämtar oss. På vägen hem köper vi garn till min sonhustru. Vi blir tungt packade på hemvägen. Det är vår sista dag.

Kvällen ägnas åt Island–Portugal på teven, en match som bortlaget vinner oförtjänt. Dessutom efter ett sent mål av Ronaldo, som i något slags jubileumsmatch tillåtits spela ett spel som inte borde ha godkänts.

Sista morgonen kliver vi upp klockan fyra. E kör oss för sista gången den här resan. Vi tar farväl till våra älskade vänner, till den fantasieggande ön, fyllda av nya intryck och med en ny längtan om att komma tillbaka.

Vi tar frukost på flygplatsen och går sedan mot gaten för flyget hem. Vi satt ju skilda åt på ditresan. Men nu har Z vaskat fram en plats vid mig. Att resa tillsammans är bäst med den man älskar.

Sista på planet kliver en svensk fotbollstränare, som landar i främsta raden och slocknar snabbt. Han har ett rejält plåster i pannan. Det hade han inte på teven igår, då han flimrade förbi i rutan.

Väl på Landvetter, väntan på bagaget, går jag fram till honom – vi har träffats tidigare – och pratar om matchen och jag frågar förstås hur skadan har uppstått. Han förklarar hur han skulle gå ned till receptionen för att beställa väckning, ser några portugiser han känner, men missar spaljén han kliver in i. Kraftigt blodvite, som stillas av receptionisten som inte bara är svenska, utan också sjuksköterska. Som av en händelse.

”Jag hade inte druckit en droppe. Bara en Cola Zero”, säger han innan vi fortsätter och pratar om Blåvitts katastrof.

”Allt börjar i toppen!”, blir hans snabba analys innan han förtjust berättar om att han ska se alla Springsteenkonserterna på Ullevi och Coldplays.

Vi skiljs. Bagaget har kommit. Flygbussen hem, där chauffören är intresserad av min isländska öl, som jag har under armen. Men den behåller jag. Så spårvagn och hem ljuva hem.

Vilse i Barcelona – men hittade rätt (tack vare Håkan)

Posted on av Kai Martin

Inflygningen över Göteborg är verkligen magnifik. Under oss breder skärgården ut sig, sedan Göta älvs mynning, Långedrag, Frölunda och som bonus våra hemmakvarter och mina söners. Det är ett panorama sett ur ett von oben-perspektiv och jag älskar min fönsterplats. Snart landar vi för att i nästa ögonblick bli upphämtad av T, yngste sonen, som lånat bilen under vår bortavaro.

Jo, vi har rest. Och allt är Håkans fel.

Bara dagar innan den svindlande hockeyresan till Richmond/Vancouver (som finns att läsa om här, här, här, här, här, här, här och här) får jag via en nyhetsartikel i musiktidningen Gaffa nys på att Håkan Hellström ska spela i Barcelona. Han som i augusti sålde ut fyra gånger Ullevi (läs recensionerna här, här, här och här) ska nu spela på en klubb inför några tusen. Jag vill vara där. Han som jag nog tveklöst sett flest gånger av alla artist och band som jag haft förmånen att se. Från just klubbar till större lokaler och senare arenor. Alltid förtjust i stegrande grader av eufori. Fascinerad hur han kan ta sin publik, oavsett storlek, och hur han osvikligt bjuder på både sig själv och sitt innehåll.

Jag drar i lite trådar, får på vägen reda på att Stefan Sporsén inte längre ska ingå i det band som han har haft en självklar plats i sedan 23 år tillbaka. Jag väljer att låta det bero. Andra får ta nyhetsrapporteringen i nöjesvärlden nu mer. Lyckas få biljetter för Z och mig. Men bekymren hopar sig. När ska vi flyga? Var ska vi bo? Går det här att sy ihop med Z:s påbörjade studier, som kommer ta en ansenlig tid…? Hon får i uppdrag att fixa flyg och hotell. Min hockeytrunk är packad och jag sitter på flyget till Schipold för vidare transport över till Kanada. Väl framme vid mellanlandningen pratar jag med en uppgiven Z, som säger att det hart när är omöjligt att fixa boende i Barcelona. Hon skickar över bollen till mig och säger dessutom att hon är osäker på om hon kan följa med.

Jag kollar hotell utan att ha en susning om var i Barcelona man ska bo. Hittar ett. Bokar in mig från 31 maj till lördagen 3 juni, så att vi får lite tid över i den stora katalanska staden. Det är ett hotell, som jag upplever som centralt – vad nu det är i en miljonstad av Barcelonas dignitet – och av någon anledning har hotellet varslat om att inga barn är välkomna; detta är en boende för vuxna.

Z bestämmer sig i alla fall för att följa med, men är i sedvanligt nyktert analyserande tveksam till att vi ska landa i denna storstad blott några timmar innan Håkans konsert ska börja. Hon ordnar ett annat boende från måndag 29 maj till onsdagen då vi ska flytta till det av mig bokade hotellet. Av bara farten fixar hon flyg – från Landvetter till Barcelona – med avgångstid strax efter lunch. Hon är fantastik. Allt har gått med en svindlande fart. Så gäller också biljettförsäljningen till konserten där den första omgången biljetter säljer slut inom 15 sekunder (!), enligt uppgifter till TT. Vi sitter alltså säkert när vi efteråt kan konstatera att priserna på flygbiljetter och boende skenar betydligt efter att vi fått vår resa i hamn. Det visar sig senare att, förutom den blygsamma men ack så haussade Håkankonserten, är Prima Vera Sound – en ambulerande musikfestival – med Roskildekapacitet arrangerar under tiden vi är där. Dessutom är det något slags formula-race, som lockar sin publik. Det kostar med andra ord att ordna resa och logi.

Dag ett

Z och jag är dåligt pålästa om Barcelona. Det kan ha sina fördelar. Vi är som en öppen bok med oskrivna sidor. Det är bara att fylla på. Vi tar, efter en magnifik inflygningen längs Rivieran från sydöstra Frankrike över den spanska gränsen, Pyrenéerna och det kulliga, dramatiska landskapet som omger Barcelona, flygbussen in till Urgell, strax efter den enorma Plaza de Espanya.

Vi tittar storögt ut genom bussens rutor. Ser de hårt trafikerade lederna med lastbilar, bussar, bilar och scotrar, moppar och mc. Motortrafiklederna blir till breda boulevarder kantade av trän innan vi går av.

Z lotsar oss på okända gator mot lägenheten som hon/vi hyrt. Vi är turister på främmande ort. Håller hårt i bagage och plånbok i den virvlande storstadens brus. Vi fascineras över att det på smågator är lindrigt med trafik och få bilar parkerade. I kvarteren där vi ska bo är det endast lindrigt med ljud från fordon. Fjärran den intensitet vi mötte på vår färd in mot stadens hjärta.

Carrer del Comte Borrell är en lång, smal gata som sträcker sig från norr till söder (eller om det är tvärtom). Några kvarter ner ska vår bostad finnas. Vi passerar butiker, kaféer, restauranger, bagerier och den märkliga Mercant de sant Antoni, en marknad byggd som ett kors, och konstaterar att det finns väldigt mycket underjordiska garage, vilket förklarar frånvaron av parkerade bilar.

Vi passerar några mindre torg och har plötsligt passerat numret där vi ska hämta nycklarna till boendet. Vi går tillbaka, men vi får ingen kontakt med hyresvärden, frågar en granne som är artigt behjälplig, men utan framgång. Så vi slår oss ned på det trevliga kaféet/restaurangen Sucursal Aceteira för en kopp kaffe. Då ringer det till Z. Hyresvärden är vid bostaden och jag säger bestämt att numret till adressen är på andra sidan gatan, snett över torget. Vårat kaffe kommer medan Z är iväg för att hämta nyckeln och få direktiv. Jag lägger fatet över hennes cappuccino, dricker min espresso med ett uns av råsocker som jag nogsamt rör ned i kaffet. Försöker kontemplera samtidigt som jag övervakar vårt bagage; det vet man ju hur lätt det är att bli rånad i Barcelona.

Z dröjer och dröjer igen. Kommer så småningom. Jag, hennes ledsagare genom livet, hade pekat ut fel nummer och riktning; adressen till vårt boende var tvärs över gatan. Blott tio meter från där vi satt.

Trapphuset är trångt, hissen upp likaså, precis som farstun. Men även om lägenheten är detsamma är den spatiös. Vi ska ensamma bo i där det finns plats för ytterligare fyra… ja, kanske fler. Det finns två badrum med toaletter och ytterligare en toalett vid köket, dit man når efter en svindlande lång korridor. Vårt sovrum vätter mot gatan. Vi har en smal balkong med balkongmöbler för frukost eller kvällsmat, om man så vill. Det blir bra.

Staden väntar.

Vi är hungriga. Men vill också utforska kvarteren. Går tillbaka till Mercant de sant Antoni, marknaden för fisk, kött, råvaror och grönsaker samt kläder i den jättelika stålskelettbyggnaden från 1882. Flera stånd är stängda och vi irrar omkring innan vi kommer ut, går en trappa ned och kommer upp förvirrade. Vi vet inte var ifrån vi kom, var vi bor och vart vi ska. Irrfärden fortsätter, men slutligen hittar vi en restaurang där vi pausar för tapas och dryck. Jag vet inte var jag är, men jag vet att jag trivs.

Vi kommer genom outgrundliga vägar tillbaka till Plaza de Espanya och min yrsel, som jag kan drabbas av vid tillfällen då jag förlorar orienteringen, försvinner. Vi tar sikte mot Arenas des Barcelona, den före detta tjurfäktningsarena rest 1900 (men där det inte mördats tjurar sedan 1977), som nu är ett kombinerat köpcentrum, nöjespalats och restaurangställe. Hissen tar oss upp till toppen av arenan där också alla restaurangerna finns som i en cirkel, var och en med sina kulinariska inriktningar. Vi beundrar utsikten, går varvet runt, undrar vilken grandios byggnad det upp på berget, men antar att det är ett museum och förstår senare att det är Museu Nacional d’Art de Catalunya. Att de minaretliknande tornen som öppnar upp mot museet på berget är de venetianska tornen. Kanske en plats att besöka senare.

Men klockan är slagen, så vi väljer att ta hissen ner innan hissen går ned för oss båda.

Resan nedför.

Men vi nöjer oss inte. Tar en buss från den väldiga trafikkarusellen och ned mot ”hamnen”, en plats vi bara kan ana. Z vill komma till de trånga gränderna, möta atmosfären där; jag håller mest i kreditkorten som finns tillsammans med mobiltelefonen. Vi kliver av vid Pla de Palau, orienterar oss ned mot hamnen, trots att Z vill åt ett annat håll. Hamnar i folkliv. Röster från andra länder hörs blandat med katalanska och spanska. Strandpromenaden vid Plaça de Pau Vila huserar också en försvarlig mängd restauranger. Vi sätter oss vid ett bord nära vattnet. En bit bort sitter några män och pratar. Vi beställer var sin öl och jag sitter med en stol emellan Z och mig med min väska käckt slängd över ryggen. Mobilen i den. Plötsligt märker jag hur en av männen i närheten börjar prata i telefon samtidigt som han kommer närmare mig. Diskret kastar jag väskan fram samtidigt som jag mitt i samtalet med Z flyttar till stolen bredvid henne. Mannen försvinner tillbaka till sin kompis.

Z och jag dricker vår öl. Jag är sugen på glass och vi letar efter någon glasskiosk utan framgång. Som vanligt är Z:s ögon och öron öppna för något nytt när jag vill gå hem. Vi promenerar, efter toalettbestyr, genom gränden där Museum of the History of Catalonia ligger. Kanske värt ett besök senare. Efter att ha spatserat en kortare bit, väjt för cyklister, fotgängare och en och annan brädåkare samt avvärjt erbjudande om skjuts med trehjulig cykel tar vi oss till en busshållplats för återfärden.

Vi hittar hem, stänger dörren om oss och lyssnar på nattlivet utanför innan sömnen famnar oss i den hyfsat svala Barcelonanatten.

Dag två

Den första natten är alltid orolig. Som om sinnet och kroppen inte vant sig; vid ljuden i lägenheten, vid gatans puls och liv och tjiv, vid den nya sängen, vid nattens temperatur, det nya ljuset, det nya mörkret. Utanför har en bil med pulserande musik dunkat förbi och väckt mig. Jag har somnat, men vaknat upp för att höra sopbilen som tömmer återvinningens glascontrainrar. Så kommer morgonens varutransporter. Vi går upp. Gör morgontoalett och går ned på gatan och in till ett hål i väggen som serverar en välsmakande, lätt frukost.

