River Rock Casino Resort ligger i Richmond på andra sidan Fraserfloden nära den flygplats vi landade på i lördags. Mitt emot själva kasinokomplexet, som inhyser restauranger och ett Starbucks, finns det hotell som vi bor på. Kasinots verksamhet verkar vara 24/7, lockar inte ett dugg och fascinerar mer med sin sorgsenhet över de öden som frekventerar stället. Glamour…? Tror inte det.

Efter att vi ätit frukost söndag morgon, och ska förbereda oss för match två av de träningskamper vi fått förmånen att genomför, går jag från restaurangen och min All Canadian Breakfast med kaffe och juice genom foajén. Till vänster sitter ett gäng unga tjejer på golvet, i två stolar två ledare med skärm formad som en ishockeyplan indelad i zoner. En något yngre ledare står nära mig och jag frågar om det är hockeyskola och hur gamla tjejerna är. Gruppen är i sju-, åttaårsåldern och ja, de ska fostras i hockeykulturen den finaste av kulturer i det väldiga landet Kanada.

Efter att trunkarna är packade, vi som har fått våra – fortfarande saknas samtliga förlorade – denna söndag förmiddag då Vancouver har klätt i grått med stänk av regn -, tar vi taxi till Richmond Olympic Oval, vars environger vi nu känner.

Med självförtroende kliver vi in i arenan, tar sikte mot anslagstavlan där det noga står vilket rum vi ska ta i besiktning. När vi kommer dit är det låst för att efter en stund öppnas av en nyduschad finsk hockeylirare. Våra grannpojkar tar tid på sig, någon i vårt gäng pratar om att de nog bastar också. Men jag väcker frågan om vi inte kan ta det lediga rummet bredvid, någon flink – min vän Benke – rusar raskt ut i foajén, löser det hela och vi har ett tomt omklädningsrum att nyttja.

Vi ska möta Slowhands. Ett finskt +70-lag med en och annan med meriter, men jag har ännu inte lyckats utröna vem. Jag får stå igen. För min målvaktskollegas trunk är ju fortfarande försvunnen till hans allt större sorg.

Initialt går det bra. Ungefär som i lördagens sena match. Vi tar ledning efter en aningens virrigt spel och drar ifrån. Men finnarna har sisu. Efter eter ett misslyckat försök att göra en lugn och sansad plockning, där pucken lyckas smita förbi mig och in i kassen, reducerar finnarna och börjar äta ikapp avståndet. Vi går bort oss oroväckande i försvarszon, några kassar till ramlar in och något till som jag får ta på mig. Men vi håller laget stången och avgår med vår andra vinst på kanadensisk mark.

Vi duschar, packar ihop och fixar taxi för hemfärd till hotellet. Eftermiddagen är redan bokad. 16.00 startar den omfattande invigningsceremonin i Sheraton, där själva turneringscentrumet finns, om förutom mingel och öl kommer bjuda på en promenad genom centrala Richmond till Olympic Oval där invigningen ska gå av stapeln.

Min målvaktskollega i +65-laget jagar frenetiskt efter det förlupna bagaget. Åker med sin hustru, som är med, ut till flygplatsen. men han får ingen lön för mödan.

Redo för ceremoni. Foto: KAI MARTIN

Han, med hustrun, är på plats för minglet som föregår den stora paraden genom down town Richmond. Han, som förstås +70-målvakten, är besvikna på att se sin dröm gå upp i rök. Jag har fått två matcher, mot bara en halv, som det var tänkt. Men… det förstås, då har det handlat om träningsmatcher med lag som där vi spelare normalt sett aldrig spelar med varandra.

Det blir umgänge, lite tröst, lite snack för att känna in varandra. Det är – i SOHA Team Sweden – spelare med vitt skilda erfarenheter; skoterförare, taxichaufför, advokater, fullblodspensionärer, finansmän, it-genier, militärer. Så då en journalist, en murvel som checkat ut. Åtminstone delvis.

Vi samlar ihop oss nationsvis för paraden. Alla svenska lag, de kazakstanska, finska, engelska, amerikanska, kanadensiska (som är digrast representerade, men färst i paraden), australiensiska, italienska, ukrainska… svenskarna, ja, vi alltså, stämmer upp i den svenska nationalsången, finnarna svarar, laget från Kazakstan mullrar i gång någon hejaramsa… så håller det på innan vi kommer till Richmond Olympic Oval där invigningsceremonien hålls.

Stor-Vancouver rymmer ett mångfald av rang, nationaliteter från när och fjärran med en population på nära tre miljoner innan skogen tar vid och björnarna. En taxichaufför första dagen gav mig infon och sa dessutom att ingen med sina sinnen i behåll gå ut i skogen nu när björnarna är nyvakna och hungriga. ”De är hungriga och äter allt! Men i maj är de mätta och då funkar det att ge sig ut i skogen.”

Framför allt bor det en stor mängd kineser. Dels de som stammar från dem som kom på 1800-talets mitt för järnvägsbyggena. Dels de som kommit i modern tid. Det speglas i samhället och utanför arenan dansar några drakar, förhoppningsvis, inbjudan till oss deltagare i Carha World Cup.

Inne på arenan har idrottsverksamheten i halva den väldiga hallen fått ge plats för ishockeydeltagare från hela världen.

Det är ett liv och kiv. Drinkbiljetterna går åt. Jag provar ett lokalt Merlot som är mustigt, men som när vi väl får maten är väl matchat till det vi äter. Det blir broccoli, morötter, gurka i stavar och några cocktailtomater tillsammans med hummus. Men inget att äta med. Man får lösa det med medhavda bestick, det vill säga fingrarna. Men det blir kladdigt. Senare kommer pizzabitar och pulled pork-hamburgare med mera. Allt går åt i ett nafs. Musiken dundrar, någon Spice Girls-remix får de australiska flickorna på tårna och de dansar glatt runt farbror som spankulerar i röran av människor.

Några hockeyspelare på styltor passerar. Jag tar bild på dem, men deras tillhörande domare kommer strängt fram till mig och ger mig uppmaningen att låta honom ta bild på dem och mig. Domare har alltid rätt.

Jetlagen snurrar i skallen och vi är några som så småningom viker av för att ta oss hem till hotellet. Väl där kroknar ögon och hjärnan. Boken jag läser blir suddig. Min rumskamrat vill titta på golf, men somnar direkt då vi fått in kanalen. Jag försöker styra om till NHL, men hamnar i baseball och repriser på snyggt fångade bollar. Men efter tio sådana släcker jag både teven och lampan.