Z har att göra. Studier på distans där balkongen blir hennes lässal. Utanför går skolbarn sjungandes. Bordet med bänkarna har matätande gäster för att senare på kvällen se de kortspelande männen, som tålmodigt spelar fram till midnatt. Jag har siktat in mig på nattens Stanley Cup och får en portion god underhållning av favoritsporten parallellt med hustruns studier.

Vi pausar för lunch. Går bara runt hörnet för något fräscht och mättande. Tar en promenad till en livsmedelsbutik och handlar kvällsmat, ost, vin, bröd. Tänkt för balkongen. Vi återvänder till lägenheten. Z behöver plugga. Jag tar en siesta, läser Randi Olaussons ”Jag glömmer att glömma – Alltet” – Martin Stenmarcks storasysters självbiografiska roman.

Dag tre

Vi gör tabberas på resterna från gårdagens balkongmiddag. Plockar ihop pryttlar och pinaler, tar med soppåsar och flaskor; det är dags att lämna ett boende för nästa. Precis när vi är på väg att stänga dörren undrar Z om glassen, den exklusiva vi köpte i butiken mitt emot; fick vi med den? Svar nej. Den är för hård att äta bums, så den blir vår färdkost på promenaden de få kvarteren upp mot foten av berget. Det berg där inte bara Museu Nacional d’Art de Catalunya ligger utan också Mirómuseet, botaniska trädgården, de olympiska sim- och friidrottsanläggningarna för OS -92 med mera. Vi kommer fram, efter att på vägen i den stigande hettan ätit upp glassen, till La França Travellers lite för tidigt för att få checka in. Men planen är att lämna bagaget och få våra rum senare. Men receptionisten är en vänlig man, fixar ett rum på studs och vi blir, förmodligen, uppgraderade och får ett spatiöst rum med hög (och hård) säng, ett rejält badrum med badkar och ett fönster som vetter mot gatan. Ett jalusi hindrar emellertid fönstret att öppnas helt, så vi kikar ut mot byggnaden mitt emot och kontoret med den hårt arbetande kvinnan framför sin datorskärm och ned mot gatans liv.

Vi dröjer oss inte kvar. Tar sikte mot någon hop on hop off-buss vid Plaza de Espanya bara någon kilometers promenad från vårt boende. Irrar runt denna gigantiska trafikplats samtidigt som hungern slår till. Vi knatar nedför Gran Via de les Corts Catalanes med en strid ström av fordon som ackompanjemang. Vi hittar en restaurang, placerar oss vid ett bord för två på trottoaren, beställer in varsin svalkande öl och stirrar oss blinda på menyn innan vi fattar ett beslut och får vår mat, som väl på bordet äts med god aptit. Efter en kaffe är vi redo och stärkta. Mot turistbussen!

Det blir en tur som tar oss förbi Estació de Sants, Camp Nou, Plaça Pius XII, nedför den väldiga Avinguda Diagonal ned mot Plaça de Catalunya, där vi strax innan får syn på ”Anna” – Jaume Plensas verk som ju står i Pilane på Tjörn –, men här under titeln ”Poesía del silencio” och vidare ned mot Arc de Triomf, stadens zoo för att småningom klättra uppför berget med fort, museer och idrottsanläggningar samt en utsikt som häpnar. I höjd med Museu Nacional d’Art de Catalunya kliver vi av enligt konstens alla regler och med vetskapen att vi har tid nästa dag att fortsätta vår färd genom denna gigantiska storstad.

Z är nyfiken på museets butik och smiter in. Jag stannar utanför och beundrar utsikten. Tar lite bilder, som aldrig ger ögat rättvisa. Så kommer nöden och jag försöker även jag att komma in i museet, men stoppas av vakter. Jag vänder ut igen, får kontakt med Z som kommer ut och vi börjar vår promenad nedför berget och vårt hotell.

På vägen ned hör vi fåglar i buskar och trän. Ett speciellt tjatter fångar vår uppmärksamhet. Är det papegojor…? Ja, de är väl kamouflerade i grenverket, men snart får vi se dem flyga. Munkparakiten är en invasiv art, importerad från Sydafrika som burfågeln som fick vingar och skapade sitt eget liv i ny miljö.

Vi inser att vi inte kan äta hela Barcelonakakan i ett nafs. Att åka turistbuss ger oss en överblick och vi kan senare ta för oss, bit för bit, av det som lockar. Men nu börjar klockan ringa. Konserten med Håkan på spelstället Razzamatazz har insläpp från sju. Planen är att vara på plats tidigt, sondera terräng och få i sig lite mat i någon av de intilliggande restaurangerna. Jag dressar om. Har valt min röda Bosskostym inhandlad på Ragtime herr för några somrar sedan, till den hawaii-skjortan Ralph Lauren inhandlad på Erikshjälpen, en sommarkeps, Stetson , även den från Ragtime herr, och ett par Tiger of Sweden-loafers. Allt secondhand, förstås. Vi tar tunnelbanan, guidad av Z som vet var vi ska gå på och av. Vi vill utnyttja vårt kort för kommunala trafikmedel som vi köpt för att det ska räcka tiden ut. På tåget är det en rapduo som underhåller och får spridda applåder som belöning.

Rött för Razzamatzz. Foto: ZEBA BJÖRN PEDERSEN LÖWEN-ÅBERG

Vi är på plats i god tid före utsatt tid. Men det finns de som är tidigare än vi. Kön ringlar redan runt kvarteret. Hellstrom Street Art har varit på plats och målat ett Banksy-liknande verk på väggen mot spellokalens entré. Det ligger förväntan i luften.

Vi konstaterade på vår promenad från tunnelbanestationen Marina att det var klent beställt med restauranger. Ju närmare Razzmatazz vi kommer desto mer kändes det som ett ännu inte gentrifierat småindustriområde. Vi viker av hörnet där kön löper lång, promenerar något kvartet bort och hittar folk på en uteservering. Svenskar, förstås. Går in i restaurangen där ett par sitter vid ett bord för fyra i den annars överfulla lokalen. Z frågar, på svenska, om det är ledigt och vi får en synnerligen trevlig kväll med detta Göteborgspar. Hon före detta elitseglare och han handlare för en livsmedelskedja. De har precis ätit, men dröjer sig kvar. Vi beställer vår mat, dricker, äter, umgås och märker knappt att tiden går och det är tid att bryta upp. Håkan kallar.

Vi ställer oss i den ålande kön, som vore vi åter på väg i säkerhetskontrollen på någon flygplats. Alla är uppspelta, några sjunger Håkans låtar, andra har köpt ny mersch, en del envisas med sailorkostymer och hattar; en ung kvinna kommenterar uppskattande min klädsel, vilket glädjer farbror. Så kollar vakterna att vi inte har något vi inte bör ha med oss in (drycker, flaskor), biljetten scannas av och vi är inne. Äventyret kan börja. Våra nyfunna vänner placerar sig nära scenen, men på balkongen. Vi ställer oss nere vid mixerbordet där Gert ska sköta ljudet. Han som jag har en 45-årig relation med sedan punktiden.

Konserten larmar igång – och om den kan ni läsa här!

Före, under och efter konserten träffar jag fler vänner från Göteborg än jag brukar göra hemma. Det är uppsluppet, lyckligt. Efter konserten står folk entusiastiskt utanför och pratar. Z träffar en arbetskamrat. I ögonvrån ser jag en låghalt kvinna som förlorar balansen. Hon lyfts upp av två vänner, män, varav den ene är höggradigt berusad. Kvinnan är inte alls handikappad utan tokfull och med rullande ögon som ett tecken på att hon är på väg in medvetslöshet, kraftigt alkoholförgiftad. Så sorgligt. Av våra nyfunna vänner får vi höra om de har pratat med två unga tjejer, som är påtagligt höga. En av dem frågar om våra vänner bor i Barcelona och han svarar skämtsamt ja. Den andra tjejen kommer tillbaka och frågar våra vänner om de har ”ladd”. Nej, det har de inte och får till svar ”Då bor ni inte i Barcelona”. Så kan man också avslöjas.

Men… allvarligt. Jag förstår inte poängen med att först köpa en konsertbiljett, sedan boka resa och hotell för dyra pengar för att supa sig redlös till eller/och vara fjuttad på den efterlängtade spelningen.

Vi tappar bort våra vänner efter konserten och väljer att gå tillbaka varifrån vi kom. Z vill chilla, titta på folk, så vi sätter oss vid ett kafés uteservering i den ljumma katalanska natten. Beställer en cola med något tilltugg, hör ungdomsgänget vid bordet bredvid prata om konserten samtidigt som, framför allt en kvinna, cigarett efter cigarett tänds, röks och släcks. Så omodernt.

Vi bryter upp. Tar oss ned till tunnelbaneperrongen och väntar in nästa tåg. Det är puls, det är hett, det är Barcelona under jord. Vi kliver upp vid Poble Sec och möter natten ovan jord med en kort promenad till vårt hotell.

Dag fyra

När vi checkade in visade det sig att min i all hast bokade vistelse inte inbegrep frukost. Vi fick därför ett erbjudande om 10 euro per person till hotellets frukostbuffé. Något vi sa ja till och kunde därför hugga in i den katalanska kulinariska världen med ostar, lufttorkad skinka, syrade ägg, bröd, yogurth, flingor, te/kaffe med mera. En bra start på dagen utan jäkt. Vi skulle starta dagen med vår andra rund med turistbussen, hinna med den för att i god tid komma tillbaka till hotellet där Z – som den businesswoman hon är – skulle ha ett telefonmöte. Under förmiddagen fick vi också iväg ett meddelande till våra nyfunna vänner med en fråga om vi inte skulle ses på en paella. Z hade läst i GP om att Håkan Hellströms basist Oscar Wallblom menat att paellan på Amar hos Hotell Palace ska vara den bästa i Barcelona. Dit gick Springsteen när han senast var i stan och då i sällskap med paret Obama. Vi får ett positivt svar från våra vänner, men inte från restaurangen som inte har plats förrän vid lunchtid dagen därpå. Livsmedelshandlaren har ett alternativ. Mannen som de hyr sin fina vindslägenhet av med utsikt från terrass rekommenderar en annan restaurang med gott renommé gällande paella. Vi gör upp om att vi ska ses hos våra vänner för ett glas innan avfärd till det bokade bordet på Can Solé. Men det är långt till dess. Först turistbuss.

Vi tar oss ned till Poble Sec för tunnelbanefärd till Plaça de Catalunya för att där hoppa på för vår nya vända. Nu den östra slingan.

Till skillnad mot gårdagens tur, då det regnade lite lätt så bussens jalusitak hade dragits över, var det nu gassande sol. Z har känslig hud och får efter ett tag låna min Moods of Norway-kavaj för att skydda sig. Men efter en stund väljer vi att gå in i skuggan längre bak i bussen. Vi tangerar delvis den rutt som vi gjorde igår och kommer åter ned i hamnen, men på tillbakavägen blir det Torre Glòries, den gamla tjurfäktningsarenan La Monumental, eller Plaza de Toros Monumental de Barcelona, där Beatles gjorde sin sista spelning 3 juli på Europaturnén 1965. Vidare till spektakulära men ärligt talat väldigt kitchiga evighetsbygget Sagrada Familia, där bussresan liksom hämtar andan innan fordonet tuffar upp för branta gator innan den vänder åter mot Plaça de Catalunya och avstigning.

Tiden har hunnit bli knapp. Samtidigt som vi behöver äta något lätt innan kvällens förmodat mer bastanta måltid. Vi tar oss tillbaka till hotellet. Z ratar restauranger på vägen, trots att hennes möte är inom en tajt tidsgräns. Mitt emot vårt boende ligger en restaurang som känns rimlig. Vi tar plats och servitören kommer bärandes på den griffeltavla där dagens meny står. Z förklarar att hon är i tidsnöd, men han väljer omsorgsfullt, inte alls ovänligt, att gå igenom rätt för rätt. Jag beställer en potatissallad och en öl. Z något annat, men inser i samma stund att hon måste rusa för att få möjlighet att förbereda sig för det viktiga mötet. Hon går in på restaurangen, förklarar och får sin mat med sig, betalar för oss båda, försvinner med en förflugen kyss på min kind och jag blir ensam kvar. Jag tar tid på mig när maten väl serveras. Rätten är himmelsk. Av en bedrägligt liten portion blir jag rätt mätt. Jag ägnar mig åt kontemplation. Låter stillheten på denna bakgatan, som blott är lindrigt trafikerad, smeka själ och sinne. Tystnaden bryts när två munkparakiter flyger lågt i hög fart förföljda av en tredje och försvinner vidare ut på Carrer de la França Xica.

Jag tackar för mig med en önskan om att komma åter. Jag tror att bakom griffeltavlans alla rätter väntar en måltidsstund av rang. Går den korta promenaden över gatan och upp till Z som håller hov i sitt möte. Att tjuvlyssna på henne i ett jobbrelaterat ärende är en fröjd. Hon imponerar där också; trevlig, saklig, metodisk, charmig och snar till skratt.

Det har varit en intensiv dag för framför allt henne. Men än är dagen inte över. Vi ska ta oss till våra vänner som bor centralt, det vill säga något stenkast från Plaça de Catalunya. Hon skiftar kläder. Jag likaså. Tar på mig Nigel Cabourn-kavajen funnen på Ragtime herr, NN07-skjortan och blå Tiger of Sweden-chinos (båda plaggen från Myrornas) kompletterat med Stetson-hatt och Mats Theselius-designade broguestofflorna. Vi är redo att gå ut i Barcelona. Åter guidar Z oss från a till ö medelst tunnelbana och buss. Vi ringer från gatan och snart öppnas dörren för vidare färd några våningar upp… ja, högst upp. Lägenheten vänparet hyr är kanske inte så stor (två rum och kök), men har en terrass som heter duga med utsikt över taken och Barcelona.

Vi samtalar, skrattar, stämmer av våra liv. Så som man gör när man är nya med varandra. Så är det dags att ta en Uber till restaurangen. Men väl nere på gatan bokar Uberföraren av. Vi börjar få knappt med tid, men lyckas fånga en taxi som precis släpper av där vi vill gå på. Snart är vi nere i kvarteren dit Z ville gå den första kvällen. Taxichauffören kör inte ända fram, men förklarar hastigt vara vårt mål ligger. Vi flackar med blicken, men finner rätt snart Can Solé, kliver in och möts av en sober miljö med bord dukade med linnedukar, stärka servetter och ett överdåd av konst på väggarna.

Vårt bord ligger en trappa upp och vi är snabba att beställa paellan och de drycker vi vill ha (vitt vin för de flesta). Den stora pannan med maten kommer in och vi förser oss, äter med god aptit (men jag har ätit godare paella) och har en trevlig kväll. Vid ett fönsterbord sitter en ung, vacker kvinna med ett manligt sällskap som hon inte ägnar speciellt mycket uppmärksamhet. Istället är mobilen hennes ständiga spegel för fotograferande och gud vet vad. Mellan oss och dem sitt ett annat par, som är väsentligt mer interaktiva.

Vi betalar och bryter upp med idén om en glass och en kopp kaffe någon annanstans. Vi går ned mot kajen där Z och jag promenerade vår första kväll, men får ingen riktig feeling för något av ställena. Istället rör vi oss mot de långa, trånga gränderna som löper in från Passeig de Colom, som ju löper längs med vattnet, och smiter in på Carrer d’Avinyó. Berusningen på folk runt omkring oss ökar i takt med mängderna av barer och coffeshops. Det är lite stimmigare, mer högljutt, men inte stökigt. Vi anar en glassbar i en intilliggande gränd, men mannen som säljer italienska delikatesser gör oss besvikna, men förklarar att runt hörnet, längre upp mot gatan vi kom ifrån… där finns glass. Rätt hade han. Topping Cirkus fixar gelato båda högt och lågt samt kaffe. Där finns även choklad i alla möjliga, obscena varianter. Men det var något vi avstod.

Höggradigt mätta går vi åter mot Passeig de Colom. Där går bussen som ska ta oss hem. Våra vänner ska åt ett annat håll. Vi skiljs åt med löfte om att återses. Bussen tar oss förbi Monument a Colom och Plaça de les Drassanes innan den viker av uppför Avinguda del Parallell, den forna teater- och musikaltäta gatan. Bussen tar oss inte hela vägen upp mot Plaza de Espanya, utan viker av några kilometer från där vi bor. Så vi går i maklig takt och når så vårt tillfälliga hem för åter en natts sömn i staden vi mer och mer får kläm på.

Dag 5

Vi hade en idé om att gå på Prima Vera Sound denna fredag för att se Depeche Mode. Det finns biljetter, men 1600/1700 kronor känns för mycket. Vi avstår. Däremot berättade vi för våra vänner om festivalen och han, som är stor DM-fan, blev entusiastisk. Senare under dagen får vi meddelande om att de införskaffat biljetter dit.

Vi siktar mot annat. I skuggan av den märkliga 144 meter höga Torre Glòries ligger Mercat dels Encants de Barcelona, ett nybyggt månglarnas tempel, en loppmarknad i flera våningar. Vi kommer dit tidigt, kring halv tio, men det är redan mängder med folk på plats villiga att köpa av ivriga säljare. Z trivs som fisken i vattnet, uppfödd på loppisar och antikhandlare som hon är. Snart finner hon en bonad på nära en gånger en och en halv meter. Den är fin, men kostar 400 euro. På tok för mycket, förstås. Vad vill du ge? frågar säljaren. Jag har bara 50, är hennes svar. Ok, blir responsen och jag som är på väg bort får vända åter eftersom jag sitter på cashen. Det väldiga tygstycket stoppas nogsamt ned i en påse och vi fortsätter strövtåget bland lump och fynd.

Z hittar en skjorta som hon vill köpa till mig, men jag är tveksam. Dels är behovet inte så stort. Dels kostar den 10 euro utan prutmån. Vi går vidare utan att fastna för något. Så går vi längre in, eller ut, hittar en skoförsäljare där det sannerligen är rusch. Jag spanar in ett par gröna mockaloafers, men orkar inte riktigt ge mig in i högen av potentiella köpare. Men där är ju ett par röda, säger Z och pekar mot högen. Jag nyper dem. Mäter skosulan mot mina sneakers och är övertygad om att de passar. 25 euro åter utan prutmån för ett par illröda OnFoot i mocka, ett spanskt märke som normalt tingar ett väsentligt högre pris. Ny påse att bära. Z hittar spännande knappar som hon köper. Vi går trappan upp för fler stånd och butiker, in och ut ur dem, kikar på mat som serveras utan att riktigt nappa. hittar kläder som inte landar rätt. Men plötsligt hänger ett par snygga gröna manchestershorts framför ögonen. Jag provar dem. Konstaterar att de möjligen sitter tajt, men priset är hanterbart, precis som för den intillhängande kortärmade tröjan i frotté. Där finns också ett bar beige byxor i stretch med intressant mönster. Z prutar till 50 euro, men vi hamnar på kompromissen 55 euro. Nya kassar att bära som blir fler då Z köper några längder tyg. Så går vi åter ned. Z köper den där skjortan till mig och en exklusiv ask med slips, matchande snusnäsduk, manschettknappar och slipsnål. Märket är okänt för mig, Fly Fish, och svårgooglat.Men den brandgula färgen i mönstret lockar, även om det senare visar sig vara polyester och inte siden som de andra liknande askarna från Boss och Paul Smith, som jag har hemma. Men. Totalt 15 euro. Vi är överlastade, men nöjda och lite loppisrusiga när vi går därifrån och tar sikte mot Torre Glòries, för vi ska till toppen.

Denna den väldiga staden breder ut sig vindlande, svindlande mellan berg och hav, kan vi konstatera av den hänförande utsikten från denna höga byggnad. Vi går varvet runt och banne mig om jag inte hittar Razzamatazz som bara ligger några kvarter från vår utkikspunkt. Denna knappt 20 år gamla byggnad imponerar med sin utsikt men också med sin arkitektur. Vi har kanske inte riktigt 144 meter under oss, men måhända 130 och det räcker gott nog. Hissturen upp går svindlande fort. Z vill knata ned för alla trapporna, men blir hindrad. Tur är väl det eftersom hennes vänsterfot krånglar, men sådant är lätt att glömma i ivern. Vi åker ned lika snabbt som vi åkte upp och landar i souvernirshopen där vi köper vykort till våra barn med respektive samt barnbarnen, förstås. Någon kylskåpsmagnet ingår i köpet och när vi är på väg ut är det en kvinna, som förirrat sig in ”bakvägen”. Inte så konstigt. Själva entrén till Torre Glòries ligger bredvid själva byggnaden och vi gick in i det som var kontorsentrén (knappast första gången det händer med förvirrade turister). Jag berättar för henne om hur man tar sig till den kubformade entrén och Z förklarar att det också går att få seniorbiljetter, men att det knappast skulle gälla henne. ”Du har gjort min dag”, skrockar hon förtjust och försvinner ut. Z och jag lämnar byggnaden, men hon dröjer sig kvar i något ärende jag inte riktigt vet. Jag går mot entrén, för vi ska åt det hållet, och ser kvinnan vi tidigare tipsat slå följe med sin man. Men… de går fel. Jag ropar, skyndar på stegen och ropar igen utan resultat. Jag får öka farten och når dem slutligen precis innan de ska in i kontorsentrén. De tackar uppskattande för hjälpen och jag vänder åter till Z, som undrat var jag tog vägen.

Vi har ett mål. Egentligen två. Men först: bada! Vi tar alltså sikte mot stranden, som dit vi ska ligger nära Prima Vera Sounds väldiga festivalområde. Det blir spårvagn längsmed Avinguda del Diagonal ned till El Maresme, där vi kliver av för en kort promenad ned mot havet. Det är ju tidigt juni och kanske en aning svalt för spanjorer och katalaner, men vädret är utmärkt och Medelhavet lockar med sin sälta, även om jag alltid, sedan de senaste 15 år, badar med ett slags skamlig medvetenhet om att många hamnar i vattnet för ett helt annat öde på grund av den intensiva flyktingströmmen (Kai Martin & Stick!-låten ”Strändernas svall”, från 2016, handlar om det). Märkligt nog drabbas jag inte av samma skuldkänslor över min hunger, men så är människan sällan helt känslomässigt rationell.

Vi ser en strandbar en bit bort, får ett bord med omedelbar utsikt över stranden och havet. Det är som scener ur en film. Två unga, vackra kvinnor i strandkläder, en väsentligt yngre flicka (en dotter?) under ett parasoll. De är som klippta ur ett modemagasin och rör sig elegant och sitter ned med grace. En kvinna bredvid knäpper upp bikinitoppen och släpper ut sina väldiga bröst. Vänder sig njutningsfullt solen. En vacker gänglig och mörk man med solhatt kommer med en bunt strandfiltar som han försöker kränga. Några unga människor springer under skrik ned till vattnet. Vi beställer vår mat – grekisk sallad till mig, hamburgare till Z, öl till oss båda. En servitör kommer med en back rendiskade glad, hivar upp backen på disken och välter i samma ögonblick ett gäng glas, som krossas mot golvet inne i baren. I samma ögonblick bryter en servitris ihop, gråter hejdlöst och famlar desperat efter sitt astmasprej, som hon girigt suger på samtidigt som hon hulkar och blir ompysslad av en kollega. De vackra kvinnorna med barnet packar omsorgsfullt och elegant ihop sina prylar, väl ihop parasollet, stoppar det i sitt fodral som flickan är behjälplig att hålla opp. I nästa ögonblick lämnar de stranden för att passera vårt bord på väg till ett eget för dagens lunch. Gängligheten och längden jag trodde de båda hade visade sig vara mer modest i närbild. Men gracen var stor.

Vi betalar och bryter upp, går ned mot stranden och skapar vårt strandläger i skuggan, där Z:s bonad kommer till nytta. Jag får börja badet, skiftar snabbt till badkläder eftersom de togs på redan på hotellet med min GAP-kortbyxor från Londonresan sommaren 2015 över. Badskammen försvinner när jag väl är i. Jag låter vattnet smeka min kropp. Flyter, simmar, tar några meter under vattnet med öppna ögon. Det är underbart. Så är det Z:s tur. Hon tar sin tid. Kommer upp. Vi skiftar igen. Att bada är härligt.

Vi bryter upp. Går upp mot spårvagnen och tar den tillbaka samma väg som vi kom. Kliver ned i underjorden för en färd till t-banestationen Parallell där vi i underjorden hastar mot bergbanan som förbinder Parallell med Montjuicberget, som ju hyser allt från fort, slott till oympiska arenor och Fundació Joan Miró. Väl av bergbanan, som är en brant stigande upplevelse, är det mot just mot Mirómuseet vi tar sikte – Joan Miró är en favorit och vi blir förtjusta redan innan vi går in när vi utanför möter en lustig staty signerad konstnären.

Vi betalar vår entré, packar in ryggsäckar i ett skåp som kräver en euro, som vi saknar. Z tar initiativet , går upp till kassan medan jag vaktar skåpet, det olåsta. Hon kommer tillbaka med ett plastmynt, vi kan låsa och gör entré i Mirós underbara värld.

Redan i första salen blir jag alldeles sprallig. Vilken ljuvlig fantasi, vilken lekfullhet, vilken gränslöshet och nyfikenhet – oavsett material och storlek. Detta parat med skicklighet och fingerfärdighet. Omtumlad går jag sal ut och sal in med en lika förtjust Z. Det är ett omfattande museum, en resa i Mirós värld och liv. Museets placering med utsikt över staden han föddes och växte upp i ger liksom en extra dimension. Vi är där till stängningsdags efter en dag som tagit oss från loppis till höga höjder och utsikter, till strandliv och underjordsfärder som jag, hennes ledsagare genom livet, hade pekat ut fel nummer och riktning också tagit oss uppför berg och in i ett livfullt museum. Men än är det inte slut på sensationer.

Vi lämnar museet lyckliga efter en omtumlande tid bland Mirós konst. Går nedför berget och Escales del Generalife, trapporna som tar oss mot hotellet nedanför. Ser några yngre män träna kickboxning. Vi passerar den grekiska teatern, La Terrassa del Lliure, de arkeologiska museet, Teatre Lliure och vidare ned på gator som leder hem.

Jag föreslår att vi ska gå till restaurangen tvärs över gatan för middag, men Z säger nej. Vi kikar in på någon restaurang på vägen, men frestas inte. Så kommer mitt trumkort. Trots att hon är stoisk, min kära hustru, vet jag att hennes vänsterfot smärtar. Så… jag föreslår det rimliga i att sitta vid en restaurang med bara tio meter till hotellet. Trots hennes invändningar om avgaser, vilket hon inte haft då vi har suttit vid betydligt mer trafikerade leder, faller hon till föga.

Det finns plats på uteserveringen och servitören ler igenkännande och välkomnande, greppar griffeltavlan med alla rätter. Vi hindrar honom vid hälften och ber honom välja sina favoriter. Vi får en kväll som vi sent ska glömma med mat från havet i fem rätter där den ena bräcker den andra i välsmakning med en makrill på toppen av allt som smakar som ingenting annat. Men också tonfisk, bläckfisk, räkor, haj… Vi plussar på med ytterligare två rätter samt dessert och kaffe, fyller på våra vinglas. Mitt i ätandet utbrister Z ”Det här är det godaste jag har ätit”. Jag kan bara instämma.

Santamadre Restaurant de tapes är en sensation – från vänlig service till klassen i köket och behandlingen av råvaror. När vi kikar på notan tappar vi hakan. 138,25 euro! Z lägger till dricks. Men fortfarande knappt tusen kronor per person för en kulinarisk upplevelse som sent ska glömmas. Hit vill jag igen.

Dag 6

Det är dags att säga farväl. Vi börjar packa våra väskor, går ned för frukost. Tar den skrangliga hissen upp igen. Packar färdigt. Säger tack, checkar ut och lämnar hotellet för en promenad ned till Placa de Espanya där bussen till flygplatsen går. Vi kommer när bussen precis lämnar hållplatsen, men förstår på gesterna av kvinnan som kör bussen att påstigning är vid hållplatsen på andra sidan gatan. Vi hastar med bagaget som är större än då vi kom, kliver på och finner platser på den nära nog fulla bussen. Det är en regional färd med stopp vid varje gathörn, så det tar sin modiga tid att komma fram, men vi har utnyttjat kollektivtrafikkortet.

Väl framme vid flygplatsen letar vi efter någonstans att köpa porto till vykortet vi inhandlat, och som jag har skrivit. Vi blir anvisade en kiosk utanför terminalen. Jo, de har porto, men bara mot kontant betalning. Z får skynda iväg till en bankomat och hämta ut tio euro, komma tillbaka, betala och sedan ger vi oss iväg på jakt efter en brevlåda. Vi hittar en ungefär där vi ska in i säkerhetskontrollen. Lägger på vår post och ställer oss i kö för att komma genom säkerhetskontrollen, passerar och går långsamt förbi alla butiker efter att ha lättat på trycket. Z letar en sommarhatt; jag ingenting. I Mango hittar jag en tegelfärgad linnekostym, som väcker mina sinnen. Jag provar. Jag köper. Jag är inte klok.

Så äter vi lite mat innan vi går ombord. Jag somnar snabbt. Vaknar över Nederländerna, försöker orientera mig, passerar Tyskland och Danmark…

Inflygningen över Göteborg är verkligen magnifik. Under oss breder skärgården ut sig, sedan Göta älvs mynning, Långedrag, Frölunda och som bonus våra hemmakvarter och mina söners. Det är ett panorama sett ur ett von oben-perspektiv och jag älskar min fönsterplats. Snart landar vi för att i nästa ögonblick bli upphämtad av T, yngste sonen, som lånat bilen under vår bortavaro.

Hockeyäventyret i Kanada: paniken på Schiphol

Posted on av Kai Martin

När planet töms är jag bland de första att komma av. Ryggsäcken i fast hand, kavajen på, kränger ryggsäcken upp på sin plats och ilar iväg för att passera genom passkontrollen, som går utan problem. Skyndar vidare till toaletten, gör det jag ska göra, borstar tänderna och en smula sömndrucken, jetlaggad men hyfsat fräsch kan jag ta mig an de timmar vi har att invänta innan det är dags att borda flyget till vår slutdestination Göteborg.

Så… men…

I min hand har jag ingenting. Jag saknar någonting. Min sömndruckna hjärna famlar i minnet. Så slår det mig. Påsen med hatten! Den la jag ju i bagageutrymmet ovanför min sittplats. Nej. Den måste gå att rädda. Jag tittar stressat efter någonstans där jag kan få hjälp, men av tusen skyltar på Schiphol finns det ingenstans där man kan få information om var jag kan få information för att rädda min hatt.

Man med bekymmer. Foto: KAI MARTIN

Så ser jag något slags incheckningsdisk och förklarar för flygpersonalen där mitt problem. Jag håller upp mitt boardingkort, där även flygresan hem till Göteborg finns med. Berättar om den vita påsen och om hatten som finns däri. En flygvärdinna tar mitt boardingkort, säger att hon ska lösa det, ber mig sitta ner, men att det kan ta en stund.

Det gör så. Kanske tjugo minuter, en halvtimme. Men plötsligt har jag min påse med hatten åter i min hand. Jag tackar så mycket, uppskattar deras hjälp och är på väg därifrån. Men inser i mitt fortfarande uppstressade tillstånd att jag inte har fått tillbaka mitt boardingkort. Påkallar personalens uppmärksamhet ytterligare en gång, får vänta en smula, men begåvas åter med resebeviset som gör min hemresa möjlig.

Man i hatten. Foto: KAI MARTIN

Sedan promenerar jag Schiphols eviga korridorer kors och tvärs. Möter på någon hockeykompis som gör ungefär som jag. Andra tar sig en öl, kanske något att äta. Men jag avstår. Jag ska inte dricka på en månad. Ryggsäcken på ryggen, påsen med hatten i fast hand.

Äntligen dags för sista flyget hem. Z ska hämta mig. Längtar. Vi lämnar Nederländerna och i samma stund somnar jag djupt för att vakna någonstans ovanför Danmark. Mellan molnen ser jag Limfjorden och Ålborg, så ut över Kattegatt och närmare Landvetter.

Vid sextiden på kvällen är vi åter på fast, svensk mark. Sommartiden har gett aftonen ljus, men snön yr i ett allt intensivare snöfall. Bagaget kommer med förbluffande snabbhet, så jag rumlar ut med bagagevagnen till bredden fylld av bag megagrande, resväska, ryggsäck, påse med hatt och tre målvaktsklubbor, förbi tullen och ut i ankomsthallen där ingen möter mig.

Min längtan som är så stor efter Z, så ingen famn att famnas av. Jag ringer. Hon är på väg i det ihållande ovädret. Jag har inget tålamod. Går ut och sveps in av yrande snö. Välkommen hem.

Hockeyäventyret i Kanada: Hemresan

Posted on av Kai Martin

Det är en bakfull, slagen hockeyhjälte som vaknar till ett Richmond i gråväder och ruggighet. Jag äter frukost ensam. Går tillbaka till hotellrummet, packar min trunk, min resväska och ställer i ordning mina klubbor, som sedan vi anlände blivit tre istället för två. Ute vid Richmond Ice Center finns en lite hockeybutik med det nödvändigaste, men väldigt lite för en målvakt. Det fanns emellertid en Sheer-Wood-klubba i trä som lockade mitt nostalgiska sinne och den var dessutom på rean. Cirka 400 svenska kronor avgjorde det hela tidigare i veckan.

Finansmannen har gjort samma sak som jag. Det vill säga packat ihop. Tillsammans går vi ner i foajén för att checka ut och samtidigt lämna vårt gepäck för förvaring. Bussen till flygplatsen ska inte gå förrän vid tre och klockan är ännu inte tio. Det tajta schemat har gjort att vi inte haft mycket möjlighet till sightseeing, men finansmannen slår följe när jag far för att utforska två sportbutiker på West Broadway, i södra Vancouver. När vi kliver av högbanan som nu blivit tunnelbana och kommer upp i gråvädret har staden inte vaknat denna söndag morgon. Trafiken är gles, få är ute och rör på sig och vi orienterar oss mot Max-Performance Sports & More. Det är en kort promenad för en butik som andas och luktar hockey. Det finns mycket att kika på, butiken är trång, men dessvärre väldigt lite för en målvakt. Finansmannen frågar om en Vancouvertröja som kostar för mycket och hör sig för om skridskor, bara för att han är social och tränad av sina fyra år i amerikanskt college då han spelade hockey där.

Det blir ingen business och vi går vidare, passerar en Fjällräven-butik och lite andra kuriosa affärer för att gå över gatan till secondhandbutiken Sport’s Junkies & Clearance Center, men väl där förfäras jag mest över hur dyra begagnade skydd är. Visserligen lockar ett par urgulliga målvaktshandskar – plock och stöt – av CCM, som barnbarnet skulle få. Men, nej, jag avstår.

Sakta går vi längt Broadway. Foto: KAI MARTIN

Vi går vidare mot Sports Check med mycket idrottsplagg typ Intersport eller Stadium. Men det finns lite hockeyprylar. När jag var i Windsor 2016 för Carha Hockey World Cup var vi en dels en butik i Detroit dels en i just Windsor som var stora som varuhus fyllt av ishockeyskydd. Det är inget jag finner här, tyvärr. Finansmannen hittar en Vancouver Canucks-tröja med Elias Petterssons namn på ryggen till ett facilt pris och perfekt för äldsta barnbarnet. Det blir en deal. Mina trötta falkögon hittar en liten målvaktsklubba (CCM, perfekt!) som jag prutar på då den är lite skavd. Tillsammans med en puck i mjukt gummi som jag snodde från bordet vid banketten blir det en present till min sonson. Vi snicksnackar lite med personalen, eller framför allt finansmannen gör det. Jag är medtagen efter backanalen i går och håller tand för tunga och ska inte dricka alkohol på en månad.

Vi går vidare ut och tillbaka mot Broadway City Hall Station för vidare transport norrut och down town Vancouver, där vi knappt har varit. Men en westernbutik på vägen lockar, vi kliver in och möts av westernkläder, boots och cowboyhattar högt och lågt. Bakom disken en vältatuerad herre i keps, som genast kommer i samspråk med finansmannen och berättar att han har varit journalist med flera uppdrag i afrikanska länder. Nu står han och säljer vintage i butiken Rockin’ cowboy. Jag smyger runt med min ryggsäck i butiken och försöker undvika för yviga rörelser av rädsla för att i mitt obalanserade tillstånd riva ned något. Långt in i butikens trånga vrår når jag och, tada!, en hatt som inte är en cowboyhatt. Jag provar den, en Conner, ett australiskt märke som jag inte känner till. Den sitter, om uttrycket tillåts, som en smäck. Kostar knappt 600 sekiner. Jag tar den till kassan och på vägen hittar jag en färgglad westernskjorta, där jag läser medium och måttar mig till att den passar. Betalar knappt tusen totalt för kalaset och känner mig nöjd. Låter hatten och skjortan tillsammans med klubban smita ned i en medhavd shoppingbag modell rymlig, som jag en gång fick vid en modevisning på NK i Göteborg. (Skjortan skulle, när jag väl kom hem, visa sig vara small och för kvinnor, det vill säga med knapparna på vänster sida. Bakrus kan göra många felbedömningar.)

Finansmannen och jag fortsätter ut och tillbaka till högbanestationen för vidare färd norrut. Går av vid Vancouver City Center med tänkt promenad mot Waterfront och något att äta. Jag tar ut färdriktning på en karta och vi spatserar några kvarter när inte bara fikasuget utan även andra behov hemsöker oss. Jag inser då också, efter finansmannens påpekande om att vi nu vara nära arenorna BC Place och Rogers arena, att jag har gått mig helt vill. Vi har gått sydost. Lita aldrig på en bakfull man.

Men vi hittar till Browns social house, en restaurang vid Queen Elizabeth Theatre där finansmannen först lättar på trycket för att sedan beställa en lätt ceasarsallad och vatten där jag nöjer mig med en Cola. Där finns också wi-fi och när jag loggat in exploderar telefonen av meddelanden.

Hockeygänget har hört av sig en efter en med samtal och meddelanden i Messenger. Jag ringer tillbaka till en av dem, som undrar var vi är. De ska borda bussen som går tolv… Hm, tre timmar innan avtalad tid. Nja, det är inte finansmannen och jag speciellt lockade av. Sitta på flygplatsen i sex timmar innan take off. Nej, tack. Men jag lyckas styra upp det så att mina tre klubbor, som nu står i bagageförvaringen, kommer med i klubbbagen. Därefter tar vi vår varliga tid tillbaka. Orienterar oss på villovägar mot Waterfront, passerar en av Vancouvers många utslagna, en narkoman som sover djupt med en spruta i armvecket, långt från själens och kanske kroppens alla smärtor. Några andra slitna individer söker en toalett för vad nu än deras behov månde vara. Finansmannen och jag är båda glada att vi inte är en del av den misären.

Downtown Vancouver. Foto: KAI MARTIN

Waterfront hägrar. Utsikten likaså. Jag smiter snabbt från finansmannen för en lite stund. Vill fånga panoramat. Men det mitt öga ser är inte det som kameran ger. Närheten till de vilda, snöklädda och dimhöljda bergen, havet, de stora floderna… Det blir en påver bild.

Vi förenas utanför Waterfront, söker oss tåget som ska ta oss söderut och till hotellet. Vi är hungriga, gör ett nytt försök hos the Story Café, men förgäves. Finansmannen föreslår en pizza inne på kasinot. Ok, det får duga. Kvinnan i securityn undrar vad jag har i min ryggsäck respektive påse, får kontrollera dem och släpper in mig. Maskinerna för spelmissbrukarna och de kanske mer oskyldiga brukarna sprakar och låter, lyser och lockar; jag är förfärad, tänker på mamma som gillade Sessanlinjens enarmade banditer och vi går förbi till snabbmatsköket, beställer vår pizza, får den efter en kort stund och äter den försiktigt för den är het. Spelet för människorna med slocknade blickar fortsätter och fortsätter.

Mat och spel. Foto: KAI MARTIN

En buss står och väntar när vi är klara. Klockan är två, vi hämtar ut vårt bagage, men det dröjer innan det kommer. Finansmannen pratar med busschauffören, som på bristfällig engelska förklarar att han väntar på oss. Så flygplatsen, incheckning och betalning för min monstruösa bag, betalning för den och därefter i kö för säkerhetskontrollen. I kön börjar en ung, blond, vacker kanadensiska prata med oss. Säger att ni som är så snyggt klädda kan inte vara från Kanada, nickar när hon får höra att vi är från Sverige. Men säger sedan, när den socialt kompetente finansmannen berättat om vårt hockeyäventyr, att hon nog är den ende i hennes hemland som inte är intresserad av ishockey, själv är hon på väg till Mexiko och har en hatt på huvudet. Hatten fastnar sedan på bandet genom säkerhetskontrollen och håller på att haverera. Min hatt ligger skyddad i påsen och jag säger, förnumstigt men i ett försök att vara vänlig att jag vis av erfarenhet alltid gör så för att skydda huvudbonaden. Hon tackar för rådet, räddar hatten och vi skiljs åt.

Finansmannen fixar in oss i loungen, för han har de möjligheterna, ordnar med dryck, fika och lite smått och gott. Jag är bortskämd av hans generositet. Det närmar sig takeoff, jag köper en liter kanadensisk whisky till yngste grabben som precis har fyllt år. Så är det dags. Vi reser hem.

Jag hamnar bredvid en vacker holländska och en, förmodar jag, kanadensisk man som har sin storväxta hustru i sätet på andra sidan gången. Vid sidan om henne sitter Benke, min hockeykompis, inklämd. Lyckligtvis liten toch späd, så han klarar resan bra. Längre fram sitter Mats T som har haft med sig silverbucklan, något som inte gått kabinpersonalen obemärkt förbi. När planet lyfter är kaptenen, eller om det är styrmannen, svensk. Efter alla ritualer på engelska och holländska talar han svenska och sedan gratulerar han SOHA Team Sweden +65 till silvret med applåder som följd.

Resan är lång. Vi är många som är förkylda. Min hosta har börjat reta mig. Jag hostar i armvecken för att lindra spridning. Ser film, äter, dricker och tar en liten flaska vin (så gick det med de löftet om att inte dricka på en månad), somnar, vaknar, tänker, läser, somnar, ser film, kollar något tv-program (”Saturday night live”), kollar flygkartan, går på toan, gymnastiserar, somnar… timmarna går. Vid lunchtid på måndagen landar vi och jag skyndar av planet…

Hockeyäventyret i Kanada: Finalen!

Posted on av Kai Martin

Det är ju smått otroligt. Båda SOHA Team Sweden-lagen, +65 och +70, är till final och ska alltså representera Sverige i sina respektive kategorier. Nej, vi är inget landslag, trots de landslagslika ställen. Men vi är inte desto mindre representanter för vårt land och för vår sport. Stort nog.

Vi spelar vår final kvart i elva mot obesegrade LSH Antiques. Jag har sedan ankomstdagen för en vecka sedan spelat lördag, söndag, måndag, torsdag och fredag. Det är alltså dags för mitt sjätte framträdande på is. Ryggen som besvärat mig redan sedan innan vi åkte har hållit sig i schack. Ljumsken som trilskades någon vecka innan avfärd likaså. Men jag har varit noga med att värma, går i slingor inne i arenan, trappor upp, trappor ner, gör tjolahopplansteg, gymnastiserar, stretchar… som av ett under har den mesta smärtan, som gått som ett bälte ovanför svanskotan, släppt. Förhoppningsvis ska det gynna vårt spel.

Bussen är i tid. Vi är i tid. Frukost har ätits under samlad tystnad. Samma procedur som under veckan, All Canadian Breakfast, men med lite variationer på äggen (skramlade eller stekta med den soliga sidan upp), vitt bröd istället för brunt, lite mer sylt än det som lite snålt erbjudits oss. Så det bleka kaffet, som vi bälgar i oss.

När vi kommer till arenan och ska äntra vårt rum är det upptaget av ett stukat lag som förlorat sin finalmatch och nu tröstar sig med öl. De ångar från duscharna och killarna tar god tid på sig. Vi står uppfodrande utanför omklädningsrummet och väntar medan klockan tickar. Men till slut droppar de sista ur faciliteterna och vi kan gå in. Vi är i vår iver inte uppmärksamma på att vi har en timme och en kvar till matchstart. Killarna för oss skulle haft god tid att få byta om utan ett svenskt lag som stod och knackade dörr alldeles för tidigt.

Uppe i rinkarna spelas det för fullt. Carha Hockey World Cup ska avgöras under dagen.

Vi är samlade. Vi är fokuserade. När det väl är dags att beträda isen är vi fast beslutna om att ta hem det här. Men efter nedsläpp börjar det som vid inledningen av semifinalmatchen. Motståndarna är på tårna; det är inte vi. En av deras forwards kommer in och skjuter direkt – i stolpen! Puh!

Vi balanserar emellertid upp spelet i första perioden och genom vår tunge, välväxte forward Anders Westman gör vi 1–0 efter drygt sju och en halv minut. Det är ett resultat som står sig till andra perioden, men kanadensarna har fått vittring som kanadensarna plägar att göra. Av få skott/räddningar i första blir det mer för mig att göra. Vi har våra chanser, men lyckas inte överlista målvakten Phil Stoesser och hans lag.

Allt ska komma att avgöras i den sista perioden. Det är uppenbart att vi inte orkar upprätta hålla spelet från första perioden och definitivt inte från gårdagens exemplariska semifinal. Vi har möjligheten att avgöra, men får inget tryck i chanserna. Vi motståndarnas kontringar finns det inte kraft att följa hem i det defensiva arbetet. Har någon av våra backar gjort offensiva försök har inte den naturliga platsväxlingen satt in, då blir det för få (läs en) som försvarar. Så sker vid 11.06 då Walter Epp blir frispelad vid min bortre stolpe och skjuter direkt. Jag är med på sidledsförflyttningen, men känner pucken kittla insida lår och när jag konstaterar att pucken är i mål är det blott med några millimeter till godo.

Några minuter senare händer det igen. Wayne Seed skördar vid ett friläge, skär in från höger, går mot min vänstra stolpe och jag tror att jag räddar med mitt utsträckta vänster benskydd. Men utan någon markering av mitt tillspillogivna försvar går pucken in med återigen några milli-, eller centimeter till godo. 1–2.

Vi försöker trycka på. Tar ut mig med någon minut kvar. Det förändrar ingenting. Vi förlorar guldet. Vinner silvret. Som Busk sa efter matchen: Idag var det soppatorsk. Inte konstigt, kanske. Det har varit mycket hockey och inför finalen fick herrarna i motståndarlaget i egenskap av att de vann gruppen spelledigt medan vi spelade semifinal. Kanske var det avgörande.

Scener från en (förlorad) final. Foto: WILLY BJÖRKBACKA

Vi tackar varandra för matchen. Tar lite bilder. Men jag är inte road. Åker av banan. Ser i ögonvrån hur en lagbild tas på oss med silverbucklan, men besvikelsen är för stor. Jag tar hissen ned med motståndarna, går till fel omklädningsrum, som är låst av förklarliga skäl, sätter mig och väntar till jag upptäcker att dörren till vårt rum står öppen.

Jag går in, släcker törsten. En man från organisationen delar ut sportdryck och en snygg blå vindjacka med Carha-märket på. Jag har med min andra MVP-tröja, som jag ger till Matti för att han är en sann hjälte och värd så mycket.

Silverbucklan kommer till mig, men jag kan inte glädjas och ber om ett foto som tas med en surgubbe till Kai.

Det tar tid att duscha. Tid att byta om. Tid att gå ut i den richmondska vårluften och andas för att smälta förlusten. Ingen buss har kommit. Två stycken står och väntar på att åka till Sheraton, men ingen till River Rock. En tredje buss kommer. Men den ska också gå till Sheraton. Då börjar topplocket gå på Kai. Samtidigt som jag ser chaufförerna diskutera och den ena bussen till Sheraton går… tom!

Andas in. Andas ut. Ingen i laget verkar ha bråttom. Några är till och med inne i arenan och ser andra matcher. Jag vill bara till hotellet, packa upp, hänga upp underställ, byta om, äta, slappa, sura…

Jag går in i arenan där organisationen har något slags interimskontor. Förklarar bussläget och mannen jag pratar med är flink, ringer ungefär samtidigt som jag pratar och jag får besked om att en buss är på väg. Jag tackar, går ut och inom kort kommer en buss. Nu ska vi bara vänta på de två som tittar på någon av matcherna inne i arenan.

Närande och gott. Foto: KAI MARTIN

Så kommer vi iväg, får packa upp och jag får fixa till mig. Finansmannen ordnar en kaffe på rummet och jag ber om ursäkt för min trumpenhet och att det kommer gå över. Vi går tillsammans med Kurt en promenad bort till the Story Café för tröstätande. Men det är ett populärt ställe och inte ett bord i sikte på trekvart. Finansmannen har haft span på ett ramenställe nära. Vi irrar iväg utan att riktigt minnas var det är, korsar breda gator, frågar och kommer slutligen rätt. Maruhachi-Ra-men Richmond är spartanskt inrätt, men maten vi får är god (finansmannen och jag tar en Wonton Ram med kyckling, fisk, fläsk och räkor och en buljong som känns närande och stark), till det Maruhachiöl som vi närmast andas in.

Vi är ett knappt stenkast från hotellet, går tillbaka dit för lite vila innan det är dags att svida om till banketten. Jag har med en Armanikostym, som tillsammans med downbottom Ljung-skjorta (ljusblå) och en röd silkesslips med vita prickar, som får utgöra min secondhandstass för kvällen. På fötterna ett par Paul Smithskor, även de secondhand. Jag är stukad, men redo för festkvällen.

Secondhandmannen på väg till bankett. Foto: KAI MARTIN

I samma hall som invigningen hölls i Richmond Olympic Oval hålls också segerceremonierna. Allt är furstligt dukat. Öl- och vinsponsorer har placerat sina drycker generöst på borden. Vi låter oss väl smaka. Maten hämtar vi vid något som närmast liknar kantiner och allt smakar ungefär som i bamba, men vi förser oss och alla är hungriga.

Jag har slukat en Molsom-öl med specialdesignad ölburk för Carha och siktar in mig på Lulu Island Merlot, det lokalproducerade rödvinet, där flaska efter flaska går åt vid bordet. Jag pratar och umgås. Konstaterar att jag denna gången inte har vunnit något på något lotteri och att ceremonierna från scen inte går att fästa någon uppmärksamhet på, dels för att vi sitter längst bort, dels för att ljudanläggningen är under all kritik.

Fest för vinnare och förlorare samt för övriga deltagare. Foto: KAI MARTIN

Så känner jag att det får räcka. Rund under fötterna tar jag mig till en av bussarna som tar mig hem. Finansmannen kommer strax efter, men jag somnar snabbt och håller honom för, nog, första gången vaken med mitt fyllesnarkande. Besvärande, förstås, för en man som är modest gällande intag av alkohol och som redan innan turneringen, när det stod klart att vi skulle dela rum, undrade om jag snarkade.

Men samtidigt berättade han morgon därpå att han hade haft ont i kroppen och haft svårt att sova, så det hade inte varit så farligt. Nå, resten av veckan skötte jag mig (tror jag).

Hockeyäventyret i Kanada: Dramat!

Posted on av Kai Martin

Vi är alltså två lag som har åkt. Soha Team Sweden +65 och +70. Båda lagen har klarat sig till de semifinalerna som i dag ska avgöras.

Juniorerna får åka ut på slätten och till Richmond Ice Center för att möta Richmond Cowboys, det lag de slog övertygande tidigare i veckan.

Vi ska få en repris på gårdagens match mot Vancouver Flames, men denna gång i Richmond Olympic Oval, blott tre kilometer med buss från hotellet.

Stämningen vid frukosten är spänd. Har det inte varit allvar tidigare är det det nu. Vi spelar 14.00. Den senaste tiden av alla, bortsett från träningsmatcherna. Vi slår dank, försöker skaka av oss anspänningen. När vi kliver på bussen halv ett är det ett fokuserat gäng där alla har koll på avgångstiden.

Vi tar plats i omklädningsrummet. Jag skiftar till understället och börjar min procedur där jag inleder med att promenera för att få igång min fortfarande trilskande rygg, går över till gymnastiska övningar och stretchning innan jag tar på mig utrustningen cirka en halv timme innan vi ska vara på is. Lite mer gymnastik innan det är dags att gå in i hissen upp till arenan och rinken.

Uppvärmingen på is är så där. Jo, jag gör mina övningar för att tänja på främst ljumskar och bål. Men fortfarande efter ett långt hockeyliv saknar jag medspelare som förstår vikten att värma upp sin målvakt med skott som just värmer upp. Att skjuta lågt nere vid stolpen eller dôna på i huvudhöjd för att göra mål är inte uppvärmning.

Så startar matchen. Kanadensarna har bestämt sig. Redan i första anfallet skjuter de lågt i stolpen och ut. Jag får göra lite räddningar och jag har dessutom glädjen att ha backarna, masarna Busk–Ernlund plus Leksandsfostrade finansmannen framför mig. Det är en ynnest. Malungsfostrade Busk har en blick för spelet som imponerar. Han kuggar fint in med Ernlund med meriter från Mora och Björklöven. Finansmannen kompletterar fint med sin längd, eleganta skridskoåkning och en blick för spelet som Nicklas Lidström.

Innan matchen tog jag ordet och betonade vikten att forwards hjälpte till i hemjobbet och att vi skulle gå på returer, i försvaret skulle vi vårda puck och försvara vår egen kasse. Det hade sett lite si och så ut med det under veckan. Men under matchen i semifinalen vankades under.

Fast först en katastrof.

Vi har tagit tag i spelet efter den darriga inledningen. Men så kommer den kvicke Gary Little på högerkanten mot Busk, som tillsynes har pucken, blir hakad och dessutom förbiåkt på insidan planket. Little kommer lågt, driver från höger till vänster. Men den här gången släpper han inte pucken mitt i dragningen utan gör en lång manöver och lyckas med marginal lyfta in pucken ovanför vänster benskydd och klubbhandske. 0–1 04.18 och inte den starten vi önskat.

Men vi trummar på, utmanar målvakten John Fairfax där både han och hans försvar biter ifrån. Med en dryg minut blir det stökigt framför hans kasse. En situation som värmlänningen Benny Eklöf älskar att utnyttja. Han river loss pucken som Fairfax tror sig ha blockerat och tjurar in kvitteringen. Vi är med i matchen.

Huvuddomaren, en kvinnlig, är alert och överallt. Hon ser allt, missar lite och tuggar oavbrutet på sitt tuggummi. Vi har haft henne tidigare och det känns betryggande att ha henne ledande även denna matchen. Båda lagen håller sig i skinnet, eller om hennes bedömningsnivå är en smula högre i denna vår semifinal.

Vi, SOHA Team Sweden +70, får luft under vingarna. Alla jobbar över hela banan. Inget slarvas bort, förutom då vi får en utvisning för för många man på banan. Busk blev grinig vid 0–1-målet, men har fokuserat all energi åt rätt håll. Vid en uppåkning från egen zon lurar han hela motståndarlaget och lyfter in vårt ledningsmål med lite drygt en och en halv minut kvar av andra perioden.

Finalklara. Foto: WILLY BJÖRKBACKA

Han nöjer sig inte med det utan gör även 3–1 med två minuter kvar av matchen och för säkerhets skull 4-1 i tom kasse med knappa minuten kvar.

Vi tackar motståndare och domare. Till huvuddomaren säger jag att jag vill ha med henne till Sverige. För att hon dömer så bra. Så blir det förstås inte. Men en selfie blir det. Som hon uppmanar till.

I hissen ner frågar motståndarkeepern hur gammal jag är. För är jag 70 vill han ha receptet. Jag svarar sanningsenligt att jag är född 1956, man får ju ha minderåriga målvakter i turneringen, och han låter sig nöjas.

Vi är i final och vi har spelat utmärkt hockey på alla positioner och som lag. Glädjen är stor. Ja, eufori.

Efter att vi med glädje packat ihop och tagit oss till hotellet, packat upp och andats ut bestämmer vi oss – finansmannen, Kurt och jag – att ta oss till Sheraton för lite häng. Det är där som turneringens nav sitter, men också en bar där man kan utnyttja de drinkbiljetter vi har fått. Vi tar högbanan dit, siktar på ett steakhous som finansmannen känner till nära Richmond Brighouse, ändhållplatsen. Men restaurangen har inte bord förrän någon timme bort, så vi går till grannen Cactus Club Café, som är mer sportsbarinspirerat men utan tv-skärmar. Det blir öl och en stek, som försvinner i ett andetag innan vi går igenom det stora köpkomplexet som blir en genväg till Sheraton.

Våra lagkamrater är på plats och vi hänger där ett tag. Men jag känner att anspänningen från matchen ligger kvar och jag vill inte ladda ur den med mer än ett glas vin (som blev två). Vi återvänder till River Rock, kikar på teve innan natten tar över tillsammans med sömnen.

Hockeyäventyret i Kanada: Mot målet

Posted on av Kai Martin

Efter 3–1 på Wynd Breakers, laget från Florida, i måndags, oavgjort (4–4) i onsdags mot de lokala laget Orient Express, startat för cirka 30 år sedan av hockeyintresserade asiater i området, var det nu dags för den tredje matchen. Den som skulle avgöra om vi klarade oss vidare till slutspel.

Vancouver Flames, är som namnet antyder, från trakten. Ett gäng ärrade hockeyhjältar. Precis som i de tidigare matcherna är det hugg, slag och hakningar. Alltid i ögonblick när domarna har blicken mot ett annat håll. För vår del handlar det om tålamod.

Jag stod ju i premiären, för min målvaktskollega M hade ju inte fått sin trunk. Men lagom till match två fanns också hans utrustning på plats. Den här dagen får jag förtroendet att starta. Lagledningen, och M själv, vill ha det så. Framför allt M uttrycker det att för honom går laget före jaget och du är ju inne i ett flow just nu, Kai.

Det är bitvis stökigt på isen. Kanadensarna åker på några utvisningar, som vi inte kan på ordning på. Vi skjuter en del, men inte bättre än att Flames Jon Fairfax kan rädda med tur och skicklighet. Jag har en hyfsat lugn morgon. Men på klassiskt transatlantiskt vis jobbar motståndarna hela vägen in i slutsekunderna; vi å andra sidan tar paus innan tiden är ute. Det ger ett vasst läge i första periodens slutsekunder, där chansen på min retur på skottet som kom rinner ut i sanden i och med att klockan ringer. Samma sak i andra periodens definitiva slutskede.

Vi ligger på, men klarar inte av att göra mål. Besvärande. Så lyckas vi ändå. Norrlänningen Anders Westman, gör 1–0 efter drygt fem minuter. Håller vi ihop detta är vi vidare. Så trampar motståndarnas Gary Little runt vår vänsterback och närmar sig mitt mål snabbt. Han drar mig, jag följer med, men han lägger en macka mellan mina ben precis i glipan jag öppnar vid sidledsförflyttningen. 1–1. De får fler chanser, men laget och jag håller undan.

Resultatet står sig perioden ut och övertid väntar. Men irriterande nog har vi ett mål inne som blir bortdömd för hög klubba. Naturligtvis lipsillar sig kanadickerna till en fördel hos domaren. Men sekvensen var filmad och visar att vi skulle haft mål. Nu gick inte det att använda, så övertid it is. Chanser utväxlas i spel fyra mot fyra i fem minuter. Men inget av lagen mäktar med något avgörande. Det blir inte heller några straffar. Det oavgjorda resultatet står sig, det räcker och vi är därmed klara för semifinal mot just Vancouver Flames.

Drama på is. Efter oavgjort mot Vancouver Flames ärrade hockeyhjältar väntar semifinal mot just Vancouver Flames. Foto: WILLY BJÖRKBACKA

Matchen har gått på förmiddagen med start 10.00. Vi har alltså varit uppe med tuppen. Juniorlaget (+65) har sin tredje match 11.30 och har häng på slutspel efter övertygande segrar och noll insläppta mål så här långt. Med skydden äntligen på plats håller Ove Eneryd tätt. Nu väntar Cyclone Taylor Sports, även de obesegrade. Men vad värre är, laget har spelare med meriter från NHL och finska ligan. Det sägs att det har gjorts en utgallring av 1000 spelare för att hitta rätt lag. Efter ombyte (jag fick återigen en MVP) tar jag mig en kik på matchen. Precis när jag kommer släpper Ove sitt andra mål, ett skott som han så när tar, men tappar in. Det står då 2–0. Matchen slutar 3–0 till kanadensarna och juniorerna har inte mycket att sätta till. Det går dessutom en våg av förkylning i laget, som satt några av dem ur spel. Lagets mest meriterade forward, Christer Stovell, åkte skidor i Whistler under måndagen och föll. Han spelar nu med smärtor i höger handled, något som vid hemkomsten visar sig vara en fraktur. Det är alltså ett stukat lag som ändå står upp mot de erfarna motståndet. Ove Eneryd har 49 skott mot sig och räddar alltså 46. Imponerande. Även han belönas med en MVP.

Prisbelönt målvakt. Foto: KAI MARTIN

+70-laget dricker öl på andra våningen med utsikt över två av idrottskomplexets rinkar. De läpp- och bröstförstorade servitriserna häller upp kannor med pilsner, vi släcker törsten. Jag går ner till +65-laget, tröstar, men bestämmer mig för att gå ut och ta bussen till hotellet. Men de öldrickande lagkamraterna syns inte till. Samtliga har lyckats komma med en buss, som hastigt dragit iväg.

Jag pratar med en busschaufför och frågar om han vet när nästa buss går till River Rock. Han ringer och tar reda på detta och säger kvart över tre. Klockan är kvar i ett. Hoppsan. Men han är generös och frågor om jag vill följa med, vilket jag vill, och om jag är ensam. Nja, det står ett lag i duschen som säker vill hänga på. Ok, hur lång tid tar det? Jag förklarar att det är bättre att han bestämmer en tid när han behöver åka. Så bestäms avfärd ett, men först måste han lämna det lag han först har för avsikt att dumpa. Jag springer in till juniorerna, gör min röst hörd och säger att klockan ett går bussen. Nästa först över två timmar senare. Döm om min förvåning när samtliga spela bordar bussen i god tid innan avfärd.

Nu väntar lite mat. Jag inser att det inte är någon idé att vänta på +65-gänget, utan åker snabbt upp till mitt rum, kör in trunken utan att packa upp den och går sedan i rask takt vidare till the Story Café där en hyfsad del av +70-laget sitter. Vid backarna Busk-Ernlund finns en plats ledig. De har precis avslutat sin carbonara och jag bestämmer mig snabbt för en likadan, ett glas vin och vatten. Vi samtalar en stund innan de bryter upp och jag lämnas ensam med min mat. Helt ok. Maten mättar inte bara mun utan också hungern. Jag betalar, går tillbaka till hotellet där vi har gått om tid till bussen går 17.30 vid Sheraton, som ska ta oss vidare till Rogers Arena och matchen Vancouver–San José.

Mästarorganisatören gör +65 Mats T har våra biljetter – finansmannen, Kurt och jag – för vi tillhör en skara spelare som flyttats upp till +70-laget. Vi möts i foajén. Där sitter några spelare från Kanada och den ena och jag kommer överens om att skifta tröja. han får min med svenska flaggan, jag hans med lönnlövet på. När vi ska åka med en shuttle från vårt hotell till Sheraton är vi i god tid till bussen som ska gå 17.00, enligt organisatörerna. Men då den väl kommer väljer chauffören att ta rast. Det måste han enligt lag och den ska vara på en kvart. Jag blir irriterad, säger att jag förstår, men hävdar samtidigt med en representant för Carha att vi dels har fått uppgiften att shuttlen ska gå 17.00, dels att vi har en buss att passa. Chauffören suckar, lägger tillbaka sina mackor, går en säkerhetsrunda kring sitt fordon och kör i sakta mak från hotellet tio minuter senare än utsatt tid. Efter ett tag ringer Mats T och undrar var vi är. Det visar sig att det uppstått ett missförstånd. Det är sista bussen av ett gäng, som går 17.30. Hela +65-gänget sitter redan på en som är på väg. Nå, vi hinner och stävar i rusningstrafik norrut genom ett böljande centralt Vancouver från villakvarter till alltmer växande hus för att slutligen landa i arenaområdet på en parkeringsplats blott några hundra meter från arenan. Där står Mats T tålmodigt och väntar. Matchen kan börja.

Att en stor skara Carha-spelare från alla nationer är på plats uppmärksammas. Vi hamnar på storbildsskärm och får applåder. Vancouver vinner en match som inte betyder något för de bägge sedan länge avhängda lagen. Samtidigt, det är en fantastisk show både på och utanför isen. Så mot bussarna uti natten och hem till hotellet. Matchdag igen i morgon.

Hockeyäventyr i Kanada: Hjälten

Posted on av Kai Martin

Vi har matchstart 11.00. Inte mycket tid för något annat efter frukost, således.

Jag ska vara backupp för M, som nu äntligen fått sin utrusting och ska få begå sin debut på kanadensisk is. Vi möter Orient Express, som då laget startade bestod av asiater, främst japaner, som ville visa sina färdigheter i den transatlantiska sportkonsten.

M är ett under av benhård vilja, tjurskallighet och en iver som jag beundrar. Under förra våren kunde han konstatera att ett barnbarn kom med i ett elitlag i volleyboll. Men året kom också att kantas av sorg då hans yngste son hastigt gick bort. Under sensommaren drabbades M dessutom av en hjärtattack, men fick klartecken till spel av läkare till det träningsläger som hölls för SOHA Team Sweden i början av november, då jag först träffade honom. Han är märkligt glad, trevlig och jordnära inte bara för att han möter knappt 165 cm över jorden.

Matchen dominerar vi och leder. Men kanadensarna spelar som transatlanter gör. Vi gör mål som döms bort. Klockan tickar inte vår väg. Domarna, varav den kvinnliga är verkligt vass och har ordning på inte bara regler utan också tidtagningen som sekretiariatet inte riktigt bemästrar (det blir bitvis en fars, som den kvinnliga domaren himlar åt ögonen åt). Vi har lägen och samtidigt visar motståndarna prov på allt det som vi är vana att kanadensare gör när det går dem emot. Spelet blir tufft, chans till tjuvnyp ges, de är lipsillar för det mesta och är på domarparet och (!) de vänder vår seger till en för dem hedervärd oavgjord match.

En krigare. Foto: WILLY BJÖRKBACKA

M har kämpat väl. Verkligen stått på huvudet i flera situationer och sett ett mål som kanadensarna fick segla förbi honom, men som borde blivit bortdömt. Framför allt har han gjort sin debut. En hjälte som inte viker ner sig för något och var eskapader nu filmas och fotas för en dokumentation som hans son W gör om sin far, det som den yngre sonen var tänkt att göra.

Han är ett föredöme för mig. En person som får mig att fortsätta, på samma vis som de äldre spelarna i Uppbackarna (laget jag spelar måndag- och fredagshockey med på mornarna).

Vi har alltså en vinst och en förlust. Äventyret fortsätter.

Delar av gänget fortsätter efter att vi har packat upp trunkarna på våra respektive hotellrum och sköljt upp våra underställ (det luktar väldigt lite hockey i vårt rum, ordning och reda). Vi tar högbanan/tunnelbanan på Waterfront. Vancouver ler sitt soligaste leende när vi kliver av. Jag är klädd för våren i mina Jacob Cohen-jeans, Samsøe & Samsøe-skjorta, ett par Adidas sneakers och Sand-kavaj med snitsig snusnäsduk. Allt införskaffat secondhand i Göteborg. På huvudet den grå mössa vi fick av första motståndet i träningsmatchen i lördags kväll.

Vilse vid Waterfront. Foto: BENKE LARSSON

Vid Waterfront är vi vilsna. Jag ser ett ställe för information och finansmannen går med raska steg dit tillsammans med MT, +65-gruppens ledare, han som har koll på det mesta och informerar av rang. De dröjer kvar en bra stund, men efter en kvart kommer de tillbaka med karta och adress plus vart vi senare ska till Army Navy & Air Force Veterans, dit finska spelare av någon inte riktigt klar anledning har bjudit in oss till.

Vi samlar de vilsna fåren för en promenad. Men MT får telefonsamtal. Två får har gått vilse, gått av tunnelbanan vid fel uppgång och ska nu guidas rätt för att vi gemensamt ska ta oss till en restaurang som ska vara något i särklass. Sa jag att vi var hungriga. Vi är tillslut en grupp om tio som i olika tempo går ned mot sjökanten, en vacker kaj-/strandpromenad som förmodligen upprustades inför OS 2010. Det är pampigt med höghusen på ena sidan, hamnen med båtarna som samsas med pontonplanen som ivrigt lyfter och landar och hamnkranarna som sträcker sig mot skyn som för att tävla mot de väldiga, snöklädda bergen i fonden.

Mäktig vy. Vacker promenad. Foto: KAI MARTIN

Vi går mot en marina med båtar i miljonklassen och närmar oss vårt mål, restaurang Cardero’s. Jag ångar på av två skäl. Dels för att tempot är lite makligt för min smak. Dels för att jag behöver få igång min ömmande rygg. Minnesvärda läsare kanske kommer ihåg att jag kom från ett ryggskott. När jag kommer fram sätter jag mig på en bänk för att vila innan de andra ansluter.

Jag ser hur en ung, asiatisk kvinna tittar på mig. Så kommer hon fram och ger mig komplimanger för hur jag är klädd. Smickrande, förstås. Hon undrar om det är okej att hon tar en bild, men då kommer hennes pojkvän (förmodar jag) in och hon instruerar honom att ta fotot. Jag säger att det är självklart, men då vill jag att också hon är med på bilden. När han plåtat färdigt ber jag honom ta en bild på henne och mig med min mobil. Vi tackar artigt, hon frågar om mitt namn, får det, och jag frågar om hennes, upprepar det. Men hon ler åt mitt misslyckande och säger att det går bra att kalla henne Bee, som insekten. Hon och pojkvännen är studenter, får jag reda på innan vi skiljs åt.

Möte mellan främlingar. Foto: BEES BOYFRIEND

Inne på restaurangen får vi ett generöst bord för samtliga, bordar oss och beställer hyfsat snabbt, mestadels mat från det så närliggande havet. Jag beställer grillad lax, finansmannen en halv portion fish’n’chips och en halv krabba, någon tar hälleflundra… Jag beställer in ett glas vitt vin och vatten. Inga excesser. Stämningen är trivsam. En av grabbarna i +65-gänget har med sin son, tillsammans ska de senare åka Whistler, skidorten två timmar från Vancouver. CS, som spelar med just +65 och som var med i Windsor (han är inte bara en duktig hockeyspelare utan också en fena på att åka utför) hyrde bil i måndags för fyra timmars egentid i backen.

När väl maten kommer på bordet låter vi oss väl smaka. Men är man uppvuxen i Göteborg med närheten till havets läckerhet var min rätt inget att göra vågen åt. En tillplattad, en gång, glad lax låg förskrämd, grillad på en bädd av torrt stekt ris och några primörer i kors. Men hungern har ingen lag. Maten försvann snabbare än ett slagskott.

Mat för man. Foto: KAI MARTIN

Vi har alltså blivit inviterade av något finskt lag till Army Navy & Air Force Veterans. Finansmannen har fått instruktioner om hur vi ska ta oss dit, tillbaka till Waterfront, tunnelbanan söderut till Langara för vidare transport med buss längs Oakridge 41st Avenue österut några busshållplatser. När vi väl kliver av ligger stället tvärs över gatan. Vi kliver in i samlad tropp och en kvinnan hälsar oss välkomna, men ber oss samtidigt ta av oss våra huvudbonader. Jag sveper med blicken över klientelet i lokalen, med krigsveteraner och allt det innebär av livslånga trauman, fysiska och psykiska skador, och det är något av en Roy Andersson-film över stämningen. Men att någon ska bestämma över mig vad jag ska ha på eller inte… nej tack. Jag vänder förnärmad i dörren. Behåller min nyfådda mössa på huvudet, tar bussen i motsatt riktning som jag kom, skiftar till högbanan och kommer hem till hotellet för lite egentid.

Hockeyäventyret i Kanada: Japansk hot dog och NHL

Posted on av Kai Martin

Den här spellediga dagen kommer väl till pass. Jag har en plan som jag involverat N, min vän sedan 35 år och som jag var rumskamrat med under äventyret i Windsor 2016. Han ska spela match, men ingår inte i gänget bland mina klubbkamrater i +65 utan i ett snabbt ihopsamlat gäng med bland andra Brynäsbacken Jan Asplund, som jag född 1956, kallat SSM. De har fått en tuff start i turneringen med en av deras få spelare som fick hjärtproblem i första matchen och nu undersöker Vancouvers sjukvård inlagd som han är. Det är alltså ett stukat lag som ska spela ungefär samtidigt som vårt +65-lag, så jag är på plats i Richmond Ice Center rustika och frusna lokaler.

Vänner från förr. Foto: KAI MARTIN

SSM åker på stryk. Det gör inte 65+, som vinner och min vän och målvaktskollega O håller nollan. Totalt är alltså SOHO Team Sweden obesegrat.

Vi firar seger med några pitchers, det vill säga kannor med öl, serverade av två servitriser med yppiga bröst och läppar. Inget som kommit till dem naturligt.

Ölglädje. Foto: KAI MARTIN

Jag dröjer kvar med SSM-gänget, snackar med Asplund om ditt och datt, slår följe med vännen N och åker med honom först till hans hotell på Sheraton och därefter vidare till McArthurGlen, outleten som ligger precis vid flygplatsen.

Några av er läsare kanske känner till mitt klädintresse och, ja, här kanske det går att göra fynd. Men det är först och främst tipset om Japadog, en snabbmatskedja som förenar det japanska köket med hot dog-kulturen. Restaurangen på outleten ligger geografiskt närmast oss, därav valet. Men förstås lockar alltid kläddesign till rimliga priser.

Förenandet av två olika kök. Foto: KAI MARTIN/NIKLAS LAURELL

Japadog, är – vad jag förstår –grundat i just Vancouver med start 2005. Förutom korvkiosker finns det också restauranger. När vi snabbt hittar vad vi söker blir vi varse att det handlar om klassisk snabbmatsstuk på faciliteterna. Det finns ett tjugotal rätter att välja mellan med tillbehör och dryck. Vi hugger varsin korv i menyn – jag väljer en okonomi, som jag uttalar som engelska economi och blir tillrättavisad av kassörskan gällande mitt uttal – och pommesfrites som är soja-spetsad. Det. Här. Är. Verkligen. Gott.

Nöjda går vi ut i den bleka vårsolen som värmer i kapp med de kyliga Stilla havsvindarna som kommer i pustar. Vi går in och ut ur butiker och jag häpnar. Allt är prismässigt högre i outletpriser än vad det är i nypris hemma. Hede outlet, du välsignade.

Skeptisk kund i kanadensisk outletby. Foto: KAI MARTIN

N vill in på Roots, ett märke som inte är etabablerat i Sverige, menar han. Lite åt Fjällräven, om man så vill. N har packat lite illa, eller… i hans övernattningslägenhet i Gbg fanns inte så mycket som behovet för resan krävde. Så för honom blir det en skjorta, som jag guidar honom till. Jag får syn på ett par mysbyxor i stretch, som jag vill prova. N blir också nyfiken. Jag köper mina och han provar dem och köper ett par likadana. Outletpris med skatt blir ungefär 600 svenska kronor. Inte överkomligt. Men jag gillar brallorna.

Vi fortsätter förskräckta in och ut ur butiker. Priserna är verkligen remarkabla. På Ralph Lauren hittar N, via min hjälp, en långärmad t-shirt som snyggt kommer komplettera hans byxor. Kalla mig personal shopper. Jag fingrar på ett storpack kalsonger till halva priset, som till nöds är ett fynd också i Sverige. Men väl i kassan var det inte alls halva priset, så där blev det ingen affär.

Vi tar oss ut i vårsolen, kommer till informationen och hör hur vi lämpligast ska ta oss härifrån. Det går en shuttle till Sheraton där N bor, men det dröjer. Tunnelbanan eller om det är högbanan (den går både över och under jord) ligger en bit bort. Det blir taxi.

Planen är att jag ska hänga på N och hans gäng på matchen Vancouver–Vegas. N:s rumskamrat Loui, en legosoldat i hockeyns tjänst, står för inköpen och vi får två biljetter till oss (övriga i sällskapet har redan fått sitt) för 600 kronor vardera, typ för vad man kan köpa ett par byxor på en outlet för. Innan avfärd hänger i N:s hotellrum, laddar mobil. Det dricks öl och någon whisky. Men jag avstår.

Så går sällskapet i väg till högbanan/tunnelbanan för färd mot Rogers arena, en resa på en halvtimme, ungefär. Det förarlösa tåget går snabbt och effektivt. Folk går på. Folk går av. Vagnarna är nästa ständigt fulla. Vi byter vid Waterfront och är snart vid den väldiga arenan, som ändå skyms av den ännu större BC Place, hemmaarena för Vancouver Whitecaps, fotbollslaget i stan. Arenorna är lite som Ullevi och Scandinavium, men i väsentligt uppdaterad form.

På plats hos Rogers plejs. Foto: KAI MARTIN

N och jag går in i arenan, passerar ett av de många kioskerna som säljer mat och dryck, popcorn och annat tilltugg. I en av dem fastnar vi när vi ser någon skära upp bitar från en stek. Vi är i hungerstämning, backar och går in i den tomma fållan som leder oss till disken och vi beställer. N handlar öl till med coleslow till sin sandwish, jag chips till min och cola att dricka.

NHL-drömmar. Foto: KAI MARTIN

Vi bär med oss maten och drycken till våra platser högt upp i arenan. Inser att det är smart att äta pronto, för att slippa spring i bänkraderna. Det går så där. Mackan med köttet är inte helt lätt att tugga i sig, men jag hinner få i mig det bästa innan det är dags för första utsläpp av granne. Det finns inga avlastningsytor, ingenstans att placera muggen, så det är något av en balansakt att få ordning på. Bänkgrannen bufflar på, så jag snäser lite försiktigt om att han bör ge mig tid. Annars är de flesta vänligt sinnade på ett sätt jag skulle önska oss svenskar.

Matchen drar igång och med den en stor underhållningsapparat, publiken ska vara delaktiga oavsett ålder. På isen gör Vancouver snabbt misstag, som i längden blir avgörande i förlusten mot Vegas.

Vi går ut i den kyliga natten, tar tunnelbanan samma väg som hem. Jag får problem med utcheckningen vid min station och smiter ut. Kommer hem och smyger in i det mörka rummet där min rumskamrat redan sover. Det dröjer inte längre förrän natten också är min i drömmarnas land.

Hockeyäventyr i Kanada: Allvaret

Posted on av Kai Martin

Det är dags. Turneringen börjar. Allvaret är här. Ett gäng hockeytokiga herrar kring 70 ska nu utmana sina likar från olika länder. I dag mötet med Wynd Beavers, ett lag som tagit sig från soliga Florida till Richmond och Ice Center söder om down town. Från flotta Olympic Oval till detta ishockeykomplex som rymmer sex rinkar bredvid varandra, alla med olika namn som Forum, Pond, Garage, Igloo etc. Det sistnämnda är fyndigt, för samtliga rinkar är iskalla så att vi funderar om det är hälsovådligt att spela i dem. Dessutom ligger det pölar av vatten på isen i den rinken där vi ska spela. Hm… vi försöker utröna om aggregatet är ur funktion eller om det är av någon annan orsak.

Nu börjar det. Foto: KAI MARTIN

I det trånga korridorerna med en och tusen omklädningsrum söker vi efter där vi ska hålla hus. Jag leder gänget rätt, men blir snabbt korrigerad. Längre ned i korridoren ska vi husera, så det är bara att dra trunken vidare längre ned för att komma rätt.

Det är old school-omklädningsrum, Rustika, enkla, måhända en smula trånga, men effektiva och de har krokar och hyllor.

Det andas ishockeykultur. Jag älskar det.

Att det är dags märks. Det finns en andakt i rummet där vi försöker fokusera. Det började redan på bussen då vi äntligen kommit på rätt (det är många transporter och ett gigantiskt logistiskt upplägg att få lag på på plats). Det har dividerats om när bussen skulle gå. 09.30 slår någon fast. Men sanningen är att vi ska åka nio, noll och noll. Att samla in fåren är en grannlaga uppgift och först 9.10 kommer vi iväg.

Inför matchen är det lite trams. Något skratt. Men mest tystnad och koncentration. Skydden ska på. Skridskorna ska snöras.

Fighting face. Foto: WILLY BJÖRKBACKA

Vi är redo, men har samtidigt ingen aning om motståndet. Vi har haft två träningsmatcher – ett för respektive lag +65 och +70. Båda med vinster. Men det här gänget…?

Lite tafflig uppvärming (varför är det så svårt att värma upp målvakter?) är det dags för nedsläpp. Rinken är tajtare än i Olympic Oval, som håller lite mer europeiska, eller olympiska mått. Så här… mellan tekningscirkeln och sargen är det knappt någon decimeter. Jag får erfara det en stund senare.

Matchen drar igång. Vi producerar skott och chanser på den duktiga målvakten på andra sidan. Med ålderns rätt är han definitivt old school, upprättstående, skär av vinklar, är duktig med plockhandsken. Ja, till och med utrustning en andas dazumal. Som Cooperhjälmen med Tretjak-galler. Coolt.

Idrottslig förbrödring. Foto: WILLY BJÖRKBACKA

Men det är motståndarna som gör första målet. En kontring där motståndaren rundar vänsterbacken och i höjd med tekningscirkelns mitt drar på ett skott som kommer snabbt och ställer mig. Jag tycker att jag täcker bra, men någonstans mellan plockhandske och kropp smiter pucken in. 1–0 till motståndarna. Skit också.

Men vi kvitterar och gör både två– och tre–ett innan matchen är slut. Jag får göra några, som det heter, avgörande räddningar. Men har ärligt talat inte mycket att göra. Som back har jag bland annat Christer Busk, född 1951, skridskoskicklig och med ett vackert spelsinne med god överblick över möjliga alternativ. Den Malungsfostrade Busk är en fröjd att ha på isen och tillsammans med honom och de övriga i laget blir det en seger.

Jag engagerar min målvaktskollegas son W, som är med på resan för att i förstone dokumentera sin fars fantastiska resa över Atlanten och vidare västerut för att som snart 75-åring spela ishockey. Men han ställer upp då jag ber honom slå några hastigt slagna rutor på motståndarmålvakten, som jag senare lär känna en smula och delar kontaktuppgifter med, Charlie Holland och yours truly.

Efteråt kommer en ledare för Carha in och meddelar vem som får priset som MVP (Most Valuable Player)och till min smickrade förvåning är det jag som kniper det. Stolt tar jag emot en t-shirt, som jag snabbt kränger på efter duschen.

Glad MVP. Foto: WILLY BJÖRKBACKA

Sedan börjar tvivlen Borde inte någon annan ha fått det? Jag får se statistiken. Fem räddningar och ett insläppt. Hm. Dessutom är det min 75-årige målvaktskollega som står uppställd som målvakt i matchen. Nja, det är nog lika slentrianmässigt valt som 2016-års Carha i Windsor, där vi upptäcker att MVP gick till den vars nummer överstämde med omklädningsrummets nummer.

Nå, jag försöker ta det var det är. Men kommer ändå, för ordningens skull, gå till game center för att få ordning på att jag faktiskt har spelat.

Vi har spelat tidigt (10.30) så väl tillbaka till hotellet är det ett hungrigt gäng som vill ha mat ”lige nu”, som det heter på danska. Någon får tips om en restaurang som ligger blott två minuters promenad från där vi står i hotellets foajé. Vi är 17 man som traskar iväg efter lite polsk riksdag. När vi kommer fram finns det förstås inte plats för alla och framför allt inte vid samma bord. Så sällskapet vänder i dörren. Jag försöker få ett gäng att hålla sina vilda hästar för att placera åtminstone några i lokalen, men mina invändningar står ohörda. Gänget vänder åter. Ny polsk riksdag väntar, tiden går och hungerklockan slår. Till slut förenas vi i en mindre skara om fyra som går tillbaka till the Story Café Eatery & Bar. Nu är naturligtvis lunchen över med två minuters marginal. (Någon som tänker ”Falling down”…?) Istället väntar happy hour.

Jag är hungergrinig och är på väg att gå därifrån. Men finansmannen är klok och sansad. Vi bestämmer att ta ett bord, beställa in rätter som vi delar på. Det visar sig inte bara vara en god idé, det är dessutom en utmärkt idé. Richmond/Vancouver är ju havsnära. Det blir lite mat från den kanadensiska norra västkusten plus annat. Mycket gott. Men öl blir det är sätt att komma tillbaka till sunda vätskor. Ytterligare en ansluter. Jag presenterar vår idé om delad kost, föreslår honom att komplettera – han tar av oss, vi av honom – och pekar ut rätterna som vi har beställt; han beställer för sig själv till jag kanske en aning för irriterat förstår att han inte har lyssnat (ett tema för resan, uppenbarligen inkluderat mig), förklarar igen med en smula höjd, anspänd röst och allt landar för något i gemensamhetens tecken.

När två till ansluter är redan vår backanal i full gång, så de får klara sig på egen hand.

The Story Café kan sin sak, köket är utmärkt, personalen likaså. Jag betalar för mitt sällskap om fem för senare ersättning via Swish. Notan klockar in på en hel del. Det är dyrt, men så är det med det mesta här i Kanada.

Jag vill göra lite mer av dagen än att slå dank, men vill också gärna ha lite sällskap. Får inget napp, så jag skriver, läser, tittar på teve, försöker sträcka ut dagen innan jag anfalls av jetlag och somnar strax efter nio.